1899. Andra Kammaren. N:o 11 (Riksdagens protokoll 1899:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1899. Andra Kammaren. N:o 11.

Lördagen den 4 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 25 nästlidne februari.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. J. E. von Krusenstjerna aflemnade Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:

angående en väganläggning inom Norrbottens län mellan Jäckvik
och riksgränsen;

angående pension för statistikern hos telegrafstyrelsen E. S. Severin;

angående understöd åt förre sergeanten F. Bergman; samt

angående understöd åt arbetsledaren August Andersson.

De kongl. propositionerna bordlädes.

§ 3.

Herr A. V. Ljungman, som anmält sig för motions aflemnande,
afgaf nu en motion angående inrättande af en regeringsrätt m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 282, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 4.

Till afgörande förelåg till en början lagutskottets utlåtande n:o 22,
i anledning af väckta motioner angående ändring af § 32 värnpligtslagen.

Punkten 1.

Bifölls.

Andra Kammarens Prat. 1899. N:o 11.

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående
upphörande
af värnpligtig
åliggande årlig
mönstringspligt.

Punkten 2.

Uti en inom denna kammare af herrar E. L. M. Hedin i Torp
och A. P. Gustafsson afgifven motion, n:o 70, hade hemstälts, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att 32 § värnpligtslagen
och andra dermed i sammanhang stående lagrum så ändrades,
att den deri stadgade årliga mönstringspligten för värnpligtige,
som icke under årets lopp inkallats till tjenstgöring, upphörde, och i
stället vederbörande presterskap, församlingsföreståndare eller mantalsskrifningsförrättare
ålades att efter årets mantalsskrifning, med ledning
af församlingsbok eller mantalsskrifningslängder, till kompaniområdets
befälhafvare insända uppgift på de värnpligtiges bostad.

Utskottet hemstälde emellertid, att herrar Hedins och Gustafssons
motion ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde herr Hedin i Torp: Herr grefve och
talman, mina herrar! Jag vill begagna tillfället och yttra några ord
med anledning af den motion, som jag tillsammans med min länskamrat
herr A. P. Gustafsson väckt.

Jag anser, att utskottet alltför knapphändigt behandlat vår motion.
Utskottet säger, att en komité är tillsatt för att söka åstadkomma
utredning angående möjliga ändringar i värnpligtslagen. Och vid sådant
förhållande finner utskottet, att denna komité “lärer få anledning taga
under ompröfning", huruvida någon inskränkning skulle kunna göras
i fråga om den mönstringsskyldighet, som åligger de värnpligtige, på
grund hvaraf utskottet anser sig icke böra ingå i närmare pröfning
af motionen, utan hemställa om afslag å densamma. Utskottets uttalande,
att denna komité “lärer få anledning taga under ompröfning,
huruvida“ etc. anser jag alltför sväfvande. Jag är af den åsigt, att
utskottet i stället bort taga den ifrågavarande motionen under närmare
ompröfning och derigenom lemna Riksdagen tillfälle att yttra sig
angående frågan, huruvida icke en ganska väsentlig inskränkning i
värnpligtslagens föreskrifter skulle kunna utan olägenhet göras genom
borttagande af de årligen återkommande höstmönstringarna. Eu motion
i sådant syfte har ju redan varit före i Riksdagen, nemligen år 1894,
och vann då Riksdagens bifall, samt medförde såsom resultat en skrifvelse
till Kongl. Maj:t. Skrifvelsen föranledde emellertid icke till någon
åtgärd från Kongl. Maj:ts sida, emedan det i skrifvelsen innehållna
förslaget väckte motstånd hos de militära myndigheterna. Förra året
väcktes också en motion i samma ämne, ehuru den ej gick så långt,
som vi nu begärt i vår motion. Vid behandlingen af denna då väckta
motion gjorde lagutskottet, så vidt jag icke missminner mig, ungefär
det uttalande, att, då frågan så nyligen varit före hos Kongl. Maj:t,
men derifrån afvisats med det besked, att ingenting då kunde åtgöras
i saken, icke heller utskottet ansåge någon åtgärd böra vidtagas.

De skäl, som hafva anförts för dessa mönstringsförrättningars
upphörande, hafva hittills hufvudsakligast utgjorts af de kostnader,
som dessa förrättningar förorsaka statsverket, och de med desamma

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

förenade besvärligheter. Men jag vill härtill lägga en annan omständighet.
För några dagar sedan fästes min uppmärksamhet vid eu
tidningsnotis från min hembygd. I denna notis omtalas det, hurusom
vid eu der förekommande inskrifningsförrättning några beväringsmän
— ett par stycken, tror jag — varit så öfverlastade af starka drycker,
att de, för att kunna mönstras, måst ligga öfver till andra dagen.
Sådant lär understundom vara förhållandet icke endast vid inskrifuingar,
utan också vid höstmönstringarna, och detta tycker jag borde för de
militära myndigheterna utgöra ett så talande skäl, att de borde gifva
vika samt medgifva inskränkning i bestämmelserna angående den personliga
inställelsen vid höstmönstringar. I en tid, sådan som vår, då
vi se, hurusom vår uppväxande ungdoms tendenser allt mer gå åt det
hållet att begagna alla möjliga tillfällen att tillställa bråk och ofog,
så att det måst bli fråga om att genom skärpta straffbestämmelser
förekomma detta, så borde man, enligt min åsigt, borttaga bestämmelsen
om personlig inställelse vid höstmönstringarna för att minska
frestelserna och tillfällena för våra ungdomar att få ledigt, komma ut
och rumla, ställa till ofred både på sjelfva förrättningsstället samt på
vägen dit och hem o. s. v. Genom ett borttagande af den personliga
inställelseskyldigheten vid dessa mönstringar skulle alla dessa tillfällen
och de dem åtföljande olägenheterna rödjas ur vägen och sådana der
störande uppträden icke i så hög grad vidare förekomma.

Detta om den personliga inställelsen. Kommer så den andra frågan,
eller frågan rörande skyldigheten att, när personlig inställelse ej sker,
insända skriftliga uppgifter. Nu är det ju så, att först hålles husförhör
i socknen och derefter mantalsskrifning. Skulle nu icke efter
dessa officiella förrättningar vederbörande pastor kunna afsända tillförlitliga
upplysningar uti ifrågavarande afseende, så tillförlitliga som
dessa af enskilda personer till mönstringsförrättaren insända upplysningar?
Såsom hufvudsakligaste motivet för den nu gällande bestämmelsens
bibehållande har jag från militärt håll hört uppgifvas, att de
mönstringsskyldiges militära pligtkänsla derigenom skulle underhållas
och att således mönstringarna skulle påminna dem om denna pligt.
Jag tror emellertid, att deona åsigt icke har så stora skäl för sig.
Lägger man detta anförda skäl i ena vågskålen, och i den andra hvad
jag nyss påpekat rörande de mönstringsskyldiges störande uppträdande
äfvensom de kostnader, som dessa mönstringar orsaka ej endast statsverket,
utan äfven de mönstringsskyldige, samt slutligen det besvär och
det arbete, som mönstringen förorsakar de personer, som handhafva
densamma, så kommer jag till det resultat, att denna från militär
synpunkt framhållna orsak icke har någon vidare betydelse. Jag anser
således, att de skäl, som framförts från militära håll, väga lätt i förhållande
till de skäl, som tala för ett fullständigt afskaffande af dessa
mönstringsförrättningar, vare sig de försiggå genom personlig inställelse
eller genom insändande af skriftliga rapporter. De skulle mycket väl
kunna ersättas af de presterskapet åliggande månatliga inrapporteringarna
till vederbörande befälhafvare.

Jag har nu intet yrkande att göra; det skulle ju icke vara skal
att under nuvarande förhållanden yrka bifall till min motion, utan jag

Angående
upphörande
af värnpligtig
åliggande årlig
mönstringspligt.

(Forts.)

N:o II.

Angående
upphörande af
värnpligtig
åliggande årlig
mönstringspligt.

(KortsJ

Lördagen den 4 Mars.

får väl hysa bästa förhoppning vid detta utskottets uttryck, att den
omnämnda komitén “lärer få anledning taga under ompröfning, i hvad
mån och på hvad sätt lättnad må kunna beredas i den de värnpligtige
enligt § 32 värnpligtslagen åliggande mönstringsskyldighet". Jag vill
nu hoppas, att detta uttryck “lärer" har en djupare innebörd, än hvad
det gifver vid handen, och att denna komité kommer att fästa behörigt
afseende vid och behjerta den sak, hvarom vår motion handlar.

Herr talman! Jag har intet yrkande att göra, jag har bara velat
få till protokollet anfördt hvad jag nu har sagt.

Häruti instämde herr Hammarström.

Herr Boethius: Då jag är medlem af den komité, hvarom här
är fråga, så skall jag be att "få yttra några ord. Jag vill då meddela,
att komitén vid sina försök att minska straffpåföljderna för öfverträdelser
af värnpligtslagen just utgått från synpunkten att så mycket
som möjligt söka borttaga anledningarna till sådana öfverträdelser, och
att komitén fäst en alldeles särskild uppmärksamhet på den punkt,
hvarom här är fråga, nemligen lättandet af mönstringsbesväret. Som
emellertid komiténs beslut ännu icke äro justerade, så kan jag icke
ingå i några närmare detaljer, men ber dock att få säga, att jag
hoppas, det resultatet af komiténs arbeten skall blifva sådant, att
framställarne af båda de nu väckta motionerna skola kunna i väsentlig
mån känna sig tillfredsstälda. Då nu en ny riksdagsskrivelse till
Kongl. Maj:t icke skulle kunna leda till något annat, än att komitén,
såsom den redan nu i alla fall gör, egnade synnerlig uppmärksamhet
åt denna fråga, så anser jag det icke vara något skäl att nu fatta
beslut om en sådan skrifvelse. Jag får derför hemställa om bifall till
lagutskottets förslag.

Herr Anderson i Tenhult: Då den förste talaren icke gjort
något yrkande, så skulle det kunna vara öfverflödigt att yttra någonting
i denna fråga, men jag ber dock att få säga några ord.

Jag hade inom utskottet och jag har fortfarande den uppfattningen,
att den föreliggande motionen af herrar Hedin och Gustafsson
är befogad, men då nu en fråga föreligger till behandling hos en af
Kongl. Maj:t tillsatt komité, som är nära beslägtad med denna, har
så väl jag som öfriga ledamöter af lagutskottet ansett, att för närvarande
icke någonting behöfde göras.

Då så är förhållandet, kan jag icke annat än i likhet med näst
föregående talare yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Stallerhult:
ofantligt många komitéer för att behandla alla möjliga olika frågor,
och man kan verkligen ej undgå att känna sig tveksam, huruvida alla
de frågor, som dessa komitéer haft att bereda, äro af den beskaffenhet,
att komitéer benöft tillsättas. Men då man hört, att äfven för denna
fråga en komité blifvit tillsatt, så är det med största tillfredsställelse
man mottagit underrättelsen härom, och denna tillfredsställelse har

Lördagen den 4 Mars. 5

naturligtvis biifvit ännu större, då vi här hört en ledamot af komitén
försäkra, att komitén egnat denna fråga all uppmärksamhet och uttalat
sig för att utmönstra den paragraf, som handlar om dessa böter.

Att här föreligger ett stort behof af ändring i gällande bestämmelser,
är icke tvifvel underkastadt. Om vi se på kapitalkontot i
rikshufvudboken för 1897, så visar det sig, att till beväringsmanskapets
invaliditets- och pensionskassa under år 1897 influtit icke mindre än
60,985 kronor i böter. Detta belopp omfattar emellertid endast sådana
böter, som verkligen influtit till fonden, deremot ingå icke de böter,
som biifvit ådömda, men aftjenats med enkelt fängelse, i detta belopp.
Det måste då medgifvas, att det föreligger ett trängande behof att
ändra de bestämmelser, hvarom nu är fråga.

Jag har velat uttala detta, på samma gång jag uttalar min tacksamhet
till den ärade komitéledamoten, som yttrat, att komitén gör
allt, hvad den kan, för att minska dessa böter.

Herr Boethius: Med anledning af den siste talarens anförande
ber jag få anmärka, att jag tror, att den summa, som han anfört,
äfven innefattar böter för andra förseelser mot värnpligtslagen än de
i motionen afsedda, t. ex. böter för försummad inskrifning o. s. v.

Herr Gustafsson: Efter de upplysningar, som den ärade komitéledamoten
lemnat, kunde man ju vara fullkomligt belåten och tacksam,
och vi motionärer äro ock helt säkert komitén synnerligen tacksamma
för att den tagit frågan under ompröfning.

Men jag kan icke underlåta att påpeka, att komitén i det utlåtande,
som den kommer att afgifva i denna fråga, helt säkert behöfver ett
stöd. Lagutskottet kunde verkligen hafva affattat sitt utlåtande mera
välvilligt. Såsom det nu är formuleradt, har utskottet hvarken sagt
svart eller kvitt. Första Kammaren har godkänt detta utskottets utlåtande,
och nu står Andra Kammaren färdig att efter några enstaka
yttranden i motionens syfte också bifalla utskottets förslag. Jag skulle
för min del anse det som ett godt stöd för saken, om Andra Kammaren
ville som en opinionsyttring antaga ett skrifvelseförslag. Ett
sådant beslut leder naturligtvis icke till något resultat, då Första
Kammaren redan bifallit utskottets hemställan, men jag tror, att detta
understöd behöfves. Känner jag våra militärer rätt, så är nog förhållandet
det, att om man på något sätt rör vid de militära reglerna,
så anse de, att hela det militära systemet är hotadt. Man har sett
exempel derpå mången gång förut, och min medmotionär nämnde, att
motståndet från det militära hållet skulle vara beroende derpå, att
man der trodde, att mönstringarne skulle hafva något slags uppfostrande
inverkan på den militära pligtkänslan. Ja, hvad denna uppfostran
innebär, torde redan vara klart för herrarne, då min medmotionär
visat, till hvilka resultat dessa mönstringar i många fall leda.

Jag upprepar än en gång, att jag tror, att det vore ett godt stöd
både för komitén och det utlåtande, som den kommer att afgifva, gent
emot de militära myndigheterna, om kammaren ville bifalla det af oss
förordade skrifvelseförslaget. Jag vet naturligtvis icke, huru det för -

N:o II.

Angående
upphörande
af värnpligtig
åliggande årlig
mönstringspligt.

(Forts.)

N:o II.

Angående
upphörande
af värnpligtig
åliggande årlig
mönstringspligt.

(Korts.)

Angående
lagstiftning
om testamentsexekutörer.

Lördagen den 4 Mars.

håller sig, men jag tror mig kunna förstå, att de militära ledamöterna
i komitén icke äro så villiga att gå in på så stora förändringar härutinnan.

Jag skall på dessa skäl tillåta mig att yrka bifall till det af oss
ifrågasatta skrifvelseförslaget.

Häruti instämde herr Eriksson i Bäck.

Herr Andersson i Helgesta: Herr talman, mina herrar! Det
är med anledning af ett yttrande af min granne till venster, som jag
begärde ordet.

Han sade, att utskottet hade kunnat yttra sig mera välvilligt
för motionen, men nu har det icke sagt hvarken hvitt eller svart i
denna fråga. Gent emot detta påstående vill jag säga, att jag tror,
att motionen hade starka sympatier inom utskottet. Yi delade i hufvudsak
motionärernas uppfattning, att något borde göras i detta afseende.
Men å andra sidan ansågo vi — och jag tror äfven, att motionärerna
sjelfva skola medgifva rigtigheten deraf — att då en komité är tillsatt
lör samma ändamål, så kunde utskottet icke gerna tillstyrka deras
motion, huru gerna vi än hade önskat det. Vi hoppades emellertid,
att verkan skulle blifva densamma, och jagi tycker, att när nu den
komitéledamot, som här yttrat sig, förklarat, att beslutet inom komitén
skulle blifva i öfverensstämmelse med båda motionernas syfte, så borde
motionärerna vara tillfredsstälda.

På dessa skäl ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Skärhus: Inom lagutskottet har det af motionärerna
väckta förslaget mottagits med mycken sympati. Men då, såsom vi
nu hört af en ledamot i komitén, denna fråga kommer att röna ett
välvilligt öfvervägande från komiténs sida, så kan man väl hoppas, att
hvad motionärerna föreslagit så väl inom komitén som sedermera, då
det kommer att framläggas för Riksdagen, skall vinna bifall, och af
denna anledning skall jag, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr talmannen
framstält propositioner på de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5.

Härefter företogs till afgörande lagutskottets utlåtande n:o 23, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
lagstiftning om testamentsexekutörer.

I berörda inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 198, hade
herr C. Lindhagen hemstält, att Riksdagen ville hos Kongl. Maj-.t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag om testamentsexekutörer.

N:o 11.

Lördagen den 4 Mars.

Utskottet hemstälde emellertid, att förevarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Sedan utlåtandet blifvit föredraget, begärdes ordet af motionären

Angående
lagstiftning
om testamentsexekutörer.

(Forts.)

Herr Lindhagen, som anförde: Herr talman! Jag bar tillåtit mig
att i en liten motion yrka, att i vår lagstiftning måtte stadgas något
rörande testamentsexekutörer och deras befogenhet. Denna motion
har nu enhälligt afstyrkts af lagutskottet. Men då förhållandet verkligen
är det, att jag icke i denna sak rusat åstad i ogjordt väder,
utan haft goda skäl för min uppfattning, skall jag be att få yttra
något till förmån för min motion och särskildt bemöta utskottets skäl,
hvilka måste betecknas som mycket svaga.

Som herrarne hafva sig bekant, är det mycket vanligt, att en
person, som gör upp ett testamente, i detsamma utnämner en eller
flera personer att utreda boet och bringa testamentet till verkställighet.
Hvad befogenhet eu sådan testamentsexekutör har, derom stadgas ofta
utförligt uti utländska lagar. Men i vår lagstiftning finnes ingenting
stadgadt derom. Det är då en öppen fråga, hvilken befogenhet enligt
svensk lag skall tillkomma en testamentsexekutör. Enligt min uppfattning
kan man af testator rätt att göra testamente draga den
slutsats, att han ock bör hafva rätt utse eu testamentsexekutör, och
att en sådan exekutor har rättighet att bringa testamentet till verkställighet.
Denna uppfattning har delats af lagutskottet, och jag och
lagutskottet äro sålunda i det afseendet af samma mening. Deremot
finnes en hel mängd jurister, som visserligen luta åt den uppfattningen,
men i alla fall anse, att saken är så pass oviss, att de icke för sin
del kunna uttala någon bestämd mening. Så finnes slutligen en tredje
grupp jurister, som påstå, att då lagen icke innehåller något om
testamentsexekutörer och deras befogenhet, så måste man antaga, att
de icke hafva någon befogenhet. På detta underlag utaf stridiga förslagsmeningar
är det, som det rättsinstitut, som kallas testamentsexekutörer,
skall draga sig fram här i landet. Det är ju klart, att
ett sådant sakernas tillstånd skall föranleda mycken rättsosäkerhet,
och detta är så mycket beklagligare, som särskildt under en boutredning
det naturligtvis är af stor vigt, att den persons behörighet, som
skall företräda boet, är klar. Ty en boutredning betyder upplösandet
af en mängd gamla rättsförhållanden och afslutandet af nya. Att
verkligen en sådan rättsosäkerhet gör sig gällande, och att det visar
sig många olägenheter i praktiken deraf, det har jag hört från många
håll. Särskildt är fallet det, att personer, som hafva testators egendom
i förvar, t. ex. banker, ofta sväfva i den största tvekan, huruvida
de skola våga att till en testamentsexekutör utlemna hvad de
hafva i sitt förvar eller icke. Särskildt har jag hört från en person,
som förr varit juridisk rådgifvare åt en bank här i Stockholm och
som numera är ledamot af högsta domstolen, att det för honom var
ständiga bekymmer, huru han skulle råda banken att göra i det ena
och andra fallet; och han uttalade sin förundran öfver, att utskottet
enhälligt kunnat afstyrka en motion, som var så nödig och af för -

N:0 II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående

lagstiftning

om testamente■

exekutorer.

(Forts.)

hållandena påkallad. För min egen del har jag ock en ytterst sorglig
erfarenhet af de följder, som kunna uppkomma genom att svenska
lagen icke stadgar någonting i detta afseende. Jag har mig nemligen
åtskilligt bekant om, huru det stält sig för Nobelska sterbhusets
exekutorer, då de skulle tillvarataga sterbhusets intressen i utlandet.
Öfverallt der har man frågat: Äro Ni behöriga att taga hand om
detta? Hvad säger er lag? Men det har icke varit dem möjligt på
grund af lagens otydlighet — ingen vet hvad som är lag — att i
alla fall tillfredsställande styrka sin behörighet. Detta har haft till
följd, att Nobelska sterbhuset på grund af denna brist i svenska lagen
lidit förluster i utlandet, som af exekutorerna uppskattas till många
hundra tusen kronor. Det är icke något rättstillstånd detta, att svenska
lagen skall så lemna ett sterbhus alldeles rättslöst gent emot utlandet.

Nu säger utskottet, att utskottet har sig icke bekant, att det
hehöfs någon lagstiftning i detta ämne. Ja, att utskottets icke lagfarne
ledamöter ej kunna hafva sig detta bekant, det är klart; i en
sådan specielt juridisk fråga måste det vara svårt för dem bilda sig
någon egen uppfattning. Och äfven utskottets jurister kunna naturligtvis
icke omfatta allting och hafva reda på, huru det ställer sig i
praktiken i alla möjliga frågor. Men de kunde hafva frågat sig för,
vändt sig t. ex. till motionären, så skulle de fått närmare upplysningar
Men särskilt förefaller det mig dock märkvärdigt, att utskottet säger,
att det icke har sig något bekant om, att denna brist i lagen föranledt
olägenheter. Det sitter dock i utskottet två ledamöter, en
ordinarie och en suppleant, som hafva intim kännedom om de svårigheter
och de vidrigheter, som denna brist i lagen har vållat de Nobelska
testamentsexekutörerna, och om jag ej misstager mig, hafva de sjelfva
mången gång fält uttalanden, som visa, att de luta åt den uppfattningen,
att testamentsexekutörer enligt svensk lag icke alls hafva
någon befogenhet. Men är detta sista förhållandet, då är en lagstiftning
ju ännu mycket mer af förhållandena påkallad än eljest,

Detta om sjelfva saken, om behofvet af en lagstiftning.

Nu har utskottet vidare afstyrkt motionen på åtskilliga formelt
juridiska skäl, och jag skall tillåta mig något bemöta dessa skäl, eller,
rättare sagdt, jag behöfver, så vidt jag förstår, endast påvisa, huru
utskottet sjelft slår i hjel sina egna motiv, det ena efter det andra.

Utskottet säger då först, att hvad testator har föreskrifvit om
en testamentsexekutörs befogenhet skall lända till efterrättelse, och
det är ju alldeles rigtigt. Men sedan har utskottet med afseende på
sjelfva hufvudsaken, det hvarom frågan här gäller, följande högst märkliga
uttalande: 11 Finnas uppdragets gränser icke angifna, blir af görandet
af hvad detsamma skall anses innebära en fråga, hvars lösning beror
på omständigheterna i hvarje särskildt fall." Jag kan aldrig tänka
mig annat, än att utskottets egna jurister skola, när de läsa detta
med någon eftertanke, falla i den allra djupaste förvåning öfver hvad
de der hafva skrifvit. Finnas uppdragets gränser icke angifna, d. v. s.
har någon blott förordnat en person att vara testamentsexekutör eller
utredningsman i boet, hvad är det då för omständigheter, som skola
föranleda till olika bedömande i de särskilda fallen? Det är väl tvärt

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

om just då, man kan uppställa allmänna regler för testamentsexekutörers Angående
befogenhet. Det är dessa de vanligaste fallen, för hvilka de utländska la9stiftmn!f
lagarne lagstifta, det ar for dessa tall, som vi söka genom praxis exekutorer.
uppställa allmänna regler så godt sig göra låter. Men utskottet vill (Forts.)
med detta hafva sagdt, att här kunna icke blifva några allmänna rättsregler,
och sålunda icke heller någon lag; utan i hvarje särskilt fall
skall allt bero på pröfning af omständigheterna i det speciella fallet.

Med andra ord: den rättsosäkerhet, som existerar, är det naturliga
för denna sak.

Men sedan går utskottet i nästa stycke delvis från denna sin uppfattning.
Der talas nu först om, att svårigheterna lösas “lättast och
bäst" genom domstolarnes praxis. Detta är verkligen att gifva stenar
i stället för bröd. För det första är det, som herrarne torde inse,
ingen menniska, som kan inlåta sig på en process i sådana frågor. Ty
ett ordspråk säger: “Medan gräset växer, dör kon“. Jag undrar hvad
det skulle blifva för resultat, om en testamentsexekutör skulle inlåta
sig på att processa två eller tre år och gå till Kongl. Maj:t blott om
den frågan, huruvida han är behörig att omhändertaga boets angelägenheter
eller icke. Under tiden skulle sterbhusets angelägenheter alldeles
ligga nere och ingen kunna tillvarataga dem. Det är någonting,
som ingen inlåter sig på. Och det är alltså af nämnda anledning, som
det aldrig blir process om denna sak. Vidare är det så, att äfven
om man kunde processa om saken, är det i alla fall ingen, som vill
det. Om man t. ex. tänker sig, att testamentsexekutörer och en bank
måste uppgöra denna sak sins emellan, icke vilja de dervid komma i
lufven på hvarandra. Banken vill tillmötesgå så långt som möjligt och
exekutorerna sammaledes; och då kompromissa de. Banken ikläder
sig en risk, som är ytterst obehaglig för banken och i synnerhet för
dess juridiska rådgifvare. Testamentsexekutörerna å sin sida måste
afstå vissa rättigheter, som de borde hafva och som det varit lämpligt,
att de hade. Eller också gör banken skilnad på personer och säger:

Er behörighet godkänna vi; Er deremot känna vi icke, Ni får finna
Er i att vi icke godkänna Er behörighet^ Således blir det icke någon
process. Men om det skulle blifva process, och parterna ginge till
högsta domstolen, så betydde det endast ett prejudikat genom ett beslut,
fattadt kanske af 4 mot 3. Men ett prejudikat är icke lag i
detta land och har således ingen afgörande betydelse; allra minst duger
det att åberopa i utlandet.

För öfrigt skall jag anföra ett exempel, huru det skulle kunna
gestalta sig att, såsom utskottet vill, söka lösa saken genom en process.

Nobelska sterbhuset hade i en Berlinerbank några millioner kronor
förvarade. Dessa ville naturligtvis exekutorerna hafva ut. Då sade
banken: “Var god visa er behörighet. Hvarom icke, måste Ni ådagalägga
den genom att processa med oss. Det kostar omkring 30,000
mark. Den tyska domstol, som afgör saken, kommer dervid att tilllämpa
svensk lag.“ Den rättspraxis, som skulle uppstå för priset af
dessa 30,000 mark, skulle hafva bestått i att den tyska domstolen
hade afgjort, hvad som vore rätt enligt svensk lag; eller, rättare sagdt,
den hade naturligen ogillat exekutorernas framställning, ty den hade

N:0 II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående

lagstiftning

om testamente exekutorer.

(Forte.)

icke kunnat få någon uppfattning af hvad svensk lag i det ifrågavarande
fallet stadgade. Då exekutorerna naturligtvis ej ville inlåta
sig på en dylik process, hotade banken, att dessa millioner, som lågo
der, skulle öfverlemnas till en embetsmyndighet, som har till uppdrag
att taga hand om saker, som betraktas som res nullius. Och hade
millionerna kommit dit, då hade de legat ovanligt säkert. Detta om
den saken.

Utskottet förmenar derefter, att på detta fertila underlag, som
genom sådana processer skulle vinnas, skall det inträffa, att man får
en “rättsutveckling“. Utskottet har sålunda gått ifrån sin första uppfattning,
att allt skulle nödvändigt bedömas efter omständigheterna i
hvarje särskildt fall. Ty en rättsutveckling förutsätter, att allmänna
rättsprinciper kunna göra sig gällande. Således der tager utskottet
tillbaka till hälften hvad det sade första gången. Men utskottet vidhåller
tills vidare, att någon lag kan dock i hvarje händelse icke blifva
fråga om. Ty en lag skulle lägga hinder i vägen för denna rättsutveckling,
som utskottet utlofvar kommer att blifva sund, och den
skulle bereda en mängd svårigheter.

Nu är dock att märka, att det likväl skall finnas något, som är
rätt i detta afseende. Det vore då ett märkvärdigt fattigdomsbevis,
om det ej kunde i lag gifvas uttryck för denna rätt. Jag medgifver
villigt, att man i detta fall måste hafva tankarne med sig, men
jag kan icke förstå, att det vore omöjligt att få eu lag om detta.
Det enklaste vore visserligen stadga, att man får utnämna testamentsexekutörer,
att dessa skola ega befogenhet att taga hand om boet och
få den och den rättigheten. Denna lag, som kunde vara på endast
några rader, vore i alla händelser bättre än det nuvarande tillståndet.
Det kunde ju hända, att man lämpligen borde tillägga något mera,
men redan en dylik lag skulle i hvarje fall väsentligen reducera de
rättskollisioner, för hvars lösning man blef hänvisad till domstolarnes
praxis.

Utskottet kommer emellertid i sista stycket af sitt betänkande och
tager tillbaka allt hvad utskottet förut påstått om omöjligheten att få
en lag i detta ämne. Utskottet säger: det vore kanske dock lämpligt
att få en lag härom, men denna lag bör icke nu komma till stånd
utan i sammanhang med en allmän omarbetning af testamentsrätten,
och menar utskottet, att denna omarbetning är att förutse inom en
icke aflägsen framtid. Då kan man fråga: kommer denna omarbetning
af testamentsrätten att företagas snart och får man i samband
dermed en lag i förevarande ämne, hvad blir det då för utrymme för
den rättsutveckling, hvarom utskottet talat uti föregående punkt och
som tager sin tid och för hvilken en lag skulle vara till hinders?

Att utskottets hänvisning till en snart förestående lagstiftning
emellertid närmast är blott ett talesätt, framgår af de sväfvande ordalagen.
Utskottet säger nemligen: “Man torde kunna antaga, att en
allmän omarbetning af testamentsrätten är förestående inom icke aflägsen
framtida Hade jag nu i min motion föreslagit en allmän omarbetning
af testamentsrätten, så hade utskottet helt säkert svarat:
det kan icke komma i fråga nu, utan det bör ske i samband med en

Lördagen den 4 Mara. 11 N:0 II.

framtida omarbetning af ärfdabalken. Alldeles samma skäl, som anförts Angående
mot min motion, kunna anföras om de flesta förslag rörande ändringar
i ärfdabalken. Samma skäl kunna derför anföras mot ett af herr exekuterer
Nyström vid denna riksdag framstäldt förslag, hvilket utskottet dock (Forts.)
nyligen tillstyrkt. Vi veta, att redan vid århundradets början förslag
förelåge om en sådan omarbetning af ärfdabalken, och man trodde nog
äfven då, att denna omarbetning snart skulle komma att verkställas,
men lång tid har sedan dess förflutit, utan att man kommit till något
resultat. Omarbetningen af våra lagbalkar går af naturliga skäl långsamt.
Men under tiden gör man de förändringar, som äro af de aktuella
förhållandena påkallade och icke kunna uppskjutas.

För att särskilt belysa utskottets påstående derom, att en lag uti
förevarande ämne borde komma under pröfning endast i sammanhang
med en allmän omarbetning af testamentsrätten, så ber jag att få
nämna, huru det i detta afseende förhåller sig i Danmark. Der ha
några bestämmelser om testamentsexekutörer influtit i en vidlyftig lag,
kallad Skifteloven, hvilken handlar om huru dödsbo skall utredas och
behandlas. Dessa bestämmelser hålla nu på att utbrytas till en särskild
lag om testamentsexekutörer, hvarom en kongl. proposition föreligger.
Landstinget har under tredje läsningen antagit densamma
under uttalande deraf, att det är af behofvet påkalladt, att det finnes
en särskild lagstiftning om testamentsexekutörer. Folketingets “Udvalg“
har sagt detsamma, men fastnat på några detaljer, hvilka nu äro under
öfvervägande.

Vill man nu sammanfatta den formelt juridiska situation, som
utskottet tillskapat uti föreliggande betänkande, så är förhållandet
följande. Det har till utskottet gjorts eu begäran: var god yttra Eder
deröfver, huruvida det är behörigt, att man får en lagstiftning om
testamentsexekutörer. Derpå svarar utskottet först: nej, det kan icke
blifva tal om några rättsregler i detta fall och icke heller om någon
lag, ty omständigheterna böra afgöra i hvarje särskildt fall. Derefter
säger utskottet: det kan nog blifva rättsregler, men icke någon lag;
och sist säger utskottet: jo, det kan nog äfven blifva en lag, men
denna lag skall icke hafva till uppgift att afhjelpa den förefintliga
rättsosäkerheten och de aktuella bekymren, utan dess ändamål är att
komma i sammanhang med något annat, som till äfventyra kan komma
att någon gång i tiden dyka upp vid en töcknig horisont.

Herr talman! Utskottets skäl föranleda mig icke att afstå från
min motion, hvarför jag vördsamt anhåller att få yrka bifall till
densamma.

Herr Husberg: Det är alldeles obestridligt, att, såsom motio nären

framhållit, det föreligger en lucka i vår nuvarande lagstiftning,
för såvidt man uppställer den fordran, att lagstiftningen nödvändigt
behöfver genom bestämda lagbud normera hvarje rättsförhållande. Det
föreligger en lucka, som jag för min del af rent personliga skäl, som
icke höra hit, gerna skulle se vore fyld. Jag har i grund och botten
icke varit obenägen för motionen, ty så goda grunder, som kunna anföras
för densamma, måste naturligtvis inverka på ens uppfattning.

N:o II.

Angående

lagstiftning

om testaments exekutörer.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars.

Det kan icke ett ögonblick falla mig in att underkänna de skal, som
motionären framstäf såsom stöd för sitt förslag. Att lagutskottet
emellertid icke ansett sig böra föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t i
denna fråga, det har helt enkelt berott derpå, att lagutskottet hyst
den uppfattning, att en i praktiken utbildad rättsuppfattning föreligger
om rättsförhållandena i sådana fall som dessa så pass konstant, att
någon formlig lagstiftning icke vore af något trängande behof påkallad,
och derför att utskottet hållit före, att i praktiken icke några så påtagliga
olägenheter visat sig framträda, att något allmänt behof af en
sådan lagstiftning som den ifrågasatta uppstått.

Motionären säger, att utskottet skulle handlat välbetänkt, om utskottet
i sin okunnighet hade vändt sig till honom för att erhålla
upplysning beträffande sådana saker, hvarom utskottet af egen kännedom
icke egde erfarenhet. För min del skulle jag kunna säga,
att det varit Önskvärd!, om motionären, som med rätta lägger stor
vigt på denna fråga, i motiven till sin motion gjort en mera omfattande
utredning af faktiska olägenheter, som visat sig uppkomma på
detta bristande lagstiftningsområde. Nog tror jag, att olägenheter
hafva förekommit, och det är, efter hvad motionären yttrade, mycket
möjligt, att dessa olägenheter i praktiken hafva förekommit i flera fall
och af en större innebörd, än som jag tänkt och vetat, men det förefaller
mig ändå, som om man kunde tveka, huruvida behofvet af en
lagstiftningsåtgärd på detta område är synnerligen stort.

Man kunde ju invända mot detta resonnement: men då det erkänts,
att det förefinnes ett behof — låt vara, att behofvet icke är
synnerligen påträngande — att få en lag i detta ämne, så låtom oss
i alla fall lagstifta och skaffa oss en förnuftig lag i detta ämne. Utskottet
har dock vid pröfning af motionen tagit hänsyn till en farhåga,
som visat sig icke vara främmande för motionären sjelf, nemligen
den, att, om man gifver sig in på detta lagstiftningskapitel, det
mycket väl kan inträffa, att man får en lagstiftning så i detalj gående
— utlandets lagstiftning lemnar ju derpå exempel — att det framdeles
kan ifrågasättas, om det icke varit bättre att lemna detta lagstiftningsområde
helt och hållet oberördt och låta allmän praxis och
rättsuppfattning tillämpas utan skrifven lag. Häremot kan invändas: det
må ju blifva Riksdagens sak att pröfva och sedan föreslå en lagstiftning
på detta område, och går denna lag alltför långt i detalj, så kan
den slopas. Detta är nog mycket rigtigt, men utskottet har härvid tänkt,
att, när utskottet icke ansett, att det förefunnes något trängande behof
i detta fall, samt varit tveksamt om innehållet af en sådan lagstiftning,
det borde anstå med denna fråga, helst som man kunde förvänta, att
den kunde tagas i samband med en blifvande omarbetning af testamentsrätten
i sin helhet. Det är detta åskådningssätt, som varit bestämmande
för utskottet.

Deremot erkänner jag villigt, att sista punkten i första stycket
på sid. 7 af utskottets utlåtande, som gaf motionären uppslag till
en skarp kritik i formelt afseende, hade kunnat och bort vara formulerad
på ett annat sätt. För min del skall jag be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Herr Odencrants: Då Första Kammaren redan bifallit utskottets
betänkande i denna fråga, kan ju motionen icke komma att föranleda
till någon Riksdagens åtgärd; men då ärendet har synts mig vara af
ganska stor betydelse, så har jag trott, att kammarens uppmärksamhet
borde ett ögonblick rigtas på detsamma.

Uti motionärens yrkande om bifall till motionen anhåller jag att
få instämma. Jag hyser nemligen den uppfattning, att det för närvarande
råder en allt annat än lämplig ovisshet beträffande testamentsexekutörers
rättsliga ställning i vårt land. Om också, såsom utskottet
säger, till äfventyrs uppkommande svårigheter i de flesta fall kunna
lösas genom domstolarnes hjelp, så får jag erinra, att denna ovisshet,
som synes mig vara ganska betänklig, sträcker sig äfven till domstolarne,
den kan också anses vidlåda doktrinen. Jag tänker på en
detalj, som nu föli mig i sinnet, nemligen frågan om testamentsexekutörs
rätt att såsom sådan bevaka ett testamente utan direkt uppdrag
af testamentstagare. Derom säger professor Nordling i sina föreläsningar
öfver ärfdabalken, att han anser, att testamentsexekutör icke eger
en sådan rätt, men deremot tror jag, att domstolarne ej sällan äro
benägna att tillerkänna honom en dylik rätt. Praxis är emellertid,
som sagdt, i detta och flera andra fall sväfvande. Derför har jag med
min uppfattning, som jag skulle kunna stödja med åtskilliga andra
exempel, ehuru det kanske icke nu är lämpligt att upptaga kammarens
tid dermed, icke kunnat finna mig öfvertygad af utskottets skäl.
Då utskottet säger, att det skulle uppstå svårigheter att i förevarande
ämne åvägabringa eu lagstiftning, så förefaller det mig, som om just
dessa svårigheter borde vara eggande för statsmagterna att gripa sig
an med en lagstiftning, som är behöflig för att undanrödja svårigheterna
och bringa reda i dessa förhållanden.

Kär utskottet vidare framhåller, såsom motionären nyss påpekat,
att det bör dröja med lagstiftningen angående testamentsexekutörernas
rättsliga ställning, till dess man hunnit omarbeta hela testamentsrätten,
så vill jag deremot invända, att dermed lärer väl dröja så länge, att
under tiden förluster af betydande ekonomisk art kunna förekomma,
som visa, att det varit behöfligt att få en omarbetning af denna fråga
tidigare till stånd. Jag har endast med dessa ord velat uttala min
åsigt derom, att statsmagterna borde taga ett steg för att afhjelpa nu
rådande svårigheter. För öfrigt anhåller jag att få instämma uti motionärens
yrkande.

Herr Restadius: Herr talman! Såsom nyss blifvit antydt, förekommer
det ofta i testamenten bestämmelser derom, att deri meddelade
föreskrifter skola af en uppgifven testamentsexekutör utföras.
Om så är, och om det vidare är ovedersägligt, att testator eger rätt
att gifva en sådan bestämmelse, så framgår deraf såsom en gifven
följd, att i lag borde gifvas uttryckliga föreskrifter om den befogenhet,
som i ty fall bör testamentsexekutör tillkomma.

Det har af herr Husberg blifvit antydt, hurusom i praxis det
skulle vara tydligen afgjordt, hvilka rättigheter och skyldigheter, en

Angående

lagstiftning

om testaments exekutörer.

(Forts.)

N:o II.

Angående

lagstiftning

om testaments exekutörer.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars.

innehafvare af ett sådant uppdrag skulle hafva. Jag vågar dock draga
detta i tvifvelsmål. En sådan stadgad praxis har jag icke kunnat
skönja, och så vidt jag kunnat finna af den siste talarens yttrande,
synes äfven inom rättsvetenskapen skilda meningar härutinnan vara
gängse. Att gifva en tydlig föreskrift om hvad en testamentsexekutör
har att gorå synes mig icke vara svårt och torde påkallas deraf, att
vigtiga rättigheter kunna tillspiilogifvas, derest icke tydligen i lag uttalas,
hvad en testamentsexekutör har att verkställa. Att sådant har
inträffat, torde tydligen framgå af hvad den förste talaren upplyste.

Den tanke, som ligger till grund för motionärens förevarande
förslag, har lagutskottet omfattat med sympati, men dock ansett, att
tiden icke vore inne att nu vidtaga någon åtgärd i frågan, utan velat
anknyta densamma med framläggande af förslag om ordnande af testamentslagarne
i sin helhet. Om jag också måste erkänna, att dessa
lagar äro i mångt och mycket otydliga, ber jag att deremot få erinra,
att de olägenheter, som deraf kunna uppstå, i rik mån ersättas af en
mer än 150-årig stadgad praxis. Jag kan icke heller finna, att dessa
båda saker, testamentslagarnes omarbetande och införandet i lagen af
bestämmelser om testamentsexekutörer, hafva ett sådant sammanhang,
att icke den ena frågan kan afgöras oberoende af den andra. Jag
skulle också önska, att något gjordes i denna sak, desto hellre, som
det är uppenbart, att många år kunna komma att förflyta, innan man
får fram någon ändring i nu gällande te3tamentslagstiftning.

Men då jag sålunda ansluter mig till den tanke, som motionären
framlagt i sin motion, ber jag till sist få nämna, att jag icke kan ansluta
mig till den tolkning af ett testamentes betydelse, som han i
motionen framhållit, då han säger, att ett testamente måste anses gälla
i alla sina delar, intill dess det blifvit upphäfdt. Jag vill icke ingå
på denna fråga i vidsträcktare mån, än det här gäller, eller i afseende
på testamentsexekutörerna. Jag kan icke tro, att en testamentsexekutör
på grund af en bestämmelse i ett testamente kan anses vara laglig
exekutor, förrän testamentet vunnit laga kraft. Men, säger man, i
sådan händelse har institutionen icke mycket att betyda. Jo, det har
den, och det förefaller mig icke svårt att härvid afhjelpa olägenheterna.
Om man nemligen i den af lagutskottet åberopade 1861 års förordning
inför en bestämmelse derom, att executor testamenti skall vara skyldig
att hos rätten eller domaren anmäla, att han dertill blifvit utsedd, så
kan domaren eller domstolen, i fall personen i fråga befinnes lämplig
och vederhäftig, för honom utfärda förordnande att vara fullmägtig,
intill dess testamentet vunnit laga kraft.

Jag har med det nu antydda blott velat säga, att jag önskar, att
den dag snart måtte stunda, då den tanke, som i denna motion framlagts,
må vinna behörig uppmärksamhet.

Öfverläggningen var härmed slutad. Sedan herr talmannen till
proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren utskottets
hemställan och biföll den i ämnet väckta motion.

Lördagen den 4 Mars.

N:o II.

§ 6.

Vidare föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 24, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och
framläggande af förslag i fråga om ersättning åt vittnen, inkallade af
häktade personer.

Herr A. V. Styrlander hade uti en i denna kammare väckt motion,
n:o 80, föreslagit, att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta
skrifvelse, det täcktes Kongl. Maj:t, efter utredning, om och under
hvilka vilkor ersättning af allmänna medel måtte kunna beredas åt
vittnen, som instämts af häktade personer, för Riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser i detta afseende.

Emellertid hemstälde utskottet, att förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation afgifvits af herrar Husberg, Nilsson,
F. Andersson, Redelius, Svensson och Jansson.

I fråga härom yttrade nu:

Herr Styrlander: Då jag fortfarande icke finner mig öfvertygad
af de skäl, som lagutskottet anfört för afslag å min motion, då icke
mindre än 6 af denna kammares ledamöter i utskottet med dess vice
ordförande i spetsen reserverat sig emot det slut, hvartill utskottet
kommit, och då denna kammare vid 3 föregående riksdagar bifallit
motioner i samma syfte, skall jag helt enkelt be att få yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Petersson i Fräntorp: Jag har ingen gång varit med om
bifall till denna motion, emedan jag anser den vara alldeles obehöflig.
Såsom herrarne se af lagutskottets föreliggande betänkande, hafva vi
ju redan i lagen det stadgande, att vittnen, som blifvit inkallade af
häktad person, skola få ersättning af allmänna medel, men med det
vilkoret, att den häktade skall hos domstolen begära att få afhöra
vittnena. Begär han detta, så får han på samma gång uppgifva de
skäl, hvarför vittnena skola afhöras. Om då domstolen finner dessa
skäl gifva anledning dertill, sker inkallelsen genom domhafvandens
försorg, och på så sätt gå vittnena icke miste om ersättning. Genom
ett sådant förfarande blir icke den häktade på något sätt förnärmad;
icke heller blir ett vittne onödigt inkalladt, som icke har något i sak
att upplysa, och för det tredje kan det vittne, som inkallas, vara fullt
säkert om ersättning för sin inställelse. Då denna fråga var före här
i kammaren förlidet år, yttrades af en talare, att, om en häktad icke
skulle få påkalla vittnen förrän efter första ransakningen, detta skulle
förlänga häktningstiden för honom med 3 veckor. Men det hör väl
till sällsyntheterna, att det vid den första ransakningen blir slutdömdt
i annat fall, än då den brottslige erkänner; och då behöfvas ju icke
några vittnen. Då är ju en inkallelse öfverflödig. Dessutom är det
ju icke den häktade, som skall i första hand bevisa sin oskuld, utan

Angående
ersättning a f
allmänna
medel åt vittnen,
inkallade
af häktade
personer.

N:0 II.

Lördagen den 4 Mars.

Avgående det tillkommer först målsegaren och allmänna åklagaren att bevisa
,rAllmänna ^ s*na P‘^s^en(^en den häktade. Framkomma då vid första ran •«)Idel

“åtvitt- sakningen sådana skäl, som den häktade med vittnen vill styrka vara
nen, inkallade ogrundade, har han rätt att påkalla vittnen, och dessa blifva då inaf
häktade kallade. Jag kan sålunda icke på något sätt finna, att det kan vara
penoner af nöden att bifalla denna motion. Jag vet icke något annat skäl,
^ 01 s'',; som motionären anfört till stöd för sin motion, än förhållandet vid
rättegången med den illa beryktade Westermark-Roséu. Men det är
mycket antagligt, att denne mer genom list än laga rätt blef i tillfälle
att inkalla vittnen, som icke hade något att berätta, och som
således gingo miste om ersättning. Ett bifall till denna motion skulle
efter mitt förmenande föranleda mycket trassel och stora kostnader
utan motsvarande nytta. Genom ett bifall skulle en häktad få inkalla
huru många personer som helst till vittnen, och det skulle ske på
statens bekostnad. Han skulle kunna tillkalla sina gamla stallbröder
och säga, att de voro vittnen; de skulle komma på statens bekostnad,
men naturligtvis icke hafva något att berätta. Det skulle vara ett
missgrepp att på detta sätt använda statens medel. Att Första Kammaren
insett, att det skulle kunna ske mycket äfventyr och statens
medel på många sätt missbrukas genom ett bifall, det är tydligt, då
den afslagit motionen. På de skäl, som nu anförts och som vidare
finnas i betänkandet framlagda, skall jag be att få yrka bifall till
lagutskottets afstyrkande hemställan.

Herr Husberg: Det är ju, tror jag, tredje eller fjerde gången,
som denna motion är före i Riksdagen, och vid de föregående tillfällena
har resultatet alltid blifvit, att denna kammare antagit, men
medkammaren afslagit motionen. Under sådana förhållanden kunde
ju frågan hafva fått hvila, då ingen utsigt finnes att få den igenom.
Men eftersom den nu föreligger, skall jag be att få säga några ord
med anledning af den siste talarens yttrande.

Det kan icke bestridas, att den tidrymd, som en häktad person
får sitta häktad, innan han kommer till ransakning, mången gång belöper
sig till 3 veckor; och situationen kan vara sådan, att han verkligen
skulle kunna genast behöfva inkalla vittnen till det första rättegångstillfället,
och att det kan föranleda tidsutdrägt i afseende på
häktningstiden, att han måste vänta till domstolens första ransakning
för att få domstolens bifall till att inkalla vittnena och sålunda bereda
dem ersättning. Jag säger ju icke, att detta ofta förekommer;
men onekligen kan man förutsätta, att sådana fall kunna förekomma.
Hvad beträfiar den farhåga, som herr Petersson uttalade, att en sådan
lagstiftning som den i motionen föreslagna skulle föranleda trassel och
kostnader för staten, så vill jag säga, att jag icke tror, att det kan
antagas vara i många fall, som någon häktad person skulle endast och
allenast för att bereda sina gamla stallbröder ett nöje eller en resa
inkalla dem till vittnesförhör. Sådant har ju händt och kan ju hända.
Det är ju möjligt, att i det Westermark-Rosénska målet ett sådant
ofog låg till grund för en del inkallelser af vittnen, men icke behöfver
man förutsätta något sådant som en regel. För öfrigt, i de flesta fall

N:0 It.

Lördagen den 4 Mars.

är det väl icke i så särskild! stor omfattning, som häktade inkalla
vittnen sjelfva utan att saken först anmälts för domstolen. Jag tror
derför, att det är omöjligt, att denna sak skulle få så stor omfattning
och ådraga statsverket så stora kostnader, som den föregående
talaren trodde. Men deremot ådrager det ju vittnena stora olägenheter
att nödgas inställa sig med risk att icke få någon ersättning.
Ja, säger utskottet, skulle man taga hänsyn till vittnenas befogade
anspråk på ersättning, då skulle man komma till det resultat, att
staten alltid skulle ersätta de vittnen, som inkallades. Nej; det
resonnementet är icke alldeles rigtigt. Naturligtvis skall staten taga
hänsyn till vittnenas rätt att erhålla ersättning för de olägenheter,
som tillskyndas dem. Det är naturligtvis grunden till lagstiftningen
om skyldigheten att utgifva ersättning till vittnen; men man skiljer
emellan, huruvida denna ersättning skall utgifvas af parterna eller af
statsverket. Det senare eger rum i brottmål, då domstolen förklarat,
att vittnena må inkallas. Der anses ett offentligt intresse påkalla,
att vittnena ersättas af allmänna medel. Nu frågar motionären: kan
det då icke anses, att ett offentligt intresse påkallar detta, äfven då
vittnena inkallas af häktade personer. Häremot invändes nu: nej, då
är det de tilltalade sjelfva, som inkalla vittnena; der föreligger icke
något offentligt intresse. Domstolen har icke godkänt inkallelsen ännu;
alltså må det blifva en sak såsom i civilmål mellan de särskilda parterna
och vittnena. Jag tror emellertid, att här föreligger ett fall,
då man får erkänna ett offentligt intresse från statens sida, fastän
vittnena icke blifvit inkallade genom domstolens försorg; och det är
just derför, att den tilltalade sitter häktad. Häktningen är en åtgärd,
som staten vidtager såsom en tvångsåtgärd mot en person, icke något
straff. En person häktas för att ransakniugen skall kunna skötas på
ett behörigt sätt, och för att den häktade personen icke skall kunna
afvika. Men då ligger också ett offentligt intresse uti att göra häktningstiden
så kortvarig som möjligt och ställa till den häktades förfogande
medel att å sin sida medverka till att förkorta häktningstiden. Det
är derför man kan säga, att ett offentligt intresse föreligger äfven i
detta fall. Jag skall derför be, herr talman, att få yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till motionen.

Med herr Husberg förenade sig herr Persson i Tallberg.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter af herr
talmannen i enlighet med de under öfverläggningen gjorda yrkandena
framstälda propositioner afslog kammaren utskottets hemställan och
biföll den i ämnet afgifna motionen.

§ 7.

Till afgörande förekom härefter lagutskottets utlåtande N:o 25, i
anledning af väckt motion om ändring af 65 § utsökningslagen och
30 § konkurslagen.

Uti berörda i Andra Kammaren af herr A. M. Bergmark afgifna

Andra Kammarens Prof. 1899. K:o 11. 2

Angående
ersättning af
allmänna
medel åt vittneny
inkallade
af häktade
''personer.

(Forts.)

Angående
ändring af 65
§ utsökningslagen
och SO
§ konkurslagen.

N.o II.

Angående
ändring af 65
$ utsökningslagen
och SO
konkurslagen.

(Forts.)

18 Lördagen den 4 Mars.

motion, n:o 94, hade föreslagits, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
i hvad det rör landsbygden, att i stället för siffran 75 i 65 §
utsökningslagen och 30 § konkurslagen skall införas siffran 300.

I afseende å denna motion hade utskottet hemstält, att densamma
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Sedan herr talmannen låtit uppläsa utskottets hemställan, lemnades
ordet till

Herr Bergmark, som anförde: Det är under intryck af den folkminskning,
som på landet mångenstädes eger rum, och anledningen till
densamma, nemligen fattigdomen, som jag aflemnat min motion i förevarande
ämne. Ehuru, sedan lagutskottet afstyrkt motionen, jag icke
har något hopp om att för densamma vinna framgång, ber jag dock
att få yttra några ord.

Eu hvar, som varit i tillfälle att iakttaga verkan af den år 1877
i utsökningslagen och i konkurslagen införda bestämmelsen, att egendom
intill ett värde af sjuttiofem kronor må undantagas från utmätning
och konkurs, vet mycket väl, hvilket välgörande inflytande denna
bestämmelse haft på de hem, som varit underkastade utmätning eller
konkurs. Den bleka nöden försvann genom denna bestämmelse från
desamma, och dessa det ytterliga armodets hem, som förr voro så vanliga,
återfann man icke mer. Fattigdomsnivån, om jag så får såga, blef
med denna bestämmelse höjd. Men 75 kronor år 1877 äro icke detsamma
som 75 kronor år 1897. Samhället i dess helhet och menniskor
i allmänhet röra sig med helt andra belopp nu mot förr, och
mångenstädes spela 300 kr. nu icke större roll än 75 kr. 1877. Förmögenhetsnivån
har blifvit höjd.

Är nu detta ett faktum, hvilket jag icke tror, att någon vill förneka,
så förefaller det mig ligga mycket nära till hands, att likaväl
som man år 1877 på grund af samhällets dåvarande ekonomiska utveckling
bestämde det utmätningsfria afdraget till 75 kronor, likaväl
borde man nu höja detta afdrag till ett mot förmögenheten i vår tid
svarande belopp. Att 300 kronor i förhållande till 75 kronor är det
korrekta uttrycket för denna proportion, har jag icke velat saga; jag
har blott angifvit denna siffra, 300 kronor, emedan egendom till detta
värde är det minsta möjliga en menniska måste ega för att kunna blifva
eller förblifva landtbrukare. Och så synnerligen stor är måhända icke
skilnaden i förhållandet mellan å ena sidan 300 kronor nu och 75 kronor
år 1877, å andra sidan förmögenheten nu och förmögenheten då.

Detta är de åsigter, som bestämt mig för att framlemna min
motion. Då emellertid densamma blifvit afstyrkt, lärer det icke tjena
mycket till att derom tala, och jag skall af samma skäl icke framställa
något yrkande.

Vidare yttrade:

Herr Odencrants: Jag ber att få förutskicka den anmärkningen,
att det sista af de skäl, som utskottet anfört för sitt afstyrkande af

N:0 II.

» Lördagen den 4 Mars.

motionen, synes mig vara så öfvertygande, att icke heller jag har
något yrkande att göra. Jag tillåter mig dock uttala den uppfattningen,
att den siffra, som i 65 § utsökningslagen och 30 § konkurslagen
är stadgad, icke är den lämpliga. Såsom motionären nyss framhöll,
bör äfven beaktas, att, äfven om denna siffra varit rigtig på den
tid, då lagen tillkom, man numera, på grund af penningens sjunkande
värde, måste anse densamma icke vara väl afpassad. De äldre af
kammarens ledamöter erinra sig äfven, att den allmänna meningen,
då 1877 års utsökningslag tillkom, icke var fixerad för ett belopp af
75 kronor. Andra Kammaren omfattade tvärtom temligen enhälligt
den åsigten, att 100 kronor vore den rätta siffran, och det var genom
en sammanjemkning med Första Kammaren, som siffran 75 slutligen
tillkom. Första Kammaren hade nemligen stannat vid ett belopp af
50 kronor. Detta gifver mig ytterligare ett stöd för min uppfattning,
att 75 kronor numera är en alldeles för låg siffra. För min del skulle
jag helst vilja sätta det lägsta beloppet till 150 kronor.

Då jag, på grund af hvad jag först anförde, icke nu kan göra
något yrkande om en positiv åtgärd från Riksdagens sida, nemligen af
den anledningen, att det icke lärer vara lämpligt att i detta fall stifta
olika lagar för land och stad — så skall jag icke heller ingå i någon
detaljerad redogörelse för de skäl för att höja detta utmätningsfria
minimum, hvilka synas vara af rättskänsla och billighet förestafvade.
Jag skall äfven inskränka mig till att erinra om, att i utlandets lagstiftningar
i allmänhet högre siffror äro bestämda än den, som hos oss
är i detta afseende gällande.

Jag har, som sagdt, herr grefve och talman, icke något yrkande
att göra. Jag har med dessa ord endast velat uttala mina sympatier
för motionens innersta grundtanke äfvensom en förhoppning, att samma
tanke måtte i en bättre form komma tillbaka vid en följande riksdag,
på det att Riksdagen må komma i tillfälle att vidtaga en ändring med
afseende å detta förhållande, uti hvilket en rättelse verkligen synes
vara af behofvet påkallad.

Herr Branting instämde med herr Odencrants.

Herr Petersson i Fräntorp: Herr talman! Om det utmätningsfria
afdraget skulle ökas på sätt motionären föreslagit, så skulle dtta
mera skada än gagna den klass, som deraf berördes. Dessa personer
skulle då icke blifva betrodda med att få låna något. Man ifrar nu
så mycket för egna hem. Men om denna lagändring genomfördes, så
skulle en person icke vara skyldig att betala sina förbindelser, derest
han icke hade tillgångar till ett värde af 300 kronor. Men då skulle
han aldrig få låna något till en dylik byggnad. På landet ha vi inga
pantbanker, utan der måste man i allmänhet söka få sin kredit på
god tro. Skulle nu så stort belopp, som här är i fråga, undantagas
från utmätning, så blefve krediten i betydlig mån minskad. Alltså
blefve den fattige mest lidande på en dylik förändring.

Jag skulle vidare vilja gent emot herr Odencrants nämna, att det
nog icke är så farligt med dessa 75 kronor. Ty vid utmätning sker

Angående
ändring af 65
§ utsökningslagen
och SO
§ konkurslagen.

(F orts.)

20 Lördagen den 4 Mars. .

värderingen på sådant sätt, att den undantagna egendomens värde
ofta nog i sjelfva verket uppgår till 150 kronor. På detta sätt är
saken hjelpt utan någon vidare lagstiftning.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

fullst" d‘ are I ordningen dernäst förelåg till kammarens afgörande lagutskottets
lagstiftning utlåtande, n:o 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
till skydd mot Maj:t angående fullständigare lagstiftning till skydd mot misshandel
misshandel af djur.

diur'' Uti eu inom Andra Kammaran väckt motion, n:o 82, hade herr

E. O. V. Wavrinslcy hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 18 kap. 16 § strafflagen,
att dels den nu gällande inskränkningen, enligt hvilken straff för
djurplågeri inträder allenast i det fall, att det misshandlade djuret är
i någons ego, upphör att gälla, dels såsom straffbart djurplågeri blir
att anse ej blott sådan misshandel, som kan sägas hafva sin grund i
uppenbar grymhet, utan ock all annan rå och för den allmänna rättsoch
sedlighetskänslan sårande misshandel af djur, dels slutligen straffpåföljden
blir bestämd så, att äfven frihetsstraff kan å förseelsen följa.

Emellertid hemstälde utskottet, att herr Wavrinskys ifrågavarande
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtendet hade reservationer fogats:

af herrar Husberg, Leman och E. Svensson mot utlåtandet i dess
helhet;

af herr Redelius mot vissa delar af utlåtandet; samt

af herrar F. Andersson, F. G. Peter sson och Jansson i Djursätra
mot utskottets hemställan om afslag å motionen, i hvad densamma
åsyftar skärpning af straffet för djurplågeri.

1 fråga härom anförde:

Herr Wavrinsky: Herr talman! Ännu en gång har lagutskottet

förklarat, att det saknar skäl att biträda den hemställan, som jag
gjort i min motion, för vinnande af fullständigare och skärpta bestämmelser
i strafflagens 18 kap. 16 § till skydd mot misshandel af djur.
Utskottet betonar i början af sitt utlåtande, “att utskottet väl inser
det afskyvärda i djurplågeriet och till fullo uppskattar det behjertansvärda
syfte och de ädla sträfvanden, som legat till grund för motionen11.
Men det oaktadt “har hvarken hvad som vid frågans behandling förra
året inom Riksdagen anfördes till förmån för motionärens då väckta
framställning eller hvad motionären nu andragit öfvertygat utskottet
om behofvet af den af motionären ifrågasatta ändringen af stadgandet
rörande straff för djurplågeri''''. Då jag emellertid med glädje finner,
att vid lagutskottets utlåtande är fogad en reservation till förmån för

N:0 II.

Angående

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

min motion i dess helhet, afgifven af tre utaf utskottets ledamöter,
deraf en från Första Kammaren, samt att i öfrigt dera ledamöter
från denna kammare tillstyrkt motionen i vissa delar, har jag anledning
att i alla fall vara jemförelsevis belåten med den behandling,
som lagutskottet egnat motionen. I betraktande ytterligare af det
törhållande, att Första Kammaren välvilligt — på yrkande af herr
Afzelius — mottagit min motion i hvad densamma afser sådan ändring
af gällande bestämmelser, att frihetsstraff må kunna å ifrågavarande
förseelse följa, bjuder mig klokheten och tacksamheten för det tillmötesgående,
som visats mig, att för denna gång inskränka mig till
ett yrkande om bifall till denna del af motionen. Jag skall icke trötta
kammaren med någon ny bevisföring till stöd för min motion i dess
helhet, men jag kan dock icke underlåta att till utskottet rigta några
ord med anledning af motiveringen för dess hemställan om afslag.

Utskottet menar, att straffrättsliga åtgärder i ingen eller endast
i ringa mån kunna åstadkomma någon förbättring i detta hänseende.
Äfven jag är åt den åsigten, att på denna väg det hufvudsakliga målet
icke kan vinnas. Men då det här gäller de gröfsta brotten och iteration
af dessa gröfsta brott, är det väl i alla fall en vinst, om man i
någon män kan vinna en förbättring. Jag hade derför väntat, att
utskottet skulle mera allmänt ansluta sig till mitt yrkande i tredje
punkten af motionen, i hvilken del motionen blifvit af medkammaren
välvilligt mottagen.

Det är en annan synpunkt, som jag ber att särskildt få framhålla,
nemligen att straffet ju i viss mån är en mätare för brottet —
att, då det gäller att upplysa allmänheten om brottet, till varning
och tillrättavisning, strafiet måste vara afmätt så, att det karakteriserar
brottet äfven i dess gröfsta former. Är straffet icke sådant, kommer
allmänheten att få en origtig uppfattning om brottet. Om, såsom här
är fallet, lagen visserligen tillstädjer ända till 500 kronors böter, men
till följd af sin formulering icke kan verka med tillbörlig kraft — om,
säger jag, på grund derutaf grofva förseelser straffas med 25 å 30
kronors böter, så får den allmänhet, som här dömer om saken, och i
synnerhet den, som sätter sig öfver lagen, den uppfattningen, att det
är fråga om ett ringa brott. Och om, såsom ofta, för att icke säga
oftast, är fallet, den brottslige går fri från hvarje ansvar, derför att
polismyndigheten tröttnar på att ställa honom till ansvar, då ingenting
dermed vinnes, så får han slutligen den uppfattningen, att det
icke är något brott alls. Och det är ett brott af lagen att på detta
sätt missleda den allmänna uppfattningen och derigenom verka i motsatt
rigtning mot den upplysning, till hvilken utskottet hänvisat motionären
såsom den väg, på hvilken rättelse bäst skulle kunna vinnas.

Utskottet sätter all sin tillit till en sådan upplysning och väntar
så mycket af djurskyddsföreningarna. Det verkar dock nästan såsom
ironi, då man vill kasta all pligt härvidlag på djurskyddsföreningarne
och menar, att dermed allt vore väl bestäldt. Men hvad kunna vi väl
vinna med endast upplysning på detta område? En kontraktsprost i
landets nordligaste del har nyligen dömts till femtio kronors böter för
det han kört femtio mil — säger 50 mil — med en illa halt häst.

Angående
fullständigare
lagstiftning
till skydd mot
misshandel af
djur.

(Forts.)

N:o II. 22 Lördagen den 4 Mars.

Angående Icke var deri mannens upplysning något hinder för hans grafva förlagstiftning6
see*se? Eller när menar utskottet, att man skall vinna något genom
till skydd mot upplysning och stigande bildning, på t. ex. en åkeriegare i Stockholm,
misshandel af som femtiosju gånger bötfälts för misshandel af sina djur. Nej, det
synes, som om här fordrades — så motbjudande det än i grund och
(torts.) botten kännes för mig personligen att yrka derpå — att kraftiga åtgärder
vidtagas för att höja uppfattningen i detta hänseende om hvad
som är brott liksom om graden af brottet, och dervid har lagen en
stor uppgift att fylla genom den vägledning, som lagen gifver för
straffets uppmätning i de olika fallen.

Måhända skulle tillämpningen af lagen, sådan den nu är, vinna
på att åklagaren finge andel af böterna, men jag har för närvarande,
i afvaktan på att denna fråga skall i vidare omfattning vinna Riksdagens
och regeringens välvilliga uppmärksamhet, icke velat göra ett
sådant yrkande.

Utskottet säger vidare, att förhållandena sedan år 1890 icke hafva
ändrats i sådan rigtning, att någon skärpning beliöfver vidtagas i
straffskalan. Jag är för min del icke af den uppfattning, som utskottet
här söker häfda. Först och främst har det vigtiga inträffat, att rättsmedvetandet
icke blott hos de samvetsömme, hos djurvännerna och
för öfrigt hos alla dem, som arbeta i deras intresse, utan i allmänhet
så väsentligt höjts under nämnda tid, att denna intresserade allmänhet
påkallar särskild uppmärksamhet för de öfverklagade omständigheterna.
Derigenom att rättskänslan höjts, har blicken sträckts vidare,
och det fält, på hvilket dessa straffvärda förseelser begås, har vuxit,
icke absolut, men relativt. Man har fått blicken öppen för vidden af
dessa brott, för deras råa beskaffenhet, och derigenom har en betydlig
ändring inträffat.

Jag kan för denna min uppfattning finna ett stöd hos den ärade
talare, som lyckades genomdrifva bifall i Första Kammaren för min
motion i den sista punkten. Men jag vill gå ännu längre, jag vill
påstå, att äfven absolut taget en förändring har inträffat snarare ofördelaktig
än fördelaktig för djurskyddet. Det beror på de utvecklade
kommunikationerna, det beror på industriens och handelns utveckling,
hvarigenom lastdragarne tagas i anspråk i mycket större utsträckning
än förut. Så är förhållandet vid de stora byggnadsföretag, som nu
i stor skala pågå, vid de stora timmerafverkningarne och transporterna
i Norrland, o. s. v. På alla dessa fält har behofvet af att anlita
dragare och dermed frestelsen att plåga af djuren deras yttersta
krafter vuxit under den sista tiden och vuxit — enligt min öfvertygelse
— i icke oväsentlig grad.

Jag vill nu förklara, att jag ej gör mig till målsman för någon
pjunkig ömhet om djuren. Menniskorna få slita ondt, och då är det
icke för mycket, att äfven djuren få göra det. Men det skall vara
med någon urskilning; och det är äfven någon skilnad mellan menmskornas
och djurens lidanden. Menniskan har förmågan att söka
skydd och hjelp. Menniskorna kunna söka rättelse genom att slå sig
tillsammans, genom att sätta hårdt emot hårdt. De kunna värja sig.
Djuren deremot äro öfverlemnade på nåd och onåd i sina egares hän -

Lördagen den 4 Mars.

der. De kunna icke bilda några fackföreningar, de kunna jcke opponera
sig, de kunna icke motionera, de kunna icke göra något annat
än bära sitt öde med tålamod. Men detta ålägger oss ett ansvar,
mina herrar, och det blir för oss, som kunna göra något, en hedersoch
samvetssak att värna om dem, som intet annat skydd ha.

Jag har redan tillkännagifvit, att jag ärnar inskränka mig till att
yrka bifall till sista delen af min motion. Men jag hade hoppats, att
statsrådet och chefen för justitiedepartementet vid behandlingen af så
många lagfrågor i dag skulle vara närvarande, så att jag skulle kunna
för honom personligen framhålla några allmänna synpunkter, på det
att han vid behandlingen af detta ärende ville taga frågan i dess helhet
i öfvervägande, för att utröna, om de många intygen om lagens
ofullständighet och otydlighet icke kräfva mer uppmärksamhet, än
som Riksdagen nu kan egna dem. Jag tror, att opinionen i denna
fråga växer "så fort och så starkt, att om jag nu nöjer mig med hvad
jag kan få och någon kunde återkomma eu annan gång med motionen,
meningarna ganska snart skulle vara till favör för en ännu mer utsträckt
förändring af denna paragraf. Jag ber att till stöd derför fa
åberopa hvad som nyligen skett i Norge. Der har eu regeringskommission
af — såsom jag hört sägas — landets allra mest framstående
jurister utarbetat ett förslag till ny strafflag. I denna upptages
djurplågeri under afdeluingen “Förseelser mot sedlighet“. Regeringskommissionens
flertal föreslår en så lydande affattning:

“Fn hvar, som genom vanvård, öfveransträngning eller på annat
sätt gör sig skyldig till grof eller grym misshandel af djur eller medverkar
dertill, straffas med böter eller med fängelse intill tre månader.

Denna bestämmelse hindrar icke, att Konungen eller den, han
dertill bemyndigar, kan tillåta vissa personer att på dertill bestämda
ställen i vetenskapligt syfte anställa plågsamma försök med djur.

En af kommissionens medlemmar, herr Överland, föreslår, att
paragrafen affattas sålunda: “Enhvar, som genom vanvård, öfver -ansträngning eller på annat sätt gör sig skyldig till misshandel af
djur eller medverkar dertill, straffas med böter. Vid återupprepande
eller i fall af rå och grym misshandel kan fängelse intill sex månader

ådömas.“ _

Eii annan medlem af kommissionen, assessor Tboresen, rostar mot
flertalets affattning af paragrafens sista punkt, hvilken handlar om
vivisektion, i det han anser, att det åtminstone endast rent undantagsvis
och under stark kontroll bör tillåtas att utsätta djur för långvariga
och smärtsamma lidanden.

Vid jemförelse mellan vår motsvarande paragraf i strafflagen
och detta förslag synes det stå tydligt och klart, att vår lagstiftning
är långt efterblifven i förhållande till andra länders lagstiftning i
detta afseende. För öfrigt hänvisar jag beträffande lagstiftningen i
andra länder till min motion i denna fråga vid förra årets riksdag.

Men det må ingen tro, att med en förändring af denna strafflagsparagraf
allt skulle vara väl bestäldt. Det är sant, att har behöfs
en vägledande upplysning, men då får staten icke försumma att
gifva oss denna upplysning, och den får ej kasta allt på djurskydds -

N:0 II.

Angående
fullständigare
lagstiftning
till skydd mot
misshandel ad
djur.

(Forta.)

N:0 II.

Lördagen den 4 Mars.

fJZäi7?nar, föreidngarna. Denna upplysning lemnas först och främst derigenom,
lagstiftning agaf ^ forordniuSar klargöra för allmänheten, hvad som är

till skydd mot och hvad som är straffvärdt. 1 utlandet redogöres i särskilda

misshandel af förordningar så fullständigt för grunden till denna lagstiftning, att

djur.

(Forts.)

folket får ögonen öppna för det afskyvärda och råa i misshandel af
djur och brotten delvis förebyggas. Der stiftas speciella lagar i vissa
fall. Jag skall be att i förbigående få påpeka några sådana fall, der
särskild lagstiftning är behöflig i den — om ock svaga — förhoppningen,
att justitieministern, när ärendet förekommer, behagade fästa
något afseende dervid. För det första vill jag erinra om, hur staten
försummar att göra sin skyldighet i detta afseende vid försäljningen
af utrangerade nummerhästar för kavalleriet och artilleriet. Det föreskrifves
icke några försigtighetsåtgärder, så att de arma djuren, om
de äro till arbete otjenliga och behöfva nedslagtas, verkligen få sig
detta öde beskärdt. Genom försorg af centralstyrelsen för djurskyddsföreningarna
har eu skrifvelse härom rigtats till cheferna för kavallerioch
artilleriregementena; svar hafva ingått från ett betydande antal
af dem. Ett af dessa är synnerligen beaktansvärdt, nemligen det, som
kommer från sekundchefen för lifgardet till häst, Chr. H. Mörner, i
hvilket han fullständigt instämmer med djurskyddsföreningarna i deras
klagomål öfver bristande förordningar i detta hänseende. Han anser,
att djurplågeri genom fortsatt bruk af äldre eller obotligt lidande,
kasserad nummerhäst skulle “i väsentlig grad förebyggas, derest, i
följd af någon Kongl. Maj:ts förordning, tillstånd medgåfves (visserligen
någon gång redan af vederbörande chef sjelftagen vederbörande
regementsförvaltningar att vid försäljning å offentlig auktion af kronan
tillhöriga utrangerade hästar, som efter besigtning af vederbörande
regements- (eller likstäld) chef, biträdd af truppförbandets veterinär,
anses vara till arbete odugliga i följd af ålder eller obotlig sjukdom,
må till den högstbjudande afyttras under skriftlig förbindelse af köparen
att viss tid, t. ex. 48 timmar efter djurets öfvertagande, hafva
nedslagtat detsamma, och böra i och för nödig kontroll djurets hofvar
före öfverlemnandet hafva märkts medelst brännjern, hvarjemte köparen
förpligtigas att omedelbart efter nedslagtandet uppvisa de märkta
hofvarne vid respektive regemente, der de eller märkena förstöras".

Jag har sjelf någon erfarenhet på detta område, och jag har med
grämelse fäst mig vid den behandling djuren ofta rönt af de känslolösa
åkarne- och andra, som köpt dem, dessa hästar, hvilka i tjugu
till tjugutvå års tid tjenat Kongl. Maj:t och kronan med sina bästa
krafter. Jag anser, att här tillkommer det staten att tillse, att hästarna
icke under hvilka omständigheter som helst få sätta till sitt lif.

Det andra jag vill rigta uppmärksamheten på är våra kapplöpningar.
Det har rädt den uppfattningen, att kapplöpningarna, såsom de
här i vårt land bedrifvas, skulle tjena till att förbättra afveln af lämpliga
hästar för vårt kavalleri och vårt artilleri; och jag menar, att man i
någon mån dervid äfven tänkt på att uppmuntra till förbättring af
dragare, af arbetshästar i allmänhet. Jag tror, att den uppfattningen
hos den störa allmänheten i breda lager för länge sedan är borta; och
jag spörjer, att man äfven i fackkretsar kommit till mycket sundare

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

uppfattning i denna sak. Jag har här i min hand ett intyg af flere
hundrade veterinärer, hvilka förklara, att de “anse, att kapplöpningarna,
på sätt de nu bedrifvas, ofta äro förenade med djurplågeri och
att för öfrigt desamma, utan att det egentliga ändamålet med dem
förfelas, böra och kunna anordnas inför utsedda prisdomare, utan att
den stora allmänheten till dem eger tillträde''*. Denna uppfattning biträdes
äfven af veterinärer vid armén, men grannlagenheten förbjuder
den energiska redaktionen af “Djurskyddet" att indraga deras namn
i förteckningen, då det kunde vara otjenligt för dem, såsom varande
i tjenst. Men vi behöfva icke taga vår tillflykt till dessa intyg af veterinärerna,
ty det ligger i öppen dag för en och hvar, som har blick
för dessa förhållanden, att icke dessa ensidigt utvecklade djur, som,
drifna med sporrar och spö, hinna till målet med risk att sätta
lifvet till och inom kort tid blifva odugliga, äro tjenliga afvelsdjur för
vårt kavalleri. Särskildt påpeka veterinärerna, att det är oförsvarligt
att till kapplöpningar använda vallacker, och det behöfs väl intet
bevis för att dessa icke ha den ringaste uppgift i detta fall. För
öfrigt är klart, att sådana — jag vill säga det äfven med risk att
stöta någon — råa förlustelser på fåfängans marknad icke heller lemna
någon nyttig uppfostran eller vägledning för allmänhetens smak. Det
hände mig för icke så länge sedan, att jag upprördes af ett groft,
djurplågeri, som stod i sammanhang med dessa kapplöpningar. Eu
ung bondson, som jag för öfrigt sätter stort värde på, hade på återvägen
från en marknad kommit i sällskap med drängen hos en rik
bonde, och mellan deras skjutsar blef det kappkörning. När de på
landsvägen kommit i den vildaste fart, fingo de framför sig se en
landtman, som körde framåt i skymningen och hvars åkdon var förspändt
med ett par oxar Yägen var icke så bred, att det var möjligt
för båda skjutsarna att passera mellan detta åkdon och vägkanten
utan att komma i kollision. Bondsonen, som var ifrig att visa, att
han skulle vara n:o 1, passade på i samma ögonblick, som han var
intill mannen med oxarne att pressa fram sin häst mellan båda vagnarna,
hvaraf följden blef, att hästen krossades och föll död ned. Jag
har haft tillfälle att tala vid mannen, som körde oxarne, och jag frågade
honom då, om han icke talade vid bondsonen, som körde ihjel
hästen. Jo, sade han, det både'' han gjort, och han hade då sagt till
honom, att det vore skam att så handtera sin häst. Men bondsonen
hade svarat honom, att det väl icke vore så farligt, om han körde
ihjel sin, då det vid kapplöpningar mycket ofta hände, att ryttarne
redo ihjel sina hästar. Om han stode på vagnen och piskade på
hästen, eller om han sutte på hästen och drefve fram honom med
sporrar och spö, kunde väl gå på ett ut, fastän hans häst ej vore
något rasdjur. Sådan är uppfattningen i allmänhet bland denna klass
af menniskor, och skall någon förbättring häri kunna åstadkommas,
bör exemplen komma uppifrån och icke nedifrån. Derför bör man af
Kongl. Maj:t kunna fordra en lag eller förordning, som söker förekomma
djurplågeriet vid våra kapplöpningar. Deri bör stadgas, att
ingen häst får vid kapplöpning användas med mindre än att han af
veterinär blifvit undersökt och befunnen vara i den kondition, att han,

Angående
fullständigare
lagstiftning
till skydd mot
misshandel af
djur.

(Forts.)

N:o Ii. 26 Lördagen den 4 Mars.

Angående menskligt att döma, kan kafva utsigter att utan onaturlig öfverfidiständigare
ansträngning komma fram till målet. För min del vill jag gå ännu
tittfkyddlnot längre. Jag anser, att sådant vilkor skulle stadgas, att redan under
misshandel af träningen särskilt kvalificerade veterinärer ständigt skulle kafva uppdjur.
sigt öfver kästarne, ock att på deras intyg skulle kero, om kästarna
(Forts.) sedan finge släppas fram på kapplöpningskanan. Måkända keköfva
dessa yrkanden modereras. Jag vill icke riskera att drifva saken för
långt, men jag vill å andra sidan icke keller stryka öfver med kartassen.
Jag vill nu endast rigta uppmärksamketen på missförkållandena,
ock derför beköfva de tecknas med skarpa färger, med tydliga
ord, utan allt för många omskrifningar.

Det finnes i nu förevarande ämne ännu några punkter, i afseende
på kvilka stora brister råda, nemligen i fråga om bestämmelserna om
transport af djur ock förfarandet vid slagt. Jag ber att få påpeka,
att i Danmark förelädes Riksdagen den 19 sistlidne september af
justitieministern ett nytt lagförslag angående transport och slagt åt
djur. Vi ha ju i afseende å djurtransporter åtskilliga cirkulär utfärdade
af styrelsen för statens jernvägar, och måkända finnas äfven sådana
utfärdade af styrelser för enskilda jernvägar, men dessa cirkulär
ka naturligtvis icke den stora betydelse, som en utfärdad kongl. förordning
skulle ega.

Hvad särskildt slagtfrågan beträffar, måste jag uttala ett beklagande
öfver, att denna fråga vridits på sned, sedan Riksdagen
skrifvit till regeringen derom. Den 24 april 1896 skref Riksdagen
till Konungen ock anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes dels låta utröna,
om och till hvilken utsträckning stadgande må kunna meddelas i
syfte att vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande medels föregående
bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock,
derest utredningen dertill föranleder, låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning i ämnet, Kongl. Maj:t remitterade
skrifvelsen till justitiekanslersembetet för afgifvande af utlåtande, för
så vidt skrifvelsen afsåg ändring i eller tillägg till gällande lag. Embetet
framhöll i sin svarsskrifvelse bland annat, att endast i undantag
det slagtsätt, som vanligen användes, med tillämpning af 18 kap. 46 §
i strafflagen kunde straffas som uppenbar grymhet vid behandling af
kreatur. Men embetet erkände, att mycket grof misshandling egde
rum vid dessa tillfällen ock önskar en förbättring i det hänseendet.
“Ock detta mål", säger embetet, “borde kunna kraftigt främjas genom
meddelandet af positiva föreskrifter rörande förfaringssättet vid slagt
af hemdjur". Ja, hvad gjorde nu Kongl. Maj:t med denna skrifvelse?
Ärendet behandlades i statsrådet den 23 följande juli. Föredragande
var statsrådet Annerstedt. Statsrådet ansåg, att mycket kunde vinnas
för minskande af djurplågeriet genom föreningar ock myndigheternas
bemödanden, men derjemte syntes det kunna ifrågasättas, huruvida
föreskrifter skulle kunna utfärdas rörande förfaringssättet vid slagt,
der den yrkesmässigt bedrifves. Frågan öfverlemnades sedan för vidare
utredning till cividepartementet. Genom kongl. skrifvelse af den
13 augusti 1897 infordrades från civildepartementet länsstyrelsernas
utlåtande angående bestämmelser vid slagt, der denna yrkesmässigt

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

bedrifves. Nu lär det väl vara tydligt, att det icke är vid yrkesslagten,
som det mesta ofoget bedrifves. Yrkesslagtaren förstår, hvad han kan
komma att förlora genom att misshandla djuren. Han är skicklig i
sitt yrke, och af honom kan man vänta mer urskilning än af andra.
Men deremot borde till vägledning och upplysning för dem, som icke
ha dessa särskilda egenskaper, något göras för att förekomma den
grafva misshandel af djur, som faktiskt eger rum vid hemslagt. Men
så bär icke skett och kommer antagligen icke heller att ske. Frågan
kommer sannolikt att få hvila, till dess den upptages i sammanhang
med slagthusfrågan.

Till sist vill jag uttala den önskan, att äfven vivisektionen måtte
i vårt land liksom i våra grannland mera beaktas och i det hänseendet
en strängare lagstiftning komma till stånd.

Herr talman! Jag har nu ganska länge vågat taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk för ett ämne, som påkallar uppmärksamhet
i vida kretsar utom Riksdagen. Jag har dervid endast gjort min pligt,
och jag beklagar, om kammaren för mycket skulle tröttnat derpå.

Nu vill jag endast anhålla om proposition på mitt yrkande, som
med den inskränkning jag angifvit kommer att lyda:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af 18 kap. 16 § strafflagen, att straffpåföljden för
djurplågeri blir bestämd så, att äfven frihetsstraff kan å förseelsen följa.

Häruti instämde herrar Nydahl, Styrlander och John Olsson i
Stockholm.

Herr Husberg: Herr talman, mine herrar! Första kammaren har,
såsom motionären framhöll, biträdt hans förslag, i hvad det afser att
straffpåföljden för djurplågeri skulle skärpas så, att äfven frihetsstraff
kunde å förseelsen följa. För min del skulle jag, såsom det framgår
af utskottets betänkande, gerna sett, att Riksdagen gått ännu längre i
motionens syfte. Men då Första Kammaren nu endast bifallit en del
af densamma, och detta således är det enda, som kan vinnas, och det
hvarom de flesta äro ense, skall jag i likhet med motionären nu inskränka
mig till samma yrkande, som han framstälde.

Under det han hade ordet, har jag emellertid fått tillgång till
det protokollsutdrag från Första Kammaren, som utvisar verba formalia
af det beslut Första Kammaren i frågan fattat, och det afviker något
från den formulering motionären afgaf. Men då det är önskvärdt att
båda kamrarna besluta lika formulering, skall jag be att få yrka bifall
till ett beslut af innehåll, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan förändring af 18 kap. 16 § strafflagen,
att i straffsatsen för djurplågeri upptages jemväl frihetsstraff till lämplig
utsträckning.

Angående
fullständigare
lagstiftning
till skydd mot
misshandel af
djur.

(Forts.)

Med herr Husberg förenade sig herrar Sandwatt, Svensson i

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående
j tillständig are
lagstiftning
till skydd mot
misshandel af
djur.

(Forts.)

Karlskrona, Eklundh i Lund, Söderberg, Jansson i Djursätra och
Liljeholm.

Herr Wavrinsky: Jag skall be att få frånträda mitt förra yrkande
och ansluta mig till det af herr Husberg framstälda.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad och efter af
herr talmannen gifna propositioner afslog kammaren utskottets hemställan
och biföll det af herr Husberg under öfverläggningen framstälda
yrkande.

§ 9.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 6, i
anledning af väckta motioner angående ordnande af bostadsförhållandena
för en af rikets fiskeribefolkning, hvilket härefter föredrogs, blef
af kammaren bifallet; och skulle detta beslut, jemlikt 63 § 3 mom.
riksdagsordningen, delgifvas Första Kammaren.

§ io.

Angående Vid föredragning härefter af sammansatta stats- och bankoutskot npjpforande

å tets utlåtande, n:o 1, i anledning af verkstäld granskning af fullmäghlimen
af **8e.8 '' riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för
riksdags- och utförande af det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppriksbankshus.
förande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus, begärdes
ordet af:

Herr Centerwall som anförde: Herr talman, mine herrar! Såsom
vi alla veta och såsom det för öfrigt framgår af sammansatta statsoch
bankoutskottets utlåtande, har Riksdagen åt sina fullmägtige i
riksbanken och riksgäldskontoret uppdragit att fungera såsom byggnadskomité
för de stora riksbyggnaderna på Helgeandsholmen. Och det
är också bekant, att dessa faktiskt uppdragit sin befogenhet åt en
särskild komité, bestående af två medlemmar af riksbankens styrelse
och två af riksgäldskontorets. Dessa komiterade ha sedermera uppdragit
åt sakkunniga personer att kontrollera arbetena och åtgörandena
på holmen i afseende på grundläggningen.

Emellertid har det, man och man emellan, i sakkunniga och intresserade
kretsar i Stockholm börjat att talas om att vid läggandet af
grunden till riksbankshuset icke allt gått till såsom det bort. Riksdagshuskomitén
har uppdragit åt en känd entreprenör, hvilken på sina entreprenader
förtjenat en ganska stor förmögenhet, att verkställa grundläggningen,
och det finnes, så vidt jag vet, icke något tvifvel om, att
han icke gjort det efter bästa förmåga och samvete. Men det är en
sak, som bestämt mig för att fästa kammarens uppmärksamhet på
förhållandet, och det är, att riksdagshusets arkitekt i två skrifvelser
framhållit, att denna sak icke vore fullt så enkel och med densamma
så väl bestäldt, som man skulle kunna tro. Den skicklige och begåfvade

Lördagen den 4 Mars.

N;o II.

mannen fäste först i en skrifvelse af den 23 september 1897 riksdagshuskomiténs
uppmärksamhet på, att man, på sätt som skett på andra
håll och som vore med ärendets rätta behandling förenligt, borde
utarbeta en generel arbetsplan, som skulle granskas och kritiseras af
vederbörande. Något sådant skedde icke, utan man fortsatte med
grundläggningen. Nu är, för så vidt jag vet, grundläggningen i det
närmaste färdig, men den 24 november sistlidet år ingick samme
arkitekt med en ny skrifvelse till riksbyggnadskomitén, om jag så får
kalla den. I denna skrifvelse, af hvilken jag har en kopia framför
mig, nämner han, att ingen arbetsplan hade kommit till stånd, och
följaktligen hade icke heller någon sådan af komitén kunnat godkännas,
ehuru grundläggningen till byggnaden nu till största delen vore färdig.
Det som återstode, säger han, af undergrunden, vore hufvudsakligen
endast fyllningen mellan de i vattnet fritt stående pålarne. Detta
arbete torde dock vara det allra svåraste och tarfva bästa urval af
arbetssätt och material af pietet för den byggnad, som skall uppföras
på grunden. Derefter säger han, att såsom arkitekt för byggnaderna
vore det hans pligt att upplysa om förhållandena och hans rättighet
att fritaga sig sjelf från ansvar för de följder en otillfredsställande
grundläggning kunde hafva i högbyggnadens bestånd. “Derjemte",
säger han, “vore det hans högsta önskan, att framtiden ej måtte få
skäl att klandra byggnadens konstruktion" o. s. v. Ja, såsom herrarna
finna, är det der ord, som komma en att tänka på saken, och då det,
som sagdt, verkligen finnes tvifvel och misstankar utbredda om saken
i fråga, har jag efter långt betänkande velat göra mig till tolk för
dessa misstankar och tvifvelsmål.

Jag har om innebörden af detta yttrande i så god tid jag kunnat
underrättat den medlem af riksdagshusbyggnadskomitén, som finnes
här närvarande, och jag förmodar, att lian icke blott kommer att
svara, utan äfven svara på ett sådant sätt, att alla tvifvel häfvas,
hvilket är min högsta önskan.

Jag har derför för närvarande intet yrkande att göra, och jag
kommer att framställa ett sådant endast i den händelse, att den ärade
representantens svar skulle föranleda mig dertill.

Vidare yttrade:

Herr von Friesen: Det lär väl vara mig, som den ärade representanten
åsyftat, då han sade, att någon här skulle vara kompetent att
gifva honom svar och håfva hans tvifvelsmål, och att han vid plenums
början meddelat, att han skulle komma att framställa dessa anmärkningar.
Då jag icke är fackman i denna sak, så har den tid, som
sedan dess förflutit, i synnerhet då jag derunder varit upptagen af
riksdagsgöromål här i kammaren, varit för kort för att jag skulle
kunna sätta mig så in i saken, att jag nu skulle kunna gifva något
svar i den tekniska frågan.

Men med afseende på ärendets behandling inom riksdagshusbyggnadskomitén
och hos fullmägtige kan jag i alla händelser gifva

Angående
uppförandet
å Helgeandsholmen
af
riksdags- och
riksbankshu8.

(Forts.)

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående
uppförandet
ä Helgeandsholmen
af
riksdags- och
riksbankshus.

(Forts.)

ett svar, som jag förmodar att äfven den ärade talaren skall finna
tillfredsställande.

Det är ju gifvet, att riksdagshusbyggnadskomitén samt fullmägtige
i riksbanken och riksgäldskontoret — bvilka sistnämnda icke, såsom
den föregående ärade talaren påstod, öfverlemnat sin befogenhet att
handlägga dessa ärenden åt riksdagshusbyggnadskomitén — hafva tagit
denna fråga i mycket noggrant öfvervägande, innan beslut om grundläggningsarbetet
blef fattadt. För detta ändamål anstäldes såsom
verkställande ingeniör en person, som inom fackkretsar ansågs vara
en den mest kompetenta i dylika frågor. För byggnadens utförande
i öfrigt bar anstalts en arkitekt, hvilken jag i likhet med den föregående
ärade talaren har all anledning att på det bästa vitsorda.
Men det är två olika fack: arkitektskapet och grundläggningsarbetet,
i synnerhet ett grundläggningsarbete under så svåra förhållanden som
detta. Om det då uppstår stridigheter mellan de två sakkunnige, som
riksdagshuskomitén sålunda valt, är det klart, att komitén skall fästa
hufvudsakligt afseende vid de skäl, som af fackmannen på det ifrågavarande
området blifvit anförda. Det skulle ju anses mycket besynnerligt,
om man emot den specielle fackmannens bestridande lyssnade
till de anmärkningar, som gjordes af fackmannen på arkitekturområdet
i fråga om grundläggningsarbetet, likaväl som det skulle vara besynnerligt,
om man i fråga om arkitekturen skulle emot den andre fackmannens
bestridande lyssna till den ingeniör, som blifvit anstäld för
grundläggningsarbetet. Så mycket underligare skulle detta i förevarande
fall hafva varit, som den ene, nämligen arkitekten, hade en jemförelsevis
ringa egen erfarenhet, under det att den verkställande ingeniören hade
en under mångårigt arbete just med dylika saker grundligt inbemtad
erfarenhet.

Emellertid var det naturligt att då den omnämnda tvistigbeten
uppstod mellan dessa båda hos komitén anstälda personer, komitén
lät sig angeläget vara att genom sina sakkunniga adjungerade ledamöter,
bvilka begge äfvenledes voro specialister i fråga om dylika
grundläggningsarbeten, undersöka frågan. Då dessa två framstående
specialister också stälde sig på ingeniörens ståndpunkt, ansåg sig
komitén ha full anledning att sluta sig till den uppfattning i denna
fråga, som af ingeniören blifvit omfattad. Detta är dock, såsom herrarne
lära förstå, mera ett ingeniörsarbete än ett arkitektarbete.

Redan vid företagandet af grundläggningsarbetet för riksdagshuset,
hvilket påbörjades år 1894, voro således arkitekten och ingeniören af
olika meningar; och redan då både riksdagshuskomitén sålunda tillfälle
och anledning att slita tvister dem emellan. Sedermera, då
riksbankshusets grundläggning skulle företagas, förklarade ingeniören,
med hvilken de sakkunnige adjungerade ledamöterna instämde, att det
icke fans något skäl att frångå den plan för grundläggningen i fråga
om riksbankshuset, som hade blifvit följd beträffande riksdagshuset.
Och af denna anledning ansåg sig riksdagshusbyggnadskomitén kunna,
oaktadt de anmärkningar, som af arkitekten framstälts, uppdraga åt
ingeniören att bedrifva grundläggningsarbetet, såsom han både tänkt sig.

Sedermera har arkitekten, såsom den föregående ärade talaren

N:0 Ii.

Lördagen den 4 Mars.

nämnde, inkommit till riksdagshusbyggnadskomitén med en skrifvelse,
ur hvilken den ärade talaren citerade några ord. Den skrifvelsen
remitterades till verkställande ingeniören, och denne har derpå i sin
tur aflåta en skrifvelse, i hvilken han på det bestämdaste bestrider
befogenheten af de utaf arkitekten framstälda anmärkningarne. Saken
har således utagerats mellan arkitekten å ena sidan och den sakkunnige
ingeniören, understödd af riksdagshuskomiténs tvenne sakkunnige adjungerade
ledamöter, å den andra.

Detta är den framställning, som jag nu ansett mig böra lemna
kammaren.

Herr Fjällbäck: Jag tror dock arkitekten har haft åtskilliga
fog för sina bekymmer i fråga om grundläggningsarbetets beskaffenhet.
De, som endast tillfälligtvis gå förbi byggnadsplatseD, kunna till och
med från Vasabron nu om dagarne se, huru det går till att fylla det
tomrum, som uppstår mellan pålarne. Förhållandet är nemligen, att
den verkställ; nde ingeniören. såsom han kallas, emot en såsom jag
tror mig veta särskild ersättning tillåtit personer, som rifva gamla hus

— särskildt de s. k. Bondeska palatsen — att till byggnadsplatsen för
den blifvande riksbanken framköra åtskilliga tusentals lass gammalt murbruk;
och, såsom herrarne ha sig bekant, består murbruk af fin sand
och kalk. I detta murbruk finnas ock sönderslagna tegelstenar; och detta,
material användes sedan såsom fyllnad mellan pålarne. Man behöfver ej
ha särskild sakkunskap för att förstå att, om detta lösa material utsättes
för vattnets inverkan, detsamma upplöses till sina forna beståndsdelar

— d. v. s. dels kaik och dels fin sand — och lätt kan komma att
flyta bort. För sådant ändamål användes eljes alltid vid nybyggnader
groft grus eller småsten eller skårf, såsom det kallas. Nu fans det på
byggnadsplatsen och äfven på platsen framför riksdagshuset — mellan
detta och Norrbro — en ofantlig massa sådant groft grus eller sådant
grus, som vi häri Stockholm kalla för Brunkebergsgrus. Detta grus utfördes
på pråmar till verkställande ingeniöreus landtegendom strax utanför
Stockholm och användes der vid kajanläggningar och fyllningar i sjön.
Nu, sedan detta utmärkta fyllnadsämne blifvit bortfördt, har man
ditfört dylikt afskräde, som vi här kunna se bevis på, och som icke
någon enskild person vid sina byggnadsföretag skulle tillåta sig att
använda såsom fyllnad, i synnerhet mellan pålar, till hvilket det är
absolut odugligt.

Af detta synes, som om arkitekten nog har åtskilliga skäl för
sina farhågor.

Herr Centerwall: Jag skulle verkligen bestrida en passus i

min ärade väns, herr Sixten von Friesens, anförande här nyss. Han
sade att lika litet som en ingeniör förstår sig på sjelfva byggnaden,
lika litet förstår en arkitekt sig på grunden. Det är väl dock ej så.
Jag har haft nöjet att i södra Europa långa tider vistas tillsammans
med åtskilliga arkitekter, och jag har sett, huru de studerade. Om
de t. ex. i Venedig studerade palatsen, underläto de ej att vid lågvatten
undersöka dessa pålverk, som stått i 800, ja, t. o. m. 1000

Angående
uppförandet
ä Helgeandsholmen
af
riksdags- och
riksbankshus.

(Forts.)

)

N:0 II.

Angående
uppförandet
å Helgeandsholmen
af
riksdags- och
riksbankshus.

(Forts

Lördagen den 4 Mars.

år. Detta visar, att arkitekter kunna vara sakkunniga äfven i det
hänseende.

Jag hade ej väntat mig att få något understöd eller att enskilda
medlemmar af kammaren skulle komma och säga, att äfven de haft
sina anmärkningar att göra i detta fall. Ej heller har jag för min
egen del kunnat göra några sådana anmärkningar, ty jag är ej tillräckligt
sakkunnig. Men jag ber att få säga, att det förefaller mig
besynnerligt, att arkitekten ej fått något svar af riksdagshusbyggnadskomitén.
Hade han fått ett svar och ett uttömmande svar — hvilket
han ej ännu i går afton erhållit — så hade dessa anmärkningar
uteblifvit.

Emellertid vare det fjerran från mig att för egen del framställa
någon anmärkning, då jag ej är särskilt sakkunnig. Jag har derför
ej något yrkande att göra.

Herr von Friesen: Jag ber att få fästa den siste talarens

uppmärksamhet på, att de af talaren på Stockholmsbänken framförda
anmärkningarne voro af en helt annan natur och dertill af en synnerligen
grav natur. De rörde ej principerna för grundläggningen, utan
de rörde något helt annat, som egentligen borde, så vidt jag kan
finna, framföras inför ett annat forum, ett rättegångsform!);

Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ V -

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

På föredragningslistan fans vidare upptaget bevillningsutskottets
betänkande, n:o 13, i anledning af väckta motioner om ändringar i
gällande bestämmelser angående stämpelafgiften.

Punkten 1.

Uti särskilda motioner, n:o ö, afgifven i Första Kammaren af
herrar grefve B. G. Hamilton m. fl., samt n:o 105, afgifven i Andra
Kammaren af herr H. Andersson i Vestra Nöbbelöf, hade blifvit hemstäldt,
att Sveriges allmänna hypoteksbank måtte befrias från skyldighet
att stämpelbelägga de obligationer, som af banken utfärdas.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att nu gällande
stadgande angående skyldighet att med stämpel förse obligationer
måtte bibehållas oförändradt.

Emot utskottets hemställan hade reservationer afgifvits af herrar
friherre Klingspor, G. Jansson och Bergendahl.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Bergendahl: Herr talman, mina herrar! Såsom det synes
af det förevarande betänkandet, har jag reserverat mig mot den hemställan,
som utskottet gjort. Jag har inom utskottet påyrkat, att
utskottet i stället skulle föreslå Riksdagen att bifalla de föreliggande
motionerna. Jag har gjort det af den orsaken, att jag anser att, när
Riksdagen antog den nuvarande stämpelförordningen, ett förbiseende

Lördagen den 4 Mars.

N:0 II.

egde rum i det fallet, att icke hypoteksbankens obligationer i likhet
med statens blefvo befriade från stämpel. Genom att bifalla motionerna
hade man erhållit rättelse härutinnan.

Den uppmärksamhet, som under senare tider fästs vid detta förhållande,
har berott derpå, att under de närmaste åren förestå konvex
teringar af hypoteksbankens obligationer. Hypoteksbankens mål är
för närvarande i främsta rummet att söka åstadkomma fortast möjligt
afskrifning af de kapitalrabatter, som tynga banken, att denna skall
kunna ske alltid efter beräkning år 1908, men om möjligt förr, hvaraf
de nuvarande 5 procent hypotekslånen i så hög grad beröras; ty förrän
dessa kapitalsrabatter äro afskrifna, kunna dessa lån ej komma i åtnjutande
af någon räntenedsättning till den i penningmarknaden gällande
räntefoten.

Banken blef, som bekant, inrättad på 1860-talet, och Riksdagen
anslog då såsom grundfond för densammas operationer eu summa af 8
millioner i statens obligationer, hvilket belopp Riksdagen år 1890, i
sammanhang med det nya hypoteksbanksreglementets tillkomst höjde
ända till 30 millioner kronor. Dermed lemnade ju Riksdagen visserligen
ett godt stöd åt bypoteksbanken, och motivet dertill var ju, att
hypoteksbanken derigenom skulle kunna sättas i stånd att vid behof
skaffa idkarne af vår modernäring lån till dräglig ränta. Men å andra
sidan förbehöll sig också staten kontroll öfver denna banks åtgöranden,
hvilken kontroll bestämmer vissa gränser, inom hvilka banken måste
operera och öfver hvilka den ej får gå. Bland annat får hypoteksbanken
ej låna pengar utom genom uppläggande af obligationslån; det
bestämdes, att dessa obligationslån ej finge ställas på längre tid, än
att de skulle vara uppsägbar efter 10 år; och i sammanhang dermed
bestämdes, att låntagarne hos hypoteksbanken ej finge uppsäga sina
lån förrän efter sagda tid. Dessutom förbehöll sig staten rättighet att
tillsätta ordförande, vice ordförande, ordförande i direktionen samt ett
särskilt ombud vid bankens bolagsstämma. Men i och med att staten
öfverlemnade dessa obligationer, iklädde sig äfven staten en risk; ty
dessa 30 millioner kronor i obligationer måste, så vidt hypoteksbanken
icke skulle kunna fullgöra sina skyldigheter, i första rummet användas
för fullgörandet af bankens förbindelser. Staten har ju derigenom
enligt mitt förmenande gjort sig solidarisk med hypoteksbanken, och
staten bör under sådana förhållanden icke pålägga hypoteksbanken
större utgifter, än hvad nödigt är. Jag anser derför, att dessa obligationer
borde vara stämpeifria i likhet med hvad förhållandet är med
statens obligationer.

Ser man sedan till bankens låntagare, så anser jag, att mot
största delen af dessa en orättvisa blifvit begången, ty när alla de,
som före år 1894, eller året före den nya stämpelförordningens tillkomst,
blefvo delegare i hypoteksföreningarna, fans ej denna stämpelskatt,
denna tunga på hypoteksbankens operationer. Nu ha dessa alldeles
oförberedt på detta vis blifvit påbördade en kostnad. Ty hvad som
gäller hypoteksbanken, gäller i yttersta rummet ändock dess låntagare.

Nu säger utskottet i motiveringen för sitt afslag bland annat, "att
genom befrielse för Sveriges allmänna hypoteksbank från skyldigheten
Andra Kammarens Prot. 1899. N:o 11. 3

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(borts.)

N:0 II.

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars.

att med stämpel förse sina obligationer ställa vissa egare af jordbruksfastighet
i en framför andra medborgare gynnad undantagsställning är
i och för sig stridande mot rättvisans grundsatser14. Deremot vågar
jag protestera. Det framhålles här i detta uttalande, att det vore
endast vissa egare af jordbruksfastighet det gälde. Jag vill påstå, att
det gäller alla egare af jordbruksfastighet. Visserligen äro ju ej alla
jordegare låntagare i hypoteksbanken, långt derifrån. Men de ha rätt
att ingå i hypoteksbanken och der få lån, när de så behaga, under
t. ex. knappa penningtider, när andra banker uppsäga jordbrukslån
eller höja räntan.

Men jag vågar påstå, att denna fråga också gäller landet i dess
helhet, i det att den berör älven andra näringar. Ty jag undrar, huru
det skulle se ut, om man för jordbruksinteckningar ej hade hypoteksbanken
att tillgå, utan dessa inteckningar skulle strömma in till andra
bankinrättningar, som nu hufvudsakligast förse industrien och andra
näringar med penningmedel. Jag föreställer mig, att följden skulle bli
lägre ränta. Man vet, huruledes den allmänna uppmärksamheten
städse varit fästad på hypoteksbankens låneoperationer och den ränta,
hvilken hypoteksbanken kunnat vid upptagandet af sina lån betinga
sig.

Nu säger äfven utskottet, “att ingen anledning förefinnes dertill,
att hypoteksbanken skulle uti ifrågavarande hänseende ställas gynsammare
än kommuner, som upptaga obligationslån för något för dem
allmännyttigt ändamål, såsom sjukvårds- och fattigvårdsanstalter eller
dylikt, eller andra, som på enahanda sätt upptaga lån“. Ja, jag
medgifver, att sådana lån, som kommuner upptaga för så allmännyttiga
ändamål som fattig- och sjukvårdsanstalter m. fi., möjligen också borde
få slippa ifrån denna stämpelskatt, men i detta hänseende föreligger
ju här ej någon motion. När man nu vet, att obligationsstämpeln är
afsedd att träffa kapitalet, kapitalets öfvergång från eu hand till en
annan, och den derigenom naturligen uppkommande räntevinsten, så
bör ju icke eu sådan stämpel drabba hypoteksbanken, hvilken ju icke
afser någon sådan kapitalbildning, utan endast att skaffa hypoteksbankens
låntagare eu dräglig ränta.

Jag ber, herr grefve och talman, att med anledning af hvad jag
nu anfört få yrka bifall till motionerna och således afslag å utskottets
hemställan.

Herr Jansson i Krakerud: Jag kan för min del ej hysa samma
åsigt i denna fråga som utskottet. Om hypoteksbanken såsom en annan
bank hade till ändamål att förtjena pengar på sin rörelse, skulle jag
för min del ej varit med om att tillstyrka motionerna; men såsom
herrarne mycket väl veta, fungerar allmänna hypoteksbanken i syfte
att skaffa pengar åt det svenska jordbruket, d. v. s. det jordbruk, som
är och kommer att bli intecknadt med hypotekslån. Följaktligen
ställer sig frågan för mig helt enkelt så, att denna stämpel på ifrågavarande
obligationer få hypoteksbankens principaler betala, nemligen
dessa jordbruksegare.

Om nu denna stämpel vore den enda, som dessa låntagare finge

N:0 il.

Lördagen den 4 Mars.

betala för att erhålla lån på sina fastigheter, vore ej mycket att
anmärka deremot. Men detta är endast den första stämpeln, utgörande
30 öre för ett belopp af 100 kronor. Sedan kommer en annan stämpel,
stämpeln på inteckningsreversen, när nemligen denne fastighetsegare
skall gå in till kypoteksbanken för att låna de pengar, som han förut
genom den stämpelbelagda obligationen förskaffat hypoteksbanken.

Men, mina herrar, det är ej tillräckligt ens med detta. Det förekommer
eu utgift till, nemligen den utgift, som föranledes deraf, att
dessa hypotekslån skola förnyas hvart tionde år, hvilken förnyelse i
vanliga fäll sker hvart nionde år. Således är det tre utgifter och tre
stämplar, som dessa gäldbundna fastighetsegare få betala för att få
låna pengar. Jag för min del tycker, att detta är nästan hårdt; och
jag kan ej fatta, hvarför man skali ålägga just dem, som äro skyldiga
för sina fastigheter, att betala sådana skatter till staten. Det vore i
min tanke bättre, om man kunde tänka ut något sätt att beskatta
dem, som ej äro skyldiga något alls.

Dertill kommer, att, såsom vi alla veta, dessa jordbrukare, som
;iro skuldsatta icke endast inom halfva taxeringsvärdet, som ju är
gränsen för erhållande af hypotekslån, utan äfven långt deröfver, i
alla fall få betala lika stora skatter som de, hvilka sitta gäldfria på
sina egendomar. Det är dylika orättvisor, som jag för min del ej
kunnat vara med om, och följaktligen har jag anmält min reservation
mot utskottets hemställan.

Utskottet hyser den uppfattningen, att det vore oegentligt att
bevilja denna stämpelfrihet derför att det förekommer, att kommuner
upptaga obligationslån, hvarå de få betala stämpel, hvarigenom fastighetsegarne
skulle komma i en gynsammare ställning än dessa kommuner.
Jag vill då först påpeka, att den frågan här ej föreligger, och följaktligen
vill jag ej yttra mig om, huruvida jag skulle komma att rösta
för stämpelfrihet för dessa kommuner, när den frågan föreligger, utan
jag vill blott fästa uppmärksamheten på, att hvad utskottet säger ej
är alldeles rigtigt.

Ty då kommunerna upptaga obligationslån, behöfva de ej för att
få sina pengar gå in till häradsrätten och der betala stämpel på
inteckningsreversen, utan de få pengarne direkt genom detta obligationslån.
Följaktligen stå de i ett bättre förhållande, än jordbrukstästighetsegarne
göra, mot dessa hypoteksbanksobligationer. Deremot
kan det hända, att utskottets ord “eller andra, som på enahanda sätt
upptaga lån“ kunna vara i någon mån berättigade. Jag vill icke
förneka, att det kan inträffa förhållanden, såsom vid industriella verk
och dylika, att de kunna komma ungefär i samma ställning som jordbruksfastigheter;
men detta synes mig icke vara något hinder för att
nu i alla fall bifalla motionen. Ty, som jag nämnde, om till nästa
riksdag den frågan skulle förekomma, att man äfven ville befria dessa
industriidkare från stämpel, då de upptaga hypotekslån, finge man
taga det förslaget under öfvervägande. Om jag är närvarande då,
hvilket jag icke vet, synes det, som om, med fästadt afseende vid de
upplysningar, jag hittills erhållit, jag för min del icke skall sätta mig
emot eu sådan stämpelfrihet. Ty jag hyser den öfvertygelsen i all -

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(Forts.)

n o ii.

Angående
stamp el frihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars.

mänhet, att jag anser det vara oegentligt att lägga skatter just pä den
lånesökande allmänheten, för att den skall blifva i tillfälle att låna
pengar. De som hafva att dragas med räntor och, såsom jag nämnde,
hafva lika stora skatter som de som äro gäldfri, borde sättas i tillfälle
att få låna pengar så billigt som möjligt utan att staten trädde
emellan och skaffade sig en betydlig inkomst.

Jag yrkar derför, herr talman, afslag på utskottets betänkande
och bifall till motionen.

Herr Meyer: Den förste ärade talaren började sitt anförande
med att påstå, att Riksdagen 1894 skulle gjort sig skyldig till ett
förbiseende, då Riksdagen icke likstält hypoteksbanksobligationer med
statens obligationer. Men jag för min del tror, att Riksdagen 1894
gjorde sig skyldig till något mycket värre än ett litet förbiseende,
nemligen till ett mycket stort misstag, då Riksdagen öfver hufvud taget
införde stämpelafgift för obligationer. Riksdagen resonerade 1894
som så, att den i vederlag för de stora lättnader, som blifvit införda
för vissa klasser genom tullar och slikt, skulle beskatta kapitalet. För
att beskatta detta kapital var det, som obligationsstämpeln bland annat
infördes. Men Riksdagen förbisåg, då den införde denna obligationsstämpel,
att den dermed icke alls drabbade kapitalet, derför att det
ännu aldrig händt och säkert aldrig kommer att hända, att kapitalistenlångifvaren
betalar ett öre af stämpeln, utan den, som betalar den,
är låntagaren, d. v. 8. den, som icke eger kapital. Nu hafva herrarne
på landsbygden kommit under fund med, att detta är orimligt, att det
icke är långifvarne, kapitalisterna, som få betala, utan låntagarne,
som icke hafva kapital eller i hvarje fäll icke tillräckligt kapital och
derför måste skuldsätta sig. Nu säga de ärade motionärerna, att
detta är eu anledning att taga bort stämpelafgiften för hypoteksbanksobligationer.
Om motionärerna i stället yrkat borttagandet af all
stämpel på obligationer, skulle jag för min del visserligeu instämt
och röstat derför på anförda skäl. Men då det blott är fråga om
stämpel på hypoteksbanksobligationer, kan jag icke godkänna de
skäl, som anförts för, att specielt denna stämpel skulle vara mindre
berättigad än öfriga obligationsstämplar.

Den ärade talare, som först hade ordet i denna sak, yttrade, att
då staten tagit hand om hypoteksbanken på sätt som skett, faststält
vissa vilkor för dess verksamhet, förbehållit sig vissa rättigheter i
fråga om denna hypoteksbank, ville han deraf draga den slutsatsen,
att man borde likställa hypoteksbankens obligationer med statens.
Men det är ingalunda ett rigtigt resonnement. Ty den omständigheten,
att staten redan förlänat hypoteksbanken stora förmåner, stora
företräden, utgör väl icke något skäl, att Riksdagen nu skulle bevilja
hypoteksbanken ytterligare fördelar framför andra med den likstälda.
Staten har utom de särskilda privilegierna för obligationslån mot
inteckning i jordbruksfastighet, såsom redan påpekats, lemnat hypoteksbanken
en garantifond af 30 millioner kronor, hvilken hypoteksbanken
är berättigad att tillgripa, derest icke inflytande medel sätta den i
stånd att fullgöra sina förbindelser. Derigenom att staten sålunda på

Lördagen den 4 Mars,

N:0 II.

visst sätt garanterat räntorna på hypoteksbankens obligationer har Angående
naturligtvis hypoteksbanken satts i stånd att skaffa sig billigare lån, stämpelfrihet
än den kunnat gorå, om den icke haft denna statsgaranti. Redan utfär detta

är en stor fördel, som hypoteksbanken har framför andra. Huru dåde af

man då kan påstå, att, derför att staten redan lemnat så stora för- Sveriges alldelar,
den bör ytterligare lemna sådana, kan jag icke lägligt fatta. manna hypo Man

har sagt: det är en skilnad mellan hypoteksbankens lån (Vorts)''
och exempelvis kommuners lån eller industriella anläggningars lån,
derför att hypoteksbankens verksamhet går icke ut på att bereda
hypoteksbanken någon vinst. Det är alldeles lägligt. Hypoteksbanken
har ingen vinst på sin lånerörelse. Men hypoteksbanken är ingenting
annat än en kommissionär åt jordbruket, och de penningar, som genom
hypoteksbanken anskaffas åt jordbrukare, äro egentligen afsedda —
fäst de visserligen långt ifrån alltid användts för det rätta ändamålet
— för att jordbrukarne skola blifva i tillfälle att förbättra sin jord
och följaktligen af den få större inkomster, än de haft förut. Det
är alltså äfven här fråga om att anskaffa penningar, som bereda låntagaren
större inkomster, alldeles såsom i fråga om industrien.

Här yttrades ock af den andre ärade talaren, att för jordbrukaren
stannar det icke med denna obligationsstämpel, då han får obligationslån.
Han får dessutom betala stämpel på inteckningen och stämpel,
då inteckningen förnyas. Men så är ock förhållandet med alla industriella
verk och inrättningar, som upptaga obligationslån. De måste
lemna inteckning som säkerhet. De måste betala stämpel på inteckningen
och stämpel på förnyelsen.

Nu ber jag att få upprepa, att då 1894 års Riksdag beslöt sig
för att införa dessa nya skatter, som kallas obligationsstämplar, var
det i det syfte att på den vägen skaffa staten inkomster, och man
ville derjemte på visst sätt bereda eu skattelindring åt alla dem, som
blifvit lidande genom tullarnes införande. Skall man nu börja att
partielt taga bort denna stämpel, så vore det rättast och billigast, att
man började med andra obligationsstämplar och lemnade denna till
sist, derför att de, som betala ifrågavarande stämpel, äro just de, som
hafva fördel af tullarnes införande. Jag tror således, att i det skede,
saken nu föreligger, vore det icke rigtigt, om kammaren bifölle motionen.

Jag skall derför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Den siste ärade talaren påpekade
rigtigt, hvad jag redan framhållit i min motion, att obligationsstämpels
införande vore att komma åt att beskatta kapitalet och att
således kunna bereda skattelindring för en del personer. Men, mina
herrar, denna åtgärd hade råkat att träffa alldeles origtigt. För det
första erkände den ärade talaren, att kapitalet icke beskattats genom
att införa stämpel på obligationer, allra minst genom stämpel på dessa
obligationer. Det är ju icke meningen, att hypoteksbanken skall vara
en affärsbank, som skall bereda sig inkomster; utan meningen är, att
den skall vara en sammanslutning af landtbrukarne för att skaffa så
säkert och billigt kapital som möjligt. Hvad den andra frågan be -

M:0 II.

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars.

träffar, nemligen att man åsyftade att bereda en skattelindring, så
har också den träffat origtigt, nemligen så, att det blifvit skattelindring
för vissa, men träffat med dubbel beskattning de personer, som
hafva skuld. Man har således lagt skatten på skulden. Ju större
skuld eu person har, desto större skatt. Är ett sådant skattesystem
riktigt? Det kan jag icke fatta. Derför har motionen kommit fram.
Vi hafva velat bereda en lindring, så att beskattningen blir enkel,
icke såsom nu dubbel. Om en person sitter t. ex. med en egendom
taxerad till 100,000 kronor och får ett hypotekslån på 40,000 kronor,
skall han först betala 0,3 procent, 120 kronor, sedan stämpel på inteckningen
å 25 öre pr 100 kronor, eller 100 kronor, således tillsammans
en skatt på 220 kronor, derför att han har skuld. Bredvid honom
sitter hans granne, som icke har skuld; han slipper denna beskattning
till staten. Således tager staten faktiskt beskattning af personer,
som äro skuldsatta, sålunda, att ju högre skuld, ju större skatt.

Det är sagdt, att staten bereder delegarne i hypoteksbanken stora
förmåner. Ja, hvilka äro de? Staten har faktiskt beröfvat landtbrukarne
de fördelar, de hade förut, nemligen rätten att bilda egna
föreningar och direkt kunna få utgifva obligationer. Visserligen kar
staten lemuat först 8 millioner kronor, sedan 30 millioner kronor till
en garantifond för hypoteksbanken. Men staten har icke gjort ringaste
uppoffring mer än tryckningen af obligationerna. Det kan icke heller
komma i fråga, att staten behöfver göra någon uppoffring. Först
skall då hela Sveriges jordbruksegendom hafva sjunkit ned till mer
än hälften af taxeringsvärdet. Det kan ingen tänka, att det skulle
gå så hastigt. Går det icke på en gång, så sjunka lånen undan för
undan, derför att ingen får belåna fastighet mer än till halfva taxeringsvärdet.
Det är detta, som gör, att jag anser det vara ett så
orättvist förhållande, att de, som söka lån i hypoteksföreuingar, skola
tvingas att först betala stämpel på obligationen, sedan stämpel på inteckningen,
hvilken de belåna i hypoteksbanken; således dubbel beskattning.
Derför har motionen kommit fram, och den synes mig
vara fullkomligt berättigad. Det är sant, att nu icke är fråga om
borttagandet af all stämpelbeskattning. Men det behöfver icke hindra,
att de ärade herrar, som hafva den tanken, få komma nästa år med
ett förslag i den rigtningen, som då kan komma under Riksdagens
pröfning. Vi få taga ett litet steg i sänder, om vi icke kunna få
allt på en gång.

Jag skall derför, herr talman, yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Häruti instämde herrar Lundell och Erickson i Bjersby.

Herr Bergendahl: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
deraf, att herr Meyer i sitt anförande icke vidrörde ett par
synpunkter, från hvilka jag betraktade denna fråga, då jag nyss yttrade
mig.

Jag påpekade nemligen då, att staten åtagit sig en risk för
hypoteksbankens fullgörande af sina förbindelser genom att lemna

N:0 11.

Lördagen den 4 Mars.

banken förut omnämnda grundfondsobligationer; och jag ansåg jemväl s(^^iMhet
att staten, i och med åtagande af denna risk, gjort sig solidarisk med ^ obUga_

att staten, i och med åtagande åt denna risa, gjon sig buuudiis*. ^ obUga.

hvDoteksbanken, så att staten borde vara intresserad af att icke pa- tioner, utfär -

lägga hypotelrsOanKen större utguter, au uuuigt, vuiC. „

Dessutom framhöll jag, att man 1894 vid införande af den nya ^gesaUstämpelförordningen
begick en orättvisa mot de låntagare i hypotek- leksbank_

föreningarna hvilka tillkommit före nämnda tid, emedan de vid inträdet (Forts.)

tioner, utfär -

i hvpoteksföreningarna icke visste, att en sådan stämpelskatt skulle
komma att påläggas hypoteksbankens obligationer, och detta sedermera
i sin mån inverkat på dessa låntagares ställning.

Det var för att framhålla dessa synpunkter jag nyss begärde
ordet, icke för att upptaga någon tullstrid. Herr Meyer säde, att man
borde först i sista rummet borttaga stämpeln å hypoteksbankens obligationer
sedan jordbrukarne hade fått så många förmåner genom spanmålstullarne.
Jag frågar herr Meyer: har icke industrien lika mycket
nytta af de tullar, som äro införda, som jordbruket?

Herr friherre von Schwerin: Herr talman, mina herrar! Jag har
begärt ordet egentligen för att upplysa om att ett misstag, ett fel
insmumt sig i betänkandet. Det förhåller sig nemligen så, att jag åt
sjukdom var hindrad att närvara, då detta betänkande var före i
utskottet. Detta hade jag också anmält. Men genom något förbiseende
har meddelande derom icke åtföljt förevarande betänkande.
Ja" har ansett det vara min pligt och skyldighet att tala om detta
för” kammaren. Ty då jag icke står antecknad bland reservanterna,
kunde det ju naturligen se ut, som om jag tillhört majoriteten i

utskottet. . .

Ja" får nu helt enkelt säga, att om jag vant närvarande i

utskottet, och utskottets utlåtande kommit att lyda såsom det nu lyder
hade jag stått på reservanternas sida. Jag skall tillåta mig a,tt med
några ord angifva skälen till denna min ståndpunkt. Jag lofvar att
vara kort, derför att saken redan af flere talare blifvit utredd, och
jag tror, att herrarne äro temligen öfvertygade om att det icke är

något orättvist, som begäres. 0 ,

För min del vill jag visst icke vara med om någon undantagsla"stiftning.
Utskottet vill påstå, att det här vore fråga om ett undantag
från °de allmänna reglerna om stämpelskatt. Men då man som
ja" först och främst hyser den åsigten, att hela stämpelskatten, som
_ såsom det så vackert heter — skulle vara en direkt skatt och utgå
till ersättning för vissa saker — hvilka jag ej nu skall tala om , är
fullkomligt onödig, vill jag förklara, att jag icke har något emot, om
den för närvarande helt och hållet bortfölle. Ty, mina herrar, kan
det vara ändamålsenligt eller kan det vara rim och reson — som man
sä"er i dagligt tal — då nu staten har så god finansiel stallning och
så° stora öfverskott, att af de skattdragande af den ena eller andra
kategorien taga ut så många millioner mer, än som går åt till statens

behof? . , . ..

Men huru skall man kunna åstadkomma en minskning? Alla aro

ju ense, att man bör söka minska statens inkomster. Många utvägar

N:o II.

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars.

äro ju tänkbara. Jag vill icke nu rifva upp gamla strider, men jag
tror icke, att det går att taga bort några tullar af betydelse. I en
motion föreslås att betydligt minska statens inkomster genom att lätta
på de största konsumtionsskatterna. Jag tror icke heller att det
går. Att borttaga den lilla allmänna bevillningen kan jag ej heller
anse lämpligt. Den är rättvis och behöfver stå qvar, ja, snarare
kanske i visst förhållande ökas, om så skulle vara behörigt. Så ha
vi stämpelskatten, denna skatt, som inbringar åtskilliga millioner årligen.
Här föreligger nu icke någon motion i syfte att afskaffa den i
dess helhet, men väl ett förslag att i någon mån minska den till förmån
för man må säga hvad man vill — den klass, som dock sitter
hårdast emellan trots allt, d. v. s. jordbrukarne, både stora och små.
Det är icke rättvist, att de skola betala en dubbel beskattning. Och
det är icke någon undantagslagstiftning, man begär. Ty i fjol togo
vi bort en del af stämpelskatten, en mera betydande skatt, nemligen
stämpel å vexlar. Det skedde visserligen då mot min röst. Det var
en affär, på hvilken staten förlorade omkring 600,000 kronor om året.
Det talades då mycket vackert om att det var en lindring för de små
yrkesidkarne, som kammaren då gick in på. Jag vill icke säga, att
jag hade så mycket deremot eller kände mig så synnerligen olycklig
derför att förslaget gick igenom. För min del tror jag emellertid icke’
att de små så mycket drabbades af vexelstämpelskatten, utan snarare
de större. Jag öfverröstades i fjol, det gör ingenting. Men icke kan
man saga, att detta ar iett första experiment att rifva sönder en skattelagstiftning,
som icke är äldre än från 1894, då vi togo till den för
att få inkomster, som vi då behöide. Nu behöfva vi dem icke.

Man har så mycket talat om de stora förmåner, som hypoteksbanken
fått sig oktrojerade. Ja, det kan så vara. Hypoteksbanken

har fått en garanti af vissa millioner kronor i statsobligationer; och den

har till och med blifvit ökad. Ja, vi kunna lugnt öka den än ytterligare.
ly såsom det visat sig, har aldrig ett öre deraf behöft tagas
i anspråk, och såsom en föregående talare på skånebänken framhållit
kommer antagligen aldrig ett enda öre att behöfva tagas i anspråk.
Den garantien tar sig vackert ut, men har aldrig kostat staten något.

^3re ^ar hypoteksbanken blifvit hugnad med den stora förmånen
att få en ordförande utnämnd af Kongl. Maj:t. Och den ordföranden
har natuiligtvis stor magt: ofta kanske afgörandet beror på hans röst.
Om detta i sjelfva verket är eu så ofantligt stor förmån, det vill jag
icke inlåta mig på. Jag tror, att det finnes personer, som kanske
anse, att det vant lyckligare, om hypoteksbanken ej haft den organisation,
som nu förefinnes.

Emellertid skola herrarne komma i håg, att hypoteksbanken —
såsom ock redan är sagdt — icke tillkommit för att drifva affärer
eller gorå vinst, utan för att hjelpa jordbrukarne. Huru har den då
tillkommit? Jag vill inte trötta med någon längre historik, utan endast
ennra derom, att på de gamla riksståndens tid förslaget om dess inrättande
gick igenom med mycket klen majoritet — jag tror 5 röster
~ 1 riddarskapet och adeln, der dock jordbrukets intressen voro väl
loretradda; i bondeståndet, som ju representerade de jordegande Idas -

W:0 H.

Lördagen den 4 Mars.

serna par préférence, föll det. Men bauken inrättades icke desto mindre.
Och de enskilda hypoteksföreningarna blefvo icke ens tillfrågade, om
de ville vara med eller icke; de lades utan vidare under hypoteksbanken:
hädanefter Sago de icke upptaga lån på annat sätt än genom
hypoteksbankens förmedling. Då stälde banken sina beräkningar viså-vis
lånerörelsen på de och de vilkoren. Den må hafva gjort dessa
beräkningar mer eller mindre väl — derpå vill jag ej inlåta mig.
Men nu äro vi komna i det läget, att — såsom herrarne väl veta —
genom dåliga konjunkturer eller hvad det kan vara vi under de sista
20 å 30 åren måst låna pengar mot dryg ränta och, hvad värre är,
delvis mot obligationer, som äro ouppsägbara.

Nu är fråga å baue att söka komma ur detta förhållande. Herrarne
veta — hvar och eu, som har skulder till hypoteksföreningarna

— hurusom det — vi skola icke tala om det tillfälliga trycket nu —
för ett par, tre år sedan — och de goda tiderna komma nog igen —
var möjligt att få låna penningar litet hvar stans för 4| å 4 procent
och derunder, men att hypotekslånens ränta fortfarande måste utgöras
med 4f å 5 procent, och det utan utsigt att få den nedsatt på många år.

Man försöker nu att genom upprepade konverteringar i någon
mån nedbringa räntan. Om man lyckas att för hvart femte år t. ex.
konvertera lånen med en fjerdedels procent, vore det ju en god sak.
Man måste emellertid göra det så småningom; tager man alltför stora
steg, märks det, och långifvaren knorrar. Men om jag nu vid hvarje
sådan konvertering skall betala full obligationsstämpelskatt, frågar jag:
är detta verkligen rättvist? Afsigten, åtminstone efter ordalydelsen, är
väl, att amorteringen skall omfatta en längre tidrymd. Men om det
nu förekommer konverteringar hvart femte eller tionde år, skulle derigenom
stämpelafgiften blifva mångdubblad; och det kan väl icke vara
meningen.

Vi stå nu midt uppe i konverteringsperioden. Då kommer staten
år 1894 — sedan hypoteksbanken redan uppgjort sina låneberäkningar

— och säger: “Bär skall ni betala en extra skatt, stämpel ’å edra
obligationer". Den är införd år 1894; och alltså har hypoteksbanken
icke kunnat taga hänsyn till densamma, då den uppgjorde sina beräkningar.
Med ett ord: min öfvertygelse är, att deu föreliggande
motionen har mycket goda skäl för sig.

Om jag kunde inse, att deu skulle tillskapa någon särskild fördel
eller undantagsställning för någon viss klass, skulle jag icke vilja vara
med derom. Men vi började i fjol med afskaffande af vexelstämpeln;
hvarför skulle vi då icke kunna i år fortsätta med att göra förevarande
obligationer stämpelfria? Och för min del har jag ingenting emot att
t. ex. nästa år upphäfva andra af dessa stämpelskatter, ty bland dessa
s. k. direkta skatter finnas många, som drabba mycket ojemnt.

Eu annan sak! Hypoteksbankens officiella titel är, såsom bekant,
“Sveriges allmänna hypoteksbank“. Men utomlands kallas den “Sveriges
riks-hypoteksbank“ — det är liksom för att stärka krediten. Och
det är ett faktum, att den t. ex. i Tyskland betraktas såsom ett slags
filial till riksbanken och der benämnes Sveriges “Reichshypotekenbank“.
Under sådana förhållanden har utländingen svårt att förstå,

Angående
stamp el fr ihet
för obligationer
y utfärdade
af
Sveriges allmänna,
hypoteksbank.

(Forts.)

N o Ii.

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars.

hvarför i er* hast år 1894 stämpel skulle läggas på dessa “Reichshypotekenbanksobligationen“,
under det att statens egna gä utan
stämpel.

Det sista, jag vill be herrarne komma i håg, är, att saken är så
ny, att, om man begått ett misstag, det är bättre att i tid rätta något
än att för konseqvensens skull bibehålla i dess helhet en för några
år sedan tillkommen orättvis beskattning.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den föreliggande
motionen.

Herr Persson i Rinkaby: Om motionärerna i denna fråga icke
rönt något erkännande af bevillningsutskottet, tror jag deremot, att
de skola vinna så mycket mera erkännande af den allmänhet, som
behöfver anlita hypoteksbanken.

I fall nu hypoteksbanken vore en institution, som hade till ändamål
att förtjena penningar, skulle jag för min del icke det ringaste
motsätta mig, att dess obligationer äfven fortfarande blefve belagda
med stämpel. Men det är redan påpekadt, att hypoteksbanken endast
har till uppgift att förmedla lån åt landets jordbrukare, följaktligen
åt sådana lånesökande, hvilka redan förut hafva sina hemman hårdt
beskattade. I fråga om taxering råder nemligen en väsentlig skilnad
mellan jordbrukare å ena sidan och öfriga näringsidkare och inkomsttagare
å den andra. Medan de senare upptaxeras efter sina verkliga
inkomster, vare sig de haft skyldighet att sjelf va uppgifva dessa eller
icke, så få återigen egare af jordbruksfastighet erlägga skatt till staten
för egendomens hela värde, oafsedt om den är behäftad med skuld
t. ex. ända till -§ deraf.

Här är nu endast meningen att bereda en ringa lättnad åt den
institution, som har att förmedla de ifrågavarande lånen. Man har
visserligen ansett konseqvensen fordra, att alla stämpelskatter borttoges,
om det nu föreliggande förslaget ginge igenom. Men jag för min del
anser det vara en himmelsvid skilnad mellan den stämpelbeskattning,
hvarom här är fråga, och de öfriga arterna. Jag hoppas också och
är förvissad om att, derest kammaren icke nu skulle antaga detta
förslag, motionärerna icke skola tystna, förrän en så vigtig fråga som
denna blifvit genomdrifven.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Sandquist instämde häruti.

Herr Larsson i Mörtlösa: Herr talman! Ja, det kan väl icke
vara rigtigt, att staten, så att säga, ockrar på den allmänna hypoteksbanken,
en inrättning, som dock icke är anlagd på att förtjena pengar,
utan att vara en låneanstalt, afsedd för jordbruksnäringens understöd.

Det är redan påpekadt, att under nuvarande förhållanden en dubbel
beskattning här eger rum. Mig synes också, att motionären såväl i
sin motion som i sitt yttrande här i dag anfört fullgiltiga skäl för sitt
förslag; och tillåter jag mig derför, herr talman, att med afslag å
utskottets hemställan yrka bifall till motionen.

N;o II.

Lördagen den 4 Mara.

Herr vice talmannen: Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning af ett yttrande, som faldes af bevillningsutskottets ärade
vice ordförande. Han ville nemligen påvisa, huru tungt denna stämpelafgift
hvilade på hypoteksbanken, och han anförde exempelvis, att om ett
lån upptoges på 40 års tid och man sedan behöfde konvertera detsamma
efter 10 eller kanske redan efter 5 år, så skulle för hvarje
gång erläggas en stämpelafgift af Tty procent. Jag vill då anmärka,
att så tillgår icke i praktiken, utan när en räntenedsättning eget'' rum,
så lemnas de gamla obligationerna in till banken och förses der med
afstämpling angående den skedda räntenedsättningen, hvarefter de å nyo
utgifvas, utan att någon ny stämpelafgift erlägges för dem.

Vidare vill jag säga, att om här vore fråga om att helt och hållet
upphäfva denna stämpelskatt, så skulle jag vara mycket tveksam,
huruvida jag icke borde vara med derom, ty otvifvelaktigt är, att man
icke lyckats i sin afsigt att med stämpeln på obligationer beskatta
kapitalet, utan det är endast kapitalet i låntagarens hand, som man
träffat med beskattningen, och detta var ingalunda afsigten. Detta
skulle dock endast vara under förutsättning, att borttagandet af stämpelafgiften
skulle gälla alla obligationer. Deremot kan jag icke finna, att
man kan anföra något skäl, hvarför man skulle upphäfva denna beskattning
särskilt för hypoteksbankens obligationer. Det har anförts
såsom ett skäl härför, att staten kraftigt trädt emellan för att till
lättnad för jordbruket bereda hypoteksbanken tillfälle att få låna så
mycket penningar som möjligt, och så har ju också skett genom den
garanti, som staten iklädt sig för bankens förbindelser. Det är dock
ett egendomligt skäl detta: derför att man fått en fördel, skall man
ovilkorligen hafva derå. Åtminstone för mig synes detta vara ett
dåligt skäl.

Vidare anfördes, att jordbruksfastigheterna genom denna stämpelafgift
skulle komma att drabbas af eu dubbel beskattning. Först får
nemligen en egare af en dylik fastighet taga inteckning i densamma,
hvilket ju medför kostnader och särskild stämpelafgift, och sedan
skulle han dessutom nödgas betala stämpel för hypoteksbankens obligationer.
Ja, en dylik dubbel eller åtminstone ojemn beskattning eger
ju alltid rum i fråga om fastigheter så till vida, att den, som eger
en skuldfri fastighet, icke betalar högre skatt för denna än den, som
har en fastighet till samma värde, hvilken är i större eller mindre
mån belånad. Detta är ju icke heller som det borde vara, men vi
känna alla, hvilka svårigheter det möter att kunna åstadkomma någon
rättelse härutinnan. Jag vill också tillägga, att jordbruksfastigheterna
icke i detta afseende äro sämre stälda än stadsfastigheter. Som herrarne
känna, hafva vi ju också en hypotekskassa för Sveriges städer, som
äfven utgifver obligationer. De, som: hafva lån i denna kassa, äro
således underkastade samma olägenhet att nödgas betala stämpel för
både inteckningarna och obligationerna.

Jag ber att få upprepa, att om här vore fråga om att taga bort
stämpeln på alla obligationer, skulle jag möjligen kunna vara med om
saken, men såsom saken nu står, fiuner jag intet skäl, som talar för

Angående
stämpelfrihet
för obligationerj
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(Forts.)

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(Forts.)

borttagande af stämpeln på just dessa obligationer, och jag ber derför
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr vice talmannen förenade sig herr Lundström.

Herr Bergendahl: Herr talman! Med anledning af en föregående
talares beräkning öfver de belopp, till hviika stämpelafgiften för dessa
obligationer skulle kunna uppgå i vissa fall, vill jag nämna, att afsigten
är att under första decenniet af nästa århundrade konvertera obligationer
till ett belopp af cirka 150 millioner kroDor. Stämpelafgiften
härför är ju helt och hållet beroende på, om de nuvarande innehafvarne
af obligationerna åtnöjas med att få räntan nedsatt. I
så fall bortfaller visserligen stämpelafgiften, men om de icke åtnöjas
med räntenedsättningen, får hypoteksbanken inlösa obligationerna och
i stället utgifva nya, för hviika ny stämpel måste erläggas. Vid den
konvertering, som egde rum år 1895, voro innehafvare af obligationer
till belopp af omkring 9 millioner kronor icke nöjda med räntenedsättningen,
utan hypoteksbanken fick inlösa dem, och då dessa obligationer
åter utsläpptes, drogo de en stämpel af 28,500 kronor.

I öfrigt är det ganska ovisst, huruvida detta förfarande att, då
räntenedsättningen sker, endast påskrifva detta å obligationen och
å nyo utsläppa denna utan ny stämpel är alldeles rigtigt, om äfven
så ock skett inom andra penninginstitut.

Med bestämdhet kan man således icke nu säga, huru stor den
ifrågavarande stämpelafgiften vid de närmaste konverteringarna kommer
att blifva, men det är ju egentligen om principfrågan, som saken här
rör sig, om huruvida det är rigtigt eller icke, att hypoteksbanken»
obligationer skola beläggas med den ifrågavarande stämpeln, och då
jag fortfarande intager den förra ståndpunkten, så vidhåller jag mitt
yrkande om afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Kihlberg: Herr talman, mina herrar! Jag begärde ordet
med anledning af ett yttrande af herr vice talmannen. Han sade, att
om här vore fråga om att taga bort denna stämpelafgift för alla
obligationer, så skulle han kunna vara med om detta, men att häri
icke ville vara med om att taga bort den nu ifrågavarande stämpelafgiften,
derför att äfven andra obligationer vore i samma ställning
och borde anses lika berättigade till befrielse från stämpelafgift. Deremot
vill jag invända, att så icke är förhållandet. Hypoteksbanken är,
derför att clen måste arbeta efter föreskrifter, som stadgats af statsmagterna,
förhindrad att upptaga penninglån på annat sätt än genom
obligationer. Andra åter, såsom kommuner och bolag, som drifva
industriel verksamhet, hafva ju rätt att äfven på annat sätt förskaffa
sig sitt kapital och sålunda frigöra sig ifrån den dubbla beskattning,
som i följd af omständigheter, till hviika lånesökanden icke är orsaken,
verkligen drabbar dessa lån. Ty att här föreligger en dubbel beskattning,
kan ju icke bestridas, och denna dubbla beskattning har sin
grund deri, att staten på ett alldeles särskildt sätt tagit hand om
denna institution och meddelat föreskrifter, som gifva anledning till
denna dubbelbeskattning.

N:a II.

Lördagen den 4 Mars.

Vidare har framhållits, att det icke är kapitalet, som här blir
beskattadt, utan den lånebehöfvande. Det är visserligen sant, att så
någon gång är förhållandet äfven på andra områden, men dock icke
i så stor utsträckning, som här är fallet.

Hvad som nu särskildt gifver betydelse åt denna motion äro de
anmärkningar, som framstälts mot hypoteksbanksinstitutionen, derutinnan
att låneinnehafvarnes intressen icke blifvit af banken tillgodosedda.
För att hjelpa låneinnebafvarne är det nödvändigt, att banken
sättes i tillfälle att kunna snabbt konvertera de stående lån, som
banken har, men då bör man också se till, att banken icke hindras
härutinnan genom denna stämpelafgift å dess obligationer, hvilken
dock är af ganska stor betydelse. Konvertering af lån är i och för
sig dyrbar och bar svårigheter med sig, och har man dertill denna
stämpelafgift, så blir denna för visso af icke ringa betydelse, och när
man nu vill understödja jordbruket, som dock är landets hufvudnäring,
bör man icke heller försvåra dess kreditförhållanden genom att pålägga
särskilda skatter för åtgärder, som äro nödvändiga för att lättare
erhålla för jordbruket beböfliga lån.

Sålunda synes mig, att särskilda skäl finnas, som tala för att
just de nu ifrågavarande obligationerna böra vara fria från stämpel,
skäl, som icke finnas med afseende å andra obligationer, som äro
spridda i vårt land. Jag vill visst icke heller motsätta mig borttagandet
af stämpeln på andra obligationer, men detta må blifva en sak för
sig. Från flera båll anser jag emellertid vara bevisadt, att särskilda
skäl tala för att hypoteksbankens obligationer böra vara fria fråu
denna stämpelskatt, och derför ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Meyer: Herr talman! Jag skall med anledning af några
invändningar, som blifvit gjorda mot hvad jag nyss yttrade, be att
ännu en gäng få säga några få ord.

Jag yttrade på tal om de garantier, staten lemnat hypoteksbanken,
ingalunda, att jag ansåg staten derigenom hafva iklädt sig någon stor
risk, utan blott att staten derigenom satt hypoteksbanken i sådan
ställning, att den kunnat få billigare ränta på sina lån, än hvad den
skulle hafva fått, om denna garanti icke funnits. Nu har en af de
talare, som uttalat sig för motionen, yttrat, att en sådan garanti icke
medför någon risk, derför att det aldrig skulle kunna komma i fråga,
att hypoteksbanken skulle behöfva ens till någon del begagna sig af
den garanti på 30 millioner kronor, som staten lemnat. Fn annan
talare åter bar yttrat, att staten genom denna garanti har iklädt sig
eu verklig risk och att staten således är solidarisk med hypoteksbanken,
och vid sådant förhållande menade denne talare, att man också borde
se till, att hypoteksbanken icke onödigtvis belastades med kostnader.
Gent emot denna talare vill jag svara, att kostnaden för obligationsstämpeln
under inga förhållanden kan inverka menligt på hypoteksbankens
soliditet och solvens, så att af denna anledning behöfva vi
icke hysa någon fruktan att bibehålla obligationsstämpeln.

Vidare yttrade en talare gent emot hvad jag nämnde angående
tullarne, att det icke endast är jordbruket, utan äfven industrien, som

Avgående
stämpclfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypotehsbank.

(Forts.)

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(Forts.)

bär fördel af tullen på vissa alster. Det finnes dock äfven många
grenar af industrien, som hafva haft skada af tullarne, och äfven dessa
grenar måste, om för dem upptagas obligationslån, betala stämpel för
desamma och äfven lemna inteckningar såsom säkerhet för sina lån
precis på samma sätt som jordbrukarne.

Vidare bar man sagt, att hypoteksbankens obligationer böra vara
fria från stämpel på samma sätt, som förhållandet är med statens.
Härvid råda dock helt olika förhållanden. Att belägga statens obligationer
med stämpel skulle ju vara ett komplett nonsens.

Men hvem är det, som får betala stämpeln å hypoteksbankens
obligationer? Det är icke bypoteksbanken, utan jordbrukarne, och det
är visserligen för närvarande ungefär detsamma som staten, men alldeles
detsamma är det dock icke.

Vidare har samme talare yttrat, att då Riksdagen i fjol tog bort
vexei-stämpeln, borde Riksdagen i år också taga bort denna obligationsstämpel.
Det är dock icke samma förhållande, ty i fjol tog Riksdagen
bort all vexel-stämpel — det blef sålunda lika för alla -— men nu är
det icke fråga om att taga bort all obligationsstämpel, utan endast att
befria en viss klass af samhällsmedlemmar från dylik stämpel. Och
detta är ju eu betydlig skilnad.

Slutligen yttrade talaren äfven, att bypoteksbanken icke kan upptaga
lån annat än genom utfärdande af obligationer. Ja, det är alldeles
rigtigt, men jordbrukarne äro icke skyldiga att anlita bypoteksbanken
för erhållande af sina lån, utan de kunna ju, lika väl som
hvarje annan enskild man, få lån på annat håll genom att lemna
inteckning såsom säkerhet för lånet.

Herr Lundell: Äfven å deras sida, som motsatt sig borttagandet
af denna stämpel, bar erkänts, att man skulle kunna göra detta, om
man toge bort stämpeln å alla obligationer. Som man emellertid icke
kan komma ifrån alla olägenheter i fråga om stämpelbeskattningen,
har man nu nöjt sig med den ifrågavarande stämpeln. En sådan
hänsyn, som man nu vill göra gällande, tog man icke förra året, då
man afskaffade stämpeln å vexlar, en åtgärd, som jag för öfrigt anser
alldeles berättigad och rigtig. Men om detta var rigtigt då, är det
äfven nu berättigadt och öfverensstämmande med rättvisa att taga
bort stämpelskatten å hypoteksbankens obligationer. Man skall pröfva
den saken för sig och taga steget fullt ut, oberoende af andra omständigheter
i fråga om stämpelskatten, bvilka nu icke äro under
pröfning. Jag tror för min del, att just den nu ifrågavarande stämpelskatten
beböfver tagas bort, ty det är jordbrukarne, som hafva hypotekslånen,
och de behöfva just i detta fall en skattelindring och icke eu
skatteförhöjning.

Herr vice talmannen: Jag ber om ursäkt, att jag ytterligare
besvärar kammaren, men det är ett uttalande af den ärade representanten
på uplandsbänken, som uppkallat mig härtill. Han yttrade
nemligen, att jag skulle hafva sagt, att om bär fråga förelåge om
borttagande af all obligationsstämpelafgift, skulle jag varit med om

N:0 II.

Lördagen den 4 Mars.

den saken. Detta tror jag mig icke hafva sagt. Åtminstone har jag
icke velat säga något sådant, utan hvad jag, såsom jag också tror,
sade, var det, att om en dylik fråga förelåg, skulle man kunna känna
sig tveksam och möjligen äfven frestad att vara med om den. Härom
vill jag dock icke nu uttala mig, men man skulle i alla händelser då
draga i betänkande, huru man skulle ställa sig till frågan.

I fjol borttogs stämpeln å vexel, och man bör icke så ofta rubba
förhållandena angående stämpelafgiften. Det är nu blott fem år, sedan
den nu ifrågavarande stämpelskatten pålades, och det är derför skäl
att behålla den qvar ännu så länge.

Samme talare påstod också, att denna stämpelskatt skulle vara
till stor olägenhet för hypoteksbanken derför, att denna vore tvungen
att upptaga sina lån genom obligationer, samt att den skulle vara till
olägenhet äfven i det afseendet, att industriella bolag och andra äro
berättigade att upptaga lån på annat sätt, mot säkerhet af inteckning
eller dylikt. Jag har verkligen förestält mig — och den åsigten tror
jag för öfrigt är temligen allmän — att det tvärtom är till synnerligen
stor fördel för hypoteksbanken att hafva den rätten uteslutande lagd
i dess hand att få mot obligationer upptaga lån. Vi känna ju, att
förut var det tillåtet för enskilda länshypoteksföreningar att få på
dylikt sätt upptaga lån, men man fann, att det framkallade en konkurrens,
som verkade rakt i motsatt rigtning mot hvad man åsyftat,
nemligen till räntans höjning, under det att låntagarens intresse naturligtvis
är, att räntefoten blir sä låg som möjligt. Det är just af dessa
skål, som Sveriges allmänna hypoteksbank erhållit uteslutande rätt att
upptaga lån genom utfärdande af obligationer; och man måste sålunda
betrakta denna rätt såsom en synnerligen stor fördel. Har nu denna
banks administration varit sådan, att detta visat sig mindre fördelaktigt,
hör detta icke till den nu föreliggande frågan. Det är en sak för
sig, som icke alls bör kunna inverka på denna fråga.

Nog kan man ibland vara frestad att framställa stora anspråk,
men synnerligen stort torde nog det anspråk vara, som framkommit i
denna motion. Det heter der bland annat:

“Inom Riksdagen har vid flera tillfällen framstälts förslag om
vidtgående åtgärder för att förbättra våra jordbrukskreditförhållanden,
och man har till och med härför velat kräfva statens ytterligare
mellankomst och dess fullständiga garanti för hypotekslånen."

Ja, den omständigheten, att man finner sig böra framställa stora
anspråk, är icke för mig ett tillräckligt skäl att bevilja desamma.
Och jag kan icke underlåta att tycka, att det nu framstälda icke hör
till de allra mest blygsamma.

Jag ber att fortfarande få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr Röjer instämde häruti.

Vidare yttrade:

Herr Petersson i Påboda: Herr talman! Jag begärde ordet förnämligast
för att få tacka den ärade representanten på blekingebänken,

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(Forts.)

N o II

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
liypoteksbank.

(Fortö.)

Lördagen den 4 Mars.

hvilken nyss hade ordet, för det erkännande han lemnade, att det är
jordbrukarne, som uteslutande få betala den stämpel, hvarom nu är
fråga. Det är ju ändå ett erkännande, som är att sätta värde på.

Om jag icke missminner mig, var det just sammma ärade representant,
som, då frågan om borttagande af stämpel å vexel förra riksdagen
var före, just uppträdde och talade för att den stämpelskatten
skulle borttagas. Nu säges det visserligen, att berörda skatt icke
rörde någon viss näring, utan gälde lika för alla. Jag hemställer
dock till honom, liksom till öfrige herrarne, om icke denna skatten
hufvudsakligen drabbade just affärsintresset och industrien och allra
minst jordbrukarne. Framställningen om borttagandet af samma skatt
kom också just från det förra hållet och rönte äfven derifrån ett ganska
välvilligt mottagande.

Jag hemställer för öfrigt till herrarne, huruvida, då vi nu en
gång börjat att röra vid 1894 års stämpelförordning, det icke, såsom
åtskilliga talare äfven sagt, vore skäl att fortgå med hela förordningen.
Detta vore icke början, ty ett steg togs i fjol — jag ramnes icke, om
man börjat någon gång förut — men, som sågat, ett steg togs i fjol,
då stämpeln å vexlar togs bort.

Jag vädjar slutligen till kammaren, huruvida det icke vore skäl
att bifalla den nu ifrågavarande motionen, för hvilken verkligen talande
skäl blifvit anförda. Jag yrkar bifall till motionen.

Iierr Bergendahl: Jag ber kammaren om ursäkt, att jag ännu
en gång upptager kammarens tid, men jag anser mig skyldig att bemöta
några uttalanden, som herr Meyer gjorde i sitt sista anförande.
Han sade, att det finnes sådana industrier, som lida skada af lifsmedelstullarne
och som derför ej, när de behöfde låna penningar genom
utgifvande af obligationer, borde erlägga stämpelafgift. Bestridande,
att någon industri lider genom dessa tullars tillvaro, afse dessa obligationer
kapitalbildning, hvarför de väl böra, enligt stämpelförordningens
syfte, beläggas med stämpel.

Samme talare yttrade vidare, att det icke var jordbrukarne eller
låntagare, utan hypoteksbanken, som fick betala stämpeln å obligationerna
i fråga. Ja, då har den ärade talaren icke observerat hvad
jag yttrade första gången, då jag hade ordet, nemligen att hypoteksbankens
närmaste mål var att påskynda afskrifningen af de kapitalrabatter,
som tynga på 5 procent lånen. Men äfven i ett annat
fall kan denna stämpel komma att träffa hypoteksbankeus låntagare
omedelbart.

Antagligt är, att banken under den närmaste tiden kan behöfva
släppa ut några millioner obligationer för medels erhållande till utlemnande
af nya lån; under nuvarande höga räntefot anses, att dessa
ej kunna säljas till pari kurs, och då får låntagaren vid lånets erhållande
betala genast såväl kursskilnaden som stämpelafgiften.

Herr Eriksson i Elgered: Jag skall endast be att få lemna eu
upplysning till herr Persson i Rinkaby, för att visa den undantagsställning,
som jordbruket intager i förhållande till andra näringar.

Lördagen den 4 Mars.

N:o il.

Han yttrade, bland annat, att jordbruket är taxeradt till det yttersta,
under det att deremot andra näringar äro befriade från sådan taxering
och inkomstbeskattning till det yttersta. Jag tror icke, att så är förhållandet.
Visserligen känner jag icke till, huru förhållandena äro
der nere i Skåne med afseende å taxeringsmyndigheterna, men det vet
jag, att vi alla hafva samma högsta instans att vädja till. Jag skall
be att åtminstone få säga, att hans uppgifter med hänsyn till jordbrukets
beskattning icke håller streck. Ty särskildt hvad åtminstone
min hemort vidkommer, gestaltar sig saken annorlunda.

Jag skall be att få konstatera ett enda exempel. Det var der
ett hemman — jag kan icke precis säga, hvad det var taxeradt till,
men i jemförelse med andra hemman inom samma kommun, hvilka
icke vore högre taxerade äu på sin höjd till 10,000 kronor, kunde
det ifrågavarande icke gerna varit taxeradt till högre belopp — som
sålunda under de senare åren varit upptaxeradt till ungefär detta
belopp, men dock för ett par år tillbaka såldes för ett belopp af
80,000 kronor.

Att jordbruket skulle, i taxeringsväg, befinna sig i en svårare
ställning äu öfriga näringar, anser jag för min del icke hålla streck.
Jag är visserligen eu varm vän af jordbruket, men jag tror ingalunda,
att det gagnar jordbrukets intresse att komma med uppgifter, som icke
hålla stånd inför rättvisan.

Herr Kruse: Herr talman! Jag skall endast be att i hufvudsak
fä instämma uti herr Bergendahls anförande och yrka bifall till motionärernas
framställning.

Herr Persson i Rinkaby: Herr talman, mina herrar! Jag skall
be att få rätta en missägning, om jag sagt något dylikt, som den
ärade talaren nyss påstod. Jag menade naturligtvis, när jag talade
om beskattningen, inkomsten af näringen och icke näringen sjelf,
hvilken, såvidt jag vet, icke kan beskattas. Deremot påpekade jag,
att jordbruket just får betala skatt efter taxeringen af fastigheten,
men andra näringar efter den inkomst de hafva. Om nu en jordbrukare
uppgifver sin verkliga inkomst, får han i allt fall bidraga till
skatten efter taxeringsvärdet å fastigheten, och får dessutom betala
den skuld, hvari fastigheten häftar till hypoteksbanken.

Beträffande hvad talaren sedermera yttrade och som förut många
gånger framhållits, att Skåne skulle vara det förlofvade landet, så vill
jag säga, att i det fallet utgör det dock en skilnad, att jag aldrig
hört talas om att det förekommer i Skåne, att ett hemman, som är
taxeradt till 10,000 kronor, skulle kosta 80,000 kronor. Månne det
icke var ett förbiseende af vederbörande myndigheter, som kunnat
tillåta ett sådant förhållande?

Hvad för öfrigt vidkommer denna fråga, har samme talare icke
det ringaste ledt i bevis hvad han yttrat, att det vore bedröfligt
att bibehålla stämpelafgiften på obligationerna i fråga. Jag behöfver
derför icke vidare ingå i bemötande utaf hans anförande, utan skall
be att fortfarande få yrka bifall till motionen.

Ändra Kammarens Prot. 1899. N:o 11.

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypoteksbank.

(Forts.)

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående
stämpelfrihet
för obligationer,
utfärdade
af
Sveriges allmänna
hypotcksbank.

(Forts.)

Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman! Den föregående
talaren har redan besvarat hvad här anförts angående taxeringsvärdena
å fastigheter i Norrland, men jag skall dock bedja att få
tillägga några ord.

Nog har jag äfven förut hört, att Norrland befinner sig i en
undantagsställning gent emot det öfriga Sverige, men om något sådant,
som herr Eriksson i Elgered omnämnde, har jag förut aldrig försport
någonting. Om nu förhållandet skulle vara lika öfverallt i Norrland,
så får jag säga, att detta är mycket orättvist, och ansvaret derför
synes mig i synnerhet ligga på de personer, som hafva inflytande på
valen af beskattningsnämnderna deruppe.

För öfrigt konstaterar jag, att de, som talat emot motionen, anfört
synnerligen svaga skäl. Herr vice talmannen brukar komma med starka
skäl, då han tar till ordet, men denna gången får jag säga, att så ej
var fallet. Han anförde, att det skulle vara till fördel för jordbrukarne,
att upplånandet af de medel, som utlemnas till hypotekslån, sker genom
en centralanstalt under statens garanti, men jag erinrar häremot, hvad
som flera gånger blifvit framhållet, att, då denna anstalt bildades,
bondeståndet undanbad sig den förmånen. De ville sjelfva sköta sina
låneaffärer, men statsmagterna beslutade dock, att upplåningen skulle
ske i ett sammanhang för hela landet. Föreningarne fingo ej ombesörja
saken sjelfva, utan staten tog den i sin hand, tillsatte delvis
styrelse och öfvertog ledningen. Detta var sålunda ej någon förmån
för föreningarne, utan dessa blefvo rent af förhindrade att sköta sina
låneaffärer på det sätt, som de funno förmånligast.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lundell: Jag skulle på det högsta beklaga, om befolkningen
i Norrland sköter sig så illa, att jordbruksfastigheterna der taxeras
blott till en sjundedel eller en åttondedel af värdet. Jag kan ej tro,
att befolkningen der är så demoraliserad, att så sker. Det vore
åtminstone högst beklagligt. Men jag får säga, att i våra trakter, i
Småland och Östergötland, förhållandet icke är sådant, ty der finnas
ganska många hemman, som ej kunnat säljas ens till halfva taxeringsvärdet,
utan hypoteksföreningarne hafva fått göra ganska stora förluster
derpå. Och det är mycket vanligt, att hemman säljas till pris,
understigande taxeringsvärdet.

Herr Andersson i Löfhult: Jag har begärt ordet endast för att
förklara, att jag yrkar bifall till motionärernas förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottes hemställan och dels på afslag härå och bifall i
stället till de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen
förstnämnda proposition vara besvarad med öfvervägande ja. Som
votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande
voteringsproposition:

N:0 II.

Lördagen den 4 Mars.

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i första punkten
af förevarande utlåtande n:o 13, röstar,

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit de i ämnet väckta motionerna.

Voteringen utföll med 101 ja och 93 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets framställning.

Punkten 2.

I anslutning till en af grefve H. E. G. Hamilton inom denna
kammare afgifven motion, n:o 38, hemstälde utskottet i denna punkt,
att Riksdagen måtte besluta, det rubriken “Vexel“ under § 8 i förordningen
angående stämpelafgiften skall erhålla följande ändrade
lydelse:

“Vexel, godkänd eller protesterad; lika med Skuldebref.

Der vexel ställes att å utrikes ort betalas eller är utfärdad å utrikes
ort, skall, oberoende af den stämpel, som i allmänhet är stadgad,
vexeln, då den utställes eller, om den utfärdas utom riket, innan den
här i riket öfverlåtes eller till godkännande eller betalning företes,
förses med stämpel af 50 öre för belopp, ej öfverstigande 1,000 kronor,
och derutöfver 50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor, hvarå den
lyder, dock att frihet från stämpel eger rum för vexel, som är stäld
att vid uppvisandet betalas af medel, som hos bank eller bankir föras
i räkning för utställaren, äfvensom för vexel, som är dragen från utlandet
på utlandet och endast är betalbar i utlandet.

Är vexel utfärdad i flere exemplar och har ett af dem blifvit
med nyssnämnda särskilda stämpel försedt, vare de öfriga från sådan
stämpel fria."

Häremot hade reservation afgifvits af herr J. H. G. Fredholm.

I fråga härom anförde

Herr Fredholm: Herr talman! Emot andra, tredje och fjerde
punkterna af bevillningsutskottets nu föreliggande betänkande har jag
reserverat mig, och detta af skäl, som jag anser vara fullgoda. Jag
har nemligen ansett, att de nu gällande bestämmelserna om stämpelpligt
och stämpelfrihet i fråga om vexlar och checkar icke medföra
någon olägenhet och att det således icke nu förefinnes något behof
att i gällande bestämmelser göra ändring. Men deremot har jag

Angående
ttämpelbeläggningen

af vexel.

N o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående

stämpel beläggningen af

vexel.

(Forts.)

befarat, att en sådan ändring, i stället för att förbättra, skulle försämra
den nuvarande ordningen.

Men innan jag går att närmare tydliggöra denna min åsigt, skall
jag bedja att få i utskottets knapphändiga och intetsägande motivering
påvisa en der förekommande origtig uppgift, som utskottet med någon
ringa grad af förtänksamhet skulle hafva kunnat undvika. Det står
nemligen på sista raderna af sjette sidan i betänkandet, att de förändringar,
som genom ett bifall till motionärens förslag skulle inträda,
vore två, i det att befrielse från stämpel skulle komma att ega rum
både för vexel stäld att å utrikes ort betalas och för vexel utfärdad
å utrikes ort, i båda fallen naturligtvis der vexeln är stäld att vid
uppvisandet betalas af medel, som hos bank eller bankir föras i räkning
för utställaren. Hvad nu beträffar det påståendet, att vexel stäld att
på utrikes ort betalas skulle blifva stämpelfri, så är detta så till vida
en origtig uppgift, som största antalet vexlar af detta slag redan nu
äro stämpelfria. Detta kunna herrarne finna genom att taga kännedom
om ordalydelsen af gällande stadgande, sådant utskottet återger
detsamma några rader högre upp på samma sida. Den förändring,
som här ifrågasättes, inskränker sig således till att befria utländska
vexlar, som äro stälda att betalas af medel hos bank eller bankir
här innestående för utställarens räkning, från stämpelpligt. Före den
1 januari innevarande år var detta en nödvändighet, för så vidt man
icke ville lägga skatt på dem, som drogo ut egna medel, hos bank
innestående, derför att man då ej hade att tillgå något annat medel
än å-vista-vexlar för att draga ut dylika medel. Men efter den 1
januari är det icke längre eu nödvändighet, emedan man efter denna
tid kan använda en stämpelfri check med lika stor fördel som förut
eu stämpelfri vexel.

Den ordning, som inträdde den 1 januari detta år, har manat
motionären att, stödd på knappast tre veckors erfarenhet, uttala den
mening, att den nya ordningen skulle förorsakat mycket missnöje.
Om man gör sig någon möda att taga reda på hvari detta missnöje
bestått, så skall man finna, att detta myckna missnöje inskränker sig
till att några utländska banker i början af detta år efter gammal
vana drogo å-vista-vexlar på härvarande banker och fingo betala stämpel
derå. Men då de blefvo underkunuiga om anledningen dertill, skyndade
de sig att utbyta vexel emot check, och nu äro de, i likhet med hvad
förut varit fallet, fria från att för sådant ändamål betala stämpel.
Det kan ju fortfarande finnas några banker, som ännu icke blifvit
underkunniga om denna ändring i stämpelbeskattningen, men utan allt
tvifvel komma de snart underfund dermed, i synnerhet om deras
okunnighet kommer att kosta dem pengar. Vidare har i motionen
anförts, att de nuvarande bestämmelserna vore betänkliga, särskilt
med hänsyn till de s. k. “money ordres", som köpas af svenska
emigranter i Amerika och utbetalas här i Sverige. Med dessa moneyordres
förhåller det sig så, att de förekomma talrikast vid årets slut,
under de tre sista månaderna. Således är det ännu god tid för de
amerikanska bankerna att göra sig underkunniga om de ändringar i
stämpelbeläggningen, som Kiksdagen förra året beslöt, och rätta sig

N:0 II.

Lördagen den 4 Mars.

derefter. Redan nu hafva, som jag vet, två amerikanska banker vidtagit
den anordningen att för framtiden draga med check i stället för
med money ordres.

Men icke kan den omständigheten — hvilken var, så vidt jag
kunde finna, ett af de kraftigaste motiven, som utskottets ordförande
anförde i Första Kammaren, då denna fråga för en stund sedan der
var före — att om man underlåter att vidfoga den af utskottet förordade
ändringen, skulle man derigenom komma att beskatta okunnigheten,
tillräckligt motivera den ifrågasatta ändringen i stämpelförordningen.
Hvilken okunnighet är det man nu beskattar? Jo, okunnigheten
hos med våra banker i förbindelse stående utländska, som icke
bemöda sig om att taga reda på våra bestämmelser rörande stämpelskatten.
Skall ett sådant motiv, frågar jag, utgöra en giltig anledning
till att vi skola ändra våra stadganden? Hafva vi någon den ringaste
skyldighet att bereda okunnigheten ostörd hvila? Jag kan icke föreställa
mig, att ett skäl, sådant som det anförda, kan accepteras af
denna kammare, och någon annan anledning till ändringen har, såvidt
jag vet, icke påvisats.

Det synes mig dessförutom vara ganska oegentligt att genom en
ändring, sådan som den utskottet föreslagit, dela utländska vexlar i
två olika klasser: den ena klassen stämpelpligtiga, den andra stämpelfria.
Vi hafva ingen anledning att gorå detta. Utländingen skattlägger
oss för alla de vexlar vi draga på utrikes ort; hvarför skulle vi icke
då med fullkomlig reciprocitet skattlägga utländingen för alla de
vexlar, som han skickar till vårt land att här infrias? Sant är, att
den inkomst, som skulle komma staten till godo på detta sätt, är,
såsom utskottet säger, icke afsevärd. Men huru liten den än är, frågar
jag billigtvis: hvarför skola vi skänka utländingen något af våra statsmedel?
Skola vi skänka bort något af dem, låtom oss då skänka det
åt vårt lands egna söner. Utskottet förmenar dock, men utan att
derför angifva något det minsta skäl, att vexlar böra enligt utskottets
åtsigt i afseende å stämpelpligt likställas med checkar. Utskottet
kommer väl, som jag förmodar, till denna sin åsigt på den grund, att
utskottet anser vexel och check vara alldeles detsamma. Men enligt
mitt förmenande förhåller det sig icke så. Check är. ett betalningsmedel,
som fordrar, att utställaren skall hafva medel inuestående hos
den som skall betala checken, och vidare är checken af beskaffenhet
att skola infrias inom kort tid, om den icke skall förlora den egenskap
af check, som checklagen tilldelar densamma. Annorlunda förhåller
det sig med vexel: den är ett kreditmedel och kan vara utelöpande.

Om man noga aktgifver på denna skiljaktighet, torde man kunna
finna, att det för en sund affärsverksamhet är förmånligare att såsom
betalningsmedel använda checkar än vexlar, emedan den förra formen
skapar större noggrannhet i liqviderna än den senare. Men dertill
kan man, på grund deraf att man är allmänt ense i den uppfattningen,
att i samma män bruket af checkar får större användning, tagas de
utelöpande banksedlarne mindre i anspråk, lägga önskvärdheten af ett
allmänt användande af checkar som betalningsmedel. Det vill der -

Angående

stämpel beläggningen af

vexel.

(Forts.)

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående

stämpel beläggningen af

vexel.

(Korta.)

för synas mig som vi icke böra försumma något tillfälle att befrämja
användandet af detta nya betalningsmedel och är det af dessa anledningar
som det bör för oss vara angeläget att vid lagstiftningen
söka befrämja förenämnda lofvärda sträfvanden, och icke motarbeta
dem, hvilket blefve följden, derest man gjorde ifrågavarande å-vistavexlar
stämpelfria och derigenom af dem skapade en konkurrent till
checken.

Man bör icke vara misstänksam, men då jag i detta fall funnit,
att utskottets kompakta majoritet, som förra året så kraftigt motsatte
sig hvarje då ifrågasatt ändring, nu lika kraftigt är benägen att gå
längre än den då gjorda ändringen med afseende på stämpelfrihet,
kan jag icke undgå att förnimma eu känsla liknande den, som i
gamla tiden fick sitt uttryck i de bekanta orden: “Jag fruktar grekerna,
äfven då de komma med skänker“. Vi skola nemligen i detta sammanhang
icke förgäta, att vi här i landet hafva två olika bankintressen,
det allmänna och det enskilda.

Såsom jag förut framhållit, vill det synas mig, som om den nu
föreslagna ändringen, så litet betydande den än i och för sig är, icke
kan medföra några fördelar. Deremot kommer den, enligt min uppfattning,
att medföra olägenheter. Derom kan man ju emellertid vara
af olika mening. Men hvad som är visst och säkert, eftersom ingen
kunnat påvisa motsatsen, är, att den nuvarande ordningen icke medfört
några olägenheter. Under sådana förhållanden förefaller det mig
något underligt och i strid med all förut af kammaren iakttagen
praxis att utan gifven anledning ändra ett beslut, som Riksdagen förra
året antog med en betydande röstöfvervigt i båda kamrarne. I synnerhet
bör det för de personer, som förra året motsatte sig hvarje förslag
till ändring, endast på den grunden, att den ändring, man då
föreslog, rörde bestämmelser, som icke egt gällande kraft mer än 3
år, vara mycket motbjudande att nu vara med om ändring i bestämmelser,
som icke gält i längre tid än 2 månader.

Det vill synas mig, som om ett sådant vacklande mellan åsigter
icke skulle vara egnadt att hos allmänheten öka förtroendet till Riksdagens
mogenhet vid beslutens fattande.

På grund af hvad jag således anfört, tillåter jag mig, herr talman,
att yrka afslag på utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talmani Herrarne torde mycket
väl på förhand veta, att jag icke kan följa den föregående talaren i
hans långa anförande, ty han är naturligtvis mycket mera fackman
än jag. Men jag vill säga det, att ehuru jag hört en god del af hans
föredrag, jag icke kan finna, hvarför han så mycket håller på sin mening.
Ty det blir, så vidt jag kan döma af hans yttrande, precis
samma resultat, antingen man bifaller hans reservation eller utskottets
förslag, nemligen samma resultat i afseende på statens inkomster af
stämpelbeläggningen.

Samme ärade talare begynte sitt anförande med att säga det, att
han icke kunde förstå, hvartill det skulle tjena att bifalla utskottets

N:0 II.

Lördagen den 4 Mars.

förslag, tj utländingen kunde mycket väl begagna den stärnpelfria
checken och derigenom slippa att betala stämpel på å vista vexlar.
Han håller således på bibehållandet af stämpel på å vista vexlar för
att derigenom förmå allmänheten att begagna checkar. Men i så fall
blir väl inkomsten precis densamma, ty då allmänheten icke begagnar
å vista vexlar, som äro belagda med stämpel, utan den stämpelfria
checken, så lära vi väl icke få in någon stämpelskatt.

Längre fram säde talaren, att utländingen är den, som får vinsten
af denna stämpelskatt, och hvarför då skänka utländingen denna
vinst? Jag hemställer till den ärade talaren, huruvida vi verkligen
skänka utländingen denna stämpelskatt genom att befria vexeln från
stämpel och hänvisa allmänheten till att begagna den från stämpel
fria checken, i stället för att använda den stämpelbelagda å vista
vexeln? Härigenom uppstår, så vidt jag kan förstå, ingen bortskänkning
alls.

Dtskottet, och likaså den ärade talaren, har sagt, att skälet, hvarför
utskottet tillstyrkt motionen, är det, att det fins personer, som
äro okunniga derom, att checken är fri från stämpel, och hvilka således
i följd af denna sin okunnighet kunna komma att begagna den
med stämpelskatt belagda å vista vexeln. Sådant tycker utskottet
vara oegentligt, och i följd deraf har utskottet tillstyrkt motionen.
För min del vill också jag erkänna, att detta är en oegentlighet, och
att ett antagande af utskottets förslag synes mig egnadt att befordra
större reda i stämpelförordningen. Ty, såsom också den ärade talaren
framhållit, endast de personer, som lefva i okunnighet om gällande
stämpellagstiftnings bestämmelser, blifva utsatta för att drabbas af
stämpelskatt derigenom att de begagna å vista vexeln. Men det kan
väl icke vara rigtigt att bibehålla eu stämpelförordning, som är sådan,
att de, som icke känna till förhållandena rörande vexlar och
vexelaffär, få erlägga stämpel, då deremot de, som äro inne i dylika
förhållanden, slippa betala stämpel derigenom att de förstå sig
på att begagna checkar.

Då jag således anser, att ett antagande af utskottets förslag bringar
ordning och reda i hithörande förhållanden, i det att detsamma
medför lika stämpelskyldighet för alla, så skall jag, herr talman, be
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen gifna propositioner,
bifölls utskottets hemställan.

Punkterna 3—6.

Biföllos jemväl.

§ 12.

Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 27, i anledning
af väckt motion om ändring af 36 § i stadgan angående skjutsväsendet.

Angående

stämpel beläggningen af

vexel.

(Forts.)

Om ändring
af S6 § i
stadgan angående
skjutsväsendet.

N o II.

Om ändring
af 86 § i
stadgan angående
skjutsväsendet.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 150, hade
herr E. Eriksson i Qväcldingen föreslagit, att Riksdagen för sin del
ville besluta sådan ändring af § 36 i gällande skjutsstadga, att dess
senare del må erhålla följande lydelse:

“Resande må icke på åkdon, som han för resan nyttjar, medföra
gods till större tyngd än efter beräkning af en centner för hvarje
häst, som för åkdonet användes; dock att, etc. — —. I öfrigt lika
med nuvarande lydelse."

Utskottet hemstälde dock, att herr Erikssons förevarande motion
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid föredragning af utlåtandet begärdes ordet af motionären

Herr Eriksson i Qväcklingen, hvilken yttrade: Herr talman!
Hå utskottet enhälligt afstyrkt motionen, utan att en enda reservant
vågat sig på att understödja densamma, torde den derigenom vara
dödsdömd. Det oaktadt skall jag likväl tillåta mig att med några
ord söka försvara densamma.

Som lagutskottets motivering är mycket kort, skall jag tillåta mig
att söka bemöta dess innehåll.

Utskottet säger först:

“Sedan den tid, då nu gällande, af Riksdagen granskade och godkända
stadga angående skjutsväsendet af den 31 maj 1878 af Kong!.
Maj:t utfärdades, lära förhållandena icke hafva utvecklats i sådan
rigtning, att den maximivigt för resgods, som då ansågs böra fastställas,
nu behöfver nedsättas."

Härom skall jag tillåta mig att uttala motsatt mening. Förhållandena
hafva åtminstone utvecklat sig i den rigtning, att en viss
klass af resande, de s. k. handelsresandena, mycket ensidigt begagna
sig af, för att icke rent af säga missbruka, denna bestämmelse om
maximivigt, och det är också hufvudsakligen med anledning af detta,
som min motion framkommit, hvari jag påpekat nyss nämnda förhållande
och på samma gång, att detta slag af resande utgör en
mycket stor del af hela antalet resande. Såsom stöd för detta sista
påstående skall jag be att få anföra eu notis, som för mycket kort
tid sedan stod att läsa i den norrländska tidningspressen under rubriken
“öfversvämning" och hvari omnämndes, att på en enda dag
icke mindre än 16 stycken handelsresande logerat på en gästgifvaregård
i Nederkalix.

Sedan säger utskottet: “Tvärtom torde såväl de allmänna vägarne
som ock å de flesta orter åkdonens konstruktion hafva efter
den tiden ganska väsentligt förbättrats." Ja, hvad beträffar vägarne,
kan jag åtminstone i viss mån ge utskottet rätt deruti, att de på
vissa ställen blifvit förbättrade. Men skulle det finnas något stöd för
mitt förslag om nedsättning af bestämmelsen om en maximivigt deruti,
att det finnes dåliga vägar i vårt land, så får jag säga, att jag tror,
att det återstår så många sådana, att detta ensamt skulle kunna fullt
motivera min motion.

Hvad beträffar konstruktionen af åkdonen, skall jag be att få
nämna, att de nog i allmänhet blifvit förbättrade, men jag tror icke,

Lördagen den 4 Mars.

N:0 It.

att detta är fallet i det af mig särskilt påpekade fallet vis å vis handelsresande,
ty för att de skola kunna föra med sig sina ofta i hög
grad skrymmande koffertar och lådor, hafva de konstruerat åkdon af
mycket rymmande beskaffenhet, och jag ser häri icke någon förbättring
af åkdonens beskaffenhet, utan snarare tvärtom, ty följden deraf
har blifvit, att åkdonen blifvit mycket tyngre.

Till sist säger utskottet:

“Då den ifrågasatta lagändringen icke lärer kunna anses påkallad
af något allmänt kändt behof för de skjutsande, men deremot tvifvels
utan skulle i många fall medföra olägenhet för den vägfarande allmänheten,
föranlåtes utskottet hemställa11 etc.

Ja, hvad det påståendet beträffar, att den ifrågasatta lagändringen
icke skulle vara af behofvet påkallad, skall jag be att få försäkra
herrarne, att i de trakter, som jag känner närmare till, det åtminstone
är så förhållandet. Hvad återigen beträffar de olägenheter, som
utskottet tyckes befara skulle blifva en följd af den af mig föreslagna
nedsättningen af maximivigten, tror jag icke, att de skulle komma att
drabba “den vägfarande allmänheten", ty förutom dessa handelsresande
torde resande blott i mycket sällsynta fall föra med sig resgods,
som uppgår ens till den maximivigt, som jag föreslagit.

På grund af hvad jag nu tagit mig friheten att i korthet anföra
och på grund af hvad jag förut i min motion påpekat, skall jag be
att få yrka bifall till den af mig väckta motionen.

Häruti instämde herrar Nydahl och Styrlander.

Vidare anförde:

Herr Petersson i Fräntorp: Ingen kan väl gerna säga, att
en tyngd af lö pund är för mycket för en häst, svnnerligast som efter
nu gällande skjutsstadga den skjutsande icke är skyldig att åka fortare
än en mil på 1 \ timme. Då är det just ingen anledning att
klaga på, att det skulle blifva för tungt för hästen.

Hvad beträffar vägarne, känner jag naturligtvis icke till huru
det förhåller sig i Norrland, men det förefaller mig alldeles sjelfklart,
att, om de skola hafva statsbidrag till sina väganläggningar der uppe,
de också böra hålla vägarne i fullgodt skick.

Hvad åkdonen angår, så hafva dessa öfverallt förbättrats, och
hvad särskildt beträffar reseexpediterna i vår trakt, så hafva de i allmänhet
icke vagnar sjelfva, och jag kan icke förstå, hvad det skulle
vara för intresse för reseexpediten att hålla för tunga åkdon.

Då jag icke anser, att giltiga skäl äro anförda för bifall till motionen,
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13.

Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 28,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 33 § i förordningen
om kyrkostämma m. m.

Om ändring
af 36 § i
stadgan angående
skjutsväsendet.

(Forts.)

Angående
ändring af
33 § i förordningen
om
kyrkostämma
m. m.

N o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående
ändring af
33 § i förordningen
om
kyrkostämma
m. m.
(Forts.)

Herr A. Petersson i Påboda hade uti eu inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 79, föreslagit, att Riksdagen ville för sin del
antaga följande lag angående ändrad lydelse af § 33 i förordningen
om kyrkostämma in. m. den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 33 i förordningen om kyrkostämma
m. m. den 21 mars 1862 skall halva följande ändrade lydelse:

“§ 33. Kyrkoråd och skolråd utse för hvarje år inom sig en
kassaförvaltare.

En hvar ledamot af kyrkorådet eller skolrådet ansvarar gemensamt
med de öfrige lör de medel, detsamma under sin förvaltning
haft, äfvensom för de säkerhetshandlingar, mot hvilkas antaglighet
han icke till protokollet gjort anmärkning. Denna ansvarighet fortfar
till dess förvaltningen blifvit antingen af kyrkostämman eller, om
klander anställes, af vederbörande domstol godkänd, eller ock till dess
natt och år efter räkenskapernas aflemnande förflutit, utan att klander
i laga ordning blifvit anstäldt.1''

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att förevarande
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation både häremot afgifvits af herr J. Anderson i Tenhult,
som ansett, att motionen bort af utskottet tillstyrkas.

Efter föredragning af utlåtandet anförde

Herr Petersson i Påboda: Herr talman! Liksom öfriga motionärer,
hvilkas framställningar här i dag behandlats, hafva ansett
skäl föreligga för bifall till af dem framstälda förslag, så anser också
jag att göda skäl finnas beträffande den af mig väckta motionen, och
skall jag derför be att få till förmån för densamma yttra några ord.
Lagutskottet har nu varit af annan åsigt än jag och således afstyrkt
bifall till min motion. Hvad jag i densamma föreslagit, är, att 33 §
i förordningen om kyrkostämma m. m., hvilken § innehåller bestämmelser
om gemensam ansvarsskyldighet för kyrko- och skolråd i fråga
om förvaltade medel, skulle bringas i öfverensstämmelse med motsvarande
§ i kommunalstämmoförordningen, hvilken handlar om en dylik
ansvarighet för kommunalnämden, och hvilken § numera stadgar
så väl rättighet som skyldighet för kommunalnämnden att hvarje år
utse kassaförvaltare. Utskottet har emellertid, såsom jag redan nämnt,
afstyrkt motionen. För detta sitt afstyrkande har utskottet andragit
tvenne skäl. Det första är det, att den föreslagna rätten att utse
särskild kassaförvaltare redan förut finnes. Något sådant har jag
emellertid icke i min motion bestämdt förnekat. Men detta af utskottet
andragna skäl kunde också hafva anförts mot ändring i den
af mig åberopade § i kommunalstämmoförordningen, ty denna § innehöll
icke heller något förbud för kommunalnämnden att utse en särskild
kassaförvaltare. Men icke förty har man funnit skäl föreligga
att ifrågasätta såväl rättighet som skyldighet i detta hänseende för
kommunalnämnden, och man beslöt en ändring i detta syfte.

I fråga om den af mig väckta motionen kan man visserligen säga,

Lördagen den 4 Mars.

N:0 II.

att ett prejudikat, en kongl. dom, föreligger, som utvisar, att vederbörande
kyrko- och skolråd hafva rätt att utse kassaförvaltare. Ja,
detta är sant; äfven jag har mig bekant ett sådant prejudikat, men
just detta synes mig tala för att ett förtydligande stadgande i det af
mig begärda afseendet är på sin plats. Det antydda fallet förekom
år 1880. Kyrko- och skolrådet i Motala både besluta öfverlemna
förvaltningen åt de detsamma anförtrodda medel åt eu särskild kassaförvaltare;
vice pastorn i församlingen önskade att få kassan till sig
öfverlemnad, och då han icke fick det, så klagade han hos domkapitlet
och begärde, att kyrko- och skolrådet skulle förständigas att öfverlemna
kassan till honom. Domkapitlet var af samma mening som
denne vice pastor och resolverade, att kassans förvaltning skulle anförtros
honom. Detta beslut öfverklagades hos Kongl. Maj:t, hvilken
ändrade domkapitlets utslag och gillade kyrkorådets beslut. Man kan
således se, att det härvidlag föreligger en otydlighet, som till och med
föranledt ett domkapitel att förklara, att kyrko- och skolrådet icke
är berättigadt att bestämma angående kassans handhafvande.

Men det nu föreliggande, af mig väckta förslaget innehåller icke
endast att det skulle stadgas rättighet för kyrko- och skolrådet att
utse särskild kassaförvaltare, utan äfven en skyldighet i detta afseende.
I fråga härom säger utskottet: “Väl kan det, såsom motionären
anfört, stundom möta svårigheter för kyrkorådet eller skolrådet
att begagna sig af rättigheten att utse särskild kassaförvaltare, i det
att sådan åtgärd lätt komine att anses såsom ett uttryck af misstroende
mot ordföranden, men denna omständighet bör, derest den
befinnes förtjena beaktande, föranleda till ett stadgande om skyldighet
för kyrkoråd och skolråd att utse kassaförvaltare, vare sig inom
eller utom rådet". Ja, det förhåller sig verkligen så, att äfven om
man är medveten om denna rätt — hvilket emellertid icke alltid är
säkert, och jag skulle härvid vilja påpeka, att det är bra mycket
bättre att i detta afseende hafva ett fullt tydligt stadgande, än att
hänvisa allmänheten att i arkiv och prejudikatsamlingar taga reda på
hvad som är rätt eller icke rätt — man i flere fall icke vill, af konsideration,
komma fram med ett förslag om särskild kassaförvaltare,
äfven om det vore högst önskvärdt eller rent af utaf nöden påkalladt,
och just detta bör utgöra ett skäl för lagstiftaren att komma de ansvarsskyldiga
ledamöterna till hjelp och stöd.

När lagutskottet år 1895 inkom till Riksdagen med sitt utlåtande
öfver den då föreslagna ändringen i kommunalstämmoförordningen, i
ett fall som alldeles motsvarar det nu föreliggande, innehöll detta
utlåtande ett förslag till stadgande om endast rättighet, men icke skyldighet
för kommunalnämnden att utse kassaförvaltare. Men då förklarade
Andra Kammaren: “Yi äro icke nöjde med att kommunalnämnden
skall hafva endast en sådan rättighet, utan vi vilja också,
att nämnden skall hafva skyldighet att hvarje år utse en kassaförvaltare",
och den omredigering i detta syfte, som vid samma tillfälle
föreslogs, blef också af kammaren antagen. Förslaget fick emellertid
stå öfver till 1896 års riksdag samt antogs då i den form, hvari lagstadgandet
nu föreligger. Denna kammare och Riksdagen i sin helhet

Angående
ändring af
33 i förordningen
om
kyrkostämma
m. m.

(Forts.)

N:o II.

Angående
ändring af
33 § i förord’
ningen om
kyrkostämma
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 4 Mars.

för öfrigt ansåg således då, att ett stadgande om så väl rättighet som
skyldighet för kommunalnämnden i anförda afseendet vore välbetänkt.
För min del kan jag nu icke finna annat än att samma skäl, som då
talade till förmån för en ändring i kommunalstämmoförordningen,
också talar för en ändring af motsvarande bestämmelse i kyrkostämmoförordningen.

Nu säger utskottet vidare, att ett antagande af mitt förslag skulle
medföra inskränkning af den rätt, kyrko- och skolrådet redan eger.
Vid första påseendet förefaller verkligen ett sådant skäl för afstyrkande
temligen sökt. Vid det förhållande emellertid, att förordningen om
kyrkostämma m. m. gäller så väl för land som för stad och då det
för städerna möjligen understundom kan vara lämpligt att utse kassaförvaltare
äfven utanför kyrko- och skolrådet, så skall jag för min del
icke vara emot att rätten blir utsträckt derhän, att kyrkorådet och
skolrådet kan utse kassaförvaltare vare sig inom eller utom detsamma.
På landet lär det nog sällan eller aldrig inträffa, att kassaförvaltare
utses bland andra personer än dem, som tillhöra kyrko- eller skolrådet.
Jag är emellertid icke emot den förändringen i mitt förslag, att efter
orden “kyrko- och skolråd utse för hvarje år“ borttagas orden “inom
sig“, hvarigenom 33 §:s 1 mom. skulle komma att lyda: “kyrkoråd
och skolråd utse för hvarje år en kassaförvaltare“. Dermed har det
skälet, som lagutskottet anfört, eller att mitt förslag skulle leda till
inskränkning af kyrko- och skolrådets rätt, förfallit.

Då jag anser, att ett bifall till den föreliggande motionen endast
utgör en enkel konseqvens af det beslut, som år 1896 fattades rörande
ändring af kommunalstämmoförordningen, så skall jag, herr talman,
anhålla att få yrka bifall till min motion med den ändring, som jag
nyss föreslagit, eller att orden “inom sig“ uteslutas.

Herr Anderson i Tenliult: Jag har, såsom af betänkandet synes,
mot utskottets afstyrkande utlåtande anmält min reservation. Jag har
inom utskottet yrkat bifall till motionen, sådan den till Riksdagen framkommit,
men då motionären nu har gjort en liten förändring deri, i
det han hemstält, att orden “inom sig“ måtte utgå, har jag för min
del ingenting emot en sådan förändring och skall derför frånträda
hvad jag förut yrkat och instämma med honom.

Orsaken, hvarför jag velat vara med om och inom utskottet påyrkat
en sådan förändring som den föreslagna, är den, att då § 33
af kyrkostämmoförordningen af den 21 mars 1862 tydligen föreskrifver,
att ledamöterna af kyrko- och skolråd äro gemensamt ansvariga för
de medel, som de hafva om händer, så har jag för min del ansett,
att bestämmelserna i densamma gerna kunde, på sätt motionären föreslagit,
ändras i öfverensstämmelse med den ändring, som skedde förlidet
år i kommunalförordningen i fråga om skyldigheten för kommunalnämnden
att utse kassaförvaltare.

Jag skall som sagdt instämma med motionären och yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till den framställning, som motionären
nu har gjort.

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Herr Svensson i Karlskrona: Herr talman, mine herrar! Inom
utskottet var jag emot den motion, som nu är i fråga, sådan den då
förelåg. Det enda skälet, hvarför jag var emot den, var, att hittills
något hinder för kyrko- och skolråd ej förekommit att äfven utom sig
utse kassaförvaltare, men att om motionärens förslag skulle vinna
Riksdagens bifall och sedan blifva lag, ett sådant hinder skulle uppstå.

Då emellertid motionären nu har ändrat sitt förslag, så anser jag,
att man skulle gå in derpå. Inom lagutskottet, der jag uttalade mig
i samma rigtning, som den, hvari motionären nu uttalat sig, var likväl
uppfattningen den, att detta vore en utvidgning af motionen, och derför
kunde utskottet af formella skäl ej vara med om detta förslag.

Om emellertid herr talmannen tillåter, att ett sådant förslag blir
framstäidt och ger proposition derpå, så skall jag för min del gå in
på förslaget, och under denna förutsättning yrkar jag afslag å utskottets
hemställan och bifall till det förslag, som af motionären under öfverläggningen
blifvit framstäidt.

Herr Husberg: Det utlåtande, utskottet här afgifvit, rigtar sig
mot motionen, sådan den i oförändradt skick föreligger.

Enligt nu gällande lagstiftning är det helt säkert så, att kyrkooch
skolråd har rätt att vare sig inom eller utom sig utse kassaförvaltare.
Ku har motionären, såsom redan förut framhållits, yrkat,
att denna rätt att utse kassaförvaltare, som kyrko- och skolrådet
redan har, skulle utbytas mot en skyldighet. Motionären vill sålunda,
att det skall stadgas ett formligt åläggande för kyrko- och skolråd att
utse kassaförvaltare.

Men i sin motion föreslår haD, att bestämmelsen i detta syfte
skall formuleras så, att de “inom sig“ skola utse kassaförvaltare, och
det är särskilt mot denna formulering, som utskottet opponerat sig.

Nu vill motionären taga tillbaka orden “inom sig“ och endast
bibehålla, att man bör ålägga kyrko- och skolråden att utse kassaförvaltare,
men med öppen rätt för dem att utse dessa funktionärer
icke endast inom, utan äfven utom sig, och detta förslag ser ju i
formelt juridiskt afseende rätt oskyldigt ut, ty det innebär blott, att
ur förslaget till lagtext strykas bort två ord. Men i sak är detta nya
yrkande, för så vidt jag kan förstå, eu utvidgning af motionen. Motionen
innehöll, att man skulle antaga en skrifvelse till Kong! Maj:t
i syfte att ålägga kyrko- och skolråden såsom en skyldighet att utse
kassaförvaltare, och denna skyldighet var bestämd derhän, att de
skulle kunna utse den inom sig. Nu åter yrkar motionären, att det
måtte åläggas dem att utse kassaförvaltare, men med rätt att utse
den icke blott inom sig, utan äfven utom sig.

Detta yrkande innebär, såvidt jag kan förstå, en utvidgning af
motionens omfång, så att jag för min del är tveksam huruvida detta
yrkande rätteligen kan göras till föremål för kammarens beslut. Jag
anhåller derför att få vidhålla den slutkläm, till hvilken utskottet
kommit och som går ut på ett afstyrkande af motionen.

Angående
ändring af
83 § i förordningen
om
kyrkostämma
m. m.
(Forts.)

Med herr Husberg förenade sig herr Jönsson i Gammalstorp.

N:0 II.

Angående
ändring af
SS § i förordningen
om
kyrkostämma
m. m.
(Forts.)

Angående
sättet för meddelande
af underrättelser
i
utsökningsärenden.

Lördagen den 4 Mars.

Herr Lundell: Äfven om det från juristernas sida skulle vara
temligen klart, att skol- ock kyrkoråd hafva rättighet att utse kassaförvaltare
inom sig, så är förhållandet i många delar af vårt land, att
kyrko- och skolråd anse det obehagligt att begagna sig af rättigheten
att utse särskild kassaförvaltare och med anledning af detta förhållande
är det på många ställen som de draga sig för att utse en kassaförvaltare,
äfven om det vore af högsta nöd påkalladt. På grund häraf
anser jag, att motionen är fullt berättigad, så mycket mera som ett
dylikt stadgande äfven finnes i förordningen om kommunalstyrelse på
landet och har ansetts behöfligt af samma anledning.

Jag kan icke finna, att denna utsträckning af motionen kan vara
af så väsentlig art att den kan förhindra, att motionen behandlas
och afgöres här i kammaren. Med anledning häraf anhåller jag att få
yrka bifall till motionärens senast framstälda förslag.

Herr Petersson i Påboda: Jag ber endast med anledning af
hvad utskottets vice ordförande nyss anmärkte derom, att mitt yrkande
skulle utgöra en utvidgning af eller gå utöfver min motion samt rörande
hans betänkligheter, huruvida detta kunde vara rigtigt eller icke, få
hänvisa till den förändring, som en gång förut vidtagits med ett
utskottsbetänkande rörande ändring i kommunalstämmoförordningen,
hvilket jag nyss påpekade. Betänkandet inkom till kamrarne och uti
detta föreslogs, att kommunalnämnden skulle ega endast rättighet.
Emellertid framstäldes under diskussionen yrkande från åtskilliga personer,
bland andra af herrar Danielson och Lasse Jönsson i Sandbyn,
på eu omredigering af utskottets förslag, eller att kommunalnämnden
äfven skulle hafva skyldighet.

Detta var enligt min uppfattning äfven en utvidgning af det ursprungligen
afgifna förslaget, men talmannen framstälde proposition på
det gjorda yrkandet, hvilket också af kammaren godkändes.

Skulle emellertid betänkligheter förefinnas mot mitt yrkande och
det anses formelt origtigt, så skall jag icke hålla på detsamma.

Herr Anderson i Tenhult: Herr talman! Då det sagts mig, att
herr talmannen icke kommer att framställa proposition på det förslag,
som motionären för en stund sedan afgaf, så skall jag anhålla att få
återtaga mitt sist gjorda yrkande och i stället vidblifva mitt första
nemligen om bifall till motionen oförändrad.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Sedan herr talmannen till
proposition upptagit de återstående yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14.

Vidare föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 29, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ändring i gällande
bestämmelser i fråga om meddelande af underrättelse i utsökningsärenden,

Lördagen den 4 Mars.

N:0 II.

Uti berörda, inom denna kammare väckta motion hade herr J. A.
Sjö föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det
täcktes Kongl. Maj:t låta omarbeta utsökningslagen af den 10 augusti
1877 i förenämnda hänseende, så att den deri föreskrifna underrättelsen
antingen afskaffas eller må meddelas genom posten.

Emellertid hemstälde utskottet, att förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet fans fogad reservation af herrar Nilsson, F. Andersson,
J. Anderson, P. G. Petersson och E. Svensson, som ansett,
att en skrifvelse i motionens syfte bort af utskottet tillstyrkas.

Sedan herr talmannen låtit uppläsa utskottets hemställan, lemnades
på begäran ordet till

Herr Sjö, som anförde: Anledningen till att jag väckt den motion,
som nu föreligger, har varit att jag hört många klagomål deröfver, att
utmätningsmannen tagit sig för att göra ganska dryga och kostbara
resor för meddelande af de uti 59:e och 60:e paragraferna utsökningslagen
omförmälda underrättelser. Det tillgår nemligen på så sätt,
hvilket jag äfven omnämnt i min motion, att då en utmätningsman
kommer för att förrätta utmätning, men icke träffar gäldenären i hans
bostad, — denne kan ju vara ute på åkern, i skogen eller hos grannarne
— utmätningsmannen lemnar den uti lagen föreskrifna underrättelse
till gäldenärens husfolk med tillsägelse, att han inom några
dagar återkommer för att verkställa utmätning. Dessa underrättelser
äro ganska dyrbara för en stackars gäldenär, för hvilken det kan vara
godt, om han kan betala kapital och ränta. För några dagar sedan
hörde jag af eu kamrat här i kammaren talas om en kronofogde, huru
han förhåller sig inom sitt fögderi i dylika frågor, hvarom jag motionerat.
Kronofogden skall eljest vara en mycket hygglig och sympatisk
person, men då han får ett utslag till verkställighet, så skrifver han
till gäldenären och säger: “kom till mig inom den och den tiden och
utgör din skuld, så slipper du någon utmätning". Kommer då gäldenären
inom den bestämda tiden och betalar sin skuld, så lärer kronofogden
taga 5 kronor för att han skrifvit brefvet. Kommer gäldenären
icke, så skrifver han till länsmannen i det distrikt, der gäldenären är
boende, och förelägger honom att göra utmätning äfvensom att uttaga
de fem kronor, som han anser sig böra hafva för att han skrifvit
brefvet. Anser sig sedermera länsmannen böra underrätta och derför
taga betaldt, kan man deraf finna, hur dyrt det skall blifva för den,
som skall gälda dessa kostnader.

Det är sådana förhållanden, som jag anser borde på ett eller
annat sätt rättas derhän att de kunde för framtiden undvikas. Man
borde vidtaga uti nu gällande lag en ändring uti af mig angifvet syfte.

Herrarne torde erinra sig, att det enligt § 100 uti utsökningslagen
går an att genom posten meddela underrättelse till en inteckningshafvare,
som skall bevaka sin rätt vid en exekutiv auktion, när en

Angående
sättet för meddelande
af underrättelser
i
utsökningsärenden.

(Forts.)

N.o II.

Angående
sättet för meddelande
afundemxittelser
i
utsökning särenden.

(Forts*)

64 Lördagen den 4 Mars.

fastighet skall försäljas. Dervid erfordras endast ett simpelt meddelande
genom posten, och då har det synts mig att ett sådant tillvägagående
skulle vara tillräckligt äfven uti nu förevarande afseende.

Enligt utslag af den 4 juli 1894 har Kongl. Maj:t förklarat, att
underrättelse icke erfordras, då utmätning skall verkställas för auktionsfordran.
Utskottet erkänner rigtigheten häraf, men framhåller, att
en sådan utmätning alltid förutsätter, att gäldenären erkänt sin skuld
i närvaro af utmätningsmannen.

Mig synes att förhållandet är alldeles detsamma med de fall, som
jag åsyftat i min motion. Innaq utmätning kan verkställas på grund
af ett utslag, så har det föregått eu så lång procedur genom delgifning
och rättegång, att gäldenären erkänt eller öfverbevisats om sin
skuld i vittnens närvaro inför rätten. Han har så länge förut varit i
tillfälle att få reda på att han har en skuld, som är förfallen till betalning
och som han således måste söka godtgöra. Utskottet förmenar
dock att detta icke är samma förhållande.

Lagutskottet framhåller, att ifrågavarande underrättelse skall meddelas
gäldenären derför att gäldenären skall vara tillstädes vid utmätningens
verkställande. Jag vill dock påpeka, att utsökuingslagen icke
innehåller något derom, och jag vet, att sådana fall hafva inträffat att,
då utmätningsmannen underrättat gäldenären om dagen och tiden, då
utmätningen skulle verkställas, denne gått bort och till och med tagit
med kreatur och körredskap för att sedermera återkomma, när utmätningsmannen
rest.

Det är dessa skäl, som föranledt mig att väcka förslag om borttagande
af den uti utsökuingslagen föreskrifna underrättelsen, då det
visat sig, att gäldenären får vidkännas dryga kostnader derför.

Jag har i min motion omnämnt, att en utmätningsman såsom ersättning
för meddelande af en underrättelse tagit 37 kronor 50 öre
och för utmätningen, som verkstäldes några dagar derefter, lika mycket
eller tillhopa 75 kronor.

En utmätningsman i ett annat län tog 30 kronor 50 öre för
underrättelsen och dessutom 55 kronor 40 öre för utmätningens verkställande.
Häraf framgår, att gäldenären får betala ganska stora
belopp, och kunde man ställa så till, att detta undvekes, tror jag det
vore skäl. Jag har nu vidrört det första alternativet uti mitt förslag.

Beträffande det andra, eller att underrättelsen, om den anses
nödvändig, skulle ske genom posten, så säger utskottet, att utmätningsmannen
redan nu kunna göra det. Detta är dock för mig en
nyhet, och jag har talat vid flera af kammarens ledamöter och till
och med jurister, men ingen har haft kännedom derom.

Jag har tänkt mig, att qvittot från den postanstalt, der utmätningsmannen
inlemnat brefvet till gäldenären, skulle kunna gälla, men
af § 60 uti utsökningslagen kan jag icke finna annat än att detta
icke låter sig göra. Jag har vidare tänkt mig, att qvittot å en rekommenderad
försändelse om underrättelsen, utfärdadt på den postanstalt,
som är gäldenären närmast, skulle kunna gälla, men jag har
icke kunnat finna att utsökningslagen medgifver något sådant, och så
mycket mera skäl att det för närvarande icke anses gällande torde

Lördagen den 4 Mars.

N:o il.

vara, att utmätningsmannen icke gerna kan få ett sådant qvitto, utan
skall detta stanna på postanstalten, der gäldenären qvitterat brefvet.
Huru jag än ser saken, så kan jag icke finna annat, än att det förefinnes
stora skäl för kammaren att bifalla min motion.

Då jag nu ser utskottets vice ordförande, som underskrifvit detta
betänkande, här närvarande, så skall jag vördsamt be att få till honom
framställa ett spörsmål. Han är chef för öfverexekutionen inom
det län, han tillhör. Är det verkligen så, att utmätningsmännen uti
hans län förfara såsom han omnämnt, så skulle det vara ofantligt
angenämt att få höra detta, så att det kunde spridas öfver hela landet,
om det ansåges lagenligt.

För närvarande kan jag icke annat än ödmjukligen anhålla, att
kammaren ville bifalla min motion. Jag medgifver gerna, att detta
beslut icke kan blifva annat än en opinionsyttring, då Första Kammaren
redan bifallit lagutskottets förslag, men så mycket vore åtminstone
dermed vunnet, att Andra Kammaren sagt hvad den önskar i
denna fråga och att den icke gillar, att utmätningsman förfara på
sätt jag i motionen omnämnt. Jag skulle kunna anföra flera fall,
men jag tror att hvad jag redan framhållit kan vara nog.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till min motion och
afslag å utskottets hemställan.

Herr Husberg: Motionärens framställning gick uppenbarligen
ut derpå att detta underrättelseväsende, som i utmätningsväg är föreskrifvet,
till gäldenären, när utmätning skall hos honom verkställas,
helst skulle helt och hållet afskafias. Jag tror dock näppeligen, att
man kan gå så långt, ty att gäldenären bör vara varskodd om att
utmätning är i faggorna påkallas af så pass stort intresse för gäldenären,
att en sådan lagstiftning verkligen kan sägas vara gifven uti
den fattige gäldenärens egna intresse.

Det kan icke gerna vara likgiltigt för en gäldenär, huru utmätning
i hans hus och hans bo'' går till. Han kan hafva i sitt bo eller
i sin vård föremål, som icke tillhöra honom. Han har enligt lag rätt
att uppgifva det som han företrädesvis vill afstå. Detta är en rättighet,
som det kan vara värdefullt för honom att bevaka. Och att
stryka den bestämmelsen ur lagen, att utmätning skall föregås af ett
meddelande eller eu kungörelse om densamma, kan således icke vara
välbetänkt.

Det yttrades nyss af herr Sjö, att man kan få exempel på, huru
litet värde en gäldenär sätter på att på förhand få underrättelse om
utmätningen. Det kan gå till så, att han reser bort och håller sig
undan från utmätningen. Ja, det kan vara så; men i många och väl
de flesta fall är det af intresse för gäldenären att vara tillstädes och
bevaka sin rätt. Det är derför skäl att låta honom på förhand blifva
varskodd.

Huru ett sådant varskoende skall ske, det lemnar gällande lag
temligen fritt, så vidt jag kan förstå. Utmätningsmannen kan göra
det muntligen; han kan skicka en närboende fjerdingsman eller en
närboende länsman; och jag tror äfven, att han kan skicka under Andra

Kammarens Pi''Ot. 1899. N:o 11. 5

Angående
sättet för meddelande
af underrättelser
i
utsökningsärenden.

(Forts.)

N:0 l|l.

Angående
stittet för meddelande
af underrättelser
i
utsökningsärenden.

(Korts.)

66 Lördagen den 4 Mars.

rättelse!] genom allmänna posten, om han rekommenderar brefvet.
Jag förutsätter, att postkontoret ligger i närheten af gäldenärens
bostad. När då utmätningsmannen kommer till platsen, går han till
posten och efterhör, om gäldenären har utlöst det rekommenderade
brefvet. Om det visar sig att så är, kan han få intyg derpå, och
hvad brefvet innehöll, framgår af fogdens eget diarium. Då är det
fullt bevisadt, att underrättelsen blifvit gäldenären tillstäld.

Men herr Sjö vill göra det obligatoriskt att använda posten.
Det kan dock vara ganska vanskligt att göra postvägen till den obligatoriska
för dylika underrättelser. Det finnes många orter, der ett
bref, vare sig det rekommenderas eller icke, behöfver ganska lång tid,
innan det kommer fram till gäldenären, ja kanske icke alls kommer
honom till hända. Man kan icke veta, hvartill eu sådau föreskrift,
att underrättelsen obligatoriskt skulle ske genom posten, skulle leda,
då det icke gerna kan såsom eu ovilkorlig skyldighet föreskrifvas, att
brefvet skall vara rekommenderadt. Det kunde medföra stora olägenheter.

Nå, lagen har således lemnat temligen fritt det sätt, hvarpå meddelandet
skall ske. Det är klart, att utmätningsmannen härvid kan
förfära på ett sätt, som verkligen blir stötande i enstaka fäll. Herr
Sjö har i sin motion och äfven nu omförmält sådana exempel, som
kräfva rättelse. Han frågade mig såsom Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län om min erfarenhet. Jag har icke hört några anmärkningar
göras till länsstyrelsen i afseende på det sätt, hvarpå de
exekutiva myndigheterna i länet fullgöra sin skyldighet att underrätta.
Det är mycket möjligt, att der finnas missförhållanden. Det kan jag
hålla för möjligt. Jag vill endast säga, att jag för min del icke har
fått till mig anmäldt något sådant missförhållande. Men jag säger
också, att om sådant anmäles till mig eller till andra länsstyrelser,
så föreställer jag mig, att länsstyrelsen, när dess uppmärksamhet på
saken blifvit väckt, skall meddela utmätningsmännen och länsmännen
förständigande att vid meddelandet af sådana underrättelser iakttaga
ett förfarande, lämpadt efter omständigheterna på sådant sätt, att
icke gäldenärerna ådragas sådana obilliga och oskäliga kostnader, som
skulle kunna undvikas.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Lundell: I fråga om underrättelse genom posten, herr
talman, kan jag meddela, att det nog går för sig för utmätningsmannen
att skicka eu sådan underrättelse. Man kan på posten få
poststatiousföreståridarens vidimation på brefvet, och man kan äfven
på afsändniugsstationen få mottagningsbevis, d. v. s. eu afskrift af
det qvitto, som postanstalten på mottaguingsplatsen har erhållit af
adressaten; och på sådant sätt kan ju utmätningsmannen få fullt
bevisadt, att gäldenären bär mottagit ett bref af det eller det innehållet.
Men jag tror för visso, att det behöfves ett stadgande, att
utmätningsmannen är skyldig att göra meddelandet genom posten.
Ty det kan hända, att han vill tillgodogöra sig den förtjenst, som
han kan hafva genom underrättelsen. Och jag har hört åtskilliga

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

klagomål af dem, som bo långt från utmätningsmannen, att kostnaden
kan bli alldeles oerhörd. Den kan verkligen gå till 50 kronor för
en skuld, som endast är 5 å 10 kronor. Derför finnas ganska stora
skäl för att uttryckligen stadga, att underrättelsen skall göras på
billigt sätt.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Vice ordföranden i

lagutskottet upplyste om, att icke några anmärkningar gjorts mot utmätningsmannen
deruppe i hans län. Det förvånar mig icke alls, att
det icke gjorts några anmärkningar; ty dessa utmätningsman förfara
ju helt enkelt lagligt, då de gå till väga på det sätt, som motionären
påpekat, och således är det ganska svårt att göra anmärkningar till
Konungens befallningshafvande, då utmätningsmännen förfära lagligt.
Men denna lagbestämmelses lämplighet kan man hafva olika åsigter
om. Mig synes det som om lagutskottet behandlat denna motion
alltför lättvindigt; ty jag hoppas i alla fall, att lagutskottet erkänner,
att det är orimligt, att utmätningsmännen gå till väga på det sätt,
som motionären har påvisat. Om det vore ett eller två enstaka fall,
så vore det icke så mycket att säga derom. Men det är långt ifrån
så. Det är icke endast i hans län, som sådant förekommit, utan det
har också förekommit på åtskilliga andra ställen. Utskottet har afstyra
motionen på två skäl, som jag för min del tycker vara ganska
svaga. Utskottet säger i sista stycket:

“Men å andra sidan måste man med kännedom om postförhållandena
i stora delar af vårt land befara, att underrättelsen icke
alltid kunde genom posten komma gäldenären till hända före utmätningen,
med mindre man för underrättelsens meddelande ansloge
mycket rundlig tid, i hvilket fall åter borgenärens intresse att snarast
möjligt få liqvid för sin fordran ej blefve såsom sig bör tillgodosedt.u

Jag undrar, om det finnes någon nämnvärd fara i det fallet, ty
en utmätningsman reser väl icke fortare än posten. Faran skulle
således endast ligga i den tid, som går åt mellan gäldenärens hemvist
och postkontoret. Om man t. ex. fastsloge i lagen, att utmätningsmannen
skulle sända ett rekommenderadt bref åtta dagar, innan utmätningen
skulle ske, månne man då icke skulle kunna taga för
gifvet, att ett sådant bref skulle kunna komma gäldenären till hända
till den dag, som utmätningsmannen bestämt för förrättningen? Om
då utmätningsmannen skickat ett rekommenderadt bref, så hade han
ett qvitto och således ett bevis på det datum, då han lemnat in
brefvet. Skulle icke brefvet komma gäldenären till hända, kunde
man ju tillåta, att utmätningsmannen ändå fick företaga förrättningen.
Jag tror, att det finnes åtskilliga skäl för att sålunda åstadkomma
bättre lagstiftning härutinnan. Detta har naturligtvis icke motionären
föreslagit. Men ett annat sätt vore, att man åtminstone kunde påpeka
i nämnda lagparagraf, att utmätningsmännen böra i en skrifvelse
tillkännagifva den dag, då de skola komma och verkställa utmätningen.
Då har man ändå gjort något för att gäldenären skall få upplysning
om, hvilken dag utmätningsmannen skall komma. Att på det
sätt, som här har sagts, vissa snikna, hjertlösa utmätningsman be -

Angående
sättet formeddelande
af underrättelser
i
utsökningsärenden.

(Forts.)

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående
sättet för meddelande
af underrättelser
i
utsökningsärenden.

(Korts.)

gagna sig af lagen och gå orimligt till väga, tror jag ingen vill förneka.

Om nu motionären begärt något af hvad jag sagt, så skulle måhända
lagutskottet icke hafva tillstyrkt det. Men motionären har ju
endast föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Och så vidt jag kan
erinra mig, har lagutskottet tillstyrkt skrivelser, som varit af mindre
betydelse än denna. Jag måste säga, att jag verkligen beklagar, att
icke utskottet tillstyrkt detta skrifvelseförslag. Ty utan tvifvel skulle
Kongl. Maj:t kunnat utreda denna fråga och ställa så till, att gäldenären
i de flesta fall skulle blifvit befriad från ett sådant förfaringssätt,
som motionären här påpekat. Det är orimligt, att, om en person
är skyldig 40 eller 50 kronor, utmätningsmannen går till väga på
sådant sätt, att han tager vittnen med sig och reser fram och åter
och derigenom föranleder en kostnad af 75 kr. blott för att meddela
upplysning, när han skall komma tillbaka och göra utmätning. Då
det existerar sådana orimligheter, synes det mig, att lagutskottet
bort tillstyrka en skrifvelse; ty derigenom kunde man hafva åstadkommit
någon rättelse härutinnan.

Jag skall för min del yrka afslag på utskottets afstyrkande hemställan
och bifall till motionärens skrifvelseförslag.

Herr Anderson i Tenhult: Sedan Första Kammaren antagit
utskottets betänkande, kunna våra förhandlingar här icke hafva annan
betydelse än såsom opinionsyttringar. Inom utskottet har jag haft
den uppfattningen — och äfven uttalat den — att underrättelsen om
en förestående utmätning icke bör afskaffas, utan att den bör bibehållas.
Men jag har ansett, att en sådan underrättelse bör kunna
göras mycket billigt, t. ex. antingen genom närmast boende fjerdingsman
eller också genom rekommenderadt bref. Men då ett sådant
förslag ligger utom motionens område, har jag icke kunnat inom utskottet
och kan ej heller här framställa sådant yrkande. Jag hoppas
dock, att motionen som säkerligen nu faller, skall återkomma i den
form, som jag föreställer mig vara den bästa, nemligen att dylik underrättelse
må kunna ske genom fjerdingsman eller förmedelst rekommenderadt
bref.

Jag har således intet yrkande att nu framställa.

Herr Sjö: Herr vice ordföranden i utskottet befarade, att, derest
man finge en lag derom, att underrättelse skulle kunna meddelas genom
posten, detta skulle draga så lång tid, att den exekutiva åtgärden
derigenom försenades. Hvad detta beträffar, skulle man ju — såsom
jag för en stund sedan nämnde — kunna framställa samma anmärkning
mot det i utsökningslagens 100 § meddelade stadgande, att
fordringsägare, inteckningshafvare m. fi. rättsegare i en fastighet, som
skall säljas, skola underrättas om den förestående auktionen genom
särskilda kallelse bref, som med posten afsändas. Dessa bref behöfva
icke ens vara rekommenderade, utan kan kallelse ske genom vanligt
bref. Jag har förestält mig, att så äfven skulle kunna ske i det fall,
som här föreligger till behandling. Men anser Kongl. Maj:t — derest

N:o il.

Lördagen den 4 Mars.

Riksdagen skrifver till honom i frågan — att underrättelse om förestående
utmätning bör meddelas genom rekommenderad skrifvelse, så
lärer väl detta ändå blifva betydligt billigare, än som nu är fallet,
då en gäldenär kan få betala så höga summor, som jag bär omnämnt.

Jag är vice ordföranden i lagutskottet mycket tacksam för de
upplysningar han lemnat, men jag ber att få anmärka, att jag fick
dock icke den upplysning, om hvilken jag bos honom anhöll, nemligen
huruvida han, i sin egenskap af öfverexekutor inom det län, för hvilket
han är chef, vidtagit den åtgärden att ålägga utmätningsmännen inom
länet att meddela dessa underrättelser på det sätt, som utskottet bär
angifvit vara i gällande lag medgifvet. På denna förfrågan fick jag
icke något svar, utan herr vice ordföranden meddelade endast, att han
icke försport några klagomål öfver utmätningsmannens förfarande i ty
fall. Det var ålit hvad man fick veta. Jag drager för den skull den
slutsatsen, att det går till på samma sätt i det länet som i hela det
öfriga Sverige, att sålunda äfven der utmätningsmännen trakassera de
stackars gäldenärerna på sådant sätt, som jag här lemnat exempel på.

Herr Anderson i Tenhult nämnde, att han inom utskottet förfäktat
den åsigten, att underrättelse borde meddelas gäldenären genom
fjerdingsman. Redan nu egen utmätningsmannen på detta sätt meddela
underrättelser genom sina underordnade; men det gör han icke,
ty då får han icke sjelf förtjena något på underrättelsen. Jag medgifver,
att det finnes många humana och hyggliga utmätningsmän, som
så förfara; men de, som vilja förtjena penningar, söka alla tillfällen
dertill, och det är just detta, som man gerna vill ha undanröjdt.

Herr vice ordföranden yttrade vidare detsamma, som i utskottets
betänkande är anfördt, nemligen att äfven gäldenärens intressen borde
vid utmätningstillfället tillgodoses. Hvem vill icke det? Det vill äfven
jag, men jag tror, att detta intresse redan är tillgodosedt derigenom,
att gäldenären blifvit flera gånger på ett eller annat sätt anmanad,
innan det går så långt, att han dömes skyldig att betala sin skuld.

Det är af dessa skäl jag vidhåller det yrkande, som jag redan
framstält.

Häruti instämde herr Olsson i Frösvi.

Vidare anförde

Herr Husberg: Jag gissar, att kammaren gerna vill se debatten
rörande denna fråga afslutad. Emellertid ber jag att få yttra några
ord i anledning af hvad de båda senaste talarne anfört.

Af hvad jag förut yttrat lärer framgå, att jag i egenskap af
Konungens befallningshafvande icke utfärdat något dylikt cirkulär eller
föreskrift för utmätningsmännen, som herr Sjö eftersport. Detta framgår
af hvad jag auförde derom, att till min kännedom icke kommit
några klagomål öfver särskilda missförhållanden inom denna del af
utsökningsväsendet och att jag således hittills hade saknat uppfordran
att göra mig underrättad, huru dermed kunde i särskilda fall förhålla
sig inom länet. Men detta utesluter icke, att, sedan saken numera

Angående
sättet för
meddelande af
underrättelser
i utsökning8•
ärenden.
(Forts.)

N:0 II.

Lördagen den 4 Mara.

ärenden.

(Korta.)

Angående blifvit föremål för ett särskildt intresse, jag kan komma att närmare
meddelande af uudersöka densamma.

underrättelser Hvad vidare beträftar motionen, yttrade den näst siste talaren,
iitsöknings- att bär blott vore fråga om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, och att
lagutskottet många gånger förr liemstält till Riksdagen att ingå till
Kongl. Maj:t med skrivelser, i hvilka innebörden af hvad man velat
föreslå varit lika obestämd som här. Jag vet dock icke, om detta är
fullt rigtigt; i allmänhet plägar lagutskottet hålla på den principen
att icke föreslå skrifvelse!-, med mindre lagutskottet kan äfven angifva
de botemedel, som lagutskottet tänkt sig böra användas. Jag medgifver
naturligtvis, att det kan finnas frågor af sådan omfattning och
så invecklad innebörd, att Riksdagen icke kan angifva sättet för
deras lösuing, utan måste af denna anledning skrifva till Kongl. Maj:t.
Hvad åter angår den föreliggande frågan, huru detta kungöreiseväsen
lämpligen bör ordnas, synes mig densamma vara af så liten omfattning,
att man billigtvis kan fordra, att lagutskottet, derest utskottet
tillstyrker en sådan skrifvelse, också skall kunna angifva det sätt,
hvarpå utskottet anser frågan böra lösas. Så har här icke skett,
bland annat af det skäl, att lagutskottet funnit, att af olika sätt det
ena passade i vissa fall och det andra i vissa fall. Deremot har
lagutskottet haft mycket svårt att tänka sig en generel regel för alla
förekommande fall. Lagutskottet har på detta sätt återförts precis
till det nuvarande tillståndet, då faktiskt enligt gällande lag underrättelserna
kunna meddelas på många olika sätt. Lagutskottet har
för öfrigt tillförsett sig, att, derest länsstyrelsernas uppmärksamhet
blifver ordentligt fäst derpå, att oskick i detta hänseende bedrifves,
länsstyrelserna också skola öfva det inflytande på sina utmätningsmän,
att sådant kan för framtiden undanrödjas.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Jag ber endast
att få uttala mina lifiiga sympatier för motionen. Jag tror verkligen,
att det är de lagstiftande myndigheternas skyldighet att se till, att
kostnaderna för gäldenären blifva i dylika fall så små som möjligt.

Man har sagt, att det vore så svårt att finna något lämpligt sätt
för meddelande af sådan underrättelse, hvarom här är fråga. Den
lagstiftning, som vi redan hafva, gifver emellertid en lämplig fingervisning
i detta fall. Saken har redan påpekats, men jag skall tillåta
mig göra det om igen.

I utsökningslagens 100 §, der fråga är om kungörelse af auktion
å fast egendom, är föreskrifvet, att “de, hvilka hafva inteckning i
egendom eller fordran eller rättighet, hvarför egendomen enligt 11 kap.
2 § jordabalken häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld,
som bör ur egendomen utgå med förmånsrätt enl. 17 kap. 6 § handelsbalken,
skola derjemte, der de äro kände och inom riket boende, om
auktionen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka auktionsförrättaren
skall till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna
må kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före auktionen".
Jag har haft befattning med ofantligt många dylika auktioner och har

Lördagen den 4 Mars. 71 N:0 II.

aldrig förmärkt någon olägenhet i detta fall. Nu har emellertid lag- Angående

stiftaren tänkt sig, att just genom försenad postgång eller på annat s^tet 1or

sätt det i något fall skulle kunna inträffa, att ett dylikt bref icke Underrättelser
komme fram inom fjorton dagar före auktionen, men lagstiftaren har * utsöknwgsockså
ansett, att detta icke bör utgöra hinder för auktionen. I öfver- ärenden.

ensstämmelse dermed har, i en kongl. dom af år 1880, underlåtenhet (Forts.)

att om auktionen särskildt underrätta inteckningshafvare ansetts icke
föranleda auktionens upphäfvande, Jag erinrar mig äfven ett specielt
fall från min hemort, då klagan öfver en auktion, om hvilken klaganden
erhållit kännedom först tretton dagar före auktionen, lemnades
utan afseende.

Om detta enkla tillvägagående komme att praktiseras äfven i fråga
om utmätning, så vore mycket dermed vunnet. Jag kan icke finna,
att utmätningarna äro vigtigare förrättningar än de exekutiva auktionerna,
vid hvilka det är fråga om att bevaka intecknade rättigheter
och andra betydelsefulla intressen. Och skulle någon gång till följd
af särskilda förhållanden svårigheter inträffa, så tror jag, att dessa
fullt skulle uppvägas af de stora fördelar, som förenklingen komme
att medföra. Jag tror, att saken är förtjent af vida större beaktande
än den fått af lagutskottet, och jag beklagar, att frågan icke blifvit
bättre utredd än som skett. Ty i sådana fall som dessa, hvilka repeteras
dagligdags året om, får man icke betunga gäldenärerna mer än
som är alldeles oundgängligt.

I ärendets förefintliga skick skall jag emellertid icke göra något
yrkande. Jag har blott velat säga detta för att dermed lägga Riksdagen
på hjertat att närmare öfverväga frågan.

Med herr Zetterstrand förenade sig herrar Zotterman, Eklundli i
Lund, Pehrson i Törneryd, Johansson i Stensjö, Anderson i Hasselbol,
Jönsson i Gammalstorp, Göthberg, Emthén och Bromée.

Slutligen yttrade

Herr Husberg: I det fall, som herr Zetterstrand anfört, gäller
det sådana rättsegare, inteckningshafvare och andra, om hvilka man i
regel kan förutsätta, att en med post afsänd skrifvelse kommer dem
till hända. I hvarje fall är den exekutiva handling, som der förekommer,
sådan, att allt, som kan befrämja dessa rättsegares intressen,
skall på grund af lagens stadganden iakttagas. Förrättningen försiggår
efter gifna förmer. Det kan visserligen vara till nytta för dessa
rättsegare, att de äro tillstädes, men äro de det icke, behöfver man
icke förutsätta, att derigenom någon rättsförlust eller skada skall för
dem uppkomma. Vid utmätningen åter finnes en positivt gifven anledning
för gäldenären att vara tillstädes, nemligen den, att han må
kunna uppgifva viss egendom till utmätning.

Men detta hindrar ju icke, skulle man kunna säga, att i alla
händelser sända underrättelserna med vanlig post. Detta låter ju
mycket bra, då fråga är om sådana personer, om hvilka man vet, att
de verkligen få sina postförsändelser. Men utmätningar och sådant

N o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående träffa ju äfven en massa fattigt folk, som bo här och der i skog och
meddelande af mar^’ kanske långt bort från någon postanstalt. Särskildt gäller detta
underrättelser om de nordliga delarne af landet. Det kan då vara ovisst, huruvida
i utsölmings- öfver hufvud bref komma fram till dessa personer, vare sig brefven äro

ärenden. rekommenderade eller icke.

(Forts.) Sättet för delgifningen bör lämpas efter omständigheterna. Man

invänder, att, om afståndet är långt, det är förenadt med stora kostnader
att framföra underrättelsen på annat sätt. Men fjerdingsmannen
bor väl i allmänhet icke på så långt afstånd från gäldenären, och det
ligger då nära till hands att låta honom förmedla underrättelsen.
Denna väg är säker, och den vägen bör också utmätningsmannen kunna
gå. Som jag hoppas och tror, skall det väl också under länsstyrelsernas
medverkan gå derhän, att det sätt för delgifningen, som i de faktiska
och praktiska fallen är det bästa, också må i regel komma till
användning.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda yrkandena, afslog
kammaren utskottets hemställan och biföll den i ämnet väckta motionen.

§ 15.

Angående Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 30, i anledning af

ocä”T il i vackt motion om ändring af 8 och 23 §§ i förordningen om kyrko förordningen

Stämma m. in.

om tyrko- Herr J. Ericsson i Vallsta hade uti förevarande inom Andra

stämma m. m. Kammaren afgifna motion, n:o 110, föreslagit,

att Riksdagen ville antaga följande förslag till ändring af 8 och
23 §§ uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd af den 21 mars 1862:

8 §■

Kyrkostämman utser bland å stämman röstberättigade, inom församlingen
bosatte män, som äro valbara till ledamöter uti kyrko- och
skolrådet, en ordförande och en vice ordförande för fyra år. Kyrkoherden
eller den hans embete förestår är äfven valbar.

Om rätt till afsägelse af detta uppdrag gäller i tillämpliga delar
hvad som om rätt till afsägelse af ordförandeskapet i kommunalstämman
finnes stadgadt.

23 §.

Kyrkoherden eller---------är i kyrkorådet

ordförande. I skolrådet skall kyrkoherden eller den hans embete förestår
vara ledamot.

Ledamöter i kyrkorådet äro
lämpligt utse.

finnes

Lördagen den 4 Mars.

N:0 II.

Till ledamöter i skolrådet--— — — — — — — afsåga

sig uppdraget.

Kyrkostämman utser bland skolrådets ledamöter en ordförande
och en vice ordförande att tjenstgöra för den tid de blifvit såsom ledamöter
invalde, dock att, der kyrkoherden eller den hans embete förestår
väljes till ordförande eller vice ordförande, skall valet ske för
fyra år.

1 såväl kyrkorådet, som------— — —--—

— —--— — ---— — — — ledamöterna i skolrådet.

Angående
ändring af 8
och 2S §§ i
förordningen
om kyrkostämma
m. m.

(Forts.)

Utskottet, som funnit att ifrågavarande förslag innefattade hemställan
om tvenne särskilda lagändringar, som ej till hvarandra stode
i nödvändigt samband, hemstälde emellertid på anförda skäl:

l:o) att herr Ericssons förevarande motion, i hvad den afser
ändrad lydelse af 8 § i förordningen om kyrkostämma, samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862, icke må af Riksdagen bifallas; och

2:o) att samma motion, i hvad den innefattar förslag om ändring
af 23 § i nämnda förordning, ej heller må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan punkten 1 blifvit föredragen, lemnades ordet till motionären

Herr Ericsson i Vallsta, som yttrade: Ehuru jag visserligen tror
att den föreliggande motionens öde redan är besegladt, skall jag likväl
anhålla att få säga några ord.

Lagutskottet har åberopat ett uttalande af 1870 års lagutskott,
der det biand annat heter “att kyrkoherden i anseende till beskaffenheten
af de ärenden, som tillhöra kyrkostämman, onekligen är den,
hvilken det företrädesvis bör tillkomma att såsom ordförande i stämman
leda förhandlingarne". Jag för min del kan icke inse nödvändigheten
af, att kyrkoherden skall vara ordförande i kyrkostämman. Jag
tror, att de ärenden, som förekomma der, icke äro af mera invecklad
natur än de ärenden, som behandlas på kommunalstämma; men der
har jag icke försport, att några oegentligheter egt rum, derför att
kyrkoherden icke är ordförande.

Vidare säger utskottet, “att någon olägenhet af den i gällande
lag stadgade sjelfskrifvenheten ej försports". Jag får då gratulera lagutskottets
ledamöter, som varit nog lyckliga att icke hafva fått röna
någon erfarenhet af, hvilka strider det kan uppstå just på grund af
den sjelfskrifne ordförandens sätt att sköta ordförandeskapet, Jag
känner till kommuner, der besvär öfver kommunalstämmans beslut icke
anförts på 10, 15 år, under det att under samma tid flere och långvariga
rättegångar pågått om ärenden, som tillhört kyrkostämmans
behandling.

Vidare förmenar utskottet “att det är sällsynt, att den, som fått
pastoralvården sig anförtrodd, är oduglig till ifrågavarande bestyr",
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att jag icke sagt, att han är oduglig,
men att jag sagt, att det kan hända, att han är olämplig, och

N:0 II.

Angående
ändring af 8
och 2S §§ i
förordningen
om kyrkostämma
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 4 Mars.

det måste jag vidhålla. Ty äfven om en person är god predikant och
kan i allo tillfredsställande sköta sin presteriiga tjenst, är dermed icke
sagdt, att han är passande till ordförande. För dessa olika verksamhetsgrenar
fordras olika egenskaper.

De i detta afseende af lagutskottet anförda skäl anser jag för
min del sålunda icke synnerligen tungt vägande. Men deremot måste
jag medgifva, att de formella skäl, som utskottet uttalat emot att
ändra den nu ifrågavarande paragrafen utan att på samma gång ändra
andra paragrafer i kyrkostämmoförorduingen, exempelvis 11 och 12
paragraferna, äro väl grundade. Då något förslag om ändring äfven
af dessa paragrafer emellertid icke nu föreligger, skall jag, herr talman,
icke framställa något yrkande.

Härefter anförde

Herr Sandquist: Herr talman! Jag skall he att få gifva till
känna, att jag i detta fall hyser eu helt och hållet annan åsigt än
motionären, en åsigt som jag grundar på mångårig erfarenhet, då jag
i mer än 30 års tid såsom lärare sorterat under flere herrar pastorer.
Jag får säga, att den åsigten vunnit stadga hos mig under denna tid,
att herrar pastorer på sådant sätt fullgjort sina skyldigheter, att jag
icke funnit mig föranlåten att antaga, att, om man till förtroendeuppdraget
att sitta som ordförande vare sig i kyrkostämman eller
skolrådet tagit andra personer inom församlingen, det skulle hafva
funnits utsigt till, att dessa mera nöjaktigt fullgjort sina åligganden,
än herrar pastorer gjort det. Och det torde nog icke kunna bestridas,
att pastorerna på laudet många gånger, ja, i allmänhet taget, fått
lida svåra obehag för den nitälskan de ådagalagt för skolväsendets
förande framåt. Det synes mig derför vara mindre välbetänkt att
fråntaga herrar pastorer denna sjelfskrifvenhet att vara ordförande i
kyrkostämma och skolråd, en sjelfskrifvenhet, som de hafva på grund
af sin embetsställning. Men, mina herrar, denna fråga har också sin
ekonomiska innebörd. Enligt motionärens åsigt skulle ordförandeskapet
i kyrkostämma och skolråd härefter komma att blifva ett kommunalt
förtroendeuppdrag. Men tror någon af herrarne, att, om så
blefve händelsen, någon duglig person skulle befinnas villig att åtaga
sig ett sådant uppdrag utan något arfvode. Jag tror det icke, och jag
har fullt skäl för denna min uppfattning uti förhandenvarande kommunala
förhållanden, sådana de i verkligheten gestaltat sig. Om till
berörda förtroendeuppdrag utses enskilda personer, blifver följden gifvetvis
den, att dessa skola hafva ersättning. Jag vill påpeka detta,
emedan jag anser det vara skäl att icke glömma det. Vi hafva i allmänhet
redan nu tillräckligt stora kommunalutgifter, och det är enligt
mitt förmenande alldeles säkert, att, om den önskan förverkligades,
som den ärade motionären framstält, vi finge ett nytt plus till kommunalskatterna.

Då jag nu icke vill vara med om att till men för folkskolan gifva
herrar pastorer den prickning, som genom ett bifall till motionen skulle

N:(r II.

Lördagen den 4 Mars.

komma att gifvas dem, och då jag ännu mindre kan vara med om att
i onödan tillskapa några nya kommunalutgifter, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Efter föredragning derefter af punkten 2 anförde

Herr Ericsson i Valuta: Lagutskottet har åberopat 1885 års
lagutskotts afstyrkande utlåtande i afseende på en lika lydande motion
med den nu föreliggande. Utskottet säger der bland annat, “att folkskolan
hos oss har likasom i allmänhet vårt undervisningsväsende, vuxit upp
ur en kyrklig grund, och att densamma har sin rot i religionsundervisningen".
Dä lagutskottet sålunda åberopat hvad 1885 års lagutskott
sagt, må det tillåtas mig att åberopa ett uttalande af en dåvarande
ledamot af kammaren, nemligen herr P. A. Siljeström i denna
fråga. Han säger: “Denna folkskola har icke sin grund i religionsundervisningen,
såsom utskottet säger utan i 1840 års Riksdags beslut.
Och syftningen af delta beslut framgår tydligt af ett yttrande ur det
sammansatta stats- samt allmänna besvärs- och ekonomi-utskottets
betänkande vid nämnda års riksdag, hvilket ligger till grund för
Riksdagens beslut i ämnet. Utskottet säger: Folkbildningens grundpelare
är onekligen eu redan tidigt väckt och hos ynglingen till lefvande
kunskap bragt känsla af religionens enkla och höga sanningar,
förenad med förmåga att vid sjelfiäsning med förståndet uppfatta hvad
ögat ser och munnen uttalar. 1 dessa ord har utskottet gifvit sitt
fulla erkännande åt den folkundervisning, som förut existerat, hvilken
väsentligen bestått i religionsundervisning, på samma gång utskottet
gifver eu antydning om sättet för meddelande åt denna undervisning,
som ännu i dag borde förtjena att tagas vara på. Det leddes sålunda
långt ifrån af några religionsfientiiga tänkesätt. Men, säger utskottet
vidare, i ett sådant land som Sverige, hvarest jordbrukaren, bergsmannen
och handtverkare!! hafva eu närmare andel i statens offentliga
värf, der få de till allmänna folkundervisningen utöfver religionen
hörande ämnen eu större vigt genom sjelfva samhällsförfattningen, och
ett billigt afseende måste fästas vid nödvändigheten att för dem af
det uppväxande slägtet, hvilka i sin ordning eu gång komme att deltaga
i lagstiftning, lagskipning och beskattning, öppna tillfällen för
inhemtandet af eu mot tidernas stigande fordringar svarande bildning.
Det var denna fordran på eu mot tidernas ökade anspråk svarande
bildning äfven hos massan af nationen, som ledde till inrättandet af
den svenska folkskolan, det var för att åstadkomma en medborgerlig
bildning hos folket, som denna nya organisation ansågs nödvändig,
men icke närmast, huru vigtigt äfven detta moment erkändes vara,
för att befrämja kristendomsundervisningen, mot hvilken man, sådan
den då var, icke — minst från presterlig sida — annat än undantagsvis
gjort anmärkningar. Jag har ansett det vara af vigt att accentuera
denna omständighet, på det ingen må vilseledas i afseende på
vår folkskolas mål och bestämmelse."

Angående
ändring af 8
och 28 §§ i
förordningen
om kyrkostämma,
m. m.

(Forts.)

N:0 II.

Angående
ändring af 8
och SS §§ i
förordningen
om kyrkostämma
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 4 Mars.

Vidare säger utskottet längre ned i betänkandet, att “presterskapet
till följd af sin bildning och sin öfvervägande intellektuella verksamhet
synes vara i hög grad egnadt att fatta folkskolans stora betydelse
och att inom församlingen föra dess talan". Beträffande den saken
hade ofvannämnde talare, herr P. A. Siljeström vid samma tillfälle
också ett uttalande. Han yttrade i detta hänseende bland annat:
“Då man i ett för ej länge sedan utfärdadt så kalladt herdabref af
styresmannen för ett af våra större stift läser, hurusom folkskolan
väsentligen uppfattas såsom ett oundvikligt ondt, såsom en ny stormagt,
af hvilken man kan hafva allt ondt att frukta, men tillika såsom
en magt, hvilken icke lärer kunna undertryckas, huru vidare — för
att liksom förmildra det stötande i detta uttryck — det heter, att
man icke ens bör eftersträfva ett sådant undertryckande, utan söka
att vända det onda till godo, derigenom att folkskolan så nära som
möjligt införlifvas med kyrkan, och skolläraren, om möjligt, göres till
en kyrkans tjenare; — när än ytterligare det heter, att presterskapet
ändock bör omfatta synderskan folkskolan med all kristlig kärlek,
vare sig de äro böjda att betrakta den med fruktan eller förhoppningar,
med misstankar eller kärlek, och man deraf finner, huru det
förutsattes, att bland presterskapet finnas de, som betrakta folkskolan
väsentligen med känslor af fruktan och misstaukar; — när man slutligen
af ett herdabref af senare datum finner styresmannen för ett
annat af våra största stift helt enkelt acceptera de åsigter i afseende
på folkskolan, som i det förutnämnda herdabrefvet uttalats, då tillstår
jag, att man icke saknar skäl att sätta i fråga, huruvida den af
utskottet omhandlade bildningen och öfvervägande intellektuella verksamheten
just är af bästa beskaffenhet att leda till en “rätt uppfattning
af folkskolans stora betydelse''* och till “förande af dess talan inom
försainlingarne", eller om det ej kan vara tid för representationen att
något betänka sig i fråga om vidden af den kyrkliga sjelfskrifvenheten
i afseende på handhafvandet af folkskolans angelägenheter.*1

Utskottet fortsätter vidare att orda ganska mycket om presterskapets
nitälskan för folkskolan. Jag torde icke behöfva inlåta mig
på att vidare behandla den saken. Ty med det citerade anförandet
är det nog bemött. Jag vill endast betona det, att jag ingalunda
sagt, att icke presterskapet har nitälskan för folkskolan. Tvärtom
vill jag gifva dem det erkännandet, att de i allmänhet hysa denna
nitälskan, men icke alltid, och just derför är det, som jag önskar eu
förändring.

Så säger utskottet vidare, “att äfven ur inspektions- eller ur rent
administrativ synpunkt kyrkoherdens sjelfskrifvenhet såsom ordförande
i skolrådet torde vara förtjent af att bibehållas". Jag har tänkt mig,
att inspektionen öfver skolorna i första rummet åligger folkskoleinspektörerna.
Finnes det nit för folkskolan hos pastorn i en församling,
förmodar jag, att han inspekterar antingen han är sjelfskrifven
ordförande i skolrådet eller ej. Finnes åter icke detta nit, torde det
föga hjelpa om han är sjelfskrifven ordförande. Öfvervakandet torde
nog blifva lika slappt för det.

Så talas det vidare i betänkandet om statistiska uppgifter, som

Lördagen den 4 Mars.

N:o II.

skola ingå från skolrådet, ock att ingen torde vara lämpligare än Angående
pastor att afgifva dessa. Nu vet jag icke, huruvida det är nödvän- änd™n9 af f
digt, att just ordföranden i skolrådet skall afgifva dessa uppgifter; fsrJdningel
jag föreställer mig, att pastorerna kunna göra det äfven utan att om kyrkovara
ordförande. Men om det nu skulle vara nödvändigt, att de af- stämma m. m.
gifvas af skolrådens ordförande, så måtte de väl lika bra kunna (Forts.)
iemnas af den valde ordföranden, då jag föreställer mig, att de icke
äro af vidlyftigare natur än de statistiska uppgifter, som affordras
kommunalstämmornas ordförande.

Till sist skall jag be att få säga ett ord gent emot talaren på
stockholmslänsbänken. Han sade vid behandlingen af lista punkten i
betänkandet, att han icke ville vara med om en prickning mot pastorerna.
Det är icke heller min mening. Jag bar sagt, att det icke
är emot presterskapet i allmänhet, som min motion syftar, utan mot
de missförhållanden, som äro rådande i detta afseende. På grund af
hvad jag nu anfört, skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till
min motion i hvad den afser ändring af 23 § i kyrkostämmoförordningen.

Herr Nydahl: Jag är den ärade motionären tacksam för att
han upptagit detta gamla reformkraf, emedan enligt mitt förmenande
denna fråga verkligen förtjenar att hållas vid lif. Jag vill också
derför, ehuru den vanliga tiden för afslutande af ett förmiddagsplenum
för länge sedan är förliden, yttra några ord i saken.

Utskottet åtnöjer sig med att återgifva den motivering för afstyrkande
af en dylik motion, som lagutskottet vid 1885 års riksdag
afgaf. Det hade varit önskligt, att utskottet hade upptagit till bemötande
äfven den kritik, som denna motivering underkastades i
Andra Kammaren, då ärendet der föredrogs. Det hade ju bidragit
till frågans utredning, och motionären hade då i dag icke behöft stå
här och delvis uppläsa för kammaren denna kritik. Men antingen att
utskottet icke sett sig i stånd till ett sådant bemötande, eller att det
vid tanken på “den kända majoriteten“ i Riksdagen och särskildt
inom Andra Kammaren ansett något sådant alldeles öfverflödigt
— nog af, utskottet låtsar som om rigtigheten af de skäl,
som anfördes 1885, när lagutskottet afstyrkte den då väckta motionen,
icke alls skulle ha varit ifrågasatt. Så får man nu åter
till lits den bevisligen grundlösa uppgiften, att “folkskolan hos
oss vuxit upp ur kyrklig grund“ och att “densamma har sin rot i
religionsundervisningen^ Det är sant, att intresset för folkbildningen,
liksom allt annat verkligt godt hos vår civilisation, är en frukt af den
kristna religionen. Men det är icke sant, att kyrkan som en yttre
inrättning, eller fattad liktydig med presterskapet, gifvit upphof åt
folkskolan, eller att folkskolans ursprungliga eller ens förnämsta uppgift
— enligt deras mening, som beslöto hennes upprättande — varit
att tillhandagå presterskapet med religionsundervisningen. Det var
tidens ökade kraf på allmänbildning bland folket i dess helhet, som
ledde till upprättandet af den svenska folkskolan. Så har åtminstone
anledningen till vår nuvarande folkskolas uppkomst förklarats af de

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående
ändring af 8
och SS §§ i
förordningen
om kyrka»lamma
m. m.

(Forts.)

män, som i viss mening kunna anses vara denna skolas fäder. Men
ur det medgifvande, som jag nyss gjorde, att folkskolan kan sägas ha
sin grund och sin rot i den kristna religionen, följer alldeles icke, att
presten bör anses som sjelfskrifven målsman för denna skola, lika litet
som att presten bör anses som målsman för andra kulturområden och
institutioner, som kristendomen kallat till lif eller blomstring. Men om
det nu icke ligger i sakens natur, att pastorerna skola vara sjelfskrifna
skolrådsordförande, böra de icke heller vara det. Att det
fins många pastorer, som med nit och skicklighet vårda sig om
folkskoleväsendet och äfven i öfrigt hafva egenskaper, som göra dem
lämpliga till skolrådsordförande, må gerna erkännas, jag vill till och med
hoppas, att detta kan sägas om de fleste. Men å andra sidan är det
alldeles obestridligt, att det finnes tillräckligt många pastorer, som icke
äro lämpliga till skolrådsordlörande, för att yrkandet på denna sjelfskrifvenhets
upphörande kan anses fullt befogadt.

Somliga pastorer äro olämpliga derför, att de äro fångna i den
villfarelsen, att folkskolans väsentliga, för att icke säga enda, uppgift
är att förbereda barnen till nattvardsskolau. Denna sin uppfattning
lägga de i dagen vid afgångspröfningar, vid årsafslutningar och andra
tillfällen; och följden blir — såsom man lätt kan förstå — gerna den,
att såväl barnen sjelfva som deras föräldrar och lärare ledas till samma
åskådning, eller att “bibliskan“ och katekesen — hvilkas mekaniska
utanläsning sådana skolrådsordförande bruka hålla mycket strängt på
— är det enda af folkskolans läroämnen, som är af någon vigt. Äfven
en vald skolrådsordförande skulle ju kunna visa sig allt för ensidig i
en eller annan retning; men det är ju alldeles påtagligt, att en sådan
icke skulle så lätt kunna gifva auktoritet åt sina meningar som den
andra, på grund af sin sjelfskrifvenhet och sin egenskap af församlingens
pastor, kan göra. Andra pastorer — för att inte nämna sådana,
som i följd af mindre berömvärda egenskaper icke äro tjenliga såsom
skolrådsordförande — andra pastorer, säger jag, äro mindre lämpliga
för ifrågavarande befattning på den grund, att deras håg är så uteslutande
eller åtminstone så öfvervägande rigtad på det rent religiösa,
på själavården, att de känna alla de mera verldsliga pligter — deribland
icke minst bestyret med skolorna — som äfven åligga dem,
såsom ett tungt ok, som de bära endast derför, att de måste bära det.
Och hvad man icke gör med lust, det gör man sällan väl. Jag har
känt mer än en sådan prest. De ha varit utmärkta själavårdare,
men temligen klena skolrådsordförande. Då jag reste till min första
riksdag, skref en sådan prest till mig och bad mig väcka motion om
pastorernas befriande frän skyldigheten att vara skolrådsordförande,
emedan han ansåg, att med det ständigt ökade arbetet för skolan
presten allt för mycket rycktes bort från hvad som enligt hans uppfattning
borde vara prestens egentliga kall, nemligen själavården. Jag
efterkom icke hans önskan, emedan jag på den tiden icke hunnit bilda
mig en egen åsigt angående denna sak. Sedan har jag haft god tid
och goda tillfällen att bilda mig en uppfattning i frågan och jag tvekar
ej längre att förklara såsom min bestämda öfvertygelse, att det skulle

Lördagen den 4 Mars.

N:0 II.

lända till verklig fromma för folkskolan och, jag vågar tillägga, äfven
för församlingen, om denna sjelfskrifvenhet blefve upphäfd.

Då man säger, att “många församlingar bland sina medlemmar
sakna andra personer, lämpliga och oförhindrade att utöfva den ifrågavarande
befattningen“, så borde man verkligen tänka efter en smula,
om icke detta förhållande — som är mycket beklagligt, om det är
sant — till ganska stor del kan skrifvas på den presterliga sjelfskrifvenheteus
konto. Folket fostras icke till sjelfstyrelse genom att
hållas i förmynderskap under embetsmyndigheter. Det vänjer sig dervid
att åt embetsmyndigheten öfverlemna allt, som skall göras, och
att på den ensam öfverlåta ansvaret för hvad som försummas eller
göres illa. Det var en tänkvärd sanning 1868 års lagutskott uttalade
med dessa ord: “Genom känslan af egen magt och eget ansvar framkallas
håg och intresse för kommunens angelägenheter; genom blindt
förlitande på embetsmyndigheterna slappas hågen och minskas intresset.“
I denna anda skrifver icke 1899 års lagutskott sina betänkanden.

Lagutskottet omnämner slutligen, att ifrågavarande sjelfskrifvenhet
också förefinnes i våra grannländer Norge och Danmark. Det hade
varit intressant, om utskottet äfven nämnt, huru det förhåller sig med
denna sak i vårt tredje grannland, Finland, och den erfarenhet man
der gjort. I Finland existerar icke denna sjelfskrifvenhet, och efter
allt hvad jag inhemtat, går det mycket bra derförutan, ehuru den
finska folkskolan är jemförelsevis ung. Då folkskolereformen derstädes
var genomförd, uttalade biskop Schaumann i “Tidskrift för Finska
kyrkan" sin “glädje deröfver, att uppsigten öfver folkskolorna i landet
icke kommit att utöfvas af kyrkliga auktoriteter, utan af en skild
styrelse"; och han uttryckte i sammanhang dermed sin “önskan, att
samma lyckliga förhållande måtte inträda äfven för landets öfriga
skolor11. Det har, så vidt jag vet, icke försports, att finnarne behöft
ångra, att de stälde sin folkskola under en lekmannastyrelse, och min
lifliga öfvertygelse är, att om vi gjorde sammalunda, vi, långt ifrån
att behöfva ångra det steget, snart skulle finna, att det varit en mycket
förståndig och lycklig åtgärd.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till motionen och afslag å
utskottets hemställan.

Med herr Nydahl förenade sig herrar Eriksson i Elgered, Olsson
i Åsak och K. G. Karlsson i Göteborg.

Herr Petersson i Fräntorp: Herr grefve och talman! Det är
nog möjligt, att presterna. i allmänhet föi’r icke varit så lämpliga att
vara ordförande i skolrådet. Men jag tror icke, att i det skede, i
hvilket folkskoleväsendet nu befinner sig, något finnes att klaga öfver.
Det förhåller sig icke så, som den siste talaren nämnde, att det är
presten, som uteslutande bestämmer, huru läsningen i skolan skall ske.
Det går så till, att inom församlingen sättes upp ett reglemente, som
skickas in till domkapitlet för stadfästelse, och det måste lända till
efterrättelse. Det förhäller sig således på helt annat sätt: det är folkskoleinspektören,
som tillser, att skolan skötes ordentligt och att regie -

Angående
ändring af 8
och 28 §§ i
förordningen
om kyrkostämma
m. m,
(Korts.)

N:o II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående
ändring af 8
och 28 §§ i
förordningen
om kyrkostämma
m. m.
(Forts.)

mentet fullföljes. Sköta nu ej sockenborna sin skola som sig bör, så
indrages statsbidraget. Hvarje sockenbo är rädd för att det skall ske,
derför tillser han, att skolan blir på förnuftigt sätt skött. Jag kan
icke inse, att det finnes något skäl, som ligger till grund för motionärens
yrkande, utan jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Byström: Herr grefve och talman! Blott ett par ord ber
jag att nu få säga. Jag vill i anledning af min närmaste grannes ord
säga, att, ehuru vi i kammaren äro så nära grannar, jag ändå icke i
denna fråga har precis samma åsigt som lian. Jag vill särskildt erinra
om detta med afseende på de frikyrklige i landet och dervid påminna
om att i åtskilliga fall tror jag, att det skulle vara fördelaktigt, om
man hade frihet att välja äfven en sådan ordförande, som nu icke är
sjelfskrifven. Jag vet, att prester på åtskilliga håll begagnat sig af
sin sjelfskrilna myndighet ganska hårdhändt gent emot barn, hvars
föräldrar icke delat statskyrkans religiösa lärouppfattningar. Jag skall
icke framdraga vare sig några exempel i detta hänseende, som jag
personligen kan framvisa, ej heller några andra, som jag har på
att föräldrar i detta fall kommit och beklagat sig. Men jag vill säga
gent emot herr Sandquist, att icke är motionen alldeles utan fog och
för min del skulle jag gerna se, att man äfven i detta fall finge, såsom
i åtskilliga andra fall, fritt förrätta val af ordförande. Ty icke är
väl åtminstone i denna tid presten den ende, som kan i eu församling
vara skolrådsordförande. Det finnes på många ställen i vårt land
personer, som lika bra som han skulle kunna fylla detta förtroendeuppdrag.
Jag skall icke upptaga tiden längre, jag har blott velat med
anledning af en föregående talares ord erinra om hvad jag nu sagt.

Herr Sandquist: Den ärade motionären har gifvit till känna, att
han på intet sätt med motionen afsett någon prickning af svenska
kyrkans presterskap. Jag medgifver gerna detta. Men om icke han
har velat pricka herrar pastorer, så har åtminstone, så vidt jag kan
förstå, en talare efter honom gjort det, och det ganska påtagligt ändå.
Jag anser det nemligen vara en mycket stark prickning, då han såsom
ett grunddrag hos presterskapet låtit påskina, att det skulle vara
fånget i den “villfarelse!!'''' att vara ljusskyggt för all annan kunskap
än kristendomskunskapen. Jag tillåter mig, emedan jag anser mig
vara hemma på denna mark, då jag sorterat under elfva pastorer,
säga, att ingen enda af dessa har vid examens- eller afslutningsförhör
satt tillbaka något annat undervisningsämne för kristendomsundervisningens
skull. Detta vill jag konstatera. Jag har såsom varm folkskolevän
lärt känna hundratals pastorer, som varit skolrådsordförande
— jag har nemligen varit med vid många läraremöten — men jag
har ej kommit i beröring med något enda så misslyckadt exemplar
till prest, att han varit fången i den “villfarelsen", att endast kristendomskunskap
borde meddelas i folkskolan.

Jag ber också att få framhålla, att man i fråga om befrielse för
presterskapet ifrån vissa åligganden ej bör gå för långt. Ty om man
u befriar herrar pastorer från den embetssysslan att vara ordförande

N:0 II.

Lördagen den 4 Mars.

i kyrkostämma och skolråd, så kunna herrarne vara öfvertygade om
att dessa, sedan de möjligen blifvit valda dertill, ej skulle komma att
åtaga sig uppdraget utan arfvode. Presten skulle nemligen då känna
sig prickad af att i denna sak hafva blifvit stäld på samma ståndpunkt
som hvilken annan röstberättigad församlingsmedlem som helst.
Denna, den ekonomiska sidan af frågan, förtjenar dock att framhållas,
fastän den af motionären blifvit totalt förbisedd. Ty så vidt jag har
mig bekant, betyder det för en landsortsförsamling ej så litet, om den
måste åtaga sig en ny utgift på tre å fyrahundra kronor om året.

Min ärade granne, herr Byström, som jag i mångt och mycket
delar åsigter med, talade i denna fråga till förmån för de frireligiöse.
Ja, mina herrar, det må tillåtas mig nämna, eftersom man kommit
in på denna fråga, att det första tryck, som jag erfarit deraf, att
pastor varit sjelfskrifven skolrådsordförande, bestod deruti, att jag,
emedan jag för folket föreläste Luthers huspostilla, miste min småskolelärarebefattning
i en af Roslagens församlingar. Men på den
tiden, 1801, tror jag, att hvilken som helst, som haft samma myndighet
som presten inom den församlingen, från baronen ända ned till
den lägst stående bonden, skulle hafva förfarit på samma sätt som
han, emedan uppfattningen då var sådan. Jag tror, att man åt de
frireligiöse vindicerar föga eller ingen större frihet genom att bifalla
motionen. Presten är liksom hvarje annan menniska ett barn af sin
tid och äfven han får böja sig för den frireligiösa rigtningen, när den
är befogad. Jag anser, att de frireligiöse må ha sin frihet skyddad
så långt denna frihet är berättigad; men den sant frireligiösa ställningen
blifver ingalunda mera betryggad om motionen bifalles, utan
tvärt om. Ty då kan det hända, att man rent af kan få en rationalist
till ordförande i skolrådet. Hvad deremot presten beträffar, kan man,
åtminstone på grund af hans em betsställning, fordra, att han icke
delar en rationalistisk uppfattning.

Jag ber derför fortfarande att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Elgered: Jag tror icke, att det finnes någon,
som under sitt yttrande här i fråga om den föredragna punkten, för
såvidt jag kunnat höra, gjort något uttalande, som tyder på att det
är för de frikyrkliges skull, som man yrkar på den föreslagna ändringen.
Att då vederlägga ett sådant påstående blir ju detsamma som att
måla hin onde på väggen för att sedan få nöjet att piska honom.
När sedan herr Sandquist kom fram med påståendet, att det skulle
talats om ljusskygghet hos presterskapet, så är detta icke fullt med
sanningen öfverensstämmande. Jag inedgifver, att herr Nydahls anförande
gick något i den rigtningen, men hans uttalande var icke
sådant, som herr Sandquist påstod. För att försvara den position,
som herr Nydahl intog, ber jag att få gent mot herr Sandquist, ehuru
jag måhända icke har lika läng och lika tydlig erfarenhet i denna sak
som han, få säga, att jag har på flera håll varit i tillfälle att bevittna,
att presterna vid afgångsexamen framför allt intresserat sig för kristendomsundervisningen
och, märk väl, just för katekesutanläsningen,
Andra Kammarens Prat. 1899. N:o 11. 6

Angående
ändring af 8
och “2S §§ i
förordningen
om kyrkostämma
m. m.
(Forts.)

N:0 II.

Lördagen den 4 Mars.

Angående
ändring af 8
och 28 §§ i
förordningen
om kyrkostämma
m. m.

(Forts.)

hvilken redan blifvit temligen illa anskrifven hos allmänheten och som
säkerligen kommer att mot sig väcka ännu starkare opinion. Jag
ber, för att få visa i hvilken rigtning presterna i fråga om katekesutanläsningen
gå, få erinra om den strid, som i den saken förts i
Stockholms stad af öfverstyrelsen för folkskolorna. Hvem var det,
som väckte katekesutanläsningen till lits och förde frågan till process, till
dess den afgick med seger, och hvem är det, som vill behålla denna
utanläsning i sitt nuvarande skick? Jo, presterna. För min del anser
jag, att katekesutanläsningen betydligt inkräktat på öfriga ämnen,
exempelvis modersmålet, historia och geografi, matematik m. fl., och
om dessa ämnen vid folkskolorna skola komma att mera beaktas,
tror jag, att det är nödvändigt att inskränka katekesutanläsningen.
Men om presterna såsom sjelfskrifna ordförande i skolråden framför
allt intressera sig för katekesutanläsningen, så följer deraf, att en
nödig förutsättning för vinnandet af framgång i detta hänseende är,
att denna sjelfskrifvenhet borttages. Men detta hindrar icke, att presterna
i de flesta fall komma att intaga ordförandebefattningen i skolråden.
Ty när de dertill äro lämpliga, bli de nog utan vidare valda.

Jag vidhåller det yrkande jag tillkännagaf, då jag instämde med
herr Nydahl.

Herr Sandquist: Jag begärde ordet endast för att tillkännagifva,
att hvad som föranledde mig att vidröra frågan om de frikyrklige var
min närmaste grannes, herr Byströms yttrande. Hvad den siste ärade
talarens ordande om katekesutanläsningen beträffar, så synes mig detta
vara ett kapitel, som icke hör hit.

Jag vidblifver derför mitt yrkande.

Härmed var öfverläggningen afslutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag härå och bifall till
den i ämnet väckta motion i nu förevarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Elgered begärde likväl votering, hvilken ock företogs
enligt följande nu uppsatta, justerade och anslagna omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad lagutskottet hemstält i andra punkten af
förevarande utlåtande n:o BO, röstar,

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den af herr Ericsson i Vallsta i ämnet väckta motion i nu
förevarande del.

N:0 It.

Lördagen den 4 Mars. 83

Omröstningen visade 53 ja och 37 nej; och hade utskottets hemställan
alltså åt kammaren bifallits.

§ 16.

Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse, hemstälde herr talmannen, det kammaren
ville besluta att nästa lördag den 11 dennes företaga val af tjugufyra
valmän och sex suppleanter för utseende af dels fullmägtige i riksbanken
och i riksgäldskontoret efter dem, som nu äro i tur att afgå,
dels ock suppleanter för Riksdagens fullmäktige i nämnda bank och
kontor.

Denna herr talmannens hemställan bifölls.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr vice talmannen A. Sivartling under 2 dagar fr. o. m. den 7 dennes
herr L. M. Kruse under 3 dagar fr. o. m. den 7 dennes
„ P. O. Lundell „ 3 „ „ 6 „

„ S. Arnoldsson „ 5 „ „ 6 „

„ J. A. Sandwall „ 5 „ „ 6 „

„ A. L. Apelstam „ 4 „ „ 7 „

och „ A. P. Johansson i Stensjö under 5 dagar fr. o. m. den 7 dennes.

§ 19-

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtanden:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till förekommande af skogshärjning af insekten nunnan;

n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till fortsatt utveckling af statens telefonväsende;

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till utrotande af den s. k. trädgårdsnunnan inom
Kalmar och Blekinge län;

n:o 27, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för sjökommunikationer; och

N:0 II.

Lördagen den 4 Mars.

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om löneförbättring för vissa betjente vid statens
jernvägar;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 7, i
anledning af väckt motion*om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
meddelande af officielt intyg rörande svensk lag och rättspraxis; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 8, med
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
bestämmelser i fråga om försäljning eller spridning af i lungsot afliden
persons tillhörigheter.

Härefter åtskildes kammaren ledamöter kl. 5,9 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Tisdagen den 7 Mars.

N:0 II.

Tisdagen den 7 mars.

Kl. Va 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne februari.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att herr riksdagsmannen K. E. Holmgren, som lider af sjukdom
i gallvägarne och tillfällig ledgångsreumatism, för närvarande är hindrad
att deltaga i Riksdagens arbete, intygar

Stockholm den 7 mars 1899
Otto Sandberg
Legitim, läkare.

§ 3.

Herr statsrådet m. m. grefve H. Wachtmeister afiemnade Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:

angående jordafsöndring från indragna militiebostället Postebol
n:o 1 i Ny socken af Vermlands län;

angående anslag till bestridande af kostnaderna för en expedition
till nordöstra Grönland för efterforskande af S. A. Andrée och hans
följeslagare; .

angående anslag till bestridande af kostnaden för en gradmätning
å Spetsbergen;

med förslag till lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till
pension af staten m. in.;

med förslag till lagar om äudrad lydelse af § 31 i kungörelsen
angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar den
12 juni 1874 samt af 18 § i lagen angående bankaktiebolag den 19
november 1886;

angående försäljning till Umeå stad af eu del af Klabböle kronoIftyfiskfi
i Ume slf*

angående upplåtelse af mark från förra öfverjägmästarebostället
1 mantal Gate n:o 1 i Vermlands län för en vattenledning till Arvika
köping;

angående försäljning af en till förra militiebostället 1 mantal
Skrukeby n:o 8 i Östergötlands län hörande lägenhet;

N:0 II.

Tisdagen den 7 Mars.

angående försäljning af en till förra kronofogdebostället 1 mantal
vik n:o 1 i Södermanlands län hörande lägenhet;

angående försäljning af en till häradsskrifvarebostället y mantal
Piittorp n:o 1 i Kalmar län hörande lägenhet;

angående försäljning af två under kronohemmanet 5/8 mantal Askö
n:o 1 i Södermanlands län lydande lägenheter; samt

angående anslag för uppförande af en byggnad, inrymmande matsalar
m. m. å gården till sjömanscorpsens kaserner i Karlskrona.

De kongl. propositionerna bordlädes.

§ 4.

. Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet Kongl.
Maj:ts nedannämnda, å kammarens bord hvilande propositioner:

angående en väganläggning inom Norrbottens län mellan Jäckvik
och riksgränsen;

angående pension för statistikern hos telegrafstyrelsen E. S. Severin;
angående understöd åt förre sergeanten F. Bergman; samt
angående understöd åt arbetsledaren August Andersson.

§ 5.

Herr A. V. Ljungmans i senaste sammanträdet afgifna motion,
n:o 232, hvilken härefter föredrogs, hänvisades till konstitutionsutskottet.

§ 6.

Föredrogos men bordlädes å nyo:
statsutskottets utlåtanden:

n:o 8, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 24, i anledning af Kongl. Maj;ts proposition angående åtgärder
till förekommande af skogshärjning af insekten nunnan;

n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till fortsatt utveckling af statens telefonväsende;

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till utrotande af den s. k. trädgårdsnunnan inom
Kalmar och Blekinge län;

n:o 27, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för sjökommunikationer; och

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om löneförbättring för vissa betjente vid statens
jernvägar;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 7, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
meddelande af officielt intyg rörande svensk lag och rättspraxis; samt

N:0 II.

Tisdagen den 7 Mars.

§ 7.

Nya motioner afgåfvos af:

herr M. Dahn, n:o 233, angående ändring af §§ 6 och 15 regeringsformen;
och

herr J. Persson i Arboga, n:o 234, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående förbud mot att till personer under en viss ålder sälja eller
utlemna tobak.

Båda dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr E. Andersson i Upsala under 14 dagar från och med den
15 dennes,

herr G. H. Wallentin under 10 dagar från och med den 7 dennes,
herr O. G. Eklund i Stockholm under den 8 dennes och
herr O. Larsson i Mörtlösa under den 8 och den 9 dennes.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes
lagutskottets utlåtanden:

n:o 31, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående lagstiftning i fråga om sockenbibliotek; och

n:o 32, i anledning af väckt motion om ändring af 1 § i förordningen
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning
af ungskog inom Vesterbottens och Norrbottens län.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,49 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.