1901. Första Kammaren. N:o 18

ProtokollRiksdagens protokoll 1901:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1901. Första Kammaren. N:o 18.

Lördagen den 23 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Odelberg aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående vissa utdikningar af myrmarker inom Tärna
kapellförsamling af Vesterbottens län;

2:o) angående fortsatta åtgärder till förekommande af skogshärjning
af insekten nunnan; och

3:o) angående upplåtelse af tomtplatser å kronoparken Bjurfors
i Kopparbergs län.

Herr statsrådet Crusebjörn aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående upplåtande till landtförsvaret af mark, tillhörande
dels indragna militiebostället n:is 17 och 22 Rinkabyj. Kristianstads
län, dels ock den från förra militiebostället n:o 1 Ahus i samma
län afsätta kronopark;

2:o) angående försäljning till Karlshamns stad af öarne Frejsholmen
och Boön med tillhörande skär och vattenrätt; samt

3:o) angående anslag till nybyggnads- och ändringsarbeten in. m.
vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund.

Justerades protokollet för den 16 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande
anslagen till ecklesiastikdepartementet;

Första Kammarens Prof. 1901. N:o 18.

1

N:o IS. 2

Lördagen den 23 Mars.

bankoutskottets memorial n:o 7, angående beviljande af byggnadsanslag
för riksbankens afdelningskontor i Linköping;

sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o 2, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om sammansatta bankooch
lagutskottets hemställan i punkten 6:o) af dess betänkande n:o 1,
i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse af vissa §§ i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897,
dels ock åtskilliga motioner rörande samma ämne och dermed sammanhängande
frågor; äfvensom

lagutskottets utlåtande n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående förlängning af tiden, under
hvilken förordningen den 6 juni 1883 rörande de lappar, som med
renar flytta emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge,
skall vara gällande.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
andra särskilda utskottets nästlidne dag bordlagda memorial n:o 4.

Föredrogs å nyo och företogs paragraf vis till afgörande statsutskottets
den 16 och 19 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 39,
i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899.

§ L

Angående Herr Berg, Gustaf Axel: Herr grefve och talman! Mina

anordnandet herrar! Såsom kammaren behagade finna af den upplästa delen af
af föjl9arneis utskottets betänkande, har fångvårdsstyrelsen tillmötesgått statsrikets
fång- revisorernas framställningar i åtskilliga hänseenden, såsom att ingen
vårds- del af inkomsten utaf fångarnes arbeten vid länsfängelserna och
anstalter, kronohäktena bör tillfalla fångvårdspersonalen, att fångarnes arbete
sålunda anordnas, att det i högsta möjliga grad underlättar deras
utkomst såsom frie arbetare, att det göres så inkomstbringande som
möjligt utan åsidosättande af straffets ändamål, att fångarne böra i
långt större utsträckning än för närvarande användas till arbeten
för statens räkning etc. Äfven åtskilliga andra af statsrevisorerna
uttalade önskemål, som icke finnas i betänkandet upptagna, har
fångvårdsstyrelsen förklarat sig vilja tillmötesgå, så att i dessa afseenden
hafva statsrevisorerna all anledning att vara tillfredsstälda
och belåtna.

Men det är i en punkt, der fångvårdsstyrelsen icke velat lyssna
till det uttalande, statsrevisorerna ansett sig böra göra, utan tvärt
om mött revisorerna med ett alldeles bestämdt afstyrkande, det är

Lördagen den 23 Mars.

3 3S'':o 18.

nemligen framställningen derom, att tvångsarbetsfångar skulle kunna Angående
användas till jordbruksarbeten, såsom väganläggning, utdikning och ^f^noamL
uppodling af mossar och annat sådant arbete. Med hänsyn till ,ng)eten vjd
beskaffenheten af de skäl, fångvårdsstyrelsen anfört för sitt afstyr- rikets fångkande,
skall jag utbedja mig att med några ord få beröra dessa skäl. vårds Främst

möter fångvårdsstyrelsen med den invändningen, att anstalta,
tvångsarbete fångarne i allmänhet icke är o jordbruksarbetare, och fång- (Forts.)
vårdsstyrelsen bestyrker detta med den uppgiften, att »af de 1,322
män, som under år 1900 för lösdrifveri hållits till arbete i rikets
tvångsarbetsanstalter, befunnes blott 24 upptagna såsom jordbruksarbetare,
hvarjemte 21, hvilka uppgåfves hafva förut varit »tjenstehjon»,
sade sig tidtals hafva egnat sig åt jordbruksarbeten». Detta
skäl tror jag icke förtjena något som helst afseende, ty de arbeten,
som här äro ifrågasatta, utdikning och uppodling af mossar, anläggning
af vägar och dylika arbeten, äro af den beskaffenhet, att det
torde vara synnerligen lätt för hvem som helst att lära sig dem.

Sedermera följer i fångvårdsstyrelsens förklaring en framställning
af de sanitära vådor, som jordbruksarbetet skulle medföra för
dessa tvångsarbetsfångar. Det heter då, att »det arbete, till hvilket
lösdrifvaren skulle hållas, icke finge vara af den art, att hans vanligen
ganska illa medfarna helsokraft deraf knäcktes». Jag har för
min ringa del aldrig förestält mig, att jordbruksarbete skulle vara
så skadligt, att helsokraften deraf skulle knäckas. Tvärt om har
man förestält sig, att jordbruksarbetet vore ett af de för helsan
allra mest nyttiga arbeten och betydligt mindre skadligt än t. ex.
slagning af makadam och stenhuggeriarbeten, hvartill tvångsarbetsfångarne
i icke oväsentlig mån användas; under 1899 användes
nemligen i rundt tal icke mindre än 57,000 dagsverken till sådana
arbeten vid Karlskrona och Svartsjö tvångsarbetsanstalter.

Sedan fångvårdsstyrelsen sålunda talat om de sanitära skälen,
öfvergår fångvårdsstyrelsen till de moraliska vådor, som skulle uppkomma
af tvångsarbetsfångarnes användande till de ifrågasatta arbetena,
och i afseende å dessa moraliska vådor följer en beskrifning
öfver åtskilliga fasor och styggelser, som det föreslagna nya arbetsfältet
skulle medföra, då genom tvångsarbetsfångarnes användande
i jordbrukets tjenst det utdömda gemensamhetssystemet nu skulle
återkallas till lif. Det heter nemligen, att tvångsarbetsstyrkan måste
»i de flesta fall inhysas i skjul, lador eller andra lätt åtkomliga lägenheter,
der sjelfsvåld, råhet, liderlighet och last skulle ohejdadt florera,
och den från gemensamhetssystemet oskiljaktiga erfarenheten upprepas,
att de i den samlade flocken djupast sjunkne toge befälet
och nedtvingade de mindre förderfvade till samma grad af förfall,
de sjelfva nätt». Och vidare säger fångvårdsstyrelsen, att dessa
fångars användning till jordbruksarbete skulle »skapa eu stående
lösdrifvarstam» och slutligen att styrelsen »vore öfvertygad derom,
att ett inslående å den af statsrevisorerna anvisade vägen så långt
ifrån skulle komma att för tvångsarbetarne »i högsta möjliga mån

X:o 18. 4

Lördagen den 23 Mars.

Angående
anordnandet
af fångarnes
arbeten vid
rikets fångvårdsanst
alter.
(Forts.)

underlätta deras framtida utkomst såsom frie arbetare», att det
tvärtom skulle i de flesta fall omöjliggöra den.»

Man blir i sanning ganska upprörd, då man hör, hvilka vådor
som skulle uppstå af det förslag, statsrevisorerna ansett sig kunna
framställa. Men jag tillåter mig fråga: hvarför skulle följden af
detta förslag blifva en återgång till det gamla gemensamhetssystemet?
Hvarför skulle man icke kunna tänka sig, att man vid de
stora företag, som här vore i fråga, uppförde lätt flyttbara sommarbaracker
med mindre logement, som skulle bevakas nattetid? Ett
sådant system med nattplatser skulle kunna inrättas i likhet med
det, som finnes vid tvångsarbetsanstalten för qvinnor i Norrköping,
der, om jag icke minnes orätt, invid hvarje korridor finnas två
rader logement, den ena liggande öfver den andra; detta system,
apteradt till sommarbostäder, skulle, tror jag, mycket väl lämpa sig
för det nu ifrågavarande ändamålet.

I detta sammanhang beder jag få påpeka, att i andra länder
ser man icke saken på samma sätt som vår fångvårdsstyrelse; jag
skall i detta hänseende nu endast framhålla två länder, nemligen
Danmark och Tyskland.

Hvad angår Danmark, som jag först skall vända mig till, så
har jag här tillgänglig en af Overinspektionen for Fsengselsvsesenet
afgifven berättelse om de försök, som 1899 under något mera än
två månader, under tiden mellan den 11 augusti och 13 oktober,
gjorts vid straffanstalten vid Horsens, i det att man användt ett
antal fångar vid trädplantering i Cledhus Plantage. Ur denna berättelse,
hvaraf utdrag finnas intagna i Andra Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 14 i anledning af herr Kronlunds motion om fångars
arbeten, skall jag bedja att få påpeka några få omständigheter. Arbetsstyrkan,
med hvilken man verkstälde dessa försök utgjorde 15
man, och de åtföljdes af tre uppsyningsman. Fångarne voro valda
bland sådana individer, som sj elfva önskade deltaga i arbetet och
som dessutom af öfverinspektionen ansetts lämpliga. Arbetet bestod
i uppgräfning af planteringsgropar, och det beräknades från början,
att hvarje arbetare skulle uppgräfva hundra sådana gropar om dagen.
Detta kunde de icke till eu början, men snart förvärfvade de denna
färdighet, och sedan groparnes dimensioner blifvit något minskade,
uppnådde de i medeltal 235 gropar per dag. Såsom reservarbete
användes korgflätning, för den händelse att väderleken skulle hindra
arbetet i det fria; men detta arbete behof de ej mycket tagas i anspråk.
»Fångarnes flit», heter det i öfversättning, »särskilt med
afseende på de ovanligt vanskliga arbetsförhållanden, som kampanjen
erbjöd, kan betecknas såsom berömvärd». I fråga om helsotillståndet
säger fängelseläkaren, som företagit inspektion, att »fångarne
ej allenast se sundare och kraftigare ut, men också hafva
en bättre uppsyn, än då han undersökte dem i straffanstalten».
Och slutligen det kanske vigtigaste, fångarnes disciplinära uppförande
under detta arbete. Härom heter det likaledes i öfversättning:

5 N:o 18.

Lördagen den 23 Mars.

»Fångarnes disciplinära ståndpunkt torde genom det föregående Angående
vara temligen kännetecknad. Tilläggas bör, att såväl under träns- af°fångarnes
porten på vagn och jernväg som på heden, der nyfikna stundom arj,eten vid
korsade deras väg, sökte de snarare att liksom krypa in i sig sjelfva rikets fångän
att skamlöst utställa sig till beskådande. Mot de besökande, v°''t''u r

som med större eller mindre tjenstebefogenhet fingo med dem att *!"''

göra, var deras förhållande rent af taktfullt. Till hvilken ringa or s''

grad ovillighet, ohöflighet eller olydnad förekommo, framgår väl
redan deraf, att icke allenast intet straff eller försigtighetsmått blef
nödvändigt, utan ej ens någon varning behöfde tilldelas. Utfärdande
af särskilda föreskrifter ansågs derför alldeles onödigt. Mest betecknande
för fångarnes exemplariska förhållande torde dock det
faktum vara, att under de två månader, som kampanjen varade,
icke ett ondt ord vexlades mellan fångarne. Öfverraskande som
detta var för bevakningspersonalen, syntes det nog likaså för fångarne
efter deras erfarenhet från gemensamhetslokalerna i straffanstalten».

Och jag skall bedja att särskildt få fästa uppmärksamheten på,
att vid dessa försök i Danmark icke var fråga om tvångsarbetsfångar
eller lösdrifvare, som blifva dömda till allmänt arbete, utan om
straffångar, som begått ganska grofva förbrytelser, tjufnad, blodskam,
våldtägt, två som dömts för mord och en för mordbrand.

Försöken i Danmark fortsattes äfven under 1900 och skulle komma
att i år ytterligare fortsättas med eu ännu större arbetsstyrka på
fem månaders arbetstid.

I afseende å Tyskland skall jag bedja att få hänvisa till en
utredning, som likaledes förekommer i Andra Kammarnes tillfälliga
utskotts utlåtande. Utskottet meddelar här en på officiel berättelse
grundad uppgift å de arbeten, som i Tyskland under 1898—1899
utfördes af fångar till ett antal af omkring 1,000. Af denna uppgift
framgår, att arbete verkstälts i följande provinser:

Östpreussen.

a) Skogsplantering på die Kurische Nehrung,

b) torrläggning af Augustumalmossen,

c) jordförbättringsarbeten för vissa bolag och en enskild.

Westpreussen.

a) Jordförbättringsarbeten på ett nybygge,

b) kultur på dynerna å halfön Hela,

c) upprensning af ett dike för staden Mewe.

Posen.

a) Jordförbättringsarbeten för bolaget Witoldowo,

b) jordförbättringsarbeten på nybygget Krolikovo.

Schlesien och Brandenburg.

Jordförbättrings- resp. skyddsarbeten på 22 olika platser.

Sachsen.

a) Dämningsarbete vid Elbe,

b) jordförbättringsarbete på domänen Dixförda,

c) jord förbättringsarbeten för tre enskilde.

Ji:o 18. 6

Lördagen den 23 Mars.

Angående
anordnandet
af fångarnes
arbeten vid
rikets fångvårdsanslalter.

(Forts.)

Hannover.

a) Urtappningsarbeten i fyra mossar,

b) anläggning af artificiella ängar vid nedre Ems,

c) anläggande af Nordliorn—Almelo-kanalen,

d) jordförbättringsarbeten på domänen Häneberghof, Wippingen,

e) urtappnings- och bevattningsarbeten för kommunen HiintelEmmel.

Hessen-Nassau.

a) Flodrensningsarbeten för kretsen Ziegenhain.

b) vingårdsanläggning för en enskild.

Schlesivig-Holstein.

Dräneringsarbete vid Bargstedt-mossen.

Westfalen.

Jordarbeten för staden Hamm.

Ehenpr ovins en.

a) Dräneringsarbete vid Niers-kanalen,

b) skogskultur i Siegburg,

c) förbättringsarbeten på domänen Simmern,

d) reglering af floden Sieg.

e) förbättringsarbete för två »Genossenschaften» och några enskilde,
vägbyggnader för en kommun.

Härförutan sysselsattes en del fångar vid fästningsanläggning
i Rendsburg.

Om fångarnes uppförande vid dessa arbeten heter det i den
officiella berättelsen i öfversättning:

»Fångarne hafva vid dessa arbeten visat sig villiga, flitiga och
läraktiga; deras arbetsprodukt står endast vid arbetets början efter
de fria arbetarnes, men kommer sedan upp till samma nivå. Upprätthållandet
af disciplinen förorsakar ingen svårighet; försök till
rymning hafva endast mycket sällan förekommit. Landtbruksministern
har på alla sätt befordrat sträfvanden i denna rigtning.»

Här framställa sig helt andra taflor än de, som fångvårdsstyrelsen
så dystert och mörkt upprullat i sitt betänkande.

Fångvårdsstyrelsen talar i detta betänkande äfven om de ekonomiska
förhållandena, hvilka styrelsen anser skulle komma att
blifva af ganska betänklig art, enär mycket stora kostnader skulle
förorsakas genom ett arbetssätt sådant som det föreslagna. Fångvårdsstyrelsen
yttrar nemligen: »Under vintertiden måste fasta anstalter
finnas för upptagande och sysselsättande af de under sådan
tid för lösdrifveri dömde. Utöfver den kostnad, häraf skulle föranledas,
tillkomme sedan ej blott hvad för de vid de anvisade jordbruksarbetena
använda tvångsarbetarnes kringsändande skulle åtgå,
utan derjemte de vida större utgifter, som, derest ofvan antydda
erfarenheter skulle åtminstone i någon mån undvikas, skulle ådragas
statsverket för ej mindre anordnande af bostäder, sjukvårds- och
arrestlokaler åt hvarje sådan arbetsstyrka, än äfven dess bevakande».

Men de fasta vinteranstalterna finnas ju redan, och endast pro -

7 Ko 18.

Lördagen den 23 Mars.

visionella sommarbostäder skulle således komma i fråga att auskaffas. Angående
I detta hänseende tror jag, att styrelsen jemväl gjort sig skyldig
till öfverdrift. Här bör man nemligen taga med i räkningen, att det Jarbetm vid
gäller ett ganska stort antal dagsverken. Under 1899 utgjordes af rikets fångde
manliga tvångsarbetsfångarne — ty de qvinliga äro icke här i vårds
fråga — 158,972 dagsverken, och inkomsten af dessa dagsverken amtaM,.
belöpte sig till mellan 18 och 37 öre per dagsverke. Det är sålunda orts''j
en ganska betydlig arbetsstyrka, som för närvarande gifver föga
eller ingen inkomst, men hvars arbetsprodukt å fältet, omsatt i penningar,
nog skulle betacka de provisionella anordningarne. Det ekonomiska
resultatet skulle helt visst icke blifva farligt, om praktiska
anordningar vidtoges. Ingalunda förkastligt vore, att man skulle
kunna använda detta stora antal dagsverken på ett för landet tillfredsställande
och i ekonomiskt hänseende mycket mera än nu inbringande
sätt. Vi kunna tänka på våra stora mossar. I det län t. ex.,
der jag har min verksamhet, finnas omkring 300,000 tunnland mossar,
och i många andra län finnes lika stor areal. Men de kunna icke
tillgodogöras; och af hvilken anledning? Jo, af brist på arbetskraft!

För att nu icke tala om Norland med dess utvecklingsmöjligheter!

Slutligen skall jag bedja att få upptaga en fråga, som jag tror
att fångvårdsstyrelsen uppkastat, nemligen den frågan, huruvida
denna framställning är gjord af fångvårdshänsyn och icke fast mera
af rent jordbruksintresse. För min del skall jag besvara frågan på
det sätt, att visserligen är det ganska stora ekonomiska intressen,
som här spela in, men den moraliska synpunkten är fullt ut lika
mycket tillgodosedd som den andra synpunkten; genom ett sådant
arbete, som här är ifrågasatt, för man ju dessa till allmänt arbete
dömde fångar ut i allmänna lifvet och vänjer dem, till en början
under uppsigt, vid en nyttig verksamhet.

Till sist skall jag bedja att få såga, att det för statsrevisorerna,
som under nästlidet år ju sysselsatt sig ganska mycket med besök
i fängelserna, varit en stor tillfredsställelse att se, på hvilket ytterst
förtjenstfullt och förträffligt sätt fångvårdsförhållandena i allmänhet
varit anordnade. Jag vågar påstå, att man kan icke komma till
den största centrala tvångsarbetsanstalt, vi hafva här i landet och
som ligger helt nära Stockholm, utan att känna en sann tillfredsställelse
öfver att se en anstalt så utmärkt väl administrerad och
skött på ett så i allo mönstergilt sätt som denna. Samma goda intryck
får man nog äfven på andra håll. Men detta hindrar icke,
att en eller annan reform kan vara önskvärd, och här är ett önskemål,
som man velat framställa och som — jag vågar påstå det —
om något resultat nu icke vinnes, skall återkomma och återkomma,
äfven tills det förverkligas. Och det skall vara en stor tillfredsställelse,
om man finge se, att fångvårdsstyrelsen ville börja taga denna fråga
om hand för att söka föra den framåt.

N:o 18. 8

Lördagen den 23 Mars.

Angående Friherre Palmstierna: Herr grefve och talman! Mina herrar!
af°f(mqarnes^ s^an ^ i det betänkande som utdelats, har statsutskottet förarbeten
vid klarat sig vara ense med statsrevisorerna i åtskilliga punkter. Der
rikets fång- står bland annat angående fångarnes arbete, att det bör göras »så
vå?''ds. inkomstbringande som möjligt utan åsidosättande af straffets ändaC,
''(v "tm^l>- Detta är en sats, som jag föreställer mig icke böra lemnas
(borts-i utan gensaga, derför att den innebär, att vid fångvårdsarbetet skulle
man först och främst tänka på inkomsten. Efter min uppfattning
är straffets ändamål hufvudsaken, så att straffarbetet verkligen blir
ett straffarbete, inkomsten må sedan blifva hvilken som helst. Vid
de centrala straffanstalterna utgöras ungefär två hundra tusen dagsverken;
om dessa betalas med 29 ä 30 öre per dagsverke, så är
det fråga om 60,000 kronor. Men om inkomsten för staten blir
30,000 kr. eller 60,000 kr. är, efter min mening, alldeles likgiltigt;
hufvudsaken är, att straffet blir hvad det är afsedt att vara.

Går man igenom fångvårdsstyrelsens berättelse, hvaraf en del
relateras i Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
af herr Kronlunds motion angående fångars arbete, så finner
man, att straffarbetet egentligen består uti —■ hvad? Jo till mycket
stor del uti att göra papperspåsar, tändsticksaskar, plocka dref, tagel
och krollspint m. m. sådant; med ett ord, straffarbetet har bestått
i sådant arbete, som under det privata, hårda sträfvandet för uppehället
räknas för det allra lättaste och vanligen öfverlemnas åt
qvinnor. Då är det tvångsarbete, som förrättas af de till sådant
arbete dömde lösdrifvare, hvilka ju egentligen icke anses hafva
gjort något brott, mycket hårdare. Härom läser man på sidan 37
det nämnda tillfälliga utskottets utlåtande, der fångvårdsstyrelsens
svar på åtskilliga frågor af utskottet finnas anförda; och enligt denna
fångvårdsstyrelsens uppgift sysselsättas de med stenhuggeri, »ett
arbete, som icke blott försiggår i fria luften, utan derjemte är så
pass strängt, att det verkligen motsvarar hvad man med ett tvångsarbete
af ser, utan att dock vara för fångarnes framtida utkomst
gagnlöst». Det är ur denna synpunkt fördelaktigt. Men det vore
äfven fördelaktigt, om straffångarne, de verkliga förbrytarne, som
blifvit dömda till hårdt straff, underkastades ett sådant arbete. Nu
är det det ekonomiska, som oupphörligt kommer fram. Ser man
på fångvårdsstyrelsens svarsskrifvelse till Andra Kammarens tillfälliga
utskott, så finner man detta på flera ställen. Fångvårdsstyrelsen
säger t. ex., »att vederbörande ej sällan tvingas att vid
arbetsanskaffandet mindre beakta dess uppfostrande uppgifter än
dess egenskap af att utan för stora risker kunna bereda afsedd vinst.»
Vidare säges i fråga om huruvida arbetet gifver full sysselsättning,
att, »der uppdraget att på egen risk anskaffa arbete åt fångarne
lagts å oftast obemedlade fängelseföreståndare», det är ganska naturligt,
att arbetet öfver hufvud taget anses i angifna hänseende lemna
mycket öfrigt att önska.

Lördagen den 23 Mars.

9 N:o 18.

Såsom synes på sid. 39 i samma betänkande, erinrar fångvårds- Angående
styrelsen, att den sökt sysselsätta tvångsarbetsfångar med jordbruks- anordnandet
arbete vid Nya varfvet, men att statsrevisionen invändt, att jordbruksarbetet
lemnade väl ringa inkomst. Man ser sålunda, att den rikets fångekonomiska
frågan genom påtryckning från Riksdagen blifvit huf- vårdsvudgrunden
för ordnandet af arbetet. Man skulle eljest kunna anstalter.
tänka sig, att detta vore en bisak och att arbetet såsom straff — (Forts.)
alldenstund det kallas straffarbete — skulle vara hufvudsaken.

Jag kan icke neka till att min uppfattning är den, att, då man
för 40 å 50 år sedan omarbetade strafflagen för att komma ifrån
de dåvarande råa straffen och bättre häfda individens frihet, man
dervidlag något slog öfver, och att man gick något längre än menniskonaturen
tillåter; följden häraf blef en öfverdrifven humanitet,
af hvilken brottslingar och ligapojkar haft större fördel än »de
stilla i landet», för hvilka de förra äro eu ständig skräck. Och
hvad hafva dessa att frukta, om de begå ett öfvervåld? Jag vill
icke tala om att aftjena böter med några dagars fängelse, ty detta
torde från deras synpunkt sedt, och då all känsla af skam är borta,
icke vara något straff alls. Men om de skulle dömas till straffarbete,
hvad hafva de då att frukta? Jo, såsom fångvårdsstyrelsen
säger, består straffarbetet till stor del i krollspintredning, limning
af papperspåsar, förfärdigande af tändsticksaskar och djdikt; härtill
kommer naturligtvis cellstraffet såsom en skärpning. Jag tror emellertid,
■ att följden häraf bar blifvit, att här i landet individen har
relativt taget eu något stor plats och staten en väl liten, samt att den
helsosamma respekt för staten och dess lagar, som finnes icke blott
i Tyskland och Frankrike, utan äfven i England, Amerika och andra
fria länder, saknas till stor del i vårt land. Ännu en sak skulle
man kunna säga om straffarbetet ur synpunkten att detsamma må
såsom sådant blifva effektivt, och det är frågan, om fångvården nu
har tillräckliga magtmedel att tvinga den late och trotsige till ett
sådant tungt men härdande arbete. Man blifver ej öfvertygad derom,
när man uti fångvårdsstyrelsens uttalande angående statsrevisorernas
yttrande läser om fångvårdens relativa vanmagt vid de forna tvåugsarbetsanstalterna,
och sedan är ju ej lagen ändrad.

Jag bar intet yrkande att göra; och af hvad jag nu sagt torde
framgå, att det icke varit min mening att göra några anmärkningar
mot fångvården, utan mera, om jag så får säga, mot den allmänna
uppfattningen af hvad ett straffarbete hör vara. Äfven har jag
velat uttala den önskan, att fångvårdsstyrelsen måtte utrustas med
medel så i ett som ett annat hänseende att göra straffarbetet till ett
effektivt sådant.

Herr Wieselgren: Det är bekant, att efter det några turister
sistlidne år i Tyskland och Danmark besökt åtskilliga platser för
fångars »friluftsarbete» samt sedan i tidningspressen delgifvit vår
allmänhet sina intryck derifrån, har eu mycket liflig stämning hos

\:o 18. 10

Lördagen den 23 Mars.

Angående oss yppat sig för att i afseende å vissa jordbruksarbeten, hvilka
af'' °fång ar nes dessa inrättningar förekommo, vi skulle följa exemplen från

arbeterfriT utlandet och således använda våra fångar vid dylikt arbete, äfven
rikets fång- vi. Fångvårdsstyrelsen har såsom svar på en i berörda syfte af
vårds- statsrevisorerna gjord anmälan erinrat om att detta »friluftsarbete»
anstalter. iLr någonting långt ifrån nytt för vårt land, utan att dermed här

(Forte-) praktiserats i långa tider och med det resultat, att vi litet hvar

drogo en suck af lättnad, då vi ändtligen genomlupit det skedet i
vår penitentiära utveckling. Men det är nu en gång så, att hvad
som icke ligger alldeles inför ögonen på allmänheten blir lätt glömdt; nu
tror man sig här hafva gjort en ny upptäckt och man föreställer

sig att i detta sätt att använda fångarne för jordbruksarbete ligger

en afundsvärd fördel samt ett gifvet framsteg, hvilket vi borde
skynda oss att efterlikna. Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang
citera ett yttrande af eu ärad talare på uplandsbänken,
som den senaste plenidagen här i kammaren, enligt ett tidningsurklipp
jag här har, yttrade följande ord: »Vi svenskar ha alltid

så brådt att följa utlandets föredömen; vi kunna, som bekant, sällan
eller aldrig tänka oss, att vi sjelfva ega institutioner och förhållanden,
som kunna vara bättre än de motsvarande i utlandet.»

När jag hörde honom så säga, tyckte jag just att orden voro
lagda i den svenske fångvårdsmannens mun, och att de kunde
lämpligen tjena såsom motto öfver den nu förevarande frågan!

Den förste ärade talaren ansåg, att detta sätt att sysselsätta
tvångsarbetsfångarne och tillgodogöra sig deras arbetskraft skulle
vara synnerligen fördelaktigt icke blott i ekonomiskt, utan jemväl i
moraliskt afseende. Det skulle vara sådan stor fördel att låta fångarne
få utbyta arbetet inom fängelsemurarna mot arbete i Guds fria
natur, der himmel och vindar, gräs och träd skulle samverka till
fångarnes förbättring. Jag undrar, om herrar statsrevisorer och
deras ärade ordförande ännu erinra sig den tid, då de som små
gossar sutto på skolbänken och uti vår gamla bibliska historia läste
om paradisets lustgård och all den härlighet, hvarpå den hade att
bjuda våra första föräldrar? Fingo de icke då lära sig huruledes,
allt oaktadt, det onda icke lät sig utestänga, det smög sig der in
och åstadkom ett syndafall, i följd hvaraf snart paradisets glädje
gick sin kos. Jag tror, att det kan vara lämpligt att vid detta tillfälle
erinra sig den historien; ty hvad som kunde inträffa i paradisets
lustgård, det kan nog också inträffa på de jutska hedarne i
Danmark, på Tysklands mossmarker och nog äfven på de svenska
mossar, hvarest våra fångar nu skulle vinna en så synnerligen god
uppfostran och sedlig förbättring. Min uppfattning i detta afseende
är emellertid icke beroende på hvad andra sagt; jag har sjelf gjort
erfarenheter, hvilka för mig äro bestämmande. Då jag första gången
kom till en af våra numera lyckligtvis afskaffade kronoarbetsstationer,
som dock var i sitt slag mycket bättre än dessa »portativa»
stationer, hvarom den ärade ordföranden talade, då jag, säger jag,

Lördagen den 23 Mars.

11 S:o 18.

vårds anstalter.

(Forts.)

första gången besökte en sådan anstalt, föreföll det mig — jag vill Angående
ärligt erkänna det — att allting der var ganska bra. Men länge ^ffo^arnes
dröjde det icke, förr äu jag kom på andra tankar; sedan jag allt arbeten vid
efter annat inhöstat erfarenheter från såväl befälets som från det rikets fångfrigifna
manskapets och arbetskårens sida som äfven från ortens
befolkning, derifrån man också satte sig i förbindelse med mig,
kom jag till en helt annan uppfattning om förträffligheten i det nu
så lofordade systemet att tillgodogöra sig fångarnes arbete i det fria.

Att repliera på vindar, gröna träd och buskar och alla andra naturens
behag, låter sig nog göra när det gäller poeter och skalder —
hur stämningsfullt tilltala de icke känsliga sinnen; men i afseende
på fåugarne gå de dem vanligen alldeles spårlöst förbi. Jag skall
be att i detta sammanhang få åberopa ocli uppläsa ett annat tidningsurklipp
för att kortast möjligt framhålla hvad det är, som
gemenligen brister vid de friluftsstationer, der fångarnes arbetskrafter
skola användas. För några dagar sedan gick nemligen
igenom alla våra tidningar en notis af följande lydelse:

»Myteri bland fångar. New York den 20. 248 straffångar,

som arbetade i bergverken vid Lausing i Kansas, hafva gjort myteri
och inspärrat 15 vaktare, som de försatte i frihet, först då deras
fordran på bättre kost blifvit beviljad. De dödade äfven alla de
mulor, som funnos i bergverken, för att använda deras kött
till föda.»

Hvilken erfarenhet ligger nu bakom detta meddelande? Att
arbeta i bergverken vore väl just lämpligt för fångar och alldeles
särskildt, tycker man, egnadt att tillgodogöra sig deras arbetskraft
på ett för det allmänna gagnande sätt. Bristen ligger deruti, att
disciplinen icke kan upprätthållas ett ögonblick längre än fångarne
sjelfva äro med derom. Här är den svaga punkten, här är Achilleshälen
hos detta system: så länge fångarne finna med sin fördel
förenligt att lyda, så lyda de; se’n är det slut med lydnaden, bevakningen
mägtar ej framtvinga den. Det är derför icke sagdt att det
alltid går till myteri, såsom här var fallet; men fångarne hafva
tusen medel att undandraga sig den stränga lydnad, som dock är
liufvudvilkoret för att någon fördel skall kunna dragas af hela anordningen.
Den föregående talaren erinrade i afseende härå, hurusom
fångvårdsstyrelsen i sin förklaring öfver statsrevisorernas anmärkningar
omförmäler, att, då vid en af våra äldre kronoarbetsstationer
fångarne en gång blefvo misslynta, de togo sig för att
under 14 dagars tid blott föra hackan mot bergväggen utan att
något uträtta; och de kunde icke straffas. Nej; befälet förmådde
ingenting uträtta, och om det gripit in med allvar, hade der naturligtvis
uppstått myteri. När jag första gången var vid denna station,
upptäckte jag åtskilligt, som måste rubriceras såsom ett temligen
oblygt oskick; på min fråga till befälhafvaren, huru han
kunde tillstädja något sådant, knäppte han ihop händerna och säde:

»jag vet nog att det icke är rätt, men befall mig icke att afskaffa

N:o 18. 12

Onsdagen den 23 Mars.

Angående det, ty det kan jag ej!» Och han kunde det icke. Alldeles omöjaf^år^arnes
är iu tillhandahålla en så manstark bevakning, att man derarbetenvid
me<^ UU(ler alla förhållanden skulle kunna tvinga fångarne till arrikets
fång- bete; det blefve för dyrbart för det allmänna, och man måste se
vårds. till att det går rimligt i hop. Om vi så förfore, är jag öfvertygad
anstalter. revisorerna skulle vara de första att deremot rigta sina anmärk(Forts.
) ningar. Man är verkligen mellan Scylla och Charybdis: lyder man
revisorerna, så får man anmärkningar öfver sig, och lyder man dem
icke, så får man också anmärkningar. Det är obilliga herrar dessa;
men derför få de ju också finna sig uti att man ej alltid fäster det
afseende vid deras anmärkningar, som de möjligen annars skulle
kunna förvänta.

Revisionens ordförande trodde också, att ingenting skulle vara
lättare än att inlära fångar till jordbruksarbete. Fångvårdsstyrelsen
har i denna stund ett jordbruksarbete, hvilket vissa tider på året
tager ganska mycken kraft i anspråk, nemligen på Svartsjö; direktören
derstädes måste emellertid oupphörligen klaga öfver de stora
svårigheter, som möta att bland de hundratal fångar, han har på
anstalten, kunna finna nödiga och lämpliga krafter för jordbrukets
vidmagthållande. Detta är för resten ganska naturligt. De allra
flesta af fångarne äro komna från städerna och de äro icke vana
vid sådant arbete; något kunna de visserligen hafva lärt men långt
ifrån hvad man lär sig på landsbygden. Härpå grunda de sina
särskilda kraf, och de säga icke utan sanning om jordbruksgöromålen:
»dessa förstå vi icke och vi duga icke dertill». All motvillighet
till trots, kunna de dock tvingas dertill, ty man har dem på en
fast anstalt. Men huru skulle de väl kunna tvingas, om man hade
dem ute i fria bygden på en plats, hvarest de hade magten i händerna,
om de ville använda den? Bevakningen är ju blott eu liten
flock; och ehuru lagutskottets ordförande vid ett föregående tillfälle
förklarat, att de, om de skulle använda sina skjutvapen, icke skulle,
derest de råkade med dem göra större våld än nöden kräfde, löpa
fara att blifva straffade såsom brottslingar, så våga de nog icke
lita härpå. De befara, att de, om de med sina vapen skulle tilltvinga
sig lydnad, lätt i stället för att bevaka brottslingar, sjelfva skulle
blifva sådana; och hellre än att använda sina revolvrar, låta de derför
fångarne jemka på sina skyldigheter, ej af rädsla för fångarne,
men af fruktan för lagen.

Vidare yttrade den förste talaren, att fångvårdsstyrelsen ansett
detta system skola kunna ur sanitär synpunkt komma att ställa sig
mycket ofördelaktigt, enär fångarne ofta äro till sin helsa mycket
försvagade, och det sannolikt skulle såsom en följd deraf uppstå eu
för staten dyrbar sjukvård. Men jordbruksarbetena vore ju, sade
han, tvärtom så helsosamma. Mycket möjligt; men de äro ju af olika
slag — och huru skulle man väl bete sig om man i följd af fångarnas
arbeten i blöta mossar och dylikt finge en hop af dem sjuka eller
simuleradt sjukanmälda? Inga sjukhus lära finnas på dessa platser,

13 N:o 18.

Lördagen den 23 Mars.

och ingen läkare; att i tv fall reda sig blefve nog för det stackars Angående
befälet en ytterst kinkig sak och en sak, som icke lärer så lätt Torf''l^nls
kunna bagatelliseras, som den ärade talaren ansåg möjligt. atleten vid

I fråga om de flyttbara barackerna vill jag nämna, att under rikets fången
tid vi hade arbetsstationen på Tjurkö vände jag mig till entre- vårdsprenören
derstädes och anmodade honom att i de redan förefintliga, anstalter.
honom tillhöriga barackerna anordna nattceller för att man der- (Forts.)
igenom måtte få ett slut på det ohyggligt lastbara lif, som egde
rum i logementerna och som gick utöfver allt hvad man i den vägen
kunde föreställa sig. Svaret blef: »det låter sig icke göra;
affären kan icke bära det.» Här är ej fråga om att endast åstadkomma
»lätt flyttbara baracker», utan att åstadkomma sådana baracker,
som äro försedda med nattceller; men sådana torde icke
vara så lätta att flytta. Måhända säger talaren: »de behöfvas i
grunden icke, vi bry oss icke om dem.» Han ser saken som motionären
: fångarne arbeta så flinkt om dagen, att de sofva godt under
natten; och då de sofva, synda de icke. Jag tror att fångvården
har en helt annan erfarenhet af de gemensamma nattlogementernas
vanor och en erfarenhet, som fullständigt vederlägger denna
uppfattning. Om det lastbara lif, som å sådana logementer förekommer,
skall kunna hindras, måste man se till att fångarne om nätterna
icke hafva någon gemenskap med hvarandra; och det målet
vinnes endast genom nattcellsystemet. Vi hafva i dess användning
hunnit längre än andra länder; ty hos oss finnes numera icke något
gemensamt nattlogement. Alla gemensamhetsfångar i Sveriges land,
de manliga såväl som de qvinliga, hafva sina särskilda nattceller.

Också anses i dessa stycken Sverige af det öfriga Europa såsom ett
föregångsland, och man längtar med skäl att komma till samma
ståndpunkt som vi.

Nu säger den ärade ordföranden, att hvad fångvårdsstyrelsen i
sin förklaring mot revisionens anmärkning anfört saknar värde, derför
att vi från Danmark och Tyskland hafva exempel på motsatsen;
der går det förträffligt, och då bör det kunna gå förträffligt
också här. I anledning af detta hans påstående ber jag att få göra
några små anmärkningar, lemna några små illustrationer.

Först ber jag då att få erinra om att kriteriet på dugligheten
af ett fångvårdssystem ligger i återfallssiffrorna; äro dessa stora, så
är systemet dåligt. I den mån återfallssiffrorna deremot äro lägre,
i samma mån kan systemet vinna förtroende. I Sverige äro återfallssiffrorna
under senaste tio åren 28—35 %. 35 % är eu siffra,
som är alldeles enastående, den är för utställningsåret. Hvad inflytande
utställningen utöfvade på brottsligheten i landet, vet jag
icke att säga, men ett faktum är, att utställningsåret visar en högre
åter fallssiffra än något år förut. Sveriges återfallssiffror hålla sig i
medeltal för den senaste 10 års-perioden vid 32,i. 1 Danmark, der
man följer ett annat fångvårdssystem än vårt, uppgör man ock
fångvårdsstatistiken något olika. Vårt är numera företrädesvis cell -

>'':o 18. 14

Lördagen den 23 Mars.

Angående system; de gemensamhetsfångar, vi hafva qvar, sådana som äro
aiTfån^arnrs ''^ömc*a öfver 4 års straffarbete, utgöra ett försvinnande fåtal,
arbeten*vid och vår återfallsstatistik innesluter både cell- och gemensamhetsrikets
fång fångar. I Danmark tillämpas ett från Irland hemtadt penitentiärvårds-
system, det s. k. progressiva, utgörande en sammansättning af cellanstalter.
och gemensamhetsfängelse, der man börjar med det värsta straffet,
(Forts.) sittandet i cell, och sedan successivt öfvergår till klasser med allt
större och större frihet, slutande med vilkorlig frigifning eller fullkomlig
frihet. Den danska statistiken erbjuder ett ganska stort intresse,
derför att man här finner en särskild återfallsstatistik för
gemensamhets- och en särskild för cellfångar. Från Horsens strafffängelse
äro de nästan jemt stigande återfallssiffrorna, under åren
1891—1898 för gemensamhetsfångarne från 42,39 % till 45,69 %,
och för cellfångarne från 36,6 1 till 38,5 2 %. Från straffängelset i
Vridslöselille visa siffrorna: för gemensamhetsfångarne från 44,90
till 47,26 °/0 och för cellfångarne från 33,45 till 34,66 %•

Medelsiffran för de från året 1894/1895 frigifne och före 1
april 1898 tillbakafallne cell- och gemensamhetsfångarne i Horsens
var 42,2 2 eller, jemfördt med medeltalet för vår tioårsperiod 1890
—99, något mer än 10 % större än i Sverige. Återfallne bland
Vridslöselille-fångarne utgöra 1859—99 nära 35 %. Under sådana
förhållanden måste man väl ha rättighet att säga, att Danmark
icke på det penitentiära området kan uppställas såsom ett föredöme
för Sverige, utan att vi snarare kunna vara ett föredöme för danskarne,
då vi ju genom tillämpningen af vårt cellsystem hunnit så
mycket längre, än de hafva gjort genom tillämpningen af sitt progressiva
system. Jag hoppas, att ingen skall bestrida rigtigheten af
denna min slutledning.

Hvad nu särskild! beträffar de så mycket omtalade försöken
med fångar från Horsens såsom friluftsarbetare på de jutska hedarne,
så äro de af allt för nytt datum, för att man egentligen skall redan
nu kunna veta något om deras resultat, deras moraliska inflytande
på fångarne.

Först 5 ä 6 år efter det fångarne blifvit frigifna, kan man väl
säga, hvilken verkan dessa försök hafva haft; och de må ju påräkna
sin del af erkännande, derest det kan visas, att återfallen varit inga
eller få. Men derom veta vi, som sagdt, ännu intet; och vi måste
derför hålla oss till hvad som redan är faktiskt, nemligen, att återfallssiffran
bland fångarne från Horsens är 38—45,6 9 °/o emot 28—
35 %o här i Sverige.

Återstå alltså förhållandena i Tyskland.

Uti ett klassiskt verk, som utgifvits af tvenne tyska kriminalister
med mycket berömda namn inom den juridiska verlden, von Holtzendorff
och von Jagemann, »Handbuch des Gefängnisswesens», omtalas
det faktum, att i Preussen under året 1884/1885 utaf de nykomna
tukthusfångarne 82 män på 100 och 80 qviunor på 100 redan förut
voro- bestraffade för förbrytelser eller förseelser; och i detta för -

Lördagen den 23 Mars.

15 N:o 18.

vårds anstalter.

(Forts.)

hållande finner redogörelsens författare, von Liszt, för äfven »den Angående
mest hårdnackade optimist» ett intyg på »den trängande nödvändig- ^f0f^garnes
heten» utaf en allt vidare genomförd grundlig omgestaltning af det Jartjete„ vid
system, som der tillämpas. rikets fång Dessa

siffror förskrefvo sig emellertid från år 1884/1885; det
är ju en fruktansvärd procent återfall: 82 män på 100 och 80 qvinnor
på 100; kanske det dock sedermera blifvit bättre?

Men, mina herrar, de tyska staterna, specielt Preussen, dragas
med stora förbrytaresiffror. År 1898 funnos i Preussens 38 straffanstalter
20,703 män och 3,164 qvinnor samt i dess s. k. Gefängnisse
42,693 män och 8,966 qvinnor, således eu fångpersonal på 75,526
personer, hvarjemte funnos mer än 18,000 tvångsarbetsfångar. Bland
straffångarne har under de senaste åren återfallssiffran i Preussen
stält sig icke såsom året 1884/1885 vid 82 för män och 80 för
qvinnor, utan den har i fråga om männen stigit allt vidare, nemligen
till mer än 87 % — noga räknadt 87,3 3 % — hvaremot för qvinnorna
återfallssiffran nu sjunkit till nära 76 °/o.

Sådana äro förhållandena i det land, som man här vill att vi
skola uppställa såsom vårt föredöme. Der råder stor brist på utrymme
i? fängelserna, hvilka till en ytterst ringa del äro utrustade
med celler. Det är nemligen icke mer än 29 % af fångarne i straffanstalterna
och 49 % i de s. k. Gefängnisse, för hvilka cellutrymme
finnes. Alla de öfriga fångarne måste inrymmas i gemensamhet.

Då man nu icke kan kasta in en så farlig konkurrens på den
industriella marknaden, som man skulle göra genom att för alla
dessa tusental anordna industrielt arbete i fängelserna, så har man
för att på något sätt kunna reda sig med dessa fruktansvärda fångmassor
måst anlita jemväl de jordbruksarbeten, som man nu vill
hafva införda för fångar äfven i Sverige. Men långt ifrån att, som
den ärade statsrevisionens ordförande antog, detta förfarande skulle
i moraliskt afseende förbättra förhållandet inom deras fångvård, så
hafva förhållandena under de senare åren i stället försämrats, i det
att, såsom herrarne nyss hörde, antalet af deras manliga recidivister
stigit från 82 % ända till 87,3 3 %. Jag vågar säga, att man väl
måste djupt beklaga dessa förhållanden; men icke bör man försöka
att efterlikna dem.

Hvad är det då, som gör att återfallen blifva så många? Jo,
mina herrar, vi hafva mycket lätt att på grund af vår egen erfarenhet
från 1820 och 1830-talen samt början af 1840-talet skaffa
oss svar på den frågan. Då hade vi nemligen här i Sverige eu
ständig cirkulation emellan tvångsarbete och straffarbete; när fångarne
slutade med sitt straffarbete, öfvergingo de till tvångsarbete
och tvärtom. Men under denna tid uppgingo våra recidivistsiffror
från 62 till 85 %, ja, ett år ända till 97 %. I och med detsamma
som cellsystemet infördes och i den mån som detsamma allt mera
utvecklades, har deremot redd i vistsiffran hos oss på det lyckligaste
sätt sjunkit.

X:o 18. 16

Lördagen den 23 Mars.

Angående Den ärade talaren på jönköpingsbänken talade om det inkomst afTåTarnes

briugande arbetet i fängelserna och höll före, att det var olämpligt
arbeten vid att lägga för mycken vigt vid att åstadkomma så stor inkomst på
rikets fång- fångarbetet. Ja, mina herrar, vi hafva också i detta fall gamla
vårds- erfarenheter att tillgå, ty när år 1827 den främste i raden af fånganstalter.
vårdscheferna här i Sverige mottog sitt embete, gjorde han det under
''I-orts.) intryck utaf den »upptäckt», som man då trodde sig hafva gjort i
England, och hvilken spred sig till andra länder derifrån, den upptäckten
nemligen, att »den egentliga korrektionshemligheten» skulle
vara arbete. Och han gick med friskt mod till verket och åstadkom
verkligen det oerhörda, att vår dåvarande största fånganstalt, som
dittills alltid laborerat med förluster, kunde uppvisa vinst. På hvad
sätt kunde detta ske? Jo, derigenom att han anordnade fängelserna
till fullkomliga fabriker. Det var ett sträfsamt arbete, men det gick
ganska bra, och ett år uppgick öfverskottet för ett af fängelserna
till mer än 29,000 riksdaler. Det var ingen småsak på den tiden.
Men icke för ty slungade en gång år 1829 Erik Gustaf Geijer i
presteståndet ut sina sedermera aldrig glömda domsord öfver detta
system, under hvars tillämpning fångnumerären i riket hade ökats
med 150 %, samtidigt med det folkmängden ökats med blott omkring
14 %. Korrektionssystemet i landet, förklarade Geijer, hade
»blifvit etableradt efter en princip, som närde brottet och befordrade
brottsligheten». Tio år senare kunde han härtill lägga några andra
ord, som ingen menniska i riket vågade säga emot, det var, att
»namnet korrektionist inom få år hade blifvit en förskräckelse för
hela landet». Det var verkligen sanning, och anledningen härtill
låg deruti, att man grundligt misstagit sig om den fångpsykologi,
om hvilken redan då så mycket talats. Långt ifrån att arbetet, det
sträfsamma, det ihärdiga, det nyttiga arbetet hade ett så omgestaltande
inflytande på fångarne som man trott, visade sig tvärtom, att
de blefvo värre och värre. Och huru kunde detta ske? Helt
enkelt derför, mina herrar, att de, som oftast återfallit, vanligen voro
de mest drifna i de arbeten, som voro inom fängelserna brukliga,
och de kommo derför att i arbetsdriften derinom intaga en mycket
framstående ställning. Som de derjemte ofta nog voro de mest
energiska, så blefvo de bland sina kamrater fullkomliga sjelfherskare,
och deras dåliga och ondskefulla inflytande genomträngde allt mera
hela den stora hop, hvilken så att säga sorterade under dem och
som i så hög grad kände sig beroende af dem. Men i spetsen för
dessa alla fingo de ock en magtställning mot bevakning och befäl.
På så sätt blef det, utan att från administrationens sida någonting
deremot kunde göras, just dessa uslaste och mest förderfvade, som
togo ledningen i alla fängelserna, indika ock voro öfverfylda. Under
denna tid hade vi således här precis samma förhållanden som de,
hvilka för närvarande råda i Tyskland. Våra korrektionister eller
tvångsarbetare och våra straffångar lefde i eu ständig kretsgång
mellan de olika benämnda anstalterna; och enda möjligheten att

Lördagen den 23 Mars.

17

N:o 18.

åstadkomma en ändring i detta olyckliga förhållande var, att man
gjorde ändringen från början, d. v. s. att man förpassade arbetet
från den dominerande plats, som det på nämnda sätt under origtiga
förväntningar hade fått, och i stället sökte genomföra ensamhetssystemet.
Man hade lärt sig inse, att det var helt andra inflytelser,
som behöfdes, för att man skulle kunna åstadkomma den förbättring
ibland fångpersonalen, som man önskade att vinna; icke i de stora
arbetssalarne, men i cellen, der möjligheterna för arbetsdriften voro
begränsade, sökte man dädanefter vinna målet.

Nu är det ju alldeles klart, att med så korta strafftider, som i
ofantligt många fall ådömas våra fångar, det blir alldeles omöjligt
undvika att anlita detta lättare arbete, som den ärade talaren på
jönköpingsbänken klandrat. När man får in fångar på ett par
månader eller något mera, så torde man svårligen kunna under så
kort tid lära dem något nytt arbete; det linnes då ingen annan
utväg än att lemna dem ett arbete, som de kunna utan någon
egentlig svårighet utföra och som gifver dem ett slags sysselsättning,
om det än visst icke bär någon betydelse ifrån synpunkten af fångarnes
individuella utveckling eller rigtande med någon slags arbetsskicklighet.
Och, som sagdt, så länge vi hafva denna mängd af
små korta strafftider, kunna vi icke komma ifrån dessa arbetsslag.
Såsom eu egendomlighet, vill jag gent emot den ärade talarens på
jönköpingsbänken anmärkning, att, då en person blifvit ådömd straffarbete,
honom bör föreläggas ett arbete, som väl har sin nytta med
sig, men också ett arbete af den beskaffenhet, att det käns som ett
straff, här påpeka, att för eu stor mängd af fångarne icke finnes
något värre straffarbete än just det der att sprita fjäder, reda dref
eller klistra papperspåsar. Detta är ju också lätt att förstå. Ty
hvarje fånge med någon intelligens måste känna det påkostande
att blifva sysselsatt med sådant slött arbete. Häri har han naturligtvis
rätt; och generelt taget, är detta arbete icke i god öfverensstämmelse
med eu väl ordnad fångvårds kraf. Men uti två afseenden
har det dock sitt laga försvar, dels uti det jag nyss nämnde, och
dels deruti, att dylikt fångarbete icke kan gifva de fria arbetarne
anledning att klaga öfver illojal konkurrens. Finge de fria arbetarne
bestämma fåugarbetet, skulle de helt visst icke tillåta, att
annat arbete utfördes i fängelserna än arbeten af ofvannänmda slag.

Med hvad jag nu tillåtit mig att yttra hoppas jag hafva gjort
klart, att de åberopade exemplen från Tyskland och Danmark för
våra förhållanden icke kunna tillerkännas någon vägledande betydelse.
Derjemte vill jag påpeka, att den arbetsorganisation, som
för närvarande i läns- och kronocellfängelserna består, omöjliggör
hvarje tillfredsställande anordning af fängelsearbetet. Men detta,
som verkligen mycket är att beklaga, kan icke skrifvas på fångvårdsstyrelsens
konto, tv det beror på förhållanden, Indika äro åstadkomna
genom Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut.
Det skall blifva mig den käraste stund, när dessa beslut komma att
Första Kammarem Prof. 1901. N:o IH. 2

Angående
anordnandet
af fångarn es
arbeten vid
rikets fångvärdsanstalter.

(Forts.)

N:o 18. 18

Lördagen den 23 Mars.

Angående ändras. Att det sedermera icke behöfver blifva som det nu är,
anordnandet (]e^ vågär jag påstå: ty, huru det än kan vara bestäldt med straff°arbeta
vid t^er och fångarnes arbetskrafter, kan då åtminstone ett mycket
rikets fång- bättre resultat vinnas genom en ändamålsenlig anordning utaf dessa
vårds- arbetskrafter, än hvad nu är möjligt. Allt beror på om en annan
anstalter, organistation komme till stånd.

(Forts.)

Herr Ehrenborg: Naturligtvis är det mycket svårt för mig att
uppträda gent emot den föregående ärade talaren, hvilken sitter inne
med så mycken sakkunskap på detta område. Men som jag tillhör
de, som han sade, obilliga herrarne uti statsrevisionen, ber jag dock
att få yttra några ord i denna fråga.

Jag får naturligtvis räkna mig till dem, som på grund af känslostämning
gått med på denna sak. Jag kan icke räkna mig till de
så kallade turisterna, som den föregående ärade talaren omnämnde,
ty jag har icke sett förhållandena på platsen; men deremot har jag
i tidskrifter och i pressen mycket läst om denna sak, hvilken tilltalat
mig alldeles ofantligt.

Något stöd för den åsigt, som statsrevisionen uttalat, torde väl
ändock vara att hemta ifrån det håll, som den föregående ärade
talaren velat alldeles undertrycka. Jag skall derför be att med
några få ord få återgifva, hvad fängelseinspektören i Danmark yttrat
angående de vid Horsens anstälda försöken. Han framhåller på det
allra bestämdaste, att denna anordning af fångarbetet — hedeplanteringen
vid Gedhus — hade de allra gynsam maste resultat på fångarne,
både i moraliskt och fysiskt hänseende, under det att å ena
sidan gemensamhetsarbetet inom fängelset på fångarne nästan alltid
verkade demoraliserande, och å andra sidan ett långvarigt cellstraff
hade en både andligen och kroppsligen förslöande inverkan på fångarne.
Det är ju ett ganska kraftigt uttalande, detta. Tager man
nu litet närmare reda på, huru dessa försöksarbeten äro organiserade,
så måste man få en helt annan uppfattning om dem, än den
föregående talaren uttalade, och inse, att det här är fråga om något
helt annat ån vår så mycket fördömda krono-arbetskår. Man har
ju ock utomlands i de flesta länder slagit in på denna väg, såsom
på flera ställen i Tyskland, Österrike-Ungern, Schweiz, Frankrike
och England; särskild! har man i Preussen anordnat sådanahär
kolonier, och slutligen har man nu äfven i Danmark eu sådan.'' I
Danmark har man nemligen under de tre senaste åren från tukthuset
i Horsens utsändt en kontingent af straffångar, bestående af
15 å 20 fångar, på arbete i det fria.

Nu har den föregående ärade talaren sagt, att man icke skall
repliera på arbete i det fria. Jag vill återigen påstå, att om man i
moraliskt hänseende vill lyfta fångarne, arbete i det fria, och då
särskildt jordbruksarbete, dertill bör vara mycket lämpligt. Vi hafva
ju så många mosskomplexer i vårt land, och särskildt hafva vi ju
vårt framtidsland, Norrland, som nu till stor del ligger uppodladt.

Lördagen den 23 Mars.

19 JJ:o 18.

Vore det inte då lämpligt, att man tillgodogjorde sig fångarnes ar- Angående
betskraft, som nu blifver alldeles bortspild på ett föga inkomstbrin- af^ängarnL
gande arbete, samt anordnade flyttande kolonier af fångar för ut- Jarletm vid
förande af jordbruksarbete? Jag tror icke, att faran af att få dem rikets fångst
på landsbygden skulle vara så förfärligt stor. Man har ju till vårdsexempel
i Hannover uppodlat ofantliga vidder genom dylika flyt- anstaltertande
kolonier, som man fört ut på mossmarkerna, der fångarne (Forts.)
kunnat arbeta långt ifrån bebyggda orter. Vi äro ju också i Sverige
lyckliga eller kanske snarare olyckliga nog att i Norrland och
kanske äfven i mellersta Sverige hafva vidsträckta obebodda trakter.

Det säges nu, att dylika anordningar skulle kosta så mycket,
att den ekonomiska sidan skulle omöjliggöra dylika företag. Deremot
vill jag påstå, att, äfven om några nybyggnader skulle behöfva uppföras
för dessa flyttande kolonier, sådana dock kunde anordnas för
en ganska liten kostnad, men derjemte vill jag påpeka, att det på
ofantligt många ställen i vårt land redan finnes byggnader, som
staten i detta fall kunde använda.

Se vi nu efter, huru statsutskottet behandlat denna fråga, så
finna herrarne, att utskottet helt enkelt undanskjutit densamma och
replierat på, att den skulle blifva behandlad i följd af herr Kronlunds
motion i Andra Kammaren. När man nu emellertid vet, att
Andra Kammarens tillfälliga utskott mo 2 afstyrkt denna motion,
så vet man också med ganska stor säkerhet, att frågan icke kommer
under behandling i denna kammare.

För oss i statsrevisionen har det naturligtvis derför varit af
stor vigt, att denna debatt i dag kommit till stånd, så att frågan
på så sätt hålles vid lif. Min bestämda öfvertygelse är nemligen,
att denna fråga många gånger kommer att falla, men att den kommer
att tagas upp igen, och att en strömning antagligen kommer
att göra sig gällande till förmån för en dylik anordning, trots hvad
herr generaldirektören för fångvårdsstyrelsen här behagat anföra
emot gemensamhetsfängelser i allmänhet. Jag medgifver, att det
visserligen finnes mycket att klandra hos detta system, men är ett
gemensamhetsfängelse anordnadt ute i dylika kolonier, der en fånge
dagligen under eu 10 timmars tid har strängt arbete ute i det fria,
så vågar jag påstå, att hans lust att göra ofog blir ganska begränsad.

■ Med hvad jag nu haft äran anföra har jag velat fritaga statsrevisorerna
från beskyllningen att hafva uttalat ett för vidt gående
önskningsmål. För oss skulle det naturligtvis hafva varit mycket
angenämt, om fångvårdsstyrelsen hade tagit frågan under närmare
ompröfning och icke stält sig fullt så afvisande mot densamma,
som nu skett, ty vi kunna naturligtvis förstå, att, då vi hafva fångvårdsstyrelsen
emot oss, det dröjer ofantligt mycket längre, innan
vi kunna komma till önskadt resultat, än om vi både generaldirektören
med oss, och jag vädjar derför till honom, om han icke skulle

5i:o 18. 20

Lördagen den 23 Mars.

Angående
anordnandet
af fångarne.8
arbeten vid
rikets fångvårdsanstalter.

(Forts.)

talja taga denna fråga under verklig ompröfning, just på grund
deraf, att i vårt land tinnes eu stark strömning för denna sak.

Herr Wiesel gren: Då den siste ärade talaren åberopat sig
på ett uttalande af eu uppsyningsman vid Gedkus’ plantering på
den jutska heden, skall jag be att få anföra eu annan auktoritet,
hvilken väl torde hafva något större betydelse än denne uppsyningsman.
Jag tror, att man skall erkänna det, då jag nämner hans
namn; det är juris doktor Ivrohne, för närvarande chef för den preussiska
fångvården. I sitt präktiga arbete »Lehrbuch der Gefängnisskunde»,
der han beträffande metoden att öfverlåta fångar för
arbete åt privata arbetsgivare förklarat, att öfver dylika aftal ligger
»en osedlig pregel af menniskohandel», yttrar han beträffande jordbruksarbeten
för fångarne, att de äro önskliga, för så vidt derför
bestämda marker ligga i omedelbar anslutning till fängelset, afstängda
från beröring med den yttre trafiken och afsedda för en
verksamhet af blott måttligt omfång. Att sysselsätta fångar utom
fängelset och dess inhägnade omgifningar anser han vara mycket
betänkligt, ehuru i tyska riks-strafflagen detta tillåtes; på den ovilkorliga
underkastelsen under statens rättsordning finner han härigenom
göras intrång, emedan dessa arbeten hindra fängelsedisciplinens
genomförda tillämpning och rent af uppfordra fångarne till
hemliga eller våldsamma rymningsförsök. Straffets uppfostrande
ändamål kan med dem icke förenas, enär de befordra ett obehindradt
umgänge mellan fångarne och dermed jemväl gifva dem tillfälle
att ömsesidigt förderfva hvarandra. Han erinrar ock, att riksstrafflagen
sjelf är medveten om den fara, för hvilken sjelfva frihetsstraffsystemets
väsen af detta slags arbete hotas: den bestämmer
nemligen såsom vilkor för detsamma, att de fångar, som sålunda
utlegas, måste hållas skilda från fria arbetare. Men han tilllägger,
att detta vilkor under vanliga förhållanden alldeles icke eller
blott genom ett ovanligt uppbjudande af försigtighetsmått och öfvervakande
krafter är möjligt att strängt genomföra. Såsom nödhjelp
i tider af öfversvämmande fångsiffror erkänner han dock ett berättigande
för ifrågavarande arbeten, men, säger han, om man, såsom
nu yrkas, vill återinföra dem som en hufvudarbetsgrupp, så är
detta detsamma som att sätta fängelseväsendets ändamålsenliga utbildning
på spel. Och hans motiv för denna mening framlyser
tydligt nog i det omdöme, hvilket han egnar tvångsarbetarnes användning
vid odlingsarbeten å landet: om ett system, säger han,
vid verkställandet af detta (i Tyskland såsom följdstraff ådömda)
tvångsarbete är än mindre tal än i fråga om Imfvudstraffen; »allt
är här godtycke, som efter omständigheterna vacklar emellan nästan
komisk gemytlighet och rå misshandel».

Hade den ärade talaren velat omtala litet utaf hvad ifrån de
danska förhållanden omförmäles, så hade han kunnat gifva oss ett
mycket godt bevis för rigtigheteu af doktor Krohnes omdöme i fråga

21 N:o 18.

Lördagen den 23 Mars.

om den der »nästan komiska gemytligheten». Ty, mine herrar, Angående
det är väl ändå något komiskt uti skildringen af ett straffarbete, ^f°f^arnL
som visar oss desse straff-fångar såsom vänliga barn gå omkring „rjete« vid
på heden och gräfva små gropar, i hvilka de sedan lägga några rikets fångfrön;
när det regnar, få de gå in och blossa på sina tobakspipor; värdsåk
de arbetat litet mer än vanligt, få de särskild belöning; när de a™ta teien
gång hållit sig stilla, då de på återresan måst sitta och vänta (Forts.)
uti en jernvägsvagn, anses detta så vackert, att de bjudas på kaffe.

Detta allt är ju så tilltalande, så älskligt ifrån den frie arbetarens
synpunkt; men när det skall identifieras med straffarbete, så ter
det sig väl ändå såsom »eu nästan komisk gemytlighet».

Hvad beträffar den danske uppsyningsmannens påstående, att
längre cellstraff skulle verka förslöande på fångarne, så ber jag att
emot denna auktoritet få sätta fångvårdsstyrelsens här i Sverige.

Till den senaste fångvårdskongressen i Briissel lemnades jemte eu
hel del andra upplysningar om fångvårdsförhållandena i vårt land
eu tabell, som behandlar 118 fångars helsoskiften, samtlige 118
sådana, som suttit i cell under längre strafftider. Siffrorna ådagalägga,
att af dessa 118 fångar under celltiden 76 ökat sin kroppsvigt
och 11 bibehållit den oförändrad, hvaremot 31, af hvilka 6
under strafftiden aflidit, minskat i vigt. Utaf 112 fångar voro vid
strafftidens slut 110 vid godt helsoskick; cellstraffets inverkan på
ifrågavarande fångars helsotillstånd hade för 100 visat sig vara
godt, både i 9 fall vållat »öfvergåeude oro», i 1 fall melankoli och
i 2 fall kronisk magkatarr. När man derjemte vet, att, såsom utaf
fångvårdsstyrelsens oficiella siffror framgår, dödsprocenten i fängelserna
är lägre, än hvad den är för hela svenska folket i gemen, så
torde man icke med fog på grund af de hygieniska förhållandena
bland fångpersonalen hafva anledning att förorda sådana åtgärder
som de, hvilka här blifvit föreslagna.

Men en annan fråga är ju, huruvida man bör betrakta hela
denna sak som en fångvårdsfråga. Vill man betrakta den som en
allmän patriotisk angelägenhet, afseende torrläggning af mossar och
verkställande af andra odlingsföretag, hvilka ej på annat sätt än
genom användande af fångars arbetskraft kunna komma till stånd,
då är det ju en helt annan sak. Då är jag ej alls kompetent att
yttra mig i denna fråga. Då bör fångvårdsstyrelsen heller icke
sortera under justitiedepartementet, utan under jordbruksdepartementet;
då bör fångvårdsstyrelsen blifva en byrå i landtbruksstyrelsen.
Men under sådana förhållanden äro ej vi, som nu sköta
fångvården, lämpliga att vidare fullfölja dess sträfvanden.

Nu säger man: »det kan ej vara så farligt att föra dessa fångar
ut på landet; de skulle ovilkorligen deraf blifva förbättrade — och
hvarför skulle de ej blifva det?» Den stora faran för dessa fångars
moraliska tillstånd ligger i det landtliga gemensamhets-arbetet; det
består deri, att de blifva så goda vänner och bekanta med hvarandra,
att de sedan ej lätt kunna bryta sig ur denna bekant -

X:o 18. 22

Lördagen den 23 Mars.

Angående skap, äfven om de aldrig så gerna skulle vilja det. Deri ligger
anordnandet den förfärliga faran i gemensamhetssystemet; det verkar till fort°arbeteTi
''vid sa^ förfång och skada långt efter fångens frigifning, under det att
rikets fång- cellsystemet icke medför de vådor, hvilka uppväxa ur de bekantvårds-
skaper, som knytas i fängelset.
anstalter. Jag sj^an pe att fä meddela några ord ur ett bref, som jag

(Forts.) fick för

några år sedan af eu frigifven fånge. Dessförinnan erinrar
jag om, att bekantskapen mellan fångar efter deras frigifning
verkar på två sätt. Det ena sättet är, att fångar med svag karakter
ömsesidigt förderfva hvarandra; det andra, att en dålig fånge kedjar
sig fast vid en, som verkligen vill börja ett bättre lif, och på
så sätt drar honom åter ned i förderfvet. Detta bref belyser det
förra sättet. Det är skrifvet af en ung man, som tagit studentexamen
och som således hade större bildning än sina medfångar.
Han skrifver, att han i fängelset gjort bekantsap med eu viss annan
fånge. »Denna bekantskap», säger han, »stadfästes icke förr
än på min frigifningsdag, då Y., som lenmat fängelset omkring 14
dagar före min afgång, mötte mig vid min ankomst till Stockholm.
Minnet af det framfarna, som gjorde oss likstälda inför hvarandra,
jemte den sorliga belägenhet, hvari vi båda befunno oss, förvandlade
hastigt vår bekantskap till en förtrolig vänskap, som växte
genom ett dagligt umgänge. Sysslolösheten blef oss odräglig, och
för att »döda tiden» välde vi blott allt för gerna de förströelser,
som alltid i sådant fall ligga så nära till! hands, dryckenskapen.
Då näringsbekymmer härigenom uppstodo, halkade vi omsider åter
in på brottets bana. Hvem af oss bär den egentliga skulden härtill?
Jag kan icke säga det. Men jag törs försäkra, att jag icke
å nyo blifvit brottsling, om jag saknat Y:s sällskap, ty om jag också
icke af honom direkt förleddes till brottet, så är det ett gifvet faktum
i hans delaktighet, att jag icke af honom förhindrades derifrån.
Och utan att vara allt för rask i mina slutsatser, vågar jag
äfven påstå, att ett ganska stort ansvar för vårt återfall ligger hos
den eller dem, som tillstadde vår konfrontering i fängelset.»

På det andra sättet, hvarpå fångars bekantskap verkar, finnas
oändligt många bevis; men jag vill inskränka mig till att anföra
endast ett par. De skola visa, hvarför det gemensamma fångarbetets
undanträngande är en verklig hjertefråga för mig, en fråga, på
hvilken jag anser vårt fångvårdsystems väl eller ve bero. Om
jag kunde känna mig öfvertygad, att de ärade herrar, som så vackert
talat för fångars gemensamma friluftsarbete, hade rätt i sin
uppfattning, skulle de ej behöfva be mig — jag skulle vara den
ifrigaste att arbeta på realiserandet af deras önskningsmål. Men
det är så långt ifrån, att detta är förhållandet, att min öfvertygelse
tvärtom går i rakt motsatt rigtning. Eller bevisa ej de fall, som
jag nu tillåter mig relatera, hvad gemensamhet mellan fångar betyder?
En fånge släpptes ut från ett af våra fängelser. Han hade
under fängelsetiden uppfört sig synnerligen väl, hade gjort sig myc -

23 N:o 18.

Lördagen den 23 Mars.

ket omtyckt af fängelsets befäl och hade derjemte utomstående, som Angående
intresserade sig för honom. Man skaffade honom plats som kassör ^f^^^rnes
hos en byggmästare, och denna sin plats skötte han väl. En lör- arbeten vid
dagsqväll, då veckoaflöningen skulle utbetalas, kom en af arbetarne rikets fångtill
hans pulpet och skulle taga emot sin aflöning. Då hör kassö- vårdsren,
hur denne arbetare säger till honom: »god dag, du». Det var “ e’''
en hans för detta medfånge. Då visste han sitt öde. Han satt 1 0 •''
qvar, skötte sina utbetalningar, gjorde skriftligen reda för sig, läste
sin pulpet och lemnade nycklarna till arbetsgifvaren. Nästa morgon
satte han sig på eu ångbåt, som gick utefter kusten, steg i
i land i en stad, der han gick upp i ett hus och stal en öfverrock.

Med denna i hand angaf han sig sedan sjelf hos polisen för stöld.

Det befans vara rigtigt, och han blef häktad. Det fans efter hans
öfvertygelse ingen möjlighet för honom att fortsätta sitt ärliga lif,
sedan han blifvit ingenkänd af kamraten. Och hvarför? Jo,1* derför
att han visste, att denne kamrat skulle »suga» honom, så länge
i hans förmåga stod, och när han blifvit utsugen, då vore han
tvungen att stjäla. Det kunde han derför göra lika godt först som
sist. En annan fånge kom för några dagar sedan till mig och berättade,
att han hade haft plats på ett stort arbetsföretag här i
staden och der uppfört sig väl. En dag, då han kom ut från sitt
arbete, stod en flock af för detta fångar, hans forna kamrater, utanför
porten. De sade till honom: »du har god arbetsförtjenst, du
måste bjuda!». Han gick ifrån arbete och allt. Äfven han visste
genast, att dessa kamrater skulle taga hvarenda skilling ifrån honom
under hotelse att eljest röja, hvem han vore. Efter en tid
var också han i fängelse ingen.

Tron I verkligen, mine herrar, att man skulle kunna till gemensamt
arbete sammanföra en flock fångar och låta dem lefva
dag och natt tillsammans ute på hedar, vägar, mossar, utan att utsätta
dem just för dessa påföljder?

Det är enligt min öfvertygelse alldeles omöjligt.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande paragraf hemstält.

§ 2.

Utskottets hemställan bifölls.

t. o Angående

* täckande af

Herr Petterson, Fredrik Emil: Herr grefve och talman! Mine ifästa
herrar! Då ovanligt nog revisorernas berättelse tyckes föranleda anslag.
lång diskussion, skall åtminstone jag ej länge sysselsätta mig vid
denna punkt. Jag skall endast be att få yttra några ord angående
det svar, som af arméförvaltningens civila departement afgifvits öfver

N:o 18. 24

Lördagen den 23 Mars.

Angående revisorernas anmärkning. Som herrarne behagade finna, så rör
"brister a ^enua Punkt öfverskridandet af tre fasta anslag samt bristernas
vissa fasta täckande genom omföring från allmänna besparingar, utan att tillanslag.
stånd till dessa omföringar blifvit af Kongl. Maj:t inhemtadt. Att
(Forts.) öfverskrida ett fast anslag är alltid eu allvarlig sak, ehuru jag erkänner,
att det finnes ganska talande skäl för öfverskridandet i två
af dessa fall. Men deremot kan jag alls icke gilla, att arméförvaltningens
civila departement försöker bagatellisera bort lida denna
sak genom sitt uttalande i sitt svar å revisionsanmärkningen, att eu
allt för ängslig försigtighet att undgå extra utgiftsanslagets öfverskridande
kan anses mindre behöflig. Det är eu ganska egendomlig
sats, som sålunda proklameras af eu central förvaltningsmyndighet.
Ej. heller kan jag gå in på det korrektiv, som arméförvaltningens
civila departement säger sig för framtiden vilja använda för undvikande
af sådant öfverskridande, nemligen att vid årets slut genom
öfverföring från den aldrig sinande källan: allmänna besparingar
jemna ut de olika anslagstitlarnes summor. Detta räkenskapssätt,
att vid årsskiftet flytta om från det ena anslaget till det andra, så
att, om man tagit för mycket på ett håll, man täcker bristen från
ett annat, detta räkenskapssätt, säger jag, har alltför mycket tycke
af det gamla ordspråket att taga, der det fins, och lägga, der det
fattas. Jag vet nog, att detta system användes, kanske alltför ofta.

Men denna sak har en vida allvarligare sida. Den berör nemligen
hela arméförvaltningens räkenskapsväsen, detta räkenskapsväsen,
för hvars förenkling såväl statsrevisorer som Riksdag och
myndigheter uttalat sig, dock hittills utan att fullständigt resultat
vunnits. Jag vill endast gå tillbaka till 18(J6 års revisorers berättelse.
Dessa revisorer * framhålla vigten af att bryta med det nu
använda förskottssystemet, att så vidt möjligt undvika omföringar
från ett anslag till ett annat samt att i arméförvaltningens hufvudbok
upplägges särskildt konto för hvarje truppförband». Vid den
Riksdag, som hade att uttala sig öfver revisorernas berättelse, framhölls,
att Kongl. Maj:t hade fäst sin uppmärksamhet vid saken, och
genom tillkallade personer förelåg under utarbetande förslag till omfattande
förändringar i arméförvaltningens organisation, i syfte att
förenkla dess räkenskaper och decentralisera hela förvaltningen samt
dessutom framlägga formulär till ny hufvudbok. Med detta lät
Riksdagen sig då nöja. När år 1898 resultatet af denna utredning
framlades, förklarade emellertid Kongl. Maj:t, beträffande räkenskapsväsendet,
att förslaget till ny hufvudbok jemte de räkenskapsformulär,
som deraf härledde sig, ännu icke vore i det skick, att det kunde
för Riksdagen framläggas. Så stod frågan då, och så står frågan
den dag i dag är. Det är ett räkenskapsväsen, i hvilket i allt för
hög grad ingå förskottskonton och deraf följande omföringar, hvilket
gör arbetet till den grad tungt och ansträngande, att det har svårt
att följa med den utveckling, som af förhållandena kräfves. Men
denna utredning rörande räkenskapsväsendet, hvilken ej var färdig

Lördagen den 23 Mars.

25 Ti:o 18.

år 1898, huru, kan man fråga, bär det gått med den? Jo, den
person inom arméförvaltningeu, som, efter hvad jag hört uppgifvas,
under hand fick i uppdrag att verkställa denna utredning, fullföljde
detta sitt uppdrag. Men när hans betänkande öfverlemnades till
myndigheterna för yttrande, kom det bland annat till statskontoret,
och statskontoret, som ju alltid gifver både rediga, klara och omfattande
utredningar öfver ärenden, som understälts dess pröfning,
nedgjorde detta förslag så grundligt i sitt yttrande af den 10 maj
1899 — således för nära två år sedan — att hvarken förslagsställaren
eller arméförvaltningen eller någon annan sedan dess vågat
försöka att få upp det ur dess graf igen. På den punkten står
frågan nu.

Jag har velat omnämna detta derför, att jag fruktar, att utan
impulser utifrån kan ej ett reformarbete i den af såväl Riksdag
som statsrevisorer och statskontoret önskade rigtningen komma till
stånd. Men jag anser högst nödvändigt, att uppmärksamheten fästes
vid denna sak, och att en gång räkenskapsväsendet ordnas så, att
det kan följa med de förändringar, som kräfvas genom arméorganisationens
utveckling. Det är derför jag har begärt ordet och detta
jag velat uttala med min tillslutning till det beslut, hvartill utskottet
bär kommit.

Friherre Palmstierna: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Jag hade ej tänkt att taga till ordet vid denna punkt och är ej i
tillfälle att bemöta densamma, men då här fälts en del yttranden
om arméförvaltningen och sådant förekommer ganska ofta, så har
jag ej kunnat under tystnad låta dessa yttranden passera.

Jag vill då till eu början erinra om, att genom den omgestaltning
af arméförvaltningen, som skedde för en del år sedan, en hel
mängd tjenster indrogos. Sedan dess hafva ärendena oupphörligen
hopats, så att oaktadt det mest ansträngande arbete, är det, vågar
jag påstå, omöjligt för arméförvaltningen att väl sköta de värf, som
åligga densamma. När dertill kommer eu sak, som i och för sig
nog är fördelaktig, men som för arméförvaltningen är synnerligen
ofördelaktig, nemligen att statsrevisionen numera omfattar ett senare
är än förut, så blir följden den, att när räkenskaperna inkomma
från regementena, så kunna de omöjligen hinna att behandlas af
arméförvaltningens revisorer, innan de ingå till kammarrätten och
derpå till statsrevisionen. Skulle eu sådan revision inom armélorvaltningen
medhinnas och detta fullständigt, skulle det kräfva
mycket stora arbetskrafter.

Hvad de mycket omtalade omföringarna beträffar, så torde eu
hel del af dem vara absolut nödvändiga. Om t. ex. arméförvaltningen
köper kläde, så lägges detta naturligen in i förråden och
betalas. Då sedermera de olika truppförbanden reqvirera kläde,
skickas det dem och skrifves på deras konto. Då sker en omföring,
men det kan ju icke hjelpas. Andra sådana omföringar blifva nöd -

Angående
täckande af
brister v,
vissa fasta
anslag.
(Forte.)

N:o 18.26

Lördagen den 23 Mars.

Angående vändiga på den grund, att i vår indelta armé utbildningen af
täbri8ter korpraler och underofficerare icke sker vid regementena, utan i volonvissa.
fasta tärskolor, för hvilka Riksdagen anvisar särskilda anslag. När nu delanslag.
tagare från 20—30 regementen ligga vid dessa skolor, är det sko (Forts.

) loma, som skola betala exempelvis slitningen af klädespersedlar.

* Då måste ju återigen sådana omföringar ske. Huruvida dylika omföringar
ske oftare, än som nödigt är, derom törs jag icke yttra
mig, men att borttaga dem helt och hållet — det tror jag är
omöjligt.

Hvad vidare förskottssystemet angår, så är det anordnadt så,
att arméförvaltningen genom Konungens befallningshafvande för
hvarje månad anvisar för regementet en viss summa på riksbanken,
hvilken summa kan af regementsförvaltningen tagas ut inom denna
månad.

Jag tror, att dessa nu omnämnda förhållanden ej kunna undvikas,
och anser liufvudsaken vara, att arméförvaltningen får så pass
godt om arbetskrafter, att förvaltningen kan fullgöra hvad som
åligger densamma.

Herr Petterson, Fredrik Emil: Det är nog sant, att arbetet

växt, och må vara att tjenstemännens antal är otillräckligt, men
desto större skäl är det väl, att räkenskapsväsendet förenklas, så
att ej arbete förrättas i onödan.

Hvad angår den af den föregående högt ärade talaren omnämnda
kredit, som finnes öppnad i landtränterierna för regementena,
och dess likhet med det tyska systemet, så vet jag nog, hvarifrån
den kommer, men de komiterade, som Kongl. Maj:t tillsatte
för att utarbeta ett förslag till ny organisation af arméförvaltningen,
de hafva just om denna åtgärd sagt, att den »i sin mån försvårar
kassakontrollen och bidrar att försena uppgörandet af bokslutet vid
den centrala myndigheten».

Vidare vill jag påpeka, att i det utlåtande, som statskontoret
afgaf den 10 maj 1899, fans ett förslag, som arméförvaltningen
visserligen ej fäste sig vid, men som afsåg, att för hvarje truppförband
skulle uppläggas särskilda konti. Derigenom skulle man
slippa detta förskottssystem äfvensom de med detta system förenade
omföringarna.

Vidare vill jag påminna om, att man försökt få fram en annan
sak, nemligen att få all redovisning förlagd till ett departement inom
arméförvaltningen. Det har icke heller lyckats.

Det är alla dessa gamla förhållanden, som utgöra tungt vägande
skäl för en reform af arméförvaltningens räkenskapsväsende, en reform,
som alls icke med nödvändighet förutsätter en reform af hela
arméförvaltningen, men som dock är nödvändig i och för sig.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i nu föredragna paragraf hemstält.

Lördagen den 23 Mars.

27 K:o 18.

a £ Angående

" '' redogörelser

vyi&vliC/-

Herr Brekmer: Herr grefve och talman ! Mina herrar! tentera och

har ansett mig skyldig att vid denna punkt säga några ord. Att lägerkassor.
den fråga, som statsrevisorerna i denna anmärkning berört, måtte
vara af vigt, framgår af utskottets förslag, deri utskottet anser anmärkningen
värd det högsta betyg, som utskottet kan gifva, nemligen
att föranleda en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Ja, frågan är
mycket vigtig, men enligt min tanke mest för regementena, mindre
för statsverket. Huru hafva dessa lägerkassor uppkommit? Jo, helt
och hållet på regementsförvaltningarnas initiativ och genom deras
omtanke. Regementsförvaltningarna hafva nemligen sett sig nödsakade
att skapa tillgångar och att omhändertaga hittills obeaktade
tillgångar för att derigenom bereda medel, hvarmed de skulle kunna
bestrida nyttiga, nödiga, ja, oundgängliga utgifter, hvartill medel på
stat eller eljest ej biifvit anvisade. Dessa inkomster utgöras för närvarande
hufvudsakligen af dels försäljning af köksaffall, latrinspillning,
växande gräs m. m., dels ock afgifter för rättigheter att å
mötesplatserna idka marketenterirörelse, hålla handelslägenhet, cigarrbod
in. m. Utgifterna kunna hänföras under följande hufvudgrupper:
uppförande af eller hyra för byggnad till marketenterirörelse, extra
förplägning åt manskapet, planering och planteringsarbeten, skrifmaterialier
samt inbindning af journaler för regementenas expeditioner
in. in., inköp af porslinsserviser, idrottsmaterial in. in., tillökning af
manskapets bibliotek, förbättring och tillökning af portioner vid manövrer
och andra tillfällen, då detta anses nödvändigt. Genom Kongl.

Maj:ts bref af den 22 oktober 1897 reglerades förvaltningen och redovisningen
af dessa kassor. I det kongl. brefvet föreskrifves nemligen:
kassorna skola såsom hittills af cheferna disponeras till betäckande
af sådana utgifter för manskapets nytta, förbättrade anordningar
vid lägerplatserna samt andra ändamål, afseende truppförbandet
i dess helhet, till hvilka medel ej biifvit i stat eller eljest
anvisade; skolande redovisning för kassornas förvaltning ingå till
arméförvaltningen.

I sammanhang härmed ber jag att få anföra något af det utlåtande,
som af arméförvaltningen afgifvits öfver denna anmärkning
och som af utskottet refererats. Jag vore frestad att uppläsa det
helt och hållet, men då jag ej vill trötta kammaren, vill jag endast
uppläsa slutet:

»Då för en del af kassorna utfärdats reglementen, hvilka innehölle
föreskrifter, bland annat, om revidering vid truppförbanden af
kassornas räkenskaper, då, på sätt nyss anförts, fördelningsintendenturerna
erhållit föreskrift att öfvervaka kassornas behöriga användande,
då samma kassors räkenskaper vidare skulle granskas af arméförvaltningens
revision samt då slutligen samma räkenskaper årligen
funnes tillgängliga för granskning af Riksdagens revisorer, förefölle
det arméförvaltningen obehöfiigt att för kontroll öfver kassornas

N:o 18. 28

Lördagen den 23 Mars.

Angående
redogörelser
för marketenteri-
och
lägerkassor.

(Forts.)

råtta användande betunga kammarrättens revision med en ytterligare
eller femte granskning af samma räkenskaper.»

Nu skulle man med anledning af detta utlåtande kunnat vänta,
att statsutskottet skulle hafva låtit bero vid den gjorda anmärkningen,
men så har ej skett, utan utskottet föreslår en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i syfte att få en utredning till stånd om, huru stora andelar
af de medel, som ingå till lägerkassorna, äro att anse såsom statsmedel,
och hvilka andelar kunna betraktas vara af enskild natur.
Nu måste, såsom också arméförvaltningen i sitt utlåtande framhållit,
en sådan utredning blifva svår, ja, kanske omöjlig att åstadkomma.
För närvarande ingå nemligen icke i lägerkassorna några inkomster,
som kunna hänföras till inkomster af enskild natur i egentlig mening
Snarare är det allmänna medel, ty inga enskilda bidraga dertill,
ehuru det med stora skäl kan sättas i fråga, huruvida det vore rätt
och billigt, att statsverket tillegnade sig dessa medel. En utredning
skulle således endast kunna medföra, att åt det subjektiva godtycket
öfverlemnades att bestämma, att den och den inkomstgruppen tillhörde
statsmedel, den och den icke.

Revisorerna hafva nämnt en del inkomster, hvilka enligt deras
tanke skulle vara statsmedel. På sid. 19 säga nemligen revisorerna,
att försäljning af köksaffall och dylikt, platshyror, gräsbete och skörd
af grönfoder å exercis- och lägerplatserna jemte vissa hyresersättningar
liksom ofvannämnda hästspillningsmedel vore att hänföra till
statsmedel och borde således redovisas för och granskas af kammarrätten.
Är det nu så, för att taga ett exempel, att köksaffall betraktas
som statsmedel, så finnes det ett annat affall, som uppstår
på lägerplatser och som äfven skulle kunna rubriceras på samma
sätt som köksaffall. Det affall, som jag underförstår, har åtminstone
samma ursprung som köksaffallet, nemligen den af kronan spenderade
matportionen för manskapet. Skulle nu med anledning af
skrifvelsen till Kongl. Maj:t förhållandena blifva sådana, att vid en
blifvande utredning de inkomster, som statsrevisorerna omnämnt,
förklaras vara statsmedel — och hvad borgar för, att icke äfven de
andra inkomsterna röna samma öde — så blir följden den, att dessa
medel skola såsom statsmedel förvaltas och redovisas, och derigenom
skulle också regementena beröfvas den dispositionsrätt öfver dessa
medel, som de fått sig tillerkänd genom kongl. brefvet den 22 oktober
1897. Man kan fråga: hafva regementsförvaltningarna gjort sig
förtjena af att bringas i det läge, att de skola sakna medel till bestridande
af alla de nyttiga, nödiga och oundgängliga utgifter, som
jag nyss här omnämnt? Vill Första Kammaren med sitt beslut bidraga
till, att regementsförvaltningarna bringas i denna situation, då
bör Första Kammaren fatta sitt beslut i enlighet med utskottets förslag,
eljest icke. För min del anser jag mig vara part i saken och
böjer mig för kammarens beslut. Jag har, herr vice talman, intet
yrkande ätt framställa.

29 N:o 18.

Lördagen den 23 Mars.

Herr Björlin: Ehuru den närmast föregående talaren icke

hade något yrkande att framställa, anser jag mig likväl böra i denna
fråga säga några ord.

Jag ber då att på det lifligaste få instämma med statsrevisorerna
i deras framställning. Jag grundar detta hufvudsakligast derpå, att
det är af yttersta vigt för eu förvaltning att veta, hvad som är statsmedel
och hvad som icke är statsmedel. De, som äro statsmedel,
skola revideras på samma sätt som alla andra statsmedel enligt de
bestämmelser, som i sådant afseende äro gällande i vårt land. Aro
de icke statsmedel, så kan naturligtvis icke ett kongl. bref gifva
bestämmelser om att medel, som tillhöra enskilda personer eller
korporationer, skola vara det och för den skull underkastas kontroll.

Derjemte ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet på,
att i fjol, då denna fråga förelåg — den förelåg då i samband
med inom Andra Kammaren väckta motioner om indragning till
statsverket af dessa kassor — gillade kammaren andra tillfälliga utskottets
motivering för ett af slag å denna motion, just på den grund,
att man icke kunde bestämma hvad som är af statsmedels natur eller
icke i dessa kassor.

Jag anser, att den föreliggande frågan icke blott för förvaltningen
vid regementena, utan äfven från statsförvaltningens synpunkt
är ytterst vigtig.

Jag skall icke längre uppehålla föredragningen, utan vill endast
till slut anhålla om bifall till utskottets framställning.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Efter den siste talarens
klara anförande är icke mycket att tillägga. Då jag emellertid varit
med om denna fråga sä väl inom statsrevisionen som äfven sedermera,
ber jag få nämna, att jag skulle i likhet med den förste
talaren lifligt beklaga, om dessa medel skulle indragas, emedan jag
anser dem vara nödvändiga för truppförbanden. Men på samma
gång vill jag framhålla, att här icke i ringaste mån är fråga om
någon indragning. Den ligger helt och hållet på sidan af saken
och är beroende på en missuppfattning. Inom revisionen förekom
icke något om indragning, utan endast om ett särskiljande af hvad
som är statsmedel från enskilda medel, och i anslutning till det
yttrande, som kammaren i fjol gick in på, att statsmedel och icke
statsmedel i lägerkassorna äro hoprörda, har revisionen här framkommit
med sitt förslag. År det rätt och billigt, att eu regementsförvaltning
skall behöfva gå in till myndigheterna för att redovisa
enskilda medel? Det borde väl truppförbanden sjelf va kunna
få göra.

I regementenas eget intresse anser jag det vore, om förslaget
finge framgång, och yrkar jag derför bifall till detsamma.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande paragraf hemstält.

Angående
redogörelser
för marketenteri-
och
lägerkassor.

(Forts.)

N:o 18. 30

Lördagen den 2 Mars.

s 5.

Lädes till handlingarna.

§ 6.

Hvad utskottet hemstält bifölls.
SS 7-10.

Lades till handlingarna.

SS 11 och 12.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 13.

Lades till handlingarne.

s 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Anmärkning
vid en

räkning öfver
fang/orsting skostnader.

§ 15.

Herr Sjöcrona: Bland de statsrevisionens anmärkningar, som
utskottet här funnit vara nöjaktigt förklarade, förekommer en, som
är rigtad mot länsstyrelsen i det mig anförtrodda län. Denna anmärkning
af ser, att, såsom revisorerna yttra, »vid många tillfällen»
fångar blifvit transporterade med landsvägsskjuts, ehuru det hade
varit billigare att forsla dem på jernväg eller, rättare sagdt, jernvägar,
statens och två enskilda. Jag skall icke upptaga kammarens
tid med att ingå i detaljer i denna i sig sjelf ganska obetydliga
sak, utan ber endast få meddela, att denna statsrevisorernas uppgift
är fullständigt sanningslös. Kostnaden, om transporten skett på
jernväg, hade blifvit större än det i vederbörande räkningar upptagna
belopp. Derom hade statsrevisorerna kunnat öfvertyga sig
genom att läsa rätt innantill gällande författningar, skrifva upp
taxebeloppen och derefter utan felräkning verkställa en enkel addition
— allt färdigheter, som man naturligtvis kan fordra hos herrar
statsrevisorer och deras kanslipersonal. Emellertid blef underrättelsen
om denna vilseledande uppgift, dagen efter det revisorerna afgifvit
sin berättelse, spridd öfver hela landet genom tidningspressen —-åtminstone stod den att läsa i alla tidningar, som kommo under
mina ögon. Nu får jag förklara, att jag har burit detta utan att
synnerligen lägga det på sinnet och jag hyser icke det allra ringaste

31 N:o ia

Lördagen den 23 Mars.

groll mot statsrevisorerna, bland hvilka jag tror mig kunna räkna åtskil- Anmärkning
liga personliga vänner. Men denna anmärkning träffade icke så mycket ri^nge^fver
mig sjelf som mera min landskamrerare och länsbokhållare^ liv il k a fångforslingsju
skulle hafva gjort sig skyldiga till tjenstefel: felaktiga beräknin- kostnader.
gar och felaktig kontrasignation af anordningar. Det kan ju för (Forte.)
öfrigt vara förargligt nog för ett embetsverk att blifva inför hela
landet utpekadt såsom det der begått ett tjenstefel. Bäst skulle
naturligtvis vara, om tidningsredaktionerna ville till en början blott
omförmäla statsrevisorernas i hvarjehanda ämnen gjorda framställningar,
hvilka ju kunna vara af ett visst intresse, men deremot
väntade med de egentliga anmärkningarne, till dess förklaringar
hunnit inkomma. Då skulle i de flesta fall, äfven om en anmärkning
icke — såsom nu är fallet — visades vara alldeles sanningslös,
anmärkningen, sedan man tagit reda på hvad som yttrats deröfver,
befinnas sakna allt intresse för den tidningsläsande allmänheten.

Men när man nu icke kan hoppas, att en sådan ordning skall iakttagas,
så finues ingen annan utväg att förekomma sådana obehagligheter,
om jag så får säga, än att statsrevisorerna se sig väl för,
innan de löpa åstad med anmärkningar, och det är åtminstone
härom jag velat uttala en önskan till dagens protokoll. I detta fall
hade det för öfrigt — om nu icke statsrevisorerna sjelfva velat göra
sig det lilla besväret med att taga reda på rätta sakförhållandet —
varit allt för lätt att bevärdiga mig eller landskamreraren med ett
telefonsamtal eller 2 ä 3 rader på ett 5-öres bref kort. Då hade ju
genast vägledande upplysningar kunnat erhållas. Då hade statsrevisorerna
sluppit skrifva en anmärkning, länsstyrelsen sluppit skrifva
eu förklaring, statsutskottet sluppit taga del af dessa handlingar,
statsverket sluppit att bekosta deras tryckning och slutligen Första
Kammaren sluppit att åhöra hvad jag nu anfört, hvilket måhända
varit den största vinsten.

Jag har intet yrkande att framställa.

Herr Berg, Gustaf Axel: Statsrevisorerna skulle säkerligen

hafva varit herr Sjöcrona synnerligen tacksamma, om herr Sjöcrona,
före framställandet af denna anmärkning, som^ angick speciella
sifferuppgifter i revisionsarbetet, men hvarom något särskildt yttrande
icke förekommer uti statsutskottets nu förevarande utlåtande,
meddelat någon af statsrevisorerna sin afsigt i detta fall, så att
statsrevisorerna kunde hafva varit i tillfälle att förse sig med de
sifferuppgifter, på hvilka de stödt sin anmärkning. Så vidt jag vet,
har herr Sjöcrona, eljest alltid så ridderlig, icke i detta fall meddelat
något till någon af revisionens medlemmar. För mig är det
naturligtvis alldeles omöjligt att nu framlägga de sifferuppgifter,
som här åsyftats. Men då herr Sjöcrona säger, att uppgifterna äro
sanningslösa, skall jag bo att a min sida fa nämna, att eu sådan
uträkning som den af herr Sjöcrona här omnämnda är af revisorerna
företagen — icke af mig för min del och icke af revisionen

N:o 18. 32

Lördagen den 23 Mars.

Anmärkning samfäld^ men af en revisor, som med papperen i band framlade
räkning^öfverdessa siffr01> P& hvilka sedan anmärkningen grundats. Man både
fån-gforslings-icke anledning till något annat antagande, än att de faktiska förhål -kostnader. landen, som der framlades, voro fullt rigtiga. Det gälde icke endast
(Forts.) ett specielt fall, utan — såsom det också står i berättelsen — det
var vid många tillfällen, som man gått tillväga på detta sätt. Det
är hvad jag nu kan säga om dessa beräkningar.

Herr Sjöcrona yttrade vidare, att hela denna historia kunde
hafva undvikits, om statsrevisorerna visat det tillmötesgåendet att
genom ett brefkort eller annorledes meddela sig med landsböfdingen
eller lians landskamrerare. Ja, det är mycket möjligt, att så kunde
hafva skett; men detta är icke det i lag anvisade sätt för förklaringars
infordrande. Det oaktadt göra statsrevisorerna mycket ofta,
när de så kunna, på det sättet, att de genom sina tjensteman infordra
upplysningar; men det är icke möjligt eller lämpligt att på
förhand infordra förklaringar från alla myndigheter; och instruktionen
för revisorerna anvisar ej eu sådan utväg.

Herr Sjöcrona: Med anledning af den siste talarens anförande
ber jag endast få först och främst anmärka, att det naturligtvis var
för mig alldeles omöjligt veta, att statsrevisorerna ämnade göra
någon anmärkning Jag kunde således icke på förhand lemna dem
några upplysningar. Men eftersom jag dertill blifvit uppfordrad,
skall jag upplysa, att hela saken gäller, att statsrevisorerna trodde,
att en fångförare, som förde fångar från Tidaholm till Mariestad,
icke skulle, om han begagnade jernväg, vara berättigad att taga
ersättning för transport af reseffekter vid Stenstorps och Moholms
jernvägsstationer. Härom säger gällande författning, att han och
hvarje annan är berättigad att beräkna sådan ersättning, när »ny
biljett måste utlösas». Nu är förhållandet det, att i fråga om fångtransporter
finnes ingen samtrafik mellan statens och enskilda jernvägar,
och att således »ny biljett måste utlösas» vid öfvergång dem
emellan. Således är fångföraren berättigad att beräkna dylik ersättning,
och jag vågar hemställa, om icke statsrevisorerna bort kunna
göra sig underrättade om att så var förhållandet, innan anmärkningen
framstäldes.

Herr Berg, Gustaf Axel: Hvad jag nyss yttrade torde hafva
blifvit af herr Sjöcrona missförstådt. Min mening var visst icke,
att herr Sjöcrona skulle hafva gifvit de i höstas samlade revisorerna
något meddelande. — Herr Sjöcrona kunde ju icke dd hafva någon
kännedom om denna anmärkning — utan min mening var, att om
herr Sjöcrona velat dagen före denna debatt eller innan herr Sjöcrona
sade, att uppgifterna voro sanningslösa, säga till någon af
revisorerna: »jag ämnar föra denna fråga på tal och säga, att edra
uPPgi£ter icke firo rigtiga», om herr Sjöcrona velat visa denna —

Lördagen den 23 Mars.

33 N:o 18.

som jag vågade kalla — ridderlighet, då hade revisorerna också Anmärkning

varit i tillfälle att framdraga de siffror, som beröra denna sak. , en.

rakning öfver
fangforslings Herr

Cavalli: Den förste ärade talaren slutade sitt anförande kostnader.

med det uttalandet, att han trodde, att om denna anmärkning icke Forte.)
framkommit, skulle kammaren varit tacksam, derför att den då
undvikit det besvär, som den förorsakat kammaren, och särskildt
derför att den då sluppit att höra hans anförande. Jag tror tvärtom,
att kammaren bör vara talaren tacksam, att han tagit till ordet.

Den förda diskussionen har nemligen ådagalagt, att frågan rör ett
rent bagatell-belopp, och jag förmenar, att statsrevisorerna hafva
vigtigare uppgifter än att lägga sig i sådana småsaker. Genom den
förda diskussionen har uppmärksamheten blifvit rigtad härpå, och
jag tror, att det vore nyttigt, om för framtiden lärdom toges häraf.

Herr Sjöcrona: Den omtalade ridderligheten vill jag visser ligen

gerna iakttaga, men jag kan verkligen icke inse hvad något
föregående meddelande här skulle hafva tjenat till. Ty saken gälde
ju, såsom jag tydligen för kammaren utredt, endast frågan om
ersättning för transport af reseeffekter, och misstaget i fråga härom
hade väl revisorerna icke kunnat förklara med några sifferuppgifter.
De hade således hvarken kunnat eller behöft rusta sig med några
sådana.

Herr Berg, Gustaf Axel: Jag ber om ursäkt, att jag ännu
en gång måste taga kammarens tid i anspråk, men det beror på
herr Ca vallis yttrande.

Herr Cavalli nämnde, att det här gälde en obetydlig fråga om
ett par kronor till en fångförare. Om herr Cavalli behagar genomläsa
anmärkningen i dess helhet, så torde han finna, att det galler
icke allenast penningfrågan, hvilken ju rör sig om ett obetydligt
belopp, utan äfven den principfrågan, om det skall vara tillåtet att
uppgöra sådana aftal om fånges forslande på landsväg mellan orter,
der jernväg finnes; i sammanhang hvarmed revisorerna uttalat »den
mening, att fångar städse böra, så vidt möjligt är och derest ej alltför
stora kostnader deraf föranledas, transporteras å jernväg».

Efter härmed slutad öfverläggning lades förevarande paragraf
till handlingarna.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 20 och 22 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 11,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Första Kammarens Prof. 1901. N:o 18.

3

N:o 18. 34

Lördagen den 23 Mars.

Angående
bidrag till
pensionering
af sjuksköterskor.

Punkten 1.

Herr statsrådet Annerstedt: Med afseende å den lydelse, som
utskottet föreslagit i fråga om andra stycket af den nu föredragna
punkten, har från sakkunnigt håll uttalats den uppfattning, att, då
»allmän sjukvårdsanstalt» i medicinalförfattningarna användes för
att beteckna sådan sjukvårdsinrättning, hvilken icke kan vägra att
mottaga någon patient, som anmäler sig och uppfyller stadgade vilkor
för intagande, under denna beteckning i nu förevarande stycke
icke skulle kunna subsumeras enskild sjukvårdsinrättning, för hvilken
sådan pligt icke finnes stadgad. Med en dylik tolkning skulle
affattningen af stycket kunna gifva anledning till den missuppfattning,
att t. ex. en Sophia-syster, hvilken användes till tjenstgöring
på Sophia-stiftelsens eget sjukhus, icke skulle vara berättigad att
erhålla bidrag af statsmedel till blifvande pension, under det hon hade
eu sådan rätt, när hon vore utsänd för att tjenstgöra på ett länslasarett.
Nu framgår alldeles uppenbart af statsutskottets motivering,
att eu så trång uppfattning af bestämmelsen om rätt till statsbidrag
icke varit af statsutskottet afsedd, utan statsutskottet har tydligen
varit af den åsigt, att tjenstgöringen för en sådan sjukvårdssyster,
som jag exempelvis nämnt, äfven då hon vore sjuksköterska på enskild
stiftelses sjukvårdsinrättning, torde berättiga till statsbidrag.
Då härtill kommer, att, efter hvad upplyst blifvit, det finnes staten
tillhöriga sjukhus, hvilka icke kunna betraktas såsom allmänna sjukvårdsanstalter,
enär de icke äro till för att mottaga sjuka i allmänhet,
utan endast en viss del af den i statens tjenst varande personal,
vågar jag hemställa, att andra stycket af ifrågavarande punkt måtte
i redaktionelt afseende ändras på det sätt, att dels ordet staten införes
efter orden: »som är hos», dels ock efter orden: »allmän sjukvårdsanstalt»
tilläggas orden: eller enskild stiftelse tillhörig sjukvårdsinrättning.

Jag får således hemställa, att kammaren måtte besluta, att stycket
skall erhålla följande lydelse: att statsbidrag endast tillkommer teoretiskt
och praktiskt utbildad sjuksköterska, som är hos staten, landsting
eller kommun eller å allmän sjukvårdsanstalt eller enskild stiftelse
tillhörig sjukvårdsinrättning anstäld mot åtnjutande af lön, etc.
lika som utskottet föreslagit.

Friherre Gripenstedt: Huru behjertansvärd sjelfva saken än
är, må det dock vara naturligt, att statsutskottet velat tillråda Riksdagen
en viss försigtighet, då frågan angående statsbidrag till sjuksköterskors
pensionering är alldeles ny och äfven sättet för dessa
bidrags lemnande är opröfvadt. Statsutskottet har emellertid velat
i hufvudsak förorda den kongl. propositionen, och frånsedt några
mindre ändringar i vilkoren för erhållande af statsbidrag, har statsutskottet
blott velat utesluta de rent privata sjuksköterskorna och
föreslå, att statsbidrag skulle tillkomma allenast de sjuksköterskor,

Lördagen den 23 Mars.

35 N:o 18.

som kunde sägas representera ett mera allmänt intresse. Enligt Angående
vanligt språkbruk trodde utskottet, att i »allmän sjukvårdsanstalt» bidrag till
skulle kunna inbegripas sådana anstalter, som herr statsrådet och * ajchefen
för justitiedepartementet omnämnde. Att meningen ej varit sköterskor.
att utesluta Sophia-hemmet, torde uppenbart framgå af motiveringen. (Forts.)
Derom behöfver jag således ej vidare yttra mig. Meningen har ej
heller varit att utesluta någon af de andra af herr statsrådet omförmälda
anstalterna. Men då en formalistisk tolkning af ordalagen möjligen
skulle kunna föranleda missförstånd, vill jag instämma i det yrkande,
som herr statsrådet nyss gjorde, och sålunda anhålla om bifall
till utskottets hemställan med den förändring i redaktionelt afseende,
som herr statsrådet föreslog.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af förhandlingarna,
att beträffande föreliggande punkt endast yrkats af herr statsrådet
Annerstedt, att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan med
den ändring, att i andra stycket orden »som är hos landsting eller
kommun eller å allmän sjukvårdsanstalt anstäld» utbyttes mot
orden »som är hos staten, landsting eller kommun eller å allmän
sjukvårdsanstalt eller enskild stiftelse tillhörande sjukvårdsinrättning
anstäld».

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utkottets hemställan
samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkten 5.

Herr Söderberg: Jag föreställer mig, att, om denna fråga

blifvit fullständigt utredd, statsutskottet icke skulle sakna skäl att
bifalla förslaget om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i motionernas
syfte. Antagligen är det endast af förbiseende, som lärarne vid de
s. k. högre folkskolorna icke kommit i åtnjutande af lika goda pensionsförmåner
som andre tjensteman i förhållande till sina löner.
Jag yrkar derför afslag å statsutskottets hemställan och bifall till
min motion.

Ifrågasatt
höjning af
vissa lärares
delaktighetsbelopp
i folkskolelärarnes

pensionsinrältning.

Herr von Frie sen: Såsom det framgår af utskottets utlåtande,
har utskottet grundat sitt afstyrkande derpå, att delaktighetsbeloppet

N:o 18. 36

Lördagen den 23 Mars.

Ifrågasatt i pensionskassan för folkskolelärarne helt nyligen höjts öfver hela
visscftärares ^n*en- Antalet högre folkskolor i riket är heller icke stort: denna
delaktighets- f°rm äf läroverk har icke vunnit någon vidare kraftig utveckling.
belopp i folk- Och det vore efter utskottets mening farligt att höja delaktighetsskolelärames
beloppet för lärarne vid dessa skolor; ty då kunde lärarne vid de
pensions- folkskolor i städerna, som meddela undervisning inom ramen för
^fFortsT ^en ^ögre folkskolan, med rätta fordra förhöjning äfven för sin del.

01 sDet är bättre, att delaktighetsbeloppen pröfvas i ett sammanhang
öfver hela linien, än att man vidtager ändring särskildt för de högre
folkskolornas lärare.

På denna grund har utskottet afstyrkt motionerna, till hvilket
afstyrkande jag nu får yrka bifall.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla herr
Söderbergs i ämnet väckta motion, och förklarades den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 6—12.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Angående Punkten 13.

pension för

lands- t t

kanslisten F. Friherre Gripenstedt: Jag anhåller att få yrka afslag å ut Kjerrman.

skottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på förevarande punkt endast yrkats,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja
besvarad.

Punkterna 14 och 15.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Angående Punkten 16.

pension för

notarien™. Herr Billing: Det är antagligt, att om denna punkt gemen R.

Henschen. sam votering kommer att anställas, då jag tager för afgjordt, att
Första Kammaren bifaller utskottets förslag och Andra Kammaren

37 Jf:o 18.

Lördagen den 23 Mars.

afslår det. Jag har begärt ordet för att fästa herrarnes uppmärk- Angående
samhet på denna punkt och för att anhålla, att vid den gemensamma
voteringen herrarne måtte taga i betraktande de skäl, som nofarien e.
tala för bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning. Reser- R. Henschen.
vanterna hafva icke anfört annat skäl för sitt afslagsyrkande, än (Forts.)
att ingå nya förhållanden tillkommit, sedan denna fråga senast förelåg
till Riksdagens pröfning år 1896. Det kan så vara, men det är
dock en ny omständighet, att den till pension föreslagne är 5 år
äldre nu än då. Det andra skälet, som förut anförts mot Kongl.

Maj:ts framställning, är, att konsistorienotarierna icke skulle vara
aflönade af statsmedel; och det är ju sant till en del — fullt rigtigt
är det icke. Riksdagen har mer än en gång uttalat, att det sätt,
hvarpå konsistorienotarierna aflönas, är otidsenligt och olämpligt, och
det må hvar man veta, att det är, då dessa statstjenstemän aflönas
genom kollektör, som uppbäras i kyrkorna, genom afdrag å kollektör
till välgörande ändamål, genom procent å medel, som redovisas till
välgörenhetsinrättningar o. s. v. Utan den ringaste tvekan säger
jag, att man gjort dessa tjensteman orätt, då man så länge fördröjt
en lönereglering för dem. Men derför att man gjort dem orätt i
afseende å deras aflöning, bör man väl icke göra dem orätt äfven
i afseende å deras pensionering. Och det får man väl medgifva,
att det är att orätt behandla eu tjensteman, som är 78 år gammal
och i 54 år varit i statens tjenst, om man vill förvägra honom
pension. Om någon, har han väl uppfylt vilkoren för att erhålla
pension af staten. Ja, jag anhåller derför, att herrarne må taga
detta i allvarligt öfvervägande vid den blifvande gemensamma voteringen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson, Carl: Hvad jag nu har att yttra är lika

litet som den förre talarens anförande stäldt till den här kammaren,
utan det har en annan adress. Det är här fråga om pensionering
af en kyrkans tjensteman, och det är väl på denna grund, som eu
del reservanter, alla från Andra Kammaren, förklarat sig icke vilja
bifalla Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt. Men vår kyrka är
ju och kallas för en statskyrka, och staten och kyrkan stå i Sverige
i det mest intima förhållande, hjelpande och stödjande hvarandra.

Vi veta ju, huru det är t. ex. med eu dom, gifven af ett domkapitel.
Den kan öfverklagas hos hofrätt. Der hafva vi kommit från
det kyrkliga området in på statens. Vidare vill jag fästa herrarnes
uppmärksamhet på, att statsutskottet icke varit konseqvent i sådana
här frågor. När om onsdag här förekommer statsutskottets utlåtande
öfver åttonde hufvudtiteln, skall man få se, att i flera punkter,
t. ex. 50, 51, 120 och 121, statsutskottet enhälligt föreslagit, att

af statsmedel anslag skola utgå till t. ex. konsistoriernas expeditioner
eller till vissa kontraktsadjunktsbefattningar i Norrland. Än
vidare, presterna i Sverige skola nu visserligen kallas själasörjare

X:o 18. 38

Lördagen den 23 Mars.

Angående
pension för
konsistorienotarien
Ej.

R. Henschen.

(Forts.)

och vara kyrkans tjenare, men allt mer och mer hafva statsgöromål
pålagts dem. Om det utfärdas ett fräjdebetyg, står det numera
någonting deri om, hvilken kristendomskunskap den person har,
för hvilken betyget utfärdas, eller om han gått till nattvarden? Nej,
det är blott fråga om medborgerligt förtroende, och det medborgerliga
förtroendet gäller ju personen såsom varande medlem af det
verldsliga samhället eller staten. Vidare skola pastorerna i hvarje
månad aflemna en särskild anmälningslista beträffande beväringsynglingar,
som lemnat orten eller inflyttat från annat håll. Således
äfven i detta fall äro presterna statens tjenare. Så vill jag påpeka
något, som väl alla i kammaren känna, att det i år anstalts en
folkräkning, afseende förhållandena den 31 december sistlidet år.
Denna folkräkning har anstälts af det svenska presterskapet och
har icke kostat staten, snart sagdt, två styfver. Jag undrar, hvad
staten eljest fått gifva ut — huru många tusen, för att icke säga tio tusen
kronor — för att få en sådan folkräkning verkstäld. Man känner
af uppgifter från andra länder, hvad sådant kostar. Nå, presterskapet
bidrager allt hvad det kan till en hel hop statsändamål, och när
det nu begäres eu liten pension åt en person, som är utsliten och
uttjent såsom konsistorienotarie, finnes det en stor del ledamöter af
statsutskottet, som dertill vägrar sitt bifall, och de få nog också
medhåll från den kammare de tillhöra.

Medan jag är inne på den här frågan, ber jag att äfven få
fästa uppmärksamheten på, att snart kommer en punkt, som nog
på sätt och vis sammanhänger med denna. Det är nemligen i 18:de
punkten fråga om pension åt Carl Johan Johansson, vaktmästare
vid högre allmänna läroverket i Vesterås. Medlemmarne af statsutskottet
från denna kammare hafva i hufvudsak gått Kongl. Maj:ts
framställning till mötes och hemstält, att Riksdagen måtte bevilja
nämnde Johansson en pension af 500 kronor. Men detta har
afstyrkts af .ledamöterna från Andra Kammaren. Detta är, kan
man säga, ändå besynnerligare; ty det kan väl ingen menniska,
inom eller utom Riksdagen, neka, att de allmänna läroverken äro
statsinstitutioner och att lärarnes aflöning utgår af statsanslag. Men
när det blir fråga om pension åt en vaktmästare vid allmänt läroverk,
heter det, att han icke aflönas med statsanslag, utan med vedoch
ljuspenningar och dylika medel, och att han derför icke kan
få pension, huru utsliten han än är.

Jag har intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

Punkterna 17—25.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Lördagen den 23 Mars.

39 N:o 18.

Punkten 26. Ifrågasatt

pension for
vaktmästaren

Friherre Sparre: Jag har intet yrkande att göra, ty jag tror, p Sundqvist.
att utskottet i frågans nuvarande läge haft goda skäl för sin hemställan.
Men jag ber att få uttala en förhoppning derom, att den
utredning, som nu saknats, måtte komma till stånd till nästa Riksdag,
så att frågan då åter må kunna blifva föremål för Riksdagens
behandling.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll utskottets i nu föredragna punkt gjorda hemställan.

Punkterna 27 och 28.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 29.

Lades till handlingarna.
Punkterna 30—34.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande klockan 7 e. m.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 20 och 22 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utbyte
af jord mellan kronan och Karlskrona stad,

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Stockholms stad af ett jordområde från förra häradshöfdingebostället
Lindhof n:is 1, 2, 3 och 4 i Stockholms län,

n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af till förra hospitalshemmanet 1 mantal Hede n:o 1 hörande
andel i delar af samfälligheterna »Rinna qvarn, och »Utvidgning
vid Rinna qvarn och såg samt en 40 fot bred plats på båda
sidor ån»,

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss del af kronoängen Hägran n:o 1 i Oja socken af
Södermanlands län,

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse under eganderätt till Dorotea kommun af viss del utaf

40 Lördagen den 23 Mars.

ett vid afvittringen inom Dorotea socken till kyrkostad afsatt område,
och

. n:0 46, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående försälj ning

af förra regementsqvartermästarebostället s/4 mantal Hagstad
n.o 1 i Kalfsviks socken och Kinnevalds härad af Kronobergs län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

. Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 20 och
22 innevarande mars bordlagda betänkande n:o 20, i anledning af
väckt motion angående förändring af bestämmelserna om beräkning
af hvitbetssockertillverkningsskatten, biföll kammaren hvad utskottet
i detta betänkande hemstält.

t öredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 22 innevarande månad
bordlagda memorial n:o 34, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga
beslut beträffande lagutskottets utlåtande n:o 27 i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ocker.

Punkten 1.

Ledes till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 20 och 22 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Majrt i fråga om ändring i sättet för verkställande af dödsstraff, och

n:o 2, i anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj :t
med begäran om utredning och förslag till lag om desinfektion af
qvarlåtenskapen efter i lungsot afliden person,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält;

och skulle kammarens beslut beträffande utlåtandet n:o 1, jemlikt
§ 63 mom. 3 riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet
delgifvas medkammaren.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 19 och 20 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 32,

Lördagen den 23 Mars. 41 N:o 18.

i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
angående häradsnämd.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2. Ifrågasatt

utsträckning

Herr Hasselrot: Det finnes säkert ingen inom denna kammare, a^nämnds

som hyser större aktning och vördnad för vår gamla nämndemans- befogenhet vid
institution än jag; men att, som lagutskottet här ifrågasatt, förändra meningssUljden
kollektiva rösträtt, som af ålder tillkommit nämnden, till en ah^fr^ed
personlig rösträtt, kan jag under nuvarande förhållanden icke finna
rådligt. Så vidt min erfarenhet sträcker sig, har den kollektiva
rösträtt, som nu är tillerkänd nämnden, varit lämplig och tillräcklig
för att utöfva kontroll gent emot domaren och att, i fall af misstag
eller missuppfattning å hans sida, åstadkomma rättelse. Förhållandet
blefve, om nämnden skulle få personlig rösträtt, naturligtvis ett helt
annat och skulle, enligt min uppfattning, lätteligen föranleda slitningar
mellan domaren och nämnden, utan att man genom denna
ändring vunne, hvad dermed åsyftats.

Man kan dock tänka sig, att en dylik åtgärd blefve behöflig,
nemligen derest en fri bevispröfning lades i domarens händer; då
bör det möjligen tagas under ompröfning, om icke såsom motvigt
till den ökade magt, som sålunda tillerkändes domaren, man i någon
mån borde gifva nämnden personlig rösträtt. Men under nuvarande
förhållanden tror jag det hvarken vara klokt eller behöfligt; och
kammaren har ju också för några år sedan afslagit en framställning
i liknande syfte. Vid sådant förhållande yrkar jag afslag å lagutskottets
hemställan.

Herr Bandqvist: Visserligen har jag icke deltagit i utskottets

slutbehandling af ifrågavarande ärende — i sådant fall hade jag
antagligen yrkat hemställan till Kongl. Maj:t om utredning af det
ämne, som afses i punkten 2 af det föreliggande betänkandet —
men jag har icke reserverat mig och skall derför be att få yrka bifall
till betänkandet äfven i den del, som i reservationen åsyftas.

Det är ju kändt, att nämnden är en urgammal institution i
vårt rättegångsväsende. Det torde också vara kändt, att nämndens
befogenhet i början af dess tillvaro och under åtskilliga hundratal
af år framåt varit en helt annan än den, som blifvit faststäld genom
1734 års lag. Jag tror för min del icke, att det skulle vara till
någon skada att medgifva nämnden den befogenhet, som afses i lagutskottets
förslag; tvärtom. Nu för tiden förekommer det ju mycket
ofta, att i nämnden sitta allmänt bildade och till och med juridiskt

>:o 18. 42

Lördagen den 23 Mars.

Ifrågasatt
utsträckning
ei f häradsnämnds

befogenhet vid
meningsskiljaktighet
med
domaren.
(Forts.)

bildade ledamöter, som väl hafva förmåga att uppfatta såväl sakförhållandena
som bevisningen.

Vi hafva i egodelningsrätterna ett exempel, att den personliga
rösträtten, som der blifvit tillagd ledamöterna, icke medfört den
ringaste olägenhet; och likväl hafva egodelningsrätterna ofta nog
mycket vigtiga och djupt ingripande tvistefrågor att afgöra. Äfven
i åtskilliga rådstufvurätter hafva ju ända till senare tider funnits
blott illiterata ledamöter, utom den lagfarne ordföranden.

Den ökade betydelse, som genom ett bifall till betänkandet i
denna del skulle tillfalla nämnden, skulle också ingifva densamma
ett ökadt intresse för sitt vigtiga värf.

Då jag tror, att de farhågor, som utskottets mycket värderade
ordförande uttalat beträffande den föreslagna förändringen, kunna
i det stora hela, för att icke säga i allo, antagas vara ogrundade,
skall jag be att få yrka bifall till andra punkten i det föreliggande
betänkandet.

Herr af Ekenstam: Herr grefve och talman, mina herrar!

Den motion, som herr Åkerlund här har framlagt, åsyftar, som vi
finna, att förbättra nämndemännens ställning och höja deras anseende.
Vi kunna väl litet hvar komma öfverens om, att vi gerna
skulle vilja bidraga till detta. Ty för visso har ingen gjort bekantskap
med det, som kallas för häradsnämnd, utan att han känt och
insett, att denna urgamla inrättning är någonting af det yppersta,
som våra rättsinstitutioner erbjuda. Men då herr Åkerlund utgått
från den synpunkten, att nämndens anseende för närvarande är i
sjunkande och att för den skull något behöfver göras för att höja dess
ställning, så har han, vid efterforskande! af orsakerna till detta förhållande
och möjligheterna att derpå råda bot, kommit, så vidt jag
förstår, till origtigt resultat. Han anser den omständigheten, att vi
ännu qvarstå på den gamla ståndpunkten, att nämnden endast har
kollektiv röst, vara i någon mån för nämnden nedsättande och att
dess anseende derför skulle vara i sjunkande. Jag tror för visso,
att, om man något närmare betraktar, huru det i senare tider förhållit
sig med häradsnämnderna, man skall finna, att om deras
anseende i någon mån sjunkit — något, som kan vara möjligt, men
som jag ingalunda vill påstå — så har detta helt visst berott derpå,
att nämnderna börjat att förlora den kontinuitet, som de förut haft.
Det har varit så, att en hel del personer, som blifvit invalda i
nämnden, funnit med sin fördel förenligt att efter ytterligt kort tid
— så kort, som lagen öfver hufvud tillåter —- afgå från denna
befattning och följaktligen just vid den tidpunkt, då de hunnit samla
erfarenhet nog för att göra sig gällande och för att vara till nytta
inom rätten, lemnat densamma. Hvad är det då, som egentligen
har gjort, att de på detta sätt icke har funnit med sin fördel förenligt
att qvarstå? Dertill kunna naturligtvis finnas många anledningar,
men jag tror, att om vi skulle följa herr Åkerlund och säga,

43 N:o 18.

Lördagen den 23 Mars.

att det är känslan af att icke betyda nog i häradsrätten, så skulle Ifrågasatt
vi komma alldeles orätt. Deremot finnes det en annan sak, som
lagutskottet också har uppmärksammat och som jag anser särskild!, nämndsböra
framhållas, då förslag om en skrifvelse till Kongl. Maj:t blifvit befogenhet vid
framlagdt, den nemligen, att utom den egentliga, rent juridiska meningsskiljtjenstgöring,
som åligger nämnden — såsom att biträda vid ting a
och syner etc. — förekomma bland annat dessa s. k. vägsyner, för rportg-)''
hvilka nämndemännen icke hafva någon som helst ekonomisk ersättning
och som ofta inträffa på för dem synnerligen olägliga tider.

Med den personliga erfarenhet, som jag har om förhållandena, tror
jag mig utan fara af misstag kunna konstatera, att i många fall
just denna omständighet varit anledningen, hvarför dugliga och för
sitt kall intresserade personer dragit sig tillbaka från nämnden.

Kunde tillbörlig ersättning för dessa vägsyner erhållas, blefve nog
det öfverklagade förhållandet väsentligen förbättradt, men att i öfrigt
tala om någon från staten utgående ekonomisk ersättning till nämndemännen
för tidsspillan in. m. — hvilket förekommer i herr Åkerlunds
motion — är helt visst att förvanska nämndemanskallets
natur.

Hvad beträffar det slutresultat, till hvilket lagutskottet kommit,
då utskottet tänkt sig, att tre fjerdedelar af nämnden borde kunna
bestämma domstolens mening, kan åtminstone icke jag vara med
derom, enär jag fruktar, att detta skulle i många fall leda till att
snarare nedsätta än höja nämndens anseende. Vi skola dock betänka,
att äfven om, såsom den föregående talaren yttrade, i några
fall juridiskt bildade personer sitta i nämnden, så är dock detta
ännu att anse såsom undantag; i de allra flesta fall bestå våra
häradsnämnder af juridiskt alldeles obildade personer. Det ligger
derför ytterligt nära till hands — litet hvar af oss landtdomare har
nog också gjort den erfarenheten — att i vissa fall en allmän
opinion eller ett allmänt intresse kan åstadkomma, att eljest klarsynta
personer gå med förvilladt omdöme att yttra sin mening i
saken. Vidare är att beakta, att under häradsrätternas handläggning
komma icke blott rent juridiska mål och ärenden, utan äfven
en del administrativa och hushållningsmål, hvilka så omedelbart ingripa
i nämndemännens intresse, att man svårligen kan begära, att
de skola med fullkomligt ojäfvigt omdöme gå till dessa måls
afgörande.

Ytterligare vill jag erinra derom, att i de allra flesta fall sitta
i nämnden endast sju nämndemän. Om således tre fjerdedelar —
hvilket väl finge anses vara sex personer — hade att afgöra rättens
dom och utslag, så skulle väl i alla fall, då den juridiska sakkunskapen
saknas, detta vara eu ganska liten kontingent.

Icke heller kan jag alldeles bortse derifrån, att det föreliggande
förslaget skulle i någon män undergräfva den prestige, som landtdomaren
nu har. Jag tror icke, att detta skulle lända till nytta.

N:o 18. 44

Lördagen den 23 Mars.

ullräcknL , Herr gyefve och talman> Jag tillåter miS y^a afslag å den före af

h£Z9 dragUa PUnkten‘

nämnds

befogenhet vid Herr Rudebeck: Herr grefve och talman! Mina herrar!

meningsskilj- För den, som under många år i sin tjenstgöring haft mycken berö°
domar en. ™g med nämndemännen och således bildat sig en uppfattning af
(Forts.) nämndemansinstitutionen samt dess värde och betydelse, kan det ej
vara annat än, minst sagdt, högst förvånande, ja, verkligen obehagligt,
att finna, huru i den motion, hvarom här är fråga, talas
om, att en missaktning för nämndemansuppdraget allmänt gör sig
i allt högre grad gällande. Detta anser jag vara ett fullkomligt
och betänkligt misstag; åtminstone på de orter, der jag varit och
der jag nu är domare, har jag alltid funnit, att nämndemansuppdraget
ansetts och anses fortfarande som ett förtroendeuppdrag, och
annorlunda bör det naturligtvis icke vara. Äfven på andra orter
vet jag, att så är förhållandet.

Den siste ärade talaren har påpekat, att särskilda förhållanden
kunna orsaka, att nämndemän icke stanna så länge qvar i nämnden,
som önskligt är. Detta är ju onekligen en olägenhet; men det
beror nog ofta, såsom han sade, derpå, att med nämndemansuppdraget
följer skyldighet till andra, ofta besvärliga bestyr, såsom det
att tjenstgöra vid vägsyner. I de trakter, der kommunen — såsom
t. ex. förhållandet är i det ena tingslaget af den domsaga, som är
mig anförtrodd — åtagit sig att ersätta nämndemännen för besväret
vid vägsyner, der förspörj es ej heller denna olägenhet af täta
ombyten inom häradsnämnden. I det af mig nu nämnda tingslaget
inom min domsaga hafva nämndemännen allmänt stannat qvar i
sina befattningar mycket länge, och under de tjugu år, jag varit
domare der, har, utom i följd af dödsfall, ingen nämndeman afgått,
så vidt jag minnes, annat än efter en lång och oftast efter en synnerligen
lång tjenstgöringstid. I det andra tingslaget, der ersättning
för bestyret vid vägsyner ej lemnas, är det något annorlunda; men
som ett bevis på, att nämndemansinstitutionen äfven der långt ifrån
att förlora tvärtom vunnit i anseende, kan jag nämna det goda
förhållandet på senare år, att den tid, hvarunder nämndemännen
stanna qvar i rätten, i allmänhet snarare förlängts än tvärt om.

Det är således en alldeles ovigtig uppfattning, då man påstår,
att nämndemansinstitutionen icke åtnjuter den aktning, som bör
tillkomma densamma, eller, såsom motionären förmenar, förlorat
allt inflytande och anseende. Att denna befattning fortfarande anses
som ett förtroendeuppdrag, vågar jag påstå, likasom ej heller någon
torde kunna jäfva det omdömet, att i stort sedt nämnden fylt och
fyller sitt ansvarsfulla uppdrag på ett synnerligen tillfredsställande
sätt och med full insigt af betydelsen af den plats, den har, och
således ock är förtjent af förtroende.

Hvad beträffar den del af frågan, som gäller en föreslagen
ändring af nämndens rösträtt från kollektiv, som den nu är, vill

45 3V:o 18.

Lördagen den 23 Mars.

jag endast för kammaren påminna om den diskussion, som här Ifrågasatt
egde rum för några år sedan vid behandlingen af då framlagdt
förslag till ny lag angående bevisning inför rätta. Inom högsta nämnds
domstolen hade, om jag minnes rätt, med ett enda undantag utta.-befogenhet vid
lats den uppfattning, som äfven här i kammaren gjordes gällande, meningsskiljsärskildt
af en dåvarande ledamot af högsta domstolen, som då ock
tillhörde denna kammare, att man med nödvändighet måste hålla ,Fortg-)
fast vid den principen, att nämnden skall hafva en kollektiv röst.

Först om och när det blir fråga om en ombildning af underdomstolarne
i landet, först då kan en ändring i nuvarande bestämmelse
om nämndens rösträtt möjligen ifrågasättas.

Min öfvertygelse är, att motionären gör sig skyldig till eu
betydlig missuppfattning, då han tror, att i allmänhet nämndemännen
sjelfva anse sin ställning blifva en mera värdefull, om en
ändring i det af honom angifna syfte komme till stånd, och för
sitt anseendes skull önska denna ändring i sin rösträtt vid domsluten.
Nämndemansinstitutionen är, enligt min bestämda uppfattning,
i allmänhet mycket högt uppskattad, och eu plats i häradsnämnden
anses vara ett förtroendeuppdrag af värde och betydelse,
så att icke någon vägrar mottaga den af det skäl, att den icke är
förenad med anseende, utan är det nog andra skäl, då en till
nämndeman ifrågasatt person icke känner sig hågad åtaga sig
värfvet.

Jag ber att få yrka bifall till den af herr Hasselrot med flere
afgifna reservationen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föredragna punkt hemstält samt vidare på afslag
derå; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 19 och 20 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 33, i anledning af väckt
motion angående ändrad lydelse af § 9 i förordningen om kyrkostämma
m. m. den 21 mars 1862, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de vid sammanträdets
början aflemnade kongl. propositionerna.

N:o 18. 46

Lördagen den 23 Mars.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 35, i anledning
af väckt motion angående införande i konkurslagen af bestämmelse,
att handlingar i konkursmål må kunna med allmänna posten
till rätten, domaren eller rättens ombudsman insändas.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hasselrot under
fjorton dagar från och med den 26 innevarande månad.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

Herr Sjöcrona afgaf en motion, n:o 39, i anledning af bestämmelserna
om värnskatt i Kongl. Maj:ts förslag till värnpligtslag.
Denna motion blef på begäran bordlagd.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som under dagen bordlagts första gången, skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde;

hvarjemte kammaren, likaledes på hemställan af herr talmannen,
medgaf, att de anslag, som utfärdats till nu pågående sammanträdes
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 2,3o e. m.

In fidem

♦

A. v. Krusenstjerna.

Tisdagen den 26 Mars.

47 K:o 18.

Tisdagen den 26 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3o e. in.

Herr statsrådet Annerstedt aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, angående fördelning af besparingar å sjette
hufvudtitelns anslag till jordbruket, handeln och näringarna.

Justerades protokollet för den 19 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes sammansatta banko- och lagutskottets
betänkande n:o 3, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af § 5 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.

Föredrogs och hänvisades till första särskilda utskottet herr
Sjöcronas den 23 innevarande månad afgifna och då bordlagda
motion, n:o 39, i anledning af bestämmelserna om värnskatt i Kongl.
Majrts förslag till värnpligtslag.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
följande den 23 innevarande mars bordlagda ärenden, nemligen statsutskottets
utlåtande n:o 9, bankoutskottets memorial n:o 7, sammansatta
banko- och lagutskottets memorial n:o 2 äfvensom lagutskottets
utlåtanden n:is 35 och 36.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om inrättande af nya tjenster vid statens

0 18. 48 Tisdagen den 26 Mars.

jernvägar samt om löneförbättring för vissa grupper af den derstädes
anstälda personalen;

n:o 30, i anledning af Kongl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till nya byggnader och anläggningar
samt ny rörlig materiel vid statens redan trafikerade jernvägar
äfvensom till fortsättande af statens jern vägsbyggnader; och

n:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter fiskaren Hans Martin
Larssons i Klätta aflidna hustru Anna Larsson, född Alfsdotter.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 183, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, angående väckta
motioner om beredande af sabbatshvila åt tjensteman och betjente
vid postverket m. fl., beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende
till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 182, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10, angående väckt
förslag om ändrade bestämmelser i fråga om beviljande af rättighet
till utskänkning af vin och maltdrycker å lägerplatser, beslöt Första
Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Herr talmannen yttrade, att han, enligt vid talmanskonferens
denna dag träffad öfverenskommelse, finge meddela: att utom morgondagens
plenum endast ett arbetsplenum komme att före påsk
ega rum, nemligen nästa fredag; att det första arbetsplenum efter
påsk vore ämnadt att utsättas till torsdagen den 11 april, hvilket
plenum komme att taga sin början allra först klockan 12 på dagen;
att vid detta plenum gemensamma omröstningar skulle företagas
öfver de voteringspropositioner, som redan blifvit eller dessförinnan
kunde hinna att blifva godkända; att efter nästkommande fredag
till nämnda torsdag vid inträffande plena endast komme att förehafvas
bordläggningar af inkommande utlåtanden m. m., justering
af voteringspropositioner och skrifvelseförslag samt dylika ärenden
af löpande beskaffenhet.

Tisdagen den 26 Mars.

49 N:o 18.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af lierr talmannen beslöts, att sammansatta
banko- och lagutskottets betänkande n:o 3 skulle sättas främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,42 e. m.

Jn fidem

A. v. Krusenstjema.

Första Kammarens Prof. 1901 N:o 18.

4