1900. Första Kammaren. N:o 25

ProtokollRiksdagens protokoll 1900:25

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1900. Första Kammaren. N:o 25.

Torsdagen den 5 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Claeson aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående anslag för deltagande i de internationella gymnastikoch
idrottstäflingarna under verldsutställningen i Paris;

2:o) angående upplåtelse af mark från hemmanet Belgstena n:o 1
under Ribbingelunds kungsgård i Hjula socken och Öster Rekarne
härad af Södermanlands län till skolhustomt för Hjula församling;

3:o) angående anslag för meteorologiska centralanstaltens förseende
med dagliga meteorologiska telegram från Fseröarna och Island;
samt

4:o) angående anslag till forskningar efter svenska minnen i
främmande länder.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne mars.

Anmäldes och bordlädes

lagutskottets utlåtanden:

n:o 36, i anledning af väckt motion om lag angående vivisektion
af djur m. m.; och

n:o 37, i anledning af väckt motion om ändringar i kongl. förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894, äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 2, i anledning af väckt fråga om indragning till statsverket
af de s. k. marketenteri- och lägerkassornas inkomster; och

n:o 3, i anledning af väckt motion om undervisning i teknisk
hygien m. m. vid rikets tekniska läroverk.

Första Kammarens Prot. 1900. N:o 25.

1

N:o 25. 2

Torsdagen den 5 April.

Företogs val efter aflidne friherre Åkerhielm, Gustaf, af eu ledamot
för att deltaga i talmansöfverläggningarna; och befans, efter
valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedd

friherre Åkerhielm, Lars,................................................ med 61 röster.

Företogs val af en suppleant i konstitutionsutskottet efter aflidne
friherre Åkerhielm, Gustaf; och befans, efter valförrättningens slut,
dertill hafva blifvit utsedd

herr Torelius..................................................................... med 41 röster,

Herr talmannen tillkännagaf, att enligt mellan talmännen träffad
öfverenskommelse omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen kornme
att anställas vid kamrarnes sammanträden torsdagen den 19 i denna
månad öfver de voteringspropositioner för sådana omröstningar, som
då vore af båda kamrarne godkända, samt att det vore talmännens
afsigt att utsätta sammanträdet sagde dag till kl. 12.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 3 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen statsutskottets
utlåtanden n:is 50—52, bankoutskottets memorial n:o 12 och
lagutskottets memorial n:o 34.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 1 och 3 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande
anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 1—13.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Förhöjning i Punkten 14.
ajlöningen för

‘bakteriolo i Herr statsrådet Claesou: Herr grefve och talman, mina herrar!
vid jfcoro”imsL®^som herrarne af den föredragna punkten behagade finna, har Kongl.
institutet. Maj:t föreslagit, att aflöningen åt laboratorn i bakteriologi vid karolinska
institutet skulle bestämmas till 4,500 kronor. Utskottet åter
anser, att man borde stanna vid 3,000 kronor och har till stöd härför
åberopat, att 3,000 kronor är samma belopp, som Kongl. Magt föreslagit
Riksdagen att bevilja för laboratorn år 1894, fastän Riksdagen
då nedsatte beloppet från 3,000 kronor till 2,000 kronor. Det må
tillåtas mig att säga några ord för att söka lemna någon utredning
utöfver hvad statsrådsprotokollet innehåller. För min del tror jag,
att den af utskottet föreslagna aflöningen 3,000 kronor är för liten;

Torsdagen den 5 April.

3 Xso 25.

och det skulle vara godt, om Första Kammaren ville bevilja det af Förhöjning i
Kougl. Maj:t föreslagna beloppet. “fabor9*" ^

Denne laborator i bakteriologi har till hufvudsakligt åliggande bakteriologi
att genomgå en kurs med de studerande, som bereda sig till medicinera karolinska
kandidatexamen. Han skall genomgå eu kurs med dem i bakterio- institutet.
logiens teknik; han skall sätta dem in uti de väsentligaste bakterio- (Forts.)
logiska diagnoserna, lära dem att på egen hand känna igen difteri,
tuberkulos, tyfoid och en hel del andra bakteriologiska fenomen och
vidare under denna kurs gifva de studerande eu inblick i serum terapiens

principer. Det är för herrarne väl bekant, hvilken stor roll
den bakteriologiska vetenskapen spelar i våra dagar och med hvilka
jättesteg denna vetenskap går framåt. I denna vigtiga gren af medicinen
skall nu laboratorn vara de unge studerandenas undervisare.

Vidare har han nästan hvarje termin gifvit särskilda kurser för dem,
som redan äro medicine kandidater, och äfven för praktiserande läkare,
allt för att utbreda kännedom om bakteriologien; jag tror äfven, att
han gifver kurser för tandläkare och militärläkare. För att kunna
rätt undervisa, behof ver han ett högst betydligt material; efter de
uppgifter, jag fått från karolinska institutet, måste han, för att sköta
denna undervisning, hafva eft omfattande laboratoriematerial, bestående
af en fullständig samling bakteriekulturer. Dessa kulturer uppgå i

regel till 40 å 50 arter, som han måste renodla minst en gång i

månaden och samtidigt kontrollera genom experimentella försök och
färgning, och efter hvad som uppgifves, krafvel- detta arbete den
största noggrannhet och är ofantligt tidsödande. Han har äfven andra
funktioner, men dessa nu nämnda äro de vigtigaste. Allt detta och
förberedelserna härtill gör, att denne man är fullständigt upptagen
under hela läsåret af arbetena på laboratoriet och för dess räkning,
och kammaren känner mer än väl, hvilken stor omsigt måste användas,
för att ingen olycka skall inträffa; det minsta förbiseende å laboratorns
sida eller om han icke har tillräcklig uppsigt öfver dem, som sortera
under honom, kan medföra de största olyckor. Väl hafva vi i Sverige
inga exempel härpå, men herrarne känna, att utomlands hafva olycksfall
och dödsfall inträffat genom oförsigtighet på bakteriologiska laboratorier.
För min del tror jag derför, att det skulle vara lyckligt, om
kammaren behagade bestämma laboratorns aflöning till det af Kongl.

Maj:t föreslagna beloppet 4,500 kronor. Såsom ett ytterligare skäl
härför beder jag få påpeka, att Riksdagen har redan beviljat åt laboratorn
i fysiologi vid karolinska institutet en aflöning af 4,500 kronor,
och i en föregående punkt af åttonde hufvudtiteln har föreslagits och
jag förmodar kammaren också beviljat en aflöning åt laboratorn i
experimental fysiologi i Lund af 4,500 kronor.

Herr Billing: Jag skall blott bedja att få säga några ord med
anledning af herr statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet
anförande.

Såsom herrarne vid genomgående af åttonde hufvudtiteln finna,
har statsutskottet i de allra flesta punkter bifallit hvad Kongl. Maj:t
föreslagit såväl när fråga varit om stora anslag som om små. På en
och annan punkt har dock statsutskottet ansett sig böra och kunna

>'':<» 25. 4

Torsdagen den 5 April.

Förhöjning i gorå någon mindre afprutning; afsevärd är den icke, såvidt jag förstår,
aflöning en for^ någ0n punkt. Detta är en af dessa punkter, och utskottet har
bakterioiogi anseft sig kunna hafva ett godt stöd för sitt yrkande särskildt uti två
vid fcaro/msifcaomständigheter. Den ena är, att, när 1894 karolinska institutet och
institutet, sedermera Kongl. Majrt begärde anslag till en laborator i bakterioiogi,
(Forts.) man inskränkte sig till att begära en aflöning till denne af 3,000
kronor. Utskottet har icke kunnat inse, hvarför man, då man 1894
endast begärde 3,000 kronor, icke i år skulle kunna nöja sig med
samma summa. Härtill kommer — och detta är det andra skäiet —
att det blifvit eu praxis, jag vet icke om den gäller för alla fall, men
åtminstone i somliga, att till att begynna med bestämma laborators
lön till 3,000 kronor och sedan efter någon tid höja den till 4,500
kronor. Jag tror det har skett på andra ställen, men kan icke minnas
alla uppgifter jag fått vid behandlingen af åttonde hufvudtiteln. I en
punkt, som vi redan behandlat, nemligen i fråga om laboratorn i
fysiologi i Lund, har man dock ett exempel; hans aflöning har till
att börja med satts till 3,000 kronor, och först efter några års förlopp
har den höjts till 4,500 kronor.

Det är dessa skäl, som varit bestämmande för utskottets tillstyrkan,
och anhåller jag om bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren, hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. rekto- Punkten 16.

rernas vid

vissa läroverk Herr Wennerberg: Det är snart 40 år, sedan Riksens Ständer,
* med afseende på de femklassiga läroverkens olika numerär af lärjungar,

högre löne- funno för godt att, med Kongl. Maj:ts bifall, gifva åt dessa läroverks
grad. rektorer i Stockholm en lönetillökning af 500 kronor. Deras skrifvelse

härom hade följande lydelse:

»Enär hvart och ett af de femklassiga elementarläroverken i
hufvudstaden räknade vid pass 200 lärjungar, och då dessa skolor alltså
härutinnan ej endast stode framför de öfriga femklassiga läroverken i
riket, utan äfven öfverträffade de på reallinien fullständiga, samt ett
så betydligt antal lärjungar, hvaraf måste blifva eu följd, att ett vida
större antal lärare än det eljest vanliga vid dessa skolor tjenstgöra, i
många hänseenden förorsakade rektorerna ökade göromål, hade Rikets

Ständer medgifvit, att rektorerna vid elementarläroverken i----

Jakobs och Katarina församlingar i Stockholm må tilläggas löneförhöjning
med 500 riksdaler hvardera», etc.

Samma år gaf Kongl. Maj:t sin sanktion häråt och några år senare
äfven åt Östermalms femklassiga läroverk. Det fortgick så en
tid. Sedan kom en allmän löneförhöjning till rektorerna vid samtliga
de femklassiga läroverken i riket, med undantag af de nämnda
stockholmska. Emellertid har, på grund af den bestämmelsen,

N:o 25.

Torsdagen den o April. 5

att först efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring den dem tillerkända Ang. rektolönetillökningen
skulle utfalla, ställningen samtliga rektorerna emellan rtrn°s vld
kommit att blifva en annan, an den ursprungligen var och äfven var ; Stockholm
menad att vara. Rektorerna vid de öfriga femklassiga skolorna i riket, uppflyttning i
med ett mycket mindre antal lärjungar än dessa samma läroverk i högre lönehufvudstaden,
hafva nemligen kommit upp till samma lönesumma, som 9rndde
i Stockholm erhålla. Hvad Riksdagen och Kongl. Maj:t således ur- Oort8-)
sprungligen ansett billigt och rigtigt har omintetgjorts genom den
tillökning, som kommit samtliga de mindre femklassiga läroverken till
del, men, märkligt nog, icke hufvudstadens större.

Skulle någon vilja anmärka, att tiderna hafva förändrats mycket
mot fordom och att ställningen vid härvarande läroverk nu kanske är
en annan och mycket lättsköttare, så att det icke mera behöfves för
dessa läroverks rektorer att få denna tillökning särskildt utom rektorslönen,
så medgifves, att det har ändrats, men ändrats på ett alldeles
motsatt sätt — ett för läroverken mycket glädjande, men icke för
rektorerna. Ty då 200 var det lärjungeantal, som Riksens Ständer
och Kongl. Maj:t nämnde såsom maximum, och hvilket sattes såsom
gräns, öfver hvilken de rektorer, som i sin skola hade ett större
antal, skulle bekomma en lönetill ökning af 500 krön ox*, så har detta
gränstal icke minskats, det har i stället snarare föx*dubblats. De femklassiga
läroverken utgöra till antalet 22. Af dessa har den största
delen en numerär under 100 lärjungar. Sedan finnas några med ett
lärjungeantal något öfver 100. Endast 4 af de femklassiga lärovei*ken
hafva sprungit upp till eu numerär af öfver 200, ända till 400 lärjungar.
Dit höra de 3 femklassiga läroverken i hufvudstaden och ett i
Göteborg.

Det besvär, som häraf måste tillfogas rektorerna vid dessa läx*overk,
är naturligtvis vida större än det, som tillfogas rektoi*ei*na vid
de öfriga läroverken. Detta besvär är i hög grad betungande. I våra
statistiska tabeller och uppgifter står att läsa, huruledes ett större
lärjungeantal fordrar flere lärare. Då antalet lärare vid de femklassiga
läroverken i allmänhet går upp till endast 9, är detta antal vid
dessa största femklassiga läroverk här i Stockholm vid två af dem 14
och vid ett 18, och läroverket i Göteborg har 19 lärare. — Och dock
har man gifvit samma lön åt rektorerna vid de läroverk, som hafva
dubbelt så många lärare och lärjungar, som åt rektorerna vid de vanliga
femklassiga läroverken. Detta kan omöjligen vara med rättvisa
öfverensstämmande. Det är icke heller öfverensstämmande med den
åsigt, som en gång blifvit sanktionex*ad af Kongl. Maj:t på framställning
af Riksens Ständer.

Nu har en enskild motionär i Andra Kammaren begärt en rättelse
i detta afseende. Det är mig dessutom bekant, att rektorerna vid
härvarande femklassiga läroverk vändt sig till statsi*ådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet med eu önskan, att han måtte vidtaga
nödiga åtgärder i detta fall, och jag kan icke neka till att de åtgärder,
som vidtagits, äro fullkomligt formelt rigtiga. Jag vill äfven på
förhand säga, att jag icke har något yrkande emot hvad statsutskottet
hemstält, men jag vill inlägga i mina ord en varm önskan, att denna
orättvisa måtte sä skyndsamt som möjligt blifva borttagen och att nu

N:o 25. 6

Torsdagen den 5 April.

Ang. rekio- för tiden liksom förut samma sunda åsigt, att ett större och mera

remas vid maktpåliggande arbete också fordrar en större lön, måtte blifva iakt i

Stockholm f^gen^

uppflyttning i kn komité bär blifvit tillsatt för att afgifva yttrande öfver läro Mgre

löne- verkens organisation. Samma komité har fatt sig uppdraget att afgvad.
fatta utlåtande angående behöfliga lärarelöner. — Det var således ieke
(Forte.) ur vägem att man till denna komité sände den petition, som rektorerna
här i staden inlemnade till chefen för ecklesiastikdepartementet.
Ännu mindre kan man undra på att statsutskottet på grund häraf
ansåg, att saken borde uppskjutas till den tid, då komitén framkommit
med sitt betänkande och då detta ärende, hvarom jag nu talar, skulle
komma att få sin lösning i samband med andra hithörande. Men
alltför hardt är det för de lärare, som under tiden skola sköta dessa
ökade sysslor alldeles lönlöst och kanske rätt länge nödgas fortfara
med detta, då det väl icke vore omöjligt att antingen med Riksdagens
bifall eller också utanför Riksdagens bifall, med den rätt, som chefen
för ecklesiastikdepartementet har, skaffa dessa rektorer en ersättning
för deras ökade arbete. Jag tänker mig härvidlag såsom ganska möjligt
och tillika förhoppningsfullt, att en framställning göres från Kongl.
Maj:t till Riksdagen om tillåtelse att för den tid, som åtgår, innan man
kan fatta beslut om den allmänna löneregleringen, dessa rektorer, för
sina stora bigöromål, skulle af de medel, som finnas på förslagsanslaget
till de allmänna läroverken, få personlig ersättning för sitt arbete,
eller, i fall detta kräfde alltför lång tid, om departementschefen lemnade
dem hvardera en gratifikation på det mistade ersättningsbeloppet.
Så har ofta skett åt personer, som haft mycket mera att göra i samma
embetsställning än andra deras embetsbroder.

Jag har, som jag redan nämnt, icke något yrkande att göra. På
den punkt saken nu står är det tydligt, att hvad statsutskottet föreslagit
är fullkomligt riktigt. Icke heller lär man vidtaga eu partiel
löneförhöjning på grund af'' en enskild motion. Jag har emellertid begärt
ordet för att vända mig till den person, som närmast har med
saken att göra, med en vördsam anhållan, att han måtte tillgodose
det fullkomligt billiga krafvet att icke i aflöning sammanställa rektorerna
vid hufvudstadens femklassiga läroverk med rektorerna vid de
mindre femklassiga läroverken i det öfriga riket. Skilnaden i arbete
är alltför stor för att icke äfven skilnad i aflöning bör iakttagas.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält.

Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till Punkten 18.

understöd åt

folkhögskolor. Herr statsrådet Cl aéson: Den väsentligaste skilnaden mellan

Kongl. Maj:ts förslag och hvad utskottet här tillstyrkt är den, att
Kongl. Maj:t har föreslagit, att till en andra årskurs vid folkhögskola

7 Ji:o 25.

Torsdagen den 6 April.

skall kunna utgå statsanslag med högst 2,000 kronor, under vilkor bland Anslag till *
annat, att landsting, kommuner eller enskilde lemna lika mycket, däfolkhögskolor.
deremot utskottet har nedbringat beloppet till 1,000 kronor. Utskottet (Forts )
åberopar såsom skäl härför, att de komiterade, som tillsattes af det
sjunde allmänna folkhögskolemötet, icke skulle ansett, att för denna
andra årskurs behöfdes mera än 2,000 kronor, och till det beloppet kommer
man, enligt utskottets förmenande, om staten bidrager med 1,000
kronor, under vilkor, att från andra håll skallas lika mycket. Jag vagar
för min del tro, att utskottet icke rätt har fattat dessa folkhögskolekomiterades
mening; hela deras framställning går ut pa att fa ökadt
anslag för folkhögskolorna dels för att kunna förbättra de vid dem
anstälda lärarnes ställning och dels för att erhålla mera medel till
undervisningsmateriel och en del andra omkostnader för folkhögskolorna.

Hvad beträffar denna andra årskurs, säga komiterade, att det anslag,
som nu kunde utgå, nemligen 1,000 kronor af statsmedel, under vilkor,
att lika belopp lemnades från annat håll, »vore ej tillräckligt^ för
ändamålet, utan borde kunna stiga till 2,000 kronor, så att det medgåfve
anställande af tillräckliga lärarekrafter»; vidare säga komiterade litet
längre fram, att detta anslag »till den andra årskursen eller den öfre
afdelningen borde kunna utgå utan fordran af motsvarande belopp i
öfriga inkomster»; och då komiterade slutligen sammanfatta sina petita,
yttra de, att till den andra årskursen bör kunna utgå 2,000 kronor »men
oberoende af det belopp, hvartill öfriga inkomster uppginge». För min
del har jag fattat detta så, att komiterade för folkhögskolorna hafva
begärt, att statsbidraget skulle ökas till 2,000 kronor, men att dervid icke
skulle fästas såsom ett alldeles oeftergifligt vilkor, att från landsting,
kommuner eller enskilda lika belopp skulle anskaffas, utan att detta
anslag af 2,000 kronor skulle kunua utgå, äfven om sammanskottet från
andra håll blefve något mindre. Bifaller nu Första Kammaren utskottets
hemställan, komma, hvad beträffar andra årskursen, folkhögskolorna
icke i någon bättre ställning, än hvari de för närvarande äro,
ty alltsedan 1878 komma de i åtnjutande af ett anslag af 2,000 kronor,
nemligen 1,000 kronor af statsmedel, under vilkor, att lika belopp skaffas
från annat håll. Således skulle den andra årskursen sta på samma
punkt, som den nu står, ty den har icke fått något förökadt understöd.

För min del får jag bekänna, att jag har mycket stora sympatier
för folkhögskolorna. Efter mitt omdöme hafva de på ett förtjeustfullt
sätt arbetat sig fram. Jag tror således, att hvad staten gör för att
understödja dessa bildningscentra på landsbygden kommer att blifva
mycket värderikt; och jag vågar hoppas, att kammaren skall visa sitt
intresse för folkhögskolorna genom att bifalla Kongl. Maj ds förslag i
hvad det afser äfven den andra årskursen eller att anslaget till densamma
måtte bestämmas till högst 2,000 kronor, under vilkor, att lika
belopp anskaffas från annat hålk

Herr Billing: Att statsutskottet för sin del visat sympati för
folkhögskolorna och deras verksamhet, har det ådagalagt genom det
förslag, som här föreligger, h vilket innebär en så väsentlig förbättring
och ett så mycket större anslag från statens sida, att höjningen enligt

N:o 25. 8

Torsdagen den 5 April.

Anslag till statsutskottets förslag uppgår till 100 procent af det nuvarande. Det
''folkhögskolor ä.r blunda >cI{e brist på intresse för folkhögskolorna, som dikterat den
° (Forts°)0r''M*a förändring, statsutskottet gjort i eu enda punkt i den kongl.

propositionen, utan statsutskottet har ansett sig böra göra denna förändring,
derför att af den kongl. propositionen synes framgå, att denna
förändring var en nödvändig konseqvens just af regeringens proposition.
De komiterade, som folkhögskolemötet tillsatt, inkommo till Kongl.
Maj:t med begäran om allehanda förhöjningar, och alla deras äskanden
hafva i all hufvudsak blifvit bifallna, hvilket äfven skett i denna punkt,
der utskottet gjort en förändring i Kongl. Maj:ts proposition. Komiterade
hafva sagt, att folkhögskolorna för en andra årskurs behöfva ett
belopp af 2,000 kronor. De begärde då, att Kongl. Maj:t skulle skaffa
dem dessa 2,000 kronor, och de anhöllo dessutom, att med afseende å
dessa 2,000 kronor det vilkor icke skulle stipuleras, som varit fästadt
vid hittills utgående anslag, nemligen att från landsting, kommuner
eller enskilde skulle utgå ett lika stort bidrag som det, hvilket lemnades
från statens sida. Kongl. Maj:t har dock, såsom jag finner, på
fullgoda grunder ansett, att den garanti, som ligger deruti, att enskilde
eller kommuner bidraga till folkhögskolorna lika mycket som staten,
bör bibehållas utöfver hela linien, således äfven i afseende på andra
årskursen. Derför har också regeringspropositionen faststält detta
vilkor. Enligt densamma skulle emellertid folkhögskolorna för en
andra årskurs kunna få 4,000 kronors anslag, men sjelfva hafva de
förklarat, att de icke behöfva mer än 2,000 kronor. Det är väl ändock
icke skäl att bevilja mer, än de sjelfva hafva begärt, och som de sjelfva
sagt sig vara i behof af, och det beviljar man, om Riksdagen bifaller
statsutskottets förslag, till hvilket iag derför anhåller att få vrka
bifall.

Herr Wennerberg: Det gäller här 10,000 kronor åt ett ändamål,
hvilket, om äfven dess nytta för några tiotal af år sedan mycket betviflades,
numera lyckats vinna allmänna sympatier på grund af det
kraftiga och utmärkta sätt, hvarpå saken förts framåt, och jag skulle
för min del mycket beklaga, om kammaren satte sig emot Kongl. Maj:ts
proposition i detta fall.

Såväl af den ganska utförliga berättelse, som finnes intagen i den
kongl. propositionen, som ock utaf det uttalande, som här gjorts af
departementschefen, framgår tydligt, att den här föreslagna siffran icke
blifvit godtyckligt vald på grund af de s. k. förtroendemännens något
sväfvande uttalande, som gjordes vid folkhögskolemötet i Göteborg,
utan siffran grundar sig på en ingående undersökning, som endast
kunnat åstadkommas inom ecklesiastikdepartementet.

Det har visat sig, att det intresse, hvarmed särskildt Andra Kammaren
omfattat folkhögskolorna, icke varit ett fåfängans utan ett verkligt
framåtsträfvandets intresse. I detta ligger ock något att taga
vara på. Jag har sjelf redan ifrån början varit med om anslagen till
folkhögskolorna, och under några år har jag äfven varit ordförande
inom styrelsen för en af landets folkhögskolor. Enligt min mening
har denna institution från början och allt igenom utvecklats på ett
sätt, som varit i hög grad glädjande.

Torsdagen den 5 April.

9 N:o 25.

Jag vill tillägga ännu ett skäl för bifall till det af Kongl. Maj:t Andag
äskade, högre beloppet. Det har erkänts af den förre talaren och detfolkhögskolor
måste väl erkännas af oss allesamman, att det tillmötesgående i af-7
seende å anslagen till våra högre undervisningsanstalter, som visats af °r s''
Andra Kammaren, är väl värdt att röna ett motsvarande tillmötesgående
från Första Kammaren, då det gäller allmogens läroanstalter,
främst de af Andra Kammaren med särskilt intresse omfattade folkhögskolorna.
Jag skulle beklaga, om denna kammare, sedan vi med
glädje sett, huru Andra Kammaren frikostigt behandlat Kongl. Maj:ts
proposition i afseende å »den lärda» undervisningen, skulle fatta sitt
beslut i enlighet med statsutskottets hemställan, äfven om utskottets
utlåtande skulle vara i viss mån befogadt. Dervid skall jag be att få
tillägga, att, äfven om utskottets mening är rigtig, den dock icke är
det mera än aritmetiskt. Längre sträcker sig nemligen icke dess
rigtighet.

Det vore nemligen oklokt, om vi beträffande denna institution, öfver
hvilken kontroll öfvas derigenom, att de närmast intresserade få tillskjuta
de felande medlen, sedan staten gifvit sitt bidrag — eu mycket
god kontroll, bättre än de flesta andra — nu skulle draga oss tillbaka
och säga: hvad som nu begäres är för mycket, folkhögskolorna kunna
väl hjelpa sig med 10,000 kronor mindre, då ju anslag till 10,000
gånger 10,000 kronor högre blifvit beviljade, utan att dervid en så
effektiv kontroll förefunnits.

Jag kan således icke annat än på det högsta instämma uti hvad
chefen för ecklesiastikdepartementet nyss anfört, helst jag, liksom han,
måste erkänna mig vara en varm vän af folkhögskolan, sådan nemligen
den i vårt land utvecklat sig. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Blomberg: Jag begärde ordet för att framställa ett yrkande
om afslag å statsutskottets förslag och om bifall till reservationen.
Ett sådant yrkande har emellertid sedan blifvit gjordt, och
jag kunde derför inskränka mig till att instämma i detta. Men då
jag erhållit ordet, vill jag också gifva skäl för detta mitt yrkande
samt framhålla, att, så vidt jag förstår, de af statsutskottet anförda
skälen för att pruta å de belopp, som Kongl. Maj:t för folkhögskolorna
begärt, icke synas mig vara tillräckliga.

I Kongl. Maj:ts proposition föreslås, att anslag skulle kunna gifvas
till folkhögskolas andra årskurs med belopp af högst 2,000 kronor.

Häremot invänder utskottet, att folkhögskolornas komiterade beräknat,
att man skulle kunna nöja sig med ett statsanslag af 2,000 kronor
för hvarje andra årskurs, och detta utan att ovilkorligen skulle erfordras
ett lika stort belopp från landsting, kommuner eller enskilde,
och att sålunda statsanslag af 1,000 kronor skulle för ändamålet vara
till fyllest, om man fordrar motsvarande bidrag från andra håll.

Mig synes, som om detta komiterades uttalande närmast har afseende
på de allmänna ekonomiska förutsättningarna för denna andra
årskurs, men att deremot af detta alls icke framgår, att man icke väl
kan tänka sig förhållanden, under hvilka eu dylik andra årskurs på
grund af ett mycket stort lärjungeantal eller andra omständigheter,

N:o 25. 10

Torsdagen den 6 April.

Anslag till
understöd åt
folkhögskolor
(Forts.)

som påfordra större utgifter, kan betinga större belopp. Om nu detta
; större behof vitsordas derigenom, att vederbörande landsting, kommuner
eller enskilde förklara sig villige att bidraga till det till 3,000 eller

4.000 kronor beräknade behofvet för denna andra årskurs, bör väl
äfven staten vara i tillfälle att lemna ett större bidrag för att i rikare
mått kunna tillgodose det vigtiga uppfostringsintresse, hvarom här är
fråga. Enligt det förslag, som innebålles i den kongl. propositionen,
skulle Kong]. Maj:t ega att till denna andra årskurs bevilja ett anslag
af högst 2,000 kronor, under förutsättning att det af Kongl. Maj:t
lemnade anslaget alltid skulle motsvaras af ett lika stort belopp, lemnadt
af kommuner och enskilde. De större beloppen af statsmedel,
som möjliggöras genom den kongl. propositionen, skulle sålunda komma
till användning, endast om Kongl. Maj:t pröfvat dem behöfliga och
funnit, att motsvarande belopp från andra båll anvisats.

Då jag sätter ifrågavarande läroanstalter högt och hoppas, att de
fortfarande skola kraftigt bidraga till vårt folks uppfostran och upplysning,
synes mig också förefinnas alldeles tillräcklig anledning att
bevilja detta lilla anslag, hvilket helt visst icke kommer att utgå med

10.000 kronor, då det ju endast kan blifva i undantagsfall, som större
belopp komma att kräfvas för en andra årskurs än de af komiterade
beräknade 2,000 kronorna.

Jag tillåter mig derför, herr grefve och talman, att yrka afslag
å statsutskottets framställning och att med anslutning till den i denna
punkt utaf herr H. Andersson in. fl. afgifna reservation yrka bifall till
Kongl. Majrts proposition.

Herr Billing: Med anledning af de siste talarnes anföranden ber
jag endast att få upprepa ett par satser, som jag uttalade, när jag
förra gången hade ordet. Det ena är det, att statsutskottets förslag
visar ett mycket stort intresse för folkhögskolan samt att i afseende
å detta intresse icke finnes någon som helst motsats mellan statsutskottets
ledamöter från Första och Andra Kammaren. Här har icke
varit tal om att i detta stycke kammare skulle ställa sig emot kammare,
utan här har det helt enkelt galt att besvara den frågan, huru
mycket man konseqvent och rigtigast bör bevilja. Statsutskottet kar
då ansett, att, när målsmännen för folkhögskolorna sagt, att de behöfva

2.000 kronor för inrättande af en andra årskurs, de också då böra få

2,000 kronor, och att man icke bör ställa så till, att de kunna få 4,000
kronor. Äfven om man har aldrig så starka sympatier för eu sak,
måste man i alla fall taga hänsyn till det faktiska, och det är väl icke
skäl, att Riksdagen i denna punkt frångår den ställning, Riksdagen
säkerligen i alla andra frågor skulle intaga, och beviljar mera, än hvad
vederbörande sjelfva sagt sig behöfva.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Wieselgren: Jag vill endast påpeka, att det är för eventuella
fall, som det lilla belopp, om hvilket striden står, skulle komma
att behöfvas; och det synes mig i öfrigt vara bra litet att tvista om.

Det är ingen nyhet jag uttalar, när jag påminner kammaren om
att folkhögskolorna vid sitt första uppträdande här i landet möttes

Torsdagen den 5 April.

11 >'':o 25.

med ganska stort misstroende, och att detta misstroende särskildt inom Anslag Ull
denna kammare var ganska starkt. På grund af den utveckling, de folkhögskolor
sedermera tagit, har denna misstro allt mer och mer paralyserats, och''0
vi stå nu inför det glädjande faktum, att folkhögskolorna i hela landet or
åtnjuta det största förtroende. Man inser litet hvar, att folkhögskolan
har en mycket stor betydelse, i synnerhet i dagar, när från den
klass, som i folkhögskolan får sin vidare utbildning, ganska många
krafter sedermera tagas i anspråk i mångfaldiga och vigtiga värf. Jag
behöfver dervidlag väl icke påpeka det kanske allra vigtigaste: representantkallet
i Riksdagen.

Vid sådant förhållande och då det är ett faktum, att en stor del
af Andra Kammarens representanter inom statsutskottet reserverat sig
till förmån för den kongl. propositionen, tror jag verkligen, att både
sakliga och formella skäl tillräckligt tala för att Första Kammaren
äfven bör förena sig om bifall till Kongl. Maj:ts proposition, till hvilken
jag yrkar bifall.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl.

Maj:ts i ämnet gjorde framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 18 af
sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt den
skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifaller
denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 49;
Nej — 43.

S:o 25. 12

Torsdagen den 5 April.

Punkten 19.

Utskottets hemställa!! bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Punkten 21.

Utskottets hemställan bifölls.

Höjning af Punlcten 22.

lönen för

grufvetenHcap Herr Nisser: Uti ingressen till punkten 22 heter det, att

vid tekniska Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att höja den till professorn i
högskolan, grufvetenskap vid tekniska högskolan från staten utgående aflöning
från dess nuvarande belopp, 4,700 kronor, till 6,000 kronor, och
utskottet säger: »Utskottet har ansett sig böra tillstyrka, att sådan

förhöjning af professorns i grufvetenskap aflöning af statsmedel må
af Riksdagen beviljas, att nämnda aflöning med tillägg af det från
jernkontoret till ifrågavarande professor numera utgående anslag å 500
kronor må uppgå till samma belopp, hvarmed professorerna vid tekniska
högskolan i allmänhet äro aflönade, eller 6,000 kronor.» Statsutskottet
försöker sig här på att lösa ett problem med en imaginär qvantitet,
hvilket är hardt när omöjligt. Den imaginära qvautiten är nemligen
det från jernkontoret påräknade anslaget å 500 kronor.

Då jag har den äran att tillhöra styrelsen för jernkontoret, skall
jag tillåta mig konstatera, att hvad herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet anfört i den kongl. propositionen, och hvilket
återfinnes på sid. 101 i statsutskottets utlåtande, står i full öfverensstämmelse
med verkliga förhållandet. Det förhåller sig nemligen så,
att den nuvarande professorn i grufvetenskap under flera år uppburit
en gratifikation från jernkontoret af 500 kronor, föranledt dels utaf
hans långvariga, nitiska och framstående arbete uti grufvetenskapens
tjenst, hvarigenom han naturligtvis varit bergshandteringen till stor
nytta, och dels af det förhållandet, att jernkontoret årligen anslår
medel för elevernas vid bergsskolan undervisning i praktiska värf. För
resor, mätningar och studium af olika slags arbeten i grufvor har jernkontoret
anslagit ända upp till 15,000 kronor, hvilka styrelsen för
tekniska högskolan haft rättighet att från jernkontoret reqvirera.

Jernkontoret har nu visserligen under många år lemnat 500
kronors gratifikation till professorn i grufvetenskap, men om det här
föreliggande förslaget skulle af mig i min egenskap af medlem i styrelsen
för jernkontoret godkännas opåtaldt, skulle härigenom möjligen
kunna anses fastslaget, att jernkontoret vore skyldigt att bidraga till
aflöning på ordinarie stat åt en statens tjensteman. Detta vore ju
dock en orimlighet. Utskottet har heller icke afgifvit någon som helst
motivering för detta försök att krypa bakom jernkontoret, då det
gäller att tilldela professorn i grufvetenskap samma lön som öfriga

Torsdagen den 5 April.

18 N:o 25.

professorer. Utskottet medgifver, att denne professor bör vara be- Höjning af
rättigad till 6,000 kronors lön lika väl som öfriga professorer vid >Snen för ^
tekniska högskolan, och deruti har utskottet fullkomligt rätt. InnVetenskap
hafvaren af denna befattning måste hafva ganska stora insigter uti‘t,;<j tekniska
många och stora discipliner. Det är icke endast fråga om den praktiska högskolan.
grufundervisningen, utan denne professor måste äfven undervisa i (Forts.)
mineralogi och kristallografi, i geologi och geodesi, i bergsvetenskap,
i kemi m. m. Gifvet torde sålunda vara, att icke hvem som helst
kan bekläda denna professur.

Det skulle vara intressant att höra den grund, på hvilken utskottet
baserat sitt förslag. För min del ber jag endast att få tillkännagifva,
att de här ifrågasatta 500 kronorna från jernkontoret icke få påräknas
såsom ett ordinarie anslag för statens behof. Det är ju möjligt, att
jernkontoret kan finna med sin fördel förenligt att äfven framdeles
med detta bidrag understödja undervisningen i praktisk grufvetenskap,
men jag vill dock fritaga jernkontoret från att genom detta anslag
för alltid vara bundet att tillskjuta den del af denna professorslön,
som staten icke vill lemna.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra får jag hemställa, att
Kongl. Maj:ts förslag måtte vinna kammarens bifall, nemligen att lönen
för professorn i grufvetenskap bestämmes att utgå med 6,000 kronor,
utan att deruti inräknas något som helst tillskott från jernkontoret.

Herr Billing: Med anledning af den sista talarens anförande ber
jag få säga några ord. Hvad först angår den frågan, med hvad rätt statsutskottet
vid beräkningen af professorns i grufvetenskap lön tagit med i
räkningen det anslag, som till honom utgår från jernkontoret, får jag
endast hänvisa till att så skett under eu läng följd af år förut. Denne
professors aflöning har sedan gammalt satts lägre än de öfrigas just
med hänsyn till ersättningen från detta andra håll. Om nu detta är
en origtighet, så är det dock ej en origtighet, som detta års statsutskott
funnit upp, utan den är fastslagen sedan gammalt. Hvad
sjelfva saken beträffar, så får jag här erkänna, att jag inom afdelningen
yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag och att jag naturligtvis också
derför för min personliga de! gerna ser, att Kongl. Maj:ts proposition
bifalles, men jag anser mig dock böra angifva de skäl, som dikterat
utskottets beslut.

Det var väl i synnerhet, oafsedt den omständigheten, att han åtnjuter
arfvode eller gratifikation från jernkontoret, den omständigheten,
att den nuvarande professorn i grufvetenskap är 65 år gammal och
sålunda nära pensionsmessig, som det icke ansågs vara skäl att nu
höja aflöningen för honom. Man antog, att den hufvudsakliga afsigten
med den kongl. propositionen vore att bereda denne professor pension
lika med de öfriga professorerna, och det var också af den anledningen,
som utskottet fördelade den föreslagna aflöningen så, att sjelfva lönen
blefve lika stor, som om hela aflöningen vore 6,000 kronor. Som jag
redan nämnt, så har jag för min personliga del alldeles ingenting emot,
att Kongl. Maj:ts proposition bifalles, men jag anser mig dock böra
säga ännu en sak, och det är den, att, på sätt herrarne också finna
af reservationen, gjordes inom utskottet en invändning emot utskottets

»so 25. 14

Torsdagen den 24 Mars.

Höjning aj förslag. Man sade, att derest syftet med denna proposition vore att
lonen for bere(ja ftl]l pension åt professorn i fråga, så vore detta icke den rätta
graf vetenskap vägen, utan om den saken borde göras särskild framställning. Nu är,
vid tekniska som lierrarne veta, Andra Kammaren alltid mycket ömtålig, så snart
högskolan, fråga är om pensionering af tjensteman, och derför skulle ju också
(Forts.) möjligen kunna inträffa, att den nu af mig refererade invändningen
derstädes vunne genklang, och af samma skäl är jag ej heller rigtigt
viss om huru vida det kan vara klokt, med hänsyn till denne professors
fördel, att nu antaga den kongl. propositionen, men det öfverlemnar
jag åt lierrarne att sjelfva bedöma. För min del är jag ju
skyldig att yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Nisser: Jag kan icke annat än tacka den föregående ärade
talaren för den modifikation, som han inlade i sin reservation emot
mitt yrkande. Han sade, att skälet, hvarför man här tagit sig för att
beräkna dessa 500 kronor från jernkontoret, var det, att dessa utgått
under så många år. Men jag ber då att få upplysa, att den förre
chefen för bergsskolan uppbar en gratifikation från jernkontoret af

3,000 kronor årligen för de stora förtjenster han inlagt om jernbaudteringen.
Anse herrarne, att det vant rätt af statsutskottet att, med
vetskap om detta förhållande, dekretera: »vi sätta ned hans lön med

3,000 kronor» ? Den nuvarande chefen har 1,000 kronor i årligt arfvode
af brukssocieteten, och på lika god grund skulle utskottet då kunna
säga: »vi taga bort 1,000 kronor af lönen, ty han har 1,000 kronor i
gratifikation». Herrarne torde finna, att detta skulle hafva varit logik.

Hvad slutligen beträffar det skälet, hvarför utskottet ej velat låta
lönen nu uppgå till fullt 6,000 kronor, nemligen att den nuvarande
innehafvaren af befattningen vore så gammal, att han snart vore pensionsmessig,
så måste jag bekänna, att detta var ett — tarfligt skäl!
Jag tror mig veta, att han icke ämnar begagna sig af denna löneförhöjning,
utan att han tager afsked mycket snart. För öfrigt trodde
jag, att det här ifrågavarande anslaget skulle bestämmas icke med
hänsyn till professurens nuvarande innehafvare, utan med hänsyn till
hvad lönen för framtiden lämpligen anses böra fastslås till.

Då jag icke anser nödigt att vid en kommande riksdag föra en
lång, förnyad diskussion om denna fråga, så är väl enklast och naturligast
att nu tillmötesgå såväl Kongl. Maj:t som högskolans styrelse
och alla dem, hvilka förstå denna sak, samt anslå 6,000 kronor till
denna professur i grufvetenskap, hvartill jag fortfarande yrkar bifall.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall
till utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den
skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla
denna framställning oförändrad; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 23—30.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Torsdagen den 5 April.

15 N:o 25.

Punkten 31. Förhöjd

aflöning för

Herr Boström, Filip: Den frikostighet, som statsutskottet, sin^“[vyköpingt

vana likmätigt, visat äfven i år i fråga om anslagen under åttonde hospital ^
hufvudtiteln, har dock icke sträckt sig till ifrågavarande punkt.

Här föreligger ett förslag att höja sysslomannens vid Nyköpings
hospital aflöning från nu utgående 800 till 2,800 kronor. Anledningen,
hvarför denna lön är så obetydlig som 800 kronor, är den, att
sedan många år tillbaka befattningen alltid varit förenad med länsbokhållaretjensten
i Södermanlands län. Nuvarande innehafvaren af
tjensten har under en lång följd af år icke kunnat tjenstgöra, utan
har hela det lilla arfvodet under denna tid oafkortadt utgått till vikarien.
Då denna lön bestämdes till 800 kronor, fans icke mer än ett
sjuttiotal patienter vid hospitalet, men genom vid olika tillfällen beviljade
anslag hafva derstädes tillbyggts tvenne nya paviljonger, och antalet
patienter har under denna tid ökats till 140. Under extra anslag
förekommer vid dagens behandling af denna hufvudtitel ett förslag af
statsutskottet att ytterligare bereda plats för ökad t antal patienter vid
samma hospital, hvarigenom numerären der skulle komma att uppgå
till 173.

Nu har utskottet ansett, att man icke bör bevilja högre lön än
1,800 kronor, då antalet patienter »i alla fall understiger patientantalet
å samtliga de hospital inom riket, hvilkas sysslomän åtnjuta 2,800
kronors aflöning». Det hospital, hvilket i afseende å antalet patienter
står närmast hospitalet i Nyköping, är i Göteborg på Hisingen, der
antalet är 175, sålunda en skilnad enligt Kongl. Maj:ts nu framlagda
utredning af endast 2 patienter. Men härtill ber jag att få nämna,
att det utan tvifvel kommer att snart göras framställning hos Kongl.

Maj:t om ombyggnad af den gamla hospitalsbyggnaden i Nyköping,
enär en del af de gamla lokalerna derstädes icke kunna användas till
deras ursprungliga ändamål, och att samtidigt med denna omändring,
hvilken verkställes af underhållsmedel, kommer ytterligare att beredas
plats för 4 patienter. Sålunda äro vi uppe på siffran 177, under det
att Göteborg blott har 175.

Nu har utskottet såsom skäl för nedsättningen af detta belopp
anfört, »att vid bestämmandet af aflöningsförmånerna för hospitalssysslomän
patienternas vid hospitalen antal icke bör vara ensamt afgörande»,
men utskottet har ej tramstält, å hvilka andra syften man
skall taga sigte vid bestämmande af dessa löner, och utskottet har,
som sagdt, såsom hufvudskål slutligen anfört, att icke något hospital
finnes, som med detta patientantal har högre aflöning för sin syssloman.
Jag har bemött detta genom att visa, att, innan den nye tillträdaren
tager emot lönen i fråga, antalet patienter vid Nyköpings
hospital är faktiskt högre än i Göteborg, hvarest löuen för närvarande
utgår med 2,800 kronor. Jag har enskildt hört uppgifvas, att ett skäl
för denna nedsättning skulle vara, att vid anordnande af asyler vid
redan befintliga hospital har sysslomannalönen icke bestämts så högt
som denna. Dervid förhåller sig så, att vid alla de hospital, der asyler
finnas, bestrides denna sysslomannabefattning af samma person, och

N:o 25. lfi

Torsdagen deri 5 April.

Förhöjd vid de större af dessa har sysslomannen, förutom en ganska hög lön
aflöning for gågom syssloman, derjemte dels haft biträde utaf en eller två bokhål>nd
‘Nyköpinga r e med 800 kronors lön och allting fritt och dels har till lians hjelp
hospital, varit anstäldt ett särskilt skrifbiträde. Jag ber att få nämna, att t. ex.
(Forte.) i Lund, hvarest patientantalet är 1,224, utgår sysslomannens lön med
4,200 kronor, hvarjemte han till biträde har tvenne bokhållare, hvilka,
utom fri kost, vedbrand och lyse, hafva en kontant lön af 800 kronor.
Ett mindre hospital är t. ex. Piteå med ett patientantal af 300, och
der åtnjuter sysslomannen en lön af 3,200 kronor jemte 300 kronor
till skrifbiträde.

Vid tillsättandet af den nya platsen kommer sysslomannen ej att
få förena denna tjenst med någon annan. Han skall sköta hela den
stora korrespondensen samt ansvara för hela uppbörden, hvilken samtidigt
med patientantalets ökande kommer att växa, och jag hemställer
till kammaren, om det under sådana förhållanden kan vara rigtigt att
sätta en sådan uppbördsman lön till så lågt belopp som 1,800 krouor.
Man rekryterar nu dessa sysslomannabefattningar med bokhållare från
de större hospitalen och asylerna, och en sådan från Lund är nu anstäld
i Nyköping med hela lönen i arfvode. Denne har naturligtvis
förmåtts att taga emot tjensten endast på den grund, att han derigenom
meriterar sig att snarast möjligt erhålla ordinarie sysslomannabefattning.

Då jag nu visat, att de skäl, som här förebragts för nedprutande
af det begärda anslaget, icke hålla streck, enär det här ifrågavarande
antalet patienter kommer att ganska snart öfverstiga patientantalet
vid de hospital, der lönen utgår med 2,800 kronor, så tillåter jag mig
yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag och sålunda afslag på statsutskottets
föreliggande framställning.

Herr statsrådet Claeson: Jag ber att få hänvisa till de siffror

och uppgifter, hvilka den siste talaren lemnat beträffande patientantalet
vid Nyköpings hospital och sysslomannens aflöningsförmåner.
För närvarande är denne tjenstemans lön 800 kronor jemte boställsvåning
och vedbrand. När patientantalet ökas, såsom jag hoppas genom
godkännande af en efterföljande punkt i Kongl. Maj:ts proposition,
till 173, så är naturligt, att en högst väsentlig tillökning erfordras i
sysslomannens aflöning. Kongl. Maj:t har då föreslagit, att aflöningen
skulle höjas till 2,800 kronor. Det kan tyckas vara ett betydligt
språng från 800 till 2,800, men förhållandet är, såsom jag tror den
ärade talaren också nämnde, att när denna siffra 800 kronor bestämdes
såsom lön åt hospitalssysslomannen, så förenade denne med sin tjenst
vid hospitalet annan aflönad befattning, hvilket också mycket väl lät
sig göra på den tiden, eller 1885, då ifrågavarande obetydliga lön bestämdes.
Men nu är förhållandet helt annorlunda och blir det ännu
mer genom den senast ifrågasatta tillökningen, och då blir det, enligt
hvad den nuvarande generaldirektören för medicinalstyrelsen meddelat
mig, nödvändigt att vid hospital af den omfattning som Nyköpings
sysslomannen uteslutande egnar sig åt denna sin befattning. Då ber
jag att få hemställa till kammaren, huruvida det kan anses lämpligt
att, såsom utskottet föreslagit, aflöna denne syssloman med allenast

Torsdagen den 5 April. 17 >'';o 25.

1,800 kronor. Han skall ju handhafva all uppbörd och hela den eko- Förhöjd
nomiska förvaltningen, månne det då icke blifver i stort sedt en miss- afl°nin9 f°r
hushållning att sätta aflöningen så lågt, att man derigenom tvingar^*^”™"^
denne tjensteman och drifver honom ut att söka sig om, hvar han må hospital.
kunna förskaffa sig någon biförtjenst för att kunna lefva. Bifalles (Forts.)
deremot det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, 2,800 kronor, så kan
ju direktionen derigenom med fog ha den fordran på sysslomannen, att
han uteslutande använder sin tid i hospitalets, d. v. s. i statens, intresse.

Herr Billing: Muntrare kan man hafva än att försvara en sådan

här hufvudtitel med så många punkter, helst då frågan gäller nedprutningeu
å föreslagna löner.

Det enda skål, som anförts till stöd för den kongl. propositionen
under denna punkt, är patientantalet vid Nyköpings hospital, det antal,
som visserligen icke nu finnes, men som antagligen kommer att snart
finnas der. När nu detta är det enda skäl, som andragits, så ligger
det naturligtvis nära till hands och har varit en skyldighet för utskottet
att göra en jemförelse emellan den här föreslagna lönen och den lön,
som åtnjutes af sysslomannen vid andra rikets hospital, för att se, om
verkligen samma antal patienter på andra håll betingar samma aflöning
och ett högre patientantal en proportionaliter högre. Då fann
utskottet, att åtskilliga hospital finnas, vid hvilka sysslomännen hafva
ett rätt betydligt större antal patienter att sörja för, men dock icke
hafva större lön än den här föreslagna. Jag skall nämna de två, som
här äro närmast jemförliga. Hernösands hospital har 225 patienter,
och sysslomannen, hvilken der saknar biträde, har eu aflöning af 2,800
kronor. Herrarne se, att der är antalet 50 patienter flera, men aflöningen
densamma, som Kongl. Maj:t här föreslagit. Yexiö hospital har
ungefär samma antal patienter, eller 220, och samma aflöning, som
här föreslagits, ehuru hospitalet der har 45 patienter mera än det
ifrågavarande. Uppenbart blifver konseqvenseu, att om man skall bestämma
sysslomannens lön endast efter patientantalet, så blir följden
åt ett bifall till hvad här föreslagits, att man måste höja sysslomanslönerna
vid dessa af mig nu nämnda hospital och antagligen också
vid ännu flera. Derför ansåg utskottet, att denna siffra 2,800, som för
öfrigt icke här blifvit närmare motiverad, kunde tåla vid en granskning
och afprutning, så mycket hellre som den förre sysslomannens
lön enligt utskottets förslag skulle höjas med icke mindre än 125 procent,
eller från 800 till 1,800 kronor. Utskottet ansåg sig dermed
icke frångå den frikostighetens grundsats, för hvilken den förste ärade
talaren i början af sitt anförande prisade utskottet. Det är sant, att
den hittills varande sysslomannen här haft en annan tjenst vid sidan
om sin sysslomannabefattning, men i den kongl. propositionen är ingenting
nämudt om att den blifvande sysslomannen icke får hafva någon
sådan biförtjenst, och ett sådant vilkor vore kanske icke heller att här
förorda, ty jag tror för min del, att sysslomannen vid ett ej större
hospital än det i Nyköping icke bör vara hindrad ifrån att på annat
håll få sysselsättning och förtjenst, lika litet som en syssloman vid ett
lasarett af ungefär motsvarande storlek är ur stånd att behörigen
sköta sin tjenst och vid sidan derom någon annan befattning. Detta

Första Kammarens Prot. 1900. N:o 25. 2

N:o 25. 18

Torsdagen den 5 April.

Förhöjd har äfven varit ett af de skäl, som dikterat afdelningens och utskottets

aflöning för förslag.

rid"1 Nyköpings •!ag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

hospital.

(Forts.) Herr Almén: Jag kan icke neka till att det väckte ntin stora

förvåning, då jag såg, att statsutskottet, som eljest varit ganska välvilligt
mot auslagen på åttonde hufvudtiteln, vid denna punkt väsentligen
afvikit frän Ivongl. Maj:ts proposition. Jag letade derför efter
utskottets skäl och fann dem anförda på sid. 143 i utlåtandet, der till
en början talas om att antalet patienter icke bör vara bestämmande
för afiöningen af sysslomännen i fråga. ''Det är sant, så har det aldrig
varit och kommer aldrig att ske, hvadan denna lilla passus saklöst
kunnat vara borta, ty den bevisar rakt ingenting.

Utskottet synes för öfrigt hafva tappat bort den åsigt, som står
uttryckt i början af dess uttalande, der det heter, att aflöningsförmånerna
icke böra rättas efter patientantalet; ty då utskottet sedan prutar,
säger utskottet, att i Nyköpings hospital icke finnas så många patienter
som i andra hospital, hvilkas sysslomän hafva en aflöning af 2,800
kronor, ocli att derför sysslomannen vid Nyköpings hospital borde kunna
nöja sig med en mindre lön.

Hufvudargumentationen är emellertid den, att löneförhöjningen
skulle blifva alltför stor, åtminstone på en gång. Den siste talaren
med sin talang att försvara utskottets förslag visade också, att löneförhöjningen
enligt detsamma skulle uppgå ända till 125 procent. Jag
sätter också värde på procentberäkningar, men man får här ej förbise,
att den lön, som hittills utgått till sysslomanuen, varit onaturligt lag.
Myndigheterna hafva begärt löneförhöjning långt före detta, men nej
har sagts af giltiga och naturliga skäl. Så länge sysslomannen jemte
sin sysslomanstjenst innehade en annan tjenst med 3,000 kronors lön,
var det ju ej nödvändigt, att staten höjde lönen för honom. Från sin
synpunkt kunde han väl med rätta hafva anspråk på att få lönen förhöjd.
Tv då han mottog tjensten för snart 25 år sedan, var antalet
patienter 70; nu är det 140. Sysslomannen har sålunda fått ständigt
ökade tjenstegöromål, men har detta oaktadt måst åtnöjas med samma
lilla lön på 800 kronor. Kongl. Maj:t begär nu ingenting för den
nuvarande sysslomannen — och äfven detta är ju rätt •—■ men då det
kommer en efterträdare, som icke får med sin tjenst förena annan
befattning, måste lönen höjas. Den siste talaren sväfvade visserligen
på målet i fråga om huruvida det skulle gå för sig; men man får väl
förutsätta, att direktionen och medicinalstyrelsen skola tillse, att den
nye sysslomannen icke åtager sig andra befattningar än dem, som ej
äro menliga för skötandet af hans tjenst, och det är sannerligen ej
många, som då kunna komma i fråga.

När jag betänker, att patienternas antal, då tjensten härnäst skall
tillsättas, kommer att vara betydligt mera än dubbelt så stort, som
det var, dä den senast tillsattes, och att sysslomannens uppbörd då var
omkring 25,000, men nu är öfver 58,000 kronor — således äfven den
mera än fördubblad — med hvilken ökade uppbörd också följer ökadt
ansvar, då finner jag det uppenbart, att lönen bör regleras, innan
tjensten förses med ny innehafvare. Lönereglering bör, då sådan är

*

Torsdagen den 5 April. 19 >'';o 25.

erforderlig, i allmänhet ske, innan en tjenst tillsättes, och dervid en Förhöjd
skälig lön fastställas, emedan man på detta sätt kan påräkna kompe- afiöni^9 för
tente och duglige sökande. Bjuder man vid eu tjenst» tillsättande
endast en ringa lön, får man sökande derefter. Och slutet blir ändock” hospital9*
icke sällan, att lönen snart befinnes så otillräcklig, att den måste höjas. (Forts)
Då är det bättre, att den bestämmes tillräcklig från början.

Huru jag sålunda än ser saken, finner jag statsutskottets motivering
otillräcklig för den stora afprutning statsutskottet föreslår. Särskild!
är det alldeles origtigt att åberopa, att förhöjningen skulle blifva
125 procent, enär anledningen till att den nuvarande sysslomannen
icke lyckats erhålla någon förhöjning i den lilla lönen på 800 kronor,
varit den, att han med sin sysslomanstjenst förenat en annan väl aflönad
tjenst, men en sådan förening af tjenster kan icke tillåtas för
efterträdaren. Om man allt för länge dröjt att höja en lön, som bort
höjas, ej för man då förundra sig öfver att det sedan behöfves en
stor förhöjning på en gång.

Låtom oss se frågan i stort! Aro 2,800 kronor och fri bostad
jemte ved och lyse för mycket för en syssloman, som har uppbörd med
ansvar och som bör egna sig helt åt sin tjenst? Sysslomanstjensten
vid ett hospital kräfver verkligen mycket arbete, om den skall skötas
val. Hospitalsdirektiouen och medicinalstyrelsen må vara huru angelägna
som helst att hålla utgifterna nere, äro dock utgifterna vid ett
hospital i hög grad beroende på sysslomannens verksamhet. Utgifterna
utgöras af eu massa detalj utgifter. Saknas ett direkt öfvervakande,
kan ingen hålla tillbaka, utgifterna växa högre än skäligt. 2,800
kronor äro sannerligen icke för stor aflöning åt en hospitalssyssloman.

Vi läsa dagligen i vårt lands tidningar, att lefuadskostnaderna så väsentligt
ökats, att dyrtidstillägg vore på sin plats. Då lönerna för
sysslomännen vid hospitalen år 1885 i allmänhet bestämdes till högre
belopp, 2,800—5,200 kronor, är det då sund! förnuft att nu, då allt
stigit och kommer att stiga, sätta en sysslomauslön till allenast 1,800
kronor? Det vore mer än underligt, om kammaren skulle godkänna
en sådan argumentering..

Men, säger man vid fråga om lönebelopp: det är icke farligt, nog
får man sökande. Ja, nog kunna sökande strömma till, men tror någon,
att det är mycket vunnet med det? Om lönen är dålig, får man
antingen en dålig tjensteinnebafvare, som man just derför för behålla
hela hans lifstid, då ingen bättre anställning bjudes honom, eller också
får man en duglig karl, som i anseende till den dåliga lönen tager
afsked eller söker sig biförtjenster till stort men för det intresse, hvarmed
han bör egna sig åt den tjenst han är satt att sköta. För en
vid hospital anstäld tjensteman är det också temligen vigtigt att bilda
familj, och han föder ej familj på 1,800 kronor. Åf ekonomiska svårigheter
alstras missnöje å tjenstemannens sida. Han mister intresset
för sin tjenst, och ökade utgifter för hospitalet blifva deraf en följd.

Den ifrågasatta besparingen på 1,000 kronor skulle staten sålunda få
betala åtskilliga gånger, derom är jag öfvertygad.

Från rättvisans, billighetens och den sanna sparsamhetens synpunkt
tillåter jag mig att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

N:o 25. 20

Torsdagen den 5 April.

Förhöjd Herr Boström, Filip: Endast ett par ord med anledning af

aflöning för })err Billings yttrande, att han ei kunde se något hinder för att sysslo sysslomannen

- - - - - - - -- - ''

vid Nyköpings^
hospital.

sysslbmann<>nsmAY\TiRn vid ett sådant hospital som Nyköpings skulle kunna med -

gifvas att hafva bifortjenster. Jag ber att få säga, att med den förkorts.
) euing af sysslomanstjensten med annan tjenst, som nu länge egt rum,
jag såsom ordförande i direktionen för ifrågavarande hospital under
många år haft så stora olägenheter och så stor svårighet att få sysslomanstjensten
rigtigt skött, att det skall vara mig angeläget att vid
blifvande återbesättande af denna tjenst fordra, att sysslomannen icke
åtager sig bisysslor bredvid densamma.

Jag yrkar fortfarande bifall till den kongl. propositionen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i nu föredragna punkt hemstält samt vidare
derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den
skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla
denna framställning oförändrad; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 32—50.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ang. utgif- Punkten 51.

vande af juri diska

lar o- Herr Trygger: Som bekant har justitieombudsmannen gjort fram -

böcker.

ställning om att man skulle befordra utgifvandet af juridiska skrifter
och framför allt söka åstadkomma läroböcker och handböcker i juridik
att tjena såväl undervisningen som praxis. Då denna fråga förevar
inom Upsala juridiska fakultet, påpekade fakulteten, att, för så vidt
man verkligen ville åstadkomma något nyttigt, man borde se till, att
man befordrade förarbeten för blifvande läroböcker och handböcker,
men deremot icke genast oförberedd skrede till utgifvande af dessa
läroböcker och handböcker. Och fakulteten tänkte sig, att ändamålet
bäst skulle befordras genom understöd åt personer, hvilka ville utgifva
kommentarer till lagarne eller monografier, liksom också genom bidrag
till någon juridisk tidskrift, der en författare kunde vara i tillfälle att
framlägga sina förberedande arbeten och få dem publicerade.

Vid aflåtandet af den kongl. propositionen har man varit ense
med Upsala juridiska fakultet deruti, att man icke genast borde skrida
till att förordna personer att utgifva läroböcker och sålunda sätta ett
slags statsstämpel på dem. Med rätta insåg man, att detta för närvarande
vore ett alltför vådligt företag, som skulle skada rättsskipningen
och rättsvetenskapen inom vårt land långt mera än gagna
dem. Men man behjertad lifligt behofvet för de juris studerande
af tryckta böcker i stället för de anteckningar, äfven hektograferade,
som nu finnas. Och derför har Kongl. Maj:t begärt livad nu af utskottet
tillstyrkts, nemligen att »för utgifvande i tryck af vederbörligen
granskade anteckningar efter föreläsningar, hållna inom juridiska

Torsdagen den 5 April.

21 >:o 25.

fakulteterna vid rikets universitet», måtte anvisas ett anslag af 4,000 Ang. utgifkronor
att användas enligt de närmare föreskrifter Kongl. Maj:t kunde”'',nde af infinna
godt bestämma. Då det nu är fråga om att med statsmedel d''s^c^°~
understödja utgifvandet af sådana anteckningar, bör man naturligtvis (Forts j
hafva fullt klart för sig, huruvida man gör något nyttigt genom detta
utgifvande. Det är ju uppenbart, att man bör vägra understöd dertill,
om penningarna kunde för ändamålet bättre användas på annat sätt.

Man tyckes vid aflåtandet af den kongl. propositionen hafva tänkt
sig, att det står öppet för hvarje åhörare af en professors föreläsningar
att utgifva sina anteckningar efter desamma. För min del vill jag
kraftigt bestrida, att detta är öfverensstämmande med den svenska
lagstiftningen med afseende på de fall, som äro det vanligaste, nemligen
att det föreläses efter manuskript. Förr i verlden var det visserligen
brukligt, att en professor med ledning af några korta anteckningar
höll ett föredrag, som visserligen kunde vara ganska intressant
att höra på. Då kunde ju professorn ej göra anspråk på författarerätt
till hvad han föreläste. Men nu går åtminstone i de allra flesta fall
professorn så till väga, att han har ett fullständigt manuskript, som
är, om än ej så väl utarbetadt, åtminstone afsedt att vara sådant, att
det skulle kunna tryckas. Att åhörare, som göra anteckningar efter
dessa manuskript, skulle vara berättigade att utgifva dem, anser jag
vara stridande mot den eganderätt till skrift, som i svensk lag tillerkännes
författare. Och jag vet ej, hvarför en professor i detta afseende
skulle vara sämre stäld än andra svenska medborgare. Förarbetena
till lagen hafva uppenbarligen ej vitsord framför lagens egen
lydelse.

Det är emellertid ej så farligt med denna författarerätt. Den
skulle åtminstone jag för min del gerna uppgifva, sedan jag nu konstaterat
hvad som enligt min mening bör anses vara gällande rätt.

Men äro anteckningarna verkligen värda att utgifvas? Det synes mig,
att, om man vill hafva ett slags läroböcker i anteckningarnas ställe,
man borde vända sig till vederbörande professorer med förfrågan, om
de icke skulle vilja utgifva sina föreläsningar. För att icke så stora
anspråk skulle ställas på form o. s. v., kunde de ju få tryckas, såsom
i liknande fall är brukligt i Danmark, i manuskript. Men något sådant
har icke Kongl. Maj:t föreslagit. Det är de granskade anteckningarna,
som skola utgifvas, ej författarens manuskript. Om man
skulle följa hvad som är föreslaget här, skulle man lägga till grund
för publicerandet de anteckningar, som gjorts efter föreläsningarna och
sedermera granskats. Och att föredraganden i statsrådet icke tänkt
sig, att det uteslutande skulle vara professorn sjelf eller någon af denne
utsedd, som skulle granska anteckningarna, tyckes framgå af förklaringen,
att den »sakkunniga ledningen» naturligen skulle tillkomma
»vederbörande professor eller någon docent». Af författaren bör väl
granskningen verkställas, om man skall hafva utsigt att få något
dugligt.

Således, fastän jag är mycket tacksam för den välvilja, som Kongl.

Maj:t och statsutskottet visat universiteten genom framläggande och
tillstyrkande af ett förslag till befrämjande af den litterära produktionen
på det juridiska området, måste jag dock hemställa om afslag å

?i:o 25. 22

Torsdagen den 5 April.

Ang. utgif- förevarande förslag, för att ej det vilkor, som är förenadt med ifrågar“llC!''varande
ans^ag'' skall blifva gällande. Ty att bevilja ett anslag för
böcker, utgifvande i tryck af vederbörligen granskade anteckningar efter före(Forts.
) läsningar, skulle enligt min åsigt vara att befordra utgifvande af något
underhaltigt, samtidigt som man underläte att lemna anslag till något
godt. Skulle det föreliggande förslaget godkännas, finge man icke
understöd för eu sådan publikation som t. ex. den jag för närvarande
håller på med, en kommentar till utsökningslagen, hvilken kommentar
är en öfverarbetning af mina förut öfver samma lag hållna föreläsningar,
men deremot för utgifvande af mina åhörares anteckningar
efter mina ursprungliga föreläsningar, hvilka föreläsningar voro rätt
bristfälliga och hvilka anteckningar sannolikt äro ändå bristfälligare,
skulle, sedan anteckningarna blifvit granskade af någon person, understöd
kunna erhållas.

Herr talman! Jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Herr Afzelius: Då denna fråga nu blifvit föremål för diskussion,
må det tillåtas mig att yttra några ord om densamma. Jag skall då
icke närmast beröra den del af frågan, vid hvilken den siste talaren
fäste sig, utan den andra, vidsträcktare.

Det är nemligen så, som departementschefen anmärkt, att den af
justitieombudsmannen väckta frågan har två sidor: en pedagogisk, i
det man vill bereda bättre undervisningsmateriel för universitetsstudierna,
men också en annan vigtigare, att, så att säga, skapa en
juridisk litteratur, att åstadkomma handböcker, som skulle kunna vara
till gagn för praxis, för lagskipningen.

Jag erkänner, att, så långt jag kan minnas tillbaka, jag alltid
hört talas om att den svenska juridiken befinner sig i lägervall, att
den juridiska bildningen i vårt land är synnerligen låg, och att vår
juridiska litteratur är mycket torftig. Jag tror nog, att dessa klagomål
öfver det egna, såsom ofta hos oss, äro något öfverdrifna. Men i allt
fall kan ju icke nekas, att vi ej hafva hvad vi skulle önska hafva: vi
hafva ej på långt när hvad vi behöfva. Hvad jag då ville framhålla
är, att detta beror på omständigheter, öfver hvilka vi ej kunnat bestämma,
omständigheter, som med nödvändighet föranledt, att vi nu
hafva det som vi hafva.

Jemföra vi oss med åtskilliga andra folk, stå vi visserligen tillbaka.
Se vi t. ex. på Tyskland, så är ju afståndet mellan Tyskland
och Sverige på detta område rent af omätligt. I Tyskland, snart sagdt,
drunknar man i volymer; men måste der sofra och gallra för att kunna
studera som sig bör. Men det är icke blott qvantitativt, som den tyska
rättsvetenskapen står så högt, står högst i verlden utan all jemförelse.
Så är det äfven qvalitativt sedt: intet annat lands rättslitteratur
kan jemföras med den tyska. Hvarpå beror då detta? Det beror
naturligtvis till stor del på den tyska nationens vetenskapliga begåfning,
en begåfning, som ju fört det till främsta platsen äfven på andra
vetenskapens arbetsfält, men också på något annat. Den tyska
rätten under århundraden, ända till början af förra århundradet, var
ren romersk rätt, och den nu gällande tyska rätten, äfven den tyska

Torsdagen den 5 April.

23 >:o 25.

civillagen, är direkt uppväxt ur den romerska rätten. Såsom material Ang. utgtrför
vetenskaplig behandling har, mina herrar, aldrig funuits och kom-1''af r''’
mer säkerligen aldrig att finnas något med den romerska rätten jern- Uböcker°
förligt. Dess byggnad är så logisk, dess rättsinstitut synas vara rent ^orts \

af plastiskt utmejslade. Den romerska rätten har dessutom under två
årtusenden varit föremål för de mest skarpsinnige mäns bearbetning.

När man sammanfattar allt detta, blir det ett resultat, som måste
imponera.

1 ett helt annat läge befinna sig de länder, som ej recipiera! den
romerska rätten. Så är fallet med t. ex. de skandinaviska länderna,
och jag torde kunna våga det påståendet, att bland dem Sverige är
det land, som minst berörts af den romerska invasionen. Detta är i
nationel hänseende en stor lycka och förmån, men har varit i hög
grad menligt för rättsvetenskapens utbildning, för den litterära produktionen
på det juridiska området. Det är ej möjligt att hit direkt
öfverflytta eller tillgodogöra sig någonting från främmande mark. Den
svenska rättsvetenskapen måste gä sin egen väg och följa egendomligheterna
i det svenska rättslynnet. Denna väg är lång och svår, och
arbetarne hafva varit få. Det är derför naturligt, att resultatet hällit
sig på eu jemförelsevis blygsammare ståndpunkt.

Äfven vill jag påpeka en annan sak; vi hafva icke i likhet med
Danmark och Norge kunnat uppvisa någon verkligt stor rättslärare.

Vi hafva haft högst betydande och aktningsvärda arbetare på detta
fält, men icke någon sådan der banbrytande ande, som sätter sin
stämpel på hela uppfattningen, som bildar skola och stakar ut vägen,
der han går före och andra endast hafva att följa efter. Vi hafva ej
haft män sådana som Orsted och Schweigaard, att ej nämna mindre
namn. Eu sådan man gifves ett land såsom gåfva, men ej är det
något fel att icke hafva fått den.

Dessa omständigheter göra det helt naturligt och förklarligt, att
vi i detta hänseende befinna oss, der vi nu stå. Men jag vill tillägga,
att den svenska rättsvetenskapen under de senaste decennierna visat
en märklig framfärd och förmåga af utveckling. Der hafva framkommit
högst värdefulla specialarbeten på alla områden, så att eu hvar,
som nitälskar för denna vetenskap, icke kan annat än vara glad och
tacksam deröfver; och min fullkomliga öfvertygelse är, att om denna
utveckling får fortgå såsom den börjat, af sig sjelf, spontant, så skall
den också föra till ett helt, som kan bilda ett starkare och mera betydande
underlag för den juridiska bildningen, än vi nu ega. Men
det skall gå på frivillighetens väg, icke genom direkt ingripande —
såsom det föreslagits — icke genom att man beställer eller gifver i
uppdrag att utarbeta handböcker. Allt slags artificiel äggkläckning
måste vara främmande för detta område. Jag är derför glad öfver
att Kongl. Maj:t icke upptagit denna tanke att söka direkt framkalla,
så att säga framtvinga, en juridisk litteratur. Men jag är lika glad
öfver den utsigt, som i afseende å utgifvande af juridiska arbeten
öppnats genom uttalandena i propositionen, att ingen hjelp, intet stöd
skall saknas vare sig i form af direkt understöd eller i form af ledighet
från andra göromål. Intet sådant handtag skall nekas, der det
begäres.

0

>'':o 25. 24

Ang. utgifvande
af juri
diska läroböcker.

(Forts.)

Torsdagen den 5 April.

Hvad nu den andra delen af frågan — den pedagogiska sidan af
''saken — beträffar, så är den af vida blygsammare dimensioner, så
blygsamma efter min mening, att det icke skulle hafva förvånat mig,
om man icke ens ansett nödigt göra den till föremål för särskild framställning
till Riksdagen, utan sökt ordna den på annan väg. Men då

ett anslag blifvit begärdt och tillstyrkt af statsutskottet, så finner jag
för min del icke något skäl att i likhet med den siste talaren yrka
afslag härå. Jag tror icke, att ett sådant anslag kan vara till skada.
Att det på detta område finnes ett behof att fylla, det veta vi alla,
som närmare känna förhållandena, och det syntes icke heller den siste
talaren vilja förneka. Men anslag kan endast vara till nytta under

förutsättning, att det användes med full hänsyn till de vederbörande,

hvilka saken närmast rör — lärarne vid universiteten. Hvad den
förre talaren i det afseendet au märkte kan ju ega sin vigt, men det
är dock endast sådant, som man bör taga hänsyn till vid användningen
af anslaget. Mig synes, som om hvad i propositionen omnämnes
angående sättet att gå till väga icke bör uppfattas såsom bindande,
utan att man vid sakens anordnande kan inrätta sig på det sätt, som
finnes bäst och lämpligast. Jag tillåter mig derför yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr statsrådet Claeson: Med anledning af hvad den förste ärade
talaren nämnde må det tillåtas mig att påpeka, att i propositionen är
det något så när tydligt angifvet, huru man tänkt sig, att detta anslag
skulle användas, nemligen så, att ett belopp ställes till vederbörande
juridiska fakulteters förfogande för utgifvande af dessa föreläsningar
på sådant sätt, att fakulteterna få det allmänna uppdraget att sköta
om saken, vare sig då att fakulteten sedermera lemna!- uppdraget åt
professorn i ämnet — hvilket är det naturligaste och väl kommer att
ske i de allra flesta fall — eller också att, om, såsom man kan tänka
sig, professorn är tjenstledig eller upptagen af andra saker, docenten
åtager sig utgifningen.

Förslaget har framkommit särskildt i syfte att bereda den studerande
ungdomen lättare tillgång till de akademiska föreläsningarna,
än hvad nu är fallet, och att på samma gång bereda tillgång till dessa
anteckningar för billigare pris, än hvad nu kan ske. Jag skall då be
att få påpeka en annan sak, nemligen den, att om dessa hektograferade
eller tryckta anteckningar kunde hållas de studerande till hända
för något så när billigt pris, så blefve antagligen följden den, att de
studerande icke såsom nu skulle sälja sina kollegier, när de fara från
universitetet, utan toge dem med sig och använde dem i det praktiska
lifvet, och på det sättet komme de akademiska föreläsningarna att
medföra en vida större nytta än för närvarande, då de studerande —
såsom förr skett och ännu sker — när de lemna universitetet realisera
det mesta af sina kollegier, derför att de äro så dyra.

Herr Trygger: Efter de båda senare talarnes yttranden och då
deraf synes framgå, att man icke får taga det uttryck, som finnes här
i klämmen, så strängt efter orden: »för utgifvande i tryck af vederbörligen
granskade anteckningar efter föreläsningar», utan att detta

25 N:o 25.

Torsdagen den 5 April.

blott betyder: »för utgifvande i tryck af föreläsningar», finner jag, att
anledningen numera är undanröjd, hvarför jag gjort yrkande om utslag.

Jag anhåller derför att få återtaga detta yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

Punkterna 52—72.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 73. Anslag för

utsträckning

Herr Säve: Jag har begärt ordet icke för att yrka utslag a denna
punkt, men för att dock framhålla en betänklighet vid den. Det är(l,;manrla /aro_
nemligen den, att Kongl. Maj:t också har framlagt en proposition om verket i
ett anslag till en teknisk elementarskola i Hernösand. Men nu kan Hernösand.
man icke undgå att få det intrycket, att motiven för realliniens utsträckning
vid läroverket i Hernösand äro temligen svaga. Läroverket
var fullständigt på båda linierna för något öfver tio år sedan, men
dess reallinie var för svagt freqven terad, så att man, när man beslöt
sig för upprättandet af ett fullständigt realläroverk i Sundsvall, indrog
de fyra öfverstå realklasserna i Hernösand. Nu äro följaktligen på
reallinien derstädes fjerde och femte klasserna de högsta. Det har
emellertid visat sig, att reallinien i dessa fjerde och femte klasser
alltjemt är temligen svag. Medeltalet realister under åren 1888—1897
var i fjerde klassen 13 och i femte 8. Lärjungefreqvenseu i hela läroverket
uppgick året 1897—1898 icke till mer än 207, då den deremot
i Sundsvalls läroverk uppgick till 238. Nu kan jag väl erkänna, att
det är åtskilligt, som talar för att reallinien blir fullständig i Hernösand,
särskild! den omständigheten, att läroverket är ett stiftsläroverk
och att man särskildt vid lärareprof behöfver eu fullständig reallinie
såsom ett slags undervisningsmaterial. Men om nu Kongl. Maj:ts
proposition om upprättande af en teknisk elementarskola i Hernösand
skulle vinna Riksdagens bifall, hvarmed de redan nu fåtaliga realisterna
skulle dela sig mellan denna och läroverket, så fruktar jag, att det
kommer att blifva svårt nog att hålla den fullständiga reallinie i
Hernösand, om hvars inrättande nu är fråga, tillräckligt besökt af
lärjungar. Vi hafva numera en fullständig reallinie i Umeå, Riksdagen
har beslutit upprätta en sådan i Östersund, vi hafva en annan
reallinie i Sundsvall, så att något verkligt behof af en ny reallinie i
denna del af landet finnes verkligen icke.

Jag har velat fästa uppmärksamheten på denna omständighet, enär
vi något senare skola komma att yttra oss om upprättande af en teknisk
elementarskola i Vesternorrlands län. Kongl. Maj:t har såsom
plats för denna föreslagit Hernösand, statsutskottet har föreslagit
Sundsvall. Blir det nu så, att Riksdagen fattar beslut om upprättande
af en teknisk elementarskola i Sundsvall, då synes det mig dock kunna
försvaras, att reallinien i Hernösand göres fullständig. Men fattar
Riksdagen beslut om att göra reallinien i Hernösand fullständig och

>:o 25. 26

Torsdagen den 6 April.

Anslag för på samma gång beslutar upprätta en teknisk elementarskola i Hernö“afttde"3
?and’ sa tror ''a”’ att Riksdagen begår en oförsigtighet. Helst skulle
visningen ''vid jag hafva önskat, att frågan om fullständigande af reallinien i Hernöallmänna
föro-sand fatt anstå, till dess Riksdagen hunnit fatta beslut om hvar den
verket i vill hafva den tekniska elementarskolan i Norrland upprättad. Då
Hemö sand. denna senare fråga emellertid först förekommer i en senare punkt,
(torta.) och då jag icke anser mig hafva tillräckliga skäl att yrka afsteg å
den nu föredragna punkten, skall jag icke gorå något yrkande. Men
jag bar redan nu velat uttala mina betänkligheter, som må gälla hvad
de kunna. De må betraktas såsom ett stöd för min ställning till det
beslut, som sedermera kommer att fattas i fråga om upprättande af
en teknisk elementarskola i Vesternorrlands län, hvilken jag skulle
vilja hafva förlagd till Sundsvall.

Herr von Friesen: Då den siste ärade talaren slutade utan att
göra något yrkande, så kunde det måhända vara öfverflödigt att yttra
sig i denna fråga. Men eftersom jag begärt ordet, så vill jag säga,
att det visserligen är sant, att fjerde och femte realklasserna i Hernösand
för närvarande äro ganska små; men detta beror just derpå, att
det icke finnes några gymnasialklasser på reallinien derstädes. Blir
reallinien fullständig, så komma förhållandena utan tvifvel att gestalta
sig helt annorlunda.

Hvad som anförts af domkapitlet i Heruösand rörande behofvet af
en reallinie, särskildt med afseende å lärareprofven i stiftsstaden vid
tillsättning af tjenster, bar ju också sin betydelse, då tyvärr lärareprofveu
ännu finnas qvar.

Slutligen anser jag, att denna fråga icke bör hopkopplas med
frågan om den tekniska elementarskolan. Ty det är min lifliga öfvertygelse,
att en fullständig reallinie under alla förhållanden behöfves i
Hernösand. Det är visserligen _ sant, att det finnes fullständiga reallinier
i Umeå, Sundsvall och Östersund, men afstånden der uppe äro
ganska stora, och det är på grund af ekonomiska och andra förhållanden
svårt, ja, stundom omöjligt för många föräldrar i Hernösand att
för sina barns undervisning begagna sig af reallinierna på gymnasialstadiet,
när de läroverk, som hafva fullständiga reallinier, ligga så
långt borta som de göra. Således, äfven om Hernösand skulle lä eu
teknisk elementarskola, anser jag, att nu föreliggande förslag om inrättande
af en fullständig reallinie vid läroverket derstädes är synnerligen
vigtigt och lämpligt, och helt visst kommer det att visa sig, att
freqvensen på reallinien i Hernösand derigenom ökas.

Jag anhåller att fä yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Sä ve: Jag begärde nu ordet närmast med anledning af den
siste ärade talarens yttrande.

Jag ber att fa fästa uppmärksamheten på att den tekniska elementarskolan
ansluter sig till ett realläroverks femte klass, och att
således, om eu teknisk elementarskola inrättas i Hernösand, denna
kommer att ansluta sig till dervarande femte realklassen. Herr von
Friesen har icke kunnat framlägga några verkligt bevisande skäl för
att den blifvande reallinien i Hernösand kommer att blifva talrikt

27 >’:o 25.

Torsdagen den 5 April.

besökt. Men det är alldeles uppenbart — och framgår också af lärare- Anslag för
kollegiets yttrande på tal om lärjungarnes ringa antal å reallinien —
att flertalet af dessa lärjungar komma att från femte klassen öfvergå vliulng„l va
till tekniska elementarskolan. Under dessa förhållanden anser jag deW/manna lårovara
försigtigast att icke fullständiga reallinien i Hernösand, om den verket >
blifvande tekniska elementarskolan blir förlagd till Hernösand.

Herr von Friesen talade om afstånden i Norrland. Ja, visst veta '' orts !
vi, att de äro stora nog, men afståndet mellan Hernösand och Sundsvall
är icke stort, blott 5 mil. För resten hafva vi i dessa trakter
icke så få jern vägsförbindelser.

Jemtlands län har försetts med sitt läroverk, Vesterbotteus med
sitt, och Vesternorrlands, oaktadt det icke hör till de allra folkrikaste
länen, har dock två fullständiga läroverk, ett å latinlinien i Hernösand
och ett å reallinien i Sundsvall, och bör således i förhållande
till sin storlek redan vara temligen väl försedt med högre bildningslinier.

Herr Törnebladh: Jag tillåter mig i detta fall fästa uppmärksamheten
derpå, att framställningen afser blott ett anslag på extra
stat. Det är således ett försök att åstadkomma en högre reallinie i
Hernösand. Slår det försöket icke väl ut, så är det oändligt lätt att
göra om det. Men jag hyser för min del ingen fruktan för att försöket
kommer att slå illa ut, emedan realliniens utveckling på senare
tider är någonting helt annat än förr i verlden. Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält.

Herr vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af
kammarens förhandlingar, tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Punkterna 74—76.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 77. Nybyggnad för

statens normal Herr

von Friesen: Jag kan icke låta denna punkt passera utan^°rm
att yttra några ord om den mening, som slutar motiveringen, och der
det heter, att det kan »utan obillighet ifrågasättas», att »Stockholms
stad, som med årliga anslag understödjer åtskilliga andra högre flickskolor
inom staden och som otvifvelaktigt måste anses draga fördel af
normalskolan, skulle finnas benägen att i någon mån medverka till
skolans förflyttande, exempelvis genom kostnadsfri upplåtelse af lämplig
tomt». Jag tror icke, att den förhoppning, som här uttalas, kan komma
att gå i fullbordan. Stockholms stad har icke något särskilt intresse
af denna skola. Den är en statsinstitution, som är förenad med ett
lärarinneseminarium, hvars uppgift är att utbilda lärarinnor, såväl för

X:o 25. 28

Torsdagen den 5 April.

Nybyggnad/Wenskilda hem som för skolor öfver hela riket och för hela landets
“Xn"räknin?- Normalskolan är till, för att proflektioner der skola hållas.
flickor m. m. Visserligen äro lärjungarne i normalskolan till stor del från Stock(Forts.
) hokus stad. Men den omständigheten, att staden släpper till sina
barn för att vara material för profundervisningen, kau väl icke utgöra
något skäl för staden att bygga just för denna flickskola. Hellre skulle
man väl då bygga åt andra flickskolor, som finnas i staden och der
lärjungarne undervisas af fullt färdiga lärarinnor och således få bättre
undervisning. Staden lemuar ju understöd till flera flickskolor, men
jag tror, att den skulle sist af alla vilja understödja denna normalskola.

Jag har naturligtvis endast kunnat uttala eu förmodan, men gent
emot en förmodan kan ju ställas en annan.

Herr statsrådet Claeson: Utskottet har i denna punkt, liksom i
de flesta punkter här, gifvit en mycket välvillig motivering, och utskottet
motiverar sitt afstyrkande af den förevarande punkten dermed,
att denna tomt för högre lärarinneseminariet och för normalskolan
icke skulle vara så lämplig, att det vore skäl att der nedlägga kostnader
för en nybyggnad, utan att det vore bättre att flytta dessa
båda förenade läroanstalter till en annan trakt, der det kunde uppföras
en tidsenlig, gemensam byggnad för dem, äfven om denna skulle
blifva dyrare, äu hvad detta förslag angifver.

Jag skall tillåta mig att för några minuter upptaga kammarens
tid, för att något redogöra för förhållandet med dessa båda läroanstalter
och huru denna tomt med byggnad kommit i statsverkets besittning.
Det är ett mycket säreget förhållande.

Högre lärarinneseminariet är, såsom den föregående ärade talaren
påpekade, en anstalt för utbildande af lärarinnor dels för våra högre
flickskolor, dels också till guvernanter i enskilda hem. Statens med
seminariet förenade normalskola är en skola med angifvet ändamål att
vara öfningsskola för dessa nya elever. Men derför, att skolan och
seminariet skötas så väl som de göra, sökes der inträde i skolan förmänga
elever, och trots det att dessa elever användas vid proflektionerna,
betalas det för dem icke så obetydliga terminsafgifter; dock
äro dessa terminsafgifter något lägre än i allmänhet vid flickskolorna
i Stockholm.

Dessa båda förenade läroverk började på 1860-talet sin verksamhet
i för ändamålet förhyrd lokal. När så omsider denna lokal befans
olämplig och det dessutom visade sig svårigheter att vidare få hyra
den, träffade direktionen, med lvongl. Maj:ts begifvande, aftal med en
byggmästare, som uppförde den nuvarande byggnaden, n:o 5 Riddaregatan,
lämpade den efter direktionens önskningar, och direktionen förhyrde
lokalen för en längre tid, med rättighet för direktionen, enligt
hyreskontraktet, att, om direktionen ville köpa egendomen, få den för

118,000 kronor. När så skolan under några år varit inqvarterad i
detta hus, fann direktionen förmånligare att köpa egendomen. Egendomen
var då graverad med två amorteringslån till belopp af 59,000
kronor. Som direktionen då var i saknad af pengar, vände den sig
till Kongl. Maj:t, och Kongl. Maj:t föreslog Riksdagen, att direktionen

«

29 >:o 25.

Torsdagen den 5 April.

skulle hos riksgäldskontor få låna de felande 59,000 kronorna mot Nybyggnad för
4 % ränta och 1 % amortering. Denna Kongl. Maj:ts proposition blef*ta''™J"‘’£.r
af Riksdagen bifallen. _ fl ickor m. in.

För denna byggnads inköpande tillsköt Riksdagen sålunda^ icke (F„rtä.)
ett enda öre, utan medlen för byggnadens inköpande erhöllos på det
sätt, att direktionen öfvertog ansvarigheten för intecknade amorteringslånen,
samt fick detta nya lån hos riksgäldskontor^ på 59,000 kronor.

Dessa lån hafva så småningom amorterats, så att lånesumman i närvarande
stund nedgått från 118,000 kronor till 78,365 kronor 50 öre.

Dessa annuiteter hafva väsentligen kunnat göras med tillhjelp af behållningen
af influtna terminsafgifter. Följden häraf har emellertid
blifvit den, att direktionen nödgats iakttaga den mest ytterliga sparsamhet
och icke kunnat i någon nämnvärd mån förbättra lokalerna.

Man måste dock vara betänkt på att tillgodose de under tidernas lopp
ökade fordringarna på elevernas utbildning. Staten fordrar utaf de
lärarekandidater, som utbildas för läroverkens tjenst, att de under sitt
profår skola hålla eu massa proflektioner för att blifva tränade. Likaledes
fordrar staten, att eleverna vid folkskoleseminarierna skola hålla
en hel mängd proflektioner, men deremot har man icke kunnat bereda
eleverna vid högre lärarinneseminariet ett på långt när så stort antal
proflektioner, och detta kan icke heller ske med mindre, än att parallelklasser
blifva anordnade vid statens normalskola.

Direktionens bekymmer för anordnande af parallelklasser är redan
temligen gammalt. För åtta år sedan väcktes inom direktionen fråga
om att få en ny byggnad till stånd, hvarigenom plats skulle kunna
beredas äfven för parallelklasser. Ett förslag uppgjordes, gående ut på
att förlägga eu nybyggnad på den gamla tomten, hvilken har eu
temligen liten fasad, men är mycket djup inåt qvarteret. Det uppgjorda
förslaget gick emellertid löst på en 500,000 å 600,000 kronor,
ty man hade ingen annan utväg än att tänka sig att köpa in ett
grannhus äfvensom att skaffa sig iasadrätt till eu i närheten befintlig
blindgata. Som emellertid dessa kostnader skulle blifva alltför höga,
ansågs det icke lämpligt att framlägga förslaget för Riksdagen.

Det nu föreliggande förslaget åter igen slutar på något mer än

300,000 kronor och afser byggnadens förläggande på den gamla tomten,
utan att för densammas uppförande skulle behöfvas någon angränsande
tomt. Utskottet har äfven, så vidt jag förstår, erkänt, att man i detta
förslag på ett synnerligen fyndigt sätt användt den inre delen af
tomten. Emellertid anser utskottet, att det i alla händelser icke är
bra, utan att man bör skaffa en nv tomt och bygga annorstädes.

Erkännas måste ju äfven, att man då vore mera oberoende af förhållandena
och åtminstone kunde erhålla en bättre byggnad och en
byggnad gemensam för båda läroverken. Jag ber dock att få påpeka
för kammaren, att denna skola icke kan förläggas hvar som helst i
Stockholm, derför att det väsentligaste af skolans inkomster utgöres
af terminsafgifter från eleverna. Skulle man derför tänka sig, att
skolan förlädes till en utkant, finge den säkerligen icke ens tillräckligt
med elever för de nuvarande åtta klasserna och ännu mindre för de
tilltänkta parallelklasserna.

Det är detta jag tagit mig friheten påpeka för kammaren redan

X:o 25. 30

Torsdagen den 5 April.

Nybyggnad /örnu, och jag vill till sist uttala den förhoppning, att förslaget, när det
starnsno)W-fram(jeies återkommer, skall vara sådant, att det kan af Riksdagen
fiickor rn. rn. godkannas.

(Forts.) . . o

Herr Billing: Då intet yrkande här blifvit framstäldt i motsats
mot statsutskottet, hade det ju kunnat vara öfverflödigt, att jag här
begärt ordet, men jag har likväl gjort det för att uttala en motsatt
förhoppning mot den, som uttalades af den förste talaren, i det jag
nemligen vill ytterligare betona statsutskottets förhoppning, att Stockholms
stad verkligen skall befinnas villig att, på någon af de här
mycket försigtigt antydda utvägarne, understödja seminariet.

Med anledning af hvad den kongl. propositionen innehåller och
hvad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet uttalat,
her jag att för egen del — det är icke statsutskottets mening, tv
derom har i utskottet icke varit tal — få uttala den önskan och förhoppning,
att vid detta lärarinneseminarium måtte iakttagas en viss
försigtighet vid realiserandet af den plan, som lagts till grund för den
kong!, propositionen. Det hufvudsakliga motivet för Kongl. Majrts
framställning är, att man vill bereda lärarinneeleverna tillfälle till ett
betydligt ökadt antal proflektioner. Min önskan är nu den, att man
härvid må gå mycket försigtigt till väga, ty det vet jag, att, om också
ett stort antal proflektioner kan hafva någon fördel med sig i pedagogiskt
afseende, det dock kan vara ganska riskabelt att på dessa
lärarinneelever ställa den fordran, att de skola aflägga många proflektioner.
De blifva nemligen, med den ambition och samvetsgrannhet,
som i allmänhet utmärka dem, i hög grad ansträngda af dylika proflektioner.

Herr Törnebladh: I motsats till den siste ärade talaren ställer
jag mig på samma ståndpunkt, som den förste talaren intog. Jag
skall be att få fästa herrarnes uppmärksamhet på att hvad som här
uttalats om att Stockholms stad skulle finnas benägen att upplåta en
tomt för en nybyggnad, är en ganska allvarsam fråga. En sådan
tomt, så väl belägen, som den bör vara, kostar nemligen åtskilliga
hundra tusen kronor, och det anslag, som Stockholms stad årligen ger
åt flickskolorna i staden, är, i jemförelse med det belopp, som en sådan
tomt skulle vara värd, icke större, än att åtskilliga flickskolor skulle
kunna få lämpliga understöd för blott räntan af det belopp, som tomten
skulle kosta. 3

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.

Punkterna 78 och 79.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Om utvidgning Punkten 80.

af ett folk seminarium

Herr statsrådet Claeson: I denna punkt har, såsom kammaren

e7ierinro«on<2ebehagade finna, Kongl. Maj:t föreslagit anvisande af ett belopp för

af ett nytt
sådant.

Torsdagen den 5 April.

31 Sso 25.

anordnande af en parallelklass vid folkskolelärareseminariet i Yexiö. folk-9

Kammaren behagade erinra sig, att Riksdagen i fjor medgaf, att paral- skollärare.
lelklasser finge anordnas vid tvenne seminarier. Med anledning deraf seminarium
anordnades en parallelklass vid folkskolelärareseminariet i Göteborg, i eller inrättande
hvilken klass undervisningen tog sin början med höstterminen i fjor. 0 sfdnn"’/<<
Vidare anordnades en parallelklass för folkskolelärarinnor vid folkskole- (Forts)
lärarinneseminariet i Kalmar, der undervisningen äfven började med
höstterminen 1899. I fjor påpekades från många håll den stora brist,
som är rådande både på folkskolelärare och folkskolelärarinnor, och
detta gaf Riksdagen anledning att i skrifvelse tilll Kongl. Maj:t hemställa,
att Kongl. Maj:t måtte verkställa en utredning, om icke ett
nytt qvinligt folkskolelärarinneseminarium borde anordnas i Skåne.

Förslag derom föreligger nu. Dermed torde man, när detta seminarium
kommer till stånd, kunna hoppas, att bristen på lärarinnor åtminstone
under den närmaste framtiden så småningom skall fyllas.

Men för utbildningen af manliga lärare finnes, såsom jag nyss nämnde,
icke för närvarande parallelklass anordnad mer än i Göteborg, och
Kongl. Maj:t föreslår derför nu, att en sådan parallelklass skulle upprättas
äfven vid folkskolelärareseminariet i Vexiö. Detta förslag har
emellertid af statsutskottet blifvit afstyrkt på den grund, att utskottet
ansett det vara bättre, att ett nytt seminarium upprättas äfven för utbildande
af folkskolelärare, hvilket seminarium utskottet tänkt sig böra
förläggas uti Strengnäs stift. Ja, vinner detta Riksdagens bifall, och
en skrifvelse i ämnet aflåtes till Kongl. Maj:t, så är ju allt godt och
väl, och skulle det lyckas Kongl. Maj:t att verkställa en utredning, så
att frågan om ett nytt lärareseminarium kunde föreläggas nästa Riksdag,
och saken tillika ordnades så, att man i den stad, der det nya
seminariet till äfventyrs komme att förläggas, kunde vidtaga provisoriska
anordningar, så att den första klassen kunde börja redan med höstterminen
1901, då skulle genom ett afslag af punkten a) endast vållas ett
års uppskof.

Allt detta är ju dock temligen osäkra faktorer att räkna med, och
jag anser derför, att det vore rådligast, att kammaren behagade bifalla
Kongl. Majrts förslag i punkten a), hvarigenom Kongl. Maj:t blefve i
tillfälle att upprätta en parallelklass i Veriö redan vid höstterminens
början i år.

Herr Billing: Lika litet, som jag uti statsutskottet velat ställa
till något bråk för att försöka fä fram min enskilda mening i denna
punkt, lika litet vill jag göra det här i kammaren. Men jag har dock
begärt ordet för att angifva grunderna till min reservation och få dem
till protokollet antecknade. Jag skall yttra mig mycket kort.

Först vill jag säga det, att jag alldeles icke är öfvertygad derom,
att det är behötligt att få vare sig en parallelklass vid seminariet i
Vexiö eller ett nytt seminarium i 8trengnäs stift. Kongl. Maj:t har
sjelf antydt någon tvekan i detta afseende, då han uttalat, att den nu
föreslagna parallelklassen i framtiden möjligen icke skulle blifva behöflig.
Jag kan tvärtom säga mig vara så godt som öfvertygad om
att hvarken en sådan parallelklass eller ett sådant seminarium, som
utskottet nu föreslagit, är behöfiigt. Och är det icke behöfligt, så är

Nso 25. 32

Torsdagen den 5 April.

Om utvidgning fet också skadligt att inrätta det, ty få vi öfverflöd på lärare, som
“skollärare'' kunna erhålla lämpliga platser, så är det en olycka, emedan desse
seminarium^ komma att räknas till de missnöjde. Jag tror, som sagdt, att det
ellerinrättandeicke är behöfligt med dessa nya inrättningar, som hafva blifvit så
af ett nytt populära i Riksdagen. Hjelpen för att hafva de missförhållanden, som
sådant. Bu g;,ra sjg gällande derutinnan, att skollärareplatser emellanåt förkorta.
) klaras lediga utan att locka några sökande, hjelpen mot detta, tror

jag, skall sökas på ett annat håll.

Först och främst är det mig af de allra mest sakkunniga personer
sagdt, att intet hinder möter för att i semin ariekurser intaga SO elever
i stället för 25. Kongl. Maj:ts beräkning är baserad på siffran 25;
ändras denna till 30, skola vi på den vägen få flere lärarekandidater
än på den af Kongl. Maj:t eller af utskottet föreslagna.

Vidare ber jag att få säga, att jag icke tror, att man genom inrättande
af flera seminarier råder bot på nyssnämnda missförhållanden.
Ty att åtskilliga lärareplatser förklaras lediga utan att locka sökande,
beror, såvidt jag kunnat förnimma, icke i främsta rummet på att
lärare icke finnas att tillgå, utan derpå, att de icke vilja söka, derför
att dessa platser äro utaf eu sådan beskaffenhet, att ingen fullt utbildad
lärare vill hafva dem. För att skaffa lärare vid sådana skolor,
som äro afskräckande, tror jag, att man måste anlita en annan utväg,
och det är den att åt dem, som icke hafva gått igenom fullständiga
kurser, men som dock kunna anses vara skickliga nog att utföra en
praktisk lärares värf, bevilja tillstånd att söka sådana platser.

Som jag i början af mitt anförande sade, har det icke varit min
mening att ställa till något bråk, och jag beklagar, att jag ändå lockat
personer att begära ordet. Jag ämnar icke göra något yrkande och
vill icke framkalla någon votering, utan min afsigt har endast varit
att till protokollet få antecknadt, att jag hyser en bestämdt afvikande
mening mot den mening, som gjort sig gällande i den kongl. propositionen
och i Riksdagens statsutskott.

Herr statsrådet Olaeson: Med anledning af hvad den siste talaren
yttrade, nemligen att denna brist skulle kunna afhjelpas derigenom,
att man vid seminarierna toge in 30 elever i hvarje klass i stället för
såsom nu 25, ber jag att få nämna, att enligt hvad jag erfarit af
byråchefen för ärendena angående folkskoleundervisningen, hvilken inspekterar
seminarierna i riket, äro ytterst få seminarier försedda med
sådana lokaler, att 30 elever kunna rymmas i hvarje klass.

Jag törs nu icke bestämdt såga, på huru många ställen utrymmet
är härför tillräckligt, men jag tror, att det endast är på ett eller ett
par håll. Man har nemligen vid byggandet af seminarierna, för att
iakttaga all möjlig sparsamhet, gjort lokalerna skäligen små.

Herr Sjöholm: Jag skall be att få yttra några ord med anledning
af herr Billings anförande. Jag medgifver i likhet med honom,
att det skulle vara en mycket stor olycka, om vi finge flera folkskolelärare
och -lärarinnor, än som är behöfligt, men jag tror icke, att hans
uppfattning är den rätta, då han säger, att det för närvarande egentligen
icke råder någon brist på lärare och lärarinnor. Det torde kanske

33 >:o 25.

Torsdagen den 5 April.

vara fallet i Lunds stift, att der icke någon märkbar brist är rådande,öm utvidgning
men hvad mellersta Sverige beträffar, kan jag för min del konstatera, af et[ fM~
att vid inträffande ledighet tillräckligt antal sökande icke alltid anmala
sig, och detta beror icke pa, att ingen vill söka vissa platser,efter inrättande
exempelvis derför, att de äro dåligt aflönade eller på grund af andra ar eu nytt
ogynsamma förhållanden. Nej, det är visst icke händelsen, utan här sådant.
råder verklig brist, särskilt på folkskolelärare. Bristen på lärarinnor (Forts)
kanske deremot icke är så stor.

Under sådana förhållanden vågar jag hemställa, huruvida det kan
vara förenligt med god hushållning att beträffande eu så dyrbar inrättning
som vårt folkskoleväsende låta det vara så stäldt, att erforderliga
lärarekrafter saknas. Såsom det nu är, händer det mången
gång, att vikarier icke kunna anskaffas, i den mån de behöfvas, utan
att man i sådana fall ofta måste begagna småskolelärarinnor att undervisa
på folkskolans stadium, och man kan då förstå, hurudan undervisning
det skall blifva. Och än värre blir det, när man måste såsom
vikarier anlita pensionerade och utslitna folkskolelärare, ty de kunna
icke upprätthålla disciplinen, och det anser jag vara till stor skada i eu
skola, om disciplinen icke upprätthålles. Faktiskt måste då på många
håll sådana vikarier användas, på grund deraf att kompetente sökande
icke finnas. Jag tror sålunda, att bristen på folkskolelärare är fullt
konstaterad, och att det är nödvändigt, att ett nytt folkskolelärareseminarium
så snart som möjligt blir inrättadt. '' Det är emellertid
icke af lokalpatriotism, som jag yrkat bifall till statsutskottets förslag,
att ett dylikt seminarium måtte förläggas till Strengnäs stift, utan
det är derför, att detta stift saknar ett sådant och att läget der i
öfrigt blir gynsamt för mellersta Sverige. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält.

Punkterna 81—89.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 90. Antlag m

inrättande af

Herr Dahlberg: Jag har, herr vice talman, begärt ordet för att en teknisk
lemna några upplysningar i afseende på den nu föreliggande punkten.elementarskola
Enligt min åsigt har Kongl. Maj:t haft mycket goda skäl att föreslå^^J^f
Riksdagen att förlägga det tekniska läroverket till Hernösand, och jag r a"''
skall försöka att med åtskilliga fakta gifva stöd för denna min åsigt.

Hvad först beträffar tillgången på lärare, synes det mig, som om
utskottet hade alldeles förbisett de många institutioner, som finnas i
Hernösand, och hvilka kunna erbjuda just sådana lärarekrafter, hvaraf
ett dylikt läroverk har behof. Förutom det högre allmänna läroverket
finnes der ett högre läroverk för qvinlig ungdom, eu navigationsskola,
eu teknisk skola, och slutligen fins der äfven — hvithet
härvidlag icke saknar sin betydelse — en volontärskola. Alla dessa

Första Kammarens Prot. 1900. N:o 25. 3

N:o 25. 3 4

Torsdagen den 6 April.

Anslag till institutioner kunna utan tvifvel lemna tillräckliga lärarekrafter för ett
inrättande af dylikt, läroverk, så att jag tror icke, att i det hänseendet flera ord
elementarskola}3^^11 spi^as Pa saken. Härtill kommer, hvad jag skulle vilja kalla,
inom Vester- frågan om åskådningsmateriel. Det förefaller mig, som om utskottet
norrlands /ära.icke haft rätt klart för sig, att äfven inom Hernösands område, eller
(Forts.) inom, hvad jag skulle vilja kalla, Hernösands skeppningsdistrikt, dylik
undervisningsmateriel i stor utsträckning finnes att tillgå. Det är
sant, att sjelfva exporten af trävaror från Hernösands distrikt något
understiger motsvarande export från Sundsvalls distrikt, men om man,
såsom tillbörligt är, till exporten från Hernösands dbtrikt jemväl
lägger den frän Örnsköldsvik, så torde det visa sig, att distriktet
Ångermanland i sin helhet äfven i detta afseende öfverträffar distriktet
Medelpad. Dét är ju äfven alldeles rigtigt, att inom sjelfva Sundsvall råder
en, om jag får begagna detta uttryck, mera febril verksamhet än inom
Hernösand. Men jag skulle tro, att denna verksamhet är mera koncentrerad
på det rena bandelsområdet än på de yrken, som kunna
motivera förläggandet af ett tekniskt läroverk till Sundsvall. Inom
Hernösands distrikt finnes, som alla veta, en ganska stor sågverksrörelse.
Der finnas också trämassefabriker och åtskilliga andra fabriker,,
till exempel ett större glasbruk, hvilket för sina tillverkningar står
på höjden af den nutida tekniken inom denna bransch. Allt detta
gör, att, enligt mitt förmenande, skäl icke alls förefinnas att frångå
Kongl. Maj:ts proposition.

Härtill kommer nu ytterligare en, åtminstone enligt min åsigt»
vigtig omständighet, nemligen att lefnadskostnaderna i Sundsvall äro
betydligt högre än i Hernösand. I detta afseende har jag just i dag
erhållit ett meddelande, som är betecknande, nemligen att det för inkomst
bevillningsfria afclraget i Sundsvall är bestämdt till 650 kronor»
under det att samma afdrag i Hernösand endast utgör 450 kronor.
Dessa siffror tala ju ett alldeles tydligt språk. För hvar och en, som
är bekant med norrlandsförhållandena, lärer det äfven vara tydligt»
att på grund af ekonomiska förhållanden och äfven af andra anledningar,
som här kunna förbigås, det synes vara lämpligare att förlägga
ett dylikt läroverk till Hernösand.

Jag kan alltså icke finna annat, än att de förutsättningar, hvarunder
Kongl. Maj:t afgifvit sin proposition, äro i alla hänseenden fullt
berättigade och väl motiverade, hvaremot den högt ärade motionären
synes mig vid afgifvandet af sitt förslag allt för mycket hafva öfverskattat
betydelsen af den inom sjelfva Sundsvall rådande febrila verksamheten.
Af dessa anledniugar ber jag att få yrka bifall till den
nådiga propositionen.

Herr Billing: Om det öfverensstämde med riksdagsordningen»
skulle det vara högeligen önskligt, att denna fråga remitterades från
kamrarne till de norrländska representanterna, på det att de måtte
sins emellan diskutera och votera öfver den och föra fram ett resultat.
Jag tager nemligen för gifvet, att detsamma gäller för kammarens
ledamöter som för oss på andra utgiftsafdelningen, att vi i valet mellan
Hernösand och Sundsvall stodo som åsnan mellan hötapparna. Vi
kunde lika väl ha gått åt det ena som åt det andra hållet, och me -

Torsdagen den 5 April.

35 N:o 25.

ningarna voro alldeles jemut fördelade mellan de båda städerna. Kam- .Andag till
maren kan då icke begära af mig, att jag skall kunna ådagalägga
Sundsvalls företräden framför Heruösi md, lika litet som jag skulle,,
kunna ådagalägga Hernösands framför Sundsvall. Jag skall endast inom Vesterbe
att få anföra de skäl, som uttalades i utskottet, och sedan måno,''rioBds lån■
herrarne vända sig till den ena eller andra hötappen. (Forts.)

Man sade å ena sidan, att i Sundsvall vore mycket större industriel
verksamhet än i Hernösand, och vidare att hela tonen i Sundsvall
ginge i en, om jag får så säga, industriel eller teknisk tonart, så att
lärjungarne i Sundsvall skulle vara omgifna af en atmosfer, alltigenom
mättad af samma intressen, som de äro kallade att i framtiden representera.
Men så svarade man från Hernösand mot Sundsvall och sade,
att i Sundsvall också fäns eu annan atmosfer, som icke vore så helsosam
som den i Hernösand. Öfver Sundsvall skulle ligga något amerikanskt
med vissa frestelser för lärjungarne, för hvilka de skulle vara
mera bevarade i Hernösand.

Detta var ungefär allt hvad vi i frågan visste och begrepo å andra
utgiftsafdelningen, och mera vet och begriper jag icke i denna stund.

För min egen del var jag mest böjd för Hernösand, men då flertalet
bestämde sig för Sundsvall, så icke ville jag reservera mig deremot,
och derför får jag yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Törnebladh: Den siste talaren nämnde, att krafterna varit
ungefär lika fördelade i utskottet. De ena hade talat för Hernösand
och de andra för Sundsvall, och då tyckte han, att man lika gerna
kunde taga den ena hötappen som den andra. Det är ett gammalt
kändt exempel, att en varelse, som står emellan två hötappar, skulle
till sist svälta ihjäl, derför att den ej kunde bestämma sig för den
ena eller andra, då båda hade lika stor dragningskraft, men i detta
fall bar ju Riksdagen en ledning i Kongl. Maj:ts proposition, hvilken
står öfver de lokala intressena och bör vara ett mycket godt stöd att
hålla sig vid. Då Kongl. Maj:t efter öfvervägande af alla omständigheter
i saken föreslagit Hernösand, tror jag att häri borde ligga åtminstone
en stark anledning för Riksdagen att väl betänka sig, innan
den väljer den andra staden, och att icke besluta sig för den senare
med mindre att det kan bestämdt uppvisas, att den har gifna företräden.

Nu har det blifvit sagdt, att Sundsvall skulle i industrielt afseende
vara Hernösand öfverlägset. Ja, det är möjligt, men hvad
som är säkert är, att den industri, som finnes i Hernösand och framför
allt i trakten omkring Hernösand, i det så synnerligen lifliga och väl
situerade distrikt, som omfattar Ångermanelfvens ådal, är alldeles
tillräcklig för det behof, skolans lärjungar kunna hafva af att se
industrielt lif röra sig omkring dem. Den öfvervigt, Sundsvall här
kan hafva, spelar, enligt min tanke, ingen som helst roll för skolans
arbete, men deremot måste det för detta arbete vara synnerligen förmånligt,
att det får ega rum i lugn och stillhet och oberoende af det
storstadslif, som den siste talaren antydde.

I den flygskrift i ämnet, som vi fått oss tillsänd, har det anmärkts,
att Sundsvall skulle fått sjelft bekosta allt. Men hur är det

N:o 25. 36

Torsdagen den 5 April.

Anslag till med jern vägarna? Hvilkendera staden har der fått kosta pa mest?
inrättande «/jag tror nästan att det är Hernösand. — Jag har blott velat nämna
en teknisk • förbigående och såsom en invändning mot påståendet, att Hernö ■:”rsand

skulle fått så mycket på sin del för intet.

norrlands län. Hvad lefnadskostnaderna beträffar, så tror jag, att den förste
(Forts.) talaren hade fullt rätt i att de äro högre i Sundsvall, detta af nier
än en anledning, men kanske särskild! derför, att standard of life är
högre i Sundsvall än i Hernösand.

Jag tror följaktligen, att, om man ser på skolans blifvande utveckling,
det förefinnes fullt skäl att instämma i Kong]. Maj ds proposition
— ehuru skolan naturligtvis också mycket väl skulle kunna
förläggas till Sundsvall. Och då således, enligt min tanke, giltig anledning
saknas att frångå det kong! förslaget, får jag i likhet med
den förste talaren yrka bifall till Kongl. Maj ds proposition och afslag
å statsutskottets hemställan.

Herr Fränekel: Vid bedömandet af denna fråga bör man gå

tillbaka till sättet, hvarpå den uppkommit. Då finner man i främsta
rummet en framställning från Vesternorrlands läns landsting, deri
landstinget genom Konungens befallningshafvande hos Kong!. Majd
framhållit behofvet af att få en teknisk elementarskola någonstädes i
Norrland. En sådan framställning måste anses mycket befogad för
alla dem, som i likhet med mig ifra för utbredandet af teknisk undervisning
i landet. De skäl landstinget framlagt för behofvet af en sådan
teknisk skola, med den tillväxt industrien vunnit i Norrland, voro äfven
så talande, att om den saken icke vidare kan tvistas, och Kongl. Majd
har också visat sig fullt erkänna detta behof, då Kongl. Majd föreslagit
upprättandet af ett tekniskt läroverk i Norrland.

Ser man nu på de särskilda utlåtanden Kongl. Majd i ärendet
infordrat från de redan befintliga tekniska läroanstalterna, har man
skäl att särskild! fästa uppmärksamheten vid det utlåtande, som afgifvits
af styrelsen för tekniska skolan i Örebro, deri framhålles, att
freqvensen af elever vid läroverket hufvudsakligen härrört från Örebro
län och angränsande län. Jag har velat säga detta i förbigående för
att visa, att en dylik skolas läge i eu mer eller mindre folkrik trakt
spelar i afseende å freqvensen af lärjungar en stor roll.

Går man nu till Kongl. Majds förslag om den nya skolans förläggande
till Hernösand, så finner man, att motivet till detta förslag
i hufvudsak reduceras till att det skulle vara lättare att fä tillgång
till erforderliga lärarekrafter i Hernösand än i Sundsvall. Man måste
väl dock, då det är fråga om att välja plats för en teknisk elementarskola,
först och främst tillse ändamåiet med skolan. Den komité, som
år 1874 afgaf betänkande angående den lägre tekniska undervisningen
i riket och hvars utlåtande äfven åberopats i den kongl. propositionen,
har också mycket bestämdt framhållit, hvad ändamålet är med en teknisk
elementarskola. Komitén säger sålunda: »Att bereda eu god och
ändamålsenlig utbildning af verkmästare för fabrikerna, idkare af de
små industrigrenarne och underordnade ledare för byggnadsarbeten är
det syfte, hvartill en sådan skola bör sträfva». Vid redogörelse för de
redan existerande skolorna i riket har komitén sedermera framhållit

37 >:o 25.

Torsdagen den 5 April.

att, då en vidare utveckling af de tekniska skolorna egde rum, det Anslag till
framför allt vore nödigt att förlägga en sådan skola till Norrland, och''”™"®"
yttra sig komiterade härvid sålunda: »Ibland de delar af landet, dere^eB(arji.0;o
upprättandet af dylika skolor för öfrigt skulle vara behöfligt, synes inom Vesterdet
komitén, som Norrland, med den starka industriella utveckling, detnorW«»d« lån.
nu erhållit, och till följd af de stora afstånd, som der förefinnas, före- (Forts.)
trädesvis borde komma i åtanke. Inom Norrland åter torde knappt
någon punkt vara för en teknisk läroanstalt mera lämplig än
Sundsvall».

Redan då uttalades således behofvet af eu teknisk elementarskola
i Sundsvall — och märk väl, mina herrar, det var för 25 år sedan.

I huru mycket högre grad skall då icke detta behof göra sig gällande
nu?

Ser man så efter enligt hvilka grunder tekniska elementarskolor
hittills blifvit anordnade i de olika städerna, finner man, att städernas
folkmängd först och främst härvid spelat en roll, och att vidare i en
ganska stor grad kommit i betraktande det industriella lifvet i städerna.

De städer, som nu hafva tekniska elementarskolor, äro Norrköping med
39,654 invånare, Malmö med 57,836, Örebro med 19,938 och Borås
med 13,772. Hvarför har man t. ex. förlagt skolan till Borås? Hvarför
icke till Venersborg? Der bor ju också laudshöfding. Den förlädes
emellertid till Borås, derför att den staden är ett stort industricentrum.

Jemför man nu de båda städer, om hvilka här är fråga, så har
Sundsvall 14,428 invånare, medan Hernösand har endast 7,685. Det
kan vidare icke bestridas, att, då en stad kommit till den ståndpunkt
att den har ett mägtigt industriel! lif, den utöfver sina vanliga läroverk
kräfver en teknisk läroanstalt, och vi böra väl derför här vid
valet af stad främst taga hänsyn till hvilken utveckling industrien
tagit på det ena eller andra stället. Jag skall icke besvära kammarens
ledamöter med de siffror, som anföras i den broschyr, som här utdelats,
men tydligt är, att Sundsvall i det afseendet är Hernösand så öfverlägset,
att någon jemförelse mellan de båda städerna icke är behöflig.

Det större invånareautalet betingar ock å andra sidan eu större
freqvens af elever, något som också bör vara af vigt för en sådan
skola som den ifrågavarande. Det är ju gifvet, att stadens industrier
främst skulle använda sådana verkmästare och förmän, som erhållit
sin uppfostran vid stadens skola, naturligtvis helst söner till män, som
hade anställning i dessa industriers tjenst.

Vidare måste det verka mer sporrande på eleverna, om de hafva
sitt arbete inom ett så lifskraftigt samhälle, än om läroverket är förlagdt
på en lugn plats. Annars skulle det ju vara allt skäl att förlägga
de tekniska skolorna på landet, som ju aldrig är fallet.

Jag framhöll nyss gången af de tekniska läroverkens uppkomst,
och denna synes mig hän tyd a på att de olika städerna, i samma mån
de nått en högre grad af industriel utveckling, också fått sådana läroverk,
men att de ej heller fått dessa läroverk förr än det industriella
lifvet der nått den utveckling, att läroverkens upprättande visat sig
vara af behofvet påkalladt.

Här har talats om att behofvet af lärarekrafter skulle kunna bättre

N:o 25. 38

Torsdagen den 6 April.

Anslag till tillgodoses i Hernösand. Jag är icke tillräckligt fackman att kunna
inrättande »/härom yttra mig, men så mycket synes mig vara klart, att möjligheten
elementarskola^^ & de behöfliga lärarekrafterna bör vara fullt ut lika stor, om icke
inom Vester- större, i en stad med fullständigt högre »realläroverk» mot i eu stad,
norriands Zän-der endast finnes fullständigt »latinläroverk».

(Forts.) Vidare har framhållits, att det tekniska läroverket borde förläggas

till Hernösand på grund af den stadens centrala läge i Norrland. Ja,
derom kan man väl dock tvista, ty folkmängden i den kringliggande
orten, der läroverket ligger, bör väl också tillmätas någon betydelse.

Beträffande landstingets framställning, som blott innehåller att
läroverket borde inrättas inom Vesternorrlands län, vill jag säga, att
med den utveckling, som nu pågår i Norrland, kan det icke dröja
länge förrän ett nytt tekniskt läroverk behöfver anordnas längre norrut,
t. ex. i Luleå, och då synes det vara vida att föredraga att förlägga
det nu föreslagna läroverket till Sundsvall framför att taga en central
plats, som icke fyller sitt ändamål åt någotdera hållet.

Det synes mig således, att statsutskottet haft ganska goda skäl för
att tillstyrka den motion, som blifvit väckt i frågan, och särskildt tror
jag, att det är allt skäl att här bibehålla det hittills följda sättet för
utvecklingen af de tekniska elementarskolorna, som varit baseradt på
den första komiténs förslag och som hittills utfallit så väl för den tekniska
undervisningen i vårt land. Komitén bestod dock af de mest
sakkunniga männen inom den tekniska branchen, och vi kunna med
stödet af deras auktoritet väl stå till svars för att vid valet af plats
för tekniskt läroverk i Norrland välja Sundsvall.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr statsrådet Claeson: I det anförande, som åtföljer statsverkspropositionen,
har jag först och främst angifvit, att det för Norrland
är af yttersta vigt att få en teknisk skola, och derom äro meningarna
ej heller, delade. Vidare yttrade jag: Svårare torde vara att afgöra,
till hvilken stad skolan lämpligast bör förläggas. Jag hänförde mig
härvid till de olika anbud, som inkommit från Hernösand och Sundsvall,
ty det var mellan dessa två städer det vägde, och jag tilläde, att
jag emellertid på af stadsfullmägtige i Hernösand anförda skäl och
särskildt med hänsyn till lättheten att i den staden finna extra lärare
för sådana ämnen, som ej företräddes af ordinarie lärare, trodde det
vara bäst att tillstyrka skolans förläggande till Hernösand.

Jag ber härvid att få erinra om hvad jag förut sagt i mitt anförande,
nemligen att båda städerna visserligen hafva fullständiga högre
läroverk, men Sundsvall endast på reallinieu. Hernösand har deremot
fullständigt läroverk på latinlinien och får snart sådant äfven på reallinien.

Vidare finnes i Hernösand ett folkskolelärareseminarium och eu
navigationsskola.

När nu här är fråga om att anordna en teknisk skola för Norrland,
så vet jag icke, om det kunde varit skäl att taga i betraktande
den ovissa utsigt, den siste talaren framhöll, att vi temligen snart
skulle få eu teknisk elementarskola i Luleå, utan syntes mig de öfvervägande
skälen tala för att i valet mellan Hernösand och Sundsvall

39 >:o 25.

Torsdagen den 5 April.

föreslå den nordligare staden. Och efter det den kongl. propositionen . Anlag till
afgått till Riksdagen, har ett skäl tillkommit, som ytterligare styrkt "fn t(knM
mig i min öfvertygelse, det nemligen att jag förnummit, att fiaga^upp-e;emcn(arfi^0;a
kommit att i Gefle på grund af en enskild donation, den s. k. Murénska inom rederfonden,
upprätta en teknisk läroanstalt. Skulle denna anstalt koimua»»"^»* ;™.
till stånd, torde det vara fördelaktigare, om statens tekniska skola är (Forts.)
förlagd till Hernösand, än om den finnes i Sundsvall.

Herr Nyström, Johan: Af de siffror, som här blifvit anförda,
har jag liksom säkerligen mången annan i kammaren fatt det intrycket,
att vi hafva att välja mellan två städer, som båda kunna göra
anspråk på att kallas dugtiga och framåtskridande samhällen, ocu att
den eua lika väl som den andra är värd att understödjas af Riksdagen.

A andra sidan kan jag icke fästa allt för stor vigt vid de aritmetiska
talen. Jag tror att en stad med 8,000 invånare, till hvilken siffra
Hernösand sannolikt hinner före årets slut, i detta fall mycket väl
kan ställas vid sidan af eu stad med 13,000. Skilnaden emellan Hernösand
och Sundsvall är ej större, än att städerna kunna anses någorlunda
lika, i synnerhet som folkmängdstillväxten under senare år gått
långsammare i Sundsvall än i Hernösand.

Vidare håller jag före, att det större antal fabriker, som förefinnes
i Sundsvall, icke behöfver utesluta, att Hernösand kan vara en lika
lämplig plats för den tekniska skolan. Såsom kammarens ledamöter
funnit af de sifferuppgifter, som framlagts i frågan, finnes i Hernösand
ungefär samma slags fabriker som i Sundsvall; om det pa den ena
platsen är fyra mekaniska verkstäder mot två på. den andra, synes mig
från skolans synpunkt vara alldeles likgiltigt. Vid de två verkstäderna
kunna lärjungarne säkerligen lika väl fa inhemta hvad de i den bianchen
vilja veta. Dertill kommer, att en stor del af den industri, hvarpå
Sundsvalls hegemoni grundar sig, ligger pa ett afstånd från staden af
en mil i norr och eu mil i söder. Vintertiden är det ingen lätt sak
att komma ut till dessa fabriker, tv Sundsvall har icke någon jernvägsförbindelse
i rigtningen norr och söder. Om sommaren går det naturligtvis
lätt nog med de ångbåtskommunikationer, som då uppehållas.

Men vintertiden, då farvattnet är tillfruset, skulle det för lärjungar,
som kunna vilja besöka dessa utanför staden belägna fabriker, vara sa
godt som omöjligt att taga sig fram dit. I Ångermanlands distrikt
ligga fabrikerna mestadels utefter Ångermanelfvens södra strand, förenade
medelst jernväg med Hernösand, och der skulle det således
under alla årstider vara en lätt sak för skolans lärjungar att beröka

de olika fabrikerna. ...

Som sagdt, det är dock egentligen icke vid dessa aritmetiska storheter
jag här vill fästa mig. Det är andra synpunktei, som enligt
min tanke här böra vara afgörande. En skolas betydelse beror i
främsta rummet på lärarne, huruvida de följa med sin lid och med
den vetenskapliga utvecklingen, och detta äter beror till stor del derpå,
huruvida dessa lärare lefva på en ort, der det också finnes andia personel''
med samma eller likartade intressen. Kasta ut en handfull
lärare till ett ställe, der det icke finnes någon möjlighet för dem att
utbyta tankar med personer, som hafva samma intressen som de; och

S:o 25. 40

Torsdagen den 5 April.

inrättande af deet ^ hos dem fordras en alldeles ovanlig grad af vetenskaplig
ca teknisk ■ . ... ej skola i vetenskapligt afseende gå under. Detta är

elementarskola^^ någon lös hypotes af mig, utan det är en erfarenhet, som man
inom Vester- kan dagligen göra.

norrlands län. Nu finnes dpt i Hernnoonrl m i 1 "1 01 f ■ 1 1 11 l.rv n f- 1 1. . i • • . . 1 1

------——y. .. ^ a —m öuxii uuin

inom Vester- kan dagligen gorå.

wrriands län. Nu tinnes det i Hernösand eu hel del läroanstalter och andra
or a.) vetenskapliga inrättningar, delvis af mycket likartad beskaffenhet med
fn ifrågavarande skolan. De hafva förut uppräknats, dock icke
fullständigt. _ Der finnes högre allmänt läroverk, folkskolelärareseminarium,
navigationsskola, volontärskola och slutligen statens kemiska
anstalt. Lärarne vid alla dessa anstalter kunna, om de slå sig i hop
hulda ett slags vetenskaplig fackförening, der den ene hjelper den andre
att halla sig au niveau med utvecklingen af hans vetenskap. — Redan
nu kan man finna, hvad samlingen af många läroanstalter i detta afseende
uträttat, om man jemför läroverkskollegierna i Hernösand och
i Sundsvall. Af lektorerna vid Sundsvalls läroverk har endast en idkat
vetenskapligt författarskap, sedan lian anstäldes vid denna skola, af
Hernösands lektorer åter hafva fem sysslat dermed — en sjette har
vant anstånd vid läroverket blott två terminer, så att han knappast
ännu kan räknas med vid en sådan jemförelse. — Man ser häraf, att
1. e™°.sand är. tonen bättre än i Sundsvall lämpad för lärare, som
vilja följa med sin tid, och detta förhållande synes mig vara eu vmtiofaktoi,
da det gäller att bestämma orten för det blifvande läroverket.

Ordföranden på andra utgiftsafdelningen yttrade, att det skulle*
vala godt, om norrläudingarne sjelfva finge afgöra denna sak. Ja or
ber da att få hänvisa till att alla norrländingar, som hafva plats i
statsutskottet, genom sin utlåtande! bifogade reservation uttalat sig
tor Hernösand. Alltså synes, att norrläudingarne sjelfva hafva klart
för sig, att Hernösand är den lämpligare platsen. Och när nu så är,
att denna fråga icke blott rör de båda städerna, att den icke är en
blott lokalfråga, utan tvärtom rör hela Norrland, då ju läroverket
ar atsedt att vara en teknisk skola för hela Norrland, anser jag, att
norrländingarnes önskningar borde kunna tagas något med i° räkningen,
helst, såsom det blifvit påvisadt, flera rent objektiva skäl
till nas, som äfven tala för Hernösand.

Jag tår, herr vice talman, tillstyrka bifall till Kongl. Makts

n er OJ

Herr t ro berg: Det torde icke kunna bestridas, att ju eu skola
åt sådan art, som denna för Vesternorrlands län afsedda, bör förläggas
på den ort inom länet, dit största delen af befolkningen inom denna
i af landet har lättaste och kortaste vägen. Är detta sant, då är
också Hernösand, bland Vesternorrlands läns städer och inom denna
ort, der äfven en utvecklad industri finnes, den mest centralt belägna,
( ®n stad, som härvid först bör komma i åtanke. Jag erinrar blott, att
åt befolkningen i Vesternorrlands län, som uppgår till 230,000 personer,
något mer än 130,000 tillhöra Ångermanland men ej fullt 100,000
Medelpad, af hvars socknar åtskilliga delar dock finnas, som hafva
kortare väg till Hernösand än till Sundsvall. Vi böra derjemte komma
i håg, att denna skola icke är afsedd blott för Vesternorrlands län, utan
äfven for mvånarne i Vesterbottens, Norrbottens och Jemtlands län,

Torsdagen den 5 April. 41 Vo 2o.

hvilkas folkmängclssiffra uppgår till mer än 600,000. Alla de, som nu Anslag au
skola färdas från Ångermanland, från Vesterbotten och Norrbotten,
från delar af Medelpad samt norra delen af Jemtland, finge längreeie,,„en<orji.oZ(l
väg till en skola i Sundsvall, än hvad förhållandet blefve, om odenna inom Vesterförlägges
till Hernösand. Begagnas jernväg, blifver resan från Ånger-norriands lön.
manland och öfre Norrland öfver Långsele 141 kilometer längre till (Forts.)
Sundsvall än till Hernösand. Det är egendomligt, att alla institutioner,
gemensamma för Vesternorrlands län och det område, som tillika dermed
ingår uti Hernösands stift, blifvit förlagda till Hernösand, och
hvarför har detta skett? Hafva hernösandsborna utverkat det, eller
har det skett för att gynna Hernösand? Nej, icke har denna stads
betydelse i och för sig haft en sådan verkan. Jag vill här nämna, att,
då Vesternorrlands län i sin nya form anordnades — då förutvarande
län klots i tvenne, Gefleborgs och Vesternorrlands — förlädes sätet för
länsstyrelsen i sistnämnda län till Sundsvall, men det förblef der icke
längre än till början af 1790-talet, ty, såvidt jag minnes rätt, vid
1786 års riksdag beslöts att förflytta detsamma till Hernösand, helt enkelt
på den grund, att större delen af länets befolkning dit hade kortax-e
väg; detta oaktadt Vesternorrlandso län på den tiden utgjordes af,
förutom nuvarande tvenne landskap Ångermanland och Medelpad, äfven
Jemtland. Stiftsstyrelsen förlädes till Hernösand 1647; det första
elementarläroverk, gemensamt för hela Norrland, inrättades der 1649,
och sedermera hafva allt flera statens läroverk blifvit förlagda till
Hernösand, då dessa skolor här voro lättare tillgängliga för ortens
befolkning. — Bland annat, hvarom här talats, har man gjort påståenden
om huru det skulle gå, i fall norrländingarne sjellva finge afgöra
denna fråga. Jag vill då erinra om ett faktum. Såsom herrarne torde
påminna sig, inrättades för några år sedan åtskilliga distrikt för döfstumundervisningen,
af Indika det nordligaste omfattade de Hernösands
stift tillhörande 4 nordliga länen. Då fråga uppstod, hvar distriktets
skola skulle läggas, valdes naturligtvis också det ställe, som ansågs
bäst för skolan, det ställe, som var lättast tillgängligt för befolkningen
och kanske också på annat sätt ansågs lemna bästa garanti
för att skolan med framgång skulle kunna verka. Samtliga de fyra
länens landsting beslöto att bifalla styrelsens förslag om skolans förläggande
till Hernösand.

Med hvad jag här nu anfört, tror jag mig hafva visat, att utstånden
för större delen af den befolkning, hvars barn skola åtnjuta
undervisning uti ifrågavarande skola, blifva kortare, om densamma
lägges uti Hernösand; och om denna befolkning finge yttra sig i frågan,
tror jag den icke skulle tveka att bestämma läget till Hernösand.

Detta vill jag särskild! hafva erinrat med anledning af hvad herr
Fränekel för en stund sedan yttrade.

Jag erkänner villigt, att Sundsvall har många företräden såsom
kommersiel stad, d. v. s. der florerar handel i vidsträckt omfattning,
men denna handel omfattar dock hufvudsakligen, hvad införseln beträffar,
kolonialvaror och andra förnödenheter. Hvad åter angår exporten
af trävaror och andra produkter af norrländsk industri, vågar
jag liksom den förste talaren påstå, att Hernösand och dess omnejd —-dit räknar jag då hela Ångermanland — icke skall stå efter för Sunds -

N:o 25, 42

Torsdagen den 6 April.

Anslag till vall med angränsande orter, snarare tvärtom; i detta fall äro de båda
''"^teknisk ''^trikten temligen jemgoda och det ena bär kanske icke något att
Wemen(arrf0iaberömma sig af framför det andra. Deremot har en till Hernösand
inom Vester- förlagd skola den af en föregående talare äfven påpekade stora förnorrlands
län.månen af lättare kommunikationer med omgifningarna. Från Hernö(Forts.
) sand utgår nemligen jernväg till närheten af de flesta af omkringliggande
sågverk in. fl. anläggningar, livilket är af stor betydelse, då
den tillämnade skolans elever för sin utbildning komma att göra exkursioner
till närliggande verk och inrättningar utom stadssamhället.
Med hänseende till sådana kommunikationer är Hernösand rikligare
utrustadt än Sundsvall. Hvad äter angår den industri, som de tvenne
städerna hafva att uppvisa, anser jag Sundsvall egentligen icke heller i
detta afseende hafva något så särdeles stort företräde framför Hernösand.
I båda städerna finnas åtskilliga industriella anläggningar, men sistnämnda
stad egen inom sitt område icke mindre än två mekaniska verkstäder, af
hvilka den ena är ganska betydlig — der byggas till och med fartyg. I
Sundsvall finnes mig veterligen icke mer än eu mekanisk verkstad,
egentligen en mindre reparationsverkstad. Går jag längre från Sundsvall,
finnas der visserligen andra verkstäder, men osöker jag på samma
sätt i Hernösands granskap, t. ex. upp utefter Ångermanelfven, finner
jag äfven i detta afseende Hernösand lika väl utrustadt som den andra
staden; dock torde några flera ångsågar finnas inom Sundsvalls distrikt.

Det har blifvit erinradt, att Hernösand redan förut eger en mängd
skolor, och att lärarecorpsen, som der följaktligen är betydligt större än
hvad förhållandet är i Sundsvall, lemnar större tillgång för tillgodoseende
al uppkommande behof af extra lärare. Jag behöfver således
ej repetera hvad härom anförts, men jag vill dock fästa uppmärksamheten
dels derpå, att en icke oväsentlig utvidgning af lärarecorpsen i
Hernösand skett, derigenom nemligen att Riksdagen för några dagar
sedan beslutit inrättande vid navigationsskolan i Hernösand af särskild
undervisning för utbildning af maskinister och anställande af särskilda
lärare i ångmaskinlära och elektricitetslära, och dels derpå att denna
kammare i dag — såsom jag hoppas kommer äfven Andra Kammaren
att göra sammaledes — bifallit statsutskottets förslag, att undervisningen
på reala limen vid dervarande högre läroverk skall göras fullständig,
så att äfven denna linie här blir 7-klassig. Det torde ej lida
tvifvel, att sedan dessa anordningar genomförts, hvilket kommer att
ske samtidigt, Hernösand i detta afseende får afgjordt företräde framför
Sundsvall.

Åt en talare, herr Fränekel, har åberopats, att en komité, som
suttit för 25 år sedan, 1874 års komité, föreslagit, att ifrågavarande
läroverk skulle förläggas till Sundsvall. Ja, det kan vara godt och
väl, men jag behöfver icke erinra herr Fränekel derom, att förhållandeua
1874 och 1900 äro hvarandra helt olika, och att den industriella
utvecklingen står på helt olika fotter nu emot då, hvad de olika distrikten
beträffar; den bevisning, herr Fränekel i detta fall framförde,
anser jag således vara mycket litet betydande.

Herr Fränekel sade äfven, att det möjligen kunde blifva fråga om
inrättande af ett läroverk, sådant som det ifrågavarande, uti Luleå.
Det har jag ingenting emot, men i sådant fall behöfver nu ifråga -

Torsdagen den 6 April.

43 >:o 25.

varande skola ändå ligga så nordligt som i Hernösand. Mellan denna -inslag till
stad ock Luleå är afståndet 60 å 70 mil, och denna möjlighet, att en
teknisk skola inrättas i Luleå, bör således icke utgöra ringaste anled-e,emfB(0„toio
ning att förlägga den nu ifrågasatta sydligare. inom Vester Det

har framhållits, att Sundsvall ingenting fått, men derom sägernorWandi län.
jag: allmänna institutioner äro lika tillgängliga för alla; denna skola (Forts.)
står öppen för sundsvallsbor lika väl som för andra; om valet denna
gång faller på Hernösand framför Sundsvall, så är det belägenheten,
som här talar, eller det allmänna bästa och inga andra hänsyn. Att
verksamheten i Sundsvall är ganska framstående på affärslifvets område,
erkänner jag villigt, liksom jag vidhåller, att dess industri står
mycket högt — i dessa hänseenden står staden framför många andra
— men hvad jag dock vågar påstå, det är, att denna skola dock icke
är afsedd för att utbilda för handelsyrket, utan egentligen för utbildande
af personer, som skola egna sig åt yrken, kvilkas utöfning erfordrar
teknisk färdighet.

Det har äfven förut yttrats, och det kan icke skada att erinra
derom, att Hernösand är en billigare ort än Sundsvall. Existensminimum
i Hernösand är 450 kronor, då det för Sundsvall är uppsatt till
650 kronor. Detta är en omständighet af icke obetydlig vigt för t. ex.
eu familjefader, som kanske har liera barn att efter hvars och ens
olika anlag uppfostra till olika lefnadskall. Under sådana förhållanden
är det ock af synnerlig vigt, att flera skolor finnas så vidt möjligt på
samma ställe, ty derigenom åstadkommas mindre kostnader och utgifter
för eu sådan familjefader.

Jemte det jag i hufvudsak instämmer uti hvad föregående talare
här yttrat och anfört till stöd för en lycklig lösning af frågan i det
syfte, jag önskar, yrkar jag att, med afslag på utskottets hemställan,

Kong!. Maj:ts i ämnet framstälda proposition måtte bifallas.

Herr Fränekel: Af flere talare har det påståendet förnyats, att
norrländin garna, till förmån för hvilka denna skola är afsedd, skulle
vara öfverens i fråga om den plats, som för dess förläggning vore
lämpligast, men det tyckes mig dock framgå af dels motioner och dels
utkomna broschyrer, att detta är långt ifrån händelsen, och utskottet
har således för sin del sökt ställa sig på eu, så vidt jag förstår, opartisk
ståndpunkt, då utskottet tagit för goda de skäl och synpunkter,
som från sakkunnigt håll rörande denna sak angifvits. Den siste talaren
har framhållit, att man ej kunde hänföra sig till hvad 1875 års
komité i frågan yttrat, emedan tiderna då i afseende på industriel utveckling
voro så helt annorlunda. Men den ärade talaren ville väl
icke påstå, att icke Sundsvall under senaste 25 år utvecklat sig
fullständigt i paritet med Hernösand. Vidare har eu talare yttrat, att
lärår ne vid läroverket i Hernösand ådagalagt en lifligare verksamhet i
litterärt hänseende än lärarne i Sundsvall. Jag vill icke tvista med
honom härom, men jag faster uppmärksamheten derpå, att här icke är
fråga om den teoretiska bildning, denne talare tyckes åsyfta; här
gäller det att utbilda praktiska män, för hvilket ändamål lärare med
praktisk utbildning vida mer äro af behofvet påkallade.

Med hänsyn till det stöd, jag ansett mig finna hos 1875 års komité,

»so 25. 44

Torsdagen den 6 April.

Anslag till vill jag tillägga, att då denna komité så bestämdt framhöll önskvärdinrenTuMf^ierx
af en teknisk skolas förläggning till Sundsvall, gjordes detta
elementarskola™^* följande premiss: de tekniska elementarskolorna höra ega en
inom Vester- ganska utpreglad lokal karakter och både kunna och böra till en viss
norriands grad lätta sin verksamhet efter behofvet inom de för orten egendomliga
(Forts.) vigtigaste industrigrenar. Detta har varit måttgifvande vid bestämmande
af läget för tekniska skolor vid föregående tillfällen och bör
äfven vara det nu. Om ifrågavarande städers företräde i industrielt
hänseende vill jag icke tvista; derom föreligga så påtagliga fakta, att
saken i detta afseende torde vara alldeles klar. Jag tror således fortfarande,
att utskottet på goda grunder kommit till det slut, hvarom
utskottet hemstält, hvarför jag äfven nu tillåter mig att yrka bifall
till denna utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att beträffande nu föredragna punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren, med afslag
å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs eu omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 90 af sitt
utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vid slutet af den häröfver företagna omröstning befunuos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 32;

Nej — 58.

Punkterna 91 och 92.

Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 93.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Torsdagen den 5 April.

45 >:o 25.

Mom. b).

Anslag till
ökadt biträde

Herr Almén: Jag ber om ursäkt, att jag vid denua sena timme vid

tagel'' till ordet, men just den framskridna tiden skall tvinga mig till
koncentration.

Då det 1877 ifrågasattes, att medicinalstyrelsen skulle öfvertaga
hospitalsväsendets förvaltning, väckte detta förslag störa betänkligheter
på många båll. Dåvarande ordföranden inom medicinalstyrelsen
med sin stora arbetsförmåga trodde sig emellertid kunna gå i land med
företaget; han förutsåg då icke den stora utveckling, bospitalsväsendet
med tiden nödvändigtvis skulle få, och han visste dessutom, att han
kunde påräkna biträde af dåvarande tjenstemännen i serafimerordensgillet.
Sedan dess har emellertid patienternas antal 3-dubblats, under
det att utgifterna endast 2-dubblats, hvaraf framgår, att hospitalsvården
är billigare nu än förr. Medicinalstyrelsen erhöll vid d_etta
tillfälle tvenne öfvertalige tjensteman, af hvilka den ene nu är 85 år
gammal och den andre aflidit 1897. Det hela höll vid denna tid på
att gå sönder, arbetet hopades, och medicinalstyrelsen vände sig till.
Kongl. Maj:t med framställning om ökadt antal biträden. Kongl.
Maj:t bebjertade visserligen den svåra belägenhet, hvari förvaltningen
af hospitalsväsendet befann sig, och till och med statskontoret insåg nödvändigheten
af den ökning i personalen, hvarom medicinalstyrelsen
gjort framställning. Statskontoret har emellertid aldrig rigtigt förstått
denna fråga, och jag fruktar, att ännu i denna dag_ det icke förstår
densamma. Det har framhållit det egna deruti, att vid ett embets\erk
skulle finnas tvenne kamrerare. Statskontoret måtte icke känna till,
att sådant varit fallet under 20 års tid vid medicinalstyrelsen. Den
ene af dessa tjensteman har utredt och föredragit flertalet hospitalsärenden,
undertecknat en del skrifvelser i de mal han handlagt och
derjemte afslutat räkenskaperna. Statskontoret ansåg visserligen eu
utveckling af arbetskrafterna på medicinalstyrelsens räkeuskapskontor
lämplig, °men tillstyrkte för ifrågavarande ändamål endast ett litet
anslags beviljande på extra stat för eu tjensteman i första lönegraden.
Vid föredragning inför Kongl. Magt kunde vederbörande departementschef
icke gilla detta, utan godkände de af medicinalstyrelsen anförda
skäl. Emellertid ansåg äfven han eu större erfarenhet vara af nöden
och, med hänsyn till förestående omorganisation af medicinalstyrelsen
i vissa delar, accepterade han statskontorets förslag om eu liten lön
på extra stat. Denna beviljades af Riksdagen. Tjensten har nu sedan
dess trenne gånger varit tillsatt på förordnande, och man har således
erfarenhet, hvart det tagit vägen. Skickliga personer hafva varit verksamma
i denna befattning; tvenne hafva afgått derifrån, då de funnit
sin ställning osäker och lönen otillräcklig; den tredje star färdig att
gorå på samma sätt. På grund af den erfarenhet, man sålunda vunnit,
har medicinalstyrelsen repeterat sin anhållan hos Kongl. Maj:t och
förklarat tillståndet vara ohållbart. Äfven statskontoret har fått bättre
insigt än tvenne år förut samt tillstyrkt anslaget, ehuru litet, att utgå
på ordinarie stat. Kongl. Maj:t har gifvit medicinalstyrelsen rätt ännu
eu gång. Då det visat sig att den ringa lönen vant otillräcklig, härden
högre lönen begärts, men ty värr äfven denna gång på extra stat.

hospitals ärendenas behandling.

>’:o 25. 46

Torsdagen den 5 April.

amlag till Att få anslag till en andra tjensteman på ordinarie stat synes deremot
hd La2ai-ånnu '' denna daK vara lönlöst.

styrelsen vid Statsutskottet kar emellertid insett, hvarom frågan här rör sig;
hospitala- icke, såsom man skulle kunna tro af statskontorets utlåtande, om in,
a"re*”as rättande af en skrifvarebefattning på ett räkenskapskontor. För att
((f” t ln''\'' d.e^ bättre t,al''fvas en ekonom, som redan från början något förstår
or *•'' af tjensten och är duglig på sin plats. Och, mina herrar, här finnas
tillfällen att göra oerhörda besparingar. Medicinalstyrelsen anhöll en
gång hos Kongl. Maj:t att få vidtaga vissa åtgärder, egnade att åstadkomma
besparingar vid inköp af i större mängd behöfliga materialier
till kläder m. m., och tillåtelse erhölls att härmed göra försök under
tre år. Ett år har man tillämpat detta, och endast på artikeln kläden
hafva besparingar gjorts till belopp af omkring 7,000 kronor. Och,
mina herrar, då tillfälle gifves att utsträcka samma förfaringssätt till
andra 100-tals artiklar, kan en hvar begripa, att här finnes något att
gorå. Hvarför, kan man fråga, fortsätter icke medicinalstyrelsen på
den inslagna vägen? Medicinalstyrelsen skulle då icke få något annat
att göra än att pröfva inkomna anbud och leveranser med dithörandehundratals
profver. Man måste uppgifva gärdet, till dess en sakkunnig
kamrer eller ekonom kan erhållas i styrelsen. Direktionerna öfver hospitalen
äro nog måna om dessas ekonomi, men icke så litet lokalpatriotism
gör sig stundom gällande, och dertill kommer, att de icke hafva
öfversigt öfver det hela. Medicinalstyrelsen har hittills gjort hvad den
kunnat för åstadkommande af besparingar, men här behöfves i sanning
en ekonom.

Nu har emellertid statsutskottet tydligen fattat, att det här icke
är fråga om en skrifvarebefattning, utan om anställande af en person
med förmåga, hvilken stannar inom verket, sätter sig in i förhållandena
och inför ordning i besparingarna. Ordföranden och föredragandena
inom medicinalstyrelsen kunna icke i all tid fortsätta med göromål,
hvarmed de genom omständigheterna förmåtts att taga befattning.
Statsutskottet har insett såväl detta som att statskontorets förslag
följaktligen icke duger. Det har icke heller godkänt Kongl. Maj:ts
förslag, då detta icke ordnar förhållandena för framtiden på ett tillförlitligt
sätt. Utskottet har derför tillstyrkt beviljandet af den lilla
summa, som här föreslås, under afvaktan på en definitiv lösning af
frågan. Jag är emellertid tacksam för det tydliga uttalande, som
finnes i klämmen, och säger ännu en gång: här finnes mycket att
gorå för införandet af en bättre ordning med afseende på hospitalsväsendets
ekonomi i dess helhet. — Något yrkande har jag icke
att göra.

Etter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande moment hemstält.

Punkterna 94 och 95.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Torsdagen den 5 April.

47 N:o 25.

Punkten 96.

Om anskaffande
för

Herr statsrådet Claeson: Såsom herrarne behagade finna, är bär observatorium
fråga om anslag till eu ny meridiancirkel och ett nytt astronomiskt af en ny
pendelur för Stockholms observatorium. Utskottet har såsom skäl för meridiancirkel
sin hemställan om afslag anfört, att, »enligt hvad utskottet inhemtat, m- mdet
lärer vara tvifvel underkastadt, huruvida genom de enligt Kongl.

Maj:ts framställning ifrågasatta anordningarna syftet med det äskade
anslaget skulle på ett tillfredsställande sätt vinnas». Det är ju svårt
att fatta, hvad utskottet åsyftar, men jag undrar, om icke utskottet
härvidlag erinrat sig förslaget att till någon ort utom Stockholm förlägga
observatoriet och derför ansett det vara skäl att dröja med anskaffning
af meridiancirkel m. m. till dess observatorium finge ett
bättre läge än det nuvarande. I anledning häraf har jag satt mig i
förbindelse med vetenskapsakademiens astronom, professor Bohlin, hvilken
meddelat mig, att denna fråga om observatoriets förflyttning från
Stockholm, ehuru ett önskningsmål, ännu står i det ovissa. Beträffande
frågan, huruvida en ny meridiancirkel skulle kunna med fördel uppställas
å det gamla observatoriet i Stockholm, säger han följande, som
jag ber att få åberopa: »att ett instrument, sådant som den nu äskade
meridiancirkeln, är i mindre grad beroende af observatoriets belägenhet»
och vidare att »arbetena med denna meridiancirkel utan tvifvel
skola kunna drifvas med framgång, äfven om den uppställes på observatoriets
nuvarande plats, och», tillägger han, »med den äldre, nu urmodiga
meridiancirkeln hafva allt sedan 1874 ganska omfattande
observationer kunnat utföras och alltjemt pågått».

På grund häraf hemställer jag, om icke kammaren anser lämpligt
att bevilja det af Kongl. Maj:t begärda anslaget till en meridiancirkel
och ett astronomiskt pendelur.

Herr Almström: Jag kan af detta betänkande icke finna, att
statsutskottet anfört några sakskäl emot Kongl. Maj:ts förevarande
proposition. Det synes mig som om statsutskottet endast resonerat
så: »detta är en sak, som vi ej förstå, och derför säga vi nej». Jag
kan icke se, att något annat framgår af hvad utskottet i frågan yttrat,
men närmast vill jag framhålla hvad från sakkunnigt håll anförts, och
på grund häraf tager jag mig friheten yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition i ämnet.

Herr Billing: Det kan nog hända, att den siste talaren har rätt
i sitt påstående, att statsutskottet icke förstår mycket rörande astronomi
och meridiancirkel, men derför har också utskottet försökt skaffa
sig upplysning i frågan. Yi voro ovissa och vände oss derför till fullt
sakkunnig person med förfrågningar, för hvilka jag ber få redogöra
utan vidare utveckling. En fråga var denna, huruvida, i fall en ny
meridiancirkel nu anskaffas för Stockholms observatorium, några omfattande
observationer der kunde utföras. Derpå svarades: för att sådana
skola kunna verkställas, bör icke blott ny meridiancirkel anskaffas,
utan äfven byggas nytt s. k. meridianrum. Vidare nämnde denne sakkunnige,
att det, såsom också herr statsrådet nämnde, vore ett önsk -

N:o 25. 48

Torsdagen den 5 April.

Om anskaf- ningsmål att få Stockholms observatorium flyttadt från sin nuvarande
Stockholms hvilken vore olämplig för observationer dels på grund af ljus öiserea^oriimförhållandena,

då det ljus, som q vallar och nattetid utströmmade från
af en ny den omgifvande staden, försvårade observationernas verkställande, och
meridiancirkelåeh derigenom att observatoriet vore beläget så nära intill gatan, att
rn. m. fina instrumenten stördes i sin verksamhet af skalmingen, som kö (Forts.

) randet på gatan åstadkomme. Då frågades slutligen: »anses det ej
lämpligt att för tillfället undanskjuta anskaffandet af ny meridiancirkel?»
och på denna fråga fiugo vi till svar: »nej».

Dessa äro de upplysningar utskottet inhemtat från sakkunnigt
håll, och de hafva varit bestämmande för utskottets afstyrkande af
bifall till den kongl. propositionen. I detta afstyrkande ligger dock
icke något förnekande af att den tid kommer och ganska snart kan
komma, då en sådan meridiancirkel kan och bör anskaffas.

På de skäl jag nu anfört, ber jag få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen,
som återtagit ledningen af kammarens förhandlingar, jemlikt
de under öfverläggningen förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare derpå att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, måtte bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning; och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 97—109.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag för Pimkteil 110.
anordnande

af en asyl för Herr Almén: Medicinalstyrelsen har gjort beräkningar angående
Sm,Restada " kostnaden för den nya tillämnade asylen, hvilka beräkningar anföras
på sid. 414, 415 i statsutskottets förevarande utlåtande. Med den slutliga
kostnadssumman beräknar medicinalstyrelsen sedan kostnaden för
hvarje sjukplats och jemför den erhållna siffran med motsvarande för
hospitalen i Piteå och Kristinehamn. Denna jemförelse har icke tilltalat
mig; jag fruktar, att den är mera vilseledande än upplysande,
och skall derför bedja få säga några ord.

Det är icke rätt att på detta sätt jemföra kostnaderna vid en asyl
för 1,000 personer med motsvarande kostnader vid ett hospital för
endast 300 patienter. Kostnaderna för bostad m. m. åt läkare och
syssloman in. fl. blifva i båda fallen ungefär desamma. Divideras slutsumman
med i ena fallet 300, i andra fallet med 1,000, blir resultatet
helt olika, och en hvar torde begripa, att eu sådan jemförelse icke är
berättigad. Jag vill vidare nämna, att anläggningskostnaderna för
Lunds och Upsala hospital voro så höga, att hvarje plats der kostade
öfver 5,000 kronor, under det att kostnaden vid asylen i Lund uppgick
till endast 1,700 kronor och vid asylen i Upsala beräknats föga

49 N:o 25.

Torsdagen den 5 April.

derutöfver. Jag nämner detta såsom eu erinran, att man, då större Anslag för
asyler byggas, hvarvid de relativa kostnaderna i vissa afseenden ned- *

bringas, icke bör anställa sådana jemförelser, som medicinalstyrelsen^,*"^*^ °[
här gjort. Restad.

För öfrigt har jag icke något yrkande att göra, och jag helsar (Forts.)
med glädje, att den nya asylen kommer till stånd.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

Punkten 111. Om utarbe tande

a f plan

Herr Wijk: Då inga andra reservanter äro närvarande, skall jag för sinnesbedja
få uttala mig till förmån för herr von Möllers motion. Jag er- Vukas vardkänner
villigt, att mycket blifvit gjordt för sinnessjukas vård under det
sista 10-talet af år, men huru mycket detta än må vara, är det likväl
faktiskt, att, den dag i dag är, man knappast hunnit halfva vägen till
målet. Äfven om det under föregående punkt af Första Kammaren
fattade beslut blir Riksdagens, återstår dock att bereda plats för 4 å
5 tusen sinnessjuka. Vårt land står ju högt på civilisationens rangskala,
hvarför då icke taga ut ett steg äfven på detta område, så att
vi snart nog här må hinna i jembredd med de förnämsta nationerna?

Man behöfver icke vara fackman för att förstå, att för nående af lyckliga
resultat i detta afseende det är af vigt, att den sinnessjuke har
tillfälle till vård genast, sedan sjukdomen brutit ut. Men huru är det
nu stäldt? I de flesta fall få åratal gå, innan lämplig vård kan erhållas.
Då i statskassan nu finnas rikliga medel, synes mig skäl vara
att taga ett kraftigare steg till målets nående, än hittills skett.

På dessa grunder yrkar jag bifall till herr von Möllers motion.

Herr Ask er: Jag är i allmänhet icke mycket böjd för att understödja
enskilde motionärers framställningar i frågor af så vidtomfattande
beskaffenhet som den föreliggande; men då ifrågavarande motion synes
mig hafva varit värd ett bättre öde, än den fått inom statsutskottet,
tillåter jag mig yttra några ord till förmån för densamma.

När man såsom jag länge tjenstgjort i en länsstyrelse, är man
måhända bäst i tillfälle att bedöma, huru svårt det är för vederbörande
myndigheter att bereda plats åt alla dem, som verkligen äro i behof
af hospitalsvård i vårt land. De svar, som ingå från medicinalstyrelsen
på framställningar i dylikt syfte, äro i regeln hvarandra fullkomligt
lika och innebära, att den sinnessjuke skall intagas på hospital, så
snart plats blir ledig; men, mina herrar, den, som känner till förhållandena
och vet, huru upptagna dessa platser äro, vet också, att det
dröjer och dröjer längre, än det borde, hvarigenom mången gång sjuka,
som med lämplig behandling i rätt tid kunnat återvinna sin helsa, gå
förlorade.

Då nu allmänheten vet, huru svårt det är att få plats för en sinnessjuk
anförvandt på hospitalen, blir följden också, att framställningar
mången gång icke göras af fruktan, att det icke lönar mödan. Jag

Förslå Kammarens Prot. 1900. N:o 25. 4

N:o 25. 50

Tordagen den 5 April.

Om utarbe- anser mig derför böra i första rummet framhålla, hurusom i aflägsnare
"för sinnes^^®1^d sända r icke få fall förekommit, då de arma menuiskor, som äro
sjukas vård. beröfvade förståndets bruk, behandlas rent af såsom förfelade varelser,
(Forts.) instängas ° i ladugårdar, vanvårdas eller lemnas utan tillsyn och vård.
Så snart åter en kommun nödgas taga hand om en sinnessjuk och för
allmänna säkerheten vådlig person, händer det icke sällan, att kommunens
förtroendemän söka öfvertyga länsmannen om, att den sjuke
bör behandlas såsom lösdrifvare. Han insändes då till länsfängelset i
afvaktan på Konungens befallningshafvandes vidare förordnande. Men
lika litet som Konungens befallningshafvande kan behandla såsom lösdrifvare
en person, som icke är för sina gerningar tillräknelig, lika
litet har Konungens befallningshafvande utväg att bereda honom plats
pa hospital, och följden blir vanligen den, att den sjuke måste återsändas
till den kommun, som påkallat hans behandling såsom lösdrifvare.

Jag. är .väl ense med statsutskottet derutinnan, att ett afsevärdt
steg tagits till dessa svårigheters afhjelpande genom det nyss beviljade
anslaget till en asyl vid Restad, och det är glädjande att höra, det
utskottet förutsätter, att denna angelägenhet fortfarande kommer att
vara föremål för Kongl. Maj:ts uppmärksamhet. Men jag tror icke
detta är nog, och jag tillåter mig till bevis härför åberopa ett utdrag
åt inspektörens för sinnessjukvården till medicinalstyrelsen den 1
december 1899 afgifna berättelse. Han säger deri: »Enligt den i

medicinalstyrelsen befintliga expektanslistan för den 15 november 1899
uppgick antalet af dem, för Indika plats sökts, men ej ännu kunnat
beredas, till 840. Snart väntas emellertid Upsala asyl med 800 platser
kunna öppnas, och vinner medicinalstyrelsens förslag om byggande af
en asyl vid Restad Eders Kong], Majrts och Riksdagens bifall, så erhållas
inom några år ytterligare 1,000 platser, hvarigenom sammanlagda
summan af platser å statens anstalter skulle komma att uppgå
till något öfver 6,000. Spörsmålet blifver nu, om denna siffra tillnärmelsevis
svarar mot det växande behofvet. Sannolikt icke, och i
denna förmodan vinner man stöd genom jemförelse med sifferuppgifter,
hemtade från utländska facktidskrifter rörande liknande förhållanden.
Temligen samstämmigt uppskattas antalet sinnessjuke till 5 pro mille,
och med en till 5 millioner uppgående befolkning skulle antalet sinnessjuke
i Sverige belöpa sig till omkring 25,000, sålunda en afsevärdt
högre siffra än den, som möter oss i den officiella statistiken. Af
dessa 5 pro mille anses, enligt utländska fackuttalanden, 2 pro mille
vara i behof af anstalts vård; 10,000 platser skulle derför vara det tal,
som närmast skulle motsvara behofvet. Siffran förefaller onekligen
hög, i synnerhet vid jemförelse med de i medicinalstyrelsen befintliga
expektanslistorna, men å andra sidan må det förhållandet ej lemnas
ur räkningen, att ett sannolikt stort antal sjuke ej anmälts till erhållande
af plats, emedan vederbörande ansett det sa godt som lönlöst
att derutinnan för närvarande vidtaga åtgärder, enligt hvad det från
många håll försports».

För min egen del tror jag, att, lika väl som Riksdagen år 1873
aflät skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om eu fullständig plan
för ordnande af hospitalsväsendet i riket, tiden nu är inne att, då

Torsdagen den 5 April.

51 N:o 25.

denna plan genomförts, men visat sig icke vara tillfyllestgörande, i en Om utarbeny
framställning söka bereda hjelp jemväl åt dem, livilka ännu äro i<a"*
saknad af vård, med ett ord att erhålla en ny plan för hospitalsvården,
byggd på de förhållanden, som nu föreligga. (Forts.)

Med stöd af hvad jag sålunda anfört, får jag, herr grefve och
talman, vördsamt yrka bifall till herr von Möllers motion.

Herr von Möller: Jag anser, på grund af det slut, hvartill utskottet
kommit, det vara min skyldighet att göra reda för de skäl, som förmått
mig väcka den ifrågavarande motionen och möjligen äfven, i fall
någon skulle anse, att motionen är något otydligt uttryckt, redogöra
för hvad jag med densamma afsett.

Såsom den föregående talaren påpekade, har ju redan ganska
mycket gjorts för de sinnessjuka, men såsom det också sagts och af
öfverinspektörens berättelse visas, återstår i denna dag att bereda plats
för ungefär 5,000 patienter, som enligt hospitalsstadgan äro berättigade
att genom statens försorg erhålla vård. Jag kan säga, att jag under
flera år väntat på, att utredning skulle göras och att Kong!. Maj:t
skulle anse lämpligt att sjelf dertill taga initiativet; men när Kongl.

Maj:t så icke gjort, har detta antagligen berott derpå, att Kongl. Maj:t
ansett, att Riksdagen å sin sida borde göra något uttalande för att
visa, huru långt den skulle vilja sträcka sin offervillighet och inom
hvilken tidrymd Riksdagen skulle önska, att åtgärder vidtoges för att
genom nybyggnader bereda plats åt de sinnessjuka. Min afsigt har
ingalunda varit att söka förekomma Kongl. Maj:t i denna sak. Jag
vet, att sådana skäl pläga i Riksdagen nämnas och möjligen äfven nu
blifvit i utskottet anförda för afslag å motionen som det, att Kongl.

Maj:t borde taga initiativet i en sak som den föreliggande. Jag hav
emellertid, som sagdt, förgäfves väntat härpå, och när jag förra året
såg, huru gynsamt herr Hazéns motion mottogs, ansåg jag, att man
skulle kunna tyda denna Riksdagens offervillighet såsom ett tecken
till, att en motion i den rigtning, jag tillåtit mig föreslå, äfven skulle
af Riksdagen gynsamt upptagas. Kammaren erinrar sig nog, att herr
Hazéns motion förra året af kamrarne bifölls utan diskussion, och huru
Andra och Första Kammarens tillfälliga utskott påpekade, att det vore
af största behof påkalladt, att något faktiskt gjordes för de sinnessjuka,
samt att, särskildt med hänsyn till statskassans nuvarande ställning,
staten icke borde undandraga sig att komma landstingen till hjelp i
det afseende, som herr Hazéns motion åsyftade.

I Andra Kammaren har af en af mina länskamrater väckts en
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående inrättande vid flera
af rikets anstalter för sinnessjukas vård af afdelningar för patienter,
tillhörande första betalniugsklassen.

Denna motion afslogs på grund af Andra Kammarens tillfälliga
utskotts utlåtande: »Då utskottet är af den åsigt, att genom statens
medverkan ändamålsenlig vård bör med det snaraste beredas alla sinnessjuka
i vårt land, så delar det naturligtvis motionärens mening, att de
patienter, som tillhöra första betalningsklassen, ej må förbises. Såsom
af motionen synes, är äfven i sistnämnda hänseendet rätt mycket öfrigt
att önska. På samma gång detta framhålles såsom en förökad drifkraft

N:0 25. 52

Torsdagen den 5 April.

Om utarbe- till att allsidigt främja hospitals- och asylvårdens utveckling i riket,
taTföl tfnles-”^ ^ eJ för^sesi att behofvet här är blott en liten del af

sjukas vård. det störa hela.» Vid diskussionen i Andra Kammaren uttalade man
(Forts.) tor en förbättrad sinnessjukvård i allmänhet, fast kammaren afslog

herr Oarlheim Gyllenskölds motion efter anföranden af herrar Sjö,
Jönsson i Färeköp, Kronlund, Hammarström och Persson i Stallerhult,
som förde utskottets talan, alla påpekande vigten af en bättre hospitalsvård,
men tillika framhållande, att 2:a- och ö:e-k lasspatient erna icke
böra maka åt sig, att man i stället borde bygga nya hospital, och att
man nog skulle få höra förslag i sådan retning, om Riksdagen bifölle
min motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att erhålla en undersökning
af hospitalsvården i hela dess utsträckning.

De skäl, som statsutskottet anfört, finna herrarne på de sju rader,
som betänkandet upptager. De äro icke många och jag tror icke
heller tungt vägande. Jag har åtminstone uppfattat det så, att man
just icke skulle ställa sig obenägen mot en utredning, men hoppades,
att Kongl. Maj:t skulle taga saken om hand.

Jag tror mig utan att begå någon indiskretion möjligen kunna
anmärka, att man under utskottets behandling af motionen betviflat,
att de af professor Nerander lemnade sifferuppgifter icke vore exakta.
Jag erhöll i går ett bref från honom, deri han säger: »Genom den
erfarenhet, jag redan vunnit, har jag ytterligare stärkts i den mening,
jag uttalat i den af mig nyligen lemnade berättelsen»; således: professor
Nerander vidhåller, att hans siffror ingalunda äro för höga.

I utskottet lär äfven någon hafva fäst sig vid, att de expektanslistor,
som förefunnos i medicinalstyrelsen, endast upptogo 800 personer,
och att det således icke vore af behofvet påkalladt att påskynda uppförandet
af nya hospital och asyler hastigare, än som redan skett.
Häremot ber jag att få anmärka: Indika äro det, som dessa expektanslistor
upptaga: naturligtvis de s. k. farliga därarne, de, som auses
vådliga för egen eller andras säkerhet. Naturligtvis är det dem, som
man i första hand vill försöka få anbragta på hospital. För närvarande,
veta vi, får man i allmänhet vänta flera månader, ja, år, innan
man får in de s. k. fredliga dårarne, hvilka dock i lika hög grad äro
i behof af hjelp och värd. Hvad jag med min motion afsåg var ju
eu fullständig utredning, och skulle man möjligen i utskottet hafva
ansett, att min motivering varit något knapphändig, beklagar jag detta
och skall då här tillåta mig antyda, i hvilken rigtning utredningen
syntes- mig böra gå, Naturligtvis i främsta rummet huru många dårar,
som finnas inom de olika landsändarne, således i hvilka delar af landet
till- eller nybyggnader behöfvas, för huru många l:a, 2:a och M:c
klassens patienter platser behöfde inredas o. s. v.; nog kunde utskottet
sjelft hafva förstått detta. Jag tror äfven, att man med eu dylik
utredning, genom att taga för sig hela frågan på en gång, skulle kunna
vinna mera öfversigtligket, och jag tror, att om Riksdagen får eu fullständig
utredning för sina ögon, blir den bättre i tillfälle att bedöma
frågan, än som det nu går till, då man inkommer med förslag till
ett hospital i sänder, ty på detta sätt får man vänta 15 å 20 år, innan
staten infriat sina löften till de sinnessjuka, ty, mina herrar, jag påstår,
att det är bindande löften, staten gifvit dessa, för så vidt icke hospitals -

53 N:o 25.

Torsdagen den 6 April.

stadgans §§ 23 och 24 skola anses innehålla endast tömma ord. Det var Om utarbeaf
detta skäl, jag väckte min motion, för att gifva Riksdagen tillfälle''11" * °inpJ[n
att yttra sig,'' huruvida den ansåg tiden och omständigheterna kräfde Jsjuhas vård
löftenas snara infriande. För hvar och en, som haft tillfälle att när- (Forts.)
mare studera denna fråga, måste det alltid verka plågsamt att tänka,
huru ofantligt många dårar, som nu af brist på plats vanvårdas i hemmen
eller fattigvårdsinrättningarna, men ännu sorgligare — och detta
är det förnämsta skälet, att man snart måtte gripa verket an —
detta medvetande om, huru ofantligt många menniskor, genom att
icke kunna erhålla lämplig vård i rätt tid, blifva obotligt sinnessjuka.

För l:a klassens patienter kan det möjligen beredas, om ock ej alltid, fullt
ändamålsenlig vård; deras anhöriga hafva större resurser, för dem kan
anordnas privat sjukvård. Ej så med de obemedlade sinnessjuka. Jag
hoppas äfven, att Första Kammaren, som ju representerar de mera
välburgna klasserna, måtte beakta detta nödrop från dessa arma nödstälda,
dessa olyckligaste bland olyckliga.

Jag yrkar således bifall till min motion.

Herr Billing: Jag skall i största korthet yttra mina tankar i

denna fråga.

Derom är icke någon meningsskiljaktighet mellan motionären och
utskottet, att man önskar lämplig hospitalsvård åt alla sinnessjuka,
icke heller derom, att staten bör vidtaga de åtgärder, som derför kunna
erfordras, och icke heller derom, att dessa åtgärder höra paskyndas sa
mycket som möjligt. Detta har också Riksdagen bevisat derigenom,
att Riksdagen utan ringaste meningsskiljaktighet beviljat alla anslag,
som äskats för hospitalsvården. Orsaken, hvarför statsutskottet nu afstyrkt
herr von Möllers motion, är derför icke den, att statsutskottet
ogillar syftemålet, utan har sin grund deri, att statsutskottet icke anser
en skrifvelse sådan som den föreslagna vara af behofvet påkallad.
Regeringen behöfver icke af Riksdagen få veta, att Riksdagen är beredd
att bevilja anslag för hospitals anläggningar. Den enda betydelsen
af ett bifall till herr von Möllers motion skulle, så vidt jag förstår,
vara den att gifva regeringen en admonition att gå hastigare till väga,
än hvad hittills skett.

Jag tror icke, att regeringen behöfver eu sådan admonition, och
på den grund tillstyrker jag bifall till statsutskottets förslag.

Rop hördes nu på proposition.

Herr Almén: Mina ord skola icke blifva många.

Jag erkänner, att statsutskottet anfört ett vigtig^ skäl för sitt
afstyrkande af motionen, då det säger: Då för att åt de sinnes sjuka

må beredas behörig värd några andra särskilda åtgärder icke
torde vara af nöden, än att hospital och asyler i tillräcklig omfattning
anläggas, samt genom bifall till hvad utskottet under nästföregående
punkt (angående anordnande af eu asyl vid Restad) hemstält
ett afsevärdt steg till det förevarande behofvets afhjelpande
skulle tagas, har utskottet ansett, att Kongl. Maj:t kommer att hafva
sin uppmärksamhet fästad vid denna sak utan att man behöfver

N:o 25. 54

Torsdagen den 5 April.

Om utarbe- aflåta skrifvelse härom. Detta skäl är ju tillräckligt, om man så vill,
taför "men ,fräS;l är’. om det är tillräckligt med hänsyn till den svårighet,
sjukas vård. S0P förefinnes i hela vårt land att få in de sinnessjuka i rätt tid, ty,
(Forts.) rama herrar, det är med dessa sjukdomar som med många andra, att
en i god tid företagen behandling räddar 30 ä 40 procent. Låt dem
en längre tid vistas utan vård, och de kunna sedan i många fall icke
botas. Frågar man: hvad är att vinna på det ena eller andra sättet,
med eller utan skrifvelse, svaras: det går lika bra utan skrifvelse, och
det är ett skäl, som jag respekterar. Men å andra sidan finnes det
frågor, som behöfva utredas.

Det vidrördes af en föregående talare, om man icke först borde
räkna de sinnessjukas antal, men det ber jag, att man låter bli, ty
det kotnme att draga ut ett par år, och hvad skulle vi med en sådan
räkning. Vi veta, att det är en fyra, fem tusen, som sakna vård.
Någon vidare utredning är tills vidare obehöflig.

Men det finnes en annan punkt, som behöfver utredas. Vi behöfva
ytterligare minst tre å fyra asyler. Hvar skola dessa ligga? Det är
icke bra att företaga en fråga sådan som denna till afgörande, om

man icke har en plan för det hela. Det är eu ofantligt svår uppgift

att utse bästa platsen för en asyl.

En annan fråga, som borde utredas, är, huruvida man snart borde
bygga för l:a klassens patienter. Många skrika derpå och klandra, att
så icke sker, men jag har gifvit svar på sådant klander. Om 4 å 5
ansökningar inkomma för l:a klassens patienter, så kommer det 4 å 5
hundra ansökningar till platser för allmänna klassen. Nu är det så,
att rika patienter hafva lättare att skaffa sig vård än fattiga, och dertill
kommer, att det kostar mera att bygga för de förmögna än för
fattiga. Deri har man ett ytterligare skäl att fortskynda byggandet

för allmänna klassen och låta byggandet för de andra anstå ännu

någon. tid.

Ytterligare eu fråga, som varit på tal, men icke kommit till någon
utredning, är, om man icke vid de nuvarande hospitalen borde uppföra
en flygel för vård af manliga krimiualpatienter. De höra till de värsta.
Mordbrand, mord och sjelfmordsförsök äro i allmänhet orsakerna, hvarför
de komma till hospitalen. De vilja hellre rymma än andra patienter,
och komma de ut, äro de genast färdiga att begå nya brott. Man
borde derför tänka på att anordna särskilda afdelningar för manliga
kriminalpatienter med sträng och fullt betryggande bevakning. Derigenom
skulle man vinna, att bevakningen kunde lindras för flertalet,
som icke fordrar så sträng tillsyn. Herrarne finna således, att här äro
frågor, som behöfva utredas. Nu kan man, i likhet med herr Billing,
säga, att det gör nog Kongl. Magt ändå. Ja, det är möjligt, men jag
gissar, att Kongl. Maj:t skulle icke göra det mindre raskt, om kammaren
beslutade en skrifvelse, ty dessa tre punkter behöfva utredning,
och jag tror derför icke, att skrifvelsen .skulle skada. Icke lärer väl
någon fatta en sådan skrifvelse som eu admonition till Kongl. Maj:t.

Från denna synpunkt tillåter jag mig yrka bifall till herr von
Möllers motion.

Torsdagen den 5 April.

55 N:o 25.

för sinnessjukas
vård.
(Forts.)

Herr Wenne rberg: Det är svårt att begära ordet vid denna Om utarbe»försenade
timme», såsom det ofta heter, men jag anser det vara min''""*
skyldighet att icke låta denna motion helt och hållet utan vidare uppmärksamhet
gå förbi.

Jag vet mycket väl, att resultatet af hvad här kommer att sägas
kanske icke blir något afgörande, meii jag anser, att ett uttalande
från Riksdagens sida i detta fall icke skulle skada; och att ändamålet
är högst bebjertansvärdt, det vågar jag påstå.

Om jag tänker mig, att de 4,000 af samhällets barn, som ännu
sakna vård, just de mest vanlottade stode framför oss och med sina
fåniga, stirrande blickar uttryckte en tyst begäran om miskundsamhet
från de bättre lottade, är jag säker om, att äfven om det icke vore

4,000 — det behöfdes nog icke mer än 4 — skulle kammaren icke
vilja, nej, icke hunna sätta sig emot hvad i motionen begäres för att
i någon mån påskynda en hjelp till deras bästa.

Det förhåller sig så, att staten har gjort och gör vackra ansträngningar
för att hjelpa andra vanlottade. Hvilka institutioner hafva vi
icke redan för blinda och döfstumma! Det återstår för dessa, de mest
vanlottade, som ofta äro till besvär i de fattiga hemmen och der ej
kunna blifva rätt behandlade, som icke allenast äro i en undantagsställning
redan från födelsen, utan under hela sitt lif få förblifva i en
sådan. Den vård, de behöfva, kan endast erhållas i hospital och asyler.

Statsutskottet svarar, att ett afsevärdt * steg i detta afseende redan
tagits i föregående punkt. Ja, men det fordras mer än ett steg, det
fordras en hel mängd sådana steg, så att alla dessa olyckliga kunde
tillförsäkras en bättre ställning.

Hvarför hafva icke de stegen tagits? Jag känner icke skälen dertill.
Icke är det brist på pengar, icke brist på menskligt medlidande.

Nej, det är blott en viss tågordning, som man anser sig böra följa
och som gör, att man icke tror sig böra taga det ena steget förrän
god tid efter det andra. Och under tiden äro dessa stackars idioter
utestängda från den vård, staten borde gifva och de så väl behöfva,
ty äfven de, som äro födda i sådana familjer, som äro i tillfälle att
bättre se om dem, kunna ej blifva annat än vanvårdade, äfven om
föräldrarna äro goda och barmhertiga, enär de icke hafva de medicinska
insigter, som erfordras för att rätt sköta dem.

Att yrka bifall till den af motionären föreslagna skrifvelsen går
ju an; men antingen det göres eller icke, är jag säker, att icke de
ord, som här låtit sig höras från ett par talare, skola helt och hållet
förklinga utan hafva den effekt med sig, som barmhertighet och mensklighet
fordra.

På grund häraf skall jag anhålla att för tillfället åtminstone få
yrka bifall till motionärens förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att
kammaren, med afslag ä utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

N:o 25.

56

Torsdagen den 5 April.

Anslag till
nordiska
museet.

Punkterna 112—116.

Hvad utskottet kemstält bifölls.

Punkten 117.

Herr Fosser: Vid denna sena timme åligger det mig att vara
så kort som möjligt, och jag skall försöka att också vara det. Något
ber jag dock få anföra.

Såsom kammaren behagade finna, bar vid betänkandet fogats en
afvikande mening af grefve Klingspor ocli mig, då vi ansett, att
motionen bort bifallas och Riksdagen sålunda bevilja 25,000 kronors
förhöjning i det redan förut af Riksdagen beviljade anslaget. Ehuru
jag väl vet, att, då vi endast äro två reservanter mot utskottet, utsigten
är ganska ringa att vinna någon ändring, tillåter jag mig likväl göra
yrkande derom, och det så mycket hellre som jag vet, att Riksdagen
och Första Kammaren äro naturliga målsmän för den fosterländska
odlingen och den svenska kulturen, och att svenska Riksdagens historia
bär så många glädjande vittnesbörd derom, att den med mycken offervillighet
beviljat anslag, när det gält att förvara och bevara våra
fosterländska minnen.

Utskottet har nu anfört såsom skäl för sitt utslag, att utskottet har
sig bekant, att nordiska museet enligt bestämmelserna för ett med
Kongl. Maj:ts tillstånd anordnadt, ännu ej afslutadt penninglotteri
fått sig tillförsäkrade betydliga inkomster, hvaraf någon de! redan
torde hafva kommit museet till godo, samt att ansökning om tillstånd
till anordnande af ännu ett penninglotteri lärer hafva af museistyrelsen
till Kongl. Maj:t ingifvits. Detta enda skäl för afstyrkande
synes mig vara alldeles ohållbart, ty motionärerna åsyfta någonting
helt annat än det, hvarom utskottet här talar. Motionärerna afse
nemligen att med 25,000 kronors tillökning i det förut beviljade anslaget
bereda nordiska museet medel till de årliga underhålls- och
driftkostnaderna. Det är hvad motionärerna åsyftat och ingenting
annat. Penninglotteriet åter afser att skaffa medel till fullbordande
af museibyggnaden å Lejonslätten, och de medel, som inflyta för detta
ändamål, få icke sammanblandas med museets öfriga medel, utan skola
bokföras såsom en särskild fond, och öfverståthållareembetet tillhör att
utse kontrollant, som vakar öfver, att dessa föreskrifter blifva efterföljda.
I kongl. resolutionen den 8 februari 1898, af hvilken jag
skaffat mig afskrift, heter det: »Vidare hafva Vi funnit godt förordna,
att de medel, som genom lotteriet sålunda tillfalla nordiska museet,
skola bokföras såsom särskild fond, för fullbordande af dess byggnad,
hvilken fond ej må med museets öfriga tillgångar sammanblandas
eller för något som helst annat ändamål användas, äfvensom uppdraga
åt eder att utse en särskild revisor, hvilken skall ega att, till dess
nämnda byggnad blifvit fullbordad, granska räkenskaperna angående
användandet af ifrågavarande medel samt deröfver årligen till eder
afgifva berättelse».

Att museets styrelse nu lärer till Kongl. Maj:t ingifvit ansökan
att få utgifva några nya lotteriserier, lär uteslutande hafva sin orsak

57 >T:o 25.

Torsdagen den 5 April.

deri, att den inträdda prisstegringen i synnerhet inom byggnadsfacket
verkat derhän, att de uppgjorda kostnadsförslagen och kalkylerna
komma att betydligt öfverskridas. Om museets byggnad skall blifva
färdig, måste således museets styrelse välja emellan antingen att begära
utvidgning af lotteriet eller ock vända sig till Riksdagen att äfven för
detta ändamål erhålla erforderligt anslag, d. v. s. eu betydande summa
skulle då komma i fråga här. Motionärerna hafva, såsom jag nämnt,
velat bereda museet tillökning i de medel, som erfordras för museets
löpande utgifter, och hafva de, för så vidt jag förstår, härför bjudit
fullgiltiga skäl. De hafva visat, både att museet är i behof af understöd
af staten och att museet är förtjent af att erhålla detta understöd.
Detta bevis är hufvudsakligen lemnadt genom att anföra, huru museet
på ett nästan oerhördt och enormt sätt utvecklats under de sista tio
åren, d. v. s. den tid, som gått, sedan Riksdagen senast beviljade förhöjning
i sitt anslag. Jag kan icke gifva en öfverskådligare framställning
deraf, än hvad motionärerna gjort, och jag skall bedja att i
förkortad form få uppläsa eu liten del deraf. Det heter der:

Museet har under de gångna tio åren — för att börja med eu
återblick på Skansen, detta friluftsmuseum, som så ofta betecknats
såsom vår hufvudstads, ja, hela vårt lands stolthet — inköpt största
delen af Skansens nuvarande område med Bredablick och flere herr
Hammel'' förut tillhörande bj^ggnader för en summa af öfver 200,000
kronor, samt dessutom fått af Konungen åt sig upplåtna andra delar
af Skansens område;

inköpt och till Skansen öfverfiyttat en mängd byggnader, som
äro af typiskt eller historiskt intresse;

byggt en elektrisk bergbana, den första i sitt slag i Sverige,
livilket arbete utfördes 1897 för en kostnad af 40,000 kronor;

anlagt en vidsträckt park med dyrbara terrasser, förträffligt byggda
vägar, i berget utsprängda dammar, samt eu vattenledning, som omfattar
en icke obetydlig del af Skansens område, äfvensom för denna
parks belysning anskaffat ett eget elektricitetsverk, hvilket derjemte
drifver bergbanan och förnyar vattnet i dammarna;

slutligen äfven verkstält reparationer af förut på platsen befintliga
byggnader.

Men det är långt ifrån skapandet af Skansens friluftsmuseum
ensamt, som betecknar nordiska museets storartade utveckling under
det gångna tioårsskedet. Med afseende på de egentliga samlingarna
och tjenstepersonalen må alltså framhållas, att museet

ökat sina samlingar från 60,780 katalognummer vid början af år
1890 till 83,869 vid början af år 1898, hvartill böra läggas de af
bristande arbetskrafter ännu icke katalogiserade föremålen från åren
1898 och 1899 till ett antal af omkring 8,000, hvilket alltså visar en
ökning af omkring 30,000 nummer. Antalet föremål, som vid början
af år 1890 utgjorde omkring 90,000, torde vid början af detta år
kunna beräknas till omkring 135,000; och härtill kommer eu mängd
betydande på Skansen befintliga samlingar, såsom dennas klädkammare
(upptagande 3,945 föremål, fördelade på 2,200 nummer), hela den stora
samlingen af malmblock på Skansens malmberg och den ytterst rikhaltiga
mineralogiska samlingen (malmstuffer, modeller af grufbyggFörsta
Kammarens Prol. 1900. N:o 25.

Inslag till
nordiska
museet.

(Forte.)

5

N:o 25. 58

Torsdagen den 5 April.

Anslag till nåder ni. m.), som förvaras och förevisas i Skansens grufutställnings

nordiska byggnad;

museef.^ på inköp $f en del af dessa samlingar från år 1890 till år 1900

1 orts''^ nedlagt en kostnad af öfver 172,000 kronor, i hvilken summa bland
annat ingår det belopp af mer än 50,000 kronor, som museet offrat
för att till Sverige återbörda den för vår kulturhistoria vigtigaste delen
af de stora Hammerska samlingarna, som såldes i Köln åren 1892—1895;

ökat antalet af sina löntagande amanuenser från 16 år 1890 till
28 år 1900 samt af öfrig fast personal (utom arbetarepersonalen på
Skansen) från 11 år 1890 till 22 år 1900;

ökat lönebeloppen för nyss nämnda personal från 18,360 år 1890
till 41,555 år 1900;

vid Skansen anstalt eu arbetarepersonal på omkring 50 personer
med löner och arfvoden, hvilka för år 1900 beräknas till öfver 51,000
kronor; samt slutligen

efter ritningar af eu bland våra yppersta arkitekter börjat det
egentliga uppförandet af den nya byggnaden på Lejonslätteu, hvartill
från 1890 till och med 1899 använda en kostnad af 968,982 kronor
95 öre.

Denna storartade utveckling påkallar med nödvändighet, att
Riksdagen anvisar förhöjdt anslag, om det skall blifva möjligt att på
ett ändamålsenligt sätt förvalta och sköta alla dessa dyrbara skatter.
De skäl, som förra gången, då Riksdagen beviljade anslaget, lågo till
grund för dess beslut, borde förefinnas i vida högre grad än förut, i
anseende till den kolossala utveckling, museet tagit.

Det torde derför, mina herrar, icke kunna förnekas, att svenska
folket i det nordiska museet med dess många och dyrbara skatter eger
ett nationelt storverk, som för nuvarande och kommande slägten är
egnadt att väcka, lifva och underhålla fosterlandskärleken. Kändt är
likaledes, att den man, som framtvingat denna skapelse, har offrat icke
allenast sin förmögenhet, utan, hvad mera är, han har offrat sin person,
hela sin personliga kraft, energi och intelligens för att åstadkomma
denna för vårt land och folk så hedrande kulturanstalt. Det är derför,
som jag vågar anhålla om afslag å utskottets hemställan och bifall till
reservationen.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Herr Wieselgren: Vid denna tid på dagen och efter så långvariga
debatter är det klart, att jag icke skall tillåta mig att länge
taga kammarens tid i anspråk. Jag ber endast att få vädja till denna
kammares alltid visade försvarsvänlighet, och jag hoppas, att kammaren
skall inse, hurusom den fråga, hvilken bär föreligger, till sin innebörd
verkligen ock kan inordnas under vårt försvarsväsen. Här gäller det
ju att yttermera befästa ett försvarsverk för den nationella känslan
och för våra fosterländska minnen. För öfrigt hänvisar jag till hvad
i motionen och af den föregående talaren blifvit anfördt samt yrkar
bifall till motionen.

Torsdagen den 5 April.

59 X:o 23.

Ilerr Billing: Såväl bristande förmåga som brist på tid gör, att
jag icke vill försöka uttala den beundran och kärlek, som jag har till
nordiska museet, Skansen och dess ledare, men då det nu är fråga
om ett anslag, som är så populärt, att jag är fullkomligt viss, att
Riksdagen kommer att bevilja detsamma, bör det sägas något om, hvarför
statsutskottet ansett sig böra afstyrka motionen.

De äskanden, som statsutskottet har att behandla, äro hufvudsakligen
af två slag, dels mycket litet populära, dels mycket populära,
men de förra kunna vara lika mycket värda uppmuntran som de senare.
Det är då statsutskottets pligt att söka skipa rättvisa och att använda
samma grundsats så i ena som andra fallet. Lika viss som jag är, att
denna motion kommer att bifallas, lika viss är jag, att, om den galt
ett annat ändamål och det funnes samma motiv för afstyrkande som
nu, den skulle blifvit af utskottet afstyrkt och af Riksdagen afslagen.
Det är enligt min uppfattning en skyldighet för statsutskottet att icke
utom i undantagsfall på enskild motionärs förslag bevilja så stor förhöjning
i statsbudgeten, som här är föreslaget, till ett ändamål, som
redan är af Kongl. Maj:t pröfvadt, och af den art, att, om man ingått
till regeringen, regeringen utan tvifvel åtagit sig saken och framlagt
den.

Vidare ber jag att få säga ett annat skäl, som bör gälla för statsutskottet
i detta liksom i andra fall, och det är, att det är föreslaget
en förhöjning med 25,000 kronor, men så vidt jag kan läsa i motionen,
finnes det icke angifvet, hvarför man valt den siffran just. Hvarför
kunde man icke lika gerna begärt 30,000 eller 50,000 kronor?

Slutligen är det det skälet, som är anfördt i statsutskottets betänkande
angående lotteriet. Det skälet tillbakavisas icke, så vidt jagkan
förstå, af hvad som här sagts i dag, att lotteriet icke skulle afse
samma ändamål som motionen. I ansökningen om anordnande af ett
lotteri heter det, att »den behållning öfver 390,000 kronor, som kan
å dessa serier uppstå och icke är för museibyggnadens fullbordande
och samlingarnas ordnande derstädes behöflig, skulle i första hand fä
användas till gäldande af museets skuld för inköp af lägenheten Sevilla
å Djurgården och uppförande der af en monumental uppgång till Skansen
eller, om medel dessutom återstå, till annat museets ändamål».
Man kan således icke säga, att det är bestämdt olika ändamål med
hvad museet får genom lotteriet och det, som museet skulle få genom
bifall till motionen.

Nu framkom i statsutskottet den meningen, att, om lotteri beviljades
åt museet och dess institutioner, det kunde hända, att det finge
tillräckliga medel, men detta var, tror jag, icke för pluraliteten inom
statsutskottet afgörande, utan det är motviljan mot penninglotterier i
allmänhet, som gör, att utskottet, som icke kunnat gilla den väg, som
af museet och dess tillskyndare valts för att få tillgångar, afstyrkt
motionerna.

Det är skälen, som ledt statsutskottet, och jag tror icke, att någon,
som vill sätta sig in i hvad som är statsutskottets pligt, kan neka till,
att det af dessa skäl — för såvidt annars samma skäl skola gälla här
som i andra fall — var statsutskottets skyldighet att afstyrka bifall
till motionen, ehuru statsutskottets medlemmar äro ganska vissa om,

Anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

N:o 25. CO

Torsdagen den 5 April.

Anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

att statsutskottets förslag ieke vinner Riksdagens bifall. Jag anser mig
emellertid skyldig — och villig — att yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Törnebladh: Till hvad den föregående talaren yttrade kan
läggas ännu ett skäl. Det skälet består i ett åberopande af det uttalande,
som Riksdagen sjelf gjorde år 1898. Riksdagen uttalade sig då
i fråga om ett anslag af 8,000 kronor på extra stat, som Kongl. Maj:t
utöfver förut beviljade 4,000 kronor begärt för vård, underhåll och
tillökning af statens konstindustriella samlingar, på följande sätt:

»Enligt hvad Riksdagen försport, hafva på sista tiden bland derför
intresserade personer förslag blifvit framstälda, åsyftande eu i någon
mån förändrad anordning af de staten tillhöriga eller med statsmedel
understödda samlingar af konstindustrielt eller kulturhistoriskt
intresse, som finnas förvarade i nationalmuseum, i statens historiska
museum och i nordiska museet. Då Riksdagen för sin del håller före,
att genom meddelande af noggrannare föreskrifter angående beskaffenheten
af de föremål, som för hvar och en af samlingarna må förvärfvas,
bestämdare gränser borde uppdragas emellan de särskilda museiinstitutionernas
verksamhetsområden, har Riksdagen ... ansett sig icke
för närvarande böra bevilja högre anslag, än som under de senare åren
utgått, eller 4,000 kronor.»

Det gälde då eu statens samling och en proposition af regeringen,
men Riksdagen ville på de anförda skälen icke bifalla propositionen.
Skola vi nu på enskild motion till den institution, som här nämnts,
gifva 25,000 kronor eller tre gånger mer, än Riksdagen då nekade en
af statens egna institutioner?

Ropen på proposition förnyades.

Hans excellens friherre von Essen: I motsats till den förste talaren,
som misströstade om kammarens bifall till de föreliggande motionerna,
tillåter jag mig hoppas, att Första Kammaren skall tillgodose
de behof, som här äro framstälda.

Jag hemställer till kammaren: är nordiska museet och Skansen
en för svenska folket värdefull institution? Jag begär icke något svar
— kan icke heller få det, men jag tror, att kammarens ledamöter
skulle med stor majoritet svara ja.

En annan fråga, som jag tillåter mig att göra, är den: har staten
bidragit till denna storartade anläggning på ett sätt, som svarar mot
dess betydelse? Derpå vill jag svara nej. Alla de bidrag, som skett i
stort, hafva kommit från enskilda händer. Inköpet af Skansen för

100,000 kronor samt anläggningarna derstädes hafva hufvudsakligen
bekostats genom enskilda bidrag, vittnande om det stora allmänna intresse,
hvarmed ifrågavarande institution omfattas.

Då det nu satts i fråga, att staten skulle bidraga med ett belopp,
som skulle tillåta aflönande af tillräcklig tjenstepersonal, hvaraf behof
vet gör sig allt mer och mer gällande, svarar man: museet har ju
ett lotteri. Men är icke lotteriet också ett enskildt företag? Är det
icke ur de enskildes plånböcker, dessa bidrag komma ? Tror man, att
detta lotteri, liksom lotteriet för utställningen, både blifvit så eftersökt

Torsdagen den 5 April.

61 N:o 25.

eller väckt så mycken anklang, om det icke kos allmänheten funnits
intresse för det med lotteriet förenade ändamålet? Jag vill visst icke
uppträda såsom försvarare af lotterier. Jag anser det ytterst beklagligt,
att de fortsättas. Jag både hoppats, att det skulle blifva slut
med lotterierna i och med utställningslotteriet, men jag fruktar, att så
icke blir förhållandet.

Emellertid har en ledamot af statsutskottet sagt, att det är nödvändigt,
att statsutskottet skipar rättvisa. Jag tillåter mig icke döma
i samvetssaker, men jag föreställer mig, att statsutskottet alltid söker
skipa rättvisa. Tankarne kunna dock vara olika i fråga om rättvisa i
detta fall, men frågan bör bedömas icke blott från rättvisans synpunkt,
utan från betydelsen af det behof, som man vill hafva tillgodosedt.
Hvilket behof detta är, vet hvar och en, som följt med tidningarnas
uppsatser i denna fråga. De känna bäst, hvilket intresse det finnes i
landet för framgång åt Skansens sträfvanden.

Jag ber att få tillägga ännu ett par saker. Tiden medger ej att
tillägga mer än några ord utöfver hvad som redan blifvit framhållet i
denna sak. Jag vill derför blott erinra om betydelsen af den högst
intressanta och särskildt för vår ungdom tilltalande och nyttiga zoologiska
afdelningen.

Skansen är vidare en samlingsplats för olika folkklasser, hvilket
icke erbjudes på något annat ställe. Tivoli såväl här som i Köpenhamn
kunna i detta fall ej jemföras med Skansen.

Det har talats här om hvad Riksdagen skref år 1898 angående
ett anslag på 8,000 kronor. Sedan dess har Skansen på den korta
tiden med jettesteg gått framåt. Hvad Skansen nu är, kan icke
sammanfalla med de då åsyftade samlingarna, som helt och hållet äro
statens egendom, om hvilka det är statens skyldighet att taga hand
och om möjligt deråt skaffa utrymme.

Jag tillåter mig att yrka bifall till motionen.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt
hemstält samt vidare derpå att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den af herr Fosser och grefve Klingspor vid punkten
afgifna reservation; och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 118—130.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 131.

Lades till handlingarna.

Punkterna 132—134.

livad utskottet hemstält bifölls.

Första Kammarens Prot. 1900. N:o 25.

6

Anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

N:o 25. 62

Torsdagen den 6 April.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de vid sammanträdets
början aflemnade kongl. propositionerna.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Fock till innevarande
riksdags slut.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 35, i anledning
af väckta motioner om skrivelser till Kongl. Maj:t angående dels
inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf af fastighet å landet, dels
sådan ändring i lagen angående hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring, att vid egostyckning hänsyn skall tagas till skogsbehof
för hvarje egolott, som skall brukas såsom sjelfständigt hemman.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde,

hvarjemte kammaren, likaledes på hemställan af herr talmannen,
medgaf, att de anslag, som utfärdats till det pågående sammanträdets
fortsättande på aftonen, tinge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 5,io e. m.

In fklem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1900.