1899. Första Kammaren. N:o 23
ProtokollRiksdagens protokoll 1899:23
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1899. Första Kammaren. N:o 23.
Lördagen den 29 april, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 22 i denna månad.
Upplästes ett inkommet läkareintyg af följande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr J. Pehr sson
i Marklunda på grund af bronchitis för närvarande är förhindrad
att deltaga i nksdagsarbetet, det varder härmed på heder och
samvete intygadt.
Ousby den 28 april 1899.
Frans Forsslund,
bataljonsläkare.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 56, angående nedsättning af rekommendationsafgiften för
inrikes brefpostförsändelser;
n:o 57, angående ändring af gällande bestänimelser i fråga
om prenumeration å tidningar; samt
n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och
gränstrafiken mellan Sverige och Norge.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af väckta
motioner i fråga om ändring i bestämmelserna om de ständiga
utskottens sammansättning m. m.;
Första Kammarens Prof. 1S99. N:o 23.
1
N:o 23.
2
Lördagen den 29 April.
statsutskottets utlåtanden:
n:o 10, angående reglering af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
n:o
73, med anledning af en inom Andra Kammaren väckt
motion, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att
Kongl. Maj:t ville inleda förhandlingar om aftal mellan Sverige,
Norge och Danmark rörande en samfäld deklaration till öfriga
magter, hvarigenom de skandinaviska staterna förklara sig för
principielt och permanent neutrala;
n:o 74, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjette hufvudtiteln gjorda framställning om anslag
till aflöningar och öfriga utgifter vid Ultuna landtbruksinstitut,
dels ock Kongl. Maj:ts proposition angående slutlig organisation
af nämnda institut;
n:o 75, angående Kongl. Majrts i statsverkspropositionen under
åttonde hufvudtiteln gjorda framställning om anslag för till- och
ombyggnader m. m. vid akademiska sjukhuset i Upsala; och
n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett
till allmänna läroverket i Kalmar beviljadt lån;
bankoutskottets memorial:
n:o 12, angående beviljande af byggnadsanslag för rikbankens
kontor i Halmstad, Kristianstad, Falun och Luleå; samt
n:o 13, angående väckta förslag om ändringar i bankoreglementet
och allöningsstaten;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 55, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående registrering af jemväl andra föreningar än
sådana, som hafva ekonomisk verksamhet till sin uppgift;
n:o 56, i anledning af väckt motion om ''skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf af
fastighet å landet; och
n:o 57, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till ändring i och tillägg till vissa delar af gällande sjölag;
äfvensom
särskilda utskottets utlåtande n:o 1, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till lag angående
civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten in. m., dels
ock sju i anledning af samma proposition väckta motioner.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 24 föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Lördagen den 29 April.
3 N:o 23.
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att § 4, d) i
nu gällande bevillningsförordning skall bibehållas oförändrad,
röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i öfverensstämmelse med Andra
Kammarens mening, beslutit, att ifrågavarande paragraf skall
erhålla följande förändrade lydelse:
§ 4.
Fastighetsbevillning erlägges icke af:
a)--------------------
d) egare eller innehafvare af lägenhet med tillhörande
åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden
och ej öfverstiger 500 kronor, derest lägenhetens innehafvare
ej eljest erlägger bevillning af fast egendom eller inkomst eller
hans inkomster, deri inbegripet det hyresvärde, åbyggnaden kan
ega, ej öfverstiga 500 kronor; skolande hvad i denna punkt stadgas
ega tillämpning jemväl i det fall, att någon eger byggnad å
mark, som af annan eges eller innehafves.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja
— 99;
Nej — 47.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 250, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 42 ja och 179 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 141 ja och 226
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 70 föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen,
med anledning af herr Almströms med flere i ämnet väckta motion,
må till anskaffning af ny krigsfartygsmateriel bevilja, utöfver
hvad Riksdagen redan beviljat, ytterligare 13,200,000 kronor
Nto 23. 4
Lördagen den 29 April.
och deraf för år 1900 å extra stat anvisa 5,376,500 kronor, samt
att herr Lundblads motion, i hvad den afser större anslag till ny
krigsfartygsmateriel, än hvad Kong! Maj:t äskat, må anses vara
genom detta Riksdagens beslut besvarad, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
icke bifallit hvad uti herrar Almströms med flere och Lundblads
motioner föreslagits i afseende å större anslag till ny krigsfartygsmateriel,
än hvad Riksdagen redan beviljat.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja
— 145;
Nej — 2.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 251, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 92 ja och 129 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 237 ja och 131
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 69, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Kongl.
Maj:ts framställning om beviljande till aflöning åt en ny ordinarie
amanuens .vid universitetsbiblioteket i Upsala af ett årligt anslag
af 2,500 kronor, deraf 2,000 kronor lön och 500 kronor tjenstgöringspenningar,
må vinna Riksdagens bifall, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har, i enlighet med Andra Kammarens beslut,
Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke af Riksdagen bifallits.
Lördagen den 29 April.
5 THiO 28.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja
— 122;
Nej — 22.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 252, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 84 ja och 135 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 206 ja och 157
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 69, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att, med uteslutande
af det för Chalmers tekniska läroanstalt beviljade anslag
till en lärare i allmän och husbyggnadskonst 1,500 kronor, af
1,500 kronor utaf anslaget till befrämjande af undervisning i husbyggnadskonst
och ornamentsritning samt af anslaget till en lärare
i elektroteknik 2,000 kronor eller tillsammans 5,000 kronor, Riksdagen
må för upprättande af ett nytt lektorat i byggnadskonst
och ornamentsritning och ett nytt lektorat i elektroteknik, båda
med enahanda aflöningsförmåner, som af läroanstaltens förutvarande
lektorer komma att åtnjutas, på ordinarie stat bevilja
tillsammans 7,000 kronor, samt att Kong! Maj:ts förevarande proposition
i de delar, som icke beröras af kamrarnes sammanstämmande
beslut i anledning af mom. l:o) af utskottets under förevarande
punkt gjorda hemställan eller af Första Kammarens beslut
om upprättande af två nya lektorat vid läroanstalten, icke må till
annan Riksdagens åtgärd föranleda, än att det ordinarie anslaget
till Chalmers tekniska läroanstalt ökas med det belopp, 2,050
kronor, som hittills af läroanstalten tillhörande donationsmedel
utgått såsom bidrag till aflöning åt lärarne i landtmäteri, vägoch
vattenbyggnadskonst, svenska språket och bokhålleri, fnhandsteckning
samt modellering, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att Kong!. Maj:ts förevarande proposition i de delar, som
N:o 23.
6
Lördagen den 29 April.
icke beröras af kamrarnes sammanstämmande beslut i anledning
af mom. l:o) af utskottets under förevarande punkt gjorda hemställan,
icke må till annan Riksdagens åtgärd föranleda, än att
det ordinarie anslaget till Chalmers tekniska läroanstalt ökas med
ett belopp, 2,050 kronor, som hittills af läroanstalten tillhörande
donationsmedel utgått såsom bidrag till aflöning åt lärarne i
landtmäteri, väg- och vattenbyggnadskonst, svenska språket och
bokhålleri, frihandsteckning samt modellering.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja
— 119;
Nej — 21.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 253, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 76 ja och 141 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 195 ja och 162
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.
Anstäldes jeinlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 69, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att herrar
Hammarlunds och Bergs förevarande motion ej må af Riksdagen
bifallas, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med Andra Kammarens
beslut, med anledning af herrar Hammarlunds och Bergs förevarande
motion, på extra stat för år 1900 anvisat ett anslag af
4,000 kronor att användas till resestipendier åt folkskolelärare
och folkskolelärarinnor under de vilkor och bestämmelser, Kongl.
Maj:t kan finna skäligt föreskrifva.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:
Ja — 86;
Nej — 51.
7 N:o 23.
Lördagen den 29 April.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrao-,
n:o 254, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 63 ja och 158 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 149 ia och 209
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o_ 69, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande proposition, må till
understöd åt Jerfsö sjukhus för spetelske på extra stat för ar
1900 bevilja ett anslag af 14,000 kronor, dock att landsting och
städer, som ej deltaga i landsting, böra i proportion efter antalet
å detta sjukhus intagna patienter med hemvist inom de respektiva
landstingsområdena och städerna lemna det bidrag till sjukhusets
underhåll, som utöfver det för ändamålet beviljade statsbidraget
kan vara erforderligt, med sammanlagdt högst 4,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har, i likhet med Andra Kammaren, Riksdagen,
med afslag å utskottets hemställan i hvad densamma skiljer sig
från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, bifallit samma
framställning oförändrad.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sa -
Nej — 108.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 255, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 50 ja och 169 nej, samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 78 ja och 277
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.
° Lördagen den 29 April.
. Anstäldes jemlikt 65 . § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 71, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
åt • Peii: som\, * .likhet med Första Kammaren, vill, att Kong!
Maj:ts framställning om uppförande i generalpoststyrelsens stat
Tjaa i nlng . ytterliSare en byråchef med 6,400 kronor, deraf
oaaa ,nor lön’ som efter fem ar kan höjas med 600 kronor, och
2,000 kronor tjenstgöringspenningar, skall af Riksdagen bifallas
röstar
Ja;
Ren, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har, i enlighet med Andra Kammarens beslut,
Kongl. Maj:ts förslag om uppförande i generalpoststyrelsens stat
af ytterligare en byråchef icke vunnit Riksdagens bifall.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: -
Ja — 116;
Nej — 21.
Sedan protokoli öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 256, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 41 ja och 176 nej samt att båda
bamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 157 ja och 197
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen -fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 71, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, spm, i likhet med Första Kammaren, vill,
att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag om inrättande
af en tredje lönegrad för postexpeditörer, må besluta, att
postexpeditör i nämnda lönegrad skall i aflöning åtnjuta 1,200
kronor, deraf 900 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar,
hvilken aflöning ma kunna höjas efter fem års tjenstgöring
med 150 kronor och efter tio ars tjenstgöring med ytterligare 150
kronor, äfvensom vara berättigad att enligt gällande grunder
erhålla andel i uppbörds- och frimärkesprovision; samt
att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag om inrättande
af nya postexpeditörsbefattningar, må i postverkets stat
Lördagen den 29 April.
9
N:o 23.
uppföra 143 nya sådana befattningar, af hvilka 32 skola tillhöra
första lönegraden, 31 andra lönegraden och 80 tredje lönegraden,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;''
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit,
att för postexpeditörer skola inrättas dels en tredje lönegrad
med 1,400 kronors aflöning, deraf 1,050 kronor lön och 350 kronor
tjenstgöringspenningar, och dels en fjerde lönegrad med 1,200
kronors aflöning, deraf 900 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar
;
att innehafvare af postexpeditörstjenst i någon af nämnda
lönegrader må kunna efter fem års tjenstgöring erhålla ett ålderstillägg
å aflöningen med 150 kronor och efter tio års tjenstgöring
ett ytterligare ålderstillägg likaledes med 150 kronor, äfvensom
att sådan tjenstinnehafvare skall ega att enligt gällande grunder
åtnjuta andel i uppbörds- och frimärkesprovision; samt
att i postverkets stat skola uppföras 143 nya postexpeditörsbefattningar,
af hvilka 32 skola tillhöra första lönegraden, 31
andra lönegraden, 40 tredje lönegraden och 40 fjerde lönegraden.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:
Ja — 76;
Nej — 59.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 257, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 57 ja och 163 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 133 ja och 222
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.
På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att för
samlingsrummets vädring åtskiljas klockan 1,05 e. m. för att åter
sammanträda 15 minuter derefter.
N:o 23.
10
Lördagen den 29 April.
Om statsbidrag
till ersättande
af kofoder åt
folkskolelärare.
Sedan kammaren i enlighet med sitt här förut antecknade
beslut åter sammanträdt, föredrogs statsutskottets under gårdagen
bordlagda memorial n:o 72. i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut angående utgifvande af en handbok öfver gällande
föreskrifter rörande de i rikshufvudboken uppförda anslag och
fonder; och biföll kammaren dervid hvad utskottet i detta memorial
bemstält.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets nästlidne dag bordlagda uttalanden n:is 52—54.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
stats- och lagutskottets den 26 och 27 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af väckta motioner rörande
folkskolelärares aflöning.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Mom. a) och b).
Herr Billing: Många gånger tillförene har Första Kamma
ren
tillbakavisat sådana förslag som det nu föreliggande. Men
derför att Första Kammaren många gånger afslagit sådana motioner,
är ju icke sagdt, att kammaren bör göra detsamma äfven i
dag. Men för min del anser jag, att kammaren i dag bör fatta
samma beslut som vid föregående tillfällen.
Man kan ifrågasätta, hvad det är för intresse, som framkallar
dessa motioner, hvilka framkomma om och om igen. Icke är det
något intresse för folkskolan såsom sådan, ty den har hvarken
gagn eller skada af bifall eller afslag på dylika förslag. Icke
heller är det något intresse för folkskolelärarne, ty åtminstone i
det skick, som frågan nu föreligger, skola dessa hafva hvarken
vinst eller förlust af frågans utgång. Det intresse, som framkallat
motionen, är att på ett annat sätt än hittills få fördelade
kostnaderna för folkskolans verksamhet. Förslaget går ut på, att
vissa kommuner skulle få hjelp från andra kommuner för att gälda
de nödiga kostnaderna för sitt folkskoleväsen, och detta skulle
ske på det sätt, att staten skulle åtaga sig en ytterligare betalningsskyldighet
för folkskolorna. I allmänhet är jag för min del
icke böjd för att understödja de sträfvanden, som gå ut på att
lägga kommunala utskylder på staten eller att göra till stats
-
Lördagen den 29 April.
11
N:o 23.
intresse och statsinstitution, hvad som är och bör vara kommunalt Om statsbidrag
intresse och kommunal institution. kofoder"^
Hvarför motsätta sig reservanterna, såsom så många gånger “
förut, det föreliggande förslaget? Jo, derför att vi anse, att genom lärare.
ett bifall till detsamma ett steg skulle tagas hän mot att för- (Forts.)
vandla folkskolan till en statsskola och folkskolelärarne till stats- *
tjenare. Holkskolan är till sitt väsen, till sin historiska uppkomst
och till hela sin utveckling en kommunal institution, en
kommunalskola. En till grund för henne liggande tanke har
också varit, att kommunen skulle bekosta henne, om än staten
lemnade sitt bidrag för att dervid understödja kommunen; men
vid afvägandet af proportionen mellan kommunens och statens
utgifter i detta afseende har man velat gå till väga så, att icke
folkskolan skulle förvandlas från en kommunens till en statens
institution. Derför har man gjort fördelningen så, att kommunen
skulle bestå bostad, vedbrand och kofoder åt folkskoleläraren samt
dessutom en tredjedel af den kontanta lönen. Man vill nu utsträcka
statens bidrag så, att staten skulle öfvertaga jemväl två
tredjedelar af den post, som kallas kofoder, och man motiverar
detta dermed, att det skälet, som först bestämde, att kommunen
ensam skulle erlägga kofodret, nemligen att detta vore en naturaprestation,
ej längre qvarstode, då de flesta församlingar numera
i stället för att erlägga kofodret in natura lemna ersättning derför
i penningar. Men det skälet kan väl icke hafva något att
betyda, enär den ursprungliga grunden för fördelningen icke är
skilnaden mellan naturaprestationen och den kontanta ersättningen,
utan den afvägda proportionen mellan kommunens och statens
bidrag, och denna proportion rubbas icke, vare sig kofodret utgår
in natura eller i penningar.
Vidare vill jåg fästa kammarens uppmärksamhet på, att
om man nu tager detta första steg och pålägger staten delaktighet
till två tredjedelar i den s. k. kofodersersättningen, så finnes
icke någon principiel grund, hvarför man icke skulle ålägga
staten enahanda skyldighet i afseende å bostad och vedbrand,
ty om det ena utgår in natura och det andra i penningar, så
ligger derpå och kan icke ligga någon vigt, hvartill också kommer,
att många församlingar lemna vedbrand icke in natura, utan
i form af kontant ersättning, och att så godt som alla städer gorå
detta äfven i afseende å bostad. Här finnes sålunda icke någon
principiel grund, hvarför staten skulle deltaga uti kofodersersättningen,
lika litet som i de öfriga från kommunerna i detta fall
utgående prestationerna, och jag tviflar icke på, att ett medgifvande
i afseende å detta första steg skulle hafva med sig motsvarande
anspråk jemväl i afseende å de andra punkterna. Så
mycket mindre kan detta betviflas, som detta betänkande ju redan
behandlar två motioner om att staten i andra former skulle på
ett starkare sätt än hittills taga del uti folkskolelärarnes aflöning.
Man har ansett, och jag tror med rätta, att folkskolan bör
förblifva en kommunal institution och folkskolelärarne kommunens
N:o 23.
12
Lördagen den 29 April.
Om stal-bidra g tjensteman, och jag tror ej, att man, vare sig i ena eller andra
laf kofoder^åt hänseen<let, skulle vinna pa att sönderbryta den princip och den
aJfolUkole- derpå beroende proportion i afseende på bidrag till aflöning, som
lärare. hittills ansetts vara rigtiga.
(Forts.) På denna grund anhåller jag att få yrka afslag å utskottets
* hemställan och bifall till reservationen.
Grefve Ha in ilton: I motsats till den ärade talaren förefaller
det mig, som det skulle vara förenligt med billighet att ansluta
sig till utskottets förslag. Yi veta. att nära nog alla församlingar,
hvilka förut lemnat kofodret till sina folkskolelärare in natura,
dermed hafva upphört, och att de i stället lemna ersättning
i penningar. Då nu staten bidrager till två tredjedelar af den
öfriga kontanta lönen, förefaller det mig icke vara principvidrigt,
om staten äfven öfvertoge två tredjedelar af detta lönebidrag.
Detta innebure blott ett ökadt anslag till kommunen, men det
vore dermed ingalunda sagdt, att staten skulle öfvertaga hela
folkskoleväsendet, till hvilken åtgärd jag, i likhet med den siste
ärade talaren, skulle vara en afgjord motståndare. Ingen lärer
väl kunna bestrida, att icke den kommunala beskattningen tynger
hårdt i många församlingar, och ingen vill väl heller bestrida,
att detta har delvis sin grund uti nitälskan att försätta folkskolan
i tidsenligt skick. Jag kan derför icke finna, att det
skulle vara förenad! med någon fara, om staten i detta fall ökade
sitt anslag och derigenom på samma gång bidroge att lindra den
kommunala beskattningen. Jag vet, att detta länge varit ett
önskemål i Andra Kammaren, och det förefaller mig, som om det
skulle vara billigt, att denna kammare nu efter så många års
motstånd inginge på Andra Kammarens förslag.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr West er: Ja, efter den förste ärade talarens uppträ
dande,
torde väl hvarje ytterligare ordande i denna fråga vara
förgäfves; men den omfattas dock på landsbygden med så stort
intresse och så stor uppmärksamhet, att jag anser, att något mera
bör sägas. Man är intresserad för frågan icke blott derför, att
dess lösning skulle innebära en lättnad i den kommunala beskattningen,
utan ännu mer, jag vägar påstå det gent emot den förste
talaren, derför att det skulle i mänga fall bidraga till någon
löneförhöjning åt skollärarne.
Enligt eu gammal förordning skola dessa ersättningar för
kofodret utgå efter markegångstaxa, hvarigenom de också blifva
ganska obetydliga, oftast icke ens uppgående till 50 ä 60 kronor.
Emellertid hafva de flesta församlingar ökat detta belopp och
fixerat det till cirka 75 kronor, några mer och andra mindre. Om
nu detta förslag ginge igenom, så är det väl alldeles visst, att
folkskolelärarne finge i kofodersersättning 100 kronor, hvilket ju
blefve dem till en välbehöfiig hjelp.
Lördagen den 29 April.
13
N:o 23.
Vidare har det sagts, att detta är en naturaförmån, och att Om statsbidrag
den derför ej lämpligen bör inblandas med de öfriga löneförhållandena.
Ja val, nog är det en naturaförmån till namnet, men a f0il"knui
verkligheten är det ett kontant lönebidrag, hvilket utgår såsom lärare.
all annan lön, och det är derför man ansett, att när staten har (Forts.)
åtagit sig att betala två tredjedelar af den kontanta lönen till
folkskolelärarne, så bör den äfven deltaga till denna likaledes
kontanta löneförmån. Här föreligger ju icke något förslag om
lagförändring, enär folkskolelärarnas rättigheter i allo bibehållas
oförändrade, utan frågan gäller ju blott ett anslag att utgå under
vissa vilkor.
I forna tider, då vår ungdom på landet uppfostrades för att
blifva goda medborgare i Amerika, var det ju ej att undra på,
att denna kammare satte sig emot ett förslag sådant som det
föreliggande, men numera, då folkskolan uppfostrar landets söner
till att blifva goda tjenare och trogna undersåtar i städerna, då
tycker jag, att Första Kammaren ej längre bör motsätta sig detta
förslaget.
Jag vågar nu till sist ställa ännu ett ord till den förste
ärade talaren, hvars stämma man så gerna lyssnar till i denna
kammare, och hvars ord så ofta fäller utslaget, att om han blott
ett enda ögonblick i sin lefnad hade tillfälle att blicka ned till
de fattiga landtkommuner, hvilkas skattskyldige invånare bestå
af några obetydliga hemmansegare, några få löntagare, presten
samt några folkskolelärare, skulle han få se, med hvilka svårigheter
dessa hafva att kämpa, och huruledes det visserligen ingenting
fattas i skolan, men dessto mera i de skattskyldiges hem, och
helt visst skulle den ärade talaren då mera behjerta denna fråga,
än hvad han synes gorå.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr von Stapelmohr: Ja, man kan ju i likhet med de båda
sista talarne hysa tvekan om, huruvida den norm, efter hvilken
statens bidrag till folkskoleväsendet för närvarande utgår, eller
med två tredjedelar af den kontanta lönen till skollärare och
lärarinna, är så lyckligt funnen, eller om icke statens bidrag
borde i någon mån höjas, men är det klart, att staten bör öka
sitt bidrag, bör det dock ej ske på sådant sätt, att icke alla kommuner
komma i åtnjutande af samma fördel i viss proportion till
sina utgifter för skolväsendet, och framför allt böra sådana bestämmelser
undvikas, hvilka i sina konseqvenser skulle kunna
medföra men och olägenheter för vår svagt aflönade folkskollärarecorps.
Motionären herr Nilsson har här föreslagit, att
staten måtte bidraga med 2/s, dock med högst 66: 67 kr. till kofoder,
vare sig detta utginge in natura eller ersattes kontant.
Nu är värdet på det kofoder, som lemnas, mycket olika i olika
orter, och den ersättning, som efter skedd öfverenskommelse lemnas,
varierar högst betydligt olika orter emellan. Följden häraf
skulle blifva, om motionen bifölles, att kommuner, hvilka lemna
Jfso 23.
14
Lördagen den 29 April.
Om statsbidrag kofoder till värde öfver 100 kronor eller ersättning derför till
*af kofoder ''a* bel°PP öfver 100 kronor, få endast 66 kr. 67 öre i bidrag eller
folkskola-a> mindre än två tredjedelar af värdet, då deremot de kommuner,
lärare. som lemna kofoder till värde af 100 kronor eller derunder eller
(Forte.) ersättning i penningar till belopp af 100 kronor eller derunder,
skulle få bidrag motsvarande till fullo 2/3 af värdet. Jag kan ej
finna, att detta är i enlighet med rättvisa; och näppeligen lär
man väl kunna anse, att det är öfverensstämmande med den princip,
utskottet vill finna i motionen, eller »att staten skall i samma
proportion som beträffande folkskolelärarnes aflöning i öfrigt bidraga
till gäldande af ifrågavarande förmån».
Vidare har motionären hemstält, att bidraget endast skulle
utgå för kofoder till ordinarie folkskolelärare eller lärarinna. Om
lag icke misstager mig, så utgår äfven för en del extra ordinarie
lärare och lärarinnor, som åtnjuta förmåner af bostad, vedbrand
och kofoder eller ersättning derför, statsbidrag till församlingen
med två tredjedelar af sjelfva lönen. För dessa extra ordinarie
lärare eller lärarinnor skulle församlingarna således gå miste om
statsbidraget, oaktadt antalet af dessa extra ordinarier, hvilka
äro till kofoder berättigade, uppgår, efter en af mig inhemtad
statistisk uppgift, till mellan 200 ä 300.
Jag instämmer fullkomligt med den förste talaren deruti, att
folkskoleväsendet bör fortfarande blifva en kommunal angelägenhet,
till hvilken staten ej bör lemna vidare anslag än i form af
proportionella bidrag till kontanta löner. Hittills hafva vid bidrags
lemnande ej tagits i beräkning naturaförmånerna, bostad,
vedbrand och kofoder, och detta af fullgoda skäl. Värdet för
tjenstehafvaren af dessa naturaförmåner vexlar nemligen högst
betydligt olika orter emellan; å en ort, der lefnadskostnaderna äro
dyra eller prisen i allmänhet höga, hafva folkskolelärarne större
fördel af att få bostad, vedbrand och kofoder in natura, eller ersättning
derför efter på orten gällande pris, än att få ersättning
med fixerade, för alla lika belopp. Aflöningsformen af vissa naturaförmåner
synes mig derför väl passande efter lefnadsförhållandena
och lefnadskostnaderna å de olika orterna, hvadan man
icke heller bör rubba aflöningssättet, utan att synnerligen talande
skäl derför förefinnas.
Det är visserligen sant, att motionären icke påyrkat någon
ändring i bestående aflöningssätt, men motionen tenderar uppenbart
derhän, och inom kort skulle bifall till motionen föra med
sig, att kofodret komme att fixeras till visst belopp, lika för alla
församlingar. Men då kan man också med samma skäl fordra, att
öfriga naturaprestationer, såsom fri bostad och vedbrand, äfven
skola utbytas mot viss ersättning, och det kan jag icke finna
blifva till någon fördel för lärarecorpsen i dess lielnet, ty derigenom
skall naturaprestationernas förmåga att i viss grad jemna
ut löneförmånerna efter lefnadskostnaderna i skilda orter varda
tillspillogifven.
Lördagen den 29 April.
15
N:o 23.
På grund af hvad jag nu yttrat, ber jag att få instämma Om statsbidrag
med den förste ärade talaren uti hans hemställan, att kammarentlU ^sättande
ville, med afslag å utskottets förslag, bifalla reservationen. aföik°kole-a
lärare.
Friherre Klingspor: En föregående talare har här påstått, (Forts.)
att ett godkännande af utskottets förslag skulle innebära ett
rättvist medgifvande åt Andra Kammaren. Med anledning häraf
vill jag fästa uppmärksamheten derå, att denna fråga många
gånger varit föremål för Riksdagens pröfning, hvarvid det alldeles
gifvet visat sig, att Andra Kammaren allt mer och mer
börjat komma till insigt derom, att det verkligen icke är berättigad!
att anse denna fråga såsom en kommunal angelägenhet,
utan att den fastmera är att betrakta såsom en speciel skollärarefråga.
Jag tror derför, att det vore föga lyckligt, om Första
Kammaren nu skulle frångå den ståndpunkt, som kammaren hittills
alltid intagit gent emot liknande förslag som det här föreliggande.
Det har äfven blifvit framhållet, att kommunerna befinna sig
uti en ganska betryckt ställning till följd af sina allmänna skyldigheter.
Detta är också alldeles rigtigt. En annan sak är
emellertid, på hvad sätt dessa svårigheter skola kunna afhjelpas.
Jag betvifiar då högeligen, att den här föreslagna åtgärden skulle
vara egnad att uti väsentligare mån bidraga till bördornas lättande.
Skollärare inom en del kommuner skulle få sin lön något
ökad, det är alltsammans.
Jag kan mycket väl förstå, att kommunerna kunna önska att
få sina stora utgiftsbördor lättade genom bidrag från staten i
en eller annan form, och jag anser äfven, att den saken är väl
värd att allvarligt tagas under ompröfning. Men att vidtaga en
sådan åtgärd som den här föreslagna anser jag icke vara af
något gagn. Jag vågar därför uttala den önskan, att Första
Kammaren nu måtte vidhålla sin förut vid flera tillfällen häfdade
ståndpunkt uti dennna fråga, hvadan jag alltså anhåller att få
yrka bifall till reservationen.
Grefve Hamilton: Gent emot hvad här blifvit anfördt ber
jag att få förklara, att jag för min del betraktar det nu ifrågasatta
statsanslaget såsom en lättnad uti den kommunala beskattningen.
En ärad talare har här framhållit, att ett bifall till utskottets
hemställan skulle medföra den olägenheten, att en eller
annan skollärare skulle få högre aflöning. Men skulle verkligen
detta innebära en så stor olägenhet? Kan det vara en oskälig
förhöjning, om en skollärare, som nu sitter med 700 kronors lön,
finge denna ökad med 30 kronor? Tvärtom utgör denna utsigt
ett ytterligare skäl för mig att yrka bifall till utskottets förslag.
En talare på jemtlandsbänken har framhållit, att det föreslagna
sättet för dessa medels utgående i och för sig är olämpligt,
enär somliga skollärare hafva mera än 100 kronor i kofoders
-
5:o 23.
16
Lördagen den 29 April.
Om statsbidrag ersättning, andra deremot mindre, och att till följd häraf en del
till ersättande kommuner skulle få för mycket i statsbidrag, en del andra åter
aJFfoikskoie-0t *ör litet. Beträffande kommuner, som lemna högre bidrag än ett
‘''lärare.‘ tundra kronor, torde påståendet visserligen gälla, enär förslaget
(Forts.) innebär, att staten skulle bidraga med 2/3 af kofodrets värde, dock
endast intill 66 kr. 67 öre, men jag föreställer mig, att detta
principielt skulle stå i full öfverensstämmelse med de grunder,
som för närvarande äro gällande för utgörande af statsbidrag till
folkskolelärarnes aflöning.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.
Herr Rudebeck: Jag har för flera år sedan uttalat min uppfattning
i denna fråga, då jag tillstyrkt bifall till enahanda framställning
som den här föreliggande. Hå jag sedan dess icke haft
anledning att frångå min mening om det billiga och rimliga uti
denna framställning, skall jag be att få yttra några ord till förmån
för motionen, ehuru jag väl vet, att den allmänna stämningen
i denna kammare är emot densamma.
Den förste högt ärade talaren yttrade, att motionen icke
tillkommit af intresse för folkskolan eller folkskolelärarne. Ja,
det kan ju vara sant, att motionen icke framkommit endast af
sådant motiv, men jag vill tillägga det, att den, som ansluter sig
till motionärens hemställan, kan hafva ett lika varmt intresse
för folkskolan som den, som icke vill bifalla motionen.
Det är icke af bristande intresse för folkskolan, som jag och
många med mig känna oss tilltalade af motionärens förslag. Men
den, som är något förtrogen med förhållandena på landet och vet,
huru de kommunala utgifterna ställa sig, känner också väl till,
hurusom utgiftsposterna till folkskolan verkligen stigit till belopp,
som icke stå i rimligt förhållande till de skattskyldiges förmåga
att bära utgiftsbördorna. Utgifterna till folkskolan inskränka sig
icke till aflönande af lärare, utan till dessa utgifter komma ock
stora kostnader för uppförande af många och ganska dyrbara skolhus
in. in. De anspråk, som folkskoleinspektörerna vid sina visitationer
framställa på dessa byggnaders förbättrande — hvilka
anspråk är ifrån år blifva allt större — äro ofta så stora, att
man verkligen inom många kommuner är rådvill, hvarifrån medel
skola tagas till gäldande af alla kostnader för folkskolans behof.
Jag vill visserligen ej förneka rigtigheten af påståendet, att
det i främsta rummet bör vara kommunernas angelägenhet att
hålla vård om sina folkskolor och deras lärare, men å andra sidan
vill jag äfven framhålla det fullt berättigade uti anspråk på att
staten dervid lemnar bidrag. Man invänder härvidlag, att staten
redan lemnar sådant bidrag. Ja, det är sant, men jag föräkrar
Eder, mina herrar, att det i många bygder är sannerligen väl
behöflig! och icke i ringaste mån obilligt, om statsbidraget i en
eller annan form höies, ty utgifterna för folkskolan, de ökas för
kommunerna nästan hvarje år.
Lördagen deu 29 April.
17 N:o 28.
Utaf dessa skäl står jag fortfarande qvar på den ståndpunkt, om statsbidrag
lag förut intagit i denna fråga. För öfrigt ansluter jag mig till till ersättande
hvad den siste ärade talaren anfört till bemötande af de erinrin- “/Jc?/°,delr &l
gar emot förslaget, som framstälts dels af en talare på jemtlands- lärare
bänken och dels af en talare på skaraborgsbänken, och yrkar (ForU j
bifall till utskottets förslag.
Herr Pettersson, Carl: Då jag bör till dem, som afgifvit
reservationen mot utskottets framställning i denna fråga, skall
äfven jag be att få yttra några ord.
Här har talats om växande anspråk i hvarjehanda afseenden,
såsom på skolhus med möbler och annan attiralj. Jag hemställer
dock till den ärade talare, som ordat härom, huruvida icke ännu
derå dylika anspråk skulle komma att framställas, derest staten
skulle komma att lemna ett så betydligt bidrag som det, hvarom
här är fråga. Skulle derjemte, såsom den förste ärade talaren
framhöll, ett ökadt statsbidrag hafva till följd, att folkskolan
så småningom ifrån att vara en kommunal institution blefve en
statsinrättning, så förefaller det mig, att anspråken skulle blifva
ännu större och hushållningen med dessa medel blifva vida mindre
än nu, då kommunerna måste tänka sig för, innan de bevilja
utgifterna.
ilig förefaller det, som om staten redan nu lemnade ganska
vackra bidrag till uppehållande af folkskoleinstitutionen; men
kanske meningen är, att alltsammans skall bekostas af staten?
Ja, jag kan förstå, att de rika tillgångar, staten för närvarande
eger, kunna framkalla dylika önskningar. För min del tror jag
dock icke, att det vore välbetänkt att slå in på den vägen.
Jag skall för öfrigt be att få erinra om en sak, som icke
blifvit omnämnd af någon föregående talare, nemligen att för
närvarande en kommunalskattekomité är nedsatt, och att vi ännu
icke känna resultaten af denna komités arbeten eller de förslag,
hvarmed den kan framkomma. Det kunde ju tänkas, att denna
komité är uppfinningsrik nog att hitta på en hel del utvägar till beredande
af (jkade inkomster för kommunerna, utvägar, som man hittills
icke anat, och hvilka möjligen kunna tillföra kommunerna mer
än tillräckliga inkomster så väl för skolans som för andra behof.
Hed hänsyn till dessa omständigheter anser jag frågan vara
för tidigt väckt samt att Riksdagen bör afvakta resultatet af
kommunalskattekomiténs arbeten. Äfven på denna grund yrkar
jag aUtså afslag å utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af förhandlingarna,
jemlikt de under öfverläggningen förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i mom. a) och b) af
förevarande punkt hemstält samt vidare på afslag derå, och förklarade
sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.
Första Kammarens Prof. 1899. N:o 23. 2
N:o 23. 18
Lördagen den 29 April.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstnmgsproposition:
Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet
hemstält i punkten 2 mom. a) och b) af sitt utlåtande n:o 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—48;
Nej—53.
Mom. c).
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets
den . 26 och 27 innevarande april bordlagda utlåtande
n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fjerdingsmansbestyrets utgörande, äfvensom i ämnet
väckta motioner, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 27 och 28 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 51, i anledning af Kongl. Haj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap.
rättegångsbalken, till lag angående påföljd i vissa fall af
parts uteblifvande i brottmål, till lag om ändrad lydelse af 5
och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa fäll af gällande
bestämmelser om häradsting den 17 mai 1872, till lag angående
ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag eller enkla bolag
den 28 juni 1895, till lag angående ändrad lydelse i 41 § i lagen
om aktiebolag den 28 juni 1895 samt till lag angående ändrad
lydelse af 24 § i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet den 28 juni 1895.
Lördagen dén 29 April.
19 N:o 28.
Herr Hasselrot: I afseende å föredragningssättet tillåter jag
mig föreslå, att ifrågavarande betänkande måtte sålunda företagas
till afgörande, att det måtte punktvis föredragas, att det under
l:o) upptagna lagförslag föredrages paragrafvis med öfvergångsstadgande,
ingress och rubrik, att, efter det samtliga lagförslagen
blifvit genomgångna, föredrages utskottets hemställan, att lagtext
må uppläsas endast derest yrkande derom göres, samt att,
vid föredragning af 1 § i förslaget till lag angående ändrad
lydelse af 11 kap. rättegångsbalken, diskussionen må röra sig om
(len kongl. propositionen och utskottets hemställan i dess helhet,
hvarjemte jag hemställer, att, för den händelse lagförslagen eller
något af dem i vissa delar skulle komma att af den ena eller
andra kammaren återförvisas, utskottet lemnas öppen rätt att
vid ärendets förnyade behandling i afseende å de bestämmelser,
hvilka blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
iemkningar, som af ifrågasatta förändringar i återförvisade delar
kunna föranledas, samt att, i afseende å paragrafernas nummerbeteckning,
utskottet må vidtaga sådana ändringar, hvartill
kamrarnes beslut kunna gifva anledning.
Denna hemställan bifölls.
Punkten 1.
Utskottets förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. Lagförslag
rättegångsbalken. ana- ändrad
lydelse af 11
^ n kap. rätte
o''
gångsbalken.
Hem Trygger: Mot såväl Kongl. Maj:ts proposition som utskottets
förslag har jag ansett mig böra anmäla min reservation.
Utskottets förslag innebär dock i vigtiga delar en förbättring
af det kungliga förslaget. För min del måste jag sålunda instämma
i utskottets förslag deruti, att i stämningen icke, såsom
enligt det kungliga förslaget, behöfver angifvas den faktiska grunden
för kärandens påstående, utan blott utmärkas det rättsförhållande,
som är föremål för processen. Detta är så mycket nödvändigare,
som i 14 kap. 5 § rättegångsbalken, som handlar om
den närmare utvecklingen af käromålet, särskildt nämnes, att vid
första rättegångstillfället käranden skall göra den utredning af
sitt käromål, som det kungliga förslaget förlägger till stämningen.
Vidare instämmer jag med utskottet deruti, att man bör gorå
den skriftliga stämningen till regel och den muntliga till undantag
och sålunda icke likställa dessa, såsom det kungliga förslaget
gör. — Äfven instämmer jag med utskottet deruti, att den, som
är häktad för ett brott, bör i fråga om ett annat brott njuta
samma förmån som den, hvilken är på fri fot, så att icke, såsom
enligt det kungliga förslaget, den, som är häktad för ett brott,
derigenom också med afseende å andra brott ställes utanför de
N:o 23.
20
Lördagen den 29 April.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
regler i fråga om stämning, som gälla beträffande den, som är
fri. — Likaledes är det en förbättring, att utskottet har strukit
bestämmelsen i det kungl. förslaget, att Konungens befallningshafvande
skulle vara ett slags förmedlare af stämningar för enskilde
parter. Konungens befallningshafvande har sannerligen
annat att göra och högre uppgifter att fylla än att på det sättet
vara eu handtlangare åt enskilde parter. Men äfven för part vore
detta en olägenhet. Man säger visserligen: vill käranden underkasta
sig risken af att gå till Konungens befallningshafvande,
risken, att saken blir fördröjd, och risken att nödgas betala stora
kostnader, må det vara hans sak. Men man glömmer, att den,
som slutligen får betala kostnaderna, är icke käranden, titan den,
som tappar i målet, och sålunda mycket väl kan vara svaranden.
— Utskottet har jemväl vidtagit några andra förändringar af
mera formel natur, som äro verkliga förbättringar. För det första
tager utskottet begreppet »stämning» i den mening, hvari det
alltid har tagits här i landet och hvari det också tages i utlandet,
under det att det kungliga förslaget har infört en ny, begränsad
betydelse deraf, nemligen betydelsen af blott sjelfva kallelsen. —
Vidare använder det kungliga förslaget för stämnings del gifning
uttrycket »kungöra». Detta uttryck förekommer visserligen i 1734
års lag, men icke med afseende på delgifning i allmänhet, utan
endast med afseende å ett visst slags delgifning. I behöfven, mina
herrar, för öfrigt blott rådfråga edert eget språksinne. Om resultatet
blir, att med kungörande menas blott delgifning på visst
sätt och ej öfver hufvud taget, duger det följaktligen icke att
använda detta ord som uttryck för delgifning i allmänhet.
Oaktadt jag sålunda anser, att I vissa punkter utskottets
förslag innebär förbättringar af det kungliga förslaget, kan jag
dock icke vara med om att yrka bifall till utskottets förslag.
Den kungliga propositionen har föranledts af en begäran från
Riksdagens sida om förkortande af stämningstiderna. Svaret
derpå blef en total omarbetning af 11 kap. rättegångsbalken.
När man omarbetar ett kapitel i en balk, är detta för visso ett
synnerligen svårt arbete, liksom hvarje restaureringsarbete fordrar
en stor försigtighet, och man bör således ställa särdeles stora anspråk
på ett sådant arbete, innan man godkänner det. Och här
— huru ligger saken? Det kungliga förslaget har i flere punkter
ändrats af utskottet, och utskottet har haft en ganska begränsad
tid för sitt arbete och har med till sannolikhet gjort sig skyldigt
till åtskilliga inkonseq venser. Åtminstone är det en möjlighet,
att så är. År det då lämpligt att taga utskottets förslag, i all
synnerhet som det väl icke ligger någon fara i dröjsmål? Detta
torde vara så mycket mindre lämpligt, som såväl det kungliga
förslaget som utskottets förslag i vissa afseenden innebära verkliga
försämringar af hvad för närvarande gäller.
Jag fäster mig då först vid den föreslagna bestämmelsen angående
genstämning. För närvarande torde man hafva att fatta
genstämning såsom en stämning till första rättegångstillfället.
Lördagen den 29 April.
21
N:o 28.
Men huru göra både utskottet och Kongl Maj:t? Jo, de gifva
paragrafen om genstämning en sådan lydelse, att, i fallderas förslag
nu antages, det hädanefter måste blifva kontrovers om hvad
genstämning egentligen är. Ty genstämning i juridisk-teknisk
bemärkelse är någonting annat än genstämning i populär bemärkelse,
som kan sägas föreligga i hvarje fall, då en svarande instämmer
sin kärande. Genstämning i teknisk bemärkelse medför,
som bekant, vissa förmåner med afseende å domstolens behörighet
o. s. v. Följaktligen duger det ej att i en lag angifva hvad genstämning
är på sådant sätt, att man ej vet, till hvilket rättegångstillfälle
man skall stämma, för att det skall vara för handen
en genstämning i teknisk bemärkelse. — Eu annan försämring af
gällande rätt i det kungliga förslaget och utskottets förslag är,
att man först föreskrifver vissa stämningstider, olika allt efter
belägenheten af den ort, der svaranden är mantalsskrifven, och
sedan säger: käranden behöfver ej iakttaga den föreskrifna stämningstiden,
följ den af uraktlåtenhet att göra det blir blott målets
uppskjutande. Å ena sidan gifver man sålunda föreskrift om vissa
stämningstider; å andra sidan säger man, att föreskriften ej behöfver
iakttagas. Yore det verkligen så, att vi nu skulle slå
öfver på en annan bog, än vår rätt hittills hållit sig på, borde
domaren i hvarje fall få pröfva, huru lång tid svaranden bör
hafva för att bereda sig på sitt svaromål. Men detta stadgar
man ej, utan man bibehåller den gamla hufvudregeln. Då bör
man emellertid ej genom en senare bestämmelse göra hufvudregeln
kraftlös. Jag är ej blind för, att den nu gällande regeln, att,
om svaranden ej fått åtnjuta laga stämningstid, stämningen är
ogild, i vissa fall kan vara för hård. Men vill man afhjelpa
detta, bör regeln mildras för dessa fall och ej för alla fall. Den
kunde ju mildras så, att, om käranden styrkte, att det mött laga
hinder för honom att delgifva svaranden stämningen inom den tid
detta bort ske, domstolen skulle vara befogad att godkänna stämningen
i alla fall. Men att först uppställa stämningstider och
sedan säga, att det är likgiltigt, om de iakttagas, är en nyhet,
som, efter hvad jag tror, icke är lämplig. Genstämningen kommer
äfven här i eu ganska egendomlig situation. Man måste nemligen
enligt förslaget tillämpa på genstämningen precis detsamma som
på hufvudstämningen, d. v. s. att, i fall svaranden instämt käranden
och ej gifvit honom tillräcklig tid, enda äfventyret är målets
uppskjutande. Men nu är saken den, att käranden icke kan antagas
vilja begära målets uppskjutande, ty detta strider mot hans
intresse, då han naturligtvis vill hafva hufvudmålet fullföljdt så
hastigt som möjligt och följaktligen med afseende å genstämningen
önskar slippa hvarje uppskof. En kärande, som är mån att få sitt
mål hastigt afgjordt, maste, oberoende af om han fått genstämningstid
eller icke, begära, att genkäromålet genast upptages till pröfning.
Sålunda inträffar det egendomliga, att det först i eu paragraf
säges, att svarande, som genstämmer, skall göra det inom
viss tid, och sedan följer en annan paragraf, på grund af hvilken
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
N:o 28.
22
Lördagen den 29 April.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
lian i regel saklöst kan underlåta att iakttaga den föreskrifna
tiden. — Vidare är det en försämring af hvad som gäller såväl i
det kungliga förslaget som i utskottets förslag, att nu gällande
föreskrift, enligt hvilken stämning är behörigen delgifven, om
man får svarandens skriftliga erkännande, bevittnadt af eu trovärdig
person — en formföreskrift, som icke är någon bevisföreskrift
— gjorts till eu lagligt bindande bevisregel. Denna lagligt
bindande bevisregel kommer i strid med alla de bevisregler, vi för
öfrigt hafva i 17 kap. rättegångsbalken. — Vidare måste jag såsom
eu försämring beteckna, att rekonventionstalan i brottmål
kan väckas utan stämning, äfven då käranden är allenast genom
ombud tillstädes, och följaktligen i alla sådana fall, der för målets
afgörande part icke beböfver iakttaga personlig inställelse, afgöras,
utan att käranden sjelf kanske på något sätt fått del af rekonventionsyrkandet.
Det är dock bra hårdt, att man skall på grund
af eu talan, som man icke känner till, dömas i brottmål, derför
att man gifvit en person i uppdrag att å ens vägnar anhängiggöra
ansvarstalan mot annan. — Slutligen måste jag såsom en
försämring beteckna, att man i förslagen strukit 11 kap. 10 §
rättegångsbalken och ersatt den med en särskild lag, på sätt bär
skett. Ty ill kap. 10 § rättegångsbalken stadgas, att, om svaranden
i brottmål icke infinner sig, då lian är vederbörligen kallad,
han får till rätten bemtas. Och denna bestämmelse gäller icke
blott underrätt, utan äfven högre instans i sådana fall, der den
högre domstolen ransakar såsom första domstol. Men nu bar det
kungliga förslaget, och äfven utskottets förslag, ersatt denna bestämmelse,
som gäller alla domstolar, med eu bestämmelse, som
blott gäller underrätt. I sådana fall, der hofrätt t. ex. ransakar
såsom första instans och målet ej är af beskaffenhet, att svaranden
kan häktas, blir det sålunda ej möjligt såsom förut att vid första
rättegångstillfället och sannolikt, att döma af lagens formulering,
ej heller vid ett senare inställa svaranden genom hemtning.
Förutom dessa för det kungliga förslaget och utskottets förslag
gemensamma försämringar af gällande rätt har utskottet för
sin del gjort sig skyldigt till några försämringar af det kungliga
förslaget. I detta afseende ber jag få påpeka, att utskottet vill
i denna lag ålägga fjerdingsman att vara stämningsman. Mig
tyckes, att ett sådant åläggande bort införas i lagen om fjerdingsmän.
Vidare är det eu försämring af det kungliga förslaget, att
utskottet likstält f. d. nämndemän med tjenstgörande nämndemän
i fråga om befogenhet att vara stänmingsmän, och slutligen äfven,
att utskottet i stället för kollektivet »husfolk» användt uttrycket
»någon af husfolket», som ovilkorligen kommer att vålla stora
olägenheter.
Men ej nog med detta, utan i såväl det kungliga som utskottets
förslag saknas åtskilliga bestämmelser, som vi behöfva, i fall vi
skola skrifva om vår nu gällande lag. Här saknas fullständiga
bestämmelser om stämnings delgifning. -- Vidare saknas bestämmelse
om lättare sätt för delgifning af stämning i sådana brottmål,
Lördagen den 29 April.
23
N:o 23.
der det ej yrkas ansvar. Herrarne måste väl medgifva, att, om
jag stämmer en person med yrkande om skadeersättning på, grund
af ett brott, jag med afseende å stämningens delgifning icke bör
vara i svårare ställning, än om jag yrkar skadeersättning på
grund af en icke brottslig gerning. När jag icke yrkar ansvar,
finnes det väl intet skäl att göra målets anbängiggörande svårare
för mig, om svaranden uppfört sig sämre, än om han uppfört sig
bättre. — Jemväl saknas bestämmelse, i hvad mån stämningen är
bindande för den följande rättegången, bestämmelse om, hvad som
är utveckling af stämningen och livad som är ändring af stämningen,
äfvensom bestämmelse om, huruvida motpartens medgifvande
är nödvändigt för ändring af stämningen, eller om rättens
tillstånd dertill fordras och är nog. Yi få sålunda stå qvar på
den gamla regeln i 25 kap. 21 § rättegångsbalken, att det är
domvilla, om man dömer öfver det, som ej är instämdt, en regel
så hård, att man i praxis stundom ej iakttager den. Det är svårt
att veta, huru mycket man får tumma på denna regel. Och hvad
som skall vara gällande rätt, vill man veta i eu ny lag, när man
haft svårigheter derutinnan med afseende å den gamla lagen.
Ja, mina herrar, efter min uppfattning uppfyller hvarken det
kungliga förslaget eller utskottets förslag de_ fordringar, som måste
ställas på en nv lag. Och vi skola komma i håg, att omarbetningen
af detta kapitel i rättegångsbalken är början på en mera
omfattande processrättsreform, och att de fordringar, man nu ställer
på detta kapitel, en gång komma att ställas på de kapitel, som
framdeles skola omarbetas. Ställer man sina fordringar för lågt,
blir slutet på reformarbetet en dålig lag. Bättre då att ställa
sina fordringar något för högt. Bör min del tror jag, att, äfven
om man aldrig så rätt och billigt väger för och emot, man måste
komma till det resultat, att det är bättre att bibehålla väft gamla
11 kap. än att ersätta det med den lag, som här är i fråga. Och
jag vågar anhålla, att kammaren måtte afslå hela denna lag
genom att nu afslå dess första paragraf, om afslag hvarå jag,
herr vice talman, ber att få framställa yrkande.
Herr statsrådet Annerstedt: Den föregående talaren började
sitt anförande med att säga, att Riksdagen fått något helt
annat, än den begärt. Detta ville han bevisa genom att^ framhålla,
att Riksdagen begärt kortare stämningstider och fått ett
förslag till omändring af 11 kap. rättegångsbalken. Men nu förhåller
det sig så, att Riksdagen icke blott begärt ändring i fråga
om stämningstidernas längd, utan att Riksdagen i den skrifvelse,
som ligger till grund för det följande arbetet på detta område,
yttrat, ^att Riksdagen lika med justitieombudsmannen ansåge, att
en fullständig utredning af frågan om kortare stämningstider »och
andra dermed sammanhängande frågor» lämpligast skedde genom
Kongl. Maj:t, samt hemstält, att Kongl. May t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade föreskrifter
i afseende på stämningstid »och dermed sammanhängande
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
N:o 23.
24
Lördagen den 29 April.
Lagförslag frågor», i syfte att stämningstiderna måtte förkortas. Och går
lydelse afii man tiJi. den. justitieombudsmannens framställning, som ligger till
lcap. råtte- grlln(l för Riksdagens beslut, finner man, att justitieombudsmannen
gångsbalken. framhållit åtskilliga frågor, som efter hans förmening stode i
(Forts.) ganska nära sammanhang med frågan om stämningstidernas förkortande,
och utan hvilka frågors samtidiga behandling det åsyftade
målet icke skulle kunna vinnas. Kongl. Maj:t hade derför
efter mitt förmenande full anledning att icke allenast låta utarbeta
förslag till ändring af stämningstiderna, utan samtidigt dermed
underkasta jemväl de frågor, till hvilka justitieombudsmannen
framhållit, att det vore nödvändigt att dervid taga hänsyn,
en genomgående undersökning. Och vid detta arbete visade sig
ganska snart, att, om man skulle kunna åstadkomma lämpliga
bestämmelser att föreläggas Riksdagen, detta lättast kunde ske
genom att utarbeta förslag till ny lydelse af 11 kap. rättegångsbalken.
Erfarenheten har ju visat, att det är ganska svårt
att utarbeta förslag till ändring af allenast en eller annan paragraf
i 1734 års lag sådant, att det sedermera kan vinna Riksdagens
godkännande. I detta fäll hade man ju att gå efter ett
par förslag, som äfven i senare tider ansetts och omtalats såsom
synnerligen lämpliga och göda, nemligen lagkomiténs och lagberedningens
förslag. Förhållandena hafva, sedan dessa förslag
framlades, väl icke så väsentligt ändrat sig här i landet, att
man icke skulle kunna antaga, att på grundvalen af dem det
skulle kunna utarbetas ett förslag till ändrad lydelse af 11 kap.
rättegångsbalken, sådant, att det börda kunna af Riksdagen godkännas.
Nu har visserligen den föregående talaren påstått, att det uppgjorda
förslaget skulle vara sämre än det gamla 11 kap., på den grund,
att åtskilliga frågor, mer eller mindre omfattande, mer eller mindre
vjgtiga, icke skulle vara lägligt lösta i Kongl. Maj:ts förslag, liksom
ej heller i utskottets. I många punkter satte han utskottets förslag
före Kongl. Maj:ts, i andra tvärtom. Summan af saken är, att den
föregående talaren för sin del icke kan biträda eller anse för rigtiga
åtskilliga detaljbestämmelser. Då förefaller det mig, att
för eu ledamot af lagutskottet det rigtiga tillvägagåendet skulle
hafva varit, att i stället för att afstyrka hela lagen han för sin
del framlagt förslag till annan lydelse af de bestämmelser i kapitlet,
hvilka han anser vara origtigt affattade, men som kunde gifvas
rigtig form eller bättre innehåll. Ty om lagutskottets ledamöter,
då de i utskottet funnit, att detaljbestämmelserna i ett
förslag icke äro rigtiga, skulle allmänneligen taga sig för att
icke föreslå någon ändring1 i det för Riksdagen framlagda förslaget,
utan i stället på grund af sina skiljaktiga uppfattningar
rörande detaljbestämmelser föreslå Riksdagen att förkasta hela
förslaget, föreställer jag mig, att lagstiftningens fortgång här i
landet skulle blifva ytterst svår. Det är gifvet, att jurister skola
hafva olika uppfattningar i fråga om detaljbestämmelser. För
att belysa detta, skall jag tilllata mig att något vidröra ett par
Lördageu der. 20 April.
25
N:o 23.
af de frågor, som den föregående talaren omnämnde. Han sade
till en början, att efter vår hittills gällande rätt genstämning
ovilkorligen skall vara stäld till första rättegångsdagen, som
processen förekommer. Jag påstår, att detta är en uppfattning,
som alldeles icke gäller i praxis. Jag kan för den ärade talaren
framdraga flerfaldiga exempel på, att genstämning godkänts af
både hofrätt och underrätt, fastän den icke varit uttagen till
första dagen af processen. Efter min uppfattning gestaltar sig
enligt det föreliggande förslaget gen stämning icke annorlunda än
enligt nu gällande rätt. Den föregående talaren kunde icke heller
gilla det i lagförslaget införda stadgandet, att, om föreskriften
angående stämningstiden icke blifvit iakttagen, följden deraf skulle
blifva icke såsom nu, att talan måste afslås, utan allenast att
svaranden skulle erhålla längre tid för utveckling af sin talan.
Jag vill fästa talarens uppmärksamhet derpå, att den härutinnan
föreslagna förändringen blifvit af justitieombudsmannen i det betänkande,
som ligger till grund för det ifrågavarande reformarbetet,
anförd såsom en af de väsentliga förmåner, som derigenom skulle
beredas. Då den föregående talaren sade, att derigenom bestämmelsen
om iakttagande af viss stämningstid skulle helt och hållet
upphäfvas, vill jag fråga: hvad är meningen med en sådan föreskrift?
Ingen annan, än att svaranden skall få tid att bereda
sig på sitt försvar. Om nu målet uppskjutes och sålunda svarande,
som förut icke haft tillräcklig tid till sin förberedelse,
får det efteråt, kan ingen säga, att bestämmelsen angående
stämningstid är gjord om intet eller har sin betydelse qvar.
Visserligen kan man tvista om denna rättsregel, men — för
så vidt icke kammaren redan afslår den föredragna paragrafen —
kommer kammaren i tillfälle att vid den paragraf, der denna rättsregel
förekommer, fatta sitt beslut i frågan och antingen godkänna
denna regel eller afslå densamma.
Samme talare påstod vidare, att redaktionen af denna lag
skulle vara så bristfällig och felaktig, att man derför icke kunde
antaga densamma. Han anförde två exempel till stöd för sitt påstående.
Enligt hans förmenande skulle det vara bättre att använda
ordet »stämning» såsom afseende stämningshandlingen i dess
helhet än att använda det såsom uttryck endast för kallelse. Jag
viH icke tvista hvarken med honom eller med lagutskottet om
hvilketdera, som är rättast; med då jag vet, att han håller strängt
på ett exakt uttryckssätt, så vill jag fästa hans uppmärksamhet på,
att i kapitlet förekommer i utskottets förslag ordet »stämning» i två
olika betydelser: i 5 § kan det icke betyda annat än påskriften,
och så öfversättes det också i 6 §, under det att enligt de efterföljande
paragrafernas terminologi ordet betyder både rättens påskrift
och stämningsansökningen. För att undvika en sådan tvetydighet,
har det kongl. förslaget användt i de paragrafer, som
följa efter 6 §, beteckningen stämningshandlingen. Nu kan man ju
säga, att den i utskottets förslag förkunnade dubbelbetydelsen af
»stämning» icke gör så mycket och att det låter bättre att använda
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
N:o 23.
26
Lördagen den 29 April.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
ordet »stämning» i de efterföljande paragraferna; men att på denna
grund påstå, att redaktionen i propositionen är så bristfällig, att
förslaget icke är värdt att antagas, synes mig mycket orättvist.
Vidare påstod denne talare, att uttrycket »kungöra» icke skulle
vara rigtigt, utan att det borde heta »delgifva». Jag vill med
anledning häraf fästa hans uppmärksamhet på, att både i lagkomiténs
och lagberedningens förslag detta uttryck användes såsom
term att beteckna hvad i utskottets förslag benämnes delgifning,
och jag förestälde mig, att man vore väl försvarad med att använda
samma terminologi som i dessa lagförslag, hvilka dock
hittills allmänt hafva erkänts såsom väl skrifna och noga öfvertänkta.
Jag vill dermed icke hafva sagt, att icke olika uppfattningar
kunna råda om, huruvida detta uttryck är det lämpligaste
eller vackraste, men säkert är, att uttrycket icke är
så felaktigt, att dess användande bör föranleda förslagets fall.
Talaren anförde också såsom en anledning till förslagets förkastande,
att det sätt, hvarpå det följande lagförslaget — det i
andra punkten omförmälda angående påföljd i vissa fall af parts
uteblifvande i brottmål — är redigeradt, skulle medföra, att man
för framtiden i mål, som i första instans handläggas af hofrätt,
icke skulle kunna hemta den tilltalade. Men hvad hade konseqvenserna
af denna anmärkning bort vara? Ingenting annat, än
att han genom en reservation föreslagit en förändring, hvarigenom
denna brist blifvit afhjelpt. Nu ber jag dock att få fästa uppmärksamheten
på, hvad frågan här egentligen gäller. Den föregående
talarens anmärkning afsåg, att då en person icke är häktad,
kan hofrätten icke låta hemta honom vid första rättegångstillfället.
Detta är ju alldeles rigtigt; men hvilka brottmål är det, som hofrätt
behandlar såsom första instans? Det är, om jag går till 8 § rättegångsbalken:
»stämplingar och förgripelser emot Konungen sjelf
och dess kungliga hus eller rikets frihet; landsförräderi; rådslag med
fienden; förbrytelser emot rikets råd, som röra deras embete» och
slutligen »Konungens befallningskafvandes och underdomares embetsbrott».
Hvad nu dessa sista beträffar, så veta herrarne samtliga,
att i fråga om dessa brott är processen skriftlig: advokatfiskal
inlemnar ett memorial, som utställes till embetsmannens förklaring,
och denne insänder sitt skriftliga svaromål; och att således i sådana
mål liemtning icke behöfver komma i fråga, ligger i öppen
dag. Går jag sedan till de öfriga brotten, så äro de uppenbarligen
sådana, der den tilltalade i allmänhet är häktad. Jag vet nu mycket
väl, att den föregående talaren skulle kunna från strafflagen
framdraga ett slag af brott, nemligen smädelse mot prins eller
prinsessa, der detta icke bör vara fallet, men jag tror icke, att det
i fråga om dessa brott är af sä stor vigt, om den tilltalade blir
hemtad vid första rättegångstillfället eller vid det andra. Jag
föreställer mig, att det på grund af hofrättens arbetssätt svårligen
kan komma i fråga att behandla målet första gången det förekommer,
utan om den tilltalade då icke kommer tillstädes, beslutar
hofrätten, att målet skall företagas nästa dag, och då finnes det
Lördngen den 29 April.
27
Sso 23.
ju tillfälle att hemta den tilltalade. Skulle nu verkligen detta
vålla så stora olägenheter, så kan det ju hjelpas genom en lätt
omredigering.
Hvad nu • angår de andra anmärkningar mot det kongl. förslaget,
som framstäldes af den föregående talaren, så beror ju betydelsen
af dem helt och hållet på, huruvida Kongl. Maj:ts proposition
eller utskottets förslag skall antagas. Så t. ex. lade han
det kongl. förslaget till last stadgandet, att om någon vill i brottmål
väcka talan mot den, som är på fri fot, skall han låta honom
till rätten stämmas enligt samma regler som i tvistemål. Detta
har utskottet inskränkt till att gälla allenast om den, som för det
brott icke är häktad. Nu tror jag, att man kan hafva olika åsigter
om, huruvida det kongl. förslaget eller utskottets förslag är det
för den för ett visst brott häktade lämpligaste eller mest fördelaktiga.
Jag för min del tror — om jag ser saken från den häktades
synpunkt — att det kongl. förslaget är bättre än utskottets
förslag, enligt hvilket en person, som sitter i häkte för ett brott,
skall, om han tilltalas för ett annat, nödgas behandla saken, som
om han vore på fri fot, d. v. s. skaffa sig ombud o. s. v. Men
derom vill jag icke tvista. Ligger det för förslagets framgång
någon vigt på, att förslaget affattas så, som utskottet hemstält,
så skall jag icke göra några svårigheter mot att acceptera utskottets
redaktion.
Hvad frågan om stämningsmännens betydelse angår, så få vi
ju tillfälle att tala vidare om denna sak, när vi komma till den
paragraf, som handlar härom; men jag kan icke underlåta att redan
nu framhålla, att frågan om betydelsen af den i rättegångsbalken
förekommande föreskriften om sättet för stämningens delgifvande
— huruvida detta är en formel föreskrift eller en bevisregel — är
omtvistad. Den föregående talaren framhöll såsom en afgjord sak,
att detta skulle innebära en formel föreskrift, men jag vill fästa
hans uppmärksamhet på, att vid förslagets granskning i högsta
domstolen en af domstolens ledamöter, som också varit universitetslärare,
i sitt yttrande uttalade en mot den föregående talaren motsatt
uppfattning, nemligen att stadgandet innebär en bevisregel,
och med denna tolkning, som ju nog, fastän jag medgifver, det
åsigterna äro delade, kan försvaras, innebär det kongl. förslaget
ingenting annat än nu gällande regler med utbyte af »trovärdige
män» mot »stämningsmän».
Hvad slutligen angår den af den föregående talaren framstälda
anmärkning, att förslaget om stämningmäns antal och
antagande och hvad dermed eger sammanhang skulle vara så felaktigt,
att lagen på denna grund icke skulle vara acceptabel, så
vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att när vi komma till detta
lagrum, har ju kammaren tillfälle att i dessa afseenden fatta ett
beslut af den beskaffenhet, att denna paragrafs lydelse icke behöfver
utgöra hinder för lagens godkännande.
Jag tillåter mig endast att tillfoga, att då, såsom herrarne
nogsamt veta, vid granskning af lagförslag uppfattningarna inom
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af It
kap. rätteqånqsbalken.
(Forts.)
N:o 28. 28
Lördegen den 20 April.
Lagförslag "juridiska kretsar alltid äro mycket skiljaktiga, så att kammaren
\Hél»Taf"u aldriS torde upplefva den dag, då alla jurister äro ense om ly\ap"vätte-
delsen af ett lagförslag, så torde kammaren icke göra orätt i att
gångsbaiken. besluta sig för antagandet af ett lagförslag, som undergått gransk(Korts.
) ning af högsta domstolen och vid denna granskning icke föranledt
anmärkningar af den beskaffenhet, att förslaget icke borde upphöjas
till lag, utan blott föranledt, att högsta domstolen förordat
förändringar i vissa detaljbestämmelser. Sedan vidare detta förslag
efter fullbordad granskning inom departementet undergått
omarbetning, dervid man följt de flesta ledamöternas inom högsta
domstolen åsigter eller, om i någon enda punkt så icke varit
förhållandet, de skäl angifvits, som talat för bibehållande eller
jemkning i detaljbestämmelserna på ett sätt, som icke fullt öfverensstämt
med hvad af de fleste domstolsledamöterna blifvit hemstäldt
och sedan derefter förslaget undergått granskning i lagutskottet,
som dervid i afseende å sistnämnda detaljbestämmelser än
närmare anslutit sig till hvad inom högsta domstolen blifvit yttradt,
så torde kammaren efter min uppfattning göra rigtigast i att
icke på grund af olika åsigter angående lagens detalj bestämmelser
förkasta förslaget. Förslaget innehåller dock många bestämmelser,
som Riksdagen sjelf begärt, och som vid en opartisk granskning
af förslaget torde befinnas vara förbättringar; och under sådana
förhållanden synes den nu föredragna 1 §, angående hvilken några
skiljaktiga meningar mellan Kongl. Maj:t och utskottet icke förekommit,
böra godkännas, och kammaren således bifalla den nu
föreliggande paragrafen, hvarom jag tillåter mig framställa yrkande.
Herr Afzelius: Tiden likasom ämnets natur bjuda mig att
fatta mig mycket kort. Het kan icke vara lämpligt att redan nu,
på förhand, ingå i en debatt om den ena eller den andra detaljfrågan
och söka väga den ena åsigten mot den andra. Jag skall
derför inskränka mig till att yttra några ord om förslaget i allmänhet.
Detta förslag är endast till volymen, till omfånget ett stort
förslag. Det bär icke fram några nya eller stora tankar, det bringar
icke å bane några stora reformer, som kunna blifva föremål
för lifliga sympatier å ena sidan eller motsatsen å den andra. Hvad
det här gäller är väsentligen rent praktiska lämplighetsfrågor, huruvida
man bör inrätta sig på det ena eller andra sättet. Men när
det är fråga endast om hvad som är det lämpligaste, finnas ju
alltid flera möjligheter, och när det finnes flera möjligheter, finnas
. ju också flera åsigter. Det är alldeles klart och naturligt.
När förslaget undergick granskning i högsta domstolen, uti
hvilken granskning jag hade äran deltaga, framstäldes mot detsamma
också åtskilliga anmäx-kningar. Vid den revision, förslaget sedermera
undergått, hafva dessa anmärkningar i stor utsträckning
blifvit beaktade, och jag får säga, att med de anspråk, jag har,
föreföll mig den kongl. propositionen i det stora hela fullt accep
-
Lördagen den 29 April.
29 N:o 23.
tabel. Men när jag fick se utskottets betänkande, blef jag verkligen
något häpen och något tveksam. Af 38 paragrafer var det
blott 4, som lemnats orubbade. Af erfarenhet känner jag sådana
der omskrifningars betydelse. De betyda stundom det, att sammanhanget
i lagen, det inre sammanhanget, hållningen i lagen
rubbas. Det upptäckes kanske först åratal derefter, hvilken skada
derigenom vållats, hvilken förargelse det medför vid lagens tilllämpning.
Som sagdt, det var med någon tvekan, som jag gick till läsningen
af utskottets betänkande. Men jag blef angenämt öfverraskad,
då jag fann, att åtminstone två tredjedelar af förändringarne
bestoao i utbyte af ett ord mot ett annat, »mål» mot »sak»,
»utfärda» mot »gifva» och särskildt på många ställen »kungöra»
mot »delgifva» m. m. m. m. Sådant kan omöjligen vara af beskaffenhet
att inverka på ett lagförslags antaglighet. Jag kan
för min del visserligen icke fullt instämma i det vackra vitsord,
som min ärade vän gaf utskottet för denna dess etymologiska
verksamhet. Men å andra sidan kan jag icke finna annat, än att
dessa ändringar äro mycket oskyldiga: det är ofta nästan likgiltigt,
om jag använder det ena eller det andra uttrycket. Tager
jag således bort dessa rent språkliga ändringar, så återstå ganska
obetydliga skiljaktigheter från Kongl. Maj:ts proposition. Utskottets
ändringar bestå då väsentligen deri, att de skurit bort
en eller annan nyhet, som fans i den kongl. propositionen. Ja,
sådant kan man hafva och sådant kan man mista, utan att det
gör något särskildt till saken. Slutligen återstå vissa tillägg
och förändringar, som kunna vara mera dubiösa. Men i stort
sedt, betecknar förslaget dock på det hela taget ett gifvet framsteg
utöfver det nuvarande. Och när ett förslag icke är bygdt på
någon farlig eller skadlig princip, när det gifvet står framför
och förbättrar det, som vi hafva, aå är jag med om saken, äfven
om jag för min personliga del i afseende på en eller annan detalj
skulle vilja säga: det der skulle jag kunna göra bättre. Och jag
frågar min ärade vän, om han tror, att vi någonsin kunna träffa
på ett lagförslag, som är sådant i alla detaljer, att vi kunna säga:
det der är så bra, att ingenting vidare kan göras för att förbättra
det. Men derför att icke alla detaljer äro sådana, att icke en
ändring här eller der kan anses påkallad — och jag hoppas få
under debattens gång framställa förslag i sådant syfte — tror jag
icke, att man får säga, att förslaget icke förtjenar att antagas;
och jag hoppas derför, att kammaren icke af sådana skäl på förhand
beslutar sig för att kasta hela lagen öfver bord, utan ingår
i en saklig diskussion af frågan för att på sådant sätt i hvarje
särskildt fall söka åstadkomma det resultat, som är det bästa möjliga.
Herr Trygger: Jag skall be att få besvara några af de anmärkningar,
som gjorts mot min framställning.
Först vill jag vända mig emot herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet. Han sade, att åtskilliga af de anmärkningar,
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af ll
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
N:o 23. 30
Lördagen den 29 April.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
\hap. rättegångsbalken.
(Forts.)
som jag gjort, icke vore fullt befogade, så mycket mindre som
man i praxis vore af olika mening i de punkter, der jag framstält
den nu gällande rätten gent emot förslaget. Så t. ex. sade han, att
i fråga om genstämning vore i praxis icke den uppfattningen säker,
att dermed afsåges en stämning till första rättegångstillfället,
utan den kunde äfven gifvas till följande rättegångstillfällen. Jag
hänvisar blott herrarne till att läsa 11 kap. rättegångsbalken: der
får man se, om icke min uppfattning är den rigtiga; och hvad
beträffar de åberopade rättsfallen, så hemställer jag, huruvida det
icke i den var fråga om genstämning i populär mening och icke i
den tekniska mening, hvarom jag talade. Detta visar för öfrigt,
huru nödvändigt det är, för att undvika missförstånd, att tydligt
och klart angifva i hvilken mening, man använder ordet genstämning,
som ju har två betydelser; man borde således i den nya
lagen slå fast, i hvilken mening ordet der tages. Anmärkningen,
att utskottet sjelft gjort sig skyldigt till förbiseende och bristande
konseqvens vid förändringarna i det kongl. förslaget, träffar, äfven
om den vore riktig, icke mig, utan bestyrker blott hvad jag sagt,
att det är farligt att lita på utskottet, som haft så kort tid på
sig för sitt arbete och följaktligen 1 afl kunnat göra sig skyldigt
till förbiseende.
Vidare sades det af samme talare, att jag bort framställa
ändringsförslag i de punkter, der jag varit af olika mening med
utskottet och med det kong!, förslaget. Då vill jag nämna, att
flera af de ändringar, som utskottet gjort, föreslagits af mig och
äfven åtskilliga andra, som förkastats af utskottet.
Vidare nämndes det, att detta förslag utarbetats af chefen för
justitiedepartementet, granskats af högsta domstolen och sedermera
på nytt omarbetats i departementet, innan det framlades här
— och derför borde man antaga det. Med afseende härå vill jag
såga, att när högsta domstolen gjort en anmärkning, så kan den
missförstås, och det finnes här ett sådant fall, der anmärkningen
missförståtts och tagits i något annan betydelse, än den gjordes.
För öfrigt kan det hända, att, när man vidtager ändringar på
grund af högsta domstolens anmärkningar, konseqvensen brister
på samma sätt, som den siste ärade talaren yttrade i fråga om utskottet:
nemligen att det kunde hända, att den röda träd, som
fäns i kong!, förslaget, förstörts genom utskottets åtgöranden.
Hvad vidare beträffar herr statsrådets yttrande, att ett lagförslag,
som blifvit granskadt af högsta domstolen och som högsta
domstolen icke ansett vara alldeles förkastligt, skulle ovilkorligen
godkännas af Riksdagen, äfven om man hade åtskilliga anmärkningar
att göra emot detsamma, så får jag säga, att vore denna
uppfattning rigtig, så vet jag verkligen icke, hvarför Riksdagen
skulle deltaga i lagstiftningsarbetet, utan då vore det så godt,
att Kongl. Maj:t med högsta domstolen lagstiftade på egen hand.
Den siste talaren sade, att utskottets ändringar, med undantag
af några fä, blott bestode i smaksaker, som icke egde någon
större betydelse, o. s. v. Jag är af alldeles motsatt uppfattning
lördagen den ''29 April. 31
med min ärade vän. I en lag finnes för mig icke smaksaker i
fråga om konseqvens i uttryck; der får man icke använda uttrycken
på samma sätt, som när man skriffel’ en roman, utan i samma
betydelse måste man alltid återfinna samma ord, det må sedan
vara huru liten omvexling som helst. Följaktligen äro utskottets
förändringar icke oväsentliga, utan tvärtom synnerligen väsentliga.
Vidare frågade den siste talaren, om jag trodde, att vare sig
han eller jag någonsin skulle träffa på ett lagförslag, hvarmed
vi kunde vara nöjda i alla dess detaljer. Nej, det tror jag visst
icke; hvar och en har ju sin individuella uppfattning. Men jag
frågar: om man i väsentliga delar är missnöjd med ett förslag,
skall man ändå antaga det? Det tror jag icke, att han vill vara
med om.
Jag får såga, att jag icke hört framläggas några verkliga
skäl emot hvad jag anfört i fråga om förslagets antagande, och
jag ber derför fortfarande att få yrka afslag å detsamma.
Herr Hasselrot: Endast några få ord för att å utskottets
vägnar yrka bifall till den föredragna paragrafen. Jag har rörande
det föreliggande förslaget en olika uppfattning mot den
siste talaren. Han ser saken med den skolade vetenskapsmannens,
jag med den praktiske juristens ögon, och de slutsatser, hvartill
vi komma, blifva derför också olika. Då han i detta förslag finner
idel brister, ser deremot jag i detsamma förbättringar och
väsentliga framsteg i den rigtning, som vid våra domstolar länge
ansetts behöflig. Lagförslaget upptager, så vidt jag kan finna, allt
väsentligt, som 11 kap. rättegångsbalken innehåller, och har
vidare tillagt hvad som i Riksdagens skrifvelse hufvudsakligen
afsetts, eller förkortning af stämningstiderna, samt derjemte, bland
annat, nva bestämmelser om huru stämning skall delgifvas bolag
och menigheter, allt förbättringar och förenkligar på områden, der
hittills i saknad af bestämda lagbud praxis fått ordna förhållandena.
Beträffande de speciella bestämmelserna kunna naturligtvis
olika meningar förefinnas om hvad som är rigtigast och mest
praktiskt, men dessa olika meningar hafva ju tillfälle att vid behandlingen
af de särskilda paragraferna göra sig gällande. Det
möter icke det minsta hinder att genomföra lagförslaget, äfven
om ändringar i fråga om sådana detaljer skulle af kammaren beslutas,
då dessa ändringar blott angå lämplighetsfrågor och ej
kunna inverka på förslagets principer. — För öfrigt blifver en
mycket stor del af den förste talarens anmärkningar undanröjd,
om kammaren behagar bifalla den reservation, jag fogat till utskottets
betänkande; en annan del af denne talares anmärkningar
torde kunna framställas vid de olika paragraferna, så att han i
denna ordning, derest kammaren behagar besluta i enlighet med
hans mening, lämpligen bör kunna få de rättelser, han önskar.
Jag tror sålunda, att det föreliggande lagförslaget visserligen
lika litet som något annat fyller alla fordringar på teoretisk
fullkomlighet, men att det kan skäligen göra anspråk på att
N:o 28.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af II
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
Nso 28. 32
Lördagen den 29 April.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
blifva behandladt i detalj, och får jag derför yrka bifall till den
föredragna paragrafen.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen
i enlighet med derunder framstälda yrkanden propositioner,
först på godkännande af den nu föredragna paragrafen och vidare
på afslag derå, samt förklarade, efter att hafva förnyat den förra
propositionen, sig anse densamma vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som godkänner 1 § i lagutskottets förslag till lag angående
ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, af slås paragrafen.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
J a—55,
Nej—27.
* §•
Herr Afzelius: Jag skall tillåta mig föreslå, att kammaren
måtte besluta att antaga endast första stycket af § 2 och sålunda
utesluta det andra stycket. Förhållandet är, att i andra stycket
blifvit insatt hvad som innehålles i en kongl. förklaring af år
1892 om att man får, i fall man så vill, stämma både part och
vittnen i en stämning. I föreliggande lagförslag talas emellertid
icke om stämning å vittnen, utan endast om stämning å parter,
således är icke här rätta platsen för ett sådant stadgande som
det af utskottet här intagna. Men dessutom är att märka, att §
34, som handlar om stämning till hofrätt, innehåller denna bestämmelse:
»I öfrigt vare om stämning, som hofrätt gifver, lag
som i fråga om stämning till underrätt.» Detta är en formulering,
som icke passar i hop med andra stycket i § 2, ty till hofrätt
stämmas icke vittnen på det sätt, som der säges. Jag kommer
längre fram att göra hemställan om, att kongl. propositionens bestämmelse,
att den nämnda lagförklaringen skall fortfarande gälla,
må af kammaren antagas, men får ''nu yrka, att det andra stycket
i den föredragna paragrafen måtte uteslutas.
Lördagen den 29 April.
33 N:o 23.
Herr Hasselrot: Jag ber att få acceptera det af den föregående
talaren gjorda yrkande, hvilket äfven blifvit antaget af
Andra Kammaren — dock så, att det blir utskottets förslag i första
stycket och icke Kongl. Maj:ts proposition, som bifalles.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att beträffande föreliggande paragraf endast yrkats,
af herr Afzelius, att densamma skulle godkännas med uteslutande
af sista stycket.
Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
i oförändradt skick samt vidare på bifall till nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja
besvarad.
3 och å §§.
Godkändes.
5 §■
Herr Leman: Som kammaren behagade finna, har jag reserverat
mig mot den lydelse, lagutskottet gifvit denna paragraf. Då
jag skref min reservation, affattade jag den emellertid med hänsyn
till ett alternativ, som då var under öfvervägande af utskottets
majoritet, men jag anhåller, för att bringa reservationen i öfverensstämmelse
med utskottets slutliga förslag, att nu få formulera mitt
yrkande sålunda, att jag hemställer, det kammaren måtte antaga
följande lydelse af § 5: »Då stämning sökes, gifve käranden upp
domstolen och svaranden samt hvad han i saken påstår och grunden
derför» o. s. v. i enlighet med utskottets förslag.
Kongl. Maj:ts förslag innehåller, att käranden skall i stämningsansökningen
uppgifva hvad han i målet påstår och grunden
derför, och jag har i min reservation påpekat, att såväl i nya
lagberedningens förslag som i nästan alla utländska processordningar
stadgas, att käranden i stämningen skall uppgifva grunden
för sin talan. Mig synes också otvifvelaktigt, att en sådan bestämmelse
skall leda till förkortande af rättegångarna samt göra
deras förlopp mycket redigare. Till stöd för mm åsigt tillåter
jag mig anföra hvad nya lagberedningen i detta ämne yttrat:
»Då stämning är grunden för rättegången i tvistemål, inses
ock lätteligen huru vigtigt det är, att ansökan derom affattas med
största möjliga redighet och bestämdhet. Erfarenheten ådagalägger
dock beklagligtvis, att förhållandet i detta hänseende är ganska
otillfredsställande.
Ofta nog lemna stämningarna så liten verklig ledning för
domaren, att hans första åtgärd i domstolen måste blifva att så
vidt möjligt genom förhör med parterna utröna, hvarom tvisten
egentligen rör sig. Det förekommer också ej sällan, att parten
Första Kammarens Prof. 1899. N:o 23. 3
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
N:o 23.
34
Lördagen den 29 April.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
slutligen befinnes hafva med stämningen åsyftat något helt annat
än hvad dennas mer eller mindre oklara eller ofullständiga ordalag
tyckas angifva. Denna oklarhet medför naturligen många
menliga följder, i synnerhet genom eljest onödig tidsutdrägt och
deraf föranledda ökade kostnader för inställelse i målet, och leder
sannolikt äfven stundom till materiel orätt eller rättsförlust.»
För mig förefaller det alldeles oförklarligt, hvarför ej vi i
vårt land skola kunna hafva samma fordringar på en stämning,
som man har i andra länder. Om mot en person blir instämd
talan t. ex. om testamentsklander, tyckes det mig vara en berättigad
fordran af den instämde att fä veta, hvarför han stämmes;
om detta sker, derför att käranden anser, att testator skulle hafva
bortgifvit för mycket, eller att testamentet icke blifvit formenligt
upprättadt, eller att vittnena varit j afviga o. s. v. Enligt mitt
omdöme borde svaranden genom stämningen få kännedom härom,
så att han i tid kan bereda sig på sitt försvar. — Förhållandet
är detsamma, om någon stämmes i påstående om utfående af ett
visst belopp. Om käranden yrkar utbekomma t. ex. 2,000 kronor,
borde han vara pligtig uppgifva, om han anser sig ega vanlig
skuldfordran till detta belopp eller om han anser sig hafva sä
stort skadeståndsanspråk o. s. v.
Jag anhåller att få erinra, att, då vår nu gällande lag skrefs,
folket i allmänhet icke var skrifkunnigt. Lagen talar ock derför
icke med ett ord om stämningsansökning. I § 1 af 11 kap
rättegångsbalken talas nemligen endast om hvad domaren skall
iakttaga vid stämnings utfärdande: »Vill man till annan kära;
då eger Domaren gifva skriftlig stämning; och namne han deri
käranden och saken, så ock å hvad ort och dag den bör till svars
komma, som stämd varder» o. s. v. Nu mera, då allmän praxis
är, att käranden ingifver skriftlig stämningsansökning, torde det
väl icke vara för mycket att fordra, att han deri äfven skall klart
uppgifva både hvad han påstår och grunden derför.
På grund af hvad jag anfört, får jag hemställa om bifall till
min reservation, sådan den af mig nu blifvit formulerad.
Herr Hasselrot: Det är ju så, att stämningen är begynnelsen
och grundvalen för den följande rättegången, den utgör en
handling, genom hvilken rättegången inledes och erhåller vissa
gränser, hvaröfver den icke får sträcka sig. Man får icke döma
öfver annat, än hvad som är stämdt, och ej heller i domen förbigå
något, hvarom är stämdt. Hittills har det nu i vårt land varit
tillräckligt att i stämningen blott upptaga de framstälda yrkandena,
och domen kan sedan utgå från vare sig den ena eller andra
grunden.
Nu har deremot föreslagits, att käranden i stämningen äfven
skall uppgifva grunden för sitt anspråk, och gifvet är, att detta
skulle komma att förenkla rättegångarna och göra dem kortare,
ty man skulle då icke få döma på någon annan grund, än käranden
åberopat. Om käranden klandrar ett testamente och såsom
Lördagen den 29 April. 35
grund för sitt klander uppgifver, att vittnena icke varit samtidigt
tillstädes, skulle domen ej heller kunna grundas på något annat
förhållande. Deremot skulle käranden sedermera inom preskriptionstiden
kunna när som helst instämma nytt klander på en
annan grund, såsom att det ena af vittnena varit jäfvigt, och
när äfven detta klander misslyckats, skulle han kunna komma
med ny talan på den grund, att testator gifvit mer, än lagen tilllåter.
Allt detta undviker man under nuvarande förhållanden,
då man ej får döma mer än en gång om samma sak, men deremot
får under rättegången åberopa hvitna grunder som helst för den
talan, som blifvit väckt. Möjligen blir rättegången derigenom
längre, men det blir dock allenast en rättegång, då det efter den
föreslagna lagen skulle kunna blifva många olika rättegångar,
och mig synes det vara af vigt, att en res judicata icke får å nyo
tagas upp. Den föregående talaren och jag se saken ur olika
synpunkter. Han ser kanske icke ogerna, att det blir många
rättegångar, om ock korta; jag för min del ser helst, att rättegångarna
bli så få som möjligt.
Jag ser i denna sak mera på svarandens än kärandens intresse
samt tror, att det ligger i den förres intresse, att man tager
den formulering, utskottet gifvit åt den föredragna paragrafen,
och får jag derför yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Trygger: Till hvad den föregående talaren yttrat skall
jag endast be att få tillägga, att jag tror, att herr Leman misstagit
sig i hvad han sade om den utländska processrätten. Det
heter visserligen i den tyska processordningen, att stämningsansökningen
skall innehålla grunden för kärandens anspråk, men
i, Tyskland förefinnes eu stor kontrovers om hvad detta betyder.
A ena sidan anser den stora massan af vetenskapligt skolade
jurister, att ordet grunden här betyder rättsförhållandet, den individualisering
af saken, som skiljer den från alla andra, hvaremot
Reichsgericht äfvensom några andra domstolar, å andra
sidan, fasthålla, att ordet betyder den faktiska grunden för kärandens
anspråk. Skola vi i vår lag införa denna bestämmelse
om att grunden skall uppgifvas, måste vi lösa denna fråga. Men
under alla omständigheter synes det mig bättre att allenast bestämma,
att käranden skall i ansökningen angifva saken, så att
den kan skiljas från alla andra. Sedan får han Under rättegången
anföra sina faktiska grunder, och kommer han ej med dessa,
duger det icke att efteråt börja ny process i samma sak på annan
grund.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Rudebeck: Gent emot talaren på göteborgsbänken vill
jag bemärka, att, om hos oss funnes ett utbildadt advokatstånd,
så att äfven på landet alltid funnes tillgång till biträde af kunniga
advokater, det ej vore så stor risk att antaga denne talares
förslag, men sådana förhållandena nu hos oss äro, särskildt på
N:o 23.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
N:o 28.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af It
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
36 Lördagen den 29 April.
landet, är det enligt min mening orimligt att fordra, att käranden
skall i stämningen uppgifva grunden för sin talan. Följden
af en sådan bestämmelse skulle visserligen kunna blifva, att rättegångarna
förkortades genom ogillande af ett käromål af det skäl,
att den i stämningen angifna grunden vore origtig, men i stället
skulle uppkomma en oändlig mängd med nya rättegångar, ett
förhållande, som ej för rättsökande parter kan vara till fördel.
Man kan verkligen icke begära, att allmänheten på landet, lemnad
utan biträde af kunnige sakförare, skall förstå att i stämningsansökningen
fullständigt utveckla sin talan och deri bestämma
grunden för sin talan, med den stora risk, att, om en annan
grund bort angifvas, den instämda talan ogillas.
Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag å
denna paragraf.
Herr Ung er: Jag instämmer i sak med lagutskottets ordförande,
men det exempel, han anförde till stöd för sin åsigt, tror
jag icke vara så alldeles rigtigt valdt. Han sade, att man enligt
Kongl. Maj:ts förslag, då ett försök att klandra testamente misslyckats
på en grund, skulle kunna instämma nytt klander på en
annan grund. Men detta går icke, ty man har nog redan under
den första rättegången förlorat fatalierna. Detta visar också bäst,
huru vådligt det är att bestämma, att grunden för käromålet
skall uppgifvas i stämningen. Om en person har klandrat ett
testamente på den grund, att vittnena icke varit samtidigt närvarande,
men derpå, under målets handläggning, kommer under
fund med, att de i stället varit j afviga, så har han säkerligen,
då detta upplyses, försuttit klandertiden och skulle således förlora
sitt mål, fastän testamentet i verkligheten varit ogiltigt,
men på en annan grund än den i stämningen angifna.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr statsrådet Annerstedt: Här kan icke vara platsen att
ingå på någon utförligare framställning af skilnaden mellan
grunden och saken. Jag föreställer mig, att 1734 års lagstiftare
begagnade uttrycket »sak» såsom en föregående talare definierat
ordet, eller så, att dermed skulle förstås saken såsom bestämdt
individualiserad, och i den använda beteckningen skulle således
ligga en fordran på, att stämningen skall vara så affattad, att
deri icke blott yrkas en viss qvantitet eller en viss prestation,
utan skola påståendena specificeras så, att man vet hvad frågan
fäller. Dermed är man således redan inne på frågan, om ej grunen
skall uppgifvas. Det medgifves gerna, att detta uttryck »grunden»
till följd af förhållandenas egen natur icke kan vara så tydligt,
att icke i åtskilliga rättstvister olika meningar skola förekomma
om hur pass utförligt grunden skall angifvas, men det
förefaller mig, att genom de antydningar, lagen gifver, såväl parter
som stämningsutfärdare böra veta, huru de skola gifva stämningen
en lämplig affattning.
Lördagen den 29 April.
37
Ji:o 23.
Det var emellertid icke så mycket härom som i c ne fast mera Lagförslag
om andra stycket i § 5, som jag anhåller att få yttra några ord. ““?■ ånd™*
I detta andra stycke har utskottet gjort den inskränkning i nu
gällande förhållanden, att endast medellös person skulle hafva gångsbaiken.
möjlighet att på muntlig ansökning få stämning skriftligen upp- (povts.)
satt af domaren eller annan stämningsutfärdare. Detta har Andra
Kammaren ansett vara alltför strängt och för allmänheten alltför
betungande, och Andra Kammaren har derför med stor pluralitet
antagit § 5 enligt den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen. Jag
får vid sådant förhållande yrka, att Första Kammaren måtte godkänna
Kongl Maj:ts förslag i denna del.
Herr Afzelius: Jag ber att få fästa mig vid den punkt, herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet senast vidrörde,
eller huruvida rätten att på muntlig ansökning erhålla stämning
bör vara begränsad till dem, som äro medellösa. För mindel
håller jag här på utskottets förslag. Jag tror, att om det är
något, man har rätt att fordra af eu ny lagstiftning på detta område,
så är det, att man skall ställa så, att man alltid må hafva
klart för sig hvad det är parten sjelf begär, att man skall ega
en handling med partens i skrift nedlagda petita, till hvilken
man kan hålla sig. Enligt min tanke är det för öfrigt ganska
olämpligt, att domaren, som sedan skall handlägga processen, sätter
sig ned och efter samspråk med parten skrifver ut stämningen åt
honom; måhända skall parten, när målet sedan kommer före, säga
om affattningen af stämningen: »det var alldeles icke det, jag
menade.»
Jag håller således i denna del på utskottets förslag, hvilket
äfven öfverensstämmer med den hemställan, som gjordes vid lagförslagets
granskning i högsta domstolen.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på förevarande paragraf yrkats:
l:o) att densamma skulle godkännas; 2:o) att motsvarande paragraf
af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet skulle godkännas; och 3:o)
af herr Leman, att åt paragrafen måtte gifvas följande lydelse:
»Då stämning sökes, gifve käranden upp domstolen och svaranden
samt hvad han i saken påstår och grunden derför; ege ock säga
huru lång tid han för stämningens delgifning tarfvar. Ansökning
om stämning skall göras skriftligen, utan så är att kärande,
som är medellös, förklarar sig ej kunna ansökningen skriftligen
uppsätta; i sådant fall må den muntligen göras.»
Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden och
förklarades propositionen på godkännande af paragrafen i enlighet
med utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
6-8 §§.
Godkändes.
N:o 23.
38
lördagen den 29 April.
Lagförslag Q
ang. ändrad
\ap. rätte- Herr Afzelius: På sätt redan af herr Trygger påpekats,
gångsbaiken. har utskottet här gjort vissa redaktionsförändringar i det kongl.
(Forts.) förslaget. Det är fråga om en svarande, som är borta och håller
sig undan. Här har utskottet föreslagit en så lydande bestämmelse:
»Derjemte skall, der svaranden inom riket har kändt hemvist,
stämningen — — fästas å hans husdörr och uppläsas för
någon af hans husfolk». Förut har det hetat hans husfolk.
Detta är ett gammalt stadgande, det har gält sedan år 1871,
således i 28 år, och mig veterligen har aldrig någon tvekan
rädt i fråga om dess tillämpning. Meningen är tydligen den,
att stämningsmännen skola kalla tillsammans svarandens husfolk,
så att folket får vetskap om stämningen; men om man
härvid skulle glömma någon, gör det visserligen icke något till
saken. Skrifver man nu lagen så, som utskottet föreslagit, är det
nog, om stämningsmännen leta reda på en enda, t. ex. en vallgosse,
och för honom uppläsa stämningen, af hvilken han sannolikt icke
begriper något. Detta förefaller mig icke vara någon lycklig
ändring.
I den följande 10 § står enligt utskottets förslag: »och kan ej
heller, vid efterfrågan hos någon af hans husfolk eller grannar»
o. s. v. Förut har det stått: »hos hans husfolk eller grannar»,
men nu skulle man blott behöfva fråga en enda af dessa för att
tillämpa det stränga förfarande, hvarom 10 § stadgar; och här
är icke fråga blott om en af husfolket, utan äfven om grannarne.
Inskränkningen skulle gälla bådadera; man behöfde vända sig
till blott en enda också af grannarne.
På de skäl, jag nu anfört, ber jag att få yrka, att § 9 i utskottets
förslag måtte antagas med aen ändring, att på angifna
ställe orden »någon af» utgå.
Herr Hasselrot: Jag ber att få instämma i den föregående
talarens yrkande. I utskottet voro meningarne i förevarande hänseende
delade, och en majoritet, till hvilken jag icke hörde, har
inskjutit orden »någon af». Jag ansåg det ej vara skäl att reservera
mig i en så liten fråga, men då ett ändringsförslag nu blifva
framstäldt, ber jag att få yrka bifall dertill.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på den nu föredragna paragrafen endast yrkats,
att densamma skulle godkännas med uteslutande af de å
tionde raden nedifrån å sid. 21 i det tryckta utlåtandet förekommande
orden »någon af». •
Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara
med ja besvarad.
Lördagen den 29 April.
39
N:o 23.
10 S. Lag förslag
v'' ang. ändrad
Herr Afzelius: Af skäl, som jag nyss anfört, ber jag att be- ‘fap"vätte-1
träffande denna paragraf få göra enahanda yrkande som i fråga gångsbaiken.
om den näst föregående, och hemställer jag således, att § 10 måtte (Forts.)
antagas enligt den af utskottet föreslagna lydelsen, men med uteslutande
af orden »någon af» på de två ställen, der dessa ord
förekomma.
Herr Almgren, Oscar: Jag har icke något yrkande att göra,
men jag kan icke underlåta att nämna några ord angående ett
önskningsmål, som förefunnits inom vida köpmannakretsar. och
som väntat sig att här blifva tillgodosedt. Man hade nemligen
önskat ett särskild! stadgande om, att, när svaranden är köpman
och en stämning på honom grundas a förhallanden, som röra hans
näring, denna stämning må kunna med laga verkan kungöras
hans prokurist — ett stadgande, som finnes i motsvarande tyska
lag och hvilket här är synnerligen af behofvet påkalladt. Litet
hvar af herrarne känna det beklagliga förhållandet, att prokuristbefattningarne
i talrika fall missbrukas för att sätta den egentlige
innehafvaren af affären i tillfälle att undandraga sig rättvisan.
Nu har visserligen uppgifvits, att detta missförhåUande
lämpligast afhjelptes derigenom, att § 25 i firmalagen blefve ändrad,
men jag har emeHertid velat begagna detta tillfälle för att
såsom ett önskningsmål framhålla, att till en kommande Riksdag
framställning måtte göras i det af mig nämnda afseendet.
Såsom sagdt, har jag intet yrkande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att beträffande föreliggande paragraf endast yrkats,
att densamma skulle godkännas med uteslutande^ af de å
andra och elfte raderna nedifrån förekommande orden »någon af».
Härefter gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
med den af utskottet föreslagna lydelse samt vidare på
bifall till nyssnämnda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med ja besvarad.
11 §.
Godkändes.
12 §.
Herr statsrådet Annerstedt: Utskottet har i § 12 borttagit
ett stycke, som det kong! förslaget innehåller, åsyftande att
underlätta stämnings delgifning, nemligen sista punkten, der det
heter: »Lag samma vare, der eljest flere än tio skola stämmas i
mål, som angår egendom eller rättighet, hvilken är för flera
fastigheter samfäld.» Detta stadgande blef tillagdt egentligen af
Jf:o 23.
40
Lördagen den 29 April.
Lagförslag den praktiska anledningen att det i vissa trakter af vårt land
lydelse afu särsklldt vid laga skiften i Norrland, förekommer, att det icke är
kap. rätte- bysamhällen, utan andra samhällen, som utgöra skifteslagen, och
gångsbaiken. att utan detta tillägg den lättnad, som § 12 bereder vid delgif(Forts.
) ning åt stämning å byalag, icke skulle gälla vid stämning å sådana
norrländska skifteslag.
De skäl, utskottet anfört för borttagande af denna bestämmelse,
äro tvenne. Först och främst skulle de förutsättningar, hvarpå
stadgandet hvilar, endast sällan vara för handen. Emellertid
torde de fall, hvilka, såsom jag nämnde, förekomma i de nordliga
delarna af landet, vara af tillräcklig vigt att motivera ett stadgande
sådant som det ifrågavarande.
Utskottets andra skäl är, att bestämmelsen, sådan den är affattad,
skulle kunna gifva anledning till tvekan om sättet för
stämnings delgifning för /let fall, att fastigheterna ligga inom
skilda församlingar eller inom skilda rätters domvärjo. Denna
farhåga torde dock vara obefogad. Stadgandet är så affattadt,
att stämningen skall uppläsas i församlingens kyrka och anslås
å rättens dörr. Ligger jorden inom flera församlingar, bör stämningen
således uppläsas i alla församlingarnas kyrkor. Och det
fallet, att jorden ligger inom liera rätters domvärjo, torde vara
ett fåll, som icke kan inträffa, då det ju alltid måste vara någon
rätt, som skall vara behörig att handlägga tvist om jorden, och
på hvars dörr stämningen sålunda skall anslås. Man skall ju
alltid taga ut stämningen till en viss rätt.
Slutligen får jag tillägga, att stadgandet icke gifvit anledning
till anmärkning inom högsta domstolen.
Herr Hasselrot: Saken är nog icke alldeles så enkel, som
herr justitieministern antydt. Det finnes många fäll i vårt land,
der till flere fastigheter höra en för dem gemensam jordlägenhet,
belägen icke blott utom församlingen, utan äfven inom en annan
rätts domvärjo. Om nu egare af sådana fastigheter stämmas
rörande en dylik jordlägenhet, skola de stämmas icke till sin egen
rätt, utan till den rätt, der jorden ligger. Stämningen skulle då
uppläsas i kyrkan i den församling, der jorden ligger, och anslås
på den rätts dörr, inom hvars domvärjo den finnes. Men icke få
jordegarne vetskap om stämningen, derför att den kungöres i den
församlingens kyrka och spikas på den rättens dörr. Det är
visserligen sant, att en af delegarne finge reda på saken derigenom,
att afskrift af stämningen skulle öfverlemnas till honom,
men det står icke här, såsom i andra paragrafer i lagen för liknande
fäll föreskrifves, att denne delegare skall vara skyldig att
underrätta de öfriga om stämningen.
Jag anser derför, att, om sådana bestämmelser som de nu
ifrågavarande skola gifvas, de måste vara mycket mer specificerade
och vidlyftiga, men svårigheten är just att kunna hitta på stadgande]!,
som icke äro allt för invecklade. Då dessutom sådana
rättegångar endast sällan torde förekomma och det derför icke
Lördagen den 29 April.
41
N:o 23.
kan gorå så mycket, om käranden kar besväret att såsom hittills
delgifva stämningen åt alla jordegarne, har utskottet trott det
vara af praktiska skäl bäst att borttaga det ifrågavarande stycket
och formulera paragrafen på sätt, som skett. Jag hemställer således
om bifall till utskottets förslag.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr vice
talmannen yttrade, att i afseende på nu föredragna paragraf yrkats,
dels att densamma skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle
godkännas med följande tillägg: »Lag samma vare, der eljest flere
än tio skola stämmas i mål, som angår egendom eller rättighet,
hvilken är för flera fastigheter samfäld.»
Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden och
förklarades propositionen på paragrafens godkännande i enlighet
med utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
13-19 §§.
Godkändes.
Herr Leman: Som kammaren finner, har lagutskottet helt
och hållet uteslutit § 20 i Kongl. Maj:ts förslag. §§ 20 och 21 i
detta förslag innebära dock den förmån för allmänheten, att, om
den rättsökande icke kan eller vill sjelf ombesörja delgifning af
stämningen, han eger att, då svaranden vistas inom riket, men
utom det län, der käranden bor, eller utom riket, för biträde med
delgifningen vända sig i det förra fallet till Konungens befallningshafvande
och i det senare till utrikesdepartementet. Nu
har lagutskottet visserligen bibehållit rätten för käranden att få
hänvända sig till utrikesdepartementet, men deremot strukit
rätten för käranden att påkalla Konungens befallningshafvandes
biträde. Herr Trygger yttrade, att det skulle blifva så dyrt att
att vända sig till Konungens befallningshafvande, att tillåtelsen
för den skull icke torde medföra någon fördel, och utskottet
yttrar, att det går så lätt att få stämningar delgifna genom de
juridiska byråerna. Men deremot vet jag — och jag tror mig i
det fallet ega större erfarenhet än mången i kammaren — att det
är dyrt, och att man ofta icke ens kan på förhand beräkna huru
dyrt, att med det nu brukliga förfarandet stämma en aflägset
boende svarande. Man kan få skicka stämningen genom tre och fyra
händer, och ändå kan det vara förenadt med osäkerhet, om man
lyckas anträffa svaranden. Den utväg, som här bjudes, skulle
derför enligt mitt förmenande vara till största gagn. Om någon
t. ex. i södra Sverige skall stämma en person i ett af de norra
länen, är det verkligen ofta ganska svårt att få reda på till hvem
han skall vända sig för att få stämningen delgifven, och det vore
då en stor fördel att få vända sig till Konungens befallningshafvande,
som sedan fortskaffade stämningen.
Jag ber ock att få upprepa hvad jag anfört i min reservation,
att nemligen ingen är skyldig att begagna sig af denna utväg. Här
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
N:o 23.
42
Lördagen den 29 April.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
är endast fråga om en rätt att så göra, och när Kong! Maj:t föreslagit,
att Konungens befallningshafvande skulle vara pligtig att
åtaga sig detta bestyr, får väl antagas, att Kong! Makt funnit
saken gå för sig. Utskottet vill emellertid icke dermed besvära
Konungens befallningshafvande,men icke behöfvervälKiksdagen visa
sig mer mån om Konungens befallningshafvande änKongl.Mapt sjelf.
Slutligen anhåller jag att få påpeka, att det mest konseqventa
naturligen vore att genom rättens försorg låta delgifva stämningar.
Så sker ock i många andra länder. Man behöfver blott taga
ut stämningen och sedan verkställes sj elfva delgifningen genom
offentlig myndighets försorg. Nu har jag visserligen till följd af
våra säregna förhållanden ingen förhoppning, att vi skola kunna
gå så långt, men i detta fall synes mig lagutskottet hafva kunnat
bereda allmänheten en lättnad genom att tillstyrka Kongl. Maj:ts
förslag, hvartill jag anhåller att få yrka bifall.
Herr Hasselnöt: Det är visst icke, åtminstone från majoritetens
sida, af undseende för Konungens befallningshafvande, som
utskottet afstyrkt bifall till § ‘20 i det kongl. förslaget. Embetsmännen
äro till för allmänhetens skull, och kunde de uti
ifrågavarande hänseende vara den till hjelp, så vore det för visso
godt. Utskottets skäl har varit hänsyn till allmänheten, det är
från synpunkten af dess sanna bästa, som utskottet strukit denna
paragraf. Der har föreslagits, att, om en person vill stämma en
annan, boende utom länet, käranden skall ega att vända sig till
Konungens befallningshafvande för erhållande af biträde vid stämningens
delgifning, nemligen om han kan förskottera de kostnader,
Konungens befallningshafvande anser för ändamålet nödiga.
Och dessa Kostnader torde alltid uppgå till en ganska rundligsumma,
då det måste vara svårt för Konungens befallningshafvande
att på förhand precis bestämma hvad delgifningen kan
komma att kosta, särskildt som det kan erfordras många resor.
Men härtill kommer, att, när parten för delgifning af stämning
vän dt sig till en sådan myndighet som Konungens befallningshafvande,
parten säkerligen litar på, att han får delgifningen ombesörjd
i rätt tid. Konungens befallningshafvande kan dock ej vidtaga
annan åtgärd i ärendet än att skrifva till kronofogden, och kronofogden
skrifver vanligen i sin ordning till länsmannen; länsmannen åter
har kanske annat att göra och kan ej resa genast; möjligen träffar
han ej heller svaranden vid det första försöket. Länsmannen
får derför göra en ny resa för att delgifva. Allt detta tager dock
tid, och derunder gå kanske vigtiga fatalier förlorade. Allmänhetens
risk är i detta fall mycket mindre, om man vänder sig till
en enskild person, än om man får anlita offentlig myndighet; och
den enskilde bör dessutom kunna delgifva en stämning mycket billigare
än eu kronofogde eller länsman, som tager betaldt efter resereglemente^
Och svårighet förefinnes ej att få rätt på enskilda,
till hvilka man med förtroende kan vända sig, då öfverallt i
städerna, ja, äfven i många orter på landet juridiska byråer äro
Lördagen den 29 April.
43
>:o 23.
etablerade och så godt som öfver hela landet finnas köpmanna- lagförslag
föreningars ombud och andra kommissionärer, som syssla med en- “”»■l"n^a/dI
skilda uppdrag. Den enskilde kommissionären har å sin sida ett ’JkapSer%te.
särskild! och starkare intresse att fort och billigt verkställa ett gångsbaiken.
uppdrag än tjenstemannen, som handlar å tjenstens vägnar, enär (Forts.)
ett vilkor för fortfarande förtroende från allmänhetens sida är,
att uppdraget verkställes så, att skälig anledning till missnöje ej
förekommer.
Således tror jag — trots den rika erfarenhet den föregående
talaren åberopat — att ingen svårighet möter för de rättsökande
att få stämningar delgifna både billigare och säkrare än genom
Konungens befallningshafvandes biträde, och då härtill kommer,
att det af Kongl. Maj:t föreslagna sättet i många fall torde visa
sig för den enskilde äfventyrlig! och förlustbringande, har utskottet
ansett lämpligast, att § 20 ur lagen uteslutes.
Herr statsrådet Annerstedt: I olikhet med den föregående
talaren tror jag, att stadgandet i denna paragraf af Kongl. Maj Js
förslag är för allmänheten nyttigt. De olägenheter, han ansåg
vara förknippade med förslaget, äro ju af den art, att det beror
af den enskilde parten, om han vill underkasta sig dem. Han får
veta, att han icke får någon hjelp i det förevarande syftet, derest
han icke lemnar förskott. Har detta förskott varit för rundligt
tilltaget, får han efter någon tid igen hvad han för mycket deponerat.
Jag tror således icke, att det i förslaget medgifna tillvägagåendet
skulle blifva oskäligt kostsamt för parten. Hvad
åter angår den förlust af fatalier, som skulle kunna följa af dess
användning, är ju att uppmärksamma, att användandet sker på
den enskilde partens äfventyr. Han bestämmer sjelf, om han vill
anlita den erbjudna utvägen eller icke. Jag anhåller att alltså
få fästa uppmärksamheten derpå, att denna bestämmelse fans intagen
i båda de äldre lagförslagen, hvarför det icke är någon
nyhet inom lagstiftningen, som här föreslagits. Jag tror således,
att denna utväg är till fördel för allmänheten, och att olägenheterna
icke äro stora för myndigheterna i de fall, då medlet
kommer till användande. I de flesta fäll lärer dock icke blifva
händelsen, att ifrågavarande delgifningssätt kommer att anlitas;
11 1 J '' är billigare att anlita byråerna,
Herr Hasselrot; Endast ett par ord! Af herr statsrådet och
chefens för justitiedepartementet anförande framgick, att dylika
bestämmelser funnits i båda de äldre, med all rätt högt skattade
förslag, som legat till grund för Kongl. Maj:ts proposition i denna
del. Detta förhållande torde också vara ett starkt stöd för Kongl.
Majrts förslag härutinnan, men jag fäster dock uppmärksamheten
på, att sagda båda förslag äro så gamla, att de faktiska förhållandena
väsentligen ändrats, sedan de afgåfvos. Att så är, bevisas
ock deraf, att reservation till förmån för Kongl. Maj:ts for
-
sa hitta nog
de enskilda vägen dit.
N:o 23.
44
Lördagen den 29 April.
Lagförslag slag afgifvits endast af en utaf landtmännen bland Andra Kärn
lydelse ''af \i m.areils utskottsledamöter, livilka, om de känt behof af en dylik
kap. ratte- hjelp, säkerligen icke skulle hafva underlåtit att yrka bifall till
gångskalken. Kongl. Maj:ts proposition vid denna paragraf. Jag tror således,
(Forts.) att stadgandet är i praktiken öfverflödigt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att derunder yrkats, dels, af herr Leman, att 20
§ i det af Kongl. Maj:t framlagda förslag till lag angående ändrad
lydelse af 11 kap. rättegångsbalken, hvilken § af utskottet uteslutits
ur dess förslag, skulle godkännas och inflyta i det under behandling
varande lagförslaget, dels ock, af herr Hasselrot, att ifrågavarande
paragraf måtte, såsom lagutskottet föreslagit, uteslutas.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen pa bifall till herr Hasselrots yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.
20-80 §§.
Godkändes.
31 §.
Herr Trygger: Yi komma nu till den paragraf, som handlar
om genstämning. Det har redan framhållits för kammaren, att,
då det här är otydligt hvad med genstämning afses, och olika meningar
äro derom rådande, ett förtydligande torde böra ske. Detta
kan vinnas genom att ersätta några ord i paragrafen med andra.
Det behöfves endast, att orden »eljest är pligtig att inom kortare
tid svara» ersättas med »eljest är pligtig att å inställelsedagen
svara». Jag begär icke, att kammaren skall på stående fot instämma
i detta mitt förslag, utan hemställer om återremiss af
denna paragraf, på det utskottet må blifva i tillfälle att skarpare
formulera hvad med genstämning afses.
Herr Hasselrot: Jag instämmer i yrkandet om återremiss af
denna paragraf, derför att den kan sammanhänga med bestämmelserna
i 32 §, om hvilken jag skall yttra mig, då den föredragits.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr vice talmannen, att derunder endast yrkats, att den nu föredragna
paragrafen skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
samt vidare på densammas återförvisning; och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.
5^ §.
Herr Hasselrot: Såsom kammaren finner, har jag reserverat
mig mot denna paragraf och för densamma föreslagit en annan
Lördagen den 29 April.
45
N:o 23.
lydelse. Det förhåller sig så, som den förste talaren påpekat,
att, enligt hvad hittills varit brukligt, man måst stämma inom
behörig tid, för att målet skall tagas upp. Nn har Kongl. Maj:t
häri gjort den ändring, att, oaktadt man eger detaljbestämmelser
om stämningstid, dessa dock icke skola hafva någon betydelse,
blott man stämmer före inställelsedagen, tv då skjuter domstolen
upp målet så lång tid, att svaranden får lika lång tid att genmäla
stämningen, som han eljest skulle haft stämningstid, hvarefter
målet fortgår. Nu tror jag, lika med herr Trygger, att detta
icke är någon lycklig förändring. Då preskriptionstiden i vårt
land är så lång som den är, synes det billigt och rigtigt, att det
fordras, att man skall hafva inom dess utgång fullgjort hvad
lagen fordrar i afseende å stämning inom behörig tid. Jag instämmer
jemväl med herr Trygger deruti, att jag icke fattar behofvet
åt olika stämningstiders bestämmande, om man skulle få
stämma när som helst. Då vore det enklare och rationellare att
bestämma, att stämning skulle ske inom preskriptionstiden, och
att sedan domstolen skulle få bestämma huru lång tid som behöfdes
för att derå svara. Och denna tid skulle då bestämmas
efter målets beskaffenhet. Är det enkelt, får svaranden kortare
tid; är det vidlyftigt, får han längre tid. Men lagen har icke
vidtagit en sådan anordning, utan meddelat detaljerade bestämmelser
om olika stämningstid. Det synes då icke rigtigt att
sedan annullera dessa och säga, att de faktiskt ingen betydelse
ega. Jag tillåter mig vidare fästa uppmärksamhet på ett enligt
min mening origtigt uttryck i samma paragraf. Det står i andra
stycket: »Stämningstid tillgodonjuter». Den tid, svaranden här
får njuta till godo, är dock en annan tid, om också lika till
längden. Någon stämningstid i egentlig mening kan han ju
aldrig på detta sätt få tillgodonjuta. Han får en viss tid att
svara i målet, men någon stämningstid får han icke efter delgifningen.
Jag yrkar i afseende å denna paragraf bifall till den
formulering, min reservation innehåller. Jag tillåter mig dervid
påpeka, att jag i min reservation gjort undantag för genstämning,
och detta af praktiska skäl. Förhållandet är, att, då t. ex. utländing
till svensk domstol stämt svensk man, denne kan hafva
svårt att hinna taga genstämning inom den derför bestämda
halfva stämningstiden. Följden blir, att ett genkraf ofta måste
gå genom särskild rättegång i utlandet, om svaranden skall få
ut sin fordran hos utländingen, medan deremot denne — käranden —
här tager ut sitt. Finge nu målen gå tillsammans, finge svaranden
tillfälle att qvitta sin skuld mot sin fordran. Jag har derför i
min reservation föreslagit rätt för domstolen att äfven, då käranden
ej fått del af genstämningen inom stadgad tid, medgifva, att
båda stämningsmålen ändock skola följas åt. Jag tror, att man
härigenom går så långt, som kan fordras ur praktisk synpunkt,
utan att lagens teoretiska fordran på viss stämningstid trädes
för nära.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
N:o 23.
46
Lördagen den 29 April.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
Herr Afzelius: Jag ber att få lägga ett godt ord för denna
paragraf. Jag anser den göra en väsentlig tjenst i den materiella
rättens intresse. Det fall, som här föreligger, är, att en person
stämt en annan och att stämningen i laga form delgifvits denne,
men att detta skett så sent, att han icke fått den beredelsetid,
som bestämmelsen om stämningstid afser att gifva. I sådant fall
Häger, lagen, i denna paragraf: denna beredelsetid skall han få, om
han icke sjelf afstår derifrån. Målet uppskjutes derför till en
annan dag, men stämningen är icke ogild. Herr Hasselrot invänder
nu, att det härigenom kan hända, att i vissa fall stadgad
preskriptionstid förlänges. Skulle det då vara så farligt? För
min del kan jag icke utan en viss känsla af obehag se, att den
göda rätten går förlorad allenast på grund af en sådan invändning.
Rättssäkerheten fordrar visserligen preskriptionstider, men
hvad man har rätt att begära, det är att inom viss tid få veta,
huruvida ett anspråk skall väckas, en klandertalan anställas;
när saken kommer att afgöras, det är en öppen fråga, som alltid
blir .beroende af omständigheterna. Jag erkänner det formelt berättigade
i den gjorda anmärkningen, men jag menar, att denna
paragraf gör den materiella rätten en tjenst af den betydenhet,
att den förtjenar bevaras.
Den anmärkning i afseende å uttrycket »stämningstid», herr
Hasselrot gjort, och som gick ut på, att svaranden ej får tillgodonjuta
just den tid, som är angifven i sjelfva stämningen, vill
jag. möta dermed, att stämningstid icke betyder den tid, som är
angifven i stämningen, utan den, som minst skall förflyta mellan
delgifningen och inställelsedagen. Uttrycket låter således enligt
min mening väl försvara sig.
Af dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Trygger: Blott några få ord. Den föregående talaren
sade, att denna paragraf vore i den materiella rättens tjenst. Ja,
det kan den vara mången gång, men den kommer att vålla
oordningar i processen, och man får icke söka tillgodose den
materiella rätten på det sätt, att oreda uppstår i sjelfva processen,
ty deraf blir dock den materiella rätten i sista hand
lidande. De anförda skälen för dispensen från stämningstiden
fördra endast, att det i lagen stadgas, att denna tid icke är
ovilkorligt bindande, när käranden visar laga förfall, men icke
att det får bero på hans godtycke att iakttaga stämningstiden
eller icke. Jag kan icke begripa ett sådant tillvägagående och
känner ej till något annat fall, der man går så till väga, att
man först fastslår en viss tid och sedan säger: den tiden är icke
bindande, den behöfver icke iakttagas, det må nu visas laga förfall
eller icke! Vill man tillgodose den materiella rätten, så bör
man göra en modifikation för den, som kan anföra laga skäl för
att stämningen icke i tid delgifvits, men icke för andra, som
sakna laga skäl. Jag anhåller om återremiss af paragrafen, då
det kan vara svårt att här bedöma herr Hasselrots reservation.
Lönlagen den 29 April.
47
N:o 23.
Herr Unger: Det är visserligen sant, hvad herr Afzelius
anförde, att det är obehagligt att, på grund af formella skäl, se
den materiella rätten lida, men detta förhållande kan icke utesluta
nödvändigheten af att hafva bestämda former och att också
hålla på dem för att få reda i rättegången. Annars kan man ju
med lika fog säga, att det vore hårdt för den, som vädjar en
dag för sent, att icke få sin rätt pröfvad o. s. v. Jag tror, att
det i alla land är stadgad en viss tid, inom hvilken stamning
skall delgifvas; och försittes den tiden och gäller det fatalier,
äro dessa förlorade. Blir ej påföljden denna, bryr sig ingen om
att iakttaga stämningstiden, hvarigenom målens pröfning och afgörande
fördröjas ett ting längre, än om, såsom nu, laga stämningstid
ordentligen iakttages. Hvem skall betala kostnaden för
det tinget? Naturligtvis käranden, som vållat det, derför att han
stämt för sent. Hvem skall betala kostnaden för stämningen och
delgifvandet af domstolens beslut? Ena delen af kostnaden skall
svaranden, om han blir tappande part, betala, den andra deremot
icke. År detta icke närmare bestämdt, föranleder det oreda i rättegången,
och i hvad fall som helst fördyras densamma, utan garanti
för svaranden att få betaldt för eljest onödiga tingsresor.
Vidare har icke uttalats, huru det är att anse, om det är
fråga om fatalier, som förloras, om ej saken instämmes till ett
visst ting. Om man stämmer en dag före tinget, skulle väl
fatalierna anses förvarade. Det är väl meningen. Men nu finnas
stadganden i lagen, som afse, att tiden ej må af part_ förhalas.
Om t. ex. en svarande part vill stämma om återvinning, skall
han göra det till nästa ting, naturligen derför att käranden,
som vunnit rättegången, en gång skall få ut sin rätt exekutivt.
Men om nu förslaget godkännes, bryr han sig icke om att iakttaga
laga stämningstid, utan stämmer t. ex. dagen före tinget och får
då uppskof, så att käranden icke kan, såsom lagen velat tillförsäkra
honom, få ut sin rätt exekutivt kanske på ett år. Ett annat
fall, bland andra! Om kärande parten uteblir, så heter det, i 2 §
12 kap. rättegångsbalken, att stämmer ej käranden saken in och
den fullföljer å nästa, vare svaranden för hans käromål fri. Detta
lagens stadgande skulle genom antagande af det kongl. förslaget
eluderas, ty om han stämde blott dagen före tinget, kunde saken
i allmänhet då ej pröfvas, utan måste till annat ting uppskjutas.
Skall man öfvergifva formerna, så att man icke behöfver iakttaga
en bestämd stämningstid, kommer man in på ett sluttande plan,
och det är då lika mycket skäl att öfvergifva alla andra dylika
bestämda tider, vadetid, tid för revisionsskillings nedsättande
in. m. Det är lika hårdt att förlora sin talan för bristande
iakttagande af dessa tider som genom uraktlåtet iakttagande af
laga stämningstid. För min del anser jag bäst återremittera denna
paragraf och förenar mig derför i herr Tryggers yrkande derom.
Herr statsrådet Annerstedt: Tvenne talare hafva yttrat,
att ett godkännande af Kongl. Maj:ts förslag skulle innebära det
-
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
N:o 23.
48
Lördagen den 29 April.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af It
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
samma som ett upphäfvande af all ordning i processen, och att
man sedermera icKe skulle behöfva iakttaga några former. Jag
tror, att man, då man förmenar detta, i det föreliggande förslaget
inlagt vida mer, än som deri ligger. Det har länge inom praktiska
kretsar varit ett öfverklagadt missförhållande, att våra stämningsregler
äro så affattade, att, enär svaranden under vissa förhållanden
kan gorå det ganska svårt för käranden att på viss
dag verkställa delgifningen, det kan i de fall, då preskriptionstid
är i fråga, lätt inträffa, att svaranden genom sitt åtgörande
kommer att åtnjuta en preskription, hvaraf han icke rätteligen
borde komma i åtnjutande. Det rättskänslan mest särande fallet
är det,. då svaranden just afser att omöjliggöra preskriptionstidens
_ iakttagande. Den kärande, som rätt känner sin ställning,
har visserligen medel. att möta svarandens tillvägagående och
åstadkomma utsträckning i preskriptionstiden på det sätt, att
han begär stämning icke till närmaste rättegångstillfälle, utan
till ett efterföljande. Begagnar han sig häraf, får han tillräcklig
stämningstid och behöfver icke delgilva stämningen förr än ä
preskriptionstidens sista dag. Det kongl. förslaget afser att
gifva en enklare utväg åt käranden för bevarande af hans rätt
och att ändock bibehålla åt stämningstiden den betydelse, som
den med rätta tillkommer. Det är af en föregående talare redan
påpekadt, att med stämningstid åsyftas den tid, svaranden bör
ega för att^ bereda sig på svaromålet. Med bibehållande af denna
betydelse, åstadkomma förslagets bestämmelser tydligen, att man
icke behöfver tillgripa _ ett särskildt tillvägagående för att förekomma,
det svaranden, till följd af svårigheten att anträffa honom,
kan åstadkomma preskriptionstidens utlöpande. Med anledning
af den anmärkning, den siste talaren uttalade, vill jag också framhålla^
att det ligger i öppen dag, att den omständighet, att en
sak skall förekomma å nästa ting, alldeles icke innebär, att saken
skall blifva då afgjord, ty vi veta, att åtminstone mera vidlyftiga
processer icke blifva afgjorda på det ting, der de först förekomma.
Genom den föreslagna affattningen af paragrafen blir dock äfven
i sådana rättegångar, der det är föreskrifvet, att stämning skall
uttagas till nästa ting, lagens fordran uppfyld, om blott svaranden
instämmes före tingets början. Sedan kan han få uppskof för att
svara. Han kommer då icke i sämre ställning, än om käranden
begär uppskof för att utveckla sin talan, ett yrkande, som icke
plägar af slås af domstolen. Under sådana förhållanden synes den
föreliggande bestämmelsen stå väl tillsammans med ordning och
reda i processen och böra af kammaren godkännas.
Herr Afzelius: Här har en talare frågat, hvartill stämningstid
skall tjena, om den icke behöfver iakttagas; hvad betyder
den då? Jo, den betyder, att käranden har rätt att fordra mälets
behandling å den dag, till hvilken han stämt, om stämningstiden
iakttagits. Men det finnes icke någon motsvarande skyldighet;
Lördagen den 29 April.
49
N:o 23.
svaranden har endast rätt att få beredelsetid, och sådan får han
ju också enligt förslaget.
Herr Unger frågade: »Hvem betalar kostnaden?» Jag svarar:
käranden! Obetingadt skall käranden, som vållat kostnaden, betala
den — vare sig han vinner eller förlorar. »Men», genmäler
man, »han kanske icke har något att betala med.» Visserligen,
men det är icke något egendomligt för detta fall, det kan förhålla
sig på samma sätt med alla andra kostnadsersättningar
i en rättegång. Huruvida de komma att erläggas, är alltid
osäkert.
Trodde jag, att, såsom här sagts, det skulle blifva oreda och
oordning i processen genom denna bestämmelse, så skulle jag
visserligen icke yrka bifall till paragrafen. Men jag kan alldeles
icke finna, att en sådan följd skulle inträda, och jag står icke
heller ensam om min mening, ty den delades af mina kolleger i
högsta domstolen, när de lemnade förslaget i denna del utan
anmärkning.
Herr Hasselrot: Jag begärde ordet för att ändra mitt förra
yrkande till yrkande om återremiss. Jag vill dock äfven yttra
några ord med anledning af hvad herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet anförde. Han har ju alldeles rätt i hvad
han sade angående det fall, herr Unger påpekade, men om man i
enlighet med särskilda bestämmelser i lagen stämmes till nästa
ting, men delgifves stämningen så, att laga stämningstid ej
åtnjutes, får man dock ej, såsom eljest kunnat ske, målet afgjordt
vid första tinget, och i allmänhet går på detta sätt, till
skada för svaranden, ett ting förloradt, hvilket i många fäll, särskilt
der endast ett eller två ting om året hållas, kan vara
af ganska stor betydelse.
Jag tror, att'' man kan bevara den materiella rätten på ett
enklare sätt än genom att annullera bestämmelsen om stämningstid.
om man i stället förlänger tiden, inom hvilken stämning
skall delgifvas. Anser man tiden för kort, förläng den då, men
har man en så lång preskriptionstid, som man här i Sverige i
allmänhet har, bör käranden få skylla sig sjelf, om han dröjer
till sista tiden, så att han försitter sin talan. Då han har så
lång tid som ett år på sig t. ex. för att klandra testamente eller
förmyndareräkning, men icke söker göra det förr än så sent,, att
svaranden kan i sista stund hålla sig undan, så får verkligen
den materiella rätten i det fallet vika. Jag tror, att man riskerar
mera, än hvad talaren på stockholmsbänken ansåg, och att det
är bättre att i hufvudsak behålla de stadganden härutinnan, som
nu finnas.
Herr Rudebeck: Om jag, lika med talaren på stockholmsbänken.
vore öfvertygad, att icke oreda i rättegången uppkomma
genom detta ändringsförslag, skulle jag icke så bestämdt motsätta
mig detsamma. Men jag tror tvärtom, att deraf föranledas afse
Första
Kammarens Prot. 1899. N:o 23. 4
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
5:o 23.
50
Lördagen den 29 April.
Lagförslag varda oordningar. Dertill kommer, att då lagen bestämmer den
indeisTaTu *nom hvilken, käranden skall delgifva stämning med svarankap.
rätte- den, synes mig lagen ock böra fordra, att denna bestämmelse
gångsbaiken. iakttages, med påföljd här som i liknande fall, att käranden förkorts.
) lorat0sin rätt.
Åtminstone kunde väl med skäl fordras af käranden, att han
visade, det laga hinder mött för honom att delgifva svaranden
stämningen inom den bestämda tiden. Men att helt enkelt låta
käranden handla huru han vill och derigenom kunna uppehålla
målet, det kan jag icke finna rätt eller passande. Jag yrkar
återremiss för ändring af paragrafen.
Herr Le man: Jag har för min del i utskottet yrkat bifall
till det kong!. förslaget, emedan jag ansåg detsamma innebära
en gärd åt rättvisan. För mig framstår det nemligen såsom det
högsta i all lagstiftning, att den materiella rätten må komma till
heders, äfven om det i någon mån måste ske på bekostnad af den
formella rätten. Formen bör aldrig få anses såsom det högsta af
rätten; det högsta är, att hvad som verkligen är rätt ock blifver
förklaradt vara rätt.
Denna fråga är för öfrigt icke ny. Nya lagberedningen uttalade
härom:
»Enligt nu gällande _ lag är uttagen stämning ogill, om den
ej tillställes svaranden inom den i lag föreskrifna tiden. Detta
stadgande innebär en oskälig stränghet mot käranden'' och föranleder
gång efter annan dertill, att hans talan, till följd af
mellankommande preskription, afskäres. Den enda rimliga påföljden
deraf, att svaranden icke fått åtnjuta föreskrifven stäm:
ningstid, synes vara att han ei må anses pligtig att inlåta sig i
svaromål ä den inställelsedag, hvarå stämningen lyder, utan först
å efterföljande rättegångstillfälle, sedan uppskofsbeslutet blifvit
honom inom laga stämningstid kungjordt, och han sålunda fått
åtnjuta det honom tillkommande rådrum för svars afgifvande.»
Nu har visserligen utskottets ärade ordförande sagt: »Man skall
vara försigtigt då man har så lång preskriptionstid som i vår
svenska lagstiftning; man skall icke stämma sista dagen. Ja,
det är visserligen sant, men fall kunna förekomma, då man instämt
målet 5 å 6 månader före preskriptionstidens utgång och
då man ändock kan få svårighet att anträffa svaranden. Han
kan hafva rest utrikes, när man söker honom — folk reser mycket
nu för. tiden — och resan kan hafva skett i det mest lofliga syfte
samt ingalunda för att svaranden vill undandraga sig att anträffas
med stämning. Men käranden kan dock hafva svårt att få
reda på, hvar svaranden finnes. När man tror honom vara i Venedig,
har han för hända rest till Horn, och så vidare till ett annat
ställe. Ingen dröjer gerna till sista dagen att delgifva en stämning,
men förhållandena kunna vara sådana, att man ej medhinner
stämningen förr. Parten kan möjligen ock dessförinnan sakna
kännedom om sin rätt. Jag tror icke, att det verkar något ondt,
Lördagen den 29 April.
51
N:o 23.
utan fastmer godt, om man gillar utskottets förslag, hvartill jag
yrkar bifall.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på godkännande
af nu föreliggande paragraf och vidare derpå att densamma
skulle visas åter till utskottet; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
33 §.
Herr Hasselrot: Jag ber kammaren om tillgift derför, att
jag tager ordet vid denna sena timme i förevarande fråga, men
jag anser denna paragraf nästan för den vigtigaste i hela lagförslaget,
och jag kan ej underlåta att med några ord förorda
min reservation.
Det finnes som bekant tre grupper mål i vårt land, tvistemål,
brottmål och mål, som ligga emellan dessa båda grupper, de
så kallade qvasibrottmålen. De äro sådana, i hvilka man, Titan
att yrka ansvar, fordrar skadestånd eller ersättning för en verklig
eller förment brottslig gerning. Dessa qvasibrottmål hafva behandlats
olika vid olika domstolar, men praxis har allt mer och
mer utvecklat sig derhän, att de behandlas såsom brottmål. För
närvarande tagas de dock i allmänhet vid våra öfverdomstolar
såsom civila eller brottmål allt efter den form, hvari de komma
in. Gränsen är också mycket svår att draga upp; i ena fallet
äro de mera civila, i andra fallet mera kriminella. Man kan
tänka sig, att den kriminella påföljden är preskriberad. I alla
små brottmål är ansvar förfallet efter två år, men för att erhålla
skadestånd med anledning af brottet, har man en tid af tio år.
Jag trågar då, om det är rimligt, att ersättningsfrågan, sedan
ansvaret är förfallet, skall behandlas såsom ett brottmål, derför
att den är baserad på ett förment brott. Frågan har kanske sin
största betydelse för skogsafverknings- och åverkansmål. Kontrakten
om afverkningsrätt sakna ofta tydliga bestämmelser —
eller kan frågan röra sig om läget af en rågång eller dylikt —,
men ersättningskrafven kunna gå på många tusen kronor. Faktiskt
äro dessa mål civila, och jag ser ingen rimlig anledning,
att de, emedan de grunda sig på en förment brottslig handling,
skola behandlas såsom kriminella. Utgående från den uppfattning,
att hvad som är en civil talan också bör såsom civilt mål
behandlas, har jag föreslagit att dela 33 § i två, af hvilka den
första lyder: »I brottmål, deri talan om ansvar ej föres, galle
angående stämning hvad här ofvan är för tvistemål stadgadt.»
34 § skulle deremot innehålla hvad i 33 § i utskottets förslag stadgas
beträffande brottmål, deri ansvar yrkas.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr statsrådet Annerstedt: Den föregående talarens anförande
gick derpå ut, att den klass af qvasibrottmål, han om
-
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af It
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
N:o 23. 52
Lördagen den 29 April.
Lagförslag
ang. ändrad
lydelse af 11
kap. rättegångsbalken.
(Forts.)
talade, borde betraktas såsom civila mål, och deri kunde man
måhända instämma med honom, om den frågan nu förelåg, huruvida
sådana mål i alla afseenden borde rubriceras såsom civila eller
brottmål. Men den frågan föreligger icke här, ty här är fråga
endast om stämningen i dessa mai. I allt öfrigt skulle de fortfarande
betraktas såsom brottmål, i afseende å forum, rättsmedel,
omröstning till dom och så vidare. Då det enligt mitt förmenande
vore ganska olämpligt att till de två klasser mål, vi nu
hafva, civila och brottmål, skapa en tredje klass, hvilka skulle
instämmas såsom civila, men i öfrigt följa reglerna för brottmål,
yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Afzelius: Lika med reservanten anser jag denna punkt
vara en af de vigtigare i förslaget. Här träffar man nemligen ett
stycke princip, här är fråga om en kompensation åt svaranden,
något, som man kan gifva svaranden i ersättning för allt hvad
man gifvit käranden i denna lag. Ty denna lag är framför allt
en lag för käranden, afsedd att på olika sätt underlätta hans besvär
med rättegångens inledande. Blefve reservationen antagen, skulle
svaranden i skadeersättningsmål, der det ej vore fråga om ansvar,
få tillgodonjuta stämningstid, han skulle icke behandlas såsom en
presumtiv brottsling. Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
syntes medgifva, att ur principiel synpunkt häremot intet
vore att invända. Och hvad han anförde mot det i reservationen
föreslagna stadgandet var endast, att man icke nu, samtidigt med
detta, kunde taga något vidare steg i denna rigtning. Jag hemställer
dock, h uruvida icke, när vi ändra vår processlagstiftning
Så de partiella reformernas väg, vi också äro tvungna att göra
ylika ändringar bitvis, steg för steg. Eljest komma vi aldrig
någon väg framåt. Och det uppkommer icke genom den föreslagna
förändringen någon skadlig återverkan på andra områden, ty i
allt öfrigt behandlas dessa mål såsom brottmål. Jag skulle nog
vilja närmare utveckla ämnet, men tiden medgifver det icke, och
jag inskränker mig derför till att endast yrka bifall till herr
Hasselrots reservation.
Herr statsrådet Annerstedt: Jag vill endast, med anled
ning
af den förste ärade talarens fråga, huru man, om dessa mål
icke öfverflyttades bitvis, eljest skulle gå till väga med desamma,
meddela, att detta öfverflyttande enligt min uppfattning borde
gå så till, att man utfärdade en särskild lag, hvarigenom det bestämdes,
att dessa mål i alla afseenden behandlades icke såsom
brottmål, utan såsom civila mål. På det sättet vunne man målet.
Herr Trygger: Jag skall be att få till alla delar instämma
i herr Hasselrots reservation. Det går icke så lätt, som herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet föreställer sig, att förklara,
det dessa mål skola i alla afseenden likställas med civila
mål. I vissa afseenden måste de likställas med brottmål, i andra
Lördagen den 29 April.
53
N:o 23.
kunna de likställas med civila mål. Då nu här är fråga om en Lagförslag
lag om stämning, borde tillfället vara inne att i afseende derå
göra ett bestämmande angående ifrågavarande mål. Jag yrkar r%te_
bifall till herr Hasselrots reservation. gångsbaiken.
(Forts.)
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i afseende på föreliggande paragraf yrkats,
dels att densamma skulle godkännas i enlighet med utskottets
förslag, dels ock, af herr Hasselrot, att kammaren skulle, i stället
för ifrågavarande 33 §, godkänna de två särskilda, med 33 och 34
betecknade paragrafer, som föreslagits i hans vid utlåtandet fogade
reservation.
Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till herr Hasselrots yrkande vara
med öfvervägande ja besvarad.
Som tiden var temligen långt framskriden, blef på framställning
af herr talmannen den fortsatta behandlingen af det föreliggande
utlåtandet uppskjuten till aftonsammanträdet.
Upplästes ett ingifvet läkareintyg af följande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr bruksegaren
M. Nisser är under närmaste tid i behof af fullständig
hvila från arbete, och att jag med bestämdt uttalande uppmanat
honom att för helsans vårdande vistas under nämnde tid vid utrikes
kurort, intygas härmed. Stockholm 28 april 1899.
Tor Lamberg,
legit. läkare.
Kammaren åtskildes kl. 4,3 o e. m.
In fidem
A. v. Krus enstj erna.