1900. Första Kammaren. N:o 30

ProtokollRiksdagens protokoll 1900:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1900. Första Kammaren. N:o 30.

Tisdagen den 24 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Anmäldes och bordlädes

bankoutskottets memorial:

n:o 16, angående beviljande af årliga understödsbelopp åt två vid
riksbankens kontor i Malmö anstälda personer; och

n:o 17, angående beviljande af personligt lönetillägg åt pappersmästaren
vid Tumba bruk P. G. Öberg; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 40, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap.
13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående
tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, dels ock
tvenne med föranledande af berörda proposition afgifna motioner;

n:o 41, i anledning af Kong], Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående jagtpass; och

n:o 42, i anledning af väckt motion om tillägg till 30 § 1 mom.
fattigvårdsförordningen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Åkermans den
21 i denna månad bordlagda motion, n:o 39, i anledning af dels
Kong], Maj:ts proposition angående upplåtelse af den kronan tillkommande
jordegareandel i grufva, dels ock herr Nissers till följd deraf
väckta motion.

Första Kammarens Prof. 1900. N:o SO.

1

N:o 30. 2

Tisdagen den 24 april.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 21 innevarande april bordlagda utlåtande
n:o 5 äfvensom statsutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is
3 a och 55.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets den
21 i denna månad bordlagda memorial n:o 31, med tillägg till bevillningsutskottets
betänkande n:o 30 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om frilager m. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets den 21 innevarande månad bordlagda utlåtande och
memorial n:is 13—15 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda
utlåtanden n:is 38 och 39.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

Herr Cavalli erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag tillåter
mig hemställa, att bevillningsutskottets betänkande n:o 30 angående
frilager m. m. måtte upptagas först bland andra gången bordlagda
ärenden vid det kammarens plenum, som inträffar nästa lördag den
28 dennes.

Denna hemställan bifölls.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Herr vice talmannen, som härpå fick ordet, yttrade: Jag tillåter
mig hemställa, att på föredragningslistan i morgon främst bland
andra gången uppförda ärenden upptages tillfälliga utskottets utlåtande
n:o 5 i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående anstånd med åtgärder för återbesättande af det lediga biskopsembetet
i Kalmar stift, derefter tillfälliga utskottets utlåtande n:o 6 i
anledning af väckta motioner om nedsättning af jernvägsfrakten för
bränntorf m. m. samt derefter ärendena i den ordning de förekomma

Onsdagen den 25 April, f. m.

3 N:o 30

på dagens föredragningslista, sålunda konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 5, statsutskottets utlåtande n:o 3 a etc.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Kammaren åtskildes kl. 2,42 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 25 April, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Claeson aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, angående ytterligare anslag till byggnader för ett
landsarkiv i Lund.

Justerades protokollet för den 18 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n-.o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två under förra landshöfdingebostället 2 mantal Marieholm
n:is 1 och 2 i Skaraborgs län lydande lägenheter;

n:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa till kronoparken Alträsk i Norrbottens län hörande
jordområden;

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt staden Kristianstad af ett till kronoparken Gamla Espet i
Kristianstads län hörande område;

N:o 30. 4

Onsdagen den 25 April, f. m.

n:o 59, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående låneunderstöd
för anläggning af jernväg från Borås till Alf vesta;

n:o 60, i anledning af gjorda framställningar om anslag dels för
undersökningar af mindre hamnar m. m., dels ock för undersökningar
af åtskilliga kanal- och segelleder m. m. i mellersta Sverige;

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af anslag för eu hamnanläggning vid Hauö fiskeläge i Mjellby
socken af Blekinge län;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om inrättande af nya tjenster vid statens jern
vägstrafik;

n:o 63, i anledning af väckt förslag om höjning i aflöningen för
banvakter inom statens jernvägars fjerde distrikt;

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående inköp
af mark för nya bangårdsanordningar i Stockholm; och

n:o 65, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontor; äfvensom

bevillningsutskottets betänkande n:o 32, i anledning af väckt motion
om ändring i tullsatserna för vissa kopparfabrikat.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående optionsrätt
till arrendet af förra hospitalshemmanet Va mantal Follinge
n:o 2 jemte Fallsberg, eu utjord, i Östergötlands län;

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället 1 mantal Rågsjö n:is 2 och 3
Bengts- och Larsagård i Jönköpings län hörande lägenhet;

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till kronohemmanen 7* mantal Libbetomta n:o 1 och
2 mantal Hallsta n:is 1 och 2 i Södermanlands län hörande lägenhet;

n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga till indragna militieboställen i Östergötlands län
hörande lägenheter;

n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre till förra militiebostället 1 mantal Öfra Leberg n:o 6
Bossgård i Östergötlands län hörande lägenheter;

n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp -

Onsdagen den 25 April, f. m.

5 N:o 30.

låtelse åt enskilde af ett invid Bastuträsks jern vägsstation beläget område
af kronoparken Brännheden i N örsjö socken af Vesterbottens län;

n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af ett för gatureglering erforderligt område invid länsfängelset
i Kristianstad;

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra hospitalshemman et 7* mantal Duf vedal
11:0 1 i Östergötlands län;

n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre till förra hospitalslägenheten Sättran i Östergötlands
län hörande lägenheter;

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra sergeantsbostället 9/i« mantal Bjuf n:o 8 i Bjufs
socken af Malmöhus län;

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående bestridande
af kostnader för åtgärder till förekommande af skogshärjning
af insekten nunnan;

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående understöd
åt arbetaren vid Myntverket A. Andersson;

n:o 47, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning
af fyra till kronoparken Uttersberg i Yestmanlands län hörande
jordområden;

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Storsunds järnvägsstation beläget område
af kronoparken Storträskliden i Norrbottens län;

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället lj\ mantal Upsala n:o 1 i Kalmar
län hörande lägenhet;

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället 1 mantal Ålberga n:o 1 i Södermanlands
län hörande utega, benämnd Fjellen;

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Örebro stad af mark från kronolägenheten Alnängarne i
Örebro län;

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronoängen Bjurkärret u:o 1 i Södermanlands län;

n:o 53, i fråga om skattefrälseräntors inlösande af staten;

n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt bergverksaktiebolaget Freja af kronan tillhörig mark i Norrbottens
län; samt

N:o 30. 6 Onsdagen den 25 April, f. m.

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlåtande
på Svegs kommun af kronans rätt till ett vid afvittringen
inom Svegs socken åt socknemännen till kyrkostallar afsatt område.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets sistlidne dag bordlagda memorial n:is 16 och 17 äfvensom
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 40—42.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 7 och
anstånd med 12 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af väckt
mot’on om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående anstånd med åtgärder
embeteti återbesättande af det lediga biskopsembetet i Kalmar stift.

Kalmar stift.

Herr Dickson: Dä jag anmält skiljaktighet i fråga om utskot tets

beslut, torde jag böra med ett par ord angifva min ställning till
frågan.

Först vill jag dock anmärka, att å femte sidan af utskottets betänkande,
femte raden nedifrån, föreligger ett tryckfel, som blifvit rättadt
genom ett särskildt tilläggsblad, hvilket dock kanske icke alla
observerat. Efter ordet »Lunds» skulle der stå »Göteborgs». Tryckfelet
torde icke ha mycken betydelse, men har dock bort anmärkas.

För min del har jag varit ense med utskottets öfriga ledamöter
derom, att Hernösands stift bör delas i två stift. Men jag har icke
kunnat inse, att denna fråga borde ställas i samband med frågan om
Kalmar stifts indragning eller förening med annat stift. Det synes
mig tydligt, att den nuvarande stiftsindelningen för Kalmar stift och
särskildt för Öland medför vissa fördelar, som af befolkningen högt
uppskattas. Det är också klart, att indragningen af biskopsstolen och
konsistorium i Kalmar och stiftets förening med ett annat skulle vålla
vissa svårigheter med kassor och andra förhållanden. Huru man än
ser denna sak, sä synes det mig vara tydligt, att befolkningen i orten
med förkärlek omfattar de institutioner, som nu finnas, och att en
förändring i de nuvarande förhållandena skulle smärtsamt beröra dess
känslor. Då det nu gäller att välja mellan att lemna anslag till en
biskop och ett nytt konsistorium, å ena sidan, och att å andra sidan
såra hela befolkningen i en så betydande landsdel och särskildt på
Öland, så är min ställning den, att jag anser, att man bör respektera

Onsdagen den 25 April, f. m.

N:o 30.

befolkningens känslor. Jag har derför icke kunnat biträda det slut, Ifrågasatt
hvartill utskottet kommit, och för derför yrka afslag å utskottets hem ställan.

af biskops

enibelet i

Herr Rodhe: Att det föreliggande förslaget framkommit i väl- Kalmar stift.
menande syfte att gagna, torde icke böra betviflas, och dock torde det ''Forts.''
kunna betraktas såsom ganska farligt och skadligt. Faran och skadan
synas mig framför allt ligga deri, att det förordar ett åsidosättande af
gällande lag. Lagen tillförsäkrar Kalmar stift rätten att hafva en
egen biskop. Man kan besluta om borttagande af denna rätt, man
kan besluta om indragning af stiftet, men så länge Kalmar stift består
såsom stift, torde det hafva laglig rätt att fordra, att i spetsen för
stiftets styrelse ställes en chef. Det inträffar visserligen ibland, att

tjenster hållas obesatta för någon tid. Kongl. Maj:t kan t. ex. föreskrifva,
att åtgärder för ett pastorats tillsättande skola inställas till en

viss tidpunkt; men det är att märka, att då sker detta på grund af

förhållanden, som ligga inom pastoratet, t. ex. behofvet af en omorganisering.
Vidare utsträckes ledighållandet i allmänhet blott till
en kortare tid, och — hvad som är det vigtigaste — till att sköta
pastoratet förordnas alltid med ordinarie innehafvares rätt och ansvar
en dertill fullt lämplig person. Här återigen skulle en befattning hållas
ledig, derför att förhållandena böra ordnas i eu annan, långt aflägsen
landsdel, och ledighållaudet komme utan tvifvel att utsträckas öfver
en ganska lång tid, sannolikt under åratal, och detta gäller en befattning,
till hvars uppehållande icke kan förordnas någon person med
ordinarie innehafvares rätt. Kan det vara möjligt, att Riksdagen
skulle vilja begära af Kongl. Maj:t ett så olagligt förfarande?

Redan det nu antydda synes vara ett tillräckligt skäl för att afslå
den föreliggande motionen. Men man kan icke undgå att äfven
taga hänsyn till motionens syfte, och då detta är tydligt angifvet, torde
man hafva rätt och skyldighet också att äfven yttra sig derom. Syftet
är tydligen, att den nu föreslagna åtgärden skulle vara en förberedelse
till Kalmar stifts indragning, hvarmed skulle främjas möjligheten
af en delning af Hernösands stift.

Hvad nu detta sista beträffar — delningen af de göromål, som
åligga stiftsstyrelsen i Hernösand — så behöfver man ju icke mycket
orda derom. Behofvet af en sådan delning är fullkomligt allmänt erkändt
af alla, som hafva blick för kyrkans bästa, och det behofvet
har ju blifvit erkändt äfven här inom Första Kammaren genom åt
densamma flera gånger fattade beslut. Alla kyrkans vänner önska
säkerligen, att en sådan delning med det allra snaraste måtte komma
till stånd, och de vilja gerna arbeta derför. Men en annan fråga är,
om denna förmån för Norrland skall köpas genom att tillskynda en
annan landsdel skada. För min del bör jag till dem, som icke kunna
vara med härom och som anse ett sådant till vägagående för orättfärdigt.
Jag kan verkligen icke förstå, huru norrläudingarne sjelfva

N:o 30. S

Onsdagen den 25 April, f. m.

anstånd mil jkull<! ,kunua vil->a mottaga denna förmån på ett sådant vilkor. Måste
återbesättande. 011 icke bränna, en gåfva, som man icke kan mottaga utan att der
af biskops■ ;genom tillskynda andra skada och sorg? Att sorg skulle framkallas
embetet i inom Kalmar stift, om beslut fattades om stiftets indragning, derom
Adimrtr stift, torde ju på grund af de många uttalanden i denna retning, söm kommit
till allas kännedom, något tvifvel icke kunna hysas. Men skadan
— den blefve kanhända icke så stor? Så förmena många, hvilka hänvisa
till Kalmar stifts ringa areal, hänvisa till att Kalmar och Vexiö
stift, om de sloges tillsammans, icke skulle blifva större än flera andra
stift och att göromåleu mycket väl skulle kunna skötas af en gemensam
stiftsstyrelse. Ja, men man kan med skäl fråga: är en sådan qvantitativ
beräkning här den rätta eller tillfredsställande i en sak, der
religiösa och sedliga förhållanden så mägtigt spela in? Eu skada kan
icke gerna undvikas på detta område, der man försöker rubba 300-åriga institutioner, rifva sönder 300-åriga traditioner. Och deu skadan
skulle tillfogas ett stift, der förhållandena äro i relativ blomstring.
Har man icke hjerta för det hårda i ett sådant tillvägagående och
har man icke blick för konseqvenserna för framtiden af ett sådant tillvägagående? Man

vill indraga Kalmar stift, för att Hernösands stift skulle
blifva tudeladt. Ja, men om nu behof i Norrland uppstår af en ytterligare
delning? . Anledningar saknas icke för att tro, att detta skall
inträffa. Ce skildringar, som hafva gifvits af förhållandena der uppe,
särskilt vid förra kyrkomötet, gåfvo verkligen vid handen, att eu tudelning
af stiftet är alldeles otillräcklig. Man hör ju allt jemt talas
om förhoppningar om eu utveckling af industri och näringar der uppe,
hvarigenom skulle framkallas en ofantlig tillökning i befolkningen. Nä
väl, om dessa förhoppningar skulle komma att uppfyllas och behofvet
af en ytterligare delning skulle inträda der uppe, månne man icke då,
när man en gång slagit in på denna väg att indraga stift, skulle börja
se sig om efter möjligheten att indraga ett annat stift i det sydliga
Sverige försatt möjliggöra eu nybildning der uppe? Hvilken osäkerhet
skulle icke inträda i de kyrkliga förhållandena till men för den
lugna och jemna utvecklingen!

Ja, men, säger man, det är ju dock nödvändigt, man kan ju icke
få en delning till stånd der uppe utan att två andra stift sammanslås.
Hvarför icke? Ja, några verkliga skäl derför får man icke höra.
»Situationen är sådan», »det går icke», och derför får, säger man,
Första Kammaren böja sig för nödvändigheten. Men är det icke väi
mycket begärdt, att den, som har goda skäl för att stå fast på sin
ståndpunkt, skall vika för den, som saknar skäl att hålla fäst vid sin?
Het är . eu farlig och orimlig grundsats den, som man stundom hör
uttalas inom Riksdagen, att, när man en gång fattat ett beslut, man
orubbligt skall stå fast dervid. Snarare borde det väl heta, att man
bör ändra ett beslut, om goda skäl gifvas för ändring, Är det icke
att hoppas, att motståndarne till förslaget om en delning af Hernö -

Onsdagen den 25 April, f. m.

9 N:o SO.

sands stift utan indragning af ett annat stift omsider skola blifva till Ifrågasatt
gängliga för skäl och låta sitt motstånd fara? Det dröjer kanhända anstånd med
länge, innan eu sådan förhoppning går i uppfyllelse: under tiden för->laf Ifakopssämras
tillståndet der uppe. Ja, detta gör, att jag håller före, att man embetet i
bör försöka att vidtaga alla de åtgärder, som kunna vidtagas, för att Kalmar stift.
komma Norrland till hjelp. Och månne icke sådana åtgärder kunna (Forts.)
erbjudas? Jag tillät mig vid förra kyrkomötet att framkasta tanken
på anställandet af särskilda visitatorer, länsprostar eller inspektörer
eller hvad man vill kalla dem, en i hvartdera af de tre nordligaste
länen. Det är en nödfallsåtgärd, det får ju medgifvas, och en åtgärd,
som icke kan ersätta en delning af stiftet. Men i nöd far man tillgripa
äfven åtgärder, som få detta namn. Denna utväg är ju för öfrigt
icke någon ny och obekant eller opröfvad. Den anvisas fast mer
af historien och har en gång blifvit pröfvad såsom lämplig. De forna
superintendenterna voro till en början sådana biträden åt biskoparne
i de stift, från hvilkas områden de erhållit utbrutna delar till siu förvaltning,
ehuru med tiden förhållandena ändrades, så att de blefvo likstälda
med biskoparne och omsider också erhöllo dessas titel. Genom
en sådan anordning — tillsättande af sådana superintendenter eller
länsprostar eller hvad man vill benämna dem — skulle utan tvifvel
lindring beredas åt stiftsstyrelsen i Hernösand. De skulle fa en vidsträckt
befogenhet att företräda biskopen i länet, befogenhet att afgöra
vissa ärenden sjelfständigt samt ega skyldighet att förbereda andra,
som borde afgöras af stiftsstyrelsen. Vidtagandet af en sådan
åtgärd för närvarande kunde ju hafva den stora fördelen, att man
finge tid att pröfva, hvar stiftsgränserna böra förläggas der uppe i Norrland,
på det att man icke inom en måhända icke aflägsen framtid skulle
behöfva å nyo rubba dessa gränser. Utvecklingen finge fortgå, så att
man kundo få iakttaga, huruvida befolkningens tillväxt komme att ske
i den proportion, hvarom man har uttalat förhoppningar. För presterskapet
i Hernösands stift skulle också en sådan åtgärd kunna innebära
den fördelen, att de, som tillhörde den nordligaste delen af stiftet,
icke behöfde vara tvungna att ständigt qvarstanna inom dessa måhända
för helsa, krafter och lynne mera profvande trakter, utan kunde
få tillfälle att söka sig ned till sydligare trakter.

Då således åtgärder — låt vara att de äro nödfallsåtgärder —
synas för närvarande kunna vidtagas för att komma Norrland till hjelp,
och då den af utskottet föreslagna åtgärden synes vara sådan, att den
icke utan skäl skulle kunna få namn af en våldsåtgärd, en åtgärd,
som bör förbjudas af aktningen för lagens helgd, af aktningen för
rättfärdighetens och kärlekens kraf, så kan jag för min del icke annat
än yrka afslag å den föreliggande motionen.

Herr Törner: Motionärerna anföra såsom skäl för sin hemställan
den omständigheten, att frågan om Hernösands stifts delning måste
upptagas till pröfning under noggrant öfvervägande i samband dermed

N:o 30. 10

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ifrågasatt af spörsmålet om stiftssammanslagning. För min del kan jag på inga
återbcsättanilv'' ^ 0 r godkänna en sådan argumentation. Jag kan det sä mycket
af biskops- ,n>n^re) som herrar motionärer uti den sammankopplat såsom orsak
embctet i och verkan två frågor, som för mig åtminstone alls icke synas stå i
Kalmar stift, sammanhang med hvarandra, utan snarare äro två skilda frågor, af
(torts.) hvilka den ena icke kan förutsätta den andra. Jag vill visst icke neka
till, att Hernösands stifts delning är en nödvändighet, och jag önskar
och hoppas, att denna fråga måtte med det snaraste lösas. Men jag
kan på ingå vilkor inse, att häraf skulle följa eller härför skulle förutsättas
— hvilketdera man då vill säga — att behofvet af en statschef
i Kalmar skulle bortfalla.

I öfver 300 år, som den föregående talaren nämnde, har detta
stift haft rättighet att utse sin egen chef. Behofvet af en sådan har
således varit fullt erkändt, och jag ser icke, att detta behof nu är
■ mindre, än det var för 300 år sedan. Folkmängden har sedan dess
ökats, de kulturella behofven hafva vuxit, och eu vårdare af dessa är
således fullt ut lika behöflig som förut, ja, kanhända i högre grad nu
än förr. Jag förbigår nu alla ekonomiska frågor, med afseende å
kassor, befordringsfrågor och dylikt, som skulle rubbas genom att
Kalmar stift indroges och förenades med ett annat stift, jag antager
med Vexiö stift. Kalmar stift skulle på detta sätt endast fä en partiel
ersättning för hvad det förlorat, på samma gång som Vexiö stift
skulle lida en stor förlust af hvad det för närvarande eger, och detta
senare är särskild! en omständighet, som jag för min del fäster mig
vid, utan att derför på något sätt vilja förneka betydelsen af indragningen
af en statschef i Kalmar. Vi veta, att på det kyrkliga området
har under de senare decennierna märkts mycken oro; många
separatistiska rörelser hafva uppstått, och dessa ökas, snart sagdt, år
efter år. Eu stiftschefs uppgift är bland annat att tillse, att denna
oro, dessa rörelser, dessa anlopp mot kyrkan, mot dess grundvalar,
mot dess anseende må så mycket som möjligt stäfjas och, om så ske
kan, undaurödjas. Tror man, att detta skall kunna ske med tillräcklig
utsigt till framgång inom Vexiö stift, om detta förenas med Kalmar
stift, då misstager man sig betydligt. Inom Vexiö stift råder
kanske mera än inom många andra stift mycken oro, mycken separatim,
och speciel inom Jönköpings län veta vi, att denna oro, denna
separatim spridt sig till och med till flere af presterna. Vexiö stiftschef
har således ett drygt arbete för att kunna åstadkomma en ändring
i detta afseende. Skulle nu stiftschefen få dela sina omsorger, dela
sitt arbete på ännu ett stift, torde lätteligen följden blifva den, att
begge stiften komme att lida. Man riskerade, att det goda tillstånd,
som för närvarande förefinnes inom Kalmar stift, skulle gå tillbaka,
på samma gång som mycket af det arbete, som är gjordt och ytterligare
skulle kunna göras inom Vexiö stift, skulle komma att lida.
Detta är för mig ett tillräckligt talande skäl mot eu indragning af

Onsdagen den 25 April, f. m.

11 N:o 30.

Kalmar stift och en eventuel sammanslagning af detsamma med Vexiö Ifrågasatt

anstånd med

Men det är icke endast med arbete för kyrkan, som en stiftschef
har att sysselsätta sig, äfven läroverken inom stiftet kräfva mycken embete t i
omtanke och arbete utaf denne. Vi veta, att det inom Kalmar stift Kalmar stift.
finnes ett par större läroverk. Skulle Kalmar stift sammanslås med (Forts.)
Vexiö stift, finge biskopen och domkapitlet ökadt arbete till följd af
större antal prof och annat, som deraf blefve en följd. Arbetet både
för kyrkan och för skolan skulle då komma att lida af sammanslagningen.
Och stiftschefen skulle på inga vilkor kunna läcka till.

Det skulle kunna vara mycket annat att säga om en sådan här
sammanslagning. Men då flere talare redan efter mig begärt ordet,
vill jag, åtminstone för tillfallet, inskränka mig till hvad jag nu anfört
samt till att med stöd deraf yrka afslag å såväl motionen som utskottets
derå grundade hemställan.

Herr Sä ve: Antagligen finnes det ingen i kammaren, som icke

är varmt intresserad af en delning af Hernösands stift. Den materiella
odlingen fortskrider ju nu rastlöst i våra nordligaste provinser. Det
är, som om man kände, att det gäller att återeröfra Finland inom
bygderna der uppe. Men skall en verklig välsignelse följa med dessa
nya eröfringar, böra de ske på samma sätt som de gamla, så att den
materiella odlingen, då den bryter sig fram genom ödemarkerna och
obygderna, åtföljes af den andliga. Först då kan i Vester- och Norrbotten
kulturarbetets seger blifva viss, om det fortgår under den
gamla devisen: »hoc signo vinces».

Men på samma gång som jag erkänner hehofvet af en starkare
enhetlig ledning af de kyrkliga förhållandena i de nordligaste delarne
af vårt land, än som kan åstadkommas under nuvarande förhållanden,
vill jag icke, att stiftsdelningen skall komma till stånd på det sätt,
som här blifvit föreslaget. När man uppför en byggnad, som man
vill göra stark, väljer man en fast och säker grund för den. Men
det vägar jag påstå, att den grund, som man vill välja för den byggnad,
hvarom nu är fråga, icke är fast och säker. Ty denna grund
består af eu våldshandling. En våldshandling är det —• jag vill icke
precis säga, att det är en rättskränkning, men en våldshandling i
alla fall — då man på detta sätt förgriper sig mot en 300-årig häfd.

Det var en af våra mest framstående statsmän, som grundade Kalmar
stift. Det var konung Karl IN, som hade en administrativ
skarpblick som få. Han både nog — derom kan man vara förvissad
— fullgiltiga skäl för hvad han gjorde. Helt visst grundade han
stiftet med hänsyn till de egendomliga förhållandena på Öland och
icke minst med hänsyn till den laglösa gränsbefolkningen mot Blekinge,
som blifvit förvildad under de gränsstrider, som så ofta rasat
der nere. Han ville med de öfriga delarne af riket fastare förena dessa
aflägsna trakter och förmildra sederna. Syftet vanns. Sederna hafva

N:o 30. 12

Onsdagen den 25 April, f. in.

Ifrågasatt förmildrats, befolkningen bar blifvit lika lojal som i andra delar af
anstånd, med vårt land, och hvad de kyrkliga förhållandena beträffar, vittnas sama
af biskops-6 stammande från olika håll, att de äro synnerligen goda, att förhållanembetet
i det mellan församlingarna och presterskapet är det bästa, att man enKalmar
stift, drägligt sluter sig om den kyrkliga bekännelsen och den kyrkliga
(Forts.) ordningen, samt att marken icke är mottaglig för dessa söndringssträfvanden,
som äro så vanliga inom andra landsdelar. Det är att
befara, att förhållandet icke skulle blifva lika godt, om Kalmar stift
blefve förenadt med Vexiö stift. Att de kyrkliga förhållandena inom
Kalmar stift blifvit så tillfredsställande, det kan man lätt förstå, då
man besinnar, hvilket nära samband der kunnat åstadkommas mellan
stiftschefen, biskopen, och de olika församlingarna, just derför att
stiftets omfång varit så begränsadt. Men det blefve sannolikt helt
annorlunda, om Kalmar stift förenades med Yexiö stift. Det nya
stiftet skulle blifva för stort för att kunna utan olägenhet styras från
Yexiö, ty det komme ju att omfatta största delen af Småland jemte
Oland. Det skulle sträcka sig från Östersjön nästan ända fram till
Kattegatt, hvarifrån det skulle skiljas allenast af den smala landremsa,
som utgöres af Halland.

För öfrigt, om man nu också icke vill taga hänsyn till den dollar
i ga häfden, om man icke bryr sig om befolkningens i Kalmar-trakten
känslor, om man är likgiltig för huru de kyrkliga förhållandena skola
för framtiden utveckla sig derstädes, bör man dock, innan man tager
det ifrågavarande steget, från rent organisatorisk synpunkt betänka
sig två gånger. Af den vid utskottsutlätandet fogade statistiska tabellen
framgår, att befolkningen inom Lunds stift i denna stund uppgår
till öfver 760,000 inbyggare, men i Hernösands stift till föga mera
än 600,000. Att ett stifts likaväl som ett läns storlek icke beror
uteslutande på den geografiska utsträckningen, utan lika mycket på
inbyggarnes antal, är ju gifvet. Och från denna senare synpunkt är
icke Hernösands stift det största, utan det är Lunds stift. För öfrigt
lins det andra stift i södra Sverige, hvilkas folkmängd uppuår ganska
ansenliga siffror. Man kan väl sätta i fråga, om det icke i en snar
framtid blir en tvingande nödvändighet att göra en ny stiftsindelning
för de sydliga delarne af landet. Man kan tänka sig, att Kalmar
stift då är bra att hafva. Ty till detta skulle kunna läggas en del
af Lunds stift, t. ex. Blekinge, som en gång förut varit förenadt med
Kalmar stift, äfvensom norra delen af Kalmar län, som nu hör til!
Linköpings stift.

Yi hafva säkerligen alla här i kammaren fått del af eu skrift af
biskop Johansson om den andliga kulturen i Lappland, och litet hvar
har väl äfven genomläst sista kyrkomötets protokoll rörande stiftsdelningsfrågan.
Jag har för min del fatt det intryck af hvad jag läst,
att det är ofantligt mycket, som bör göras för den andliga odlingens
utveckling i Norrland. Att bristerna icke kunna athjelpas genom inrättande
af en ny stiftsstyrelse, är visst. När man af biskop Jo -

Onsdagen den 25 April, f. m.

13 N:o 30.

hanssons framställning erfar, att det der uppe finnes församlingar, som Ifrågasatt
hafva en så oerhörd utsträckning som t. ex. Jukkasjärvi, som inne- ^ttrbesättan/L
håller 128 gamla svenska qvadratmil, medan Lunds stift upptager af biskop»-blott 125, eller som Gellivare församling, som upptager 148 svenska embetet i
qvadratmil, således ännu mera, då är det uppenbart, att här föreligger Kalmar stift.
ett missförhållande, som mycket snart bör afhjelpas. Det kan icke (Forts)
afbjelpas allenast derigenom, att en stiftsstyrelse kommer till stånd i
Luleå, utan derigenom, att de stora församlingarna delas i flera och
att nya kyrkor uppbyggas. I detta afseende kan mycket göras från
församlingarnas egen sida med hjelp naturligtvis framdeles som hittills
af stiftsstyrelsen i Hernösand, hvars chef, biskopen, å sin sida skulle
kunna få ett godt bistånd, om man utsträckte den visitationsskyldighet,
som kan åläggas kontraktsprostarne.

Man säger, att det är omöjligt att få Hernösands stift deladt utan
sammanslagning af andra stift, derför att Andra Kammaren icke vill
det. Aro herrarne så säkra på, att Andra Kammaren allt framgent
skall fasthålla vid sin vägran? Har den då visat sig så ointresserad,
då fråga varit om anslag, som rört Norrlands vare sig andliga eller
materiella kultur? Har den icke i förening med denna kammare anslagit
det ena 10-million-talet kronor efter det andra till jernvägsbyggnader
i Norrland? Har icke Andra Kammaren jemte denna kammare
välvilligt anslagit medel till upprättande af den ena fullständiga läroverksanstalten
efter den andra i Hernösands stift, och det till den
grad frikostigt, att Hernösands stift i förhållande till sin folkmängd
är bättre försedt med läroverk än flere landsdelar i mellersta och
södra Sverige? Har icke Andra Kammaren jemte denna beviljat medel
till nya seminarier i Norrland för utbildande af folkskolelärare och
lärarinnor? Har icke Andra Kammaren jemte denna gifvit sitt bifall
till inrättande af nya presterliga tjenster samt till uppförande af kyrkor
och kapell i lappmarkerna och nu senast under denna riksdag till inrättande
af en teknisk skola i Hernösand? Detta synes mig vittna
derom, att Andra Kammaren väl inser vigten och betydelsen af den
andliga odlingens tillgodoseende i Norrland, och det skulle förvåna
mig, om den icke också inser vigten af att gifva de kyrkliga förhållandena
der uppe den ledning, som allenast en ny stiftsstyrelse kan
gifva.

Under sådana förhållanden, herr grefve och talman, skall jag anhålla
att få yrka afslag å utskottets hemställan. Då jag det gör, gör
jag det i den förhoppning, att en delning af Hernösands stift snarast
möjligt skall komma till stånd, men icke på det sätt, att det blir till
förfång för andra landsdelar, som derigenom skulle mista sina gamla
institutioner, som blifvit dem dyrbara och kära.

Herr Bergman: Villigt må medgifvas, att innebörden af uttalandena
från Kalmar stift med de 22,000 underskrifterna oförtydbart tillkännagifva
befolkningens varmt framstälda önskningar och förhopp -

N:o 30. 14

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ifrågasatt ningar att få behålla sitt stift odeladt, och man kan väl förstå, att det
anstånd med måste kännas bittert för dem, som hafva sin stiftsstyrelse kär, om de
a af biskops- * skulle få se den uppoffras, då detta i verkligheten icke borde behöfembetet
i vas, om icke sammanslagningen af tvenne stift i en olycklig stund
Kalmar stift, blifvit uppstäld som vilkor för Hernösands stifts delning; men man

(Forts.) bör ;cke }je]ler förgäta den andliga nöd, som är rådande i de båda

nordligaste länen och som på något sätt måste afhjelpas. En föregående
talare yttrade, att det är hårdt för Kalmar stift att gå miste
om en förmån, som det egt i 300 år. Ja väl! Men det är mera hårdt

för den nordligaste delen af Hernösands stift att gå miste om en för mån,

som den i alla tider saknat och som den förgäfves hoppats att
kunna ernå. Det kan ju icke vara öfverensstämmande med rättvisa,
billighet och kyrklig ordning, att en del medlemmar af Kristi kyrka
och församling skola vara i saknad af andlig vård. Den förvildning
i kyrkligt och sedligt afseende, som måste blifva en följd af otillräcklig
själavård och försummadt undervisningsväsende, kan icke annat än
innebära en stor fara, ej blott för de nordliga bygderna, utan äfven
för hela landets befolkning. Vidtager man ej i tid kraftiga åtgärder
för undanrödjande af dessa i sanning sorgliga och bekymmersamma
förhållanden, så skola allvarliga förvecklingar förr eller senare ej uteblifva.

I det stora landet der uppe pågår ett utvecklingsarbete på det
industriella och ekonomiska lifvets områden af den mest omfattande
betydelse, folkmängden der ökas i ett förhållande, som icke har sin
motsvarighet i andra delar af vårt land, nya samhällen uppstå och
nybildningar på skolans och kyrkans område i nästan alla delar af
stiftet påkalla ständiga anordningar från domkapitlets och presterskapets
sida. Det är sannerligen hög tid att söka bot för all den bristfällighet,
som der finnes, och all den otillräcklighet, som der råder i
afseende på lärarekrafter, gudstjenstlokaler, själavård och folkundervisning.

I dessa aflägsna och i afseende på andlig kultur efterblifna bygder
finnas tusental af vårt folks barn, som för närvarande försmäkta
eller förvildas af brist på kyrklig, sedlig och pedagogisk omvårdnad.

Såsom ett af de många exempel härpå må nämnas, att i 7 församlingar
finnas 5,000 barn, som äro i skolåldern, och af dessa äro
1,800 i saknad af undervisning, och de flesta barn, som undervisas i
de s. k. ambulatoriska skolorna, få denna undervisning endast
under eu tredjedel af den lagstadgade tiden af den anledningen, att
skolorna flytta på icke mindre än 3 stationer. Härtill kommer det
icke mindre sorgliga förhållandet, att i några församlingar ett hundratal
menniskor mellan 18 och 82 år äro helt och hållet i saknad af
kristendomskunskap. För att bibringa dessa beklagansvärda menniskor
undervisning i innanläsning och kristendom har man inrättat ett slags
hednaskolor.

En del lappska församlingar hafva en areal af ända till 100 qva -

Onsdagen den 25 April, f. in.

15 N:o 30.

dratmil dels med ingå, dels med högst ofullständiga kommunikationer. Ifrågasatt
och i största delen af dessa vidsträckta pastorat finnes endast en reli- me^-

gionslärare. biskop

Gellivare socken har en befolkning af 8 å 9,000 menniskor, be- ''embetet i
stående af svensktalande samt af finnar och lappar, hvarför, under Kalmar stift.
vissa tider och större helger der måste predikas på de tre olika språ- (Forts.)
ken. Samma förhållande är rådande i de lappmarkspastorat inom Norrbotten,
som begränsas af Torneå och Muonio elfvar, och delvis i pastorat
mellan Torneå och Kalix samt Kalix och Luleå floddalar. I
afseende på de geografiska förhållandena har Hernösands stift en areal
af 2,413 qvadratmil och de andra 11 stiften hafva en sammanlagd
areal af 1,973 qvadratmil; Hernösands stift är sålunda 440 qvadratmil
större än alla 11 stiften tillsammans. Hernösands stift är ungefär 10
gånger så stort som Karlstads stift, 20 gånger så stort som Skara
stift och 42 gånger så stort som Kalmar stift. Delar man Sverige
geografiskt i norra och södra Sverige, faller gränsen så, att en betydlig
del af Hernösands stift ligger i södra Sverige. Dessa siffror i afseende
på de ofantliga områdena torde tydligen visa, att vi här befinna
oss inför en administrativ orimlighet, hvars make icke finnes på något
annat område i vårt land.

Man kan visserligen söka förringa värdet af de här angifna sifferuppgifterna
under det påstående, att man med det underlag af siffror,
som man begagnar vid en bevisföring, kan förvrida de verkliga
sakförhållandena huru man behagar, men om det ligger någon sanning
i ett sådant påstående, så har det åtminstone icke här sin tillämpning;
man kan visserligen mötas af den invändning, att invånarnes antal
på de stora arealerna i öfre Norrland ej är jemförligt med invånarnes
antal på arealerna i södra delarne af landet. Ja, det är sant,
men det är just de stora vidderna med den i hög grad ofullständiga
samfärdseln och ortsförbindelserna, som i väsentlig grad försvårar det
andliga kultur- och kolonisationsarbetet i de båda nordligaste länen.

Folkmängden i Hernösands stift utgör för närvarande omkring
600,000 personer, och den årliga ökningen uppgår till 10 å 12,000;
en följd häraf måste blifva att tillse, att den andliga utvecklingen går
jemsides med den snabba folkökningen och landsdelens utveckling i
andra afseenden. Domkapitlet i Hernösand har insändt till Kong].

Maj:t en tabell öfver de församlingar i stiftet, inom hvilka behof af
kyrkliga nybildningar föreligger för den allra närmaste framtiden. Af
denna tabell framgår, att minst 18 nya pastorat böra bildas och i
sammanhang dermed komministers- och kapellpredikantsbefattningar
förvandlas till kyrkoherdebeställningar, att dessutom ej mindre än omkring
60 nya biträdande presterliga befattningar äro för själavården
behöfiiga, samt att mera än 40 nya kyrkor och kapell böra uppföras
på platser, som för närvarande äro i saknad af hvarje gudstjenstlokal.

Häraf torde oförtydbart framgå, att dessa omfattande arbeten

N:o 30. 16

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ifrågasatt samt ärendenas mängd och beskaffenhet i öfrigt i första hand måste
anstånd med ,'')fvertagas och ledas af en stiftsstyrelse, men detta kan omöjligen ske
aaf ^biskops C tned tillbörlig kraft och framgång af stiftsstyrelsen i Hernösand, hvilembetet
i ken icke på långt när räcker till för det arbete, som tillhör de s. k.
Kalmar stift, löpande göromålen, men härtill kommer den ingalunda betydelselösa
(Forts.) omständigheten, att stiftsstadens läge 70 å 80 mil frän stiftets mest
aflägsna församlingar i väsentlig mån försvårar det andliga kultur- och
kolonisationsarbetet i de båda nordligaste länen.

Må vi emellertid tillse, att det beslut, som vi nu gå att fatta, må
blifva sådant, att vi icke åsidosätta det stora, i materielt hänseende
väldigt framåtskridande Norrlands andliga väl, och må vi i våra bekymmer
i afseende på den föreliggande frågans ordnande med tillförsigt
öfverlemna det ansvarsfulla ärendet i Konungens huldrika hägn
och landsfaderliga vårdnad.

Herr Lybeck: Hvarje gång frågan om Hernösands stifts delning
varit bragt inför Riksdagen, har Första Kammaren, inseende billigheten
och rättvisan i de gjorda framställningarna, till dessa lemnat sitt
bifall, men dervid har alltid detta fått vara detta. Nu har framkommit
från norrländska representanter i både Första och Andra Kammaren
motioner, deri begäres Hernösands stifts delning, men tillika har
föreslagits, att syftemålet skall vinnas genom en våldsåtgärd — jag
tvekar icke att säga en rättskränkning mot ett stift i södra Sverige.

Beträffande denna sak skall jag be att få för kammaren uppläsa
hvad en högt ärad representant för Norrbottens län vid 1898 års riksdag
yttrade i Andra Kammaren rörande den äfven då ifrågasatta
sammanslagningen af dessa två stift — det är icke långt. Det yttrande,
jag syftar på, lyder:

»Det är också en annan olägenhet af denna stiftsstyrelses indragning,
som jag ber att få framhålla, och den består deri, såsom herrarne
sett, att denna sammanslagning näppeligen lärer kunna genomföras
ufan starkt missnöje från befolkningens sida. Denna stiftsstyrelse i
Kalmar är en gammal institution, vid hvilken befolkningen vant sig,
och med hvilken den, så att säga, vuxit samman. Det lefver hos det
svenska folket en pietet för gamla och bestående förhållanden, och
den pieteten är icke värdelös, när den icke anknyter sig till sådant,
som i sig sjelft är dåligt och värdelöst.

Att säga hvad som förloras genom att såra denna pietetskänsla,
är icke lätt. Den förlusten kan icke utmätas och vägas på samma
sätt, som man utmäter och väger en ekonomisk förlust och skada, men
den fins der i alla fall.

Kan det vara billigt och rättvist mot denna landsändas befolkning
att tvångsvis genomföra denna förändring, då det, efter allt att
döma, råder en liflig önskan att få ha stiftsstyrelsen qvar, en önskan,
som jag tror näppeligen grundar sig på känslostämningar allenast,

Onsdagen den 25 April, f. m.

IT N:o 30.

utan tvärt om är baserad på eu känsla hos folket, att det ligger reda
skäl derunder?

Väger jag nu mot hvarandra å ena sidan vinsten och å andra
sidan dessa olägenheter, anser jag mig kunna uppkasta den frågan,
huruvida denna vinst är så öfvervägande, eller om man icke bör betänka
sig två gånger, innan man kastar bort det man har för att vinna
en ekonomisk fordel. Jag tror, att det är alldeles rigtigt, som en talare
yttrade vid 1896 års riksdag, att man å ena sidan har en mycket
liten besparingsfråga, men å andra sidan en mycket stor kulturfråga.

Om nu beslut fattas af Riksdagen om en skrifvelse till Kongl.
Maj:t af sådan innebörd, att deri begäres sammanslagning af Kalmar
stift med Vexiö stift, föreställer jag mig att, med den utveckling som
i Norrland eger rum på alla områden, särskildt i fråga om folkökningen,
och som här tillerkänts så stor betydelse, det icke komme länge
att stanna vid blott inrättande af ytterligare ett stift der. Då det säkerligen
är endast en tidsfråga, när åtgärden att tudela Hernösands
stift visar sig otillräcklig, blefve följden den, att, som man säger, aptiten
kommer medan man äter, och Norrland komme att kasta lystna
blickar efter ännu ett, bvilket som helst, af de andra stiften, som
kunde blifva föremål för dess matlust. Jag tror således, att det skulle
vara en synnerligen olycklig åtgärd att bifalla den föreliggande motionen.

Jag är af den åsigten att man bör gifva Norrland hvad Norrland
tillhör och behöfver, men jag anser, att detta icke bör ske genom
kränkningar eller våldsåtgärder mot det södra Sverige, genom att förgripa
sig å institutioner, som der hållas kära och dyrbara, och jag
anhåller derför att få yrka afslag å utskottets förslag.

Herr Ekströmer; Det har redan blifvit framhållet, att bakom
det jemförelsevis obetydliga skrifvelseförslag, som nu föreligger till behandling,
stå tvenne frågor. Den ena om delning af Hernösands stift
för åstadkommande af en förbättrad kyrkovärd i öfre Norrland. Den
andra, som blifvit med den förra frågan sammankopplad, rör sammanslagningen
af två sydsvenska stift. Hvilka, nämnes icke uttryckligt,
men då man genomläser den föreliggande motionen, inser man väl, att
de stift, om hvilka här är fråga, äro Kalmar stift och Vexiö stift, af
hvilka Kalmar stift skulle helt och hållet indragas.

Hvad nu den första frågan vidkommer, tror jag, att det finnes endast
en mening om att de kyrkliga förhållandena och kyrkovården i
öfre Norrland behöfva förbättras. Första Kammaren har äfven alltid
antagit de förslag, som af Kongl. Maj:t tid efter annan blifvit i sådant
syfte framstälda. Olyckligtvis har dock denna fråga blifvit sammankedjad
med den om sammanslagning af två sydsvenska stift, hvilka,
såsom nämndes, äro Kalmar stift och Vexiö stift.

En sådan sammanslagning måste betraktas såsom orättvis, för att
icke säga orättfärdig. Man vill beröfva den ena landsändan en nyttig
Första Kammarens Prof. 1900. N:o SO. 2

Ifrågasatt
anstånd med
återbesättande
af biskops
embete? >
Kalmar stift.
(Forts.)

Jf:o 30. 18

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ifrågasatt institution, för att upprätta en dylik i eu annan landsända. Man vill
anstånd med således taga från den ena landsändan för att gifva den andra. Med
återbesättande (]en itgnnedom jag har om förhållandena inom Kalmar stift, är det
embetet i min bestämda öfvertygelse, att, om en sådan åtgärd skulle vidtagas,
Kalmar stift, den skulle hos hela befolkningen framkalla både sorg och ett berätti(t
orts.; gadt missnöje.

Kalmar stift består, såsom är nämndt, sedan 300 år tillbaka. Denna
institution har alltjemt visat sig vara nyttig och välsignelsebringande;
jag har icke hört någon röst kunna upphäfvas mot detta påstående,
och dess rigtighet bevisas bäst af de kyrkliga förhållandeu,
som existera inom stiftet. Befolkningen är synnerligen kyrkligt sinnad;
den är tillgifven både stat och kyrka. Skolväsendet under
stiftsstyrelsens ledning har nått en hög blomstring, särskildt vid det
allmänna läroverk, som finnes i Kalmar stad, der omkring 400 ynglingar
från stiftets alla delar få sin utbildning.

Nu vill man borttaga denna stiftsstyrelse, men icke sätta något
annat i dess ställe, utan förflytta vården af alla det nuvarande stiftets
angelägenheter till Vexiö stiftsstyrelse. Jag frågar då: kan man
tänka sig, att denna främmande stiftsstyrelse skall hafva samma intresse
för och samma förmåga att handhafva Kalmar stifts angelägenheter
som dess egen. Man måste ovilkorligen besvara denna fråga
nekande.

Jag skall tillåta mig att uppläsa ett kort utdrag af det yttrande,
som domkapitlet i Vexiö rörande denna sak afgifvit år 1893 efter remiss
från Kongl. Maj:t. Domkapitlet i Vexiö anförde i detta utlåtande
bland annat,

att Vexiö stift, som omfattar Kronobergs läu och större delen af
Jönköpings län med sina 96 pastorat, 181 församlingar samt sin på
en vidsträckt yta kringspridda stora befolkning (som vid senast hållna
folkräkning beräknades till 322,409 personer, 1898 320,041) är
allt för stort för att kunna med sig upptaga någon som helst del af
Kalmar stift. Stiftsgöromålen härstädes äro nemligen redan nu af sådan
omfattning i hvarje hänseende, att de ledamöter af konsistoriet,
som tillika äro lärare vid allmänna läroverket i stiftsstaden, icke sällan
hafva skälig anledning att beklaga förlusten af den för läroverket
dyrbara tid, som konsistorieärendena kräfva, och att den arbetskraft,
öfver hvilken domkapitlet i sin expedition disponerar, utan gensägelse
är till fullo, kanske derutöfver, strängt upptagen. — Vid sådant
förhållande finuer domkapitlet sig ega välgrundad! skäl att i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t ville täckas lemna utan
afseende förslaget om Vexiö stifts utvidgning med vare sig större eller
mindre del af Kalmar stift.

Af domkapitlets yttrande framgår således, att eu sammanslagning
af de båda stiften skulle innebära en försämring i kyrkligt hänseende
icke blott för Kalmar stift, utan äfven för Vexiö stift.

De oupphörligt återkommande förslagen om de båda stiftens sam -

Onsdagen den 25 April, f. ro.

19 N:o 30.

manslagning hav också i högsta grad upprört befolkningen inom Kalmar
stift. Dessa förslag hafva framkallat mycken oro, mycket bekymmer,
och dessa känslor hafva äfven tid efter annan gifvit sig till känna.
— Redan år 1898 beslöt landstinget en petition mot den äfven då
ifrågasatta sammanslagningen, och hela stiftets presterskap uttalade sig
likaledes deremot. På alla kyrkostämmor inom stiftet fattades då resolutioner
mot denna sammanslagning. En stor del af befolkningen
har nu gifvit uttryck åt dessa känslor genom en petition, som bildar
de två stora volymer, som för närvarande äro utlagda i den s. k.
sammanbindningsbanan inoai riksdagshuset. För att få denna petition
intagen i protokollet och för att de af kammarens ledamöter, som
icke varit i tillfälle att genomläsa densamma, skola få del af dess innehåll,
ber jag att få uppläsa den. Petitionen lyder:

»Till samtliga herrar ledamöter från Kalmar stift inom Riksdagens
Första och Andra Kammare.

Då med anledning af vår vördade stiftschefs nyligen timade frånfälle
frågan om Kalmar stifts indragning och sammanslagning med
något eller några närliggande stift ånyo erhållit aktuel betydelse, och
då det torde finnas skäl till den förmodan, att nämnda fråga i sammanhang
med frågan om Hernösandsstiftets delning kommer att under
någon form föreläggas innevarande års Riksdag, vilja undertecknade,
inbyggare i den Kalmar stift omfattande delen af Kalmar län, till Eder,
såsom varande representanter för nämnda länsdel, framställa den anhållan,
att I, om och när frågan om Kalmarstiftets indragning förekommer till
Riksdagens pröfning och afgörande, måtte till Riksdagens båda kamrar
å våra vägnar frambära eu vördsam gensaga mot ett förslag, som, i
händelse det blefve förverkligadt, skulle beröfva oss den sedan långliga
tider oss tillerkända och dyrbar vordna förmånen af egen stiftsstyrelse.

Det torde få anses helt naturligt, att det skulle kännas ytterst
smärtsamt för stiftets befolkning att afstå från en fäderneärfd och välbehöflig
kyrklig institution i afsigt att för eu annan landsdel möjliggöra
förvärfvandet af en liknande fördel, denna må för den sistnämnda
parten vara huru nödvändig som helst. Obehöflig! torde det vara att
vidlyftigt orda angående de mångfaldiga olägenheter, som stiftets förening
med ett annat stift skulle medföra. Likväl må det tillåtas oss att i
största korthet anföra följande synpunkter.

Mot ett dylikt upphäfvande af en bestående och till allmän belåtenhet
fungerande institution tala icke blott pietetshänsyn eller vördnad
för gammal häfd. Det kyrkliga församlingslifvet, läroverksundervisningen
och dylikt, som är af betydelse för vår andliga odling, skulle
genom eu dylik åtgärd komma att lida afsevärd skada. Äfven ur
rent materiel och praktisk synpunkt skulle ett förflyttande af stiftsstyrelsen
från Kalmar stad vara i hög grad olämpligt. Afstånd och
samfardselförhållanden böra icke mindre här än annorstädes tagas i
betraktande, och särskildt den öländska delen af stiftet erbjuder i

Ifrågasatt
anstånd med
återbesättande
af biskop«
embetet i
Kalmar stift.
(Forts.t

N:o 30. -20

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ifrågasatt dessa afseende!! redan under nuvarande förhållanden åtskilliga olägenanstand
med jieter hvilka skulle än ytterligare göra sig gällande, om stiftsstyrelsen
af biskop* förflyttades till längre bort belägen ort.

embeteti Vi hoppas, ja, äro lifligt öfvertygade om, att Riksdagen icke skall,

Kalmar stift, emot stiftsinvånarnes djupt kända och enhälligt uttalade önskan, vilja
(Forts.) afhända oss en förmån, den egna stiftsstyrelsen, som vi af ofvan i
korthet anförda skäl skatta synnerligen högt, såsom varande för vår
landsdel i mångfaldiga afseenden gagnelig och värd att bibehållas. Då
det sålunda torde vara af vigt, att Riksdagen erhåller kännedom om,
att en dylik allmän önskan verkligen förefinnes, hafva vi på detta sätt
velat hänskjuta vår framställning till Riksdagens välvilliga bedömande,
i den förhoppning, att Riksdagen vid en möjligen förnyad framställning
angående Hernösandsstiftets delning ville derom besluta utau någon
förändring af den för vår ort så värdefulla egna stiftsstyrelsen.

Denna petition är undertecknad af 22 tusen personer, och jag tror,
att man kan 6äga, att bland dessa nästan alla äro bofasta män inom
stiftet. En sådan petition kan icke gerna ringaktas, och jag betviflar,
att en liknande skulle kunna bringas till stånd på mänga andra ställen
i landet.

Jag har tillåtit mig att framhålla den föreliggande frågans betydelse
för de särskilda stiften och landsdelarne, men jag skall äfven be
att fa framhålla dess betydelse för staten. Jag tror, att det skulle
vara en mycket oklok politik från statens sida att på sådant sätt som
bär satts i fråga såra en af sina egna delar och åstadkomma söndring
mellan den ena och den andra landsdelen. Följderna af ett dylikt tillvägagående
skulle efter min tro icke kunna vara välsigne!sebringande.

Jag ber att få sluta med en vördsam bön från invånarne i Kalmar
stift till Första Kammaren, att kammaren måtte afslå den föreslagna
skrifvelseu och låta Kalmar stift behålla den rättighet det nu
öfver 300 år innehaft.

Herr grefve och talman, jag ber att få yrka afslag på den förevarande
motionen.

Herr Pettersson, Carl Fredrik: Vid första påseendet tyckes det
ifrågavarande förslaget vara af ganska liten betydelse, men om man går till
grunden, skall man finna, att det har ett mycket djupt innehåll och kan medföra
konseqvenser, som innebära faror åt flere håll. Jag vågar nästan påstå,
att det ligger något revolutionärt i det förslag, som utskottet här
framburit inför Riksdagen, det erinrar om den franska revolutionen, när
all historisk utveckling afbröts och de gamla departementen med sina
historiska namn förändrades och blefvo uppkallade efter berg och floder
och hvad det allt var. Det var förmodligen en räkueåtaärd, som
här vidtaga, och om man observerar utskottets utlåtande närmare,
skall man finna, att det också är bygdt på aritmetiken.

Utskottet börjar visserligen med att tala om, att en petition blifva
inlemnad till Ivongl. Maj:t från presterskapet i Kalmar stift, samt

Onsdagen den 25 April, f. in.

21 N:o 30.

nämner något litet om hvad denna petition innehåller, men sedan fort- Ifrågasatt
sätter utskottet: »Utskottet får vidare återgifva följande inom kongl.

o j > o ateroemttande

statistiska centralbyrån utarbetade uppgift angående Stiftens areal, aj
folkmängd, kontrakt, pastorat och församlingar.» Nu är man inne embete t i
på det aritmetiska området, och så börjar utskottet att räkna och fin- Kalmar stift
ner då att Hernösands stift innehåller något öfver 240 tusen qvadrat- (Forte.)
kilometer i areal och 602 tusen menniskor, under det Vexiö och Kalmar
stift tillsammans skulle omfatta 24 tusen qvadratkilometer med
457 tusen invånare.

Emedan nu de två stiften, äfven tagna tillsammans, äro så små
i jemförelse, med Hernösands stift, drager utskottet den slutsatsen, att
de gerna kunde gå upp i hvarandra, på det att Hernösands stift må
blifva deladt i tu. Det är en märkvärdig slutsats detta. Man rättar
sig således här icke efter några andliga förhållanden, utan blott efter
qvadratkilometer och folkmängd, men kanske det kunde vara skäl att
gå litet närmare in på det andliga området och se på den sidan af
saken också.

Utskottet har nu talat om petitionen från presterskapet i Kalmar
stift, men nämner icke ett ord om att landstinget också ingått med
en petition i samma syfte, ej heller om att ett antal af närmare 22
tusen församlingsmedlemmar inom Kalmar stift afgifvit en petition likaledes
med begäran att stiftet måtte få vara i fred.

Nu är saken i befintligt skick öfverlemnad till Riksdagens pröfning,
men om man tänker på frågor rörande någon mindre kyrklig
del, t. ex. om delning af eu församling eller sammanslagning af två,
hur går då till? Då blifva församlingarna tillsporda i ärendet och få
på kyrkostämma afgöra, om de vilja gå in på förändringen eller ej.

Här är frågan öfverlemnad direkt till Riksdagen, utan att någon höres
- möjligen skulle det ske längre fram. Hvad som gäller i fråga om
det mindre borde dock väl också gälla om det större.

Icke heller nämner utskottet på annat sätt, än att det hänvisar
till motionens innehåll, om att vid senaste kyrkomöte, der en fråga
förevar af lika beskaffenhet med den nu väckta, eller om sammanslagning
af de båda stiften Kalmar och Vexiö i ändamål att åstadkomma
tudelning af Hernösands stift, förslaget härom afslogs med
fyra rösters pluralitet. Jag vill dock särskilt framhålla denna omständighet,
derför att jag tror, att kyrkomötet torde ega bästa iusigteu
i kyrkliga förhållanden, och när nu kyrkomötet efter moget öfvervägande
kommit till det resultat, att det ej är rätt att sammanslå de
båda stiften, anser jag detta kyrkomötets uttalande böra vara af betydelse
i denna fråga.

Men, säger man, nu gäller det icke något annat än en skrifvelse
till Kongl Maj:t med begäran om anstånd med återbesättande af biskopsembetet
i Kalmar stift, och en sådan skrifvelse tyckes vara något sfi
oskyldigt som tänkbart är. Men om nu Riksdagen går in på en sådan
skrifvelse.? aflåtande, hvad blir då följden? Jo, följden blir den,

N:o 30. 22

Onsdagen den 25 April, f. in.

Ifrågasatt att Kong]. Maj:t naturligtvis tager frågan under öfvervägande och efter
återbesättande ^va(^ Ja8 förmodar remitterar Riksdagens skrifvelse till kyrkomötet
eif biskops- met'' begäran om dess utlåtande rörande sammanslagningen. Med den
embetet i pondus en Kongl. Maj:ts pimposition har, är det att förmoda, att eu
Kalmar stift, sådan framställning skulle gå igenom hos kyrkomötet. Så återkom(torts.
) mer frågan till Riksdagen för att den skall fatta beslut, och Riksdagen
har redan gifvit på hand hvad den kommer att besluta.

Det synes således, af hvilken stor vigt det är, det beslut, Första
Kammaren i dag skall fatta.

Första Kammaren har dock hittills icke varit benägen att låta
magt gå före rätt, och jag hoppas, att kammaren skall vidhålla denna
ståndpunkt äfven i dag. Jag kan icke annat än anse detta vara en
fråga, der magten vill gå före rätten, och derför ber jag att få yrka
utslag på utskottets hemställan.

Ueir von Friesen: Herr grefve och talman, mine herrar! Att
en delning af Heruösands stift är högst nödig, synes icke behöfva här
vidare framhållas, ty det har ju Första Kammaren alltid erkänt. Om
den saken skall jag derför yttra blott några få ord för att ytterligare
betona densamma.

Det är egendomligt att se, huru tyngdpunkten i Sverige allt mer
och mer har flyttat sig norrut och Indika kolossala förändringar det
öfre Norrland inom mindre än en mansålder undergått. Fn talare
har nyss framhållit de stora materiella intressen, som dit ha förlagts.
Från att vara en ödemark, ett hemvist för lappar, finnar och ett fatal
nybyggare har nu det öfre Norrland blifvit ett rikedomens, de stora
skatternas, millionernas land genom hvad som finnes på marken och
i marken. Den materiella tyngdpunkten är flyttad.

Man kan äfven säga, att den politiska tyngdpunkten är flyttad
så till vida, som öfre Norrlands materiella utveckling nödvändiggjort
tanken på öfre Norrlands försvar. Det försvarar sig icke längre genom
att vara en ödemark, hvilket är ett godt sjelfföi’svar, utan det behöfver
ett annat. Då, mine herrar, framträder, såsom herr Säve så rigtigt
betonade, äfven behofvet af ett andligt försvar. Det går icke längre
an att lemna denna stora bygd utan ett starkt sådant, ty derförutan
förvildas bygden och blir en dålig gränsbygd. Den är numera icke
blott tillhåll för lappar, finnar och några få nybyggare, som lefva i
ursprungliga förhållanden, utan der hafva uppstått samhällen och storindustri,
hvilket allt gör, att öfre Norrland i vissa afseenden påminner
om det Kalifornien, som Bref Harte så lifligt skildrat. Det ligger en
stor vigt uppå, att det andliga försvaret i det öfre Norrland organiseras
och att det organiseras snart. Med det andliga försvaret menar
jag icke allenast de religiösa förhållandena, ehuru de naturligtvis äro
de vigtigaste, utan jag menar hela kulturen, hela odlingen. J samma
mån som den göres stark deruppe, i samma mån som den får bringa

N:o 30

Onsdagen den 25 April, f. m. 23

ordning uti förhållandena och hållning på det hela, i samma mån försvara
vi Norrland kanske lika kraftigt som genom befästningar.

Nu är det så, att af ålder ledningen af den andliga odlingen i
Sverige varit anförtrodd åt biskop och konsistorium. Jag vill här
icke yttra mig om nödvändigheten af just denna institution. För min
del vill jag endast säga, att jag anser, att Sverige icke har haft skäl
att ångra, att den andliga odlingen anförtrotts åt biskop och konsistorium.
De hafva utgjort ett godt centrum för densamma, och det
torde icke vara skäl att bryta med den institutionen utan mycket tungt
vägande skäl. Derför har också Första Kammaren alltid med berömvärd
enighet hållit på att en biskop och ett konsistorium borde skänkas
åt det öfre Norrland, att ett starkt kulturcentrum borde flyttas
till Luleå, för att det andliga lifvet, odlingen, undervisningen på detta
vidsträckta område skulle kunna derifrån dirigeras. Detta bör man
noga betänka, när man i dag fattar beslut. Och efter min åsigt ligger
det kanske lika mycket här som i fråga om det materiella försvaret
vigt uppå att hvad som sker sker snart. Det är icke godt, om en
dylik gränsprovins blir Sveriges i andligt afseende sämsta landsända.
Detta vore ur många synpunkter ödesdigert.

Då är det klart, att den rätta utvägen vore den, att man inrättade
ett biskopssäte och ett konsistorium i Luleå. Så har också varit
Första Kammarens mening, men detta har icke kunnat genomdrifvas
i Andra Kammaren. Med växande majoritet har Andra Kammaren
förklarat, att kammaren icke vill gå in på att inrätta ett nytt biskopsstift,
att kammaren vill, att riket fortfarande skall bestå af tolf biskopsstift,
men gerna medgifver förflyttning af en biskop.

Nu är det ju ett faktiskt gifvet förhållande, att i Sverige finnes
ett stift — jag ber den senaste ärade talaren ursäkta, att jag något
hänvisar på siffror; de tala ju alltid ett språk, om man också icke får
allt för mycket lyssna till det — ett stift, som består af 7 kontrakt,
ett stift, som, äfven om det sammanslås med Vexiö stift, blir mindre
i alla afseenden än tre andra stift i riket. Dessa 7 kontrakt äro till
sin areal sammanlagdt icke större, än att de skulle kunna bilda en
qvadrat med 7 V2 mils sida. Det området är ju med nutidens kommunikationer
ganska lätt att trafikera. Detta stift, Kalmar stift, gränsar
till Vexiö stift. För den för Norrlands odling intresserade ställer
sig då frågan så: är någon stor skada eller någon orätt skedd, om
man sammanslår Kalmar och Vexiö stift? År derigenom något ondt
åstadkommet, så bör det icke ske; det erkänner äfven jag. Men hvad
jag anser, är att det bör omsorgsfullt undersökas, om icke en sådan
organisation låter sig genomföras med bibehållande af god andlig odling
i Småland. Det torde vara svårt att ådagalägga, och jag har
icke kunnat af den föregående argumenteringen finna, att någon skada
deraf skulle uppstå. Med nutidens kommunikationer ligger Vexiö
närmare till äfven aflägsnare pastorat i Kalmar stift, än hvad staden
Kalmar gjorde på den tid, då ännu inga jernvägar funnos. En stifts -

Ifråga satt
anstånd med
återbesättande
af biskopsembetet
i
Kalmar stift.
(Forts.)

N:o 30. 24

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ifrågasatt styrelse i Yexiö skulle sålunda lika väl som en stiftsstyrelse i Göteanstand
med borg och eu stiftsstyrelse i Lund kunna öfvervaka ett stift af det nya
af ‘bfskops-1'' ^''^ets omfattning. Något skäl mot sammanslagningen har, så vidt
imbetet i jag kunnat finna, ur denna rent praktiska synpunkt icke blifvit af de
Kalmar stift, föregående talarne anfordt.

(Forts.) De(; är ju alldeles gifvet, att det vore bäst, om Kalmar Unge be hålla

sin biskop. Men jag påstår, att det nya stiftet skulle kunna
lika väl dirigeras från Vexiö, som de nyssnämnda stiften dirigeras
från sina stiftsstäder. Om man har denna åsigt, så är det klart, att
man icke kan anse, att det här är fråga om något skamligt byte, något
köp, någon våldsbragd utan like, någon åtgärd, som påminner om
franska revolutionen etc. — man kan benämna saken olika. Det blir
då ingenting annat, mina herrar, än att flytta eu biskop dit, der han
bäst behöfves, att under en biskop sammanslå två stift, som efter sammanslagningen
icke skulle bilda ett större stift än andra, som styras
af en biskop. Det blir då en organisatorisk åtgärd, som är för en
landsända högst nödig och behöflig och som icke bör kunna skada eu
annan landsända.

Jag medgifver gerna, att det är lätt att inse, hurusom många
kunna finna denna sak osympatisk. Man har också på grund deraf
väckt ett förslag, som jag måste här något beröra. Man har nemligen
sagt, att Norrlands andliga förvaltning kan ordnas på annat sätt. Man
kan, heter det, der insätta länsprostar, superintendenter, visitatorer —
eller hvad man nu vill kalla dem — som kunna ersätta den nya biskopen.
Men hvad är då meningen med detta? År det meningen,
att dessa funktionärer skola utgöra mellanhänder, sålunda en mellaninstans
mellan biskopen och forsamlingarne, så förefaller det mig, som om
införandet af denna institution icke skulle kunna hafva några sympatier
här i Sverige. Det skulle försämra församlingarnes förhållande till
biskopen. Det skulle fjerma dem från biskopen i stället för att närma
dem till honom. Dessa mellaninstanser skulle antingen icke blifva
annat än hvad nu prostarne och folkskoleinspektörerna äro, och sålunda
skulle denna åtgärd endast innebära ett förstärkande af prosteoch
fölkskoleinspektörsinstitutionerna, hvilket icke skulle hjelpa hvad
som här afses; eller också skulle de i någon man få en sjelfständig
myndighet, en sjelfständig uppgift — hvilket åter vore vanskligt, dä
man vid deras sida icke har något konsistorium -— men ändå alltid
vara subordinerade under biskopen. Detta är enligt min åsigt en svag
och en klen organisation. Om någonstädes en biskop behöfves, så är
det väl der, hvarest allting skall organiseras till nyes. Lättare kunde
man ordna en dylik styrelse på ett ställe, der en gammal organisation
fiimes. Icke skall man väl sätta den svagaste och oklaraste organisationen,
der en stark bäst behöfves; icke placerar man sina sämsta
trupper på den post, som är mest farlig och utsatt för fienden.

Det har här talats om frågans politiska betydelse. Man har sagt,
att Andra Kammaren kan väl icke påtvinga Första Kammaren sin

Onsdagen den i5 April, f. in.

•25 N:o 30.

åsigt; magt kan väl icke gä öfver rätt. Å andra sidan vill jagsäga: Ifrågasatt

det tillkommer Första Kammarens upplysta tänkesätt att undersöka,
huru man bäst skall sörja för landets angelägenheter. Så som denna af biskops
fråga nu ligger, är det efter utskottets uppfattning'' af största vigt, att embete! «
dessa förhållanden ordnas i öfre Norrland. Det sker bäst derigenom, Kalmar stift.
att man flyttar dit en biskop, när man icke kan få en ny. Visserligen
har det sagts här, att motståndet kan öfvervinnas. Det har icke sett
sä ut, och jag betonar ännu en gång, att äfven uppskof kan vara
farligt. Att ''inrätta en sådan särskild institution i öfre Norrland, som
här har talats om, kan äfven ur andra synpunkter vara ganska betänkligt.
Börjar man att låta stora kyrkodistrikt styras af länsprostar och
superintendenter, kan konseqvensen blifva en desorganisation, som
blefve vida farligare, än man nu kan tänka sig.

Nu har det talats om att, derest man drager in en biskop, det
sedan kan komma i fråga att draga in flere. Men först och främst
skulle man icke draga in eu biskop, utan allenast göra en förflyttning,
och vidare vet jag icke någon annan stiftssammanslagning, som med
rimligt skäl kan sättas i fråga, utom möjligen, på grund af numerären,
en sammanslagning af Visby stift med något annat. Men i V isby
stift råda säregna förhållanden, som göra en sådan sammanslagning
olämplig, hvilket alltid torde vara lätt att visa. Några farliga konseqvenser
af en sammanslagning kan jag för min del derför ej finna.

Nu säger man: men man kränker de önskningar, som uttalats
från en hel landsända, af en hel befolkning. Här föreligga, som
herrarne veta, från Kalmar stift petitioner af både prester och lekmän
och med många namnunderskrifter. Man skall, såsom den förste ärade
talaren yttrade, icke gå emot ortens önskan. Jag vill dock anmärka,
att en orts önskningar kunna ju möjligen ställas emot en annan orts
önskningar. Från Norrland föreligga icke några sådana masspetitioner
som från Kalmar stift. Men från Norrland föreligger först och
främst ett energiskt arbete af den nuvarande biskopen. Hernösandsbiskopen,
som är en kraftfull, arbetsam och energisk man, skulle säkerligen
icke önska, att hans stifts landamären minskades, om han
icke såge allvarliga faror i de nuvarande förhållandena, om han icke
ansåge, att rätter nöd vore å färde. Samtliga representanter i kamrarne
från Norrland torde väl också företräda eu ganska aktningsvärd
opinion, och jag tror, att man skulle kunna åstadkomma listor från
Norrland, lika stora som dem från Kalmar stift. Ja, svarar man, men
det hjelper icke saken. Norrlands önskningar minska icke det sår,
som man tillfogar Kalmar. Deruti kan ju också ligga något rigtigt.

Jag för min del vill visst icke underkänna de känslor, som äro uttalade
i petitionen, ty dessa känslor hafva uti sig något berättigadt
och vackert. Dock tror jag, att man i någon mån får reducera dem
sä till vida, att det framför allt är presterskapets känslor, som der
äro uttalade. Åtminstone skulle det vara egendomligt, om stiftskänslan
kunde vara så stark hos befolkningen. Väl kan jag fatta och har jag

N:o 30. 26

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ifrågasatt kant församlingskänslan, i synnerhet om församlingen har en god själaåterbesättand
s''irjare'' Hen kan blifva mycket stark. Men stiftskänslan har val för
af biskops- den stora massan af befolkningen något mycket mera abstrakt i sig.
embetet i Hvad deremot presterskapet beträffar, kan jag mycket väl förstå och
Kalmar stift, sentera den såsom en ytterst respektabel känsla. Det gäller dock här
(Ports.) ,k, nuvarande presterna; för dem kan det vara vemodigt och sorgligt
att förlora sitt gamla stift och ingå i ett nytt. Men min tro är, att
en kommande generation skulle bra litet känna det. Det är något
ensidigt, när presterna i sin petition tala om att deras stift skalle nedläggas
och ett våld begås. Det är blott fråga om att de skulle få
sin biskop i Vexiö i stället för i Kalmar; och en ny generation, som
icke vore van att hafva sin biskop i Kalmar, måtte väl få en lika god
stiftskänsla, om biskopen är i Vexiö. Till Vexiöbiskopen kan man
också lita, om han, såsom ju är att antaga, är en karl, som är mån
om stiftet; och för honom blir det väl ingen skilnad på den ena och
den andra landsändan, som är lagd under hans stift. .lag kan således
icke annat än tro, att det ligger någon öfverdrift i detta känslouttryck,
ehuru visserligen icke hos det nuvarande presterskapet. Jag betonar
uttryckligen, att jag anser dess känsla vara fullkomligt respektabel,
icke hvila på materiella eller ekonomiska skäl, utan vara en varm
känsla. Om det nuvarande presterskapet kan man anse det vara synd.
Men jag säger ännu en gång: detta går öfver. Det nya stiftet kommer
utan tvifvel att under en kraftfull biskop finna samma trefnad,
och då får presterskapet äfven samma stiftskänsla.

Man har äfven, särskilt i presterskapets petition, talat om att
de praktiska anordningarne skulle erbjuda svårigheter. Dylika saker,
såsom förhållandena med kassor etc., låta dock lätt ordna sig.

Det har vidare talats om att det vore hardt för läroverket att förlora
sin eforus. Ingen nekar, att det för Kalmar läroverk är en förträfflig
sak att hafva sin eforus nära. Huru många högre läroverk
äro dock icke i saknad af den förmånen, men blomstra ändå. Örebro
och Nyköpings läroverk torde icke vara sämre än det i Strengnäs,
fastän eforus bor i Streugnäs. Många andra exempel skulle kunna
anföras på att dylika läroverk blomstra under goda förhållanden i
öfrigt. Faran för läroverket anser jag således icke vara någon faktor,
som behöfver tagas med i räkningen gent emot hvad som skulle
vinnas.

Den högt ärade talaren på göteborgsbänken nämnde, att det vore
att åsidosätta allmän lag att i dag besluta uppskof med tillsättandet
af biskop i Kalmar. Men det är klart, att om Riksdagen beslutar och
Kongl. Maj:t godkänner ett sådant suspenderande af tjenstens tillsättning,
så ligger deri intet olagligt. Det är Riksdagens fulla rätt att
fatta ett dylikt beslut. Faran uti, att tjensten någon tid får stå ledig,
torde väl heller icke vara så stor, dä i Kalmar finnes en domprost
och ett konsistorium.

Man har ytterligare talat om att detta blott vore början och att

Onsdagen den 25 April, f. m.

27 N:o 30

Hernösands stift behöfde ytterligare delas. Men detta är ett dåligt
argument mot att dela det i två stift till en början. Dermed vore i
allt fall en högst betydande hjelp gifven Hernösands stift, en hjelp,
med hvilken stiftet för närvarande skulle vara synnerligen belåtet.

Jag vill icke gå in på att bemöta alla de öfriga invändningar,
som blifvit gjorda. Herrarne hafva hört skälen för och emot; de finnas i
kyrkomötets protokoll, de finnas i motioner och petitioner, de finnas i
tidningsartiklar, och de hafva också framkommit här i dag. Jag skall
blott fästa mig vid ytterligare ett par saker.

Det har talats om att sammanslagningen innebure en fara för
Yexiö stift. Den invändningen har jag redan bemött, då jag framhållit,
att det nya stiftet svårligen kan blifva besvärligare, men väl
måste blifva mindre besvärligt än åtskilliga andra stift. På samma
sätt har man sagt, att sammanslagningen skulle vara till skada för
läroverken. Men Vexiö stift skulle i alla fall icke få flera läroverk,
än som finnes i åtskilliga andra stift.

Det anfördes vidare af en talare på vermlandsbänken, hurusom
Kalmar stift grundlädes af konung Karl den nionde, som var eu utmärkt
organisatör och som ville bringa odling och ordning till denna
då något försummade landsända. Månne icke samme store konung,
om han nu styrde Sverige, också skulle vilja skänka öfre Norrland
en lika stark styrelse för den andliga odlingen? Hvad som då gjordes
för Kalmar stift, behöfves i dag kanske i ännu högre grad för det
öfre Norrland.

Detta, mina herrar, har varit utskottets synpunkter, då utskottet
tillstyrkt denna skrifvelse.

Det kan icke falla mig in att tala om det oskyldiga i eu sådan
skrifvelse, eller att man dermed endast skulle begära en utredning.
Jag inlåter mig icke på något spegelfakteri, utan vill tala rent ut.
Emellertid vill jag dock framhålla, att kammaren icke i dag säger sitt
sista ord i frågan, utan att det beror på eu utredning, hvad kammaren
kommer att besluta. Jag betonar dock uttryckligen, att jag dermed
icke vill påstå, att det vore blott ett formelt beslut, vi i dag
skulle fatta, ty med det beslutet hade vi erkänt möjligheten af en
sammanslagning utaf Kalmar och Vexiö stift.

Herr grefve och talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Billing: Det torde nog hafva förvånat äfven andra än
mig, att biskopens i Kalmar frånfälle kunnat anses vara en sådan
under riksdagen inträffad händelse, att med anledning deraf frågan
om Hernösands stifts delning kunnat frambäras i Riksdagen. Det har
nog också förvånat flere än mig, att man väckt ett förslag, innebärande
en begäran, att Kongl. Maj:t ville vidtaga en åtgärd, som åtminstone,
så vidt jag kan förstå, skulle tangera olaglighetens gräns. Tv mig
synes det vara ganska klart, att den här föreslagna åtgärden skulle
strida, om icke emot kyrkolagens bokstaf, så dock bestämdt emot denna

Ifrågasatt
anstånd med
återbesättande
af biskopsembetet
i
Kalniar stift.
(Forts.)

N:o SO. 28

Onsdagen den 25 April, f. in.

Ifrågasatt lags anda och mening. Denna min betänklighet har icke käfts genom

Si t rf besättande ^en s*ste ta^arens yttrande, att Konung och Riksdag tillsammans hade
«/ biskops- ra^ fltt suspendera en kyrkolagsbestämmelse. Det finnes äfven eii
embetet i annan myndighet, som har lika rätt i afseende på kyrkolags stiftande,
Kalmar stift, upphäfvande och suspenderande, nemligen svenska kyrkomötet. Dessa
(Fors.) erinringar, kunde man säga, borde jag hafva framburit, då här föreliggande
motion remitterades till vederbörligt utskott, men jag ansåg
icke såsom min skyldighet att då göra det, då jag litade mera på
herr talmannens omvårdnad om grundlagens helgd och hans förstånd i
grundlagsfrågor än på mitt eget omdöme, och då jag litade på att
regeringen icke skulle vidtaga några åtgärder, äfven om de af Riksdagen
begärdes, utom för så vidt regeringen ansåg dem vara i öfverensstämmelse
med gällande kyrkolag. Om regeringens uppfattning
komme att i detta stycke vara en annan än min, vore jag kanske
skyldig att misstänka min tolkning vara origtig. Jag ansåg det icke
vara min skyldighet att göra en sådan formel invändning vid remissen
och hade icke lust att göra det, då den här föreliggande frågan för
mig har en så ofantligt stor reel betydelse, att jag alldeles icke önskar
att få den tillbakaskjuten på några formella grunder, äfven om jag på
sådant sätt kunde vinna hvad jag skulle anse såsom eu seger. Denna
fråga bör icke afgöras på grund af formella skäl, utan bör realiteten
här vara det talande. Nu föreligger, såsom också den föregående
talaren lojalt erkände, frågan om de tvenne stiftens sammanslagning
till realitetsbehandling. Det är alldeles uppenbart, att, om kammaren
i dag bifaller hvad utskottet föreslagit och Andra Kammaren gör på
^amma sätt, Riksdagen i sin helhet förklarat, att densamma icke vill
motsätta sig eu sådan sammanslagning af de båda stiften, och Riksdagen
har gjort mer, tv Riksdagen har med en skrifvelse, sådan här
föreslagits, hos Kongl. Maj:t anhållit eller — hvilket är ungefär alldeles
detsamma — tvingat Kongl. Maj:t till framläggande af förslag i
antydd rigtning.

Här hafva med hvarandra sammankopplats tvenne frågor, den
ena: Hernösands stifts delning, den andra: sammanslagning af Kalmar
och Vexiö stift. Huru hafva dessa frågor kommit att sammanföras
med hvarandra? Mellan dera finnes intet sakligt sammanhang; ingen
saklig grund kan anföras för att Hernösands stift icke må delas utan
att dessa tvenne andra stift sammanslås. Ingå ekonomiska grunder
sammanbinda dessa tvenne frågor med hvarandra. Den nya biskopslönen
ligger färdig att utgå af biskopslöneregleringsfonden, och de
små kostnaderna för ett domkapitels expedition hafva ingen betydelse.
Hvarken i denna eller i Andra Kammaren har något sådant ekonomiskt
lika litet som något sakligt skäl anförts. Det är ganska anmärkningsvärdt,
att så väl i de inom hvardera kammaren väckta motionerna
som i de begge kamrarnes utskotts utlåtanden icke något enda annat
skäl anförts för sammankoppling af dessa frågor än det, som ligger i
de orden: »de hafva struts i sammanhang.» Det finnes icke något

Onsdagen den 25 April, f. m.

29 N:o 30

reelt sammanhang mellan dem, men man har stält dem i samman- Ifrågasatt
bang med hvarandra. Huru har detta skett och hvem har ställt
dem i detta sammanhang? Formelt sedt kan sägas: det hafva herrar af biskops
motionärer gjort, tv icke en gång i Andra Kammaren föreligger något embetet i
beslut, som sammanställer delning af Hernösands stift med samman- Kalmar stift.
slagning af Kalmar och Vexiö stift. Andra Kammaren har visserligen (torts !
begärt sammanslagning af Visby och Kalmar stift, aldrig af de båda
nyss nämnda, men man vet ju dock naturligtvis, att äfven sammanslagning
af Kalmar ecb Vexiö stift icke skulle möta motstånd i majoritetens
i Andra Kammaren önskningar. Men huru förhåller det sig
med frågans historia, huru förhåller det sig med Andra Kammarens i
detta ärende uttalade önskan ? Jag ber få betona och anhåller, att
herrarne behagade observera, att i denna fråga Andra Kammaren aldrig
stått enig emot Första Kammaren; således: det är icke kammare, som
stått enig emot kammare, utan Första Kammaren har stått enig, och
vid 1896 års riksdag var med den ense halfva Andra Kammaren.

Frågan föll då i Andra kammaren på den förseglade sedeln, och hvar
och eu vet, att nödvändigheten af den förseglade sedelns brytande berodde
derpå, att en ledamot, som ville rösta tillsammans med den
blifvande minoriteten, kom för sent fram till voteringsurna^ Detta
var 1896. Icke heller 1897 eller 1898 stod Andra Kammaren enig
om sin mening, utan var äfven då i det stora hela delad i tvenne
ungefär lika stora hälfter, ty när minoriteten var som minst, var det
icke mer än 33 röster, som skilde densamma från majoriteten. Det
hade således endast behöfts 17 röster för erhållande i denna kammare
af majoritet för samma uppfattning, om hvilken Första Kammaren var
enhällig. Såsom många af herrarne äfven torde veta, berodde utgången
af dessa voteringar vid 1897 och 1898 årens riksdagar i
väsentlig mån på tillfälliga förhållanden. Jag upprepar det: Andra
Kammaren har här aldrig stått emot Första; det är orätt att säga, att
så varit förhållandet. Deremot har Första Kammaren upprepade gånger
om och om igen stått alldeles enhällig om sin mening.

Nu manar man Första Kammaren i dag att vika icke för en enig
Andra Kammare, utan för en ganska obetydlig majoritet af densamma.

Finnas skäl härtill? Mången gång har här mot mig rigtats förebråelser,
att jag alldeles för mycket har velat jemka och medla mellan
kamrarne; man har förebrått mig svaghet att icke kunna stå fast emot
Andra kammaren; men aldrig har, under de år jag varit riksdagsman,
någonsin någon förebrått mig, att jag i någon fråga önskat ställa
kammare emot kammare. När jag nu anser, att Första Kammaren här
icke bör vika, är det derför ingen af herrarne, som tror, att detta
beror på någon hos mig inneboende lust att ställa kammare emot
kammare, utan då jag önskar, att Första Kammaren i detta stycke
måtte besluta annorlunda än den Andra, är det med obehag, som jag
drifver denna sats. Jag tror, att det är en mycket stor vinst för
vårt politiska lif och för landets utveckling, att den ena kammaren

N:o 30. 30

Onsdagen den 25 April, f. in.

Ifrågasatt så vidt möjligt fogar sig efter den andra, och att man derför kan och

anstånd med bör mfva vika för medkammarens önskningar, då ett af tvenne fall
atcrbesattanae , i? c- t n

af biskops- t°rehgger, antingen det, att pa omse sidor finnas for de olika memn embetet

i gärna goda grunder — men i detta fall bär för Andra Kammarens
Kalmar stift, beslut aldrig Hägra goda skäl anförts; någon annan grund har icke
(torts.) anförts än denna: så vill jag, och så skall det ske — eller ock det,
att den ena kammaren kämpar för intressen och förmåner, hvilka för
dem, som denna kammare särskilt representerar, äro värdefulla. Ka
kan och bör man understundom gifva efter, emedan dessa hafva förmån
af ett sådant beslut. Här är icke fråga om något sådant. Ingen
af dem, som dikterat Andra Kammarens beslut, har sagt, att något
berättigad! intresse, några hänsyn till förmåner för några eller många
skulle motivera sammanslagning af de tvenne stiften Kalmar och
Vexiö. Ingen har med ett enda ord kunnat antyda, att en förmån
för någon menniska dermed skulle vinnas. Mina herrar, man skall,
kammare mot kammare, låta tala vid sig; man bör förhandla med
hvarandra, men man skall icke skrämma hvarandra, icke låta sig
skrämmas af hvarandra. 1898 års kyrkomöte lät sig skrämmas. Jag
tvekar icke ett ögonblick att deri söka den hufvudsakliga grunden till
den votering, som anstäldes om kontraproposition vid nämnda kyrkomöte,
men Första Kammaren har ingen anledning att nu i detta fall
låta sig förmås till ändring af sin ståndpunkt. Det förekommer mig,
som skulle det vara ett riskabelt precedensfall att låta något sådant
inträffa, ty om här ett vilkor uppställes, för hvilket ingen rationel
grund finnes, när skulle icke då vilkor kunna uppställas ? Man kunde
sä hålla fast vid sitt vilkor en å två riksdagar, och så skulle medkammareu
vika. Skulle sådant icke vara riskabelt ?

Nu säga emellertid motionärerna och utskottet: man bör vika.
Jag är alldeles öfvertygad om att samtlige motionärer mer eller mindre
känt det påkostande att frambära denna motion, åtminstone tror jag,
att den motionär, hvars namn står främst under den i Andra Kammaren
väckta motionen, måste känna det så, då han så vältaligt och
varmt förut uppträdt emot sammanslagning af'' de båda ifrågavarande
stiften. Med tanken på Kalmar stift bör det för motionärerna hafva
varit påkostande att framställa sitt förslag; men intresset för Norrland
har öfvervunnit deras betänkligheter, och det må ingen förtänka dem.
Jag har alltid haft och har i denna stund ett lifligt intresse för frågan
om Hernösands stifts delning; det veta norrlandsrepre,sentanterna bäst
från föregående riksdagar. I afseende på detta intresse är jag med
dem alldeles liksinnad, men jag kan dock icke i allt gilla deras argumentering,
ty det förefaller mig, som om den understundom ginge
alldeles för långt. Hvad som bereder en stiftsstyrelse arbete, hvad
som gör detta större eller mindre för biskop och konsistorium är icke
så mycket, icke i hög grad ens, den större eller mindre areal stiftet
omfattar; mer betyder folkmängden och mest församlingarnes antal.
Vesterås stift är till arealen ungefär tre gånger så stort som Lunds stift,

Onsdagen den 25 April, f. in.

31 N:o 30.

men detta senare bereder biskop och domkapitel ungefär tre gånger så Ifrågasatt
mycket arbete som det förra, emedan der finnas så mycket flera invanare
och framför allt så mycket flera församlingar. Eu visitation '' ^ f)js/cojjS_*
tager lika lång tid, om den hålles i en liten församling som i en vid- embete i
sträckt, ett besvärsmål öfver ett kyrkostämmobeslut erfordrar lika Kalmar stift.
mycket arbete vid granskningen, kräfver lika mycken tid, om för- (Forts
samlingen är liten, som om den är stor. Det är äfven klart, att då
det talas om Norrlands kyrkliga behof, är det mycket, som skall göras,
och icke det enda eller det första nu föreslagna. Men jag vill icke förringa
skälen för en delning af Hernösands stift; jag önskar den innerligt,
och bestämdt har ingen sörjt mer än jag öfver denna frågas upprepade
fall.

Men är det för ärendets afgörande i en god rigtniug nödvändigt
att sammanslå de båda stiften Kalmar och Vexiö? För att få denna
fråga besvarad böra tvenne punkter klargöras, den ena, huruvida icke
utan denna sammanslagning man kan hoppas på delning af Hernösands
stift, och den andra, om icke, för den händelse delningen icke
kan genomdrifvas, andra åtgärder till de kyrkliga bristernas afhjelpande
kunna vidtagas. Nu säger man till svar på den första frågan:
det är nödvändigt, ty Andra Kammaren gifver aldrig med sig i detta
stycke. Ja, mina herrar, huru vet man det så säkert? Mig synes
detta svar på den framstälda frågan innebära en ringaktning mot de
i denna angelägenhet ledande männen i Andra Kammaren. Det innebär
ett påstående, att desse icke skulle låta goda skäl slutligen taga ut sin
rätt. Hafva vi anledning att uttala en sådan ringaktning om dem?

Det finnes ingen af herrarne här framför mig, som med dem haft
mera gemensamt arbete i Riksdagens utskott än jag, och den erfarenhet
jag har af desse män förbjuder mig att om dem hysa en sådan
mening, allra minst tvingar den mig att hafva en sådan mening. Jag
har en annan erfarenhet af dem. Men om det nu icke går, om det
nu dröjer en tid att dela norrlandsstiftet, kunna icke då andra anordningar
påtänkas? Ingen kan af mig begära framläggande af ett program,
allra minst något i detalj utfördt, och emot hvad jag här säger
kan naturligtvis, då det icke varit föremål för noggrann undersökning,
rigtas anmärkningar, men jag dristar mig dock till att utkasta en och
annan tanke i detta stycke, och detta så mycket hellre, som tankar
i samma rigtning framkommit hos kyrkliga myndigheter. Jag
tänker mig nu, att till hjelp för biskopen i Hernösand anstäldes i de
tre nordligaste länen biträden med vidsträckt fullmagt, de må nu benämnas
med det ena eller andra namnet, åt hvilka skulle lemuas ledighet,
så mycket som erfordrades, från deras öfriga embetsgöromål.

Deras egentliga uppdrag skulle gå ut på att anställa förberedande undersökningar,
förberedande underhaudlingar, afgifva förberedande utlåtanden,
inspektera och visitera. Det förestår i Norrland stora organisationsförändringar;
prestlöneregleringskomitén kommer alldeles bestämdt
att framlägga förslag om delning af många pastorat i Norrland.

N:o 30. 32

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ifrågasatt Dessa ofvannämnda män skulle såsom bekanta med personliga och
äterlesättanl au^ra förhållandena i orten kunna göra Hernösands biskop och domaf
biskops kapitlet ungefär samma tjenst med förberedande undersökningar och
tmbctet i utlåtanden, som t. ex. eu utskottsafdelning kan gifva dess plenum.
Kalmar stift. Önskvärdast vore naturligtvis, det vill jag visst icke bestrida, att med
(.Forts.) denna organisation också följde en ny stiftsindelning, men skulle jag
i detta ögonblick, såsom förhållandena just nu äro, välja mellan nu
antydd anordning och tillsättandet af en ny biskop, skulle jag taga den
förra. Vidtagandet af eu sådan åtgärd, som jag här antydt, och hvilken
har rekommenderats inom kyrkomötet, skulle, så vidt jag förstår,
icke möta Dågra svårigheter, vare sig frågan behöfver framläggas inför
Riksdagen eller icke.

Jag skulle nu vilja vädja till eder, mina herrar, och äfven till
motionärerna, om de icke, när åtgärder kunna vidtagas, som äro
gagnande för Norrland, skulle vilja understödja sådana för att undgå
hvad som här föreslagits med afseende å Kalmar stift. Jag vädjar pa
detta sätt till motionärerna, då jag är viss. att de känna det motbjudande
att frambära hvad här föreslagits gent emot Kalmar stift.

Jag kommer nu till frågan om skadan, som skulle genom en
sammanslagning åstadkommas. Föregående talare sade, att ingen
skada kunde följa deraf, men för min del är jag viss, att stor skada
skulle deraf komma både för Kalmar och Vexiö stift, Representanten
på Vexiö läns bänk har nyss omtalat, att inom detta stift man i detta
hänseende tänker lika med mig, och visst är att ingen med förhållandena
i detta stift förtrogen kan bestrida, att dessa skulle skadas
genom eu förändring. Vexiö stift är redan alldeles tillräckligt stort.
Skadan för Kalmar stift skulle jag, äfven om icke befolkningen fast
sig vid densamma, anse bli stor. Tro herrarne, att hvad som tillkommit
och varat sedan 300 år tillbaka och ännu är lifskraftigt brytes
sönder utan skada? Om ock sådant kunde ske på andra områden,
på det religiösa och kyrkliga området äro trådarne ömtåligast,
och om de slitas der, blir skadan så mycket större. Men nu är det
så, att vi icke äro i tvifvelsmål om hvad Kalmar stifts invånare i
detta stycke tänka och känna. Aldrig har väl inför Riksdagen från
en landsända, som berörts af en riksdagsfråga, framburits en opinion,
så tydlig och stark som i denna fråga. Kom icke och säg, att det
blott är presterna, som klaga här. Liksom alla prester hafva äfven
alla kyrkostämmor gått till Konungen med bön, att lian ville skydda
Kalmar stift, och icke blott de kyrkliga myndigheterna, utan äfven
landstinget har hos Konungen anhållit om detta skydd, och nu hafva
slutligen 22,000 af stiftets invånare begärt detsamma. Skulle Kalmar
stifts presterskap hafva magt att förmå hvarenda kyrkostämma, landstinget
samt 22,000 af stiftets inbyggare att enhälligt petitionera, sä
vore det väl det starkaste bevis på att de kyrkliga institutionerna i
Kalmar stift äro hållfasta och icke höra nedbrytas. Om sålunda ett
plebiscit någonsin blifvit afgifvet i eu fråga, så är det i detta fall.

Onsdagen den 25 April, f. m. 33 M:d 30.

Och hvilfea äro nu Kalmar stifts invånares tankar och känslor i detta Ifrågasatt
stycke? Först och främst, det se vi och det veta vi, känna de sig
upprörda, de betrakta det. som föreslås, såsom något mot dem orätt biskop* ''
tänkt och orätt gjordt. De betrakta det såsom ett våld emot dem, embeteti
och, mina herrar, hvad är det som karakteriserar en våldsåtgärd ? Det Kalmar stift.
är att den saknar rationella grunder och blott bestämmes genom magt : Torn»

sedan kan åtgärden i öfrigt vara så mjuk och len som helst. Förevarande
åtgärd är icke grundad på rätt och billighet, utan på ett maktspråk.
Med rätta betraktas den derför af dem den närmast angår
såsom en våldsåtgärd, och de fråga: Hvad hafva vi gjort för att detta
skulle göras emot oss? Hvad hafva vi förbrutit för att behandlas på
detta sätt? Hafva vi förtjent det? Det har säkerligen aldrig under
nuvarande riksdagsordning satts i fråga, att man emot en hel orts
befolkning skulle tillvägagå på sådant sätt. Hvad tro herrarne att
denna befolkning skall tänka om den svenska Riksdagen, om denna
tvingar Konungen till en sådan åtgärd, som här ifrågasättes? Det
vore att fresta denna befolkning till misstro mot Riksdagen, men det
är icke nyttigt att uppväcka en sådan misstro eller hos en hel landsändas
befolkning framkalla bitterhet mot de beslutande, mägtiga mvndigheterna.

Men det är också en annan stämning, som här gör sig gällande,
och den är kanske den starkaste i Kalmar stift: en verklig och djup
smärta. Aro nu dessa menniskor enfaldiga, så låt dem vara det, men
så enfaldiga äro de, att de älska sina kyrkliga institutioner. Kom
icke och säg, att det är blott prester, som kunna älska dem. Detta
kan sägas såsom ett teoretiskt påstående; faktum är dock, att hela
befolkningen visat sig älska denna kyrkliga institution. Om herrarne
tänka på sina hemorter, tänka på den religiösa ställningen der, om
herrarne kanske med smärta sett, i huru hög grad indifferentism, separatism
och sekterism sönderslitit församlingarne, och sedan akta på
denna meningsyttring från Kalmar stift, finnen I det icke rörande att
se en sådan stämning i en hel landsdel? Om I, mina herrar, hvilket
jag skulle önska, hade läst några enskilda bref jag fått under dessa
dagar, gifvit akt på den djupa smärta, som i dem uttalar sig öfver
hvad man fruktar kunna förekomma vid riksdagen, så skulle herrarne
åtminstone icke låta sig påverkas af något försök att förringa betydelsen
af den framkomna opinionsyttringen.

Men, säger man, Kalmar stift är så litet, att den föreslagna åt
gärden icke skulle göra någon skada. Tror väl här någon, att det
för Kalmar-borna skulle ligga någon tröst i att höra, att deras stift
är så litet? Tro herrarne, att smärtan minskas deraf? Säg till den
lille, åt hvilken gifvits ett smärtsamt slag: »du är så liten, så att det
gör ingenting, det går snart öfver.» Tro herrarne det är tröstande?

Och säg till den, som tvingas att upplösa sitt hem: »det betyder icke
mycket ! ditt hem är så litet och du kan lätt få såsom inhyses flytta in
i något annat.» Det lilla hemmet är lika kärt, lika värdefullt som
Första Kammarens Frat. 1900. N:o 30. ;!

N:o 30. 34

Onsdagen den 25 April, f. ro.

Ifrågasatt det större. Hade det icke varit så litet, hade man aldrig satt i fråga
eu sådan åtgärd, men de små böra skyddas, och det hoppas jag att
af biskops, f orsta Kammaren skall gorå.

embetet i Ännu några fa ord må det tillåtas mig att säga, dervid betrak Halmar

stift, tande frågan från en annan synpunkt, en allmännare kyrklig. Många
(Forte.'') gånger hafva reformer, om hvilka Kongl. Maj:t, Riksdagens Första
Kammare och kyrkomötet varit ense, förkastats, och man har då, om
man ock icke kunnat fa de förändringar genomförda, som man önskat
och ansett vara lämpliga, tröstat sig med, att man dock icke kan taga
från den svenska kyrkan hvad den har. Här vill man nu göra uppslag
till en ny politik på det kyrkliga området; man vill icke blott
förhindra förbättringar, utan äfven förstöra det goda, som kyrkan har.
Skulle icke vår tid i kyrkligt afseende hafva tillräcklig kraft att åtminstone
taga vara på hvad våra fader gifvit oss, om den än
icke är i stånd att göra några nybildningar? Det föreliggande förslaget
är ett försök att lemna ut vår kyrka åt godtycket, men den
svenska folkkyrkan är värd en bättre omvårdnad, först och främst för
hennes egentliga stora hufvuduppgift och sedan på grund af hennes
betydelse för hela vårt folklif. Intet kan ersätta henne. Första Kammaren
vill säkerligen vara mån om att hon icke måtte skadas.

Då här icke finnes någon, som vill skada den svenska kyrkan —
det vilja visserligen icke heller motionärerna — äfven om han har
anmärkningar, berättigade, att framställa mot hennes styresmän, tjensteman
eller ordning; då här icke finnes någon, som icke känner det
i hög grad motbjudande att såra en hel landsändes befolkning i dess
djupaste och ömtåligaste intressen; då omvårdnaden om de kyrkliga
angelägenheterna i Norrland på annat sätt kan ses till godo, än här
föreslagits, så hoppas jag, att Första Kammaren skall afslå utskottets
förslag, och om jag någonsin med öfvertygelse yrkat afslag på ett betänkande,
så är det i denna stund, då jag hemställer, att utskottets
förslag icke måtte bifallas.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Nyström, Johan: Det synes vara två saker, hvarom alla
talare äro eniga: den ena, att något bör göras för Norrland, och den
andra, att det sätt, som här föreslagits, är en högst obehaglig utväg.
Jag har precis samma uppfattning i dessa saker. Jag vill derför icke
säga ett enda ord mot Kalmar stifts bestående. Den tanken, att det
måste bort, sårar äfven min känsla. Det är utan tvifvel också detta,
som har gjort, att många af de talare, som uppträdt mot afskaffändet
af Kalmar stift, just vändt sig till sina åhörares känslor, och det icke
minst den siste talaren. Men, mina herrar, det finnes tillfallen, då vi
icke kunna följa våra känslor, då öfver dem står någonting, som heter
den kalla nödvändigheten, och fråga är, om vi icke nu stå inför en

Onsdagen den 25 April, f. m. 35 N:o 30.

sådan casus. Här tiar. sagts, att så icke skulle vara förhållandet, An- Ifrågasatt
dra Kammaren skulle ju möjligen kunna komma att gifva efter. Men anstånd med
här ha icke framlagts några bevis för den satsen, som saknar a\\äter},?ä^ande
grund, om man tänker på Andra Kammarens ställning till denna fråga, embete*
ly denna har utvecklat sig i den rigtningen, att nu sannerligen icke Kalmar stift.
finnes något skäl för det antagandet, att Andra Kammaren skulle vilja Forts.)
vara med om ett trettonde stift. Under sådana förhållanden stå vi
inför hvad jag nyss kallade den kalla nödvändigheten, att antingen låta
Norrland vara såsom det är eller också skaffa undan Kalmar stift,
såsom här är föreslaget. Och då blir frågan: hvilket är nödvändigare?

Ja, mina herrar, vore det här endast fråga om att lätta expeditionsgöromålen
för Hernösands konsistorium, då skulle jag icke skänka min
röst åt denna sak. V ore det så, som det står här i en petition, som
ligger på våra pulpeter, att det vore fråga om att åt en landsdel förvärfva
en fördel, som skulle tagas ifrån en annan landsdel, icke heller
då skulle jag rösta för denna sak. Men här är fråga om något annat,
något högre. Här är icke fråga om en svensk landsdel, utan här är
fråga om Sveriges egen fördel, Sveriges eget bästa. Det är icke fråga
om att gynna Kalmar eller Hernösand, utan det är fråga om att, då
kortsyntheten icke vill gå in på någon annan utväg, offra något, som
man gerna vill hafva qvar, för att rädda något, som är vigtigare.

Norrland är en gränsbygd, och det är gammal svensk politik att icke
blott genom fästningar och vapen, utan äfven genom kulturanstalter
binda gränsorter med moderlandet. Af detta skäl skapades en gång
Lunds universitet, och åtskilliga af vara stift hafva från början varit
gränsstift. Samma politik följes än i dag i andra länder. Då Tyskland
eröfrat Elsass, skyndade det att upprätta universitet i Strassburg
och donerade detta universitet så rikligt, att det är ett af de rikaste
i Tyskland. På sådant sätt ville man binda denna landsdel vid Tyskland.
Här är fråga om detsamma. Här gäller det att sätta en ändlig
förpost mot det inträngande finska språket, att värna vårt land så,
att vi icke der uppe till sist få ett svenskt Schleswig. Då man har
denna blick på tingen, framträder åtminstone för mig alldeles sjelfkärt,
att det blott finnes en möjlighet att vinna detta fosterländska
mål, blott en myndighet, som härvidlag förmår göra motstånd, och
det är den biskopliga myndigheten. Denna tankegång än ganska ''sjelfkär
för den, som känner den svenska kulturens historia och vet, att
biskoparne just varit de, som brutit väg för denna kultur och vant
dess högste ledare.

Nu säger oss visserligen en biskop, att ett dylikt andligt försvarsarbete
lika väl kan utföras af en stiftsprost. Jag vågar dock protestera
mot detta påstående, tv en stiftsprost — han må vara hur
skicklig och lämplig i öfrigt som helst — saknar dock en sak, som
endast en biskop har, och det är den auktoritet, som ligger i sjelfva
biskopsembetet och biskopsnamnet, en auktoritet, som förvärfvats af
de lysande män, som i forna dagar burit detta namn, och som upp

N o SO. 3(1

Onsdagen den 25 April, f. in.

af. de män, som i vara dagar äro
återbesättande sa.^a° au^tol''|tet ^au ^ke vinnas af en prost, man må nu kalla honom

af biskops- stiftsprost eller läns] i rost. I ill hans åligganden skulle egentligen höra

embetet i att vara ett slags förberedande hjelp åt biskopen, men han skulle
Artjwnrsf,//. andelös icke vara i en ställning, som skulle sätta honom i stånd att
8- fora öfverbefälet i den försvarsstrid, hvarom deruppe är fråga. Under
sådana förhållanden synas mig alla de invändningar, som här blifvit
framstälda, vara skäligen obetydliga, och många af dem äro också, om
man granskar dem närmare, påtagligen framkomna mera af brist på
argument än för att stärka den sak, för hvilken de framstälts. Det
der talet om våldsåtgärder, då det endast är fråga om en ny administrativ
indelning, synes mig vara ett tal utan grund. Man ändrar
socknarnas gränser, utan att det talas om några våldshandlingar, och
likväl är sockenindelningen oftast mycket äldre än stiftsindelningen.

Det talas mycket om och göres mycket affär af de inlemnade petitionerna.
Det är märkvärdigt att höra dessa petitioner framställas
såsom så tungt vägande åt personer, som säkerligen, om det gälde
i östrättspetitiouer, icke skulle skatta do många namnen synnerligen

Det har bland annat påståtts åt en talare, att om man gjorde såsom
bär är föreslaget, skulle det kunna medföra, att när nästa gång
ett nytt stift beböfdes i Norrland, skulle ett annat stift blifva utsfruket
. i södra Sverige. Så kan man säga, om man vill göra eu
deduetio in absurdum», men man kan också göra en annan sådan
deduktion. Motståudarne till Hernösands stifts delning säga, att stiftet
kan styras med tillhjelp af stiftsprostar; men visade sig detta kunna
ske i Norrland, hvarför skulle de ej kunna användas äfven i södra
S\ erige? lå detta sätt kunde exemplet från Norrland blifva farligt
för biskopsvärdigheten i hela landet. Jag säger detta såsom bevis på
att en dylik deduktion icke precis bevisar så mycket.

Då man säger, att det lilla hemmet är lika dyrbart som ett stort
hem, så är det mycket sant, men det är icke fråga om att köra ut
någon ur hans hem, utan det är endast fråga om en öfverflyttning
lian ett litet hem till ett större, och det är dock någonting helt annat.

Mina herrar, tiden är långt framskriden. Jag skall derför ej sätta
kammarens tålamod på längre prof, utan ber att i korthet få vrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Törnebladh: Da den siste ärade talaren började sitt anförande
med att framhålla den skalla nödvändigheten», hade han kanske
med eu liten förändring i orden i stället bort tala om den »så kallade
nödvändigheten», ty längre kan jag för min del icke komma för närvarande/
särskildt då det gäller det beslut, som kammaren skall fatta
’ ^aS'' nemligen att aflåta eu skrifvelse om utredning i en fråga, hvars
utredning på förhand förklaras skola gä i eu viss rigtning. Skulle
det nemligen vara något tvifvel hos någon af kammarens ledamöter,

Onsdagen den 25 April, f. in.

N:o SO.

huruvida eu så pass neutralt hållen kläm och motivering som ntskottets,
i sjelfva verket icke innefattar förord för en sammanslagning åt
Kalmar och Vexiö stift, så tror jag, att det tviflet har hlitVit skingradt
genom det öppna uttalande, som utskottets förnämste målsman
gjorde, då han talade om att i sjelfva verket, i realiteten, hade man
här opinerat eller skulle man opinera för möjligheten af en sammanslagning,
och detta, märk väl, innan den af Kong], Maj:t begärda utredningen
kommit och lagts på kammarens bord, någonting som icke
öfverensstämmer med hvad en talare i Andra Kammaren för ett par
är sedan yttrade, då han sade, att dylika frågor om sammanslagning
af stift icke höra göras på enskild^ initiativ. Man svarar: det afgöres
icke. .Jo, det afgöres i sjelfva verket

Hvad nu beträffar möjligheten af sammanslagning eller af den
nya administrativa indelningen, vill jag fasta uppmärksamheten derpå,
att en administrativ indelning ställer sig helt annorlunda, då den skall
bryta flera hundra års häfd, än då den företages på nya och i'' nytillkomna
områden. År Kalmar stift litet, så kan man ju icke annat än
erkänna, att detta, i synnerhet efter de herrars uttalanden, som icke
kunnat nog framhålla episkopatets betydelse, är eu fördel för stiftet.
Tager man denna fördel från stiftet, skadar man naturligtvis stiftet.
Och det är eu fördel, det tror jag mig kunna bestyrka, till följd af
min kännedom af förhållandena i Kalmar. .Tåg vet mycket väl, att
på 1800-talet utvecklades detta stift så betydligt, att det är ingen
jemförelse mellan hvad det var på 1820-1830-talet och hvad det
är nu i sintet af det sekel, som vi hålla på att lykta — och hvarför?
Jo, just derför, att den episkopal eller stiftsstyrelsen i det lilla
stiftet har kunnat tillgodose de tre olika grupper af befolkning, som
i stiftet forellnnas. Det har med full rätt sagts af en talare i kyrkomötet,
sjelf kyrkoherde på (iland, att stiftet innehåller tre särskilda
klasser af folk: skogsbygdens befolkning, kustbefolkningen och så
slutligen öländingarne. Detta är fullkomligt rätt, och för hvar och
en, som känner förhållandena, står det klart, att dessa tre klasser
måste så småningom samarbetas, och särskilt hvad Ölands-befolkningen
angår, skulle en förflyttning af stiftsstyrelsen från centralpunkten
Kalmar till Vexiö för densamma medföra olägenhet oeh
skada. Väger man nu deremot hvad som är ifrågasatt för Hernösands
Stift, måste man fråga sig sjelf: skall blotta tillvaron af biskop och
stiftsstyrelse i Luleå råda bot för alla de missförhållanden, som finnas
i Hernösands stift? Nej, svarar jag med den talare i Andra Kammaren
under 1898 års riksdag, som yrkade af slag på den då ifrågasatta
stiftsdelningen, det vinnes icke blott genom den åtgärden. Det
har i en motion till kyrkomötet uppgifvits, att 18 nya pastorat, 60 nya
biträdande presterliga befattningar, komministraturer m. m. oeh 40 nya
kyrkor och kapell behöfdes för Hernösands stift. Då får jag säga, att gifver
man nu blott en stiftsstyrelse, är det icke detsamma. Men, säger man,
stiftsstyrelsen skall småningom åstadkomma allt detta. Det går lång -

Ifrågamtt
anstånd med
återbesättande
af biskopsembctet
i
Kalmar stift.
(Forts.

N:o 30. 38

Onsdagen den 25 April, f. m.

anatånTmid Sa.''?t kanhända, men det går ändå. Om man då under tiden inrättar
<!<er6esä<tende®tlftsPro®tar eller inspektörer eller hvad man vill kalla dem, så blifva
af biskops- d® förgangstrupper, icke de sämsta trupperna, såsom en talare beembetct
i nämnde dem. Att man sedermera skulle kunna tänka på att i andra

^FnrKA ftift tilIämI,a nagot dyl>kt, det vill jag icke tro, tv förhållandena äro
'' helt olika.

Hvad beträffar brytandet af eu ny bana och befrämjandet af eu
ny odling, sä — med all aktning för hvad den siste talaren har sagt
om våra biskopar såsom förgängsmän i den vägen — behöfver jag
icke erinra herrarne om att den utveckling, som nu håller på att
bryta sig fram i Norrland, har kommit från andra håll, och kanske
till och med motionärerna kunde i det fallet lemna erkännande åt
hvad jag har sagt. Denna utveckling blir småningom så mägtig, att
den kommer ej blott att bryta bygd, utan kanske äfven att bryta
motstånd. Ty i samma mån som den norrländska odlingen tilltager i
betydelse, och folkmängden tilltager i täthet, blir det svårt att vidhålla
motståndet emot den nya styresmannen, i synnerhet om han är
föregången af andra, som hafva förberedt jordmånen för honom. Jag
är således icke alls öfvertygad, att Andra Kammaren i all framtid
skall hålla på sitt vilkor i detta fall, så vida icke de krafter, som
hafva talat emot episkopatet i allmänhet, få öfverhanden, men det är
naturligtvis ingen, som fruktar eller vill det, i denna kammare. Jag
antager således, att förhållandena kunna ändra sig, men hvad jag vet
är, att om Första Kammaren i dag beslutar bifalla utskottets betänkande,
dä finnes ingen möjlighet att bryta Andra Kammarens motstånd.
Går Första Kammaren in på utskottets förslag, då har den
erkänt, att det är omöjligt att lösa frågan på annat sätt. Att nu
icke tillsätta en ny biskop efter den nyss aflidne, kan visserligen
föra frågan framåt, men det är icke något nödvändigt medel, ty för
den, som vill i framtiden hafva en sammanslagning, ställer det sig
klart, att en sammanslagning kan åstadkommas, äfven om en ny biskop
tillsättes. Det är sant, att det är en penningfråga. Under den
tid, han är biskop, kan en sammanslagning icke effektivt ske. Men
den kan, om den befinnes vara nödvändig, hvilket jag icke tror, eller
lämplig, hvilket jag icke heller tror, åstadkommas sedan biskoparnes
löneregleringsfond under färre eller flere är har betalt 10- å 11 tusen
kronor till denna biskopslön. Det är ju en summa, som kan anses
stor, men i jemförelse med vår budget spelar den en mycket liten rol.
Hurudan är deremot dess rol och betydelse, om man väger den emot
den stämning, som råder hos befolkningen i Kalmar och Vexiö stift?
Vi hafva från båda stiften hört uttalas protester mot sammanslagningen.
Man må nu vid petitionen fasta hvilket afseende som helst, sä
kan man dock icke neka, att det i detta fall ligger en viss betydelse
i hvad som framstälts. Denna betydelse må nu grunda sig på en
mer eller mindre utvecklad stifts-känsla eller på kännedom om förhållandena
inom stiftet, så är det dock en tillräcklig anledning att taga

39 N:o 30.

Onsdagen den 2o April, f. nr.

folkstämningen i öfvervägande, då man ju icke är stäld inför nödvändigheten
att besluta om en framlagd proposition, utan helt enkelt
skall bestämma sig för om man skall sjelf taga initiativ och ett
afgörande initiativ i frågan. Jag skall icke begagna de starka uttrycken
om våldshandling och rättskränkning, men jag skall tillåta mig
säga, att det kan icke förnekas, att hvad nu ifrågasatts kommer att
kännas hardt för befolkningen.

För att man skall besluta sig för en åtgärd, som anses vara hård,
bör man hafva tillräckliga skäl att taga ett initiativ i den rigtningen.

Aro då tillräckliga skäl anförda för att vi nu i denna stund skola
taga ett sådant, som gifvet blir ödesdigert? Derpå svarar jag utan
tvekan nej, och på den grunden yrkar jag afslag på utskottets hemställan.

Herr Sandberg: Herr vice talman, mina herrar! Het finues

ett gammalt väl kändt, om icke just välkändt, men mycket mägtigt
sällskap, som har till grundsats, att »ändamålet helgar medlen». Denna
grundsats synes man vilja tillämpa i förevarande fråga. För att
förskaffa öfre Norrland särskild biskop och särskild stiftsstyrelse vill
man begå det våldsdådet att beröfva sydöstra Småland och Oland
förmånen af egen kyrklig styrelse, eu förmån, som denna landsända
egt i 300 år och hvilken den icke på något sätt förverkat. En af
de förnämste talarne på motsidan, herr von Friesen, tycktes icke vilja
tillerkänna någon vigt åt andra petitioner än dem, som ingått från
presterskapet. Han nämnde icke ens, att landstinget, der ingen prest
var medlem, enhälligt ingått med en petition: äfven den sista, undertecknad
med 22,000 namn, af hvilka den vida större delen tillhörde
bofaste personer hade ej heller någon vidare betydelse.

Frågans ställning är den, att regeringen, Första Kammaren, kyrkomötet
upprepade gånger bifallit förslag om Hernösands stifts delning
utan vilkor, och jag för min ringa del har aldrig motsatt mig denna
delning, men då frågan sista riksdagen var före, beslöt Andra Kammaren
med en ringa pluralitet af ett par 10-tal röster att vid sitt bifall
fästa vilkoret af tvenne andra stifts sammanslagning. Nog kan
man väl förstå, att denna pluralitet af ett par tre tiotal personer utgjordes
af sådana, som icke älska vår svenska kyrka och allra minst
biskopsinstitutionen. Af enskilda bref, som jag erhållit i massa, framgår,
att stämningen i Kalmar stift är i högsta grad upprörd. A befolkningens
inom Kalmar stifts vägnar vågar jag derför på det enträgnaste
bönfalla hos Första Kammaren, att den icke måtte bifalla
en åtgärd, som enligt denna befolknings åsigt är en kränkning af dess
väl förvärfvade rätt, hvilken den icke på något sätt gjort sig ovärdig.
Jag yrkar afslag.

Ifrågasatt
anstånd med
ätcrbesättand*
af biskop*
embetet *
Kalmar stift.
(Forts.)

Herr von Möller: Eftersom jag tillhör dessa förkättrade motionärer,
har jag låtit anteckna mig för att i min ringa man försvara mig.

S:o 30. 40

Onsdagen den 25 April, f. in.

ijragamU Det liar här i dag mot oss och dem, som dela vår uppfattning,

iforfcsättmidefäits bäde mäng^ °°h ampra ord. Jag vill derom säga, att om ooF
nf biskop* de saknat det attiska saltet, har nog kryddan funnits, fast den varit
■firabetet i mera stark än väl vald. Hvarför skall, då det är fråga om kyrkliga
K<il™ar gfVf- saker, diskussionen så ofta antaga eu så besk karakter, och hvarför
■ ort9 m°t personer, som hysa en annan uppfattning, använda sådana vackra
epitet, som i dag blifvit bilda om motionärerna, utskottet, Andra
kammaren och kyrkomötet? För eu stackars motionär som mig kännes
det ilock glädjande att åtminstone befinna sig i så godt sällskap
af olyckskamrater som de nyssnämda, och man får söka taga de hårda
tillmälena med resignation. Jag skall bedja att af det lilla florilegiym,
som jag varit i tillfälle att samla, upptaga en och annan praktblomma.
Yi hafva hört talas om »våldsåtgärd» — detta ord har i dag
användts nästan till trivialitet —, om »olaglighet», »orättfärdighet»,
en brännande gåfva, som nog Norrland skulle hysa samvetsbetänkligheter
att mottaga» o. s. v. Den siste talaren nämnde äfven det beryktade
»Jesu sällskap». Aldrig hade jag tänkt mig, att vi eller åtminstone
ledamöterne af det högvördiga kyrkomötet skulle komma att
stämplas som jesuiter. Fn af de föregående talarne sade, att det enda
skälet för den föreslagna operationen var: »så vill jag, och så skall
det ske», d. v. s. meningen var, att eu fullkomligt oförnuftig vilja
stode bakom; ty om det icke finnes någon djupare innebörd i min
vilja, när jag säger: jag vill, så ledes viljan icke af ett förnuftigt raotiv.
Jag bär, innan jag skref mitt namn under motionen, sökt sätta
mig in i frågan, sä godt mina svaga krafter tilläto. Jag har med ganska
stort intresse och omsorg tagit del af förhandlingarna både inom
Riksdagen och vid 1898 års kyrkomöte, och jag ansåg, att vi stodo
inför den frågan: hvad kan och bär här göras? Andra Kammaren vill
icke medgifva några flera biskopsstift inrättande. Hvad är då att
gorå? Låta saken förblifva på sin gamla .ståndpunkt eller besluta
hvad motionärerna hafva föreslagit? Jag undertecknade motionen och,
jag måste bekänna, det föreföll mig hvarken »påkostande» eller motbjudande
, ty jag anser det icke vara motbjudande att göra, hvad jag
anser vara öfverensstämmande med min pligt samt vara klokt och
rätt. Ej heller har jag låtit »skrämma mig dertill liksom kyrkomötet,
hvilket eu föregående talare framhöll som ett varnande exempel . Jag
tror dock att vid detta tillfälle fick denne svar på tal, ty såsom herrarne
möjligen erinra sig, användes mot slutet af diskussionen äfven
då ganska hårda ordalag. Då begärdes ordet af herr Wennerberg,
som i dag ledsamt nog af sjukdom är hindrad vara här. Han säde:
»Då en talare före mig fått uttrycka sin mening, kan jag icke underlåta
att säga, att jag med stor ledsnad åhört det af ordföranden hållna
anförandet. Det stannade icke vid att framhålla talarens mening, utan
det gick till ett öppet klander af hvad andra ledamöter inom kyrkomötet,
som varit af annan mening än han, vågat säga. Detta stämplades
såsom oförnuft, okyrklighet och likgiltighet såväl för vår kyrka

41 N:o 30.

Onsdagen den 25 April, f. in.

sota för dess tjenare. Särskilt de två första anklagelserna kommer Ifrågasatt
jag val ihåg, ty de rörde mig djupt. Yi äro bär för att diskutera
vigtiga frågor, men icke för att mottaga skrapor. Det är onekligen ap biotop#
en anklagelse vi fått röna, mot hvilken jag på det bestämdaste pro- embete! i
testerar, och som jag anser, att vi icke ens få mottaga med tystnad. Kalmar stift.
Lika väl som hvar och en för underkasta sig majoritetens beslut, lika Forts )
väl är jag beredd att göra det, äfven om jag, liksom de flesta andra,
förutser, att majoriteten skall tillfalla just den mening, som jag icke
biträder. Jag begagnar derför detta tillfälle att både å egna och mina
meningskamraters vägnar inlägga en protest mot ett sådant sätt att i
diskussionens sista ögonblick föra ordet». Här fick biskop Billing svar
på tal, och jag har naturligtvis ingen som helst befogenhet att träda
inom skrankorna för kyrkomötet, fast vi af honom hört, att detta dä t
sig skrämma» till hvad det gjorde. De orden få stå för hans räkning.

Eftersom jag håller på med denna axplockning, beder jag att fa
anföra några uttryck från en uppsats i en af våra mera konservativa
tidningar. Det har enskildt sagts mig, att författaren är en prestman,
men jag har för min del svårt att tro, att en sådan mans penna kunnat
doppas i ett så pass grumsigt bläckhorn. I fråga om de ord, hvarmed
utskottet i slutet af betänkandet sammanfattar sina motiv heter
det: »så ungefär lyder i hela sin cyniska enkelhet klämmen»; vidare
talas om >hotet om stiftets indragning som en upprörande våldshandling
från fiendesi dan. — »Hvar och en vill befalla öfver sin tjenare».

— »Att det sistnämnda tyrannbudet utgått från en korporation, som
är tillsatt för att framför allt värna folkets rätt och sjelfständighet,
gör ingalunda jemförelsen dervidlag mera favorabel för vår Andra
Kammare». »Nu finnas emellertid tryggande garantier emot dylika försök
att slå in på de orättfärdiga tvångsåtgärdernas väg». — Om Andra
Kammaren skulle vilja framhärda i sin gamla, oförsvarliga hållning
i denna fråga», så skola vi vara förvissade, att Första Kammaren
icke skall tillåta »en oblyg köpslagan af ifrågavarande beskaffenhet
på tredje mans bekostnad». Och slutligen talas om den eventuella
riksdagsåtgärden såsom en »ovärdig kompromiss-skrifvelse». Detta är
just icke synnerligen vackra ord och det förvånar mig, att sådana ord
ansetts lämpliga vid behandlandet af eu fråga af så allvarlig art och
att de kunnat framkomma i denna tidning. Emellertid vi hafva blifvit
utsatta för ganska grava beskyllningar, men vi få taga det med
ro. För min del anser jag mig icke hafva gjort något orätt, då jag
förut pröfvat och skärskådat frågan så godt jag kunnat; jag har åtminstone
mitt samvete fredadt.

Här talas om att det icke finnes något sakligt sammanhang mellan
sammanslagningen af Kalmar och Vexiö stift och delningen af det
norrländska stiftet. Men jag beder få erinra om Första Kammarens
beslut af 1893 och den deraf föranledda skrifvelsen angående sammanslagning
af Kalmar och Visby stift, och då ansåg ju således Första
Kammaren en stiftssammanslagning lämplig. Herr Säve förklarade.

N:o 30. 42

Onsdagen den 25 April, f. in.

Ifrågasatt att lian motsatte sig sammanslagning af Kalmar och Vexiö stift, och

återbesättande stä^e '' ^''g4. att det > (''n framtid kunde behöfvas att hafva detta
af biskops stift reserveradt för att sammanslå det med delar af Lunds och Linembetet
i köpings stift. Jag frågade då: blir detta icke en lika stor våldshandKalmar
stift, ling mot dessa delar af Lunds och Linköpings stift? Mig synes det
(Forte.) åtminstone så!

Biskop Billing talade äfven om, huru stort Lunds stift är, och
att det kräfde ungefär tre gånger så mycket arbete ''som andra stift.
Detta är naturligtvis mycket påkostande för biskopen, dock förefaller
det mig egendomligt, att hans tid kan medgifva honom att en tredjedel
af året uppehålla sig vid riksdagen, dessutom vistas vid komitier
m. m. utan att sjelfva stiftets styrelse skall lida deraf. I sammanhang
härmed beder jag fä erinra om hvad 1859—1800 års allmänna eko
norm- och besvärsutskott yttrade i anledning af väckta motioner om
indragning af biskopsembetena med undantag af dem i Upsala, Lunds
och Hernösands stift. Yttrandet bevisar, att denna tanke icke är ny,
utan att en sammanslagning af stift icke alls ansågs höra till omöjligheterna;
då föreslog nemligen utskottet en indragning af åtskilliga
biskopsdöme^ och jag fruktar, att dess uttalande lägger orden i munnen
på de personer, som möjligen skulle önska en mera allmän indragning
af dessa embeten. Om man skulle följa de herrars råd, som
föreslagit att i stället för att dela Hernösands stift, skaffa biskopen ett
biträde, synes mig konseqvensen kunna blifva farlig nog; anser man nemligen,
att den andra biskopen i Norrland är öfverflödig och att ett biträde
ersätter honom, synes följden kunna blifva den, att man säger:
hvad skola vi med några biskopar alls? Detta är också ungefär 1859
—1860 års allmänna ekonomi- och besvärsutskotts uppfattning, och
det motiverar sin framställning med bland annat följande ord: »Annorlunda
måste det dock blifva i samma mån biskoparue läto sig dragas
från sitt egentliga kall och visade sig företrädesvis egna tid och
krafter, icke åt hvad deras embeten förnämligast tillhörde, utan åt ett
för detsamma främmande uppdrag, som blifvit med biskops-embetet
förenadt. Ett sådant var den rättighet och skyldighet att deltaga i
folkrepresentationeus förhandlingar, som varit och är Sveriges biskopar
lemnad. En naturlig följd af den ställning, presterskapet inom
representationen intager, var dock detta uppdrag för sjelfva biskopsinstitutionen
oväsentligt och det hade tilläfventyrs varit både för
denna och kyrkan lyckligt, om det städse sålunda af embetets inne
häfvare betraktats. Verkligheten har dock visat något annat.» Är
det icke, såsom jag sade, farligt att slä in på den väg, herr Mellan
der vid 1898 års kyrkomöte angaf. Det har i många år i Första
Kammaren och vid Riksdagen talats mycket om nödvändigheten af
Hernösands stifts delning, men nu tyckes opinionen vara en annan;
nu anser man, att man mycket väl kan reda sig med dessa stiftsprostar.
Jag vet icke, huru man tänkt sig arbetet vid sjelfva domkapitlet,
ty stiftsprostarne skulle ju alltid inkomma med sina berättelser

43 N:o 30

Onsdagen den 25 April, f. m.

till domkapitlet och der skulle naturligtvis luntorna växa, och bisko- Ifrågasatt
pens tid kornme väl att tagas i anspråk lika mycket som förut. farbesättand känner

ej, huru man tänkt sig detta. En aftontidning för i förgår ay $kops
spelar ungefär med samma stråke, då den talar om den afsevärda för- embete! >
bättring, som i kyrkligt hänseende anses komma att vinnas genom halmar stiftdelning
af Hernösauds stift. »Är man då så alldeles säker om detta?» *■ orted
frågar denna tidning. »Hvad vore vunnet, om man finge Hernösands
stift deladt?» Jo, svarar tidningen bland annat, »att presterskapet i
det nordligaste stiftet skulle känna sig kränkt i sin nuvarande rätt att
vid äldre år kunna söka ned i de sydligare delar, som skulle genom
den nya stiftsgränsen stängas för dessa; att på grund häraf nya prester
skulle afskräckas att ingå i detta stift så att prestbristen, redan nu
tryckande i Hernösands stift, skulle lätt blifva odräglig i ett Luleå
stift, så länge förhållandena der icke hunnit genom kulturen förbättras.
Härtill kommer att man alls icke, dermed att man bildar ett
stift, har garanti för att finna mannen, som der skulle passa såsom
chef. Eu af våra vanliga biskopar i Luleå skulle kanske kunna göra
mycket mindre för det stiftet än den nuvarande energiske och kraftige
Hernösandsbiskopen förmår göra för det hela.»

Mine berrar, hvad menas med en »vanlig» biskop? Efter mitt
enfaldiga sätt att se saken är det åtminstone icke någon kompliment
åt herrar biskopar. Jag skulle i stället vilja anbefalla epitetet ovanlig
såsom mera artigt, och i sådan händelse skulle väl hvilken som helst
af våra biskopar passa der uppe i »Luleå stift. Jag lemnar emellertid
denna tidnings argumentation åt sitt värde. Herrar Nyström och
von Friesen hafva ju framhållit de sakliga skälen, så att jag icke
längre vill upptaga Kammarens tid. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Hasselrot: Norrland och Norrlands utveckling såväl i materiel
som kulturel rigtning har städse inom Riksdagen, utom norrländingarne
sjelfva, haft många varma och upprigtiga vänner, och till
dessa har jag räknat mig. Det har också under de senare åren i mångfaldig
rigtning gjorts mycket för Norrland, och jag hoppas, att så fortfarande
måtte blifva förhållandet.

Hvad nu särskilt den fråga, som föreligger, eller angående delning
af Hernösands stift, beträffar, så finnes det säkerligen ingen ledamot
i denna kammare, som icke i sin mån vill arbeta för förverkligande
af detta önskemål för Norrland, men — icke med hvad medel
som helst. Det går icke för sig att proklamera den satsen, »att ändamålet
helgar medlen». Det medel, som här är ifrågasatt, nemligen
sammanslagningen åt ett gammalt stift med ett annat sådant, anser
jag, för min del, vara ett förkastligt medel. Man må begagna det
ena eller det andra uttrycket om denna åtgärds beskaffenhet, säkert
är, att den komme att för den befolkning, som der lefver, kännas synnerligen
bitter och kränkande. Men, säger man, det är det enda medlet,

N:o SO. 44

Onsdagen den 25 April, f. in.

och sålunda måste det tillgripas. Enligt mitt förmenande är förliålkterbesättmde^^
.lcke sä(,ant'' Riksdagens historia visar mer än väl, att kamaf
biskops- rarno \ andra och långt vigtigare frågor än denna länge stått med
embetet i skilda åsigter, men att förhållandenas magt gjort, att än den ena än
•Xaltnar stift, flen andra kammaren böjt sig för dessa förhållanden, och slutligen har

("ort-) ett godt resultat vunnits. Jag vet icke, hvarför man icke skall kunna

hoppas, att så blir förhållandet äfven i denna fråga. Den starka utvecklingen
af förhållandena i Norrland bör väl göra sig så kraftigt
gällande, att Norrlands billiga anspråk härutinnan tager sig rätt förr
eller senare.

Men det medel, som nu skulle användas för att tidigare nå målet,
delningen af Heruösands stift, hvad betyder det? Jo, mina herrar, det
betyder dödsdomen öfver eu gammal vördnadsvärd och med kärlek

omfattad institution, som verkat utmärkt fördelaktigt och välsignelse bringande

under bortåt 300 år; och detta betyder icke litet. För mig
förefaller den omständigheten tillräckligt vigtig för att man icke annat
än i yttersta nödfall skall tillgripa en sådan utväg, och något sådant
nödfall föreligger icke.

No har man, då man talat om befolkningens önskan att vinna
skydd för sin stiftsstyrelse, låtit påskina, att man icke behöfver så
mycket fästa sig dervid, och att det är egentligen prestera, som satt
agitationen i gång, hvarjemte man jemfört dessa petitioner med petitionerna
om allmän politisk rösträtt. Härutinnan har man icke rätt.
Det har petitionerats icke blott ifrån presterskapet, utan år 1898 petitionerade
alla stiftets kyrkostämmor och hela landstinget enhälligt, och
nu har ett antal åt omkring 22,000 namn samlats på en relativt kort
tid, hufvudsakligen bland hemmansegare och den öfriga bofasta befolkningen.
Hvad kan man begära mera? På mig har det gjort ett både
rörande och imponerande intryck. Hvad är det då denna befolkning
begär? Begär den några nya förmåner, begär den att fä någonting af
Riksdagen? Nej. Den begär endast ödmjukt att få skydd för sina
faderueärfda rättigheter, och jag är förvissad, att Första Kammaren
icke skall neka den detta. Första Kammaren har en i ordets bästa
mening konservativ uppgift. Icke så, att allt, som är gammalt, skall
man ovilkorligen hålla på, utan när det gamla blir föråldradt och
bristfälligt, byt då ut det emot någonting annat och bättre, men så
länge eu institution som denna omfattas med så mycken kärlek och
förtroende, som nu är förhållandet, och så länge den verkar så fördelaktigt,
som stiftsstyrelsen inom Kalmar stift, så länge förtjenar den
att hållas uppe. Jag vågar derför till Kammaren framställa en ödmjuk
och vördsam hemställan, att Kammaren icke måtte svika den förhoppning
vi sätta till Kammaren.

Jag yrkar afslag ä utskottets hemställan.

Herr Cederberg: Då jag undertecknade denna motion, leddes jag
icke åt den jesuitiska satsen, som här uttalats och kastats emot vän -

Unsdagen den 25 April, f. in.

45 N o 30

11 ernå af förslaget, nemligen att »ändamålet helgar medlen». Det var Ifragamrt
tvärtom en annan sats, som ledde mig, nemligen det gamla ordspråket:
noden liar ingen lag». nJ- lnQk(l}u>

Men hvad innebär dä motionen? Man har tvistat derom och embete* \
gifvit olika tolkning åt densamma. För mig betydde den och Kalmar sätt
betyder den eu anhållan, att regeringen ånyo skall framlägga för Riks- <Forts.
dag och kyrkomöte frågan om Hernösands stifts delning. Den inuebär
vidare en önskan derom, att vid framläggandet af förslaget ånyo
skall fogas en utredning, utvisande, huruvida Kalmar och Yexiö stift
möjligen skulle kunna sammanslås och man derigenom lättare erhålla
en ny biskop i Norrland. Men den innphåller, enligt mitt förmenande,
icke en ovilkorlig begäran derom, att regeringens förslag skall upptaga
detta såsom ett vilkor. Visar regeringens utredning, att. en sådan
sammanslagning af stiften är möjlig, då är Riksdagen, om den aflåtit
skrifvelsen, bunden att acceptera det förslaget. Men visar Kougl. Maj:ts
utredning, att detta icke lämpligen kan ske, då är Riksdagen icke bunden
att fordra en sammanslagning af de två stiften för att få ett nytt
stift i Norrland. Detta är meningen med motionen, som jag fattat
den, och jag betviflar, att den kan annorlunda fattas.

För öfrigt, mina herrar, ber jag fä understryka, hvad den ärade
talaren på liallands-bänken i förbigående yttrade, att nemligen år 1893
beslöt denna kammare faktiskt en skrifvelse till Kongl. Maj:t, i hvilken
skrifvelse begärdes en utredning rörande sammanslagning af tvenne
stift. Det var då icke fråga om Kalmar och Vexiö stift, utan om
Kalmar och Visby stift. Här har principielt talats i dag emot all
sammanslagning af stift, derför att denna vördnadsvärda, gamla,
nödvändiga och kloka institution icke bör rubbas. Betyder da sammanslagning
af Kalmar och Vexiö stift i principielt hänseende — i det
hänseende, som motståndarne till förslaget talat om i dag — något
annat och mera än som begärdes i denna skrifvelse? Nej, enligt min
tanke är det alldeles samma sak, och följaktligen måste alla dessa
hårda ord, som äro rigtade emot Andra Kammarens majoritet, emot
kyrkomötets minoritet och motionärerna, med lika skäl rigtas emot
Första Kammarens uttalande år 1893.

Herr grefve och talman! Jag anhåller om bifall till utskottets
förslag.

Friherre Åkerhielm: Jag skulle, för min del, lifligt beklaga.

om Första Kammaren skulle frånträda den ståndpunkt, kammaren vid
trenne riksdagar intagit i nu föreliggande fråga. Att detta skulle
komma att ske genom ett bifall till utskottets betänkande har redan
påvisats af föregående talare, och det synes mig alldeles uppenbart,
att så blefve förhållandet. Väl har det sagts, att den skrifvelse, som
nu är ifrågasatt, icke skulle komma att binda eu kommande Riksdags
handlingsfrihet, men någon tvekan synes mig ej kunna råda derom,
att, om kammaren besluta!'' aflåtande af en skrifvelse med den motive -

N:o 30. 46

Onsdagen den 25 April, f. m.

Ifrågasatt ring och den hemställan, utskottets förslag innehåller, så har kamma åMwättande™?

också tagit pä. harul att 1)ifa,la en eventuel proposition om Kalmar
af biskops- stifts sammanslagning med annat stift.

embetet i Hvarför skulle nu Kammaren ändra sin ståndpunkt i frågan? Jo,

Kalmar stift, säger man — och detta är, såvidt jag kunnat finna, det egentliga och
(Forts.) onda skäl, som anförts derför —, den utgång, frågan vid flere riksdagar
erhållit i Andra Kammaren, visar, att Andra Kammarens medgifvande
till eu delning af Hernösands stift utan vilkor af sammanslagning af andra
stift icke kan vinnas. Denna uppfattning förefaller mig väl pessimistisk.

Det är sant, att Andra Kammaren, med växande majoritet, afslagit
framställningar om delning af Hernösands stift, men det röstetal,
med hvilket majoriteten öfverstigit minoriteten, var, äfven då det
var störst, icke mera än 33 röster.

Jag vill också hålla för sannolikt, att de motioner i frågan, som framkommit
vid senaste kyrkomöte och nu i år i Riksdagen, kunna hafva
varit egnade att hos de medlemmar af Andra Kammaren, som icke
vilja vara med om en delning af Hernösands stift utan att indraga ett
annat stift, öka förhoppningen att kunna genomdrifva sin vilja. Jag
vågar dock, för min de!, hoppas, att om motionens tillskyndare skulle
vilja med samma energi, som de hittills utvecklat för att bringa Kalmar
stift ur verlden, arbeta för att stämma opinionen i Andra Kammaren
för en delning af Hernösands stift utan något vilkor, den
goda saken också skall vinna seger.

Men äfven om en sådan seger länge skulle låta vänta på sig,
kan jag, för min del, icke vara med om att åstadkomma en i och för
sig väl berättigad och behöflig förbättring af de kyrkliga förhållandena
i Norrland på den väg, som här är ifrågasatt, eller genom en åtgärd,,
som skulle innebära en bestämd försämring af de kyrkliga förhållandena
i en annan del af landet och smärtsamt beröra denna landsdels
invånare.

Alan har sagt, att skadan för Kalmar stift af denna åtgärd blefve
obetydlig. En talare har till och med gått så långt, att han förklarat,
att skadan skulle blifva ingen. Man kan ju tvista om huruvida
skadan blir större eller mindre. Att skada uppkommer torde
vara stäldt utom allt tvifvel.

Men hvad man i alla händelser, enligt min tanke, icke kan tvista
om, är, att åtgärden skulle af Kalmar stifts invånare kännas såsom
ett hårdt slag. Man har här sökt förringa värdet af de petitioner
och framställningar, som ingått från nämnda stift. Men det synes
mig, som om det icke kan bestridas, att dessa petitioner utgöra ett
talande vittnesbörd om huru starkt befolkningen i stiftet är fästad
vid sin nuvarande, sedan århundraden bestående stiftsorganisation.

Hvad man icke heller kan tvista om, är, att denna stiftsorganisation
på ett verksamt och lyckligt sätt befordrat det kyrkliga lifvet
och den andliga utvecklingen i orten.

Och hvad som slutligen, enligt min tanke, är ovedersägligt, är

Onsdagen den 25 April, f. m.

47 N:o 30.

att den ekonomiska uppoffring, som kräfves för att Hernösands stift Ifrågasatt
skall kunna delas i två och Kalmar stift fortfarande få ega bestånd,
är så obetydlig, att den icke spelar någon rol i vår budget och att
den icke bör tilläggas något bestämmande inflytande vid denna frå- embetet i
gas afgörande. Kalmar stift.

Under sådana förhållanden, herr grefve och talman, tror jag, för (Forts.)
min del, att kammaren icke bör frångå den ståndpunkt, kammaren
förut intagit i denna fråga; och jag ber derför att fa ansluta mig
till dem, som yrkat afslag å utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande
hemstält samt vidare på afslag derå, och förklarade sig anse den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr von Friesen begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott hemstält
i utlåtandet n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 38;
Nej — 90.

På framställning af herr talmannen beslöts att till aftonsammanträdet
uppskjuta behandlingen af öfriga på föredragningslistan uppförda
ärenden.

Upplästes följande ingifna läkareintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr grefve W.

Nfö 30. 48 Onsdagen den 25 April, f. m.

von Ilallwyl är genom luftstrupskatarr hindrad under några dagar att
bevista Första Kammarens sammanträden, intygas.

Stockholm den 24 april 1900.

K. M. Bruzelius.
Medicine doktor.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Brehmer under
tiden från morgondagen till och med den 8 nästkommande maj.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande n:o 33,
i anledning af väckt motion om restitution af erlagd tull vid utförsel
af risgryn.

Kammaren åtskildes kl. 2,54 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1900; Mans Kungl. Hofböktryckeri.