1900. Andra Kammaren. N:o 31 (Riksdagens protokoll 1900:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1900. Andra Kammaren. N:o 31.

Onsdagen den 28 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet, och leddes
■dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr J. Rjdmérus
på grund af sjukdom, laryngotracheitis, tills vidare är förhindrad deltaga
i Riksdagens förhandlingar, intygas på heder och samvete.
Stockholm den 28 mars 1900.

Conrad Dahlquist,

legitimerad läkare.

§ 2.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 40, i anledning
af väckt motion om skattefrälseräntors inlösande af staten.

§*3.

Efter föredragning vidare af sammansatta banko- och lagutskottets Angående
utlåtande n:o 1, rörande väckta motioner angående ändringar i §§ 6, ändringar i
7 och 8 af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, lemnades *''

på begäran ordet till

Herr Elowson, som anförde: Herr talman! Riksbankens sedlar
äro signerade med devisen: hinc robur et securitas — det är uttydt:
banksedeln förlänar styrka åt jordbruk och industri; banksedeln bereder
trygghet åt handel och näringar. Det har likväl, mina herrar, icke
alltid varit så. Historien lär oss, hurusom bankens säkerhet icke
alltid varit betryggad. Erfarenheten bör derför mana oss att se till,
det nyss nämnda devis alltid måtte innehålla en sanning.

Motioner hafva under innevarande års riksdag blifvit väckta i
syfte att åstadkomma en förändring i afseende å sedelutgifningsrättens

Andra Kammarens Prot. 1900. N:o 31. 1

N:o 31.

Angående

ändringar

riksbanks lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

elasticitet. Innan jag går att uttyda detta uttryck, må vi erinra oss
i banksedelns dubbelnatur. Banksedeln är jemlikt grundlagens bestämmelser
ett lagligt betalningsmedel, men å andra sidan är den
en riksbankens skuldsedel, stäld till innehafvaren. Betrakta vi saken
från den förra synpunkten, kan det ju vara fördelaktigt, om betalningsmedlet
blir rikligt för landet, men från andra synpunkten
lärer det icke vara lika fördelaktigt, om riksbankens skuld ökas. Det
torde derför vara nödigt att icke endast öka sedlarna, utan också
den behållning eller den valuta, som svarar mot dessa. Ty eljest
kunde inträffa, att elasticitetsgränsen öfverskredes, att sedelstockens
tryck på det metalliska underlaget blefve för starkt. För den enskilde
anses det ju icke bra, om han ökar sina skulder utan att på
samma gång öka sina tillgångar.

I en af de motioner, som vant föremål för utskottets behandling,
har föreslagits, att det skulle vara en konstant proportion mellan
guldfonderingen och sedelutgifningen. Det har föreslagits, att guldvalutan
skulle vara 28 procent af sedelmnssan, huru stor den senare
än må vara. Det är likväl, mina herrar, en väsentlig skilnad, om
man hänför samma procenttal till stora eller små absoluta tal. Om
det finnes en guldkassa af 28 procent till 100 millioner sedlar, är
det icke någon fara. Måhända är det heller icke någon fara, om det
finnes 28 procent i guld till 200 millioner sedlar. Men har riksbanken
endast 28 procent i guld till 300 millioner sedlar, då kanske
ställningen bör anses något otrygg.

Ett belysande exempel på, huru det kan gestalta sig, om man
hänför samma procenttal till stora och små absoluta tal, hafva vi uti
en broschyr, som utdelats här och hvilken herrar riksdagsmän nog
läst, nemligen en statistisk undersökning angående olycksfall i arbetet.
Det omnämnes der, hurusom i vissa yrkesgrenar det på 1,000 qvinliga
arbetare inträffat 333,3 3 olycksfall. Då man läser detta, får man
verkligen en nästan hemsk föreställning om de ifrågavarande yrkenas
farlighet. Går man åter till verkligheten, blir man något lugnad,
då ''man får veta, att utaf 3 qvinliga arbetare en drabbats af
olycksfall.

Det synes här nu, som om motionärerna och äfven det sammansatta
utskottet skulle med uttrycket sedelutgifningsrättens elasticitet
mena, att ökningen af sedlarnes spridning innefattade ett mera angeläget
intresse än förstärkningen af guldkassan. Den valuta, hvarmed
riksbanken har att betäcka sina sedlar, betraktade såsom riksbankens
skuld, är ju, såsom vi veta, den metalliska kassan, fordringar på
utlandet och sist, men icke minst, en god portfölj, d. v. s. säkerhetshandlingar
och fordringar åt'' bankmessig beskaffenhet. Denna
guldkassa, som riksbanken har och måste hafva, skulle ju kunna
betraktas såsom en konstant reserv eller konstant tillgång. Och då
man tillika tänker på, att riksbankens grundfond är upptagen till
50 millioner kronor, skulle den tanken icke ligga fjerran, att det vore
fördelaktigt, om riksbanken hade sin grundfond just uti guld. Fordringarna
på utlandet eller, rättare sagdt, fordringsöfverskottet på utlandet
är ju väsentligen beroende på vår handelspolitik. Exporten
från landet bidrager att öka fordringsöfverskottet, under det att

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

importen verkar i motsatt rigtning. Dessa fordringar på utlandet
komma således helt naturligt att fluktuera, att ökas och minskas.
Deremot kan den konstanta behållningen lämpligen nedläggas i guld.

Jag nämnde nyss, att riksbanken har en bankmessig portfölj,
som utgör säkerhet för dess sedelutgifning. Riksbanken meddelar
emellertid äfven andra lån, som icke kunna betraktas i samma mån
bankmessiga. Jag erinrar här vid lag om afbetalningslånen. Dylika
anses af flera skäl behöfliga, men från bankmessighetens synpunkt
äro de icke synnerligen tilltalande. Då Riksdagen emellertid har
varit angelägen om, att riksbankens styrelse skulle låta utgifva afbetalningslån
till högst x/4 af den nuvarande grundfonden eller till
121/2 millioner kronor, synes den tanken kunna tränga sig på en,
att riksbanken kunde hafva skäligt anspråk att från Riksdagen få
guldvaluta, svarande mot detta belopp. Anskaffades åt riksbanken
af denna anledning ett guldförråd af i rundt tal 12 millioner, hvilket
belopp, sedan de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt upphört, skulle
ökas med omkring 9 millioner, komme riksbanken med sina nuvarande
tillgångar upp till en metallisk kassa af 50 millioner eller
något deröfver.

Utskottets hufvudsyfte torde vara framstäldt på sid. 15 uti en
sats, hvars innehåll framträder under form af två alternativ. Det
heter nemligen der, att det enligt utskottets uppfattning skulle vara
angeläget, att man i god tid antingen genom statens mellankomst betydligt
ökade riksbankens guldbehållning eller ock ändrade bestämmelserna
rörande bankens sedelutgifning. Såsom herrarne finna, bär
utskottet sammanbundit dessa båda satsleder genom ett antingen —
eller. Det är naturligtvis ett sakförhållande, som utskottet på detta
sätt velat hafva fram. Mig skulle det tilltalat mera, om utskottet
sammanbundit de båda satserna genom ett både — och, samt sagt,
att vi behöfva öka riksbankens guldbehållning och kunna då också
med trygghet ändra bestämmelserna rörande bankens sedelutgifning
i syfte att göra emissionsrätten mera elastisk.

Den guldvaluta, som hvilar i bankens hvalf, bör få ligga der utan
påkänning af starkare vexlingar. Fluktuationerna böra hänföra sig
hufvudsakligen till fordringarna i utlandet, och dessa regleras af vår
handelspolitik. Fordringsöfverskottet i utlandet tillgodoses alltså bäst
genom en handelspolitik, som är gynsam för landet i dess helhet.
Jag skulle således icke hafva något principielt emot, att man ökar
sedelutgifningsrättens elasticitet, om man nemligen på samma gång
sörjer för, att guldförrådet ökas.

Utskottet har inlåtit sig på en kritik af nu gällande bestämmelser.
Utskottet framhåller, att guldfonderingen bör i proportion till sedelutgifningen
gå i en stigande progression, så att för ett mindre belopp
i sedlar fordras en lägre procent i guld och för ett högre belopp i
sedlar ett högre procenttal i guldvaluta. Detta synes mig också fullkomligt
rigtigt. Nu förefinnes i gällande bestämmelser en afvikelse
härifrån, ehuru den icke har synnerligen mycket att betyda. Minimikassan
är bestämd till 25 millioner kronor i guld, och deremot svara
85 millioner kronor i sedlar, d. v. s. att för minimitillgången svarar
en myntenhet i guld mot 3 2/B enheter i sedlar. Om man ökar guld -

A ngående
ändringar i
riksbankslagen.

(Forts.)

N:o 31.

Angående
ändringar \
riksbankslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 28 Mara, e. m.

kassan utöfver minimum, ifrån 25 millioner kronor till 37 millioner
kronor, svarar under detta stadium en myntenhet i guld mot 4 ^
enheter i sedlar. Detta är, enligt utskottets mening, något, som icke
är rigtigt bra, och detta går jag in på. Det går i orätt rigtning,
och dessutom äro dessa tal icke synnerligen harmoniskt vackra. Men
en vigtig sak i de nuvarande bestämmelserna är den, att sedan guldkassan
uppgått till 37 millioner kronor, kommer för ökning af sedelutgifningsrätten
procenttalet att öfvergå till jemnt 100, d. v. s. mot
37 millioner kronor i guld svarar 137 millioner kronor i sedlar, men
vill man derutöfver öka sedelutgifningen, måste man hafva lika mycket
guld som ökningen i utelöpande sedlar. Jag tror, att en sådan slutpunkt,
då guld och sedlar svara mot hvarandra antingen fullt exakt
eller åtminstone approximativt, är af stor betydelse, men jag tror
också, att denna gräns vid 137 millioner kronor är något låg och att
den skulle kunna utan fara höjas. Jag skulle vilja hålla före, att,
om man vill bibehålla en gräns af sådan art, den lämpligen skulle
kunna sättas vid en sedelutgifning på 200 millioner kronor. Sedan
sedelemissionen uppnått 200 millioner kronor, borde för hvarje derefter
utsläppt sedel svara lika mycket guld. Tidpunkten härför
torde icke så snart inträda, ty såsom vi veta, är rekordet för sedelutgifningen
af både de enskilda bankerna och riksbanken hittills 155
millioner kronor. Vill man då i afseende på guldbetäckniugen och
sedelutgifningen hafva några harmoniskt vackra siffror, kunde man
till en början bestämma guldfonderingen till 25 procent, så att t. ex. mot
minimiguldkassan af 25 millioner kronor svarade 100 millioner kronor
i sedlar. Sedan skulle man kunna öka procenttalet till 50 och låta
detta bibehållas för ytterligare 100 millioner kronor i sedlar, hvarefter
vid en uppnådd sedelemission af 200 millioner kronor hvarje
myntenhet i sedlar borde motsvaras af en myntenhet i guld. På
detta sätt finge man eu exakt bestämd slutpunkt, och proportionen
mellan guld och sedlar komme att under de särskilda stadierna fortgå
i progressionen 1!i, 1/2, 1. Men man skulle ju äfven kunna nöja sig
med en, om jag så får säga, approximativ slutpunkt. En sådan skulle
man kunna vinna genom ett komplement till de siffror, som herrar
fullmägtige i riksbanken förslagsvis framstält. De hemställa nemligen,
att mot 25 millioner kronor i guld skulle svara 125 millioner kronor
i sedlar, således en fondering af 20 procent. Utöfver minimibehållningen
25 millioner kronor skulle procenttalet ökas till 40.
Här har man emellertid icke någon slutpunkt, utan sedelemissionen
skulle kunna bli hur stor som helst, och guldbetäckningen skulle fortfarande
utgöra endast 40 procent. Detta är enligt min uppfattning en
allt för svag guldbetäckning. Kär man kommer till en sedelemission
af 200 millioner kronor, skulle man ju i stället för en guldbetäckning
på 100 procent kunna sätta en sådan på 80 procent. För en sedelemission
af 125 millioner kronor skulle man då hafva 20 procent i
guld, för en sedelutgifning derutöfver från 125 millioner till 200
millioner kronor skulle man hafva 40 procent i guld och för en
sedelutgifning derutöfver 80 procent i guld. Då kommer man derhän,
att en guldenhet skulle i första stadiet svara mot 5 sedelenheter, i
andra stadiet mot 2 1jt sedelenheter och i tredje stadiet mot 11/1

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

sedelenheter, och detta sistnämnda skulle ju icke vara så stor skilnad
mot fullständig guldbetäckning.

Utskottet framhåller på sid. 14, hurusom tendensen till ökning
af omsättningsmedlen mer och mer framträder. Jag tror också, att
behofvet af sedlar blir större, men jag ber emellertid att få nämna
några siffror med afseende å sedelutgifningen, som utskottet behagat
lemna å sido, när det redogör för sedeltillökningen i några främmande
länder. Först omnämner utskottet tyska riksbanken, för hvilken medeltalet
af utelöpande sedlar stigit från 685 millioner mark år 1876
till 1,125 millioner mark år 1808. Men år 1898 hade tyska riksbanken
för sina utelöpande sedlar en metallbetäckning af 75,67 procent.
Det är således något helt annat, än hvad vi någonsin kunna tänka på.
Och lägger man till dessa utelöpande sedlar tyska riksbankens å vistaförbindelser
på giroräkning, så visar sig, att, hänförd till summan af
sedelstocken och giroskulden, guldbetäckningen utgjorde 53,21 procent.
Utskottet nämner också, hurusom sedlarne ökats i Norge. Under
femårsperioden 1879—1883 var medelbeloppet af utelöpande sedlar i
Norge 33,8 millioner kr. och under femårsperioden 1894—1898 deremot
47,9 millioner kronor.

Men må vi då erinra oss den starka guldtillgång, som vårt broderland
Norge verkligen har. Om vi här i Sverige lägga tillsammans
det guld, som linnes i riksbanken, och det guld, som finnes i de enskilda
bankerna, så stanna vi ändock under det guldförråd, som Norge
har. Norge har nemligen ett guldförråd af i rundt tal fyrtio millioner
kronor. Den bestämmelse i fråga om sedelutgifningen, som i
Norge är i denna stund lagligen gällande, är, att sedelemissionen icke
får sträcka sig mera än tjugufyra millioner kronor öfver guldförrådet,
men man har funnit detta belopp för litet, och ett förslag är å bane
att öka sedelemissionen. Så vidt jag vet, är detta förslag dock ännu
ej afgjordt.

Att med den stigande rörelsen behofvet af sedlar växer, kan ju
vid första påseendet vara temligen påtagligt, men det är dock åtskilliga
omständigheter att dervid taga i betraktande. Om jag då gör
mig reda för de anledningar, som kunna förekomma till ändring af sedelemissionen,
så möter jag först och främst den mängd liqvider, som
inom landet skola verkställas. I samma mån liqvidernas mängd ökas, i
samma mån ökas behofvet af sedlar. Men det finnes andra omständigheter,
som verka i motsatt rigtning, såsom tiden för liqvidationerna. Om
allmänheten och särskildt affärsmannen behöfver en viss tid för att fullgöra
en liqvid och denna tid kan förkortas, så är det tydligt, att mängden
af sedlar i det hela kan minskas. Ty sedan en sedel fullgjort sin
mission att förmedla en liqvid, kan den inträda i en ny funktion och
förmedla en annan liqvid. Om sålunda kommunikationerna förbättras
och tiden för en liqvids verkställande förkortas, verkar det derhän,
att sedelemissionen kan förminskas. En tredje synpunkt att taga i
betraktande är det medel, som allmänheten använder för att verkställa
liqvider. Använder man enbart banksedlar, måste sedelemissionen
ökas, men begagnar man checkar och andra anvisningar, måste en
minskning i sedelemissionen uppstå. Jag ber att få i detta sammanhang
omnämna, att bankofullmägtige upprättat, såsom mig synes med

Angående
in dringar
riksbankslagen.

(Forts.)

N:o 31

Angående
ändringar
riksbank.* -lagen.
(Forts.)

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

framgång, _ctt clearinghouse, och resultatet deraf blir helt säkert, att
i sedelemissionen minskas.

Utskottet har på sid. 15 framhållit, hurusom riksbanken vid
slutet af år 1899 hade behöft en sedelutgitningsrätt på 186 millioner
kronor. Det omnämner, att de utelöpande sedlarne uppginoo
till 155,000,000 kronor och att det bort finnas en reserv, beräknad
till tjugu procent. Med afseende på reserven synes det, att man
för riksbankens behof skulle kunna hemta ledning af skilnaden emellan
det maximi- och det minimibelopp sedlar, som varit utelöpande.
Och då finner jag i en motion af herrar grefve Uamilton och Östberg
en tabell för tjugu år, eller åren 1880 — 1899, som framställer
både maximi- och minimibeloppen utelöpande sedlar och som visar,
att skilnaden emellan maximi- och minimibeloppen var störst år
1898, då den uppgick till 24,7 millioner kronor. Sålunda skulle
man kunna nöja sig med en reserv af 25 millioner kronor.

Emellertid inträffar något, som gör, att man med afseende på
reserven bör vara synnerligen försigtig. Man har måhända ännu icke
alla upplysningar derutinnan. Då de enskilda bankerna upphöra med
sin sedelutgifning, uppträda, efter hvad man kan vänta, aktiebanker
i stället. Dessa behöfva naturligtvis en reserv. Dertill finnes ej
annat än riksbankens sedlar, som de sålunda måste skaffa sig för
att hafva inneliggande i sina kassor. Huru stor denna inneliggande
behållning kan blifva, är det för närvarande svårt att skaffa sig
någon mening om. Men säkert är, att aktiebankerna skola hafva
intresse af att hålla sedelbehållningen så låg som möjligt, ty de
kunna ej få sedlarne annat än mot förbindelser, som löpa med mer
eller mindre hög ränta. Helt annat är förhållandet nu, då de kunna
låta sina egna sedlar ligga i reserv och dessa ej kosta mer än sedlarnes
tryckning.

Jag har sålunda ej velat yttra mig närmare angående behofvet af
en eventuel reserv. Men jag anser mig dock böra göra en gensaga
emot den beräkning, som utskottet gör på sid. 15. Utskottet
säger der, att i slutet af år 1899 sedelutgifningsrätten för riksbanken
bort uppgå till 186 millioner kronor, omnämner derefter, att
de utländska behållningarne uppgingo till 23 millioner kronor, och
yttrar sedan, att för den återstående sedelutgifningsrätten å 163 millioner
kronor hade riksbanken med nu gällande bestämmelser behöft
ett guldinnehaf’ af 63 millioner kronor. Men om jag går igenom
paragraferna 6, 7 och 8 i gällande banklag, kommer jag ej till alldeles
samma resultat. Utskottet säger sjelf på följande sida, att
mot. 37 millioners guldkassa svarar en sedelutgifningsrätt på 137
millioner kronor. För att då kunna hafva en sedelutgifningsrätt på
186 millioner kronor, så behöfves det i sjelfva verket ej större guldtillgång
i riksbanken enligt nu gällande bestämmelser än 37 millioner
kronor. Mot dessa 37 millioner kronor i guld svara 137 millioner
i sedlar, och återstående 49 millioner kronor kunna täckas genom
fordringar i utlandet. Men att hafva fordringar i utlandet är dock
ej detsamma som att hafva guld. Ty fordringarne äro mindre kostsamma
än guldvaluta. Fordringarne äro, såsom jag förut antydt,

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. m. ''

beroende på förhållandet mellan export och import. Men om riksbanken
vill förvandla sina fordringar i utlandet till guldkassa, så är

det alltid kostsamt. . , - ,

Jag har, herr talman, med detta mitt yttrande velat framhålla,
att en varsamhet är af nöden. Om man ökar sedelmängden, torde
man böra se till, att den guldtillgång, som skall betäcka dessa sedlar,
någorlunda svarar deremot. År sedelemissionen stor i landet, så ar
det helt naturligt, att en god vexelportfölj kommer hk-»80™ af sig
sjelf att sluta sig dertill, men helt annorlunda är förhållandet med
»uldförrådet. Jag skulle derför vilja sluta dessa mina betraktelser
med en uppmaning att se till, att sedelemissionen icke blir för stor
i förhållande till de tillgångar, som man har att betacka den med.
Och jag får till sist uttala den förhoppningen, att äfven för framtiden
måtte tillerkännas giltighet åt devisen hind robur et secuntas.

Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 4.

Härefter föredrogos hvart efter annat statsutskottets utlåtanden:

n;o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till fortsatt utveckling af statens telefonväsende;
och

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för sjökommunikationer.

Och biföll kammaren dervid hvad utskottet i dessa utlåtanden
hemstält.

§ 5.

Till afgörande förelåg häruppå bevillningsutskottets betänkande
n:o 27, i anledning af väckta motioner rörande hvitbetssockertillverk- ^ hfitbetl,
ningsafgiften och tullen å socker. sockertill I

särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner, n:o lfa åt verkningsherr
J. Byström, n:o 22 af herrar 0. Anderson i Hasselbol och A.

H. Göthberg, samt n:o 88 af herr J. H. G. Fredholm, hade hemställa
af herr Byström

att Riksdagen måtte besluta,

att hvitbetssockertillverkningsafgiften skall från den 1 januari

1901 upphöra; och , , , .tr att

ifrån samma tid tullafgifterna skola bestämmas för ramneradt
socker och för socker icke mörkare än n:o 18 holländsk standard till
18,50 öre för kilogram samt för oraffineradt socker till 11,7 5 öre för
kilogram; samt

i de två öfriga motionerna: _

att Riksdagen måtte aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan,

enligt herrar Andersons och Göthbergs motion,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida hvitbetssockertillverkningsafgiften
skulle kunna afskaffas och sockertullarne i samband

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

flående dermed sänkas till sådant belopp, att de bereda sockerindustrien ett
af hvit Ms- *lllriickllgt och val afpassadt tullskydd, samt till Riksdagen göra den
sockel till- framställning, hvartill en sådan utredning kan gifva anledning;
verknings- samt enligt herr Fredholms motion,

ufgiften det täcktes Kongl. Maj:t till nästkommande Riksdag framlägga

förslag till hvitbetssockertillverkningsafgiftens afskaffande och i sam''
band dermed till sockertullarnes sänkande till sådana belopp, att de
bereda hvitbetssockeTtillverkningen ett tillräckligt, men väl afpassadt
tullskydd.

Utskottet hemstälde emellertid,

l:o) att herr Byströms ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen
bifallas;

2:o) att herrar Andersons och Göthbergs motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

3:o) att herr Fredholms motion icke heller måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid betänkandet funnos fogade reservationer:
åt herr Fredholm, med hvilken herrar Lundström, Bromée i
Billsta och Olsson i Sörnäs instämt, under yrkande:

att Riksdagen, ville med afslag å utskottets hemställan besluta
att i skrifvelse till Konungen anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
låta utreda, huruvida hvitbetssockertillverkningsafgiften skulle kunna
afskaffas samt sockertullarna i samband dermed sänkas till sådana
belopp, att de bereda sockerindustrien ett tillräckligt, men väl afpassadt
tullskydd, samt derom till Riksdagen framlägga förslag;
af herr aj Burén, som hemstält,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida hvitbetssockertillverkningsafgiften
skulle kunna afskaffas utan att hvitbetssockertillverkningen
komme i sämre ställning än den förut varit;

af herr grefve H. E. G. Hamilton, som ansett utskottet, med
anledning af de väckta motionerna, hafva bort hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och under hvilka vilkor
hvitbetssockertillverkningsafgiften skulle kunna afskaffas och, derest
sådant för statens finanser funnes erforderligt, fullständigt eller
delvis ersättas af andra konsumtionsskatter, äfvensom för Riksdagen
framlägga resultatet af dessa utredningar och framställa de
förslag, som af utredningarna kunde föranledas;

samt af herr Jansson i Krakerud, som instämt i herr Fredholms
skrifvelseförslag.

Sedan utskottets hemställan blifvit föredragen, anförde:

Herr Anderson i Hasselbol: Som bevillningsutskottet afstyrkt
våra motioner om hvitbetssockertillverkningsafgiftens afskaffande och
nedsättning af tullen å socker, vill jag med några ord bemöta utskottets
skäl för afstyrkandet.

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Utskottet erkänner, att genom en sänkning af priset å socker
möjlighet skulle beredas för utvecklingen af en industri för tillverkning
af sådana alster, hvari socker ingår såsom hufvudsaklig beståndsdel,
men det synes utskottet dock tvifvelaktigt, huruvida inom landet
de förutsättningar i öfrigt förefinnas, som erfordras för en mera omfattande
industri af dylik art. Men till sådan fabrikation, som här
är i fråga, erfordras väl inga andra förutsättningar än vid hvarje annan
industriel verksamhet, nemligen lämpligt råmaterial, kapital och företagsamhet.
Att råmaterial finnes för sådan fabrikation, sedan sockret
blifvit billigare, behöfver, efter uttalandena i motionerna, icke särskildt
påvisas; vidare finnes mjölk för kondensering, frukter och i synnerhet
bär, hvaraf en oändlig rikedom finnes i våra skogar. Korteligen,
råmaterial för sådan fabrikation saknas icke. Att det finnes kapital
och företagsamhet för lönande industri eller fabrikation, då nödiga
förutsättningar för öfrigt äro för handen, derom vittnar den storartade
utvecklingen af svensk industri i andra brancher. Vi kunna dervid
påminna om utvecklingen af trämasse-, pappers- och tändsticksfabrikationen.
Ingen har på förhand kunnat förespå eu så storartad
utveckling och export på detta område, som nu förefinnes; och
det är ingen omöjlighet, utan mycket väl tänkbart, att äfven af
nu ifrågavarande fabrikation kunde blifva något verkligen storartadt.
Att Sverige behöfver söka upp nya fabrikationer för export, derom
vittnar bland annat vår handelsbalans mellan export och import
till utlandet. Att genom borttagandet af accisen för sockertillverkningen
en värdefull fabrikation skulle kunna uppstå, har presidenten
Wsern i sina tabeller och sin motivering ådagalagt, och
rörande kondenserad mjölk har Norge visat ett vackert resultat. År
1897 exporterades från Norge kondenserad mjölk för ett värde af
2,868,000 kronor, och redan året derpå eller 1898 ökades exporten, så
att värdet af det exporterade uppgick till 4,600,000 kronor. Att
Sverige har lika goda förutsättningar som Norge för en sådan fabrikation,
om sockret blefve lika billigt som i Norge, tror jag ingen af
oss betviflar. Och om accisen borttoges, enligt motionärernas förslag,
så blefve sockret här i Sverige något billigare än i Norge, hvadan
icke längre från den sidan funnes något hinder för fabrikationen i
fråga. Att det finnes betydlig marknad för kondenserad mjölk synes
deraf, att ensamt England år 1898 importerade sådan mjölk för 26
millioner kronor; Sverige importerar årligen bortåt 300,000 kilogram
sådan mjölk.

Utskottet anser vidare, att sockret är ett lämpligt föremål för
beskattning, dels derför att det konsumeras af alla, dels derför att
de förmögnare konsumera mera socker än de fattigare. Att socker
konsumeras i något högre grad af de förmögnaie, är troligt. Men
vi hafva alltför mycket af konsumtionsskatter på de oundgängligaste
lifsförnödenheterna — deribland är sockret — hvadan det är en högljudt
och allmänt uttalad klagan i vårt land öfver den höga beskattningen
på nödvändighetsartiklar; och den klagan synes mig så mycket
mer berättigad, som ifrågavarande beskattning verkar progressivt
åt orätt håll, eller så, att en familj med 6 å 8 barn får nästan dubbelt

Angående
afskaffande
af hvithet»-sockertillr
rerkningsafgiften

m. m.
(Forts.)

N:o 3L

Angående
afskaffande
af nvitbetssoockertill

verkning safgiften

m. to.
(Forts.)

Onsdagen den 28 Mars, e. ra.

så hög beskattning till statskassan som en familj med 1 ä 2 barn.
Att denna beskattning är mycket betungande för större familjer, som
hafva en inkomst af 300 it 500 kronor om året — kanske ännu mindre
— kan hvar och en, som vill, temligen lätt räkna ut. Jag tror,
att vi hafva skyldighet se till, om klagan öfver för hög beskattning
är berättigad, och derför har jag, så noggrant jag kunnat, tagit
kännedom om, huru mycket som konsumeras af familjer med både
större och mindre årsinkomst. Vid beräkningen af tullen har jag
icke begagnat tulltaxans siffror — utom beträffande sådana artiklar,
angående hvilka icke finnes någon konkurrens inom landet, t. ex.
kaffe — utan i hvarje fall beräknat, huru mycket tullen inverkat på
priset. Resultatet har visat, att en medelstor familj med omkring
400 kronors årlig inkomst får en konsumtionsskatt till statskassan
på minst 50 kronor, hvaraf cirka 9 å 10 kronor ensamt för socker.
Det är sannerligen för den, som har små inkomster, en mycket känbar
skatt, och dock ökas den betydligt för större familjer.

Utskottet framhåller såsom det vigtigaste skälet för afslag, att vi
behöfva sockerskatten af hänsyn till statsverkets ekonomi. Ja, nog
lins det utvägar att tillföra statskassan stora inkomster, det är säkert.
Men jag är icke lika säker, att alla utgifterna äro väl använda
penningar. Och jag är fullt öfvertygad, att en rik statskassa skapar
större utgifter, än hvad som kan vara klokt och nödvändigt. I detta
fäll kunna den store mannen Gladstones ord tillämpas på oss, då
han sade, att »den regering, som har stora öfverskott, alltid har att
frukta störa anspråk». Om statskassans öfverflöd härfiöte från nationalförmögenhet,
såsom i England, vore faran af de stora utgifterna
mindre. Men vi äro icke så lyckliga. Det är konsumtionsskatterna
på våra oundgängligaste lifsförnödenheter, som gorå vår statskassa rik.
Det synes visserligen, då vi bevilja de stora millionanslagen, som om
vi skulle vara ett förmöget folk, men vi behöfva se efter, om detta
är sant. Af vår statistik, som kan säga oss så mycket, se vi, att
nationalförmögenheten icke på långt när stigit i samma mån som
statsbudgeten. Från 1867 till 1892 har statsbudgeten ökats från 35 1/3
million kronor till 97 millioner kronor eller med omkring 170 procent,
medan det uppskattade förmögenhetsvärdet ökats under samma tid
med blott 108 procent. Men denna ökning i förmögenheten är ändock
till en del skenbar. Ty skuldsättningen har under samma tid
ökats i hög grad. Från 1892 till närvarande stund har äfven statsbudgeten
ökats mer än förmögenheten, fastän icke i så hög grad.
Enligt den officiella statistikens uppgifter utgör den jordbruksidkande
befolkningen omkring 900,000 yrkesidkare, motsvarande en
folkmängd af omkring 2,400,000 personer. Mer än hälften af denna
stora klass har icke i årsinkomst öfver 500 kronor, och en mycket
stor del icke mer än 300 ä 400 kronor per år. Då är det enligt min
åsigt ingen rättvisa och billighet i att beskatta en befolkning, som
har så liten årsinkomst, med 10 å 15 procent af deras årsinkomst för
att fylla statskassan, i synnerhet då denna i våra tider vill flöda öfver.
Derför anser jag alla skäl tala för ett bifall till våra motioner, så att
accisen å sockertillverkningen borttages. Derigenom skulle en väsent -

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

lig lindring komma just dem till del, som för närvarande enligt min
åsigt hafva för hög konsumtionsskatt på de oundgängligaste lifsförnödenheterna.
Såväl den ärade vice ordföranden i bevillningsutskottet,
herr Fredholm, som herr presidenten Wffirn hafva visat i sina
motioner, att statskassans debet och kredit kunna och böra gå i hop
utan sockerskatten. Men om i framtiden detta skulle visa sig icke
vara möjligt, så lins det flera skatteobjekt, som icke kunna hänföras
till de oundgängligaste lifsförnödenheterna, hvilket numera sockret
måste sägas göra.

Då jag förmodar, att herr vice ordföranden i bevillningsutskottet
skall närmare försvara den ståndpunkt, som finnes angifven i våra
motioner likasom i den af honom afgifna reservationen, skall jag icke
vidare upptaga kammarens tid. För min del anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till min och herr Göthbergs motion, som till fullo
sammanfaller med det af herr Fredholm i hans reservation framstälda
yrkande.

Herr Fredholm: Herr talman! Sedan år 1896 har frågan om

en billigare sockerbeskattning hvarje år blifvit i motionsväg dragen
under Riksdagens pröfning. Men Riksdagen har hvarje gång visat
sig obenägen att gå de framstälda önskningarne till mötes. Endast
Andra Kammaren har gjort ett undantag derifrån, då den lör sin del
förra året beslöt åvägabringandet af utredning angående denna fråga.

Motståndet emot borttagandet af sockeraccisen har att börja med
bestått deri, att man befarat, att ett borttagande af denna skatt skulle
för sockerindustrien medföra vådliga följder och sålunda äfven inverka
menligt på jordbruket. Men sedan man påvisat, att sådana följder
icke skulle uppstå, utan att tvärt om ett borttagande af sockeraccisen
skulle medföra åtskilliga fördelar, så har motståndet på det hållet
tystnat.

Om man borttoge sockeraccisen, skulle derigenom för sockerfabrikanterna
uppkomma den fördelen, att de undsluppe att betala
ränta på skattebeloppet under, låt oss säga, ett hälft år. Ty skatten
betalas på förhand, under det sockret naturligtvis icke kan realiseras
annat än successivt under hela året. Och den besparing i ränta på
skattebeloppet, som sålunda skulle uppstå för sockerfabrikanterna, är
ganska väsentlig, i det att man kan beräkna, att denna besparing skulle
motsvara en procent ränta på hela anläggningskapitalet. Vidare skulle
sockerindustrien af accisens borttagande hafva den fördelen, att om
det blefve öfverproduktion å socker här i landet, såsom redan förut
skett, så skulle sockerbruken kunna, om ock med någon ringa förlust,
afyttra öfverskottet på utlandet, hvilket deremot nu icke låter sig
göra, så länge man icke medgifver restitution vid utförseln, och detta
återigen möter så stora svårigheter, att alla från sockerbrukens sida i
detta afseende uttalade önskningar hittills blifvit afböjda.

Den sockrets prisbillighet, som blefve en följd af accisens afskaffande,
skulle, såsom också blifvit framhållet, medföra möjlighet för
en mängd näringsgrenar, hvilka begagna sockret såsom råmaterial,
att utveckla sig. Vidare skulle ett billigt socker medföra ökad konsumtion
i landet, och detta är i mina ögon en ganska väsentlig för -

An gående
afskaffande
af hvithets
sockerti Itverkni
ngsafgift
en
m. tv.

(Forts.)

N:° 31. 12 Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Angående del, då jag betraktar sockret som ett vigtigt närings- och ännu mer
af^hintbets konserveringsämne.

sockertili- Huru tullen, priset och konsumtionen förhålla sig till hvarandra,

verknings- derom kan man få en föreställning, om man jemför England, Dan»/giften
mark och Sverige. I England är socker tullfritt, i Danmark drager
m. m. raffineradt socker en tull af 12 öre och i Sverige en tull af 33 öre
il orts ; pr kilogram. Priset utgör i England 25 öre på kg. och förbrukningen
är 37 kg. pr individ. I Danmark är priset 42 öre och förbrukningen
46 kg., i Sverige är priset 59 öre och förbrukningen 19
kg. Om man nu dertill tager i betraktande, att priset på socker här
i landet i följd af det sjunkande priset på verldsmarknaden fallit med
14 öre under 1890-talet, och att konsumtionen under samma tid ökats
med 50 procent, så torde man kunna antaga, att, om man ytterligare
sänker priset med 33 procent, förbrukningen skulle ytterligare ökas
med 50 procent. Skulle detta inträffa och förbrukningen således bli
lika stor här som i Danmark, så skulle denna ökade förbrukning
lemna rum för 8 nya sockerbruk med dertill hörande betodling.

Vidare är det påtagligt, att eu lindring i sockerskatten skulle för
befolkningen innebära en ganska väsentlig skattelindring. Jag har i
min motion beräknat denna till 2 kronor 37 öre per individ eller på
en familj om fem personer till 11 ä 12 kronor om året, och detta är
en ganska väsentlig skattelindring, som icke bör ringaktas, åtminstone
icke af dem, som, när vi hade frågan om stämpel å lagfartsprotokoll
före, voro så ömma om de skattdragande, att de ville bespara de
mindre bemedlade den lilla afgiften af 2 kronor och 50 öre vid köp
af fastighet på 1,000 kronor. Här gäller det vida mer, det gäller en
besparing af omkring 12 kronor för hvarje familj, och detta årligen.

En sådan lindring i skatten skulle för öfrigt icke mer än kompensera
den ökning i rena förbrukningsskatter, som drabbat landets
invånare under åren 1890—98. Om vi allenast taga i beräkning höjningarne
af tullen å fläsk, spanmål, läder och skodon samt tullen å
kaffe och tobak äfvensom bränvinsskatten, så visar det sig, att dessa
förbrukningsskatter vuxit från 7,7 7 kronor per individ år 1890 till
1,0,32 kronor år 1898, hvilket innebär en ökning af 2,5 5 kronor.
Äfven om man tager bort sockerskatten, skulle sålunda de indirekta
skattebördor, som äro lagda på de nödvändigaste förbrukningsartiklarne,
i alla fall hafva vuxit.

När man nu icke vidare kan påvisa, att afskaffandet af sockeraccisen
skulle för industrien och befolkningen medföra några olägenheter,
utan tvärt om, så har man koncentrerat motståndet mot borttagandet
af sockeraccisen till de invändningar deremot, som man kan
göra ur statens skattesynpunkt. Man har sagt, att en så betydligt
minskad inkomstpost skulle medföra väsentlig rubbning i budgeten.
Att detta för närvarande icke kan blifva fallet, är ju påtagligt, ty för
hvarje år uppstå ökade öfverskott på statens inkomster, så stora, att
de under senaste 5 år i medeltal skulle hafva uppgått till öVg million
om året, äfven om sockerskatten varit borttagen. Men, säger utskottet,
om än staten hittills icke behöft inkomsten af sockerskatten, så kunde
staten komma att framdeles behöfva den i följd af de ökade utgifter,
som den fortgående utvecklingen på alla områden medför. Ja, det

Onsdagen den 28 Mars, e. m. 13 N:o 31

är ju möjligt, att den fortgående utvecklingen kommer att medföra ett Angående
ökadt behof af skatter. Men det är väl dock en alldeles ny princip
att på förhand upptaga skatter för att tillmötesgå möjligen blifvande soekertiU-''
kraf på ökade skatter i framtiden. Jag tycker, att det är bäst att rerkningsgöra
nu, som vi alltid gjort förut, och vänta med att öka skatterna, afgiften
till dess behof af ökning visar sig. Men äfven om det i framtiden m m skulle

visa sig behof af ökade skatter, så är dermed icke sagdt, att (Forts.)

man bör behålla sockerskatten. Ty svaret på den frågan lär blifva
beroende på, om sockeraccisen är en sådan skatt, som är förtjent af
att bibehållas, och detta beror åter i sin ordning på, hvilken plats
denna skatt rätteligen bör intaga i skattesystemet.

Att statens utgifter komma att ökas, torde väl, efter allt att döma,
vara högst sannolikt. Från år 1890 till år 1898 ha statens inkomster
vuxit från 116 till 166 millioner eller med 50 millioner på dessa år.

Detta innebär en inkomstökning i budgeten med 43 procent af hvad
inkomsten var år 1890. Under tiden har befolkningen ej växt med
mer än 6 procent.

Men för att tillse, huruvida det kan vara skäl att behålla sockerskatten
såsom en ingående del i skattesystemet, bör man något litet
taga i betraktande, huru det nu förhåller sig med skattefördelningen.

Utaf de 116 millionerna statsinkomst år 1890 voro 74 skatter, utaf
de 166 millionerna år 1898 voro 96 skatter. Ökningen per individ
af dessa skatter uppgick till 3 kronor 50 öre — från 15 kronor 50
öre år 1890 till 19 kronor år 1898. Men under det att de direkta
skatterna under samma tid knappt i nämnvärd grad vuxit, åtminstone
icke i proportion till befolkningen, så har stämpelskatten vuxit med
3,3 millioner och de indirekta skatterna med 18,6 millioner. Det är sålunda
hufvudsakligen på de indirekta skatterna, som ökningen i statsverkets
inkomster faller, och granskar man närmare de indirekta
skatterna, så finner man, att det är skatterna på de vigtigaste förbrukningsartiklarna
— de på fläsk, spannmål, läder, tobak och bränvin
— som medfört den största inkomsten af alla indirekta skatter. Denna
fördelning synes mig icke vara lycklig, ty den visar uppenbarligen
en förskjutning af skattebeloppet från direkta till indirekta skatter.

Anledningen till omnämnda skatteökning är i högst väsentlig
grad att söka i de beslut, som fattades vid urtima riksdagen år 1892.

Men i samband med de beslut, som då fattades och som kunde anses
skola komma att medföra ökade kraf på de skattdragande, uttalade
sig urtima Riksdagen angående sättet för fyllande af skattebehofven,
och jag tillåter mig att läsa upp hvad derom uttalades, ty det förtjenar
att alltjemt ihågkommas. Riksdagen säger i sin skrifvelse till
Konungen den 27 november 1892: att Riksdagen anser »det fullt
rigtigt samt med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att de nuvarande
grundskatterna ersättas och medel till lindringar i rustningsoch
roteringsbesvären anskaffas icke g^nom indirekta konsumtionsskatter,
utan genom direkta och förmögenhetsskatter» — »inkomstskatt,
fastighetsskatt, arfsskatt och annan stämpelskatt» — af hvilka Riksdagen
anser »utan samband med kommunalbeskattningen anordnade, men i
förhållande till hvarandra väl och rättvist afpassade skatter å inkomst
och fastighet vara de skattearter, som, samtidigt ålagda och likformigt

N:o 31. 14 Onsdagen den 28 Mars, e. m.

•£**ökade, för nu afsedda ändamål i främsta rummet böra komma i fråga.»
af hvitbeta- Riksdagen då uttalade tanken har emellertid blifvit realiserad på

sockertill- det sättet, att afskrif ningen af grundskatterna till ett belopp af 10 millioverknimjs-
ner kronor blifvit kompenserad med spanmålstullar till samma belopp.
afgift™ Vidare säger Riksdagen: »Med hänsyn såväl till den nuvarande i vårt

skattesystem rådande relationen emellan direkta och indirekta skatter,
( orts.) äfven om beskattningen för kommunala ändamål härvid tages med i
beräkning, som ock med hänsyn till arten och beskaffenheten af de
förbrukningsartiklar, hvilka nu i en eller annan form äro underkastade
beskattning, anser Riksdagen önskvärdt, att åtminstone till en början
de af försvarsfrågans lösning orsakade utgifterna för försvaret icke
täckas genom nya skatter på allmänna förbrukningsartiklar.»... »Till den
del nya konsumtionsskatter kunna anses böra ifrågakomma vill Riksdagen
emellertid framhålla angelägenheten deraf, att dessa skatter i
möjligaste mån så anordnas, att de icke träffa sådana förbrukningsartiklar,
hvilka måste anses såsom nödvändighetsvaror.» Och derpå
har Riksdagen svarat genom att höja tullarne på fläsk, på läder
och skodon. När så skett, synes det mig vara af behofvet påkalladt,
för så vidt något afseende skall fästas vid löftena år 1892, att man
nu åtminstone söker lindra en konsumtionsskatt, skatten på en artikel,
som åtminstone i mina ögon är en nödvändighetsvara. Man bör icke
förbise, hvad hans excellens herr statsministern yttrade den 10 mars
1894, att »när regering och Riksdag då (urtima Riksdagen 1892) antogo
ett nytt härordningsförslag, som lade bördor, der de icke förut legat,
och lättade, der de förut hvilat, uttalade jag till statsrådsprotokollet
den 23 september 1892 under instämmande af statsrådets samtlige
öfrige ledamöter, att jag antog, det de ökade skatter, som deraf kunde
föranledas, skulle uttagas icke genom konsumtionsskatter, utan genom
direkta och förmögenhetsskatter.» Och vidare heter det: »Då den
(d. v. s. regeringen), vid nyss angifna tillfälle uttalat sin åsigt, hvilken
sedermera upprepats och af Riksdagen godkänts, så anser den ock, att
detta beslut bör lösas in.» »De ord, som då uttalades, böra infrias» . . .
»Jag upprepar det: det är det löfte, som regeringen och Riksdagen
uttalat, hvilket regeringen för sin del önskar se inlöst, och som den
hoppas Riksdagen skall inlösa.»

Hittills har icke en sådan inlösning skett, men nu, när öfverskotten
äro så stora, kan Riksdagen utan fara för budgeten infria do
löften, som den har afgifvit.

Och för öfrigt, om det är, som utskottet säger, för statens framtida
behof, som man velat bibehålla denna skatt, så synes mig detta
vara att, om jag så får säga, bygga framtiden på lösan sand, ty om
icke statsverkets inkomster i framtiden kunna motsvara utgifterna, så
lär man hafva föga trygghet för att kunna fylla bristen genom konsumtionsskatter,
som nu påläggas. Ty om det skulle visa sig, att
statsinkomsterna börja sjunga, så lär väl detta icke bero på något
annat än ett allmänt nedgående af samhällsmedlemmarnas inkomster,
något, som ju lätt nog kan inträffa, om prisen på våra mera vigtiga
exportartiklar helt plötsligt falla å verldsinarknaden. Sådant har
många gånger inträffat och ofta nog med icke så många års mellanrum.
Skulle det nu inträffa, så kommer ett prisfall att verka på det

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. na.

sättet, att det blir mycket svårt för vårt lands industri att få sin
budget att gå i hop eller att laga så, att inkomsterna betacka utgifterna.
Man blir då nödsakad att göra en reduktion i de senare.
Och hvar skall då denna reduktion ske? Jo, i arbetslönerna, man
kommer att minska lönerna för arbetarne här i landet, och då lära
dessa nog blifva nödsakade att knappa in på sin kost, ty något annat
hafva de väl inte att knappa in på. Staten drager nog försorg derom,
att, om de nu verkligen på grund af de goda tiderna hafva någon
sparpenning i fickan, skattepumpen ordentligt tager ut alltsammans,
så länge det fins något qvar att taga, och derför blifva arbetarne, då
lönerna nedsättas, hänvisade till att också nedsätta sin personliga förbrukning.
Och hvar skulle de väl i främsta rummet anse sig böra
göra någon inskränkning, om icke just i sockerförbrukningen? Socker
kommer derför nog att blifva den första artikel, hvars konsumtion
minskas. Tänk nu hvad det vill säga, om hvar och en måste spara
in på t. ex. en tolfskilling i veckan, det gör 13 kronor på året på
hvar person, och således 13 millioner kronor på hvarje million
invånare. Det kommer då att uppstå en häremot svarande brist i
budgeten, och jag skulle då bra gerna vilja se, huru utskottet skall
kunna fylla igen det hål, som uppstått i budgeten, med den sockerskatt,
som det nu för sådant ändamål vill bespara. Det blir nog då
ingen annan råd än att tillgripa den utväg, man borde ha anlitat redan
vid tiden för grundskatteafskrifningarna, nemligen att höja den direkta
beskattningen. Detta har man emellertid alla år sökt undvika, med
undantag för de fyra år, då vi hade tilläggsbevillning. Blir det emellertid
brist i statskassan, torde man nog blifva nödgad att gå till väga på
samma sätt, som man nu gör i England och som man sedan rätt länge praktiserat
i Norge, nemligen att höja tlen direkta beskattningen från 1 till
4 eller 5 procent. Detta skulle taga någonting, det, eftersom det skulle
för statskassan medföra en ökad inkomst af en 20—25 millioner
kronor, och detta är någonting annat än sjunkande konsumtionsskatter,
hvarmed man nu tror sig kunna fylla en blifvande brist i statskassan.

Om det för öfrigt skall blifva någon jemvigt i skattebördorna,
bör man icke gå till väga på sätt, som skett under loppet af detta senaste
tiotal af år, eller att alltjemt öka de indirekta skatterna och samtidigt
bibehålla de direkta vid samma belopp som förut, hvilket faktiskt
vill säga detsamma, som att de senare skatterna blifvit relativt minskade.

Första Kammaren har nu redan afslagit de motioner, som i år
väckts i sockerfrågan. Huru det kan gå i denna kammare, det vet
jag icke. Men om det är sockerfabrikanternas intressen, som resa
motståndet mot borttagandet af sockeraccisen, så vill jag säga, att de
i mina ögon gå till väga på ett mycket oklokt sätt. Då man nemligen
på ett så skarpt sätt betonat nödvändigheten af att för statsverkets
skull bibehålla accisen, som man gjort, kan det ju från deras sida
icke möta något motstånd, om man framställer anspråk på, att sockerindustrien
skall betala accisen med hvad denna industri verkligen är
skyldig att till statsverket betala. Dessa fabrikanter böra då icke sätta
sig emot, om man nästa riksdag väcker motion om, att sockeraccisen
skall höjas, så att den kommer att utgå med hvad som är lagstadgadt,
nemligen hälften af tullen, och att det beräknade utbytet af socker i

Angående
tf skaffande
if hvitbetssochertillverkning»-afgiften

m. m.
(Forts.}

N:o 31.

Angående

afskaffande
af hvitbeta
sockertillverkningsafgiften

m. m.
(Port i.)

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

betorna skall, ifrån att såsom nu antagas vara 10,5 procent af betornas
vigt, höjas till hvad det i verkligheten är, eller 12,33 eller åtminstone
till 12 procent. Jag inser mycket väl på förhand, att man häremot
kommer att invända, att sockerhalten i betorna kan vexla. Nå väl, man
kan ju taga hänsyn dertill och låta bli att gå alltför nära denna utbytesberäkning
af 12 procent; man kan i stället göra förhöjningen på
så sätt, att, medan nu accisen skall utgå med hälften af tullbeloppet,
man bestämmer den till ett belopp af 4/B af tullen, hvilket ursprungligen
var afsigten. Sockerfabrikanterna hafva haft så pass god tid
att förbereda sig på något sådant, att det icke från deras sida bör
möta något synnerligen starkt motstånd. Skulle emellertid detta
inträffa, så är det uppenbart, att det icke är för statsverkets skull,
utan för sockerbrukens, som man håller på den nuvarande accisen
för att på detta alldeles extra sätt gynna denna industri.

Hvad nu beträffar de vid utskottsutlåtandet fogade reservationerna,
så skall jag för min del be att få yrka bifall till den utaf mig afgifna
reservationen, som icke innehåller någonting annat, än hvad Riksdagens
Andra Kammare förra året beslöt i frågan, och bör ett bifall
dertill således, ur denna synpunkt sedt, icke möta något motstånd.
Hvad åter angår de öfriga reservationerna, skulle ju herr af Burens
reservation kunna utan våda antagas, ty i sjelfva verket önskar han
icke något annat än jag. Men grefve Hamiltons reservation deremot
kan jag icke vara med om, eller att den utredning, som ifrågasättes,
skulle få utmynna i det resultat, att man skulle införa andra konsumtionsskatter.
Ty det vigtigaste i hela denna fråga är just det, att
man söker minska konsumtionsskatternas belopp, och ej att utbyta den
ena konsumtionsskatten mot den andra; dermed skulle ju icke synnerligen
mycket vara vunnet. Af ett''sådant tillvägagående skulle dock
må hända den vinsten stå qvar, att sockret, i samma mån det blefve
billigare, kunde tillgodogöras för näringarnas behof.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till den af mig afgifna
och till betänkandet fogade reservationen.

Med herr Fredholm förenade sig herrar Höjer, Göihberg, HultJcrantz,
Hammarström, Johansson i öija och Jansson i Edsbäcken.

Herr Petri: Elerr talman! Jag vill visst icke bestrida, att icke
de föreliggande motionerna och de anföranden, som här hållits till
förmån för desamma, kunna innehålla mycket beaktansvärdt. Men
hvar sak har ju två sidor, och för mig ställer sig denna saks andra
sida helt enkelt så: äro vi verkligen beredda att utan nödtvång afstå
från en statsinkomst till belopp af cirka tio millioner kronor, och
hafva vi råd till detta? Ja, svarar man från motsidan, det hafva vi,
då det ju finnes ett så stort öfverskott i statskassan. Men jag hemställer
dock, huruvida dessa tillfälliga öfverskott och dessa goda tider,
som medfört dem, kunna antagas länge fortfara, Jag för min del
anser, att vi snart hafva uppnått kulmen och att våra statsinkomster
snart skola komma att minskas, något, som ock tycks bekräftas af
uppgifterna på statsinkomsterna under den redan gångna delen af
äret, enligt hvilka dessa inkomster understiga de för samma tid af

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

nästföregående år. Hvarför skulle vi då taga bort den inkomst vi
hafva genom sockeraccisen, då vi ju veta, att det förestår oss många
och stora utgifter? Jag tänker härvid närmast på vårt lands försvar,
hvilket vi ju alla inse vara en vigtig sak, som kräfver dryga utgifter,
men dessutom hafva vi ju stora byggnadsföretag, jern vägsanläggningar
o. s. v. Med ett ord, utgifterna växa med åren, men inkomsterna
komma troligen att minskas. Det finnes då icke något skäl,
hvarför vi skulle afsäga oss denna inkomstkälla, som består i sockeraccisen,
synnerligast som jag för min del icke hört någon klagan
inom landet öfver denna beskattning. Vi få noga lägga märke till,
att här är icke fråga om någon skatteökning, utan derom, att man vill
taga bort en redan befintlig skatt, som dertill känts mycket lindrig.
Inkomsten af sockertull och sockertillverkningen är en af våra allra
äldsta finansskatter, och jag tror icke, att det är något skäl att rubba den.

Herr Fredholm gjorde nu en dyster målning af kommande tider:
vi skulle komma att behöfva få in mycket pengar i statskassan och
vi skulle må hända för detta ändamål blifva nödsakade att höja bevillningen
flere gånger om. Skulle detta komma att inträffa, så tycker
jag detta borde vara ett skäl för oss att icke taga bort en inkomst,
som vi redan hafva. Jag kan heller icke rätt fatta, att det skulle
vara till så synnerligen stor fördel för landet i sin helhet, om vi
toge bort den nuvarande sockeraccisen. Visserligen kan det icke
förnekas, att ju icke en stor nedsättning i priset å socker skulle ega
rum och detta således skulle blifva betydligt billigare för allmänheten
än nu; men jag tror icke att dermed vore vunnen någon så
synnerligen stor besparing för den enskilde. Ty i och med detsamma,
som priset på socker blir billigare, ökas också konsumtionen,
och just kanske det billigare priset föranleder till att det i stället
för besparingar blir ökade utgifter. Sådant hafva vi ofta sett vara
förhållandet, och detta bevisas också deraf, att de prisfall å socker,
som redan egt rum, ökat konsumtionen högst betydligt. Jas tror
icke, att någon verkligen aflagt de slantar, som kunnat inbesparas
genom lägre pris på socker.

Om vi nu toge bort skatten å sockertillverkningen och i stället
behöfde anlita andra skattetitlar, hvart skulle man då vända sig?
Om man nu också företoge sig att höja bevillningen ett par gånger,
så försloge detta i alla fall icke till att skaffa de pengar, som fattades,
utan man måste å nyo tillgripa konsumtionsskatter, hvilka för
att inbringa något, väl skulle läggas på nödvändighetsartiklar. Jag
undrar om detta tillvägagångssätt vore så lämpligt; det skulle naturligtvis
verka en större ovilja inom landet, om man lade skatt på en
ny artikel, än om man bibehölle en konsumtionsskatt, hvaröfver hittills
inga egentliga klagomål höjts.

Jag vill äfven påminna herrarna derom, att här har på förmiddagen
förts en ganska lång, diskussion öfver de föreslagna dyrtidstilläggen,
och jag hemställer nu till de ledamöter, som voro för att
dessa dyrtidstillägg skulle beviljas, huru vida de verkligen anse sig
förbättra utsigterna dertill, i fall de med ett enda tag minska statsinkomsterna
med ungefär 10 millioner kronor. Jag tror i stället, att
detta skulle verka motsatsen, och det skulle jag för min del inner Andra

Kammarens Prof. 1900. N:o 31. 2

N:o 31.

Angående
afskaffande
af Iwitbetssockertillverkningsafgiften

m. m.
(Forts.)

N:o 81.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Angående
afskaffande
af hvitbetssockertillverkningsaf
giften
m. m.

(Forts.)

ligen beklaga, ty jag vill gerna, att dessa dyrtidstillägg skola beviljas.
Men i och med detsamma man tager bort statsinkomsterna
måste man ju också minska statsutgifterna, och då förfaller all utsigt
att få dyrtidstilläggen igenom.

Jag skall nu icke upptaga tiden längre, utan jag ber att på de
skäl som jag nu anfört få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Det är verkligen
efter min uppfattning en stor fråga som här föreligger till behandling.
Det vore då kanske lämpligast, att de gamla tränade talarne
toge till sina storsläggor och nybörjaren, som blott har en liten hammare,
hölle sig tillbaka. Jag har dock velat säga några få ord i
föreliggande fråga. Jag skulle visserligen kunna inskränka mig till
att instämma med min granne på stockholmsbänken, men, som sagdt,
några få ord vill jag tillägga.

Då jag först såg detta betänkande, påminte jag mig bevillningsutskottets
uppdrag, hvarom det i riksdagsordningens 40 § heter, att
bevillningsutskottet åligger att bereda alla de från kamrarne hänvista
frågor. Det var en talare på förmiddagen som sade om ett betänkande,
att han tyckte det icke var precis så grundlagsenlig! behandladt,
som det skulle vara. Jag undrar, om icke samme talare skulle
kunna säga samma sak äfven om detta utskottsbetänkande, då, såsom
herrarne se, det är blott några få rader som kunna anses såsom utskottets
utlåtande. För öfrigt har det citerat i det närmaste ordagrant
de motioner, som äro afgifna; och det må man ju säga kan
vara snällt nog. För min del skulle jag icke heller haft mycket
emot detta betänkande, om icke det varit ett enda litet ord, som
råkat komma in der i sjelfva klämmen, och det är det der ordet
icke. Om det hade varit borta, skulle jag för min del hafva varit
nöjd med behandlingen af min motion.

Mot nu ifrågavarande förslag har emellertid vid riksdagarna förut
framställa den invändningen, att man genom dess antagande icke
skulle gagna folkets breda lager så mycket som fastmer de burgnaro
klasserna, emedan dessa förbrukade betydligt mer socker än andra
inbyggare i landet. Jag vill nu icke bestrida detta, men ber att få
framhålla, att om man vill, att en sådan ställning skall fortfara, bör
man naturligtvis söka så långt som möjligt hålla fast vid såväl sockerskatten
som den alltför höga sockertullen. Men icke kan det väl
ändå vara rätt att just gynna den folkklass, som nu får begagna de
mesta sötsakerna, så att den skulle ytterligare få behålla denna företrädesrättighet.
För de små i samhället är i alla fall denna sockerskatt
och sockertull en ganska väsentlig utgift. I rundt tal har det
ansetts vara 10 millioner kronor, som denna skatt inbringat. Det gör på
en befolkning af 5 millioner invånare 2 kronor per individ. Om man
nu tänker sig en familj på 7 personer, skulle det blifva 14 kronor
för en sådan familj; och tager man också blott hälften af detta, blir
det en jemförelsevis dryg utgift för dem, som hafva små inkomster.

Hvad särskilt angår denna hvitbetssockertillverkningsskatt, är
den ju en slags undantagsåtgärd. Man har i allmänhet icke sådana
skatter numera annat än på sådana varor, som anses åtminstone i

Onsdagen den 28 Mars, e. m. 19 N:o SL

någon mån vara skadliga ock hvilkas användande man vill hindra. Angående
En sådan skatt är t. ex. bränvinstillverkningsafgiften. Men socker afskaffande
kan ju icke liknas vid en sådan vara som bränvin. Tvärtom har det a{0^ertiU^''
ju ansetts att det vore en nyttig, god och närande artikel för menni- verkningaskorna.
Och jag tror ock, att dess vidsträcktare användning skulle afgiften
hafva ett helsosamt inflytande på många bland vårt folk äfven i den m- mmeningen,
att det kanske skulle utestänga en hel del njutningsmedel, (Forts.)
som äro skadliga. Jag ber här att få erinra om hvad en läkare
uttalat, en person som för öfrigt icke precis är obekant för herrarne.

Han säger: »Allmogen och de fattiga borde i allmänhet konsumera
mera socker, ty menniskokroppen behöfver kolhydrater för att lefva,
och sådana kunna vi icke få i renare och mera närande form än
genom socker. Det är nog sant, att många skaffa sig respiratoriska
näringsämnen på andra vägar, t. ex. genom spritvaror, men detta är
ett mycket dåligt sätt, bland annat derför att det icke uppfyller ändamålet.
Men fastän sprit är af tvifvelaktig betydelse såsom respiratoriskt
födoämne, så begagnas det dock, på grund af det instinktmessigt
kända behofvet af respiratoriska näringsmedel, af många
såsom ett sådant. Om socker kunde blifva billigare och på grund
deraf mera än nu blefve användt af de fattigare, så tror jag, att
konsumtion af spritvaror mer och mer skulle aftaga, och derför anser
jag, att denna sak äfven ur nykterhetsvänlig synpunkt bör förordas.
» Jag skulle särskildt från min ståndpunkt vilja betona just
denna sida af saken.

Det har förut omnämnts, att billigare socker äfven skulle kunna
inverka fördelaktigt på åtskilliga industrigrenar i vårt land, för hvilka
vi hafva ganska göda förutsättningar. Jag vill blott erinra om, att
vi t. ex. skicka omkring 5 millioner kilogram lingon till utlandet för
ett pris, som anses vara så billigt, att man plägar saga, att man rent
af bortslumpar dessa varor, som i visst afseende kunde kallas råvaror.
Det kan icke vara en god hushållning att så skicka ut denna
råvara och sedermera köpa igen den till dyrt pris, sedan den för
öfrigt understundom förvandlats till en vara, som vi anse rent af
skadlig. Jag vill ock här särskildt med afseende på fruktkonservering
citera ett yttrande af en man, hvars ord jag anser böra gälla

Sanska mycket,, i denna kammare; jag skall sedan nämna hans namn.

lan säger: »Äfven hos oss skulle ett billigare socker kunna ge en
välbehöflig lyftning åt vår på de flesta orter i lägervall liggande trädgårdskultur.
Då man nu ser, hurusom ett och annat af våra hushållningssällskap
vaknat till insigt om, att densamma ej drifves så,
som den borde, och med klar blick för nödvändigheten af att här
få till stånd en förändring till det bättre vidtagit åtgärder i detta
syfte, skulle målet tvifvelsutan både lättare och säkrare nås, om de
samtidigt rigtade uppmärksamheten på att få det väsentligaste hindret
för en gynsammare afsättning af fruktträdgårdarnes alster — det
höga sockerpriset — snarast möjligt undanröjdt.» Den som så yttrat
sig är sekreteraren för Malmöhus läns hushållningssällskap herr W.

Flach, som ock, såsom vi sett af tidningarna, är bestämd att mottaga
en hög post i det nya jordbruksdepartementet, och jag förmodar, att
hans ord böra väga ganska mycket äfven i denna kammare.

N:o 31. 20 Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Angående Så har här ock nämnts mycket om en artikel, angående hvilken
ajf^hvitbets dock nu icke skall vidare yttra mig. Men jag vill blott erinra

sockertill- om ett föredrag, som nyligen hölls af lektorn vid Ultima landtbruksverknings-
institut E. V. E. Petersson öfver denna fråga: »Finnes det i Sverige
afgiften möjlighet att förarbeta mjölken för export i annan form än smör och
m■ m• ost?» lian yttrar i detta föredrag, att han anser, det äfven i Sverige

(Forts.) kondensering af mjölk borde upptagas till fromma för landtbruket,
samt omtalar, huru denna industri är ordnad i utlandet. Af en
annan talare har ock i afton åtskilligt angående denna sak framhållits.
För öfrigt har presidenten Waarn utförligt behandlat äfven
dessa förhållanden, såsom ock åtskilligt framhållits af den ärade vice
ordföranden i bevillningsutskottet. För min del tror jag, att det
vore, såsom ock herr W. Flach sagt, till nytta för jordbruket, om
man borttoge denna sockertillverkningsskatt och nedsatte proportionsvis
tullen på sockret.

Det har ock erinrats om den statsfinansiella sidan af saken. Då
jag ännu är mera nybörjare i Riksdagen, må jag blott i korthet få
säga, att om t. ex. denna skatt uppgår till 10 millioner kronor och
statskassan har 20 millioner kronors öfverskott för hvarje år, borde
det väl icke från den synpunkten vara alldeles omöjligt att kunna
göra någon skattelindring i detta hänseende med de stora tillgångar
vi nu synas hafva och under många år haft. Den man jag nyss
citerade, nemligen presidenten Wsern, har på sätt och vis lemnat ett
slags testamente efter sig i den omfattande utredning af frågan han
gifvit, så omfattande som väl någon enskild person gerna kan åstadkomma.
lian säger följande ord om denna sak: »Svårligen kan
något annat ämne finnas, som så lämpar sig för nedsättning i derför
till staten ingående afgift.»

Af en talare har nyss framhållits, att det skulle möta svårigheter
att finna lämpliga skatteobjekt, om staten behöfde tillgripa nya sådana.
För min del tror jag det icke borde vara alldeles för svårt
att finna dem. Jag skall icke tillåta mig att här vidare orda derom,
men jag tror, att de finnas. Vill man blott lägga så pass tung skatt
på dem, att de både kunna lemna behöflig inkomst till staten och
denna skatt verkligen kan befrämja det sedliga intresse, som med
sådan konsumtionsskatt är förenad, tror jag, att man skall till väsentlig
del kunna fylla den lucka, som skulle uppstå genom att borttaga
hvitbetssockertillverkningsafgiften och nedsätta tullen med motsvarande
belopp.

Utskottet har gjort en liten anmärkning specielt mot min motion,
i fråga om tiden för att taga bort denna sockerskatt. Det säger, att
den tid jag föreslagit är synnerligen olämplig. När presidenten Waern
föreslog 1 oktober, som från hans synpunkt ansågs vara en lämplig
tidpunkt, gafs samma svar: denna tid är synnerligen olämplig. När
nu jag föreslagit 1 januari, säger utskottet: denna tid är synnerligen
olämplig. Om man således tager det qvartalsvis, synes det omöjligt
att hitta på den rätta tiden. Men kanske, om man skulle försöka
gå månadsvis, man skulle kunna finna den tid, utskottet möjligen
kunde anse lämplig.

Då jag emellertid icke har någon utsigt, att det förslag jag fram -

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

stillt skulle kunna vinna bifall i denna kammare, och naturligtvis
icke heller har något annat att göra än att förena mig med herr
Fredholm i den reservation han afgifvit, skall jag, herr talman, be
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Nyström: I utskottets motivering förekommer en passus,
som är hemtad från sistlidet års bevillningsutskotts utlåtande, hvilket
återigen fått yttrandet i arf från 1896 års bevillningsutskott — en
passus angående de kategorier af Sveriges invånare, som företrädesvis
begagna socker. Utskottet säger nemligen, att det hufvudsakligen
är de förmögnare samhällsklasserna som använda socker, och att
sockret icke får betraktas såsom ett näringsmedel, utan företrädesvis
som ett njutningsmedel. Detta påstående återfinnes i bevillningsutskottets
utlåtanden år från år; och det har alltid upptagits med en
viss undfallenhet af så väl motionärer som talare. Man har sagt, att
det är möjligt eller sannolikt, att det ar de förmögnare klasserna,
som företrädesvis använda socker, men ej gått in i en verklig
granskning af förhållandena. Herr Anderson i Hasselbol har i afton
antydt, att förbrukningen af socker bland de arbetande klasserna är
vida större, än bevillningsutskottet synes föreställa sig; och jag har
kommit till samma resultat vid en serie jemförelser af arbetares
hushållsräkningar, för hvilka jag nu skall be att i korthet få redogöra
inför kammaren.

Af ifrågavarande hushållsräkningar framgår klart och oförtydbart,
att sockerkonsumtionen inom arbetareklassen är synnerligen stor. De
hushållsräkningar, jag lagt till grund för mina beräkningar, återfinnas
delvis i den statistiska undersökning om tobaksindustrien, som blifvit
till kammarens ledamöter utlemnad; derjemte har jag förskaffat mig
hushållsräkningar från åtskilliga arbetare vid verkstäder i Stockholm;
och det råder en ganska stor öfverensstämmelse mellan uppgifterna
från det ena och andra hållet angående sockerkonsumtionen. De hushållsräkningar,
jag gått igenom, uppgå till ett antal af 9 stycken;
familjemedlemmarnes antal har vexlat mellan 3 och 8 personer. För
en familj här i Stockholm, bestående af man, hustru och ett barn —
mannen är arbetare vid en mekanisk verkstad — uppgår sockerkonsumtionen
till 26 kilogram per år; tullen derpå utgör 8 kronor 58 öre,
förbrukningen per individ 8,7 kilogram, skatten per individ 2 kronor
86 öre. En familj på 5 personer har förbrukat 104 kilogram per år;
tullen derpå utgör, efter 33 öre per kilogram, 34 kronor 32 öre; förbrukningen
per individ 21 kilogram, skatten per invid 6 kronor 86
öre. Ett annat hushåll på 6 personer har likaledes konsumerat 104
kilogram per år; tullen derpå utgör 34 kronor 32 öre, förbrukningen
per individ 17,3 kilogram, skatten per individ 5 kronor 72 öre. Men
jag skall ej trötta herrarne med att läsa upp hela denna lista, utan
blott uppgifva resultatet af beräkningarna. Det är, att förbrukningen
per individ i medeltal utgör 16,82 kilogram raffinad, hvilket motsvarar
18,67 kilogram råsocker per individ. Detta resultat stämmer nära
öfverens med den uppgift, som lemnats af herr Fredholm, enligt
hvilken förbrukningen per individ utgör 19 kilogram råsocker. Det
är således alldeles tydligt, att sockerkonsumtionen inom arbetare -

Angående
afskaffande
af hvitbetssockertittverkningsofgiften

m. fn.
(Forts.)

N:o 31.

Angående
afskaffande
af hvitbetssockertillverkningsafgiften

m. m.
(Torta.)

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

klassen fullt uppgår till medeltalet, hvadan man ej med fog kan
påstå, att det är de förmögnare klasserna, som företrädesvis konsumera
socker, utan förbrukningen deraf utbreder sig jemnt öfver hela
befolkningen. Jag vill tillägga, att af de familjer, hvilkas hushållsräkningar
jag undersökt, kommer 1 på Göteborg, 1 på Malmö, 1 på
Hudiksvall och 6 på Stockholm. Skatten per individ utgör i medeltal
5 kronor 54 öre, hvilket nära öfverensstämmer med herr Fredholms
uppgift i hans motion, enligt hvilken skatten uppgår till omkring
5 kronor per individ i medeltal.

Då nu, såsom af det anförda torde framgå, sockerkonsumtionen
i arbetavehem i medeltal uppgår till 2 kilogram i veckan, kan sockret
ej betraktas såsom enbart ett njutningsmedel, utan är alldeles bestämdt
ett näringsmedel; och jag tror, att man har anledning glädja
sig deröfver. Jag vill i detta hänseende åberopa ett nyss af herr
Byström citeradt yttrande af en kammarens ledamot, doktor Björck,
samt derjemte erinra om det af läkare allmänt vitsordade faktum, att
socker är ett synnerligen lättsmält och närande födoämne. Dess näringsvärde
står i jemnhöjd med fettets; det gifver nemligen såsom
detta 4% värmeenheter, men är vida mera lättsmält. I synnerhet för
barn är det ett särdeles värdefullt näringsmedel. Deraf kan man
förklara det faktum, att arbetarefamiljer med 3 — 5 barn kunna konsumera
2 till 3 kilogram socker i veckan och utan att knota betala
den dryga skatten af 34 kronor per år och derutöfver.

Nu säger herr Petri, att någon klagan öfver denna beskattning
ej från allmänheten försports. Naturligtvis, från den allmänhet, jag
vändt mig till för att få de uppgifter jag nu meddelat, har ingen
klagan försports — helt enkelt derför att de ej veta, hvarför penningarna
icke räcka till. Men att klagomål ej saknats är väl oförnekligt,
då här i Riksdagen från 1896 till nu hvarje år motionerats om
denna skatts borttagande, och Andra Kammaren har sjelf framstält
klagomål, då den förra året beslöt en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
sockeracciscns afskaffande.

Emellertid, vore denna konsumtionsskatt den enda, som tyngde
på våra arbetarefamiljer, skulle man ej hafva så mycket att säga
derom, ehuru redan 34 kronor ej är så litet för en arbetare med en
stor barnskara att försörja. Men ställer man in den utgiften i ramen
af de öfriga indirekta skatterna, får man en tafla, som blir ganska
belysande. Jag har tillåtit mig att i de hushållsräkningar jag granskat
äfven se efter, huru mycket dessa arbetarefamiljer fått betala i
indirekta skatter, och jag tror, att det för kammaren kan vara af intresse
att få del äfven deraf. Det af mig förut omnämnda hushållet
på 3 personer betalar i samfäld indirekt skatt 58 kronor; ett hushåll
på 5 personer erlägger en indirekt skatt af 96 kronor, ett hushåll
på 6 personer 119 kronor, ett hushåll på 5 personer 111 kronor, ett
hushåll på 6 personer 122 kronor, ett hushåll på 7 personer 138 kronor;
— ören oräknade. Samtliga dessa familjer äro bosatta i Stockholm.
En tobaksarbetarefamilj i Göteborg, bestående af 8 personer,
betalar i indirekt skatt 139 kronor; en tobaksarbetarefamilj i Malmö,
bestående af 7 personer, 193 kronor; en tobaksarbetarefamilj i Hudiksvall,
bestående af 8 personel1, 149 kronor. En så stor indirekt årlig

Onsdagen den 28 Mars, e. m. 23 N:o 31.

skatt utkräfves af arbetarefamiljerna i vårt land för deras födoämnen. Angående
Att märka är, att vid beräkningen allt hvad dryckesvaror heter eliminerats;
icke heller har jag medräknat den eventuella skatten på ''ockertillskodon
och kläder. I medeltal utgör den indirekta skatten per indi- verkningsvid
för dessa arbetarefamiljer 20 kronor 52 öre. Ju större familjen af giften
är, dess större blir den indirekta skattebördan; det blir — såsom m- mherr
Ifredholm yttrat om sockerskatten — »en progressiv beskattning (Forts.)
nedåt» i stället för, såsom man enligt Riksdagens uttalande 1892 kunde
ha rätt att vänta, en progressiv beskattning uppåt.

Utskottet menar, att denna skatt ej vore känbar för de skattdragande.
Men det är ju alldeles tydligt, att den för en person med
små inkomster och stor familj måste kännas ganska tryckande. Jag
skall tillåta mig att ur de hushållsräkningar jag genomgått anföra
ett särskildt exempel. En snusmalare i Hudiksvall med en årsinkomst
af 796 kronor 50 öre enligt officiella uppgifter eller 15 kronor
i veckan enligt egen uppgift, måste betala en sockerskatt på 59 kronor
om året, under det hans indirekta beskattning i dess helhet utgör
149 kronor. Alltså 59 kronors sockerskatt af en arbetarefamilj med
15 kronors inkomst i veckan — är det rimligt?

Jag har endast velat delgifva kammaren dessa små meddelanden
och beräkningar. De synas mig gifva fullgoda skäl för den förberedande
åtgärd till sockeraccisens afskaffande, som nu är ifrågasatt,
till och med alldeles oberoende af de högre statsekonomiska synpunkter,
som af bevillningsutskottets vice ordförande så talangfullt förfäktats
och till hvilka denna kammare förlidet år bekände sig, då
den beslöt en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till herr Fredholms reservation.

Herr Pantzarhielm: Herr talman, mina herrar! Jag har alltid
tänkt för mig sjelf, när jag under den tid jag tillhört riksdagen år
efter år läst motionerna och hört diskussionerna angående denna
skattelindring: »Ja, lofven är god, men hållen är bättre.» Lofven
omfattar ju enligt dessa herrars åsigt, att allmänheten skulle beredas
tillfälle att erhålla sockret billigare, och derom kan ju icke vara
annat än godt att säga. Men för att allmänheten skall hafva verklig
nytta af det billiga priset fordras, att det innebär en verklig skattelindring,
så att man icke strax är färdig att, sedan denna skatt blifva
upphäfd, lägga skatt på andra konsumtionsartiklar, eller — med
andra ord — att gifva med ena handen och taga tillbaka med den
andra. Man har också såsom ett löfte talat om, att det skulle uppstå
en ny industrigren i vårt land. Men jag vill fråga: anse herrarne
verkligen Sverige vara ett fruktproducerande land af den betydelse,
att det skulle kunna mata några afsevärda fabriker för tillverkning
af marmelader och sylter? Jag tror det icke, ty äfven om vi
skulle kunna använda ett par hundra tons socker för att sylta
»kröser», så blefve det icke någon vidare industri att tala om.

Men när man nu talar om denna skattelindring förmodar jag,
att man också vill taga hänsyn till fabrikanterna, emedan man väl
bör göra detta i en så pass stor industri. Jag känner icke närmare
flertalet fabrikanters åsigter, men jag känner åsigterna hos ett par;

N.o 31.

Angående
afskaffandt
af hvitbetasockertillverkningsafgiften

m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

och jag vill icke säga, att dessa ställa sig precist afvisande emot det
föreliggande förslaget. Men det är ju tydligt och klart, att dessa fabrikanter
fordra och att de hafva ratt att fordra, att, om man gör en
förändring, densamma också skall blifva bestående. Det vill med
andra ord säga, att statens inkomster skola vara af den beskaffenhet,
att icke en vacker dag förr eller senare inkomsterna gått ned och
staten kommer på den idtin att å nyo pålägga denna skatt. Ty då
kan denna stora industri hafva kommit in i banor som göra, att införandet
å ny o af skatten kan blifva ödesdigert, och det är väl icke
meningen. Vi hafva — enligt mitt förmenande — af den auktoritet,
som bäst bör kunna inse statens affärsställning, hört och likaledes
sett det i utskottets betänkande, att staten icke kan undvara denna
stora inkomst, som man nu vill taga bort. Yi se också, hurusom den
ena reservanten säger rent ut, att vi endast komme att utbyta denna
konsumtionsskatt emot andra; och till och med herr Fredholm säger i
sin motion på tal om den stora skattelindring för svenska folket, som
härigenom skulle uppstå, att derigenom »skulle vinnas 27 °/0 större förmåga
att med annan skatt ersätta denna statsverkets förlorade inkomst».
Det vill — med andra ord — säga, att äfven herr Fredholm
om icke direkt så dock indirekt ställer sig tviflande, huruvida staten
skulle kunna undvara denna inkomst.

Jag talade nyss om marmeladtillverkning och sylttillverkning. Vill
man göra något för denna industri, då tror jag att man i första rummet
bör se till, att vi få en förnuftig lagstiftning rörande saccarin. Det finnes
nemligen något som heter saccarin, som införes tullfritt såsom medicinalier
och som genom apotekarnes försorg sprides ut i landet och användes
vid fabrikation af lemonader och sylter etc. Jag har här ett
utdrag af analyser för utredande af saccarinets närvaro i närings- och
njutningsmedel. De äro gjorda vid laboratorier i Alnarp, Örebro, Göteborg,
Gefle, Skara, Halmstad, Kristianstad, Jönköping och Stockholm
och omfatta 260 prof. Af dessa 260 prof har 52,7 °/0 innehållit saccarin
47,3 procent varit saccarinfria; således öfver hälften tillverkade med
saccarin. Jag har mig bekant, att en leverans af s. k. hallonsaft till en
lägerplats vid undersökning befans innehålla icke alls saft af hallon
utan var en tillverkning af saccarin, vatten och essence. Essencer
och saccarin beredas hufvudsakligast i Tyskland. Der är det genom
en lag, som antogs den 6 juli 1898 absolut förbjudet att använda
saccarin eller något annat af de konstgjorda sötningsmedel, som gå
i handeln under olika namn, vid tillverkning af näringsmedel. I
Frankrike, Italien och Ryssland är det förbjudet att tillverka och
införa saccarin. I Holland, Spanien, Portugal och Österrike är saccarin
belagd med hög införselstull. 1 Danmark får man använda saccarin,
men med vilkor att etiketten gifver tillkänna, att saccarin ingår
i tillverkningen. Saccarinet har ett mycket högt sötningsvärde. Det
är 550 eller enligt andra uppgifter 500 gånger sötare än socker, och
priset är en niondedel af sockrets''pris. Jag har sökt att få någon
bestämd uppgift om införseln till vårt land af saccarin under sista
året men icke hunnit ännu få det. Men om vi antaga, att det införes
10,000 kilogram saccarin om året, så representerar det 5 millioner
kilogram socker; och det är lätt att inse, att der går staten miste

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. ra.

om sin skatt på dessa 5 millioner kilogram socker, sockerproducenterna
gå miste om afsättning för motsvarande belopp och de landtman,
som odla hvitbetor, gå slutligen miste om att få odla en motsvarande
mängd hvitbetor. Jag tror, att detta är en vigtig sak, och
att det är skäl för de herrar, som ifra för denna nya industri och
äfven intressera sig för sockerindustrien, att tänka på och taga frågan
om saccarinet under ompröfning.

Vi hafva ju till vårt förfogande kanske flera siffror och utredningar
än vi egentligen kunna smälta. Men jag har hittills förgäfves
sökt i utskottets betänkande eller i de anföranden, som här hållits,
efter någon utredning, som närmare behandlar sockerfrågans ställning
på verldsmarknaden — i det stora hela, hvilket dock är af ganska
stor vigt att taga hänsyn till, då man vill åstadkomma en ändring i
en sockerbeskattningslag. Jag har i en tysk tidskrift, som heter
»Zeitschrift fur Socialwissenschaft» läst ett föredrag, som af en af
Tysklands förnämste statsekonomer professor Julius Wolf i Breslau
hållits vid ett landtbruksmöte i samma stad, ett föredrag, som
professorn kallar: »Cubas eröfring af Förenta Staterna och den europeiska
sockerindustriens framtid». Han säger der i inledningen:
»Härmed har enligt sakkunniges samstämmande utsago en ny epok
kommit för denna industri, en epok af het och förbittrad kamp om
betsockerindustriens fortvarande existens inom hittillsvarande gränser.»
»Inom alla fackkretsar», säger han vidare, »är man enig derom att
efter kriget sockerproduktionen på Cuba, uppburen af de gynsammaste
naturliga hjelpkällor inom den allra närmaste tiden skall vinna
en kolossal utveckling och medföra en konkurrens på verldsmarknaden,
som de öfriga sockerproducerande länderna svårligen kunna
uthärda.» Och han tillägger, att han icke kan se någon möjlighet
att undgå detta. För att klargöra saken uppställer han för sig till
besvarande trenne frågor. Först uppställer han den frågan: När
skall Cuba kunna blifva färdigt att åter inkasta på sockejmarknaden
samma qvantitet socker, som det lemnade före kriget? Åtgången åt
socker i Amerika var år 1898 cirka 42 millioner centner å 50 kilo.
Råmaterialet till denna stora produktion tog Amerika dels från Louisiana
och dels från Cuba, från det sistnämnda omkring hälften eller
20 millioner centner. Då insurrektionen utbröt på Cuba, nedgick
sockerproduktionen under det spanska skräckväldet så mycket, att
Cuba endast producerade 4 millioner centner i stället för de 20, som
producerats förut. Det blef då brist på den amerikanska marknaden,
och Amerika måste fylla sitt behof från annat håll, hvilket skedde
hufvudsakligen från Tyskland. Från Tyskland exporterades 1898
till Amerika omkring 15 millioner centner råvara ä 50 kilogram.
Nu resonerar professorn som så: Af statistiska uppgifter finna vi,

att under första året, sedan kriget slutat, Cubas sockerproduktion
ökades från 4 millioner centner till 6 millioner. Under det andra
året steg den från 6 millioner till 9 millioner, alltså med 8 millioner
centner. Med en sådan ökning om året skulle vi således från Cuba
få år 1900 12 millioner centner, år 1901 15 millioner, år 1902 18
millioner och 1903 21 millioner. Således skulle Cuba inom 4 år
åter hafva kommit upp till den högsta förutvarande produktionsmängd.

Angående
afskaffande
af hvitbetssockertillverknxngsafgiften

m. m.
(Forts.)

N:o 31. 26 Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Angående Som den andra frågan uppställer professorn: hvilka verkningar

ufStbets- Ska11 nu detta medföra? Jo, säger han, om den inbördes konkursockertill-
rensen mellan de nu befintliga sockerbruken skulle tillåta, att sockerverknings-
fabrikationen hölle sig inom nu befintliga gränser, skulle man kunna
af giften tänka sig, att de 15 millioner centner, som komma att från Amerika
m■ m• återkastas på den europeiska marknaden — den förutvarande exporten

(Forts.) från Tyskland —, skulle kunna blifva på någ ot sätt använda, så att
faran icke blefve så stor. Men säger han vidare: äfven under förutsättning
af en mycket stigande konsumtion och under antagande att
produktionen icke skulle ökas utan hålla sig inom nuvarande gränser,
är dock redan nu förhållandet i Tyskland sådant, att Tyskland tillverkar
omkring 35 millioner centner men icke konsumerar mera än
omkring 14 millioner. Det finnes således redan nu ett stort öfverskott
på den europeiska marknaden, och då är det fara, att dessa
nya millioner centner, som skulle komma in på marknaden, skulle
nedtrycka prisen. Oaktadt man i afseende på de tekniska resurserna
för fabrikationen står på lägre ståndpunkt i kolonierna än vid
hvitbetssockerfabrikerna i Europa, anser professorn likväl, att råmaterialet
skall kunna framställas billigare i kolonierna än i Europa
och följaktligen också säljas billigare; och då kommer ytterligare
socker att kastas in på den europeiska marknaden och ytterligare
nedtrycka priset. Han har räknat ut, säger han, att med endast en
minskning af 2 mark per centner Tysklands nuvarande 400 fabriker
skulle drabbas af en förlust af 70 millioner mark.

Som tredje fråga uppställer han för sig: är det troligt, att, när
med amerikanskt kapital och under amerikanskt välde Cuba åter
kommit i ordning med sin sockerproduktion, det skall stanna, när
det hunnit till samma ståndpunkt som före kriget? För att belysa
denna fråga anför han, att på Cuba äro icke mer än 8 procent af
jorden under kultur; två tredjedelar af Cuba äro beväxta med skog,
och resten utgöres af icke fullt odlad jord. Han drager deraf den
slutsatsen, att med de på grund af klimatiska förhållanden och jordens
godhet lyckliga förhållanden, som existera på Cuba, denna ö
snart skall hafva kommit till den point, att den producerar vida mer
än förut, och då blir förhållandet ännu värre.

Jag tror, mine herrar, att detta är saker, som man litet grand
får tänka på, när man vill kasta sig in på en så genomgripande reform
af hvitbetssockerbeskattningen, som här är i fråga. För min
enskilda del har jag naturligtvis ingenting emot, om man kan skaffa
billigare socker. Jag har heller ingenting emot, om man kan få i
gång fabriker för marmelad, sylt etc. Men med afseende å frågans
nuvarande läge och då jag för min enskilda del anser, att sockerbruksindustrien
i vårt land är så djupt ingripande i hela vårt näringslif,
att man bör tänka sig för mer än en gång, innan man gör några
rubbningar, får jag, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre von Fnör ring: Herr talman, mina herrar! Ändamålet
med borttagandet af sockerskatten är att göra sockret billigare, och det
ändamålet ar ju lofvärdt och godt. Men huruvida den goda verkan deraf i
ekonomiskt hänseende,som man förespår för såväl individerna som landet

Onsdagen den 28 Mars, e. m. 27 N:o 31.

i allmänhet, särskildt med afseende å den industriella verksamheten, Angående
i sjelfva verket skall komma att visa sig, derom kan man vara ganska

tveksam. sockertill Den

senaste talaren på stockholmsbänken beräknade, att så och Verkningsså
mycket penningar skall ett arbetarehushåll inbespara på sin socker- afgiften
konsumtion, om skatten på socker borttages. Ja, det kan ju möjligen *”■

hända, att så sker; men det kan också hända, att det köpes så myc- 1 or 9-ket mer socker till detta hushåll. Man har anledning att föreställa
sig denna möjlighet, då utvecklingen visat sig gå i den rigtningen,
att ju billigare sockret är, desto mer konsumeras af denna vara. Jag
vill emellertid icke fästa något afseende vid detta inkast, utan erkänner
villigt, att det i och för sig icke har någon större betydelse.

Om blott sådana motskäl funnes, skulle vi nog komma öfverens.

Men det finnes ett annat skäl, som här påpekats af en talare, ett skäl,
som ovilkorligen måste göra många bland oss betänksamma i frågan,
det skälet nemligen, att staten knappast har råd att förlora en så
stor inkomst, som här är i fråga. Det är i sanning icke någon obetydlig
penningsumma. Ty det gäller icke allenast sockeraccisen,
utan det gäller äfven en del af de tullinkomster, som staten erhåller
för det importerade, raffinerade och oraffinerade sockret, emedan en
del af tullen på sockret ju skulle afskaffa i samband med borttagandet
af sockeraccisen. Summan går till 9 å 10 millioner kronor. Man
hänvisar på de stora öfverskott i statskassan, som för närvarande finnas;
och jag fruktar, att man föreställer sig, att dessa skola alltjemt
fortfara. Enligt min mening skall en ebb snart inträffa efter
det störa tillflödet till statskassan. Det finnes åtskilliga tecken, som
tala derför. Så hafva vi t. ex. sett inkomsten af våra jernvägar på
senare tiden aftaga, och det finnes äfven andra tecken.

Derjemte hyser jag fruktan, att vid nästa riksdags slut vi komma
att få se, att af de stora öfverskotten det icke finnes så mycket
odisponeradt. Vidare kunna vi vara förvissade om, att statsutgifterna
allt framgent skola stiga i ganska stark progression. Vi hafva militära
kraf, som fordra mycket. Vi hafva embetsmännens löneförbättringar,
som i dag varit föremål för kammarens behandling och hvilka
med all sannolikhet skola återkomma och äfven förr eller senare
genomdrifvas — jag fruktar med ännu högre belopp, än som nu varit
i fråga. Det är äfven utsigt till ökade utgifter på andra områden.

Vi säga nog till oss sjelfva, att vi skola vara sparsamma. Men
hvar och en af majoriteten — eller åtminstone de flesta — resonnerar
nog ofta så: vi skola icke spara på detta område, ty det intresserar
mig särskildt och här behöfvas ökade anslag; utan vi skola spara på
andra områden. Men det är lätt att förstå, att, när de flesta resonnera
på det sättet, blir följden den, att sparsamheten på det hela
taget icke bär så stora frukter. Måhända vill man säga: låtom oss
taga bort sockerskatten nu; behöfva vi den sedan, kunna vi pålägga
den å nyo eller också sätta någon annan skatt i stället. Jag hyser
dock den uppfattningen, att ett förnyadt påläggande af sockerskatten,
sedan den en gång blifvit borttagen, näppeligen kan komma att ske.

Jag vill icke saga, att det i formelt hänseende, om jag så får saga,
möter något hinder, i synnerhet om man öfvergår till en annan form

N:o 31.

Onsdagen den 28 Marg, e. m.

sockerbeskattningen, nemligen produktbeskattning i stället för
af hvitbeta- mater\aliebeskattning, men det kommer med all sannolikhet att uppsockertill-
re8a s*g andra hinder deremot. Sockret blir billigare, derigenom att
verknings- skatten tages bort; det blir det närmaste resultatet. Ett förbilligande
af gisten af sockret ökar åter konsumtionen; derom kunna vi äfven vara öfver”*■
m\ ens- Men ökas konsumtionen, så komma också flera sockerfabriker
(Forts.) aj.t vaxa Upp Qgh en större areal af mark att apteras till odling af
hvitbetor. Om man sedan skulle vilja åter pålägga sockerskatten, är
det ju naturligt, att konsumtionen komme att minskas, men minskas
konsumtionen, så uppstår sedan sannolikt ett öfverskott i produktionen,
hvilket icke så lätt kan disponeras. Följden kunde lätteligen
blifva ett sådant förhållande, som nu existerar i afseende å skotäbrikerna
i vårt land, d. v. s. en krasch. Jag tror derför, att vi icke
gerna kunna föreställa oss, att sockerskatten kan å nyo påläggas, sedan
den en gång blifvit borttagen. Man vill i stället hänvisa till andra
skatter. Den förste talaren på stockholmsbänken har talat om den
allmänna bevillningen. Jag har för min dol mycken smak för detta
beskattningssätt. Jag tror, att en högre beskattning bör rätteligen
genomföras med den allmänna bevillningen såsom grund. Det finnes
flere än jag, som hysa den åsigten, men på samma gång äro mycket
tveksamma, huruvida en sådan beskattning verkligen bör komma till
stånd med den bevillningsförordning, som vi för närvarande hafva.
Man fruktar nemligen helt naturligt för att pålägga en större bevillning,
när man ser, att den icke skulle träffa förmögenheten och rikedomen
på ett rättvist och säkert sätt. Man vill gerna först hafva en
ny bevillningsförordning.

Det finnes några indirekta skattetitlar, som äfven kunde komma
i fråga. Man har talat om bränvinstillverkningsafgiftens höjande.
Jag tror dock för min del, att detta icke skulle åstadkomma någon
synnerligen ökad inkomst för statsverket, om de goda ekonomiska
tiderna ginge tillbaka, ty det är sannolikt, att äfven konsumtionen åt
bränvin då skulle komma att minskas.

Vidare har det talats om höjd tobaksskatt. Ja, derigenom kunde
man möjligen skaffa staten en något större inkomst, i synnerhet
genom beskattning af en del tobak, nemligen cigarrer. Men så snart
det blefve fråga om att beskatta den tobak, som konsumeras af gemene
man, skulle herrarne få se, att det reste sig ett mycket starkt
motstånd mot förhöjningen af denna konsumtionsskatt.

Vidare återstå maltskatten och möjligen äfven några andra
skattetitlar. Maltskatten innebär ett fördyradt svagdricka; den innebär
äfven eu ökning af priset på ölflaskorna. Jag tror, att man säkerligen
kommer att göra ganska stora invändningar mot att sätta denna
konsumtionsskatt i verket. Säkerligen skulle större delen af denna
Andra Kammare, när det kommer till kritan, tveka mycket, huruvida
man borde fördyra dessa numera äfven för den lägre befolkningen
så vanliga konsumtionsvaror.

Då jag sålunda fruktar, att ifrågavarande 9 å 10 millioner komma
att ganska snart behöfvas för statsverket, vågar jag för min del icke
rösta för afskaffande af sockerskatten, oaktadt jag gerna skulle vilja
det. Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

N:o SL

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Herr Grefve Hamilton: Så vidt jag kunnat finna, kar den
föregående talaren endast upprepat, transskriberat och varierat hvad
utskottet vida klarare och koncisare anfört till stöd för sin hemställan.
Då jag antager, att herrarne läst betänkandet och hört hvad utskottets
vice ordförande yttrat, torde detta inlägg i debatten kunna lemnas
åt sitt värde.

Den ärade representanten för Landskrona yttrade i sitt synnerligen
intressanta anförande åtskilligt om den fara, som hotade särskildt
genom produktionsmöjligheterna på Cuba. Jag vet icke, om jag
missförstod honom, men i alla händelser tillåter jag mig fästa hans
uppmärksamhet uppå, att här icke är fråga om att minska tullskyddet;
och så länge vi icke göra det, torde vi befinna oss i samma ställning
som förut i fråga om den utländska produktionen.

Samme ärade talare sade äfven, att man borde betänka sig noga,
innan man borttoge denna skatt, enär, om man borttoge den, det
ovilkorligen skulle uppkomma en mängd nya industrier, och man
kunde sedan icke åter pålägga skatten, utan att skada dem. Jag
undrar, om han verkligen har rätt härutinnan. Kanske att jag äfven
i denna del missuppfattat honom, men i sådant fall är det flera än
jag som gjort det, ty äfven den siste ärade talaren berörde samma
passus. Då saken emellertid kommit på tal, tillåter jag mig fästa
uppmärksamheten derå, att, om man borttager en sådan skatt som
den ifrågavarande, följden blifver låga pris å varan och betydligt
ökad konsumtion. Men erfarenheten har visat att, sedan konsumtionen
ökats, man lätt kan pålägga en måttlig beskattning och derigenom
erhålla samma, till och med större inkomster än förut. Det
ligger således ingen fara uti att borttaga skatten. Detta i förbigående.

Det är ej heller för den orsakens skull jag anhållit om ordet,
och jag skulle icke begärt ordet alls, då jag ju står ensam om den
mening jag uttalat i utskottet, derest icke utskottets ärade vice ordförande
i sitt första anförande på ett vilseledande sätt kritiserat min
reservation. Jag är ju på det hela taget ense med honom i denna
fråga. I hufvudsak skilja sig icke våra åsigter i densamma. Jag är
särskildt fullkomligt ense med honom deri, att det icke är lämpligt
att bibehålla skatten derför att man tror, att staten möjligen framdeles
kan komma i behof af ökade skatter. Enligt min mening finnes
det för en sådan eventualitet icke någon lämpligare sparbössa än den
enskilde medborgarens ficka. Men, mine herrar, är det verkligen
så, att denna skatt måste bibehållas endast för att vi i framtiden
möjligen kunna få behof af den, då ställer sig saken ganska enkel.
Enligt min mening förhåller det sig beklagligtvis så, att vi redan nu
äro i behof af den. Bevillningsutskottets ärade vice ordförande har
i sin motion gjort en mycket intressant utredning, i hvilken han
söker ådagalägga, att, äfven om man icke haft hvitbetssockeraccisen
att tillgå, man likväl under de senare åren skulle kunnat uppgöra
statsregleringarne, utan att man behöft taga öfverskotten från föregående
år i anspråk. Ja, det är nog sant. Men dermed har man
icke bevisat något som helst. Det återstår att visa, att äfven de
följande årens statsregleringar skulle gå ihop, om man icke haft

Angående
afskaffande
af hvithet»-sockertUlverkningsafgifteu

m. m.
(Forts.)

N:o 31. 80 Omdagen den 28 Mars, e. m.

Angående denna tillgång och det torde allt falla sig svårare. Icke heller lär

hvitbeta- man kunna påstå, att dessa utgifter varit tillfälliga. Presidenten

sockertill- Waern har i sina motioner ådagalagt, att dessa utgifter, som man

verknings- kunnat täcka, tack vare öfverskotten, icke varit sådana, att man

afgiften kunnat vara af med dem. Äfven om de varit tillfälliga, ha de varit

m- m- sådana, som vi säkerligen ogerna underlåtit att göra. Men såsom

(Forts,) presidenten Wsern framhåller, har till en stor del den ökning i stats utgifter,

som uppstått och betäckts af öfverskotten, bestått i icke
tillfälliga, utan i stadigvarande utgifter. Under sådana förhållanden
får man allt tänka sig för två gånger, innan man tager bort skatten.
Och jag får säga, att då har för mig den frågan framstält sig: hvad
är det som här är hufvudsaken? Är det att hålla vackra tal för att
derigenom framhålla sin skattevänlighet? Eller är det att framställa
ett förslag, som har utsigt att gå igenom? För min del må jag saga,
att det icke gerna kan vara fråga om något annat än det senare, jag har
derför ansett, att, om frågan öfver hufvud kan komma på tal, man
bör i den skrifvelse, som till Kongl. Maj:t aflåtes, anhålla att Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och under hvilka vilkor hvitbetssockertillverkningsafgiften
skulle kunna afskaffas och, derest sådant
Jäv statens finanser Junnes erforderligt — jag ber att särskilt få
betona den sista satsen — fullständigt eller delvis ersättas af andra
konsumtionsskatter. Dervid har jag för min del — det erkänner jag
— i främsta rummet tänkt på maltdrycksbeskattningen, hufvudsakligen
derför att jag anser att det skulle vara eu stor lycka för landet
att få någon plausibel anledning att taga i tu med den frågan, hvari fenom

det blefve möjligt att, såsom det heter, frigifva svagdrickat.

förbigående sagdt, tillåter jag mig påpeka, att det antagligen var ett
förbiseende af den föregående ärade talaren, när han säde, att maltdrycksskatten
skulle komma att fördyra svagdrickat. Det gör den ju
icke, möjligen träffar den ölet. Vidare har man ju framhållit tobaken
såsom ett ypperligt skatteobjekt; och behöfves något mera, är utan
tvifvel för närvarande kaffe mera en lyxartikel än socker.

Jag har derför ansett, att, om man verkligen vill åstadkomma
något i denna fråga, man bör framställa ett yrkande, som vore mera
allmänt formuleradt och mera omfattande än utskottets hemställan.
Det är detta jag i min reservation sökt göra. Jag skall derför anhålla
att få yrka bifall till densamma, ehuru jag förstår, att, då jag inom
utskottet stått ensam om den meningen, den icke lär få mycken
genklang här i kammaren. Det är mig för öfrigt likgiltigt, ty frågans
öde är redan afgjordt. Det lärer nog icke komma i fråga annat, än
att kammaren vidhåller sin mening från i fjol och sålunda uttalar sig
för det rigtiga i den princip, som ligger till grund för de väckta
motionerna.

Herr Lundell: Vid de tillfällen, då sockerskatten förut varit
på tal, har jag alltid biträdt deras mening, som röstat för densammas
borttagande, och jag har fortfarande samma åsigt. Jag är öfvertygad
om, att detta skulle gagna sockerodlingen och dermed äfven jordbruket.
Det kan ju vara möjligt, att statskassan kan hafva svårt för
att afvara en så betydlig skatt, men jag tror i likhet med den före -

N:o 81.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

gående talaren, att, om så skulle vara förhållandet, man bör kunna
ersätta den med andra skatteobjekt.

En ledamot af bevillningsutskottet yttrade, att, om man borttoge
skatten, skattebeloppet möjligen icke skulle komma att besparas,
utan i stället användas antingen till användande åt mera eller till
inköp af andra förnödenheter. Ja, icke vore det så farligt, det föranledde
ju att lefnadssättet blefve förbättradt. Icke skall man väl
bibehålla en skatt, derför att, om den borttoges, de, som komme
att få fördel deraf, ej sparade beloppet. Huru skulle det då gå med
lefnadssättet, om man resonnerade som så, att hvad som icke besparades
utan åtginge för ens lefnadsbehof, skulle man lemna i skatt? Och om
man utbytte sockerskatten mot en ölskatt, skulle derigenom otvifvelaktigt
industri med fruktsyltning m. m. komma att befrämjas. En
talare på skånebänken yttrade i fjol, att saft och vatten vore en

Gudadryck i jemförelse med spritdrycker. Jag är af samma mening.

ag tror derför, att man bör söka förekomma den oegentligheten att
ha skatt på en sådan dryck som saft och vatten, medan ölet är skattefritt.
Den saken kan hafva sitt särskilda intresse, om man ser den
från nykterhetens synpunkt. Jag har icke hört, att någon blifvit
rusig eller galen af saft och vatten, men väl af öl.

Jag tror för öfrigt, att man för närvarande kan afvara det belopp,
som sockerskatten tillför statskassan, och att debet och kredit i alla
fall komma att gå ihop. Det kan ju tänkas, att denna skatt endast
bidrager till att göra en mängd onödiga utgifter.

En talare ansåg, att borttagandet af den ifrågavarande skatten
skulle öka sockerinförseln, enär sockerproduktionen i utlandet, i synnerhet
på Cuba, i framtiden skulle bli mycket stor och vålla en svår
konkurrens. Det är dock icke så alldeles säkert, att denna hans förmodan
är rigtig, åtminstone hvad Cuba beträffar. Ty vi veta, att
sockerproduktionen der hufvudsakligen har skötts med slafvar, som arbetat
för nära nog ingenting, och att produktionskostnaderna möjligen
kunna i stället der stiga, om slafarbetet upphör.

Jag är visst icke böjd för några spräng i det okända, men jag
anser, att man utan att behöfva befara detta kan gå med på grefve
Hamiltons reservation. Ty i den är det ju endast fråga om en utredning,
huruvida hvitbetssockertillverkningsafgiften skall kunna afskaffas
och, derest sådant för''statens finanser finnes erforderligt, ersättas
af andra konsumtionsskatter.

Jag yrkar derför bifall till grefve Hamiltons reservation.

Angående
afskaffande
af hvitbet»-sockertillverkningsafgiften

in. in.

(Forts.)

Herr Fredholm: Den talare, som näst efter mig hade ordet, upprepade
åtskilligt af hvad som förut blifvit anmärkt mot förslaget att
borttaga sockerskatten, nemligen behofvet af att öka statsverkets tillgångar,
af att vinna öfverskott och att behålla dem för framtiden o. s. v.
Mot hela detta resonnement vill jag göra två anmärkningar.

För det första vill jag anmärka, att en sådan uppfattning är alldeles
fullständigt stridande mot den åsigt, som gjorde sig gällande
år 1892, då Riksdagen och regeringen beslöto, att man icke skulle
gå till väga på det sättet vid ett framtida täckande af de skatter,
som det ökade försvaret toge i anspråk.

N:o 31. 32 Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Angående Den andra anmärkningen är den, att jag ej är öfvertygad om,
afskaffande ^ förfaringssätt, sådant som det bevillningsutskottet vid beräksockertill-
n*n&en bevillningarne under de senare åren användt, är med grundverknings-
Dgen öfverensstämmande. Vi veta alla, huru öfverskotten tillkomma.
af giften De tillkomma ju på det sätt, att bevillningsutskottet, som enligt
m. m. grundlagen har till åliggande att förslagsvis beräkna inkomsterna af
(Forts.) de särskilda bevillningarne, konseqvent beräknar dem för lågt, och
då utskottet, sedan detta är gjordt, skall opåmint föreslå bevillningens
ökande — om detta erfordras, eller dess minskande —- om sådant
kan ega rum, kommer aldrig någon minskning i fråga. Med bevillningen
menas här den allmänna bevillningen. Nåväl, om man gjort
som gruudlagen föreskrifver, d. v. s. förslagsvis beräknat inkomsten
af de särskilda bevillningarne i öfverensstämmelse med den erfarenhet,
som under föregående år blifvit vunnen, skulle det ej ha blifvit
någon plats för den allmänna bevillningen. Derför att man då skulle
blifvit tvungen att stryka denna, har man beräknat inkomsterna på
de andra bevillningarne så lågt, att det ej låter försvara sig, om man
nemligen skall beräkna de framtida inkomsternas storlek på grund
af de närvarandes. Detta är de två anmärkningar jag har att göra
emot den uppfattning, som den ärade ledamoten i bevillningsutskottet
sökte göra gällande.

Eepresentanten för Landskrona hade också åtskilliga invändningar
att göra. lian började med att säga, att »lofven är god, men hållen
är bättre». Jag förmodar, att han dermed menade, att det cj är så
säkert, att vi få billigare socker, derför att vi taga bort accisen. Jo,
det få vi, om vi nemligen samtidigt sänka tullen med ett accisen
motsvarande belopp. Göra vi icke det, utan göra som herr af Burén
vill, då kan motsatsen inträffa. Sänka vi deremot tullen med ett
accisen motsvarande belopp, kan man vara öfvertygad om, att utländingen
nog drar försorg om, att vi få socker till så billigt pris
som tullen medger.

Vidare trodde den ärade representanten ej, att vi i vårt land
hade frukt, som skulle kunna lämpa sig till konservering. Om han
dermed menade, att vi på verldsmarknaden ej skulle kunna uppträda
med våra fruktsorter i konkurrens med aprikoser och persikor, så
kan detta ju vara möjligt. Den frukt vi hafva, anse vi dock vara
god nog för oss om sommaren. Och anse vi oss nöjda med den om
sommaren, så bör den kunna duga äfven om vintern. Nog skulle
vi i sådant syfte kunna konservera den sjelfva. Och hvad ringaktningen
af skogsbären beträffar, så må det vara talarens uppfattning
om dem. Utländingarne ha dock en annan åsigt. Det visar exporten
af dem: den ökas år från år. Förtjensten skulle dock kunna blifva
större, om vi kunde skicka ut dem i förädladt skick.

Samme talare hade äfven en invändning att göra mot skattens
borttagande ur statsekonomisk synpunkt. I detta hänseende stödde
han sig på bevillningsutskottets auktoritet. Ja, det är ju mycket
vackert gjordt af honom! Den auktoriteten skall dock icke — så
vidt jag förstår — kunna utöfva någon inverkan på tänkande folk,
ty någon bevisning för hvad utskottet påstått har icke lemnats, och
hvad utskottet derom sagt har blifvit vederlagdt.

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. ra. 3

Hvad saccarin beträffar, ha vi en omständighet att taga i betraktande,
och det är, att saccarinet ställer till mycket stort — om jag
eå får säga — ofog för sockerindustrien, derigenom att saccarin i
afsevärd mängd införes i landet. Talaren kunde ej angifva storleken
af importen. Jag vill derför hänvisa till agrarföreningens förhandlingar
år 1899, der uppgifter i detta afseende finnas att tillgå. Der
beräknas, att det saccarin, som införes i landet, undantränger sockret
högst betydligt. Jag kan ej påminna mig, huru många tusen tons
socker det införda saccarinet beräknas motsvara; jag lade det ej på
minnet, då jag ej hade tillfälle att granska beräkningarne. Säkert
är i alla fall, att sockerproduktionen lider högst betydligt deraf, att
saccarin får tullfritt införas — ja, jag mins ej heller säkert, om
saccarin får införas tullfritt — men jag tror det. Kunde man förhindra
användningen af saccarin, skulle man få ett ytterligare plus
till utvecklingen af den af oss alla så varmt omhuldade sockerindustrien.

Derefter lemnade talaren en utredning om sockerfrågans ställning
på verldsmarknaden, hvarvid han särskildt uppehöll sig vid förhållandena
på Cuba, emedan han ej sett den sidan af saken förut hafva
blifvit upptagen till behandling. Med hänsyn dertill ber jag att få
hänvisa till protokollet i Första Kammaren af den 18 mars 1899, der
herr Philipson uttalar sig just derom. Den sidan af saken anser
jag dock ligga fullständigt, utanför denna fråga, ty de må i utlandet
göra, huru de vilja med sitt socker, så behöfva dock vi icke alls
bekymra oss derom. Visar det sig nemligen, att för mycket socker
inkommer i landet, så höja vi endast tullen, tills vi finna, att det
kommer in så mycket socker, som vi anse behöfligt, och detta är alldeles
oberoende af huru förhållandena gestalta sig på Guba, Portorico,
Hawaji eller någon annanstans.

En talare på södermanlandsbänken framhöll som en olägenhet
af sockeraccisens borttagande, att konsumtionen af socker skulle
blifva större. Han stödde sig dervid på ett yttrande af mig, att ju
billigare sockret blir, dess mer konsumeras derutaf. Ja, hvad är det
för ondt i det? Socker är ju icke skadligt. För öfrigt bör en så
varm vän af näringarna vara belåten, om konsumtionen af socker
ökas. Derigenom blir det tillfälle att anlägga flera råsockerbruk,
hvilket betodlarne intressera sig för. Det blir en ökad inhemsk näringsverksamhet
på alla områden, som man bör uppmuntra. Häri
ligger således icke något motiv att motarbeta sockeraccisens afskaffande.

Vidare framkom äfven lian, liksom andra förut, med talet om
den stora förlusten för staten. Han bad, att man i det hänseendet
skulle besinna den förlust, staten skulle göra endast genom sänkandet
af tullen på socker. För min del ber jag få säga deremot, att importen
af socker verkligen är mycket liten. I min motion står tillika
angifvet, att den har visat sig bli allt mindre och mindre. Den är
nu reducerad till några hundra tons, hvadan förlusten genom tullens
sänkande väl icke kan bli så synnerligen stor. Det är sant, att tullinkomsten
för allt socker är ganska stor, men det är den, derför att
deri ingår eu högst betydlig del sirap. Tullen derå lär väl dock

Andra Kammarens Prof. 1900, N:o 31. 3

Angående
afskaffande
af hvitbetssockertillverkningsafgiften

m. rn.
(Forts.)

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Angående
afskaffande
af hvitbetssvckertiUverkningsufgift
en
m. m.
(Forts.)

bli qvar, ända till dess man lyckats bereda hushållssirap af melassen
vid sockerfabrikerna, hvilket ännu icke lyckats.

Vidare sade talaren, att har man en gång tagit bort accisen, kan
man icke pålägga den igen. Jo, nog kan man det, men jag hoppas,
att så icke skall ske, utan behöfs det ökad skatt, kan man ju taga
ut den på den direkta beskattningens väg, hvilket talaren icke heller
tycktes vara obenägen för.

Jag vill slutligen blott med ett par ord bemöta grefve Hamilton.
Med anledning af hvad jag åberopat i min motion derom, att det
icke vore nödvändigt att ha denna skatt för att få statsregleringen
att gå i hop, sade han: Ja, det gäller för det år, som varit, men hvem
kan veta, om följande statsregleringar också skola kunna gå i hop?
Hvem vet det? Ja, det vet naturligtvis ingen; åtminstone vet icke
jag det. Men det drager väl Kongl. Maj:ts regering försorg om, när
den framlägger statsverkspropositionen för följande år. Om den icke
går i hop, lär regeringen väl föreslå Riksdagen något sätt att täcka
bristen.

Jag skall icke upptaga herrarnes tid längre. Jag vill blott, tilllägga,
att när man i denna fråga icke fått några andra motskäl än
de, som blifvit här i dag presterade, synes det mig, att det för hvar
och en bör vara klart, att frågan är af den beskaffenhet, att den
kräfver sin lösning. Om den icke löses denna riksdag, blir det måhända
anledning att framkomma med nytt förslag till nästa, då herrarne
haft tillfälle att granska de skäl, som i dag framlagts mot
förslaget att borttaga sockeraccisen.

Herr Pantzarhielm: Herr talman, mina herrar! Som en generel
anmärkning skall jag tillåta mig säga, att det på sista tiden blifvit
herr Fredholms vana att med en viss förnäm öfverlägsenhet söka
förlöjliga sina motståndare. Jag tror icke, att hvarken den sak, som
föreligger, och ej heller herr Fredholms eget välbefinnande har godt
af sådant.

Herr Fredholm vände sig först mot mitt påstående, att lofven
är god, men hållen bättre, och sade, att jag med lofven väl menade,
att man icke skulle ha någon säkerhet för att få billigare socker.
Det menade jag icke. Jag menade naturligtvis, att man lofvade oss
billigare socker. Men för att detta skall blifva en verklig fördel för
. oss, måste man ha säkerhet för att man icke pålägger andra konsumtionsskatter
i stället och derigenom tager igen med ena handen
hvad man gifver med den andra.

Vidare yttrade sig herr Fredholm, som vanligt med mycken
sakkännedom, men undantagsvis utan att röra sig med några siffror,
om y>jruktem> i vårt land. Jag tillåter mig, då motsatsen icke blifvit
bevisad, fortfarande betvifla, att vi i vårt land ha tillgång till en så
stor fruktskörd, att den kan mata någon insyltningsfabrik af afsevärd
storlek.

Sedan fick jag förebråelser, derför att jag litade på utskottets
auktoritet. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten uppå, att de
anmärkningar, han rigtade mot utskottet, äfven träffade herr Fredholm
sjelf. Han är ju utskottets vice ordförande, och han började sitt an -

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

förande med att göra ganska grava anmärkningar mot utskottets sätt
att beräkna statsverkets inkomster.

Slutligen sade herr Fredholm sig icke med visshet veta — och
det gläder mig, att det finnes något på detta område, som han icke
har reda på — om saccarin vore tullfri. Jag vill då upplysa honom
honom om att den är tullfri och införes såsom apoteksvara. Den
har förut hit importerats utan att inregistreras. Först i juli 1898
blef det förordnadt, att den vid införsel skulle inregistreras, och jag
har här en uppgift öfver denna import för juli—november månader
nämnda år. Den visar, att under dessa månader infördes för ungefär

70.000 kronor och deraf öfver Malmö och Landskrona för omkring

40.000 kronor.

Grefve Hamilton sade, att det icke vore fråga om att taga
bort tullen på socker. Det må vara. Men man kan tänka sig, att
genom ökad tillförsel och konkurrens sockerpriset på verldsmarknaden
kan gå ned så långt, att med de exportpremier, som finnas i
flera andra länder, såsom t. ex. i Tyskland, Frankrike, österrikeUngern,
det, oaktadt tullen, skulle löna sig att införa socker.

Hvad samme talare trodde mig hafva sagt i fråga om svårigheten
att, sedan skatten en gång blifvit borttagen, å nyo pålägga
den, skall jag ej yttra mig om, då han var så vänlig och tog tillbaka
detsamma. Jag vill blott anmärka, att genom att åter höja
tullen en ny rubbning sker i skattesystemet.

Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Det torde med allt skäl kunna
sägas, att den föreliggande frågan i nationalekonomiskt hänseende är
af stor vigt för hela vårt land, och för min del har jag den uppfattningen,
att de väckta motionerna ha ganska stort fog för sig.

Det kan icke nekas till, att man i fråga om en så vigtig artikel
som socker, hvilket — man må säga hvad man vill — likväl i närvarande
stund är en nödvändighetsvara för vårt folk, bör söka att
skaffa den varan så billigt som möjligt, utan att derför den störa och
dyrbara industri förderfvas, som i detta fack uppstått i vårt land.
Fördenskull tror jag, att det icke alls vore orimligt, i fall man bifölle
de reservationer, som äro vidfogade detta betänkande, så att en fullt
opartisk utredning rörande denna fråga komme till stånd. Det kan
hända, mina herrar, att det kan komma en dag, då här föreligga
positiva förslag om borttagande af accisen och nedsättande af tullen
å socker, den dagen kan komma, då vi kanske minst vänta det, och
dessa förslag kunna vara omogna och outredda, men genom en gemensam
votering kunna de dock förderfva en hel industri, och det vore
enligt min mening synnerligen olyckligt för oss. Med detta har jag
motiverat, hvarför jag kan vara med om en utredning, men ej om
ett förslag, hvilket, såsom det nu föreliggande, kommit fram utan
någon vidare utredning.

Det nämndes af en föregående talare, att sockret naturligtvis
kunde skaffas billigare, om man toge bort accisen och nedsatte tullen
till ett motsvarande belopp. Men det kan hända, att man genom au
taga bort accisen och nedsätta tullen till ett motsvarande belopp
skulle förstöra hela sockerindustrien, och ett sådant förfarande torde

Angående
afskaffande
af hvithetdsoekertiilrverkning*-afgiften

m. m.
(Forts.)

N:o 31. 36 Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Angående icke — som jag nyss sade — vara rigtigt. En fullkomligt opartisk
ibets- °C^ allsidig utredning skulle deremot visa, i hvad mån såväl ett
sockertill- borttagande af accisen och en nedsättning af tullen skulle kunna ske,
verknings- som ock hvilken annan konsumtionsskatt skulle sättas i stället, ty
af giften det kan icke bestridas, att så långt som vi nu kommit på anslagsm.
m. vägen, behöfvas andra konsumtionsskatter i stället för skatten å socker.
(Forts.) jag skulle visserligen för min del hellre se, att den direkta beskattningen
mera tillämpades, än hvad nu är förhållandet. Men det bör
naturligtvis vara en viss gräns äfven i fråga om den direkta beskattningen,
så att man ej der vid lag går allt för långt, utan ser till, att
det i alla afseenden blir rimligt.

Enligt min mening bör en utredning i detta afseende äfven
baseras på en annan omständighet. När denna fråga varit på tal
här i Riksdagen, har det ofta yttrats, att om man gör sockret billigare,
blir konsumtionen deraf större, derför att vi då skulle kunna använda
socker i fråga om marmeladtillverkning, syltning m. m. till export,
samt att vi då äfven skulle kunna tillgodogöra oss våra skogsbär
o. s. v. Ja, det är nog rigtigt, men jag vill erinra herrarne om att
vi stå i begrepp att besluta inrättande af frihamn och frilager, och
jag hemställer, om herrarne verkligen tro, att, i den händelse vi få
frihamn, ett enda skålpund svenskt socker kommer att användas till
marmelad eller syltning på den platsen. Jag tror det icke. Frihamnen
gör sockret tullfritt, och derför kan icke vårt dyrare socker användas
vid fabriker och andra anläggningar i större skala för export.

Jug har med detta endast velat säga, att jag icke skulle hafva
något emot en utredning rörande denna fråga. Jag anser derför
också, att man icke bör göra någon åtskilnad i afseende å de två
reservationerna, ty om en skrifvelse kommer till stånd, bör man
naturligtvis taga i betraktande det, som förekommer såväl i den ena
reservationen som i den andra. Jag har emellertid velat uttala mina
farhågor för en sådan åtgärd som att på rak arm antaga ett outredt
förslag, som kan framkomma från enskild motionär.

Jag har för närvarande icke något yrkande att göra, ty förslaget
är för denna riksdag fallet genom Första Kammarens redan fattade
beslut. Jag skulle för min del helst ha velat få till stånd en fullständig
utredning i frågan.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Friherre von Knorring: Jag har begärt ordet endast derför,
att herr Fredholm syntes hafva missuppfattat mitt yttrande om ökningen
af konsumtionen af socker samt af hvitbetsodlingen. Han trodde,
att jag beklagade ett sådant förhållande, och gjorde sig lustig öfver
att en protektionist — jag minnes nu icke, hvilket uttryck han använde
— beklagade något sådant. Nej, herr Fredholm, det gjorde
jag visst icke. Tvärt om, jag är mycket belåten med den utveckling
och utsträckning, vår industri tagit eller kan komma att taga. Men
saken är den, att när det gäller cn fråga, som mycket intresserar
herr Fredholm, är han nästan som en ung orre, som spelar.

Herr Fredholm yttrade något om bevillningsförordningen och
sade: då ändra vi bara bevillningsförordningen. Ja, det kan man

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

N:o 3L

säga om hvilken ändring som helst; men man får väl tänka på, att Angående
det kan gå åt ganska lång tid, innan ändringen blir genomförd; —
det beror sannerligen hvarken af herr Fredholm eller mig att ändra
bevillningsförordningen, utan det är många samverkande krafter, som verkningsskola
utföra sådant. Det går icke så lätt för sig som herr Fredholm afgiften
tror. m- m Jag

vidhåller mitt yrkande. (Forts.)

Herr Olsson i Sörnäs: Som herrarne nogsamt torde erinra
sig, blef ifrågavarande skrifvelseförslag redan i fjor af denna kammare
antaget. Det är ju nu icke fråga om att direkt taga ur statskassan
dessa mycket omordade tio millioner kronor, utan frågan gäller ju
blott att få en opartisk utredning genom att hänskjuta frågan till
Kongl. Maj:t.

Då jag redan i fjor var af den åsigt, att en dylik utredning borde
verkställas, vill jag nu endast förklara, att jag fortfarande är af samma
åsigt; och ber jag derför, herr vice talman, att få yrka bifall till den
af herr Fredholm med flere afgifna reservation.

Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. Derunder hade
yrkats l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) afslag å utskottets
hemställan och bifall i stället till den af herr Fredholm afgifna
reservation, 3:o) afslag å utskottets hemställan och bifall i stället
till den af grefve Hamilton afgifna reservation. Herr vice talmannen,
som nu gaf propositioner å dessa yrkanden, fann förstnämnda yrkande
vara med öfvervägande ja besvaradt. Som votering likväl begärdes,
blef nu, sedan till kontraproposition antagits bifall till herr Fredholms
reservation, uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr Fredholm afgifna,
utskottets betänkande vidfogade reservation.

Voteringen utföll med 78 ja mot 106 nej; och hade alltså kammaren
fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

§ 6.

Bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande n:o 28, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning

N:o 31.

38 Onsdagen den 28 Mars, e. m.

angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan
Sverige och Norge, blef af kammaren godkändt.

§ 7.

Härefter företogs till afgörande lagutskottets memorial n:o 29,
med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande lagutskottets
utlåtande n:o 15 i anledning af väckta motioner om mera
betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

1 berörda memorial hemstälde utskottet,

att kamrarne, hvardera med frånträdande af sitt i ämnet förut
fattade beslut, ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida icke
rörande förmyndares förvaltning af omyndiges tillgångar i kontanta
medel och värdehandlingar större säkerhet mot förluster skulle kunna
vinnas dels genom meddelande af mera betryggande föreskrifter i
afseende å kontrollen öfver dylik förvaltning, dels ock genom bestämmelser
rörande inrättning, i hvars vård omyndiges kontanta medel
och värdehandlingar kunde öfverlemnas vare sig på grund af förmyndares
egen önskan eller vederbörande myndighets derom meddelade
föreskrift.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Husberg: Herr vice talman! Det sammanjemkningsförslag,
som här af lagutskottet framlagts, innebär ganska litet och enligt
min tanke alldeles för litet. Den tanke, som varit bestämmande för
de motioner, som väckts i detta ämne, och säkerligen äfven för
denna kammares beslut, har varit den, att man skulle etablera någon
ordning, enligt hvilken omyndiges tillgångar i kontanta medel och
värdehandlingar skulle komma under offentlig vård till skydd för
dessa samma tillgångar. Denna tanke har emellertid icke i sammanjemkningsförslaget
vunnit uttryck i vidare mån, än att ett dylikt
öfverlemnande i offentlig vård skulle kunna ega rum, derest antingen
förmyndaren sjelf är villig att öfverlemna dessa tillgångar eller ock
domstol derom förordnar. Detta är påtagligen något helt annat än
hvad som hufvudsakligen åsyftades. Det omfattar egentligen ingenting
alls af Andra Kammarens tidigare beslut, ty detta gick tydligen
ut derpå, att en anordning skulle träffas, hvarigenom, så att säga,
preventiv säkerhet vunnes för omyndiges medel. Man afsåg således
icke ett ingripande blott i de särskilda fall, der förmyndarens vederhäftighet
vore misstänkt, utan man önskade allmänna regler, hvarigenom
omyndiges egendom i allmänhet skyddades, utan hänsyn till
vissa särskilda fall.

Då emellertid Första Kammaren redan tidigare i dag afslagit
detta sammanjemkningsförslag, kan ju i denna sak icke komma till
stånd något Riksdagens beslut. Jag skall derför ej vidare upptaga
tiden med att närmare utveckla min ståndpunkt, utan inskränker mig
till att yrka afslag å det framlagda sammanjemkningsförslaget.

iN:o 3L

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Herr Zetterstrand: Som herrarne lätt torde inse, har detta
sammanjemkningsförslag tillkommit hufvudsakligen af opportunitetsskäl.
Detta förslag tiilfredsstälde naturligtvis hvarken den mening,
som gjorts gällande af Första Kammaren, eller Andra Kammarens
mening; men utskottet hyste den åsigten, att man genom framläggande
af ett moderat sammanjemkningsförslag möjligen skulle
kunna vinna enighet mellan karararne och dock komma till något
positivt resultat. Nu har emellertid Första Kammaren icke anslutit
sig till förslaget, utan med öfvervägande majoritet afslagit detsamma.
Vid sådant förhållande finnes naturligen icke för denna kammare
den ringaste anledning att hålla på förslaget, utan ber jag att få
hemställa, att detta förslag må af kammaren afslås.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, blef, efter af
herr vice talmannen i ämnet framstälda propositioner, utskottets hemställan
af kammaren afslagen.

§ 8.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts härefter föredragna
utlåtande (n:o 9) i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående upphörande af stadgad straffpåföljd för viss förseelse
vid försäljning af almanackor, blef af kammaren godkändt.

§ 9.

Efter föredragning vidare af Andra Kammarens andra tillfälliga Angående
utskotts utlåtande (n:o 10) med anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t i fråga om förändradt och förbättradt pensionerings- ,.jngggätt åt
sätt af sjöfolk, sjöfolk.

begärdes ordet af:

Herr Smith, som yttrade: Herr vice talman! Då jag sjelf tänkt
väcka en motion i föreliggande fråga, men under den förberedande
utredningen härför och under insamlandet från utlandet af jemförande
material blifvit förekommen af en ärad kamrat å göteborgsbänken,
och då jag vidare icke ens blifvit i tillfälle att med mitt namn, i
likhet med 13 Andra Kammarens ledamöter, instämma i hans motion,
vill jag åtminstone icke låta detta tillfälle gå mig ur händerna att
uttala mina stora sympatier för såväl motionen som utskottets
förslag.

Handelsflottans pensionsanstalt bildades år 1864, och dess reglemente
är, om jag minnes rätt, af den 29 januari samma år. Denna
anstalt skulle utgöra en ersättning för den jså kallade »föringen»,
hvarmed förstods den hvarje svensk sjöman i utrikes fart tillkommande
rättigheten att hemföra en viss qvantitet handelsvaror för att genom
försäljning deraf här i riket förbättra sina inkomster. Föringen utbyttes
sedermera mot ett kontant belopp, som tillföll det i utrikes
fart använda sjöfolk, och än senare mot denna pensionskassa. Vi

N:o 81.

40JS4, Onsdagen den 28 ilars, e. m. t

IfJrändradt 8k°la n0ga. det fölhållandet, att det var allt sjöfolk, som

Jpensione- »uvändes * utrikes fart, sojp hade rätt till »föring», och att således
ringmått af 8^a dessa sjömän bort halva rättighet att bli pensionerade, så snart
sjöfolk. de för pensionens erhållande bestämda vilkor af dem blifvit upp(Forts.
) fylda, d. v. s. att hafva uppnått 55 lefnadsår och 25 tjenstår, hvaraf
största delen i utrikes fart å svenskt fartyg, samt jemväl att under
någon tid hafva varit inskiifven å sjömanshus. Jag vill framhålla
detta särskilt derför, att det förefaller mig, som om såväl i motionen
som i utskottets omdöme om densamma man icke nog betonat den
orättvisa, sjömännen lidit genom statens negligence här vid lag. Ku
står det emellertid så till, att utaf det sjöfolk, som skulle haft rättighet
att uppbära pension, finnas helt säkert vid detta tillfälle 560 personer
eller derutöfver, och beloppet af de årliga pensioner, som de bort
uppbära ifrån handelsflottans pensionsanstalt, men icke fått uppbära
af densamma, utgör nära 68,000 kronor, för år räknadt.

Det har vid liera tillfällen i denna kammare yttrats, att det är
Riksdagens skyldighet att göra hvad som är lätt och billigt. Jag
skulle vid detta tillfälle vilja något ändra betydelsen af ett af de
ord, som i detta uttryck förekomma, och dervid omskrifva påståendet
så, att det är Riksdagens skyldighet att göra r ätt, äfven om det icke
är billigt, utan till och med ganska dyrt. Det hade derför varit
naturligast att föreslå Riksdagen att årligen bevilja det felande beloppet
till handelsflottans pensionsanstalt, ända tills densamma blifvit
så fonderad eller i öfrigt försatt i sådant skick, att den kunde fullgöra
sina skyldigheter mot sjöfolket. Men då någon utsigt att vinna
bifall till ett dylikt förslag väl icke lärer förefinnas, får man naturligtvis
förena sig med dem, som uttalat som ett önskemål, att en
revision af handelsflottans pensionsanstalts reglemente så fort som
möjligt måtte försiggå, på det att nämnda anstalt måtte kunna fungera
på sätt som afsedt varit. En sådan revision af kassans reglemente
bör vara ganska lätt att åstadkomma, då för den derför nödiga utredningen
ett rikhaltigt material står oss till buds genom tillförene
väckta motioner och utlåtanden från flera håll. Det är för öfrigt
naturligt, att, när man skall skapa ett nytt reglemente, man då också
samtidigt bör tänka icke allenast på dem, som användas i utrikes
sjöfart, utan jemväl på dem, som äro anstälda i inrikes sjöfart orh
icke allenast på sjömännen, utan äfven på deras enkor och barn.

Jag har Jörestält mig, att det icke skulle vara omöjligt att åstadkomma
en tidsenlig förändring i det sätt, hvarpå handelssjöfolket
pensioneras, och jag har tillika förestält mig, att detta skulle kunna
låta sig göra utan alltför stora uppoffringar från statens sida.

Det finnes nemligen nu också en annan inrättning, som har till
uppgift pensionerandet af vårt sjöfolk, och det är sjömanshusen. Men
dessa sjömanshus ha ganska stora fonder; flera af dem mycket större
fonder, än som behöfvas för de små pensioner, de släppa ut. Dessa
pensioner utgå nemligen, som vi veta, godtyckligt och under form
af fattighjelp, hvilket är nedsättande för dessa institutioner och förödmjukande
för sjöfolket.

Om man sloge tillsammans den stora fond, uppgående till mellan
8 och 900,000 kronor, som handelsflottans pensionsanstalt redan eger,

N:o SL

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

med de stora fonder, som finnas hos sjömanshusen, och om man
vidare upptoge årsafgifter af sjöfolket och tonafgifter af rederierna,
såsom för närvarande sker, tror jag, att statsverket skulje behöfva
släppa till ganska litet för att få vårt sjöfolk ordentligt pensioneradt.
Naturligtvis går det icke an att lemna sådana pensioner, som nu utgå
med 60 kronor i lägsta och 160 kronor i högsta pensionsklassen, ty
detta är ju ett ytterst otidsenligt pensioneringssätt. För min del
får jag säga, att de fordringar i detta afseende, som af sjöfolket
sjelft framstäldes på sjöfartsmötet i Nässjö, och hvilka först karakteriserades
såsom mycket öfverdrifna, verkligen närma sig till hvad
som kan anses vara rigtigt. När jag säger detta, så utgår jag dervid
från en jemförelse emellan de bestämmelser, som gälla för handelssjöfolks
pensionering, och dem, som finnas beträffande pensioneringen
af lotsverkets folk.

Man kan nemligen säga, att inom lotsverket finnas alla de olika
grader, som inom handelsflottan äro representerade.

På de platser, som ha stora lotslotter, der förtjensten är 4,000
kronor och deröfver, äro i allmänhet som lotsar anstälda första
klassens skeppare, hvilka tagit den examen, som erfordras för att få
föra fartyg hvar som helst. Det finnes äfven lotsar, som tagit styrmansexamen,
och deras numerär är ganska betydlig här i Sverige.
Slutligen finnes det också lotsar, som icke tagit någon examen alls;
de äro stationerade på de minsta lotsplatserna, der förtjensten endast
uppgår till några hundra kronor.

Jag vill då nämna, att en lotslärling, som uppnått 55 års ålder
och tjenat i 30 år — ungefär samma vilkor, som i detta hänseende
äro bestämda i handelsflottans pensionsanstalt — har rättighet att få
200 kronor i pension, om han vid denna ålder vill afgå.

I nästa grad vid lotsverket, den som representeras af de vanliga
lotsarne, erhåller man vid uppnådda 55 år och med 30 tjenstår en
pension af 350 kronor, i fall vederbörande då vill afgå ur tjensten.

Slutligen komma vi till mästerlotsarne, hvilka, efter att hafva
uppnått samma lefnads- och tjenstår, ha rättighet till 450 kronor i
pension.

Detta är således just hvad sjöfolket på Nässjö-mötet sjelft begärde
för de olika graderna, eller resp. 2, 3, å 400 kronor.

Men nu kommer härtill, mina herrar, att lotsarne icke hafva
skyldighet att afgå vid nämnda ålder. De kunna tjena längre, ända
tills de uppnått 60 års ålder, och af denna rättighet begagna de sig
ofta, ty de äro ett friskt och starkt slägte.

Om en lotslärling då afgår vid sistnämnda ålder, efter att hafva
varit i tjenst i 40 år, erhåller han 300 kronor i pension, en lots,
som afgår vid 60 års ålder och med 40 års tjenstgöring, erhåller
500 kronor i pension och en mästerlots under nämnda förutsättning
600 kronor. Men blir en mästerlots skadad i tjensten, får han 72Ö
kronor i pension.

Med stöd af de erfarenheter, man kan hemta af lotsverkets sätt
att pensionera sitt folk, förefaller det mig således icke vara orimligt
begärdt eller för högt tilltaget hvad sjöfolket på mötet i Nässjö fordrade
med hänsyn till den stränga tjenstgöring, denna samhällsklass

Angående
förändradt
pensioneringssätt
af
sjöfolk.
(Forts.)

N:o 31. 42 Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Angående har. De der uttalade önskemålen äro väl förtjenta af att tagas i
''0pensio*ie betraktande af den komité, som möjligen kan få sig anförtrodt att
ringssätt af utarbeta ett nytt reglemente.

sjöfolk. ‘ Mina herrar, jag har genom min tjenstgöring och genom mina
(Ports.) resor i hafsbandet och omkring de yttre skären blifvit i tillfälle att
blicka in i de ytterst tarfliga hem, hvarifrån de förnämsta af vårt
sjöfolk rekryteras, och jag bedyrar vid Gud, att hjelp och snar hjelp
är behöflig.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till hvad utskottet
hemstält.

Herr Centerwall: Herr talman, mina herrar! Då den siste

ärade talaren icke gjort något annat yrkande än utskottet, kunde det
egentligen vara onödigt att här på något sätt bemöta honom.

Jag anser mig dock böra fästa uppmärksamheten på ett par saker,
som han yttrade.

Han önskade, att statens försumlighet, som han uttryckte sig, att
sörja för sjömännen på deras ålderdom samt för deras enkor och barn
hade bort vara skarpare betonad i utskottets betänkande. Om man
läser igenom detta betänkande och med ledning af der lemnade
upplysningar, för hvilka utskottet till en del har att tacka samme
talare, anställer en jemförelse mellan hvad Sverige har gjort i detta
hänseende och hvad åtskilliga andra stater gjort, så tror jag man
skall finna, att svenska staten gjort ytterst litet, ja, så godt som
ingenting.

När vidare den siste talaren förmenade, att, som han uttryckte
sig, det varit naturligast att föreslå Riksdagen att bevilja ett årligt
belopp för pensionering af sjömännen, behöfver jag ej påpeka, huru
stora svårigheter skulle mött en sådan hemställan i sakens nuvarande
outredda skick.

Den ärade talaren yttrade också något om sjömanshusen och deras
ynkliga — jag vågar uttrycket — deras ynkliga sätt att understödja
sjömännen, så mycket ynkligare, då man tager del af deras inkomster,
utgifter, expenser och afbränningar.

Mina herrar, jag har här till mitt förfogande en tabell, som upprättats
af det embetsverk, som har att göra med dessa saker. Af
densamma framgår, att 1897 — det sista år, för hvilket sådana uppgifter
föreligga — uppgingo deras inkomster i rundt tal till 257,133
kronor, under det att deras administration kostade 127,421 kronor,
således nära hälften. Samtidigt åtnjöto de ett statsunderstöd af 30,000
kronor. Detta visar, att de inrättningar, som kallas sjömanshus, icke
skötas såsom sig borde. Det finnes t. ex. ett sjömanshus i en af
Sveriges större städer, der ombudsmannen eller hvad han kallas har
nära 9,138 kronor i lön och sportler. Huru mycket han än har att
gorå, förefaller det mig dock, som om dessa 9 tusen kronor vore betydligt
mer, än hvad en dylik befattning borde betinga.

Häri ligger onekligen en fingervisning om hvad man i ett afseende
kan göra.

Jag föreställer mig, att en del af sjömanshusens fonder äro donerade
och följaktligen icke kunna indragas till statsverket. Men med

N:o 31.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

en stor del är nog detta icke fallet, hvadan de kunna öfvertagas af
staten utan att man derför kan tala om någon statssocialism.

Något liknande har kommerskollegium också föreslagit i en skrif-,
velse i ämnet, af hvilken utskottet citerat klämmen, nemligen att
man skulle söka jemna ut förhållandena mellan sjömanshusen, derigenom
att de, som hade ett visst öfverskott, delade med sig åt andra,
hvilka deraf vore i behof. Gjorde man så och sedermera använde de
stora fonder, som för ändamålet stå till buds, af hvilka den fond,
handelsflottans pensionsanstalt disponerar öfver, vid 1899 års slut uppgick
till 845,033 kronor 34 öre, skulle man utan tvifvel kunna
åstadkomma ett pensioneringsväsende, någorlunda jemförlig! med det,
som för närvarande kommer örlogsflottans folk till del.

Detta skulle vara så mycket mera rättvist, som dessa sjömän, som
segla på handelsflottans fartyg, ju äro örlogsflottans reserv. Ty i samma
ögonblick ett krig utbryter och mobilisering påbjudes, äro de skyldiga
aft inträda såsom matroser o. s. v. på vår örlogsflotta. Redan af detta
skål, och förnämligast på grund af de mödor och faror, som äro förenade
med deras yrke, förefaller det mig ej vara annat än rätt och
billigt, att man visade sig långt mera tillmötesgående mot sjöfolkets
önskningar i förevarande afseende.

Jag hade kanske ej något direkt skäl att så starkt framhålla
detta, då ju ingen här gjort något yrkande i motsatt retning. Men
jag har ansett nyttigt, äfven i denna sena aftontimme, att i debatten
säges rent och klart ifrån, att Sverige i jemförelse med andra sjöfartsidkande
nationer icke på något sätt fullgjort sin skyldighet mot dessa
»hafvets arbetare», dessa landets söner, som gjort och göra det så
ofantligt stora tjenster. Följden blir också, såsom herrarne se af
utskottets betänkande, att de taga tjenst under norsk eller utländsk
flagga. Och hvartill detta kan leda, behöfver jag icke vidare
betona.

Herr talman! Jag har naturligtvis intet annat yrkande att göra
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr Wallenberg: Herr talman! Jag är den föregående talaren
mycket tacksam i synnerhet för hvad han sist yttrade, derför att när
det kom från hans mun, gjorde det naturligtvis en långt större
verkan, än fallet skulle hafva varit, om jag såsom näringsidkare
skulle hafva uttalat något dylikt.

Men jag är äfven tacksam för den utredning och det intresse,
som utskottet egnat åt denna för sjöfarten så ytterligt vigtiga fråga.

Den har, såsom antydt blifvit, i någon mån försummats under de
sista två decennierna. Detta torde vara till en viss grad beroende på
det i allmänhet minskade intresse för sjöfarten, som i Sverige gjort
sig gällande allt sedan 1860-talet eller — jag må säga — från det nva
representationsskickets införande. I sammanhang med borgarståndets
upphörande försvunno också från Riksdagen de kategorier af medborgare,
som tagit handelsflottans intressen i försvar. Borgarståndet,
som° hufvudsakligen bestod af köpmän från städerna — och enkanneligen
kuststäderna — var det, som då förde sjöfartens talan. Men i

Angående
förändradt
pmsioneivgssSft
af
sjöfolk.
(Forts.)

N:o 31. 44 Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Angående samband med representationsskickets förändring försvann borgarpensione-
stån(^et oc^ dermed äfven sjöfartsnäringens förespråkare ur Riksdagen.
ringssätt af nu emellertid inmönstrats så mycket sjöfolk här i Andra Kammaren,
sjöfolk. hoppas jag, att herrarne skola tillgifva oss, om vi i någon mån
(Forts.) komma att sträfva för en förbättring af vår näring.

Hvad nu särskildt beträffar frågan om pensionering af sjöfolk,
hyser man, så vidt jag kunnat finna, stora sympatier för densamma
på de olika håll inom denna kammare, dit jag vändt mig.

Men jag tillåter mig att framhålla äfven en annan synpunkt, utom
dem, som redan här blifvit betonade, nemligen att om man nu började
taga i tu med en undersökning angående sättet för pensionering af
sjöfolk, skulle det material, som genom en dylik undersökning samlades,
blifva ett lämpligt underlag äfven för de undersökningar och
utredningar, som röra olycksfallsförsäkring i allmänhet och folkpensionering.

Den omständigheten, att sjöfolket redan har sin organisation i
sjömanshusen, der hvarje sjöman måste vara inskrifven och bokförd,
äfvensom den omständigheten, att sjöfolket redan har kapital samladt
i handelsflottans pensionsanstalt och i sjömanshusens fonder, allt detta
gör det mycket lättare att genomföra en pensionering af sjöfolk eller
den kategori af medborgare, som tillhör sjöfarten, än af någon annan
klass af yrkesarbetare. Det är derför jag tror, att denna synpunkt
äfven bör tagas i betraktande.

Det är åt dessa skäl, herr talman, jag ansluter mig till dem, som
yrkat bifall till hvad utskottet hemstält.

Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Jag tillåter mig att såsom
motionär yttra några ord.

. Jag skulle icke ha gjort detta, då utskottet på ett mycket välvilligt
sätt behandlat min motion och hemstält om bifall till densamma.
Men det var ett uttalande af den ärade talare, som först
hade ordet i denna fråga, som jag anser mig icke böra lemna alldeles
obeaktadt.

yt*:rade nemligen, att han funnit det naturligt, om utskottet
föreslagit, att. Riksdagen skulle lemna ett anslag för att sätta handelsflottans
pensionsanstalt i stånd att fullgöra sina skyldigheter. Jag
ber endast att få framhålla, att motionens syfte är vida mer omfattande.
Talaren erkände sjelf, att de pensioner, som nu utgå från
handelsflottans pensionsanstalt, äro alldeles för lågt tilltagna. Det
bär äfven varit min åsigt. Och derför har jag icke kunnat inskränka
mig till ett sådant yrkande. Utskottet synes mig ha delat samma
uppfattning, en uppfattning, för hvilken jag är utskottet synnerligen
tacksam.

Herr talmani Jag har gifvetvis intet annat yrkande att göra än
om bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls; och skulle,
jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut meddelas Första
Kammaren.

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

N:o 31.

§ 10.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande (n:o 11) angående väckt motion om nedsättning i jernvägsfrakten
för bränntorf m. in.

Dervid anförde

Herr Antonsson: Då det gäller att göra en framställning till
Kongl. Maj:t i förevarande ämne, är det skäl att motivera förslaget
så noggrant och fullständigt som möjligt. Det ha motionären och
utskottet också gjort, i hvad det afser bränntorf, torfbriketter, torfkol
och torfkolsbriketter. Men deremot äro inga skäl angifna för
fraktnedsättning i fråga om torfströ och torfmull. Motionären har i
sin motion endast på några få rader antydt, att det vore rigtigt att
nedsätta frakten äfven å torfströ och torfmull, derför att ofvanpå
bränntorfmossan ligger ett större eller mindre lager hvitmossa; och
utskottet har ingenting sagt om saken.

Emellertid är det så, att hvitmossan — eller torfströ och torfmull,
som den förädlad kallas — är en artikel, som numera användes
i ganska stor utsträckning i vårt land. Jernkontorets torfingeniör
herr Palmberg påstår, att tillverkningen af torfströ och torfmull
för närvarande torde uppgå till omkring 2 ä 300,000 tons årligen,
som väl hufvudsakligen användas inom landet. Detta fabrikat har i
synnerhet fått användning i våra städer, efter hand som dessa utvecklats
i folkmängd och det blifvit nödvändigt att på ett fullt hygieniskt
sätt ordna renhållningsväsendet. Så användas häraf stora
qvantiteter i synnerhet här i Stockholm, i den stad, jag representerar,
Malmö, i Lund och Kristianstad; Helsingborg har besluta att äfven
införa torfmullssystemet, och antagligen derå andra städer i vårt land.

Det är naturligtvis af vigt för dessa städer att få torfmull så
billigt som möjligt. Varan är i och för sig mycket billig, och derför
verkar den frakt, som nu utgår, synnerligen tryckande.

Att frakten å torfmull nedsättes, inverkar äfven förmånligt på
j ordbruket, då. såsom vi alla veta, genom torfmullens användning i
förevarande fall Iramställes ett särdeles värdefullt och lätt trafikabelt
gödningsämne, som går i handeln under namn af torfmullspudrett.
Det är gifvet, att en nedsättning i frakt på torfmull skall komma
att förmånligt återverka äfven på denna varas marknadspris.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls; och skulle
detta beslut, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, delgifvas Första
Kammaren.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag.

N:o 81. 46 Onsdagen den 28 Mars, e. m.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr J. Sjöberg under 14 dagar fr. o. m. den 3 nästk. april

» G. A. Carlsson

i Carlsro b

b O. W. Redelius b

b O. A. Ericsson

i Ofvanmyra B

b L. L. Lorichs b

och b A. Hansson

i Solberga B

14	D	D	D	»	I>	30innev. mån.
14	D	D	»	»	D	3 nästk. april
10	3>	»		D	5)	29 innev. mån.
4	J>	D	3>		»	29 B B
2	»	D	»		»	30 B B

§ 13.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

statsutskottets memorial och utlåtande:

n:o 45, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel; och

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder till förekommande af skogshärjning af insekten nunnan;
samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 30, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa
delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet;

n:o 31, i anledning af väckt motion om ändring af 11 § i lagen
angående sparbanker; och

n:o 32, i anledning af väckt motion om införande af statskontroll
öfver de till fideikommissegendomar hörande skogar.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,2 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Fredagen den 80 Mars, e. m.

N:o 81

Fredagen den 30 mars.

Kl. »/, 3 e. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 23 innevarande månad.

§ 2.

Föredrogos de å kammarens bord hvilande motioner, och hänvisades
dervid herrar J. Sjöbergs och W. Bengtssons i Häradsköp
motion, n:o 170, till kammarens tillfälliga utskott n:o 2, samt herrar
A. Hedins och David Bergströms motion, n:o 171, till lagutskottet.

§ 3.

Föredrogos, men blefvo åter bordlagda statsutskottets memorial
och utlåtande n:is 45 och 46 samt lagutskottets utlåtanden n:is 30,
31 och 32.

§ 4.

Anmäldes och godkändes sammansatta banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 26, till Konungen, i anledning
af väckta motioner om ändrade lagbestämmelser i fråga om riksbankens
sedelutgifningsrätt.

§ 5.

Herr C. Wallis, som antecknat sig för motions afgifvande, aflemnade
nu en motion i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående minderårigas och qvinnors användande
till arbete i industrielt yrke.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 172, blef på begäran
bordlagd.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

48 Fredagen den 30 Mars, e. m.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. Petersson

i Påboda under 6 dagar fr. o. m. den 31 innev. mars
» B. A. It. Peterson

, i Skurö »4» »»»»2 nästk. april

och » Lj. P. Mallmin s> 8 d d d d j> 30 innev. mars.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes följande till kammaren inkomna
ärenden:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 6, angående regleringen af. utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvaret; och

n:o_47, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer° och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande m. m.; samt

sammansatta bevillning- och lagutskottets utlåtande n:o 1, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts proposition om ändrad lydelse af § 38
i kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj
1895, dels ock väckt motion, åsyftande ändring af samma lagrum.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,42 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

8TOCKHOLM, P. A. KYMAKS EFTERTRÄDARE. 1900.