1899. Första Kammaren. N:o 24

ProtokollRiksdagens protokoll 1899:24

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1899. Första Kammaren. N:o 24.

Lördagen den 29 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades tre protokollsutdrag för förmiddagens sammanträde.

Fortsattes föredragningen af lagutskottets utlåtande n:o 51, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken, till lag angående påföljd
i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål, till lag om ändrad lydelse
af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872, till lag angående ändrad
lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag den
28 juni 1895, till lag angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om
aktiebolag den 28 juni 1895 samt till lag angående ändrad lydelse af
24 § i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
den 28 juni 1895.

Punkten 1.

Utskottets förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. Lagförslag
rättegångsbalken. angående än drad

lydelse
af 11 kap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

Herr Hasselrot: Utskottet har från Kongl. Maj:ts förslag uteslutit
den deri intagna 36:te §, hvari säges: »Hvad i 8 § samt i 11
till och med 21 §§ är stadgadt i fråga om stämnings kungörande skall
ega motsvarande tillämpning i afseende å delgifning af domstols beslut.
» I denna del har jag reserverat mig och tillåter mig yrka, att
denna § i Kongl. Maj:ts förslag måtte införas i lagen. Jag tror att,
äfven om en eller annan olägenhet kommer att visa sig deraf, att denna

Första Kammarens Prof. 1899. N:o 24. 1

34 §.

Godkändes.

N:o 24. 2

Lördagen den 29 April, e. m.

Lagförslag bestämmelse finnes, blifva fördelarna deraf af öfvervägande art. Man
angående öw-må betänka att såväl vid kommunikation af hofrätts beslut som en
drad lydelse ^ mängd delgifningsbeslut från underrätter har man numera ingen
rättegångs- ledning för, huru man skall ställa sig; särskilt med afseende på kombattcen.
munikation med bolag, myndigheter och allt sådant står det i vida
(Forts.) faltet. Om vi få denna bestämmelse, hafva domstolarne en bestämd
ledning för huru i förevarande afseende bör förfaras. Jag tror derför,
att väsentliga fordelar skulle vinnas genom att bifalla Kongl. Maj:ts
förslag i denna del, och tillåter jag mig derför yrka, att 36:te § i
Kongl. Maj:ts förslag måtte af kammaren godkännas.

Herr Trygger: Såvidt jag erinrar mig, fans icke denna § i det
ursprungliga kongl. förslaget, som framlades för högsta domstolen,
men vid pröfningen af detsamma inom högsta domstolen uttalades den
åsigten, att hvad som gälde om stämnings delgifning borde också i
tillämpliga delar gälla om delgifning af domstols beslut, På grund
deraf skrefs denna §, men man begränsade denna tillämpning så, att
det var endast vissa af reglerna för delgifning af stämning, som skulle
komma att tillämpas på delgifning af domstols beslut. Deraf blef en
följd, att andra sätt för stämnings delgifning än de här omnämnda
blifvit uteslutna, och jag tror, att detta är en långt större olägenhet
än den frihet, som för närvarande torde finnas, då domstol icke är
tveksam om att i tillämpliga delar använda beträffande delgifning af
domstols beslut hvad som gäller om delgifning af stämning. På grund
deraf har jag inom utskottet yrkat och utskottet bifallit, att ifrågavarande
§ skulle strykas, detta i den öfvertygelsen, att fortfarande som hittills
reglerna för stämnings delgifvande skulle komma att tillämpas vid delgifning
af domstols beslut, samt för att domstolarna öfver hufvud taget
må hafva fria händer i denna fråga, hvilket synes vara nödvändigt, om
man skall kunna delgifva dessa beslut. Jag yrkar derför bifall till
utskottets förslag, enligt hvilket denna § uteslutes, eller, rättare sagdt,
då detta yrkande icke har någon utsigt till framgång, anhåller jag, att §
måtte återremitteras till utskottet, så att man kan få den formulerad
så, att icke de praktiska behofven blifva otillfredsstälda.

Herr Afzelius: Denna § anser jag vara eu af de i praktiskt
hänseende lyckligaste nyheter, förslaget innehåller. När utskottet hemställer
om, att denna § skall uteslutas anföres derför följande skäl:

»Enligt utskottets tanke är det ej af nöden att införa några särskilda
bestämmelser om delgifning af domstols beslut, utan torde
lämpligast vara att, såsom hittills egt rum, öfverlemna åt domstolen
sjelf att för hvarje särskildt fall bestämma, huru delgifning af dess
beslut bör verkställas.»

Jag erkänner upprigtigt, att den domstolspraxis, på hvilken utskottet
här stöder sig, är för mig okänd. Domstolen tror jag icke i
allmänhet säger, huru delgifning skall ega rum, utan helt enkelt att

3 N:o 24.

Lördagen den 29 April, e. in.

delgifning skall ske med den eller den parten. Om denna part be- Lagförslag
finnes vara en korporation eller innefatta mångfald åt personer, så får angående änman
löpa vida omkring och söka dem. Jag påminner mig t. ex. ett af 11 kärf
fall — det bekanta Bjuråkersskiftet — det pågick i flere tiotal år, rättegångsder
delgifningen af besvären fordrade en tid af två år. Jag kan icke balken.

säga hvad den kostade. Hade man der kunnat tillämpa de regler om (Forts.)

delgifning, som här äro föreslagna, så hade en stor förenkling och
besparing vunnits.

Jag ber dessutom fa påpeka, att lagutskottets betänkande innehåller
också två förslag om ändrad lydelse dels af handelsbolagslagen, der
det säges:

»Angående bolagsmans befogenhet att för bolaget mottaga stämning
är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende
gäller ega tillämpning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall
bolaget delgifvas.»

dels af aktiebolagslagen i alldeles samma syfte. I dessa två fall
utsträckas sålunda reglerna om stämnings delgifning till att gälla
äfven annan delgifning. Fordrar då icke konseqvensen att man här
i den allmänna stämningslägen utsträcker lättnader, som beredts i
fråga om delgifning af stämning, att gälla äfven i fråga om annan
delgifning, t, ex. af besvär i hofrätt. Jag anser, som sagdt, detta
vara ett mycket välbetänkt tillägg till gällande lag, och jag hoppas
derför, att kammaren icke, på sätt utskottet föreslagit, utesluter
denna §. Skulle man kunna vinna någon förbättring i densamma,
skulle det visserligen vara mig kärt, men då jag sjelf icke kan göra
något förslag i sådant hänseende, är jag icke i tillfälle att förena mig
i annat yrkande än det af reservanten afgifna om bifall till Kongl.

Maj:ts förslag i denna del.

Herr Leman: Jag vill icke bestrida, att åtskilliga fördelar skulle
vinnas genom antagande af Kongl. Maj:ts förslag, men å andra sidan
förefinnas i detsamma åtskilliga luckor, då lagen endast skulle tilllämpas
på de fall, i förslaget finnas omnämnda. Det stämningssätt,
som enligt stämningslägens 9 och 10 §§ kan användas, när svaranden
har rest ur riket eller håller sig undan, kan nemligen icke tillämpas
på delgifning af domstols beslut. I sådana fall har man förfarit
ganska olika. En hofrätt har, då det visat sig att en part rest utrikes,
förklarat sig afgöra målet ändå. En annan har spikat beslutet
på sin dörr. Det finnes således i fråga om delgifningen förhållanden,
som göra, att lagen icke i allo kan tillämpas. Jag hemställer derför
om återremiss, på det utskottet måtte taga i öfvervägande, huruvida
icke med bibehållande af Kongl. Maj:ts förslag det skulle kunna vara
tillfälle att införa någon bestämmelse för de fall, som omförmälas i
9 och 10 §§, att svaranden håller sig undan.

Herr Hasselrot: Jag har samma uppfattning som herr Leman,

att det i vissa fall vore önskligt, om domstolen egde vidsträcktare

N:o 24. 4

Lördagen den 29 April, e. m.

Lagförslag befogenhet än här uttryckligen stadgats, särskilt då part rest utrikes
angående än- eper jcke ]?an anträffas. Men jag anser, att för det fallet behöfves
åafnkap icke återremiss. Om man nu antager Kongl. Maj:ts förslag, hvari

rättegångs- det heter . „

holken. »Hvad i 8 § samt i 11 till och med 21 §§ är stadgadt i fråga

(Forte.) om stämnings kungörande skall ega motsvarande tillämpning i afseende
å delgifning af domstols beslut,»

så kommer domstolen för andra fall att hafva samma frihet som
hittills att bestämma den form, under hvilken delgifning skall ega
rum, och jag är öfvertygad att, derest för en frånvarande part hittills
kunnat tillämpas något, som motsvarar hvad som stadgats i 9 och 10
§§ skall sådant äfven hädanefter kunna ega rum, då det här icke är
förbjudet. Man är helt enkelt icke bunden af bestämmelserna i 9
och 10 §§, som alldeles icke lämpa sig för alla fall. Jag är af den
uppfattning, att lagen skulle vinna högst betydligt genom ett bifall
till Kongl. Maj:ts förslag i 36 §, och tror icke att domstolarne derigenom
skulle förlora sin frihet att i andra fall handla efter som kan
finnas lämpligt.

Herr Trygg er: I fall det vore så, som den siste ärade talaren
sade, att man vid domstolarna i öfriga fall skulle hafva frihet att
handla efter godtfinnande, skulle jag icke göra någon anmärkning mot
36 §, men åtminstone hvad jag lärt mig om lagtolkning går ut derpå,
att när en lag säger att i vissa fall skall i fråga om delgifning af
domstols beslut tillämpas hvad som står stadgadt om delgifning af
stämning, så följer deraf, att i andra fall får en dylik tillämpning icke
ske. Så har jag alltid tolkat lagen, men är det orätt, och kunna de
herrar, som hälla på § förklara, att denna tolkning är felaktig, skall
jag gerna taga tillbaka mitt yrkande om återremiss.

Herr Afzelius: Jag vågar här icke yttra någon bestämd mening
i den af eu föregående talare uppkastade frågan. Men jag tror icke det
är möjligt att i den generella form, här är ifrågasatt, upptaga bestämmelserna
i 9 och 10 §§ och det derför, att åtminstone i afseende
på utsökningslagen hafva vi särskilda bestämmelser för, huru det
skall gå till, när part vistas utomlands eller uppehåller sig å okänd
ort — i 181 och 185 §§ — och dessa bestämmelser skulle komma i
en egen relation till denna §, ifall man deri införde andra bestämmelser
för samma fall.

Jag vågar icke för min del göra annat yrkande än på bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Leman: I likhet med herr Trygger är jag för min del af
den åsigten, att, så länge lagen icke har bestämdt gifua regler för delgifning
af stämning, ha domstolarne fria händer, men i och med detsamma
som det gifves bestämda regler, blifva domstolarna bundna,

5 N:o 24.

Lördagen den 29 April, e. m.

och det ligger icke liten vigt vid att parten får veta, huru han skall Lagförslag

företaga vissa processuella handlingar. „ . . ZruTl^ådst

Jag fick i dag händelsevis kännedom om en åt Kongl. Maj:t aj- n kap
nyligen gifven dom. Målet rörde sig om klander af testamente. Sva- rättegångsrånden
hade nemligen såsom muntligt testamente bevakat några lösa balken.

yttranden af en afliden person. Dennes arfvingar instämde svaranden (Forts.)

med påstående om ogillande af testamentsbevakningen. Då svaranden
höll sig undan och ej kunde anträffas, läte kärandena spika stämningen
på dörren till en lägenhet, hvilken svaranden bebott, men från
hvilken han blifvit vräkt. Svaranden infann sig icke vid häradsrätten;
men lät genom annan person ingifva en skrift, hvaruti han förklarade,
att han, om vid tinget något mål mot honom förekomme,
bestrede, att han blifvit lagligen stämd. Sedan kärandena visat, huruledes
med delgifning af stämningen försiggått, förklarade häradsrätten,
att svaranden blifvit lagligen stämd samt biföll kärandens klandertalan.

Svaranden vädjade till hofrätteu, der han fullföljde sin invändning mot
stämningssättet, men hofrätten faststälde i allo häradsrättens utslag.

Högsta domstolen åter, till hvilken svaranden fullföljt talan, förklarade,
att svaranden icke kunde anses vara lagligen stämd och upphäfde af
sådan anledning underrätternas beslut. Härigenom kom saken i det
skede, att kärandena, hvars stämning icke ansågs behörigen delgifven,
förlorat tid att uttaga ny stämning å svaranden, hvilken genom att
hålla sig undan samt genom att få stämningssättet ogilladt, kom i åtnjutande
af en rättsförmåu, hvilken, om stämningssättet ej hade blifvit
af högsta domstolen ogilladt, säkerligen eljest icke hade tillgodokommit
honom.

Jag har anfört detta fall för att belysa, huru magtpåliggande det
är, att de processuella föreskrifterna böra vara så klara, att en hvar
kan förstå dem samt att domstolarna ej må komma i tvekan om deras
rätta förstånd.

Jag är icke förvissad om, att lagutskottet skall lyckas komplettera
föreskriften i nu föredragna paragraf, men då andra §§ återremitterats,
torde det icke vara ur vägen att, helst utskottet hemstält att
§ icke måtte antagas, återremittera ärendet till utskottet, på det utskottet
må blifva i tillfälle att fylla de luckor, som åtminstone herr
Afzelius medgifvit förefinnas.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
derunder yrkats, dels att kammaren skulle godkänna 36 § af Kongl.

Maj:ts förslag i ämnet, dels ock, att paragrafen skulle visas åter till
utskottet.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med nämnda båda yrkanden
samt vidare proposition derpå, att kammaren, i enlighet med
hvad lagutskottet i den föredragna punkten hemstält, skulle afslå
paragrafen; och förklarades propositionen på den ifrågavarande paragrafens
godkännande vara med öfvervägande ja besvarad.

N o 24. 6

Lördagen den 29 April, e. m.

Lagförslag
angående ändrad
lydelse
af 11 kap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

35 §.

Herr statsrådet Annerstedt: Motsvarande § i Kongl. Maj:ts

proposition har i lagutskottet undergått den förändring, att det har
borttagits föreskriften att på landet minst en stämningsman skulle
utses för hvarje socken. I dess ställe har tillagts: »Fjerdingsman

vare ock stämningsman utan särskilt uppdrag, så ock nämndeman
och förutvarande nämndeman, om han det sig åtager.»

Jag medgifver gerna, att med det tillägg, som lagutskottet gjort
kan »å landet minst en i hvarje socken» utgå. Men i afseende på
detta tillägg förefaller det mig, att utskottet gått något för långt, då
bland de personer, som skulle erhålla uppdraget att tjenstgöra såsom
stämningsmän, upptagas äfven förutvarande nämndemän. I och med
detsamma har man utsträckt kretsen, inom hvilken stämningsmännen
skola uppsökas, så långt, att icke någon ändring sker i det gamla
stadgandet, ätt trovärdiga män skola vara närvarande, då stämning
delgifves.

Vill man nu, på sätt en efterföljande § innehåller, i lagen yttra
sig om verkan såsom bevismedel af stäraningsmänuens intyg, föreställer
jag mig, att försigtigheten bjuder att icke upptaga de förutvarande
nämndemännen såsom stämningsmän utan domares förordnande.
Det förefaller mig tillräckligt sörjdt för, att stämningsmän skola finnas,
om man behåller såsom stämningsmän fjerdingsmän och i tjenst varande
nämndemän, då ju domaren har rätt att utse så många stämningsmän
derutöfver, som han finner behofvet kräfva. Jag yrkar derför
bifall till lagutskottets förslag med den ändring, att orden »och
förutvarande nämndeman» måtte utgå.

Herr Afzelius: Det yrkande, jag ville framställa, sammanfaller
helt och hållet med det, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
nyss har gjort. Det är ett förträffligt kompetensmärke,
att man innehar en viss befattning, men jag undrar, om man icke
snarare kan säga motsatsen, när man sätter »före detta» framför tjenstetiteln.
Isynnerhet gäller detta i fråga om nämndemän, som ofta nog
icke innehafva denna befattning mer än två år, men sedan skulle
vara stämningsmän hela lifvet. Måhända hafva de rent af blifvit
skilda från sin nämndemansbefattning, och sedan skola de fä utfärda
delgifningsintyg, så länge de lefva. Jag tror icke detta kan vara en
lämplig ordning och ber derför att fa förena mig i nämnda yrkande.

Herr Trygger: Jag vill instämma med den siste ärade talaren

med afseende på »förutvarande nämndemän»; men jag yrkar dessutom,
att utskottets förslag att fjerdingsman skall vara stämningsman utan
särskilt uppdrag måtte strykas. Deri ligger eu skyldighet, en förpligtelse,
och det kan icke vara rätta platsen i en sådan lag som
denna att ålägga denna förpligtelse. Jag anhåller följaktligen, att 35 §

7 N:0 24.

Lördagen den 29 April, e. m.

måtte antagas såsom utskottet föreslagit den, men att punkten: »fjor- Lagförslag

dingsman.....åtager» måtte ersättas med den punkt i Kongl. Majt;s lydelse

förslag, som börjar med »nämndeman» och slutar med »sig åtager». aj 11 kap

rättegångs Herr

Hasselrot: Jag ber att fa instämma med herr Trygger. balken.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet och herr Afzelius (Forts.)
synas icke hafva något emot, att fjerdingsman skulle vara stämningsman
utan särskilt uppdrag. Mig synes det egendomligt att taga
fjerdingsman till stämningsman utan särskildt uppdrag. Under vanliga
förhållanden skall en person, som är stämningsman, aflägga ed att
fullgöra sitt uppdrag ärligt och redbart. Det behöfver icke en fjerdingsman
göra. Han står således i en privilegierad ställning. Det
synes mig i detta sammanhang lämpligt att ej heller hafva före detta
nämndemän till stämningsmän. Jag tror derför, att man gör klokast
uti att hålla sig till Kongl. Maj:ts ursprungliga förslag: »nämndeman
vare ock stämningsman utan särskildt förordnande, om han det sig
åtager».

Herr Afzelius: För att icke splittra yrkandena, och då jag

anser, att det finnes skäl för det af herr Hasselrot framstälda yrkandet,
ber jag att fa förena mig i detta.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på föreliggande paragraf, om hvars godkännande
enligt utskottets förslag framställning ej blifvit gjord, yrkats,
dels att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att orden »och
förutvarande nämndeman» uteslötes, dels ock, af herr Trygger, att
kammaren skulle godkänna paragrafen med den ändring, att meningen:
»Fjerdingsman vare ock — — sig åtager» utbyttes mot: »Nämndeman
vare ock stämningsman utan särskildt förordnande, om han det
sig åtager».

Sedermera gjorde herr talmannen proposition på paragrafens godkännande
i oförändradt skick och derefter propositioner i enlighet
med nämnda två yrkanden, och förklarades propositionen på bifall till
herr Tryggers förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

36 §.

Herr Trygger: Såväl i det kongl. som utskottets förslag före kommer

en bestämmelse om att »Skriftligt erkännande om delgifning
vare ock, der det är genom intyg af en ojäfvig stämningsman bestyrkt,
ansedt såsom fullt bevis om delgifningen». Om att denna punkt måtte
utgå, vill jag anhålla. Visserligen nämnde herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet i förmiddags, att en ledamot af högsta domstolen,
hvilken äfven varit professor, hade uttalat en motsatt tolkning
än den, jag gjorde gällande i afseende på betydelsen af detta stadgande

N:0 24. 8

Lagförslag
angående ändrad
lydelse
af 11 kap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

Lördagen den 29 April, e. in.

för närvarande. Jag säde, att det var en formföreskrift som man här gjort
till en legal bevisregel. Jag var icke fullt säker, huruvida herr statsrådet
misstagit sig, men nu är jag i tillfälle att konstatera, att nämnde
ledamot af högsta domstolen hade samma uppfattning som jag. Således
faller det argumentet för bestämmelsens bibehållande. Men är det
för öfrigt lämpligt, då vi nu allt mera öfvergått till den fria bevispröfningen,
att här såsom legal bevisregel fastställa, att skriftligt erkännande,
som endast är bestyrkt af en stämningsman, skall utgöra
fullt bevis, der således domaren icke har rättighet att, huru misstänksam
han än må vara mot detta skriftliga intyg, förklara detsamma
ogiltigt, och icke ens rättighet att fordra vittnets inkallande, utan det
blir den persons sak, som bestrider, att föra bevisning i motsatt retning.
Jag tror icke, att detta är rätt, ehuru jag visserligen erkänner,
att betryggande bevisregler böra och kunna gifvas inom det skriftliga
beviset. Jag anhåller följaktligen att, då den här föreslagna legala
bevisregeln synes innebära en omotiverad återgång till ett system,
som vi lemnat, och för öfrigt icke finnes i vår nuvarande rätt, hvilken
dock är långt mer byggd på den legala bevisteorien, än efter hvad vi
önska den blifvande bevisläran kommer att vara, sista punkten af 36
§, som börjar med »skriftligt erkännande» och slutar med »bevis om
delgifningen», måtte utgå, men att § i öfrigt måtte antagas på sätt
utskottet föreslagit.

Herr Afzelius: Inom högsta domstolen har jag uttalat den me ning,

som herr Trygger antydde. Jag vidhåller denna mening, och
jag skall be att få säga hvarför.

Denna § utgår från följande tankegång: att stämningen blifvit
delgifven kan numera bevisas på hvilket sätt som helst, på alla
de sätt, hvarpå öfver hufvud taget man kan bevisa något. Det finnes
ett privilegieradl sätt att bevisa det — s. k. fullt bevis — och det
är medelst intyg af två stämningsman. Men så tillägges det: »Skriftligt
erkännande om delgifning vare ock, der det är genom intyg af eu
ojäfvig stämningsman bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.
» Der far en stämningsman således precis samma betydelse som
två stämningsmän eljest. Ty hvad är det i det fallet fråga om?
Frågan gäller i första hand, huruvida detta erkännande verkligen härleder
sig från den, som blifvit stämd; vet jag det, behöfver jag icke
forska vidare. Men i afseende på detta, huruvida erkännandet verkligen
är gifvet af svaranden eller icke, derom har icke stämningsmanuen
i och för sig större anspråk på vitsord än hvarje annan person.
Skall stämningsmannen der vara privilegierad, skulle man naturligtvis
fordra två stämningsmän såsom i det andra fallet, Jag menar således,
att denna regel är principielt ohållbar, och den är också praktiskt
obehöflig, ty det kommer nog att gå fortfarande som hittills, att
om man får ett skriftligt erkännande, som två kända personer, ehuru

9 N o 24.

Lördagen den 29 April, e. m.

icke stämningsmål), bestyrkt, så kommer det att gälla utan vidare. Lagförslag
Pröfningen deraf är fri. ISSTfaJ?

Jag hemställer derför, i likhet med herr Trygger, att denna punkt aj- ^ kap
måtte utgå, hvilket är detsamma som i herr Hasselrots reservation yr- rättegångskats
balken.

(Forts.)

Herr statsrådet Annerstedt: Först och främst ber jag att få

anmärka, att talaren på dalabänken icke fullt rigtigt citerade mina
ord på förmiddagen. Jag sade icke, att en ledamot af högsta domstolen,
som också varit professor, hade en åsigt motsatt talarens, utan
jag sade, att en ledamot af högsta domstolen, som också varit universitetslärare,
hade den meningen. Och jag tror att, om talaren ville
läsa det yttrande i högsta domstolen, som vid ifrågavarande paragraf
afgifvits icke af den siste talaren, utan det yttrande, som följer dernäst
i högsta domstolens protokoll, så tror jag, att talaren skall finna,
att jag icke citerat origtigt.

Hvad sjelfva hufvudfrågan beträffar, förefaller det mig, att, då det
för allmänheten är en mycket väsentlig fordel att bibehålla den i sista
punkten i förslaget upptagna regeln, några sådana teoretiska betänkligheter
icke böra möta deremot, att på grund af dem man bör utesluta
sista meningen af förevarande paragraf. Det är uppenbart, att
mången gång blifva kostnaderna och svårigheterna betydligt förökade,
om jag icke kan nöja mig med den stämdes skriftliga erkännande
jemte en stämningsmans intyg, utan om det städse måste erfordras
intyg af två stämningsmän. "Det förhåller sig ju icke så, att den omständigheten,
att lagen säger att något är fullt bevis, utesluter möjligheten
att mot denna bevisning åstadkomma motbevisning. Följaktligen
äfven om jag kan prestera erkännande från den stämde, styrkt
af en stämningsmän, är det svaranden obetaget att genom motbevisning
ådagalägga, att stämning icke i laga ordning skett. Det förefaller
mig ock icke vara någon väsentlig skilnad i beviskraften af tvenne
stämningsmäns intyg om stämningens giltighet och beviskraften af det
skriftliga erkännandet, afgifvet af den person, som är i fråga, försedt
med en stämningsmans intyg om rigtigheten af detta intyg; ty ett sådant
intyg skulle, i händelse det skriftliga erkännandet skulle vara origtigt,
stämningsmannen i vanliga fall svårligen kunna gifva, med mindre
han i mer eller mindre mån vore delaktig i en förfalskning. Derför
är det enligt min uppfattning ganska antagligt, att skriftligt erkännande
med intyg af eu stämningsmål) i verkligheten skall visa sig lika
godt som två stämningsmäns intyg utan detta skriftliga erkännande,
och jag kan icke inse, att, då man antager två stämningsmän såsom
tillfredsställande bevisning i första punkten, det skulle vara origtigt
att såsom sådan anse skriftligt erkännande jemte en stämningsmans
intyg, och alltså godkänna hvad utskottet föreslagit i andra puukten.

På dessa skäl och framför allt derför, att allmänheten deraf skulle
hafva en väsentlig fördel, vågar jag yrka bifall till utskottets förslag.

N:o 24. 10

Lördagen den 29 April, e. m.

Lagförslag Herr Hasselrot: Såsom talaren på stockholmsbänken nämnde,
^rad lydelse''överensstämmer det yrkande, herr Trygger frainstält, med den reseraf
kap. 11 vation, som jag tillåtit mig att i denna del afgifva. Jag har utgått
rättegångs- från den synpunkten, att enligt den bestämmelse, som för närvarande
balken finnes, en persons vitsord på ett skriftligt erkännande af den stämde
(tortB.) en(jast är af formel betydelse. Det är en väsentlig skilnad att, såsom
nu ifrågasättes, göra detta skriftliga erkännande, försedt med eu stämningsmans
intyg, till fullt lagligt bevis. Jag tror, i motsats till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet, att detta icke för allmänheten
kommer att medföra några fördelar, kanske tvärtom väsentliga
olägenheter. Man litar på att man har lagligen delgifvit med
användande af endast en stämningsmål^ och att man således har sin
sak härutinnan klar. Så händer det, att mellan det stämningen delgifvits
och målet förekommer faller svaranden ifrån. Det finnes då
kanske icke någon möjlighet att konstatera, att han verkligen skrifvit
under. Sterbhuset kan neka för svarandens namnteckning, och då står
käranden der med ett vittne, som icke under sådana förhållanden kan
vara fullt bevis. Det är efter mitt förmenande icke klokt att hänvisa
käranden till ett stämningssätt, som för honom kau medföra förlust af
fatalier, eller förlust af att få sin talan pröfvad, då han genom användande
af två vittnen har fullt säker sak. Jag tror således, att
man misstager sig, om man tror, att man bereder käranden en förmån
genom att lemna honom tillfälle att begagna en stämningsman, då han
genom användande af två är försäkrad att få sin talan under alla förhållanden
upptagen. På denna grund anhåller jag om bifall till herr
Tryggers först framstälda yrkande.

Herr Leman: Jag vet icke, om jag rätt förstod den siste ärade

talaren. Jag uppfattade emellertid att han sade att, om, såsom det
kan hända, svaranden skulle falla ifrån efter den tid, då han fått
stämningen, men före den tid, då målet förekommer, så skulle käranden
kunna blifva bedragen. Men om utskottets förslag blifver lag,
är det gifvet att, om svaranden dör, innan målet behandlas och man
har svarandens skriftliga erkännande jemte en stämningsmans intyg
derom, så är det fullt bevis om att stämningen blifvit svaranden delgifven.
Jag kan icke förstå det motstånd förslaget röner; och jag
kan icke förena mig i detta motstånd, hvilket, enligt min åsigt, är
grundadt uteslutande på formalistiska skäl. Man säger: ett vittne är
icke tillräckligt bevis. Men läser man några rader högre upp i paragrafen,
så finner man, hurusom der föreslagits, att intyg af en länsman
skall vara full bevisning. Intyg af en vid konsulat anstäld tjensteman,
äfven om han är extra tjensteman, skall ock gälla såsom fullständigt
bevis. Mig synes dock, att det är ännu bättre bevis, om jag
har svaraudens skriftliga erkännande och en stämningsmans intyg dertill.
Redan nu har det utan olägenhet mycket ofta tillämpats, att
man delgifver stämning genom en stämningsman, der man antager

Lördagen den 29 April, e. m. 11 Nio 24.

eller vet, att svaranden skriftligen erkänner, att han fått del af stäm- Lagförslag
ningen. Jag tror således icke, att det är någon fara; men skulle
anse, att någon fara skulle vara för handen, borde större delen af pa- ay ^
ragrafen slopas, ty det torde icke innebära någon större rättssäkerhet rättegångs att

gifva vitsord åt intyg af en länsman än åt intyg af en edsvuren hälben.

6. J ° (Forts.)

stammngsman.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Trygger: Jag erkänner, att jag citerade herr statsrådet
och chefens för justitiedepartementet yttrande origtigt. Men när han
talade om en ledamot af högsta domstolen, som varit universitetslärare,
var det svårt för mig att tro annat, än att han, då han skulle
åberopa eu auktoritet på det teoretiska området, menade den ledamot,
som varit professor i processrätt, och icke den ledamot, som varit
docent i straffrätt. Jag torde således vara ursäktad.

Beträffande hvad herr Leman sade, så är det sant att, om svaranden
gifver sitt skriftliga erkännande, så är det utmärkt. Det är
det bästa bevis, man kan tänka sig, men frågan är, om han gifvit ett
dvlikt erkännande, och detta skall bevisas. Men, säger herr Leman,
en konsulattjenstemans, en kronofogdes, stadsfogdes eller länsmans intyg
är fullt bevis. Ja, det är derför, att desse äro tjensteman och
handla under tjenstemannaansvar. Det är ju så, att en tjenstemans
intyg har ett särskildt bevisvärde. Deraf följer icke, att man skall
gå längre ner på skalan och gifva en edsvuren stämningsmans intyg
samma bevisvärde. Här är icke fråga om att underkänna ett af en
stämningsman bestyrkt skriftligt erkännande, utan här är fråga om,
huruvida man skall binda domaren vid ett dylikt intyg af en stämningsman.
I regeln kommer utan tvifvel domaren att taga det för godt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande nu föredragna paragraf yrkats, dels att densamma
skulle godkännas i oförändradt skick, dels ock, af herr Trygger,
att paragrafen skulle godkännas med uteslutande af sista punkten,
som böljade med orden: »Skriftligt erkännande» och slutade med
orden: »om delgifningen».

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till det af herr Trygger framstälda
vrkandet vara med öfvervägande ja besvarad.

Kapitelöfverskriflen.

Godkändes.

Stadgandet om upphäfvande m. m. af vissa gällande föreskrifter.

N:o 24. 12

Lördagen den 29 April, e. m.

Lagförslag Herr Has sel rot: Jag tillåter mig, med anledning af det beslut,
^amraaren beträffande 2 § i det nyss föredragna lagförslaget

af 11 kap. hemställa, att den punkt, som förekommer i Kongl. Maj:ts förslag och
rättegångs- som börjar med: »Hvad förklaringen» och slutar med orden »fortbalken.
farande gälla» måtte återupptagas i kammarens beslut.

Herr Afzelius: Det var endast detta yrkande, jag ämnade framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, atl i
afseende på nu förevarande del af utlåtandet endast yrkats, af herr
Hasselrot, att Kongl. Maj:ts förslag i ämnet skulle godkännas.

Härefter gjorde herr talmannen proposition derpå att nu ifrågavarande
del af utlåtandet skulle godkännas enligt utskottets förslag
samt vidare proposition på bifall till herr Hasselrots nyssnämnda yrkande,
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Slutmeningen, ingressen och rubriken.

Godkändes.

Lagförslag
angående påföljd
i vissa,
fall af parts
uteblifvande
i brottmål.

Punkten 2.

Utskottets förslag till lag angående påföljd i vissa fall af parts
uteblifvande i brottmål.

Herr Hasselrot: Såsom åtminstone i viss mån en följd af det

beslut, kammaren under förmiddagen fattade beträffande den nyss
föredragna lagen, att de s. k. qvasibrottmälen skulle i afseende på
stämning likställas med tvistemål, torde efter mitt förmenande jemväl
beträffande påföljden för parts uteblifvande dessa qvasibrottmål böra
likställas med tvistemål, och således endast rena brottmål falla under
de bestämmelser, som finnas i den förordning, som Kongl. Maj:t föreslagit
angående påföljd i vissa fall för parts uteblifvande i brottmål.
Frågan rör sig egentligen om hemtuingen. Om kammaren behagar
se på Kongl. Maj:ts förslag, så befinnes regeln vara den, att svaranden
skall i första rummet hemtas. Om det icke finnes lämpligt, ålägges
honom böter eller vite. Nu synes det mig oegentligt, att i ett mål
rörande ett egentligen civilrättsligt påstående, som grundar sig på en
brottslig gerning, verklig eller förment, men som faktiskt är civilrättsligt,
man skall kunna ålägga hemtning, utan det synes mig tillräckligt
att i detta som i andra rent civilrättsliga fall stadga böter
eller vite för att få svaranden att inställa sig. För att vinna detta
mål har jag tillåtit mig formulera lagen i tvenne §§, af hvilka den
första är väsentligen öfverensstämmande med Kongl. Maj:ts förslag
och den andra lyder:

13 N:o 24.

Lördagen den 29 April, e. va.

»I fråga om brottmål, der talan om ansvar ej föres, skall till- Lagförslago
lämpas hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt den 6 oktober 1882 är för tvistemål stadgadt.» af part8

Nu vet jag mycket väl, att den ärade ledamot åt lagutskottet, uteblifvande
som varit med om förändringen i afseende på stämningen i dessa i brottmål.
qvasibrottmäl, icke vill gå så långt, som jag i denna min reservation (Forts.)
föreslagit. Jag skall derför tillåta mig försöka bemöta livad han
derutinnan säkerligen kommer att anföra. Han säger att, om han
också beträffande stämningen ville ställa dessa qvasibrottmäl analoga
med tvistemålen, så vill han icke gå längre; beträffande påföljden för
uteblifvande vill han likställa dem med brottmål, och han har ingenting
emot att i sådana mål, som röra ersättning för kreatursskada
eller skogsåverkan, hemta svarandeparten, om så finnes lämpligt. Jag
står för min del på den ståndpunkten att, då dessa qvasibrottmäl
hufvudsakligen äro att anse såsom tvistemål, böra andra medel för
svarandepartens inställande icke användas än de, som finnas stadgade
för tvistemål.

Det säges sedermera, att om man verkligen vill likställa dessa
qvasibrottmäl med tvistemål, skall man tänka sig för huru långt man
vill gå; och då förklarar jag, att man äfven i ett annat afseende bör
likställa dem med tvistemål, nemligen rörande fullföljd af talan.

Rörande forum får man deremot ordna efter hvad man finner lämpligt
och praktiskt. Men vill man nu ställa dessa qvasibrottmäl
beträffande stämning i paritet med tvistemål, så synes den enklaste
konseqvens fordra, att beträffande påföljden för uteblifvande ansvaret
icke blir annorlunda i ett qvasibrottmäl än i ett tvistemål.

På dessa grunder yrkar jag bifall till reservationen i denna del.

Herr Trygger: Jag är den ledamot af lagutskottet, som gått

med herr Hasselrot så till vida, att jag med afseende på dessa brottmål
vill tillåta samma stämningssätt som i civila mål, men jag vill
icke gå så långt som han i denna punkt, och jag anser, att Kongl.
Maj:ts förslag är bättre, äfven sedan utskottet vidtagit den förändring,
som med afseende på dessa mål skett i afseende på stämningen. Det
är en allmän regel inom den svenska straffprocessen, att det icke är
nog med att en person är vederbörligen stämd, utan han skall antingen
sjelf eller genom ombud någon gång vara tillstädes inför rätten,
innan man afgör målet. Det är denna visserligen icke i lagen uttryckligen
uttalade, men allmänt erkända rättssats, som föranleder, att man
måste se till, att man kan få svaranden instäld inför rätten, och just
derför har man med afseende på brottmål bestämmelsen, att man kan
låta hemta honom. I fall herr Hasselrot ville upphäfva denna regel,
skulle jag gerna gå med honom och utesluta hemtningen i nu omhandlade
brottmål, men det har han icke föreslagit. Och om vi skulle
ändra Kongl. Maj:ts förslag, såsom han föreslagit, qvarstår således

N o 24. 14

Lördagen den 29 April, e. na.

Lagförslag° denna regel, och följaktligen blir det svårt att afgöra dessa mål, i fall
^övTi^issa svaran<^eri uteblir.

fall af parts Jag b®1, vidare att fa påpeka, att bevisskyldigheten är olika i
uteblifvande brottmål och i civila mål, och denna bevisskyldighet kommer fortfarande
i brottmål, att gälla i nu behandlade brottmål. Man må hafva åtskilliga önsk(Forts.
) ningar om förändring i den vägen, men ett faktum är, att genom detta
förslags antagande blifva icke dessa önskningar förverkligade. Reglerna
om bevisskyldigheten i brottmål äro så hårda för käranden, att det
är af stor vigt, att svaranden inställes, ty rätten har äfven i sådana
mål befogenhet att genom förhör med svaranden söka fa fram bevisning,
som kan vara af vigt för käranden. Således är ingalunda saken
så enkel, som den högt ärade ordföranden i lagutskottet tänkt sig den.
Redan genom antagande af bestämmelsen, hvarigenom i fråga om stämning
dessa brottmål likställas med civila mål, har man visat åt hvilket
håll man vill. Under sådana förhållanden bör man icke taga steget
så långt, att det åstadkommer förvirring, men det gör man, om man
antager den reservation, som lagutskottets ärade ordförande framstält.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Afzelius: För min del anser jag antagandet af herr Hasselrots
reservation i denna punkt vara en gifven konseqvens af kammarens
beslut vid 33 §. Det synes mig också alldeles rigtigt. För
mig är det någonting i hög grad stötande att använda hemtning i
dessa mål, att t. ex. i ett skadeståndsmål angående åverkan eller sammansstötning,
trots det att måhända straffet är preskriberadt, det skall
vara tillåtet att hemta svaranden inför rätta. Det strider alldeles mot
mina rättsbegrepp.

Herr Trygger yttrade, att i brottmål skulle regeln fortfarande
förblifva den, att ingen kan dömas utan att någon gång vara hörd,
och derför måste denna tvångsmagt finnas. Han erkände emellertid,
att den regeln icke är uttalad i lagen. Men hvad som icke står uttaladt
i lagen, gäller icke för mig, med mindre det kan deduceras ur
sakens natur eller visas vara förståndigt och nödvändigt. Men skilnaden
mellan dessa brottmål och tvistemål är icke större, än att samma
regel bör tillämpas på båda. För öfrigt är det så, att man ytterst
sällan kan döma någon i ett tvistemål, utan att han sjelf eller genom
ombud yttrat sig. Tredskodomen är något som ligger bakom oss och tillhör
det förflutna, den kommer ytterst sällan till användning. Behofvet
att fa in svaranden fins således äfven i tvistemålen. Men hafva vi då
här icke några medel att få honom att komma tillstädes? Jo, vi
hafva böter och viten, som kunna stegras, och detta tror jag är fullt
effektivt. Jag tror, att det praktiskt taget just är på förevarande
område som förändringen skall visa sig nyttig, och att det icke skall
visa sig medföra några olägenheter.

Jag ber att få yrka bifall till herr Hasselrots reservation.

Lördagen den 29 April, e. m.

15 N:0 24.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr tal- Lagförslag°
mannen, att i afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att utskot- af^nfev^
tets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Hasselrot, att kam-j^ part8
maren skulle antaga det förslag till lag angående påföljd i vissa fall uteblifvande
af parts uteblifvande i brottmål, som innefattades i hans vid utlåtan- i brottmål.
det afgifna reservation. (Forts.)

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till herr Hasselrots yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 3—6.

Utskottets förslag till lagar godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslagen.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
banko- och lagutskottets den 26 och 27 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 1, rörande väckta motioner angående ändringar
i 7 och 8 §§ af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.

Punkten 1. 9m utjid9:

ning aj nks•
bankens sedel Herr

Lithander: I den motion, som jag tillåtit mig väcka i utgifnings denna

kammare om utvidgning af riksbankens sedelutgifningsrätt, fram- rätt.
höll jag, att det ingalunda var gifvet, att den rätta tidpunkten för
vidtagande af en sådan åtgärd redan nu vore inne. Men då genom
en långvarig polemik i tidningarne en viss oro väckts i sinnena, ansåg
jag ärendet nu lämpligen böra företagas och pröfvas. Sedan dess
hafva sådana upplysningar vunnits genom föreliggande betänkande samt
af bankofullmägtiges yttrande i ämnet, att deraf framgår, att någon
utvidgning af riksbankens sedelutgifningsrätt, på sätt nu föreslagits,
ingalunda för närvarande är behöflig. Derjemte har bankoutskottet
påvisat en annan mycket beaktansvärd princip, som i detta fall torde
böra tagas i öfvervägande, den nemligen, att ofta återkommande åtgärder
i detta afseende icke böra anlitas, utan att redan från början en elasticitet
i sedelutgifningsrätten bör hafva åstadkommits. Då det sålunda
till fullo är ådagalagdt, att med ärendet icke hastar, och då, såsom
jag hoppas, de, hvilka gjort sig så stora bekymmer häröfver och utlagt
dessa bekymmer i en mängd mer eller mindre befogade tidningsartiklar,
genom detta utlåtande torde hafva fått nöjaktigt svar, synes det mig

N:0 24.

Om utvidgning
af riks
bankens sedel
utgifningsrätt.

(Forts.)

16 Lördagen den 29 April, e. m.

mycket välbetänkt att, såsom bankoutskottet föreslagit, uppskjuta ärendets
afgörande. Jag har begärt ordet endast för att säga, att jag för
min del icke har något emot detta uppskof, utan ser mycket gerna,
att bankoutskottets förslag bifalles af kammaren.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets i
den föreliggande punkten gjorda hemställan.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Justerades ytterligare två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 8,02 e. m.

In fidem

A. v. Krusensljerna.

Stockholm 1899. Iduns Kungl. Hofboktryckeri.