1900. Andra Kammaren. N:o 23

ProtokollRiksdagens protokoll 1900:23

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1900. Andra Kammaren. N:o 23.

Fredagen (len 16 mars.

Kl. 2 e. in.

§ I Justerades

protokollet för den 9 innevarande månad.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo åter bordlagda statsutskottets utlåtande
och memorial n:is 5, 30 och 31.

Härefter yttrade

Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Jag tillåter mig

anhålla, att kammaren ville besluta, att af de nu två gånger bordlagda
ärendena måtte på morgondagens föredragningslista först uppföras
statsutskottets memorial n:o 30, dernäst statsutskottets memorial
n:o 31, dernäst statsutskottets utlåtande n:o 5 angående regleringen
af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel och derefter öfriga
ärenden i den ordning hvari de förekomma på dagens föredragningslista.

Hvad herr Pehrson sålunda hemstält, blef af kammaren bifallet.

§ 3.

Ordet lemnades till

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Cruse- Svar å interbjörn:
Med kammarens medgifvande har dess ledamot herr pdlation.

Österberg till mig framstält följande två spörsmål:

Andra Kammarens Prof. 1900. N:o 23.

1

N:o 23. 2

Fredagen den 16 Mars.

Svar å inter- l:o Har herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartepellation.
mentet vidtagit några åtgärder för att få de sedan en månads tid
(Forts.) statens gevärsfaktori rådande missförhållanden med afseende å

tillverkningssätt och lönevilkor ordnade på ett för staten och faktoriets
arbetspersonal tillfredsställande sätt?

2:o Om så ej är fallet, ämnar herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet vidtaga några åtgärder för antydda missförhållandens
afhjelpande?

Af de omedelbart efter arbetsinställelsen och sedermera tid efter
annan från styresmannen för gevärsfaktoriet afgifna rapporter har
jag inhemtat, att det sätt för arbetarnes aflöning med viss timpenning,
hvilket till en början vid förfärdigandet af de nya gevären vid faktoriet
användts, sedermera i den mån arbetarne vunnit erforderlig
skicklighet blifvit, med hänsyn till såväl ökandet af arbetsprodukten
som arbetarnes eget intresse, utbytt mot erläggande till hvarje yrkeslag
utaf ett öfverenskommet ackordspris för det å visst antal gevär
nedlagda arbete. Vid ackordens sättande hade städse följts den
norm, att prisen skulle medföra eu arbetsförtjenst, som med minst
10 procent öfverstege hvad arbetarne i motsvarande fack vid omnejdens
fabriker kunde förtjena. Styresmannen hade i första rummet
haft till mål, att staten för sina utgifter måtte erhålla största möjliga
och bästa produkt, men ansett sig jemväl böra uppmärksamma att
arbetsmarknaden för ortens fabriksidkare icke förstördes genom alltför
höga aflöningsbelopp åt faktoriets arbetare.

Under senare hälften af sistlidet år hade emellertid arbetsproduktionen
vid faktoriet uppdrifvits till sådan höjd, att ett bibehållande
under år 1900 af förut gällande ackord skulle medföra
arbetspris till oskäliga belopp. En allmän reduktion af arbetsackorden
blef derför nödvändig och tog, efter längre tid förut skedd
tillsägelse, sin början den 1 sistlidne februari. De nya ackordsprisen
beräknades efter det antal gevärssatser, som från och med
den 1 juli 1899 tillverkats, nemligen i juli 2,400, i hvardera af
augusti, september och oktober månader 2,200, i november 2,300
och i december efter 18 fulla arbetsdagar 1,700, d. v. s. per månad
minst 2,200, hvilken siffra, enligt styresmannens åsigt, under följande
år måste stiga. Det rättmätiga i denna prisnedsättning erkändes
af faktoriets samtliga 570 arbetare med undantag af 8 s. k.
pipriktare, af hvilka dock efter kort tid de flesta utan vidare återgingo
till arbetet, samt af 15 smergleriarbetare, 4 »kratsare» och 1
»blåanlöpare». Dessa sistnämnde, till ett sammanlagdt antal af 20,
nedlade den 8 februari sina arbeten med anspråk å högre aflöning.

Det för smergleriarbetarne under år 1899 bestämda ackordspriset
hade utgjort 83 kronor 90 öre för hvarje hundra-tal gevär, medförande,
oaktadt 7 af arbetarne blifvit under samma år antagne, eu
medelförtjenst af 1,366 kronor. Från den 1 februari skulle detta
pris nedbringas till 62 kronor 50 öre för samma antal gevär, hvari -

Fredagen den 16 Mars.

3 X:o 23.

genom dessa arbetare i medeltal komme att erhålla en årlig förtjenst
af 1,100 kronor. Sedan arbetarne redan den 5 februari, utan
att först underrätta styresmannen om sin missbelåtenhet med ackordsnedsättningen,
hänvändt sig till vederbörande fackföreningar och
svenska jern- och metallarbetareförbundet, samt tvenne af arbetarne
utsedda förtroendemän hos styresmannen gjort framställning om
ackordsprisets bibehållande vid 83 kronor 90 öre, motsvarande,
enligt senaste 6 månadernas arbetsprodukt, en arbetsförtjenst för år
af i medeltal 1,476 kronor 64 öre hade denne, för att så långt som
möjligt tillmötesgå arbetarnes önskningar, erbjudit en förhöjning
af 20 % i det nedsatta ackordspriset eller 75 kronor för hvarje antal
af 100 gevär hvarigenom den årliga medelförtjensten skulle
komma att uppgå till 1,320 kronor, men detta erbjudande, som antogs
af förtroendemännen, blef af öfriga arbetare förkastadt. I följd
häraf och sedan arbetarne återkallat den till förtroendemännen lemnade
fullmagt att underhandla å deras vägnar, hade styresmannen
återtagit sitt nämnda erbjudande samt förklarat sig ej bevilja höjning
i ackordspriset med högre belopp än 10 % eller till 68 kronor
75 öre, hvaraf skulle följa en årsförtjenst af i medeltal 1,210 kronor.
Den 9 februari afhemtade de arbetare, som nedlagt arbetet, sin aflöning
och sina betyg, å hvilka funnos tecknade vitsord om god
och för vissa »utmärkt» skicklighet samt för alla godt uppförande
jemte följande ord: »har denna dag nedlagt arbetet». Uti tidningarne
funnos samma dag införda tillkännagifvanden, att de nämnda
arbetsfacken vid faktoriet af svenska jern- och metallarbetareförbundet
»förklarats i blockad». Först derefter hade i enlighet med
arbetsgifvareföreningens i staden för dylika fall förut träffade öfverenskommelse
namnförteckning öfver ifrågavarande arbetare utlemnats.
Tvenne ombud för arbetarne jemte en förtroendeman för
fackföreningen på platsen hade sedermera den 1 innevarande månad
besökt styresmannen för vidare underhandling, dervid styresmannen
för att få slut på striden på det sätt tillmötesgått deras anspråk, att
han fortfarande erbjöd i ackordspris 68 kronor 75 öre, oaktadt från
smergling skulle undantagas tvenne delar af geväret, nemligen sigtfot
och underbeslag, motsvarande enligt ackordspriset 4 kronor 62
öre per hundra gevär. Härigenom skulle ernås i årlig medelförtjenst
minst 1,296 kronor 43 öre. Detta anbud hade den 3 dennes
besvarats med ett motförslag af 77 kronor 90 öre såsom ackordspris
eller 1899 års pris med frånräknande af hvad som belöpte å förenämnda
två gevärsdelar; således utan något slags eftergift från
arbetarnes sida.

Dessa fordringar af smergleriarbetarne förefölle desto orimligare,
som enligt företedda intyg de 14 högst aflönade dylika arbetare vid
följande i eller invid staden belägna fabriker under år 1899 haft i
medelinkomst: vid Tunafors fabriker af 78 arbetare 1,224 kronor
12 öre, vid aktiebolaget L. F. Ståhlberg & C:nis verkstäder af 32

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nso 23. 4 Fredagen den 16 Mars.

Svar å inter- arbetare 1,131 kronor 23 öre och vid C. W. Dahlgrens fabriksaktiepellation.
bolags verkstäder 1,008 kronor 85 öre.

(Forte.) Emot de af interpellanten lemnade uppgifter om att smergleri arbetarne

i följd af deras yrkes lifsfarlighet vore »dödskandidater»
redan vid en ålder af 34 k 35 år, samt att, enär detta »yrke inom
sig rymde så stor dödlighet och sjuklighet», de flesta af stadens
sjukkassor inryckt ett uttryckligt förbud för smerglare att tillhöra
dessa kassor, så länge de utöfvade nämnda yrke, har styresmannen
meddelat, att väl ingen af faktoriets smerglare innehade högre ålder
än 45 år, men att sådana arbetare vid andra verkstäder inom staden
funnos med en ålder af öfver 60 år; samt att, äfven om i reglementet
för någon af de äldre sjukkassorna qvarstode bestämmelse
om smerglares uteslutande, inträde i dylik kassa vore för samtliga
arbetare vid såväl faktoriet som Tunafors fabriker in. fl. nyare verk
obligatoriskt.

Hvad beträffar de öfrige fem af ifrågavarande arbetare eller
de s. k. kratsarne och blåanlöparen har styresmannen förmält, att
arbetsförtjeusten år 1899 utgjort för de 4 förstnämnda i medeltal
omkring 1,113 kronor 18 öre hvardera och för den sistnämnde
1,325 kronor och 12 öre, samt att genom ackordsnedsättningen förtjensten
år 1900 skulle uppgå till respektive 1,085 kronor 70 öre
och 1,117 kronor 25 öre, hvartill dock för blåanlöparen komme för
arbete med bajonetter omkring 360 kronor, beroende på att leveransen
af bajonetter till gevärsfaktoriet först under slutet af sistlidet
år i nämnvärd mån börjat fullgöras. De af dessa arbetare
uppställa fordringar uppginge till ett medelpris per år, för de
förra af 1,343 kronor 10 öre och för den senare af 1,596 kronor 5
öre. Dessa kratsare och blåanlöparen egde icke och behöfde icke
ega någon som helst yrkesskicklighet, utan kunde, såsom vid Waffenfabrik
Mauser eger rum, ersättas med gossar, hvarför någon höjning
af dem erbjudna ackordpris, enligt styresmannens mening, icke kunde
ifrågakomma. Dessa fem arbetare voro ock af honom erbjudna
annat arbete efter derför gällande ackordspris.

Vid besök af fälttygmästaren och arméförvaltningens ombudsman
å gevärsfaktoriet den 12 och 13 i denna månad anordnades
sammanträde med styresmannen och arbetarne för medling i aflöningstvisten.
Ehuru arbetarne medgåfvo, att de vid bestämmande
af de förut gällande arbetspris erhållit kännedom om att dessa
pris endast tillsvidare skulle vara gällande och framdeles reduceras,
förklarade arbetarne, att de icke kunde ingå på de af styresmannen
erbjudna vilkor, samt yttrade tillika, att de öfverlenmat sin sak
åt svenska jern- och metallarbetareförbundet, med hvars förtroendeman
de anhöllo att underhandlingarne vidare måtte föras. Det upplystes
nemligen, att arbetarne val sjelfva egde besluta i saken, men
att deras beslut icke vore gällande, om icke detsamma godkändes
först af de särskilda fackföreningar, af hvilka de voro medlemmar,
och derefter af nämnda förbundsstyrelse, som hade sitt säte i Stock -

Fredagen den 16 Mars.

5

X:o 23.

holm; och meddelade arbetarne, att de skulle för bemälde för- Svar å intertroendeman
utfärda fullmagt att föra deras talan. pellatum.

Sedan jag sålunda redogjort för förloppet vid dessa 20 arbetares (Forts.)
nedläggande af arbetet, samt de åtgärder, som vidtagits i syfte att
ordna förhållandena mellan dem och faktoriet, torde jag få öfvergå
till besvarande af interpellantens första spörsmål jemväl i hvad det
afser den förändring i gevärens tillverkningssätt, som arbetsnedläggelsen
gjort nödvändig.

Styresmannen för faktoriet, hvilken låtit utföra en del försök i
ändamål att kunna drifva gevärstillverkningen utan att vara beroende
af nämnda arbetare, föreslog i skrifvelse till generalfälttygmästaren
den 27 sistlidne februari, att vissa afvikelser i afseende å
tillverkningsmetoden måtte få göras från den genom nådig generalorder
den 20 mars 1896 faststälda hufvudmodellen å gevären, i
det att vissa delar af geväret i stället för att smerglas skulle behandlas
med sandblaster, hvarigenom ytan blefve mattgrå i stället för
blankpolerad, och skulle derjemte några af dessa delar brungöras i
stället för att blåanlöpas. Med ett af de såsom prof öfversända
gevären både, för utrönande af den s. k. grågöringens bestånd,
verkstälts 10,000 laddningar med affyringar, hvilket försök gifvit
vid handen, att den föreslagna förändrade tillverkningsmetoden icke
menligt inverkade på vapnens användbarhet, om äfven utseendet
komme att deraf i någon mån lida. Uppå en af generalfälttygmästaren
den 1 dennes till departementet inkommen framställning
medgaf Kongl. Maj:t, i anledning af hvad sålunda förekommit,
genom generalorder den 3 i samma månad, att följande afvikelser
från förut gifna bestämmelser finge vid gevärstillverkningen ske,
nemligen dels att slutstycket med tillhörande mekanismdelar, äfvensom
läskstången finge grågöras medelst sandbläster eller på annat
lämpligt sätt i stället för att smerglas, dels ock att öfre band med
bandplåt, nedre band och rembygelfot sandblästrades och brungjordes
i stället för att smerglas och blåanlöpas.

Interpellanten har med tvenne »fackmäns» uttalanden sökt bevisa
den af arbetsnedläggelsen framtvingade sandblästringsmetodens oduglighet
för gevärstillverkning. Häremot strider, såsom styresmannen
för faktoriet erinrat, det förhållande, att hufvuddelarne af mekanismen
i Mausers automatiska pistol — således i ett vapen, der
mekanismens lätta och obehindrade rörelser utgöra ett nödvändigt
vilkor — voro sandblåsta samt att repertergevär af Mausers system
för enskildt bruk utföras med sandblåsta mekanismdelar. Engelska
gevärets mekanismdelar voro ock delvis sandblåsta och derefter
brungjorda. — Med sandblåsningen undvekes det af hvarje militär
kända, i krigstjenst farliga glindrande, som uppkomme af de blanka
mekanismdelarne från en eljest i terrängen dold skyttelinie. Vidare
framhåller styresmannen, att interpellantens yttrande derom, att några
»filtag och förestående kanter» skulle efter sandblästringen qvarstå,
grundade sig å ett misstag, hvilket till fullo vederlädes af de redan
tillverkade gevären.

N:o 23. 6

Fredagen den 16 Mars.

Svar å inter- Sant vore deremot, att det obegagnade gevärets mekanismpellabon.
rörelser kändes i obetydlig mån karfva, men detta försvunne efter
(Forts.) någon tids bruk af geväret. Obestridligt vore äfven, att fullkomligt

torra, sandblåsta ståldelar genom handsvett m. m. fortare än smerglade
förlorade sitt prydliga utseende, men någon risk för hoprostning
funnes för ett med någon omsorg skött vapen lika litet, om
det vore sandblästradt som om det vore smergladt. Företedda intyg
från chefen för Stockholms vapenfabrik och verkmästaren vid Stockholms
tygverkstäder bestyrka jemväl rigtigheten af de nu uttalade
omdömena.

Till svar å de af herr Österberg till mig framstälda spörsmål
får jag sålunda, på grund af hvad jag nu andragit, meddela, att
ifrågavarande sak blifvit, med hänsyn till statens intresse, ordnad
genom förberörda den 3 innevarande månad utfärdade generalorder,
samt att i fråga om arbetarnes lönevilkor underhandlingar med
dem fortfarande pågå, hvadan jag anser, att från min sida någon
vidare åtgärd i saken icke erfordras.

Herr Österberg: Jag skall be att allra först till herr stats rådet

och chefen för landtförsvarsdepartementet få uttala mitt djupa
tack för allt hvad han gjort för att ordna denna fråga, på samma
gång jag också tackar honom för den framställning han nu gifvit
åt saken. Men jag anser mig ändå icke kunna uraktlåta att med
några ord beledsaga herr statsrådets framställning öfver denna fråga,
synnerligast som den enligt min uppfattning är af eu utomordentligt
stor principiel betydelse.

Det har visats här, att arbetarne vid faktoriet skulle hafva en
inkomst, som i allmänhet med 10 procent öfverstiger hvad som är
den vanliga aflöningen vid öfriga i orten belägna fabriker. Jag kan
naturligtvis icke på rak arm kontrollera denna uppgift, men så
mycket känner jag till ortsförhållandena, att jag vet, att om i det
yrke, som särkildt varit på tal, nemligen smerglarnes, dessa icke å
de här angifna fabrikerna, Tunafors, Ståhlbergs eller Dahlgrens
fabriker, komma upp till en medelaflöning, som sträcker sig längre
än till 1200 ä 1300 kronor om året, så finnes dock andra fabriker,
der dessa arbetare komma upp till eu aflöning af ända till 2,000
kronor årligen. Faktum är, och trots det att man försökt på bästa
sätt visa, att smerglareyrket icke är ett helsofarligt yrke, vidhåller
jag ändå fortfarande mitt påstående, att slipareyrket är ett bland
industriens mest farliga och dödsbringande yrken. Och jag vidhåller
äfven den uppfattningen, att det icke är rätt af statens tjensteman,
att, när arbetarne en gång uppnått en hög yrkesskicklighet och
färdighet, arbetarne i lugn och ro utföra sitt arbete, allting går lugnt
och fridfullt och alla parter tyckas vara vid bästa samhörighetskänsla
och bästa sinnesstämning, dessa tjensteman då vidtaga reduktion i
arbetarnes löner. Jag omnämnde äfven vid mitt interpellationsanförande
det förhållande, att samtidigt med att arbetarne i fråga

N:o 23.

Fredagen den 16 Mars. 7

få vidkännas en lönereduktion, uppgående till omkring 300 kronor Svar• å. utter
pr man, statens embets- och tjensteman göra framställning om afsevärdt
störa löneförbättringar. Jag betraktar det som en ganska i ° 8-stark inkonseqvens i åskådning, som i dessa båda fall gör sig gällande.

Och jag har gjort mig åtminstone sjelf den frågan: är anledningen
till de ifrågavarande arbetslönernas nedprutning den, att det för
gevärens tillverkning af Riksdagen beviljade anslag icke hinner till
för det af sedda ändamålet? Derest förhållandet är, att det för gevärens
tillverkning bestämda, af Riksdagen beviljade anslaget icke för detta
ändamål behöfver öfverskridas, utan att penningarne räcka till vid
fabriken både med afseende å inköp af erforderlig råmateriel samt
aflönings- och öfriga med fabrikationen sammanhörande förhållanden,
vet jag icke, hvarför man skall behöfva tillgripa dessa lönereduktionsåtgärder,
för att derigenom åstadkomma missmod bland arbetarne
och under så dyra tider, som det faktiskt i år är, ställa dem uti eu
i jemförelse till föregående år ofördelaktigare ekonomisk ställning.

Men då man genomläser statsrevisorernas berättelse, finner man på
sid. 78 och 79, hurusom statsrevisorerna göra anmärkning mot att
byggnads- och maskinanskaffningsanslagen tillsammans öfverskridits
med ett belopp af 195,390 kronor 98 öre, och det säges, att detta
belopp tagits från gevärsanskaffningsanslaget. Under sådana förhållanden
och till svar härpå säger styresmannen, enligt sid. 568 i
samma berättelse: »Vid bedömande af ofvan anförda förhållanden
måste hänsyn dertill tagas» — säger styresmannen — »att enligt
Kongl. Maj:ts proposition år 1894 anordningarne vid faktoriet skulle
afse en årstillverkning af endast 10,000 vapen, men att redan 1896 års
Riksdag bestämde denna tillverkning till 15,000 pr år, utan att särskilda
medel anvisades för häraf följande ökade behof af utrymme
och maskiner m. to.»

Jag skall icke upptaga herrarnes tid så mycket längre, utan
skall fatta mig så kort som möjligt. Man gör sig emellertid ovilkorligen
den frågan: När arméledningen ansett, att det för landets

försvar var nödvändigt, att nya moderna vapen anskaffades, borde
då icke arméledningen också hafva gjort klart för sig, dels huru
många vapen behöfdes, dels hvad dessa ungefärligen skulle komma
att kosta, och dels huruvida dessa skulle tillverkas i in- eller utlandet,
samt sedan också gjort klart för sig jemväl, huru kort tid behöfde
användas för de ifrågavarande vapnens anskaffande, eller, rättare
sagdt, den kortare tid, som dertill behöfde användas? Sedan man
fått den frågan klar för sig, förefaller det mig, som om man på grund
deraf bort uppgöra kalkylerna.

Nu hade man emellertid beräknat en tillverkning af endast

10,000 gevär om året, hvilket man ansåg borde utgöra maximum;
och öfver 200,000 gevär skulle tillverkas. Hade man nu derjemte
beräknat, att gevärstillverkningen skulle ega rum i en enda fabrik,
skulle densamma således hafva kommit att omfatta eu tidsrymd af
20 år. Det är ju dock gifvet, att en sådan tillverkning vore alldeles

N:o 23. 8

Fredagen den 16 Mars.

Svar å inter- för långsam, när det gäller de vapen, som anses för landets behof
pe01Aldeles oafvisligen behöfliga. Denna tidrymd var alltså alldeles för
( or s.) högt tilltagen. Och man måste väl ställa upp för sig den åsigten,
att dessa vapen borde tillverkas på den allra kortaste tid, och allra
högst på 4 h 5 år. Då kommer man gifvetvis till en ofantligt högre
till v erkningssiffra än denna låga siffra af 10,000 gevär om året.
Men har man klart för sig att frågan gäller en tillverkning af

25,000 å 30,000 gevär per år, då kan man verkligen undra på
huru det är möjligt, att man icke tagit kännedom om huru det är
stäldt vid faktoriet, om det der finnas tillräckliga lokaler och resurser
i öfrigt för att upptaga eu dylik tillverkning. Det begäres anslag
till gevärstillverkning, men det göres icke något yrkande om utvidgning
af lokalen, så att faktoriet kan gifva tillräckligt utrymme för
gevärstillverkningen. Detta yrkande framträder först längre fram.
Resultatet har också blifvit, att man slutligen nödgats öfverskrida
det för byggnader och nyanskaffning af maskiner af Riksdagen
beviljade belopp med icke mindre än öfver 195,000 kronor. Nu
säger styresmannen i samma promemoria följande, som jag ber att
få uppläsa.

»Af redan vunnen erfarenhet framgår emellertid, att med de
större utgifterna för tillverkningens ökande från 10,000 till 20 å

25,000 vapen för år följt ett nedbringande i vapnens tillverkningspris,
hvarigenom alla förutsättningar förefinnas att utöfver lemnade
anslag förbrukade 195,390 kr. 98 öre skola på tillverkningen —
derest denna utsträckes till förutsatta 220,000 vapen — mer än väl
intjenas, en förutsättning, som redan i februari detta år, efter verkstäldt
bokslut, torde kunna bevisas».

Och den första februari i år var tiden inne att reducera arbetarnes
löner. Med afseende å arbetslönerna och arbetsförhållandena
ber jag att få säga, att jag varit och är fortfarande på det lifligaste
öfvertygad derom, att när det beträffande dessa arbetare gäller en
summa af endast omkring 6,000 å 7,000 kronor per år och när
dessa arbetare, såsom jag förut äfven erinrat om, arbetat i ett svårt
och helsofarligt yrke, denna summa af 6,000 å 7,000 kronor icke
spelar någon roll för staten. Men i den redogörelse, som herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet här lemnat, säges
det, att styresmannen äfven tagit hänsyn dertill att fabrikens verksamhet
icke skulle på något sätt träda hindrande i vägen för ortens
arhetsgifvare med afseende å deras lönebestämmelser. Jag kan icke
förstå, hvarför i detta fall statens faktori, som nog har andra uppgifter
att fylla, skulle behöfva vara en regulator på arbetsmarknaden
å den plats, hvarest faktoriet är beläget. Jag tror, att det i första
hand gäller att få skickliga och goda arbetare, som kunna förfärdiga
goda och präktiga vapen; och det är väl i alla fall i fosterlandets
intresse af långt större betydelse än dessa 6- å 7,000 kronor
att hafva eu arbetarestam, som är tillfredsstäld med sin tillvaro och
son: är skötsam och ordentlig samt gör hvad den kan för att söka

Fredagen den 16 Mara.

9 K:o 23.

tillverka de allra basta vapen, som vi behöfva for fosterlandets Svar a intetförsvar.
J(y

Man har här sökt vederlägga de af mig åberopade fackmännens - 0 ''''
utsagor beträffande sandblästringsmetodens lämplighet vid vapentillverkning.
Som jag icke är fackman på det området, vågar jag
icke ingå i svaromål i det stycket. Men det synes mig dock vara
egendomligt, då man framhåller, att vid fabriken Mauser i Obernsdorf
i Tyskland sandblästras de gevär — åtminstone såsom orden
folio — hvilka äro afsedda för enskildt bruk. Detta tyckes gälla
endast sådana gevär, men vid denna fabrik tillverkas äfven gevär,
afsedda för arméns bruk, antingen i Tyskland eller Sverige; och
dessa senare gevär smerglas, hvaremot endast de gevär, som äro
afsedda för enskildt bruk, sandblästras. På grund häraf vågar jag
icke tro på sandblästringens ändamålsenlighet, när det gäller gevär,
afsedda för fosterlandets försvar.

Jag tror och är lifligt öfvertygad derom, att man gjorde klokt,
om man först som sist vid bedömandet af arbetsförhållandena och
vid uppgörandet af kalkyler och planer för statens anläggningar i
ena eller andra fallet, sökte få fram ordentliga siffror, som icke
behöfde öfverskridas, åtminstone med så nämnvärda belopp som i
nuvarande fall. Jag är äfven öfvertygad om att denna folkvalda
kammare helst vill se frågorna in i hvitögat och, när det fordras nya
gevär eller hvad det vara må, vill hafva ordentliga beräkningar på
kostnaden, så att den må veta, hvilka medel som erfordras för
hvarje ändamål. Detta är också nu desto vigtigare, som, efter hvad
man tror sig veta här och hvar, man nu synes umgås med planer
på att utvidga vår värnpligt, och det följaktligen är all möjlig anledning
tro, att ytterligare flere millioner behöfva anslås för militära ändamål.
Under sådana förhållanden är det så mycket nödvändigare,
för att icke säga den rent af förnämsta uppgiften, att först som
sist få ordentligt klart från början angående alla beräknade kostnader,
hvilket i denna fråga icke visat sig vara fallet.

Hvems nu felet är, må kunna vara en sak, och jag vill för min
del icke på något sätt härmed, herr statsråd, hafva klandrat Eder
det ringaste, utan torde ansvaret för detta förhållande ligga på något
annat håll.

Jag ber nu till slut få säga, att jag härmed yttrat hvad jag
för tillfället mägtat framhålla i den föreliggande frågan. Vidare
vill jag också säga, att det vore beklagligt, om man icke lyckades
komma till ett godt slut med arbetarne i detta fall. Visst är emellertid
dock, att när man fortsätter underhandlingen med de utestängda
arbetarne, har man dermed äfven ådagalagt, att man icke
så särdeles mycket tror på sandblästringens effektivitet.

Herr Branting: Herr talman! Jag kan för min del icke un derlåta

att uttala den mening, att den vidlyftiga förklaring, som vi
nyss hörde från statsrådsbänken, på intet vis kan anses tillfredsstäl -

Jf:o 23. 10

Fredagen den 16 Mars.

Svar å inter- lande. Det var rent förunderligt att höra, hurusom hela framställpellation.
ningen och a}}a de synpunkter, som deri gjorde sig gällande, smögo
(Forts.) gjg efter det åskådningssätt, som just den i detta ämne intresserade
styresmannen för gevärsfaktoriet förut sökt att i offentlig
diskussion göra gällande. Det måste förefalla hvar och en, som hörde
herr statsrådet uppläsa sin redogörelse, såsom hade det vid denna
undersökning från herr statsrådets sida egentligen tillgått så, att
styresmannen inkommit med en rapport, huru saken tedde sig från
hans synpunkt, och denna har fått ligga till grund för redogörelsen,
utan att man hört andra parten. Ett sådant tillvägagångssätt är
ensidigt, och det är icke egnadt att främja eu verklig utredning af
de frågor, som bringas på tal här i Riksdagen, om ett sådant system
får insmyga sig, som det herr statsrådet här användt vid besvarandet
af en interpellation.

Det kan nu hända, att någon tycker detta vara ett hårdt tal;
men jag stöder mig i detta speciella fall på en iakttagelse, som jag
under åhörandet af herr statsrådets redogörelse flere gånger gjort,
nemligen att han alltjemt talar om arbetets nedläggande, om den
arbetsinställelse, hvartill dessa smerglare och andra skulle hafva
gjort sig skyldiga. Förhållandet är emellertid i sjelfva verket det,
att arbetarne icke nedlagt arbetet; de hafva i stället blifvit bortkörda
från verkstaden; detta är den enkla sanningen rörande detta förhållande.

Uti interpellantens först gjorda framställning, hvilken nu föreligger
i tryck, har han råkat använda ett uttryck, som är något
sväfvande och som möjligen kan gifva anledning till misstydning.
Det står nemligen deri, att »arbetarne återgingo till arbetet fredags
morgon.» Ja, detta är alldeles sant, om det tages efter orden, men
det är origtigt, om man med dessa ord förknippar den föreställningen,
att arbetet förut, under tiden för underhandlingarna, skulle
hafva varit nedlagdt. Tvärtom arbetades det på vanligt sätt, medan
man förhandlade, huruvida nedsättningen af årsinkomsten med 25
procent skulle blifva bestående eller ej. Detta var hvad som försiggick,
och det ställer saken i en väsentligt annan dager samt
bringar styresmannens förfarande att låta genom honom underordnade
personer för arbetarne tillkännagifva, att de voro afskedade
och kunde gå sin väg, i ett vida mer förhatligt ljus, än som varit
händelsen, derest han blifvit utmanad genom arbetets plötsliga inställelse
från arbetarnes sida.

Såsom nu skett står det fast, att skulden till arbetskonflikten
måste läggas uteslutande på styresmannen, och det är icke, synes
det mig, någonting som länder staten till heder, att den gjort ett
så olyckligt val af styresman och dertill antagit en person, som söker
införa sådana militära fasoner, att han helt plötsligt förklarar arbetarna
vara afskedade och till på köpet i en officiel rapport stämplar
detta såsom en arbetsinställelse från arbetarnes sida.

Fredagen den 16 Mars.

11 Jf:o 23.

Jag har här i min hand en framställning om det helas förlopp, Svar ä interhvilken
blifvit uppsatt af en person, som haft mycket att göra med pdlation.
denna sak såsom ombud för den andra sidan, nemligen jern- och (Forts,
metallarbetareförbundets förtroendeman herr Ernst Blomberg, hvilken
på arbetarnes kallelse försökt medla i frågan. Han har uttryckligen
förklarat, att han för sin personliga del icke har att beklaga sig
öfver styresmannen, utan att han tvärtom blifvit af denne välvilligt
emottagen. Han kan således icke hysa någon animositet emot styresmannen;
så vidt jag känner fortsättas också underhandlingarna
dem emellan, och det är ju möjligt, att ett resultat derigenom kan
uppnås. Nu är det att märka, att i den framställning, som herr
Blomberg gör angående sakens förlopp, betonas med mycket eftertryck
just den sida af saken, som jag här framhållit, nemligen att
arbetarne icke gjort sig skyldiga till något nedläggande af arbetet.

När man således härvidlag talar om »arbetsinställelse», så är detta
någonting origtigt, för att begagna ett mildt uttryck. Att ett sådant
tal upprepade gånger förts från statsrådsbänken, har jag derför ansett
mig böra konstatera, och det förbättrar icke saken, att något
sådant också upprepas i de på arbetarnes afskedsbetyg gjorda anteckningar,
hvarmed styresmannen ansett sig böra utmärka dessa
arbetare, hvilka han sjelf jagat bort.

Det skall för öfrigt icke falla mig in att, på frågans nuvarande
ståndpunkt åtminstone, ingå vidlyftigare på densamma. Dess tekniska
del kan jag naturligtvis icke bedöma, men föreställer mig
dock möjligheten af att äfven i denna del andra upplysningar kunna
framkomma, som bringa framställningen äfven härutinnan i en
annan dager. Men det ber jag emellertid få säga: är det rigtigt
och sant att, såsom det nu från officielt håll påstås, det rent af är
en fördel att icke hafva gevärets delar så beskaffade, att de glindra
i solskenet och derigenom röja skyttekedjorna, ja, då hafva ju dessa
smerglare, om ock omedvetet, gjort fosterlandets försvar eu mycket
god tjenst, då de kommit Kongl. Maj:t att tänka på, att det vore
bra mycket bättre att för gevärens slipande använda sandblästring
i stället för det förut brukade sättet med smergling.

För öfrigt är det endast en sak, som jag här vill understryka,
och det är, att det i tider sådana som dessa är synnerligen olämpligt
försöka vidtaga hvad som med ett bevingadt ord härom dagen
från denna bänk kallades dyrtidsafdrag gent emot arbetare. Det
må vara rimligt att för ackorder, som, när de första gången skola
sättas, bestämmas på en höft, man sedermera i godo öfverenskommer
om en nedsättning, om sådan oundgängligen är af nöden. Och jag
tror icke, att arbetarne äro så orimliga i sina fordringar, att de icke
i sådant fall låta tala vid sig; genom de ännu fortgående underhandlingarna
hafva också de nu ifrågavarande arbetarne visat, att
de icke äro oresonliga i denna punkt. Men det är ett bestämdt
förkastligt system att komma med ukaser på militäriskt vis och helt
kort förklara att, i eu tid så dyr som denna nu verkligen är, afdrag

N:o 23.

Svar å interpellation.

(Forts.)

12 Fredagen den 16 Mars.

utan vidare i löneinkomsten skall ske med icke mindre än 25
procent.

De siffror, som af herr statsrådet anfördes i redogörelsen, kunde
jag ej rigtigt följa med och är således icke i tillfälle att bedöma
dem, men jag måste framhålla att, när styresmannens berättelse i
så väsentliga punkter som dem, hvilka angå sjelfva förloppet af
»arbetsinställelsen», är behäftad med så grundliga fel, jag tillåter
mig att, tillsvidare åtminstone, i tvifvelsmål draga rigtigheten af de
af herr statsrådet anförda siffrorna, för så vidt de härröra från styresmannens
uppgifter; tjr då äro de nog i behof af granskning och
korrektion.

Till sist vill jag blott säga att, när det gäller en sådan sak,
som den, hvilken här är i fråga, det synes mig, som om de personer,
hvilka ständigt, i tid — och man kan väl säga, i otid också — föra
på tungan det talet, att omsorgen om fosterlandets försvar bör gå
före allting annat och sättas öfver alla partisynpunkter, här borde
hafva ett godt tillfälle att visa, att omsorgen om den vigtiga del af
fosterlandets försvar, hvarom nu är fråga, af dem sättes högre än
omsorgen för att en styresman öfver ett gevärsfaktori får rätt gent
emot ett antal arbetare, på hvilkas aflöning han sökt knappa in.
Det gäller nu förstås på den ena sidan några tusental kronor —- och
så tillika styresmannens prestige —, men man bör här verkligen,
menar jag, sätta omsorgen om fosterlandets försvar högre än så och
icke blindt godkänna den framställning af saken, som styresmannen
gifvit och för hvilken herr statsrådet så beredvilligt gjort sig till tolk.

Herr Nyström: Herr talman! Jag har begärt ordet, icke för

att på något vis göra någon anmärkning, vare sig mot styresmannen
för Karl Gustafs stads gevärsfaktori eller mot regeringen, utan för
att för kammaren framhålla en sak, som jag tror att kammaren
icke har till fullo behjertat, ehuru den står i ganska nära samband
med den föreliggande frågan rörande arbetareförhållandena vid Karl
Gustafs stad.

Detta sakförhållande består deri att, enligt mitt och många
tekniskt bildade personers förmenande, den tekniska sakkunskapen
icke är tillräckligt representerad i ledningen af en så stor och vigtig
industriel anläggning, som detta statens gevärsfaktori ju är. Visserligen
bär styresmannen för gevärsfaktoriet vid sin sida ett tekniskt
biträde, en ingeniör, som är både teoretiskt och, till en viss grad,
äfven praktiskt utbildad och som tillika äfven intager en viss grad
af sjelfständighet, så till vida nemligen, som han tillsättes af arméförvaltningen
och, efter hvad jag hört, äfven har den tryggade ställning,
som pensionsrätt medför. Hans ställning är således, till en viss grad
sjelfständig, men der slutar också hans sjelfständighet helt och
hållet, ty någon bestämmanderätt, någon rättighet att taga initiativ
samt fullfölja och utföra detta finnes absolut icke hos honom, utan

Fredagen den 16 Mars.

13 N:o 23.

detta ligger helt och hållet uti den icke tekniskt bildade styres- Svar å intermannens
hand. *

När jag säger »den icke tekniskt bildade styresmannen», så är (Forts.)
det naturligtvis ett uttryck, som måste modifieras eller förklaras.

Han är ju tekniskt bildad så till vida att han eger de kunskaper
och den erfarenhet, som tillhöra en artilleriofficer, men han besitter
icke den verkstadsvana, den genuina verkstadsvana, som erfordras
för skötandet af ett industrielt etablissement, isynnerhet ett sådant,
der en stor mängd specialmaskiner, uppgående till närmare 500,
äro i verksamhet. Hvilken betydelse denne ingeniörs osjeif ständighet
har för tillverkningen, skola herrarne lätt fatta, då herrame
tänka sig in i gången af arbetet på en mekanisk verkstad. Man
skulle väl kunna tycka att, när en tillverkning en gång kommit i
gång, det icke behöfdes något annat än att samvetsgrant tillse att
arbetet utföres på ett ordentligt och ekonomiskt sätt, men så är
ingalunda, förhållandet. Saken är nemligen den, att på eu mekanisk
verkstad, isynnerhet på en sådan som den ifrågavarande, måste ett
oupphörligt uppfinningsarbete pågå, ett oaflåtligt arbete nedläggas
på uppfinnande af nya arbetsmetoder, nya verktyg uppfinnas och
konstrueras, med ett ord på alla möjliga tänkbara sätt arbetas
på att förkorta tiden för de olika operationernas utförande, d. v. s.
på att få arbetet billigare utfördt. Eu enskild verkstad, som försyndar
sig i detta hänseende, och som icke oaflåtligen bär blicken
fästad på förbättrade arbetsmetoder, är dömd till undergång, såvida
man icke lägger bördan på arbetarnes skuldror. Det finnes nemligen
ett sätt att korrigera saken och det är att minska arbetarnes
löner för att få staten att gå ihop.

Att något i detta hänseende verkligen kan åstadkommas vid
Karl Gustafs stads gevärsfaktori, det tror jag mig kunna ådagalägga
genom att hänvisa till tillverkningspriset på våra nuvarande
gevär. Detta pris är, om jag icke missminner mig, 57 kronor 35
öre och det understiger med 2 å 3 kronor det pris, som vi betalat
för gevär från Waffenfabrik Mauser. Man skulle då kunna tycka,
att tillverkningen är alldeles tillfredsställande, när man efter en så
nyligen genomförd organisation kan få priset 2 å 3 kronor lägre
än det vi betala vid en utländsk fabrik, och detta ehuru vi hafva
ett hårdare stål att bearbeta. Förhållandet är emellertid att, under
det att de tyska gevären hafva att betala administrationskostnader,
kapitalprofit, kapitalränta och afskrifning å såväl byggnader som
maskiner, så ingå uti våra tillverkningspris på gevär ingen af dessa
poster. Herrarne kunna således förstå att våra gevär, ehuru skenbart
billigare, i sjelfva verket äro afsevärdt dyrare än de tyska, ett förhållande
som jag likväl icke anser mig böra obetingadt klandra; man
måste nemligen ihågkomma, dels att faktoriet stått under organisation,
dels att det arbetsmateriel, som faktoriet har att bearbeta, är hårdare
än det utländska, till följd hvaraf alla våra svarfvar och
maskiner måste gå med något långsammare fart. Nyssnämnda ut -

N:o 23. 14

Fredagen den 16 Mars.

Svar ä inter- gifter, som betunga de tyska gevären, men från hvilka de svenska
pellation. äro befriade, synas likväl i en tillverkningskalkyl böra tagas med i
(Forts.) räkningen, och otvifvelaktigt är att faktoriet med större teknisk
erfarenhet till sitt förfogande skulle kunna i väsentlig mån nedbringa
tillverkningspriset till större verklig öfverensstämmelse med
det tyska.

Man har sagt och det sades förra året under debatten om gevärsfrågan
här i kammaren af dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet,
att krigsstyrelsen hade tagit i öfvervägande, huruvida
det icke vore lämpligt att använda en civilingeniör såsom chef för
tillverkningen vid faktoriet, men han sade äfven, att det skulle
kräfva så oerhörda kostnader och dessutom, sedan man en gång
fått en dylik ingeniör derstädes anstäld, att man måhända skulle
komma att finna, att han icke vore lämplig. Ja, detta resonnement
skulle kunna användas vid alla tillsättningar af statens tjensteman
och äfven om de ingeniörer. som användas vid marin- och jernvägsstaterna.
Men det gör icke staten. För öfrigt vill jag erinra om
att första klassens ingeniörer icke äro så oerhördt dyra som man
synes föreställa sig. En af vårt lands förnämsta mariningeniörer
sitter såsom chef för mariningeniörstaten med en lön af 7,000 kronor
och flera af tekniska högskolans professorer, hvilka också äro erfarne
ingeniörer, sitta med en aflöning af 6,000 kronor. Hufvudsaken är
emellertid icke, huruvida lönen är större eller mindre, utan att den
ingeniör, som är föreståndare för eller ledare af tillverkningen, har
den sjelfständiga ställning, att han icke endast kan sjelf taga
initiativ utan äfven uppmuntra underordnade och arbetare att göra
detsamma. Såsom saken nu står, är det nästan omöjligt för vare
sig den ena eller den andra att göra något. Det ligger i sakens
natur, att styresmannen, såsom icke verklig fackman, måste till en
viss grad känna sig rädd för hvarje nytt uppslag och att han måste
ställa sig konservativ gentemot alla nyheter. När saken är väl i
gång, är det bra, och då känner han sig tryggast att låta det gå
som det går.

Jag tror, att det i dag påpekade missförhållandet skulle kunna
i betydlig grad undanrödjas, om en öfveringeniör med full sjelfständighet
och med ansvar för faktoriets tekniska afdelning stäldes
vid sidan af den nuvarande styresmannen, och jag tror äfven, att
styresmannen sjelf skulle känna det såsom en synnerlig lättnad om
han genom en dylik anordning befriades från det ansvar, i hvilket
han nu står inför hela landet.

Beträffande sandblåsningen tillåter jag mig hysa tvifvel om
fördelaktigheten af att sandblåsa sådana delar som t. ex. slutstyckena.
Jag har sjelf experimenterat med sandblåsning och vet huru en
yta, som utsättes derför, förses med milliontals så skarpkantiga
gropar sona, om de utsättas för fukt, svårligen kunna hållas rena
och hos hvilka det är nästan omöjligt att förhindra en fortgående
oxidering. Att Mausers Waffenfabrik tillverkat pistoler och gevär

Fredagen den 16 Mars.

15 N:o 23.

för enskildt bruk på detta sätt, det ligger i sakens natur, ty det är Svar & internågot
billigare, men sådana vapen utsättas icke för de vädervex- Pollution.
lingar som gevären, när de användas under öfningarna, och jag (Forts.)

upprepar, att det blir svårare att hålla dessa rena.

Jag har icke något vidare att tillägga; jag har, såsom sagdt,
endast velat fästa uppmärksamheten på vigten, att större teknisk
kraft ställes till gevärsfaktoriets förfogande till förmån icke endast
för staten utan äfven för den arbetarestam, som der finnes.

Herr Waldenström: När jag i morse i Stockholms Dagblad

såg, att chefen för landtförsvarsdepartementet förklarat sig hindrad
från och med i dag att vidare deltaga i den tillförordnade regeringen,
förstod jag, att hans mening var att här i dag besvara den till
honom stälda interpellationen. När jag gick upp till kammaren,
var jag fri från hvarje tanke på att begära ordet, emedan jag trodde,
att den förklaring, herr statsrådet komme att afgifva, skulle blifva
fullt tillfredsställande. Emellertid måste jag erkänna, att det öfverraskade
mig att höra, att denna långa förklaring gaf så föga tillfredsställande
besked angående den fråga, som den ärade interpellanten
framstält. Jag vill naturligtvis på intet sätt säga något ofördelaktigt
om herr statsrådet, då han ju varit beroende af de upplysningar
han fått från styresmannen. Men det är just dessa upplysningar,
som jag tycker äro litet bedröfliga.

Enligt hvad jag kunde fatta af uppläsningen säger styresmannen,
att han hade i tillverkningens och arbetarnes eget intresse ändrat
tim- eller dagaflöningen till ackord samt beräknat denna så, att de
skulle få ganska god förtjenst. Detta var bra; två intressen blefvo
tillgodosedda. Och att arbetarne förstått det, synes äfven deraf, att
ackordet eggat dem att uppöfva sin skicklighet, precision och flit,
så att de kunnat åstadkomma en stor produkt och derigenom få en
för deras ställning god aflöning. •

Men nu finner styresmannen, att deras inkomst blir för stor
och då tänker han: »Vi skola sätta ned ackordet», detta ackord,

som just eggat arbetarne till den energi, hvarigenom hos dem en
sådan skicklighet blifvit utvecklad. Jag tycker, att styresmannen i
stället borde hafva sagt, att det var bra. Och sedan hade han bort
tänka på att snarare öka än minska ackordet, om han derigenom
kunde öka skickligheten än vidare. Ty tänk, huru det skall verka
på arbetarne, om man först säger till dem: »I skolen få ackord,

på det I mån eggas att öfva upp er skicklighet rigtigt», och sedan,
när de hafva öfvat upp sig, säger till dem: »I förtjenen alldeles

för mycket, vi måste sätta ned er lön.» Det är ju detsamma som
att drifva arbetarne till att blifva drönare, och det kan väl icke
vara till någon nytta för arbetsgifvaren.

Jag sammanträffade på en utländsk resa för några år sedan
med en ingeniör och föreståndare för en stor amerikansk verkstad.

Han var född af svenska föräldrar och hade nu varit på besök

N:o 23. 16

Fredagen den 16 Mars.

Svar å intet- Sverige. Dervid hade han besökt Motala mekaniska verkstad. Der
petition. hade han sett bland annat en ångpanna och frågat, hvad den kostade.

(Forts.) »3,000 kronor» fick han till svar. Då sade han: »Hvad hafva

edra arbetare i lön?» Det svarades: »2 å 2,5o kronor om dagen.»
»Hvar gören I då af dessa 3,000 kronor?» frågade han. »På min
verkstad kostar en sådan panna 900 dollars; men då hafva arbetarne,
som göra den, 3 å 4 dollars om dagen». Ja de hafva detta derför,
att de få betaldt efter hvad de göra. De hafva uppdrifvit sin fermeté
och skicklighet i arbetet så, att de kunna förtjena så mycket, utan
att ändå produktionskostnaden synnerligen öfverstiger, hvad Motala
verkstad kan få för en motsvarande produkt.

Jag vill fråga: blir det billigare för staten att göra arbetarne
till drönare och betala dem mindre dagspenning än att gifva dem
eu högre dagspenning och göra dem skickliga och flitiga i sitt arbete?
I synnerhet tycker jag, att saken är magtpåliggande här, då det väl
ingenstädes är vigtigare att hafva skickliga arbetare än vid den
verkstad, der våra eldvapen skola tillverkas. Man såg i tidningarne
uppgifvet, att det fans ett fel på de nya engelska gevären, som
vållade armén ett förfärligt elände där nere i Syd-Afrika. Jag kan
icke säga, om felet var faktiskt, men jag tänker: kan man någonsin
lägga för stor vigt på att vid en sådan tillverkning, hvarom här är
fråga, hafva arbetare, som gifva allra bästa möjliga arbete med största
färdighet, som eu menniskohand kan uppöfvas till?

Men styresmannen säger, att arbetarne då skulle få 1,400 kronor
i förtjenst om året. A la bonne heure, är detta för mycket för en
första klassens yrkesarbetare? vill jag fråga. Kan icke staten betala
det för att få behålla en sådan arbetarekår? Jag tror, att staten
kan det, och att man äfven om det kostar något bör se till, att man
får utomordentligt skickliga och ferma arbetare.

Styresmannen säger vidare, att på fabrikerna rundt omkring få
arbetarne mindre. Det angår icke staten. Hvad som angår staten,
är som sagdt att få dugtiga och bra arbetare för ett pris, som man
i alla fall icke kan anse obilligt.

Pläruti instämde herr Kempe.

Herr Göthberg: Jag har begärt ordet endast för att på det

lifligaste instämma i de åsigter, som af herr Waldenström uttalats.

Herr Hedlund: Det står uppgifvet i handlingarna, att före ståndaren

för gevärsfaktoriet räknat på att kunna uppdrifva arbetarnes
prestationer så, att de derigenom skulle komma att, äfven med
en mindre lön, förtjena lika mycket som förut. Jag vet icke, huru
detta står i öfverensstämmelse med ett bref, som förekommer i bilagan
till statsrevisorernas berättelse, nemligen från P. Mauser till major
Hyltén-Cavallius af den 18 december 1899, således i slutet af sistlidet
år, i hvilket han skrifver: »Jag tvekar derför icke att förklara,

Fredagen den 16 Mars.

17 N:o 23.

att den svenska statsgevärsfabriken i Carl Gustafs stad, i det den Siw å interiör
närvarande fabricerar 5,000 gevär mer om året, än ursprungligen pMation.
var afsedt, fullgjort eu framstående prestation.» (Forts.)

Det synes således vara en fofärdighet hos denna fabrik, med
hvilken den erfarne tyske gevärsfabrikanten varit synnerligen tillfredsstäld,
och hvad han var nöjd med förefaller mig, att äfven vi
här i Sverige kunna vara belåtna med. Jag är ingen tekniker, men
det tillhör ju en riksdagsman att, när någon vigtig fråga föreligger,
skaffa sig den bästa möjliga handledning för sitt omdöme. Jag har
om den frågan, huruvida sandblästring af gevärsdelar skulle främja
deras förrostning, hört mig för hos tre betydande verkstadsegare, allesammans
oberoende och bosatta på hvar sin plats i Sverige, och jag
skall anhålla att få redogöra för de svar, de gifvit mig, af hvilka
de båda första äro skriftliga.

Den förste omnämnde, att »sandblästringen användes i betydlig
skala vid Enfield (engelska statens gevärsfaktori) såsom föregående
behandling vid brungöring. Brungöringsprocessen förkortades till omkring
1/s af förut behöflig tid. Genom sandblästringen — forsätter
han -— blir ej ytan absolut ren och rostar (brungöres) derför lättare,
men sedan bruneringen är färdig eller rättare genom sjelfva bruneringsprocessen
försvinner anlaget för rostning. Om sandblästring
användes på delar, som ej brungöras, så försvinner anlaget för
rostning genom bestrykning med vaselin eller annat lämpligt fettämne.
Sådan bestrykning måste för öfrigt användas på alla vapendelar
af stål, vare sig de äro smerglade, blånade eller brunerade,
ty annars rosta de, huru man än bär sig åt. Vid gevärs- eller annan
precisionstillverkning afser jag med den vanliga smerglingen på
skifva att åstadkomma en fin yta, d. v. s. ett vackert utseende,
och detta vinnes säkert icke genom sandbläster. Det efterarbete,
som afser precision, kan ej beröras af tvisten vid gevärsfaktoriet.

Vid detta arbete användes nog äfven smergel (vanligen blästmergel),
men ej hvad man vanligen benämner smerglare. Hvad Eskiltunarepresentanten
anförde om smerglingens ©helsosamhet måtte väl
bero på okunnighet, ty en nutidens smerglare verkstad är alldeles
ofarlig — eller kan och bör åtminstone vara det.»

Brefskrifvaren uttalar sig sålunda till förmån för sandblästringen.
Till hans uppgifter och omdöme måste man sätta det
största förtroende — han är en sådan man — men hvad Enfieldfabriken
vidkommer, måste jag påminna om, hvad som utan motsägelse
uppgifvits i tidningarna, att den sändt till de i Sydafrika
för sitt fosterland kämpande brittiska soldaterna gevär med sneda
sigten.

Min andre sagesman åter yttrar som sin åsigt »att i föreliggande
fall bör man ej tillämpa sandblästermetoden, hvilken mera begagnas
för billigare skjutvapen (haudelskram). Visserligen kan man tycka, att
på sådana detaljer som läskstänger och band det ej är så noga, men
den sandblåsta ytan är synnerligen mottaglig för rost, och således
Andra Kammarens Prof. 1900. N:o 23. 2

N:o 23. 18

Fredagen den 16 Mars.

Svar å inter- är äfven i detta fallet ifrågavarande tillverkningssätt olämpligt. Det
pellation. förut använda slipnings-, härdniugs- och anlöpningssystemet är
(Forts.) åtminstone för närvarande att anse såsom det bästa för solida och
förstklassiga arbeten, hvarom ju bär också frågan gäller.»

Med den tredje personen meddelade jag mig muntligt, och han
hade den meningen, att sandblästring för inre delar af geväret,
sådana, som äro afsedda att glida mot hvarandra, är afgjordt olämplig.
Om jag uppfattade hans mening rätt, ansåg lian, att äfven om dessa
inre delar bestrykas med fett, så, på grund af den sandblästa ytans
ojemnhet och då här ju icke eger rum någon parabel slipning, utan
repor och fördjupningar gå om hvarandra, slites fettet bort på en
god del af de ytor, som ligga mot hvarandra, och de blifva då lätt
tillgängliga för rost. På yttre sidan ansåg han det för sin del
vara mindre farligt. Men erfarenheten visar, att rost lätt kommer
ned i de mikroskopiska fördjupningar, som sandblästringen åstadkommer,
och sedan är denna rost svår att få bort.

Om jag räknat rätt, skulle hela vinsten på den prisnedsättning,
som föreståndaren för fabriken föreskrifvit, vara 25,000 kr. för
100,000 gevär. Men dessa kosta mellan 5 och 6 millioner kronor.
Större besparing blir det icke. Och jag frestas till den frågan,
understruken genom det anförande, vi hört från en ärad fackman
på stockholmsbänken, om icke svenska staten fått betala flerdubbelt
denna summa derigenom, att vi i spetsen för gevärsfaktoriet icke
hafva en praktisk ingeniör, utan en officer.

Jag vill slutligen instämma i de yttranden, som här hafva fälts,
att föreståndaren för en statens vapenverkstad bör sätta som sin
uppgift att få sin vara så god som möjligt, men icke att reglera
arbetsmarknaden på sin ort till förmån för enskilda arbetsgifvare.

Häruti instämde herr Hammarström.

Herr Eriksson i Bäck: Jag skall icke inlåta mig på att uttala

mig om den ena eller andra arbetsmetodens företräde i detta
afseende. Men styresmannens för fabriken åtgörande att å de utfärdade
betygen anteckna, att arbetarne nedlagt arbetet, synes mig
innebära en stor betänklighet. Det synes mig till och med innebära
något rätt straffbart. Desse arbetare borde väl, ehuru visserligen
icke bundna vid sitt arbete genom kontrakt eller städsel för viss tid,
likväl, med den modifikation, som tidsandan betingar, anses likstälda
med dem, som stå under tjenstehjonsstadgan, och denna angifver i
§ 21, hvilka uppgifter orlofssedel skall innehålla. Der står emellertid
icke, att den skall innehålla, af hvad anledning arbetaren slutat med
arbetet. Då den icke innehåller någon sådan föreskrift, är det uppenbart,
att arbetsbetyg icke får innehålla sådan anteckning, som styresmannen
för fabriken tillåtit sig göra å ifrågavarande arbetares betyg.

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet Crusebjörn:
Herr talman! Mina herrar! Med anledning af hvad under

diskussion förekommit skall jag tillåta mig att yttra några ord.

Fredagen den 16 Mars.

19 N:o 23.

Här har med mycken styrka framhållits, huru vigtigt det vore
att hafva en ingeniör eller en tekniskt bildad fackman såsom föreståndare
för ifrågavarande fabrik. Ja, det kan nog förefalla så, men
å andra sidan måste man väl erkänna, att många af våra stora
fabriker och industriella anläggningar, som skötas väl och gå ganska
förträffligt, ofta icke hafva i spetsen för sig tekniskt bildade styresmän.
En styresman för en fabrik sådan som den nu ifrågavarande
måste äfven vara en framstående administratör, ty om han icke
besitter denna egenskap och icke ser till, att fabriken drifves på ett
sådant sätt, att kostnaderna för produktionen icke blifva för stora, är
han icke någon lämplig ledare af fabriken, äfven om han vore
aldrig så tekniskt bildad.

ilar har från flera håll med mycken värma sagts: Hvad har

denne man att fästa sig vid hvad arbetarne förtjena, om de blott
arbeta väl och arbetet, som verkställes, är utmärkt? Ja, det vore
ingen konst att vara styresman, om man finge resonera som så,
att det, som produceras, får kosta hvad som helst. Men jag tror
icke, att majoriteten af denna kammare skall finna sig tilltalad af
ett sådant sätt att sköta fabriken. När det visar sig, att arbetarne
vid en fabrik — såsom bär är fallet — förtjena så betydligt mycket
mera, än hvad arbetarne i motsvarande fack vid andra fabriker
kunna göra, då måste, synes det mig, styresmannen för denna fabrik
se till, att icke produktionskostnaderna blifva afsevärdt högre,
än de behöfva.

Man har sagt, att meddelandet om prisuedsättningen kom plötsligt.
Så var visst icke förhållandet, ty redan för ungefär ett hälft
år sedan, vid bestämmandet af arbetsprisen, meddelade man arbetarne,
att de icke kunde påräkna att få åtnjuta allt framgent aflöning
enligt denna prislista, utan att de efter någon tid hade att
omotse en lönenedsättning. Då kan man fråga: Hvarför medgaf

då styresmannen eu så pass hög prislista förliden höst, att han
redan då såg, att den borde nedsättas? Jo, förhållandet var det,
att detta var nödvändigt för att arbetarne skulle komma i åtnjutande
af eu skälig aflöning, enligt den princip, som han uppgjort, nemligen
att arbetarne skulle hafva 10 procent mer än motsvarande arbetare
i andra fack i kringliggande verkstäder. Det var nödvändigt att
gifva dem högre aflöning, till dess att de hunnit förvärfva större
vana att sköta maskinerna och större arbetsskicklighet, så att arbetet
kunde bedrifvas på sådant sätt, att 100 gevär fortare tillverkades,
än som kunde ske, när arbetarne voro mer eller mindre ovana.

Nu finna vi, att denna prislista, som lian naturligtvis bestämt
efter rådgörande med sina rustmästare, från 570 arbetares sida antogs
utan klander eller missnöje. Detta bevisar ju mer äu väl, att
han icke varit orimlig uti sin nedsättning af lönerna. Det återstod
endast 20, som voro missnöjda och som, i motsats till de öfriga,
icke ansågo sig nödgade att taga emot nedsättningen i arbetsprisen.
Det är med dessa 20, som man nu har förhandlat. Då säger man

Svar å intcr
pellation.
(Forts.)

N:o 23. 20

Fredagen den 16 Mars.

Svarinter- här: Hvarför icke gifva dem det de hade förut, det skulle ju icke

pellation. kosta mer än 6,000 kronor om året, och det är ju en småsak? Ja,
(Forts.) fiet tan väl förefalla så, och det var också först min tanke, när

jag sysselsatte mig med denna fråga. Men ett dylikt tillvägagående
strandar derpå, att de 570 då skulle blifva i hög grad missnöjda
med att dessa smerglare få bibehållas vid den högre aflöningen,
under det att de sjelfva skulle arbeta för ett förhållandevis lägre
pris. Frågan är således icke så lätt att ordna, som vid första påseendet
kan synas.

Här har äfven sagts, att det hade varit lämpligare, att jag vid
bedömandet af denna sak icke endast hade fäst mig vid hvad
styresmannen uppgifvit. Jag måste naturligtvis i första hand taga
mina uppgifter från honom, det säger sig ju sjelft, och sedan hade
jag att se till, huru väl grundade de voro. Såsom af det upplästa
meddelandet framgår, afreste den 12 i denna månad genom min
medverkan fälttygmästaren, åtföljd af arméförvaltningens ombudsman,
just för att på ort och ställe förhandla med de arbetare, som
nedlagt arbetet, och derigenom undersöka, huruvida de hade något
att erinra mot de beräkningar af arbetsförtj ensten, som styresmannen
uppgifvit. Under det att dessa förhandlingar pågingo, förklarade
arbetarne uttryckligen, att de i god tid hade fått reda på, att en
prisnedsättning skulle ega rum, och vidare gåfvo de till känna, att
de icke kunde ingå i några förhandlingar, utan att dessa måste ske
genom ombudsmannen i jern- och metallarbetareförbundet. För
honom har nu, såsom sagdt, fullmagt blifvit utfärdad, så att om
en uppgörelse skall kunna träffas med arbetarne, kan det endast
ske genom honom. Skälet till, att de icke direkt kunnat underhandla,
har här blifvit meddeladt; det är nemligen det, att arbetare,
som tillhöra fackföreningar, stå under sådana föreskrifter, att de
icke sjelfva få bestämma den saken.

Vidare har här talats om vådan för de gevär, hos hvilka vissa
delar blifvit sandblåsta i stället för smerglade. Detta är eu teknisk
fråga, som jag icke kan inlåta mig på, men jag vill upplysa om,
att i den engelska armén ha gevären sandblästrade delar i stället
för smerglade, och vidare att de försök, som här blifvit gjorda med
gevär, hvilka haft sandblästrade delar, tydligen visat, att sådana
gevär äro fullt ut lika användbara som de med smerglade delar.
Det är ju alldeles gifvet en fördel, att de icke glimra. För min
del tror jag, att det förhållandet, att banden och öfriga beslag ha
varit smerglade, i första rummet har varit beroende derpå, att det
sett prydligare ut. Jag tror för min del, att det är mycket önskvärdt,
att dessa delar fortfarande blifva brungjorda, alltså saudblåsas
och icke smerglas.

Hvad återigen beträffar slutstycket, så kunna meningarna derom
vara olika, just på grund af att man möjligen kan sätta i fråga, om icke
de sandblåsta slutstyckena äro svårare att hålla rena än andra. Detta
är någonting, som ger sig till känna först sedan de någon tid varit

Fredagen den 16 Mars.

21 N:o 23.

i bruk. Emellertid synes af intyg, som jag har fått från tekniskt bil- Svar å inierdade
personer, tydligen framgå, att den senare metoden, sandbiås- pdlation.
ningen, kan vara lika bra som den andra. Jag har här ett bref (Forte.)
från chefen för Stockholms vapenfabrik, deri han svarar på en förfrågan
angående denna sak: »Till svar å dagens telefonförfrågan
angående min åsigt om gevärstillverkningen vid statens gevärsfaktori
har jag härmed äran nämna, att jag vid mina besök derstädes
naturligtvis ej kunnat i detalj sätta mig in i alla der använda
arbetsmetoder, men att jag kommit till den bestämda åsigten, att
gevärstillverkningen i stort sedt är fullt mönstergilt anordnad. —

Beträffande sandblästring i stället för slipning, så är, enligt mitt
förmenande, det förra arbetssättet att föredraga, dels emedan det
ställer sig billigare, och dels emedan det lemnar vackra matta ytor
i stället för blanka. För att motverka de blästrade ytornas större
benägenhet att rosta är förmånligast, att blästringen sker med torr
luft och ej med ånga samt att ytorna bruneras i stället för att blåkokas».
Vidare har jag här ett utlåtande af en verkmästare vid
tygverkstäderna här i Stockholm, hvilken ingått i ett bedömande af
denna sak. Hvad han här säger är ganska långt, hvarför jag icke
vill uppläsa det i dess helhet, utan vill endast nämna, att han säger,
att denna sandblästring kan ske på olika sätt, och resultatet af
sandblästringen blir icke detsamma, om det ena eller andra sättet
begagnas; man kan numera med de nyare metoderna sandblästra
så, att ytan i finhet närmar sig till slipning. Efter hans mening
äro de sandblästrade ytorna icke mera än de smerglade mottagliga
för rost, nota bene om de väl ingnidas med olja, och vi veta alla,
att vare sig gevärsdelarne äro smerglade eller tillverkade på annat
sätt, är det en nödvändighet, att de väl bestrykas med olja, och vi
veta ju derjemte, att inom armén den största vigt lägges derpå,
att gevären skötas mönstergilt och att derå utöfvas den allra strängaste
kontroll.

Herr Branting: Herr krigsministern synes hafva blifvit vid bragt

den föreställningen, att dessa arbetare skulle stå i någon sorts
slafveriförhållande till sin fackförening och att de icke sj elfva få
underhandla. Detta är emellertid fullkomligt falskt. De hafva utsett
till sin ombudsman — såsom också herr krigsministern erkände —
den förtroendeman, som blifvit vald inom hela facket och hvilken
är van vid sådana underhandlingar, och de kunde derför hafva
mycket grundade anledningar att antaga, att han kunde skaffa dem
möjligen större fördelar genom sin bemedling, än hvad de sjelfva
skulle kunnat uppnå. Med så mycket större skäl hafva de i detta
fall vändt sig till en utomstående, som det dock står qvar som ett
faktum, att när arbetarne första gången sjelfva kommo och talade
med vederbörande, major Cavallius, bemötte han dem icke så synnerligt
vänligt, just derför att de tillhörde fackföreningen. Det är

N:o 23. 22

Fredagen den 16 Mars.

Svar å inter- sålunda — antager jag — för att kunna vinna mera, som de tagit
pellation. <jen som de nu gått in på.

(Forts.) jag })er fgr öfrigt att få framhålla endast det, att herr krigs ministerns

förklaring, att det skulle vara svårt att gå dessa arbetare
till mötes, derför att de öfriga 570 arbetarne då skulle blifva missnöjda,
är ett fullkomligt obestyrkt påstående. Det har under hela
denna frågas behandbng icke blifvit utredt någonting om detta förmenta
missnöje, och tills vidare tillåter jag mig att betvifla, att
något sådant alls skulle blifva fallet.

Hvad angår den tekniska sidan af saken, vill jag endast göra
det tillägget, att det står dock fast bär för hvar och en, som vill so
sakerna som de äro, att man gjort eu ganska genomgripande teknisk
förändring, icke på grund af tekniska skäl, utan derför, att det
bar blifvit en konflikt emellan styresmannen och lians arbetare.
Sedermera har man försökt leta fram tekniska skäl, som skulle tala
för denna förändring, och dervid stannat i bästa fall vid att auktoritet
står emot auktoritet, medan deremot ingen synes hafva någonting
att invända mot det gamla förfaringssättet, såsom ledande till
frambringande af ett godt och tillfredställando gevär. Jag hemställer,
huruvida kammaren verkligen kan finna, att ett sådant sätt
att tillvarataga statens intressen kan vara med dess fördel öfverensstämmande.

Herr Waldenström: Det var en liten passus i herr statsrådets

sista anförande, som jag måste anse vara rigtad emot det, som jag
nyss tog mig friheten att saga, och som jag anser mig böra med
några ord bemöta. Herr statsrådet måste hafva missuppfattat hvad
jag nyss yttrade; ty min mening var visst icke att säga, att man
icke bör se på, hvad ett arbete kostar, utan bara låta det gå, det
må kosta hvad det kosta vill. Att eu styresman får lof att se äfven
på den ekonomiska sidan af tillverkningen, det förstår jag mycket
bra, lika bra som styresmannen sjelf. Men att först gifva arbetarne
ett ackord och genom detta ackord egga dem till större flit och
skicklighet, men sedan säga: »Ni förtjena för mycket, derför skall

jag sätta ned ackordet» — det har synts mig orätt; och det är det,
som varit motbjudande för mig. Om det kunnat påvisas, att gevärstillverkningen
blifvit dyrare, då hade det varit en annan sak. Att
utgifterna blifva större, ja, det kan ju hända, men så blifva i stället
■* flera gevär tillverkade och kanske bättre tillverkade, och då kan man

ju icke säga, att man icke ser på priset. Det var detta jag ville
säga. Om arbetarne då förtjena 13 å 14 hundra kronor om året,
så är det icke skäl att missunna dem det. Sättes arbetslönen ned,
så kan nog arbetaren, om han vill, laga så, att arbetsprodukten ej
blir billigare för det. Och hvem har då vunnit på affären?

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad.

23 Tf:o 23.

Fredagen den 16 Mars.

§ 4-

Ledighet från riksdagsgöroinålen beviljades herr 0. H. Ström
under fem dagar från och med den 20 innevarande månad.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 7 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.