19—23 april.Debatter m. m (Riksdagens protokoll 1952:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 14

19—23 april.
Debatter m. m.

Onsdagen den 23 april. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Norling ang. driftsinställelsen vid Suchardfabriken i

Alingsås .............................................. 9

av herr Nordenson ang. den svenska industriens tackjärnsför sörjning

.............................................. 15

Förlängning av utbildningstiden för värnpliktiga................ 22

Ändrade grunder för vissa riksdagsmannapensioner.............. 27

Pressdebatten rörande kammarens talmansfråga ................ 29

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .......................... 30

Beräkningen av vissa väganslag ............................ 32

Byggande av enskilda vägar................................ 38

Statliga farledsarbeten .................................... 44

Byggande av fiskehamnar.................................. 50

Anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.............. 52

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.......... 54

Understöd åt inrikes lufttrafik ............................ 60

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m....... 61

Ang. prisutjämningsavgift m. m............................... 108

Om utredning ang. utrikeshandelns framtida inriktning ........ 125

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen........................ 127

Utredning om värnpliktstjänstgöringens meritvärde.............. 134

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 23 april.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändring i värnpliktslagen
m. m............................................... 22

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. ändrad lydelse av 63 §

2 mom. lagen om församlingsstyrelse i Stockholm............ 27

— nr 14, ang. ändring av grunderna för vissa riksdagsmannapensioner
................................................ 27

— nr 15, ang. riksdagens arbetsplena under höstsessionerna...... 29

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ...................... 30

-— nr 70, ang. anslag å kapitalbudgeten: justitiedepartementet. ... 60

— nr 71, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet. ... 61

— nr 72, ang. efterskänkande av staten tilldömd ersättning för

släckningskostnad vid skogsbrand .......................... 61

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 14.

2 Nr 14. Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. fullmakt att igångsätta vissa

beredskapsarbeten m. m................................... 61

—- nr 74, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag
.................................................... 61

—- nr 75, ang. frågor om befrielse från betalningsskyldighet till

kronan .................................................. 61

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. förordning om konjunkturskatt
för år 1952 m. m............................. 61

-—- nr 23, ang. prisutjämningsavgift m. m....................... 108

Bankoutskottets utlåtande nr 11, ang. sänkning av prenumerationspriset
för snabbprotokollen från riksdagsdebatterna.......... 125

— nr 12, ang. utredning av frågan om utrikeshandelns framtida

inriktning .............................................. 125

— nr 13, ang. ändrad lönegradsplacering för vaktmästarpersonalen

i riksdagshuset .......................................... 127

—nr 14, ang. utredning av det svenska bankväsendets strukturella

förhållanden in. m....................................... 127

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, ang. åtgärder mot spridning
av könssjukdomar å utländska fartyg i svenska hamnar...... 127

— nr 29, ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.......... 127

— nr 30, ang. fortsatt giltighet av utlänningslagen.............. 134

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15, ang. utredning för tillgodoseende
av de till Smålands Taberg knutna naturskyddsintressena
.................................................... 134

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. anslag till hushållningssällskapen
m. m........................................... 134

— nr 15, ang. understöd åt kontrollföreningsverksamhet........ 134

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 9, ang.

utredning om värnpliktstjänstgöringens meritvärde.......... 134

— nr 10, ang. beredande av vissa förmåner åt sockersjuka personer 137

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, om Sveriges anslutning till en konvention
ang. upprättandet av ett råd för samarbete på tullområdet
m. m............................................. 137

Statsutskottets utlåtande nr 76, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet
m. m................................... 137

— nr 77, ang. anslag till vissa ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m......................................... 137

— nr 78, ang. ersättning i anledning av olycksfall i arbete eller

yrkessjukdom ............................................ 137

— nr 79, ang. avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv. . . 137

— nr 80, ang. försäljning av en allmänna arvsfonden tillfallen fastighet
.................................................. 137

— nr 81, ang. vidgad rätt för statliga befattningshavare att åt njuta

tjänstledighet mot B-avdrag för arbete inom personalsammanslutning
............................................ 137

— nr 82, om Sveriges anslutning till en konvention ang. upprättandet
av ett råd för samarbete på tullområdet m. m......... 137

— nr 83, ang. en snabbutredning rörande verksläkarinstitutionen

in. in..................................................... 137

— nr 84, ang. familjepension åt efterlevande till vissa polismän
m. m............................................... 137

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, ang. ändring i förordningen
om varuskatt m. m....................................... 137

— nr 29, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att överlämna vissa

arbetsuppgifter till riksskattenämnden m. m................. 137

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. fortsatt giltighet av lagen
om användande av statspolispersonal för vissa särskilda uppgifter
.................................................. 137

Lördagen den 19 april 1952.

Nr 14.

Lördagen den 19 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 134, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Säkerhetsanordnigar
till ledning för fiskefartyg jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 135, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

167, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus;
och

nr 170, med förslag till sjömanslag,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 176, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
senare delen av produktionsåret 1951/52.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Majrts propositioner: nr

178, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 14 och 30 §§
förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt; samt

nr 179, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
180, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

181, med förslag till lag om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra
vid krigsmakten; och

nr 182, med förslag till kungörelse med
vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor
m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 183, med förslag till ändrad lydelse
av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 184, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 185, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om in- och
upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit;
samt

nr 186, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 187, med förslag till strandlag;

Nr 14.

Lördagen den 19 april 1952.

nr 188, med förslag till naturskyddslag
m. m.; och

nr 189, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 190, angående efterskänkande av
arvsskatt m. m. i vissa fall;

nr 191, angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 192, angående statens övertagande
av Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag
åvilande förpliktelser i fråga
om underhåll av farled m. m. i Hjälmaren.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
193, angående godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Japan
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
194, angående bemyndigande för Kungl.
Maj :t att i vissa fall eftergiva kronan
tillerkänd förmånsrätt beträffande genom
löneavdrag innehållen skatt till förmån
för anställdas lönefordringar.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 195, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr
96) om understödsföreningar; och

nr 196, angående omreglering av vissa
prästerliga pensioner.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 197,
med förslag till allmänt resereglemente
m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 198, med förslag till ändrad lydelse
av § 53 riksdagsordningen.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

199, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 28 och 38 § §
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 200, med förslag till förordning
om tillfällig begränsning av rätten till
fri avskrivning å maskiner och andra inventarier
vid inkomsttaxeringen, m. m.;
samt

nr 201, med förslag til vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 202, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och
16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.

3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 203, angående inrättande och
tillsättande av lärartjänster i folkskolan
i vissa särskilda fall, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick inrättande
i vissa fall av icke-ordinarie folkskollärartjänst
i skoldistrikt med distriktsöverlärare,
till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 204, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.; samt

nr 205, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
206, angående inrättande av ett nordiskt
råd.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 207, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 56 § 4 mom.
samt 59 och 79 §§ lagen den 26 novem -

Lördagen den 19 april 1952.

Nr 14.

ber 1920 (nr 796) om val till riksdagen
ävensom till lag angående ändrad lydelse
av 23 och 25 §§ kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253) samt av det i
24 § samma lag angivna formuläret.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 208, med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser angående aktiebolaget
Vin- och spritcentralens tullnederlagsrörelse.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 209, angående eftergift i vissa fall
av fordran på återbetalning av belopp,
som utgivits såsom ekonomiskt bistånd
från utlandsmyndighet;

nr 210, angående ersättning för skada
å fiske på grund av militär verksamhet;

nr 211, angående ersättning till Rut
Edit Bergström m. fl.; och

nr 212, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

213, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; och
nr 214, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

215, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, in. m.; och
nr 216, med förslag till förordning om
ändring i folkbokfpringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition

nr 217, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 9 § förordningen den
17 december 1948 (nr 766) angående
taxering och debitering av skatt vid
ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 218, med förslag till ändring i grunderna
för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:,
nr 219, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken m. m.;

nr 220, angående studiehjälpverksamheten
vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter; och

nr 221, angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till enskild väghållning.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av. lagutskott Kungl. Maj :ts
propositioner: .

nr 222, med förslag till lag om ändring
i 11 och 13 kap. giftermålsbalken
samt lag om höjning av vissa underhållsbidrag;
och

nr 223, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om påföljd för brott av underårig,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 224, med förslag till lag om särskild
skolstyrelse i vissa fall.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 225,
angående befrielse från betalningsskyldighet
till kronan för G, M. Wadner
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

226, angående inleverans av tobaksskatt;
samt

Nr 14.

Lördagen den 19 april 1952.

nr 227, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), in. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 228, med förslag till lag angående
skyldighet för kommun att avsätta
medel till skatteregleringsfond åren 1953
och 1954, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 229,
angående fältflygarnas avlöningsförmåner
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 230, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 231,
angående överförande till Sverige av vissa
sjuka flyktingar m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 232, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen
den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet
av bötesstraff, m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21
riksdagsstadgan gjorda anmälan, att till
utskottet inkommit framställning från
fullmäktige i riksbanken om fastställande
av ny avlönings- och pensionsstat för
riksbanken.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 454, av herr Ohlon m. fl.,
nr 455, av herr Bergh,
nr 456, av herr Sjödahl,
nr 457, av herr Persson, Helmer, och
herr Norling,

nr 458, av herr Björck,

nr 459, av herrar Boo och Hesselbom,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av
§§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till
lag med vissa bestämmelser om val till
riksdagens andra kammare för perioden
1953—1956.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 460, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik
m. m.; samt

nr 461, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan staten
och Stockholms stad rörande förvärv
för staden av kvarteret Beridarebanan
inom stadsdelen Nedre Norrmalm
i Stockholm m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Petréns motion, nr
462, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt tillfälligt upphävande av skatten
å motorsprit.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 463, av herr Svedberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under senare delen
av produktionsåret 1951/52; och
nr 464, av herr Persson, Karl, i samma
ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13—-15, statsutskottets utlåtanden nr 6 och 70
—75, bevillningsutskottets betänkanden
nr 22 och 23, bankoutskottets utlåtanden
nr 11—14, andra lagutskottets utlåtanden
nr 28—30, tredje lagutskottets utlåtande
nr 15, jordbruksutskottets utlåtanden nr
14 och 15 samt första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtanden nr
9 och 10.

Lördagen den 19 april 1952.

Nr 14.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition rörande
Sveriges anslutning till en konvention
angående upprättandet av ett
råd för samarbete på tullområdet m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m.
jämte i ämnet väckt motion m. m.;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet;

nr 81, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för statliga befattningshavare
att åtnjuta tjänstledighet mot Ilavdrag
för arbete inom personalsammanslutning; nr

82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande Sveriges anslutning
till en konvention angående upprättandet
av ett råd för samarbete på tullområdet
m. m., såvitt propositionen avser medelsanvisning; -

nr 83, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning rörande verksläkarinstitutionen
samt verksläkarnas anställnings-
och arvodesförhållanden;
samt

nr 84, i anledning av väckta motioner
om beredande av familjepension åt efterlevande
till vissa polismän m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt, m. m,;
samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att överlämna vissa arbetsuppgifter
till riksskattenämnden, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; första

lagutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 29 juni 1946 (nr
408) om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter; ävensom andra

lagutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
värnpliktslagen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Tisdagen den 22 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
136, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående placering
i lönegrad av tingsdomartjänsterna
och anslag för budgetåret 1952/53 till
Häradsrätterna: Avlöningar.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 6, statsutskottets
utlåtanden nr 76—64, bevillningsutskottets
betänkanden nr 28 och 29, första
lagutskottets utlåtande nr 14 samt andra
lagutskottets utlåtande nr 31.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m. m., dels ock i

ämnet väckta motioner, skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 465, av herr Hermansson, Herbert,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till strandlag; samt

nr 466, av herrar Osvald och Weiland,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under senare delen
av produktionsåret 1951/52.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

:■ ■

Onsdagen den 23 april 1952 fin.

Nr 14.

Onsdagen den 23 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Herr Arrhén anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren ville
besluta att vid sammanträde, som komme
att hållas onsdagen den 30'' i denna
månad, företaga val av valmän och suppleanter
för utseende av ej mindre fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret
än även suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och kontor.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Jag ber att få hemställa,
att kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som skola utse
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för dem,
bestämmes till tio.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarbetyg får
undertecknad anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen under 14 dagar, räknat
från och med den 18 dennes.

Saltsjö-Duvnäs den 21 april 1952.

Annie Wallentheim.

Fru Annie Wallentheim, som lider av
akut luftvägsinfektion, är på grund härav
oförmögen att deltaga i riksdagsarbe -

tet fr. o. m. den 18 april 1952 sannolikt
högst 2 veckor.

Storängen den 21 april 1952.

R. Schnell,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. driftsinställelsen vid Suchardfabriken
i Alingsås.

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet STRÄNG,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Norlings interpellation angående
ifrågasatt driftsinställelse vid Suchardfabriken
i Alingsås, och nu anförde:
Herr talman! Herr Norling har i en interpellation
frågat, om jag övervägt
några åtgärder för att driften vid Aktiebolaget
Suchards chokladfabrik i Alingsås
skall fortgå i en eller annan form.
Jag vill svara med att i korthet redogöra
för vad som inträffat i denna sak.

Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län
fick sent på eftermiddagen den 4 januari
i år ett iltelegram från Suchard-bolaget,
vari meddelades att rörelsen till huvudsaklig
del skulle nedläggas och att
avtalsenliga uppsägningar av personalen
vore omedelbart förestående. Något varsel
om driftsnedläggelse hade tidigare
icke lämnats till arbetsmarknadsorganen.
Företaget hade ej heller anmält
några sysselsättningssvårigheter till
länsarbetsnämnden. Meddelandet koin
sålunda som en fullständig överraskning.

Antalet anställda, som berördes av
driftsnedläggelscn, var 292 arbetare, 93
tjänstemän och 38 representanter.

Från länsarbetsnämndens sida vidtogs
omedelbart åtgärder för att kartlägga
arbetsstyrkan och bereda arbete åt
dem som riskerade att bli arbetslösa,
överläggningar togs upp med de kommunala
myndigheterna, vägförvaltning -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. driftsinställelsen vid Suchardfabriken i Alingsås.

en m. fl. om arbeten som snabbt kunde
sättas i gång för att under ett övergångsskede
sysselsätta den friställda arbetskraften.

Vidare kom överläggningar snabbt till
stånd mellan representanter för arbetsmarknadsstyrelsen,
Alingsås stad, Suchardbolaget,
industriens produktionsråd
och berörda organisationer för arbetaroeh
arbetsgivarparterna. Man inriktade
sig på att försöka lokalisera en ny industri
till staden.

Emellertid förlängdes driften vid Suchard
i ett par omgångar. Den 15 mars
inställdes den definitivt. Likväl är för
närvarande av arbetarpersonalen 48 män
och 18 kvinnor sysselsatta med avvecklingsarbeten,
som torde fortgå ytterligare
några veckor.

Alla hittills friställda män har fått annat
arbete. Av kvinnorna hade för några
dagar sedan 27 ännu inte kunnat placeras.
Av dessa är 15 gifta, en del har
arbetat endast på deltid och några är
partiellt arbetsföra i större eller mindre
utsträckning. Då de pågående avvecklingsarbetena
slutförts räknar arbetsförmedlingen
med att snabbt kunna placera
de män som blir arbetslösa. Läget för
kvinnorna är mera besvärligt, men man
gör vad som kan göras för att lösa
detta problem. Det ansträngda sysselsättningsläget
inom textilindustrien, som
på sina håll i denna del av landet åstadkommit
ett överskott av kvinnlig arbetskraft,
skapar helt naturligt svårigheter
även för de kvinnor som fått lämna
Suchardfabriken. De som är berättigade
till understöd från arbetslöshetskassorna
får en viss hjälp därifrån.

För ett 40-tal tjänstemän vid företaget
har uppsägningstiden ännu inte löpt
ut. 10 av dessa har fått erbjudande om
annan anställning men velat avvakta utvecklingen.

Någon svårartad arbetslöshetssituation
har sålunda inte uppstått i Alingsås med
anledning av Suchardfabrikens nedläggande.
Arbetsmarknadsmyndigheterna
har gjort och är beredda att i fortsättningen
göra vad på dem ankommer för
att bemästra läget.

Ansträngningar från arbetsmarknads -

myndigheternas och industriens produktionsråds
sida att lokalisera en ny industri
till Alingsås har gjorts. Det finns
nu anledning antaga att frågan om förläggning
av eu lämplig industri till
Alingsås kan komma att lösas under den
allra närmaste framtiden.

•lag vill emellertid inte underlåta att
i detta sammanhang anföra några principiella
synpunkter på frågan om varsel
vid driftsinskränkningar. Jag finner
det ytterst anmärkningsvärt att Suchardfabrikens
ledning inte ansett sig kunna
i god tid inleda samarbete med samhällets
organ för att tillvarata deras intressen,
som under en lång följd av år tjänat
företaget. Händelserna i Alingsås har
aktualiserat varselfrågan.

Efter överläggningar mellan arbetsmarknadsstyrelsen
å ena sidan och industriförbundet,
arbetsgivareföreningen
och industriens produktionsråd å andra
sidan har man numera kommit överens
om att verka för ett bättre samarbete
mellan industriföretagen och arbetsmarknadsmyndigheterna
i syfte att göra
varselsystemet effektivare. Byggnadsindustrien
omfattas inte av överenskommelsen.
Det har fastställts vissa regler
och tidsfrister för rapporteringen av
förestående driftsinskränkningar eller
driftsnedläggelser. Jag hoppas att denna
överenskommelse skall visa sig fylla sitt
syfte och göra ytterligare åtgärder onödiga.

Slutligen vill jag i detta sammanhang
understryka vad som redan tidigare sagts
från regeringens sida, nämligen att varje
sysselsättningssvårighet, varje lokal
arbetslöshet bör leda till att samhällets
resurser mobiliseras för att underlätta
arbetskraftens övergång till de näringsgrenar,
som har brist på arbetare. Samhällets
ansträngningar kan också, såsom
här skett, inriktas på att söka förlägga
en ny industri till den drabbade orten.

Herr NORLING: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet för det svar jag
erhållit på min interpellation.

Vad sedan svaret beträffar, innehål -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Ang. driftsinställelsen vid Suchardfabriken i Alingsås.

ler det en kort redogörelse för händelseförloppet,
varvid statsrådet uttalar sin
anmärkning mot att företaget inte vänt
sig till samhällets organ, innan uppsägning
av personalen skedde. I övrigt finnes
intet principiellt avståndstagande
från de åtgärder, som företaget vidtagit.
Svaret visar att statsmakterna står maktlösa
när det gäller ingrepp i den kapitalistiska
företagarverksamheten. Regeringen
har ju också förklarat, att statsmakterna
inte skall mobiliseras för att
hindra att lokal arbetslöshet uppstår,
utan endast för att underlätta arbetskraftens
övergång, eller som statsrådet formulerat
det i interpellationssvaret:
»Varje lokal arbetslöshet bör leda till att
samhällets resurser mobiliseras för att
underlätta arbetskraftens övergång till
de näringsgrenar, som har brist på arbetare.
»

Statsrådet erkänner likväl att även
detta har sina svårigheter när det gäller
den lätta industrien, där ett flertal
kvinnor sysselsättes, som man inte gärna
kan placera ut på vägarbeten och gatuarbeten
i likhet med vad som skett
beträffande de manliga arbetarna. Vad
de senare beträffar har de fått byta ut
chokladmaskinen mot grävmaskinen och
chokladen mot leran för att de skall
kunna bo kvar i sina hem. Några andra
arbeten tycks inte finnas i Alingsås, där
i stället arbetslösheten ökar på grund
av att det ena företaget efter det andra
permitterar och avskedar sina arbetare.

I 4 § kollektivavtalslagen stadgas att
om flera arbetare samtidigt slutar sin
anställning på en arbetsplats betraktas
det som en stridsåtgärd från arbetstagarnas
sida och arbetarorganisationen
bli i så fall skadeståndsskyldig mot företagaren.
Men en arbetsgivare kan tillåtas
företa vilken handling som. helst
som är riktad mot de anställda utan att
arbetarna kan kräva skadestånd; arbetsgivarna
kan ju permittera, avskeda, ja,
nedlägga hela sin verksamhet utan att
skadestånd kan krävas från arbetstagarens
sida. Talesättet »Sveriges rikes lag»
iir tydligen fortfarande ett berättigat
uttryck.

Hela Suchardaffären är ett belysande

exempel på hur det kapitalistiska näringslivet
fungerar. Man har formligen
låtit det regna kapital till investeringar
i företaget i Alingsås. Ombyggnads- och
omändringsarbeten i fabriken har pågått
i åratal. Våren 1951 påbörjades en genomgripande
omändring av byggnaderna,
som pågick flera dagar efter det att
driftsnedliiggelsen blivit kungjord. Inmontering
av en högtrycksångpanna i
ångcentralen pågick även vid denna tid.
Maskiner av olika slag, elektriska motorer
m. m. inköptes, inmonterades och
provkördes för att sedan stå oanvända.
Man anlade eget kraftverk, som sedan
fick stå oanvänt. Man investerade kapital
i mejerier och svingårdar. Man
investerade kapital i råvaror för all
möjlig tillverkning; bl. a. inköptes en
viss ingrediens till karameller, som enligt
en karamellexpert vid företaget
skulle räcka 2 500 år •— tydligen tänkte
man då inte på att nedlägga verksamheten
när man gjorde dessa uppköp.

Jag skulle kunna hålla på länge med
dylika uppräkningar på huvudlös investering.
Suchards företagspolitik har varit
så huvudlös, att man har skäl misstänka
att den medvetet siktat till det
som inträffade. Kapitalisten, som ser att
han ej längre kan erhålla tillräcklig profit
genom att hålla produktionen i gång
i sin fabrik, slår igen, och den investerade
förmögenheten i fabrik, maskiner
och inventarier kan han alltid få igen
genom försäljning. Arbetarna som trott
på en tryggad försörjning genom sitt
arbete i företaget kastas på gatan i arbetslöshet,
och stat och kommun får
med skattebetalarnas pengar överta försörjningen
av dem, medan företagsägarna
drar sig tillbaka för att »vårda» sina
många andra företag. Så har också de
rika herrarna i Suchardföretaget gjort.
Ordföranden i Suchardbolaget är styrelseledamot
i 48 bolag, och en annan styrelseledamot
i bolaget bekläder styrelseposter
i 32 bolag. Dessa herrar behöver
inte känna någon otrygghet för sina
familjer, för dem blir inte hemmen spolierade,
när de slår igen något av sina
många företag, och arbetarna är för dem
bara elt objekt att tjäna kapital på. Att

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. driftsinställelsen vid Suchardfabriken i Alingsås.

kapitalisterna trots arbotarmajoritet i
riksdagen fortfarande tillätes att hantera
människor och material som de önskar
är ju ganska anmärkningsvärt. Suchard
har inte handlat på annat sätt
än övriga företag inom storfinansen.
Skillnaden är bara att Suchardföretaget
har burit sig mera klumpigt åt än som
är brukligt och därmed också för allmänheten
avslöjat storfinansens företagaranda.

Herr OHLON: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten, såsom den hittills
har förts. Jag vill inte heller göra
något uttalande i vad mån företaget i
fråga har behandlat ärendet på det
lämpligaste sättet. Vad jag skulle vilja
påtala, är statsmakternas och regeringens
ansvar i detta sammanhang. Vi får
komma ihåg att det inte bara är denna
fabrik, som för närvarande befinner sig
i svårigheter, utan hela den svenska
chokladindustrien. Att den svenska
chokladindustriens kris har blivit så
häftig beror just på de felaktiga ingrepp
som gjorts från statens sida. Vid två tillfällen
med kort tids mellanrum har
chokladskatten höjts, första gången var
det väl i februari 1948 och andra gången
i december 1950. Den sista gången
höjdes chokladskatten under en tid av
stigande priser på råvaran, på kakao.
Och det är ytterst i dessa åtgöranden
från regeringens och riksdagens sida
som vi har att söka grunden till den
kris, som råder inom denna industri.
Det är en sak, som inte bör tappas bort
i bilden, när denna fråga behandlas.

Herr WISTRAND: Herr talman! Herr
Norling anförde att vad som här hade
skett var ett mycket klart uttryck för
hur det kapitalistiska systemet verkar.
Jag tror att det skulle vara intressant
för kammaren att få en liten kort bild
av hur det system verkar, vartill herr
Norling själv bekänner sig. Jag skall be
att få läsa upp några stycken ur ett anförande,
som den tjeckoslovakiske ministerpresidenten
Zapotocky höll för nå -

gon tid sedan på en LO-konferens i
Tjeckoslovakien. Det kan ju vara en
lämplig bakgrund till den kritik, som
herr Norling framfört.

»Vi har kommit i egalitarismens och
lönenivelleringens utförsbacke», utropade
Zapotocky, som bemötte arbetarnas
»ständiga krav» på likalön, därför att
alla behövde samma livsmedelsmängd.
»Denna uppfattning», sade han, »är farlig
för socialismen. Om vi skulle betala
alla lika mycket därför att de alla har
likadan mage, skulle vi inte kunna genomföra
socialismen, garantera en bättre
framtid och upprätthålla produktionen.
Vi måste kämpa mot denna farliga
paroll med alla tillgängliga medel. Genom
en bättre socialförsäkring för gruvarbetare
har vi inte fått ett enda ton
kol mera — den enda rätta metoden är
att ge gruvarbetarna mera betalt, men
samtidigt höja arbetsnormerna.»

Vidare uttalade sig Zapotocky om den
industriella välfärden och om fackföreningarnas
handhavande av hälsovårdskontrollen.
»Skada på en arbetares hälsa
är inte lika allvarlig som ekonomisk
skada på produktionen», förklarade han
och tilläde: »Om vi skulle stänga en hel
verkstad för att arbetarna inte skall förkyla
sig, så kan hälsovården leda till
sabotage och produktionen bli lidande.»

Jag bara citerar, herr talman.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Norlings något underliga kommentar
får väl stå för hans egen räkning.
Jag tyckte emellertid att det var något
anmärkningsvärt, att jag ur hans kommentar
kunde läsa ut en benägenhet att
vilja klassificera arbetet med hänsyn till
dess natur. Det är ju inte sämre att arbeta
i lera än i choklad, herr Norling, och
en karl blir inte sämre av att arbeta
med en vägmaskin än att stå vid en
chokladmaskin. Skall vi inte vara överens
om det och lämna den saken i detta
sammanhang?

Det brast kanske i logiken också i
andra avseenden i herr Norlings anförande,
men det får som sagt stå för hans
egen räkning.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Ang. driftsinställelsen vid Suchardfabriken i Alingsås.

Jag begärde emellertid ordet närmast
för att bemöta herr Olilon. Jag är förvånad
över hans inlägg. Jag betraktar
det som oreflekterat, illa genomtänkt och
dumt, och det bör sägas ifrån.

Här har jag sagt att det är ett anmärkningsvärt
sätt, på vilket Suchardbolaget
har skött den liär affären, emedan
man inte i god tid har sagt ifrån
till arbetarna, att de hade att vänta sig
permitteringar och avsked.

Vilket företag som helst kan oberoende
av statsmakternas åtgärder komma i
den situationen, att det får lov att upphöra
med sin verksamhet. Anständigheten
kräver emellertid att man underrättar
de anställda därom i något så när
rimlig tid. Vad som är anmärkningsvärt
i Suchardfallet är inte att företaget har
slagit igen, utan att det har nonchalerat
att upprätthålla kommunikationen med
de anställda på ett sätt man i dagens
läge kan begära.

När Suchardbolagets ansvariga ledning
framfört sina synpunkter på driftsinställelsen
— det gjorde man även till
mig — har man inte med ett ord sagt,
att det var statsmakternas beskattning
av chokladindustrien som var anledningen
till att arbetarna knappast fick
en enda dags varsel. Det är i stället andra
skäl för driftsinställelsen som har redovisats.
Men jag tillåter mig notera att
det skäl, som herr Ohlon gör till den
väsentliga anledningen, inte till mig anförts
av företaget, som är part i målet.

Herr OHLON: Herr talman! Statsrådet
Sträng slog in öppna dörrar, när han
bemötte mitt anförande. Jag har inte
alls berört frågan om riktigheten i Suchardindustriens
förfarande, när fabriken
slogs igen. Jag bar endast velat påpeka,
att det inte bara var denna fabrik,
som befann sig i svårigheter, utan en
hel rad chokladindustriföretag i landet.
Det har från industriens sida omvittnats,
att svårigheterna sammanhänger med
den omdömeslösa beskattning, som industrien
har varit underkastad. Det har
regeringen också erkänt i och med att
den har gått i författning om att få

skatten sänkt. Jag har med mitt yttrande
velat säga ut, att detta är en detalj,
som inte bör glömmas.

Herr AHLBERG: Herr talman! När jag
tar till orda i denna debatt är det på
grund av de erfarenheter, som jag har
kunnat göra såsom representant för en
arbetstagargrupp inom industrien under
drygt 30 år. Under denna tidsperiod har
en väsentlig förändring inträtt i inställningen
både på arbetstagarsidan och på
arbetsgivarsidan, varigenom vårt arbetsliv
har fått en helt annan karaktär än
tidigare.

Förändringen kännetecknas av att arbetsgivarna
visar en allt större hänsyn
till arbetstagarna och bemödar sig om
att göra vad som är möjligt i besvärliga
situationer för att minska olägenheten
av depression och driftsinskränkningar.
Man har på arbetsgivarhåll fått en ökad
känsla för värdet av att arbetaren trivs
i sitt arbete, och man har en strävan att
ordna de sociala förhållandena så, att
berättigad anledning till missnöje inte
föreligger. Det är över huvud taget en
vilja att ta hänsyn till arbetare och andra
anställda, som man inte hade i samma
utsträckning tidigare.

På arbetstagarsidan har på samma
sätt en ändrad inställning vuxit fram.
Man har kommit till insikt om att företagets
framtid också är arbetarnas, och
man har en önskan och strävan att
växa in i företaget och en vilja att medverka
till en förbättring av våra produktionsanordningar.
Man bar medverkat
till att förenkla och förbättra arbetsprocessen
o. s. v.

Det har medfört att den skärpning i
förhållandena, som kännetecknade läget
i början på tjugutalet, bar ersatts
med eu önskan och vilja till samarbete,
och man väntar sig ömsesidigt att parterna
skall känna ansvar för varandra. Arbetstagarna
gör det när det gäller arbetsgivares
ansvar för att arbetarna erhåller
sysselsättning och utkomst, och
arbetsgivaren gör det när det gäller arbetstagarens
beredvillighet att medverka
under normala förhållanden och i

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. driftsinställelsen vid Suchardfabriken i Alingsås.

kritiska situationer till en god produktion.

Det är överflödigt att framhålla, att
denna ändrade uppfattning är en mycket
stark nationell tillgång. Det är därför
angeläget att ingenting inträffar som
rubbar denna inställning eller stoppar
upp den fortskridande utvecklingen.

Låt mig då säga, att enligt mitt sätt
att se den händelse som här diskuteras
— Suchardbolagets avveckling av sin
verksamhet — står i strid med den allmänna
uppfattningen om hur det skall
vara mellan parterna. Det behöver inte
framhållas, att det inte är möjligt att
under alla omständigheter garantera
upprätthållandet av driften i ett företag.
Det kan brista i förmågan, och förutsättningarna
för verksamheten kanske inte
längre föreligger. Men det borde aldrig
behöva råda någon tvekan om arbetsgivarens
vilja att under sådana omständigheter
ordna för folket så gott som
omständigheterna det medger, och det
har man inte gjort i detta fall. Denna
driftsnedläggelse har kommit så snabbt
utan föregående samråd, att förfarandet
måste framstå såsom klart avvikande
från vad man på arbetstagarsidan haft
anledning räkna med och vad — låt mig
säga det — alla som känner förhållandena
i svensk industri i dag hade väntat
sig.

Det är många företag, som även under
den goda konjunkturen tvingats till omläggningar
och inskränkningar av driften,
men det har skett under former,
som inneburit all möjlig hänsyn till arbetarnas
och övriga anställdas intressen.
Det är således här ett undantag från vad
som karakteriserat utvecklingen på industriens
och arbetslivets område.

Jag tror att det är angeläget att den
utveckling, som jag nyss skisserade, får
fortgå och föra oss vidare mot ett idealtillstånd
på våra arbetsplatser, men för
att det skall ske kräves en vaken opinion.
Man skall reagera, när någon
handlar så, som man allmänt anser vara
oriktigt handlat. Och jag ger uttryck för
den uppfattningen, att man inte handlat
rätt inom ledningen för Suchardbolaget,
när man avvecklade företaget, men

det är som sagt ett undantag och inget
annat.

Jag hade på sin tid företräde för den
kommitté, som skulle överväga åtgärder
i anledning av s. k. ^rationalisering,
och vid det tillfället var en lagstiftning
ifrågasatt, som skulle ange normer
för vad som skulle ske vid sådana
tillfällen. Jag tror att den som haft möjlighet
att bedöma utvecklingen närmast
är glad över att vi inte fick en sådan
lagstiftning, tv det är lätt att tillgodose
vissa bestämda minimiföreskrifter i en
lag, och därmed anse sig ha handlat riktigt,
men det är inte säkert att man därför
gjort tillräckligt. Det är i själva verket
fråga om den allmänna inställningen
till frågorna. Rätt handlar den arbetsgivare
som i en sådan situation som den,
i vilken Suchardfabriken råkade, gör
vad som är möjligt med hänsynstagande
till arbetskraftens intressen, och det kan
gå vida utöver vad en lag kan ge anvisning
om.

Jag har, herr talman, velat säga detta,
ty det väsentliga är inte här vad som är
anledningen till driftsinställelsen. Det
väsentliga är att man reagerar mot former
och metoder, som avviker från vad
man på ömse håll anser vara normalt
och riktigt i vårt arbetsliv, och det har
jag velat göra med detta anförande.

Herr NORLING: Herr talman! Herr
statsrådet ironiserade över att jag på
något sätt skulle förringa värdet av det
arbete, som några av de anställda fått
i stället för arbetet på chokladfabriken.
Det måste vara ett missförstånd av
statsrådet. Jag anser, att allt arbete, som
gagnar samhället, har sitt värde, men för
arbetarna betyder denna omställning
ganska mycket, inte bara ekonomiskt,
utan hela deras fysik måste omställas,
vilket inte hehövt ske, om fabriken varit
i gång. Det är ganska svårt för en
arbetare, som på detta sätt måste gå över
till annat arbete, att kunna omställa sig
så, att han får en någorlunda dräglig inkomst
och icke blir ekonomiskt lidande.

Det måste även föreligga ett annat
missförstånd från statsrådets sida. Om.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

jag fattade honom rätt, sade han, att jag
hade anmärkt på att statsrådet hade kritiserat
företagsledningen för att den inte
gjorde någon anmälan till samhällsorganen,
innan den nedlade verksamheten.
Det förhåller sig tvärtom så, att jag
understryker statsrådets anmärkning;
företaget har här brutit mot de överenskommelser,
som träffats i fråga om företagsnämnders
verksamhet. Vad jag påtalade
var, att statsrådet inte i övrigt hade
någon principiell anmärkning mot
den företagna nedläggelsen av fabriken.

Vad beträffar herr Wistrands anförande,
skall jag inte ingå på någon polemik
mot honom. Det är ju så, att denna
interpellation gällde Suchardfabriken i
Alingsås här i Sverige, och inte alls något
förhållande i Tjeckoslovakien.

Herr DE GEER: Herr talman! Jag ber
att få instämma i herr Ahlbergs yttrande.
Det är lämpligt att det vid detta tillfälle
från de enskilda näringarnas håll
deklareras, att vi djupt beklagar och fördömer
vad som hände i Alingsås. Skall
vi i framtiden kunna hävda enskild
äganderätt till produktionsmedlen och
den privata företagsamheten, får dylikt
icke förekomma. Suchard har gjort näringslivet
i vårt land en stor otjänst.
Skulle sådana här saker förekomma ofta,
kan det jämföras med en dödgrävartjänst
för det enskilda näringslivet.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Även jag vill vid detta
tillfälle passa på att helt instämma i
herr Ahlbergs utmärkta anförande, vari
han visade hur i dag förhållandet är
mellan arbetstagare och arbetsgivare,
och hur det bör vara. Jag tycker det var
utmärkt, att dessa synpunkter har framförts
från så många håll här i kammaren.
Även jag vill framföra min reaktion
mot det sätt, på vilket Suchardfabriken
skött avvecklingen av sitt förelag.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. den svenska industriens tackjärnsförsörjning.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson hade meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Nordensons interpellation
angående den svenska industriens
tackjärnsförsörjning. Svaret, vilket omedelbart
före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga fogat vid detta protokoll.
Herr statsrådet ERICSSON erhöll
nu ordet och lämnade en kort sammanfattning
av svaret.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framföra
mitt tack för det utförliga svar, som han
skriftligen givit på mina frågor.

I första rummet hade jag påtalat det
långa dröjsmålet från priskontrollnämndens
sida med fastställandet av priset
på gjuteritackjärn från Norrbottens järnverk;
det dröjde från slutet av oktober
1951 till den 14 mars 1952. Härvidlag
framhåller statsrådet, att man i slutet av
1945 med hänsyn till de starkt stigande
malmpriserna på exportmarknaden kunde
vänta sig prisstegringar på malm även
inom landet med därav följande risk för
en allmän prisstegring på järnmarknadens
produkter. Detta ansåg statsrådet
vara en så allvarlig och bekymmersam
sak, att det gav honom anledning att
upptaga förhandlingar på bred front med
malmleverantören och landets järnverk
om ett flertal problem på detta område.
Avsikten med förhandlingarna var
att söka undvika eller begränsa prisstegringarna.
Förhandlingarna skedde under
medverkan från handelsdepartementets
och priskontrollnämndens sida och ledde
så småningom till att man genom återhållsamhet
i fråga om malmpriserna kunde
i hög grad begränsa prisstegringarna
på liandelsjärn.

Svårare visade det sig emellertid vara
beträffande gjuteritaekjärnet, som under
senare delen av 1951 hos de båda
stora inhemska leverantörerna Oxelösund
och Norrbottens järnverk betingat
ett pris av 284 kronor per ton. Man kun -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. den svenska industriens tackjärnsförsörjning.

de visserligen begränsa pristegringarna
på malm, men de övriga prisstegringarna
gjorde, att det blev nödvändigt
att höja priserna på dessa företags produkter.
Beträffande Oxelösund slog man
då in på den vägen, att man beslöt
att tillämpa dubbel prissättning på den
färdiga varan. För vissa kunder skulle
alltjämt tillämpas ett pris av 284 kronor,
medan för andra kunder — främst de,
som arbetade på exportmarknaden —
priset skulle vara 391 kronor.

Beträffande Norrbottens järnverk infördes
inte någon dubbel prissättning på
gjuteritackjärn, men även här lyckades
man pressa upp malmpriserna. Priskontrollnämnden
ansåg sig emellertid inte
kunna godtaga järnverkets kalkyler, som
resulterade i ett pris av 345 kronor, utan
gjorde egna kalkyler och kom efter mycket
om och men fram till ett pris av
306 kronor. Det dröjde fyra och en halv
månader innan detta pris fastställdes,
och det överklagades omedelbart av
Norrbottens järnverk. På grund härav
upptogs nya förhandlingar, vilka ledde
till en överenskommelse om att priset
skulle vara 319 kronor.

Om man tar med i beräkningen, att det
vid sidan av det inhemska tackjärnet
har utbjudits importerat tackjärn till ett
pris upp emot 500 kronor, finner man,
att vi har fått fyra olika priser på tackjärn,
nämligen 284, 391, 319 och ungefär
500 kronor, vilket givetvis måste anses
vara mycket otillfredsställande.

Mot de förda förhandlignarna kan
man rikta vissa anmärkningar.

Genom att man tar upp frågan om priserna
på hela järnfronten i ett sammanhang,
måste problemet bli mycket mera
komplicerat. Genom det sätt, på vilket
förhandlingarna förts, har prissättningen
på en viss vara blivit beroende av
prissättningen på de artiklar, som sedermera
framställs av ifrågavarande vara,
och icke endast av kostnaderna för
den ursprungliga varans framställning.
Detta måste givetvis verka utomordentligt
komplicerande och fördröjande. Det
måste också starkt ifrågasättas, om detta
kan anses stå i överensstämmelse med
reglerna för priskontrollnämndens ar -

bete, där det klart säges ifrån, att det är
kostnaderna för en varas framställning,
som skall vara avgörande för prissättningen.

Att den dubbla prissättningen måste
vålla mycket stora svårigheter vid förhandlingarna
är ganska klart. De köpare,
som åläggs att betala de högre
priserna, måste ju komma att reagera
hårt mot den diskriminering, som de utsätts
för, och göra allvarligt motstånd.
Detta är så mycket mer naturligt, som
gränsdragningen mellan den, som arbetar
på hemmamarknaden, och den, som
arbetar på exportmarknaden, är mycket
oklar. I många fall arbetar exportörerna
även på hemmamarknaden, men då nödgas
de även för sin inhemska tillverkning
betala de högre råvarupriserna och
blir därigenom avsevärt handikappade
gentemot sina konkurrenter på hemmamarknaden.
Detta är en så pass allvarlig
anmärkning mot dubbelprissystemet,
att den kan motivera, att systemet underkännes.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att prisdiskriminering gentemot
kunder från en enskild företagares sida
av konkurrensbegränsningssakkunniga
ansetts som en så betänklig åtgärd, att
det ifrågasatts, att den skall i lag förbjudas.
Det är då ganska egendomligt,
att statsmakterna skola med sina maktmedel
tvinga fram en sådan diskriminering
på vissa områden. Jag tror, att
den i längden enda möjliga metoden vid
priskontrollens utövande är, att en viss
varas prissättning sker enbart med hänsyn
till tillverkningskostnader, och inte
med hänsyn till dess fortsatta användning.
Däremot är det naturligtvis mycket
tacknämligt, att man genom förhandlingar
försökt och i viss mån lyckats
hålla nere råvarupriserna. Det förefaller
emellertid klart, att detta inte behövde
medföra dubbla prisnivåer. Sådana
förhandlingar kan inte på något
sätt motivera ett dröjsmål på fyra, fem
månader. De bör kunna genomföras på
en mycket kortare tid.

De dubbla priserna har också en annan
mycket betänklig sida, nämligen
att de i hög grad försvårar priskontrol -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Ang. den svenska industriens tackjärnsförsörjning.

lens avveckling. Om man slopar ett enkelt
kontrollpris, exempelvis vid riklig
varutillgång, behöver detta ingalunda
medföra en prisstegring. Förhållandet
blir kanske ofta det motsatta, men när
det gäller de dubbla priserna måste
med all sannolikhet det på konstgjord
väg nedpressade priset gå upp, när kontrollen
slopas, och detta vållar givetvis
svårigheter.

Jag tror sålunda, att mycket skulle
vinnas i fråga om enkelhet och snabbhet
i priskontrollens tillämpning, om
varorna behandlades var för sig med
hänsyn till sina egna kostnader och åsattes
ett enhetligt pris. Då skulle man säkerligen
kunna undvika sådana långa
dröjsmål som här påtalats beträffande
Norrbottens järnverk, och det skulle också
ha den fördelen, att det stod i god
överensstämmelse med de fastställda
principerna för priskontrollen.

Det har meddelats mig, att priskontrollnämnden
vid förhandlingar med
andra järnverk har gjort försök att sätta
olika priser för en vara allteftersom tillverkarna
haft sina råvaror till ett högre
eller lägre pris, men att nämnden till
sist måst avstå härifrån på grund av
vederbörandes hårda motstånd och väl
också på grund av deras påpekande att
nämnden därmed överskred sin befogenhet.
Priskontrollens tillämpning skulle
bli mycket mera smidig, snabb och friktionsfri,
om priskontrollnämnden undviker
dessa avvikelser från det som utstakats
i direktiven och tidigare också
tillämpats.

Det är ytterligare en sak som jag fäst
mig vid i fråga om ärendets behandling.
Genom att statsrådet och departementet
tagit aktiv del i förhandlingarna har
ställningstagandet kommit att i realiteten
bestämmas av dem och icke av priskontrollnämnden.
Men härigenom förryckes
hela den klagoinstitution som
finns införd, nämligen att man skall
kunna anföra besvär över priskontrollnämndens
beslut hos Kungl. Maj:t. Detta
är naturligtvis en mycket otillfredsställande
anordning. Det är ytterst angeläget,
att priskontrollnämnden behandlar
sina ärenden självständigt efter de

2 Första kammarens protokoll l''JI>2. Nr 14

regler som den har fått och att departementschefen
verkligen sedan står som
en fristående appellationsinstans i sista
hand.

Till förklaring av att Norrbottens järnverk
vägrat leverera i avvaktan på priskontrollnämndens
avgörande har statsrådet
gjort gällande, att detta berott av
brist på järnvägsvagnar, men detta skäl
har ingalunda framförts av järnverket.
Järnverket har tvärtom till en kund uttryckligen
förklarat, att sedan priskontrollnämndens
prissättning överklagats,
intog järnverket den positionen, att det
vägrade att leverera någonting i förskott.
Verket avvaktade sålunda Kungl. Maj:ts
avgörande för att över huvud taget fortsätta
sina leveranser.

På min fråga, hur statsrådet ser på
de fortsatta möjligheterna att sörja för
den svenska järnindustriens tackjärnsbehov,
har statsrådet framhållit den stora
betydelse, Norrbottens järnverk haft för
vår tackjärnsförsörjning under de senaste
åren, och han har belyst detta på
ett övertygande sätt med de siffror han
anfört, men han framhåller samtidigt,
att verket från och med 1953 kommer att
självt förbruka sitt tackjärn för framställning
av göt, så att den svenska industrien
i fortsättningen blir för sin
försörjning med tackjärn hänvisad till
import och järnsvamp. Nu är det emellertid
att märka, att järnsvamp icke
utan vidare kan ersätta tackjärnet, och
man kommer då till den ganska egendomliga
situationen, att Norrbottens
järnverk genom den fortsatta utbyggnaden
satts ur stånd att fylla den produktionsuppgift
som en gång sattes som
främsta mål för anläggningens tillkomst:
att fvlla vårt tackjärnsbehov. Man kan
konstatera, att vad som i går var ett
bärande och entusiasmerande motiv för
stora statliga investeringar i dag endast
är ett kallt och likgiltigt konstaterat
faktum. Man kan sannerligen säga, att
tiderna ändras och våra motiv med dem!

Iferr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Herr Nordenson har velat framhålla,
att det dröjt för länge med lös -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. den svenska industriens tackjärnsförsörjning.

ningen i detta fall och att den metod
myndigheterna använt för att komma
till rätta med prisförhållandena medfört
ett mycket komplicerat läge med dubbla
prisnivåer på tackjärn. Han ifrågasätter,
om det kan vara riktigt att förfara på
sätt som skett, att inte bara bedöma eu
prisfråga med hänsyn till kostnaderna
för framställningen, och han säger vidare,
att det innebär en diskriminering
för de köpare som får betala det högre
priset för tackjärn — han nämnde därvid
siffran 391 kronor i förhållande till
319. Det är klart, att vid första anblicken
kan anmärkningen förefalla riktig,
men så snart man erinrar sig, vilken
storleksordning leveranserna av det dyra
tackjärnet har, reduceras omedelbart
värdet av denna invändning. Det är relativt
obetydliga kvantiteter av leveranserna
från Oxelösunds järnverk som har
betingat detta högre pris, och myndigheterna
har träffat uppgörelse med vederbörande
företagare för att tillgodose
vissa enligt vår mening mycket angelägna
behov på den inhemska marknaden
av att erhålla tackjärn till ett lägre
pris. Jag vill vidare erinra om att vid
fri prisbildning hade prisnivån legat på
en helt annan höjd, och den diskriminering
som det talats om känns väl inte
alltför hård för det företag som får köpa
tackjärn för 319 kronor, då alternativet
är att köpa för 500 kronor. Men det är
riktigt, att dubbla prisnivåer ingalunda
är önskvärda, och jag vill gärna säga
ut, att priskontrollnämnden ingalunda
strävar efter att uppnå dubbla prisnivåer
utan tvärtom är på det klara med
att beträffande sådana här varor, som
sprider sig i mycket stora ringar i produktionsprocessen,
det följer mycket
stora olägenheter med dubbla prisnivåer.
Jag vill ha sagt detta för att det inte
skall uppstå något missförstånd på den
punkten.

Vad slutligen beträffar den anmärkning
som herr Nordenson gjorde mot att
handelsdepartementet varit inkopplat
vid lösningen av dessa frågor, är det
klart att man kan framhålla sådana synpunkter,
men jag vill påpeka, att när det
gäller extraordinära åtgärder av detta

slag, är det kanske nödvändigt att med
tanke på krisförvaltningen och krismyndigheternas
allmänna organisation och
ställning inom statsförvaltningen använda
i viss mån andra arbetsmetoder gentemot
dessa myndigheter än då det gäller
ordinarie verk, och jag vill nog som
min erfarenhet säga, att ingenting tyder
på att vederbörande departementschef
icke skulle ha möjlighet att objektivt
pröva de besvär som kan komma. Att
priskontrollnämndens beslut ändrades
den här gången, det föranleddes — det
vill jag gärna erkänna — direkt av de
besvär som kom från Norrbottens järnverk
och där man mera utförligt klargjorde,
att vissa merkostnader hade
kommit in i Norrbottens järnverks produktionskalkyl,
därför att man ville producera
så mycket tackjärn som möjligt.
Man kunde alltså undvika denna ökning
av produktionskostnaderna, men
då blev den totala produktionen mindre.
Inför detta påpekande fann jag det
alldeles naturligt, att nämnden och
Norrbottens järnverk fick uppta nya förhandlingar,
och dessa ledde fram till en
uppgörelse om priset 319 kronor.

Herr WAHLUND: Herr talman! Vi
skall senare i dag behandla ett utlåtande
från andra lagutskottet, som just berör
priskontrollnämnden. Redan föreliggande
fråga visar, hur besvärlig priskontrollnämndens
verksamhet är. Vi känner
ju alla till bakgrunden till de förhållanden
som det talas om i interpellationen;
vi vet att som en följd av Koreakriget
världsmarknadspriset på tackjärn höjts
till bortemot 500 kronor, medan vi här
i Sverige har ett pris som med 100 eller
200 kronor understiger detta. Jag förstår
mycket väl, att det i en sådan situation
varit nödvändigt att skydda de inhemska
behoven, hemmakonsumtionen,
och av denna anledning har vad man
kallar dubbla prisnivåer skapats — man
kunde lika gärna säga tredubbla eller fvrdubbla.
Oxelösunds järnverk har för
hemmaindustrierna ett pris av 284 kronor
och för exportindustrierna 391 kronor
för samma tackjärn, medan Norr -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Ang. den svenska industriens tackjärnsförsörjning.

bottens järnverk bär 319 och utländskt
tackjärn som sagt kostar uppemot 500
kronor. Priskontrollnämnden har gjort
en prisdifferentiering dels efter vem som
är leverantör, dels efter vem som är
köpare, och så finns det dessutom en
prisskillnad mellan utländskt tackjärn
och svenskt. Det är klart, att en sådan
situation inte är på något sätt eftersträvansvärd,
det framhöll ju också statsrådet.
För min del har jag inget alternativ
att komma med, som skulle kunna
klara situationen utan stora svårigheter
just på denna sektor av näringslivet. Vi
får väl tills vidare se saken som den är,
men jag har velat säga i denna debatt,
att det är viktigt, att statsrådet och priskontrollnämnden
följer verkningarna av
dessa olika prisnivåer, inte bara, som
herr Nordenson nyss påpekade, vad beträffar
konkurrensen mellan olika industrier
utan också och framför allt i
ett annat avseende. Det är ju så, att de
gjuterier som arbetar för hemmamarknaden
och alltså köper till det lägre priset
just därför riskerar att inte få så
mycket tackjärn som de behöver. Jag
vet mycket väl, herr statsråd, att priskontrollnämnden
är inne på denna tankegång
och har verkställt en kvotering,
men jag skulle önska att herr statsrådet
bevakade, att kvoteringen blir tillräcklig.
Det är gott och väl att man på hemmamarknaden
kan köpa exempelvis
stekpannor billigt, men vad hjälper det,
om det inte finns stekpannor att köpa?

Herr DE GEER: Herr talman! Herr
Nordenson anmärkte på att målsättningen
för Norrbottens järnverk hade förändrats.
Det är riktigt, att då den första
etappen av utbyggnaden år 1939 beslöts,
syftade vi till att skära bort en del av
importen av tackjärn, som då var
150 000—200 000 ton om året, men då
1946 järnverket utbyggdes med ett valsverk,
angavs målet vara att beskära den
stora importen av handelsjärn, som var
vida större och uppgick till 600 000—
700 000 ton om året. Ur nationalekonomisk
synpunkt är det givetvis av utomordentligt
mycket större betydelse att vi

minskar den dyrbara importen av handelsjärn
än av tackjärn. Jag tar för givet
att herr Nordenson inte menar —
han sade det inte heller — att vi framdeles
skulle avstå en viss del av Norrbottens
taekjärnsproduktion och reservera
den för gjuterierna. Detta vore ju
att icke utnyttja den jätteinvestering
som vi gjort i valsverket.

När gjuterierna och järnverken framdeles
skall täcka sitt behov av tackjärn
får det ske på andra vägar. Det har antytts
i interpellationssvaret att järnsvampsproduktionen
är på väg att öka
högst betydligt. Om ett par tre år är vi
där uppe i över 200 000 ton. Sedan får
väl den planen övervägas, som så många
gånger varit på tal, nämligen att bygga
en ny kokshytta i mellersta Sverige. Det
har talats om att uppföra den i Köping,
det har talats om att uppföra den i Ottebäcken,
och även andra platser har
nämnts. Vidare står ju alltjämt importmöjligheten
öppen, och jag tror nog att
vi kan se på framtiden med icke alltför
stor pessimism. Även på detta område
har en viss svängning av konjunkturen
ägt rum, och om ett år, då tackjärnsleveranserna
från Norrbottens järnverk
sinar, tror jag att förutsättningar finns
för att marknaden även för tackjärn
skall ha glidit över mot en köparens
marknad i stället för den exklusiva säljarens
marknad vi har att räkna med
i dag.

Litet vid sidan av ämnet kan jag inte
underlåta, när jag är inne på denna fråga,
att beröra en sak som gäller Norrbottens
järnverk. Man får ju så ofta höra
talas om de stora subventionerna till
detta järnverk. Jag skall inte alls gå in
på den frågan nu — jag har bemött
detta tidigare — men jag vill dock framhålla
att i dagens läge kunde Norrbottens
järnverk sälja hela sin produktion
till ett pris som ligger 150 kronor per
ton över det pris som ledningen mycket
motvilligt — ytterst motvilligt! —
pressats av myndigheterna att acceptera.
Det betyder, mina damer och herrar,
30 miljoner kronor under det år som no
löper. Vi skulle kunnat tjäna 30 miljoner
kronor, vilket varit vid behövligt för att

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. den svenska industriens tackjärnsförsbrjning.

skriva av på de stora investeringarna.
Jag bara framhåller detta. Jag kritiserar
inte den ståndpunkt ledningen har intagit,
ehuru vi icke liar gjort det med
några glada miner.

Herr NORDENSON: Herr statsrådet
framhöll att de olika priserna här inte
skulle betyda så mycket. Han jämförde
då priset 391 kronor med priset 319 kronor,
men strängt taget skall man naturligtvis
beträffande det lägre priset ta
det som Oxelösundsverket begär av sina
olika kunder, och det är 284 kronor per
ton. Det är detta pris som skall jämföras
med 391 kronor. Då får man den verkliga
skillnaden. Det anger den diskriminering
som äger rum och som naturligtvis
återverkar på vederbörande köpares
konkurrenskraft. Nu säger herr statsrådet,
om jag fattat honom rätt, att det
är ganska små kvantiteter som åsätts det
högre priset. Jag skulle då vilja säga att
detta för mig är ett mycket starkt argument
för att man borde försöka sträva
att komma fram till lika priser. Genom
att hålla malmpriserna nere — vilket
jag med tillfredsställelse konstaterar att
man har lyckats göra — har vi ju kunnat
hålla en prisnivå som ligger mycket
väsentligt under importprisnivån.
Då är det fråga om det finns några skäl
för att hålla olika nivåer. Jag vill påpeka
att när Norrbottens järnverk mottog
förslag om att också det skulle hålla
en dubbel prisnivå så avvisade verket
detta, och då avstod man från priskontrollnämndens
och regeringens sida från
det kravet. Det finns sålunda anledning
att tänka sig att man även från det
andra järnverket tillämpade ett enhetligt
pris. Jag måste stryka under att detta
är mycket angeläget för att bemästra det
utomordentligt svåra problem som ligger
i dessa olika prisnivåer. De innebär i
själva verket subvention av vissa företag
och en sorts indirekt beskattning av andra,
och det är just sådana avvikelser från
enhetliga linjer som vållar svårigheterna
när man skall träffa uppgörelser med
priskontrollnämnden. Jag skulle vilja säga
att allting talar här för att man över -

går till enhetlig prissättning på de olika
varorna.

Vad beträffar Norrbottens järnverks
möjligheter att försörja oss med tackjärn
så har vi ju ingenting annat att
göra nu än att konstatera att vi i framtiden
inte kan räkna på detta verk som
producent i den omfattning som var påräknad.
Att detta är ett ganska sensationellt
faktum kan jag inte komma ifrån,
tv det argument på vilket förslaget om
järnverket ursprungligen byggde var ju
just denna tackjärnsproduktion. Ännu
så sent som i en proposition som framlades
1951 rörande järnverket talades
fortfarande om det stora värde som verket
hade såsom producent för den svenska
järnindustrien av tackjärn. Nu har
detta blivit eliminerat, och det måste inge
en viss olust hos de beslutande riksdagsmännen
om de får den känslan att ett
argument som framförts med sådant allvar
och sådan pondus som detta sedan
skjuts helt åt sidan inom kort tid, när
det i alla fall gäller så stora investeringar.

Vad jag emellertid här framför allt vill
understryka är angelägenheten av att
priskontrollen arbetar i sådana former
att det blir så smidiga och så snabba
avgöranden som möjligt. I många fall
kan jag konstatera att man har kunnat
få ett mycket gott samarbete med priskontrollnämnden.
Jag har personligen i
stort sett goda erfarenheter, men det
förefaller mig som om det hade uppstått
ökad benägenhet hos priskontrollnämnden
att låta andra motiv än
de direkt priskontrollerande inverka på
dess ställningstagande och att över huvud
taget göra saken svårare än vad
den egentligen behövde vara. Jag skulle
därför vilja uttala en mycket livlig önskan
om att statsrådet måtte medverka
till att priskontrollnämnden i sin fortsatta
verksamhet försökte arbeta efter så
enkla, klara och smidiga linjer som
möjligt vilka noggrant ansluter sig till
de direktiv som är givna för dem.

Herr statsrådet ERICSSON: Skulle

man tillmötesgå herr Nordensons sist

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Ang. den

uttalade önskemål i det här föreliggande
ärendet skulle det innebära att man tog
frågan mycket enkelt och konstaterade
det faktum att priserna på råvarorna stigit
och att andra kostnader stigit samt
sedan fastställde ett pris. Det hade inneburit
att priset för tackjärn hade kommit
att ligga på en väsentligt högre nivå
än för närvarande. När jag antydde att
den uppgörelse som träffats mellan
myndigheterna och Oxelösunds järnverk
är sådan att bara en relativt liten del
av det därstädes producerade tackjärnet
kommer att säljas till ett högre pris,
ville jag därmed ha framhävt att den
stora mängden tackjärn kommer att säljas
till detta, som vi ser det, relativt låga
pris. Det är inte uteslutet att man inom
inom en framtid kan ta upp resonemanget
på nytt med Oxelösunds järnverk,
men en förändring i detta avseende innebär
ju att verkets nu lägsta pris kommer
att ligga på en högre nivå än för
närvarande.

Jag har velat betona detta, ty om man
ville hålla en rimlig prisnivå, i varje
fall tills vidare, så gick det inte att
behandla ärendet mycket snabbt. Då hade
man aldrig nått fram till detta resultat.

Vidare vill jag betyga min stora tillfredsställelse
över det anförande herr
De Geer höll här i kammaren. Jag tyckte
bara att det brast litet när herr De
Geer förklarade hur angeläget det varit
att få dessa pengar till Norrbottens järnverk
och samtidigt bemötte beskyllningen
mot Norrbottens järnverk för att
mottaga subventioner. Jag tycker att han
kunde ha uttryckt sig tydligare och sagt
att för närvarande subventionerar Norrbottens
järnverk enskild verksamhet här
i landet med omkring 30 miljoner kronor
om året.

Herr NORDENSON: Jag har inte motsatt
mig att man har gjort försök att
hålla priserna nere. Tvärtom har jag uttalat
mitt gillande av att man lyckats
hålla nere malmpriset. Det skulle inte
blivit så stort språng i prisnivån om
man undvikit den dubbla prisnivån. Om

svenska industriens tackjärnsförsörjning.
den uppgift är riktig som herr statsrådet
lämnade här — och jag utgår ifrån att
den är riktig — att endast en liten del
av järnet säljes till det högre priset, då
skulle man kunna få en låg nivå över
lag om man höll ett gemensamt pris.
Vad jag vänder mig mot är den dubbla
prisnivån. Jag vill ifrågasätta om den
över huvud taget är berättigad ur de
synpunkter som priskontrollnämnden
och regeringen har att handla efter i
frågor som dessa.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag vill
begagna detta tillfälle, då vi ser herr
handelsministern hos oss, att försöka
skingra det dunkel som i varje fall för
mig råder i ett spörsmål som berörts
här i dag. Såvitt jag förstår tillämpas
olika priser på tackjärn. Hur går det till
ute på marknaden? Det kommer att gå
på det sättet, att somliga får billigt tackjärn
och andra får köpa tackjärn dyrt
i stället. Efter vad jag kan förstå är det
på det sättet, att regeringen på något
vis sörjer för att några får det billiga
och andra det dyra tackjärnet. Mig skulle
det intressera att i detta sammanhang
få veta, på vilka lagbestämmelser herr
statsrådet i så fall bygger, när han bestämmer
vem som skall få köpa det ena
och vem skall få köpa det andra.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
På herr Herlitz’ fråga vill jag svara,
att jag ingalunda bestämmer vem som
skall köpa billigt eller dyrt tackjärn.
Det sköter det svenska näringslivet om
inom sig.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Hermansson,
Herbert, väckta motionen, nr 465, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till strandlag.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herrar Osvald och

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. förlängning av utbildningstiden för

Weiland väckta motionen, nr 466, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under senare delen
av produktionsåret 1951/52.

Ang. förlängning av utbildningstiden för
värnpliktiga.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i värnpliktslagen m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 februari 1952 dagtecknad
proposition, nr 177, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967); samt

2) lag om ändring i lagen den 11 maj
1951 (nr 195) om skyldighet för vissa
värnpliktiga att fullgöra repetitionsocli
beredskapsövningar;

dels ock anhållit om riksdagens yttrande
i anledning av vad föredragande
departementschefen i övrigt i propositionen
anfört och förordat.

Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
till lag om ändring i värnpliktslagen
innebar bland annat, att utbildningstiden
skulle utgöra för värnpliktiga i allmänhet
394 dagar samt för underbefälselever
444 dagar.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen nr 453 i första kammaren av
herr Lundgren samt nr 601 i andra kammaren
av herr Dahlgren in. fl.

I motionen I: 453 hade föreslagits, att
utbildningstiden skulle fastställas för
värnpliktiga i allmänhet vid flottan till
404 dagar, jämte en omskolningsövning

värnpliktiga.

om 30 dagar, och för värnpliktiga uttagna
till underbefäl vid flottan till 454
dagar samt att för värnpliktiga tilldelade
flygvapnet skulle tillkomma en omskolningsövning
om 30 dagar. På grund härav
hade motionären hemställt, att riksdagen
måtte antaga det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget till lag om ändring
i värnpliktslagen med vissa i motionen
närmare angivna ändringar.

I motionen II: 601 hade yrkats, att utbildningstiden
för de värnpliktiga icke
skulle förlängas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:453 och 11:601 antaga de
genom förevarande proposition framlagda
förslagen till

1) lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967); samt

2) lag om ändring i lagen den 11 maj
1951 (nr 195) om skyldighet för vissa
värnpliktiga att fullgöra repetitions- och
beredskapsövningar;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Värnpliktslagen
skiljer sig avsevärt från de
ärenden som andra lagutskottet normalt
har att behandla. Det är här inte fråga
om någon sociallagstiftning, det gäller
ett militärpolitiskt och ekonomiskt problem.
Därför är det beklagligt, att inte
detta ärende kunnat förberedas av ett
sammansatt andra lag- och statsutskott
på samma sätt som har skett vid åtskilliga
tidigare tillfällen, när det gällt
dessa problem. Så var ju fallet exempelvis
år 1948, då det senast var fråga om
större ändringar av värnpliktslagen. Jag
förstår mycket väl, herr talman, att tidsnöden
har omöjliggjort detta, men jag
måste beklaga att så varit förhållandet.
Jag beklagar också, att andra lagutskottet
inte haft möjlighet att på de punkter,
där det förelegat motion, höra sakkunniga,
men jag förstår att även därvidlag
har önskvärdheten eller nödvändig -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Ang. förlängning av utbildningstiden för värnpliktiga.

heten att få fram utlåtandet till detta
plenum lagt hinder i vägen.

Den nu föreliggande propositionen
innebär, att utbildningstiden för värnpliktiga
i allmänhet ökas med 20 dagar.
För värnpliktiga, uttagna till gruppchefsutbildning,
tillkommer ytterligare
20 dagar. Detta gäller alltså första utbildningstidens
längd. Därtill kommer
för båda kategorierna, att ett övningsuppehåll
på 14 dagar, som tidigare icke
inräknats i utbildningstiden men under
vilket de värnpliktiga haft avlöning och
andra förmåner, numera ingår i tjänstgöringstiden.
Den första utbildningstidens
totala längd blir alltså för värnpliktiga
i allmänhet 304 dagar och för
värnpliktiga, uttagna till gruppchefer,
324 dagar. Därtill kommer för värnpliktiga
i allmänhet tre repetitionsövningar
på 30 dagar och för värnpliktiga gruppchefer
tre repetitionsövningar på 40 dagar
— man har ju lagt till en befälsutbildningsövning
på 10 dagar före varje
repetitionsövning.

Herr talman! Det gäller för ett litet
land som vårt att vi alltid måste räkna
en kvantitativ underlägsenhet för våra
försvarskrafter. Det är därför nödvändigt
att kompensera den bristande kvantiteten
med en god kvalitet. Såvitt jag
förstår är det fullständigt verklighetsfrämmande
att tro, att vi skall kunna
utbilda soldater, användbara omedelbart
vid mobilisering och kvalitativt jämförbara
med utlandets elitarméer, på så
mycket kortare tid än fallet är i andra
länder. Jag vill erinra om att första utbildningstidens
längd utomlands icke i
något land — utom i Schweiz, där det
ju råder alldeles speciella förhållanden
med mycket tätt återkommande repetitionsövningar
— understiger ett och ett
halvt år.

Enligt min uppfattning är det nödvändigt
att ta ut så lång första utbildningstid
som iir tekniskt möjligt. Det är
för närvarande icke möjligt att ha inneliggande
för första utbildning mer än
eu åldersklass. Tillgång på befäl och utrymmen
i kaserner omöjliggör detta, och
det medför, att man alltså icke nu kan
mera avsevärt lika första utbildnings -

tidens längd utöver vad som föreslagits
i propositionen.

Chefen för armén har i ett yttrande
över den Lindholmska utredningen, vilken
ligger till grund för propositionen,
föreslagit att första utbildningstidens
längd skall ökas med ytterligare 10 dagar.
Med hänsyn till inträffande påskhelg
är det icke aktuellt att genomföra en
sådan utökning under de närmaste två
åren.

Nu räknar man med att man skall
kompensera den förhållandevis korta utbildningstiden
genom rationalisering.
Detta förutsätter god tillgång på befäl
och anskaffande av materiel och fasta
utbildningsanordningar. Båda dessa förutsättningar
saknas för närvarande.

Jag vill, herr talman, erinra om att de
militära myndigheterna för nästkommande
budgetår begärde ett anslag av en
och en halv miljon kronor för rationaliseringen
inom armén, men att departementschefen
och riksdagen för detta
ändamål upptagit endast en miljon kronor.
Utredningen såväl som propositionen
grundar beräkningen angående behovet
av utbildningstid på det önsketänkandet
att det skall råda fullt idealiska
förhållanden på detta område. Det
är ju möjligt, att man kan nöja sig med
så kort utbildningstid som föreslagits,
under förutsättning för det första att vi
har en i allo förstklassig och alltigenom
effektiv befälskår och för det andra att
de värnpliktiga är besjälade av en livlig
önskan att lära sig det mesta möjliga.

Nu är det ju uppenbart, att lika väl
som det finns goda och dåliga lärare,
finns det bra och dåligt befäl. Man måste
alltid räkna med den mänskliga
skröpligheten därvidlag och räkna med
förhållandena sådana de är. Man behöver
inte säga mera i fråga om de värnpliktiga
än att dessa ju inte alltid iir besjälade
uteslutande av en önskan att lära
sig det mesta möjliga på kortaste tid.

Vad gruppchefsutbildningen beträffar
föreslog 1948 års värnpliktsutredning,
»att första tjänstgöringen för sådana
värnpliktiga som skola genomgå gruppchefsutbildning
(motsvarande) göres

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. förlängning av utbildningstiden för värnpliktiga.

längre än för åldersklassens huvuddel
och att förlängningen tills vidare begränsas
till två månader, ehuru därigenom
endast de mest påtagliga av de nuvarande
bristerna i utbildningen i fråga
avhjälpas». Jag tror icke att de trollerier
i fråga om dagar som den Lindholmska
utredningen åstadkommit gör, att utbildningstidens
längd för gruppchefer
kan sättas kortare än som föreslagits av
1948 års värnpliktsutredning.

Herr talman! Jag kommer så till de
yrkanden som är framställda i en av
mig avgiven motion. Det rör två detaljspörsmål
om utbildningen av värnpliktiga
vid flottan och flygvapnet.

I samband med 1948 års beslut om
förkortning av utbildningstiden för flertalet
värnpliktiga till 360 dagar var
man nödsakad att lägga om utbildningssystemet
vid flottan. Tidigare har man
tillämpat ett årsprogram för utbildningen,
vilket innebar att fartygsbesättningarna
kunde tjänstgöra ombord under ett
år. Då utbildningstiden förkortades till
360 dagar, fanns det ju icke utrymme
för att ha kvar detta årssystem. Man
fick icke rum med både den grundläggande
tjänstgöringen i land och tjänstgöringen
ombord under ett år. Det var alltså
nödvändigt att övergå till kvartalssystem,
enligt vilket de värnpliktiga årligen
rycker in i fyra omgångar och
fartygsbesättningarna alltså successivt
förnyas varje kvartal.

Det är ju uppenbart, att detta system
medför allvarliga olägenheter. Den kvartalsvis
återkommande utbildningen ombord
av nyembarkerade värnpliktiga
ställer mycket större krav på befälet till
förfång för utbildning av den övriga
personalen och för materielens skötsel.
Den tid som kan anslås till fartygstjänst
för de värnpliktiga medger icke effektiv
stridsutbildning. Chefen för marinen
anser på grund härav, att värnpliktsutbildningen
vid flottan måste omfatta så
lång tid, att de värnpliktiga efter den
nödvändiga skolmässiga utbildningen i
land kan tjänstgöra ett år i följd ombord
på fartygen.

Kungl. Maj:t avser för denna första
tjänstgöring i land 29 dagar. Detta är

icke tillräckligt med hänsyn till att det
under denna tid går bort minst en vecka
för läkarundersökningar, kortskrivningar
och andra sådana ting. En förlängning
med några dagar är därför
ofrånkomlig, och chefen för marinen
bär ansett sig kunna godta en förlängning
med 10 dagar, vilket skulle medge,
att man får en utbildning i land på 39
dagar. Jag anser för min del, att detta
krav är väl motiverat, och jag har i min
motion hemställt om en ändring i värnpliktslagen
som skulle tillgodose detta
krav. Som en konsekvens härav skulle
ju också följa, att flottans värnpliktiga
underbefälselever skulle få ytterligare
10 dagars tjänstgöring, motsvarande den
ökning av tjänstgöringstiden för värnpliktiga
i allmänhet som jag här har föreslagit.

Värnpliktiga vid flottan liksom vid
flygvapnet överförs efter ett visst antal
år till lokalförsvarsförbanden. För att
dessa värnpliktiga skall kunna vara användbara
omedelbart vid mobilisering
erfordras det en oinskolningsövning, och
denna bör omfatta 30 dagar. Med nu
gällande utbildningstider har emellertid
ifrågavarande värnpliktiga vid tidpunkten
för överförandet till lokalförsvarsförbanden
inte längre någon tjänstgöringsskyldighet.
Detta medför att de
icke omedelbart kan utnyttjas i krigsorganisationen,
om de inte får någon
oinskolningsövning. Man avser att dessa
värnpliktiga, om de får en förlängd utbildning,
skall kunna fullgöra omskolningsövning
inom det vid armén tillämpade
krigsförbandsvisa repetitionsövningssystemet.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har i dagarna tillkallat
herr Lindholm för utredning av
frågan för omskolningsövningarna för
värnpliktiga, som förut har tjänstgjort
vid flottan och flygvapnet, men som efter
visst antal år överförs till lokalförsvarsförband.
Av den anledningen har
Kungl. Maj:t motsatt sig att nu ytterligare
förlänga utbildningstiden genom införandet
av en omskolningsövning. Utskottet
har ävenledes grundat sitt avstyrkande
av min motion om en om -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Ang. förlängning av utbildningstiden för värnpliktiga.

skolningsövning för värnpliktiga tillhörande
marinen och flygvapnet på detta
skäl.

Jag vill, herr talman, uttala den förhoppningen,
att den av departementschefen
igångsatta utredningen måtte ske
så hastigt som möjligt, så att förslag till
lösning av denna fråga kan föreläggas
riksdagen helst redan nästa år. Jag förutsätter
därvid, herr talman, att även
frågan om första utbildningstidens
längd, alltså huruvida utbildningen i
land för flottans värnpliktiga skall omfatta
29 eller 39 dagar, görs till föremål
för förnyat övervägande av utredningsmannen
och i departementet.

Jag har för min del den uppfattningen,
att frågan om oinskolningsövningar
egentligen inte är så mycket att utreda.
Behovet därav torde vara uppenbart.
Jag vill dock under nu föreliggande omständigheter
icke göra något yrkande,
då ju utskottet på båda punkterna avstyrkt
min motion, och då detta avstyrkande
är enhälligt.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Den 6 februari i år beslutade riksdagen
om en förlängning av tjänstgöringstiden
med 20 dagar för huvuddelen av de
värnpliktiga, som då fullgjorde sin första
tjänstgöring och som var tilldelade
armén. Motiveringen var, att den tillmätta
tiden för första tjänstgöringen, 270
dagar, icke lämnade tillräckligt utrymme
för utbildningen. Vi yrkade i en motion
avslag på förslaget, enär vi icke var
övertygade om nödvändigheten av att
utsträcka tiden för att få en bättre utbildning
av de värnpliktiga. Vidare pekade
vi på att de värnpliktigas arbetskraft
undandrages det produktiva livet
här i landet och att deras ekonomi undergräves.

Nu fullföljes frågan med det föreliggande
förslaget, att denna utökning av
övningstiden med 20 dagar skall gälla
för första tjänstgöringen vid alla vapenslag
i fortsättningen. Till detta kommer
ett övningsuppeliåll på 14 dagar för dem
som gör sin första tjänstgöring. Värnpliktstiden
utökas sålunda med 34 dagar
till 394 dagar.

Den motivering vi anförde mot beslutet
den 6 februari i år anser vi giltig
även nu, och därför, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den av herr
Dahlgren m. fl. i andra kammaren väckta
motionen, nr 601, i vilken yrkas, att
de värnpliktigas utbildningstid icke
måtte förlängas.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag

kanske skall säga några ord angående
handläggningen av detta ärende. Jag är
överens med herr Lundgren om att det
kunde ha haft sitt stora värde att denna
fråga handlagts av ett sammansatt utskott.
Detta säger jag därför att jag har
i gott minne de intressanta diskussioner
och handläggningen i övrigt av värnpliktsfrågor
i flera sammansatta utskott
som jag haft förtroendet att leda som
ordförande. Det hade givetvis också varit
intressant att få höra olika experter,
vilket vi varit vana vid i dessa sammansatta
utskott, där vi haft utskottet fullt
av militära experter och väggarna fulla
av militära kartor och andra kartor och
fått en mycket grundlig inblick i de
spörsmål det varit fråga om.

Nu har ju, som herr Lundgren säger,
frågan legat så till att den enda möjligheten
att få den avgjord i så god tid att
ändringarna kan träda i kraft den 1 maj
i år var, att andra lagutskottet självständigt
fick handlägga den. Även det
var ju i sista stund, beroende på att
påskferierna kom emellan och att motionstiden
därigenom automatiskt blev
förlängd utöver de 10 dagarna.

Jag är i alla fall tillfredsställd. Jag
tror inte, att vi hade kommit till något
annat resultat i ett sammansatt utskott,
och beträffande de detaljspörsmål, som
herr Lundgren talat om, angående de
värnpliktiga vid flottan och angående
omskolningsövningarna vid flottan och
flyget, tror jag att vi med tillförsikt
kan lita på herr Lindholm och hans experter.
I det här föreliggande förslaget,
som är resultatet av deras utredning,
har de visat, att de kan komma fram
till ett gott resultat. Vi har således inom
utskottet inte haft något behov av att

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. förlängning av utbildningstiden för värnpliktiga.

höra några speciella experter angående
de nyssnämnda detaljfrågorna, därför
att dessa spörsmål ytterligare skola
övervägas. Vad omskolningsövningarna
beträffar, fattar jag i motsats till herr
Lundgren utredningsdirektiven så att
det inte närmast är fråga om huruvida
de behövs eller inte, utan framför allt
hur de skall anordnas och hur över
huvud taget utbildningstiden skall utnyttjas
vid flottan och flygvapnet.

Dessa spörsmål kommer alltså att nu
omprövas, och jag kan instämma med
herr Lundgren — vilket också utskottet
gjort — i hans önskan att vi så snart
som möjligt måtte få se ett resultat, även
om jag inte vågar sträcka mitt instämmande
så långt, att jag ber att resultatet
skall komma redan nästa år. Kan det
ske är det gott, men det viktigaste är,
att vi även inom detta område av försvaret
får en plan upplagd för den bästa
utbildning, som kan åstadkommas med
de begränsade resurser vi har.

Jag är således tillfredsställd. Det är
med stor tillfredsställelse som jag har
signerat detta utskottsutlåtande, om vilket
vi utan några svårigheter har blivit
fullständigt eniga. Det är av stor vikt
och betydelse, att vi kan manifestera
denna enighet i ett sådant här spörsmål,
och jag tror att riksdagen också kommer
att göra det genom att praktiskt taget
enhälligt bifalla utskottets förslag.

Här föreligger visserligen en avslagsmotion,
men inte heller den är negativ.
I motiveringen utläser man ett tydligt
positivt intresse för att de värnpliktiga
skall få den bästa möjliga utbildning,
och jag konstaterar detta med
tillfredsställelse. Herr Ola Persson har
ju inte heller haft någon invändning att
göra här i kammaren mot just detta önskemål,
som även framförts från det håll
som han representerar. Jag tror att vi
här har kommit till det resultat som
är möjligt, inte bara och inte främst vad
de ekonomiska resurserna beträffar,
utan framför allt med hänsyn till de
krafter som vi bar tillgängliga för att
leda denna utbildning.

Det är klart att tillfredsställelsen inte
är utan malört i glädjebägaren. Vi påläg -

ger oss ytterligare en ekonomisk börda,
23 miljoner kommer det att kosta årligen,
och — vad som är ännu hårdare -—
vi måste lägga ytterligare personliga
bördor på de vapenföra i landet. Vi kan
göra det därför att vi är övertygade om
att det är även deras eget intresse som
tillgodoses. Vi kan hoppas och av hjärtat
önska, att vad de får lära sig inte
behöver tillämpas i en allvarsstund, men
skulle vi drabbas av ödets tunga slag, då
tror jag det är av värde att vi genom
dessa ökade bördor har fått större möjligheter
att möta detta öde. Det är beklagligt,
att vi åter måste lägga ökade
personliga bördor på de värnpliktiga,
och personligen skulle jag gärna se, att
man kunde finna någon motsvarighet för
oss som inte får göra detta personliga offer.
Om man kunde finna en form av
speciell värnskatt för oss överåriga och
andra icke vapenföra, skulle jag för min
del med glädje hälsa ett sådant förslag.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till utskottets förslag, och jag gör
det med ytterligare uttalad önskan att
vi inte skall behöva i yttersta nöd använda
oss av den utbildning, som vi här
måste pålägga den vapenföra delen av
befolkningen.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Utskottets
ordförande herr Norman förklarade,
om jag fattat honom rätt, att han
inte ansåg det så viktigt, att den Lindholmska
utredningen om omskolningsövningar
blir färdig redan till nästa års
riksdag. Jag måste, herr talman, beklaga
om utredningen inte kan föreligga då.
För varje år överförs ju fyra, fem tusen
värnpliktiga från flottan och flygvapnet
till tjänstgöring i lokalförsvarsförband.
Om dessa inte får någon utbildning, är
de ju inte användbara omedelbart vid
mobilisering. Under sådana omständigheter
är det ju utomordentligt angeläget
att denna utredning snarast kommer till
stånd.

Jag vill bara erinra om att 1948 års
värnpliktsutredning på sin tid föreslog
en förlängning av utbildningstiden för
gruppchefer med 2 månader. Detta för -

Onsdagen den 23 april 1952 fm. Nr 14. 27

Om ändrade grunder för vissa riksdagsmannapensioner.

slag prövades vid 1949 års riksdag men
godtogs icke då av riksdagen. Det är
först i dag vi fattar ett positivt beslut i
denna fråga. Detta har medfört att tre
årsklasser har gruppchefer, som saknar
tillräcklig utbildning för sina uppgifter.
Detta är ur beredskaps- och mobiliseringssynpunkt
ett utomordentligt allvarligt
förhållande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 137, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 31 bifölles även av andra
kammaren.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 63 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om ändrade grunder för vissa riksdagsmannapensioner.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av väckta
motioner om ändring av grunderna för
vissa riksdagsmannapensioner.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 245 i
första kammaren av herr Norman m. fl.
samt nr 318 i andra kammaren av herr
Hedlund i Östersund m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
bestämmelserna för riksdagsmannapen -

sion för de riksdagsledamöter, som
avgått från riksdagsmannauppdraget före
den 1 januari 1945, skulle ändras så,
att pension skulle utgå efter samma stadgade
minimitid av riksdagsår och med
samma efter antalet riksdagsår stigande
belopp, som gällde för pension till riksdagsledamöter,
som avgått eller avginge
efter den 1 januari 1945.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Pettersson i Norregård och Osvald, som
inom utskottet yrkat, att utskottet måtte
tillstyrka de föreliggande motionerna.

Herr NORMAN: Jag har, herr talman,
inte varit någon särskilt flitig motionär
under mina riksdagsmannaår. En och
annan motion har jag väckt, och den
har alltid blivit avslagen — första gången.
Men jag har kommit igen, och jag
tror att i samtliga fall där jag har varit
speciellt personligt intresserad för ett
spörsmål, som jag har burit fram i en
motion, så har det blivit bifall så småningom.
När några gamla kamrater i januari
kom till mig och förde den här
frågan på tal, tänkte jag: »Ja, nu får jag
tillfälle att väcka en motion, som utan
vidare blir bifallen.» Vi ser nu resultatet.
Och jag kan nog till en del förstå
konstitutionsutskottet.

Utskottet har två skäl för sitt avslagsyrkande.
Det första, att en uppmjukning
när det gäller de kamrater, som det här
är fråga om, och deras pensionsmöjliglieter
beslutades redan år 1951, ger jag
ingenting för. Jag ser nämligen inte på
denna fråga som om det gällde något
slags form av välgörenhet, utan för mig
föreligger ett rättvisekrav.

Det andra skälet utgör en hänvisning
till att det fattats beslut i ämnet så sent
som i fjol, och det skälet förstår jag.
Hade jag själv suttit i konstitutionsutskottet
och inte varit motionär, är det
fråga, om jag inte skulle ha följt utskottsmajoritcten
med den starka känsla
jag från utskottsarbetet har fått för att

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Om ändrade grunder för vissa riksdagsmannapensioner.

man bör vara försiktig och hålla på
kontinuiteten från det ena året till det
andra i de beslut som riksdagen fattar.
Nu tycker jag emellertid att denna fråga
är så högst speciell att man gott skulle
ha kunnat bryta även mot denna i och
för sig mycket förträffliga regel för riksdagsarbetet.

När den här gränsdragningen gjordes,
var det ganska naturligt att de förutvarande
riksdagsmännen ställdes i en särställning.
Pensionerna grundades då på
pensionsavgifter. Vad som beslutades i
första hand var bara ett provisorium,
och avgifterna var visserligen små, men
tanken var att det skulle genomföras ett
pensionssystem som var försäkringstekniskt
grundat på avgifter. När detta provisorium
upphörde och vi i fjol fick de
nya pensionsbestämmelserna, hade man
tappat bort den riktlinje som man haft
från början om pensionsavgifterna som
helt och hållet försvann. Och när de har
försvunnit, finns, som jag ser saken, intet
som helst skäl för att för riksdagsmän,
avgångna före år 1945, skulle gälla andra
pensionsregler än för de riksdagsmän
som blir pensionsberättigade enligt beslutet
i fjol.

Jag har i min ficka ett brev från en
f. d. kamrat i denna kammare. Jag tror
att han satt här i fjorton år, och han var
en prydnad för kammaren och en dugande
kraft i riksdagsarbetet, något som
jag hade särskild erfarenhet av i andra
lagutskottet där vi samarbetade. Han är
inte alls i behov av någon riksdagspension,
men i hans brev — jag skulle vara
frestad att låta honom tala ännu en gång
här i kammaren genom att läsa upp det,
men eftersom det är ett privatbrev kan
jag inte göra det — kan man tydligt utläsa
en känsla, som han nog inte är ensam
om bland dessa gamla riksdagsmän,
att han på något sätt känner sig deklasserad
i förhållande till oss andra.

Jag skulle väl kunna räkna upp en hel
del förnuftsskäl, höll jag på att säga, för
att de gamla riksdagsmännen skulle bli
likställda med övriga genom att påpeka
att de utförde arbetet under tyngre förhållanden
än vi o. s. v., men det är saker
som egentligen inte intresserar mig i

detta sammanhang. Vad som är det viktiga
för mig är rättvisekravet att lika
rätt bör gälla, när man inte genom inbetalda
avgifter o. dyl. har någonting
att grunda en olikhet på.

Jag kan således, herr talman, av fullaste
hjärta säga: »Giv åt Stål en penning
även», och jag kan för min del tilllägga:
»eller tag ock min». Så betydelsefull
ur rättvisesynpunkt anser jag att
denna fråga är. Jag skulle gärna vilja få
till stånd en opinionsyttring. Jag vågar
emellertid inte yrka återremiss, tv om
det blev en svag opinionsyttring skulle
frågan ligga sämre till än om det inte
blir någon alls, och därför får jag nöja
mig med att säga dessa ord och lova att
återkomma.

Häri instämde herrar Bengtson och
Osvald.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Den föregående ärade talaren
har ju inte framställt något yrkande,
utan endast förklarat att han skulle
återkomma. Det finns kanske därför
ingen större anledning för mig att ta till
orda. Jag vill emellertid framhålla att
utskottet har resonerat på det sättet att
då denna fråga behandlats så nyligen
som under förra riksdagen, senast under
höstsessionen, fann utskottet det inte
vara möjligt att nu, innan de bestämmelser
som då fastställdes ens hunnit
komma i tillämpning, vidta ändringar i
dem. Herr Norman sade också att han
mycket väl förstår utskottet i det hänseendet.
Han trodde att om han hade
suttit i konstitutionsutskottet skulle han
ha intagit samma ståndpunkt. Även jag
är övertygad om att herr Norman skulle
ha gjort det, ty det har ju inträffat mer
än en gång att herr Norman som talesman
för det utskott, vars aktade ordförande
han är, har fört den argumentationen
mot ett förslag här i kammaren
att vi ju så alldeles nyss har haft frågan
uppe till behandling. Det har inte framlagts
några skäl för att vi nu, så snart
efter det att beslutet fattats, återigen
borde ta upp frågan till handläggning.
Det har som sagt herr Norman också

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Ang. pressdebatten rörande kammarens talmansfråga.

medgivit, och han har även personligen
till mig sagt att han mycket väl förstår
den ståndpunkten.

Han fann det motiverat att lämna de
riksdagsledamöter, som avgått före år
1945, utanför, då pensionen var förknippad
med avgifters erläggande, även
om dessa var låga, men när avgifterna
förra året tappades bort, såsom herr
Norman uttryckte sig, då skulle det inte
längre finnas anledning att göra någon
skillnad på yngre och äldre riksdagsmän.
När vi behandlade frågan i
konstitutionsutskottet höll jag för min
del i det längsta på att vi även i fortsättningen
skulle bibehålla avgifterna.
Jag reserverade mig inte, när det blev
ett annat beslut, men jag höll som sagt
på det förslaget i utskottet ända in i det
sista. Den omständigheten kan emellertid
inte föranleda att vi nu, så snart efter
det att frågan behandlats och innan
de bestämmelser, som i fjol fastställdes,
har kunnat komma i tillämpning, ånyo
skulle ta upp frågan till sakprövning.

Jag hemställer, herr talman, med det
nu sagda om bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Ang. pressdebatten rörande kammarens
talmansfråga.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckt
motion angående riksdagens arbetsplena
under höstsessionerna.

I en inom andra kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 80, av herr Gustafson i Göteborg hade
hemställts, att riksdagen, i syfte att
underlätta för dem som hade ett förvärvsarbete
utanför det politiska livets
område att åtaga sig ledamotskap av
riksdagen, måtte besluta, att i riksdagsstadgan
införa en bestämmelse om att
arbetsplena icke skulle anordnas under
en tid av en månad räknat från en vecka
efter höstsessionens början, såvida icke
särskilda skäl därtill vore.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
— under erinran om talmännens
och talmanskonferensens uppgift
att bedriva en målmedveten ledning av
riksdagsarbetet —- hemställt, att motionen
11:80 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr STEN: Herr talman! I anslutning
till detta utskottsutlåtande och särskilt
till dess slutord om talmännens och talmanskonferensens
uppgift att bedriva
en målmedveten ledning av riksdagsarbetet,
anhåller jag att få yttra några
ord med anledning av den pressdebatt
som har förekommit under de senaste
veckorna. Jag har övervägt antingen att
gå en mera officiell väg genom partigrupperna
— vilket måhända skulle ha
inneburit större våld än nöden kräver
— eller också att hålla ett anförande
efter genomgången föredragningslista,
men har nu funnit att vad jag har att
säga kan på ett naturligt sätt anknytas
till detta utlåtande och till dess av mig
citerade slutord. Uttalandet får ju därigenom
också karaktären av en spontan
meningsyttring av en talesman ur de
djupa leden inom kammaren.

Alla erkänner vi att vaken uppmärksamhet
och saklig kritik från pressens
sida har en stor uppgift att fylla i vårt
politiska liv i allmänhet och även beträffande
riksdagens arbete. Bland de
uttalanden -— det är alltså ingalunda
alla ■— som jag nu åsyftar och som är
väl kända för kammarens ledamöter har
även förekommit reflexioner om såväl
enskild person som kammarens ledamöter
över huvud taget, vilka måste betecknas
sakna fog. Det sistnämnda klargöres
bäst, om jag konstaterar, att det
varken den 10 januari i952 eller tidigare
efter den 10 januari 1937 någonsin
har hänt att en ledamot av kammaren
avlämnat eu valsedel vid talmansval,
vilken förnummits som ett diktat från
våra partigruppers överenskommelser,
som slentrian eller som personliga hänsyn
på osakliga grunder. Beskrivningar
av annat slag om våra reaktioner saknar
motsvarighet i verkligheten.

Om detta gäller oss ledamöter, så kan

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

kritiken i övrigt lättast avfärdas genom
en liknelse. Man kan föreställa sig att
talmansvalet den 10 januari i år skulle
ha företagits efter grunder liknande
dem som tillämpas vid prästval, alltså
efter föregångna prov. Denna onekligen
ganska sakkunniga församling, bestående
av 150 ledamöter med en betydande
träning i att närvara vid tillfällen, då
överläggningar äger rum och beslut fattas
och av vilka en eller två tredjedelar
själva torde ha vana att leda dylika förhandlingar,
är säkerligen ense om att
valet då skulle ha utfallit på samma sätt
som det gjorde, d. v. s. att den valde
skulle ha väl hävdat sig i jämförelse
med varje tänkbar kandidat i fråga om
kunnighet, skicklighet och värdighet.
Mer behöver inte sägas och skall inte
sägas, då kammarens ledamöter säkerligen
vid lämpligt tillfälle kommer att
samfällt vittna om att det i detta fall
icke är fråga om något slags skräckblandad
respekt utan om verkligt personligt,
grundmurat förtroende.

Utan att på något sätt pruta av på
kammarledamöternas ansvar för att ledningen
av kammarens arbete vid varje
tillfälle lägges i rätta händer, är det något
av en samvetssak för den enskilde
ledamoten och en hederssak för kammaren
att detta säges med anledning av
vad som förekommit, även om tidningsdiskussionen
nu uppnått god balans
tack vare skribenter med mångårig
kännedom om första kammaren både
från bänkplats och läktare.

Jag yrkar, herr talman, bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

I herr Stens yttrande instämde herrar
Norman, Ewerlöf och Branting, fröken
Andersson, herrar Lodenius, Fritiof
Thun, Lundqvist, Herlitz, Gottfrid Karlsson,
Ivar Nihon, Eskilsson, Edvin Thun,
Osvald, Sunne, Weiland, Gustav Emil
Andersson, Fritiof Karlsson, Ebbe Ohlsson,
Ragnar Persson, Nils Elowsson,
Hällgren, Pettersson, Björnberg, Franzén,
Lindén, Hjalmar Nilsson, Ohlon,
Bergman, Magnusson, Bror Nilsson, Niklasson,
Nord, Lindgren, Ramberg, Vougt,
1 Verner, Kriigel, Sundelin, John Johans -

son, Sundvik, Damström, Sundberg,
Snggg, Näsgård, Jon Jonsson, Tjällgren,
PAlsson, Velander, Bergh, Karl August
Johanson, Helmer Persson, Nyström och
Svedberg, herr andre vice talmannen,
fru Svenson, fru Sjöström-Bengtsson
samt herrar Gustaf Elofsson, Karl Andersson,
Anderberg, Sandberg och
Bengtson.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att företaga
vissa i statsrådsprotokollet angivna
ändringar i personalförteckningen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de övergångsåtgärder, som kunde erfordras
i anledning av omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
kansli- och kameralbyråer, dels godkänna
av föredraganden förordad avlöningsstat
för väg och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1952/53, dels ock till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för

budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 5 036 000 kronor, varav
2 518 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Anslag till vag- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 337) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. (II: 441), i vilka, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta, utöver vad i statsverkspropositionen
föreslagits, inrätta en förste
byråingenjörsbefattning i Ce 29 å vägbyrån,
avdelningen för landsbygden,
samt i samband därmed uttala, att minst
motsvarande begränsning borde göras
på andra avdelningar inom styrelsen;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Håstad väckt motion (11:453), i
vilken hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att biträdande kamrerartjänsten i
lönegrad Ce 27 hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle överflyttas till ordinarie
stat.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen
II: 453 samt med avslag å motionerna
1:337 och 11:441, sistnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de förändringar i personalförteckningen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som av utskottet förordats;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsåtgärder som kunde erfordras
i anledning av omorganisation av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kansli-
och kameralbyråer;

c) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o.
in. budgetåret 1952/53;

d) till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1952/53
anvisa ett förslagsanslag av 5 036 000
kronor, varav 2 518 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade anmälts av herr
Lundqvist, som dock ej antytt sin mening.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! I motionerna
nr 337 i första kammaren och
441 i andra kammaren har bl. a. föreslagits,
att riksdagen måtte besluta att
inrätta en förste byråingenjörsbefattning
i Ce 29 å vägbyrån, avdelningen för
landsbygden, samt i samband därmed
uttala att minst motsvarande begränsning
bör göras på andra avdelningar
inom styrelsen. Yrkandet har tillkommit
med tanke på den mycket stora eftersläpningen
av planeringsarbetet i fråga
om vägväsendet, vilken, som vi ju alla
känner till, förefinnes inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Styrelsen har
också begärt inte bara inrättandet av
denna tjänst utan även en mycket längre
gående personalökning.

Utskottet har för sin del uttalat sig
mycket välvilligt och kraftigt understrukit
vikten av att den verksamhet,
som det här gäller, inte på något sätt
försvåras. Man har emellertid från utskottets
sida inte velat följa den väg
som motionärerna har föreslagit. Utskottet
skriver i stället att man förutsätter
»att Kungl. Maj :t därest trängande
behov av ytterligare personalförstärkning
på förevarande område skulle uppstå,
bereder styrelsen möjlighet att

— ---- anställa den extra arbetskraft

som må befinnas erforderlig.»

Jag skall inte tvista med utskottet om
vilken väg som här kan vara den lämpligaste,
men jag håller nog före att den
väg, som motionärerna tänkt sig, hade
varit den ändamålsenligaste. Då hade
man nämligen vunnit två syften. Jag
skall dock inte framställa något yrkande
om ändring av utskottets förslag. Jag
har bara velat understryka, hur viktig
denna verksamhet är och även uttala
min förhoppning, att föredragande statsrådet
skall göra allt som är möjligt för
att tillgodose behovet av arbetskraft på
denna betydelsefulla avdelning inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

I detta anförande instämde herr Tjidlqren.

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. beräkningen av vissa väganslag.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Utskottet
har i sitt utlåtande på denna
punkt starkt understrukit vikten av att
planläggningen och projekteringen av
vägföretag noga förberedes, men vi har
inte ansett oss kunna biträda motionärernas
yrkande om en väsentlig personalförstärkning
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Därest det skulle visa
sig omöjligt för styrelsen att klara
denna uppgift, har vi emellertid, såsom
reservanten nyss anförde, anvisat en
väg som Kungl. Maj :t kan använda, därest
så skulle erfordras.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få instämma i yrkandet om bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 4—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Ang. beräkningen av vissa väganslag.

Före behandlingen av de olika anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
hade Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
lämnat en översikt över beräkningen
av väganslagen för budgetåret 1952/
53.

I de likalydande motionerna I: 337 av
herr Eiverlöf m. fl. och II: 441 av herr
Hjalmarson m. fl. hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte

dels fastställa ett i motionerna angivet
investeringsprogram för väg- och brobyggnader
på landsbygden, innebärande
en successiv ökning av investeringsramen
;

dels besluta, att anslagen till Bidrag
till byggande av vägar och gator inom
städer, som äro väghållare, på motsvarande
sätt successivt skulle ökas till 70
miljoner kronor, senast år 1956;

dels uttala, att anslag för budgetåret
1952/53 avseende investeringar till vägväsendet
under tiden 1 juli 1952—31 december
1953, vilka visade sig erforder -

liga utöver vad i statsverkspropositionen
föreslagits, finge inom ramen för det
förordade investeringsprogrammet äskas
å tilläggsstat;

dels besluta, att de anslag, som skulle
täckas av inflytande automobilskattemedel,
skulle avräknas på det sätt som i
motionerna anvisats;

dels ock i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 337 och II: 441 såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet under
punkten anfört.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
fröken Andersson samt herrar
Lundqvist, Skoglund i Doverstorp och
Staxäng, vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Att
vägväsendet i vårt land under en lång
följd av år hållits på svältkost, är ingen
hemlighet liksom inte heller att de allvarliga
konsekvenserna av denna strama
politik nu gör sig starkt gällande i form
av en allmän stark standardförsämring
av vägväsendet. De uttalanden i detta avseende,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort i sin petitaskrivelse för nästa
budgetår, vittnar även härom, och detta
på ett sätt som i fråga om allvar och
skärpa går långt utöver vad vi är vana
vid att få läsa i olika ämbetsverks petitaskrivelser.
Jag ber att få citera vissa
delar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uttalanden.

Styrelsen uttalar: »Utvecklingen har
lett till ett sådant tillstånd på vägområdet,
att ökade investeringar äro icke
blott berättigade utan oundgängligen
nödvändiga, såvida man icke vill riskera,
att förhållandena under år 1951 —
med tidvis inträffade avbrott i betydelsefulla
vägförbindelser och under längre
tid svårframkomliga vägar — skola upprepas
allt för många år framåt.»

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

I ett annat uttalande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
heter det: »Med
hänsyn till de konsekvenser nuvarande
förhållanden på landets vägar ha på
skilda områden, kan det enligt styrelsens
uppfattning ej vara försvarligt att
underlåta att av landets samlade resurser
avdela en väsentligt större del än
hittills för att förbättra vägkommunikationerna.
Tillståndet på vägområdet motiverar
att även i jämförelse med andra
angelägna behov vägväsendets behov
måste få prioritet.»

I ett tredje uttalande framhålles:
»Lägets allvar kräver, att under de närmaste
åren anslagsbegränsningen genomföres
endast med hänsyn till vilken
arbetsvolym, som är möjlig att uppnå
med anspänning av alla krafter.»

I ett fjärde uttalande understryker
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen slutligen
att statsmakterna måste ta en bestämd
ståndpunkt. Antingen måste man,
förklarar styrelsen, »besluta samt genomföra
en snabb och genomgripande
förbättring av vägarna eller måste man
genom tvångsregleringar och effektiv
kontroll av deras tillämpning återföra
vägtrafiken till vad som svarar mot vägarnas
tillstånd. Sådana regleringar måste
bli omfattande och långt gående.» —
»En bestämd inställning måste emellertid
tagas, då det nuvarande tillståndet
icke kan få fortgå längre bl. a. med hänsyn
till vägarnas fortgående förstöring
och nuvarande otillfredsställande förhållanden
på trafiksäkerhetens område.»
Detta var alltså några brottstycken ur
det allmänna uttalande, som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har gjort. Jag
har så utförligt, som här skett, velat
återge dessa delar för att visa hur allvarligt
det närmast ansvariga ämbetsverket
ser på läget och hur angeläget det
därför också måste vara, att statsmakterna
nu vidtager en verkligt genomgripande
upprustning på detta område.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår
i anslutning till den framförda
motiveringen, att för de statliga väginvesteringarna
måtte fastställas ett minimiprogram
för åren 1952—1956, enligt
vilket den årliga investeringsvolymen

3 Förslå kammarens protokoll 1:952. Nr 14.

Ang. beräkningen av vissa väganslag.
skulle ökas till 165 miljoner kronor för
1952, 200 miljoner kronor för 1953 och
sedan successivt till 320 miljoner kronor
för 1956. Den sammanlagda ökningen
för de fem åren i förhållande till den
för innevarande budgetår fixerade investeringsnivån
uppgår till 530 miljoner
kronor. Styrelsens anslagsäskanden för
budgetåret 1952/53 har grundats på detta
program.

Med hänsyn till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sålunda framhållit i
sin petitaskrivelse — vars riktighet även
vitsordats från många håll, ej minst av
1950 års långstidsutredning —- hade väl
allmänt väntats, särskilt sedan landet genom
regeringsombildningen i höstas fått
en särskild vägminister, att regeringen
nu också skulle ta ett krafttag för att
äntligen snarast möjligt få till stånd en
genomgripande upprustning av landets
vägväsende. Statsrådet Hjalmar Nilsson
säger också i sitt uttalande till statsrådsprotokollet:
»En ökning av anläggningsverksamheten
i överensstämmelse med
det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagda investeringsprogrammet framstår
därför som i hög grad önskvärd och
bör enligt min mening uppställas som
ett mål. Jag nödgas emellertid samtidigt
konstatera att förutsättningarna för att
förverkliga detta program i dagens läge
te sig allt annat än ljusa.» Statsrådet pekar
sedan främst på arbetskraftsfrågan
och säger därvid bl. a., att inga omständigheter
synes för närvarande föreligga,
som ger anledning att räkna med några
lättnader på arbetsmarknaden. Statsrådet
har därför ansett det vara synnerligen
vanskligt att söka framlägga någon
beräkning av investeringsverksamheten
ens under den närmaste framtiden. Någon
ställning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
femårsplan tar därför inte
föredraganden.

När det sedan gällt att ta ställning i
detalj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskanden säger sig statsrådet med
en optimistisk bedömning av de faktorer,
som kunna påverka arbetskraftsförsörjningen
inom vägväsendet i gynnsam
riktning, höra räkna med en omslutning
av högst 140 miljoner kronor för 1952

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. beräkningen av vissa väganslag.
och högst 170 miljoner kronor för 1953
i stället för av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagna 105 resp. 200 miljoner
kronor.

För finansiering av detta program
skulle enligt föredragandens beräkningar
till de statliga väginvesteringarna för
budgetåret 1952/53 behöva anvisas ett
sammanlagt belopp av 220,5 miljoner
kronor, innebärande en ökning från innevarande
budgetår med 93,4 miljoner
kronor. Denna ökning ter sig ju helt
naturligt för den oinvigde såsom avsevärd
och har väl också på många håll
tolkats som bevis för att regeringen tagit
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
framställningar på fullaste allvar och nu
gått in för en verkligt exceptionell upprustning
av vårt lands vägnät. Nu är
emellertid att märka att av denna förhöjning
på 93,4 miljoner kronor huvudparten,
eller cirka 60 miljoner kronor,
direkt föranledes av att man med det
nya budgetåret avser att i betydligt vidgad
utsträckning övergå från budgetårstill
kalenderårsberäkning, varför anslagssumman
220,5 miljoner kronor för
budgetår 1952/53 är avsedd att täcka
även den alldeles övervägande delen av
medelsbehovet jämväl under senare halvåret
1953. Det nämnda anslaget avser
alltså behoven under sammanlagt ett och
halvt år, i stället för att motsvarande
anslag för innevarande budgetår avser
endast ett år. Redan av denna anledning
blir alltså anslagsökningen reducerad
från 93,4 till cirka 33,4 miljoner kronor.

Därtill kommer emellertid, att, om
man vill, så långt detta nu är möjligt,
bilda sig en riktig uppfattning av den
reella innebörden av Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt, man givetvis måste
även ta med i beräkningen den starka
penningvärdeförsämring och de därav
föranledda betydande pris- och lönestegringar
som ägt rum under det senaste
året. Några exakta uppgifter, som
möjliggör en sådan noggrann vägning
av de olika årsanslagen mot varandra,
har tyvärr icke lämnats i propositionen.
Så mycket måste väl i varje fall vara
uppenbart, att — om hänsyn tages även
till dessa förändringar i penningvärdet

— Kungl. Maj:ts förevarande förslag till
anslag för budgetåret 1952/53 på 220,5
miljoner kronor icke gärna kan innebära
någon väsentlig ökning'' av väginvesteringarnas
realvärde.

Nu säger emellertid utskottsmajoriteten
att sådana beräkningar, som här
gjorts, på sin höjd kunna tillmätas ett
rent teoretiskt intresse. Vad som i det
här sammanhanget, enligt utskottets förmenande,
äger betydelse är de faktiska
investeringsutgifter, som föredraganden
räknar med under här ifrågavarande
båda budgetår. Dessa belopp — för budgetår
1951/52 125 och för nästa budgetår
156 miljoner kronor — innebär, säger
utskottet, en reell ökning av omslutningen
med 31 miljoner kronor. Denna ökning
ter sig i utskottets ögon så stor, att
utskottet säger sig anse den betyda, att
»en mera väsentlig vidgning av medelsförbrukningsramen
nu avses skola komma
till stånd». Ökningen är därför enligt
utskottets uppfattning att hälsa med
tillfredsställelse.

Nu är det emellertid så, att sedan vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen nu i vår ingått
med en särskild skrivelse i ärendet
till Kungl. Maj:t i syfte att redan under
innevarande budgetår kunna bedriva investeringsarbetet
i större omfattning än
enligt den i statsverkspropositionen
fastställda ramen på 125 miljoner kronor,
så har, enligt vad i kommunikationsdepartementet
inhämtats, Kungl.
Maj:t redan fastställt en ny medelsförbrukningsram
för innevarande budgetår
på 165 miljoner kronor i stället för den
i fjolårets statsverksproposition angivna
och nu av utskottet särskilt åberopade
på 125 miljoner kronor. Denna ökning
innebär ju till och med, att den
av Kungl. Maj:t föreslagna investeringsvolymen
för nästa budgetår, 156 miljoner
kronor, kommer att understiga den
nu slutgiltigt av Kungl. Maj:t för innevarande
budgetår fastställda med 9 miljoner
kronor.

Så gick det alltså med den reella ökningen
för nästa budgetår av 31 miljoner
kronor, som utskottet byggt sitt resonemang
på och som också föranlett
uttalandet från utskottets sida om dess

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

tillfredsställelse med den »väsentliga
vidgningen» av ramen under nästa budgetår.

Herr talman! Mot bakgrunden av vad
jag här anfört är det väl inte underligt,
om vi reservanter inte kunna dela den
oblandade tillfredsställelse, som utskottet
uttalat över Kungl. Maj:ts förslag i
fråga om vägnätets upprustning, utan i
stället funnit oss böra uttala ett beklagande
av att icke en mera väsentlig
vidgning av medelsförbrukningen nu
kommer till stånd.

I de båda likalydande motionerna I.
337 och II: 441 har högerpartiet föreslagit,
att riksdagen nu skulle, på sätt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat,
fastställa ett investeringsprogram
för vägväsendet för de närmaste fem
åren. Motionärernas förslag ansluter sig
med vissa smärre jämkningar till den av
styrelsen framlagda planen. I samband
därmed har vidare framförts en rad olika
synpunkter på frågan om vägväsendets
upprustning. Det har bl. a. särskilt
pekats på olika ytterligare möjligheter
att öka tillgången på arbetskraft — just
bristen på arbetskraft har ju föredraganden
ansett vara det allra svåraste
hindret för att åstadkomma en önskvärd
förbättring.

Såsom av reservationen framgår, har
vi reservanter i allt väsentligt anslutit
oss till de olika synpunkter och förslag,
som i dessa motioner framförts, och jag
vill sluta med att till herr statsrådet
Hjalmar Nilson uttala den vädjan, att,
även om reservationen nu avslås, vilket
väl inte är alldeles uteslutet, herr statsrådet
ändå ville ägna de i motionerna
och i reservationen framförda förslagen
en välvillig prövning. Jag gör det
så mycket frimodigare som jag kunnat
glädja mig åt att även utskottets majoritet
i långa stycken gett sin anslutning
till de synpunkter som framförts i de
nämnda motionerna.

Herr talman! .lag har alltså ingen anledning
att framställa något yrkande
om en annan kläm än den som finns i
utskottets utlåtande, utan jag yrkar bifall
till utskottets kläm men yrkar samtidigt
bifall till den motivering som åter -

Ang. beräkningen av vissa väganslag.
finnes i fröken Anderssons m. fl. reservation.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Behoven
på vägväsendets område är ju så
välkända och så ofta omvittnade, att det
torde vara överflödigt att vidare orda
härom. Såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som Kungl. Maj :t, statsutskottet
och reservanterna är fullt eniga om
att här finns många eftersatta behov och
att det är angeläget att vägarbetena i
framtiden kommer att bedrivas i en helt
annan takt än som varit möjlig under de
senast förflutna tiotal åren.

När det gäller att göra jämförelser
mellan olika budgetårs anslag och investeringsutgifter,
så kommer man in på
diskussioner, där man kan röra sig med
olika slag av sifferserier, och det är förvisso
svårt för den oinvigde att göra sig
en klar bild av den faktiska utvecklingen.

Jag vill för egen del gärna hålla med
den föregående talaren om att propositionen
ej lämnar full klarhet i dessa
avseenden, och jag vill i detta sammanhang
uttala det önskemålet, att den för
propositionen ansvarige inom regeringen
vid uppgörandet av kommande huvudtitlar
måtte söka göra en klar uppställning
över utvecklingen i fråga om
väganslagen, så att det går lättare att få
en klar bild av utvecklingen.

Utskottet har funnit det angeläget —
särskilt med hänsyn till vissa uppgifter
som framförts i den av herr Lundqvist
citerade motionen — att söka göra en
sammanställning för att kunna få en
grund för bedömandet. Jag skall inte
trötta kammaren med någon övning i
innanläsandets ädla konst, utan ber att
få hänvisa till de sammanställningar,
som utskottet gjort på sidorna 20 och 21
i sitt utlåtande, där vi, vilket reservanten
redan har påpekat, kommer fram till
att de faktiska investeringsutgifterna visar
en ökad omslutning av 31 miljoner
kronor. Sedermera har upplysts om att
Kungl. Maj:t ökat investeringsramen för
innevarande budgetår, och en liknande
beräkning skulle alltså resultera i en
minskning av de faktiska investerings -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Ang. beräkningen av vissa väganslag.
utgifterna jämfört med innevarande år.
Nu är emellertid denna siffra, som vi
räknat oss fram till, enbart av teoretiskt
värde. Det kan vara lämpligt att här
göra en jämförelse beträffande de faktiska
investeringsutgifterna för föregående
budgetår och de investeringsutgifter,
som Kungl. Maj :t räknat med för innevarande
budgetår. Man kommer därvid
fram till en ökning från 97,4 till 165
miljoner kronor, och även motionärerna
inåste väl erkänna att även om man tar
hänsyn till penningvärdets fall, är detta
en ganska avsevärd ökning av investeringsverksamheten
på detta område. Vi
är alltså redan inne i en utveckling, där
vi glädjande nog kan konstatera, att det
blivit möjligt att öka väginvesteringarna
ganska avsevärt. Utskottet är av den bestämda
uppfattningen, att en sådan fortsatt
utveckling bör kunna äga rum även
under det kommande budgetåret eller
under de ett och ett halvt budgetår, som
de väsentliga väganslagen numera kommit
att omfatta i statförslaget.

Utskottet har således mycket starkt
understrukit angelägenheten av att väginvesteringarna
ökas. På den punkten
behöver det alltså inte råda några delade
meningar. Vi har emellertid den bestämda
uppfattningen, att denna ökning
av väginvesteringarna inte kan åstadkommas
enbart genom anslag eller enbart
genom fastställande av femårsplaner
eller andra planer för väginvesteringarna.
Det avgörande för om vi skall
kunna öka investeringarna på detta område
är, liksom på andra områden, frågan
om tillgång på arbetskraft och i viss
mån också tillgång på maskiner och materiel.
Det finns enligt utskottets uppfattning
mycket stora möjligheter att
klara den rent finansiella sidan av
spörsmålet, därest det visar sig möjligt
att klara de reella förutsättningarna för
en utökad verksamhet. Vi har ju hänvisat
till att det i den budgetdedovisning,
som gäller den 30 juni 1951, finns
reserverade bilskattemedel på 255,7 miljoner
kronor. Det finns anledning antaga
att denna reservation i innevarande
budgetårs slutredovisning snarare
kommer att öka än minska, och vi har

sagt, att därest det blir möjligt att utöka
väginvesteringarna, inbjuder vi Kungl.
Maj :t att återkomma med anslagsäskanden
på tilläggsstat på sätt som skett under
innevarande budgetår.

Det avgörande är alltså, herr talman,
tillgången på arbetskraft, på arbetsmaskiner
och i viss mån på materiel. Men
här får vi inte glömma bort, särskilt när
det gäller tillgången på arbetskraft, att
man har att konkurrera med de mycket
stora investeringsbehov som föreligger i
fråga om bostäder, sjukhus, skolor etc.,
för att inte tala om de statliga kommunikationsverken
och vissa viktiga nyckelindustrier.
Det måste alltså här liksom
tidigare bli en avvägning mellan de
mest angelägna behoven, och det är
omöjligt att i dag säga, hur denna avvägning
skall ske ens under den närmaste
framtiden.

Huvudsaken är enligt min mening att
all den arbetskraft, som kan ställas till
förfogande, också kommer att utnyttjas,
och jag tror att så kommer att ske.
Dagens exempel från alingsåstrakten,
där man fått viss arbetslöshet, beroende
på omständigheter, som kammaren tidigare
i dag diskuterat, har ju visat, att
man där kunnat sätta i gång mycket omfattande
vägarbeten. Man har alltså utnyttjat
den arbetskraft som stått till förfogande,
och jag kan inte underlåta att
göra en jämförelse med det sätt, varpå
den lediga arbetskraften i vårt land utnyttjades
i början av 1930-talet, då det
var andra principer som låg till grund
för vår arbetsmarknadspolitik.

När det gäller spörsmålet om ett investeringsprogram
på längre sikt, kan
man givetvis anföra mycket vägande
skäl för att en sådan investeringsplan
kommer till stånd, och jag har för egen
del ingenting emot att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och Kungl. Maj:t söker
åstadkomma en dylik plan, men vi
bör alltid hålla i minnet, såsom jag tidigare
understrukit, att det blir beroende
på den ekonomiska utvecklingen, huruvida
en sådan plan kan genomföras
eller inte. Men bortsett härifrån kan det
alltid vara bra att ha någon vägledning
även för en längre tidsperiod.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Då det gäller att bedöma frågan om
möjligheterna att inom de nu anvisade
anslagens ram åstadkomma ytterligare
investeringar, kan man inte bara diskutera
om väganslaget såsom en enhet, utan
man har också anledning att ta hänsyn
till hur de olika anslagen fördelar sig.
Om man ser på dessa uppgifter, kan man
konstatera att de områden, där eftersläpningen
varit allra störst och där svårigheterna
är värst, har man kunnat tillgodose
med väsentligt ökade medel. När
det gäller exempelvis huvudvägarna, som
varit särskilt eftersatta, har anslaget
räknats upp från 16 till 55 miljoner kronor,
och även om man tar hänsyn till
att de 55 miljonerna skall räcka i ett
och ett halvt år, blir det i alla fall bortåt
37 miljoner kronor på de två första
halvåren. Liknande är förhållandet i
fråga om ombyggnad av bygdevägarna.
Detsamma gäller förstärkningsanslaget,
det viktiga beläggningsanslaget och inte
minst anslaget till städer och stadsliknande
samhällen, som själva är väghållare.
I sistnämnda fall har anslaget räknats
upp från 17,5 till 26 miljoner kronor.
Detta är alltså en reell ökning, då
anslaget även i fortsättningen kommer
att beräknas för budgetår.

Motionärerna har anvisat vissa möjligheter
för en utökad investeringsverksamhet
genom att få fram mera arbetskraft.
De har bl. a. rekommenderat ett
ökat användande av vinterarbete. Utskottet
har för sin del sagt, att utskottet
finner skäl för en sådan utveckling, men
man får naturligtvis inte driva frågan
om vinterarbeten in absurdum. Särskilt
gäller detta övre Norrland. Det kan
knappast vara ekonomiskt att bedriva
vägarbeten under sådana klimatiska förhållanden,
att vägarbetet huvudsakligast
kommer att bestå i att skotta bort snö
för att komma åt vägbanan.

När det gäller en annan rekommendation,
som motionärerna har givit,
nämligen anlitandet av utländsk arbetskraft,
har utskottet däremot ställt sig
mera kallsinnigt. Jag tror inte att det är
lyckligt att i det ovissa arbetspolitiska
läge, som vi i dag befinner oss i, utan
vidare rekommendera införandet av ut -

Ang. beräkningen av vissa väganslag.
ländsk arbetskraft för att kunna öka
väginvesteringarna. Det finns nog anledning
att ännu en tid avvakta och se, hur
vår arbetsmarknadspolitiska situation
kommer att utveckla sig, innan man slår
in på den vägen, när det är fråga om
vägarbeten.

Vad beträffar motionärernas förslag
om en annan uppdelning av de olika
väganslagen i syfte att få flera anslag
under ett mindre antal rubriker ■—- om
jag ej missminner mig förordar motionärerna
endast två anslag, nämligen ett
anslag till vägbyggnader och ett anslag
till underhåll — kan det givetvis anföras
skäl för att en sådan åtgärd skulle bli
av ett visst värde. Å andra sidan tror
utskottet inte att riksdagen vill avstå
från sin möjlighet att i någon mån dirigera
anslagen för olika vägändamål.
Det råder dock, herr talman, en viss
konkurrens när det gäller bygdevägar,
ödebygdsvägar, huvudvägar o. s. v., och
riksdagen vill nog bibehålla sin rätt att
ha ett ord med vid den inbördes avvägningen
av dessa anslag. Riksdagen
har ju för övrigt för innevarande budgetår
gått med på att det skall vara möjligt
att överföra anlsag från den ena
gruppen till den andra, för att man skall
kunna utnyttja anslagen på ett rationellt
sätt, och det är givetvis ingenting som
hindrar att så även kommer att ske i
fortsättningen, om riksdagen hålles underkunnig
om vilka planer regeringen
hyser i det avseendet.

Med konstaterande av att vi alla är
eniga om att en ökad investeringsverksamhet
på vägväsendets område är nödvändig,
att utskottet för sin del har understrukit
detta önskemål och att vi
också sökt att anvisa de vägar man har
att gå för att tillgodose detta önskemål,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande under förevarande
punkt.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
med godkännande av utskottets

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till byggande av enskilda vägar,
motivering samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den av
fröken Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr G punkten 9
med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 10—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Anslag till byggande av enskilda vägar.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 131
och II: 190, till Bidrag till byggande av
enskilda vägar för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av
6 500 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 131,
av herr Svedberg m. fl., och II: 190, av
herr Nilsson i Varuträsk, hade hem -

ställts, att förevarande anslag måtte för
budgetåret 1952/53 anvisas med
12 000 000 kronor.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Tillsammans
med några andra ledamöter i
denna kammare har jag väckt en motion,
vari vi hemställt om en höjning av
bidraget till byggande av enskilda vägar.
Vi har med denna motion ingalunda
velat framställa någon som helst missnöjesyttring
mot departementet -— vi har
uppmärksammat att herr statsrådet på
denna punkt följt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hemställan — men vi har
ansett att problemet om en större
byggnadskvot för enskilda vägar är
trängande.

Statsutskottet har som motivering för
avslaget på motionen framför allt anfört,
att väg- och vattenbyggnadsverkets personalorganisation
för den enskilda väghållningen
redan nu har så stora svårigheter
att kämpa med, att möjlighet att
utöka anslaget till enskilda vägar för närvarande
icke kan åstadkommas.

Om man, utan att ingå på sakfrågan,
gör en jämförelse när det gäller personalrekryteringen
till å ena sidan den
allmänna vägförvaltningen och å andra
sidan den gren av den allmänna vägförvaltningen,
som de enskilda vägarna sorterar
under, får man nog den bestämda
uppfattningen att huvudintresset har varit
att utöka personalen inom den allmänna
vägförvaltningen. Jag skall i det
avseendet delge några sifferuppgifter,
som visserligen endast är från ett län —
hur det ligger till i övriga län, har jag
tyvärr inte uppgifter om. Inom den allmänna
vägförvaltningen i Västerbottens
län finns inte mindre än 119 anställda;
däri ingår inte den personal, som har
att handlägga vatten- och avloppsfrågor
och de enskilda vägarna. Från den a/i0
1946 fram till den Va 1952 har personalen
vid den centrala vägförvaltningen
ökats från 34 till 57 stycken. När det
gäller personal ute på distriktet -— således
för byggande av huvudvägar, ombyggnad
av broar, projekteringar o. s. v.
— har man en ökning från 51 till 62.
Sammanlagda personalökningen blir allt -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

så 34 stycken. Tittar man sedan på personalen
för de enskilda vägarna, finner
man att antalet anställda är sammanlagt
4. Personalökningen under den
nämnda tidsperioden inskränker sig till
att ett skrivbiträde ställts till förfogande.
Det står därför ganska tydligt och
klart, att huvudintresset har gällt det allmänna
vägväsendet.

Jag skall citera några siffror ur den
motion som behandlas i statsutskottets
utlåtande på denna punkt; vi har även i
den hämtat siffermaterialet från endast
ett län. Det framgår att hos länsstyrelsen
inneliggande ansökningar om byggnadsbidrag
till enskilda vägar vid detta
års ingång var inte mindre än 353 stycken.
Projekterade väganläggningarnas
sammanlagda längd var 805 km, och den
uppskattade byggnadskostnaden enligt
aktuella å-priser var inte mindre än 16
miljoner kronor. Påbörjade men icke avslutade
byggnadsföretag var 78 stycken
med en väglängd av 235 km. Av länsstyrelsen
fastställd kostnad utgjorde
3 900 000 kronor.

Jag skall inte nämna sammanlagda
längden av de enskilda vägarna inom
Västerbottens län, men om man tittar på
längden av de vägar, till vilka statligt
underhållsbidrag utgår, får man en föreställning
rörande omfattningen av de enskilda
väghållarnas åligganden: underhållsbidrag
har beviljats för enskilda
vägar till en sammanlagd längd av
3 733 km.

När man mot denna bakgrund tänker
sig in i de ytterst besvärliga förhållanden
som en stor del av de norrländska
länens befolkning måste finna sig i, har
man svårt att värja sig för den tanken,
att intresset för ökade anslag borde ha
varit större hos vägförvaltningens topporganisation.
Tv här förefinnes en dold
arbetskraft. I ansökningarna till länsstyrelsen
åberopas, att man själv vill
utföra vägarbetena för att bygden skall
komma ifrån sin isolering.

Det är en bekymmersam bild man uppe
i Norrland får av folkförflyttningen.
Ungdomarna ser på situationen, sådan
den varil under deras uppväxttid. De
har sett bygdens isolering och gjort

Anslag till byggande av enskilda vägar,
jämförelser med de fördelar man har i
samhällen med bättre kommunikationer.
Samtidigt har ungdomarna sett, hur skogarna
exploateras, hur gruvorna tömmes
på sina rikedomar, hur vattenkraften
exploateras och den elektriska strömmen
går till andra delar av landet, i vissa fall
t. o. in. till lägre priser än bygdens egen
befolkning får betala. Det är inte underligt
att ungdomarna, med denna bild av
förhållandena under sin uppväxttid för
ögonen, vänder hembygden ryggen och
vandrar in till tätorter och städer. De
äldre generationerna har lagt ned pengar
och uppoffringar för att få fram
ungdomen till den produktiva åldern,
men då kommer städerna och tätorterna
och tar bort de unga, även om möjligheter
till utkomst finns i den bygd där
de har vuxit upp.

Här har man, som jag tidigare nämnt,
ingalunda velat i motionen rikta någon
som helst kritik mot departementet. Vi
har varit ytterst tacksamma för det
statsbidrag vi lyckats få där uppe. Men
om man här något granskar storleken av
det anslag, som nu äskas till byggande
av enskilda vägar, och fördelar detta
anslag, 6,5 miljoner kronor, på de 24
länen i landet, får man för varje län
en summa av omkring 270 000 kronor.
Om man utgår från att samma anslagsstorlek
skall vara normgivande även i
framtiden, så skulle med ett statsbidrag
av 60 procent för byggande av enskilda
vägar den sista av de redan nu föreliggande
ansökningarna i Västerbottens
län kunna behandlas först efter omkring
30 år. Det finns viigföretag, projekterade
redan år 1918, som ännu står i kön
och väntar på bidragstilldelning.

Det är således ingalunda fråga om någon
demonstration från motionärernas
sida. Vi liar framför allt anknutit våra
omdömen till de deklarationer, som man
har hört inte minst från departementschefens
sida. Man har vid vissa tillfällen
där talat om att man förbereder en
utredning för att undersöka möjligheterna
att importera den arbetskraft som
är nödvändig för att i någon mån öka
forceringen av vägbyggnadsarbetena.
Jag såg i dag i tidningen ett uttalande av

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till byggande av enskilda vägar,
förste byråingenjören Hubendick i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, vilket lyder
på följande sätt: »Nu står vi i det
svåra dilemmat, att medan vi har rätt
att anställa 3 000 arbetare, som vi inte
behöver, har vi inte utan riksdagens beslut
möjlighet att anställa en enda ingenjör
eller vågmästare, som vi har ett skriande
behov av för att kunna utnyttja
maskinerna.» Jag tycker att detta uttalande
inte rimmar med vad som från
departementets sida har givits till känna
när det gäller frågan om importen av arbetskraft
från andra länder.

Vi väckte från norrländsk sida för
några år sedan en motion på grund av
bevisbara svåra förhållanden som rådde
på vissa platser i Norrland, där folk befann
sig i fullkomlig isolering och där
man vid olycksfall och sjukdomsfall inte
hade några möjligheter att hjälpa dem.
Statsutskottet tillstyrkte motionen enhälligt
och riksdagen följde utskottets förslag,
men vi har tyvärr inte sett något
nämnvärt resultat av denna motion. I
denna motion hemställdes att man skulle
utreda möjligheterna att däruppe stationera
helikopterflyg för att kunna
hjälpa folk som bor i dessa obygder.
Ännu har man inte sett något resultat
härav. Det finns tider av året, när dessa
bygder, exempelvis på grund av snöförhållanden,
är fullkomligt isolerade, och
det är ingen överdrift när man säger att
många människor uppe i övre Norrland
anser sig tillhöra en koloni till det övriga
landet. Jag försäkrar herr statsrådet
att vi i Norrland är övertygade om att
det finns tillräckligt av dold arbetskraft
för att kunna bedriva ett byggande av
de enskilda vägarna och att det i varje
fall är alldeles onödigt att importera utländsk
arbetskraft för att fullfölja dessa
byggnadsföretag.

I övrigt vill jag säga att en stor del av
de allmänna vägarna i Norrland har
byggts av de enskilda väghållarna, men
sedan vägarna blivit genomfartsleder,
har de övertagits av staten och inlemmats
i det allmänna vägnätet.

Herr förste vice talman! Trots att
statsutskottet avstyrkt min motion, ber
jag, då jag är övertygad om att en an -

slagshöjning på detta område är nödvändig,
att få yrka bifall till de motioner,
som väckts under förevarande
punkt i statsutskottets utlåtande.

Häri instämde herr Grym.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Utskottet
har i sitt utlåtande på förevarande
punkt följt departementschefen och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i sin slutliga
hemställan. Jag vill emellertid först
medge att herr Svedbergs resonemang
om vägbehovet i Norrland har mycket
fog för sig. Vi båda representerar ungefär
likartade bygder, och jag tror mig
också känna till de behov som här så
starkt bär understrukits.

Då vi emellertid inom utskottet har
stannat för det förslag som här föreligger,
har vi också beaktat det förhållandet,
att förslaget ändå innebär en förhöjning,
jämfört med närmast föregående
budgetår, med icke mindre än 60
procent. Såväl när det gäller de enskilda
vägarna — något som vi hörde i tidigare
resonemang här i dag -— som
när det gäller de allmänna vägarna blir
det här först som sist fråga om en avvägning
mellan de olika behoven. Jag
skulle tro att även med hänsyn till den
avvägning som här ägt rum på vägväsendets
område, är detta första steg när
det gäller de enskilda vägarna beaktansvärt,
då anslagshöjningen är så pass
stor. Det är klart att man skulle kunna
önska litet mer pengar för ändamålet,
men detta får ju, såsom jag sade, vägas
mot andra behov, och vi förmår inte
allting på en gång. Får vi en fortskridande
anslagsökning på detta område
även under närmast kommande år, kan
det hända att vi kommer en lösning av
frågan närmare och att även våra stora
vägbehov i Norrland kan bli tillgodosedda
i något snabbare takt än herr Svedberg
här antydde.

Jag vill något litet stanna vid en del
detaljer i denna punkt. Herr Svedberg
jämförde personalorganisationsförhållandena
inom det allmänna vägväsendet
och det enskilda vägväsendet
och belyste särskilt förhållandena i

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Västerbotten med en del jämförelsesiffror.
Det är klart att siffrorna låter
synnerligen bestickande, men vi får hålla
i minnet att vägförvaltningarnas och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förstahandsuppgift
väl ändå är att klara
av det allmänna vägnätet, och vi
har ju hört vilket ramaskri det har varit
under de sista åren om de allmänna
vägarnas dåliga beskaffenhet. Det är
därför rätt naturligt att man i första
hand måst koncentrera sig till att söka
hålla det allmänna vägnätet i stånd. Därmed
vill jag inte ta detta resonemang
som intäkt för att vi inte skulle behöva
en förstärkning av personalorganisationen
för de enskilda vägarna. Utskottet
har tvärtom mycket kraftigt understrukit
att just denna arbetskraft är synnerligen
hårt anlitad och för närvarande
otillräcklig. Statsutskottet har på en annan
punkt sökt att i någon mån biträda
förslag om att tillgodose personalförstärkningar.
Vi är medvetna om att den
förstärkningen måhända inte är tillräcklig,
men det har varit god sed här i
landet att man vid utbyggande av personalorganisationer
iakttar en viss försiktighet,
och statsutskottet har i varje
fall pekat på den möjligheten, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skulle kunna
hjälpa sig fram över de största svårigheterna
genom att anställa tillfällig
arbetskraft.

Vad sedan beträffar den dolda arbetskraft
för vägbyggnader, som herr Svedberg
var inne på, vill jag säga att det
är klart att det finns sådan arbetskraft
i viss utsträckning, men vi får också
vara helt medvetna om att tillgången
på dold arbetskraft varierar med konjunkturerna,
framför allt på skogsbrukets
område. Råder det högkonjunktur
på skogsbrukets område, tror jag att
tillgången till dold arbetskraft inte är
så särdeles stor, ty då söker sig ju folk
ut i skogen för att få bättre förtjänstmöjligheter.
Det har ju rått en så pass
hård konkurrens om arbetskraft, att jag
tror att den dolda arbetskraften också
i rätt stor utsträckning har utnyttjats i
det ordinarie produktionslivet under de
sista åren.

Anslag till byggande av enskilda vägar.

Jag kan emellertid säga att det är
mycket möjligt att detta resonemang
just nu inte är direkt aktuellt. Vi vet att
vi för närvarande har nedgående konjunkturer
på skogsbrukets område och
därmed lär nog den dolda tillfälliga arbetskraften
också öka, men då propositionen
skrevs, hade vi ju en av de
största högkonjunkturer vi någonsin
haft. Det kan säkerligen invändas att
det under vissa mellantider — det känner
vi norrlänningar väl till — ibland
på våren och ibland på hösten nog kan
finnas en del arbetskraft tillgänglig,
men det är då bara fråga om kortare
tider och det är i varje fall under högkonjunktur
svårt att räkna med att dessa
tidsperioder är så långa, att de blir
av någon större betydelse.

Vad vidare beträffar den utländska
arbetskraften vill jag erinra om att utskottet
på den punkten bestämt tagit
avstånd från en import av sådan arbetskraft
och sagt sig inte alls vara
övertygat om behovet därav. Detta hör
också ihop med vad jag nyss har berört,
nämligen konjunkturerna här hemma.
Vi kan snart vara inne i en konjunktur,
då vi har mer än tillräckligt
med arbetskraft för just dessa angelägna
uppgifter, och därför har vi inom utskottet
inte velat skatta åt tanken att
lösa frågan genom att ta in utländsk arbetskraft.

Jag har ju ingen anledning att söka
jäva de uppgifter i fråga om vägarna
och vägbehovet, som herr Svedberg här
redovisat, närmast med skolexempel
från Västerbottens län. Jag tror att liknande
exempel skulle kunna anföras
när det gäller flertalet norrländska län
— ehuru det är möjligt alt siffrorna där
ställer sig litet annorlunda •— Västerbottens
län är ju ett av de större norrlandslänen.

Jag återkommer till den gamla kända
satsen att man får ta vad som är möjligt
i ett läge sådant som det nuvarande,
och vi menar inom utskottet att vi
sökt avväga behoven mot varandra och
vi har funnit oss kunna biträda Kungl.
Maj:ts förslag på denna punkt. Vi har
gjort det så mycket hellre som det, så -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till byggande av enskilda vägar,
som jag tidigare sagt, innebär en väsentlig
anslagsökning jämfört med närmast
föregående år.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag skulle ha kunnat nöja
mig med att instämma i stora delar av
vad motionären herr Svedberg anfört.
Vi får väl göra den deklarationen till departementschefen
och statsutskottet, att
vi känner oss mycket nöjda och glada
över att vi fått ett så pass stort anslag
till de enskilda vägarna varav vårt län
får sin andel. Men det är väl ändå så,
att man gärna vill föra fram sina synpunkter,
och därför skall jag säga några
ord om våra enskilda vägar.

I gårdagens länstidningar i Västerbottens
län förekommer en redogörelse av
en på området sakkunnig person, som i
många år har vistats i Västerbotten och
övriga Norrland. Han är ganska väl förtrogen
med där rådande förhållanden.
Jag skulle gärna ha velat få in hela hans
artikel i kammarens protokoll, men det
tar litet för lång tid att läsa upp hans
inlaga, om jag så får kalla det, och därför
får jag nöja mig med att ta med
något avsnitt, som jag tycker är särskilt
klarläggande för hela situationen.

I fråga om bränsleförsörjningen säger
han så här: »Björken kan ju inte flottas,
den måste upp på bil. Att snåla in
på vägbyggnader och lämna skogen
orörd måste för ögonblicket betecknas
såsom dålig hushållning. Jag kan som
exempel nämna en förrättning jag för en
vecka sedan igångsatte i Stensele socken.
Vägen kommer att bli 14 km lång,
den kommer att kosta cirka 350 000 kronor,
och hur jag betraktat utsikten att få
statsbidrag till den vägen kan Du förstå»
— artikeln har formen av ett öppet
brev, som är ställt till cn viss person —
»då jag omtalar att det är bara 8 gårdar
utmed den. Men då jag nu var på platsen
och undersökte saken, fann jag att
Tärna-Stensele sockenallmänning har ett
björkområde på 12 km2, vilket till vä -

sentlig del är beroende av vägen. Därtill
kommer V. Stensele revir och Sorsele
revir med orörda skogar, vilka av
befolkningen betecknas såsom "miljonvärden’.
Allt är oåtkomligt utan den där
vägen. Man kan tvista om huruvida just
den skogen skall avverkas eller om den
skall förbli orörd — den ligger nämligen
400 å 500 meter över havet — det
få de lärde bestämma.»

Det är klart att det vore värdefullt att
sådana värden, som ligger i dessa skogar,
i nuvarande tider, då det är besvärligt
med bränsleförsörjningen, kunde
nyttiggöras genom att vägar bygges till
dessa områden.

Men det är inte bara dessa förhållanden
som är aktuella. Jag gick för några
år sedan — det var en första maj — en
cirka åtta kilometer lång väg, jag tror
det var en 35 jordbrukare, som bodde
efter sträckan och som tidigare inte haft
någon som helst farbar väg fram till
den stora vägen och därför haft stora
svårigheter med transporten av mjölkprodukterna
och allt som de skulle ha
hem. Den vägen hade redan 1916 blivit
dömd att byggas, men jag tror att de
fått den i ordning först nu för några år
sedan. Det är många liknande exempel
i tidningsartikeln, som jag skulle vilja
dra fram här, men jag skall inte göra
det för att inte tynga protokollet för
mycket.

Vi är tacksamma för att statsutskottet
givit oss denna slant till de enskilda vägarna,
men vi hade hoppats och trott att
vi skulle få litet mera.

När man talar om den dolda arbetskraften,
är det nog riktigt som herr Pålsson
sade, att tillgången på sådan arbetskraft
varierar. Men jag är övertygad
om att ett stort antal av de förslag till
vägbyggnader i vårt län som föreligger
skulle kunna genomföras med anlitande
av den s. k. dolda arbetskraften. Det är
så med dessa jordbrukare, att de inte
kan bege sig miltals i väg ut i skogarna
och arbeta där, ty de måste sköta sysslorna
hemma också.

Jag bär velat framföra dessa synpunkter
samtidigt som jag ber att få instämma
i herr Svedbergs yrkande.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Jag
begärde ordet för att något bemöta
herr Pålssons anförande.

Jag förstår att det är svårt för statsutskottet
att försvara yrkandet om avslag
på motionen. När det gäller den dolda
arbetskraften vill jag framhålla, att
många, som deltagit i vinterns drivningar,
sätter värde på att få ägna sig åt en
annan sysselsättning. Det finns även tider
på året, då arbete i skogarna är
mindre lämpligt.

Då det är fråga om att bevilja stora
summor till försvaret — det rör sig om
miljarder — är det ingen gräns på offerviljan.
Men man får då inte låta stora
delar av landet lida brist på vägar som
behövs för att försvaret skall bli effektivt.
Vi har ett skogsbälte, som sträcker
sig från övre Norrland ner till övre
Värmland. Brandbomber mot dessa områden
skulle sätta civilbefolkningen i
stora svårigheter. Även vid åsknedslag
inträffar det, att det är svårt att snabbt
komma ut i terrängen för att släcka
brand, som då uppstår och som man
upptäcker från brandtornen. Men det är
klart att stora områden måste sakna vägar.
Vi har nu trakter, där det inte bor
en människa. Där har staten kunnat vara
så generös, att man gjort kvadratmilstora
områden till nationalparker, såsom
Muddusområdet ovanför Porjus.

Vi hade förståelse för investeringsbegränsningen
och begränsningen av arbetstillstånden
under vår beredskapstid.
Då låg de mest produktiva åldrarna i beredskapstjänst.
Nu har vi haft en högkonjunktur,
då det gällt att få fram råvaror
till våra skogsindustrier. Man hade
trott att det ändå skulle finnas utrymme
för en utökning av vägbyggandet, eftersom
det finns arbetskraft, som kan
utnyttjas utan att det påverkar arbetskraftbehovet
på andra områden.

För några år sedan, då bränslebristen
var väsentligt större än nu, hade bondeförbundet
en stor partimotion, vari man
hemställde om en ökning av anslaget till
åtta miljoner kronor. I dag, när bränslebristen
är mindre och arbetskrafttillgången
är större, gör herr Pålsson gällande,
att det inte finns något utrymme

Anslag till byggande av enskilda vägar,
för en höjning av det anslag, som Kungl.
Maj:t här har äskat.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag

tror att åtminstone alla norrlänningar i
statsutskottet, som har deltagit i behandlingen
av detta ärende, sympatiserar
mycket med de synpunkter, som herr
Svedberg har framfört, men vi vet ju
samtidigt allesamman, att hans yrkande
om en höjning av anslaget med 5,5 miljoner
kronor inte är möjligt att driva
igenom.

Jag skulle råda herr Svedberg att en
annan gång ta det något försiktigare. Jag
förmodar, att om statsutskottet hade föreslagit
denna höjning på 5,5 miljoner,
så skulle vägministern kanske inte ha
protesterat, men vad tror herr Svedberg
att finansministern skulle ha sagt? Det
skulle antagligen ha blivit ett mycket
animerat sammanträffande mellan motionären
och finansministern i det fallet.

Nu vill jag understryka vad herr Pålsson
nyss sade om att anslaget i alla fall
har höjts med 60 procent, vilket ju inte
är så dåligt. Jag vill dessutom uttala den
förhoppningen, att regeringen till ett annat
år fortsätter på den inslagna vägen
och försöker få i gång så mycket arbete
på dessa enskilda vägar, som det är möjligt
inom investeringsramen.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Dessa
tolv miljoner, som vi hemställer om i
motionen, betyder, fördelade på 24 län,
en halv miljon per län. Summan är inte
så avskräckande, herr Näsgård!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarade

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till statliga farledsarbeten.
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Svedberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 23.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 29—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Anslag till statliga farledsarbeten.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statliga farledsarbeten för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Karl
Andersson m. fl. (I: 59) och den andra
inom andra kammaren av herr Staxäng

m. fl. (II: 88), hade hemställts, att till
förevarande ändamål måtte för budgetåret
1952/53 anvisas ett anslag av 800 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 59 och II: 88, till Statliga
farledsarbeten för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
800 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Eric Ericson,
Ragnar Persson, Bergström, Andersson i
Malmö, Lindholm, Åkerström och Thapper,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 59 och II: 88, till
Statliga farledsarbeten för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
100 kronor.

Herr PERSSON, RAGNAR: Herr talman!
Statsutskottet har på denna punkt
fallit för en samlad attack från bohuslänsrepresentationen.
Om jag tillägger
att Bohuslän har fem av sina mest prominenta
ledamöter i statsutskottet och
att de ingalunda hör till de tystlåtna,
kanske det delvis förklarar utgången i
detta fall.

Jag skall inte skriva någon historisk
avhandling om denna speciella fråga —
jag antar att det kommer motionärerna
att göra — men i stort sett ligger saken
så till, att det sedan länge planerats en
inomskärsfarled i Bohuslän och att utredningen
därom fortfarande pågår, medan
det spörsmål, som nu är i fråga, gäller
en del av denna inomskärsfarled,
nämligen sträckan mellan Hamburgsund
och Hornö ränna, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i år har begärt att få
påbörja men som departementschefen av
ekonomiska skäl icke ansett sig kunna
föreslå anslag till. Motionärerna har begärt
ett begynnelseanslag på 800 000
kronor. Jag har naturligtvis ingen anled -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

ning att gå in på motiveringen för denna
begäran — jag antar att anslaget är fullt
sakligt motiverat ur bohuslänssynpunkter
— men Kungl. Maj :t och kanske även
statsutskottet kan i detaljfrågor av denna
karaktär inte enbart lägga lokala synpunkter
till grund för sitt bedömande
och detta närmast därför att man har
kännedom om vilka likartade och stora
aktuella spörsmål som föreligger vid sidan
av detta. Vi har ju nyss från norrlandsrepresentanterna
fått en redogörelse
för hur man ser på tingen i den
landsändan.

Motionärerna säger, att detta arbete är
nödvändigt icke blott på grund av behovet
av en bättre farled utan också för
Hamburgsunds samhälle. Man säger att
det i detta samhälle finns 34 motorfartyg,
som har hemort där. Det är ju
ingen unik företeelse, att det i ett samhälle
finns rederier med fartyg som icke
kan besöka hemorten. Man säger inte i
motionen, att denna hamn har någon
betydelse som exporthamn, man säger
inte att de industrier, som finns i Hamburgsund,
inte lika bra kunde tillgodoses
med landförbindelserna till denna
plats, och med den kännedom vi har om
vilka andra projekt av likartad beskaffenhet
som riksdagen får att taga ställning
till och som gäller stora landsändar
— projekt som alltså är avsedda att
tillgodose en betydligt större del av befolkningen
— så kunde åtminstone reservanterna
i statsutskottet inte ansluta
sig till denna motion.

Jag antar att man från motionärernas
sida kommer att säga som det sagts i
statsutskottets utlåtande, att Kungl. Maj:t
inte har haft annan sakkunskap till sitt
förfogande än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har haft, men Kungl. Maj:t har
ju inte heller gått in på dessa frågor och
placerat in detta projekt i någon bestämd
rangordning, utan Kungl. Maj:t
har sagt att man av ekonomiska skäl
icke anser sig i år kunna biträda vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens framställning.

När det gäller de ekonomiska möjligheterna
kan man naturligtvis tvista om
vem som har tillgång till (ten bästa sak -

Anslag till statliga farledsarbeten.
kunskapen: Kungl. Maj:t eller väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och motionärerna,
men jag håller före — och jag
tror att de övriga reservanterna är av
samma uppfattning — att från det vidare
perspektiv som Kungl. Maj:t har vid
skärskådandet och avvägningen av volymen
av våra investeringar och då
Kungl. Maj:t därtill har till uppgift att
skaffa det för dessa investeringar erforderliga
kapitalet, är Kungl. Maj:t
tvingad att se dessa saker mera realistiskt
än de för denna fråga hänförda
och i övrigt optimistiska motionärerna
kan göra. Jag betvivlar inte att det kan
vara en viss tjusning för en länsrepresentant,
om han kan fara hem med närmare
2 miljoner i kappsäckarna och säga
i hemorten: »Detta har vi åstadkommit
till denna landsdels båtnad!» Det
kommer nämligen att röra sig om det
beloppet; de 800 000 kronorna är bara
ett begynnelseanslag. I utskottsutlåtandet
har av någon anledning bortfallit
beräkningarna efter 1950 års priser, som
slutade på 1 700 000 kronor, och man
får väl anta, att med den prisstegring,
som sedan dess har ägt rum, kommer
anslagsbehovet för detta arbete att stiga
till 2 miljoner kronor. Jag har velat säga
detta, därför att kammaren inte kan utläsa
det ur utskottsutlåtandet.

I reservationen har vi, som undertecknat
densamma, framhållit, att eftersom
vi i nuvarande ekonomiska läge
icke kan tillfredsställa alla aktuella behov
och eftersom andra avsnitt av kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
i år har tillgodosetts med betydande
investeringsökningar, kan inte
riksdagen, med den bristande kännedom
den har om dessa detaljproblem,
vidga ramen för dessa investeringar.
Man har sagt i utskottsutlåtandet, att
några mera vägande invändningar av
stalsfinansiell natur icke kan göras och
att några hinder ur arbetsmarknadssynpunkt
icke föreligger i detta speciella
fall. Jag måste säga, att detta är ett ganska
djärvt uttalande, som man inte är
van vid alt höra från utskottet, men det
kanske har sin särskilda förklaring, att
det är nedpriintat i detta sammanhang.

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till statliga farledsarbeten.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord fä yrka bifall till reservationen nr 3
av fröken Andersson m. fl.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Kammaren kanske märkte, att reservanternas
talesman inte var särskilt
inne i denna fråga; i varje fall gjorde vi
det, som närmare känner till förhållandena.
Herr Persson känner tydligen inte
alls till de förhållanden som här föreligger,
och därför blev en bel del av
hans påståenden hängande i luften. Jag
skall inte så mycket gå in på detta, i
varje fall inte omedelbart, men det är
ändå ett par saker som jag inte kan underlåta
att redan nu ingående beröra.

Herr Persson nämnde först, att det
inte var någonting unikt, att ett samhälle
saknade hamn. Nej, det kan man
säga, tv behovet av hamnar är oerhört
stort även för ganska stora samhällen,
men när vi talar om Hamburgsund i
samband med hamnar, så skall vi erinra
oss, att på denna plats hör hemma Sveriges
näst största fraktflotta av den typ
som befar våra kuster och Östersjön.
Det finns endast ett samhälle i landet,
nämligen Skärhamn, som har en större
flotta, men där finns en hamn. Det är
således fullkomligt unikt, att ett samhälle
med en sådan handelsflotta saknar
hamn.

Vidare säger herr Persson, att industrien
där inte skulle ha några svårigheter
att tillgodoses med landförbindelser.
Ja, detta är återigen ett bevis för
att herr Persson inte känner till de lokala
förhållandena. Detta samhälles bebyggelse
ligger på båda sidor av ett
sund, där farledens uppslamning under
de senaste 30 åren förhindrar sjöfarten.
Samhället har i äldre tider kunnat betjänas
av kusttrafiken. Samhällets naturliga
förbindelser är sjövägarna, och
samhället har en och en halv mil till
närmaste järnvägsstation. Kan man då
säga, att denna industri, som huvudsakligen
består av konservindustri och vars
råmaterial således kommer från havet,
lika lätt kan tillgodoses genom landsvägstransporter
eller genom landtrafik
i övrigt? Det är ett uppenbart misstag,

som jag vill ha rättat, så att man åtminstone
inte får höra det upprepas.

Sedan vill jag bara i största korthet
beröra denna fråga ur mera sakliga synpunkter.
Detta företag, som statsutskottet
här tillstyrkt, är ett mycket gammalt
önskemål. Redan 1918 fanns det upprättat
ett förslag om en fördjupning av
farleden, men av olika anledningar kom
det inte till utförande. Det har fått ligga.
Andra arbeten har gått före, och så bär
denna farled ytterligare uppgrundats
och samhället har yttermera avskurits
från yttervärlden. 1949 års riksdag beslöt
att företaga en förnyad undersökning
rörande hela inomskärsleden utmed
den bohuslänska kusten, och Kungl.
Maj:t uppdrog åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att företaga denna undersökning.
Sedan väg- och vattenbvggnadssstvrelsen
hade kommit så långt, att
den hunnit utarbeta ett förslag om den
farled som här nu är i fråga, hemställde
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hos
Kungl. Maj:t om anslag för att få påbörja
detta arbete såsom ett första led
i den utbyggnad av inomskärsleden som
riksdagen hade begärt. Innan väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen gjorde sin framställning
till Kungl. Maj:t, hörde den
givetvis länsstyrelsen i länet. Länsstyrelsen
sammankallade då alla intresserade
parter: sjöfartsnäringens representanter,
representanter för fisket och representanter
för de kommuner som var
berörda av detta företag, men dessutom
sammankallade länsstyrelsen all den sakkunskap
på detta område som stod att
uppbringa. Vid detta sammanträde, som
hölls på residenset i Göteborg, hördes således
såväl parterna som sakkunskapen.

Sakkunskapen var företrädd av representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
hamnbyrån i Göteborg, lotsstyrelsen
och marinen. Alla närvarande
var eniga om att detta arbete med farleden
genom Hamburgsund var det som
först borde komma i fråga och att det
borde omedelbart igångsättas. Det finns
således inte någon delad mening inom
sakkunskapen om att detta arbete är
önskvärt och nödvändigt och inte heller
om att detta arbete först bör kom -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

ma till utförande av de projekt som avser
inomskärsleden utefter bohuskusten.

Det nu föreliggande förslaget går ut
på dels att upprätta en skyddad farled
på fem meters djup för kusttrafiken och
dels att bereda Hamburgsund en hamn
för såväl fraktflottan som den fiskeflotta
som finns i samhället. För närvarande
är det så, att fraktflottan inte kan
komma in i hamnen, utan fartygen måste
ankra på redden utanför, där de ligger
oskyddade för väder och vind. Vad
detta innebär under vinterstormarna,
vet kanske inte herr Persson, men vi
som bor utmed kusten vet det, och den
befolkning det här gäller har oerhört
dåliga erfarenheter av dessa förhållanden.
Senast i vintras — det var under
de svåra stormarna som rasade vid årsskiftet
och i januari månad — förekom
svåra olyckstillbud. Det inträffade inte
mindre än tre haverier på grund av att
fartygen inte hade någon skyddad
hamn.

Här synes således föreligga ett förslag,
som är välmotiverat och beträffande
vilket sakkunskapen är fullt enig.
Jag måste säga att statsutskottet sällan
får behandla ärenden, där man haft
bättre skäl för att frångå en proposition
än just i detta fall.

Jag skall be att få citera något av det
som chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
generaldirektör Hjort, anfört
inför utskottet. Det visar, hur man
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ser på denna fråga: »Den som vid
stormtillfällen farit i ett litet fartyg från
Strömstad till Marstrand och därvid sett
den oerhörda skillnaden mellan att gå
utomskärs och att gå i de delar av leden,
som redan nu kunna nyttjas, är
förvånad över att den skyddade leden
icke genomförts för länge sedan.» Frågans
betydelse framgår även av uttalanden
vid olika tillfällen och i skilda sammanhang
av kommerskollegium om den
bekymmersamma utveckling, som minskningen
av den mindre ocli medelstora
handelsflottan innebär. Åtgärder för
åstadkommande av skyddade inomskärsfarledcr
måste ur denna synpunkt anses
vara av stor betydelse.

Anslag till statliga farledsarbeten.

Generaldirektör Hjort har vid ett annat
tillfälle sagt, att han betraktar detta
arbete som en av de största uppgifter
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för närvarande har.

Herr Persson anförde att man inte
heller ur arbetsmarknadssynpunkt kan
motivera detta arbete. Jag vill emellertid
framhålla, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anser det angeläget att få
detta arbete i gång, så att man kan behålla
sina specialarbetare, framför allt
dem som arbetar vid mudderverken.
På den ort, där arbetet kommer att utföras,
har rått och råder en viss brist
på arbetstillfällen, och denna brist har
under den senaste tiden ökat. Jag fick
häromdagen en redogörelse från ortens
arbetslöshetsnämnd, av vilken det framgår
att detta arbete kan motiveras ur
arbetsmarknadssynpunkt. På orten finns
redan nu 22 man i beredskapsarbete, 8
man har endast tillfälliga anställningar
och dessutom ökar arbetslösheten inom
stenindustrien. Här finns således den arbetskraft
som behövs utöver de specialarbetare,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kan tillhandahålla. Maskinerna
finns och mudderverken ligger så att
säga och väntar på att få sätta i gång.
Under sådana förhållanden frågar man
sig: År det verkligen förnuftigt att icke
påbörja ett arbete som har alla dessa
förutsättningar?

Jag skall inte nu gå in på den ekonomiska
frågan. Om någon vill ta upp denna
fråga, kan man bara hänvisa till vad
riksräkenskapsverket har sagt om inkomstläget
för nästa budgetår. Denna
budget omsluter åtta miljarder, och riksräkenskapsverket
väntar att inkomsterna
kommer att överstiga de gjorda beräkningarna
med 1,7 miljarder. Kan man
då tala om 800 000 kronor som någonting
avgörande för landets budget? Mer
skall jag inte säga om detta. Det kan inte
vara någon klok ekonomisk politik
att avstå från ett sådant arbete och senare
sätta i gång mindre nödvändiga
beredskapsarbeten för att ge befolkningen
sysselsättning.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig längre vid detta. Statsutskottet har

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till statliga farledsarbeten.
blivit övertygat om att här föreligger
så starka skäl, att riksdagen bör biträda
den i ämnet väckta motionen och
bevilja det anslag, som möjliggör för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att påbörja
detta arbete.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Arr hén.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag kommer inte att ingå
i någon polemik mot utskottets utlåtande.
Jag har under den gångna vintern
själv besökt Hamburgsund och studerat
förhållandena där.

Jag kan bara säga, att ingen skulle
ha varit gladare än jag, om jag haft
möjligheter att inom ramen för de resurser,
som står till förfogande för ändamål
som detta, få fram pengar till
allt som är önskvärt och behjärtansvärt.
Den möjligheten finns som vanligt inte.
Det gäller därför här en avvägning, och
vid den avvägning som gjordes, när
propositionen framlades, ansåg vi från
departementets sida, att man inte hade
möjlighet ta upp något anslag för detta
ändamål innevarande år. Jag vill inte
bestrida att sakkunskapen kan ha gjort
de uttalanden som herr Andersson i
Rixö gör gällande, men jag skulle tro
att vad sakkunskapen sagt är väl närmast
att arbetet på förbättringen av farledssträckan
Hamburgsund—Hornö ränna
är det första arbete som bör komma
till stånd, när man beslutar sig för att
sätta i gång med arbetet på inomskärsfarleden.

Herr talman! Jag har velat anföra detta
som en motivering till att vi i propositionen
intagit den hållning vi gjort,
när anslagsbehoven vägts mot varandra.

Herr PERSSON, RAGNAR: Herr talman!
Det är alldeles klart, att jag inte
kan känna till förhållandena i Hamburgsund
lika bra som herr Andersson
i Rixö och de övriga motionärerna. Jag
tror emellertid att den framställning av

förhållandena, som jag gav i mitt första
anförande, inte hänger i luften. Jag
sade nämligen, att Hamburgsund är ett
samhälle där man inte saknar landsvägsförbindelse.
Såvitt jag uppfattat saken
rätt, ligger det samhälle, som herr
Andersson beskrev, på ömse sidor om
en kanal, och åt landssidan har det
landsvägsförbindelse, och då är ju inte
mitt påstående så oriktigt.

Jag sade också att det inte är någonting
unikt, att ett samhälle, där det finns
rederier, saknar hamn. Herr Andersson
i Rixö däremot påstår att detta är fullständigt
unikt. Jag vill då bara hänvisa
till Kungsbacka, där det finns inte mindre
än fem rederier, vilkas båtar har
hemortsrätt i denna stad. I den hamn,
som finns i Kungsbacka, kan emellertid
knappast ens livbåtar ta sig in, och
här är det fråga om oceangående tankfartyg.
Det är således inte något unikt
förhållande som råder i Hamburgsund.
Det är alldeles klart att det är en fördel
för besättningen, som har hemort i
Hamburgsund, om den kan få komma
hem, men det väsentliga ur nationalekonomisk
synpunkt, när man bygger en
hamn, är väl att det på orten finns industrier
och företagsamhet, som är absolut
beroende av sjöförbindelser för
såväl import som export. När herr Andersson
i Rixö hänvisar till att konservindustrierna
är nödsakade att ha
sjöförbindelse för att tillgodose sitt råvarubehov,
ifrågasätter jag, om denna
import verkställs med dessa 34 hundratons
lastfartyg. Sker inte den med fiskebåtarna
i stället?

Jag har inte sagt att här inte föreligger
något behov ur arbetssynpunkt. Jag
har bara sagt, att statsutskottet har menat
att ur arbetsmarknadspolitiska synpunkter
har man inte anledning till några
hämningar i detta fall. Det är möjligt
att det finns inregistrerade arbetslösa
i Hamburgsund. Det talade herr
Andersson i Rixö om, och jag betvivlar
inte den saken, men jag undrar om de
arbetslösa förekommer bland den mudderverkspersonal
som är specialutbildad.
Det underlät herr Andersson att
tala om. Utskottet har emellertid i nästa

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

punkt beaktat den saken. Där säger man
kort och gott, att om det skulle förefinnas
risk för att inte arbete kan beredas
väg- och vattenbyggnadsverkets
muddringspersonal, så vill utskottet göra
det uttalandet att den specialutbildade
arbetskraft varom här är fråga
självfallet fortfarande bör utnyttjas,
även om detta skulle nödvändiggöra anvisande
av anslag på tilläggsstat.

Jag har aldrig, herr talman, bestritt
att sakkunskapen förordat utförande av
detta arbete. Vad jag vände mig emot
var att motionärerna och statsutskottet
inte tog hänsyn till den ekonomiska
sakkunskapen, som man inte kan helt
avkoppla i det här sammanhanget. Men
vill man avveckla den och med nonchalerande
av alla ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska
fakta driva igenom
sina hjärteangelägenheter här i kammaren,
inte bara för Bohuslän utan även
för alla andra områden i detta avlånga
land, då anser jag att man har frångått
den realprövning som riksdagen i varje
fall enligt min uppfattning är skyldig
att företa.

Herr ANDERSSON, KARL: Jag skall
inte i annan mån ingå på herr Perssons
senaste utläggning än att jag vill fästa
uppmärksamheten på att den jämförelse,
som han här ville göra mellan denna
fraktflotta och rederierna i Kungsbacka,
inte håller. Det går inte att på samma
gång tala om de tankfartyg, som åtminstone
till namnet är stationerade i
Kungsbacka, och den fraktflotta, bestående
av 35 fartyg, som vintertid ovillkorligen
måste ligga i hamn och där det
gäller för ägarna att söka skydda båtarna
för storm. Det går inte att på samma
gång tala om så vitt skilda saker, som
inte har någon annan beröringspunkt än
att båda slagen av fartyg flyter på vatten.

Vidare vill jag — och det var detta,
herr talman, jag närmast begärde ordet
för att säga — passa på tillfället att med
tacksamhet konstatera att statsrådet erkände
riktigheten av mitt tidigare gjorda
inlägg och medgav att sakkunskapen

4 Första kammarens protokoll 1952. Nr 14.

Anslag till statliga farledsarbeten.
här står på statsutskottets sida. Jag uppfattade
verkligen statsrådet så, att han
i varje fall för egen del inte har någonting
emot att riksdagen beviljar detta
anslag. Det är ju dock riksdagen som
beviljar anslagen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Ragnar,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 48.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Punkten 36.

Anslag till byggande av fiskehamnar.

Ivungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Spetz m. fl. (I: 27) och den andra inom
andra kammaren av herr Utbult m. fl.
(11:39), i vilka hemställts, att till förevarande
ändamål måtte för budgetåret
1952/53 anvisas ett anslag av 3 000 000
kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Nestrup väckt motion (II: 69), vari
hemställts, att till utbyggnad av fiskehamnen
i Bua i Hallands län måtte för
budgetåret 1952/53 anvisas ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Ivungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:27 och 11:39, till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor;

II. att motionen II: 69 icke måtte bifallas
av riksdagen.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Pålsson, Axel Andersson,
Söderquist, Malmborg i Skövde, Mårtensson
i Uddevalla, Svensson i Ljungskile,
Rubbestad, Ståhl och Staxäng ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Ivungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 27 och II: 39, till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
I föreliggande ärende kan påpe -

kas att utskottet sedan flera år haft att
behandla frågan om anslag till fiskehamnarna.
Här liksom i föregående punkt
gäller, att anslagen under en följd av
år varit otillräckliga. Yi hade på sin tid
en utredning, 1944 års fiskehamnsutredning,
som föreslog att man skulle försöka
att under en femårsperiod utbygga
fiskhamnar till ett belopp av 28 miljoner
kronor, räknat i den tidens penningvärde.
Detta har emellertid inte skett
utan det har blivit en mycket stor eftersläpning.

Nu har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i år begärt 3 miljoner kronor,
dels för att kunna fullfölja de arbeten
som är i gång, dels för att kunna påbörja
nya fiskehamnsarbeten. Här är att
märka att detta anslag inte är något speciellt
provinsanslag utan gäller hela landet,
alla våra kuster, som har behov av
fiskehamnar. F. n. pågår tre större arbeten
i Göteborgs skärgård; väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har beräknat
att för att iordningställa dessa arbeten
erfordras 1,3 miljoner kronor, och dessutom
har föreslagits 200 000 kronor till
påbörjande av en hamn på Yisingsö.

När Kungl. Maj:t i propositionen har
upptagit ett anslag på 1,5 miljoner kronor
så är det tillräckligt just precis för
att täcka färdigställandet av pågående
arbeten samt påbörja hamnbygget på
Visingsö, men det blir ingenting över av
detta anslag för att påbörja nya fiskehamnsanläggningar.
Det betyder, om
statsutskottets förslag bifalles, att något
fiskehamnsbygge icke kan igångsättas
under kommande budgetår eller under
arbetsåret 1953. Det är därför som en
del motionärer från olika håll i landet
har föreslagit en höjning till det belopp
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har begärt. Sedan de nu pågående arbetena
blivit avslutade är det ju närmast
Gotland, Blekinge och Skåne som står
i tur att få sina fiskehamnar förbättrade.

Genom denna väldiga eftersläpning
har ju det förhållandet uppstått, att man
inte har hunnit anpassa sig efter den utveckling
på fiskets och fiskebåtarnas
område som har skett. I dag täcker inte
ens det förslag, som fiskehamnsutredningen
framlade, längre de verkliga be -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Öl

hoven. Fiskebåtarna har blivit större,
detta är genomgående utmed alla våra
kuster. Hamnarna behöver fördjupas,
båtarna har stigit oerhört i pris och följaktligen
blir de ekonomiska riskerna
ofantligt mycket större. Här finns således,
enligt reservanterna, mycket starka
skäl för att riksdagen beviljar de anslag
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har begärt.

Jag skall, herr talman, inte längre
uppehålla mig vid detta utan ber att få
yrka bifall till den vid denna punkt avgivna
reservationen.

I herr Karl Anderssons yttrande instämde
herrar Spetz, Gustaf Karlsson
och Arrhén.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Ingen
vill förneka att en stor eftersläpning
råder i fråga om utbyggnaden av våra
fiskehamnar. Jag skulle därför kunna anföra
ungefär samma synpunkter som jag
tidigare har andragit i fråga om våra
vägbyggnader. Vi är sålunda ense om att
det här finns ett eftersatt behov. Det är
angeläget för vår fiskerinäring att dessa
hamnar kan utbyggas snarast möjligt.

Men vi stöter här på svårigheter i fråga
om möjligheterna att nu och i ett sammanhang
väsentligt öka investeringsverksamheten.
Jag vill dock erinra om
att Kungl. Maj:ts förslag, som utskottet
i detta fall har tillstyrkt, innebär en ökning
av medelsanvisningen med icke
mindre än 50 procent, i det att man har
höjt anslaget från 1 till 1,5 miljon kronor.
Jag vill dessutom erinra om att vid
utgången av föregående budgetår fanns
på detta anslag en reservation om 2,:;
miljoner.

Som argument för ett högre anslag under
denna punkt har svårigheterna att
sysselsätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
muddringspersonal anförts. När
emellertid riksdagen redan har spätt på
Kungl. Maj:ts anslag under föregående
punkt med inte mindre än 800 000 kronor,
där det till väsentlig del just är
fråga om muddringsarbete, kommer
dock denna fråga i ett annat läge än

Anslag till byggande av fiskehamnar,
därest riksdagen inte hade bifallit utskottets
förslag i föregående punkt. Man
måste se dessa två punkter i ett visst
sammanhang, och när nu utskottet ansåg
sig kunna tillstyrka ett anslag på 800 000
kronor till farledsarbeten, kan man enligt
min mening inte gå hur långt som
helst och ytterligare anvisa 1,5 miljon
till arbeten för fiskehamnarna.

Jag vill också erinra om att det inte
bara eller huvudsakligast är fråga om
muddringsarbeten när det gäller fiskehamnarna,
utan det är också i mycket
större utsträckning än beträffande Hamburgsund
även fråga om kajbyggnader.
Där kan det uppstå svårigheter inte bara
i fråga om arbetskraft utan även i
fråga om maskiner och materiel.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan under
förevarande punkt.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Då jag
på sin tid hade uppgiften att såsom ledamot
av fiskehamnsutredningen fara runt
Sveriges kuster och runt de större öarna
för att studera behovet av tilläggsplatser
för fiskarenas båtar, skaffade jag
mig en viss insikt i hur människorna
där lever. Jag skall inte här alls beröra
Bohuslän, därför att Bohuslän är nummer
ett i landet som fiskeidkande län
och sålunda har de största båtarna
o. s. v., och det skall givetvis ha en del
av pengarna — vissa arbeten är också i
gång där. Men jag tänker på ostkusten
och sydkusten. De båtar som man har
särskilt på ostkusten är ju sådana, att
de som befar havet med dem riskerar
livet mera än andra människor som färdas
på havet. De kan inte ha större
båtar, ty då kan de inte komma fram
till land med dem i de samhällen där
de bor.

Jag skall inte hålla något långt tal,
men jag önskar, att ledamöterna av riksdagen
kunde direkt på platsen sätta sig
in i dessa människors tillvaro — inte
sommartiden under semesterresor, då
solen lyser och vågorna leker på vattnet
och allting är fint, utan under höst
och vinter och vår, då stormarna här -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

jar och då de som driver sitt yrke och
befar havet riskerar inte bara materielen
utan även livet.

Jag har fått uppgift om att det anslag
som här av Kungl. Maj:t är begärt
går åt för att täcka prishöjningarna
och färdigställa de arbeten som redan
är i gång — bland dem är ju några större
arbeten i Bohuslän — men att det
inte blir några pengar över till att sätta
i gång arbeten vid de andra kusterna.
Avvägningen av detta anslag var ju annars
sådan, att det skulle användas för
hela landet och hela kusten. Nu har visserligen,
såsom några talare sade här,
statsutskottets majoritet inte ställt sig
helt avvisande, utan gör ett uttalande om
att man genom användande av medel
på tilläggsstat skulle kunna bereda vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens muddringspersonal
arbete i fortsättningen.
Men det är ju inte bara muddringspersonal
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för närvarande sysselsätter. Det
föreligger risk att de hamnavdelningar
som finns både i Stockholm och i
Karlskrona indragas, därför att man inte
har medel för att hålla hamnarbeten i
gång.

Under sådana förhållanden hade det
givetvis varit önskvärt att man hade bifallit
reservationen om ett anslag på
3 miljoner kronor. Det hade ju varit
något mera än vad Kungl. Maj:t har begärt
eller 1,5 miljon. Av sistnämnda belopp
har Kungl. Maj:t redan lagt beslag
på 200 000 kronor till Visingsö, en
hamn som man så att säga skjutit in
vid sidan om programmet. Men skulle
man inte kunna tänka sig att när det blir
fråga om anslaget på tilläggsstat — det
blir antagligen vid höstriksdagen i så
fall — så skulle detta inte bara komma
att beröra »muddringspersonalen», utan
fiskehamnsbyggandet i dess helhet? Det
finns många platser, där det är ett rent
skriande behov att någonting göres.

Sedan överläggningen ansett härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av ut -

skottets i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
nämnda moment hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid förevarande punkt avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 37—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
13 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Andersson in. fl. (I: 83) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Skellefteå m. fl. (11:191),
i vilka hemställts, att till förevarande ändamål
måtte för budgetåret 1952/53 anvisas
ett reservationsanslag av 17 000 000
kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Karlsson i Stuvsta
väckt motion (11:448), vari likaledes
hemställts, att anslaget till förevarande
ändamål för budgetåret 1952/53 måtte
anvisas med ett belopp av 17 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:83 och 11:191 samt 11:448,
till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret

Onsdagen den 23 april 1952 fm. Nr 14. 53

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
13 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Axel
Andersson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr THUN, FRITJOF: Herr talman!
Jag har begärt ordet vid denna punkt
för att meddela, att min mening avviker
från vad utskottet här har anfört.

Det har gjorts gällande, att det av rent
ekonomiska skäl är nödvändigt att man
inte går längre än till 13 miljoner kronor.
Men man har dessutom erinrat om
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
personalmöjligheter är sådana, att man
inte kan räkna med att hinna avverka
mera granskningsarbeten, vilka självfallet
i mycket stor utsträckning faller på
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag
har haft tillfälle till ett samtal med styrelsen
i dag, och därvid har man framhållit,
att man nu gjort slut på de gamla
reserver som hittills icke avarbetats. Man
har således lyckats få bort den stora
eftersläpning, som man tidigare har
måst redovisa. Vidare har man sagt att
den personal, som delvis har varit nyantagen,
nu har blivit trimmad och att
arbetet går lättare. Man hinner alltså
med att avverka en större arbetsmängd
än tidigare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
ju för sin del hemställt om ett anslag
på 17 miljoner kronor, och när väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen nu lämnar den
uppgiften, att man har avverkat eftersläpningen,
tycker jag att man borde
kunna bifalla vad styrelsen begärt i sina
petita.

•Tåg kan också för min del erinra om
att det av Kungl. Maj:t begärda beloppet
13 miljoner kronor med tanke på penningvärdets
fall knappast motsvarar tidigare
anslag, utan faktiskt är något
lägre, och det är väl inte i den riktningen
vi skall besluta. Vi känner till att
en lång ko väntar på att få bidrag till
vatten- och avloppsförsörjningen, och
det är uppenbart att man skulle ha kunnat
tillgodose åtminstone en del av de
väntande med de ytterligare 4 miljoner
kronor, som väg- och vattenbyggnads -

styrelsen här har begärt och som också
begärts i några motioner.

Jag kan inte underlåta att framhålla
att det här i första hand gäller ett landsbygdsönskemål,
som landsbygden är
mycket angelägen om att få tillgodosett.
Det har många gånger från alla partier
gjorts gällande, att vi skulle bidraga till
en upprustning på landsbygden, och vi
har ofta erinrat om den flykt från landsbygden
som tyvärr sker i allt hastigare
takt. Jag tillåter mig att påstå, att vi
skulle hjälpa till att hejda denna flykt
genom att ge landsbygden mer av de
förmåner, som städer och andra tätorter
redan har haft i så många år.

Jag måste erinra om bl. a. min egen
kommun. Vi har nu fått tillstånd att
bygga en ledning. Det gäller det s. k.
Garnsvikensalternativet, som nu har blivit
godkänt i väsentliga delar. Vi håller
just på att diskutera statsbidragen, och
det visar sig att de bidrag som kan lämnas
här blir synnerligen knappa. Det betyder
att de kommuner, som skall bära
lejonparten av denna börda, kommer att
få räkna med mycket tryckande skatter.
Det blir österåkers kommun och Vaxholms
stad och dessutom statsverket,
fortifikationen — den senare som abonnent
—- som skall bli försörjd med vatten
från Garnsviken. Men de två kommunerna,
som bildat kommunalförbund,
får som sagt bära huvuddelen av bördan,
och jag vet att kostnaderna kommer
att bli mycket tryckande.

Jag vill tillägga att om landsbygden
skall lyckas att klara den så viktiga vatten-
och avloppsförsörjningen, blir det
nödvändigt att kunna räkna med större
välvilja från statsmakterna, så att man
kan förverkliga de önskemål som man
hyst så länge.

Herr talman! Jag har velat begagna
tillfället att framhålla dessa synpunkter.
Självfallet har jag i frågans nuvarande
läge inte något yrkande.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Jag har vid denna punkt anmält
en blank reservation, inte därför att jag
hade tänkt ställa något yrkande, utan

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

därför att jag ville uttala min förvåning
över utskottets inställning till motionerna.

Man får här det intrycket, att utskottet
inte bara gör »på stället marsch»
utan faktiskt har tagit ett steg tillbaka.
När utskottet behandlade detta ärende
i fjol, var utskottet betydligt mera positivt
än i år. Då fann utskottet det obestridligt
att »ett mycket omfattande men
alltjämt eftersatt behov föreligger» och
att »bärande skäl kan åberopas för en
medelsanvisning i enlighet med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens beräkningar».
Men inte nog med det. Utskottet förklarade
också, att »den eftersläpning, som
nu råder i fråga om bidragstilldelningen,
innebär otvivelaktigt svåra ekonomiska
påfrestningar på många kommuner
och medför även en beklaglig ökning
av såväl anläggningskostnader som
konsumentavgifter. Enligt utskottets mening
böra alla utvägar prövas för att
snabbt komma till rätta med de av motionärerna
påtalade missförhållandena.»

I år är, som sagt, utskottet inte lika
energiskt och positivt utan hänvisar bara
till det ekonomiska läget och avvisar
motionerna. Jag har velat påpeka detta
och samtidigt uttala den förhoppningen,
att utskottet nästa år skall återgå till
sin mera positiva inställning och försöka
ta åtminstone ett par stora steg
framåt i denna för landsbygdskommunerna
så viktiga fråga.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Då de båda föregående talarna inte
framställt något yrkande, skall jag inte
uppehålla mig länge vid denna fråga.

Om det bara gäller behovet, kan jag
nog helt och fullt instämma med vad
herr Thun här har anfört. Om behovet
på detta område råder det inga delade
meningar.

Motionären uttalade sin förvåning
över utskottets ställningstagande i år och
ville göra gällande, att det skulle på något
sätt avvika från den inställning statsutskottet
har haft tidigare. Jag vill försäkra
motionären, att detta är en feluppfattning.
Statsutskottet har under
många år hyst ett mycket stort intresse

för detta arbete och har alltjämt samma
varma intresse för saken. Statsutskottet
har också tidigare — vilket kanske inte
motionären känner till, då han inte tillhörde
kammaren på den tiden — arbetat
för att få ifrågavarande anslag höjt
och även lyckats få upp anslaget till en
nivå, som ändå måste sägas vara någorlunda
god i jämförelse med vad det ursprungligen
var.

Men det bär ju också visat sig, att man
under de senaste åren på grund av materiella
hinder inte förmått utnyttja ens
de anslag som har beviljats, utan det har
blivit en eftersläpning på så sätt, att det
har blivit medel kvarstående. Detta har
berott på att varken de materiella eller
framför allt de personella resurserna har
varit tillräckliga.

När Kungl. Maj:t i år föreslagit höjt
anslag med en miljon och det samtidigt
föreligger ett betänkande från 1946 års
vatten- och avloppssakkunniga, vilka har
föreslagit nya bidragsgrunder, då har
statsutskottet ansett, att det i år har kunnat
nöja sig med att biträda Kungl.
Maj:ts förslag i avvaktan på ställningstagandet
till de nya bidragsgrunder, som
väl småningom kommer att bli prövade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna M—tf.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Anslag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande för
budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag av
200 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Anslag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

Lundqvist m. fl. (I: 52) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Göteborg m. fl. (11:68), i vilka hemställts,
att utöver å sjätte huvudtiteln
upptaget belopp ytterligare 200 000 kronor
som extra anslag måtte ställas till
Nationalföreningens förfogande;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Björck in. fl. (I: 2G0) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Borås in. fl. (11:369), i
vilka hemställts, att till förevarande ändamål
måtte för budgetåret 1952/53 anvisas
ytterligare 250 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
I: 52 och II: 68 samt I: 260 och II: 369,
till Bidrag till Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 300 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade anförts av herr Rubbestad,
som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 52 och II: 68 samt
1:260 och 11:369, till Bidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 200 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Uå jag är
en av motionärerna i denna anslagsfråga,
vill jag uttrycka vår tacksamhet till
statsutskottet för den förståelse det visat
för de synpunkter vi hävdat i motionerna
i fråga. Utskottet har emellertid
skurit ned den summa vi föreslagit i
motion nr 260 till mer än hälften, vilket
vi under nu rådande förhållanden beklagar.
Vi noterar dock med tillfredsställelse
utskottets uttalande att det »finner
de av motionärerna framförda synpunkterna
vara värda allt beaktande.
Icke minst mot bakgrunden av den
skrämmande omfattning trafikolyckorna

numera fått», fortsätter utskottet, »framstår
en intensifiering av propagandan på
förevarande område, syftande till att söka
förebygga förlusten av människoliv
och förhindra annan skadegörelse, såsom
i hög grad önskvärd.»

Häruti instämmer helt visst motionärerna.
När man tar del av detta uttalande
av utskottet, blir man något förvånad
över att detsamma inte ansett sig kunna
gå med på det av oss föreslagna högre
anslaget. När man i årets statsverksproposition
ser att automobilskatten beräknas
öka från 360 miljoner kronor i nu
löpande års budget till 505 miljoner år
1952/53, en ökning av 145 miljoner, tycker
man att det föreslagna anslaget till
trafiksäkerhetsfrämjandet, 300 000 kronor,
är rätt blygsamt.

När man ser den fruktansvärda ökningen
av trafikolyckor som ägt rum år
1951 jämfört med närmast föregående
år, en ökning av över 50 procent, med
över 600 dödsolyckor och 250 miljoner
kronor i materiella skador enligt Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande, frågar man sig om statsmakterna
gjort vad som varit möjligt för
att söka bemästra det problem, som här
föreligger. Här måste vi alla, regering,
riksdag, polismyndigheter etc. känna
vårt ansvar inför den utveckling som
från dag till dag blir allt mera skrämmande.
Att den väldiga ökningen av antalet
motorfordon är en av orsakerna
till de många olyckorna är tydligt, men
det största ansvaret ligger dock på förarna
av fordonen, som alltför ofta synes
nonchalera gällande bestämmelser,
något som man dagligen får bevis för.
Jag tillåter mig här citera vad redaktionen
av tidskriften Motor säger i en
artikel den 15 mars i år: »Den mänskliga
faktorn är dock trots allt den mest
betydelsefulla, när det gäller trafikolyckor.
All tillgänglig statistik visar, att
det är människan själv, som är den direkta
orsaken till de allra flesta olyckor.
För att i möjligaste mån eliminera
detta måste man uppställa detaljerade
trafikregler. Men det räcker inte med
detta. Man måste också uppfostra vägtrafikanterna.
Genom upplysning och pro -

Nr It.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

paganda i form av artiklar i facktidningarna
och dagspressen, upplysningsmöten,
diskussioner och filmer måste man
söka påverka den mänskliga faktorn till
större hänsyn och vänlighet i trafiken.»

I detta uttalande torde alla, som något
följt utvecklingen av trafiken på våra
gator och vägar, kunna instämma. Men
för att på ett effektivt sätt kunna genomföra
den »uppfostran» som här avses
fordras pengar.

Man kan inte begära att de organisationer
av motorförare in. fl. som har intresse
av att denna propaganda bedrives
effektivt, skall ensamma stå för kostnaderna.
Det bör finnas möjlighet att för
här skisserad verksamhet, som helst bör
ske i samarbete med Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, kunna
erhålla bidrag av statsmedel. Jag hoppas
därför, att såväl Kungl. Maj:t som riksdagen
alltjämt har sin uppmärksamhet
riktad på här berörda problem och av
de rikligt flödande bilskattemedlen avsätter
vad som oundgängligen kräves för
att tryggheten på våra gator och vägar
så långt möjligt återställes.

På tal om trygghet blir man både förvånad
och förskräckt när man ser, att
man inte ens sitter säker i en spårvagn.
Vi minns alla och läste väl med
en viss förfäran i tidningarna om hur
föraren av en stor tankbil körde på
en spårvagn av den nya, moderna sorten,
dödade en person och skadade svårt
6. Det går bra långt då sådant kan ske.

Jag har själv kört bil i över tjugo år,
så jag är inte alldeles främmande för
dessa problem. Under dessa mer än tjugo
år har jag aldrig råkat ut för någon
olycka, kanske därför att jag inte använder
sprit, men också därför att jag
har lärt mig att köra sakta och försiktigt.
Under sistförflutna halvåret har jag
kört också i Stockholm, men trafiken
här är svår att bemästra, och man förvånar
sig över vilken fart vissa fordon
håller. Framför allt gäller detta lastbilar
och motorcyklar. Jag bor vid en av de
större farlederna till Stockholm, nämligen
Södertäljevägen, som befares av mellan
tre och fyra tusen motorfordon dagligen.
Jag har ett par gånger roat mig

med att räkna dem, och polisens uppgifter
stämmer på ett ungefär med mina.

Man kör oerhört fort på denna väg.
Ett par gånger har jag försökt följa
lastbilar, som kört om mig på väg in
till Stockholm. Deras förare såg mycket
väl den stora skylt, som ett stycke
från Stockholms stadsgräns säger ifrån,
att lastbilar och bussar inte får köra
fortare än 40 km i timmen. Ändå höll
de en hastighet av 75—80 km nästan
hela vägen, och förbi Midsommarkransen
vågade jag inte följa dem längre.
De tycks inte ta någon hänsyn till gällande
bestämmelser, utan det är bara att
köra på.

Emellertid tillåter jag mig till sist göra
en vördsam men enträgen hemställan till
våra polismyndigheter och dem som
dessutom har att övervaka, att lagarna
respekteras och åtlydes, att så långt
möjligt skärpa övervakningen av motortrafiken
såväl i städerna som annorstädes.
De så kallade flygande inspektionerna
vid de större trafiklederna bär
enligt polisens uppgifter visat sig effektiva
i flera avseenden. Men de borde
enligt mångas uppfattning vidtagas oftare
än som för närvarande är fallet.

Som frågan ligger till, herr talman, ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan,
änskönt jag gärna hade sett, att man
gått med på hela den summa vi föreslagit.
Utskottets förslag är ändå ett
steg i rätt riktning.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Utskottet
har med anledning av den mycket
skrämmande utveckling när det gäller
trafikolyckorna, som den föregående
talaren har redogjort för, ägnat denna
fråga en mycket ingående behandling.
Ordföranden i Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande har sålunda
fått tillfälle att inför utskottets fjärde avdelning
närmare utveckla föreningens
synpunkter på frågan om en effektiviserad
propaganda för ökad trafiksäkerhet.
Även om man, herr talman, kan vara
tveksam om denna propagandas värde
— det går ju, som utskottet säger, aldrig
att statistiskt bevisa huruvida pro -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 11.

Anslag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

paganda leder till avsett resultat eller
inte — så har utskottet ansett det absolut
nödvändigt att någonting gjordes.
I varje fall kan anslagsökningen vara av
värde som en opinionsyttring från riksdagens
sida.

Utskottet liar därför kommit till den
slutsatsen, att det var nödvändigt att
något litet förstärka det anslag som
Kungl. Maj :t hade äskat. Då vi senare
har erfarit att man inom nationalföreningen
är mycket tillfredsställd över
detta utskottets ställningstagande, vill
jag med uttalande av den förhoppningen,
att det skall bli möjligt för nationalföreningen
att på ett förnuftigt och effektivt
sätt utnyttja det anslag som nu
ställts till förfogande, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Bara några ord.

Det har verkligen förvånat mig att utskottet
här har föreslagit en höjning av
det ordinarie anslag, som utgår till nationalföreningen,
med inte mindre än
100 000 kronor utöver vad nationalföreningen
själv har begärt. Riksdagen har
ju vid tidigare tillfälle beviljat medel
för en speciell trafiksäkerhetskampanj,
men de medlen utgjorde då ett särskilt
anslag för propaganda.

Man kan självfallet inte förneka behovet
av en upplysnings- och propagandaverksamhet
på detta område. Att
ett sådant föreligger erkänner vi alla.
Det bedrives också en mycket omfattande
propagandaverksamhet både av nationalföreningen
och av de lokala trafiksäkerhetskommittéer
som finns i landet.
Vad man kan diskutera och ha olika meningar
om är naturligtvis vem det är
som skall finansiera denna upplysningsverksamhet.
Att staten skall stå för sin
andel av kostnaderna kan man kanske
anse vara alldeles klart. Men man måste
hålla i minnet att medel till verksamheten
kommer också från andra håll.

Om riksdagen nu följer utskottet får
ju nationalföreningen till sin ordinarie
verksamhet ett anslag som höjs från
20(1 000 kronor, som den själv hade be -

gärt, till 300 000 kronor, och därigenom
kan nationalföreningen faktiskt lockas
att skaffa sig en större organisation än
den i själva verket behöver för sin verksamhet.
Jag menar att utskottet borde
ha tänkt på den saken när det varit generöst
mot nationalföreningen i detta
fall. Om man anser att det med statsmakternas
hjälp bör organiseras en speciell
säkerhetskampanj, borde man nog
ställa särskilda medel till förfogande
just för denna. Den frågan prövade ju
jag när nationalföreningen i höstas begärde
ett särskilt anslag på 1 miljon kronor
för det ändamålet. Jag kunde då
inte finna att den uppläggning av kampanjen,
som nationalföreningen hade
tänkt sig, skulle vara så värdefull. Om
nu riksdagen vill få till stånd en speciell
propaganda tror jag att den också
bör tänka på att en sådan propaganda
bör vara i förväg planerad och upplagd.

Jag är rädd för att riksdagen, om den
går utskottets väg här, faktiskt ger nationalföreningen
förhoppningar för
framtiden om en väsentligt utvidgad organisation,
eftersom riksdagen förstärker
det ordinarie anslaget till nationalföreningen.
Jag menar att detta är en
felaktig väg, och det vill jag ha sagt
ifrån.

Herr HESSELBOM: Det är riktigt, som
departementschefen bär påpekar, alt
nationalföreningen inte begärt mer än
200 000 kronor i ordinarie statsbidrag.
Men det är också riktigt och det framhöll
även departementschefen — att den
begärt 1 miljon kronor i anslag till en
särskild propagandakampanj. Huruvida
pengarna bör beviljas i form av ordinarie
eller extra anslag, vill jag inte
diskutera. Det kanske hade varit riktigare
att gå den väg som departementschefen
angav, nämligen att bevilja den
här »påspädningen» i form av ett extra
anslag. Men detta är ju ett anslag som
riksdagen har att pröva varje år, och
den omständigheten att statsutskottet i
år ansett det nödvändigt att förbättra
anslaget med 100 000 kronor anser jag
för min del inte behöva binda vare sig

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

statsutskottet eller riksdagen för framtiden.
Vi får väl diskutera denna fråga
på nytt nästa år utifrån de förutsättningar
som då föreligger och söka bedöma
det då aktuella anslagsbehovet.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Efter att ha hört departementschefens
anförande förvånar det
mig att statsutskottet med endast en
reservant, såsom det synes mig relativt
omotiverat har höjt anslaget med 100 000
kronor utöver det belopp som organisationen
i fråga har begärt. Här har vi
tvistat om mycket, mycket viktiga anslag
beträffande vilka utskottet gått motionärerna
emot, men så finner man här
helt plötsligt att statsutskottet, som brukar
vårda sig så om penningpungen,
utan vidare med anledning av en motion
vill höja ett anslag utöver vad organisationen
själv har begärt.

Herr talman, det är en enda reservant,
som håller på Kungl. Maj:ts förslag.
Jag beklagar att förhållandet inte
är det motsatta, d. v. s. att en reservant
hade gått på motionärernas förslag och
utskottet i övrigt hade följt Kungl. Maj:t.
Jag ber i alla händelser, herr talman,
att få yrka bifall till herr Rubbestads
reservation.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Man
kan ju inte komma ifrån det faktum
att nationalföreningen dock begärde
1 200 000 kronor. Statsutskottet har för
sin del ansett sig inte kunna gå längre
än till 300 000 kronor. Det är alltså en
mycket bred marginal mellan det av utskottet
förordade anslaget och ett uppfyllande
av nationalföreningens önskemål.
Jag anser därför att herr andre
vice talmannens synpunkter på frågan
ligger åtskilligt vid sidan av de realiteter
som statsutskottets ställningstagande
bygger på.

Herr BJÖRCK: Herr talman! När man
av den redogörelse, som Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
har lämnat, ser att de materiella skadorna
under år 1951 belöper sig till minst

250 miljoner kronor förutom allt annat
—• mellan 7 000 och 8 000 personskador
som naturligtvis för många kräver långvarig
sjukhusvistelse, och över 600 dödsfall
— måste man ändå finna att den
höjning av anslaget till nationalföreningen
som föreslagits, 100 000 kronor, är
rätt blygsam. Kan man genom denna anslagshöjning
minska den summa på 250
miljoner kronor, som dels betalas ut av
försäkringsbolagen i skadeersättning,
dels inte betalas ut alls, utan utgör eu
förlust som vederbörande motorfordonsägare
får ta, så torde det vara väl använda
pengar.

Jag är rätt förvånad över att andre
vice talmannen von Heland här vill understödja
herr Rubbestad. Jag förstår ju
min gamle vän Rubbestad — han är alltid
mycket sparsam. Men den sparsamhet
han här håller på anser jag vara
missriktad.

Jag tror det var departementschefen
som nämnde att nationalföreningen får
pengar även från andra håll än av staten.
Ja, föreningen har tidigare fått bidrag
av försäkringsbolagen, men dessa
har nu förklarat att de måste helt draga
in anslagen eller skära ned dem, därför
att de har haft kolossala ersättningssummor
att utbetala till följd av trafikolyckor,
framför allt under det senaste
året. Såvitt jag förstår är det därför inte
alls för mycket när utskottet här har
föreslagit en ökning med 100 000 kronor.
Jag finner att det är väl använda
pengar, och det torde riksdagen också
kunna gå med på.

Herr ENGLUND: Herr talman! Kan
man minska trafikolyckorna med hjälp
av detta anslag, är det väl använda
pengar, sade herr Björck ungefär i mitten
av sitt anförande. I slutet modifierades
uttalandet till att detta är väl använda
pengar.

Jag har haft anledning att fundera
över kausalsammanhanget på detta område.
Jag har på tämligen nära håll sett
den kampanj för »ingen sprit vid ratten»
som ägde rum för några år sedan i
nationalföreningens regi. Det var en alldeles
utomordentligt väl skött kampanj.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Anslag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

Man undersökte läsvärdet av annonser,
man hade kommittéer i de olika kommunerna
och man studerade också i viss
mån resultaten. Det gjordes upp kurvor
som speglade förloppet av trafikolyckorna
under näst föregående år och motsvarande
månader under själva kampanjåret.
Man kunde på dessa kurvor avläsa
att det förelåg en viss minskning av
antalet rattfyllerister, som emellertid
procentuellt var ganska ringa. Och denna
procentuella nedgång försvann mycket
snabbt efter kampanjens upphörande.
Detta var för mig ett belägg på att
även den mest utomordentliga kampanj
efter dessa linjer har en ganska begränsad
verkan.

Jag är alldeles övertygad om att intill
dess vi får en ny trafiklagstiftning som
skärper straffen, särskilt när det gäller
rattfylleri, och för övrigt även därefter
så är det en åtgärd som är väsentligare
än någon annan, nämligen att öka det
aktuella straffhotet genom att vägtrafikanterna
blir föremål för polisundersökning
så ofta att ingen vågar sig ut på vägen
i onyktert tillstånd eller med ett fordon
vars tillstånd inte står i överensstämmelse
med de trafikföreskrifter som
är skapade i trygghetens intresse. Jag
skulle tro att kontroller eller vägspärrar,
ofta anordnade, som fångar in rattfyllerister
och andra bristfälliga trafikförare,
i hög grad kommer att avskräcka
från överträdelser. Ett straffbud är däremot
verkningslöst, om risken för att bli
upptäckt vid överträdelser av detta bud
är ringa, och det är den för närvarande
när en bilist kan köra i tio år utan att
bli föremål för någon kontroll.

Jag vädjar således till kommunikationsministern
att göra vad han kan för
att skärpa polisbevakningen och på det
sättet öka den straffsanktionerade regelns
utsikt att bli efterlevd. Då tror jag
att förhållandena i fråga om trafikolyckorna
skall bli mycket bättre än för närvarande.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag ber till en början att
helt få instämma i herr Englunds anförande.

Till herr Björck vill jag ge den repliken,
att anledningen till att jag vrkar
bifall till herr Rubbestads reservation
icke är den att herr Rubbestad är
reservant, utan den att herr Rubbestad
är den ende som i statsutskottet har följt
departementschefen. Efter departementschefens
anförande är jag övertygad om
att statsutskottet — som jag hoppas för
en enda gångs skull — inte har varit besjälat
av sin gamla sparsamhetsvilja. Det
är därför som jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till herr Rubbestads reservation.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag vill med anledning av herr
andre vice talmannens inlägg i denna
fråga endast påpeka, att det här är fråga
om ett gammalt anslag som sedan
många år har upptagits med 200 000
kronor. Om man bara ser till kostnadsstegringarna,
pappersprisernas och
tryckningskostnadernas höjning samt till
förändringarna i penningvärdet, innebär
ju utskottets förslag i realiteten ingen
höjning utan på sin höjd ett återställande
av anslaget till vad det förut
har varit.

Statsutskottet har inte alls hyst någon
övertro till att man enbart genom detta
anslag skulle kunna råda bot på det tillstånd
som nu råder i trafiken. Men om
det bara i någon liten mån kan bidra
till att förhindra den väldiga stegring
i olycksfallfrekvensen, som vi nu måste
registrera, tror jag nog att vi kan ha
råd att av 550 miljoner kronor i bilskattemedel
offra 300 000 kronor för
detta ändamål.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskot -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

tets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr andre vice talmannen begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr andre vice talmannen
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 33.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 49—80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Understöd åt inrikes lufttrafik
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 450 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Karl
Andersson, som dock ej antytt sin mening.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag har vid denna punkt avgivit
en blank reservation. Jag tänker inte
nu uppta någon strid om detta anslag,
men jag vill ha markerat, att jag inte
har ändrat mening sedan tidigare år.

När jag nöjt mig med en blank reservation,
så är det därför att jag anser,
att jag åtminstone i rätt stor utsträckning
har fått rätt i fråga om detta
anslag. Jag har haft många strider här
i kammaren under tidigare år och med
tidigare kommunikationsministrar, men
nu har vi kommit dithän att den nuvarande
departementschefen säger, att man
bör inrikta sina strävanden på att så
snart som möjligt göra den inrikes lufttrafiken
självbärande och att subventionssystemet
såvitt möjligt bör avvecklas.
Det är ju egentligen dithän jag önskat
komma. Och nu ser jag att vi är på
så god väg, att jag vågar hoppas att vi
kan uppnå detta mål, att den civila luftfarten
kan bära sina egna kostnader.

Anledningen till att jag nu avstår från
att göra något yrkande om det anslag,
som här är föreslaget, är dessutom och
icke minst att jag under senare tiden
fått en helt annan och bättre tilltro till
den ledning, som f. n. finns inom flvgföretaget.
Jag vill ha sagt detta, därför
att jag tidigare kritiserat den ledning
som bolaget haft. Då tycker jag att det
är en gärd av billighet och rättvisa att
också erkänna, att jag anser att med
den ledning företaget nu har, finns det
anledning att med förtroende se på
framtiden.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 82—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
70, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

ar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande av
staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51 m. m.;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;
och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Förordningsförslag om konjunkturskatt
för år 1952 m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till förordning
om konjunkturskatt för år 1952
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 22 februari 1952 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 79, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om konjunkturskatt för
år 1952; samt

2) förordning med tillfälliga föreskrifter
om begränsning av skatt i vissa fall.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 var i nedan angivna delar så
lydande:

1 § första stycket.

För inkomstökning, som uppkommit
under det beskattningsår, för vilket taxering
till statlig inkomstskatt verkställes
av beskattningsnämnd i första instans
år 1952 (beskattningsåret), skall erläggas
konjunkturskatt till staten under förutsättning
att den som åtnjutit inkomstökningen
är skattskyldig år 1952 till statlig
inkomstskatt för den ifrågavarande
inkomsten.

1 § tredje stycket.

Från skattskyldighet som i denna förordning
sägs undantagas systembolag,
som avses i förordningen angående försäljning
av rusdrycker, Aktiebolaget Vinoch
spritcentralen samt Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet.

2 §.

Skattepliktig enligt denna förordning
är inkomstökning hänförlig till inkomst
av rörelse eller av skogsbruk. Sådan
skatteplikt föreligger dock ej när fråga
är om inkomst av vetenskaplig, litterär,
konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet
eller om intäkt genom avyttring
av skog i samband med avyttring av
marken.

4 § 2 mom. c) första och andra styckena.

Har avdrag vid taxeringen till statlig
inkomstskatt medgivits för avsättning
till pensions- eller andra personalstiftelser,
skall det belopp, varmed avdrag

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för ar 1952 m. m.

medgivits, upptagas såsom tillkommande
post.

Vad nu sagts skall dock, såvitt avser
den del av avsättningen till pensionsstiftelse
under beskattningsåret, som överstiger
140 procent av avsättningen under
jämförelseåret, gälla endast om och
i den män stiftelsens förmögenhet efter
den under beskattningsåret gjorda avsättningen
överstiger 80 procent av det
belopp, vartill stiftelsens förmögenhet
beräknats med ledning av de i 6 § förordningen
angående en tillfällig skatt i
syfte att motverka vissa investeringar i
varulager och inventarier (investeringsskatt)
angivna bestämmelserna.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 380
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:504 av
herr Hjalmarson m. fl.;

b) de likalydande motionerna 1:381
av herr Ivar Nilzon och II: 505 av herr
Johansson i Mysinge;

c) de likalydande motionerna 1:383
av herr Ohlon m. fl. och IT: 508 av herr
Ohlin m. fl.;

d) de likalydande motionerna 1:384
av herr Näslund och II: 509 av fru Sandström; e)

motionen I: 382 av herr Magnusson;

f) motionen 11:501 av herr Fagerholm; g)

motionen 11:502 av herr Edström;

h) motionen 11:503 av herr Ståhl;

i) motionen 11:506 av herr Hagberg
i Luleå m. fl.; samt

j) motionen 11:507 av herr Nilsson i
Svalöv.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 79 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om konjunk -

turskatt för år 1952 med de ändringar av
4 § 2 mom., 7, 8 och 9 §§ samt anvisningarna
till 4 §, som under punkten angivits,

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med tillfälliga
föreskrifter om begränsning av skatt
i vissa fall;

B) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att från skattskyldighet enligt
förordningen om konjunkturskatt
för år 1952 undantaga de företag, som
i enlighet med riksdagens skrivelse den
30 juni 1948 (nr 405) erhållit utfästelse
om befrielse från skyldighet att erlägga
krigskonjunkturskatt eller därmed jämförlig
skatt; samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:380
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 504 av
herr Hjalmarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:381
av herr Ivar Nilzon och II: 505 av herr
Johansson i Mysinge,

3) de likalydande motionerna 1:383
av herr Ohlon m. fl. och 11:508 av herr
Ohlin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:384
av herr Näslund och II: 509 av fru Sandström,

5) motionen I: 382 av herr Magnusson,

6) motionen 11:501 av herr Fagerholm,

7) motionen 11:502 av herr Edström,

8) motionen II: 503 av herr Ståhl,

9) motionen II: 506 av herr Hagberg
i Luleå m. fl., och

10) motionen II: 507 av herr Nilsson i
Svalöv,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka på anförda skäl
hemställt, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 79;

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

II) av herrar Veländer, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka — därest den
av dem avgivna, med I) betecknade reservationen
icke skulle vinna riksdagens
bifall — på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen — utöver av utskottet förordade
ändringar i propositionens förslag
till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 — måtte besluta, att sista
stycket av anvisningarna till 6 § skulle
utgå samt att 4 § 2 mom. c) andra stycket,
5 § 1 mom. och 6 § tredje stycket
skulle erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade;

HD av herrar Petrén, Kristensson i
Osby, Persson i Svensköp och Sjölin, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 79 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av
de likalydande motionerna I: 383 av
herr Olilon m. fl. och II: 508 av herr
Ohlin m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 med den ändring
av rubriken, att förordningen angåves
gälla konjunkturskatt för år 1953,
samt med de ändringar, att i 1, 13, 16,
21 och 23 §§ angivna tidpunkter framskötes
ett år, ävensom med de ändringar,
att 3 § tredje stycket, 4 § 2 mom. c),
d) och e), 6, 7, 8 och 9 § § samt anvisningarna
till 4 § erhölle viss i reservationen
angiven lydelse;

2) anhålla i skrivelse till Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj:t ville, då prisläget å
skogsprodukter under år 1952 kunde
överblickas, för riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser enligt 6 § om
procentsatser för under år 1952 slutna
avtal angående försäljning av skogsprodukter
och upplåtelse av avverkningsrätter; 3)

antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med tillfälliga
föreskrifter om begränsning av
skatt i vissa fall med de ändringar, att

i förordningen angivna tidpunkter framskötes
ett år;

B) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att från skattskyldighet enligt
förordningen om konjunkturskatt
för år 1953 undantaga de företag, som
i enlighet med riksdagens skrivelse den
30 juni 1948 (nr 405) erhållit utfästelse
om befrielse från skyldighet att erlägga
krigskonjunkturskatt eller därmed jämförlig
skatt;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 380
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 504 av
herr Hjalmarson in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 381
av herr Ivar Nilzon och II: 505 av herr
Johansson i Mysinge,

3) de likalydande motionerna I: 384
av herr Näslund och II: 509 av fru Sandström,

4) motionen I: 382 av herr Magnusson,

5) motionen II: 501 av herr Fagerholm,

6) motionen II: 502 av herr Edström,

7) motionen II: 503 av herr Ståhl,

8) motionen II: 506 av herr Hagberg
i Luleå in. fl., och

9) motionen II: 507 av herr Nilsson i
Svalöv,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna förut
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

IV) av herrar Petrén, Kristensson i
Osby, Persson i Svensköp och Sjölin,
vilka ansett — för det fall den med III)
betecknade reservationen icke skulle antagas
av riksdagen — att riksdagen, utöver
av utskottet förordade ändringar i
förslaget till förordning om konjunkturskatt
för år 1952, i fråga om avsättning
till pensionsstiftelse under beskattningsåret
borde bifalla motionerna I: 382,
I: 383 och II: 508 i denna del, samt i
enlighet därmed hemställt, att riksdagen
måtte besluta, att 4 § 2 mom. c) andra
stycket i förslaget till förordning om

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

konjunkturskatt för år 1952, skulle erhålla
den ändrade lydelse, reservationen
visade;

V) av herrar Niklasson, Fritiof Karlsson
och Vigelsbo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, och avslutas
med en hemställan,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 79 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 med de ändringar
av 1 §, 4 § 2 inom., 7, 8 och 9 §§
samt anvisningarna till 4 §, som i reservationen
angivits.

I reservationerna II, av herr Velander
m. fl., och IV, av herr Petrén m. fl., hade
4 § 2 mom. c) andra stycket i förslaget
till förordning om konjunkturskatt för
år 1952 avfattats sålunda:

Vad nu sagts skall dock, såvitt avser
den del av avsättningen till pensionsstiftelse
under beskattningsåret, som
överstiger 140 procent av avsättningen
under jämförelseåret, gälla endast om
och i den mån stiftelsens förmögenhet
efter den under beskattningsåret gjorda
avsättningen överstiger det belopp, vartill
stiftelsens förmögenhet beräknats
med ledning av de i 6 § förordningen
angående en tillfällig skatt i syfte att
motverka vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt) angivna
bestämmelserna.

Det i reservationen V, av herr Niklasson
m. fl., framlagda förslaget till förordning
om konjunkturskatt för år 1952
skilde sig från utskottets motsvarande
förslag allenast därutinnan, att 1 § tredje
stycket erhållit följande lydelse:

skogsallmänningar och andra likartade
samfälligheter, å vilka avverkning allenast
företagits för att tillgodose delägarnas
behov av husbehovsvirke och
-bränsle.

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL: Herr talman! I avseende
å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 22 får jag hemställa,
att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A 1 på
det sätt, att först föredrages utskottets
däri förordade förslag till förordning
om konjunkturskatt för år 1952, i den
mån så erfordras, paragrafvis samt styckevis
eller momentvis, med slutbestämmelse,
ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages; att vid
föredragningen av nämnda förordningsförslag
början göres med 2 §, varefter
föredrages i ett sammanhang 1 § första
och andra styckena och sedermera 1 §
tredje stycket särskilt för sig; att vid
behandlingen av det författningsrum,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta betänkandet i dess helhet;
samt att författningstext ej må behöva
uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1.

Det av utskottet förordade förordningsförslaget.

2 §■

Herr VELANDER: Herr talman! I propositionen
till riksdagens höstsession
nästlidet år om investeringsavgiften,
som anmäldes i statsrådet den 19 oktober
och bordlädes första gången i kamrarna
den 27 oktober, förelåg en redogörelse
för regeringens ekonomiska politik.
Vi fick veta, om vi icke hört det
förut, att tyngdpunkten i denna politik
måste förläggas till strävandena att begränsa
de inflationistiska verkningarna
av vinstkonjunkturen inom företagssektorn
och därigenom bl. a. hejda expan -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

sionstendenserna i fråga om investeringsverksamheten.

Finansministern räknade med att detta
program med dess olika led: investeringsavgift,
accis å import och tillverkning
av personbilar och motorcyklar,
skärpta bestämmelser om varulagervärdering
vid de närmaste årens taxeringar,
spärrkontoinsättningar av skogsinkomster,
ökade konjunktur- och prisutjämningsavgifter
etc., »skulle innebära
tillräcklig garanti för en stabilisering av
penningvärdet och för samhällsekonomisk
balans».

Tre å fyra veckor senare eller den 16
november, dagen efter det att gällande
avtal med massaindustrien om väsentligt
höjda prisutjämningsavgifter undertecknats,
fann emellertid regeringen anledning
till omprövning av sitt ekonomiska
program. Regeringen hade överraskats,
som det hette, av den oväntat
kraftiga stegring av virkespriserna, som
konstaterats vid skogsauktionerna i slutet
av oktober och därefter, och funnit,
att -— jag citerar —- »de belopp, som
härigenom tillföras skogsägarna, utgöra
ett nytillkommet hot mot en stabil utveckling».

Ja, detta var nu kärnan i den anförda
motiveringen för regeringens beslut
den 16 november om tillsättande av särskilda
utredningsmän med sikte på införandet
av en konjunkturvinstskatt,
och i dag har riksdagen att ta ställning
till ett definitivt förslag om en sådan
skatt.

Det är klart, att den antydda motiveringen
för en omprövning av regeringens
ekonomiska program måste framstå
såsom konstruerad. Den saknar ju varje
som helst bärighet såsom motiv för en
konjunkturskatt, avseende skogsindustrierna
och uppenbarligen alla former av
rörelse utanför skogsindustriernas ram.
Inte ökas väl exportvinsterna för företagen
genom att den råvara, som de förädlar,
undergår en stark prisstegring!
Verkningarna blir de helt motsatta. Och
talet om de enskilda skogsägarnas vinster
såsom »det nytillkomna hotet mot
en stabil utveckling» måste framstå såsom
helt overkligt, sett mot bakgrunden

av den enskilde skogsägarens ofta rätt
svaga ekonomiska ställning, tvånget för
honom till spärrkontoinsättningar i riksbanken
av en väsentlig del av skogslikviderna,
skogsvinsternas, såsom det
visat sig, tillfälliga eller övergående natur
samt den hårda allmänna beskattningen.

Och den enligt finansministern så
oroande vinstkonjunkturen för skogsindustrierna,
hur har den fortlöpt? Jo,
den har mötts av betydande löne- och
omkostnadsstegringar, avsättningssvårigheter
och fallande priser, sistnämnda
förhållande starkt markerat av den ifrågasatta
sänkningen av konjunkturutjämningsavgiften
för massa med kanske
tre femtedelar eller sålunda ned till cirka
200 kronor.

Men finansministern vidhåller alltjämt
sin uppfattning, att det var och är
nödvändigt att företagarnas inkomster
på grund av »överkonjunkturens tillspetsning»,
för att begagna en annan av
hans teser, delvis bör »genom att indragas
till staten---- komma samhäl let

i dess helhet till godo» för att därigenom
skall kunna »skapas bättre betingelser
för en lugn gestaltning av löneutvecklingen»
!

Ja, just det: en lugn gestaltning av
löneutvecklingen! Men är det nu någon,
som kan känna sig övertygad om, att
lönerörelserna vid tiden omkring det senaste
årsskiftet och därefter verkligen
bromsats upp av denna inkomstindragning
till det allmänna, som, av finansministern
beräknad till cirka 150 miljoner
kronor, dock icke inflyter förrän
under loppet av nästkommande år, alltså
under 1953. I så fall har man verkligen
anledning att tala om små orsaker
och stora verkningar.

En subventionspolitik exempelvis
med angivna belopp som bas får naturligen
den minsta möjliga omfattning.
Den skulle kanske motsvara en reallöneökning
av cirka 0,r> procent. Och märk
väl, att denna reallönehöjning, om än
blygsam, dock skulle utgöra ett incitament
till inflation, ett bidrag till stegring
av köpkraften.

I sammanhanget skulle jag också vara

5 Riksdagsdebatterna 1992. Första kammaren. Nr 14.

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för ar 1952 m. m.

intresserad av att få en annan fråga något
klarlagd. Jag utgår ifrån att finansministern,
som tyvärr inte finns här i
kammaren, är beredd att medverka därtill.
Hur ter sig i själva verket den förskjutning
i det ekonomiska läget, som
inträtt sedan den 19 eller den 27 oktober
1951 och som redan den 16 därpå följande
november och alltjämt motiverar
eu särskild konjunkturvinstbeskattning?

När allt kommer till allt, blir väl förhållandet
ändock det, att de vinster,
som man här siktar till att topphugga,
näppeligen har bidragit till den inflationistiska
utvecklingen, att de icke stimulerat
företagen till andra och större
utgifter än som eljest varit att räkna
med samt att de icke heller neutraliserat
företagens vilja att inom skäliga och
rimliga gränser söka hålla löner, andra
omkostnader och investeringar nere.

Utskottet har för sitt tillstyrkande av
bifall till propositionen icke anfört eller
åberopat något skäl, som kan sägas vara
utskottets eget. Det heter endast att propositionens
motivering »måste enligt utskottets
mening vara bärande». Detta
svärjande på magisterns ord följes till
och med av vissa farhågor för att konjunkturskatten
»kommer att alltför lindrigt
drabba skattskyldiga, vilkas inkomster
redan under» jämförelseåret
»varit mycket höga». Utskottet betygar
därmed att dess fiskaliska nit är av en
något högre dignitet än departementschefens
— och jag vill inte motsäga att
så kan vara förhållandet. Dock skymtar
bakom detta uttalande ett erkännande,
att principen om jämlikhet i beskattningen
får här på ett betänkligt sätt sitta
emellan. Det blir en »sinkadus» om
skattskyldighet inträder eller ej på
grund av jämförelseårets inkomstförhållanden
och andra med denna skatts konstruktion
förknippade omständigheter.

Denna utskottets något dubbla inställning
framträder även i andra sammanhang.
Det vill om möjligt i allo rättfärdiga
departementschefens ställningstaganden
men känner sig samtidigt en
smula vacklande inför det tvivel, som i
olika sammanhang anmäler sig. Det är
sålunda, enligt utskottet, »sannolikt att

man skulle nå det med konjunkturskatten
åsyftade målet genom en smidigare
och mindre tungrodd skatteform». Denna
koncession åt sunda förnuftet neutraliseras
dock omedelbart genom en rekommendation
av en »begränsning av
rätten till fri avskrivning å maskiner
och inventarier m. in.». Detta projekt
har också blivit något av verklighet på
grund av den för riksdagen i dagarna
framlagda propositionen i ämnet. Över
företagsamheten skall sålunda hot ständigt
vila om mer eller mindre orimliga
skatter, regleringar och tvång. Men finansministern
är ju övertygad om lämpligheten
av att sprida en »välgörande
oro» inom företagarvärlden!

Oppositionen får emellertid ytterligare
något ben. »I vad mån planerna på
en konjunkturskatt verkat dämpande på
löntagarnas krav på högre löner kan
man» — säger utskottet — »givetvis icke
uttala sig om med någon större grad av
säkerhet, men man torde dock våga antaga,
att det icke varit utan verkan.»
Uttalandet kan näppeligen tolkas annorledes
än som ett underkännande av det
av mig anförda, av departementschefen
åberopade skälet för konjunkturskatten.
Det blir väl svårt — jag misstänker att
utskottet inte har kunnat frigöra sig
från den tanken — att i längden få människorna
att tro, att de omkring årsskiftet
och under den närmaste tiden därefter
genomförda löneökningarna på något
mellan 27= och 3 miljarder kronor
skulle ha blivit väsentligt högre, därest
man icke mot slutet av år 1951 hade
börjat tala om möjligheten av en konjunkturskatt.

Utskottet understryker jämväl riktigheten
av ett uttalande i vissa från högerhåll
väckta motioner, att en konjunkturskatt
kan medföra en benägenhet att belasta
rörelsen med olika utgifter i syfte
att minska verkan av beskattningen,
men utskottet förklarar i anslutning därtill,
att den risken måste i förevarande
fall »vara relativt obetydlig, eftersom
planerna på densamma offentliggjordes
på en ganska sen tidpunkt på året». Alltså:
de från högerhåll uttalade farhågori
na är riktiga och välgrundade, men man

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

undgår konsekvenserna därav genom att
man förutseende nog offentliggjorde planerna
på konjunkturskatten så sent. Ett
rättfärdigande på sitt sätt av konjunkturskattens
retroaktivitet, som väl ändå
luktar åtskilligt av cynism.

Och vad har utskottet att säga om skattens
retroaktivitet i och för sig? Ja, utskottet
har ju icke kunnat deltaga i någon
sådan konstruktion som att frånvaron
i grundlagen av förbud mot retroaktivitet
i lagstiftningen kan utgöra försvar
för införande av en konjunkturskatt
med tillbakaverkande kraft. Ett
framsteg alltså i förhållande till propositionen.
Utskottet säger sig därtill vilja
på det kraftigaste understryka, »att utskottet
i princip är av den uppfattningen,
att retroaktivitet icke utan alldeles
särskilda skäl bör tillgripas». Det framstår
dock såsom anmärkningsvärt att utskottsmajoriteten
till slut kommer fram
till ett tillstyrkande av den av departementschefen
föreslagna retroaktiviteten
utan att »de alldeles särskilda skälen»
därför på något sätt redovisas.

Varken utredningsmännen eller departementschefen
eller utskottet självt har
sökt att på något mera gripbart sätt klarlägga
eller analysera konjunkturskattens
samhällsekonomiska verkningar respektive
dess betydelse ur inflationistiska
och andra synpunkter. Men detta har inte
utgjort något hinder för utskottets
ställningstagande till propositionen som
sådan och inte heller till frågan om retroaktiviteten,
som i det sammanhanget
betraktats icke såsom en rättsfråga utan
såsom en avvägningsfråga. Och nästan
rörande blir det, när utskottet visserligen
icke vill förneka, att en konjunkturskatt
å 1951 års inkomster är förenad
med skadeverkningar i olika hänseenden,
men tröstar sig med att »beskattningsreglerna
ha utformats så, att dess
verkningar bliva lindrigare än som skulle
ha varit fallet, därest beskattningen
icke varit retroaktiv».

Det är förvånande, att man kan siiga
någonting sådant. Man reflekterar till synes
icke alls på någon konjunkturskatt
för beskattningsåret 1952 eller senare år,
men man hävdar att en sådan skatt, där -

est den skulle ifrågakomma, dock måste
bli väsentligt hårdare än den nu föreslagna!
Hur kan man säga någonting sådant,
jag upprepar det, när man bl. a.
inte vet någonting om under vilka förhållanden
som en sådan eventuell lagstiftning
skulle komma att prövas?

Högerreservanterna inom utskottet
har inte kunnat inse, att den föreslagna
konjunkturskatten utgör något lämpligt
eller effektivt led i en politik, som med
utsikt till framgång kan motverka den
inflationistiska utvecklingen, vars tryck
vi dock alla känner. Den utgör icke någon
konjunkturvinstbeskattning i gängse
mening utan en merskatt eller till
och med, om man så vill, i stor utsträckning
en exportskatt, ägnad att träffa ett
fåtal skattskyldiga och detta på ett i
högsta grad oberäkneligt och slumpartat
sätt. Den är slutligen på grund av
dess avsedda retroaktiva verkan helt
oförenlig med primära rättsgrundsatser,
och styrkan i denna synpunkt blir knappast
mindre, om man såsom utskottsmajoriteten
uttrycker saken så, »att utskottet
i princip är av den uppfattningen,
att retroaktivitet icke utan alldeles särskilda
skäl bör tillgripas».

Det är ju ofrånkomligt, att vad i högerreservationerna
och av mig här anförts,
bortsett från retroaktiviteten, även
måste gälla den ståndpunkt, som kommit
till uttryck i den av herr Petrén m.
fl. avgivna reservationen.

Det tillkommer dock icke mig, i varje
fall icke i förevarande sammanhang,
att skatta åt någon polemik mot folkpartiets
ståndpunkt. Men det är väl alltjämt
enligt folkpartiet fråga om, såsom
det tidigare uttryckts, att »modifiera en
av extra ordinära konjunkturer betingad
våldsam förskjutning av inkomstfördelningen»,
där motivet skulle vara, som
det så vackert hetat, »dels rättvisa och
skälighet och dels behovet att få till
stånd en allmän samling kring en återhållsam
politik, som motverkar inflationen».

Ja, det är alltså även här fråga om
små medel och stora verkningar. Men är
folkpartiet på det klara med alt del för
år 1952 verkligen kommer alt förelig -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för ar 1952 m. m.

ga en av extra ordinära konjunkturer
betingad våldsam förskjutning av inkomstfördelningen?
Vilka övervinster
kommer sålunda att uppstå? Vad kommer
den av folkpartiet avsedda konjunkturskatten
att ge? Och vad kommer
den eljest att i olika hänseenden betyda? Personligen

känner jag mig oviss på
dessa punkter —■ det vill jag bekänna.
Men jag hyser den meningen, att, om
icke utvecklingen kommer alt innebära
utomordentliga överraskningar, läget för
vårt land kommer att för år 1952 i förhållande
till år 1951 kännetecknas av
en försämring eller en nedgång i konjunkturen.

Jag kanske skall även i detta sammanhang
erinra om en omständighet, som
jag tidigare något berört. För riksdagen
har ju numera framlagts eu proposition
— den bär nummer 200 — med förslag
om begränsning av den gällande rätten
till fri avskrivning på maskiner och
andra inventarier m. m., avseende beskattningsåren
1952 och 1953, och regeringens
avsikt är oförtydbart den, att
den sålunda föreslagna begränsningen
skall avlösa den konjunkturskatt, som i
dag genomtrumfas av bomb förbund och
socialdemokrati. Den nya propositionen
vilar även den på samma parlamentariska
underlag. Folkpartiet bör visserligen
icke av sådan anledning ändra mening
— det är icke min inställning —
men ligger det icke någon fara i att
folkpartiet, som ändå med rätt eller
orätt allmänt anses vara den egentliga
upphovsmannen eller initiativtagaren till
konjunkturskatten för beskattningsåret
1951, kan komma att intaga samma ledande
ställning i förhållande till en
motsvarande konjunkturskatt för nu löpande
beskattningsår, kanske beslutad
icke i dag utan i efterhand och alltså
även den retroaktiv!

För min del vill jag inte vara med om
en utveckling i den riktningen.

Jag hemställer därför, herr talman, i
första hand om bifall till den vid utskottets
betänkande fogade med I) betecknade
reservationen. Skulle detta yrkande
icke av kammaren bifallas, hemstäl -

ler jag om bifall till den med II) betecknade
reservationen.

I denna senare reservation utvecklas
något närmare skälen, varför den föreslagna
konjunkturskatten måste vara att
betrakta såsom en ren merinkomstskatt.
Merinkomster, som icke i någon mån har
karaktär av konjunkturvinst, blir nämligen,
på grund av skattens konstruktion,
i stor utsträckning beskattade. Riktigt
hade det därför varit att alla skattskyldiga
— icke allenast skogsägarna —
medgivits rätt att styrka, att den uppskattade
merinkomsten i de särskilda
fallen helt eller delvis uppstått av annan
anledning än den under beskattningsåret
rådande konjunkturen.

På tre olika punkter utmynnar reservationen
i bestämda yrkanden.

Det första yrkandet bottnar i det förhållandet,
att vid beräkning av taxerad
merinkomst hänsyn enligt förslaget icke
får tagas till inkomstökning, som föranletts
av ökning av det i rörelsen arbetande
egna kapitalet, och detta ehuru
betydande reella kapitalökningar i olika
former förekommit hos skilda företag
under tiden efter jämförelseårens utgång.
Om alltså ett företag under det aktuella
jämförelseåret upplånat exempelvis
2 miljoner kronor, har företaget måst
vidkännas ränta på detta belopp, och
den har utgjort en avdragsgill omkostnad.
Om företaget år 1950 ökar sitt aktiekapital
med motsvarande belopp och
alltså eliminerar ränteposten, måste man
anse, att det är rimligt, att hänsyn skall
tagas därtill, när det gäller att bestämma
den taxerade och därmed den beskattningsbara
merinkomsten för beskattningsåret
1951.

Det andra yrkandet avser avsättning
till pensionsstiftelser och innebär, att
bestämmelserna därom icke bör utformas
på ett för de skattskyldiga mera
ofördelaktigt sätt än som för närvarande
gäller i fråga om investeringsskatten.
Yrkandet sammanfaller sålunda, kan
man säga, med en av statsmakterna redan
antagen princip, och det sammanfaller,
såvitt jag förstått, också med den
princip, som i detta hänseende kommit
till uttryck i propositionen nr 200 om

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

begränsning av den fria avskrivningsrätten.

Det tredje yrkandet i reservationen
går ut på att taxerad merinkomst av
skogsbruk icke må bestämmas till högre
belopp än det, vartill nettointäkten av
jordbruksfastigheten i dess helhet uppgått.
Det kan nämligen med reservanternas
tankegång inte anses tillfredsställande
att en skattskyldig skulle kunna
komma att påföras en avsevärd merinkomst
av sin jordbruksfastighet, ehuru
denna på grund av svartrost, mul- och
klövsjuka eller andra omständigheter
icke lämnat någon behållen inkomst eller
rent av uppvisat underskott.

Jag skall, herr talman, i senare sammanhang
på de olika punkterna ställa
erforderliga yrkanden, när det gäller detaljerna
i utskottsbetänkandet.

Den pågående överläggningen avbröts
nu på given anledning.

Herr TALMANNEN yttrade: Med hänsyn
till föredragningslistans längd torde
det icke vara möjligt att genomgå
densamma före kl. 7 i kväll, då plenum
enligt den vid denna riksdag tillämpade
ordningen senast bör avslutas. Då samma
förhållande råder i andra kammaren,
har jag efter samråd med andra kammarens
talman funnit det kunna ifrågasättas,
att kamrarna i dag skulle frångå
den rådande ordningen och i stället efter
hållen middagsrast fortsätta sammanträdet
kl. V2 8 i afton. Enligt § 10 i kamrarnas
ordningsstadgor ankommer det på
talmännen att fatta beslut om sammanträdes
fortsättande på kvällen. Då emellertid
anordnandet av kvällsplenum innebär
en avvikelse från rådande praxis,
har jag ansett mig böra underställa frågan
kammarens prövning. Jag hemställer
därför, huruvida kammaren ville godkänna,
att, därest föredragningslistan
icke blivit genomgången till kl. omkring
5 eftermiddagen, den fortsatta överläggningen
efter särskilt beslut uppskjutes
till ett aftonplenum, som börjar kl. V* 8
i kväll. Godkännes detta?

Härtill svarades ja.

Herr talmannen tillkännagav, att i enlighet
härmed anslag komme att utfärdas
till sammanträdets fortsättande kl.
7.30 eftermiddagen.

Förordningsförslag om konjunkturskatt
för år 1952 m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen angående
2 § i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 22 under punkten A 1 förordade
förordningsförslaget.

Herr PETRÉN: Herr talman! Under
förra året satte en vinstkonjunktur för
exportnäringarna in av en inte tidigare
sedd omfattning. Denna vinstkonjunktur,
som företett och företer en mycket splittrad
bild, sträcker sig in över detta år.
Det är glädjande i och för sig att vi har
fått ut dessa höga exportpriser och därigenom
kunnat få se vår nationalinkomst
uppvisa en starkt stegrad utveckling. De
stora konjunkturvinsterna beror emellertid
i allt väsentligt på rustningskonjunkturen
och har mindre med produktionstekniska
förbättringar att göra. Det synes
oss klart att dylika extra konjunkturvinster
kan bära en något större skattebörda
än vanliga inkomster. Vi har
därför rest frågan om en tillfällig konjunkturvinstskatt,
en skatt, som skulle
beröra de exceptionellt stora konjunkturvinsterna.
Någon särlagstiftning för
vissa näringsgrenar, som exempelvis den
tvångssterilisering av skogsvinsterna,
som genomfördes i höstas av socialdemokrater
och bondeförbundare, har vi
inte velat förorda eller vara med om.
Vårt förslag, vilket fördes fram redan
under höstriksdagen, var ett alternativ
till denna tvångssterilisering, som gällde
år 1952. Vi förde fram förslaget redan
under hösten bland annat därför att vi
ansåg det rätt och rimligt att man samtidigt
som återhållsamhet begärdes av
löntagarna inför år 1952 också tog ställning
till en särskild beskattning av konjunkturvinster,
som kunde komma det
året.

Utskottsmajoriteten har emellertid nu
föreslagit cn retroaktiv konjunkturvinstskatt
för år 1951. Frågan om en retroak -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

tiv skatt eller inte är, enligt min mening
och i motsats till utskottsmajoritetens
uppfattning, inte någon avvägningsfråga.
Även om lagarna ingenting har att
säga på denna punkt, är det ändå en
fråga om vad som överensstämmer med
rättsmedvetandet. Att besluta en skatt
för ett gånget år i april året därpå, sedan
vinsterna disponerats och kanske de
flesta boksluten uppgjorts, kan inte vara
rätt och rimligt.

Jag reagerar bestämt, när utskottet gör
gällande att man har lyckats avlägsna
de väsentliga skadeverkningarna av en
retroaktiv skatt genom att göra den
lindrigare än den skulle ha varit om
den verkat framöver. Skadeverkningarna
ligger enligt min mening inte väsentligast
på det området, hur hårt skatten
drabbar, utan på rättssäkerhetens plan,
de gäller känslan av säkerhet och trygghet.

Genom de sista årens olika statsingripanden
och detaljregleringar inom näringslivet
har man börjat erfara cn begynnande
osäkerhetskänsla för framtiden.
En företagsledare har nog inte alltid
så lätt att få känslan, att det alltid
skall bli honom möjligt att arbeta och
planera till företagets bästa. Man har i
stället mer och mer fått den känslan, att
rättsbegreppet för de styrande är sådant,
att rätt är vad statsmakten bedömer
vara till samhällets bästa. Respekten
för den enskildes rätt är inte densamma
nu som förr. Det hela bottnar i
ett krav på auktoritetstro till de styrande,
en auktoritetstro, som i varje fall inte
jag kan ansluta mig till.

Det är naturligtvis inte enbart denna
retroaktiva beskattning som bidragit
till att skapa en otrygghetskänsla inom
näringslivet, utan man kan peka på en
hel serie åtgärder i det förflutna. Jag
skall inte mera ingående uppehålla mig
vid dem utan uppehålla mig vid några
av de frågor, som under innevarande
riksdag föreligger till behandling. Det är
särskilt förslagen och tankegångarna i
några under den senaste tiden framlagda
propositioner som enligt min mening
bidrar till att skapa en osäkerhetskänsla
inom näringslivet.

Först och främst gäller detta naturligtvis
förslaget till en retroaktiv konjunkturvinstskatt
för år 1951. Jag tänker
vidare på propositionen rörande
den fria avskrivningsrätten. När bolagsskatten
höjdes år 1947, uttalade inte
bara riksdagen och den dåvarande skatteberedningen
utan också finansministern,
att det rådde ett klart samband
mellan denna höga bolagsbeskattning
och den fria avskrivningsrätten. Men nu
framlägges en proposition, där man föreslår
hävande av den fria avskrivningsrätten
för de närmaste åren utan att
frågan om bolagsbeskattningen i övrigt
upptages till behandling. Det stämmer
inte med de tidigare utfästelserna. I propositionen
om prisutjämningsavgifterna
antydes att man överväger att införa
allmänna exportskatter för att på det
sättet dirigera produktionens inriktning.
Om en sådan åtgärd skulle bli aktuell
— och man kan ju inte veta hur det
går — måste den naturligtvis inom näringslivet
uppfattas som något ganska
märkligt. Man har sökt efterkomma regeringens
önskemål om cn ökad export
och lagt ned arbete på den saken —
men sedan denna export drivits upp,
visar det sig att den kan komma att bli
belagd med en särskild exportskatt. Det
är många andra tecken i nuvarande tid
som bidrar till osäkerlietskänslan inom
näringslivet; jag behöver bara nämna
de artiklar med socialiseringstankar i
fråga om skogsindustrien, som på sista
tiden har varit synliga i den socialdemokratiska
pressen.

Det behövs en viss grad av trygghet
för att ett arbete skall bli effektivt. Det
behövs en samverkan mellan arbete och
kapital. Börjar känslor av otrygghet för
framtiden att vinna vidare insteg i näringslivet,
hur skall man då kunna tänka
sig att människor kommer att betrakta
det som en trygg placering att
satsa pengar i näringslivet? Kan man
under sådana förhållanden få den tillgång
till riskvilligt kapital som behövs?

Mycket, som nu göres, syftar till en
begränsning av investeringarna. Det gäller
i stället mera att öka sparandet, och
då bör man tänka sig för många gånger

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

om, så att inte de beslut man fattar kommer
att verka i motsatt riktning. Och ett
förslag till retroaktiv konjunkturskatt
ökar osäkerhetskänslan inom näringslivet
och påverkar ogynnsamt bedömningen
av möjligheterna att i framtiden arbeta
och planera till företagens bästa
och värdet av att där binda kapital.

Om jag alltså delar herr Velanders
synpunkt, att någon retroaktiv beskattning
inte bör komma i fråga, så kan jag
däremot inte följa med när högern i sin
reservation går emot den av oss föreslagna
konjunkturvinstskatten för år
1952. Om vi har ett läge, då genom rustningskonjunkturen
exceptionellt höga
vinster uppstår inom vissa exportnäringar,
medan en del grenar av näringslivet
arbetar under helt andra och ofta svåra
förhållanden, då borde det väl ändå inte
vara orimligt att de av konjunkturen
speciellt gynnade produktionsgrenarna
lämnar något bidrag till förverkligandet
av nödvändiga reformer, som kommer
alla till godo; jag tänker på en sådan reform
som sänkningen av inkomst- och
förmögenhetsskatten, en sänkning som —
om och när den blir genomförd—-kommer
att innebära en lindring även av den
hårda dubbelbeskattning av bolag, som
högern talar om i sin motion och sin reservation.

Jag skulle bättre ha förstått högerns
ståndpunkt, om en konjunkturvinstskatt
för 1952 skulle innebära någon sådan
inskränkning av näringslivets frihet
såsom blivit följden av en rad åtgärder
under de gångna åren. Så är ju ingalunda
förhållandet. Konjunkturvinstskatten
är en tillfällig skatt i en bestämd och given
konjunktur, och den är så konstruerad
att när den exceptionella vinstkonjunkturen
är över försvinner också skatten.

.Tåg skulle vidare ha förstått högerns
synpunkter bättre, om cn konjunkturvinstskatt
för 1952 skulle verka höjande
på vår kostnadsnivå. Det kanske viktigaste
för näringslivet i dag är ju, att
kostnadsnivån inom landet inte blir för
hög; vi måste kunna klara konkurrensen
med utlandet, och vi bar svårigheter
därvidlag. I den mån en konjunktur -

vinstskatt för 1952 inverkar på kostnadsnivån
—- och jag är övertygad om
att den gör det — så är det uppenbart
att denna verkan går i sänkande riktning,
hur mycket eller hur litet vill jag
inte uttala mig om. Det är givetvis lättare
att i tider av stigande nationalinkomst
vinna återhållsamhet i lönekraven
från arbetstagarnas sida, om samtidigt
vissa uppoffringar göres av dem
som får de stora, av konjunkturen speciellt
betingade vinsterna.

I högerreservationen göres helt kategoriskt
gällande, att en konjunkturvinstskatt
icke spelar någon roll för återhållsamheten
på arbetsmarknaden, att det
alltså inte skulle ha någon betydelse, om
vissa uppoffringar samtidigt göres från
det håll, där de stora konjunkturvinsterna
kommer in. Jag kan inte förstå den
synpunkten. Jag har för min del ingen
klar föreställning om i hur hög grad den
bebådade konjunkturvinstskatten påverkade
löneförhandlingarna vid och efter
årsskiftet, men högerns ståndpunkt i dag
synes mig innebära ett klart underkännande
av de synpunkter, som vid dessa
förhandlingar fördes fram av de stora
löntagarorganisationerna, som inför
årets avtalsuppgörelser samtliga förklarade,
att de fäste avseende vid om en
konjunkturvinstskatt skulle komma till
stånd eller inte.

Det är vidare ingalunda så, att exportindustrien
genom en konjunkturvinstskatt
under 1952 i något som helst avseende
hamnar i ett besvärligare läge jämfört
med övriga näringsgrenar, som inte
arbetar på export utan mera på hemmamarknaden.
Dessa har ju över sig en
kontroll, som för dem många gånger innebär
ett hinder för att uttaga de vinster,
som annars de stigande priserna på
världsmarknaden skulle möjliggöra, och
det är priskontrollen. Det torde inte finnas
några delade meningar om att vi
inte helt kan vara utan priskontrollen
i dessa tider.

Nu ställde herr Velander frågan om
hur vinstutvecklingen skulle bli under
1952. Ja, det är en fråga som det givelvis
är omöjligt att svara på. Det finns
många tecken som tyder på att konjunk -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

turen är i vikande, men uppenbart är
att inom stora områden har den vinstkonjunktur,
som rådde under förra året,
även gått in över detta år.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
den med III) betecknade reservationen,
som innebär att konjunkturskatt skulle
införas för år 1952. Skulle mot vår önskan
kammarens beslut bli att konjunkturskatten
kommer att avse år 1951, har
vi vissa ändringsvrkanden till utskottets
förslag, som bl. a. går ut på att någon
inskränkning i rätten att avsätta medel
till pensionsstiftelse icke skall ske och
att man i varje fall bör stanna vid den
inskränkning, som fastställts i investeringsskatteförordningen.
Det är med
penningvärdeförsämringen svårt nog ändå
att klara pensionsfrågorna på lång
sikt, och då bör man inte införa några
sådana inskränkningar, som majoriteten
har tänkt sig, för dem som har möjligheter
att till pensionsfonderna göra avsättningar.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Motiveringen
för denna konjunkturskatt utgöres
naturligtvis av en mångfald ting,
men det är i första rummet den våldsamma
vinstuppskruvning som under
det föregående året ägde rum för ett
mycket stort antal företag. När konjunkturinstitutet
beräknade att under 1951
mervinster och extra konjunkturvinster
skulle uppgå till ett belopp av omkring
2 eller 2,5 miljarder kronor, när man
från annat håll beräknade att det för de
enskilda skogsägarna skulle kunna bli
en extra mervinst på ungefär en halv
miljard kronor, när man alltså har vinster
av storleksordningen uppemot 3 miljarder
kronor bara för en viss grupp av
näringslivet, är det ju uppenbart att det
i ett sådant läge får anses rimligt att
dessa abnorma vinster extrabeskattas.

Nu kan vi naturligtvis säga som herr
Velander, att det var år 1951 som dessa
vinster flöt in; under nuvarande år har
det däremot inom vissa områden visat
sig synliga tecken på att vinsterna
minskar, och dagens tidningar har ju
lämnat en hel del uppgifter om dessa

förhållanden. Det är av denna anledning
som varken finansministern eller utskottet
velat göra något uttalande om
en eventuell konjunkturvinstbeskattning
för år 1952. Herr Velanders fråga bör
därför gå vidare från utskottsmajoriteten
till folkpartiet. Folkpartiet får svåra
på den saken, icke utskottsmajoriteten.
Vårt förslag avser just de stora jättevinsterna
under år 1951, men gäller icke
år 1952. Dessa mycket stora extravinster
är alltså den ena motiveringen till
konjunkturskatten.

Den andra motiveringen är givetvis
det sätt, varpå vinsterna har uppstått. De
har inte framkommit genom företagarens
arbetsinsats, de har inte berott på några
speciellt betydelsefulla initiativ från
företagarens sida, utan de har uppstått
därför att förhållandena ute i världen
har varit sådana, att det blev en våldsam
prisstegring på en hel del svenska produkter,
och sedan regnade inkomsterna
ner på företagen. Jag misstänker att
företagarna blev glada, men de blev kanske
också litet förbluffade, när de fick
håva in dessa jättevinster, som var något
av oförtjänt manna. Och det är klart
att man vid ett sådant tillfälle med å
ena sidan dessa stora vinster och å
andra sidan det förhållandet, att de väsentligen
uppstått inte genom företagarnas
insatser utan fullständigt oförskyllt,
för det resonemanget: vore det inte riktigt
att man i en sådan stund, i all synnerhet
när den faller på landets invånare
ytterst ojämnt, drar in en del av
denna — om jag får använda uttrycket
igen — oförtjänta manna till samhället
som sådant?

Det är alltså detta som ligger bakom
konjunkturskatten. Denna uppfattning
har tydligen också funnits hos folkpartiet,
och jag ville gärna överräcka en
liten anspråkslös blomma till folkpartiet
— jag kan inte komma med mer än
en anspråkslös liten blomma. Det är
emellertid alldeles uppenbart att den
utomordentligt ivriga agitation för en
konjunkturskatt, som förra hösten bedrevs
av folkpartiets representanter både
på möten och i kamrarna och inte
minst i pressen, hjälpte till att bereda

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

marken, och för detta vägröjningsarbete
måste jag såsom medlem av utskottsmajoriteten
till folkpartiets närvarande
medlemmar be att få framföra min djupt
kända tacksamhet. När det emellertid
kom till kritan gällde det inte de stora
vinsterna under år 1951 utan obekanta
vinster under år 1952, för vilka folkpartiet
ville införa en konjunkturskatt,
d. v. s. folkpartiet var med om att bereda
marken, men det ville inte så och
det ville inte skörda.

Vad högern beträffar har den ju principiellt
motsatt sig detta förslag; i dess
reservation omtalas att dessa vinster har
en »förment» karaktär av tillfälliga kapitalvinster.
Att det är fråga om kapitalvinst
tycker jag är tämligen uppenbart,
men vari den förmenta karaktären därav
består, begriper jag inte. Sedan kommer
man med vissa avslöjanden som jag
tycker är mycket intressanta. Högerns
reservanter skriver att de fysiska personerna
redan är beskattade här i landet
alldeles tillräckligt, varför det inte
behövs någon konjunkturskatt — de blir
»hårdare beskattade än skatteförmågeprincipen
kan anses motivera». I detta
sammanhang måste man således tänka,
inte på den stora massan av inkomsttagare
utan på de högre och allra högsta
inkomsttagarna, och man har tydligen
den uppfattningen, att här måste göras
en stor reducering. Det kan inte vara
den lilla reducering som har förordats i
skatteberedningens förslag och som bara
gäller några procent, utan är inkomsttagarna
hårdare beskattade än skatteförmågeprincipen
kan anses motivera,
måste det ske kraftiga reduceringar av
beskattningen för de högre inkomsttagare,
som tydligen liögerrepresentanterna
åsyftar. Man fortsätter vidare och
talar om att de juridiska personernas
inkomster är dubbelbeskattade här i landet
och att denna dubbelbeskattning
icke är sakligt betingad. Man vill tydligen
komma ifrån antingen beskattningen
av aktieägarnas inkomster hos
dem själva eller från bolagens beskattning.

•lag undrar nu vilket skattesystem högern
går och drömmer om och varifrån

de pengarna skall tas, om på detta sätt
en grundlig reducering skall ske såväl av
de stora inkomsttagarnas beskattning
som av bolagens inkomstbeskattning?
Och hur skall det skattesystemet se ut?
Det står emellanåt på affischerna i städerna
— jag har sett det på olika håll —
någonting om att man skall lita på högern.
Jag skulle vilja uppmana alla de
många skattebetalarna här i landet: Var
mycket, mycket försiktiga, innan ni sätter
er lit till högern efter dessa uttalanden
om svensk skattepolitik!

Man säger vidare från högerns sida,
att denna beskattning kommer att drabba
orättvist på olika håll, och att företag
med hög inkomst under jämförelseåret
inte kommer att drabbas av skatten.
Det är det olyckliga — om jag får
använda det uttrycket — med en konjunkturskatt,
att man måste begagna sig
av schabloner och rätt grova schabloner.
Det kommer man inte ifrån. Och
det kan bli på det sättet. Men om å
andra sidan ett företag har relativt
stora inkomster under jämförelseåret,
finns det väl mycket ringa sannolikhet
för att det redan då kan ha kammat in
så betydande konjunkturvinster, att
vinstökningen under 1951 inte har någon
betydelse.

Man klagar också från högerns sida
över att företag, som haft låg inkomst
under jämförelseåret, kommer att drabbas
hårt. Men jag vill då framhålla, att
företagen har möjlighet att såsom jämförelseår
välja mellan 1948 och 1949,
och är det fråga om ett nystartat företag
eller ett företag med underskott eller
i varje fall utan normalt överskott,
finns det möjlighet till jämkning. Jag
tror därför inte att högern på denna
punkt behöver vara alltför orolig.

En sak som har diskuterats av båda
de föregående talarna är frågan om den
tidpunkt från vilken förordningen skall
gälla.

Man säger, att det strider mot allmänt
erkända rättsprinciper att ge denna
skattelagstiftning retroaktiv verkan. Det
är uppenbart att i våra grundlagar finns
inte något förbud mot att göra lagar
retroaktiva. Jag vill i detta samman -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

hang också erinra om att i vissa länder,
som propositionen omnämner och där
man har uppställt konstitutionella hinder
mot retroaktiv verkan hos lagarna,
betraktas detta hinder bara som en huvudregel
men inte som en princip som
man ovillkorligen skall följa. Det är
alltså mera en rättsprincip som man
proklamerar, men ingen oavvislig rättsregel.
Till och med där man i grundlagarna
infört förbud mot retroaktiv
lagstiftning, är detta förbund således
icke ovillkorligt.

Hos oss gäller detsamma, fastän det
inte nämns någonting därom i grundlagarna.
I propositionen omtalas att lagberedningen
— en rätt förnämlig juridisk
institution — i vissa utlåtanden
har sagt att lagar inte bär göras retroaktiva,
och lagberedningen fortsätter, att
lagstiftaren kan och bör frångå denna
huvudregel, då starka skäl talar härför.
Då är man över på frågan om det i detta
fall är starka skäl som talar för att man
nu inför en retroaktiv lagstiftning. Dessa
uttalanden har närmast gällt civilrätten,
men de gäller i ännu större utsträckning
beskattningsrätten. Industriförbundet
har i sina yttranden stött sig
på professor Ljungman, och denne uttrycker
sig enligt referatet så, att det
i varje särskilt fall gäller att noga överväga
skälen för och emot. Där står vi.
Ett sådan övervägande har gjorts av
såväl regeringen som utskottet, och inom
utskottet har majoriteten och reservanterna
kommit till olika slut.

Utskottsmajoriteten har funnit att
övervägande skäl talar för att man i detta
fall inför en till väsentlig del retroaktiv
lagstiftning. Reservanterna har kommit
till ett annat slut. Att man vid ett
sådant praktiskt övervägande, som det
här varit fråga om, kunde komma till
olika slut inom olika partier, är väl
ingenting att förvåna sig över. Vad man
kanske kan förvåna sig över är att folkpartiet
inte vill ha konjunkturskatt för
1951, då de stora vinsterna gjordes, men
däremot för 1952. Jag tror att de som
avlyssnat den folkpartistiska agitationen
nog blir förbluffade inför det resultat,
till vilket folkpartiet har kommit. Kanske

det bidrar till att fullständiga den bild,
som allmänheten alltmer börjar göra sig
av folkpartiets politik. Om vi skall ha
en konjunkturskatt, bör den givetvis
sättas in då vi har en toppkonjunktur.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga en sak ytterligare. Förslaget till
denna lagstiftning blev ju inte bekant
förrän i början av november, då både
regeringen och folkpartiet tog upp diskussionen
om det. Det är således fråga
om en i viss mån retroaktiv lagstiftning,
men när man nu vill genomföra den,
bör man givetvis se till att den blir så
mild som det över huvud taget är möjligt
just med hänsyn till dess retroaktiva
verkan. Det är tydligt att de regler,
som utformats och som av de nu nämnda
hänsynen givits en såvitt möjligt
lindrig verkan, ger till resultat, att
det inte blir så stor avkastning av skatten,
som det eljest skulle ha blivit. Bland
dessa lindrande regler finns en, enligt
vilken man avdrar 15 procent såsom
motsvarande normal utveckling. Vidare
gör man ett avdrag på 10 000 kronor
som inte beskattas. Den omständigheten,
att skattesatsen satts så lågt som
till 40 procent, betyder att det är en
mycket lindrig skatt jämfört med föregående
konjunkturskatt. Jag minns att
under kriget hade man i England en
konjunkturbeskattning, som praktiskt
taget gick upp till 100 procent av vinsten.
Vidare har man tagit en viss hänsyn
till företag, som har avsevärt utbyggt
sin produktionsapparat eller utökat
antalet anställda eller vidtagit
andra åtgärder, som föranlett att man
måste jämka deras jämförelsetal.

Jag kan inte, herr talman, finna annat
än att övervägande skäl tala för att
man inför en konjunkturvinstbeskattning.
Jag är personligen inte alls någon
vän av en sådan skatt. Den är litet för
mycket schablonartad. Det är en skatt,
som man bör undvika, och jag hade ännu,
då folkpartiet som ivrigast bedrev
sin agitation, förhoppningar att man
skulle slippa införa en sådan skatt och
kunna vinna de syften man ville nå efter
rättvisare linjer, men det har inte gått
att uppnå dessa syften på något an -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

nät sätt. Jag vill med tillfredsställelse
hälsa, att vi på vårt bord har en proposition
rörande en tillfällig, för några
år verkande förordning om begränsning
av den fria avkrivningsrätten.
Det förslaget skall måhända göra det
onödigt i varje fall för oss i majoriteten
att införa någon konjunkturskatt för innevarande
år. Om utvecklingen blir sådan,
att denna förhoppning blir infriad,
därom vågar jag inte ha någon mera bestämd
mening, men jag skulle vilja uttrycka
min livliga önskan att så kunde
bli fallet.

Såsom förhållandena nu är, bär jag
emellertid intet annat att göra än att,
herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag på innevarande punkt.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Vi
står här inför ett skatteförslag, om vilket
det givetvis kan råda delade meningar.
För min del vill jag i detta förslag
se ett alternativ eller kanske rättare
sagt en del av ett alternativ i en ekonomisk
politik, om vars mål vi väl i stort
sett är ense men om vars medel det råder
delade meningar. Vill man tillgripa
den hårdare räntepolitik, som man från
vissa håll rekommenderar, kunde man
kanske undvara denna konjunkturvinstskatt.
Hade man tidigare gått in för att
begränsa den fria avskrivningsrätten,
som säkerligen utnyttjats i en utsträckning
som man vid dess införande knappast
tänkte sig, hade man måhända kunnat
undvara både konjunkturvinstbeskattningen
och vissa andra åtgärder.
Då hade den ordinarie inkomstskatten
ingripit vid stora inkomststegringar på
ett sådant sätt att dessa stora vinster
topphuggits.

Men det har ju varit så, att majoriteten
här i riksdagen inte velat gå in för
en hård räntepolitik, i främsta rummet
därför att den drabbar de ekonomiskt
svagare och mest skuldsatta. Vår företagarvärld
har ju satt stort värde på den
fria avskrivningsrätten, ocli man har
hellre gjort stora uppoffringar i andra
avseenden för att få behålla denna rätt.

Vi kommer då fram till att detta al -

ternativ, som vi här sysselätter oss med,
för med sig mindre olägenheter än andra,
som varit på tal. Som skatteförslaget
är utformat, är det endast de stora inkomstökningarna
som träffas.

Vi finner av propositionen, att det i
främsta rummet inte är skogsägarna som
gjort dessa vinster, vilket man på vissa
håll ville göra gällande, när frågan om
konjunkturskatt först togs upp till diskussion.
Det är i stället hos vissa exportindustrier,
som vi bär att finna dessa
stora vinster. Summorna har ju angivits
av herr Sjödahl i hans anförande,
och de finns också omnämnda i propositionen.

Man har på vissa håll -— inte här i
kammaren men utanför — undrat över
hur vi bondeförbundare kunnat gå med
på ett skatteförslag, som belastar skogsbruket
på det sätt som här sker. Ja, det
är väl så, att har vi velat vara med om
en konjunkturskatt, bär vi i rättvisans
namn fått lov att vara med även i detta
fall. Nu är emellertid detta skatteförslag
så utformat, att det egentliga bondeskogsbruket
endast i undantagsfall drabbas.
Det vill ganska stora skogsföretag till
för att man skall komma upp till något
nämnvärt skattebelopp. Det skulle kanske
funnits anledning att dra fram något
konkret exempel på detta, men redan
herr Velander har sagt, att skatteuttaget
inte är så stort; han talar om
små medel och stora verkningar, om
detta skatteförslag skall nå sitt syfte. Då
får man väl anse att det från det hållet
är medgivet, att skatteförslaget inte
drabbar så hårt. Det låter eljest kanske
ganska mycket med en skatteprocent av
40. Men det sätt, på vilket den beskattningsbara
inkomsten framräknas, gör att
det behövs ganska stora vinstökningar,
för att skatten skall få någon större omfattning.

Emellertid iir det en detalj i detta
skatteförslag, där vi för vår del i en reservation
till utskottsbetänkandet har
anmält en avvikande mening. Det gäller
vissa skogsallmänningar, där uttag gjorts
endast för att täcka delägarnas behov av
husbehovsvirke och husbehovsbriinsle.
Det är ju där inte fråga om försäljning -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för ar 1952 m. m.

ar, och några konjunkturvinster kan det
i dessa fall inte bli tal om, men dessa
skogsallmänningar räknas dock som juridiska
personer och blir beskattade för
inkomst, och huruvida de också blir föremål
för konjunkturbeskattning, det är
kanske inte så alldeles visst. Det kan ju
hända, att denna sak kan ordnas på rent
administrativ väg genom att Kungl.
Maj:t efter förslag av riksskattenämnden,
som det ju talas om i lagens 17 §,
kan utfärda sådana tillämpningsföreskrifter,
att dessa allmänningar befrias
ifrån skatt, men för säkerhets skull har
vi i alla fall i vår reservation yrkat på
ett tillägg till § 1 med ett uttryckligt
stadgande, att sådana allmänningar skall
fritagas från konjunkturbeskattning.

Jag skall därför, herr talman, be att
kort och gott få yrka bifall till utskottets
utlåtande; beträffande 1 § dock med
den ändring som reservationen nr V
innefattar.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Med anledning
av herr Niklassons anförande i
dess senare del skall jag tillåta mig att
göra ett par anmärkningar. Den ena är
att den motion, på vilken herr Niklasson
stöder sig, talar om sådana fall, då
virke och annat uttages för eget behov
men att detta i reservationens kläm är
ändrat till en sådan avverkning som
allenast företagits för att tillgodose delägarnas
behov av husbehovsvirke och
husbehovsbränsle. Denna inskränkning
gör nog, att det blir på det sätt som herr
Niklasson förmenade, att någon konjunkturskatt
i dessa fall praktiskt taget
aldrig behöver ifrågakomma, ty förutsättningen
är ju att man dels skall ha
en inkomst över 10 000 kronor och dels
att man inte avverkar någonting annat
än det som går till delägarnas husbehovsbränsle
och husbehovsvirke. Men
på dessa allmänningar vilar ju inkomstskatt,
och skola de betala inkomstskatt
utan att verkställa uttaxering på delägarna,
måste de ju försälja virke, och i och
med att de försälja virke är det inte
längre fråga om en avverkning som allenast
företages för att tillgodose delägar -

nas behov av husbehovsvirke och husbehovsbränsle.
Jag tror att herr Niklasson
är inne på rätt spår att här sannolikt
endast i ytterst få fall sådant kommer
att inträffa. För min del tror jag
att det inte alls kommer att förekomma.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Man bör kanske här säga, att förslaget
om konjunkturskatt utgör ett
framsteg, jämfört med tidigare ordning,
som inneburit att storkapitalet kunnat
helt tillgodogöra sig de enorma konjunkturvinsterna,
och jag vill beteckna
det förhållandet, att ett sådant förslag
äntligen föreligger på riksdagens bord,
som ett resultat av en utbredd folkopinion,
som främst har givit sig till känna
inom arbetarklassen, en opinion som
har krävt att konjunkturvinsterna genom
en extra beskattning skulle indragas till
staten och utnyttjas för allmännyttiga
ändamål. Och jag vill ju här understryka,
att det främst är vi som skapat denna
opinion, dels genom framstötar i
riksdagen, dels och kanske främst genom
aktioner i fackföreningarna.

Vi har emellertid starka invändningar
att göra mot utformningen av föreliggande
förslag till konjunkturskatt, och
dessa våra invändningar är framför allt
följande. För det första anser vi att retroaktiviteten
bort omfatta även 1950
års konjunkturvinster. Regeringsförslaget
avser ju endast 1951 års konjunkturvinster,
och här bör ju erinras om att
nuvarande konjunkturutveckling egentligen
började på hösten 1949 efter devalveringen
av den svenska kronan, fortsatte
under första halvåret 1950 och sköt
ny fart efter Koreakrigets utbrott. Vår
andra invändning är den, att vi icke delar
regeringens ståndpunkt, att den s. k.
jämförelseinkomsten skall påbyggas med
25 procent för penningvärdets försämring
och med ytterligare 15 procent för
s. k. normal utveckling o. d. i rörelse
samt att skatten skall utgå med endast
40 procent av överskjutande belopp. Vi
har i vår motion givit exempel på att
ett företag, som från 1949 till 1951 ökat
sina nettointäkter från 10 till 20 mil -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

joner kronor, endast behöver framtaga
5,99 miljoner kronor till konjunkturbeskattning.
Då i detta exempel över 4
miljoner kronor är helt fritagna från
konjunkturskatt, blir konjunkturskatteuttaget
— räknat på hela nettoinkomstökningen
från 1949 — endast 24 procent.
Eller låt oss taga ett annat exempel.
Ett företag som från 1949 till 1951
ökat sina nettointäkter från 1 miljon till
1,5 miljon behöver endast framtaga
100 000 kronor till beskattning. Från detta
belopp skall sedan dragas 10 000 kronor,
varefter den beskattningsbara merinkomsten
blir 90 000 kronor. Konjunkturskattens
grundbelopp blir då 40 procent
av 90 000 kronor eller 36 000 kronor.
Sedan skall från dessa 36 000 kronor
dragas det belopp varmed statlig inkomstskatt
för den skattskyldige skulle
ha minskats, om konjunkturskattens
grundbelopp, i detta fall 36 000 kronor,
avdragits från den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten och det därefter
återstående beloppet utgjort taxerad
inkomst. Med hänsyn till att konjunkturskatten
inte får sådan retroaktivitet,
att även 1950 års krigskonjunkturvinst
blir föremål för konjunkturbeskattning,
borde det inte anses
oskäligt att fastställa jämförelseinkomsten
till 100 procent och att stipulera
konjunkturskatten till de 50 procent
som bl. a. Landsorganisationen uttalat
sig för.

1950 års extravinster beräknas uppgå
till 3 miljarder kronor. Regeringsförslaget
innebär, att endast 150 miljoner kronor
inflyter till statskassan genom den
föreslagna specialbeskattningen. Det innebär
alltså, att endast 5 procent av extravinsterna
under 1951 kommer till staten,
och nog måste man säga, att detta
egentligen är en karikatyr på en konjunkturbeskattning.
Högern och folkpartiet
fäktar naturligtvis mot retroaktiviteten
i fråga om konjunkturskatten, och
högern vänder sig dessutom principiellt
emot denna extra skatt på konjunkturvinster,
men jag tror ju, att detta endast
är en skenfäktning och att de i själ
och hjärta är nöjda med att storkapitalet
slipper så billigt undan som det i verk -

ligheten gör med den utformning som
det föreliggande förslaget har fått.

Vårt förslag betyder egentligen, att
cirka 1 miljard skulle tillföras statskassan.
Och vad skulle det innebära? Ja,
det skulle ju bl. a. innebära, att det öppnades
möjligheter att bl. a. sänka priset
på smör och margarin med 1 krona per
kg. Det skulle öppna möjligheter att
åstadkomma subventioner för bl. a. hushållsbränslet,
att åstadkomma billigare
hyror o. s. v., o. s. v.

Jag vill med detta ha motiverat min
ståndpunkt och ber, herr talman, att
beträffande yrkandena få återkomma
allteftersom utskottsutlåtandet föredrages.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Detta sista anförande vittnar
om en fullständig obekantskap med våra
beskattningsförhållanden här i landet.
Herr Persson nämnde, att av dessa
inkomster på kanske 3 miljarder eller
någonting sådant är det endast 150 miljoner
som går till skatt, men han tänker
inte på att vi även har andra skatter. Vi
har den vanliga inkomstskatten, som tar
40 procent av bolagens inkomst. Det som
utdelas till aktieägarna kommer att ytterligare
beskattas på den vägen. Vi har
vidare kommunalskatten, investeringsavgiften
och konjunkturavgifterna. Vi har
en hel rad av andra olika skatter. Av en
miljon, som redovisas som inkomst för
ett bolag, blir det för aktieägarna som
sådana en mycket liten bråkdel som
återstår.

Allt detta förtiger herr Helmer Persson.

Herr PERSSON, HELMER (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste säga att
herr Sjödahl förfaller till demagogi. Jag
hade sagt att med den utformning, som
detta förslag liar, beräknas det tillföra
statskassan 150 miljoner kronor.

För övrigt gjorde lierr Sjödahl sig
skyldig till eu logisk kullerbytta. Jag
tyckte att han kämpade tappert emot högern
och beskrev de enorma vinsterna,

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

men när han polemiserade mot mig, ville
han reducera allt detta till att inte vara
någonting.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Under ett par års tid torde
vi trots andra partipolitiska meningsskiljaktigheter
ha varit överens därom, att
inflationskarusellen måste stoppas. Om
en samlingsregering suttit vid makten,
hade vi säkerligen också varit eniga om
att tillgripa mycket hårda metoder mot
inflationen. Nu är det emellertid endast
en koalitionsregering, som får ansvara
för den hårda politiken, och oppositionspartierna
passar helt naturligt på tillfället
i all synnerhet som det är valår att
kritisera praktiskt taget varje åtgärd som
valmännen kan finna otrevlig.

Ansträngningarna att uppnå en effektiv
stabilisering på lönefronten har —
det är vi väl överens om — i stor utsträckning
slagit slint hittills, och vi har
att räkna med ett förnyat inflationstryck
av samma art om än ej så kraftigt som
under förra året.

Skapa ett annat ekonomiskt klimat, har
man ständigt framhållit från såväl industri-
som politiskt oppositionshåll,
samtidigt som man har följt med i inflationsströmmen.
När så regeringen försöker
skapa det nya klimatet, är man
emot klimatförändringarna. Men, mina
damer och herrar, hur ter sig över huvud
taget framtidsutsikterna? Enligt min uppfattning
har det världsekonomiska läget
hittills under året visat en i hög grad splittrad
bild. På kapitalvaruområdet råder
alltjämt främst på grund av den fortsatta
upprustningen en utpräglad högkonjunktur.
Parallellt med denna fortsatta upprustningskonjunktur
har emellertid ett
ökat köpmotstånd och allvarliga avsättningssvårigheter
gjort sig gällande inom
vissa konsumtionsvaruindustrier. Efterfrågeminskningen
på dessa områden
sammanhänger väl med tidigare gjorda
stora inköp och samtidiga förväntningar
om lägre priser. Troligt är vidare, att
efterkrigstidens starka expansion även
lett till en överdimensionering av vissa
industrier.

Ovissheten beträffande konjunkturutsikterna
har förstärkts av ökade störningar
inom den internationella handeln.
ökad upprustning har i en del länder
lett till ett förstärkt inflationstryck
och därmed en försämring av betalningsbalansen
och valutaläget. Sverige drabbas
sålunda svårt av att Storbritannien
och Frankrike blivit tvungna att införa
skärpta importrestriktioner och drastiska
penningpolitiska åtgärder. Samtidigt
har Tysklands och Japans återinträde på
världsmarknaden med dessa länders låga
arbetskostnader ökat konkurrensen på
världsmarknaden. Hur konjunkturläget i
världen kommer att gestalta sig inom
den närmaste framtiden kommer väl
främst att bero på krigsutvecklingen och
den ekonomiska situationen i Förenta
staterna. Försvarsutgifterna i Förenta
staterna har ännu inte uppnått sitt toppläge
utan skall successivt ökas under det
närmaste året. Men trots detta synes det
mig som om de konjunkturdämpande
momenten kanske för närvarande skulle
ha överhand.

Här hemma i Sverige kännetecknas
enligt min uppfattning det ekonomiska
läget av samma motstridande tendenser
som på senare tid framträtt i den internationella
konjunkturutvecklingen. Inom
flertalet näringsområden är det alltjämt
hög produktion och sysselsättning, men
vissa konsumtionsvaruindustrier har
drabbats av en avmattning i efterfrågan,
som lett till produktionsminskningar
och permittering av arbetskraft. Den inflationistiska
pris- och lönestegringen
fortsätter emellertid, förstärkt genom
nya avsevärda avtalsenliga lönehöjningar.
Samtidigt med denna starka uppskruvning
av den inhemska pris- och
kostnadsnivån har det blivit uppenbart
att prisnedgången på råvarumarknaderna
och ökad konkurrens nu även börjat
beröra de viktigaste svenska exportprodukterna.

Förbättringen av valutaläget kan därför,
herr talman, snart åter komma att
förbytas i ett valutautflöde, om inte den
stramare kreditpolitiken, de olika investeringsbegränsande
åtgärderna och
köpmotståndet från allmänhetens sida

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

medför en nedgång även av importvolymen.

Det är mot en dylik bakgrund som jag
anser att man måste bedöma de förslag,
som regeringen lagt fram för riksdagen
för att definitivt få stopp på penningvärdeförsämringen.

Att medverka för att få stopp på den
fruktansvärt skadeverkande inflationen
ansåg jag var en av de viktigaste uppgifterna
vid koalitionsregeringens bildande.
När det nu äntligen ser ut som om
man skulle kunna nå målet, bör man väl
inte stoppa upp åtgärderna härför, vilket
ju högerreservationen åtminstone på
den nu föreliggande punkten innebär.

Som bondeförbundare kanske jag skulle
kunna beträffande konjunkturskattens
lämplighet nöja mig med att lyssna på
dagens uppgörelse mellan högern och
folkpartiet. Den var ju mycket intressant
inne i andra kammaren. Men det synes
mig viktigt att även från vårt håll avges
en deklaration, i all synnerhet som folkpartiet
ju gått ifrån sin ursprungliga
linje med konjunkturskatt även gällande
år 1951.

Vi kan väl aldrig få en förnuftig politik
så länge varje samhällsgrupp endast
vill gå med på stramare politik som
drabbar andra. Det är förfärligt lätt att
säga: »Jag går med på allt det andra,
det får bara inte drabba mig själv.» Särskilt
i kristider är det ju viktigt att skapa
samförstånd och nödvändig solidaritet.

Jordbrukets folk har med hänsyn härtill
visat återhållsamhet, och som jordbrukare
har jag i Lantbruksförbundets
ledning varit med om vårt remissyttrande,
vari påvisats motviljan mot retroaktiv
beskattning, samtidigt som vi för att
inte ställa oss avvisande mot åtgärder,
nödvändiga för hela samhället, ej gått
på avstyrkande av förslaget. Med hänvisning
till vad jag tidigare bar anfört synes
det mig för övrigt självklart, att om
vi över huvud taget skall ha en konjunkturskatt
— jag kan vända mig särskilt
till herr Petrén, som nu tydligen begärt
att få ordet för en replik — så måste
den bli retroaktiv, om den skall få någon
direkt ekonomisk verkan. Jag tror

emellertid, att regeringen är alldeles för
optimistisk beträffande vad skatten kommer
att ge i intäkter åt staten. Jag skulle
vidare tro att vinsten med denna skatt
är av psykologisk art och att psykologiska
skäl spelar mycket stor roll vid inflationens
bekämpande. Som herr Sjödahl
nämnde är skatten relativt mild,
just därför att den är retroaktiv.

Lantbruksförbundets yttrande övervägdes
mycket omsorgsfullt, och för att
precisera mitt eget ställningstagande
hänvisar jag till detta yttrande, som ju i
stor utsträckning införts i propositionen.
I jordbrukarkretsar är vi givetvis ytterst
betänksamma mot denna, låt mig säga
av folkpartiet påyrkade skatt. Om emellertid
denna lagstiftning med hänsyn till
de stora vinster, som redan uppkommit
inom vissa näringar, och med hänsyn
till de krav, som nu ställts på andra
grupper i samhället att iakttaga återhållsamhet
beträffande sina inkomstanspråk,
likväl anses böra genomföras, så innebär
Lantbruksförbundets yttrande inte
något avstyrkande av förslaget. I tidningspressen
har just skymtat något om
att Lantbruksförbundet gick emot förslaget,
men så var inte fallet.

Lantbruksförbundet hade emellertid
en del detaljönskemål i fråga om det på
remiss utskickade förslaget. De flesta av
dessa har beaktats i propositionen, och
ett av önskemålen har beaktats av utskottet.
Två önskemål har emellertid avvisats
av utskottet.

I Lantbruksförbundets yttrande över
konjunkturskatteförslaget har sålunda
framhållits, att den taxerade merinkomsten
av skogsbruk icke bör få bestämmas
till högre belopp än det vartill nettointäkten
av jordbruksfastighet uppgår. Bevillningsutskottet
har emellertid inte biträtt
detta yrkande, då det enligt bevillningsutskottets
mening skulle rubba de
förutsättningar, på vilka de föreslagna
reglerna för beräkning av beskattningsbar
merinkomst och uträkning av konjunkturskatten
grundats. Vidare hade i
Lantbruksförbundets skrivelse föreslagits,
att i den s. k. 80-procentspärren konjunkturskatten
skulle ingå bland de skatter,
till vilka hänsyn skulle tagas vid be -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för
räkning av skattetryckets förhållande till
inkomsten, samt att restitution och avkortning
skulle omfatta även konjunkturskatten.
Även denna hemställan avstyrker
ju bevillningsutskottet.

Utskottet har å andra sidan föreslagit
en något annorlunda beräkning av
konjunkturskatten än i betänkandet, vilket
i viss mån kan vara till fördel för
skogsbrukare. Grundbeloppet vid beräkning
av konjunkturskatten utgjorde enligt
förslaget 40 procent av den beskattningsbara
merinkomsten. Konjunkturskatten
skulle utgöra grundbeloppet efter
avdrag för det belopp, varmed statlig
inkomstskatt för den skattskyldige
skulle hava minskats, om konjunkturskattens
grundbelopp avdragits från den
till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten
och det därefter återstående beloppet
utgjort taxerad inkomst. Denna metod
kan i vissa fall leda till materiellt
oriktiga resultat, nämligen då den till
statlig inkomstskatt taxerade inkomsten
är lägre än grundbeloppet. Sålunda skulle
enligt denna regel den, som inte har
någon taxerad inkomst, inte få något
avdrag från grundbeloppet, medan den,
som har en hög taxerad inkomst, får
möjlighet att minska konjunkturskatten.
Därför föreslås nu av utskottet, att beskattningsbar
inkomst aldrig skall anses
lägre än grundbeloppet. Detta är givetvis
en förbättring.

Herr talman! Med vad jag alltså anfört
anser jag trots betänkligheterna mot
en retroaktiv skatt det vara riktigt att
man i dagsläget röstar för utskottets förslag.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet, när herr andre
vice talmannen gjorde gällande, att
folkpartiet frångått en linje med konjunkturskatt
för år 1951. Detta är, herr
talman, en konstruktion av herr andre
vice talmannen. Något förslag till retroaktiv
skatt har icke förelegat från folkpartiets
sida. Jag tror, att det här är
fråga om ett önsketänkande hos herr
andre vice talmannen, som ju gav till
känna en stark olust inför denna retro -

år 1952 m. m.

aktiva skatt. Det hade tydligen varit
tacknämligt, om bondeförbundet hade
kunnat på folkpartiet få lägga över ansvaret
för sin gärning att nu förorda en
sådan skatt.

Vidare berörde herr andre vice talmannen
utvecklingen av vinstkonjunkturen
under detta år. Han sade, att tecken
tyder på att den är i avtagande. Enligt
vår mening är ett sådant förhållande
— om det nu blir verklighet — icke
någon bärande motivering för en retroaktiv
skatt, vilket det tycks vara i varje
fall för herr andre vice talmannen. Frågan
om retroaktiv skatt eller inte ligger
på ett helt annat plan, nämligen i vad
mån en sådan skatt överensstämmer med
det rättsmedvetande man bör tillgodose,
eller ej.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Jag vill
endast helt stilla påpeka för herr Petrén
att bondeförbundet hyser ingen som
helst önskan att övervältra något ansvar
på folkpartiet. Vi kan stå på våra egna
ben, och vi hoppas bara att folkpartiet
kan stå på sina många ben. Men, herr
talman, jag vill inte heller på något sätt
ta upp någon debatt med herr Petrén
om vad folkpartiet har önskat tidigare.
Jag tycker att den saken sköter högern
så bra om, så att ingen mer behöver
blanda sig i den leken. Det var i det
fallet ett nöje att lyssna på debatten i
andra kammaren.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående förevarande paragraf skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 234,
angående reglering av sockernäringen i
riket m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 467, av herr Anderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående skyldighet
för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond
åren 1953 och 1954,
m. m.;

nr 468, av herr Bergh m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till allmänt resereglemente m. m.;

nr 469, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillfällig begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m.;

nr 470, av fru Lindström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kom -

munalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 471, av fru Sjöström-Bengtsson och
fru Carlqvist, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382);
samt

nr 472, av herr Grym m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område under senare delen
av produktionsåret 1951/52.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

(! Första kammarens protokoll 11)52. Nr 14.

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Bilaga till Första kammarens protokoll den 23 april 1952 (s. 15).

Interpellationssvar.

Herr talman!

Herr Nordenson har frågat mig vilka
omständigheter som förhindrat, att ett
beslut om prissättningen på gjuteritackjärn
kommit till stånd inom rimlig tid,
samt vilka principer statens priskontrollnämnd
tillämpat vid denna prissättning.
Vidare har interpellanten velat
veta vilka åtgärder jag anser lämpliga
för att den svenska industrien skall från
Norrbottens järnverk erhålla den kvantitet
gjuteritackjärn som försörjningsmässigt
förutsetts.

Med anledning härav vill jag meddela
följande.

Eftersom prissättningen på tackjärn
intimt sammanhänger med frågan om
prisbildningen på järnområdet över huvud
taget, kan det vara anledning att i
korthet beröra de förhållanden, som
f. n. råder beträffande järnpriserna. Som
bekant har de internationella järnpriserna
efter Koreakrigets utbrott undergått
mycket stark stegring, medan däremot
prisstegringen på svenskt järn varit
av mera begränsad räckvidd. Den
dubbla prisnivån på järn, som genom
import av betydande kvantiteter handelsjärn
uppkommit inom landet, har ökat
svårigheterna att bibehålla den lägre
prisnivån på svenskt järn. Med tanke på
de avsevärda prisskillnader det här rör
sig om har det ansetts angeläget att så
långt möjligt söka hindra de internationella
järnpriserna att slå igenom på
den svenska marknaden. Särskilt har
man därvid velat tillgodose sådana förbrukningsområden,
som är av väsentlig
betydelse för den allmänna prisnivån.
När det gäller prissättningen på svenskt
järn spelar tackjärnspriserna en grundläggande
roll. Tackjärn för avsalu produceras
i Sverige främst vid Norrbottens
och Oxelösunds järnverk. Produk -

tionen vid dessa båda verk täcker huvuddelen
av köpbehovet, men betydande
kvantiteter måste dessutom importeras.
Priserna på importtackjärn har under
1951 stigit till en orimligt hög nivå beroende
på främst ökad efterfrågan och
minskad skrottillförsel. Noteringar lär
f. n. förekomma på inemot 500 kr. per
ton gjuteritackjärn, medan priset i början
på 1950 låg på omkring 200 kr. per
ton. De svenska verkspriserna låg under
andra halvåret i fjol på 284 kr.

När i slutet av 1951 frågan om prissättningen
på svenskt järn på hemmamarknaden
ånyo aktualiserades, visade
det sig att man, om icke särskilda åtgärder
vidtogs, måste räkna med en väsentlig
uppgång i priserna. Orsaken härtill
var främst, att de under 1951 ökade
exportpriserna på malm kunde väntas
medföra en avsevärd prisuppgång även
för malmleveranserna till hemmamarknaden.
Med tanke på de ogynnsamma
återverkningar detta skulle ha medfört
på hela järnområdet och därmed för
prisbildningen över huvud taget, ansåg
jag det påkallat att genom förhandlingar
söka finna utvägar för att undvika eller
i varje fall begränsa prisstegringarna.
På grund härav inleddes under medverkan
från handelsdepartementets och
priskontrollnämndens sida förhandlingar
med malmleverantörer och järnverk.
Dessa ledde så småningom till uppgörelser,
varigenom priserna på svenskt handelsjärn
kunde baseras på oförändrade
inhemska råvarupriser. Prisstegringarna
på liandelsjärn kunde härigenom i
stort sett begränsas till att täcka de ökade
priserna på importerade råvaror. I
fråga om gjuteritackjärn visade det sig
svårare att undvika prisstegring. Priset
på gjuteritackjärn från såväl Norrbottens
järnverk som Oxelösunds järnverk
utgjorde under tiden från augusti 1951

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

— med smärre justeringar — 284 kr.
per ton. För Oxelösunds vidkommande
skulle på grund av höjda malmpriser en
avsevärd höjning av detta pris ha måst
vidtagas för 1952, men man lyckades vid
nyssnämnda förhandlingar så småningom
få ner malmpriset. Härigenom kunde
i början av mars uppgörelse träffas
med detta järnverk, enligt vilken huvuddelen
av produktionen skulle försäljas
till ett oförändrat pris av 284 kr. per
ton. För att täcka en del andra kostnadsökningar
medgavs samtidigt, att för
vissa leveranser, som avsåg tillverkning
för export, finge uttagas ett högre pris,
391 kr. per ton.

I fråga om Norrbottens järnverk ställer
sig förhållandena i fråga om produktionen
av tackjärn i viss mån annorlunda
än vid Oxelösund. Järnverket har sedan
flera år producerat tackjärn i sina elektrougnar.
Först vid halvårsskiftet 1951
påbörjades emellertid produktionen i en
nyuppförd koksmasugn. Framställningen
av tackjärn för avsalu kom härigenom
att ökas högst avsevärt. Bolagets produktion
av tackjärn beräknas framdeles,
när dess valsverk färdigställts, komma
att helt åtgå för framställning av göt.
Att produktionen i koksmasugnen dessförinnan
och redan nu igångsatts i full
omfattning och även forcerats är delvis
beroende av hänvändelser och önskemål
från myndigheternas sida med syfte
att lätta de försörjningssvårigheter som
här uppstått. För att särskilt tillgodose
behovet av martintackjärn, som användes
för framställning av handelsjärn,
har vissa produktionsomläggningar måst
vidtagas. Det tillskott till försörjningen
med tackjärn, som bolaget åstadkommer,
är givetvis av utomordentlig betydelse.

När det gäller prissättningen vid
Norrbottens järnverk vill jag till en början
allmänt erinra om att det med hänsyn
till den korta tid produktionen av
kokstackjärn pågått är svårt att åstadkomma
en säker kalkyl över produktionskostnaderna.
De priser, som gällt
under andra halvåret 1951, var baserade
på kalkyler, som i fråga om kokstackjärnet
uppgjorts innan produktionen
påbörjats. När sedan frågan om prissättningen
på 1952 års leveranser aktua -

liserades, begärdes från bolagets sida väsentliga
prishöjningar för såväl martinsom
gjuteritackjärn. I fråga om martintackjärnet
lyckades man, efter att ha
uppnått en viss sänkning av malmpriserna,
träffa uppgörelse om bibehållande
av det gamla priset. Beträffande gjuteritackjärn
bär man prövat olika utvägar
att komma fram till en för såväl myndigheterna
som bolaget acceptabel prissättning.
Enligt bolagets kalkyler hade
det under andra halvåret 1951 gällande
priset 284 kr. per ton icke medfört
täckning för produktionskostnaderna
jämte skälig handelsvinst. Förhandlingarna
i denna fråga ledde emellertid icke
till någon uppgörelse mellan bolaget och
priskontrollnämnden, varför nämnden
den 14 mars meddelade beslut, enligt
vilket priset för bolagets gjuteritackjärn
bestämdes till 306 kr. per ton. Till detta
pris hade nämnden kommit fram på
grundval av tidigare kostnadskalkyler
och beräknade kostnadsökningar. Sedan
PK:s beslut överklagats av bolaget, som
hemställt om ett pris på 345 kr. per ton,
har initiativ tagits till nya förhandlingar.
Härvid har man kommit fram till en
uppgörelse om 319 kr. per ton. Den höjning
i förhållande till nämndens tidigare
beslut, som detta innebär, har kunnat
medgivas, sedan bolaget förebragt
nya kalkyler; den är väsentligen grundad
på att vissa extra kostnader befunnits
uppstå, om den ur allmänna synpunkter
angelägna forceringen av produktionen
skall kunna bibehållas.

Det hade givetvis varit önskvärt att
beslut i denna prisfråga kunnat meddelas
på ett tidigare stadium, och jag är
medveten om att dröjsmålet på sina håll
kan ha orsakat svårigheter. Det framgår
emellertid av min redogörelse, att
prissättningen på gjuteritackjärn ingår
som ett led i den stora uppgörelsen
om järnpriserna; det har icke
varit möjligt att utan tidsödande förhandlingar
övervinna de svårigheter
som förelegat. Den stegring av hemmamarknadspriserna
på järnområdet, som
skulle ha uppkommit om icke särskilda
åtgärder från myndigheternas sida vidtagits,
skulle enligt min mening ha medfört
så allvarliga olägenheter, att det

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fin.

varit väl motiverat att — också med
risk för dröjsmål — förhandlingsvägen
söka nå ett gynnsammare resultat.

Bland de olägenheter, som uppkommit
på grund av dröjsmålet, har interpellanten
särskilt pekat på att Norrbottens
järnverk i avvaktan på beslutet skulle
ha levererat tackjärn endast i begränsad
omfattning och vägrat godtaga nya order.
Härtill vill jag genmäla, att, enligt
vad som upplysts av bolaget leveranstakten
under vintern dikterats av tillgången
på järnvägsvagnar. Bolaget riktade
vid månadsskiftet november/december
1951 en framställning till järnvägsstyrelsen
med begäran om ökad
vagntilldelning, då vid denna tidpunkt
fanns ett olevererat tackjärnslager på
icke mindre än 28 000 ton. Därefter har
vagntillgången något förbättrats, men
ännu vid senaste månadsskifte hade bolaget
kvar olevererade gamla order på
ca 8 500 ton. Det är under dessa förhållanden
förklarligt att bolaget iakttagit
viss återhållsamhet med notering av nya
order. I varje fall hade sådana icke annat
än i undantagsfall kunnat leda till
omedelbar leverans.

Vad slutligen beträffar interpellantens
fråga rörande lämpliga åtgärder för
att skaffa den svenska industrien erforderliga
kvantiteter tackjärn från Norrbottens
järnverk vill jag endast erinra
om att bolaget i olika hänseenden tillmötesgått
försörjningsmyndigheternas
önskemål i denna riktning. Bolagets
produktionskapacitet för tackjärn utnyttjas
f. n. så långt förhållandena medgiver
och kommer praktiskt taget helt
den svenska industrien till godo. Den
ringa försäljning på export som sker ligger
under myndigheternas kontroll. Det

bel''ö-7er knappast framhållas, hur utomordentligt
värdefullt det varit och är för
hela den svenska järnhanteringen att
under den knapphets- och prisstegringsperiod,
som rått sedan ett par år tillbaka,
ha tillgång till denna produktion.
Utleveranserna av tackjärn från järnverket
uppgick under bokföringsåret 1 juli
1950—30 juni 1951 till ca 118 000 ton,
och under löpande bokföringsår har en
avsevärd ökning ägt rum. Det är ingen
överdrift att påstå, att vi, om icke dessa
högst betydande kvantiteter tackjärn
stått till förfogande, skulle ha ställts inför
stora försörjningssvårigheter på detta
område. Inte mindre viktigt är att
tackjärnet från Norrbottens järnverk
kunnat tillhandahållas till ett pris långt
under importprisnivån. Även med den
höjning av priset på gjuteritackjärn, som
nu sist medgivits, ligger de aktuella importpriserna
ca 50 procent över norrbottenspriset.

Det tillskott, som Norrbottens järnverk
nu lämnar till försörjningen med
tackjärn, är emellertid väsentligen av
tillfällig natur. Sedan bolagets valsverk
kommit i full produktion, vilket beräknas
äga rum under 1953, kan man, såvitt
nu kan bedömas, icke räkna med någon
nämnvärd försäljning av tackjärn; denna
produktion väntas komma att åtgå
för framställning av göt till valsverket.
Den svenska industrien måste därför
ordna sin försörjning med tackjärn på
annat sätt. Härvid torde man — vid sidan
av importmöjligheterna, som nu är
svåra att överblicka — i första hand få
lita till den ökade produktion av järnsvamp,
för vilken betydande investeringar
skett.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

Onsdagen den 23 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Förordningsförslag om konjunkturskatt
för år 1952 m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen angående
2 § i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 22 under punkten A 1 förordade
förordningsförslaget.

Herr MAGNUSSON: Herr talman! Den
nya skatt, som man nu lägger på det fria
näringslivet, har man givit namnet kriskonjunkturskatt,
vilket är något egendomligt,
då de verkningar som kommer
att uppstå av densamma ingalunda endast
kommer att träffa s. k. konjunkturvinster,
därest möjligen sådana skulle förefinnas.
Genom den konstruktion, som
detta lagförslag har fått, kommer även
företag, vilka genom rationaliseringsåtgärder
ökat sin produktivitet, att träffas
av denna skatt, i den mån merinkomst
har uppstått utöver de 15 % som inrymmes
i schablonavdraget. Då det ingalunda
kan vara rätt att på detta sätt bestraffa
de effektiva företagen inom vårt land,
har jag bland annat i min motion I: 382
framställt yrkande om att hänsyn skall
tagas när avsevärd rationalisering vidtagits.

Beträffande den begränsning, som har
vidtagits för avsättning till pensionsfonder,
vill jag framhålla, att här uppstår
ett allvarligt problem för de privatanställda.
Under de senaste åren har det
från det enskilda näringslivets sida visats
ett mycket stort intresse för att ordna
pensioneringsfrågan för de anställda,
och då är det väl inte heller lämpligt
att staten genom sin skattepolitik försvårar
en lösning av denna fråga.

Om man nu från statens sida inte anser
att eventuella vinster under år 1951
skall få avsättas till att garantera kommande
års pcnsioneringskostnader, tyc -

ker man dock, att det måste anses rimligt
att uppnåendet av en sådan premiereserv,
som avser de gångna årens kostnader
i deras helhet, borde få avsättas
av 1951 års vinster. Av denna anledning
har jag tagit mig friheten att i min motion
yrka upphävande av den åttioprocentsspärr,
som föreslagits i den kungl.
propositionen. Av vilken anledning en
sådan spärr skall införas och varför
den just har blivit åttio procent, har icke
kunnat angivas. Jag vill påpeka, att TCO
och KF m. fl. remissinstanser har yttrat
sig i samma riktning som jag angivit
i min motion.

Jag ber få påpeka, att de medel, som
avsättes till ett företags pensionsfonder,
icke kan tagas i anspråk till annat ändamål,
än vartill de är avsedda. Bakom
varje avsättning måste även ligga en
direkt utfästelse om pension till den anställde.

De avsättningar, som enligt investeringsskatteförordningen
fick göras, avsåg
den premiereserv, som vid beskattningstillfället
erfordrades för att jämte
framtida avsättningar bilda det försäkringstekniska
underlaget för att pensionen
i fråga skall kunna utbetalas i enlighet
med gjord utfästelse. I utskottets
uttalande framhålles, att man icke anser
att dessa avsättningar skall få fördelas
på hela tiden efter det den anställde
fyllt 25 år och fram till pensionsåldern.
Enligt vedertagen uppfattning
anses det ju att pensionen är en hopsparad
lön under ålderdomen eller vid
tidigare inträffad arbetsoförmåga för det
arbete som vederbörande har utfört.
Detta bör väl alla vara ense om. Under
sådana förhållanden kan det väl icke
heller vara mer än rätt, att hela den tid,
varunder vederbörande bar kunnat utföra
ett produktivt arbete får bilda underlag
för pensionen.

Med tanke på den uppfinningsrikedom,
som finnes i vårt land när det gäller
att skapa nya skatteformer, skulle

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förordningsförslag om konjunkturskatt
det vara mycket olyckligt, om utskottsmajoritetens
resonemang skulle vinna
hävd. Härigenom skulle mycket stora
framtida årliga kostnader för ett företag
uppstå vid anställande av något äldre
personer i sin tjänst.

Om ett företag därför under ett år
med goda konjunkturer gör större avsättningar
till säkerställandet av sina
anställdas förmåner, kan jag inte finna
annat än att detta skulle vara riktigt och
speciellt för samhället av en utomordentligt
stor social betydelse.

När herr Petrén i sitt anförande talar
om införandet av en konjunkturskatt på
innevarande års inkomster, skulle jag
vilja framhålla, att detta enligt min uppfattning
innebär en utomordentligt slor
fara för vårt land. Dagens läge kan betecknas
som en tydligt vikande konjunktur,
vilket bland annat bekräftas av de
rapporter, som strömmar in utifrån
andra länder, och vilket även har gjort
sig märkbart på vår egen arbetsmarknad.
I ett sådant läge fordras effektivitet
av vårt näringsliv, och då är det inte
lyckligt med sådana hämmande förordningar.

Herr Petrén säger visserligen, att konjunkturskatten
försvinner, när konjunkturerna
vänder, men är det inte så, att
man även på folkpartihåll kunnat konstatera
att konjunkturen nu är vikande?

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till den under I) antecknade reservationen
av herr Velander m. fl. och alternativt
till reservationen II).

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
När man studerar det föreliggande utskottsbetänkandet
och de därtill fogade
reservationerna, så möter man i högerreservationen
den meningen att högern
icke anser att en konjunkturskatt är ett
medel att bekämpa en överkonjunktur
med. Om man anser att en konjunkturskatt
inte fyller det ändamål varför den
skapas, är det ju naturligt att man inte
vill biträda den. Men denna högerns inställning
gör att jag nu som så ofta förr
måste ställa, till mig själv åtminstone,
den frågan: På vad sätt vill egentligen

för år 1952 m. m.

högern motverka överkonjunkturen? Ja,
jag ställer den frågan: Månne det finns
någonting gemensamt mellan regeringspartierna
och jag skulle nästan också
kunna säga folkpartiet å ena sidan och
högern å den andra beträffande just
spörsmålet, hur man skall bekämpa en
överkonjunktur? Jag skall i alla fall försöka
finna någonting som kan vara gemensamt
i vår syn på denna sak.

.lag antar väl ändå att högern trots allt
går med på att den förnämsta inflationsdrivande
inhemska kraften har varit
och är den överdrivna efterfrågan på arbetskraft,
en efterfrågan som har skapat
brist och som har åstadkommit en bristande
balans. Jag frågar: Kan vi vara
överens så långt? Utan att gå in på några
andra teoretiska spekulationer kanske
vi skulle kunna samsas också om detta,
att om man då vill hindra överkonjunkturen
att verka inflationsdrivande, måste
man genomföra en politik som syftar
till att minska efterfrågan på arbetskraft.
Kan vi vara överens så långt?

Då får man ingripa efter två olika
vägar. Jag tar den, som vi kanske teoretiskt
sett är mest överens om, först.

Förutsättningarna för efterfrågan på
arbetskraft utöver tillgången skapas av
tillgång på likvida medel, på kapital
alltså. Nu är det somliga företagare som
skaffar sig möjligheter till en sådan utvidgad
verksamhet genom att låna pengar,
och då kan man ju hindra dem från
att verka inflationsdrivande genom att
göra det svårare för dem att låna pengar.
Så långt är vi kanske också överens,
herr Ewerlöf.

Men nu är det ju så, att inte alla företagare
behöver låna pengar, utan somliga
liar pengar ändå, och de företagen
är framför allt sådana som har haft stora
konjunkturvinster och som under
årens lopp har samlat betydande banktillgodohavanden
eller som på annat sätt
har skaffat sig likvida medel i mycket
stor utsträckning. Dessa företag kan sätta
arbetskraften i rörelse, utöka verksamheten,
tränga utöver våra tillgångars
ram utan att låna pengar. Jag kommer
då fram till den frågan: Måste det inte
ingå i arbetet på att bekämpa överkon -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

junkturen att man även sätter en broms
på dessa företags förmåga att späda på
konjunkturen? Ocli då måste man väl
vidtaga åtgärder för att minska dessa
företags tillgång på likvida medel. Vi
har nu på många sätt försökt nå det målet,
framför allt genom prisutjämningsavgifterna
och — för att inte gå in i en
lång redogörelse — nu också såsom ett
påbröd på det hela genom konjunkturskatten.

Nu vill inte högern följa med här, och
högern är ju också motståndare till prisutjämningsavgifterna.
Jag har gjort en
mycket hädisk iakttagelse, den nämligen
att så snart det gäller att tillgripa konjunkturbromsande
åtgärder som drabbar
de stora kapitalägarna — antingen de är
enskilda personer med stora kapitaltillgångar
eller stora bolag, som ju i hög
grad domineras av de stora enskilda kapitalägarna
— blir det stopp hos högern.
Då vill man inte vara med. Då vill man
inte tillgripa några åtgärder. Det är den
tendensen som så starkt skiner i ögonen
i dag, när vi ser högerpartiets inställning
till denna fråga. Högern behöver
därför inte såsom folkpartiet krypa bakom
retroaktiviteten för att finna skäl
emot konjunkturskatten. Jag skulle tro
att det är den gamla slitstarka högern
— på detta område alltjämt slitstark —
som här framträder inför våra ögon.

Folkpartiet intar ju en diametralt
motsatt ställning. Folkpartiet delar regeringspartiernas
mening att en konjunkturskatt
är ett lämpligt led i den
ekonomiska politiken till överkonjunkturens
nedpressande. Denna principförklaring
är väl ungefär allt vad som utvunnits
av den stora kampanj mot konjunkturvinsterna,
som folkpartiet startade
den 30 oktober i fjol. Det började
med att folkpartiet bar fram till allmänhetens
beskådande de enskilda skogsägarnas
stora vinster. Det följdes efter
ett par veckor av en motion om konjunkturskatt,
och i dag står vi vid den
tidpunkt, som Dagens Nyheter siade om
för en tid sedan, nämligen den dag, när
herr Ohlin i konjunkturskattefrågan försvinner
i kulissen. Ty i dag har folkpartiets
sympati för konjunkturskatten bli -

vit av rent platonisk natur. Den anknyter
till en hypotetisk möjlighet att ta ut
en konjunkturskatt under 1952. Om det
skulle kunna bli något utbyte av en konjunkturskatt
under 1952, skall jag kanske
beröra om en liten stund. Det kan
vara delade meningar om det. Men en
konjunkturskatt på de verkliga konjunkturvinsterna,
dem som framkom 1951,
vill folkpartiet inte vara med om. För
att slippa det, kryper man nu bakom
den s. k. retroaktiviteten.

Nu vill jag gärna medge att en konjunkturskatt
är inte något så lätthanterligt
medel för att bekämpa en konjunktur.
En sak är att ha en krigskonjunkturskatt.
Vår erfarenhet säger att nutida
krig blir långa, att krigen är fyllda av
stigande ansträngningar, som skapar
ökad efterfrågan, som verkar prisuppdrivande,
och att man då kan räkna
med stegrade konjunkturvinster praktiskt
taget så länge kriget räcker. Men
i fred såsom nu, låt vara i en rustningskonjunktur,
är det ju dock så, att vinsttopparna
skapas av oförmodade händelser
och framträder plötsligt. Men eftersom
vi fortsätter att leva i fred med ett
intakt näringsliv i gång, verkar ju hela
tiden utjämnande krafter, som gör att
topparna kanske aldrig blir av så lång
varaktighet. Därför blir det nog så, att
man får undra, om man kan med effekt
tillgripa en konjunkturskatt såsom ett
medel mot överkonjunktur, om man inte
vågar att låta en sådan skatt bli i viss
mån retroaktiv. Vågar man inte det,
kommer man antagligen för sent, och
det kommer att bli ett slag i luften. Jag
menar nog därför, att om man vill diskutera
på allvar en sådan skatt, måste
man räkna med att den blir i viss mån
retroaktiv, och jag måste siiga, att om
det nuvarande lägets toppvinster skall
kunna kapas med en konjunkturskatt,
kan det bara ske i form av en retroaktiv
beskattning.

Det iir man nu emot, och det har förts
fram i diskussionen det hörde jag här
under förmiddagens plenum också — att
det finns rättsgrundsatser, som förhindrar
oss att tillämpa en retroaktiv beskattning.
Jag har ställt mig den frågan:

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

Vad menar man här med rättsgrundsatser?
Jag har i propositionen visat upp
att det finns icke något lagligt hinder
för en retroaktiv beskattning. Jag har
visat upp att det inte finns någon stadgad
praxis, som tyder på att man inte
kan tänka sig en retroaktiv beskattning.
Vad blir det då kvar av rättsgrundsatserna
annat än den naturliga motvilja,
som vi alla måste känna inför behovet
att tillgripa en skatt som är retroaktiv
och som vi måste säga oss att vi inte
bör tillgripa, om den inte är oundgängligen
nödvändig?

Men det är väl ganska naturligt, att
om man har den uppfattningen att konjunkturskatten
är ett nyttigt led i den
ekonomiska politiken till överkonjunkturens
brytande, så blir det ett så starkt
skäl för oss, att vi säger, att trots allt
som kan anföras däremot, tar vi här en
retroaktiv skatt. Det är en bedömning
som var och en får göra för sig. Den
bedömningen är lätt för högern, ty när
den ändå av andra skäl inte vill ha
skatten, kan den ju kosta på sig att här
anföra dessa djupa rättsgrundsatser. Det
är ju litet värre för folkpartiet, som i
alla fall låtsas ha ett intresse här. Det
är nog, tror jag, att gå för långt, om man
avstår från en nyttig länk i den ekonomiska
politikens kedja på grund av någonting
som man kallar rättsgrundsatser
men som inte kan vara någonting
annat än ett bedömande i det föreliggande
fallet, om det finns tillräckligt
starka skäl att införa en retroaktiv beskattning.

Nu vill jag ju säga att av praktiska
skäl är det naturligtvis mindre anledning
att motsätta sig en retroaktiv skatt
i detta avseende än när det gäller en
vanlig beskattning, därför att här är det
ju i stort sett fråga om rörelse. Det kan
inte vara så att någon av de rörelseidkare,
enskilda eller bolag, som råkar
ut för denna skatt, vid bokslutets uppgörande
var okunnig om att det skulle
komma en sådan här skatt. Enligt bestämmelserna
får ett bolag eller en rörelseidkare,
som har sitt bokföringsår
utlöpande före den 1 november, rätt att
välja efterföljande år som grund för

konjunkturskatten. Det behöver alltså
inte bli några andra som nu drabbas av
denna skatt än de, som gör sina bokslut
efter den 1 november 1951. Hur
skulle de ha kunnat vara okunniga om
att konjunkturskatten skulle komma?
Tänk på vad som hänt: den 30 oktober
gör herr Ohlin sitt stora insteg på arenan
med angrepp på skogsvinsterna.
Den 10 november, om jag minns rätt,
uppträder inrikesministern, statsrådet
Hedlund, och säger att han icke kan tänka
sig ett ensidigt ingrepp mot skogsvinsterna
men att han väl kan diskutera
en allmän konjunkturvinstbeskattning.
Nästa dag, den 11, säger statsministern
detsamma i ett anförande.
Den 13 lägger folkpartiet fram en motion
med förslag till konjunkturskatt.
Den 16 tillkallar jag sakkunniga. Vad är
det för företagare som inte skulle ha
insett att inför en sådan kompakt samling
av politiska krafter i riksdagen, som
vill införa en konjunkturvinstbeskattning,
är det inte mycket att göra, utan
konjunkturskatten kommer. Detta har ju
medfört möjlighet för företagarna att i
sina bokslut göra nödiga dispositioner.

Nu kan man visserligen säga, att den
omständigheten, att företagen i sina bokslut
kan göra nödiga dispositioner, icke
innebär att företagen har pengarna i sin
hand. Eftersom företagarna alltid har
sitt eget kapital och sina egna vinstmedel
arbetande i rörelsen, ända till dess
att pengarna används för annat ändamål,
kan jag väl förstå, att det kan uppstå
vissa svårigheter ur likviditetssynpunkt
att klara saken. Men att det på
något sätt skulle kunna leda till några
större störningar i företagens drift tror
jag uppriktigt sagt inte. Vad skogsägarna
beträffar, är det ju så, att den skatt,
som kan komma på första halvåret, blir
ganska ringa. I fråga om det andra halvåret
visste ju också skogsägarna vad
det kunde bli fråga om. Enligt mitt sätt
att se har man därför allt för mycket
överdrivit både de principella och praktiska
skälen emot en sådan konjunkturbeskattning.

Den, som vill en konjunkturbeskattning,
kan inte gärna väja inför denna

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

skrämsel för retroaktiviteten. Den, som
inte vill ha en konjunkturvinstbeskattning,
kan naturligtvis använda detta såsom
en förevändning för att slippa undan.
Det är väl det som folkpartiet nu
gör, när det blåser upp frågan om retroaktiviteten
till så stor omfattning som
man på det hållet vill göra.

Den frågan anmäler sig — jag har varit
inne på den tidigare — om det skulle
vara lämpligt med en konjunkturskatt
för 1952. Det beror ju alldeles på hur
man bedömer konjunkturutvecklingen.
Man måste naturligtvis medge att om
den vet man ingenting. Man kan bara
göra sina slutsatser utifrån vad man ser
för dagen. Men så mycket är väl säkert,
att Förenta staterna fortsätter att besluta
fulla medel för rustningarnas bedrivande,
utan minskning i rustningsprogrammet.
Det betyder att med de tekniska
möjligheternas tillväxt ökas också
efterfrågan på material och arbetskraft.
Denna rustningsgrund ligger fast åtminstone
för två år framåt, och den är väl
i själva verket en resonansbotten för en
högkonjunktur. Det är denna rustningsgrund
som är den fasta bottnen,
och den tyder närmast på en högkonjunktur.
Ovanpå denna botten kan naturligtvis
sedan röra sig inflytelser åt
olika håll. Vi har en depressiv tendens
för textilindustrien i hela världen, men
om grundtonen i Västerlandets konjunktur
blir högkonjunktur, kommer den depresiva
tendensen så småningom att
ebba ut. Det kan naturligtvis vara vissa
påkänningar på grund av ökad konkurrens,
men om grundtonen i världen är
en högkonjunktur kommer ju en anpassning
efter de nya förhållandena ändå
att ske.

Jag vill inte säga annat än att det med
all sannolikhet kommer att vara en god
konjunktur under detta år och kanske
även under nästa år. Då måste man naturligtvis
fråga sig: Kommer inte de inflatoriska
tendenserna att göra sig gällande?
Jo, det får man vara beredd på.
Det är därför vi från regeringens sida
säger, att vi icke vill rusta ned den ekonomiska
politiken, utan vi vill hålla den
uppe med kreditåtstramning, med pris -

utjämningsavgifter, med investeringsavgifter
och konjunkturskatt samt med
budgetöverskott. Men samtidigt skall vi
med all uppmärksamhet följa utvecklingen.
Om det skulle visa sig att den går
åt det andra hållet, skall vi inte vara
sena att vidta de justeringar, som behövs
och som är ganska lätta att företa.

Med detta resonemang skulle man
kunna komma fram till att en konjunkturskatt
även under 1952 kunde vara
lämplig. Men jag ställer mig ytterligt
tveksam till det. Så mycket är väl nämligen
säkert, att konjunkturen med topppriser
är bruten åtminstone för Sveriges
del. Och samtidigt har omkostnaderna
sedan förra året stigit. Det är mycket
sannolikt, att det kommer att bli många
goda bokslut även för 1952, men det är
högst osannolikt att några utpräglade
toppvinster kommer att kunna uppvisas.
Och en konjunkturskatt kan man
inte ha, om det inte finns några utpräglade
toppvinster. Fn konjunkturskatt
är ett alldeles för grovt instrument
för att använda i fråga om vinster av
mindre omfattning. Därför tror jag inte
att konjunkturskatten är lämplig när det
gäller 1952 års vinster.

Av den anledningen har jag också
fått regeringens bemyndigande att för
riksdagen framlägga ett förslag som
skulle ersätta konjunkturskatten, nämligen
en modifiering av bolagens fria
avskrivningsrätt. Den verkar ingalunda
på samma sätt som konjunkturskatten,
utan lindrigare och samtidigt mera utbrett.
Också den kan naturligtvis ha
nackdelar, men den har den fördelen i
jämförelse med konjunkturskatten —
som lätt lockar företagen till oekonomiska
dispositioner, om den inte är retroaktiv
— att begränsningen av investeringarna
kommer att pressa företagen
till sparsamhet med sina utgifter. Och
det är ett gott medel mot en överkonjunktur.

När herr Velander säger att 150 miljoner
väl inte kan betyda någonting för
att bekämpa överkonjunkturen, så har
han som herr Sjödahl sade alldeles rätt,
om det bara vore fråga om denna sak.
Kftersom denna konjunkturskatt är tänkt

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

som en del i ett stort sammanhang, som
en av kuggarna i maskineriet, så är den
icke att förakta utan fyller sin plats i
systemet.

Enligt min mening talar därför mycket
starka skäl för att vi tar denna
konjunkturskatt nu. Det rådde dock en
orimlig vinstkonjunktur under 1951,
och det är naturligt och nödvändigt att
vi nu — utöver det vi i andra avseenden
har gjort — tar skumsleven och
skummar in gräddtopparna, så att de
inte ligger såsom en ytterligare härd för
inflationsdrivande impulser.

För övrigt bör man observera att detta
förslag, bortsett från det rent principiella,
icke har rönt många anmärkningar.
När det gäller ett så ömtåligt
område som detta, kan man nog säga,
att det är rätt ovanligt att detaljanmärkningarna
bli så få som de varit i detta
fall. I diskussionen här i kammaren har
ett par anmärkningar gjorts, och jag
skall kanske ta upp dem, dock utan att
gå alltför mycket in på detaljer.

Herr Magnusson sade att förslaget
innebär ett straff för den som har
rationaliserat så mycket, att hans rationalisering
har inneburit en vinstökning
med mer än 15 procent. Jag skulle
mycket förvåna mig, om det finns
något företag som under dessa två år
genom rationalisering kan ha skapat en
större vinstökning utan att detta medfört
någon väsentlig ändring av antalet
anställda eller i fråga om utbyggnad
av produktionsapparaten. Och har sådant
förekommit, har ju vederbörande
företag enligt det föreliggande förslaget
möjlighet att få prövat, vilken jämförelse
som skall vara den rätta.

En annan anmärkning av herr Magnusson
gällde frågan om det s. k. pensionstaket.
Företagen avsätter som bekant
till pensionsfonder, och det är naturligtvis
nyttigt och värt att uppmuntra;
samhället uppmuntrar det också
genom att tillåta avskrivning av dessa
avsättningar, så att de inte blir beskattade.
Men från statens sida måste
vi naturligtvis tänka på att en nyttig sak
också kan missbrukas. Under ett år med

stora vinster kan företagen exempelvis
göra alldeles för stora avsättningar för
att på det sättet slippa betala skatt för
de avsatta beloppen. När herr Magnusson
säger att pengarna sedan inte får
användas till något annat, så är det på
ett sätt visserligen sant, men det är dock
ett faktum att medlen stannar i företaget
och där blir ett arbetande kapital,
ända tills de behövs för att uppfylla
pensionsförpliktelser. Man skall inte
bortse från att här föreligger en möjlighet
till frestelse.

Nu föreslog jag en viss begränsning,
när investeringsskatteförslaget lades
fram för riksdagen. Den var mycket
liberal, ty i det sammanhanget fanns
ingen anledning att inte vara det och
inte nöja sig med en mycket grov gräns.
Gränsen sattes så att man -—• utan att
det skulle påverka skatten — fick avsätta
upp till 100 procent av de pensionsförpliktelser
man iklätt sig, under
förutsättning att pensionsförpliktelserna
gällde varje enskild i företaget från och
med 25 års ålder. Det var alltså en rent
teoretisk förutsättning, mycket gynnsam
för företagen, helt enkelt därför att det
icke finns något företag, där man behöver
räkna pensionsförpliktelser för
alla sina anställda från 25 års ålder vid
anställningstiden. När det gällde konjunkturskatten
kunde vi inte annat än
finna att denna bestämmelse var alltför
välvillig, och vi lät några försäkringstekniker
räkna på detta, och de kom
fram till att med hänsyn till det verkliga
läget inom företagen skulle 80 procent
av den avsättning, som var medgiven
i fråga om investeringsskatten, i
detta fall vara ett mycket välvilligt bud.
Detta är, herr Magnusson, orsaken till
att vi valt siffran 80.

Jag tror därför, att även om man ser
på enskildheter i det föreliggande förslaget,
håller det väl måttet, och jag tror
att det kommer att bli till sådan nytta
för våra möjligheter att nu äntligen nå
fram till en stabilisering av priser och
penningvärde, att vi icke får väja för
att även infoga denna länk i den ekonomiska
politikens kedja.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Vi delar finansministerns uppfattning
att en konjunkturvinstskatt i
den överkonjunktur, som vi nu bär, är
ett värdefullt medel att ta till.

Finansministern gör emellertid gällande
att vårt förslag till konjunkturskatt
var något slags låtslek, därför att vi inte
velat ha den retroaktiv. Vi förde, herr
talman, fram vårt förslag vid en tidpunkt,
då väl ingen kunde avgöra, om
och när vinstkonjunkturen skulle svänga.
Det var enligt vår mening en viktig beredskapsåtgärd.
Vi vet att överkonjunkturen,
i varje fall inom vissa områden,
kommer att gå in på detta år. Om den
plötsligt skulle svänga, behövs det ju inte
någon konjunkturvinstskatt. Skulle däremot
överkonjunkturen fortsätta eller bli
mera markant — finansministern vill ju
inte själv säga någonting bestämt om utvecklingen
— blir vårt förslag ett medel
och ett effektivt medel i ansträngningarna
att tillrättalägga överkonjunkturens
verkningar.

Är det så förvånansvärt, herr finansminister,
att vi inte vill vara med om
en retroaktiv beskattning? Finansministern
har själv anmält betänksamhet ur
flera synpunkter mot en retroaktiv beskattning.
För oss överväger dessa synpunkter.
Vi vill inte vara med därom.
Jag har tidigare här i dag framhållit, att
det inte finns några lagar som säger att
en retroaktiv skatt inte får förekomma,
men det hindrar inte att en dylik skatt
är stötande för rättsmedvetandet. Vi är
inom folkpartiet för övrigt, herr talman,
inte de enda motståndarna mot en retroaktiv
skatt. Det är även TCO i viss
mån, det är även Kooperativa förbundet
ocli Lantbruksförbundet och många
andra. Om herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet inte vill ta intryck
av de synpunkter, vi fört fram,
finns det ju även motsvarande synpunkter
att inhämta i en rad remissyttranden
på denna punkt.

Herr VELANDER: Herr talman! Utgångspunkten
för det resonemang, som
bär föres, är givetvis gemensam för fi -

nansministern och oss andra. Vi har inte
bortsett från att det är finansministerns
avsikt att konjunkturskatten skall
vara ett led i strävandena att uppnå en
stabilisering av penningvärdet och samhällsekonomisk
balans.

Finansministern anförde, att när jag
hade ställt mig skeptisk till konjunkturskattens
betydelse i och för sig, var det
nog berättigat, men om jag ställde in den
i det sammanhang, som här har antytts,
skulle den komma att te sig på ett annat
sätt. Ja, det är ju inte någonting nytt
att vi under finansministerns ledning
har gjort många försök att via höjda
skatter och överbalansering av budgeten
nå fram till den stabilisering av penningvärdet
och den samhällsekonomiska
balans, som finansministern talade om,
men våra erfarenheter beträffande resultaten
av dessa strävanden har ju blivit
de blygsammaste möjliga. Om man
utgår från det program för den ekonomiska
politiken, som regeringen utformat
i propositionen angående investeringsavgiften,
som anmäldes i statsrådet
den 19 oktober och framlades i riksdagen
den 27 oktober och det nu kräves
en utvidgning därav, har man väl
anledning att fråga: Vad är det som har
inträffat under tiden från den 27 oktober
till den 16 november och därefter,
som gör att vi nu bör följa finansministern?
Är det så alldeles säkert, att
man via konfiskatoriska skatter når den
begränsning av investeringarna som man
syftar till? Jag kan tänka mig, att man
genom att indra pengar till det allmänna
kan förhindra snart sagt alla investeringar,
men jag tror icke att finansministern
kan eller vill inlåta sig på så
drastiska åtgärder.

Jag vill också ställa den frågan: Är
det i dagens läge angeläget att man skall
söka ernå en ytterligare begränsning av
investeringarna utöver den, som följer
av olika regleringar och tvångsåtgärder
med sådant syfte, åtstramningen på kapitalmarknaden,
arbetskraftsbristen och
andra ting? Jag måste utgå ifrån att man
trots de restriktiva åtgärder av olika
slag, som man funnit sig nödsakad att
vara med om, inte får underlåta att

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

snegla åt det förhållandet, att vad som
till sist ändå skall hjälpa oss ur svårigheterna
är produktivitetsstegringen och
därmed fortsatt investeringsverksamhet.

Här talar finansministern och andra
om en konjunkturskatt, som skall ge så
och så mycket. Men jag för min del
skulle vara benägen att säga, att det inte
är en skatt på konjunkturvinster, ty
skattens konstruktion är sådan, att man
inte vet vilka vinster eller inkomster
den kommer att drabba. Jag skulle också
tro att t. o. m. finansministern själv är
ganska oviss om huruvida skatten kommer
att ge de 150 miljonerna eller väsentligt
mindre.

När jag är inne på frågan om skattens
konstruktion, vill jag framhålla såsom
anmärkningsvärt, att den skattskyldige
till och med berövas rätten att styrka,
att den merinkomst, som är aktuell för
hans vidkommande, inte har sin grund
i någon särskild konjunktur och följaktligen
borde vara skattefri.

Finansministern var inne på frågan om
skattens retroaktivitet och menade, att
man där inte kunde falla tillbaka på någon
gällande rättsgrundsats. Jag vet inte
om det är anledning att inlåta sig på
någon mera ingående diskussion på den
punkten. Annars är det väl en vedertagen
uppfattning inte bara i detta land
utan i de flesta av Europas länder — jag
tänker dock inte på Östeuropa — att man
inte bör eller får inlåta sig på en retroaktiv
lagstiftning vare sig det gäller beskattning,
strafflagstiftning eller andra
rättsområden. Och är det någon annan
mening utskottet har framfört? Utskottet
har sagt, att den omständigheten, att
det inte finns något grundlagsförbud
mot retroaktivitet i lagstiftningen, inte
får utgöra ett försvar för införande av
en konjunkturskatt med tillbakaverkande
kraft och därutöver understrukit, att
utskottet i princip är av den uppfattningen,
att retroaktivitet inte får utan
alldeles särskilda skäl tillgripas.

Jag har tidigare varit inne på frågan
om skattens betydelse för en lugn gestaltning
av löneutvecklingen och därvid
framhållit, att jag hade mycket svårt
att acceptera en sådan tanke som att

den omständigheten att man i slutet av
år 1951 började tala om en konjunkturskatt
skulle kunnat ha någon betydelse
för lönerörelserna omkring årsskiftet
och tiden närmast därefter. Man har
ju varit inne på sådana tankar som att
skattens avkastning skulle användas till
subventionering av vissa livsmedelspriser.
Ja, det skulle då kanske ha kunnat
betyda, att de 150 miljonerna hade motsvarat
en reallönehöjning av en halv
procent eller någonting sådant — jag
menar inte att procenttalet är fullständigt
adekvat, men det rör sig väl ändå
däromkring. Men då bör i sammanhanget
inte bortses ifrån att denna subvention
också skulle ha betytt ett incitament
till inflation, köpkraften skulle
därigenom kommit att något ökas.

Beträffande frågan om retroaktivitet
eller icke — jag återkommer därtill —
har finansministern inte alltid avfärdat
den på det enkla sätt som han gjorde i
dag. När vi här i kammaren den 24 oktober
1951 diskuterade den då föreslagna
skatten på tillverkning och import
av personbilar och motorcyklar,
var finansministern så känslig på den
punkten, att han menade, att snabbehandlingen
av propositionen, som medförde
att det inte kunde beredas tid för
avgivande av motioner eller inhämtande
av sakkunnigyttranden o. d. var helt
avhängig av angelägenheten av att komma
ifrån en retroaktiv tillämpning av
förordningen om denna beskattning.
Jag skall tillåta mig ett par korta citat.
Finansministern yttrade: »Nu kan det
ju sägas: Då kan man väl fortsätta och
låta riksdagen arbeta normalt med motioner
och dylikt. Jag tycker ändå, att
man skall vara känslig för den synpunkten,
att ju längre retroaktiviteten består,
desto värre blir det.» Och finansministern
fortsätter: »Jag vill inte säga,
att det hade varit alldeles nödvändigt
att fatta beslut i dag» — d. v. s. den 24
oktober. »Det hade kanske gått lika bra
i morgon. Men jag tror inte, att vi skulle
kunna ta på vårt ansvar att låta denna
flytande retroaktivitet står kvar i de
fjorton dagar eller tre veckor som skulle
behövas, om vi helt lugnt skulle låtit

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

propositionen komma i lördags, bordläggas
i går, ligga på bordet i tio dagar
och därefter behandlas.»

Så känslig var finansministern i det
sammanhanget inför begreppet retroaktivitet.

Vi vet också, att bevillningsutskottets
ärade ordförande samtidigt hade ett
längre uttalande i ämnet i andra kammaren,
där det efter vad jag har hört
skulle ha åberopats under dagens debatt.
Jag skall därför inte återge uttalandet
i dess helhet utan inskränka mig
till följande: »På det håll, som reservanterna
företräda, har man ju alltid
-— jag vill säga lyckligtvis — hävdat den
meningen, att skatter icke skola uttagas
retroaktivt. Herrarna i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen och bondeförbundets
riksdagsgrupp ha haft precis
samma uppfattning. Jag säger lyckligtvis,
ty vart skulle det bära hän, om
vi plötsligt knäsatte den princip, som reservanterna
och många med dem i pressen
gjort sig till tolk för, nämligen att
man vid skattebeläggning kan använda
retroaktiviteten alldeles som det passar
en. Det är en farlig lära, mina herrar,
en lära som jag hoppas inte skall vinna
någon efterföljd i stil med vad som
predikats vid detta tillfälle. Jag tvivlar
således på att det hade varit möjligt för
bevillningsutskottet att fjorton dagar
härefter lägga fram ett förslag där retroaktiviteten
hade varit bibehållen.
Själv är jag oerhört tveksam, om jag hade
kunnat medverka till en sådan anordning.
»

Detta är ju ett bevis för att finansministern
och framträdande män inom
hans parti har haft samma inställning
till begreppet retroaktivitet som högern
har framfört här i dag.

Herr Petrén var i sitt första anförande
inne på åtskilliga frågor. Han talade
om högerns inställning, och han sökte
spela ut den mot, om jag förstod honom
rätt, vad TCO skulle ha uttalat
i vissa sammanhang. .lag är inte säker
på att herr Petrén lyckades nå
fram till några skäl eller synpunkter av
relevans. .lag utgår ifrån att han väsentligen
avsåg att understryka, att de över -

vinster under 1951, som här talas om,
innebar en inkomstfördelning, inför vilken
man borde ställa sig betänksam.
Herr Petrén menade också, att det var
till skada, att man icke i god tid hade
inlåtit sig på en särbeskattning av dem.
Men är det verkligen så, att exportvinsterna
under år 1951 har lett till inflation
eller befordrat en utveckling i sådan
riktning? De utgöra dock en reell
ökning av nationalinkomsten. Denna ökning
har möjliggjort en snabb tillväxt avvår
valutareserv och en betydande förstärkning
av vår lagerhållning, som medfört
ett förbättrat utgångsläge, när det
gäller vår försörjning, och den har säkerligen
i betydande utsträckning befordrat
sparandet. I det hänseendet skall
man komma ihåg, att det för närvarande
knappast finns förutsättningar att
åstadkomma ett stort sparande annat än
hos företagen. Beskattningen är så hård,
att de fysiska personerna har mycket
små möjligheter att bidraga till något
sparande alls, och penningvärdets fortsatta
nedgång har eliminerat lusten därtill.

Herr Petrén är ju övertygad om den
stora betydelsen i olika hänseenden av
att man går in för en konjunkturbeskattning
för år 1952 enligt folkpartiets linje,
men samtidigt säger herr Petrén, att
det inte finns någon möjlighet att antyda
vad avkastningen därav kan komma
att bli. Det sista är givetvis riktigt,
men med den utgångspunkten bör man
iaktta en viss försiktighet, när man talar
om betydelsen av den konjunkturskatt,
som folkpartiet så varmt söker
omhulda. Man skall också besinna att
det här i någon mån gäller anpassningen
av en nationalprodukt, som uppskattas
till cirka 39 miljarder kronor, och
då räcker det inte med hur små medel
som helst. Lönestegringarna omkring
årsskiftet och därefter har också med de
stora talen att göra. Om jag uppskattar
dem till 12 procent — jag skulle knappast
tro att det är i överkant — och den
totala lönesumman till 22 miljarder,
skulle vi vara framme vid att de börjar
närma sig 3 miljarder eller i varje fall
ligger betydligt över 2,r> miljarder. Mot

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

en sådan bakgrund bör betydelsen av
en vinstindragning till det allmänna i
form av en konjunkturskatt något blekna,
helst som det inte kan sägas ett enda
ord om den inkomst- och vinstutveckling
som skall bilda underlag för
skatten och denna dessutom på grund
av sin konstruktion måste inge den största
betänksamhet. Om herr Petréns vänner
hos TCO tänkte på detta, så kanske
de inte bleve så angelägna att instämma
med herr Petrén. Jag är för resten för
min del oviss om huruvida de över huvud
taget någonsin har gjort det.

När man här talar om att högern och
måhända även andra borgerliga slå vakt
om de stora kapitalvinsterna, skulle jag
vilja säga, att man på socialdemokratiskt
håll — exempelvis vår finansminister
vilket inte alls är oväntat — i olika
sammanhang fört fram synpunkter, sammanfallande
med borgerliga tankegångar.
Det finns ett sådant uttalande från
den 9 december 1949; jag vet inte om
det bar åberopats förut i debatten.
Det var också då fråga om en vinstindragning
till det allmänna eller en extra
beskattning med utgångspunkt från de
vinster, som skulle ha tillförts exportindustrien
på grund av devalveringen. Finansministern
fann då, att det av praktiska
skäl var uteslutet att gå in för en
sådan ordning. Han menade tydligen, att
den skulle drabba »slumpvis och klumpartat»
— uttryck som jag har använt tidigare
i dag — och han kom in på frågan,
om man inte i stället borde gå in
för en allmän skattehöjning, som drabbade
både onda och goda. När det gäller
den nu föreslagna konjunkturskatten,
vet man ju över huvud taget inte vem
den kommer att drabba.

Finansministern anförde emellertid
fortsättningsvis följande: »Jag har tyckt,
att detta vore en ganska meningslös sak.
Jag har i stället måst resonera så, att
om det nu blir sådana extravinster kommer
de ju i toppen så att säga på företagsvinsten,
och denna topp måste ju
under alla förhållanden bli fullt ut beskattad.
Man kan resonera hur mycket
man vill om avdrag, avskrivningar och
allt sådant, men toppen måste under

alla förhållanden bli fullt ut beskattad.
Då veta vi, att av en sådan extravinst,
som ligger i toppen på ett företags hela
samlade vinst, går först 50 procent till
stat och kommun i skatt. Delar man sedan
ut från bolaget kan man beräkna,
att med hänsyn till aktieägarnas genomsnittliga
inkomst- och förmögenhetsställning
går minst hälften av utdelningen
till skatt. Man kommer alltså faktiskt att
till staten draga in större delen av denna
extravinst. Då menar jag, att det kan
väl icke sedan vara någon anledning att
försöka fundera ut några invecklade,
svåröverskådliga och svårgenomförbara
system för att införa en särskild beskattning,
när man ändå ser, att man i praktiken
får till samhället indragen mer än
hälften av vinsten. Det blir ju i verkligheten
på indirekt sätt alltså så, att dessa
ökade exportvinster komma att användas
till att hjälpa oss att betala subventionerna»,
etc.

Ja, detta uttalande innehåller åtskilligt
av sanning även för den debatt vi
här föra.

Finansministern ansåg, att det var en
angelägenhet av vikt att söka förhindra,
att vissa stora exportföretag disponerade
över så betydande kassamedel, att de befann
sig i en särställning i förhållande
till företagsamheten i övrigt.

Jag avstår från att göra några bestämda
påståenden i antytt hänseende, men
jag tror inte på någon överlikviditet hos
företagen. Därmed har jag inte på något
sätt velat bestrida, att många företag har
gjort mycket betydande vinster. Det är
dock i alla fall så, att utgifter av olika
slag också anmäler sig undan för undan,
och jag kan tänka mig, att många av de
företag, som finansministern hade i sikte,
kanske om några månader, ett halvår
eller så kommer att befinna sig i ett
mycket beträngt läge med hänsyn till
kapitalförsörjningen. Jag tror, att man
skall vara ytterst försiktig, när man talar
om den där överlikviditeten. Den
kommer enligt min mening att förflyktigas
ibland mycket snabbt och ofta efterträdas
av ett läge, där bekymren dominerar.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
hade hoppats att jag inte skulle behöva
blanda mig i den här debatten. Jag har
haft tillfälle tidigare både i slutet av
höstriksdagen och i remissdebatten i år
att såväl för egen som för partiets del
karakterisera detta förslag om konjunkturskatt
och vår inställning till detsamma.
Jag måste ju säga, att vad som i tiden
därefter har förekommit i form av
denna proposition och det utskottsutlåtande,
som här föreligger, inte har varit
ägnat att i någon mån rubba den inställning,
som vi redan från början har intagit
i denna fråga. Därför hade jag inte
tänkt att det skulle vara nödvändigt att
upprepa dessa argument. Jag känner mig
dock direkt uppkallad av en fråga, som
finansministern ställde i inledningen till
sitt anförande, nämligen den: på vad
sätt vill högern motverka överkonjunkturen?
Anser vi inte över huvud taget,
undrade han, att denna konjunktur är
ett problem. Består inte problemet just
i brist på arbetskraft? Vad menar man
då med denna fullständiga negativitet
från högerns sida?

Jag förstår inte, hur det har varit möjligt
för finansministern att kunna så där
i en hastig vändning abstrahera ifrån allt
som har diskuterats oss emellan under
de senaste åren om nödvändigheten av
att bekämpa inflationen. Det har just
från vårt håll alltid betonats, att vi har
ansett att den inhemska orsaken till inflationen
har varit, att vi har underhållit
en överkonjunktur och att det för
att bekämpa inflationen, just gällt att
söka dämpa överkonjunkturen. Och så
har vi diskuterat vilka medel, som skulle
erfordras härför.

Finansministern har då gång efter
annan presenterat sina program med så
och så många punkter, mest bestående
i höjning av gamla och införande av
nya skatter av olika slag. Vi har sagt:
Vi anser inte att detta iir den riitta vägen,
vi tror inte att man på denna väg
når målet. Det måste något annat till.
Vad är det då vi framför allt velat ha?
Jo, vi har velat ha eu annan penningpolitik
i detta land. Det har för oss varit
ett väsentligt krav, som vi har be -

traktat såsom en förutsättning för att
alla andra kompletterande åtgärder verkligen
skulle få effekt. Det torde väl ändå
med hänsyn till resultatet numera vara
bevisat att vi har fått rätt så till vida,
att de program som regeringen undan
för undan har presenterat har visat sig
otillräckliga. Tyvärr har vi nu aldrig
fått vår linje prövad och därför har det
inte kunnat visa sig att vi har haft rätt.
Men vi har fortfarande den övertygelsen
att med en annan penningpolitik skulle
hela vårt läge varit annorlunda.

Finansministern ville ge ett intryck
av fullständig negativitet från vårt håll
till dessa problem och påstod att vi inte
velat vara med om prisutjämningsavgifter
och vissa andra uppräknade ting.
Jag ber att få erinra finansministern
om att vi har medverkat till investeringsskatt
och investeringsavgift liksom
även till prisutjämningsavgifter. Vi har
ansett att det har varit riktiga åtgärder
under den konjunktur som har rått de
närmast föregående åren. Att vi har uttalat
betänksamhet när det nu gäller
förnyelse för ett nytt år av prisutjämningsbemyndigandet
beror på att vi menar
att det är angeläget att ta hänsyn
till den förändrade konjunktur som vi
nu uppenbarligen går emot. Detta gäller
alldeles särskilt beslutet om införandet
tvångsvis, utan förberedande förhandlingar
eller medverkan från vederbörandes
sida, i början av detta år av prisutjämningsavgifter
på rundvirke och vissa
andra trävaror. Vi anser att det är
utomordentligt angeläget att denna avgift
blir avskaffad i dagens läge. Men
det är inte av några principiella skäl vi
hävdar detta, tv vi bär medverkat så
länge vi har ansett att konjunkturen
motiverat prisutjämningsavgifter.

Det går inte, herr Sköld, att på det
viset försöka ständigt komma med den
där gamla stämpeln att högern skulle
inta en negativ hållning och över huvud
taget vara ovillig till alla åtgärder
som skulle på något sätt drabba kapitalintressena
i detta land. Vi har helhjärtat
gått in för att vidta åtgärder i syfte
att komma till riitta med inflationen även
om de skulle komma att gå ut över des -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

sa intressen, och vi är fullt medvetna
om att vårt alldeles speciellt hävdade
krav på en annan penningpolitik i första
hand skulle drabba just de intressen
som herr Sköld menar att vi skulle så
där i vått och torrt och utan varje eget
omdöme klä skott för.

Alla dessa tillvitelser föranleds av att
vi inte vill medverka till denna konjunkturskatt.

Jag må då säga, att man skall ha åtskilligt
av is i sig för att kunna lägga
fram det hela på ett sådant sätt att man
säger att vad som här föreslås är en absolut
nödvändig åtgärd ovanpå övriga
åtgärder för att komma till rätta med läget
i dagens situation. Vi hade ju dock
i slutet av oktober ett program från regeringens
sida i åtta punkter, som herr
Sköld med vanlig auktoritet serverade,
och han förklarade att i och med detta
var saken klar. Det var i slutet av okober.
Sedan har han själv varit vänlig
nog att i sitt tidigare anförande här tillhandagå
med en mycket intressant tidtabell.
Han sade att den 30 oktober bröstade
herr Ohlin av med tanken på en
konjunkturskatt. Den 10 november kom
herr Hedlund med i diskussionen och
förklarade, att detta kunde han också
vara med om under förutsättning att
den kom att gälla över hela fältet. Den
13 november kom folkpartimotionen,
och den 16 november tillsatte finansministern
en utredning om konjunkturskatten.

Nu ställs den stackars högern mot väggen
därför att den inte har haft förmåga
att följa med i dessa svängar. Det går
väl ändå inte att ingiva den initierade
församling som denna kammare utgör en
annan föreställning om tillkomsten av
denna skatt än den jag här tidigare har
tillåtit mig beteckna på det sättet, att
folkpartiet greps av en önskan att ställa
sig till vänster om regeringen, och regeringen
fann det då nödvändigt — jag
förstår det, den politiska dynamiken är
sådan — att jämka sig till vänster om
det vänstervridna folkpartiet. Där har vi
anledningen till denna konjunkturskatt,
sedan må vilket skäl som helst åberopas
för att kamouflera det politiska samman -

hanget. Jag tror inte att det finns någon
i denna kammare som inte är medveten
om hur sammanhanget i själva verket
har varit.

Jag skall inte upprepa vad som här
anförts både i motion från vårt håll och
i reservationen till utveckling av varför
vi inte anser att denna skatt är ägnad
att verka inflationsbekämpande. Vi anser
inte att den har något värde utan
snarare motsatsen.

Vad retroaktiviteten beträffar hävdar
vi, att en skatt inte annat än i yttersta
undantagsfall kan få ha retroaktiv karaktär
och att de miljoner som denna
skatt skulle inbringa — siffran 150 miljoner
torde i varje fall vara en maximisiffra,
som jag inte tror kommer att
uppnås — inte uppväger den skada som
man åstadkommer inom näringslivet i
stort på grund av den otrygghet som
man inger genom att vidta åtgärder av
denna karaktär, då inte läget är mera
pressande än vad det får anses ha varit.
Det är någonting annat under ett krig
— nöd bryter lag — men det läget har
vi inte.

Herr Sköld sade i sitt anförande här
ungefär så, att en retroaktiv skatt inte
bör tillgripas, om den inte är oundgängligen
nödvändig. Ja, men vi bestrider
att den är nödvändig. Vi inte bara
anser att den inte är oundgängligen nödvändig,
utan vi anser att den är direkt
till skada, när den anbringas på det
sätt som nu sker. Och man kan verkligen
inte på allvar göra gällande, att denna
skatt är oundgängligen nödvändig,
när man i slutet av oktober i egenskap
av finansminister presterar ett program,
där den inte är med, och sedan någon
gång i mitten av november förklarar:
»Vi har misstagit oss, vi visste inte att
skoglikviderna skulle bli så och så höga,
och nu måste vi ha denna skatt med
också.» Och från den utgångspunkten
säger man: »Skatten är oundgängligen
nödvändig. Därför måste vi finna oss
också i retroaktiviteten, även om vi inte
är några vänner av denna retroaktivitet
i och för sig.» Att använda skäl av det
slaget är att överanstränga argumentationen.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

Man har ju sagt, att det skulle ha
åstadkommits så mycket med denna
skatt, och man vill bl. a. göra gällande,
att bara det faktum att den har diskuterats
skulle ha verkat återhållande på
lönerörelserna. Det är väl också en amsaga,
som i varje fall inte någon här på
allvar tror på. Över huvud taget varje
argument jag tar upp kan jag inte betrakta
annat än såsom eu skenfäktning
för att kamouflera att denna skatt är tillkommen
uteslutande på grund av rent
taktiskt-politiska grunder, som det inte
har funnits någon anledning för vårt
parti att solidarisera sig med.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Velander frågade, om ett uttalande
som jag hade gjort i slutet av år 1949
hade behandlats i dag i andra kammaren.
Ja, herr Velander, det har varit
föremål för behandling, ty det har kommit
fram vid en undersökning som högerns
partisekretariat tydligen har
gjort och det bär ställts till förfogande
för högerns talare i båda kamrarna.
Därför har det också kommit fram i båda
kamrarna.

Jag vill bara i det avseendet säga, att
det ju är klart, att om jag i min fantasi
hade kunnat tänka mig, att det plötsligt
vid årsskiftet 1950/51 skulle bli ett pris
på ull som var tre gånger så högt som
priset i slutet av år 1949 och andra priser
skulle stiga i överensstämmelse därmed,
så hade jag inte gjort detta uttalande.
Men jag måste erkänna, att min
fantasi inte räckte till för att jag skulle
kunna tänka mig in i den våldsamma
omvälvning som här inträdde efter Koreakrigets
utbrott. Jag tror väl ändå
inte att herr Velander menar, att jag
med uttalandet har velat säga, att vi år
1949 hade en viss beskattning och att den
under inga omständigheter kunde komma
att ändras. Det är väl att gå alltför
långt.

Sedan vill jag också säga till herr Velander,
att jag är något rörd över den
tanken, att jag skulle ha påskyndat beslutet
om bilaccisen på grund av eu
principiell motvilja mot retroaktiva skat 7

Första kammarens protokoll 1952. Nr 14.

ter. Jag hade inte alls den principiella
frågan uppe i mitt medvetande den
gången, helt enkelt därför att det gällde
någonting helt annat. För mig var
det en teknisk fråga. Det gällde en varuskatt
som, om den icke kunde träda i
kraft omedelbart, skulle leda till att en
stor mängd bilar försåldes ögonblickligen
utan skatten. Skattebeloppen skulle
rinna bort mellan statens fingrar, och
man skulle dessutom fullständigt desorganisera
handeln. När det offentliggjordes
ett förslag om en sådan skatt,
måste man därför stoppa hela trafiken.
Var och en förstår vilka störningar det
skulle medföra att hålla hela försäljningsapparaten
stilla dag efter dag. Det
var detta som gjorde att jag ansåg, att
det var nödvändigt att rätt snabbt komma
till ett beslut, och inte frågan om
huruvida det stred mot våra rättsgrundsatser,
att en skatt var retroaktiv. Läget
hade uppenbarligen föga förbindelse
med det läge, som vi diskutera här i
(lag.

Sedan frågade herr Velander, vad det
var som hände under tiden från den
9 oktober till den 10 november, och herr
Ewerlöf — som jag gratulerar till det
temperament som jag lyckades uppväcka
— förklarade att utvecklingen under
den tiden berott på att folkpartiet tog
ett steg åt vänster och att vi i regeringspartierna
därför blev tvungna att i
vår tur ta ett steg till vänster om folkpartiet.

Ja, herr Ewerlöf, det där är ju en populär
beskrivning, som jag inte har någonting
emot att herr Ewerlöf sprider,
men jag undrar ändå, om den står sig
inför en närmare granskning. Man har
här sagt, att när jag lade fram popositionen
nr 220, så preciserade jag den
ekonomiska politiken i åtta punkter,
och med de åtta punkterna förklarade
jag, hade vi ett program som borde vara
hållfast. I den tredje punkten i program•met
stod emellertid: ökade prisutjämningsavgifter
vid export av skogsindustriens
produkter, eventuellt införande av
exportavgifter inom andra grenar av
exporten.

Vad låg bakom denna sats? Jo, där

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

bakom låg ett övervägande från regeringens
sida. Vi hade nämligen redan
observerat denna kraftiga tillväxt av vinsterna,
och vi hade klart för oss, att vi
måste ingripa även mot andra exportnäringar
än skogsindustrierna. Vi irodde
på grund av de undersökningar vi
hade gjort, att dessa vinster nästan uteslutande
kom fram i exportnäringarna,
och att man därför skulle kunna få en
konjunkturbeskattning genom ett utbrett
system av exportavgifter. Då kommer
denna hausse på virkesmarknadcn
i skogarna — för mig försmädligt överraskande.
Vi hade, när den kom, suttit
och förhandlat i månader med skogsindustrierna
och varit utsatta för alla deras
jämmerrop om hur mina krav skrapat
av dem in på bara benen, och jag
trodde faktiskt, att jag hade fått händerna
på tillräckligt av deras konjunkturvinster.
Jag varnade dem också hela tiden
för att ge sig ut och kappspringa
om virket, eftersom priserna redan var
tillräckligt höga i skogen — det säger
jag som själv är skogsägare. Jag förklarade,
att det icke skulle bli en pinne
mer till salu genom ytterligare prishöjningar;
och så slöt vi vårt avtal, och sedan
går bolagens representanter ut på
skogsauktionerna och sitter sida vid sida
och bjuder över varandra, herr Velander!
Jag har fått skildringar från
dessa auktioner om hur skogsindustrierna
skyndade sig att i virke placera den
del av konjunkturvinsterna som inte jag
hade lyckats få tag i.

Det var väl ganska naturligt, att vi i
regeringen då gjorde den reflexionen,
att det inte gick att lösa detta problem
med exportavgifter, eftersom det nu
kommit in en hemmamarknadsnäring —•
vilket ju i alla fall skogsfångsten är —•
som icke kunde beskattas med exportavgifter
direkt. Under sådana förhållanden
ger sig frågan om den allmänna
konjunkturskatten som ett naturligt
hjälpmedel — fast jag vill säga, att jag
ju personligen har så många tekniska
invändningar emot konjunkturskatten,
att det inte var förrän jag såg denna
uppenbara utveckling, som jag gick med
på den.

Det var detta, som inträffade mellan
den 19 oktober och den 16 november,
herr Ewerlöf!

Jag vill bara varna kammarens ledamöter
för att tro för mycket på alla
dessa berättelser om politisk-taktiska
schackdrag. Sådana betyder så oändligt
litet i vårt politiska liv. Det är nödvändigheterna,
som avgör inställningen, och
inte det där smusslandet med ståndpunkter.
Den saken lärde jag mig för
många år sedan, att det inte finns någon
bättre politisk taktik än att handla så
klokt och förståndigt man kan. Genom
några slingerbukter vinner man sannerligen
icke någon sympati hos det svenska
folket. Därför är det ganska naturligt
att konjunkturskatten har måst bli
ett led i den ekonomiska politiken sådan
som den utformats i proposition
220.

Nu säger herr Velander, att det har
gjorts många försök att med tillhjälp
av dessa olika medel — konfiskatoriska
skatter, tror jag han kallar dem för —
vinna ett resultat i bekämpandet av
överkonjunkturen, men det har icke
lyckats, och herr Ewerlöf sjöng på samma
visa. Det är väl sant, att vi icke under
1950—1951 lyckades med alla våra
medel att nå fram till en stabilitet, därför
att de inflationsdrivande krafterna —
utifrån icke minst — var för starka för
att våra medel skulle räcka till. Man
kan säga, att vi borde ha använt ännu
starkare medel, men det finns gränser
även för vad stater kan göra, och det
finns praktiskt taget icke något land i
världen som har lyckats nå stabilitet.

Jag vet, att man kommer att säga:
»Schweiz», och jag kan ju medge, att
Schweiz har en särställning; detta för
att vi skall slippa att diskutera det fallet
ytterligare.

Men är inte läget ett annat nu? När
herr Ewerlöf här förklarade, att det har
blivit en skillnad på konjunkturen —
jag föreställer mig att herr Ewerlöf nu
tycker sig märka något av det bistrare
klimat som han så ofta har talat om —
vad betyder det? Jo, det betyder, att det
i den ekonomiska utvecklingen har uppväckts
krafter, som verkar mot över -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

konjunkturen, som kan hjälpa oss och
som vi kan ta i vår tjänst, och att vi
därför i dag står i en helt annan position
med helt andra möjligheter att kunna
vinna resultat. Men man kan icke vinna
ett resultat om man vid minsta tecken
till depressiva tendenser springer hort
från den ekonomiska politiken och säger:
»Nu får vi släppa efter.» Nej, låt
oss nu framhärda. Kanske det nu kan
visa sig, att vi kan skapa stabilitet, men
vi kan bara skapa den genom att framhärda
i en stram ekonomisk politik.

Och så till sist ett par ord till herr
Ewerlöf om högerns linje.

Jag har inte förnekat, herr Ewerlöf,
att högern har haft en linje som går
över penningpolitiken men som i sin
praktiska tillämpning inte innebär någonting
annat än ökade svårigheter för
folk att få låna pengar. På den vägen
verkar en sådan politik åtstramande genom
att den förhindrar en överdriven
efterfrågan på arbetskraft. Den politiken
driver också vi nu sedan vi genom ränteregleringslagen
fått möjligheter att driva
en politik på det fältet efter vårt sinne.
Vi har litet olika meningar i det avseendet.
Herr Ewerlöf vill driva den politiken
med tillhjälp av en rörlig ränta,
varvid man kan bli tvungen att gå hur
långt som helst, för att det skall få någon
verkan. I sak når man emellertid
samma effekt på båda vägarna. Men
denna penningpolitik tar icke bort den
överdrivna efterfrågan på arbetskraft
och material inom någon annan sektor
än bland de företagare som måste låna
pengar. Den lämnar alla dem i orubbat
bo som via stora konjunkturvinster har
skaffat sig massor med likvida medel. Vi
har icke velat driva en så ensidig politik
att vi har satt in stöten bara emot
dem som behöver låna pengar, utan vi
vill också lägga en tung hand över dem
som via konjunkturvinsterna har skaffat
sig tillräckligt med likvida medel.

Herr Ewerlöf har visserligen sagt —
och jag vill gärna erkänna det — att
högern har röstat för åtskilliga åtgärder.
Men nu, herr Ewerlöf, när det gäller
att framhärda, nu när det finns en
chans att nå stabilitet — i det läget

säger högern nej till konjunkturskatten.
Nu är den beredd att nagga prisutjämningsavgifterna
i kanten, att skära ned
budgetöverskottet och göra åtskilligt
annat i den stilen. Det är det jag vänder
mig emot. Och jag tror inte att vad jag
därvidlag har sagt innebär någon överdrift.
Det är i alla fall någon skillnad
i politisk uppfattning mellan herr Ewerlöf
och mig!

Herr VELANDER: Herr talman! Då finansministern
i sitt anförande nyss var
inne på mitt återgivande av vad han yttrat
år 1949 i anledning av viss interpellation
i andra kammaren, var hans framställning
inte alldeles riktig. Det förhöll
sig nämligen så, att jag verkligen själv
hade tittat litet i hävderna. Man kan ju
forska i en persons föregående utan att
ha särskild lust att förfölja honom med
hans egna ord. Jag hade då stannat för
detta uttalande av årgång 1949, och innan
jag gick till middagen, frågade jag
partisekreteraren, om uttalandet hade
varit på något sätt aktuellt i andra kammaren.
Svaret blev, att han trodde att
viss talare hade varit inne därpå. Det
är nu en korrekt relation av en låt vara
mycket obetydlig sak.

För övrigt kan man anföra även andra
uttalanden från samma tillfälle. Då var
trävarukonjunkturen i ett helt annat läge
än nu. Och finansministern fann anledning
till det uttalandet, att det vore
uteslutet, att trävarupriserna kunde komma
att stiga. Det är inte någon anledning
för mig att tala om bristande förutseende
eller dylikt, men yttrandet utgör
ett exempel på hur svårt det är att bedöma
utvecklingen på det område det
bär gäller. Det belyser också det förhållandet,
att exempelvis skogsindustrierna
ett år kan ha mycket goda konjunkturer,
och så kan det komma en serie av år,
då konjunkturen lägger mycket stora
svårigheter i deras väg. Därför kan man
fråga sig, om det är så alldeles rimligt
att statsmakten, om det helt oförmodat
inställer sig ett mycket gott år, då deklarerar,
att den skall draga in, inte i
form av skatt enligt allmänna skatte -

100 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för
grunder, utan i extraordinär ordning en
väsentlig del av den uppkommande
vinsten. Det kunde ju vara motiverat att
man sökte befordra företagens ansträngningar
att så långt möjligt konsolidera
sin ställning för att kunna möta de hårdare
tider, som väl lärer komma att anmäla
sig.

I det sammanhanget vill jag säga, att
när finansministern även i sitt sista anförande
tycktes hysa stora bekymmer
för den likviditet — jag föreställer mig
att han åsyftade bland andra skogsindustrierna
— som han menade föreligger,
så kan utvecklingen lätteligen komma
att gå i en sådan riktning att det exempelvis
vid årets utgång inte finnes någon
anledning tala därom, den har kanske
då förbvtts i knapphet.

Finansministern var inne på frågan
om skogsprisernas överraskande utveckling
under hösten 1951. Ja, om sådana
saker är det kanske inte anledning att
tala så mycket, eftersom utrymme
finns för olika meningar. Men låg det
inte i luften att, med hänsyn till läget på
exportmarknaden för trävaror och framför
allt massa, skogsägarna hade ökade
anspråk på andel i de förädlingsvinster,
som man ansåg, att skogsindustrierna
kunde tillgodogöra sig? Det var i realiteten
med mitt sätt att se en utomordentligt
stark press ifrån säljarnas sida att få priserna
i höjden. I spetsen därför gick för
resten ett statens affärsdrivande verk.

Om det nu i olika sammanhang talades
om dessa »oerhörda övervinster», låt
vara av tillfällig natur, var det då något
så orimligt att det vattnades i munnen
även på den enskilde skogsägaren, att
han menade att även han skulle söka
tillgodose sina intressen? Jag vill inte
söka analysera detta skogsägarnas uppträdande
på något sätt; det skulle kunna
leda till en så vittutsvävande diskussion
och en diskussion med sådana aspekter
att vi vid denna sena timme inte skulle
hinna klara den.

Vad beträffar utvecklingen under förra
året, förefaller det som om finansministern
menade, att man hade börjat
skymta något av en bättre balans i samhället.
Man kan ha olika meningar om

år 1952 m. m.

anledningen därtill. Den inflationistiska
utvecklingen var väl framför allt koncentrerad
till årets förra hälft. Det var
då som lönestegringarna och i anslutning
därtill prisstegringarna väsentligen
inträffade. Mot slutet av året låg det kanske
så till, att, om man inte haft att motse
nya lönestegringar och därmed följande
nya prisstegringar, läget skulle ha
kommit att framstå såsom i viss mån balanserat.
De stora exportvinsterna hade
säkerligen bidragit till denna förbättrade
balans.

Herr Petrén anslöt sig i något sitt anförande
till tankegången, att man borde
söka höja reallönerna på de s. k. övervinsternas
bekostnad. I det hänseendet
kan det vara av intresse att hänvisa till
ett uttalande av folkpartichefen, herr
Ohlin, vari han förklarat: »Det är icke
möjligt att i ett inflationsläge söka höja
reallönerna på företagsvinsternas bekostnad.
Därigenom reduceras endast
sparandet inom företagen, och genom
denna minskning av sparandet försämras
den samhällsekonomiska balansen
och ett inflationstryck uppstår, som leder
till en allmän prisstegring. Företagen
undgår på så sätt den avsedda vinstminskningen
samtidigt som löntagarna
går miste om reallöneförbättringen. Denna
cirkel kan icke brytas, så länge överkonjunkturen
består. Först sedan överkonjunkturen
försvunnit, kan en lönepolitik
föras, som ger löntagarna en större
och företagsvinsterna en mindre andel
av nationalinkomsten.» Det förefaller
mig som om herr Petrén i anslutning
till vårt meningsutbyte här borde beakta
tankegången i detta uttalande.

Jag skall väl också, herr talman, något
uppmärksamma bondeförbundet, dock
endast med ett par ord. Det har yrkats
bifall till dess reservation till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande.
Den rör sig om beskattningen av besparingsskog,
häradsallmänning, skogsallmänning
och andra likartade samfälligheter,
å vilka avverkning allenast får
företas för att tillgodose delägarnas behov
av liusbehovsvirke och bränsle. Åtskilliga
av oss inom bevillningsutskottet
har stått tveksamma inför det här ställ -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

101

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

da yrkandet, ty vi vet icke vilken frekvens
dessa allmänningar har. Någon har
sagt, att det kanske finns ett par dylika
allmänningar; personligen har jag dock
ingen uppfattning härom. Jag har ingen
kännedom om att sådana existerar. I
varje fall måste denna reservation ta
sikte på något som är av ett så utomordentligt
blygsamt intresse i detta sammanhang,
att huru än ståndpunktstagandet
sker det näppeligen är att räkna
med några egentliga konsekvenser ur
fiskaliska synpunkter vare sig för staten
eller den enskilde.

Herr ELIASSON: Herr talman! Jag
skall inte yttra många ord, men jag tycker
att innan denna debatt slutar bör
man fästa uppmärksamheten vid den
kontrast som obestridligen föreligger
mellan folkpartiets propaganda i denna
fråga, i varje fall om man skall döma av
en annons i en tidning som jag skall tilllåta
mig att citera, och den kalla verklighet
som vi kan konstatera här i riksdagen.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att
till kammarens protokoll foga några rader
ur en annons, publicerad i Svenska
Morgonbladet den 26 mars 1952, föga
mer än en vecka efter det alt folkpartiets
motion i konjunkturskattefrågan
hade avlämnats. Annonsen hade följande
rubrik: »Vad tycker Ni?» Det är
ingen vanlig Gallupundersökning — men
man försöker kanske att få en orientering
om allmänhetens uppfattning. Jag
tycker att det vore bättre att få reda
på folkpartiets uppfattning.

I annonsen heter det: »Inom en del
näringsgrenar har kriskonjunkturen
medfört stora vinster, utöver kompensation
för prisstegringen, på sammanlagt
minst 2 000 milj. kronor. En stor
del av dessa har formen av betydande
extravinster. Anser Ni skatteförmågan i
de senare fallen större än på vanliga
inkomster, så att en extra konjunkturvinstskatt
är motiverad?» Frågan skulle
besvaras med ja eller nej. I nästa stycke
heter det: »Folkpartiet har föreslagit
en sådan tillfällig beskattning av bety -

dande övervinster för att skapa större
möjligheter att hejda en eljest ofrånkomlig
tillfällig höjning av levnadskostnaderna,
som förorsakas antingen av den svaga
skörden eller av själva kriskonjunkturen.
Anser Ni detta riktigt?» Detta var
fråga nummer två, som även den skulle
besvaras med ja eller nej.

Jag kan inte underlåta, herr talman,
att fästa uppmärksamheten på denna
annons, som uppenbarligen måste vara
distribuerad eller sammanställd av folkpartiets
centralbyrå. Texten är sådan att
var och en måste få den föreställningen

— den okritiske läsaren i alla händelser

— att folkpartiet är det parti, som verkligen
gått till storms mot de stora konjunkturvinsterna
och framför allt de
vinster, som man hade under fjolåret.
Man vill alltså ge allmänheten den föreställningen,
att här skall man beskatta
betydande övervinster som förelegat i
fjol, samtidigt som man i riksdagen går
in för ett förslag, som innebär att konjunkturskatten
skall läggas på 1952 års
inkomster. Ingen vet i dag om det blir
några övervinster 1952. Herr Petrén och
övriga folkpartister kan inte ge någon
upplysning om hur stor den summa är,
som man för detta år kan tänkas få in.

Man vill säkerligen också göra gällande
att vi med en krigskonjunkturskatt
skulle få in betydande skattemedel. Jag
skulle vara intresserad av att veta, om
man för företagarvärlden samtidigt lägger
upp propagandan på det sättet, att
denna skatt kommer att bli mycket obetydlig,
eftersom det gäller 1952 års inkomster.
Man vill emellertid därtill lägga
den synpunkten, alt denna konjunkturskatt
är nödvändig för att hålla levnadskostnaderna
nere. Jag vill erinra
om att vi ha eu konjunkturdämpning, eu
påtaglig avmattning i fcverkonjunkturen
just nu. Men för all del, vi skall ha denna
skatt för nödvändiga subventioner. I
annonsen har man särskilt pekat på att
medel behövs för att klara återverkningarna
av den svaga skörden. Jag
skulle vilja fråga om folkpartiet spekulerar
i cn dålig skörd även 1952—1953,
ty den svaga skörd, som det iir fråga om,
ligger inom produktionsåret 1951 1952.

102

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förordningsförslag om konjunkturskatt
Folkpartiet kan inte med en konjunkturskatt,
som skulle gälla 1952 års vinster,
få in medel förrän tidigast 1953, såvitt
man inte följer herr Ohlins rekommendation
att med favörränta locka företagarna
att betala in en del skattemedel
redan i år.

Herr Petrén! När det gällde steriliseringen,
ville folkpartiet enligt vissa alternativ
i motionen i höstas införa
straffränta om skogsägarna tog ut pengarna
innan femårsperiodens slut — men
då gällde det ju enskilda skogsägare!

Sedan vill jag säga några ord om
retroaktiviteten. Om man skulle följa
folkpartiets rekommendation att ha konjunkturskatt
för 1952, kommer skatten
i varje fall att bli retroaktiv för den tid,
som gått från årsskiftet fram till i dag,
men det kanske man inte fäster något
avseende vid, när man diskuterar principfrågan.

Jag har läst igenom folkpartimotionen
som väcktes i höstas. Jag bär inte kunnat
finna att man i denna motion sökt
klargöra, att man verkligen avsåg 1952
års eventuella konjunkturvinster. Varför,
herr Petrén, har man varit så angelägen
att undvika den frågeställningen,
när man i dag fäster huvudvikten
vid huruvida skatten skall vara retroaktiv
eller inte? Man får inte förvåna
sig över att medborgarna fått den föreställning,
att folkpartiet syftade på 1951
års vinster. Det var ju i höstas vi hade
den aktuella överkonjunkturen. Herr
Ohlin talade i Uppsala den 14 november
och förklarade därvid, att enligt folkpartiets
mening »rättvisehänsyn krävde, att
extra vinster på tusentals miljoner kronor
under eu tid med standardsänkning
för stora folkgrupper måste göras till föremål
för särskild konjunkturskatt».
Dessa »tusentals fniljoner kronor» i extra
vinster förelåg 1951.

Dagens Nyheter, som jag inte precis
alltid anser vara ett pålitligt sanningsvittne
— jag vill dock erinra om att den
är den största tidningen på den socialliberala
kanten — hade den 23 december
en ledare, vari sades bl. a. följande:
»Åtgärder som drabbar bakåt i tiden är
alltid olustiga. Normalt bör självfallet

för år 1952 m. m.

sådana åtgärder undvikas; de kan i regel
inte anses förenliga med godtagna
rättsprinciper. Men denna ståndpunkt
kan inte drivas så långt att retroaktivt
verkande ingripanden under alla omständigheter
måste avvisas.»

Jag har aldrig haft någon större beundran
för Dagens Nyheters förmåga till
en objektiv bedömning, men i detta fall
blir man frestad att mildra omdömena.
Jag har framför mig en ledare i Dagens
Nyheter av den 3 mars i år, ur vilken
jag skall be att få citera en passus: »Herr
Ohlin har äran av att på riksdagsplanet
ha drivit fram intresset för konjunkturskatten.
Men själv har han försvunnit i
kulissen innan spelet är över; hans uttalanden
har varit svävande och delvis
motsägande.»

Herr talman! Mot denna passus i Dagens
Nyheters ledare har jag ingen erinran.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag skulle
vilja bemöta några av herr Eliassons påståenden.

Herr Eliasson nämner bland annat att
även vi skulle vara för en retroaktiv beskattning
och tar som bevis för detta att
om man på våren 1952 föreslår en beskattning
för detta år, innebär detta förslag
en viss retroaktivitet. Jag vill då erinra
herr Eliasson om att folkpartiet redan
under hösten begärde beslut om en
konjunkturvinstskatt, och vi begärde denna
skatt såsom ett alternativ till den särlagstiftning
om tvångssterilisering av
skogsvinsterna, som socialdemokraterna
och bondeförbundet gemensamt drev
igenom gällande år 1952. Jag har förut i
dag skildrat bakgrunden till vårt förslag
om en konjunkturvinstskatt. Den utgjordes
av utvecklingen här i landet under
förra året med en ökning av nationalinkomsten
på 2 miljarder kronor. Detta
är samma summa som står i den annons,
som herr Eliasson talade om. Jag har
inte sett den och känner inte till den,
men jag har med intresse hört herr Eliasson
läsa upp den. Där står också skildrat
samma perspektiv. Det finns ingenting
nämnt om att vi begär en konjunktur -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

103

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

vinstskatt för år 1951. Det är mot det
perspektiv vi upplevde förra året som vi
begär en konjunkturvinstskatt för år
1952. Jag skulle vilja fråga herr Eliasson
var det finns något uttalande från
folkpartiets riksdagsgrupp med begäran
om en retroaktiv beskattning. Det har
inte heller gjorts något sådant uttalande
från någon enskild representant av riksdagsgruppen.
Det är inte heller i dag som
vi sagt ifrån att skatten inte skall vara
retroaktiv. Herr Eliasson tryckte på att
folkpartiet först i dag säger att skatten
inte skall vara retroaktiv. Frågan ställdes
i denna kammare den 12 december
förra året till partiets gruppledare herr
Ohlon, som svarade att det varken var
rätt eller billigt att gå in för en retroaktiv
beskattning.

Jag har flera gånger här i dag funnit,
herr talman, att bondeförbundarna känner
en olust inför den retroaktiva beskattningen.
Jag förstår dem, och det är
alldeles uppenbart att man på det hållet
vill söka göra gällande att folkpartiet
i denna sak sitter i samma båt och därmed
får dela ansvaret. Men, herr talman,
vi sitter inte därvidlag i samma båt.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag begärde ordet, då herr
Petrén sade, att bondeförbundet gärna
vill sitta i samma båt som folkpartiet.
Jag uttrycker min belåtenhet över att
herr Petrén till slut konstaterade, att vi
inte sitter i samma båt. Vi tycker att det
skulle vara mycket otrevligt att sitta i
en båt, där man hoppar och svänger
och kränger i orolig sjö.

Jag har, herr talman, i ett tidigare anförande
påpekat vad Lantbruksförbundet
sagt i sitt yttrande. Jag har själv varit
med om detta yttrande. Icke desto mindre
sade herr Petrén efter mitt anförande,
att det fanns flera remissyttranden, bland
andra Lantbruksförbundets, som var avstyrkande
i fråga om den retroaktiva
skatten. Det är fel, herr Petrén. Var vänlig
och läs Lantbruksförbundets yttrande
ännu en gång, så kanske herr Petrén
äntligen kommer till den uppfattningen
att herr Petréns påståenden är felaktiga.

Att vi liksom utskottet — det har utskottet
självt uttalat — inte tycker att
det är trevligt med en retroaktiv beskattning
är väl självklart. Jag trodde att alla
här var ense om att en retroaktiv skatt
endast skall tillgripas i en ytterst besvärlig
situation, och herr Petrén har själv
förklarat, att ni nu helt plötsligt inte
tycker att vi befinner oss i ett sådant läge,
att en retroaktiv skatt måste tillgripas.
Vi är på den andra sidan, och det är
därför vi inte sitter i herr Petréns båt.

Herr ELIASSON: Herr talman! När
man skall diskutera med folkpartiet i
den här frågan, tycker jag nästan att
retroaktiviteten har aktualitet ur en alldeles
särskild synpunkt, nämligen hur
man skall tolka vad folkpartiet menat
med dess tidigare framstötar.

Jag fäster uppmärksamheten vid att
man i folkpartiets motion icke klargjorde,
huruvida man avsåg en retroaktiv
konjunkturbeskattning eller icke.
Detta faktum kvarstår. Den centrala
frågan gäller ju retroaktivitet eller icke,
herr Petrén, men det problemet klargjordes
inte för dem som skulle läsa
folkpartiets motion. Avsikten var kanske
— det måste man misstänka — att
hålla allmänheten i okunnighet på den
punkten. Mig veterligt har vi här i landet
icke någonsin haft en konjunkturskatt
som inte varit retroaktiv. Man måste
därför med så mycket större skäl
fråga, varför inte folkpartiets motion i
höstas klart uttalade, att det i detta fall
var meningen att göra ett undantag.

Sedan skall vi inte vidare diskutera
annonsen. Den kan herr Petrén studera
i Svenska Morgonbladet av den 20 mars
i år. Läsaren av den annonsen får inte
den uppfattningen, att folkpartiet vil!
bortse från fjolårets mervinster på 2 000
miljoner och i stället beskatta de konjunkturvinster
som eventuellt kan uppkomma
innevarande år.

Och kvar står i alla händelser frågan,
varför man i annonsen talar om att täcka
ett kalkylunderskott på grund av
fjolårets svaga skörd. Detta underskott
måste täckas långt innan man kan få

104 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

in de pengar, som eventuellt skulle inflyta
genom en konjunkturskatt för år
1952.

Herr PETRÉN: Herr talman! Herr

Eliasson gör gällande att vid tiden för
denna annons i Svenska Morgonbladet
— jag uppfattade att det var någon gång
i mars månad — var den stora frågan
som intresserade allmänheten, om det
var en retroaktiv skatt eller inte som
folkpartiet önskade.

Folkpartiet har bara tillkännagivit en
enda mening, och det skedde här i kammaren
den 12 december. Saken var fullständigt
klar; detta var ingen frågeställning,
det var inte detta problemet
gällde.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande av
den nu ifrågavarande paragrafen samt
vidare därpå att nämnda paragraf skulle
avslås; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
paragrafens godkännande, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition.

Den, som godkänner 2 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 22 under
punkten A 1 förordade förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 § första och andra styckena.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till reservation nr III
i vad avser 1 § första och andra styckena.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av de
nu föredragna styckena samt vidare därpå,
att nämnda stycken skulle godkännas
med de ändringar, som förordats i den
av herr Petrén in. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på styckenas
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner första och andra
styckena i 1 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 22 under punkten
A 1 förordade förordningsförslaget, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda stycken
med de ändringar, som förordats i
den av herr Petrén in. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Onsdagen den 23 april 1952 cm.

Nr 14. 105

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 15.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 § tredje stycket.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen
nr V.

Herr SJÖDAHL: Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
godkännande av det under behandling
varande stycket samt vidare därpå att
nämnda stycke skulle godkännas med
den lydelse, som förordats i den av herr
Niklasson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med V betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

3 §.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motionen
nr 506 i andra kammaren.

Herr SJÖDAHL: Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på godkännande av den nu förevarande
paragrafen samt vidare på paragrafens
godkännande med den lydelse, som påyrkats
i den inom andra kammaren
väckta motionen nr 506; och förklarades

den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anvisningarna till 3 §.

Godkändes.

4 § 1 mom.

Godkändes.

4 ,§ 2 mom.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att på den förevarande punkten få
yrka bifall till den med II betecknade
reservationen.

Herr PERSSON, HELMER: Jag ber att
får yrka bifall till motionen nr 506 i
andra kammaren.

Herr PETRÉN: Jag ber att få yrka bifall
till den med nr IV betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL: Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande
momentet yrkats l:o) att detsamma skulle
godkännas; 2:o), av herr Velander,
att nämnda moment skulle godkännas
med den ändring, som förordats i de vid
betänkandet avgivna, med II och IV betecknade
reservationerna; samt 3:o), av
herr Persson, Helmer, att momentet
skulle godkännas med den lydelse, som
påyrkats i den inom andra kammaren
väckta motionen nr 506.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
momentets godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

106 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

Den, som godkänner 4 § 2 mom. i det
av bevillningsutskottet i betänkande nr
22 under punkten A 1 förordade förordningsförslaget,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment
med den ändring, som förordats i
de vid betänkandet avgivna, med II och
IV betecknade reservationerna.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 34.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

4 § 3 och 4 mom. samt anvisningarna
till 4 §.

Godkändes.

5 § i mom.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att på förevarande punkt få yrka
bifall till den med II betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på godkännande av det nu föredragna
momentet samt vidare därpå att nämnda
moment skulle godkännas med den lydelse,
som påyrkats i den av herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
II betecknade reservationen; och för -

klarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av
utskottets förslag till momentets lydelse,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 5 § 1 mom. i det
av bevillningsutskottet i betänkande nr
22 under punkten A 1 förordade förordningsförslaget,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment
med den lydelse, som påyrkats i
den av herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

5 § 2 mom. och anvisningarna till 5 §.

Godkändes.

6 §■

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den med II
betecknade reservationen.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motion
II: 50G.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den under behandling varande
paragrafen yrkats l:o) att densamma
skulle godkännas; 2:o), av herr
Velander, att paragrafen skulle godkän -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

107

Förordningsförslag om konjunkturskatt för år 1952 m. m.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

nas med den ändring, som påyrkats i
den av honom in. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen;
samt 3:o) av herr Persson, Helmer, att
kammaren skulle godkänna paragrafen
med den lydelse, som påyrkats i den inom
andra kammaren väckta motionen
nr 506.

Sedermera gjorde lierr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 6 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 22 under
punkten A 1 förordade förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den ändring, som påyrkats i
den av herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Anvisningarna till 6 §.

Godkändes.

7 §■

Godkändes.

S §.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag ber att få Yrka bifall till motion
11:506.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av den
nu förevarande paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle godkännas
med den lydelse, som påyrkats
i den inom andra kammaren väckta motionen
nr 506; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

!)—12 §§.

Godkändes.

13 § 1 mom.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag ber att få vrka bifall till motion
II: 506.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av den nu
ifrågavarande paragrafen samt vidare på
paragrafens godkännande med den lydelse,
som påyrkats i den inom andra
kammaren väckta motionen nr 506; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i avseende å förordningsförslaget.

Punkterna A 2, 11 och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

108 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 8 februari 1952 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 78, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag, föreslagil
riksdagen att lämna Kungl. Maj:t fortsatt
bemyndigande för tiden till och med
den 30 juni 1953 att, med iakttagande av
vad i propositionen anförts, meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift
samt att godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande
dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:385
av herrar Ohlon och Petrén samt It:
512 av herrar Ohlin och Kristensson i
Osby, vari hemställts, att riksdagen för
sin del måtte uttala, att Kungl. Maj:t vid
tillämpningen av i propositionen nr 78
berörda fullmakt att uttaga prisutjämningsavgift
å varor borde visa stor återhållsamhet
och icke pålägga sådana avgifter
annat än i alldeles speciella lägen
samt att nu utgående prisutjämningsavgifter
å skogsprodukter borde upphöra
den 31 mars 1952 och att i den mån det
vore erforderligt överenskommelser borde
träffas som tryggade hemmamarknadens
försörjning med tillräckliga kvantiteter
av dessa varor till priser, som vid
beaktande av samma hänsyn som hittills
ansåges skäliga; ävensom

2) motionen II: 511 av herrar Håstad
och Hjalmarson, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 78 måtte

a) uttala att systemet med prisutjämningsavgifter
så fort sig göra läte, dock
senast den 30 juni 1953, borde avvecklas,

b) uttala att det av Kungl. Maj:t begärda
bemyndigandet att uttaga sådana

avgifter intill den under a) angivna tidpunkten
för systemets avveckling finge
användas endast under förutsättning att
syftet med avgifterna enbart vore utjämnande,
att avgift pålades endast vid uppenbar
differens mellan inhemsk och utländsk
prisnivå, att överläggningar med
herörda parter föreginge beslut om införande
av avgift samt att avgifter med
retroaktiv verkan ej ifrågakomme,

c) uttala att Kungl. Maj :t vid behandling
av frågor om dispens från avgift
enligt SFS 800/1951 borde förfara så, att
retroaktiv verkan på vid ikraftträdandet
redan ingångna försäljningsavtal undanröjdes.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 78,

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:385
av herrar Ohlon och Petrén samt II: 512
av herrar Ohlin och Kristensson i Osbv,
ävensom

2) motionen 11:511 av herrar Håstad
och Hjalmarson,

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 78 måtte i anledning av motionen
11:511 av herrar Håstad och Hjalmarson
uttala,

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

109

a) att systemet med prisutjämningsavgifter
borde avvecklas snaraist möjligt
och senast den 30 juni 1953,

b) att det av Kungl. Maj:t begärda bemyndigandet
att förordna om uttagande
av prisutjämningsavgifter finge intill
dess systemets avveckling helt genomförts,
användas allenast under förutsättning
att överläggningar med därav berörda
parter föregått beslutet därom
samt att avgifter med retroaktiv verkan
icke finge ifrågakomma samt

c) att vid behandling av frågor om
dispens från avgift enligt kungörelsen
nr 800/1951 borde så förfaras, att avgift
icke drabbade vid tiden för kungörelsens
ikraftträdande redan ingångna försäljningsavtal; II)

av herrar Petrén, Kristensson i
Osby, Persson i Svensköp och Sjölin,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr
78 och de likalydande motionerna I: 385
av herrar Ohlon och Petrén samt II: 512
av herrar Ohlin och Kristensson i Osby

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den 30
juni 1953 att meddela föreskrifter om
uttagande av prisutjämningsavgifter,

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter samt

3) uttala dels att Kungl. Maj:t borde
visa stor återhållsamhet vid fullmaktens
tillämpning och icke pålägga sådana avgifter
annat än i alldeles speciella lägen,
dels att nu utgående pris- och konjunkturutjämningsavgifter
å skogsprodukter
borde upphöra från och med den 1 april
1952 och dels att i den mån det vore
erforderligt överenskommelser borde
träffas som tryggade hemmamarknadens
försörjning med tillräckliga kvantiteter
av bär berörda varor till priser,
som vid beaktande av samma hänsyn
som hittills ansåges skäliga;

B) att motionen II: 511 av herrar Håstad
och Hjalmarson måtte, i den mån

Ang. prisutjämningsavgift m. m.
den icke kunde anses besvarad genom
vad reservanterna förut anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

III) av herrar Niklasson, Fritiof Karlsson
och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så,
som i denna reservation angivits, och
avslutas med en hemställan,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 78,

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den 30
juni 1953 att, med iakttagande av vad
i propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift
samt uttala, att Kungl. Maj:t borde
taga under övervägande att snarast möjligt
upphäva prisutjämningsavgifterna å
bjälkar, sparrar, props och annat rundvirke
samt sågade trävaror; ävensom

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen avinflutna
prisutjämningsavgifter samt föreslå
Kungl. Maj:t att, med beaktande
av vad reservanterna förut anfört, taga
under övervägande i vad mån återbäring
borde ske av redan erlagda prisutjämningsavgifter
å bjälkar, sparrar,
props och annat rundvirke samt sågade
trävaror;

B) att föjande---( = utskottet)

---utan åtgärd.

Herr PETRÉN: Herr talman! Prisutjämningsavgifterna
tillkom under tider
av stigande priser på skogsprodukterna.
Nu råder inte längre den situationen.
Utlandet, framför allt England, har hårt
pressat våra priser, och man har t. o. in.
kunnat tala om köpstrejk inom vissa
områden. Det har varit svårt att komma
till avslut, och uppenbart är, att prisutjämningsavgifterna
ligger oss i fatet,
emedan de uppfattas som exportskatter.

Ett av motiven till prisutjämningsavgifterna
var att de skulle bidraga till att
hålla nere priserna på hemmamarknaden.
Den betydelsen har de inte längre,
över hela fältet. Utbuden är betydligt
större än efterfrågan. På rundvirke och

Ilo Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.

sågade trävaror t. ex. har priserna
starkt gått ned. De har under de sista
4—5 månaderna gått ned med upp till
20 9o på åtskilliga sortiment. Under sådana
förhållanden är det enligt vår uppfattning
tid att slopa prisutjämningsavgifterna.
Om inte detta sker, så kan det
bil en uppbromsning av handeln, som
innebär att andra länders exportörer
kommer före vid försäljningarna och
att vi kan få svårigheter med avsättningen.
Skulle man inte slopa prisutjämningsavgifterna
nu utan vid en senare
tidpunkt, har man nog anledning att tro,
att det skulle bli två prisfall, ty då man
slopar prisutjämningsavgifterna, kan detta
från utlandet lätt tagas till intäkt för
en ytterligare nedpressning av priserna.
Det måste alltid vara ett svenskt intresse
att hålla uppe våra exportpriser, och
det är alldeles särskilt angeläget och
värdefullt att vi gör detta i tider som
dessa, då vi själva får betala höga priser
för en råd olika importvaror.

Herr talman! Det är mot denna bakgrund
som vi yrkar på slopande av prisutjämningsavgifterna
från den 1 april.

Till utskottets utlåtande finns fogade
två andra reservationer. Den ena är från
bondeförbundet, och där hemställes
vördsamt om att regeringen skall överväga
åtgärder på detta område. Den
andra är från högerpartiet, där man
också önskar en avveckling snarast möjligt
men närmast uppställer som villkor,
att det skall ske före den 30 juni 1953.

Vi är av den uppfattningen, att dessa
exportavgifter, såsom de uppfattas i utlandet
och efter den utveckling som har
skett, kan vara oss till skada och att det
är den riktigaste åtgärden att nu avveckla
dem. Jag vill därför, herr talman,
yrka bifall till den av mig in. fl. avgivna
reservationen.

I samma proposition, som här behandlas,
förekommer också uttalanden,
som tyder på att planer är å bane på allmänna
exportavgifter. Herr talman! Jag
vill återigen allvarligt varna för sådana,
dels med tanke på hur de uppfattas i berörda
länder och dels -— fastän detta
är sekundärt i det sammanhanget — med
tanke på hur de skulle uppfattas bland

våra egna företag, som har export till
de länder som skulle komma att träffas
av de mera allmänna exportavgifter som
departementschefen ifrågasätter.

Herr WEHTJE: Herr talman! När de
s. k. prisutjämningsavgifterna infördes
genom beslut av 1945 års riksdag, skedde
det för att motverka riskerna »för en
av exportprisutvecklingen betingad stegring
av priserna på den svenska hemmamarknaden».
Avgifterna skulle utgå
endast där exportpriserna skulle öva ett
stegrande inflytande på den inhemska
prisnivån och uttagas endast med belopp
som var nödvändiga för att nå det åsyftade
resultatet.

Med anledning av betänkligheter i
handelspolitiskt avseende som anförts
mot dessa avgifter å exporten underströk
1945 års bevillningsutskott bl. a.,
att systemet med prisutjämningsavgifter
icke får försvåra eller fördröja en återgång
till normala handelspolitiska metoder.
Vidare uttalade utskottet, att vid
fastställandet av avgifterna i möjligaste
mån borde tillses, att de svenska exportörerna
därigenom icke komme i sämre
läge än utländska konkurrenter på exportmarknaden.
Systemet borde tillämpas
endast där det befunnes oundgängligen
nödvändigt för vinnande av de avsedda
syftemålen och vara av tillfällig
karaktär.

Om syftet med dessa avgifter å exporten
från början alltså var rent prisutjämnande,
har detta under de senare
åren även angivits vara att åstadkomma
en åtstramning av penningmarknaden.
Särskilt vid behandlingen av denna
fråga vid 1951 års riksdag underströks
detta starkt, och i samband därmed
gjorde såväl departementschefen som
bevillningsutskottet mycket bestämda uttalanden
om att de influtna avgifterna
skulle dragas ur den allmänna penningmarknaden
— steriliseras. Medlen skulle
endast få användas för återköp av statliga
värdepapper från riksbanken.

Såsom det uttrvckes i årets proposition
har alltså motiveringen för exportavgifterna
ändrats därhän, att allmänna
konjunkturaspekter fått göra sig gällan -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

111

de vid sidan av de rent prispolitiska
synpunkterna. Utgående från denna motivering
gick finansministern vid förberedandet
av åtgärderna för innevarande
år — för 1952 — mycket långt. De avgifter,
varom man förhandlade för ernående
av frivilliga överenskommelser,
rörde sig med hänsyn till den oväntat
och abnormt kraftiga prisstegringen för
skogsprodukterna om väsentligt ökade
belopp. Man hade då ingen tanke på
att inte dessa avgifter skulle anses till
fyllest för att åstadkomma den åtstramning
av penningmarknaden, som åsyftades
för de berörda exportnäringarnas
del, och det var ju också mot denna
bakgrund, som man ingick avtalen om
inbetalandet av avgifterna. Sedan framlades
förslaget om att utöver avgifterna
en särskild konjunkturskatt skulle uttagas.
Jag skall inte nu uppehålla mig vidare
vid detta, men jag kan inte underlåta
att också i detta sammanhang omnämna
det. Det har varit föremål för behandling
under den tidigare debatten i
det ärende, som nyss varit före här i
kammaren.

Från de tidigare godtagna planerna på
att exportavgifterna skulle steriliseras
för att få en stramare penningmarknad
göres nu betydande avsteg. Sålunda undantas
från steriliseringen i första hand
medel, som staten förbehåller sig att få
använda till räntelösa tilläggslån för bostadsbyggen
eller liknande ändamål.
Det rör sig om 175 miljoner kronor, alltså
ett ganska stort belopp. Avvikelsen
från den bestämt hävdade principen om
steriliseringen är anmärkningsvärd. Den
synes tyda på att avgifterna utmätts till
sådan höjd, att de inte i full utsträckning
kan undandras penningmarknaden.
Ty det måste dock framstå som lika
nödvändigt som tidigare, att de indragna
exportavgifterna skall steriliseras,
om det skall vara någon mening med avgifterna.
Vidare öppnas enligt uttalande
i propositionen nr 79 om konjunkturskatten
möjlighet för företagen att få
låna av de av dem inbetalade exportavgifterna
för betalande av konjunkturvinstskatten.
Detta är ju en ganska egendomlig
åtgärd.

Ang. prisutjämningsavgift in. m.

I årets proposition föreslår departementschefen,
att exportavgiften också
skall kunna tjäna ett nytt ändamål och
uttagas i handelspolitiskt syfte. Inriktningen
av vår export av skogsprodukter
såväl som av andra produkter har varit
sådan, att vi sålt för mycket til! de s. k.
mjukvalutaländerna och därigenom har
fått alltför stora tillgodohavanden hos
dem respektive hos den europeiska betalningsunionen.
Å andra sidan har vår
export till hårdvalutaländerna varit
mindre än önskvärt. Även om så väl
handelsministern som bevillningsutskottet
framhåller, att tillämpningen av exportavgifter
för inriktningen av vår export
bör ske med stor försiktighet, anser
jag mig dock böra understryka de
starka betänkligheter mot en sådan åtgärd,
som framförts i olika sammanhang
från åtskilliga företags och industribranschers
sida. Särskilt har framhållits
betydelsen av att hålla fast vid
de marknader, som vunnits för svenska
exportvaror. Att arbeta upp en exportmarknad
tar avseviird tid och är ett
hårt arbete. Det kan också kräva stora
kostnader. I en värld som den vi nu lever
i, med en snabbt växande, hård internationell
konkurrens skulle det vara
ett dråpslag för svensk export, om den
skulle påföras en extra belastning i
form av exportavgifter på dess redan
höga kostnadsnivå. Det är osäkert i vad
mån nya marknader kan vinnas i hårdvalutaländerna.
I varje fall kräver detta
undersökningar och förberedelser, och
sådana är ju i gång. Enligt vad jag vet,
är också de svenska industriföretagen
inställda på att arbeta för den omställning,
som är möjlig att genomföra utan
att i onödan ge upp förvärvade positioner.
Statens stöd kan i vissa avseenden
bli nödvändigt. Det bär ju också framhållits
vid förda överläggningar, och
med det förändrade läget på arbetsmarknaden
och på byggnadsfronten skall det
också vara möjligt att åstadkomma sådant
stöd i erforderlig utsträckning från
det allmännas sida. En dirigering genom
tvång, genom exportavgifter, skulle vara
alt stjälpa i stället för att hjälpa.

För (ivrigt torde väl det, som synts bc -

112 Nr 11.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.

kymmersamt — överskottet hos den
europeiska betalningsunionen — vara
övergående. Genom den försämring,
som sedan några månader är så snabbt
på marsch i vårt varuutbyte med utlandet,
kommer sannolikt inte vårt tillgodohavande
bos betalningsunionen att
nämnvärt ökas ytterligare. Det kan väl
till och med hända, att vi i stället får
söka bevaka, att vi kan hålla den önskvärda
valutareserven på en tillfredsställande
nivå. I sin helhet har den ju ännu
inte den omfattning som kanske vore
önskvärd. Redan när exportavgifterna
för sju år sedan infördes, åtföljdes beslutet
härom av vissa uttalanden och
önskemål om tillämpningen. Dessa önskemål
har upprepats vid skilda tillfällen,
då bemyndigandet förnyats. Det synes
mig nu vara anledning att ta upp
något av vad man därvid gett uttryck åt
och fäst avseende vid.

Kravet på att retroaktivt verkande pålagor
skulle undvikas har inte på ett tillfredsställande
sätt blivit tillgodosett.
Detta krav fäste man redan från första
början stor vikt vid. Det borde ha varit
möjligt att iakttaga detta, t. ex. när man
pålade exportavgifter på den förut fria
exporten av rundvirke m. m. Det har
också framhållits som ett bestämt önskemål,
att avgifter inte skulle uttagas utom
i fall, då detta är synnerligen angeläget,
och efter föregången ingående prövning
samt efter förhandlingar med vederbörande
organisationer.

Vid införandet av de nyss nämnda
nya exportavgifterna å rundvirke synes
handläggningen enligt branschens representanter
inte ha skett på ett tillfredsställande
sätt och efter överläggningar
med vederbörande intressenter.

Även på ett annat område synes tilllämpningen
avvika från de uppdragna
principerna för påläggandet av exportavgifter.
Jag tänker på de sågade trävarorna.
Marknadsläget för trävarorna
var ju under år 1951 mycket gynnsamt,
och med hänsyn härtill påtog sig också
trävaruexportörerna i ett med staten ingånget
avtal att för 1951 betala en avgift
av 65 pund per exporterad standard
för viss angiven vara. Under de

senaste månaderna har emellertid förhållandena
förändrats avsevärt till det sämre.
De försäljningar, som kunnat avslutas
under årets första månader, uppgår
endast till en bråkdel av vad som sålts
vid samma tid föregående år. När sedan
England bekantgjorde sitt beslut att vidtaga
åtgärder för att förbättra den starkt
passiva handelsbalansen, innebärande
bl. a. en kraftig nedskärning av trävaruimporten,
medförde detta ett allmänt
stillestånd på den internationella trävarumarknaden.
Utsikterna för årets export
av trävaror måste därför betecknas
såsom mycket ovissa, och som kommerskollegium
skriver i sin marknadsberättelse,
får man helt visst bereda sig på
att eventuellt låta en del av årets produktion
ligga över till 1953.

Det finns därför inte längre någon
anledning att så som förhållandena nu
är lägga på några exportavgifter på trävaror.
Såsom motiv för bibehållande av
exportavgifterna kan inte heller anföras
ett behov att trygga hemmamarknadens
försörjning med trävaror till rimliga priser.
Tillförseln för lieminaförbrukningen
är nu tillfredsställande, och priserna har
reducerats betydligt.

Sedan två månader har exportaffärerna
som sagt praktiskt taget legat nere.
Men detta tillstånd måste man söka komma
ur. Första förutsättningen härför är
att man kan finna en prisnivå som kan
godtagas av köpare och säljare. En sådan
prisnivå finns för närvarande inte.
Ett av de största hindren för en stabilisering
av priserna synes vara de
svenska exportavgifterna på trävaror.
Med hänsyn till den starkt markerade
avoga inställningen till dessa avgifter
såväl från importländerna som från de
enskilda köparna är det helt visst ett
svårt missgrepp, om inte exportavgifterna
omedelbart slopas. Ett uppskov är
ur nationalekonomisk synpunkt olyckligt
och leder säkerligen till en onödig försämring
av vårt lands handelsbalans.

Det är mot denna bakgrund som trävaruexportörerna
avböjt att träffa nytt
avtal om exportavgifter för år 1952 och
i stället yrkat på avskaffande av de nu
tvångsvis uttagna avgifterna. Handelsmi -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

113

nistern anser det emellertid motiverat
att bibehålla samma avgifter som år 1951,
såsom det heter i propositionen tills
vidare i avvaktan på att marknadsläget
bättre skulle kunna överblickas. Bevillningsutskottet
är mycket försiktigt och
undviker helt enkelt att göra något uttalande
på denna punkt. Men jag tror att
jag får med mig bra många, kanske rent
av en majoritet av utskottets ledamöter,
när jag uttalar det bestämda önskemålet,
att exportavgifterna på sågade trävaror
och rundvirke omedelbart slopas. Det
finns inte ett enda motiv av dem, som
över huvud taget godtagits för påläggande
av exportavgifterna, att anföra för
dessa avgifters bibehållande. Vidare är
väl klart vid det här laget, att förhållandena
är helt andra nu än bara för ett
par tre månader sedan. Vi befinner oss
i dag i en köparnas marknad. Det gäller
för oss att anpassa oss därefter, och det
gäller att handla utan tövan.

Herr talman! Helt allmänt synes det
mig, att inställningen till exportavgifterna
nu, sedan vi kommit in i så helt
ändrade marknadslägen för våra skogsprodukter,
bör vara den, att vi avvecklar
avgifterna i den takt som befinnes
lämplig för de olika varuslagen. .lag
är fullt medveten om att avgifterna för
papper och massa är så utformade, att
de automatiskt minskas med fallande
priser, och då kanske de kommer bort
efter hand, men i övrigt bör exportavgifterna
som sagt avvecklas. Vårt land är
ju i mycket hög grad beroende av varuutbytet
med utlandet. Från det sällsynt
gynnsamma läget förra året har vi nu
kunnat konstatera, att bytesrelationerna
förskjutit sig till vår nackdel. Det gäller
därför att slå vakt om våra handelsförbindelser
utåt och undanröja alla svårigheter
och hinder. De exportavgifter
vi pålägger har helt visst en sådan verkan.
De betraktas med mycket oblida
ögon av våra kunder, och de är ägnade
att framkalla motåtgärder från deras
sida. Systemet med exportavgifter bör
därför inte längre upprätthållas. Avgifterna
passar inte numera in i sammanhanget.
De går inte att foga samman
med den efter hand allt friare utrikes 8

Första kammarens protokoll 1952. AV 14

Ang. prisutjämningsavgift m. m.
handel som vi strävar efter och som vi
tror skall erbjuda fördelar för vårt land
och för omvärlden.

Herr talman! Jag skall nu sluta med
att i anslutning till den reservation nr I),
som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande yrka

A) att riksdagen måtte lämna Kungl.
Maj:t det i förevarande proposition nr
78 begärda bemyndigandet med iakttagande
av

a) att systemet med prisutjämningsavgifter
bör avvecklas snarast möjligt
och senast den 30 juni 1953,

b) att det av Kungl. Maj:t begärda
bemyndigandet att förordna om uttagande
av prisutjämningsavgifter må, intill
dess systemets avveckling helt genomförts,
användas allenast under förutsättning
att överläggningar med därav
berörda parter föregått beslutet därom
samt att avgifter med retroaktiv verkan
icke få ifrågakomma samt

c) att vid behandling av frågor om
dispens från avgift enligt kungörelsen nr
800/1951 bör så förfaras, att avgift icke
drabbar vid tiden för kungörelsens
ikraftträdande redan ingångna försäljningsavtal;
samt

godkänna vad departementschefen föreslagit
beträffande dispositionen av influtna
prisutjämningsavgifter.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Utskottets
majoritet lika litet som dess reservanter
betraktar dessa konjunkturutjämningsavgifter
eller prisutjämningsavgifter
såsom något som äger existensberättigande
i och för sig, utan de äger existensberättigande
endast så länge de kan
främja nyttiga ändamål. Man hade från
början anledning att befara att hemmamarknadens
priser på dessa exportvaror
skulle kunna drivas upp mycket högt,
och man befarade till och med att icke
tillräckliga kvantiteter av dessa olika
varor skulle reserveras för hemmamarknaden.
Med dessa synpunkter motiverade
man på sin tid de här avgifterna. När
man läser Kungl. Majrts proposition i
ärendet med redogörelse för läget under
olika år, finner man nog på många håll

114

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.
belägg för att dessa avgifter har varit
nödvändiga för att vinna dessa mycket
primära syften. De har det oaktat inte
alltid vunnits, efter vad propositionen
redovisar.

Det är ju uppenbart att man vid tilllämpningen
av denna stadga från början
har tänkt sig och fortfarande tänker
sig — och det är också den uppfattning
vi hyser inom utskottet — att man så
smidigt som möjligt skall anpassa dessa
avgifter efter marknadens förhållanden
och givetvis helst ge dem formen av
överenskommelser med näringslivets organisationer.
Men med allt erkännande
av dessa organisationers vilja att samarbeta
med statsmakterna i detta avseende
tror jag nog att det kan vara rätt
nyttigt med en lagstiftning som gör det
möjligt att på laglig väg pålägga prisutjämningsavgifter.
Detta verkar nog i viss
mån främjande för möjligheten att komma
överens med näringslivets organisationer
om frivilligt överenskomna konjunkturutjämningsavgifter
— frivilligt
överenskomna, även om det sker under
ett viss tvång.

Vi har inte inom utskottet ansett det
möjligt att inte ge Kungl. Maj:t det bemyndigande
som Kungl. Maj:t härvidlag
begär. Å andra sidan har vi givetvis
från majoritetens sida intet emot att dessa
avgifter avvecklas, när förhållandena
sådant medger.

Det har påtalats, särskilt av herr
Petrén men även av herr Wethje, att
man nu tänker sig en ny användning
av dessa avgifter. Vår export är som
bekant inte alltid så lyckligt inriktad ur
hela folkhushållets synpunkt. Det kan
bero på mångahanda förhållanden, men
en av orsakerna är givetvis att säljaren
här i landet har intresse av att få största
möjliga valuta, högsta möjliga pris för
de varor som han säljer. Det kan, som
förhållandena har utvecklat sig, göra att
vi får överskott på valutor på områden,
varifrån vi inte kan importera i tillräcklig
mängd och kanske inte importera
just det som vi framför allt skulle
behöva. Det gör att en något annorlunda
inriktning av utrikeshandeln än för
närvarande skulle kunna vara gynnsam.

Där har tydligen regeringen tänkt sig —
jag kan mycket väl begripa det resonemanget
— att som ett stöd för de underhandlingar
med organisationerna, vilka
givetvis alltid måste förekomma, kan det
vara bra, om man har fått en fullmakt
som är så vid, att den även innesluter
en möjlighet att pålägga prisutjämningsavgifter
i sådana fall då överläggningarna
med organisationerna går ut på att
försöka pressa in exporten på för oss
ur valutasynpunkt lämpligare marknader.

Jag tror, att om regeringen får en sådan
fullmakt, och med den vetskap om
läget som näringslivets organisationer
uppenbarligen har och med det ansvar
som man väl har anledning att hoppas
att de också känner, så skall man kunna
få överenskommelser till stånd som, om
situationen i fortsättningen blir densamma
som den var under senare delen av
förra året, skulle kunna skapa en för oss
lämpligare inriktning av exporten än
den som har förekommit på den sista
tiden.

Det är detta, herr talman, som ligger
bakom utskottets ställningstagande till
Kungl. Maj:ts proposition. Jag vill för
min del härmed yrka bifall till utskottets
förslag som det här är utformat. Det
ger Kungl. Maj:t ett fortsatt bemyndigande,
på samma gång som det uppmanar
till att i samförstånd med näringslivets
organisationer försöka skapa den
trygghet i vissa ekonomiska avseenden
som jag förut har berört och eventuellt
även uppnå den bättre inriktning av
vår export av vissa varor som jag också
i det föregående har antytt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Det är
ju två olika saker som vi behandlar i
det föreliggande utskottsutlåtandet. För
det första är det fråga om ett fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj :t att uttaga
vissa avgifter på en del exportvaror.
Detta bemyndigande knyter sig nära
till träffade avtal med branschorganisationer
inom cellulosaindustrien och en

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

115

del andra industrier. Avgifterna avser
exportörer, som står utanför avtalen, och
har föranletts av dessa avtal. För det
andra behandlas frågan om dispositionen
av de inbetalade avgifterna.

De förhållanden, varpå avtalen och
de med anledning härav pålagda avgifterna
bygger, kan ju snabbt förändras,
och det ligger i sakens natur, att åtgärderna
måste anpassas efter skiftande lägen.
Men att bestämma att bemyndigandet
för Kungl. Maj :t skall upphöra innan
de träffade avtalen gått till ända,
vilket har begärts i en reservation, kan
val knappast vara lämpligt. Huruvida det
sedan under någon längre tid kan föreligga
behov av den fullmakt det här gäller,
kan väl i nuvarande stund ingen
säga, men det ankommer ju på regeringen
att inte använda fullmakten under
andra förhållanden eller på annat sätt
än vad som är avsett.

Förhållandena på marknaden för vissa
skogsprodukter har ju ändrats mycket
snabbt, vilket haft till följd att vissa
åtgärder, som vidtagits på senaste tid,
kommit att vålla svårigheter. Jag åsyftar
närmast avgifterna på sågade trävaror
och på rundvirke, vilka tillkommit
på allra sista tiden. Särskilt i fråga
om detta senare exportvirke har den
åsatta fasta avgiften av 14 kronor per
kubikmeter vållat visst trassel när det
gällt att träffa avtal om export.

Dessa avgifter har ju kommit att verka
retroaktivt på så sätt, att de träffar
den exportör, som inköpt virke utan att
ha reda på att avgiften skulle komma
att påläggas och som inte kunnat exportera
virket innan avgiftsbeläggningen
trätt i kraft. Därigenom har inte minst våra
skogsägarföreningar vållats vissa svårigheter.
Man hade nog i detta sammanhang
anledning att framhålla önskvärdheten
av att handelsministern tar lika
god kontakt med sko-gsägarföreningarna
som med cellulosaindustrien. Skogsägarföreningarna
representerar dock en
mycket betydande del av de svenska
skogsägarna.

I den reservation, som jag jämte två
andra ledamöter av bevillningsutskottet
fogat till betänkandet, hemställer vi där -

Ang. prisutjämningsavgift m. in.
för att regeringen ville taga under övervägande
att snarast möjligt upphäva avgifterna
på nämnda trävaror ävensom
att, där anledning finnes, återbetala redan
erlagda avgifter. De virkesslag, som
det här gäller, är ju inte råmaterial i
den utländska massaindustrien, vilket
har påpekats i skrivelser från vissa
skogsägarföreningar. Vad den svenska
massaindustrien egentligen begärt är väl
att avgifter skall läggas på råmaterial
för massaindustrien, så att de utländska
massafabrikanterna inte skall komma i
gynnsammare ställning än de svenska
när det gäller råvaruförsörjningen.

Enligt uppgifter som varit synliga i
pressen — och inte minst sådana som
lämnats av rapportörer som Svenska
skogsägareföreningarnas riksförbund har
haft ute i England — ser det inte särskilt
ljust ut för vår trävaruexport till
den engelska marknaden, och det är
klart att detta kommer att inverka även
på andra marknader. Säkert är väl att
virkespriserna är i sjunkande och att
det föreligger svårigheter att sälja. Under
sådana förhållanden kan väl knappast
prisutjämningsavgifterna längre ha
den uppgift att fylla som de ursprungligen
haft, utan de blir bara en belastning
på industrien. De blir en avgift
som träffar, inte en vinst utan ett bruttovärde.

Vad sedan beträffar dispositionen av
de inbetalda medlen så har man gått på
olika linjer när det gällt å ena sidan de
stora branschorganisationerna och å
andra sidan övriga exportörer. Medan
de förra får tillbaka 70 procent av de
inbetalda avgifterna, eller 40 procent enligt
det senaste avtalet, får de sistnämnda
inte någonting tillbaka, utan medlen
går i sin helhet till ändamål som kanske
visserligen i och för sig kan vara behjärtansvärda
men åtminstone till övervägande
delen har föga att skaffa med
det enskilda skogsbruket.

Motiveringen för denna uppdelning
bär ju varit att exportörer av den senare
kategorien ej kunnat återställa medlen
till skogsägarna, men detta skäl kan
väl knappast gälla skogsägarföreningarna.
Det skulle säkerligen låta sig göra,

116 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.

om dessa avgifter fortfarande skall utgå,
att genom något system av efterlikvider
återställa medlen till dem som levererat
virket, eller också kanske man
kunde lägga upp fonder som direkt kommer
skogsvårdande uppgifter till godo.
Vi har ju ett otal sådana skogsvårdande
uppgifter, som inte har kunnat fyllas
under senare år på grund av arbetskraftsbristen,
men som kanske skulle
kunna tillgodoses under kommande år
om medel funnes till förfogande för sådant
ändamål. Vi hör väl utgå ifrån att
dessa avgifter, som givetvis sänkt virkespriserna
för leverantörerna, i alla
fall är skogsägarnas egendom och bör
behandlas som sådan.

I reservation nr III) till detta betänkande
har dessa synpunkter utvecklats,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Herrar Petrén och Wehtje har här
framhållit att prisutjämningsavgifterna
och konjunkturutjämningsavgifterna,

som alltjämt är gällande, egentligen inte
har någon funktion att fylla i nuvarande
marknadsläge. Herr Petrén sade att den
ursprungliga uppgift som dessa avgifter
hade, nämligen att hålla ett rimligt hemmamarknadspris,
tillgodoser de inte för
närvarande. Jag vet inte varpå herr
Petrén baserar dessa sina påståenden.
Jag kan inte komma fram till någon annan
slutsats än att dessa avgifter på sitt
sätt håller hemmamarknadspriset nere.
Det är för övrigt direkt utsagt i de avtal
mellan branschorganisationerna och
regeringen, som är ingångna, att hemmamarknadspriserna
skall beräknas på
det sättet att de uppgår till exportpriset
minus gällande konjunkturutjämningsavgift
plus ett visst tillägg. Det är därför
intet tvivel om att dessa avgifter har
en funktion att fylla i det avseendet.

När det gäller trävarorna är jag medveten
om att vissa partier kanske har
försålts till lägre priser än tidigare. Men
den huvudsakliga delen av försäljningarna
under innevarande år har skett till
priser som ligger på en relativt hög nivå.

Frågan är hur stora partier som ytterligare
kan försäljas och till vilka priser
dessa försäljningar kommer att ske, och
det är detta som jag har ansett vara angeläget
att få besked om innan jag vidtar
någon ändring av de nu beslutade
prisutjämningsavgifterna.

Då man hela tiden har haft en mycket
låg avgift på sågade varor och man av
tekniska skäl tvingats konstruera avgifterna
så, att de fixerades vid försäljningssäsongens
början, är det klart att
man inte kan ha samma krav på att här
kunna åstadkomma förändringar i avgifterna
mycket snabbt som i fråga om
exempelvis massa och papper. I de avtal
avseende massa och papper, som är
ingångna, bär själva avgiftssystemet
konstruerats på det sättet att avgifterna
reduceras i samma mån som priserna
faller. Det prisfall som har ägt rum på
massa- och pappersmarknaderna medför
alltså högst väsentliga reduktioner
av avgifterna. När man nu från folkpartiets
sida yrkar på att dessa avgifter
skall slopas, innan avtalen har utlöpt
eller prisnivån sjunkit till den punkt
där avgifterna automatiskt försvinner, så
tycker jag nog att man är konungsligare
än konungen själv. Industrien godkänner
ju dessa avgifter och säger att man vill
fullfölja avtalen. Det finns goda skäl för
att gällande regler skall tillämpas. I den
mån priserna ytterligare faller kommer
också avgifterna att försvinna.

Vad trävarorna beträffar vill jag vidare
gärna framhålla att när det nu
allmänt talas om att de priser man får
ut inte kommer att täcka företagens
kostnader för att framställa varan, så är
väl detta ändå litet överdrivet med tanke
på de priser man hittills har fått ut
vid gjorda försäljningar. Sedan kanske
det också finns anledning att erinra om
att herrar företagare gentemot mig och
andra ofta erinrar om nödvändigheten
av att tillämpa återanskaffningsprisprincipen.
År 1950 köpte sågverksägarna uppenbarligen
råvaran till relativt billigt
pris och fick under år 1951 förmånen
att sälja till utomordentligt gynnsamma
priser. Om de nu blir tvungna att betala
råvaran litet högre under 1951 och

Onsdagen -den 23 april 1952 em.

Nr 14. 117

kanske tvingas sälja litet billigare år
1952, är det ingenting att säga därom,
ty det bör ju finnas möjligheter att bära
vissa reduktioner i inkomsterna.
Ateranskaffningsprisprincipen åberopas
alltid när råvarupriserna och kostnaderna
stiger. Det finns väl anledning att tilllämpa
den även i detta läge, utan att
man skall börja tala om så stora förluster.

Det har vidare sagts här från herrar
Petréns och Wehtjes sida att vi måste
släppa dessa avgifter tämligen omgående,
ty annars kan det bli prisfall
i flera omgångar. Ja, jag har hört detta
resonemang tidigare, men jag finner
ingen anledning att fästa någon avgörande
vikt vid det. Jag ser saken så, att
köparna bedömer vilket pris de ger för
varan. Jag tror inte att de räknar med
att kunna påverka hur detta pris är
sammansatt.

När vi nu ser på den officiella statistiken
över de priser, som man fått ut
vid de försäljningar som skett, finns
det, om man bara bedömer saken efter
detta förhållande, ingen anledning att
nu ta bort dessa avgifter. Jag vill dock
tillägga att om läget radikalt skulle förändras,
är det klart att det i så fall blir
en angelägen uppgift för oss att tillse att
vi får till stånd en justering av avgifternas
storlek eller rent av ett borttagande
av dem. Detta gäller även avgifterna
för trävaror.

I fråga om de synpunkter, som herr
Niklasson framfört, vill jag bara säga,
att jag haft anledning att ta kontakt
med skogsägarföreningarna i många olika
sammanhang. Jag tycker nog inte att
talet om faran av en retroaktiv tilllämpning
av den kungörelse, som utfärdades
förra året, riktigt stämmer överens
med verkligheten. Exportörerna hade
kännedom om att det skulle komma
en avgift. Många kontrakt är slutna med
en klausul som stipulerar att för den
händelse avgift införes, skall vederbörande
köpare betala den.

Vidare har vi ju redan tidigare haft
avgifter på ungefär liknande sortiment,
d. v. s. massaved. Att tillägga är också
alt dessa exportörer, efter vad jag kan

Ang. prisutjämningsavgift m. m.
förstå, inte har det särskilt illa ställt, eftersom
priserna är mycket tillfredsställande
och det är många som anmäler sig
och vill exportera. Myndigheterna har
emellertid tvingats att vidta kvoteringsåtgärder,
vilket jag tycker i och för sig
är otrevligt. Men det visar ju att det
måste vara en lönande affär. Exportörerna
betalar gärna dessa avgifter, efter
vad jag kan förstå av den takt i vilken
dessa ansökningar kommer in för närvarande.
De priser man får ut kan inte
betraktas som dåliga, och inte heller är
avgiften märkligt hög, om vi jämför den
med de avgifter som utgår för t. ex. cellulosan.
Här utgår ju en avgift av 14 kronor
per fast kubikmeter rundvirke. Om
detta rundvirke förvandlas till massa
är avgiften 100 kronor per fastmeter.
Avgifterna på cellulosan kommer visserligen
nu att reduceras.

Jag vill med denna hänvisning ha
framhållit, att det måste vara ett intresse
ur nationalekonomisk synpunkt att vi
förädlar en så stor del av våra råvaror
som möjligt inom den svenska skogsindustrien.
Vi har inget förstahandsintresse
av att exportera obearbetade
varor. Jag förstår å andra sidan att det
kan uppkomma situationer på virkesmarknaden
då skogsägarna kan säga,
att de inte får avsättning för sina varor
till priser som de anser rimliga. I ett
sådant läge kan man naturligtvis bedöma
saken annorlunda och tillfälligt — jag
hoppas att det blir så — medge en export
som kan avlasta ett överskott från
den svenska marknaden. Det gäller här
framför allt sulfatvirke i södra Sverige.
.lag behöver bara upplysa om att de
kvantiteter rundvirke som licensierats
innevarande år är betydligt större än
förra året.

Beträffande åter användningen av dessa
prisutjämningsavgifter, har jag inte
tagit ställning till den frågan ännu, och
jag vill inte göra något ytterligare uttalande
utöver vad jag gjort i propositionen.

Herr Petrén har liksom herr Wchtje
framhållit, att vi kan få mycket stora
olägenheter i handelspolitiskt avseende
om vi inte avskaffa dessa avgifter täm -

118 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.
ligen omgående. Man har varnat för att
behålla dem alltför länge. I medkammaren
har man nyligen haft en mycket
lång debatt om dessa ting. Jag ställde
där frågan: På vad sätt har de länder
mött speciella svårigheter i form av motåtgärder,
som har tillämpat ett ungefär
liknande system som det kan bli fråga
om med den utvidgning av dessa prisutjämningsavgifter,
som eventuellt kan
komma i fråga och som jag har redovisat
i den till behandling nu föreliggande
propositionen? Där säges det
ifrån att det kan uppkomma en sådan
situation att det kan bli nödvändigt att
försöka öva inverkan på exporten i sådan
riktning att den går till sådana
marknader som är mer angelägna ur den
svenska nationens synvinkel. Jag har
ingalunda sagt, att vi kommer dithän,
utan jag har framhållit, att det kan
komma att gå på det sättet. Vi har sett
att ett land, Belgien, tvingats att vidtaga
åtgärder för att försöka dirigera
sin export till andra marknader.

Jag är väl medveten om att det är en
fördel att kunna samla överskott i den
europeiska betalningsunionen. Jag är
också medveten om att vi kan få vissa
dollarinkomster genom att förvandla
detta överskott. Men även med beaktande
av dessa synpunkter tror jag att
det är en god beredskap på utrikeshandelns
område att se till att det finns
möjligheter, om en ändrad situation
skulle inträffa, för statsmakterna att
vidtaga åtgärder.

När jag sagt detta vill jag omedelbart
tillägga, att talet om att vi skulle vidtaga
medvetna åtgärder för att försvåra
exporten totalt sett är ett sådant påstående,
som man helst skulle tro att man
skulle slippa bemöta. För alla är det väl
uppenbart att det är en angelägen uppgift
för statsmakterna att söka främja
utrikeshandeln, i den mån det går med
åtgärder från statsmakternas sida. Det
har sagts i detta sammanhang att det
gått att vidtaga åtgärder av mera positivkaraktär
och inte bara den nu tänkta
metoden, som närmast sägs ha karaktären
av en bestraffning av exportsträvandena.
Jag vill i detta sammanhang bara

hänvisa till att vi har överläggningar med
den svenska industrien om vilka möjligheter
som finns att öka exporten på sådana
marknader, som nu ger oss bättre
inköpsmöjligheter än vad exempelvis
den europeiska marknaden gör. Jag kan
tillägga att vi har ökat exporten på dollarområdet
på de allra flesta varuområden,
men att den exporten alltjämt är
otillräcklig.

Det är med tanke på detta och ingenting
annat som jag ansett det angeläget
att inför riksdagen redovisa den här
eventuella utvidgningen av prisutjämningsavgifterna,
men med betoning av
att en sådan utvidgning inte kommer att
äga rum med mindre än att vi haft
överläggningar med näringslivets olika
parter, helt enkelt därför att det är klart
att det är fråga om mycket vittgående
åtgärder, som man skall väl begrunda
innan de vidtages.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag har
tvingats att begära ordet för att undanröja
ett litet missförstånd. Jag har ingalunda
i mitt tidigare anförande gjort
gällande, att konjunktur- och prisutjämningsavgifterna
generellt skulle vara betydelselösa
för hemmamarknadspriserna.
De är enligt min mening betydelselösa,
när det gäller sågade trävaror. Det har
omvittnats från konsumenthåll. Jag har
för min del haft kontakt med Trävaruliandlarföreningen,
som är uppköpare
av dessa produkter, och det har då
framkommit, att det finns utbud i sådan
omfattning, att de är större än efterfrågan.
Då torde inte prisutjämningsavgifterna
ha någon betydelse för hemmamarknadspriset.

Annorlunda inverkar konjunkturutjämningsavgifterna
på massa och papper.
Det är också därför som vi i vår reservation
har förutsett, att om man nu
skulle slopa dessa avgifter tidigare än
vad de genom ett prisfall automatiskt
skulle bortfalla, kräves det vissa överenskommelser
för att trygga hemmamarknadspriserna.

Det var för att tillrättalägga dessa förhållanden,
som jag begärde ordet, herr
talman.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

119

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag

skulle också vilja säga några ord med
anledning av handelsministerns uttalande,
att det kunde vara nödvändigt att redan
nu tänka på att dessa avgifter skall
tjäna till att utöva en press på hemmamarknaden,
så att hemmamarknadspriserna
hålles på en låg nivå.

Jag hade anledning att i mitt första anförande
nämna att förhållandena ju har
ändrat sig utomordentligt snabbt. Även
för hemmamarknadens försörjning till
rimliga priser tror jag att exportavgifterna
för närvarande spelar en mycket liten
roll. Varor, som jag i min verksamhet
är köpare av till ganska stora kvantiteter
och som det i höstas var utomordentligt
svårt att få i tillräcklig omfattning,
bjuds nu ut på korta leveranstider, och
bruken är utomordentligt angelägna att
kunna placera sin produktion med preferens
för hemmamarknaden framför
exportmarknaden, därför att denna är
så utomordentligt svårbearbetad. Jag tror
alltså att man inte numera skall överskatta
exportavgifternas verkan i detta
avseende för någon av de här varorna.

Jag skulle sedan vilja säga några ord
om vad både handelsministern och herr
Sjödahl var inne på, när de sade att det
är välbetänkt att ha denna fullmakt så
utformad, att den medger en utvidgning
av användningsområdet för exportavgifterna.
Jag lämnar därhän vad värde det
kan ha. Jag har tidigare uttalat en allvarlig
varning mot att använda exportavgifterna
i detta nya syfte, det handelspolitiska
syftet. Det borde helt visst vara
möjligt att på överenskommelsens väg
nå det mål, som man syftar till, nämligen
att få en viss omdirigering av exporten.

Jag tror att handelsministern kan
vitsorda, om jag ställer den frågan, att
de företag, som han varit i kontakt med
för att diskutera en sådan omdirigering,
klart ådagalagt en villighet att medverka
inom de gränser, som de anser vara
möjliga. Det är ju inga lätta åtgärder
att vidtaga, och de svårigheter som
framhållits från företagarnas sida antar
jag inte har uppfattats såsom ett bevis
på ovillighet att medverka.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.

Till sist skulle jag vilja säga några
ord ytterligare om de ännu befintliga
tvångsvis pålagda exportavgifterna på
trävaror. Jag är faktiskt inte på det klara
med vilket syfte de numera tjänar.
Att man vill bibehålla dem bara därför
att man en gång infört dem, så att man
rent av skulle bibehålla dem av prestigeskäl,
vill jag ändå inte tro. Våra sågade
trävaror utgör dock i vår utrikeshandel
mycket betydelsefulla varor, och det
finns på detta område allvarliga konkurrenter.
På vår främsta marknad,
England, har vi konkurrenter från dominions,
och även vårt grannland i öster
är en mycket stor konkurrent, som
nog visar en stor smidighet vid handläggande
av sina utrikeshandelsärenden.
Där har man väl också haft exportavgifter,
men dessa har blivit justerade, och
för närvarande befinner sig de finska
exportörerna i ett gynnsammare läge än
de svenska.

Jag kanske, herr talman, får anledning
att återkomma, när jag av handelsministern
fått ett svar på vilket syfte de
nu utgående exportavgifterna på trävaror
egentligen tjänar.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Till herr Petrén skulle jag vilja
säga, att det kanske vore möjligt att
åstadkomma en överenskommelse, som
garanterade ett hyggligt hemmamarknadspris
på papper, även om Kungl.
Maj:t inte fick denna fullmakt. Det är
möjligt, säger jag men jag åtar mig
inte den uppgiften!

Sedan talade herr Wehtje om de
»tvångsvis ålagda avgifterna» på sågade
trävaror. Ja, man kan ju uttrycka saken
så. Annars skulle det vara bättre att säga
att vi under många och långa sammanträden
från myndigheternas sida förhandlat
med Trävaruexportföreningen
och även med de mindre sågverkens förening
och allt vad dessa branschorganisationer
heter, med erbjudande att de kunde
få en uppgörelse om konjunkturutjämningsavgiften.
Resultatet blev negativt,
och det var först efter en förlängning
av det gamla avtalet, som vi fann

120 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.
oss nödsakade att pålägga prisutjämningsavgifter
i kungörelsens ursprungliga
mening. Men det skall man väl inte
klandra myndigheterna för.

Nu kan man visserligen säga, att företagarna
begriper dessa saker bättre än
myndigheterna och att de förstår sig på
att bedöma marknaden på ett mera objektivt
och vederhäftigt sätt.

Ja, det låter sig sägas, men jag skulle
bara — utan att på något sätt anklaga
någon för bristande förutseende — vilja
påminna om att även den sakkunskap,
som finns på så många håll i landet,
när det gäller att bedöma exportmarknaden
och prismarknaden, kan ta grundligt
miste. Vi fick under år 1951 ett mycket
klart besked om att även denna sakkunskap
kan ta fel, när det gäller prognoserna
rörande den framtida prisutvecklingen.

Vi skall mot denna bakgrund finna att
de försäljningar, som skett under innevarande
år, ligger på en hygglig nivå
i vad avser priserna. Det kanske rör sig
om priser mellan 80 och 90 pund för
en standard trävaror, och det priset
måste väl anses tillfredsställande. Priserna
vid den faktiska exporten under
januari och februari i år låg enligt tullstatistikens
siffror 50 procent högre än
exportsiffrorna vid leverans i januari
och februari 1951. Jag tillåter mig, herr
Wehtje, bygga på dessa siffror. I den
mån det inom en nära framtid skulle
finnas möjligheter att trots de kvantitativa
restriktioner, som vidtagits i utlandet,
sälja mera virke men då får finna
sig i lägre priser, är jag beredd att ompröva
storleken av dessa avgifter.

Jag vill i detta sammanhang tillägga,
att man i Finland från regeringens sida
bedömer läget så, att det inte på något
sätt är utrett, att det skulle vara till
fördel för exportlandet att slopa dessa
avgifter. Min kollega i Finland svarade
för en vecka sedan på en interpellation
i den finska riksdagen. Han säger i sitt
svar, att det inte är säkert att en fallande
marknad, om det kommer en sådan,
får en gynnsam effekt, om myndigheterna
tar bort avgifterna och därmed
dokumenterar att man har samma upp -

fattning som de utländska köparna söker
göra gällande. Jag tror nog man skall
tillmäta den uppfattningen ett visst värde,
men jag har inte någon anledning att i
den svenska riksdagen, som är en offentlig
församling, fördjupa mig i dessa funderingar.

Slutligen vill jag gärna betyga, herr
Wehtje, att i den mån vi har haft kontakter
med det svenska näringslivet och
sökt vinna större förståelse för export
på ur vår synpunkt gynnsammare marknader
än nu, har vi mötts av mycket
stort intresse och tillmötesgående. Men
även om jag säger detta, är det väl klart
att vi måste kräva ännu mer i praktisk
gärning, om det skall vara möjligt att
väsentligt förändra den svenska exportens
länderfördelning. Och det gör vi
inte för vårt nöjes skull, utan helt enkelt
därför att vi vill på de billigaste
marknaderna köpa de varor vi behöver,
och det hindras vi för närvarande från
därför att vi inte har tillgång till dollarvaluta
i tillräcklig omfattning. Det är,
som vi ser saken, angeläget att tillvarata
möjligheterna att köpa billigt och att
sänka kostnaderna här hemma.

När jag nu hör att herr Wehtje köper
virke billigt, får jag väl utgå från att han
är en hästlängd före andra köpare, och
att han med sitt yttrande har gett en antydan
om att vi nu här hemma får köpa
trävaror billigare. Jag efterlyste häromdagen
hos statens priskontrollnämnd,
om man på den punkten märkt någon
mera markerad tendens, men svaret blev
att man tyvärr inte hade gjort det. Men
man hade kanske inte haft tillgång till
det goda material, som herr Wehtje fått
i och med att han själv gjort affärer på
området i fråga.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Herr
statsrådet påpekade att det är många
som begär exportlicens, och han drog
därav den slutsatsen, att exporten måste
vara lönande och att man gärna betalar
exportavgifterna. Jag tror inte att man
kan dra den slutsatsen, ty förhållandet
är att de, som nu bär köpt upp virke, är
tvungna att sälja det; åtminstone gäller

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

121

detta våra skogsägarföreningar. De kan
ju inte ligga inne med stora partier,
utan har de köpt virke måste de avsätta
det. Här är det tydligen fråga om partier,
som det är svårt att avsätta inom
landet, och därför får man försöka exportera
dem till vad pris man kan
uppnå.

Huruvida dessa föreningar underrättades
i så god tid, att de före sina uppköp
hade läget beträffande prisutjämningsavgifterna
klart för sig, vågar jag inte uttala
mig om, men representanter för en
skogsägarförening har för mig nämnt,
att saken var obekant för dem när de
började köpa upp virke.

Vad sedan beträffar jämförelsen med
avgifterna på massaved, så är det klart
att det blir en skillnad i det fallet, därför
att försäljningspriserna på detta sortiment
måste vara helt olika. När det
gäller att exportera rundvirke har man
naturligtvis inte räknat med så stora
marginaler. Man har i konkurrens med
massavedsuppköparna betalat så höga
priser man kunnat, och då kan även en
avgift på 14 kronor per kubikmeter betyda
ganska mycket. Därför har dessa
avgifter inte varit alldeles betydelselösa.

Sedan nämnde statsrådet någonting
om kvotering. Det har talats om en försäljning
på Tyskland — jag känner inte
närmare till saken — som gått om intet,
därför att exportlicens dröjde, och om
att de tyska köparna nu vill häva avtalet
med hänvisning till dessa exportavgifter.
Jag antar att herr statsrådet känner
till den saken betydligt bättre än

jag.

Men det är otvivelaktigt att de avgifter
på rundvirke, som sattes någon gång
vid årsskiftet, har vållat svårigheter, del
kan vi nog inte komma ifrån.

Herr WEHTJE: Herr talman! De avgifter
för sågade trävaror, som nu uttas,
är väl ändå tvångsvis ålagda.

Handelsministern sade visserligen att
det berodde på att inte trävaruexportörerna
hade velat bibehålla det gamla avtalet;
då hade det varit av en annan karaktär.
Ja, det är nog så riktigt, men när

Ang. prisutjämningsavgift m. m.
förhandlingarna om avtalets fortsatta
tillämpning fördes, gjorde man väl från
olika håll en bedömning av den sannolika
marknadsutvecklingen. Jag vet inte
vilka prognoser man då ställde, men
ovilligheten att bibehålla avtalet om konjunkturutjämningsavgifter
på trävarorna
berodde väl från exportörernas sida
på att de ansåg, att det i fortsättningen
inte skulle bli utrymme för sådana avgifter
och att marknaden i övrigt skulle
utveckla sig på det sättet, att det av
handelspolitiska skäl inte skulle vara
opportunt att bibehålla dem o. s. v.

Jag skulle tänka mig att förhållandena
i verkligheten har utvecklat sig i den
mera dystra riktningen, och frågan är
därför: Ser det inte nu tillräckligt mörkt
ut för att man verkligen skulle kunna
avveckla denna pålaga? Kommerskollegium
säger ju — jag förlitar mig på uppgifter
från andra, eftersom jag inte själv
arbetar inom dessa branscher — att en
del av produktionen blir över i lager
till ett kommande år, och det är ju ett
dystert perspektiv i dessa tider, när vi
behöver alla valutatillgångar vi kan få.

Jag får sedan säga att jag inte blivit
fullt på det klara med vad det är för
syfte som exportavgifterna på trävaror
tjänar. Det nämndes av handelsministern,
att marginalerna var så och så
goda och att man fick räkna med återanskaffningspriser
o. s. v. och att det
låg en viss priskalkyl bakom. Jag vill då
fästa uppmärksamheten på att det aldrig
varit meningen att exportavgifterna
skulle vara av fiskalisk natur. Om dessa
tankegångar legat bakom det envisa fasthållandet
av exportavgifterna på trävaror,
vill jag hoppas att dessa med denna
utgångspunkt blir tagna under omprövning.

Vidare måste det väl ändå erkännas
att det viktigaste för oss i detta sammanhang
— det är lika viktigt som alt
hålla nere hemmamarknadspriserna och
lika viktigt som att vi får en del av de
inflytande valutorna steriliserade — är
att vi söker bibehålla våra marknader.
De rent handelspolitiska synpunkterna
måste naturligtvis i det läge vi befinner
oss skänkas ett stort beaktande, och på

122

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.
detta område har man ju fått mycket
klara belägg för att köparna anser att
exportavgifterna höjer priserna. Jag skall
inte heller fördjupa mig alltför mycket i
det avsnittet, men det är nog ganska
svårt att övertyga människor om att det
inte finns någon reell innebörd i ett sådant
resonemang.

Till sist skulle jag vilja säga några
ord angående användandet av prisutjämningsavgifterna
för dirigeringen av
exporten. Handelsministern sade att man
inte kan släppa den tanken att avgifterna
skall kunna utnyttjas för ett sådant
ändamål, ty vi säljer fortfarande
inte tillräckligt på hårdvalutamarknaderna.
Då vill jag upprepa vad jag nyss
sagt, nämligen att jag tror att det inte
är välbetänkt att använda sådana medel
som ett påläggande av exportavgifter i
detta syfte. De verkar ju tämligen omedelbart,
och det förhåller sig ju på det
sättet att en omflyttning av försäljningar
från en marknad till en annan inte
är gjord i en handvändning. Även om
vi skulle lägga på exportavgifter på
vår export till mjukvalutaländerna, tar
vi ju inte en marknad, t. ex. i Förenta
staterna, på hyllan under den följande
veckan eller månaden. Jag tror att handelsministern
ändå skall erkänna att
den rätta formen för att få en god lösning
på dessa förhållanden med den rätta
inriktningen av exporten är ett nära
samarbete mellan företagen och det allmänna.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag hade egentligen inte tänkt fortsätta
debatten, men jag skall säga några
ord i anledning av vad herr Wehtje här
sade om exportavgifterna. Jag vill bara
erinra om att vi år 1945 hade en avgift
som var av ungefär samma storlek som
den vi nu har men att priset nu är tre
gånger högre än vad det var då. Det
kanske räcker med denna erinran.

Vad herr Wehtje anförde om angelägenheten
av att bibehålla svenska exportmarknader
har jag ingenting att invända
emot. Jag tror att jag vid åtskilliga
tillfällen givit uttryck för ungefär

samma mening här i kammaren, och det
finns ingen som medvetet går in för att
skada exportindustrien och den svenska
exporten. Det kan vi väl från början
först som sist komma överens om, att
vi inte behöver diskutera detta här i
kammaren.

Till herr Niklasson kan jag säga att
vi är överens i långa stycken, men jag
kan inte gå med på resonemanget att exporten
av props och virkesexporten
över huvud taget har så stora svårigheter
just nu. Jag har dokument, herr Niklasson,
som visar att det inte var senare
än i början av denna månad som skogsägarföreningen
annonserade om att man
skulle köpa props, eftersom det var goda
priser, och de har aldrig drömt om att
slippa avgifter på kontrakt, som ingåtts
t. ex. efter den 5 april. Vi skall inte fortsätta
den debatten. I den mån det uppstår
överskottsvara — och den risken
föreligger naturligtvis framför allt i södra
Sverige — får man lämpa åtgärderna
därefter och också utforma exportens
storlek med hänsyn till detta förhållande.

Jag är beredd att resonera på den
punkten.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag skall
bara säga några ord. Vad handelsministern
genmälde mot mig bevisar rakt
ingenting, ty om vi är överens om att
exportavgifterna inte får användas i fiskaliska
syften, säger ju prisernas höjd
i och för sig ingenting.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
hade inte tänkt delta i denna debatt, men
när jag suttit och lyssnat till vad som
sagts från olika håll, har det kommit för
mig en synpunkt som jag skulle vilja understryka.

Såvitt jag har förstått, råder det ett
fullständigt dödläge i fråga om exporten
av trävaror. Det träffas inga försäljningsavtal
åtminstone icke av betydelse. I den
mån man kan tala om sådana, har det
rört sig om ytterst små kvantiteter, och
de inverkar icke på den karakteristik
som jag lämnat.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

123

I detta dödläge måste det ur både allmän
och enskild synpunkt vara en angelägenhet
av största vikt att affärerna
kommer i gång. Det kan inte ske annat
än efter underhandlingar mellan köpare
och säljare — genom att köpare och säljare
närmar sig varandra — och då frågar
jag: Är det till någon lättnad i det
sammanhanget, att dessa avgifter finns
till? Jag skall inte tillåta mig något kategoriskt
uttalande på den punkten, men
jag har den inställningen, att de i alla
fall utgör ett element, som inte har med
praktisk affärsverksamhet att göra. Från
sådana utgångspunkter drar jag den slutsatsen,
att man skulle nå det bästa utgångsläget,
om avgifterna helt slopades.

.lag har icke den uppfattningen, att
statsmakterna kan genom reglerande åtgärder
befordra kontakten mellan köpare
och säljare. Och jag tycker därför
att man hör eliminera dessa prisutjämningsavgifter,
som har tillkommit, inte
på grund av överenskommelse med exportörerna
utan genom ett regeringsbeslut
stridande mot exportörernas önskningar.

Skulle det emellertid vara så, att handelsministern
kan göra gällande, att det
för närvarande råder en vinstkonjunktur
på trävarumarknaden, skulle saken
möjligen befinna sig i ett annat läge,
men jag gissar, att handelsministern inte
kan hävda någonting sådant. Han måste
vara benägen att erkänna, att det inte
föreligger någon vinstkonjunktur för trävaror
just nu. Och då är ur min synpunkt
konsekvensen given.

Handelsministern säger, att han vill
avvakta utvecklingen. Är det inte bättre,
att man ser saken på det sättet, att man
tar konsekvenserna av utvecklingen, när
man kan tala om en stadgad sådan eller
om ett någorlunda stabiliserat läge?

•lag måste ock ställa mig frågande til!
en synpunkt, som handelsministern var
inne på. Han menade, att det är överdrivet
att säga, att produktionen av trävaror
för närvarande inte går ihop, att
försäljningspriset alltså inte skulle täcka
kostnaderna för råvaror och andra utgifter
för produktionen. Jag vill därtill
säga, att, om man utgår från de priser,

Ang. prisutjämningsavgift m. m.
till vilka skogsindustrierna under hösten
haft att täcka sitt råvarubehov, de försäljningspriser,
som man nu anser sig
kunna räkna med, inte täcker produktionskostnaderna,
och de täcker i varje
fall inte dessa kostnader jämte den nu
utgående prisutjämningsavgiften, 65 kronor.

Då säger handelsministern: »Ja, men
här talar man i olika sammanhang oro
att man bör sikta till återanskaffningsvärdet
och inte till anskaffningsvärdet,
och eftersom det under år 1951 rådde en
god konjunktur har man råd att ta en
stöt nu, även om man inte skulle få
täckning för anskaffningsvärdet för råvaran.
» Jag är inte säker på att man kan
utgå ifrån att en företagare bör handla
på det sättet. Jag utgår i stället ifrån att
han även vid en vikande konjunktur
måste ta sikte på att erhålla täckning i
största möjliga utsträckning för de faktiska
produktionskostnaderna. Och i det
sammanhanget går det inte att trösta sig
med att återanskaffningspriset på grund
av den vikande konjunkturen blivit så
och så lågt i förhållande till vad råvaran
faktiskt kostat. Vinsterna i det förflutna
har ju naggats på olika sätt — det
allmänna har tagit sin andel i direkt
skatt och en hel del även i andra former.

Jag skulle vilja hemställa till handelsministern,
att, om han inte tror på att
det nu råder någon vinstkonjunktur på
trävarumarknaden och han i likhet med
mig anser att det är en angelägenhet av
största vikt ur både allmänna och enskilda
synpunkter, att affärerna kommer
i gång, han måtte gå in för ett eliminerande
av prisutjämningsavgifterna i fråga
om trävaror.

Beträffande massan ligger det annorlunda
till. Där ordnar sig saken automatiskt.
I förhållande till första kvartalet i
år blir det för andra kvartalet en betydlig
sänkning av avgiften. Hur stor den
blir kan jag inte säga, men jag har tidigare
i dag tillåtit mig en gissning därom.
Fortsätter den vikande konjunkturen,
kan det hända att vi, när vi nalkas
tredje kvartalet, inte har någon avgift
alls. Blir det däremot så, att marknaden
vänder, går det ju i motsatt riktning.

124 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu ifrågavarande betänkandet förekommit
följande yrkanden:

1 :o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

2:o), av herr Wehtje, att riksdagen
skulle

lämna Kungl. Maj:t det i förevarande
proposition nr 78 begärda bemyndigandet
med iakttagande av

a) att systemet med prisutjämningsavgifter
borde avvecklas snarast möjligt
och senast den 30 juni 1953,

b) att det av Kungl. Maj:t begärda bemyndigandet
att förordna om uttagande
av prisutjämningsavgifter finge, intill
dess systemets avveckling helt genomförts,
användas allenast under förutsättning
att överläggningar med därav berörda
parter föregått beslutet därom
samt att avgifter med retroaktiv verkan
icke finge ifrågakomma samt

godkänna vad departementschefen föreslagit
beträffande dispositionen av influtna
prisutjämningsavgifter;

3:o), av herr Petrén, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; ävensom

4:o), av herr Niklasson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölls
i den av honom m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontrapropo -

sition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifalt
till herr Wehtjes yrkande.

Herr Niklasson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 23 antager bifall
till herr Wehtjes yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nejt har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Niklassons yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Wehtje begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 37;

Nej — 51.

Därjämte hade 31 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 23,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

125

Om utredning

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Niklasson in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Niklasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 48.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion om sänkning av prenumerationspriset
för snabbprotokollen
från riksdagsdebatterna, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om utredning ang. utrikeshandelns framtida
inriktning.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om utrikeshandelns
framtida inriktning.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 159 i första kammaren av
herrar öhman och Persson och nr 203
i andra kammaren av herr Hagberg i
Luleå m. fl., hade föreslagits,

att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om tillsättandet
av ett utredningsorgan för att utreda
och befordra möjligheterna till ett väsentligt
vidgat ..varuutbyte mellan Sverige,
Sovjetunionen och de folkdemokratiska
länderna;

att detta utredningsorgan skulle ges sådan
sammansättning, att de breda lagrens
önskemål i fråga om utrikeshan -

ang. utrikeshandelns framtida inriktning,
delns inriktning och uppgifter tillfredsställande
kunde komma till uttryck;

att utredningsorganet skulle erhålla
befogenheter att i respektive länder företaga
erforderliga sonderingar liksom
att uppgöra förslag till varulistor etc.;
samt

att utredningsarbetet skulle bedrivas
på sådant sätt, att de resultat, vartill
det föranledde, kunde föreligga vid utformningen
av 1953 års utrikeshandel.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 159 och
II: 203 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Även om
utskottet kommit fram till sitt sedvanliga
avslagsyrkande, som ju är särskilt
vanligt när det gäller motioner från vårt
håll, måste jag notera, att denna vår motion
ändå har fått en relativt välvillig
behandling. Det är så att praktiskt taget
samtliga remissinstanser har uttalat sig
positivt om önskvärdheten av att Sveriges
handel med de väldiga marknaderna
i öster skulle vidgas.

Kommerskollegium säger, att det är
ett betydande svenskt intresse att så
sker. Skånes handelskammare säger att
det utan tvivel är ett allmänt svenskt
intresse, att handelsutbytet mellan Sverige
å ena sidan och Sovjetunionen å
den andra upprätthålles i önskvärd omfattning.
Och denna handelskammare
förordar till sist en undersökning i syfte
att åstadkomma en utvidgning av varuutbytet
med dessa länder. Även Exportföreningen
och Industriförbundet
säger sig vara i princip ense med motionärerna
om önskvärdheten av att öka
varuutbytet även mellan Sverige och
länderna i Östeuropa. Kooperativa förbundet
slutligen intar en mycket positiv
hållning och förklarar, att förbundet
är angeläget om att den ökning av
handelsförbindelserna med Sovjetunionen
och de övriga östeuropeiska länderna,
som ägt rum under en följd av år,
skall fortgå ocli vinna i takt och omfattning.

126

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Om utredning ang. utrikeshandelns framtida inriktning.

Jag anför dessa exempel bara för att
erinra om att man alltså i princip iir
enig om den ståndpunkt, som kommit
fram i vår motion, nämligen att det är
av ett vitalt intresse för vårt land att
öka de ekonomiska förbindelserna också
i den riktning som vi föreslår.

Men om man också i princip iir enig
om detta, vill man tydligen ingenting
göra praktiskt åt saken, och det är den
sidan som jag här med några få ord
skulle vilja beröra. Ty det är ganska
egendomligt att man varken från utskottets
sida eller från vederbörande remissinstansers
sida vill ta ett enda praktiskt
steg i syfte att vidga handelsförbindelserna
i denna riktning trots det faktum,
att det exempelvis förklaras av
långtidsutredningen, som ju förutsätter,
att utrikeshandeln skall stiga med cirka
20 procent till 155, att någon väsentlig
stegring av exporten till sådana länder
som Förenta staterna och Kanada inte
kan anses som sannolik under denna period.
Jag erinrar om att i den preliminära
nationalbudget, som vi har för detta
år, pekas ju på de stora svårigheter
som man väntar skall uppstå för den
svenska handeln i Västeuropa och i de
transoceana länderna, framför allt Amerikas
Förenta stater. Man pekar på valutakriserna
i Frankrike och England,
på de valutasvårigheter som uppstår vid
handeln på Sydamerika och på den ökade
konkurrensen inte minst från sådana
länder som Västtyskland och Japan. Den
ekonomiska expertisen är således ganska
pessimistisk, när det gäller att utveckla
utrikeshandeln på de gamla traditionella
marknaderna, och vi har också
i vår motion pekat på de svårigheter,
som redan nu börjat torna upp sig
och som man med stor sannolikhet kan
förutse för svensk handel både på den
amerikanska och den västeuropeiska
marknaden. Det är från dessa utgångspunkter
som jag kommit fram till detta
förslag om att statsmakterna här skall
tillsätta en utredning för att undersöka,
vilka möjligheter som kan föreligga för
att genomföra en sådan omläggning av
utrikeshandeln, som skulle medföra
mindre störningar och vara till gagn bå -

de för svenska folket och för de företagare
som är intresserade av en vidgad
utrikeshandel. Jag är ganska övertygad
om att en vidgad handel med Sovjetunionen,
med Kina och med de övriga
folkdemokratiska staterna bör vara möjlig
för Sverige och dessutom, som jag
tidigare sade, förmånlig för landet. De
länder som det bär gäller har ju en planmässig
produktion, och detta gör det ju
lättare att kunna åstadkomma långsiktiga
överenskommelser om varuutbyte
och stabilare priser, vilket ju borde vara
av det största intresse för Sverige.

Dessa länder riskerar heller inte ekonomiska
kriser, utan har en stabil ekonomi.
Medan inflationen griper omkring
sig i väster karakteriseras ju läget i
Sovjetunionen och folkdemokratierna av
att penning- och prispolitiken blir allt
mer och mer stabil. Vi kan inte förstå
annat än att det måste vara till fördel,
om Sverige vidtoge erforderliga åtgärder
för att utveckla de ekonomiska förbindelserna,
naturligtvis framför allt
handelsförbindelserna, med dessa länder.
I stället för att utskottet nu i allmänna
ordalag bara talar om önskvärdheten
härav, vill vi att man gör någonting
positivt åt saken.

Men det är å andra sidan klart, att
det ligger politiska bevekelsegrunder
bakom. Alla vet ju, att handeln med
Amerikas förenta stater är mer eller
mindre direkt eller indirekt förknippad
med politiska villkor. Man kräver som
bekant från det hållet, att de länder som
skall handla med Amerika skall förplikta
sig att respektera den embargoförteckning
på inte mindre än 313 olika varuslag,
vilka enligt Förenta staternas ömsesidiga
säkerhetsorganisation inte får
exporteras till de östeuropeiska länderna.
Det verkar ju som om regeringen
och utskottet här tar större hänsyn till
dessa krav än till vad som i verkligheten
ligger i det svenska folkets intresse,
såväl om man ser det för ögonblicket
som framför allt om man ser det på
längre sikt, då vi tydligen kan skymta
en annalkande ekonomisk kris i den
västeuropeiska och amerikanska ekonomien.

Onsdagen den 23 april 1932 em.

Nr 14.

127

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Jag'' vill också passa på tillfället att ge
uttryck åt den meningen, alt det väl var
denna ensidiga inställning från det officiella
Sverige som förorsakade, att inte
någon officiell representation från
detta land bevistade den mycket betydelsefulla
internationella ekonomiska
konferens som nyligen hölls i Moskva.
Jag tror inte att Sveriges intressen skulle
ha skadats, om regeringen dragit försorg
om att en representativ delegation
deltagit i konferensen. Jag tror i stället
att ett sådant steg skulle ha gagnat vårt
land både nu och i framtiden.

Till sist skriver utskottet, herr talman,
att det är ett betydande svenskt intresse
att öka handeln med de östeuropeiska
länderna. Men utskottet motsätter sig,
för övrigt i anslutning till vad remissinstanserna
har yttrat, att man tillsätter
ett utredningsorgan som skulle undersöka
möjligheterna härför och därmed
främja detta svenska intresse, som samtliga
här är eniga om. Det skäl som anförs
är att utrikeshandeln inte får vara,
som man säger, statligt dirigerad.
Jag tror att läget i världen numera är
sådant, att utrikeshandel inte gärna kan
försiggå i någon riktning utan vissa bestämda
ingripanden från regeringarnas
och de statliga myndigheternas sida.
Men jag kan å andra sidan förstå, att de
stora export- och importfirmorna är intresserade
av så stor frihet som möjligt.
Det ligger ju i sakens natur, och det är
väl därför som remissinstanserna i allmänhet
har motsatt sig statligt ingripande
till och med i form av ett sådant utredningsorgan
som vi här hade föreslagit Vad

jag däremot har svårare att förstå
är att socialdemokraterna i utskottet,
vilka ju ändå har varit med att godkänna
ocli kanske delvis till ocii med
författa arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
kan inta en sådan ståndpunkt. I
detta program är det nämligen mycket
klart och tydligt utskrivet, att utrikeshandeln
under lång tid framåt måste ligga
under statens kontroll och ledning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till föreliggande motion.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag

ber att med hänvisning till utskottets
utlåtande få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönegradsplacering för vaktmästarpersonalen
i riksdagshuset; och
nr 14, i anledning av väckta motioner
om utredning av det svenska bankväsendets
strukturella förhållanden in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av väckt motion om åtgärder för motverkande
av spridning av könssjukdomar
å utländska fartyg i svenska hamnar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 februari 1952 dagtecknad
proposition, nr 82, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

128 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken jämlikt
lag den 8 juni 1951 (nr 390) gäller
till och med den 30 juni 1952, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1953.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 379 av herr Ewerlöf m. fl. och

nr 386 av herr Petrén samt

inom andra kammaren:

nr 510, av herr Hjalmarson m. fl. och

nr 513 av herr Åqvist m. fl.

I motionerna I: 379 och II: 510, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 82 måtte uttala, att
den statliga priskontrollen borde avvecklas
i sådan takt, att någon förlängning av
prisregleringslagen icke behövde ifrågakomma
efter den 30 juni 1953.

I de likalydande motionerna I: 386
och II: 513 hade hemställts, att riksdagen
ville vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 82 uttala, att avvecklingen
av priskontrollen borde ske
i snabbare takt än vad som hittills varit
fallet och särskilt med aktgivande på
att den ej bibehölles på områden, där
prisstegring på grund av varubrist ej behövde
befaras.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna I: 386 och II: 513,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut i utlåtandet
anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 379 och II: 510
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wistrand och Hagärd, vilka ansett, att
utskottet i anledning av motionerna
I: 379 och II: 510 bort uttala, att den
statliga priskontrollen borde avvecklas
i sådan takt, att någon förlängning av
prisregleringslagen icke behövde ifrågakomma
efter den 30 juni 1953.

Herr WISTRAND: Herr talman! Om
man har den uppfattningen att ett näringsliv
åtminstone på prisområdet bör
vara fritt och att förhållandena lämpligast
regleras genom den fria marknadens
egna reaktioner, så bör ju en priskontroll
inte kvarstå en dag längre än
den är nödvändig. Den har i vårt land
tillkommit på grund av extraordinära
förhållanden. När dessa visar en tendens
att upphöra så bör man enligt min
mening mycket lyhört observera detta
och låta det få omedelbara verkningar
på priskontrollens verksamhet.

Det har i en motion i riksdagen framställts
yrkande att priskontrollen måtte
driva sitt arbete under sådana förhållanden
att den skulle kunna upphöra redan
den 1 juli nästa år. Om detta har
utskottet i sitt utlåtande yttrat sig på
ett sätt som till äventyrs kan synas mycket
tillmötesgående mot kraven på ett
snart upphävande av priskontrollen. Utskottet
åberopar att det redan tidigare,
nämligen föregående år, har haft den
uppfattningen att en statlig priskontroll
inte bör bibehållas längre än vad som
med hänsyn till det ekonomiska läget
är nödvändigt. Men sedan säger utskottet
att detta ju egentligen är de riktlinjer
som Kungl. Maj :t har uppdragit
för priskontrollen. Därmed skulle det ju
egentligen inte behövas några stötar utifrån,
utan priskontrollnämnden skulle
så att säga på grund av sin egen inneboende
natur bringa sig själv att upphöra
när tiden är lämplig. Jag är inte
övertygad om att så skulle bli fallet. Jag
tror att det behövs mycket starka påstötningar,
och jag har fått den uppfattningen
stärkt av diskussionen i utskottet
där det på vissa håll gavs uttryck
för tankegångar som egentligen inte var
någonting annat än en hög visa om hur

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

129

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

viktig prisregleringen är och vilket värdefullt
instrument den är för att bringa
nödig kontroll över marknaden.

Utskottets utlåtande är därför enligt
min mening så långt ifrån entydigt och
klart att man inte kan ta det till intäkt
för att önskemålet om ett snart upphörande
av prisregleringen skulle bli tillgodosett.
För att detta skall ske måste
man enligt min uppfattning arbeta med
en klar och säker riktpunkt. Allmänna
ordalag hjälper ingenting i detta sammanhang.
Har man inte givit priskontrollnämnden
sådana direktiv att den har
att arbeta med utgångspunkt från att
dess verksamhet skall vara avslutad vid
ett visst datum så tror jag att vi har att
vänta förlängningar i det oändliga år
efter år utan att man kommer någon
vart.

Naturligtvis har utskottet rätt i att
ingen med full säkerhet kan säga att det
datum som man här har förutsatt skall
kunna hållas och att man då med full
säkerhet skall kunna undvara priskontrollen.
Det är ju emellertid så att vi
har en riksdag i början av nästa år
också, och visar det sig då att läget
har förändrats på ett sådant sätt eller
eljest är av den beskaffenhet att man
anser att detta datum inte kan hållas, så
har ju riksdagen möjlighet att skjuta
på det. Men för att arbetet inom priskontrollnämnden
själv verkligen på allvar
skall sättas in för en successiv avlösning
av priskontrollen tror jag att det
är både önskvärt och nödvändigt att ett
datum fixeras.

Jag vill vidare säga, herr talman, att
vi har kommit så långt ut i reglementeringsträskct
att det för många nu börjar
att rent instinktivt te sig som någonting
farligt att lämna ett område av samhällslivet
oreglerat. Det har för många fått
någonting av det äventyrligas oroliga
innebörd, om man tvekar nu långt mera
inför att gå ifrån regleringar än vad
man eu gång gjorde när det gällde att
införa dem.

Jag tror att detta är ett område, på
vilket man mycket snart bör kunna avvara
regleringarna, och att man bör
handla därefter. Jag yrkar därför, herr

it Första kammarens protokoll 1952. Nr 14,

talman, bifall till den reservation till utskottets
utlåtande, som är avgiven av
mig och herr Hagård.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag har
den uppfattningen, att priskontrollen
bör avvecklas så snart som det över
huvud taget är möjligt med hänsyn till
tillgången på varor. Nu finns det områden,
där det inte längre råder någon
varubrist, och likaså områden, där man
har svårt att finna sysselsättning för
arbetskraften. Jag har därför väckt en
motion, i vilken jag yrkat på en snabbare
takt för avvecklingen av priskontrollen,
och jag har också i den givit
exempel på områden, där priskontrollen
nu borde kunna avskaffas.

Jag skall bara erinra om ett exempel.
Det är från skobranschen. Där har konsumtionen
förra året gått ned med 27V2
procent, och samtidigt har lagren av
skor i landet ökat med 25 procent, så
att vi nu har mer än ett års förbrukning
i lager.

Det är också av många orsaker viktigt
att i tid avskaffa priskontrollen. Vi
har nu haft priskontroll så länge, att jag
är övertygad om att inom flera fack gäller,
att priserna inte längre står i överensstämmelse
med produktionskostnaderna.
Det finns företag, som tillverkar
olika varor, där priserna på en del produkter
är för höga och på en del andra
för låga. Dessa företag sänker inte självmant
priserna på sådana varor beträffande
vilka de är väl tillgodosedda, ty
de vet inte, om de samtidigt kan få en
höjning av priset på varor som tillverkas
med förlust. Det är klart, att om
man på detta sätt har för höga priser,
innebär det en inbjudan till utlandet att
konkurrera med sina produkter på områden,
där de svenska priserna är höga
och icke står i förhållande till produktionskostnaderna.
Det kan för oss bli
mycket vanskligt, om vi på detta sätt
får in utländska varor på våra marknader
på grund av en konstlad prisnivå,
som automatiskt skulle bli tillrättalagd,
om priskontrollen slopades. Och den
kan slopas på flera områden.

130 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Jag förstår mycket väl de skäl som
ligger bakom högerns reservation och
de synpunkter herr Wistrand har fört
fram. Men jag har mycket liten förståelse
för att fixera en tidpunkt för priskontrollens
hävande. Man kan ju inte
precisera någon tidpunkt, när bristsituationen
inom alla områden har upphört.
Det finns ju bristsituationer, som är av
internationell karaktär och som inte har
någonting med vår ekonomiska politik
här hemma att göra. Det är inte första
gången högern på detta sätt preciserar
en tidpunkt, då man anser att priskontrollen
skall vara hävd. Det var likadant
i fjol. Då föreslog högern en förlängning
av lagens giltighetstid på ett halvt
år. Det var så också 1950.

Nu föreslår man en förlängning på
ett år från högerns sida. Jag vet inte vad
det är som gör, att man nu inte bedömer
det lika viktigt att fixera en närbelägen
tidpunkt. Jag tror, att man inte skall ge
sig in på något sådant fixerande av
tidpunkter. Det kan inte gärna bli annat
än ett slag i luften.

Herr talman, av de skäl jag anfört kan
jag inte för min del rösta för högerns
reservation. Å andra sidan har jag inte
anledning att ställa yrkande i enlighet
med min motion, då jag tycker att utskottet
i sitt yttrande i mångt och mycket
har tillmötesgått de synpunkter som
framförts i motionen.

Herr YVEHTJE: Herr talman! Det torde
knappast kunna hävdas att den proposition,
med vilken regeringen begärde förlängning
av prisregleringslagen för ytterligare
ett år, innehöll någon ny synpunkt
eller några försök att se priskontrollen
i ett större ekonomiskt sammanhang.
Regeringen nöjde sig i stort
sett med de sedvanliga skälen och har
tydligen betraktat hela frågan som ett
löpande ärende.

Andra lagutskottet, som märkvärdigt
nog handlägger frågor om prisregleringar,
kan knappast heller anses ha gjort
något försök att fördjupa diskussionen
om priskontrollens nödvändighet eller
användbarhet för uppgivna syften. Ut -

skottet anför ungefär samma skäl som
tidigare i olika lägen åberopats och nöjer
sig i övrigt med en platonisk kärleksförklaring
till ett tillstånd utan direkt
priskontroll. Allt tyder på att hela denna
fråga har förvandlats till en rutinfråga,
där man under åberopande av de
vanliga standardargumenten utan att
nämnvärt intressera sig för saken pliktskyldigast
förlänger prisregleringslagen.

Den prisreglerande verksamhet som
priskontrollnämnden utövar är emellertid
mycket illa lämpad för rutinbehandling.
Det rör sig dock om befogenheter
för en statlig institution vars rättsställning
är osäker, som möjliggör utomordentliga
ingripanden i enskilda företag
och i de enskilda människornas liv.
Den priskontrollerande verksamheten
aktualiserar en rad rättsfrågor, vilka
sannerligen skulle vara förtjänta av eu
närmare granskning. Vi har tidigare i
debatten här i dag mött några sådana
frågor, bland annat sådana som fastställandet
av differentierade priser, avvägning
av priserna genom olika produktionsled
in. fl. frågor. Priskontrollen
ingriper i en utomordentligt ömtålig mekanism
— prismekanismen —- och kan
inte ses annat än i nära samband såväl
med det ekonomiska läget för ögonblicket
som med den ekonomiska framtiden.

Herr talman! Mig skulle eu ordentlig
omprövning av hela systemet med priskontroll
förefalla i högsta grad befogad.
Jag kan icke se frågan som en rutinfråga.

Det gäller först och främst att försöka
klargöra för sig vad ett priskontrollsystem
i olika lägen över huvud taget kan
prestera. Ingen förnekar att i plötsligt
uppkomna knapphetssituationer av begränsad
varaktighet en administrativ
prisövervakning kan ha en uppgift att
fylla. Det är på detta sätt t. ex. amerikanarna
betraktar metoden. Om man
emellertid är angelägen att i dylika lägen
ha ett så verksamt medel som möjligt,
bör man akta sig för att förvandla
priskontrollen till en självklar ingrediens
i en ekonomisk politik, avsedd för
mera normala tider.

I den mån produktionen hinner i kapp

Onsdagen den 23 april 1932 em.

Nr 14.

131

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

efterfrågan, den tillfälliga knappheten
på varor upphör och konkurrensen mellan
olika producenter inom och utom
landet tilltar, förlorar den administrativa
prissättningsmekanismen det väsentliga
av sina möjligheter. Visst kan
man med ett dyrbart och tidsödande
administrativt förfarande notera prisförskjutningar
och tendenser till prisändringar.
Man kan använda prisregleringslagens
befogenheter för att utöva
något slags extrarevision över företagens
kalkyler, en revision som av naturliga
skäl varken kan bli sakkunnig eller inträngande.
Vad priskontrollen däremot
icke kan, är att stimulera konkurrensen,
att ingjuta den bestämda viljan hos producenterna
att kämpa om köparnas gunst.
Priskontrollen ökar icke produktionen.
Den utför varken någon sakrevision eller
någon verksamhet i kostnadsnedpressande
riktning. Det är helt andra
faktorer som därvidlag fäller utslaget,
och bland dem hör man i första hand
nämna den latenta eller aktuella konkurrensen.

En rundfråga till de olika branschorganisationerna,
som nyligen genomförts
av Köpmannaförbundet, ger ett samlat
intryck av att de olika branschernas
män har den bestämda uppfattningen att
det för närvarande är konsumenternas
köpmotstånd och producenternas inbördes
konkurrens som bestämmer priserna.
I själva verket är ju detta omdöme
endast ett uttryck för observationer som
var och eu kunnat göra under de senaste
månaderna. Vi har ett kärvare klimat.
Vi har knapphet på kredit. Många
branscher arbetar med avsättningssvårigheter.
Det stora flertalet konsumenter,
som ju dock till sist utövar den
verksammaste priskontrollen, har en betänksam
attityd; de väntar och ser. Detaljhandeln
minskar sina lager och är
utomordentligt försiktig då det gäller
återanskaffning. .lag tror mig våga påstå
att det rör sig om en allmän tendens
som ingalunda är begränsad bara till
vissa områden.

Varför skall då priskontrollverksamheten
avskaffas, frågar någon. Visserligen
medför verksamheten betydande

kostnader såväl direkt för statsverket
som indirekt för näringslivet, men detta
är icke det avgörande skälet. Det stela
system, som måste följa med en statlig
priskontroll, har en inneboende benägenhet
att i konkurrenslägen konservera
för höga priser. Om företagarna vet med
sig att de endast efter lång omgång och
med yttersta osäkerhet kan justera sina
priser, blir de av naturliga skäl obenägna
att snabbt utnyttja uppkommande
tillfällen till prissänkningar. Priset blir
icke längre en fråga mellan dem och deras
köpare, utan en fråga i vilken en
tredje part — priskontrollnämndcn —
blandar sig. De erfarenheter, som det
stora flertalet företagare har av priskontrollnämndens
sätt att arbeta, stimulerar
sannerligen inte till smidighet eller
snabbhet i besluten. Vi har tidigare
i dag i en interpellationsdebatt fått veta,
hur lång tid det kan ta att fixera
ett pris och hur omständligt detta kan
vara —• även när förhandlingarna förs
mellan en statlig nämnd och ett statligt
företag.

Sverige har åtagit sig att frilista en
betydande del av sin import från OEECländerna
eller kanske rättare sagt EPUländerna.
Enligt bestämda påståenden
kommer frilistningen att ytterligare utökas.
Samtidigt inför en rad europeiska
länder olika importbegränsande bestämmelser
av betydelse för en lång rad
svenska producenter. Det svenska näringslivet
får alltså ökad konkurrens på
hemmamarknaden och ökade konkurrenssvårigheter
på väsentliga utlandsmarknader.
Prisutvecklingen ute i världen
är osäker och vacklande. Det säger
sig självt att i ett sådant läge producenterna
endast med yttersta smidighet och
snabbast tänkbara anpassning kan lösa
det dubbla problemet att möta sina utländska
konkurrenter på hemmamarknaden
i fri tävlan och att med betydande
begränsningar möta dem på utlandsmarknaden.
Man behöver ingalunda underkänna
priskontrollnämndens administrativa
förmåga eller dess goda vilja,
för att konstatera att en statlig priskontroll
i ett sådant läge måste vara ett hinder
och en black om foten- Skall vj ha

132 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

utsikter att hävda svenska intressen i
utlandet och konsumenternas intressen
inom landet, måste vi ha ett friare och
smidigare system som ger den rörlighet
som endast friheten under ansvar kan
skänka. Det är mig obegripligt att en
statlig nämnd skulle kunna reellt pröva
prissättningen på varor, som säljs dels i
utlandet, i nu rådande situation, dels
på marknaden här hemma, eller på varor
som tillverkas av företag, vilka producera
olika artiklar för olika marknader.
Vad det här gäller är ingalunda någon
teknisk revision av kalkylerna. Det
gäller att känna sig för på marknaden,
att ta risker och att snabbt anpassa sig
efter hastigt skiftande förhållanden.

Herr talman! I själva verket borde en
logisk konsekvens av den ekonomiska
politik vi för gentemot utlandet vara en
allvarlig och ingående omprövning av
hela vår inre ekonomiska politik i vilken
systemet med priskontroll ingår som
en integrerande del. Det är i längden
omöjligt att föra två slags politik på
samma gång — en gentemot utlandet och
en i hemlandet. Vi måste ta konsekvenserna
av de åtaganden vi gör i internationella
sammanhang. Vi kan med andra
ord inte på samma gång föra en liberal
politik och en politik byggd på regleringar
och kontroll.

Dessa korta antydningar får för närvarande
vara nog. Jag hoppas att de
skall vara tillräckliga för att ge eu föreställning
om tankar som borde skänkas
ett visst beaktande när nu i en nära
framtid de medel eller element skall
övervägas som vi framdeles skall bygga
vidare på.

Jag instämmer, herr talman, i det yrkande
som framställts av herr Wistrand.

Herr SVÄRD: Herr talman! I slutet av
förmiddagens interpellationsdebatt om
prissättningen på tackjärn gjorde statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
ett uttalande, som det just i det
sammanhang, där vi nu befinna oss
finns skäl att något närmare granska.

Interpcllanten hade påvisat att Oxelö -

sunds järnverk av priskontrollnämnden
förmåtts att tillämpa två olika priser på
sitt gjuteritackjärn, med en högst betydande
prisskillnad. Herr Herlitz ställde
då frågan: Med stöd av vilka lagbestämmelser
avgör priskontrollnämnden vilka
köpare som skola få det lägre och vilka
köpare som skola tvingas att betala det
högre priset? Kategoriskt förklarade då
statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
att den saken avgjordes inte med
stöd av några lagbestämmelser; den skötte
det svenska näringslivet inom sig. Jag
har försökt att kontrollera denna uppgift
under dagens lopp, och jag måste konstatera
att denna kontroll har gett mig
en något egendomlig bakgrund till handelsministerns
kategoriska påstående.
Jag har fått det intrycket — om det är
riktigt eller ej — att det rör sig om en
sanning med mycket stora modifikationer.

Enligt uppgift från branschens män
lär det i realiteten gå till på det sättet,
att priskontrollnämnden i samarbete
med leverantören genomgår dess kundlistor
och därefter fastställer vilka kunder
som arbetar på export och vilka som
arbetar på hemmamarknaden. Företag
som arbetar på export, liksom företag
som arbetar på hemmamarknaden men
anses vara knutna till någon exportkoncern,
ålägges att betala det högre priset
för tackjärnet. För övriga, på denna lista
icke upptagna tillämpas det lägre priset.
De berörda företagen eller deras organisationer
lär enligt samstämmiga
uppgifter icke ha tillfälle att yttra sig
i frågan. Jag har mycket svårt att förstå
att ett sådant förfaringssätt kan karakteriseras
som en angelägenhet som näringslivet
sköter inom sig.

Det har förekommit prisdiskriminering
tidigare, fastän inte så stor som den
man nu kommit fram till på precis samma
vara från precis samma leverantör.
Denna prisdiskriminering kände de olika
företagen inte till. Man visste med
andra ord inte ens inom samarbetande
företag om, att vart och ett av dem betalade
olika pris på sin väsentliga råvara.
Det rörde sig dock om en priskillnad på
10 procent. Förhållandet kom enligt

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

133

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

uppgift fram därigenom, att av en tillfällighet
tjänstemän i de båda berörda
företagen kom att kollationera sina respektive
företags kostnadskalkyler och
därmed också deras råvarupriser.

Det förefaller mig, som om denna
skildring skulle göra ett mera uttömmande
svar på herr Herlitz’ fråga berättigat
och som om man från regeringssidan
borde vara angelägen att på den punkten
— särskilt nu, när man begär en förlängning
av prisregleringen — ge sig in
på en närmare diskussion. Jag utgår
därvid från att avsikten med prisregleringslagen
inte är att möjliggöra ingripanden
av detta slag, icke är att möjliggöra
dirigerande ingripanden utanför
prisregleringsområdet.

Herr talman! Till det eko, som den
irriterade konjunkturdebatten gav i
herr Petréns anförande har jag ingenting
att tillägga. Jag bara konstaterar att
herr Petrén inte är beredd att ange någon
tidrymd, under vilken systemet med
priskontroll kan avvecklas. Jag bara
konstaterar att herr Petrén i det läge,
vari vi nu befinna oss, med dess stigande
köpmotstånd, med dess hårdnande
konkurrens, nöjer sig med en platonisk
kärleksförklaring till den fria konkurrensen
och den fria prisbildningen.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag ber
att i all ödmjukhet få hålla med herr
Wehtje om att de ämnen och frågor,
som andra lagutskottet sysslar med i
allmänhet, inte gör detta utskott speciellt
lämpligt att bedöma denna fråga ur
principiella synpunkter.

Med samma ödmjukhet avböjer jag
personligen att med herr Wehtje föra en
diskussion på det principiella planet.
Jag nöjer mig med att konstatera, att
fullständig enighet råder om vad som
för dagen är det väsentliga, nämligen
en förlängning av prisregleringslagen.
Kungl. Maj:t har äskat det, motionärerna
och reservanterna har inte protesterat
och utskottet har i detta fall enhälligt
tillstyrkt riksdagen att bevilja Kungl.
Maj:ts anhållan. Det är det för dagen
viktiga och väsentliga.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr PETRÉN: Herr talman! I anledning
av herr Svärds anförande ber Jag
att få säga, att om riksdagen tidigare år
hade följt högerns förslag, så hade priskontrollen
i sin helhet varit avskaffad
redan den 1 januari 1951 eller i varje
fall den 1 januari i år. Högern har nämligen
regelbundet år efter år fixerat ett
datum, då man ansåg att priskontrollen
i dess helhet skulle vara borta. Man har
tidigare krävt detta bara med ett halvt
års varsel. Skillnaden i högerns uppträdande
i år är att högern nu begär ett
helt års förlängning av prisregleringslagens
giltighet i stället för såsom tidigare
ett halvt år. Skulle man dra
någon slutsats av den art, som herr
Svärd här roat sig med att dra, skulle
det i så fall otvivelaktigt vara den, att
högern i år är mindre intresserad än
förut av priskontrollens avskaffande, eftersom
man nu skjuter tidpunkten ett
helt år framåt, medan man tidigare år
efter år endast skjutit den ett halvt år
framåt. Jag skall dock, herr talman, inte
förfalla till att dra några dylika slutsatser.

Jag vill bestämt protestera mot herr
Svärds karaktäristik av mitt anförande,
vilket han betecknade såsom en platonisk
förklaring. Jag har sagt att jag helt
delar de skäl och synpunkter som har
framförts av herr Wistrand. De överensstämmer
med de synpunkter som jag
hävdat i min motion, nämligen att priskontrollen
skulle inom vissa områden
kunna avskaffas redan nu. Jag har
exemplifierat detta och även utvecklat
åtskilliga andra synpunkter. Jag kan
också referera till herr Wistrands anförande.
Om vi nu skall närmare granska
högerns ståndpunkt, sade herr Wistrand,
att om man inte kan avskaffa priskontrollen
om ett år, har vi möjlighet att
låta nästa vårriksdag ta ställning till saken
på nytt. Man är alltså från högerns
sida egentligen på det klara med att det
inte går att nu fixera en tidpunkt. Därför
menar jag att ett sådant yrkande,

134 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ang. utredning om värnpliktstjänstgöringens meritvärde.

som högern nu framställt tredje året i
rad, närmast är en demonstration och
inte har något reellt värde. Det är anledningen
till att jag för min del inte
kommer att stödja högerns reservation.

Herr WISTRAND: Herr talman! Ja,
herr Petrén, yrkandet har det värdet att
det sätter fart på arbetet med priskontrollens
avskaffande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående punkterna A och B samt särskilt
beträffande punkten C av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna A och B hemställt.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten C förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av utlänningslagen
den 15 juni 1945 (nr 315),
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
tredje lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner om utredning
angående särskilda lagstiftningsåtgärder
för att tillgodose de till Smålands
Taberg knutna naturskyddsintressena,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 14, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till hushåll -

ningssällskapen för budgetåret 1952/53,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 15, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Nötboskapsavelns befrämjande:
Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. utredning om värnpliktstjänstgöringens
meritvärde.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 9,
i anledning av väckt motion angående
tillgodoräknande i merithänseende för
civil tjänst av tid, under vilken värnpliktig
genomgått officers- eller underofficersutbildning.

I detta utlåtande hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att första
kammaren i anledning av en av herrar
Arrhén och Bengtson inom första kammaren
väckt motion, nr 175, för sin de!
ville besluta, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville verkställa utredning
angående det meritvärde, som i civilt
anställnings- och befordringshänseende
skulle kunna tillmätas den utbildningstid,
vilken dels ålades värnpliktiga som
underginge officers- eller underofficersutbildning,
dels värnpliktiga över huvud
taget.

Reservation hade anförts av herrar
Birger Andersson och Sandberg, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att motionen
I: 175 ej måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Herr ANDERSSON, BIRGER: Herr talman!
Herr Arrhén har i år återkommit
med sin fjolårsmotion fast i något reviderad
upplaga. Det nya är, att utredningsyrkandet
vidgats till att avse all
genomgången värnpliktsutbildning —

Ousdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

135

Ang. utredning

alltså inte bara officersutbildning —
men motionärerna har fortfarande begränsat
sig till att begära en utredning
för blott de kategorier, som hänföres
till beteckningen »allmän civil tjänst».

Att motionärerna inte sträckt sig längre
och hemställt om en utredning, omfattande
även andra kategorier än befattningshavare
i allmän tjänst, beror
kanske på att även motionärerna funnit
att en sådan utredning i och för sig
skulle vara rätt värdelös. För värnpliktiga
sysselsatta i industri, hantverk, jordbruk
och närbesläktade näringar komme
säkerligen, vilket resultat en utredning
än ledde till, ett önskemål om tillgodoräknande
i merithänseende av tid,
under vilken vederbörande genomgått
militär utbildning, att vara betydelselöst.

I den reservation, som herr Sandberg
och jag fogat till allmänna beredningsutskottets
utlåtande över herrar Arrhéns
och Bengtsons motion, yrkar vi — precis
som förra året — avslag på utredningsyrkandet.
Vår motivering är bl. a.
den, att skall en utredning ske på detta
område, bör den omfatta alla kategorier
värnpliktiga. Visserligen är vi väl
medvetna om det verkningslösa i en sådan
utredning, men skall den över huvud
ske, bör inte vissa grupper värnpliktiga
opereras bort.

Nu har under behandlingen av detta
ärende framkommit som argument för
utredningskravet, att den militära tjänstgöringens
meritvärde vid bedömande av
inträdesansökningar till fackskolorna
värderas mycket olika. I den mån större
enhetlighet bör förekomma, kan denna,
enligt reservanternas mening, mycket
väl ernås utan afl man för den skull behöver
besvära det statliga utredningsväsendet.

Vad som emellertid för oss reservanter
varit avgörande är den avvisande
hållning statens lönenämnd intagit. Såväl
i fjol som i år har lönenämnden avstyrkt
motionen, och vi reservanter har
funnit nämndens motivering så stark, att
vi inte ansett oss ha skäl att avvika från
dess mening.

Lönenämnden framhöll sålunda i fjol,

om värnpliktstjänstgöringens meritvärde,
att frågan om tillgodoräkning av fortsatt
värnpliktstjänstgöring för civil verksamhet
m. in. varit föremål för utredning
vars resultat framlagts i ett år 1943
avgivet betänkande med förslag rörande
meritberäkning in. m. för befälsutbildade
värnpliktiga. På grundval av detta
förslag hade Kungl. Maj:t den 9 juni
1944 utfärdat nu gällande kungörelse
med provisoriska bestämmelser angående
meritberäkning för befälsutbildade
värnpliktiga m. m. Lönenämnden erinrade
om de i befordringskungörelsen
meddelade föreskrifterna rörande tillgodoräkning
för inplacering och uppflyttning
i lönegrad inom reglerad befordringsgång
av tid för undergången befälsutbildning
samt att Kungl. Maj:t genom
beslut den 3 juni 1949 meddelat
ändring av gällande föreskrifter angående
anställningsform och lönegradsplacering
för vissa icke-ordinarie lärare
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter,
innebärande, att annan militär
tjänstgöring än första tjänstgöring
(tjänstgöring i en följd) kunde efter vederbörande
överstyrelses hörande föranleda
viss minskning av föreskrivet antal
anställnings- och tjänstgöringsdagar
för antagning av extra lärare som extra
ordinarie. Lönenämnden ansåg, att mera
preciserade bestämmelser än de, som redan
utfärdats, svårligen kunde meddelas
för sådan tillgodoräkning, varom valfråga,
varför nämnden icke kunde tillstyrka,
att en ny utredning igångsattes.

I år har lönenämnden intagit samma
hållning och inte funnit skäl föreligga,
som motiverat ett bifall till motionens
krav på utredning.

De som i statens lönenämnd avgivit
dessa yttranden representerar eu mycket
stor fond av sakkunskap på det område
det här är fråga om, varför man
inte utan vidare kan vifta bort deras
avvisande inställning. För att inte någon
i denna kammare skall behöva leva
i okunnighet om vilka personer, som
har ansvaret för lönenämndens yttrande,
tar jag mig friheten att meddela
namnen på dessa, och listan ser ut så
här: byråchefen Brooiné i försvarets
fabriksstyrelse, förre överdirektören

136 Nr 14.

Ousilagen den 23 april 1952 era.

Ang. utredning om värnpliktstjänstgöringens
Almgren, förbundssekreteraren Hellenius
i Försvarets underbefälsförbund,
ledamoten av andra kammaren Sigurd
Lindholm, förbundsordföranden Persson
i Telegraf- och telefonmannaförbundet,
krigsrådet Ström, förre riksdagsmannen
Carl Primus Wahlmark, kommendören
Montelius i Svenska officersförbundet,
byråchefen Ruist i SJ, förre byråchefen
Wold och ombudsmannen Sjöborg i Försvarets
civila tjänstemannaförbund.

Dessa herrar, som praktiskt sysslat
med de ting det här rör sig om, har
alltså funnit en utredning onödig, och
denna deras inställning till frågan är
givetvis värd allt beaktande. Då därtill
eventuella olikheter i bedömningsgrunderna
vid inträde i fackskolorna uppenbarligen
kan elimineras utan att en dyrbar
utredning sättes i gång, hemställer
jag, herr talman, om bifall till reservationen,
som innebär yrkande om avslag
på motionens krav om utredning.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Herr
Birger Andersson var ju reservant i fjol
också, när beredningsutskottet framlade
sitt förslag i denna fråga. Då hade han
förmånen att få använda andra kammarens
beredningsutskotts utlåtande såsom
reservation, men det kan han inte göra
i år, ty i år har andrakammarutskottet
tillstyrkt motionen.

Jag skall inte tynga kammarens protokoll
genom att läsa upp yttranden, såsom
herr Birger Andersson nyss gjorde,
men jag vill erinra kammaren om att
de organisationer, som representerar
de tjänstemän av olika slag, vilka är berörda
av denna fråga, samtliga har tillstyrkt
en utredning. Jag är inte lika imponerad
av lönenämndens yttrande som
herr Birger Andersson, utan jag tycker
att man skall ta minst lika stor hänsyn
till dem som berörs av frågan.

Jag vill tillägga ytterligare en synpunkt.
När vi nu kommit så långt, att
vi fått försvarsfrågan som sådan praktiskt
taget över partierna — det är ju
obetydliga småsaker som vi ibland tvistar
om — borde vi väl också kunna

meritvärde.

vara överens om att se till, att sådana
bestämmelser införs, att de, som genomgår
den utbildning, som landet fordrar,
inte i konkurrensen med andra skall
behöva bli eftersatta på grund av att
de fullgör denna sin plikt mot fäderneslandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Birger, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens
allmänna beredningsutskott hemställt
i sitt utlåtande nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 56;

Nej — 42.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

137

Ang. utredning
Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle
kammarens beslut i detta ärende genom
utdrag av protokollet delgivas andra
kammaren.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion om beredande av vissa förmåner
åt sockersjuka personer, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition rörande
Sveriges anslutning till en konvention
angående upprättandet av ett råd
för samarbete på tullområdet in. in., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. in.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m.
jämte i ämnet väckt motion in. m.;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa

10 Första kammarens protokoll 1952. Nr 14.

om värnpliktstjänstgöringens meritvärde,
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

r.r 79, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avstående i visst
fali av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet;

nr 81, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för statliga befattningshavare
att åtnjuta tjänstledighet mot Bavdrag
för arbete inom personalsammanslutning; nr

nr 83, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning rörande verksläkarinstitutionen
samt verksläkarnas
anställnings- och arvodesförhållanden;
samt

nr 84, i anledning av väckta motioner
om beredande av familjepension åt
efterlevande till vissa polismän m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Imredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1951 (nr 251) om varuskatt,
m. m.; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:l att överlämna vissa arbetsuppgifter
till riksskattenämnden, in. in.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsätt giltighet

138 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

av lagen den 29 juni 1946 (nr 408) om
användande av statspolispersonal för
vissa särskilda uppgifter, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om konju-nkturskatt för år 1952 m. m.;
och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den

25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
in. m.; och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att överlämna vissa arbetsuppgifter
till riksskattenämnden, in. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.52 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
• ,021261