1901. Andra Kammaren. N:o 30
ProtokollRiksdagens protokoll 1901:30
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1901. Andra Kammaren. N:o 30.
Lördagen den 4 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet, och leddes
dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.
§ 1.
Statsutskottets till en början föredragna memorial n:o 81,
angående semester för deputerade i riksgäldskontoret samt angående
reglering af aflöningen för den vid riksgäldskontoret och
Riksdagens bibliotek anstälda tjenstepersonal m. m., blef af kammaren
godkändt.
§ 2.
Till afgörande förelåg häruppå statsutskottets utlåtande n:o 82, Angående
angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra, dyrtidstillägg
tredje, fjerde, femte, sjette, sjunde, åttonde och nionde hufvud- .ät en ,del
titlarne gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg
för år 1901 åt en del tjensteman och betjente m. m.
I den af Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof hade Kongl. Maj:t föreslagit,
att, till beredande, i enlighet med de i statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 7 sistlidne januari angifna grunder, af
dyrtidstillägg för innevarande år åt eu del tjensteman och betjente,
å extra stat för år 1902 måtte anvisas såsom förslagsanslag under:
andra hufvudtiteln (punkt | 9:o) .. | ............. kronor | 289,000 | _ | |
tredje » | ( * | 12:o) .. |
| 6,400 | — |
fjerde » | ( » | 48:o) .. |
| 1,130,884 | — |
femte » | ( - | 44: o) .. |
| 296,000 | — |
sjette » | ( » | 38: o) .. |
| 2,331,000 | — |
sjunde » | ( » | 24:o) .. |
| 398,135 | — |
åttonde » | ( * | 33: o) .. |
| 826,500 | — |
nionde » | ( » | 36: o) .. |
| 146,000 | — |
|
|
| Summa kronor | 5,423,919 | — |
Tillika hade Kongl. Maj:t äskat, att, för beredande af tillgång
till anvisande åt amanuenser och extra biträden af tillfälliga
ökningar för innevarande år i deras arfvoden, måtte under de
Andra Kammarens Prof. 1901. N:o SO.
1
N o 30. 2
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående särskilda hufvudtitlarne å extra stat för år 1902 anvisas nedan
dyrtidstillägg nämnda belopp, nemligen under:
åt en del
tjensteman och an(jra hufVudtiteln (punkt 10:o) ......... | ......... kronor | 5,100 | — | |||
Derjemte | » | ( » | 49: o) ......... | ......... » | 2,760 | — |
(Forts-) femte | » | ( ^ | 45:o) ......... | ......... » | 2,175 | — |
sjette | » | ( » | 39:o) ......... | ......... » | 56,600 | — |
sjunde | » | ( * | 25:o) ......... | ......... » | 13,061 | — |
åttonde | » | ( » | 134:o) ......... | ......... » | 12,300 | — |
nionde | » | ( » | 37:.») ......... | .......... » | 1,800 | — |
|
|
| eller tillsammans kronor | 93,796 | — |
Vidare hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att
dyrtidstillägg i enlighet med berörda grunder finge för år 1901
utgå till tjensteman och vaktmästare vid flottans pensionskassa.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en af justitieombudsmannen i dennes embetsberättelse gjord framställning,
att Riksdagen måtte anslå ett belopp af 150 kronor
om året, att såsom dyrtidstillägg åt vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen
utgå från och med år 1901 och tills
vidare.
Utskottet hemstälde,
I) att, i anledning af hvad Kongl. Maj:t under 2, 3, 4, 5, 6,
7, 8 och 9 hufvudtitlarne föreslagit i fråga om beviljande af
anslag till dyrtidstillägg, Riksdagen må, för beredande af dyrtidstillägg
för innevarande år åt en del tjensteman och betjente inom
de olika departementen jemte dertill hörande embetsverk, kårer och
stater under nedannämnda hufvudtitlar, på extra stat för år 1902
anvisa särskilda förslagsanslag till följande belopp, nemligen:
under andra hufvudtiteln ....................... kronor 80,000:
» tredje » » 3,500
» fjerde » » 600,000
» femte » * 170,000:
» sjette » » 1,200,000:
» sjunde » » 200,000:
» åttonde » » 450,000
» nionde » » 85,000:
att utbetalas med iakttagande, att för beräknande af dyrtidstillägg
skola gälla följande grunder:
l:o) Dyrtidstillägg utgår med tio procent å kontant aflöning,
dock icke i något fall med högre belopp än 500 kronor.
2:o) Från åtnjutande af dyrtidstillägg undantagas
a) de tjensteman och betjente, i hvilkas aflöning ingå
bostads- eller boställsförmån in natura;
b) de tjensteman, hvilkas aflöningsförmåner af statskonst
för innevarande år uppgå till högre belopp än 7,000
kronor;
Lördagen den 4 Maj, e. m.
3 N o 30.
c) de tjensteman och betjente, hvilkas sammanlagda inkomster
af arbete år 1900 af vederbörande taxeringsmyndigheter
uppskattats till högre belopp än 7,000
kronor.
3:o) Dyrtidstillägg må allenast tilläggas tjensteman och betjente,
hvilkas aflöning blifvit af Konung och Riksdag till siffran bestämd
eller eljest utgår efter af Riksdagen pröfvade grunder.
4:o) Dyrtidstillägg beräknas endast å aflöningsfömåner, hvilka
utgå af statsmedel. Der aflöning bestrides dels af statsmedel,
dels ock af andra medel, beräknas dyrtidstillägg endast å den del
deraf, som utgår af statsmedel, dock att åt lärare vid universiteten
och allmänna läroverken, i hvilkas aflöning ingå jemväl andra
medel än statsmedel, dyrtidstillägg må beräknas å hela det belopp,
hvartill aflöningen blifvit, på sätt i nästföregående moment sägs,
bestämd att minst uppgå. Dyrtidstillägg må äfven beräknas å
sådan inqvarteringsersättning, som vid vissa arméns truppförband
utgår af kommuners medel.
5:o) Dyrtidstillägg beräknas å följande slag af aflöningsförmåner:
lön;
tjenstgöringspenningar, deri inberäknadt häradsskrifvare tillkommande
tillägg till deras fasta tjenstgöringspenningar;
kontant bostads- och inqvarteringsersättning;
arfvode;
beklädnadsersättning vid armén och flottan;
med lön likstäldt lönetillägg; samt
dagaflöning vid armén och flottan.
6:o) Dyrtidstillägg till den, som af statens medel åtnjuter
lön eller arfvode för två eller flere befattningar, utgår endast för
en af dessa, nemligen för den, som medför högsta aflöningen, eller,
derest denna på mer än ett ställe är lika, för den af dem, till
hvilken han först blifvit befordrad, samt
7:o) Dyrtid stillägget anses tillhöra lönen.
II) att dyrtidstillägg i enlighet med de af utskottet föreslagna
grunder jemväl må för innevarande år utgå till tjensteman och
vaktmästare vid flottans pensionskassa;
III) att Kongl. Maj:ts förslag om anvisande af anslag under
de särskilda hufvudtitlarne, till beredande åt amanuenser och extra
biträden af tillfälliga ökningar för innevarande år i deras arfvoden,
icke må af Riksdagen bifallas; samt
IY) att förslaget om dyrtidstillägg åt den hos justitieombudsmannen
anstälde vaktmästare icke må bifallas.
Vid utlåtandet hade fogats reservationer af herrar Pehrson
i Törneryd, Boström, Göransson, Svensson i Olseröd, Petersson
i Påboda, Anderson i ITasselbol och Odtpnst, hvilka hemstält,
a) att hvad Kongl. Maj:t under 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjenstemänoch
betjente.
(Forts.)
N:o 30. 4
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjensteman och
betjente.
(Forts.)
Lördagen den 4 Maj, e. m.
hufvudtitlarne föreslagit i fråga om beviljande af anslag till dyrtidstillägg
icke må af Riksdagen bifallas; och
b) att Kongl. Maj:ts förslag om dyrtidstillägg åt tjensteman
och vaktmästare vid flottans pensionskassa jemväl må af Riksdagen
af slås;
c) att Kongl. Maj:ts förslag om anvisande af anslag under de
särskilda hufvudtitlarne till beredande åt amanuenser och extra biträden
af tillfälliga ökningar för innevarande år i deras arfvode n
icke må af Riksdagen bifallas; samt
d) att justitieombudsmannens ofvan omförmälda framställning
icke heller må vinna Riksdagens bifall;
samt af herrar Larsson i Mörtlösa och Persson i Tällberg,
hvilka, med anslutning i öfrigt till utskottets förslag, ansett, att
punkterna l:o) och 2:o) af de utaf utskottet för beräknande af
dyrtidstillägg föreslagna grunder bort hafva följande lydelse:
l:o) Dyrtidstillägg utgår med tio procent å kontant aflöning,
dock icke i något fall med högre belopp än 300 kronor;
2:o) Från åtnjutande af dyrtidstillägg undantagas:
a) de tjensteman och betjente, i hvilkas aflöning ingå
bostads- eller boställsförmån in natura;
b) de tjensteman, hvilkas aflöningsförmåner af statstjenst
för innevarande år uppgå till högre belopp än 3,000
kronor;
c) de tjensteman och betjente, hvilkas sammanlagda inkomster
af arbete år 1900 af vederbörande taxeringsmyndigheter
uppskattats till högre belopp än 3,000
kronor;
samt att anslagbeloppen under de särskilda hufvudtitlarne borde
härefter jemkas.
Sedan punkten 1 föredragits, yttrade
Herr Pehr son i Törneryd: Herr talman! Då jag antager,
att det kommer att framställas proposition på hvarje punkt särskildt
för sig, ber jag härmed få anhålla, att herr talmannen
behagade framställa proposition på, huruvida ej diskussionen må
få omfatta, redan vid första punkten, förslaget i dess helhet.
Den af herr Pehrson i Törneryd sålunda gjorda hemställan
bifölls af kammaren, hvaruppå ordet åter lemnades till
Herr Pehrson i Törneryd, som nu anförde: Kongl. Maj:t
föreslog för sistlidne års Riksdag att bevilja dyrtidstillägg till embetsed!
tjensteman med 20 procent af lönen under iakttagande af
följande bestämmelser: att, der aflöningen bestode dels af penningar
och dels af bostads- eller boställsförmån in natura, vare
sig denna vore i stat beräknad till visst belopp eller icke, dyr
-
Lördagen den 4 Maj, e. m.
5 N:o 30.
tidstillägget skulle utgå med 10 procent af det kontanta aflöningsbeloppet;
att dyrtidstillägg icke skulle tillkomma tjensteinnehafvare
till högre belopp, än att hans till grund för beräkningen liggande
aflöningsförmåner, inberäknadt värdet af bostad eller boställe, der
sådant vore i stat angifvet, jemte dyrtidstillägget uppginge till
3,600 kronor; samt slutligen att äfven amanuenser med fast lön
skulle erhålla dyrtidstillägg. Riksdagens beslut i anledning af
denna Kongl. Maj:ts framställning vid sistlidne års riksdag känna
vi alla till. Det innebar, att Riksdagen icke ansåg, att sådana prisförhållanden
hade inträffat, som kunde anses utgöra en varaktig
prisstegring. Vidare ansågs, åtminstone från några håll, under
frågans diskussion i kamrarne, att det vore obilligt att draga upp
en gräns just der Kongl. Maj:t hade satt den. Slutligen ansåg
man äfven, att det skulle vara mera tillfredsställande och mera
rättvist att i stället för att bevilja dyrtidstillägg låta verkställa
en allmän revision af lönerna, af hvilken då skulle framgå, hvarest
behof af ett lönetillägg kunde vara förefintligt, och att Riksdagen
sedermera på grund af en dylik utredning skulle ytterligare besluta
i frågan.
Emellertid, på dessa grunder blef, som sagdt, Riksdagens beslut
ett afslag på Kongl. Maj:ts framställning.
Kongl. Maj:t har nu till innevarande års Riksdag gjort en
liknande framställning i något förändrad form, hvari föreslås, att
dyrtidstillägg måtte utgå med följande belopp:
a) der aflöningen utgöres endast af penningar:
med 15 procent å aflöningen, dock i något fall med högre
belopp än 750 kronor;
b) der aflöningen består dels af penningar och dels af bostadseller
boställsförmån in natura, vare sig denna är i stat beräknad
till visst belopp eller icke:
med 10 procent å aflöningen, dock icke i något fall med högre
belopp än 500 kronor;
samt att å aflöning, som öfverstiger 10,000 kronor, dyrtidstillägg
icke måtte utgå.
Utskottet, för öfrigt välvilligt stämdt mot Kongl. Maj:ts framställning,
har, som vi finna, icke kunnat tillstyrka bifall till densamma
i sin helhet, utan har för sin del föreslagit, att dyrtidstillägg
skulle utgå enligt följande grunder:
l:o) Dyrtidstillägg utgår med tio procent å kontant aflöning,
dock icke i något fall med högre belopp än 500 kronor.
2:o) Från åtnjutande af dyrtidstillägg undantagas
a) de tjensteman och betjente, i hvilkas aflöning ingå
bostads- eller boställsförmån in natura;
b) de tjensteman, hvilkas aflöningsförmåner af statstjenst
för innevarande år uppgå till högre belopp än 7,000
kronor;
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjensteman och
betjente.
(Forta.)
N:o 30. (3
Lördagen den 4 Maj, e. m.
c) de tjensteman, och betjente, hvilkas sammanlagda inkomster
af arbete år 1900 af vederbörande taxeringsmyndigheter
uppskattats till högre belopp än 7,000
kronor.
Jag har för min del icke kunnat biträda vare sig Kongl.
Maj:ts eller utskottets nu föreliggande förslag. Långt billigare
var enligt min åsigt den framställning om dyrtidstillägg till
tjensteman, hvilken gjordes af Kongl. Maj:t i fjor. Visserligen
motiverades afslaget derpå på ett sätt, som icke i allo tillfredsstälde
mig. Men det är oss alla bekant, att vid sådana tillfällen
ingen får sin vilja rigtigt fram, utan att man får jemka med sig,
den ene med den andre. Jag måste således finna mig i, att afslaget
på Kongl. Maj:ts framställning i fjor fick den motivering, som det
hade. Emellertid håller jag fortfarande fast vid den del af fjorårets
motivering, som syftade på, att i stället för ett dyrtidstillägg,
lemnadt intill en viss gräns åt alla, en revision borde komma till
stånd, som närmare och bättre visade, hvar egentligen något behof
af lönetillökning vore för handen. Herrarne finna af den reservation
jag biträdt, att reservationen särskilt lagt vigt vid denna
omständighet. Jag tror, att ett sådant förfaringssätt vore det enda
rätta. Ett sådant tillvägagångssätt som det, hvilket Kongl. Maj:t
föreslagit eller utskottet tillstyrkt, kan jag ej föreställa mig vara
rigtigt. Utskottet, som visserligen gjort jemkningar i Kongl. Maj:ts
förslag, har likväl visat sig villigt att tillstyrka dyrtidstillägg till
tjenstemän, som hafva en aflöning af upp till 6 ä 7,000 kronor.
Jag kan för min del icke fatta, att något behof af ett dyrtidstillägg
kan förekomma, när en person har så pass hög årsinkomst.
Tvenne ledamöter af statsutskottet från denna kammare hafva
bifogat en särskild reservation, gående ut på, att dyrtidstillägg
efter deras mening kunde vara berättigadt upp till ett visst
aflöningsbelopp, och derför föreslagit, att ett sådant dyrtidstillägg
skulle utgå intill ett aflöningsbelopp af 3,000 kronor med 10 %
af beloppet. Om det nu öfverhufvud vore möjligt att uppdraga
en viss gräns på ett tillfredsställande sätt, vore nog den af dessa
reservanter föreslagna gränsen rättvisare än den af utskottet
ifrågasatta. Men vid hvarje försök att bestämma en sådan gräns
inträffa i alla fall vissa olägenheter och oegentligheter, hvilka det
vore allt skäl att förebygga. Det är förnämligast derför jag ej
kunnat vara med om att biträda den mening, som i nämnda
reservation fått sitt uttryck.
Framför allt anser jag, att full rättvisa icke kan ernås annat
än genom en revision. En sådan revision, äfven benämnd lönereglering,
är enligt min mening icke detsamma som en generel
löneförhöjning. Det är eu bestämd misstydning att i ordet inlägga
något sådant, om än jag väl vet, att på senaste tider de flesta
vilja sätta lönereglering såsom liktydigt med en generel löneförbättring.
Nej, lönereglering måste innebära ett afpassande af
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjenstemcinoeh
betjente.
(Forts.)
Lördagen den 4 Maj, e. m.
7 N:o 30.
aflöningsbeloppen allt efter de olika tjenstegraderna. Af en sådan
revision, som icke afsåge en löneförbättring öfver hela löneskalan,
utan en rättvisare och jemnare fördelning af aflöningsbeloppen i
sin helhet och i proportion till hvarandra och som framför allt
sökte åstadkomma indragningar af onödiga tjenster, skulle man
erhålla ett helt annat resultat än det, som vinnes genom medgifvandet
af ett generelt dyrtidstillägg.
Jag har redan antydt, att den enligt mitt förmenande största
svagheten i statsutskottets förslag är den, att utskottet föreslår,
att dyrtidstillägg skulle utgå ända upp till 7,000 kronors aflöning.
Huru kan det vara möjligt, att man kan vilja påstå, att det skulle
verkligen vara behöfligt att lemna lönetillökning på sådana aflöningsbelopp?
Man vädjar till prisstegringen och säger, att lifsförnödenheterna
stigit i pris, likaså bostadshyror, tjenstehjonslöner och dylikt;
det ena med det andra skulle betinga en lönetillökning äfven för
de bäst aflönade tjenstemännen. I det afseendet kan det ju vara
rigtigt, att en del lifsförnödenheter på senare tiden stigit i pris.
Men gör man en jemförelse mellan prisförhållandena å ena sidan
på 1870- och början af 1880-talet, då de flesta löneregleringarna
kommo till stånd, och å andra sidan på 1890-talet, skall man
finna, att vissa lifsförnödenheter voro dyrare på 1870- än på 1890-talet. Vidare, då man granskar dessa prisförhållanden närmare,
finner man, att vissa visa tendens att falla i pris. Om man icke
precis kan påstå detta om bostadshyrorna, så gäller det dock om
en del lifsförnödenheter. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har sjelf funnit anledning att påpeka, att ved fallit
i pris. Sedan herr statsrådet gjorde detta uttalande, har, såsom
utskottet framhållit, denna artikel ytterligare fallit i pris. Helt
säkert kan man våga det påståendet, att äfven bostadshyrorna
komma att följa med. Kulminationspunkten är nådd, och vi gå
sämre konjunkturer ocli fallande pris till mötes i det ena som
andra fallet. Jag tror icke, att någon härom hyser någon annan
mening än denna.
Vid den af herr statsrådet anstälda jemförelsen mellan prisförhållandena
för de tre första qvartalen af år 1900 å ena sidan
och det sista qvartal et af samma år å andra sidan framhåller herr
statsrådet, att under det sista qvartalet priset stigit på vissa lifsförnödenheter,
såsom kött, fläsk, fisk, smör, ägg o. s. v. Jag
tillåter mig göra en liten erinran rörande denna jemförelse. Hvad
beträffar de först nämnda artiklarne, kött och fläsk, kan man icke
säga, att de visa någon konstant benägenhet att stiga i pris under
årets sista qvartal; men hvad deremot beträffar priset på mjölk,
smör, fisk, ägg, är det ingalunda något för år 1900 allenastående,
att priset derpå stiger under sista delen af året, utan det inträffar
hvarje år. I början af året, på våren och försommaren är det
alltid billigare pris på dessa lifsförnödenheter än under det sista
<j vårta! et.
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjensteman och
betjente.
(Forts.)
N:0 30. 8
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående I anslutning till hvad jag sålunda sökt visa måste jag göra
Ayåtidenildn° gällande såsom min åsigt, att ännu icke någon sådan dyr tid är
tjensteman och för hunden, att man bör bifalla ett sådant förslag som det förebetjente.
liggande. Jag tror, att, om Riksdagen icke vill besluta en an(Forts.
) hållan till regeringen om att få en allmän revision af aflöningsstaterna,
Riksdagen icke bör besluta det begärda dyrtidstillägget
ty vi hafva nog, såsom nämndt, nått höjdpunkten och äro på nedgående
med afseende på både den ena och den andra artikelns plus.
I detta sammanhang vill jag nämna en annan sak, som jag
tror det kan vara skäl i att vid detta tillfälle taga i betraktande.
Man har ofta hemtat exempel från utlandet, när det galt vissa
angelägenheter, som vi här i Riksdagen afhandlat. Det kan fölen
gångs skull törhända vara af intresse att taga i betraktande
utlandets exempel beträffande aflöningen af embets- och tjensteman.
Försök hafva gjorts inom den särskilda afdelning af statsutskottet,
som haft den förberedande behandlingen af ärendet sig
ålagd, att åstadkomma en utredning angående dessa förhållanden:
och sedan har åtskilligt talats derom vid det slutliga afgörandet af
ärendet i utskottets plenum. Emellertid hafva de jemförelsepunkter,
man sökt, icke varit fullt korrekta, och man har derför
afstått ifrån att komma fram med några exakta siffror. Men af
den öfverläggning, som förts både på afdelningen och i utskottets
plenum, har för alla, som varit i tillfälle att deri deltaga, tydligt
och klart framgått, att förhållandena beträffande tjensteman aflöning
å ena sidan i Danmark och Norge och å andra sidan här
i Sverige äro ungefär följande. Första gradens tjensteman —
hvarmed i allmänhet betecknas sådana, som hafva en aflöning af
3,000 kronor — äro något lägre aflönade hos oss än i Danmark
och Norge. Men redan andra gradens tjensteman — sådana, som
hafva 4,500 kronors aflöning jemte ålderstillägg — äro betydligt
bättre aflönade här än i Norge och Danmark. Tredje gradens
tjensteman — sådana, som hafva 6,400 kronor i lön och ett ålderstillägg
på 600 kronor, således efter 5 års tjenstgöring 7,000 kronor
— äro mycket bättre aflönade här än i Norge och Danmark.
Slutligen tillhör det mig att nämna, att likasom första giadens
tjensteman i Sverige ansågos hafva något lägre aflöning än
motsvarande tjensteman i Norge och Danmark, så äro ock de
embetsman, som stå öfver tredje gradens tjensteman, i vissa fall
något högre aflönade i Danmark och Norge än hos oss. Jag tror,
att denna åskådning är rigtig i hufvudsak. Om man utgår från
förhållandena i detta afseende i våra grannländer, synes det mig
alltså, som man af en jemförelse af dessa med förhållandena hos
oss dervid icke skulle kunna hemta några skäl för de nu föreslagna
dyrtidstilläggen.
Äfven anser jag mig vid detta tillfälle böra säga några ord
om, huru jag tror, att ett bifall till statsutskottets förslag skulle
komma att uppfattas i landet i allmänhet. Svårt skall det vara
9 N o 30.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
för folket i Sveriges landsbygd att förstå vår åtgärd, om vi gå
att besluta en löneförbättring till tjensteman med en inkomst
på 6 ä 7,000 kronor, och jag undrar icke öfver en sådan uppfattning,
utan jag måste säga, att jag delar den.
Med anledning af hvad jag förut här i korthet vidrört, nemligen
att vi nu efter min uppfattning nått höjdpunkten beträffande
prisen på lifsförnödenheter — vissa hafva redan fallit i pris
och de andra följa sannolikt snart nog efter — och vidare med
afseende derpå, att det efter mitt förmenande icke kan vara
rigtigt att bevilja dyrtidstillägg å så höga lönebelopp, som här
föreslagits, så tror jag, att det varit bättre, om utskottet hade
kommit till ett sådant förslag, som jag och mina medreservanter
ifrågasatt i den till utskottets betänkande fogade reservationen.
I denna reservation hafva vi icke förnekat, att det kan finnas
oegentligheter i tjenstemännens aflöningsförhållanden, men vi
hafva för deras afhjelpande pekat på en helt annan utväg, rättvisare
än att bevilja ett generelt dyrtidstillägg, med hvilket man
nu vill afhjelpa dessa förmenta missförhållanden.
På dessa nu i korthet anförda skäl anhåller jag, herr talman,
om afslag å statsutskottets förslag i den föredragna punkten och
alltså bifall till motsvarande punkt i den af mig biträdda, vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet grefve
Wachtmeister: Herr vice talman, mine herrar! Kongl. Maj:t
har visst icke förbisett, hvad sistlidne Riksdag yttrade och som i
år upprepats af utskottet och framför allt af reservanterna i fråga
om en lönereglering och dess företräde framför dyrtidstillägg, och
förberedelser till en sådan lönereglering äro också redan vidtagna
beträffande fyra af de största och vigtigaste staterna. Men en
lönereglering afser framtiden, och här är nu fråga om ett omedelbart,
redan under innevarande år utgående understöd.
Om det är eu sak, hvarom statens löntagare inom alla såväl
högre som lägre lönegrader äro ense, så är det den, att det
för närvarande råder dyr tid i landet, och om denna sin mening
äro de för visso icke ensamma. Äfven inom andra samhällsklasser
är det väl ganska få, som icke dela den. Man må anställa
statistiska undersökningar och beräkningar angående prisstegringar
och prisfall, och dessa undersökningar och beräkningar må utfalla
på det ena eller andra sättet — man har ju sett ganska olika
resultat träda i dagen — alla tjensteman veta dock, att tiderna
äro dyra, ocli de icke endast veta det, de känna det dagligen
och stundligen, de känna det under form af det betryck och den för
många verkligen nödstälda belägenhet, som måste uppstå, då de
tillgångar, på Indika de byggt sin och de sinas existens, i verkligheten,
om också icke till siffran, väsentligen förminskats. Naturligtvis
veta de, att de lika väl som alla andra få finna sig i de
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjenstemänoch
betjente.
(Forts.)
N:o 30. 10
Lördageu den 4 Maj, e. m.
Angående prisvexlingar, som tid efter annan ega rum. Men då prisstegringen
afwfdeP n‘1^ en höjd, som vida öfverstiger det vanliga måttet på dylika
tjemtemimoch Prisvexlingar, så är det icke underligt, att det landet rundt råder
betjente, en orosfyld förhoppning, att statsmagterna måtte behjerta dessa
(Forts) sina arbetstagares belägenhet.
Riksdagen plägar emellertid — som väl är, må man säga —
icke vid fattandet af sina beslut låta leda sig af känslostämningar
och allmänna intryck, utan fordrar, att de skäl, på hvilka den
skall grunda sina beslut, skola utgöras af bestyrkta och oomtvistliga
fakta. Så är det helt naturligt äfven här. Då det talas om
dyr tid, så är det naturligt, att Riksdagen vill hafva klart för sig,
hvad dermed bör förstås. »Dyrt» är ett relativt begrepp, som
förutsätter ett jemförelseled. De, som klaga öfver de dyra tiderna,
uppställa nog i allmänhet — det vill jag icke bestrida — såsom
sådant jemförelseled de tider, som gingo närmast före den, då
den senaste prisstegringen började göra sig gällande, d. v. s.
tiden omkring 1896 och 1897. Uppställer man jemförelsen så,
så skall man, vare sig det är fråga om bostadshyror, tjenstehjonslöner,
bränsle eller lifsförnödenheter af alla slag, utan all fråga
på de allra flesta punkter kunna konstatera en större eller mindre,
oftast mycket betydlig prisstegring.
Men, säger man, det är icke med denna tidsperiod, som
jemförelsen skall ega rum, utan med den tid, då de nu gällande
löneregleringarne i allmänhet faststäldes, d. v. s. slutet af 1870- och
början af 1880-talet, och som herrarne nogsamt veta, är Kongl.
Maj:ts proposition jemväl grundad på en jemförelse med denna
tidsperiod. Men hvad jag i detta sammanhang ber att få framhålla
är den omständigheten, att de billiga pris, som inträdde i
början af 1880-talet kort efter löneregleringarne och som gjorde
sig gällande under återstoden af 1880-talet samt under större delen
af 1890 talet ända till de sista åren, i högst väsentlig grad bidragit
att göra trycket af den prisstegring, som inträdde under 1890-talets
sista år, vida mera känbart. Hade prisnivån hållit sig på det
hela taget oförändrad under den tid, som förflutit efter löneregleringarne,
till dess prisstegring i slutet af 1890-talet gjorde sig
gällande, skulle denna hafva varit vida mindre känbar. Häremot
torde herrarne kanske invända, att då tjenstemännen under ganska
lång tid åtnjutit bättre lönevilkor, än som tillämnades dem vid
löneregleringen, så är det icke mer än i sin ordning, att de nu
få vidkännas något sämre. Ja, detta skulle ju med skäl kunna
sägas, om de tjensteman, som fingo sina löner reglerade omkring
år 1880, ännu hade sina tjenster qvar och sålunda fått vara med
om både den onda och den göda tiden. Naturligtvis är detta
förhållandet med åtskilliga, men hvad beträffar det vida öfvervägande
flertalet tjensteman, hafva de fått sina tjenster under
den tid, då prisen stodo lågt, och det är derför förlåtligt eller
åtminstone förklarligt, att de togo de löner, som de tillträdde,
11 N:o 30.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
då de fingo sina tjenster, såsom gifna storheter, med hvilka de
ansågo sig kunna räkna. Jag menar icke härmed, att de skulle
hafva hängifvit sig åt några luxuösa vanor, ty dertill räckte nog
icke lönerna till, utan jag syftar på förhållanden, som säkert ofta
inträdt, t. ex. att en tjensteman ansett sig hafva råd att gifta sig,
hvilket han eljest icke skulle hafva ansett sig ega, eller att han
kostat på sina barn eu dyrare uppfostran, än han eljest ansett sig
hafva råd till.
Det är naturligt, att ett bakslag för dem måste komma att
kännas tryckande. Man kan icke begära, att alla dessa betjente
och tjensteman skola resonera såsom så, att visserligen äro nu
prisen höga, men vi hafva icke rätt att beklaga oss öfver denna
prisstegring i vidare mån, än i hvad den öfverstiger de pris,
som gälde omkring 1880. Detta kan för dem endast blifva ett
teoretiskt betraktelsesätt.
Jag vill emellertid bedja herrarne icke tro, att bevisföringen
i Kongl. Maj:ts förslag är grundad på denna de sista årens prisstegring,
utan är, såsom redan nämndt, förslaget grundadt på en
jemförelse mellan de nu rådande prisen och dem, som gälde
vid tiden för löneregleringarna. Jag vill endast be herrarne
besinna, att om man ock kalkylerar storleken af den vid denna
jemförelse framgående prisstegringen och på den och endast på
den grundar beräkningarne angående behofvet af ett dyrtidstillägg,
så måste för dem, det gäller, trycket af prisstegringen kännas
flerfaldigt tyngre, än som angifves af den siffra, som uttrycker
storleken af denna prisstegring. Betrycket särskild! för de lägst
aflönade tjenstemännen och deras familjer är flerfaldigt större och
mera tryckande, än nämnda siffra angifver, och att så är, lär icke
kunna läggas dem till last såsom något sjelfförvålladt.
Emellertid lenmar jag detta och håller mig endast till den
prisstegring, på hvilken Kongl. Maj:ts förslag är grundadt, d. v. s.
den, som framgår af en jemförelse med tiden omkring 1880.
Gifvet är, att ganska stora svårigheter måste möta, då man vill
verkställa eu undersökning angående prisförhållandena under en
så lång tidsperiod som 20 år eller derutöfver. Man vill få fram
siffror, som uttrycka medeltalen af de pris, som betalas vid milliontalstransaktioner,
och dertill kommer, att i många delar af landet
häfden icke inregistrerat alla prisförändringar, utan har man der
måst hålla sig till mer eller mindre obestämda reminiscenser.
Man har derför ock i den utredning, som här föreligger, fått in
åtskilliga siffror, som helt visst äro öfverdrifna. Men lyckligtvis
finnes för de större städerna ett rikhaltigare och till och med
mycket rikhaltigt material, och man är nog berättigad att på det
hela taga prisförändringarna i dessa städer såsom exponenter för
prisrörelsen i landet i dess helhet. Några absolut exakta resultat
kan man naturligtvis icke få, men jag tror dock, att herrarne skola
erkänna, att den af Kongl. Maj:t framlagda utredning fyller de
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjensteman och
betjente.
(Forts.)
N:o 30. 12
Lurdagen den 4 Maj, e. in.
AH9/lfJnle ansPr^k, som skäligen kunna ställas på en sådan utredning. Jag
åt''en del3 ^rmodar, att herrarne tagit del af denna utredning, och det torde
tjenstemänorh derför icke vara skäl att här redogöra för densamma; jag vill
betjente, blott erinra, att man såsom yttersta resultat af densamma ansett
(Forts.) sig kunna draga den slutsatsen, att den totala lefnadskostnaden
under tidsskiftet från åren 1876—1885 stigit intill år 1899 med
minst 14 procent och intill år 1900 med minst 16 procent. Kongl.
Maj:t har tagit medeltalet mellan dessa siffror och föreslagit ett
dyrtidstillägg af 15 procent.
Nu säger utskottet, att prisstegringen synes hafva nått sin
höjd och att en återgång till lägre pris torde kunna antagas
vara nära förestående. På ett annat ställe heter det beträffande
lifsmedlen, att prisen å dessa redan torde vara i nedgående. Detta
yttrade också den siste äx*ade talaren. Det är ju möjligt, att
prisen komma att gå ned, men de ekonomiska företeelserna äro
till sin natur något oberäkneliga. Man iakttager åtskilliga företeelser
på det ekonomiska området, sammanställa dessa med
hvarandra och anser sig af denna sammanställning kunna draga
den slutsatsen, att det eller det, här ett prisfall, måste komma
att inträffa. Men, som sagdt, det händer nog, att den väntade
slutföljden dröjer eller helt och hållet uteblir. Här inverka så
många faktorer, att det sannerligen icke är lätt att säga hvad
facit af dem blir. Jag tror, att det ännu är något tidigt att tala
om en förestående nedgång i prisen. Visserligen har priset på
ved, som redan förra året nedgick, under detta år ytterligare
sjunkit. Detta må ju i sin män vara en afsevärd sak. Priset
på lysoljor har också gått ned, ehuru icke synnerligen mycket,
men för öfrig! tror jag, att det skall blifva svårt att angifva
några förnödenheter, på hvilka priset gått ned. Jag fäster mig
då icke vid sådana smärre vexlingar, som litet emellan inträffa,
eller vid sådana regelbundet återkommande och på naturliga skäl
grundade företeelser som att priset på ägg under vårarne går
ned o. s. v. Jag vill gifva den föregående talaren rätt uti, att
det nog icke är så mycket att fästa sig vid, att fläsk, kött, fisk
och smör vid förra årets slut gingo upp i pris. Men eu sak
af ganska stor betydelse är den, att, åtminstone här i Stockholm,
hyrorna — den ojemförligt tyngsta och drygaste utgiftsposten, särskilt
i de smärre hushållen — icke synas vilja stanna vid den, man
kan säga, oerhörda höjd, som de hade förra hösten, utan visa tendens
att ytterligare stiga. Från många håll har jag sålunda hört, att
ökade hyror begärts och utfästs för lägenheter här i Stockholm
till instundande höst. Någon nedgång i hyrorna är, efter hvad
jag tror, alldeles utom räkningen. Jag tror, att herrarne på
stockholmsbänken skola kunna vitsorda hvad jag härom sagt. Någon
statistik i den vägen har naturligtvis ej kunnat åvägabringas.
Det är gifvet, att det måste vara förenad! med ganska stora
svårigheter att träffa det rätta måttet i fråga om storleken af ett
Lördagen den 4 Maj, e. in.
13 N:o 30.
dyrtidstillägg. Kongl. Maj:t har, såsom jag erinrat, i den verk- Angående
stälda utredningen ansett sig hafva ett godt stöd för sitt förslag
om ett dyrtidstillägg af 15 procent. Emellertid har statsutskottet tjensteman och
efter en grundlig behandling af frågan funnit sig böra stanna betjente.
vid 10 procent. Ehuru jag icke kan annat än beklaga, att utskottet (Forts.)
icke ansett sig kunna gå så långt, som Kongl. Maj:t föreslagit,
inser jag, att det vore fruktlöst att söka utverka eu höjning i
hvad utskottet föreslagit. Jag ber emellertid på det enträgnaste
få lägga kammaren på hjertat att bifalla hvad utskottet föreslagit.
Jag tror, att behofvet af understöd åt tjenstemännen är verkligt
trängande, så mycket mer, som detta behof gjort sig gällande
redan under några år.
I tusentals hem landet rundt motses Riksdagens beslut i denna
fråga med orolig förbidan. Om beslutet utfaller så, som man
hoppas, kommer oron att förbytas i liflig tacksamhet.
Friherre Ericson: Herr talman! Mine herrar! Då såväl
den förste talaren som herr statsrådet och chefen för kongl.
finansdepartementet gifvit en redogörelse för frågans föregående
behandling, behöfver jag således icke återkomma dertill, utan vill
genast gifva mig in på frågans kärna.
Jag skulle nog kunna hafva åtskilliga erinringar att göra vid
det utlåtande, som utskottet afgifvit, särskildt vid den punkt, der
utskottet hemställer, att procenten skall nedsättas från 15 till 10.
Men jag afstår derifrån dels af den anledningen, att jag är fullt viss
om, att de erinringar, som jag skulle kunna göra mot utskottets
utlåtande, icke skulle leda till något gagneligt resultat för de
löntagare, som beröras af den föreliggande frågan, dels ock derför att
jag måste erkänna, att enligt mitt förmenande i åtskilliga af utskottets
påvisanden mot Kongl. Maj:ts förslag ligger ganska mycket berättigad!.
Jag öfvergår således till hvad reservanterna haft att anföra
mot utskottets förslag. Den första reservationen är afgifven af
den förste talaren, herr Pehrson m. fl. I slutet af sin motiveringsäga
dessa reservanter, att de icke känna sig öfvertygade om tillförlitligheten
i de lemnade uppgifterna beträffande prisstegringen.
Jag tycker, att de i detta uttalande hafva, man kan godt säga,
ganska orätt, ty sällan hafva vi fått in en proposition från Kongl.
Maj:t, vid hvilken varit fogade grundligare, mera genomgående
och fullständigare uppgifter än just i denna proposition. Det har
infordrats uppgifter från landets olika delar. Dessa uppgifter må
nu vara skiftande, men i det afseende! äro de enstämmiga, att
lefnadskostnaderna under de senaste åren i väsentlig mån stigit.
Den förste talaren framhöll, att vissa förnödenhetsartiklar voro
dyrare på 1870-talet än nu. Det är visserligen möjligt och jagvill
icke bestrida det, ty jag förmodar, att han väl noga undersökt
saken, och det lider nog icke något tvifvel, att han kan
påvisa sådant. Emellertid torde det vill näppeligen finnas någon,
N:o 30. 14
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående som har att lefva af kontanta medel här i landet, som icke är
dyrtifhtilUigq af <jen uppfattning eller åsigt, att lefnadskostnaderna afgjordt och
tjenstemänoch Pil påfallande sätt under de senaste åren stegrats. Jag tror,
betjente, att om herrarne vände sig till hvem det vara må, som har att
(Forts.) lefva af kontanta medel, herrarne näppeligen erhölle annat svar.
Det är den, som måste utbetala kontanta medel, som säkrare
än hvar och en annan känner, huruvida lefnadskostnaderna ökats
eller icke. Vidare framhöll samme talare, att en jemförelse
mellan de löner, som förekomma i utlandet och lönerna här i
landet, ådagalagt, att i många, för att icke säga de flesta, fall
lönerna här hos oss skulle vara högre än i utlandet. Han redogjorde
för vissa klasser, för hvilka lönerna skulle vara högre
eller tvärt om. Ja, mine herrar, det är visserligen nu många år
sedan, men jag har lefvat i utlandet och tillsammans med tjensteman
och kan af erfarenhet påstå, att för att bedöma lönerna i
utlandet är det icke nog att se efter i den eller den tabellen,
hvad som utgår i kontanta medel, ty i utlandet hafva tjenstemännen
oftast en hel del förmåner, hvartill tjenstemännen här i
landet icke hafva något motsvarande.
Det hufvudsakliga motiv, som framhållits af de reservanter,
som helt och hållet yrkat afslag på begäran om dyrtidstillägg,
framhölls af den förste talaren, och detta var, att, såsom Riksdagen
i sin skrifvelse den 12 april nästlidet år framhöll, om prisstegringen
vore beroende på en i följd af många samverkande
omständigheter uppkommen höjning af den allmänna prisnivån,
Riksdagen ansåge lämpligare, att, derest Kongl. Maj:t, efter förutgången
utredning, funne vissa statens tjenare eller vissa grupper
af statstjenare, hvilkas aflöningar bestämts enligt äldre stater
eller enligt stater, uppgjorda enligt samma grunder, som följts
vid de äldre staternas fastställande, vara i behof af någon förbättring
i aflöningsvillkoren, eu revision af dessa statstjenares
afl öningsförhållanden verkstäldes. D. v. s. en ny lönereglering,
såsom han sjelf i sitt anförande öfversatte eller angaf ordet. I
likhet med honom får också jag uttala den uppfattningen, att, när
ett förslag om ny lönereglering af Kongl. Maj:t förelägges Riksdagen,
en sådan reglering icke bör helt enkelt innebära en
allmän löneförhöjning öfver lag för de olika tjenstemännen; utan,
fullkomligt i öfverensstämmelse med den förste talarens åsigt,
anser likaledes jag, att man i och för den nya löneregleringen
med mycken noggrannhet bör taga i öfvervägande, huruvida icke
inom administrationen arbetet kan på annat sätt fördelas och
ordnas, framför allt — att en del fenster möjligen kunna indragas.
Sådant kan ju ofta nog vara möjligt; det kan ju t. ex. under
årens lopp visa sig, att arbetet inom någon gren af administrationen
blifvit för tungt vägande, och då kommer Kongl. Maj:t med
en begäran att inom denna förvaltningsgren få några nya tjenster
inrättade, och ofta nog bifaller Riksdagen en sådan begäran, om
Lördagen den 4 Maj, e. in.
15 N o 30.
icke första, så dock andra eller tredje gången. Härefter skulle
man tillse, om icke indragning af tjenster kunde på annat håll
ske, men detta försummas nog esomoftast. Det ligger således,
såsom också herr Pehrson sade, mycken vigt uppå, att man vid
framställandet af förslag till nya löneregleringar också tager
hänsyn till, huruvida icke en förenkling i administrationen skulle
kunna på andra håll ega rum. Men om så är, så måste man å
andra sidan erkänna, att eu lönereglering är en mycket vidlyftig
affär, som icke kan uppgöras och framläggas med samma lätthet
som ett förslag om dyrtidstillägg, och att det erfordras, att man
med yttersta noggrannhet genomgår och öfverväger, huruvida det
ena eller det andra området af arbetsfältet möjligen behöfver
omändras. Med ett ord, uppgörandet af en lönereglering är
något, som kräfver ganska mycket både af tid och af arbete.
Men medan således arbetet på en dylik lönereglering pågår,
inträffar, att man skulle kunna tillämpa det gamla talesättet
»medan gräset gror, dör kon»; under väntan på en sådan ny
lönereglering sitta tjenstemämien på sina små löner, som reglerats
för en längre tid tillbaka och hvilka nu icke kunna tillfredställa
de ökade behof, som inträdt i och med de stegrade
lefnadskostnaderna. Ofta nog är ju förhållandet det, att, när
dyr tid inträffar, lefnadskostnaderna vanligen springa upp mycket
häftigt i höjden; om någon tid sjunka de tillbaka, men vanligast
ej så mycket, att de återgå till sin förra nivå, utan till eu nivå,
som är högre än den förutvarande normala, för hvilken den föregående
löneregleringen varit afsedd. Jag tror derför, att herrar
reservanter icke hafva rätt, hvarken ur synpunkten af löntagarnes
eller med hänsyn till statens intressen, då de framhålla, att
dyrtidstillägg böra såsom olämpliga förkastas, och att vi i stället skulle
se till, att vi finge en lönereglering till stånd. Dyrtidstillägget är ju
något, som kan gifvas, när den dyra tiden kommer; det utgör ett tillfälligt
bistånd, som tilldelas statstjenarne, och om det skulle visa
sig, att prisförhållandena återgå till de förutvarande normala, så
kan ju dyrtidstillägget rent af indragas. Och i hvarje fall är det
ju rätt och billigt, att man lemnar en dylik hjelp redan nu, då
de dyra tiderna redan inträdt, och icke nöjer sig med att först
skaffa sig förvissning om, huruvida dessa dyra tider blifva
beståndande för framtiden. Jag tror icke heller, att jag har så
orätt, om jag säger, att så der har man förut i allmänhet tillvägagått;
så var fallet med de löneregleringar, som egde rum för en
25—30 år sedan, och jag undrar, om icke för en 50 år sedan,
på fem tit,al et, ett liknande förhållande egde rum. Det har nog
icke varit utan allvarligt öfvervägande om hvilket tillvägagångssätt,
dyrtidstillägg (iller lönereglering, vore det för statsverket
och statstjenarne lämpligaste, som man vid föregående tillfällen
ordnat dylika saker, och då funnit det lämpligaste vara att först
lemna ett dyrtidstillägg, för att se tiden an, huruvida de dyra
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjenstemänoch
betjente.
(Forts.)
N:o 30. 16
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående
dyr tids tillägg
åt en del
tjensteman och
betjente.
(Forts.)
prisen skulle blifva beståndande, och för att först derefter, om
så visat sig blifva fallet, gå med på en lönereglering.
Sedermera ha vi 2 andra reservanter, om hvilka likaledes
den förste talaren yttrat åtskilligt, och hvilka i olikhet med de
andra reservanterna inom utskottet erkänna det befogade uti, att
dyrtidstillägg verkligen gifves åt statstjenarne, men som icke
ansett, att de af utskottet uppstälda begränsningssiffrorna äro
lämpliga, utan sagt, att de, med anslutning i öfrigt till utskottets
förslag, anse, att dyrtidstillägg icke skulle i något fall utgå med
högre belopp än 300 kronor och ej heller gifvas åt dem, som ha
mer än 3,000 kronors aflöningsförmåner, m. m. Ja, 10 procents
löneförhöjning för dessa statstjenare med mindre inkomster äro
naturligtvis ytterst värdefulla, det är jag den förste att erkänna,
och likaledes vill jag ej heller påstå, att icke statstjenarne med
mer än 3,000 kronors inkomst skulle kunna nödtorftigt draga sig
fram. Men det är nu en gång så här i lifvet, att det i allmänhet
är ganska lätt att öfvergå från något enklare till något mera
beqvämt, men att, om man haft inkomster, som tillåta en att
bilda familj och hyra en våning på t. ex. 4 å 5 rum och lefva
något så när komfortabelt, man känner det så oändligen bittert,
när lefnadsomkostnaderna stiga och nödvändigheten bjuder att
nödgas afstå från både ett och två af dessa rum och nöja sig
med t. ex. tre sådana. Detta väcker alltid helt naturligt en
bitter känsla hos dessa personer — löntagare eller hvad de nu
må vara — och vi kunna icke heller såga, att en sådan känsla
hos dem är helt och hållet oberättigad. Man kan icke helt och
hållet fördöma detta, och herrarne göra det säkerligen icke heller.
Jag hör nu icke till de statstjenstemän, hvilka beröras af föreliggande
fråga, men jag har under min tjensteverksamhet kommit
i beröring med eu mängd statstjenare, för hvilka deremot en god
utgång af denna sak är af stor vigt, och jag har derför en stark
känsla af de svårigheter, under hvilka dessa på senare åren
måst framlefva sina förhållanden. Och jag är, i likhet med hvad
herr statsrådet nyss nämnde, förvissad om, att många förhoppningar
äro fästa vid det beslut, som här nu inom kort kommer
att fattas, och min varma innerliga önskan är, att dessa förhoppningar
må genom det beslut, kammaren nu skall fatta, komma
till heders. Jag framställer till herrarne en varm och innerligt
uttalad önskan, att herrarne ville biträda hvad utskottet här föreslagit,
och tillåter mig, herr talman, att nu hemställa om bifall
till statsutskottets utlåtande.
Med friherre Ericson förenade sig herrar Nordström i Stockholm,
Petri och Kinnman.
Herr Waldenström: Herr talman! I likhet med den siste
ärade talaren skall jag meddela, att jag icke hör till dem, som
Lördagen den 4 Maj, e. in. 17 N:o 30.
beröras af denna fråga; och lyckligtvis behöfver jag ej heller Afflående
något dyrtidstillägg. dyrtidstillägg
Hvad som föranleda att denna fråga kommit fram. är ju,- “t en dd
behof vet, och det är derför enligt min tanke berättigadt att med betjente°°
ledning deraf sätta en gräns, så att icke hvilken tjensteman som (Forts.)
helst, med huru stora inkomster som helst, skall blifva tillerkänd
dyrtidstillägg. Kongl. Maj:t har nu satt gränsen till 10,000 kronor,
utskottet till 7,000 kronor och ett par reservanter till 3,000 kronor.
I fjor satte Kongl. Maj:t gränsen till 3,600 kronor. Bestämmandet
af denna gräns må ju vara en smakfråga eller, om man så vill,
en billighetsfråga, och för min del tycker jag, att utskottets förslag
om gränsens sättande vid en årsinkomst af 7,000 kronor är
ett ganska liberalt anbud.
Men uti utskottets förslag förekomma också åtskilliga oegentligheter,
som jag nu skall tillåta mig att påpeka. Det heter i detta
förslag, att dyrtidstillägg icke skulle tillkomma »de tjensteman
och betjente, i hvilkas aflöning ingå bostads- eller boställsförmån
in natura». Nu är det emellertid bekant, att i många fall, der
bostadsförmån förekommer, har skett ett motsvarande afdrag å
lönen, och det synes mig då vara ganska obilligt, att icke en
sådan tjensteman med bostadsförmån in natura skulle få åtnjuta
något dyrtidstillägg. Vid våra allmänna läroverk t. ex. skola
rektorerna hafva fri bostad hvar och en af den stad, der hans
läroverk ligger; detta praktiseras dels så, att staden byggt ett till
rektorsbostad afsedt hus, der rektorn således bor, dels så, att
staden utbetalar till rektorn ett hyresbidrag. Det skulle väl då
vara ganska besynnerligt, om den rektor, som fått fri bostad in
natura, skulle bli utan dyrtidstillägg, då deremot den rektor, som
hade en fullt tillräcklig och mot den fria bostaden svarande
hyresersättning, skulle få dyrtidstillägg. Jag kan icke annat än
anse, att detta är ganska oegentligt, men att nu framställa ett
yrkande om ändring i detta afseende lär väl icke tjena till
någonting.
Deremot är det eu annan oegentlighet, som jag verkligen
skall tillåta mig att draga in i diskussionen. Utskottet säger, att,
om en statstjenare har jemte sin lön inkomst af arbete, så att
begge delande sammanlagda utgöra en summa af öfver 7,000 kronor,
häri icke skall få något dyrtidstillägg. Det har jag i och för sig
ingenting emot. ty kan han gorå sig eu inkomst af 7,000 kronor
eller deröfver, så må han väi kunna reda sig. Men deremot är
det besynnerligt, att icke statsutskottet föreslagit, att, om han har
inkomst af kapital, så att hans sammanlagda inkomst går till
Öfver 7,000 kronor, han också då skall blifva utan dyrtidstillägg.
Un tjensteman, som har, låt mig säga, 5,000 kronor i lön, men
lyckas genom privat arbete göra sig något öfver 2,000 kronor i
extra inkomst, kan vara skuldsatt så att han kanske nödgas betala
mellan 1 och 2 tusen kronor i ränta. Hans verkliga lefvebröd blir
Andra Kammarens Prat. IDOL X:o SO.
2
N o 30. 18
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående, då visst icke så stort, som hans inkomstsiffra angifver. Den åter,
dyr tids tillag g som }iar 5^000 kronor i lön och 2 å 3 tusen kronor i inkomst af
tienstenvinnch kapital, är naturligtvis icke skuldsatt; han har mycket mera i
3 betjente, verklig inkomst än den andre. Det synes då bra märkvärdigt,
(Forts.) att han skulle hafva dyrtidstillägg, medan den förre icke finge
något.
Nu säger utskottet: Det, att en tjensteman kan göra sig en
sådan extra inkomst genom arbete, visar, att icke hela hans tid
är upptagen af hans statstjenst. Ja, det är så äfven med de
andra, som icke genom extra arbete göra sig någon inkomst alls.
Han har i dem gelikar, som stå i samma ställning som han, hafva
samma antal timmar att arbeta i statens tjenst som han, men
som icke såsom han genom arbete göra sig någon extra inkomst,
medan de deremot hafva inkomst af kapital, som han icke har
och som går upp kanske till flere tusen kronor; och dock skulle
dessa få dyrtidstillägg, den förre deremot icke.
Jag kan icke föreställa mig, att kammaren skulle vilja vara
med om en sådan oegentlighet. Jag skall derför be att få göra
det förslag till ändring i statsutskottets hemställan, att i punkt i,
under mom. 2 c) det komme att heta: de »tjensteman eller betjente,
hvilkas sammanlagda inkomster af arbete eller af kapital
och arbete år 1900» etc.
Herr talman! Jag skall med anledning af hvad jag nu
anfört be att få yrka bifall till utskottets förslag med den ändring
jag nu angifvit.
Herr Larsson i Mörtlösa: Såsom af betänkandet framgår,
hafva herr Daniel Persson och jag reserverat oss mot utskottets
betänkande i den rigtningen, att ingen tjensteman, hvilkens lön
eller inkomst öfverstiger 3,000 kr., skulle åtnjuta dyrtidstillägg.
Syftet med denna reservation är naturligtvis att bereda de svagast
aflönade statstjenarne någon hjelp. Deremot anse vi icke, att
dyrtidstillägg behöfves för de statstjenare, hvilkas lön uppgår till
4—6,000 kronor.
Här fans i kammaren för några år tillbaka en ledamot, hvars
namn jag med aktning nämner, herr Petersson i Runtorp. Han
brukade ofta såga: »Man måste rätta munnen efter matsäcken».
Det är gifvet, att en person, som har en lön på 5 å 6 tusen kronor,
mycket väl kan rätta sina lefnadsomkostnader derefter, så att allt
går i hop. Det kan deremot ibland ha sina svårigheter för en
person, hvars lön uppgår till 1 å 2 tusen kronor.
Nu har den förste talaren anmärkt mot vår reservation, att
det vore svårt att uppdraga en gräns vid dessa 3,000 kronor.
Jag tror emellertid, att svårigheten icke är så synnerligen stor.
En första gradens tjensteman har en lön af 3,000 kronor; efter
5 år får han ett ålderstillägg på 500 kronor, således har han då
3,500 kronor. Mellan dessa båda lönebelopp — 3,000 och 3,500
Lördagen den 4 Maj, e. m.
19 N o 30.
kronor — ligger icke någon tjenstemans lönegräns. Bestämmelsen Angående
om 3,000 kronor såsom gräns för beviljande af dyrtidstillägg dyrtidstiUägg
kommer således ej i kollision med sjelfva lönestaten. För öfrig! tjensteman och
måste det vara fullt ut lika svårt att uppdraga den gräns, utskottet betjente.
föreslagit. (Forts.)
En annan ärad talare framhöll, att det måste uppstå en
känsla af missmod, då man måste göra inskränkningar i afseende
på bostaden, så att den, som har t. ex. 4 å 5 rum, måste nöja
sig med 3 å 4. Ja, det måste ju erkännas. Men lefnadsstandarden
har anlag att höjas allt mer, och om staten skall ersätta detta,
komma pretentionerna att stiga oafbrutet, och man vet icke, hvar
det skall stanna. Åtminstone anser jag det icke vara lämpligt,
att Riksdagen bidrager att höja denna lefnadsstandard — allra
minst dess Andra Kammare.
Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till den af mig
och herr Persson afgifna reservationen. Jag hållar före, att man
genom att antaga densamma skulle tillgodose dem, som äro i
största behof af ett dyrtidstillägg.
Herr Wittsell instämde häruti.
Herr Göthberg: Jag skulle kunna inskränka mig till att
instämma med herr Waldenström, helst jag begärt ordet för att
påpeka detsamma som han, men jag skall dock tillägga några få
ord, synnerligast med hänsyn till den punkt i utskottets betänkande,
der det säges, att de tjensteman, som hafva fri bostad,
skulle uteslutas ifrån dem, som enligt utskottets förslag komma i
åtnjutande af dyrtidstillägg. Utskottet motiverar denna sin hemställan
ungefär så, att det säger sig hafva funnit, att prisstegringen
förnämligast galt bostadshyror — detta enligt den utredning, som
tillstälts utskottet. Häremot vill jag invända, att detta möjligtvis
kan gälla storstäderna, men alldeles icke de mindre städerna och
landsbygden. Der hafva icke bostadshyrorna stigit nämnvärdt,
åtminstone ej i högre grad än lifsförnödenheter i allmänhet.
Jag skall nu be få anföra några exempel, som visa, huru
saken skulle ställa sig, derest utskottets förslag blefve bifallet.
Jag tänker mig en tjensteman, som har 800 ä 1,000 kronors
lön och derjemte fri bostad. Denna fria bostad ingår, såsom herr
Waldenström rigtigt framhöll, i löneförmånerna. Jag tänker, att
herrarne hafva i friskt minne, hurusom vi nyss fattade beslut
angående aflöning för riksgäldskontorets tjensteman och dervid
bland annat beslöto, att, om sekreteraren åtnjöte fri bostad, hans lön
.skulle minskas med 1,000 kronor. Om nu en tjensteman har eu
lön på 800 å 1,000 kr. och fri bostad, då får han intet som helst
dyrtidstillägg enligt utskottets förslag. Deremot, en tjensteman,
som har 7,000 kronors lön och en inkomst af kapital på —- låt
mig säga — 3,000, 4,000, å 5,000 kronor, således en totalinkomst på
H-.o 30. 20
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående, bortåt 12,000 kronor, han får 500 kronor i dyrtidstillägg. För
dyrHdstiUagg mjg ter sjg en sådan anordning synnerligen otillfredsställande.
tjänster,iänochLåt oss tänka t. ex. på de betjente, som äro anstälda vid statens
betjente, jernvägar. I regeln hafva, så vidt jag vet, stationskarlarne icke
(Forts.) fri bostad, då deremot banvakterna i allmänhet hafva sådan.
Enligt utskottets förslag skulle en stationskarl erhålla dyrtidstillägg,
en banvakt deremot icke.
Om det nu ej gått an att bestämma samma procent för dem,
som ega fri bostad, som för dem, hvilka sakna sådan, så hade
utskottet kunnat välja samma väg som Kongl. Maj:t, hvilken gjort
en skilnad af 5 procent mellan dem, som hafva fri bostad, och
dem, som sakna sådan. Kongl. Maj:t har föreslagit 15 procent
för dem, som sakna fri bostad, och 10 procent för dem, som ega
förmånen deraf. Jag tycker då, att statsutskottet, när det stannat
vid 10 procent för dem, som sakna fri bostad, bort föreslå t. ex.
5 eller 8 procent för dem, som ega sådan.
För min del skulle jag helst önska återremiss. Men då
Första Kammaren redan fattat beslut, inser jag mycket väl, att
det icke tjenar till något att här yrka på återremiss. För öfrig!
skulle jag helst velat instämma i herrar Larssons och Perssons
reservation, men jag anser den maximisiffra, hvarvid de stannat,
3.000 kronor, vara för liten. Om de stannat vid en siffra af
5.000 kronor, tror jag, att deras förslag haft utsigt att gå igenom
i denna kammare.
Jag har, herr talman, under sådana förhållanden intet yrkande
att göra. Jag har endast velat framhålla det enligt mitt förmenande
origtiga i det sätt, hvarpå statsutskottet har behandlat
denna fråga till förfång för de lägst aflönade tjensteman och
betjente.
Herr Hedlund: Goda och dåliga tider vexla. De goda
tiderna utmärkas af tilltagande efterfrågan på arbetskraft, och
deraf följer återigen, att arbetslönerna stiga. Så har det skett
under de närmast föregående åren. I fäll vi egde en arbetsstatistik,
hvilket tyvärr ej är fallet, skulle vi utan tvifvel finna
en väsentlig skilnad mellan arbetslönerna för 5 år sedan och för
närvarande.
Vidare utmärkes en god tid, i synnerhet mot dess slut, af
stigande pris på allehanda förnödenheter. De ökade arbetslönerna
åtgå delvis till bestridande af dessa ökade utgifter, men
derjemte ock dess bätte till förbättrade lefnadsvilkor, hvilka sedan
väsentligen bli stadigvarande. Jag tror, att om vi gjorde en
undersökning angående arbetarnes lefnadsvilkor i vårt land nu
och för 5 å G år sedan, skulle vi finna en högst betydlig skilnad
— än större, om vi ginge tillbaka 10 å 20 år. De lefva bättre
nu än då. Detta böra vi icke klaga öfver. Ty ju större och
allmännare välmågan är i ett samhälle, dess bättre är gifvetvis
Lördagen den 9 Maj, e. m. 21
tillståndet i samhället. Producenterna hafva gifvetvis icke skäl
att klaga öfver detta, de bära också syn för sägen, att de icke
förlorat något på de senare åren; deras stora inkomster på allehanda
affärsföretag vittna nog om detsamma. Det är ett olyckligt
tillstånd radande i ett samhälle, der massan af folket lefver under
sa daliga lefnadsvilkor, att den har mycket liten konsumtionsförmåga.
mycket ringa medel att köpa för. Det må produceras
aldrig så mycket, det gagnar dock föga, så vida massan af folket
icke kan köpa af hvad som produceras. I ett samhälle åter. der
massan af folket är köpkraftigt, der är tillståndet godt, handel
och industri gå också framåt der.
Om nu utvecklingen i vårt land faktiskt varit sådan, att
arbetarne, d. v. s. massan af löntagare, och icke blott dessa,
utan äfven andra löntagare i högre samhällsställning fått det
bättre i ekonomiskt afseende än förr, då blir frågan, huruvida
staten skall lata sina tjenare stå qvar på samma ståndpunkt som
förr. Det förefaller mig alldeles uppenbart, att staten måste följa
med i den allmänna utvecklingen. Är det så i vårt land, att
löntagarne och samhällsmedlemmarne i allmänhet lefva bättre nu
än för några år sedan, så är det statens skyldighet, synes det
mig. att tillse, att hennes tjenare få råd att betala de dyrare
lifsförnödenheterna och att de kunna lefva med under de bättre
lefnadsvilkor, som allmänt råda. Vi skola icke afundas dem
detta, och vi skola icke tycka, att deri ligger något begär å deras
sida efter öfverflöd, det är ju alldeles naturligt, att de vilja följa
med sina gelikar.
Vi ° äro för närvarande i alldeles samma ställning, som man
var i på 1870-talet, då äfvenledes begärdes dyrtidstillägg. Anledningen
var då liksom nu den, att lifsförnödenheter och mera
sådant hade högst betydligt stigit i pris. Då liksom nu satte
man i gång en omfattande lönereglering, men man afvaktade
icke densammas resultat, utan man beviljade genast dyrtidstillägg
såsom ett slags förskott, och man leddes dervid af den alldeles
rigfig3- känslan, att det vore orättvist, att statens tjenare skulle fä
länge vänta på att komma i åtnjutande af bättre vilkor, då löntagare
på alla andra håll inom samhället mycket fort fått sådan löneförhöjning.
Det går nemligen jemförelsevis fort att reglera
lönerna vid hvarje särskildt arbetsföretag, medan det dröjer år
efter år, innan en ny lönereglering för .statens tjenare kan blifva
genomförd. Det är ju da icke rigtigt att låta de senare vänta
så länge på en förbättring, medan de förre så fort erhålla
bättre vilkor. För den skull förefaller det mig tillbörligt, att vi
nu göra på samma sätt, som Riksdagen gjorde på 1870-talet,
v- s- yVt vi bevilja detta mycket måttligt tilltagna dyrtidstillägg
såsom ett slags förskott för de löneregleringar, som dels
redan äro sätta i gång, dels äro att förvänta, och hvartill reservanterna
direkt inbjudit.
N o 30.
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjensteman och
betjente.
(Forts.)
N:o 30. 22
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående I likhet med de båda föregående talarne har jag åtskilliga
dyrtidstillägg anmärkningar att rigta mot det förslag, hvartill utskottet kommit.
ti em temän och Jag kan nemligen icke gilla den anordning, som utskottet förebetjente.
slagit, att derest lönen plus biinkomsterna uppgå till 7.000 kronor,
(Forte.) skall dyrtidstillägget icke utgå. Det kan — såsom herr Waldenström
påpekade — härvidlag föreligga vidt skilda förhållanden. En
person kan ju vara alldeles nöjd med de fyra eller fem tusen
kronor, som han har uti lön af staten, han har t. ex. kapital
eller ock är det någon annan omständighet, som gör. att
han icke bryr sig om, huruvida han förtjenar mer eller ej; en
annan person deremot är kanske på grund derutaf, att han skall
försörja en stor familj, eller på grund af skuldsättning tvungen
att anstränga sig till det yttersta för att kunna skaffa sig biförtjenster;
nu skulle enligt det föreliggande förslaget den senare
icke komma i åtnjutande af dyrtidstillägget, derest nemligen det
sammanlagda beloppet af hans inkomster uppginge till 7,000
kronor, medan deremot den förre skulle få dyrtidstillägg.
Dessutom anser jag det vara orättvist, att — såsom herr
Göthberg nyss påpekade — de, som hafva lön i form af bostad
eller inqvartering, skola gå alldeles miste om dyrtidstillägg. Det
gäller om dem samma grundsats, som jag nyss framhöll, nemligen
att allas lefnadsvilkor skola förbättras öfver hufvud taget. Det
vore orättvist att nu utesluta dessa.
Herr talman! För den händelse det icke möter något hinder
att antaga herr Waldenströms förslag, skall jag be att få instämma
i hans yrkande, i annat fall får jag yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr A. Hedin i Stockholm: När Riksdagen år 1871 aflat en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om förenklingar i administrationen,
gjorde Riksdagen det äfven utaf hänsyn till, att man pa det
sättet skulle lättare kunna åstadkomma en löneförbättring, hvilken
fråga ju, såsom vi väl veta, från början af 1870-talet trängde fram
med allt mer och mer befallande kraft. Men Riksdagen erinrade då
också om, att en hufvudsaklig hänsyn härvidlag vore, att genom
den besparing, som skulle uppkomma medelst förenkling af
administrationen och indragning af öfverflödiga tjenster, skulle
man så mycket lättare blifva i tillfälle att kunna tillgodose behofvet
utaf löneförbättring för de lägre platsernas innehafvare, om
hvilka Riksdagen uttalade, att särskildt och företrädesvis beträffande
dem aflöningen var ojemn och otillfredsställande på många håll.
Den anmärkningen har runnit mig i minnet vid läsningen af
det förevarande statsutskottsbetänkandet. Jag hade förestält mig,
att man skulle hafva med någon utsigt till framgång kunnat yrka
bifall till den kongl. propositionen hvad angår tjenstemännen inom
den lägsta lönegraden, men efter hvad jag försport och äfven kan
sluta mig till af de vid utskottets betänkande fogade reservatio
-
Lördagen den 4 Maj, e. in.
23
N o 30.
nerna, skulle det icke tjena någonting till att göra ett sådant för- Angående
sök. Jag skall derför inskränka mig till att yrka bifall till statsutskottets
förslag, men vågar ock bevekligt anhålla, att det före- tjänstemän och
slagna dyrtidstillägget måtte beviljas särskild! med hänsyn till betjente.
tjenstemännen inom den lägsta lönegraden. (Forte.)
Jag skall i afseende å dem be att få nämna några siffror,
som synas mig vara särdeles belysande; de gälla fem embetsverk
i hufvudstaden. I ett af dessa verk är antalet tjensteman inom
första lönegraden 22, inom den andra 5; i ett annat verk är det 12 i
första lönegraden och 2 i andra; i ett tredje verk äro de motsvarande
siffrorna 11 och 3; i ett fjerde verk 24 och 6; och i
det femte 15 och 4. Deraf är lätt att se, huru ringa utsigt det
inom dessa verk är för en tjensteman i första lönegraden att få
någon förbättring uti sina lefnadsvilkor genom befordran till högre
tjenst. När det fins endast — såsom i det först anförda verket
— fem platser inom andra lönegraden att konkurrera om för 22
stycken inom första lönegraden, är det ju tydligt, att utsigterna
till befordran äro så godt som inga. När nu en tjensteman inom
den första lönegraden har fått sin ordinarie befattning — hvilket
i medeltal för de fem omnämnda verken sker vid 38 års ålder
— kommer han upp till 4,000 kronor först 10 år derefter. Det
är derför mycket lätt att fatta, att deras förhoppningar om att
få någon förbättring genom ett dyrtidstillägg äro synnerligen ifriga
och farhågorna för den minsta nedsättning af hvad Kongl.
Maj:t föreslagit särdeles stora. Men då det, efter hvad jag sport,
är alldeles otänkbart att vinna något utöfver hvad statsutskottet
föreslagit, skall jag, som jag redan sagt, inskränka mig till att
anhålla om bifall till statsutskottets förslag. I synnerhet för dessa
tjensteman i första graden skulle det, såsom jag vet genom yttranden
från en mängd håll, vara ett rent af förfärande slag, om
yrkandet på förkastande af Kongl. Maj:ts proposition skulle vinna
Riksdagens bifall.
Herr Petersson i Påboda: Herr talman, mina herrar!
Det är mig alls icke obekant, att den fråga, som nu föreligger
till behandling, är en fråga utaf mycket ömtålig och grannlaga
beskaffenhet, det är en fråga, som berör ekonomiska intressen för
en stor och en aktningsvärd klass af medborgare här i landet,
och att denna klass af medborgare också har ett stort inflytande,
det må ju anses fullt berättigad!, och det visar sig också utaf
det af 15 ledamöter inom statsutskottet dikterade betänkande,
som nu föreligger. Att jag för min del icke har kunnat biträda
utskottets förslag beror emellertid icke derpå, att icke jag lika
så väl som pluraliteten inom utskottet har ansett, att arbetaren
år sin lön värd, utan det beror derpå, att jag icke anser, att så
exceptionella förhållanden för närvarande föreligga, att de påkalla
eu så ovanlig åtgärd som att i ett enda slag bevilja nära 3,000,000
N:0 20. 24
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående kronor af skattemedel för att på detta sätt delas ut öfver hufvud
dyrtidstillagg äfven till tjensteman med 7,000 kronors inkomst.
tjensteman och Hot är alldeles omöjligt att vid ett sådant förslag som detta
betjente, pröfva, i hvilka fall dyrtidstillagg behöfves och icke behöfves och
(Forts.) när det kan anses rättvist eller ej. Det har också påvisats af
åtskilliga utaf de talare, som här i hufvudsak yrkat bifall till utskottets
förslag, att man kommer till en hel mängd orättvisor
härvidlag. För min del kan jag icke finna, att exempelvis personer
med 6 å 7 tusen kronor äro i den betryckta ställning, att
behofvet påkallar, att de få ett sådant nu föreslaget dyrtidstillägg.
Helt visst finnas också många personer, som på detta sätt få ett
ganska afsevärdt lönetillägg, men som aldrig drömt om och ännu
mindre tänkt på, att staten skulle vara så pass liberal, att den
skulle gifva dem en sådan gratifikation. De hafva sökt och erhållit
sina platser med full kännedom om, hvilka löneförmåner
den faststälda lönestaten tillförsäkrade dem.
Jag skall icke tvista med herrarne om, huru många procent
priset å lifsförnödenheter och lifsmedel har stigit ifrån den tid,
då löneregleringarna, faststäldes, och till nuvarande tidpunkt, men
så mycket vill jag säga, och jag kan säga det med fog, att de
uppgifter, som kommit in från olika orter och som legat till grund
för den utredning, som af Kongl. Maj:t blifvit anbefald och af
aktuarien Flodström utarbetad, visst icke hafva framgått af någon
fullt objektiv pröfning af förhållandena. Detta har ju också ganska
öppet erkänts från alla håll och icke minst af aktuarien Flodström,
som bearbetat materialet och verkstält utredningen. Det
påstår jag dock, att tjenstemännen såväl som alla andra svenska
medborgare måste underkasta sig de fluktuationer i prisen, som
äro alldeles oundvikliga; sådant måste ju alla finna sig uti och
då bör väl äfven denna klass af medborgare göra det.
På senare tider har man också — och särskild! har en talare
på göteborgsbänken pointerat det — som skäl för beviljande af
dyrtidstillägg framhållit det, att lefnadsnivån höjts här i landet,
man har, som sagdt är, mera framhållit detta skäl än den omständigheten,
att prisen å lifsförnödenheter nu skulle vara så
mycket högre i förhållande till de pris, som gälde, då den eller
den löneregleringen faststäldes. Ja, det kan ju vara i viss mån
sant, att lefnadsnivån har höjts, men det är dock alldeles visst,
att om man går ned till de bindare lagren, exempelvis vår allmogeklass,
skall man icke der finna de rikt dukade borden. Men
att lefnadsnivån höjts på samhällets höjder, det vill jag alls icke
betvifla, och det kan ju hända, att de, som utarbetat dessa motiveringar,
bättre känna till förhållandena der än längre ned i samhällslagren.
Det är ju för öfrigt alldeles klart, att exemplet uppifrån
gör sig gällande, smittar, så att säga, och man följer ju gerna
i detta fall det föredöme, som gifves uppifrån.
Nu anför man också som skäl för att det skulle vara all -
Lördagen den 4 Maj, e. m.
2n N:o 30.
deles nödvändigt att bevilja dessa dyrtidstillägg, att det lönar sig Angående
bättre att söka sin utkomst på någon af de många nya banor,
som i den ena eller andra rigtningen på senare tid öppnats, än tj^stemänoch
att söka sin utkomst som statens tjenare. Ja, detta kan nog på betjente.
sätt och vis var rigtigt, ty industrien och näringarna i all- (Forts.)
mänhet ha ju under den allra sista tiden arbetat under särdeles
gynsamma förhållanden. Det ser emellertid nu ut, som om på
det området snart skulle inträda en återgång; ett tecken derpå är
det, att arbetsprisen börjat falla. Men detta få arbetarne och
näringsidkarne finna sig i, de hafva intet annat att göra dervidlag.
Det må i alla fäll betonas, att statstj enar nes ställning erbjuder
många och stora fördelar; jag har mig heller icke bekant,
att några platser, der staten är löngifvare, för närvarande stå
vakanta, utan det har funnits och finnes ännu tillräckligt med
sökande till dessa platser. Man måste dock betänka, att det är
i alla fall en stor trygghet, som dessa medborgare åtnjuta; de
kunna ju, i allmänhet åtminstone, icke utan dom och ransakning
afsättas från sina embeten, och när deras arbetskraft tager slut,
ha de sina pensioner och behöfva sålunda icke vara oroliga för
kommande dagar, hvilket så många andra medborgare i vårt land
måste vara. Allt detta gör, som sagdt, att jag tror, att det skall
dröja ganska länge, innan de af staten aflönade platserna komma
att stå vakanta till följd af brist å sökande.
För mig ställer sig saken således på det sättet, att jag gerna
erkänner, att det på många håll kan finnas oegentligheter och att
eu ökning af lönerna i många fall kan vara behöflig, men jag
kan dock icke vara med om, att detta sker i ett slag och öfver
hufvud taget, utan jag anser, att Riksdagen bör i hvarje särskild t
fall pröfva, om och när denna ökning behöfves, och jag kan derför
icke vara med om att gifva min röst åt det nu föreliggande
förslaget. Jag har i stället biträdt den af herr Pehrson vid betänkandet
fogade reservationen, som anvisar en annan väg för
att nå rättelse, der sådan behöfves, nemligen att revidera de äldre
staterna och plocka ut dem, som befinnas vara i behof af förbättring,
då man på samma gång också kan göra de indragningar,
som äro möjliga. På det sättet vinner man åtminstone rättvisa;
jag lemnar derhän, om det blir billigare eller dyrare för staten,
men det blir åtminstone rättvist, och på den ståndpunkten vill
jag för min del ställa mig.
På grund af hvad jag nu sagt, skall jag, herr talman, be att
få yrka bifall till den af herr Pehr Pehrson in. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.
Herr Persson i Ställhult: Jag ber att få nämna, att jag
kommer att göra samma yrkande som den siste talaren, och hvilket
yrkande först framstäldes af herr Pehr Pehrson.
Jag kan nemligen icke annat än erkänna, att det finnes
N o 30. 26
Lördagen den 4 Maj, e. in.
Angående åtskilliga, ja, ganska många tjensteman, som äro i behof af dyrtids^ägg.
Men det är olika dyrt att lefva på olika platser, så att
tjensteman ochom taga hufvudstaden, är det alldeles klart, att tjenstemännen
betjente. der hafva betydligt svårare att draga sig fram på samma lön än
(Forts.) en tjensteman, som är bosatt och har sin verksamhet i en småstad.
Jag tror icke, att det kan förnekas, att det vore orättvist att nu
öfver eu bank höja lönerna för alla med en viss angifven procent,
och någon större belåtenhet kan en dylik åtgärd icke medföra.
Vi måste dessutom besinna, att en sådan allmän förhöjning skulle
skapa en utgiftssumma på — som vi nyss hörde — icke mindre
än närmare 3,000,000 kronor. Det är derför desto vigtigare, att
denna summa blir rätt fördelad, hvilket den, som sagdt, icke kan
blifva, om dyrtidstilläggen skola utgå efter en viss procent, utan
man måste naturligtvis taga i betraktande de olika lefnadsomkostnaderna
på de olika platser, der tjensteman finnas.
När man ser efter, huru höga löner tjenstemännen i allmänhet
hafva, så är det alldeles klart, tycker man, att de icke kunna
med sin familj lefva på denna lön, men det är att märka, att
man då endast tänker på den lön, som de enligt löneregleringarne
hafva, icke på hvad de hafva i verkligheten. Den, som i likhet
med mig haft förtroendet att vara statsrevisor, har nog härvidlag
fått eu annan uppfattning än den, som han hade förut. Man
finner nemligen då, att den lön och de tjenstgöringspenningar,
som en tjensteman enligt löneregleringen åtnjuter, i jag vill icke
säga de allra flesta fall, men dock i många fäll utgöra endast en
ringa del af de inkomster, som denne tjensteman har allt som allt.
Jag skall visst icke trötta kammaren med att anföra många exempel
härpå, utan jag skall blott be att få antyda ett par sådana, så
att herrarne skola finna, att det förhåller sig så med denna sak.
En kapten har ju, som bekant, en lön af 2,800 kronor, men hvem
kan tänka sig, att han på endast denna summa skulle kunna
lefva här i Stockholm; nej, han måste naturligtvis skaffa sig
biinkomster. Också liar jag sett exempel på, att en kapten
af statsmedel qvittera! ut öfver 7,000 kronor; likaså vet jag
löjtnanter, som ha en lön af bortåt 2,000 kronor, men Indika
uppburit 5,000 kronor. Jag skulle kunna räkna upp en hel mängd
fall, der det förhåller sig på samma sätt. Hvad flottans officerare
angår, ha de ju visserligen samma lön som härens, men de hafva
dagaflöning hela året om, och denna skilnad blir än större derigenom,
att då t. ex. en kapten är till sjös, skall han åtnjuta en
dagaflöning af 7: 50 kronor, hvilket är jemnt en och en half gång
den dagaflöning, som en kapten eljest har, eller 3 kronor. När
man således räknar i hop allt det, som dessa tjensteman hafva i
lön, skall man nog finna, att det icke är några småsmulor och
att det icke går an att säga, att de lida nöd.
För några år sedan väcktes bär i kammaren motion om att
Riksdagen skulle skrifva till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
27 N:o 30.
Lördagen den 4 Maj, e. in.
huru många statstjenstemän i förening med sin statskonst äfven ; Angående
innehade annan befattning och uppbure lön eller arfvode derför,
och slutligen kom en sådan skrifvelse till stånd, och en utredning tjemtemänoch
i ämnet verkstäldes, hvilken utredning finnes intagen i 1898 års betjente.
riksdagshandlingar. Men det är att märka, såsom också i företalet (Forts.)
påpekas, att det är ofantligt många uppdrag, som icke der äro
medtagna. I alla fall upptager denna utredning icke mindre än
120 sidor, der hvarje råd uppgifver tjensteman, som inneha flera
befattningar, och om man räknar i hop dessa tjensteman, kommer
man upp till ett antal af flere tusen. Det är ju klart, att dessa
icke äro i behof af dyrtidstillägg. Visserligen säger man kanske
nu, att staten skall aflöna sina tjensteman så, att de icke behöfva
syssla med andra privata uppdrag, men att det göra torde väl
icke vara möjligt. Derför behöfves först och främst, att man får
svar på den fråga, hvilken framstälts i en annan motion af
samme motionär, nemligen rörande den tid, som tages i anspråk
för skötandet af de tjenstebefattningar, som Riksdagen här reglerar
lönerna för. Men någon utredning om den saken ha vi icke fått.
Man måste äfven taga i betraktande, att sådana tjensteman, som
sköta sin tjenst på resande fot, utom sin lön äfven åtnjuta dagaflöning
enligt särskilda resereglemente!!, och denna dagaflöning
öfverstiger icke obetydligt de utgifter, för hvilka den är afsedd.
Jag skall visa detta i fråga om en klass af tjensteinnehafvare,
nemligen domänintendenterna. Dessa åtnjuta i de allra flesta
fall en lön af 3,700 kronor, men det finnes antecknadt vid senaste
revisionsberättelsen, att det är eu sådan tjensteman, som åtnjutit
icke mindre än 3,486 kronor i reseersättning. Tro icke herrarne,
att denne person har fått eu ganska stor behållning? På samma
sätt förhåller det sig med alla, som resa.
Jag erinrar mig nu särskild! en tjensteman, hvilken var
placerad här i Stockholm och som 2 å 3 gånger i veckan måste
resa ut och inspektera en plats utanför staden, och i ersättning
för en sådan resa, som var gjord på några timmar, hade han 15
eller 16 kronor. På sådant sätt uppstår naturligtvis ett tillskott
till lönen, och jag tror icke, att dessa kunna klaga öfver för
låga löner.
Tiderna vexla, än äro de billiga, än dyra, och tiderna vexla
äfven här i kammaren, och personalen ändras. Det är icke längre
tillbaka än år 1887, då här förelåg en motion om att statens
embets- och tjensteman samt pensionstagare, hvilkas löner eller
pensioner öfverstege 2,500 kronor, skulle erlägga en särskild
tilläggsbevillning af 20 kronor för hvarje 100 kronor af Överskjutande
del af lön eller pension. Det var endast med en enda
röst, som man då undgick en gemensam votering öfver denna
framställning; nu är man deremot färdig att höja lönerna öfver
en bank med 10 procent. Detta är väl en förändring, som är
ganska märkvärdig.
N:o 30. 28
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Om 1111 statsutskottets utlåtande skulle vinna Riksdagens bifall
ylt en del<y — hvilket jag tager för gifvet, att det kommer att göra — så
tjensteman ochtror jaS icke> att derigenom rättvisa har blifvit vunnen. Det
betjente, finnes en hel klass af statstjenstemän, som tillhör de små lön(Forts.
) tagarne, och hvilken klass nu söker att i petitionsväg erhålla större
löner, än den för närvarande har, nemligen länsmännen. Det
förhåller sig med dessa så, att när de hafva boställen, få de
vidkännas ett visst afdrag å den kontanta lönen, och det äfven
om de med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes medgifvande flytta
från sina förut innehafda boställen. För att mera belysa denna
sak, vill jag nämna, att i Elfsborgs län t. ex. finnes det 29 länsmän,
och af dessa hafva icke mindre än 22 boställen, och i Skaraborgs
län 27, deraf 24 hafva boställen. Dessa länsmän, som nu petitionsvis
klaga, ha, det måste ju erkännas, varit lågt aflönade, men det
oaktadt komma de icke i åtnjutande af de löneförmåner, som
skulle följa af utskottets förslag. Men kan man säga, att det är
rätt, att de mest behöfvande icke skola få någon del af dessa
förmåner, medan deremot de högre aflönade skulle komma att
åtnjuta desamma? Jag tror icke, att man det kan göra, och
derför kan jag icke biträda utskottets förslag, utan ber att i stället
få instämma med herr Pehr Pehrson i hans reservation och i
det yrkande, som han har framstäf.
Häruti instämde herrar Ericsson i Ofvanmyra, Svensson i
Olseröd, Sjöberg och Scmdquist.
Herr Persson i Tallberg: Det är icke angenämt för mig
att uppträda och förfäkta den åsigt, jag hyser i nu föreliggande
fråga, efter de två siste talarnes anföranden, men jag kan i alla
fall icke frångå den uppfattning, jag har i detta fall.
Det är ju gifvet, att, hvarest man än sätter gränsen för dyrtidstilläggets
upphörande, densamma alltid i viss mån blir godtycklig.
Det är också lika gifvet, att man i en fråga som denna icke kan
prestera några sakliga skäl för den uppfattning man hyser, utan
man måste taga hänsyn till — om jag så får säga — sin känsla
och sin öfvertygelse. För min del har jag ansett, att billighet
och rättvisa kräfva, att de lägst aflönade statstjenarne få något
understöd i detta afseende, och det är med anledning häraf, som
jag biträdt den af herr O. Larsson vid betänkandet afgifna
reservationen. Inom utskottet försökte jag visserligen arbeta för
ett medlingsförslag, som gick ut på, att tjensteman med löner upp
till 5,000 kronor skulle komma i åtnjutande af dyrtidstillägg, dock
icke öfver 300 kronor, d. v. s. 10 procent på 3,000 kronor. Detta
förslag framstäldes i akt och mening, att det skulle utgöra ett
medlingsförslag. Men förslaget vann icke någon anklang inom
statsutskottet, och då måste jag öfvergifva detsamma och ansluta
mig till det förslag, som framstäldes af herr O. Larsson.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
29 N:o 30.
Nu är det ju sant — såsom den förste talaren yttrade — att
eu lönereglering nog är rätta sättet att afhjelpa de oegentligheter,
som förefinnas på detta område. Men lönereglering, mine herrar,
är en så lång väg, att jag för min del anser, att de svagast aflönade
statstjenarne behöfva en liten reskost, tills de komma fram till
detta mål, och det är på grund af denna min uppfattning som
jag biträdt det förslag, som föreligger i herr Larssons och min
reservation. Jag kan, som sagdt, icke prestera några andra eller
fullt giltiga skäl för denna min uppfattning, men af billighetsoch
humanitetsskäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
herr Larssons och min reservation.
Herr von Fries en: Jag har för min del detta år med
glädje konstaterat, att dyrtidstilläggsfrågan i statsutskottet fått eu
helt annan behandling än nästföregående år. Det är dock märkligt,
herr talman, att af statsutskottets 24 ledamöter det endast
är 7, som anse, att något dyrtidstillägg icke bör komma i fråga.
Jag kan icke heller underlåta att gifva statsutskottet ett erkännande
för den grundliga och utan tvifvel mycket arbete fordrande utredning,
som statsutskottet låtit komma denna fråga till del. Då
man säger, att statsutskottet tagit alla löntagare öfver en bank,
sä är detta alldeles origtigt, hvilket man finner, om man läser
igenom utskottets betänkande och ser, huru utskottet farit omkring
och vädrat i alla hål inom lönestaterna.
Det hufvudsakliga skälet, som förebäres för ett dyrtidstillägg,
är, att prisen hafva stigit, och i detta afseende säger jag nu
detsamma, som jag sade föregående år, nemligen att man må
komma med statistik huru mycket som helst, så vet dock hvar
och eu, att prisen stegrats. Nu har emellertid regeringen kommit
med en utförlig statistik, som bekräftar detta påstående. Man
säger då, att den icke är fullt tillförlitlig. Men det är dock den
enda statistik, som kunnat åstadkommas, och med användande af
det gamla ordspråket: »känd sak är så godt som vittnad» kan
man ju vara Höjd med den statistiken, om den också är ofullkomlig.
Det är äfven sant, att lefnadsnivån stigit; men jag tror icke,
att man utan vidare helt allmänt kan säga, att detta är skada.
Ty på många håll i vårt land har lefnadsnivån varit lägre, än i
våra tider kan anses vara lämpligt. Att i de högre klasserna
lefnadsnivån stigit för mycket, det erkänner jag villigt; men att
det icke varit oberättigadt, att lefnadsnivån stigit i de lägre
klasserna, det påstår jag lika fullt. Om vi tänka på den ökade
åtgången inom landet af industriens och landtbrukets produkter,
sä är det klart, att denna icke kommer af lefnadsnivåns stegring
i de högre klasserna, utan just af lefnadsnivåns stegring hos de
lägre klasserna. Jag tror således, att det här finnes fullt giltiga
skäl för ett dyrtidstillägg.
Nu säger man såsom ett skäl deremot — och den förste
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjensteman och
betjente.
(Forts.)
N:o 30. 30
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående ärade talaren anmärkte det också med fullt fog — att, om ett
dyåtdenldd9 dyrtidstillägg skall medgifvas, man icke rimligen kan sätta någon
tjensteman och viss gräns, utan måste gifva åt alla, såväl åt dem, som behöfva,
betjente, som åt dem, som icke behöfva, och att det enda sättet att undgå
(Forts.) denna svårighet är att göra löneregleringar. Ja, jag har haft
förtroendet att vara med litet om löneregleringar; men något
förtroende till, att man skall kunna få dem rättvisa, det har jag
icke. Man söker nog att göra dem rättvisa, men man kan icke
få dem rättvisa.
Vidare har här framhållits, att genom ett dyrtidstillägg lönerna
på de olika platserna i landet skulle blifva i proportion lika
stegrade. Ja, liksom icke redan förut lönerna i de flesta fall
vore alldeles desamma i olika delar af landet, oberoende af den
olika dyrheten på de olika platserna. Det finnes visserligen
undantag, men i stort sedt är detta vanliga förhållandet och tillämpas
fortfarande vid löneregleringar.
Nu pågå ju för öfrigt löneregleringar inom mycket stora
områden. Det pågår löneregleringar inom post- och telegraf staterna,
som äro mycket omfattande stater; det pågår lönereglering inom
tullstaten, äfven den en mycket omfattande stat; och det pågår
lönereglering inom läroverksstaten, likaledes en omfattande stat.
Men det är klart, att under det man väntar på dessa löneregleringar,
är det — såsom den föregående talaren framhöll — ytterst
bekymmersamt på många håll, och det är för att afhjelpa dessa
bekymmer, som man söker få dyrtidstillägg. Det är ju gifvet,
att, då löneregleringar för dessa verk komma in och blifva stadfästade,
dyrtidstillägget, äfven om det eljest skulle qvarstå, bortfaller
för dessa, och då är man så till vida af med det. Således
böra icke dessa löneregleringar utgöra något hinder för dyrtidstillägget.
Tvärtom bör just den omständigheten, att löneregleringarne
låta så länge vänta på sig, beträffande en stor del löntagare
vara en ytterligare anledning att nu bifalla dyrtidstillägget.
Det har vidare anmärkts, att det finnes många tjensteman,
som hafva extra inkomster och som till följd deraf icke skulle
behöfva dyrtidstillägg. Ja, det har statsutskottet också tänkt på,
tv statsutskottet har i punkt 2, mom. b) och c) sökt vidtaga
åtgärder emot att tjenstemän, som på grund af sådana extra
inkomster icke kunna anses behöfva dyrtidstillägg, skulle komma
i åtnjutande af sådant.
Man har sagt — och det är en sida af saken, som jag fullt
senterar — att det största behofvet af dyrtidstillägg förefinnes
hos de lägst aflönade; och i öfverensstämmelse dermed hafva
herrar O. Larsson och D. Persson afgifvit sin reservation. Emot
deras förslag uppträder emellertid utan tvifvel det skål, som den
förste talaren anförde, nemligen att det är så ytterst svårt att
rättvist sätta en gräns. Då kan man ju säga, att samma sak
gäller i afseende på den gräns, som blifvit satt af utskottet. Men
Lördagen den 4 Maj, e. m.
31 N:o 30.
statsutskottet har dock anfört ett verkligt skäl för den gräns
utskottet satt, nemligen att man genom densamma får med alla
dem, som kunna kallas tjensteman i egentlig mening. Ty öfver
7.000 kronor kommer ingen inom den vanliga embetsmannakarrieren.
Jag säger ännu en gång, att jag mycket väl senterar deras ståndpunkt,
som anse, att det egentligen är de lägst aflönade, som
behöfva dyrtidstillägg, men å andra sidan kan äfven bland dessa
6- å 7,000 kronors karlar på många håll dyrtidstillägget blifva
ytterst välkommet, och säkert är, att Kongl. Maj:t detta år handlat
praktiskt klokt med hänsyn till möjligheten att få igenom dyrtidstillägget,
då han tagit med äfven vissa högre aflönade tjenstemannaklasser.
Jag undrar, huru det skulle hafva gått för oss,
som ömma för de lägst aflönade, om Kongl. Maj:t i år kommit
med samma förslag som förra året och af statsutskottet blifvit
mött med samma skäl som då, nemligen att Kongl. Maj:t satt eu
gräns, som icke kunde försvaras. Det kan väl hända, att, om
herrarne se uteslutande på dessa 6- å 7,000 kronors karlar, herrarne
icke finna sig benägna att bevilja dyrtidstillägget. Men sen icke
endast på dessa! De äro ett ringa fåtal. Den stora mängden är
den, som faller under 3,000-kronors-strecket. Sen då på denna
mängd och tagen blickarne bort från dessa 6- å 7,000 kronors
karlar, för hvilka herrarne kanske tycka, att dyrtidstillägg icke
behöfves. Kasten blickarne på dem, som endast hafva 800 å
1.000 kronor, och bifallen statsutskottets hemställan! I
I detta anförande instämde herrar Hammarlund, Staaff,
Byström, Meyer, Pantsarhielm, Vahlquist, Trapp, Antonsson,
Thylander, K. G. Karlsson i Göteborg, Berg i Göteborg, Liljeholm
och Nydal.
Vidare anförde:
Herr von Schéele: Herr vice talman, mina herrar! Jag
hade icke tänkt att i afton begära ordet, emedan jag vid föredragningen
af denna fråga sistlidet år yttrade mig och finner,
hvad jag då saknade, nu väsentligen uppfyldt. Men enär diskussionen
tyckes lida mot sitt slut, utan att vissa synpunkter,
som jag anser vara af vigt för sakens rätta bedömande, blifvit
framhållna, anser jag mig höra fästa uppmärksamheten på några
af dem. Lika litet nu som annars skall jag upptaga tid med upprepande
af sådant, som redan blifvit sagdt, utbedjande mig blott
att få af hjertat instämma i det sagda, så vidt det skett till förmån
för utskottets förslag.
Jag ber kammaren vara öfvertygad om att, då jag under
min verksamhet kommer i beröring med tjenstemän, som klaga
öfver sin otillräckliga aflöning, jag visst icke uraktlåter att, på
grund af min kännedom om huru tjenstemännen i andra länder
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjensteman och
betjente.
(Forts.)
N:o 30. 32
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående ofta hafva det vida sämre stridt än hos oss, framhålla, hurusom
«/***(del" höra mec* tacksamhet erkänna den jemförelsevis lyckliga lott,
tjensteman ochsom öfver hufvud taget är den svenske tjenstemannen beskärd.
betjente. Men samma förpligtelse, jag sålunda å det hållet har och efter
(Forts.) bästa förstånd söker att fylla, har jag ju också att här såsom
ombud i Riksdagen upplysa mina riksdagskamrater om huru
tryckande jag verkligen vet den ekonomiska ställningen det
oaktadt vara i månget svenskt tjenstemannahem.
Först vill jag göra en gensaga mot talet om att nivån för
de allmänna lefnadsförhållandena icke skulle inom allmogeklassen
höjt sig i samma proportion, som fallet varit inom tjenstemannaklassen.
Sådan är icke min erfarenhet: och då jag haft tillfälle
att öfva ett rätt flitigt umgänge inom båda dessa samhällsklasser,
tror jag mig kunna stå för hvad jag säger, att under loppet af
de senare decennierna sättet att lefva eller tillgodoseendet af detta
lifvets behof visst icke bland tjenstemännen fått vidga sig så,
som fallet gemenligen varit icke blott på samhällets höjder, utan
ock i dalarne, för sjelfva kroppsarbetarne; något, som är den
naturliga följden af att de förras tillgångar genom de stegrade
lefnadsomkostnaderna utan motsvarande stegring i lönen minskats
i stället för att ökas, hvilket ju — glädjande att säga — på det
senare området i stort sedt onekligen varit händelsen.
Här har från flera håll framhållits, att de tjensteman, som
hafva G å 7 tusen kronors lön, icke behöfde något dyrtidstillägg.
Det är i regel sant, men icke alltid. Ty om än tvifvels utan de
lägst aflönade äro de, som hafva det största behofvet af den
ifrågasatta förbättringen i sina lönevilkor, finnes det förhållanden,
som kunna vara synnerligen ömmande äfven bland de högre
aflönade. Det gifves åtminstone en tjenstemannabana i vårt land,
på hvilken i högsta stadiet lönen uppgår till 6,000 kronor
och det likväl ofta råder ekonomiskt betryck. Jag syftar här på
våra af staten allena aflönade lärare inom alla stadier ända upp
till universitetsprofessorerna, dit naturligtvis endast ett fåtal når,
under det att det stora flertalet stannar långt derunder.
Hela denna kategori af tjenstemän har emellertid, för att
vinna de kunskaper, som äro erforderliga för att kunna bekläda
sådana platser, måst kosta på sig mycket. I regel komma de
icke till några inkomster förr än vid 30 å 40 års ålder, hvarvid
de, som ej varit lyckliga att ega förmögenhet — och detta är
nog fallet med de flesta — fått göra betydande skulder. Tyvärr
ha de ej sällan äfven nödgats ockra på sin helsa. Ty det är
fallet med en stor mängd af vårt lands mest framstående män
inom den sfer, jag talar om, att, när de ändtligen hunnit sitt mål,
de äro så försvagade genom öfveransträngning och försakelser,
att de måste sedan alltjemt göra särskilda depenser för att, på
sätt de böra och önska, förmå fylla sitt ansvarsfulla värf. Här
-
Lördagen den 4 Maj, e. in. 33
till erfordras för dem jemväl en ständigt växande, allt mer och
mer dyrbar litteratur.
Hvilken vigt har det icke för en vetenskapsman att äfven
någon gång få tillfälle till personligt sammanträffande med andra
länders vetenskaplige arbetare å samma fält, att på ort och ställe taga
kännedom om deras undervisningsmetod, institutioner och dylikt.
Till sådana resor har visserligen Riksdagen med prisvärd frikostighet
anslagit medel både vid universiteten och elementarläroverken
pen naturligtvis är det endast ett ringa fåtal, som kan komma
i åtnjutande af denna förmån, under det att ''det stora flertalet
nödgas sjelfva bekosta sig hvad som tillika i detta afseende är
för ett framgångsrikt skötande af deras kall af så stor betydelse.
En annan sak, som icke får anses betydelselös, är, om lärarne
vid våra såväl högre som lägre bildningsanstalter beredas möjlighet
att i sina hem komma tillsammans med lärjungarne. Huru enkelt
än detta sker och bör ske, ställer det ändock kraf på t. ex.
större eller flera rum, än annars vore behöflig!, och måhända
äfven på någon liten undfägnad af rent materiel art, något, som
med deras ringa tillgångar alltid kommer att blifva känbart.
Dessutom må vi ej glömma, att på hvilket område man än
arbetar, och icke minst på det andliga, behöfves en viss sorgfrihet.
Att tryckas af ekonomiska bekymmer, som de ifrågavarande
statstjenarne mycket ofta få pröfva på, det är icke blott för deras
egen utveckling och verksamhet ett svårt hinder, utan dermed
ock för hela landet en mycket betydlig förlust. Vårt folk räknas
ju med hänsyn till kultur, vetenskap och skön konst till de
stora nationerna. Men hvart skall det taga vägen, om de, som
äro kallade härtill, hållas tillbaka af näringsomsorger.
Man säger visserligen: vi ha ännu ej sett, att sådana platser
icke blifvit besatta. Men, mina herrar, är det endast för att få
lönen, som eu ung man bereder sig för och söker en viss plats?
Mana vi icke våra söner att, så vidt möjligt, i första rummet
tänka på att följa sin kallelse, både för att sjelfva blifva lyckliga
och för att bringa sitt fosterland den största möjliga ära och det
största möjliga gagn? Jag har till och med hört yttras, att den,
som fått följa sin kallelse, har deri lön nog, allenast han icke för
sig och de sina saknar nödtorftigt uppehälle. Ja, den tanken är
både sann och vacker, och statens tjenare böra en hvar på sin
hederspost akta derpå; men, mina herrar, statens målsmän få ej
heller förgäta, att den verkliga nödtorften ställer sig efter olika
lefnadsställningar mycket olika.
Slutligen anhåller jag att få instämma i hvad som från flera
håll redan blifvit sagdt, nemligen att, medan vi vänta på eu allmän
lönereglering, som jag tror de flesta af oss önska, något
vid måste 1 denna form göras för att hjelpa dem, som obestridligen
behöfva hjelp; hvarför jag, herr vice talman, yrkar bifall
till utskottets förslag.
Andra Kammarens Prof. 1901. N:o SO.
N:o SO.
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjensteman och
betjente.
(Forts.)
N:o 30. 34
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående
dyr tidstillägg
åt en del
tjensteman och
betjente.
(Forts.)
Herr Zetterstrand: Hvad sjelfva hufvudfrågan angår, kan
jag inskränka mig till att instämma i hvad herr von Friesen yttrat.
Anledningen, hvarför jag begärt ordet, är, att jag önskar göia
några erinringar vid ett par punkter i utskottets motivering.
Såväl utskottet som reservanterna ha framhållit, att de
ansett lämpligast, att, derest Kongl. Maj:t efter förutgången
utredning funne vissa statens tjenare eller vissa grupper af statstjenare
vara i behof af någon förbättring i aflömngsvilkoien,
en revision af dessa statstjenares aflöningsförhållanden verkstäldes,
hvarjemte utskottet tillägger, att Kongl. Maj:t under de
senare åren har förordnat om utredningar i syfte att ernå lönereglering
för vissa stovet grupper af statstjenare. Häitill hai jag
velat göra den erinran, att det äfven kan finnas vissa små
grupper af statstjenare, hvilkas aflöningsförhållanden kunna vara
värda all möjlig uppmärksamhet. Det är särskildt en grupp
af sådana statstjenare, som jag tror i detta hänseende vara
mindre lyckligt lottad än de flesta af deras kamrater. Jag menar
bevakningspersonalen vid vara fängelser. En sak, som framföi
allt stött mig, är, att dessa statstjenare, oaktadt sina mycket små
aflöningsförmåner, ändock sjelfva äro skyldiga att hålla sig med
tjensteuniform. Nu kan man ju säga, att det är underligt, att
dessa statstjenare icke hållit sig framme för att söka få en
förbättring i sina lönevilkor. Men det är en ganska naturlig sak,
att de icke kunnat gorå det. De äro nemligen till antalet ganska
få och dessutom spridda på många olika håll inom landet. Till
följd af sin ovanligt isolerade ställning och utan beröring med
allmänheten sakna de den möjlighet till sammanslutning, som
flera andra statstjenare ha, och som man vet är den mägtigaste
häfstången för att höja en kårs ekonomiska ställning.
Nu har jag med detta mitt uppträdande endast velat påpeka,
att det icke endast är de stora grupperna af statstjenare, hvilkas
förhållanden böra behjertas, utan äfven de små, framför allt
måhända just denna grupp, jag nämnt; och jag vill derför såväl
till regering som Riksdag göra en vördsam hemställan, att vid
en framtida lönereglering hänsyn äfven måtte tagas till den af
mig framhållna grupp af statstjenare.
Herr af Callerholm instämde häruti.
Herr Broström: Om jag hört herr von Friesens anförande,
innan jag begärde ordet, hade jag kunnat inskränka mig till att
instämma med honom, men då så ej varit fallet, skall jag be att
få säga några ord. , ,
Jag anser för min del, att ett dyrtidstillägg åt statstjenarne
för närvarande är lika behöflig! som på 1870-talet, då Riksdagen
beviljade sådant; och i likhet med talaren på göteborgsbänken
och herr Persson i Tällberg håller jag före, att ett dyrtids
-
Lördagen den 4 Maj, e. m.
35 N:o 30.
tillägg åt de lägst aflönade statstjenarne vore en lämplig reskost, Angående
till dess en lönereglering hunnit komma till stånd. dyrtidstUlägg
Utskottets förslag, att tjensteman, som ha fri bostad in natura, tiemtenJnLh
icke hora erhålla något dyrtidstillägg, beklagar jag på det högsta J betjente.
och instämmer med hvad herrar Hedlund och Göthberg derom (Forts)
yttrat.
Här har såsom skäl för afslag å utskottets hemställan framhållits,
att ett bifall dertill komme att medföra en hel del s. k.
oegentligheter. Men jag tror, att dessa oegentligheter icke komma
att blifva större än de, som nu förefinnas, då hela grupper af
statstjenare nödgas arbeta under hårdt ekonomiskt betryck.
Herr Pehr Pehrson och hans medreservanter säga, att de
äro öfvertygade om, att prisstegringen på lifsförnödenheter nu
nått sin höjdpunkt och att i följd häraf en återgång till lägre
piis torde vara nära förestående. Jag har dock för egen del
en liten erfarenhet af huru det står till i det fallet och jag har
icke funnit någon sådan nedgång på den ort jag tillhör. För
öfrig* såg jag i går i Riksdagens klubb i ett par tidningar från
skilda delar af vårt land den uppgiften, att artikeln hvetemjöl
under april månad stigit med kr. 2.25 pr 100 kg. Detta tyder
åtminstone icke på någon nedgång till lägre pris å en stor lifsförnödenhetsartikel.
Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.
Herr Lundell: Jag skulle kunna inskränka mig till att
instämma med hvad min länskamrat yttrat, då jag står på samma
ståndpunkt som han. Jag skall emellertid bedja att få framhålla
några synpunkter.
Jag tror, att det icke är prisstegringen, som egentligen framkallar
dessa anspråk på löneförhöjning, utan det är till allra största
delen ökade lefnadsbehof, som göra det. Det har af en talare
häi framhållits, att det är mycket svårt att gå tillbaka i sina
lefnadsförhallanden, att inskränka sig. Ja, det är nog sant; men
då får man också se till, att man icke oupphörligt ökar sina
anspråk. Särskildt är det ett förhållande, som bör beaktas i detta
hänseende, nemligen att vi stå inför utsigten att få våra statsutgifter
i hög grad ökade genom en ny härordning. Det blir då
kanske nödvändigt för alla samhällsklasser att sänka sin lefnadsstandard
inför de stora skatter och utgifter, som kunna bli en
följd af dessa nya anordningar.
Det bär af en talare framhållits, att lärarnes ställning är
mycket dålig och att hufvudsakligen de behöfva ökade inkomster.
Det kan vara mycket möjligt och det är mycket troligt, att de
sta på den mest behöfvande ståndpunkten bland tjenstemännen.
Men jag skulle vilja framhålla särskildt hvad Riksdagen i det hänseendet
gjort för att förbättra deras .ställning, då den ökat de
No 30. 36
Lördagen den 4 Maj, e. in.
Angående ordinarie platsernas antal så betydligt. Det var hvad de kanske
dyrtidstillägg mest behöfde, och det förbättrade deras ställning i hög grad.
tiensteniänoch JaS ska11 icke vidare upptaga kammarens tid. Men man bör
J betjente, ju kanske erkänna, att det är just de lägre tjenstemännen, som aro
(Forts.) i någon högre grad i behof af löneförbättring, och att man icke
alldeles borde undanskjuta en löneförhöjning för dem och på
grund af den omständigheten, att en lönereglering kanske tar en
allt för lång tid i anspråk för att tillfredsställa de lägre tjenstemännens
behof af en förbättring, hvilket jag anser vara mest
trängande, ber jag att få yrka bifall till den af herrar O. Larsson
och D. Persson vid utskottets betänkande fogade reservation.
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter: Herr
vice talman, mina herrar! Jag förvånar mig ingalunda deröfver,
att från vissa håll stora betänkligheter kunna uttalas emot det
föreslagna dyrtidstillägget, särskild! mot det af Kong! Maj:t föreslagna.
Jag vill å andra sidan också uttala den öfvertygelsen,
att de herrar, som ställa sig betänksamma emot det af statsutskottet
föreslagna dyrtidstillägget, böra låta sina betänkligheter
vika vid tanken på den glädje, de skola åstadkomma i så mångtusende
hem i vårt land, der — om icke nöd — åtminstone försakelse
herskar till följd af de höjda lefnadsomkostnaderna. Vi
få icke glömma, att den lönereglering, som i det stora hela ännu
är gällande, uppgjordes för 25 år sedan. Det har sagts, och jag
tror med rätta, att sedan dess, i början af 1890-talet, lifsförnödenheterna
stodo lägre i pris, än hvad fallet var för 25 år sedan.
När det nu genom en synnerligen sorgfällig utredning har blifvit
visadt, att lefnadsomkostnaderna, hyror, lysämnen, lifsförnödenheter,
år 1900 med minst 16 procent öfverstego hvad de voro
på 1870-talet, så är det ju uppenbart, att de, som hafva i början
af 1890-talet vant sig vid ett visst lefnadssätt, skola ännu mera
än de, som stått vid sina löner på 1870-talet, känna denna höjning
i lefnadsomkostnaderna.
Jag medgifver med den föregående ärade talaren, att det icke
ensamt är höjningen i lefnadsomkostnaderna, som ger anledning
till det nuvarande missförhållandet, utan att det också är i icke
oväsentlig mån höjdt lefnadssätt. Men, såsom särskild! herr Hedlund
påpekade, man får väl glädja sig åt, om just i de nedre lagren
lefnadssättet kan höjas och blifvit höjdt.
Jag skall icke nu uppehålla mig vid frågan, huruvida en lönereglering
eller ett dyrtidstillägg bör hafva företrädet, ty jag tror,
att dessa frågor måste gå bredvid hvarandra.
Här har sagts, att löneregleringar hålla på att utarbetas, men
dessa arbeten kunna icke hinna fullbordas på så synnerligen kort
tid, och under denna tid är det, synes det mig, en pligt för
svenska folkets ombud tillse, att de statens tjenare, hvilka icke hafva
annat att lefva af än sin aflöning af staten, icke behöfva lida nöd.
Lördagen den 4 Maj, e. m. 37
Den förste ärade talaren i afton gjorde en jemförelse mellan
lönerna för tjenstemännen här i Sverige och i grannländerna, och
han kom till det resultat, att i den första lönegraden hade vi
det sämre stäldt än i grannländerna, då motsatsen var förhållandet
i högre lönegrader. Jag undrar, om icke i detta förhållande man
just har ett skäl att behjerta den framställning, som här blifvit
gjord från så många statens tjenare att få dyrtidstillägg. Ty just
i den omständigheten, att i den lägsta löneklassen adöningen är
lägre, får man se ett skäl, hvarför den i de andra klasserna måste
vara högre i jemförelse med hvad förhållandet är i de andra
länderna. I den första lönegraden komma ju våra tjensteman
vanligen vid 30—35 års ålder med skulder. För att de skola
kunna afbetala dessa skulder, måste de ha högre lön, när de
komma högre upp. Vore lönerna litet högre i lägsta klassen,
skulle de kanske vara tillräckligare i de närmast högre; men då
af nyss anförda skäl så icke är förhållandet, tror jag, att det är
en skyldighet för oss att låta äfven tjenstemännen i dessa klasser
få del af dyrtidstillägget.
Den, som var närvarande vid diskussionen i denna fråga vid
nästlidne riksdag eller som läst de förhandlingar, som då egde
rum, måste, tror jag, ovilkorligen hafva fått den uppfattningen,
att Riksdagen var beredd att, så snart eu fullständig och klar
utredning hade gifvits beträffande förhållandena, bevilja dyrtidstdlägg.
Jag tror, att då vi nu snart gå att fatta beslut i denna
fråga — jag tror. säger jag, att vi då göra rätt i, om vi icke
låta dem, som verkligen förra året hade skäl att få denna uppfattning,
blifva svikna i sina förhoppningar.
Jag anhåller om bifall till statsutskottets förslag.
Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mina herrar! Då
jag för min del helt och hållet ansluter mig till den reservation,
som afgifvits af herr Pehr Pehrson in. fl., behöfver jag icke
vara mångordig i detta fall.
Det är med en viss förvåning jag erfar, att under de senare
åren en sådan rusning pågår att på alla möjliga områden höja
lönerna för embete- och tjenstemännen. Såsom herr Carl Persson
påpekade, väckte jag för ett tiotal år sedan en motion i Riksdagen
med begäran om 20 procents nedsättning af alla löner till statens
embete- ocli tjensteman, så snart löneförmånerna uppgingo till
2,000 kronor. Detta förslag vann i det dåvarande statsutskottet
sa stor anslutning, att alla ledamöterna från denna kammare
röstade för detsamma. När ärendet förekom i Andra Kammaren,
talade alla statsutskottsledamöterna för bifall till motionen, och
den föll — såsom herr Carl Persson nämnde — endast på en röst.
När jag nu å ena sidan tager i betraktande förhållandena, sådana
de föreligga med afseende a lefnadskostnadernas förhöjning under
de senare åren, och jag å andra sidan tager i betraktande den
N o 30.
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjenstemänoch
betjente.
(Forts.)
N:o 30. 38
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående nedsättning, som vid nyssnämnda tillfälle begärdes, och det antal
dyrtidstillagg röster, som då afgafs för eu dylik nedsättning, är det icke undertjeltZänoch1
igt, att jag förvånar mig öfver, att ej mer än 7 af statsutskottets
betjente, ledamöter från denna kammare anslutit sig till reservationen mot
(Forts.) antagandet i hufvudsak af det förslag om dyrtidstillägg, som nu
framstälts af Kongl. Maj:t.
För min del anser jag det högst orimligt, att man skall
besluta en löneförhöjning å 500 kronor åt embets- och tjensteman,
som uppbära en årlig lön af 5,000 till och med 7,000 kronor, en
summa, som för de flesta familjer i vårt land utgör en hel förmögenhet,
på hvilken de få lefva samt äfven uppfostra sina barn.
Det förefaller mig synnerligen oegentligt, om vi skola slå in på
en sådan väg som den, herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
delvis angaf i sitt nyss afgifna yttrande, att tjenstemännen
skulle vara så aflönade, att de kunde gifva sina barn en bättre
uppfostran. Så vidt jag kunde förstå detta yttrande, skulle det
innebära, att statens embets- och tjenstemäns barn skulle hafva
äfven sin akademiska utbildning helt och hållet på statens bekostnad.
Deremot få andra samhällets medborgare med stor försakelse
anstränga sig för att kunna existera.
Med denna uppfattning kan jag ej vara med om beviljandet
af så stora lönetillskott, som här blifvit ifrågasatta.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan ber endast
att få yrka bifall till den af herr Pehr Pehrson m. fl. afgifna
reservationen.
Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Jag hade icke ämnat
begära ordet i qväll, men då jag i en tidning såg en origtig
uppgift om den ställning, jag i statsutskottet skulle hafva intagit
gent emot den föreliggande frågan, vill jag påpeka, att jag. icke
alls deltagit i statsutskottets förhandlingar derom, till följd af
andra göromål inom Riksdagen. Jag vill också nämna, att om
jag deltagit i behandlingen af ifrågavarande ärende, hade jag
antagligen stält mig på samma ståndpunkt, som den talare intager,
hvilken först uppträdt i afton.
Jag kan icke finna, att det är rimligt att begära lönetillägg åt
personer, som sitta med en lön på 6—7 tusen kronor. Tro herrarne
verkligen, att det — som det nämndes af en talare — »råder
nöd» bland personer med denna inkomst? Råder det nöd der,
är det deras egen skuld, det vågar jag påstå, och det är icke
statens skuld, som gifver dem en lön på 6—7 tusen kronor.
Det nämdes från statsrådsbänken, att det var prisfallet i början
af 1890-talet, som gjorde, att det kändes så tungt, att prisen
sedermera stigit. Om emellertid en lönereglering vidtagits i midten
af 1870-talet och prisen sedermera fallit, synes det mig i alla
händelser vara märkvärdigt, om man skulle kunna åberopa eu
å nyo inträffad prisstegring såsom skäl för att ytterligare höja
Lördagen den 4 Maj, e. m.
39 N:o 30.
lönerna. Med dessa åsigter synes mig den siste ärade talaren
hafva rätt i sin åsigt, att man bör nedsätta lönerna för tjenstemännen,
då prisfall inträder. När en sådan åtgärd emellertid
icke vidtogs, kan jag icke heller anse, att tillräcklig anledning
finnes att höja lönen för tjenstemännen till följd af en tillfällig
prisstegring. Att under de senare åren en förhöjning i prisen
i vissa afseenden inträdt, lärer väl ingen bestrida, om man jemför
de nuvarande förhållandena med dem, som rådde i början af
1890-talet. A andra sidan tror jag dock, att denna stegring nu
nått sitt kulmen, så att prisen åter synas vilja gå nedåt i vissa fall.
Att det skulle kännas mycket välkommet för 6—7- tusen
kronors-karlarne att få dyrtidstillägg — såsom några talare framhållit
— det lärer väl ingen betvifla. Det kännes alltid behagligt
och välkommet att få ett tillägg. Det har också sagts, att vi icke
skola taga hänsyn till dem så mycket som till de tjensteman,
hvilka hafva mindre inkomster. Men om vi tänka på förhållandena
på landsbygden, på landsbygdens arbetare och öfriga befolkning,
som skall bidraga till denna löneförhöjning, tro herrarne, att den
är så synnerligen glad att få betala dyrtidstillägg till löner, som
gå upp till 6—7 tusen kronor? Nej, mina herrar, der kunnen I
få se nöd och betryck, som herrar tjensteman icke hafva en aning
om. Landsbygdens befolkning får lära sig att lefva under helt
andra förhållanden, än de herrar göra, som äro statens tjensteman.
Den reservation, som är afgifven af herrar O. Larsson och
D. Persson, med förslag om dyrtidstillägg till löner, som icke
uppgå till högre belopp än 3,000 kronor, är rimlig och har skäl,
som tala för sig. Denna reservation skulle jag också gerna vilja
biträda, om icke ett rent principielt förhållande gjorde, att jag
icke kan biträda den heller. Jag anser nemligen, att om man
ser, att oregelbundenheter och orättvisor förefinnas, bör man omreglera
aflöningsstaterna för hela embets- och tjenstemannakåren,
så att de blifva lämpliga och ordentliga för alla klasser; men man
bör icke gifva dyrtidstillägg, der det icke behöfs. Det är icke
rättvist mot någon: det är icke rättvist mot dem, som icke behöfva
det, och det är ännu mindre rättvist mot dem, som ej få lönetillägg
och som sitta i värre omständigheter och skola bidraga
till dessa löneförhöjningar.
Det har sagts, att vi skola tänka på den glädje, vi bereda i
de många hem, som skola blifva delaktiga af löneförhöjningarne.
Ja, jag kan mycket väl förstå, att det skulle vara välkommet för
dem; men vi skola också tänka på dem, som skola bidraga till
förhöjningarne utan att få någon del med af dem.
Det har vidare påpekats, att förhållandena äro olika i andra
länder mot hvad de äro i Sverige samt att i vissa fall lönerna
i utlandet äro större för de lägre tjenstemännen. Jag erkänner,
att så kan vara förhållandet, men jag vill också framhålla, att
de högst aliönade tjenstemännen i många andra länder ej hafva
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjensteman och
betjente.
(Forts.)
N:o 30. 40
Lördagen den 4 Maj, e. in.
Angående så stor lön som i Sverige. Och då man i så många andra fall,
dyrtidstillägg n^r (]cf- lämpar sig, vill anställa jemförelse!- med utlandet och för
tjensteman och förhållandena här i landet skall åstadkomma en utredning, som
betjente, anses tillfredsställande, tyckes det mig, att man också i detta
(Forts.) afseende kunnat göra en liten jemförelse med löneförhållandena
i andra närgränsande länder. Men det har icke kommit i fråga,
och det har naturligtvis icke passat.
Det har äfven sagts t. ex., att vi skola tänka på icke blott
den kontanta lönen, utan att tjenstemännen hafva många andra
förmåner i andra länder. Ja, jag vet, att de t. ex. kunna hafva
billigare jernvägsresor i vissa fall, att de kunna få teaterbiljetter
och mera sådant. Teaterbiljetter tycker jag dock, mina herrar,
att de i många fall kunna undvara; jag vet icke, om våra tjensteman
lida nöd, derför att de icke få teaterbiljetter. En tjensteman,
som är i tjenstgöring året om, kan väl icke heller hafva så stor
eller väsentlig fördel af rättigheten att resa på half biljett på
jernvägarne.
Jag skulle, som sagdt, kunna vara med om ett dyrtidstillägg
för de lägre aflönade, intill 3,000 kronor; för dem behofves det
mycket väl, det kan jag förstå. Rent principiella skäl förmå mig
dock att biträda dem, som vilja drifva fram en lönereform i den
rigtningen, att icke blott lönerna höjas, utan äfven vissa tjenster
indragas. Äfven om lönerna blifva högre, skulle på detta sätt
aflöningsstaten icke stiga i sin helhet. Derigenom att sålunda
en tjensteman får bra lön för sitt arbete, men också skall egna
sig helt åt sin tjenst, bör belåtenheten blifva ömsesidig.
Sådana förhållandena nu gestalta sig, har jag således intet
annat yrkande att göra än om bifall till herr Pehr Pehrsons
m. fl. reservation.
Herr Eriksson i Bäck instämde häruti.
Herr John Olsson i Stockholm: Herr vice talman, mina,
herrar! Ehuru jag står på den sida, som anser, att Riksdagen ej
kan undgå att göra någonting i denna vigtiga fråga, får jag dock
till en början säga, att jag ingalunda kan följa den talare, herr
von Schéele, som nyss framhöll, att det egentligen skulle vara
sämst stäldt för de löntagare, som hafva 6—7 tusen kronors lön.
Jag kan alldeles icke dela hans uppfattning, att just dessa statstjenares
belägenhet skulle vara den mest ömmande, utan när jag
står på den sida jag angifvit, är det hufvudsakligen derför att
jag fäster mig vid de smärre löntagarne, de mindre väl aflönade
statstjenarne och anser deras behof af dyrtidstillägg synnerligen
behjertansvärdt. Såsom redan flera talare framhållit, maste det
ju deremot medgifvas, att för dem, som hafva eu lön på 6—7
tusen kronor, kan det i många fall vara mindre behöfligt att få
dyrtidstillägg. Nu hafva emellertid, såsom herrarne hört, de talare,
Lördagen den 4 Maj, e. m.
41 N:o 30.
som motsatt sig statsutskottets förslag, hufvudsakligen vändt sig Angående
just emot dessa högre löntagare. I likhet med herr von Friesen
vill jag då erinra derom, att dessa dock endast äro ett jemförel - tjensteman och
sevis litet fåtal. Deremot utgöra alla de lägre löntagarne den betjente.
stora massan, och det är egentligen för deras skull dyrtidstillägg (Forts.)
är behöfligt.
En talare på smålandsbänken framhöll, att statens tjensteman
lika väl som alla andra menniskor måste underkasta sig
fluktuationer i prisen, och det kan icke bestridas, att så är förhållandet.
Jag tror dock, att samme talare måste medgifva, att
detta kan ske endast intill en viss gräns. Det kan finnas en
gräns för fluktuationen, utöfver hvilken sådana löntagare, som
hafva en fixerad lön, icke kunna följa med, enär de icke längre
kunna existera på den lön de hafva. Jag tror, att de talare, som
yttrat sig på den sidan, måste erkänna, att för närvarande på
många ställen de mindre löntagarne icke kunna existera på den
lön de hafva. Både herr Petersson i Påboda och herr Carl
Persson, — som särskildt framhöllo nyssnämnda synpunkt —
hafva erkänt, att dyrtidstillägg är berättigadt för en stor del af
löntagarne. De hafva icke kunnat bestrida detta. Då frågas:
huru kunna herrarne motsätta sig att göra något för dem, då det
erkännes, att deras anspråk är berättigadt? När man erkänner,
att statstjenare finnas, hvilka icke kunna existera på sin lön,
måste det väl vara Riksdagens pligt att uppfylla de berättigade
anspråken, att gorå något för dessa statstjenare.
Nu invänder den talare på smålandsbänken jag syftar på,
att han icke vill, att det skall ske genom dyrtidstillägg öfver en
bank, utan genom att man plockar ut dem, som äro behöfvande,
och beviljar i särskilda fall ökning, der så behöfs. Det är då
bara ledsamt, att den talaren och hans meningsfränder oftast befinna
sig bland dem, som, när man vill göra något för särskilda
klasser af statstjenare, som äro mest behöfvande, icke vilja göra
något för dessa. Jag vill erinra om de förslag, som framstälts
särskildt för jernvägsbetjente, att lemna dem någon liten lönetillökning.
När förslag derom framkom, var det just de talare,
hvilka intaga nyssnämda ståndpunkt, som motsatte sig detta förslag.
Jag tror således, att herrarne få erkänna, att om man
komme med förslag till lönereglering i särskilda fäll, skulle herrarne
icke vara benägna att lemna sitt bifall ens då.
Vidare yttrade samme talare — och herr Carl Persson framhöll
det också — att det ej kan blifva rättvist att utgå från en
viss procent för allesammans; och det måste ju medgifvas, att det
då kan uppstå orättvisor. Det kan ju ej bestridas, att det i vissa
fall blir eu orättvisa att gifva eu person dyrtidstillägg, nemligen
då han icke behöfver det. Å andra sidan hafva herrarne sjelfva
medgifvit, att i de flesta fäll de lägre statstjenarne hafva behof
N;o 30. 42
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående af dyrtidstillägg, och då kunna vi väl icke förbise detta behof,
dyå^ittS9 u^an mas*e sö^a tillgodose det. Derför att tillägget i vissa
tjensteman och ^a^ skulle komma att verka ojemnt — det är fallet med alla förbetjente.
slag för öfrigt — får man väl icke, synes det mig, lemna ett
(Forts.) blankt afslag till alla dem, som verkligen behöfva hjelp.
Herr Carl Persson framhöll, att det nu skulle vara fråga om
att höja lönen för alla statstjenare med 10 %, men det är ju icke
alls fallet, utan det är ju endast fråga om att för ett år bevilja
ett särskilt dyrtidstillägg, derför att under det året prisen på
lifsförnödenheter äro så särdeles höga. Det är icke fråga om,
att det skall blifva ett stadigvarande anslag, utan när prisen
sjunka, blir det sannolikt öfverflödigt. Det kan derför icke vara
så farligt att bevilja det för en gång.
Jag står på den ståndpunkten, att jag anser, att den siffra
statsutskottet föreslagit såsom gräns, 7,000, är något för högt tilltagen.
Jag tror icke, att det bland löntagare med 6 å 7 tusen
kronors lön finnes så starkt obehof, att vi för deras skull behöfde
bevilja ett dyrtidstillägg. Å andra sidan får jag dock säga, att
den reservation, som afgifvits af herrar O. Larsson och D. Persson,
sätter siffran lägre, än jag anser vara rimligt. Om ett förslag
förelåge med gränssiffran bestämd till 4,500 kronor eller 5,000
kronor, tror jag, att det skulle hafva stora utsigter att tillvinna
sig sympati. Dessutom vill jag anmärka mot den reservation,
herrar O. Larsson och D. Persson afgifvit, att de icke fixerat någon
viss summa, utan endast förklara, att »anslagsbeloppen under
de särskilda hufvudtitlarne borde jemkas» efter de hufvudgrunder
de angifvit. Jag undrar dock, huruvida det, formelt sedt, är
möjligt att bifalla deras förslag, då icke siffran förslagsvis angifvits.
Då jag öfverväger allt detta, kommer jag till det resultatet,
att, då jag icke kan undgå att finna, att något måste göras, jag
icke har annat val än att yrka bifall till statsutskottets hemställan,
dock med den ändring herr Waldenström föreslagit.
Herr Branting: Herr vice talman! Här hafva flere talare
uttalat sympatier för den stegring af arbetslönerna och inkomsterna
för de mindre bemedlade, som vi bevittnat under de senare åren.
Och särskildt har hans excellens statsministern med all den pondus,
hvaröfver han förfogar, instämt uti detta uttalande och för
sin del förklarat detta vara ett lyckligt förhållande. Jag ber att
få taga fasta derpå, ty jag instämmer fullkomligt i hans mening,
och jag hoppas endast, att också herrar arbetsgivare landet rundt
icke måtte öfversätta nu åsyftade uttalanden inom Riksdagen dermed,
att de försöka, hvar och en i sin ort, att åter pressa ned
lönerna, när vi nu verkligen omsider fått dem upp ett litet grand.
I den fråga, som närmast föreligger, vill jag först konstatera,
att i fjor förelåg från regeringen ett förslag så beskaffad!, att det
Lördagen den 4 Maj, e. m.
43 N:o 30.
var omöjligt för statsutskottet att göra något deraf. I år har det
lyckats statsutskottet, med mycken omarbetning af den kongl.
propositionen och, som jag tror, också med mycket arbete, att till
sist få fram ett resultat, som synes kunna samla ett afsevärdt
understöd inom Riksdagen. T fall således statstjenarne på de håll,
der det finnes behof deraf, få ett understöd, så tror jag, att deras
tacksamhet mot regeringen i allt fall icke behöfver vara alltför
starkt markerad; ty nog är det väsentligen det arbete, som derför
nedlagts inom Riksdagen och inom utskottet, som föranledt, att
denna fråga kunnat komma i någon mån i sådana gängor, att det
kan blifva till verklig fördel för dem.
Det utlåtande, som nu föreligger från statsutskottet, synes
mig emellertid icke ur alla synpunkter alldeles tillfredsställande.
Jag kan ej dölja för mig, att det ligger rätt mycket skäl uti den
anmärkning, som först af herr Göthberg framstälts i afseende på
bostadsfrågan. Det blefve orättvist, särskildt på landsbygden, att
personer, som åtnjuta fri bostad, icke komme i åtnjutande af något
slags dyrtidstillägg. Det synes mig vidare, som om en mycket
stor orättvisa läge deruti, att dyrtidstillägget stadgats lika för alla
till 10 procent. Ty det kan icke vara rimligt, förefaller det mig,
att det skulle vara samma behof för den statstjenare, som har
exempelvis 800 kronor i lön och skulle få 80 kronor, som för
den, som har 7,000 i lön och skulle få 500 i dyrtidstillägg. Jag
skulle önskat, att vi kunnat få en nedstigande skala, så att de,
som mest äro i behof, fått mera än de nu få.
Men i allt fall, såsom förhållandena nu ligga, kan det icke
nekas, att detta förslag från statsutskottet ändock tillgodoser deras
intresse, hvilka det vid förra riksdagen icke syntes vara någon
möjlighet att kunna hjelpa, och att för desse, för hvilka många
röster nu höjt sig, — och särskildt för de lägst aflönade bland
dem — det skulle kunna gifva en liten lindring i deras bekymmer
under dessa dyra tider. Jag ber få erinra derom, att i alla fall
inom den enskilda industrien och för öfrige enskilde löntagare
hafva under de senare åren lönerna stegrats betydligt, medan
statstjenarne fått stå bredvid och se sina inkomster relativt
minskade. Således är det icke fråga om att skjuta fram aflöningarne
utöfver hvad som är skäligt, utan endast om att för de
lågt aflönade statstjenarne hinna upp i någon mån i jembredd
med de stegrade lefnadskostnaderna. Det skulle efter dessa premisser
för mig vara ganska naturligt att komma till samma resultat
som de två särskilda reservanterna inom utskottet. Men
jag må upprigtigt bekänna, att det argumentet synes mig ovederlägglig^
som säger, att de valt gränsen bra godtyckligt. Man
kan icke bestrida, att äfven bland dem, som hafva öfver 3,000
kronor i lön — jag tänker särskildt på lärarekåren — de finnas,
hvilkas ställning är sådan, att de mycket väl skulle behöfva ett
lönetillägg — så stramt som de hållits under striderna om läro
-
Angående
dyrtidstillägg
åt en del
tjens temän och
betjente.
(Forts.)
N:o 30. 44
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående verksreformen ej minst att tänka på. Derför vore det bra nog
(!tendelIJ h^rdt och orättvist att sätta ett obevekligt streck vid 3,000
tjenstemänocli Senior.
betjente. Så en annan synpunkt, som det är skäl att beakta. För första
(Forts.) gången liar det lyckats att få Första Kammaren att åtminstone
i princip gå in på att vid 7,000 kronor bör göras ett streck, öfver
hvilket det icke går an att drifva mångsyssleriet alldeles obehindradt.
Nu har här faststälts den gräns, som finnes angifven i
momentet c) i föreliggande utlåtande och som innehåller, att »de
tjensteman och betjente, hvilkas sammanlagda inkomster af arbete
år 1900 af vederbörande taxeringsmyndigheter uppskattats till
högre belopp än 7,000 kronor», skola undantagas från åtnjutande
af dyrtidstillägg; och vid sådana förhållanden synes det mig, som
om man icke borde alltför mycket fästa sig vid dem, som få så
att säga följa med på sladden, utan hufvudsakligen vid den nödvändiga
löneförbättringen för de lägre, den stora massan. Jag
ber herrarne tänka på, huru många af dessa, som af staten åtnjuta
en lön på 6,000 till 7,000 kronor — huru många af dessa
det väl är, om man ser efter, som icke derjemte hafva någon
bisyssla, som drifver dem upp öfver 7,000-kronor-strecket och som
således gör, att de icke komma med i detta fall. Jag tror, att
deras antal är ganska ringa och att således i ett fall som detta
någon afgörande hänsyn icke bör tagas till dem.
För min del bibehåller jag samma ståndpunkt som i fjor; och
jag tror, att Andra Kammaren icke bör i ett fall som detta, der
det ändå gäller att skaffa de lägst aflönade statstjenarne en liten
förbättring i deras ställning, taga afstånd från deras önskningar
och öfverlemna åt Första Kammaren den lotten att i en möjlig
gemensam votering få föra fram deras berättigade kraf. Jag tror
det vore Andra Kammaren mera värdigt att sjelf genast besluta
det, som dock bör anses vara det rigtiga, och att kammaren således
bör i detta fall, såsom förhållandena nu ligga, sluta sig till
statsutskottets förslag.
Herr von Schéele: Herr vice talman! Jag skulle icke
hafva besvärat kammaren å nyo, om det galt allenast ett vanligt
missförstånd. Men då en ärad talare på stockholmsbänken nyss
har sårat mig just i den mest sårbara punkt, har jag känt mig
uppfordrad att än en gång begära ordet.
Har något varit min böjelse i lifvet, så är det hvad som ock
tillhör mitt kall: att söka efter förmåga värna om de små och
ringa; och att jag då skulle hafva yttrat mig på sådant sätt, som
nämnde talare anförde, vågar jag betvifla. Jag har tvärtom betonat,
att jag ej ville upprepa hvad som redan blifvit sagdt, men
lifligt instämde i hvad som blifvit taladt till behjertande af de
lägst aflönades och derför mest nödstäldes belägenhet. Dertill
ville jag lägga något, som syntes mig hafva blifvit uraktlåtet
45 N:o 30.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
att framhålla, men som dock vore af vigt. Och i sådant afseende .
gjorde jag gällande, att det fans en tjenstemannaklass, lärare- d^f9
klassen,’ med lön från 2,000 till 6,000 kronor, som var i sådan tjmstemänoch
ställning, att man borde ömma äfven för den, och att man här betjente.
hade att mot densamma visa rättvisa och billighet. (Forts.)
I likhet med min nämnde antagonist tillåter jag mig, herr
vice talman, fortfarande yrka bifall till hvad statsutskottet i förevarande
utlåtande föreslagit.
Herr Ivar Månsson: Herr vice talman, mine herrar!
Då jag, som inom utskottet deltagit i behandlingen af detta ärende,
dervid bidragit till det beslut, hvartill utskottet kommit, vågar jag
nu här gifva några skäl för detta mitt åtgörande.
Jag har vid ärendets behandling för min del icke kunnat
vara med om den kongl. propositionen sådan densamma förelåg.
Och jag får säga, att om någon jemkning och ändring i den kongl.
propositionen icke från första-kammar-ledamöternas sida medgifvits,
hade jag icke kunnat vara med om att tillstyrka densamma.
Men då Första Kammarens utskottsledamöter velat gå så mycket
till mötes, som af det nu föreliggande utlåtandet visar sig, ansåg
jag mig icke böra eller kunna motsätta mig ett så jemkadt förslag
som det nu förevarande.
Jag kan ej neka till, att såväl enskilde arbetsgivare som
korporationer och bolag under den senare tiden ganska väsentligt
måst höja sina löner och sina pris till arbetarne. Jag tror ej,
att det skall vara många ibland oss, som kunna förneka, att vi,
som i mer eller mindre mån äro arbetsgivare, måst under senare
tider högst väsentligt öka på våra arbetares löner; och ser jag
t. ex. på de enskilda jernvägarne och likartade inrättningar, hafva
äfven de under den senare tiden nödgats mycket väsentligt höja
arbetslönerna. Man kan deremot verkligen säga, att det endast
är statens tjensteman och betjente, som icke fått vara med om
den senare tidens löneförhöjning.
Vidare tror jag, att man icke får förneka, att också penningvärdet
i någon mån sjunkit sedan den tid — på 70-talet —, då
gällande lönereglering gjordes.
Med hänsyn till dessa förhållanden och då jag ej heller vill
förneka, att någon höjning skett äfven i prisen på lifsförnödenheter
och särskildt beträffande bostadshyrorna, tror jag icke det är rätt
att motsätta sig detta förslag. Jag tager detta dyrtidstillägg nära
nog som en sorts lönereglering, ty det är ett bostadshyresbidrag
och ett sätt att utjemna den skiljaktighet, som nu råder mellan
dem, som hafva bostadsförmån »in natura», och dem, som ej
hafva det. Jag tager det verkligen som en dylik utjemning, ty
det ligger en så väsentlig förmån uti att åtnjuta bostad och vedbrand
in natura, att deruti bör, enligt mitt förmenande, ligga
motiv nog för att en utjemning göres. — Nu säges det här -
N:o 30. 46
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående och jag medgifver, att mycket goda skäl kunna anföras derför —
ylt en Ad9 ^orde åtgöras. Men det jag anfört har, synes det mig,
tjensteman och yarit så talande, att jag ej kunnat underlåta att vara med om det
betjente, i utskottets förslag begärda.
(Forts.) Slutligen ber jag få säga, att jag är öfvertygad derom, att, i
fall den utmärkta tanke, som herr Pehr Pehrsons m. fl. reservation
innehåller — att en lönereglering ej bör vara endast en löneförhöjning,
utan en verklig lönereglering — komme till utförande,
vi skulle finna, när vi finge se resultatet, att en nödig löneförhöjning
i allt fall komme att stiga till dessa tio procent. Och
kan det blott stanna vid detta, tycker jag, att man får vara nöjd.
Ty äfven om man drager in, t, ex.» på landet, kronofogdebefattningarna,
är det min öfvertygelse, att man får gifva länsmännen
så mycket mera i lön, att derigenom de indragna kronofogdelönerna
komma att fullt uppvägas. Någon synnerligen stor besparing
kan således icke på detta sätt uppkomma.
Nu har det sagts, att den framställning om dyrtidstillägg, som
förelåg i fjol, var rättvisare, och att man nu icke ville gå så
högt, som här föreslagits, eller till 7,000 kronor. Häremot vill
jag framhålla, att den allra väsentligaste anmärkningen mot fjolårets
förslag just var, att det stannade vid 3,600 kronor. Om
en tjensteman, som hade 3,000 kronor i lön uti första lönegraden,
fått ett dyrtidstillägg af 20 %, då skulle han hafva erhållit 3,600
kronor och sålunda genast fått lika lön som en tjensteman, hvilken
redan intjenat ett ålderstillägg. Följden häraf skulle hafva blifvit,
att en ung tjensteman, som kanske endast tjenstgjort 14 dagar
eller en månad, skulle hafva erhållit samma aflöning som en
gammal tjensteman, som redan tjenstgjort 8 å 9 år. Och detta
ansåg man vara i högsta grad orättvist.
Hvad åter beträffar den gräns, man i år bestämt, eller 7,000
kronor, får jag bekänna, att det endast varit med stor tvekan jag
varit med derom. Men man hade föreslagit flera andra siffror,
t. ex. 5,000 kronor, utan att dock komina ifrån svårigheterna.
För öfrigt voro första-kammar-ledamöterna inom utskottet alldeles
bestämdt emot att gå under 7,000 kronor. Nu är att märka, att
för den egentliga tjenstemannaklassen högsta lönegraden, med
inräknadt ålderstillägg, just sammanfaller med denna siffra, 7,000
kronor. Och det var af detta skäl, som första-kammar-ledamöterna
icke ville vara med om någon annan gräns.
Den lönereglering, som skedde 1874, omfattade löner, uppgående
till högst 9,000 kronor, således väsentligen högre belopp,
än här är föreslaget. Med tanke på penningvärdets fall sedan
den tiden och då utskottsledamöterna från Första Kammaren voro
villiga att gå med derpå, har jag för min del ansett lämpligt att
stanna vid siffran 7,000 kronor, ehuru jag medgifver, att den kan
synas högt tilltagen.
Det af två kammarledamöter reservationsvis framstälda förslag
47 N;o 30.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
om gränsens sättande till 3,000 kronor synes mig föga tillfreds- .gående
ställande. Ty just vid den tid, då en embetsman uppnått denna yåt en jJ9
lön, står han kanske i begrepp att bilda familj och är då mer tjensteman och
än eljest i behof af understöd. betjente.
Stannar man åter vid 5,000 kronor, stöter man på enahanda (Forts.)
oegentligheter.
Nu har det sagts här af ett par talare, särskildt af herr
Waldenström, tror jag, att man gjort orätt uti att taga sådan
hänsyn till bostadsförhållandena. Jag ber då få säga, att det är
ifrågasatt att lemna dyrtidstillägg åt alla, som hafva s. k. hyresbidrag;
endast sådana, som hafva bostad och vedbrand in natura
— med bostad följer alltid vedbrand — skulle icke få dyrtidstillägg.
Och enligt hvad vi alla samstämmigt varit öfverens om,
utgör förmånen af fri bostad en sådan fördel, att det endast är
en gärd af rättvisa att på detta sätt jemna ut förhållandena mellan
dem, som få hyresbidrag, och dem, som ha bostad in natura —
och det tror jag bestämdt skall erkännas äfven af alla tjensteman
i alla fack och alla brancher. Jag tror sålunda icke, att utskottet
handlat origtigt.
Hvad sedan vidkommer den omständigheten, att det föreslagits,
att afdrag skall ske endast för inkomst utaf lön eller arbete, som
icke utgår af statsmedel, men i detta fall inkomst af kapital icke
tagits med i beräkningen, såsom herr Waldenström yrkade, vill
jag nämna, att det inom utskottet talades mycket härom, men
man ansåg, att man härvidlag svårligen kunde ingå i någon
granskning af den enskilde individens förmögenhetsförhållanden.
Särskildt ber jag att få påpeka, att det kan vara förenadt med
svårigheter under nuvarande förhållanden, då man icke får beskatta
inkomst af aktier. Jag tror derför icke det är mycket
skäl att hålla på en sådan synpunkt. Och jag undrar för öfrigt,
om det kan vara lämpligt att nu på detta sätt, så att säga,
plocka sönder förslaget genom att vidhålla detta yrkande. För
min del anser jag det icke vara af den beskaffenhet, att man bör
räkna med detsamma. Fn annan sak är det, om en person genom
arbete utom tjensten kan skaffa sig stora inkomster, ty det tror
jag många gånger kan inverka menligt på statstjensten, men det
kan man icke säga, att egandet af en förmögenhet gör.
Ja, mina herrar, det är dessa omständigheter, som jag nu i
korthet utvecklat, och framför allt det förhållandet, att man på
alla möjliga andra områden ansett sig böra höja något på arbetarnes
aflöningar, medan statstjenarne ensamma stå qvar på samma punkt,
hvilket allt gjort, att jag icke kunnat motsätta mig detta förslag.
Utaf denna anledning, och då sådant tillmötesgående visats
oss från Första Kammarens sida för frågans lösning, synes mig,
som om alla skäligen kunde vara nöjda, och för min del har jag,
som sagdt, icke kunnat annat än biträda statsutskottets förslag,
hvartill jag, herr vice talman, ber att få yrka bifall.
N:o 30. 48
Lördagen den 4 Maj, e. m.
, Med herr Ivar Månsson förenade sig herrar Åkesson och
Olsson i Rögle.
tierbetjmte°ch Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse
(Forts) IIlfM de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr vice talmannen
propositioner: l:o) på bifall till utskottets hemställan;
2:o) på afslag såväl å nämnda hemställan som å Kong! Maj:ts i
ämnet gjorda framställning i enlighet med den af herr Pehrson
i Törneryd m. fl. i fråga om denna punkt afgifna, utskottets utlåtande
vidfogade reservation; 3:o) på bifall till det af herr Waldenström
under öfverläggningen framstapla förslag; och 4:o) på
bifall till den i fråga om punkten af herrar Larsson i Mörtlösa
och Persson i Tällberg afgifna, utskottets utlåtande vidfogade
reservation. Herr vice talmannen ansåg förstnämnda proposition
vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes,
upptog herr vice talmannen för bestämmande af kontrapropositionen
å nyo de öfriga yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall
till det under 2:o omförmälta yrkande, nu förklarades hafva flertalets
mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, i följd hvaraf, och sedan till kontraproposition
i denna votering antagits det under 4:o angifna yrkande, nu först
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
första punkten af förevarande utlåtande n:o 82 antager yrkandet
om bifall till den af herr Pehrsons i Törneryd m. fl. i fråga om
denna punkt afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till den i fråga om nämnda
punkt af herrar Larsson i Mörtlösa och Persson i Tällberg afgifna,
utskottets betänkande vidfogade reservation.
Den votering, som anstäldes enligt denna voteringsproposition,
utföll med 112 ja mot 84 nej; hvadan propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande af kammaren godkända lydelse:
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i första punkten
af förevarande utlåtande n:o 82, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
49 N:0 30.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hem- Angående
ställan som Kongl. Majrts i ämnet gjorda framställning i enlighet dyrtidstillägg
med den af herr Pehrson i Törneryd m. fl. i fråga om denna ^tZ^och
punkt atgitna, utskottets betänkande vidfogade reservation. betjente.
(Forts.)
Sedan voteringssedlarne aflemnats samt herr vice talmannen
uttagit och förseglad aflagt en bland dem, verkstäldes uppräkning
af de öfriga sedlarne; och befunnos dervid rösterna lika delade.
I anledning häraf öppnades den förseglade sedeln; och som densamma
befans vara en nej-röst, hade kammarens beslut alltså
utfallit i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Häruppå föredrogs punkten 2, och anförde dervid
Herr Pehrson i Törneryd: I anledning af kammarens nyss
fattade beslut i nästföregående punkt hemställer jag om afslag å
utskottets hemställan och bifall till den af mig m. fl. afgifna
reservationen.
Vidare anfördes ej. Efter af herr vice talmannen framstälda
propositioner afslog kammaren utskottets hemställan samt biföll
den af herr Pehrson i Törneryd m. fl. i fråga om denna punkt
afgifna, utskottets utlåtande vidfogade reservation.
I fråga om punkten 3, som härefter föredrogs, yttrade
Herr Pehrson i Törneryd: Jag tillåter mig att på samma
grunder som nyss göra samma yrkande, nemligen om afslag å
utskottets hemställan och bifall till motsvarande punkt af reservationen
i fråga.
Vidare yttrades ej. Sedan herr vice talmannen i afseende å
punkten framstält propositioner, afslog kammaren utskottets hemställan
samt biföll den af herr Pehrson i Törneryd m. fl. i fråga
om denna punkt afgifna, utskottets utlåtande vidfogade reservation.
Slutligen föredrogs punkten 4, och anförde dervid
Herr Pehrson i Törneryd: Äfven i fråga om denna punkt
ber jag att få göra yrkande om afslag på utskottets hemställan
och bifall till den af mig m. fl. afgifna reservationen.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll den i fråga om denna
punkt af herr Pehrson i Törneryd m. fl. afgifna, utskottets utlåtande
vidfogade reservation.
Andra Kammarens Prat. 1901. N:o SO.
4
N:0 30.
50
Måndagen den 4 Maj, e. m.
Angående
höjning af
tullen å
elektriska
maskiner.
§ 3.
Efter föredragning härefter af bevillningsutskottets betänkande
n:o 33, i anledning af väckt motion angående höjning af tullen
å elektriska maskiner eller delar deraf yttrade:
Herr Kempe: Herr talman, mina herrar! Då nu denna
fråga föreligger i det skick, att bevillningsutskottet enhälligt afstyrkt
min motion,, vill jag icke upptaga tiden med att framhålla de
motiv, som ligga till grund för motionen, utan jag vill inskränka
mig till att påpeka ett par omständigheter, hvilka jag anser böra
beaktas af kammaren i samband med denna fråga.
Den ena af dessa omständigheter är de utländska bolagens
sätt att kringgå gällande tulltaxebestämmelser. Som det nu är
stäldt, är tullafgiften bestämd till 10 procent af värdet såväl för
elektriska maskiner som för alla andra maskiner. Denna bestämmelse
kringgås nu ganska oförtäckt på åtskilliga sätt af de utländska
bolagen och särskildt af en firma i Stockholm, Elektriska aktiebolaget
A. E. G., hvilken utgifver sig för ett svenskt bolag, ehuru
den är agentur för eller, såsom den sjelf kallar sig, är representant
för Allgemeine Elektricitäts Gesellschaft i Berlin. Detta kan
synas vara ett ganska starkt påstående af mig, och jag skulle ej
våga framkomma med detsamma, om jag icke med fakta kunde
bevisa det. Jag har här i min hand dokument, som till full
evidens kunna bevisa detta. I maj månad förra året sändes till
en firma i Sundsvall en sändning elektriska maskiner, hvilkas
tulldeklaration ombesörjdes af en ångbåtskommissionär på platsen.
Maskinerna gingo direkt från Stettin, afsända af Allgemeine Elektricitäts
Gesellschaft. Fakturorna och räkningen, som lemnades till
firman i Sundsvall, af Elektriska aktiebolaget A. E. G. i Stockholm,
representant för Allgemeine Elektricitäts Gesellschaft i Berlin,
lydde på en summa af 6,940 kronor. Emellertid tog sig denna
firma för att också uttaga ett förtullningsbevis. Det befans då,
att en annan faktura inlemnats af ångbåtskommissionären, och
enligt, denna senare faktura hade sändningen tullbehandlats. Den
summa, som var angifven på detta förtullningsbevis, var 4,806
kronor. Sålunda har staten blifvit bedragen på tullen å skilnaden
mellan 6,940 kronor och 4,806 kronor. Detta är nu något, som
man kan bedöma olika. För mina ögon är det icke annat än ett
tullfalsarium, och saken kommer i sinom tid att gå till laga domstol.
Det enda, som kan från Riksdagens sida åtgöras vid sådant,
är att i sinom tid införa en vigttull i stället för en värdefull,
hvilket jag i min motion ock framhållit som det rigtigaste.
Den andra omständigheten, som jag vilde fästa kammarens
uppmärksamhet på, är statens förhållande vid beställningar. I
utlandet har den principen gjort sig alltmer gällande, att staten
bör gynna den inhemska industrien och göra sina beställningar af
Lördagen den 4 Maj, e. m. 51
den, för så vidt de kunna effektueras, och nu senast liar den
österrikiska jernvägsstyrelsen, enligt meddelande i tidningen Svensk
Export för den 20 april detta år, utfärdat en order till de österrikiska
lokomotiv- och vaggonverkstäderna, hvilka förbjudas att
använda utländskt jern eller andra utländska materialier vid utförandet
af beställningar för statsjernvägarnes räkning. Dylikt eger
rum äfven i andra länder. Huru hafva vi nu i Sverige stält oss
i detta afseende? Den svenska Riksdageno har förut intagit en
ganska bestämd ståndpunkt i denna fråga. År 1886 yttrade statsutskottet
i anledning af väckt förslag om jern vägsbyggnader för
statens räkning: »Utskottet är förvissadt om, att Kongl. Maj:t
ej lärer underlåta att på saväl ifrågavarande som alla andra områden,
der staten är i tillfälle att för sina behof använda alstren
af svensk industri och produktionsförmåga, tillse, att sådant eger
rum sa vidsträckt, som förhållandena, utan åsidosättande af andra
samhällsintressen, medgifva.» När statsutskottet uttryckt sig så,
hade man kunnat vänta, att den svenska staten skulle, äfven i
fråga om beställning af elektriska maskiner och ledningar, hafva
tänkt på vår inhemska industri. Detta har nu icke alltid varit
fallet. Jag kan anföra en hel del exempel på, att staten visserligen
infordrat anbud från svenska firmor, men då de svenska
firmornas anbud vant i någon liten män högre än de utländska,
hafva de utländska fatt företräde. Detta gäller i första rummet
medicinalstyrelsen, som bestält de elektriska maskiner och ledningar,
som behöfts för Lunds hospital och nya asyl, för Upsala
hospital och nya asyl samt för alla de tre nya lungsotssanatorierna,
af utländska firmor. Ridare gäller det om marinförvaltningen,
som från utlandet bestält de elektriska maskinerna för pansarbåten
Dristigheten, äfvensom för pansarbåtarne A, B och C samt för
nagla kanonbatar. Beträffande pansarbatarne vill jag dock nämna,
att det icke är staten, som i första hand gjort beställningarna,
utan de enskilda bolag, som bygga båtarne. Vidare har staten
liestält elektriska maskiner med stralkastare för Hästholmen i
Karlskrona, dervid den utländska firmans anbud utgjorde 30,700
kronor och näj-maste anbud från svensk verkstad — hvilken dock
utfört flera dylika anläggningar till vederbörandes belåtenhet —
31,200 kronor; sålunda var det senare anbudet endast 500 kronor högre.
Den bestämmande i sistnämnda fallet var varfschefen i Karlskrona.
Att i dessa tider, då den svenska industrien har ganska svårt
att reda sig med eu utländsk konkurrens, som afsätter i massa af
sin öfverproduktion på vår marknad, den svenska staten för att
spara in några 100-tals kronor låter beställningar gå ifrån de
inhemska verkstäderna och i stället gynnar de utländska, det anser
jag dock icke vara ett rätt sätt att gå till väga, och jag tror mig
uttala icke blott mitt, utan också många andra svenska riksdagsmäns
ogillande af ett sådant sätt att gå till väga.
Något vidare har jag icke i saken att förmäla.
N:o 30.
Angående
höjning af
tullen å
elektriska
maskiner.
(Forts.)
N:o 30. 52
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående
höjning af
tullen å
elektriska
maskiner.
(Forts.)
Herr Jansson i Krakerud: Jag skall endast be att få yttra
några ord med anledning af de fakturor, som den förste ärade
talaren läste upp och med hvilka han ville bevisa nödvändigheten
af att hafva vigttull i stället för värdetull. Mig synes det framgå
af hvad han nämnde angående dessa fakturor, att det var upptäckt,
att det var en försnillning begången; och han sade ju sjelf
också, att frågan skulle komma att behandlas inför domstol.
Under sådana förhållanden föreställer jag mig, att staten i alla
fall får sitt tillbaka. Deremot skulle jag åtminstone till en del
vilja instämma med honom i den upplysning, han lemnade, att
staten bestält från utlandet sådana artiklar, som staten kunnat få
inom landet. Men jag gör äfven det med en viss reservation.
Jag hyser i likhet med honom den åsigten, att staten bör taga
produkter af vår inhemska näring, såvidt det är möjligt. Men
jag vill ej klandra hvad som gjorts, synnerligast derför, att jag
icke känner anledningen dertill. Det är nemligen icke alls säkert,
att anledningen dertill, att staten tagit artiklar från utlandet, blott
berott på några hundra kronors prisskilnad, utan det kan också
hafva berott på, att de inhemska verkstäderna icke kunnat leverera
de varor, som staten velat hafva på den korta tid, inom hvilken
möjligen staten varit tvungen att hafva dem; och att det derför
ofta kan hända, att staten under sådana förhållanden får lof att
taga sina artiklar utifrån för att få dem i rätt tid. Inom bevillningsutskottet
var det en ledamot, som verkligen ej var emot
dessa förhöjda tullar, men han berättade, att han köpte alltid
inhemska varor, då det var möjligt att få sådana, men då han
icke kunde få inhemsk vara till den tid, han behöfde, måste han
köpa utländsk vara, enär det skulle blifva alltför stor förlust,
om det skulle draga ut på tiden så länge eller blifva så lång
väntetid, som det skulle blifva genom att taga varorna inom landet.
Det är således nödvändigt, då man skall bedöma en sådan fråga
som den förevarande, att taga hänsyn till såväl det ena som det
andra. Och jag tror, att hvarken kammaren eller Riksdagen kan
uttala något bestämdt beslut derom, att man ovilkorligen under
alla förhållanden skall taga varor inom landet. Dock kan Riksdagen
uttala den önskan, att så må ske. Och jag tror, ätt den önskan
nu förefinnes. För min del vill jag också hoppas, att, då icke
några särskilda omständigheter föranleda dertill, att det är omöjligt
att taga varor och maskiner i hemlandet, äfven statsverket kommer
att taga varor och maskiner inom landet.
Jag skall emellertid be att, med anledning deraf, att jag
reserverat mig mot motiveringen, få påpeka, att det lemnades
åtskilliga upplysningar inom utskottet, hvilka jag hade velat hafva
in i motiveringen. Deremot har jag ej velat, att i motiveringen
skulle ståo de ord, som förekomma i det stycke, hvilket innehåller
orden: »Åtminstone icke under nuvarande förhållanden anses böra
Lördagen den 4 Maj, e. in.
53 N o 30.
ske.» Jag tror, att det borde hafva strukits, och följaktligen har
jag reserverat mig emot motiveringen.
Men då motionären icke nu gjort något yrkande, skall jag
icke upptaga kammarens tid längre, utan ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Petri: Jag begärde ordet endast för att ytterligare
framhålla önskvärdheten, att de svenska förbrukarne så mycket
som möjligt begagna sig af den svenska industrien, och gäller
detta i synnerhet statsverket och dess institutioner. Jag anser,
att när statsverket kan få svensk vara, som är till qvaliteten
lika god som den utländska, bör den förra föredragas, äfven om
den skulle vara en eller annan procent högre i pris; ty denna
skilnad i pris kommer mångfaldiga gånger igen genom den uppmuntran
och det arbete, som den svenska industrien derigenom
erhåller. Det är ju alldeles klart, att vi icke kunna göra något
bestämdt uttalande i detta fall — ty det kan inträffa omständigheter,
som göra, att det är nödvändigt att taga utländska varor —-men det har verkligen en och annan gång sett ut, som om icke
nödig hänsyn tagits till den svenska industrien.
Det är endast med anledning häraf, som jag önskat att få
uttala mig. För öfrigt har jag icke något yrkande.
Häruti instämde herrar Sandvall, Trapp och Österberg.
Herr Kempe: Jag vill endast säga ett par ord med anled
ning
af herr Janssons i Krakerud yttrande.
I afseende å detta kringgående af gällande tulltaxebestämmelser
har jag ju endast kunnat här framdraga ett bestämdt fall,
ty det är icke så lätt att lyckas få fullt evidenta bevis för hvad
man ganska allmänt tror sig ana.
Och hvad beträffar den andra frågan, angående statens beställningar,
invände han, att det kan bero också derpå, att icke vederbörande
bolag kunnat utfästa sig att till en angifven tid, eller så
hastigt, leverera maskiner eller dylikt. Deremot vill jag invända,
att i\ intet af dessa fall, vare sig i afseende å leveranserna till
lasaretten eller till pansarbåtarna eller till Hästholmens befästningar,
hade det behöfts någon särskild skyndsamhet, utan det
ena bolaget såväl som det andra hade kunnat medhinna leveranserna
inom utsatt tid.
Herr Meyer: Jag skall endast be att få yttra några ord
med anledning af hvad här sagts, att synnerligen den svenska
staten vore skyldig att gynna den svenska industrien. Detta är
naturligen i och för sig rigtigt. Man bör försöka att komma till
det målet. Men man bör vara försigtig vid uttalanden i denna
sak; ty man kan icke veta, hvart det skulle leda, om man .skulle
Angående
höjning af
tullen o
elektriska
maskiner.
(Forts.)
N o 30. 54
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående glömma en del föreskrifter, som beröra densamma. Nu är det så,
ktullen åf att myndjgheterna hafva skyldighet att infordra anbud; och när
elektriska gorå det, kunna de icke förkasta alla utländska anbud och
maskiner, blott reflektera på de svenska. Följden af ett sådant tillväga(Forts.
) gående skulle naturligtvis efter någon tid blifva, att den utländska
industrien icke skulle bry sig om att täfla; den svenska industrien
blefve då ensam och kunde begära hvilka pris som helst.
Jag ber för öfrigt att få fästa uppmärksamheten derpå, att
motionären föreslagit den ifrågavarande tullens höjande till 20
procent af värdet. Det är verkligen icke litet. Skall nu staten
dessutom hafva befogenhet att i vissa fall betala 10 procent mer
för svensk vara än för utländsk, kunde premien stundom komma
att utgöra 30 procent. Det synes dock vara något väl mycket.
Öfv erläggningen var härmed afslutad, och biföll kammaren
hvad utskottet hemstält.
§ 4-
Angående
dyrtidstillägg
åtriksbankens
tjensteman
och betjente.
Härefter företogs till afgörande bankoutskottets memorial,
n:o 9, angående beviljande af dyrtidstillägg åt riksbankens tjensteman
och betjente.
I nämnda memorial hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte
besluta :
l:o)
att, med uteslutande af det i aflöningsstaten för Sveriges
riksbank befintliga öfvergångsstadgande, der införa följande bestämmelser
:
För samtliga å riksbankens stat upptagna befattningar, med
undantag för skolläraretjensten och bokhållarebefattningen vid
Tumba bruk, må för år 1901 såsom dyrtidstillägg beräknas och
utgå ett belopp af tio procent af den för hvarje befattning bestämda
kontanta aflöning, dock icke i något fall med högre belopp än
500 kronor, under iakttagande härvid, att till aflöning räknas såväl
lön och tjenstgöringspenningar som ålderstillägg och i stat uppfördt
arfvode, samt att dyrtidstillägg anses tillhöra lönen.
Från åtnjutande af dyrtidstillägg undantagas:
a) de tjensteman och betjente, i hvilkas aflöning ingå bostadseller
boställsförmån in natura;
b) de tjensteman, hvilkas aflöningsförmåner för innevarande
år uppgå till högre belopp än 7,000 kronor;
c) de tjensteman och betjente, hvilkas sammanlagda inkomster
af arbete år 1900 af vederbörande taxeringsmyndigheter uppskattats
till högre belopp än 7,000 kronor.
55 N:o 30.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
2:o)
att anslaget till extra arbeten och semestervikariat samt till
flitpenningar åt extra ordinarie tjensteman vid hufvudkontoret
må för år 1901 höjas från 40,000 kronor till 42,000 kronor.
Vid memorialet voro fogade reservationer:
vid punkten l:o) b):
af herr Östberg, som yrkat, att densamma måtte erhålla följande
lydelse: »de tjensteman, hvilkas aflöningsförmåner af statskonst
eller tjenst hos riksbanken för innevarande år uppgå till
högre belopp än 7,000 kronor»;
och af grefve R. G. Hamilton;
samt vid förslaget i dess helhet af herrar Hansson i Solberga,
Jansson i Saxhyttan, Henricson, Johansson i Berga, Persson i
Killebäckstorp och Petersson i Dänningelanda, hvilka yrkat afslag.
Sedan punkten 1 föredragits, anförde:
Herr Jansson i Saxhyttan: På grund af det beslut kam
maren
nyss fattat beträffande statsutskottets utlåtande n:o 82, ber
jag, herr talman, att få yrka afslag å bankoutskottets nu föredragna
memorial.
Herr Nilsson i Skärhus: Jag ber för min del att få uttala
samma mening som den siste talaren. Jag kan ej finna, att det
är rätt att bevilja lönetillägg åt personer, som hafva eu årsinkomst
af 7,000 kronor — en summa, som för de flesta af
Sveriges familjer skulle vara en hel förmögenhet.
Jag yrkar alltså, herr talman, afslag å utskottets hemställan.
Herr Elowson: Jag skall för min del anhålla att få yrka
bifall till utskottets hemställan. Då i den votering, som här nyligen
egde rum i anledning af statsutskottets hemställan i dess
utlåtande n:o 82, 98 röster stodo mot 98, kan ej något tvifvel
råda om utgången af en gemensam votering. Det synes då vara
onödigt, att äfven det nu föredragna ärendet göres till föremål
för gemensam votering.
Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till utskottets hemställan.
Herr Johansson i Noraskog: Till hvad den siste ärade
talaren nämnde skall jag för min del blott be att få tillägga, att
till utskottet jemväl inkommit framställningar om lönereglering
för riksbankens tjensteman i allmänhet, men att — med hänsyn
till den ovisshet, som ännu kan anses vara rådande beträffande
göromålens omfattning och fördelning såväl vid hufvudkontoret
Angående
dyrtidstillägg
åt riksbankent
tjensteman
och betjente.
(Forts.)
N-o 30. 56
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående som vid afdelningskontoren, då riksbanken blir ensam sedelafriksbcmkens
utgif''vande bank —- utskottet icke ansett lämpligt att åtminstone
tjensteman ^ör närvarande göra någon hemställan i sådant afseende, utan tilloch
betjente, styrkt fullmägtiges begäran om ett dyrtidstillägg åtminstone för
(Forts.) detta år åt riksbankens tjensteman och betjente af ungefär samma
omfattning som det, Kongl. Maj:t föreslagit för statens tjensteman
i allmänhet.
Det är endast detta jag velat meddela, på det att kammaren
deraf må inhemta, att det icke torde dröja längre än till nästa
år, förrän förslag kan föreligga till ny lönereglering äfven för
riksbanken.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr vice talmannen
framstälda propositioner blef utskottets hemställan bifallen.
Punkten 2.
Bifölls jemväl.
§ 5.
Angående I ordningen härefter förelåg till afgörande lagutskottets megammanjemfr-
morjaj n;0 44; med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut
råmes skilj- beträffande vissa delar af lagutskottets utlåtande n:o 40, i ananas
beslut ledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om änifråga
om lag dring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas
vissa^fhlar af i afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar af
rättegångsbal- rättegångsbalken, lag om ändring i vissa delar af utsökningsken
m. m. lagen, lag om beräknande af fatalietid i visst fall samt lag om
offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.
Punkten 1.
Lades till handlingarna.
Under punkten 2 hemstälde utskottet,
att kamrarne, hvardera med frånträdande af sitt beslut rörande
30 kap. 16 § af omförmälda lagförslag, ville antaga följande
lydelse af berörda paragraf:
16 §.
Part, som rätteligen anmält missnöje med hofrättens utslag,
skall före klockan tolf å fyratiofemte dagen från den dag, då utslaget
gafs, inställa sig i Konungens nedre justitierevision samt
dit ingifva revisionsinlaga. Vid inlagan foge han ej allenast revi
-
Lördagen den 4 Maj, e. m.
57 N o 30.
sionsskilling, trehundra daler, utan ock öfverklagade utslaget jemte
bevis om anmäldt missnöje samt underrättens protokoll i målet,
såvidt deras insändande ej åligger hofrätten, så ock de hos hofrätten
förda protokoll. Har i mål, deri flere ega gemensam talan,
en af dem erlagt revisionsskilling, galle det äfven för medpart, som
rätteligen anmält missnöje.
Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse,
der han före utgången af den för inställelse stadgade tid, med
intyg af Konungens befallningshafvande eller underrätten eller
häradshöfdingen eller borgmästaren eller kronofogden eller, i mål
från Norrbottens eller Vesterbottens läns lappmark, länsmannen
eller lappfogden i den ort, der sökanden har sitt hemvist, styrker,
att sökanden icke eger tillgång till gäldande af revisionsskillingen
eller efter dess utgifvande skulle sakna nödtorftigt
uppehälle. Sökes hos någon af de myndigheter, nu sagda äro,
sådant intyg, som här afses, och äro ej sökandens förmögenhetsvilkor
myndigheten kunniga; uppdrage då åt trovärdig man att
derom hålla undersökning, och gifve sedan intyg, der det pröfvas
kunna ske.
Kronan vare ock fri från erläggande af revisionsskilling.
Vid memorialet hade fogats reservation af herrar Andersson
i Helgesta, Jansson i Djursätra och Sjöberg.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde;
Herr Jansson i Djursätra: Såsom af det föredragna me
morialet
synes, har lagutskottet i syfte af en sammanjemkning
föreslagit, att revisionsskillingens belopp skulle utgå med 300
daler eller 150 kronor. Jag och ett par andra ledamöter af lagutskottet
hafva emellertid icke kunnat biträda det beslut, hvartill
utskottet kommit. Jag skall nu be att få anföra några skäl för
denna vår ståndpunkt, hvilka jag anser vara af verklig vigt och
betydenhet.
Det har af Kongl. Maj:t framhållits, att eu höjning af revisionsskillingen
vore önskvärd, emedan derigenom högsta domstolen,
som vore märkbart betungad af göromål, kunde vinna
någon minskning i arbetsbördan. Emellertid lyckades det för
mig och mina meningsfränder att vid det kongl. förslagets behandling
inom lagutskottet få majoritet för yrkandet på det nuvarande
revisionsbeloppets bibehållande, och när frågan förekom
här i kammaren, fattade kammaren sitt beslut i öfverensstämmelse
med detta yrkande. Vid sammanjemkningsförslagets uppsättande
har dock inom utskottet en annan mening gjort sig gällande,
så att i enlighet med förstakammarledamöternas önskan
revisionsskillingen föreslagits till 300 daler eller 150 kronor. Frågan
är nu, om det skid, som särskilt anförts för revisionsskillings
-
Angående
sammanjemkning
af kärnrarnes
skiljaktiga
beslut
i fråga om lag
om ändring af
vissa delar af
rättegångsbalken
m. m.
(Forts.)
N:o 30. 58
Lördagen den 4 Maj, e. in.
Angående beloppets höjande, nemligen att derigenom högsta domstolens arbetsninTafTanl-
börc*a kunna minskas, förtjenar synnerligt afseende. Så vidt af
råmes skilj- sist utkomna statistik öfver rättegångsväsendet i vårt land framaktiga
beslut går, har under det senaste redovisningsåret arbetsbördan icke
i fråga om lag qkats, utan i stället minskats med åtminstone 15 mål = 0,8%.
vUsa^délar "af Under sådana förhållanden lär det väl icke vara alldeles lämpligt
rättegångsbal k fördyra möjligheten för folket att söka Konungen i revisionsken
rn. m. saker. Jag för min del tror, att det är alldeles nödvändigt att
(Forts.) bibehålla den gamla rättigheten att för den kostnad, som nu är
satt, få gå »till kungs» i revisionsmål. A andra sidan bör beaktas,
att en mängd bagatellmål, besvärsmål, mindre brottmål få
gå »till kungs» utan minsta svårighet. De bagatellmål, som
t. ex. komma in från polisdomstolarne i Stockholm och Göteborg
samt poliskamrarne i några andra städer, utgöra % af alla brottmål
i vårt land. De uppgå till 33,020 af inalles 46,000 brottmål
för hela riket. Alla sådana bagatellmål kunna, om sakegaren så
vill, gå fritt »till kungs» utan ringaste svårighet, då deremot
vigtiga revisionsmål, som gälla kanske det dyrbaraste en menniska
eger, icke få gå dit utan att en revisionsskilling skall erläggas,
hvilken nu till på köpet skulle höjas till 150 kronor. Detta är
olämpligt och orättvist. Högsta domstolen bör icke — såsom
jag redan framhöll, då saken förra gången här behandlades — i
revisionsmål bli eu klassdomstol, der de mindre bemedlade uteslutas
och de förmögnare kunna komma fram.
Jag har velat få denna min åsigt antecknad i kammarens
protokoll. Jag vill ej vara med om att göra det för Sveriges
småfolk nästan omöjligt att i revisionssaker söka Konungen. Kammaren
må sedan göra som den vill.
Herr talman, jag yrkar utslag på utskottets förslag.
Herr Sjöberg instämde häruti.
Herr Zetterstrand: För några dagar sedan var här en
häftig debatt, emedan ett utskott kommit med ett sammanjemkningsförslag,
som gick ut på, att denna kammare skulle helt och
hållet gifva vika för medkammaren, och man ansåg då, att medkammaren
utöfvat ett grundlagsstridigt och obehörigt tryck på
denna kammare. Nu vill jag hemställa till herrarne, om man
kan säga så i denna fråga, eller om icke snarare här förhållandet
är det motsatta. Det är 3 punkter, hvari kamrarne stannat i
olika beslut. Nu har utskottet hemstält, att i första punkten
Första Kammaren skulle frånträda sin mening, likaså i andra
punkten, och beträffande tredje punkten att man skulle gå midt
emellan Första Kammarens beslut, 200 kronor, och Andra Kammarens
beslut, 100 kronor, samt således sätta revisionsskillingen
till 150 kronor. Det synes mig verkligen, som om Första Kammaren
här visat ett så ovanligt tillmötesgående, att det icke skulle
Lördagen den 4 Maj, e. in.
59 N:o 30.
hafva fallit mig in att såsom utskottsledamot föreslå en sådan Angående
sammanjemkning. Men då Första Kammarens ledamöter i utskottet ^^aTkam
varit nog hänsynsfulla och liberala att framkomma med ett sådant nTarnel MVjförslag,
kunde jag ej tänka mig, att från Andra Kammarens sida aktiga beslut
något motstånd skulle möta. i fråga om lag
Jag yrkar, herr vice talman, bifall till sammanjemknings-0Maf
förslaget. rättegångsbal
ken
m. m.
Herr Persson i Tällberg: Jag skulle kunna inskränka mig (Forts.)
till att instämma med herr Jansson i Djursätra; men med anledning
af den siste ärade talarens yttrande skall jag be att få säga
några ord.
Jag vill visst icke klandra lagutskottet för föreliggande sammanjemkningsförslag,
ty vid en sammanjemkning kan man knappast
gå annorlunda till väga, än utskottet gjort. Men jag hyser
den uppfattning, att den föreslagna lydelsen af 30 kap. 16 §
rättegångsbalken är sådan, att, om än lagförslaget i sin helhet
måste erkännas vara godt, jag dock icke kan gå med på den
föreslagna sammanjemkningen.
Den fördel, som skulle vinnas genom antagandet af den nu
föreslagna lydelsen af 27 kap. 5 §, är visserligen afsevärd, och
det är afgjordt en förbättring, men det är dock icke en förbättring
af nu gällande lag, utan af det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget.
— Vi hafva således i det afseendet ingenting att förlora,
om förslaget skulle falla.
På samma sätt förhåller det sig med stadgandet i 29 kap. 4 §
rättegångsbalken beträffande »bättre vett», som enligt det föreliggande
sammanjemkningsförslaget skulle få bibehållas. Och att
vi skola behålla »bättre vett», det är naturligtvis rigtigt och under
alla förhållanden förnuftigt. Men äfven bestämmelsen derom
finnes i den lag, som nu är gällande, så att ej heller i den delen
skulle vinnas någon fördel genom den föreslagna bytesaffären.
Det nya lagförslaget, särskilt i den form, hvari Andra Kammaren
antagit detsamma, innehåller visserligen mycket, som är
nyttigt och godt och som jag för min del visst icke underskattar,
men detta motväges dock ej af de olägenheter, som skulle blifva
eu följd af en höjning af revisionsskillingen. Jag kan ej vara
med om att höja, om jag så får uttrycka mig, inträdesafgiften till
den högsta rättvisa, som kan vinnas i vårt land, och derför yrkar
jag bifall till det af herr Jansson i Djursätra framstälda förslaget.
Herr Andersson i Helgesta: Jag har begärt ordet för att
tillkännagifva, att jag ej kunnat inom lagutskottet biträda det
sammanjemkningsförslag, som utskottet framstäf. Anledningen,
hvarför jag ej kunnat gå med på detsamma, är, att jag anser
det vara orättvist, att man skulle genom en högre revisions
-
N:o 30. 60
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående skilling försvåra för de mindre bemedlade möjligheten att få sin
sammanjemka pröfvad af Kongl. Maj:t. Detta finner jag vara både orätt
n%rarnL
skilj- v''st och orimligt. Vill man minska arbetsbördan i högsta domaktiga
beslut stolen, så må man söka göra det på ett annat sätt, men icke på
i fråga om lag bekostnad af de mindre bemedlade.
visso^delar ''af lemnar för öfrigt åt kammaren att i denna sak besluta
rättegångs- ri0m den vill. Men om kammaren nu beslutar att höja revisionsbalken
m. in. skillingen, så bär jag velat hafva till protokollet antecknadt, att
(Forts.) jag ej bidragit dertill. Jag yrkar bifall till det af herr Jansson
i Djursätra framstälda yrkandet om afslag å nu föreliggande
sammanjemkningsförslaget.
Herr John Olsson i Stockholm: Såsom herrarne alla veta,
hörde jag, då denna fråga förra gången förelåg till behandling,
till dem, som bestämdt motsatte sig höjning af revisionsskillingen,
och jag gjorde detta, derför att jag i likhet med föregående
talare ansåg det principielt olämpligt att söka, genom att premiera
förmögenheten, förhindra den mindre bemedlade att söka Konungen
i revisionssaker. Men å andra sidan måste jag medgifva, att, då
höjningen numera satts till så lågt belopp som femtio kronor,
jag ej kan vara med om att afslå hela lagen, derför att denna
jemförelsevis lilla höjning af revisionsskillingen skulle tillkomma.
Ty säga hvad man vill, så måste man dock medgifva, att förslaget
i sin helhet, och man måste ju taga det i sin helhet,
innebär väsentliga förbättringar i proceduren, innebär borttagandet
af en massa föråldrade formaliteter, som endast varit
till hinder och olägenhet för både domstolar och parter, att det
vore orimligt att man för denna lilla höjning af revisionsskillingen
skulle afslå hela lagen.
Som sagdt, oafsedt, att jag ogerna ser en höjning af revisionsskillingen,
så anser jag dock, att denna sak i jemförelse med alla
de förbättingar, som skulle komma till stånd, spelar en så obetydlig
roll, att jag ej finner mig kunna vara med om att afslå hela
lagförslaget och låta det falla endast på detta ringa belopp af
femtio kronor: sådant vore orimligt.
Af dessa skäl ber jag att få yrka bifall till sammanjemkningsförslaget.
Herr Lindhagen: Herr talman! Jag skall också bedja att
få yrka bifall till sammanjemkningsförslaget, hvilket ju är helt
naturligt, då jag deltagit i detsamma inom utskottet.
Såsom herr Olsson framhöll, gäller det att antaga eller förkasta
hela lagförslaget. Dervid bör då afseende först och främst
fästas dervid, att det innehåller så många lättnader i afseende
på fullföljande af klagan, att det rent af föreligger fara, att det
möjligen kan inverka menligt på hofrätternas och högsta domstolens
arbete genom en ytterligare ökning i målens antal. Alla
Hl N o 30.
I.ördageu den 4 Maj, e. in.
dessa prestanda, bevis och borgen och fullgörande af dom, som Angående
parterna dels ofta hade svårt att verkställa och dels så lätt folio
i snarorna för, äro ju borttagna. råmes skilj
Vidare
ber jag att få erinra, att detta sammanjemknings- aktiga beslut
förslag är det mest generösa för Andra Kammaren, som man kan i fråga om lag
tänka sig, då Andra Kammaren i två tvistepunkter fått sin vilja af
igenom och i den tredje fått gifva med sig blott till hälften, så rättegång»
att ur den synpunkten är det ytterst acceptabelt. Det gäller hälben m. m.
således endast, om man bör afslå förslaget, derför att man ej (Forts.)
kan vara med om sjelfva saken, om att höja revisionsskillingen
med femtio kronor. Då vill jag först häfda, att det vore bra, om
man kunde hitta på något annat sätt att hämma målens tillströmning
till högsta domstolen. Men vederbörande ha ansett sig ej
varit i stånd att finna något sådant sätt, som kunnat gå igenom,
utan man har bibehållit den bestämmelsen, att det skall erläggas
en revisionsskilling. Denna bestämdes redan i 1734 års lag till
100 kronor, ett belopp, som då var högt, men som efter nu förändrade
värdeförhållanden betyder mycket mindre. Då man
.således bibehållit principen, så bör det ej vara så afskräckande
att höja revisionsskillingen till 150 kr. såsom motvigt mot alla
de lättnader, som beredts. En part som icke vinner ändring i
högsta domstolen — den, som vinner ändring, får igen revisionsskillingen
— får i alla fall betala, utom revisionsskillingen,
ersättning till motparten för rättegångskostnaden med 100 kronor
samt lösen för sin och motpartens dom med tjugu kronor för
hvardera. Således får han under nuvarande förhållanden i rena
utgifter betala 240 kronor utom arfvode till sin egen advokat, och
då är en höjning af 50 kronor verkligen ej så mycket.
Enligt den af herr Jansson i Djursätra afgifna reservationen
borde Andra Kammaren afstå från sitt yrkande, att brottmålen
skulle kunna i hofrätt afgöras utan kommunikation, i motsats
emot hvad Första kammaren beslutat. Hade reservationen i
denna del gått igenom, både derigenom för de parter, som klaga
från underrätt till hofrätt, förorsakats en ökad kostnad i minst
lika hög grad, som större utgifter skulle föranledas, derigenom
att de parter, som fullfölja revisionssaker från hofrätt till Kongl.
Maj:t, få erlägga 50 kronor mera i revisionsskilling. Och skall
man välja mellan dessa alternativ, så är det mera förkastligt att
hindra ändringssökande från underrätt till hofrätt än från hofrätt
till högsta domstolen. Nu har emellertid herr Jansson
yrkat afslag på hela sammanjemkningsförslaget, och skulle detta
yrkande bifallas, så kormne man att återgå till den gamla lagen.
Det skulle visserligen innebära, att alla mål ej behöfde kommuniceras
i hofrätt, men man skulle också bibehålla alla de olägenheter,
som vidlåda den gamla lagen. Således skulle nära ett
hundra års arbete fortfarande vara utan något resultat. Ty man
har under förra århundradet nedlagt oerhördt arbete och kost
-
N:o 30. 62 Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående jluder på förslag för förbättrandet af vårt rättegångsväsende.
nin™af3kam-^etta har raött störa svårigheter på grund af uppgiftens storhet
råmes skilj- omfattning, så att man efter hand fått allt mera inskränka
aktiga beslut sina anspråk. Nu har man kommit derhän, att man skulle kunna
i fråga om lag gorå en första början, som åtminstone skulle innebära någon föridssTdelar
“^bättring. Jag hemställer, om det då kan vara skäl, att, när nu
rättegångs- e^Tj från Andra Kammarens synpunkt så godt sammanjemkningsbalken
m. m. förslag föreligger, man skulle förkasta det blott derför, att man
(Forts.) ej skulle vilja höja revisionsskillingen med ett så jemförelsevis
ringa belopp som 50 kronor.
• Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Jansson i Djursätra: Den nästföregående talaren
ansåg det vara så stor fördel för Andra Kammaren att antaga
det föreliggande sammanjemkningsförslaget, att det ej kunde vara
tu tal om, att kammaren borde gå in derpå. Jag får för min del
påpeka, att de fördelar, som förslaget innebär, dock äro betydligt
mindre än dem vi nu hafva enligt den gamla lagen. Efter den
gamla lagen är revisionsskillingen blott 200 daler eller 100 kronor.
I nu gällande lag ingår äfven bestämmelsen om det så kallade
bättre vettet. Sålunda hafva vi i den delen ingenting att förlora.
Men hvad vi kunna förlora, det är möjligheten att för en lägre
revisionsskilling söka Konungens dom.
Herr Zetterstrand ansåg det vara mycket riskabelt, om lagförslaget
nu skulle falla. Ja, visserligen vore det önskvärdt, att
reformen skulle kunna genomföras denna gång. Men det har ofta
händt med större lagförslag, att de icke genomgått skärselden
precis första gången. Dermed är dock ej sagdt, att det arbete,
som nedlagts, den utredning, som skett, äro förspilda. Tvärtom
är jag af den mening, att om vi afstå sammanjemkningsförslaget,
kommer nog förslaget i sin helhet tillbaka nästa år. Då hafva
vi den stora fördelen, att förslaget är förberedt, och vi böra då
kunna jemförelsevis lätt besluta i frågan. För min del hoppas
jag, att kammaren skall afslå höjningen af revisionsskillingsbeloppet.
Åtminstone vill jag för min del icke vara med om en annan helt
visst mindre lycklig utgång.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Häruti instämde herr Bromée i Billsta.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Det skulle på
det hela taget vara onödigt, att jag yttrade mig, då så många
talare uppträdt till förmån för antagande af sammanjemkningsförslaget,
men det finnes ett par synpunkter, som synas mig förut
icke ha tillräckligt framhållits och som jag derför ville ytterligare
betona.
Lördagen den 4 Maj, e. m.
G3 N:o 30.
Då frågan var före förra gången, röstade jag för, var jag Angående
af den åsigt, att revisionsskillingens belopp borde bibehållas vid
det nuvarande. Detta är fortfarande min åsigt, hvadan jag i den m^rnes skiljdelen
är ense med reservanterna. Men det synes mig vara all- aktiva heslut
deles för kortsynt att, då det gäller det nu föreliggande, störa* fråga om lag
lagförslaget och hvad man genom detsamma vinner, enbart fästamn ändring af
sig vid iragan om revisionsskillingens belopp och dervid att rättegcmgskammaren
fått in orden »bättre vett». Detta lagförslag omfattar botten m. m.
mycket vidtgående förändringar, särskilt i afseende å domstols- (Forts.)
behörigheten och bestämmelserna om invändningar i rättegången,
genom hvilka allmänheten kommer att vinna så ofantligt mycket,
att den nu föreliggande frågan om revisionsskillingens belopp i
jemförelse dermed icke betyder något alls. Det kan derför icke
vara rätt eller skäligt att för denna saks skull förkasta hela lagförslaget.
Jag har emellertid ännu ett skäl att icke afstå detta lagförslag,
fastän jag anser, att en höjning af revisionsskillingen
icke bort ske, nemligen att revisionsskillingen i sjelfva verket
icke blir högre genom att bestämma dess belopp till 150 kronor,
än den var, då den 1734 faststäldes till sitt nuvarande belopp.
Penningvärdet har under de år, som förflutit, sedan 1734 års
lag skrefs, förändrat sig så ofantligt, att min fulla öfvertygelse
är, att då våra förfäder och lagstiftare bestämde revisionsskillingen
till det belopp den nu har, var den i sjelfva verket
högre än de nu föreslagna 150 kronorna. Med hänsyn härtill
finnes, enligt min uppfattning, än mindre skäl att förkasta detta
goda lagförslag för denna lilla saks skull.
Jag tror ej heller, att vi med säkerhet kunna repliera på
framtiden. Det torde icke blifva så lätt att vid en kommande
riksdag genomdrifva ett så vidtgående lagförslag som det föreliggande,
så skiftande, som meningarna kunna vara. Yi hafva
sett, huru det gick med den s. k. jagtlagen, som förra året vid
sammanjemkningen föll på en obetydlighet och som i år åter
framlades, men föll än ohjelpligare.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Larsson i Mörtlösa, Erickson i Bjersby,
Cervin och Andersson i Bråborg.
Herr Staaff: Då jag förra gången ärendet var före i
kammaren hade ordet rörande denna punkt, anhåller jag att äfven
nu få tillkännagifva min ståndpunkt.
Jag tillät mig då yttra, att jag icke hade några sympatier
för revisionsskillingens höjande, och det på den grund, att jag
icke hade några sympatier för den metoden att på sådant sätt
söka minska målens antal i högsta domstolen, utan bord*;
detta ske på helt annat sätt, nemligen genom att afskilja bagatell
-
N:o 30. 04
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående målen och endast tillåta de mål, som icke kunde anses vara af
sammanjemkr bagatellarisk natur, att fortsätta upp till högsta domstolen. Men
''''råmes skilj* det m& jag erkänna, att, om man skall hafva en revisionsskilling
aktiga beslut qvar, jag icke kan förstå, hvarför man nödvändigt skall hålla
i fråga om lag fast vid de 100 kronorna, utan bör man väl jemföra hvad man
T^delar jffY^nneV e^ei förlorar i detta fall. Jag vill icke i denna sena
''^rättegång*- ‘''dtonstuml upptaga herrarnes tid med att gifva en öfversigt af
balken m. »a-hvad vi vinna genom detta förslag. Jag vill emellertid mot
(Forts.) den förste ärade talaren göra gällande, att man icke af missnöje
med en viss punkt bör afslå hela förslaget, som i det stora hela
innebär så stora fördelar. Det är alldeles gifvet, att hvar och
en, som har någon erfarenhet, måste inse, att detta förslag på
flera ställen, så att säga, undanrödjer fällor eller falluckor, i hvilka
den goda rätten på formalistiska skäl kunnat gå helt och hållet
under. I synnerhet kan jag för min del icke vara med om att rösta
för afslag, och Andra Kammaren har ju, såsom herr Persson i
Tällberg anmärkte, genom sammanjemkningsförslaget fått behålla
sitt »bättre vett». Jag hoppas ock, att detta kommer att visa
sig genom resultatet af omröstningen, och ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Öfverläggningen var härmed afslutad; och blef, efter af herr
vice talmannen framstälda propositioner, utskottets hemställan af
kammaren bifallen.
Punkten 3.
Bifölls jemväl.
§ 6.
Efter föredragning häruppå af lagutskottets utlåtande n:o 45,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning och förslag i syfte att inskränka utländska
agenters försäljningsrätt inom Sverige, lemnades på begäran
ordet till
Herr Trapp, som anförde: Herr talman! Oafsedt att lag
utskottet
vid pröfning af ifrågavarande af mig väckta motion
kommit till ett sådant slut, att det funnit sig böra afstyrka motionen,
hvilken går ut på ett förslag om skrifvelse i ämnet till Kongl.
Maj:t, har utskottet i alla fall begagnat sig af en sådan motivering
rörande befogenheten af min motion, att jag kan i detta hänseende
känna mig tillfredsstäld med utskottet.
Utskottet säger nemligen sig hafva »kommit till den uppfattning,
att varors försäljning här i landet genom utländska agenter,
på sätt motionären angifvit, kan medföra afsevärda olägenheter
Lördagen den 4 Maj, e. m. 65 N;o 30.
för svenske köpmän», och vidare har utskottet ansett »goda skäl
tala derför, att utländingar ej må ega samma rätt som vårt lands
egna undersåtar att idka agenturverksamhet, med mindre motsvarande
rätt i den främmande staten tillkommer svenska medborgare».
Utskottet finner emellertid, att någon lagstiftningsåtgärd
i motionens syfte för det närvarande ej gerna torde låta sig göra,
och grundar denna sin uppfattning derpå, att det redan finnes
åtskilliga med främmande magter upprättade traktater, hvilka
skulle lägga hinder i vägen derför. Det finnes dock andra länder,
med hvilka vi icke hafva några traktater, som utgöra hinder i
berörda afseende, och följaktligen borde hvad dem beträffar en
lagstiftning kunna komma till stånd.
Vidare säger utskottet sig icke kunna, med hänsyn till frågans
outredda skick, nu tillstyrka Riksdagen att göra någon framställning
om ändring i gällande näringslagstiftning, »i all synnerhet
som man torde hafva anledning antaga, att Kongl. Maj:t kommer
att vid framtida ingående af traktater egna frågan sin uppmärksamhet
och, derest så pröfvas nödigt, vidtaga erforderliga åtgärder
för åstadkommande af förändringar i lagstiftningen i syfte att
behörigen skydda och tillgodose den inhemska handelns intressen i
förberörda afseenden». Men om utskottet nu finner frågan vara i
ett outredt skick, så synes det mig underligt, att utskottet icke
vill vara med om skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, hvilken
är den ende, som kan lemna den behöfliga utredningen. Och då
utskottet menar, att man skulle vänta, till dess att traktaterna
med främmande magter utgått och först derefter söka lagstifta i
saken, så undrar jag, om det icke vore mera skäl i att redan
befinna sig rustad, när traktaterna tiiländalöpa, så att man då
kunde hänvisa till att man redan hade en lagstiftning gent emot
främmande handelsagenter. Vid uppgörandet af traktater med
främmande länder gäller ju satsen »do ut des»: jag måste hafva
någonting att gifva för att kunna få något igen, och jag tror icke,
att det skulle skada, att man något tänkte sig för i detta afseende.
Men när emellertid utskottet synes hafva en till förvissning gränsande
förhoppning om att regeringen sjelfmant skall tänka på saken
och vidtaga sådana åtgärder, som lända till förbättring i detta
hänseende, så får jag naturligtvis tro på detta, och under en
vördsam hemställan till regeringen att låta utskottet få rätt i
denna dess förhoppning, vill jag för närvarande icke göra något
yrkande.
Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.
$5 7. Angående än
drad
lydelse
Till afgörande företogs härefter lagutskottets utlåtande n:o 46, 7,or:h 35
i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till lag angå-1 Z^kyrko™
Andra Kammarens Prof. 1901. N:o SO. 5 stämma m. m.
N:o 30. 66
Lördagen den 4 Maj, e. m.
Angående än- ende ändrad lydelse af §§ 7 och 35 i förordningen om kyrkodfgR
lydelse stämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.
iförordningen Genom en den 15 nästlidne mars aflåten proposition, n:o 78,
om kyrka- hade Kong!. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
stamma m. m. af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för nämnda dag,
(Forts.) föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse af §§ 7 och 35 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.
§ 7.
Der stads- och landsförsamlingar äro i kyrkligt afseende förenade,
ega de att på kyrkostämma samfäldt öfverlägga och besluta
i gemensamma angelägenheter; och skall dervid, då omröstning i
någon fråga erfordras, för hvardera församlingen följas dess uti
den föreliggande frågan eljest gällande röstlängd, på sätt i § 6
sägs, hvarefter de för hvarje mening afgifna rösterna på sådant
sätt sammanräknas, att landsförsamlingens medlemmar bibehållas
vid sina röstetal enligt den använda fyrktalslängden och dertill
läggas de från stadsförsamlingen afgifna röster, mångfaldigade med
det tal, som angifver dessa rösters värde, då hvardera församlingen
tillerkännes rösträtt, svarande mot det församlingen senast
påförda hela antal bevillningskronor. Uträkningen af nämnda tal
sker enligt bifogade formel; och skall, om dervid bråktal uppkommer,
detsamma bortfalla.
Är fråga om byggande eller underhåll af kyrka eller annan
gemensam byggnad, i kostnaden för hvilken socknemän å landet,
enligt allmän lag eller särskild författning, deltaga för fastighet
efter hela, men för öfriga beskattningsföremål blott efter viss del
af derå belöpande fyrktal, skall, vid beräkningen af hvardera församlingens
röstsumma, läggas till grund i staden hela och å landet
för fastighet hela, men för öfriga beskattningsföremål en mot
nämnda del af fyrktalet svarande del af hela antalet bevillningskronor.
Besluta förenade stads- och landsförsamlingar annan röstgrund
än nu är sagdt, skall detta beslut, der det varder af Konungen
stadfäst, lända till efterrättelse.
Hvad sålunda är stadgadt gälle ock, der församlingar, om
hvilka här är fråga, endast delvis äro med hvarandra förenade.
§ 35.
De utgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, utom i
de fall, för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt,
utgå efter den för rösträtt å kyrkostämma bestämda grund, med
iakttagande deraf, att afgifter, hvarom för stads- eller landsförsam
-
Lördagen den 4 Maj, e. m. 67 N:o 30.
lingar, eller delar deraf, gemensam kyrkostämma beslutar, först Angående änskola
hvardera församlingen påföras efter förhållandet, i hvarje draA lVdelse
förekommande fall, mellan hvarderas sammanlagda röstetal vid fylrJdnih?5
gemensam kyrkostämma. Personliga eller matlagsafgifter få icke, om kyrka<-utöfver hvad lag uttryckligen medgifver, af kyrkostämma beslutas, stämma m. m.
I fråga om afgifter och personliga tjenstbarheter, hvilka enligt (Forts.)
gällande författningar åligga medlemmar af en kyrkoförsamling,
oaktadt de i kyrkostämma icke ega rösträtt, gör denna förordning
icke ändring.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1902.
Den i sista punkten af första stycket i lagförslagets § 7 åberopade,
vid förslaget fogade formeln är af följande lydelse:
Formel
för uträkningen af det tal, hvarmed vid sammanräkningen af
afgifna röster inom förenade stads- och landsförsamlingar stadsförsamlingens
medlemmars röster skola mångfaldigas:
A = summan bevillningskronor i stadsförsamlingen,
B = » » » landsförsamlingen,
a = röstsumman enligt stadsförsamlingens röstlängd,
& = * » landsförsamlingens fyrktalslängd,
x = det sökta talet.
Axb
x = ——
Bxa
Utskottet hemstälde,
att ifrågavarande proposition må af Riksdagen bifallas.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Öberg: Herr talman! Då ifrågavarande förslag till
lag angående ändrad lydelse af §§ 7 och 35 i förordningen- om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 synes
mig icke vara nog omfattande och inbegripande alla de kända
fall, som lagförslaget afser att reglera, skall jag vara djerf nog
att yrka afslag på detsamma. För att rätt kunna motivera anledningen
till detta afslagsyrkande, skall jag be att få från min
hembygd andraga ett exempel, som synes mig vara tillräckligt
talande.
Från min hemförsamling Själevad har på sin tid utbrutits ett
visst område, nu utgörande Örnsköldsviks stad, hvilken, om jag
minnes rätt, år 1894 erhöll sina stadsrättigheter och då blef i
judicielt, administrativt och kommunalt hänseende skild från
Själevad. Men i kyrkligt afseende förblef staden fortfarande för
-
N:o 30.
68
Lördagen den 4 Mai, e. in.
Angående än- enad med Själevads socken, såsom den ock ursprungligen varit,
drad lydelse QC\^ ;ir t]et, ännu. Nu har man trött, att detta till antagande
af§§ Tock 35 framlagda lagförslag skulle vara tillämpligt härvidlag och således
om kyrka™reglera frågan, huru röstas skall vid den för Själevad och Örnstämma
m. m. sköldsvik gemensamma kyrkostämman. Men sa iär icke vara för(Forts.
) hållandet, och då så är, kan jag icke se, hvarför vi skulle antaga
ett lagförslag, som redan vid dess framläggande kan påvisas icke
tillräckligt fylla det ändamål, som det, så att säga, gifver sig ut
för att tillgodose. När jag, efter att hafva studerat lagutskottets
föreliggande betänkande, kom till den uppfattning, jag nu har,
så har jag till åtskilliga af kammarens ledamöter, Indika måste
anses vara på detta område väl förfarna, rigtat en vördsam fråga,
huruvida ifrågavarande lagförslag skulle komma att bli tillämpligt
på våra förhållanden der uppe i Själevad. På denna fråga har
afgifvits olika svar. Från det ena sakkunniga hållet har sagts
mig, att lagförslaget skulle vara hänförligt till dessa förhållanden,
från det andra sakkunniga hållet har upplysts, att förslaget icke
vore dit hänförligt. Då så är, synes mig detta gifva vid handen,
att jag har fullgoda skäl att söka få lagförslaget för det närvarande
afslaget, så att man genom ett ars uppskof med saken
skulle få tillfälle att i förslaget göra den ändring, att jemväl det
af mig nu relaterade fallet komrne in under lagen.
Såsom ett stöd för rigtigheten af hvad jag nu uppgifvit kan
jag åberopa hvad Konungens befallningshafvande i Vesternorrlands
län, som i frågan yttrat sig, anfört. Konungens befallningshafvande
säger nemligen, »att inom länet sådant fall, som i § / i åberopade
nådiga förordning förutsättes, icke är för handen, enär Kongl.
Maj:ts befallningshafvande anser, att förhållandet mellan Ornsköldsviks
stads borgerliga kommun, som fortfarande utgör en del af
Själevads kyrkoförsamling, och denna församlings landsdel icke
är hänförligt till en sådan förening, hvarom nämnda § 7 handlar».
Häraf framgår, att detta oss berörande förhållande icke skulle
komma in under det här lagförslaget; och då det ju är nödvändigt
för oss der uppe, att vi få en lag, som reglerar, huru röstas
skall på kyrkostämma, som är gemensam för landsbygd och för
stad, så har jag anledning att vidhålla mitt afslagsyrkande.
Herr Redelius: Herr talman! Jag skall deremot anhålla
om bifall till utskottets hemställan och att alltså kammaren ville
antaga det af Kongl. Maj:t framlagda lagförslaget.
Meningen med detta förslag är ju att anvisa ett rättvist
sätt för omröstning vid kyrkostämma i ett sådant pastorat, som
består af både stads- och landskommun, och der olika röstlängder
finnas, en för staden, uppgjord enligt de för städerna gällande
grunder, och en för landsbygden, upprättad enligt de för densamma
gällande bestämmelser. Då nu ingendera röstlängden omfattar
hela pastoratet, kan den ju ej användas för omröstning vid
Lördagen den 4 Maj, e. m.
69 N:o 30.
den för staden och landet gemensamma kyrkostämman, men då
utvisar denna lag i stället, hur det skall tillgå med stads- och
landsrösternas mätande med hvarandra och deras sammanräknande.
Mig synes det vara alldeles klart, att lagförslaget eger tillämplighet
på Själevads pastorat. Landet har ju sin särskilda fyrktalslängd,
uppgjord på landskommunens kommunalstämma, och staden har
ju också sin särskilda röstlängd, uppgjord efter stadgade grunder.
Det finnes alltså två röstlängder, och dessa skola då för hvardera
församlingen följas på kyrkostämman, hvarefter rösternas förvandling
och sammanräknande tillgår på det sätt, som detta lagförslag
utvisar. Detta är hela saken, och lagförslaget är väl tillämpligt
lika väl i fråga om det af herr Öberg anförda som andra dylika
fall. Och äfven om församlingarna ej äro fullständigt, utan endast
delvis förenade, är det föreslagna förfaringssättet tillämpligt; detta
står tydligt angifvet.
Skulle ändå någon tvekan i ett visst fall råda, synes mig
den olägenhet, som häraf vållas, vara mindre, ty i ett sådant här
särskildt fall, der tvetydighet yppat sig, kan saken ju hjelpas
dermed, att ärendet i besvärsväg underställes högre myndighet.
Olägenheten deraf är ju mycket mindre, än om man skulle afstå
lagförslaget och derigenom låta en mängd fall qvarstå oklara, för
hvilka dock lagförslaget skulle anvisat en tydlig utväg. Jag tror
nemligen, att man i flertalet fall skall kunna hjelpa sig fram med
det nu förelagda förslaget, till hvilket jag, herr talman, ber att
få yrka bifall.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr vice
talmannen framstälda propositioner biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 8.
Slutligen föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren
godkända:
lagutskottets utlåtande n:o 47, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ändrad lydelse af § 40
i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 27,
i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om skärpta bestämmelser i fråga om rätt för folkskolelärare
och småskolelärare att söka annan dylik befattning.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
Angående ändrad
lydelse
af §§ 7 och 35
iförordningen
om kyrkostämma
m. m.
(Forts.)
N:o 30. 70
Lördagen den 4 maj, e. in.
§ 10.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets memorial n:o 83, i anledning af kamrames
skiljaktiga beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition angående
anslag till bekostande af en undersökning rörande de sinnessjuke
i riket:
4
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 34, i anledning af väckta motioner om införande i bevillningsförordningen
af bestämmelser rörande sjelfdeklaration; och
n:o 35, i anledning af väckt motion angående Stockholms
stads brandförsäkringskontors påförande af bevillning för inkomst;
bankoutskottets memorial n:o 10, angående beviljande af
anslag för ombyggnad af det för riksbankens räkning inköpta
s. k. Donnerska huset i Visby;
särskilda utskottets n:o 2 memorial, n:o 10, angående ersättning
åt utskottets kanslipersonal och vaktbetjening; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 28,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga
om tydligare bestämmelser angående folkskolelärares bostadsförmåner.
§
11.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. J. Ödman under 4 dagar fr. o. m. den 8 dennes,
» G. Lindgren i Islingby
friherre F. C. K. Barnekoiv
herr J. Larsson i Bratteberg
och herr P. O. Lundell
2 » » » 7 »
» 3 » » » 7 »
3 » » » 6 »
3 » » » 6 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,29 på natten.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Måndagen den 6 Maj.
71 N o 30.
Måndagen den 6 maj.
Kl. 3 e. in.
§ I
Föredrogos,
men blefvo åter bordlagda statsutskottets memorial
n:o 83, bevillningsutskottets betänkanden n:is 34 och 35, bankoutskottets
memorial n:o 10, särskilda utskottets n:o 2 memorial
n:o 10 samt Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
Ordet lemnades på begäran till
Herr A. Hedin i Stockholm, hvilken anförde: Herr talman!
En nyligen timad tilldragelse, som ådragit sig Riksdagens och
hela landets synnerliga uppmärksamhet, inger mig den tanken, att
nu skulle finnas någon utsigt, att åtminstone denna kammare
skulle komma att se ett förslag om ändring af 15 § regeringsformen
med andra ögon, än hittills varit fallet; och jag tänker
derför väcka en motion derom. Men den sak, som dervid kommer
att beröras, är blott en länk i en mycket stor serie af fakta, på
hvilka jag anser det vara angeläget att ytterligare fästa Riksdagens
uppmärksamhet. Jag skall derför anhålla att få till herr
statsministern framställa ett spörsmål.
Anmärkningar om öfverträdelse af rikets grundlagar betraktas
ofta såsom uttryck af klandersjuk formalism. Många äro de, som
tyckas anse en grundlagsöfverträdelse för temligen oskadlig, äfven
om den träffat någon af samhällsskickets vigtigaste hufvudgrunder.
Det är ju sällsynt, att det riksdagsutskott, åt hvilket granskningen
af det sätt, hvarpå Konungens rådgifvare utöfvat sitt förtroendeembete,
finner sig föranlåtet att göra något meddelande till
kamrarne, när Konungens rådgifvare gifvit Konungen råd, som
uppenbarligen strida mot rikets grundlag eller allmän lag; och
det kan ej bestridas, att denna likgiltighet hos dem, hvilka granskningspligten
åligger, motsvaras af allmänhetens likgiltighet för
iakttagandet af lagar och former, hvilka dock äro ett oumbärligt
värn för den enskilda rätten och det allmänna bästa. I grundlagens
föreskrifter finnas ju uttryckta de rättsnormer, som utgöra
att så säga sjelfva stommen i samhällsbyggnaden. Skulle ej de
böra vårdas med den största omsorg, då vi alla hafva att i dem
Interpellation.
N o 30. 72
Måndagen den 6 Maj.
Interpellation, söka skyddet för våra rättigheter och lofliga intressen? Om de
(Forts.) förra få förvittra, äro de senare bragta i fara. Yi må icke tro
att den rättvisa vi söka vid domstolarne är oss tillförsäkrad, derest
grundlagens bud, att förtjenst och skicklighet äro den enda befordringsgrunden,
får kastas å sido. Hvad skulle vi icke förlora
af skydd för våra dyrbaraste rättigheter, om vi läte byråkratiska
Övergrepp inskränka den i tryckfrihetsförordningens § 2 meddelade
tillåtelsen att i tryck utgifva allmänna ärenden rörande
handlingar med endast de i nämnda grundlag stadgade undantag?
En hvar kan ju vid minsta eftertanke mångfaldiga exemplen på
huru väl grundlagarne förtjena detta sitt namn, såsom varande
sjelfva den grund, hvarpå det lagbundna statsskicket hvilar.
Yi hafva nu fått en den allvarsammaste anledning att besinna,
hvad våda den redan häfdvunna och mycket allmänt bland styrande
och styrda rådande likgiltigheten för grundlagsbuden, för
öfvervakandet af deras helgd innebär. Jag vågar derför hoppas,
att, om jag nu fogar ett nytt försök till de många föregående,
hvarmed jag besvärat kammaren, att härå fästa uppmärksamheten,
denna skall stanna något längre än blott ett ögonblick vid ett
föremål, om hvars stora vigt jag alltid har så lifligt önskat att
kunna ingifva andra en öfvertygelse lika fast som min egen.
Härmed är i allmänna ordalag angifven orsaken, hvarför jag
önskar att till herr statsministern rigta en vördsam fråga och
hemställan, som jag nu går att närmare motivera medelst anförande
af ett antal exempel å svåra kollisioner med de oförtydbaraste
grundlagsbud.
En numera hädangången universitetslärare har yttrat det
öfverraskande påståendet, att »ministerstyreise kan finnas i Sverige
utan brott mot grundlagen.» Om det verkligen så förhåller sig,
har det dock hittills egt rum blott medelst öfverträdelse af grundlagen;
och så vidt jag förstår, är i grundlagen den principen oomtvisteligt
klart uttryckt, att statsrådets medlemmar ej i någon mån
äro styrande ministrar. Regeringsformens paragrafer lemna härutinnan
ej rum för den ringaste tvekan. Statsrådets medlemmar
hafva att meddela Konungen underrättelse och råd (§ 4). De
ega att alla i statsrådet förekommande ärenden öfvervara (§ 5).
De skola, der de icke laga förfall ega, öfvex-vara alla mål af
synnerlig vigt och omfattning, som i statsrådet förekomma och
rikets allmänna styrelse röra (§§ 8, 13, 39, 42, 63, 81). De i
statsrådet tillstädesvarande böra ovilkorligen till protokollet sina
meningar yttra och förklara; dem åligger, derest Konungens beslut
vore uppenbarligen stridande mot rikets grundlag eller allmän
lag, att kraftiga föreställningar deremot göra (§ 9). Om Konungen
vill börja krig eller sluta fred, skola samtlige ledamöter kallas,
och hvar för sig till protokollet sina yttranden härom afgifva
(§ 13). Vid tillsättande af sysslor, hvartill förslag blifvit upprättade,
höra statsråden yttra sig öfver de sökandes skicklighet och för
-
Måndagen den 6 Maj.
73 N:o 30.
tjenster, hvarjemte de äfven ega att mot Konungens utnämningar Interpellation.
till andra tjenster och embeten påminnelser göra (§ 33). Mot (Forts.)
Konungens utnämningar till förtroendesysslor äro de skyldige att
göra föreställningar, om de finna sig dertill skäl ega (§ 35). De
skola mot statsmedels användande på annat sätt, än Riksdagen
faststält, göra föreställning samt anföra hvad Riksdagen i denna
del förordnat (§ 65). — Statsdepartementens cliefer skola genom
nödiga upplysningars inhemtande bereda ärendena, innan de föredragas
(§ 10). De skola föredraga och expediera alla ärenden
rörande befordringar in. in., hvar och en af dem beträffande embeten
och tjenster vid verk och stater under hans departement
(§ 28). Föredraganden skall kontrasignera från Konungen utgående
expeditioner och befallningar, vara ansvarig, att de instämma med
deröfver förda protokoll (§ 38). Om föredraganden finner något
Konungens beslut vara stridande mot regeringsformen, göre han
derom i statsrådet föreställning, och om Konungen ändock yrkar
beslutets utfärdande, vägra han sin kontrasignation och nedlägge
embetet tills vidare (§ 38). Endast föreskrifter om verkställighet
af utfärdade beslut kan departementschef omedelbart till vederbörande
expediera (§ 38). — Att tryckfrihetsförordningen åt chefen
för justitiedepartementet uppdragit vissa administrativa bestyr,
rubbar ej i någon mån den politiska princip, som i de anförda
föreskrifterna i regeringsformen är uttryckt.
Härmed äro rådgifvarnes grundlagsenliga befogenhet och
skyldigheter i förhållande till Konungen under vanliga omständigheter
— då han för riksstyrelsen i alla mål — fullständigt angifna.
Och häri innefattas således icke någon den minsta del af en
styrande ministers magt.
Huruledes då förklara, att en departementschef inbillar sig
lära chef för andra verk och andra embetsman än hans eget
departement och dess embets- och tjensteman? Jag har med den
yttersta förvåning hört en chef för finansdepartementet, i ett anförande
till denna kammares protokoll, beteckna sin kollega, chefen
för civildepartementet, såsom chef för Konungens befallningshafvande,
och icke mindre förvånades jag, då den landshöfding,
mot hvilken detta hugg var rigtadt, ej steg upp och svarade, att
han alldeles icke erkände det chefskapet. Huruledes förklara,
att personer, som väl borde känna regeringsformens föreskrifter
om deras befogenhet, tilltro sig att genom s. k. embetsbref gifva
föreskrifter i tjensten åt embetsman, som icke lyda under den
eller den departementschefen, utan allenast under Kongl. Maj:t på det
eller det departementets föredragning. Jag har uti en interpellation
år 1898 anfört exempel på sistnämnda slag af magtmissbruk.
Konstitutionsutskottet vid 1823 års riksdag anmärkte med anledning
af ett s. k. handbref från krigs-statssekreteraren, att en
Konungens befallning, på sådant sätt. utfärdad, beröfvades all
»gällande verkan till åtlydnad.» Och nu är ofta anledning till
N:o 30. 74
Måndagen den 6 Maj.
Interpellation, al Idel es samma anmärkning. Undantagandes vid inhämtande af
(Forts.) upplysningar för regeringsärendenas beredande (R. F. § 10),
vid föreskrifter och erinringar om verkställighet af utfärdade
beslut (R. F. § 38) samt i kommandomål, kan enligt sistnämnda
paragraf ingen Konungens befallning blifva gällande, derest icke
den i § 38 föreskrifna form är iakttagen. Nu är det ju eu
offentlig hemlighet, att en högre militärs slutliga vägran att vidare
underkasta sig dylikt magtmissbruk blef anledningen till det äfventyr,
som man ännu i denna stund har svårt att tro på, ehuru dess
olyckliga hufvudperson sjelf har erkänt, att det egt rum. — Hur
skall man förklara, att en svensk statsdepartementschef vågar
till sig uppkalla en embets- eller tjensteman, som icke tillhör
hans departement, för att meddela denne ett förständigande eller
gifva honom en skrapa? Och huru slutligen förklara, att icke
hvar och en. som så bemötes, tillbakavisar öfvergreppet på det
eftertryckligaste sätt? På den sista frågan har man svarat, att
mången fruktar ett eller annat slag af extra judiciel bestraffning,
t. ex. orättvist hinder mot befordran eller dylikt.
Att Konungen åt departementschef uppdragit afgöranderätt
i vissa regeringsärenden, är ju uppenbart stridande mot regeringsformens
otvetydiga föreskrifter. Hvarje sådant bemyndigande
omintetgör inom sitt område det konstitutionella ansvaret, eftersom
detta väsentligen hvital'' på granskningen af statsrådsprotokollen:
der ingen föredragning inför Konungen eger rum, der finnas inga
protokoll att granska. Det ministeriella ansvaret är derförutan
i grundlagen formuleradt på ett särdeles bristfälligt sätt, bestämmelserna
derom förete stora luckor (jfr justitieombudsmannens embetsberättelse
för år 1851 och en vid konstitutionsutskottets memorial
n:o 7, sid. 14 ff. år 1874 bifogad reservation). Trots detta har
regeringen icke tvekat att tvenne gånger, nemligen vid 1868 och
1885 års riksdagar, föreslå sådan grundlagsändring, hvarigenom
Konungen skulle erhålla rätt att åt departementschef uppdraga
afgörandet af regeringsärenden, vid det förra tillfället utan någon
inskränkning, vid det senare utan annan inskränkning än
beträffande ärende, som innefattade klagan öfver embetsmyndighets
åtgärd. Härmed skulle således den ministeriella ansvarigeten
hafva blifvit upphäfd i samma omfattning, hvari Kongl.
Maj:t funnit sig föranlåten att begagna den rätt han begärde
genom de föreslagna grundlagsändringarne. Och i samma omfattning
skulle Riksdagen genom sjelfva grundlagen hafva infört den
af hans rådgifvare eftersträfvade tillintetgörelse af det konstitutionella
systemet, som heter ministerstyrelse utan ministerielt
ansvar — ministerstyrelse, såsom i de parlamentariska länderna,
men oansvarig, i strid med deras föredöme! Lyckligtvis har Riksdagen
ej ännu lånat sin hand till eu sådan förstörelse, i en hufvudpunkt,
af det verk, för hvilket vi hafva att tacka 1809 års män.
Måndagen den 6 Maj.
75 N:o 30.
Men olyckligtvis hafva Konungens rådgifvare ofta tagit den rätt, Interpellation.
som Riksdagen ej velat genom en grundlagsändring bevilja dem. (Forts.)
År 1885 vidtogs den förändring uti §§ 11,12,32, regeringsformen,
att ministeriella mål skola föredragas af ministern för utrikes ärendena
i närvaro af två andra statsrådsledamöter. Denna bestämmelse
kan ju icke missförstås; om den icke iakttages, måste öfverträdelsen
vara afsigtlig. Följande berättelse, hvars noggranna
öfverensstämmelse med hvad mig blifvit af en f. d. statsminister
meddeladt jag kan beediga, antecknade jag omedelbart efter ett samtal
med dåvarande landshöfding Themptander den 31 januari 1891:
»På min tid gick det vanligen till så, att utrikesministern
sprang upp till Kungen och under ett privat samtal afgjorde
sakerna; sedermera (det dröjde stundom icke så kort tid) skickades
ett protokoll omkring till påtecknande af ett par andra ledamöter,
som icke varit tillstädes.» — Han tilläde, att naturligtvis blef
benägenheten att så förfara dess större, ju vigtigare och ömtåligare
ett ärende i vederbörandes ögon vore.
För kort tid sedan meddelade mig eu ledamot af Riksdagen,
hvilkens uppgift icke kan betviflas, att enahanda praxis varit
mycket vanlig beträffande kommandomål, att nemligen generalorder
utfärdas med tillkännagifvande, att det sker på Konungens
befallning, ehuru de icke då varit för Konungen föredragna, utan
först efteråt blifvit det, när så passat sig.
Regeringsformens 10 § säger, att ärendena skola, innan de
hos Konungen föredragas, af den föredragande beredas genom
inhemtande af upplysningar från vederbörande. Det är ju sjelfkärt,
att desse vederbörande äro skyldiga att oförbehållsamt
uttala sin mening. Om en föredragande tillåter sig att meddela
deras handlingsfrihet mer eller mindre inskränkande föreskrifter
om huru de skola yttra sig i ärenden, hvarom utlåtande från
dem infordras, så förfelas ju ändamålet med nämnda stadgande
uti 10 §. Och att ett sådant förständigande från en föredragande
innebär en grundlagskränkning lärer väl ingen annan bestrida än
den, som begått en sådan förbrytelse. På en af mig för några
år sedan framstäld fråga svarade dåvarande statsministern, och
sanningsenligheten af hans svar har jag icke ett ögonblick
betviflat, att han icke egde kännedom om någon sådan kasus,
hvilket måste hafva berott deraf, antingen att han icke tillfrågat
den person, som hade kunnat meddela upplysning i ämnet, eller
också att denne, tillfrågad, icke då — kom i håg, hvad han måste
känna till bättre än någon annan. Jag antager, att nuvarande
herr statsministern icke skall underlåta att med mycket intresse
taga kännedom om det förhållande, som jag då påpekade. Jag
behöfver näppeligen säga, hvarför det under nuvarande förhållanden
vore i högsta grad önskvärdt, att herr statsministern vore i tillfälle
att meddela kammaren den underrättelsen, att nämnda
N;o 30. 76 Måndagen den 6 Maj.
Interpellation, skrifvelse blifvit återkallad, samt när och huru detta har med(Forts.
) delats de militära vederbörande, till hvilka den var stäld.
Såsom synnerligen upplysande i fråga om den omfattning,
hvari grundlagsbud kunna i och för en enda åtgärd öfverträdas,
skall jag hänvisa till ett af de märkligaste dokument, som inrymmas
i riksdagshandlingarna från och med 1867 till innevarande stund, nemligen
H. L. Rydins reservation vid konstitutionsutskottets memorial
n:o 7 år 1874. Der visas, att alla de i regeringsformens 38 §
föreskrift^ vilkor för att en från Konungen utgående expedition
skall anses lagligen utfärdad lemnats utan afseende vid det den
9 augusti 1873 aflåtna kongl. cirkulär i läroverksfrågan. Der visas
också, att laga former ej heller blifvit behörigen iakttagna vid
ärendets beredning. Den, som önskar vinna närmare kännedom
om den ministeriella ansvarigheten i vårt land, bör ihågkomma,
att denna utförliga reservation är eu af de fötrnämsta källor
hvarur en sådan kunskap kan erhållas.
Det torde ej vara för tidigt att lägga märke till, i hur ringa
män departementschefer stundom besvärats af Riksdagens tvenne
gånger beslutade afslag å kongl. maj:ts propositioner om sådan grundlagsändring,
hvarigenom Kongl. Maj:t skulle bemyndigas att gifva
departementscheferna rätt att hvar och en sjelf afgöra regeringsärenden,
i och hvarmed konstitutionsutskottet blefve befriadt från
bördan att granska protokoll rörande ärenden, hvarom icke vidare
några protokoll komme att föras. Man tager nemligen den rätt,
som man icke lagligen kunnat få, och straffhotet i grundlag och
ansvarighetslag är icke egnadt att skrämma den, som icke låter
sig ledas af aktning för grundlagens bud.
Af ett sådant hinder besvärades icke heller den chef för
sjöförsvarsdepartementet, som år 1889 genom ett bref till stationsbefälhafvaren
vid flottans station i Stockholm förständigade stationsbefälhafvaren
att tillse, att af statsmedel en summa penningar
blefve återbetalt till Konungens och till Kronprinsens hofförvaltningar.
Härmed har jag anfört några få exempel uppå huru vi glida
nedåt mot det styrelseskick, hvilket jag betecknat såsom ministerstyrelse
utan ministerielt ansvar.
Jag har vid många tillfällen fäst uppmärksamheten på grund
lagsvidriga bestämmelser i kongl. propositioner, t. ex. uti apatitpropositionen
för några år sedan. Först i fjol framlades mobiliseringspropositionen
i det formella skick, att den kunde af Riksdagen
antagas. De tvenne föregående propositionerna i samma
ämne äfvensom andra framställningar från Kongl. Maj:t hafva
blott alltför tydligt röjt, att inom Konungens råd ingen finnes,
som bekymrar sig om huruvida kongl. propositioner, kontrasignerade
af föredragande hos hvilka man icke eger att förutsätta
någon grundlagskännedom, råka i kollision med ett eller annat
grundlagsbud. De som hoppades, att statsministerembetet skulle
Måndagen den 6 Maj.
N:o 30.
77
medföra en i flera afseenden nödig kontroll öfver de särskilda Interpellation.
departementen, hafva svårt missräknat sig beträffande den kontroll, (Forts.)
om hvars behöflighet jag här har talat. När år 1894 den beryktade
koleraukasen angreps uti en motion och af Andra Kammarens
samtlige ledamöter i konstitutionsutskottet, sökte dåvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet att mot den i kammaren framstälda
anmärkningen, att den vore stridande mot grundlag,
kommunallag och allmänna lagens byggningabalk, försvara författningen
deiuned, att han och vederbörande generaldirektör,
såsom hans ord folio, »slogo upp helsovårds- och epidemistadgorna»
och ur dem afskrefvo den nya författningen. Här fingo således
tvenne i administrativ väg utfärdade författningar tjena till vittnesbörd
om den nya förordningens grundlagsenlighet. Om vederbörande
i stället hade slagit upp grundlagen, skulle nog resultatet
hafva blifvit detsamma. Ty grundlagen svarar icke omedelbart
och ögonblickligen på en sådan fråga, äfven om man i likhet
med en berömd förebild bläddrar omsorgsfullt i lagen. Det är
ej tids nog att börja studera lagen några ögonblick, innan man
skall tillämpa den. Att det är högst angeläget, att en annan
metod vid beredandet af regeringsärendena än den nu rådande
blifver tillämpad, vågar jag af herr statsministerns af alla kända
och erkända loyauté hoppas, att han skall medgifva.
En slutanmärkning. Utan tvifvel vore det i hög grad beklagligt,
om grundlagsbud, som regelbundet öfverträdas, blefve
upphäfva, om t. ex. ett tredje försök från regeringens sida att
genom grundlagsändring legalisera oansvarig ministerstyrelse
skulle röna framgång, eller om en inskränkning uti en af vår författnings
vigtigaste grundsatser, domares oafsättlighet, skulle blifva
i grundlagen medgifven. Ty det är väl icke alldeles hopplöst, att
under förändrade politiska förhållanden en olaglig praxis skall
kunna brytas. Likväl kan det ju mången gång förefalla, som om
den oupphörligt upprepade öfverträdelsen af ett grundlagsbud
vore icke mindre skadligt än det formliga undanrödjandet af
detta bud. Det strafflösa trotset kan måhända sägas göra mer
skada genom att sprida förakt för en vanmägtig lag än upphäfvandet
af ett lagbud, som blott lofvar, men icke håller.
Olyckligtvis händer det, att till och med Andra Kammaren icke blott
med mycket jemnmod fördrager görande och låtande från regeringens
sida, som innebär uppenbar misshandel af hufvudgrundsatser
i vår statsförfattning, utan till och med positivt deltager uti
öfverträdelser, som det stode i dess magt att hindra. För åtta
år sedan företogs på Kongl. Maj:ts initiativ och med Riksdagens godkännande
ett intrång på den här ofvan exempelvis nämnda högvigtiga
grundsats, domares oafsättlighet, som uti icke ringare mån
än någon rad i vår grundlag bör hållas i helgd. Kongl. Maj:t föreslog
nemligen, att hädanefter regementsauditörer — hvilka allena representera
lagkunskap i krigsrätterna — skulle tillsättas på för
-
N;o 30.
Måndagen den 6 Maj.
Interpellation, ordnande mot arfvode. Den urtima Riksdagen lade till de öfriga
(Forte.) utmärkelser, som den förvärfvade sig, äfven ett modifieradt bifall
till denna öfverträdelse af regeringsformen. Modifieradt — ty
Riksdagen medgaf väl, att regementsauditörer finge tillsättas på
förordnande mot arfvode, men tilläde, att »denna anordning för
framtiden likväl borde undvikas och i stället åt dessa tjenstemän
beredas liksom nu en sjelfständig ställning genom fullmagt å
tjenst och fast lön.» Riksdagen påvisade, huruledes denna anordning
kunde genomföras utan att den af Kongl. Maj:t ifrågasatta minskade
kostnaden -—lockbetet för vinnande af Riksdagens samtycke
— till den militaristiska baklängesreformen, som skulle skaffa krigsrättsordföra
liden osj eif ställ digt »auditörsbiträde» i stället för eu
oberoende domare — skulle behöfva ökas. Och anhöll Riksdagen,
att, om dylik anordning befunnes lämplig, Kongl. Maj:t ville med förslag
derom till Riksdagen inkomma. Det berättas, att — naturligtvis
— den ifrågasatta anordningen har befunnits icke lämplig,
och sedan öfver åtta år tillbaka har Riksdagen väntat på förslag
om återställande af grundlagsenligt skick på detta rättsskipningens
område, naturligtvis förgäfves. Medelst förordnande och några
hundra kronors arfvode skall man väl till slut lyckas att afskrämma
sådana sökande, som från den absoluta lydnadspligtens synpunkt
kunna befaras vara obeqväma. Mot den ifrågavarande öfverträdelsen
af grundlagens bud i § 36 regeringsformen protesterade på
sin tid en, en enda, ledamot af Riksdagen, visserligen under full vetskap
om hur lönlöst det var att göra invändning mot ett uppenbart
intrång på grundlagen och endast för att icke vara medansvarig
för Riksdagens beslut.
I det förslag till tryckfrihetsförordning, som efter 1809 års
statshvälfning utarbetades af en kongl. komité — intressant i det
hänseendet, att en jemförelse mellan detta och 1810 års tryckfrihetsförordning
belyser konstitutionsutskottets stora förtjenst
om vår tryckfrihetslagstiftning — stadgades bötes- och eventuel
konfiskeringsstraff mot skrift, hvars författare »genom sjelfva skrifartens
högeligen förolämpande beskaffenhet förbryter sig mot den
skyldiga vödnad, som statens grundlag ovilkorligen tillkomme.»
Som vi nu hafva sett, är det från andra håll, på annat sätt och
med helt andra verkningar skyldig vördnad förvägrats 1809 års
grundlagsstiftares vördnadsvärda verk.
Med anledning af det sagda tillåter jag mig att vördsammast
anhålla, att herr statsministern täcktes besvara följande spörsmål:
Vill herr statsministern taga under öfvervägande och, derest
han finner omständigheterna det påkalla, till Kongl. Maj:t göra hemställan
om anordningar till betryggande af grundlagens sorgfälliga
iakttagande i hvarje skede af regeringsärendenas handläggning
samt föreslå framläggande af proposition om de grundlagsändringar
i sådant syfte, hvilka till äfventyrs kunna finnas erforderliga?
-
79 N:o 30.
Måndagen den 6 Maj.
Den af herr Hedin sålunda framstälda anhållan blef på begäran
bordlagd.
§ 3.
Till bordläggning anmäldes särskilda utskottets n:o 1 utlåtande,
n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner n:o 2
angående ny härordning, n:o 3 med förslag till ny värnpligtslag,
n:o 3 a med förslag till lag om ändrad lydelse af 2 och 62
§§ strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881, och n:o 34,
angående en särskild tilläggsbevinning för år 1901, äfvensom i
anledning af de inom Riksdagens båda kamrar väckta motioner i
dithörande ämnen.
§ 4.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr O. Larsson
i Mörtlösa under två dagar från och med den 8 dennes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,41 e. m.
In fidem
E. Nålborst Böös.
N:o 30. SO
Tisdagen den 7 Maj.
Tisdagen den 7 maj.
Kl. Va 3 e. m.
§ I
Justerades
protokollet för den 30 nästlidne april.
§ 2.
Till afgörande förelåg den hos kammaren i gårdagens sammanträde
bordlagda frågan, huruvida det spörsmål till hans
excellens herr statsministern, som herr A. Hedin i Stockholm
väckt, finge till hans excellens framställas.
Sedan berörda, skriftligen affattade spörsmål blifvit uppläst,
gaf herr talmannen proposition på bifall till herr Hedins ifrågavarande
anhållan; och fann herr talmannen denna proposition
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd
och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:
Den, som bifaller herr A. Hedins i Stockholm anhållan att
få till hans excellens herr statsministern framställa ifrågavarande
spörsmål, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda anhållan.
Omröstningen visade 134 ja mot 36 nej; och hade kammaren
alltså medgifvit det ifrågasatta spörsmålets framställande.
§ 3.
Föredrogs särskilda utskottets n:o 1 utlåtande, n:o 11, i anledning
af Kongl. Maj:ts propositioner n:o 2 angående ny härordning,
n:o 3 med förslag till ny värnpligtslag, n:o 3 a med
Tisdagen den 7 Maj.
81 Nu 30.
förslag till lag om ändrad lydelse af 2 och 62 §§ strafflagen för
krigsmagten den 7 oktober 1881, och n:o 84, angående en särskild
tilläggsbevinning för år 1901, äfvensom i anledning af de
inom Riksdagens båda kamrar väckta motioner i dithörande ämnen.
Dervid yttrade
Herr vice talmannen Swartling: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren ville besluta, att särskilda utskottets
n:o 1 nu omförmälda utlåtande måtte å föredragningslistan för
det plenum, som kommer att hållas nästkommande måndag den
18 maj, få uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden.
Vidare yttrades ej. Jemte det ifrågavarande utlåtande åter
bordlädes, blef herr vice talmannens hemställan af kammaren
bifallen.
§ 4.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 74, angående beviljande af anslag för understödjande
medelst lån af enskilda jernvägsanläggningar;
n:o 75, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor;
och
n:o 76, angående vissa utaf Kongl. Magt i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till nya byggnader och
anläggningar vid statens redan trafikerade jernvägar.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial och utlåtande
:
n:o 84, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut i
fråga om Kongl. Maj:ts proposition i anledning af en underdånig
ansökning om koncession å anläggning af jernväg från Kiruna
station vid statsbanan mellan Gellivare och riksgränsen till Svappavaara
i Norrbottens län;
n:o 85, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga
om Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra, tredje,
fjerde, femte, sjette, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarne
gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg
för år 1901 åt en del tjensteman och betjente m. m.; och
n:o 86, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till statens jernvägar af ett jordområde af förra militiebostället
5 1/s mantal Billesholms gård 1 i Malmöhus län.
Andra Kammarens Prof. 1901. N:o SO. C
N:o 30, 82
Tiadagen dan 7 Maj.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr C. F. Vahlquist
under tre dagar från och med morgondagen.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,56 e. m.
In fidem
E. Natkorst Böös.
STOCKHOLM, OSKAR EKLUNDS BOKTRYCKERI, 1801.