19—25 juni.Debatter m. m
ProtokollRiksdagens protokoll 1948:25
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1948
FÖRSTA KAMMAREN
Nr 25
19—25 juni.
Debatter m. m.
Lördagen den 19 juni. Sid
Förslag till nya avlöningsreglementen m. m..................... 3
Förbättring av mödrahjälpstandvården ........................ 6
Ändring i civilförsvarslagen m. m........................... 8
Anslag till civilförsvaret m. m............................... 19
Interpellation av herr Persson, Ivar, ang. inrättande av en statens
kulturfond .......................................... 22
Måndagen den 21 juni.
Förstörande av vissa postförsändelser ........................ 25
Utbildningstiden för vissa värnpliktiga ........................ 28
Interpellation av herr Lundqvist ang. löneförhållandena för viss
kvinnlig biträdespersonal .................................. 89
Försvarets organisation ...................................... 122
Anslag till anordnande av efterutbildningsövning................ 127
Sparsamhet inom försvarsväsendet ............................ 129
Anslag till krigsmaterielverket ................................ 131
Anslag till underhåll av tvgmateriel m. m....................... 132
Anslag till underhåll av fartyg m. m........................... 136
De värnpliktigas penningbidrag .............................. 137
Ang. vissa befattningar vid mariningenjörkåren ................ 139
Ang. vissa materielanskaffningsanslag ........................ 141
Arméns tygmaterielanslag .................................... 144
Fredagen den 25 juni.
Ang. försenad utdelning av visst utlåtande...................... 146
Samtliga avgjorda ärenden.
Lördagen den 19 juni.
Utrikesutskottets utlåtande nr 13, ang. godkännande av protokoll
rörande handeln mellan Sverige och Polen .................. 3
— nr 14, ang. godkännande av överenskommelse rörande varuutbytet
mellan Sverige och Norge ............................ 3
— nr 15, ang. godkännande av ett mellan Sverige och Norge träffat
avtal om vissa fiskerifrågor ............................ 3
1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 25.
2
Nr 25.
Innehåll.
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 165, ang. nya avlöningsreglementen
m. m.....................................................
— nr 166, ang. anslag till krigsrätterna ........................
— nr 167, ang. anslag till poliskåren i Boden ..................
—- nr 169, ang. anslag till statens brandinspektion ..............
— nr 170, ang. organisationen av den civila sjukvårdsberedskapen
—■ nr 171, ang. anslag till kontrollstyrelsen m. m...............
— nr 172, ang. vissa ersättningar av statsmedel till arbetstagare
som drabbats av silikos (stendammslunga) ..................
— nr 173, ang. slutlig reglering av riksstaten: justitiedepartementet
......................................................
—• nr 174, ang. slutlig reglering av riksstaten: inrikesdepartementet
......................................................
— nr 175, ang. ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna reseregle
mentet
..................................................
— nr 176, ang. ersättning till Hj. Jakobson m. fl. i anledning av
olycksfall i arbete eller yrkessjukdom ......................
—- nr 177, ang. utredning om statsbidrag till veckohem för barn . .
—- nr 178, om sjukersättning åt vikarierande ekonomisten vid Umedalens
sjukhus Thyra Olofsson ............................
— nr 179, ang. utredning om åtgärder till förbättring av mödra
hjälpstandvården
..........................................
— nr 180, ang. statsbidrag till kommuner för anordnande av resor
till vallokal ..............................................
—- nr 181, ang. bidrag till vissa plankostnader m. m.............
— nr 182, ang. anslag till statens biltrafiknämnd ..............
— nr 183, ang. avsättning till statens automobilskattemedelsfond . .
Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. ändring i civilförsvarslagen
m. m................................................. 8
Statsutskottets utlåtande nr 168, ang. anslag till civilförsvaret m. m. 19
Jordbruksutskottets utlåtande nr 63, ang. slutlig reglering av riksstaten:
nionde huvudtiteln ................................ 21
Måndagen den 21 juni.
Första lagutskottets utlåtande nr 44, ang. ändringar i gällande lag -
stiftning om registrering av brott och förseelser ............ 25
— nr 45, ang. förstörande av vissa postförsändelser ............ 25
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. utbildningstiden
för vissa värnpliktiga ...................... 28
Statsutskottets utlåtande nr 160, ang. vissa frågor rörande försvarets
organisation ........................................ 122
— nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln: försvarsdepartementet
.................................................. 127
— nr 161, ang. vissa avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln
.................................................... 137
— nr 162, ang. vissa anslag till materielanskaffning för försvaret . . 141
— nr 163, ang. vissa byggnadsarbeten för försvaret m. m....... 144
—- nr 164, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m......................... 145
n o 0 to (O O CD CD CD CD CD CD CD CD 00 OO OO OO
Lördagen den 19 juni 1948.
Nr 25.
3
Lördagen den 19 juni.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 4 och 160—164,
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 44 och 45.
Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden:
nr
13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Polen under tiden 1 maj 1948
—30 april 1949;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse rörande varuutbytet
mellan Sverige och Norge; samt
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Förslag till nya avlöningsreglementen
m. m.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 165, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till nya
avlöningsreglementen m. m. jämte i ämnet
väckt motion.
I förevarande utlåtande hade utskottet
hemställt,
A. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i proposition nr 225 framlagda
förslag
I. bemyndiga Kungl. Maj:t
a) att utfärda statens allmänna avlöningsreglemente
och avlöningsreglemen
-
te för folkskolan i huvudsaklig överensstämmelse
med till statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 16 april
1948 fogade reglementsförslag;
b) att under de förutsättningar och
i den omfattning, som i nämnda statsrådsprotokoll
förordats, vidtaga ändringar
i sålunda utfärdade reglementen;
c)
att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i statsrådsprotokollet förordats,
utfärda erforderliga bestämmelser
om övergång till sagda reglementen;
d)
att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet förordats
meddela föreskrifter om löneklassplacering
av tjänstemän, som den
1 juli 1947 eller dessförinnan erhållit
ordinarie eller extra ordinarie tjänst
motsvarande lägst slutstadiet i reglerad
befordringsgång enligt kungörelsen
1947: 436;
e) att, därest värnpliktiga med stöd
av 28 § värnpliktslagen skulle inkallas
till militärtjänstgöring, innan nytt
krigsavlöningsreglemente utfärdats, besluta
om de ändringar i gällande krigsavlöningsreglemente,
som påkallades av
den nya löneregleringen för statens
tjänstemän, eller utfärda provisoriskt
krigsavlöningsreglemente;
f) att tills vidare vid försvaret inrätta
extra ordinarie tjänster i lönegrad Ce
25 och högre lönegrad, i den mån fråga
vore om tjänster, för vilka avlöningskostnaderna
bestredes från sakanslag;
g) att i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats meddela bestämmelser
om särskild ersättning för övertidsarbete
till militärmeteorologer av 2
och 3 graden;
h) att i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats under budgetåret
1948/49 medgiva det överskridande av
genom riksdagens beslut maximerade
4
Nr 25.
Lördagen den 19 juni 1948.
Förslag till nya avlöningsreglementen m.
anslag och anslagsposter, som påkallades
med hänsyn till den allmänna löneregleringen
eller regleringen av befordringsgången
för biträdes- och amanuenspersonal;
II.
besluta, att det Kungl. Maj:t senast
för budgetåret 1947/48 lämnade
bemyndigandet att medgiva överskridande
av genom riksdagens beslut maximerade
anslagsposter till arvoden och
särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj :t, eller till avlöningar till
icke-ordinarie personal skulle efter utgången
av budgetåret 1947/48 äga fortsatt
giltighet under budgetåret 1948/49;
B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört i anledning av § 29 i riksdagens
år 1947 församlade revisorers berättelse;
C.
att motionen II: 271 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Fröken ANDERSSON: Herr talman! Jag
har deltagit i tredje avdelningens behandling
av det föreliggande ärendet,
men jag hade inte tillfälle att närvara
vid justeringen i utskottet, varför jag
skall be att få säga några ord här.
Genom förändringarna av beräkningsgrunderna
komma vissa kategorier att
få en försämrad löneställning. Det gäller
t. ex. de extra lärarna vid läroverk
m. fl. läroanstalter. Man skall nämligen
när det gäller dem övergå från att räkna
med månadslön och daglön till att
tillämpa s. k. läsårsdaglön.
Skolöverstyrelsen har behandlat problemet,
som kanske i och för sig inte är
så stort men som dock är ganska väsentligt
för de kategorier det gäller, och
överstyrelsen betonar, att resultatet ingalunda
är tillfredsställande. Det är nämligen
så, att i ogynnsamma fall komma
t. ex. extralärarna i femte ortsgruppen
att kunna få en löneminskning per år
med inte mindre än 212 kronor. Det är
alltså i och för sig inte någon liten summa
för vederbörande.
Nu borde enligt överstyrelsens mening
liksom hittills dessa lärare få räkna
dagantalet, varigenom någon försäm
-
m.
ring inte skulle uppkomma. Statens lönenämnd
har diskuterat den frågan och
konstaterar, att det inte möter några
betänkligheter att genomföra skolöverstyrelsens
förslag i denna del när det
gäller läroverken, men nämnden är litet
tveksam beträffande resultatet för övriga
undervisningsanstalter.
Man kan tycka, att det är ett ganska
orimligt resultat, att när man förändrar
de lönetekniska beräkningsgrunderna, så
medför detta som jag har sagt att vissa
kategorier få en försämring, i det att
de få sina årslöner sänkta. När det gäller
de extra läroverkslärarna är detta
resultat så mycket mera anmärkningsvärt,
som man ju inom ecklesiastikdepartementet
för närvarande håller på
med en utredning om åtgärder för att
råda bot på läroverkslärarbristen. Det
är då egendomligt att man samtidigt vidtar
åtgärder, som leda till en sänkning
av lönerna. Jag kan inte här framställa
något yrkande, herr talman, men jag
skulle vilja uttrycka den förhoppningen,
att man tar dessa saker under omprövning,
så att man i möjligaste mån kommer
från de verkningar som jag nämnt.
Medan jag har ordlet, herr talman,
skulle jag också vilja ta upp frågan om
själva reglementets uppställning. Det
skall inte döljas, att här bär skett en
på vissa punkter ganska väsentlig förbättring
när det gäller överskådligheten,
men det återstår ändock ganska
mycket att göra. Ty det är de facto så,
att det är utomordentligt svårt för andra
än löneexperterna att tränga in i den
här snårskogen och få någon rätsida på
det hela. Det rör sig dock om ett reglemente,
som går löst på tusentals sidor,
och det är som sagt utomordentligt svårt
att få en överblick. Nu har utskottet
också i sitt utlåtande betonat detta och
rest önskemål om en förenkling. Utskottet
säger nämligen, att det vore önskvärt,
att vid nästa lönereglering arbetet
från början inriktades på att åstadkomma
en genomgripande förenkling av lönesystemet.
Jag tror att lekmännan i avdelningen
— och jag gissar även lekmännen
i utskottet — ha haft en mycket
stark känsla av att dessa synpunkter
Lördagen den 19 juni 1948.
Nr 25.
5
Förslag till nya avlöningsreglementen m. m.
kraftigt böra understrykas. Med lekmän
menar jag då sådana, som under kortare
tid än 25 år ha sysslat med det här lönekineseriet,
som det populärt brukar kallas.
Nu skall jag dock i sanningens namn
säga, att tjänstemännen själva inte äro
alldeles oskyldiga till svåröverskådligheten,
tv om man vill ha en millimeterrättvisa,
får man också finna sig i att bestämmelserna
bli svåröverskådliga. Jag
tror emellertid att det finns åtskilligt att
göra i detta hänseende, och jag vill,
herr talman, starkt understryka önskvärdheten
av att dessa förenklingar komma
till stånd.
Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.
Herr OHLON: Herr talman! Jag kan
på alla punkter instämma med fröken
Ebon Andersson i hennes yttrande. Därutöver
skulle jag vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på en passus i statsutskottets
utlåtande överst på s. 17. Där
säger utskottet: »Utskottet har icke funnit
anledning till erinran mot förslaget
att — såsom en provisorisk åtgärd i avvaktan
på ställningstagandet till 1944
års personalutrednings förslag angående
lärarnas befordringsförhållanden — lärare
vid läroverk och därmed jämställda
läroanstalter skola efter viss tids tjänstgöring
beredas extra ordinarie anställning
i lönegrad med samma ordningsnumrner
som skulle ha gällt, om vederbörande
varit extra lärare.»
Det är tacknämligt, att en extralärare
efter två års tjänstgöring skall kunna få
beställning såsom extra ordinarie, men
han förblir i samma lönegrad som dessförinnan.
Nu har 1944 års personalutredning
föreslagit en reglerad befordringsgång
för de extra och extra ordinarie
lärarna vid läroverken och liknande läroanstalter,
vilken överensstämmer med
den reglerade befordringsgång, som redan
har genomförts inom andra områden
av statsverksamheten. Förslaget har tillstyrkts
ej blott av skolöverstyrelsen utan
också av statens lönenämnd. Vad beträf
-
far domstolsjuristerna har ju riksdagen
till och med förbättrat den ursprungligen
genomförda befordringsgången för
dessa tjänstemän.
Det torde icke finnas något område av
statsverksamheten, där det för närvarande
råder en så stor brist på personal
som inom läroverksväsendet. Vi ha, skulle
jag tro, bortåt ett hundratal befattningar
inom den naturvetenskapliga ämnesgruppen,
vilka inte kunna besättas
med ens något så när utbildad arbetskraft.
Till vilka konsekvenser detta förhållande
leder kan var och en inse, och
det kan också konstateras i stockholmstidningarnas
insändaravdelningar. Det
går inte att hålla undervisningen på en
tillbörlig nivå, om man skall bedriva den
med otillräcklig eller kanske understundom
underhaltig arbetskraft.
Det är så mycket mera påkallat att här
göra en kraftansträngning, som man efter
allt att döma kan riskera, att den skolreform,
som nu hägrar vid horisonten,
kommer att medföra en stark minskning
av tillströmningen till lärarbanan och
följaktligen också till de filosofiska fakulteterna.
I det långa loppet kommer
det att medföra, att vår kulturella standard
när det gäller forskning inte kommer
att kunna upprätthållas. Redan har
den förberedande diskussionen på detta
område lett till en försämring av rekryteringen.
Jag skulle därför vilja till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
rikta en vördsam hemställan, att han
med det snaraste ville ta upp detta problem
till behandling. Det gäller ju endast
att för extralärarna skapa samma förmåner,
som redan ha tillerkänts andra befattningshavare
med en motsvarande eller
kanske i många fall kortare utbildning
än vad de ha.
I övrigt, herr talman, får jag nöja mig
med att yrka bifall till utskottets utlåtande
i ärendet.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.
6
Nr 25.
Lördagen den 19 juni 1948.
Om förbättring av mödrahjälpstandvården.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
166, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49 till krigsrätterna;
nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till poliskåren i Boden;
nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens brandinspektion;
nr
170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen;
nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1948/49
m. m. jämte i ämnet väckt motion;
nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga); och
nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m.,
i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m.,
i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.
Punkterna 1 och 2.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3.
Lades till handlingarna.
Punkterna 4 och 5.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
175, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210);
nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Hj.
Jakobson m. fl. i anledning av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom;
nr 177, i anledning av väckt motion
angående utredning om statsbidrag till
veckohem för barn; och
nr 178, i anledning av väckt motion
om sjukersättning åt vikarierande ekonomisten
vid Umedalens sjukhus Thyra
Olofsson.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Om förbättring av mödrahjälpstandvården.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 179, i anledning av väckta motioner
angående utredning om åtgärder till
förbättring av mödrahjälpstandvården.
I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fru Flood
och fru Sjöström-Bengtsson (1:155) och
den andra inom andra kammaren av
fru Svedberg m. fl. (11:261), hade föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av i motionerna angivna spörsmål samt
om vidtagande av de åtgärder till mödrahjälpstandvårdens
förbättring, som därav
kunde föranledas.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:155 och II: 261
ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Fru FLOOD: Herr talman! Vi äro naturligtvis
tacksamma för det intresse,
som utskottet har visat vår framställning,
och vi förstå också den svårighet som
bristen på tandläkare utgör när det gäller
att få till stånd bättre förhållanden
Lördagen den 19 juni 1948.
Nr 25.
7
Om förbättring av mödrahjälpstandvården.
på mödrahjälpstandvårdens område. Men
vi äro också starkt medvetna om vikten
av bättre förhållanden. Jag har här en
utredning av tandvårdsinspektören i
Hallands län, och han framhåller särskilt
vikten av en god förvård för mödrarna
och understryker särskilt, hur viktigt
det är att mödrarna sköta sina tänder,
eftersom dåliga tänder utgöra en
farlig smittokälla för barnet.
Under tiden efter det vi förberedde
vår motion har det tillkommit ytterligare
omständigheter som göra, att jag är fullkomligt
övertygad om nödvändigheten
av en översyn på detta område. Det är
nämligen så, att där folktandvården inte
är utbyggd, är det oerhört svårt för
blivande mödrar att erhålla tandvård.
Jag har här en del brev från en ledamot
av en mödrahjälpsnämnd, vari hon just
talar om, hur man undan för undan får
avslå framställningar om tandvård för
blivande mödrar. Hon säger, att tandvård
är vad mödrarna först fråga efter,
men det är under nuvarande förhållanden
helt enkelt inte möjligt att bereda
dem sådan vård. Problemet är alltså inte
bara det, som vi ha påpekat i vår motion,
att tandvården skall utföras så tidigt
som möjligt, utan härtill kommer
att det för närvarande inte finns möjlighet
för många blivande mödrar att
över huvud taget erhålla nödvändig
tandvård.
Jag förstår mycket väl, att det under
nuvarande förhållanden inte är tänkbart
att vi skulle kunna vinna bifall till vår
framställning. Jag har därför inte något
yrkande, men jag är tacksam, om statsmakterna
ville ha sitt intresse riktat på
denna sak, som är ytterst viktig.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Frågan om mödrahjälpstandvården
är liksom andra med folktandvården
sammanhängande problem för närvarande
under utredning av en kommitté, som
på sin tid tillsattes av statsrådet och chefen
för socialdepartementet. Under det
arbete, som denna kommitté har bedrivit,
har det konstaterats, att det för närvarande
med den möjlighet till utbygg
-
nad av folktandvården, som finnes och
kan komma att föreligga, inte går att bereda
rum inom folktandvården för mödrahjälpstandvården
i hela dess utsträckning.
På de orter, där folktandvård finnes
inrättad och det således finns distriktstandpolikliniker,
tillämpas i regel den
praxis, att mödrar, som med bidrag av
mödrahjälpsnämnderna ha beretts tillfälle
till tandvård, ha förtursrätt framför
det övriga vuxna klientelet. Den omständigheten
har i vissa avseenden visat
sig rätt hinderlig för folktandvårdens
möjligheter att bereda vård åt andra
hjälpsökande vuxna. Men den uppfattning,
som man hittills har haft om mödrahjälpstandvårdens
betydelse, har i alla
händelser ansetts motivera en sådan förtursrätt.
På de orter däremot, där folktandvården
ännu inte har kunnat organiseras,
stå samma möjligheter inte till buds för
de tandvårdssökande mödrarna. Där
måste mödrahjälpstandvården utföras
med hjälp av privatpraktiserande tandläkare.
Det har emellertid på den senaste
tiden uppstått allt större svårigheter att
kunna för de priser, som mödrahjälpsnämnderna
anse sig bundna inom, få
mödrahjälpstandvården utförd, och det
är inte minst de omständigheterna som
föranlett de mycket berättigade klagomål
över mödrahjälpstandvårdens begränsade
möjligheter, som på sista tiden
framkommit och som jag föreställer mig
ligga till grund för motionärernas hemställan.
Det beror därpå att de privatpraktiserande
tandläkarna inte ha funnit
sig kunna godkänna den till grund
för tandvårdsbehandlingen liggande
taxa, som hittills har tillämpats och som
de från sin sida mycket tidigt ha anmält
missnöje med. Det har ansetts, att de
beräkningsgrunder, varpå taxans belopp
ha fotats, äro oriktiga. Jag kanske skulle
tillägga, att denna s. k. socialhjälpstaxa
med vissa belopp överstiger den inom
folktandvården tillämpade taxan för
tandvård i fråga om vuxna.
Inom sakkunnigkommittén har det nu
företagits en mycket grundlig utredning
angående kostnaderna inom tandvården,
8
Nr 25.
Lördagen den 19 juni 1948.
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. m.
och på grundval av denna utredning har
det utarbetats ett nytt preliminärt förslag
till folktandvårdstaxa. Detta preliminära
förslag har i dagarna överlämnats
till socialministern, som, om jag inte
är felaktigt underrättad har för avsikt
att på grundval därav uppta nya förhandlingar
med de privatpraktiserande
tandläkarna om en bestämd ersättning
för beredande av mödrahjälpstandvård.
För vår del ha vi vågat hysa den förhoppningen,
att den grundliga utredning
om kostnaderna, som har före1-bragts, skall utgöra en tillräckligt stark
förhandlingsgrund för att man skall komma
fram till en ny överenskommelse,
som i möjligaste mån garanterar mödrahjälpstandvård
även på sådana orter,
där folktandvård inte finns inrättad.
Över huvud taget förhåller det sig på
det sättet — det måste konstateras — att
det under överskådlig tid inte finns möjlighet
att tillgodose mödrahjälpstandvårdens
önskemål i landet med mindre än
att man därför kan anlita privatpraktiserande
tandläkare. Det finns ingen möjlighet
för folktandvården inom dess nuvarande
och under överskådlig tid möjliga
organisation att påtaga sig hela ansvaret
för mödrahjälpstandvården. Den
måste äga rum med biträde av privatpraktiserande
tandläkare, och det som
sakkunnigkommittén nu närmast har ansträngt
sig för att åstadkomma på detta
område är att få fram en på så säkra
uppgifter grundad taxa, att den kan läggas
till grund för förhandlingar mellan
statsmakterna — socialstyrelsen — och
de privatpraktiserande tandläkarna, varigenom
man i större utsträckning än nu
kan ha utsikt att kunna anlita dessa tandläkare.
Huruvida därutöver också några
andra anstalter äro nödvändiga — t. ex.
avtal med vissa privatpraktiker på sådana
orter där folktandvård inte finns, varigenom
de förbinda sig att mot en viss
summa eller på andra grunder stå till
tjänst med utförande av mödratandvård
— vet jag inte.
För närvarande ligger frågan till på
det sätt som jag har sagt. Jag tror att
det finns skäl att hoppas, att med de för
-
anstaltningar som nu gjorts förhållandena
skola i någon mån förbättras.
Sedan överlägggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
180, i anledning av väckt motion
angående statsbidrag till kommuner för
anordnande av resor till vallokal vid
allmänna val;
nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag till vissa
plankostnader m. m.;
nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
biltrafiknämnd för budgetåret 1948/49;
och
nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avsättning till statens
automobilskattemedelsfond.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. m.
Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15
juli 1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet
av samma lag, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 20 februari 1948 dagtecknad
proposition, nr 81, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15
juli 1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet
av samma lag.
Enligt det av Kungl. Maj :t framlagda
förslaget skulle 1944 års civilförsvarslag,
vilken gällde till och med den 30
juni 1949, med vissa ändringar äga fortsatt,
icke tidsbegränsad giltighet efter
nämnda dag. Förslaget innebar vidare
Lördagen den 19 juni 1948.
Nr 25.
9
bland annat, att den hittills årsklassvis
bedrivna grundläggande utbildningen av
de civilförsvarspliktiga skulle ersättas
med en till folk- eller fortsättningsskolans
sista klass eller däremot svarande
klass i högre läroanstalter förlagd tio
timmars kurs i brandskydd och olycksfallsvård.
Därjämte skulle 18-åriga kvinnor
inom tätorter vara skyldiga att genomgå
tilläggsutbildning i sjukvård under
högst tio timmar.
I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen
inom första kammaren:
nr 268, av herr Lindström m. fl.,
nr 269, av fröken Andersson, samt
nr 270, av fru Sjöström-Bengtsson m.
fl., ävensom
inom andra kammaren:
nr 423, av fru Ewerlöf m. fl.,
nr 424, av herr Håstad m. fl.,
nr 425, av herr Thapper m. fl., samt
nr 430, av herrar Lundqvist och
Svensson i Alingsås.
I de likalydande motionerna I: 269 och
II: 423 hade hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av proposition nr 81 måtte
beakta vad motionärerna anfört i avseende
på de oundgängliga beredskapskrav,
som i nuvarande utrikespolitiska
läge måste uppställas på civilförsvaret,
enkannerligen på kvinnornas utbildning
i sjukvårdstjänst.
I de likalydande motionerna 1:270
och 11:425 hade yrkats, att riksdagen
måtte avstyrka förslaget om obligatorisk
tilläggsutbildning i sjukvård för 18-åriga
kvinnor.
Motionen 11:430 utmynnade i yrkandet,
att riksdagen måtte för sin del besluta,
att civilförsvarslagen skulle erhålla
giltighet endast till och med den
30 juni 1951.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
A. att riksdagen måtte med avslag å
motionen 11:430 bifalla propositionen
nr 81;
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. m.
B. att motionerna I: 268 och II: 424
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört;
C. att motionerna I: 269 och II: 423
måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört; samt
D. att motionerna I: 270 och II: 425
måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört.
Reservation hade avgivits av herrar
Björkman och Carl Eric Ericsson samt
fru Ewerlöf, vilka beträffande frågan
om utbildning för hemskyddsändamål
ansett, att utskottet bort förorda, att
riksdagen måtte uttala sig i överensstämmelse
med vad som anförts i motionerna
1:269 och 11:423.
Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
I propositionen föreslås, förutom
den obligatoriska civilförsvarsutbildningen
i folk- och fortsättningsskolans
sista klass, att en obligatorisk tilläggsutbildning
på tio timmar för unga
kvinnor skall bibehållas. Med anledning
av detta förslag ha motioner väckts i
båda kamrarna, och eftersom jag är en
av motionärerna vill jag med ett par
ord försöka klargöra vår inställning i
frågan.
Jag vill då först försäkra, att det inte
är någon sorts ömsinthet mot de unga
flickorna som förestavat vår inställning.
Inte heller anse vi att ett avbrott för
denna utbildning har någon som helst
betydelse för vare sig deras yrkesutbildning,
studier eller förvärvsarbete.
En sådan tankegång vore orimlig, om
man tänker på vad den manliga ungdomen
får offra av tid för sin försvarsutbildning.
Därför kunna vi inte heller
acceptera ett sådant skäl för denna utbildning,
som att man därigenom skulle
skapa något slags motvikt till männens
utbildning i det avseendet.
Vi ha inte heller kunnat helt godta det
skälet, att en sådan tiotimmarsutbildning
skulle äga rum i samband med den
husliga utbildningen och sjukvårdsutbildningen.
Nog kan man väl säga, att
ett visst samband föreligger mellan dessa
utbildningsgrenar, men i likhet med
10
Nr 25.
Lördagen den 19 juni 1948.
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. m.
Folkpartiets kvinnoförbund och Socialdemokratiska
kvinnoförbundet, vars yttrande
av förbiseende inte blivit redovisat,
anse vi att utbildningen bäst kan
ske genom redan befintliga institutioner,
såsom gymnasier, universitet, yrkesutbildningsanstalter
av olika slag,
en del föreningar och andra inrättningar,
och även på en del arbetsplatser.
Medicinalstyrelsen och Svenska stadsförbundet
äro av ungefär samma uppfattning.
Medicinalstyrelsen betonar i
sitt yttrande, att en frivillig sjukvårdsutbildning
är nödvändig redan för
fredstid och att en sådan utbildning,
som sker kanske i första hand för fredstid,
blir nyttig, om vi åter skulle få en
beredskapstid.
Jag är övertygad därom, att om deltagandet
i sådana kurser, vilka jag anser
borde vara betydligare längre än tio
timmar, gjordes frivilligt, skulle man
kunna påräkna ett betydligt större intresse
och därmed också ett betydligt
bättre resultat än man kan påräkna vid
den tiotimmarsutbildning, som här är
föreslagen.
Frågan är, om man inte i beredskapstid
kunde ha mer nytta av ett något
mindre antal intresserade och väl utbildade
personer än av en hel mängd sämre
utbildade, av vilka en stor del inte
kunnat eller inte haft intresse för att
tillägna sig de färdigheter, som kurserna
äro avsedda att bibringa dem.
Jag menar alltså, att utbildningsmöjligheter
på detta område böra finnas i
mycket större utsträckning än utskottet
föreslår, men att deltagandet i kurserna
bör göras frivilligt.
Jag ber, herr talman, på grund av vad
jag här har anfört och med hänvisning
till motionerna I: 270 och II: 425 att få
yrka bifall till dessa motioner.
Häri instämde fröken Osvald, fru
Lindström och fru Flood.
Herr SANDLER: Herr talman! Handläggningen
av civilförsvarets angelägenheter
vid årets riksdag ger två anledningar
till glädje och en anledning
till missräkning.
Anledningarna till glädje äro att den
förra provisoriska lagen nu blir ersatt
av en permanent lag av väsentligen samma
utseende som den ursprungliga lagen
och att anslagspropositionen — som
står såsom nästa punkt på föredragningslistan
— möjliggör en uppryckning
av civilförsvaret ur det lägervall, i vilket
det har befunnit sig under de två
sista åren.
Den anledning till missräkning, som
jag åsyftar, gäller den grundläggande
utbildningen för hemskyddet. I den
frågan föreligger det en motion, avgiven
av mig och fyra andra ledamöter av
denna kammare, representerande fyra
olika partier. I den motionen framhålla
vi såsom ett minimikrav, att grundläggande
utbildning skall meddelas åtminstone
någon årsklass och att alltså
hittillsvarande bestämmelser på området
inte upphävas utan att ersättas av
föreskrifter som ha minst motsvarande
effektivitet. Det bör enligt vår uppfattning
också övervägas, huruvida inte
förutom kvinnor i åldern 18 år ytterligare
någon årsklass kvinnor bör erhålla
tilläggsutbildning i sjukvård.
Jag fäster kammarens uppmärksamhet
därpå, att de utbildningsföreskrifter,
som nu gälla, komma att vara i kraft till
den 1 juli nästkommande år; det är
alltså inte det närmaste årets förhållanden
som nu avses.
Kungl. Maj:t har emellertid i propositionen
gått på den linjen, att utbildningsprogrammet
för ett kommande år
— efter den 1 juli nästa år —- skall begränsas
på det sättet, att all grundläggande
utbildning för hemskyddet skall
försvinna och ersättas med undervisning
i de allmänna skolorna. Jag och
mina medmotionärer ha icke kunnat
känna oss övertygade om att detta är
en rimlig och tillfredsställande anordning.
Då utskottet har haft att behandla
denna angelägenhet har det skrivit:
»Ehuru utskottet hyser viss tveksamhet
om möjligheten att på den väg som föreslagits
i propositionen nr 81 upprätthålla
nöjaktig beredskap inom hemskyddet,
vill utskottet icke för närva
-
Lördagen den 19 juni 1948.
Nr 25.
11
rande förorda en mera omfattande utbildningsplan.
»
Jag anser för min del, att det hade
funnits mycket starka skäl för utskottet
att låta denna tveksamhet övergå i en
övertygelse om behovet av en sådan
grundläggande utbildning, som jag har
talat om. Man hänvisas nu bara till att
leka civilförsvar i de allmänna skolorna.
Men, ärade kammarledamöter, civilförsvaret
är ingen leksak! Det är en allvarlig
angelägenhet, som gäller hela den
svenska civilbefolkningen.
Jag förstår mycket väl, att det finns
mycken olust i landet med hänsyn till
det sätt, på vilket många övningar tidigare
ha bedrivits. Den kritik, som i
det hänseendet kan riktas emot handhavandet
av utbildningen för att den icke
har varit ändamålsenlig eller för att den
rent ut sagt har bedrivits på ett dumt
sätt, som föranleder att folk skrattar åt
hela saken, den kritiken är enbart till
fromma för civilförsvaret. Jag vet emellertid
mycket väl, att denna utbildning
också kan bedrivas på ett annat och
förnuftigare sätt, och jag vill tro, att
den ledning, som civilförsvaret kommer
att ha för den närmaste framtiden, skall
sörja för att utbildningskraven bli tillgodosedda
på ett förnuftigt vis.
Men, kammarledamöter, om det nu
också må ha varit mycket berättigat i
en sådan kritik, kan väl någon tro, att
det blir bättre därigenom, att man avskaffar
hela den grundläggande utbildningen
för äldre årsklasser och ersätter
den med det lekverk, som skall införas
i skolorna? Jag för min del finner det
vara ett orimligt läge, att den svenska
civilbefolkningens skydd i krigstid skall
vara anförtrott åt trettonåriga skolpojkar
och skolflickor.
Nu gälla ju de här föreslagna bestämmelserna
inte det närmaste året, utan de
gälla utbildningsprogrammet för ett
kommande år, och det finns därför möjlighet
att vända och låta en smula besinning
komma till tals i denna angelägenhet.
Då motionärerna endast ha hemställt
om ett uttalande från utskottets sida,
har jag med den skrivning utskottet har
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. m.
gjort, icke anledning att framställa något
yrkande. Men jag vill ha uttalat en
varning emot den sorglöshet, som råder
på detta område, och en vädjan till den
det vederbör inom regeringen att taga
denna fråga under förnyat övervägande,
innan utbildningsprogrammet för ett
kommande år fastställes.
I detta anförande instämde herrar von
Heland, Elon Andersson, Herlitz och
Lindström.
Herr statsrådet MOSSBBERG: Herr talman!
Jag har tyvärr inte från början
kunnat lyssna till herr Sandlers anförande
här i kammaren, men jag kunde dock
med stort intresse och med stor tillfredsställelse
konstatera att ur hans anförande
kunde utläsas en mycket positiv
inställning till civilförsvaret.
I fråga om hela den grundsyn på detta
viktiga försvarsproblem, som kom till
uttryck i herr Sandlers anförande, kari
jag helt instämma med honom. Jag tror
att det är av mycket stor betydelse att
det verkligen blir klart för den allmänna
uppfattningen i vårt land, att med
den utveckling, som krigstekniken nu
har tagit — en utveckling som med all
säkerhet kommer att fortsätta även under
den närmaste framtiden — utgör ett
handlingskraftigt och effektivt civilförsvar
ett absolut nödvändigt led i vårt
lands samlade försvarsanstalter. Hela utvecklingen
tyder på att skulle olyckan
en gång komma över världen i form av
ett nytt krig, så kommer civilbefolkningen
att dras in i krigshandlingarna på ett
sätt som aldrig tillförne, och det måste
då framstå som en försvarsuppgift av
allra största betydelse att med alla till
buds stående medel söka begränsa den
materiella och personella skadegörelse,
som uppkommer i hemorten under ett
krig. Det är den uppgiften som civilförsvaret
skall fylla, och det är därför som
det ligger i civilbefolkningens eget intresse
att redan under fred utbilda sig
för sådana uppgifter och sådana situationer,
som de kunna komma att möta
under krig.
Vad som emellertid uppkallar mig till
12
Nr 25.
Lördagen den 19 juni 1948.
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. m.
ett bemötande är herr Sandlers uttalande,
att han finner det vara orimligt att
den svenska civilbefolkningens skydd
skall anförtros åt trettonåriga pojkar och
flickor. Jag måste konstatera, att detta
uttalande innebär en retorisk överdrift,
och det vet herr Sandler lika bra som
jag att det gör. Kärnan i det svenska
civilförsvaret måste ligga inom det allmänna
civilförsvaret, inom de speciellt
tillskapade organisationerna, utrustade
med tung och slagkraftig materiel. Det är
genom en insats från dessa organisationers
sida som det största och viktigaste
arbetet måste göras inom civilförsvaret.
Med vad jag nu säger vill jag emellertid
ingalunda undervärdera hemskyddens
betydelse. Jag satt i går hemma och
läste ett memorandum från det amerikanska
krigsdepartementet rörande just
civilförsvaret, och i detta memorandum
underströks det med påfallande stor
skärpa, hur även enligt amerikansk uppfattning
hemskyddet, alltså vanliga civila
människor, utrustade med den brandsläcknings-
och sjukvårdsattiralj, som vi
äro vana att se i fastigheterna, har en
väsentlig betydelse inom den civila försvarsorganisationen.
Jag har emellertid
tvekat att av detta draga den slutsatsen,
att man nu borde genomföra en årsklassutbildning
av hela civilbefolkningen, och
jag har inte av herr Sandlers anförande
blivit övertygad om att min uppfattning
på den punkten är felaktig. Det är en
mycket stor apparat att genomföra en
sådan utbildning, och den skulle tynga
civilförsvarsmyndigheterna i mycket hög
grad. Civilförsvarsorganisationen är,
med de uppgifter, som den kommer att
få redan i och med det förslag, som nu
ligger på kammarens bord, mycket hårt
ansträngd, framför allt i botteninstansen,
och jag tror det är av mycket stor betydelse
att man låter denna organisation
få inrikta sig på sina viktigaste arbetsuppgifter.
Jag skulle vilja säga en sak till. Vid
den årsklassutbildning, som vi ha haft,
har det visat sig att skolkningsprocenten
varit mycket stor. Om man har en lagbestämmelse,
som säger att alla sextonåringar
skola genomgå en grundläggan
-
de utbildning, och man konstaterar, att
skolkningen uppgår till nära 40 procent,
så måste man ju ställa sig tveksam, huruvida
det finns psykologiska förutsättning
för att tillämpa en sådan bestämmelse.
Och det är inte roligt att låta civilbefolkningen
i mycket stor utsträckning
komma i beröring med civilförsvaret
bara på det sättet, att det väckes åtal
mot unga människor för att de inte ha
ställt sig sin tjänstgöringsskyldighet till
efterrättelse.
Även om jag inte på något sätt vill undervärdera
hemskyddets betydelse, tror
jag alltså, att det är mycket som talar
för att man tills vidare ser tiden an och
försöker gå fram på den vägen, att man
söker väcka det frivilliga intresset hos
civilbefolkningen, framför allt i städer
och samhällen, utnyttjar detta intresse
och på det sättet försöker få fram den
utbildning som är nödvändig. När det
förslag, som nu ligger på kammarens
bord, utarbetades, har denna synpunkt
också tillgodosetts i det att anslaget till
riksluftskyddsförbundet har föreslagits
ökat med ett icke obetydligt belopp just
för att möjliggöra en intensifiering av
den frivilliga utbildningen.
Jag tror alltså, herr talman, att det
med hänsyn till det nu rådande läget är
en klok position Kungl. Maj :t har intagit
i den föreliggande propositionen,
när Kungl. Maj:t inte ansett sig böra förorda
ett bibehållande av en årsklassvis
bedriven utbildning i vidare mån än av
de 18-åriga kvinnorna.
Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Till detta utlåtande är fogad
en reservation av fru Ewerlöf, herr
Björkman och mig rörande en liten, men
enligt vår uppfattning ganska betydelsefull
punkt.
I civilförsvarsutredningen har det
väckts förslag om att kvinnor i åldern
mellan 35 och 40 år skola undergå en
särskild repetitionsutbildning, som är
föreslagen att omfatta tio timmar. Det
framgår av utlåtandet, att majoriteten
inom civilförsvarsutredningen icke har
acceperat detta förslag. I den situation,
Lördagen den 19 juni 1948.
Nr 25.
13
som för närvarande råder, förefaller det
att vara ganska naturligt, att man, då
kvinnorna nu på många håll ha förklarat
sig villiga att acceptera en sådan utbildning,
från statens sida tacksamt skulle
ta emot detta erbjudande, men det har
man inte gjort.
Den utbildning, som det här är fråga
om, gäller i första hand sjukvård. Det
har under det sista kriget särskilt vid
bombardemangen av de stora städerna
visats, att den insats, som kvinnorna
kunnat göra i sjukvården, har varit av
en mycket stor betydelse. Man tycker
därför, då situationen är sådan den nu
är och då man inte vet vilka händelser
man står inför, att det skulle vara allt
skäl i världen att acceptera det förslag
som här är framlagt.
Förslaget har också tillstyrkts av flera
myndigheter, såsom överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands och
Kristianstads län, drätselkamrarna i Örebro
och Sundsvall, kommunalnämnden i
Sollentuna köping, riksluftskyddsförbundet
och Föreningen Sveriges polismästare.
Den utbildning, som det här är fråga
om, är ju till nytta inte enbart i händelse
av krig eller liknande förhållanden,
utan också i det vanliga fredslivet.
Den ifrågasatta utbildningstiden är ju
vidare mycket kort och kan, som det
påpekas i den motion, vilken är avgiven
av tre kvinnor i andra kammaren, inte
medföra något nämnvärt intrång i kursdeltagarnas
livsföring.
Reservanterna ha därför ansett, att vi
borde göra detta påpekande för kammaren,
men efter de anföranden, som nu
ha hållits i denna fråga, och särskilt herr
Sandlers anförande, har jag intet yrkande
att framställa.
Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Till det utlåtande, som kommer
efter det nu behandlade på föredragningslistan
och som gäller anslag till
civilförsvaret, har jag fogat en blank
reservation, och för att de synpunkter,
som jag har på det här ämnet, inte skola
komma liksom jästen efter in i ugnen,
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. m.
har jag tillåtit mig att begära ordet redan
på den nu föredragna punkten.
Jag vill först erinra om att det nog
trots allt var något av panikstämning
år 1944, när riksdagen beslutade civilförsvaret,
och tillåt mig säga, kammarledamöter,
att jag har en känsla av att
det ligger något av panikstämning över
denna lokal även nu, när riksdagen går
att permanenta civilförsvarslagen och
civilförsvarsstyrelsen. Jag erinrar mig
vilket gny och gnäll det var för ett par
dagar sedan, när vi skulle besluta om
inrättande av ett par styrelser och verk,
som skulle arbeta på det sociala området.
Nu lär det gå utan någon tvekan att
permanenta civilförsvarsstyrelsen!
Jag ber att få anmäla, herr talman,
att jag hyser mycket stor tvekan inför
denna åtgärd. Och jag tror mig kunna
säga, att det kan hända att jag är förespråkare
för stora delar av vårt folk,
som ha samma känsla och som ha sett
resultaten av de övningar och det planeringsarbete,
som ha bedrivits under
den gångna tiden. Det har gjorts en
ganska kritisk granskning av de åtgärderna,
och man har nog i mycket vida
kretsar — även i ganska sakkunniga
kretsar — mycket stora tvivel om lämpligheten
och ändamålsenligheten av en
hel del av de åtgärder, som ha företagits
eller planerats.
Jag har ansett det vara riktigt och
lämpligt att ange dessa kritiska synpunkter.
Ty såsom jag någon gång har
sagt i ett annat sammanhang, skall väl
denna kammare i någon mån avspegla
folkstämningen, och efter herr Sandlers
och inrikesministerns anföranden tror
jag det skulle ge en felaktig bild, om
första kammaren omedelbart skulle skrida
till beslut. Det må alltså tillåtas mig,
herr talman, att framföra denna kritiska
syn på detta problem.
Jag instämmer helt och fullt med den
motionär i andra kammaren, som har yrkat,
att riksdagen måtte för sin del besluta,
att civilförsvarslagen skall erhålla
giltighet endast till och med den 30
juni 1951, och jag tillåter mig att yrka
bifall till denna motion. Jag tror inte
att det skulle innebära någon fara, om
14
Nr 25.
Lördagen den 19 juni 1948.
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. m.
riksdagen här ginge emot Kungl. Maj :t
och bestämde sig för att betrakta denna
lag ännu en tid såsom ett provisorium.
Det kan vara förmätet av en enkel
man i denna församling att ge en medlem
av regeringen ett råd, men jag gör
det ändå. Jag tror det vore nyttigt, om
inrikesministern ville fara litet varligare
fram, när han planlägger på detta område.
Jag tror det vore nyttigt för framtiden,
tv det skulle vara underligt, om
det ändå inte hos folket och i kommunerna
kommer att bli en reaktion mot
de kostnader och bördor, som tid efter
annan påläggas utan att man känner sig
övertygad om nödvändigheten av vad
som göres.
Jag har ingen förhoppning om att
kunna få flertalet av kammarens ledamöter
med på det yrkande som jag har
ställt. Jag räknar med — och det gjorde
jag redan vid behandlingen på statsutskottets
tredje avdelning av anslagen, då
vi hade fått veta att andra lagutskottet
enhälligt tillstyrkt att lagen inte skulle
vara tidsbestämd — att vi nu få en icke
tidsbestämd lag, och därför ville jag
framföra till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet en vädjan, att det
betydande anslaget till materialbeställningar,
omkring 14 miljoner kronor,
måtte disponeras på ett sådant sätt, att
man i minsta möjliga mån rubbar nyttoproduktionen
i detta land. Med den materialbrist,
som för närvarande råder,
komma dessa beställningar att betyda en
utomordentligt stor påfrestning för vår
produktion, som kan medföra inskränkningar
på mycket viktiga områden.
Jag vill vidare uttrycka den förhoppningen,
att man vid denna utbildning,
vartill kommunerna erhålla anslag, far
varliga fram också här.
Detta är, herr talman, de synpunkter
som jag har dristat mig att anföra i denna
fråga.
Till sist skulle jag, herr talman, kunna
tillägga att till alla svagheter och brister,
som jag har, också kommer den, att
jag inte är musikalisk. Men jag känner
ändå till att när en tonsättare skall skapa
ett vackert verk lägger han in i det
vissa partier av disharmoni för att det
hela skall framstå i en så mycket skönare
dager. Ett försonande drag, herr
talman, för mitt tilltag vid det här tillfället
vore, att det finge betraktas just
som ett sådant disharmoniskt inslag!
I herr Gustaf Karlssons yttrande instämde
herrar Svedberg, Hage, Karl
August Johanson, John Wiktor Jonsson,
Anderberg, Frans Ericson och Sjö.
Herr NORMAN: Herr talman! Föreliggande
utskottsutlåtande är på sätt och
vis ett märkligt aktstycke. Fyra ledamöter
av denna kammare ha nu yttrat sig.
Alla ha de haft olika mening. Så var
läget också i utskottet, när vi började.
Vi ha haft bråttom, men jag kan nog
säga, att vi ändå rätt grundligt ha övervägt
detta spörsmål, och vi ha som synes
kommit fram till ett tämligen enhälligt
utlåtande.
Jag sade att det från början hade rått
olika meningar i olika ting, men i en
fråga voro vi från början och ha hela
tiden varit förhållandevis eniga, nämligen
i fråga om den obligatoriska sjukvårdsutbildningen
för våra unga kvinnor.
Jag är litet förvånad över, jag skall
inte säga den demonstration men den
inställning som kammarens ärade kvinnliga
ledamöter ha intagit till detta spörsmål.
Vi äro alla överens om att den utbildning,
som här skall ges, beroende av
olika förhållanden i olika fall, är av
mycket stort värde. Det enda som enligt
min uppfattning borde ge anledning till
eftertanke är, huruvida de tio timmarna
räcka till för att ge denna för vårt
lands unga kvinnor så värdefulla utbildning.
I fråga om utbildningsprogrammet, sådant
det nu är tänkt från och med nästa
år, kanske jag får säga några ord om
min personliga inställning. Jag har inom
utskottet drivit den meningen, att man
beträffande de unga pojkarna skulle acceptera
Kungl. Maj :ts förslag, men därtill
ge en ganska bestämd rekommendation
om en ytterligare hemskyddsutbildning
under något av de närmaste åren,
sedan flertalet av pojkarna slutat skolan.
Inom utskottet voro meningarna ganska
Lördagen den 19 juni 1948.
Nr 25.
15
bestämt för att man skulle välja ett antingen—eller
i detta fall, och i den situation
kunde jag nöja mig med den
kanske något tveksamma, men dock rätt
så tydliga rekommendationen, att i mån
av behov detta utbildningsprogram givetvis
bör utvidgas. Personligen skulle
jag inte ha någonting emot att däri innefattades
även den kurs, som i vissa
motioner är ifrågasatt för kvinnorna i
40-årsåldern eller däromkring. Vi förkasta
ju ingenting genom att taga detta
minimiprogram, och vi skola innerligt
hoppas, att vi få tid på oss att överväga
i vad mån man behöver gå utöver detsamma.
Om utvecklingen skulle ta den
riktningen, att situationen i världen blir
hårdare, tror jag att vi kunna vara ganska
överens om att detta spörsmål kommer
i ett annat läge och att detta minimiprogram
då kommer att visa sig vara
otillräckligt.
Gentemot de kritiska synpunkter, som
herr Gustaf Karlsson här har framfört,
skulle jag vilja säga — jag vet inte om
jag därvidlag talar å utskottsmajoritetens
vägnar, utan vad jag säger kanske
mera får stå som min personliga uppfattning
— att så länge vi behöva ett
militärt försvar, behöva vi också ett
civilförsvar, och då är det helt naturligt
att man bör inrikta sig på att ha en
fast organisation att lita till. Jag kan inte
underlåta att inför herr Gustaf Karlssons
funderingar och inställning i denna fråga
erinra om att vi litet var för inte så
värst länge sedan voro mycket stora optimister,
när det gällde att bedöma behovet
över huvud taget av ett militärt
försvar, och i följd därav helt naturligt
ville skära ned kostnaderna för detta försvar
så mycket som möjligt. Vi vaknade
upp, och sluppo den gången undan med
blotta förskräckelsen. .lag hoppas innerligt
att vi, när det gäller civilförsvaret,
skola slippa att en gång vakna upp —
men inte komma undan med blotta förskräckelsen.
.lag hemställer om bifall till utskottets
förslag.
Fröken OSVALD: Herr talman! När
man vänder sig mot förslaget i propo
-
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. m.
sitionen om en obligatorisk utbildning i
sjukvård, omfattande tio timmar, för en
årsklass flickor på 18 år, är det givetvis
inte därför att man inte anser att även
de kunskaper, som kunna delges på denna
korta tid, äro av mycket stort värde
för de unga kvinnorna, och ännu mindre
får det tolkas såsom ett uttryck för
att kvinnorna, om vi skulle råka illa ut
och dragas in i ett krig, skulle vilja
undandra sig att deltaga i sjukvårdsarbetet.
Kvinnor i krigförande länder och
även svenska kvinnor ha väl under det
gångna kriget visat sin redobogenhet att
hjälpa till.
Genom denna protest mot att en dylik
utbildning skall komma till för krigsberedskap,
har man endast velat försöka
påvisa, att det är nödvändigt med sjukvårdsutbildning
den dag, som i dag är,
och att elementära kunskaper i sjukvård
äro nödvändiga både för män och kvinnor.
Trots vårt väl utbyggda sjukhusväsende
är det ju dock så, att den ojämförligt
största delen av sjukvården till
dagligdags utföres inom hemmen och där
utföres av kvinnorna. Det är därför naturligt
att vi önska att alla kvinnor, som
ha hand om hem — och det ha de flesta
— och som ha hand om barn, böra ha
elementära kunskaper i sjukvård. Vad
vi vilja är att dessa möjligheter skulle
ges oss nu och omedelbart och att detta
inte skulle kopplas samman med tanken
på krig. Om vi hade ett sådant utbyggt
system, voro ju kvinnorna beredda även
om krigets olycka skulle drabba oss.
Jag vill här nämna, att Röda korset
under hand har tagit upp förhandlingar
med överstyrelsen för yrkesutbildning
om en utvidgning av kursverksamheten
just beträffande sjukvård, men
jag har mina starka tvivel om att det,
när den dagen kommer och vi begära
stora pengar för att kunna genomföra
detta program, skall bli lika lätt att lå
dem som .när det gäller det stora program,
som nu lägges upp för att göra
kvinnorna beredda att stå färdiga i krig.
Det måste ju dra oerhörda kostnader alt
sammanföra en hel årsgrupp flickor på
18 år, som vid det här laget väl bör utgöra
omkring 50 000. Finge man redan
16
Nr 25.
Lördagen den 19 juni 1948.
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. m.
under nuvarande förhållanden de stora
möjligheter, som dessa pengar skulle ge,
att i skolor och genom olika slag av
kursverksamhet, exempelvis ambulerande
sådan, genomföra någonting som gav
mera än dessa tio timmar, skulle ofantligt
mycket vara vunnet.
Jag kan, herr talman, helt ansluta mig
till de tankegångar, som finnas framförda
i motionen nr 270 i första kammaren,
samt ber till sist att ännu en gång
få instämma i vad fru Sjöström-Bengtsson
har yttrat i denna fråga.
Fröken ANDERSSON: Herr talman! Utskottets
talesman uttryckte sin förvåning
över den inställning, som kammarens
kvinnliga ledamöter intagit i denna fråga.
Jag brukar ofta stå på samma linje
som mina kvinnliga kamrater, men i detta
sammanhang skall jag be att få slippa
att vara med i sällskapet.
Jag har ju klart visat min inställning
i denna fråga genom att bära fram en
motion, som dels går längre beträffande
frågan om utbildning för de unga
kvinnorna, vilken jag anser bör vara
längre än dessa tio timmar, dels och
framför allt tar sikte på frågan om utbildning
i sjukvård av kvinnor i 40-årsåldern
och däromkring. Jag tror att det
är utomordentligt viktigt, att en sådan
utbildning sker, och mot bakgrunden av
herr statsrådets allvarsord nyss finner
jag det egendomligt, att inte frågan om
utbildning för de äldre kvinnorna har
tagits upp i propositionen. Här sägs att
kvinnor i sagda ålder ha mycket svårt
att komma ifrån sina hemsysslor. Det
tycker jag visar en alltför stor ömhjärtenhet
och en fullkomligt felplacerad sådan.
Fru Sjöström-Bengtsson sade beträffande
denna kurs på tio timmar bland
annat, att det var bättre, att ett färre antal
bleve bättre utbildade än ett större
antal sämre utbildade. Ja, det är klart,
att den saken kan diskuteras. Men för
mig står inte själva utbildningen såsom
sådan som det väsentliga, utan för mig
är det av en utomordentligt stor vikt,
att också kvinnorna få en känsla av per
-
sonligt ansvar för att i sin mån bidraga
till att skydda sitt land och dess befolkning.
Jag tror att det är en utomordentligt
viktig psykologisk synpunkt, som
man inte får förgäta i detta sammanhang.
Sedan har det här talats om att denna
utbildning skall vara frivillig. Samtidigt
som fröken Osvald ansluter sig till fru
Sjöström-Bengtssons resonemang framhåller
hon, att det är nödvändigt för både
män och kvinnor med en utbildning
i sjukvård. Jag förstår ju inte riktigt att
man, samtidigt som man pläderar för
frivillighet i detta avseende, kan konstatera
att det är nödvändigt med utbildning.
Det går, såvitt jag förstår, inte riktigt
ihop. Jag förstår inte att man just
i detta sammanhang skall komma med
frihetssynpunkten. Jag tycker nog att
den kunde användas bättre på andra områden.
Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande, utan har bara i detta sammanhang
velat göra denna lilla deklaration.
Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Debatten om civilförsvaret har just
börjat i andra kammaren. Jag hade annars
tänkt vänta något innan jag yttrade
mig, men jag ber att i stället få göra
det nu.
Jag skulle till att börja med vilja säga
ett par ord till fröken Osvald, som förde
på tal frågan om sjukvårdsutbildningen
för de 18-åriga flickorna. Fröken Osvald
sade, att hon önskade att alla kvinnor,
som hade hand om hem och barn, också
skulle få sjukvårdsutbildning, men
hon ville att det skulle vara en fredsmässig
utbildning och inte en utbildning
för krig. När jag hörde detta, gjorde jag
för min del den reflexionen: Men ha vi
inte kommit så pass långt nu, att vi kommit
ifrån en dylik uppdelning i fredsmässiga
och krigsmässiga förhållanden?
Om vi leva i en värld, där det dock
föreligger en risk för att krig skall utbryta,
är väl ändå det viktigaste, att man
ger kvinnorna en sådan utbildning, att
de kunna ta hand om sjuka och skadade
människor, vare sig det är fråga om en
Lördagen den 19 juni 1948.
Nr 25.
17
krigsmässig eller en fredsmässig skada.
Jag vill säga till fröken Osvald, alt jag
i detta hänseende bara har ett enda intresse
att bevaka, och det är att vi få
en grundläggande sjukvårdsutbildning
för våra kvinnor. Jag ser denna fråga ur
civilförsvarssynpunkt, ty det är civilförsvarets
intressen jag har att företräda.
Om här i samhället ordnas med en undervisning
av de unga kvinnorna, som
skänker dem en lika bra eller en bättre
sjukvårdskunskap, skall jag tacka och ta
emot och inställa denna sjukvårdsutbildning
i civilförsvarets regi. Mitt intresse
är alltså bara att vi i vårt land ur civilförsvarssynpunkt
skola ha en tillräckligt
grundlig och genomgående elementär
sjukvårdsutbildning för våra kvinnor.
För mig är det likgiltigt på vilket sätt de
få denna utbildning. Ännu så länge ha
vi icke en tillräcklig fredsmässig utbildning
för kvinnorna, och då har jag ansett
det vara nödvändigt att tills vidare
ge dem en sådan i civilförsvarets regi.
Jag kan tillägga att av all den utbildning,
som vi ha haft efter kriget, har
faktiskt detta varit den enda utbildning,
som verkligen har varit en glädjekälla
för dem som sysslat därmed inom civilförsvaret.
De unga flickorna ha visat ett
mycket stort intresse för utbildningen,
och mångfaldiga gånger, när kurserna
varit slut, ha de frågat, om de inte kunde
få fortsätta och lära sig mera. Jag
tror därför inte att det innebär någon fara,
om man i avbidan på de utbildningsmöjligheter,
som fröken Osvald efterlyste,
bibehåller denna även ur fredsmässiga
synpunkter enligt min mening mycket
nyttiga utbildning för de unga flickorna.
När jag nu ändå har ordet skulle jag
vilja göra några reflexioner i anledning
av herr Gustaf Karlssons yttrande. Det
var en sak som förvånade mig alldeles
särskilt i hans anförande, och det var
när han förklarade, att det lag något av
panikstämning i denna lokal vid behandlingen
av detta ärende. Jag tycker tvärtom,
att det vilar en stämning av den
djupaste frid över de närvarande kammarledamöterna!
Jag tror alltså inte, att
det skall gå an att säga, att det beslut,
2 Första kammarens protokoll 19A8. Nr 2!>
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. in.
som jag förmodar att kammaren nu om
en stund kommer att fatta, skulle vara
tillkommet i panikstämning.
Men jag måste också säga, att jag under
herr Gustaf Karlssons anförande fick
en stark känsla av att en av de viktigaste
uppgifter, som förestår inom civilförsvaret,
är att klargöra de grundläggande
tankegångar, som bära upp detsamma.
Jag hyser den största aktning för herr
Gustaf Karlsson, och jag inser till fullo
att han utgår från mycket aktningsvärda
förutsättningar, men jag kan icke dela
hans uppfattning. Den civilförsvarsorganisation,
som vi nu skola bygga upp, är
ju ingenting annat än en stor hjälporganisation
för vanliga civila människor, för
den händelse den olycka skulle komma
över vårt land, som vi alla hoppas att vi
skola undgå. Genom civilförsvarets verksamhet
skada vi ingen människa, inte ens
våra fiender. Vi hjälpa kvinnor och barn,
orkeslösa och gamla, vi begränsa eldsvådor
och vi röja upp i skadade områden,
vi vårda sjuka och sårade människor
ö. s. v. Det är denna rent humanitära uppgift,
som skall vara civilförsvarets under
ett krig, och det är för att kunna sköta
dessa viktiga humanitära uppgifter som
civilförsvaret måste förberedas redan
under fredstid.
Det är, tror jag, en enhällig uppfattning
i de länder, som voro indragna i
det senaste världskriget, att civilförsvaret
aldrig hann i kapp den vapentekniska
utvecklingen och att denna eftersläpning
i de civila försvarsåtgärderna orsakade
förluster i människoliv, som annars
skulle ha kunnat undvikas. Om statsmakterna
i vårt land bedöma läget så, att vi
måste upprätthålla ett militärt försvar
för en årlig kostnad av omkring 800 miljoner
kronor, om vi äro på det klara
med att Sverige behöver lantstridskrafter
och flotta för att möta en fientlig invasion
över kust- eller landgräns och ett
flygvapen för alt bekämpa de fientliga
flygplan, som kunna komma in över landet,
då är det enligt min mening alldeles
självklart att vi böra ha en civil försvarsorganisation
för att begränsa den
skadegörelse nere på marken, som de
fientliga flygplanen kunna komma att
18
Nr 25.
Lördagen den 19 juni 1948.
Ang. ändring i civilförsvarslagen m. m.
förorsaka. Det är i detta fall så vitt jag
förstår ett direkt logiskt sammanhang
mellan de militära och de civila försvarsåtgärderna.
Jag vill ingalunda att man här skall
fatta några beslut i panikstämning. Det
finns ingen anledning till panik i detta
sammanhang. Den här föreslagna organisationen
är nämligen enligt min bestämda
uppfattning endast en minimiorganisation.
Ser man på de civilförsvarsåtgärder,
som för närvarande planeras i
vissa länder ute i världen, så skall man
finna att de äro tilltagna efter ett helt
annat mått än den organisation, som
kammaren nu skall gå att stadfästa. Skulle
någon anmärkning kunna riktas mot
det förslag, som ligger på kammarens
bord, så är det enligt min mening att
detta förslag inte är tillräckligt långtgående.
Herr SANDLER: Herr talman! Herr
statsrådet har alldeles rätt i att en åhörare
av denna debatt nog inte kan upptäcka
någon panikstämning här i kammaren.
För att följa herr Gustaf Karlssons
bildspråk skulle jag vilja säga, att
den symfoni, som spelas här i dag, verkligen
hör till de tamare.
Herr Gustaf Karlsson har så rätt i att
dissonanser ha en uppgift att fylla i ett
tonverk. Men för det första vill jag säga,
att det skall vara lagom av dem. Och för
det andra skall det finnas en viss konsekvent
linje i genomföringen, och jag
undrar hur det är med den saken, då
man i dag lördag tar det så sorglöst beträffande
civilförsvaret, men om måndag,
då det gäller det militära försvaret,
kommer att bedöma läget i världen såsom
krävande ett militärförsvar av helt
andra proportioner än det civilförsvar
vi i dagens förhandlingar diskutera.
Även det bisarra har ju sin plats i tonkonsten,
och jag tycker det hör till det
bisarra, att dissonansen skall framträda
då det gäller åtgärder för att skydda civilbefolkningen.
Jag är fullt medveten om att herr statsrådet
har rätt då han påpekar, att det
finns andra enheter inom civilförsvaret
än hemskyddet. Men vill man veta vad
hemskyddet betyder, då kan man ju fråga
i Berlin eller London. Jag tror inte
att herr statsrådet behöver någon upplysning
i det stycket, men det var om
hemskyddet som jag konstaterade att vad
som här är ifrågasatt är att ersätta äldre
årsklassers utbildning för ändamålet
med en utbildning av trettonåringar, och
det är detta som jag inte har funnit vara
en tillfredsställande ordning.
Jag vågar vidhålla den förhoppning
som jag har uttalat, att man även inom
regeringen på nytt skall överväga denna
fråga.
Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att, efter
sekreterarens och talmannens påpekande,
återtaga det yrkande jag förut har
framställt. Motionären har, som så många
gånger förut varit fallet, inte kompletterat
sin framställning med nödig lagtext.
Men då jag nu har ordet, ber jag att
få göra några små erinringar till vad
som yttrats av herr Norman, herr statsrådet
och herr Sandler.
Jag har kanske lika stort intresse som
till exempel herr Norman för att vi här
i landet skola försvara oss. Det är inte
det saken här gäller, men jag fattade
verkligen herr Normans anförande så,
som om jag skulle ha deklarerat en negativ
inställning till försvaret och ingenting
ville göra. Vad det här gäller är
någonting helt annat, nämligen lämpligheten
i mycket av de åtgärder — och
här kommer jag in på herr statsrådets
anförande — som myndigheterna vidtaga.
Jag tror att ingen kan spå om hur
ett framtida krig kommer att gestalta
sig. För min del är jag övertygad om att
många av våra åtgärder på civilförsvarets
områden måste improviseras, om
olyckan skulle inträffa att vi råkade in
i ett krig. Litet var läste vi väl i går
eftermiddag i en stockholmstidning om
ett bakteriekrig, och om den olyckan
skulle drabba oss tror jag att cirklarna
för vårt civilförsvar helt och hållet skulle
rubbas. Vad jag innerst inne skulle
önska är att vi uppehålla civilförsvaret
som ett provisorium och inrikta oss på
att göra en insats, om olyckan kommer.
Lördagen den 19 juni 1948.
Nr 25.
19
Men man skall inte öda tid, pengar och
papper på att göra upp planer, som
många människor ute i landet anse det
omöjligt att förverkliga, om olyckan
skulle komma.
Sedan sade herr Sandler, att det är
civilförsvarets uppgift att skydda civilbefolkningen.
Jag vet mycket väl att herr
Sandler tillhör dem i denna församling,
som äro mycket skarpa i logiken, men
jag måste i alla fall ställa den frågan
åtminstone till mig själv, om det inte
också är militärernas uppgift att skydda
civilbefolkningen. Jag trodde att vi betala
ut så avsevärda summor till försvaret
som fallet är, inte för att militärerna
skola försvara sig själva, utan för att de
skola försvara landet och folket. Sedan
vill jag gärna utan något som helst omsvep
medge, att civilförsvaret kan komplettera
det militära försvaret, men jag
upprepar då att man enligt min mening
kommer att bli tvungen att i allra högsta
grad improvisera och att man därför
kommer att ha mycket liten nytta av de
pappersluntor man har liggande.
Fröken OSVALD: Herr talman! Jag är
alldeles ense med herr statsrådet när han
säger, att vi böra komma bort från alt
göra en sträng skillnad mellan krigs- och
fredsverksamheten. Men vad jag vänder
mig mot är att sådana kunskaper i sjukvård,
som vi kvinnor behöva den dag
som i dag är, skola delges oss i samband
med och sammankopplas med tanken på
krig. Så fort det blir tal om krig finns
det stora möjligheter att få pengar till
en sådan utbildning, men så länge vi
söka verka i fredens tjänst på samma
område genom kurser av olika slag,
sitta vi oerhört trångt då det gäller att
få de pengar vi behöva.
Enligt mitt sätt att se borde utredningen
och propositionen på denna punkt ha
sagt någonting i den stilen, att alla kvinnor
behöva kunskaper i att sköta sjuka
och ta hand om olycksfall både under
krigstid och i vårt dagliga, fredliga liv,
och därför bör man redan nu sätta i
gång en intensifierad utbildning i våra
vanliga, civila institutioner för att göra
Anslag till civilförsvaret m. in.
också kvinnorna beredda för kriget, om
det skulle komma.
Jag vill i detta sammanhang framföra
ett tack till statsrådet Mossberg för att
han har utlovat att vi skola bli hjälpta
på denna punkt. Jag lovar honom att vi
också skola återkomma med önskemål,
som dock icke motiveras med att vi önska
utbilda kvinnorna för krig, utan för
det dagliga livet.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling
varande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock, av fru Sjöström-Bengtsson, att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:270 och 11:425.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.
Fru Sjöström-Bengtsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles fru SjöströmBengtssons
yrkande i ämnet.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Anslag till civilförsvaret m. m.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av Kungl.
Maj ds framställningar om anslag för
20
Nr 25.
Lördagen den 19 juni 1948.
Anslag till civilförsvaret m. m.
budgetåret 1948/49 till civilförsvaret
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte
I. med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition
nr 82 framlagda förslag godkänna
vad i statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 20 februari 1948
föreslagits rörande organisationen av civilförsvarets
instanser;
II. i anledning av Kungl. Maj :ts i propositionerna
nr 82 och 233 framlagda
förslag och med avslag å motionen II:
431 med av utskottet förordad ändring
a) fastställa under punkten införd personalförteckning
för civilförsvarsstyrelsen;
b)
godkänna under punkten införd avlöningsstat
för civilförsvarsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1948/49;
c) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1948/49 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 814 000 kronor;
III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
för budgetåret 1948/49 under elfte
huvudtiteln anvisa under punkten angivna
anslag för civilförsvaret;
IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 264
och II: 422 för budgetåret 1948/49 under
elfte huvudtiteln till Kostnader för
anordnande av allmänna skyddsrum
in. m. anvisa ett reservationsanslag av
C 700 000 kronor;
V. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
för budgetåret 1948/49 under elfte huvudtiteln
till under förevarande punkt
angivna ändamål anvisa under punkten
upptagna belopp.
I de likalydande motionerna I: 264, av
herr Sjödahl in. fl., och II: 422, av herr
Nilsson i Göteborg m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
för beviljande av statsbidrag efter i motionen
angivna grunder för den merkostnad,
som vid anläggande av kommunala
tekniska verk uppkomme för utförande
av fullträffsäkra anordningar vid
verken, anvisa 2 000 000 kronor under
anslaget till Civilförsvaret: Bidrag till
kommuner för anordnande av allmänna
skyddsrum in. in., utöver av Kungl.
Maj:t under denna titel föreslaget belopp.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få säga några ord med anledning av
en motion, som jag jämte andra medlemmar
av kammaren har väckt.
Departementschefen utgick i sin framställning
ursprungligen från att man
skulle kunna vänta med att lämna bidrag
till kommuner för vissa kostnader i samband
med anordnande av allmänna
skyddsrum och annat. Statsrådet tillfogade
emellertid i sitt uttalande till statsrådsprotokollet,
att förhållandet var annorlunda
med fullträffsäkra anordningar
vid kommunala tekniska verk. Departementschefen
ansåg det knappast vara
försvarligt att uppskjuta utförandet därav
av den anledningen, att statsbidrag
till skyddsåtgärder på grund av det ekonomiska
läget icke nu kunde beviljas.
Sedermera ha förutsättningarna för
bedömningen förskjutit sig på det sättet,
att regeringen efter omprövning av
frågan har funnit sig böra framställa begäran
om en ökning av anslaget till allmänna
skyddsrum och annat med inte
mindre än sex miljoner kronor. Detta
anslag avser de anordningar, som man
i den ursprungliga framställningen ansåg
kunde skjutas litet mer på framtiden,
men regeringen har inte upptagit frågan
om fullträffsäkra anordningar vid kommunala
tekniska verk, anordningar som
det i inrikesministerns ursprungliga
framställning ansågs nödvändigt att man
fick utförda. Jag beklagar detta i allra
högsta grad.
Inrikesministern har framhållit, att
statsverket enligt hans mening utan
dröjsmål helt eller delvis borde svara
för merkostnaderna till följd av att vissa
kommunala tekniska anläggningar,
vattenverk, elverk o. s. v., göras fullträffsäkra.
Men denna fråga bör, tillägger
statsrådet, inte lösas efter generella normer,
utan spörsmålet skall prövas från
fall till fall, och till denna mening har
statsutskottet anslutit sig.
Lördagen den 19 juni 1948.
Nr 25.
21
Jag ber kammaren att tänka på hur
detta kommer att verka i praktiken. När
det i en kommun blir fråga om att bygga
en ny pumpstation för ett vattenverk
eller ett nytt elverk eller vad det vara
må, uppställer sig frågan om man skall
göra den nya anläggningen fullträffsäker
eller inte. Man träder då givetvis i förbindelse
med civilförsvarsstyrelsen och
eventuellt med inrikesdepartementet och
förfrågar sig om hur man bör förfara. Inrikesdepartementet
och civilförsvarsstyrelsen
kunna då endast säga, att det är
ytterst önskvärt att fullträffsäkra anordningar
komma till stånd. Enbart ritningarna
för större anläggningar av detta
slag komma säkerligen att kosta hundratusentals
kronor, och de kommunala organen
komma att se sig nödsakade att på
lösa boliner låta göra en del ytterst kostsamma
utredningar för att omsider framlägga
ett förslag. Och innan företaget sedan
kan komma i gång, måste Kungl.
Maj :t avlåta proposition i frågan till riksdagen,
som får fatta beslut.
•lag tror att man på detta vis sätter en
käpp i hjulet för den utveckling på ifrågavarande
område, som man anser önskvärd.
Enligt min mening blir det nog
nödvändigt att överväga vissa generella
normer, så att Kungl. Maj :t på ett mycket
tidigt stadium kan säga ifrån till respektive
kommuner, att de skola få bidrag
av statsmedel till fullträffsäkra anordningar
när det gäller ny- eller ombyggnad
av dessa utomordentligt betydelsefulla
kommunala tekniska verk. Så som
denna fråga nu ligger till kan departementet
omöjligt göra några sådana utfästelser.
Om försörjningen med vatten eller
med elektrisk kraft i en större eller
mindre stad drabbas vid ett eventuelit
fientligt anfall, leder det ju till en fullständig
katastrof, och det är under sådana
omständigheter utomordentligt viktigt
att man undan för undan kan lösa
frågan om fullträffsäkra anordningar vid
elverk ocli vattenverk i våra städer. Jag
tror att det för frågans lösning är nödvändigt
att man från departementets sida
verkligen försöker komma fram till
vissa generella normer, som självfallet
Anslag till civilförsvaret m. m.
få föreläggas riksdagen för godkännande.
Annars är det fara värt att hela den
utveckling på detta område, som man i
nuvarande läge måste anse ytterst önskvärd,
kommer att stoppas.
Så som denna fråga nu ligger till kan
jag, herr talman, inte framställa något
yrkande. Jag vill bara med en viss tacksamhet
anteckna, vad statsutskottet i sitt
som vanligt lakoniska uttalande har anfört:
»I likhet med departementschefen
är utskottet ej berett angiva de generella
normer efter vilka denna fråga bör lösas
...» Jag kan ju inte rannsaka statsutskottsledamöternas
hjärtan och njurar,
men det verkar ändå som om statsutskottet
väntar sig att vissa generella normer,
även om utskottet inte kan angiva dem,
framläggas för riksdagen till prövning.
Om man kan tolka uttalandet så, vilket
synes vara möjligt, kan man däri också
se en uppmaning till inrikesministern att
ytterligare överväga denna sak och återkomma
till riksdagen.
I förhoppningen att så skall ske, vill
jag bara uttala ett: väl mött!
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.
Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj :fs proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/
48 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
På framställning av herr talmannen
beslöts att de ärenden, som denna dag
blivit för andra gången bordlagda, skulle
på föredragningslistan för kammarens
sammanträde nästkommande måndag
uppföras i följande ordning, nämligen
första lagutskottets utlåtanden nr
44 och 45, sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtande nr 160, statsutskottets
22
Nr 25.
Lördagen den 19 juni 1948.
Interpellation ang. inrättande av en statens kulturfond.
utlåtande nr 4 samt statsutskottets utlåanden
nr 161—164.
Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 314, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Polen under tiden 1 maj 1948
—30 april 1949;
nr 315, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse rörande varuutbytet
mellan Sverige och Norge; samt
nr 316, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 326, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal rörande Stockholms och Göteborgs
högskolors framtida ställning m. m.;
nr 327, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till universitetssjukhusen;
nr
328, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av en
arbetarskyddsstyrelse och förstärkning
av yrkesinspektionen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 329, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till riksförsäkringsanstalten;
nr
330, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
in. m., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
nr
331, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i
statens järnvägars tjänst i samband med
statsförvärv av enskild järnväg;
nr 332, i anledning av riksdagens år
1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden den 1 juli 1946—den 30 juni
1947 jämte vissa motioner;
nr 333, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1948/49 till särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn m. in.;
nr 334, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga under femte
och elfte huvudtitlarna;
nr 335, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om upphörande av statistiska
tabellkommissionens verksamhet;
och
nr 336, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående den allmänna bostadspolitikens
organisation m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 337, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående
stödåtgärder för maskinhållningen inom
jordbruket jämte i ämnet väckt motion.
Interpellation ang. inrättande av en
statens kulturfond.
Herr PERSSON, IVAR, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I anledning av väckta motioner uttalade
1947 års riksdag, att en utredning borde
företagas angående inrättandet av en
statens kulturfond. Därvid ifrågasattes,
att lotterimedelsfonden ombildades för
att i vidare omfattning än dittills bereda
möjligheter för staten att ekonomiskt
stödja och främja kulturlivet i dess olika
former i såväl stad som land. Kulturfonden
borde tillföras bidrag inte endast
från lotterimedel utan även från nöjesskatten,
den allmänna arvsfonden och
tipsmedel.
I de motioner som lågo till grund för
Lördagen den 19 juni 1948.
Nr 25.
23
Interpellation ang. inrättande av en statens kulturfond.
riksdagens beslut framhölls, att kulturfonden
borde anslå medel till kulturella
ändamål både i städerna och på landsbygden
och att dess verksamhetsområde
således borde omfatta hela riket. Dock
borde särskilt landsbygden komma i
åtanke på grund av dess dittills missgynnade
ställning, varvid man i första
hand borde sträva efter att åstadkomma
lämpliga bygdegårdar, där bygdens ungdom
kunde samlas för att bedriva studier,
utöva musik, spela amatörteater
o. d. För städernas del borde medel anslås
för uppförande av ungdomsgårdar,
konsert- och teaterlokaler m. m. Det borde
vidare höra till fondens uppgifter att
befrämja idrott och gymnastik, exempelvis
genom anläggande av gymnastiklokaler
och idrottsplatser. Understöd till
författare och konstnärer borde också
utgå från fonden liksom medel till inköp
av konstverk för att pryda allmänna lokaler.
Frågan om inrättande av en statens
kulturfond är utan tvivel av stor betydelse
för landets kulturliv. Det framstår
därför som angeläget att den utredning
härom, som fjolårets riksdag begärde,
verkligen kommer till stånd. Då utredningen
torde komma att taga viss tid i
anspråk, kommer det ändock att dröja,
innan förslag kan föreläggas riksdagen
för beslut.
Med stöd av det anförda vill jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande
fråga:
Kan man förvänta att den av 1947 års
riksdag begärda utredningen angående
inrättandet av en statens kulturfond med
det snaraste tillsättes?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr IG, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
varuutbytesöverenskommelse mellan Sverige
och Schweiz; samt
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Förenta staternas-Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland;
statsutskottets utlåtanden:
nr 184, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1948/
49;
nr 185, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till avsättning till försäkringsinspektionens
fond m. in.;
nr 186, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
in. m., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;
nr 187, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
in. in., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 188, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avskrivning av ett
direktören B. V. Orre beviljat lån;
nr 189, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson m. fl., såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet;
nr
190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förlängning av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag;
nr 191, i anledning av väckt motion
om ersättning till värnpliktige K. G. Sjöberg
för skada, ådragen under militärtjänstgöring;
nr
193, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved in. in.;
nr 194, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsfrågor
in. in. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
nr 195, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
24
Nr 25.
Lördagen den 19 juni 1948.
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
nr
196, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till fångvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 197, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag till ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete
m. m.;
nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor m. m. i anledning av
olycksfall eller yrkessjukdom;
nr 199, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning angående dyrtidskompensation
åt personer, vilka i anledning av
olycksfall eller sjukdom, som inträffat
efter 1941 års ingång, äro berättigade
till sjukpenning eller livränta enligt vissa
förordningar;
nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till allmänna indragningsstaten;
nr
201, i anledning av väckta motioner
om utredning angående byggande av en
skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten
i Stockholm;
nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken jämte i ämnet väckta
motioner; samt
nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.; samt
nr 58, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om värnskatt på grund av 1948 års taxering;
-
bankoutskottets utlåtanden:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående pension åt vissa
justerare av mått och vikt m. fl.; samt
nr 49, i anledning av väckta motioner
om reglering av pensionsförhållandena
för konstitutionsutskottets sekreterare S.
V. Holm; ävensom
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, dels
ock väckt motion angående vissa ändringar
i prisregleringslagen;
nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län, dels ock
en i ämnet väckt motion;
nr 47, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till butikstängningslag,
dels ock i ämnet väckta
motioner;
nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen
om arbetarskydd, dels ock en i ämnet
väckt motion; samt
nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av
förordningen den 15 december 1944 (nr
779) om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor, dels ock en i
ämnet väckt motion.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.02 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
25
Måndagen den 21
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.
Herr talmannen meddelade, att från
schweiziska förbundsförsamlingen inkommit
ett telegram, som i svensk översättning
hade följande lydelse:
Förbundsförsamlingen uppskattar Edra
lyckönskningar och tackar Eder
hjärtligt för denna vänlighet och sänder
i sin tur sina bästa välgångsönskningar
till det svenska folket och den
svenska riksdagen.
Schweiziska förbundsförsamlingen.
Albert Picot. Alphons Itonn.
Nationalrådets Ständerrådets
ordförande ordförande.
Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 16 och 17,
statsutskottets utlåtanden nr 184—191
och 193—203, bevillningsutskottets betänkanden
nr 56 och 58, bankoutskottets
utlåtanden nr 47 och 49 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 45—47 och
49—51.
Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning
av väckta motioner om utredning
angående ändringar i gällande lagstiftning
om registrering av brott och förseelser,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Lagförslag om förstörande av vissa
postförsändelser.
Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
juni förmiddagen.
till lag om förstörande av vissa postförsändelser,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 21 maj 1948 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 270, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
följande vid propositionen fogade förslag
till
Lag
om förstörande av vissa
postförsändelser.
Härigenom förordnas som följer.
1 §.
Postförsändelse, vars expediering inställts
med stöd av lagen den 9 januari
1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m. och som, utan att
hänföra sig till något av domstol eller
annan myndighet avgjort mål eller
ärende, alltjämt befinner sig i myndighets
vård, skall förstöras.
2 i§.
Konungen må, därest så av särskild
anledning finnes påkallat, förordna om
undantag från vad i 1 § stadgas.
3 §•
Närmare föreskrifter angående tilllämpningen
av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.
I samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft följande
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen
26
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Lagforslag om förstörande av vissa postförsändelser.
inom första kammaren:
nr 426 av herrar Bergh och Lundgren
samt
inom andra kammaren:
nr 595 av herr Ståhl m. fl. och
nr 596 av herrar Lager och Karlsson
i Stuvsta.
Motionen I: 426 utmynnade i yrkande,
att propositionen måtte avslås.
I motionen II: 595 hade hemställts, att
riksdagen med avslag å propositionen
måtte besluta, att ifrågavarande av myndigheterna
under krigsåren beslagtagna
material måtte bevaras under betryggande
sekretess under femtio år, varefter
frågan om dess förstörande eller
bevarande, helt eller delvis skulle upptagas
till förnyad prövning.
I motionen II: 596 hade hemställts,
A. att riksdagen måtte för sin del antaga
i motionen infört förslag till lag om
arkiverande av vissa postförsändelser;
B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville hemställa, att det material,
som med stöd av 1940 års tvångsmedelslag
insamlats av telefon- och telegramcensuren,
icke måtte förstöras utan hänvisas
till arkivering.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
A) att förevarande proposition, nr
270, måtte av riksdagen bifallas samt
B) att motionerna I: 426, II: 595 och
II: 596, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Ekströmer, Löthner, Ivar Nilzon, Österman
och Sveningsson, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas
med en hemställan,
A) att riksdagen, med avslag å förevarande
proposition nr 270 och med bifall
ej mindre till motionen I: 426 än
även till motionerna II: 595 och II: 596
i vad de avsåge avslag å propositionen,
måtte för sin del antaga följande förslag
till
Lag
om behandling av vissa
postförsändelser.
1 §•
Postförsändelse, vars expediering inställts
med stöd av lagen den 9 januari
1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m. och som alltjämt
befinner sig i myndighets vård, skall
tillhöra statsverket.
2 §•
Postförsändelse som i 1 § sägs skall
bevaras hos offentlig myndighet, Konungen
likväl obetaget att, därest så
med hänsyn till arten av viss försändelse
eller grupp av försändelser finnes
påkallat, förordna om dess förstörande.
3 §•
Närmare föreskrifter angående lagens
tillämpning meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950.
B) att motionerna 11:595 och 11:596,
i den mån de icke bifallits genom vad
utskottet hemställt under A), måtte anses
vara därigenom besvarade.
Herr NILZON, IVAR: Herr talman! Vid
utskottsbehandlingen av denna fråga ha
olika meningar gjort sig gällande. Majoriteten
inom utskottet har ju stannat för
ett bifall till den kungl. propositionen,
varigenom det material, som det här rör
sig om, skulle förstöras. På så vis skulle
man, anses det, ha garantier för att de
ifrågavarande breven och handlingarna
inte på något sätt skulle kunna framdragas
i olika sammanhang till skada för
enskild person. Någon meningsskiljaktighet
har inte rått om att garantier lämnas
för att breven inte användas på ett
sätt som skulle lända den enskilde till
skada. Reservanterna ha dock ansett, att
man i detta fall använder större våld
än nöden kräver och att en arkivering
under betryggande sekretess skulle fullt
tillgodose denna synpunkt.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
27
Lagförslag om förstörande av vissa postförsändclser.
Vad som närmast föranlett reservanternas
ställningstagande är, att vi anse
det oriktigt att undandraga framtidens
forskare ett material, som måste ha stort
värde. Riksarkivet har framhållit betydelsen
av att dessa handlingar bevaras
— det framgår tydligt av utskottets utlåtande
att riksarkivet anser, att dessa
handlingar ha ett mycket stort värde.
Det har visserligen under frågans behandling
påpekats, att det mesta av ifrågavarande
material skulle även ur den
historiska forskningens synpunkt vara
av mindre värde. Ja, även om så skulle
vara fallet, att endast en mindre del är
av något värde enligt nutida uppfattning,
är det ju inte omöjligt, att framtidens
forskare kunna ha en annan syn
på denna sak, och därför kan det anses
vara olämpligt att man nu fattar ett
beslut, som längre fram skulle anses
vara förhastat och givetvis — genom
handlingarnas förstörande — är oåterkalleligt.
Om man går på reservanternas
linje, har man endast uppskjutit frågans
avgörande och överlåtit åt en senare
tid, då man måhända bättre kan
bedöma dessa handlingars värde, att fatta
ett slutgiltigt beslut.
Utskottet har visserligen framhållit,
att om det visar sig, att man utan större
kostnad skulle kunna åstadkomma en
gallring av försändelserna, så skulle en
del på detta sätt kunna bevaras för den
historiska forskningen. Denna väg kan
jag inte finna fullt tillfredsställande, och
jag tror, att en dylik gallring är svår
att genomföra för närvarande. Såsom
jag förut sagt anser jag, att framtidens
forskare bättre kunna bedöma vad som
är av värde och att därför materialet i
huvudsak bör bevaras.
Det har även framhållits, att man av
utrymmesskäl inte skulle kunna bevara
denna mängd av material. Men den
representant för riksarkivet som redogjorde
för frågan i utskottet ansåg, att
materialet visserligen var ganska stort,
men inte så stort, att det hade någon
betydelse i jämförelse med det oerhörda
material som riksarkivet ändå har.
Jag skall be, herr talman, att med stöd
av vad jag har sagt få yrka bifall till reservationen.
Häri instämde herr Löthner.
Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
I propositionen har intagits den
ståndpunkten, att de brevförsändelser,
som innehållits av censuren under kriget,
nu skulle förstöras. Den ursprungliga
avsikten var att bestämmelsen härom
skulle vara generell. För att emellertid
inte alldeles stänga dörren för
undantag från bestämmelsen har i 2 §
i lagen intagits en föreskrift om att
Kungl. Maj:t skulle ha rätt att, om så
av särskild anledning finnes påkallat,
förordna om undantag från lagens stadgande.
Utskottet har i sitt utlåtande närmare
kommenterat innebörden av denna undantagsbestämmelse.
I sitt utlåtande har
utskottet sålunda anfört följande: »Därest
det visar sig möjligt att utan större
kostnad åstadkomma ett enkelt gallringsförfarande,
har utskottet emellertid
intet att erinra mot att från förstörelse
undantagas även försändelser
vilka kunna antagas ha betydelse för
framtida forskning.»
Jag vill, herr talman, endast till denna
utskottets skrivning göra den reflexionen,
att jag uppfattar utskottets uttalande
i denna del så, att utskottet vill
hålla möjligheten öppen för en vidgad
tolkning av 2 §. Utskottet vill alltså här
ge Kungl. Maj:t en fullmakt att, om det
visar sig möjligt, tillämpa paragrafen
mindre restriktivt än vad Kungl. Maj:t
har avsett.
Jag har ingen erinran mot den skrivning,
som på denna punkt förekommer
i utskottsutlåtandet. Men jag vill inte
undanhålla kammarens ledamöter min
personliga uppfattning, att det stöter på
mycket stora praktiska svårigheter alt
verkställa ett gallringsförfarande av den
innebörd, som utskottet här har velat
öppna en utväg för. Om jag alltså bar
tolkat utskottsutlåtandet riktigt, har
Kungl. Maj :t fullt fria händer vid sin
prövning, huruvida ett sådant gallrings
-
28
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
förfarande skall vara möjligt och lämpligt
eller icke.
Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Både
av utskottsutlåtandet och av herr statsrådets
svar nu har framgått å ena sidan
att det bör ske en gallring beträffande
historiskt viktigt material, men å andra
sidan också att denna gallring är förenad
med utomordentligt stora svårigheter.
Jag för min del drar av vad som
förekommit den logiska slutsatsen, att
historiskt viktigt material kommer att
förstöras genom den lagstiftning, som nu
föreslås, och då jag inte kan finna något
särskilt skäl till att man skall anta en
sådan lagstiftning, ber jag att få instämma
i det yrkande som herr Ivar Nilzon
har framställt.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
annat yrkande ej förekommit, än att
kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare enligt
berörda yrkande; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Ang. utbildningstiden för vissa
värnpliktiga.
Föredrogs ånyo sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 9 april 1948 dagtecknad
proposition, nr 207, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden, föreslagit riksdagen
att antaga följande vid propositionen
fogade
Förslag
till
Förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa
värnpliktiga.
Härigenom förordnas, att beträffande
utbildningstiden för dels de värnpliktiga,
som påbörjat eller påbörja
första tjänstgöring eller tjänstgöring i en
följd efter den 31 mars 1948, dels ock
de värnpliktiga i övrigt, beträffande
vilka Kungl. Maj :t sådant förordnar,
skola tills vidare gälla följande avvikelser
från bestämmelserna i 27 § 1 mom.
värnpliktslagen.
1. I 27 § 1 mom. A värnpliktslagen föreskriven
tjänstgöring skall förkortas
med nittio dagar på det sätt att, där ej
Konungen beträffande värnpliktiga a“vsedda
för handräckningstjänst annat bestämmer,
armén eller kustartilleriet tilldelad
värnpliktig skall fullgöra första tjänstgöring
under tvåhundrasjuttio dagar
samt repetitions- och efterutbildningsövningar
enligt bestämmelserna i angivna
lagrum samt
flottan eller flygvapnet tilldelad värnpliktig
skall fullgöra tjänstgöring i en
följd i trehundrasextio dagar.
2. Värnpliktig, som i 27 § 1 mom. D
värnpliktslagen avses, skall fullgöra
tjänstgöring under sammanlagt högst
femhundrafyrtio dagar.
Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.
Genom denna förordning upphäves
förordningen den 30 maj 1947 (nr 228)
rörande förkortning av utbildningstiden
för vissa värnpliktiga. Beträffande utbildningstiden
för värnpliktig, som varit
underkastad bestämmelserna i sistnämnda
förordning och å vilken den nya
förordningen icke blir tillämplig, skola
dock den äldre förordningens bestämmelser
fortfarande gälla.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
29
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Vidare hade förelagts riksdagen dels
en proposition, nr 206, angående vissa
frågor rörande försvarets organisation,
dels oek en proposition, nr 208, angående
vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret 1948/
49 in. m.
I anledning av propositionen nr 207
hade inom riksdagen väckts fem motioner,
nämligen motionerna i första kammaren
nr 360 av herr von Heland m. fl.,
nr 369 av herr Ewerlöf m. fl. och nr
370 av herr Anderson, Axel Ivar, m. fl.
och motionerna i andra kammaren nr
532 av herr Skoglund i Doverstorp in. fl.
och nr 533 av herr Edberg m. fl.
I anledning av propositionerna nr 207
och nr 208 hade inom riksdagen väckts
två motioner, nr 371 i första kammaren
av herr Bergvall m. fl. och nr 534 i
andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
I anledning av propositionen nr 206
hade inom riksdagen väckts bland andra
en motion, nr 530 av herrar Håstad och
Lindberg.
Propositionen nr 207 samt motionerna
1:360, 1:369, 1:370, 11:532 och II:
533 hade hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet.
Propositionerna nr 206 och 208 hade
hänvisats till statsutskottet.
Motionerna I: 371 och II: 534 hade, såvitt
de angingo propositionen nr 207,
hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet samt i övrigt till statsutskottet.
Motionen 11:530 hade hänvisats till
statsutskottet.
Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
till behandling i sammansatt stats- och
andra lagutskott liänskjutits dels propositionen
nr 207 samt motionerna I:
360, 1:369, 1:370, 11:532 och 11:533,
dels motionerna 1:371 och 11:534, såvitt
de angingo propositionen nr 207,
dels ock motionen 11:530 i vad motionen
icke avsåg frågan om anslag.
I motionerna 1:369 och 11:532, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen ville besluta, att under bud
-
getåret 1948/49 de provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga, vilka antagits av 1947
års riksdag, fortfarande skulle äga tilllämpning.
I motionen I: 370 hade gjorts en hemställan
av enahanda innehåll som i de
nyssnämnda båda motionerna.
I motionerna 1:360 och 11:533, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte uttala, dels att i enlighet
med 1945 års försvarskommittés förslag
från och med år 1949 ett övningsuppehåll
på två månäder i den första tjänstgöringen
för de värnpliktiga skulle göras,
dels att möjlighet borde beredas att
för innevarande år utöver av statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
föreslaget övningsuppehåll på 14 dagar
medge ytterligare ledighet för värnpliktiga
för skördehjälp åt jordbruket.
I motionerna I: 371 och II: 534, vilka
voro likalydande, hade, såvitt här var
i fråga, framhållits angelägenheten av
att det med nuvarande ordning under
vissa tider av året otillfredsställande läget
i beredskapsavseende uppmärksammades
och att möjligheterna att avhjälpa
de förefintliga svagheterna toges under
skyndsamt övervägande senast i samband
med de förslag till definitiva bestämmelser
om övningstidens längd, som
departementschefen förebådat, samt
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 207 måtte beakta
de av motionärerna framställda synpunkterna
och önskemålen.
I motionen II: 530 hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts, att riksdagen i samband
med behandlingen av försvarspropositionen
måtte, därest den första tjänstgöringen
nedsattes till nio månader, besluta
att vid armén en femtedel av värnpliktskontingenten
skulle uttagas för tre
månaders utbildning till gruppchefer.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:369, 1:370 och 11:532
samt 11:530, den sistnämnda i vad den
icke avsåge frågan om anslag, bifalla förevarande
proposition nr 207;
30
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
B. att motionerna 1:360 och 11:533,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet förut anfört och under A. hemställt,
icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt
C. att motionerna I: 371 och II: 534 —
såvitt anginge propositionen nr 207 — i
den mån de icke besvarats genom vad
utskottet förut anfört, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:
»I likhet med föredragande departementschefen
anser utskottet ett uppehåll
i utbildningen med hänsyn till jordbrukets
behov av arbetskraft under skördetiden
åtminstone de närmaste åren vara
oundgängligen erforderligt. Utskottet
vill erinra, att förslag väckts att tillgodose
detta behov genom att göra ett 2
månaders avbrott i utbildningen under
sommaren. Enligt försvarskommitténs
förslag skulle detta uppehåll i huvudsak
anordnas endast för värnpliktiga jordbrukare,
medan arméchefen räknat med
att sådant uppehåll skulle göras även
för andra värnpliktiga. I motionerna
I: 360 och II: 533 har hemställts, att
riksdagen måtte uttala, att ett uppehåll
av sådan längd skall göras från och med
år 1949. Hithörande spörsmål äro enligt
utskottets mening av sådan vikt, att de
böra underkastas ytterligare överväganden,
och denna nya prövning bör såvitt
möjligt slutföras i så god tid, att erforderliga
bestämmelser kunna utfärdas
före nästa års inskrivningsförrättningar.
I avvaktan härpå anser sig utskottet
kunna godtaga Kungl. Maj:ts förslag, att
ett uppehåll om 14 dagar skall inläggas
under sommaren på tidpunkt, som med
hänsyn till ortens förhållanden lämpar
sig för jordbruket, därvid tiden för uppehållet
icke skall inräknas i övningstiden.
Utskottet vill även peka på den
möjlighet till ytterligare någon ledighet
i anslutning till skördeuppehållet, som
kan beviljas såsom tjänstledighet i vanlig
ordning inom övningjstidens ram.
Med hänsyn till det rådande försörjningsläget
vill utskottet icke motsätta sig, att
värnpliktiga i en eventuell nödsituation
därutöver må kunna tagas i anspråk för
skördearbete under förutsättning att garantier
skapas för att arbetskraften verkligen
kommer jordbruket till godo, därvid
en motsvarande förskjutning av övningstiden
kan ifrågakomma. Genom vad
utskottet nu anfört torde motionerna I:
360 och II: 533 i vad avser skördeledighet
under innevarande år få anses besvarade.
Departementschefen har uttalat, att
den föreslagna begränsningen av utbildningstiden
för de värnpliktiga kommer
att inom vissa delar av försvaret väsentligt
minska kuppberedskapen. I anslutning
till vad såväl i den föreliggande
propositionen som i motionerna I: 371
och 11:534 anförts vill utskottet understryka
angelägenheten av att möjligheterna
att avhjälpa förefintliga svagheter
med avseende härå ägnas särskild uppmärksamhet
vid de fortsatta övervägandena
rörande värnpliktsutbildningen.»
Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Lindström, Andrén,
Holmström och Wistrand ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, slutande
med en hemställan,
A. att riksdagen -— med förklaring,
att det genom propositionen nr 207
framlagda förordningsförslaget icke
kunnat i oförändrat skick antagas —
måtte i anledning av motionerna I: 369,
I: 370 och II: 532 samt II: 530, den sistnämnda
i vad den icke avsåge frågan om
anslag, för sin del antaga följande förslag
till
Förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa
värnpliktiga.
Härigenom förordnas, att beträffande
utbildningstiden för dels de värnpliktiga,
som påbörjat eller påbörja första
tjänstgöring eller tjänstgöring i en
följd under år 1948, dels ock de värnpliktiga
i övrigt, beträffande vilka Kungl.
Maj :t sådant förordnar, skola gälla föl
-
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
31
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
jande avvikelser från bestämmelserna i
27 § 1 mom. värnpliktslagen.
1. I 27 § 1 mom. A värnpliktslagen föreskriven
första tjänstgöring eller tjänstgöring
i en följd skall förkortas på det
sätt att, där ej Konungen beträffande
värnpliktiga avsedda för handräckningstjänst
annat bestämmer,
armén tilldelad värnpliktig skall fullgöra
första tjänstgöring under trehundra
dagar samt repetitions- och efterutbildningsövningar
enligt bestämmelserna
i angivna lagrum,
flottan tilldelad värnpliktig skall fullgöra
tjänstgöring i en följd under fyrahundratjugo
dagar,
kustartilleriet tilldelad värnpliktig
skall fullgöra första tjänstgöring under
tvåhundraåttiofem dagar, första repetitionsövning
under fyrtiofem dagar samt
återstående repetitionsövning och efterutbildningsövning
enligt bestämmelserna
i angivna lagrum,
flygvapnet tilldelad värnpliktig skall
fullgöra första tjänstgöring under trehundrasextio
dagar samt en repetitionsövning
under trettio dagar.
2. Värnpliktig som uttagits för utbildning
till gruppchef (motsvarande)
vid armén eller kustartilleriet skall enligt
de närmare bestämmelser Konungen
meddelar, utöver den under i. angivna
tjänstgöringstiden, efter första tjänstgöringens
avslutande fullgöra fortsatt
tjänstgöring under högst sextio dagar.
3. Värnpliktig, som i 27 § 1 mom. D
värnpliktslagen avses, skall fullgöra
tjänstgöring under sammanlagt högst
femhundrasjuttio dagar.
4. För armén tilldelade värnpliktiga
utom grupp K anordnas enligt de närmare
bestämmelser Konungen meddelar
under första tjänstgöringen ett skördeuppehåll
under fjorton dagar i eu följd,
vilket icke inräknas i tjänstgöringstiden.
De värnpliktiga åtnjuta under sådant
uppehåll ekonomiska förmåner enligt
samma bestämmelser som under första
tjänstgöring.
Denna förordning----fortfarande
gälla.
B. att---riksdagens åtgärd; samt
C. att---riksdagens åtgärd.
Herr DOMÖ: Herr talman! Den känsla
av oro regeringens försvarspropositioner
framkallade har efter utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande fördjupats
till besvikelse, besvikelse över det sakliga
innehållet i majoritetsdiktatet, besvikelse
över att man icke inom utskottet
förmått samla sig till den klara och
entydiga deklaration i handling, som
vårt internationella läge i dag kräver.
1 ett sammanhang, som jag återkommer
till, använder statsutskottets majoritet
uttrycket »den överväldigande majoriteten
av vårt folk». Jag beklagar, att utskottet
icke vågat försöket att samla en
överväldigande majoritet av vårt folk
bakom en försvarspolitik, som motsvarar
lägets krav och som ute i världen
kuryiat öka tilltron till vår vilja att
med varje medel försvara vår frihet och
vårt oberoende. Man har underlåtit att
ställa de anspråk på landets ungdom
som läget kräver. Man har alltför hårt
beskurit anslagen till den materiel som
kräves för vårt skydd mot yttre påfrestningar.
Sparsamhet med människors tid
och med materiel är bra. Jag förvånar
mig emellertid över att de meningsriktningar,
som eljest glatt sätta sig över
återhållsamhetens bud, så snart försvarets
kostnader komma i synfältet förvandlas
till denna borgerliga dygds mest
högljudda förespråkare. Men — sparsamhet,
som utsätter oss för allvarliga
risker, kan vara farlig. Den är också,
sedd i ett större sammanhang, oekonomisk.
Det har mer än ett folk i vår
världsdel fått erfara — för sä kort tid
sedan, att man här i landet icke alldeles
borde ha glömt bort det.
För att tillfredsställa en mäktig finansministers
för länge sedan och under
andra, mindre kritiska förhållanden
framförda krav på sänkning av försvarskostnaderna
borde man icke ha gått
ifrån riksdagens enhälligt uttalade mening
om direktiven för var försvarsorganisation.
Men nu tillhör det ju en
gång egenheterna hos vår finansminister
att ha så föga över för vårt försvar.
Jag har varken rätt eller anledning
att betvivla majoritetens försvarsvilja.
Den tid är gången — det skall med
32
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
glädje medgivas — då striden gällde
försvar eller avrustning. I dag bryta
sig meningarna om de praktiska slutsatser
vi skola draga av en i alla folklager
spridd övertygelse om vårt nationella
försvars nödvändighet.
Vi inom högern godtaga icke utskottets
lösning. Vi konstatera, att utskottsmajoriteten
icke tagit tillräcklig hänsyn
till lägets allvar i annat än allmänna
deklarationer. Vi sakna det befriande
greppet på problemet, vi sakna den omedelbara
handlingslusten. Detta säger jag
icke som partiman, icke för att lägga
grunden till något överbud. Detta säger
jag som ansvarsmedveten svensk medborgare.
Den lösning av ett svenskt livsproblem,
till vilken utskottsmajoriteten lotsats
fram av ett beslutsamt majoritetsparti,
har en politisk bakgrund, som
icke bör döljas. I frågan om övningstidens
längd har försvarsministern behagat
föregripa riksdagens prövning i en
generalorder. Jag skall överlämna uppgiften
att karakterisera denna åtgärd åt
andra. För mig räcker det att fastslå
själva faktum. Inom den av regeringen
medgivna ramen hade man redan faktiskt
nått en överenskommelse mellan
alla partier inom utskottet — en lösning
som med hänsyn till regeringens ingripande
var den bästa möjliga. De utskottsledamöter
ur majoritetspartiet,
som ställde sig bakom överenskommelsen,
lämnades ensamma på fältet av sitt
parti, som tydligen i god rättning slöt
upp bakom den fasta riktrote, statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
förklätt sig till, sedan majoritetens
ståndpunkt kunnat konstateras. Denna
manöver — möjligen en uppmarsch för
höstens val — betyder, att ett tillfälle
till enighet försuttits. Enig uppslutning
kring en samlande försvarslösning hade,
mina damer och herrar, varit av utomordentligt
värde — utåt och inåt.
Jag kan icke underlåta att i detta
sammanhang som min mening uttala,
att statsminister Erlander i en spänd
utrikespolitisk situation låtit ännu en
möjlighet att framstå som samlande
kraft rinna sig ur händerna. Vi ha —
i en stor nationell fråga — fått ytterligare
ett bevis för att vi icke ha de
män i ledningen, som ha mod att kräva
någonting av medborgarna — och kraft
att få folket med sig.
Sedan vederbörande utskottsavdelning
i stort sett skrivit sig samman på
utlåtandets motivering har man från
håll, som förefaller stå regeringen nära,
ansett sig böra förestava utskottets ledamöter
en trosbekännelse i detalj till en
utrikespolitisk linje, som man kan kalla
en tillspetsad Undén-linje.
Mig är det angeläget att fastslå, att
statsutskottets majoritet ansett sig kunna
föregripa en inom den närmaste tiden
kommande utrikespolitisk debatt i
riksdagen samt att samma majoritet i
försvarsdebatten kastat in de utrikespolitiska
problemen, utan att i sina förslag
draga slutsatser av det utrikespolitiska
läge, de anföra i sin motivering.
Inom regeringspartiet — och även
inom andra partier — tycks man förmena,
att riksdagsdebatten den 4 februari
är sista ordet i svensk utrikespolitik.
Det som då deklarerades är i dessa
kretsar på väg att få karaktär av vittnesed
— som giver till känna allt, vad
vi veta i denna sak hänt och sant vara
och till vilket intet är att tillägga eller
förändra. Jag har för min del ingenting
principiellt att ändra i mitt inlägg i februaridebatten,
men jag kan varken tilllåta
någon pressning av de då använda
uttrycken eller medgiva, att ingenting
skulle ha inträffat sedan de fälldes. Vi
tala inte orakelspråk här i riksdagen,
som sedan skall beskäftigt uttolkas av
den som så önskar.
Över huvud taget tror jag icke på metoden
att hårt binda en politik vid en
gång givna formuleringar — särskilt
icke en utrikespolitik. Vårt land har
icke resurser nog att frankt ställa sig
utanför det internationella förloppet, att
hur läget än skiftar fränt hänvisa till
någon mer eller mindre lyckad tes, som
skulle ha beständig giltighet. Att i en
tid av allmän oro och misstro hävda vår
rätt till frihet och fred är icke en formalistisk
uppgift, utan i sällsynt hög
grad något som kräver verklighetssinne
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
33
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
och politiskt omdöme — och förmåga
att handla efter utvecklingens fordringar.
Yi skapa icke säkerhet och trygghet
genom att ställa oss på en vacklande
formell piedestal i en värld, som sjuder
av oro.
Svensk utrikespolitik syftar till fred
— har som mål att bevara vårt lands
frihet, men också om möjligt dess fred.
I nuvarande världspolitiska situation är
det naturligt att ordna vårt försvar under
den utrikespolitiska förutsättningen,
att Sverige icke bör inlåta sig på militär
anslutning till något stormaktsblock.
Insikten härom får emellertid varken
vara något hinder för en strävan att finna
en gemensam försvarspolitik för de
skandinaviska länderna eller medföra
något förhandsbeslut, som avskär våra
förbindelser med de stora demokratierna.
Att Sverige avhåller sig från engagemang,
som skulle betaga oss rätten att
stå utanför en öppen kraftmätning, där
icke våra intressen äro inblandade, betyder
icke — och får icke betyda — att
vi på förhand avvisa varje form av det
stöd vi i en kritisk situation skulle kunna
få, ej heller att vi avsäga oss rätten
att hålla de kontakter vi av högst påtagliga
skäl kunna anse nödvändiga.
Alliansfri utrikespolitik får icke isolera
oss — sätta oss i lufttomt rum — vare
sig andligt, ekonomiskt eller militärtekniskt.
Jag kan alltså icke godtaga uttolkningar
av vår utrikespolitiska enighet,
som giva den en innebörd som aldrig
varit avsedd. Vi vilja icke driva en isolerande
neutralitetspolitik, som ställer
oss utanför de fredsälskande staternas
gemenskap.
Det säregna parlamentariska läge, i
vilket vår försvarsfråga nu befinner sig,
karakteriseras bäst genom en erinran
om att utskottsmajoriteten uppenbarligen
varit mera intresserad av att i försvarspolitiskt
sammanhang tillspetsa en
utrikespolitisk formulering än av uppgiften
att draga de försvarspolitiska slutsatserna
av vårt faktiska utrikespolitiska
liige. Tillspetsade deklarationer äro ju
också mindre krävande än befriande
handling.
Den allt överskuggande uppgiften just
3 Första kammarens protokoll 19-iH. Nr 2 >
nu är att ge världen det bestämda intrycket,
att Sverige med alla krafter motsätter
sig varje form av aggression, militär
eller politisk, att Sverige är berett
att kämpa för sin frihet och sitt oberoende.
Vi äro i behov av att skapa den
förvissningen hos de aggressiva makterna
för att redan på förhand ge dem klart
besked. Vi måste i de stater vi med rätt
kunna betrakta som vänskapligt inställda
ge eftertryck åt våra regelbundna deklarationer
om kamp för frihetens ideal.
Jag har med glädje och beundran tagit
del av de manliga och kraftiga ord statsministern
gång efter annan funnit för
vår vilja till oberoende och integritet.
De ha gått ut över världen och gjort intryck.
Men i en stund som den nuvarande
behövs annat än ord för att skapa
tilltro till vår kraft att hävda våra
livsintressen. Ord äro snabbt försvunna.
Handling förbliver.
Vid en tid, då de värnpliktigas utbildningstid
nästan överallt ökas, då stora
folk på nytt taga på sig bördan av allmän
värnplikt, sänker man i Sverige övningstiden.
Ingen kan övertyga mig om
det sakligt berättigade i denna åtgärd.
Och, handen på hjärtat, mina damer och
herrar, ha ni inte innerst inne en känsla
av att man här alldeles i onödan ger sig
in på en åtgärd, som leder till osäkerhet?
Innan man fått fram erfarenheterna
av en provisorisk sänkning, genomför
man nästa — på måfå. Man kan tala
vackra ord om vår ungdoms särskilda
begåvning, om dess förmåga att snabbt
inhämta ett lärostoff — kommer det till
allvar, gäller det andra och hårdare ting
än vackra omdömen. Då gäller det livet
för den enskilde och friheten för oss
alla. Man kan leka med lösa förhoppningar
om möjligheter att effektivisera
utbildningen. Ledarskribenter i radikala
tidningar lösa lika litet det problemet
som andra hemmagjorda experter. Det
iir en teknisk uppgift, som kräver sakkunskap
och omdöme. Den klarar man
icke av med allmänna fraser.
Vilket intryck kommer ett beslut att
minska de värnpliktigas övningstid att
göra i utlandet? Är det verkligen någon
som tror att en åtgärd, som dels sänker
34
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
kvaliteten på våra stridande styrkor,
dels minskar vår beredskapsgrad, kan
stärka tilltron till vår vilja att sätta
makt bakom de ord om motstånd till det
yttersta, med vilka vi så ofta röra oss?
Det finns icke något land, där det är
populärt att lägga en lång utbildningstids
bördor på de unga och på näringslivet.
Alla statsledningar undersöka
febrilt möjligheterna att minska denna
belastning, men i de flesta länder har
man funnit så starka reella skäl tala mot
lättnader att man avstått •— utom i vårt
land, som framför de flesta borde haft
ekonomiska och mänskliga möjligheter
att bära tungan. Vi som sluppit ett modernt
krigs påfrestningar på vår produktionsapparat,
som icke förlorat en
man i egentliga krigshandlingar eller ha
en enda krigsinvalid i egentlig mening
— vi ha icke råd att taga på oss en uppgift,
som nästan alla folk få dragas med.
Vi gömma vår obeslutsamhet bakom lösa
förhoppningar om väntade utredningsresultat.
Det är — herr talman — en
provisorisk lösning vi i dag skola finna.
Jag understryker detta. Jag uttalar
min och mitt partis bestämda gensaga
mot majoritetens uppläggning, som är
sakligt svagt grundad och medför risker
för vår ungdom och vår förmåga att
hävda vårt oberoende — som försvagar
vår utrikespolitiska ställning. Jag tror
icke, att svensk ungdom av det rätta slaget
känner tacksamhet mot en undvikandets
politik, även om den besparar
den besvär och möda för ögonblicket.
Utskottsmajoriteten har också avvisat
högerns framställningar om ökade anslag
för viss materielanskaffning åt försvaret.
Jag skall icke uppehålla mig vid
några detaljer i dessa frågor — endast
tillåta mig några principiella anmärkningar.
Just nu måste försvaret göra anspråk
på viss förtursrätt till våra produktiva
resurser. Dess effektivisering är
en fråga av första angelägenhetsgrad.
Att vår samhällsekonomiska situation
undan för undan fått försämras vet var
och en. Försvarets behov av materiel får
emellertid icke förvandlas till en samhällsekonomisk
regulator. Behovet av
försvarsmedel är ett primärt behov, som
måste tillfredsställas — även i situationer,
då det vore angenämare att skjuta
dem åt sidan för att kunna ge människorna
en bättre tillfredsställelse för
stunden. Fn politik, som snabbt leder
oss ur krisen, är nödvändig av många
skäl, men även därför att man i detta
land med dess naturrikedomar och dugliga
arbetskraft verkligen finner det berättigat
att hålla tillbaka också mycket
rimliga försvarsanspråk av samhällsekonomiska
orsaker. I detta faktum, som utskott
och regering flitigt åberopa, ligger
i själva verket en anklagelse mot samma
regering, som utan effektiva motåtgärder
låtit denna utveckling få ske,
som låtit det komma därhän, att man
kan tillåta sig påståendet, att vi icke
ha produktiva resurser eller gångbara
valutor nog att genomföra en försvarsförstärkning,
som är motiverad med
hänsyn till vårt lands internationella läge.
Inflationskonjunkturen skulle alltså
göra oss ur stånd att ge det eftertryck åt
vår utrikespolitik, som behövs. Min bestämda
mening är att vi — trots alla
hinder — måste ge försvaret vad det
behöver. Vi få ta bekymmer, men vi ha
icke rätt att eftersätta vårt skydd för
frihet och fred.
Ingen beklagar mer än jag, att enighet
icke stått att nå kring försvarsfrågan.
Jag beklagar, att den stora nationella
enighet, som vi alla eftersträvat, förvandlats
till en liten politisk kompromiss,
att försvarsfrågan än en gång blivit
ett tvisteämne inom nationen. I någon
mån är väl orsaken härtill, att en
stark vilja denna gång saknats, som varit
beredd att driva en saklig linje, oavsett
de politiska konsekvenserna. Väsentligen
ligger emellertid orsaken i den
motsättning som alltid måste uppstå
mellan en meningsriktning, som står på
verklighetens fasta mark, och sådana,
som hängiva sig åt förhoppningen att
allt till slut ordnar sig på något vis.
Högern kan icke uppgiva sin sakliga
linje — kan icke avstå från att företräda
ansvarets och besinningens talan i en
fråga som borde vara en hela nationens
livsfråga. Därför kan högern ej dela ansvaret
med övriga partier för den lös
-
Måndagen den 21 juni 1918 fm.
Nr 25.
35
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
ning av vår försvarsfråga, som i dag
kommer att genomdrivas.
I fråga om det nu föreliggande utlåtandet,
herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservationen av herrar Lindström,
Andrén m. fl.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Det hade varit överenskommet vid en
konferens mellan partiledarna, att man
skulle begagna det tillfälle, som behandlingen
av någon av de propositioner erbjuder,
vilka mer eller mindre tangera
utrikespolitiska frågor, till att ge riksdagens
kamrar möjlighet att debattera
utrikespolitiken. Vid den konferens, som
hölls i denna fråga, var man inne på
den tanken, att denna debatt skulle knytas
till den proposition, som regeringen
framlagt rörande Sveriges anslutning
till Parisorganisationen angående ekonomiskt
europeiskt samarbete, och regeringen
hade för sin del alltså tänkt sig,
att den propositionens behandling skulle
vara grundvalen för den utrikespolitiska
debatten.
Emellertid har herr Domö nu i sitt
anförande kommit in ganska mycket på
frågan om Sveriges utrikespolitik. Han
har därvid tagit till utgångspunkt ett
yttrande i statsutskottets utlåtande angående
anslag till försvaret, vari statsutskottet
i sin tur har hänvisat till regeringspropositionens
uttalanden om
grundlinjerna för vår utrikespolitik, vilka
också bilda grundvalen för försvarspolitiken.
Herr Domö hyste för sin del den meningen,
att statsutskottet inte hade bort
ta med detta utrikespolitiska resonemang
och avge något uttalande om denna
fråga. När utskottets majoritet ändå
beslöt göra det, ha högerns ledamöter
i statsutskottet avgivit en blank reservation
rörande motiveringen. Det är klart,
alt denna reservation skulle kunna uppfattas
så, som om den innebure något
allmänt avståndstagande från högerpartiets
sida från de riktlinjer för vår utrikespolitik,
som finnas uttalade i statsutskottets
motivering. Nu ha vi hört ge
-
nom herr Domös anförande, att han inte
vill ha reservationen tolkad som ett sådant
avståndstagande, men han har å
andra sidan ganska skarpt kritiserat, att
utskottets uttalande har gjorts. Han har
i det sammanhanget gjort några anmärkningar
angående den tidigare debatten i
denna fråga den 4 februari och framhållit,
att där kom man inte fram till
några formler, som ha någon mera permanent
giltighet; vad det här gäller är
att följa utvecklingen och att inte låsa
fast sig vid några bestämda uttalanden.
Ja, det är klart, att sådana resonemang
i och för sig kunna göras. Det
finns aldrig några benhårda formler
vare sig i denna eller andra frågor, som
man skall följa efter bokstaven. Å andra
sidan skulle jag vilja understryka, att
det är synnerligen viktigt, att man inte
vacklar för mycket i sin uppfattning
om själva utrikespolitikens huvudinriktning,
och jag kan inte neka till att
herr Domös anförande gav mig ett
ganska blandat intryck. Det gav ett intryck
av att herr Domö ville ge litet åt
den ena meningsriktningen och litet åt
den andra, utan att själv vilja riktigt
bestämma, på vilket ben han skulle stå.
Att ett uttalande om vår utrikespolitik
har tagits in i utskottets utlåtande anser
jag för min del vara av värde, bland annat
av det skälet, att en utrikespolitisk
debatt, som efter vad vi hade tänkt oss
skulle ha knutits till propositionen om
Marshallplanen, inte kunde ha utmynnat
i något uttalande från riksdagens sida.
Det utlåtande från utrikesutskottet, som
behandlar denna proposition, kommer
så vitt jag vet inte att innefatta några
dylika allmänna uttalanden. En del talare
skulle ge uttryck för sina meningar,
vilka kunna vara mycket auktoritativa
för de olika partierna, men å andra sidan
kan det också sägas efteråt, att det
iir så många, som inte ha uttalat sig, och
det blir ju ingen votering rörande själva
den frågan. Följaktligen kvarstår det
en viss oklarhet om var riksdagen står.
Jag för min del måste därför betrakta
det som ganska viktigt och värdefullt,
alt det nu, som jag hoppas, i riksdagens
beslut om den föreliggande försvarspro
-
36
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
positionen kommer att finnas ett principuttalande
om själva huvudinriktningen
av vår utrikespolitik. Jag beklagar,
om högerpartiet inte vill ställa sig bakom
det uttalandet, men å andra sidan
är det ur regeringens synpunkt som sagt
av stort värde, att det kommer fram ett
direkt uttalande från riksdagens sida.
Eftersom herr Domö gick så långt in
i en utrikespolitisk diskussion, skall jag
inte undandraga mig att redan i detta
sammanhang ange några synpunkter på
de problem, som han berörde. .Tåg vill
då först säga, när han varnar mot en isolationistisk
politik, att den svenska utrikespolitiken
inte på något vis ger uttryck
för någon isolationism. Redan vår
anslutning till Parisorganisationen för
ekonomiskt europeiskt samarbete är ju
ett mycket betydelsefullt och markant
uttryck för de svenska statsmakternas
önskan att icke isolera sig, utan tvärtom
deltaga i internationellt samarbete. Vi
önska samarbete med andra länder, och
vi ämna i denna organisation göra den
aktiva och fruktbara insats, som vi kunna
göra.
Hela resonemanget om att vi skulle
vara isolationistiska vilar enligt min mening
på en fullständig felsyn. Vi äro så
långt ifrån isolationistiska, att vi tvärtom
äro starkt intresserade av och engagerade
i internationellt samarbete på de
mest skilda områden. Så har det varit
under mellankrigstiden, och så är det
alltjämt. Ja, vi äro så internationellt betonade,
att vi känna det som en brist och
en svaghet, när ett internationellt samarbete,
som i och för sig kunde och borde
vara utsträckt till en större krets av
stater, i stället begränsas till en mindre
krets. När det å andra sidan visar sig
praktiskt omöjligt att utsträcka samarbetet
så långt som det i och för sig vore
önskvärt, såsom just i fråga om Marshallplanen,
anser den svenska regeringen
— och den har därvid så vitt jag förstår
fullt stöd i riksdagen — det vara
bättre med ett begränsat internationellt
samarbete än med inget alls.
Vi hade en debatt här i riksdagen den
4 februari i år, som herr Domö erinrade
om. Däri gavs både en översikt över en
del utrikesfrågor, varmed Sverige hade
haft befattning under den senaste tiden,
och en framställning av de allmänna
riktlinjerna för vår utrikespolitik. I
sistnämnda hänseende anknöt jag till
den regeringsförklaring, som hade avgivits
av den socialdemokratiska regeringen
vid dess första möte med riksdagen i
oktober 1945, och jag skall gärna upprepa
ett uttalande därifrån. Det sker inte
för att upprepa någon formel utan för
att ange själva huvudtendensen i vår utrikespolitik,
sådan denna hade uppfattats
och gillats av statsmakterna sedan
lång tid tillbaka. »Vi äro villiga», sades
det i denna regeringsförklaring, »att
ansluta oss till en samfälld trygghetsorganisation
och i händelse av en framtida
konflikt avstå från neutraliteten i den
utsträckning, organisationens stadgar det
påfordra. Men skulle mot förmodan inom
denna organisation visa sig en tendens
till uppdelning av stormakterna i
två läger, måste vår politik vara att icke
låta oss drivas in i en sådan gruppering
eller blockbildning.»
Mot denna allmänna inriktning av vår
utrikespolitik framställdes inte första
gången den framfördes någon gensaga
från riksdagens sida, och när jag under
debatten i februari detta år hänvisade
till det nämnda uttalandet såsom alltjämt
giltigt i det skärpta internationella läge,
som hade uppstått, så hade jag tillfredsställelsen
att konstatera, att det tycktes
motsvara uppfattningen hos praktiskt laget
hela riksdagen. Samma tankegång
kommer nu tillbaka i några uttalanden
i statsutskottets utlåtande rörande försvarsfrågorna.
Det är sant, som herr Domö anmärkte,
att de månader, som ha förflutit sedan
debatten i riksdagen i februari, ha varit
händelserika på det internationella
området. Det är inte min avsikt att i
detta sammanhang ge någon översikt av
denna händelseutveckling. Vad som har
skett är för övrigt i färskt minne hos
alla. Utvecklingen har medfört, att klyftan
mellan öst och väst snarare har vidgats
än minskats under det sista halvåret.
Inom respektive grupper av stater
har en viss konsolidering ägt rum på
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
37
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
både det ekonomiska och det försvarspolitiska
området, och i den dag som är
kan man inte skönja några bestämda
tecken till att motsättningarna inom en
nära framtid skola minskas eller utjämnas.
Det är självklart, att vi här i landet
liksom på andra håll i världen iakttagit
denna försämring i den internationella
atmosfären med bekymmer och oro. De
förslag på försvarsväsendets område,
som ha framlagts, äro ju också ett uttryck
för den inställningen. Vi kunna
naturligtvis inte bara stå som åskådare
och manifestera något slags oberördhet
eller likgiltighet inför spänningen och
motsättningarna i världen. En sådan
hållning är fullkomligt utesluten. Sverige
kan aldrig och vill aldrig isolera
sig , som jag redan har sagt. Det svenska
folket har säkert många fel och svagheter,
men vi äro varken iskallt egoistiska,
som det ibland påståtts, eller cyniska.
De, som framställa vår utrikespolitik i
sådant ljus, förstå ingenting av det svenska
folkets mentalitet. För oss är det ett
livsbehov att upprätthålla vänskapliga
och livliga förbindelser med andra folk
på snart sagt alla områden av mänsklig
verksamhet. För övrigt hänvisar landets
ekonomiska struktur oss ju till en
utrikeshandel, som proportionsvis är
mer omfattande än de flesta andra länders
och därmed ställer krav på vidsträckta
internationella förbindelser.
Den breda opinionen i Sverige har
också varit starkt engagerad i internationellt
samarbete, exempelvis i det samarbete
som har tagit gestalt i Nationernas
förbund under mellankrigstiden och
som nu efter kriget blivit koncentrerat
inom Förenta Nationernas ram. För de
smärre staterna är det i allmänhet mest
tillfredsställande och tilltalande atl när
det gäller storpolitiskt samarbete på
det internationella planet utöva detta i
de former och med de möjligheter till
aktiv medverkan och inflytande, som erbjudas
i en internationell organisation
av någorlunda universell karaktär.
Men, säger nu en och annan kritiker av
den svenska utrikespolitiken, om den internationella
säkerhetsorganisationen inte
fungerar effektivt nog, böra vi då inte
betrakta det som den näst bästa lösningen
att sluta oss till något av stormaktssystemen?
Böra vi som ett internationellt
sinnat folk inte medverka i en
partiell gruppering, avsedd att i någon
mån erbjuda en kompensation för den
allmänna trygghetsorganisationens bristfällighet?
Det
har då ibland hänvisats till uppfattningen
i andra länder om den för deras
del riktiga utrikespolitiken. Ja, ställningstagandet
till en sådan fråga måste
naturligtvis påverkas av varje lands särskilda
förhållanden och villkor. Vad som
är riktigt för det ena landet, är ingalunda
med säkerhet riktigt för det andra.
Vi kunna mycket väl förstå en utrikespolitik
i andra länder, som är skiljaktig
från vår. Vi anse, att dessa folk
bedöma bättre än vi sina egna utrikespolitiska
förhållanden, sina egna speciella
problem på detta område.
För Sveriges del ha vi kommit till
den uppfattningen — enhälligt i riksdagen,
som jag har uppfattat det — att
svaret på den nämnda frågan måste bli,
att vi inte kunna ha någon uppgift som
maktfaktor i en världsomspännande jämviktspolitik.
Vi ha inte förutsättningarna
för att uppbära en sådan roll, och vi
eftersträva följaktligen inte att på den
vägen påverka världspolitiken. Vi ställa
oss därför utanför det allianssystem, som
bildas kring de särskilda stormakterna.
Vi ha å andra sidan en stark känsla av
ansvar för vårt eget territorium, som
nu en gång är den trakt av jorden, där
vi ha de bästa förutsättningarna för att
utveckla en människovärdig existens. Vi
hoppas, att vi någorlunda förstå vårt
eget lands särskilda problem, och i varje
fall måste vi ju följa cn politik, som
överensstämmer med vad vi tro vara det
riktiga. Vi försöka alltså att lösa vårt
säkerhetsproblem på vårt eget sätt, fullkomligt
medvetna om att det inte finns
någon lösning, som i nuvarande läge
skänker någon absolut trygghet.
Genom vår sociala och ekonomiska politik
eftersträva vi sådana förhållanden
i landet, att vårt folk håller på eu normal
demokratisk utveckling och inte lå
-
38
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
ter sig frestas av revolutionära omvälvningar
i kommunistisk eller annan regi.
Vi hålla ett efter våra förhållanden mycket
betydande försvarsväsen. Vi inrikta
oss på att så effektivt våra resurser medge
vakta vårt territorium mot varje militärt
angrepp i händelse av krig. Denna
vakthållning är den för oss naturliga
uppgiften i händelse av ett krig, och
det är vad vi mena med väpnad neutralitet.
Om vi skulle lyckas därmed, skada
vi näppeligen några andra folks legitima
intressen. Vi tro, att vi härutinnan
befinna oss i ett läge liknande det, som
den schweiziske utrikesministern nyligen
har angivit i följande ord: »Neutraliteten
tjänar våra intressen i den meningen,
att vi anse den såsom det mest
effektiva medlet att leva i fred med andra
folk och ibland oss själva. Men vi
äro också övertygade om att vi genom att
bevara vår neutralitet göra den internationella
gemenskapen större tjänster än
om vi avstå därifrån. Erfarenheten från
två världskrig ger beviset härför.»
Under riksdagsdebatten den 4 februari
berörde jag också det nordiska samarbetet
och underströk, att den svenska
regeringen i ett vidgat och planmässigt
nordiskt samarbete ser ett synnerligen
betydelsefullt mål för svensk politik utåt.
Det är självfallet, att vi inte betrakta
något område såsom på förhand uteslutet
från detta samarbete mellan närbesläktade
folk. Under förra året ha
bland aktuella samarbetsuppgifter för
Sverige, Norge, Danmark och Island
upptagits spörsmål inom den ekonomiska
politiken, bland annat tullpolitiken.
Sedan den förra utrikesdebatten har
ytterligare aktualiserats problemet om
ett samarbete mellan Sverige, Norge och
Danmark på det militära försvarets område.
Den tilltagande skärpningen i det
internationella läget har aktualiserat
denna fråga tidigare än som i och för sig
eljest hade varit önskvärt. Den svenska
regeringen har sonderat de danska och
norska regeringarna angående deras intresse
för upptagande av detta spörsmål
på dagordningen för det nordiska samarbetet.
Regeringarna i våra grannlän
-
der ha visat stort intresse för saken och
givit uttryck åt sin uppskattning av det
svenska initiativet.
Överläggningar ha ägt rum under maj
och juni rörande förutsättningarna för
en utredning i ämnet. Från svensk sida
önska vi begränsa utredningen till att
avse det försvarsproblem, som uppstår i
händelse av en konflikt, under vilken de
skandinaviska länderna eftersträva att
hålla sig utanför. Däremot har det inte
varit vår mening, att utredningens igångsättande
skulle i och för sig låsa fast de
deltagande länderna vid en viss utrikespolitisk
linje. Först när den tilltänkta
undersökningens resultat föreligger, kan
vartdera landet bedöma fördelar och olägenheter
av en samordning på detta
område under jämförelse med andra
tänkbara möjligheter.
Med hänsyn till vissa skiljaktigheter,
som framträtt under dessa överläggningar,
ha vi varit ense om att inte forcera
frågan utan ta tillräcklig tid på oss för
fortsatta diskussioner. I betraktande av
detta förhandlingsläge anser jag det inte
vara anledning att gå in på de olika
stadierna i våra diskussioner eller precisera
de skiljaktigheter i uppfattning,
som hittills framkommit. Det är självfallet,
att spörsmålet om en skandinavisk
samverkan på detta fält är synnerligen
vittutseende och erbjuder många
komplicerade aspekter. En samverkan,
som siktar på ett försvarsförbund, mer
eller mindre omfattande, i händelse av
krig, förutsätter en viss koordinering av
försvaret även under fredstid. Om en utredning
av problemet kommer till stånd
och resultatet därav ter sig lovande,
kommer givetvis frågan att underställas
en kommande riksdag. Genom de uttalanden,
som gjorts inom utrikesnämnden,
har regeringen emellertid funnit
det ådagalagt, att tanken på en förberedande
oförbindande utredning av hela
problemkomplexet mottas med sympati
från de i nämnden representerade partiernas
sida.
Den framställning jag här har givit,
herr talman, innehåller inga egentliga
nyheter för kammarens ledamöter, men
— jag upprepar det på nytt — det är
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
39
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
för regeringen av värde, om riksdagen
genom att acceptera den motivering, som
utskottets majoritet har föreslagit, i ett
dokument understryker, att riksdagen
ger sitt stöd åt huvudlinjerna i regeringens
utrikespolitik.
Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Det förefaller väl ganska egendomligt
att som herr utrikesministern gjorde
för ett ögonblick sedan säga, att regeringen
anser det av vikt att få ett uttalande
om det väsentliga i dess utrikespolitik,
och dessförinnan förvåna sig
över att man har kommit in på det resonemang,
som jag har fört. Det är ju
utskottets uttalande, som är orsaken
därtill. Det förefaller särskilt egendomligt,
att man här skall bestämma sig i
en fråga och fatta beslut därom, innan
den utrikespolitiska debatt äger rum,
som både herr utrikesministern och jag
ansågo vara önsklig. Det är ju en bakvänd
ordning i allra högsta grad.
För min del har jag inte kunnat undgå
att fästa mig vid uttalandet i motiveringen,
därför att det enligt min mening
gör saken svårare för oss än vad
den borde vara, och även svårare för
utrikesministern. Det binder i onödan,
och det pressar uttalandena om en gemensam
linje. Jag tror att vi dess bättre
äro ense i huvudsaken. Vi stå i varje
fall för vår del kvar på den alliansfria
linjen. Men att gå så långt som att säga,
att vi i en besvärlig situation inte ens
skulle kunna hålla kontakt med andra
om hur man i ett krigsfall bör bära sig
åt, förefaller mig vara en alldeles onödig
hårdragning av den linje som vi samlats
om. Vi, herr talman, inom den meningsriktning,
som jag företräder, stå
kvar på den alliansfria linjen och följa
noggrant ocli så uppmärksamt som vi
kunna utvecklingen. Men herr utrikesministern
tycks bara stå kvar!
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag har mycket svårt att förstå, vad det
är för linje herr Domö företräder, som
inte låter sig inpassas i det uttalande
som statsutskottet här har gjort men
som å andra sidan är ett fullföljande
av den alliansfria linjen. Ett instämmande
i denna korta passus i utskottets utlåtande
borde inte vålla herr Domö och
hans partikamrater några svårigheter,
om de verkligen stå på den linje, som
herr Domö nu definierat såsom den alliansfria
linjen och som han tidigare under
debatten i februari har givit sin anslutning
till.
Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Alla
tänka vi väl på det utrikespolitiska läget
när vi diskutera vår egen försvarsfråga.
Det är situationen i världen som
därvid varje gång måste ha stort inflytande
på hur vi ordna med våra egna
försvarsanstalter. Att statsutskottet i ett
av sina betänkanden i dessa ärenden i
enlighet med vad som redan är skrivet
i propositionen om vår ställning utåt
har gjort vissa uttalanden, anser jag
vara ganska självklart, så mycket mer
som dessa ting alltid måste tas med i beräkningen
när vi skola skapa oss en
föreställning om målsättningen för vårt
försvar. Det har för mig varit ganska
naturligt att dessa meningar ha framkommit.
I statsutskottets utlåtande står det i
nära anslutning till vad som här nyss
har diskuterats: »Utskottet vill för sin
del understryka vikten av att vårt försvar
utformas så att det ger stöd åt en
nationell självständighetspolitik.» Detta
uttalande är, kan man säga, den logiska
följden av det yttrande som statsutskottet
gjort beträffande vår utrikespolitiska
ställning.
Jag har, herr talman, av ett särskilt
skäl varit angelägen att statsutskottet
skulle göra detta uttalande. Det skälet
är att ett sådant uttalande, såvitt jag
förstår, sätter ett hinder för det resonemang
som tidigare har förts ganska livligt
här i landet om att vi skulle nöja
oss med ett så kallat luckförsvar. Vi borde,
säga företrädarna för denna uppfattning,
bygga upp vår försvarsordning
med den tanken att det vi inte orka klara
själva skall någon annan komma och
40
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
hjälpa oss med. Vi bör? därför, fortsätter
man resonemanget, redan när vi förbereda
våra försvarsanstalter räkna med
denne andre som skall komma in och
fylla luckorna såsom en faktor som vi
utan vidare kunna ha i betraktande om
det verkligen gäller. Jag vill icke ha in
ett sådant resonemang i vår försvarsfråga.
Jag anser att förutsättningen skall
vara att vi böra bygga upp vårt försvar
med det målet att vi med detsamma skola
kunna hävda vår självständighet. Sedan
kan det naturligtvis komma svåra
lägen, där hela spelet verkar på det sättet
att vi nödgas ansluta oss till den
ena eller andra sidan. Vi ha under det
senaste världskriget sett många exempel
på att det gått så för småstater. Men jag
upprepar, herr talman, att en dylik
eventualitet icke får vara förutsättningen
när vi bygga upp vårt nationella försvar.
Jag har redan påpekat, att utskottet
önskar att vårt försvar skall utformas så,
att det ger stöd åt en nationell självständighetspolitik.
Utrikesministern har
i ett av sina anföranden här erinrat om
den tilltagande skärpningen i det internationella
läget. Försvarsministern har
också i sina förslag understrukit denna
skärpning dels genom att han inte tagit
upp vissa begränsningar av försvarsorganisationens
ram, som försvarskommittén
hade föreslagit, och dels därigenom
att han i materielpropositionen har förordat
vissa anslagsökningar. Men jag anser
icke att vad försvarsministern på så
sätt har förelagt riksdagen tyder på att
han i tillräcklig mån har räknat med
det internationella lägets försämring.
Särskilt gäller detta försvarsministerns
förslag att minska den första utbildningstiden
för de värnpliktiga från av
riksdagen i fjol beslutade elva månader
till nio månader. Om vi tydligt och klart
utåt vilja hävda vår vilja att värna vår
självständighet i en tillspetsad och kritisk
situation, bör man, herr talman,
icke demonstrera den viljan på det sättet
att man på en av de ömtåligaste
punkterna uppenbarligen försvagar vårt
försvar. För att i det nuvarande läget
tillräckligt starkt styrka, att vi ha den
uppfattning som vi alla i princip ha,
hade det varit lämpligare att behålla den
övningstid som förra årets riksdag beslöt
och som innebar en månads sänkning
gentemot det beslut som fattades
år 1941.
Vi befinna oss alltså, herr talman, i
det läget att vi här, om riksdagen följer
regeringens förslag, komma att fatta ett
direkt beslut om att sänka den första
utbildningstiden med två månader. Det
göra vi i en situation då de flesta länder,
även småstater, äro angelägna om
att förbättra utbildningen för sina värnpliktiga.
Det förelädes i sammansatta
stats- och andra lagutskottet en tablå
över de värnpliktigas utbildningstid i
olika länder. Detta diagram har i går
offentliggjorts i en tidning. Med ledning
av den sammanställningen vill jag erinra
om att Sovjetunionen har två års
första utbildning. Denna övningstid föregås
av utbildning i skolorna och annan
enskild utbildning av soldaterna.
När Sovjetunionens manliga ungdom
rycker in till värnpliktsutbildning på två
år, ha de värnpliktiga praktiskt taget redan
genomgått den första rekrytutbildning
som vi ge våra värnpliktiga under
sex månader. Vidare har man i Sovjetunionen
efterutbildning som inte torde
uppta mindre tid än ett år. Polen och
Jugoslavien ha två års första utbildning,
vartill kommer efterutbildning. I England
har man för närvarande ett år. Där
är frågan litet svävande, hur lång den
första utbildningstiden skall bli. Enligt
diagrammet är den första utbildningstiden
jämte efterutbildningsövningar i
England två år. I Tjeckoslovakien är den
första utbildningstiden ett och ett halvt
år. Förenta staterna har ett år, Frankrike
ett år, Finland ett år, Belgien ett
år samt Danmark och Norge ett år. I
de uppräknade länderna har man dessutom
efterutbildning. Vi här i Sverige
skulle alltså ställa oss i ett sämre läge
än alla de stater, som jag här har anfört,
därest vi skulle minska första utbildningstiden
till nio månader. Vi ha
ju redan kortare övningstid än de flesta
andra stater, eftersom vi förra året
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
41
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
minskade den första utbildningen från
12 till 11 månader.
Nu säger man att utbildningstiden för
de svenska värnpliktiga kan sänkas utan
att det behöver inverka på effektiviteten
i utbildningen. Ja, herr talman, detta
om effektivitet i utbildningen och effektivisering
över huvud taget är ett önskemål
som vi alla hysa och som vi alla
med kraft äro beredda att understryka.
Men är det inte så att man alltmer har
fått det intrycket, att det myckna talet
om effektivisering inte har något
verkligt innehåll utan blott är ett slagord
som man använder för att möjligtvis
kunna undvika det man icke vill?
Vi måste också se till vad som behövs
för att skapa denna effektivitet. Ha vi
det i denna stund? Det krävs framför
allt instruktörer för de värnpliktiga i
tillräcklig utsträckning om värnpliktstiden
skall kunna tillvaratagas på bästa
sätt. Hur är då, herr talman, läget beträffande
instruktörer inom den svenska
armén i dag? Jag tillåter mig erinra
om hur många vakanser som finnas inom
grupperna kaptener, subalternofficerare,
underofficerare och underbefäl.
Det är 70 vakanser i kaptensgraden, d.
v. s. 6 procent av samtliga i staterna
upptagna befattningar. För löjtnanter är
antalet vakanser 105, d. v. s. 10 procent,
fänrikar 160, d. v. s. 40 procent, sergeanter
125, d. v. s. 11,5 procent, överfurirer
44, d. v. s. 5 procent, furirer i
trupptjänst 980, d. v. s. 26 procent, korpraler
715, d. v. s. 52 procent, samt vicekorpraler
och meniga 990, d. v. s. 46
procent. Det saknas i denna stund i
runt tal 1 400 instruktörer, vilket medfört
en nedgång av antalet instruktörer
per pluton från tidigare såsom nödvändigt
ansedda fyra å fem till två eller
tre. Det är, herr talman, sjäivklart att
förutsättningarna för en effektiv enskild
utbildning, kontroll av hur olika utbildningsdetaljer
skötas och hur de värnpliktiga
inlära dem måste bli lidande,
när det råder eu sådan väldig brist på
instruktörer. Blir då med denna instruktörsbrist
utbildningstiden kortare,
är det uppenbart att resultatet kan väntas
bli dåligt, rent av underhaltigt. Om
man skall tala om effektivitet i utbildningen,
måste man i främsta rummet
också beröra frågan om hur denna effektivitet
skall bli möjlig. I sitt utlåtande
har sammansatta stats- och andra
lagutskottet icke sagt ett ord på denna
verkliga kardinalpunkt utan har trott
sig komma undan hela frågan genom
att ropa ut orden att vi skola effektivisera
utbildningen.
Det finns i detta sammanhang även
en annan fråga som måste beaktas. Utbildningsmaterielen
är nämligen inte
heller av sådan beskaffenhet att den
medger full effektivitet i utbildningen,
inte ens om vi skulle stanna vid elva
månader. Det har väckts en motion också
om den saken, varjämte vissa av
statsutskottets ledamöter ha reserverat
sig. Jag har icke anslutit mig till den
reservationen av den anledningen, att
det här gäller materiel som det i nuvarande
produktionsläge är svårt att
anskaffa, varför det även om det fattas
ett beslut här om anskaffande av ytterligare
övningsmateriel icke finns
några möjligheter att komma till resultat
under den närmaste tiden. Detta är,
herr talman, i allra högsta grad beklagansvärt,
men på samma gång utgör det,
hoppas jag, ett understrykande av nödvändigheten
av att övningstiden blir
skälig, så att vi med de möjligheter vi
ha i fråga om befäl och övningsmateriel
kunna komma till ett godtagbart utbildningsresultat.
Jag har här pekat på bristen på instruktörer.
Kungl. Maj :ts proposition
har, om den blir antagen, den verkan
att denna brist kommer att bli än mera
markant. Vi ha i den kungl. propositionen
observerat att man åtminstone
för nästa år slopar den s. k. gruppchefsutbildningen,
d. v. s. man räknar icke
med ytterligare utbildning till befäl i
de lägsta graderna av därför lämpliga
värnpliktiga. Statsrådet säger bara afl
han skall utreda den frågan till ett kommande
år. Jag har anslutit mig till den
ståndpunkt som har framlagts av ett par
motionärer i andra kammaren, socialdemokraten
Lindberg och högermannen
Håstad, och som innebär att vi skulle
42
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
ha tre månaders gruppchefsutbildning
utöver utbildningen av huvudmassan
värnpliktiga för vissa därtill lämpliga
värnpliktiga. Behovet härav torde framstå
fullt tydligt sett mot bakgrunden av
det läge som jag här har försökt att belysa
genom att återge vissa fakta. Utskottet
har dock icke beaktat detta önskemål
utan följt Ivungl. Maj ds förslag.
Utskottet instämmer säkerligen med utrikesministern
när han säger att vi leva
i en alltmer tillspetsad situation, men
utskottet undviker att ta konsekvensen
av denna hårda verklighet och ansluter
sig, som sagt, även på denna punkt till
Kungl. Maj ds förslag.
När verkligheten emellertid är sådan,
vilka äro då, herr talman, de reella skälen
för utskottets ställningstagande när
det gäller våra värnpliktigas övningsfrågor?
Det finns därvidlag helt enkelt
inga skäl som kunna stödjas med argument.
Det måste vara skäl av en annan
art och som man icke når genom att använda
tankarna och granska det faktiska
läget. Jag vet inte om det är känsloskäl,
politisk taktik eller vad det kan vara.
Efter mitt arbete i de båda utskotten
med dessa frågor måste jag säga, att när
det har gällt att bedöma den andra sidans
skäl har jag för min del kommit
allt längre in i en snårskog av mystik.
Jag hoppas nu att utskottets skickliga
och talföra förespråkare här skola störta
in i denna snårskog och hugga upp
för oss vägar som tillåta oss att se vad
de verkligen mena och ha att komma
med i form av hållbara argument.
De övriga talare, som ha uppträtt i
denna debatt, ha rört sig över vidare
områden än det nu föredragna betänkandet.
Debatten har fått en utrikespolitisk
innebörd. Herr Domö var inne på
frågan om materielanslagen. Jag skall
också tillåta mig att göra ett svep över
några frågor som inte äro upptagna i
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande.
Kammarens ärade ledamöter ha säkerligen
observerat att jag jämte fem andra
utskottsmedlemmar till statsutskottets
utlåtande nr 160 har fogat en reservation
rörande försvarets högsta ledning.
Vi kräva i reservationen en utredning
av dessa utomordentligt betydelsefulla
spörsmål. Frågan om försvarets högsta
ledning har dykt upp i alla sammanhang
under de senare åren när vi ha diskuterat
försvarsfrågans väsentliga punkter.
Den var uppe redan år 1936 då högern
och socialdemokraterna stödde den dåvarande
socialdemokratiska regeringen
i fråga om huruvida vi skulle ha en
överbefälhavare för krigsmakten i fred.
Vi förklarade då, att det skulle vi icke
ha, men väl en överbefälhavare i krig.
Så kom 1942 års riksdag med dess omfattande
beslut i försvarsfrågan. 1942 års
riksdag beslöt, att vi skola ha en överbefälhavare
i såväl fred som krig. När
vi tänka över hur detta beslut tillkom,
måste vi hålla i minnet, att det då rådde
krig i världen. Vi ansågo, vilket många
handlingar som vi företogo i detta hus
omvittna, att vi befunno oss i ett tillstånd
av krigsfara. Detta påverkade naturligtvis
i hög grad det särskilda utskottet
och riksdagen då beslutet fattades om att
vi skulle ha en högste befälhavare även
i fred. Men, herr talman, varken utskottet
eller riksdagen fattade den gången
sitt beslut utan att till detsamma foga
den förklaringen, att härmed skulle inte
frågan anses vara definitivt löst, utan
den skulle prövas i framtiden. 1942 års
riksdag sade i sin skrivelse nr 374 till
Kungl. Maj:t: »Riksdagen vill emellertid
framhålla, att denna lösning icke bör
vara att anse såsom slutgiltig. Tvärtom
finner riksdagen det vara angeläget att
betona, att frågan om det lämpligaste
anordnandet av försvarsväsendets högsta
ledning i förevarande avseende icke
bör avföras från dagordningen, utan att
denna fråga, när mera normala förhållanden
inträtt, bör göras till föremål för
ytterligare överväganden från Kungl.
Maj :ts sida.» Det var alltså en rekommendation
från 1942 års riksdag. 1945
års försvarskommitté har beaktat denna
rekommendation och tagit upp frågan
om försvarets högsta ledning. Det förslag,
som kommittén kom fram till, betydde
emellertid icke någon verklig och
behövlig förändring på denna punkt, och
statsrådet skrev ner kommitténs syn
-
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
43
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
punkter ytterligare. Statsrådet har nu föreslagit,
att det skall bildas något som
han kallar för militärledningen. Försvarsgrenscheferna,
således cheferna för
armén, marinen och flygvapnet, skola få
möjlighet att delta i överläggningar om
väsentliga frågor med överbefälhavaren.
Överbefälhavaren fattar ensam besluten,
men försvarsgrenscheferna skola ha rätt
att avge reservationer, ge tillkänna avvikande
mening, om de anse detta erfordras.
Det är ett litet steg i rätt riktning
och principiellt taget ett erkännande av
att den nuvarande ordningen icke är
hållbar. Men tyvärr är detta steg alltför
kort.
Om vi betrakta den nuvarande högsta
ledningen för vårt försvar, skola vi finna,
att den är präglad av vissa stora
egendomligheter. Det mest framträdande
är den fullkomliga armédominansen inom
den högsta ledningen, vilket, såsom
många erfarenheter ha understrukit,
medför att de övriga försvarsgrenarnas
intressen bli eftersatta. Jag erinrar om
att chefen för flygvapnet i ett remissyttrande
i denna fråga, vilket är refererat
i propositionen, har gett uttryck för
sin ifrån den officiella uppfattningen
avvikande mening i denna fråga. Marinens
specielle förtroendeman i 1945 års
försvarskommitté, konteramiral Stig
H:son Ericson, har vidare i en reservation
anfört synpunkter som mycket likna
dem jag och mina medreservanter ha
utvecklat i vår reservation.
Jag sade att denna försvarsledning
var präglad av egendomligheter. Den
mest framträdande är att i försvarsstaben,
där naturligtvis alla vapenslag skola
samverka på effektivaste sätt, där ligger
också ledningen av det operativa förberedelsearbetet
för armén, under det att
motsvarande arbete för marinen och för
flygvapnet ligger i marinstaben respektive
flygstaben. Genom detta förhållande
uppstår en snedbelastning inom försvarsstaben
till arméns förmån. Armén
är den stora försvarsgrenen beträffande
materiel och personal och kräver alltså
flera krafter i det organ, som skall syssla
med det operativa arbetet, iin marinen
och flygvapnet. På grund härav har för
-
svarsstaben också blivit ett högst armébetonat
organ. Därtill kommer att överbefälhavaren
är arméofficer, försvarsstabschefen
arméofficer och alla de mera
underordnade organen starkt armébetonade.
Här bar uppkommit en ordning,
som icke är önskvärd ur försvarsledningssynpunkt.
Detta har framhållits
från många håll, de senaste dagarna även
i pressen. I tidningsorgan, som vanligen
inte vilja släppa fram marinen alltför
mycket, har det understrukits, att de anmärkningar,
som reservanterna ha riktat
mot den bestående ordningen, iiro
berättigade och att en utredning bör
komma till stånd.
Det förefaller också som om denna
försvarsledning i fråga om antalet personer
har blivit alltför yvig. Den omfattar
nu någonting emellan 150 och 200
man. Försvarskommittén vill bestämma
den till, om jag fattat kommittén rätt,
sammanlagt 150 personer. Det framhålles
ofta på tal om dessa frågor, att det
här kan göras en besparing om arbetet
ordnas på lämpligare sätt.
I andra länder är försvarets högsta
ledning ofta ordnad så att det även i
fred råder kontinuerlig kontakt mellan
den politiska ledningen och den rent militära
ledningen. När det gäller de totala
strategiska uppgifterna, förekommer det
ofta att den politiska ledningen har det
utslagsgivande ordet. Med »totala strategiska
uppgifter» syftar jag på att ett
modernt krig icke endast omfattar de
rent militära insatserna vid fronterna,
på slagfälten, i luften eller på haven,
utan också tar i anspråk nationens alla
produktionskrafter, både manuella och
mekaniska. Hela försörjningen med olika
nyttigheter måste underordnas en
ledning och anpassas för fyllandet av de
extrema behov, som ett krig alltid framkallar.
Vi ha naturligtvis även i vårt land —
och måste ha — ett visst samarbete
mellan den politiska ledningen och dess
organ för de uppgifter, jag nyss pekat
på, å ena sidan och den militära ledningen
å den andra. Men det är ett samarbete
från fall till fall som icke är genomtänkt
och som väl kommer att ut
-
44
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
formas mera på en höft när det behövs,
om organisationen icke planeras i förväg.
Överbefälhavaren har varit inne på
denna tankegång och uttalat sin sympati
för tanken på ett försvarsråd, som
skulle ha anknytning till den civila
statsledningen, men inte ens så långt
har försvarsministern velat gå. Han nöjer
sig med den lilla konst, som jag nyss
har talat om, med den s. k. militärledningen.
De erfarenheter man i andra länder
har haft av ett sådant samarbete ha varit
goda, och man har vunnit mycket
gynnsamma resultat. Man har i regel
uppnått ett hundraprocentigt samspel
mellan alla de samhällsmakter, som mobiliseras
i händelse av ett krig. I detta
land äro emellertid dessa problem ännu
icke tillräckligt penetrerade. Man sätter
till en överbefälhavare efter samma
principer som då man sätter in en underordnad
militär befattningshavare på
en eller annan post. Så får inte ett så
otroligt viktigt problem behandlas. Jag
har nyss pekat på de olika beslut, som
ha fattats vid olika riksdagar. Jag har
påmint om riksdagens skrivelse till
Kungl. Maj :t 1942 och om reservationerna
till försvarskommitténs betänkande,
och jag har påpekat att försvarskommittén
och till och med försvarsministern
— i någon mån i varje fall — varit
på glid mot den uppfattningen, att detta
problem borde studeras djupare än som
tidigare har skett.
Det är anledningen till att jag har
avgivit min reservation, och jag kommer
sedermera, herr talman, att yrka
bifall till densamma.
Slutligen några ord om eu annan huvudfråga,
nämligen frågan om materielanskaffningen.
Det är klart att den saken
är utomordentligt viktig, och för
min del vill jag deklarera, att om jag
med hänsyn till det faktiska läget på
material- och arbetsmarknaden kunnat
se någon utsikt att realisera vad t. ex.
högern i sina motioner och reservationer
har föreslagit, så skulle jag icke ha
tvekat att stödja dessa förslag. Men sedan
jag har tagit del av föredragningar
inför utskottet av människor, som ha
verklig erfarenhet av detta problem,
människor som sköta de industrier som
sörja för vår krigsmaterielproduktion,
och hört deras uppfattningar om våra
produktionsmöjligheter, har jag kommit
till den slutsatsen, att om jag anslöt mig
till andra förslag än regeringens, skulle
man ha rätt att betrakta mig som en
ledamot av denna kammare, som ville
demonstrera fast han bestämt visste att
det beslut han stödde icke under den tid
det här gäller kunde realiseras. Det skulle,
som jag sade, vara en tom demonstration.
Det finns på försvarsanslagen ganska
omfattande reservationer från tidigare
år. En del av dessa medel ha redan disponerats
för omfattande beställningar,
som redan placerats, men vars effektuerande
man får vänta på i åratal. Det
finns också vissa alltjämt odisponerade
medel, som nu undan för undan avsättas
för nya beställningar. Om man till
de anslag, som äro upptagna i regeringens
förslag för nästa budgetår, lägger
dessa reserverade medel, förstår man att
man får vara nöjd och belåten om näringslivet
kan klara de beställningarna.
Med min ståndpunkt i försvarsfrågan är
det, herr talman, med en viss ledsnad
jag konstaterar detta, men de faktiska
förutsättningar, som jag här försökt
skildra, kan man icke förändra, och jag
måste därför på denna punkt ansluta
mig till regeringens förslag.
Jag vill allra sist säga, att jag även i
fråga om materielanskaffningen med
mycket stor tillfredsställelse hälsar den
betydande förstärkning av vårt flygvapen,
som regeringen kunnat föreslå. Det
tar sin tid att genomföra denna förstärkning,
men när så har skett, ha vi att
vänta en mycket respektabel utökning
av vårt flygvapen.
Herr talman! Jag har nu talat längre
än jag någonsin gjort tidigare i denna
kammare. Jag har gjort det för att jag
redan i principdebatten ville säga så
mycket som möjligt för att inte belasta
den efterkommande behandlingen på de
särskilda punkterna. Jag har endast att
tillfoga, att jag yrkar bifall till den reservation,
som av mig själv och några
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
45
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
andra utskottsledamöter har fogats till
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1.
I detta anförande instämde herr Boman.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Då vi nu åter diskutera
försvarsfrågan i riksdagen, är det i stort
sett från samma utgångspunkter som
så många gånger tidigare. De äro å ena
sidan det militärpolitiska läget och behovet
att värna vår nationella självständighet,
å den andra sidan frågan om
vilka kostnader vi vilja ikläda oss för
tillgodoseendet av vårt försvar. Härvid
komma alltid i förgrunden frågorna om
försvarets organisation, materielanskaffningen
och övningstidens längd.
Innan jag ingår på dessa frågor, vill
jag emellertid säga några ord med anledning
av den debatt, som här i kammaren
upptagits av herr Domö i anslutning
till det uttalande rörande vår utrikespolitik,
vilket finnes intaget på s. 23
i statsutskottets utlåtande nr 160. Det innebär
en anslutning till utrikesministerns
ståndpunkt och lyder: »Utskottet
är i likhet med utrikesministern övertygat
om ätt en överväldigande majoritet
av svenska folket icke önskar ansluta
sig till något stormaktsblock vare
sig genom ett uttryckligt alliansfördrag
eller genom ett tyst samförstånd om
ett gemensamt militärt uppträdande i
händelse av en konflikt.»
Man kan ju vara tveksam beträffande
lämpligheten av att i dag upptaga en utrikespolitisk
debatt. Jag var därför i utskottet
tveksam om man i utskottsutlåtandet
skulle intaga det yttrande av utrikesministern
som återgives där, men
när detta uttalande nu en gång intagits i
utskottsutlåtandet, vill jag för min del
understryka att jag ger det min fulla anslutning.
Uttalandet gjordes visserligen
av utrikesministern för någon tid sedan,
och sedan dess har läget i världen förändrats
och förändras dagligen, men jag
kan inte se att dessa förändringar äro
av den beskaffenheten, att vi böra förändra
vår inställning. Vi kunna visser
-
ligen icke vara oss själva nog, och vi
kunna heller icke förbli oberörda av
vad som äger rum ute i världen, men
vi måste bedöma denna utveckling med
hänsyn till vår egen ställning, och i likhet
med utrikesministern är jag av den
uppfattningen, att vi icke nämnvärt kunna
påverka utvecklingen.
Jag kan därför, det vill jag uttryckligen
uttala, ansluta mig till de synpunkter,
som utrikesministern här i dag utvecklat.
Jag anser att den ståndpunkt han
i denna fråga intar i nuvarande läge
bäst gagnar vårt folk, och jag tror även
att denna politik möter förståelse. Utrikesministern
uttalade sig också om
det skandinaviska samarbetet. Han ansåg
att vi icke kunna göra upp någon gemensam
militärplan utan endast undersöka
möjligheterna för ett samarbete i
händelse något eller samtliga skandinaviska
länder skulle utsättas för anfall.
Ett sådant förutseende tror jag med hänsyn
till erfarenheterna från förra kriget
skulle vara av stort värde. Jag har alltså
inte något att erinra mot det uttalande,
som utrikesministern i dag här har gjort.
Beträffande samtliga föreliggande utskottsförslag,
som beröra försvarsfrågan,
gäller ju att de icke innehålla någon
ny försvarsordning eller försvarsplan,
vilket också framhölls redan i proposition
nr 206. De förslag, som 1945 års försvarskommitté
avgav, ha endast delvis
upptagits i propositionen. På väsentliga
punkter ha de underkastats förändringar,
och i den mån man inte ansett dessa
tillräckliga, har man föreslagit förnyade
utredningar. Kommitténs majoritet utgick
beträffande det utrikespolitiska läget
från den förutsättningen, att nu rådande
motsättningar mellan vissa stormakter
icke skola leda till öppen konflikt
och att genom återuppbyggnadsarbetet
i de krigshärjade länderna en väg
skall banas för en fredsperiod av icke
obetydlig längd. För närvarande är det
politiska läget mycket ovisst, men utvecklingen
har ju inte blivit den som
försvarskommittén riiknade med.
Den förstärkning av försvarsväsendet,
som det föreliggande förslaget innebär,
hänför sig främst till flyget, som beträf
-
46
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
fande jaktflyget skulle medföra en ökning
av 50 procent. Man har vidare sökt
tilgodogöra sig de teknikens framsteg,
som ha ägt rum på olika områden även
inom försvarsväsendet, och betydande
anslag föreslås till åtgärder för att den
vägen stärka försvaret. Vidare omfattar
förslaget en komplettering och en förändring
av försvarets högsta ledning. Inte
minst viktiga äro förslagen om kommande
utredningar, som skola företagas på
olika områden inom försvarsväsendet.
Försvarskommitténs betänkande var
ju utarbetat med avsikt att åstadkomma
en effektivisering av vårt försvar inom
en skälig kostnadsram. Men i det avseendet
har det emellertid icke framlagts
något utarbetat förslag. På den punkten få
vi väl gå fram så småningom. Vi äro
ju inte färdiga att skaffa oss en elitarmé,
och inte heller kunna vi i önskvärd
omfattning skaffa oss sådana moderna
stridsmedel av högsta klass som
skulle kunna vara av stor betydelse för
vårt försvar, utan vi måste alltfort lita
till folkets samlade värnkraft. Dänrför
har inte heller försvarsministern i det
nuvarande läget ansett sig böra föreslå
något sådant, utan han nöjer sig med att
föreslå vissa organisatoriska förändringar,
som såvitt jag förstår måste bidra
till att stärka och rationalisera försvaret.
Han har även på vissa punkter föreslagit
betydande materielförstärkningar.
Den av herr Lindström berörda frågan
om försvarets högsta ledning skall
jag senare säga några ord om. Och jag
skall inte nu beröra organisationen —
den frågan återkomma vi ju till då de
olika punkterna behandlas, liksom även
till kostnadsramen, utan jag skall hålla
mig till den fråga, som nu närmast föreligger
till behandling, nämligen frågan
om den första utbildningstidens längd.
Naturligtvis kan det råda delade meningar
om vad som kan vara en lämplig
utbildningstid för de värnpliktiga. På
sakkunnigt håll anser man ju att tolv
månader är den minsta möjliga tiden för
den första utbildningen. Vissa militärer
anse dock att man skulle nå ett gott resultat
med kortare utbildningstid än ett
år, om tiden utnyttjades väl och om man
effektiviserade utbildningen. Och många
av dem som ha fullgjort sin värnpliktstjänstgöring
anse, att denna tid inte användes
fullt effektivt. Det är knappast
någon överdrift att säga, att det stora
flertalet svenska män, som längre eller
kortare tid tjänstgjort inom försvarsmakten,
ha fått ett intryck av att tiden icke
utnyttjas på bästa sätt, framför allt icke
den första utbildningstiden.
Nu säges det från de sakkunnigas sida,
att de meniga icke kunna bedöma
den saken, utan att därtill fordras andra
förutsättningar än vad de besitta. Men
jag tror dock inte, att man helt får
underkänna eller nonchalera den allmänna
uppfattningen i detta hänseende.
Den betyder ändå åtskilligt, och jag tror
för min del att man i vissa avseenden
skulle kunna rationalisera och effektivisera
utbildningen.
Utskottet har nu föreslagit en första
utbildningstid av nio månader för värnpliktiga
tilldelade armén. Härtill komma
repetitionsövningarna och efterutbildningen,
varigenom hela utbildningstiden
blir tolv månader. Man får inte bortse
från de senare övningarna, ty de ge ju
en kompletterande utbildning och åstadkomma
ett vidmakthållande av vad de
värnpliktiga fått lära sig under den första
utbildningstiden. Dessa övningar äro
därför inte mindre betydelsefulla.
Reservanterna i utskottet, vilka anse
att nio månader är en för kort utbildningstid,
ha föreslagit tio månader för
nästa år. Men är det då en så stor skillnad
mellan nio och tio månader? Skola
tio månaders utbildning ge så mycket
mera än nio månader? Nu kanske reservanterna
göra gällande, att det för
nästa år inte var möjligt att anordna
en längre utbildning med hänsyn till det
sätt på vilket inkallelserna äro ordnade
i år. Men man får väl ändå hålla sig
till realiteterna, och skillnaden mellan
de olika yrkandena är inte större, än
att reservanterna föreslå en första utbildningstid
av 300 dagar mot utskottets
270 dagars första utbildningstid. Jag
undrar om inte herr Domö ville göra
skillnaden mellan utskottsförslaget och
reservanternas förslag större än den är.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
47
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Det torde som sagt inte vara omöjligt
att rationalisera utbildningen. Omfattande
försök ha gjorts i sådant syfte, och
det torde kunna förväntas, att de skola
leda till goda resultat. Rationalisering är
dagens lösen inom olika områden, och
då bör det också vara det inom försvaret.
Mången är också av den meningen,
att en utbildningstid av nio månader
ger ett gott utbildningsresultat, om
tiden utnyttjas väl och de värnpliktigas
intresse och känsla av ansvar för
en positiv insats i utbildningsarbetet
kan väckas. Man får inte förbise dessa
psykologiska faktorer. Skall man få förtroende
för kraven på en ordentligt tillmätt
utbildningstid, så måste man se till,
att även de värnpliktiga och folket i
dess helhet inse, att det är oundgängligen
nödvändigt med en utbildningstid
av just den längd som man kräver.
Om tiden för utbildningen utnyttjas
väl, tror jag att en utbildningstid av
nio månader skulle ge en god utbildning.
Mycket beror på hur tiden används
och om man har tillräckligt med
instruktörer och materiel för utbildningen.
Ty jag vill ge herr Lindström rätt
i att utan tillräckligt antal befäl och instruktörer
är det inte möjligt att få en
fullgod utbildning. Det blir då inte möjligt
att på ett tillfredsställande sätt utnyttja
tiden. Men jag anser att man då
bör inrikta sig på att se till, att man
får det behovet tillgodosett, och man bör
inte av den anledningen, att antalet instruktörer
är otillräckligt för att handleda
manskapet under den första utbildningen,
införa en längre övningstid än
som eljest är motiverad. Det vore att
ställa frågan på huvudet, att gå i fel
ordning. Tv först skall man väl skapa
förutsättningarna för utbildning av de
värnpliktiga och därefter inkalla dem
och ge dem den utbildning, som de
måste ha för att kunna lösa sina uppgifter
i krig. .lag är därför inte övertygad
om att den slutsats, som herr
Lindström kom till, är fullt bärande,
även om också jag anser, alt det är nödvändigt
afl vi i dessa tider ge de värnpliktiga
en god utbildning, så att de i
farans stund skola kunna bestå provet.
Beträffande frågan om materielanskaffningen
har herr Lindström redan
utvecklat, att det finns stora reservationsanslag
outnyttjade för försvaret. De
ha inte kunnat tagas i anspråk under de
senaste åren, och såvitt jag har gjort mig
underrättad, komma dessa reservationer
inte att minskas under innevarande år.
Den svenska industrien kan inte producera
mera för försvaret är vad som
motsvaras av redan beviljade anslag och
de anslag, som nu äro föreslagna i den
kungl. propositionen och av utskottet.
Kanske komma till och med reservationerna
att ytterligare ökas. Det beror på
det nuvarande ekonomiska läget. Det
finns en del flaskhalsar inom industrien,
och man kan inte få fram vissa varor,
t. ex. rör, som erfordras för en ökning
av produktionen. Vi måste naturligtvis
också se till, att vi kunna uppehålla
exporten. Med hänsyn till bl. a. våra valutatillgångar
kunna vi inte låta exporten
minska alltför mycket; vi böra i
stället sträva efter att öka den för att
därigenom kunna bringa det ekonomiska
läget i bättre jämvikt.
Valutaförhållandena äro därför en av
orsakerna till att vi nu inte kunna köpa
krigsmateriel från utlandet i någon större
utsträckning. Jag tror inte att någon,
hur gärna han än vill främja försvaret,
kan påvisa någon utväg, varigenom vi
kunna få medel för det ändamålet. Våra
valutor ha ju minskat oavbrutet; man
söker minska importen i den utsträckning
det går, och exporten är det inte
så lätt att öka i någon större utsträckning.
Av de föredragningar, som vi hade
i statsutskottet av representanter för
försvarsmakten, däri inbegripet krigsmaterielverket,
och även för våra industrier,
framgick det att industrien inte
kan åstadkomma materiel för försvaret
för mer än tio, tolv miljoner kronor i
månaden, om inte försvarsmakten skall
få förtursrätt för sina beställningar. Men
inte ens om den fick denna prioritet,
skulle produktionen till försvaret ökas i
någon större utsträckning. Vi befinna
oss därför på ett mycket kiinsligt område,
när det gäller att förse försvarsmakten
med materiel.
48
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Jag inser mycket väl att de förslag,
som framförts av högern, i många avseenden
äro mycket erkännansvärda
och lovvärda, men de skulle ändå inte,
om de bifölles, nämnvärt bidraga till
att förstärka vår krigsmaterielberedskap.
Jag har inte under den utredning
och de debatter, som vi ha haft, blivit
övertygad om att högerns förslag skulle
ha en sådan effekt. När vi komma till
övriga ärenden på föredragningslistan,
få vi tillfälle att återkomma till dessa
frågor.
Herr Rickard Lindström tog i sitt anförande
även upp frågan om överbefälhavarinstitutionen.
Jag förstår mycket
väl, att hans uppfattning ägde samband
med hans kärlek till det brittiska riket
och vad han under sin vistelse där och
genom studiet av viss litteratur på detta
område har inhämtat. Han hade kommit
till den uppfattningen, att vi borde ändra
vår överbefälhavarinstitution, så att
den blir ungefär densamma som i detta
land. Det är möjligt att frågan om krigsmaktens
högsta ledning inte är fullt tillfredsställande
löst, men den förändring
som nu föreslås innebär säkerligen en
förbättring. Samtliga försvarsgrenschefer
skola nämligen enligt förslaget få
vara närvarande vid handläggningen av
ärendena inför överbefälhavaren och
därvid yttra sig och ha rätt att få avvikande
meningar antecknade. Utan att
uttala någon bestämd mening vill jag
ifrågasätta, om det verkligen skulle vara
så fördelaktigt att gå den väg som herr
Rickard Lindström föreslagit. Skulle
förslaget inte i sina yttersta konsekvenser
leda till att det skulle bli en parlamentarisk
ledning, som slutligen hade
avgörandet? Det kan icke vara en önskvärd
utveckling. Försvarskommittén,
som har utrett frågan, har inte funnit,
att någon ändring behöver vidtagas i
annan mån än vad nu föreslagits. Dessutom
äger ju nu en förvaltningsutredning
för försvaret rum, och jag förmodar,
att även frågan om försvarets högsta
ledning då upptages till behandling.
Utskottet har också i utlåtandet uttalat
den uppfattningen, att även detta ären
-
de skall kunna bli omprövat av utredningen.
Jag anser således inte att den hemställan,
som herr Lindström här har
gjort, skulle gagna saken. Den skulle
föra alltför långt och i sin tur kunna
föranleda framställningar, som inte äro
önskvärda.
Herr Lindström nämnde någonting om
att armén kommer att ha det största
inflytandet i försvarsstaben. Det är ju
riktigt, ty armén är den största försvarsgrenen.
Men det finns ingenting föreskrivet
om att överbefälhavaren skall
vara en arméofficer, utan det kan mycket
väl vara en officer från en annan
försvarsgren, om det skulle visa sig
lämpligare att en sådan innehade befattningen
i fråga. Vad beträffar det förhållandet,
att det i försvarsstaben i huvudsak
sitter arméofficerare, så skulle
även den saken kunna ändras.
Med vad jag yttrat rörande det sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till dess hemställan.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Mina damer
och herrar! Det var ursprungligen
min avsikt att vid behandlingen av förevarande
utlåtande uteslutande tala om
övningstidens längd. Statsutskottets uttalande
i utlåtandet nr 1(50 har emellertid
förryckt debatten, och denna har
därigenom åtminstone delvis fått en utrikespolitisk
karaktär. Jag skall därför
tillåta mig att i någon mån även beröra
de utrikespolitiska perspektiv, som aktualiserats
av debatten och som i viss
mån också sammanhänga med försvarsfrågan.
Däremot är det inte min mening
att just vid detta tillfälle beröra de
annars så väsentliga frågorna om försvarets
högsta ledning och om materielförsörjningen
av den svenska krigsmakten.
Vad övningstiden beträffar och den
debatt, som ägt rum kring det ämnet,
är det anmärkningsvärt, att först den
siste ärade talaren presterat ett försvar
för det utskottsutlåtande, som nu föreligger
till första kammarens behandling.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
49
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Jag tror att vi kunna konstatera, att det
var ett mycket lamt försvar, som herr
Gränebo denna gång kom med. Han sade,
att han inte var fullt övertygad om
att högerreservationen var riktig, och vi,
som känna herr Gränebos verkliga uppfattning
i dessa frågor, kunna mycket
väl förstå, att varken hans hjärna eller
hans hjälrta var med, då han denna
gång talade för utskottets förslag.
För övrigt måste jag säga om den debatt
som här har förekommit, att herr
Lindström självklart på vissa punkter
har föregripit vad jag hade tänkt anföra,
men jag har kanske ändå en del att
tillägga.
Men låt mig först dröja något vid de
utrikespolitiska perspektiv, som ha aktualiserats
under denna debatt. Jag skall
tillåta mig att göra en mycket kort överblick,
en i dubbel bemärkelse kort överblick,
ty jag tänker endast gå tillbaka
till 1945.
Jag erinrar mig mycket starkt, hur
livligt intresserad den dåvarande försvarsministern
Sköld var för att i direktiven
till 1945 års försvarskommitté få
inskrivet som en sak som skulle stå
utanför all diskussion, att vi skulle ha
en första utbildningstid på tolv månader.
I de direktiv, som sedan antogos
under riksdagens medverkan, framkommo
försvarspolitiska tongångar, som
syntes lova gott för framtiden. Jag skall
tillåta mig att foga dem till kammarens
protokoll och erinra kammarens ledamöter
om desamma. Det heter nämligen
i dessa direktiv, sådana de återgivits
i försvarskommissionens betänkande:
»Med avseende å övningstiden för de
värnpliktiga hade riksdagen framhållit,
att några delade meningar icke rådde
därom att, såsom krigserfarenheterna
också bestyrkt, en god utbildning vore
eu viktig förutsättning för att ett försvarsväsende
skulle kunna effektivt fylla
Sina uppgifter. Frågan om övningstidens
längd borde, erinrade riksdagen,
givetvis bedömas från denna utgångspunkt
och med hänsyn tagen till den
skärpning i olika hänseenden av de
krav, som det moderna kriget ställde på
den enskilde soldaten. Riksdagen hade
tillika framhållit, att vid utredningsarbetet
hänsyn även borde tagas till att
den minskning i värnpliktskontingenterna,
som bleve en följd av nativitetsminskningen
under 1920-talet och någon
tid därefter, nödvändiggjorde en utbildning
av alla vapenföra.»
Uttalandet är så klart, att jag inte behöver
gå in på någon kommentar därav.
Jag vill bara erinra om att denna
gång — i nådens år 1948 — åberopas
nativitetsminskningen för en nedsättning
av övningstiden med den motiveringen,
att de minskade årsklasserna
kräva, att så många som möjligt få stanna
kvar i näringslivet. Man har alltså
fullständigt svängt om perspektiven och
låtit arbetsmarknadshänsyn spela en
helt annan roll.
Jag behöver inte dröja vid frågans
behandling i försvarskommittén. Den
presterade inte någon egentlig utredning
på denna punkt; utredningsarbetet överlämnades
helt enkelt till en annan instans,
men man räknade i alla fall med
nio månaders första utbildning. Till
grund för denna beräkning lades ett utomordentligt
ljust och optimistiskt utrikespolitiskt
perspektiv. Det är de berömda
ord, som alltid komma att erinra
om denna försvarskommitté, de ord,
som den föregående ärade talaren nyss
citerade, att »väg skall banas för en
fredsperiod av icke alltför obetydlig
längd». Jag skulle tro att det är dessa
ord, som komma att göra denna kommitté
ryktbar i vår historia.
De propositioner, som vi nu skola
tala om och som ännu inte mycket ha
berörts i debatten, dela icke den ljusa
syn på det utrikespolitiska läget, som
försvarskommittén gav uttryck åt. I propositionen
nr 206 sägs det klart ifrån,
att en väsentlig försämring har inträtt
i den politiska atmosfären i världen. Departementschefen
anför: »Förhoppningarna
om en snabb och avgörande vändning
mot trygga och stabila förhållanden
ha icke infriats, och på många håll bedömas
framtidsutsikterna med pessimism.
» Det är mot denna mörkare bakgrund
man måste se förslaget att sänka
den första övningstiden från elva till nio
4 Första kammarens protokoll 19411. År 25.
50
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
månader och ifrågasättandet av efterutbildningsövningarnas
bestånd. Vi torde
vara ensamma i världen om att i det
nuvarande läget företa en sådan åtgärd.
Herr Lindström har närmast på
grundval av en grafisk framställning i
gårdagens nummer av Svenska Dagbladet
lämnat en redogörelse för hur värnpliktsfrågorna
behandlas i andra länder,
och jag gör mig inle skyldig till
någon överdrift, om jag säger att hans
framställning på denna punkt borde ha
givit kammarens ärade ledamöter något
av en chock.
Det torde inte heller vara möjligt att
mobilisera någon militär sakkunskap för
det förslag, som försvarsministern här
har framlagt, men försvarsministern,
som redan under det senaste kriget utmärkte
sig för sina utrikespolitiska uttalanden,
har haft vissa tankar vid betraktelsen
av en jordglob, och det är
dessa tankar, som skola sättas i verket
och just i den tid, som vi nu befinna
oss i.
Vad blir då intrycket av denna anmärkningsvärda
nedsättning av vår
värnpliktstid? Vad blir först och främst
intrycket inåt, hos vårt trogna svenska
folk? Jag fruktar, att detta svenska folk
kommer att få en falsk känsla av säkerhet.
Och vad blir intrycket utåt? Vad
blir intrycket i främmande länder av det
steg, som vi nu komma att taga? Jag
tror inte att världsopinionen kommer
att med något större intresse observera
vad som sker i riksdagens första och
andra kammare här i Sverige, men jag
skulle tro att de ledande politikerna i
alla fall dra sina slutsatser av vad som
här sker. Kommer inte det beslut, som
av allt att döma kommer att fattas i Sveriges
riksdag i dag, att ingiva dessa ledande
politiker en falsk känsla av osäkerhet
angående vårt lands vilja att i en
allvarlig situation på djupaste allvar försvara
Sveriges frihet och integritet? Det
är dessa konsekvenser, som man också
måste ta med i räkningen, när man bedömer
den fråga, som nu föreligger till
kammarens behandling.
Innan jag går vidare för att närmare
granska de motiv, som anföras i pro
-
positionen och utskottsutlåtandet för en
sänkning av övningstiden, framför allt
den första utbildningen, skall jag be att
få beröra den utrikespolitiska debatt,
som har ägt rum här i dag.
Det var i själva verket ett ganska anmärkningsvärt
uttalande, som statsutskottet
gjorde angående den framtida
utrikespolitiken, anmärkningsvärt därför
att statsutskottet inte brukar göra uttalanden
angående den framtida utrikespolitiken.
Det brukar man överlämna till
andra utskottet och framför allt till utrikesutskottet
att göra.
Nu meddelar hans excellens herr utrikesministern,
att utrikesutskottet inte
tänker göra något uttalande om utrikespolitiken
i sammanhang med propositionen
angående Marshallplanen. Med förlov
sagt skulle man ju närmast vara benägen
att fråga: Hur vet hans excellens
utrikesministern det? Men då jag något
känner till hur det brukar gå till här i
riksdagen, så torde jag kunna förstå,
att herr utrikesministern verkligen är väl
underrättad på denna punkt. När statsutskottets
uttalande kom till, voro de socialdemokratiska
ledamöterna uppkallade
till statsrådsberedningen och fingo
där direktiv om, inte bara att de skulle
skriva, utan även vad de skulle skriva.
Med hänsyn därtill får man av utrikesministerns
uttalande i dag lätt den uppfattningen,
att regeringen redan har givit
utrikesutskottets socialdemokratiska ledamöter
direktiv om vad de inte skola skriva
i sammanhang med Marshallplanen.
När jag nu ändå talar om hans excellens
herr utrikesministerns uttalande i
dag, vill jag samtidigt konstatera, att
jag nog tyckte, att han begagnade något
försiktigare ordalag än vid tidigare tillfällen,
då han har yttrat sig. För mig
är det alltid en stor glädje att höra hans
excellens utrikesministern tala mot en
benhård doktrinarism. Eftersom försvarsministern
just nu inträder i kammaren,
tillåter jag mig säga, att det för
mig är lika roligt att höra utrikesministern
göra det som det skulle vara att
höra herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
tala för en benhård
doktrinarism.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
51
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Vad det tidigare omnämnda uttalandet
av statsutskottet beträffar, behöver
jag kanske inte närmare ingå på någon
analys av detsamma. Jag ansluter mig
huvudsakligen till den uppfattning, som
herr Domö tidigare har givit uttryck åt.
Jag anser att det inte faller under statsutskottets
domvärjo att göra uttalanden
i denna fråga. Jag tycker över huvud
taget att utrikesministerns deklaration
den 4 februari i år redan har fått ett
svar, och det borde kunna räcka med
ett svar på denna punkt. Jag tror dessutom
att det kan vara ganska klokt att
inte alltför hårt binda vårt handlande
för framtiden i de utrikespolitiska frågorna,
tv i sådana frågor är det alltid
nyttigt att kunna bevara den fria handens
politik. Men nog om detta.
Jag skall tillåta mig att gå tillbaka till
den motivering, som förekommer dels i
propositionen och dels i utskottsutlåtandet
till förmån för nedsättning av övningstiden.
Jag skall inte begagna några
hårda eller oparlamentariska ord, som
skulle kunna sätta herr talmannens klubba
i rörelse. Jag skall inte tala vare sig
om osanning eller lögn, men det förekommer
i början av departementschefens
yttrande ett uttryck, som jag skall
tillåta mig att erinra om. Det förekommer
i propositionen nr 207 på s. 65 och
lyder på följande sätt: »Jag vill även
erinra om att riksdagen fann en ytterligare
nedsättning av övningstiden utöver
den då föreslagna, avseende en månad,
möjlig.» Detta departementschefens
yttrande är en kommentar till det utlåtande,
som andra lagutskottet framlade
förra våren med anledning av det då
föreliggande förslaget om nedsättning av
övningstiden med en månad. Jag har
inte kunnat finna något uttalande av
andra lagutskottet från förra året, som
bestyrker den uppfattning, som departementschefen
här har givit uttryck åt, och
därför nödgas jag karakterisera denna
del av statsrådets yttrande såsom statistik.
Det innebär, att riksdagen icke
är bunden av något uttalande från förra
året i den sak som nu föreligger till behandling.
Om jag sedan går vidare i departe -
mentschefens motivering, så skall jag be
att få dröja vid den punkt, som vi återfinna
på s. 66. Där står det på följande
sätt: »Ehuru jag väl beaktat de invändningar
från de militära myndigheternas
sida, som knyta sig till en ytterligare
nedsättning av övningstiden, håller jag
före att ett gott utbildningsresultat skall
kunna vinnas på kortare tid, om effektivare
utbildningsmetoder komma till
användning och de värnpliktigas ökade
intresse för utbildningens bedrivande på
olika sätt kan bättre utnyttjas än hittills.
» Departementschefen har verkligen
givit uttryck åt en mening om möjligheterna
att göra detta. Han ger uttryck
åt en mening redan på samma sida, ty
där läsa vi följande mycket tänkvärda
och säkerligen mycket riktiga ord: »Det
år därför för tidigt att nu fälla något
slutligt omdöme rörande möjligheterna
att efter dessa linjer effektivisera utbildningen.
» Men trots att det är omöjligt
att säga någonting om dessa möjligheter,
så hänger i alla fall herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
upp sitt förslag på denna mycket
ovissa punkt. Departementschefen undergräver
på detta sätt — för övrigt fullt
sakligt — sin egen motivering.
Departementschefen talar vidare om
att man kan uppnå en rationalisering av
beväpningen genom att minska antalet
vapentyper. Jag vill då erinra honom om
att dessa vapentyper visserligen finnas
på Rosersberg, där man gör intressanta
försök med dem, men att de inte finnas
ute på våra förband, där övningarna
skola äga rum. Även på denna punkt har
emellertid departementschefen smusslat
in den hela och fulla sanningen, ty han
säger fullt riktigt överst på s. 67:
»Möjligheterna att gå fram efter dylika
riktlinjer äro emellertid ännu svåra att
överblicka, icke minst ur organisatoriska
och ekonomiska synpunkter.» Departementschefen
fortsätter alltså med sin
metod att först knyta sitt förslag till en
hypotes och sedan tala om, att hypotesen
icke har någon motsvarighet i verkligheten.
Utskottet har ett annat huvudtema. Efter
den kritik, som i det sammansatta
52
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
stats- och andra lagutskottet hade levererats
mot Kungl. Maj:ts nådiga proposition,
anmärkte också vid debattens slut
det sammansatta utskottets ärade ordförande,
att han hade funnit så mycket
av stark saklighet i den motivering
och den argumentering, som hade anförts
från reservanternas sida i utskottet,
att han ville föreslå en kompromiss,
vilken väsentligen anslöt sig till ett förslag,
som jag hade framställt subsidiärt.
Utskottet har därför inte kunnat gå fram
med den motivering, som Kungl. Maj :t i
ett anfall av ungdomligt lättsinne har
lagt fram för kammaren, utan i stället
använt det huvudtemat, att utbildningstiden
bör kunna utnyttjas bättre. Och det
är naturligtvis en tanke, som alltid är
värd att observera och som man under
alla förhållanden bör försöka att realisera
så långt det är möjligt. Man måste
emellertid göra den lilla observationen,
att talet om det effektiva utnyttjandet
av övningstiden i utomordentlig utsträckning
har blivit ett skalkeskjul för
dem, som ingenting vilja göra i den här
saken eller som vilja göra så litet som
möjligt.
Det återstår då att något litet pröva,
vilka möjligheter vi egentligen ha att
mera effektivt utnyttja den övningstid,
som nu skall beslutas, den må sedan bli
nio månader eller elva månader. Jag vill
då först och främst erinra om att vi nu
år 1948 ha ungefär samma befäl som
vi hade föregående år, ett befäl med
samma förtjänster — som många gånger
äro mycket stora — och samma fel som
då; dessa fel göras ju ofta till föremål
för en kritisk granskning, som för övrigt
mycket ofta går till överdrift.
Herr Lindström har redan pekat på
den mera kvantitativa sidan av problemet.
Han har erinrat kammarens ledamöter
om vilka oerhört stora vakanser
vi ännu ha i fråga om befäl av alla grader.
Jag skall inte trötta kammaren genom
att upprepa vad herr Lindström har
sagt angående denna sak, men det kanske
tillåtes mig att erinra om att vakanserna,
särskilt när det gäller det lägre
befälet, äro utomordentligt stora. Det fat
-
tas sålunda 26 procent av det antal furirer,
som skulle behövas enligt de upprättade
staterna, 52 procent av antalet
korpraler och 46 procent av antalet vicekorpraler
och meniga. Det är uppenbart
för alla, att detta befälsläge är synnerligen
ogynnsamt för de försök, som nu enligt
propositionen skola göras.
I detta sammanhang kanske det tillåtes
mig att något litet beröra en speciell
fråga, nämligen frågan om gruppchefsutbildningen.
I Kungl. Maj :ts förslag har
man ju tänkt sig, att gruppchefer skola
kunna utbildas på samma tid som meniga,
alltså på nio månader. Med den
brist på lägre befäl, som för närvarande
utmärker den svenska försvarsmakten,
är det uppenbart att dessa gruppchefer
i alla fall ha en ganska betydande uppgift
att fylla, och det förefaller mig att
likaledes vara uppenbart, att det är
omöjligt att skola dem för dessa betydande
uppgifter på den korta tid, som
Kungl. Maj:t har tänkt sig.
I det sammanhanget kanske jag också
kan få lov att erinra om vad reservanterna
säga på s. 27 i det sammansatta
utskottets utlåtande, där det heter: »Enligt
vad föreliggande yttranden i denna
fråga giva vid handen visa de militära
erfarenheterna, att en fullgod gruppchefsutbildning
icke kan bibringas de
värnpliktiga på den nu provisoriskt tilllämpade
utbildningstiden om It månader.
Chefen för armén har i sin i propositionen
refererade värnpliktsutredning
föreslagit en allmän befälsutbildning om
15 månader, däri inbegripet gruppchefsutbildningen.
I yttrande över detta förslag
har bland andra Landsorganisationen
i Sverige ansett sannolikt, att den
föreslagna tiden för första tjänstgöringen
ej medger en tillfredsställande gruppchefsutbildning,
men har ansett, att den
förlängda tjänstgöringen för dessa ej synes
böra omfatta längre tid än värnpliktslagen
föreskriver eller 12 månader.
» Bakom högerreservationen på denna
punkt står alltså även Landsorganisationen
och dessutom alla de militära
myndigheterna. Det är därför inte någon
tillfällighet, att en så bemärkt man inom
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
53
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Landsorganisationen som herr Carl
Lindberg i andra kammaren direkt har
motionerat om en ordentlig gruppchefsutbildning.
En förutsättning, som måste föreligga,
om man effektivt skall kunna utnyttja
en förkortad övningstid, är naturligtvis
vissa tekniska anordningar för en rationell
utbildning. Även på detta område
ligger det illa till. Myndigheterna ha begärt
anslag, men försvarsdepartementets
chef har i stort sett förhållit sig synnerligen
avvisande i den saken.
På en punkt kan jag helt instämma
i vad som säges i propositionen. När departementschefen
i propositionen kommer
in på frågan om kuppberedskap, förklarar
lian på sidan 71 med en nästan
avväpnande öppenhet följande: »Den föreslagna
begränsningen av utbildningstiden
för de värnpliktiga kommer att
inom vissa delar av försvaret väsentligt
minska klippberedskapen.» Det är fullständigt
riktigt. Påpekandet har ifrån
utskottets sida föranlett en mycket platonisk
förhoppning om en utredning. Det
är allt.
Jag måste till sist med sorg i hjärtat
konstatera, att den nationella sammanhållning,
som vi alltsedan år 1940, tidigt
på året, ha haft i försvarsfrågan,
denna gång har brustit. Den har brustit
på grund av de förslag, som regeringen
har lagt fram, och den anslutning, som
en majoritet inom utskottet har givit åt
dessa förslag. Man har, för att citera herr
Domö, fått en liten kompromiss i stället
för en stor nationell samling. Jag kan
tillägga — jag gör det utan patos, men
med sorg i hjärtat — att det är ett stort
ansvar som regeringen och majoriteten
ta på sig med dessa förslag. Ju kortare
och ju sämre utbildningen är, desto större
blir i händelse av krig manfallet. Det
kan ju hända, att dagens beslut får betalas
med blod. Då skall man emellertid
också veta, var ansvaret ligger för det
beslut, som av allt att döma kommer alt
fattas i dag. Historien kommer säkerligen
inte heller att betrakta valpolitiska
spekulationer, arbetsmarknadssynpunkter
och mindre betydelsefulla statsfinansiella
hänsyn som eu ursäkt.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag skall bara be att få säga några ord
i anledning av vad herr Andrén uttalade
om den blanka reservation, som han och
hans partivänner ha avgivit i anledning
av motiveringen till statsutskottets utlåtande
nr 1G0.
Herr Andrén gav uttryck åt en, för
att komma från honom, ganska ovanlig
riksdagsbyråkratisk uppfattning, i det
att hans huvudskäl mot denna motivering
tycktes vara, att det icke tillkommer
statsutskottet, utan endast utrikesutskottet,
att yttra sig i den fråga, som
utskottsmajoriteten har berört i sin motivering.
Nu gäller det emellertid ett uttalande,
som finns i den proposition,
vilken statsutskottet har behandlat. Dessutom
vill jag säga, att herr Andrén ju
inte har varit riktigt logisk, eftersom
han i andra delar av motiveringen har
anslutit sig till en viss utrikespolitisk
ståndpunkt och dragit slutsatser därav
för försvarets utformning. Jag tror att
det är litet för mycket av formalism, när
han på det viset för statsutskottets räkning
avböjer att på något vis tränga in
på utrikesutskottets kompetensområde.
I fråga om de många spydigheter han
riktade mot mig för doktrinarism vill
jag bara säga, att det där talet om doktrinarism
lätt kan missförstås. Det kan
leda till den uppfattningen, att de, som
gärna ta det ordet på läpparna, inte ha
riktigt sinne för att det finns någonting
som heter fasthet i utrikespolitiska linjer.
Herr Andréns uttalanden förtaga tyvärr
inte det intryck av en högerpartiets
vacklan ocli osäkerhet på väsentliga
punkter, som kom till uttryck i herr
Domös anförande alldeles nyss.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Hans excellens herr utrikesmi
-
54
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
nistern anklagar mig för två olika ting,
nämligen å ena sidan för formalism och
å andra sidan för bristande logik. Först
och främst vill jag konstatera, att dessa
två anklagelser inte gå riktigt bra ihop,
ty vad som brukar prägla formalismen
är just sinne för logik. Hans excellens
herr utrikesministern var inte heller i
stånd att visa, på vilken punkt jag skulle
ha gjort mig skyldig till bristande
logik.
Vad jag framhöll var, att statsutskottet
icke brukar göra uttalanden om vår
framtida utrikespolitik. Jag hade förstått
utskottet, om det verkligen hade
dragit de militärpolitiska konsekvenserna
av sitt utrikespolitiska uttalande och
med kraft och allvar gjort gällande, att
vi måste ha ett försvar utan luckor, ett
fullständigt och betryggande försvar, ett
försvar som håller i alla situationer.
Jag skulle gärna i detta sammanhang
vilja ställa en fråga till hans excellens
herr utrikesministerns kollega herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet:
hur länge tror herr statsrådet,
att den svenska ammunitionen räcker i
ett krig, som vi skola föra på egen
hand? Hur länge tror herr försvarsministern,
att det svenska flyget kan avvärja
infall från en stormakts väl rustade
flyg? Jag tror, att när vi komma i
ett sådant läge, kommer den då sittande
regeringen i detta land, vilken partifärg
den än har, att be Gud bevara sig för en
politik, som i sådan situation lämnar
oss ensamma. Varje regering kommer i
en sådan situation att försöka att så
snart som möjligt få den hjälp utifrån,
som den kan få. Det är därför jag finner
sådana uttalanden som det, jag har reserverat
mig emot, icke vara på sin
plats.
Jag kan tillägga, att anledningen till
att jag vände mig mot detta uttalande
inte var den, att jag i nuvarande situation
anser att vi böra gå in i ett stormaktsblock.
Min motivering var i stället
den, att det alltid måste vara en värdefull
tillgång för den utrikespolitiska
ledningen i ett land att kunna bevara
den fria handens politik, att kunna hålla
olika möjligheter öppna och att inte va
-
ra bunden. Den tanken går icke illa
ihop med min opposition mot att statsutskottet
i oträngt mål gör uttalanden
om vår framtida utrikespolitik.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärenden UNDÉN: Herr talman!
Jag har inte blivit mycket klokare av
den förklaring, som herr Andrén nu har
givit. Han opererade med en tankegång,
som kunde uttolkas på två olika sätt.
Den ena uttolkningen — den som ur
min synpunkt sett är den för herr Andrén
gynnsammaste — är den, att han
ville ge uttryck åt samma hypotes som
i andra kammaren uttrycktes av herr
Skoglund i Doverstorp, som sade om
detta uttalande, att det kanske möjligen
skulle kunna tolkas därhän, att vi, om
Sverige bleve angripet, inte skulle anse
oss kunna begära bistånd av andra. Jag
svarade på detta, att herr Skoglunds
tolkning föreföll mig fullkomligt orimlig
och att det aldrig hade fallit mig in,
att något sådant innehåll skulle kunna
läggas in i detta uttalande.
Herr Andrén begränsade emellertid
inte sin tolkning till denna hypotes, utan
han uttalade sig i sådana ordalag, att
det i dem kunde läggas in den meningen,
att vi nu i förväg böra ge oss in på
några slags engagemang för att inte stå
utan hjälp den gång faran kommer. Det
är den där oklarheten som jag tycker är
synnerligen betänklig, om den vidhålles
för länge av högerpartiets representanter.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Hans excellens herr utrikesministern
försöker göra gällande, att jag
för min del skulle ha uttalat den tanken,
att vi nu borde ha gjort några storpolitiska
engagemang. Jag har icke uttalat
någon sådan mening, och jag vill icke
heller göra det, ty lika litet som jag anser
det lämpligt att statsutskottet binder
sig för vårt lands framtida politik,
lika litet vill jag göra uttalanden, som
binda min egen obetydliga person vid
en viss politik för framtiden. Jag har
icke någon som helst anledning att i nu
-
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
55
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
varande läge påyrka någon ändring i
den politik, som, såvitt jag vet, nu föres.
Jag har inte heller gjort något som
helst uttalande, som kan uttolkas i den
riktning utrikesministern angav. Vad
jag liar vänt mig emot är framför allt
detta, att statsutskottet gör uttalanden,
som kunna binda den svenska riksdagens
ledamöter för framtiden.
Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Det förslag i försvarsfrågan, som nu har
framlagts för riksdagen, har från regeringens
sida varit avsett att avsevärt
stärka vårt försvar, och jag tror att förslaget,
så som det i sin helhet föreligger,
är ägnat att göra detta. Jag är glad
över att förslaget har kunnat samla anslutning
ifrån olika håll i så stor utsträckning
som har skett, och jag beklagar
endast, att det har uppstått mycket
starka meningsskiljaktigheter just rörande
frågan om de värnpliktigas utbildning.
Jag hoppas emellertid att den oro,
som herr Andrén har givit uttryck åt
i denna fråga, skall kunna lindras genom
de upplysningar, som jag här skall
lämna rörande uppfattningar, vilka äro
vitt spridda på militärt håll.
Innan jag går in på min argumentering
i den frågan, skall jag emellertid
be att få ta upp ett par punkter, som
herr Andrén nyss berörde. Han ansåg,
att jag i propositionen inte på rätt sätt
hade återgivit vad riksdagen i fjol yttrade
med avseende på möjligheten att
minska övningstidens längd. Vad riksdagen
då på förslag av andra lagutskottet
uttalade var följande: »Det synes utskottet
därför vara av vikt, att alla möjligheter
prövas att genom utbildningens
rationalisering förkorta utbildningstiden,
utan att för den skull det militära
utbildningsresultatet kvalitativt försämras.
Redan pågår viss försöksverksamhet
i detta syfte. Vid två tillfällen
har vidare föredragande departementschefen
nyligen inför riksdagens kamrar
givit uttryck för sin vilja att så snabbt
som möjligt nå fram till positiva resultat
i denna fråga. Sorgfälliga undersökningar
ha utlovats angående möjligheten
av att giva de värnpliktiga den första
utbildningen på kortare tid än vad nu
är fallet. I fråga om repetitions- och efterutbildningsövningarna
har departementschefen
pekat på möjligheten att
göra tidsbesparingar genom att närmare
avpassa utbildningstidens längd efter
behovet i de särskilda fallen. Departementschefen
har ställt i utsikt att frågan
om utbildningstidens längd skall kunna
på grundval av de sålunda verkställda
utredningarna definitivt avgöras av nästa
års riksdag. Ur de synpunkter, utskottet
ovan anlagt på frågan, måste det hälsas
med tillfredsställelse att i avvaktan
härpå förslag kunnat framläggas om en
provisorisk förkortning av utbildningstiden.
»
Det finns olika sätt att återge ett sådant
uttalande. Ett sätt är att försöka
återge det med en sammanfattning, och
ett annat är att återge hela stycket. Herr
Andrén tycker nu, att det sätt, på vilket
jag har återgivit det i propositionen i
år, inte är riktigt. Jag beklagar detta.
Jag har i alla fall betraktat detta uttalande
såsom en körare för departementschefen
från riksdagens sida, att,
såsom jag också har gjort, till detta års
riksdag komma med ett förslag om nedsättning
av tiden för de värnpliktigas
första tjänstgöring.
Det var också en annan punkt, där
herr Andrén inte var riktigt nöjd med
mig. I fråga om den punkten använde
han inte ett så fult ord som »statistik»,
med vilket han i det förra sammanhanget
avsåg att uttrycka något mycket värre,
men han ansåg att jag så att säga
hade gjort mig skyldig till tvetalan beträffande
min uppfattning om möjligheterna
att vinna resultat då det gällde
att införa effektivare utbildningsmetoder
för de värnpliktiga. Han påpekade,
att jag på sidan 66 i propositionen hade
givit uttryck åt den uppfattningen, att
ett- gott utbildningsresultat skall kunna
vinnas på kortare tid, om effektivare
utbildningsmetoder komma till användning,
och så citerade han en annan sats,
som står litet längre ned på samma sida
och som lyder: »Det är därför för tidigt
att nu fälla något slutligt omdöme ro
-
56
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
rande möjligheterna att efter dessa linjer
effektivisera utbildningen.» Om man
läser satsen ovanför den sist anförda,
finner man emellertid, vad ordet »dessa»
syftar på. Sistnämnda sats lyder nämligen
så: »Vad först armén beträffar
ha försöken varit upplagda på många
olika sätt och äro icke ännu i alla delar
avslutade.»
Det är här fråga om speciella försök,
vilka särskilt ha gått ut på att försöka
egga de värnpliktiga till en intensivare
arbetsinsats genom att locka dem med
en viss kompensation i form av fritid.
Jag anser, att dessa försök ha varit intressanta
och vägledande, men jag anser
inte att det är riktigt säkert, att det
är på den vägen man skall gå, och det
beror helt enkelt därpå, att jag tycker
att det på sätt och vis lägger någonting
omoraliskt i att locka de värnpliktiga
till en större arbetsinsats genom att ge
dem mera fritid, när det faktiskt förhåller
sig så, att fritiden för närvarande
tilldrager sig ett allt dominerande intresse
vid värnpliktstjänstgöringen. Det
kan inte leda till ett slutgiltigt resultat
att, såsom det nu ligger till, försöka få
fram bättre arbetseffekt uteslutande genom
att locka de värnpliktiga med ''ökad
fritid. Fritiden är för resten utomordentligt
väl tilltagen inom det svenska
försvaret för närvarande. Inom armén
arbetar man praktiskt taget icke mer än
fem dagar i veckan, detta på grund av
olika omständigheter, bl. a. brist på
möjligheter att taga ut tiden bättre. Jag
menar alltså, att dessa försök inte absolut
ange det riktigaste sättet att komma
till målet. Det är därför som jag i propositionen
har uttalat mig som jag gjort
på den punkt herr Andrén berörde, och
det finns icke någon motsättning mellan
de två satser i propositionen, som han
citerade.
Orsaken till att jag har tagit upp detta
förslag beträffande utbildningstiden, vilket
jag väl kunde förstå skulle väcka
misshälligheter trots riksdagens enhälliga
uttalande i fjol, är den, att jag har
kommit till det resultatet, att det är nödvändigt
att försvaret gör en verklig kraftansträngning
för att åstadkomma en så
effektiv utbildning, att man verkligen
kan räkna med medverkan till utbildningen
såväl ifrån de värnpliktiga själva
som också från den civila opinionens
sida. För närvarande är det på det
sättet, att det råder en utpräglad misstro
gentemot det militära försvarets förmåga
att använda utbildningstiden på
rätt sätt. Jag kan inte erkänna att detta
är ett skäl för att minska övningstiden,
men jag anser att det är ett skäl för att
allvarligt pröva, huruvida en sådan
minskning är möjlig, och det är det jag
har låtit göra. Det resultat som därvid
har framkommit är, att en kortare övningstid
kan leda till samma eller, som
jag hoppas, i det långa loppet än bättre
utbildning än den vi för närvarande ha.
Jag skall först be att få tala om, i vilken
ordning utbildningsresultaten ha
uppnåtts. Jag skall först erinra om det
förslag till riksdagen år 1947, som också
herr Andrén nyss omnämnde. Anledningen
till att frågan över huvud taget
bragtes till prövning vid 1947 års riksdag
var, att överbefälhavaren på hösten
1946 hade föreslagit, att vi provisoriskt
skulle minska övningstiden med en månad,
alltså från tolv till elva månader.
Detta förslag förde jag vidare till riksdagen,
och det var i det sammanhanget
det resonemang togs upp, som jag nyss
refererade till. Efter riksdagens yttrande,
som, såvitt jag förstår, innebar en
mycket kraftig påstötning för en ny
prövning av saken, uppdrog jag åt de
olika försvarsgrenscheferna att företaga
en utredning beträffande möjligheterna
att pressa in vårt utbildningsprogram på
en tid av nio månader. Chefen för armén,
som väl får sägas ha haft den
största uppgiften lagd på sig i det här
sammanhanget, uppdrog för sin del åt
den tillförordnade infanteri- och kavalleriinspektören
att verkställa denna utredning,
och utredningsarbetet bedrevs
under sommaren och hösten 1947.
I december månad kom sedan försvarskommittén
med sitt yttrande, i vilket
föreslogs nio månaders utbildningstid
plus två repetitionsövningar, men
ingen efterutbildningsövning. De militära
myndigheterna voro just i färd med
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
57
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
att yttra sig i det sammanhang som jag
nyss berörde. Hela problemet hade genomarbetats
från deras sida, och det var
skälet till att överbefälhavaren frågade
mig, om det egentligen var någon mening
med att då omedelbart i remissvaren
beträffande försvarskommitténs förslag
ta upp till yttrande hela frågan om
värnpliktstidens längd. Jag svarade honom,
att jag tyckte det vore bra, om
man på militärt håll hade tid att genomarbeta
hela frågan om värnpliktstidens
utformning, framför allt med hänsyn till
att försvar skommittén och även utbildningskommittén
hade tagit upp förslag,
sinsemellan olika utformade, om ett avbrott
i utbildningen på två månader. I
det ena fallet gällde det enbart jordbrukare,
i det andra också andra kategorier.
Jag ansåg det därför bäst att nu få
hela denna fråga genomarbetad med all
den omsorg, som de militära myndigheterna
kunde ägna den, om de fingo litet
mera tid på sig. Vi voro överens om att
remissyttrandena skulle komma in till
den 1 juni. Överbefälhavaren avgav så
häromdagen sitt yttrande, i vilket han
för sin del förklarade, att han icke ansåg
det möjligt att i nuvarande läge ha
en första tjänstgöring, som vore mindre
än elva månader.
Utbildningskommitténs förslag förelåg
emellertid redan på hösten 1947 och
kunde då läggas till grund för ett förslag
om en provisorisk ordning till 1948.
Min avsikt var att förslaget i värnpliktsfrågan
skulle kunna föreläggas riksdagen
betydligt tidigare. Sedan kommo emellertid
de händelser, som alla väl erinra
sig, vilka bland annat föranledde överbefälhavarens
framställning om en översyn
och en skärpning av vår beredskap,
och jag ansåg det då riktigt att dröja
med värnpliktspropositionen, så att den
kunde föreläggas riksdagen i samma omgång
som alla de övriga förslagen från
försvarsdepartementet. Detta har föranlett,
att vi ha måst genom de militära
myndigheterna lägga upp ett provisoriskt
program med början den 1 juni,
utifrån den förutsättningen, vilken jag
har betraktat såsom sannolik, att riksdagen
skulle komma att godkänna det
förslag, som nu lägges på riksdagens
bord. Skulle så inte vara förhållandet,
är det självfallet ingenting som hindrar
riksdagen att kräva en omläggning av
niomånadersprogrammet.
Jag skall nu be att få återge en del
av de yttranden, som ha framkommit i
samband med utbildningskommitténs utredning
rörande möjligheterna att få in
en utbildning av den svenske soldaten
under en första tjänstgöring på nio månader.
Jag vill då först framhålla att
arbetshypotesen var en sammanlagd
tjänstetid av tolv månader, men de militära
myndigheterna fingo möjlighet att
yttra sig om huruvida de med utgångspunkt
från en sammanlagd tjänstgöringstid
av tolv månader ville ha nio månader
såsom första tjänstgöring plus
tre månader eller om de hellre ville ha
tio månader plus två. Det är ganska intressant
att se, att de militära myndigheterna
nästan samfällt — jag tror inte
det finns något enda undantag — ha
sagt, att de i så fall föredroge nio månader
plus tre framför tio plus två. Det
visar att man anser, att man på det sättet
får en bättre fördelning och att man
anser sig behöva dessa omgångar av repetition
och efterutbildning, för att den
värnpliktige skall kunna komma på sin
rätta plats, när han nått den åldern, att
han skall inpassas i krigsorganisationen.
Men det visar också, att man anser det
möjligt att åstadkomma en utbildning på
nio månader.
Dessa yttranden äro i själva verket
mycket intressanta. Jag vill genast säga,
att åtskilliga av dem äro rent negativa.
Det finns en del förbandschefer och
högre chefer som säga, att det är omöjligt
att få ett tillfredsställande utbildningsresultat
på nio månader. Men man
vågar nog säga, att av det övervägande
antalet yttranden framgår, att om man
kan få fram de rätta metoderna för en
effektiviscring av utbildningen och hos
de värnpliktiga väcka intresse för saken
och om tjänstgöringen förliigges på
lämpliga tider, är det möjligt att åstadkomma
ett utbildningsprogram inom
niomånadersramen. Jag kan nu inte anföra
någon statistik eller ge någon gal
-
58
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
lupbild av uppfattningarna inom försvaret,
och jag tror att det i själva verket
skulle vara ganska svårt att få fram någon
sådan, varför jag inte kan tillgripa
något annat sätt än att åberopa förbandscheferna
själva och här anföra vad
de för sin del ha sagt.
Om jag då börjar med luftvärnet, är
det kanske därför, att opinionen där varit
mest entydig, men jag vill tillägga,
att det nog allmänt erkännes, att luftvärnet
på sätt och vis har lättare att på
kortare tid utbilda sina värnpliktiga än
vad andra vapenslag ha. Det kan i alla
fall vara av intresse för kammaren att
höra, hur fullständigt entydig uppfattningen
är inom luftvärnet.
Jag återger först ett uttalande av chefen
för ett luftvärnsförband, i vilket det
heter: »Första tjänstgöringen torde utan
större avkall på den nu tillämpade målsättningen
i de militära övningsgrenarna
(ämnena) kunna förkortas till nio månader.
» Fn annan förbandschef säger:
»Vid luftvärnet torde första tjänstgöringens
längd genom rationalisering och
effektivisering kunna förkortas till nio
månader.» En förbandschef refererar befälets
uppfattning och säger: »Om de
värnpliktiga kunna förmås till ett verkligt
aktivt deltagande är det sannolikt
att utbildningstiden skulle kunna minskas
med omkring 1—2 månader. — Om
handräckning, vedhuggning, skördehjälp
och övningsuppehåll in. m. bortgå, kan
med bibehållande av utbildningsresultatet
utbildningstiden minskas med vad
som går åt till de nuvarande irritationsmomenten,
d. v. s. minst två månader.
Härutöver kan sannolikt högst en månad
vinnas med rationalisering och ökad insats
av de värnpliktiga. Av befälet har
en tredjedel ansett en minskning till
nio månader möjlig, en sjättedel en
minskning till tio månader, en sjättedel
ingen minskning, medan flertalet övriga
ansett sig ej kunna avge något bestämt
svar.» Vid det förband, som det här är
fråga om, ha under år 1947 pågått vissa
standardiseringsövningar. Förbandschefen
ansåg, att resultatet inte var helt tillfredsställande,
vilket dock berodde på
att standardiseringsavdelningen var kva
-
litativt och kvantitativt för klent tilltagen,
men han menade, att standardiseringen
var ett steg i rätt riktning och
att den kunde ge resultat, om den planlädes
och genomfördes på rätt sätt.
Inspektören för luftvärnet säger: »Vinterutbildningen
i nuvarande form kan
utgå — därmed sparas sex veckor — vidare
inarbetas två veckors förbandsutbildning
i soldatskolans program.»
Fn luftvärnschef säger: »Det kan ifrågasättas,
om man med tio månaders första
tjänstgöring kan påräkna stort bättre resultat
än med nio månaders, beroende
på den ökade risken att då alltjämt bliva
utsatt för olika krav på militär hjälp
från samhällets sida. Det synes därför
ovisst om målsättningen kan utökas utöver
vad som kan uppställas för nio
månders första tjänstgöring.»
Detta är ett rätt ofta hört resonemang.
Man säger från de militära förbandschefernas
sida: vi ha inte fått respekt
för vår övningstid, följaktligen är det
bättre att den förkortas, så att vi få
respekt för den och kunna bedriva utbildningen
rationellt.
Jag sade nyss, att uppfattningen vid
luftvärnet borde ha varit nära nog enstämmig.
Jag måste säga, att jag har blivit
något mera förvånad, när jag funnit
en nästan lika enig, i varje fall övervägande
positiv inställning vid ett annat
mycket tekniskt vapenslag, nämligen artilleriet.
Fn förbandschef vid detta vapenslag
säger på följande sätt: »Med
nio månaders första tjänstgöring förlagd
till lämpliga tider torde utbildningsresultatet
kunna bli minst lika gott om icke
bättre än det som nu erhålles. Däremot
torde man icke även med ökad rationalisering
kunna på nio månader uppnå
de utbildningsresultat som egentligen avses
enligt Utbildningsföreskrifter för
värnpliktiga. Dessa ha nämligen hittills
aldrig uppnåtts.» En annan förbandschef
vid artilleriet säger: »Med den skisserade
första tjänstgöringen på nio månader
— med på förhand bestämda uppehåll
och i övrigt ostörd utbildning —
torde samma resultat kunna nås som vid
en första tjänstgöring på elva månader,
ideligen avbruten för tillgodoseende av
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
59
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
arbetskraftsbehovet.» Ytterligare en förbandschef
vid samma vapenslag säger:
»Den effektiva utbildningstiden har därför
knappast uppgått till tio månader.
Den torde genom effektivisering och rationalisering
kunna minskas till nio månader
utan att målet för utbildningen
— krigsdugliga förband — behöver eftersättas.
»
Inspektören för artilleriet säger följande:
»Nio månaders första tjänstgö
ring
medför att artilleriets värnpliktiga
sannolikt bli tillfredsställande utbildade
i de ’rent artilleristiska’ övningsgrenarna
och ämnena men att den allmänna
stridsdugligheten vid tjänst till fots utan
pjäser högst avsevärt kommer att nedgå.
Ett bättre resultat skulle kunna vinnas,
om vinterutbildningen slopades,
men detta anser jag icke vara möjligt
och lämpligt för huvudparten artilleriförband
med hänsyn till den sannolika
användningen.» Det får följaktligen göras
en bedömning i vilken utsträckning
vinterutbildningen behövs. Om man icke
kan få in både vinterutbildningen och
den mera infanteristiskt betonade utbildningen
vid artilleriet, får man välja
mellan båda.
Vidare har jag här en diskussionsanteekning
från ett artilleriförband, av
vilken framgår, att man vid detta förband
ansåg, »att schemat nu var väl avpassat
och att man kunde nå nu uppsatta
mål på nio månaders ostörd utbildning
med en långt sommaruppehåll»
— alltså utan störningar.
Det kan vara intressant för kammarens
ledamöter att också höra vad som
\ttras
niskt vapen som signalväsendet. Förutvarande
chefen för signalregementet, numera
inspektören för signaltjänsten, säger
bland annat: »Det är utan tvekan så,
att hitintills under första tjänstgöringen
uppnådda utbildningsresultat kunna nås
på kortare tid än elva månader, om utbildningsmetoderna
effektiviseras.» Man
måste därvidlag, säger han, söka sig fram
på två vägar — bättre befälskvalifikationer
och bättre utbildningsmöjligheter —
och han vill helst gå bägge vägarna. Han
säger, att det är nödvändigt att tänka på
att befälet också skall ha sin utbildning.
Men när skall det ske, om befälet hela
året skall vara sysselsatt med samma rekrytklass?
Han säger: »Om befälsutbildningen
skall kunna ge tillfredsställande
resultat — utan förfång för värnpliktsutbildningen
— finnas tvenne alternativ,
nämligen att öka befälskadrerna eller att
öka uppehållet mellan ut- och inryckning
till minst två månader.» Han anger slutresultatet
av sitt resonemang på följande
sätt: »Vid tio månader bättre utbildningsresultat
än nu i telegrafering och
i övrigt samma resultat som i Utbildningsföreskrifter
för värnpliktiga 1947/
48 förutsättes och att man vid nio månader
kan bibehålla utbildningsstandarden
i stort sett oförändrad utom beträffande
radiotelegraferingen, där fordran
måste sänkas från 80-takt till 60-lakt», således med 20 takter. Det betyder
alltså, att telegrafisten lär sig att
telegrafera perfekt men något långsammare
än tidigare. Resultatet härav, sägs det,
kan man se först efter första tjänstgöringen.
Det kommer antagligen att visa
sig, att det behövs en viss tid för återhämtning
av telegrafistens kunskaper.
En annan målsman för signalväsendet
säger följande: »Under förutsättning alt
första tjänstgöringen göres i en följd och
utbildningen ej störes av ledighet för
vedavverkning och skörd, torde samma
resultat kunna uppnås.»
Inspektören för underhållstrupperna
har verkställt en inspektion av träng-,
tyg- och intendenturtruppernas kadettskolor.
Han har därvid tagit upp ett resonemang
med befäl och kadetter cm
denna fråga. Han ställde frågan: vilka
detaljer av utbildningen böra utgå vid eu
niomånadersutbildning? Svaren representera
en sammanfattning av flertalets
mening. Samtliga voro eniga om att denna
utbildningstid — alltså nio månader
— var tillräcklig. Det heter vidare: »Någon
minskning av stoffet knappast erforderlig.
Rationellare utbildningsmetoder
kunna giva full kompensation för
den förkortade utbildningstiden. 1 detta
sammanhang efterlyste man av flera skäl
en mera stationsvis bedriven utbildning.
Som det nu är, tvingas plutonchefen i
60
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
regel att vara med från första timmen till
den sista och att vara ledare för allting.
— En utbildning, som i betydligt större
utsträckning byggde på principen ämneslärare,
skulle enligt samtliga kadetters
mening ge betydligt bättre resultat,
icke endast därför att skickligheten hos
lärarna kunde beräknas vara större, utan
att intresset hos de värnpliktiga skulle
höjas genom den omväxling, som alltid
ligger i att en ny person kommer in i
spelet. Största vinsten skulle emellertid
ligga däri, att utbildningsförberedelserna
med all sannolikhet skulle bli mycket
grundligare.» Samme inspektör för underhållstrupperna
uttrycker sin personliga
uppfattning på följande sätt: »Om
för utbildningen erforderliga kadrer och
anslag ställas till förfogande, är det min
fasta övertygelse att de nuvarande utbildningsmålen
i huvudsak kunna bibehållas
intill nio månaders första tjänstgöring.
»
Från pansartrupperna föreligger följande
uttalande: »Under förutsättning av
verkligt ostört utbildningsarbete, god befälstillgång
och lämplig utbildningsmateriel
torde en första tjänstgöring av nio
månader icke behöva lämna nämnvärt
sämre resultat än vad som nås med nuvarande
utbildningstid.»
Fn kavallerichef säger: »Ridutbildningen
och hästtjänsten måste behållas
obeskurna; skjututbildningen måste nedskäras
till ett vapen; härigenom bör förbandsutbildningen
kunna bedrivas i
samma utsträckning som nu; sprängoch
mintjänsten bör emellertid om möjligt
ökas för kavalleriets del.»
Nu kan någon fråga, varför inte i samma
omfattning åberopas uttalanden från
arméns huvuddel, nämligen infanteriet.
Svaret är att inspektören för infanteriet
och kavalleriet, som verkställde utredningen
beträffande möjligheterna att för
infanteriets del pressa in ett utbildningsprogram
inom de nio månaderna, synes
ha gått till väga på så sätt, att han besökt
olika infanteriregementen och hållit konferenser
med förbandens befäl, från vilka
konferenser föreligga anteckningar,
som egentligen innebära nakna svar på
vissa frågor. Frågorna lydde exempelvis:
Föredraga ni nio eller tio månaders
tjänstgöring? Om den sammanlagda
värnpliktstiden blir tolv månader, vilja
ni då ha nio eller tio månaders första
tjänstgöring? Från infanteriregementena
föreligga icke så klart utformade yttranden
som från andra vapenslag, men jag
kan referera en sammanfattning av en
diskussion vid ett infanteriregemente,
som för övrigt ligger i Norrland. Det heter
där: »Man biträdde i stort redan
framlagda förslag. Särskilt bör observeras
att all personal — även militärbefälet
— uttalade sig för nio månaders första
tjänstgöring. Den allmänna uppfattningen
var att nuvarande schema var
övertecknat; åt skolskjutning ägnade vissa
förband nära två gånger den anslagna
tiden.»
Jag kanske också får åberopa en målsman
för utbildningen av officerare vid
infanteriet, som säger: »Med nio månaders
första utbildning, varav tre rekrytskola
och sex gruppchefsskola--.—
kan, om huvuddelen arbetar hårt för att
få kadettskola och om arbetet ledes väl
och får ske ostört, en lika god grund nås
för utbildningen till officer som nu.»
Denne chef tänkte sig, att man skulle
ordna med gruppchefsskolor militärområdesvis,
vilket jag emellertid tror är
ganska svårt att genomföra.
För att klargöra uppfattningarna i
stort vid infanteriet måste jag emellertid
åberopa militärområdesbefälhavarna.
Jag börjar då med generalmajor Dyrssen
i IV. militärområdet, som pekar på vikten
av god befälstillgång och nödvändigheten
av en viss specialisering. Han säger:
»Under här angivna förutsättningar
anser jag liksom det stora flertalet av
förbandscheferna, att en förkortning av
första tjänstgöringen till en sammanlagd
tid av nio månader kommer att resultera
i minst samma utbildningsmål, som vi
under nuvarande förhållanden kunna
uppnå.» Han tillägger: »Under de förutsättningar
som ovan anförts anser jag,
detta vill jag ytterligare en gång understryka,
att nio månaders effektiv första
tjänstgöring torde lämna lika goda, kanske
bättre resultat än elva månaders
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
61
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
tjänstgöring med nuvarande ogynnsamma
utbildningsförhållanden.»
Militärbefälhavaren för II. militärområdet,
generalmajor Tottie, anför på vilket
sätt han anser, att utbildningstiden
skall kunna pressas ned. Han kräver en
förenkling av utbildningen i gevärsföring,
bajonettstrid, gastjänst och mintjänst,
en minskning av vänjningsövningarna,
ett nedbringande av den för skjututbildningen
erforderliga tiden genom en
nu prövad vapenlinje, en minskning av
den tid som anslås till marscher, till vilket
det för närvarande åtgår fyra utbildningsdagar,
och han kräver vidare, att
badning och idrott skola ske på »icke
övningstid» och likaså att undervisningen
i medborgarkunskap skall omfatta allenast
20 timmar. — I det program, som
nu är utarbetat, får medborgarkunskapen
20 timmar, men det är förbandscheferna
medgivet att utöver den genomsnittliga
tiden av 48 timmar i veckan på
hela utbildningsåret ta i anspråk 15 timmar
för medborgarkunskap, och jag utgår
från att det skall vara görligt att
pressa in det mesta av detta i tjänstgöringstiden.
— Slutligen säger generalmajor
Tottie, att även inre tjänst bör läggas
på »icke övningstid». Det är i stort sett
det program som nu är uppgjort. Han
säger, att med detta nås en minskning
av sju veckor och två dagar — han utgår
då från tolv månaders första tjänstgöring
— och vidare: »En ytterligare
minskning av utbildningstiden med en
månad till nio månader torde för II. milos
vidkommande likaledes kunna ske
utan att nuvarande målsättning (utom
beträffande skjututbildningens omfattning)
väsentligen beskäres. Enligt gällande
bestämmelser äro nio veckor av
soldatskolan anslagna till vinterutbildning.
Militärområdets värnpliktiga äro
_ i varje fall vid infanteriregementena
— till närmast 100 % skidkunniga före
inträdet i militärtjänst. Den förberedande
utbildningen kan sålunda här avsevärt
inskränkas — förslagsvis med tre
veckor. Därest pågående försök på vapenlinjen’
skulle visa sig ägnade att förkorta
utbildningstiden, vilket allt synes
tala för, torde ytterligare minst en vecka
kunna vinnas.» Resultatet är alltså, att
generalmajor Tottie räknat sig ned från
tolv månaders till nio månaders första
tjänstgöring.
Chefen för VI. militärområdet, generalmajor
Colliander, säger följande:
»Det synes ofrånkomligt att i stort sett
bibehålla nuvarande mål för utbildningen
i det avseendet att stridsdugliga soldater
med förmåga att uppträda i kompani
och högre förband skapas. Det synes
mig — med bortseende i detta sammanhang
från sådana brister som t. ex.
utrustning med mindre effektiva vapen
— också måhända möjligt att i huvudsak
nå ett sådant uppställt mål vid nio
å tio månaders första tjänstgöring, dock
endast under förutsättning att gynnsammaste
möjliga betingelser för utbildningen
skapas, bl. a. genom att utbildningen
rationaliseras, främst genom
koncentration till det väsentliga och förbättring
av de materiella förutsättningarna
för densamma, och att utbildningen
förlägges till lämplig tid under året
och får fortgå ostörd under avsedda nio
eller tio månader och sålunda t. ex. juluppehåll
och liknande icke inräknas i
utbildningstiden. I samband härmed
vill jag dock framhålla att nio månaders
ostörd första tjänstgöring synes
mig vara det absoluta minimum, som
icke får underskridas, om det skall vara
möjligt att skapa en såväl under sommar-
som vinterförhållanden godtagbar
soldat.» I sitt yttrande den 30 mars i
år sade generalmajor Colliander: »Det
är min uppfattning att en effektiv första
tjänstgöring längre än tio månader
knappast är påräknelig.» Han menar
därmed att en sådan tiomånaderstjänstgöring,
på grund av de förhållanden,
soin råda för både befäl och manskap
— jag förmodar att han syftar på den
rent psykologiska avslappningen — i
själva verket utgör maximum. Av generalmajor
Collianders yttrande framgår
emellertid, att han kommer fram till ett
minimum av nio månader, oräknat ett
juluppehåll på en halv månad, eller således
i verkligheten en sammanlagd
tjänstgöring av nio och en halv månad.
I propositionen skisseras, såsom da -
62
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
merna och herrarna kunnat observera, ett
utbildningsprogram, som förefaller mig
vara det mest ändamålsenliga, under
förutsättning att det inte stöter på alltför
stora arbetsmarknadssvårigheter att
förverkliga det, och som innebär, att
man börjar den första tjänstgöringen
den 15 april och låter den fortgå till
den 15 december. Det gör åtta månader.
Julhelgen ligger alltså utanför. Sedan få
de värnpliktiga fara hem ett år och komma
tillbaka året därefter för att göra
den sista rekrytmånaden i samband
med en första repetitionsövning. Den
första tjänstgöringen skulle alltså omfatta
åtta månader, som kunde användas
för en effektiv individuell utbildning,
naturligtvis i viss män kombinerad
med utbildning i förband, men denna
skulle i huvudsak förläggas till de
två månader, som komma andra året efter
det egentliga rekrytåret. Det skulle
således bli en nio månader lång utbildning,
utan att det långa juluppehållet
medräknas, och det skulle alltså motsvara
det ideal, som generalmajor Colliander
uppställt.
Får jag slutligen, för att anföra en
mera försiktig bedömare — jag kan säga
en bedömare, som egentligen kommer till
ett negativt resultat — citera också vad
som har uttalats av utnämnde chefen för
armén, nuvarande chefen för I. militärområdet,
generalmajor Ehrensvärd. Han
uppställer såsom mål för vår soldatutbildning
full jämbördighet med en stormaktsarmé,
och han säger: »Att avgöra
om eller i vilken utsträckning det är
möjligt att fylla dessa krav med en till
tolv månader begränsad tjänstgöring är
vanskligt.» — »En sänkning av målsättningen
blir ofrånkomlig. Det kan ske
genom att minska kraven i kvalitativt
hänseende, genom att begränsa utbildningens
omfattning eller genom bådadera.
» Generalmajor Ehrensvärd går sedan
igenom de utmönstringar från programmet,
som han tänker sig vara möjliga.
Han överväger minskad förbandsutbildning
och minskad vinterutbildning.
Han säger att han föredrar en
första tjänstgöring om nio månader
framför tio månader inom en ram av
tillsammans tolv månader, bland annat
enär förbandsutbildningsmöjligheterna
ej äro större vid tio månaders utbildning
än vid nio månaders utbildning.
Det är bättre då att använda repetitionsövningar.
Han säger alltså, att övervägande
skäl tala för nio månaders första
tjänstgöring vid tolv månaders sammanlagd
tjänstgöring, men för att denna
skall bli effektiv fordras bättre planläggning
av utbildningsmetoderna, kontinuitet
i utbildningsarbetet, ökat intresse
från de värnpliktigas sida, inbesparing
på icke militära ämnen och
bättre materiella förutsättningar.
Jag får kanske också stanna något inför
vad denna auktoritet anser bör utgå.
Han anser, att en del av exercisen
bör tas bort. »I remmen gevär» skall inte
längre övas och inte heller bajonettstrid,
skjutningen skall begränsas något,
den civila idrotten förläggas till fritid,
vapenutrustningen bör förenklas,
47 mm granatkastare och 20 mm pansarvärnsgevär
borttas — de ha för liten
verkan — likaså 37 mm pansarvärnskanoner
och 20 mm automatkanoner,
som äro oanvändbara för pansarvärnssyfte.
Han önskar en mera enhetlig radioutrustning,
och vidare säger han:
»Det kan ifrågasättas huruvida förbanden
i södra Sverige, främst i I och VII
milo», alltså Gotland, »ha behov av en
vinterutbildning av samma art som övriga.
Kraven i fråga om skidlöpning,
plogning o. s. v. äro där icke lika framträdande.
» Generalmajor Ehrensvärd
kommer vidare till det resultatet, att
gruppcheferna böra uttas omedelbart.
Man skall alltså inte vänta med uttagning
av dem inom värnpliktskontingenten.
Han anser liksom många göra, och
jag tror, att det är rätt, att rädslan för
att bli uttagen föranleder en viss maskning
under den tid som föregår uttagningen
till gruppchef.
Slutsatsen är följande: »Nio månader
medge — icke» — säger generalmajor
Ehrensvärd — »att utbildningsmålen
sättas så högt som önskvärt vore med
hänsyn till ett säkerställande av de mobiliserade
förbandens krigsduglighet.»
Han menar alltså, att man inte kan vara
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
63
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
säker på att de förband, som vi mobilisera
efter denna utbildning, äro fullt
krigsdugliga.
Jag måste säga, att det i varje fall är
ett mycket försiktigt omdöme, som i hög
grad kontrasterar mot de mycket tvärsäkra
uttalanden man har hört i detta
sammanhang. Jag tillåter mig i alla fall
att hysa den uppfattningen, att om vi
få genomarbeta detta material och om
man verkligen tar utbildningen av de
värnpliktiga som en huvuduppgift inom
försvaret, kring vilken man kan skapa
arbetsro och koncentration, skall det
också gå att åstadkomma en sådan utbildning,
att de farhågor, som general
Ehrensvärd här givit uttryck åt, icke
skola behöva bekräftas.
Det är klart, att i de nu citerade uttalandena
framträda mycket skiftande
omdömen. Jag understryker, att det naturligtvis
finns ganska stor tvekan på
militärt håll inför denna reform, och
det reses direkt motstånd, men de uttalanden,
som jag här har åberopat, ha
dock varit positiva.
I dessa uttalanden framträder också
en mycket stark olust inför ett utbildningsprogram,
vilket inte respekteras,
såsom ju fallet för närvarande är. Det
respekteras inte av hela den civila opinionen
så att säga och inte heller av de
olika myndigheter och instanser, som
ha med detta att göra. Jag har själv
funnit, att det är ganska svårt att avvärja
framställningar om att militären
skall under rekrytutbildningen ingripa
i ett eller annat civilt syfte, så länge
det inte kan sägas, att utbildningstiden
användes fullt effektivt. Det är svart
att stå emot krav på vedhuggning och
skördehjälp, när man har den erfarenheten,
som vi fingo under 1947, att trots
att vi då använde militär till vedhuggning
i viss fast icke så stor utsträckning,
till skördehjälp och även till en
del andra saker, så voro de under It
månader utbildade soldaterna så pass
färdiga, att de kunde göra fälttjänstövningar
under sex veckors tid, ja, resorna
inräknade, under praktiskt taget två
av de elva månaderna. Dessa soldater
fingo från alla håll ett gott betyg.
Jag menar, att det faktiskt har varit
ganska svårt att stå emot anspråken på
olika slags medverkan från militärt håll
för civila ändamål, och jag förstår mycket
väl, att det på militärt håll är ett
önskemål att få en utbildningstid, som
respekteras. Jag stannar nu ett slag vid
denna fråga, därför att det är av en
viss vikt, hur vi skola tolka vad det
sammansatta stats- och andra lagutskottet
har skrivit i denna punkt.
Den utbildning, som började den 1
juni — för de beridna förbanden den 1
april — tänkes omfatta 9 månader samt
dessutom 14 dagar, under vilka soldaten
får sitt penningbidrag och då han
tänkes hjälpa till med skörden. Dessa
14 dagar skulle följaktligen förläggas
till den tidpunkt i olika delar av landet,
då de värnpliktiga kunna komma
till nytta vid skördens bärgning. Det är
alltså" nio månader plus fjorton dagar.
Nu skriver utskottet följande: »Med hänsyn
till det rådande försörjningsläget
vill utskottet icke motsätta sig, att värnpliktiga
i en eventuell nödsituation därutöver»
— d. v. s. utöver de 14 dagarna
och utöver normal ledighet — »må kunna
tagas i anspråk för skördearbete under
förutsättning att garantier skapas
för att arbetskraften verkligen kommer
jordbruket till godo, därvid en motsvarande
förskjutning av övningstiden kan
ifrågakomma.» Jag fattar detta så, att
om det skulle bli en nödsituation för
jordbruket under skördeveckorna, så
att det är nödvändigt att slita sönder
utbildningen för att hjälpa till med skörden,
skall riksdagen icke vägra sin medverkan
till en förlängning av utbildningstiden,
så att den förlorade tiden
kan las igen.
Den nu utarbetade planen för utbildningen
vid infanteriet under första
tjänstgöringen finns intagen i den skrift
jag här har. Denna plan kompletteras
för olika truppslag och försvarsgrenar
av andra, sammanfattande utbildningsföreskrifter,
där programmet är angivet
i sin helhet, där så att säga varje timme
är intecknad och där det också är angivet,
vad man i den kommande utbildningen
skall koncentrera sig på och vad
64
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
man skall utmönstra. Med risk att trötta
kammaren en smula skall jag be att få
ange helt kort, vad som här är sagt.
»Grundprincipen är», heter det, »att
utbildningens omfattning begränsas till
det strängt nödvändiga, medan allt onödigt
och mindre viktigt skäres bort. —
— — Särskilt uppmärksammas, att utbildningsbefälet
ej ödslar tid på oviktiga
detaljer eller använder mera tid än
avsett för den i och för sig viktiga men
enligt erfarenhet ofta alltför tidskrävande
utbildningen i exercis (I) och
skolskjutning. Det är stridsutbildningen
i terräng och stridsskjutning, som tidigt
skola träda i förgrunden.»
På civilt håll råder det en överdriven
föreställning om att det exerceras för
mycket i den svenska armén. Det är enligt
min mening alldeles felaktigt. Om
vi någon gång här i Sverige få tillfälle
att se en främmande trupp, vilket förekom
härom dagen, när den brittiska
kryssaren »Devonshire» besökte Sverige,
få vi se att den är ofantligt mycket mer
drillad i exercis I än vi numera anse
oss ha tid till i det svenska försvaret.
Om man har tid på sig, kan man ju gärna
ägna sig också åt dessa övningar i
lystring och uppmärksamhet och den
gymnastik, som exercisen innebär, men
minskningen av den har tvingats fram
av sig själv, och jag tror, att detta är
riktigt. En svensk trupp förde i vintras
en gåva, som insamlats av svenska jordbruksorganisationer,
till Frankrike. När
den kom hem igen, hade jag tillfälle att
sammanträffa med truppen i Linköping.
Då skildrade de värnpliktiga i livliga
ordalag sin förvåning över en trupp,
som de hade fått se i Luxemburg. Där
har man kanske inte så stor armé,
sade de, men den är i alla fall kolossalt
skicklig i exercis. Bland annat hade de
fått se »på axel gevär», som vi för länge
sedan ha utmönstrat.
Det kan kanske intressera kammaren,
till ombyte med annat, att höra vad som
nu har utmönstrats. I denna punkt står
i anvisningarna följande: »Följande detaljer
utgå (övas icke): vapenföringar
under marsch; marschs upphörande i
förening med vändning; uppställning,
rättning och samling av pluton och högre
förband i linje; uppträdande med
gasmask. Anm. På stället och före
marschs anträdande tages ’i remmen gevär’
o. s. v. på tillsägelse och på enklaste
sätt. Vid marschs upphörande bibehålies
’i remmen gevär’ o. s. v., varefter
på tillsägelse vapen tages ''för fot
gevär’ o. s. v. på enklaste sätt.» Man kan
följaktligen säga, att vår exercis numera
är så reducerad, att den är ett minimum.
Man kan knappast tänka sig en ytterligare
reducering.
Jag har velat säga detta, därför att det
faktiskt alltjämt finns en viss vanföreställning,
att vi exercera för mycket.
Det göra vi inte.
I det sammanhanget får jag kanske
också lov att skjuta in en liten reflexion
i anslutning till en del diskussionsinlägg,
som ha förekommit under den senaste
tiden. Jag tänker på de artiklar
i pressen, som egentligen ha mobiliserats
av motståndet mot Kungl. Maj:ts
förslag i denna punkt. Jag måste erkänna,
att det inom mitt eget partis press
ha förekommit ganska många inlägg,
som icke ha gjort rättvisa åt utbildningsbefälet.
Det beror på att på redaktörsstolarna
sitta män, som börja närma sig
medelåldern eller ibland redan ha nått
dit, och som i sin uppfattning av hur
det går till i det militära ha ganska
många reminiscenser från en äldre tid,
när utbildningen var ofantligt mycket
mindre effektiv än vad den nu är. Nu
är den effektiv. Utbildningsbefälet bedriver
sitt arbete med synnerligen stor
energi och är värt den högsta eloge för
sitt arbete. Däremot kan man nog säga,
att vi knappast ha de medel och knappast
de möjligheter i olika avseenden
och inte heller använda de metoder, som
göra det möjligt att bedriva utbildningen
effektivare.
När vi nu ha fått fram det nya utbildningsprogrammet
med dess i viss mån
ändrade målsättning, är det alltså också
fråga om hur man skall kunna få fram
de rätta metoderna. Den längst gående
centraliseringen sker vid marinen, där
man tänker sig att i Karlskrona ha en
grundläggande rekrytskola på 12 veckor,
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
65
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
varefter rekryterna skola gå ut till sina
stationer eller fartyg. Det är alltså en
utbildning, där rekryterna sammanföras
för hela landet, och jag tror, att det för
en sådan försvarsgren är det rätta sättet
att gå till väga. Det är klart, att man
inte kan göra på samma sätt vid armén
och ej heller vid flygvapnet. Där får man
försöka få fram bättre metoder, delvis
i anslutning till de riktlinjer, som ha
utarbetats under kriget i de länder, där
saken brådskade. Man tillämpar då den
s. k. stationsutbildningen: utbildningsgruppen
sammanhålles icke hela tiden
under samma befäl, utan var grupp eller
kanske var individ får gå från den
ena stationen till den andra, där han
får att göra med specialiserade lärare
och, så snabbt han kan, tillägna sig sitt
pensum av kunskaper för att sedan gå
vidare. Jag skall inte nu utveckla detta
närmare. Det är emellertid en mycket
viktig sak.
Vidare kommer frågan i vilken mån
man kan meddela kunskaper genom
filmförevisning o. s. v., i vad mån man
kan få bättre lokaler, bättre lärosalar,
exercishus, gymnastikhus o. s. v. Jag
berör emellertid detta bara för att nu
svara på en annan fråga, som man har
ställt till mig: varför har inte försvarsministern
väntat med att genomföra det
här programmet med den minskade
tjänstgöringstiden, till dess att allting
har varit perfekt? Varför har han inte
väntat, till dess vi fått dessa exercishus,
gymnastikhus o. s. v.?
Jag måste svara, att i vissa avseenden
är det nödvändigt att i detta sammanhang
röra sig med provisorier. Vi kunna
inte förverkliga ett byggnadsprogram
i full omfattning i enlighet med de önskemål,
som ha uppställts från militärt
håll, men däremot fortsätta vi oavlåtligt
att anskaffa de olika saker och ting,
som behövas för att effektivisera utbildningen.
Herr Andrén var för en stund
sedan inne på detta. Med anledning därav
kan jag kanske få lämna en uppgift
om hur det ligger till för dagen.
Utöver i vanlig ordning anvisade anslag
ha för de här ifrågavarande ändamålen
upptagits tillhopa i runt tal 3V=
5 Förslå kammarens protokoll 1958. Nr 25.
miljoner kronor, vilka fördela sig med
2,8 miljoner kronor på armén och 0,7 på
marinen. De för armén avsedda medlen
fördela sig på följande sätt: försvarsfilm
180 000 kronor, telefonabonnemang
— alltså ökad användning av telefon för
att möjliggöra snabbare kommunikation
— 75 000 kronor, övningar, drivmedel
300 000 kronor, övningar utom förläggningsorten
425 000 kronor, övningsmateriel
såsom bildbord, krigsspelsbord
o. s. v. 175 000 kronor, anskaffning av
tygmateriel, ljudfilm, projektorer och
annan teknisk undervisningsmateriel
300 000 kronor, övningsammunition
700 000 kronor, underhåll av motorfordon
med hänsyn till ökade körningar
425 000 kronor, markörvärn 255 000 kronor.
Detta gäller alltså armén. För marinen
fördela sig medlen på följande
sätt: försvarsfilm 20 000 kronor, ljudfilmsprojektorer
och annan teknisk undervisningsmateriel
425 000 kronor för
flottan och 90 000 kronor för kustartilleriet,
korthållsskjutbanor m. m. vid
flottan 34 000 kronor och vid kustartilleriet
90 000 kronor.
Jag vill säga, att skälet till att vi inte
ha tagit upp mera för detta ändamål är
motviljan mot att lägga på försvaret medel,
som ha utsikter att nästa år stå
kvar som reserverade, så länge vi ha
tillräckligt med pengar att ta ut — vi
ha nämligen det. Den effektivisering av
utbildningen, som föranledes av att man
använder bilar i större utsträckning och
kör truppen i buss i stället för att låta
den marschera liksom av andra åtgärder,
går på övningsanslaget. I den män
det är fråga om tygmateriel, ta vi det på
tygmaterielanslaget, i den mån det är
fråga om undervisningsföranstaltningar
av olika slag, ta vi det på anslaget till
undervisningsmateriel. Riksdagens statsutskott
har dessutom varit förtänksamt
nog att säga, att om det gäller befästningsanläggningar
eller dylikt, som vi
inte ha några andra medel för, så kunna
vi ta det på de reservationsmedel på
9 miljoner, som upptagits för befästningar
och som säkerligen icke komma
att tas i anspråk i full utsträckning under
nästa budgetår.
66
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Jag vill sålunda försäkra herr Andrén
i denna punkt liksom när det gäller materielen
för övrigt, att i den mån materialläge,
arbetskraft och importmöjligheter
medge det, kommer försvaret att
på det här området bli lika väl tillgodosett
under det kommande budgetåret
som när det gäller materiel för övrigt.
Det finns icke anledning att befara, att
någonting skall behöva eftersättas.
Sedan skall jag be att få säga någonting
beträffande befälsfrågan. Man har
sagt från reservanterna, och det har
sagts i den allmänna diskussionen också,
att man inte borde vidta en sådan här
åtgärd, så länge befälsläget är så dåligt,
som det för närvarande är. Det är klart,
att så kan man säga, men om vi å andra
sidan skulle vänta, tills vi finge ett
befälsläge, som var fullt tillfredsställande,
skulle vi nog inte kunna vidta den
här åtgärden, ens om vi funne andra
starka skäl tala för den. Vad är det man
syftar på, när man talar om befälsläget?
Det är, att inom armén, som väl
här huvudsakligen avses, saknas så och
så många officerare, underofficerare och
underbefäl. Men vad saknas de i förhållande
till? Jag vet inte, om man har
ställt den frågan. Jo, de saknas i första
hand i förhållande till de önskemål, som
ha uppställts av lantförsvarets utbildningskommission,
som arbetade under
krigsåren, och i andra hand till de önskemål,
som uppställts av manskapsutredningen,
som började sitt arbete 1944 och
slutade några år senare, samt slutligen
i förhållande till vad försvarskommittén
har ansett såsom önskvärt. Lantförsvarets
utbildningskommission ansåg, att
man på plutonen borde ha sex instruktörer.
Det är alltså sex äldre utbildningsbefäl.
Därtill kommer emellertid sedan
befäl, som tillhör de värnpliktiga. Dem
kan man ta i anspråk, och de äro inte
inräknade i detta. Utbildningskommissionen
ansåg alltså, att man per pluton
borde ha sex instruktörer. Manskapsutredningen
sänkte detta antal till fyra å
fem, och försvarskommittén har sagt, att
det är önskvärt med fyra å fem äldre
instruktörer per pluton. För närvarande
kunna vi icke fylla detta behov, vi
måste nöja oss med tre eller kanske i
vissa fall två.
Vad kan man nu göra åt detta? Man
kan gå till väga på det sättet, att man
gör plutonen större och bryter ut så
mycket som möjligt av undervisningen
och lägger den på speciallärare. Den.utbildning,
som här avses, är alltså den
utbildning, som består däri, att plutonen,
medan undervisningen pågår, är
sammanhållen i en grupp, men den utbildning,
som vi syfta till, är snarast
den utbildning, som betyder, att plutonen
löses upp och att man i en annan
ordning och en annan takt tillägnar sig
de kunskaper, som kunna meddelas av
speciallärare.
Jag är rädd för att det kan ta sin tid,
innan befälsläget blir helt i överensstämmelse
med de önskemål, som ha uppställts,
men det finns ju sätt att övervinna
svårigheterna. På I 1 här utanför
Stockholm har man för närvarande plutoner
på 60 man — annars har man plutoner
på 40 eller 50 man. Det är givet,
att man kan göra plutonen större, ju
mera man kan meddela den kunskaper
på annat sätt än genom det ordinarie
utbildningsbefälet. För närvarande är
det väl så, att det börjar ske en vändning
beträffande tillgången på befäl.
Under åren efter kriget minskades rekryteringen
av fast anställt manskap,
varifrån furirs- och överfurirskategorierna
rekryteras, ganska kraftigt, dels på
grund av det allmänna osäkerhetsläget,
dels kanske också på grund av att löneförhållandena
inte voro gynnsamma. Nu
ha vi ordnat lönefrågan. Riksdagen beviljade
i fjol mycket betydande förbättringar
åt det fast anställda underbefälet,
och det har säkerligen skett en
vändning till det bättre. Jag hoppas, att
förbättringen skall gå allt snabbare, ju
mer man förstår, att försvaret under nuvarande
läge erbjuder en trygg anställning.
Osäkerhetskänslan går över. Jag
tror därför icke, att detta argument om
befälstillgången kan användas såsom ett
avgörande skäl i denna fråga.
Vidare har man ett annat argument.
Man frågar: hur kunna vi här i Sverige
vara förmätna nog att tillgripa en ut
-
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
67
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
bildning på 9 månader, när de flesta
andra länder ha en första tjänstgöring,
som är betydligt längre? Det stod i en
tidning härom dagen några uppgifter
om första tjänstgöringens längd i olika
länder, och i anknytning därtill gjordes
några kommentarer, som voro mycket
intressanta. De fäste nämligen uppmärksamheten
på vilka betydande kastningar,
som utbildningens längd i samma
land undergick från år till år. De visade,
hur ofta man efter kriget gjort ändringar
i denna utbildningstid. Varför har
man gjort det? Varför har man i England
tvekat mellan 18 och 12 månaders
utbildning och för närvarande stannat
vid 12 men börjat diskutera att gå upp
till 18 igen? Det är klart, att det kan
bero på osäkerhet om hur lång tid det
tar att utbilda en rekryt, men det är
icke detta, som är det avgörande där
eller över huvud taget inom stormaktsarméerna,
utan avgörande är det förhållandet,
att man måste ha soldater, som
man använder för ockupationsändamål,
för bevakning och i viss mån för kuppberedskap.
Jag kan som exempel ta England. Jag
har här en uppgift beträffande den engelske
värnpliktiges utbildning. Det är
skrivet av en militär, och där står följande:
»Den vanlige värnpliktige bedömes
numera hjälpligt användbar som
’vanlig’ soldat efter 10—12 veckors
grundläggande utbildning.» Den militäre
nedtecknaren av detta har tillagt följande:
»Förefaller optimistiskt, även om
utbildningsapparaten är så utomordentligt
rationell och välplanerad som den
onekligen är.» Vidare säger han: »Om
man så vill ha nytta av honom en något
så när rimligt lång tid vid förbanden
utomlands, få restiderna ut och hem
icke upptaga alltför många av tjänsteårets
återstående 40 veckor. Följden blir
att de längst bort belägna delarna av
världen, där värnpliktig personal kan
påräknas i säkerhets- och andra truppförband,
bli Malta, Cypern, Österrike
och ockupationszonen i Tyskland.
Kenya t. ex.» — i Östafrika — »är alltför
avlägset.» Vad visar detta? Det visar,
att tjänstgöringstiden i hög grad måste
bedömas utifrån den möjligheten, att
man inom den skall pressa in utbildningen,
långa resor till en främmande
ort, där truppen skall tjänstgöra i bevakningssyfte,
och slutligen resan hem
igen. Det är på det sättet, som utbildningen
i England för närvarande har utformats.
Härmed vill jag inte ha sagt, att jag
på något sätt kan uppställa de 10—12
veckors grundläggande utbildning, som
man här talat om, som något mönster
för vår utbildning, men det förefaller
mig rimligt, att vi skola kunna åstadkomma
en god utbildning på 9 månader,
när engelsmännen anse sig kunna åstadkomma
en nödtorftig grundläggande utbildning
på 10—12 veckor. Det tycker
jag ändå är ett argument, som man har
skäl att lyssna till.
Ett annat land, som inte så ofta nämnes
i detta sammanhang men är värt att
nämna, är Schweiz. Chefen för armén,
general Douglas, var för en tid sedan i
Schweiz och kom hem och uttalade sin
förvåning över det goda resultat, som
man i Schweiz lyckats åstadkomma med
en utbildning på fyra månader. Nu skall
man icke heller ställa upp detta som
någon förebild för oss i den meningen,
att vi skulle kunna utan att gå över till
ett helt annat system pressa ned vår utbildning
till fyra månader. Ovanpå dessa
fyra månaders utbildning i Schweiz
ligger nämligen en tät följd av ofta återkommande
repetitionsövningar, och vidare
ligger det faktiskt i många fall en
del militär förutbildning framför, när
det gäller skjutning, som i Schweiz övas
i kommunerna och som alltså där har
så att säga nötts in på ett helt annat sätt
än hos oss. Men fyra månader är ju i
alla fall ett bra stycke under de nio, och
det stärker mig också i min förhoppning,
att man på nio månader skall kunna
åstadkomma ett fullgott resultat.
Jag har en annan uppgift utifrån. Det
gäller den utbildning, som för närvarande
bedrives med marina rekryter i
Amerikas förenta stater vid ett stort
Naval Training Center i San Diego. Det
omtalas här, att där blir utbildningstiden
för rekryten 12 veckor, varav 11 i
68
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
en följd. Efter 11 veckor får han resa
hem, står det, och visa sin nya uniform,
och sedan kommer han tillbaka och får
en smula avhyvling på en vecka i fråga
om disciplin och uppträdande. Efter de
12 veckors utbildning han har genomgått
skickas han ut till sin station eller
sitt fartyg eller sin skola, precis så, som
vi komma att bedriva utbildningen här
i Sverige. Här är det alltså möjligt att
göra en direkt jämförelse, men detta kan
ej ske mellan å ena sidan utbildningen
i Sverige som är allenast avsedd att vara
utbildning, och rekryttjänsten i stormakter,
som inrymmer mycket annat. Till
detta kan man emellertid invända att
i första tjänstgöringen också skall lämnas
plats för nödig kuppberedskap. Jag
skall nu försöka svara på det argumentet.
Jag har sagt, och jag vill upprepa det
här, att det vid den utredning, som skall
göras beträffande utformningen av vår
värnpliktstjänstgöring, är synnerligen
angeläget alt göra en utredning också
av just frågan om kuppberedskapen. Det
förefaller mig, som om man då i första
hand skulle klargöra för sig, vad man
egentligen menar med kuppberedskap.
Menar man att det skall finnas soldater,
som exempelvis stå redo på flygplatserna
eller på stranden och med sina gevär
vaka över att inte en fiende skall få stiga
i land? Jag hoppas att vi skola kunna
hitta på modernare metoder att bli på
det klara med, när en fiende nalkas och
bereda oss att ta emot honom. I varje fall
bör man ha klart för sig, att om vi skola
ta för första tjänstgöringen inkallade rekryter
i anspråk för sådana bevakningsändamål,
så kan man över huvud taget
inte resonera om att bygga upp en ekonomiskt
planerad utbildningstid. Vad
skall då truppen göra? Ja, det är naturligtvis
alltid bra att ha en trupp i beredskap.
Skulle det komma ett blixtanfall
emot vårt land, måste det ju vara
bättre att ha en trupp liggande på I 1
eller på K 1, om det regementet då är
kvar, eller på andra förband, än att inte
ha någon trupp.
Jag är nog emellertid nödsakad att
säga, att detta slags beredskap i själva
verket knappast är nödvändig, om man
har en mobiliseringsorganisation som
fyller anspråken. Då blir frågan ju den,
att försöka göra en bedömning av i vilken
mån vår mobiliseringsorganisation
tillåter att vi snabbt utveckla kuppberedskapen.
Om man resonerar så, att en under
första tjänstgöringen inneliggande rekryt
skall kunna tjänstgöra i kuppberedskap,
torde man emellertid mena, att
han skall vara utbildad till soldat och i
så fall, säger man, måste han ha bakom
sig helst sex, eller i varje fall fem månaders
utbildning. Ty innan han har bakom
sig så mycken utbildning, kan han
över huvud taget inte med utsikt till
framgång möta en främmande soldat. Om
man resonerar på detta sätt, innebär ju
kravet på full kuppberedskap att man
måste vid varje tidpunkt på året, som
kan tänkas såsom kritisk, ha i tjänst inneliggande
soldater, som äro utbildade
under fem å sex månader. Menar man
inte detta, så kan man t. ex. mena, att
den inneliggande truppen skall kunna
tjänstgöra såsom mobiliseringsskydd, att
den skall kunna vara handräckningstrupp
och i någon mån även skyddstrupp
vid mobilisering, men då sänkes
ju kravet på kuppberedskap betydligt
under vad jag nyss nämnde. Då är det
inte fråga om att ha en verkligt utbildad
soldat utan en, som bara befinner sig i
det första stadiet av utbildningen. Allt
detta är saker som måste utredas.
Jag tror, att man skulle kunna säga
följande. Vår värnplikt måste uppläggas
efter utbildningssynpunkter, och det är
naturligtvis önskvärt, om utbildningskontingenten
kan ge ett visst kuppskydd.
I den mån som den värnpliktskontingent,
som är inkallad, enligt utbildningssynpunkten
verkligen tillgodoser kravet
på beredskap, är det bra och lyckligt.
Men det går kanske ändå inte att uppbygga
värnplikten med tanke på detta.
Jag skall ta ett exempel.
Om vi tänka oss att vi skulle få den
delade linjen, att alltså de värnpliktiga
ryckte in den 15 april och ryckte ut den
15 december, så ha vi kuppberedskapen
täckt för hösten. Hösten anses vara en
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
69
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
kritisk tid i det internationella samlivet,
ty det är då som krigen bruka börja. Vi
skulle alltså ha något så när väl utbildade
soldater, när denna kritiska tidpunkt
efter skörden kommer. Vi skulle
däremot sakna all kuppberedskap under
vårmånaderna, som också kunna vara
kritiska; det visade sig under världskriget
att framförallt för små länder våren
var en kritisk tid, då stora makter voro
i strid med varandra.
Om vi då inte ha någon kuppberedskap
för mars och april och icke heller
för maj och praktiskt taget inte heller
för juni månad, hur skola vi då göra?
Ja, man kan tänka sig att förlägga dessa
två från första tjänstgöringen överblivna
månader eller rättare sagt dessa sista
rekrytmånader och första repetitionsövningsmånader
på så sätt, att de täcka
denna kuppberedskap. Kan det inte ordnas
på så sätt, kan man överväga att
kalla in en rekrytkontingent på hösten
och låta denna lappa över den på våren
inryckande, vilket dock blir mycket besvärligt,
olämpligt och dyrt. Eller också
får man sörja för kuppberedskapen genom
repetitionsövningar och särskilda
beredskapsövningar. Det blir naturligtvis
mycket besvärligt, om vi få att röra oss
med en tid av kanske 10 å 20 år av
internationell oro, varunder man aldrig
riktigt vet vad som kan hända.
Av dessa skäl och på grund av svårigheten
att pressa in kuppberedskapen
i rekryttjänstgöringen anser jag det vara
nödvändigt att undersöka en annan linje,
nämligen den att bygga upp en kuppberedskap
efter hemvärnsmodell. Hemvärnet
är ju berett för strid på det sättet,
att hemvärnsmännen ha sin uniform
och sina vapen hemma. De ha också en
planläggning för var de skola samlas,
om något händer, och vi ha vidare ett
system som gör att hemvärnet kan kallas
ut med mycket kort varsel.
Är det omöjligt att tänka sig att man
för linjearmén, om jag får använda det
uttrycket, på kritiska punkter har en
kuppberedskap, uppbyggd efter samma
modell. Är det omöjligt att i ett samhälle
som t. ex. Stockholm, där vi ha
åtskilliga regementen, i varje fall efter
en omläggning av vår mobiliseringsordning
i enlighet med de riktlinjer, som nu
dragits upp, är det omöjligt, säger jag,
att tänka sig, att ett visst antal av redan
utbildade värnpliktiga förläggas i en
viss beredskap, som betyder att de inte
behöva lämna produktionen men att de
stå till tjänst och skola vara färdiga att
kunna mobiliseras ögonblickligen? Detta
är en tanke som kan vara värd att
undersöka med hänsyn till alla de utomordentligt
stora svårigheter, som äro förenade
med ett försök att sammanföra
rekryttjänstgöringen med kuppberedskapen.
Detta var egentligen vad jag ville
säga i denna punkt, och därmed tror
jag, herr talman, att jag börjar närma
mig slutet på denna kanske för kammaren
något tröttande redogörelse, vilken
jag emellertid velat göra ganska utförlig,
därför att jag tycker att det varit
nödvändigt att tala om de argument
gentemot en nedsättning av tiden för
första tjänstgöringen, som ha kommit
fram från olika håll.
Man har emellertid frågat mig — och
jag skall sluta med att beröra den frågan
—: hade det inte varit bättre att
vänta med att lägga fram för riksdagen
detta förslag om en nedsättning av övningstiden
till nio månader? Hade det
inte varit bättre att vänta med detta
med hänsyn till att hela programmet
inte ännu är tillräckligt genomarbetat,
med hänsyn till att alla de effektiva åtgärder,
som vi önska genomförda, kanske
inte kunna sättas i gång, som om
vi tryckte på en knapp, och slutligen
med hänsyn till det internationella
läget?
Ja, jag vill svara, att vad jag har
framlagt som en helhet, är ett förslag
att effektivt stärka det svenska försvaret,
och jag skulle inte ha framlagt förslaget
om en nedsättning av övningstiden,
om jag inte var övertygad om att
det på längre sikt, men inte alltför lång
sikt, kommer att stärka försvaret i dess
helhet.
•lag vill att vi skola ha ett försvar som
inte på någon punkt kan med fog beskyllas
för atl vara präglat av slentrian
70
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
och slöseri. Det skall vara effektivt i alla
avseenden och toppeffektivt i fråga om
utbildningen. Trots att jag vill ge allt
erkännande åt det militära truppbefälet,
tror jag inte, att denna effektivitet kan
arbetas fram, om det inte sker under ett
visst tvång. Vi måste lägga en ny grund
därför, och vi måste lägga den i så god
tid, att resultatet skall kunna arbetas
fram i takt med den ytterligare förstärkning
av vårt försvar, som tiden kräver.
Det är mycket svårt att bedöma vilka
tider vi gå till mötes. Men det är i varje
fall inte helt uteslutet att vi stå inför
en lång tid av internationell oro, då
motsättningarna inte komma att utlösas
i några krigiska konflikter men då det
kommer att bli en stark spänning och
då vårt land måste upprätthålla ett försvar,
som blir både dyrbart och i andra
avseenden i hög grad krävande för det
civila samhället. Om så blir förhållandet
— och den möjligheten kan väl ändå
inte uteslutas — kommer det att finnas
anledningar till irritation mellan det militära
försvaret och det civila samhället
— om jag nu skall använda denna naturligtvis
något godtyckliga uppdelning
— och jag tror att det är klokt att vara
medveten om detta i tid och att i tid
sörja för att anledningarna till irritation
bli så små och så få som möjligt.
Det förslag, som jag här velat framlägga
för riksdagen, har varit ett odelbart
helt; det har avvisat prutningarna
på den levande försvarskraften, sådana
försvarskommittén tänkt sig dem under
trycket av de ekonomiska omständigheterna
och de kalkyler, som försvarskommittén
ju måst göra. Detta förslag
medför också en mycket betydande förstärkning
av flygvapnet, så betydande,
att vi kunna säga att vi först härigenom
bli i stånd att, om något skulle hända,
erbjuda flygskydd åt hela landet. Detta
förslag förutser vidare, att stora offer
komma att krävas ekonomiskt och produktionsmässigt,
och då, har jag menat,
är det också riktigt att från försvarets
sida alla krafter uppbjudas för att
åstadkomma en så effektiv insats som
möjligt. Därmed få vi också — jag syf
-
tar nu på frågan om första tjänstgöringen
under utbildningstiden — en
plattform för att vädja till medborgarna
om förståelse och stöd för att försvaret
skall få ut så mycket som möjligt av sitt
arbete.
Jag hoppas att det skall gå att bryta
det psykologiska motstånd omkring utbildningen,
som finns hos de värnpliktiga
själva och som i avskräckande omfattning
finns hos deras föräldrar. Jag
vill att man skall få folk att förstå, att
värnpliktstjänstgöring är något som är
obetingat nödvändigt och som är en allvarlig
sak, ett problem som endast kan
lösas, om alla på allvar samlas omkring
det.
Jag hade hoppats, att vi skulle kunna
få en nationell samling kring denna fråga.
Jag beklagar att så inte blivit fallet.
Men jag har inte ansett det vara riktigt
att inom regeringen förorda att detta
förslag, som var tänkt som ett helt förslag,
i olika avseenden uppbyggt så, att
det hängde samman, skulle brytas sönder
därför att denna nationella enhet
inte stod att uppnå.
När man emellertid nu säger att det
ute i världen måste framkalla ett katastrofalt
intryck, då den svenska nationen
minskar tiden för den första tjänstgöringen
för sina värnpliktiga från 11
månader till 9, så skulle jag vilja föreslå,
att man även inom högern — utan att
frångå den uppfattning, som högern nu
här tillägnat sig — ändå skulle försöka
att göra en kraftansträngning för att lära
utlandet förstå, att även om delade meningar
kunna råda i denna punkt, så är
det förslag, som riksdagen här, som jag
hoppas, går att ge sin anslutning till, i
alla fall ett förslag, som innebär en så
pass betydande förstärkning av det
svenska försvaret, att det har alla förutsättningar
att förskaffa vårt land respekt
ute i världen på alla de håll, där man
kan vara intresserad av att bedöma detta.
Det är med denna förhoppning, herr
talman, som jag till slut också vill uttala
den förhoppningen, att kammaren skall
bifalla vad regeringen och utskottet ha
föreslagit.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
71
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av herr statsrådets
senaste appell vill jag erinra om att
jag redan i mitt första anförande framhöll,
att detta förslag skulle ge utlandet
en falsk känsla av osäkerhet rörande
Sveriges avsikter i ett allvarligt läge.
Därmed har jag sagt allt som behöver
sägas i detta sammanhang.
Jag vill dock tillägga en sak. .lag vill
först och främst tacka herr statsrådet,
som har ställt i utsikt att så långt som
möjligt tillgodose kravet på utbildningsmateriel.
Jag kan emellertid inte undertrycka
den misstanken att detta löfte
varit så mycket lättare att giva som herr
statsrådet kanske räknade med möjligheten
att icke själv behöva infria det.
Jag vill också tacka statsrådet för uppläsningen
av andra lagutskottets utlåtande
rörande värnpliktstiden förra året,
men jag ber samtidigt herr statsrådet
göra en distinktion. Lagutskottet bad förra
året herr statsrådet pröva möjligheterna
att minska utbildningstiden. Det är
inte detsamma som att säga, att en
minskning av utbildningstiden är möjlig.
Till sist ber jag få kommentera den
långa uppläsningen av yttranden från
olika militära myndigheter med anledning
av en fråga; jag vill erinra om, att
frågan var så ställd, att svaret knappast
ger någon ledning i nuvarande situation.
Ty förutsättningen var, att den totala
utbildningens ram inte skulle vara mer
än tolv månader, och då har man intet
annat att diskutera än om den första utbildningstiden
skall vara nio månader
eller tio månader. Den långa uppläsningen
av aktstyckena med anledning av chefens
för armén värnpliktsutredning har
alltså ingenting att säga i den debatt,
som nu iigcr rum.
Jag skall nöja mig med att framhålla
detta nu — jag kanske får anledning att
återkomma till yttranden, som i detta
sammanhang iiro mera relevanta.
Herr statsrådet VOUGT: Det förefaller
mig ändå, herr Andrén, som om man
med fog skulle kunna siiga, att om en
militär förbandschef har sagt, att han
kan klara utbildningen på nio månader,
är det verkligen ett vittnesbörd, som det
finns alla skäl att tillmäta saklig vikt,
oavsett hur detta vittnesbörd tillkommit.
Herr VON HELAND: Herr talman! Genom
det sätt, på vilket denna debatt lagts
upp, kanske kammarledamöterna få en
väl virrig bild av debattämnena. Emellertid
tror jag, att uppläggningen är rätt
saklig. Enligt min mening måste man
nämligen bedöma alla försvarsfrågorna
i ett sammanhang, och riksdagen har
alltför ofta gått den motsatta vägen och
alltså investerat mycket pengar i detaljfrågor
utan att bedöma detaljens betydelse
i det stora sammanhanget.
Vi bondeförbundare ha ju all anledning
att vara belåtna med såväl regeringens
som utskottets ställningstagande
till årets försvarsfråga, och jag måste
erkänna att jag själv givetvis känner mig
mycket nöjd med att departementschefens
förslag kommit att i högsta grad
överensstämma med mitt särskilda yttrande
i försvarskommittén.
Den nu föreslagna och den tänkta
kraftiga förstärkningen av flygvapnet
borde alltså ha allas vårt fulla stöd. De
av regeringen föreslagna utredningarna
äro mycket önskvärda, och jag vill särskilt
framhålla dem angående elit- och
lokalförsvaret samt angående flottans örlogsstationer
och varv. Beträffande den
sistnämnda frågan kunde kanske utskottet
något tydligare ha framhållit vikten
av hela problemets prövning. Emellertid
borde det vara självklart, att en kommande
riksdag ej anvisar väldiga penningmedel
för investeringar i varv och
örlogsstationer utan att rationaliseringsmöjligheterna
i hela verksamheten undersökts.
Att av flottans anslag en sådan
avsevärd del går till flottans landorganisation
och relativt sett så ringa del till
flottans stridande enheter, kan icke vara
riktigt. Man måste över huvud taget få
större försvarseffekt av flottans anslag.
Vidare borde, innan kustartilleriets ställning
avgöres, eu prövning verkställas
72
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
om lämpligheten av en sammansmältning
mellan kustartilleriet och flottan.
Överbefälhavarens ensidiga prövning av
detta ärende borde sålunda kompletteras.
Över huvud taget kunna vi bondeförbundsmotionärer
vara nöjda med utskottets
ställningstagande till vår motions
kompletterande utredningsönskemål. Endast
på en punkt hade jag personligen
önskat en mer kritisk ställning från utskottets
sida, nämligen vid avdelning V
s. 64 i utskottets organisationsutlåtande,
vid vilken jag har en blank reservation.
Man är för snabb i tankegången, enligt
mitt förmenande, när det gäller flottan.
Från såväl folkpartiet som bondeförbundet
framhålles i respektive motioner,
att man måste få nödvändig ordning och
överblick i de olika försvarsproblemen,
vilket bland annat innebär, att man snarast
måste få en ordnad försvarsbudget
och inom kostnadsramen en avvägning
emellan försvarsgrenarna, så att anvisade
penningmedel få den effektivaste användningen.
Bland annat synes det mig
sålunda vara oförsiktigt att riksdagen nu
dels förordar ett vidmakthållande av beståndet
av jagare och lättare fartygstyper,
dels bedömer vilka fartygstyper,
som under alla omständigheter böra bibehållas.
Ett sådant ställningstagande
kan vid den kommande prövningen av
försvarsmedlen komma att innebära att
mer effektiva och betydelsefulla försvarsmedel
inom armén komma att bliva
eftersatta. Då emellertid erfarenheten
lärt mig, att riksdagen trots sin konservatism
kan ändra ståndpunkt och avvägningsfrågan
kommer att utredas, skall
jag inte mer vara påstridig på den
punkten. Huvudorsaken till min blanka
reservation vid punkten om flottans materielfråga
är emellertid att jag inte vill
vara med om att taga ansvaret för underlåtenheten
att nu utreda de äldre och
större fartygens utrangering.
Med det sagda torde vara klarlagt, att
vi från vårt håll kunna vara nöjda med
statsutskottets ställningstagande till bondeförbundsmotionen
och dess önskemål.
Även vissa utskottsuttalanden äro helt i
överensstämmelse med våra synpunkter,
och jag är angelägen att framhålla detta,
särskilt därför att högerpartiet i dagens
debatt svävat på målet beträffande utskottets
uttalande. Vi stå sålunda eniga
bakom uttalandet att svenska folket icke
önskar ansluta sig till något stormaktsblock,
vare sig genom ett uttryckligt alliansfördrag
eller genom ett tyst samförstånd
om ett gemensamt militärt uppträdande
i händelse av en konflikt.
Jag förstår, herr talman, inte högerns
opposition emot denna punkt, och jag
förstår inte heller, hur högern i denna
debatt kunnat göra så många oklara påståenden
och hypoteser, i all synnerhet
som det inte är ett av utskottet författat
uttalande utan utskottet endast instämt
i utrikesministerns uttalande i
februari månad i år. Är det verkligen
så, att högern nu svävar på målet på
denna punkt?
Från vårt håll dela vi också helt utskottets
uppfattning, att ett svenskt försvar
måste vara i stånd att ge uttryck åt
folkets levande försvarsvilja och att
krigsmakten i sin helhet bör vara så utbyggd,
att den förmår ge största möjliga
eftertryck åt vårt folks vilja att avvisa
varje kränkning av dess integritet. Då
det är en omöjlighet att riksdagen härvid
går med på obegränsade anslag av
pengar, borde det stå klart för var och
en, att man med största omsorg måste
se till att anvisade medel få bästa möjliga
användning. Detta är grundtanken
vid varje ställningstagande från bondeförbundets
sida i försvarsfrågan. Alltså:
största möjliga effekt för anvisade medel.
Vissa militära myndigheter synas icke
vilja förstå detta samt att riksdagsmajoriteten
fäster stor vikt vid kostnadsramen
och landets materiella och personella
resurser. Främst överbefälhavaren
borde ha skyldighet att råda riksdagen
i avvägningsfrågan, och jag beklagar
ur försvarets synpunkt att man från
militärt håll ej medverkat i sådant hänseende
i försvarskommittén och i sedermera
avgivna yttranden. Man kan befara,
att högeragitationen missleder vissa
militära myndigheter, då de hoppas
på att riksdagen lika lätt som högern
accepterar förslag från militärt håll.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
73
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Den i vissa hänseenden pågående
bluffagitationen i försvarsfrågan är farlig.
Man lurar inte utländska militära
iakttagare beträffande den nuvarande
försvarsorganisationens effekt, allra
helst som såväl militära myndigheter
som försvarskommittén lagt papperen på
bordet, men man kan lura den mindre
sakkunniga stora massan av svenska folket.
Den nuvarande försvarsorganisationen
är inte den goda försvarsmakt som
man på vissa håll påstår.
Sedan man nu från högerpartiet i denna
debatt och i utskottets utlåtande bevisat
organisationens mycket stora svagheter,
kan man alltså konstatera, att den
nuvarande försvarsorganisationen är
mera lik en luftballong än en gedigen
guldklimp. Hur kan det då komma sig
att det är så mycket som saknas särskilt
i arméorganisationen? överbefälhavaren
och försvarsministern ha under flera år
angivit orsaken, nämligen att man som
skett icke utan allvarliga följder år efter
år kan underlåta att lämna organisationen
nödvändiga anslag för erforderlig
materiel m. m. För den nuvarande försvarsorganisationens
fullständiga upprätthållande
skulle erfordras cirka 1 200
miljoner kronor per år, men efter kriget
ha årsanslagen i medeltal varit omkring
800 miljoner kronor, och för nästa
år föreslås 770 miljoner kronor. Mera
borde ju inte behöva sägas. Samtidigt
kan emellertid påpekas, att den av försvarskommittén
föreslagna kostnadsramen
är 810 miljoner kronor om året.
Jag nämner detta därför att herr Andrén
uttalade sig mycket ringaktande
om försvarskommittén. Jag tillhörde icke
majoriteten i kommittén utan har ett
mycket utförligt särskilt yttrande, och
jag har därför ingen anledning att stå
bär och i alla detaljer försvara försvarskommittén,
men man skulle kunna fråga
kritikerna mot kommittén, vilket som
ger mest åt försvaret: försvarspropositionens
770 miljoner kronor eller försvarskommitténs
810 miljoner.
Herr Domös anförande i början av debatten
tyckte jag var märkligt. Herr
Domö ansåg, att man inte hade tagit tillräcklig
hänsyn till lägets allvar, och
herr Domös anförande var väl över huvud
taget ett agitatoriskt valpolitiskt
föredrag. Han ansåg, att det var bara
högern, som stod på verklighetens fasta
mark, och att det bara var högern,
som såg sakligt på frågan. Herr Andrén
gick en annan väg. Han bedömde herr
Gränebos hjärta och hjärna, och han
bedömde även svenska folkets reaktion
emot utskottens uttalanden, och så försökte
han bedöma främmande statsledningars
intryck av att vi sänka tjänstgöringstiden.
Ja, i varje fall tycker jag
mig kunna märka, att herr Andrén åtminstone
inte är professor i psykologi.
Men högern borde ha skyldighet att
svara på ett par frågor. När nu högern
förklarar, att den står på verklighetens
grund, skulle jag vilja fråga högern här:
Vill högern godkänna en kostnadsram
på 1 200 miljoner kronor om året, som
den nuvarande försvarsorganisationen
skall kosta, om den får allt enligt organisationsplanen?
En annan fråga är
denna: Vill högern stoppa den civila
produktionen och lämna prioritet åt försvarets
materielanskaffning? De två frågorna,
herr talman, anser jag att högern
har skyldighet att svara på, ty i annat
fall måste man beteckna högerns tal i
denna debatt som endast prat. Den nuvarande
organisationen saknar såväl
materiel som personal, och slutsatsen
borde alltså bli — vilket jag anförde redan
år 1942 — att vi på papperet skapat
en för stor organisation, som vi inte ha
möjlighet att göra effektiv. Vi ha icke
lyckats göra den effektiv sedan 1942,
trots alla de stora miljardanslag som
lämnats.
Jag ger sålunda högern fullständigt
rätt i dess kritik av materielläget, men
man löser inte frågan enligt högerns recept.
För det första är det meningslöst
av ett litet parti att helt isolerat yrka
bifall till en hel del förslag, som omöjligen
kunna samla riksdagens majoritet.
Vi bondcförbundare ha valt en annan
linje. Vi försöka att i samförstånd resonera
oss fram till så goda beslut som
möjligt av en säker riksdagsmajoritet,
och vi anse alt vi gagna försvarsfrågan
genom alt söka skapa enighet i detta
74
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
avseende mellan socialdemokraterna,
folkpartiet och bondeförbundet. Vårt parti
anser sig vara mycket försvarsvänligt
och önskar alltså i nuvarande utrikespolitiska
situation skapa ett så effektivt
försvar som möjligt inom en kostnadsram
som kan vinna riksdagsmajoritetens
bifall. Det är emellertid även annat som
spelar avgörande roll just nu, nämligen
bristen på råvaror, arbetskraft och utländsk
valuta. Från flera talare kommer
det säkerligen att belysas, hur industrien
icke kan åstadkomma mer försvarsmateriel
under två år än vad som
kan erhållas för redan befintliga penningreservationer;
en talare har ju redan
varit inne på den saken.
I statsutskottsutlåtandet beträffande
organisationen framhålles bland annat,
att utskottet förutsätter att departementschefen
till nästkommande års riksdag
framlägger de anslagskrav, som då
med hänsyn till industriens kapacitet
och befintliga reservationer kunna anses
befogade. Då arméns krigsorganisation
ju kommer att utredas, varvid även
materielfrågan måste prövas, kan det
vara klokt att även ur den synpunkten
avvakta nästa års riksdag, innan ytterligare
materielanslag lämnas. Jag säger
som herr Rickard Lindström, att hur intresserad
jag än är för materielfrågan,
bar jag alltså funnit det meningslöst att
i enlighet med högerns reservation i år
yrka på mera pengar för försvarets materiel.
Vad beträffar övningstiden synes mig
agitationen från vissa militära kretsar
och högerpartiet vara överdriven. Den
militära uppfattningen att det är lättare
att i en krissituation skaffa krigsmateriel
än att utbilda folk är absolut fel.
En av de högsta militära cheferna anförde
för icke länge sedan inför utvalda
riksdagsmän, att i en kritisk situation
kan man köpa en kanon men icke en
utbildad soldat. Dylika påståenden vittna
om okunnighet i industriella problem,
och man behöver endast hänvisa
till högerns reservation beträffande försvarets
materielfrågor för att få klart för
sig, vilka enorma svårigheter som komma
att möta krigsmaterielproduktionen
under orostider. Min uppfattning är sålunda,
att det är betydligt sämre med
lång utbildning med omodern materiel
än kortare utbildning med modern materiel.
Det är nämligen lättare att i en
krissituation komplettera utbildningen
än att skaffa materiel, och läget blir försämrat,
om truppen måste utbildas med
ny och av dem okänd materiel.
Varje månads ökning av första tjänstgöringen
kostar enligt arméstabschefen
7,5 miljoner kronor. Då har han tagit
med allt som hör till första tjänstgöringen.
Emellertid är mitt ställningstagande
till värnpliktstiden icke främst beroende
på dessa kostnader utan på den uppfattningen,
att 9 månaders första tjänstgöring
bör räcka. Med undantag för herr
Ewerlöf, som ju begärt ordet i debatten,
blevo vi eniga härom i försvarskommittén
efter ingående prövning av ärendet.
Herr Rickard Lindström nämnde som
ett skäl för längre tjänstgöringstid, att
det var ont om befäl, och sedermera tog
även herr Andrén upp denna sak, då
han påvisade det ringa antal befäl som
fanns och att detta var ett skäl för att
öka utbildningstiden. Jag undrar, om
herr Andrén, när han var ecklesiastikminister,
hade samma snillrika idé, tv
då skulle han ju ha kunnat säga: »Ha vi
ont om folkskollärare och lärare över
huvud taget, så öka vi skoltiden.» Jag
tycker att det argumentet om befäl och
utbildningstid i stället borde lända därhän,
att man försökte skapa flera instruktörer,
vilket borde vara smakligare
för svenska folket än att öka utbildningstiden.
Enligt mitt förmenande kommer däremot
gruppchefsutbildningen troligtvis
att behöva ökas, och efterutbildningsövningens
vara eller icke vara torde tarva
ny prövning. Jag måste erkänna, att om
man i utskottet hade gjort en kompromiss
på gruppchefsutbildningen, så hade
jag haft mycket stor anledning att
rösta för den. Det gäller den punkt på
s. 33 i sammansatta utskottets utlåtande,
som enligt reservationen lyder: »Värnpliktig
som uttagits för utbildning till
gruppchef (motsvarande) vid armén
eller kustartilleriet skall enligt de när
-
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
75
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
mare bestämmelser Konungen meddelar,
utöver den under 1. angivna tjänstgöringstiden,
efter första tjänstgöringens
avslutande fullgöra fortsatt tjänstgöring
under högst sextio dagar.» Jag tror nämligen
att det är där svagheten i utskottsförslaget
ligger, att man inte får tillräckligt
med utbildade gruppchefer.
Då efterutbildningens bibehållande
kostar 14 miljoner kronor per år och då
efterutbildningen gäller äldre personer
och som regel familjeförsörjare, vore
det välgörande, om sådana åtgärder kunde
vidtagas, att efterutbildningen kunde
inskränkas. Försvarskommittén föreslog,
att med hänsyn till den minskade utbildningstiden
det frivilliga försvarsarbetet
skulle tillmätas ökad betydelse. Jag
hoppas att den kommande utredningen
skall ge vid handen, att ökade anslag åt
och ökat utnyttjande av hemvärnet, befälsförbundet
och skytterörelsen kunna
medföra lättnader i de värnpliktigas ordinarie
tjänstgöring, och jag vill beklaga,
att herr statsrådet har ansett sig
nödsakad att föranstalta om mer utredning,
innan han gått in för försvarskommitténs
förslag om höjda anslag för
dessa frivilliga försvarsorganisationer.
När man talar om utbildningstiden,
säges det också, att man bör ta hänsyn
till ungdomens egen uppfattning. När
man inom våra största politiska ungdomsorganisationer
SLU och SSU har
den uppfattningen, att 9 månaders första
tjänstgöring är tillräcklig, är detta
betydelsefullt, och man bör kunna hoppas,
att dessa ungdomar visa större intresse
för tjänsten vid en övningstid som
man anser tillräcklig än vid en övningstid
som man anser vara för lång och
för dåligt utnyttjad.
Statsrådet Vougt höll i kammaren
ett mycket, mycket långt anförande.
Han var tydligen på det klara
med att högerpartiet behöver omsorgsfull
instruktion och lång utbildningstid,
men efter herr Andréns replik på herr
Vougts långa anförande synes det, att
högerpartiet behöver än längre utbildningstid
än den statsrådet Vougt tydligen
förutsatte.
Man har anfört kuppberedskapen som
skäl för längre utbildningstid. Detta skäl
är demagogiskt, om man tvistar om 9,
10 eller 11 månaders första tjänstgöring
med vårinryckning. Först när man kommer
upp till 18 månaders första tjänstgöring
kan man tala om att första tjänstgöringens
värnpliktiga utgöra en kuppberedskap.
Statsrådet Vougt ansåg, att
dessa värnpliktiga måste ha 6 månaders
tjänstgöring för att få något stridsvärde,
och om de skola utgöra någon kuppberedskap,
måste man alltså räkna ifrån
de G månaderna. För att täcka ett helt
år måste de alltså ha 18 månaders första
tjänstgöring. Tanken på höst- och vårinryckning
förkastades nämligen i försvarskommittén
av de militära sakkunniga
ur utbildningssynpunkt. Ivuppberedskapen
måste alltså säkerställas genom
lokalförsvarsförband, hemvärn och
frivilliga försvarsorganisationer, inom
vilka man omedelbart måste kunna vara
beväpnad. I det fallet har jag samma
uppfattning som statsrådet Vougt.
Jag förde i försvarskommittén fram
frågan om höst- och vårinryckning dels
med hänsyn till kuppberedskapen, dels
med hänsyn till att jordbrukets arbetskraft
genom höstinryckning skulle kunna
bliva fri från värnplikten, innan
skörden skulle börja året därpå. De militära
ledamöterna i försvarskommittén
mötte med största förståelse önskemålen
om ledighet för jordbrukets folk under
skörden. Man ansåg emellertid, att
ur militär synpnkt vore ett två månaders
uppehåll att föredraga. Man gick
till och med så långt, att man förklarade,
att det två månaders uppehåll,
som försvarskommittén föreslog för
jordbrukets folk, vore ur militär synpunkt
till stor fördel, då härigenom gavs
möjlighet till önskvärda kommenderingar
till skolor in. in. Det är därför med
största förvåning man fått del av överbefälhavarens
avstyrkande av detta förslag.
Därest överbefälhavaren ej anser
sig kunna taga hänsyn till den oändligt
stora betydelsen ur beredskapssynpunkt
av att den svenska jordens skörd blir
väl bärgad, önskar jag med detta anförande
få överbefälhavaren att inse, att
jordbrukarnas intresse för Sveriges för
-
76
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
svar måste bliva lidande, om jordbrukarna
märka, att man inom militärledningen
saknar förståelse för deras önskemål
att under skörden få disponera
sin arbetskraft.
Jag beklagar, att regeringen av hänsyn
till överbefälhavaren — förmodar
jag — ej följt försvarskommittén på
denna punkt, men hoppas att departementschefen
efter den förnyade utredning,
som skall verkställas i enlighet
med utskottets förslag, försöker slutföra
utredningen så snabbt, att erforderliga
bestämmelser kunna utfärdas före nästa
års in&krivningsförrättningar. Detta
överensstämmer också med utskottets
förslag. Min uppfattning är, att höstoch
vårinryckning är att föredraga såväl
ur militär som civil synpunkt, men
jag vill icke påstå att detta är den riktiga
uppfattningen, utan jag avvaktar
med intresse en kommande utredning
endast med det önskemålet, att denna
fråga ordnas.
För detta år hade jag hoppats på en
mera positiv skrivning i utskottsutlåtandet.
Emellertid synes det mig som
om departementschefen fått viss frihet,
och med anledning därav vill jag påpeka,
att en fjortondagarsledighet icke
räcker för att säkerställa skörden. Det
är allt för svår brist på arbetskraft ute
på landsbygden för att detta skulle kunna
vara möjligt.
Statsrådet Vougt uttalar motvilja mot
ytterligare 10 dagars militär skördehjälp.
Detta är tydligen den enda fråga, där
jag allvarligt måste reagera mot statsrådets
ställningstagande, och jag hoppas
att detta antingen endast är beroende på
statsrådets okunnighet i jordbruksfrågor
eller att motviljan endast gäller skördehjälp
i militära förband, som det står
i hans proposition. Det är ej heller denna
skördehjälp som önskas, utan ytterligare
ledighet för dem som äro egna
jordbrukare eller anställda hos jordbrukare.
Statsrådet anförde nyss, att man på
grund av att man ansett sig tidigare ha
haft för lång tjänstgöringstid hade haft
svårt att stå emot kravet på ledighet för
vedhuggning och skördehjälp. .lag vågar
påstå, att om man inte även i fortsättningen
kan ordna detta, så kommer det
även på den punkten att råda en allvarlig
tvist mellan jordbrukets folk, statsmakterna
och en motsträvig militärledning.
Jag tycker det är onödigt att skapa
ett sådant irritationsmoment, och det är
egendomligt att man i vissa kretsar icke
värdesätter skörden högre. I år ser det
ut att bli en relativt god skörd. Om denna
skörd kan väl bärgas, vore detta en
synnerligen välbehövlig lättnad såväl för
folkförsörjningen som för våra utländska
valutor. Jag hoppas därför, att statsråden
Sköld, Gjöres och Sträng skola informera
försvarsministern beträffande arbetskraftens
betydelse för skördens bärgande,
så att erforderlig ledighet erhålles
för de värnpliktiga.
Slutligen skall jag komma in på en detaljfråga
om värnpliktstiden. Statsrådet
har föreslagit och utskottet har accepterat,
att de värnpliktiga vid flottan och
flyget skola fullgöra 12 månaders tjänst
i följd genom sammanslagning av första
tjänstgöringen och tre repetitionsmöten.
Dessutom har försvarsministern enligt
propositionen tänkt sig möjligheten att
öka flygets värnpliktstid till 13 månader.
Detta betyder, att dessa värnpliktiga
få en större belastning än de värnpliktiga
vid armén. Jag ifrågasätter, om
detta är en riktig väg. Emellertid är det
en bestämd nackdel för försvaret med
denna värnpliktstjänstgöring, nämligen
att de flesta av dessa värnpliktiga då icke
få någon lantmilitär utbildning och följaktligen
icke kunna utnyttjas i försvaret
efter sin fullgjorda militärtjänstgöring
vid flyget och flottan.
Vid flyget är det mest egendomligt,
att inte statsrådet ordnat det på annat
sätt. Inom flyget har man nämligen kommit
till den uppfattningen, att man ur
uthildningssynpunkt och även ur tjänstgöringssynpunkt
skulle kunna begränsa
tjänstgöringen till 7,5 månaders första
tjänstgöring och sedan ha ett en månads
repetitionsmöte, alltså 8,5 månaders
tjänstgöring. De värnpliktiga användas
ju främst till materielvård och flygsäkerhetstjänst,
alltså skötsel av maskinerna.
Om man skulle minska de värn
-
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
77
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
pliktigas antal och tjänstetid, skulle detta
innebära, att man finge gå in på det
dyrare systemet att anställa mera fast
anställt manskap för skötseln av maskinerna
vid flygvapet. Om man skall behålla
systemet med värnpliktiga, så måste
man alltså oavsett utbildningstiden ha
värnpliktiga i tjänst året runt. Med den
värnpliktskontingent, som statsrådet föreslår
för flyget, måste de värnpliktiga
alltså ha 12'' månaders tjänstgöring för
att flyget skall få tillräckligt med folk.
Nu har man inom flyget genom rationalisering
kunnat minska behovet av
värnpliktiga i fred, trots föreslagen förstärkning
av tre dagjaktflottiljer, från
5 500 man till 4 800 man vid 12 månaders
första tjänstgöring. Minskas första tjänstgöringens
längd till 9 månader, vilket
försvarskommittén föreslog, skulle man
behöva ha 6 600 man och vid en minskning
ned till 7,5 månader 8 500 man, alltså
3 000 mer än i nuvarande organisation.
Vad är det då för nackdel med det
nuvarande systemet? Ja, nackdelen är
ju den, att dessa värnpliktiga som inkallas
till flygvapnet icke få någon som
helst lantmilitär utbildning utan få hela
sin utbildningstid hålla på med tjänsten
vid flygvapnet. Om man däremot skulle
få ett större antal värnpliktiga, så skulle
de alltså icke behöva mer än 7,5 månaders
första tjänstgöring vid flygvapnet.
Man skulle säkerligen till och med kunna
gå ned ännu lägre, om man ordnade den
lilla militära utbildning som de skola ha
bara för tjänstgöringen vid flyget på
kanske 7,5 månader med även repetitionsmöte
inräknat. På detta sätt skulle
man, om man hade 9 månaders första
tjänstgöring för alla värnpliktiga, 2 månaders
repetitionsmöten och en månads
efterutbildningsmöten, få omkring 4 månader
till förfogande för utbildning av
dessa värnpliktiga i lantmilitär tjänst, och
de skulle alltså kunna tjänstgöra främst
i luftbevakningen men säkerligen också
i luftvärnet, i synnerhet om det överfördes
till flyget, och kanske också kunna
direkt överföras till lokalförsvaret. Genom
ett sådant system skulle man alltså
få mera folk i det effektiva försvarets
tjänst. Mitt förslag är således i enlighet
med mitt yttrande i försvarskommittén,
att flygvapnet erhåller större värnpliktskontingent,
så att även flygvapnets värnpliktiga
kunna få utbildning i lantmilitär
tjänst.
På liknande sätt borde det ordnas inom
flottan, även om systemet där icke
skulle bli lika effektivt som inom flyget.
Även för flottans del har statsrådet
föreslagit 12 månaders tjänstgöring i en
följd. Inom försvarskommittén har det
föreslagits 11 månader. Det vore enligt
min mening lyckligt, om kommande utredningar
ordnade det så, alt även vid
flottan de värnpliktiga hade 11 månaders
tjänstgöring, så att de kunde få en månads
efterutbildning för omskolning.
Herr talman! Med detta har jag framfört
de synpunkter, som jag har ansett
vara erforderliga i denna debatt. Det
vore önskvärt, om en kommande utredning
kunde framkomma med ett förslag,
som mer praktiskt än hittills utnyttjade
värnpliktstiden och de värnpliktiga under
hänsynstagande även till civila önskemål.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag skall
inte allt för länge belasta kammarens
dvrbara tid med en replik till herr von
Heland.
Jag framhöll i mitt första anförande,
att det blir mycket svårt att fullt
effektivt utnyttja övningstiden, så länge
man har den brist på befäl som för närvarande
utmärker den svenska krigsmakten.
Jag trodde att vem som helst, även
herr von Heland, skulle förstå detta
enkla sammanhang. Man behöver verkligen
inte vara professor i psykologi för
att förstå sammanhang av detta slag.
Jag vill tillägga, att jag naturligtvis
blev fullkomligt tillintetgjord, då jag
fick höra beskyllningen för demagogi av
en person som är en sådan specialist på
området som herr von Heland.
Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Det är givet att jag förstår
78
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
sammanhanget mellan antalet instruktörer
och utbildningstiden, som det här
gäller, men jag tycker det är egendomligt,
att en professor, vad han nu än
är professor i, tycker att det är bättre
att förlänga utbildningstiden än att öka
antalet instruktörer. Det var det, jag
opponerade mig emot.
Om jag fått en viss kunnighet i demagogi,
så kanske det beror på att jag
har haft professors Andréns skicklighet
att efterfölja.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag trodde verkligen, att herr
von Heland hade begripit, att jag inte
bara vill behålla den nuvarande övningstiden
utan dessutom vill ha mera
befäl i den svenska krigsmakten.
Herr ARRHÉN: Herr talman! Hela denna
debatt rör sig egentligen om de
grundvalar, på vilka utskottet stöder sitt
resonemang om utmätandet av värnpliktstiden.
Utskottet har byggt upp två
fundament, av vilka det ena består däri,
att man räknar med ett ökat intresse hos
de värnpliktiga, och det andra i den
spekulationen, att man tänker sig en effektivisering
av den kortare utbildningstid,
som man föreslår. När jag sedan
funnit, att intetdera av dessa fundament
håller, har jag blivit betänksam, ty det
betyder, att hela utskottsutlåtandet på
ett synnerligen fritt sätt svävar i luften.
De är ju å ena sidan klart, att det intresse,
som man här vill förutsätta hos
den värnpliktiga ungdomen, är i allra
högsta grad önskvärt, men å andra sidan
är det lika självklart, att värnplikten för
den enskilde alltid kommer att innebara
ett tvång. Man kan aldrig få fram denna
spontana entusiasm för uppgiften, som
man kanske inom utskottets romantiska
krets räknat med. Det hela gäller en
tvångstjänstgöring, och man måste acceptera
detta faktum.
Mina egna minnen från värnpliktstiden
jäva icke ett dylikt bedömande. Jag
minns, att under den värnpliktsutbildning,
som jag genomgick — och den var
mycket lång — hade jag gott befäl och
drägliga förläggningsförhållanden och
jag kan säga tämligen bra mat, men vad
hjälpte det? Man var i alla fall bärare
av en viss »motståndsvilja», när det gällde
att mottaga den utbildning, som man
skulle få.
Jag roade mig häromdagen med att gå
upp på ett av våra infanteriregementen
och titta efter, hur sjukfrekvensen för
den nuvarande generationen ligger till.
Jag återsåg med rörelse ungefär samma
diagram, som jag tidigare kunnat konstatera
gällde för 1920-talet. Sjukskrivningarna
äro mycket höga på måndagar och
tisdagar, för att sedan sjunka till en fullkomligt
diminutiv siffra på lördagar.
Statistiken tre dagar före en större manöver
är fortfarande kännetecknad av
mycket höga siffror, som sedan pilsnabbt
sjunka till det normala, när övningen väl
är över. Inför övningsuppehåll äro naturligtvis
också siffrorna förbluffande låga.
Detta, herr talman, är inte på ringaste
sätt överraskande, och jag nämner det
inte här i anklagande syfte. Allt det där
är mänskligt. Men när man tydligen i
det sammansatta stats- och andra lagutskottet
försöker tro, att man kan få fram
samma utbildningsresultat, som man tidigare
nått på 11 eller 12 månader, på
2 till 3 månaders mindre tid genom att
bygga på de värnpliktigas känsla av
medansvar för utbildningen, pratar man
på ett betänkligt sätt i vädret. För visso
är detta vackert tänkt, och man får väl
buga sig sju resor, men näppeligen har
en realitetsbetonad människa här funnit
en möjlighet att dämpa sin oro inför
vad som föreslagits.
Herr statsrådet nämnde nyss, att under
de senare åren har det förekommit
vissa försök på detta område, som ännu
inte äro avslutade. Jag har vänt mig till
en regementschef för att få hans uttalande
om dessa försök, och jag kan sammanfatta
hans ord på detta sätt: »Under
innevarande utbildningsår har ett flertal
försök gjorts att med ’konstIade’ medel
åstadkomma ökad effektivitet i utbildningen.
Genom ''eftergifter’ och ''belöningar’
har man sökt frammana större
intresse, villighet och självdisciplin
hos de värnpliktiga. Något påtagbart re
-
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
79
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
sultat till fromma för utbildningen synes
icke ha nåtts genom dessa åtgärder.
Tvärtom — utbildningstiden har ytterligare
beskurits genom dessa ''belöningar’
av olika slag. Att fortsätta på denna
väg synes mig tämligen meningslöst.»
Därmed, menar jag, bortfaller motivet
för att i denna viktiga fråga bygga
några större förhoppningar på möjligheten
att aktivisera ett livligare intresse
från de värnpliktigas sida, ty där
möter man av självklara och naturliga
skäl alltid ett motstånd, vad man än
företar sig. Detta bedömande bekräftas
alltså av den erfarenhet som här redan
föreligger.
Jag skall också, herr talman, tillåta
mig att säga några ord beträffande den
andra grundvalen, på vilken utskottsutlåtandet
säges vila, nämligen möjligheten
att effektivisera utbildningsmetoderna.
Det har redan talats mycket i denna
fråga, och jag skall bli tämligen kort.
Men från de utgångspunkter, som jag
kan anlägga, har jag möjligen anledning
att erinra mig den klagan, som
brukar förekomma i dagstidningarnas
insändarspalter, när det gäller undervisningen
vid våra läroverk. Där sägs det
nämligen också, att »utbildningen» icke
är tillräckligt effektiv, det skall vara
»individuell» undervisning, man skall
tillämpa arbetsskolans metoder m. m.
De, som göra sig till förespråkare för
dylika synpunkter, bruka, av visst folk
åtminstone, bedömas som mycket intelligenta
och klipska människor, anses vara
i höjd med det absolut modernaste
på pedagogikens område och annat mera.
Man begär alltså, att lärarna på sina 45
å 40 minuters lektioner skola ge »individuell»
undervisning åt 35 elever. Det
där låter sig givetvis lätt sägas, men är
i praktiken fullkomligt orimligt. Detsamma
gäller, enligt min mening, när man
här kräver en effektiviserad utbildning
på det militära området under en med
2—3 månader förkortad tid, ty man saknar
bl. a. eu så viktig faktor i det hela
som lärarkrafter. Herr Rickard Lindström
har redan i sitt anförande lämnat
en uppgift på det antal vakanser, som
för närvarande finnes inom de militära
— så skulle man faktiskt kunna säga —
lärarkollegierna. Jag kan komplettera
detta uttalande genom en undersökning,
som jag nyligen har gjort vid ett svenskt
infanteriregemente. Där har jag kunnat
konstatera, att i den för utbildningsfrågan
mycket viktiga furirsgraden, som
representerar kategorien äldre underbefäl,
hade man bara tillgång till 29 procent
av det bestånd, som man enligt staterna
skulle ha. Man hade vidare vid
samma regemente endast 10 procent av
korpralstaten besatt. Det betyder kanske
mindre, ty korpralen är inte så användbar
som furiren för utbildningsändamål,
men den siffra, som jag nyss här nämnde,
29 procent, säger därvidlag mera, ja,
nästan allt.
Herr statsrådet påpekade i sitt anförande,
att det hade — om det var i försvarskommittén
eller från något annat
håll — uttryckts önskemål om, att man
på plutonen skulle ha 6 äldre utbildningsunderbefäl,
men att man i manskapsutredningen
hade prutat ned detta
till 4 å 5. Statsrådet uttalade sig inte om
hur det är i verkligheten, men jag kan
komplettera hans framställning på den
punkten med att säga, att efter vad det
ser ut, finns det i verkligheten bara
1 eller 2 äldre underbefäl per pluton för
utbildningsändamål, och det är någonting
tämligen förskräckande.
Jag kan inte riktigt acceptera det resonemang,
som statsrådet Vougt här följt,
eller det sätt, varpå han citerade befälhavarna
för andra, fjärde och sjätte
militärområdena. Han sade, att de från
hans utgångspunkter kunde åberopas såsom
hemulsmän för den kortare utbildningstiden
på 9 månader. Det är dock att
märka, att generalerna Dyrssen, Tottie
och Colliander samtliga angåvo en förutsättning
för de 9 månaderna, nämligen
att man skulle ha tillgång till befäl och
att man skulle ha tillgång till fullgod utbildningsmateriel.
Man måste väl också
fästa tämligen stort avseende vid att
när statsrådet kommer fram till den designerade
arméchefens, general Ehrensvärd,
uttalande, blir dennes slutomdöme,
att de förband, som åstadkommas
med denna 9 månaders utbildning, icke
80
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
äro krigsdugliga. Det är, förefaller det
mig, en synnerligen väsentlig synpunkt.
Jag skall, herr talman, inte fortsätta
längre. Det kan för min del vara nog
att få dessa synpunkter framförda. Slutsatsen
av mitt inlägg i debatten blir,
att i dagens läge äro möjligheterna att
åstadkomma effektivare utbildningsmetoder
mycket små, om man inte vidtar
allvarliga åtgärder för att få fram lärare,
d. v. s. officerare och utbildningsunderbefäl.
Det var litet lustigt att höra
herr förste vice talmannen i sitt inlägg
här erkänna, att herr Lindströms påpekande
härom, vilket ju gjordes i början
av debatten, var riktigt, att just utbildningen
av lärare var förutsättningen för
att utskottets resonemang över huvud taget
skulle kunna föras. Om man erkänner
det, har man, efter vad jag kan förstå,
ryckt undan grunden för den ståndpunkt,
på vilken man står. Resonemanget
bör ju bygga på att dessa befäl finnas.
Men utskottet har inte någonstans,
efter vad jag har kunnat finna, vare sig
anslagit ökade medel till utbildningsmateriel,
ammunition, motorfordon o. d.,
eller ens uppmärksammat det verkliga
läget i befälsfrågan. Under sådana förhållanden
hänger, som sagt, förslaget om
de 9 månaderna med de förutsättningar
utskottet angivit i luften. Den längre
utbildningen behöves verkligen för att
balansera den nuvarande bristen på befäl
och för att säkerställa ett acceptabelt
utbildningsresultat.
Den betydelsefulla frågan om utbildningen
av gruppchefer samt befäl och
specialister liksom frågan om kuppberedskapen
skall enligt departementschefens
och utskottets meddelande utredas.
Det är min förhoppning, att dessa utredningar
skola präglas av betydligt större
vilja till verklighetssinne och förståelse
för de allvarliga uppgifter, som det här
gäller att lösa. Bli inte de frågorna lösta,
få vi en försvarsmakt, som icke ens på
papperet gör skäl för namnet.
Jag ber, herr talman, att med dessa
korta ord få yrka bifall till den reservation,
som avlämnats av herr Rickard
Lindström m. fl.
Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
tror, att kammarens ledamöter vid det
här laget äro rätt tacksamma för att det
inte blir några längre utläggningar i
fortsättningen, och jag skall därför försöka
att fatta mig ganska kort.
Här har ju tidigare påpekats, att man
vid utskottsbehandlingen varit fullkomligt
ense i fråga om målsättningen
för vårt försvar. Man har helt strukit
under statsrådets och chefens för försvarsdepartementet
uttalande, att krigsmakten
i sin helhet bör vara så utbyggd,
att den förmår ge största möjliga
eftertryck åt vårt folks vilja att bevara
landets handlingsfrihet och att avvisa
varje kränkning av dess integritet.
Det ligger emellertid i öppen dag, att
i synnerhet ett litet land som vårt inte
har någon möjlighet att bära hur stora
kostnader som helst ens för en så angelägen
uppgift som försvaret. Här måste,
trots allt, en viss avvägning äga run^
mellan å ena sidan kostnaderna för försvaret
och å andra sidan övriga nödvändiga
samhälleliga utgifter. Jag skulle
i detta sammanhang vilja göra det påståendet,
att en första förutsättning för
att vi skola kunna bevara försvarsviljan
stark och levande hos vårt folk helt
säkert är, att det samhälleliga reformarbetet
inte eftersättes.
Från dessa utgångspunkter synes det
vara i allra högsta grad önskvärt, att
en avvägning äger rum, först och främst
mellan försvarskostnaderna och andra
samhälleliga utgifter, med hänsyn tagen
till våra ekonomiska resurser, men också
mellan olika slag av försvarsutgifter,
så att vi för tillgängliga medel få
ett i möjligaste mån starkt och effektivt
försvar.
Det har nu föreslagits en betydande
utbyggnad av flygstridskrafterna. I stort
sett har det rått enighet om denna utbyggnad,
men risken föreligger ju, att
en sådan utbyggnad av ett vapenslag
leder till antingen att medelstilldelningen
till de övriga vapenslagen måste
minskas eller att hela kostnadsramen
för försvaret kommer att vidgas på ett
fullkomligt oberäkneligt sätt. Enligt min
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
81
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
mening måste det därför vara en angelägenhet
av största vikt, att man så
snart ske kan och helst i samband med
den fullständiga plan för flygets utbyggnad,
som är avsedd att föreläggas nästa
års riksdag, söker göra en avvägning,
åtminstone i stort, mellan de olika försvarsgrenarna.
I fråga om det nu föreliggande förslaget
att minska övningstiden för de värnpliktiga
har det ju såväl under utskottsbehandlingen
som under den föregående
debatten här i dag uttalats stora betänkligheter.
Jag förstår i viss mån dessa,
men jag tror, att det genom ett rationellt
utnyttjande av utbildningstiden
skall bli möjligt att icke blott undgå
att sänka utbildningsmålet, utan — i den
mån vi få moderna och mera enhetliga
vapen — höja detsamma.
Jag anser det också i hög grad önskvärt,
att den av chefen för försvarsdepartementet
i utsikt ställda prövningen
av frågan om den lämpligaste avvägningen
mellan fältförbanden och lokalförsvarsförbanden
samt frågan om en
elitarmé snarast kommer till stånd.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till sammansatta statsoch
andra lagutskottets förslag i nu föreliggande
fråga.
Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag får
ju ordet vid en tidpunkt, då kammarens
tålamod uppenbarligen redan är
ganska prövat i denna fråga, och det är
ju med en viss hesitation man tar till
orda, då man inte är så förmäten, att
man tror sig om att kunna på detta stadium
av debatten tillföra den några nya
synpunkter. Tvärtom förefaller det mig,
som om det under debattens gång har
kommit fram från olika sidor i huvudsak
de skäl, som finnas att åberopa.
Detta borde måhända ha lett mig till
att helt och hållet avstå från att ta till
orda. Men, herr talman, mitt fleråriga
medlemskap i försvarskommittén har givit
mig en så bestämd övertygelse i denna
fråga, att jag helt enkelt känner det
som ett personligt behov att få ge uttryck
åt det för kammarens ledamöter.
(t Första kammarens protokoll 19i8. Nr 25.
Det utlåtande, vi nu i första hand behandla,
gäller ju värnplikten, och redan
det faktum, att detta utlåtande står
främst ibland den rad av utskottsutlåtanden,
som beröra försvaret, är ägnat
att understryka den nyckelställning, som
värnpliktsutbildningen och den personella
värnkraften i själva verket ha i
hela vår försvarsorganisation. De äro
grundförutsättningen. Jag underskattar
inte därmed materielens betydelse, men
det är till sist människan bakom materielen,
på vilken det hela vilar.
En mycket kort rekapitulation, herr
talman, av de årtal, som beteckna vår
gång fram till den punkt, där vi nu befinna
oss! År 1942 beslöto vi enhälligt
att införa en värnpliktstid av 12 månader
första tjänstgöring plus ytterligare 2
månader repetitionsövning och 1 månad
efterutbildningsövning. Vid det tillfället
förelåg från militärt håll närmast ett
krav på en första utbildningstid av 15
månader, och den lösning, som då vanns
på den första tjänstgöringen om 12 månader,
hade karaktären av en kompromiss.
Så kommo vi fram till år 1945 på våren.
Det var då som direktiven gåvos
för försvarskommitténs arbete. Jag hade
ju tillfälle att såsom medlem av samlingsregeringen
delta vid tillkomsten av
dessa direktiv, som dock — det är jag
angelägen understryka — i första hand
bära den mans signatur, som har lagt
in en större förtjänst än någon nu levande
svensk man i fråga om vårt försvar,
nämligen statsrådet Sköld. Jag vet,
vilken utomordentlig betydelse som han
vid denna tidpunkt, år 1945 på våren,
fäste vid just utbildningstiden och vid
att någon rubbning i den inte skulle
framgå såsom resultat av den översyn
av vår försvarsorganisation, som direktiven
syftade till. Jag vet inte, var statsrådet
Sköld står i den här frågan i denna
dag, på annat sätt än att man får
dra sina slutsatser av det faktum, att
han nu tillhör en regering, som lägger
fram ett förslag om nedsättning av utbildningstidens
första tjänstgöring från
12 månader till 9. Jag kan personligen
82
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
inte annat än beklaga den glidning i
uppfattning, som måste ha ägt rum hos
denne man, som med en sådan fasthet
förstod att under kriget vara målsman
för vårt försvar.
Vi i försvarskommittén fingo således
dessa direktiv om att vi skulle uppmärksamma,
vilken utomordentlig betydelse
en god utbildning hade, och man tilllade,
att krigserfarenheterna voro närmast
ägnade att skärpa kraven på grund
av krigsteknikens utveckling.
Så kommo vi till år 1947, innan försvarskommittén
hade hunnit att avlämna
sitt betänkande. Då lades det fram
ett förslag såsom resultat av en utredning,
verkställd med numera generalmajoren
Berggren som ordförande. Efter
en inventering av våra möjligheter kom
utredningen fram till att man kunde åtminstone
provisoriskt och för prövning
rekommendera en nedsättning av första
tjänstgöringstiden från 12 till 11 månader.
Motiveringen där var inte av någon
demagogisk natur. Utredningen sökte
inte tillmötesgå en förment opinion
om att få ned värnpliktstiden, utan
framhöll, att det var stora olägenheter
förenade med att utryckningen av den
tidigare åldersklassen sammanföll till tiden
med inryckningen av den nya åldersklassen.
Man menade, att detta ledde
till så otillfredsställande förhållanden
i utbildningshänseende, att det kunde
med ett visst fog ifrågasättas, huruvida
man inte på 11 månader skulle
kunna åstadkomma en bättre effekt än
på 12, på grund av att befälet hade möjlighet
att under en månads tid ställa
om sig från det att den tidigare årsklassen
skickades tillbaka och till dess
att den nya årsklassen kom in. Men
samtidigt framgick det av utredningen,
att man i och med dessa 11 månader
förmenade sig ha kommit absolut till
botten av det möjliga i fråga om att
pruta på första tjänstgöringen, och jag
måste erkänna, att generalmajor Berggrens
föredragning inom försvarskommittén
i denna fråga gav mig personligen
ett starkt intryck, som jag sedermera
kom att bevara under hela resans
gång inom försvarskommittén.
Sedermera har ju försvarsministern,
likaledes innan försvarskommittén hade
kommit med sitt utlåtande, lämnat direktiv
till de militära myndigheterna om
en ny utredning — det skedde i maj i
fjol. Man skulle utreda, hur en värnpliktsorganisation
skulle byggas upp inom
en ram av sammanlagt 12 månader.
Så kom då slutligen försvarskommittén
i november 1947 med sitt utlåtande,
i vilket man föreslår en utbildningstid
med en första tjänstgöring av 9 månader
och endast 2 repetitionsövningar
därutöver, således inte någon efterutbildningsövning.
Det har ju här redan förut i debatten,
herr talman, fastslagits, att försvarskommitténs
förslag avgavs under den uttryckliga
förutsättningen, enligt kommitténs
mening, att vi gingo emot en fredsperiod
av icke alltför obetydlig längd.
Jag står här som den ende av försvarskommitténs
medlemmar — jag bortser
då från de militära sakkunniga — som
friskrev sig från detta uttalande, som
kom att utgöra förutsättning för hela försvarskommitténs
förslag, och jag har i
min reservation utvecklat skälen härtill.
Det är inte min mening att brösta mig
över detta, men det är ju självklart, att
den, som redan i slutet av november i
fjol hade i grunden en annan uppfattning
om den politiska och internationella
situationen än kommittén, också
måste vid den tidpunkten komma till
andra slutsatser — inte bara i fråga om
värnplikten utan även i fråga om andra
av kommittén berörda frågor — än de
som utgingo från den mera optimistiska
synen.
Jag vill i det sammanhanget också
understryka, att det måste för vem som
helst framstå såsom vanskligt att bygga
hela vår försvarsorganisation på omdömen,
som på detta sätt skifta från den
ena gången till den andra på grund av
en mera konjunkturmässig uppfattning
av situationen. Jag vet väl, att de, som
medverkade till försvarskommitténs förslag
i november, förmena, att vi nu befinna
oss i ett helt annat läge än vi gjorde
då. Ifall det för dem var klart, att vi
då kunde gå in för en successiv ned
-
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
83
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
rustning under en tioårsperiod, är det
för dem lika klart i dag, att vi inte kunna
göra det.
Jag erkänner gärna, att vad som har
skett från november i fjol och till nu
har inneburit en skärpning av det internationella
läget. Men för mig har det
icke inneburit någon överraskning. Vad
som har inträffat under denna tid har
legat i linje med den uppfattning om
läget, som jag hade i slutet av november.
Jag förmenade då, att vi voro i en
situation, som mycket väl kunde utveckla
sig så som sedermera har skett,
och att det därför var anledning att redan
då se allvarligare på läget än vad
försvarskommittén gjorde.
Nu föreslår Kungl. Maj:t med tillstyrkan
av sammansatta utskottet, att vi
skola besluta om dessa 9 månaders första
tjänstgöring. Vi få inte veta, om försvarsministern
alltjämt vidhåller vad
som låg till grund för hans direktiv i
maj 1947, att vi skulle ha en sammanlagd
utbildningstid av 12 månader därvid
de militära myndigheterna skulle
uttala sig om huruvida de ville ha 10
plus 2 eller 9 plus 3 månader. Nu säger
inte försvarsministern någonting om
hur han för framtiden avser att göra
med efterutbildningsövningen. Den frågan
lämnar han tills vidare öppen, ehuru
den har en utomordentlig betydelse i
detta sammanhang. Efterutbildningsövningen
har bl. a. till funktion att utgöra
en clearing mellan de yngre värnpliktiga
och de äldre, som i den ålder,
när efterutbildningen sker, d. v. s. omkring
38 års ålder, flyttas över från en
mera utsatt tjänst i linjeförband till en
mindre utsatt på andra håll i organisationen,
vilket icke låter sig göra utan
efterutbildning. Tiden medger mig inte
att uppehålla mig så mycket vid efterutbildningsövningen
som den förtjänar.
.lag uttalar endast den bestämda meningen,
att efterutbildningsövningen är oumbärlig
i systemet och måste upptagas i
det defintiva förslag, vi ha att vänta
till ett följande år.
Man frågar sig efter denna rekapitulation
av historiken: Vad bär inträffat
sedan 1945, som skulle göra det motive
-
rat att nu inta denna väsentligt annorlunda
inställning till värnpliktstiden än
den som förestavade direktiven för utredningen?
Inte annat än jag kan förstå
hade vi anledning att se mera optimistiskt
på framtiden våren 1945 än vad
vi ha i denna dag. Vi kunde väl då knappast
föreställa oss, att motsättningarna
mellan de segrande makterna skulle
komma att skärpas på det sätt, som undan
för undan har skett sedan den tidpunkten.
Då rådde ju optimism, man
kunde förutse hur kriget skulle komma
att sluta, och man väntade som sagt
knappast då att de segrande makterna
skulle glida i sär på det vis som fallet
har blivit. Snarast kan man säga, att den
internationella utvecklingen sedan 1945
ställer strängare krav än vad vi då hade
anledning att förmoda.
Om erfarenheterna från andra länder
har redan tidigare vittnats här. Jag
skall inte upprepa siffrorna för den utbildningstid
man upprätthåller i dessa
länder, särskilt för den första tjänstgöringen.
Även försvarsministern var ju
inne på dessa frågor. Antingen missuppfattade
jag honom, eller också undrar
jag, om han inte själv varit rov för en
missuppfattning, då han tycktes göra
gällande, att när stormakterna utmätte
den första tjänstgöringstidens längd,
skedde det med hänsyn till behovet av
ockupationsstyrkor. Man fick den uppfattningen,
att de inom den för första
tjänstgöringen avsedda tiden skulle lägga
in någon form av ockupationstjänst.
Så vitt jag är riktigt underrättad, är det
ingalunda förhållandet. De, som skickas
ut för ockupationstjänst, torde genomgående
vara sådana, som i hemlandet
ha genomgått en första tjänstgöring
av den längd som här tidigare har
angivits.
Även vid Schweiz uppehöll sig statsrådet,
men han betonade ju själv
Schweiz’ särställning. Jag skall inte heller
gå in på de detaljer, som skulle vara
ägnade att belysa den sidan av saken.
Vad är det då, som gör, att vi skulle
kunna ställa mindre krav på utbildningen
än man gör i länder omkring oss?
Där har försvarsministern sökt att avge
84
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
en förklaring med stöd av upplästa uttalanden
i mängd, som skulle ha kommit
fram i sammanhang med den militära
utredning, som på hans begäran har ägt
rum och som avgavs någon gång i december.
Det är självfallet svårt att vid
en sådan lång uppläsning hinna att uppfatta
tillräckligt för att ge den värdesättning
av detta bevismaterial, som kan vara
den riktiga. Men jag måste ju säga,
att denna hans uppläsning inte i någon
väsentlig mån rubbade den uppfattning,
som jag tidigare har kunnit förskaffa
mig om den militära inställningen till
denna fråga. Jag har under de år, som
försvarskommittén varit i arbete, sökt
på alla de sätt inhämta de militära omdömen,
som kunnat stå till vårt förfogande.
Vi ha varit försedda med ett
utomordentligt militärt kansli, vi ha haft
utomordentliga militära sakkunniga i vår
krets, och där har icke i någon form
kommit fram ett omdöme, som skulle
kunna tydas i den riktningen, att man
inom dessa militära kretsar svävade på
målet ett ögonblick om behovet av att
bibehålla en första tjänstgöring av minst
It månader. Jag har inte stannat vid att
på detta sätt försöka utröna uppfattningen
inom den krets, som vi ha mött
inom kommittén, utan jag har begagnat
varje tillfälle som jag har haft till militära
kontakter under de många resor,
som vi ha haft tillfälle att göra ute
i landet, och även eljest för att söka utröna,
om det till äventyrs, som det har
sagts, bland yngre militärer skulle finnas
någon utbildad föreställning om att
man kunde nöja sig med en kortare tid
än dessa 11 månader. Jag har icke någonstans
påträffat en sådan uppfattning.
Jag vet faktiskt inte, var dessa militärer
finnas, som äro beredda att uppträda
såsom auktoriteter för en minskad
utbildningstid. Måhända skulle det vid
en mera noggrann genomläsning av de
yttranden, som försvarsministern här
uppläste, framgå att en eller annan av
svarsgivarna intagit en sådan ställning,
men jag kunde inte få det intrycket av
uppläsningen, utan jag tror liksom herr
Andrén att formen på dessa uttalanden
i mycket hög grad har kommit att be
-
stämmas av frågeställningen. Militärerna
ha ställts inför problemet: Ni skola
vara vänliga att utreda, hur vi på bästa
sätt skola utnyttja 12 månaders utbildning
— vilja ni ha 9 månaders första
tjänstgöring plus ytterligare 3, eller 10
plus 2? Så ha de då utrett detta problem
och tydligen tämligen enhälligt kommit
fram till att de i detta fall hellre välja
9 plus 3 än 10 plus 2. Det förstår jag,
därför att jag ju vet, vilket värde man
tillmäter efterutbildningsövningen, som
man till vad pris som helst inte vill släppa.
Jag tror som sagt, att ordalagen här
i mycket hög grad äro betingade av
denna begränsning i frågeställningen.
Försvarsministern började med att tala
om vad förbandschefer inom luftvärnet
sade. Ja, luftvärnets problem äro
ju helt andra än infanteriets, och han
var själv medveten om att för detta
grundläggande vapenslag, hade han ingenting
att åberopa. Huvudsakligen kom
han med uttalanden från andra områden.
Jag väntade mig bara, att han dessutom
skulle ha sagt, att inom flyget hade
man förklarat, att man var fullt tillfreds,
om man fick 71/, månaders utbildning.
Det har man sagt där och kan
säga det med all rätt, ty får flyget tre
omgångar och får förbruka 8 000 värnpliktiga
om året för sitt behov, kan det
klara sig på den tiden. Men det skjuter
alldeles vid sidan om målet, om man
skulle begagna sig av en sådan argumentation.
Även general Ehrensvärds namn
nämndes — jag vet inte, om det var i
avsikt att liksom inkassera också honom
såsom en av auktoriteterna, som skulle
kunna om inte gärna så dock med visst
jämnmod finna sig i att vi komma ned
till 9 månader. Det måste med förlov sagt
vara ett misstag, ty om någon har klart
uttalat, att han inte kan på något sätt
tillstyrka en nedsättning av utbildningstiden,
så är det general Ehrensvärd.
Jag får här i min hand tydligen ett
direkt citat ur ett yttrande av general
Ehrensvärd, där han anför, att allra mest
betänkligt är, att första tjänstgöringen
nedskrives till 9 månader och detta utan
att särskilda medel avsättas för att un
-
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
85
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
derlätta en intensifiering av utbildningen,
t. ex. genom anslag till bättre skjutbanor,
stormbanor, bättre stridsskjutningsmöjligheter.
»Ej heller underlättas
utbildningsarbetet genom en talrikare
aktiv befälskader. Under dessa förhållanden
måste den minskade utbildningstiden
betyda försämrad grundläggande
utbildning.»
Detta stämmer bättre med det intryck,
som jag vid mina många överläggningar
med general Ehrensvärd har fått om
hans uppfattning i denna fråga.
På detta sätt kommer jag tyvärr, herr
talman, till det resultatet, att jag inte
kan tillmäta försvarsministerns här hållna
anförande det värde, som han tydligen
gjorde själv, eftersom han till och
med lät det utmynna i den slutsatsen,
att han vill stärka försvaret genom en
minskning av utbildningstiden.
Försvarsministern menar, att nedsättningen
är det enda sättet att få utbildningen
verkligt effektiv. Men vem säger,
att den effektivisering, som man nu talar
om — utan att ännu skrida till något
realiserande av den — inte skulle kunna
komma till stånd även i fråga om de 11
månaderna? Tvärtom är det ju vår mening,
som hålla på denna längre första
tjänstgöringstid, att man måste sätfa till
alla klutar för att effektivisera utbildningen
även under denna tid.
Jag tror, att i den mån det finns en
opinion bland de värnpliktiga, att tiden
inte har tillvaratagits på det rätta sättet
och att de skulle på en kortare tid ha
kunnat inhämta vad de lärt, så är denna
opinion riktig, men jag tror, att det
beror därpå, att de i själva verket inte
ha inhämtat det, som motsvarar det uppställda
utbildningsmålet för de 11 månaderna.
Man har helt enkelt på grund
av brist på befäl och på utbildningsmateriel
inte lyckats på denna tid föra
fram dem dit man önskat. Men därav
kunna vi inte dra den slutsatsen, att
värnpliktstiden skall minskas. I stället
skulle man säga: Här gäller det att effektivisera
utbildningen under de 11
månaderna, så att man når de utbildningsmål,
som man har uppställt.
Man frågar sig då: Vad iir det, som
tvingar oss till en nedsättning av denna
värnpliktstid? Är det kostnaderna?
Det har ju sagts här förut i debatten,
att varje månad kostar ungefär T/2 miljoner
kronor. Jag vill inte bagatellisera
det beloppet i och för sig, men det måste
ju ändå för oss alla framstå som en droppe
i ett hav jämfört med vad vi i övrigt
få offra för vårt försvar. Därtill kommer,
att jag vågar påstå, att det inte finns
något område inom försvaret, där vi få
motsvarande valuta för de nedlagda
pengarna. Vi kunna efter min uppfattning
inte för 7y2 miljoner kronor få
någonting, som är ägnat att bättre stärka
försvaret än om vi använda dem till
en månads ytterligare utbildning.
Man har påpekat bristen på arbetskraft.
Det skulle i det läge, där vi nu befinna
oss, vara så betydelsefullt, att man
skulle få använda de värnpliktiga i civilt
arbete så mycket som möjligt, och det
skulle i sin tur motivera en nedsättning
av tiden. Jag vill då erinra om att här
gäller det en mycket obetydlig faktor,
långt obetydligare än vad man föreställer
sig. I själva verket motsvarar en
månads avkortad värnpliktstid en vinst
på 0,i6 procent i förhållande till totalantalet
yrkesverksamma män. Det är
självklart, att om vi eljest ansåge, att den
längre utbildningen vore behövlig ur
försvarets synpunkt, skulle vi inte av
arbetskraftshänsyn skrida till denna nedsättning.
Det återstår då inte något annat skäl
än det tryck, som man menar att opinionen
i detta fall utövar, ett tryck som
närmast skulle komma från de värnpliktiga
själva.
Jag har redan berört, att jag tror att
det är riktigt, att många av dem ha kunnat
säga sig att de inte ha fått tiden
väl utnyttjad, men det är det, som man
skall råda bot för genom en effektivisering
av (ten nuvarande utbildningstiden
och inte genom att sätta ned tiden. Den,
som vill böja sig för en sådan opinion,
ser ofantligt kortsiktigt på detta problem.
Herr Andrén har redan talat om,
att man kan få plikta i blod för vad som
här skulle ske. Jag vill direkt anföra,
vad överbefälhavaren säger på ett stiille
86
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
i sitt marsförslag 1947. Han säger, att
krigserfarenheterna ha givit vid handen,
att förlusterna stå i omvänd proportion
till utbildningstidens längd.
Vi ha ju också att tänka på kuppberedskapen,
som kommer att lida av denna
nedsättning. Jag skall inte uppehålla mig
vid det problemet, som ju redan har belysts
från flera sidor. Vi ha gruppchefsfrågan,
där man tydligen även inom utskottet
har varit medveten om att det
är äventyrligt att sätta ned tiden för
gruppchefsutbildningen till dessa 9 månader.
Vad gör man då? Jo, man instämmer
i försvarsministerns förslag om att
först göra nedsättningen och sedan föranstalta
om en utredning, huruvida detta
verkligen låter sig göra. Sedan säger
utskottet, att vid sådant förhållande vill
utskottet inte föregripa den av försvarsministern
avsedda utredningen utan tillstyrker
för närvarande de 9 månadernas
utbildning. Jag frågar mig: Är det inte
att ställa begreppen på huvudet? Vad innebär
ett föregripande i denna situation?
Är det inte att sätta ned gruppchefernas
utbildningstid, innan man ens genom utredning
fått konstaterat, huruvida detta
är möjligt att göra? Det sker utan utredning,
och så utreder man i efterhand,
huruvida det är möjligt att bibehålla
den korta tiden. Och allt detta i en situation
av den allvarliga innebörd, som
den nuvarande har.
Herr förste vice talmannen, som för
närvarande inte befinner sig i rummet,
tog upp till bemötande den tveksamhet
som kommit till uttryck, huruvida dessa
9 månader skola kunna bli tillräckligt
effektiva, eftersom vi sakna instruktörer
i den utsträckning, som här tidigare
omvittnats. Därom sade herr förste vice
talmannen, att det var att alldeles vända
upp och ned på saken. Det är ju
självklart, sade han, att instruktörerna
skola vi skaffa först, och sedan skola
vi göra denna nedsättning av tiden.
Men vad är det, som sker? Nedsättningen
kommer att gälla från den 1 juni i
år. Den gäller ju för den redan inkallade
årsklassen. Är det någon, som föreställer
sig, att vi under denna tid skola
hinna anskaffa de instruktörer, som be
-
hövas för att man skall kunna effektivisera
utbildningen? Jag skulle verkligen
till herr förste vice talmannen vilja
rikta den frågan, om han efter att ha
fått detta enkla faktum klart för sig
alltjämt vidhåller den ståndpunkt, som
han här har intagit. Ty han inlade i
sina ord all den tyngd, som är utmärkande
för hans talekonst, när han förklarade,
att ulan dessa instruktörer först
anskaffades skulle det inte bli fråga om
att göra denna nedsättning.
Herr talman! Jag har försökt att gå
igenom de olika skäl, som skulle kunna
tala till förmån för den åtgärd, som nu
är ifrågasatt, och jag måste med beklagande
finna, att jag över hela linjen
kommer till ett negativt resultat efter
denna granskning. Jag anknyter även
till vad jag sade i början om den uppfattning
jag har förskaffat mig efter allt
arbete inom försvarskommittén, att utbildningstiden
är en nyckelfråga i hela
vår försvarsorganisation, att det icke
finns något plan, på vilket vi ha större
möjligheter att till överkomliga kostnader
ställa målet så högt, att vi kunna
mäta oss med eventuella motståndare.
Vi kunna inte göra det i materiellt hänseende,
vi kunna aldrig konkurrera med
en stormakts tekniska resurser, men vi
kunna i fråga om utbildningen se till,
att vi inte skicka ut vår ungdom i krig
med sämre utbildning än motståndarens.
Att skicka ut den från början handikapad
i fråga om både utbildning och
materiel är väl ändå inte försvarligt.
Jag tror, att jag vågar påstå, att det
inte finns någon i denna sal, inklusive
försvarsministern, som, om han trodde,
att vi låt oss säga inom fem år skulle
behöva använda vår krigsmakt för att
försvara oss, skulle nu rösta för en nedsättning
av vår utbildningstid. Jag tror,
att man bakom sitt ställningstagande i
dag har en medveten eller omedveten
känsla av att detta väl i all rimlighets
namn ändå inte skall behöva ske. Men
det är ju dock även för en sådan eventualitet,
som vi ha att se om vårt hus.
Jag skall över huvud taget inte uppehålla
mig vid den verkan, som detta beslut
kan få utåt. Jag understryker vad
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
87
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
som här har framhållits av flera talare.
Jag är övertygad om att denna verkan
i och för sig är så ogynnsam, att även
de som tro, att man skall kunna nå ett
tillfredsställande resultat på den avkortade
tiden, borde hesitera inför det intryck,
som avkortningen kommer att
göra utanför våra gränser.
Ännu en synpunkt! Hela vår försvarsplan
går ut från den förutsättningen, att
vi i det första skedet skola kunna klara
oss själva. Vi skola ha ett fullständigt
nationalitetsförsvar, det får självfallet
inte vara ett luckförsvar, därom äro vi
alla överens. Vad mena vi då? Jo, vi
mena, att vi med hjälp av denna försvarsmakt
skola kunna bjuda ett segt
motstånd under kortare eller längre tid,
men vi ha aldrig optimistiskt vågat räkna
med att den tiden kan komma att
röra sig om alltför många månader. Vi
skola genom detta uppehållande försvar
bereda oss möjligheter att utifrån få
den hjälp, som till sist är nödvändig,
om vi skola kunna klara oss i en krigisk
konflikt med en stormakt. Den hjälpen
skall komma från länder, som skola ta
på sig så mycket större offer än vad
vi anse oss ha möjlighet att göra, först
och främst i det materiella. Hur skulle
det verka, om vi i ett sådant läge skulle
behöva repliera på att andra skola komma
oss till hjälp, som inte ha dragit sig
för att ge sin ungdom en utbildning,
som till både tid och soliditet överträffar
den vi i detta läge anse att vi kunna
begära av vår egen ungdom.
1 det sammanhanget skulle jag bara
med några få ord vilja beröra den utrikespolitiska
diskussion, som ägde rum
här tidigare. Man har sagt, att man
inte har förstått den blanka reservation
och de förklaringar till den, som avgivits
av flera talare, och man undrar,
om vi på något sätt äro på glid. Jag har
inte fullmakt att tala på andras vägnar,
utan jag talar bara på mina egna. Är det
inte så, att man genom att plocka ut
det citat av utrikesministern, som man
här har gjort, för att haka upp ett uttalande
på, har tillspetsat vår ställning
på ett sätt, som går längre än vad vi i
själva verket önska. Detta gäller natur
-
ligtvis inte det första ledet om en alliansfri
politik varom vi alla äro ense,
men det andra, där det står att vi inte
heller vilja veta av ett tyst samförstånd
om ett gemensamt militärt uppträdande
i händelse av en konflikt. Är det inte,
då hela vår försvarsplan bygger på att
vi efter ett inledningsskede skola kunna
få hjälp utifrån, att begära för mycket,
när man här vill skriva oss fast vid att
varje form av tyst samförstånd och
möjlighet till förberedd hjälp utifrån
skall vara oss betagen? Är det inte naturligt,
att vi i denna hårda värld försöka
att bilda oss en uppfattning om
var vi ha vänner och var vi eventuellt
kunna räkna med att få någon hjälp,
ifall vi komma i det läget att det behövs.
Det kan leda för långt att på detta
vis knyta upp oss vid ett uttalande, som
är så formulerat som det utrikesministern
här har gjort. Det ger litet för mycket
av att vi äro oss själva nog, då vi
i själva verket äro på det klara med att
om vi, därest det gäller, skola kunna
rädda oss, så måste det ske i samverkan
med andra makter.
Ja, herr talman, nu har jag tagit kammarens
tid i anspråk så länge, att jag
måste avstå från att ta upp till bemötande
en del som jag i övrigt har funnit
anledning att anteckna. Jag betonar,
att vad jag hittills yttrat i huvudsak gäller
värnpliktsfrågan, och jag utgår ifrån
att det kan bli anledning för mig att i
fortsättningen återkomma till de andra
propositionerna. Jag erkänner gärna, att
just frågan om värnplikten är det väsentliga
på grund både av det psykologiska
intryck, som beslutet kommer
att göra, och den realitet som denna
fråga innefattar.
Jag måste säga till slut, herr talman,
att både innebörden i det nu framlagda
förslaget och tidpunkten för dess framläggande
för mig röja en brist på statsmannaskap
i detta land, som är närmast
skrämmande i en så farlig tid som den
vi nu genomleva. Det talas om att den
nationella samlingen har brustit, men
det har här vittnats om att den nationella
samlingen i själva verket låg så
nära i utskottet, att man frågar sig, var
-
88
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
för det inte från alla håll bedömdes så,
att det här var anledning att begagna
sig av denna möjlighet att åstadkomma
en nationell samling. Det är mycket avvisandet
av denna möjlighet, som föranleder
mig till det stränga omdömet,
att jag tycker att det inträffade röjer en
större brist på statsmannaskap än vad
jag kan erinra mig att jag har mött i något
tidigare sammanhang under min
riksdagsmannabana.
Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Det emfatiska och jag kanske också får
säga patetiska sätt, på vilket herr Ewerlöf
nyss ställde till kammaren den frågan,
om det här fanns någon som skulle
våga acceptera detta förslag, om han
trodde, att vi skulle kunna få ett krig
inom fem år, nödgar mig att ta till orda
och säga, att jag skulle mycket illa vara
medveten om min plikt om jag icke räknade
även med den möjligheten.
Då jag nu för min del har framlagt
detta förslag, beror det på att jag är
övertygad om att vi sedan vi kunnat genomarbeta
det hela — jag vill inte säga
att det kan ske första året, men jag tror
att det skall kunna gå det andra året
— skola kunna åstadkomma en bättre
utbildning på de nio månaderna än vad
vi nu ha på elva månader. Vi måste helt
enkelt komma ur den psykologiska atmosfär,
som belastar försvaret med
hänsyn till den bristande respekten för
utbildningstiden och det motstånd som
vi ha att kämpa mot hos de värnpliktiga
själva. Det är därför som jag har
framlagt detta förslag, herr Ewerlöf, och
således icke därför att det skulle leda
till en försämring, utan därför att jag
hoppas och är ganska övertygad om att
det skall vara möjligt för oss att uppnå
ett bättre resultat.
Jag ber sedan herr Ewerlöf att innan
vi nästa gång råka ihop om denna sak,
där skiljaktigheterna mellan oss naturligtvis
beröra mig mycket oangenämt,
först läsa och ta del av de yttranden
från militära chefer, som jag har läst
upp här i kammaren i dag och som visa,
att män som ha det ansvaret för Sveri
-
ges försvar, att de sitta som militärbefälhavare,
anse att vi kunna klara utbildningen
på nio månader. När det är fallet,
tycker jag, att herr Ewerlöf icke behöver
ta till fullt så kraftigt som här
har skett. Herr Ewerlöf föreslog ju själv
i försvarskommittén en utbildningstid
på 10 månader plus 3. Kommitténs majoritet
föreslog 9 månader plus 2. Jag
har för min del tänkt mig 9 månader
plus 3 — jag tror nämligen inte att vi
kunna undvara efterutbildningen. Herr
Ewerlöf föreslog alltså i sin reservation
till försvarskommitténs betänkande 10
månader, icke 11. Men överbefälhavaren
önskade 11 månader. Herr Ewerlöfs förslag
skiljer sig alltså från den högsta militära
sakkunskapens. Jag undrar hur
det skall kunna förklaras. Kan herr
Ewerlöf ge oss grunderna till detta? Voro
de politiska, eller hade herr Ewerlöf
räknat ut, att det behövdes 10 månader
för utbildningen?
Herr Ewerlöf klagade över att vi inte
ha kunnat få till stånd någon nationell
samling i denna fråga. Men någon nationell
samling hade det ju inte blivit,
även om jag och regeringen och mina
meningsfränder i riksdagen hade accepterat
de 10 månaderna. Vi hade ändå
legat en månad under vad överbefälhavaren
i sitt yttrande den 1 juni ansåg
vara ett oeftergivligt krav, och någon
nationell samling hade inte varit för
handen.
Jag är ganska övertygad om att när vi
om ett eller två år försöka bedöma denna
sak, kommer herr Ewerlöf att finna
att det legat mera berättigande i min
ståndpunkt än han i dag är benägen
att erkänna.
Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara i korthet betona
vad som kanske inte framgick av vad
försvarsministern nu sade, nämligen att
min reservation byggde på 11 månaders
utbildningstid. Men dessutom sade jag:
»Det förefaller mig också sannolikt, att
en ytterligare nedsättning till 10 månader
kan visa sig möjlig, utan någon
egentlig försvagning av utbildningsre
-
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Nr 25.
89
Interpellation ang. löneförhållandena för viss kvinnlig bitrådespersonal m. m.
sultatet, om man i enlighet med kom- 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidsmitténs
förslag delar upp de värnplik- tillägg åt vissa ersättningstagare enligt
tiga i jordbrukare och andra samt för lagen om försäkring för olycksfall i arjordbrukarna
beräknar en ledighetsmå- bete, m. m., såvitt propositionen hännad
utanför värnplikten i stället för av visats till lagutskott.
kommittén föreslagna två månader.»
Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Det betyder endast, såvitt jag förstår,
att herr Ewerlöf såsom villkor för att
reducera utbildningstiden till 10 månader
har velat ha en garanti för att utbildningen
skall få fortgå ostört dessa
10 månader.
Samma krav uppställer jag beträffande
de 9 månaderna. Om det icke lyckas
att hålla denna utbildningstid på 9 månader
fullständigt fri från samhällshjälp
av olika slag, skördehjälp eller dylikt,
har jag begärt att få återkomma, herr
Andrén, med en begäran om att få förlänga
tjänstgöringstiden för att få ta
igen vad vi då gått förlustiga.
På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 338, i anledning av väckt motion
om viss reglerande lagstiftning beträffande
bil- och busslinjer;
nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall i
arbete, m. in.;
nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande ersättning
i vissa fall enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, m. m.;
och
nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den
Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
nr 344, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till kyrkolagen, m. m.;
nr 345, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken
m. m.; och
nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till militär rättegångslag
m. m.
Interpellation ang. löneförhållandena för
viss kvinnlig bitrådespersonal m. m.
Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDQVIST, som yttrade: Herr talman!
Enligt de av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelserna
angående reglerad befordringsgång
för bitrådespersonal med
skriv- och kontorsgöromål placeras en
kvinnlig befattningshavare vid anställandet
i statens tjänst i regel i lönegrad
Cf 4 såsom skrivbiträdesaspirant.
Åtminstone vid vissa verk torde det
vara regel, att flertalet av de kvinnor,
som nyanställas, ha real- eller studentexamen
eller normalskolekompetens och
att de användas även för sådana arbetsuppgifter,
för vilkas fullgörande den
högre teoretiska utbildningen och särskilt
kunskaperna i främmande språk
äro av stort värde. I annonserna om nyanställning
säges också ofta ifrån att
sådan högre utbildning är önskvärd.
90
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 fm.
Interpellation ang. löneförhållandena för
För att kunna erhålla ordinarie tjänst
— lönegrad Ca 8 — måste dessa kvinnliga
befattningshavare, vilka i allmänhet
vid anställandet torde ha en ålder av
ungefär 18 år, inneha en sammanlagd
föregående tjänstetid av 7 år.
Till jämförelse kan som exempel nämnas,
att ynglingar utan annan utbildning
än folkskolans, vilka i de statliga verken
anställas såsom rekryteringspersonal till
den stora gruppen i lönegrad Ca 9, erhålla
i enlighet med de principer som
legat till grund för det gällande avlöningsreglementet
— även om ynglingarna
i fråga icke äro mer än 17 år —
anställning såsom aspiranter i lönegrad
Cf 7 och få sålunda redan vid derna
ålder en löneställning, som är tre lön©
grader högre än nyantagen kvinnlig befattningshavares
av tidigare omnämnd
kategori och detta trots att denna senares
arbetsuppgifter icke torde kunna
anses mindre kvalificerade, i många fall
tvärtom. De kvinnliga befattningshavarna
måste dessutom — åtminstone i vissa
verk — på grund av förenämnda bestämmelser
vänta på ordinarie tjänst
längre tid än manliga befattningshavare.
En ordning sådan som den nu relaterade
synes mig icke vara tillfredsställande
och måste för de kvinnliga befattningshavarna
te sig direkt orättvis. En
ändring synes mig därför påkallad snarast
möjligt.
På grund av vad jag här anfört tilllåter
jag mig hemställa om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta följande
frågor:
1. Delar herr statsrådet min uppfattning,
att den nuvarande ordningen i vad
gäller här ifrågavarande mera meriterade
och för mera kvalificerat arbete
avsedda kvinnliga tjänstemäns anställnings-
och löneförhållanden måste anses
otillfredsställande ?
2. Om så är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att vidtaga åtgärder för att
utan tidsutdräkt få en önskvärd ändring
till stånd?
viss kvinnlig biträdespersonal m. m.
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
frataställas.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;
statsutskottets
utlåtande nr 192, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för övningslärare
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
första lagutskottets memorial nr 46,
med föranledande av kamrarnas skilaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 39 i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i strafflagen,
m. m., dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ny strafflagstiftning för
krigsmakten, dels ock i dessa ämnen
väckta motioner;
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:
nr
60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;
nr 62, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för fortsättande av
fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar;
nr
64, i anledning av väckta motioner
angående utredning av det statliga vägväsendets
organisation;
nr 65, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av vintervägunderhållet
på vissa enskilda vägar,
som användas för allmän trafik; och
nr 66, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom;
samt
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25.
91
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
särskilda utskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 244, med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen,
m. m., ävensom i ämnet väckta motioner.
Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.13 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Måndagen den 21 juni eftermiddagen.
Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.
Ang. utbildningstiden för vissa
värnpliktiga (forts.).
Fortsattes överläggningen angående
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag skall först be att få säga, att jag
inte har för avsikt att kreera någon roll i
det sällsamma mellanspel, som i början
av debatten regisserades av herr Domö
med utrikesministern som medspelare
och med statsutskottets ominösa uttalande
om den svenska utrikespolitikens målsättning
såsom text. För min del håller
jag nämligen fast vid den överenskommelse,
som träffats mellan partiledarna
och regeringen och varom utrikesministern
också erinrade, nämligen att i anslutning
till det blivande utskottsutlåtandet
om Sveriges anslutning till Parisorganisationen
uppta en utrikespolitisk debatt.
Den omständigheten, att de utrikespolitiska
frågorna nu i någon mån ha tagits
upp i förväg, föranleder inte mig
att frångå denna överenskommelse, och
jag tar för givet, att man från regeringens
sida också fasthåller vid intresset av
en ordnad debatt om vår utrikespolitik,
en debatt som kan ge en tillräckligt fulltonig
bild av den uppfattning, som regeringen
och riksdagen ha om utrikespolitiken.
Så långt instämmer jag emellertid i de
anmärkningar, som gjorts, att jag finner
det märkligt, att statsutskottet funnit
det påkallat att göra ett uttalande av
nämnt innehåll. Det kunde inte vara nödvändigt,
om man därmed endast hade
avsett att få ett uttalande från de olika
riksdagsgrupperna angående deras uppfattning
om utrikespolitiska problem.
Riksdagens mening torde väl bli tillräckligt
klarlagd genom de uttalanden, som
från de olika partiernas sida komma att
göras i den utrikespolitiska debatten.
För min del måste jag om statsutskottets
uttalande säga, att det genom sin korta
formulering icke täcker hela det fält,
som den utrikespolitiska debatten omspänner,
och att jag därför inte är benägen
att tillmäta det den betydelse av
en deklaration från riksdagens sida, som
man kanhända har avsett att det skulle
utgöra.
Utgångspunkten för den debatt om
vårt försvar, herr talman, som vi i dag
föra, är tillvaron av en positiv försvarsvilja
hos hela folket och hos alla partier.
Jag tror att de ärade ledamöter av kammaren,
som med lika stor energi som
vältalighet ha fört högerns talan, hade
gjort både vårt försvar och vårt land
en större tjänst genom att framhålla detta
än att, som nu skett, försöka ingiva
kammaren, landet och utlandet den föreställningen,
att vad som nu förehaves
här är detsamma som början till ett ra
-
92
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
serande av vår försvarskraft. Om en
främling, som inte känner till förhållandena,
vare sig han är av svensk eller
utländsk nationalitet, oförmodat hade
infunnit sig i kammaren t. ex. under
herr Ewerlöfs tal strax före middagen,
skulle han knappast ha kunnat få någon
annan föreställning, än att vi här
dryftade oansvariga planer på att torpedera
hela det svenska försvaret. Och
detta sker, herr talman, i samband med
behandlingen av en proposition, som föreslår
en femtioprocentig förstärkning av
det flygvapen, som ännu under krigstiden
ansågs som en god, om också inte
helt tillfredsställande beredskap!
Det borde ha varit så mycket mindre
svårighet för högerns talare att understryka
denna eniga försvarsvilja, som
det i en av de motioner, som väckts av
partiet och vilken även herr Ewerlöf undertecknat,
kan läsas följande sanna
ord: »Vi motionärer se i Kungl. Maj:ts
propositioner till försvarets ordnande
uttryck för en medveten försvarsvilja.
Denna vilja besjälar hela svenska folket.
» Detta är förvisso ett sant ord, och
det är inte heller svårt att förstå, varför
det har blivit så. Den tiden är förbi i
vårt land, när försvaret ansågs såsom en
onödig belastning. Kriget har lärt oss
den nationella frihetens värde och lärt
oss att den gåvan inte kan fås utan motsvarande
offer. Efterkrigstiden har också
lärt oss att vi ännu inte hunnit så
långt, att den nationella friheten och
tryggheten höra till de folkens oförrätterliga
rättigheter, som inte kunna av
någon ifrågasättas eller hotas.
Men denna enighet i fråga om försvarsvilja
utesluter inte skiftande uppfattningar
både om försvarets organisation
och om de för dagen föreliggande
ekonomiska och övriga materiella möjligheter,
med vilka vi ha att röra oss. Det
är också självfallet, att så skall vara. Både
det ekonomiska läget och våra möjligheter
att inom den ekonomiska ram,
som står oss till buds, inrymma olika
långt gående önskemål och den ovisshet,
som råder i fråga om försvarsmedlens
tekniska utveckling, göra det självklart,
att olika uppfattningar skola råda.
Även för den civile iakttagaren är det
uppenbart, att vi på det militära området
befinna oss i en brytningstid. Krigsteknikens
snabba utveckling under det senaste
kriget har ännu inte kunnat helt
överblickas i fråga om sina konsekvenser.
De nya vapnen stå ännu endast i
början av sin tillblivelse, och deras betydelse
för den framtida krigföringen
är svår att överblicka, liksom deras inverkan
på de strategiska grundsatserna
för Sveriges försvar.
Det är förklarligt att under sådana omständigheter
skiftande meningar göra sig
gällande om den riktiga avvägningen
inom och den bästa organisationen av
de svenska försvarsanstalterna. Det är
inte heller så märkvärdigt, om till sist
två huvudlinjer komma att urskiljas i meningsskiftningarna:
en mera konservativ,
som så länge som möjligt vill hålla
fast vid den bestående formen och som
därför med misstro betraktar den andra
linjen, som vill diskutera möjligheten av
mera radikala förändringar, inte radikala
i den meningen att den vill tillägga
vårt försvar nya uppgifter, men såtillvida
att den sätter i fråga, om inte krigets
erfarenheter påkalla en omprövning
av vissa traditionella föreställningar om
försvarets uppbyggnad. Lika naturligt
som det är att i en dylik brytningstid
skilda meningar kunna framkomma, lika
naturligt är deit att man, innan diskussionen
har skapat ökad klarhet, går
försiktigt fram inom den organisation,
som vi i dag äga, utan att den vare sig
för hårt konserveras vid det gamla eller
för snabbt brytes sönder i förhoppning
om livskraften i det väntade nya. Det
kan vara klokt, — inte minst med hänsyn
till tidens oro — att i dessa viktiga
ting avvakta, men inte så, att man låter
alit gå. Tiden bör utnyttjas till att öppet
och utan förutfattade meningar dryfta
de nya tankar, som nu bryta sig fram.
Denna skildring av läget har täckning
i den offentliga debatten i försvarsfrågan.
Den kommer till synes i vissa till
försvarskommitténs betänkande knutna
uttalanden. Den är ännu mera tydligt
skönjbar i de militära vapengrenschefernas
ganska skiftande syn på våra för
-
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25.
93
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
svarstekniska problem. Den återspeglas
också i departementschefens uttalanden.
1 vissa avseenden är lian beredd att redan
nu draga konsekvenserna av krigserfarenheterna.
Detta gäller främst i fråga
om flygvapnets oerhört ökade betydelse
i det moderna kriget men även i
fråga om krigserfarenheternas inverkan
på de lantmilitära förbandens organisation.
Jag behöver inte besvära med någon
utförlig redogörelse för innehållet i denna
diskussion. Tankegången är klart angiven
i departementschefens proposition.
Den beskriver både några av svagheterna
i vår nuvarande försvarsorganisation
och de synpunkter, som måste vara vägledande
vid de fortsatta övervägandena
om dess nya gestaltning: behovet av en
förbättrad, decentraliserad mobiliseringsorganisation
och nödvändigheten
att ha tillräckliga styrkor så grupperade,
att de omedelbart kunna möta och avvärja
de faror, som det moderna luftkriget
för med sig för alla delar av vårt
land. Jag behöver så mycket mindre gå
in på någon principiell diskussion om
dessa ting, som dagens diskussion och
dagens beslut gälla mera kortsiktiga åtgärder
och departementschefen utlovar,
att dessa nya idéer komma att göras till
föremål för en utredning, som är nödvändig,
innan ställning därtill kan tagas.
Jag skall i stället säga några ord om
de betänkanden från respektive utskott,
som nu ligga på kammarens bord. Låt
piig då först konstatera, herr talman, att
det enligt min mening är omöjligt att
hestrida, att dagens utrikespolitiska läge
har avsevärt ökat bekymren för vår försvarsfrågas
ordnande i jämförelse med
vad som var fallet ännu så sent som under
fjolåret. Herr Ewerlöf har meddelat
kammaren, att han för sin del ensam
bland försvarskommitténs ledamöter
besatt den klarsyn, som gjorde att
han inte ville underskriva försvarskommitténs
förhoppning om att vi hade att
motse en icke alltför kortvarig period
av fred. Det är möjligt att herr Ewerlöf
kommer att visa sig ha varit den mest
klarsynte, den mest vidsynte profeten i
denna hord av utrikespolitiska profeter.
Det kan ju också hända, att det visar
sig, att försvarskommitténs förhoppning,
om vi också dessförinnan ha en mycket
törnbeströdd stig att vandra, till sist blir
infriad. Om den saken är det väl emellertid
för tidigt att uppta en diskussion.
Jag nöjer mig med att konstatera, att enligt
min uppfattning har dagens utrikespolitiska
läge så försämrats, att det nu
finns anledning att lägga mera pessimistiska
synpunkter till grund för våra resonemang
och vårt handlande, än man
tidigare ansåg sig behöva göra. Frågan i
dag gäller därför inte i första hand, hur
framtidens svenska försvar skall organiseras
för att kunna bjuda effektivt motstånd
mot en invaderande fiende, utan
frågan är huvudsakligast denna: Äro dagens
svenska försvarskrafter tillräckliga
för att möta de krav, som i farans stund
kunna ställas på desamma?
Man skall naturligtvis inte överskatta
det nuvarande svenska försvarets styrka,
men jag tror att det är lika farligt att
underskatta det. Även om man måste erkänna,
att vårt försvar i dag inte står på
toppen av vad som teoretiskt sett och
utan hänsyn till kostnader kan åstadkommas,
så är det dock mäktigt att
åstadkomma en aktningsvärd kraftutveckling.
Jag skulle tro att ingen vill
jäva det påståendet. Några beskyllningar
för att vårt försvar skulle lida av sådana
svaghetstillstånd ha väl heller inte
framställts i debatten. De erinringar, som
ha gjorts, ha hittills framför allt gällt
det förslag om minskning av övningstiden,
som departementschefen har föreslagit,
och vidare har man kritiserat departementschefens
och utskottets obenägenhet
att anslå tillräckliga medel för
förstärkning främst av arméns materielbestånd.
När det gäller övningstidens längd
medger jag gärna, att det här kan finnas
rum för skiftande uppfattningar, och jag
finner det vara helt naturligt, att frågan
göres till föremål för diskussion. Den
hör till de traditionella diskussionsämnena
i den svenska försvarsdebatten och
har alltid visat sig inte bara kunna uppbringa
intresse utan också uppjaga lidel
-
94
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
serna på båda sidor i en ibland nästan
oanad grad.
Men även om jag således medger, att
det här självfallet kan finnas rum för
olika uppfattningar, som var för sig kunna
motiveras med starka sakliga argument,
sätter jag i fråga, om det är riktigt
att bedöma förslagen från sådana utgångspunkter
som t. ex. herr Ewerlöf
utgick i fråga i sitt mycket vältaliga anförande,
vilket, såvitt jag förstår, inte
kunde undgå att i viss mån fängsla kammarens
ledamöter. Jag betvivlar inte på
något sätt ärligheten i herr Ewerlöfs patos,
men jag undrar, om inte detta har
blivit så starkt, att det har dödat den
känsla för måtta och sans, som jag har
lärt mig uppskatta hos herr Ewerlöf.
Det förslag till förkortning av övningstiden,
som här har förelagts riksdagen,
grundar sig på den uppfattningen, att
man med nio månaders effektiv utbildningstid
skall kunna nå samma utbildningsresultat
som med nu gällande övningstid.
Det är inte fråga om att genom
förkortningen sänka den svenska soldatens
standard. Det är i stället fråga om
att allra minst behålla denna standard,
men att meddela utbildningen i sådana
former och på sådant sätt, att tillägnelsen
kan ske under kortare tid än som
hittills har behövts för ändamålet.
Det går inte, säger man från opponenternas
sida. Herr Ewerlöf förstärkte för
sin del detta påstående genom att förklara,
att han under sin tid i försvarskommittén
både hos kommitténs militära
experter och hos den övriga militära
sakkunskap, som han kom i beröring
med, förgäves efterlyste ett uttalande,
som skulle bestyrka den uppfattning,
som ligger bakom förslaget. »Jag
vet inte var de militärer finnas», sade
herr Ewerlöf, »som skulle kunna ge uttryck
åt den uppfattningen, att nio månaders
första tjänstgöring skulle vara tillräcklig.
» Jag skulle vilja säga, att i så
fall har herr Ewerlöf haft otur. Jag har
för min del träffat en hel del militärer,
kanske framför allt yngre, som oförbehållsamt
givit uttryck åt den uppfattningen,
att en väl planerad och väl utnyttjad
första utbildningstid på nio må
-
nader skulle vara tillräcklig för att förverkliga
det utbildningssyfte, som för
närvarande rymmes inom de elva månadernas
utbildning. Den mycket rika dokumentsamling,
ur ,vilken försvarsministern
föreläste för kammaren, ger ytterligare
styrka åt påståendet, att det
finns militärer som drista sig att anse,
att de nio månadernas övningstid under
vissa förutsättningar — av vilka de viktigaste
givetvis äro ett effektivt utnyttjande
och en god planläggning — är tillräcklig
för att meddela den nödvändiga
grundläggande utbildningen. Jag skulle
vilja säga, att jag under försvarsministerns
redogörelse för de militära myndigheternas
yttranden fick ett mycket
starkt intryck av den vidsynthet och den
beredvillighet att, så långt det över huvud
taget är möjligt, försöka ordna en
effektiv utbildning på de nio månaderna,
som framlyste ur de militära chefernas
yttranden.
Herr Ewerlöf medger, att den nuvarande
utbildningstiden inte effektivt utnyttjas.
Detta leder honom inte fram till
den tanken, att samma resultat som man
nu nar kan erhållas inom en kortare
övningstid, om den planeras och utnyttjas
bättre. Han föranledes i stället att
vilja bibehålla nu gällande ordning.
Men därigenom når han ju i utbildningsavseende
inte något bättre resultat,
än man skulle nå, om man under
nio månader kan pressa in samma
grundläggande utbildning som man nu
kan ge på elva månader. För att nå ett
bättre utbildningsresultat måste herr
Ewerlöf antingen öka utbildningstiden
ytterligare eller också effektivisera den
inom de elva månadernas ram. Hur kan
då herr Ewerlöf själv gravitera mot tanken
på tio månaders utbildningstid?
Den skulle ju inte heller förmå ge den
utbildning, som de elva månadernas
bättre utnyttjade övningstid skulle kunna
ge.
Jag skall lämna denna fråga om utbildningstiden
och i stället säga ett par
ord om materielanslagen. Det har omvittnats
från skilda håll, att den nuvarande
försvarsorganisationens, i synnerhet
arméns, materielbestånd är otill
-
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25.
95
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
fredsställande. Såvitt jag förstår, tyder
detta åtminstone på att den nuvarande
organisationen är överansträngd, och
detta gäller både i fråga om materiella
tillgångar och i fråga om tillgången på
utbildat befäl. Den omständigheten har
enligt min mening något att säga, som
är av betydelse också för den framtida
utvecklingen. Den talar om för oss på
ett ganska handgripligt sätt, att det inte
är kvantiteten som är ensamt avgörande
för försvarsorganisationens styrka. Kvaliteten
är också av betydelse, och tar
man till den kvantitativa ramen för organisationen
så stor, att det överstiger
vår förmåga att fylla den med kvalitet,
så riskerar man att dess innehåll blir
så pass skralt, att organisationen inte
kan utveckla lika stor effektivitet som
en mindre men kvalitativt tillfredsställande
organisation.
Det är självfallet, att det vore önskvärt,
om man kunde ge den nuvarande
försvarsorganisationen ett bättre materiellt
innehåll inte bara i fråga om materielens
mängd utan även när det gäller
dess modernitet. Men som det har
erinrats om under debatten från flera
håll, äro vi i det fallet bundna av de
ekonomiska svårigheter, som prägla hela
vårt ekonomiska liv. Herr Domö förklarade
i sitt anförande i dag, att när man
från högerns sida oavsett de ekonomiska
svårigheter, med vilka vi brottas,
kräver ökade materielanslag för försvaret
i förening med prioritetsrätt för
försvarets beställningar, så står högern
på verklighetens fasta mark. Enligt herr
Domös mening går gränsen mellan de
partier, som liksom högern stå på verklighetens
fasta mark, och de, som hänge
sig åt uppfattningen, att allt till sist
skall klara sig. Jag undrar, om inte högern
i sin föreställning om vilka ekonomiska
möjligheter som vi ha att tillgodose
de långt drivna anspråken på
materielanslag till försvaret hör till dem
som hänge sig åt uppfattningen att allt
till sist skall klara sig och att man inte
så alldeles obetingat i det fallet befinner
sig på verklighetens fasta mark.
I en av högerns motioner — den som
gäller materielanslagen — heter det, att
försvaret måste givas företrädesrätt
framför sådan civil produktion, som nu
måste betraktas som trots allt mindre
angelägen, och det sägs något längre
fram, att det skulle vara av tvivelaktigt
värde att lämna anslag till ökad materielanskaffning
i den omfattning som
nu krävs, därest man icke är beredd att
på vissa områden genom prioritetsbestämmelser
låta dessa anslag få konkret
effekt inom rimlig tid. Jag tror att det
är en alldeles riktig konklusion. Högerns
tankar på en betydande materielförstärkning
åt försvaret kunna inte förverkligas,
med mindre den civila produktionen
får trängas tillbaka för försvarets
krav. Men det skulle vara av
intresse att få veta, vilken civil produktion
som man i så fall vill tränga tillbaka.
Här talas det i motionen om den
civila produktionen på vissa områden.
Vilka områden av vår produktion äro
för vår försörjning och vårt ekonomiska
liv i övrigt så relativt obetydliga, att
de utan farliga konsekvenser kunna
trängas tillbaka? Eller menar man att
den civila produktionen över hela linjen
skall trängas tillbaka till förmån för
försvarets prioritetsrätt? Det skulle, som
sagt, inte vara utan intresse att få ett
något mera konkret besked om hur man
tänker sig att kunna ordna prioriteten
för försvarets beställningar inom den
ram för produktionen som vi för närvarande
nödgas räkna med. Jag tror att
den slutsats, som utskottet kommit till,
är riktig, nämligen att »den maximala
belastning på vårt lands industri, som
befintliga reservationer och nu äskade
medel medgiva, avsevärt överstiger föreliggande
möjligheter för industrien
att leverera till försvaret».
Från folkpartiets sida ha väckts några
motioner med anledning av de nu
föreliggande propositionerna. Jag kan
med tillfredsställelse konstatera, att
statsutskottet i flera viktiga avseenden
har beaktat de synpunkter, som framförts
i motionerna. Utskottet har understrukit
vikten av att samtliga kostnader
för den ifrågasatta förstärkningen av
flygvapnet, till vilken vi ge vår oförbehållsamma
anslutning, kunna överblie
-
96
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
kas i ett sammanhang. Utskottet har vidare
delat motionärernas uppfattning,
att en översyn av arméorganisationen
är påkallad, samt antytt, att de i motionen
angivna önskemålen, som sammanfalla
med de av mig här tidigare angivna,
vid utredningsarbetet böra bli föremål
för en närmare granskning. Utskottet
har likaledes i enlighet med
motionärernas tankegång ansett det
önskvärt, att de förordade utredningarna
uppdelas i sådana, som böra och
kunna genomföras på kort sikt, och sådana,
som först efter längre tid kunna
väntas leda till resultat.
I ett avseende är statsutskottets uttalande
i anledning av motionerna dock
så mångtydigt, att jag nödgas att något
uppehålla mig därvid. Det gäller det i
motionerna framförda önskemålet om
att en översiktlig plan utarbetas över
den i samband med flygvapnets utbyggnad
närmast avsedda avvägningen mellan
försvarsgrenarna och att denna förelägges
riksdagen samtidigt med den
förebådade planen för flygvapnets förstärkning.
Utskottet har därom endast
sagt, att de blivande utredningarna böra
så sammanknytas, att man kan vinna
en såväl ur försvarssynpunkt som med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
bättre överblick över försvarsorganisationen
i dess blivande utformning.
Det är detta uttalande som jag
tycker skulle ha kunnat göras något klarare.
Det är alldeles uppenbart, att den
förstärkning av flygvapnet, som genom
kammarens beslut i dag inledes och i
ännu större utsträckning planeras, kommer
att i avsevärd omfattning rubba
den nuvarande avvägningen mellan försvarsgrenarna.
På längre sikt måste
detta innebära antingen en högst väsentlig
ökning av de samlade försvarsutgifterna
eller också en starkt begränsad
medelstilldelning till andra försvarsgrenar
än flyget. Jag är ingalunda
beredd att nu diskutera något av dessa
alternativ, men det är nödvändigt att
fästa riksdagens uppmärksamhet på att
problemet existerar. Problemet bör även
ses emot bakgrunden av de bristfälligheter
i arméns utrustning, som ha på
-
talats såväl i propositionen som i vissa
motioner, och de anspråk på byggnadsanslag,
som resas ifrån marinen och
kustartilleriet. Det är rimligt, att riksdagen
redan vid den tidpunkt, då den
skall fatta ett första definitivt beslut om
försvarets nya organisation, får en överblick
över de ekonomiska konsekvenser,
som beslutet kan ha för försvaret i
dess helhet.
Det är svårt att tolka vad som ligger
i utskottets utlåtande på denna punkt.
Om detta innebär ett instämmande i motionärernas
tankegång, så skulle jag för
min del vilja understryka detta. Om det
däremot innebär ett tveksamt undanskjutande,
så skulle jag vilja varna för
detta undanskjutande. När det gäller en
så viktig, ja, en så huvudsaklig detalj
i försvarsorganisationens utformande
bör riksdagen redan från början ha klarhet
om de konsekvenser som kunna
uppkomma. Det bör vara möjligt för
riksdagen att, redan när den tar det
första steget in på denna utvidgningens
väg, ha klart för sig, hur det andra och
det tredje skola se ut, och jag tror, herr
talman, att detta är nödvändigt inte bara
med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
av besluten, utan även med
tanke på den blivande försvarsorganisationens
effektivitet.
När det gäller det utlåtande från det
sammansatta utskottet, herr talman, som
kammaren nu formellt diskuterar, har
jag intet annat yrkande att framställa
än om bifall till utskottets förslag.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! De brösttoner, som från
vissa partiers sida ha kommit till uttryck
här i dag, och längden av de anföranden,
som ha hållits, stå inte i någon
rimlig proportion till det tämligen
svala intresse, som kammaren har visat
debatten. Jag tycker inte om brösttoner;
de ha enligt min uppfattning inte med
den här saken att göra. Det gäller här
en praktisk och saklig fråga, som kan
diskuteras utan att man höjer rösten,
inte en fråga om vem som är mer eller
mindre försvarsvänlig. Jag tycker, att
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25.
97
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
det svenska folket även i fråga om anslag
har visat sin vilja att åstadkomma
ett starkt försvar, och det kan knappast
ligga i försvarets intresse, att man här
talar som om de, som inte dela ens mening,
skulle vara idel försvarsnihilister.
Jag medger att man mycket väl kan ha
den uppfattningen, att det är olämpligt
att föreslå en nedsättning av övningstiden
i den här situationen, när läget i
världen är så oroligt, men försvarsministern
har ju pekat på att det gäller
ett gammalt önskemål, som först nu har
tillgodosetts, och när frågan nu har
väckts, tycker jag inte man gagnar saken
genom att behandla de principer,
som det här är fråga om, på det sätt som
har förekommit i denna debatt. Högern
har ju tidigare varit det enda försvarsvänliga
i partiet i landet — åtminstone
har den betraktat sig själv på det sättet
— men nu en tid ha ju alla varit lika
försvarsvänliga. De nya signaler, som
högern här har höjt, bära ett visst vittnesbörd
om att partiet längtar tillbaka
till den gamla, goda tiden, då försvaret
nästan var den enda stora programpunkt
som högern hade att köra med
inför folket. Jag tror att det skulle bli
klent med vårt försvar, om högern vore
det enda parti som ville försvara landet.
Herr Andrén var ju vid sidan av herr
Ewerlöf den, som höjde brösttonerna
högre än eljest. Jag minns inte, om han
åberopade historiens gudinna, men det
var säkert fulare potentater han tänkte
på, när han med en vällust, som var
ganska tydlig, delgav kammaren sin
uppfattning om herr Vougts intentioner
i denna sak. Han frågade, hur länge vår
ammunition kommer att räcka, om vi
skola stå ensamma i ett krig. Men varför
skola vi behöva stå ensamma? Om vi
komma in i ett krig, komma vi säkert
inte att sakna allierade. Bortsett från
det, tycker jag emellertid att det var
litet olämpligt, när herr Andrén inbjöd
fienden genom att säga: »Här finns ingen
ammunition, här finnas inga allierade.
Var så goda, kom och ta för er!»
Hr försvarets synpunkt hade det säkerligen
varit bättre, om herr Andrén hade
sagt någonting annat.
7 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 2.5.
Herr Domö sade, att det viktigaste i
den här situationen är att vi klubba fast,
att vi vilja försvara oss till sista man.
Jag tycker det är viktigare att vi äro
lugna, eller åtminstone att vi se lugna
ut. Vi skrämma under alla förhållanden
ingen genom att se morska ut, och att
kunna hålla stora tal har ju aldrig varit
någon värdefull tillgång ur försvarssynpunkt.
När det inte finns någon som vill
på allvar försämra vårt försvar, tycker
jag inte att det finns anledning att
skildra situationen, som om hela nio
tiondedelar av riksdagen vore besjälade
av den andan. Det är inte högstämda tal
som behövas i dag, utan en enig samling
omkring den politik som är möjlig. Jag
vill inte för min del sänka vår försvarsstandard,
utan jag vill hålla den så hög
som det över huvud taget är möjligt, och
jag har gått med på reduceringen av utbildningstiden,
därför att jag är övertygad
om att det skall vara möjligt att
göra det utan att sänka försvarets effektivitet.
Jag har inte mindre än fyra
pojkar, som ha exercerat beväring, och
jag har ett mycket livligt intryck av att
ledigheten har varit ett mycket betydande
inslag i deras tjänstgöring. Jag
har en pojke som har ryckt ut helt nyligen,
och han har, tycker jag, mest varit
hemma och sparkat fotboll och ägnat
sig åt liknande sysselsättningar, som
äro ur försvarets synpunkt mindre väsentliga
ting. Jag tror att jag med utgångspunkt
i den erfarenheten mycket
väl kan intyga, att det finns möjligheter
till en inte ringa effektivisering av utbildningen.
Det är klart att pojkarna
tycka om att få resa hem eller gå och
slå dank, men om de få klart för sig,
att övningstiden kan minskas ifall de
arbeta litet bättre, tror jag att de skola
finna sig i en mera intensiv utbildning.
Jag kan för min del åberopa, att jag
har försvarsministern på min sida. Herr
Lindström, som talade bär i början av
debatten, bestred tydligen dennes auktoritet.
Han sade, alt han inte hade förstått
försvarsministerns motivering, och
han kallade den för en »snårskog av
mystik». Han utvecklade inte närmare
den synpunkten, ocli jag tycker det är
98
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
egendomligt att man kan fälla ett sådant
omdöme som han fällde, tv jag för
min del tycker att herr Vougt har angivit
en mycket utförlig — enligt min
uppfattning kanske till och med väl utförlig
— motivering här i dag, och det
var sakliga och förnuftiga synpunkter
han hade att andraga. Han har enligt
min uppfattning givit verkliga skäl för
sin ståndpunkt. Hur man kan kalla hans
motivering för en snårskog av mystik,
har jag alltså svårt att förstå.
Bortsett från det har det ju emellertid
pekats på att det finns massor av officerare
som ha den uppfattningen, att
en sänkning av övningstiden inom rimliga
gränser kan ske utan men för försvaret.
Jag har för min del hört, att
det skulle vara ungefär hälften av officerarna
som ha den uppfattningen, men
herr Ewerlöf hade inte hört någon enda
officer, som han kände, ge uttryck
åt en sådan uppfattning. Jag har ingen
egen mening i saken, men jag har hört
den omnämnas av auktoritativa personer,
vilkas omdöme jag sätter lika högt
som herr Ewerlöfs och jag tror att det
ändå betyder något, om man kan peka
på att det inom en ganska betydande
del — om också inte en majoritet — av
officerskåren råder den uppfattningen,
att en minskning av övningstiden är
möjlig. Det har här påpekats, att det
framför allt är de yngre officerarna som
ha denna uppfattning.
Under kriget massproducerades det ju
soldater i alla de krigförande länderna
liksom även i vårt land. Jag tror inte det
kan visas, att dessa på rätt kort tid utbildade
soldater voro sämre än de andra.
Herr Lindström påpekade, att man
i Ryssland har en övningstid på två och
ett halvt år. Jag tror för min del, att
en sådan övningstid är litet överkvalificerad.
Jag undrar, om det är nödvändigt
att träna pojkarna i så hög grad.
När ryssar och finnar — och de senare
ha ju inte haft på långa vägar så lång
övningstid som de förra — slogos man
mot man där borta på andra sidan Bottenhavet,
var det säkert inte ryssarna
som voro de bättre soldaterna. Jag tror
att den allmänna meningen var, att det
var finnarna som hade den bättre utbildningen,
om den också inte var den
långvarigare.
Det är alltså inte omöjligt att man har
överdrivit den långa utbildningens betydelse.
Det finns ju ett optimum när det
gäller försvarets uppbyggnad; man kan
satsa en viss summa till olika ändamål
— man kan inte stirra sig blind på ett
enda — och det finns en viss gräns, över
vilken man inte kan gå. Yi talade i gamla
tider om det befästa fattighuset, som
det inte lönade sig att försvara, eftersom
man hade kostat på försvaret för
mycket, så att människorna tyckte att
det, som var kvar, inte var värt att slåss
för. Det var ju en överdriven föreställning,
men det ligger något i att nationens
försvarskraft minskas i stället för
att ökas, om man lägger ned för mycket
på försvaret.
De yngre officerarna ha säkert en bättre
känning med verkligheten och med
tiden än de äldre; dessa äro ju sedan
gammalt kända för att vara konservativa.
De äro ofta en generation efter sin
tid. I alla krig, som ha förts under de
nu levande människornas tid, ha vi sett,
att man i början av kriget har varit inställd
på ideal från skeden, som ligga
någon generation tillbaka i tiden. Först
när man har lärt om och insett att det
har inträffat något nytt under tiden, har
man tillägnat sig de bättre metoderna,
som sedan ha lett till seger i kriget. Högern,
som alltid har hållit på de gamla
officerarna, har därför också i de flesta
försvarsfrågor varit en generation efter
sin tid.
Jag beklagar att herr Lindström i sin
inställning till det här problemet liknar
en äldre officer. Jag tvivlar inte på hans
ärliga fosterländska vilja, men jag vill
göra anspråk på att vara en lika god
fosterlandsvän som han, fastän min uppfattning
är motsatt hans i den här frågan.
Jag har alltså i denna fråga endast
den meningen, att riksdagen bör bifalla
det sammansatta utskottets förslag.
Jag skulle därutöver vilja säga ett par
ord om en annan fråga, som här har
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25.
99
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
förts påtal. Utrikesministern inbjöd ju
till en utrikespolitisk debatt, och det
kunde i och för sig vara lockande att ge
sig in på en sådan, men jag skall inte på
något sätt fördjupa mig i de härmed sammanhängande
problem, som särskilt i
vissa tidningar ha diskuterats med sådan
energi. Jag är helt ense med utrikesministern,
i det att jag anser att den politik,
som går ut på att vi inte under fredens
dagar böra uppgå i någon stormaktsgruppering,
är riktig, inte bara
med hänsyn till våra traditioner, utan
även sakligt. Jag vill inte säga att problemet
är så lätt, och jag tror att man
har rätt att ha en motsatt uppfattning.
Jag tror att det, om ett stormaktskrig utbryter
och vi komma med, skulle kunna
visa sig, att det hade varit lämpligt, om
vi hade haft tillgång till hjälp utifrån
redan under de allra första dagarna, men
efter de informationer jag har fått av officerare
och andra — framför allt av
politiker — ser det ut, som om den där
ögonblickliga hjälpen aldrig skulle ha utsikt
att komma. Allting tyder på att vi
få lita till oss själva under en rätt lång
tid, om ett krig bryter ut och vi invecklas
i detsamma. Det förhållandet är enligt
min mening det starkaste stödet för
den uppfattningen, att det med hänsyn
till vår situation i ett utbrytande krig, där
vi kunna komma med, är lämpligare för
oss — och även för andra — att vi inte
genom att tillhöra någon maktgruppering
rent motståndslöst dragas in i kriget. Vi
få besinna oss, vi få taga hänsyn till det
läge som råder och de maktförhållanden
som föreligga i vår omedelbara närhet.
Vi veta inte ännu vilken situation
som kommer att vara för handen. Om
vi välja att ansluta oss till den ena eller
andra maktgrupperingen, utpeka vi vårt
eget land som den allra främsta krigsskådeplatsen.
Vårt land kommer då att
ödeläggas och jämnas med jorden på
några veckor eller månader och bli ungefär
som Tyskland är nu. Om det är
nödvändigt, får den risken tagas, men
jag tror faktiskt inte att det är nödvändigt.
Hela den strategiska uppläggningen
blir lämpligare för oss, om vi inte i
förtid ta position i ett krig, vars utgångsläge
vi inte känna i förväg.
Jag tror att riksdagen är tämligen enig
på den punkten. Efter herr Domös och
även herr Ewerlöfs tal kan det ju synas,
som om högern skulle vara en smula tvehågsen.
Jag uppfattade emellertid särskilt
herr Domös tveksamhet mera som
en honnör åt en eller annan desperado
än som en principiell avvikelse från den
hos andra rådande meningen.
Herr Ewerlöf var då mera klar, och
han sade: Det vore väl märkvärdigt, om
vi inte ändå skulle kunna ha ett tyst
samförstånd med andra makter om att
vi skola hålla ihop, om det utbryter
krig. I den där kombinationen »tyst
samförstånd» undrar jag emellertid, om
man inte skulle önska, att samförståndet
inte vore så tyst. När det är så litet
tyst som i herr Ewerlöfs uttalande, då är
det ju inte längre ett samförstånd som är
tyst, utan det är något som förvandlar
den proklamerade neutraliteten till dess
motsats.
Vad nu beträffar dessa desperados inom
högern har ju — dess bättre, höll jag
på att säga — ingen av dem, om det nu
finns mer än en, uttalat sig i den här
debatten. Kanhända de inte finnas, kanhända
de bara inte våga uppträda.
Det är klart att de nordiska problemen
ha kommit upp i den här diskussionen,
men det är därvidlag lättare
att vara ense om principerna, om önskemålen,
än att peka på hur lösningen
skall se ut. En svårighet är att enas
om bakgrunden, alltså om det råder
olika meningar just beträffande själva
förutsättningen, som ifrån vår sida har
proklamerats vara den, att vi inte vilja
vara med i någon gruppering. På den
andra sidan kanske det finns en motsatt
uppfattning, och då är det inte så
gott att enas. Ty man får väl vara ense
om att det är meningslöst med en
allians eller en gruppering, om den ena
parten har den meningen, att man bör
vara med i en stormaktsfront, under det
att den andra parten till varje pris vill
undvika att vara med i denna front.
Om Norden däremot enas och vägrar
100 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
att ansluta sig till någon allians, komma
kanske i ett blivande krig båda de
krigförande parterna att fjäska för oss,
att söka vår gunst, förutsatt att vi äro
militärt beredda att stå på egna ben.
Om vi ha ett engagemang, kan det mycket
väl hända att våra länder bli ödelagda,
innan vi ens kunna få den hjälp
ifrån andra håll, som man gör ett så
stort väsen av just i denna fråga.
Jag erkänner som sagt, att man kan
ha rätt att ha delade meningar — framför
allt känslomeningar — i denna fråga,
men vissa pressdrabanters uttalanden
äro alltför känslobetonade och alltför
litet förståndiga för att man skulle
kunna betrakta dem som uttryck för
en ståndpunkt, som i den svenska riksdagen
kan upptagas till en allvarlig
prövning. I denna debatt bör man väl
ändå inskränka sig till de ståndpunkter,
som det kalla förståndet kan ge anvisning
på, och jag tror att det ställningstagande,
som regeringen har valt och
som riksdagen vid tidigare tillfällen
praktiskt taget enhälligt har givit sin
anslutning till, också i längden är den
ståndpunkt, som när det gäller vårt förhållande
till världen i övrigt ger det
bästa resultatet.
Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill omedelbart med anledning
av herr andre vice talmannens yttrande
säga, att den uttolkning, som han
gjorde av mitt uttalande i den utrikespolitiska
frågan, gav detta en helt annan
nyans än den som jag hade givit
det. Jag skall inte trötta kammaren
med att upprepa vad jag sade i mitt
anförande, utan jag ber i stället att få
hänvisa herr andre vice talmannen till
det stenografiska referatet, som inflyter
i kammarens protokoll.
Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
begärde ordet i början av dagens debatt.
Sedan dess har ju den utomordentligt
viktiga frågan om utbildningstidens
längd belysts ur så många synpunkter,
att det skulle vara förmätet att länge
taga kammarens tid i anspråk med den,
detta desto mera som det ju också är
åtskilliga andra viktiga försvarsfrågor
än frågan om övningstidens längd som
skola behandlas vid dagens plenum. Jag
skall emellertid, herr talman, be att i
korthet få anföra några synpunkter.
I den allmänna diskussionen om utbildningstidens
längd möter man ofta
den uppfattningen, att man kan ändra
denna allt efter det utrikespolitiska lägets
växlingar. Intet kan vara mera felaktigt.
Vid mobilisering tar man i anspråk
alla eller största delen av de värnpliktiga,
d. v. s. männen i åldern mellan
20 och 47 år. I fälthären ingå de yngre
årsklasserna. Om man räknar med att
i denna ingå tio till femton årsklasser,
finner man att den utbildningstid, som
vi i dag fastställa, påverkar fälthärens
kvalitet under de närmaste tio till femton
åren.
Ett exempel skall belysa detta. De årsklasser,
som vid mobilisering år 1939
skulle bilda fältförbanden, voro till huvudsaklig
del utbildade enligt 1925 års
härordning. Denna utbildning var erkänt
otillräcklig. Om man hade velat få
en ändring till stånd i fråga om utbildningstidens
längd och önskat att denna
ändring skulle påverka fältförbandens
kvalitet år 1939, skulle denna ändrade
utbildningstid — om man räknar med
att tio årsklasser ingå i fältförbanden —
ha måst börja tillämpas senast år 1929
och beslut alltså ha måst fattas senast
vid 1928 års riksdag. Alla som veta, vilka
stämningar som vid den tiden gjorde
sig gällande, inse ju vad detta innebär.
Tar man hänsyn även till de äldre årsklasser,
som skola ingå i lokalförsvarsförbanden,
visa sig ju verkningarna av
den ofullständiga utbildningen ännu
mer omfattande. Det går alltså icke, herr
talman, att ändra utbildningstidens
längd efter det utrikespolitiska lägets
växlingar.
Departementschefen har förutsatt, att
några repetitionsövningar icke skola
anordnas under nästa budgetår och icke
heller några efterutbildningsövningar.
Därigenom blir följden, att luftvärnet
icke kan mobilisera med utbildade
värnpliktiga. Detta truppslag får äldre
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 101
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
värnpliktiga från andra vapenslag, men
dessa måste få en viss omskolning för
att vara användbara i sina nya krigsbefattningar.
Repetitionsövningar avse
dels att de värnpliktiga skola uppfriska
sina kunskaper och dels att de skola lära
sig eventuellt nya vapen, men kanske
främst att skapa möjlighet till övningar
i högre förband. De äro alltså av
mycket stor vikt, och i alla våra olika
härordningar har man räknat med sådana
övningar. Det är enligt min uppfattning
en utomordentligt allvarlig sak,
att man låter frågan om repetitionsövningarna
avgöras från år till år. Tidigare
har arméledningen liksom de värnpliktiga
vetat, att repetitionsövningar
skola hållas och kunnat inrätta sig därefter.
Nu blir frågan om repetitionsövningar
i viss mån en politisk fråga, och
man vet icke från det ena året till det
andra, om de skola komma till stånd. Erfarenheterna
i detta avseende från Norge
borde vara verkligt avskräckande. Under
tiden mellan de båda världskrigen
inställdes i Norge repetitionsövningarna
under många år av politiska skäl. Resultatet
blev svagt utbildade soldater
och förband. Regementschefer och bataljonschefer
hade icke på tio år fört
förband, vilka de skulle föra befäl över
vid krigsutbrott. Hur detta skulle påverka
arméns kvalitet, torde vara klart.
Försvarsministern angav i sitt första
anförande, att riksdagen hade frihet att
fastställa första utbildningstidens längd
till den nuvarande eller elva månader.
Detta påstående är dock icke riktigt.
Genom att Kungl. Maj:t har fastställt inryckningsdagen
för huvuddelen av de
värnpliktiga till den 1 juni har riksdagen
kommit i ett tvångsläge. Om utbildningen
är elva månader, blir utryckningsdagen
den 23 april. Då påsken nästa
år infaller den 15—18 april, blir tiden
mellan den 15 och den 18 påskledighet.
Det kan på grund härav icke vara
lämpligt att sända hem de värnpliktiga
under denna tid för att låta dem
komma tillbaka och tjänstgöra en vecka.
Genom sitt beslut har alltså försvarsministern
egenmäktigt försatt riksdagen
i den situationen, att det av praktiska
skäl icke är möjligt att uttaga den i lag
fastställda första utbildningstiden.
Herr Ewerlöf har belyst värdet av
försvarsministerns redogörelse för de
militära myndigheternas yttranden i
fråga om den förkortade utbildningstiden,
och jag skall därför icke närmare
gå in på denna fråga. När jag hörde
försvarsministerns redogörelse, kom jag
att tänka på huru en viss potentat citerar
bibeln. Ingen kan väl allvarligen påstå,
alt dessa myndigheter tillstyrkt en
första utbildningstid av nio månader.
De ha endast, om jag förstod försvarsministern
räti, yttrat sig om fördelningen
av utbildningstiden, därest denna
fastställes till tolv månader, och i den
situationen föredraga de givetvis en
första tjänstgöring av nio månader, som
möjliggör att taga ut två repetitionsövningar
och en efterutbildningsövning,
detta med hänsyn till förbandsutbildning
och omskolning framför en första
tjänstgöring på nio månader och en repetitionsövning
och en efterutbildningsövning.
Då utbildningsmålet icke nåtts
på elva månader, finns det inga utsikter
att nå det på nio månader. Generalmajor
Ehrensvärd har för övrigt, såsom
statsrådet citerade, betonat att förbanden
icke bliva krigsdugliga med den
föreslagna utbildningen. Att man föredrar
nio månaders första utbildning
utan skördeuppehåll och andra uppehåll
av olika slag framför en längre
utbildning med uppehåll av oberäknelig
längd, torde vara ganska klart, så
som dessa uppehåll stycka sönder och
förstöra utbildningen.
Försvarsministern liksom åtskilliga
andra talare, som försvarat utskottets
förslag, ha talat många vackra ord om
en rationalisering av utbildningen. Detta
ger mig anledning att i detta sammanhang
något belysa behovet av anslag för
anskaffning av utbildningsmateriel och
utbildningsanläggningar.
Enligt beräkningar, som utförts av
försvarsgrenscheferna, erfordras för
anskaffning av utbildningsmateriel för
armén 8 815 000 kronor, för flottan
3 264 000 kronor och för kustartilleriet
950 000 kronor, eller tillsammans
102 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
13 029 000 kronor. För arméns del är
detta äskande uppdelat i tre kategorier,
varav den första icke kommer att kräva
byggnadsarbeten, större materieltillgång
eller utlandsvaluta. Äskandet uppgår
i denna del till 4 745 000 kronor.
Detta belopp bör enligt reservanternas
mening beviljas för nästa budgetår. Tillsammans
med det för flottan och kustartilleriet
begärda anslaget uppgår alltså
behovet av anslag för utbildningsmateriel
och utbildningsanläggningar till
något över 6 miljoner kronor. Av detta
belopp avse 2 885 000 kronor utgifter,
som skola bestridas från anslag under
driftbudgeten, under det att återstoden
bör anvisas på kapitalbudgeten.
För arméns del avse anslagen under
driftbudgeten anskaffning av instruktionskanoner,
laddapparater, temperingsapparater,
spårljusattrapper, anslag
till komplettering av inredning i
motorrum vid pansartrupperna, anslag
till signalmateriel såsom skivapparater,
telegraferingsnycklar m. m. samt anslag
till filmskjutbanor, skjutapparater för
hagel etc. Av anslagen under kapitalbudgeten
beräknas 1,9 miljoner kronor
till markförvärv för stridsskjutningsterräng
och terräng för sprängningsövningar,
omkring 0,3 miljoner kronor till
utbildningsanordningar på övningsfält
såsom hindergårdar, närstrids- och
handgranatsbanor, körbanor och stödjepunkter.
Vid diskussionen i fråga om värnpliktstidens
längd förklara majoritetens
representanter, att de ingalunda avse en
försämring av utbildningstidens resultat.
Om det är någon som helst mening med
dessa förklaringar, borde representanterna
för majoriteten vara de första att ivra
för de anslag, som avse att möjliggöra
en rationalisering av utbildningen. Försvarsministern
bär förklarat, att han
skulle ha möjligheter att tillgodose vissa
av dessa nu omtalade behov genom att
ta i anspråk en del andra anslag, bland
■annat anslaget till anskaffning av tygmateriel.
Men då kommer ju detta anslag,
som redan i och för sig är otillräckligt,
att ytterligare minska.
Herr Elon Anderssons anförande ger
mig, herr talman, anledning att med några
ord beröra frågan om prioritet vid
anskaffning av materiel. I diskussionen
i materielfrågan möter man inte sällan
den uppfattningen, att anskaffning av
materiel för krigsmakten utan större våda
kan anstå för att igångsättas först i
ett skärpt utrikespolitiskt läge. Det är
emellertid, herr talman, ingalunda fallet.
Såsom ett mycket stort antal myndigheter
framhållit i yttranden över 1945 års
försvarskommittés betänkande är det
utomordentligt vanskligt att bygga den
erforderliga krigsutrustningens komplettering
på en snabb anskaffning i ett
skärpt utrikespolitiskt läge. Dessa synpunkter
ha framhållits av praktiskt taget
alla de myndigheter och organisationer,
som i olika hänseenden bära ansvaret
för eller besitta särskild sakkunskap
beträffande materielanskaffningsfrågor.
Dessa äro försvarsgrensförvaltningarna,
krigsmaterielverket, försvarets
fabriksstyrelse, arméns fortifikationsförvaltning,
kommerskollegium, Sveriges industriförbund,
riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, statens industrikommission
och svenska arbetsgivareföreningen.
Deras uttalanden bestyrkas
även av erfarenhet från beredskapsåren.
Sålunda kom vår krigsindustri i gång
först under år 1940, trots att åtskilliga
händelser dessförinnan skärpt det utrikespolitiska
läget. Erfarenheten från den
inhemska krigsmaterielproduktionen under
beredskapsåren visar alltså vilken
avsevärd tid det tar, innan industrien
blir omställd för krigsproduktion och
innan krigsmateriel av mera avsevärd
omfattning kunna levereras. Därtill kommer,
att man vid krigsfall måste räkna
med skadegörelse på krigsindustriella
anläggningar. Försvarets materielbehov
måste därför i huvudsak vara tillgodosett
redan i fred. Den materiel, varmed
krigsmakten skall gå i fält, måste finnas
redan i fredstid.
Herr Elon Andersson undrade, om högern
var beredd att ange, vilken del av
den civila produktionen som skulle stå
tillbaka för att bereda prioritet för anskaffning
av materiel för försvaret. Jag
vill därvid framhålla, herr talman, att
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25.
103
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
det finns vissa detaljer, som ingå i produktionskedjan
för visst materiel, vilka
hindra eller starkt försena leveranserna,
alltså bilda flaskhalsar, som göra att en
liten del av produktionen kan hindra en
mycket stor leverans. Frågan om prioritet
ligger, såvitt jag förstår, så till, att
man bör bereda prioritet för att anskaffa
denna relativt obetydliga del, varigenom
man kan få rätt stora försvarsleveranser
till fromma för försvarsberedskapen.
En dylik prioritetsrätt torde heller
ingalunda vara främmande för myndigheterna.
Jag skall inte i detta sammanhang ytterligare
gå in på frågan om materielen.
Jag återkommer till den saken vid behandlingen
av den särskilda materielpropositionen.
Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herr Lindström
in. fl.
Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Jag begärde ordet, när högerreservanterna
under statsutskottets utlåtande nr 160
gingo till angrepp mot statsutskottet, därför
att statsutskottet tagit sig friheten
att tala i en utrikespolitisk fråga. Det
var herrar Domö och Andrén som började
angreppen på den punkten, och jag
tyckte att det var en ganska markant
parallell till den första försvarskampanj,
i vilken jag deltog såsom politiker,
nämligen åren 1913 och 1914. Det, som
dessa herrar liksom herr Ewerlöf opponerade
mot, var inte första delen av
statsutskottets uttalande. De tycktes
tvärtom vara benägna att vidhålla den
ståndpunkt, som väl var riksdagens gemensamma
ståndpunkt vid den deklaration
som här avgavs den 2 februari. Sålunda
förklarade, såvitt jag förstår, herr
Andrén uttryckligen — och jag tror herr
Domö också — alt han inte nu heller hade
någonting emot ett uttalande om att
vi inte borde ansluta oss till något stormaktsblock.
Men sedan var det tillägget
därefter, som dessa herrar tycktes
betrakta såsom en synnerligen farlig sak,
nämligen att denna anslutning inte skul
-
le ta sig uttryck i ett alliansfördrag eller
ett tyst samförstånd om ett gemensamt
militärt uppträdande i händelse av konflikt.
Det var detta sista som ansågs inte
bara synnerligen farligt, utan också av
den arten, att man i dag måste varna för
det och ta avstånd från det. Varför? Jo,
därför att, såsom Sven Hedin i sina trumpetstötar
1913 och 1914 förklarade, det
är alldeles nödvändigt att i tid försäkra
sig om bistånd från de makter, som
kunna ge ett sådant bistånd, då kriget
kommer över oss, och det är alldeles
tydligt att vi inte kunna reda oss själva.
Vänstern — liberaler och socialdemokrater
— gick från början här i Sverige
starkt och enhälligt fram för den väpnade
neutraliteten emot unghögern;
lyckligtvis slöt sig inte gammalhögern
till den ståndpunkt som unghögern intog.
Olycksprofetiorna underströkos då
med samma bävan, som genomandade
herr Ewerlöfs uttalande i dag. Det är
således det, som skulle vara det farliga,
att vi i händelse av konflikt inte i tid ha
garderat oss åtminstone genom ett tyst
samförstånd om hjälp från annat håll,
d. v. s. från ett av stormaktsblocken i
dag. De olycksprofetior, som då slungades
ut emot en samlad vänster, vilken
gick obrottsligt fram för den väpnade
neutraliteten, slutade emellertid med en
skräll i och med den vändning, som utvecklingen
tog för den makt, hos vilken
vi nödvändigtvis måst söka skydd, och
det var rätt trasiga profetmantlar till slut
över dessa olycksprofeter.
Det som, såvitt jag förstår, var Sveriges
räddning den gången, var att
Sverige inte vare sig genom en öppen
allians eller tysta överenskommelser var
bundet vid något stormaktsblock — vid
stormaktsblocket i söder — och dessutom
att vi kunde övertyga de stridande
maktblocken om att det var vårt allvar
att inte träda över på den ena eller den
andra sidan.
Jag sade att liberaler och socialdemokrater
ensamma stodo på denna plattformen
från början. Det var ju dock så,
att tre bemärkta socialdemokrater måste
utrensas på grund av att de sällade sig
till denna unghögerns ståndpunkt och
104 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
propagerade för en anslutning till det
ena blocket. Denna utrensning gjordes,
därför att man ansåg det nödvändigt,
att det inte fanns några femtekolonnare
inom vårt parti, varigenom respekten för
den eniga samlingen inom arbetarpartiet
hade kunnat undergrävas.
Såvitt jag förstår, voro högerns ledande
män och majoriteten inom högern
under dessa år också fullt på det klara
med att det var nödvändigt att inte
binda sig vid något av stormaktsblocken.
Om ett krig mellan öst- och västblock
skulle utbryta — jag vill visst erkänna
att utsikten härför inte är så överväldigande
stor — och vi, för att använda
ett uttryck av herr Ewerlöf, ha skrivit
oss fast på det ena hållet, kunna vi
vara säkra på att dragas in redan från
början i en sådan konflikt. Räddningen
tror jag ligger i, vilket väl också alla
partier inom den svenska riksdagen voro
övertygade om den 2 februari, att vi
kunna skapa den fasta övertygelsen både
åt öster och åt väster, att vi inte komma
att gå med i något av dessa block
mot det andra, så länge vi få vara i fred.
Denna övertygelse kunna vi inte ge dem,
om vi inte på ansvarigt håll i alla partier
äro på det klara med att några hemliga
överenskommelser inte få finnas. Det
är från den synpunkten nonsens att tala
om att vi, såsom herrar Domö och Andrén
försäkrade, vilja ha friare händer i
det hänseendet. Vi ha inga fria händer
därvidlag. Vi ha antingen att från början
vara med på grund av våra egna
överenskommelser, officiella eller hemliga,
eller att inta den ståndpunkten, att
vi försvara oss mot varje angripare. Ett
dylikt ståndpunktstagande måste ske på
ett sådant sätt, att de block, som det kan
vara fråga om, äro övertygade om att
vi mena allvar.
Herr Andrén började sitt anförande
med att säga, att världens politiker få
en känsla av osäkerhet i fråga om vår
vilja att orubbligt försvara vår integritet
och vår frihet, om vi sänka vår försvarskraft.
Men det är lika nödvändigt
att världens politiker inte få en känsla
av osäkerhet i fråga om vår vilja att
försvara vårt oberoende mot vilken makt
eller vilken maktkonstellation som än angriper
oss.
Herr Elon Andersson talade om det
glädjande i att försvarsfrågan nu kommit
i det läget, att alla partier voro eniga
om att vi skulle ha ett starkt försvar.
Denna glädjekänsla tycks inte vara så
särskilt utpräglad hos åtminstone en del
av högerns talesmän, som i dag ha yttrat
sig. Det hade annars varit rätt naturligt,
att denna fråga skulle höjas över
det allmänna partikäbblet och det allmänna
partigrälet. Men så kommer herr
Andrén med en historieskrivning rörande
statsutskottets uttalande på denna
punkt, som går ut på att statsutskottets socialdemokratiska
ledamöter vid en överläggning
i kanslihuset skulle ha erhållit
direktiv inte bara, såsom han uttryckte
sig, om att de skulle skriva, utan också
vad de skulle skriva i det sammanhanget.
Är det någon som kan bli klok på vad
det kan tjäna försvarsviljan i Sverige
och enigheten omkring denna med en
sådan historieskrivning, vilken endast
bygger på skvaller, som har sipprat ut
och som här presenteras som den rena
sanningen? Jag var med under denna
överläggning. Jag vet vad som försiggick,
och jag kan intyga att det är en
falsk och vrängd framställning som herr
Andrén här har kommit med. Jag är väl
medveten om att det finns statsrättsliga
forskare nu för tiden som äro benägna
att bygga sina utlåtanden på anonyma
och dylika källor, även om inte alla
förklara, att de komma att bevisas någon
gång i framtiden genom handlingar
i hemliga arkiv. Och när man dementerar
en sådan skvallerhistoria, anses det
från åtskilliga håll tillbörligt, inte att
be om ursäkt för att man har kommit
med felaktiga uppgifter, utan att komma
med en fråga: »Ja, men hur var det
då, om det inte var på det sättet?» Jag
skulle vilja säga: det rör inte herr
Andrén eller andra, vad man på en sådan
överläggning i en fråga haft att resonera
om, utan vad som kan röra dem
är det resultat, som förelägges efter denna
överläggning och som här är redovisat
och godtaget, inte bara av socialdemokraterna
i statsutskottet utan ock
-
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 105
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
så av de andra partierna, låt vara att
herr Elon Andersson inte ansåg att genom
detta uttalande allting var täckt,
som borde täckas i en allmän utrikespolitisk
diskussion. Det är väl ändå inte
meningen att inbilla svenska folket, att
på det sättet direktiv givits, som kunnat
antagas av utskottets samtliga ledamöter
med undantag av några högermän,
som till stor del tyckas bygga
sitt ställningstagande på vad som bär
sipprat ut från en sammankomst av ledamöter
i statsutskottet från mitt parti,
utan att detta har någon motsvarighet
i verkligheten.
Detta är i och för sig en oväsentlig
sak, men det har blivit en sådan förgiftad
atmosfär på många olika sätt genom
oppositionens inställning, att jag
verkligen för en gångs skull velat säga
ordentligt ifrån, att detta inte är den
lämpliga vägen att gå, om man vill föra
vår försvarsfråga över partierna och få
folket samlat omkring så mycket positivt
som möjligt i det förslag som föreligger.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill för min del inte förgifta
atmosfären genom att ge en skarp
replik till herr Oscar Olsson, som snart
skall lämna oss och som förtjänar allas
vår aktning för det långa och tunga arbete,
som han har utfört i denna kammare.
Men jag vill med anledning av hans
sista ord framhålla att det enda, som
med verklig klarhet framgick av hans
anförande, var att en konferens mellan
de socialdemokratiska ledamöterna av
statsutskottet och regeringen dock har
ägt rum. Denna konferens har kanske
inte varit förlagd till kanslihuset, och
det har jag inte heller påstått. Det väsentliga
är att en konferens har ägt rum,
och jag tycker nog att detta i den historiska
sanningens namn hör kunna konstateras
även här i kammaren, .lag har
mina uppgifter från så säkert håll, att
det icke tjänar någonting Ull att förneka
saken.
Men tanken har sina hemliga vägar,
och även herr Oscar Olssons tanke har
det. Herr Oscar Olsson gick tillbaka till
1913 och 1914 och ville göra gällande,
att han då tillsammans med sina partikamrater
kämpade för den väpnade neutraliteten.
Nej, herr Oscar Olsson, också
den gången felbedömde socialdemokraterna
fullständigt det utrikespolitiska
läget, ty de kämpade för den obeväpnade
neutraliteten. Men det fanns en del
herrar inom partiet, som voro klara aktivister.
Denna aktivistkrets var från början
icke så liten, ehuru utrensningen inom
partiet till sist endast omfattade ett fåtal.
Det var kanske någonting av detta
som herr Oscar Olsson erinrade sig.
Det är med glädje jag konstaterar, att
herr Oscar Olsson nu förklarar att han
menar allvar med att vi skola försvara
vår självständighet.
Herr Oscar Olsson ville mot mig rikta
beskyllningen att ha gjort en distinktion
mellan vad statsutskottet skriver om
uttryckliga alliansfördrag och om ett tyst
samförstånd. Han har på den punkten
givit sin beskyllning en felaktig adress,
ty för mig var det huvudsaken att vi
kunde föra en de fria händernas politik
och icke voro bundna av en diktamen,
som hade tilkommit i statsutskottet, där
törhända den utrikespolitiska expertisen
icke är så väl företrädd som inom ett annat
utskott.
Herr OLSSON, OSCAR (kort genmäle):
Herr talman! När herr Andrén påstår
att det socialdemokratiska partiet 1913
och 1914 kämpade för den obeväpnade
neutraliteten, är hans historieskrivning
betydligt mera politisk än vetenskaplig.
Det förklarades inte bara från liberalt
och socialdemokratiskt håll utan också
från eu del högerrepresentanter, att socialdemokrater
och liberaler under
Brantings och Staaffs ledning efter det
demokratiska genombrottet hade lyckats
med alt genom upplysning undergräva
eller rent av eliminera den försvarsnihilistiska
stämning, som förut
hade varit betecknande för alla försvarsdiskussioner,
och leda folkets breda
lager, både bönder och arbetare,
106 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
från den på många håll rätt så avoga
inställningen till försvarsväsendet in på
den linjen, att »visst ha vi ett land att
försvara och visst kunna vi försvara
det».
Detta upplysningsarbete kan sägas
vara den grundläggande förutsättningen
för den deklaration, som herr Elon Andersson
här i dag kunde göra, då han
talade om den glädje vi borde känna
över den försvarsvilja, som nu behärskar
alla landets partier.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Oscar Olsson har alldeles
rätt när han säger, att starka försvarsnihilistiska
stämningar voro förhärskande
i det socialdemokratiska partiet
före 1914. Han har också rätt när han
säger, att året 1914 på sitt sätt betecknar
ett omslag i den socialdemokratiska
uppfattningen på detta område. Jag vill
erinra herr Oscar Olsson om att först
sedan världskriget utbrutit år 1914, telegraferade
Branting till Hjalmar Hammarskjöld
— det var det berömda Kisatelegrammet
— ett löfte att skänka sin
anslutning till den politik, som fördes
av den Hammarskjöldska regeringen.
Det är endast denna kommentar jag
har velat göra till herr Oscar Olssons
historiska utläggning, för att den skall
få sin fulla relief.
Herr OLSSON, OSCAR (kort genmäle):
Herr talman! Herr Andrén har ett något
kort eller oredigt minne.
Det liberala förslaget till en försvarsreform
var framlagt före världskrigets
utbrott, och socialdemokraterna hade då
redan positivt deltagit i detta arbete.
Socialdemokraternas upplysningskampanj
— med män som Hjalmar Branting,
Värner Rydén, Christiernsson och
Thorsson i spetsen — hade betytt mer
än några trumpetstötar för svenska folkets
och den svenska arbetarklassens
ändrade inställning till försvarsfrågan.
Herr ANDERSSON, SVEN: Herr talman!
Att jag besvärar kammaren med
ett anförande i denna fråga beror på
att jag har varit med om förberedelserna
i försvarskommittén. Med hänsyn
till den långt framskridna tiden skall
jag försöka begränsa mitt anförande till
att bara gälla frågan om övningstidens
längd, som ju här står i diskussionens
förgrund.
Det är naturligt att det råder mycket
delade meningar i denna fråga. Så bär
det alltid varit i riksdagen när det gällt
att fastställa övningstiden. Jag medger
att man inte heller nu kan vara tvärsäker
på den ståndpunkt man intagit.
Vad mig beträffar stöder jag utskottsförslaget,
alltså 9-månaderslinjen, som
jag har arbetat för också i försvarskommittén,
men jag medger att det också
finns skäl för den ståndpunkt, som förfäktas
av dem som önska en längre utbildningstid.
Det var egentligen redaktör Lindström
som i sitt eleganta anförande här
i förmiddags angav tonen i debatten
om övningstidens längd. Han sade att
de, som förfäkta 9-månaderslinjen, inte
kunna anföra några sakskäl eller argument
över huvud taget, att denna linje
för dem är en trossats och att de styras
av känsloskäl. Och redaktör Lindström
förde oss in i den mystikens snårskog,
där han har hamnat tillsammans med
herr Andrén och andra högermän i
kammaren. Han ville att vi, som företräda
9-månaderslinjen, skulle hjälpa honom
göra skogen framkomlig och bana
väg, så att sikten blev fri.
Jag tror inte att någon i denna kammare
kan hjälpa herr Lindström ur
hans situation. Det förefaller mig nämligen
som om de skäl, som anföras för
11-månaderslinjen — eller 10-månaderslinjen,
som det i praktiken är fråga om
— äro i högre grad känslobetonade än
de skäl, som ha anförts för 9-månaderslinjen.
När redaktör Lindström, herr Andrén
och andra vilja utmåla de olyckor som
förestå, om riksdagen skulle följa utskottet
i denna fråga, gör man jämförelser
med andra länder. Jag tror det
var redaktör Lindström som pekade på
utbildningstiden i Sovjet, Polen, Belgien,
Norge o. s. v., som ganska genom
-
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 107
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
gående är ett och ett halvt eller två år,
i praktiskt taget hela Östeuropa faktiskt
två år. Denna långa övningstid har, om
jag inte är alldeles felaktigt underrättad,
ett visst samband med det läge
dessa länder befinna sig i. Dels måste
man upprätthålla en mycket omfattande
beredskap i ockuperade länder och
dels använder man de årsklasser, som
utbildas, även för andra uppgifter än
dem vi ta sikte på, nämligen den rena
utbildningen.
Men om nu de, som göra dessa jämförelser,
verkligen skola dra ut konsekvensen
av dem, så borde de väl ha
intagit en helt annan ståndpunkt än de
gjort. Redaktör Lindström skiljer sig
från oss andra, som tillhöra samma fårahus
som han, endast däri att han i år
vill ha en månads längre utbildningstid
för de värnpliktiga än vi, och jag
kan inte inse att den månaden skulle
ha något större värde för den, som gör
sådana jämförelser som han har gjort.
Anledningen till att redaktör Lindström
och andra, trots jämförelserna
med den tvååriga utbildningstiden i Sovjet,
ändå stanna vid att föreslå 10 eller
It månader är naturligtvis, att man liksom
vi andra erkänner att det finns en
gräns, som man inte gärna överskrider,
när det gäller att dra bort en stor grupp
av medborgare från det civila, produktiva
livet. Att man drar gränsen något
olika framgår av motsättningen i denna
debatt. Då jag har vågat vara med om
att gå ned till den undre gräns, som här
diskuteras, alltså 9 månader, beror det
på att jag under två års utredningsarbete
faktiskt har blivit övertygad om —
och det är militären som har övertygat
mig — att det är möjligt att på 9 månader
hinna med i stort sett samma utbildning
som tidigare. Hade jag inte blivit
övertygad om detta, skulle jag icke
ha gått med på 9-månaderslinjen, inte
ens i det läge som rådde förra året, då
man betraktade de internationella motsättningarna
mindre än i dag.
Det som övertygat mig är — jag skall
redovisa det kort — framför allt vad som
anförts av de yngre officerarna i landet
och av de värnpliktiga själva. Vi
hade vid sidan om försvarskonunittén
överläggningar med värnpliktiga från en
mängd förband och tillhörande olika
folkrörelser, där vi diskuterade hur övningstiden
utnyttjas. Vi gingo igenom
de olika faserna av utbildningen och
fingo den bestämda uppfattningen, att
det förekom mycket spilltid. Mycken tid
rann bort i onödan. Vi måste fråga oss
om det kan vara rimligt, att de värnpliktiga
utbildas efter ett schema och ett
system, som inte tillvaratar tiden, i en
situation då det produktiva livet ropar
på arbetskraft och då försvarets materielleveranser
fullständigt stoppas upp
av brist på folk i fabrikerna. Vi räknade
ut — och detta blev huvudskälet för vår
inställning — hur många årsarbetare
som genom en effektivare utbildning
och kortare utbildningstid skulle kunna
lösgöras och skickas ut i produktionen
för att bland annat tillgodose det skriande
behov av viss materiel, som faktiskt
finns inom försvaret, ett behov som ännu
icke — det framgår klart av de skrifter
som ligga på våra bänkar — blivit tillgodosett.
Nu har herr Ewerlöf här anfört en
siffra, som möjligen är riklig — jag kan
icke bestrida den — nämligen att ett frigörande
av de värnpliktiga under denna
månad inte innebär ett större tillskott
av arbetskraft än som kan uttryckas
i siffran 0,io procent, om jag fattade
det riktigt. Jag antar att herr Ewerlöf.
som alltid brukar ge korrekta uppgifter,
har rätt även här, och proportionen mellan
vad man offrar och vad man vinner
skulle alltså vara orimlig. Men alla som
tillhöra denna kammare veta, att även
dessa 0,io procent betyda oerhört mycket.
Från jordbrukarhåll säges ju, när
skörden skall bärgas, att man måste ha
hjälp av dem som äro inkallade i militärtjänstgöring.
Och den som vet hur
det är beställt inom vissa delar av industrien,
där bara frånvaron av ett tiotal
man kan stoppa upp eller försinka en
löpande produktion, är inte benägen att
underskatta betydelsen av att yrkeskunnig
arbetskraft hålles borta från arbetsplatserna.
Det för mig avgörande skälet har allt -
108 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
så varit produktionens behov av arbetskraft,
och detta argument har jag, märk
väl, sammankopplat med det faktum att
mycken spilltid förekommer vid militärutbildningen.
För närvarande pågå utredningar om
hur man skall kunna pressa samman utbildningen
inom en kortare tidrymd.
För min del har jag på utredningsstadiet
haft en mycket bestämd uppfattning
om hur detta skall ske: jag tror på specialiseringen.
Jag tror också, att om man
i detta land gav de yngre befälskategorierna
chansen att lägga fram sina förslag
och leda dessa utredningar, så skulle
man relativt snabbt få fram planer för
utbildningen, som skulle ge goda resultat
på kortare tid. Erfarenheterna från
Amerika under det senaste världskriget
peka bestämt i denna riktning. Man stod
i Amerika inför uppgiften att snabbt
skapa fram en väldig armé, och man lyckades
vid utbildningsstationerna på kort
tid träna upp de värnpliktiga med goda
resultat. Erfarenheterna från andra länder
ha inte alls varit föremål för behandling
i detta sammanhang, men de
ha stärkt mig i övertygelsen att en förkortning
av utbildningstiden kan åstadkommas.
För min del är jag tillfredsställd
med det stora intresse för denna
sak, som statsrådet Vougt har visat, då
han gjort utredningsdirektiven sådana
att det skall vara möjligt att få även dessa
frågor studerade.
Jag tror för min del inte att det finns
någon annan väg för att ur den militära
utbildningen rensa bort sådan dödtid
och spilltid, som vi icke gärna tillåta
inom det produktiva livet, och för att få
till stånd en verklig effektivisering och
rationalisering av militärutbildningen
än att man fastställer en tidsgräns för
utbildningen, som sedan gör det nödvändigt
för vår militära ledning att lägga
upp nya planer för utbildningen. På
den vägen tror jag det finns möjligheter
att vinna oerhört mycket.
En annan synpunkt i diskussionen,
som man naturligtvis kan tillmäta stor
betydelse om man har den läggningen,
är att en minskning av utbildningstiden
för de värnpliktiga här i Sverige kom
-
mer att i utlandet uppfattas som om vi
icke längre vore lika villiga som tidigare
att försvara vår självständighet. Det
är möjligt att man på något håll kommer
att ge det hela en sådan tolkning,
men med tanke på de övriga försvarsfrågor
vi i dag ha att ta ställning till
har jag svårt att föreställa mig att sådana
försök skola ha någon framgång. Det är
ju inte någon nedrustningsriksdag vi bevista,
utan vi äro faktiskt i färd med
en upprustning av vårt försvar. Sådana
omständigheter som att vi stärka vårt
flygvapen eller att vi inte tillmötesgå
försvarskommitténs olika uppslag i fråga
om nedskärningar av anslagen, borttagande
av förband o. s. v., skola val
ändå utåt visa att försvarsviljan ingalunda
har försämrats utan är levande och
mäktig och tar sig uttryck i ett stärkande
av försvaret.
Högerrepresentanterna ha gjort gällande,
att en samling i denna fråga
skulle ha varit möjlig. De ha beklagat att
det i dag råder oenighet i kamrarna, och
visst kan man göra det. Men förhållandet
är dock det, att vi redan under försvarskommitténs
tid undersökte förutsättningarna
för en nationell samling i
försvarsfrågan. Personligen var jag anhängare
av att man om möjligt skulle
försöka åstadkomma en lösning, som det
har hetat, över partierna, där alla, ifrån
högern till kommunisterna, skulle kunna
ställa sig bakom försvaret i en brydsam
tid. Det gick inte. Det var omöjligt att
få högern med på den linje, som i övrigt
bondeförbundet, folkpartiet, socialdemokraterna
och även kommunisterna anslöto
sig till.
Men det har ju skett någonting sedan
vi voro tvungna att konstatera denna
oenighet inom försvarskommittén. Det
som har skett är att regeringspropositionen
har framlagts, och regeringspropositionen
innebär ett direkt tillmötesgående
av högerns synpunkt i försvarsfrågan.
Den gör det även i fråga om utbildningstidens
längd. Vi föreslogo i
försvarskommittén, att utbildningstiden
skulle vara 9 månader som första övningstid
jämte två repetitionsövningar,
och avsikten är ju nu att det därutöver
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 109
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
också skall bli en efterutbildningsövning.
Även där har man alltså tillmötesgått
högerns synpunkter, och jag kan
inte inse, hur man skulle kunna åstadkomma
en kompromiss annat än efter
ungefär dessa linjer, som ju faktiskt ha
formats ut under det sista halvåret. Eller
menar verkligen herr Domö, som uttryckte
ett beklagande över att samlingen
brustit, att socialdemokraterna och
de andra partierna skulle tillmötesgå högern
i samtliga de frågor, där det har
varit delade meningar? Det kan väl ändå
inte vara rimligt, då det icke ute i
landet finns en enstämmig mening, som
stöder den ståndpunkt som högern här
intar. Om en minoritet, som gärna talar
om nationell samling, menar allvar
med det talet, då borde den ha beaktat
de tillmötesgåenden som här ha skett.
Det kan, såvitt jag kan se, herr talman,
icke vara den sida, som representeras
av den övervägande delen i de båda
kamrarna, som brister i fråga om ansträngningar
och vilja att skapa den nationella
samlingen. Det måste vara högerns
bristande intresse att här komma
på samma front som de övriga. I sakfrågorna
finns det, som jag har påvisat,
ingen större oenighet, och därför borde
det ha varit möjligt också för högern
att ansluta sig till vår linje för att utåt
markera en enighet, som också har sin
betydelse när det gäller beslut i försvarsfrågan.
Vi äro observerade, och
även högern bör ta hänsyn till detta.
Det var herr Andrén, som i sin sista
replik erinrade om det förflutna och att
det hade hänt åtskilligt, och han erinrade
om den hållning som socialdemokratien
tidigare intagit i försvarsfrågan. Ja,
det har hänt åtskilligt, och jag medger
utan vidare, att det som har inträffat i
första hand är att socialdemokratien i
majoritetsställning och i ansvarsställning
har funnit anledning att helt och
fullt acceptera tanken på ett nationellt
försvar. Den har kunnat göra det sedan
åtskilliga av de brister i samhället som
ha funnits ha avhjälpts och sedan huvuddelen
av det svenska folket, som förr
på grund av sociala olikheter och orättvisor
icke kunde känna samhörighet
helt och fullt med nationen, nu på grund
av utvecklingen har kunnat känna denna
samhörighet. Det är detta som har
skett, och det skola vi glädjas över. Vi
hade i dag kunnat vara ännu gladare,
vi hade ännu starkare kunnat markera
vad som skett under de sista 20 åren, om
icke högern av politiskt taktiska skäl
velat stå kvar vrenskande för att få
chansen — en chans som jag gärna unnar
dem — att utåt markera, att ännu
och alltjämt är högern det parti, som i
försvarsfrågan intar en hållning, som
visar att det framför andra partier ställer
försvaret främst. Det är en attityd
som var naturlig, när det stod strid i
försvarsfrågan och det var stora svalg
mellan meningsriktningarna, men det är
en attityd som inte passar och inte heller
håller i dag och som därför är ganska
onödig. Det hade med andra ord tett
sig starkare utåt, om denna oenighet
från högerns sida icke så klart hade
markerats.
Herr talman! Något annat yrkande än
bifall till utskottets hemställan har jag
självfallet inte.
Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr Andersson
vände sig direkt till mig. Jag
vill därför svara honom med ett par ord.
Högern har ingen anledning att blåsa
upp motsättningarna i försvarsfrågan;
vill det inte heller. Högern har genom
sitt ställningstagande och sitt arbete visat
sig uppskatta den förändring som
har skett inom andra partier just i försvarsfrågan
men skiljer sig alltjämt på
en del punkter — rent sakligt — från
dessa.
Jag beklagar fortfarande, att det inte
gick att åstadkomma en samlande linje,
som skulle ha manifesterat vår samfällda
försvarsvilja. Jag tillät mig här
på förmiddagen säga, att jag tror att det
iir många här, som innerst inne vilja att
man skulle komma till den punkt, där
en samlingslinje vore möjlig. Det var
ju dock så, att man i avdelningen var
på det klara med cn samlingslinje, som
en av socialdemokraternas män hade
föreslagit. Man hade den serverad, och
Ilo Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
det hade bara varit att fullfölja den,
men den bröts genom ingripande från
socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Jag tror, herr talman, att det ute i
landet inte skulle ha uppstått någon
ovisshet, ej heller några protester, utan
en påtagbar lättnad, om den samlingslinjen
hade följts.
Herr ANDERSSON, SVEN (kort genmäle):
Jag vill inte yttra mig om förutsättningarna
för den samling, som skulle
ha kunnat ske kring övningstidens längd,
men det är ju alldeles tydligt, att detta i
så fall bara hade gällt ett mycket begränsat
område av den fråga som ligger
på kammarens bord i dag. Det är en detalj
i det hela — en mycket stor detalj.
Såvitt jag vet förekom det inte några
överläggningar i statsutskottet mellan
partigrupperna om att där åstadkomma
en samling. Man hade möjligen kunnat
lösa den saken i ett särskilt utskott —
därom vet jag intet — men man hade
icke nu kunnat skapa enighet i försvarsfrågan,
så länge denna oenighet dock
fanns i statsutskottet.
Det är inte heller så, att det bara är
i de mindre frågorna, som högern har
demonstrerat oenighet. Herr Andrén,
som någon gång brukar använda överord,
yttrade patetiskt, att »dagens beslut
kanske kommer att få betalas i blod».
Ja, så sade han ordagrant, och han menade
då att det var de, som hålla på
niomånaderslinjen, som bär bära ansvaret.
Det är när man använder överord
av det slaget, som jag menar att man
skadar den samling som ju ändå är så
nära i denna fråga. Skillnaderna äro enligt
min mening alls inte stora.
Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Herr
Andrén efterlyste den ganska färska historiska
sanningen beträffande det omtvistade
uttalandet i statsutskottsutlåtandet
rörande vår utrikespolitiska hållning.
Då jag har varit med i alla instanser, som
ha resonerat om dessa ting, kanske det
kan vara mig tillåtet att säga några ord
om hur det verkligen har gått till.
Faktum är, att det redan i statsutskot -
tets första avdelning lades fram ett yrkande
av samma karaktär, fastän med
en något annan formulering än den som
nu återfinnes i utskottsutlåtandet. För
detta yrkande pläderade jag och min vän
herr Lindholm i Sandviken. Vi funno
emellertid att vi råkade i minoritet, och
jag ansåg det för min del icke lämpligt
att på ett sådant spörsmål framgå med
någon avvikande mening.
Vi hade sedan, innan vi gingo till utskottsbehandlingen
av frågan, resonemang
med statsministern och övriga berörda
ledamöter i regeringen. De resonemangen
voro fullkomligt fria. Det var
inte fråga om att ge några direktiv åt
oss, som herr Andrén här har påstått.
Jag, som också framförde tilläggsförslaget
i statsutskottet, fullgjorde naturligtvis
detta uppdrag med tillfredsställelse,
eftersom detta tillägg svarade mot den
mening som jag förfäktade i avdelningen.
Jag tror att både herr Andrén och kammaren
känna mig tillräckligt för att veta,
att om det skulle ha varit fråga om
några direktiv, då skulle jag ha vrenskats.
Det var inte fråga om några sådana.
Saken kom till utskottet. Herr Andrén
talade emot detta tillägg, men han yttrade
i debatten inom utskottet, att han
icke ville reservera sig på denna punkt,
när det visade sig att det fanns majoritet
för detta förslag. — Jag anser mig
ha rätt att säga detta här i kammaren,
då det i herr Andréns huvudorgan i pressen
har meddelats, att det var jag, som
framställde förslaget. — Likväl reserverade
sig herr Andrén sedermera. Vad
skälet till detta var, känner jag icke till.
Detta, herr talman, är den historiska
sanningen om tillkomsten av detta uttalande
i statsutskottets utlåtande.
Det har talats åtskilligt om den första
utbildningstidens längd, vilket är naturligt,
då detta är en kardinalfråga. Jag var
imponerad av herr statsrådets och chefens
för försvarsdepartementet långa tal
här och de uppgifter som han lämnade
rörande vissa högre militära befattningshavares
uppfattning. Men jag måste säga,
att om jag blev imponerad av detta anförandes
längd och även av dess anhopning
av sakuppgifter, så var jag inte lika
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 111
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
imponerad av innehållet i detsamma, när
det gäller det som i övrigt präglade talet.
Det är klart, att det inom olika
truppslag kan krävas olika långa utbildningstider
för att utbildningen skall kunna
fullgöras. Truppslag som luftvärnet
och trängen äro av den natur, att man
kan räkna med en jämförelsevis kort utbildning.
Men, som redan har sagts här
under överläggningen, dessa truppslag få
icke vara utslagsgivande för den stora
massan av de värnpliktiga som skola utbildas,
och beträffande infanteriet voro
uttalandena i allmänhet mera svävande.
Jag lade särskilt märke till att chefen
för första försvarsområdet generalmajor
Ehrensvärd har omgärdat sitt uttalande
med hänvisningar till en hel massa förutsättningar,
som måste vara till finnandes,
innan man över huvud taget kunde
tänka på en minskning av övningstiden,
och dessa förutsättningar voro just de
som jag talade om i mitt förra anförande
här i kammaren: mera befäl, mera
och bättre övningsmateriel m. m. Vi ha
också all anledning att lägga märke till
att ett mycket stort antal militärer i ytterst
ansvarsfulla ställningar har uttalat
sig emot en nedsättning av den första
övningstiden till 9 månader. Inom försvarskommittén
hade generalmajoren
Backlund och översten Bonde — den senare
är chef för den första sektionen
inom försvarsstaben, som har mycket att
göra med sådana bär frågor — uttalat
sig bestämt emot en nedsättning av övningstiden.
Jag påminner också — och
det har påmints om förut här i dag —
att överbefälhavaren i ett offentligt uttalande
mycket bestämt har motsatt sig
en nedsättning av den första utbildningstidens
längd. Vad beträffar arméchefen,
generallöjtnanten Douglas, var jag tillsammans
med åtskilliga medlemmar av
andra lagutskottet och statsutskottet med
på en lång överläggning med honom, och
av den framgick med all önskvärd tydlighet,
att han mycket bestämt opponerade
sig emot en nedsättning till 9 månader
av den första utbildningstiden och
alt han helst skulle se en längre utbildningstid
än I. o. in. It månader.
Jag tror sålunda inte, herr talman, att
det är möjligt att med någon entydig
eller ens överväldigande militär expertis
försvara positionen, att man nu kan
sänka den första utbildningstiden till 9
månader.
Nu säger man, att det är ett felaktigt
resonemang av mig och andra, när vi
hävda, att bristen på instruktörer och
bristen på tillräcklig och lämplig utbildningsmateriel
kan vara ett skäl för att
övningstiden hålles vid 11 månader. Ja,
jag måste säga, att ett sådant tal förefaller
mig minst sagt egendomligt. Om
det brister i några av de väsentliga förutsättningarna
för en god utbildning, då
är det klart, att verkningarna därutav bli
mera förödande under en kortare övningstid
än under en längre, och därför
äro anmärkningarna berättigade, att när
det är så dåligt ställt på dessa områden
som jag nyss har påpekat, då skall man
inte göra det värre genom att ytterligare
begränsa övningstiden.
Jag måste på en punkt opponera mig
mot herr Andrén, och det var när han
ganska vårdslöst mot statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet sade, att
statsrådet här gav löften, om vilkas infriande
han egentligen inte ville bekymra
sig. Jag tror att statsrådet Vougt handlar
i god tro. Jag tror däremot icke, att
hans argumentering är tillräckligt stark
för att han skall kunna visa för dem
som länge ha sysslat med dessa frågor,
att han har rätt, men jag tycker det är
ganska otillbörligt att förutsätta, att ett
statsråd i ansvarig ställning utan vidare
skulle för oss här måla upp bilder, som
han själv inte tror på. Jag har den övertygelsen,
herr talman, att om man inför
sådana moment i debatten, så tjänar
man icke det syfte som man utger sig
för att gagna.
•lag har även ett ord till herr von Heland.
Han angrep högern väldeliga, och
jag kan i mycket instämma med honom
i hans kritik av högerns framställningar
när det gäller materielfrågorna. Men
han gjorde sig skyldig till det feltaget,
att han gjorde även ståndpunkten, att
den första övningstidens längd skulle
vara 11 månader, till en genuin högerståndpunkt.
Det iir den inte. Jag är ingen
112 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
högerman, och jag är säker på att jag
aldrig kommer att bli det, tv i avgörande
frågor rörande samhället och dess organisation
har jag en utpräglat socialistisk
och icke en konservativ inställning.
Men i denna fråga har jag reserverat mig
tillsammans med högern, och jag tror inte
att jag är alldeles ensam bland mina
egna partivänner. Det finns även inom
folkpartiet de som dela vår mening. Jag
fäster uppmärksamheten på att min vän
herr Ohlon på denna bänk är medmotionär
med mig och några högermän i en
motion, där vi krävt att den nuvarande
övningstiden skall bibehållas. Vidare ber
jag att få fästa uppmärksamheten på att
flera av folkpartiets tidningar ha intagit
samma ståndpunkt. I alldeles särskild
grad vill jag understryka, att Svenska
Morgonbladet haft inte mindre än två
väl skrivna och väl dokumenterade ledande
artiklar, i vilka tidningen hävdat,
att den ståndpunkt som bland andra jag
företräder är den riktiga.
Man har sagt från skilda håll, att man
också skall ta hänsyn till den värnpliktiga
ungdomens synpunkter på övningstiden,
dess utnyttjande och dess längd.
Ja, herr talman, skulle man ta sådana
hänsyn fullt ut, då tror jag inte det skulle
bli mycket bevänt med de värnpliktigas
utbildning här i landet. Det är väl
tämligen klart, att de flesta ungdomar då
skulle vilja reducera sin militära utbildning
till ett minimum, om de icke skulle
kräva att den alldeles toges bort. Jag fäster
uppmärksamheten på att vi i detta
land under gångna tider ha haft avsevärt
kortare utbildningstid än vi få till och
med nu, om vi fatta det olyckliga beslutet
att stanna för 9 månaders första utbildning.
Genom 1925 års härordning
fingo vi en första utbildning av 90 dagar
och två repetitionsövningar på vardera
25 dagar, alltså sammanlagt 140 dagar.
Men var det någon som under den
tiden märkte, att anmärkningarna och
kritiken från de värnpliktigas sida var
lindrigare och lättare än den har varit
under de senare åren, då vi haft en avsevärt
mycket längre första utbildningstid?
Att
anföra detta som ett argument i ett
sådant sammanhang som det vi nu beröra,
det är alldeles hopplöst; det är helt
enkelt inget argument. Här måste samhället
uppträda med sin auktoritet, om
man över huvud taget skall få någonting
till stånd, och det finns ju demokratiska
stater — jag tänker särskilt på Frankrike
— som tidigare ha haft en utbildningstid
på två år, säkerligen mycket i
motsättning till den ungdom som varit
föremål för utbildningen.
Nu har det sagts mycket om att även
vi vilja minska den första utbildningstiden,
nämligen till 10 månader. Detta
beror emellertid på ett temporärt tvång.
Det beror på den omständigheten, att
årets rekrytklass inkallades så sent som
den första dagen i denna månad. Man
kan inte, om man också tänker på de
följande årsklassernas utbildning, komma
längre än till 10 månader. Men jag
vill fästa uppmärksamheten på att jag
och mina medreservanter principiellt intaga
den ståndpunkten, att det skall vara
11 månaders första utbildning samt två
repetitionsövningar och en månads efterutbildning,
alltså sammanlagt 14 månader
i stället för 15, som vi beslöto
1941. Det är alltså min principiella ställning,
och den har jag icke vikit ifrån,
fastän jag blivit försatt i ett tvångsläge
genom vissa åtgärder från regeringens
sida, som nödga mig att för den utbildning
som nu har börjat begränsa mig
till 10 månader.
Jag måste säga, herr talman, att jag
tycker ganska illa om att man i denna
diskussion har, som herr andre vice talmannen
gjorde, blandat in resonemang
om större eller mindre fosterländskhet
och att man här i mer eller mindre patetiska
ordalag har talat om nödvändigheten
av en nationell samling. Det skulle
naturligtvis även ur mina synpunkter ha
varit tacknämligt, om vi hade kommit
till en enighet i denna fråga, men över
denna enighet sätter jag för min del sakståndpunkterna,
bedömandet av vad vi
behöva för att kunna utbilda våra värnpliktiga
på ett sådant sätt, att de kunna
utgöra det bästa tänkbara skyddet för
landet. Det är dessa sakliga överväganden
som ha väglett mig, herr talman, och
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25.
113
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
det är dessa sakliga överväganden som
göra, att jag alltjämt yrkar bifall till min
reservation i denna punkt.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill först klarlägga ett misstag
i herr Lindströms framställning. Jag
misstänker inte statsrådet Vougt för
bristande vilja att uppfylla de löften han
i dag givit, men jag misstänkte, att han
ganska snart skulle lämna den post, som
han för närvarande innehar, och därför
inte skulle bli i tillfälle att genomföra
sina löften — och en sådan misstanke
kan ju inte på något sätt betraktas
såsom ärerörig.
Jag vill dessutom tacka herr Lindström
för hans redogörelse för hur det
verkligen gått till vid frågans behandling.
Han är ju gammal chefredaktör för
ett regeringsorgan, och man skulle därför
kunna misstänka, att han fått stor
träning i undergivenhet och underkastelse.
Jag får som min personliga erfarenhet
intyga, att herr Lindström visserligen
gärna går med på formuleringar,
när de överensstämma med hans mening,
men att han vrenskas ganska mycket,
när de inte göra det. Den komplimangen
skall han ha. Jag måste dock
samtidigt tillägga, att statsutskottsledamöternas
författarmödor, när de väl
hade mött regeringen, inte kunna ha
varit så värst stora, eftersom de i utlåtandet
— utan att lägga till och utan
att taga bort ett enda ord — ordagrant
skrivit av ett par ord, som excellensen
Undén begagnade i debatten den 4 februari
1948. Jag kan därför inte förstå
vad statsutskottets ledamöter egentligen
kunnat öva för slags självständig verksamhet
gentemot regeringen.
Herr LINDSTRÖM (kort genmäle):
Det är alldeles riktigt som herr Andrén
säger, att vi anförde i allt väsentligt
nästan fullständigt ordagrant, vad utrikesministern
uttalade i riksdagen under
utrikesdebatten den 4 februari i år.
I)å opponerade sig inte herr Andrén eller
någon av hans närmaste politiska
meningsfränder mot detta uttalande.
8 Första kammarens protokoll 1948. Nr 25.
Jag har mycket förundrat mig över, varför
denna opposition just nu har kommit
fram och varför den drives med en
så påfallande iver.
Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
Lindström har direkt vänt sig till mig.
Jag vill nämna, att jag inte var i tillfälle
att deltaga i fortsättningen av debatten,
därför att jag var upptagen av ett annat
sammanträde. Hade jag varit närvarande,
hade jag kanske inte direkt opponerat
mig, och detta därför att jag tyckte,
att den deklaration, som då gavs, anslöt
sig ganska noga till de krav, som den
dåvarande situationen ställde.
När jag ändå har ordet, skall jag ge
herr Lindström rätt på ännu en punkt
i hans förra anförande. Han anmärkte
då att jag i utskottet opponerat emot
det förslag, som herr Lindström framställt,
men att jag samtidigt förklarat,
att jag inte tänkt reservera mig. Denna
min förklaring motiverades därmed, att
jag om möjligt ville undvika en utrikespolitisk
debatt vid denna diskussion i
försvarsfrågan. Men när sedan en reservation
i alla fall kom, tyckte jag ändå
att det var rimligt att jag, som kanske
mer än någon annan opponerat mig
emot förslaget i utskottet, också skulle
kunna få stå bland reservanterna.
Detta är anlednigen till att jag nu
står där, och jag hoppas att herr Lindström
kan till fullo acceptera min förklaring.
Herr NORMAN: Herr talman! Jag hade
begärt ordet i början av denna diskussion,
men jag drog mig diskret tillbaka,
när jag fann, att den redan från början
kom att omfatta en principdebatt om
hela det frågekomplex, som här föreligger.
Jag har ingen invändning att göra
mot att det har blivit så, men jag har
en bestämd mening om att det kanske
hade varit lämpligast, om frågan hade
handlagts på detta sätt redan från början.
Jag har i varje fall i det sammansatta
utskottet känt mig litet besvärad,
känt det som en brist att vi där skulle
handlägga endast en detalj — visserli
-
114 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
gen en mycket viktig sådan — men i
alla fall inte ha möjligheter att bedöma
detta spörsmål i dess stora sammanhang.
Delegationen från statsutskottet
diskuterade inom statsutskottets första
avdelning dag efter dag de övriga stora
problemen i detta frågekomplex, under
det att vi i delegationen från andra lagutskottet
fingo arbeta inom det sammansatta
utskottet under en pressande
påverkan av ett forcerat arbete med
andra lagutskottet vid de tillfällen, då
vi inte voro samlade i det sammansatta
utskottet.
Det var under sådana förhållanden
med en mycket stor tvekan som jag tog
det initiativ, som här har apostroferats,
ett initiativ, som gick ut på att vi
skulle undersöka, huruvida det fanns
möjligheter att komma fram till en enig
uppfattning. Jag tog detta initiativ därför
att jag hade fått en rätt bestämd
uppfattning om att det verkligen fanns
stora förutsättningar för att komma till
ett militärt gott resultat även med en
begränsning av övningstiden, men jag
hade också en ganska klar uppfattning
om alt det inte skulle gå på en gång
att nå detta resultat. Det förelåg således
enligt min uppfattning risk för att resultatet
skulle bli mindre gott under den
visserligen kanske begränsade tid, under
vilken man prövade sig fram till
den fulla effektivitet, som man önskade
uppnå.
Jag hade också den uppfattningen och
har den fortfarande, att det skulle vara
av ett synnerligen stort värde, om man
kunde nå fram till största möjliga enighet
i detta spörsmål. Men här ha i debatten
framhållits synpunkter, som alldeles
tydligt ge vid handen, att man
har överskattat de möjligheter, som detta
initiativ skulle kunna få för att nå fram
till enighet. Del var aldrig så inom utskottet,
att vägen låg alldeles klar för
en enig linje. Det var tvärtom så, att en
del ledamöter redan från början förklarade,
att de icke utan vidare kunde acceptera
ett kompromissförslag, men att
de inte ville motsätta sig en undersökning
av hur det skulle komma att ligga
till i fråga om dels den praktiska till
-
lämpningen under en första övningstid
av tio månader och dels också de politiska
förutsättningarna. Denna undersökning
gav för min del till resultat, att
det här inte var nog med att det sammansatta
utskottet kom med ett enigt
förslag, understött av samtliga utskottsledamöter,
ulan det förhöll sig så, som
jag misstänkte redan från början, att
frågan om enigheten rörande utbildningstiden
sammanhängde i mycket hög
grad med vad statsutskottet förordade
beträffande anslagsfrågor av olika slag.
Det har således inte här bara varit
fråga om att få regeringen med på en
sammanjämkningslinje, utan här har en
stor majoritet inom riksdagens bägge
kamrar också haft sin bestämda mening.
Skulle en majoritet inom det sammansatta
stats- och andra lagutskottet ha
förordat en samlingslinje på tio månaders
första övningstid, så skulle detta
— därom blev jag under resonemangen
om den saken för min del övertygad —
medföra risk för att söndringen inom
statsutskottet skulle bli så mycket större.
Tv där hade ju inte bara utskottets
första avdelning att ta ståndpunkt, utan
även statsutskottet in pleno, och där hade,
efter vad jag kunde förstå, framkommit
rätt starka meningsskiljaktigheter.
Det är så som herr Sven Andersson
här har förklarat, att de olika förslagen
i ett sammanhang betraktades ifrån vårt
parti som en samlingslinje; om man bryter
den på en punkt, så släpper man
lös de intressen, som inte äro belåtna
med de förslag, som i övrigt framlagts,
men som av lojalitet och av önskan att
skapa så stor enighet som möjligt kring
lösningen av det samlade frågekomplex,
som det bär gäller, inte ha tagit
några bestämda initiativ i fråga om motioner
och dylikt. De skulle i alla fall
få anledning att framföra sina särmeningar,
om en avvikelse från regeringsförslaget
beträffande övningstiden hade
framförts från det sammansatta statsoch
andra lagutskottet.
Detta läge har närmast motiverat min
slutliga ståndpunkt. Jag har inte känt
något behov att genom någon reservation
springa ifrån ansvaret, utan jag tar
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 115
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
det fulla ansvaret tillsammans med de
övriga ledamöter, som här komma att
bilda majoritet för bifall till det förslag,
som sammansatta stats- och andra
lagutskottet förordar.
Herr LUNDGREN (kort genmäle):
Herr talman! Herr Norman har gjort
gällande, att frågan om utbildningstidens
längd och frågan om anslag till
materiel på något sätt skulle ha sammankopplats,
så att en eventuell kompromiss
i fråga om utbildningstiden
skulle ha berört även materielfrågan.
Såvitt jag vet har det aldrig förekommit
någon diskussion på den punkten.
Herr NORMAN (kort genmäle): Herr
talman! Inom sammansatta stats- och
andra lagutskottet ha vi icke diskuterat
den saken därför att den inte har varit
hänvisad till oss. Jag redogjorde bara
för den möjliga och mycket tänkbara
utveckling, som skulle bli en följd om
det kommit ett förslag från det sammansatta
utskottet rörande en längre utbildningstid
än vad som föreslogs i propositionen.
Herr LINDGREN: Herr talman! Denna
fråga har nu så ingående diskuterats att
det kan tyckas att det borde vara nog.
Men på grund av det intresse jag känner
för frågan kan jag inte underlåta
att också säga några ord.
Kungl. Maj:ts proposition om sänkning
av värnpliktstiden från 11 till 9
månader innebär enligt mitt sätt att se
ett steg i rätt riktning. I propositionen
framhålles, att genom en mera effektiv
tjänstgöring bättre resultat skola kunna
nås trots kortare övningstid. Säkerligen
finnas på det militära området stora möjligheter
till rationalisering så att ytterligare
inskränkning i värnpliktstiden
kan ske.
Vår generation har genomlevat två
stora krig. Vad ha vi lärt oss av detta?
Då det andra världskriget slutade 1945,
trodde vi väl litet var att mänskligheten
åtminstone under den närmaste liden
skulle slippa höra talas om krig.
Men inte mer än tre år därefter började
vi räkna med ett tredje världskrig som
en realitet.
Alltsedan min tidigaste ungdom har
jag i kriget sett all världens ondska personifierad,
varför mitt innersta väsen
reagerar emot allt som har med militarism
och krigsredskap att göra. Men
den hårda verkligheten säger, att vi tyvärr
inte ännu äro beredda att avrusta
vare sig i vårt land eller i andra länder.
Avrustning bör dock vara mänsklighetens
och den kristna kulturens mål.
I dag ha vi att ta ställning till förslag
om 9 eller 11 månaders värnpliktstid.
Jag tror inte att det har någon avgörande
betydelse för vårt försvar, vilket av
dessa förslag som segrar i voteringarna,
men jag är dock ganska säker på att genom
större effektivisering av militärtjänstgöringen
samma resultat skall kunna
nås om förslaget om 9 månaders övningstid
antages som med 11-månadersförslaget.
Vår produktion ropar efter arbetskraft;
en icke oansenlig mängd arbetskraft
skulle tillföras arbetsmarknaden
genom att ett stort antal unga män
i sina bästa år kunde lösgöras från värnplikten
för att uträtta säkerligen nyttigare
uppgifter.
Av denna anledning, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr SANDLER: Herr talman! Jag
kommer att i det nu närmast föreliggande
ärendet om övningstiden biträda
den reservation, som är avgiven av herr
Rickard Lindström jämte utskottets högerledamöter.
Den ståndpunkt jag sålunda
intager vill jag gärna något motivera.
Jag kan inte mobilisera samma sakkunskap
på detta område som min
åsiktsfrände Rickard Lindström. Jag har
nalkats denna fråga med ett av militära
facksynpunkter oförvillat lekmannaförstånd,
och vad jag nu vill klargöra är,
hur detta har fungerat inför det föreliggande
ärendet.
•lag har sagt mig, att allt ju talar för
att ett visst utbildningsmål kan nås på
116 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
kortare tid, om man nedlägger större
skicklighet och större energi. Jag har
vidare sagt mig, att den rimliga tiden
endast kan konstateras på erfarenhetsmässig
grundval, så att säga experimentellt,
och att det kanske behövs mer än
ett experiment för att komma fram till
någonting, som man vågar räkna som
mera definitivt. Men jag har vidare också
sagt mig, att om förutsättningarna
i fråga om effektiviteten äro desamma,
så bör rimligtvis en något längre utbildningstid
medföra ett något högre utbildningsmål.
Det där är några allmänna
reflexioner som jag tänkt mig skulle
kunna ha sin tillämpning jämväl på det
militära utbildningsproblemet.
Där är ju läget nu det, att riksdagen
under kriget blev övertygad om behovet
av 12 månaders första tjänstgöringstid.
Jag skall inte tillåta mig att i belysning
av dagens resonemang söka analysera
skälen till detta riksdagens ställningstagande,
jag utgår ifrån det som
ett faktiskt läge. Vi ha sedan med den
militära ledningens intresserade medverkan
gjort experimentet med 11 månaders
utbildningstid, och alla som känna
någonting om saken säga, att det har
utfallit gynnsamt.
Då fortsätter min tankeapparat på det
här viset: Om vi nu ha nått ett gynnsamt
resultat genom detta experiment, vore
det då inte klokt att konsolidera denna
erfarenhet under ytterligare ett utbildningsår?
Gärna med det direktivet att
man då skall samla nya erfarenheter i
syfte att utröna, huruvida och även på
vilket sätt någon ytterligare mindre avkortning
av tjänstgöringstiden kan vara
möjlig. Det skulle för mig ha förefallit
vara det rimliga tillvägagångssättet i
detta fall.
Man har nu sagt mig att det riktiga,
ja, det enda sättet att framtvinga den
nödiga effektiviteten i utbildningen är
att skära till ett visst mått av övningstid.
»Skär bort några månader, så bli vederbörande
på den militära sidan tvungna
att utveckla nödigt mått av skicklighet
och energi!»
Ja, den där pedagogiska metodiken
har nog sina sidor, och någon generell
tillämpning av den tror jag inte att kammaren
vågar vara med om.
Låt mig göra ett tankeexperiment. Antag
att det göres gällande att i våra
läroverk inte undervisas med den skicklighet
och energi, som kunde vara fallet;
utbildningstiden borde kunna förkortas,
om man tvingade lärarna till
ett större mått av effektivitet i sitt arbete.
En ecklesiastikminister framlägger
därför förslag om att provisoriskt sänka
utbildningstiden till studentexamen med
ett år och, mirabile dictu, efter ett år
lyckas han konstatera att det ju ändå
blev studenter — resultatet var i alla
fall inte ogynnsamt. Men sedan drar han
därav den slutsatsen, att man kan skära
bort två år till för att ordentligt tvinga
lärarkåren vid våra läroverk till skicklighet
och energi vid handhavandet av
sin uppgift!
Ja, det sägs ju att alla analogier halta.
Det vet jag mycket väl. Men jag har funderat
över vad det kan vara för säregenhet
i den militära utbildningen, som
gör att ett resonemang, som var och en
skulle finna vådligt och oförståndigt då
det gäller ett annat utbildningsämne,
finner man sig utan vidare kunna godtaga
i detta fall.
Jag har, herr talman, inte kunnat låta
övertyga mig av vad som har anförts
vare sig i propositionen eller av utskottet
eller av vad som här har sagts. Jag
skall villigt erkänna att det tillhör de
minsta olägenheterna av det beslut, som
riksdagen i dag fattar, att jag inte har
kunnat få svar på mina frågor. Jag tror
att det är värre, om främmande iakttagare
inte låta övertyga sig om att det
beslut, som riksdagen nu går att fatta,
innebär att Sveriges försvarsförmåga har
blivit mera effektiv än den var förut.
Jag skall inte utbreda mig över denna
frågas utrikespolitiska aspekt — jag tror
dock att efter ett sådant beslut så böra
de pekpinnar, som emellanåt riktas emot
Norge och Danmark, i all blygsamhet
något avkortas ifrån vår sida. Jag vill
inskränka mig till att säga som min personliga
uppfattning, att jag betraktar detta
beslut såsom betänkligt och såsom fattat
vid en illa vald tidpunkt.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 117
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Jag skulle helst ha sett att jag här hade
kunnat få rösta för att övningstiden under
nästkommande år inte bleve rubbad.
Frågan har bragts i ett sådant läge, att
jag finner mig nödsakad att nu ge min
röst åt den reservation, som är avgiven
till utskottets betänkande.
I varje fall, herr talman — i ansvaret
för det beslut, som riksdagens majoritet
kommer att fatta, önskar jag inte vara
delaktig.
Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Herr Sandler började sitt anförande med
att säga, att han ville bedöma denna sak
med ett av militära facksynpunkter oförvillat
lekmannaförstånd, och det var från
denna utgångspunkt han drog upp det
resonemanget, att om man hade en lång
utbildningstid och sedan minskade den,
så måste detta, om förutsättningarna för
övrigt äro desamma, ovillkorligen leda
till att utbildningsresultatet bleve sämre.
Men skulle inte herr Sandler ändå vilja
göra oss, som ha en annan uppfattning,
den tjänsten att försöka intränga i själva
sakfrågan. Herr Sandler är landshövding
i ett förnämligt län med ett regemente,
som inte ligger så synnerligen
långt ifrån residenset. Skulle inte landshövding
Sandler vilja ge sig dit ut och
följa övningarna under en tidrymd av
en vecka, 14 dagar eller kanske tre veckor
och resonera med befälet och eventuellt
med de värnpliktiga. Jag försäkrar,
att herr Sandler då skulle komma
till den uppfattningen, att den mening,
som jag givit till känna, inte är så alldeles
blottad på varje förnuftig grund
som herr Sandler nu synes vilja göra
gällande.
Först och främst äro inte förutsättningarna
beträffande utbildningens utförande
desamma som nu i och med att
effektiviseringen genomföres. Jag beklagar
att herr Sandler — trots att jag från
flera håll har fått veta, att jag höll ett
ganska långt anförande i dag — inte
hade tillfälle att lyssna på det, inte hade
tillfälle att lyssna t. ex. till de vittnesbörd
från militärbefälhavare, som jag
här citerade och vilka visade, att man
på högt ansvarigt militärt håll, bland an
-
nat från tre militärområdesbefälhavares
sida, anser att det faktiskt är möjligt att
pressa in ett utbildningsprogram av samma
omfattning, som det vi ha nu, på 9
månader — ja, jag skulle kanske inte
säga samma omfattning, men med samma
målsättning som vi nu ha under 11
månader. Jag beklagar också, att herr
Sandler inte blev i tillfälle att höra på
de uppgifter, som jag lämnade beträffande
de anslag, som ha givits till de militära
myndigheterna för att effektivisera
utbildningen. Jag har bl. a. här lämnat
exakta uppgifter om de åtgärder, som ha
vidtagits för att åstadkomma nya metoder
för utbildning.
Låt mig ta herr Sandlers eget exempel.
Man har ett utbildningsmål att nå,
och man anslår så och så mycket tid.
Man har använt ålderdomliga metoder
men går över till nya. Det vore väl underligt,
om inte de skulle kunna leda till
någon nedpressning av den utbildningstid,
som det förut varit fråga om.
Jag tror knappast att jag har gjort
gällande, att den här nedpressningen av
övningstiden är nödvändig för att
tvinga de militära trupputbildarna att
mera effektivisera sin utbildning. Jag
har sagt: Vad som är angeläget är att få
fram mera effektiva metoder och vidare
att få en sådan övningstid, att man
från det civila samhällets sida har respekt
för den. Jag har anfört vissa uttalanden
av militära befälhavare i ansvarig
ställning, som säga, att de inte
tro på möjligheten att få till stånd en
effektiv utbildning på mer än 9 månader.
Vi veta, säga de, att man alltid
kommer att störa vår utbildningstid,
när den är längre. Jag har inte åberopat
den civila opinionen i denna sak
som något sakskäl, men jag har åberopat
den som en faktor, som man har anledning
att ta hänsyn till. När man står
inför det faktum, att en mycket utbredd
civil opinion icke betraktar den nu gällande
övningstiden såsom rimlig och inte
vill respektera den, då är det, har
jag sagt, nödvändigt att undersöka, om
man kan komma till en lägre. Det är på
grundval av den utredningen, soin jag
har kommit med mitt förslag.
118 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Även herr Sandler anförde argumentet
om de främmande iakttagarna. Jag
måste säga, att ju oftare jag hör detta
argument, desto svårare har jag att förstå
det. Är det verkligen ett rimligt argument
i Sveriges riksdag, att om vi
komma till den på sakliga grunder fotade
övertygelsen, att vi kunna utbilda
våra soldater på så och så lång tid, så
skola vi inte våga tillgripa den övningstiden
på grund av att vi äro rädda för
att främmande iakttagare skola missförstå
vad vi göra? Jag måste säga, att det
argumentet skjuter betydligt över målet.
Vid slutet av debatten i första kammaren
övertygar det argumentet mig i
varje fall inte — inte ens, herr talman,
när det kommer från en av mig så högt
skattad meningsfrände beträffande det
mesta av de frågor vi ha att behandla
som herr Sandler.
Herr SANDLER (kort genmäle): Jag
förstår inte riktigt, varför herr försvarsministern
tar så illa vid sig, därför att
jag i all stillsamhet önskar klargöra,
varför jag biträder herr Lindströms
m. fl. reservation, och ger mig lektioner
om hur jag skall använda min tid som
landshövding i Gävle. Jag måste säga,
att jag alltjämt hyser den uppfattningen,
att en försiktigare framgångsmetod
skulle ha varit klok.
Herr statsrådet VOUGT: Jag måste be
om ursäkt, om herr Sandler tyckte det
var oartigt av mig att rekommendera
honom att besöka regementet i Gävle.
När herr Sandler talar som riksdagsman
och åberopar som skäl för sin
ståndpunkt, att han saknar fackkunskaper
i ett ämne, tycker jag att det är
rimligt, att han går och skaffar sig dessa
kunskaper, även om det skulle ske
som landshövding.
Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I likhet
med herr Sandler har jag begärt
ordet endast för att med ett par ord motivera,
hur jag kommer att rösta.
På delvis samma skäl som han har
anfört kommer jag att biträda reserva
-
tionen. Jag kan inte finna annat än att
vare sig Kungl. Maj ds och utskottets eller
reservanternas förslag blir genomfört,
komma metoderna att bli fullkomligt
lika effektiva. Man kan väl inte förutsätta,
att försvarsledningen är av den
låga kvalitet, att den använder den månad,
som den genom reservanternas förslag
får extra, till att låta utbildningen
slappna av under den första tiden och i
stället låter denna utbildning, som borde
ha skett under de första 9 månaderna,
delvis komma in på den tionde och
sista.
Ett ytterligare skäl för mig är, herr
talman, det sätt, på vilket utskottet har
skrivit. Utskottet säger, att det för sin
del håller för sannolikt, att det med effektivare
utbildningsmetoder och med
tillvaratagande av de värnpliktigas ökade
intresse för utbildningens bedrivande
skall bli möjligt att vid armén vinna
ett gott utbildningsresultat under en
första tjänstgöring om 9 månader. Uttrycken
»sannolikt» och »bli möjligt»
äro vaga; de visa inte någon större tillförsikt
från utskottets sida. På de uttrycken
vågar jag för min del icke bygga
mitt votum i denna viktiga fråga.
Herr talman! Jag skulle kunna sluta
med detta. Må det emellertid också tilllåtas
mig den reflexionen, att det tycks,
som om motsättningarna i försvarsfrågan
äro vida mindre än vad denna delvis
hetsiga diskussion, som ju dock gäller
en fråga som i jämförelse med det
övriga är en detalj, ger anledning att
förmoda. Jag förstår för min del inte,
varför diskussionen skall ha behövt bli
så hetsig som den faktiskt har varit.
I herr Holmbäcks yttrande instämde
herr Göransson.
Herr BERGVALL: Herr talman! När
jag suttit och lyssnat till dagens debatt,
är det ett intryck, som för mig blivit
det dominerande — jag har inte hört
alla anföranden, men det gäller i varje
fall om de anföranden, som jag har haft
tillfälle att höra.
Genom debatten har enligt min uppfattning
gått en stark känsla av att det
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 119
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
nuvarande världsläget är sådant, att vi
behöva ett så starkt försvar, som det är
möjligt att åstadkomma, med de resurser,
som stå oss till buds. Är detta intryck
riktigt, och jag undrar, om någon kan
jäva det, då tror jag, att det — vilket
för övrigt underströks av min kollega
herr Elon Andersson — är angeläget
att betona, att det är väsentligt mera,
som i nuvarande situation enar oss än
som skiljer oss åt. Vi äro borta från de
visserligen i och för sig kanske sympatiska
men föga verklighetsbetonade
drömmar, som färgade gångna tiders försvarsdebatter,
och man ser så vitt jag
förstår ganska realistiskt på problemen.
Jag tycker, att de olika utskottsutlåtanden,
som vi här ha att behandla, äro så
avfattade, att ingen objektiv iakttagare
skall kunna förneka, att det här är fråga
om en kraftig insats för att hålla
vårt försvar på en hög nivå. Jag tror,
som jag nyss sade, inte att man skall
överskatta och överdimensionera de meningsskiljaktigheter,
som finnas.
Om jag börjar med materielanslagen
vill jag för min del konstatera, att där
lär skillnaden mellan de olika ståndpunkterna
nog inte vara motiverad av
att den ene vill åstadkomma större materieltillgångar
för vår försvarsmakt än
den andre, utan skiljaktigheterna bottna
i en olika uppfattning om vad som i
nuvarande läge är möjligt att åstadkomma
utan åsidosättande av andra ur samhällssynpunkt
väsentliga behov, som
även de i nuvarande tidsläge, då ju det
totalitära kriget har ersatt det gammaldags
mera rent militärt betonade, ha
sin mycket stora betydelse ur försvarssynpunkt.
Jag tror näppeligen, att man
vid ett bifall till högerreservationen
kommer att åstadkomma mera, när det
gäller materielanskaffningen, än genom
att acceptera utskottets ståndpunkt, med
de anslag som där upptagas och med
ianspråktagande av befintliga reserver.
Jag är inte alldeles övertygad om att vi
under det kommande året ens få allt,
som kan åstadkommas för dessa pengar.
Vad övningstiden beträffar vill jag för
min personliga del säga, att jag inte
skulle reflektera på att rösta för utskot
-
tets förslag, om jag hade den uppfattningen,
att det verkligen betydde ett
försvagande av våra försvarsresurser.
Men i motsats till exempelvis herr Ewerlöf
har jag varit i tillfälle att träffa
många officerare, speciellt yngre, sysselsatta
med trupputbildning, som till
mig ha sagt, att de icke betrakta det
som på något sätt liggande utanför möjlighetens
gränser eller som på något
sätt utopiskt att på 9 månader åstadkomma
ett övningsresultat, som motsvarar
det man för närvarande uppnår.
Jag har ibland fått ett intryck — men
jag har naturligtvis inte tillräckligt stort
material för att den slutsatsen skall kunna
vara säker och dokumenterad — att
vi här ha att göra med en skiftning mellan
de olika generationernas uppfattning,
så att den yngre generationen på
denna punkt är låt mig säga väsentligt
mer optimistisk än de äldre kollegerna.
Men jag vill än en gång betona, att
jag naturligtvis inte har gjort några undersökningar,
som motivera en så generell
slutsats.
Jag har för min personliga del kommit
till den uppfattningen, att det steg
man här tar icke behöver innebära något
ur försvarssynpunkt riskabelt. Hade
jag inte haft den uppfattningen, så skulle
jag för min del icke ha valt den ståndpunkt
jag nu har valt, som innebär att
jag kommer att biträda utskottets förslag.
Jag vill till sist säga ytterligare en
sak. Det är en synpunkt, som jag tycker
i någon mån har tappats bort i den
debatten, men den kommer kanske under
fortsättningen av kvällen. Jag skulle
vilja stryka under behovet av en skärpt
sparsamhet i nuvarande läge med alldeles
särskilt tjocka streck. Jag tror, att
vi kunna vara tämligen på det klara med
att redan nu den kostnadsram, som försvarsrevisionen
drog upp, är sprängd.
De utbyggnader man sätter i gång, även
om några definitiva beslut inte ha fattats,
på flygets område innebära med all
sannolikhet så pass betydande utgifter,
att de ingalunda kunna kompenseras genom
några nedprutningar på de andra
försvarsgrenarnas område. År man nu
120 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
över huvud taget av den uppfattningen,
att det gäller att göra det, som är angeläget
för att ge största möjliga effektivitet
åt vårt försvar, då finns det dubbel
anledning att stryka under, att man skall
spara på alla de punkter inom försvarsväsendet,
som icke äro centrala och väsentliga
ur effektivitetssynpunkt. Där
vill jag säga i anledning av statsutskottets
uttalande i dess utlåtande i fråga
om fjärde huvudtiteln, att jag inte anser
de 62 miljoner, som redovisas som
prutade, som något speciellt uttryck för
att sparsamhetssynpunkten är iakttagen,
ty de äro till väsentlig del en följd av
nedsättningarna i övningstiden och bortfallandet
av vissa övningar. Jag vill, då
jag är övertygad om att vi måste satsa
åtskilligt på olika områden, som kanske
gå utöver vad vi trott oss kunna komma
undan med, stryka under, att det ur
försvarets synpunkt är utomordentligt
angeläget, att vi på alla de områden, där
som jag nyss sade det är möjligt att
åstadkomma besparingar utan att åsidosätta
effektiviteten i försvaret, också
skola ta dessa besparingsmöjligheter i
anspråk.
Jag vill, herr talman, sluta med vad
jag började med. Jag tror, att vi med
glädje skola notera, att vi trots de meningsmotsättningar,
som finnas, och
trots de skarpa meningsbrytningar, som
understundom ha förekommit i dag,
dock kunna konstatera det glädjande
faktum, att den svenska riksdagen för
närvarande bäres upp av en enig och
samlad försvarsvilja. Ett understrykande
av den synpunkten är kanske inte heller
så alldeles betydelselöst, om man ett
ögonblick tar i sikte den synpunkt, som
herr Sandler anförde, nämligen vad
utanför vårt lands gränser befintliga
iakttagare säga om vårt handlande och
vandlande i denna fråga.
Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av herr Sven
Anderssons anförande. Det skulle i och
för sig ha räckt med en kort replik, men
eftersom replikrätten redan var utnyttjad,
kommer jag först nu med ett bemö
-
tande av vissa delar av hans, som det
föreföll mig, som vanligt öppna och sympatiska
anförande. Han beklagade, att
samlingen i försvarsfrågan inte hade
kunnat hålla, och han ställde högern
mot väggen såsom varande det parti, som
var anledningen till detta. Han ville också
göra gällande, att bakom det skulle
ligga politiskt taktiska motiv, därför att
vi gunås skulle betrakta detta såsom någon
fördel för oss, när vi möta våra väljare.
I det hänseendet kräves en gensaga.
Inga kunna ha varit mera angelägna
om en samling i försvarsfrågan än vad
vi ha varit, och inga kunde med större
glädje hälsa de tecken till en sådan samling,
som vi tidigare ha kunnat konstatera.
1942 voro vi eniga. 1945, när direktiven
för försvarskommittén utfärdades,
voro vi också eniga, och jag glömmer
aldrig den befriande glädje, med vilken
jag deltog i det beslut som kamrarna då
fattade om dessa direktiv; jag trodde,
att i och med detta var försvarsfrågan
definitivt lyft över partierna. Sedermera
har jag under ett par års tid fått vara
med i försvarskommittén på en resa,
som har inneburit ett allt längre och
längre avlägsnande från de direktiv, om
vilka vi voro eniga 1945. Det är inte jag,
men väl majoriteten, som övergivit den
ståndpunkt, om vilken enighet rått. Trots
meningsskiljaktigheterna hoppas jag, att
mina kamrater i kommittén skola kunna
vitsorda, att jag där hela tiden strävade
efter att i möjligaste mån bevara enhälligheten.
Jag kunde dock icke komma
längre än till en viss gräns, ytterst beroende
på att min inställning till hela
det utrikespolitiska läget, som det gällde
att anpassa sig efter, var en annan än
den kommittén i övrigt hade. Det är väl
regeringens uppfattning om det utrikespolitiska
läget, som i sin tur har givit
anledning till att det förslag, som nu
ligger på riksdagens bord, bortsett från
värnplikten ser ut på ett annat sätt än
vad kommittén hade tänkt sig och, som
herr Sven Andersson framhöll, mera
närmar sig högerns linje än den, som
försvarskommittén intog.
Det är således inte på det sättet, herr
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 121
Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Sven Andersson, att vi av några politiskttaktiska
skäl funnit det fördelaktigt att
bryta oss ut ur enigheten. Vad mig själv
beträffar är det endast den personligt
vunna övertygelsen under det långvariga
arbetet i kommittén som bestämt min
ställning. Det hindrar inte, att vi — även
om det finns meningsskiljaktigheter —
uppskatta den försvarsvilja som kommer
till uttryck från alla sidor. Jag ber att
få särskilt understryka, att i den motion
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 206, som högerpartiet har avlämnat
och under vilken mitt namn också
befinner sig, skriva vi uttryckligen:
»Vi motionärer se i Kungl. Maj:ts propositioner
till försvarets ordnande uttryck
för en medveten försvarsvilja. Denna
vilja besjälar hela svenska folket.»
Det är väl ändå inte ett försök från vår
sida att monopolisera försvarsviljan.
Inga skulle ha varit gladare än vi, om
den tidigare enigheten i värnpliktsfrågan
hade kunnat bevaras.
När det gällde värnplikten menade
herr Sven Andersson, att det borde ha
varit lättare för oss att vara med på regeringens
förslag, eftersom det i alla fall
är en förbättring i förhållande till vad
försvarskommittén hade tänkt sig genom
att efterutbildningsövningen bibehålies.
I mitt anförande betonade jag,
vilken utomordentlig vikt jag fäste vid
efterutbildningsövningen, men jag kunde
ju i det hänseendet inte hålla mig till
annat än vad som står i propositionen.
Där har departementschefen först uttalat:
»I detta sammanhang vill jag framhålla,
att jag nu ej är beredd att ta ställning
till försvarskommitténs förslag att
indraga efterutbildningsövningen.» På
ett annat ställe säger departementschefen:
»Till frågan om slopandet av efterutbildningsövningen
är jag, såsom redan
anförts, icke för närvarande beredd att
taga ställning.» I propositionen har sålunda
tanken på cfterutbildningens slopande
hållits vid liv. Nu har försvarsministern
i sin replik till mig i dag uttryckligen
förklarat, att han avser att
behålla efterutbildningsövningen, och
jag ber att få inkassera som kanske den
främsta vinsten av diskussionen här i
kammaren, att vi ha fått klarhet om att
försvarsministern icke har någon avsikt
att framdeles komma med ett förslag om
att dra in efterutbildningsövningen. Det
är en mycket stor vinst och innebär,
att vi ha kommit varandra ytterligare
ett steg närmare.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Andrén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Andrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 75;
Nej — 23.
122 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. försvarets organisation.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Ang. försvarets organisation.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
försvarets organisation jämte i ämnet
väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 206, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
9 april 1948, föreslagit riksdagen besluta,
att försvaret i de delar, som berördes
i nämnda statsrådsprotokoll, skulle organiseras
på sätt av departementschefen
i samma statsrådsprotokoll angivits.
I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 359 av herr von Heland m. fl.,
» 361 » herr Bergvall m. fl.,
» 362 » herr Bergh m. fl.,
» 363 » herr Bergh,
» 365 » herr Lodenius m. fl.,
» 366 och 367 av herrar Uhlén och
Sjö samt
nr 368 av herr Ewerlöf m. fl., i vad
avsåg försvarets organisation, ävensom
inom andra kammaren:
nr 520 av herr Ohlin m. fl.,
» 522 och 523 av herr Jansson i Kalix,
nr 524 av herr Andersson i Dunker,
» 525 » herr Edberg m. fl.,
» 526 » herr Edberg,
» 527 » herrar Thorell och Håstad,
» 528 » herr Ljungqvist,
» 529 » herr Hagberg i Luleå m. fl.
samt
nr 531 » herr Skoglund i Doverstorp
m. fl., i vad avsåg försvarets organisation.
Härutöver hade utskottet i förevarande
sammanhang till behandling förehaft en
inom andra kammaren väckt motion, nr
22, av herr Svensson i Ljungskile.
[
Utskottets nu föreliggande utlåtande
var indelat i nio särskilda avdelningar,
nämligen
Avd. I. Inledning.
Avd. II. Allmänna synpunkter.
Avd. III. Särskilda frågor.
Avd. IV. Armén.
Avd. V. Marinen.
Avd. VI. Flygvapnet.
Avd. VII. Vissa för försvaret gemensamma
ändamål.
Avd. VIII. Byggnader m. m.
Avd. IX. Utskottets hemställan.
Envar av avdelningarna III—VII omfattade
ett flertal underavdelningar eller
punkter.
Under avdelningarna II—VIII hade utskottet
i motiveringsform uttalat sig beträffande
i respektive avdelningar och
punkter behandlade frågor. Under avdelningen
IX hade utskottet hemställt,
A. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:363 samt 11:22, 523, 524,
527 och 528, besluta, att försvaret i de
delar, som berördes i Kungl. Maj:ts proposition
nr 206, skulle organiseras på
sätt i nämnda proposition angivits med
de avvikelser därifrån, som betingades
av vad utskottet förut i utlåtandet anfört;
B.
att motionerna I: 359, 361, 362, 365,
366 och 367 samt 11:520, 522, 525, 526
och 529 ävensom I: 368 och II: 531 — de
båda sistnämnda i vad de avsåge försvarets
organisation — i den mån de
icke kunde anses besvarade genom utskottets
hemställan under punkt A, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vid utlåtandet funnos fogade sex särskilda
reservationer.
Rörande sättet för utlåtandets föredragning
yttrade
Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Med avseende å
föredragningen av statsutskottets utlåtande
nr 160 får jag hemställa,
att detsamma må företagas till avgörande
på det sätt, att först föredragas i
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 123
den ordning, vari de i utlåtandet förekomma,
utskottets under de skilda avdelningarna
och underavdelningarna i
motiveringsform gjorda uttalanden, vilka
därvid må kunna efter talmannens
beprövande sammanföras i grupper och
vilkas text icke må behöva uppläsas i
vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;
att vid behandlingen av den del av
utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet; samt
att sedan utlåtandet blivit på angivet
sätt genomgånget, utskottets hemställan
föredrages punktvis.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
I enlighet härmed föredrogs nu
Avd. II. Allmänna synpunkter.
Utskottets yttrande godkändes.
Avd. III. Särskilda frågor.
Punkten A. Försvarets högsta ledning.
Under denna punkt hade utskottet anfört
bland annat:
»Av skäl, som departementschefen anfört,
bör enligt utskottets mening med
en ifrågasatt särskild undersökning rörande
försvarsstabens organisation anstå.
Anledning kan emellertid föreligga
att i samband med slutförandet av 1946
års militära förvaltningsutrednings verksamhet
företaga en översyn icke blott av
försvarsstabens utan av hela högkvarterets
organisation.»
Vid förevarande punkt hade reservation
avgivits av herrar Lindström, Gillström,
Eriksson i Stockholm, Ward, WalIcntheim
och Lindholm, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade. I det
av reservanterna föreslagna yttrandet hade
bland annat anförts följande:
»Departementschefen har föreslagit
vissa åtgärder, som äro ägnade att i viss
mån åstadkomma förbättringar inom den
högsta ledningen under fredsförhållandcn.
Dessa åtgärder vill utskottet icke
motsätta sig. Emellertid äro departe
-
Ang. försvarets organisation.
mentschefen förslag enligt utskottets mening
icke tillräckliga för att skapa en
på erfarenheterna byggd lämplig, förenklad
och effektiv militär högsta ledning.
Frågan om högsta militärledningens
organisation bör därför göras till föremål
för ny allsidig och förutsättningslös
utredning.»
Herr LINDSTRÖM: Herr talman! I mitt
första anförande i dag motiverade jag,
varför jag för min del här har anmält
en reservation angående försvarets högsta
ledning. Jag hemställde i detta mitt
uttalande om en utredning.
Jag ber alltså, herr talman, vid denna
punkt att få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! I anslutning till mitt anförande
på förmiddagen ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
denna punkt.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på godkännande av utskottets
yttrande i nu ifrågavarande del
samt vidare på godkännande av den av
herr Lindström m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på godkännande av utskottets yttrande,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Lindström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som godkänner statsutskottets yttrande
i utlåtande nr 160 under avdelningen
III punkten A. Försvarets högsta
ledning, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Lindström in. fl. därom anförda reservationen.
124 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. försvarets organisation.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringsplropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propotionen.
Punkterna B—J.
Utskottets yttranden godkändes.
Avd. IV. Armén.
Punkterna I och II.
Utskottets yttranden godkändes.
Punkten III. Fredsorganisationen.
Punkterna III A, III B, III C 1 och
III C 2.
Utskottets yttranden godkändes.
Punkten III C 3. Kavalleriet.
Departementschefens förslag beträffande
kavalleriet innebar, att av de nuvarande
truppförbanden — Livregementet
till häst (K 1), Skånska kavalleriregementet
(K 2), Livregementets husarer
(K 3) och Norrlands dragonregemente
(K 4) — de båda sistnämnda
skulle bibehållas såsom kavalleriförband.
Däremot hade departementschefen
förordat, att K 1, Stockholm, skulle indragas
och ersättas med en mobiliseringscentral
samt att i anslutning till
översynen av arméns organisation en
utredning skulle verkställas om i vilken
mån K 2 borde på lämpligt sätt helt eller
delvis omorganiseras.
I motionen 11:524 av herr Andersson
i Dunker hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå förslaget att indraga Livregementet
till häst i Stockholm. Vidare
hade herrar Thorell och Hästad i motionen
11:527 hemställt, att frågan om
den föreslagna indragningen av Livregementet
till häst måtte upptagas till avgörande
först sedan utredningarna om
kavalleriets framtida krigsorganisation
och lokalfrågorna fullständigt slutförts,
varjämte herr Ljungqvist i motionen
II: 528 hemställt, att frågan om nämnda
indragning måtte upptagas till avgö
-
rande först sedan utredningarna om kavalleriets
framtida krigsorganisation
samt om med regementets kaserner sammanhängande
militära lokalfrågor fullständigt
slutförts.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:
»Utskottet biträder departementschefens
uppfattning, att en återgång tills
vidare till tre kavalleriförband i fred,
med vilket antal 1942 års försvarsbeslut
räknade, synes möjlig att genomföra.
Utskottet finner de försämrade övningsförhållandena
för K 1 samt angelägenheten
av att för andra ändamål utnyttja
förbandets nuvarande etablissement och
kasernområde tala för indragning av
detta förband. Utskottet avstyrker alltså
motionerna 11:524, 11:527 och 11:528.»
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Andrén, Lundgren, Skoglund i
Doverstorp och Holmström ansett, att
utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:
»Ur mobiliserings-, kuppberedskapsoch
övningssynpunkt måste det anses
vara av betydelse att i Stockholm äga
tillgång till ett kavalleriförband. De av
departementschefen berörda lokalbehoven
synas vidare kunna tillgodoses på
annat sätt än genom ianspråktagande av
K l:s etablissement. Med hänsyn till nu
angivna förhållanden och då utredning
pågår om kavalleriets framtida organisation,
förordar utskottet, i överensstämmelse
med motionerna 11:527 och II:
528, att frågan om den föreslagna indragningen
av K 1 skall upptagas till
avgörande först sedan nyssnämnda utredning
och den planerade utredningen
om lokalfrågorna slutförts.»
Herr LUNDGREN: Herr talman! Enligt
beslut av 1942 års riksdag skulle
kavalleriet vara organiserat på tre regementen
i stället för fyra regementen
enligt 1936 års härordning, varvid
Skånska kavalleriregementet skulle indragas.
Någon indragning av detta regemente
kom emellertid icke till stånd.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25.
125
Genom senare beslut har riksdagen bestämt,
att regementet skall bibehållas
och fortfarande vara förlagt till Hälsingborg.
Departementschefen föreslår
nu i fråga om kavalleriets organisation,
att detta vapenslag i enlighet med 1942
års beslut skall vara organiserat på tre
regementen, men förordar, att Livregementet
till häst indrages, under det
Skånska kavalleriregementet bibehålies.
Såsom motiv för indragningen av K 1
anför departementschefen, att övningsmöjligheterna
i närheten av regementets
kasern försämrats genom exploatering
av Norra Djurgården och att kasernen
behöves för andra ändamål. Dock skall
man eventuellt bibehålla en skvadron
eller utöka ridskolans övningstrupp till
en reducerad skvadron. I varje fall skall
en mobiliseringscentral bibehållas i
stockholmstrakten.
I likhet med departementschefen anser
jag, herr talman, att en återgång till
tre kavalleritruppförband i fred är
lämplig. Den värnpliktskontingent, som
behöver utbildas för kavalleriets nuvarande
krigsorganisation, kan utbildas
vid tre kavalleriregementen. Under sådana
omständigheter är det ju ur ekonomisk
synpunkt motiverat att minska
antalet kavalleritruppförband till tre.
Det är nämligen enligt min uppfattning
nödvändigt att spara på de punkter där
så är möjligt utan olägenhet.
Även om jag alltså kan biträda departementschefens
förslag om indragning
av ett kavalleritruppförband, har jag en
annan mening i fråga om vilket regemente
som eventuellt skall indragas. Jag
menar, att K 1 bör bibehållas och i stället
K 2 indragas. Härför talar bl. a. militärbefälhavarens
för första militärområdet
yttrande. Denne har nämligen icke
något att erinra mot indragningen av
K 2, enär beridet kavalleri icke är användbart
inom militärområdet annat än
i dess norra delar och utbildningsförhållandena
vid Hälsingborg äro ogynnsamma.
Departementschefen har anfört,
att utbildningsförhållandena vid I< 1 vore
mindre lämpliga. Men även i Hälsingborg
äro utbildningsmöjligheterna
ogynnsamma, och regementet är därför
Ang. försvarets organisation.
för sin utbildning under vissa tider
hänvisat till Ljungbyhed, som ju ligger
på fyra mils avstånd från Hälsingborg.
Jag har, herr talman, inom avdelningen
och inom utskottet yrkat, att K 1
skall bibehållas och i stället K 2 indragas.
Då detta yrkande avslogs, har jag
i stället biträtt det yrkande, som framställts
av herrar Andrén och Skoglund
och som innebär, att frågan om kavalleriets
framtida organisation skall avgöras,
sedan nu pågående utredning om
kavalleriorganisationen slutförts. Först
därefter bör alltså riksdagen fatta ståndpunkt
till frågan om vilket kavalleriregemente
som skall indragas.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av herrar Johan
Bernhard Johansson m. fl. vid utskottets
utlåtande fogade reservationen nr 3.
Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
föreslår, att kammaren vidhåller sitt redan
fattade beslut på denna punkt och
tillstyrker sålunda bifall till utskottets
förslag.
Även herr Lundgren går ju så långt,
att han är villig att indraga ett kavalleriförband.
Försvarskommittén yttrade
sig som bekant i den riktningen, att två
av kavalleriets förband — kommittén
föreslog K 1 och K 2 — skulle indragas,
eftersom arméns behov av kavalleri
skulle kunna täckas genom två kavalleriregementen.
Herr Lundgren och jag äro
överens om att en indragning här bör
ske. Vi skilja oss åt i frågan, om man
skall dra in K 1 eller K 2. Jag medger
gärna, att denna fråga kan diskuteras,
men när jag bar stannat för Kungl.
Maj ds förslag i denna punkt, beror det
på olika omständigheter. Framför allt
har jag fäst mig vid att övningsförhållandena
på det ganska trånga Järvafältet
bli alltmer begränsade. Där övas nu
— utom i stor utsträckning Kl — krigsskolan,
I 1, A 1, Ing 1, S 1, U 5 och
F 8. Det är alltså en ganska stor trängsel,
vilket riksdagen redan tidigare bar
observerat, när riksdagen tog initiativ
till att icke förlägga, såsom Kungl. Maj:t
år 1942 föreslog, B 2 till Järvafältet,
126 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. försvarets organisation.
utan flytta det till annan ort. Det blev,
som vi alla känna till, Enköping.
Dessutom behöver staten för andra
ändamål de lokaler, i vilka K 1 nu är
fredsförlagt. Denna lokalfråga är självklart
intet avgörande motiv för mig, men
när den kommer till allt det övriga, har
jag intagit den ståndpunkten, att Kungl.
Maj:ts förslag härutinnan är välbetänkt.
Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till utskottets utlåtande
på denna punkt.
Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande
av vad utskottet i den under behandling
varande punkten yttrat samt vidare
på godkännande av den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på godkännande av utskottets
uttalanden, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som godkänner statsutskottets
yttrande i utlåtande nr 160 under avdelningen
IV punkten III C 3. Kavalleriet,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. därom
anförda reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Punkterna III C 4, III D—III I samt IV.
Utskottets yttranden godkändes.
Avd. V. Marinen.
Punkterna I—III.
Utskottets yttranden godkändes.
Punkten IV. Flottan.
Punkterna IV A—IV C.
Utskottets yttranden godkändes.
Punkten IV D. Flottans personal.
I denna punkt hade utskottet anfört:
»Till vad i propositionen anförts rörande
flottans personal vill utskottet i
huvudsak ansluta sig. Med hänsyn till
den brist på maskinbefäl, som f. n. råder
vid marinen, samt till att maskinbefälets
arbetsuppgifter delvis äro av
annan art än de som åligga flertalet övriga
underofficerare vid marinen finner
utskottet sig böra tillstyrka det i motionerna
1:365 och 11:526 framlagda förslaget,
att maskinbefälsorganisationen
göres till föremål för särskild utredning.
»
Vid förevarande punkt hade reservation
anmälts av herr Lundgren, som likväl
ej antytt sin åsikt.
Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
har vid denna punkt anmält en blank
reservation.
Jag ber att få fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på den motivering
som utskottet här anfört. Utskottet
säger: »Med hänsyn till den brist på
maskinbefäl, som f. n. råder vid marinen,
samt till att maskinbefälets arbetsuppgifter
delvis äro av annan art än de
som åligga flertalet övriga underofficerare
vid marinen finner utskottet sig
böra tillstyrka det i motionerna I: 365
och II: 526 framlagda förslaget, att maskinbefälsorganisationen
göres till föremål
för särskild utredning.» Det är ju
rätt anmärkningsvärt, att utskottet har
förordat en sådan särskild utredning
och att denna fråga alltså icke kommer
att behandlas i det större sammanhang,
vari den hör hemma. Vidare är det så,
herr talman, att samtliga myndigheter,
som yttrat sig i denna fråga, ha avstyrkt
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25.
127
Om anslag
en liknande framställning, liksom också
underofficerskåren. Det är svårt att utan
ytterligare utredning dra en gräns mellan
maskinister och övriga underofficerare.
Många av de senare ha nämligen
en starkt tekniskt betonad tjänst.
Sådana underofficerare äro telemästare,
rustmästare, torpedmästare, radiostyrmän
m. fl.
Jag har, herr talman, inte något yrkande
på denna punkt, då jag menar, att
en isolerad utredning av detta ärende
på det sätt, som förordas i motionerna,
på sakliga grunder knappast kan komma
till stånd.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, godkändes vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten yttrat.
Punkterna IV E samt V—IX.
Utskottets yttranden godkändes.
Avd. VI—VIII.
Utskottets yttranden godkändes.
Utskottets hemställan i punkten A.
Bifölls, i vad den ej besvarats genom
kammarens föregående beslut.
Utskottets hemställan i punkten B.
Bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.
Om anslag till anordnande av efterutbildningsövning.
Punkten 1.
I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. (1:368) och den andra inom
till anordnande av efterutbildningsövning.
andra kammaren av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl. (II: 531), hade hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen måtte
anvisa dels till täckande av kostnaderna
för bibehållande av 1947 års provisorium
beträffande utbildningstidens
längd ett sammanlagt belopp av
12 000 000 kronor, dels ock till anordnande
av efterutbildningsövningar ett
sammanlagt belopp av 5 000 000 kronor.
I en inom andra kammaren av herrar
Håstad och Lindberg väckt motion (II:
530) hade hemställts, att riksdagen måtte,
därest den första tjänstgöringen nedsattes
till nio månader, besluta, att vid
armén en femtedel av värnpliktskontingenten
skulle uttagas för tre månaders
utbildning till gruppchefer och att härför
skulle anvisas ett anslag av 7 320 000
kronor, därav 3 000 000 kronor i premier.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
a) att motionerna 1:368 och 11:531,
i vad de avsåge anvisande av medel till
täckande av kostnaderna för bibehållande
av 1947 års provisorium beträffande
utbildningstidens längd, icke måtte av
riksdagen bifallas;
b) att motionerna 1:368 och 11:531,
i vad de avsåge anvisande av medel för
anordnande i viss omfattning av efterutbildningsövning
under budgetåret 1948/
49, icke måtte av riksdagen bifallas;
c) att motionen 11:530, i vad den
avsåge anvisande av medel för gruppchefsutbildning,
icke måtte av riksdagen
bifallas.
Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Lindström,
Andrén, Lundgren, Skoglund i Doverstorp
och Holmström, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte för budgetåret 1948/49 under
fjärde huvudtiteln anvisa medel
a) i anledning av motionerna 1:368
och 11:531, i vad de avsåge anvisande
av medel till täckande av kostnaderna
för bibehållande av 1947 års provisori
-
128 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Om anslag till anordnande av efterutbildningsövning.
um beträffande utbildningstidens längd,
till täckande av kostnaderna för en utbildningstid
av tio månader för huvuddelen
av de värnpliktiga;
b) med bifall till motionerna 1:368
och 11:531, i vad de avsåge efterutbildningsövning,
till anordnade av en dylik
övning under budgetåret 1948/49;
c) i anledning av motionen II: 530 till
täckande av kostnaderna för gruppchefsutbildning
under två månader.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Vid denna
punkt har jag tillsammans med några
andra av kammarens ledamöter avgivit
en reservation till det föreliggande utlåtandet.
Vissa delar av denna reservation
ha redan förfallit på grund av det
beslut som kammaren har fattat med
anledning av det sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande. Det återstår
emellertid en punkt. Det är punkt
b) i reservationen, den punkt alltså som
gäller efterutbildningsövningen. När
fjärde huvudtiteln framlades, lät föredragande
departementschefen förstå, att
det var mycket ovisst, hur det skulle gå
med efterutbildningsövningen. För den
händelse arbetsmarknadsläget tillät det,
skulle den komma till stånd, och statsrådet
förutsatte då, att den skulle kunna
finansieras genom förstärkningsanslag
på tilläggsstat. Det var med mycket stor
glädje och tillfredsstälellse, som jag under
dagens debatt hörde, att herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
förklarade sig beredd att försöka
få till stånd den efterutbildningsövning,
som det nu är fråga om. Under sådana
förhållanden förefaller det mig också
rimligt, att riksdagen fattar beslut i överensstämmelse
med den tanke, som statsrådet
sålunda har givit uttryck åt. Jag
vågar därför hemställa om bifall till
punkt b) i reservationen, men till yrkandet
måste då läggas ett anslagskrav
på 5 miljoner kronor.
Jag tillåter mig alltså, herr talman, att
yrka bifall till punkt b) i reservationen,
men med tillägg om ett anslagsyrkande
på 5 miljoner kronor.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det uttalande av statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet,
som herr Andrén nu bygger sitt yrkande
på, ha vi ju inte hört bekräftas. Jag vet
för övrigt inte, om samtliga kammarens
ledamöter ha hört uttalandet.
I propositionen har statsrådet emellertid
yttrat, att om det skulle visa sig möjlig
att anordna sådan efterutbildningsövning
på grund av att tillgången på arbetskraft
på arbetsmarknaden blir bättre,
skulle det kunna ske, men statsrådet har
inte äskat några särskilda medel för detta
ändamål. Jag menar alltså, att om
statsrådet nu har funnit, att en dylik
efterutbildning bör anordnas, kan det
ändå finnas möjlighet för statsrådet att
få medel härför.
Jag hemställer därför, herr talman, om
bifall till utskottets förslag.
Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
För att ingen ovisshet skall råda på denna
punkt vill jag säga, att vad jag här
i dag har uttalat är, att enligt min personliga
uppfattning måste efterutbildningsövningar
finnas i fortsättningen,
detta till skillnad från vad försvarskommittén
föreslagit.
Däremot har jag inte på något sätt uttalat
mig om efterutbildningsövningar
under år 1948 eller 1949. Det blir en sak
som prövas i annan ordning, och beträffande
den frågan behövs det på denna
punkt inte något anslag.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Det var
med beklagande jag hörde denna första
flykt från ett tidigare avgivet löfte. De
skäl, som förelågo för efterutbildning år
1947 och som kunna föreligga under år
1949 och följande år, borde väl rimligtvis
föreligga även för budgetåret 1948/
49. Jag har verkligen för min personliga
del fattat uttalandet av herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet i
den riktningen, att efterutbildningsövningar
skola äga rum även under det
närmaste budgetåret. Är detta fallet, är det
väl också rimligt, att efterutbildningsöv
-
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 129
ningarna finansieras i vanlig ordning under
fjärde huvudtiteln och inte genom
ett extra förstärkningsanslag på tilläggsstat.
Om jag nu kan vara övertygad om
att herr statsrådet stannar kvar och lyckas
få sin mening igenom i regeringen,
skall jag emellertid inte driva saken till
votering. Jag tar för givet, att när herr
statsrådet har gjort så positiva uttalanden
på denna punkt, det inte har skett
utan att han på förhand förvissat sig
om att regeringen står bakom hans ståndpunkt.
Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag vill endast inlägga min bestämda
gensaga mot herr Andréns sätt att uttala
sig, när han kallar den tolkning, som
han rent personligen gör av mitt yttrande
nyss, för en flykt från ett avgivet löfte.
Jag har sagt, att jag anser att det i
fortsättningen kommer att behövas efterutbildningsövningar.
Jag har icke uttalat
mig något om när dessa skola komma
att organiseras, och jag hoppas att
herr Andrén, då han läser vad jag tidigare
sagt, skall finna att den framställning
av saken jag nu ger är fullt riktig.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag måste
säga, att när jag hörde herr statsrådet
tala om »i fortsättningen», trodde jag
han avsåg tiden från och med den 1 juli
detta år. Skulle det inte vara fallet, minskas
min glädje något.
Jag vill tillägga, att det inte på något
sätt var min avsikt att kränka herr statsrådets
känslor. Skulle detta ha blivit fallet
genom mitt inlägg, ber jag herr statsrådet
så mycket om ursäkt. Det är inte
min mening att här skapa större missnöje
och misstro än som är nödvändigt.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a) hemställt.
!) Första kammarens protokoll 1948. Nr 25.
Om sparsamhet inom försvarsväsendet.
I fråga om mom. b), fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock,
av herr Andrén, att kammaren skulle
med bifall till motionerna I: 368 och
II: 531, i vad de avsåge efterutbildningsövning,
till anordnande av en dylik övning
under budgetåret 1948/49 för nämnda
budgetår under fjärde huvudtiteln anvisa
ett belopp av 5 000 000 kronor.
Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. c).
Om sparsamhet inom försvarsväsendet.
Punkten 2.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergvall m. fl. (I: 150) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 275), hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av statsverkspropositionen,
fjärde huvudtiteln, måtte beakta
i motionerna framlagda synpunkter
och sålunda medverka till en konsekvent
genomförd sparsamhet inom försvarsväsendet
i all den utsträckning
detta vore möjligt under hänsynstagande
till fordringarna på tillfredsställande
utbildningsmöjligheter och vidmakthållen
försvarsberedskap.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten yttrat:
»Med anledning av vad i de föreliggande
motionerna anförts vill utskottet
understryka vikten av att sparsamhet
iakttages inom försvarsväsendet i all
möjlig utsträckning utan att kraven på
tillfredsställande utbildning och erforderlig
försvarsberedskap eftersättas. Med
de ökade anspråk, som i rådande läge
kunna komma att ställas på vårt försvar,
iir sparsamhet så mycket mera angelägen
som tillgängliga medel därigenom
kunna bättre utnyttjas för stärkande av
130 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 era.
Om sparsamhet inom försvarsväsendet.
försvarets effektivitet. Utskottet vill i
anslutning härtill erinra, att Kungl.
Maj :t under de i det följande behandlade
punkterna under fjärde huvudtiteln redovisat
anslagsminskningar med icke
mindre än 62 miljoner kronor. Utskottet
vill därjämte framhålla, att utskottet vid
sin granskning av Kungl. Maj:ts anslagsäskanden
strävat efter att restriktivt bedöma
de anmälda utgiftsbehoven. Utskottet
kan därför icke finna någon särskild
åtgärd från riksdagens sida i anledning
av motionerna vara påkallad. Desamma
torde emellertid få anses besvarade
genom vad utskottet sålunda anfört.
Utskottet hemställer, att motionerna I:
150 och II: 275 må anses besvarade med
vad utskottet ovan anfört.»
Reservation hade anmälts av herrar
Sundelin och Persson i Svensköp, vilka
dock ej antytt sin mening.
Herr SUNDELIN: Herr talman! Till
statsutskottets utlåtande på denna punkt
finnes fogad en blank reservation av
herr Persson i Svensköp och mig. Jag
vill därför med några ord motivera vår
inställning till vad utskottet i detta avseende
anfört.
Utskottet har här tagit ställning till
folkpartimotionerna I: 150 och II: 275.
I dessa motioner hade framhållits önskvärdheten
av en konsekvent genomförd
sparsamhet inom försvarsväsendet i all
den utsträckning detta är möjligt under
hänsyntagande till fordringarna på tillfredsställande
utbildningsmöjligheter
och vidmakthållen försvarsberedskap.
Utskottet har också ställt sig förstående
till vad i motionerna anförts och i sitt
utlåtande understrukit vikten utav att
sparsamhet iakttages inom försvarsväsendet.
Utskottet betonar, att detta ur
försvarssynpunkt är så mycket mera angeläget
som tillgängliga medel därigenom
kunna bättre utnyttjas för stärkande
av försvarets effektivitet.
Utskottet erinrar emellertid om att
Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln
redovisat anslagsminskningar med icke
mindre än 62 miljoner kronor och an
-
ser, att några besparingar härutöver inte
äro möjliga. Det är på denna punkt vi
reservanter ha en mot utskottsmajoriteten
något avvikande mening. De i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln
redovisade anslagsminskningarna,
som också herr Bergvall berört här i debatten,
äro ju till mycket stor del en
följd av den föreslagna förkortningen av
utbildningstiden och inställandet av repetitions-
och efterutbildningsövningar.
Vi sätta i fråga, huruvida icke även
andra möjligheter till besparingar förefinnas
utan att försvarets effektivitet
därigenom skulle minskas. I motionerna
har exempelvis pekats på de centrala
förvaltningsmyndigheternas omkostnadsanslag
och de höjda anslagen till reseersättningar
m. m. samt till expenser o. d.
Chefen för försvarsdepartementet synes
också ha en mot statsutskottets majoritet
något avvikande mening i frågan
huruvida alla möjligheter till besparingar
inom försvarsväsendet blivit tillvaratagna.
I proposition nr 206 till årets
riksdag säger departementschefen: »Jag
förutsätter, att alla ytterligare möjligheter
till besparingar skola noggrant övervägas
såväl vid de fortsatta utredningar,
vilka enligt min mening böra komma
till stånd, som i den löpande verksamheten
inom försvaret.»
I det delvis förändrade läge, vari försvarsfrågan
kommit sedan de här behandlade
motionerna avgåvos, ha vi avstått
ifrån att yrka nedsättning av begärda
anslagsbelopp. Det må dock tillåtas
mig att här uttala den förhoppningen,
att de militära myndigheterna vid
användningen av beviljade medel iakttaga
all den sparsamhet, som utan åsidosättande
av vitala försvarsintressen är
möjlig, och vid uppgörandet av sina anslagsäskanden
för följande budgetår
noggrant undersöka de olika möjligheter
till besparingar, som kunna förefinnas.
Herr talman! Jag har intet yrkande.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Med anledning av herr
Sundelins anförande vill jag ytterligare
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 131
understryka, att utskottet har tagit all
möjlig hänsyn till de synpunkter som
framförts i motionen. Utskottet säger
ju: »Med anledning av vad i de föreliggande
motionerna anförts vill utskottet
understryka vikten av att sparsamhet
iakttages inom försvarsväsendet i all
möjlig utsträckning utan att kraven på
tillfredsställande utbildning och erforderlig
försvarsberedskap eftersättas.
Med de ökade anspråk, som i rådande
läge kunna komma att ställas på vårt
försvar, är sparsamhet så mycket mera
angelägen som tillgängliga medel därigenom
kunna bättre utnyttjas för stärkande
av försvarets effektivitet.»
Utskottet erinrar dessutom om att
Kungl. Maj:t redan redovisat vissa anslagsminskningar,
men förutsätter likväl
att det sparas, där så kan ske, och
att det tillses, att man får största möjliga
valuta för de medel som användas.
Herr Sundelin har ju inte direkt yrkat
på att anslagen skola minskas och inte
heller pekat på någon punkt, där en
prutning skulle kunna ske, och utskottet
kan då inte yttra sig på annat sätt
än det har gjort. Utskottet har nog för
övrigt samma mening som herr Sundelin,
och jag har själv både i statsutskottets
första avdelning och i andra sammanhang
givit uttryck åt den uppfattningen.
Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.
Punkterna 3—8.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Anslag till krigsmaterielverket.
Punkten 9.
I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte
a) i personalförteckningen för krigsmaterielverket
vidtaga vissa under punkten
närmare angivna ändringar;
Anslag till krigsmaterielverket.
b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för krigsmaterielverket, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1948/49;
c) till Krigsmaterielverket: Avlöningar
för budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 2 230 000 kronor.
I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:
»Vad angår krigsmaterielverkets befattning
med anskaffning av kontorsmöbler
och kontorsförnödenheter för statsförvaltningens
räkning förberedas visserligen
såsom departementschefen framhållit
inom verket vissa åtgärder för att
förenkla förfarandet i samband med här
avsedda anskaffningar. Enligt utskottets
mening kan dock ifrågasättas, huruvida
det ur organisatorisk synpunkt är lämpligt,
att dylika ärenden i den utsträckning,
varom här är fråga, handläggas av
krigsmaterielverket. Ehuru utskottet nu
icke vill motsätta sig, att medel anvisas
för bestridande av de merkostnader, som
verkets bestyr med dessa göromål medfört,
förutsätter utskottet dock, att Kungl.
Maj :t tar omhandlade fråga under förnyat
övervägande.»
Herr LUNDQVIST: Herr talman! Av
handlingarna framgår att krigsmaterielverket
har begärt personalökning för att
kunna fullgöra sina arbetsuppgifter med
anskaffning av kontorsmöbler och kontorsförnödenheter
för statsförvaltningens
räkning. Med hänsyn till vad verket
sålunda anfört har herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
förklarat, att ifrågavarande personalkostnader
torde få anses ofrånkomliga.
Utskottet synes emellertid icke känna
sig lika bergsäkert övertygat om den
saken. Utskottet ifrågasätter tvärtom,
huruvida det verkligen kan vara lämpligt,
att anskaffningen av kontorsmöbler
och kontorsförnödenheter i den utsträckning,
varom här är fråga, handhaves
av krigsmaterielverket. Jag vill för
min del gärna understryka ilen tvekan i
detta avseende, som kommit till synes
inom utskottet, och jag skulle vilja viid
-
132 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Anslag till underhåll av tygmateriel m. m.
ja till regeringen att ta upp denna fråga
till förnyat övervägande.
Med hänsyn till erfarenheterna från
det verk, som jag har nöjet att tjäna, har
jag mycket svårt att tänka mig att det
kan vara sakligt motiverat, att t. ex. ett
företag av statens järnvägars storleksordning
— det är ju ändå landets största
affärsföretag — för att fylla sina återkommande
behov av skrivbord, skrivstolar
m. m. skall behöva vända sig till
ett annat verk. Jag har mycket svårt att
tänka mig att inte statens järnvägar vid
egen upphandling skulle vara i stånd
att få lika goda priser som krigsmaterielverket.
Jag vill också understryka
att statens järnvägar för anskaffning
av övrig materiel har en inköpsorganisation
av sådan storleksordning, att det
inte kan betyda någonting till eller
ifrån, om statens järnvägar själv får ha
hand även om dessa inköp. För krigsmaterielverket
däremot måste det väl betyda
en lättnad, om det befriades från
detta arbete. Den nuvarande ordningen
för inköp av dessa kontorsinventarier
innebär för statens järnvägars vidkommande
uteslutande olägenheter. Det vore
alltså för det verket otvivelaktigt till
fördel, om verket självt finge verkställa
inköpen. Vill herr försvarsministern
spara, där det kan ske utan någon som
helst olägenhet, ber jag att på det allra
varmaste få rekommendera ett ingripande
på detta område.
Jag har velat säga detta vid behandlingen
av denna fråga.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.
Punkterna 10—39.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Anslag till underhåll av tygmateriel m. m.
Punkten 40.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Underhåll av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1948/49 anvisa ett
reservationsanslag av 39 000 000 kronor.
Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och
Lundqvist (I: 220) och den andra inom
andra kammaren av herr Holmström
(II: 289), hemställts, att riksdagen måtte
till underhåll av arméns tygmateriel för
budgetåret 1948/49 bevilja ett anslag av
43 900 000 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:
»Utskottet anser sig böra tillstyrka
den av Kungl. Maj :t under förevarande
punkt äskade medelsanvisningen och får
följaktligen avstyrka det motionsvis gjorda
yrkandet om beviljande av högre anslag.
I sitt denna dag avgivna utlåtande i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 208 angående vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret
1948/49 in. in. tillstyrker utskottet,
att förevarande anslag må under i propositionen
angivna förutsättningar enligt
Kungl. Maj :ts bestämmande överskridas
under nämnda budgetår.
Utskottet hemställer, att riksdagen må,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:220 och
II: 289, till Armén: Underhåll av tygmateriel
in. m. för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 39 000 000
kronor.»
Reservation hade anförts av herrar
Johan Bernhard Johansson, Andrén,
Lundgren, Skoglund i Doverstorp och
Holmström, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hava följande
lydelse:
»Ur såväl försvarssynpunkt som ekonomisk
synpunkt är det givetvis av
största betydelse, att materielunderhållet
kan ske på ett tillfredsställande sätt. Det
må framhållas, att stor återhållsamhet
under de senaste åren iakttagits beträffande
anvisande av medel under nu ifrågavarande
anslag, vilket medfört att arméns
tygmaterielläge kan betraktas som
allvarligt. Det av Kungl. Maj:t för ändamålet
äskade anslaget kan icke anses
tillräckligt för att därmed trygga det
löpande underhållet samtidigt med
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 133
iståndsättningen av beredskapsmaterielen
i planerad omfattning. En höjning
av medelstilldelningen torde vara ofrånkomlig.
Utskottet anser sig därför böra
i enlighet med det motionsvis gjorda yrkandet,
som står i överensstämmelse med
arméförvaltningens förslag i ämnet, föreslå
att anslaget för nästa budgetår bestämmes
till 43 900 000 kronor.
I sitt---nämnda budgetår.
Utskottet hemställer, att riksdagen må,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 220 och Ii:
289, till Armén: Underhåll av tygmateriel
m. in. för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 43 900 000 kronor.
»
Herr LUNDGREN: Herr talman! Anslaget
för underhåll av tygmateriel är
för budgetåret 1947/48 upptaget till
39 000 000 kronor. Arméförvaltningen
har för nästa budgetår äskat ett anslag
på 43 900 000 kronor. Vissa besparingar
ha på denna punkt uppkommit på grund
av överflyttning av avlöningskostnaderna
för viss kontorspersonal och viss kollektivavtalsanställd
förrådspersonal från
sakanslag till avlöningsanslag och på
grund av minskningen av arméns motorfordonsbestånd.
Dessa besparingar motvägas
emellertid av kostnadsökningar,
som sammanhänga dels med löneregleringen
för befattningshavare i statens
tjänst, som ökar utgifterna med 250 000
kronor, och dels med ett den 1 april
1947 träffat kollektivavtal för försvarets
arbetare, som orsakar en merkostnad på
2 000 000 kronor. Äskade 44 000 000 kronor
fördela sig med omkring 23 000 000
för det materielunderhåll, som skötes av
truppförbanden och försvarsområdena,
och 21 000 000 kronor för den centralt
ledda underhållstjänsten, upphandling av
reservdelar in. in. I underhållskostnaderna
ingå under ordinarie anslag ett visst
belopp för täckande av kostnaderna från
beredskapstiden. Allt var sålunda icke
färdigt vid övergången från avvecklingsanslag
till ordinarie anslag, utan för det
kommande budgetåret beräknas 1 200 000
kronor till eftersläpande iståndsättning
Anslag till underhåll av tygmateriel m. m.
av materiel som förslitits under beredskapstiden.
Arméförvaltningen, som grundar sitt
medelsäskande på mångårig erfarenhet,
anser sig ha pressat ned det så långt
som det är möjligt. En sänkning till
39 000 000 kronor kommer att medföra
att truppförbandens och försvarsområdenas
anslag måste beskäras och materielvården
i motsvarande grad eftersättas,
att anskaffningen av reservdelar icke
blir betryggande och att iståndsättningen
av beredskapsmaterielen blir ytterligare
fördröjd.
Jag vill, herr talman, betona att det
här gäller underhåll av materiel och inte
materielanskaffning. Det gäller alltså arbeten,
som utföras på försvarets egna
verkstäder och förråd. Det är av utomordentligt
stor betydelse att materielunderhållet
sker på ett tillfredsställande
sätt, då det är dålig ekonomi att anskaffa
dyrbar materiel och sedan underlåta
att underhålla den. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som på denna punkt har avgivits av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det är ju ett ganska betydande
belopp, som har föreslagits,
39 000 000 kronor. Icke förty kunna emellertid
sådana förhållanden uppstå att det
blir i knappaste laget och att det skulle
behövas något mera för att underhållet
skulle kunna bli fullt tillfredsställande.
Utskottet har också beaktat detta, men
finner inte på grund av motionerna anledning
att tillstyrka ett högre anslag.
LTtskoitet ytlrar emellertid i ett tillägg:
»I sill denna dag avgivna utlåtande i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
208 angående vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret
1948/49 m. m. tillstyrker utskottet, att
förevarande anslag må under i propositionen
angivna förutsättningar enligt
Kungl. Maj ds bestämmande överskridas
under nämnda budgetår.» Utskottet anser
således, att det, om det skulle visa
sig nödvändigt, skall vara möjligt för
Kungl. Maj:t att överskrida detta anslag.
134 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Anslag till underhåll av tygmateriel m. m.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Underhållet av materiel
av olika slag är ju inte bara för
armén utan även för marinen och flygvapnet
en angelägenhet av mycket stor
vikt. Ett försummat underhåll av materielen
leder för det första till en försämring
av densamma, och för det andra
blir det, när den sedan skall repareras
och sättas i stånd, dyrare ju längre man
eftersätter materielunderhållet. Det är således
dålig ekonomi att eftersätta materielvården.
När den urtima riksdagen 1939 sammankallades
efter krigsutbrottet tillsattes
ett särskilt utskott, och jag erinrar
mig mycket livligt, hur vi inom utskottet
finge föredragningar från olika militära
representanter rörande materieltillgången
och materielens beskaffenhet. Jag
skall inte nämna några detaljer från dessa
föredragningar, men materielens tillstånd
var sådant att man knappast vågade
tala om det. Det gjorde på mig och
många andra ett mycket beklämmande
intryck. Det var brist på vapen, utrustning
och uniformer, vissa fartyg lågo
under reparation och kunde inte bli färdiga
på ett år, andra måste in på varv
för att repareras för skador, som hade
uppstått o. s. v. Vi böra undvika att åter
komma i en liknande situation.
När utskottet, som herr förste vice talmannen
nyss sade, erkänner att detta anslag
är i knappaste laget, så räcker det
inte med en välvillig skrivning, utan
man måste faktiskt höja anslaget för att
täcka behovet.
Jag skall med hänsyn till tidpunkten
inte säga mera, utan jag ber att få instämma
i herr Lundgrens yrkande.
Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Innan debatten går vidare, skall jag tilllåta
mig att stilla den oro, som har uppstått
rörande vården av arméns tygmateriel,
genom att upplysa följande:
Under innevarande budgetår ha vi haft
ett anslag för underhåll av arméns tygmateriel
på 39 000 000 kronor. Av detta
anslag ha under de första 10 månaderna
förbrukats 23 000 000 kronor. Följaktligen
återstå för de två sista månaderna
på budgetåret 16 000 000 kronor.
Därutöver finns det emellertid reserverade
medel till ett samlat belopp av
49 000 000 kronor. Därtill kommer alltså
det belopp som nu beviljas för budgetåret
1948/49.
Dessa siffror äro nya — jag har fått
fram dem i dag. De kunna inte vara kända
för utskottet, och jag förstår därför
mycket väl att utskottet vid sin skrivning
inte har kunnat ta hänsyn till dem. Så
ligger det emellertid till, och det gör att
arméns tygmateriel kommer att kunna
hållas i fullgott skick utan att riksdagen
beviljar ytterligare medel härför.
Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
begärde ordet närmast med anledning
av herr förste vice talmannens yttrande.
Herr Gränebo erkände, att detta anslag
kanske är väl knappt beräknat, men
menade att det skulle få överskridas under
vissa omständigheter. Jag tror att
herr Gränebo kanske något har missuppfattat
denna sak. Det är nämligen
endast under alldeles speciella omständigheter,
som detta anslag får överskridas.
Jag skall, herr talman, be att få
hänvisa till proposition nr 208, där departementschefen
säger att anslagen
böra få överskridas, om det skulle visa
sig erforderligt att för att höja krigsberedskapen
anordna repetitionsövningar
av större omfattning, inkalla värnpliktiga
till beredskapsövning eller att vidtaga
sådana åtgärder som återupprättande
av fältdepåer, rustning av fartyg
och ombasering av flygplan m. in. Det
är alltså endast under mycket bestämda
omständigheter, som anslagen skola
få överskridas, och inte bara om det
uppstår behov av ökade medel.
Det var ju mycket intressanta upplysningar,
som herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet lämnade.
Jag vill bara fråga, om inte de stora reservationer,
som föreligga två månader
före budgetårets slut, möjligen bero på
att avräkningen av anslagen i vissa fall
sker först vid budgetårets slut.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25.
135
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Efter de upplysningar,
som herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
lämnat, hade denna
debatt icke behövt uppstå. Högermotionerna
hade icke behövt avlämnas
och i varje fall icke föranleda någon
reservation. Det synes, som om herrar
motionärer, som ha arbetat ganska träget
och energiskt såväl i utskottet som
här i kammaren, handlat på väl lösa
grunder. Skulle motionerna vara lika
löst grundade hela vägen igenom, vågar
man inte ha stor tilltro till dem.
Sedan vi fått upplysning om att så
stora reserver finnas kvar, är det uppenbart,
att det icke föreligger något behov
av det ökade anslag, varom herr
Lundgren här har framställt yrkande.
Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Jag måste säga, att
jag inte riktigt förstår herr statsrådet.
Vad herr statsrådet här nyss yttrade,
överensstämmer inte riktigt med hans
uttalande i propositionen, där statsrådet
bl. a. framhåller: »De hittills under
budgetåret vunna erfarenheterna synas
också visa, att de anslagsmedel, som
stå till arméförvaltningens förfogande
för tygmaterielunderhåll, icke äro tillräckliga
för att trygga det löpande underhållet
samtidigt med iståndsättningen
av beredskapsmaterielen i planerad
omfattning. Följden härav torde bland
annat bli, att iståndsättningsarbetena
måste i viss mån förskjutas. Därest icke
materielens underhåll skall allvarligt
äventyras, synes en höjning av medelstilldelningen
vara ofrånkomlig.»
Detta uttalande ligger inte riktigt i
linje med departementschefens yttrande
nyss här i kammaren.
Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Som kanske herr J. B. Johansson vet,
har det varit ganska svårt att få någon
fullt klar bild av reservationsläget på
försvarets område. Såsom jag också
nämnde i mitt föregående anförande,
äro de uppgifter, som jag nu har fått,
tämligen nya. Det kan möjligen förklara
den lilla inadvertensen.
Anslag till underhåll av tygmateriel m. m.
Herr LUNDQVIST: Herr talman! Efter
de upplysningar, som herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
här har lämnat, förefaller det ganska
egendomligt, att herr förste vice talmannen
riktar förebråelser mot mig och
min medmotionär för att vi, när vi väckte
vår motion i början av riksdagen, inte
kände till en omständighet som herr
statsrådet förklarat sig själv inte haft
vetskap om förrän helt nyligen. Jag
kan icke förstå, huru en förebråelse kunnat
riktas mot oss för att vi skulle ha
motionerat i ogjort väder.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundgren begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
40, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Punkterna 41—64.
Vad utskottet hemställt bifölls.
136 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Anslag till underhåll av fartyg m. m.
Anslag till underhåll av fartyg m. m.
Punkten 65.
Kiungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Marinen: Underhåll av fartyg
m. m. för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 23 800 000 kronor.
I de likalydande motionerna 1:308 av
herr Ewerlöf in. fl. och 11:531 av herr
Skoglund m. fl. hade hemställts bland
annat, att riksdagen måtte för budgetåret
1948/49 till förstärkning av marinens
materielanslag anvisa 10 miljoner
kronor utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Av nämnda belopp hade enligt motionerna
2 miljoner kronor avsetts för
förbättring av avrustade fartygs grundberedskap.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten anfört:
»I sitt denna dag avgivna utlåtande i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 208 angående vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret
1948/49 in. m. tillstyrker utskottet,
att förevarande anslag må under i
propositionen angivna förutsättningar
enligt Kungl. Maj :ts bestämmande överskridas
under nämnda budgetår.
Även om en sådan förbättring av avrustade
fartygs grundberedskap, som i
motionerna 1:308 och 11:531 åsyftas, i
och för sig är önskvärd, finner utskottet
icke tillräckliga skäl föreligga att
frångå Kungl. Maj :ts förslag.
Utskottet får sålunda hemställa, att
riksdagen må med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:308 och 11:531, såvitt de avse
förbättring av avrustade fartygs grundberedskap,
till Marinen: Underhåll av
fartyg in. m. för budgetåret 1948/49 anvisa
ett reservationsanslag av 23 800 000
kronor.»
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Andrén, Lundgren, Skoglund i
Doverstorp och Holmström ansett, att
utskottets yttrande och hemställan bort
hava följande lydelse:
»I sitt —- — — nämnda budgetår.
»Då det i nuvarande läge synes utskottet
angeläget, att den icke rustade
delen av flottan hålles i sådan beredskap,
att den snabbt kan mobiliseras,
vill utskottet tillstyrka det i motionerna
1:368 och 11:531 framlagda förslaget
om en förstärkning av förevarande anslag
med 2 miljoner kronor i syfte att
förbättra avrustade fartygs grundberedskap.
Utskottet får sålunda hemställa, att
riksdagen må i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:368 och 11:531, såvitt de avse
förbättring av avrustade fartygs
grundberedskap, till Marinen: Underhåll
av fartyg m. m. för budgetåret
1948/49 anvisa ett reservationsanslag av
25 800 000 kronor.»
Herr LUNDGREN: Herr talman! I en
till denna punkt fogad reservation hemställes
om en förstärkning av förevarande
anslag med 2 miljoner kronor i
syfte att förbättra avrustade fartygs
grundberedskap. Med hänsyn till angelägenheten
av att flottans icke rustade
delar hållas i sådan beredskap, att de
snabbt kunna mobiliseras, tillåter jag
mig, herr talman, att yrka bifall till den
av herr Johan Bernhard Johansson in. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan. Jag gör detta
med hänvisning till utskottets uttalande,
vari det heter: »I sitt denna dag avgivna
utlåtande i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 208 angående vissa
anslag till materielanskaffning för
försvaret för budgetåret 1948/49 m. in.
tillstyrker utskottet, att förevarande anslag
må under i propositionen angivna
förutsättningar enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
överskridas under nämnda
budgetår.» Skulle sådana förhållanden
uppstå, att här ifrågavarande fartyg böra
försättas i bättre beredskap, har alltså
Kungl. Maj:t möjlighet att snabbt få
medel härtill, om riksdagen bifaller utskottets
förslag.
Måndagen den 21 juni 1918 em.
Nr 25. 137
Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.
Punkerna 66—124.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 125.
Lades till handlingarna.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 161, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa avlönings-
m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1948/
49 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Ang. de värnpliktigas penningbidrag.
Punkten 2.
I derma punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna 1:393 och 11:551, 1:394,
II: 530, sistnämnda motion i vad den avsåge
penningbidrag, 11:552 samt 11:556,
godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 23 april 1948 angivna grunder
för penningbidrag åt värnpliktiga.
I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:
»Enligt 1945 års försvarskommittés
förslag skulle nu utgående penningbidrag
till de värnpliktiga från och med
den 1 juli 1948 höjas med en krona för
dag. Även utskottet anser ofrånkomligt,
att en förbättring av de värnpliktigas
Ang. de värnpliktigas penningbidrag.
kontanta löneförmåner nu kommer till
stånd. Av statsfinansiella skäl kan utskottet
emellertid icke helt biträda kommitténs
förslag utan anser i likhet med
departementschefen, att höjningen nu
bör begränsas till 50 öre för dag för
samtliga kategorier värnpliktiga. Härav
följer, att utskottet avstyrker såväl motionerna
I: 393 och II: 551, I: 394 samt
11:552 om beviljande av högre penningbidrag
åt de värnpliktiga än vad nu föreslagits
som motionen 11:556 om höjt
penningbidrag åt värnpliktiga som genomgått
rekrytskolan.»
Herr NORLING: Herr talman! Under
tre år i följd har från kommunistiskt
håll motionerats om högre penningbidrag
åt de värnpliktiga. Därvid har
man utgått ifrån att penningbidraget
åt de värnpliktiga borde höjas med
en krona per dag, d. v. s. fördubblas.
Åren 1946 och 1947 avstyrkte utskottet
de väckta motionerna under hänvisning
till att utredning om denna fråga pågick
inom försvarskommittén och att försvarskommittén
sedermera i sitt betänkande
även komme att framlägga förslag
om höjt penningbidrag åt de värnpliktiga.
Nu har försvarskommittén sitt betänkande
klart och har också föreslagit,
att penningbidraget skulle höjas med en
krona för dag, således med lika mycket
som föreslagits i motionerna från kommunistiskt
håll. Utskottet har emellertid
avstyrkt detta förslag och i överensstämmelse
med Kungl. Maj :ts proposition
blott föreslagit en höjning av 50 öre
per dag. Utskottet motiverar sitt avstyrkande
med statsfinansiella skäl.
När motionen om höjt penningbidrag
åt de värnpliktiga behandlades år 1946,
yttrade en av utskottets ledamöter, herr
Ward, i andra kammaren, att om någon
förhöjning komme till stånd, skulle det
inte ske med blott någon tjugufemöring,
utan då skulle det bli fråga om det förslag
som den gången hade framlagts från
socialdemokratiskt håll om en höjning
till tre kronor per dag. Nu kommer trots
allt utskottet med tjugufemöresförslaget,
visserligen inte med en tjugufemöring
138
Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. de värnpliktigas penningbidrag.
utan med två tjugufemöringar. Men det
är långt ifrån det förslag som man år
1946 ansåg vara det riktiga.
När denna fråga har diskuterats här
i riksdagen vid föregående tillfällen,
har man sagt att värnplikten är en uppoffring
för fosterlandet. Jag kan för min
del inte inse, att det penningbidrag av
två kronor om dagen, som föreslagits,
kan utgöra kompensation för den uppoffring,
som de värnpliktiga måste göra.
Uppoffringen är väl lika stor, vare sig
de värnpliktiga ha en eller två kronor
om dagen.
Penningbidraget till de värnpliktiga
kan med sin nuvarande storlek icke betraktas
såsom en lön. Det är nog snarare,
såsom man kallade det då det var
20 öre om dagen, »snuspengar» och ingenting
annat. Om man tar i betraktande
den penningvärdesförsämring, jämfört
med penninginkomsten som skett sedan
penningbidraget var 20 öre, gör penningbidraget
till de värnpliktiga, även
om det nu skulle höjas till två kronor,
alltjämt skäl för sin gamla benämning
»snuspengar». En sockerdricka t. ex.
kostar numera 60, 70 öre, en kopp kaffe
med bröd 90 öre å 1 krona, varjämte
ju tobaken är mycket dyr för de värnpliktiga
som begagna sådan. Man förstår
därför att även två kronor om dagen inte
räcka långt. Är den värnpliktige från
ett burget hem, kan han kanske klara
sig, tv då kan han från sitt hem få en
hel del understöd som han kan leva på.
Men för en fattig värnpliktig är det
mycket svårt att klara sig med det lilla
penningbidrag som nu utgår.
Man kan inte heller påstå, att den
njugghet, som statsmakterna här visa,
kommer att höja försvarsviljan hos de
värnpliktiga. Statsmakterna ha ju inte
på andra områden varit så snåla, när
det har gällt att bevilja medel till försvaret,
t. ex. för materielanskaffning och
dylikt. För egen del anser jag, att människan
är det mest värdefulla också inom
försvaret.
Under åberopande av vad jag här
framhållit ber jag, herr talman, att få
framställa följande yrkande: att riksdagen
må, med bifall till motionerna I:
393 och II: 551, I: 394 och II: 552 samt
med avslag å motionerna II: 530, sistnämnda
motion i vad den avser penningbidrag,
och II: 556, besluta, att penningbidraget
till de värnpliktiga från
och med den 1 juli 1948 skall höjas med
en krona; samt att i anslutning härtill
utskottets uttalande i första stycket å s.
3 må erhålla följande ändrade lydelse:
Enligt 1945 års försvarskommittés förslag
skulle nu utgående penningbidrag
till de värnpliktiga från och med den
1 juli 1948 höjas med en krona för dag.
Även utskottet anser ofrånkomligt, att
en förbättring av de värnpliktigas kontanta
löneförmåner nu kommer till stånd
och att höjningen bestämmes till en krona
för dag för samtliga kategorier värnpliktiga.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag ber få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr VON HELAND: Herr talman! I
försvarskommittén voro vi eniga om att
höja de värnpliktigas penningbidrag
med en krona för dag. Sedermera har
det väckts flera motioner, bland annat
av partikamrater till mig, om en höjning
med en krona för dag. Att jag icke
har reserverat mig mot utskottets förslag
beror på dels att herr statsrådet
har höjt penningbidraget med 50 öre,
och dels att jag tycker att vi böra sträva
efter samförstånd på så många punkter
som möjligt, särskilt i försvarsfrågan.
Jag anser således, att vi icke böra bryta
enigheten i denna fråga, och av den anledningen
har jag inte reserverat mig.
Jag har, herr talman, velat få detta antecknat
till protokollet.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
avseende på den under behandling varande
punken yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock, av herr Norling, att riksdagen skulle,
med bifall till motionerna I: 393 och
II: 551, I: 394 och II: 552 samt med avslag
å motionerna II: 530, sistnämnda
motion i vad den avsåge penningbidrag,
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 139
Ang. vissa befattningar
och 11:556, besluta, att penningbidraget
till de värnpliktiga från och med den
1 juli 1948 skulle höjas med en krona,
samt att i anslutning härtill utskottets
uttalande i första stycket å s. 3 i det
tryckta utlåtandet skulle erhålla följande
ändrade lydelse:
»Enligt 1945 ---till stånd och att
höjningen bestämmes till en krona för
dag för samtliga kategorier värnpliktiga.
»
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Norling begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 161 punkten
2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles herr Norlings under
överläggningen gjorda yrkande.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Punkten 3.
Lades till handlingarna.
Punkterna 4—14.
Vad utskottet hemställt bifölls
Ang. vissa befattningar vid mariningenjörkåren.
Punkten 15.
I förevarande punkt hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts i
proposition nr 209 framlagda förslag
vid mariningenjörkåren.
ävensom med avslag å motionerna I: 364
och 11:521 samt 1:395 och 11:555
a) för budgetåret 1948/49 fastställa de
personalförteckningar för ordinarie
tjänstemän och för pensionerad personal
i arvodesbefattningar vid marinen,
som i särskild ordning överlämnats till
riksdagen;
b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för marinens anslag till avlöningar
till aktiv personal m. fl., att
tillämpas under budgetåret 1948/49;
c) till Marinen: Avlöningar till aktiv
personal m. fl. för budgetåret 1948/49
anvisa ett förslagsanslag av 46 700 000
kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Lindström,
Andrén, Lundgren, Skoglund i Doverstorp
och Holmström, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 395 och II: 555 ävensom med
avslag å motionerna 1:364 och 11:521
a) för budgetåret 1948/49 fastställa de
personalförteckningar för ordinarie
tjänstemän och för pensionerad personal
i arvodesbefattningar vid marinen,
som i särskild ordning överlämnats till
riksdagen, dock med de ändringarna, att
vid mariningenjörkåren skulle tillkomma
2 beställningar i lönegraden Co 14 och
2 beställningar i lönegraden Ca 33 samt
utgå 2 beställningar för mariningenjör
av 1. graden i lönegraden Ca 29 och 2
beställningar för specialingenjör av 2.
graden i lönegraden Ca 30;
b) godkänna — —- —- kronor
46 700 000;
c) till--- 46 700 000 kronor.
Ilerr LINDSTRÖM: Herr talman! Vid
denna punkt har avgivits en reservation
av herr Johan Bernhard Johansson in.
fl. Det gäller mariningenjörkårens ställning.
Mariningenjörkåren har sedan en tid
tillbaka dragits med stora vakanser. Jag
har här en utredning som påvisar, att vakanserna
uppgå till 31 procent bara på
140 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. vissa befattningar vid mariningenjörkåren.
skeppsbyggpadsavdelningen och till dyrbara värden. Bara i år uppgår anmycket
höga procenttal även på övriga slaget till underhåll av fartyg till omavdelningar.
Mariningenjörernas ställ- kring 30 miljoner kronor, och anslaget
ning är helt enkelt icke sådan, att be- till fartygsbyggnader rör sig om omfattningarna
kunna tävla med konkur- kring 25 miljoner kronor. Det är klart
rensen från det civila livet. Frågan om att det för vården av denna dyrbara
kårens ställning har berörts i många materiel behövs en tillräckligt manstark
utredningar under de senaste åren,
nämligen i 1941 års försvarsutredning,
1941 års militära förvaltningsutredning,
försvarsväsendets ingenjörutredning,
1941 års örlogsvarvskommitté, 1943 års
örlogsvarvsutredning, försvarets tjänsteförteckningssakkunniga,
1944 års personalutredning,
1945 års försvarskommitté
samt ytterligare ett par utredningar. Det
har därvid ställts i utsikt att förhållandena
för kåren skulle förbättras, men
det har icke blivit något resultat. Nu
skjutes frågan om förverkligandet av de
utlovade förbättringarna än en gång upp
under hänvisning till ytterligare utredning.
I motioner i båda kamrarna ha föreslagits
vissa begränsade uppflyttningar
av beställningar inom mariningenjörkåren,
vilket skulle förbättra befordringsmöjligheterna
och sålunda göra det mera
lockande för ingenjörer att ta anställning
inom kåren. Den erforderliga
summan för att man skall kunna vidtaga
denna mycket begränsade uppflyttning
har beräknats belöpa sig till 14 000
kronor per år. Det är, herr talman, inte
mycket, när man betänker, att de sammanlagt
21 vakanser, som för närvarande
finnas inom kåren, innebära att det
uppstår en besparing på anslaget av
279 000 kronor per år. Lägger man härtill
vissa andra belopp, som stå i samband
härmed, kommer man upp till en
total årlig besparing av 351 276 kronor.
Det har således redan uppkommit besparingar,
om man nu vill kalla det så,
på mariningenjörkårens avlöningsanslag,
som äro så stora, att det knappast
kan väcka några betänkligheter, om
riksdagen nu skulle bifalla reservationen
och motinärernas yrkande, d. v. s.
öka anslaget under denna punkt med
14 000 kronor.
Man må betänka, att mariningenjörkåren
har hand om vården av mycket
och kompetent kår. För min del anser
jag det vara oundgängligen nödvändigt,
att man så snart som möjligt vidtar
några åtgärder för att förbättra läget
för denna personal inom marinen. Jag
kan knappast tänka mig, att den lilla
anslagsökning, som reservationen innebär,
på något sätt skulle kunna föregripa
den utredning, som nu på nytt skall
verkställas rörande denna personal.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. vid denna
punkt avgivna reservationen.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Även jag tror att det finns
åtskilliga skäl som tala för att något bör
göras för denna personalgrupp. Utskottet
bär emellertid inte haft möjlighet att
sakligt pröva vad de motionsledes föreslagna
förbättringarna för maringenjörerna
skulle innebära i förhållande till
andra grupper. Vi ha därför inte utan
vidare kunnat besluta en uppflyttning
till högre lönegrad, i synnerhet som vi
inte vid vår handläggning av ärendet hade
tillgång till tillräckligt material för
frågans bedömande, utan blott erhållit
vissa upplysningar. Utskottet har emellertid
skrivit ganska välvilligt i sitt utlåtande
om denna sak, men anser att resultatet
av den redan igångsatta utredningen
bör avvaktas, innan ytterligare
åtgärder vidtagas för att bringa bättre
rättvisa åt dessa befattningshavare.
I det läge, vari frågan nu ligger, kan
jag inte finna, att riksdagen kan göra
annat än bifalla utskottets förslag, vilket
för övrigt andra kammaren redan har
gjort. Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 141
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 161 punkten
15, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.
Punkterna 16—26.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 162, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vissa anslag
till materielanskaffning för försvaret för
budgetåret 1948/49 in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
Punkten 1.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Ang. vissa materielanskaffningsanslag.
Punkten 2.
I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 208, hade Kungl. Maj:t under punkten
2 föreslagit riksdagen att bemyndiga
Ang. vissa materielanskaffningsanslag.
Kungl. Maj :t att enligt de grunder, som
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 9 april 1948 angivits, medgiva
ändrad disposition av behållningar
å anslag till anskaffning av materiel
in. in. under riksstatens fjärde huvudtitel.
I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft
dels en inom andra kammaren av herrar
Ståhl och Svensson i Ljungskile
väckt motion (11:136);
dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ewerlöf m. fl. (I: 368) och den
andra inom andra kammaren av herr
Skoglund i Doverstorp in. fl. (11:531);
dels ock två likalydande motioner av
herr Bergvall m. fl. (I: 371) och herr
Ohlin m. fl. (II: 534).
I de likalydande motionerna 1:368
och II: 531 hade hemställts, utom annat,
att riksdagen utöver vad som av
Kungl. Maj :t föreslagits ville till vissa
för försvaret gemensamma ändamål bevilja
ett anslag av 12 600 000 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
a) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att enligt de grunder, som
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 9 april 1948 angivits, medgiva
ändrad disposition av behållningar
å anslag till anskaffning av materiel in.
in. under riksstatens fjärde huvudtitel;
b) att motionen II: 136 icke måtte av
riksdagen bifallas;
c) att motionerna 1:368 och 11:531,
såvitt de avsåge anvisande av anslag av
12 600 000 kronor till vissa för försvaret
gemensamma ändamål, icke måtte av
riksdagen bifallas;
d) att motionerna 1:371 och 11:534,
såvitt de avsåge materielanskaffning,
måtte anses besvarade med vad utskottet
under punkten anfört.
Reservation hade anförts av herrar
Johan Bernhard Johansson, Andrén,
Lundgren, Skoglund i Doverstorp och
Holmström, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
142 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. vissa materielanskaffningsanslag.
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,
a) att---fjärde huvudtitel;
b) att---riksdagen bifallas;
c) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:368 och 11:531, såvitt de
avsåge anvisande av anslag till vissa för
försvaret gemensamma ändamål, för
budgetåret 1948/49 under fjärde huvudtiteln
anvisa
1. till Försvarets sjukvårdsförvaltning:
Engångskostnader för anskaffning
av sjukvårdsmateriel ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;
2. till Försvarets sjukvårdsförvaltning:
Modernisering av röntgenapparatur
ett reservationsanslag av 700 000
kronor;
3. till Krigsmaterielverket: Anskaffning
av sprängämnen ett reservationsanslag
av 6 500 000 kronor;
4. till Försvarsstaben: Anskaffning
av signalmateriel m. m. ett reservationsanslag
av 2 020 000 kronor;
5. till Försvarsstaben: Anskaffning
av chiffreringsapparater ett reservationsanslag
av 199 000 kronor;
6. till Försvarsstaben: Ytterligare anskaffning
av krigskartor ett reservationsanslag
av 107 000 kronor;
7. till Försvarsstaben: Anskaffning av
radiomateriel ett reservationsanslag av
1 924 000 kronor;
8. till Armén: Engångskostnader för
anskaffning av veterinärmateriel ett reservationsanslag
av 150 000 kronor;
d) att---— anfört.
Herr LUNDGREN: Herr talman! På
grund av den sena timmen skall jag icke
närmare ingå på de materielfrågor, som
behandlas i denna del av utskottets utlåtande.
Jag vill endast erinra om att
föredragningarna inför avdelningen på
vissa punkter ha givit en synnerligen
skrämmande bild av läget.
Jag önskar, herr talman, närmast fästa
uppmärksamheten på två punkter i
den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande i detta avsnitt. I reservationen
yrkas bl. a. en del ökningar
av anslagen till vissa för försvaret gemensamma
ändamål. Det gäller här fram
-
för allt engångskostnader för anskaffning
av sjukvårdsmateriel, modernisering
av röntgenapparater samt 6,5 miljoner
kronor för anskaffning av sprängämnen.
Samtliga dessa anslag äro synnerligen
angelägna, men det kanske viktigaste
av dem avser anskaffning av
sprängämnen. Det avser import för att
göra det möjligt att inom landet tillverka
bl. a. stridsvagnsminor. Angelägenheten
av att t. ex. sådana finnas i tillräcklig
utsträckning borde vara klar för alla..
Den brist, som råder på minor av olika
slag, handgranater och tyngre projektiler,
kan inte avhjälpas, om man inte
inom landet har tillräckligt med sprängämnen.
Bristen på stridsvagnsminor kan
nödtorftigt avhjälpas med provisoriska
minor liksom under beredskapstiden, om
bara sprängämnen finnas. På grund härav
är det synnerligen angeläget, att krigsmaterielverket
får de medel, som det
begärt.
Det råder, herr talman, en allmän enighet
om målsättningen för försvaret. Försvarskommittén
och försvarsministern
ha ställt denna målsättning högre än
vad överbefälhavaren har gjort. För lösandet
av de uppgifter, som angivits i
departementschefens och utskottets målsättning,
fordras väl utbildade trupper
med förstklassig utrustning. Kan vår
krigsmakt med den nu fastställda utbildningstiden
och med den bristfälliga
och i vissa fall omoderna utrustning,
som finns, fylla denna uppgift? Varken
försvarskommittén eller försvarsministern
har, såsom befälhavaren för andra
militärområdet påpekat i sitt yttrande
över försvarskommitténs förslag, sökt bedöma
våra stridskrafters kvalitet i jämförelse
med eventuella motståndares.
Man synes utgå från att de stora uppgifter,
som kommittén och försvarsministern
tilldelat vårt försvar, skulle kunna
lösas av stridskrafter, som veta, att de
ha sämre materiel än motståndaren, att
de utbildas väsentligt kortare tid och att
försvaret inte underlättas av moderna
befästningar.
Jag ber, herr talman, att i anslutning
till vad jag nu sagt få yrka bifall till reservationen
under förevarande punkt.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Nr 25. 143
Herr VON HELAND: Herr talman! Det
liar tidigare deklarerats ifrån majoritetens
håll, att vi äro synnerligen angelägna
om att förbättra materielläget, i
svnnerhet inom armén; det är ju där
som detta förskräckliga tillstånd råder,
som herr Lundgren nyss har påtalat. Vi
ge alltså högern fullständigt rätt i dess
kritik av materielläget, och jag håller
med herr Lundgren om att det är skrämmande,
men om kammarledamöterna läsa
utskottsutlåtandet skola de finna vad
som är orsaken till att majoriteten inte
ansett det finnas någon anledning att
följa högern. Man anser nämligen, att
högerns reservation är fullständigt meningslös
och att man inte vinner någonting
med den. Det är ju på det sättet,
att företrädare för industrien, krigsmaterielverket
och industrikommissionen ha
redovisat industriens möjligheter att
mottaga ytterligare beställningar, och vi
ha därvid fått veta, att det finns så
mycket medelsreservationer, att man för
minst ett par år framåt har tillräckligt
med penningmedel för att kunna hålla
industrien fullt sysselsatt. Jag hänvisar
härom dels till utskottsutlåtandet dels
till tidigare anföranden i dagens debatt.
Utskottet säger också, att utskottet förutsätter,
att tillgängliga behållningar å
redan anvisade anslag skola få utnyttjas
för den materielanskaffning, som befinnes
erforderlig. Detta är departementschefens
eget önskemål. Vidare säga
vi, att vi till nästa års riksdag önska en
ny redogörelse för hur det ligger till med
reservationerna. Nederst på s. 11 framhåller
utskottet dessutom, att utskottet
förutsätter, att departementschefen till
näskommande års riksdag framlägger de
anslagskrav, som då med hänsyn till industriens
kapacitet och befintliga reservationer
kunna anses befogade. Vi
gå alltså ut ifrån att, om industrien nästa
år har möjligheter att svälja mer anslagsmedel,
däremot svarande anslagskrav
skola föreläggas riksdagen.
I fråga om prioritetsrätt för försvarets
beställningar säger utskottet någonting
som herr Lundgren att döma av
hans uttalanden i den frågan inte har
uppfattat. Herr Lundgren hade nämligen
Ang. vissa materielanskaffningsanslag.
den uppfattningen, att man skulle åstadkomma
prioritet särskilt när det gäller
trånga sektioner, och utskottet har också
uttalat sig för en sådan prioritet,
men utskottet säger, att man inte skall ge
en allmän prioritetsförklaring, utan att
ståndpunkt i prioritetsfrågan enligt utskottets
mening bör tagas från fall till
fall; den frågan bör således prövas av
departementschefen. Utskottet har till
och med förordat en omdisposition av
medel under vissa betingelser, i det man
har skrivit: »Därest tillfälle till import
av särskilt önskvärd materiel för försvaret,
främst radar, radio m. m., skulle
yppa sig, torde frågan om ändrad disposition
av tillgängliga medel få tagas under
övervägande.» Jag förstår inte vad
högern kan begära mer än detta. Här
har man ju fullständigt tillgodosett kraven
på en större materielanskaffning,
men man har ansett det meningslöst att
äska mer medel än industrien kan svälja
under de närmaste åren.
Herr förste vice talman. Jag ber att
få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.
Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
skall inte uppta någon debatt med herr
von Heland beträffande de olika summorna.
Ehuru det skulle vara mycket
att säga om den saken, skall jag bara
erinra om att den materiel, som erfordras
för täckande av brister och för moderniseringar,
måste beställas detta budgetår
för att kunna levereras om två eller
tre budgetår eller kanske ännu senare,
vilket beror på industriens produktionstakt.
För att anskaffning av materiel
skall kunna ske till för staten förmånliga
priser och kunna planeras på längre
sikt än ett år i sänder, böra beställningar
utläggas samtidigt för en större
materielkvantitet, varigenom exempelvis
tillräckligt stora serier av olika materielslag
kunna tillverkas. För att bibehålla
industriens krigsproduktionsförmåga
är det önskvärt att tillverkningen
till försvaret sker någorlunda jämnt.
Man bör därför inte fylla på reservationsanslagen
först när de äro nästan
144 Nr 25.
Måndagen den 21 juni 1948 em.
Ang. arméns tygmaterielanslag.
helt utnyttjade, utan man bör göra det
tidigare. De obundna reservationerna
äro, som herr von Heland mycket väl
vet, inte så stora.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.
Ang. arméns tygmaterielanslag.
Punkten 3.
I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt,
a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i propositionen nr 208
därom framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 368 och II: 531, såvitt
de avsåge anslag till anskaffning
av tygmateriel m. in. för armén, till Armén:
Anskaffning av tygmateriel in. m.
för budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 45 000 000 kronor;
b) att motionerna 1:368 och 11:531,
såvitt de avsåge bemyndigande för
Kungl. Maj :t att utlägga beställningar å
tygmateriel m. m. för armén, icke måtte
av riksdagen bifallas.
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Andrén, Lundgren, Skoglund i
Doverstorp och Holmström ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,
a) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:368 och 11:531, såvitt de
avsåge anslag till anskaffning av tygmateriel
m. m. för armén, till Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m. för
budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 72 900 000 kronor;
b) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 368 och II: 531, såvitt de
avsåge bemyndigande för Kungl. Maj:t
att utlägga beställningar å tygmateriel
in. m. för armén, bemyndiga Kungl.
Maj :t att medgiva utläggande av beställningar
å tygmateriel m. m. för armén
i den omfattning, som i den av samma
reservanter vid punkten 2 av förevarande
utlåtande avgivna reservationen angivits.
Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den reservation,
som fogats till denna punkt.
Herr VON HELAND: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt,
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.
Punkterna 4—8.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 163, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.
Punkterna 1 och 2.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3.
Lades till handlingarna.
Punkterna 4 och 5.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 6.
Lades till handlingarna.
Fredagen den 25 juni 1948.
Nr 25. 145
Punkten 7.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 164, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående
fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande’
hemställt.
Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.44 på
natten.
In fidem
G. H. Berggren.
Fredagen den 25 juni.
Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.
Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande månad.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1948/49 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 351, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till nya avlöningsreglementen
m. m.;
nr 352, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49 till krigsrätterna;
nr 353, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till poliskåren i Boden;
nr 354, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens brandinspektion;
nr 355, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen;
10 Första kammarens protokoll 1948. Nr 25.
nr 356, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1948/49 m. m.;
nr 357, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga);
nr 358, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m.,
i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;
nr 359, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m.,
i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;
nr 360, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210);
nr 361, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till Hj.
Jakobson m. fl. i anledning av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom;
nr 362, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till vissa
plankostnader m. m.;
nr 363, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
biltrafiknämnd för budgetåret 1948/49;
nr 364, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avsättning till statens
automobilskattemedelsfond;
nr 369, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor röran
-
146
Nr 25.
Fredagen den 25 juni 1948.
Ang. försenad utdelning av visst utlåtande.
de försvarets organisation jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1948/49 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag till
materielanskaffning för försvaret för
budgetåret 1948/49 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 372, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. in.;
nr 373, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. in.; och
nr 374, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till civilförsvaret in. m.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 347, i anledning av väckt motion
om statsbidrag till gäldande av vissa
kostnader för en lagaskiftesförrättning å
fastigheten Kypasjärv 51 i Överkalix socken;
nr
348, i anledning av väckt motion
om viss ändring i 55 § lagen om allmänna
vägar;
nr 349, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. in.,
såvitt angår nionde huvudtiteln; och
nr 350, i anledning av väckt motion
angående reglering av rätten att hålla
grindar över enskild väg till vilken statsbidrag
utgår.
Ang. försenad utdelning av visst
utlåtande.
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.
Herr WISTRAND: Herr andre vice talman!
Det utlåtande, som nu skall bordläggas
för andra gången, rör en så viktig
och i hela vårt lands samhällsliv så
djupt ingripande fråga som ersättande
av en av rikets grundlagar med en ny,
innehållande betydelsefulla och vidlyftiga
förändringar. Det är över åttio år
sedan en dylik fråga behandlades här i
riksdagen.
Under sådana förhållanden måste jag
säga, att det är synnerligen uppseendeväckande
att konstitutionsutskottets utlåtande,
vilket till riksdagen avlämnades
i måndags och då bordlädes, i tryck
utdelats till riksdagsledamöterna först i
dag på eftermiddagen. Det är ju klart,
att på det sättet blir den tid, som riksdagsmännen
ha på sig för att sätta sig
in i frågan, ytterligt kort. Om ärendet,
vartill formell möjlighet finns, skulle
behandlas redan i morgon, är riksdagens
granskning så försvårad, att man
nästan skulle kunna säga, att den är illuderad
för de enskilda riksdagsmännens
del.
Det har vid olika tillfällen här i riksdagen
framförts anmärkningar mot att
Kungl. Maj:ts propositioner inte utdelats
i tryck samtidigt som de avlämnats,
utan först senare. Tyvärr måste jag säga,
att de anmärkningar, som därvidlag
ha framförts, inte ha medfört att de tillfällen,
då sådant förekommit, ha blivit
färre; de ha snarare visat en tendens att
öka. Nu stå vi inför någonting som i
realiteten är mycket värre, nämligen att
utskottsutlåtandena inte heller föreligga
tryckta, när de avlämnas. Det är fallet
inte bara med detta utskottsutlåtande,
utan även med ett annat. Att detta
inträffar med en av de viktigaste frågor,
som riksdagen har att behandla, gör
emellertid saken ännu mera uppseendeväckande.
Jag vet inte, om det beror på
en ofullkomlig och bristfällig organisation
hos riksdagens organ eller hos tryckerierna,
eller om orsaken är att söka i
tryckeripersonalens semesterkrav och
ovilja att göra övertidsarbete inför midsommarhelgen.
Men vilka skälen än
kunna vara, måste de vika för riksdagens
krav på att riksviktiga ärenden
Fredagen den 25 juni 1948.
Nr 25. 147
Ang. försenad utdelning av visst utlåtande.
skola erhålla en tillfredsställande behandling.
Riksdagens organ måste finna
en anordning, som kan säkra möjligheterna
för riksdagens ledamöter till skälig
förberedelsetid i de frågor de skola
behandla. Alldeles särskilt gäller detta
beträffande stora och mycket viktiga
frågor.
Jag vore glad, om de anmärkningar,
varåt jag måste giva uttryck och som
jag anser mycket allvarliga, skulle kunna
medverka till att definitivt göra slut
på ett tillstånd, som inte kan annat än
betraktas som ohållbart och som, om det
får fortsätta, måste minska aktningen
för den ordning och de förutsättningar,
under vilka landets viktigaste frågor
måste avgöras.
Herr EKMAN: Herr talman! .lag tror
nog, att man i princip kan helt instämma
i de synpunkter, som herr Wistrand
här har utvecklat. Jag gör dock en viss
reservation beträffande anledningarna
till dröjsmålet.
I sak hade det emellertid inte varit
just mycket bättre, därest detta utlåtande
hade delats vid bordläggningen i
måndags. Vi ha ju läst i tidningarna om
att det var en väldig brådska från riksdagsmännens
sida att komma ifrån staden
med anledning av midsommarhelgen,
och det är väl denna som har
gjort, att detta utlåtande, som har delats
först i dag efter lunchtiden, fortfarande
ligger kvar på kammarledamöternas
bänkar. Huvudparten av ledamöterna i
denna kammare torde säkerligen inte
komma att ta utlåtandet i närmare skärskådande
förrän vid plenum i morgon.
I sak tror jag således inte, att det hade
gagnat så mycket med en tidigare
delning, men i princip måste jag nog
ansluta mig till den meningen, att det är
nödvändigt att inte bara utskottsutlåtandena
— och främst dessa — utan
även propositionerna delas i så nära anslutning
till själva bordläggningen eller
anmälningen här i riksdagen som möjligt.
Herr NÄSGÅUI): Herr talman! .lag kan
helt instämma i vad herr Wistrand här
sagt om dröjsmålet med utlåtandets del
-
ning. Om oöverkomliga svårigheter
gjort det omöjligt att få utlåtandet tryckt
och utdelat i tid, borde man ha väntat
med bordläggningen, så att man inte behövt
riskera, att utlåtandet behandlas,
innan man hunnit läsa det.
Efter härmed slutad överläggning blev
förevarande utlåtande ånyo bordlagt.
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 192, första lagutskottets
memorial nr 46, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 60—62, 64 och 65
samt memorial nr 66 ävensom särskilda
utskottets utlåtande nr 1.
På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
bland två gånger bordlagda ärenden
första lagutskottets memorial nr 46 skulle
uppföras främst samt andra lagutskottets
utlåtande nr 47, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30 och särskilda utskottets
utlåtande nr 1 i nu angiven ordning
sättas sist.
Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning
till en konvention angående europeiskt
ekonomiskt samarbete m. in.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader i samband
med Sveriges deltagande i vissa
internationella organisationer;
nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till administrationskostnader
för nordiskt ekonomiskt
samarbete;
nr 206, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avtal rörande tillverkning
in. in. av flygmateriel;
nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till
statstjänstemän in. fl. för vissa under
vistelse utom riket uppkomna förluster;
nr 208, i anledning av Kungl. Maj ds
148 Nr 25.
Fredagen den 25 juni 1948.
proposition angående upprättande av
en medicinsk högskola i Göteborg jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1948/49 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården;
nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen.
nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. jämte i ämnet
väckt motion;
nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1948 å folkpensioner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt ej angår lagförslaget;
nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1948/49 till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor
;
nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens uppfostringsanstalter
för sinnesslöa;
nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för beräkning
av levnadskostnadsindex;
nr 217, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning,
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 218, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för bidrag och
lån av statsmedel för anordnande av allmänna
samlingslokaler;
nr 219, i anledning av väckt motion
angående anslag för budgetåret 1948/49
till bidrag till Stockholms stadsmission
för viss alkoholistvårdande verksamhet;
nr 220, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande dyrortssystemets
avskaffande;
nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Kungl. Maj :t och kronan
samt Stockholms stad angående mark
inom Kaknäsområdet och å Långholmen
i Stockholm jämte i ämnet väckta motioner;
samt
nr 222, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för avhjälpande av bostadsbehovet
för de vid ämbetsverken å
Ladugårdsgärdet och Mariebergsområdet
anställda tjänstemännen;
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition angående
välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn,
dels i ämnet väckta motioner, dels ock
väckt motion angående bidrag till uppförande
av ett sjömanshem i Antwerpen;
bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. in.; samt
nr 59, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1948/49, m m.;
ävensam
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen,
in. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;
nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om dyrtids tillägg för år 1948 å folkpensioner
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner; samt
nr 53, i anledning av väckta motioner
om beredande av ökad ersättning åt silikossjuka
arbetare.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.17 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
482180