RIKSDAGENS PROTOKOLL
1900. Första Kammaren. N:o 8.
Torsdagen den 8 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 19 äfvensom
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 6.
Upplästes en inkommen skrifvelse af följande lydelse:
Till Riksdagens Första Kammare.
Sedan jag blifvit af kammaren vald dels till ledamot af Riksdagens
bankoutskott och dels till ledamot af det särskilda utskott,
hvilket blifvit tillsatt för behandling af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete m. m., får jag, som i slutet af nästlidne januari månad
drabbades af en sjukdom, från hvilken jag ännu ej blifvit återstöt,
härmed vördsamt hemställa om befrielse från uppdraget att
vara ledamot af det särskilda utskottet. Stockholm den 8 februari
1900.
A. Asker.
På gjord proposition beslöt kammaren befria herr Asker från
uppdraget att vara ledamot i särskilda utskottet.
Herr talmannen yttrade derefter, att han finge föreslå, det
kammaren ville besluta att vid det sammanträde, som komme att
hållas nästa lördag, företaga val af en ledamot i särskilda utskottet
efter herr Asker.
Detta förslag antogs.
Första Kammarens Prot. 1900. N;o 8.
1
S:o 8. 2
Torsdagen den 8 Februari.
Vidare anförde herr talmannen, att han, efter öfverenskommelse
med herr talmannen i Andra Kammaren, finge hemställa,
att vid det sammanträde, som komme att hållas onsdagen den 14
i denna månad, måtte anställas val af valmän jemte suppleanter
för utseende af Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare.
Denna hemställan bifölls.
Herr Fränekel afgaf en motion, n:o 31, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbete m. m.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Kammaren åtskildes kl. 2,4 0 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Lördagen den 10 Februari.
3 >'':o 8.
Lördagen den 10 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.
Justerades protokollet för den 3 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna;
n:o
3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;
n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;
och
n:o 20, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i
nämnda kontor; äfvensom
bevillningsutskottets betänkande n:o 1, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående ändrad ordning för upptagande i riksstad
af inkomsttiteln bevillning af fast egendom samt af inkomst.
Företogs val af sex revisorer för granskning af statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning
sistlidna år, hvilken granskning skall taga sin början den 1
nästinstundande oktober; och befunnos, efter valförrättningens slut,
dertill hafva blifvit utsedde:
herr Grundberg, L., ledamot af Riksdagens Första
Kammare,......................................................... med 81 röster,
» Lyheck, C. U. S., ledamot af Riksdagens Första
Kammare,......................................................... »81 » ,
N:o 8. 4
Lördagen den 10 Februari.
herr Pettersson, Fredrik Emil, ledamot af Riksdagens
Första Kammare, .............................. med 81 röster,
» Berg, Gustaf Axel, ledamot af Riksdagens
Första Kammare, .......................................... > 80 » ,
» Ulff, G. E., kommendör vid kongl. flottans
reserv,............................................................ » 80 » ,
» Ehrenborg, C. G. S., ledamot af Riksdagens
Första Kammare, .......................................... » 78 »
Företogs val af tre revisorssuppleanter för granskning af statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och
förvaltning sistlidna år; och befunnos, efter valförrättningens slut,
dertill hafva blifvit utsedde:
grefve Posse, K. A., ledamot af Riksdagens Första
Kammare, ................................................... med 65 röster,
herr Berg, Gustaf B., ledamot af Riksdagens Första
Kammare, .................................................. » 63 » ,
» Torelius, P. G., ledamot af Riksdagens Första
Kammare, ................................................... » 53 »
Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af revisorer
och revisorssuppleanter för granskning af riksbankens afdelningskontors
i Göteborg, Malmö, Luleå, Östersund, Yexiö, Jönköping,
Kalmar, Karlstad, Hernösand, Falun, Örebro, Umeå, Linköping,
Mariestad, Gefle, Karlskrona och Yisby räkenskaper och förvaltning;
och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till
valmän utsedde:
herr Berg, Gustaf Axel, .......................................... med 66 röster,
» Bergman............................................................ » 66 » ,
» Berlin............................................................... » 66 » ,
» Björlin............................................................... » 66 » ,
» Ca valli............................................................... » 66 » ,
» Falk, Knut H., ................................................ »66 » ,
» Fröberg ............................................................ » 66 » ,
» Grundberg......................................................... » 66 » ,
» Hasselrot ......................................................... » 66 » ,
grefve Klingspor, Philip,.......................................... » 66 » ,
» Lewenhaupt.................................................. » 66 » ,
herr Lundeberg......................................................... » 66 » ,
» Moberg ............................................................ » 66 » ,
» Nyström, Thomas,............................................. » 66 » ,
» Pehrsson, John,............................................... » 66 » ,
Lördagen den 10 Februari.
5 >:o 8.
herr Ridderbjelke...................................................... med 66 röster,
» Sanne ............................................................... » 66 » ,
friherre Sparre, Knut TJ., ...................................... » 66 » ,
herr Stephens............................................................ » 66 » ,
» Tham, F. A. Sebastian,.................................... » 66 » ,
» Unger ............................................................... » 66 » ,
» Walldén............................................................ » 66 » ,
» Wijk................................................................. » 66 » ,
» Tamm, C. August, .......................................... » 65 » .
Företogs val af sex suppleanter för de valmän, som af kammaren
fått i uppdrag att utse revisorer och revisorssuppleanter för
granskning af riksbankens afdelningskontors i Göteborg, Malmö,
Luleå, Östersund, Yexiö, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Hernösand,
Falun, Örebro, Umeå, Linköping, Mariestad, Gefle, Karlskrona och
Visby räkenskaper och förvaltning; och befunnos, efter valförrättningens
slut, hafva blifvit till suppleanter utsedde:
herr Åkerberg............................................................ med 65 röster,
» Björklund ......................................................... » 65 » ,
» Paulson ............................................................ » 64 » ,
» Valin ............................................................... » 64 » ,
» Tham, Yollrath,................................................ » 62 » ,
» Törner............................................................... »61 »
sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom särskilda lottningar bestämd.
Företogs val af en ledamot i Riksdagens särskilda utskott
efter herr Asker; och befans, efter valförrättningens slut, dertill
hafva blifvit utsedd:
herr Unger ............................................................... med 60 röster.
Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet herr Fränckéls
den 8 innevarande månad bordlagda motion, n:o 31, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete m. m.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 7 och 8 innevarande
februari bordlagda utlåtande n:o 19, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om inledande
Nso 8.
6
Lördagen den 10 Februari.
af underhandlingar angående afträdelse, under vissa vilkor, till
Mecklenburg-Schwerin af Sveriges år 1803 pantsatta besittningar i
Tyskland, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.
Lagförslag Föredrogs å nyo lagutskottets den 7 och 8 i denna månad bordbestämmeiseri^^
utlåtande n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
fråga om kun- fersing till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 21
görande af ti- mars 1884 angående kungörande af tiden för allmänna tingssam
den
för afslu- manträden i vissa domsagor samt för afsilande af ting.
tande af ting. °
Herr Hasselrot: Då jag nu tillåter mig yrka afslag på
en kongl. proposition, som är föranledd af en riksdagsskrivelse,
inser jag mycket väl, att jag intager en temligen svag ställning.
Det har emellertid allt för ofta i denna kammare, då skrivelser
beslutats till regeringen, uttryckligen betonats, att man icke, derför
att man afläte en skrifvelse, afhände sig sin pröfningsrätt, då
frågan förelåge i konkret form. Detta gifver mig anledning hoppas,
att, derest det skall kunna visas, att de olägenheter, som äro att
befara af det föreliggande förslagets antagande, äro större än de
förmåner, som derigenom kunna vinnas, kammaren äfven nu skall
vidhålla den uppfattning i frågan, som kammaren uttalat åren 1897
och 1898. Den motion, som ligger till grund först för riksdagsskrivelsen
och dermed också för den kongl. propositionen, väcktes
af en ledamot på stockholmsbänken i Andra Kammaren år 1897.
Den afslogs då i denna kammare utan votering. Samme motionär
väckte ar 1898 samma motion igen — med samma resultat i denna
kammare. Det oaktadt väckte samme motionär enahanda motion
åter för tredje gången år 1899. Redan denna omständighet skulle,
enligt mitt förmenade, vara tillräcklig för att betinga kammarens
afslag å motionen.
Jag kan mycket väl förstå, att eu motionär, som väcker en
motion i en fråga af stor praktisk innebörd eller principiel betydelse,
upprepar en sådan motion, till dess den kan vinna framgång.
Men att på detta sätt tre gånger å rad upprepa en motion
af så minimal betydelse som denna, synes mig visa alldeles för
ringa hänsyn till den kammare, som upprepade gånger uttalat sig
i en motsatt rigtning.
Emellertid var motionen väckt vid 1899 års riksdag och förekom
till behandling i kamrarne i februari månad. Sjelf var jag
då af en sorglig anledning hindrad att här närvara, och den aktade
ledamot på vermlandsbänken, som åren 1897 och 1898 lagt sitt
tungt vägande ord emot motionen och som i dag har förfall på
grund åt sjukdom, var äfven då hindrad att uppträda. Utan att
ett ord yttrades eller någon röst höjdes deremot, slank motionen
sålnnda igenom i kammaren och föranledde den skrifvelse, på grund
hvaraf denna kongl. proposition framlagts.
Lördagen den 10 Februari.
>'':o S.
Såsom herrarne behagade finna, gäller förslaget, att kungörelse Lagförslag
om tiden för slutting eller — såsom man oftast kallar det —
papperslösen skall, i stället för att, såsom enligt nu gällande b^kL''-stämmelser, uppläsas sist söndagen, innan sluttinget eger rum, upp- Görande af tiläsas
sist andra söndagen förut. l!,;n för af »in
Ser
man flvgtigt på saken, kan man nog icke finna det annattande aJ Un9-än önskligt och lyckligt, att detta kungörande sker så tidigt som (Forts )
möjligt, men jag vågar dock påstå, att en sådan bestämmelse som
den här föreslagna skall, om än icke i alla fall, så dock i ganska
många medföra rätt svåra olägenheter.
Innan jag går att redogöra för dessa olägenheter, ber jag emellertid
att få på det bestämdaste betona, att frågan icke alls berör oss
landtdomare. Yår skyldighet är och förblir, förut som efteråt, att
utfärda kungörelse om sluttingen, och om detta kungörande skall
ske fjorton dagar i stället för åtta dagar förut, medför detta för oss
icke det ringaste mera besvär. Det är uteslutande från allmänhetens
synpunkt, som jag motsätter mig den föreslagua reformen.
Jag är emellertid då först skyldig att nämna, att jag genom
samtal med embetskamrater gjort mig förvissad om, att det finnes
några smärre domsagor med lätta kommunikationer, der det af
Kongl.Maj:t ifrågasatta förfarandet låter sig genomföra utan olägenhet
för allmänheten, men jag påstår, att förhållandena i de flesta trakter
af landet äro andra, så att tillämpningen af detta förfarande skall
för allmänheten medföra sina olägenheter. Särskildt tror jag, att
jag i detta påstående skall vinna understöd af häradshöfdingarne i
domsagor i mellersta och norra Sverige.
Jag skall be att få taga ett konkret exempel. Såsom kammarens
ledamöter hafva sig bekant, hålles sista sammanträdet
under höstetinget i de domsagor, der den nya tingsordningen är
införd, någon af de sista dagarne i november eller de första i
december, och sedan eger sluttinget eller papperslösen rum före
december månads utgång. I den domsaga, jag förvaltar, har det
hittills emellanåt inträffat, att jag kunnat utsätta denna papperslösen
till någon dag före jul, men kommer den nya bestämmelsen
till stånd, blir sådant mig faktiskt omöjligt. Så som postgången nu
är ordnad, måste man, för att vara säker på att få sin kungörelse
uppläst i alla tingslagets kyrkor två söndagar före tingsafslutningen,
afskicka kungörelsen i god tid, och det är nödvändigt att
vara noga här vid lag. Om det icke är lyst ordentligt, kan domvilla
föreligga, så att häradsrättens beslut blifva ogiltiga. Detta gör nu,
att, om jag skulle vilja hålla sluttinget före jul, jag måste afsända
kungörelsen ibland redan i november eller de första dagarne i december,
och jag vågar bestämdt icke riskera att utsätta sluttinget så
tidigt. Det kan mellankomma svåra ransakningar eller annat, som
upptager tiden, men när papperslösen infaller, skola alla utslag
och tingsexpeditioner vara färdiga:
N:o 8. 8
Lördagen den 10 Februari.
Lagförslag Den nya lagen kommer således att verka så, att i en stor del
bestärnmejser i domsagor) der man hittills kunnat påräkna att papperslösen eger
fråga om kun-rum ^öre juli hen hädanefter icke infaller förr än den 30 eller 31
görande af tf- december.
den för afsiu- Då frågar man: Hvilka olägenheter medför det då för allmäntande
af ting. heten, om papperslösen eger rum några dagar förr eller senare?
Jo> man får här tänka icke blott på mål och rättegångar, utan
äfven på alla dessa ansökningsärenden, förmynderskap, lagfarter,
inteckningar och dylikt, och det är ofta nog af icke oväsentlig
betydelse för allmänheten, om den utfår expeditionerna i sådana
ärenden åtta—fjorton dagar förr eller senare. Jag tänker härvid
först och främst på de mänga, som vid qvartals- och årsskiftet
behöfva ordna sina kreditiv och andra affärsangelägenheter. Få
de ut sina inteckningar, vare sig nya eller gamla, före jul, hinna
de i tid ordna sina affärer till nyåret, men detta är ej möjligt,
om papperslösen infaller först den 31 december. — Vidare är att
märka, att det ofta händer, att vid sluttingen parter få föreläggande
att till nästa ting verkställa någon kommunikation, kalla
vittnen eller instämma någon part. Besinnar man nu, att vårtinget
stundom börjar den 13 januari, finner man, att, i fall föregående
slutting infaller först den 31 december, en sådan part får
allt för knapp tid till ombesörjande af sådant.
Kammarens ledamöter finna således, att det är ganska väsentliga
olägenheter, som, icke i ett eller par, utan i ganska många
fall komma att för allmänheten orsakas af den föreslagna reformen.
Herr justitieministern säger också, att några synnerliga olägenheter
icke försports af det nuvarande förfarandet. Deri tror
jag herr statsrådet har rätt. Jag har heller icke hört någon annan
än motionären klaga öfver de nuvarande förhållandena, och vid
sådant förhållande synes det mig icke vara skäl att, för vinnande
af några minimala fördelar, underkasta allmänheten de bestämda
olägenheter, som skulle följa af den kongl. propositionens antagande.
På grund af hvad jag haft äran anföra, tillåter jag mig yrka
afslag å lagutskottets förslag.
Herr Berg, Gustaf Axel: Uppfattningen hos den siste
ärade talaren, hvars åsigt i rent juridiska saker jag eljest så villigt
brukar följa, kan jag vid detta tillfälle icke biträda. Han
sade, att den föreliggande frågan vore af högst minimal betydelse.
Jag erkänner villigt, att den icke är stor, men jag vågar på samma
gång påstå, att det är en rigtig princip, som här förfäktas, och jag
skulle derför för min del mycket beklaga, om kammaren i år afsloge
denna åtgärd, som kammaren förra året — såsom jag vågar
hålla före — efter noggrant betänkande gillade. Jag kan nemligen
icke tro, att det förhöll sig så, som den siste talaren sade,
Lördagen den 10 Februari.
9 >’:o S.
att beslutet om skrifvelsen »slank igenom» utan vidare uppmärk- Lagförslag
samhet från kammarens sida. .bestämmelser i
Såsom den siste talaren redan påpekat, är hela innebörden åtfr^ga om bundet
föreliggande förslaget den, att de slutting, som hållas enligt görande af tikongl.
förordningen den 21 mars 1884, skola kungöras i tingslagets den för afiiukyrkor
senast andra söndagen före sluttingens hållande, samt att?a,i* af l,ngderjemte
Konungens befallningshafvande skall om den utsatta tiden ^ 0 s''*
underrättas minst fjorton dagar förut, så att Konungens befallningshafvande
må kunna låta införa underrättelse derom i allmänna
tidningarna. Det enda stadgande, som för närvarande förekommer
i denna sak, är, att tiden för afsilande af ting, hvarom här är
fråga, skall genom domhafvandens försorg förut kungöras i tingslagets
kyrkor. Sålunda finnes icke någon minimitid föreskrifven,
utan det kan hända — och jag kan säga, att jag vet, att det har
händt, ehuru jag tror, att det händt. mycket sällan -— att ett slutting
utlyses på söndagen och hålles under någon af de nästföljande
dagarne i samma vecka. Sådant kan icke vara lämpligt, och när
uppmärksamheten nu blifvit fäst på förhållandet, bör, enligt mitt
förmenande, den begärda rättelsen icke af kammaren afslås.
Den siste talaren förmenade, att stora olägenheter skulle kunna
för allmänheten uppkomma genom en sådan lagändring som den
här föreslagna. För min del kan jag icke se någon som helst
olägenhet, som skulle kunna följa deraf, men deremot vågar jag
påstå, att verkliga olägenheter kunna inträffa för rättsökande parter,
derest sluttinget kungöres allt för kort tid före dess hållande. Det
är nemligen af vigt att ega kännedom om tiden för sluttingen icke
blott för rättsökande parter, som då afbida utslag i sina mål, utan
äfven af många orsaker för allmänheten i öfrigt. 1 detta hänseende
vill jag särskild! påpeka, att det ofta kan vara af största
vigt att vid ett sådant slutting söka lagfart eller inteckning. Yäl
kan man säga, att i allmänhet ingen behöfver härmed uppskjuta
ända till sista dagen af tinget, men då det enligt gällande rättegångsordning
är tillåtet att vid sluttinget anhängiggöra sådana
ansökningar om lagfart och inteckningar och då förhållandena kunna
ställa sig så, att det är en ren fataliefråga att begagna sig af denna
rätt, iöljer häraf, att det är af största vigt för menigheten att
i god tid blifva underrättad om tiden för slnttingets hållande.
Den sista talaren sade, att lagändringen skulle kunna föranleda
ett försenande af tiden för sluttingens hållande. Jag kan icke
inse detta. Följden skulle väl närmast kunna inträda i domsagor
med två tingslag, men i sådana domsagor hållas de sista sammanträdena
under vårtinget i det ena tingslaget i maj och i det
andra i juni, och derefter skall tinget vara afslutadt före den 15
uli. Alltid skall det väl då vara möjligt för domaren att kunna
eglera sina göromål så, att han kan hinna utlysa tingsafslutningarna
två söndagar i förväg, utan att afslutningen härigenom förhalas.
I domsagor med två tingslag infaller vidare det sista sam
-
N:o 8. 10
Lördagen den 10 Februari.
Lagförslag manträdet under höstetinget i det ena tingslaget i slutet af oktober och
ang. ändrade i det andra i slutet af november, någon gång i början af december. Slutbestammelser
i tingen skola sedan hållas inom december månads utgång. Nog bör do
görandTafmti
maren äfven då kunna hinTla att lysa ut sluttingen i tillräcklig tid.
den för afslu- medger, att större betänkligheter skulle kunna möta i
tände af ting. fråga om Norrland med dess längre distanser och senare postgång,
(Forts.) men härvid är att märka, att den nya tingsordningen af år 1872
i allmänhet icke är införd i Norrland. Om man ser på de särskilda
länen, är den nya tingsordningen införd uti Kopparbergs
län endast i en domsaga, uti Gefleborgs län i tre, i Yesternorrlands
län i två domsagor, i Jemtlands län i ingen, i Yesterbottens
län i en och i Norrbottens län i ingen; således i sju domsagor af
tjugusju. Lagändringen skulle således, i fall den ''kongl, propositionen
bifalles, i Norrland komma till tillämpning endast i några
få fall.
För öfrigt anser jag, att äfven om det möjligen skulle inträffa
i några fall, att den ifrågavarande föreskriften, såsom den siste
talaren sade, skulle leda till ett försenande af sluttingen på några
dagar, så är denna olägenhet för allmänheten af mycket ringa
betydelse i Jemförelse med den störa fördelen att i god tid före
sluttingen få reda på dagen för desammas hållande.
Jag vill icke sluta mitt yttrande utan att i rättvisans namn
bestämdt påstå, att landtdomarena, äfven utan denna föreskrift, helt
visst skola taga hänsyn till menighetens berättigade anspråk i förevarande
hänseende — likasom de i de allra flesta fall hittills gjort
det —, men endast den omständigheten, att det kan hända, och att
jag vet, att det verkligen händt, att slutting utlysas blott ett par
dagar före deras hållande, gör, att jag anser mig böra yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr statsrådet Annerstedt: Jag skall anhålla att få tillägga
några få ytterligare skäl för bifall till lagutskottets hemställan
utöfver dem, som anförts af den föregående talaren.
Det förhåller sig i denna sak på det sätt, att i Riksdagen
väckts motioner med begäran om förändrade föreskrifter i fråga om
kungörande af slutting och att dessa motioner upprepade gånger
föranledt lagutskottet att göra framställning om en skrifvelse i
ämnet till Kongl. Maj:t. Dessa skrifvelseförslag afslogos till en
början af denna kammare, men vid 1899 års riksdag beslöt äfven
Första Kammaren att, i likhet med medkammaren, godkänna den
af lagutskottet föreslagna skrifvelsen. I olikhet med en föregående
talare kan jag för min del icke tro, att detta kammarens beslut
berodde på något förbiseende, utan att detta beslut tvärtom hade
sin grund deri, att lagutskottet vid sistlidet års riksdag i sitt förslag
tagit hänsyn till de hufvudanmärkningar, som vid 1898 års
riksdag framlades utaf den af talaren åberopade kamraten på vermlandsbänken.
Talaren på vermlandsbänken framhöll starkt de olä
-
Lördagen den 10 Februari.
11 >'':o 8.
genheter, som skulle följa af en lagstadgad skyldighet för landt- Lagförslag
domarena att lång tid i förväg bestämma dagen för sluttingen samt “”Sb an<lra(,e
derom utfärda kungörelse, och han var då den ende talare, som i frå^a om kun_
frågan uppträdde i denna kammare. ''görande af ti
Med
anledning af de anmärkningar, hviska af den anförde den för afslutalaren
framstälts, yttrade 1899 års lagutskott i sin hemställanlande af »nvsåsom
sin uppfattning i ämnet, att »något hinder mot stadgande (Forts.)
af skyldighet för domaren att senast viss kortare tid före sluttingen
derom utfärda kungörelse torde deremot ej möta, och äfven
synes det böra tagas under öfvervägande, huruvida ej annonsering
i lämplig tidning bör om tiden för sluttinget ega rum#. Jag föreställer
mig också, att det var just denna lagutskottets ståndpunkt,
som föranledde Första Kammarens beslut och aflåtandet af Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Sedan nu båda kamrarne i en sådan detaljfråga som denna beslutat
en skrifvelse, innefattande begäran om en lagändring till
fördel för vissa rättsökande — jag har icke hört någon ifrågasätta,
att det föreliggande förslaget icke skulle åtminstone för en del
rättsökande medföra rätt afsevärda fördelar —, så hemställer jag,
om det kan vara lämpligt, att Första Kammaren nu skulle låta
de af den föregående talaren framhållna svårigheterna, hvilka måste
anses vara af mindre betydelse, föranleda dertill, att kammaren, med
afvikande från sitt en gång fattade beslut, skulle afstå Kongl. Maj:ts
proposition. I den kongl. propositionen har ju, såsom herrarne
finna, all hänsyn tagits till kammarens ståndpunkt i frågan, då i
propositionen bestämts, att domaren endast fjorton dagar före sluttinget
behöfver bestämma dagen derför och härom insända uppgift
till Konungens befallningshafvande, som sedan har att bestyra om
uppgiftens införande i allmänna tidningarna; och tidigare behöfver
häradshöfdingen ej heller underrätta presterskapet om tiden för
sluttinget.
Nu har den förste talaren åberopat, att postgången i vissa
delar af landet skulle vara så långsam, att domaren ej skulle
kunna med säkerhet påräkna, att, om han afsänder kungörelsen till
presterskapet först inom en vecka före andra söndagen före tingsafslutningen,
denna kungörelse i tillräcklig tid kommer samtliga
vederbörande till hända. I fall verkligen det skulle finnas någon
ort i vårt land, der postgången skulle vara sådan, som den ärade
talaren här angifvit, så föreställer jag mig, att det blott behöfves,
att domaren ingår till generalpoststyrelsen med en skrifvelse och
fäster dess uppmärksamhet på missförhållandet, för att styrelsen
skall låta sig angeläget vara att rätta detsamma.
För öfrigt måste man ihågkomma, att det förevarande förslagets
antagande kommer att medföra en visst icke obetydlig fördel
för en ganska stor del af de rättsökande. För närvarande är
det ingalunda lätt för en person, som bor på något afstånd från
ett tingställe, att förskaffa sig vetskap om, när slutting der hålles.
X:o 8. 12
Lördagen den 10 Februari.
Lagförslag något, som dock kan vara ganska vigtigt för honom att känna.
bestämmelser iDerera°t erbjuder den kongl. propositionen honom en ganska lätt
fråga om kun- utväg att erhålla kunskap om tiden för sluttings hållande, då han
görande af ti- blott skulle hafva att i de allmänna tidningarna efterse densamma.
den för afslu- Och den olägenhet, hvilken den förste talaren framhållit, nemligen
tande af ting. ^ det s]jUiie tunna hända, att en domare, som eljest skulle kunnat
(Forts.) utsätta ett slutting till någon dag före jul, nu skulle blifva nödsakad
att hålla sluttinget mellan jul och nyår, synes mig icke
kunna uppväga dessa fördelar, som förslaget medför.
På dessa grunder och med åberopande af kammarens i fjol
fattade beslut får jag yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Hasselrot: Med anledning af hvad min ärade vän på
smålandsbänken yttrade, ber jag få göra några erinringar, likasom
äfven med anledning af herr justitieministerns anförande.
Herr Berg omnämnde, att han hört uppgifvas, att en domare
skulle hafva låtit lysa papperslösen på söndag och sedan hållit den
påföljande måndag. Jag skulle gerna vilja veta både namnet på
denne domare och orten, hvar det skett. Har det skett, så anser
jag, att den domaren icke fullgjort sin skyldighet och borde hafva
åtalats. För öfrigt, om det hålles omkring 250 slutting om året
och ett sådant förhållande inträffat en gång på t. ex. tio år, d. v. s.
en gång på 2,500 — frågar jag, om det kan vara skäl att för ett
sådant enstaka fall ändra lagen. Vidare säger herr Berg, att en
domare bör kunna reglera sitt arbete så, att han kan afsluta tingen
lika tidigt som förr, äfven om han skall lysa sluttinget fjorton
dagar förut. Jag vågar säga bestämdt nej härtill! I min domsaga
liksom i många andra får allmänheten genom ändringen ofta,
kanske oftast, vänta åtta eller tio dagar längre, än eljest blefve
fallet. Kan herr Berg ordna det på annat sätt, är det lyckligt
för honom. Jag kan det icke. Vidare åberopade han förhållandena
i Norrland, och han sade, att det endast var få ställen, der den
nya tingsordningen hunnit genomföras. Men denna är dock nästan
allmänt genomförd utefter kusten, och år för år blir detta förhållandet
i allt flera domsagor. Skall då införas en bestämmelse,
som erkännes icke der utan olägenhet kunna tillämpas?
Herr justitieministern yttrade, att förslagets genomförande skulle
medföra afsevärda fördelar. Icke åtminstone för domsagornas invånare.
De äro vana vid att höra efter dagen för sluttinget; de
få lätt reda derpå utan något tidigare kungörande. Men fördelarne
komma advokaterna i städerna till godo. Det är från en sådan,
motionen utgått, och det är från dessa, klagan utgått deröfver, att
de icke nog tidigt fått reda på dagen för slutting. Nu erkänner
jag villigt, att jag icke har synnerlig förkärlek för främmande
advokater vid landtdomstolarne, men jag ville dock gerna bereda
dem både denna och andra fördelar, så vidt det icke skulle ske på
bekostnad af förmåner för domsagans invånare. Jag tror, att man
Lördagen den 10 Februari.
13 N:o 8.
vinner bra litet, men förlorar rätt mycket genom ett bifall till Lagförslag
7 ang. anaraae
detta förslag. bestämmelser i
fråga om kun
Herr
Lem an: I motsats till den föregående talaren tror jag, görande af tiatt
man genom den föreslagna lagförändringen kan vinna ganska den för afsiumycket,
men förlora bra litet. Talaren sade, att fördelarne endastUlnd* t,n
vore på advokaternas sida. Detta påstående är origtigt, ty det är tiorts.
just den stora allmänheten, som får njuta fördelarne. Förr i
verlden, när kommunikationerna voro dåliga och då affärsrörelsen
höll sig mera inom domsagan, då var det icke så vigtigt för dem,
som bodde utom domsagan, att få veta dagen för sluttinget. Men
numera är det ganska vigtigt att fa veta det, t. ex. för xerkställande
af inteckningsförnyelse och dylikt. Jag kan icke förstå
skuggrädslan hos lagutskottets värde ordförande. Alla öfriga vid
riksdagen närvarande ordinarie häradshöfdingar, utom en, hafva
meddelat mig, att det icke är något, som hindrar att kungöra
tiden för sluttinget enligt kongl. propositionen. Jag anhåller derför,
att, då Riksdagen förra året begärt och utan något som helst
motstånd begärt ett förslag i detta ämne och Kongl. Maj:t nu
framstält ett dylikt, Första Kammaren måtte infria sin förbindelse.
Herr Unger: På de af justitieministern anförda skäl och
utan afseende på de invändningar, som af lagutskottets ordförande
blifvit uttalade, ber jag få yrka bifall till lagutskottets förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare på
afslag derå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 6 och 7 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af gällande bestämmelser i afseende å mått och vigt.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Herr statsrådet grefve Wachtmeister: Såsom herrarne veta,
är det nu föreskrifvet, att mått, mål och vigter skola justeras, innan
de få användas i handel och vandel. Detta gäller äfven i fråga
Ifrågasatt
periodisk omjustering
af
vågar.
N:o 8. 14
Lördagen den 10 Februari.
ifrågasatt om vågar, och den, som använder en ojusterad väg, gör sig derför
Inrita0af förMlen li}1 ansvar. 1 fråga om mått, mål och vigter, vågar dervägar.
uti inbegripna, gäller vidare, att de skola omjusteras, om de be(Forts.
) finnas felaktiga, men mellan vågar och andra mätnings- och vägningsredskap
förefinnes en olikhet deruti, att dessa andra redskap
skola periodiskt omjusteras, vigter t. ex. hvart tredje år, medan
detta icke gäller om vågar. Den, som en gång justerat sin våg,
behöfver icke låta omjustera den, om den icke befunnits felaktig.
Kongl. Maj:t har nu föreslagit, att den periodiska omjusteringsskyldigheten
måtte utsträckas till att omfatta äfven vågar. Detta
förslag har blifvit af lagutskottet afstyrka
Såsom skäl härför har utskottet anfört först, att, i>så vidt utskottet
har sig bekant, ej visat sig något verkligt behof af förändring
uti gällande bestämmelser härutinnan)''. I detta afseende hyser
emellertid den personal, som har att syssla med justeringsväsendet,
en afvikande mening. Redan för några år sedan gjorde chefen för
kontroll- och justeringsbyrån eu framställning om införande af
periodisk omjustering af vågar. Denna framställning kom emellertid
icke fram till Riksdagen, då den blef afstyrkt af vetenskapsakademien.
Nu hafva af samtliga 42 justerare i riket 41 gjort
framställning i samma ämne, och den fyrtioandre har i en rapport
till kontrollbyrån förklarat sig anse om justeringen erforderlig.
Kontrollbyrån har ansett förändringen fortfarande behöflig och förnyat
framställningen. Denna har nu också vunnit understöd af
vetenskapsakademien.
I allmänna medvetandet ingår redan, att vigter skola omjusteras,
men detta är ej nog för att trygga ett rigtigt resultat.
Är vågen felaktig, blir resultatet felaktigt, äfven om vigten är
rigtig. Det finnes vågar, som ingalunda äro af en så enkel beskaffenhet
som de likarmade vågarna. Det finnes taffelvågar och
decimalvågar af mycket komplicerad beskaffenhet, som väl behöfva
omses litet emellan. Jag ber att få i afseende å behofvet af omjustering
af vågar anföra några siffror ur justerare^ i tjuguförsta
distriktet — det i Malmö — berättelse. Under april 1898 omjusterades
23 tullpackhuset i Malmö tillhöriga vågar, deraf 11
kasserades. Af de senare var 1 justerad samma år en gång förut
samt 6 stycken två år förut. 1899 i februari omjusterades 28 vågar
i tullpackhuset, deraf 14 kasserades, och af dessa voro 11 justerade
en gång förut under året.
Nu är det visserligen sant, att polismyndigheten äfven har att,
så vidt ske kan, hvarje år verkställa undersökning rörande vågars
rigtighet, men polismyndigheten har ofta nog icke tillräcklig sakkunskap.
Det är nemligen icke en så enkel sak att tillse, huruvida
vågar äro rigtiga. Det består icke uti att blott taga två lika
vigter och lägga i vågskålarna. Det är medgifvet ett visst remedium
för vigter, en viss lagligen tillåten afvikelse från den rätta
vigten. År nu detta remedium taget i anspråk vid båda vigterna,
Lördagen den 10 Februari.
15 >'':o 8.
kan resultatet af deras användande vid vågens justering blifva
mindre rigtigt. Vidare finnas taffelvågar eller sådana, der vågskålen
ligger ofvanför balansen. Dessa lemna ofta olika utslag
allt efter den punkt, der man lägger vigten. Detta får icke ske,
och det måste i sådant fall undersökas, om vågen ar rigtig i det
nämnda afseendet. Äfven måste undersökas, om vågen fäller ett
rigtigt utslag, om den är tillräckligt känslig.
Utskottet har vidare anmärkt, att en perodisk omjustering af
vågar ej bereder någon nämnvärd säkerhet för vågarnas rigtighet.
Ja, någon absolut visshet för vågarnas rigtighet kan man icke
vinna, men denna anmärkning gäller också om den första justeringen
och äfven om vigter. Vigter kunna ändras utan att justeringsmärket
rubbas, men en omjustering hvart tredje år af sakkunnig
person är dock ganska betryggande.
Utskottet talar äfven derom, att man genom att stadga periodisk
omjustering af vågar skulle riskera att slappa allmänhetens
vaksamhet vid vågars användning. Jag tror dock icke, att allmänheten
har synnerlig förmåga att tillse, det vågar äro rigtiga. Man
behöfver blott tänka på, att vid den stora handel, som eger rum i
speceributiker, det ofta är tjenstfolket, som verkställer uppköpen.
Deras förmåga att kontrollera vågarna torde icke vara stor.
Det är ju ostridigt, att det allmänna behöfver göra sig till
målsman för allmänhetens intresse i fråga om rigtigheten af mätt,
mål och vigt. Dä nu lagstiftningen här företer en lucka af icke
blott teoretisk, utan äfven praktisk betydelse derutinnan, att icke
vågar äro underkastade samma bestämmelser i afseende å omjustering
som öfriga mätnings- och vägningsredskap, tror jag, på grund
af hvad jag anfört, icke, att utskottet anfört skäl af beskaffenhet
att förringa vigten af det utaf Kongl. Maj:t framstälda förslaget,
till hvilket jag ber att få yrka bifall.
Herr Lundström: Utskottets hemställan med afseende å
andra punkten af Kongl. Maj:ts proposition har jag icke kunnat
biträda, utan deremot afgifvit min reservation. Jag har ansett den
kongl. propositionen hafva bort äfven i denna de! bifallas. Förordningens
stadganden om omjustering af mått och vigter hafva
väl tillkommit i syfte, att allmänheten må erhålla trygghet att få
den vigt och det mått, som begäres. Lika nödvändigt som det är
att omjustera vigter, synes det mig vara att omjustera vågarna, i
synnerhet sådana, som äro mera sammansatta, såsom decimalvågar,
taffelvågar och dylika, och derför lätt råka i olag. Det är klart, att, om
vågen är felaktig, äfven resultatet af vägningen skall blifva felaktigt,
huru rigtiga vigterna än äro. Lika väl som vigterna skola
omjusteras hvart tredje år, böra således äfven vågarna undergå en
sådan periodisk omjustering.
De skäl, hvarpå utskottet grundat sitt afslag, hafva redan af
herr finansministern blifvit i hufvudsak vederlagda. Jag skall der
-
Ifrågasatt
periodisk omjustering
af
rågar.
(Forts.)
N:o 8. 16
Lördagen den 10 Februari.
Ifrågasatt för endast yttra mig om det af utskottet sist anförda skälet, som
P"nHerin °af ä^ven torde vara det, som mest inverkat på det slut, hvartill utskot3X18vågar.
^ tet kommit. Utskottet säger, »att en föreskrift om periodisk om(Forts.
) justering af vågar skulle åsamka den, som af en dylik föreskrift
träffades, afsevärdt besvär och ej ringa kostnader». Naturligt är,
att en sådan omjustering skulle förorsaka dem, som drabbas deraf,
något mera besvär och något större kostnad, än när omjustering icke
behöfver ske. Men det gäller här allmänhetens intresse, hvarjemte
besväret och kostnaderna icke torde blifva så särdeles afsevärda, då
de återkomma blott hvart tredje år och samtidigt med vigternas
omjustering.
Då jag stått ensam om min åsigt i utskottet, vågar jag icke
tro, att den kan vinna något bifall i kammaren, men då jag anser,
att nu gällande föreskrift om vigternas omjustering med nödvändighet
betingar äfven vågarnas omjustering, ber jag ändock få hemställa
om afslag på utskottets förslag och bifall till den kongl.
propositionen.
Herr Hasselrot: Lagutskottets majoritet och jag för min del
hafva en annan uppfattning än den, herr finansministern uttalat
såsom grundval för lagstiftningen i detta ämne, nemligen att denna
bör göra sig till allmänhetens målsman härutinnan. Yi hafva den
uppfattningen, att lagstiftningen icke annat än i nödfall bör lägga
preventiva band på handel och rörelse. Detta har varit motivet
för oss. Lagutskottet har icke känt sig öfvertygadt om behofvet
af att utsträcka omjusteringsskyldigheten äfven till vågar. Det är
visserligen sant, att justerarne temligen allmänt ifrågasatt en sådan
utsträckning, och jag vill icke på det allra aflägsnaste insinuera,
att motivet härtill varit önskan om ökade inkomster. Men äfven
omedvetet kan detta hafva bidragit till framställningen. Denna
har nu tillstyrkts af kontroll- och justeringsbyrån och vetenskapsakademien.
Att den förra tillstyrkt framställningen, finner jag
naturligt, liksom också att vetenskapsakademien, som hufvudsakligen
sett saken ur teoretisk synpunkt, gjort det. Men jag hänvisar
till andra auktoriteter. När frågan var före 1885, afgafs ett
utlåtande af generallöjtnanten friherre Wrede samt professorerna
Lindhagen och Edlund. Dessa ansågo omjnstering af vågar icke
behöflig. Hvem som har rätt är naturligtvis svårt att bedöma.
Lagutskottet har sett på det praktiska förhållandet, sådant det är,
och har icke haft anledning misstro rigtigheten af vågarna i allmänhet.
I allmänhet ser man lätt, om icke på alla, så åtminstone på
de allra flesta vågar, om dessa gifva ett rätt utslag, men det ser
man icke på vigter.
Vidare är det en omständighet, som lagutskottet icke berört i
sitt betänkande, men som dock varit af betydelse för utskottet.
Såsom herrarne veta, är förordningen i förevarande ämne af administrativ
natur. De bestämmelser, som underställas Riksdagen, äro
Lördagen den 10 Februari.
17 5:0 8.
endast allmänna. Här står visserligen endast, att vågar skola om- ifrågasatt
justeras, men man har icke någon säkerhet beträffande innebörden period»** omhäraf.
Man vet icke, hvilka vågar, som afses. I förordningen står Jus^ar. ^
taladt beträffande vigter om sådana, som begagnas i öppna bodar (forts)
eller magasin vid handel och eljest, då varor aflemnas eller mottagas
efter vigt. Men huru kommer det att ställa sig beträffande
vågar på landet, der landtmannen ofta säljer spanmål och andra
varor från sina magasin? Skall man der hafva skyldighet att
omjustera vågarna? Ja, detta beror på Konungens administrativa
lagstiftning, men en sådan risk vill man ej underkasta sig. Blotta
tanken härpå hos landtmännen gjorde saken omöjlig. Att på bestämda
tider med korta mellanrum föra sina dyrbara och tunga
vågar till omjustering, skulle icke blott medföra betydliga kostnader,
utan äfven risker vid transporten. En omjusterad våg kan
allt för väl vara felaktig, när den kommer hem. Jag yrkar bifall
till lagutskottets hemställan.
Herr Almgren, Fredrik: Med min reservation åsyftade jag
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i hvad angår sådana vågar,
som icke kunna med lätthet af hvem som helst kontrolleras, sålunda
icke heller af polismyndighet enligt gällande förordning.
Jag afsåg decimalvågar och taffelvågar.
Då jag emellertid nyss inhemtat, att frågan i Andra Kammaren
redan afgjorts, så att Kongl. Maj:t.s proposition i denna punkt
afslagits, vill jag icke upptaga kammarens tid med att vidare
motivera min reservation.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, måtte bifalla Kongl. Majris i ämnet gjorda framställning.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 6 och 7 innevarande
februari bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af Kongl.
Majris proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap.
16 § strafflagen, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 1, till Konungen, angående
verkstäld omröstning öfver högsta domstolens ledamöter,
Första Kammarens Prot. 1900. N:o 8.
2
N:o 8. 18
Lördagen den 10 Februari.
dels och till Riksdagens förordnanden, n:o 2, för komiterade
för tryckfrihetens vård.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Rettig under
tolf dagar från innevarande dag.
Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 1,5 2 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Tisdagen den 13 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 6 i denna månad.
Upplästes ett inkommet läkareintyg, så lydande:
Att v. talmannen, hruksegaren m. m. Chr. Lundeberg — på
grund af ledgångsreumatism — för närvarande är urståndsatt att
bevista Riksdagen, intygas härmed på heder och samvete.
Stockholm den 11 februari 1900.
Carl Oscar Olin,
legit. läkare.
Tisdagen den 13 Februari.
19 Nso 8.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 10 innevarande månad bordlagda utlåtanden
n:is 2—4 och 20, äfvensom bevillningsutskottets samma dag bordlagda
betänkande n:o 1.
Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 3, till Konungen, angående af Riksdagen
beslutade ändringar i rikets grundlagar.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Bohnstedt under
fjorton dagar från morgondagen.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.
Herr Lithander afgaf en motion, n:o 32, angående skrifvelse
till Konungen med begäran om framläggande af förslag till förbättradt
sätt att pensionera sjöfolk.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Kammaren åtskildes kl. 2,6 0 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.