1899. Andra Kammaren. N:o 10

ProtokollRiksdagens protokoll 1899:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1899. Andra Kammaren. N:o 10.

Tisdagen den 28 februari.

Kl. 1/1 3 e. in.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet Kongl.
Majrts nedannämnda på kammarens bord hvilande propositioner:

angående rätt för beväringsman, som utan eget förvållande
blifvit urståndsatt att vapenöfvas hela den lagstadgade öfningstiden,
att utfå dagaflöning för tjenstgöringstiden; och

angående upplåtelse till statens jernvägar af kronolägenheten
Ingenting i Solna socken af Stockholms län med visst undantag.

§ 3.

Vidare Föredrogs och hänvisades till kammarens tillfälliga utskott
n:o 1 herr Hj. Sjövalls i senaste sammanträdet afgifna motion
n:o 228.

§ 4.

Herr statsrådet m. in. L. Annerstedt aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
grufvestadgan den 16 maj 1884;

med förslag till lag om ändrad lydelse af 86, 87, 123 och 148 §§
i strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881; samt

med förslag till lag om ändrad lydelse af 3 § sjölagen.

Andra Kammarens Träl. 1899. N:o 10.

1

N:0 10.

2

Tisdagen den 28 Februari.

De kongl. propositionerna blefvo på derom framstäld begäran
bordlagda.

§ 5-

Härefter föredrogos. men blefvo å nyo bordlagda

statsutskottets utlåtanden mis 7, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21,
22 och 23; '' ’ ’ ’

bevillningsutskottets betänkande n:o 12; samt

baukoutskottets memorial n:is 7 och 8.

Vid föredragning dernäst af lagutskottets utlåtande mo 21, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om handräckning
åt utländsk domstol, till lag om vittnesförhör vid utländsk
domstol, till lag om ändrad lydelse åt'' 3 § i lagen den 19 november
1886 angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk
domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada och
till lag om verkställighet i visst fäll af utländsk domstols beslut,
begärdes ordet af

Herr Husberg, som yttrade: Jag ber att få föreslå, att detta
lagutskottsutlåtande måtte uppställas främst bland två gånger bordlagda
ärenden till morgondagens plenum. Anledningen härtill är
den, att med hänsyn till förestående ratifikation af den internationella
traktaten det är önskvärdt, att Riksdagens beslut må blifva Kongl.
Maj:t meddeladt så fort som möjligt, och som föredragningslistan är
lång, bör man betrygga möjligheten, att ärendet i alla händelser kan
afgöras i morgon.

Jemte det utlåtandet å nyo bordlädes, biföll kammaren den af
herr Husberg gjorda hemställan.

Föredrogos vidare och bordlädes för andra gången:

lagutskottets utlåtanden n:is 22, 23, 24, 25 och 26; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6.

§ 6.

Ordet lemnades härefter till herr B rån ting, hvilken anförde:
Från skilda delar af vårt land ingå underrättelser om upprörande
kränkningar af den fria föreningsrätt, som af ålder ansetts tillkomma
alla svenska medborgare och hvari svensk lag icke gör någon som
helst inskränkning.

Fät flertal sägverksegare och sågverksbolag inom sundsvallsdistriktet
hafva, med tillgodogörande för egen del af den styrka
sammanslutningen skänker, i likalydande skrivelser vid äfventyr af

Tisdagen den 28 Februari. 3 N.o 10.

tjenstens förlust befallt sina arbetare att gå ut ur de fackföreningar,
som desse sjelfva bildat och kvilka sammanslutit sig med andra inom
samma industri till ett svenskt sågverks- och brädgårdsarbetareförbuud,
samt vid samma äfventyr förbjudit dem, som tilläfventyrs
ämnat ingå i sådan fackförening, att så göra.

För detta despotiska inkräktande på arbetarnes fria sjelfbestämningsrätt
framdrages som enda ursäkt och förevändning det fullständigt
sauningslösa påståendet, »att arbetaren i och med ingående
i denna förening beröfvat sig all sjelfbestämmelserätt och förbundit
sig att blindt lyda de order, som utfärdas af afdelnings- och föreningsstyrelsen».
Hur härmed rätteligen förehåller sig tramgår klart af
följande passus i den svars- och försvarsskrifvelse, som Sundsvalls
arbetarekommun rigtat till ortens arbetare och der det heter:

»Den samfälda organisationen är arbetarnes enda skyddsvärn
mot ötvermagten. Den förutan äro de bjelplöst hemfallna åt arbetsgifvarnes
nåd eller onåd, magtbud och godtycke; endast genom den
kunna de bevara sitt menniskovärde och sin sjelfbestämningsrätt.

De afhända sig nemligen icke den senare genom att inträda i föreningar,
der de sjelfva besluta om hvad de skola göra och icke göra,
men de afhända sig den, då de lösa sig från sambandet med sina
kamrater och lägga sitt personliga väl eller ve enbart i arbetsgifvarens
hand. Uch organisationen träder ingens rätt för nära, nedtrampar
ingens intressen, och skall i sin utveckling bär som utomlands
visa sig vara lika mycket i arbetsgifvarnes som i arbetarnes
intresse genom att ersätta ett godtyckes- och krigstillstånd med förhandlings-
och rättstillståndet.»

Lika fullt har det af arbetsgivareföreningen aftalade angreppet
på arbetarnes föreningsrätt fullföljts, och listor äro i denna stund utlagda
vid de olika sågverken, der arbetarne skola förbinda sig att
afstå från hvarje effektiv föreningsrätt; ty det bedrägliga sken af
en sådan rätt, som sågverksegarne, intill nästa ukas kommer, af gunst
och nåd vilja lemna qvar, rätten att vid hvarje verk »utan främmande
inverkan sinsemellan rådpläga och besluta», har intet att skaffa med
den sammanslutningsrätt, som kan bli arbetaren ett verkligt stöd och
hjelp i hans hårda kamp för brödet. Och de, som vägra att skrifva
under dessa listor, falla dermed under arbetsgifvarnes afskedshot.

Trots denna starkast tänkbara ekonomiska påtryckning äro uppenbarligen
stora massor af arbetare fast beslutna att icke uppgifva sin
föreningsrätt. Ett stort möte i söudags, besökt af 1,500 ä 2,000
arbetare, gjorde följande uttalande:

»Vi arbetare å vår sida förklara medelst våra egenhändiga, fullt
frivilliga underskrifter, att vi under inga omständigheter tillåta, att
några af våra hittills knappt tillmätta fri- och rättigheter få afhändas
oss, och förklara på samma gång att, skulle våra arbetsgivare medelst
kontrakt eller hot om afsked söka bringa oss att afstå från denna
häfdvunna, fullt lagliga fri- och rättighet, se vi oss nödsakade att till
hvad pris som helst i det afseendet häfda vår rätt som fria och sjelfständiga
medborgare.

Deremot förklara vi oss villiga att med våra arbetsgivare genom
vår organisation träffa aftal medelst upprättande af prislistor och

N.o 10.

i Tisdagen den 28 Februari.

bestämmelser, undertecknade af båda parterna, hvilka överenskommelser
å andra trakter visat sig vara den bästa garanti för att
båda parternas intressen och rättigheter blifva på ett tillfredsställande
sätt tillgodosedda.»

Tyvärr äro Norrlands sågverksegare icke de enda, som planlägga
attentat mot arbetarnes föreningsrätt. från Halmstad och
Oskarsström komma liknande stridsbud. Vid hattfabriken i den nämnda
staden har styrelsen meddelat fackföreningen, att fabriken skall
stängas, d. v. s. arbetarne ställas på bar backe, derest icke föreningen
upplöses. Och vid den starkt tullskyddade Oskarsströms jutefabrik
har fackföreningens styrelse, 15 personer, erhållit omedelbart afsked,
och sedan alla de 600 arbetarne stält sig solidariska med de utkastade,
har direktionen meddelat, att för den händelse fackföreningen
i Oskarström icke senast som i dag är upplöst, fabriksdriften kommer
att nedläggas om fyra veckor.

Det brutala i ett dylikt magtspråk framträder i än skarpare
belysning, då man besinnar att det väsentligen är utländska kapitalister,
som här vilja beröfva svenska arbetare deras fri- och rättigheter.
I Oskarsström var från början tyskt kapital till ett belopp af
908,000 kronor engageradt, och än mera lär senare hafva tillkommit.
I hvad män äfven inom sågverksindustrien det utländska kapitalistintresset
är företrädt, derom har jag icke lyckats erhålla fullt säkra
upplysningar, men allt emellanåt talas ju om stora bolags öfvergång
särskilt i engelska händer. Främmande penningemäns ombud skola
alltså kunna förbjuda svenske arbetare att utöfva sin urgamla rätt
att sluta sig samman i en förening! Eller måhända meningen är att
i stor skala fullfölja det inkallande af rysk arbetskraft, som förliden
sommar skapade ryktbarhet åt en af de nu ledande männen bland
Sundsvalls sågverksegare?

Hvilken förbittrad stämning händelser som de jag här berört
måste väcka i arbetarekretsar, är lätt att inse. Från Norrland heter
det t. ex.: »Sedan landets skogar blifvit sköflade, bönderna ruinerade
och deras barn i åratal utsugits i sågverksindustriens och bolagsväldets
tjenst, nekas dessa att begagna sig af den enda rätt, som
numera står dem tillbuds som menniskor — rätten att organisera sig.-»
Och man kan vara viss om, att känslorna i Sydsverige icke äro
blidare mot det skyddade och på flerfaldigt sätt gynnade tyska bolag,
som vill regera som envåldsherre i Oskarsström. Ty väl att märka,
i intet enda af här omhandlade fäll hade fackföreningarna på ringaste
sätt gifvit anledning till konflikt. De blefvo helt enkelt öfverfallna.

Mig synes det uppenbart, att en verkligt fosterländsk regering,
hvilken alla samhällsmedlemmars bästa ligger lika varmt om hjertat,
icke kan med likgiltighet och korslagda armar åse, hur svensk och
utländsk kapitalmagt i skön endrägt söker beröfva svenska arbetare
eu rätt, som Sveriges lag icke förmenar dem och urgammal häfd tillförsäkrar
dem. Om föreningsrätten ej längre respekteras, när den blott
som en tyst förutsättning ingår i vår svenska samhällsordning, då är
tiden inne att med rena ord skrifva in den i våra lagar, till varning
för dem, som nu så oförsynt söka trampa den under fotterna, till

Tisdagen den 28 Februari. 5 N.o 10.

uppmuntran för dem, som med risk af sin egen ekonomiska existens
söka värna denna dyrbara medborgerliga rätt mot öfvergrepp.

Det är visserligen sant, att förslag i sådant syfte, i hvad det
afser tillägg till grundlagen, kan väckas när som helst af enskild
motionär. Men innan den utvägen försökes, bär det synts mig
rigtigast att först inhemta bestämdt besked, huruvida icke de allvarliga
händelser jag ofvan relaterat möjligen kunde föranleda ett
initiativ från regeringens sida. Det är nemligen icke alla nya lagförslag,
som röra förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare,
hvilka, då de blott frambäras af enskild motionär, kunna påräkna
från Riksdagens sida det förstående och denosympati, som t. ex. vid
senaste sammanträde kom herr Pehrssons i Åkarp motion om skärpt
strejkbrytarskydd till del.

En fosterländsk regering, som vill i lika hög grad tillgodose alla
samhällsklassers rätt och bästa, skulle för öfrig!, äfven om icke
händelserna ute i landet trängde på, efter min uppfattning hafva
redan i kamrarnes båda beslut i dessa ämnen under den sistlidna
veckan fullgiltig anledning att allvarligt öfverväga, om icke, sedan
Riksdagen så ensidigt försökt att se arbetsgifvareintresset till godo,
regeringen borde söka återställa jemvigten en smula genom att taga
sig an skyddet för föreningsrätten.

På grund af hvad jag sålunda anfört anhåller jag härmed om
kammarens tillstånd att få till hans excellens herr statsministern
framställa följande spörsmål:

Är det regeringens afsigt att taga något initiativ för att värna
svenska medborgares af ålder erkända föreningsrätt mot öfvergrepp?

Den af herr Branting sålunda framstapla anhållan begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 7-

Herr A. L. Apelstam, som anmält sig för motions afgifvande,
aflemnade nu en motion, n:o 229, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående disposition af kronolägenheten Halmstads slottsjord.

Denna motion blef på derom jemväl framstäld begäran bordlagd.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr 0. W. Bedelius
under fjorton dagar från och med den 2 instundande mars.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 1, i anledning af verkstäld granskning af

N:0 10.

6

Onsdagen den 1 Mars.

fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder
för utförande af det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga om
uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,i e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdagen den 1 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 22 nästlidnesfebruari.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. grefve H. Wachtmeister aflemnade Kongl.
Majrts proposition till Riksdagen angående upplåtelse till landtförsvaret
af ett till indragna furirbostället Mjölby n:o 15 Södergården hörande
område.

Den kongl. propositionen begärdes på bordet och bordlädes.

§ 3.

För motioners afgifvande hade sig anmält herr O. Walter, hvilken
nu aflemnade följande motioner:

n:o 230, om ändrad af lydelse af 60, 65 och 75 §§ riksdagsordningen;
och

n:o 231, om skrifvelse till Kongl.’ Magt med begäran om nedsättning
i gällande fraktsatser i fråga om mjöl och spanmål.

De af herr Walter afgifna motionerna blefvo på derom framstäld
begäran jemväl bordlagda.

Onsdagen den 1 Mars.

§ 4.

7

N:0 10.

Härefter föredrogos hvar för sig och hänvisades till lagutskottet
Kongl. Maj ds i gårdagens sammanträde aflemnade propositioner:

med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa §§ i grufvestadgan
den 16 maj 1884;

med förslag till lag om ändrad lydelse af 86, 87, 123 och 148
§§ i strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881; och

med förslag till lag om ändrad lydelse af 3 § sjölagen.

§ 5.

Vidare hänvisades till statsutskottet herr A. L. Apelstams på
kammarens bord hvilande motion, n:o 229.

§ 6.

Företogs till afgörande herr Ej. Brantings i gårdagens sammanträde
bordlagda anhållan att till hans excellens statsministern få
framställa ett spörsmål.

Sedan berörda, skriftligen affattade spörsmål blifvit uppläst samt
efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll
kammaren herr Brantings ifrågavarande anhållan.

§ 7.

Föredrogs, men bordlädes å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 1.

§ 8.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 67 § konkurslagen;

n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande tillägg till förordningen om offentlighet vid underdomstolar
den 22 april 1881;

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förändring af tomts område, till lag om ändrad lydelse
af 11 kap. 2 § jordabalken, till lag om ändrad lydelse åt 9 och 18
§§ i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16
juni 1875, samt till lag om hvad i vissa fäll bör iakttagas, då byggnad
uppförts utöfver tomtgräns; och

n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till

8 Onsdagen den 1 Mars.

lag om ändrad lydelse af 3 mom. i förordningen om biskops- och
supenntendentsval den 13 maj 1759.

§ 9.

Enligt förut fattadt beslut företogs till en början till afgörande
lagutskottets utlåtande n:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag- om handräckning åt utländsk domstol, till lag
vittnesförhör vid utländsk domstol, till lag om ändrad lydelse af
o § x lagen den 19 november 1886 angående skyldighet för utländsk
man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa
borgen för kostnad och skada och till lag om verkställighet i visst
fall af utländsk domstols beslut.

Utskottets i berörda utlåtande gjorda hemställan bifölls af kammaren.

§ 10.

Jf“ster.^es protokollsutdrag angående kammarens i nästföregående

§ omförmälda beslut,

§ 11-

Härefter företogs till afgörande statsutskottets utlåtande n:o 7
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel’
innefattande anslagen till civildepartementet.

Punkterna 1—3

Biföllos.

Angående
höjning i anslaget
tillvägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Punkten 4.

rr \ d^n?a punkt hade utskottet, med förordande af bifall till af
Kongl. Maj:t gjord framställning, hemstält: l:o) att i den för väg- och
vattenbyggnadsstyi-elsen faststälda stat må uppföras aflöning till ytterhgare
en tredje gradens tjensteman (byråchef), ledamot i styrelsen
och föredragande för ärenden angående enskilda jernvägar, med 6 400
kronor, deraf 4,400 kronor i lön, som efter fem år kau höjas med 600
kionor, samt 2,000 kronor i tjenstgöriugspenningar;

2:o) att i väg- och vatten byggnadsstyrelsens’stat må uppföras

afloningar till ytterligare två första gradens tjensteman (notarier),
med 3,000 kronor för hvardera, deraf 1,800 kronor i lön, som efter
kaa iR1 kaD köjas med 500 kronor och efter tio år med ytterligare
500 kronor, samt 1,200 kronor i tjenstgöriugspenningar;

3:o) att i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat’ må uppföras
aflöning till ytterligare en vaktmästare med 800 kronor, deraf 500
kronor i lön, som efter fem år kan höjas med 100 kronor, samt 300
kronor i tjenstgöringspenningar; samt

N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars. 9

4:o) att Riksdagen må besluta, att för innehafvarne af de nyin- Angående
rättade befattningarna skola gälla enahanda vilkor för löneförmåner- höjning i annas
åtnjutande samt i fråga om rätt till semester och pension m. moch vatten-''
som för innehafvare af befattningar af motsvarande grad inom väg- byggnadsoch
vattenbyggnadsstyrelsen för närvarande äro gällande. styrelsen.

(Forts.)

Vid punkten fans fogad gemensam reservation af herrar P. Pefason,
P. Ersson, S. G■ von Frusen, II. Andersson, K. A. Kihlberg,

S. O. Nyländer, C. Persson, N. Boström, I. Månsson, O. Larsson,

O. Ericsson och J. A. Sjö, Indika ansett, att utskottets hemställan
bort hafva följande lydelse:

l:o) att Riksdagen — under vilkor, att vid först inträffande
ledighet vid någon af de i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat
uppförda byråingeniörsbefattningar den lediga befattningen indrages —
må i nämnda stat uppföra aflöning till ytterligare en ledamot i
styrelsen, föredragande för ärenden angående enskilda jernvägar,
med 4,500 kronor, deraf 3,000 kronor i lön, som efter fem år kan
höjas med 500 kronor och efter tio år med ytterligare 500 kronor,
samt 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar;

2:o) att i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat må dels uppföras
aflöning till en första gradens tjensteman (notarie) med 3,000
kronor, deraf 1,800 kronor i lön, som efter fem år kan höjas med
500 kronor och efter tio år med ytterligare 500 kronor, samt 1,200
kronor i tjeustgöringspenningar, dels ock vidtagas den förändring,
att det i staten upptagna anslag å 13,000 kronor till vikariatsersättning,
arfvoden åt extra ordinarie tjensteman, rit- och skrifbiträde
höjes med 1,000 kronor eller till 14,000 kronor;

3:o) lika med utskottets förslag; samt

4:o) » » » »

Efter föredragning af mom. 1 anförde:

Herr Larsson i Mörtlösa: Såsom af betänkandet framgår, hafva
samtlige ledamöter i statsutskottet från denna kammare reserverat sig
mot utskottets betänkande. Reservanterna anse nemligen, att den
ledamot af väg- och vattenbygguadsstyrelsen, som är föreslagen, icke
bör vara byråchef med 7,000 kronors slutlön, utan endast ställas i
samma ställning som den andre ledamoten i styrelsen, kamreraren
och föredraganden för administrativa ärenden, med 5,500 kronors
slutaflöniug. Om man utgår från den förutsättningen, att en högre
lön och eu högre rang också medföra större duglighet, då eger naturligtvis
utskottets förslag sin giltighet. Men förhållandet är icke alltid
sä. Den man, som nu under en lång följd af år varit föredragande
för ärenden, som röra enskilda jernvägsauläggningar, bär med synnerlig
förtjenst skött befattningen, men han har endast varit byråingeniör
med eu slutlön af 4,500 kronor och dertill 1,000 kronor i ersättning
såsom föredragande. Nu föreslå reservanterna, att den ledamot af
styrelsen, som är ifrågasatt, skall åtnjuta samma belopp i slutaflöning
som denne, nemligen 5,500 kronor, och antaga också med detsamma,
att man för denna aflöning skall få eu fullt ut lika qvalificerad person

N.o 10.

10

Onsdagen den 1 Mars.

Angående
höjning i an
slagettillväg
och vattenbyggnadsstyrelsen.

(Forts.)

som förut vant fallet. Vi anse således för vår del, att den föreslagne
ledamoten af styrelsen bör erhålla i slutlön 5,500 kronor.

Hvad vidare angår de föreslagna byråingeniörerna, så säger herr
statsrådet och chefen för civildepartementet, att uti den af vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen uttalade åsigt om behöfligheten af att,
oansedt tillkomsten af en ny ledamotsplats i styrelsen, de å styrelsens
stat nu upptagna två byråingeniörsbefattningar bibehållas, finner han
sig kunna instämma. Af de anförda ordalagen synes framgå, att
äfven herr statsrådet anser, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begärt
något för mycket. Byggandet af enskilda jernvägar kan väl
icke gerna tänkas fortgå i samma grad som hittills; och det synes
ock framgå af den redogörelse, som lemnats i statsverkspropositionen.
Längden af koncessionerade jernvägar uppgick 1897 till 774 kilometer,
men har sedan sjunkit, så att från årets början till den 1 oktober 1898
längden af koncessionerade jernvägar uppgick blott till 262 kilometer.
Antalet af för trafik öppnade jernvägar uppgick 1897 till 10 stycken
med en längd af 347 kilometer, under det till den 1 oktober 1898
från årets början det endast öppnades 4 stycken med en längd af 63
kilometer.

Under sådana förhållanden hemställer jag, att kammaren ville
bifalla hvad reservanterna föreslagit, och yrkar jag afslag å Kongl.
Maj:ts proposition och utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet von Krusenstjerna:
Kongl. Maj:t bär med hänsyn till den ständigt växande
arbetsbördan inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit inrättandet
af tre nya befattningar derstädes: en tredje gradens tjenst
och två notarietjenster, samt vidare en vaktmästarebefattning. Reservanterna
hafva nu så till vida biträdt Kongl. Maj:ts förslag, att de
tillstyrkt inrättandet af en notariebefattning äfvensom en vaktmästaretjeust.
De hafva ock höjt anslaget till extra biträden med 1,000
kronor. Men hvad angår tredje gradens tjensten, hafva de inskränkt
sig till att föreslå, att den byråingeniör, som tillika är föredragande
för ärenden angående enskilda jernvägar, skulle med bibehållande
af sina nuvarande löneinkomster ingå såsom ordinarie ledamot i
styrelsen.

Hvad då angår denna tredje gradens tjenst, finnas, såsom kammaren
vet, för närvarande inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
två ordinarie ledamöter, en med lön på 6,400, en med lön på 4,500,
båda med ålderstillägg, den ene på 600 kronor, den andre två ålderstillägg
på hvardera 500 kronor. Derjemte har den växande betydelsen
af ärenden angående enskilda jernvägar sedan längre tid tillbaka
nödvändiggjort den anordningen, att den ene byråingeniöreu har
provisoriskt anstälts såsom föredragande för frågor angående enskilda
jernvägar och derför erhållit ett extra arvode på 1,000 kronor, hvarigenom
hans löneinkomster uppgått till 4,500 kronor; och sedan 1897
har den ytterligare stegringen af frågor angående enskilda jernvägar
påkallat anställandet af eu extra ingeniör såsom biträde hos föredraganden
med ett arfvode på 3,000 kronor. Det arfvodet har emellertid,

Onsdagen den 1 Mars.

11

N:0 10.

enär väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medel icke lemna tillgång Angående
dertill, utgått från sjette hufvudtitelns anslag till extra utgifter. höjning i an Kongl.

Maj:t föreslår nu, att för föredragning af frågor angående och vattenenskilda
jernvägar måtte inrättas en ordinarie tredje gradens tjenst, byggnadsReservanterna
åter vilja anställa ytterligare en ordinarie ledamot i styrelsen.
styrelsen, men föreslå för honom det lägre lönebeloppet 4,500 kronor. (Forts.)

För egen del kan jag icke annat än dela den uppfattning, som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen två gånger i framställning hos
Kongl. Maj:t uttalat eller att båda de ordinarie ledamöterna i styrelsen
borde hafva det högre lönebeloppet 6,400 kronor.

Härmed må emellertid vara huru som helst, mig synes dock, att,
när man skall inrätta eu ytterligare ordinäre ledamotstjenst, man vid
valet mellan redan befintliga lönebelopp, väl har att rätta sig efter
arten af de göromål, som åligga innehafvaren af den nya tjensten
och beskaffenheten af den utbildning, som skall förutsättas hos honom.

Den ordinarie ledamot inom styrelsen, som nu har den högre lönen,
är den tekniska ledamoten. Den nya ledamoten skall blifva föredragande
för frågor angående enskilda jernvägar; han blir sålunda
en teknisk ledamot. 1 fråga om tekniska insigter får han ingalunda Vara
underlägsen den andra tekniska byråchefen. Och i fråga om arten och
omfattningen af de göromål, som åligga honom, kommer han att
vara fullt jemförlig med den andra tekniska byråchefen. Då synes
mig konseqvens och billighet fordra, att man ger honom samma lön,
som den andra tekniska ledamoten i styrelsen har, icke den lön, som
tillkommer ledamoten för kamerala och administrativa ärenden.

Det är icke af hänsyn till ifrågavarande ledamots rang eller för
att — såsom reservanterna förmena — bereda honom en bättre
embetsställning, som Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt framkommit;
det är ju icke här hufvudsaken. Nej, hufvudsaken är realiteten,
att han erhåller den högre lönen.

Och det finnes ett särskild! skäl härför. Kammarens ledamöter
känna lika väl som jag, att under de lofvande förhållanden, som för
närvarande råda inom den enskilda industrien och vid de enskilda
jernvägarne, män med framstående teknisk insigt betalas så bra af
den enskilde, att det enligt min uppfattning icke går an för staten

— jag vill icke säga: att icke försöka hålla jemna steg med detta

— men att vara alltför njugg.

Fn föredragande för ärenden angående de enskilda jernvägarne
skall ju besitta, utom tekniska insigter, en särskild erfarenhet i fråga
om jernvägars anläggning, underhåll och drift. Fn person, så qvalificerad
som denne, bör vara särdeles lämplig till verkställande
direktör, bandirektör eller sådant vid enskilda jernvägar. Och våra
enskilda jernvägar — åtminstone de större af dem — erbjuda en
sådan man vida bättre lön än här är i fråga. År det då skäl att för
honom bestämma det lägre lönebeloppet i stället för det högre?

Det betänkligaste härvid är emellertid enligt min uppfattning,
att reservanterna vid sitt tillstyrkande af att göra föredraganden för
frågor angående enskilda jernvägar till ordinarie ledamot fäst det
vilkor, att en byråingeniörstjenst i styrelsen skall indragas. På sådant
sätt skulle den behöflig^ förstärkningen af tekniska arbetskrafter för

N:0 10.

12

Angående
höjning i an
slag et till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars.

jernvägsfrågor inom styrelsen reducera sig till ingenting. Tillståndet
jblefve ju oförändradt. Och det är ingalunda så — som den siste
ärade talaren syntes vilja antaga —, att departementschefen hyst en
viss tvekan, om han borde instämma i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande i detta fall. Jag kan försäkra, att jag icke hyst
den ringaste tvekan dervid, ty jag har ansett, att styrelsens framställning
har goda skäl för sig.

Jag har sökt att uti mitt yttrande till statsrådsprotokollet
framhålla den ökning i göromålen inom styrelsen, som skulle
följa af två skäl: det ena tillökningen utaf anslagen till allmänna
arbeten, hvarigenom naturligtvis så mycket flera ärenden
angående dylika arbeten komma att uppstå, och det andra det
växande antalet och vigten utaf ärendena angående enskilda jernvägar.
Jag har icke den uppfattningen, att dessa sista ärenden
komma att minskas i antal. Det kan ju visserligen hända, att kilometerantalet
af de koncessionerade enskilda jernvägarnes längd för
ett eller annat år kan komma att nedgå. Men detta synes mig icke
betyda något. Säkert är, att hos Kongl. Maj:t har det icke visat sig
någon minskning utaf koncessionsansöknirigar. Sådana komma in i
rätt stor myckenhet; och äfven om ett eller annat år till följd af
vexling i konjukturerna antalet af dylika ansökningar skulle nedgå,
återstår ju i allt fall den — som hvar och en kan se utaf vår jernvägsstatistik
— så betydliga ökningen i antalet redan koncessionerade
jernvägar och sålunda de mångahanda ärenden, som dessa jernvägar
föranleda.

Om man indrager eu byråingeniörstjeust i styrelsen, blir ju den
tekniska arbetsstyrkan der minskad. För frågor rörande de enskilda
jernvägarne skulle styrelsen i så fäll hafva den ordinarie ledamoten
— han må nu hafva 4,500 eller 6,400 kronor i lön — och så dertill
den extra ingeniör, för hvars aflönande Kongl. Maj:t förut anvisat
medel. Men åtminstone från anslaget till sjette hufvudtitelns extra
utgifter synes det näppeligen gå för sig att vidare lemna något
anslag till denne extra ingeniör. Den notarietjenst, som reservanterna
varit med om att tillstyrka, skulle, såsom kammarens ledamöter
veta, vara gemensam för båda de tekniska byråcheferna. Det
skulle sålunda blifva högst hälften af denne tjenstemans arbetskraft,
som föredraganden i ärenden angående enskilda jernvägar hade att i
honom åtnjuta.

Genom reservanternas förslag skulle således, såvidt jag kan se,
icke åstadkommas uågon verklig förbättring. Tillökning i arbetskrafter
är emellertid nödvändig, och det är med hänsyn dertill jag anser, att
Kongl. Maj:ts framställning i förevarande fäll har goda skäl för sig.

Herr von Friesen: Ilerr talman! Utaf den kongl. propositionen
synes det mig vara ädagalagdt, att arbetsbördan uti väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på senare tider ökats. Det ha också reservanterna
från denna kammare erkänt, och de ha på den grund föreslagit
eu ökning af arbetskrafterna uti denna styrelse, något som ju
äfven framhölls af herr statsrådet och chefen för civildepartementet,
hvilken nyss hade ordet.

13 N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

Hvad derefter beträffar detaljerna, så vände sig herr statsrådet Angående
och chefen för civildepartementet först mot reservanterna af den an- hflnin9. * anledningen,
att de icke velat bevilja den aflöning för den nya leda vatten''
moten i styrelsen, som af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen. Herr stats- byggnadsrådet
och chefen för civildepartementet yttrade, att reservanterna styrelsen.
endast ville flytta upp byråingeniören i styrelsen, men läte honom (Forts.)
bibehålla sina gamla inkomster. Detta är på sätt och vis riktigt,
men också på sätt och vis oriktigt. Förut har han nemligen haft
eu lön ä 3,500 kronor och två ålderstillägg å 500 kronor hvardera
samt dessutom extra ersättning utaf Kongl. Maj:t till belopp af 1,000
kronor, och på detta sätt har han kommit upp till 5,500 kronor.

Men det är dock skilnad, om han, såsom reservanterna föreslagit,
får hela detta belopp uti ordinarie aflöning. Jag behöfver icke fästa
herr statsrådets uppmärksamhet på denna skilnad, som särskildt vid
pensioneringen kommer att på ett tydligt sätt göra sig gällande.

Vidare anförde herr statsrådet, att enligt hans åsigt borde
de båda nuvarande ledamöterna i styrelsen hafva samma aflöning,
och han ansåg, att båda borde hafva det högre af de nu förekommande
lönebeloppen. Ja, står man på den ståndpunkten, så är det
klart, att man icke skall kunna föreslå en tredje ny ledamot i styrelsen
annat än med samma högre aflöning, som man anser, att båda
dessa borde hafva. Men än mera, man kan derutaf också se, att
om den nye ledamoten skulle få den högre aflöningen af 7,000 kronor,
nästa steget vore, att den ledamot, som ej nu har denna aflöning,
också genast skulle få den. I sådant fall finge vi en styrelse bestående
af tre ledamöter, som hvar och en hade en slutaflöning af
7,000 kronor, och en chef med en aflöning af 8,000 kronor. Tror
kammaren, att man i längden skall kunna bibehålla ett sådant förhållande,
att det icke vore större skiljaktighet i aflöning mellan chefen
och ledamöterna, än som på det sättet skulle inträda? Äfven detta
har för oss reservanter varit varnande. Vi betrakta saken så, att
om den nya ledamoten i styrelsen biefve byråchef och erhölle den
högre aflöningen, åtskilliga löneförhöjningar med anledning deraf
skulle komma att ytterligare yrkas. Läser man igenom den kongl.
propositionen, finner man, att frågan om förhöjning af den lägst aflönade
ledamotens i styrelsen aflöning redan varit på tal, men att
man för det närvarande anser, att en sådan förhöjning icke bör
ifrågasättas, förmodligen derför, att man tyckt, att det nu framlagda
förslaget är den rätta inkörsporten för den mera omfattande löneförhöjningen,
som uti väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle ifrågakomma.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet anförde, att
denne nya ledamot i styrelsen finge i tekniskt afseende ingalunda
vara underlägsen den förutvarande tekniske ledamoten, som har en
slutaflöning på 7,000 kronor. Det vill jag för min del icke bestrida,
men frågan blir, huruvida den aflöning, som den förutvarande tekniske
ledamoten åtnjuter, är den rätta. Härvidlag är det emellertid
att märka, att den tjensteman, hvarom här är fråga, för närvarande dock
endast är byråingeniör, och att någon förbättring i lönevilkoren erhåller
han i allt fäll genom reservanternas förslag.

No 10.

14

Angående
höjning i anslag
et till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars.

Men vidare kan jag icke fullt förstå, hvad här finnes anfördt i
statsrådsprotokollet, att ökningen från 5,284,2 kilometer till 6,560,9
kilometer uti de enskilda jernvägarnes längd skulle hafva medfört en
så väsentlig skilnad i arbetet och i byråingeniörens ställning. Det
heter uti statsrådsprotokollet: »Anordningen med en byråingeniör
såsom föredragande hade kunnat anses tillfredsställande, då den år
1888 först vidtagits, men den hade efter hand, i den mån jernvägsnätet
utsträckts från eu längd af 5,284,2 kilometer år 1888 till 6,560,9
kilometer år 1897, måst tillfälligtvis fullständigas först med ingeniörsbiträde
och sedan derutöfver med eu extra byråingeniör.» Således:
anordningen att hafva en byråingeniör såsom föredragande kan vara
tillfredsställande, när jernvägsnätets längd är 5,284,2 kilometer, men
är icke längre tillfredsställande, då jernvägsnätets längd uppgått till
6,560,9 kilometer. För min del kan jag icke finna, att det är så
stor skilnad på dessa båda fall, och jag kan åtminstone icke finna,
att till den skilnaden för liten hänsyn blifvit tagen, om byråingeniören
göres till ledamot i styrelsen med den af reservanterna föreslagna
lönen.

Herr statsrådet anförde vidare, att de enskilda industrierna uppställa
helt andra aflöningsvilkor än staten gör. Ja, det få vi alltid
höra, när det är fråga om att bestämma statslönerna. Det är ju
emellertid klart, att de enskilda industrierna måste göra detta, ty de
lemna ingalunda samma garantier med afseende å bibehållandet af
eu plats och pensionering som staten. Och i det hänseendet tror
jag för öfrigt, att det qvittar temligen lika, om lönen sättes till
5,500 kronor eller till 7,000 kronor. Ty anser den enskilda industrien
fördelaktigt att tillegna sig en statens tjensteman, så låter den
nog icke afskräcka sig utaf ett så litet belopp som 1,500 kronor.

Alldeles samma jemförelse med de enskilda industrierna gjordes
förra året, då det var fråga om att öka lönerna för ledamöterna i
landtbruksstyrelsen. Då föreslog Kongl. Maj:t vida högre belopp, än
utaf Andra Kammaren ville medgifvas och utaf Riksdagen beviljades.
För landtbruksstyrelsens ledamöter beviljade nemligen Riksdagen just
samma aflöning, som reservanterna nu föreslå för den nye ledamoten
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag kan således icke tänka mig,
att Andra Kammaren nu vill frångå den uppfattning, som kammaren
förra året så tydligt gjorde gällande och hvilken äfven blef Riksdagens
uppfattning, att ledamot i en styrelse är väl aflönad med en
slutafiöning af 5,500 kronor. Detta med afseende å den nya ledamotens
lönevilkor.

Hvad sedermera beträffar indragningen utaf en byråingeniörsbefattning,
förklarade herr statsrådet och chefen för civildepartementet,
att han ansåge detta vara det betänkligaste uti reservanternas
förslag, och han påstod, att enligt detsamma skulle behofvet
af ökade arbetskrafter uti väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke alls
vara tillgodosedt. Jag tror dock, att detta är ett hardt omdöme, enär
vi föreslå, att en ordinarie tjensteman, eu notarie, skall anställas uti
styrelsen. Meningen med hans anställande är ju, att han skall lindra
arbetsbördan för styrelsens ledamöter, och, efter den framställning,
som gjorts i ämnet, skulle denna börda högst väsentligt lindras sär -

15

N.o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

skildt för de tekniska ledamöterna, Indika derigenom skulle, i stället Angående
för att såsom nu öfverhopas med skrifgöromål, vid hvilka de, enligt höjning i an
samma framställning, vore mindre vana, kunna egna sig åt sin tekvattenniska
verksamhet — om icke helt och hållet, så dock åtminstone byggnadsmycket
mera, än de hittills kunnat göra. Och sålunda är det tydligt, styrelsen.
att deras arbete i tekniskt hänseende kan blifva mera effektivt än (Forts)
det förut kunnat vara.

För öfrigt hafva vi icke velat förneka, att tills vidare en extra byråingeniör
skulle vara behöflig och böra anställas, men vi hafva icke
kunnat göra förslag om detta ännu, ty man vet icke, när den byråingeniör,
som nu är föredragande i ärenden angående de enskilda
jernvägarna, kommer att afgå. För den händelse han icke afgår nästa
är, finnes han ju qvar, och dessutom blir det en ny ledamot i styrelsen.

Skulle Riksdagen nu på extra stat för år 1900 sätta en extra byråingeuiör,
kunde det ju hända, att det blefve alldeles för mycket
arbetskrafter i väg- och vatten byggnadsstyrelsen under detta år.

Det är således icke möjligt att gå tillväga på det sättet. Saken står
ju emellertid under alla förhållanden att reparera nästa år, sedan
man tätt se, huruvida det verkligen då blir någon ledighet vid någon
af de här ifrågavarande byråingeniörsbefattningarna.

Då kan man ju vara i tillfälle att tills vidare på extra stat uppföra
ett anslag för förstärkandet af byråingeniörernas antal. Yi hafva
emellertid varit tveksamma, huruvida en extra byråingeniör verkligen
på längden blir erforderlig. Det har nemligen visat sig, att sedan
en sådan anstäldes, arbetsbalansen nedgått, och om denna blir bortarbetad
och göromålen icke vidare ökas, kan det ju hända, att föredraganden
ensam kan hinna att sköta de göromål angående enskilda
jernvägsanläggningar, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har att
handlägga. Detta har emellertid varit omöjligt för oss att nu kunna
afgöra, och reservanterna hafva, enligt min uppfattning, således
älven i detta hänseende handlat fullkomligt rätt, hvarför jag, herr
talman, ber att fa yrka bifall till reservationen.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet von Krusenstjerna:

Herr talman! Endast ett par ord i anledning af den siste talarens
yttrande. Den ärade talaren på stockholmsbänken anmärkte mot
min jemförelse med de aflöningar, som betalas inom den enskilda industrien
och särskild! vid de enskilda jernvägarne, att de i allt fall
icke lemna samma garanti för dem, som der innehafva tjenster, att
få qvarstanna vid desamma som staten lemnar, och att staten derför
icke behöfver frukta för någon täflan från deras sida. Detta gäller
dock icke, just hvad de enskilda jernvägarne beträffar, ty i allmänhet
har vid dem numera vidtagits anordningar, hvarigenom de vid dessa
jernvägar anstälda tjenstemännen hafva fått en mera betryggad ställning,
så att de, särskildt hvad beträffar pensionsrätten, äro lika säkra
som i statens tjenst anstälda personer.

Talaren förmenade vidare, att jag skulle hafva sagt, att behofvet
af ökade arbetskrafter inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke
blifvit på något sätt tillgodosedt genom reservanternas förslag. Jagtror
icke, att mina ord folio så, utan hvad jag sade var, att behofvet

N:o 10. 16 Onsdagen den 1 Mars.

Angående åt'' ökade arbetskrafter för handläggning af ärenden rörande enskilda
limning i:an- jernvägsanläggningar icke blifvit tillgodosedt. Jag vet nämligen
8och vatten- m ycket val, och nämnde äfven, tror jag, att reservanterna tillstyrkt
byggnads- upprättandet af ytterligare en uotarietjenst, men då denna notarie
styrelsen, skulle vara gemensam för båda de tekniska ledamöterna, kan ban
(Forts.) sålunda icke påräknas ensamt för ärendena angående enskilda jernvägsanläggningar.

Jag nämnde vidare också, att det anslag, hvarifrån Kongl. Maj:t
förut anvisat medel till aflönande afen extra byråingeniör, icke vidare
letnnade tillgång härtill. Härom yttrade talaren, att reservanterna
icke nu velat föreslå något anslag till en extra byråingeniör, emedan
reservanterna icke visste, huru snart den ordinarie byråingeniör, hvars
befattning skulle indragas, kommer att afgå. Det skulle ju nemligen
kunna hända, att den nye ledamoten, om nu någon sådan befattning
kommer till stånd, och denne byråingeniör komtne att under någon
tid samtidigt tjenstgöra. Häremot vill jag då anmärka, att den ene
af byråingeniörerna i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kommer nu i
sommar att uppnå 65 lefnadsår och innehar, såsom jag tror, redan
nu 35 tjenstår, och det är således anledning att antaga, att han
kommer att afgå redan under innevarande är. Herr von Friesen
yttrade emellertid, att, derest man, sedan denne byråingeniör afgått,
fortfarande behöfde ökade arbetskrafter inom styrelsen, han för sin
del åtminstone icke hade någon tvekan om att man borde bevilja
anslag till en extra byråingeniör. Jag tackar för detta löfte och skall,
om jag fortfarande får något att skaffa med denna angelägenhet,
icke underlåta att framdeles erinra derom.

Om man nu emellertid icke ökar arbetskrafterna för handläggning
af ärendena angående enskilda jernvägsanläggningar, synes det
mig egentligen vara allmänheten, som härpå blir lidande. Ärendena
måste, vare sig arbetskrafterna blifva större eller mindre, fortfarande
handläggas med samma noggrannhet och omsorgsfullhet; skilnaden
blir endast, att handläggningen i senare fallet kommer att gå långsammare,
och härpå kommer allmänheten att förlora, och jag vill
tillägga, att hvar och en, som har att göra med dylika frågor, vet
allt för väl, att just vid behandlingen af jernvägskoncessionsfrågor
påkallas från allmänhetens sida med all ifver den största snabbhet.

Herr von Friesen: Ja, äfven utskottet hade sig bekant, att
den ene af byråingeniörerna nu vore i pensionsåldern, men utskottet
tänkte sig, att här liksom eljest gälde, att det står vederbörande
embetsmyndighet fritt att låta personen i fråga qvarstå i tjensten ända
tills han blir 70 år gammal. Jag vet nu icke, om några undantagsbestämmelser
härutinnan finnas för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
men om så icke är, kan man ju icke veta, huruvida den ifrågavarande
byråingeniören kommer att afgå i sommar eller icke.

Herr Ivar Månsson: Herr talman! Äfven vi reservanter

hafva, enligt vår mening, sökt åstadkomma en tillökning af arbetskrafterna
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vi hafva föreslagit en
ny tjensteman, en notarie, och vi hafva vidare föreslagit en ny

17

N:0 10.

Onsdagen den 1 Mars.

ledamot i styrelsen, en föredragande för ärenden angående en- Angående
skilda jernvägsanläggningar med en slutaflöning af 5,500 kronor, i höjning i anstället
för en tjenst, som nn tinnes med en slutaflöning å 4,500 kronor, och vatten!''
Det är visserligen sant, att innehafvaren af denna tjenst redan nu byggnadsåtnjutit
ett extra arfvode på 1,000 kronor, men detta belopp skulle styrelsen.
hädanefter uppföras på ordinarie stat. Denne tjensteman skulle så- (Forts.)
ledes nu blifva ledamot i styrelsen, hvarjemte lian skulle få samma aflöning
som den nuvarande tredje föredraganden för ärenden rörande
enskilda jernvägsanläggningar, och härigenom anse vi oss hafva
åstadkommit en väsentlig förbättring.

Beträffande byråingeniörerna hafva vi icke föreslagit någon som
helst förändring. Den byråingeniör, som nu varit föredragande, finnes
ju qvar, och om den extra byråingeniören har icke varit något tal
hvarken i Kongl. Maj:ts proposition eller inom utskottet. Men sedermera,
när den nuvarande byråingeniören afgår, har man sagt, att det
icke skulle finnas någon i hans ställe. Det är ju emellertid intet
hinder att i hans ställe då sätta den nuvarande extra byråingeniören,
men det anser jag vara en sak, hvarom Kongl. Maj:t sedermera bör
göra framställning.

Vi hafva således föreslagit en ökning af arbetskrafterna inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen med en ordinarie tjensteman, och enligt
vår uppfattning är detta tillräckligt, åtminstone så länge den nuvarande
byråingeniören qvarstår, hvilket han ju, om han får styrelsens och
Kongl. Maj:ts tillstånd, kan göra, tills han blir 70 år gammal.

Hvad åter beträffar frågan om ytterligare tillökning af arbetskrafterna
inom väg- och vattenbygguadsstyrelsen, hafva vi trott, att
man icke bör gå allt för fort, ty vi hafva icke trott, att tillökningen
af koncessionsansökningar å enskilda jernvägar kan fortgå på samma
sätt som hittills. Det är väl nemligen absolut omöjligt, att ett sådant
forcerande af byggandet utaf enskilda jernvägar, som under de sista
åren egt ruin, kan fortsätta, utan jag tror nog, att en i detta som i
många andra fall önsklig stagnation kommer att inträda. Med fästadt
afseende härpå och då i den kongl. propositionen vidare upplyses,
att styrelsen redan med sina nuvarande arbetskrafter i viss män nedbringat
arbetsbalansen, hafva vi reservanter ansett oss hafva skäl
för vår framställning.

Hvad beträffar den omständigheten, att en jemförelse mellan
lönerna för statens tjensteman och dera, som bestås inom den enskilda
affärsverksamheten, skulle föranleda till en så stor förhöjning,
som här ifrågasattes, hafva vi trott, att härom kan råda någon tvekan,
ty det kan hända, att sådana förhållanden kunna inträffa, att man
äfven inom enskilda företag blir böjd för mera reservation i detta
utseende, och jag tror, att sådana förhållanden redan nu i viss grad
inträdt. Derför tycker jag det kan vara skäl att nu något besinna
sig, innan man blindt rusar åstad med att höja lönerna, ty det kan
ju hända, att andra tider kunna komma, då man kan nödgas draga
in på staten.

Det är på dessa grunder, vi reservanter framstält vårt förslag,

Vi hafva föreslagit en ny ordinarie tjensteman i styrelsen, ökat på
anslaget till vikariatsersättning m. m. med 1,000 kronor utöfver
Andra Kammaren Prof. 1899. N:o 10. 2

N:0 10.

18

Onsdagen den 1 Mars.

Angående hvad Kong!. Maj:t föreslagit, och vi hafva dessutom, på sätt Kongl.
höjning i an- begärt, insatt en ny ledamot i styrelsen, ehuru med något

Sloch vatten- mindre aflöning, än hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
byggnads- Jag yrkar bifall till reservationen.
styrelsen.

(Forts.) Sedan öfverläggningen beträffande mom. 1 härmed förklarats af slutad

samt efter af herr talmannen i sådant afseende gifna propositioner,
afslog kammaren utskottets hemställan och biföll i stället den
i afseende å detta moment afgifna reservation.

I fråga derefter om mom■ 2 anförde:

Herr Larsson i Mörtlösa: På grund af de skål, som anförts i
reservationen, yrkar jag bifall till reservationen och afslag å utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen gifna propositioner
biföll kammaren jemväl den i afseende å förevarande moment afgifna
reservation.

Mom. 3 och 4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Angående Punkt 5.
höjning af

reservations- j denna punkt hade utskottet i anslutning till af Kongl. Maj:t
för framstäldt förslag hemstält, att reservationsanslaget till expenser för
allmänna allmänna arbeten må höjas från 30,000 kronor till 35,000 kronor, eller
arbeten, med 5,000 kronor.

Mot utskottets förenämnda hemställan hade emellertid reservation
afgifvits af herrar P. Pehrson, P. Ersson, S. Q. von Friesen, H.
Andersson, K. A. Kihlberg, S. O. Nyländer, C. Persson, N. Boström,
I. Månsson, O. Larsson, O. Erickson och J. A. Sjö, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af:

Herr Ivär Månsson, som yttrade: Herr talman! Äfven vid denna
punkt hafva Andra Kammarens ledamöter i utskottet anfört reservation.
Vi hafva ansett, att allt för litet skäl anförts för att höja detta anslag.
Anslaget har, såsom kammarens ledamöter veta, höjts oupphörligt
den ena gången efter den andra.

Detta anslag, till expenser för allmänna arbeten, har varit
förenadt med ett annat anslag, till vägundersökningar, undersamma
rubrik. Båda anslagen hafva varit gemensamt uppförda och under
många år utgått med ett belopp af tillhopa 60,000 kronor. Så höjdes
det senare anslaget till 35,000 kronor, under det att det nu ifråga -

19 N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

varande, det s. k. reseanslaget, skulle hållas qvar vid samma Angående
belopp som förut, eller 30,000 kronor. Emellertid är det bestämdt, att höjning af
öfverskott på det ena anslaget får användas för behof, som äro af- ansiaget till
sedda med det andra. expenser för

Nu har det förefallit oss, som om motiveringen för den begärda allmänna
förhöjningen ej vore så val grundad, att det kunde vara skäl att arbeten.
föröka anslaget. Vi hafva nemligen trott, att allt hvad som kan (Forts.)
begäras med afseende på inspektion af enskilda jernvägar är upplyst,
så att man ej kan fordra något mera, utan att allt i det stycket
är väl tillgodosedt. Enligt de afgifna redogörelserna synes också
det nuvarande anslaget hafva räckt till. Visserligen har det några
år kunnat fattas ett eller flera tiotal kronor, men i det stora hela
har det visat sig, att anslaget år för år varit tillräckligt. Frågan
år sålunda, om något blifvit försummadt med afsende på denna inspektion.
Jag vågar, som sagdt, bestämdt påstå, att så ej är förhållandet,
utan att allt, som man kan begära, är uträttadt. Det är
icke något att anmärka vare sig med hänsyn till det sätt, hvarpå
de enskilda jernvägarne uppfylt sina skyldigheter, eller i fråga om
det sätt, hvarpå inspektionen utförts.

Vi hafva sålunda ej kunnat finna denna anslagsförhöjning så
väl motiverad, att vi funnit densamma böra beviljas, för så vidt man
icke är af den tanken, att man bör bifalla allt hvad Kongl. Maj:t
begär. Emellertid hafva vi icke på den grunden ansett oss kunna
tillstyrka förhöjningen. Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Vidare anförde:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krus ens tj erna:
Anledningen, mina herrar, hvarför en förhöjning af detta anslag blifvit
ifrågasatt, är ökningen af de arbetsföretag, med hvilka väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen ex officio har att taga befattning. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har att öfvervaka, att med statsanslag understödda
allmänna arbeten äfvensom koncessionerade enskilda jernvägar
utföras enligt faststälda planer, och vidare att öfvervaka underhållet
af fullbordade företag, som haft statsanslag, på det att
trygghet må vinnas, att de anvisade medlen icke onyttigt bortkastas;
och hvad särskild! angår enskilda jernvägar, så måste bana och
materiel noggrant besigtigas, för att allmänheten må hafva trygghet
vid desammas begagnande.

Nu är regeln den, att under anläggning varande enskilda jernvägar
besigtigas två gånger om året och andra arbetsföretag, afdikningar,
frostminskningsföretag och dylikt, en gång om året under anläggningstiden.
Men såsom jag nämnde, böra besigtningarne äfven
omfatta redan fullbordade företag. Det förhåller sig så, att, hvad
beträffar fullbordade afdikningar, inspektion af sådana i regel icke
sker oftare än hvart tionde år. Detta kan svårligen anses vara en
tillfredsställande anordning, men den är föranledd deraf att anslaget
icke förslår till tätare inspektioner. Den sista ärade talaren sade,
att man ej sett, att anslaget blifvit öfverskridet, och deraf slöt han, att
icke något behof af förhöjning skulle föreligga. Ja, mina herrar,

N:0 10.

20

Angående
höjning af
reservations
anslaget till
expenser föt
allmänna
arheten.
(Forts.)

Angående
höjning af
anslaget till
fiskerinäringens
understöd.

Onsdagen den 1 Mars.

anslaget är ej öfverskridet af det enkla skälet, att det ej får öfverskridas.
Anslaget är fixt, man får rätta inspektionerna efter anslaget
och icke anslaget efter inspektionerna.

När det nu är så, att kostnaderna för inspektionerna utgå af
detta anslag, och att antalet af inspektionerna måste ökas i samma
mån, som de företag, till hvilka staten ger anslag, ökas, så synes
det vara en enkel och klar konseqvens, att detta anslag förhöjes
proportionelt med de anslag, som Riksdagen beviljar till allmänna
arbeten. Detta är också just anledningen till att, såsom den ärade
talaren rigtigt anmärkte, det ifrågavarande anslaget tid efter annan
förhöjts. Efter den senast vidtagna förhöjningen hafva anslagen till
allmänna arbeten ytterligare ökats, och då synes konseqvensen och
behofvet bjuda, att äfven detta anslag blir ytterligare förhöjdt. Detta
har varit skälet till Kongl. Maj:ts framställning.

Herr von Friesen: Herr talman! Man får vara herr statsrådet
och chefen för civildepartementet tacksam för de upplysningar, han
nu lemnat, ty de innebära åtminstone något skäl för den ifrågasatta
förhöjningen, under det man i statsverkspropositionen just ej finner
något skäl derför. Icke heller finner man något skäl i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens framställning. Denna har till och med herr
statsrådet och chefen för civildepartementet ansett icke vara tillfredsställande;
ty han bar ansett sig böra sjelf tillägga det, som i motiveringen
till den begärda förhöjningen egentligen har något innehåll.

Om det hade kunnat ådagaläggas, att inspektion hittills verkligen
egt rum i mindre omfattning, än som bort ske, så hade detta
ju varit skäl till förhöjning, men något sådant har ej framstälts i
motiveringen till den gjorda begäran om anslagets förhöjning. Den
omständigheten, att dikningsföretag afsynas endast hvart tionde år,
men borde afsynas oftare, kan ju vara skäl till förhöjning. Men om
den är skäl till förhöjning med 5,000 kronor eller eu sjettedel af det
hittillsvarande anslaget, det kan jag ej anse vara ådagalagdt. Jag
yrkar sålunda bifall till reservationen.

Ofverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talmannen
framstälda propositioner, afslog kammaren utskottets hemställan och
biföll den af herr P. Pehrson m. fl. vid denna punkt afgifna reservation.

Punkten 6.

Lades till handlingarne.

Punkterna 7 och 8.

Biföllos.

Punkten 9.

9:o) Kongl. Maj:t både förslagit, att Riksdagen måtte medgifva,

Onsdagen den 1 Mars.

21

N:o 10.

att anslaget till fiskerinäringens understöd må höjas från 36,000 Angående
kronor till 67,000 kronor, eller med 31,000 kronor. anslaget Ml

Jiskerinärin 1

atseende å detta anslag bemstälde utskottet: l:o) att anslaget gens undertill
fiskerinäringens understöd må höjas från 36,000 kronor till 42,000 stöd.

kronor, eller med 6,000 kronor; samt (Forts.)

2:o) att å extra stat för år 1900 må beviljas, till stationerande
jemväl under annan tid af året än vintermånaderna af ett armeradt
ångfartyg vid rikets kuster för åstadkommande af ordning och skydd
vid fiskets bedrifvande, ett anslag af 25,000 kronor.

Efter föredragning af mom. 1 anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! Med afseende på användningen
af det ifrågavarande anslaget skall jag bedja att få yttra några ord.

Utaf redogörelsen härför i statsrådsprotokollet hvad beträffar år
1898 framgår, att dels till vissa fästa utgifter under titel aflöningar
och reseersättningar åt fiskeriassistenterna m. in. utgått ett belopp
af 10,500 kronor, dels till rapporter rörande sillfisket 4,000 kronor,
till en fiskeristipendiat 1,750 kronor, till fiskodlingsanstalten vid Finspong
1,500 kronor, till hydrografiska undersökningar 4,000 kronor
och till hushållningssällskapen 14,200 kronor. Det blir tillsammans
35,950 kronor, under det att hela anslaget är 36,000 kronor. Emellertid
hafva hushållningssällskapen begärt mera, än de sålunda kunnat
erhålla. Det har af hushållningssällskap m. fl. begärts statsbidrag
för åtgärder till befrämjande åt'' fisket inom skilda delar af landet
och hufvudsakligen för aflönande af fiskeritillsyningsmän till sammanlagdt
belopp af 18,675 kronor. Nu kunde de af anslaget få endast
14,250 kronor. Visserligen är det sant, att de af besparingar erhållit
ytterligare 1,700 kronor, men det har emellertid måst afprutas minst
2,275 kronor, som de icke kunnat erhålla af brist på medel.

Nu har jag frågat mig, om denna fördelning af anslaget verkligen
öfverensstämmer med det ändamål, som för anslaget är fäststäldt.

I det hänseendet förekommer, att en motionär vid 1896 års riksdag
väckte motion derom, att detta anslag skulle uteslutande användas
för tillgodoseende af fiskerinäringens praktiska behof. Denna
hans motion afslogs af Riksdagen, sedan utskottet afstyrkt motionen
på skäl, till hvilka jag strax skall återkomma. Motionären förnyade
sin motion vid 1897 års riksdag. Äfven då blef motionen afslagen,
och jag skall be att få uppläsa, hvad statsutskottet då anförde såsom
skäl för att utslå motionen, och hvilket till en del är åberopadt
i statsverkspropositionen. 1897 års statsutskott yttrade, sedan det
först refererat, att samma motion varit väckt vid 1896 års riksdag:
»I anledning häraf yttrade statsutskottet vid sistnämnda års riksdag
— d. v. s. 1896 — att, då år 1889 vid beviljande af höjning i anslaget
till fiskerinäringens understöd Riksdagen uttryckligen framhållit,
att anslaget vore i första hand afsedt för tillgodoseende af de
praktiska behofven, utskottet vore torvissadt, att anslaget ock blefve
i enlighet dermed auvändt, hvadan motionärens förslag om faststäl -

N:o 10. 22 Onsdagen den 1 Mars.

Angående lande i ofvan anglfna syfte af vilkor för anslagets anlitande icke
höjning af SyKtes förtjena afseende.» Hvarför blef således den gången motiofiskennärin-
nen icke bifallen? Jo, derför att statsutskottet åtminstone ansåg, att
gens under- hvad motionären hade åsyftat skulle i alla fall vinnas på grund af
stöd. en föregående skrifvelse från Riksdagen, nemligen af år 1889. Sedan
(Forts.) tilläde 1897 års statsutskott följande, och det är detta, som till en
del finnes citeradt i statsverkspropositionen: »I detta yttrande instämmer
utskottet, som emellertid håller före, att ett belopp af högst 4,000
kronor bör användas för de af motionären åsyftade, äfven i vetenskapligt
ändamål företagna hydrografiska undersökningarna.» Då frågar
jag, om icke den, som läser detta, måste fatta saken så, att i främsta
rummet fiskerinäringens praktiska behof skulle tillgodoses, och att,
om de först blifvit tillgodosedda och det ändå finnes medel qvar på
anslaget, dessa finge användas för de hydrografiska undersökningarna,
dock icke till högre belopp än 4,000 kronor. Nu framgår emellertid
af den redogörelse, som i statsverkspropositionen lemnas för medlens
användning under 1898, att hushållningssällskapen fått framställningar
tillbakavisade eller endast delvis bifallna, under det att till dessa
hydrografiska undersökningar utgått fullt 4,000 kronor. Det förefaller
mig, att detta icke öfverensstämmer med Riksdagens afsigt med beviljandet
af detta anslag, och jag har äfven i utskottet yrkat på att
ett uttalande i det hänseendet skulle i utskottets betänkande göras.
Jag kunde dock icke genomdrifva detta. Emellertid har jag velat
framställa saken till kammarens bepröfvande. Jag har intet yrkande
att göra.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Talaren från statsutskottet har erinrat om Riksdagens skrifvelse af
1897, men äfven om slutet af denna, hvari Riksdagen icke bestridt,
att anslag må anvisas till dessa hydrografiska undersökningar, men
uttalat sig för att anslaget icke må öfverskrida 4,000 kronor. Jag
är ense med honom så till vida, att jag skulle tvekat att tillstyrka
Kongl. Maj:t att från anslaget till fiskerinäringens understöd bevilja
anslag till nämnda undersökningar, då andra behof förefinnas, Indika
böra tillgodoses, såvidt jag ansett undersökningarna vara af uteslutande
vetenskapligt intresse. Skälet, hvarför såväl min företrädare i embete!
som jag tillstyrkt Kongl. Majit att af anslaget till fiskerinäringens
understöd bevilja anslag till samma undersökningar, är emellertid, att
de icke äro endast af vetenskaplig betydelse, utan efter min uppfattning
af stor praktisk vigt för fisket. Såsom kammarens ledamöter
möjligen torde erinra sig af den diskussion, som här fördes, jag tror
vid 1896 års riksdag, togo dessa hydrografisk-biologiska undersökningar
sin början på initiativ 1876 af vetenskapsakademien, som
framhöll dylika undersökningars betydelse för fisket; och de verkstäldes
då under åtskilliga år utaf dåvarande docenten doktor
Ljungman. Sedermera vexlade personerna, som hade att göra dermed,
men undersökningarna fortgingo. Dessa undersökningars betydelse
för fisket är, att man derigenom får bidrag till lösning af den för
fiskerinäringen så ytterst vigtiga frågan om vandringsfiskarnas, särskilt
sillens flyttningar, hvad som kan vara anledningen till att han

23

N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

vissa tider på året försvinner från våra kuster och hvar man då kan gående
hafva utsigt att anträffa honom. Dylika undersökningar hafva just aJlageyt t/a
med hänsyn till deras praktiska betydelse för fisket omfattats med fiskerinärinstörsta
intresse inom de öfriga länder, som deltaga i Nordsjöfisket; gens underoch
såsom kanske kammarens ledamöter af en notis i dag i tid- sanningarna
inhemtat, har plan uppgjorts, att dessa undersökningar skola (forts.)
blifva internationella, anordnas efter en gemensam plan för öfriga
länder, som hafva del i dem, d. v. s. Danmark, Norge der sådana
undersökningar pågått i flera år och just ur synpunkten af fiskennäringens
intresse — Holland, Tyskland, Lngland, möjligen Ryssland.

Fråga är väckt, att under innevarande år skulle här i Stockholm
sammanträda en konferens af delegerade för dessa magter för att
uppföra plan för undersökningar. Jag kan försäkra kammaren, att
just Englands biträdande af det förslag, som i detta afseende blifvit
från svensk sida framstäldt, föranledts deraf, att man der har till fullo
insett den praktiska betydelsen för fisket af att fa reda på hvar
vandringsfiskarna kunna med något hopp om framgång sökas. Pa
dessa grunder, mina herrar, har jag ansett mig kunna tillstyrka
Kongl. Maj:t att af anslaget till fiskerinäringens understöd bevilja
anslag inom det af Riksdagen angifna maximum.

Herr von Friesen: Jag tror icke, att Riksdagen uttalat sig om
något maximum, som bär skulle få anvisas. Ty statsutskottets uttalande
gälde en enskild motionärs framställning, och något uttalande
från Riksdagens sida blef deraf icke en följd. Det är endast statsutskottets
mening, herr statsrådet nu refererat. Men det är ju tydligt,
att icke heller statsutskottet var så fullt på det klara med att förevarande
undersökningar afsåge de fiskerinäringens praktiska behof,
som detta anslag egentligen skall tillgodose. Ty då skulle väl icke
statsutskottet, om undersökningarna hade stor betydelse, halva uttalat
si o- om ett maximum särskilt för den del af anslaget, som till dem
Unge användas. Man kan ju häfda den uppfattningen, att alla vetenskapliga
undersökningar äro till nytta äfven lör de praktiska behofven,
det är klart. Men detta anslag är icke, enligt min tanke, afsedt
för ett sådant ändamål, utan för sådana ändamål, hvilka direkt afse
den praktiska nyttan för fiskerinäringen.

Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom . 2.

Bifölls jemväl.

Punkterna 10—12.

Biföllos.

Punkten 13.

Lades till handlingarne.

N:o 10.

24

Onsdagen den 1 Mars.

Punkterna 14 och 15-Biföllos.

Angående Punkten 16.
torv ältning s sjukkassor

. ^ förevarande punkt hemstälde utskottet, att Riksdagen, i anled m.

m. aing a‘ Rongl. Majrts framställning samt en åt herr Oskar Eklund i
fnnnet- väckt motion’ må medgifva, att Kongl. Maj:t må ega för år
iyOO i man af behof använda de till underlättande af åtgärder för
arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta belopp
dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under vilkor:
l.o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor:

2:o) att sjukkassan skall under föregående år haft egna inkomster
uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets
belopp; samt

3:o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till
det antal afgiftspligtiga medlemmar, sjukkassan under näst föregående
år städse haft,

med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,
med 1 krona för hvarje medlem derutöfver till och med 300,
med 50 öre för hvarje medlem derutöfver till och med 2,600, samt
med 25 öre för hvarje medlem derutöfver,
och dels till utarbetande och offentliggörande genom försäkringsmspektörens
försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.

I fråga härom yttrade:

Herr Eklund i Stockholm: Herr talman, mine herrar! Jag har
icke begärt ordet för att yrka bifall till min motion, ty jag är statsutskottet
mycket tacksam lör det välvilliga tillmötesgående, det egnat
densamma. Men i dess utlåtande förekommer en passus, med anledning
af hvilken jag anhåller få säga några ord. Det står nemligen
a sidan 79, att de nya förändrade vilkor, som enligt statsutskottets
förslag skulle komma att tillämpas, »åtminstone så vidt af motionen
fiamginge», endast skulle komma Nykterhetsvännernas allmänna sjukoch
begrafningskassa till godo.

Då af detta statsutskottets yttrande synes framgå, som om jag
i min motion skulle hafva framhållit något sådant, så vill jag påpeka,
att jag icke har sagt detta. Väl är det sant, att jag i min
motion redogjort endast för Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och
begrafningskassas verksamhet; men jag har icke sagt, att denna
kassa är den enda, som begränsningen drabbat. Här i Stockholm
existerar en annan sjukkassa med bortåt 10,000 medlemmar, nemligen
»Enighet och vänskap», och hvilken alltså skulle, äfven den
komma i åtnjutande af de fördelar, som statsutskottets nu föreliggande
förslag gifver åt sjukkassor med högre medlemsantal än 2,600.

Detta är ju en sak, som icke betyder så mycket, men jag har
dock ansett det lämpligt att påpeka detta, då ärendet nu här föredragés.
I öfrigt får jag yrka bifall till utskottets förslag.

25

N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

Herr von Fr i egen: Det kan nog hända, att motionären har rätt, Angåeende
då han säger, att det föreslagna högsta bidraget skulle komma äfven förvaltningsandra
kassor till godo än den af honom i motionen särskildt om- gfukkassor
nämnda. Men utskottet har icke haft annat att gå efter än den 3 m. m
statistiska redogörelse, som lemnats för sjukkassornas i riket verk- (Forts!)
samhet. Af de i denna redogörelse omförmälda kassor finnes det
endast en, som har ett medlemsantal af öfver 2,600 och således
skulle hafva nytta af motionärens förslag, och denna kassa är just
den af honom omnämnda Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och
begrafningskassa. Den dernäst största är enligt redogörelsen Svenska
typografförbundets sjuk- och begrafningskassa, som har 1,679 delegare,
enligt de sista statistiska uppgifterna. Nu kan det vara
möjligt, att den af motionären senast anförda kassan, »Enighet och
vänskap», kommer att, derest förvaltningsbidraget höjes, begagna sig
af sin rätt att låta inregistrera sig; detta är emellertid en sak, som
jag icke vet. Jag tror derför att statsutskottet har rätt deri, att för
närvarande kommer den föreslagna ökningen af förvaltningsbidraget
endast Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begrafningskassa
till godo. Enligt mitt förmenande kan detta långt ifrån betraktas
såsom något fel, och så har, såsom här synes, icke heller utskottet
betraktat saken.

Vidare till anteckning förekom icke. Utskottets hemställan bifölls
af kammaren.

Punkterna 17—24.

Biföllos.

Punkten 25.

Lades till handlingarne.

Punkterna 26—33.

Biföllos.

Vid föredragning derefter af punkten 34, deri utskottet i anled- Angående
ning af framställning af Kongl. Maj:t hemstält, att Riksdagen måtte, anslag för
för fortsättande under år 1900 af de geologiska undersökningarna af^de^eolooch
utgifvande af derpå grundade kartor, afhandlingar och uppsatser, giska underbevilja
ett extra anslag för samma år till belopp af 95,500 kronor, ''sökningarna
begärdes ordet af m. m.

Herr Kruse, som anförde: Herr talman, mine herrar! Jag har
ingenting att invända mot beviljandet af det anslag till geologiska
byrån, hvilket utskottet här förordat; men jag vill här passa på
tillfället och uttala den önskan, att resultatet af geologiska byråns
arbete måtte komma allmänheten till del litet hastigare än hvad nu
är förhållandet. Som nu här ses, är det ett icke så litet anslag, som

N:o 10.

26

Onsdagen den 1 Mars.

Angående staten beviljar för den geologiska undersökningen. Tid efter annan
anslag för äfven från enskilda korporationer, såsom från hushållnings afdeqeolo-

sällskap, bidrag för att dessa skola blifva i tillfälle att få sig tillra
under, delade vissa kartexemplar, nemligen öfver den trakt, som intresserar
sökningarna dem särskilda Från Blekinge län bar under flera år tillbaka sådant
m. m. tillskott gifvits åt den geologiska undersökningen, och flere gånger
(Forts.) jjar geologiska byrån utlofvat, att kartarbetet öfver denna trakt snart
skulle oss delgifvas; men oaktadt påminnelser skett, har något resultat
ännu ej afhörts.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra.

Vidare yttrade:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstj erna:
Då statsutskottet tillstyrkt beviljandet af det utaf Kongl. Maj:t äskade
anslaget till geologiska byrån, så är det naturligtvis icke emot utskottets
»kläm», utan mot ett yttrande i dess motivering, som jag
bar att anmärka och vid hvilket jag nu vill dröja något.

Utskottet är icke tillfredsstäldt med de af byrån utgifna jordartskartor,
hvilka tillika innehålla terrängbeteckning; de vore icke fullt
tydliga, och utskottet uttalar för öfrigt sitt tvifvel, huruvida detta
slags kartor verkligen äro till någon nytta för jordbruket samt huruvida
icke till följd häraf utgifvandet af dessa kartor möjligen horde
upphöra. Såsom kammarens ledamöter torde veta, utgåfvos under
en följd af år kombinerade jord- och bergartskartor utan terrängbeteckning,
hvilka kartor utgåfvos i en skala af 1: 50,000. De voro
visserligen rätt tydliga, men också dyra, och tillika anmärktes mot
dem, särskildt af vetenskapsmän, som äro anhängare af glacialteorien,
att de just saknade terrängbeteckning; man ville nemligen, att jordarternas
relation till terrängen skulle kunna ses å dessa kartor. Så
länge man emellertid ville, att kartorna skulle vara både jord- och
bergartskartor, lät det sig icke göra att taga med terrängen å kartorna,
ty då skulle dessa fått för många färger och derigenom blifvit
afsevärdt mindre tydliga.

År efter år gjordes emellertid försök att göra kartorna tydligare,
och slutligen trodde man sig år 1896 hafva kommit till ett tillfredsställande
resultat. Det förslag, som då framstäldes och blef af regeringen
godkändt, var framlagdt af den geologiska undersökningens
dåvarande chef. Det förordades, på ett enda undantag när, afkartverkskommissionens
samtliga ledamöter, bland dem äfven landtbruksstyrelsens
chef, och tillstyrktes slutligen af två på den geologiska
forskningens område så framstående män, som professorerna Sjögren
och Nålborst. Det är ock att märka, att likartade jord- och bergartskartor
med terrängbeteckning hafva funnits och fortfarande utgifvas
i Frankrike, Italien, en del tyska stater, Schweiz, England,
Ungern, Galizien och antagligen äfven i flera andra länder.

Nu anser man att kartbladet »Ulricehamn» icke är tillräckligt
tydligt. Kammarens ledamöter hafva antagligen varit i tillfälle att
bedöma detta, då bladet finnes uppsatt bär i »sammanbindningsbanan».
De kartblad, som år 1895 företeddes för statsutskottet,

Onsdagen den 1 Mars. 27 N:o 10.

lära nu hafva varit ett par andra blad, nemligen »Oskarshamn» och Angående
»Ottenby». Att de då gjorda anmärkningarna mot »Oskarshamn» fortsättande
voro befogade, synes framgå deraf, att bladet sedermera omarbetades. af je geoi0.
Huiuvida nu Ulricehamnsbladet är tydligt nog, derom vill jag ej giska underdisputera
med statsutskottet; det beror ju egentligen på tycke och sökningarna

smak, men jag tror dock, att bladet är så tydligt man kan begära. m- m Jemför

man det med de främmande länders kartor, kvilka jag har (Forts.)
här bredvid mig, så skall man finna, att dessa våra svenska kartblad
icke stå efter de utländska i fråga om tydlighet.

Jag skall emellertid, med anledning af statsutskottets anmärkningar,
icke underlåta att först från chefen för geologiska undersökningen
och sedermera från kartverkskommissionen infordra yttranden,
huruvida någon ytterligare tydlighet i kartorna skulle kunna
vinnas, och på samma gång begära upplysningar i anledning af de
nyss af en talare på Blekingebänken gjorde anmärkningarna.

Då statsutskottet vidare uttalar ett tvifvel, huruvida ifrågavarande
geologiska kartor verkligen äro till nytta för jordbruket,
så synes mig denna fråga väl mest bero på hvilket ändamål de

äro afsedda att fylla. Icke kan det väl vara meningen att en dylik

geologisk karta, i så pass liten skala som 1: 100,000, skall för den
enskilde jordegaren uppfylla hans behof att hafva tillgång till en
agronomisk egokarta, lika litet som vårt topografiska kartverk af
samma skala kan för honom tjenstgöra såsom en landtmäterikarta
öfver hans egor. Nej, dessa kartor äro afsedda för något annat, de
skola utgöra öfversigtskartor öfver trakten, gifva upplysning om
traktens natur och utvecklingsmöjligheter och på detta sätt, såsom
erfarenheten visat, vid många tillfällen gifva en god ledning för
bedömandet af åtskilliga på jordbruket och dess binäringar inverkande
vigtiga frågor.

Att geologiska undersökningen skulle upphöra med sin verksamhet,
hvilken den, såsom jag anser, till heder för Sverige bedrifvit
i öfver 40 år, detta kan naturligtvis, med hänsyn till vetenskapens,
jordbrukets och bergsbrukets förenade intressen, icke komma i fråga,
och har icke heller ifrågasatts af statsutskottet, som endast uttryckt
sina tvifvel rörande nödvändigheten att från trycket utgifva resultaten
af undersökningarna. Men jag vill såsom min åsigt framhålla, att
om man föreskrifver, det kartorna icke skola utgifvas, och resultaten
sålunda komma att opublicerade qvarligga i geologiska byrån, detta
bestämdt skulle vara till skada för det geologiska arbetet och verka
hämmande på detsamma. Enligt min tanke är det nemligen för de
rekognoscerande geologerna nyttigt att ega den sporre för sin verksamhet,
som ligger deruti att de veta, att resultaten af denna verksamhet
underställas allmänhetens pröfning och således äro utsatta
för dess kontroll. Kostnaden för publicerandet af dessa jordartskartor
är för öfrig! ganska obetydlig. Med det nuvarande årsanslaget
å 95,500 kronor medhinner man för utgifvandet af jordartskartor
undersöka omkring 40 qvadratmil hvarje år. Ett kartblad omfattar
nu 26 i qvadratmil, och således kan resultatet af ett års undersökning
icke’ blifva mer än på sin högsta höjd 2 kartblad, för hvilka
tryckningskostnaden uppgår till 1,500—1,800 kronor.

N:o 10. 28 Onsdagen den 1 Mars.

Angående Rörande detta ifrågasatta upphörande af kartornas utgifvande
fortsättande v''^ jaS slutligen erinra om ett exempel, men ett exempel af de slag,
af de geolo- som icke höra efterföljas. För åtskilliga år sedan uppstod nemligen
giska under- fråga om att icke vidare utgifva resultaten af det ekonomiska kartsöknmgama
verksarbetet. Man stannade slutligen dervid, att utgifvandct på statens
!*'' bekostnad åt dessa kartor skulle upphöra. Jag vet nu åtminstone
or S-1 ett lån, der de förberedande undersökningsarbetena länge pågått
med dryga kostnader, men der utgifvandct af de redan till tryckning
färdiga kartorna uteblef. Men i andra län, Vermlands, Elfsborgs,
trädde lyckligtvis landsting och hushållningssällskap i det allmännas
ställe och ombesörjde utgifningen.

Herr von Friesen: Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
nämnde, att det blad, som nu tinnes anslaget i sammanbindningsbanan,
nemligen Ulricebamnsbladet, icke skulle hafva varit företedt
vid 1895 års riksdag. Jag vill icke bestrida detta, men ber att
fä upplysa, att statsutskottet anhöll att nu få upp samma blad, som
då företeddes, och utskottet fick nu Ulricehamnsbladet. Det 1895
företedda kartbladet var endast ett proftryck, och det var om detta,
som statsutskottet då yttrade sig; sedermera har ett blad utkommit i
bokhandeln med några förändringar, och det är en jemförelse mellan
dessa tvä blad, som utskottet har anstalt.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet ansåg, att tydligheten
på donna karta är så god, som män kan önska sig med det
framställningssätt, som der blifvit användt. Detta har utskottet icke
heller bestrida men utskottet har nu liksom år 1895 dragit i tvifvelsmål,
huruvida det är rätt att bekosta en kartografisk framställning
sådan som denna, der man på ett mycket mörkt underlag, den topografiska
terrängbeteckningen, inlägger beteckningen af jordarterna
medelst öfvertryckta färger. Det har synts utskottet, som om detta icke
skulle kunna ske med för lekmän önsklig tydlighet, hvaremot utskottet
icke velat bestrida att tydligheten är tillräcklig för vetenskapsmän.
Såsom populär karta alltså skattar utskottet denna produktion icke
synnerligen högt. Detta är utskottets ståndpunkt.

Det är sant, att man beträffande naturen och utvecklingsmöjligheten
hos en trakt kan erhålla uppslag genom de geologiska kartorna,
och utskottet har icke heller velat bestrida det; men för erhållande
af upplysningar härom vänder man sig till geologiska byrån, der det
finnes mycket bättre och fullständigare kartor. Der kan man i det
fallet erhålla tillfredsställande besked utan denna publikation.

Det är som sagdt uteslutande mot denna publikation, mot denna
art af’ publikation, som utskottet vändt sig. Här har sagts, att det
skulle vara skada, om kartorna icke publicerades, ty då skulle man
icke erhålla någon kontroll öfver det sätt, hvarpå geologiska byrån
skötte sig, och det skulle icke heller vara tillfredsställande för tjenstemännen
i nämnda byrå, om icke resultaten af deras arbete blefve
publicerade. Detta vill jag icke heller bestrida, och utskottet kar
icke heller yttrat sig derom. Men jag tror, att deras tillfredsställelse,
äfven såsom del nu är stäldt, måste vara ganska ringa. För min
del får jag åtminstone säga, att om jag vore tjensteman vid geolo -

29

N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

giska undersökningen, så skulle jag icke känna mig synnerligen Angående
tillfredsstäld af att se resultatet af min verksamhet publiceradt på ?n8.la3 f6*
det sätt, som skett genom de föreliggande kartorna. afdeqeolo Afven

framhölls synnerligen starkt skadan af att nu afbryta giska underdenna
publikation. Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten sökningarna
vid att denna publikation ingalunda omfattar hela landet, utan blott m- mett
jemförelsevis smalt bälte af landet från Oskarshamn till vestkusten (Forts.)

— och häraf har hittills endast kartbladet Ulricehamn utkommit.
Undersökningarne i de södra delarne af Sverige hafva publicerats
efter helt andra grunder, än som tillämpats på dessa kartor. Något
helt blir det i alla händelser icke med detta kartverk.

Jag står alltså fortfarande qvar på utskottets ståndpunkt, att om
dessa kartor icke äro till nytta i vetenskapligt hänseende, hvilket
jag icke kan bedöma, så icke kan dem tilläggas synnerligt värde
såsom populära kartor — något, hvarom kammarens ledamöter sjelfva
hafva varit i tillfälle att öfvertyga sig, då Ulricehamnsbladet under
några dagar varit anslaget i sammanbindningsbanan.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundell: Det var med anledning af hvad som yttrades af
representanten från Blekinge angående långsamheten af kartornas
utkommande, som jag begärde ordet, och jag får säga, att vi i Kalmar
län gjort samma erfarenhet i detta afseende. Det är nu mer än 10
år sedan undersökningarne började på Kalmarbladet, men ännu har
det icke kommit någon publikation deraf. Jag ber derför få instämma
med herr Kruses uttalande om önskvärdheten af större skyndsamhet
vid publiceringen af de ifrågavarande kartorna.

Herr Ivar Månsson: Att det har dröjt med publiceringen af

dessa kartor, har naturligtvis berott derpå, att man icke varit ense
om huru de skulle utföras. Särskildt har dervid medverkat 1895
års Riksdags skrifvelse, på grund hvaraf geologiska byråns kartor ha
måst undergå en förändring. Detta torde kunna anses som den hufvudsakliga
anledningen till dröjsmålet.

Nu gäller frågan egentligen, huruvida man skall fortsätta med
att göra dessa kartor på det sätt, som de nu göras, och hvarpå vi
hafva sett prof, eller icke. Det gäller nu för Riksdagen att afgöra,
huruvida den är nöjd med dem, sådana de äro, och anser, att de i
sitt nuvarande skick kunna uppfylla det ändamål, som man med dem
afsett. Det är gifvet, att om vi nu gilla och antaga dessa kartor,
så måste man gå hela landet öfver och göra alla kartorna på
samma sätt.

Nu förhåller det sig emellertid enligt min uppfattning så, att
denna karta icke kan fylla de praktiska ändamål för jordbruket, som
den är afsedd att fylla. Vi begära naturligtvis icke, att en sådan
karta skall visa oss beskaffenheten af våra egor eller af hvarje särskild
del af en socken, ty detta vore ju allt för mycket begärdt.

Men deremot är efter min uppfattning den fordran fullt berättigad, att
man af dessa kartor åtminstone någorlunda skall kunna få kännedom om
jordarter och dylikt inom socknen i dess helhet, men detta är, sä

N:0 10.

30

Onsdagen den 1 Mars.

Angående vidt jag kan finna, äfven med allra bästa vilja i verlden omöjligt
me^ dessa kartor, sådana de nu äro. Min uppfattning är, att man
ITde geolo-öfvergifva topografiska corpsens kartor, emedan det icke går att
giska under-använda dem som underlag för jordartskartorna, så framt dessa skola
sökningarna kunna fylla behofven. Jag tror, att man måste taga dessa kartor
m- m- i större skala, om de i ringaste mån skola kunna fylla sitt ändamål.
(Forts.) Det är detta, som man efter min uppfattning bör taga i öfver vägande

och pröfva. Jag tror icke, att man så mycket skulle se på
kostnaden för publicerandet af kartorna, för så vidt de kunde vara
till något verkligt gagn. Men jag tror, att kartorna, sådana de nu
äro, komma att mottagas med ytterst litet intresse och röna mycket
ringa efterfrågan, och då man har topografiska corpsens kartor vid
sidan af dessa, så tror jag, att det resultat, som genom de nu ifrågavarande
kartorna skulle vinnas, är mycket, mycket litet i praktiskt
hänseende.

I vetenskapligt hänseende vill jag icke yttra mig om saken, men
i praktiskt hänseende tror jag säkert, att allmänna omdömet skall
vara sådant, som jag nämnt. Detta är anledningen till att några
af oss gjort detta uttalande; och jag ber, att det tages i öfvervägande,
huruvida det icke vore skäl att öfvergifva topografiska corpsens
kartor som underlag för detta arbete.

Herr Lundell: Jag ber att få instämma i den siste ärade talarens
anförande och vill framhålla, att det sätt för utgifvandet, som
begagnades för längesedan, nemligen i en skala af 1:50,000, uppfylde
ändamålet, men att dels de kartor, som äro utgifna i en skala
af 1 : 100,000, och dels åtskilliga, som äro utgifna i en skala af
1: 200,000, äro så otydliga, att de icke motsvara det ändamål, som
man egentligen afser med dessa kartor.

Herr Wavrinsky: Statsutskottet säger, att om dessa geologiska

kartor äro i vetenskapligt hänseende påkallade, det tilltror sig icke
utskottet att bedöma; men det torde kunna ifrågasättas, huruvida utgifvandet
från trycket af berörda kartverk bör fortsättas. Med anledning
derutaf och med anslutning till hvad jag yttrade vid föredragningen
af denna punkt förra året ber jag att få uttala mitt beklagande,
om utgifvandet af dessa kartor skulle upphöra. Hvad man
har att anmärka mot dem är att det sätt, hvarpå de nu tillverkas,
är olämpligt; och hvad man väntar för dem är en förbättrad metod
för deras tillverkning.

De svenska kartorna äro lika goda som utlandets, menar herr
statsrådet och chefen för civildepartementet. Men detta torde ej vara
fallet, ty det är att märka, att våra förhållanden äro mycket olika
mot utlandets. Formationerna i Sverige äro så styckade, och våra
geologers önskan att göra dessa kartor så fullständiga som möjligt
hafva drifvit dem måhända till ytterligheter, hvarigenom beteckningarna
blifvit så hopade, att då dessa läggas på den topografiska kartans
underlag, resultatet på en sådan karta som Ulricehamnsbladet,
hvilket dock icke är synnerligen ogynsamt, blifvit allt annat än lämpligt
för sitt ändamål. Men ännu värre blir det för de trakter, der

31

N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

den topografiska kartan är mycket mörkare än vid den nyssnämnda;
och det är tället med flera kartor. Att detta icke är någon lös förmodan,
framgår af ett uttalande i 1871 års kommission just af den
nuvarande chefen för det geologiska kartverket, som, sedan han redogjort
för främmande länders kartverk, säger:

»Jemför man vårt geologiska kartverk med hvilket som helst af
ofvannämnda länders (Englands, Frankrikes, Preussens, Bäjerns och
Schweiz’) är det förras rikedom på geologiska konturer vid första
ögonkastet påfallande, hvilket visar, att äfven i de fall, der våra
kartors skala är den absolut större, är den dock i förhållande till
hvad som skall utmärkas den relativt mindre. Orsaken härtill ligger
i vårt lands egendomliga geologiska ytbildning, som är väsentligt
olika med de flesta andra länders och betydligt svårare att på en
karta troget framställa.»

Detta gör, att framställandet af terrängen på de geologiska kartorna
i Sverige möter större svårigheter än i andra länder; och försöket
att vinna bättre orientering på de geologiska kartorna genom
att lägga topografiska corpsens kartor som underlag har icke lyckats.
Alltsammans blir så grumligt och grötigt, att ändamålet förfelas.
Att vetenskapsmän och geologer insett detta, finner man af förhandlingarna
vid den sista kommissionen, den som dock slutligen stannade
vid det nya systemets antagande på framställning af den geologiska
undersökningens dåvarande diet. I kommissionens protokoll
för den 24 maj 1893 läser jag ett uttalande af öfverdirektören Sidenbladh,
hvilken sjelf är geolog och har deltagit i den geologiska undersökningen,
ett uttalande, som styrker den uppfattningen, att dessa
kartor, då de antogos, icke mötte allmänt gillande. Han sade, sedan
han motiverat sitt uttalande: »Derför borde den föreslagna för ändringen

icke genomföras, utan det nuvarande systemet bibehållas
oförändradt.» Och han upprepade sedermera denna mening under
sitt senare anförande: »Att nu införa ny skala och utgifva två slags

kartor vore desto olämpligare, som ett alltför litet område återstår
att kartlägga i södra och mellersta Sverige. Frågan om denna förändring
vore derför nu så att säga för sent väckt.»

Med honom instämde då öfverdirektören Odelberg två gånger;
och då frågan afgjorts, reserverade sig denna gång såväl herr Sidenbladh
som herr Odelberg. Det är att märka, att herr Sidenbladh är
fackman. Herr Odelberg representerade landtbruket. De öfriga, med
undantag af kartverkets chef, äro topografer och äro såsom sådana
naturligtvis benägna att se en fördel deri, att topografiska corpsens
kartor här komma till användning.

Jag hoppas, att, då denna vigtiga fråga skall afgöras, den omständigheten,
att en grumlig och mindre lyckad karta nu utföres,
icke skall gifva anledning till att man upphör med utgifvandet åt dessa
kartor, utan att man må taga i öfvervägande, huruvida icke kartorna
borde utgifvas efter den gamla metoden hellre än efter den nya metoden
att upplägga dem på topografiskt underlag. Och jag vill för
min del uttala min öfvertygelse, att det vore lämpligt och nödvändigt
för vinnande af det afsedda ändamålet att återgå till de äldre
kartorna, plankartorna.

Angående
anslag för
fortsättande
af de geologiska
undersökningarna

m. m.

(Forts.)

N.o 10. 32 Onsdagen den 1 Mars.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne afslutad. Utskottets
hemställan bifölls.

Punkterna 35—40.

Biföllos jemväl.

Angående I punkten 41 hemstälde utskottet i anledning af inom kamrarne
ökning af väckta motioner: l:o) att Riksdagen må för sin del besluta de ännskerinärin-
^r*u8ar * gällande vilkor för låns erhållande ur fonden för fiskerigemrbe
fränt .näringens befrämjande, att tiden för lånens amortering bestämmes
jande. till högst 10 år, och att räntefrihet medgifvös för första året, under
hvilket lånet innebafves; samt

2:o) att för höjande af fonden för fiskerinäringens befrämjande
må å extra stat för år 1900 beviljas ett anslag af 100,000 kronor.

Efter föredragning af punkten lemnades ordet till

Herr Lundgren, som anförde: Herr grefve och talman, mina
herrar! Ehuru icke motionär i den föreliggande frågan, har jag likväl
såsom en af Bohusläns representanter ansett mig böra säga några
ord derom. Jag vill nemligen konstatera, att denna fråga omfattas
med mycket lifligt intresse i Bohuslän. Och det kan icke vara underligt,
då den handlar om en för länet så vigtig näring som fiskerinäringen.
För en tidsenlig utveckling af denna är det af stor vigt,
att fiskaren får trampa på eget däck och sjelf bestämma öfver sina
åtgärder. Detta är emellertid icke förhållandet i andra länder, der
på senare åren stora och kapitalstarka bolag egnat sig åt fisket.
Detta har haft till följd liksom på andra områden, att strider mellan
kapital och arbete framträdt. Det är derför som jag anser, att den
motion, som här är i fråga, går i den för Bohusläns behof rätta rigtningen.
Och jag ber att å länets och dess näringsidkares vägnar få
uttala ett tack till statsutskottet, som behjertat länets stora behof.
Jag är öfvertygad om, hvad också utskottets motivering gifver vid
handen, att, när det kan komma att begäras ytterligare ökadt anslag
för samma behof, utskottet och Riksdagen också skola behjerta detta
behof och bifalla hvad länet anser sig behöfva begära. Och derför
kan jag inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Friesen yttrade härefter: Då denna fråga blifvit bragt
på tal, kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamheten derpå, att
det i förevarande fall icke är tillräckligt, att Riksdagen träder emellan,
ty de fel, som i fråga om fondens förvaltning hittills varit rådande,
träffa landstingen och hushållningssällskapen. Att fonden icke hittills
blifvit till fullo använd, beror uteslutande på vederbörande landsting
eller hushållningssällskap och icke på de bestämmelser, som
Riksdagen meddelat.

Med anledning af det stora intresse, som den föregående talaren
synes egna åt denna fråga, är jag öfvertygad om att han äfven tagit
i betraktande att, för att något skall kunna vinnas med denna fond,

Onsdagen den 1 Mars. 33 N:o 10.

för hvilken statsutskottets ledamöter lifligt intressera sig, det äfven Angående
är nödvändigt, att något göres från länens sida. Utskottet har i sitt åkning af
betänkande påpekat det missförhållande, att de, som söka lån frånJXerinärindenua
fond, få vänta länge, innan de erhålla besked på sina låne-^eWs befrämansökningar.
Det har upplysts, att de kunna få vänta ända till sex jande.
a åtta månader, innan de efter gjord ansökning kunna utfå de be- (Forts.)
gärda lånen. Då man tager i betraktande, att i sparbanker och
andra banker en lånesökande har anspråk på att utfå ett begärdt
lån helst samma dag ansökningen derom ingifvits och senast påföljande
dag, så torde man lätt inse, att det icke är något lämpligt
sätt för utlåning från denna fond, som hittills praktiserats. Detta är
enligt min tanke en vigtig omständighet att taga i betraktande, om
man verkligen vill hafva något gagn af denna fond, och mig samt
utskottets öfriga ledamöter har det synts, som om denna Omständighet
medverkat till att denna fond hittills icke fått någon större användning.

För att hvad Riksdagen beträffar än ytterligare främja detta mål,
har, tror jag, utskottet föreslagit ganska välbetänkta bestämmelser,
särskildt den, att räntefrihet skulle lemnas vederbörande landsting
och hushållningssällskap under det första året. Räntefoten är ju
redan förut lägre än på andra håll, och vill man nu dertill — som
sagdt — ställa expeditionen någorlunda coulant, så tror jag, att
fonden, äfven om den erhåller den nu föreslagna tillökningen, verkligen
skall komma till full användning.

Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Sedan härefter punkten 42, afseende anslag till anordnande af
fabriksinspektion, blifvit föredragen, anförde:

Herr David Bergström: Herr talman! Emot den af statsutskottet
gjorda hemställan har jag icke något att invända; tvärtom
anser jag, att de framställningar från yrkesinspektörerna, som gifvit
anledning till Ivongl. Maj:ts proposition till årets Riksdag i denna
fråga, varit mycket befogade och bebjertansvärda.

Jag begagnar emellertid tillfället att uttrycka min förvåning
deröfver, att yrkesinspektörernas berättelser för år 1897 ännu icke
blifvit genom vederbörandes, civildepartementets eller kommerskollegii,
försorg utdelade här i kammaren. De borde dock kunnat hinna hit
till den dag, då kammaren skall besluta rörande anslagen under
sjette hufvudtiteln. Ty det kan väl icke vara meningen, att dessa
berättelser för framtiden skola, likasom en del från generalstaben
utgående trycksaker, endast tillhandahållas Första Kammarens ledamöter.

Till utskottets hemställan i denna punkt anhåller jag i alla händelser
att få yrka bifall.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

I fråga om punkten 43, rörande anslag till förekommande och
Andra Kammarens Prof. N:o 10. 3

N:o 10. 34 Onsdagen den 1 Mars.

hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen, hvilken härefter
föredrogs, yttrade:

Herr Laurell: Herr talman, mina herrar! Innan kammaren
fattar beslut i denna fråga, ber jag med anledning af åtskilliga kända
förhållanden inom min ort få på det kraftigaste understryka hvad
utskottet i sin motivering anmärkt, nemligen att utskottet velat ifrågasätta,
huruvida de vilkor för erhållande af tuberkulinundersökning
på statens bekostnad, som, på sätt af statsrådsprotokollet inhemtas,
Kongl. Maj:t den 4 november 1898 föreskrifvit, må kunna anses vara
i allo väl afvägda. Särskildt finner jag i likhet med utskottet det
mindre lämpligt, att bland de åtgöranden för tuberkulosens utrotande,
hvilka påbjudits såsom vilkor för erhållande af förnyad undersökning,
i främsta rummet framhållits, att de friska djuren skola inom viss
tid efter den första undersökningen afskiljas från de reagerande, ty
detta synes förutsätta, att de ladugårdsegare, hvilka äro nog olyckliga
att i sina ladugårdar hafva såväl sjuka som friska djur, skulle
nödgas bygga särskilda ladugårdar och hafva särskilda ladugårdsskötare
för friska och sjuka djur för att kunna erhålla förnyad undersökning.
Det torde derför vara högst önskvärd!, att Kongl. Maj:t
täcktes medgifva en hvar ladugårdsegare, som för smittoämnets utrotande
vidtagit alla de åtgärder, som utan oskäliga ekonomiska
uppoffringar kunna vidtagas, rättighet att få förnyad undersökning
af sin ladugård, på det att ändamålet med ifrågavarande anslag måtte
kunna med större säkerhet vinnas. För öfrigt anhåller jag att få
instämma uti utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 44.

Bifölls.

Angående Punkten 45.
anslag för

Sveriges Utskottet hade i denna punkt i anslutning till Kongl. Maj:ts

deltagande i framställning hemstält, att Riksdagen må på extra stat för år 1900 till
VBlingen i " Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 375,000 kronor att, utParis.
öfver förut anvisadt belopp, användas till bestridande af kostnaderna
för Sveriges deltagande i 1900 års verldsutställning i Paris oeh till
understöd åt teknici oeh arbetare för att besöka nämnda utställning.

Mot utskottets förenämnda hemställan hade gemensam reservation
afgifvits af herrar P. Pehrson, P. Ersson, S. G. von Friesen,
IT. Andersson, K. A. Kihlberg, S. O. Nyländer, C. Persson,
N. Boström, I. Månsson, O. Larsson, O. Erickson och J. A. Sjö,
hvilka ansett, att utskottets hemställan bort hafva följande lydelse:
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas,
att Riksdagen på extra stat för år 1900 till Kongl. Maj:ts förfogande
ställer ett anslag af 275,000 kronor att, utöfver förut anvisadt belopp,
användas till bestridande af kostnaderna för Sveriges deltagande i

35

N:0 10.

Onsdagen den 1 Mars.

1900 års verldsutställning i Paris och till understöd åt teknici och
arbetare för att besöka nämnda utställning.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr von Friesen: Herr talman. Jag skall anhålla att i största
korthet få yrka bifall till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

Angående
anslag för
Sveriges
deltagande i
verldsutställningen
i
Paris.
(Forts.)

Herr vice talmannen Swartling: Herr talman! Jag skall i motsats
mot den föregående ärade talaren anhålla att få yrka bifall till
utskottets hemställan. Jag kan icke neka till att det förvånat mig
att finna denna reservation af dem utaf kammarens ledamöter, som
deltagit uti statsutskottets behandling af denna fråga. Jag har nemligen
icke kunnat finna annat, än att äfven dessa ledamöter varit
öfvertygade om behofvet af det belopp, som Kong!. Maj:t äskat.
Reservanterna förneka nemligen icke, att de förändringar med afseende
å anordnandet af 1900 års verldsutställning i Paris, för hvilka
redogjorts i statsrådsprotokollet, gifva berättigad anledning till ökning
af det utaf 1897 års Riksdag beviljade anslag för Sveriges deltagande
i utställningen, men deremot anse reservanterna, att utskottet icke
bör frångå den af utskottet år 1897 utan meningsskiljaktighet intagna
och af Riksdagen godkända ståndpunkt, enligt hvilken för utställningen,
sådan densamma ursprungligen planlagts, ett anslag af 200,000
kronor ansetts tillfyllestgörande. Häraf skulle man kunna haft anledning
förmoda, att de skäl, som föranledt denna enighet inom statsutskottet
och uti Riksdagens beslut, varit synnerligen starkt talande.
Så var dock icke förhållandet, och jag ber derför att något få erinra
om frågans behandling vid 1897 års riksdag.

Sedan statsutskottet i det betänkande, som angick det af Kongl.
Maj:t då begärda anslag af 300,000 kronor för Sveriges deltagande
uti ifrågavarande utställning, först framhållit, att utskottet för sin del
icke vore öfvertygadt om att deltagandet i dessa internationella utställningar
skulle åt vårt lands näringar bereda fördelar, som kunde
motsvara de för statsverket deraf föranledda kostnader, men att utskottet
äfven ansåge, att det icke funnes något val, enär nästan alla
bildade nationer förklarat sig vilja deltaga i Pariserutställningen och
Sverige derför ej gerna kunde uteblifva, så fortsätter utskottet: »dock
torde omständigheterna icke påkalla, att anslaget för detta ändamål
sättes högre än till det belopp, som af Riksdagen beviljades för värt
lands deltagande uti 1878 års utställning i Paris eller till 200,000
kronor», och utskottet slutar med att tillägga, att af denna summa
bör jemväl understöd åt teknici och arbetare för besökande af nämnda
utställning kunna utgå. Det var således blott och bart en förmodan,
som utskottet uttalade; det trodde, att omständigheterna icke gjorde
det nödvändigt att gå längre. Det var alls ingen vederläggning af
de beräkningar, som kommerskollegium uppgjort och Kongl. Magt
framlagt. Så mycket mera förvånande var denna utskottets förmodan,
som det icke borde varit för utskottet obekant, hurusom kostnaderna
för anordnande och prydande af utställningar från tiden för den ena

N:o 10. 36 Onsdagen den 1 Mars.

Angående utställningen till tiden för den andra alltjemt vuxit alldeles ofantligt.
anslag för ^tt man äfven i vårt broderland Norge tagit hänsyn härtill i motsats
deltagande i mot h°s oss framgår deraf, att Norge, som för sitt deltagande i utställverldsutställ-
gen i Paris 1889, sålunda vid en oss närmare liggande tidpunkt,
ningen i hade anslagit en summa af 100,000 kronor, nu ansett sig böra bevilja
Paris. anslag af 400,000 kronor för deltagande i 1900 års verldsutställ (Forts.

) njng ej|er jyra gånger så mycket som år 1889. Dervid är äfven

att märka, att för utskottet icke bort vara obekant, att verkliga
kostnaden för Sveriges deltagande i 1878 års utställning i Paris uppgick
till närmare 300,000 kronor eller omkring 270,000 kronor, hvaraf
utgick till understöd åt teknici och arbetare allenast ett belopp af

3.000 kronor, för bvilket ändamål ett belopp af 25,000 kronor nu var
ifrågasatt. Utskottet tillstyrkte således i sjelfva verket en mindre
summa än den, som utgick 1878.

Hvad enigheten inom utskottet och Riksdagen beträffar, så tror
jag för min del, att man kan anse orsaken dertill hafva varit den,
att man inom utskottet icke ansåg det vara skäl att tvista om denna
fråga, då man var fullt öfvertygad derom, att Kongl. Maj:t närmare
tiden för utställningen i alla händelser skulle nödgas begära ett
ökadt anslag. Derför kunde man se tiden an. — Äfven inom Riksdagen
ansåg man nog också af samma orsak det icke vara anledning
att spilla mycken tid på denna fråga. — Jag tillät mig emellertid
vid föredragningen af statsutskottets betänkande här i kammaren
att erinra, att jag för min del fann det belopp af 200,000 kronor,
som statsutskottet tillstyrkt, alldeles otillräckligt, och jag tillät mig
till och med draga i tvifvelsmål, huruvida ens det belopp, som Kongl.
Maj:t begärt, skulle komma att visa sig tillräckligt. Herr statsrådet
och chefen för civildepartementet fann sig äfven föranlåten förklara,
att han skulle nödgas i frågan återkomma till Riksdagen; och detta
har också inträffat. Vid det förhållande, att utskottets samtliga ledamöter
tyckas hafva varit ense om att den begärda summan skulle
vara behöflig, synes det mig, som om det skulle varit lämpligare,
om reservanterna uttryckt sig på annat sätt än att säga, som de nu
göra, »att utskottet anser någon anledning att bevilja det belopp af

100.000 kronor, hvarmed det af Kongl. Maj:t 1897 begärda anslaget
af Riksdagen minskades, så mycket mindre förefinnas, som, derest
detta belopp skulle befinnas vara oafvisligen behöfligt, Kongl. Maj:t
icke lärer sakna utvägar att med särskildt för industriens behof afsedda
medel fylla den brist, som möjligen kan uppstå». Beträffande
denna sak vill jag säga, att jag icke tycker det vara rigtigt att så
der gifva anvisning på fonder, som äro för industriens behof afsedda.
Visserligen är den nu ifrågavarande utställningen en konst- och
industriutställning, men i betraktande af att industriidkare i vårt
land icke hafva önskat att deltaga i denna utställning, utan snarare
önskat att icke behöfva göra det, men nu nära nog tvingas dertill,
kan man knappast finna det lämpligt, att för åstadkommande af
medel för landets deltagande i utställningen man skall gifva anvisning
på fonder, som äro afsedda mera direkt för industriens gagn.
Men oafsedt detta, synes det mig vara en betänklig sak att gifva
Kongl. Maj:t sådana der vinkar, sådana der anvisningar, att, då icke det

37

N:0 10.

Onsdagen den l Mars.

eller det beviljas, Kongl. Maj:t kan taga ur fonder. Jag tycker i Angående
alla händelser, att det icke är Riksdagen värdigt att, om Riksdagen ang^e9ri''^
icke kan förneka behöfligheten af ett anslag, då icke också bevilja deltagande i
hela den erforderliga summan. Det kan icke nekas, att det belopp, verldsutställsom
här är fråga om, nemligen i sin helhet 575,000 kronor, är stort, ningen i
Men jemför man det med hvad andra länder, i storlek närmast jern- Paris.
förliga med oss, hafva beviljat, är summan relativt ganska liten. De (Forts.)
i statsrådsprotokollet nämnda staterna, Nederländerna, Schweiz, Rumänien
och Belgien, äro i folkmängd icke så synnerligen öfverlägsna
vårt land, men hafva beviljat ofantligt mycket större summor.

Jag vill tillägga, att det icke lär lida något tvifvel om att, för
den händelse kamrarne stanna i olika beslut i denna fråga, vid den
gemensamma voteringen utskottets förslag kommer att segra, och jag
vill under sådana förhållanden hemställa, om det icke vore lämpligare
och kammaren mera värdigt att redan nu gifva sitt bifall. Jag ber,
berr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna :

Såsom kammarens vice talman nyss erinrat, medgifva reservanterna
från denna kammare, att de förändringar med afseende på anordningen
af 1900 års verldsutställning i Paris, för hvilka blifvit i statsrådsprotokollet
redogjordt, uppenbarligen påkalla en väsentlig ökning af
det af 1897 års Riksdag beviljade anslag för Sveriges deltagande.

Icke heller emot det belopp, hvartill den tillökning i kostnader, som
häraf föranledts, blifvit af Kongl. Maj:t beräknad, hafva reservanterna
något att erinra; likasom de icke haft någon invändning emot att
höja anslaget till arbetarnes resor till Paris. Det är sålunda icke
någon meningsskiljaktighet i afseende på dessa frågor mellan reservanterna
och Kongl. Maj:t, och jag kan icke annat än uttala min
tacksamhet för att kammarens ledamöter inom statsutskottet
icke tvekat att tillstyrka ett så stort anslag utöfver hvad förut
varit beräkuadt, utan ansett, att det verkligen varit nödvändigt att
göra det. Så långt råder ju enighet oss emellan. Men reservanterna
från denna kammare säga, att, då Kongl. Maj:t år 1897 begärde

300,000 kronor, Riksdagen nedsatte denna summa till 200,000 kronor;
och denna nedsättning vilja de nu vidhålla. Det gäller således här,
om det för utställningen nödiga beloppet skall nedsättas med 100,000
kronor. Att icke beslutet år 1897 föregicks af någon utredning angående
möjligheten af en sådan nedsättning, det bär herr vice talmannen
redan framhållit. Emellertid har jag redan med anledning
af Riksdagens beslut år 1897 och nu med anledning af reservationen
från denna kammare låtit anmoda utställningens bestyrelse att noggrant
undersöka, om icke någon nedsättning i de beräknade kostnaderna
vore möjlig. En sådan undersökning, mycket noggrann,
har skett och har resulterat deri, att eu sådan nedsättning icke går
för sig. Jag har i dessa dagar från utställningens generalkommissarie
erhållit en promemoria, innehållande en beräkning öfver kostnaderna.

Den visar — jag ber kammaren om ursäkt, att jag måste komma
med några siffror — den visar, att kostnaderna för komitén här
hemma och för generalkommissarien uppgå till 55,600 kronor; kost -

N:o 10. 38

Angående
anslagi för
Sveriges
deltagande, i
verldsutställningen
i
Paris
(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars.

naderna för anordningarne i Paris inom de olika utställningsgrupperna
93,800 kronor; kostnaderna för konstafdelningen enligt professor
Björcks uppgift 25,000 kronor; kontorskostnader i Paris 24,000 kronor;
kostnader för vakthållning 22,400 kronor; arbetskostnader för uppställning
och nedtagande af utställuingsföremål 24,500 kronor; kostnad
för en katalog 10,000 kronor; s. k. installationskostnader, d. v. s.
golf etc. för en yta, af 3,400 qvadratmeter, 61,200 kronor. Här är
verkligen en nedsättning i det belopp, som Kong]. Maj:t beräknat,
en nedsättning med 3,000 kronor, beroende derpå, att, till följd af
att de enskilda kanonverkstäderna icke anmält sig till deltagande i
utställningen, Sverige icke kommer att begagna sig af det medgifna
utrymmet inom den 18:de gruppen. Vidare hafva vi oförutsedda utgifter,
fraktkostnader, sjö- och brandassurans, jurymäns resor etc.
83,500 kronor, ett enligt fackmäns åsigt mycket lågt belopp, hvilket
också bevisas deraf, att vid utställningen 1878 ensamt frakten gick
till omkring 68,000 kronor. Härmed kommer man till ett belopp af

400.000 kronor. Läggas nu härtill 50,000 kronor för arbetares resor och
slutligen 100,000 kronor fördensärskildautställningspaviljongen vidQuai
d’Orsay, så äro vi uppe vid 550,000 kronor. Då återstår endast

25.000 kronor att — såsom man säger — vinka på, och jag tror,
att hvar och en, som känner till utställningars mekanism och vet, att,
huru noga man än beräknar, det alltid på sista tiden kommer en
och annan opåräknad utgift, måste medgifva, att det inför sådana
siffror icke kan vara tal om någon nedsättning.

Då nu de allmänna utställningskostnaderna uppgå till 400,000
kronor och arbetarnes resor beräknats till 50,000 kronor och någon
nedsättning i dessa båda poster icke kan ega rum, ligger det ju
närmast till hands att tänka på, om man icke skulle kunna inbespara
de 100,000 kronorna genom att stryka paviljongen vid Quai d’Orsay,
då den är beräknad att kosta just 100,000 kronor. Men för min del
anser* jag, att en sådan åtgärd vore betänklig, och att det vore beklagligt,
om Kongl. Maj:ts regering skulle finna sig nödsakad dertill.
Ty, mina herrar, sedan planen för 1900 års utställning i Paris blifvit
sådan, att icke— såsom vid de äldre utställningarna — hvarje land
bar sin egen utställning, utan länderna inrangeras i grupper, ordnade
efter föremålens art, löpa, såsom i statsrådsprotokollet framhållits,
särskild! de mindre länderna eu viss fara att drunkna i massan. Då
ligger räddningen i dessa särskilda paviljonger, hvilka också omfattats
med allmänt intresse af de olika länderna, som der hafva ett
tillfälle att visa det karakteristiska och särskildt utmärkande för
hvart och ett af dem. Hvad särskildt den utställningspaviljong beträffar,
som vi der skulle hafva, tror jag, att den komme att blifva
ganska lyckad såväl i fråga om arkitektur — Bobergs planritning
— som i fråga om inredning. Den är afsedd att gifva eu bild af
vår nationella slöjd och af vår natur. Der hafva hushållningssällskapen
från de 3 landskapen Skåne, Östergötland och Dalarne lofvat anordna
utställning af hemslöjd med arbetande personer; och lyckas utställningens
bestyrelse finna offervilliga personer, är det meningen att
der anordna stora panoramabilder öfver Norrlands natur, vinter och
sommar, med de stora malmbergen, efter förebild — fastän i större

39

N:0 10.

Onsdagen den 1 Mars.

skala — af hvad vi både på utställningen bär hemma år 1897. För- Angående
slaget om dessa separatpaviljonger bär utaf andra i utställningen deltagande
länder omfattats med stort intresse, och särskildt anstränger deltagande i.
sig, efter hvad jag vet, Norge på det ifrigaste att få sin utställning verldsutställverkligt
framstående. Jag tror derför, att det icke vore bra att ningen i
öfvergifva separatpaviljongen. ^ ?s''

I detta sammanhang tillåter jag mig säga, att, efter de upplys- Ct<orts)

ningar jag erhållit, Sverige bör kunna få heder af sitt deltagande i
190Ö års verldsutställning. Vår metallindustri, i afseende på hvilken
det är af vigt att uppträda på ett framstående sätt, kommer att
representeras af bland andra sådana verk som St. Kopparbergs
bergslag, Iggesund, Fagersta, Avesta och Uddeholm. Bolagen Separator
och Badiator komma med, Separator i egen byggnad. Pappersindustrien
blir väl representerad. Tändsticksindustrien kommer
att uppträda både med arbetande maskiner och med färdiga produkter.
Inom maskinindustrien komma träförädlingsmaskiner att
utställas; och här kommer äfven Ludvigsberg att deltaga. Våra
skolor komma också med; Tekniska skolan och Stockholms folkskolor
med utställningar, som säkerligen skola hedra oss. Inom konstindustrien
få vi med våra båda stora keramiska fabriker, Rörstrand och
Gustafsberg. Vi få med Handarbetets vänner, Giöbel, åtskilliga guldsmeder
och prof på möbeltillverkningen.

Härtill kommer en biologisk utställning, för en kostnad af 25,000
kronor, hvilket belopp sammanskjutits inom träindustrien.

Detta är endast några stora drag af Sveriges deltagande i utställningen,
b vilka jag velat anföra för att framhålla, att, efter hvad
jag tror, vid skola få heder af detta vårt deltagande. Men att så
kunnat ske, att vi kunnat få sådant deltagande, har endast berott
på en verkligen storartad offervillighet hos våra industriidkare. Det
är visserligen sant, att staten betalar de s. k. allmänna kostnaderna;
men 1 veten alla, mina herrar, att deltagandet i sådana utställningar
— framför allt när platsen för utställningen är så långt aflägsen som
Frankrike är från Sverige — i alla fäll är förenadt med mycket
dryga utgifter för den enskilde utställaren. Och dessa utgifter —
herr vice talmannen erinrade derom — bereda ju icke utställaren
egen fördel. Ty någon omedelbar, någon snart inträdande vinst af
deltagandet i utställningen är ju icke att vänta, särskildt icke i tider
sådana som dessa, då våra svenska industriidkare, tack vare uppsvinget
inom landet, här hemma hafva full afsättning för så mycket
de kunna tillverka. Nej, våra industriidkare deltaga i utställningen
med det bästa, som de kunna åstadkomma, för att derigenom gorå
heder åt Sverige. Det är en representationskostnad — och en icke
ringa sådan — för fosterlandet, som industriidkarne härvidlag offervilligt
åtaga sig.

När nu sä är, att vi icke kunna minska kostnaderna; när vidare
så är, att, efter hvad jag tror, vi icke böra stryka den särskilda
paviljongen och på det sättet bespara medel —- ja, då återstår väl
icke någon annan utväg än den, på hvilken reservanterna pekat, eller att
smed särskildt för industriens behof afsedda medel fylla den brist,
som möjligen kan uppstå». Jag antager, att det är manufaktur -

N:o 10. 40 Onsdagen den 1 Mars.

Angående förlagslånefonden, på hvilken reservanterna här syftat. Denna fond
aSverioesr uPPgick vid 1898 ärs slut till, i rundt tal, 2,880,000 kronor, och dess
deltagande i inkomster utgjorde under samma år 108,000 kronor. Men från dessa
verldsutställ• 108,000 kronor afgå omkring 50,000 kronor, utgående dels såsom
ningen i fast anvisade aflöningar och pensioner, dels såsom understöd åt Sveriges
Z,ans\ allmänna exportförening — detta anslag har utgått under eu lång
(Forts.) följd af år och utgör för närvarande 15,000 kronor — dels ock till
materialprofningsanstalter och åtskilliga andra industriella behof.
Den de! af räntorna — ty någon kapitalminskning skulle väl här
icke ifrågakomma — som återstår efter afdrag af dessa 50,000 kronor,
är ju afsedd att dermed understödja industrien, att gifva den
medel till sådant, som den icke mägtar sjelf föranstalta, såsom nya
försöksanstalter, reseunderstöd och dylikt. Jag hemställer nu till
kammaren, om det kan vara billigt — då våra industriidkare med
störa kostnader deltaga i denna utställning — att fylla den brist,
som, derest nödiga medel icke anvisas, kommer att uppstå, genom
att taga dessa felande medel från den fond, som just är afsedd att
vara industrien till hjelp, genom att sålunda minska de tillfällen, som
Kongl. Maj:t har att understödja industrien. Detta synes mig vara
ungefär liktydigt med att taga bristen, dessa 100,000 kronor, från
industrien sjelf. Jag kan icke anse detta vara fullt rigtigt.

När ärendet förra gången förevar till behandling och då rörde
sig om ett belopp af 300,000 kronor — och det är ju egentligen
härom, som äfven nu är fråga, ty vi äro ense om det tillskott öfver

300.000 kronor, som Kongl. Maj:t begärt — när, säger jag, frågan
om ett anslag af 300,000 kronor förevar vid 1897 års riksdag,
tillät jag mig såsom min uppfattning uttala, att det belopp, hvarom
statsutskottet hemstält och som sedermera af Riksdagen beviljades,
icke vore tillräckligt, utan att Kongl. Maja skulle nödgas återkomma
till Riksdagen med en förnyad framställning i ämnet. Derpå genmälde
inom medkammareu andra utgiftsafdelningens inom statsutskottet
dåvarande ordförande, herr kidling, att han förestälde sig, att,
derest beloppet icke vore tillräckligt, Kongl. Maja skulle komma med
efterräkningar, och att Riksdagen icke skulle underlåta att också betala
företedda räkningar. Jag bär måst komma tillhaka med dessa

100.000 kronor, och jag hoppas, att kammaren nu måtte å sin sida
handla i enlighet med detta uttalande åt afdelningens dåvarande ordförande
och betala räkningen, d. v. s. bevilja beloppet.

Jag instämmer med herr vice talmannen i hans yrkande om
bifall till Kongl. Maj ds förslag.

Herr Elowson: Herr grefve och talman! Enligt min uppfattning
kunna giltiga skäl anföras derför, att regeringen begärt ett tilllägg
till det förut beviljade anslaget för Sveriges deltagande i pariserutställningen
år 1900 och att detta tillägg föreslagits till 375,000
kronor. Kammaren har nyss fått en bekräftelse på behöfligheteu af
detta belopp genom de beräkningar, som framlagts af herr statsrådet
och chefen för civildepartementet.

Bland de motiv, soin förekomma för beviljande af ifrågavarande
anslag, vill jag särskildt framhålla, att genom utställningen skulle be -

41

N:0 10.

Onsdagen den 1 Mars.

främjas en större afsättning på verldsmarknaden af svenska produkter. Angående
Detta är, mina herrar, en synpunkt, som i närvarande tid behöfver a”s*a-? för
särskilt tagas i betraktande. Den handelspolitik, som nu råder i åtagande i
vårt land, har fört oss in i en mycket sällsam situation. I statskassan verldsutställhopar
sig öfverflöd, på samma gång som i landet råder eu betänklig ningen i
brist på betalningsmedel till utlandet. Då jag i slutet af förra året Paris.
under december månad kritiskt granskade de rapporter, som af (Forts.)
svenska bankerna afgifvas, fann jag, att deras betalningsbalans till
utlandet försämrats med 28 millioner kronor under ett år, räknadt
från den sista november 189T. På ett år, från slutet af november
1897 till slutet af november 1898, har alltså bankernas betalningsbalans
till utlandet försämrats med 28 millioner kronor. Under sådana
förhållanden synes det mig, som om landet borde vidtaga särskilda
ansträngningar för att kunna tillkämpa sig vidgadt område på
verldsmarknaden. Ett medel härtill skulle vara att genom deltagande
i verldsutställningen i Paris bereda kännedom om svenska alster.

Detta är visserligen blott ett medel, och jag tror, att, till följd af den
betänkliga brist på betalningsmedel till utlandet, som jag nyss nämnde,

Riksdagen, innan den afslutas, måste anlita mera kraftigt verkande medel.

Taga vi i betraktande landets allmänna läge, framgår äfven deraf
behöfligheteu och nödvändigheten för Sverige att underlätta sin exporterande
verksamhet. Vi hafva med utländska penningar byggt
ett storartadt jeruvägsnät; vi skola för dessa penningar betala ränta
till utlandet; vi importera åtskilliga förnödenheter, och allt detta måste
vi betala genom vår export. Om exporten icke räcker till, kommer
således Sverige att få röna ganska stora olägenheter i kommersielt
hänseende. Det förefinnes ett tillfälle att göra den bättre svenska
industrien känd på verldsmarknaden, och detta tillfälle böra vi nu
icke försumma.

Slutligen vill jag uttala min åsigt rörande reservanternas förmenande,
att »Kongl. Maj:t icke lärer sakna utvägar att med särskildt
för industriens behof afsedda medel fylla den brist, som möjligen kan
uppstå.» Det synes mig, som om denna hänvisning icke skulle vara
i konstitutionelt hänseende synnerligen korrekt. Vill man målet,
d. v. s. deltagandet i utställningen i Paris, så bör man också vilja
medlet och sålunda bevilja de för detta deltagande nödiga penningsummor.
Att gifva Kongl. Maj:t en anvisning om, eller att till och med
blott häntyda på, att Kongl. Maj:t skulle kunna använda medel, som
icke äro för ändamålet afsedda -— det är för mig icke tilltalande.

På dessa grunder, herr grefve och talman, yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Herr Kardell: Herr talman, mina herrar! Jag ber att i korthet
få yrka bifall till utskottets hemställan, att Riksdagen måtte bevilja
ett anslag af 375,000 kronor att användas till bestridande af kostnaderna
för Sveriges deltagande i 1900 års verldsutställning i Paris m. in.

Jag kan icke föreställa mig annat, än att vårt lands värdighet kräfver,
att vid ett tillfälle sådant som detta vi icke visa oss sämre än andra
folk. Jag ber särskildt att få framhålla den stora industriella utvecklingen
i landet, en utveckling, som gör det till eu nödvändighet för

N.o 10. 42 Onsdagen den 1 Mars.

Angående oss att, genom att bevilja det högre beloppet, sätta så många teknici
a&Vert e«r oc^ arhetare som möjligt i tillfälle att besöka utställningen i Paris.
deltagande i Herr talman! Jag inskränker mig för öfrigt till att yrka bifall
verldsutställ- till utskottets framställning.
ningen i

Paris. Med herr Kardell förenade sig herrar Crusebjörn, Pantmrhielm,

(Forts.) Nydahl och K. G. Karlsson i Göteborg.

Vidare yttrade:

Herr von Friesen: Herr talman! I denna punkt har jag den
glädjen att kunna uti allt väsentligt .instämma med herr statsrådet
och chefen för civildepartementet. Äfven jag har varit för denna
utställning, och jag tror, att det är nödvändigt, att vi blifva på densamma
väl representerade. Detta är en uppfattning, som jag hade
år 1897 och som jag fortfarande har. Nu iir det fråga om, huruvida
man icke kommer till samma mål genom reservationen som genom
utskottets förslag. Jag för min del tror detta

1 en sådan sak som denna är det för utskottet ganska svårt att
pröfva, till hvilket qvantum utgifterna böra gå. Herr vice talmannen
kritiserade 1897 års statsutskott derför, att det icke hade anfört tillräckliga
skäl för sin afprutning.

Vi skulle således kunna i utskottet beräkna de särskilda utgiftsposterna.
Jag föreställer mig dock, att detta är väl mycket begärdt
— att tillförlitligt göra en sådan beräkning har visat sig vara svårt
till och med för dem, som skola vara fackmän på detta område, nemligen
utställningskomiterade. Vi hafva då inom utskottet icke haft annat
att göra än att se till, om vi kunde få in något motiv till sparsamhet.
Om man blott beviljar allt, som begäres, om man öser på penningar,
så saknas för vederbörande, som hafva att handlägga frågorna, sådant
motiv. Om det deremot något bromsas, så förefaller det, som om
deruti skulle finnas en anledning för dem, som hafva hand om dessa
saker, att se till, att de icke slösa med penningarne. Vi äro icke
emot de utgifter, som verkligen erfordras, för att Sverige skall
blifva på ett värdigt och fullt tillfredsställande sätt representeradt;
men för allt, som kommer under rubriken slöseri, för detta ha vi
icke någon sympati. Nu kunna vi icke sätta oss emot dessa sakkunnige
och kritisera de särskilda utgiftsposterna. Vi kunna det
icke. De sjelfva ha uppgjort beräkningar, som ha befunnits vara
otillfredsställande. Till en del hafva visserligen dessa felaktigheter
sin grund uti sedermera inträffade förhållanden; men detta gäller
ingalunda om beräkningarna i deras helhet.

När icke ens komiterade kunna säkert beräkna utgifterna, huru
skall man då kunna begära, att statsutskottet skall kunna framkomma
med sakskäl, som tydligt visa, att dessa utgifter kunna nedsättas?
Nej, i dylika fall, och sådana finnas många i budgeten, har statsutskottet
ingen annan utväg än att, såsom jag nämnt, försöka införa
ett sparsamhetsmoment i sättet för utgifternas bestridande. Ett sådant
sparsamhetsmoment har utskottet i förevarande fäll trott sig finna, då
utskottet gifvit anvisning på de särskilda fonder, som här blifvit
nämnda: handels och sjöfartsfonden samt manufakturförlagslånefonden.

43

N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

En ä»ad talare har framhållit, att denna anvisning icke skulle Angående
vara konstitutionel. Det bestrider jag på det bestämdaste. Det har ar™la9 för
tvärt om satts i fråga, huruvida det skulle vara konstitutionelt rigtigt, deltagande i
att Kongl. Maj:t ensam Unge disponera öfver dessa fonder. Denna strid verldsutställhar
emellertid afslutats. Kongl. Maj:t har, åtminstone för närvarande, ningen i
den oantastliga rätten att disponera öfver dessa fonder. Riksdagen Paris.
har således i fråga om dessa fonders utgifter icke något att saga; (Forts.)
men deremot har Riksdagen magt öfver utgifterna på budgeten, och
jag kan icke finna annat än att det är fullt rigtigt att minska eller
afslå ett begärd t anslag på den grund, att man vet, att medel för
ändamålet finnas att tillgå på annat håll. Vill Riksdagen således på
något indirekt sätt hafva ett ord med i laget angående användningen
af dessa betydande fonder, så finnes derför icke något annat konstitutionelt
medel än att i förekommande fall gå så till väga, som reservanterna
här föreslagit.

Det har också framhållits, om jag rätt fattade herr statsrådet
och chefen för civildepartementet, att dessa fonder vore afsedda för
industriens behof, men att industrien icke hade någon nytta af denna
utställning. En talare från Karlstad, som varmt talade för Kongl.

Maj:ts förslag, ansåg deremot, att utställningen just hade till ändamål
att befrämja industrien. Det må härmed vara huru som helst; men
då statsrådet sade, att det icke vore rigtigt att för nu ifrågavarande
ändamål använda medel från manufakturförlagslånefonden, så ber jag
att fa fästa uppmärksamheten derpå, att år 1893 af denna fond användes
för utställningen i Chicago 75,000 kronor. Kongl. Magt ansåg det
således då rigtigt att använda medel från denna fond till en utställning.
År 1894 användes .likaledes från denna fond till Chicagoutställningen
75,000 kronor. Äfven det året ansåg Kongl. Maj:t det
vara rigtigt. År 1895 användes af samma fond äfvenledes till Chicagoutställningen
50,000 kronor. Således ansåg man det äfven det året
rigtigt. År 1895 användes till utställningen i Stockholm af manufakturförlagslånefonden
75,000 kronor och af handels- och sjöfartsfonden

25.000 kronor. Till utställningen i Wien användes af handels- och
sjöfärtsfondens medel åtskilliga belopp. Jag vet äfven, att dertill användes
medel från manufakturförlagslånefonden, jag tror till ett sammanlagdt
belopp af inemot 50,000 kronor. Dessutom känner jag, att till
utställningen i Köpenhamn år 1888 från handels- och sjöfartsfonden
användes 16,000 kronor. Att det således icke skulle vara rigtigt att
till utställningen i Paris använda medel från dessa fonder måtte vara
en princip, som helt nyligen vunnit insteg hos Kongl. Maj:ts regering.

Hvad sedermera beträffar dessa fonders tillgångar, ville herr
statsrådet och chefen för civildepartementet påstå, att de skulle vara
ganska knappa. Jag ber då att få erinra om att han, såvidt jag fattade
honom rätt, uppgaf, att behållningen i manufakturförlagslånefonden
vid 1898 års slut utgjorde 2,880,000 kronor. Som jag endast
haft tillgång till riksbokslutet för år 1897, har jag icke egt kännedom
om denna siffra. Om emellertid fonden för närvarande uppgår till

2.880.000 kronor, så har, oaktadt, såsom jag visat, densamma i rätt
väsentlig mån tagits i anspråk för utställningar, den ändock ökats

N:0 10.

Angående
anslag för
Sveriges
deltagande i
verldsutställ
ningen i
Paris.
(Forts.)

44 Ondagen den 1 Mars.

under de senare åren, nemligen från 2,600,000 kronor, som den utgjorde
1887, till nyssnämnda summa 2,880,000 kronor. Deraf synes
det framgå, att inkomsterna under årens lopp väl äro tillräckliga för
-att bestrida icke endast dessa 100,000 kronor, som vi afprutat, utan
åtskilliga hundratusental dertill, utan att fondens kapital behöfver
anlitas. Jag tror derför, att reservanterna slagit in på en god väg.
De åsyfta att införa sparsamhetsprincipen äfven i ett sådant fall
som det nu förevarande.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservanternas hemställan.

Herr Centerwall: Ingen i denna kammare betvifiar, att reservanterna
— främst af dem herr von Friesen — velat vandra på den
väg som god är; men en annan sak är, om de verkligen gjort det.
Hvad den ärade representanten å stockholmsbänken nämnde omanvändningen
vid åtskilliga utställningar af handels-och sjöfartsfondens
medel, tillkommer icke mig att gendrifva, utan naturligtvis den
regeringens medlem, som är ansvarig derför och som öfvertagit arfvet
från dem, som varit ansvariga. Men det vill jag säga, att har man
någon den allra ringaste erfarenhet af utställningar, så vet man —
såsom också är framhållet från statsrådsbänken — att utgifterna
aldrig på förhand kunna på summan beräknas; och det kommer
kanske derhän, att man utöfver dessa 375,000 kronor behöfver taga
mera eller mindre äfven från handels- och sjöfartsfonden. Om denna
fond nämnde herr statsrådet ingenting, så vidt jag hörde rätt.

Emellertid kan man icke vara utskottet annat än tacksam för
hvad det föreslagit. Det var nog icke så roligt för utskottet att få
en sådan här stor räkning att betala, när man redan honorerat en
del af räkningarne från förra året. Men statsutskottet, eller rättare
sagdt de tolf reservanterna från denna kammare, måste verkligen
ursäkta, att det får igen de 100,000 kronorna, som ej beviljades förra
året. Om eu husfru kommer och begär 100 kronor att använda t. ex.
till hatt och kappa, och hennes man säger: »nej, min flicka lilla,
du får icke mer än 50 kronor; resten kan du taga af hushållspengarna»,
så är detta enligt min åsigt en mycket dålig hushållspolitik,
ty framställningen kommer igen under en eller annan form.
Detta var emellertid utskottets tillvägagående förra året. Och detta
åter är hufvudskälet för reservanternas åsigt i år.

Jag tog mig friheten att i en debatt den 26 februari 1898 om
en statistisk handbok uttryckligen betona, att de medel, som voro
anslagna till parisutställningen, ej leunde räcka. Det har också visat
sig vara fallet.

Nu skulle man kunna ingå i en diskussion om huruvida utställningar
medföra nytta eller ej. Den diskussionen är dock på
förhand afklippt, eftersom Sverige en gång för alla förklarat sig
vilja deltaga i denna utställning, då det icke gjorde det 1889. Således
hafva vi gifvit på hand, att vi skola vara med; och skola vi
öfver hufvud taget vara med, då skola vi också vara med på ett
hyggligt och hvad man kallar gentilt sätt.

Det är ju eu händelse, att åtskilliga skolkarlar uppträdt i denna
debatt. Men det är en händelse, som ser ut som en tanke, ty vi

45

N:0 10.

Onsdagen den 1 Mars.

skolkarlar veta väl hvad undervisningsmateriel har för stor betydelse. Angående
När det nu är fråga om att uppträda i den stora skola, som heter anflag för
verlden, och visa hvad vi förmå, är det skäl i att göra det så full- deltaqmde i
ständigt och så elegant som möjligt. Elegansen är visserligen blott verldmtställden
yttre sidan af saken, men''den gör samma tjenst som all skönhet ningen i
gör, nemligen att locka, locka att taga reda på. Derför kan jag farin.

icke finna, att vi på något sätt göra oklokt i att utstyra vår ut- (Forts.)
ställning litet praktfullare än man tänkt sig.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har gjort oss
uppmärksamma på det faktum, att ett bland de väsentligaste momenten
i utställningen kommer att bil paviljongen vid quai d’Orsay, derför
att våra utställningsföremål på grund af den plan, som numera följes
vid utställningar, blifva så spridda. Och detta herr statsrådets
yttrande vill jag ytterligare stryka under. Hvilket totalintryck af
Sverige tro kerrarne de utställningsbesökande skola få, när de finna
en liten del af våra alster i t. ex. grupp I, en annan del i grupp
II, III eller IV o. s. v.? Hvad stannar i minnet af den svenska utställningen?
Jo, det är just denna paviljong! Denna skulle ju uteblifva,
om de 100,000 kronorna afprutades. Men den får icke tagas
bort. Utställningens generalarkitekt, mr Bonnier, har enligt hvad
jag hört särskilt lofordat ritningen till vår paviljong och sagt,
att om den icke blir den allra mest uppmärksammade, så blir den
dock utan tvifvel en af de mest bemärkta byggnaderna på utställningen.
Skulle vi taga bort den, så fruktar jag, att vi skulle göra
oss sjelfva ganska stor skada.

Nu skulle det förvåna mig, om majoriteten i denna kammare
icke skulle följa gammal god svensk bondesed. Majoriteten tillhör
ju de lager af vårt lands befolkning, som i hvardagslag äro sparsamma,
men som tänka som så, att om det skall vara gille, så låt
det vara gille! Skall det vara fest, så låt oss också göra den ordentligt,
så att vi visa, att vi äro ett folk, som icke står efter andra.

Låt oss gerna deltaga i färre festliga tillfällen, men då vi icke kunna
undvika att deltaga, så låt oss då göra det så fint som möjligt!

Nu kommer herr von Friesen med sin starka stämma och sin
starka logik och säger: det är just hvad vi reservanter vilja, men
slöseri är ett förskräckligt oudt; låt oss iakttaga sparsamhet, mine
herrar! Vi taga från eder så och så mycket för att tvinga eder
till sparsamhet med statens medel. Låtorn oss icke inleda eder i
frestelse!

Ja, jag återkommer då än engång till min liknelse om hushållspengarne
och påstår, att om man vill göra mindre än som verkligen
behöfs, så iakttager man en dålig hushållspolitik.

Dertill kommer, att länder, som, om de icke hafva mindre folkmängd
än vårt land, måhända stå på en ej högre kulturståndpunkt,
hafva beviljat ännu mera — att Schweiz beviljat 1,700,000 francs
kan ju möjligen sägas bero på dess nära belägenhet till Frankrike
— men Rumänien t. ex., det står väl icke i något närmare förhållande
till den stora republiken, och det har dock beviljat 1,300,000
francs. Om dessa och dylika länder insett behofvet, hvarför skulle
icke vi göra det?

N:o 10. 46

Onsdagen den 1 Mars.

Angående Jag har ingenting att tillägga afinat än att jag tycker, att det skulle
anslag för vara jjra roligt, om de ljusa minnena från 1897 års utställning finge
deltagande i "bibehållas, derigenom att vår utställning i Paris år 1900 blefve så
verldsutstäil- vacker, så rik och så fullständig som möjligt. Utställningen i Stockning
i holm 1897, det veta herrarne allesammans, kände vi som en nationalParis.
fesi Nationen både kraftigt utvecklat sig. Vi kunde se, hur långt
(Forts.) vj kommit fram från förra gången. Skola vi icke få visa detta, som
vi då sågo hemma, för hela verlden? När det är ett faktum, som
icke kan förnekas, att denna uppvisning blir ofullständig, om man
tager bort de 100,000 kronorna, så låt oss bevilja dem.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition och utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Hammarström.

Herr Ernst Carlson: Herr grefve och talman! Mina herrar!

1 motsats till den ärade medlem af statsutskottet, som nyss förut hade
ordet, kan jag efter moget öfvervägande icke annat än finna de
skäl och grunder, hvilka äro framstapla i statsverkspropositionen och
omfattats af statsutskottets majoritet, vida starkare än reservanternas.
De senares skäl måste jag beteckna såsom temligen magra, ja rent
af svaga, och de hafva, mine herrar, icke blifvit starkare eller fetare
genom det anförande vi lyssnat till från stockholmsbänken.

Vi hafva fått höra sådana ord som att de uppgjorda beräkningarna
skulle tyda på »slöseri», och att dessa beräkningar ej vore att lita
på, då de icke direkt kunde kontrolleras. Vidare har yttrats, att det
vore reservanternas mening att i systemet införa »ett sparsamhetsmornent»
genom den anvisning de gifvit att, derest sådant skulle
blifva behöfligt, taga 100,000 kronor ur andra fonder.

Ett sådant »sparsamhetsmoment» tror jag dock icke vara synnerligen
mycket värdt; ty det innebär enligt min uppfattning endast,
att man tager ur den ena fickan och stoppar i den andra. Jag aktar
högt all sträfvan till sparsamhet, och tror mig vara lika god vän
deraf som trots någon af statsutskottets ledamöter. Men vi måste
vid tillämpningen af denna stora grundsats se till, att vi icke låta
»snålheten bedraga visheten».

Nog måste det kallas för ett minst sagdt egendomligt sätt att
resonnera, att, när man antager en utgift blifva af behofvet påkallad
— och det göra till och med reservanterna —, då icke förorda det
vanliga sättet att för ändamålet bevilja ett fast anslag eller ett förslagsanslag,
utan i stället hänvisa regeringen till vissa fonder, som egentligen
äro till för ett helt annat ändamål, ehuru de några gånger, fast
mindre rigtigt, anlitats för sådana utgifter, som här äro i fråga. Jag
håller före, att äfven om man gjort så tillförene, bör man betänka
sig, innan man ytterligare beträder en sådan väg af mindre lyckad
konstitutionel praxis, såsom jag vågar kalla den.

Nu torde det i allmänhet vara vanskligt eller rent af omöjligt
att på förhand åstadkomma en exakt beräkning öfver hvad deltagandet
i en verld sutställning kan komma att kosta. Jag hoppas
emellertid, att de flesta af dem, som med uppmärksamhet genomläst

Onsdagen den 1 Mars.

47 N:o 10-

den utredning, hvilken förefinnes i statsverkspropositionen, skola hafva Angående
funnit densamma ganska fullständig, solid och öfvertygande. Och anslag för
detta intryck, derom är jag förvissad, har högst väsentligt förstärkts deltagande i
genom de upplysningar, som herr statsrådet och chefen för civil- verldsutställdepartemeutet
här i dag meddelat. Med undantag af posten 25,000 ningen i
kronor för beredande af reseunderstöd åt teknici och arbetare, räknas Paris.

kostnaden för Sveriges deltagande i utställningen i ett för allt att (Forts.)

uppgå till 550,000 kronor. Detta är ju mycket penningar, det är
sant, men någon eftertanke torde visa, att det icke kan gå af för
billigare.

För att i viss mån styrka rigtigheten af de beräkningar, som
äro framlagda, skall jag tillåta mig att framhålla ett par analogier.

Den ena tager jag från Sveriges deltagande i verldsutställningen i
Philadelphia, hvartill beviljades ett anslag af 400,000 kronor. Detta
var år 1870, och omkostnaderna voro den gången ovanligt stora. Men
vi måste komma i håg, att sedan dess har vår industri och våra öfriga
näringar gått ofantligt framåt, och vi kunna alltså icke vänta,
att omkostnaderna år 1900 skola blifva mindre. Tvärtom hafva nu
tillkommit två mycket vigtiga fördyrande omständigheter, hvilka särskilt
äro betonade i utredningen, nemligen de så kallade installationskostnaderna,
som förut fallit på det land, der utställningen hållits,
men som nu skola uttagas af de utställande nationerna, samt den
genomförda gruppindelningen, som måste föranleda ökade kostnader
för bevakning, dekorering etc., särskildt för de små nationerna, hvilka
eljest hotas af att spårlöst försvinna i massan.

En annan lärorik parabel kan hemtas från vårt broderland Norge.

Dess kostnader för deltagandet i verldsutställningen i Paris hafva beräknats
till 400,000 kronor. Den del af denna summa, som faller på

det löpande finansåret, har redan blifvit beviljad; och med kännedom
om den stämning, som i Norge är rådande, när det gäller ett representativt
uppträdande inför utlandet, kan man vara temligen viss om
att återstoden af summan också blifver beviljad. Jemför man nu
med nämnda summa hvad reservanterna, utom resestipendier, direkt
vilja anslå för Sveriges deltagande i utställningen eller 450,000 kronor,
finner man häri en uppenbar orimlighet. Vi veta ju alla, att
Norges folkmängd icke uppgår till hälften af Sveriges. Vi veta

också, att Norges industri och de flesta af dess näringar icke på

långt när nått samma utveckling som våra. Tager man dessa omständigheter
i tillbörligt betraktande, häller jag före, att man — för
så vidt icke en falsk föreställning om de båda skandinaviska ländernas
resurser och kulturella förhållanden skall bibringas både norrmän
och utländiugar -— snarare måste finna det af Kong!. Maj:t begärda
anslaget för lågt tilltaget än för högt.

För mig ställer sig saken så, att antingen böra vi alldeles uteblifva
från verldsutställningen i Paris 1900 eller också böra vi der
uppträda på ett fullt värdigt och för våra olika kulturområden verkligen
representativt sätt. Det förra alternativet, uteblifvandet, är väl
numera omöjligt, sedan regeringen, efter det Riksdagen för ändamålet
anvisat anslag, mottagit den franska inbjudningen och vidtagit vigtiga
förberedande åtgärder. Må vi derför se till, att vi icke förfuska vårt

N:o 10. 48

Angående
anslag för
Sveriges
deltagande i
verldsutställ
ningen i
Paris.
(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars.

uppträdande på verldsutställningen genom njugghet i fråga om beviljandet
af medel dertill!

Jag medgifver gerna, att man i fråga om nyttan af att deltaga
i verldsutställningar kan hysa olika meningar. Men i två vigtiga afseenden
o tror jag, att man svårligen skall kunna bestrida nyttan
deraf. A ena sidan är nemligen ett sådant deltagande en reklam
som ingen annan för vår industri och öfriga näringar, som äro i behof
af utländsk marknad, och å andra sidan måste deltagandet vara
egnadt att stärka vårt nationalmedvetande, emedan vi sålunda få en
god öfversigt af hvad vi på kulturens olika områden, de andliga
såväl som de materiella, vid sekelslutet mägta åstadkomma. 1897 års
utställning i Stockholm har i detta afseende haft mycket att betyda;
vi kunna med skäl betrakta den såsom en generalrepetition, och såsom
en lyckad sådan, till hvad vi i Paris skola kunna åstadkomma
är 1900.

Serige har väl länge sedan afstått från att spela en storpolitisk
roll. Men såsom kulturstat, såsom ett land mägtigt af betydande insatser
både på den ideella och materiella utvecklingens gebit, vilja vi
ännu häfda vår ställning. Då böra vi också vara redo att bära de
offer, som en sådan ställning måste föra med sig.

Jag tror derför, att det är klokt att se till, att vi icke genom
olämpliga åtgärder förlama deras sträfvanden, som söka göra vårt
uppträdande vid ifrågavarande tillfälle så mångsidigt och hedrande
som möjligt, helst den svenska staten för närvarande befinner sig i
mycket lyckliga ekonomiska omständigheter. Vi ha ju så stora öfverskott
att disponera, att vi knappast veta, huru vi lämpligen skola
placera dem. Kunde det då icke anses billigt, att någon liten del af
öfverflödet användes för att inför Europa ådagalägga, att vårt folk
på de fredliga idrotternas fält värdigt kan upptaga täflan med de
andra nationerna?

Herr talman! På grund af hvad jag haft äran anföra hemställer
jag om bifall till Kong! Maj:ts af statsutskottet förordade förslag.

I detta anförande instämde herrar WijJc, Melin, Hedgren och
Petri.

Herr Ivar Månsson: Herr talman, mina herrar! Reservanterna
ha fått uppbära mycket klander för sitt uppträdande i denna fråga.
Detta förefaller mig ganska egendomligt, då vi, såsom det synes mig,
varit synnerligen frikostiga och gått mycket långt, i det att vi tillstyrkt
allt hvad Kongl. Maj:t begärt.

Såsom herrarne torde erinra sig, begärdes af Kongl. Maj:t förra
gången, eller år 1897, i enlighet med uppgjorda kalkyler och beräkningar,
300,000 kronor för Sveriges deltagande i nu ifrågavarande
verldsutställniug. Riksdagen ansåg emellertid, att denna summa var
något för stor, i synnerhet som statens tillgångar då icke voro så
stora, som nu är fallet. Men den pröfvade framställningen och fann,
att de ifrågasatta utgifterna icke behöfde belöpa sig till mera än
200,000 kronor, hvilken summa också för ändamålet anvisades.

Nu säger Kongl. Maj:t: ja, de der 300,000 kronorna räcka icke

49

N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

på långt när, utan nu erfordras det 575,000. Det är således nära Angående
dubbelt mot hvad Kong!. Magt först begärt. Om man den ena anslag för
gången har räknat så ofantligt för litet — jag vågar påstå: utan ^deltagande i
hafva pröfva! saken tillräckligt — skall man då icke få antaga, att verldsutställ
Kougl. Maj! nu räknat på det andra sättet, räknat för högt. För ningen i
mig synes det, som om jag i det ena fallet har lika mycket rätt i Paris.

mitt antagande som i det andra. När de beräknade för litet den (Forts.)

ena gången, ha de resonerat som så, att nu skota vi då ta till, så
att det skall räcka. Jag vet ej, om någon bestämdt kan påstå, att
de siffror, som här framkommit, äro de alldeles absolut rigtiga.

Emellertid, det är så som här har framhållits, att det har varit
vår tanke, att man i någon mån skulle sätta en broms, så att det
skulle iakttagas någon sparsamhet vid dessa utgifter och för att man
på det viset skulle kunna få dem, som ha saken om hand, att vidtaga
de sparsam hetsåtgärder, som kunna ifrågakomma. Nu har herr
statsrådet och chefen för civildepartementet framhållit, att endast
frakterna och resekostnaderna äro beräknade att uppgå till 83,000
kronor. Ja, men det vore då alldeles egendomligt, synes det mig,
om man i ett sådant fall som detta icke skulle fä — om icke fullständig
fraktfrihet — så åtminstone i det allra närmaste fraktfrihet,
blott man framstälde begäran derom. Att fraktkostnaderna skulle
behöfva gå upp till så enorma summor, synes mig något besynnerligt.

För det första kan det ju icke komma i fråga, att det skall kosta
något på våra statsjernvägar. Det förefaller mig sannolikt, att äfven
öfriga länder gå in på väsentliga fraktnedsättningar, om det göres
framställning om dem.

Vidare är det här taladt om att om vi pruta af dessa 100,000
kronor, skulle det blifva nödvändigt att stryka bort den ifrågavarande
paviljongen. Jag vet för min del icke hur det kan bli, men det
synes mig som om det icke skulle behöfva bli fallet, fastän det icke
precis skulle blifva en paviljong, som kunde lysa öfver alla på
platsen. Det synes mig nemligen ej vara fullt förenligt med vårt
lands tillgångar, att vi skulle vara de utmärktaste och stoltsera öfver
de andra med det finaste, som kan presteras. Främlingarne tänka
nog i alla fall, när de se den svenska paviljongen, på det lilla
landet Sverige. Då tänka de, att vi äro gentila herrar och frikostiga
af oss, och att det hade varit mera värdigt, om vi hade uppträdt
litet mera anspråkslöst. Jag tycker verkligen, att om paviljongen ej
blir den allra ståtligaste, så skola vi kunna nöja oss med att taga
eu något mer medelmåttig.

Emellertid tror jag, att med god vilja borde vi kunna stanna
vid det belopp, som reservanterna föreslagit. Åtminstone borde det
vara statsrådet och chefen för civildepartementet mer värdigt att
sträfva derhän, då han förut fått Riksdagen att gå med på detta
förslag och begärt 300,000 kronor. Han skulle nu säga: var så
goda, mina herrar, och håll er inom rimliga gränser, ty jag har en
gång lofvat Riksdagen, att det icke skulle kosta mer än 300,000
kronor. Det säger jag, att hade det från början varit fråga om 1/2
million, då hade vi icke nu stått här och talat om den saken, det
är min öfvertygelse. Nu har man ledt Riksdagen in på företaget,

Andra Kammarens Prof. 1899. N:o 10. i.

N:0 10.

50

Angående
anslag för
Sveriges
deltagande ''
verldsutställningen
i
Paris.
(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars.

och nu är det endast att fortsätta. Vi få väl finna oss i det ödet.
Nu kunna vi vara med om det. Men då ha vi sagt, att om dessa
ipengar icke räcka till, så får Kongl. Maj:t använda medel ur de
■ fonder, som äro afsedda för industriens behof.

Ingen menniska kan väl gerna bestrida, att alla dessa utställningar
egentligen lända till industriens nytta; och hvad är då mera
rimligt, än att man släpper till något af dessa fonder, som äro så
stora. Jag ber nemligen att få påpeka, att de båda fonder, som äro
afsätta för dylika ändamål, handels- och sjöfartsfonden samt manufakturförlagslånefonden,
sammanlagdt uppgå till omkring 6,000,000
kronor. Om man då för nu ifrågavarande ändamål tager en liten
del af dessa fonders ränteinkomster, så kan jag ej fatta, att de
kammarledamöter, hvilka här uppträdt såsom industriens målsmän,
ha skäl att taga vid sig så ofantligt hett. De borde väl i stället
tänka, att vi här gått bra långt i våra medgifvanden och så långt,
som man gerna rimligen kan begära; och då borde de väl vara
nöjda. Hvad anslaget ej betäcker, får man taga af dessa fonder,
som ju i allt fall äro afsätta till förmån för industri och näringar.

Jag tror för den skull, att vi haft goda skäl för vår framställning,
och anhåller, att kammaren måtte bifalla reservanternas förslag.

Med herr Ivar Månsson förenade sig herr Erickson i Bjersby.

Herr Pegelow: Herr talman! Mina herrar! Det beräknade
anslaget till Pariserutställningen sönderfaller, såsom herrarne finna,
i tvenne delar, nemligen dels det år 1897 af Kongl. Maj:t begärda
anslaget å 300,000 kronor, som var afsedt till en utställning efter
ungefär samma plan och förutsättningar som utställningen år 1878, i
hvilken Sverige deltog, och dels den framställning, som nu är gjord,
att öka den då äskade anslagssumman med 275,000 kronor. Detta
sista belopp skall jag ej närmare inlåta mig på, då statsutskottets reservanter
härvidlag fullständigt godkänt de af Kongl. Maj:t framlagda
beräkningar; men deremot hafva ju reservanterna resonerat
så, att det belopp af 300,000 kronor, som år 1897 begärdes, var
100,000 kronor högre än som behöfdes för ett genomförande på lämpligt
sätt af en utställning i den då tänkta formen. Det är emot
detta, jag vill vända mig, och jag kan göra det på den grund, att
jag här vid lag har särskild sakkännedom — jag var nemligen år
1878 anstäld vid den svenska utställningsafdelningen i Paris och
hade sålunda tillfälle att se saken på nära håll.

Herrarne finna då af den redogörelse, som förut lemnats för
1878 års utställning, att kostnaderna ej kunde begränsas till 200,000
kronor, utan uppgingo till 270,500 kronor, deraf enskilde tillsköto
10,500 kronor; och det är då alldeles klart och gifvet att, om
utställningen år 1900 kunnat få anordnas under samma förutsättningar
som år 1878, 200,000 kronor ej skulle hafva räckt och
äfven 300,000 kronor blefve ett knappt anslag. Nu torde möjligen
herrar talare på Stockholms- och skånebänkarne säga: ja, men år
1878 tillät man sig så mycken lyx och onödiga utgifter, och det var
derigenom det blef så dyrt. Men jag vet af personlig erfarenhet, att så ej

51 N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

var förhållandet. Generalkommissarien Dannfelt fick uppbjuda all
sin skicklighet för att begränsa utgifterna till det belopp, jag nämnde,
och han måste i sådant syfte anlita medel, som för den svenska
sjelfkänslan icke voro fullt tilltalande. Så fick han anlita vänskapligt
sinnade nationers, i detta fall Englands, hjelp, som äfven i mycket
stor utsträckning lemnades gratis; och vidare måste han pressa utställarne
att lemna honom arbetsbiträde i och för ärenden, som ej
alls angingo deras utställningar. Utställarnes personal stäldes äfven
villigt till hans förfogande i alla dylika fall. Vården om de utstälda
effekterna lenmade äfven under utställningens gång icke sällan
tillfälle till befogade anmärkningar, men de disponibla medlen räckte
ej till anställande af större personal. Häraf torde kammaren finna,
att det belopp af 270,500 kronor, som då åtgick, i sjelfva verket
var mycket starkt begränsad^ och att det af herr von Friesen betonade
sparsamhetsmomentet fick mycket starkt göra sig gällande.
Skulle då någon kunna tro, att en utställning år 1900 under enahanda
förutsättningar kan åstadkommas för mindre än 300,000 kronor?
Det torde vara mycket sangviniskt att förutsätta något sådant.

Herr Ivar Månsson—jag ber nu att få vända mig mot honom —
anförde, att det fraktbelopp, som af herr statsrådet och chefen för
civildepartementet blifvit uppgifvet, förefölle oskäligt högt, då man
kunde beräkna fraktfrihet på svenska statens jern vägar och äfven å
större delen af de enskilda jernvägarne.

Men, mina herrar, på sjön existerar icke någon fraktfrihet; de
enskilde redarne kunna möjligen reducera frakterna så mycket som
möjligt, men icke vilja de frakta godset för ingenting. Hvad de
utländska jernvägarne angår, så var det år 1878 så, att man fick
betala full frakt till utställningen, men sedan, mot företeende af fraktqvittot,
fick fri återtransport på jernvägarne — detta var den fraktnedsättning,
som kunde vinnas. Det torde vara herrarne bekant, att
de franska jernvägarne till största delen befinna sig i enskilda bolags
händer, och dessa bolag känna naturligtvis ej samma förpligtelse
som en stat att lemna fraktfrihet vid sådana tillfällen som det ifrågavarande.

Under sådana förhållanden, herr talman, finner jag det af Kong!.
Maj:t begärda anslaget fullt behöfligt och snarare knappt än rikligt
tilltaget. Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Lovén, Svensson i Karlskrona, Meyer, Faxe, Waldenström
och Arhusiander instämde häruti.

Slutligen anförde

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Endast ett par ord med anledning af yttrandet utaf talaren på skånebänken,
deri han framstälde och uttalade ett klander mot mig, derför
att, såsom han sade, jag hade inledt Riksdagen i det här företaget,
och derför borde, då det ju var jag, som uppgjort kostnadsberäkningarne,
hafva tillsett, att utgifterna hölle sig inom de beräknade
beloppen och icke sprunge upp till nästan dubbla summan mot hvad
först angifvits såsom behöfligt.

Angående
anslag för
Sveriges
deltagande i
verldsutställningen
i
Paris
(Forts.)

N:o 10. 52 Onsdagen den 1 Mars.

Angående Jag tillåter mig då fästa uppmärksamheten på det förhållandet
anslag för — som äfven för reservanterna är väl bekant — att det belopp,
deltagande i hvarmed utgifterna nu befunnits öfverstiga hvad Kongl. Maj:t år
verldsutställ- 1897 i den då framlagda propositionen beräknade, är beroende på
ningen i omständigheter, hvilka hvarken Kongl. Maj:ts regering eller Riksdagen
Paris. då hade kännedom om. Här gäller ju frågan dessa 100,000 kr.,
(Forts.) hvilka Kong!. Magt år 1897 framhöll såsom behöfliga, men med
hvilka Riksdagen då nedsatte det äskade beloppet.

Då talaren på skånebänken yttrade, att jag inledt kammaren
och Riksdagen på detta företag, kan jag icke annat än förklara, att
det är min uppfattning att, då fråga nu är om en ny verldsutställniug
i Paris, i Paris, der Sverige förra gången, då verldsutställning
der var anordnad, uteblef, den civilminister ingalunda skulle handlat
till Sveriges fördel, som vid ett sådant tillfälle och särskild! då han
visste, att det andra unionslandet ansträngde alla sina krafter för
att deltaga deri på ett sätt, som hedrade det landet, skulle ha underlåtit
att lägga fram saken för Riksdagen och i stället föreslagit, att
Sverige skulle uteblifva från denna täflan mellan nationerna. Efter
mitt förmenande skulle han då icke ha handlat som han bort handla.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till den af
herr P. Pehrsou m. fl. vid förevarande punkt afgifna reservationen;
och fann herr talmannen propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef emellertid
begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 45:te punkten
af förevarande utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid denna punkt afgifna,
utskottets betänkande vidfogade reservationen.

Omröstningen visade 106 ja och 92 nej; hvadan kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Punkten 46.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 40, hade herr L.
M. Kruse föreslagit, att af tillgängliga medel måtte afsättas en fond
på 100,000 kronor under benämning »nödhjelpsfonden för enkor och
barn efter drunknade fiskare».

Utskottet hemstälde emellertid, att herr Kruses förevarande
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 1 Mars.

53

N:o 10.

I fråga härom anförde motionären

Herr Krage: Herr talman! Mina herrar! Jag har i min motion
hemstält om afsättande af medel till en fond på 100,000 kronor,
benämnd »nödhjelpsfonden för enkor och barn efter drunknade fiskare».
Denna min hemställan har af statsutskottet icke kunnat tillstyrkas.
Val har utskottet funnit syftet med min motion behjertansvärdt, och
jag vet att uppskatta detta uttalande, men för mig skulle det naturligtvis
dock ha varit vida kärare, om statsutskottet varit vänligt nog
att tillstyrka min motion, om ock med några modifikationer.

Statsutskottet säger emellertid, att det icke kan göra detta,
derför att utöfvarne af fiskeriyrket genom bifall till motionen skulle
komma i en undantagsställning. Det kan väl så vara, att så hade
blifvit förhållandet; dock förefaller det kanhända något tvifvelaktigt,
huruvida den omständigheten, att från staten bidrag lemnas till en
eller annan nödstäld enka efter fiskare, skulle kunna på något vis inverka
på utöfvarne af fiskeriyrket i öfrigt. Icke tror jag väl, att om en sådan
fond komme att bildas, fiskarena derigenom i någon mån skulle visa
sig vårdslösare vid utöfvande af sin näring. Och jag vill tillägga,
att detta fiskarenas yrke verkligen är ett slags undantagsyrke, om
man så får säga. Deras yrke — det måste man väl erkänna — är
ofantligt olikt andra yrken. Om också icke statistiken visar, att
olycksfallen inom detta yrke visa högre siffror än inom andra yrken,
så må det väl erkännas, att utöfvarne af detsamma dock äro ofantligt
mycket mer utsatta för risk än hvarjehanda andra yrkesutöfvare.
Fiskare äro väl oftare utsatta för olycksfall än industriarbetare,
skräddare och skomakare eller jordbruksarbetare eller kvilka andra
arbetare som helst. I alla händelser är det ett hårdt yrke, som de
ha ait utöfva, då de nattetid måste ut i alla väder, trots storm och
regn, för att icke tala om snö och is.

En annan olikhet mot andra yrkesidkare är också för fiskaren
den, att han erhåller ersättning för sitt arbete på så olika sätt mot
utöfvarne af andra yrken. Dessa hafva åtminstone en något så när
jemn inkomst året rundt, då deremot fiskaren under en del af året
har relativt goda inkomster, under eu annan del ganska knappa
sådana, men under vissa tider ingen inkomst alls. Denna ojemna
inkomstfördelning för fiskaren bidrager måhända också till att göra
hans åsigt om lifvet något olika mot hvad förhållandet är med andra
arbetare. Han lefver nemligen så att säga för dagen. Detta är naturligtvis
icke något tilltalande eller något, som är lämpligt, och man
skulle kanske önska en förändring i hans sätt att sköta sig och sin
ekonomi. Men någon sådan förändring är nog ej att förvänta; och
då så är, får man väl räkna med omständigheterna sådana som de
faktiskt äro. Och då visar det sig, att fiskarens ekonomiska ställning
i allmänhet är dålig. Ännu sämre blir den naturligtvis för enkan,
när mannen slites ifrån henne, och vanligtvis med honom det lilla
kapital försvinner, som han måhända skrapat i hop, det kapital nemligen,
som ligger i båt och fiskeredskap.

Jag vet mycket väl, att det här i dag ej står till att med någon
utsigt till framgång vädja till kammaren, då statsutskottet sagt ett

N:o 10.

54

Onsdagen den 1 Mars.

bleklagd! nej såsom svar på denna min framställning; men jag har
dock med dessa ord velat i någon mån belysa frågan, och jag har
dessutom velat hemställa till kammarens ledamöter, att de i likhet
med mig icke vilja anse frågan död från och med denna dag, utan
att de, då densamma kommer tillbaka i förbättrad upplaga, då välvilligt
ville taga den under förnyad ompröfning.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr von Friesen: Såsom den föregående ärade talaren nämnde,
har utskottet väl behjertat det syfte, som motionären har haft med
sitt förslag; och utskottet har ej heller, tror jag, något emot att
denna fråga återkommer. Ty densamma är verkligen af beskaffenhet,
att något i densamma bör åtgöras. Men jag får då hemställa till
den ärade motionären och dem, som med honom instämt, om man
icke borde tänka sig saken så, att på orter, der fiskeribefolkning
finnes, någon åtgärd sattes i gång och att framställning sedermera
gjordes om understödjande af denna åtgärd från statens sida.

Först på detta sätt tror jag att det skulle vara möjligt att få
denna, såsom äfven jag anser, synnerligen behjertansvärda fråga på
ett tillfredsställande sätt ordnad.

Vidare anfördes ej. Punkten bifölls.

§ 12.

Härefter föredrogos hvart för sig och biföllos statsutskottets
nedannämnda utlåtanden:

n:o 14, i anledning af Kong]. Maj.-ts proposition angående upplåtelse
till staden Köping af visst, kronolägenheten Köpingsön n:o 1
tillhörande område;

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter förre landtbrukaren Carl
Johan Johansson;

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af viss del af ett vid afvittringen inom Jockmocks
socken för kronans räkning afsatt område invid Murjeks jernvägsstation
i Norrbottens län;

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter under förra jägmästarebostället ^ mantal Råstorp
n:o 2 Södergården i Östergötlands län;

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre till indragna militieboställen i Östergötlands län
hörande lägenheter;

n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af dels en under förra kronofogdebostället § mantal Qvarnberga
n:o 1 i Södermanlands län lydande utega, dels ock ett till förra
militiebostället | mantal Tingaröd n:is 4, 7 och 13 i Malmöhus län
hörande gatehus;

55

N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

n:o 20. i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Styrestad n:o 1 om ett mantal
i Styrestads socken och Lösings härad af Östergötlands län för
utvidgning af Styrestads församlings kyrkogård;

n;o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronolägenheten Störa Strandåker n:o 3 i Gotlands län
samt förvärfvande för Yisby hospitals räkning af dervaiande länslasaretts
byggnader m. m.;

n:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra regementsqvartermästarebostället ett mantal
Åblberga n:o 1 i Södermanlands län; samt

n-o 23 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Svinö eller Rådmansö kungsgård n:o 1 om 3 mantal
i Stockholms län.

§ 13.

Till afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets betänkande ingående

n:o 12, i anledning af väckta motioner om ändring af bestämmelse!na ^ ^ in_

rörande postbevillningen. . ländska kors bandsportot.

Punkten 1.

Uti en inom Andra Kammaren af herr O. G- Ekluncl i Stockholm
väckt motion, n:o 156, hade föreslagits, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det tacktes Kongl. Maj:t att ettei
verkstäld utredning inkomma till Riksdagen med förslag till nedsättning
af det inländska korsbandsportot.

Utskottet hemstälde emellertid, att herr Eklunds ifrågavarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af utskottets hemställan anförde:

Herr Eklund i Stockholm: Ehuru bevillningutskottet enhälligt
har afstyrkt min framställning, vill jag i alla fall taga mig friheten
sä°-a några ord för att ytterligare söka framhålla det berättigade i
det förslag, som jag nu för andra gången upprepat. Jag både verkligen
väntat, att bevillningsutskottet i år skulle vara något mei a tillmötesgående,
då jag så till vida modererat min framställning, att det
nu gäller en skrifvelse till Kongl. Maj:t för utredning åt den föreliggande
frågan, på grund af hvilken utredning sedan förslag skulle
kunna inkomma till Riksdagen. Huru jag än ser denna Råga, kan
jag sannerligen icke finna annat, än att i mina motioner och under
debatten i Andra Kammaren i fjor framlagts så talande skal för befogenheten
af det här framstälda förslaget, att man kunnat ha anledning
vänta ett annat yrkande af det ärade utskottet.

Om man jernför portosatserna för inländska vanliga trycksaker
med paketportot, så finner man, såsom i fjor framhölls, en skilnad,

N:o 10.

ÖB

Onsdagen den 1 Mars.

kältring kan ,T"a, r.imlig; .Såsom å sidan 2 i utskottsutlåtande!

af det in- 1 amnålles, ai befoidiingsafgiften för ett paket, som väger U kiloiändska
kors- pa“, 75 ore. Men om man skickar böcker med samma vigt såsom
bandsportot, kol sband, kostar det i befordrmgsafgift 1 krona 20 öre. Detta är
(Forls.) synes mig, icke ett väl afvägdt förhållande mellan befordringsafgifternä
för dessa olika arter åt postförsändelser. Och när dertill kommer
att ett paket krafvel- mera omsorg såväl från afsändare^ som post ÄÄ

Ägadelta y"cr,isare ''»''» ■“

f?iaDi det„inlaildska korsbandsportot med portot för korsutlandet’
dnner maD) att, under det ett svenskt korsband
kosta! 4 ore per portosats, ett utländskt korsband kostar 5 öre. Jag
menai, att har ar icke heller ett väl afvägdt förhållande

Jemför man korsbandsportot med portot för vanliga bref inom
landet finner man samma förhållande. Ett bref, som väger 15 gram
och sålunda går för enkelt porto, kostar, som bekant, 10 öre.g Ett
kol sband, som går för enkel t porto, kostar 4 öre. 4 är i förhållande
till 10 något mer an 1. *u kostar ett bref, som väger 250 gram
|9.,o},e’ !r''en korsband på 250 gram kostar 20 öre. Således är
foihållandet mellan enkelt porto för korsband och bref 1 • 3- men när
jag kommer till högsta vigten för bref, blir förhållandet 2:3 Äfven
har synas således portosatserna för korsband icke vara val afvägda
Jag bär i mm motion j år redogjort för portosatserna i Tyskland.
Dessa galla äfven Osternke-Ungarn, hvilka länder synas
hafva gemensam öfverenskommelse i detta fall. Och man finner att
de portosatser, som gälla i dessa stora kulturländer, motsvaras i’det
naimaste åt hvad jag föreslagit böra bestämmas för Sverige

f]p - n UitSk0tte/ keIt enke,t förklarat, att det icke kan finna
de nu gällande portosatserna för vanliga korsband vara för höga.
Ja, det ar ju en fullt subjektiv uppfattning, som utskottet må hafva

til m,-tm5 en lck®nkfn m,ai? val saga, att något sådant är ett
skal, 1 oi hvilket man alldeles afgjordt måste böja sig.

mai e påstår utskottet, att, om mitt förslag antoges, derigenom
postverkets inkomster skulle minskas. Men på samma gång utskottet
sagei detta, framhåller utskottet i senare delen af sin motivering
att en nedsättning af portot skulle öka korsbandens antal. Det synes
mig vara alldeles naturligt, att, om det blir en ökning af detta slag

l nkiS tn°rand!elSer’mdct, K-ke är.sä a%j°rdt, att det blir en minst?
ning i inkomster. Ty ökningen i försändelsernas antal bör väl unnvaga
minskningen i den direkta inkomsten, något som ock kong]

framhöll.0 yr° * J°r’ dä d6U afgaf utlätande öf™ “otione?,;

I fråga om andra portosatser hafva under senare åren åtskilliga
jemkningar blifvit gjorda. Men så vidt jag har mig bekant ha
med hänsyn, ill portosatser för korsband, när fråga år om vanlig
trycksaker, icke gjorts några nedsättningar. Detta synes mig vara
cd förbiseende. En uppgift för vårt postverk borde väl vara Vt se
till, att alla portosatser stå i ett jemnt förhållande till hvarandra, så
å t icke sådana onmligheter kunna uppstå, som nu är förhållandet,
att nemligen samma tryckalster, t. ex. eu bok, kan betinga olika

57

N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

portosatser, beroende på huru jag skickar den, såsom korsband eller
såsom paket. Vidare är det alldeles afgjordt, att en nedsättning utaf
korsbandsportot skulle hafva betydelse äfven i kulturelt afseende.
Man skulle derigenom befrämja spridandet af goda böcker. Man
har förut Nedsatt portot för tidningar just på grund af att man
derigenom skulle befordra spridandet af tidningar. Jag vill fråga,
huruvida icke nedsättning af portot för böcker kan ur kultursynpunkt
vara lika befogad som en nedsättning af befordringsafgiften"för tidningar.
Tidningsportot är blott 1 öre per 50 gram, under det portot
för böcker är 4 öre per 50 gram, således 4 gånger mer. Detta synes
mig, som sagdt, vara en allt för hög portosats, som mycket väl kan
nedsättas till hvad jag föreslagit eller 2 öre.

Den minskning i inkomster, som, i fall denna framställning skulle
antagas, skulle kunna uppstå för postverket, beräknades i fjor till cirka
40,000 kronor, hvarifrån dock skulle afgå den inkomst, som möjligen
kunde uppstå af ökadt antal försändelser. Det synes mig, som om denna
nettominskning i inkomst, som här möjligen kan bli fråga om, icke
är af beskaffenhet att böra afskräcka postverket från den föreslagna
reformen, då det för närvarande har att glädja sig åt både stor framgång
och goda finanser.

En annan svårighet, som utskottet här framhåller, är den, att
korsband ofta kunna vara särskilt skrymmande och derför vålla
befordringssvårigheter. Jag kan icke fatta denna invändning. Ty
det är en invändning, som alltid kan göras, då det är fråga om utvidgning
af en affär, och på den invändningen skulle alla förslag
om utvidgningar stranda. Men en affärsman ser icke blott på det
ökade utrymme, som eu utvidgning af affären krafvel1; han ser äfven
på om utvidgningen är nödvändig, och han vet för visso, att ökad
omsättning ger högre vinst.

Om det också skulle så vara, att en nedsättning af portot skulle
öka de »skrymmande» försändelsernas antal, så vore det väl ändå icke
någon omöjlighet för postverket att vidtaga sådana anordningar, som
möjliggjorde befordriDgen af skrymmande korsband såväl som skrymmande
paket.

Jag finner, att jag i motionens kläm förbisett ett par ord, som
rätteligen borde hafva varit der, nemligen orden iför vanliga trycksaken.
Det framgår tydligt af motionen, att det blott är fråga om
portosatserna för korsband, innehållande vanliga trycksaker, således
icke tidningar.

Jag skall derför be, herr talman, att få hemställa om bifall till
motionen med tillägg af orden: »för vanliga trycksaker».

Herr Bergend a hl: Bevillningsutskottet har äfven i år funnit
sig föranlåtet att icke hemställa om bifall till motionärens förslag,
och utskottet har gjort det af samma skäl, som utskottet anfört vid
föregående års riksdag, nemligen att icke allenast postverket skulle
få en betydande förminskning i inkomster, utan äfven en ökning i
utgifter skulle uppkomma till följd af dessa postförsändelsers skrymmande
beskaffenhet, som naturligtvis skulle kräfva ökadt utrymme
vid deras transporterande. Denna utskottets motivering har grundat

Angående,
nedsättning
af det inländska
korsbandsportot.

(Forts.)

N:o 10, 58 Onsdagen den 1 Mars.

Angående sig på generalpoststyrelsens meddelande, som utskottet infordrade
nedsättning vpi föregående riksdag ock hvari generalpoststyrelscn angifver
skakors- det belopp, hvartill den årliga minskningen skulle uppgå, till ombandsportot.
kring 40,000 kronor, på samma gång styrelsen framhåller de för(Forts.
) höjda omkostnaderna vid dessa postförsändelsers omhändertagande.

För min del är jag öfvertygad, att, om och när generalpoststyrelsen
kommer till samma uppfattning som motionären, den kommer att
hemställa till Kongl. Maj:t att komma in till Riksdagen med förslag

1 det syfte motionen afser.

Men ‘när motionären nyss talade om postverkets goda finanser,
på grund hvaraf det icke borde vara afskräckande för Riksdagen
att bifalla den ifrågasatta förändringen i postportot, ber jag att få
påpeka för motionären, att här föreligger till Riksdagens behandling
ett förslag till omreglering af postverkets stat, som erfordrar betydande
summor. Dessutom veta vi, att för närvarande ega rum
icke obetydliga byggnadsföretag för postverkets behof såväl i Stockholm
som i Malmö och på flera andra platser, hvilka kräfva betydande
belopp.

Jag yrkar derför, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarlund: Jag kan icke underlåta att nu liksom i
fjor ställa mig på motionärens sida och understödja hans förslag,
helst som jag anser, att det näppeligen kan uppletas någon portosats,
som är så oefterrättlig som den, hvarom nu är fråga, nemligen korsbatodsportot
för vanliga trycksaker.

För att söka klargöra detta för kammarens ledamöter har jag
tillåtit mig att medtaga åtskillig åskådningsmateriel. Utskottet har
nemligen i år liksom i fjor i sitt utlåtande talat om dessa »skrymmande»
korsbandsförsändelser; och jag har derför trott, att det kanske
skulle intressera herrarne att se, huru skrymmande de i verkligheten
äro och huru höga portosatserna äro för vanliga trycksaker.

Det fins, som bekant, två olika korsbandsporton: de som gälla
för tidningar och tidskrifter och de som gälla för andra trycksaker.
Här ha vi en liten tidskrift. Det kostar 1 öre för 50 gram att
få den postbefordrad under korsband. För några häften af densamma
i ett sådant paket om 1 kilogram utgör portot 20 öre; i ett
dylikt om 1,8 kilogram 36 öre. Här är ett annat paket, som också
kostar 36 öre samt väger 1 kilogram 8 hektogram. Mot dessa portosatser
har jag ingen anmärkning att göra — lika litet som motionären
— dem finner jag alldeles rigtiga. Det sagda gäller tidningar
och tidskrifter.

Men nu komma vi till böcker. Och det är i fråga om dessa
trycksaker de strängare bestämmelserna gälla. Här ha vi en liten
illustrerad bok, som förläggaren lyckats åstadkomma till ett så lågt
pris, att, då den reqvireras direkt, den lernnas för 1 krona. Men
hvad tro herrarne det kostar att skicka den från Stockholm till
Södertelje? Herrarne gissa kanske på 4, 8 öre eller så. Men det
kostar i sjelfva verket 20 öre att skicka den i korsband mellan
nämnda orter. Här är den inlagd i ett sådant korsband, som väger

2 7o hektogram, och herrarne se sjelfva, att det icke gerna kan kallas

Onsdagen den 1 Mars. 59 N:o 10.

skrymmande — böcker äro ju tvärtom mycket tunga. Vill jag skicka Angående
två sådana böcker i korsband, kostar det 36 öre. Här är ett dylikt nedsättning
paket, som kostar 36 öre, om jag är så enfaldig, att jag går p& Tors-"
posten och skickar det som korsband. Men den, som har någon bandsportot.
erfarenhet i dessa saker, är naturligtvis inte så dum och gör detta, (Forts.)
utan han går i stället på paketposten.

Går jag på den vanliga posten och vill skicka af försändelsen
som korsband, får jag intet qvitto, ingen ersättning, om paketet går
förloradt. Posten har så litet besvär som möjligt med detta. Går
jag åter in på paketposten för att skicka denna försändelse som
paket, får jag qvitto; går det förloradt, får jag ersättning. Hade jag
skickat det som korsband, blefve portot, såsom herrarne hörde, 36
öre. När det går som paket, hvad tro herrarne det då kostar?
Naturligtvis borde jag, eftersom säkerheten i det hela är större och
postens besvär större, betala mera. Men nej! Det kostar som paket
blott 30 öre.

Finnes det verkligen någon i kammaren, eller ens någon af
bevillningsutskottets ledamöter, som kan påstå, att sådana portosatser
äro rimliga? Och dock har utskottet nu två år å rad sökt försvara
dem. Jag kan åtminstone för min del icke finna dylika portosatser
väl afvägda.

Nu säger man, att postverket skulle göra förlust på en ändring.

Kan någon få mig att tro, att, om jag lemnar in min försändelse på
posten och icke begär qvitto eller ersättning, posten skall förlora på
detta, derest den då icke tager mera betaldt än om den lemnar qvitto,
har mera besvär och lemnar ersättning, om försändelsen går förlorad?
Nej, ingen får mig att tro detta.

Väl bär generalpoststyrelsen sagt, att det skulle uppstå en förlust
på 40,000 kronor, om det föreliggande förslaget ginge igenom.

Ja, det är derför, att det ännu lins folk i landet, som är så okunnigt
om portosatserna och som icke tagit reda på hvad det kostar, utan
skickar sina försändelser som korsband, och betalar t. ex. 72 öre i
porto, ehuru de som paket icke skulle kosta mer än 50 öre. Det
är på denna folks okunnighet, som generalpoststyrelsen byggt sin
kalkyl om 40,000 kronors förlust.

Just på grund af dessa höga portosatser har man allt mer och
mer sökt kringgå gällande bestämmelser och bland annat sökt i allt
större skala till tidningar förvandla sådana trycksaker, som egentligen
äro böcker. Så får man ju oupphörligt se, att tillståndsbevis
uttagas för utgifvande af kataloger, priskuranter och dylikt, och föreningar
utgifva sina publikationer såsom tidskrifter blott för att det
icke skall sluka oerhörda kostnader att skicka ut dem till medlemmarne.
Det är sålunda i verkligheten blott rigtiga böcker, dessa
höga portosatser gälla.

Den föreliggande frågan är efter mitt förmenande af stor kulturel
betydelse. Läslusten inom landet är i tilltagande. Statsmagterna
böra då ock göra allt för att underlätta tillfället att skaffa
god läsning för billigt pris. Men då en liten bok, som kostar 1
krona, drar en portosats af 20 öre för att endast sändas några mil,
måste naturligtvis detta lägga en hämsko på spridningen af goda

N:o 10. 60

Onsdagen den 1 Mars.

Angående böcker. Det synes dock, som om Riksdagen borde hafva ett visst
afdetinläml ^ntresse i att icke blott ensidigt uppmuntra till tidningsläsning, utan
ska kors-1'' verkligen söka få ut bland folket böcker med gediget och sundt
bandsportot, innehåll.

(Forts.) Här har åtskilliga gånger i denna kammare talats om huru i

postalt hänseende landsbygden står efter städerna, och hurusom
städernas invånare ha stora förmåner. Ja, här är verkligen ett fall,
der städernas inbyggare ha väsentliga fördelar. Om en person i
stad vill ha en bok, som kostar t. ex. 1 krona, går han till
närmaste bokhandel och köper densamma. Men om en person, som
bor några mil derifrån på landet, der ingen bokhandel finnes, önskar
erhålla samma bok, får han skrifva till närmaste bokhandel, och då
kostar det 20 öre för att få den hemskickad på posten. Och tro
herrarne, att bokhandlaren betalar detta? Nej, det blir nog reqvirenten,
som får betala frakten.

Jag kan icke se annat, än att här kräfves en reform, och jag
får derför tillstyrka motionen på det sätt, motionären nu sjelf ifrågasatt,
nemligen med tillägg af orden -»för vanliga trycksaker».

Häruti instämde herr Olsson i Stockholm.

Herr Meyer: Det kan ju naturligen tyckas, som om dessa olika

Eortosatser icke stå i riktigt förhållande till hvarandra, då man hör,
uru man, om man skickar en hok i korsband, får betala mera i
porto, än om man skickar den såsom paket, ändock posten i sista
fallet ansvarar för paketets innehåll, om det kommer bort, då deremot
i förra fallet risken är afsändare^ ensak. Men det är en
betydlig skilnad mellan korsbands- och paketförsändelser. Och det
är, att postverket är skyldigt att befordra korsband lika hastigt som
bref. Deremot har postverket ingen sådan skyldighet i fråga om
paket, utan dessa befordras vida långsammare.

Nu är vidare uppenbart, att, om postverket vore skyldigt befordra
paket lika hastigt som bref, skulle lätt kunna inträffa, att det utrymme,
öfver hvilket postverket disponerar på jernvägstågen, icke
skulle räcka till, utan det skulle få lof att skaffa ökadt sådant.
Särskildt hvad beträffar bibanorna, disponerar postverket mycket litet
utrymme för posten. Postverket är i det fallet utomordentligt sparsamt.
I stället för en hel eller eu half vagn tages i regel blott eu
fjerdedels vagn i anspråk blott för att spara på kostnaderna.

Nu låter det alldeles ofantligt mycket, när man säger, att det
kostar 20 öre för att skicka en bok härifrån till Södertelje eller en
mil. Det förefaller ju oerhördt. Men det kommer sig deraf, att
portot är lika här i landet. Jag kan skicka en försändelse 100 mil
för samma pris, om jag blott håller mig inom landet.

Det har visst förut nämnts, att postverket beräknat den årliga
förlusten till 40,000 kronor, om den förändring komme till stånd,
som motionären här föreslagit. Det är naturligtvis en siffra, som är
tagen på höft. Ty ingen menniska kan säga, hvad förlusten exakt
skulle komma att bli.

Nu vill jag till slut nämna, att utskottet icke har sagt — och
det kan väl ingen heller påstå — att icke de skäl, som blifvit an -

61 N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

förda af motionären och den siste ärade talaren, väl förtjena af- Angående
seende. Det är inga orimligheter, dessa herrar kommit med. Men nedsättning
saken är, att i denna fråga får man lof att afväga de skäl, som tala af^eiinländför
och mot. Och det är detta utskottet gjort. För min del har jag bandsportot.
i år liksom i fjor — i likhet med kammaren och Riksdagen då — (Forts.)
funnit, att de skäl, som tala mot bifall, äro starkare, än de, som
tala för.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Eklnnd i Stockholm: Den ärade utskottsledamoten, som
nyss yttrade sig, sade, att skälen måste vägas mot hvarandra. Det
bär han alldeles rätt i. Men han må ursäkta mig, om jag i detta
tall icke kan finna, att utskottet har några skäl alls att väga upp de
ganska tungt vägande skäl för en reform i detta syfte, som till
förmån för min framställning blifvit framdragna.

Eu annan ärad utskottsledamot upprepade påståendet, att ifrågavarande
försändelser skulle vara skrymmande. Men en föregående
talare på denna bänk har ganska kraftigt bevisat, att det i regel
icke är så farligt med den saken, alldenstund de flesta korsband
innehålla böcker.

Vidare framhöll samme utskottsledamot, att det skulle vara en
särskild svårighet att nedsätta korsbandsportot så att det blefve mer
likstäldt med paketportot just derför, att postverket har skyldighet
att befordra korsbanden med första postlägenhet, under det att
paketen icke hafva denna förmånsrätt. Men jag ber att få fästa
uppmärksamheten derpå, att samma skyldighet, som postverket har
att befordra vanliga korsband, d. v. s. böcker och sådant, har postverket
äfven i fråga om befordran af tidningar.

År det något, som i våra dagar oupphörligen ökas, är det väl
tidningsväsendet och försändandet utaf tidningar. Det är väl just
denna del af korsbandet, d. v. s. tidningskorsbandet, som tager det
största''utrymmet i anspråk, och likväl befordras detta för en afgift,
som är 4 gånger mindre än afgiften för det öfriga korsbandet.

Under sådana förhållanden synes det mig, att eu nedsättning af
portot för böcker icke kommer att spela någon afsevärd roll i den
delen. Det är just tidningskorsbandet — jag skall be att få upprepa
det ännu en gång — som upptager det väsentligaste utrymmet, och
bokkorsbandet är en mera underordnad sak för närvarande samt
torde också komma att för framtiden så förblifva, ty tidningarna
blifva under alla förhållanden det väsentligaste, då det är fråga om
korsband.

På grund af dessa omständigheter synes det mig, att farhågan
för bristande utrymme icke har någon som helst betydelse.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
tramstält propositioner å hvardera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2.

Bifölls jemväl.

N:0 10.

62

Onsdagen den 1 Mars.

Angående § 14.

granskning

af nksban- j ordningen härefter förekom bankoutskottets memorial n:o 7, anoch
förvalt- gående verkstad granskning af riksbankens styrelse och förvaltning.

flin q

Utskottet liemstälde i berörda memorial, att ansvarsfrihet må
fullmägtige i riksbanken beviljas dels för förvaltningen under år
1897 af bankens såväl hufvudkontor som afdelningskontor i Göteborg,
Malmö, Falun, llernösand, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Linköping,
Luleå, Mariestad, Umeå, Vexiö, Visby, Örebro och Östersund, dels
ock för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade till fullmägtiges
protokoll från och med den 15 januari 1898 till samma dag innevarande
år.

Sedan ntskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Ilerr Elowson som anförde: Herr talman! Jag ber att i största
korthet få något undersöka den formulering, som bankoutskottet gifvit åt
sin tillstyrkan om ansvarsfrihet. För mig synes det något ovisst, huru
stort omfånget af denna ansvarsfrihet må vara. Jag finner, att den
formulering, som utskottet nu använder, är alldeles lika lydande med
den, som utskottet förut begaguat. Men det har tillkommit någonting
nytt, som gör, att man möjligen kunnat vänta eu annan formulering.
Den 12 maj 1897 utfärdades nemligen en särskild »ansvarighetslag
för ledamöter i styrelserna vid riksbankens afdelningskontor».

Denna ansvarighetslag är med två undantag alldeles lika med
den för fullmägtige i riksbanken gällande ansvarighetslag af samma
dag. Dessa två olikheter bestå till en början deruti, att herrar fullmägtige
äro särskilt förpligtade att rätta sig efter rikets grundlagar.
Som bekant är hvarje svensk undersåte pligtig att ställa sig grundlagens
bud till efterrättelse, men fullmägtige hafva dessutom en särskild
af grundlagen bestämd funktion att iakttaga och fullgöra. Denua
bestämmelse är sålunda icke intagen uti den ansvarighetslag, som
gäller för styrelseledamöter vid riksbankens afdelningskontor. Vidare
har der åter ett annat moment tillkommit, nemligen att styrelse vid
dylikt kontor är pligtig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som meddelas af herrar fullmägtige.

Jag ber att i detta sammanhang få nämna, att det förut visserligen
funnits en ansvarighetslag för styrelseledamöter vid riksbankens
afdelningskontor i landsorten, men denna ansvarighetslag tiar saknat
effektivitet ända till år 1897, då den nya lagen kom ut.

Nu vet kammaren, att det utses revisorer att granska lokalstyrelsernas
förvaltning. Så har också skett år 1898, och det står i detta
af bankoutskottet aflåtna memorial, att »de revisorer, som, valde af
Riksdagen, granskat afdeluingskontorens i Göteborg, Malmö, Falun,
llernösand, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Linköping, Luleå, Mariestad,
Umeå, Vexiö, Visby, Örebro och Östersund förvaltning för år 1897,
hafva likaledes i sina berättelser tillstyrkt ansvarsfrihet för kontorens
styrelser.» Men nu frågar jag, hvem beviljar denna tillstyrkta ansvarsfrihet?
År det så, att styrelseledamöterna vid kontoren i landsorten
få ansvarsfrihet i och med detsamma att sådan efter ordalydelsen

63

N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

beviljas fullmägtige i riksbanken, ja då är det mycket bra. Men Angående
annars? granskning

Jag har icke något yrkande att göra, men önskar en utredningkens^tyrdse
beträffande ansvarsfrihetens omfång. I öfverensstämmelse med hvad och förvaltjag
sagt kunde jag visserligen be att få ärendet återremitteradt till ning.
utskottet, men jag skall emellertid icke göra detta, utan nöjer mig (Forts.)
med att fästa uppmärksamheten på förhållandet, under förhoppning
att, om den tolkning, jag gör, må vara rigtig, 1900 års bankoutskott
tager saken i öfvervägande. Och befinnes det efter verkstäld utredning
vara så, att med den ordalydelse, som här är använd, ansvarsfrihet
beviljas äfven styrelseledamöterna vid afdelningskontoren, är,
som sagdt, allt godt och bra.

Uti ansvarighetslagen för dessa styrelseledamöter är, såsom kammaren
behagade fiuna, tillfälle att åtala styrelseledamöterna beredt åt
icke mindre än 4 myndigheter, nemligen Riksdagen, dess bankoutskott
och revisorer samt fullmägtige i riksbanken, hvarjemte stadgats, att
åtalet skall af Riksdagens justitieombudsman anställas. Således kan
styrelseledamot vid ett riksbankens afdelningskontor åtalas, men jag
kan icke. finna någon föreskrift om hvilken som beviljar honom ansvarsfrihet.
År det så, att ansvarsfrihet för afdelningskontorens styrelser
ligger inbegripen i ett bifall till bankoutskottets nu föredragna memorial,
är ju allt såsom det bör vara, hvarom icke tror jag, att bankoutskottet
nästa år bör taga denna fråga i närmare skärskådande.

Vidare yttrade

Herr Johansson i Noraskog: Herr talman! Jag ber att med
anledning af den anmärkning, som den föregående talaren gjorde
mot utskottets formulering, få erinra först och främst derom, att styrelserna
för afdelningskontoren utses enligt föreskriften i § 33 af
lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 af fullmägtige i riksbanken.
Vidare föreskrifver reglementet''för riksbankens styrelse och
förvaltning, huru styrelserna vid afdelningskontoren skola vara beskaffade,
åt huru många ledamöter och suppleanter de skola bestå
o. s. v., hvarjemte reglementet ytterligare stadgar, att fullmägtige
ega rätt att, när de dertill fiuna anledning, entlediga en eller flere
ledamöter i.dessa styrelser, och att i dessas ställe andra genast skola
tillsättas. An vidare finnes i § 34 af lagen för riksbanken den bestämmelsen,
att om ansvarsfrihet för fullmägtige beslutar Riksdagen,
äfvensom att om ansvarighet för fullmägtige samt för styrelseledamöter
vid afdelningskontoren stadgas i särskilda ansvarighetslagar.

Går man nu till dessa ansvarighetslagar och särskild! till den,
som gäller för ledamöter i styrelserna vid riksbankens afdelningskontor,
sä föreskrifves deri, att om ledamot öfverträder eller efter sätter

de plister, honom i sådan egenskap åligga enligt de för förvaltningen
åt riksbanken utfärdade lagar, ordningar, stadgar och
reglementen eller enligt de särskilda föreskrifter Riksdagen eller dess
bankoutskott eller ock fullmägtige i riksbanken meddelat, eller förbryter
han sig eljest i utöfningen af sin befattning, skall han derför

straffas sä, som i allmän lag om brott af embetsman i hvarje fall är

N:o 10. 64

Onsdagen den 1 Mars.

Angående stadgadt. I följande § innehållas vidare föreskrifter om hvilka som
granskning |]afva rätt att anställa ett sådant åtal och hvem som skall utföra det,
fondstyrelser0™ ^en föregående talaren nämnde. Jag kan nu af alla dessa
och förrätt- föreskrifter icke draga annan slutsats än den, att när revisorerna för
ning. de olika afdelningskontoren för sin del tillstyrkt ansvarsfrihet för
(Forts.) kontorens styrelse och förvaltning, då vidare dessa styrelser i alla
hänseenden sortera under fullmägtige samt då slutligen bankoutskottet
tillstyrker, att fullmägtige skola erhålla ansvarsfrihet för det år, hvarom
fråga är, då bör det också vara klart, att i samma stund, som
Riksdagen meddelar fullmägtige ansvarsfrihet för deras åtgärder, i
samma stund hafva också styrelserna för de olika afdelningskontoren
erhållit den ansvarsfrihet, som den förre talaren satte i fråga.

ilade nemligen utskottet haft någon anmärkning mot ett eller
annat afdelningskontors styrelse och förvaltning, så hade detta kontors
styrelse varit undantagen från utskottets hemställan, och utskottet
hade möjligen då i stället hemstält om åtal mot detta kontors styrelse
i en eller annan form, hvarpå Riksdagen fått i sin tur besluta om
ansvarsåtgärders vidtagande.

Då så nu icke skett, utan utskottet gillat hvad som blifvit gjordt
såväl af styrelserna för afdelningskontoren som af deras principaler
herrar fullmägtige i riksbanken, tror jag, att utskottet förfarit riktigt
med afseende på den hemställan, som utskottet gjort, och jag vill på
samma gång erinra, att den formulering, som begagnats i detta betänkande,
är ordagrant lika med den, som användts under föregående
år.

Dessutom kan tilläggas, att den omtalade ansvarighetslagen tillkom
under loppet af år 1897, och egentligen är det just detta år,
hvarom här är fråga med afseende på afdelningskontorens styrelse
och förvaltning, under det att ansvarsfriheten för fullmägtige tillika
innefattar de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmägtiges
protokoll från och med den 15 januari 1898 till och med samma
dag innevarande år.

Då emellertid den föregående talaren icke ville göra något yrkande,
utan endast fästa uppmärksamhet på frågan, så vill jag för
min del säga, att man för denna gång tryggt kan antaga utskottets
hemställan i otorändradt skick. Utskottet får väl nästa gång, då det
gäller granskningen af 1898 års förvaltning, med hänsyn till 1897
års ansvarighetslag taga i öfvervägande, huruvida den formulering,
som nu användts, bör i någon män förändras för att tydligare utmärka,
att äfven afdelningskontorens styrelser äro inbegripna under
den ansvarsfrihet, som beviljas fullmägtige. För min del yrkar jag
således bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls af kammaren.

§ 15.

Bankoutskottets memorial n:o 8, angående användande åt riksbankens
vinst för år 1898, som slutligen föredrogs, blef jemväl bifallet.

65 N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ IT.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr S■ 0. Nyländer under 6 dagar fr. o. m. den 4 dennes;
» F. W. H. Fegelow » 2 » » » 2 »

§ 18.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 13, i anledning af väckta
motioner om ändringar i gällande bestämmelser angående stämpelafgiften; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 27, i anledning af väckt motion om ändring af 36 § i stadgan
angående skjutsväsendet;

n:o 28, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 33 §
i förordningen om kyrkostämma m. in.;

n:o 29, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändring i gällande bestämmelser i fråga om meddelande
af underrättelse i utsökningsärenden; och

n:o 30, i anledning af väckt motion om ändring af 8 och 23 §§
i förordningen om kyrkostämma m. m.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 8 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Andra Kammarms Prof. N:o 10.

5

N:o 10.

66

Fredagen den 3 Mars.

Fredagen den 3 mars.

Kl. 1/2 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 24 nästlidne februari.

§ 2.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till riksdagens
skrifvelse, n:o 8, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om handräckning åt utländsk domstol,
till lag om vittnesförhör vid utländsk domstol, till lag om ändrad
lydelse af 3 § i lagen den 19 november 1886 angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk
man ställa borgen för kostnad och skada och till lag om verkställighet
i visst fall af utländsk domstols beslut.

§ 3.

Härefter föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
på kammarens bord hvilande proposition angående upplåtelse till
landtförsvaret af ett till indragna furirbostället Mjölby n:o 15 Södergården
hörande område.

§ 4.

Efter föredragning vidare af herr O. Walters i senaste sammanträdet
afgifna motioner, hänvisades:

n:o 230 till konstitutionsutskottet; och

n:o 231 till kammarens tillfälliga utskott n:o 2.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes å nyo:

bevillningsutskottets betänkande n:o 13, samt

lagutskottets utlåtanden n:is 27, 28, 29 och 30.

67

N:o 10.

Fredagen den 3 Mars.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. E. Johansson i Berga under 6 dagar fr. o. m. den 6 dennes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,39 e. m.

In fidem

E. Na thor st Böös.