1901. Första Kammaren. N:o 25 (Riksdagens protokoll 1901:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1901. Första Kammaren. N:o 25.

Onsdagen den 24 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den IT i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 11 a, med anledning af Kongl. Maj:ts framställningar i vissa
frågor, som beröra regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

n:o 60, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om åtgärders vidtagande till befrämjande af öfre
Norrlands kolonisation;

n:o 61, i anledning af väckt motion angående ersättning i vissa
fall för byggnader, som uppförts å af kronan disponerad mark vid
Malmberget;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
utdikniugar af myrmarker inom Tärna kapellförsamling af Vesterbottens
län samt två inom Riksdagen väckta motioner i ämnet;

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
till landtförsvaret af mark, tillhörande dels indragna militiebostället
nås 17 och 22 Rink^by i Kristianstads län, dels och den
från torra militiebostället mo 1 Ahus i samma län afsätta kronopark;

n:o 64, i anledning af Kongl. Majås proposition angående försäljning
till Karlshamns stad af öarne Frejsholmen och Boön med
tillhörande skär och vattenrätt;

n:o 65, i anledning af Kongl. Majås proposition angående upplåtelse
af tomtplatser å kronoparken Bjurfors i Kopparbergs län;

Flinta Kammarens Prat. 1901. N:o 25. 1

N:o 26. 2

Onsdagen den 24 April.

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj-.ts proposition angående anslag
till förhöjda understöd åt landtbruksskolorna i Vesternorrlands, Vesterbottens
och Norrbottens län;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till ersättande af kostnaden för inköp af viss del af hemmanet */«
mantal Hand n:o 1 i Blekinge län m. m., och

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter stationskarlen Karl Alfred
Larsson; äfvensom

bevillningsutskottets memorial och betänkande:

n:o 29, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 23 i anledning af väckt motion
om ändring af tulltaxans bestämmelser rörande arbetad kautschuk
eller gummi elastieum och gutta percha;

n:o 30, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 24, i anledning af väckt motion
angående stadganden om att bolag, som eger jordbruksfastighet, skall,
förutom vanlig bevillning'', för denna rättighet årligen erlägga särskild
bevillningsafgift;

n:o 31, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 25 angående tillägg till 17 § i
bevillningsförordningen; och

n:o 32, i anledning af väckt motion om ändring i postbefordringsafgiften
för inrikes bref.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge;

n:o 45, angående förtydligande af bestämmelserna om stämpelafgift
för insättning å depositions- och kapitalräkning;

n:o 46, om ändring i gällande bestämmelser angående bevillningsafgift
af bankbolag med sedelutgifningsrätt; samt

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af § 9 mom. 3 i tulltaxeunderrättelserna.

Vid föredragning af herr Nordenfalks nästlidne dag väckta och
då bordlagda motion, n:o 41, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t
i fråga om förbud för utskänkning å lägerplatser af vin och starkare
maltdrycker, beslöt kammaren hänvisa denna motion till sitt tillfälliga
utskott n:o 2.

N:o 2.'',.

Onsdagen den 24 April.

Föredrogs, tnen bordlädes å nyo på Here ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts nästlidne dag bordlagda utlåtande
n:o 4.

Föredrogs å nyo andra särskilda utskottets den 13 och 16 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning af väckta
motioner angående skrifvelse til! Kong!. Magt i fråga om åstadkommande
af bestämmelser till motverkande af de med sjöfarten förbundna
faror.

Herr Köttig: Att den fråga, som genom bär föreliggande motioner
blifvit bragt på tal, inom Andra Kammaren gjorts till en stor
fråga kan ju synas mycket naturligt, t}? delvis lämpar den sig mycket
väl att deraf göra en stor fråga. Emellertid, granskar man med lugn
och besinning de lagbestämmelser, som i ämnet finnas, synes det mig
i detta afseende icke vara så illa bestäldt, som man bär antydt. Under
juli månad 1898 tillsatte Kongl. Maj:t en komité för att undersöka
vissa den utrikes handeln och sjöfarten berörande frågor, och denna
komité, i hvilken jag äfven hade förtroende att vara ledamot, fick
på sitt program äfven sjötartslagstiftningen. Komitén förför vid behandlingen
af denna på samma sätt som vid andra till dess handläggning
hörande frågor, den sökte bereda tillfälle för de i saken
intresserade att yttra sig i ämnet samt framställa sina önskningsmål,
i anledning hvaraf frågoformulär utsändes till dels samtliga handelsoch
sjöfartsnämnder i riket och dels handels- och köpmanna- samt
sjökapten sföreningar tillika med andra i frågan intresserade personer.
I anledning af de inkomna svaromålen satte komitén på sitt program
behandling af frågorna rörande kontroll öfver lärtygs sjövärdighet,
lastlinietvång och bemanningslag, sakkunnige vid sjöförklarings upptagande,
granskning af sjöförklaringar, rättskipningen i sjörättsmål
samt kondemnerade fartygs användande i fraktfart. Af detta torde
kerrarne se, att komitén behandlat just de spörsmål, föreliggande
motioner omfatta. Vid fullgörande af sin uppgift ansåg komitén den
frågan först böra uppställas och undersökning göras, »huruvida ur
sjöfartens och handelns synpunkt åtgärder från det allmännas sida
till förekommande af de olyckor och förluster, som kunna drabba
person och egendom genom sjöovärdiga fartyg, må finnas nödiga
eller lämpliga och alltså böra anordnas, eller huruvida man i detta
afseende bör stanna vid nu gällande lagstiftning, som hufvudsakligen
lägger ansvaret för fartygens sjövärdighet på befälhafvaren och
redaren».

Sträfvandena efter kontroll öfver fartygs sjövärdighet hafva hufvudsakligen
utgått från England, der, såsom bekant, Plitnsoll på
1870-talet väckte frågan med yrkande, att staten skulle utfärda bestämmelser
om och öfvertaga kontroll i fråga om fartygens behöriga
bemanning, rättigheten till förande af däckslast, begränsning af assuranssumman,
viss lastlinie och slutligen årliga fartygsbesigtningar.
År 1876 infördes en frivillig lastlinie, hvilken dock törst 1890 blef
lagstadgad. Egendomligt nog gälla bestämmelserna rörande lag -

om bestämmelser
till
motverkande
af de med
sjöfarten
förbundna
faror.

N.o 25.

Om bestämmelser
till
motverkande
af de med
sjöfarten
förbundna
faror.
(Forts.)

4 Onsdagen den 24 April.

stadgad lastlinie endast, fartyg, när de gå till England, så att t. ex.
engelska fartyg, som lasta i Sverige för att gå till Frankrike, icke
behöfva följa ifrågavarande bestämmelser, och samma förhållande
eget- äfven rum med föreskrifterna i afseende ä däckslast. Äfven kar
lagstiftning antagits rörande förande af spanmålslast samt rörande
fartygs bemanning, så att besättningens antal å olika slags fartyg
blifvit bestämd, men rörande besigtningar har man icke kommit till
annat resultat, än att sådana företagas endast å fartyg, som taga
passagerare. I många af de svar, som på komiténs frägoformulär
inkommo, uttalades i nu berörda ämnen åsigter, att vi borde söka
genom lagstiftning åstadkomma samma förhållanden som i Plogland.
Dessa frågor hafva emellertid många gånger varit föremål för den
svenska och skandinaviska, för sjöfarten intresserade allmänhetens
uppmärksamhet; särskilt har ett möte af en viss betydelse, Nordiska
sjöfartsmötet, flera gånger behandlat dem. Senast var detta händelsen
1897. Jag säger, att detta möte egde eu viss betydelse, då, såsom
bekant, der pläga vara närvarande icke blott skeppsredare och
assuradör, utan äfven sjökaptener, jurister och embetsmän. Vid
1897 års möte möttes förslaget om lagstiftning i fråga om fartygs bemanning
af ett bestämdt utslag. Likaså voro åsigterna bestämdt
emot, lagstadgande af viss lastlinie. Då i denna fråga votering begärdes,
antogs med alla de afgifna rösterna utom en den föreslagna
resolutionen, hvarigenom mötet uttalade sig emot lagstiftning om
lastlinie.

Vid behandlingen af inkomna svaromål faun emellertid 1898 års
komité, att de kunde sammanfattas på det sätt, att för handen varande
missförhållanden i afseende å sjöfarten kunde anses snarare bero på
felaktigheter vid lagstiftningens tillämpning och öfvervakande än på
ofullständighet och brist i afseende å positiva stadganden. Komitén
hade den uppfattningen, att de stadganden, som här funnos, voro
tillräckliga, men att vid deras tillämpning brister gjorde sig gällande,
och komitén ausåg äfven för sin del, att, innan nya lagar stiftades
och sjöfarten betungades med nya kostnader, tidsutdrägt och besvär,
man borde tillse, om de redan befintliga vore odugliga eller huruvida
för handen varande förhållanden verkligen fordrade nya lagstadganden.
När man då jemförde de i Plogland på senare tid tillkomna lagarne
med den lag vi hafva, syntes det, som om denna borde vara tillräcklig.
Redan 26 § sjölagen behandlar såväl fartygs utrustning som
bemanning, lastning och stufning m. m. dylikt, och 32 § ålägger befälhafvare
skyldighet att under resa, så vidt i mensklig magt står,
hälla fartyget i sjövärdigt skick, hvarjemte 292 § innehåller för befälhafvare,
som utan nödtvång går till sjös med sjöovärdigt fartyg,
straffbestämmelser, hvilkas maxima gå upp till 6 månaders fängelse
eller 1,000 kronors böter, eller, om skada vållas, ett års fängelse. Dessutom
stadgar 87 § om rätt för besättningen att dels entledigas, sä vida
icke fartyget är i fullständigt sjövärdigt skick, och dels påkalla besigtning.

Hvad nu besigtning i allmänhet beträffar, har, såsom jag nyss
nämnde, sådan icke ens i England kunnat genomföras annat än för
passagerarefartyg, och samma förhållande är äfven gällande i Sverige.
Alla dylika fartyg skola, innan de börja sina resor för året, undergå

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

fullständig besigtning såväl i afseende å utrustning i öfrigt som hvad
maskiner och ängpannor beträffar, och för fartyg, klassificerade i
franska Veritas eller engelska I.oyds, är genom gällande reglementen
bestämdt, att de för vissa perioder, hvart annat eller hvart tredje år,
ovilkorligen skola undergå generel besigtning. På samma sätt fordras
af assuradör^- för assurerade fartyg, att dessa behörigen undersökas
och besigtigas. Det är således blott det lilla antal fartyg, som hvarken
äro klassificerade eller assurerade, som är fritt från besigtning, men
det är ju gifvet, att dels sjelfbevarelsedrift och omsorgen om en värdefull
egendom och dels sjölagens bestämmelser ovilkorligen skola förmå
egarne af dessa fartyg att tillse, att de blifva väl utrustade.

Hvad vidare lastlinie och däckslast beträffar, låter det ju mycket
bra, då man säger, att lagen bör derom bestämma, men huru stor
last af ifrågavarande slag ett fartyg kan taga eller huru djupt det
kan lastas, beror ju helt och hållet på dess konstruktion. Äldre
fartyg ovoro icke så mycket konstruerade för att kunna föra däckslast.
Åt dem, som numera byggas för träla^ttraden, gifves deremot
en sådan konstruktion, att de ovilkorligen böra taga en stor del af sin
last ofvan däck. Det är således förenadt med mycken svårighet att
i lag bestämma, huru stor däckslast må föras, samt angående lastlinie.
Såsom sagdt, bör detta vara beroende på fartygens konstruktion och
lastens beskaffenhet.

Hvad beträffar frågan om fartygs bemanning, är det enligt korniténs
förmenande mycket svårt att genom lagstadganden bär fastställa
något visst, ty för fartyg af samma tontal kan besättningens antal
vara olika allt efter olika omständigheter; för seglande fartyg bör
det så t. ex. ovilkorligen vara beroende af fartygets rigg. Ett fregattskepp
beböfver större bemanning än ett af samma storlek, som
är riggadt till bark, på samma sätt som en bark beböfver flera man
än ett skonertskepp. Att bestämma fartygens bemanning på grund
af deras tontal vore således eu mycket opraktisk bestämmelse.

På tal om besigtningar vill jag säga, att det blefve mycket svårt
att få dugliga besigtniugsmän. I Stockholm och möjligen i de större
städerna skulle det gå för sig, men i landsorten skulle det möta svårigheter.
Troligen skulle der i flertalet fall tagas någon tjensteman
från tullen, hvilken i vanliga fall icke kunde hafva den erfarenhet
eller de kunskaper, att han vore duglig som besigtningsman. Jag
tror således, att äfven denna omständighet, att det blefve svårt finna
lämpliga personer för besigtningars verkställande, talar emot införandet
af lagbestämmelser derom.

För öfrigt är en vigtig omständighet att härvid beakta, nemligen
afl, genom bestämmelser af denna art. skeppsredare och -befälhafvare
skulle fritagas frän det ansvar i afseende ä fartygs utrustning, som
de nu känna sig ega, hvilket ansvar i stället skulle kastas öfver på
de myndigheter, Indika dii finge sig ålagdt att tillse, att allt vore i
behörigt skick.

.Sedan jag nu redogjort för komitens åsigter i de ämnen, deri
förslag till ändringar framstälts, hvilka af komitén blifvit afstyrka,
vill jag påpeka, att komitén i andra frågor ansett gällande bestämmelser
icke fullt tillfredsställande; sä t. ex. bar sakkunnigeinstitutio -

Om bestämmelser
till
motverkande
af de. med
sjöfarten
förbundna
faror.
(Forts.)

N:o 25.

Om bestämmelser
till
motverkande
af_ de med
sjöfarten
förbundna
faror.
i^Forts.)

Onsdagen den 24 April.

nen, hvilken infördes för att bereda domarne sakkunniga biträden,
hittills icke tjenstgjort på ett lyckligt sätt. Mången gång har man
i sjörättsmål, der sakkunnige varit närvarande, icke kunnat linua
något spår af deras närvaro, ty de hafva ingen skyldighet att afgifva
sina utlåtanden skriftligt. Det är af denna anledning komitén ansett,
att dem borde åläggas afgifva skriftliga utlåtanden, och komitén har
derför hemstält, »att Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärd för sådan
ändring af sjölagen, att det blefve stadgadt, att, när i sammanhang
med sjöförklarings upptagande undersökning enligt 317 och 319 §§
sjölagen hålles, de dervid enligt 314 och 319 §§ samma lag tillkallade
sakkunnige skola till protokollet afgifva motiveradt yttrande angående
orsaken till sjöolyckan». På samma sätt har komitén äfven funnit
stadgandet om den kommerskollegium ålagda granskningen af sjöförklaringar
icke vara tillfredsställande. Den har velat förorda, att
en sakkunnig person måtte hos kommerskollegium anställas, hvilken
borde ega de kunskaper och den utbildning, att han fullständigt kunde
granska förekommande^sjöförklaringar, och komitén bär sålunda hemstält,
»att vid kommerskollegium måtte anställas en i sjötekniska
frågor sakkunnig person med praktisk utbildning i sjöväsendet, för
att verkställa den kollegiet åliggande granskning af sjöförklaringar
och andra göromål, som lämpligen böra åt en person med sådan specialbildning
anförtros». Dessutom har komitén gjort anmärkning beträffande
rättskipningens långsamhet i sjörättsmål. Komitén saknade
emellertid anledning göra någon utredning i denna fråga, men har
hemstält, »att rättskipningen i sjörättsmål måtte utöfvas med snabbhet
och att tillräckliga krafter för detta ändamål må stå till buds».

Slutligen har komitén yttrat sig angående kondemnerade fartygs
användande i fraktfart, eu af de frågor, som mest beröras af den ene
af motionärerna, hvilken framhåller, att sådant användande efter koudemneringen
mången gång förekommer. Om det förfaringssätt, som
kommerskollegium nu lärer tillämpa, alltid komme till användning,
blefve det emellertid icke möjligt att efter kondemnering befrakta ett
fartyg. Då ett dylikt kondemnerats, skall det utstrykas ur registret
på anmälan af egaren, hvilken också bör återställa skeppshandlingarne.
Skulle fartyget åter försättas i sjödugligt skick, brukar komincrskollegium
först efter företedt bevis härom medgifva ny registrering
samt utfärda nya skeppshandlingar. Detta förfaringssätt är icke
lagstadgadt, utan en praxis, som för närvarande tillämpas, men blefve
det stadgadt i lag, skulle enligt min öfvertygelse det mål, motionären
eftersträfva!-, derigenom vinnas. I enlighet med denna åsigt har äfven
komitén hos Kongl. Magt hemstält, »att den praxis, hvarpå man sålunda
lärer inslagit, lagfästes».

Såsom herrarne funnit, bär jag nu tillåtit mig redogöra för den
s. k. sjöfartskomiténs arbeten i afseende å sjöfartslagstiftningen. Denna
har af komitén granskats och jemförts med lagstiftningen i andra
länder, hvarvid komitén dels kommit till det resultat, att man nu
icke bör ytterligare skärpa de genom lagstiftningen för sjöfarten
gifna bestämmelserna, och dels hemstält hos Kongl. Maj:t, att Kongl.
Maj:t ville vidtaga åtgärder för åstadkommande af förändringar.
Dä sålunda eu utredning för närvarande ligger hos Kongl. Maj:t

Onsdagen den 24 April. 7 N:o 2a,

— komiténs utlåtande öfverlemnades i december Blånad förlidet 0™dbs™tat”ii
år — och Kongl. Maj:t ännu icke hunnit att i ämnet höra vare sig motverkande
embetsverken, handels- och sjöfartsnämnderna eller sakkunnige, men af de med
nådiga föreskrifter i ämnet förmodligen kunna väntas till nästa år, sjöfarten
synes det mig högst egendomligt, att man icke kunnat afvakta Kongl.

Maj:ts beslut i anledning af komiténs förslag, utan att motioner fram- (F„rts\
kommit, gående ungefär i samma rigtning som detta. Jag vill icke
säga, att komiténs utredning är så förträfflig, men det är dock en
utredning, och det beror uu på Kongl. Maj:t att undersöka, huruvida
den varit tillfredsställande eller icke. Enligt min uppfattning borde
derför herrar motionärer hafva kunnat vänta till nästa år med sina
framställningar och tillsett, huruvida icke Kongl. Maj:t dessförinnan
vidtagit förändringar uti något af dem angifvet syfte.

1 anledning af hvad jag anfört, ber jag få yrka afslag på
såväl motionerna som på utskottets hemställan.

Friherre De Geer: Då jag såsom suppleant inom utskottet deltagit
i behandlingen af förevarande frågor, men icke haft tillfälle att
genom reservation uttala min i någon mån från utskottets afvikande
mening, skall jag bedja att bär få göra det.

Såsom den förre talaren påpekade, känner sjölagen icke till någon
annan kontroll i fråga om säkerheten på sjön än befälhafvarens ansvar.

Han skall se till, att fartyget städse är i sjövärdigt skick och utrustadt
med alla de redskap, som behöfvas såväl under vanliga förhållanden
som i händelse olycka skulle inträffa. Underlåtes detta och
olycka inträffar, skall det hållas undersökning. Om det dervid kan
påvisas, att han underlåtit något i detta afseende och derigenom bidragit.
till olyckan, skall han, om han är vid lif, ställas till ansvar
derför. Någon statskontroll öfver huruvida han fullgör sina åligganden
finnes icke. Den enda kontroll, som finnes omtalad i sjölagen,
är, att besättningen, om den anser fartyget icke vara sjövärdigt, jemlik!
§ 87 kan påkalla besigtning. Men detta lärer ytterst sällan förekomma,
ty lagen stadgar, att om det kan visas, att det saknas skälig
anledning att begära besigtning, får besättningen ersätta den kostnad,
som för besigtningens verkställande erfordrats, och har den saknat
rimlig anledning, drabbas den af ansvar. Teoretiskt är det nog rigtigt,
att befälhafvare!) är den, som är ansvarig för att fartyget städse
hålles i sjövärdigt skick. Han riskerar lifvet lika väl som besättningen.

Men ett faktum är, att det finnes dåliga fartyg, som icke äro i sjövärdigt
skick, och lika säkert är, att till dessa fartyg erhållas befälhafvare.
Man kan derför icke i alla fäll lita på befälhafvare!!. Detta
har också lagstiftningen i viss mån medgifvit, ty i fråga om passagerarefartyg
och utvandrarefartyg har den frångått denna princip.

Der mänga menniskolif sättas på spel, vägar man icke lita på befälhafvaren,
utan ä dylika fartyg skola besigtningar företagas, och det
finnes detaljerade föreskrifter rörande de räddningsredskap, pumpar,
eldsläckningsmateriel och dylikt, som skola finnas å dessa fartyg.

1 dessa motioner afses nu att söka fä lagbestämmelser om preventiva
åtgärder till förekommande af sjöolyckor äfven för lastfartyg,
och motionärerna hafva i det afseende! föreslagit vidt omfattande åt -

N.o 25.

Om bestämmelser
till
motverkande
af de med
sjöfarten
förbundna
faror.
(Forts.)

Onsdagen den 2i April.

gärder. De vilja, såsom den föregående talaren påpekade, införande
i sjölagen af bestämmelser angående lastlinien och däckslastens höjd
och fastgörande. Utskottet har afstyrkt detta, såsom mig synes, på
fullgoda skäl, emedan det icke passar för våra förhållanden, och de
sakkunnige inom utskottet hafva på ett fullkomligt öfvertygande sätt
framhållit, att den ifrågavarande lagstiftningen vore af mycket tvifvelaktig
nytta i fråga om säkerheten. Ty här om någonsin kan kaptenen
bäst för hvarje resa bestämma, huru hans fartyg skall lastas,
och hvilken däckslast det kan föra. Då jag är alldeles ense med utskottet
härutinnan, skall jag icke uppehålla mig dervid.

I tvä punkter, nemligen i fråga om besigtning af kondemnerade
fartyg och besigtning af ångfartygs pannor och ångrör, har utskottet
godkänt motionärernas framställning och förordat en underdånig skrifvelse
i syfte att få en sådan kontroll. Utskottet har här således
frångått sjölagens princip, att befälhafvaren är den, som bäst kan bedöma
sådant, ty icke är det något hinder för att befälhafvaren liklig
väl kan bedöma, om ett fartyg, som varit kondemneradt, åter blifvit
försatt i sådant skick, att detsamma utan fara kan användas, som
han kan göra i fråga om ett annat fartyg.

Beträffande besigtning af ångpannorna bär utskottet ansett, att
befälhafvaren dertill saknar nödig sakkunskap. I sa fall borde lian
väl dock kunna skaffa sig biträde af sakkunnig person. Jag nämner
detta för att konstatera, att här anses befälhafvaren icke tillräcklig.
För öfrigt är jag ense med utskottet i fråga om befogenheten af att
dessa besigtningar komma till stånd.

Sedermera hafva motionärerna eu hel del förslag, såsom bland annat
i fråga om hefälhafvareus kompetens. Fordringarna härutinnan vid
inrikes sjöfart äro mycket obetydliga — han behöfver endast hafva
fylt 21 är. Härvid har nu invändts, att den s. k. handels- och sjöfartskomitén
redan haft saken om hand och afgifvit sitt betänkande
till Kongl. Maj:t. Utskottet har derför icke velat vara med om något
förslag i den rigtningen.

Vidare har det föreslagits bestämmelser om bemanning, men som
jag finner den saken vara mindre vigtig, förbigår jag densamma för
att komma till den efter mitt förmenande vida vigtigare sista punkten
i herr Widéns med fieres reservation, deri atliandlas, »huruvida och på
hvilket sätt, till ernående af mera tillfredsställande kontroll å fartygs
sjöduglighet, besigtningar må kunna anordnas äfven å andra fartyg
än passagerareängfartyg». Reservanterna säga, att det klagas allmänt
öfver att sjölagens ifrågavarande bestämmelser icke efterlefvas.
.Såsom bekant, finnes det icke särskilda sjöåklagare, och det lärer högst
sällan förekomma, att våra stadsfiskaler äro så hemmastadda i sjölagen,
att de väcka åtal, om det visas, att ett fartyg varit mindre sjödugligt
och derför förolyckats.

Det har af mänga auktoriteter uttalats, att, allt bär icke vore sä
väl bestäldt. Sålunda yttrar sista handels- och sjöfartskomitén följande:
»1 de yttranden, som infordrades från handels- och sjöfartsnämnderna
i riket, föreningar för främjande af handelns och sjöfartens intressen,
sjöförsäkringsbolag m. fl., klagas, enligt hvad komitén konstaterar,
skarpt deröfver, att sjölagens ifrågavarande bestämmelser icke efter -

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

lefvas, och handels- och sjöfartskomitén sjelf erkänner, att missför- Om bestämhållanden
förefinnas i afseende å lagens tillämpning och öfvervakandc, m^*^a*dc
ehuru den för sin del icke ville göra någon hemställan om anord- aj ^ meii
naude af särskild statskontroll öfver lastfartygs sjövärdighet.» sjöfartm

1 Norge har också nyligen eu komité tagit dessa saker i öfver- förbundna
vägande, och ehuru man inom denna komité var fullt enig angående
behofvet af statskontroll, voro åsigterna delade om huru denna kou- (fors.)
troll skulle anordnas.

Slutligen har äfven utskottet här på sid. 1''J i betänkandet medgift,
att någonting kunde behöfva göras. Utskottet omtalar först
hvad den officiella statistiken visar i fråga om sjöolyckor, och man
ser af redogörelsen, att i medeltal 50 svenska fartyg om året gått
helt och hållet förlorade. Efter att hafva omtalat detta, säger utskottet:

»Om än utskottet icke tinner de anförda siffrorna egnade att väcka
betänklighet, vill utskottet dock ingalunda förneka önskvärdheten af
att åstadkomma strängare kontroll å efterlefnaden af sjölagens bestämmelser
angående fartygs sjövärdighet, men utskottet har icke trott
sig finna någon nöjaktig lösning på spörsmålet, huru denna kontroll
skulle lämpligen genomföras.»

Hufvudskälet mot införande af eu sådan kontroll är ju det, att
man har ansett, att det skulle lägga en stor tunga på sjöfarten och
verka mycket hindrande. Tänker man nu emellertid på, hvilka fartyg
det är som skulle behöfva kontroll, finner man ju först och främst,
att passagerare- och utvandrarefartyg redan äro underkastade kontroll,
så att dem behöfver man icke tänka på. Vidare hafva vi en stor och
vigtig kategori af fartvg, de, som användas i utländsk fraktfart och
hvilka derför, för att med framgång kunna konkurrera på den utländska
fraktmarknaden, måste vara intagna i något af de stora utländska
klassificeragsbolagen. Sådana fartyg byggas enligt vissa af bolagen
antagna föreskrifter och äro sedan underkastade mycket noggrann
kontroll från dessa bolags sida. För att kunna bibehålla sin klass i
bolaget, måste ett sådant fartyg hållas i fullt sjövärdigt skick, och
jag föreställer mig derför, att det vid dessa fartyg icke skulle behöfvas
någon annan kontroll, och skulle kontroll införas, kunde det
vara tillräckligt, att egareu till ett sådant fartyg visar, att fartyget
har en viss klass i »Bnreau veritas» eller »Loyd» eller hvad de heta
dessa bolag.

Sedan återstå öfriga fartyg, och det är bland dem, som de dåliga
och farliga fartygen finnas.

Det uppgafs af eu ledamot inom utskottet, som för ötVigt var
emot införande af kontroll, alt i södra Sverige, på vestkusten i synnerhet,
inköptes gamla och kasserade fartyg från Norge, som sedermera
användes för fraktfart. Dessa fartyg voro i allmänhet synnerligen
dåliga och riskabla. För dem skulle nog kontroll kunna bchöfvas,
men då man icke kunde införa kontroll ensamt för deras räkning,
kunde man icke vara med i fråga om de öfriga. Det uppgafs
vidare, att sådant äfven förekommer i andra delar af Sverige. Fartygen
få gå så länge som helst; så länge någon kapten vill föra dem,
har ingen annan något att göra med dem. ingen frågar efter, om de
äro försedda med pumpar, lifbojar, cldsläckningsmatcricl in. in. Kap -

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

Om bestäm- tenen får sörja för dem häst lian vill, till dess olyckan inträffar. Då
»TJZZJlfL skullc han naturligtvis blifva underkastad ansvar, om han kommit
af de med undan med lifvet, men det lär sällan inträffa.

sjöfarten En af motionärerna, herr Kinnman, har, synes mig, gifvit ett
förbundna praktiskt uppslag till huru kontrollen skulle kunna anordnas. Om
faror. man oci;sä icke kunde åstadkomma fullständig trygghet och lika nog(horts.
) grann besigtning som af passagerareångfärtyg, kunde dock mycket
uträttas genom att tillsätta inspektörer, som tillfälligtvis besigtigade
fartygen för att efterse, om gällande bestämmelser i verkligheten iakttoges.
»Endast medvetandet», säger herr Kinnman, »att inspektören
när som helst kunde infinna sig för inspektion, skulle orsaka större
aktsamhet och påpasslighet vid föreskrifternas iakttagande». Det
skulle vara någonting analogt med de vanliga yrkesinspektionerna.
Häremot har utskottet anmärkt, att fartygsinspektionen skulle komma
att verka under helt andra förhållanden än den allmänna yrkesinspektionen.
Medan sålunda inspektion af en fabrik eller annan anläggning
å land kan verkställas utan att förhindra rörelsens fortgång och sålunda
utan större olägenhet för egaren, vore det för sjöfarten mycket
menligt, om fartyg, färdiga till afgång, skulle underkastas den tidsutdrägt,
som inspektion, om densamma skall vara effektiv, måste föranleda.
Någon fullt betryggande effektivitet, säger utskottet vidare,
torde dessutom i allt fall besigtningen icke kunna ernå, då det svårligen
torde böra medgifvas en inspektör rätt att t. ex. fordra botteubesigtning
af ett lastadt fartyg, Så skulle saken naturligtvis icke anordnas,
och det hafva väl reservanterna icke heller tänkt sig, utan
inspektören skulle väl förses med en förnuftig instruktion, så att han
väljer lämpligare tid för sitt besök, än när fartyget skall gå. Samma
oegentlighet skulle kunna inträffa vid den af utskottet förordade besigtningen
af ångpannorna, i fall inspektören infunne sig just då fartyget
skulle gå.

Vidare har utskottet anmärkt, att det skulle uppstå stora betänkligheter
med anledning af kostnaderna för denna inspektion, och utskottet
har tänkt sig, att kostnaden skulle läggas på fartygen. Men
så har icke herr Kinnman föreslagit, utan han bär tänkt sig, att dessa
inspektörer liksom yrkesinspektörerna skulle vara aflönade af staten.
Jag vågar naturligtvis icke vidare inlåta mig på, huru detta skulle
ordnas, men jag kan icke tänka mig annat, än att en yrkesinspektion
skulle kunna åstadkommas äfven på detta område. Det yttrades
här under debatten om ersättning för olycksfall i arbete, att det vore
oegentligt, att ett sådant yrke sota sjömannens skulle vara uteslutet.
Jag medgifver detta, men det förefaller mig som en ännu större oegentlighet,
om ett yrke sådant som sjömansyrket, der menniskors lif mer
än i de flesta andra yrken äro beroende af den använda materielens
beskaffenhet, skulle vara utesiutet från de förmåner, som blifvit tilldelade
andra yrken genom yrkesinspektionen.

Jag tillåter mig nu derför hemställa, att, om kammaren skulle
ändå vilja vara med om en skrifvelse rörande besigtning af fartyg och
ångpannor, kammaren i likhet med reservanternas förslag måtte hos
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
om och i hvad mån föreskrifter lämpligen kunna meddelas dels till

N:o 25.

Lördagen den 24 April.

förebyggande deraf, att kondemuerade fartyg användas i fraktfart Om bestämutan
att deras sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis ådagalagd, y™otverkande
dels i syfte att kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten åt af ^e meti
ångfartygs pannor och ångrör, dels oek till vinnande af betryggande sjöfarten
kompetens hos befälhafvare. förbundna

Jag yrkar således bifall till herr Widéns m. fl. reservation. (Forts )

Herr Sanne: Herr grefve och talman! Mina herrar! Var

gällande sjölag har tillkommit efter gemensam beredning af komiterade
från de skandinaviska länderna. Denna gemensamma lagstiftning,
som antogs 1891 och sålunda nu fungerat i 10 år, har visat
sig praktisk och till allmän belåtenhet. Samma lag gäller äfven för
Danmark och Norge. Lagen har stränga bestämmelser i afseende
på rättigheter och skyldigheter för såväl redare som befälhafvare,
besättning och lastegare, tillgodoseende allas intressen och säkerhet.

Det var således fullkomligt oväntadt erfara, att två motioner inkommit
från Andra Kammaren, gående ut på att begära ytterligare
stränga bestämmelser, som endast skulle gälla Sveriges sjöfartsnäring,
hvilka bestämmelser jag anser för oss skulle vara hvarken
lyckliga eller nödvändiga och allenast förorsaka kostnader, tidsförlust
och trakasserier. Att jag har skäl för detta mitt påståendeframgår
af de statistiska uppgifterna, som visa, att Sveriges handels,
flotta, som utgöres af omkring 2,800 stycken segelfartyg och ångbåtar,
har under förlidet år genom sjöolyckor förlorat 38 segelfartyg
och 5 ångare, hvithet gör 1,9 procent för de förra och 5/8 procent
för de senare eller i medeltal 1,5 procent, och ungefär likaså flera
föregående år — ett förhållande, som visar, att vår sjöfart står på
den punkt, att de flesta andra nationer visa större olycksfallsprocent.

Jag ber att få nämna, att Norge har under samma tid ungefär 50
procent flera sjöolyckor, och äfven England, ehuru det har sin Plimsolls-lag,
står efter oss.

Ene motionären har visserligen sökt visa, att vi skulle hafva
mycket större procent förlorade fartyg. Det är dock icke rätt. Han
har bland de förolyckade fartygen inräknat dem, som blifvit slopade
till följd af ålder eller dåliga fraktkonjunkturer och som blifvit använda
för andra ändamål, hvarigenom de gått ur fartygsregistret,
men man kan icke kalla dem för törolyckade.

Då de framlagda motionerna blifvit allsidigt och sakligt behandlade
i utskottet, ber jag att få, herr grefve och talman, yrka bifall
till utskottets förslag i de tre föreliggande punkterna.

Herr Dickson: Om lierrarne hafva läst herr Smiths motion,

hafva herrarne der funnit under förslaget om lastlinie omförmälda
tvä bedröfliga tilldragelser. 1 ena fallet både i en hamn vintertiden
inkommit ett ångfartyg, som varit utsatt för svår ölverisning och
fått hela backen och främre delen af styrhytten betäckta med is,
hvaraf fartygets främre del var så nedtyngd, att halfva propellern
stod öfver vattnet. Vid ett annat tillfälle inkom eu färtygsbesättuing
med för fr us na lemmar, hvilka måste opereras. Detta är onekligen
bedröfliga händelser. Men skall man draga någon slutsats deraf,

N:0 2 >

Om bestäm
meker till
motverkande
af de med
sjöfarten
förbundna
faror.
(Forts.)

Onsdagen den 24 April.

borde det väl vara den, att man borde upphöra med sjöfarten under
vintern. Herr Smith gör emellertid icke den slutsatsen. Herr
Smith gör den slutsatsen, att man bör hafva en lastlinie, det vill
säga att man icke får lasta fartyget så, att det sjunker under en
viss linie. Nu inse herrarne, att det senare exemplet om de förfrusna
matroserna berodde icke på, huru fartyget var lastadt, utan
på helt andra omständigheter. Hvad det förra exemplet angår, så
har jag hört sakkunnig person uttala den tanken, att om fartyget
hade varit fullastadt, hade propellern icke kunnat höja sig så mycket
öfver vattnet. Det tyckes således, som om dessa omständigheter icke
både så mycket att göra med lastlinieu, men det låter rörande, och
det är på det viset man söker få till stånd en känslostämning för
att sedermera få folk att antaga en lag.

Jag är herr Rettig tacksam för den utredning, han gaf af den
nuvarande lagstiftningen, och jag ber att endast få erinra, att ansvaret
ligger på befälhafvaren, som svarar för allt. Besättningen
har rättighet att begära besigtning af fartyget; jag ber emellertid,
med anledning af hvad friherre De Geer yttrade om att besättningen
dervid kunde blifva ansvars- och ersättningsskyldig, få betona, att
detta ju är helt naturligt. Tv det är ju klart, att om besättningen
utan rimlig anledning har begärt, att fartyget .skulle stoppas och
lossas för att undersökas, har den gjort det icke af fruktan, utan af
elak afsigt, och då skall den straffas, liksom, om den gör det utan skälig
anledning, den drabbas af de kostnader den vållat. Har den haft
skälig anledning för sin begäran, har den rätt att blifva entledigad.
Befälhafvaren är ansvarig; misslyckas seglatsen, och han kommer
hem och har gjort sig skyldig till något fel, så kommer det fram
vid den sjöförklaring, som alltid skall afgifvas, och det upplystes
inom utskottet, att vid åtskilliga tillfällen denna sjöförklaring gifvit
anledning till åtal och straffällande. Om detta nu också endast skett
vid vissa tillfällen, så visar det i allt fäll, att kontroll förefinnes.

Skulle man nu införa bestämmelser om lastlinie eller om besigtningar,
så är det en ytterst svår sak att lagstadga om, och det
medför dessutom den olägenheten, att man flyttar öfver ansvaret från
befälhafvaren till myndigheten. Då en sådan förklarat fartyget sjövärdigt,
vore befälhafvaren naturligtvis skyldig att gå med det och
att nedlasta detsamma till den uppgifna lastlinieu, äfven om han
skulle finna detta vara betänkligt. Man lägger således icke ansvarigheten
pa rätt håll.

Herr Rettig anmärkte, att det icke borde föreslås någon skrifvelse,
då en komité redan afgifvit ett yttrande och gjort en hemställan
i fråga om kondemnerade fartyg. Men nu är det ju så, att
sedan komitén pa en sida yttrat sig om denna sak, har utskottet
tunnit, att den borde mera betonas. Herr Rettig borde icke vara
missnöjd med att utskottet upptagit komiténs förslag, och den formella
sidan af saken får man val öfverse med, då det samtidigt är fråga
om att aflåta eu annan skrifvelse, mot hvilken herr Rettig icke hade
något att anföra, ehuru han yrkade afslag, nemligen om besigtning
af lastångfartygs maskiner och ångpannor.

Det är redan nu så, att passagerarefartyg och ernigrantfartyg skola

Onsdagen den 24 April.

N:o 25.

besigtigas. Flertalet af de personer, hvilka gå ombord å fartyget, äro Om bestämicke
sjökunniga och kunna sålunda icke bedöma, om detsamma år sjödugligt,
och det kan inträffa, att de, som först gå ombord, tycka det (lf ^e me^
vara lagom med folk, men så tager kaptenen ombord ett antal, som sjöfarten
möjligen medför fara. Derför måste man för dessa fartyg stadga eu förbundna
allmän kontroll, och det möter icke heller några svårigheter, enär f^r0.r\
passagerareångfartygen utgå från större centra, hvarest det är jern- ^ or *■’
förelsevis lätt att åstadkomma en besigtning, hvilken besigtning naturligtvis
ingifver ett visst förtroende hos allmänheten. Men det är
stor skilnad mellan dessa och andra fartyg.

Nu har emellertid utskottet trott sig kunna föreslå besigtning
hvad ångpannor och dylikt beträffar äfven å lastångare, detta derför
att ångpannorna tarfva mycken tillsyn och äro svåra att besigtiga
af andra än verkligt sakkunnige. Det kan hända, att kaptenen
är en duglig sjöman och sköter sitt fartyg utmärkt, men saknar insigt
att kunna pröfva maskiner och ångpannor, och det är äfven lättare
att anordna kontroll öfver dessa större fartyg. De besöka nemligen å
vissa tider platser, der mekaniska verkstäder finnas, för att få sina
maskiner omsedda, och då går lätt att få en besigtning till stånd.

Helt annorlunda är det med andra fartyg.

Det nämndes, att utskottet sagt,“att en kontroll vore önskvärd
äfven här. Ja, önskligt vore det nog och mycken oro skulle då
undvikas i detta afseende. Men det låter sig; icke göra och behofvet
är ej heller konstateradt. Herr »Sanne anförde, att antalet förolyckade
fartyg icke är särskilt stort i förhållande till hela vår
handelsflotta. Vi få också betänka, att fartygsolyckor kunna inträffa
af många anledningar och icke "blott derför att fartyg äro dåliga.

Ångaren Rex strandade utanför Trelleborg och »Svea vid Sassnitz,
och två ångare tornade emot hvarandra utanför Saltholmen, dervid
det ena gick till botten. Alla dessa fartyg voro i utmärkt skick, de
voro passagerarebåtar och hade undergått besigtning; anledningen
till olyckan var således icke bristande sjöduglighet. Man får sålunda
akta sig att af några anförda siffror här draga allmängiltiga
slutsatser.

Jag vet icke, hur det kan förhålla sigJmed inköpet af gamla
fartyg från Norge, men om dessa äldre fartyg användas i »Sverige,
kan det ju låta sig göra, enär farvattnen och farorna äro så olika;
på vissa* trader kunna nog dessa äldre fartyg användas. Naturligtvis
skulle det blifva mycket svårt att anordna eu tillfredsställande
inspektion. Man bär sagt, att inspektören skulle kunna resa omkring
och taga reda på fartygen. Men när han kommer till en hamn,
har fartyget kanske redan seglat derifrån, och på samma sätt kanske
när han kommer till den nästa. Och för öfrig! är det icke lätt att
besigtiga ett fartyg, som är lastadt, och icke heller kan man ålägga
fartyget att viss gång om året besöka eu viss hamn för att besigtigas.

Man kan tänka sig detta för de större fartygen, men för de mindre
blefve det, högeligen betungande icke minst ur ekonomisk synpunkt,
så vidt man skulle bibehålla den hittills följda principen, att pas
sago rareångfartygen få betala besigtningen.

.lag kan emellertid icke anse förhållandena vara sådana, att

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

0meiter{tw n^0D framställning i det af Friherre De Geer anförda syfte är bemotverkande
höflig- Jag'' tror detta skulle rubba det system, som hittills varit råaf
de med dande inom lagstiftningen. Jag framhåller vidare, att utskottet bär
sjöfarten försökt att bland dessa många vexlande yrkanden utvälja just dem
förbundna som vore af praktiska behof påkallade och kunde låta sig genom jaror.

fgrag_

(Forts.) Jag tijiåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Jag hade icke tänkt begära
ordet i denna fråga, då jag icke är tillräckligt förfaren på sjöfartsnäringens
område, för att mina ord skulle kunna tillmätas någon
betydelse, men det bär under diskussionen fälts ett yttrande, mot
hvilket jag måste inlägga min gensaga.

Talaren på skånebänken nämnde, att å vestkusten skulle hafva
skett omfattande inköp från Norge åt mindre sjödugliga fartyg. Jag
ber då få saga, att beträffande det län jag här representerar, Bohuslän,
hvilket ju är det mest sjöfartsidkaude vid vestkusten och har
den största fraktfarten, förekomma icke några dylika köp, och erfarenheten
visar ingalunda, att, om någon gång fartyg inköpts från
Norge, dessa varit i sjöodugligt skick. Det hade varit ömkligt, om
talaren både kunnat styrka sin uppgift med några siffror, önskligt
menar jag från talarens ståndpunkt, men så länge så icke skett, förefaller
det mig vara en alldeles för lös grund att deruppå bvgga en
skrifvelse till Kong]. Maj:t.

På samma gång och medan jag har ordet, ber jag fä tillägga, att
jag för min del gerna går med pa utskottets förslag, men det härinom
fackmannakretsar väckt någon tvekan, när vi se det yrkande,
som blifvit bifallet af Andra Kammaren särskildt beträffande besigtningsman,
och jag instämmer fullkomligt med hvad den siste talaren
nämnde i afseende å olägenheterna af en sådan inspektion, som
skulle öfverflytta ansvarigheten från befälhafvaren och till en särskild
myndighet. Om man läser sjölagens 2G:te paragraf, fiDner man
der fullt betryggande bestämmelser i afseende å denna ansvarspligt
för befälhafvaren. Nu kan visserligen sägas, och jag tror till och
med, att det yttrandet blifvit fäldt, att denna lag icke alltid efterlefvcs,
men då är det väl bättre tillse, att gällande lag blir verkande,
än att komma och bättra på med en ny förordning. Och för öfrig!
visar erfarenheten åtminstone från våra bygder ingalunda, att vi hafva
något sådant behof, som förslagsställaren i Andra Kammaren velat
förmena. Olyckor kunna alltid inträffa äfven med de bäst utrustade
fartyg, och till och med af våra löfsångare hafva icke mindre än
två stycken lidit haveri under de sista åren, och dessa hafva ju
hvarken däckslast eller lemna i afseende å bemanning något öfrigt
att önska.

Utskottets förslag kan jag, som sagdt, gå med på; men om deraf
skulle följa något slags sammanjemkning i syfte att genom fartygsinspektioner
och besigtningsman ingripa uti befälhafvarens ansvar,
kan jag för min de! icke vara med derom.

Jag anhåller således att få yrka bifall till utskottets hemställan.

N:o 25.

Onsdageu den 24 April.

Herr von Möller: Jag skall anhålla att få förena mig uti Om bestämfriherre
De Geers anhållan om bifall till reservanternas lörslag. Jag motverkande
kan icke neka till, att när jag läste igenom utskottets betänkande, af ^e med
tyckte jag nog, att derigenom blåste eu viss sjövind, men icke var sjöfarten
det någon mild zephir, men eu kall, skarp vind. Några andra än förbundna
rent ekonomiska skäl bjuder utskottet icke, och då man talar om att
det skulle blifva betungande för vår sjöfartsnäring, anföras ingå bevis t or s-)
för detta påstående. Man väger mot hvarandra å ena sidan den
ekonomiska förmånen samt å andra sidan menniskors helsa, och lif.

Såsom under diskussionen framhållits, har ju redan principen i
§ 26 sjölagen brutits i fråga om passagerare- och emigrantfartyg,
och af hvilket skäl? Jo, naturligtvis derför, att dessa fartyg frakta
ett större antal menniskor än de andra, och att dessas passagerare
ej besitta den sakkännedom, som besättningen å sjelfva fartygen
kan hafva. Jag vet icke, om detta utskottets resonnement håller
streck, att först när det gäller ett större antal menniskolif, får man
anse staten hafva skyldighet att ordnande och skyddande inskrida.

Det andra skälet var,att besättningen eger större sakkunskap att bedöma
fartygets sjöduglighet och att den enligt sjölagen eger rättighet att
göra anmärkningar. Ja, det är nog sant, att sjölagen innehåller
dylika bestämmelser, men jag vågar påstå, att dessa i de flesta fall
endast äro bestämmelser pa papperet. Eller är det någon, som
verkligen tror, att halfva besättningen i alla de fall, då inspektion
vore önskvärd, vågar utsätta sig för den dermed förenade risken?

Okunniga som de ofta äro, håller rädslan för sträft bestämmelserna
dem tillbaka; äfvenledes sakna de förmåga att bedöma de fall, när
dessa skulle kunna komma att å dem tillämpas, och de våga ej åt
fruktan för befälhafvaren att i detta som i många andra fall, exempelvis
i fråga om spisordningens tillämpning, framställa några anmärkningar,
huru lagligen befogade de än skulle kunna vara. Eller tro
lierrarne, att våra sjömän verkligen alltid få sådan kost, som är
bestämd i denna spisordning? Jag känner åtminstone flera fall, då
detta icke varit händelsen.

Utskottet har påpekat, att den engelska lagstifningen är en
undantagslagstiftning. Nå väl, jag anser detta vara en heder för
England att i detta fall intaga en undantagsställning. Hvad undantaget
beträffar, intager det dock eu ganska stor plats, då det, som
vi veta, rör sig om halfva verldstonnaget, hvarken mer eller mindre.

Man har framhållit den i sjölagen rådande principen om befälhafvarens
ansvarighet och att denna skulle genom den ifrågasatta
inspektionen komma att förringas. Jag kan för min del omöjligen
fatta, huru man kan anföra detta skäl. Teoretiskt sedt, kan det nog
vara rigtigt, men om detta håller streck i praktiken, derom hyser
jag mina tvifvel. Nog få vi väl medgifva, att det låter tänka sig,
att eu far ty g s b e fä 1 h a fv a r e, lockad af utsigten om eu hög vinst, delegare
eller kanske sjelf redare för fartyget, fatalist och oförvägen,
som sjömän ofta äro, att lian riskerar sitt och besättningens lif.

Jag frågar, har besättningen, sedan kanske fartyget gått till botten,
något o-agn af att man ställer till med en rättegång mot befälhafvaren,
måhända den ende som räddats? Jag tror det då vara bättre att

N:o 25.

Om bestämmelser
till
motverkande
af de med
sjöfarten
förbundna
faror.
(Forts.)

Onsdagen den 24 April.

tillgodose besättningens intressen och förebygga olyckan genom att
undersöka, om fartyget är fullt sjödugligt eller icke.

Man bär äfven ansett det vara betryggande, om undersökningarna
gjordes mera omfattande rörande utrönandet af orsakerna till sjöolyckor.
Låter det dock icke tänka sig, att en befälhafvare, som,
lockad af vinstbegär, gått ut med ett sjöodugligt fartyg, efter inträffad
olycka vid afgifvande af sin beedigade sjöförklaring, kan drifvas att
göra sig skyldig till mened? Äfven detta torde vara en sak att
tänka på. Humauitetsskäl synes man här icke vilja tillmäta någon
betydelse; lugnt och kallt skall frågan pröfvas, uteslutande från den
ekonomiska sidan. Jag förstår måhända icke sjöfartsnäringen tillräckligt
och har icke heller några intressen i dessa saker såsom redare,
hvadan jag måhända kan anses sakna förmåga att bedöma denna
sak. Dock vill jag nämna, att vid det fjerde nordiska sjöfartsmötet
uppträdde hamnkaptenen Annerstedt i Malmö och yttrade: »Om man
tänker på, huru eu sjöförklaring tillkommer såsom följd afen inträffad
olycka, så kan man vara förvissad om, att en erfaren och välbetänkt
skeppare upptager i journalen, hvad derom bör sägas, och anför
fakta i korta och bestämda ordalag. Men tyvärr måste vi äfven
tänka oss andra fall. Jag tänker mig då, att en befälhafvare förer
ett fartyg, som icke kan kallas sjövärdigt, men lian hör ej till de
betänksamma, och så råkar fartyget ut för en olycka. Han söker
då på bästa möjliga sätt i sjelfva sjöförklaringen skydda sig sjelf
och skjuter skulden på andra samt afgifver en sjöförklaring, hvari
det heter, att fartyget lemnat hamnen fullt sjövärdigt, väl bemannad!
in. m. Donna sjöförklaring uppläses nu och, hvad värre är, den är
under ed bevittnad af en hel besättning». Jag tycker, att detta är
ett uttalande från sakkunnigt håll, hvilket åtminstone icke bör frånkännas
betydelse.

Vidare talar man om att förhållandena till utlandet böra bär
verka återhållande för oss, men vi måtte väl dock vara herrar i värt
eget hus, och anse vi något vara orätt, böra vi väl söka afhjelpa
detta utan att låta skrämma oss af antaganden eller öfverdrifna
främmande hänsyn?

En föregående talare nämnde, att han icke hade sig bekant, att
några sjöodugliga fartyg inköpts på vestkusten. Jag ber då att få
nämna, att under diskussionen i Andra Kammaren lemuades den upplysningen,
att flera handels- och sjöfartsnämnder klagat öfver, att så
verkligen varit fallet.

Sedan 1877 års komité hafva vi icke haft någon ordentligt uppgjord
statistik på detta område, men såsom förut är påvisadt, har vår
handelsflotta under åren 1872—7(> förlorat 234 man samt 25 hela
skeppsbesättningar. Detta är väl också siffror, som tala.

Första Kammaren har antagit en yrkesinspektion och nyligen
bifallit en lag till skydd åt industriens arbetare, visserligen etter
mångfaldiga motioner och kongl. propositioner under flera år, men
kammaren har dock till sist gifvit vika. Beträffande våra sjömän
hafva faktiskt hos de komitéer och myndigheter, Indika haft att
yttra sig i afseende på sjöfartsnäringen, sjömännen sjelfva egentligen
aldrig varit representerade. Det har vant redare, kaptener, jurister

och assuradör. Hvad kaptenerna beträffar, äro deras intressen ganska
otta långt ifrån identiska med besättningens, och hvad assuradöreiina moiver^an^e
beträffar, är det väl så säkert, att de tagna assuranserna alltid be- af de med
stämts genom tillräckligt kompetente agenter och alltid meddelats tor sjöfarten
fullt sjövärdiga fartyg? Mine herrar, jag vågar icke besvara den for*™*na
frågan jakande. Arbetarne hafva nog haft kraftiga målsman och
kraftiga språkrör för sina intressen. Sjömännen hafva icke hatt
några. Första Kammaren har förklarat, att såväl rent menskliga

Onsdagen den 24 April. 1'' W:0 “*•

r. Hvad kaptenerna beträffar, äro deras intressen ganska

.. i r ..i i___»ii-:______ nc.onvn^Ävpvno mei8ermiiu

skål som den politiska klokheten bjöde, att man antoge dessa skyddslagar.
Jag hemställer till kammaren, om man icke då äfven här
af rena humanitetsskäl och åt kristlighet bör gå dessa stackais
menniskors önskningar till mötes. Och hvad är det val, som reservanterna
begära? Man begär ju icke någon definitiv lagstiftning,
utan blott eu utredning, och man tår val antaga, att Kong], Maj.t
noga kommer att undersöka och så allsidigt som möjligt piötva
saken och i sinom tid framlägga, resultatet för Riksdagen. Det
kan väl icke anses vara för mycket begära, att Första Kornmal en
ville vara med om en undersökning^ i berörda syfte, huruvida något
behöfver göras och hvad som i så tall bör göras.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Man kan icke annat än

vara den ärade talaren tacksam för hans välvilja mot sjömännen,
och så långt vill jag följa honom. Men åtskilligt af innehållet i

öfrigt i hans anförande visar, huru vanskligt det är att gifva sig in

på en så speciel lagstiftningsfråga som den, hvilken rör sjöfarten.
Särskilt beträffande hans yttrande, att det borde tillses, att den åt
Kongl. Maj:t gifna spisordningen blefve öfverallt följd, vill jag säga,
att denna af Kong], Maj:t den 17 april 1896 utfärdade spisordning
är en och densamma öfver hela verlden; i densamma ingå de be stämda

qväll ti tc terna af exempelvis salt fläsk och ärter, val e sig det

galler fartyg, som segla i tropikerna eller långt norr ut. Men om
denna spisordning skulle följas öfverallt, oberoende af klimatiska
förhållanden och besättningens önskningar, skulle sjömännen säkerligen
vara den ärade talaren föga tacksamma, och kanske skulle i
helsovårdsafseende inträffa det, han vill förebygga.

Herr Rodhe: Den förste talaren sade, icke utan en viss ironisk

skärpa, att man af dessa motioner gjort en stor fråga. Jag tror
icke man har anledning att klandra, att så blifvit fallet. Frågan
är stor och måste betraktas såsom en stor fråga, derför att det kär
fäller åtgärder till skyddande af något så oändligt dyrbart som
menniskolif. Man har varit män om att, skydda dessa menniskolif,
då fråga varit om arbetare inom farliga yrken på fasta landet.
Hvarför skulle man icke vara mån om att äfven söka skydda arbetarne
inom det, yrke, som kanske är det farligaste af alla, sjömannens?

Man säger, att några skärpta lagbestämmelser icke behölvas på
detta område. Ja, det kan vara fråga om, huruvida så är förhållandet.
Handels- och sjöfartskomitén yttrade i sitt betänkande angående
inteckning i fartyg: »Bestämmelserna om fartygs sjövärdighet och

ansvaret, derför äro i vår lag säkerligen icke tilliäckliga, detta be Första

Kammarens Frot. 1901. N:o 25. 2

N:o 2o.

Onsdagen den 24 April.

°,nellerStfm ,kräitas .af erfarenheten, och det vill synas oegentligt att, medan i
motverkande lagstiftningen stadgas en periodisk preventiv kontroll öfver passagerareaf
de med ångfartygen, samt behofvet af statens ingripande till skyddande af
sjöfarten In och egendom å sjön sålunda principielt erkänts, lagstiftningen
förbundna lemnar omsorgen om personer, som tjena å lastångare och segelfFnrtqi
fartyg, samt om den dyrbara egendom, som å sådana föres, utan
■> någon motsvarande kontroll.» Man har knappast rätt att bortse från
ett sådant uttalande som detta; man är väl snarare pligtig att
dervid lästa det största afseende. Man har visserligen sagt, att
sådana skärpta lagbestämmelser, som nu påyrkats, icke förefinna»
inom andra länders sjölagstiftning med undantag af Englands. Äfven
om så skulle vara fallet, synes mig icke deruti ligga något skäl,
hval för vi skulle låta den förefintliga luckan i lagstiftningen qvarblifva.
För öfrigt vill jag nämna, att enligt hvad som blifvit mig
meddeladt och eller hvad som upplyses i eu tidning, jag har i min
hand, bär Frankrikes deputeradekammare förelagts ett lagförslag,
hvars ändamål är att minska farorna vid sjöfartsnäringen; således
hai man i Frankrike tänkt sig liknande åtgärder, som här föreslagits.

Man bär invändt mot dessa lagbestämmelser, att de olyckor,
som ti mat inom vårt lands flotta, icke äro så störa eller så många
som olyckorna inom andra länders flottor. Men detta kan väl ej
vara något skäl för oss att icke tänka på skärpta lagbestämmelser.
Ett faktum är, att olyckornas antal är mycket stort. Och tänker
man pa ett sådant taktum, som meddelats i tidningen Affärsverlden,
der det heter, att under förlidet år 22 svenska och norska fartyg
spårlöst försvunno, så blir man verkligen orolig, när det talas om,
ad icke nagra åtgärder äro behöfliga i den rigtning, som nu är
föreslagen.

De här ifrågasatta bestämmelserna, säger man vidare, skulle
skada den mindre segelfarten. »Såsom icke fackman kan jag ju icke
bedöma detta, men har mycket svårt att öfvertyga mig om, att en sådan
följd skulle inträda af de påyrkade bestämmelserna. Jag har exempelvis
mycket svårt att öfvertyga mig om, att man icke skulle kunna
utfinna ett sätt för eu inspektion af segelfartyg, såsom friherre De
Geer nyss påyrkat, ett sätt för inspektion, som icke skulle vara
betungande för egarne af dessa fartyg. Emellertid är denna fråga
sval iöi en icke-fackman att kunna bedöma; och huru benägen jag
än är för reservanternas förslag, vågar jag derför icke för närvarande
yrka bifall till reservationen. Då jag uraktlåter detta, sker det i
i den förhoppning, att framdeles ett förslag i detta ämne skall framkomma,
som bättre tillfredsställer fackmännen än det, som nu föreligger.
Hvad som emellertid är för mig- fullt klart är, att något Illgöras
och att man kan och bör lör närvarande gä så långt, som
utskottet föreslagit, hvarför jag beder att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Mel in: Da utskottets ordförande och andra talare, som
stå pa samma ståndpunkt som jag i denna fråga, redan utförligt uttalat
sig, kunde det vara onödigt, att jag yttrar mig, men jag har
ansett mig böra begära ordet med anledning af hvad den siste ärade

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

talaren anförde i åtskilliga hänseenden. Jag anser, att lian tager
miste, då han tror, att farorna härvidlag äro så stora. lian talade
nemligen om fartyg, som spårlöst försvinna. Men om man genomgår
den statistik, som finnes att tillgå, skall man finna, att en stor del
af de fartygsförluster, som skett, berott på omständigheter, mot hvilka
inga besigtningar kunnat trygga. Och när man inom utskottet och
uti andra kretsar hört fackmän, gamla erfarna, redbara, pålitliga
kaptener tala om, huru förhållandena i verkligheten äro, kan man
icke vara med om att öfverflytta ansvaret på möjligen i och för sig
skickliga besigtningsmän, men hvilka dock icke alltid kunna bedöma
fartygens kapacitet under de olika förhållanden, som framträda. En
talare i utskottet omnämnde ett särskilt belysande fäll, då ett fartyg
inkom till en hamn nedisadt. Om detta fartyg besigtigats, innan det
utgick, och haft lastlinie, hade det fått tillåtelse att lasta till denna.
Men den erfarne kaptenen sade sjelf, innan fartyget gick ut: »Jagbör
icke lasta fartyget så djupt; om jag blir utsatt för svårt väder
med nerisning, måste sådant beräknas.» Hade han lastat efter lastlinien,
hade han riskerat, att fartyget skulle lida skada eller kanske
gå under. Detta visar, att man måste hafva tilltro till befälhafvaren,
hvilkens lif är lika dyrbart som den öfriga besättningens, och hvilken
dessutom har både styrmän och maskinister att öfverlägga med i
vissa fall. Men till sjömannen, som icke har erfarenhet och kunskaper
i navigation, kan man ej sätta samma tilltro.

Då man betänker de svåra förhållanden, vi lefva uti, de lifliga
agitationer, som bedrifvas bland arbetarne öfver hufvud, frågar man
sig, hvart det skall leda, om man icke får uppehålla disciplinen ombord.
För min del tror jag, att de misstaga sig, som anse, att skyddet
skulle ligga i besigtning. Dessutom vill jag säga, att en sådan
besigtning skulle blifva i ekonomiskt afseende ruinerande särskildt
för smårederierna.

En föregående talare fäste sig vid, att den engelske redaren
kunnat underkasta, sig de engelska lagbestämmelserna i fråga om
däckslaster. Men hvad däckslasten beträffar, är det endast de fartyg,
som gå med trälaster till England, som lyda under denna lag. Vid
färder exempelvis mellan Norrland och Frankrike, Danmark m. m.
äro de icke underkastade dessa bestämmelser, utan går det engelska
fartyget med huru stor däckslast som helst, blott det icke går till
England.

Eu talare nämnde om den fara, som skulle ligga deri, att de
svenske redande inköpte gamla fartyg i England och Norge. Jag
kan icke neka till, att så är förhållandet, men vi skola ihågkomma,
hvarför sådana fartyg inköpas. Redare i England behåller vanligen
ett fartyg, så länge det är i klass, och då klassen är ute, säljer han
det å tout prix. Den som köper det, tagel- hem det och sätter (let
i stånd för den verksamhet, soin är möjlig och passande att utöfva
med detta fartyg. Således är det eu fördel för den svenske redaren,
att han i England och Norge kan få material till billigt pris, då han
icke kan skaffa det på annat håll.

Jag vill påminna om, att (lossa frågor äfven voro före inom sjölagsutskottet
18!)1, deri jag hade förtroende att vara medlem och der

Om bestämmelser
till
motverkande
af de med
sjöfarten
förbundna
faror.
(Forts.)

N:0 25.

Onsdagen den 24 April.

°ZrtfZ fåJäl ..or(iföranden, landshöfding Bergström, som samtliga utskottets
motverkande tedamöter voro måna om att förorda det bäst möjliga för att skydda
af de med besättningen. Herrarne skola således icke tro — såsom en och annan
sjöfarten framkastad misstanke antyder — att den svenske redaren endast är
fm~na egennyttig, utan han är lika angelägen om att bevara de lif, hans
(F , , *ai''tyg för, som de penningar, han möjligen skördar.

Det år, som sagdt, icke endast befälhafvaren, som får skulden, i
fall fartygen ej äro sjövärdiga, utan också redaren. Och jag är med
om de strängaste bestämmelser för både befälhafvare och redare;
men jag skulle beklaga, om den princip, som är rådande, skulle ändras
i den rigtningen, att ansvaret öfverflyttades på mången gång
okunniga och opraktiska besigtningsman. Och med en så långsträckt
kust, som Sverige har, kunna herrarne tänka sig, huru svårt besigtningsmännen
också skulle få för att verkställa sina besigtningar,
utan att en dyrbar tid förlorades för rederierna.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr von Möller: Jag beder att gent emot den siste talaren
få säga, att jag i likhet med honom är fullt öfvertygad, att i allmänhet
våra svenska redare äro både ärliga och värda allt förtroende
och likaså våra svenska befälhafvare. Men det kan icke hjelpas,
att det äfven finnes undantag; och det af mig anförda yttrandet af
kapten Annerstedt synes väl ''bestyrka detta. Och då det gäller
menniskolif, måste man taga i betraktande just dessa undantag.

Jag kunde icke fullt uppfatta, hvad den ärade talaren nämnde
om däckslasten och lastlinien, men jag får fästa hans uppmärksamhet
på, att jag icke yttrade mig om vare sig däckslast eller lastlinie;
detta innefattas icke i reservanternas förslag.

Hvad herr Pettersson nämnde om spisordningen beror äfven, efterråd
jag tror, på en missuppfattning af hvad jag sagt. Jag har icke
sagt, att den omständigheten, att sjelfva menuen icke iakttages, skulle
väcka klander. Hvad jag talat om är, att sjelfva qvaliteten af de på
menuen törekommande rätterna ibland är sådan, att, derest besättningen
vågade göra anmärkning, berättigade anledningar dertill nog
understundom skulle förefinnas. Hur mycket mindre skall besättningen
då våga göra anhållan om inspektion af ett mer eller mindre
sjöodugligt fartyg, ej minst på grund af de stränga bestämmelserna.

Som sagdt, vare det långt från mig att hysa några misstankar
mot eller vilja yttra mig förklenligt om de svenska redarne. I sammanhang
härmed beder jag få nämna, att om ock herr Sanne begagnade
eu oförsigtigt uttryck, när han sade: »Motionen är ej nyttig för oss»,
vill jag visst icke i dessa hans ord inlägga en mening, som de säkerligen
ej hafva, tv jag är öfvertygad om, att icke någon redare vare
sig i Riksdagen eller i komitén velat låta sina egna intressen bortskymma
hvad de sjelfva ansett vara rätt och klokt. De hafva hängt
upp sig på principen och kanske låtit de ekonomiska skälen tala
litet val mycket. För min del kan jag icke hjelpa, att, om det gäller
ekonomisk förlust — och det är för {ifrigt ännu icke bevisadt, att
denna inspektion skulle blifva sä betungande — å ena sidan och
lära för menniskors lif å den andra, jag ställer mig på den stånd -

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

pnnkten, att menniskolifven först och främst måste skyddas och att
detta bäst betryggas genom en preventiv åtgärd sådan som en föregående
besigtning af fartygen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande yrkats: l:o) att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas; 2:o) af friherre De Geer, att
kammaren skulle bifalla det förslag, som innefattades i den af herr
Widén m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation; och 3:o) af herr Rettig,
att kammaren skulle afslå såväl utskottets hemställan i punkten 1
som de i ämnet väckta motionerna för öfrigt.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till hvad
utskottet hemstält vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr von Möller begärde votering, hvarefter herr talmannen hemstälde,
huruvida kammaren ville till kontraproposition i den förestående
voteringen antaga bifall till herr Rettigs yrkande i ämnet, och förklarade
sig finna de härå afgifna svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja.

Herr von Möller äskade emellertid votering jemväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att i hufvudvoteringen öfver särskilda utskottets
utlåtande n:o 6 kontrapropositionen skall innehålla afslag å såväl utskottets
hemställan i punkten 1 som de i ämnet väckta motionerna
för öfrigt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering antagits
bifall till det förslag, som innefattas i den af herr Widén m. fl.
vid utlåtandet afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—87;

Nej-34.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition
för hufvudvoteringen:

Om bestämmelser
till
motverkande
af de med
sjöfarten
förbundna
faror.
(Forts.)

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

Om bestämmelser
till n.0
motverkande u,u
af de med
sjöfarten
förbundna
faror.
(Forts.)

Den, som bifaller hvad särskilda utskottet hemstält i sitt utlåtande
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås såväl utskottets hemställan i punkten 1 som
de i ämnet väckta motionerna för öfrigt.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—77;
Nej—41.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 19 och 20 innevarande april
bordlagda utlåtande, n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring
i vissa delar af rättegångsbalken, lag om ändring i vissa delar
af utsökningslagen, lag om beräknande af fatalietid i visst fall samt
lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.

Herr Hasselrot: Jag skall tillåta mig hemställa, att det nu
ifrågavarande utlåtandet föredrages punktvis, att de under hvardera
punkten upptagna lagförslagen föredragas paragrafvis, att vid föredragning
af första paragrafen i första lagförslaget diskussionen må
röra sig om förslagen i deras helhet, att af lagförslagens paragrafer
icke uppläsas andra än de, beträffande hvilka uppläsning begäres,
samt att, för den händelse utskottets förslag skulle komma att i vissa
delar af den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet lemnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende å de paragrafer,
hvilka blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jemkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna
föranledas.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Onsdagen den 24 April.

N:o 25.

Punkten 1.

Utskottets förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

8 kap.

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar af
rättegångsbalken.

3 §■

Herr Afzelius: Jag ber att för min del få villigt instämma
uti det erkännande, utskottet bär lemnat denna kongl. proposition.
Det förslag, som här föreligger, är ett godt förslag, mätt efter den
måttstock, med hvilken det bör mätas. Det är ock resultatet utaf
ett mycket långvarigt arbete; det ursprungliga förslaget framlades af
lagberedningen redan år 1891; af detta förslag är det nu föreliggande
en öfverarbetning, det utgör, kan jag gerna säga, en betydande förbättring
deraf.

Om jag således gerna med utskottet erkänner, att detta förslag
är egnadt att aflägsna åtskillig formalism, åtskillig dunkelhet, att
bringa klarhet på områden, der man förut måste vara tveksam, ber
iag dock att få yttra några ord för att erinra om, att detta förslag,
som vi nu, efter hvad jag vill hoppas, gå att antaga, icke får betraktas
såsom det sista ordet i frågan annat än för den närmaste
framtiden, och vidare att förslaget efter min mening, oaktadt sina
förtjenster, dock icke är utan en viss fara.

De moderna reformsträfvandena på processrättens område gå i
allmänhet ut på att i processen införa enkelhet, naturlighet och lättfattlighet
i stället för de komplicerade mekanismer, som man förr
sökte utfinna för att derigenom bereda garantier för en god utgång.
Man kan säga, att den moderna processrättens sträfvan är att förmenskliga
processen. Vår underrättsprocedur står, fastän äfven den
har sina betydande brister, efter min uppfattning i det hänseende,
iag antydde, vida framför öfverrättsproceduren. Vid våra underrätter
hafva vi alltid i vårt land upprätthållit och bevarat den gamla goda
grundsatsen, att domaren bör komma i omedelbar beröring med dem,
han skall döma. En sådan fördel kan i öfverrätten aldrig fullt uppnås,
det förbjuder sig sjelft, bland annat på grund af afstånd^; men
man kan ändå närma sig detta mål. Att det måste vara bättre att
döma på grund af omedelbar förhandling och beröring än — såsom
nu sker vid våra öfverrätter — på uteslutande grundval af papper,
af skrifter, det är ju lika så klart, som det för en hvar är klart, att
det är bättre att saldera eu växt uti lefvande lifvet än att studera
den ur ett herbarium.

Detta skulle således vara målet. Vi kunna icke fullt uppnå det,
men närma oss det kunna vi. I hvilken män kunna vi närma oss
det åsyftade målet? Jo, efter min uppfattning, så till vida, att det
system som för närvarande är rådande vid våra öfverrätter i afseende
å processmaterialets, handlingarnes, framläggande för rätten —
nemligen att domspröfningeu uteslutande grundar sig på referat och
läsning — att detta, system, säger jag, kun eisättas med löihandling

N:o 25.

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar af
rättegångsbalken.

(Forts.)

Onsdagen deu 24 April.

mellan parterna eller deras ombud. Detta referatsystem, hvarvid
handlingarnes innehåll återgifves antingen af en ledamot af rätten
eller af en särskild tjensteman, kan icke sägas vara ett svenskt system.
Det är infördt utifrån, annorstädes är det emellertid numera utdömdt
och öfvergifvet. Äfven med den största samvetsgrannhet — och i
afseende å samvetsgrannhet i föredragningen vågar jag tro, att våra
svenska öfverrätter stå öfver allt beröm — måste det vara omöjligt
för eu person, som står alldeles utom — låt vara att han också står
öfver — saken, att gifva en bild utaf tvisten och dess delar fullt så
klar, så lefvande och skarp som de, hvilka i saken äro intresserade,
kunna gifva. Just sjelfva samvetsgrannheten kan dervidlag vara
egnad att föra referenten vilse, derför att han nästan ängsligt måste
se till, att han uti hvad parterna hafva skrifvit icke inlägger någonting
annat eller mer, än hvad som verkligen deri finnes, att han icke
gör sig skyldig till misstolkning. Och för öfrigt, hvad som är hjertpunkten
i all process, domarens processledning, domarens rätt och
pligt att genom frågor skaffa upplysning, att aflägsna oklarhet, att
konstatera hvad parterna tvista om och hvad de verkligen mena
denna processledning är i öfverrätteu alldeles borta. Och der saknas
jemväl någonting annat, som man dock annars är van att betrakta
såsom ett axiom i all rättegång: offentligheten är borta.

Som sagdt, målet för en djupare reform af öfverrättsproceduren
är just, att man kunde ersätta detta referat med partsförhandling.
Naturligtvis kan en dylik förändring icke göras genom ett penndrag;
den skulle medföra eu verklig omhvälfning af processen på många
andra områden. Ett nödvändigt vilkor för eu dylik vidgående reform
måste vara, att det finnes ett advokatstånd, att det finnes tillgångtill
advokater, som icke fatta sin uppgift så, att de på alla sätt — per
fas et ne jas —- skola främja sin klients bästa, utan som lätta sin
uppgift såsom likstäld med domarens, visserligen till arten olika,
men dock syftande till samma mål; de skola känna med sig, att de
äro länkar i rättsskipningens stora kedja. Ännu för tio är sedan
eller så, då frågan om processreformen debatterades, betraktades det
som en utopi att åstadkomma något sådant, och det kan nog hända, att
mången tänker så ännu i dag, men jag tror dock, att erfarenheten
under senare tider i den delen undergått en väsentlig förändring,
just till följd deraf att man fått bevittna, hurusom här börjat af sig
sjelft uppstå ett advokatstånd, rättsbildade, hederliga och ansvarsmedvetna
advokater. Detta betraktar jag som ett af de lyckligaste
tecknen för dem, som önska och hoppas på eu mera djupgående
processreform.

Utaf en sådan reform finnes i förslaget iche mycket. Genom detsamma
är ett försök gjordt att höja och utveckla de så kallade muntliga
förhören uti hoträtten, och jag önskar detta försök all framgång.
För min del måste jag dock uppriktigt bekänna, att jag tror, att det
aldrig kommer att leda till någonting väsentligt, ty det är endast eu
ny klut på ett gammalt kläde. Det passar alls icke uti det gamla
systemet, och jag tror derför, som sagd!, icke, att det blir något vidare
utaf det.

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

Det finnes således uti det nu föreliggande förslaget icke någonting
af det slags reform, som jag nyss antydde. Jag ber att få betona,
att jag säger detta icke såsom ett klander, ty det måste öfver
hufvud taget vara omöjligt att uti ett partielt förslag åstadkomma
något sådant. Jag har anfört detta icke för att klandra, utan blott
för att icke tystnaden, såväl från utskottets som från kammarens sida,
skulle kunna betraktas såsom ett erkännande, att, när vi nu antaga
detta förslag, allt skulle vara väl bestäldt för framtiden, så att man
återigen skulle kunna slå sig till ro i 165 år. För min del ville
jag säga, att jag betraktar detta förslag som en station på vägen,
en anhaltsstation och ingenting annat.

Detta var det ena. Jag nämnde vidare, att jag fann antagandet
af detta förslag icke vara utan all fara. Förslaget aflägsnar eu mängd
formaliteter, som hafva funnits i lagen, somliga från början, andra
sedermera under tidernas lopp utbildade. Förslaget tager bort nästan
alla så kallade prestanda, föreskrifter om hvad parterna ha att fullgöra
för att, om jag så får säga, komma inom öfverrättens dörr och
der få sitt ändringssökande pröfvadt; det tager bort en mängd hinder,
som åt hållit parter från att gå till högre rätt, fotanglar,uti
hvilka icke sä få parter på vägen fastnat. Detta utgör ju i och för
sig en obetingad fördel både för parter och för domare, ty domaren
bör med glädje se, att han blir befriad från att tillämpa slika formaliteter.
Så långt är det alltså godt och väl. Men i samma mån man
aflägsnar stötestenarne på vägen, i samma mån man aflägsnar hindren
för parterna att komma till öfverrätterna, ökas också tillflödet till
öfverrätterna och i samma måu som tillflödet ökas, ökas naturligtvis
också dessas arbetsbörda. Och det är deri, som faran ligger; ty
öfverrätternas arbetsbörda han blifva sfi stor, att det uppstår uppehåll,
långsamhet, ja, rent af stagnation i lagskipningen. Och detta
är ett stort ondt. Ty det är visst bra, att jag får min rätt, att jag
kan vara säker på detta, men får jag vänta för länge, blir rättvisan
endast half och ibland ingen alls, den är då ofta nog icke vidare
något värd. Det värsta är, att ett slikt förhållande, en stagnation i
rättsskipningen, är direkt egnad att uppmuntra processmakare, uppmuntra
dem, som vilja gå igenom instanserna, för ingenting annat
än att hålla sina motparter ifrån hvad dem rätteligen tillkommer.
Det är häri faran ligger.

Kammaren förtänker mig nog icke, om jag härvidlag i främsta
rummet tänker på högsta domstolen. Hvad hofrätterna beträffar,
så är det ju icke, om tillflödet till dem fikas, hela verlden att lägga
till en eller annan division. Det har man gjort förr; bra är det ju
icke, om de bli för stora, men det låter sig dock utan svårighet göra.
Hvad åter beträffar högsta domstolen, så skulle jag för min del anse
det vara mycket beklagligt, i fall man genom denna processreform
framkallade det läge, att man måste fika antalet af högsta domstolens
ledamöter. Hvarför .skulle detta vara beklagligt? Af två skäl. För
det första derför, att det är af synnerlig vigt, att man kan upprätthålla
enhet uti rättstillämpningen; och ju flere medlemmar, ju flere
hufvudeu det blir, desto svårare måste det blifva, att ledamöterna
hafva den, sä att säga, känning utaf hvarandra, som är ett nödvän -

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar af
rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 25. 26 Onsdagen den 24 April.

Lagförslag digt vilkor för att upprätthålla enheten. Sant är, att rätten utveckom-
™g™n3 lar sig och förändras, utan lagstiftning, genom rättsskipningen, det
delar af måste så vara; men den får ändå icke vackla från i går till i dag
rättegångs- och från i dag till i morgon, ty det blir en olycka för rättstillståndet.
balken. Detta är det ena skälet. Det andra skälet, som för mig är lika

(Forts.) påtagligt, är, att, om man ökar antalet ledamöter i högsta domstolen,
det måste blifva i ännu högre grad svårt att hålla nivän uppe, der
den borde vara.

Till belysande af hvad jag nu sagt i afseende å högsta domstolen,
ber jag att här få anföra några siffror. År 1897 ökades antalet
af högsta domstolens ledamöter med två. 1 följd af denna tillökning
i ledamöternas antal kunde man också ändra arbetssättet och
indela domstolen på flere afdelningar. Följden häraf blef åter, att
sessionsdagarne, ifrån att förut hafva varit 380, blefvo 410 om året,
hvilket ju var en ganska väsentlig ökning. Balansen kunde äfven
minskas; den utgjorde ungefär 1,500 mål, när denna förändring vidtogs.
Vid utgången af år 1897 utgjorde balansen 1,316 mål och vid utgången
af år 1898 1,317, d. v. s. endast ett mål mer. Under år
1899 afarbetades af balansen 192 mål, så att denna vid nämnda års
utgång utgjorde 1,125 mål; men vid 1900 års utgång hade balansen
åter stigit, nemligen till 1,162 mål. Hvarpå beror då detta? Det
beror af många samverkande omständigheter, med hvilka jag icke nu
skall besvära kammaren; men jag ber att få påpeka två, som äro
mer konstanta och som äfven för framtiden blifva konstanta. Den
ena af dessa omständigheter är, att lagföredragning förekommer i
mycket stor utsträckning. År 1894 var högsta domstolen sysselsatt
med lagföredragning 25 (lagar, hvilket tidigare var medeltalet för år.
År 1895 upptog dylik föredragning 29 dagar, år 1896 33, år 1897
38, år 1898 63, år 1899 38 och år 1900 48 dagar. Detta är således
mer än en tiondedel af hela sessionstiden.

Den andra omständigheten är, att revisionssakerna tilltagit. Revisionssakerna
omfatta ju, i stort sedt, allt, som rörer affärer. Dessa
mål äro de tyngsta vi hafva i högsta domstolen; föredragningen af
ett sådant mål kan ibland taga en hel dag, till och med mer. Dessa
mål äro också de mest komplicerade. Det är ju klart, att, när ett
land utvecklar sig såsom vårt, tvisterna på detta område också skola
blifva flere, det är äfven klart, att ju mer komplicerad! affärslifvet
bäfver, desto svårare måste dessa tvister blifva att bedöma. Revisionssakerna,
som år 1887 utgjorde 433, hafva sedan dess ökats, så
att de är 1890 utgjorde 466, 1891 495, 1892 471, 1893 457, 1894
524, 1895 454, år 1896 510, 1897 471, 1898 537, år 1899 543 och
uppnådde år 1900 ett antal af 546.

Jag har velat nämna dessa siffror, emedan jag dermed velat
visa, att förhoppningen att under den närmaste framtiden afarbeta
balansen icke är så synnerligen stor, äfven om man icke skulle göra
någon ytterligare rubbning uti tillflödet. Vi kunna knappast med
säkerhet hoppas mer, än att vi skola lyckas hålla balansen, der den
nu är, vi kunna icke beräkna att inom den närmaste tiden återföra
förhållandena till hvad de voro på 1880-talet, då ett mål blef afgjordt
i högsta domstolen efter sex månader.

Onsdagen den 24 April. 27

Hvad jag ber kammaren behjerta är, att förhållandena icke tåla
vid någon rubbning. Kongl. Majrts förslag innebär högst väsentliga
lättnader för part att komma både till hofrätterna och till Kongl.
Maj:t. Men å andra sidan skall erkännas, att Kongl. Maj:ts förslag
försigtigt har satt in också faktorer, som verka i motsatt retning. Dessa
äro väsentligen två. Den ena af dessa faktorer är den, att en åklagare
hädanefter icke för gå till Konungen utan att justitiekansleren pröfvat,
att klagomålen ha skål för sig. Detta verkar ju redan någon minskning;
men den vigtigaste faktorn — derför att den träffar den tyngsta
delen af domstolens tillflöde, revisionssakerna — är den, att revisionsskillingen,
som ända ifrån år 1734 och tills nu stått i hundra
kronor, i Kongl. Maj:ts förslag blifvit satt till det dubbla beloppet.

Detta är, som sagdt, de tvenne motverkande faktorerna, och jag
hoppas och tror, att dessa skola vara tillräckliga för att hålla förhållandena
på den punkt, der de nu äro. Men jag vågar också bestämdt
uttala den öfvertygelsen, att här icke kan medgifvas någon
minskning af de återhållande faktorerna; derest en sådan minskning
vidtages, är det säkerligen ute med jemvigten; då får man snart
nog se sig om efter andra åtgärder. Går man för långt i lättnader
för part, att söka högre instans, så sörjer man derigenom endast skenbart
för de rättsökandes intresse; i sjelfva verket är det icke deras
intresse man befordrar; och man äfventyrar att på sådant sätt förvandla
nyttan af denna reform till bestämdt ogagn.

Det är detta, jag velat redan nu säga. Jag kommer framdeles,
när de särskilda paragraferna blifva föredragna, att göra de yrkanden,
som häraf påkallas. 1 afseende på den nu föredragna paragrafen ber
jag endast att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning godkände kammaren den föreliggande
paragrafen.

10 kap. 27—32 §§, 11 kap. 32 §, 13 kap. 3 och 5 §§, 14 kap.
3 och 6 §§, 16 kap. rubriken samt 1—14 §§, 23 kap. 5 §, 24 kap.
11 § och 25 kap. rubriken samt 1—7 §§.

Godkändes.

S §■

Herr Berg, Gustaf Axel: Denna paragraf innehåller bland

annat den bestämmelsen, att i hvarje utslag skall tillkännagifvas,
huruvida talan deremot får fullföljas genom vad eller besvär, och
detta är ju eu mycket ändamålsenlig bestämmelse. Men den innehåller
i fråga om besvärshänvisningen derjemte eu förändring utaf nu
gällande förhållanden, enär besvärshänvisningen hädanefter endast
beböfver innehålla tvenne anvisningar för parterna, nemligen i hvilken
hofrätt fullföljandet skall ske samt inställelsetiden uti hofrätten.

Detta kan ju visserligen vara ganska beqvämt fördomaren, men
jag vägar påstå, att det för parterna i mänga fall blir ganska otillräckligt
och mindre tillfredsställande. För närvarande gälla ju i

N:o 25.

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar af
rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 2.'').

Onsdagen den 24 April.

Lagförslag detta hänseende de mest noggranna bestämmelse!-, så att parterna
0n>i Tissa”9 *a veta a"t ^iva<* c^e Ijafva att iakttaga. Visserligen skulle nu en del
delar af a* de prestanda, som parterna sedan gammalt hafva att fullgöra, borträttegångs-
tagas, men det är dock flera prestanda, som äfven för framtiden skola
botten, åligga parterna, och om dessa borde äfven meddelas upplysning uti
(Forts.) den besvärshänvisning, som lemnas, såsom t. ex. huru parterna skola
inställa sig, personligen eller genom ombud, att de skola hafva skyl
dighet att ingifva utslag och fullständiga protokoll etc.

Vid lagförslagets behandling i högsta domstolen voro ock meningarne
delade i detta afseende. Sålunda yttrade tvenne justitieråd,
att »beträffande sagda besvärshänvisning, synes densamma böra vara
så fullständig som möjligt och således ej allenast angifva, i hvilken
hofrätt och inom hvilken tid ändring bör sökas, utan äfven hvad
part i öfrigt har att iakttaga för fullföljd af sin talan.»

Ett annat justitieråd anförde följande: »Särskild! synes det mig
vara af framstående vigt, att någon rubbning icke sker i de sedan
läng tid tillbaka gällande bestämmelser om skyldighet för under- och
öfverrätter att i alla sådana brottmål, uti Indika ansvar ådömes,
genom besvärshänvisning, tecknad å utslaget, meddela den dömde
tydlig, noggrann och fullständig underrättelse om allt hvad han i
hvarje händelse har att iakttaga för ändrings sökande», och ännu
ett annat justitieråd framhöll, att det uti besvärshänvisningen borde
antecknas, att klaganden hade skyldighet att ingifva fullständiga
protokoll. Här i detta lagförslag har emellertid gjort sig gällande
en annan mening än den, som uti högsta domstolen sålunda uttalades.

Jag erkänner visserligen, att i mänga fall, då parterna hafva att
tillgå biträde af sakkunnige och väl skolade advokater, reda de sig
nog utan annan anvisning än den, som här redan finnes. .Men särskild!
på landsbygden — i de flesta fall — hafva parterna ingen tillgång
till dylikt biträde, och då måste det ifrågasättas, om det icke
är förmånligare, som det nu är. Genom det ena kongl. brefvet efter
det andra bär man af ålder inskärpt hos domarena, att de uti detta
fall skola lemna parterna så fullständiga upplysningar som möjligt;
men nu vill man göra en inskränkning uti denna fullständighet genom
att föreskrifva, att uti besvärshänvisningen endast skall angifvas, hvar
besvären skola ingifvas samt inställelsetiden, och för öfrigt får parterna
sköta sig så godt de kunna.

Det är på denna omständighet, jag velat fästa uppmärksamheten.
För närvarande skall jag icke göra något yrkande, men vinner jag
understöd för den åsigt, jag här uttalat, skall jag sedermera tillåta
mig att framställa ett sådant.

Herr Hasselrot: Genom ett antagande af den här föreslagna
lagförändriugen skulle i viss mån inträda andra förhållanden än de nu
gällande. För närvarande finnas ju bestämmelser om eu hel mängd
prestanda, som parterna hafva att fullgöra, såsom den siste ärade
talaren äfven påpekat. Man skall t. ex. sätta ned böter, om man
blifvit dömd till sådana etc. Dessa många bestämmelser, som det är
af vigt att iakttaga, göra nu besvärshänvisningen rätt lång. Så vidt
jag förstår, skulle emellertid parterna nu icke hafva annat att iakt -

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

taga, än hvad som här står i paragrafen föreslårifvet: de skola hafva
underrättelse om, i hvilken hofrätt de skola fullfölja sin talan samt
inom hvilken lid, besvären böra vara till hofrätten ingifna.

Möjligen skulle man derjemte, såsom den ärade talaren påpekade,
kunna ifrågasätta ett tillägg, hvarigenom föreskrefves, att en part
skall gorå detta sjelf eller genom ombud; men detta är dock något,
som ligger i sjelfva sakens natur, hvadan ett sådant tillägg till paragrafen
synes mig vara obehöflig!.

Den ärade talaren framhöll vidare, att parterna borde få underrättelse
om, att fullständiga protokoll från underrätten skola till hofrätten
ingifvas. Ja, eu sådan upplysning kan ju i ett eller annat enstaka
fall vara behöflig, men den synes mig dock icke behöfva meddelas
uti besvärshänvisningen, och något sådant står icke heller uti
de nuvarande formulären för besvärshänvisning. Skulle emellertid
en part icke hafva fogat fullständiga protokoll vid sina besvär, får
han af hofrätten föreläggande att komma in med sådana.

Jag tror således, att den bestämmelse, som nu föreslås i detta
afseende, i allo fyller behofvet, och yrkar bifall till den föredragna
paragrafen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, godkände kammaren
nu föredragna paragraf.

9 och 10 §§.

Godkändes.

26 kap.

Rubriken.

Godkändes.

1 §■

Herr Berg, Gustaf Axel: Jag skall be att få framställa några
anmärkningar emot den nu föredragna paragrafen.

\ i se här, att utskottet uti första stycket har föreslagit bibehållandet
af den nu gällande vadepenuingen. Nya lagberedningen
åter har föreslagit vadepenningens borttagande och i stället förordat
införandet af en bestämmelse om skriftlig anmälan rörande vadet.
Jag må för min del säga, att det .senare förslaget synes mig i många
hänseenden vara att föredraga. Icke utgör denna ringa vadepenning
åt 1 krona 50 öre alls något korrektiv emot ett förhastadt ändringssökande.
Det är visserligen sant, att någon formalitet måste ju finnas,
något prestandum måste ju fullgöras, men det synes mig, som sagdt,
i alla hänseenden vara mycket bättre att föreskrifva, att denna formalitet
skall bestå å eu skriftlig anmälan om vadet. Häremot invändes
nu, att denna skriftliga anmälan är besvärlig för parterna. För min
del må jag då verkligen säga, att detta väl ändock är ett temligen
obetydligt besvär och den allra lättaste formalitet att, iakttaga, ty

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar af
rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 25. 30 Onsdagen den 24 April.

Lagförslag anmälan behöfver ju icke innehålla någonting annat, än att uti det
om ändring oc]j mä.let, handlagdt af den och den domstolen, afdömdt då och
delar8af då, erlägges vad af den eller den parten, som då undertecknar och
rättegångs- later bevittna sin underskrift. Det är icke svårare att iakttaga denna
balken. formalitet än att utfärda en vanlig fullmagt, och sådana måste ju
(Forts.) parter ofta utfärda.

Jag kan, som sagdt, icke se, att bibehållandet af denna vadepenning
af 1 krona 50 öre kan hafva någonting att betyda. Uti
högsta domstolen höjdes också, såsom herrarne nog inhemtat, röster
för att antingen borttaga denna vadepeuning helt och hållet eller
också höja den ganska betydligt i form af stämpel.

Vid denna punkt vill jag vidare göra den frågan: hvarför har
man icke uti detta lagförslag intagit rättighet för parterna att per
post insända sina vadehandlingar?

Vi hafva nu för några dagar sedan här i Riksdagen antagit en
ändring i 142 § konkurslagen, hvarigenom officielt fastslagits, att part
har rättighet att i konkursmål i flera uppgöda hänseenden insända
handlingar till domaren, och jag förstår icke, hvarför icke part äfven
i detta fall skulle få ega samma rättighet. Jo, har utskottets ärade
ordförande sagt till mig, här skall ske en pröfning; det skulle kunna
medföra en viss våda, om parten finge denna rätt. Ja, då vill jag
säga, att jag har under en temligen lång domareverksamhet alltid
tagit emot vad, som insändts per post, och jag skulle hafva ansett mig
hafva handlat orätt, om jag ej så hade gjort. Jag vet, att en eller
annan af mina kolleger här hafva en annan åsigt, men för min del
har jag alltid gjort det och kommer alltid att gorå så, och jag tror
ej, att det skulle vara någon fara att uti lagen fastslå ett sådant tiilvägagående.
För parten skulle det alltid vara en bestämd och gifven
fördel.

Vidare kommer här en andra punkt, som säger: »häradshöfding
vare pligtig skriftligen förordna någon, hos hvilken vädjas må, dä
häradshöfdingen ej träffas i sin bostad; pröfve dock häradsköfdingen
sjelf, huruvida sålunda gjord vadeanmälan rätteligen skett». Ja,
till en början ber jag att få säga, att denna nödfallsåtgärd, som här
är föreslagen, kommer behofvet af en lag om domsagas kansli att
framträda allt tydligare. Ett dylikt lagförslag är sedan många år
tillbaka torberedt. Det har visserligen framkallat några anmärkningar,
men emellertid är visst, att om ett sådant lagförslag framkomme
i en tillfredsställande form, skulle detta säkerligen i mänga
hänseenden vara synnerligen lyckligt. Det stadgande, som bär är
föreslaget, kommer helt visst att vid tillämpningen ganska ofta föranleda
svårigheter. Man kan och bör tänka sig ett sådant fäll —
jag har sjelf sett flera sådana — att en tillförordnad domare, som är
boende i en stad, icke har något juridiskt biträde eller skrifbiträde
i sitt hem, utan låter utföra sin utskrift borta. Han skall då förordna
någon att å hans vägnar mottaga vad. Ja, det kan ju alltid ske,
äfven om han icke har någon medhjelpare hos sig; men jag ber då
att få påpeka, att i detta förslag borde hafva stadgats, att domaren
skall på tinget tillkännagifva, för hvem ett sådant förordnande blifvit
Utfärdadt, ty om han förordnar någon och det icke blir kunnigt, så

Onsdagen den 24 April. 31

länder hela detta stadgande icke till någon fördel. Det blir ej kändt,
om det ej blir ofFentliggjordt.

Så_ kommer en tredje punkt, vid hvilken jag också fäst mig och
om hvilken jag också ber att få säga några ord. Det heter: »från
erläggande af vadepenning vare part frikallad, der antagas må, att
lian för fattigdom ej förmår gälda algiften». Ja, naturligtvis skola
de fattiga framdeles såsom hittills befrias från erläggande af vadeskilling.
Jag såge helst, såsom jag Dyss förut sagt, att hela vadeskillingen
borttoges, ty jag anser den öfverflödig, men om den skall
bibehållas, synes det mig, att fal tigdom skall styrkas här såsom i
alla andra fall, antingen med bevis af kyrkoherde eller af kronobetjent.
Det är för lösligt, synes det mig, att göra detta stadgande
beroende af ett enkelt antagande af domaren. Det gör ju ingenting
för sjelfva penningbeloppets skull, men för de konseqvenser, som
detta stadgande kommer att medföra. Den, som befrias från erläggande
af vadepenning, har således fullgjort sitt vad i »fattigväg», och
rätten att fullfölja sitt mål pa detta sätt får han sedan åtnjuta i hofiätten.
Således kommer det att bero på domarens antagande om
fattigdom, huruvida han skall få i hofrätt fullfölja sin talan utan att
gå den vanliga vägen. För närvarande heter det i alla dylika fall,
att han frikallas från afgifter, derest han styrker sin fattigdom eller
den eljest kunnig är. Det synes mig vara mycket bättre än att säga,
att: derest domaren antager, att han är fattig.

Skulle jag nu sammanfatta hvad jag här velat säga, skulle det:
vara: jag önskar borttagandet af vadeskilling, jag önskar i stället förf
denna vadeskilling en skriftlig anmälan om vad, och jag önskar, att
om man skall stadga denna domarens rättighet att utfärda förordnande
för annan person att mottaga vad, bör detta förordnande kungöras
på tinget.

Jag tillåter mig, herr vice talman, att speciel för den nu föredragna
paragrafens ändring i sist antydda afseende anhålla om återremiss.

Herr Hasselrot: Jag skall söka bemöta den siste ärade talarens
anmärkningar i den ordning, som han framstäf dem. Han
framstälde först en anmärkning mot att lagförslaget bibehållit vadepenningen
och ifrågasatte i stället en skriftlig anmälan. Han erkände
således, att något slags prestandum bör finnas, men, som sagdt, föredrog
han en skriftlig anmälan. Kongl. Maj:t har föreslagit — och
utskottet står här på samma ståndpunkt — att man härutinnan ej
borde gorå någon förändring i de nuvarande förhållandena, då en
sådan icke innebure en bestämd förbättring. Parterna äro vana vid
att erlägga sin vadeskilling och att komma i allmänhet tillstädes för
att göra det om så erfordras vid domens afkunnande, och jag kan
ej inse, att en skriftlig anmälan skulle innebära någon fördel, hvarken
för parten eller domaren. Vadeskillingen är för öfrigt så liten,
och domaren har ju dessutom rätt att, om han antager eu part vara
fattig, låta honom slippa denna afgift. Jag tillåter mig derjemte
fästa uppmärksamheten derpå, att erläggandet af vadeskilling står i
viss öfverensstämmelse med förfaringssättet hos Konungen, der part

N:0 25.

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar af
rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

Lagförslag ju har att erlägga revisionsskilling, 100 kronor. Jag tror således,
om ändring att bibehållandet af de nuvarande bestämmelserna, att för fullföljd
Methåf af talan i civila tvistemål från såväl härads- som hofrätt fordras
rättegångs- erläggande af viss afgift, har goda skäl för sig.
balken. jag kommer så till den andra anmärkningen, som gick ut derpå,

(Forts.) att part skulle ega rätt att till domaren insända sin vadeanmälan
med posten. Den frågan var före i utskottet, och då utskottet, såsom
den föregående talaren påpekade, ifrågasatt rätt för part att i konkursmål
insända handlingar med posten, hade utskottet formulerat
äfven denna paragraf så, att part erhöll dylik rätt. Men då man
närmare granskade förhållandena, fann man, att detta skulle kunna
i många fall blifva vilseledande för part. Förhållandet är ju det,
att detta bref skall hafva framkommit till domaren, innan vadetiden
är utgången, och denna tid är ju relativt kort, endast sju dagar.
Med den dåliga postgång, som ännu förekommer i vårt land, kan det
lätt hända, att ett bref, som en part skickat med posten i förtröstan
på, att detsamma skulle gå fram på tre eller fyra dagar, likväl
icke kommer domaren till hända, förrän vadetiden är ute. Hos mig
t. ex. kommer post endast tre dagar i veckan; dä en avis om ett
rekommenderadt bref kommer, återsänder jag avisen med nästa postbud,
och det går således stundom åt fem dagar, innan brefvet kommer
mig till hända från poststationen. Vigtiga fatalier kunna på
detta sätt gå förlorade. Ett annat ännu svårare förhållande ber jag
att tå påpeka. Det kan lätt vara någon formel brist i en skriftlig
vadeanmälan. Kommer åter parten för att muntligen vädja, går det
lätt att rätta hvad som möjligen kan brista. Får man deremot skriftligen
vädja, har domaren ej tillfälle att hjelpa parten till rätta,
Kammaren skall betänka, att dessa vad erläggas i allmänhet af personer,
som bo i närheten af domaren och lätt komma i beröring med
honom, och de flesta erlägga vad omedelbart efter domlösen, antingen
sjelfva eller genom ombud. Jag tror således, att rätten att sända
handlingar pr post i föreliggande fall icke är fördelaktig för den
rättsökande allmänheten. Detta erkändes till och med af alla ledamöter
i utskottet från Andra Kammaren; ingen reservation afgafs i denna
del, och ingen fans, som, efter det man granskat förhållandena, ville
hålla på ett dylikt förslag.

Jag kommer så till tillägget, att häradshöfdingarna skola förordna
en person att mottaga vad. Jag erkänner, att detta stadgande
icke tilltalar mig synnerligen mycket, och jag tror, att man kunde
hafva redt sig med de förhållanden, som nu äro rådande. Någon
olägenhet af nu gällande stadganden torde väl endast i enstaka fäll
förekomma. Men det påyrkades inom utskottet med all bestämdhet,
att någonting skulle göras i detta afseende, då det visat sig, att de
nuvarande bestämmelserna, om också sällan, kunna leda till rättsförlust.
Det är ju så, att man ovilkorligen skall inom dessa sju dagar
erlägga vad hos domaren sjelf, och det är icke sällsynt, att en domare
måste resa bort på embetsförrättning. Då får parten resa land och
rike omkring efter domaren för att träffa honom. Jag skall be att
få tala om ett fäll, och jag gör det derför, att det är offentligt kändt.
För några år sedan hände det, att en person, som ville vädja, reste

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

till stailen, (ler domaren bodde, och träffade domaren promenerande Lagförslag
på gatan. Då ban bad att få erlägga vad, svarade domaren, att han om.a*^sLJ>g
toge ej emot vad på gatan. Parten, som skulle resa hem på tåget deiar af
några timmar derefter, sökte efter eu stund domaren i hans hem, rättegångsmål!
denne var ännu icke hemkommen. Parten lade då sin dom på balken.
hans skrifbord samt lade vadeskillingen 1 kr. 50 öre bredvid. (Forts.)
Domaren tog emellertid icke mot vadet, derför att det icke lemnats
till honom sjelf, och parten gick således miste om sin rätt. Sådant
är icke bra, äfven om man kan säga, att det är ett undantagsfall,
och jag vågar påstå, att det är undantagsfall, att en domare är ogin
mot befolkningen. Men då sådant kan ske, så synes eu förändring
vara af nöden, äfven om, hvilket jag erkänner, det i ett eller annat
fall kan möta svårigheter för domaren att förordna eu person att
taga emot vad. Men har lian icke någon person i sitt hem, som
han kan lita på, så får han engagera någon för de få dagar och
timmar, då han icke kan vara tillstädes i sin bostad. Vidare sade
den ärade talaren, att om så vore, borde också eu bestämmelse finnas,
att domaren skulle på tinget kungöra, hvem som egde rättighet att
taga emot vad i hans ställe. Efter mitt förmenande ingalunda. Det
är alldeles tillräckligt, att parten vet, att när han kommer till domarens
bostad, har han rättighet att der erlägga vad, antingen till
domaren sjelf eller till en annan person, som är skyldig att visa
upp domarens skriftliga förordnande för honom att mottaga vadet.

Deri ärade talarens sista anmärkning gälde det föreslagna stadgandet
om lättnaden i afseende å styrkandet af fattigdom. Hittills
har fattigdom skolat styrkas medelst bevis från pastor eller länsman
eller annan kronobetjent. Nu står det, att man slipper erlägga vadeskilling,
om domareu antager, att man är fattig. Det är ju blott
domaren, som då förlorar 1 kr. 50 öre utan att fattigdomen blifvit
med bevis styrkt. Jag kan ej inse någon olägenhet häri. Nu säger
den ärade talaren, att på detta sätt har parten kanske obehörigen
kommit till hofrätten fattigvägen och får der njuta samma förmån,
men så har också hittills varit förhållandet beträffande utgift för
protokoll. Om underdomaren funnit en person så fattig, att han
skrifvit ut protokollet gratis, sä får hofrätten finna sig i detta och
också skrifva ut domen gratis. Mig synes, att hvad man i detta fall
kan lätta för den fattige, bör man för visso göra och icke hålla på
redan befintliga, ej nödvändiga hinderliga bestämmelser.

Jag tillåter mig således yrka bifall till paragrafen i den form,
som den har i utskottets förslag.

Herr af Ekenstam: Jag vill ej underlåta att uttala eu gen saga

mot den öfverarbetniug, som utskottet i denna paragraf gjort å
Kongl. Maj:ts förslag. Jag skulle här vilja tillämpa, hvad den förste
högt ärade talaren sade i ett annat sammanhang, nemligen att hvad
som blifvit tillagdt tillkommit »skenbart i de rättssökandes intresse»,
ty då lagutskottet ansett sig böra i paragrafen intaga ett stadgande,
ätt häradshöfding vare pligtig skriftligen förordna någon, hos hvilken
vädjas må, då häradsliöfdingen ej träffas i sin bostad, så är detta
för visso i hvarje fall, då en domare vill vara tillmötesgående, något,

Första Kammarens Frat. 1901. N:o 29. ö

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

Lagförslag som ledan nu ulan lagstadgande eller formaliteter i sjelfva verket
0mi "ritsa"9 lilliiml,as- Hos en domare, som ej är tillmötesgående, lärer visserde.
lar af hgen ^ct föreslagna stadgandet icke kunna, så vidt jag förstår, verka
rättegångs- någonting, tv ännu tinnes ej någon som helst bestämmelse om kanslibaik-en.
tid, ej heller något stadgande om, att den person, som häradshöf(Forts.
) dingen förordnat att mottaga vad, skall anträffas under viss tid, eller
om någon påföljd, derest denne skulle händelsevis vara borta, så att
han är lika omöjlig att anträffa som domaren sjelf. För min del
måste jag säga, att det helt enkelt är ett steg på''den väg, på hvilken
Riksdagen för någon tid sedan slagit in, nemligen att försöka
komma fram med allehanda bestämmelser, som egentligen uteslutande
höra til! stadgandena om domsagas kansli. De fleste landtdomare
önska för visso lifligt dylika stadganden, men skall lagstiftningen
derom tillkomma på detta sätt, utan att Riksdagen antager lag om
kanslitid, lokal eller ansvarighet för den, som representerar domaren,
då har man slagit in på en väg, som är på eu gång overksam och
vilseledande. Jag tillåter mig derför för min del yppa, att den af
utskottet tillsatta meningen, som börjar med orden: »häradshöfding
vare pligtig...» och slutar med »rätteligen skett», måtte utgå, och
att således Kongl. Maj:ts förslag måtte oförändradt bifallas.

Herr Lem an: Den föregående talaren yttrade, att man här

vore beroende af, om häradshöfdingen vore tillmötesgående eller ej.
Ja, om så vore förhållandet, vore redan detta ett skäl att få eu
ändring till stånd, tv på en embetsmans tillmötesgående eller icke
tillmötesgående får ej den rättsökande allmänhetens väl eller ve
bero. Det är emellertid ej så, att de öfverklagade missförhållandena
skulle kunna afhjelpas endast genom välvilja från domarens sida.
Frågan bär en mycket större räckvidd.

Jag skall i likhet med utskottets ordförande relatera ett fall,
som visar, huru man i förevarande afseende kan råka ut för rättsförlust.
För åtskilliga år se''n hade kronan eu rättegång i Jemtland.
Afstånden der uppe äro ju, som vi veta, ganska stora. Kronofogden,
som förde kronans talan, reste, för att anmäla vad, till staden, der
domaren kodde, men tick der underrättelse om, att domhafvande^
vistades långt derifrån på en syneförrättning. Ett af domarens biträden
tog emellertid emot vadet; kronofogden hade ju ingenting annat
att göra än att anmäla vadet. Men hvad hände? Jo, motparten
tick reda på detta, gjorde invändning härom i hofrätten, och kronan
förlorade sin talan på grund deraf, att häradshöfdingen ej sjelf tagit
mot vadet. Den vädjandes rätt är sålunda jemväl beroende derpå,
att vederparten, i fall han få reda på, att annan än domhafvanden
mottagit vadet, icke härom gör invändning i hofrätten. Sker så och
tiuues ej ett stadgande af ungefär det innehåll, som nu föreslagits,
så förlorar parten sin talan. Det var derför vi inom utskottet talade
så mycket om, huru man skulle kunna ordna så, att, om en part
rest kanske många mil för att erlägga vad, han icke skulle behöfva
hafva gjort denna resa förgäfves, utan kunna erlägga vad, fastän
domhafvanden vore borta.

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

Det är sant, att stadgandet ej är fullt tillfredsställande, men jag Lagförslag
hoppas, att dess bristfällighet skall hjelpa oss att så småningom få om.
hvad mången anser nödigt, nemligen en lag om ordnande åt dom- delar af
sagas kansli. Till dess vi fått en sådan lag, tror jag, att föreskriften rättegångsär
nod och för min del anhåller jag derför om bifall till utskottets balken.
förslag. ,Forts>

Herr ltudebeck: Efter den siste ärade talarens anförande skulle

jag kunna afstå frän ordet. Min mening är emellertid att yrka
bifall till denna paragraf.

En föregående talare har framhållit, att paragrafen vore olämplig,
sådan deD nu är, och att den åtminstone ej borde antagas, innan
man fått en lag om domsagas kansli. Jag önskar också lifligt, att
en sådan lag så snart som möjligt måtte komma till stånd, men jag
anser det ieke vara välbetänkt att i afbidan derpå underlåta att införa
den nu föreliggande bestämmelse, som onekligen kommer att
blifva till synnerligt gagn för de rättsökande och äfvenså för domarena,
och hvarigenom olika förfaringssätt från deras sida förekommes. I
sammanhang härmed vill jag i anledning af eu föregående talares
uttalade åsigt, att vad borde skriftligen anmälas, saga, att enligt
mitt förmenande skulle införandet af en bestämmelse härom icke
lända de rättsökande till fördel. Detta vore nemligen att lägga på
de rättsökande, i synnerhet de fattige, en tunga, som är alldeles
onödig. Hvar och en vet ju, att parterna mången gång äro tillstädes
vid tinget, då domen skall atkunnas. Att då parten icke skulle kunna
till domaren, som lian personligen träffar, få muntligen göra sin anmälan,
att. han vill erlägga vad, och således, för den händelse han
icke är skrifkunnig, vara tvungen att anlita biträde för uppsättande
af skriftlig vadeansökan, det synes mig icke vara lämpligt eller ens
kunna rimligen ifrågasättas, utan nog må part hafva rättighet att
muntligen få anmäla sitt vad för domaren.

Likaså är jag fullkomligt ense med lagutskottets ordförande
derom, att ett stadgande derom, att vadeanmälan skulle få insändas
med posten, i många fall komme att leda derhän, att domaren antingen
finge taga upp eu anmälan, såsom vore den rigtigt inkommen, ehuru
så icke vore förhållandet, eller också förklara den ogiltig, hvarigenom
parten bragtes i den ställning, att han genom ett formfel förlorade
sin rätt. Om man betänker, hurudana förhållandena äro å landet
och svårigheten mången gång för allmogen att iakttaga formaliteter,
sä tror jag, att man måste medgifva, att det är störa skäl att så
mycket som möjligt lätta denna svårighet och befria parten från
iakttagandet af alltför många formaliteter, särskild! i skriftlig form.

Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets betänkande.

Herr Berg, Gustaf Axel: Endast några ord! Jag skall blott be
att få såga, att jag för min del icke satt i tråga, att införandet åt
denna nya bestämmelse, att. häradshöfding skall förordna någon annan
att mottaga vad, skulle anstå, till dess vi få en lag angående
domsagas kansli. Men jag har sagt, att, om ifiägararaude bestämmelser
skulle komma till stånd, jag önskar ett stadgande, att för -

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

Lagförslag ordnandet måtte tillkännagifvas å tinget, så att parterna få känue°”i
visso19 (*om om ^et. '',aS refererar ännu en gång till det fall jag påpekat,
delar af att det är en tillförordnad domare, som icke kar något biträde och
rättegångs- icke något kansli. Ock det är väl alltid mindre besvär förenadt med
botten, att tillkännagifva på tinget, att den och den förordnats att mottaga
(Forts.) vad, än att den förordnade kanske skall nödgas uppehålla sig i domarens
bostad endast för mottagande af vadeanmälningar.

Man bär gjort anmärkning mot, att vad skulle få insändas med
posten, derför att vadet är en handling, som förutsätter en pröfning.
Ja, naturligtvis skall det pröfvas, vare sig anmälningen göres muntligen
eller i bref. Men jag säger ännu en gång, att jag åtminstone
för min del skulle anse mig begå tjenstefel, om jag ej toge emot ett
, med posten insändt vad, som jag ansåge komma från rätt person
och i rätter tid. Jag ser ej något ondt i, att i lag medgifves rätt
att insända vadeanmälningar med posten, då det är i lag medgifvet
att insända andra lika vigtiga fåtaliehandlingar på det sättet.

Det kan ännu vara mycket att säga i denna sak, men jag vill
nu ej ytterligare upptaga kammarens tid mera än i eu enda fråga.
Det skulle enligt förslaget bero på domarens antagande, om parten
är fattig eller icke, huruvida han skall få gä fattigvägen till kolrätten.
Efter min mening vore det bättre, att man i detta afseende
bibeköile deri nu gällande bestämmelsen, att »parten skall styrka sin
fattigdom eller den eljest kunnig är». Lagutskottets ärade ordförande
anser, att med den föreslagna lydelsen icke någon förändring skulle
ske härutinnan. Men i detta afseende måste jag vidhålla hvad jag
förut anfört. J

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, som för eu stund öfvertagit ledningen af förhandlingarna,
att i afseende på förevarande paragraf yrkats: ko) att densamma
skulle godkännas; 2:o) att motsvarande paragraf af Kongl.
Maj.-ts förslag i ämnet skulle godkännas; och 3:o) att paragrafen
skulle visas åter till utskottet.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på godkännande af paragrafen i enlighet med
utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

2-6 §§.

Godkändes.

7 §■

Herr Leman: Som kammaren torde finna, har jag anfört reservation
angående denna paragraf, men jag skall icke upptaga kammarens
tid med att närmare motivera min reservation. Jag har nemligen
erfarit, att Andra Kammaren antagit Kongl. Maj:ts förslag, och
dä lär det föga löna sig att här försöka genomdrifva ett annat. Jag
har intet yrkande.

Onsdagen den 24 April. 37 N:o 25.

Efter härmed slutad öfverläggning godkände kammaren den före- Lagförslag
liggande paragrafen. » vissa

delar af

8—18 §§. rättegångs Godkändes.

<Forts->

27 kap.

Rubriken samt 1—4 §§■

Godkändes.

5 §.

Herr Leman: Beträffande denna punkt har jag icke samma skäl
som nyss att icke framställa ett yrkande. Ty det har kommit till
min kännedom, att Andra Kammaren med 138 röster mot 69 godkänt
den af herr Zetterstrand och mig vid denna paragraf afgifva
reservation. Jag skall derför anhålla att få taga kammarens tid
något i anspråk för att närmare angifva anledningen till vår reservation.

Enligt nu gällande lag beror det på hofrätten att, då ett besvärsmål
dit inkommer, antingen, om hofrätten finner de skäl, som anförts
för ändringssökandet, sakna betydelse, afgöra målet genast utan att
delgifning af besvären med motparten eger rum, eller å andra sidan,
om, då målet första gången föredrages, det finnes kunna vara någon
anledning att ändra underrättens utslag, att kommunicera målet.
Enligt Kongl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag skulle det deremot
i brottmål alltid förekomma delgifning. Tager man i betraktande,
att genom de lättnader, som enligt nu föreliggande lagförslag
beredas allmänheten vid fullföljd af talan i hofrätt och äfven hos
Kong!. Maj:t, målens antal helt visst kommer att betydligt förökas,
kan man med fog fråga: skall det vara nödvändigt att i alla brottmål,
som dragas under hofrätts pröfning, besvära den icke ändringssökande
med bördan af att afgifva förklaring? Det är visserligen
sagdt i motiveringen till Kongl. Maj:ts förslag, att, om utslaget blir
faststäldt, den icke klagande alltid får sina kostnader ersatta. Jag
vågar emellertid på det bestämdaste bestrida rigtigheten af detta påstående.
Oftast är det just ovederhäftiga och fattiga parter, som i
klara saker fullfölja talan. I synnerhet torde detta blifva händelsen
hädanefter, då part, genom anförande af besvär, kan hindra verkställigheten
af ett ådömdt straff. Om än hofrätten tillerkänner den
icke klagande en i allt fall ringa ersättning, är det derför likväl
osäkert, om han kan få ut den af sin vederpart. Det säkra är, att
han får betala statsverket för stämpeln till utslaget, ofta med föga
hopp att af sin motpart kunna få ersättning ens för detta stämpelbelopp.

Det har vidare sagts, att för förklaranden kostnaderna icke behöfva
blifva så stora, då det är honom medgifvet att insända för -

N:o 26.

Lay förslag
om ändring
i vissa
delar• af
rättegångsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April.

klaringen med posten. Det kan ju vara mycket bra för förklaranden
att hafva en sådan rätt, men gäller målet någonting af vigt. blir det
nog ändock nödvändigt för honom att skaffa ombud.

Dermed må emellertid nu vara huru som helst, jag står ej ensam
om min mening. Då förslaget var före i högsta domstolen, anförde
justitierådet Petersson bland annat: »Af de brottmål, som för
närvarande besvärsvis fullföljas i hofrätt, varda, enligt hvad rättsstatistiken
ger vid handen, omkring hälften, utgörande för samtlige
hofrätterna ett antal af 700 til! 800 om aret, afgjorda utan kommunikation».
Vidare anmärkte samma justitieråd: »Äfven om man
i fråga om kostnaderna icke lager hänsyn till klaganden, qvarstår
dock alltid, att förklaranden för vidkännas en onödig utgift, som han
i många fall icke kan få ersatt». Justitierådet Huss, med hvilken
justitierådet Lilienberg instämde, yttrade bland annat: »Genom eu
dylik anordning komma i alla sådana mål, der någon utsigt till ändring
ej förefinnes, afgörandet att väsentligen fördröjas, något, som
åter uppenbarligen skulle för mången medföra anledning att föra
klagan allenast i syfte att uppehålla verkställigheten af underrättens
utslag. För den klagandes motpart komme i fall, som här afses, kommunikationen
att medföra ökade kostnader, för hvilka godtgörelse
ofta nog ej kunde påräknas». Derför instämde dessa justitieråd också
eventuelt med justitierådet Petersson. Justitierådet Lindbäck instämde
med justitierådet Petersson. Kammaren torde alltså finna, att fem
justitieråd, eller alla utom eu, som i denna fråga icke uttalade sig,
haft den åsigt, att det icke vore lämpligt att föreskrifva, att hvart
enda brottmål skall kommuniceras.

Da redan nu i synnerhet Svea hofrätt är belastad med eu ansenlig
mängd brottmål, hvilket jag antager till ej oväsentlig del bero
på det stora antal polismål från Stockholm, som dit inkommer, så
skulle, om den ifrågavarande paragrafen finge den af Kongl. Maj:t
och utskottet föreslagna lydelsen, hofrätten antagligen ytterligare betungas
med en massa fyllerimäl och andra bagatellmäl, hvilka mot
hvad nu är fallet skulle kommuniceras, ehuru i dem vid polisdomstolen
full bevisning redan förebragts eller kanske till och med erkännande
afgifvits. Likaså skulle allé i alla andra små ordningsmål,
af hvilka hundratals angå t. ex öfverträdelser af föreskrifter
rörande velocipedåkning och dylikt. Pin velocipedåkandes rock har
t. ex. varit något för läng, sä att en poliskonstapel ej kunnat sc
velocipednumret. Anmälan har gjorts och den åkande har blindt
inkallad för polisdomstolen, lian har visserligen der blifvit frikänd,
men poliskommissarien har besvärat sig i hofrätten. Ej nog med att
den tilltalade måst inställa sig i polisdomstolen, han måste också afgifva
förklaring till hofrätten. Och härvid tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
på, att enligt coutume, men visst icke enligt lag, en
förklarande part, äfven om klagandens talan ogillas, nästan aldrig
får ersättning sig tillerkänd, då klaganden är länsman eller annan
allmän åklagare.

Slutligen torde böra beaktas, att en massa polismål, i hvilka klagan
ofta föres blott för att åtminstone tills vidare hindra verkställig -

Onsdagen den 24 April.

het af ådöradt straff, komme att i ej ringa man fördröja åtgörande!
af andra vigtigare mål.

Jag vill ieke uppehålla kammaren längre vid denna paragraf,
utan vill endast hemställa, att, beträffande densamma, kammaren mätte
fatta samma beslut som Andra Kammaren och sålunda godkänna den
af herr Zetterstrand och mig afgifna reservationen.

Herr Trygger: Jag skall be att få göra ett yrkande, motsatt
den siste ärade talarens. Jag vill nemligen yrka bifall till utskottets

Ändamålet med den här föreslagna förändringen i gällande rättegångsordning
är, som bekant, att minska arbetet i hoträttema, att
hofrätterna i stället för att behöfva sysselsätta sig två gånger med
ett och samma mål skola lä mera tid att använda till utdömande åt
andra mål, som vänta på afgörande. Detta lår väl vara en ganska
vigtig synpunkt. Den siste ärade talaren har framhållit åtskilliga
olägenheter af deu föreslagna bestämmelsen. Men om man granskar
förhållandena litet närmare, tror jag icke, att olägenheterna skola
befinnas sä stora, som häri ville halla före. o

För det första är här icke fråga om brottmål, der någon hålles
häktad, så att derifrån intet skäl kan hemtas mot paragrafen. Men
nu säger den föregående talaren, att en dylik bestämmelse kunde
•nivå anledning* till, att någon klagade blott lör att de adörnda påföljderna
åt brottet ej skulle omedelbart gå i verkställighet. Hvad
det beträffar, torde man böra erinra sig, att det i promnlgatiouslagen
till den ifrågavarande lagen tinnes en bestämmelse, att beslut, hvarigenom
någon blifvit i brottmål dömd att utgifva ersättning eller viss
lös egendom, far gå i verkställighet på samma sätt, som om det vore
gifvet i civilt mål. Der bär man således ett medel mot den, som
klagar blott och bart för att uppehålla domens verkställighet.

Beträffande återigen sjelfva straffet, är det visserligen sant, att
underrättens dom ej kan verkställas, innan den vunnit laga kraft.
För att emellertid inse verkan af deu här föreslagna bestämmelsen,
måste man tänka sig in i några konkreta tall. Fn person är tald
till straff, t. ex. böter, och klagar; huru skall det (la törtaras enligt
detta förslag? Jo, vare sig han har skäl för sm klagan ellei
icke, skall kommunikation ega rum. Ja, bär han skäl för sm klagan,
skall ju kommunikation ega rum äfven enligt nu gällande regler och
jemväl enligt det förslag, som den siste ärade talaren förordade.
Har han icke skäl för sin klagan, skall kommunikation ändock ega
ruin enligt Kong]. Maj;ts och utskottets förslag, och det ar val ingen
skada, att den, som ej har något skäl för sill klagan, tår vidkännas
obehag derför. Det bör tydligen afskräcka honom tran att klaga
snarare än uppmuntra honom dertill.

Slutligen säde den siste talaren, att enligt detta förslag (ten icke
klagande skulle få besvär med att ingifva förklaring, att detta kostade
nennitigar och att lian kanske icke sedermera kunde utfå någon
ersättning’. Bä det svarar jag: är målet sådant, att det enligt nu
gällande regler skulle kunna algöras utan kommunikation och följaktligen
skulle kunna afgöras utan kommunikation äfven enligt det

N:o 25.

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar• af
rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 25.

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar af
rättegångsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April.

förslag, hvartill den siste ärade talaren yrkat bifall, kan den icke klagande
om denna paragraf antages, helt enkelt lugnt låta bli att af,
,''r '' ai,''in^'', ^an ^lir derigenom ej sämre stäld än enligt nu
gaUande regler eller enligt det förslag, hvartill den föregående talaren
yrkat bifall.

Jag tioi, att de herrar, som förfäkta den åsigt, hvilken ligger
hl grund för reservationen, skjuta något öfver målet, och jag am
haller, herr vice talman, trots Andra Kammarens beslut, om bifall
till utskottets förslag.

Herr Afzelius: Jag har föga att tillägga till hvad herr Trygger
sagt. Naturligtvis ha vi här eu sådan punkt, der man med skäl lan
hafva olika menmgar. Detta är icke det enda ställe i lagen, der en
fordel står mot eu nackdel och tvärtom, åt ena och åt andra hållet.
För min del är jag i denna punkt af samma mening som Kong!.
Alapt och utskottet. Jag anser det nemligen mycket olämpligt att
till pröfning företaga ett mål, som icke är i komplett skick, så att
man under alla förhållanden kan definitivt afgöra det, utan kanske
maste uppskjuta afgörandet till framtiden. Afgöra, det kan man utan
kommunikation, om man vill afslå ändringssökandet, men man kan
icke afgöra det, om man skulle anse, att ändring bör ske; i sådant
tall maste motparten först höras. Den menskliga naturen är nu sådan
-- och domaren är derifrån icke fritagen — att man icke älskar
att afgöra en sak, som icke är alldeles otvifvelaktig, om sådant icke
är absolut nödvändigt. Så snart derför någon i rätten finner att
resultatet af pröfuingen kan bli ändring, är det naturligt, om han
tanker: jag vill ej afskära möjligheten, lät oss hålla den öppen och
kommunicera! Herrarne hörde nyss, att det är 50 procent af dessa
mål, som afgöras utan kommunikation, och 50 procent, som kommuniceias.
Men tro herrarne, att det också blir ändring i dessa 50
procent, som kommuniceras? Nej, visst icke. Jag minnes ej, huru
manga de mål äro, i hvilka det blir ändring: det är icke hälften af
de kommunicerade. Det har varit coutume förr och är det väl ännu
i hofrätterna, att, när någon ledamot begär kommunikation, de öfri°-e
icke gerna sätta sig deremot, äfven om de skulle anse ändring icke
höra ske. Detta system leder alltså till dubbel föredragning äfven i
fall, der resultatet ändock till sist blir, att ändring ej sker. Hos
Kong!. Maj:t kommuniceras målen utan föredragning, och detta är
efter mitt förmenande det rätta.

Det var endast detta jag ville lägga till hvad herr Trygger nyss
yttrade om fördelarne af Kongl. Maj:ts förslag i denna del. Det säges,
att Andra Kammaren redan antagit reservationen, och naturligtvis
_ far ett så godt förslag som det förevarande icke falla på skiljaktighet
i en punkt som denna. Men jag tror icke heller, att det är
någon fara derför. Med den utomordentliga skicklighet, med hvilken
man nu för tiden verkställer sammanjemkningar, lär det icke blifva
svårt att åstadkomma en sammanjemkuing eller qvittning genom
ettei gift i en annan punkt. Skulle sådant möta svårighet, får jag för
min del säga, att jag icke vill medverka till förslagets fall på grund

Onsdagen den 24 April.

af olika beslut i denna punkt. Hellre skall jag då biträda Andra
Kammarens beslut.

För närvarande yrkar jag emellertid bifall til! Kongl. Maj:ts och
utskottets förslag.

Herr Hassel rot: Den siste, mycket ärade talaren framhöll, att
de olika förslagen i denna fråga hade fördelar och olägenheter, som
något så när motvägde hvarandra. Med mig har — det får jag
öppet erkänna — förhållandet varit det, att jag först stod bland
reservanterna, instämmande med herrar Zetterstrand och Leman. Men
då jag liksom den siste talaren hardt höll på, att lagförslaget skulle
hafva framgång, och erkände, att fördelarue i det kongl. förslaget
äro ungefär lika stora som fördelarne enligt reservationen, släppte
jag denna. Nu är emellertid förhållandet annorlunda, sedan Andra
Kammaren antagit reservationen. Jag tror icke, att det blefve så
lätt, som den siste talaren föreställer sig, att åstadkomma en sammanjemkning
i denna del eller qvittning genom eftergift på annat håll.
Jag ber derför att få framlägga för kammaren de sakliga skäl, som
tala för bifall till reservationen.

Såsom det nu tillgår, föredrages ett sådant brottmål, hvarom här
är fråga, af en fiskal i hofrätten, och derest anledning finnes, att underrättens
utslag bör ändras, utställes målet till kommunikation, hvarefter,
då handlingarne återkommit, målet åter föredrages och slutligen
dömes i detsamma. Om åter målet är af beskaffenhet, att hofrätten
genast finner det deri af underrätten meddelade utslaget böra
fastställas, dömes ex incommunicato, i hvilket fall parterna vanligen
erhålla hofrättens utslag redan efter sex veckor. Detta sistberörda
förfarande har hittills egt ruin i omkring 50 procent af alla dessa
mål. Således hafva parterna i omkring halfva antalet mål vunnit
den fördelen att utan annan kostnad än lösen för utslaget få ett
hastigt och bestämdt besked. Nu har åter ifrågasatts, för att den
andra hälften af målen icke skall behöfva föredragas två gånger och
sålunda för att arbetsbördan i hofrätten skall blifva minskad, att alla
brottmål skola kommuniceras. Hofrätten skulle ju då slippa preliminärföredragning
af dessa mål, som ovilkorligen skulle kommuniceras,
och i stället hinna afgöra andra mål. En del parter skulle sålunda
genom den ifrågasatta anordningen vinna en fördel på andra parters
bekostnad. Ingen lär väl fästa sig vid, om det blir någon ökning i
hofrättsembetsmännens arbetsbörda för deras skull. De äro ju till
för allmänheten. Antages reservanternas förslag, vinnes gifvetvis den
fördelen för ett stort antal parter, att deras mål blifva snabbare och
utan nämnvärd kostnad afgjorda. Antages Kongl. Majds förslag,
vinnes den fördelen, att andra mål fortare komma till afgörande.
Då det nu faktiskt är sä — och det är ju icke anledning att antaga
annat, än att detta förhållande skall få fortfara — att halfva antalet
af de mål, som det här gäller, kan afgöras efter allenast en föredragning,
och med den af Kongl. Maj:t föreslagna anordningen endast
skulle vinnas något ökad tid för hofrätten att afgöra andra mål, torde
det vara skäl att antaga reservationen.

Talaren på kopparbergsbänken sade, att man ju kunde unna

N:o 25.

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar° af
rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 2o.

Lagförslag
om ändring
i vissa
delarc af
rättegångsbalken.

(Forts.)

42 Onsdagen den 24 April.

deri part, som klagade utan skal, att han finge vidkännas ökad kostnad
och finge betala motparten för dennes besvär. Ja, det kunde sä
vara, om alla, som klagade utan skäl, också klagade i ond tro, men
många, som klaga utan skäl, göra det i god tro, utan att de förstå,
att de ha orätt. Det är då eu högst väsentlig fördel, att man med
så liten kostnad som möjligt kan få klart besked om, att det icke
kan blifva ändring.

Alltså: från båda de nu berörda synpunkterna, både från saklig
synpunkt och med hänsyn till det beslut, som Andra Kammaren fattat,
tror jag, att det är klokt att antaga reservationen. Jag tillåter
mig derför att yrka bifall till densamma.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på förevarande paragraf yrkats, dels
att densamma skulle godkännas i enlighet med utskottets förslag,
dels ock att kammaren skulle antaga det förslag till paragrafens
lydelse, som innefattades i den härom af herrar Zetterstrand och
Leman vid utlåtandet afgifna reservation.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande
af paragrafen i enlighet med utskottets förslag vara med
öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs eu omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som godkänner lagutskottets förslag till ändrad lydelse af
27 kap. 5 § rättegångsbalken,^röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag till paragrafens lydelse, som
innefattas i den härom af herrar Zetterstrand och Leman vid utlåtandet
afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—56;
Nej—50.

6-19 §§.
Godkändes.

Onsdagen den 24 April.

N:o 25.

29 kap.

4 §■

Godkändes.

30 kap.

Rubriken samt 1—15 §§.

Godkändes.

16 §.

Herr Leman: Mot den lydelse, som utskottet föreslagit i denna
paragraf, har jag reserverat mig dels tillsammans med några andra
ledamöter och dels ensam. Den reservation, som jag afgifvit tillsammans
med herr Hasselrot in. fl., torde väl desse komma att närmare
utveckla. Jag vill med afseende derå blott anmärka, att, då det genom
lagförslaget beredes ej få lättnader för ändringssökande hos
Kongl. Maj:t, man väl, ä andra sidan, borde på något sätt förebygga,
att alltför många mål dragas under högsta domstolens pröfning. Det
är derför vi i den gemensamma reservationen framstäf förslag, att
revisionsskillingen skulle sättas, om än icke sä högt, som erfordrades,
för att den skulle fullt motsvara den revisionsskilling, som bestämdes
är 1734, med hänsyn tagen till den förändring, som myntvärdet sedan
dess undergått, så dock till 40U daler. 1 denna del tillåter jag mig
ytterligare blott anhålla, att kammaren måtte biträda herr Hasselrots
m. fl. reservation.

Till befordrande dels af nyssnämnda syfte och dels af rättssäkerheten,
har jag dessutom ansett, att man borde bibehålla det stadgande.
som nu" förekommer i 30 kap. 5 § rättegångsbalken om skyldighet
för den, som förlorat i hofrätt, att nedsätta hvad dömdt är
eller, der penningar skola gäldas enligt, domen och sådana ej finnas,
att i stället nedsätta guld eller silfver eller med ed betyga, att han
det ej eger. Enligt det föreliggande förslaget skulle denna skyldighet
upphöra. Grunden till nu gällande stadgande är naturligtvis den,
att lagstiftaren presumera! eller antagit, att den, som vunnit i hofrätten,
ock verkligen har rätt, samt derför ansett, att han temligen
snart borde få komma till denna sin rätt.

Som sagdt, nu bär emellertid föreslagits, att skyldigheten att nedsätta
hvad dömdt är skulle upphöra, och den skulle icke ersättas med
något utöfver den rättighet, den vinnande redan har, att få utmätning.
Dermed är den vinnande dock föga betjenad, om man icke tillika bibehåller
den ed jag nyss omnämnde, den s. k. manifestationseden.
Dä nemligen exekutor kommer till en person, kan ju denne ega
aktier och värdepapper till ganska högt belopp, men han beböfver ej
hafva, dem hemma hos sig. Kommer icke vidare någon manifesta
tionsed att finnas, sä säger gäldenären kanske, att lian icke bär något
att framlemna till utmätning, och da utfärdas fattigdomsbevis. Då

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar * af
rättegångsbalken

(Forts.)

N-0 25.

44 Onsdagen den 24 April.

Lagförslag fordringsegaren ej kan utverka föreläggande för gäldenären att gå ed,
0>l>i^viss™3 kan ^iau sålunda ej utfå något. Man skulle ju kunna tro, att resuldelar
af äfven enligt nu gällande lag skulle blifvit precis detsamma; men

rättegångs- i detta afseende ber jag allenast att exempelvis få hänvisa till
balken. två handlingar, kvilka lemnats mig och hvilka äro mycket korta, men
(Forts.) icke desto mindre mycket betecknande. Jag skall tillåta mig att referera
dom, med uteslutande af parternas namn. I en rättegång, som
afgjordcs af Svea hofrätt den 7 december 1900, sände den part, som
vunnit i hofrätten, domen till utmätning. Han erhöll derpå följande
bevis: »Att vid utmätningsförsök, som den 11 december 1900 egde
rum hos handlanden» X., »för uttagande hos honom af» Y. »tillkommande
fordran 1,369 Francs» etc., »enligt Stockholms rådstufvurätts
dom den 12 mars 1900 samt Kongl. Maj:ts och rikets Svea hofrätts
dom den 7 december 1900, hos bemälde» X. »icke anträffades några
utmätningsbara tillgångar till gäldande af berörda skuld, varder, i
öfverenstämmelse med förste stadsfogdens i Stockholm dagbok i ''utsökningsmål
för år 1900, härmed på begäran intygadt.» (Namn). Om
föreliggande förslag då varit lag, hade den förlorande parten med stöd
åt detta bevis kuunat saklöst trakassera sin motpart. Han hade då
utan vidare fått draga målet under Kongl. Maj:ts pröfning, och om
utslaget blifvit faststäldt, är det antagligt, att vid nytt utmätningsförsök
han likaledes befunnits sakna utmätningsbara tillgångar. Men hvad
inträffade, tack vare nu gällande lag, dä den förlorande parten ville
draga målet under högsta domstolens pröfning? Jo, någon tid efter
utmätningsförsöket den It december ingafs, före inställelsen i högsta
domstolen, till Svea hofrätt ett så lydande bevis: »Till fullgörande

af Kongl. Maj:ts och rikets Svea hofrätts den 7 december 1900 gifna
dom i sak emellan» X. och Y. »har» X. »såsom i taka händer nedsatt»
allt, som genom utslaget blifvit honom ådömdt, På detta sätt kunde
den, som vunnit, få säkerhet för utfående af hvad som blifvit honom
tillerkändt. Det är den ena sidan af saken, nemligen den, att den
förlorande parten blifvit tvungen att nedsätta utdömdt belopp, derför
att han ville draga saken under högsta domstolens pröfning. Den
andra sidan af saken är den, att om detta förslag blir lag, kommer
enligt min öfvertygelse ett högst betydligt antal revisionssaker att fullföljas
hos högsta domstolen, derför att den förlorande parten icke behöfver
fullgöra domen för att få fullfölja talan; och den, som ej är
hederlig, kan alltid sticka undan sina lösa tillgångar.

Det är på dessa grunder, som jag i denna del anhåller att få
yrka äterremiss af de begge sista styckena i paragrafen.

Herr Afzelius: Jag har redan förut för kammaren sökt fram hålla

den basis, på hvilken jag har velat stödja mitt yrkande om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag och afslag å utskottets hemställan i afseende
å revisionsskillingens belopp. Jag sökte nyss visa, att balansen
i högsta domstolen är så stor, som den rimligen kan vara utan
att verka stagnation i rättsskipningen, och vidare att det just är revisionssakerna,
som äro de tyngsta och svåraste och som hafva en naturlig
tendens att ökas. Vid sådant förhållande ligger ju vigt på att
göra någonting för att motverka ett för stort tillflöde af mål i all -

N-.o 25.

Onsdagen den 24 April.

mänhet och särskild! åt'' dessa. Kongl. Maj:ts förslag innehåller, såsom
jag nämnde, i sådant syfte, att justitiekanslerns tillstånd fordras för
fullföljd af åklagares talan i brottmål och att revisionsskillingens belopp
höjes. I afseende å fullföljd af talan i revisioussaker är det
dock att märka, att Kongl. Maj:ts förslag också innefattar en utsträckning
af rätten att för fattigdom befrias från erläggande af revisionsskilling.
Der finnes således å ena sidan en väsentlig höjning af revisionsskillingen,
men också å andra sidan lättnader, som äro afsmida
att på ett förståndigt sätt motverka detta, sä att medellösa kunna
blifva fria från erläggande af denna afgift. Jag sade första gången,
jag hade ordet, att jag hoppades, att de återhållande faktorerna skulle
uppväga de lättnader, som äro af Kongl. Maj:t föreslagna. I fråga
om revisioussaker äro dessa lättnader befrielse från borgen för kostnad
och skada och, hvad den siste ärade talaren fäste sig vid, frän
fullgörande af domen. Det är med synnerlig tvekan, jag är med om
denna förändring i afseende ä fullgörande af domen; denna fö rånring
medför dock vissa praktiska fördelar. Men så mycket starkare
måste jag då hålla på, att revisionsskillingen sättes till det belopp,
Kongl. Maj:t föreslagit. Utskottet har emellertid uttalat, att revisionsskillingeu
icke bör höjas öfver det nuvarande beloppet 100 kr. —
200 daler — och detta, oaktadt utskottet är med om att taga bort
alla öfriga nu gällande prestanda i revisionssaker och oaktadt utskottet
är med om att göra ändringssökandet lättare för medellösa än
förut — således endast lättnader, ingenting i motsatt rigtning Hvad
har utskottet för skäl till detta? Det är ju alldeles klart, att följden
häraf måste blifva en högst väsentlig ökning af revisionssakerna, och
om det blir en väsentlig eller endast någon ökning af revisionssakerna,
så är det påtagligen slut med det jemvigtsläge, man trodde sig hafva
uppnått genom 1897 års ändring af arbetssättet i högsta domstolen.

Hvad har nu utskottet för skäl? Jo, säger utskottet: »förmågan
att gälda den förhöjda revisionsskillingen kan ej rättvisligen sättas
såsom måttstock för fullföljdsanspråkets rättmätighet». Jag får säga
om detta, att jag sällan läst någonting, som varit sannare, men också
sällan någonting, som varit mindre öfvertygande. Kan utskottet
hitta på någon sådan måttstock, något kännemärke, sä att man kan
se, så att säga, utanpå saken, om fullföljdsanspräket är rättmätigt eller
icke? Något sådant tinnes sannerligen icke; först när man pröfvat
saken, kan man veta, om fullföljdsanspräket varit rättmätigt eller icke.
För öfrigt, är det mer rationelt att hafva en revisionsskilling af 200
daler än af 400 daler? Det kan med alldeles samma skäl sägas:
»Förmågan att gälda — den icke förhöjda — revisionsskillingen kan ej
rättvisligen sättas såsom måttstock för fullföljdsanspråkets rättmätighet».
Det är lika irrationelt det ena som det andra. Men i det ena
fallet verkar den mer, i det andra mindre—det är skilnaden. Jag tror
icke, att det finnes något land, äfven med eu modernare processlagstiftning,
som icke har någon artificiel begränsning af rätten att fullfölja
talan i högre rätt. De flesta hafva en »summa appellabilis»,
d. v. s. att när tvistens föremål icke uppgår till..ett visst värde, sä
lär man icke gå till högre instans med saken... Äfven den moderna
processlagstiftningen kan icke undvara detta. Äfven om sådant skulle

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar af
rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

Lagförslag man kuuua säga med utskottet: »värdet af tvisteföremålet kan icke
om ändring gittas såsom måttstock för fullföljdsanspråkets rättmätighet». Naturligt<ielarS<af
v''s n|dstc detta vilkor alltid blifva godtyckligt, irrationel; det är den
rättegångs- praktiska nödvändigheten, som framtvingar denna utväg. Vi hafva
balken. nu hatt revisionsskiIlingen — och vi ämna ju behålla den, utskottet
(Forts.) har icke föreslagit dess afskaffande — i stället för »summa appellabilis»,
incn vi måste naturligtvis i någon män modifiera revisionsskillingens
storlek efter tidsförhållandena. År 1734 var ett belopp af
200 daler någonting helt annat än nu; skulle vi försöka att uppnå
ett motsvarande värde nu, så skulle vi komma till ett helt annat belopp
än 400 daler.

År verkligen detta belopp någonting så förskräckligt, dessa 200
kronor, som skola erläggas för att söka ändring hos Kongl. Maj:t?
Jag vägar påstå, att det knappt finnes något land, der de rättegångsafgifter,
soni upptagas i allmänhet, äro af så minimal storlek som hos
oss. 1 ett annat land skulle säkerligen 200 kronor anses vara ett
icke oskäligt belopp för tillstånd att gå till högsta instans, äfven om
denna afgift skulle tillfalla statskassan definitivt. Nu göres hos oss
den modifikation, att om domen ändras, sä får sökanden revisionsskillingen
tillbaka; detta kan ju icke förringa befogenheten af att
hafva en sådan afgift, utan tvärtom.

Rom sagd!, detta är rent praktiska skäl. Utskottet hänvisar dock
på någonting annat, som skulle bilda motvigt — jag höll på att förgäta
det. Utskottet hänvisar till, att man skall ådöma sirat!'', i fall
ändringssökandet är oberättigadt. Man skall sätta straffmaskinen i
gång för att på det sättet afskräcka parter från att gå till högsta
domstolen. Ett sådant stadgande hafva vi haft i lagen sedan 1734.
Under hela den tid jag haft äran tillhöra högsta domstolen, kan jag
icke erinra mig, att det ens satts i fråga att tillämpa detta stadgande,
och jag tror, att man får gä 25 eller 30 är tillbaka i tiden för att
finna något fall, dä högsta domstolen verkligen gripit till användning
af dylikt straff. Ja, säger utskottet, det beror på någonting särskildt.
Der'' står nemligen nu i lagen, att om någon »emot bättre vett och
klara skäl dragit saken under Konungen, bete» etc.

Nu har Kongl. Maj:t och utskottet tagit bort orden »bättre vett
och», och således kommer stadgandet endast att förutsätta, att ändring
sökes »emot klara skäl». Det, menar utskottet, kommer att medföra
en högst väsentlig förändring; det kommer att gå mycket lätt att få
parter dömda efter detta stadgande; derför komma de att akta sig.
Jag vågar bestämdt bestrida rigtigheten af detta antagande. Jag
tror icke, att detta stadgande kommer att i någon nämnvärd mån
tillämpas mer hädanefter iiu förr. Och hvarför? Jo, först och främst
derför, att det är ganska svårt att säga, hvad som menas med »klara
skäl». Det kan vara ganska lätt att säga, hvad som är klara skäl,
för justitieråden, som sitta och döma, men icke så för deu stackars
parten, som kommer med sina skäl och tror, att de äro goda och att
han skall få ändring. Och det är väl för honom, motskälen skola
vara klara. Det ligger någonting motbjudande i detta, att om en
part, om hvilken man icke tår antaga, att han handlar mot bättre
vett, således i tro på sin rätt, kommer och begär att få deu, sä skall

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

man svara honom: nej, min vän, du har icke rätt, du kan icke få
hvad du begär, men du skall få något annat, du skall få 500 dalers
böter! Jag tror, att detta nästan aldrig kommer att tillämpas. Det
må vara svaghet, men det är en naturlig, förlåtlig svaghet.''! Detta
stadgande kan aldrig komma att få den innebörd, som utskottet vill
tillägga detsamma.

Dä man i alla afseenden gjort lättnader för fullföljden af revisionssaker,
då dessa saker hafva en naturlig tendens att stiga i antal
och då utskottets förslag icke innefattar någon som helst motvigt,
anhåller jag, att kammaren ville i denna del bifalla Kong!. Maj:ts
proposition.

Herr Trygger: När man skall skrifva en processlag, torde
det val vara obestridligt, att hufvudvigten icke får läggas på, huruvida
en högre eller lägre domstol får mer eller mindre arbete; detta
kan val åtminstone icke få vara en absolut afgörande synpunkt.
Man eger icke beröfva parterna den befogenhet, som rättvisligen
bör tillkomma dem, förrän man uttömt alla medel, som stå till buds,
att. sätta den ifrågavarande domstolen i stånd att fullgöra sin uppgift.
Nu är det visserligen sant, att genom denna lag, som här
delvis autagits, tillträdet särskilt till högsta domstolen blifvit betydligt
underlättadt, och derför har man sagt, att man måste hafva
ett medel för att hämma den härigenom uppkommande ökningen i
målens antal i högsta domstolen. Jag är äfvertygad, att man måste
vara betänkt på dylika medel, men jag anser, att man endast bör
använda rättvisa medel — och det är icke det medel, som man här
förordat.

Först sade min ärade vän på stockholmsbänken, att det är af
vigt att uppehålla enheten i rättsskipningen, och derför får icke
högsta domstolen bestå af för många ledamöter. Men, mina herrar,
det tinnes enhet i rättsskipningen i andra länder också; nog uppehälles
den i Tyskland med eu högsta domstol, som är så stor, att
jag icke tror, att det kan ifrågasättas, att vi skulle hafva eu så stor
högsta domstol. Hvarför skulle det icke kunna gå för sig här också?
Det skälet torde således icke kunna anses öfverbevisande.

Vidare anförde min ärade vän ett annat skäl, nemligen att ju
större antalet ledamöter blir, desto svårare skulle det vara att uppehålla
nivån inom högsta domstolen. Det ligger otvifvelaktigt någonting
i detta påstående. Det är svårare att i ett land få 24 verkligt skickliga
jurister Un 18. Med afseende härpå vill jag dock erinra, att år
1810 var det ju 12 ledamöter i högsta domstolen, och då var invånareantalet
i Sverige endast hälften så stort som nu. Då qvarstod
dessutom den inskränkningen, att hälften af ledamöterna i högsta
domstolen skulle vara adelsmän och andra hälften ofrälse. Oaktadt
denna begränsning, gick det och gick mycket bra. För (ifrigt tror
jag, att den erfarenheten icke sä sällan gjorts, att personer, äfven
utan att ega någon mera framstående begåfning, när de fått eu
större och betydelsefullare uppgift, så småningom vuxit in i denna
uppgift; de hafva blifvit bättre i mån af de större kraf, som stälts
på dem, än hvad de eljest skulle hafva blifvit. Alldeles oberoende

Lagförslag
om ändring
i vissa
delar af
rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

Lagförslag häraf flor jag för ruin del, att man med litet god vilja skulle kunna
trissa”''9 leta UPP llär '' i:iuclet personel-, som vore väl qvalificerade såsom
delar af ledamöter i högsta domstolen, äfven om man ansåge sig behöfva
rättegångs- böja ledamotsantalet utöfver det nuvarande.
ballcen. Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten på, att arbetssättet i

■ Forts.) högsta domstolen möjligen skulle kunna ändras så, att arbetsprodukten
blefve större, särskild! derigenom, att de olika afdelningarne så vidt
möjligt behandlade samma slags mål, så att en afdelniug behandlade
alla brottmål o. s. v. Så sker i utlandet, och detta har föranledt eu
mycket större och, jag vågar säga, äfven bättre arbetsprodukt. Trafven
med de stora qvalifikationer, som vi äro vana att se hos högsta
domstolens ledamöter, är det säkert, att äfven der arbetets fördelning
skulle gifva ett bättre arbetsresultat, än när samma person skall
sysselsätta sig med mål af olika beskaffenhet.

Jag vågar således ifrågasätta, huruvida man icke, äfven om den
arbetsbörda, som är lagd på högsta domstolen, skulle blifva större,
skulle kunna finna något annat medel för att sätta högsta domstolen
i stånd att fullgöra detta arbete. Ty — såsom jag nyss sade —
det medel, som här anvisats, är enligt min mening icke rättvist.
Den föregående talaren sade, att om det är orättvist eller oskäligt
att taga 200 kronor, så är det också orättvist eller oskäligt att taga
100 kronor. Med en sådan argumentation tycker jag, att man icke
kommer långt. När man tillgriper ett medel, som i sig icke är
billigt, så blir det naturligtvis så mycket obilligare, ju större den
börda är, som lägges på den, hvilken träffas deraf. Den ärade
talaren sade, att år 1734 voro 200 daler en mycket större summa än
200 kronor nu. Ja, men, mina herrar, år 1734 intog högsta domstolen
eller, rättare sagd!, Konungen i rådet eu helt annan ställning
än den, som högsta domstolen har enligt detta förslag. Högsta
domstolen enligt detta förslag är ingenting annat än eu vanlig
instans, högsta domstolen år 1734 var någonting exceptionell, en
instans, dit tillträde endast undantagsvis beviljades; och jag frisäga,
att urin personliga uppfattning är den, att anledningen, hvarför
man redan snart efter Svea hofrätts upprättande icke lät liofrätteu
vara högsta instans, utan förbehöll regeringen i rådet åtgörande! i
högsta instans, var, att regeringen icke ville släppa ifrån sig afgörande!
af de stora och vigtiga processerna, utan ville sjelf bestämma
deras utgång. Då drog man till med en revisionsskilling,
som var mycket betydlig; 100 kronor var, såsom herrarne veta, en
mycket betydande summa på sexton- och sjuttonhundratalen. Denna
summas storlek kan således icke åberopas såsom skäl för att nu
höja revisionsskillingen.

Hvarför är då denna revisionsskilling icke i enlighet med rättvisans
fordringar? Jo, medan den, som är fattig, får gå fattigvägen,
och för den, som är burgen, det icke spelar någon roll, om han Inbetala
100 eller 200 kronor, träffar den höjda revisionsskillingen
hårdt den mindre burgna medelklassen, hvars processer i allmänhet
icke röra sig om mera än några hundra kronor. För denna klass
är det en ganska vigtig sak, om man skall betala 100 eller 200
kronor, när man icke vinner hos Kong]. Maj:t. Enligt mitt för -

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

menande komine höjningen af revisionsskillingen att medföra den Lagförslag
påföljd, att denna klass blir totalt utesluten från möjligheten att g & om ändring
till högsta domstolen med det stora flertalet af sina processer. delar^af

Den förre talaren anförde till sist, att i andra länder eget- man rättegångsju
medel för att hejda tilloppet af mål till högsta instansen. Ja, balken.

det är sant, men man har icke medel, som endast träffa en viss (Forts.)

klass, utan sådana, som träffa alla processer af viss beskaffenhet.

Det är en ytterst väsentlig skilnad. Här är ett medel, som blott
träffar den klass jag nämnde. Man skulle möjligen kunna försvara
detta, i fall de prestanda, som man vill efterskänka, vore någonting
specielt för denna klass, som jag talar om. Men så är det visst
icke. De prestanda, som efterskänkas, äro i det hela lika för alla.

Således hafva de, som visserligen icke äro utfattiga men ej heller
burgne, icke fått några särskilda förmåner.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Sörensson: Herr grefve och talman! Mina herrar! Det
kan ju vara svårt nog att yttra sig i eu så juridisk fråga som denna;
men då jag med min röst bidragit till det slut, hvartill utskottet
kommit, anser jag mig dock böra yttra några ord. Jag skall blott
fästa mig vid frågan om revisionsskillingens belopp. Så vidt jag
kunde fatta, hade den ärade talaren på stockholmsbänken egentligen
endast ett skäl för att yrka revisionsskillingens höjande till 400
daler, nemligen det att eljest högsta domstolen skulle bli så öfverhopad
af revisionssaker, att den ej kunde hinna med dem. Jag vädjar
till kammaren, om detta kan vara ett giltigt skäl att höja revisionsskillingen
så, att mången af bristande tillgång hindras draga
sin sak under högsta domstolens pröfning. Det svenska folket är
ett lojalt folk, men sedan urminnes tider har det varit vant att få
gå till sin konung — i detta fall till konungens högsta domstol —
och der få sin sak afgjord. För ett afgörande der, böjer detta folk
sig villigt, men lägger man hinder i vägen för det att gå till kungs,
då skulle detta tagas illa upp: och eu dylik åtgärd synes både orätt
och olämplig. Tydligt är, att hundra kronor spela vida större rol
för den fattige än för den mera burgne. Nu invänder man, att den förre
kan gå fattigvägen. Ja, några, de fattigaste kunna det; men emellan
desse och de burgna stål-, som den siste ärade talaren påpekade, en
mycket stor klass för hvilken en dylik ökad utgift skulle kännas
ganska tung. Och jag kan icke förstå, hvarför man dä skulle här
lägga på en ny börda.

Jag ber, åt dessa humanitetsskäl, att fä yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet Annerstedt: Då jag icke varit i tillfälle att

åhöra den här torda diskussionen, vill jag inskränka mig till att
redogöra för Andra Kammarens) beslut angående en föregående paragraf.
Utskottet lägger i motiveringen eu viss vigt derpå, att 29
kapitlets 4 § erhållit eu något ändrad lydelse mot motsvarande stadgande
i gällande lag. 1 gällande lag heter det nemligen: »Pröfvas

Första Kammarens Frat. 1901. N:o 20. 4

N.o 25. 60 Onsdagen den 24 April.

Lagförslag det, att han, emot bättre vett och Mara skäl, dragit etc.»; medan det
0n>i ZT här .skulle heta: »finnes någon hos konungen mot Mara skäl
delar af klaga etc.». Emellertid har Andra Kammaren med afslag å utskoträttegångs-
tets hemställan i denna del, antagit reservationen, så att början af
balkm. detta stadgande skulle få behålla oförändrad sin lydelse i nu gäl(Forts.
) lande lag.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att, med anledning af de yrkanden, som derunder framstälts,
propositioner komme att göras först beträffande första stycket
och sedan rörande återstående delen af föreliggande paragraf. Derefter
yttrade herr talmannen, att i afseende ä första stycket yrkats,
dels att detsamma skulle godkännas, dels ock, af herr Afzelius, att
ifrågavarande stycke skulle godkännas med den ändring, att orden
»tvåhundra daler» utbyttes mot »fyrahundra daler».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till det
af herr Afzelius framstälda yrkandet vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så ledande omröstningsproposition:

Den, som godkänner första stycket i lagutskottets förslag till
ändrad lydelse af 30 kap. 16 § rättegångsbalken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande stycke med den ändring
att orden »tvåhundra daler» utbytas mot »fyrahundra daler».

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—34;

Nej—71.

Vidare yttrade herr talmannen, att beträffande återstående delen
af den föreliggande paragrafen yrkats, dels att densamma skulle
godkännas, dels ock, att den skulle visas åter till utskottet.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af ifrågavarande del
af föreliggande paragraf vara med öfvervägande ja besvarad.

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

17—32 §§ samt den föreslagna lagens ingress och rubrik

Godkändes.

Punkterna 2—5.

Utskottets förslag godkändes.

TJtskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af de särskilda lagförslagen.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 20 och 23 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 56, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor,

n:o 57, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret, och

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder till förekommande af skogshärjning af insekten nunnan,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 20 och 23 innevarande april Om berebordlagda
utlåtande n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition dande af
angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor. understöd8åt

barnmorskor.

Herr Sandberg: Utan att framställa något yrkande, vill jag
endast uttala mitt beklagande af att, genom ett bifall till statsutskottets
nu framstälda förslag, den vigtiga frågan om barnmorskornas pensionering
blifver ytterligare uppskjuten.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll utskottets i nu föredragna utlåtande gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande tredje särskilda
utskottets den 20 och 23 i denna månad bordlagda memorial
n:o 7, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandlingen
af de i utskottets utlåtande n:o 1 intagna förslag till lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om
ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

N:o 25.

Onsdagen den 24 April.

Samman
jemkningsförslag
i
fråga om lag
angående ersättning
för
skada till
följd af
olycksfall i
arbete m. m.

Punkten A.

Mom. 1.

Friherre Klingspor: Då det var på mitt yrkande, som denna
paragraf vid ärendets behandling i Första Kammaren erhöll den
formulering, i hvilken paragrafen vid sammanjemkningen förelegat,
ber jag att få yttra några ord.

Under den föregående diskussionen i dag har af en aktad ledamot
framhållits det utomordentliga sätt, hvarpå sammanjemkningar
ske — och kanske har man här en exponent för detta — då i
särskilda punkter hvardera kammaren föreslås att biträda den andras
beslut. Hvad Första Kammarens beslut i realiteten afsåg var emellertid
det, att innan en arbetsgivare skulle vara skyldig att enligt
lagen bära ansvar för sina arbetare, dessa borde åtminstone hafva
sken af fast anställning hos arbetsgifvaren. I det ursprungliga förslaget
uppstäldes åtta dagar såsom minimum, men Första Kammaren
faststälde gränsen till fjorton dagar. Detta afser naturligtvis, att en
arbetsgivare icke skall blifva öfverraskad, då en arbetare säger sig
vara i hans arbete och på denna grund yrkar ersättning, och att
arbetsgifvaren skall hafva någon trygghet för, att ingen af hans underordnade
anställer i arbetet någon person, som arbetsgifvaren kanske
icke vill hafva eller anser icke vara arbetsduglig eller användbar.
För att icke trakasserier i detta afseende skulle uppstå, har jag framstält
mitt yrkande derom, att en bestämd minimitid skulle fastställas.
Jag anser, att ett borttagande af denna bestämmelse skulle alldeles
förrycka en af grundprinciperna för denna lag. Dessutom vidhåller
jag den uppfattning, jag uttalade, då frågan förra gången var före,
eller att lagen, sådan den då var affattad, skulle komma att verka
alldeles ojemnt. Med den utveckling, som lagen skulle få genom de
ifrågasatta förändringarna, skulle dessa ojemnheter komma att framträda
ännu starkare.

Jag föreställer mig för den skull, att Första Kammaren gör
rättast i att vidhålla det beslut, som kammaren i denna punkt en
gång fattat, och tillåter jag mig derför yrka, att kammaren måtte
afstå det här framstälda sammanjemkningsförslaget.

Friherre Lagerbring: Jag skall endast be att med hänvisning
till utskottets motivering få yrka bifall till utskottets förslag i den
nu föredragna punkten.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle afslå
utskottets hemställan och vidhålla sitt förut i frågan fattade beslut.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

N:o 26.

Onsdagen den 24 April.

Votering begärdes, i anledning hvaråt uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad särskilda utskottet hemstält i punkten
A mom. 1 af memorialet n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och vidhäller
sitt förut i frågan fattade beslut.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna halva
utfallit sålunda:

Ja—80;

Nej—33.

Mom. 2.

Lades till handlingarna.

Mom. 3—5.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen hemstälde, att som tiden vore temligen långt
framskriden, behandlingen af de två på dagens föredragningslista
återstående ärendena finge uppskjutas till ett kommande sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, hvilka
under dagen bordlagts första gången, skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde;

Första Kammarens Frot. 1901. N:o 25.

N:o 26.

Onsdagen den 24 April.

hvarjemte kammaren, likaledes på hemställan af herr talmannen,
medgaf, att de anslag, som utfärdats till nu pågående sammanträdes
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 4,5 2 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1901.