1900. Andra Kammaren. N:o 55

ProtokollRiksdagens protokoll 1900:55

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1900. Andra Kammaren. N:o 55.

Fredagen den 11 maj.

Kl. 12 midd.

§ 1-

Justerades protokollet för den 4 innevarande månad.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets memorial n:o 91, i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under
riksstatens nionde hufvudtitel.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 3.

Vidare föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren godkända statsutskottets

memorial n:o 92, med förslag till åtskilliga
stadganden, som böra införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret; sammansatta

stats- och bankoutskottets memorial n:o 10,
angående anvisande af ersättning till sammansatta stats- och bankoutskottets
sekreterare;

bankoutskottets memorial n:o 22, angående instruktion för
nästa Rikdags bankoutskott; och

lagutskottets memorial n:o 50, med föranledande af kamrarnes
skiljaktiga beslut beträffande lagutskottets utlåtande n:o 47, i
anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, samt till lag
Andra Kammarens Prof. 1900. N:o 55. 1

N:o 55. 2

Fredagen den 11 Maj.

om ändrad lydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen, dels
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser
om elektriska ledningar, dels ock en i anledning af nämnda
propositioner väckt motion.

Efter föredragning härefter af särskilda utskottets memorial
n:o 4, angående förslag till voteringspropositioner med anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om aflöning till utskottets
tjensteman, blefvo de i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner
godkända.

§ 4.

Statsutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 88, i anledning
af väckta motioner om beredande åt den personal, som från
vestkustbanan öfvergått i statens jern vägars tjenst, af pension i
likhet med den öfriga statsbanepersonalen, blef af kammaren
bifallet.

§ 5.

Ang. inköp af Till afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande n:o 89,
beskicknings- i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
hus i Paris. jnköp af beskickningshus i Paris.

Med åberopande af bifogadt utdrag af protokoll öfver utrikesdepartementsärenden
den 31 mars 1900 hade Kongl. Maj:t uti en
nämnda dag till Riksdagen aflåten proposition, n:o 84, föreslagit
Riksdagen medgifva,

att till inköp för svenska statens räkning af beskickningshus
i Paris måtte få användas:

dels af Sveriges andel i konsulskassans behållning kr. 250,000

dels af de från kronans egendom i Konstantinopel
influtna, i Sveriges riksbank deponerade hyresmedlen » 60,000

dels ock af statsverkets disponibla medel, att af

statskontoret förskjutas, ett belopp af ................... » 200,000

tillhopa kr. 510,000,

under vilkor, att ränta efter 3 procent och amortering å det utaf
statskontoret förskjutna belopp, kronor 200,000, äfvensom de årliga
kostnaderna för husets underhåll, onera m. m., i den män förenämnda
utgifter icke kunde betäckas genom afdrag å ministerlönen
i Paris, till belopp af kronor 7,200 (francs 10,000) om året,
skulle bestridas af öfverskottet å hyrorna från kronans egendom
i Konstantinopel.

Utskottet hemstälde,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt
bifallas, att Riksdagen medgifver, att till inköp för svenska statens
räkning af beskickningshus i Paris må få användas:

Fredagen den 11 Maj.

3 N:c 55.

dels af Sveriges andel i konsulskassans behållning kr. 250,000
dels af de från kronans egendom i Konstantinopel
influtna, i Sveriges riksbank deponerade hyresmedlen » 60,000

dels ock af statsverkets disponibla medel, att af
statskontoret förskjutas och af Kongl. Maj:t hos Riksdagen
till ersättande anmälas, ett belopp af ........... » 200,000

tillhopa kr. 510,000,

under vilkor, att till belopp af minst 10,000 kronor om året skall
af de Förenade rikenas minister i Paris till det svenska statsverket
erläggas.

Vid utlåtandet fans fogad reservation af herrar Andersson i
Vestra Nöbbelöf, von Friesen, Sjö, Göransson, Persson i Tällberg
och Erickson i Bjersby, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda framställning icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim:
Herr talman, mine herrar! I Kongl. Maj:ts proposition
har statsutskottet föreslagit en dubbel förändring. Den första
afser det förskott, Kongl. Maj:t ifrågasatt för att betäcka en del
af hela kostnaden, 510,000 kronor. Medan Kongl. Maj:t tänkt sig,
att räntor och amortering häraf skulle bestridas genom inflytande
hyror från kronans fastighet i Konstantinopel, har utskottet
deremot hemstält, att ifrågavarande belopp, 200,000 kronor, som
visserligen skulle förskjutas på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, icke
skulle förräntas och amorteras, utan framdeles till ersättning anmälas
hos Riksdagen. Detta är en förändring, för hvilken jag
naturligtvis icke kan vara annat än tacksam och mot hvilken Kongl.
Maj:t icke lärer kunna hysa någon betänklighet.

Utskottet har emellertid äfven föreslagit en annan förändring,
nemligen att, i stället för 10,000 francs — ungefär 7,200 kronor
— som ministern i Paris skulle vidkännas i afdrag å lönen för
att komma i åtnjutande af fri bostad i det hus, som föreslagits
till inköp, afdraget skulle bestämmas till 10.000 kronor. Skilnaden,
2,800 kronor, är likväl icke ett så alldeles litet belopp, att man icke
kunde hysa någon betänklighet mot att för framtiden binda sig
för en så hög hyra, men då den nuvarande innehafvaren af ministerposten
i Paris på min förfrågan förklarat sig i tjenstens intresse
icke hafva något att deremot erinra, och jag för min del icke
kommer att tveka att föreslå Kongl. Maj:t att för en efterträdare i
embetet föreskrifva detta afdrag såsom vilkor, har jag icke heller
något i detta afseende att invända.

Ang. inköp af
beskickningshus
i Paris.
(Forts.)

N:o 55. 4

Fredagen den 11 Maj.

Ang. inköp af I hufvudsak har i den kongl. propositionen redogjorts för de
beskicknings- ska]; som varit bestämmande för Kongl. Maj:t. Jag skall emellertid
hus i ans. m]-g mecj n^gra ord ytterligare betona den stora önslt (Forts.

) värdheten af att beskickningen i Paris erhåller en fast bostad.

En af de omständigheter, som tala derför, ligger naturligtvis
redan i de ständigt stegrade hyresbelopp, som för en bostad, något så
när centralt belägen, kunna ifrågakomma för beskickningen. Det har
under tidernas lopp visat sig på samma sätt der som hos oss och i
alla större städer, att hyresutgifterna för våningar i de centrala eller
bättre belägna stadsdelarna år från år eller åtminstone årtionde
efter årtionde betydligt stigit. Om också stundom såsom hos oss
perioder inträffa, då hyrorna gå ned, så efterföljas de af perioder,
då hyrorna icke blott ånyo stegras, utan stegras till högre belopp
än hvad man förut upplefvat. Detta är mycket oftare förhållandet
i de stora verldsstäderna, blott med den skilnad, att dylika perioder
af bakslag vanligen icke inträffa, eller, om de inträffa, äro af kort
varaktighet. Jag har sjelf upplefvat sådant i Berlin, och detsamma
är förhållandet i Petersburg och Wien och framför allt i Paris.

Det kan då naturligtvis komma ett ögonblick, då denna stegring
blir så stor, att en minister, för att finna en på samma gång
anständig och tillräckligt rymlig bostad, måste söka sig längre ut
från centrum. De olägenheter, han deraf kan hafva för sin personliga
del, vill jag ej anslå allt för högt, ehuru de kunna vara ganska
afsevärda; men hvad jag deremot fäster vigt vid är de olägenheter,
som deraf följa för honom såsom innehafvare af ministerplatsen.
Dessa olägenheter drabba i främsta rummet de landsmän,
som behöfva anlita ministerns embetsbiträde och uppsöka honom
eller beskickningspersonalen för muntliga förhandlingar eller erhållande
af nödiga upplysningar. Denna omständighet spelar på
en ort som Paris en mycket stor roll. Detta framgår redan deraf,
att antalet af sådana besökande å beskickningen i Paris — ett
antal, som visat sig i stigande år från år — uppgår redan nu till
mellan ett och två tusen personer. Låt vara att bland dessa —
jag tar för ögonblicket en medelsiffra — 1,500 personer inräknats
sådana, som gjort flera besök under sin vistelse i Paris, så är
dock, äfven med afdrag af dessa, antalet besökande mycket betydligt.
Erfarenheten visar, att vid hvarje ombyte af ministerbostad,

— hvilket i regel måste ifrågakomma vid ombyte af minister, enär
den afgående sällan kan behålla våningen till efterträdarens förfogande
utan att veta, om denne kan begagna våningen, och detta
åter omöjliggöres deraf, att den afgående vid afresan ej vet, likasom
ofta ej ens regeringen då vet, hvem som skall bli efterträdare

— vid hvarje sådant ombyte, säger jag, i de stora städerna är
det förenadt med stor omgång och tidsutdrägt, innan kännedom
om den nya adressen blir spridd uti de kalendrar, som anlitas af
resande, å de större hotellen och andra inrättningar, äfvensom
särskild! till de främmande statsinstitutioner, som stå i direkt

Fredagen den 11 Maj.

5 N'':o 55.

förbindelse med beskickningen. Derigenom orsakas ofta dröjsmål
och misstag, ja, stundom rätt svåra misstag. Man har sökt råda
bot härå så godt man kunnat, och man har, särskilt i Paris, sökt
bibehålla ministerbostaden en längre tid i samma hus.

Under förra hälften af seklet lyckades detta också förträffligt,
Så var fallet med ministern grefve Löwenhielm, hvilken under
den långa tid, han innehade befattningen, oförändradt bodde qvar
i samma hus, der han först tagit sin bostad. Hans närmaste
efterträdare i embetet fann der ock det utrymme han behöfde
och öfvertog samma bostad. Det ena med det andra gjorde, att
under kanske ett femtiotal af år beskickningen i Paris var qvar
i samma hus vid rue d’Anjo u St. Honoré.

En förändring härutinnan skedde derigenom, att en stor
boulevard drogs fram öfver den plats, der huset var beläget, i
följd hvaraf det blef exproprieradt. Dåvarande ministern, friherre
Adelswärd, måste söka sig en ny bostad.

I en för statsutskottet framlagd promemoria är i detalj upplyst
angående dessa vexlingar, hvarför jag icke vill upptaga tiden
med att upprepa det. Jag skall endast draga kontentan deraf,
som i korthet är, att man under de senare årtiondena vid åtskilliga
tillfällen måste flytta legationen i Paris, icke blott ministerbostaden,
utan äfven legationens kansli. Och denna senare omständighet,
att kansliet måst flyttas för sig, spelar samma rol, som när
ministern byter bostad. Ty det är till kansliet, som de flesta
resande, hvilka ha med beskickningen att skaffa, i första rummet
måste vända sig. Och om sålunda kansliet flyttas till annan lokal än i
det hus, der ministern bor, vållar det dessa personer stor olägenhet,
omgång och tidsspillan, någon gång af den beskaffenhet, att de
derigenom icke kunna utföra de uppdrag de föresatt sig. (Det
händer nemligen, jag säger detta i parentes, att våra landsmän
beräkna väl kort tid. De tro, att allt skall gå så lätt och strax
vara uträttadt, om de bara kunna få fatt i beskickningen. Men
förhållandet är, att beskickningen icke alltid kan stå dem till
tjenst så snabbt som de önska, och då måste de ofta afstå ifrån
det hela. Detta är en erfarenhet, som jag gjort mångfaldiga gånger
i Berlin.)

På andra håll än i Paris har man likaledes sökt hålla beskickningen
qvar på samma ställe — bostaden har liksom gått i arf
från minister till minister. Der man hittills lyckats bäst i detta
afseende är i Köpenhamn, men der äro förhållandena också
smärre. Der har i nära ett femtiotal år den ena ministern efter
den andre bott i samma hus, och först sistförfluten höst har
beskickningen måst öfverge sitt gamla hem vid Kronprinsessegade.

Jag återgår till förhållandena i Paris.

Utaf de skäl jag nyss något i detalj framlagt synes, att det
blifvit allt mera önskvärdt att få en fast bostad för beskickningen,
å ena sidan med hänsyn till behofvet att skaffa eu stadigvarande

Ang. inköp af
betäckning).-hus i Paris.
(Forts.)

N:o 55. 6

Fredagen den 11 Maj.

Ang. inköp aj
beskichningshus
i Paris.
(Forts.)

''lokal, och å andra sidan med hänsyn till fördelen af att kunna
erhålla bostad för ministern och för legationen tillsammans till
ett någorlunda rimligt pris. Dermed har jag berört en af kärnpunkterna,
såsom mig synes, i detta förslag, nemligen angelägenheten
af att få ministerns bostad förenad med kansliet. De ha varit
skilda åt under en följd af år, och en sådan anordning anser jag för
absolut otillfredsställande och väsentligen olämplig. Den försvårar
naturligtvis den kontroll, ministern bör och skall utöfva öfver
beskickningsgöromålens gång, den försvårar den personliga förbindelsen
mellan legationen och ministern, hvilken bör upprätthållas
alla dagar och flere timmar hvarje dag, och den försvårar
slutligen för de besökande möjligheten af att få sina angelägenheter
snabbt utförda. Det kunde derför icke vara annat än med
stor tillfredsställelse, som Kongl. Maj:ts regering fick ett uppslag
till att skaffa beskickningen i Paris eget hus och hem, då man
kunde få ett sådant hus för ett pris, som icke blott i och för sig
var rimligt, utan under nuvarande förhållanden i Paris måste
anses synnerligen billigt. Hvad som möjliggjort denna affär är
den omständigheten, att på grund af personliga förbindelser med
nuvarande ministern i Paris hade en familj, som genom sitt
ursprung är nära knuten till Sverige, föranledts att erbjuda sitt
för ändamålet väl belägna hus till inköp af svenska staten för
det pris, som är i fråga. Familjen var måhända så till vida
angelägen om att bli af med det, då ingen af de tre medarfvingarne
ville behålla det för egen räkning, men det är otvifvelaktigt ett
hus, som, om de icke skyndade sig allt för mycket, skulle kunna
säljas till förmånligare pris, men som nu genom denna egendomliga
tillfällighet kan erhållas på billiga vilkor, för så vidt staten vill
förvärfva detsamma för legationens räkning och dermed grundlägga
en fast bostad för beskickningen i Paris.

Den betänklighet, som först uppstod hos mig, var helt naturligt
den, att det skulle bli svårt att åvägabringa samäganderätt
mellan de förenade rikena till en fastighet i utlandet. Fn undersökning
af, huru ett sådant förhållande skulle gestalta sig, måste
företagas på så sätt, att jag sökte förvissa mig om, huruvida från
norsk sida någon medverkan till fastighetens förvärf vore att
påräkna. Det visade sig från första början, att derpå icke var
att tänka.

Jag vill icke neka till, att det afböjande, som jag från norsk
sida rönte, då man förklarade att förhållandena icke för närvarande
medgåfvo en sådan tankes utförande, egentligen icke var
mig emot. Det var nemligen efter mitt förmenande mycket
lättare att förvärfva en fastighet i främmande land, om endast
den ena staten och icke båda skulle blifva egare till densamma.

Dertill kom en annan omständighet, som påpekats i det vid
Kongl. Maj:ts proposition fogade statsrådsprotokollet, nemligen att
ett precedensfall i detta afseende föreligger. Svenska staten eger,

7 N:o 55.

Fredagen den 11 Maj.

som bekant, en fastighet, mycket vackert belägen för öfrigt, i
Konstantinopel sedan långliga tider tillbaka, och denna Sverige
ensamt tillhörande fastighet har varit upplåten och är fortfarande
upplåten till bostad åt den gemensamme ministern derstädes.

Jag kunde således icke ha några stora betänkligheter mot
att tillråda Kongl. Maj:t att föreslå Riksdagen att förvärfva denna
fastighet för det ena riket allena. Men i afseende på möjligheten
att åstadkomma de nödiga medlen innebar den omständighet, att
Sverige allena skulle bli egare, åtskilliga lättnader, som annars
icke skulle hafva förefunnits. Det fans besparingar af svenska
statsmedel, som jag fann kunna för ändamålet disponeras, och
derigenom kunde den direkta utgiften, det tillskott af statsmedel,
i form af förskott från statskontoret, som kräfdes, reduceras till
den icke allt för höga summan af 200,000 kronor.

Men den omständighet, att ministerns lön utgår af unionella
medel såväl från Norge som Sverige innebär ju, såsom Kongl.
Maj:t från början förutsatt, att Norge dock icke skulle alldeles
gratis få fördelen, utan att af norska medel äfven skulle lemnas
bidrag i form af hyra. Detta skulle blifva i ännu högre grad
fallet nu, sedan statsutskottet höjt det hyresbelopp, som bör till
statsverket erläggas. Och jag hoppas, att kammaren skall finna
denna anordning tillfredsställande och derför icke hysa någon
betänklighet mot den omständigheten, att Sverige allena skulle
förvärfva fastigheten.

Till hvad jag nu haft äran anföra har jag icke att lägga
något väsentligt, utan vill hellre afvakta de invändningar och
erinringar, som från någon sida i kammaren till äfventyrs komma
att göras, för att då, om jag kan, bemöta dem.

Jag anhåller således om, att kammaren ville lemna sitt bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, och hoppas att icke härutinnan finna
mina förväntningar besvikna.

Herr Sjö: Ja, såsom såsom herrarne af utskottets betänkande
finna, har jag reserverat mig emot det beslut, hvartill utskottet
kommit, och skall jag derför be att få angifva de skäl, som föranledt
denna min reservation.

Utskottet har, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, gjort hemställan
om, att en fastighet i Paris skulle inköpas för 510,000 kronor;
och skulle köpeskillingen gäldas på det sätt, att man skulle få
använda

dels af Sveriges andel i konsulskassans behållning kr. 250,000

dels af de från kronans egendom i Konstantinopel
influtna, i Sveriges riksbank deponerade hyresmedlen » G0.000

dels ock af statsverkets disponibla medel, att af
statskontoret förskjutas och af Kongl. Maj:t hos Riksdagen
till ersättande anmälas, ett belopp af........... » 200,000

Ang. inköp af
beskickningshus
i Paris.
(Forts.)

N:o 55. 8

Fredagen den 11 Maj.

Ang. inköp af Herrarne torde för visso inse det besynnerliga uti att, såsom
beskicknings- p.-^. föreslagits, af statskontoret skulle förskjutas 200,000 kronor,
hus1 aru'' hvilka sedermera skulle till ersättande hos Riksdagen anmälas.

^''0lts''1 i)ef är någonting, som jag aldrig hört talas om under min långa
riksdagsmannatid, och utskottet har också derom sagt, att det
vore ett mindre lämpligt sätt att så gå till väga. Men det oaktadt
har utskottet tillstyrkt bifall till hvad Kongl. Maj:t hemstält, på
den grund, att det icke förelåge någon annan framställning i
saken; derför har således denna hemställan till Riksdagen gjorts,
att man måtte bevilja dessa 510,000 kronor. Det har synts mig
och mina medreservanter inom utskottet, att detta köp måhända
icke är alldeles behöfligt. Man har nemligen hittilldags icke hört
eller funnit, att det för svenska beskickningen i Paris mött några
svårigheter att erhålla en central och lämplig våning för moderat
pris. Efter hvad nu blifvit upplyst här, och såsom i utskottets
betänkande också med stöd af den kongl. propositionen, uppgifvits,
lära hyrorna i Paris nu vara så stegrade, att det icke är
så lätt nu som tillförene varit att för moderat pris få eu lämplig
våning för svenska beskickningen. Det är ju tydligt, att när man
kommer fram med ett sådant förslag som det föreliggande, så
kan det hända — jag vill icke göra något bestämdt påstående
derom -— att man konstruerat upp omöjligheter och svårigheter,
beträffande utsigten för svenska ministern att kunna erhålla
lämplig våning i verldsstaden.

Det må nu vara huru som helst med detta. Men då man
hör, att norrmännen icke vilja deltaga i detta köp, ty de ha frånsagt
sig detta, och det med rätta, så tror jag man har anledning
att vara tveksam, ty jag anser, att det icke är skäl att under
nuvarande förhållanden köpa dyrbara byggnader åt våra beskickningar
i utlandet. Det finnes, såsom hans excellens herr utrikesministern
nämnde, ett precedensfall, i det vi nemligen för omkring
50 år sedan köpte ett hus åt beskickningen i Konstantinopel.
Men fastän man gjort det köpet, är det icke sagdt, att man bör
fortsätta med att köpa. Börjar man nu dermed efter 50 års
uppehåll, befarar jag, att man kommer att få fortsätta, så att det
icke allenast blir här, utan äfven i andra utländska hufvudstäder,
såsom London, S:t Petersburg, Wien, Köpenhamn och Berlin
m. fl. platser, der man får kupa hus åt beskickningarne. Jag
undrar just, om det skulle vara så lämpligt. En person, som är
minister i Paris och som sådan har sina 00,000 kronor i årlig
inkomst — låt vara att han dermed äfven har att betala kanslikostnader
och dylikt — bör, synes det mig, för denna summa mycket
väl kunna få en hygglig våning, hvari han kan väl representera
ett land, och derjemte ha tillräckligt öfver icke allenast för alla
lefnadsbehof, utan äfven för alla andra utgifter, som anses behöfliga
för en man i hans ställning.

ii N:o 55.

Fredagen den 11 Maj.

Jag tror icke heller, att man under nuvarande svåra penninge- A-og. inköp of
tider bör exportera penningar till utlandet genom att der inköpa *1 por™.
fastigheter, vare sig i det ena landet eller det andra. (Forts.

Man kan visserligen häremot invända, att det icke gäller mer
än 510,000 kronor, men för ett litet land är detta icke någon
liten summa synnerligast under nuvarande förhållanden. Man kan
ju icke tänka sig, att man skulle få betala detta hus med svenska
riksbankens sedlar, utan det måste vara antingen guldvaluta eller
utländska valutor.

Då jag nu har en sådan uppfattning, så har jag icke kunnat
vara med om att tillstyrka den af Kongl. Maj:t gjorda framställningen,
hvarför jag vördsamt hemställer om afslag å utskottets
hemställan.

Herr Centerwall: Herr talman, mine herrar! Jag skulle
med nöje böja mig för de skäl, som den föregående ärade talaren
anfört, om icke erfarenheten lärt mig, att dessa skäl icke alldeles
hålla streck. Hvad beträffar den inkomst, som vår minister i
Paris skulle ha, så är den i Paris långt ifrån så stor, som den
ärade talaren tänkt sig. 60,000 kronor motsvara, om vi evalvera
det till franskt mynt, omkring 90,000 francs, och det är ju en
inkomst, som för svenska förhållanden förefaller ganska stor, men
som är ofantligt vanlig i Paris för personer, som i rang och
samhällsställning stå vida under en representant för eu främmande
stat i verldsstaden.

Men det må vara huru som helst med den saken, sa är det
ett faktum,''såsom hans excellens utrikesministern redan har framhållit,
att det är ofantligt svårt för den svenska legationen att
få lämplig lokal. Jag har en personlig erfarenhet häraf, som jag
skall be att få omtala, icke för att jag i allmänhet brukar berätta
historier, men denna historia bär den förtjensten att vara absolut
sann. Jag kom från eu mycket lång resa genom en god del af
Europa efter ett litet uppehåll i Berlin till Paris och begaf mig,
dödstrött efter resan, genast till Grand Hotel de Louvre. Jag
behöfde ovilkorligen för ett mitt ändamål söka upp den svenska
legationen. Portiern visste intet derom. För den sakens skull
slog jag i den kolossala adresskalendern för Paris, »Botin», upp
den svenska legationens adress, och fann att den låg vid »Rue
Goethe». Märkvärdigt nog ha fransmännen döpt en af sina gator
— ehuru naturligtvis endast en mindre — efter den store tyske
skalden. Att nu detta gatunamn icke uttalades på tyskt sätt i
Paris, förstod jag nog. Jag trodde, att det möjligen uttalades
som »Ry Gät», tog fatt på en fransk kusk och bad honom köra
till »Ry Gät». Nu är förhållandet det, att en fransk kusk aldrig
säger nej, om man ber honom köra någonstädes, äfven om han
icke har någon aning om, hvart han skall köra. Men sedan jag
fått åka en ganska lång stund, såg jag, att det icke ledde till

N:o 55. 10

Fredagen den 11 Maj.

Ang. inköp af någonting, och jag kom då på den idén att säga kusken, att jag
^lus^Paris s^"^° till svenska legationen, och att i fall han visste adressen
''''Forts) l,:i 11011 annan legation, så skulle han fara dit för att jag der
11 skulle kunna taga reda på saken. Vi körde då till Champs Elysées

och råkade der på en legation för någon af de mindre
sydamerikanska republikerna; dennes boställe var verkligen ytterst
gentilt att skåda. Der kunde man emellertid icke gifva någon
upplysning, men kusken visste sjelf adressen på den persiska
ambassaden uppe vid Hippodromen, och så åkte vi dit, och fingo
då ändtligen veta, att den ifrågavarande gatan på franskt tungomål
heter »Rue Go-ätt», och dermed var nu knuten dock först efter
något ytterligare kringirrande löst. Jag inträdde der i kanslilokalen,
hvilken ingalunda efter min tanke öfverensstämde med ett visserligen
litet, men honorabelt lands värdighet, så inskränkt och mörkt
och otrefligt var det. Trappan såg ut som en kökstrappa.

Nu vill jag säga, att det ju icke betydde så mycket, att detta
hände mig, jag hade ju tid och kunde reda mig med franska.
Men det kunde ju inträffa, att dylikt hände en arbetare, som
kommit till Paris med ett stipendium för att på kortaste möjliga
tid lära sig så mycket som möjligt till fromma för den svenska
industrien, och det kan hända många, många andra, som hvarken
ha tid eller pengar att vara af med för dylika irrfärder.

Det är af sådana och liknande skäl, som de flesta länder,
både stora och små, skaffat sig fixa punkter i de stora verldsstäderna,
der deras flagga beständigt kan svaja, och der landsmännen
veta, att de kunna finna hjelp och bistånd. Det är derför,
som äfven Sverige skaffat sig ett eget konsulathus i London vid
Great Winchesterstreet. Jag föreställer mig, att om man fäster
sig vid den synpunkten, att det är nödvändigt för en massa
landsmän att genast veta, hvar de skola finna en myndighet, som
skall hjelpa och skydda dem, och som faktiskt lijelper och skyddar
dem — ty våra diplomater förtjena det berömmet, att de göra
det allra yttersta för att stå sina landsmän till tjenst — om,
säger jag, man fäster sig vid den synpunkten, så är det nödvändigt
att ha ett sådant hus, som här är föreslaget.

Hans excellens herr utrikesministern har framhållit, att man
under nuvarande förhållanden kan erhålla ett sådant hus för ett
pris, som förmodligen aldrig någonsin härefter skall komma att
erbjudas. Detta är ju ett skäl att redan nu bifalla förslaget.
Vidare ligger detta hus i medelpunkten af Paris och är lätt
åtkomligt från alla sidor. Vidare har det den stora fördelen, att
der i en framtid skulle kunna inrymmas icke allenast ministerbostad
och lokal för legationens kansli, utan äfven konsulatet,
och herrarne kunna lätt förstå, att det spelar en ganska stor roll,
att legationen och konsulatet finnas på samma ställe.

Nu kan det möjligen invändas, att ett bifall till det föreslagna
husköpet skulle kunna anses innebära en löneförhöjning för

Fredagen den 11 Maj.

«

11 N:o 55.

ministern. Ah nej, det är det icke, när han enligt utskottets Ang. inköp af
förslag får betala 10,000 kronor, och detta motsvarar det högsta, ,bef‘ .
som han förut behöft betala. * (Forte)

Vidare har man invända att dessa 10,000 kronor blifva eu
mycket liten ränta på 1/2 million kronor. Men man bör taga i
betraktande, att i detta hus äfven skulle inrymmas kansli och
möjligen konsulat. Slutligen föreställer jag mig, att, när det är
fråga om Sveriges ära och värdighet gent emot andra länder,
man icke får räkna med intresseräkning.

Af alla dessa skäl skall jag tillåta mig att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Göransson: Då jag antecknat mig som reservant vid
utskottets hemställan, så torde det tillåtas mig att i korthet anföra
några skäl derför.

Jag har egentligen fäst mig vid den ekonomiska sidan af
saken, och om jag då beräknar räntan å den kostnad, som kräfves,
nemligen 510,000 kronor, samt dervid tager en så pass låg räntefot
som 3,6 %> så kommer jag i alla fall upp till ett belopp af
18,360 kronor. Jag tror, att staten för det sista statslånet får
betala ungefär 3,77 % med alla omkostnader, och således kan
icke 3,6 % anses vara för högt. Räknar jag sedan den afkastning,
som staten skulle få af detta belopp, så skulle det blifva en hyra
af 10,000 kronor. Alltså kommer man till en skilnad af mellan
8 och 9,000 kronor, som staten skulle få släppa till.

Jag vill icke påstå, att detta belopp direkt kommer ministern
till godo såsom löneförhöjning, men det är i alla fall en ökad
statsutgift utöfver den nuvarande. Jag tror derför, att det vore
lämpligare, om nu hyrorna i Paris hafva stigit så högt, att man
anser, att ministerns aflöning till följd deraf är för låg — jag
tror, säger jag, att det vore lämpligare att höja aflöningen och
låta ministern fortfarande som hittills sjelf skaffa sig bostad,
synnerligast som Norge då äfven kommer att få deltaga efter sin
andel, hvilket nu icke skulle blifva händelsen, beträffande den
ifrågavarande köpesumman.

Dessutom är det min fullkomliga öfvertygelse, att, om Riksdagen
nu beslutar att inköpa denna fastighet, detta kommer att
framkalla liknande anspråk från alla våra öfriga beskickningar,
och jag kan för min de! icke anse det vara synnerligen lämpligt,
att den svenska staten skall inköpa fastigheter för beskickningarne
och ensam betala dessa, oaktadt Norge i öfrigt är skyldigt att
bidraga med viss andel till utrikesbudgeten.

Det är egentligen med hänsyn till detta, som jag för min
del icke har kunnat vara med om ifrågavarande köp och som
jag också ber att nu få yrka afslag å utskottets hemställan.

N:o 55. 12

Fredagen den 11 Maj.

Ang. inköp aj
beskickningshus
i Paris.
(Forts.)

Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Jag skall bo att få hålla
mig till den föreliggande frågan, sådan den nu är, i det skick
den kommer ifrån statsutskottet. Om man inskränker sig inom
dessa gränser, så torde det vara onödigt att inlåta sig på frågan,
huruvida Sveriges ära och värdighet påkallar det ifrågavarande
köpet af ett hus i Paris, ett påstående, som har mera öfverraskat
än öfvertygat mig, och om hvithet jag icke har hört något
uttalande från herr ministerns för utrikes ärendena sida.

Huruvida köpet är lämpligt och af behofvet påkalladt, är en
sak, hvarpå jag icke skall inlåta mig, emedan jag icke tilltror
mig att kunna bedöma den. I hvad afseende det har af utskottets
majoritet befunnits olämpligt att ingå på Kongl. Majis förslag i
den tredje punkten, om förskjutande från statskontorets sida utaf
de 200,000 kronor, som skulle utgöra fyllnadssumman, förstår jag
icke, och jag skall icke heller tala derom, utan jag skall be att
få hålla mig till hvad statsutskottet nu har föreslagit, hvilket är
ett synnerligen förunderligt förslag — något liknande har jag
aldrig sett.

Statsutskottet upplyser på sid. 5 i sitt betänkande, att statsutskottet
gerna skulle hafva sett, om man kunnat i stället för
Kongl. Maj:ts förslag om sättet för anskaffande af dessa 200,000
kronor anvisa beloppet såsom direkt statsanslag, men att utskottet
icke kunnat göra någon direkt framställning derom, emedan något
förslag i den rigtningen icke förelåg vare sig från Kongl. Maj:ts
sida eller genom enskild motion, i följd hvaraf utskottet saknat
konstitutionel befogenhet att framkomma med det förslag, som
utskottet skulle hafva ansett mest lämpligt. Sedan statsutskottet
emellertid på sid. 5 gjort denna mycket vigtiga bekännelse, gör
utskottet på sid. 6 — just hvad utskottet på sid. 5 förklarat sig
sakna befogenhet till, endast med utbytande af ett gammalt och
sedvanligt uttryck mot ett nytt och osedvanligt. I stället för att
säga, det statsutskottet hemställer till Riksdagen att bevilja 200,000
kronor att disponeras af Kongl. Maj:t till fyllande af den summa,
som erfordras för köpet, hemställer utskottet till Riksdagen att
bemyndiga Kongl. Maj i att använda 200,000 kronor för ändamålet.
Men om jag säger: »200,000 kronor beviljas härmed för det af
Kongl. Maj:t uppgifna ändamålet» eller »att Kongl. Maj:t bemyndigas
att använda 200,000 kronor af statens medel för samma
ändamål» måtte detta väl vara enahanda och således föreslår

statsutskottet i klämmen hvad utskottet på föregående sida förklarat
sig sakna konstitutionel befogenhet att föreslå, och detta tror
statsutskottets majoritet sig kunna dölja genom att utbyta det sedvanliga
uttrycket mot ett annat nytt, detta »att Kongl. Maj:t

måtte bemyndigas att använda» dessa 200,000 kronor. Det är

dock att drifva skämtet väl långt. Det är således, enligt statsutskottets
egen åsigt, en konstitutionel omöjlighet att bifalla

statsutskottets förslag. Om statsutskottets majoritet önskat befrämja

Fredagen den 11 Maj.

13 N:o 55.

framgången af Kongl. Maj:ts förslag, då hade statsutskottets majoritet
också bort yrka bifall till detta, sådant det lyder, ett förslag, hvars
olämplighet jag icke förstår, men som naturligtvis statsutskottets
majoritet mycket väl inser, efter som den anför denna olämplighet
som skäl att göra en sådan framställning, att för oss blir omöjligt
att bifalla förslaget. Detta är för (ifrigt icke blott underligt i det
hänseende jag påpekat, utan det skulle genom sina konseqvenser
kunna komma att blifva mycket farligt, derest Andra Kammaren icke
nu tillbakavisade detta underliga försök, tillrättavisade ett förfarande,
som möjligtvis kan vara tillåtet inom de finanser, som
redovisas i ett bruksbokhålleri, men som alldeles icke är tillåtet
inom statens administration.

Det skulle kunna gå på följande sätt — vi kunna taga ett
exempel just från hvad här föreligger. Om Kongl. Maj:t t. ex. hade
föreslagit att för en statsinstitutions räkning inköpa en fastighet, men
saken vore förenklad derhän, att Kongl. Maj:t blott hade begärt, att
statskontoret skulle få förskjuta penningarne för inköpet åt denna
statsinstitution för att sedan återbetalas af denna statsinstitutions
intrader, och en statsutskottsmajoritet i likhet med den nuvarande
förklarade sig anse detta vara ett olämpligt förfarande samt i stället
ansåge sig böra föreslå, att man för ändamålet anvisade ett direkt
statsanslag, men på samma gång tillkännagåfve, att detta hade man
icke rätt att föreslå, utan derför i stället föresloge, att Kongl. Maj:t
skulle »bemyndigas att använda» dessa penningar, inbillar sig då den
nuvarande statsutskottsmajoriteten, att man genom användandet af
dessa ord, »bemyndiga Kongl. Maj:t att använda» penningarne, hade
gjort något annat än om man säger: bevilja samman? Detta skulle
emellertid kunna leda till märkvärdiga konseqvenser vid behandlingen
af dylika statsutgiftsfrågor. I det fall, som jag förutsatte — jag kan
icke taga detta fäll, sådant det föreligger, ty denna proposition
innehåller så många element, att här äro vi tryggade, för så vidt
någon sådan trygghet öfver hufvud taget numera står att vinna,
mot att kunna påtvingas en gemensam votering — men, säger
jag, om denna proposition förenklades på det sätt jag nyss nämnde,
att det blott vore fråga om att statskontoret skulle meddela ett
lån eller ett förskott, för hvilket det sedan skulle få ersättning,
och statsutskottet i stället föresloge, att vi skulle lemna ett direkt
anslag, hvilket emellertid uttrycktes på det sätt, att vi skulle
»bemyndiga Kongl. Maj:t att använda» penningarne, skulle man
komma derhän, att, när helst en Kongl. proposition förelåge
rörande sådana saker, hvilka icke vore af beskaffenhet att vid
olika beslut mellan kamrarne kunna blifva föremål för gemensam
votering, genom begagnande af en statsutskottsmajoritets sjelftagna
motionsrätt detta Kongl. Maj:ts förslag skulle kunna utbytas mot
en hemställan om ett direkt anslag — alltid under denna form:
bemyndigande för Kongl. Maj:t att använda penningarna — och
sedan skulle vi vara nödsakade att, i fall Andra Kammaren afsloge

Ang. inköp af
beskickningshus
i Paris.
(Forte.)

N:o 55. 14

Fredagen den 11 Maj.

Ang. inköp af denna statsutskottets motion, men Första Kammaren bifölle den,
vo^era gemensamt härom. Ja, det skulle, som bekant, ej ens
. '' fordras, att det vore en statsutskottsmajoritet, som toge sig denna
1 '' motionsrätt genom att förändra ett dylikt Kongl. Maj:ts förslag i
afsigt att påtvinga Andra Kammaren att votera gemensamt om
detsamma, utan med den erfarenhet vi hafva beträffande reservanters
rätt att få proposition på sina förslag i fråga om fördubbling af
krigskreditiven, hvarom hvarken någon motion eller någon kongl.
proposition förelåg, skulle det blott behöfvas, att i statsutskottet
några reservanter toge sig motionsrätt genom att utbyta ett Kongl.
Maj:ts förslag af dylik natur mot en hemställan om direkt anslag,
för att sedan, med den grundlagstolkning, som nu lär vara gällande,
Andra Kammaren skulle tvingas att underkasta sig gemensam
votering härom. På denna väg kan man komma att gå långt,
och sådana konseqvenser torde kammaren böra hafva i minne,
ehuru de visserligen icke nu behöfva tagas i betraktande såsom
grund för afslag på en hemställan från utskottet, som det är
konstitutionelt omöjligt att antaga.

På grund af hvad jag anfört, kan jag icke annat än yrka afslag
å utskottets hemställan.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag skall villigt

erkänna, att jag måhända icke eger tillräcklig grundlagskännedom
för att bemöta hvad herr Hedin anfört rörande grundlagsenligheten
af det föreliggande förslaget. Då jag emellertid tillhört
majoriteten inom utskottet, skall jag be att få med några ord
förklara, hvarför utskottet förändrat den kongl. propositionen.
Såväl Kongl. Maj:ts lör.slag som utskottets går ut derpå, att statskontoret
skall förskjuta det ifrågavarande beloppet af 200,000
kronor, och att statskontoret sedermera skall få ersättning för
detta förskott. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle denna ersättning
beredas efter hand under, såvidt jag minnes rätt, 26 år från
en viss kassa och en viss tillgång. Utskottet åter har i sitt förslag
tänkt sig, att statskontoret skulle återfå beloppet efter framställning,
som af Kongl. Maj:t skulle göras, redan till nästa års
Riksdag. Frågan synes mig derför icke alls hafva sådana dimensioner,
som den siste talaren gaf åt densamma. Hela saken rör
sig ju endast derom, att statskontoret skall förskjuta ett visst
belopp, och om sättet, på hvilket statskontoret skall få ersättningför
detta belopp.

Hvarken af någon bland reservanterna eller vid ärendets
behandling vare sig på afdelningen eller inom utskottet har
heller någon erinran gjorts mot grundlagsenligheten af utskottets
hemställan. Jag vill nu visst icke underkänna herr Hedins grundlagskännedom,
men nog synes det mig i allt fall underligt, om
hela raden af statsutskottets ledamöter från Första Kammaren och
majoriteten från denna kammare, bland andra utskottets vice ord -

Fredagen den 11 Maj.

15 N:o 55.

förande, för att nu icke nämna några flere, skulle hafva tagit An9- inköp åt
misste i detta fall. Man må tala huru mycket som helst derom,
att här .skulle vara fråga om beviljandet af ett anslag, så lärer ‘ .
förhållandet i allt fall icke vara sådant, utan frågan gäller endast 0 s-1
på hvilket sätt ersättning skall beredas för det belopp, som kommer
att förskjutas.

Hvad nu sjelfva hufvudfrågan beträffar, så hafva vi alls icke
inom utskottet tänkt, att detta köp skulle vara någon fördelaktig
ekonomisk affär för statsverket. Jag tror alls icke, att så är
förhållandet, men jag tror, att det är en god affär så till vida,
att legationen icke vidare skulle behöfva se sig om efter plats
än här och än der.

Herr Sjö har nu såsom reservant anfört, att det skulle vara
mycket farligt att slå in på denna väg, ty då kunde man komma
att få fortsätta. Jag ber att gent emot detta få påpeka, att det
nu under diskussionen erinrats, att det är i 50 år som svenska staten
haft eget hus för legationen i Konstantinopel och först nu framkommer
ett förslag att inköpa ett legationshus i en annan hufvudstad.
Dröjer det nu ånyo 50 år, tills ett ytterligare sådant förslag
framkommer, ja då lärer nog hvarken jag komma att vara med
om att tillstyrka ett sådant förslag eller herr Sjö om att reservera
sig mot detsamma. Med den saken lärer det väl således icke
vara så farligt, och de andra skälen, som anförts för af slag, kan
åtminstone icke jag rätt förstå. Jag anser, att det är klokt att
Riksdagen nu söker förvärfva eget hus för de Förenade rikenas
beskickning i Paris och yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Att samtliga Första
Kammarens ledamöter i utskottet deltagit uti utskottets hemställan,
det förundrar mig icke det allra ringaste. Det anser
jag vara den naturligaste sak i verlden, ty från det hållet få vi
se många märkvärdigheter. Men hvad som förundrar mig är, att
en enda ledamot från denna kammare har kunnat deltaga uti ett
beslut af den beskaffenhet som det förevarande.

Låtom oss icke jonglera med orden förskott och förskott.

Det låter, som om den siste talaren hade trott, att statskontoret
hade någon särskild besynnerlig, förmodligen personlig eganderätt
till de ifrågavarande 200,000 kronorna. Jag ber, ehuru det kan
tyckas vara öfverflödigt, att få erinra derom, att statskontoret
förvaltar statens medel. Och det är icke statskontoret, som får
igen pengarna annat än i den meningen, att ett förskott af statens
medel går tillbaka till statskassan.

Hvad som nu här föreslås, i motsats mot hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, är att gifva ett nytt anslag, som icke kommer att blifva
ersatt från annat håll med penningar, som kunna disponeras från
andra statsverkets tillgångar än budgetsanslagen; ty med den
ersättning, som den siste talaren omnämnde, komine ju att tillgå

N:o 55. 16

Fredagen den 11 Maj.

Ang. inköp af på det sättet, att af Riksdagen vid ett annat tillfälle begäres den
beskicknings- ifrågavarande summan att utgå å budgeten, så att statskontoret
kits i Pang. genom ett nytt anslag får fylla den brist, som der uppstått genom
(Forte.) att förskottera beloppet. Det är ett nytt anslag, hvaremot Kongl.

Maj:t vill anvisa särskilda medel, som efter hand skola betänka
förskottet.

Detta är så enkla och klara skäl, att det synes mig, som om
hvem som helst måste inse skilnaden.

Herr Centerwall: Herr talman! Man kan ju hafva olika

åsigter i denna sak som i alla andra, men hvad som är ett faktum,
det är att — såsom det ju också på anförda grunder visas i statsrådsprotokollet
— det vore en utomordentlig fördel i många hänseenden
ifall legationen finge en fast bostad. Det är vidare visadt,
att för närvarande kan en fast bostad erhållas för billigt pris.
Jag kan derför icke förstå, hvarför icke detta anslag skulle kunna
beviljas.

Jag hör visst icke till dem, som vilja, att alla legationer skola
hafva fast bostad, utan jag tog mig för ett par år sedan till och med
friheten föreslå, att svenska statens beskickningshus i Konstantinopel
skulle säljas och legationen derstädes indragas. Men sedan
dess har jag emellertid fått upplysningar, som göra, att jag
måhända skulle vara mindre böjd att göra samma förslag nu.

Hvad beträffar Paris, Berlin, London och kanske äfven Petersburg
tror, eller, rättare sagdt, vet jag, att det i alla hänseenden
skulle vara eu fördel för svenska staten att å dessa orter få fasta
legationshus. Och, som sagdt, om det dröjer så länge, som den näst
siste talaren syntes tro mellan hvar gång, som dylika frågor förekomma,
träffa ju dessa utgifter icke statsverket särdeles hårdt.

Hvad den ärade talaren på stockholmsbänken och hans statsrättsdeduktioner
angår, får jag bekänna, att jag är alldeles för
okunnig i sådana saker för att lätt förstå dem. Men för mitt
enkla förstånd förefaller det, att statsutskottet på grund af riksdagsordningen
§ 39 mom. 1 haft ovilkorlig rätt att göra det förslag,
som det gjort, hvilket ju icke innefattar annat än att man skall
förskottera ett belopp, som sedermera skall ersättas. Jag kan
icke inse, att icke detta skulle kunna gå för sig.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Påboda: Herr talman, mine herrar! För

min del skall jag icke alls inlåta mig på den konstitutionella sidan
af saken, hvarom såväl herr Hedin som eu ledamot af statsutskottet
talat, utan jag skall i stället be att ytterligare få betona
just den praktiska sidan af saken. Det är alldeles klart, att jag
för min del icke på något sätt vill förneka innebörden af de skal,
som af hans excellens herr utrikesministern blifvit anförda. Såväl
för de svenskar, livilka komma att besöka Paris, som ock för

Fredagen den 13 Maj.

IT

N:o 55.

ministern och beskickningspersonalen der innebär det otvifvelaktigt
en fördel att hafva ministerhotellet centralt beläget och så att det
alltid finnes på bestämd plats, men frågan är om dessa fördelar
äro så stora och af den beskaffenhet, att Riksdagen och i synnerhet
Andra Kammaren under nuvarande förhållanden vill underkasta
sig den uppoffring, som är förenad med att bevilja de nyss nämnda
fördelarne. En ekonomisk uppoffring är det ju under alla förhållanden
för staten att bevilja medel för detta nya beskickningshus.
Det är redan påvisadt, att räntan å 510,000 kronor, som
detta skulle kosta, gör 18,360 kronor och underhållskostnaden
3,600 kronor, således sammanlagdt för år 21,960 kronor. Derifrån
skulle dock afgå hyresersättning med 10,000 kronor. Om man
räknar på detta sätt, — och lägre lär man under inga förhållanden
kunna räkna — blir det alltså en ökad årlig utgift af närmare

12,000 kronor för detta beskickningshus.

Jag undrar emellertid, huruvida det skulle vara så konseqvent
eller förståndigt handladt, om Andra Kammaren nu bifölle utskottets
förslag äfven med någon ändring, ty konseqvenserna äro väl ändå
en sak, hvarifrån man icke får alldeles bortse, fastän vi i synnerhet
dessa dagar fått höra särskildt från stockholmsbänken förkunnas,
att man icke alls bör fästa sig vid konseqvenserna eller
bry sig om dem. Jag för min del tror dock, att man alldeles
nödvändigt måste tänka på konseqvenserna af ett beslut, icke
allenast då det gäller socialpolitiska spörsmål utan äfven ekonomiska
spörsmål. Min oförgripliga mening är i alla fall den, att inköp
för statens räkning af ett ministerhotell i Paris skulle medföra
afsevärda fördelar för dervarande minister och legationspersonal.
men, inom parentes sagdt, tror jag mig veta, att det icke är så
synnerligen svårt att få ministerposten derstädes besatt, utan att
den i stället är mycket eftersökt af dertill kompetenta personer.

Det är för öfrigt alldeles klart, att ministrarna å andra
betydande ställen, såsom t. ex. London, Petersburg och Berlin,
skulle, i händelse Riksdagen beslöt att inköpa ett beskickningshus
i Paris, med skäl kunna framställa likadana anspråk. Och jag
undrar, huru man skulle kunna tillbakavisa dylika anspråk, ifall
man nu tager det steg, som man står i begrepp att taga.

Det är nu också påpekadt här, att det föreslagna ministerhotellet
skulle kunna innehålla bostad åt militärattachéen derstädes.
Men i så fall skulle ju också militärattachéerna å de andra platser,
der vi hafva sådana, kunna med skäl begära att få samma förmåner,
som man på detta sätt velat bereda militärattachéen i Paris.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka afslag å statsutskottets
förslag.

Herr Elowson: Herr grefve och talman! Jag skall till en

början be att få instämma med herr Hedin uti de konstitutionella
betänkligheter, han har utvecklat. Jag tror, att Riksdagens Andra
Andra Kammarens Prof. 1900. N:o 55. 2

Ang. inköp af
beskickningshus
i Paris.
(Forts.)

N:o 55. 18

Fredagen den 11 Maj.

Ang. inköp af Kammare icke bör gå med på en sådan omkastning af ord, som
beskicknings- pär if våga satts, nemligen att då man ju icke kan säga, att man
hus t Paris, j )Gviljar de ifrågavarande 200,000 kronorna, man bemyndigar
(Forts.) j£ongi Maj:t att använda detta belopp och anmäla det till ersättning
en kommande riksdag.

Beträffande sjelfva hufvudsaken är jag af den öfvertygelsen,
att det vore fördelaktigt för Sverige, om vi kunde få en byggnad
i Paris för legationen eller en tomt, hvarpå legationen kunde
blifva bofast. Det är många förhållanden, som tala för detta.
Uti den kongl. propositionen omnämnes, att sannolikhet finnes
för att den föreslagna fastigheten vid denna centralt belägna plats
i Paris kommer att ökas i värde, så att äfven om inkomsten af
fastigheten under den närmaste tiden blefve ringa, kan man dock
hafva utsigt att i framtiden få god afkastning af densamma. Jag
tror derför, att Andra Kammaren gjorde en handling af klokhet,
om den ginge den kongl. propositionen till mötes.

Nu kan jag, på grund af hvad jag förut sagt, icke af konstitutionella
skäl yrka bifall till utskottets hemställan, men jag kan
deremot i hufvudsak yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Kongl.
Maj:t föreslår, att det ifrågavarande beloppet af 200,000 kronor
skulle på ett uppgifvet sätt amorteras under en tid, som beräknats
till 20 år. Således vore det icke något emot grundlagen stridande
förfaringssätt att bifalla den kongl. propositionen.

Nu har likväl statsutskottet gjort en nedprutning. Enligt
Kongl. Maj:ts förslag skulle det göras ett afdrag å ministerlönen
i Paris till belopp af 10,000 francs. Utskottet vill hafva detta
belopp förvandladt till 10,000 kronor. Och skulle jag i afseende
å sifferkalkylerna följa utskottet, skulle jag anhålla, att herr
talmannen ville framställa proposition om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag med den ändring att afdraget å ministerlönen i Paris
bestämmes icke till 10.000 francs utan till 10,000 kronor. Om
kammaren ginge med på detta, tror jag också, att kammaren
skulle bereda en utväg att vinna den fördel, som nu här föreligger
genom erhållande af det föreslagna beskickningshuset.

För hvad jag tog mig friheten påpeka, nemligen att sannolikt
värdet af den ifrågavarande uti en central del af Paris belägna
fastigheten skulle stiga, kan ju äfven åberopas erfarenhetens
vittnesbörd derom att den fastighet, som svenska staten har i
Konstantinopel, ökats i värde under tidens lopp. Sannolikt kommer
derför detsamma att blifva fallet äfven med den nu förevarande
fastigheten.

På grund af dessa skäl, herr grefve och talman, ber jag nu
att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet framstälda proposition
med den ändring att afdraget å ministerlönen bestämmes till

10,000 kronor i stället för, såsom af Kongl. Maj:t föreslagits, till

10,000 francs.

19 N:o 55.

Fredagen den 11 Maj.

Herr Ivar Månsson: Herr grefve och talman, mina inköp af

herrar! Jag har för min del inom utskottet icke så noga följt beskickningsdenna
fråga, af den anledningen att då frågan kom från afdel- hus * Pani’
ningen till utskottet, var det så många andra saker, som före- (*orts !
lågo till behandling, att tiden icke medgaf detta. Och det är icke
heller alltid så lätt att följa hvarje särskild fråga så, som man skulle
vilja. Men så mycket trodde jag mig emellertid finna, beträffande
sjelfva'' åtgärden att köpa denna fastighet, att det skulle vara
till fördel för svenska staten att få förvärfva sig densamma.

Likaså blef det för mig tydligt, att det sätt, hvarpå man ville
använda de besparade medlen dels från konsulskassan och dels
från inkomsterna af vår fastighet i Konstantinopel, var ett bra
sätt att använda dessa besparingar.

Det är nemligen tydligt för mig, att man aldrig får af dessa
medel någon egentlig inkomst för statsverket utan att på ett eller
annat sätt använda dem, och ett sätt är att då använda dem till
att förvärfva en fastighet i Paris, hvilket skulle vara äfven i
ekonomiskt afseende klokt och rigtigt.

Vidare kan det icke nekas till, att det skulle vara en fördel
för dessa svenskar, som komma att besöka Paris och behöfva
betjena sig af legationen och beskickningen der, att alltid veta,
hvar denna plats finnes. Äfven kan det naturligtvis icke förnekas,
att hyror och andra omständigheter kunna göra, att det kan blifva
allt mer och mer svårt att att få lokal för denna legation.

Jag har derför trott, att det öfver hufvud taget skulle vara
till fördel för oss att få en sådan fastighet. När det dertill bestämdt
upplyses, att sjelfva köpet icke är ofördelaktigt, utan att priset
för fastigheten är billigt och fördelaktigt, synes det mig icke klokt
att kasta tillbaka ett sådant erbjudande, som här föreligger. Det
är den ståndpunkt, jag kunnat intaga.

Hvad beträffar den föreslagna förändringen med afseende
å de 200,000 kronorna, som af statskontoret skulle förskjutas,
och det sätt, hvarpå de skulle godtgöras statskontoret, får jag för
min del säga, att jag anser Kongl. Maj:ts förslag vara lika bra
som det af statsutskottet föreslagna. Jag har för min del ingenting
emot att i likhet med herr Elowson i det afseendet bifalla den
kongl. propositionen. Man är då från hela det konstitutionella
nummer, som herr Hedin gjorde af denna sak och som jag tror
vara alldeles för stort och för mycket uppkonstrueradt. Tv jag
tror icke, att förslaget innebär i sig sådana konstitutionella svårigheter
som lian antydde, och man kan för öfrigt mycket lätt
komma från svårigheterna derigenom att man i denna del bifaller
den kongl. propositionen. Tydligt är, att om de pengar, som nu
skulle förskjutas af statskontoret, återgäldas genom inkomsterna
från Konstantinopel och konsulskassan i öfrigt, är svenska staten
alldeles från denna affär, och således böra vi icke hafva det ringaste
mot ett sådant tillvägagående.

N:o 55. 20

Fredagen den 11 Maj.

Ang. inköp aj
beskickningshus
i Paris.
(Forts.)

Jag för min del yrkar bifall till det af herr Elowson framstälda
förslaget, som är precis lika statsutskottets förslag och
endast afviker derifrån med afseende på återbäringen af de

200,000 kronor, hvilka skola förskjutas af statskontoret.

Herrar Larsson i Mörtlösa och Kinnman instämde häruti.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim:
Med anledning af yttranden, som förekommit under öfver läggningen,

ber jag att med några få ord få rätta en del missförstånd,
som yppat sig.

Hvad då först beträffar huset i Konstantinopel, som åtskilliga
gånger omtalats, besitta vi det sedan mer än 160 år tillbaka.
Det blef likväl icke inköpt utan skänkt åt oss, d. v. s. det var
den dåvarande fastigheten, som blef skänkt. Sedermera har till
följd af att det gamla huset nedbrunnit ett nytt hus blifvit uppfördt
å tomten, men det kostade staten ingenting. Redogörelsen
för denna affär kan jag dock kanske nu bespara herrarna.

Det framstäldes af en talare så, som om frågan om inköpet
af hus för beskickningen i Paris uppkommit till följd af »anspråk»
från ministerns i Paris sida. Nej, mina herrar, det är icke fallet.
Hade ett sådant »anspråk» framstälts, hade jag helt enkelt för
min del strax afvisat det. Och jag kommer äfven hädanefter att
ställa mig afvisande, om mot förmodan anspråk .skulle framställas
från någon Kongl. Maj:ts minister, att staten skulle skaffa honom
ett hus. Men helt annat är det, om, såsom nu är fallet, en synnerligt
gynsam kombination erbjuder sig. Då har man att gå
den till mötes och söka efter behörig kritik tillse, om något är
att göra och om den förtjenar att hos Kongl. Maj:t förordas och
af Kongl. Maj:t framläggas för Riksdagen. Detta har varit fallet
denna gång, och derför har jag gerna tillstyrkt Kongl. Maj:ts
proposition.

Ett annat missförstånd har egt rum derutinnan, att man trott
att i propositionen skulle vara omtalad bostad för »militärattachéen»
i Paris. Nej, det är icke fallet. Den attaché, som är omtalad
der och för hvilken bostad skulle beredas, är en oaflönad tjensteman.
Det finnes och måste vid beskickningar ne finnas extra
ordinarie tjensteman, som kallas attachéer. Dessa hafva ingen
aflöning eller arfvode, och att åt en sådan, för hvilken lifvet i
Paris alltid ställer sig rätt dyrbart, bereda åtminstone fördelen
af fri bostad i det ministerhotell, som skulle af staten inköpas,
har jag föreslagit, och detta linnes antydt i propositionen. Militärattachéen
har utom sin militära lön ett arfvode på tredje hufvudtiteln,
och det har icke varit på tal att åt honom söka bereda
fri bostad.

Herr Ödman: Jag vill endast med några få ord uttrycka

min mening om saken, hvilken kanske torde böra tagas med i

Fredagen den 11 Maj.

21 N:o 55.

räkningen, derför att jag bär genom mina resor i de flesta länder Ang. inköp af
både inom och utom Europa haft tillfälle att bedöma hvad det bexkidcning*
betyder att hafva våra konsulat och våra ministerhotell så belägna, hus '' Farts
att litet hvar kan hitta dem och veta, hvar de äro. (Forts.)

Det är ju på samma sätt som en affärsman söker förlägga
sin lokal till ett välbeläget ställe — i synnerhet de ansedda
firmorna —- och när han ändtligen får fatt på ett sådant ställe
och får sin affär dit, vill han icke gerna bryta upp och göra en
förflyttning för sig och sitt varulager. Något liknande kan man
tänka sig, när det gäller en nation. En minister - kan ju flytta
personligen, men om kansliet och sådana saker skola flyttas, måste
det medföra ofantligt stora olägenheter.

Jag utgår från den synpunkten, att det här icke är fråga om,
att beskickningen skulle få det beqvämare, långt derifrån. Det
är tvärtom nationen det gäller, de personer, som komma dit; det
är vi litet hvar, som behöfva resa ut och som behöfva söka hjelp och
råd hos vår svenska beskickning. Den bör ligga väl till och vara
lätt tillgänglig.

Hvad den ekonomiska sidan af saken beträffar, tror jag icke,
att det är någon risk att köpa en fastighet, i synnerhet i en
sådan stad som Paris och synnerligast på en så centralt belägen
plats. Fastigheterna stiga allt mer och mer i värde. Detta kan
gå upp och ned något litet och fluktuera, men i regeln äro fastigheternas
värde i stigande, det känna vi alla till. Det har varit
oss angeläget att skaffa oss egna lokaler för riksbankens afdelningskontor
i de olika städerna. Lika angeläget är det, att vi få
stadiga platser för våra beskickningar i utlandet, i synnerhet i de
större städerna.

Mina herrar! Om man kommer såsom främling ut till en
stor stad, till en verldsstad, skall jag säga, att man behöfver vara
både språkkunnig och något mera för att taga sig fram. Man
måste ovilkorligen, såsom eu föregående talare sade, icke allenast
veta, hvad eu gata heter, utan ock kunna uttala namnet så för
eu vägvisare, att han kan förstå det. av det så, att en svensk
beskickning eller ett svenskt konsulat är välbekant och ligger på
ett bestämdt ställe, der det varit i många år, så är det upptaget
i alla kalendrar, och alla menniskor, som resa, äro vana att hitta
dit, och då taga alla lätt reda på det. Har jag varit i en sådan
stad förut, så går jag till samma ställe och träffar lätt på det.

Men. det har händt mig, att jag har varit i en stad en gång och
varit hos beskickningen eller på konsulatet och när jag kommit
tillbaka om några år och i god tro gått för att söka beskickningen
eller konsulatet, då har der varit något helt annat. Hvart skall
man då taga vägen? Hvem skall man fråga i en utländsk stad?

Det är konsuln, jag skulle fråga, men den kan jag icke träffa på.

Jag hemställer derför, att vi frånse småsakerna, d. v. s. om
det skulle vara någon penningfråga eller dylikt att fästa sig vid.

N:o 55. 22

Fredagen den 11 Maj.

Ang. inköp a/Det från sex- jag för min del helt och hållet, ty den stora saken

beskicknings- ar j en sådan verldsstad som Paris skalfa oss en plats för

''''Forts j Vl°lr beskickning, som är centralt belägen och lätt tillgänglig för

v '' dem af oss, som skola besöka stället och behöfva hitta dit.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan med den af herr
Elowson gjorda förändring.

Herr John Olsson i Stockholm: Jag ser för min del denna
fråga ur affärssynpunkt, och ur denna synpunkt kan jag icke förstå,
att det föreslagna inköpet skulle vara en god affär för staten. Jag
kan förstå, att man för att vinna vissa förmåner för beskickningen
och de personer, som besöka beskickningen, vill göra eu uppoffring,
men jag kan deremot icke förstå dem, som påstått, att

det skulle vara ett så synnerligen godt pris, för hvilket vi skulle
få inköpa den föreslagna fastigheten. Här upplyses i den kongl.
propositionen, att huset innehåller omkring 20 större eller mindre
rum. För en jemförelsevis så liten egendom skall betalas något öfver
en half million kronor. Äfven med beräkning af att fastigheternas
värde är större i Paris än här i Stockholm, kan man väl icke
påstå, att det är ett godt pris att betala en half million för ett
hus, som innehåller omkring 20 större eller mindre rum. Den
hyra, som är föreslagen, lemnar icke fullt 2 procent på köpeskillingen.
Mina herrar, icke kan det väl anses vara en god affär
att köpa ett hus, som lemnar endast 2 procent på köpeskillingen.

En föregående talare, herr Elowson, framhöll, att staten
skulle göra en god affär, derigenom att möjligen fastighetens
värde skulle stiga och staten derigenom komma i tillfälle att
framdeles få en större inkomst af denna fastighet. Men så vidt
jag sett af den kongl. propositionen, är icke meningen att uthyx-a
någon del af fastigheten, så att man derigenom skulle kunna påräkna
en större inkomst, utan meningen är att använda hela
fastigheten till bostad för ministern och lokal för legationen, och
då kan man väl icke påstå, att den i framtiden skulle lemna en
väsentligt större inkomst och att det för den skull vore en god
affär att göra. Om en del af huset såsom i Konstantinopel sker
uthyrdes till butiker, kunde man tänka sig, att fastighetens värde
i framtiden skulle komma att stiga och butikhyrorna komma att
ökas så att det blefve en god affär. Men det är ju icke fallet
här, utan här är fråga om att köpa eu fastighet för att använda
den till ministerbostad och legationslokal. Och inkomsten af
denna ministerhyra lär väl icke komma att stiga i en nära
framtid.

Den siste talaren framhöll, att det särskildt för våra sjöfarande
vore lämpligt att, när de komrne till en stad, lätt hafva
tillgång till konsulatet, och jag tror för min del äfven, att om
det vore meningen att anskaffa lokal för t. ex. generalkonsulatet
i Paris, skulle det vara en fördel. Men så vidt jag sett af pro -

Fredagen den 11 Maj.

23 N:o 55.

positionen, har det icke uppgifvits, att konsulatet skulle inrymmas
i denna fastighet. Jag vet icke ens, om det finnes plats i det
föreslagna huset att der inrymma konsulatets expeditionslokal.

Under diskussionen är det, särskildt af herr Pettersson i
Påboda, alldeles oemotsägligt uppvisadt, att inköpet af denna
fastighet komme att för staten medföra en årlig utgift af minst

12,000 kronor. Det synes mig vara för mycket för eu sådan sak
som denna. Äfven om det skulle medföra någon fördel för staten
och de besökande, tror jag det vara för mycket att betala 12,000
kronor om året för denna fördel.

Jag yrkar afslag såväl å utskottets hemställan som å den
kongl. propositionen.

Herr Persson i Stallerhult: Då herr Ivar Månsson, som till hört

utskottsmajoriteten, instämt i herr Elowsons yrkande och då
detta förslags antagande gör det möjligt, att affären kommer till
stånd, så skall jag, som i mitt förra yttrande yrkade bifall till
statsutskottets förslag, återtaga mitt yrkande och förena mig med
herr Elowson i det af honom framstälda förslaget.

Herr Genterwall instämde häruti.

Herr Hedin i Stockholm: Jag undrar, om en af de senaste

talarne, den ärade representanten för Bohuslän, verkligen gjort
den kongl. propositionen stor tjenst, då han åt denna fråga gaf
en omfattning till princip och konseqvenser, sådan som väl ingen
medlem af kammaren förut kunnat drömma om. Han framhöll
nemligen såsom skäl för inköp af det ifrågavarande huset i Paris,
att det vore angeläget, att våra beskickningar och konsulat inom
och utom Europa vore väl belägna och lätta att finna, hvilket väl
skulle vinnas derigenom att staten för deras räkning skaffade sig
egna hus? Ja, det är en vidsträckt omfattning frågan på detta sätt
erhåller, konseqvenser, som väl ingen hade tänkt på förut. Man
har under debatten här nöjt sig med att tala om de möjliga anspråken
på inköp af ministerhotell uti åtminstone några af Europas
största hufvudstäder utom Paris; men denna tanke, som representanten
för Bohuslän uttalat, har sådana proportioner, att jag tänker
att kammarens ledamöter litet hvar rygga tillbaka derför.

Nu frågas, om det ej är möjligt att förskaffa dem, som begifva
sig till främmande länder, vare sig såsom resande för nöjes skull
eller för affärers skull eller såsom sjöfarande, kännedom om, huru
de skola återfinna beskickningar och konsulat. I dessa den snabba
postgångens och telegrafiens tider lärer det icke kunna vara omöjligt
för vårt utrikesdepartement och kommerskollegium att lemna
korrekta underrättelser om adresser för beskickningar och konsulat
i främmande länder, såväl i denna som andra verldsdelar, och att,
när ändringar i detta hänseende ega rum, äfven lemna meddelande

Ang. inköp af
beskickningshus
i Paris.
(Forts.)

Nro 55. 24

Fredagen den 11 Maj.

Ang. inköp af derom. De, som från Sverige resa till utlandet, kunna således
beskicknings- uj.an svårighet förvärfva sig kännedom om, hvar den svenska legahus
1 Paris- tionen eller det svenska konsulatet i den eller den främmande
(Forts.) sta(jen ai. beläget, och rederierna kunna under nyss nämnda förutsättning
hos utrikesdepartementet och kommerskollegium skaffa
sig underrättelse derom. Hvad den nödiga språkkännedomen
angår, förmodar jag, att Riksdagen icke kan vidtaga åtgärder för
att förskaffa den åt sjöfarande. Men jag ber kammarens ledamöter
tänka på de vidtgående konseqvenser, som stälts i perspektiv
för oss.

Herr Boethius: Jag ber blott att få nämna, att jag i Paris

gjort samma erfarenhet som herr Centerwall. Då jag på 1880-talet vistades i Paris i studiesyfte, behöfde jag, för att erhålla
tillträde till arkiv och bibliotek, ett intyg af vår beskickning derstädes.
Jag måste då onödigtvis offra rätt mycken tid och möda
för att få reda på det dåvarande ministerhotellet, som var beläget
på en aflägsen bakgata. Det skulle otvifvelaktigt för många
landsmän vara en synnerligt stor förmån, om föreliggande förslag
gånge igenom. Då emellertid konstitutionella betänkligheter kunna
framställas mot utskottets förslag, skall jag be att få yrka bifall
till det af herr Elowson framställa förslaget.

Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Jag skulle ej hafva

begärt ordet, derest ej talaren från Bohuslän gifvit denna fråga
en större omfattning, än den enligt mitt förmenande kan och bör
ega. Hvem kade kunnat tänka sig möjligheten af att vi skulle
köpa eget hus för hvarje konsulat? Och det var dock om dessa
han egentligen ordade, jemförelsevis föga om legationerna. Jag
vill för min del protestera mot hvarje steg in på den banan.

Hvad den ekonomiska sidan af saken beträffar, måste jag i
motsats till åtskilliga talare anse, att staten skulle göra en dålig
affär genom att gå in på det föreliggande förslaget, och är det
just af den anledningen jag reserverat mig mot utskottets förslag.
Hur man än må räkna, kostar dock det ifrågavarande huset

510,000 kronor. Och fastän vi hafva besparingar på annat håll,
äro vi dermed ej så särdeles mycket hulpna. Ingen lär väl föreställa
sig, o att vi få komma och betala med våra svenska riksbankssedlar.
Åhnej, fransmännen begära nog rena kontanter, guld eller
utländska valutor. Fyra procents ränta på 510,000 kronor utgör
20,400 kronor. Lägger man dertill underhållskostnaden, af Kongl.
Maj:t beräknad till 3,600 kronor, blir det 24,000 kronor. Derifrån
bör nu dragas de 10,000 kronor, hvartill hyran beräknats; således
blir det en ökning i utgifterna på 14,000 kronor till beskickningen
i Paris. För öfrigt måste jag draga i tvifvelsmål, huruvida
verkligen 3,600 kronor räcka till »onera och underhåll, deruti inbegripet
försäkring, vatten, belysning och uppvärmning samt oförut -

25 N:o 55.

Fredagen den 11 Maj.

sedda utgifter», såsom det i den kongl. propositionen heter. Jag
vill ej bestämdt påstå, att denna summa är otillräcklig, då priset
i Paris på nyss nämnda saker — hvarom jag intet känner — kan
vara billigare än här; men nog har man skäl att ställa sig en
smula trillande. I hvarje fall kunna lätt åtskilliga, ej på förhand
beräknade utgifter tillkomma. Yi kunna ej skaffa oss eu fastighet
i Paris utan att låta någon hafva tillsyn öfver densamma;
åtminstone vid ministerskifte eller då ministern ej är på platsen
blir en sådan särskild tillsyn nödvändig. Och Indika utgifter för
svenska staten kunna ej uppkomma blott derigenom! Det var ej
många dagar sedan Riksdagen på Kongl. Maj:ts förslag beviljade
pension åt en person, som varit portvakt i utrikesministerhotellet,
och såsom skäl för pensionens beviljande anfördes, att han haft
eu viss tillsyn öfver fastigheten, när utrikesministern ej vistats på
platsen. Så kan det ock inträffa, att ett antagande af föreliggande
förslag kan medföra nu ej anade konseqvenser.

Jag har med hvad jag nu yttrat ej velat bestrida, att det för
resande till Paris är en afsevärd fördel, att legationen och kansliet
äro förenade på en plats, som är centralt belägen, och att
legationen ej flyttar till olika ställen, utan är på en bestämd plats.
Men frågan är den: uppväger denna fördel en ökad utgift, åt

14,000 kronor om året? På den frågan har jag ej kunnat svara
ja. Derför har jag reserverat mig, och derför yrkar jag utslag på
utskottets hemställan. Kammaren må sedan afgöra, om den för
sin del anser nämnda fördel uppväga en så stor årlig utgift.

Herr Ödman: Då ett par talare gjort mig den äranatt om nämna

något, som jag i mitt förra anförande yttrade, har jag begärt
ordet för att upplysa om, att meningen med mina ord aldrig
varit den, som de velat deri inlägga, skulle än sjelfva ordalagen
varit mindre lyckligt valda. Herr Hedin sade, att representanten
för Bohuslän föreslagit, att vi skulle köpa hus för beskickningar
och konsulat inom och utom Europa. Detta har jag aldrig sagt;
i hvarje fall har min mening ej varit den. Hvad jag ville säga
var, att jag af egen erfarenhet såväl inom som utom Europa visste,
att det är af vigt att beskickningar och konsulat äro väl belägna.

Herr Hedin menade vidare, att det vore lätt för vederbörande
att genom utrikesministeriet och kommerskollegium erhålla kännedom
om svenska beskickningars och konsulats adresser. Dessa
embetsverk kunde utsända cirkulär derom öfverallt. Men vi veta
väl, huru lång tid som åtgår, innan dylika cirkulär och meddelanden
nå fram till de delar af nationen, hvilka behöfva få kännedom
derom. För öfrig!, om än dylika underrättelser komma de svenska
undersåtare här i landet till hända, huru skulle väl de, som
åratal vistas utomlands och t. ex. segla i utländska farvatten, få
kännedom om ändrade adresser och dylikt?

Herr Hedin alluderade också på, att vi sjöfarande egde så

Ang. inköp af
brskickningshus
i Paris.
(Forts.)

N:o 55. 26

Fredagen den 11 Maj.

Äng inköp a/liten språkkunskap. Må så vara; jag tror dock, att vi i allmänhusiParfs
het re^a oss ratt. bra- ^en det kan hända, att just sådana
(Forts) resande, som tro sig kunna ett språk, få det rätt kinkigt, när det
blir fråga om uttalet. Herr Centerwall, som nog gör anspråk på
att vara språkkunnig, kunde dock ej göra sig förstådd af den kusk
han vände sig till. Då är det ej så underligt, om mindre språkkunniga
kunna råka i bryderi.

Jag ville blott lemna dessa små upplysningar. För öfrigt vidhåller
jag mitt yrkande.

Herr Sjö: Jag begärde ordet med anledning af talarens från

Odensjö härad påstående, att det vore tydligtvis för staten fördelaktigt
att köpa det hus, till hvars inköpande Kongl. Maj:t nu af
Riksdagen äskat anslag. Ehuru den ekonomiska sidan af saken
redan af, som jag tror, trenne talare berörts, skall jag dock yttra
några ord derom. Herrarne kunna ej gerna beräkna mindre än
4 procents ränta på denna köpeskilling, d. v. s. 20,400 kronor.
Utgifterna för underhåll, onera, brandförsäkring, belysning, uppvärmning
och dylikt kunna ej beräknas till mindre än 2 procent
af köpeskillingen — alltså 10,200 kronor. Vi äro då uppe i en
summa af 30,600 kronor. Afdrages derifrån den hyra, som ministern
i Paris skall betala, nemligen 10,000 kronor, återstår 20,600
kronor, och detta är ej så obetydligt. Dervid bör märkas, att
norrmännen ej med ett enda öre skulle deltaga i denna utgift.
Skola de båda länderna hafva gemensamma utgifter för sin beskickning
i Paris, liksom på andra ställen, så böra de också gemensamt
deltaga i detta husinköp.

Vidare sade denne talare, att det var svårt att få lokaler för
ministern och legationen i Paris. Men vi hörde strax efter, att
utrikesministern nämnde, att det icke kommit någon framställning
från svenska beskickningen i Paris om inköp af hus för legationens
räkning. Häraf torde herrarne alltför väl finna, att det
icke varit omöjligt för den svenska ministern i Paris att få lämplig
lokal, när han icke sjelf gjort framställning i ämnet.

Min ärade vän herr Carl Persson i Stallerhult nämnde, att
det är-50 år sedan vi köpte ett hus för beskickningen i Konstantinopel,
och skulle det nu dröja lika länge, så skulle hvarken han
eller jag vara med i Riksdagen, när härnäst ett förslag i detta
syfte skulle framkomma. Men jag ber denne talare tänka på, att
derest Riksdagen nu beviljar den af utrikesministern nu gjorda
framställningen, så kunna vi redan nästa år eller om två år ha
likadana framställningar — och kanske icke en, utan flere — om
inköp af hus för svenska beskickningar i andra länder. Det är
detta jag befarar. Jag tror, att det kan bli konseqvenser af detta
köp, som kunna leda till hvad jag nyss har nämnt.

Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande.

Fredagen den 11 Maj.

27 N:o 55.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim:
Herr talman, mina herrar! Jag ber att få alldeles bestämdt protestera
mot den tolkning af mitt yttrande, att jag skulle sagt,
det ingen framställning i frågan blifvit gjord af vår minister i
Paris: den framställning, som af denne minister blifvit gjord, har
ju statsutskottet haft inför sina ögon. Hvad jag förra gången
yttrade, var, att jag skulle bestämdt tillbakavisa hvarje framkommande
anspråk på att hus skulle inköpas för våra beskickningar
i de olika länderna, och att om ett sådant anspråk framstälts
af ministern i Paris, jag skulle tillbakavisat detta. Det är
således en betydlig skilnad mellan hvad jag verkligen yttrat och
hvad som nu af herr Sjö citerats såsom mitt yttrande.

Mitt yttrande var en replik mot det framstälda påståendet,
att man genom ett bifall till det nu föreliggande förslaget skulle
behöfva befara, att dylika anspråk skulle framkomma äfven från
de öfriga beskickningarna; det är denna synpunkt, som jag i detta
sista ögonblick ber att få ytterligare framhålla.

Det beslut, som jag önskar att Andra Kammaren i dag måtte
fatta om inköp af ett hus för beskickningen i Paris, leder icke
till några som helst farliga konseqvenser, och allraminst till att
Andra Kammaren skulle på ringaste sätt vara bunden att bifalla
andra dylika framställningar — om de verkligen skulle komma
att göras •—, lika litet som det kan binda Kong]. Maj:t till att
framlägga ytterligare sådana framställningar, den ena efter den
andra. Sannolikheten för att dylika propositioner skola under de
nuvarande kammarledamöternas lifstid komma inför deras ögon
är ytterst ringa, om ens någon.

Öfverläggningen i detta ämne var härmed slutad. Herr talmannen
framstälde proposition dels på bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning med den förändring, att det hyresbelopp,
som skulle af de förenade rikenas minister i Paris till det
svenska statsverket erläggas, bestämdes till minst 10,000 kronor
om året, hvilket betecknades såsom herr Elowsons förslag, och
dels på afslag å de i ämnet gjorda framställningarna; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Som votering likväl begärdes, skedde nu uppsättning,
justering och anslag af en så lydande voteringsproposition:

Den, som i fråga om statsutskottets förevarande utlåtande
n:o 89 bifaller det af herr Elowson under öfverläggningen gjorda
yrkande, röstar

Ja;

Nej;

Ang. inköp af
beskickningshus
i Paris.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

N:o 55. 28

Fredagen den 11 Maj.

Vinner Nej, har kammaren afslagit de i ämnet gjorda framställningarna.

Voteringen utföll med 128 ja mot 84 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med ja-propositionens
innehåll.

§ 6.

Herr talmannen tillkännagaf att gemensamma omröstningar
jemlikt 65 § riksdagsordningen komme att vid morgondagens
sammanträde ega rum i afseende å de af kamrarna godkända
voteringspropositioner.

§ 7.

Härefter föredrogs lagutskottets memorial n:o 49, med föranledande
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträlfande vissa delar
af lagutskottets utlåtande n:o 40, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad
lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse
af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den
25 april 1S89, dels ock tvenne med föranledande af berörda proposition
afgifna motioner.

Punkten 1.

Bifölls.

Efter föredragning af punkten 2 anförde

Herr Olofsson i Åvik: Den föreliggande paragrafen före faller

mig ganska olämplig. »Ej må någon utan lof skrämma
eller drifva villebråd från mark, hvarå han ej har jagträtt», står
det nemligen i betänkandet. Det är naturligt, att man icke af
någon får lof att drifva villebråd från hans mark. Men man kan
tänka sig, att man gör det alldeles ofrivilligt, och man behöfver
icke alls vara försedd med jagtgevär eller ens vara jägare för att
kunna blifva hemfallen under denna paragraf, som den nu lyder.
Om jag t. ex. går en gångstig genom en skogsmark, och en elg i
närheten af rågången blir uppskrämd och springer öfver gränsen,
och det då är under loflig tid och en jägare på den andra marken
fäller elgen, så kan den, som helt ofrivilligt skrämde elgen,
om det kan bevisas, att han har gjort det, bli straffad derför.
Det förefaller mig mycket hårdt, att en oskyldig person skulle bli
trakasserad af lagen under sådana förhållanden. Jag tycker, att
om det i stället för de båda orden »utan lof» hade stått »med
uppsåt», så att paragrafen haft den lydelsen: »Ej må någon med
uppsåt skrämma eller drifva villebråd från mark, hvarå han ej

Fredagen den 11 Maj.

20 N:o 55.

har jagträtt» o. s. v. — jag tycker, säger jag, att om något
dylikt uttryck i stället hade användts, så skulle man ej behof!
befara några orättvisa trakasserier.

Dessutom finnes det en bestämmelse, som det varit mera
befogadt att låta inflyta i dessa paragrafer, nemligen ett förbud
mot att locka villebråd från en jagtmark, ty det är ingen konst
att locka villebråd från en mark till en annan, men det skulle ej
vara förbjudet enligt dessa paragrafer. Om t. ex. en orrkull
blir sprängd på en mark i närheten af en rågång, så är det mycket
lätt för en jägare på andra sidan om rågången att locka till
sig hela kullen. Något sådant borde verkligen vara förbjudet.
Men om man, när man går öfver en mark, ofrivilligt skrämmer
in villebrådet på en annan jagtmark, så kan jag icke finna detta
straffbart.

Jag gör för öfrigt intet yrkande.

Herr Hjelmérus: Då jag anser den föreliggande paragrafen

synnerligen väl affattad, så skall jag be att få yrka bifall till
densamma.

Herr N. Nilsson i Skärhus: Då den talare, som först hade
ordet, icke gjorde något yrkande, så skall jag endast be att få
yrka bifall till det framstälda sammanjemkningsförslaget.

Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punktm 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till skrifvelse, n:o 96, till Konungen angående förbättradt
sätt för sjöfolks pensionering;

N:o 55. 30

Fredagen den 11 Maj.

dels till §§ i riksdagsbeslutet:

n:o 17, om förslag till lag angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17
kap. 4 och 11 §§ handelsbalken;

n:o 18, angående lag om straffregister;

n:o 19, rörande förslag till lag angående ändrad lydelse af
8 § i lagen den 11 juli 1899 om ersättning af allmänna medel i
vissa fall för skada, som förorsakats af embets- eller tjensteman;

n:o 20, angående ändrad lydelse af § 86 i förordningen om
landsting;

n:o 21, angående tillägg till 11 kap. strafflagen;

n:o 22, angående åtgärder till befrämjande af frånstyckad
hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande från viss
intecknad gäld;

n:o 23, angående sådan ändring i gällande strafflagstiftning,
att den tid, hvarunder tilltalad person suttit häktad, må kunna
tillgodoräknas honom vid utmätande af straff;

n:o 24, angående ändrad lydelse af § 33 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

n:o 25, om ändring af kongl. förordningen den 6 februari
1849 angående viss tid för klander af husesyn emellan enskild
j or degar e och landbo;

n:o 26, angående ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse på landet;

n:o 27, angående lag om tillägg till värnpligtslagen den 5
juni 1885. beträffande vapenöfning under år 1900 för utrönande
af härens krigsberedskap m. m.; och

n:o 28, angående ändrad lydelse af § 38 i kongl. förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2.28 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Fredagen den 11 Maj, e. m.

31 N:o 55.

Fredagen den 11 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet och
leddes kammarens förhandlingar dervid af herr vice talmannen.

§ I Anmäldes

och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nemligen:

från statsutskottet:

n:o 72, angåendé regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel, innefattande anslagen till Kongl. hof- och slottsstaterna; n:o

73, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet; och

n:o 74, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;

från bevillningsutskottet:

n:o 109, angående tullbevillningen; och

n:o 110, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om frilager m. in.;

från Riksdagens kansli:

n:o 97, angående nedsättning af jernvägsfrakten för bränntorf
m. m. samt om tillgodogörande af bränsletillgången i landets torfmossar;
äfvensom ytterligare

från statsutskottet:

n:o 92, angående åtgärder för åstadkommande af tillfredsställande
kontroll öfver förvaltningen af vissa donationer och
stiftelser m. m.;

N:o 55. 32

Fredagen den 11 Maj, e. m.

n:o 93, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
öfverförande af medel från de ecklesiastika boställenas skogsfond
till presterskapets löneregleringsfond;

n:o 94, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
lönetursberäkning för vissa lärare vid Göteborgs högskola; och

n:o 95, med anhållan om utredning angående embets- och
tjenstemäns dagliga tjenstgöringstid.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial n:o 93,
angående statsregleringen för år 1901.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7.15 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Stockholm, Oskar Eklunds Boktryckeri, 1900.