1898. Första Kammaren. N:o 27 (Riksdagens protokoll 1898:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1898. Första Kammaren. N:o 27.

Tisdagen den 26 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,so e. m.

Justerades protokollet för den 19 i denna månad.

Upplästes följande inkomna läkareintyg:

Att brukspatron Hugo Tamm, som blifvit af mig undersökt,
befunnits lida af kronisk magsjukdom jemte öfveransträngning, hvarför
han är i behof af sex veckors ledighet för helsans återvinnande,
intygas.

Stockholm den 29 mars 1898.

E. O. Johnson,
legitimerad läkare.

Anmäldes och bordlädes

andra särskilda utskottets utlåtande n:o 2, i anledning af dels
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående försäkring
för beredande af pension eller lifränta och dels vissa inom Riksdagens
Andra Kammare väckta motioner; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning
af väckt motion angående skrifvelse till Konungen i fråga om
beredande af ålderdomsunderstöd åt i kommuners tjenst anstälda
barnmorskor.

Första Kammarens Prot. 1898. N:o 27.

N:o 27.

Tisdagen den 26 April.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående upplåtelse
af kronomark till Arjeplougs kommun i Norrbottens län;

n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
och dels i särskild proposition (n:o 45) framstälda förslag om anslag
till jern vägsanläggningar för statens räkning;

n:o 39, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning
och disposition af vissa delar af Asele sockens kyrkoplats;

n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället Öfverstå n:is 2 och 3 i Örebro
län hörande lägenhet;

n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två under förra militiebostället 3/g mantal n:o 7 Bro i
Upsala län lydande utegor;

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till statens jernvägar af ett jordområde från förra hospitalshemmanet
Ousby n:o 3 i Kristianstads län;

n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till två danaarf;

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Norrköpings stad af förra hospitalslägenheten Hospitalsholmen; n:o

45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från inegorna till Sandviks f. d. säteri i Sandviks
församling af Jönköpings län;

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Jönköpings stad af ett område af förra landshöfdingebostället
Ryhof;

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Upsala stad af vissa lotter af den kronan tillhöriga s. k.
Upsala hofstalläng i Upsala län;

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga till förra militiebostället */* mantal Arkelstorp
n:o 1 i Kristianstads län hörande lägenheter;

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till kungsgården 3‘/g mantal Ribbingelund n:o 1 i
Södermanlands län hörande utängar;

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra majorsbostället 6 mantal Gudhem n:is 1—9
i Gudhems socken och Gudhems härad af Skaraborgs län för utvidgning
af Gudhems församlings kyrkogård;

Tisdagen den 26 April. 3

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två nnder länsmansbostället x/a mantal Boberg n:o 1 i Östergötlands
län lydande lägenheter;

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
från länsmansbostället ett hälft mantal Stenlim n:o 3 Stommen
i Stenums socken och Valle härad af Skaraborgs län;

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af kronomark till Jockmocks kommun i Norrbottens län;

n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Venersborgs stad af vissa delar af tomterna n:is428—429
i qvartera Blomman der i staden m. m.;

n:o 55, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord från kyrkoherdebostället i Anundsjö församling; och

n:o 56, i fråga om afskrifning af vedhyggsterräntan och tägtekarlsräntan
å bergsfrälsejorden i Falu fögderi m. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 23 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen statsutskottets
utlåtanden och memorial n:is 10 och 65—71, bevillningsutskottets
memorial och betänkanden n:is 22—26 äfvensom lagutskottets
utlåtande n:o 68.

På derom af herr Björklund, under åberopande af företedt läkareintyg;
gj°rd anhållan beviljades honom ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 28 i denna månad till innevarande riksmötes
slut.

Efter framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Herr vice talmannen: Jag får vördsamt hemställa, att kammaren
behagade besluta att å föredragningslistan till morgondagens
plenum uppföra främst första särskilda utskottets utlåtande n:o 1 i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar af giftermålsbalken m. m., derefter statsutskottets
utlåtande n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse af mark och virke från kronoparker till sanatorier,
sedan statsutskottets utlåtande n:o 71, i anledning af väckta
motioner om anslag för åstadkommande af ett sanatorium i södra
delen af Sverige, vidare bevillningsutskottets utlåtande n:o 25, i

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

anledning af väckta motioner om ändring af bestämmelserna rörande
postbevillningen, samt derefter ärendena i den ordning, hvari de
blifvit i dag för andra gången bordlagda.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,5 o e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna

Onsdagen den 27 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 72, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försälj*
ning af vissa under förra militiebostället li/te mantal Hvellinge
n:is 22 och 30 i Malmöhus län lydande gatehus;

n:o 73, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af egendomen Nefvitshög n:o 15, ett kronobete, i Malmöhuslän;

n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en postverket tillhörig tomtdel i Ystad;

n:o 75, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående upplåtelse
till statens jernvägar af ett jordområde från kungsladugården
Ås kloster n:o 1 i Hallands län;

N.o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

n:o 76, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående upplåtelse
till statens jernvägar af ett jordområde från Alnarps kungsgård
i Malmöhus län underlydande gatehusen n:is 12, 13 och 14
Lomma;

n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af de Schenäs och Bråborgs kungsgårdar tillkommande
andelar af vinternotfisket i Bråviken;

n:o 78, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
statsanslag för utvidgande af en skeppsdocka å Lindholmen invid
Göteborg; och

n:o 79, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel;

bankoutskottets memorial n:o 7, med förslag till reglemente för
riksbankens styrelse och förvaltning att gälla från den 1 januari
1899; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, öfver
väckta motioner om ändring af kongl. förordningen den 24 oktober
1885 angående handeln med vin, maltdrycker m. m.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
andra särskilda utskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 2.

Herr Svedelius erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren behagade besluta att vid det plenum,
som lärer komma att hållas måndagen den 2 maj, låta på föredragningslistan
bland två gånger bordlagda ärenden uppföra andra
särskilda utskottets utlåtande n:o 2, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående
försäkring för beredande af pension eller lifränta och dels vissa inom
Riksdagens Andra Kammare väckta motioner.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts nästlidne dag bordlagda
utlåtande n:o 7.

Herr talmannen yttrade, att han efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren finge tillkännagifva, att omröstningar
jemlikt 65 § riksdagsordningen komme att anställas vid
kamrarnes sammanträden nästa onsdag öfver de voteringspropo -

N;o 27. 6

Onsdagen den 27 April, f. m.

sitioner för sådana omröstningar, som redan blifvit eller före nämnda
dag blefve af båda kamrarne godkända.

Föredrogs å nyo första särskilda utskottets den 20 och 22 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar af giftermålsbalken, till lag angående ändrad
lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken, till lag angående ändrad lydelse
af 1 kap. 8 § handelsbalken, till lag angående ändrad lydelse af
70 § utsökningslagen, till lag angående ändrad lydelse af 5 §
konkurslagen, till lag om boskilnad, till lag angående ändring i
förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse,
så ock angående undansättande af egendom i död makes
bo den 18 september 1862, till lag om bodelning vid äktenskapsskilnad,
så ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet,
samt till lag om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875; dels ock två
till följd af Kongl. Maj:ts proposition väckta motioner.

Herr Dickson: I afseende på sättet för föredragningen af nu
föreliggande utlåtande får jag föreslå:
att utlåtandet föredrages punktvis;

att vid föredragning af punkterna 1, 6, 7 och 8 de dit hörande
utskottets lagförslag paragrafvis föredragas; de särskilda afdelningarnas
rubriker näst efter de paragrafer, dit de höra; efter föredragningen
af hvartdera lagförslaget detsammas öfvergångsstadgande,
ingress och rubrik samt sist utskottets hemställan;

att af lagförslagets paragrafer icke uppläsas andra än de, beträffande
hvilka uppläsning begäres; samt

att, för den händelse utskottets förslag skulle komma att i vissa
delar af den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet lemnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende på de
paragrafer, hvilka blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jemkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar
kunna föranledas.

Denna hemställan bifölls.

Herr Unger: Herr grefve och talman, mina herrar! I skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 7 maj 1884, d. v. s. i dessa dagar för fjorton

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

Punkten 1.

Utskottets förslag till lag angående ändring i vissa delar af

giftermålsbalken.

9 kap.
1 §■

7 N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

år sedan, anförde Riksdagen, hurusom den kommit till den uppfattning,
att gällande lagstiftning angående äkta makars egendomsförhållanden
borde ändras sålunda:

Ro) att i den fasta egendom i stad eller å stadens mark, som
hustru före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärfvat, mannen
ej skulle ega giftorätt och att förty sådan rätt ej heller borde tillkomma
hustrun i mannens lika beskaffade egendom, dock att all årlig
ränta och afrad af dylik egendom skulle under lösören räknas;

2:o) att gift qvinna borde berättigas att sjelf förvalta den egendom,
som vore henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom
äktenskapsförord förbehålla sig en sådan rätt;

3:o) att mannen icke skulle hafva magt att utan hustruns samtycke
bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta egendom å landet
eller jord och hus i staden;

4:o) att hustrun ej borde vara skyldig att med sin enskilda egendom
svara för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat boet,
derest hon icke sig dertill uttryckligen förbundit; samt

öro) att, derest under äktenskapet mannen i andra fall än det i
11 kap. 5 § giftermålsbalken omförmälda till nytta ensamt för sig
sjelf auvändt makarnes gemensamma egendom i boet, jemväl sådant
skulle vid delning eller arfskifte å hans lott räknas'' äfvensom att
motsvarande bestämmelse borde gälla för hustru, som under äktenskapet
med dylik egendom guldit sin enskilda gäld eller eljest obehörigen
beredt sig egen fördel.

Med anledning deraf fick nya lagberedningen i uppdrag att utarbeta
ett lagförslag på den grund, Riksdagen här begärt, och detta
lagförslag kom in till Kongl. Maj:t den 1 juli 1886. 1888 den 15

november inkom högsta domstolen med yttrande öfver förslaget, emot
hvilket högsta domstolen dock gjort så grava anmärkningar, att
Kongl. Maj:t förklarade detsamma icke kunna läggas till grund för
en kongl. proposition, utan yttrade justitieministern vid ärendets föredragning
inför Kongl. Maj:t i statsrådet den 31 december 1891:
»Dä det emellertid icke kunde förnekas, att gällande lagstiftning i
ämnet lemnade rum för åtskilliga beaktansvärda missförhållanden och
icke så som sig borde tryggade den gifta qvinnans ställning i förmögenhetsrättsligt
afseende, men korrektivet deremot syntes böra
sökas, icke uti eu mellan makarne delad förvaltning, utan i lagstadganden,
som lemnade hustrun tillfälle att lättare än nu vinna
boskilnad och som borttoge eller minskade hennes betalningsansvarighet
för de skulder, mannen ensam kunde hafva ådragit det gemensamma
boet, anbefaldes nya lagberedningen att utarbeta nytt förslag
i nyss an gifria syfte».

Sådant förslag utarbetades ock af nya lagberedningen, som dermed
inkom till Kongl. Maj:t den 21 december 1892. Deröfver meddelade
högsta domstolen 1895 den 6 februari infordradt yttrande och
anförde, det domstolen funnit, »att de åsyftade ändringarna i giftermålsbalkens
bestämmelser om betalning af makars gäld icke kunde
utan fara för misstag och rättsförluster åvägabringas genom eu särskild,
från giftermålsbalken fristående lag, utan vore enligt högsta
domstolens åsigt för vinnande af det afsedda syftet» — det syfte

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 27. 8 Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag nemligen, som fans uttryckt i 1891 års här ofvan omförmälda beangående
s]ut — >nödigt att företaga en omarbetning af de stadganden i 11
vissa delar kaP giftermålsbalken, som af frågan berördes».

af gifter- Emellertid fann justitieministern sig af detta föranlåten att äter
mälsbalken. taga upp den af Kongl. Maj:t 1891 till handlingarne lagda riksdags(Forts.
) skrifvelsen af 1884 och anbefalde lagbyrån att på grund af den
utarbeta ett nytt lagförslag — det, som nu föreligger — hvilket,
sedan högsta domstolen deröfver afgifvit yttrande, föredrogs inför
Kongl. Maj:t den 9 oktober 1896. Naturligtvis har justitieministern,
då han med förbiseende af det beslut, som 1891 fattades af Kongl.
Maj:t, bestämde sig för att låta utarbeta ett förslag, stödt på 1884
års skrifvelse, varit i sin goda rätt, men det måste hafva varit synnerligen
starka skäl, som förmått honom dertill, ty högsta domstolens
yttrande öfver det 1892 utarbetade förslaget gifver icke anledning till
en sådan återgång.

Det är, såsom man vet, förhållandet, att Riksdagen vid fråga om
skrivelser till Kongl. Maj:t, huru betänksam Riksdagen än är, då
det gäller att fatta definitiva beslut, är kanske mer, än lyckligt vore,
medgörlig att begära utredning angående förhållanden eller lagförslag
i syften, som, när det kommer till afgörande, befinnas icke böra föranleda
lagstiftning. Det måste derför inträffa, att Riksdagen icke
han taga konseqvenserna af alla sina skrivelser, och det är ännu
mycket större anledning att befara, att så måste ske, när det hunnit
förlöpa en tidrymd af 1 l/a decennium från det skrifvelsen afläts, till
dess förslaget framkom, ty genom omständigheternas magt ändras
åsigterna under en så lång tidrymd högst betydligt, och under
sådana förhållanden finner jag mig, lika med, enligt hvad jag antager,
kammarens samtliga ledamöter, af 1884 års skrifvelse oförhindrad att
efter bästa förstånd och samvete ingå i pröfning af det förslag, som
föreligger. Det är så mycket naturligare, att man känner sig fri
från de förpligtelser, som en sådan skrifvelse må kunna medföra,
som densamma under en tid af 5 år, enligt Kongl. Maj:ts beslut, varit
till handlingarne lagd. För min del måste jag beklaga, att icke 1891
års beslut, som syftar på upphäfvande af 1874 års förordning, fick
ligga till grund för denna lagstiftning, emedan jag tror, att det hade
varit mycket bättre och lättare att lösa frågan i den rigtningen än
att söka den i en rigtning, hvilken, såvidt jag förstår, är omöjlig,
emedan de båda rättsinstituten, mannens målsmanshap och hustruns
fria förvaltning af egendom, äro oförenliga. Det har nu emellertid
skett, och ehuru nya lagberedningen misslyckats i de försök, den
gjort att lösa frågan, har den nu åter kommit före, och det vittnar
åtminstone om stor tillit och förtroende för lagbyrån och dess ledning,
då den fått sig en så svår uppgift förelagd, och det vittnar också
— det måste vi tacksamt erkänna — om ett lefvande nit hos herr
justitieministern att bringa denna fråga framåt.

Nå, nu föreligger emellertid »post varios casus per tot discrimina
rerum» detta förslag, och jag är förvissad, att kammarens ledamöter
äro nog tränade att icke nu — liksom det hände för några år sedan,
då väglagen, som länge stått på dagordningen, slukades — låta
någon stämning af otålighet eller nervositet förleda sig att fatta

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

förba8tadt beslut, utan kritiskt behandla den synnerligen vigtiga fråga,
som nu bär föreligger.

För min del skall jag, så godt jag förstår, söka att göra klart
för kammaren, hvad som förmått mig att vara reservant i frågan.
Jag måste dervid, herr grefve och talman, något gå utanför den
punkt, som nu är föredragen, och yttra mig om förslaget i allmänhet.

Först har Kongl. Magt naturligtvis, för att söka möjliggöra
hustruns fria förvaltningsrätt, måst göra åtskilliga inskränkningar i
mannens målsmansrätt. Det bär i sådant hänseende blifvit föreslaget
i den nu föredragna första paragrafen af 9:de kapitlet, att »Sedan man
och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte målsman
och eget- söka och svara för henne, utom hvad angår egendom, som
är från hans förvaltning undantagen, samt sådan af hustrun under
äktenskapet gjord gäld, för hvilken allenast hennes giftorätt och enskilda
egendom enligt lag svara; hustrun följe ock mannens stånd
och vilkor.»

Det tillägg, som tillkommit, gillar utskottet i sak, ehuru utskottet
i sammanhang med andra föreslagna ändringar omredigerat det så:
»samt gäld, hvarom i 11 kap. 5 § sägs.» Jag har nu i min reservation,
som herrarne måhända läst, yttrat, att det är både i teoretiskt
och praktisk hänseende ett olämpligt stadgande, detta, som jag nu
fästat uppmärksamheten på. 1 teoretiskt hänseende derför, att jag
förmenar, att, då »mannen anses behörig att såsom målsman tala och
svara angående gäld, som hustrun gjort före äktenskapet, följdrigtigheten
synes fordra, att mannen ock bör vara behörig att tala
och svara angående den gäld, som hustrun gjort i äktenskapet.»

Jag väntar mig naturligtvis häremot den invändningen, att det är
en helt annan sak, då gäld, gjord före äktenskapet, betalas ur det
samfälda boet, men gäld, hvarom här är fråga, betalas med egendom,
hvaröfver hustrun råder. Jag har icke förbisett denna skilnad, men
ä andra sidan måste man medgifva, att det kan inträffa, att för
betalande af gäld, gjord före äktenskapet, icke finnes annan egendom
än den, hvaröfver hustrun råder, och då får mannen ändock, derför
att gälden är gjord före äktenskapet, svara, men han får det icke,
om gälden är gjord i äktenskapet, hvilket ju är en uppenbar oegentlighet,
eftersom i begge fallen gälden måste betalas med egendom,
hvaröfver hustrun eger råda. Men det är åt mindre vigt än det
praktiska skälet, det nemligen, att det i allmänhet lärer vara för en
fordringsegare omöjligt att bedöma, huruvida den gäld, eu hustru
gjort hos honom, må vara att anse såsom sådan gäld, som i 11 kap.
5 § giftermälsbalken omförmäles, eller icke, vid hvilket förhållande
fordringsegaren ock är satt ur stånd att bedöma, om han, för utbekommande
af sin fordran, bör rigta sin talan emot mannen eller hustrun.
Det bör vara uppenbart för hvar och en, att det i de allra flesta fall
är omöjligt för fordringsegaren att veta detta. Härpå har jag hört
svaras, att det dock icke är värre skada skedd för sökanden, än att
han får stämma både mannen och hustrun. Ja, det kan han ju alltid
göra, men han riskerar att, om han vinner mot hustrun, fä betala
kostnaden för mannens inställelse — och denne har kanske haft läng
väg — och då kan rättegångskostnaden, som borgenären, för utbekom -

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 27. 10 Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag mande af en rättmätig fordran hos hustrun, får betala till mannen,
ändring i kanske blifva lika stor som hela hans fordran.

vissa delar I (ifrigt vill jag, som anser, att, så länge mannens målsmansrätt
af gifter- fortfar, sjelfständig förvaltning för hustrun icke kan ega rum, motmålsbalken.
sätta mig jemväl stadgandet i 2 mom. af denna paragraf angående
(B''orts.) hustruns förvaltningsrätt.

Det har vidare med afseende på mannens målsmansrätt blifvit
föreslaget i 19 kap. 4 § ärfdabalken, som följer: »År någon för
vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda gods sitt,
varde under förmyndare stöld. År det hustru, varde mannen eller
annan förordnad till god man att utöfva hennes rätt i afseende å
egendoms förvaltning. För den, som sålunda till god man förordnats,
gälle hvad om förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet
finnes föreskrifvet; och shall hvad lag stadgar angående förmånsrätt
för omyndigs fordran hos förmyndare jemväl ega tillämpning i afseende
å hustruns fordran hos gode mannen.»

Nu förmenar jag, att eftersom manneu är hustruns rätte målsman,
är han i sådan egenskap, utan något som helst särskildt förordnande,
derest han icke sjelf står under annans målmanskap, ipso jure, behörig
omhänderhafva den förvaltning, som hustrun, till följd af ofvan omförmälda
hinder, är ur stånd att utöfva, hvadan jag så mycket hellre
anser mig böra för min del afstyrka ifrågasatta tillägget till 19 kap.
4 § ärfdabalken, som derigenom skulle för hustrun tillskapas en lätt
missbrukad möjlighet till förmånsrätt, boets borgenärer till förfång.
Det är derför ett teoretiskt origtigt förfarande, att mannen, jemte
det han är hustruns målsman, förordnas att vara hennes »gode man»;
och derom kunde vara mindre att säga, om det icke åtföljdes af det
stadgandet, att den förvaltning, han i denna egenskap för hustrun
utöfvar, kommer att gifva henne förmånsrätt i den egendom, han har
om händer. År han en ordentlig karl, som man kan hafva förtroende
för, kan jag icke se, att man behöfver gifva hustrun några
större rättigheter, derför att mannen får ett särskildt förordnande att
fullgöra något, som redan enligt lag honom åligger, och är han det
icke, ja, då blir han väl omyndig förklarad, och då blir det förmyndaren,
som får förvalta både mannens och hustruns egendom.
Jag kan icke godkänna detta stadgande, helst som det för tredje
man skulle medföra högst vådliga påföljder. Man kan tänka sig,
att en man sitter i förvaltning af eu stor egendom, och ingen känner
så noga till, huruvida han gör det såsom målsman eller på grund
af detta särskilda förordnande såsom god man för hustrun. Han
lemnas naturligtvis kredit, då han innehar eu stor egendom, men
när det kommer till kritan, och borgenärerna vilja taga ut sina
fordringar, tager hustrun med förmånsrätt det, som tinnes.

Med iakttagande af dessa inskränkningar i mannens målsmausrätt
har man ansett, att den 1874 åt hustrun gifna förvaltningsrätten
borde bibehållas, och derom är nu stadgadt i 2 mom. af 9 kap. 1 §.

Men naturligtvis kunna, trots denna sjelfständiga, af mannen
oberoende förvaltning, man och hustru icke inlåta sig på rättegång
med hvarandra angående förmögenhetsförhållanden, ej heller sig
emellan sluta aftal i sådant hänseende, ett förbud, som med hänsyn

N:0 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

till mannens målsmansrätt måste häfdas, och äfven enligt all jurisprudens
är en nödvändig följd derå!'', att hustrun icke är »sui juris»
eller, såsom justitieministern uttrycker sig härom i statsrådsprotokollet,
icke är juridiskt fullt sjelfständig. Den första af dessa principer
har lätt uttryck i 70 § utsökningslageu, sådan den lyder enligt
ifrågavarande förslag; det heter der: »Vill vid utmätning i makars
bo endera undantaga viss egendom, förty att den enligt 11 kap. 7 §
giftermålsbalken eller lagen om boskilnad ej bör gå i betalning för
den gäld, som sökes, och är ej med afseende å egendomens och
gäldens beskaffenhet uppenbart, att utmätning ej må ske, skall hvad
i 69 § tinnes stadgadt angående förfarandet i der afsedt fall lända
till efterrättelse; dock att föreskriften om gäldenärens instämmande
ej skall å andra maken lämpas.» Således, om en fordringsegare
söker utmätning i ett bo, och hustrun deremot invänder, att den
egendom, som skulle utmätas, är hennes enskilda egendom, får
denna icke säljas, utan hustrun hänvisas att stämma. Enligt 69 §
utsökningslageu skulle hon stämma både borgenären och gäldenären,
men det föreslås nu, att hvad här om gäldenär instämmande föreskrifves
icke skall ä andra makan lämpas.

Således skall mannens rätt att få använda någon del af boet
till betalning af hans gäld pröfvas mannen ohörd. Detta är, såsom
vi lärde oss förr i verlden och såsom det kallas i 21 § 25 kap.
rättegångsbalken, domvilla, och detta skulle alltså nu blifva den första
legaliserade domvillan, men derom kan jag icke vara med. Till
försvar härför har anförts dels den principen, att makar icke kunna
tvista med hvarandra inför rätta och dels att i detta fall hustruns
och mannens rätt sammanfalla. Det kan ju hända, att så är fallet
någon gång, men icke kan jag finna anledning antaga, att de ständigt
skola sammanfalla, ty man torde väl förstå, att mannen, som gjort
gäldeu, kan vilja, att denna skall betalas, och att intet undantages
borgenären af hvad honom rätteligen tillkommer, och att mannen
således, om från hustruns sida obefogad invändning göres om undantagande
af gods från utmätning, har intresse af att och såsom
hederlig karl bör bestrida sådan invändning. Det borde väl alltså
vara hans rätt att i saken höras. Till sådana orimligheter kommer
man emellertid, då man säger, att man och hustru ej må föra rättegång
med hvarandra. Det torde äfven lätt inses, huru omöjligt det
är att stadga en sjelfständig förvaltningsrätt för hustrun, om icke
möjlighet beredes makarne att genom rättegång slita uppkomna
tvister. Antag, att mannen och hustrun förvalta hvar sin egendom
samt att egendomarue ligga egor om egor. Om då tvist uppkommer
om hägnad, dikning, åverkan, rågångens rätta sträckning eller dylikt,
huru skall en dylik tvist afgöras, då makarne icke kunna processa
med hvarandra? Jo — de fä utan slut och utan mål enskild! tvista
med hvarandra, men rättsfrågan måste förblifva oafgjord. Således
ett nytt tvisteämne inom familjen och derjemte ett nytt bevis derpå,
att dessa båda rättsinstitut, mannens målsmanskap å ena och hustruns
fria förvaltningsrätt å andra sidan, äro med hvarandra oförenliga.

Hvad sedan aftalsrätten beträffar, har lagstiftaren uttryckt sin
åsigt derom i 22 § boskilnadslagen, sådan den lyder i det kongl.

Lagforslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 27. 12 Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag förslaget: »ändå att boskilnad beviljad är, ege ej ene maken till
angående jen an(jre något bortgifva eller makarne sig emellan sluta annat
vissa delar aftal- än som med skifte af boet bär samband.» De få således icke
af gifter- sluta aftal, ehuru boskilnad egt rum; ännu mindre torde det vara
målsballcen. tillåtet förut. Således kunna icke heller på denna väg tvister slitas.

(Forts.) För öfrigt ligger en oegentlighet och motsägelse i detta lagens förbud
rörande aftal makarna emellan, då lagen likväl talar om eu hel
mängd aftal, som makar ega ingå med hvarandra, ty hvad annat än
aftal är det, att t. ex. det, enligt lagens stadgande, beror på mannens
samtycke, om hustrun må gå i borgen, och på hustruns samtycke,
om viss egendom får säljas eller intecknas o. s. v. Sådant är ju i
sjelfva verket aftal makarne emellan. Detta är hufvudmotivet, hvarför
jag icke kan vara med om denna lagstiftning, att den omöjligen kan
trefva sig fram till en någorlunda konseqvent och praktisk tillämpning,
trefva sig fram mellan dessa båda rättsinstitut, mannens målsmanskap
och hustruns fria förvaltning. Nu säger man: huru skall då spörsmålet
lösas? Genom att, jemte upphäfvande af all egendomsgemensamhet,
borttaga mannens målsmanskap? Det vore ett sätt. Men
det finnes mycket i våra gamla traditioner, som talar deremot, och
exempel från andra länder tala kraftigt emot ett sådant tillvägagående.
Jag tager mig friheten anföra, hvad justitierådet Olivecrona
yttrar i detta ämne. Han omtalar, huru i Nordamerika egendomsgemenskapen
mellan man och hustru icke är erkänd. »Men», säger
han, »erfarenheten visar, att de resultat, som hittills trädt i dagen,
ingalunda äro lofvande. Der mannens och hustruns förmögenhet
skola skötas af mannen och hustrun hvar för sig och icke sammanföras
under gemensam förvaltning af mannen, der kunna rättskollisioner
svårligen undvikas, och frågor om mitt och ditt måste leda
till misshälligheter mellan makar. Der hustrun dessutom genom
hela andan af lagstiftningen drifves till en skarp täflan med mannen,
för att hon, på sitt håll, må, så vidt möjligt, förkofra sin enskilda
egendom, är det ju naturligt, att hon, under äflandet att föröka sina
egodelar, finner de moderliga pligterna tunga och derför ofta söker
att mot naturen och på ett skändligt sätt befria sig derifrån. Huru
djupt det sedliga lifvet deraf måste kränkas, ligger i öppen dager.
Man kan icke heller undra derpå, om hustrun i dessa nordamerikanska
fristater, då hon genom lagarne blifvit stäld i det fullkomligaste
oberoende af mannen, ofta blifver frestad både att kasta sig,
in i förhållanden, som ligga utanför hennes af naturen anvisade
plats inom familjen och i samhället, och att inom den husliga kretsen
stundom tillvälla sig ett tryckande öfvervälde, i beggedera fallen
till skada för henne sjelf och för familjen, såsom en nödvändig form
af sedligheten.» Vidare anför senatorn E. von Knorling, huruledes
fosterfördrifningen bland qvinnorna tagit en förfärande utsträckning,
samt att procenten af dödfödda barn stigit högre än i något annat
civiliseradt land. Han fortsätter: »Det sorgligaste och mest upprörande
af allt är dock, att ifrågavarande brottsliga och olycksbringande
missbruk, hvilket hotar den nordamerikanska nationen
med undergång, återfinnes icke endast hos de åt prostitutionem hemfallna
och de olyckliga offren för förförelsen; nej, äfven gifta qvinnor,

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

hustrur, fruar, i de högsta klasserna lika mycket som i de lägsta,
sky icke att afdagataga sitt foster i moderliiVet och sålunda befria
sig tran denna börda, innan den blifver alltför mycket besvärlig. >

Jag tror, att man med dessa exempel för ögonen och med
kännedom om traditionerna i värt land, der man hittills tagit om
vard om familjen och dess sedliga intressen, icke skall väga beträda
denna väg, som betecknas af målsmansskapets borttagande. Det
skulle således endast återstå att icke åt hustrun gifva fri förvaltningsrätt.
Dä frågar man: huru skall då hennes egendom kunna värnas?
Jag tilltror mig icke att kunna lösa denna svåra fråga, men det är
dock icke, såsom herrarne känna, främmande för vår lagstiftning att,
pa samma gäng hustrun står under mannens målsmanskap, tillåta
henne att undanskifta egendom och ställa den under god mans vård.
Härvid kunde icke behöfva afses annat än förvaltningen af hennes
fasta egendom. — Detta vore nu ett sätt, och det må bero på eu
i framtiden skeende utredning, om det icke kunde anses tillräckligt
att framkomma med ett sådant förslag.

Men jag fortsätter granskningen af det kongl. förslaget.

Såsom en följd af hustruns fria förvaltningssätt har hon äfven
genom detta förslag tilldelats befogenhet att med laga verkan göra
gäld, hvarom stadgandena återfinnas i ll:te kap. giftermålsbalken.
Då jag icke gillar den fria förvaltningen, finner jag helt naturligt
ingen nödvändighet för hustrun att kunna göra gäld. Bibehålies den
förra af dessa rättigheter, måste man dock i någon mån, med vissa
inskränkningar medgifva henne den senare. Men hvad beträffar
ansvarigheten för denna gäld, anser jag, att utskottet vidtagit en förbättring
i Kongl. Maj:ts förslag. Då Kong!. Maj:t gjort henne ansvarig
med sin giftorätt och enskilda egendom utan inskränkning, har
utskottet ansett, att hon endast bör svara med den egendom, hvaröfver
hon eger råda. För min del skulle jag vilja gå ett steg ännu längre,
ty med min åsigt i frågan sammanhänger min önskan att kunna
trygga hustruns förmögenhetsrätt, ehuru jag önskar gå så till väga,
att det blir praktiskt utförbart. Jag anser nemligen, att hustrun bör
svara för enskild gäld endast med den egendom, hvaröfver hon eger
råda, då gälden göres. Jag har redan framhållit detta i min reversation.
Den afvikande mening, utskottet i detta fall hyser, dä utskottet
anser, att hvad hustrun vid det eller det tillfället eger skall gå i
mät för gäld, som hon gjort på eget bevåg, föranleder dertill, att
hvad som efter hand komme under hustruns förvaltning kunde tagas
i mät vid boskilnad, äktenskapsskilnad o. s. v. och att hustrun sålunda
skulle genom en enda olycklig affär kunna förstöra hela sin
framtida förmögenhet och, om familjen ej hade annat att lefva af,
vilkoren för hela familjens ekonomiska existens. Detta är emellertid
detaljer, som jag icke vidare vill yttra mig om, än att jag härmed
gitver till känna, att jag, som ej gillar hustruns fria förvaltningsrätt,
icke kunnat dela den åsigt om hustrus skuldsättning, som utskottet,
och än mindre den, som Kongl. Maj:t gjort gällande.

Man skall väl här svara mig, att beskaffenheten och värdet af
den egendom, hvaröfver hustrun egde råda, då gälden gjordes, är
svår att konstatera, svårare än att konstatera, hvad hon råder öfver,

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
gifterimålsbalken.

(Forts.)

N:o 27.

Lagförslag
angående
ändring i
Dissa delar
af giftermälsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

då utmätning sker. Jag medgifvcr, att det, då betalning sökes efter
lång tids förlopp, kan vara svårt att utreda, hvad egendom hustrun
egde förvalta, då gälden gjordes, men blefve lagen sådan, så visste
borgenären, hvad han har att rätta sig efter, och jag anser, att man
bör lagstifta så, att man icke förstorar hustruns kredit, ty hon kunde
lätt komma att missbruka den.

Vidare hade Kong]. Magt föreslagit sådan ändring i 1 kap. 8 §
handelsbalken, att hustrun skulle hafva rätt att sälja gods, äfven
sådant, som stode under mannens förvaltning. Detta har utskottet
afstyrkt på anförda skäl, och till dessa skulle jag för min del vilja
tillägga, att kong!, förslaget så mycket mindre borde i denna del
bifallas, som det å andra sidan icke ens blifvit ifrågasatt, att mannen
skulle ega sälja egendom, som stod under hustruns förvaltning. Ursprungligen
hade också justitieministern föreslagit, att stadgandet i
18 § 10 kap. handelsbalken skulle upphäfvas och hustrun ega fri
rätt att gå i borgen, huru hon ville, men detta ansågs af högsta
domstolen alltför vådligt, i följd hvaraf framställning derom icke
inkommit i Kongl. Maj:ts förslag, och skall således i detta afseende
gälla hvad hittills varit stadgadt, att hustrun icke må gå i borgen
annat än med mannens samtycke. Jag medgifver, att detta likväl
icke är mycket bättre, ty hustruns borgen kommer säkerligen att
tagas i anspråk, så ofta mannen behöfver sådan. För min del hade
jag helst sett, att hustrun blifvit från rättigheten att gå i borgen
alldeles befriad.

Till sist anhåller jag att få beröra de förändringar, som föreslagits
i 2 § 10 kap. giftermålsbalken angående giftorätten. Såsom jag
gifvit till känna i min reservation, är det min åsigt, att det vore ur
familjens och dess sedliga uppgifters synpunkt lyckligast, om fullständig
egendomsgemensamhet makar emellan kunde införas, med
utvidgad rättighet för dem att, då omständigheterna icke voro normala
och lyckliga, erhålla boskilnad från hvarandra. Derom är dock icke
fråga nu, utan det föreslås, att äfven fast egendom i stad, ärfd eller
före äktenskapet förvärfd, skall vara enskild egendom. Mot detta
kan anmärkas, att det är en halfmesyr och att intet giltigt skäl
finnes att icke taga steget fullt ut och, om man nu skall gå denna
väg, stadga, att all egendom, på detta sätt införd i boet, skall vara
enskild. Man har häremot genmält, att det icke kunde gå för sig,
enär det vore svårt att konstatera, hvad den ene eller andre maken
i lös egendom eller dess värde må hafva infort i boet. Dertill svarar
jag, att i de flesta fall icke vore svårare att utreda detta än att
utreda, hvad som i boet införts, då der inkommit t. ex. hus i staden,
intecknadt för lifräntor, hyreskontrakt eller andra förbindelser och af
annan gäld besväradt. Men för öfrigt är mot denna invändning att
genmäla, hvad som uppenbarligen fullständigt vederlägger befogenheten
af densamma, nemligen att det väl icke lärer vara svårare att urskilja
den lösa egendom, som på grund af lag må vara makes enskilda
egendom, än att urskilja den så beskaffade egendom, som,
såsom nu eger rum, på grund af äktenskapsförord, gåfva eller
testamente skall ena maken enskildt tillhöra. Då lagen ansett sådan
urskilning kunna ske med afseende å lös egendom, som på grund

Onsdagen den 27 April, f. m. 15

af aftal, gåfva eller testamente tillkommer make enskild!, måtte den
väl kunna ske, då den på grund af lagens stadgande måste ega rum.
Jag åberopar härvid och tager mig friheten att uppläsa, hvad justitierådet
Carlson i denna fråga anfört:

»Den nu föreslagna lagändringen, enligt hvilken giftorätt icke
vidare skulle ega rum i fäst egendom i stad, som ena makan egetvid
giftermålets ingående eller under äktenskapet ärfver, har förordats
af lagkomité^ och lagberedningen samt begärts af Riksdagen i dess
skrifvelse åt år 1884. Detta oaktadt kan jag icke tillstyrka densamma.
Enligt min uppfattning är det principielt origtigt att göra
ena makans^ rätt till andel i egendom, som andra makan inför i boet,
beroende af egendomens natur af fäst eller lös egendom. Det är
obilligt, att maka, som inför egendom af viss natur, skall få behålla
denna ensam, under det att andra makan, som inför egendom af
annan natur, måste afstå hälften deraf till förra makan. De missförhållanden
i detta afseende, till hvilka nu gällande lag gifver anledning,
skulle genom förslagets upphöjande till lag icke komma att
minskas, utan tvärtom ökas. En inskränkning i den lagbestämda
egendomsgemenskapen makar emellan bör, när tiden derför finnes
vara inne, ske på det sätt, att all egendom, som af ena makan införes
vid giftermålet eller under äktenskapet tillfaller henne genom arf,
gåfva eller testamente, förklaras vara enskild.»

Jag vill tillägga, att det har så mycket mera skäl för sig, att,
om man skall gå den vägen, all egendom varder enskild, som skilnaden
mellan fast och lös egendom numera både i socialt och politiskt
hänseende börjar försvinna, och, hvad mera är, den har genom aktiebolagen
alldeles utjemnats. Endast eu fast egendom ställes på aktier,
är den lös egendom, annars icke. — Jag kan ju i boet föra in t. ex.
aktier i en bruksegendom till belopp af hundra tusen kronor och
min hustru för in en egendom i stad, som icke är stöld på aktier,
till värde af hundra tusen kronor. Då får hon giftorätt i mina
aktier till 50 tusen kronor, men behåller sin stadsegendom såsom
enskild. Jag. får då 50,000 kronor och hon 150,000 kronor af boet.
Detta, tyckes icke vara rättvist eller billigt och man bör derför, i den
rigtning man vill gå, taga steget ut. Denna fråga föreligger icke
nu, och man har alltså icke annat att göra än att yrka afslag på
denna halfmesyr, då man kommer dit.

Med hänsyn till all dessa omständigheter och då dessa två
institut: målsmanskapet och den fria förvaltningen äro oförenliga,
finner jag, för min del, det kong!, förslaget oantagligt.

Det är sant, att förslaget i tvenne hänseenden innebär en förbättring,
nemligen deri, att hustruns ansvarighet för mannens gäld
är minskad, och vidare deri, att, genom den nya boskilnadslagen,
lättnad beredts både hustrun och mannen att kunna få boskilnad.
Men derest förslaget i sin helhet icke blir antaget, förmodar jag, att
det sammanhang, hvari förslaget är framstäldt, kommer att vålla
formella hinder emot bifall till förslaget jemväl i dessa delar.

Pef är naturligtvis, såsom hvar och eu kan finna af hvad jag
här hatt äran anföra, min önskan att kunna betrygga hustruns eganderätt,
men jag är öfvertygad, att det är praktiskt omöjligt på det

N:o 27.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 27.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

sätt, som föreslagits i den kong], propositionen, hvarför jag, för min
del, anser förslaget oantagligt. Och det torde, huru ofullständig
min framställning än varit, dock klart framgå, att det förefinnes en
kollision mellan de i kong], förslaget häfdade ståndpunkter, som gör,
att förslaget icke kan och icke bör antagas.

Såsom en sammanfattning af mina åsigter i denna fråga skall
jag till sist, för att icke blifva missförstådd, gifva till känna, att det
för mig tänkta idealet hade varit full egendomsgemcnsamhet och
mannens målsmansrätt, oförkränkt bibehållen, men med mycket utvidgad
rätt att genom äktenskapsförord, äktenskapskontrakt eller
annat aftal och genom boskilnad i fall, der omständigheterna icke
voro normala och lyckliga, få en annan sakernas ordning och makarnes
egendom särskild. Man skulle naturligtvis dervid icke kunna skydda
hustruns rätt utan särskild förvaltning, och jag upprepar ännn en
gång, att det vid sådant förhållande synes omöjligt att finna någon
annan utväg än att hänskjuta denna förvaltning åt gode män; och
deri ligger ju ingen fara eller något afsevärdt betungande för hustrun,
att en af hennes anhörige eller annan lämplig man är hennes gode
man, som talar och svarar för henne. Det säges, att man derigenom
skulle för mycket inskränka hustruns verksamhetssfer och göra
gällande, att hon icke till annat dugde än att, såsom ordspråket
säger, sitta hemma och hafva hand om vaggan och kokslefven. Men
det är naturligtvis ingalunda meningen. Det är en missuppfattning
att säga, att hemmets sfer är för trång för qvinnan; ty den är, rätt
betraktad, ingalunda trång, utan mycket, mycket vid, och finner hon
sin verksamhet i hemmet för trång eller för ringa, är det ju intet,
som hindrar henne att utveckla sin verksamhet, för välgörenhet eller
andra nyttiga värf, och skapa andra lyckliga hem omkring sig, utan
att det derför är nödvändigt för henne att hafva egendomsförvaltning.
Jag vill visst icke bestrida, att många hustrur möjligen kunna vara
dugliga att sköta affärer, jordbruk, bergsbruk, sågverksrörelse m. m.,
men jag påstår, att det deremot är sällsynt att finna en man, som
är duglig att sköta den inre förvaltningen, och någon arbetsfördelning
måste det väl finnas mellan makar. Jag tror, att det finnes få män,
som, såsom qvinnan, kunna genom sättet för handhafvande af hemmets
inre förvaltning skapa bemtrefnad, glädje och lycka inom familjen,
hvilket skulle blifva det anspråk, som skulle ställas på mannen, om
hustrun blefve sysselsatt med affärer utanför hemmet.

Jag hoppas, att detta ärendes omfattning skall lända mig såsom
ursäkt, att jag, emot min vana, något länge, för länge kanske, tagit
kammarens uppmärksamhet i anspråk. Jag har gjort det af intresse
för saken och enär jag ansett det vara min pligt att gifva mina
åsigter till känna och bjuda skäl för desamma.

För att nu återkomma till den punkt, som är föredragen, ber
jag att ytterligare få betona, huru, enligt min tanke, onödig och
origtig den föreslagna förändringen i denna paragraf är. — Jag sade
nyss, att det är omöjligt för fordringsegaren att veta, om gälden är
af den eller den beskaffenheten och om han således skall vända sig
emot hustrun eller emot mannen. Den, som borgar varor till hustrun,
kan möjligen af varornas beskaffenhet sluta till, om de äro för boets

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

gemensamma nytta eller för enskilt behof, som icke har med boet
att skaffa, och om skuldsättningen skett med mannens samtycke
eller icke. Men om man antager, att fordran grundar sig på försträckning
— om en borgenär försträckt hustrun t. ex. 100 kronor
— huru skall han då veta, om hon för dessa 100 kronor köpt en
bresch eller en gris? Det är ju omöjligt, och ännu mera omöjligt är
det, i fall tvenne personer hvardera lånat henne 100 kronor och hon
köper både bresch och gris. Det blir alltså omöjligt för fordringsegaren,
att veta, hvilken han skall stämma, mannen eller hustrun.

Jag jemförde nyss den nuvarande situationen med den, som egde
rum, då man efter många års arbete antog väglagen. Jag vågade
då höja min svaga stämma emot denna lag, och jag höjer den äfven
i dag till varning emot förhastade beslut, och jag har dertill funnit
mig så mycket starkare uppfordrad i min egenskap af jurist och
riksdagsman och medborgare, som det nu icke, såsom då, är fråga
om blott en ekonomisk angelägenhet utan om ett förslag, som djupt
ingriper i familjerätten och familjens hela sedliga lif och derigenom
i hela samhällslifvet, — ett förslag hvaraf alltså kommande slägtens
lycka eller ofärd kan bero.

Herr Afzelius: Det är en gammal välkänd metod, att, vid studerandet
af ett mera omfattande betänkande eller lagförslag, man gör
början med slutet och först läser reservationerna. — Jag tror, att
detta är en ganska god metod, derför att när det tinnes reservationer,
sä kasta de ofta ett koncentreradt ljus öfver hufvudpunkterna i frågan.
Man riskerar icke då att tappa bort sig i detaljer, hvilket vid ett
studium, sådant som detta, är det farligaste man kan göra. Vid detta
betänkande finnas två reservationer, en af den siste talaren och en
af ledamoten af Andra Kammaren, herr J. Eliasson. Dessa reservationer
gä i alldeles diametralt motsatta rigtningar, och emellan dem
ligger Kong!. Maj:ts och utskottets förslag

Herr Jan Eliasson ställer sig på den ståndpunkten, att detta
förslag skulle utgöra svaret på Riksdagens skrifvelse af år 1884, och
han känner- sig i hög grad besviken i afseende på det sätt, hvarpå
svaret utfallit. Det var icke obetydliga saker, Riksdagen år 1884
ansåg vara önskvärda och utförbara. Det var ett helt program Riksdagen
öfverlemnade till Kongl. Maj:t, ett program, hvarigenom, såsom
Riksdagen yttrade, man ville betrygga den gifta qvinuans rätt och
bästa. — Men hvad tinnes utaf detta program qvar i Kongl. Maj:ts
förslag? Programmet innehöll r> punkter, som den föregående talaren
uppläste. Af dessa 5 punkter återfinna vi här endast 3. Två af
punkterna äro totalt borta. Det är en reduktion, aritmetiskt sedt, af
*/*, men i sjelfva verket och principielt sedt mycket mera. De två
punkterna, som bortfallit, voro just de två, som berörde hustruns
förvaltningsrätt i äktenskapet. Och detta är resultatet efter 14 års
nästan oafbrutet arbete, efter det två förslag utarbetats af lagberedningen
och ett förslag af lagbyrån, samt dessa Henne förslag blifvit
genomgående granskade af högsta domstolen. Det är verkligen icke
underligt, om man förvånar sig öfver, att resultatet blifvit så långt
efter förväntningarne.

Första Kammarens Prof. 1898. N:o 27.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken

(Forts.)

N:o 27. 18 Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag För den, som på närmare håll har följt utvecklingens gång och
angående ske(]eDj kan emellertid detta resultat icke vara förvånande. År 1886
vissa^delar utarbetade lagberedningen ett förslag, som fullt och klart genomförde
af gifter- de af Riksdagen angifva synpunkter, ett förslag, som sedermera, på
målsballten. sätt den föregående talaren nämnde, granskades af högsta domstolen.

(Forts.) Jag tror, att detta förslag var egnadt att upplysa enhvar om, att ett
fullständigt och konseqvent genomförande af hvad Riksdagen begärt,
förde med sig ändringar i äktenskapsrätten, som ginge vida utöfver
hvad den allmänna meningen i vårt land ville godkänna. Och uti
sådana frågor som dessa, uti sådana förhållanden, så alldagliga, men
ändå så djupt ingripande, tror jag, att lagstiftaren om någonsin måste
räkna med den allmänna uppfattningen.

Detta program således kan icke såsom sådant genomföras. Kan
man då icke säga: hvarför skola vi icke slå oss till ro vid detta?
Kan icke Riksdagen säga sitt peccavi och se tiden an?

För min del var jag icke med om att skrifva till Kongl. Maj:t
1884 och skulle således väl kunnat finna mig deri. Men saken är
den, att vår lagstiftning, enligt min uppfattning, blifvit försatt i ett
läge, der den omöjligen kan förblifva.

Genom den förordning, som 1874 promulgerades och som afsåg
vissa ändringar i gifterraålsbalken, har vår äktentenskapsrätt förlorat
sin jemnvigt. Denna förordning är ett bland de mest talande exempel
på huru sådana s. k. partiella reformer kunna skada, huru de kunna
åstadkomma oreda i rättens grundvalar och derigenom äfven grumla
rättsuppfattningen och rättstillämpningen. 1874 års förordning är en
halfmesyr uti form och uti sak. Det är en tanke, som icke blifvit
tänkt till slut. 1874 års förordning bröt med 1734 års lags uppfattning,
att mannen är hustruns målsman. Här gafs nu åt hustrun
någonting vid sidan, det gjordes ett inhugg i mannens målsmanskap.
Hon fick rätt att råda öfver hvad genom äktenskapsförord eller gåfva
förbehållits henne under sådant vilkor och öfver hvad hon genom
eget arbete kunde förvärfva. Men hvad detta innebär, hvad denna
utskiftning af förvaltningen inom äktenskapet verkligen i sina konseqvenser
innebär, det är icke ens antydt. Man frågar sig: kan hustrun,
och i hvilken mån kan hon förpligta sig och sin egendom, kan hon
förpligta det samfälda boet, kan hon förpligta sig gent emot sin man,
kan hon svara i rättegång — allt frågor, hvarpå1 denna författning
icke gifver något svar. Och de 24 år, som gått sedan dess, hafva icke
varit tillräckliga att grundlägga någon »cousensus omnium prudentium»,
någon endrägtig mening om, huru författningen härutinnan skall
tolkas. Detta är den formella bristen i 1874 års förordning.

Men den är, såsom jag nämnde, också en halfmesyr i sak. Förordningen
tillkom, som det hette, för att skydda hustrun emot missbruk
af målsmanskapet, af mannens förvaltningsrätt. För detta ändamål
gaf denna författning åt hustrun en egen förvaltningsrätt, högst
obetydlig, tillräcklig att grumla, inen hvad den gaf till verkligt gagn
var ytterligt ringa. Man tänkte icke på att skydda hustrun emot
missbruk af mannens förvaltningsrätt, — att minska hennes ansvarighet
för den gäld, mannen genom sitt målsmanskap åsamkat boet, att
lätta utvägen för henne att genom boskilnad undandraga sig detta

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

målsmanskap, när det utöfvas illa. Detta är realiteter od värdefulla
realiteter, men deraf gaf 1874 års förordning intet. Den gaf en
princip, som mycket sällan kommer till användning.

Bristerna i 1874 års förordning undgingo visserligen icke de
mera klarsynte, då denna författning kom till. När Riksdagens beslut
granskades af högsta domstolen, atstyrktes sanktion af 6 ledamöter
bland de 7, som dcltogo i ärendets behandling. Och särskild! inom
denna kammare höjde sig varnande röster. Säkerligen hade aldrig
deuna författning här blifvit antagen, om icke, på sätt en af kammarens
främste medlemmar, den gamle riksarkivarien Nordström, anförde,
man betraktat sjelfva förslaget endast såsom en skrifvelse till
Kongl Maj:t. som gick i den rigtning man önskade, och som skulle
föranleda Kongl. Maj.-t att till Riksdagen återkomma med ett förslag,
som vore befriadt från bristerna, fullständigadt och förbättradt.

Nu, efter 24 år, lägges ett sådant förslag på Riksdagens bord.
En närmare utveckling af den ståndpunkt, som 1874 års författning
angifver, anser jag vara karakteren af detta lagförslag. I detta förslag
äro de af ndg angifna formella bristerna afhulpna. Der säges, i
hvilken mån hustru kan förpligta sig och sin egendom, i hvilken mån
hon kan uppträda i rättegång. Det var dessa bestämmelser, som den
siste talaren kritiserade, och som måhända kunna kritiseras. Men
jag tror, att hvarje domare skall gifva mig rätt derutinnan, att det
är bättre att hafva dessa bestämmelser, äfven om de kunna kritiseras,
än att vara fullständigt hänvisad till det osäkra.

Vidare innehåller detta förslag bestämmelser, hvarigenom hustruns
ansvarighet för mannens gäld betydligt inskränkes. Det innehåller
också bestämmelser, hvarigenom utvägen att vinna boskilnad, då
målsmanskapet missbrukas, väsentligen underlättas. Angående värdet
af dessa tvä nyheter torde det knappt vara mera än eu mening. Äfven
den siste talaren förklarade, att han i allo gillade detta. Hvad boskilnaden
beträffar, är det ju allmänt erkändt, att denna, som ju
skulle vara hustruns räddningsplanka, för närvarande nästan aldrig
kommer till användning förr än det är för sent, förr än konkursen
bryter lös och ruinen är fullständig. Och hvad ansvarigheten för
gälden beträffar, är denna visserligen redan genom 1734 års lag inskränkt,
såvida gälden tillkommit genom mannens vållande, men
enhvar vet, att detta icke blifver praktiskt tillämpligt annat än på
borgensförbindelser, och till följd deraf blir resultatet, att hustruns
enskilda egendom går åt att täcka hennes andel i de s. k. legitima
skulderna.

Utöfver detta — hvilket jag betraktar såsom nödvändiga komplement
till 1874 års förordning — innehåller förslaget åtskilligt
annat, som är värdt att taga vara på. Det innefattar först och främst
en omarbetning af de gamla, dunkla och orediga stadgandena i 9
och 11 kap. giftermålsbalken, och genom denna omarbetning hafva
många gamla tvistefrågor bragts ur verlden. Särskildt vill jag nämna
den, huru gäld, som en af makarne har vid inträdet i äktenskapet,
skall betraktas, då på samma gång tillgångar införas i boet, — i
hvilken mån den skall vara enskild och i hvilken mån den skall vara
gemensam. Denna tvistefråga, som, kan man säga, är äldre än lagen

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermalsbalken.

(Forts.)

N.o -;7.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. in.

sjelf, har åter och åter behandlats i teorien, men den är alltjemt
olöst, föranleder allt jemt olika meningar i domstolarne.

Vidare innehåller förslaget en omarbetning af boskilnadslagen.
Jag tror icke, att jag säger för mycket, dä jag påstår, att denna är
en lag, som af alla erkännes vara bland de mest svårbegripliga och
mest svårtolkade. Jag tror icke heller någon skall bestrida, att detta
förhållande har i hög grad bidragit till att förlama dess användning.

Som sagdt, dessa formella förbättringar, hvarigenom reda och
klarhet införas i bestämmelserna, räknar jag som förslagets icke
minsta förtjenst. Ty jag tror icke, att man skall motsäga mig, om
jag påstår att osäkerhet är en bland de största olägenheterna i ett
lands rättstillstånd. Man kan finna sig i eu lag, som är mindre god,
blott den är klar, bestämd och tydlig. Men är lagen mörk och
tvifvelaktig, föder den af sig en vacklande rättsuppfattning och
vacklande domslut. Hvad som gäller som rätt i dag gäller icke i
morgon, hvad den ena domstolen godkänner, det underkänner den
andra. Det finnes då icke en lag lika för alla. För fiffigt tillfalla
dessa fördelar af förenkling, reda och klarhet icke blott rättskipningen;
ty rättsbuden, särskildt på detta område, äro icke till allenast
för att lemna domaren grunder, efter hvilka han har att slita de tvister,
som bringas under hans pröfning, utan de äro framför allt till för
att förekomma tvister och lemna den enskilde ledning huru han skall
inrätta sig.

Härmed har jag i korthet angifvit hvad jag anser vara fördelarne
af detta förslag, dess företräden framför nu gällande lag. Men, frågar
man, finnes det då inga brister? Jo, mina herrar, jag ber då att för
ögonblicket icke behöfva tala om detaljerna. Vi komma sedan till
dem och bli då i tillfälle att rätta hvad som möjligen kan fela. Finnes
det då inga andra brister? Jo, säger den siste talaren, det saknas
principiel enhet i förslaget, det är icke byggdt på en princip. Jag
gifver honom derutinnan fullkomligt rätt. Förslaget är icke någon
kungatanke, det är icke en helgjuten lagstiftningsprodukt. Men
jag frågar eder, mina herrar: är vår nu gällande lagstiftning i sådant
hänseende bättre än detta förslag; innebär icke denna ännu mer af
inkonseqvens? Jo visserligen. Och jag frågar vidare: finnes det
verkligen någon utsigt att här kunna åstadkomma en lagstiftning,
som är helgjuten och homogen?

Den föregående talaren antydde, att det finnes två vägar till
detta mål: den ena är att gå tillbaka, den andra är att gå framåt.
Att gå tillbaka — det skulle dä vara att eliminera bort 1874 års
förordning, att återställa rättstillståndet, sådant det var dessförinnan,
att återställa mannens målsmanskap orubbadt. Den förre talaren vill
gå ännu mycket längre. Han vill gå bortom 1734 och upphäfva den
enskilda egendomen, införa fullständig egeudomsgemenskap. Han
säger i sin reservation om detta, att han icke tror, att det kan realiseras
under den närmaste framtiden, och jag får säga, att lian dervid
säkerligen icke varit alltför pessimistisk. För min del tror jag,
att den vida mindre och enklare förändringen att taga bort 1874 års
förordning är en förändring, hvarpå man icke kan tänka. 1874 års
förordning har icke karakteren af eu obetydlig fristående författning,

N o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

utan den är, så att säga, en handfästning, som gifvits i en viss retning.
I 24 år har denna författning lefvat, och denna tidrymd är
enligt min tanke eu tillräcklig prescriptionstid för att utesluta all
vidare klandertalan å densamma. Denna väg, att gå tillbaka till utgångspunkten,
att återföra utvecklingen dit, hvarifrån den kommit —
den vägen är alltså stängd

Den andra vägen skulle vara att gä vidare, att tillägga hustrun
eu ökad förvaltningsrätt, att uppdela boets förmögenhet på ett eller
annat sätt och lemna hustrun eu del och mannen en annan, att hvar
för sig råda deröfver, att skapa tvenne viljor i stället för en på detta
område. Jag tror icke, att man, för att bemöta en sådan anordning,
behöfver frammana dessa skräckbilder från andra sidan Atlanten,
hvilka den föregående talaren stälde fram för oss Kulturförhållandena
der äro så olika våra, att jag icke tror, att man deraf kan
göra någon tillämpning på vårt svenska folk. Men jag tror, att
man kan se saken mycket enklare och naturligare och ändå måste
säga, att denna väg är stängd. Ty så länge man bär att göra med
frågan om makarnes andel i boets förmögenhet, med frågan om deras
ansvarighet för gäld, med frågan om vederlag eller med sådana frågor
på äktenskapsrättens område, hvilka visa sin egentliga betydelse först
då samfälligheten upphör och boet upplöses, så länge tror jag för
min del — det är lian bestämda öfvertygelse — att man icke behöfver
befara någon som helst återverkan på äktenskapets kärna, om denna
i öfrig! är frisk, d. v. s. på förhållandet mellan makarne. Men sä
snart man kommer in på frågan om den ekonomiska ledniugen iuom
äktenskapet, på förvaltningen, och vill utskifta denna mellan makarne,
då måste alltid den frågan, den farhågan: kan detta ske utan att
framkalla friktion och slitningar och misstämning mellan makarne?
Jag tror, att den allmänna meningen, för närvarande åtminstone, i
vårt land icke är villig att afvisa denna farhåga såsom ogrundad.
Derför är också den andra vägen stängd.

Nu säger man, och det har den ärade reservanten antydt: allt
detta är opportunism, ingenting annat. För min del får jag bekänna,
att jag med mycket jemnmod skall bära denna förebråelse. Ty jag
tror, att den tiden är längesedan förbi, då man förestälde sig, att
eu lagstiftare kunde stampa lagar ur marken för att efter sitt sinne
lyckliggöra menniskorna mot deras egen mening och vilja. Nu får
lagstiftaren räkna med den allmänna meningen hos sitt folk, med
hvad det tänker om hvad i vissa lifsförhållanden må vara rätt och rigtigt
och nyttigt, lian får upptaga det, ordna det, utveckla det, men icke
handla deremot. Det är en vida blygsammare uppgift, det erkänner
jag, men jag tror, att den är fruktbarare. Jag kallar icke detta
opportunism, jag kallar det förstånd, förstånd om hvad lagstiftaren
kan och icke kan, om hvad han får göra och icke får göra.

Vid öfvervägande af allt hvad jag nu i korthet anfört, har jag
kommit till den öfvertygelse, att kammaren handlar klokt om den
bifaller detta förslag och derigenom befriar oss frän det famlande,
som utmärkt de sista 10 årens lagstiftningsförsök på detta område.
Antages förslaget icke, kastas vi tillbaka igen till fortfarande

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermalsbalken.

(Forts.)

N:o 27.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa ilelar
af gifterynålsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

osäkerhet, till förnyade lagstiftningsförsök, utan något klart mål och
derför utan något hopp om framgång.

Jag ber, herr grefve och talman, att få yrka bifall till paragrafen.

Herr Rodhe: Då jag antecknat mig såsom reservant i denna
punkt, torde det vara min skyldighet att angifva de skäl, som förmått
mig dertill. Jag vill då börja med det meddelandet, att, ehuru
jag inom utskottet flera gånger uttalat min tveksamhet med afseende
å den rigtning, i hvilken det kongl. förslaget gick, så kom jag
dock till utskottets sista sammanträde med den afsigten att icke
anmäla någon reservation. Det stod nemligen för mig klart, att
1874 års lag var bristfällig och behöfde eu komplettering. Det
kongl. förslaget syntes mig också vara mycket hofsamt och försigtigt;
det har icke tagit något alltför stort steg på den inslagna vägen;
det har icke dragit alltför djerfva konseqvenser af den grundsats,
som började tillämpas i 1874 års lag. Motbjudande var mig också
att uttala någon som helst förkastelsedom öfver ett förslag, som är
frukten af ett så mångårigt arbete, buret af den grundligaste juridiska
insigt och bildning. Och jag kan ju ej heller annat än hafva
både öga och hjerta för den olyckliga ställning, i hvilken en qvinna
kommit, som blifvit knuten till eu man, som genom öfverdåd, slöseri
och lättsinne satt i fara makarnes hela timliga existens. På grund
af allt detta var jag benägen att afstå från att reservera mig; men
då inom utskottet anmäldes en reservation, i hvilken uttalades till
eu del samma principiella betänkligheter, åt hvilka jag gifvit uttryck,
ansåg jag mig icke hafva rätt att förhålla mig passiv och derigenom
gifva mig sken utaf att icke hysa någon tvekan med afseende å
den princip, som uppbar förslaget. Skäl till en sådan tvekan syntes
mig icke saknas. Särskilt har jag varit mycket tveksam med afseende
å hvad lagen innehåller angående inskränkning i mannens
målsmanskap. Jag skulle mycket önska, att man icke tagit detta
steg, som synes mig innebära ett steg, låt vara ett litet, men dock
ett steg från hvad som om äktenskapet är stadgadt i den högre lag,
från hvilken man icke får bortse, och på hvars vidmagthållande är
så väsentligt beroende icke blott enskildes, utan hela samhällets väl.
Troheten mot donna lag både bort bjuda, att man låtit mannens
målsmanskap vara oinskränkt, till dess han visat sig ur stånd att
utöfva det eller ovärdig att utöfva det. Lagen synes mig böra utgå
från normala förhållanden och icke såsom regel fastställa hvad som
borde vara undantag. Skall det blifva verklighet af enheten mellan
man och hustru och skall den åt mannen tillerkända ställningen
inom äktenskap lemnas okränkt, då går det väl icke an, att man
från början ställer så till, att mannen och hustrun få olika intressen,
livilket måste för dem medföra frestelse att låta euhetsbandet dem
emellan blifva lossadt, och då får man icke utestänga mannen från
det målsmanskap, till hvilket han icke förverkat rätten. Det är
icke så farligt, säger man, i praktiken kommer det att gestalta sig
bättre; hvad lagen bjuder om inskränkning i mannens målsmanskap
kommer i de allra flesta äktenskap icke till användning. Jag vill
hoppas, att så må komma att ske, men möjligheten är icke ute -

23 N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

sluten, att lagen kommer att inom många äktenskap verka såsom
en sprängkil, som splittrar sönder enheten. Det lär icke bidraga
till värnande af enheten inom äktenskapet, att lagen förutsätter
olika intressen hos hustrun och mannen, förutsätter att mannen icke
står henne närmast, att en tredje person kan bättre bevaka hennes
rätt än mannen. Nu har emellertid det kongl. förslaget iakttagit
äfven i afseende å mannens målsmanskap mycken varsamhet, liksom
det öfver hufvud taget är kännetecknadt af en varsamhet, som
förtjenar allt erkännande. Men jag frågar: skall man i längden
kunna iakttaga denna varsamhet? Sedan man gifvit sig in på den
angifna vägen, sedan man tagit ett litet steg på den, skall man
icke genom konseqvensens magt nö''dgas taga det ena steget efter
det andra? Erfarenheten från andra områden låter befara, att det
så måste gå äfven här. Man viker af praktiska skäl af från en i
teorien såsom vigtig erkänd grundsats; afvikelsen blir allt större och
större; utom de praktiska grunderna söker man snart teoretiska
grunder för sitt förfarande, till dess man slutligen kommer till ett
absurdum, från hvilket man nödgas taga steg tillbaka. Sådan
har historiens gång varit på många områden, och tecken tyda på,
att man har att befara, att det skall gå så äfven här. Från framstående
jurister ha hörts yttranden, att det blir aldrig fullkomlig
reda med afseende å egendomsförhållandet mellan äkta makar, förr
än mannens målsmanskap upphäfves. Tidningarna hafva för ett par
dagar sedan vetat berätta om ett af framstående personer besökt
möte, vid hvilket det kungliga förslaget dryftats, och der man uttalade
beklagande öfver att förslaget icke beredde åt qvinnau den
fulla sjelfständighet man önskade; men der man tillika uttalade den
förhoppningen, att förslaget skulle blifva en brygga, som ledde öfver
till det önskade målet. Eu ledamot af nya lagberedningen har också
i eu reservation yrkat, att man redan nu så godt först som sist
skulle taga steget fullt ut och upphäfva mannens målsmanskap. Men
sedan man det gjort, har man kommit till ett absurdum, från hvilket
en tillbakagående rörelse blir alldeles nödvändig, så framt icke
vitala samfundsintressen skola sättas på spel. Nå ja, men det behöfver
icke gå derhän. Om man antager detta förslag, kan man hoppas
att lagstiftningen på detta område skall under många år blifva hvilande,
säger man. — Det är möjligt, och jag vill visst icke profetera
om motsatsen. — Tager man åter icke detta förslag, har man att
vänta kanske snart nog ett sämre. Detta sista argument imponerar
dock alldeles icke på mig. Ett sådant argument kan hafva giltighet,
då det gäller ekonomiska eller dermed jemförliga saker, men då det
gäller en sak, som tangerar det etiska och religiösa, går det icke
an, att man för att undvika ett sämre tager det, som man icke erkänner
vara godt.

Jag har härmed angifvit några såsom jag hoppas icke alldeles
betydelselösa skäl för min reservation. Jag har ansett mig pligtig
att uttala dessa betänkligheter särskildt såsom en kyrkans representant,
betänkligheter, som säkerligen tränga sig på många, när de
betrakta detta förslag icke från ensidigt juridisk utan, hvad som
här är en skyldighet, äfven från en högre synpunkt. Emellertid,

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 27. 24 Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag med hänsyn dertill, att 1874 års lag behöfver en komplettering och
ändring i me<^ l,än8yn till frågans utomordentliga svårighet vill jag nöja mig
visso delar me<l att hafva uttalat mina betänkligheter och skall för närvarande
af gifter- icke framställa något bestämdt yrkande.
målsbalken.

(Forts.) Herr Trygger: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag

kommer troligtvis att få uppträda och yttra mig med anledning af
anmärkningar vid de särskilda paragraferna i förslaget, och följaktligen
bör jag nu inskränka mig till det minsta möjliga; särskildt
sedan den andre talaren utvecklat förtjensterna i allmänhet hos det
här föreliggande förslaget, behöfver jag icke närmare gå in på den
saken.

Jag vill till en början nämna, att jag för min del står på en
ståndpunkt mera avancerad än den, som föreliggande förslag representerar.
Mina åsigter gå i något så när samma rigtning, som
reservantens från Andra Kammaren, herr J. Eliassons. Jag kan visserligen
icke instämma med honom i allt, men i stort sedt anser
jag, att de af honom framstälda betänkligheterna äro rigtiga.
Särskildt hade jag hoppats, att hvad Riksdagen begärde 1884 i fråga
om hustrus förvaltningsrätt öfver hennes enskilda egendom skulle
halva uppfylts i det kongl. förslaget. Vi böra nemligen komma ihåg,
att Riksdagens skrifvelse utgick från tanken, att man skulle göra
allt för att bevara hustruns förmögenhet. Nu är det ett faktum, att
i fråga om lösegendom icke finnes något annat säkert sätt att bevara
denna hustruns enskilda egendom, än att gifva hustrun förvaltningsrätt.
Och då hustrun för närvarande kan i äktenskapsförord förbehålla
sig en dylik förvaltningsrätt, kan jag icke finna, att det skulle
vara farligt att gifva henne den i lag. Ty i sådana fäll, då hustrun
i äktenskapsförord förbehållit sig lös egendom såsom sin enskilda,
är det också hennes mening att få förvaltningsrätt deröfver; och den
omständigheten, att det icke står uttryckligen angifvet, beror derpå,
att hon eller hennes målsman ansett, att det följer af sig sjelft, och
att de icke tänka sig, att lagens bestämmelser äro sådana, att det
fordras uttryckligt förbehåll äfven om denna sak.

Här har af talare, hvilka yttrat sig mot förslaget, gjorts gäl
lande, att detta förslag skulle innebära eu utvidgning af hustruns
förvaltningsrätt. På detta vill jag svara, att det innebär icke någon
utvidgning alls: hustruns förvaltningsrätt enligt förslaget är precis
densamma som förut deri; är endast närmare preciseradt hvad denna
förvaltningsrätt innebär.

Det kongl. förslaget har icke uppfylt hvad jag hade önskat i
fråga om hustruns förvaltningsrätt, men jag har i alla fall ansett
mig otörhindrad att tillstyrka utskottets förslag, enär jag anser, att
det lagförslag, som här föreligger, i sin helhet betraktadt måste anses
såsom ett verkligt framsteg, och då får den enskilde låta sina
betänkligheter i en eller annan punkt fara. Deremot, ifall det här
vore meningen att antaga det kongl. förslaget oförändradt, skulle
jag för min del ansett, att detta vore att ersätta den nuvarande lagstiftningen
med något sämre. Jag syftar här på, hurusom det kongl.
förslaget, som icke gifvif hustrun samma skyddsmedel, som Riks -

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

dagen begärt, för att bevara hennes egendom, i stället gifvit henne
ett kraftigt medel att förstöra denna egendom, nemligen genom den
generella skuldsättningsrätt, som i det kong!, förslaget finnes stadgad,
en skuldsättningsrätt, hvilken är så mycket betänkligare, som
den erbjuder den oegentligbeten, icke blott den vanliga, att man
kan taga i mät för gäld egendom, som icke svarar för den, utan den
mera ovanliga, att man icke kan taga i mät den egendom, som
svarar för gälden. En sådan anomali vore tillräckligt skäl att förkasta
förslaget, äfven om stadgandet icke i sig sjelft innebure så
stor fara, som fallet är, just för familjen. Nu bar utskottet ersatt
detta med en begränsad skuldsättningsrätt för hustrun, en skuldsättningsrätt,
hvars praktiska betydelse egentligen är den, att qvinnan,
frånsedt smärre skulder, som hon måste göra vid utöfningen af den
förvaltning hon har, får förmåga att skaffa sig medel genom att
pantsätta den egendom, som står under hennes förvaltning. Detta
kan icke innebära någon fara för familjen och ej heller någon fara
för mannens ställning och boets ekonomiska bestånd.

Tager man det kongl. förslaget med de förändringar, utskottet
deri föreslagit, torde man dermed i stort sedt fylla det behof, på
hvilket Riksdagens skrifvelse fäste uppmärksamheten, och bidraga
till att få fasthet och stadga i lagskipningen. Angående 10 kap.
2 § med dess bestämmelser om giftorätten skall jag bedja att få
yttra mig, då vi komma till denna paragraf, der jag bär en något
afvikande mening. Bland anmärkningar mot 9 kap. 1 § giftermålsbalken
har herr Unger gjort gällande, att det skulle vara origtigt
att i paragrafen stadga undantag från mannens rätt att svara för
hustrun i fråga om gäld, som hustrun gjort utan mannens samtycke,
eller den gäld jag nyss syftade på. Härpå torde kunna svaras, att
den farhågan, som den förste talaren uttryckte, att borgenär skulle
hafva svårt att veta, om han skulle vända sig mot hustrun eller
mannen, är näppeligen berättigad. Ty en borgenär, som har lånat
hustrun medel, vet väl, huruvida mannen har samtyckt till gälden
eller icke, och han vet naturligtvis, att detta icke är eu gäld, som uppkommit
genom hustruns brottsliga gerning. Borgenären behöfver sålunda
icke sväfva i någon ovisshet om hvem han eger vända sig mot.

På grund af hvad jag nu sagt hemställer jag, herr talman, om
bifall till 9 kap. 1 §, sådan den af utskottet föreslagits.

Herr Dickson: Det har redan tillräckligt erinrats om det arbete,
som föregått framläggande af förevarande lagförslag, huru detsamma
tre gånger undergått granskning och huru det nu föreligger i en
form, som icke drabbats af väsentliga anmärkningar från högsta
domstolens pluralitet. Deraf kan man draga den slutsatsen, att föreliggande
förslag är ett godt förslag och omsorgsfullt pröfvadt. Man
kan äfven draga den slutsatsen, att Riksdagens framställning blifvit
sorgfälligt prölvad, och att den ej vunnit godkännande utan att den
bestått profvet. Tvä af Riksdagens önskningsmål hafva visserligen
blifvit afskilda, och i afseende å dem tror jag herr Rodhe skulle
kunnat hysa de betänkligheter, han uttalade, men det synes mig,
att de icke böra hysas beträffande förslaget sådant det nu föreligger.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts)

N:o 27.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

Herr Unger hade med sympati omfattat programmet af 1891;
men detta är ju endast en af högsta domstolens anmärkningar föranledd
utvidgning och tillämpning af 1891 års beslut, med tillägg af
stadgandet om huru giftorätt skall tillämpas i stadsfastighet.

Den dystra skildring, som lemuades från Nordamerika, tror jag
icke bör drabba det nu föreliggande förslaget. Det är här icke
fråga om någon sådan lagstiftning som i Nordamerika, och de sorgliga
förhållanden, som der råda, existera ej heller i andra land, der
egendomsgemensainhet icke finnes.

Frågan om egendomsgemensamhet har blifvit löst på mycket
olika sätt i olika land. I några finnes icke egendomsgemensamhet
mellan makar; så i England och Ryssland. I några är all egendom
gemensam, såsom i Norge, Danmark, Holland, Portugal och en del
af Frankrike. I Spanien är endast den egendom, som forvärfvas
under äktenskapet, gemensam. Vidare finnas land, der fastighet är
enskild egendom, då den icke forvärfvats under äktenskapet, medan
lös egendom är gemensam; så är förhållandet i Frankrike. I Tyskland
finnas alla de olika formerna att välja på. Jag drager häraf
den slutsatsen, att frågan om egendomsgemensamhet i äktenskapet
icke har den betydelse för äktenskapet, som herr Unger ville tillmäta
densamma. Och icke kan man säga, att förhållandet mellan
äkta makar är bättre i Danmark och Norge än i Sverige, eller härstädes
bättre i städerna än på landet i Sverige. För olika land
lämpa sig olika institutioner. Hos oss har frågan utvecklat sig så,
att landtlästigbet är enskild egendom, stadsfastighet gemensam.
Orsaken härtill har väl antagligen varit den stora betydelse man
fäste vid landtfastigheten. I städerna åter har antagligen af ålder
fastighet icke haft något egentligt värde, utan förmögenheten legat
i varor, bohag och fordringar. Nu, då stadsfastighet har ett betydligt
värde, tror jag, att det är ett godt steg att likställa stadsfastighet
med landttästighet. Det förnämsta skälet härför är, att hela
vår lagstiftning liksom detta förslag baserats på att skydda den
gifta qvinnan genom att skydda hennes enskilda egendom, och att
hela lagstiftningens syfte skulle blifva utan betydelse för stadsbefolkningen,
om icke stadsfastighet i fråga om giftorätt likstäldes
med landtfastighet. Vill man säga, att frågan kan ordnas genom
äktenskapsförord, svarar jag, att det är lättare att utvidga egendomsgemeusamheten
genom förord än att inskränka den. För öfrigt är
det ett ganska praktiskt sätt att skydda den gifta qvinnan genom
att bereda henne enskild egendom, om man låter stadsfastighet blifva
enskild, ty det är en egendom, som med lätthet kan skötas af hustrun,
hvaremot en stor landtegendom kan vara ganska svår för henne
att förvalta.

Det har redan förut påpekats, att föreliggande förslag är fotadt
på göda grunder och att det varit en nödvändighet att utveckla lagstiftningen
i afseende å den förmögenhet, som hustrun enligt 1874
års förordning sjelf får förvalta, och att således bestämma, huru det
skall gå med den gäld, som hon sjelf gör. Det är alldeles gifvet,
att om hustrun förvaltar en fastighet såsom sin enskilda egendom,

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

kan hon lika litet som någon annan, som har en fastighet att förvalta,
underlåta att antaga tjenstehjon, att inlåta sig med personer
i transaktioner, att köpa och sälja på leverans, o. s. v. Man måste
då också erkänna ett berättigande åt den gäld, hustrun under sådana
förhållanden gör. I detta afseende förefinnes mellan Kongl. Maj:ts
förslag och utskottets en skiljaktighet, hvilken blifvit af herr Trygger
påpekad. För min del skulle jag icke hyst någon tvekan att ansluta
mig till Kongl. Maj:ts förslag; men då man vid lagstiftning måste
taga hänsyn till hvad som låter sig genomföra, d. v. s. huru sympatierna
ligga, har jag ej tvekat att biträda den uppfattning, som
gjorde sig gällande inom utskottet, hvarför jag således bidragit till
den förändring, som nu föreligger. Då alltså hustrun skall med den
egendom, hvaröfver hon råder, svara för den gäld hon gör, måste
man, enligt herr Ungers tanke, låta henne svara med den egendom
hon har, då gälden göres. Men detta är vanskligt, ty denna egendom
är underkastad vexling. Bättre är då att knyta förhållandet
till det tillfälle, då egendomsgemensamheten upphör antingen genom
mauneus död eller genom boskilnad; i båda fallen upprättas bouppteckning,
och det blir tillfälle att konstatera, hvilken egendom det är,
som bör svara för den gäld hon sjelf gjort. Detta är en tidpunkt,
som är känd för borgenärerna, och det är således kunnigt för dem
att de dä få uppträda och bevaka sin rätt. Det är alldeles nödvändigt
att, såsom förslaget angifver, låta hustrun vid domstol svara för
den gäld, hon sjelf gör. Och jag tror, att det öfverensstämmer med
goda rättsgrundsatser. Enligt lagen är ju den egendom, som skall
svara för gälden, utesluten från mannens förvaltning. Då är det ju
också rätt, att mannen icke skall svara för en fordran, som rigtas
mot denna egendom, utan bör det öfverlåtas åt hustrun sjelf. Liknande
förhållanden finnas ju dessutom. Då det är fråga om skadestånd
för brottslig gerning, får hustrun sjelf svara enligt rättegångsbalken
och har bon handelsgäld, får hon enligt 1798 års förordning
sökas för den. Detta är således ingen nyhet, som kan anses rubba
förhållandet inom familjen. Herr Trygger har utvecklat, att svårigheten
för en borgenär att veta, hvilkendera af makarne han skall
stämma, icke har någon betydelse.

Herr Enger rigtade en anmärkning mot 19 kap. 4 § ärfdabalken.
Jag kan besvara den nu också, så att den icke kommer att
stå obesvarad. Denna lag har tillkommit på grund af högsta domstolens
enhälliga begäran och afser det förhållandet, att hustrun har
ekonomiska intressen, som skola tillgodoses i händelse hon blir
urståndsatt att sjelf bevaka dem. Det kan hända att, om hon
har enskild egendom, som står under mannens förvaltning, det blir
nödvändigt att med denna egendom hafva transaktioner, och med nu
gällande lag finnes intet sätt att ordna dessa förhållanden. Och likaledes,
om hon har enskild egendom, som står under mannens förvaltning,
och hon blir sjuk, vansinnig, och mannen förslösar egendomen,
så finnes icke något tänkbart sätt för hennes arfvingar att skydda
denna egendom; nu beredes tillfälle dertill.

Jag har sett ett fall, som visar behofvet af denna lagstiftning.
Två makar hade vunnit boskilnad. Mannen for utomlands, hustrun

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermälsbalken.

(Forts.)

N:o 27.

2K Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag bodde qvar i Stockholm. Hon ärfde du en förmögenhet, men var
ändring i ^c''se ’ tillfälle att sjelf förvalta den och begärde derför förmyndare.
vissa delar Hetta vägrades emellertid af domstolarne. Så står frågan för nära£
gifter- varande. Detta visar, att denna förändring i 19 kap. 4 § ärfdabalmålsbalken.
ken är praktisk och behöflig.

(Forts.) Jag vill icke trötta kammaren med att ingå i. vidare bemötande

af de anmärkningnr, som blifvit framstälda. Öfvertygad om att
förslaget innebär en väsentlig förbättring i vår lagstiftning, anhåller
jag, att Första Kammaren måtte bifalla föreliggande punkt, liksom
Andra Kammaren redan förut gjort.

Herr Unger: Då icke någon talare upptagit till bemötande de
hufvudsakliga anmärkningar, jag gjort mot detta förslag, nemligen
att enskild fri egendomsförvaltning af hustru är praktiskt oförenlig
med mannens målsmanskap öfver henne, skulle jag visserligen kunna
lemna öfriga genmälen obesvarade, men vill dock gent emot herr
Afzelius säga, att den omständigheten, att man en gång kommit in
på orätt bog, på sätt som skedde genom 1874 års förordning, ej
utgör skälig anledning att fortsätta utvecklingen af lagstiftningen i
denna rigtning, utan bör man tvärtom, med upphäfvande af samma
förordning, börja på nytt i det syfte, som jag förut angifvit, och det
är just hvad Kongl. Magt har velat göra, då Kongl. Maj:t år 1891
resolverade, att korrektivet mot att hustruns eganderätt icke var
tryggad icke skulle sökas i eu mellan makarne delad förvaltning,
såsom följd hvaraf, icke annat jag kan förstå, 1874 års förordning
borde upphäfvas, hvilket också jag anser vara det rigtiga. För
öfrigt yttrade herr Afzelius, att han icke ville bestrida att det funnes
åtskilliga fel i denna lagstiftning, men att han ansåg det vara bättre
att taga dem än det nuvarande mörka och tvifvelaktiga, således
äfven om, på sätt jag ovederlagdt anmärkt, den föreslagna lagstiftningen
i vissa delar ej kunde verkställas — detta senare sade
ej han, men det säger jag. För öfrigt anförde han ett skäl, som jag
omöjligen kan gilla, att man nemligen borde taga detta nu för att
derigenom blifva befriad från mycket framtida arbete på lagstiftidng
i ämnet.

Herr Trygger undervisade oss derom, att det ej gäller någon
utvidgning af den förvaltning, som är hustrun tillerkänd genom 1874
års förordning. Det har jag icke heller hört någon påstå. Åtminstone
har jag ej påstått detta

Hvad beträffar, att borgenären bör kunna veta, huruvida hustruns
skuldsättning sker med mannens samtycke eller ej, förstår jag verkligen
icke, huru han det skall kunna. Det står i 11 kap. 2 §
giftermälsbalken, enligt förslaget, taladt om det fall, att »hustrun för
det gemensamma boets räkning gjort gäld under sådana förhållanden,
att det kunnat antagas ske med mannens samtycke»; men om hustrun
lånar 100 kronor af en person, huru skall denne då kunna veta om
det sker med mannens samtycke eller ej, då han ej ens vet, för
hvad ändamål penningarna uppburits.

Herr Diekson förmenade, att det varit i följd af högsta domstolens
yttrande 1895, som man nödgats återgå till 1884 års skrifvelse

K:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. in.

och lägga deri till grund för denna lagstiftning. Jag kan icke läsa
högsta domstolens yttrande sä. Högsta domstolen fann, att de åsyftade
ändringarna i giftermålsbalkens bestämmelser om betalning af makars
gäld icke kunde utan fara för misstag och rättsförluster åvägabringas
genom en särskild, från giftermålsbalken fristående lag, utan vore
enligt högsta domstolens åsigt »för vinnande af det af sedda syftet» —
eller samma syfte som med 1891 års beslut afsågs, nemligen att
upphäfva den delade egeudomsförvaltningen — »nödigt att företaga
en omarbetning af de stadganden i 11 kap. giftermålsbalken, som af
frågan berördes».

Hvad det beträffar, att jag skulle velat afråda antagandet af
det föreliggande lagförslaget genom anförande af exempel från Nordamerika,
så måtte herr Dickson icke rätt uppfattat mitt yttrande;
ty jag sade att, om man ej kan hafva målsmansrätt och fri förvaltning
på samma gång, så gäller att upphäfva det ena eller det andra, och
frågan blir då, om man skall upphäfva målsmansrätten, och i sådant
sammanhang åberopade jag förhållandet i Nordamerika, men det är
ju någonting helt annat än ett åberopande i afsigt att afråda från
det nu föreliggande lagförslaget.

Vidare sades det, med afseende på giftorätten, att det nu förelåge
eu väsentlig skilnad uti förhållandena på landet och i staden.
Ja — det beror ju på om fastigheten är stäld på aktier eller ej.

Jag skall ej längre uppehålla kammaren. Jag anhåller att fä
yrka alslag på den nu föredragna paragrafen.

Herr Rudebeck: Ehuru flera talare redan yttrat sig i frågan
och ehuru jag vet, att den mening jag omfattar ej öfvereusstämmer
med flertalets, så och då denna vigtiga och allvarliga fråga berör
ett ämne, som jag i min verksamhet ofta måste behandla och beakta,
har jag icke kunnat underlåta att offentligen tillkännagifva min
uppfattning i saken.

Till en början ber jag da fä nämna, att jag icke tillhörde Riksdagen,
da 1884 ars beslut fattades, och att jag således för min ringa
del är obunden med hänsyn till de konseqvenser, som anses följa
af beslutet, d. v. s. utaf Riksdagens berörda skrifvelse.

Jag vill visst icke förneka, att inom det äktenskapliga lilvet
många gånger på det ekonomiska området förekomma svårigheter
och missförhållanden af betänklig art och att det bör vara lagstiftaren
angeläget att söka afhjelpa desamma, äfvensom jag vill medgifva,
att hvad lagstiftaren derutinnan hittills gjort ej kan anses vara fullt
tillfredsställande. Men jag måste å andra sidan bekänna, att det för
mig ligger något motbjudande i en lagstiftning, som utgår från
sådana förutsättningar som de, hvarpå förevarande lagförslag är
grundad!. Visserligen har jag i denna kammare mera än en gång
hört sägas, att man uti lagfrågor ej skall röra sig på känslornas
område, utan se alla saker praktiskt och nyktert. Ja, det är nog
sant, men det torde dock vara förlåtligt, om man i ett ämne sådant
som det nu föreliggande ej kastar helt och hållet öfver bord alla
känslor utan låter dem något fä göra sig gällande.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af qiftermålsbalken.

tForts.)

N:o 27. 30

Onsdagen den 27 April, f. m.

Lag/örnlag Jag säde, att det är deu förutsättning, från hvilken lagstiftaren
angående [ jenna lag utgår, som är för mig så litet tilltalande, ty äktenskapet
viswdelar betraktas här hell och hållet som ett bolag mellan två kontrahenter,
af gifter- och lagstiftaren låter sig angelägnast vara att med all möjlig omsorg
målsbalken. tillse såsom det vigtigaste vid äktenskapets ingående, att den ene
(Forts.) bolagsmannens rätt så mycket som möjligt bevaras mot deu andre
bolagsmannens, utan tauke på annat än stridiga intressen dem emellan.
Detta är enligt mitt förmenande ej ett godt, och åtminstone verkar
det ej godt i den mening, deri enligt min uppfattning ett äktenskap
gifver lycka. Om jag det oaktadt medgifver behofvet af eu undantagslagstiftning
med särskilda bestämmelser för de fall, då omständigheterna
kunna kräfva boskilnad, så svarar man mig, att det dels är
mycket svårt att finna fullt tillfredsställande bestämmelser härutinnan
och dels att det vanligen är för sent, såvida man icke härutinnan
ingriper förr än de förhållanden äro ådagalagda, hvilka berättiga
till boskilnad. Ja, detta är måhända stundom sant, men först och
främst vill jag då framhålla, att lagstiftaren bör hafva i sin magt att
förbättra deu nuvarande lagen om boskilnad, och vidare är jag nog
djerf säga, att äfven om det skulle i ett eller annat fall icke i tid
lyckas med lagens tillhjelp rätta ett missförhållande inom det äktenskapliga
lifvet på det ekonomiska området, så är detta enligt min
mening en sak af underordnad betydelse, sedd från synpunkten af
deu större och högre uppfattning jag hyser om äktenskapets idé och
väsen. Af hvad jag här hatt äran anföra torde tydligt framgå de skäl,
hvilka äro för mig hufvudsakligen bestämmande, då jag skall besluta
mig fiir den föreliggande lagens antagande eller icke antagande.

Med detaljanmärkningar mot lagförslaget skall jag icke upptaga
kammarens tid, helst dessa blifvit, särskildt, af reservanten herr
Unger, i allt hufvudsakligt framhållna. Men jag kan dock icke
underlåta att något beröra eu och annan punkt, dervid jag först
vill betona, hurusom det synes mig vara något betänkligt, då det
skulle stadgas uti 19 kap. 4 § ärfdabalken, att om hustru för vanvett
är ur stånd att vårda sitt gods, hennes man ej är hennes sjelfskrifne
målsman, utan han först genom ett särskildt förordnande fär rätt
att i egenskap af hennes gode man förvalta hennes egendom. Häri
ligger ett så märkligt åtskiljande af de båda kontrahenterna inom
äktenskapet från hvarandra, att, jag erkäuuer det, jag finner det för
tanken och känslan störande.

Det yttrades af en högt ärad talare, att det sorgliga förhållande,
som reservanten anförde från andra sidan Atlanten, vore en öfverdrift,
och att man ej hade anledning befara, att denna, såsom det
yttrades, om jag hörde rätt, främmande planta skulle kunna omsättas
i vår svenska jord. Ja, det hoppas och tror äfven jag,
men icke är jag derom så fullkomligt öfvertygad, att jag kan afvisa
helt och hållet tanken på att ett sä sorgligt förhållande kan hafva ett
sammanhang med lagstiftningen uti förevarande ämne. För den med
rättsskipningen något förtrogne spåras lätt och icke så sällan symptom
er af sådana sorgliga förhållanden äfven i vårt land, och att det
ej märkes så mycket, kan ega förklaringsgrunder, som dock ingalunda
äro tillfredsställande.

Onsdagen den 27 April, f. m. 31

\ idare har det sagts, att förståndet hos lagstiftaren bör mana
honom att följa den allmänna meningeu och icke stå och stampa
fram lagar efter sin egen mening. Ja, detta är fullkomligt rigtigt,
och för en sådan uppfattning böjer jag mig i allmänhet, ty jag inser
det berättigade häruti, men jag tror derjemte äfven, att ej lagstiftarens
förstånd åsidosattes, om han icke alldeles obetingadt gifver efter
tör alla de strömningar, som i ty fall ofta förekomma, (rån början
mången, gång helt obetydliga, men mer och mer växande ingalunda
alltid på fullt naturliga och honnetta vägar. Jag håller sålunda före,
att lagstiftaren bör akta sig för att för mycket följa dessa strömningar,
utan i stället så mycket som möjligt söka stå på egen grund, sin
egen fria öfvertygelse.

Jag har nu i korthet angifvit mina skål och vill endast tilllägga.
att jag väl förstår, att meningen i föreliggande lagförslag är
att söka trygga ekonomisk lycka och välfärd i många hem, hvarest
de nu saknas. Men törst och främst vill jag spörja, om man kan
vara öfvertygad derom, att, derför att yttringarna för den utomstående
tyda på ekonomisk olycka, detta verkligen är den inre grunden
till ett olyckligt äktenskap, och om man kan vara säker på att, då
man undanrödjer den ekonomiska misshälligheten, man också dermed
botar det egentliga onda. Slutligen vill jag också framhålla som
min uppfattning att, om man också i ett och anuat fall lyckas med
den nya lagen råda bot för ekonomiska misshälligheter, jag befarar,
att många dess bestämmelser äro egnade att framkalla split och
missämja på andra områden och i audra förhållanden inom det äktenskapliga
lifvet.

Af dessa skäl ber jag att få förena mig med dem, hvilka yrkat
afslag.

Herr Fehrmau: Jag skulle icke hafva begärt ordet i denna
fråga, om jag icke såsom suppleant kommit att deltaga i utskottets
behandling af ärendet. Men detta må vara för mig en ursäkt, om jag
nu vågar besvära kammaren några ögonblick. Jag skall icke inlåta
mig på de invecklade juridiska subtiliteterna, utan endast anhålla att
fä instämma med hvad herr Uuger uttalat i sin revelation, då han
säger: »Jag anser den lagstiftning, som åsyftar inskränkning af äkta
makars egendomsgemensamhet, gå i orätt rigtning, enär sådan lagstiftning,
som mindre vårdar sig om samhällets sedliga rot, familjen,
än om individen och hans särskilda ekonomiska intressen, och som
kastar in i familjen anledningar till split och kif om mitt och ditt,
derigenom, enligt mitt förmenande, hindrar eller försvårar ernåendet
åt de ideala uppgifter, familjen har att fylla.»

Den föreliggande frågan är af en synnerligen grannlaga natur.
Äktenskapet är ingalunda, såsom det jemväl utaf näst föregående
talare påpekats, att likställa med ett aftal eller ett kontrakt hvilket som
helst. Det är öfver hufvud taget, om det också naturligtvis har sina
menskliga sidor, icke en mensklig institution allenast, det har ett vida
högre ursprung än så. Och den idé, som, just i kraft af detta högre
ursprung, ligger i äktenskapet, är idén om makarnas enhet, att de tu
äro ett. Men om då lagstiftningen går i rigtning att skilja makarna

N:o 2?.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

N.o 27.

Lagförslag
angående,
ändring i
vissa delar
af giftermalsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

åt i afseende på deras egendom i stället för att grunda deras ekonomiska
förhållande till hvarandra på egendomens gemensamhet, så
motverkar lagstiftningen förverkligandet af äktenskapets idé. Allt
som åsyftar att fråntaga manrieu hans ekonomiska målsmanskap leder
till sönderrifvande af äktenskapets enhet, till förderfvande af familjen
och till införande af split och missämja och auledningar dertill. Ja,
säger man då, men det betyder ingenting i sak om man ställer
makarna i ekonomiskt likaberättigande, ty om äktenskapet är lyckligt,
så blir det i alla fall mannen som får sköta affärerna, och är det
olyckligt, så är i allt fäll enheten redan upphäfd. Det kunde låta
höra sig, om man kunde indela äktenskapen i de två kategorierna
lyckliga och olyckliga och mellan dem draga en gräns så, att på ena
sidan ligga de lyckliga och på den andra sidan de olyckliga Men
det låter sig icke göra i det verkliga lifvet; otaliga öfvergångsformer
finnas mellan dessa båda slag, och gränsen dem emellan är
flytande. Många fall finnas, der det någorlunda goda och hjelpliga
förhållandet är på väg att öfvergå i sin motsats, och det är särskild!
dä, som jag menar, att faran af en sådan lagstiftning som den nu
föreslagna, är stor. Om hustrun dragés undan mannens målsmanskap
och hon i följd deraf och af sin ekonomiska sjelfständighet kommer
att inlåta sig eller al andra indragas i ätvent.yrliga affärer utan
mannens vetskap och till och med mot mannens vilja, så inses lätteligen,
att ett i öfrigt godt förhållande mellan makarne kanske genom
blott en enda sådan affärstransaktion kan blifva för all framtid förstördt.
Men om det goda förhållandet mellan makarne förstöres, huru
går det då med familjen i öfrigt? Huru med barnens uppfostran? Om
barnens uppfostran blifver genom söndring emellan föräldrarne omöjliggjord
eller försvårad, huru går det då med staten, när familjen på
det sättet hindras att fylla sina ideala uppgifter, särskildt med hänsyn
till ett uppväxande slägte. Jag vill visst icke. förneka, och det vill
jag särskildt en gång för alla betona, att sådana omständigheter
kunna finnas, dä den svagare parten inom äktenskapet behöfver lagens
skydd, och att således också lagen bör gifva detta skydd. Men man
bör då so till, att man ej gifver skyddet på ett sådant sätt, att den
som man vill skydda i stället blifver skadad. Om man vill förbättra
familjelifvet och makarnes inbördes ställning till hvarandra på ett
sätt, som löper emot äktenskapets idé, att de båda böra vara ett, så
gör man förvisso detta icke ostraffadt, ty ju högre äktenskapets
ursprung är, desto förskräckligare kommer det att hämna sig, om
man väldförer sig på densamma.

Hå jag begärde ordet för att yttra dessa tankar, var det ej i
förhoppning, att de skulle blifva beaktade. Det har jag icke inbillat
mig. Men jag har velat att denna synpunkt icke skulle vara oomnämnd
under diskussionen om det föreliggande lagförslaget, och ehuru
jag med glädje hört också föregående talare bringa denna synpunkt
på tal, sä har jag också velat draga mitt lilla strå till stacken i det
afseendet.

Nu säger man att 1874 års förordning bär bringat oss uti ett
läge, som är ohållbart, och att denna förordning för den skull behöfver
kompletteras. Men om den ståndpunkt, som 1874 års förordning

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f m.

intagit, strider mot äktenskapets idé, makarnes enhet, så är denna
förordning falsk i sin princip, och då kan jag icke vara med om att
draga konseqvenserna af densamma, saken må ställa sig hur som
helst. Jag älskar principer, men icke kompromisser.

Jag bär äfven i annat sammanhang tillåtit mig att i kammaren
beröra angelägenheten af att värna om familjelifvet, detta är mitt
»praeterea censeo», i afseende hvarpå jag vågar mena att det icke
har obetydlig vigt. Af hvad jag således haft äran framföra framgår,
att jag kan icke gifva min röst till utskottets förslag.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

Herr Trygger: Innan kammaren beslutar angående den före dragna

paragrafen, anhåller jag att få fästa uppmärksamheten på ett
par punkter.

Såsom skäl för afslag har åberopats den utvidgning af giftorätten,
som förekommer i 10 kap. 2 § bär i förslaget. Jag vill då nämna
att, äfven om hvad som är föreslaget i 10 kap. 2 § afslås, så afficieras
derigenom icke på något sätt förslaget i öfrigt. Denna är en fristående
punkt, så att, hvilken åsigt man än hyser i fråga om huru
långt giftorätten skall sträcka sig, föreligger icke något skäl för afslag
på den här föreslagna paragrafen.

Slutligen skall jag bedja att få nämna, att här har talats sä
ofantligt mycket om hustruns förvaltningsrätt, likasom om detta vore
någonting nytt. Jag upprepar hvad jag förut sagt, att här icke är
frågan om någon utsträckning af denna hustruns rätt; förslaget intager
i detta afseende öfver hufvud taget samma ståndpunkt som nu gällande
lag. Den enda skilnadeu är, att man här preciserar den skuldsättningsrätt,
som anses ligga uti hustruns förvaltningsrätt, och för min
del tror jag mig kunna våga det påståendet, att den begränsning af
hustruns skuldsättningsrätt, som förslaget innebär, är så stor, att man
i allmänhet tolkar den nu gällande lagen så, att hustrun har större
rätt att skuldsätta sig; åtminstone tror jag, att det ej kan vara något
tvifvel om att man i praxis tolkar nu gällande lag så, att hustrun kar
åtminstone samma skuldsättningsrätt. Här är således icke fråga om
att utvidga denna hennes rätt, utan endast om eu fixering af hennes
förvaltningsrätt med deraf följande skuldsättningsrätt.

Vidare har här talats sä mycket om hvad äktenskapets idé fördrar.
Men, mina herrar, det finnes något annat inom äktenskapet, och det
är individen, hvad den individuella sjelfständigheten fordrar. Individen
har sitt berättigande jemte äktenskapet, och följaktligen bör man
ställa lagstiftningen för familjen så, att individen ej går under. Det
gick bra på den tiden, dä qvinnan icke gjorde anspråk på några
rättigheter, då var det lätt för båda ruakarne att offra allt, ty hvad
mannen offrade, det tog han såsom representant för familjen tillbaka
samtidigt med det att han fick utöfva den rätt, från hvilken hustrun
afstod. Men nu finner sig qvinnan ej häri, och detta med rätta.
Allt skall offras, som behöfs för familjen och för familjens idé, men
man skall ej offra något mera — resten har individen rätt att behålla,
såväl mannen som qvinnan.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Första Kammarens Prat. 1898. N:o 27.

N;o 27. 34

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af gi/termålsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

Herr Unger: Jag skall be att ännu en gång få fästa uppmärksamheten
derpå, att vårt afstyrkande af denna paragraf icke grundar
sig derpå, att vi anse, att genom paragrafens antagande en utvidgning
skulle ske af den förvaltningsrätt, som 1874 års förordning tillerkänt
gift qvinna, utan vi yrka afslag på paragrafen af det skäl, att den
innefattar en inskränkning uti målsmansrätten, hvilken man vill åstadkomma
för att kunna göra denna förvaltningsrätt möjlig, ehuru den,
enligt min öfvertygelse, icke blir möjlig i allt fall. I det föreliggande
förslaget vill man söka förvara denna gift qvinnas förvaltningsrätt,
hvarom 1874 års förordning stadgar. Vårt önskningsmål är det åter
att få denna 1874 års förordning upphäfd, för att i stället få en lagstiftning,
som tillstädjer en qvinnas förvaltningsrätt, som kan utöfvas
med bibehållande af mannens målsmansrätt, hvilket, så vidt jag
förstår, icke kan ske, då det rörer fast egendom, på annat sätt, än
att förvaltningen handhafves af gode män, något som ju redan eger
rum i vissa fall enligt konkurslagen och kongl. förordningen om
boskilnad.

Jag yrkar fortfarande afslag å paragrafen.

Herr statsrådet Annerstedt: Då jag på grund af den samtidigt
pågående debatten i medkammaren varit förhindrad att åhöra förhandlingarne
i denna kammare, kan jag naturligtvis icke i detalj till
bemötande upptaga de anmärkningar, som här hafva framstälts emot
den kongl. propositionen, utan jag får inskränka mig till att vid
diskussionens slut anhålla om att få påpeka några omständigheter,
hvilka synas mig tala för ett bifall till densamma.

Jag vill då i första rummet åberopa, att Riksdagen sjelf uti den
skrifvelse, som legat till grund för hela det efterföljande arbetet i
denna fråga, uttalat, att Riksdagen efter sorgfällig pröfning af hithörande
förhållanden kommit till den åsigt, att nu gällande lagstiftning
i ämnet borde ändras i den af Riksdagen i dess skrifvelse angifna
punkter. Vidare vill jag erinra derom, att emot två af de punkter,
som Riksdagen angifvit, sådana anmärkningar framstälts inom högsta
domstolen, att dessa punkter icke blifvit i förevarande lagförslag
upptagna, och den allmänna uppfattningen i denna kammare torde
utan tvifvel anse det vara betänkligt från den synpunkt, som här
framhållits såsom den vigtigaste, nemligen synpunkten af familjelifvets
helgd, att införa i denna lagstiftning eu utsträckning af hustruns
rätt att förvalta egendom i boet, hvadan underlåtenheten att i den
kongl. propositionen upptaga andra punkten i 1884 års skrifvelse
icke i denna kammare borde läggas förslaget till last.

Det qvarstår af de utaf Riksdagen begärda ändringarne i äktenskapslagstiftningen
allenast sådant, om hvilket åsigterna synas mig
vara temligen eniga deruti, att ändringar i dessa afseenden innebära
fördelar utan några egentliga olägenheter. Ty kan man påstå annat,
än att det måste vara fördelaktigt icke blott för hustrun utan äfven
för äktenskapet och barnen, att qvinnans enskilda egendom icke utan
hennes samtycke blir förstörd af en slösaktig man? Jag förmodar
nemligen, att det här förut blifvit framhållet, att det med vår nuvarande
lagstiftning i de flesta fäll icke hjelper för hustrun, att hon

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

har enskild egendom, då till följd af lagens bristfällighet det nu i
händelse af behof är ytterst svårt för henne att kunna skydda denna
sin enskilda egendom för mannens skuldförbindelser. Kan det väl
vara annat än fördelaktigt för båda makarne, att reglerna för makarnes
ömsesidiga ansvarighet för gäld i boet oeh vederlag vid bodelning,
hviika uti den nu gällande lagen äro ytterst knapphändiga och omtvistade,
blifva ersatta med tydliga och och klara bestämmelser, lätta
att tillämpa och mot hvilkas billighet och rättvisa under ärendets
föregående behandling af fullt kompetenta myndigheter ingen erinran
blifv it framstäld.

Hvad slutligen den tredje punkten beträffar, hvilken blifvit föremål
för olika meningar inom utskottet, så förekommer den ju till
behandling först på ett senare stadium af frågan, men det kan dock
vara lämpligt att redan nu framställa frågan, om det är rigtigt att,
pa grund åt skiljaktiga meningar i fråga om rigtigheten af att göra
fast egendom i stad till hustruns enskilda egendom, afslå hela lagförslaget.
Jag för min del tror det icke.

Lägges nu härtill, att lagförslaget, om det antages, kommer att
göra slut på de så att säga ändlösa stridigheter, som vid lagens tilllämpuing
för närvarande ega rum i fråga om verkan af hustruns
under äktenskapet utfärdade förbindelser, att denna nya lagstiftning
kommer att göra slut på svårigheterna vid tolkningen och tillämpningen
af den nu gällande boskilnadslagen, och att denna dunkla och rnångtydda
författning ersättes af enkla och lättydda stadganden, hvarigenom
hustrun i händelse af behof erhåller ett lätt tillgängligt skydd för sin
egendom från att af mannen förstöras, — om man väger alla desså
fördelar mot hvad mot lagförslaget blifvit inom utskottet anmärkt,
så förefaller det mig, att Första Kammaren icke bör vara tveksam
om huruvida denna kongl. proposition förtjenar att bifallas eller icke.

Jag förmodar, att det under frågans behandling här i kammaren
har blifvit framhållet, att meningarne i denna del af lagstiftningsområdet
äro så skiljaktiga, att icke någon af dem, som deltagit i
detta lagstiftningsarbete, kan hafva den förhoppning att få sina
tycken och sina åsigter helt och hållet godkända, fjär är det nu
frågan om att få af svenska Riksdagen antagna sådana bestämmelser,
som kunna anses representera så att säga medeluppfattningen inom
sakkunniga kretsar, och den kongl. propositionen har just stält sig på
en sådan ståndpunkt. Det har nu här sagts, att, eftersom 1874 års lag
efter mångas uppfattning är felaktig, vi skola arbeta på att få denna
lag upphäld. Men är det sä, att något på förhand kan förutsägas
med eu sannolikhet som gränsar till visshet, så kan man med säkerhet
påstå, att den svenska Riksdagen icke kommer att upplefva den dag,
då 1874 års författning blir upphäfd på det sätt, att vi återgå till de
förhållanden, som voro rådande före denna lags antagande. Derpå
kan man vara viss, och derifrån kunna de lagstiftande faktorerna här
i riket utgå, att skola vi icke stå qvar på den nuvarande ståndpunkten,
måste vi arbeta derhän, att vi, med bevarande af alla de
rigtiga synpunkter, som i öfrigt tala för bibehållande af gemensamhet
äfven i ekonomiskt afseende inom familjen, dock gifva sådana bestämmelser,
som möjliggöra eu lämpligare och rigtigare tillämpning

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 27.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
9 af giftermålsbalken.

(Forts.)

36 Onsdagen den 27 April, f. m.

af de grundsatser, som äro uttalade i 1874 års lag. Det är detta,
som den kongl. propositionen har försökt att göra, och jag vågar
derför hoppas, att detta försök också måtte genom Första Kammarens
bifall blifva förverkligadt.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder framstälda yrkanden propositioner, först på godkännande
af den nu föredragna paragrafen och vidare på afslag derå, samt
förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Herr Unger begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner första särskilda utskottets förslag till ändrad
lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalken, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås nämnda förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—83;

Nej—47.

2 §.

Herr Dickson: Den reservation, jag anmält emot förevarande
paragraf, gäller de i paragrafens midt förekommande orden: »eller
annorledes än för egendomens behof afverka skog derå eller till
annan upplåta rätt till sådan afverkning». Jag vill dock alldeles
icke opponera mig emot att mannen förbjudes att åt annan upplåta
afverkningsrätt från hustruns egendom, utan min opposition afser
den del af meningen, der mannen förbjudes att »annorledes än för
egendomens behof afverka skog». Detta förbud skulle nemligen icke
komma att gälla förhållandet till tredje man, utan det skulle tjena
till att reglera förhållandet emellan makarne inbördes. Emellertid
handlar nu paragrafen i öfrigt om mannens förhållande till tredje
man, i det han icke får sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning
belasta hustruns enskilda fasta egendom och dylikt, och då nu detta
förbud för mannen att afverka skog annorledes än för egendomens
behof införts uti denna paragraf, som i öfrigt handlar om förhållandet
till tredje man, uppstå deraf en del oegentligheter. Det är för det

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

första oegentligt att, när det gäller förhållandet mellan makar, fordra
ett skriftligt, bevittnadt medgifvande af hustrun. Det är vidare orätt
att använda det uttrycket, att denna åtgärd skulle kunna klandras.
Med klander menas ''i det juridiska språket icke att uttala ett ofördelaktigt
omdöme, utan dermed förstås att framställa ett yrkande
derom, att ett aftal skall gå åter, såsom t. ex. yrkandet att ett köp
skall gä åter; men med klander kan icke afses yrkandet på att en
afverkning skall gå åter, ty träden äro afverkade och kunna icke
planteras på nytt. Genom det att dessa ord införts i paragrafen kar
det också blifvit nödvändigt för utskottet att längre fram utesluta
orden »vare den åtgärd ogill», Indika ord det eljest vore lämpligt
att använda. J;ig tror äfven, att detta uttryck »annorledes än för
egendomens behof afverka skog» äfven ur andra synpunkter icke är
lämpligt. Ty hvem skall pröfva behofvet? Det blir väl mannen
sjelf, som får göra det, och då blir ju garantien icke så synnerligen
stor. När träden blifvit afverkade, kan han ju säga: »Nej, nu bryr
jag mig alls icke om att bygga huset, utan jag säljer timret i stället».

Jag för min del skulle derför mest vara benägen för att omfatta
en mening, som skulle lyda sålunda: »eller upplåta rätt att annorledes
äil för egendomens "behof derå afverka skog; sker det ändock,
vare den åtgärd ogill, och må klander» etc.

Vill man nödvändigt, att det skall stå något, hvarigenom mannens
rätt att afverka skog på hustruns egendom regleras, så kan ju hans
åtgärd i detta fall icke anses annat än som ett missbruk af målsmansskap,
och man får derför i § 3 af förordningen om boskilnad
taga in ett stadgande derom, att öfverdrifven afverkning bör anses
såsom ett missbruk af målsmansskapet och föranleda boskilnad.
Något annat än detta kunna de af utskottet använda orden icke
innebära.

På nu anförda grunder yrkar jag, att denna paragraf måtte till
utskottet återförvisas, och jag kan meddela, att Andra Kammaren
redan fattat ett sådant beslut.

Herr Trygger: För min de! har jag ingenting emot, att denna
paragraf blir till utskottet återförvisad, äfven om jag icke kan yrka
derpå af samma skäl, som landshöfding Dickson här anfört. Det
kan nemligen enligt min åsigt icke vara tillräckligt, att mannen
förbjudes att till annan upplåta rätten att afverka skog på hustruns
egendom, ty då kringgås detta förbud på så sätt, att mannen sjelf
afverkar skogen och sedermera försäljer det afverkade timret. Man
måste derför söka förhindra sjelfva afverkningen, och detta har
utskottet gjort på så sätt, att utskottet stadgat förbud för mannen
att utan hustruns samtycke afverka skog annorledes än för egendomens
behof. Om mannen i alla fall afverkar skog, skulle hustrun
ega rätt att klandra en sådan åtgärd.

Den siste talaren frågar nu, hvad detta är för ett klander, och
säger, att man med klander icke kan göra en handling ogjord, som
redan har skett. Nej, detta är mycket sant; man kan icke genom
klander göra en handling ogjord, men man kan förhindra dess fortsättande,
och det vore bra sorgligt,- om klanderrätten icke skulle

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af gifterniålsbalken.

(Forts.)

N.o 27. 38

Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag kunna förhjelpa en härtill. Om t. ex. en granne börjat att rifva ned
angående kllg) skan jag icke genom att stämma honom kunna hindra

visso delar honom att fortsätta, för att nu icke tala om skadeersättning, hvilket
af gifter- jag i ty fall kan fordra, ehuru sådant tydligen i nu förevarande fall
malsbalken. icke skulle ifrågakomma. Det torde vara klart, att hustrun eger att
(Forts.) utverka ett förbud för mannen att fortsätta afvcrkningen, ett förbud,
som domstol stadgar vid vite, och innan frågan kommer till domstolen,
kan hon, åtminstone enligt den tolkning af utsökningslagen,
som jag för min del anser vara den rigtiga, hos öfverexekutor
utverka ett skingringsförbud. Af icke mindre betydelse är, att i och
med det att här i § 2 införes förbud för mannen att utan hustruns
samtycke afverka skog på hennes fastighet, så öfverskrider mannen
sin målsmansrätt i fall han utan detta samtycke afverkar; och
sålunda, så snart han tagit sig för sådan afverkning, har hustrun
rättighet att söka boskilnad. Således, om detta förbud icke leder
till något annat än detta, så är det i alla fall resultat nog.

Nu säger den siste talaren, att mannen bär är utesluten från att
afverka skog endast när afverkuingen öfverstiger egendomens behof,
och, frågar han, hvem skall bedöma detta behof annat än mannen?
Jo, vill jag svara derpå, det skall naturligtvis öfverexekutor göra,
när hustrun begär att få skingringsförbud, eller domstol, när hon
begär vitesförbud, och detta är icke någon nyhet i lagstiftningen.
Herrarne hafva sig bekant, att den rätt, som jordegare i by hafva
till oskiftad skog och afgärda by till skog o. s. v., är begränsad
just till egendomens tarf och behof, och jag kan ej finna, att det
skall vara svårare att afgöra denna sak i det ena fallet än i det
andra. Enligt min åsigt är det derför, om man verkligen vill förhindra,
att mannen försämrar hustruns enskilda fastighet genom att
afverka skog på densamma, icke tillräckligt att förbjuda honom att
till annan person upplåta afverkningsrätten, utan man måste också
förbjuda honom att sjelf afverka. Kanske kan detta formuleras
bättre än som skett. Utskottet har försökt med donna formulering,
men det skall möjligtvis kunna göra den bättre, om paragrafen återremitteras.
Jag hemställer dock, att denna återremiss icke må anses
såsom ett uttryck för att kammaren gillar den uppfattning, som den
förre ärade talaren här gjort gällande.

Herr Afzelius: Jag deremot, herr talman, ber att få ansluta
mig till den af herr Dickson yttrade meningen. Jag gör det derför
att jag tror, att detta är nödvändigt för bevarande af tredje mans
säkerhet. Ty här är nu sörjdt för hustrun på ett sådant sätt, att
den utomstående, d. v. s. tredje person, kommer uti ett alldeles
omöjligt läge. Om det nemligen förbjudes mannen att afverka skog
utöfver husbehof, och sådant förklaras ogilt, om det klandras, så är
det mannen också förbjudet att sälja det afverkade; från ett hustruns
skogshemman, som nästan icke afkastar något annat än skog, får
han icke sälja så mycket som ett vedträd, med mindre än att denna
högtidliga akt försiggått, med mindre hustrun till afverkuingen skriftligen
gifvit sitt frivilliga ja och samtycke i tvenne gode mäns närvaro.
Den, hvilken känner, att en persons hustru har ett skogs -

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

hemman, och köper timmer af mannen, kan således icke åberopa
god tro, utan att han först sett dokumentet. Äfven om hustrun sjelf
aldrig så mycket försäkrar, att hon gifvit lof till afverkningen, äfven
om ett dokument finnes, men icke alla formaliteter iakttagits vid
dess upprättande, så är samtycket, så vidt jag förstår, en nullitet,
som till ingenting duger. Det är med hänsyn härtill jag anser, att
detta stadgande, som inskränker mannens afverkningsrätt till egendomens
behof, hör uteslutas; enligt min åsigt bör rätten att afverka
skog på ett hemman, som är hustruns, ingå i mannens förvaltningsrätt
öfver egendomen. År det så, att han afverkat planlöst eller
missbrukat sin förvaltningsrätt till att sköfla skogen, får man tillgripa
boskilnadslagen och skilja honom från förvaltningen af hustruns
egendom. Jag måste derför ansluta mig till herr Dicksons åsigt i
afseende på detta.

Dessutom skall jag be att få säga, att jag äfven med afseende
å upplåtelse af afverkningsrätt för min del är mycket tveksam, om
här är tillräckligt sörjdt för rättssäkerheten. Om det upprättas ett
kontrakt om afverkning från hustruns egendom, så skall det nemligen
ej vara nog med att hon dertill gifvit sitt samtycke, och icke
heller är det nog med att hennes samtycke gifvits skriftligen, utan
det skall afgifvas skriftligen i närvaro af tvenne »gode män»,
d. v. s. dessa personer skola vara ojäfviga. Hvad blir då följden,
om det är någon formel bristfällighet med detta dokument? Jo, då
blir hela kontraktet en nullitet. Hustrun eller hennes arfvingar
kunna efteråt komma och säga: »Ni har afverkat så och så många
tusen träd, gif oss ersättning för det». »Men», svaras det, »hon har
ju sjelf skrifvit på, att hon dertill gifvit sitt samtycke». »Visserligen»,
invändes det, »men ni har inga vittnen». »Jo, här äro tvenne
sådana». »Ja, men det ena af dem är jäfvigt.» Detta kan nu ske
10 eller 20 år derefter; och jag frågar, om det kan vara skäl uti
och finnas nödvändigt att utsätta tredje man för sådana äfventyr.
Den, som varit med och sett huru afverkningskontrakten i Norrland
och Dalarne blifvit genomforskade, för att man skall kunna hitta på
någon den allra minsta formella oegentlighet och sedan framkomma
med stora ersättningsanspråk — sådana mål förekomma ju dagligdags
i högsta instans — ban är verkligen litet rädd för att ytterligare
öka på med formaliteter. För min del skulle jag derför önska, att
utskottet ville taga i öfvervägande, huru vida man icke kunde
inskränka dessa utförliga formaliteter till sådana rättsförhållanden, som
skola hafva bestånd för all framtid, således till föryttring, bortskiftande
eller servitut. För upplåtande af sådana rättigheter åter, som icke
skola hafva en sådan giltighet, kunde hustruns samtycke vara nog,
således vid upplåtelse af afkomst — detta är alltså en anmärkning
äfven emot den kongl. propositionen —, nyttjanderätt i vanlig mening
och afverkningsrätt för viss tid. I dessa senare fäll skulle alltså
det vara nog med hustruns samtycke, och detta skriftligen afgifvas,
om afhandlingen skall intecknas.

Då jag förmodar, att kammaren i alla händelser beslutar att
återremittera denna paragraf till förnyad behandling af utskottet,

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
rf giftermalsbalken.

(Forts.)

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagföring skall jag be att äfven på detta skäl få förena mig i yrkandet på
angående återremiss.
ändring i
vissa delar

avgifter- Herr Leman: Då Andra Kammaren besluta återremiss af denna
målsbalken. paragraf, och då äfven bär gjorts yrkande derom, tillåter jag mig
(Forts.) framställa en liten detaljanmärkning, som enligt min åsigt dock icke
har så ringa praktisk vigt. I sista stycket af denna paragraf stadgas
om huru hustru skall förfara, när mannen öfvergifvit henne. Stadgandet
är redigeradt i fullkomlig öfverensstämmelse med motsvarande
paragraf i nu gällande lag, 11:6 giftermålsbalken. Det står: »dock
må ej fast egendom intecknas eller afyttras, med mindre rätten,
efter det mannens närmaste fränder blifvit hörde, det medgifver.»
Det ser ju ganska enkelt ut, men i praxis visar det sig ganska
betänkligt. Det inträffar nemligen ganska ofta med hustrur till sjöfarande,
att mannen blir borta och att hustrun då är tvungen att
sälja den lilla fastighet de möjligen ega, men för att den nye egaren
skall kunna få lagfart, fordras intyg af de närmaste fränderna, att
de samtycka till försäljningen. Men då händer det enligt min
erfarenhet ganska ofta, att de närmaste fränderna emigrerat till
Amerika, och inhemtande af deras samtycke vållar enorma svårigheter
och stora kostnader i jemförelse med den lilla fördel, som
skulle vinnas. Derför tillåter jag mig förorda den ändring, att
hustrun i detta fall likställes med förmyndare, som vill sälja omyndigs
fasta egendom, hvarom det stadgas i 4: 8 jordabalken: »Tränger
förmyndare att sälja något af de omyndigas fasta arf, till deras
föda och nödiga uppfösning; vise inför domaren rätta nöd, och då
domaren deröfver hört nästa fränder, som i riket äro, och han
till det köp samtycke gifvit, samt laga stånd sedan derå kommit,
vare det köp fritt för deras klander då de myndige blifva.»

Det är endast denna lilla anmärkning jag velat göra. Rättssäkerheten
skulle icke blifva minskad genom en förändring i sådan
vigning, men för dem, som behöfva sälja i dylika fall, skulle den
blifva af ofantligt stort praktiskt värde, och för att utskottet må
komma i tillfälle att taga denna sak i öfvervägande, anhåller äfven
jag för min del om återremiss.

Herr Trygger: Jag skulle icke hafva uppträdt igen, om icke
herr Afzelius utsträckt sitt yrkande utöfver hvad den förste talaren
gjorde. Då jag emellertid har ordet, skall jag be att äfven få
besvara hans anmärkningar mot hvad här står om att mannen icke
utan hustruns samtycke skulle få afverka skog. Jag kan — åtminstone
för min del — omöjligen tolka lagen så, att detta förbud skulle
hafva till följd, att, om mannen afverkat, tredje man sedan icke
skulle kunna köpa den afverkade skogen. Jag tror, att detta svårligen
är en vigtig tolkning. Sedan skogen är afverkad, faller den
under mannens förvaltningsrätt såsom annan lös egendom, hvilken
han har rätt att sälja, och tredje man kan vara fullkomligt lugn i
sitt förvärf.

Men en vigtigare anmärkning gjordes, nemligen deremot att,
när det är fråga om att upplåta hustruns rätt till tredje man, dertill

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m. 41

skulle fordras hustruns skriftliga samtycke med tvenne vittnen. Herr
Afzelius ansåg, att ett dylikt formligt samtycke borde fordras, endast
när det gälde föryttring för alltid, men att åter, när det blott vore
fråga om upplåtelse för någon tid, utverkning och dylikt, det skulle
kunna vara nog, att endast samtycket vore bevisligt. För min del
hyser jag en annan uppfattning. Jag anser, att hvad som här föreslagits
om att hustruns samtycke skall vara skriftligt i två mäns
närvaro just tillkommit för att garantera frivilligheten i hustruns
samtycke, och denna frivillighet är för mig af precis lika stor
betydelse i det ena fallet som i det andra. För resten heter det i
fråga om skogsafverkning, att den blott afser vissa år, men i realiteten
äro dylika upplåtelser ofta liktydiga med sjelfva fastighetens
föryttrande.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Afzelius: Jag vill icke trötta kammaren med en diskussion
om rätta tolkningen af denna nya lagbestämmelse. Jag böjer mig
naturligtvis för den tolkning, herr Trygger, såsom upphofsman till
densamma, gifvit, men för egen del skulle jag icke kunna tolka den
på annat sätt än jag nämnt.

Men hvad som för mig är lika vigtigt är frågan om nödvändigheten
af det skriftliga samtycket och de två vittnena. Herr Trygger
säger, att detta stadgande är nödvändigt såsom garanti för samtyckets
frivillighet. Hvad menar man då med att hustruns samtycke
är frivilligt? Menar man dermed, att mannen icke tagit henne
för hufvudet, satt pennan i hennes hand och sagt: se der, skrif
under! ja, då innebär nog stadgandet om dessa två vittnen en viss
garanti; men för sådana fall tror jag icke att vi behöfva skrifva
lagen. Menar man deremot verklig frivillighet, så att icke ens något
moraliskt tvång får hafva egt rum från mannens sida, hvartill tjena
då dessa två män? Innebär det någon garanti för sådan frivillighet,
att mannen har två vittnen med sig, när hustrun verkligen skrifver
under? Hvem vet hvad som ligger der bakom? Deremot innebär
detta stadgande, såsom jag framhållit, den allra största fara för tredje
man. Ty sedan han väl afverka! skogen och nedlagt stora kostnader
derpå, så upptäckes det, att t. ex. det ena vittnet var jäfvigt
eller att det är något annat formfel; och då är skadan hans.

Jag yrkar fortfarande återremiss af denna paragraf.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, att under öfverläggningen endast yrkats, att den nu
föredragna paragrafen skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
samt vidare på densammas återförvisning; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

3 §■

Godkändes.

Lagförslag
angående
ändring i
visso delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
åt gifter,
malsbalken.

(Forts.)

10 kap. 2 §.

Herr Unger: Under åberopande af justitierådet Carlsons yttrande
som jag nyss uppläste, och då, på sätt jag nämnt, ^6kilnaden
mellan fast och lös egendom nu mera är utjemnad, men deremot
kunna uppstå ännu större orättvisor genom att göra fast egendom
i stad till enskild egendom lika som förhållandet nu är med
fast egendom på landet, samt då man nu icke är i tillfälle — om
man skall gå den vägen — att få detta utsträckt äfven till lös egendom,
yrkar jag för min del afslag å den föredragna paragrafen.

Herr Trygger: Jag skall be att få yrka afslag å utskottets
förslag.

Enligt min åsigt bör all egendom, som är ärfd eller öfver hufvud
taget genom benefikt aftal förvärfd, vara enskild liksom ock den
före äktenskapet eljest förvärfda egendomen, den må sedan vara af
hvad beskaffenhet som helst. Deremot bör familjens intresse tillgodoses
derigenom, att afkastningen, likasom frukten af makarnes
arbete, blir gemensam egendom. Jag hade således önskat, att lagen
gått i denna rigtning. Nu har, på sätt Kongl. Makt föreslagit,
utskottet i sitt förslag utsträckt området för den enskilda egendomen
så, att fastighet i stad skulle blifva enskild egendom under samma
vilkor som förut fastighet på landet. Detta är ju, kunde man säga,
ett steg i den rigtning, som jag anser vara den rätta, men enligt
min åsigt är det ett godtyckligt steg och egnadt att öka den godtycklighet,
som redan finnes på grund af nu gällande bestämmelser.
Antingen skall all egendom vara gemensam eller skall den egendom,
som jag nyss nämnde, vara enskild. Enligt nu gällande rätt hafva
vi ett undantag för fastighet på landet. Det kan ju icke vara tal
om att ändra detta, ty dermed är ett särskildt förhållande. Fastighet
på landet utgör nemligen grunden för en verksamhet och kan
alls icke likställas med fastighet i stad. Fastighet i stad har, i
stort sedt, ingen särskild karakter, som utmärker den i detta fall
framför lös egendom i allmänhet. Nu kunde man säga, att man
genom att utesluta giftorätten i fast egendom i stad kompenserar
den godtycklighet, som kan uppkomma derigenom, att fast egendom
på landet är enskild egendom, om den ene maken nemligen bär fäst
egendom i stad och den andre på landet. Men i allmänhet tror jag,
att man kan säga, att äktenskap på landet ingås mellan folk från
landet, och i städerna mellan folk från städerna. Enligt förslaget
blir det således den ökade godtyckligheten, att när i stad den ena
maken har fast egendom, så får han behålla den såsom enskild
egendom och får giftorätt i den andras lösa, men denne får finna
sig i att blifva utan giftorätt i den andres fästa egendom. Detta
förefaller mig betänkligt. Då synes det mig bättre att vänta, till
dess den allmänna meningen blir benägen för en förändring i den
rigtning jag antydt, der man står på en principiel och icke på en
godtycklig ståndpunkt.

Jag yrkar derför afslag å så väl Kongl. Maj:ts som utskottets

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m. 43

förslag i denna punkt, och att således nuvarande lag måtte få förblifva
oförändrad.

Herr statsrådet Annerstedt: Det är ett gammalt yrkande, som
blifvit framstäldt vid behandlingen af frågan om ändringar i vår äktenskapsrätt,
att fastighet i stad skall i afseende å giftorätt blifva likståt
med fastighet på landet. Det var nemligen, såsom herrarne väl
känna, gamla lagkomité^ som framstälde detta förslag. Lagkomitén
fäste nemligen uppmärksamheten derpå, att det hufvudsakligen var
på grund af historiska förhållanden, som hittills inom vår rätt gjorts
denna skilnad mellan fastighet på landet och fastighet i stad, beroende
af de olika rättskällor, som i detta hänseende legat till grund för
1734 års lag, meu att förhållandena numera inom landet utvecklat
sig derhän, att samma skäl, som tala för fastighet på landet, ärfd
eller före äktenskapet förvänd, bör vara enskild egendom, samma
skäl kunna åberopas till förmån för att fast egendom i stad skulle
vara underkastad samma regler. Nu har visserligen den föregående
talaren sagt, att detta skulle vara ett godtycke, men det är svårt att
förstå att sä skall vara förhållandet, så snart man icke godkänner
den grundsats, som jag misstänker att icke heller denne talare, när
det är fråga om lagstiftning, kan i praktiken genomföra, nemligen
att hela lagstiftningen inom ett visst område skall uteslutande vara
grundad på en enda princip och ifrån denna princip kunna förklaras
och härledas. Vore detta förhållandet, så vore lagstiftningskonsten
ganska enkel. Men beklagligen är det icke så, utan inom hvarje
lagstiftningsområde gäller, att man är tvungen att utgå från flera
principer, och att svårigheten just är att kunna sammanjemka dessa,
så att resultatet blir godt och rigtigt. Den föregående talaren har framhållit,
att det vore nödvändigt, att äfven den lösa egendom, som ärfdes
eller före äktenskapet förvärfdes, skulle vara enskild, och han fäste uppmärksamheten
derpå, att det vore obilligt, att en person, som hade i
äktenskapet infört lös egendom, finge finna sig i att den blefve gemensam,
under det att medkontrahenten kunde hafva fast egendom, och
den skulle vara enskild. Men han glömde dervid att omnämna, att
vi hafva i vår rätt ett institut, som heter äktenskapsförord, och att
således en kontrahent, som icke vill finna sig i detta förhållande, icke
behöfver vidtaga annan åtgärd än att upprätta ett äktenskapsförord.
Man kan icke längre häremot göra den invändningen, att äktenskapsförord
äro för båda kontrahenterna så obehagliga och motbjudande,
att de blifvande makarne draga sig för att använda detsamma.
Erfarenheten visar tvärtom, att detta institut numera icke så sällan
kommer till användning, och detta framför allt, då det är behöfligt.

Under sådana förhållanden och då den rättsuppfattning, som
fått sitt uttryck såväl i lagkomiténs och äldre lagberedningens lagförslag
som i Riksdagens skrifvelse 1884, hvilken sedermera flera gånger
blifvit inom Riksdagen uttalad och hvilken redan gjort sig så gällande,
att medkammaren fattat beslut i sådan rigtning, synes mig innebära
ett lämpligt ordnande af hithörande förhållanden, torde det vara
allt skäl att nu acceptera äfven denna del af 1884 års riksdags -

Lag förslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

Herr Dickson: För min del tror jag, att det är ett ganska stort
praktiskt behof af att just ordna saken så, att äfven qvinna i stad
kan ega någon enskild egendom. Hela lagstiftningen och specielt
detta förslag baserar sig just derpå, att qvinnan skall hafva skydd
för sin enskilda egendom. Den kan icke tagas i mät för den gäld,
som mannen gjort. Om man då icke ordnar saken så, att qvinnan i
stad har någon enskild egendom i regeln, så kommer ju lagförslaget
endast att medföra fördelar för landets och icke för städernas befolkning.
Jag tror, att det just för qvinnorna i städerna är af allra
största betydelse att hafva enskild egendom, och jag tror alls icke,
att vi komma ända dit att göra all egendom, som är förvärfd före
äktenskapet, till enskild egendom. Ty det skulle vålla betydande
vanskligheter, beträffande den lösa egendomen, att bestämma hvad
som är före äktenskapet förvändt. Vid äktenskapsförord bestämmes
genom förord hvad som skall såsom enskild egendom anses, och
detta specificeras i en förteckning. Men när ett par makar gifta sig,
utan att äktenskapsförord ingås, upprättas icke någon förteckning
öfver hvardera makens lösa egendom före äktenskapet. Det blir således
omöjligt att kunna urskilja hvad de haft för lös egendom före äktenskapet
Annorlunda är det med den fasta, det är lätt att såga på
grund af köpebref och lagfartsbevis. Det är stor skilnad mellan fast
egendom och lös i detta afseende: det är skilnad mellan att hafva
en fastighet och stå antecknad i lagfartsboken och att hafva eu aktie

skrifvelse och således godkänna Kongl. Maj:ts och utskottets dermed
öfverensstämmande förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Leman: Mig synes, att det icke gjort sig något behof
gällande att i denna punkt ändra lagen. Då man icke velat konseqvent
gå ända derhän att antingen göra all egendom gemensam eller
all egendom enskild, så synes det mig åtminstone vara af föga gagn
att nu införa ett stadgande om att fastighet i stad skall vara enskild
egendom. Horn sagdt, något särskildt behof häraf har icke spårats,
utan jag tror, att det snarare är resultatet af några teoretiska funderingar.
Hvad skulle följden blifva, om detta blefve lag? Vi antaga
t. ex., att i en stad bor en köpman med utestående fordringar till stora
belopp, och med mycket penningar placerade i aktier och obligationer.
Han gifter sig med en qvinna, som har fastighet i stad. Hon
får då giftorätt i hela hans egendom, men han får icke giftorätt i
hennes fastighet. Nu säger man, att han kan ju begagna sig af
äktenskapsförord. Het är sant, men jag hemställer dock, om icke
detta får betraktas såsom ett undantag. Det kan nemligen icke vara
regel, och rättvisan fordrar, att makarne skola hafva lika del i hvarandras
egendom. Vilja de, att någon egendom skall vara enskild,
då kunna de ju göra äktenskapsförord. Det är dock icke så sagdt,
att de gerna tillgripa detta medel, åtminstone är det säkert, att mänga
draga sig derför, och det kan derför aldrig blifva annat än ett
undan tagsförhållande.

För min del instämmer jag med den förste talaren och yrkar
afslag.

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

i ett bolag. Jag tror derför, att den föreslagna förändringen är påkallad
af ett praktiskt behof.

Herr Trygger nämnde, att fastighet på landet skulle vara grunden
för eu verksamhet, men det vore icke fastighet i stad. Han
menade, antager jag, att jordbrukaren, som sjelf brukar sin egendom,
derför är mera bunden vid densamma. Men förhållandet kan ju vara
alldeles detsamma i stad, fastigheten der kan ju vara anskaffad för
drifvandet af en rörelse, handels- eller fabriksrörelse, som är inrymd
i fastigheten och drifves af egaren. Och å andra sidan kan det vara
ett motsatt förhållande på landet, eller att egaren icke sjelf brukar
sin jord, utan eger den såsom en kapitalplacering.

Då, såsom herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
erinrade, denna lagförändring är begärd af Riksdagen, och då förslaget
redan är antaget af Andra Kammaren, får jag hemställa om
bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Le man: Jag ber om ursägt att jag nödgas, ehuru blott i
några minuter, upptaga kammarens tid.

Med det exempel, som jag nyss anförde, att mannen egde lös egendom
och qvinnan fastighet, är det mycket rigtigt, som den föregående
talaren sade, att denna förändring innebure ett sätt att bereda henne
enskild egendom. Men om jag vänder om exemplet, om det är en
fabriksegare, hvars hela förmögenhet ligger i fastigheten, och som
gifter sig med en qvinna, som har ganska mycken lös egendom, då
blir qvinnan sämre stäld, ty mannen får giftorätt i all hennes egendom,
men hon får ej giftorätt i hans fastighet. Jag tror derför fortfarande,
att man icke vinner mycket med förändringen, utan att det
bestående förhållandet i detta fall är det bästa.

Herr Dickson: Om, såsom herr Leman antog, förhållandet är
det, att qvinnan har lös egendom och mannen fastighet, så kan detta
förhållande väl ordnas, såsom det brukar gå till på landet. Der
händer det ju ganska ofta, att eu hemmansegare gifter sig med en
qvinna, som får penningar i hemgift. Då löses frågan vanligen sä,
att mannen säljer hälften af sin fastighet till sin fästeqvinna, som
sålunda erhåller hälften af fastigheten, och hennes enskilda egendom
är tryggad.

Sedan öfverläggningen ansetts, härmed slutad yttrade herr vice
talmannen, att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle afslås.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af paragrafen
vara med öfvervägande ja besvarad.

11 kap.

1 och 2 §§.

Godkändes.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
tf giftermalsbalken.

(Forts.)

N:0 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
a£ giftermalsbalken.

(Forts.)

3 §.

Herr Hassel rot: Jag har varit något tveksam, om jag borde
begära ordet vid föredragningen af denna paragraf eller vid utskottets
4 §. Men då jag tänker framställa yrkande om bifall till Kong!.
Maj:ts förslag i 3 § oförändradt, d. v. s. med tillägg af 2 mom., som
utskottet utbytt mot 4 och 5 §§, bar jag tillåtit mig att redan nu
begära ordet.

Jag har för ruin del den uppfattning, att det icke är rigtigt att
undanhålla gift qvinna den rätt till förvaltning af sin enskilda egendom
och det skydd i (ifrigt för hennes giftorätt i boet, som äro förenliga
med hennes ställning såsom gift qvinna, och jag tror, att
Kongl. Maj:t i detta afseende gått ungefär så långt, som vi för närvarande
kunna gå. Jag kan således i all hufvudsak instämma i Kongl.
Maj:ts förslag, och har jag icke så synnerligt stora anmärkningar att
göra mot de förändringar i vissa detaljer, som utskottet föreslagit,
hvilka dock, enligt min mening, långt ifrån alla äro förbättringar.
Särskild! ber jag emellertid att få protestera mot den förändring, som
utskottet här gjort. Det kan i ett äktenskap vara förhållandet, att
en hustru bar enskild förmögenhet, öfver hvilken hon har förvaltningsrätt
— den må vara större eller mindre —, och att makarne också
hafva stor gemensam egendom. Nu har hustrun enligt Kongl. Majtts
och utskottets förslag rätt att sätta sig i skuld för förvaltningen af
sin enskilda egendom, och enligt Kongl. Maj:ts förslag är hon skyldig
att för sådan gäld ansvara såväl med den enskilda egendomen som
med sin giftorätt i boet, således äfven med den enskilda egendom,
öfver hvilken mannen har förvaltningsrätt, dock sä att denna sista
likasom giftorättsandelen icke kan under äktenskapet utmätas för
hustruns enskilda gäld, utan endast står i ansvar för densamma. Nu
har utskottet gått ett steg längre och har föreslagit, att hustrun skall
endast ansvara med den egendom, öfver hvilken hon har förvaltningsrätt.
Ilon slipper således svara med den egendom, hon sjelf eger,
men som mannen förvaltar, och att med sin lott i boet betala den
den skuld hon gör.

Med hänsyn till tredje man är det af vigt, att här icke sker
någon orättvisa. Och det synes mig blifva en orättvisa, att, om
hustrun har förvaltningsrätt och under utöfningen af denna sätter sig
i en legitim skuld till tredje man, hon dock skall slippa att med
viss egendom, som tillkommer henne, svara för denna skuld. Mig
synes, både praktiskt och teoretiskt sedt, Kongl. Maj:ts förslag vara
att föredraga. Utskottet anför som skäl mot Kongl. Maj:ts förslag,
att det skulle inverka menligt på mannens ställning, om hustrun finge
sätta sig i skuld under förvaltningen af sin enskilda egendom, och
betalning derför framdeles skulle kuuna utkräfvas ur egendomen,
som af mannen förvaltades. Jag vågar bestrida, att detta kan inverka
menligt på mannens kredit; ty först när boet af eu eller annan anledning
upplöses, får en sådan fordran, hvarom här är fråga, göras
gällande gent emot egendom, hvaröfver mannen råder. Till dess
sitter mannen i orubbad besittning af det gemensamma boet och all
enskild egendom, som tillhör hustrun, men mannen förvaltar.

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Det kan ur sådan synpunkt ej vara farligt, att enskild fordringsegare,
som kar ostridig fordran hos hustrun, tillerkännes rätt att utfå
den, på sätt Kongl. Maj.t föreslagit, när egendomsgemenskapen upphör.
På sådan grund yrkar jag bifall till jemväl denna paragrafs
andra moment i Kongl. Maj:ts förslag. Och häraf följer, att jag tilllåter
mig att yrka afslag å 4 och 5 §§ i utskottets förslag.

Herr Trygger: Den förändring, som utskottet här gjort i Kongl.
Maj:ts förslag, är den vigtigaste förändring utskottet deri vidtagit.
Skälet till denna förändring har varit, att man ansett det betänkligt
att utvidga hustruns befogenhet ända derhän, att hon skulle kunna
under äktenskapet skuldsätta icke blott den egendom, som hon sjelf
förvaltar, utan äfven henne tillhörig enskild egendom, som mannen
förvaltar, ja, rent af makarnes under mannens förvaltning stående
gemensamma bo. Det har framhållits, att det kongl förslaget rådt
hot häremot genom bestämmelsen, att under äktenskapet för sådan
gäld, hvarom nu är fråga, icke kan utmätas annan egendom, än
hustrun sjelf förvaltar. Således: den egendom, som står under mannens
förvaltning, kan efter det kongl. förslaget icke utmätas för gäld
af ifrågavarande art. Men vid upplösning af äktenskapet eller vid
boskilnad visar sig borgenärernas rätt. För min del anser jag, att,
om man har eu skuld, det är precis detsamma, om den för tillfället
kan utkräfvas eller först längre fram. Frågan gäller, om hustrun
skall kunna skuldsätta framför allt det gemensamma boet, och detta
har utskottet ansett strida mot den målsmansrätt, som mannen har.
Hustruns förvaltningsrätt är ju undantag, och mannens förvaltningsrätt
bufvudregel. Jag tycker för min del, att det är mera obilligt mot
tredje man, att viss egendom svarar för gälden, men ej får tagas i
anspråk för dess betalning förr än vid en tidpunkt, som heror på
tillfälligheter, och vid hvars inträffande egendomen kanske redan är
förstörd. Då är det mycket bättre för tredje man att veta redan från
början, att hustruns skuld ej betalas med annan egendom än den,
som står under hennes förvaltning, men att den dermed betalas när
som helst. Man vet då, att det blott gäller att skynda sig för att
komma till sin rätt, och vill man ej riskera någonting, fordrar man
säkerhet. Det är just det, som utskottet velat: att hustruns skuldsättning,
frånsedt obetydligare sådan, skulle blifva en skuldsättning
med pant och ej eu generel skuldsättning. Den, som nu anser, att
rätten och möjligheten att skuldsätta sig generelt är en lycka, måste
naturligtvis betrakta den föreslagna begränsningen i hustruns ansvarighet
såsom ett ingrepp i hennes befogenhet. Men den föregående
talaren sökte icke göra gällande denna synpunkt, utan ville tillvarataga
tredje mans rätt. Från synpunkten deraf tror jag emellertid icke,
att man kan göra någon anmärkning mot utskottets förslag. Ty om
detta blir lag, vet tredje man, hvilken rätt han har, men det vet
han ej, om Kongl. Maj:ts förslag kommer till tillämpning. Han får
då icke genast tillgodonjuta den rätt han betingat sig, och han eger
ej bestämma tidpunkten, då han skall begagna sig deraf.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Lagföt slag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalkett.

(Forts.)

N:o 27. 48 Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag Herr Hasselrot: Endast några få ord för att bemöta hvad den
angående sjste ärade talaren anfört Häri stälde sig på den ståndpunkten, att
vism delar l^et är bättre för tredje man att veta, att han icke får betaldt för sin
af gifter- fordran ur annan egendom än den hustrun förvaltar. Efter det kongl.
målsbalken. förslaget har tredje man först och främst samma betalningsrätt som
(Forts.) enligt utskottets förslag, eller rätt till betalning, när han vill, ur den
egendom, som hustrun förvaltar, men om det kongl. förslaget antages,
vet han derjemte, att lian, ehuru först när boet upplöses, eger att i
händelse af behof för betalning hålla sig till ytterligare såväl hustruns
under mannens förvaltning stående enskilda egendom som ock hennes
giftorättsandel i det gemensamma boet. Att tredje mans ställning är
bättre enligt Kongl. Maj:ts förslag än enligt utskottets, tycker jag
sålunda vara alldeles klart. Jag vill dock anföra ett enda exempel.
Ett par mycket förmögna makar hafva all sin egendom stående under
mannens förvaltning. De hafva rätt stora både gemensamma och
enskilda tillgångar. Genom testamente får sedermera hustrun en tetnligen
stor landtfastighet, intecknad till ungefär hvad den är värd,
med förbehåll att den skall stå under hustruns enskilda förvaltning.
Ilon inlåter sig, som en större landtbrukare i allmänhet, i affärer,
uppgör kontrakt om leveranser af spanmål och inköp af gödningsämnen
m. m. samt gör skuld, såsom en landtbrukare å eu större
egendom ofta måste. Detta möter ej heller svårighet, ty hennes medkontrahenter
hafva sig bekant, att makarno äro mycket förmögna, och
fastigheten kan ju vara stor och värdefull, fast hardt inteckuad, utan
att sådant är allmänt kändt. Eu vacker dag visar det sig emellertid,
att under loppet af några år egendomen gått med förlust De många,
till hvilka hustrun under förvaltningen af sin fastighet satt sig i skuld,
få dock för betalning afsina fordringar icke hålla sig till annan egendom
i makarnes bo än denna fastighet, som är från början öfverintecknad.
Hela hennes öfriga förmögenhet, såväl hennes enskilda egendom som
hennes lott i boet, får hvarken då eller sedan tillgripas för hennes
legitima skuld. Sådan orätt mot tredje man undanröjes af Kongl. Maj:ts
förslag, men blir ovilkorligen eu följd af bifall till utskottets.

Herr Dickson: Jag tror icke, att det enligt utskottets förslag

blir någon orätt mot tredje man, ty då denne ingår aftal med hustrun,
vet han, att hon ej förbinder sig med annan egendom än den, öfver
hvilken hon råder, och han bör således ej taga i betraktande någon
annan förmögenhet såsom grundval för den betalning lian betingar
sig. Jag har visserligen sjelf till eu början omfattat Kongl. Maj:ts
förslag i denna del; men då jag funnit, att det ej är möjligt att få
det antaget, har jag anslutit mig till utskottets uppfattning. 3, 4 och
5 §§ äro antagna af Andra Kammaren, och jag tror icke att det skall
vara möjligt att åstadkomma någon sammanjemkuing, i händelse
kamrarne härutinnan skulle stanna i olika beslut.

På denna grund ber jag att få yrka bifall till den ifrågavarande
paragrafen, sådan utskottet föreslagit den.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på föreliggande paragraf yrkats, dels

N:0 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

att densamma skulle godkännas i enlighet med utskottets förslag,
dels ock, af herr Hasselrot, att paragrafen skulle godkännas med den
lydelse, Kong!. Maj:t föreslagit.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på godkännande af paragrafen i enlighet med
utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

4 §■

Godkändes.

5 §■

Herr Unger: På skäl, som jag anfört i min reservation, vill
jag hafva en ändring i förevarande paragraf. Utskottet har föreslagit
följande lydelse deraf. »För gäld, som hustrun i andra fall än nu
sagda äro i äktenskapet gjort, svare endast egendom, hvaröfver hon
eger råda». Efter min mening bör i stället för orden: »hvaröfver
hon eger råda» i paragrafen inforas: »hvaröfver hon egde råda, när
gälden gjordes».

Som jag emellertid kan förstå, att kammaren icke är beredd att
vidtaga denna ändring nu, ber jag att i nämnda syfte få yrka återremiss
af paragrafen.

Herr Dickson: Under diskussionen här förut har ju redan utredts,
att det ej gerna låter sig göra att binda fordringsrätten vid den
egendom, hustrun eger, då gälden göres, utan att det är nödvändigt
att låta en annan tidpunkt vara afgörande för frågan med hvilken
egendom hustrun skall svara. Lämpligaste tidpunkten är otvifvelaktigt
tidpunkten för bodelningen. Dä finnes bouppteckning, som
angifver hvilken egendom finnes i boet. Och med den då i boet befintliga
egendom, hvaröfver hustrun eger råda, bör hon svara för gäld
af nu ifrågavarande slag, vare sig hon hade denna egendom då gälden
gjordes, eller hon förvärfvat den sedermera. Ty, förmögenhetsdelar
må hafva förbytts, det sker genom tillämpning af sådan ansvarighet
ändock ingen orätt. Det är ju fortfarande väsentligen samma egendom,
äfven om delar deraf förbytts.

Jag yrkar bifall till paragrafen, sådan den af utskottet föreslagits.

Herr statsrådet Annerstedt: Äfven jag får yrka bifall till 5 §,
sedan kammaren förut antagit 3 § i 11 kap. Den förändring
af 5 §, som den förste talaren förordat, skulle, så vidt jag förstår, i
praktiken medföra högst betydliga svårigheter. Ty om, sedan hustrun
utfärdat en skuldsedel, några år förgått, huru då utreda i fråga om
penningar ocii fordringar och hvad hon för öfrigt då kan hafva i boet,
hvilken egendom hon hade, när skulden gjordes? Detta, föreställer

Första Kammarens Prof. 1898. N:o 27. 4

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 27. 50 Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag jag mig, skall vid tillämpningen visa sig alldeles omöjligt. Och jag
ändrin^i tror derför, att me<^ den antagna grundsatsen ifrågavarande bestämvissa
delar ™else ej gerna kan få annat utseende, än den har i 5 § efter utskottets
af gifter- förslag, hvartill jag yrkar bifall.
målsbalken.

(Forts.) Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet

med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på
godkännande af föreliggande paragraf samt vidare på densammas
återförvisning; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

6 och 7 §§.

Godkändes.

§ 8.

Herr Dickson: Den reservation, jag anmält vid 8 §, åsyftar,
att ur densamma skola uteslutas orden: »eller till förbättring af ena
makens enskilda egendom använd», och att i stället skall i paragrafen
upptagas andra momentet af motsvarande paragraf i Kongl.
Maj:ts förslag: »Finnes vid bodelning samfäld egendom vara använd
till sådan förbättring af ena makens enskilda egendom, som ej är
att räkna till dess underhåll och skötsel, gifve ock den make af sin
giftorätt och enskilda egendom vederlag, beräknad efter andra makens
giftorätt i hvad mot värdet af förbättringen svarar». Jag tillåter
mig påpeka, att detta Kongl. Maj:ts förslag varit understäldt högsta
domstolens granskning, utan att vid den senaste granskningen någon
anmärkning deremot gjordes. Derför torde det ej finnas för djerft
att nu yrka bifall till reservationen, då lagtexten förut granskats af
högsta domstolen och återremiss vid sådant förhållande väl ej är
behöflig.

De skäl, jag har för min reservation, äro två. Det ena är, att,
då det gäller att införa denna grundsats om vederlag för förbättring
af ena makens enskilda egendom i vår lag, det ej är lämpligt
att låta den ingå så naken, som den förekommer i utskottets
förslag, utan efter mitt förmenande är det nödvändigt att acceptera
den, sådan Kongl. Maj:t föreslagit den, nemligen sådan, att den
kommer att uttryckligen gälla allenast förbättring, som ej är att
räkna till underhåll och skötsel. I utskottets motivering heter det,
att hvad som nedlägges å egendomen för dess underhåll och skötsel
ej lärer kunna hänföras till förbättringar. Detta lär väl ändock
kunna vara fallet. Om en egendom under 10 å 20 år skötes väl
till häfd och byggnader, skall den ofta blifva väsentligt förbättrad
under tiden. Men sådan förbättring, som göres med egendomens
egen afkastning, om den underhålles så, som en förståndig man
skall underhålla sin egendom, bör naturligtvis ej föranleda till något
vederlag. — Det är också svårt att bestämma, hvad som blifvit ntbetaldt
från samfälda boet till egendomens förbättring. Det är ju
möjligt, att någon bokföring egt rum. Den skulle väl då hafva förts

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

af mannen. Mot honom må ju de dervid upprättade böckerna ega
vitsord. Men för honom mot hustrun kunna de omöjligen hafva vitsord.
Jag tror derför, att det är lämpligt och praktiskt att, som
Kong]. Maj:t föreslagit, låta vederlaget beräknas efter värdet af förbättringen.
Jag föreställer mig, att den erforderliga utredningen då
kan lättare åstadkommas.

Jag ber fördenskull att få yrka bifall till min reservation.

Herr Trvgger: Jag beklagar, att jag skall behöfva uppträda
ännu en gång och trötta herrarne. Men det gäller att anföra skälen
för utskottets förslag.

I det kongl. förslagets 6 § har undantag gjorts från en princip,
som det kongl. förslaget i nästa paragraf sjelft godkänt och öfver
hufvud taget utgått ifrån. Principen är nemligen, att, i fall egendom
af viss beskaffenhet blifvit använd till förbättring af egendom af
annan art, i hvad angår formögenhetsrättsförhållandet makarne emellan,
hvad som blifvit sålunda användt skall ersättas. I 6 § är fråga om,
att gemensam egendom blifvit använd till förbättring af ena makens
enskilda egendom. I nästa paragraf är fråga om, att ena makens
enskilda egendom blifvit använd till förbättring af den andra makens
enskilda egendom. Nu synes det mig, att principen bör vara densamma,
så att, då gemensam egendom blifvit använd till förbättring
af ena makens enskilda egendom, ersättning skall utgå efter samma
grund, som då ena makens enskilda egendom blifvit använd till förbättring
af den andras enskilda, d. v. s. ersättning skall gifvas för
det använda eller, när fråga är om gemensam egendom, giftorätt i
det använda. Men i Kongl. Maj:ts förslag göres eu skilnad. Der
säges, att om gemensam egendom auvändts till förbättring af ena
makens enskilda egendom, denna make skall ersätta icke den andra
makens giftorätt i hvad som blifvit användt, utan den andra makens
giftorätt i hvad mot värdet af förbättringen svarar, och detta derför,
att det är lättare att ådagalägga förbättringens värde än att visa,
hvad som blifvit användt. För min del anser jag, att det är rigtigare,
att ersättningen beräknas efter hvad som blifvit användt än efter
förbättringens värde. Kanske den s. k. förbättringen ej har något
värde alls; och skall den andra maken då ej få någon ersättning?
Det vore ju obilligt. Och för öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten
på en annan sak. De fall, då ett dylikt vederlag
företrädesvis kommer att få praktisk betydelse, är i fråga om fastighet
och särskilt i fråga om fastighet på landet. Nu är det
emellertid i fråga om fastighet och särskilt jordbruksfastighet alldeles
omöjligt att konstatera, huruvida fastigheten är förbättrad eller
icke förbättrad, såvida man icke, innan man vidtog de åtgärder, som
skulle hafva medfört förbättring, hållit syn på fastigheten för att
konstatera dess beskaffenhet, innan medel nedlades på densamma.
Derför gäller ju hos oss i fråga om arrendators skyldighet att erlägga
husröta, att, i fall tillträdessyn icke hållits, arrendatorn icke behöfver
erlägga någon husröta, så framt det icke linnes uttrycklig bestämmelse
derom i kontraktet; ty man kan visserligen säga, hurudan
fastigheten är i närvarande stund, men man kan icke säga, hurudan

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 27. 52 Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagforslag den varit förut. På samma sätt här: ersättning skulle icke kunna
angående erhållas, om man icke kunde bevisa, hvad som vore förbättringens
vismdelar värde. Men maken lär väl ej, då lian lägger ned gemensamma
af gifter- medel på sin eller andra makens enskilda egendom, genom syn
målsbalken. konstatera den senare egendomens värde för tillfället.

(Forts.) Under sådana förhållanden: då ifrågavarande stadgande i Kong!.

Maj:ts förslag är i praktiskt afseende olämpligt samt stridande mot
den princip, som godkänts i nästa paragraf, ber jag att få yrka
afslag å Kongl. Maj:ts proposition och bifall till utskottets hemställan
i förevarande del.

Herr Afzelius: Endast ett par ord för att klargöra, hvarför

jag ansluter mig till herr Dicksons mening och Kongl. Maj:ts proposition.

Det kan ju ligga en viss teoretisk beviskraft i hvad herr Trygger
anförde. Men deremot vågar jag påstå, att det enda rigtiga, praktiskt
sedt, är att följa Kongl. Maj:ts proposition härvidlag. Hvem är det
nemligen, som träffas af vederlagsrätten? Jo, det är hufvudsakligen
mannen. Han skall vara underkastad den pa grund af sin förvaltningsrätt.
Men är det verkligen lämpligt att säga till honom: vi
skola taga vederlag af er intill yttersta skärten, derför att Ni på
den här fastigheten verkstält ett förbättringsarbete, som ej betalat
sig, i ty att fastigheten befinnes..ej hafva förbättrats med hela det
belopp, Ni lagt ned på den? Är det väl rigtigt att så kontrollera
förvaltningen af en jordbruksfastighet? Jag tror, att det göres många
dyrbara förbättringsförsök, som man anser sig icke kunna underlåta,
ehuru man icke på förhand kan säga, om de skola betala sig. Vederlagsrätten
är ej afsedd för sådana fall. Vederlagsrätten innebär, så
vidt den hör under denna paragraf, att hvad af gemensam egendom
öfverflyttats till ena makens enskilda egendom icke får af denna
make behållas, utan skall återbäras så, att den ene maken ej blankare
på den andres bekostnad. Men vederlagsrätten får ej till
lämpas så, att förvaltaren blir fattigare på hvad han gjort, om det
icke kan rubriceras såsom »vållande eller förgörelse». Detta är ett
skäl. — Dessutom leder utskottets förslag till högst märkvärdiga
konseqvenser i annat afseende: Hustrun har t. ex. en enskild fastighet,
som förvaltas af mannen; denne gör ett invallningsföretag,
som misslyckas; men hustrun får i allt fall till fördel för mannen
ersätta allt, hvad invallningsföretaget kostat — detta företag, som ej
hon gjort, utan mannen. Detta är en konseqvens, som jag för min
del ej skulle vilja vidkännas.

Jag yrkar derför bifall till herr Dicksons reservation.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på nu föredragna paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas oförändrad, dels ock, af herr Dickson,
att paragrafen skulle godkännas med den lydelse, som föreslagits i
hans beträffande denna paragraf afgifva reservation.

Härefter gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
i oförändradt skick samt vidare på bifall till nyssnämnda

Onsdagen den 27 April, f. m. 53 N:o 27.

yrkaude; och förklarades den senare propositionen vara med öfver- Lagförslag

angående
ändring i
visso delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

11 §.

Herr statsrådet Annerstedt: Denna paragraf har blifvit afjAndra
Kammaren till utskottet återremitterad på den grund, att hvad deri
stadgas icke är någonting annat, än hvad redan förut i 9*§ innehälles.
Det är sålunda önskvärd!, att utskottet får sättas i tillfälle
att verkställa en omredigering af ifrågavarande delar i förslaget, så
ait, derest utskottet finner något tillägg till 9 § behöflig!, ett sådant
må föreslås, men 11 § uteslutas.

Jag yrkar alltså återremiss af förevarande paragraf.

Herr Dickson: Då Andra Kammaren återremitterat paragrafen,
finner jag intet att invända mot yrkandet på återremiss.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på den nu föredragna paragrafen endast yrkats, att densamma
skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
samt vidare på densammas återförvisning; och förklarades den
senare propositionen vara med ja besvarad.

12 § och kapi te lefver skri/ten.

Godkändes.

Slutmeningen.

Herr Leman: Om någonsin en lag är till icke endast för jurister
utan för menige man, är det väl denna lag. Det synes mig derför,
att allt hvad der står bör vara så klart och tydligt som möjligt.

Nu lyder öfvergångsstadgandet så här: »Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1899; dock skall hvad i 10 kap. 2 § finnes stadgadt
icke gälla i afseende å äktenskap, som före nämnda dag blifvit ingånget.»

Jag är förvissad om, att de flesta, som icke äro jurister, skola deraf
draga den slutsats, att allt öfrigt i lagen skall tillämpas å äktenskap,
ingångna före den 1 januari 1899. Härom säger nu visserligen
utskottet på sid. 42: »I afseende å bestämmelsen rörande den föreslagna
lagens trädande i kraft vill utskottet erinra, att hvad nämnda
bestämmelse innehåller angående tillämpningen af de nya stadgandena
i 10 kap 2 § giftermälsbalkeu icke bör föranleda den slutsats, att

vägande ja besvarad.
9 och 10 §§.
Godkändes.

N:o 27.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermälsbalken.

(Forts.)

54 Onsdagen den 27 April, f m.

öfriga i den nya lagen gifna föreskrifter städse skulle ega tillämpning
å personer, som före den 1 januari 1899 ingått äktenskap. Att, der
något särskilt rättsförhållande före nämnda dag uppkommit vare
sig mellan makar inbördes eller mellan dem och tredje man, detta
förhållande bör bedömas efter äldre lag, följer af allmänna grundsatser
och är uppenbarligen i förslaget åsyftadt.» Men jag vädjar
till utskottet: om det verkligen är åsyftadt, som utskottet sålunda
angifvit, vore det då ej klokare att utsätta det i lagen? Jag vill
anföra ett exempel, nu öfver 50 år gammalt. När 1845 års förordning
om förändring i giftorättsbestämmelserna tillkom, stod ej
heller i den något tydligt öfvergångsstadgande. Och hvad biet
följden? Jo, att under några år än den ena, än den andra åsigteu
tillämpades i fråga om, huruvida 1845 års förordning gälde beträffande
äktenskap, ingångna före dess utfärdande. Detta gjorde, att Kongl.
Maj:t måste genom kungörelse den 6 oktober 1848 förklara, att
genom nämnda förordning någon rubbning icke skett i makars
rättigheter och skyldigheter i bo uti de äktenskap, hvilka vore
ingångna förr, än samma förordning blifvit till efterlefnad kungjord.
Jag befarar, att lätt sådant kan blifva af nöden äfven i fråga om
den nu förevarande lagen.

Jag hemställer derför, om icke åt öfvergångsstadgaudet må gifvas
större tydlighet, och anhåller i sådant syfte om återremiss derpå.

Herr statsrådet Annerstedt: Just i det afseende, som den siste
talaren framdrog såsom ett exempel, innehåller ju den föreslagna
lagen eu sådan bestämmelse, som af talaren åsyftades, nemligen i
slutorden: dock skall hvad i 10 kap 2 § finnes stadgadt icke
gälla i afseende å äktenskap, som före nämnda dag blifvit ingånget,
d. v. s. före den 1 januari 1899, då lagen skall träda i kraft. Ihågkomraas
bör, att 10 kap. 2 § är det enda stadgande i denna lag,
som förändrar giftorättsförhållandena.

Hvad deremot frågan om öfvergångsbestämmelser i andra afseeuden
vidkommer, må nämnas, att högsta domstolen mångfaldiga
gånger, då dylika bestämmelser förekommit i dit remitterade lagförslag,
vid granskning af dessa just anmärkt, att sådana särskilda
öfvergångsbestämmelser, som varit vidhängda förslagen, långt ifrån
att vara nyttiga tvärtom vore felaktiga, då man till följd af hvad
som föreslagits kunde e contrario draga slutsatser, som ej vore
berättigade. Desutom är den grundsats, som den föregående talareu
åberopade, numera i praxis så allmänt erkänd, att ett dylikt uttryckligt
stadgande icke vidare kan vara af behofvet påkalladt.

Jag vågar derför yrka bifall till öfvergängsstadgandet, sådant
det föreligger.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på godkännande af nu förevarande del af lagförslaget samt vidare
på densammas återförvisning; och förklarades den förra propositionen,
som förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Onsdagen den 27 April, f. m. 65

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Herr Dick so n: Då några paragrafer i lagförslaget återremitterats,
anser jag mig böra föreslå, att jemväl utskottets nyss föredragna
hemställan måtte till detsamma återremitteras.

Efter härmed slutad öfverläggning visades utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan åter till utskottet.

Punkten 2-

Herr Leman: Jag anhåller om ursäkt, att jag åter tager till
ordet, men det förefaller mig, att utskottet gjort i denna punkt eu
för den allmänna krediten ytterst farlig ändring i Kongl. Maj:ts
förslag. Genom denna lag har gjorts den ändring, att mannen
skulle kunna lorordnas till god man för hustrun, då hon är för
»vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda gods sitt.»
Kongl. Maj:t har dervid ansett, att för gode mannen skall gälla hvad
om förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet finnes föreskrifvet.
Men utskottet har icke varit nöjdt dermed, utan tillagt:
»och skall hvad lag stadgar angående förmånsrätt för omyndigs
fordran hos förmyndare jemväl ega tillämpning i afseende å hustruns
fordran hos gode mannen»; alltså äfven i det fallet, att gode mannen
är hennes egen man.

Jag tror, att detta skall gifva anledning till mycket bedrägeri,
då icke någon bestämd orsak skulle behöfva uppgifvas, för att
hustrun skall förklaras omyndig. Man kan tänka sig, att mannens
affärsställning är dålig och att han behöfver hustruns penningar.
De komma då öfverens, att hon måtte förklaras omyndig. Sedan
löper hon den minsta risken, ty vid konkurs har hon förmånsrätt
framför mannens andra, icke förmånsberättigade borgenärer.

Utskottet har insett detta, då det säger på sid. 42: »Utskottet
anser sig likväl böra omnämna, att någon tvekan inom utskottet försports,
huruvida den sålunda ifrågasatta förmånsrätten borde inträda
jemväl, då uppdraget att vara god man anförtrotts åt mannen. Det
har nemligen framhållits, att sådant till äfventyrs kunde gifva anledning
till det missbruk, att makarne i samråd utverkade förordnande för
mannen i ändamål, att han på grundvalen af hustruns tillgångar
skulle utan risk kunna inlåta sig i affärsspekulationer. Då utskottet
emellertid trott det kunna med fog förväntas, att domstolarne vid
tillämpningen af den föreslagna föreskriften skola tillse, att mannen
ej varder till god man förordnad i andra fall, än då hans solvens
står utom tvifvel och missbruk af nyss antydda art ej kan misstänkas,
har utskottet ansett tillräckligt skäl ej föreligga att stadga
något undantag från regeln om hustruns förmånsrätt.»

Hur är det möjligt för domstolen att bedöma mannens solvens,

N:o 27.

Lagförslag
angående
ändring i
vissa delar
af giftermålsbalken.

(Forts.)

Lagförslag
angående
ändrad
lydelse af
19 kap. 4 §
ärfdabalken.

N:o 27. 56 Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag om han t. ex. är köpman, men icke är lagsökt eller i konkurs.
ändrad ^an ^an ^väl hafva dåliga affärer, men detta är omöjligt för domlydehe
af st°len att bedöma. Det är icke rindigt att lägga på domstolen eu

Ä. 4 § sådan börda.

ilken. Mjg synes, att hustrun, om hon är sui juris, bör vara likstäld

(Forts.) med andra borgenärer, liar hon det förtroendet till mannen, att
hon vill hafva honom till förmyndare, då må det vara en förtroendesak,
men dä skall hon också renoncera från sin förmånsrätt. Dä
ställer man »kyrkan midt i byn.» Jag har icke något emot hennes
förmånsrätt, i fall annan person än hennes man utses till hennes
gode man.

Mig synes, att man borde insatt något sådant, som att hvad
lagen stadgar angående förmånsrätt för omyndigs fordran hos förmyndare
galle jemväl i afseende å hustrus fordran hos gode mannen,
der denne icke är den omyndiges make.

För att utskottet må få taga detta under öfvervägande, anhåller
jag om återremi8S å punkten.

llerr statsrådet Annerstedt: Den anmärkning, som den siste

talaren frainstält mot utskottets förslag, synes mig icke höra af kammaren
godkännas, ty genom ett sådant godkännande skulle man, för
den händelse mannen blefve förvaltare af hustruns egendom, omintetgöra
allt det skydd derför, lagstiftningen afser att skapa. Det är tydligt,
att om icke en sådan förmånsrätt egde rum och mannen sattes att
förvalta hustruns enskilda egendom, så kunde han genom ett vårdslöst
handhafvande af hustruns affärer omintetgöra det skydd för hustruns
enskilda egendom för mannens gäld, som lagen afser att gifva. I nu
förevarande fråga finnes det enligt min uppfattning endast två vägar
att gå, antingen den väg, utskottet föreslagit, eller också att bestämma,
att ovillkorligen någon annan än mannen skall förordnas till god
man under förmyndareansvar. I samma stund man tillåter mannen
att få ett sådant förordnande, är en dylik förmånsrätt oafvislig. Mig
förefaller, att goda skäl tala för att bibehålla mannen vid rätten att
kunna utses till god man för hustrun, då jag tänker pa den hela
mängd af små bon i vårt land, der hustrun blott har obetydlig egendom
att förvalta och det skulle vara förenadt med oproportionerliga
kostnader, om en annan än mannen förordnades till god man. För
alla sådana fall är det ju naturligt, att mannen får förordnandet, och
jag betviflar heller icke, att så blir förhållandet på landsbygden. Men
när man tänker på städerna, der det finnes större och förmögnare
*bon, måste jag lika med utskottet förutsätta, att domstolen icke till
förvaltare af hustruns egendom sätter eu man, hvars affärsställning
är rubbad. Och skulle detta ske, är det icke farligare för borgenärerna
än i fråga om ett annat förmynderskap. Mannens ansvar är
lika, då hustrun är myndlingen, som då en annan person är hans myndling.
För hvarje år får han afgifva ordentlig redovisning till öfverförmyndaren,
och om dess innehåll kan i händelse af behof borgenärerna
taga kännedom. Derför föreställer jag mig, att kammaren
bör godkänna utskottets förslag, hvartill jag yrkar bifall.

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Herr Rudebeck: Med åberopande af hvad jag beträffande denna Lagförslag
bestämmelse anförde, då jag förra gängen yttrade mig, och ytterligare
betonande det olämpliga i bestämmelsen, ber jag att få yrka afslag lydelse af
å densamma. Jag vill ock tillägga, hurusom stadgandet, det hustrun 19 kap. 4 §.
skall ega förmånsrätt för fordran hos mannen, synes mig i hög grad ärfdabalken.
betänkligt och medföra afsevärda missförhållanden. (Forts.)

Herr Unger: Jag anhåller få tillkännagifva, att jag, på de skäl,
jag anfört i min reservation och förut i dag här i kammaren, yrkar
afslag å punkten.

Herr Dickson: På de skål, jag haft äran redan anföra, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förvarande punkt yrkats: l:o) att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas; 2:o) att utskottets hemställan skulle atslås; och 3:o) att
punkten skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits återremiss, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad första särskilda utskottet hemstält i
punkten 2 af sitt utlåtande n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—29;

Nej—72.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4. Lagförslag

angående

Herr Unger: Jag har redan förut i dag yttrat mig om detta lydelseiaf
stadgande: »dock att föreskriften om gäldenärens instämmande ej '' 70 §
skall å andra maken lämpas.» Jag har redan sagt, att det skulle utsökmngs lagen.

N.o 27. 58

Onsdagen den 27 April, f. m.

Lagförslag\ derigenom åstadkommas, att man skulle döma angående mannens rätt,
ändrad] h°nora ohörd, ty det är en rätt för honom att få sin gäld betald ur
lydelse af b°et; om det ej möter laga hinder. Då jag icke vill vara med om
70 § den första lag, hvarigenom s. k. domvilla skulle legaliseras, yrkar
utsöknings- jag afslag å föredragna punkten n:o 4. .

lagen.

(Forts.) Herr Trygger: Det lärer icke gå för sig att stryka den här

föreslagna paragrafen, ty då står man utan bestämmelse, och den
omständigheten, att andra maken icke skall instämmas, står i samband
med makarnes ömsesidiga ställning i äktenskapet. Annorlunda,
då äktenskapsskilnad skett. Blir fråga der om sådant undantagande,
innan skifte egt rum, så gäller den vanliga regeln enligt 69 § utsökningslagen,
men för öfrigt fäster jag uppmärksamhet derpå, att det
icke torde finnas något hinder för den make, som är gäldenär, att i
målet uppträda såsom mellankommande part. Här är endast bestämdt,
att han icke behöfver instämmas, men detta synes icke hindra, att
han kan uppträda såsom mellankommande part och göra ett med
borgenären, i fall han anser den andra maken obehörigen vilja undantaga
egendom vid utmätning.

Jag yrkar bifall till punkten.

Herr statsrådet Annerstedt: Jag anhåller fä fästa kammarens

uppmärksamhet derpå, att hvad som här är föreslaget derom, att den
andra maken icke behöfver instämmas, icke är någon nyhet, utan
finnes uttaladt redan i nu gällande boskilnadslag § 16.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare på afslag derå;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Lagförslag Punkten 6.

boskilnad. Utskottets förslag till lag om boskilnad.

I afdelningen.

1 §■

Herr Moberg: Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
yttrar vid den föreliggande propositionens behandling hos Kong!.
Maj:t, att för beredande åt hustru af lättadt tillfälle till boskilnads
erhållande genomgripande ändringar måst genomföras i nu gällande
boskilnadslag. Ja, detta är ju fullt rigtigt, men frågan är den huruvida
önskligt är att inrymma ett sådant lättadt tillfälle, som Iagför -

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

slaget medgifver, hvarför, då statsrådet vidare tillägger i fråga om
1 § och dess bestämmelser, att medgifvandet för makarne att hafva
den legala egendomsgemensamheten »svårligen kunde sägas ur principal
synpunkt innefatta något mot vår rättsåskådning stridande»,
det torde kunna ifrågasättas, om eu hvar vill häri med statsrådet instämma.
Jag medgifver visserligen att en sådan rättsåskådning finnes,
men jag medgifver icke, att de, som framföra denna åskådning, äro berättigade
att allena få anses vara målsmän för den rätta åskådningen.
Tager man nemligen hänsyn till hvad åtskilliga föreningar, såsom föreningen
för gift qvinnas eganderätt, vilja göra gällande, tager man vidare
hänsyn till den allmänna tidsströmningen, som i mannen endast ser
hustruns förtryckare, hvarifrån angeläget är, att hon så mycket som
möjligt bör lösgöras, tager man slutligen hänsyn till de mänga, som
i de civila rättsformer, hvarmed man omgärdat äktenskapet för att
bevara detsamma enligt dess idé, endast se ett onödigt förtryck för
hustrun, då är för visso bestämmelsen i 1 § enlig med en sådan rättsåskådning.
Men om man deremot aktar uppå ej mindre den historiska
grunden för boskilnadslagen än äfven den hos våra förfäder och
lyckligtvis ännu i våra dagar hos mången bevarade uppfattningen, att,
såsom redan förut i dag blifvit yttradt, äktenskapet icke är blott ett
bolag, hvars bolagsreglor endast skola afse att skydda den ene maken
mot den andre, utan att äktenskapet har en högre, ädlare och betydelsefullare
uppgift än att från början vara en härd för kampen om
mitt och ditt, då torde det möjligen varda eu annan åskådning om
lämpligheten af 1 § och den nya sera i äktenskapets historia, som
dermed skall invigas. Man kan ju icke förneka, att de ändringar i
förut varande förhållanden, som innefattas i § 1, äro åt den högsta betydelse
och af genomgripande art, ty om äfven den nu gällande lagen
tillåter, att den ene maken kan i boet införa enskild egendom, om
den vidare tillåter hustruu att, när mannen genom disqvalifikation för
målsmanskapet eller på grund af andra omständigheter anses olämplig
derför, vinna boskilnad, så är väl steget derifrån och till det steg,
1 § innehåller, att såväl mannen som hustrun kan »vinna boskilnad,
när de derom ense äro,» högst betydligt. Jag kan nemligen för min
del icke finna annat, än att, om än gemensamhet i äktenskapet må anses
de jure fortfarande förefinnas, man kan säga, att denna gemensamhet
är de facto upphäfd när makarne, så snart de derom äro ense, kunna
vinna boskilnad. Och jag tror, att denna begäran många gånger skall
blifva, såsom det träffande blifvit sagdt, bevis på enighet i oenigheten.
Enigheten framträder visserligen i den till rätten ingifna ansökningen,
men huru denna enighet vunnits, b vilka strider, som utkämpats i
äktenskapet, i händelse den ena maken velat boskilnad, men icke den
andra, derom talar handlingen till rätten ingenting, den täljer endast
om det syftemål, som afses, nemligen att vinna en sådan lätt, som i
1 § medgifves. Jag tror visserligen icke, att i förstone boskilnadsansökningarna
skola varda så många, utan att i början de skola företrädesvis
förekomma, när mannen för sina operationer gent mot borgenärerna
finner önskligt, att i äktenskapet finnas två juridiska personligheter,
men efter hand, när man närmare blifvit förtrogen med lagen
och dess syfte att utgöra ett skydd mot det af mannen enligt for -

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

N:o 27.

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

menande öfvade förtrycket mot hustrun, är jag öfvertygad om, att de
unga fruarna särskilt med de läror, som nu spridas, snart börja finna
det i sin ordning att hafva boskilnad i äktenskapet, för att erhålla
den förmånligare ställning, som ju skall beredas dem, särskild! derigenom,
att de kunna göra skulder. När den ena hustrun kommit till
denna afundsvärda ställning, skall hon icke underlåta att underrätta
den andra om, huru behagligt och förmånligt det är att hafva sitt
eget bohag och sina egna affärer, och att det för öfrigt numera, för
att bevara qviunans betydelse i äktenskapet, icke kan vara comme il
faut, att qvinnan har en så underordnad ställning som i forna dagar,
hvarför hon ock bör ådagalägga både för mannen och för allmänheten,
att hon visst icke står i något beroende af mannen, åtminstone icke
i andra fall än när den egna kassan är slut, då mannen lämpligen
kan få uppträda såsom förlagsgifvare medelst försträckningar, hvarför
valuta kan lemnas uti blida ögonkast och någon undergifvenhet för
tillfället.

Ser man på de grunder, som föranledt den kongl. propositionen
i denna 1 §, så finner man dessa vara angifva af statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, då han yttrar: »De omständigheter,
Indika böra berättiga en make att, oberoende af den andres samtycke,
vinna boskilnad, äro ofta af den beskaffenhet, att deras framdragande
inför offentligheten måste förefalla förhatligt och motbjudande. Härigenom
afhålles för närvarande helt visst mången hustru från att söka
boskilnad, der sådan vore af omständigheterna påkallad, och ett
stadgande af ofvan angifna innehåll synes derför väl egnadt att
lemna gift qvinna ett verksamt skydd i fall, der hon eljest af hänsyn
till mannen skulle stå värnlös». Ja, dessa skäl äro ungefär desamma,
som så ofta anförts för att genom lagstiftningen vinna lättadt. tillfälle
till skilnad i sjelfva äktenskapet, nemligen att undanrödja det obehag,
som förmenas ligga deri, att rätten skall undersöka och pröfva de
befintliga missförhållandena makarne emellan. Man finner det så
vigtigt, att dessa obehag blifva undanröjda, att derför andra hänsyn
måste vika, oaktadt dessa misshälligheter och anledningarna dertill
äro väl bekanta inom umgängeskretsen, ja, snart sagdt, inom hela
samhället. Jag håller dock före, att det icke kan anses vara en så
stor olägenhet, att det förefinnes vissa svårigheter för att erhålla
boskilnad, emedan jag förmenar, att just svårigheterna kunna verka
derhän, att icke af tillfälliga anledningar i hastigt mod ansökningar
göras, som sedan för hela lifvet få ångras. Nu kan enligt den nya
lagen en tillfällig oenighet, en tillfällig misstämning vålla, att makarne
helt hastigt komma öfverens att söka boskilnad. De gifva in ansökning
derom, och denna om enighet vittnande ansökning kan gifva
anledning till ett helt lits oenighet.

IM 11 de af justitieministern anförda skäl har utskottet lagt ytterligare
ett, nemligen det, som anfördes af lagberedningen vid 1892
års förslag. Denna erinrade, att, »då lagstiftningen redan genom
bestämmelse om äktenskapsförord lemnat det Öppet för dem, som
ämna ingå äktenskap med hvarandra, att efter fritt aftal begränsa
eller helt och hållet upphäfva den legala egendomsgemensamheten
makar emellan, ett medgifvande för dem att jemväl efter äkten -

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

skåpets ingående genom öfverenskommelse hafva denna gemensamhet
svårligen kunde sägas ur principiel synpunkt innefatta något mot
vår rättsåskådning stridande, såvida blott tillvägagåendet så ordnades,
att tredje mans rätt ej kränktes; och har beredningen vidare framhållit,
att, om lagstiftningen erbjöde tillräckligt skydd i sistnämnda
hänseende, så att boskilnaden icke öppnade några utsigter att kringskära
tördringsegares rätt, det kunde antagas för visst, att boskilnad
i regeln icke komme att sökas i andra fall, än då den vore af
verkligt behof påkallad.» Jag skall tillåta mig att härvid erinra, att
det väl torde få anses vara en skilnad mellan äktenskapsförord och
boskilnad. Nu vet man, att äktenskapsförord, om det också många
gånger varit till nytta, dock föranledt stridigheter. Men det är dock
i vanliga fall egentligen icke fästmannen och fästmön, som ingå
förord, utan fadren eller målsmannen för qvinnan, som vill hafva dylikt
förord, då hon inför egendom i boet eller sådant förord anses eljest
böra finnas till hennes trygghet; och om än mannen icke gerna ser
detta förord, utan deraf mången gång finner sig kränkt, så besinnar
han dock, att det icke är hustrun, som gifvit anledning dertill, utan
fadren eller målsmannen, under hvars vilja såväl han som hon måst
böja sig. Men att deremot, så snart makarne inträda i äktenskapet,
börja, kanske från första dagen, tänka på boskilnad och tudelniug
af det gemensamma hemmet och dess olika föremål, kan jag icke
finna vara annat än att från början bryta gemensamheten i äktenskapet;
och, säga hvad man vill, det föreningsband, som ligger i
sträfvan för det gemensamma hemmets förkofran och utveckling med
tanke på, att det icke är för sig sjelf allena, utan för den andre, som
man sträfvar, detta band måtte väl vara af den lifgifvande och
stärkande beskaffenhet, att det icke bör utan i nödfall sönderslitas,
och för visso skall betydelsen af det ord, som är för oss alla kärt
sedan barndomens dagar, nemligen hemmet, komma att förlora mycket
af sin betydelse, då hemmet icke längre sammanhålles af det föreningsband,
som ligger i gemensam sträfvan för makarne sjelfva och
barnen, utan det i stället i hemmet kommer att heta: detta är mannens,
detta är hustruns, detta är fadrens, detta är modrens.

Jag vet mycket väl, helst mot betänkandet icke finnes någon
reservation, att hvad jag nu sagt icke kommer att verka någon
ändring i utskottets förslag, men jag har tagit mig friheten att
uppehålla kammaren några ögonblick med dessa ord, derför att
jag önskat hafva min mening bevarad i kammarens protokoll. Jag
har derför icke något yrkande att framställa.

Herr Rodhe: Jag har antecknat mig såsom reservant vid punkten
6, och jag har gjort detta af den anledning, att i lagförslaget uteslutits
§ 15 i nuvarande lag, hvilken paragraf medgifver upphäfvande eller
återgång åt boskilnad. Jag vet, att uteslutningen skett dels derför, att
det icke skulle ha någon praktisk betydelse, att paragrafen bibehölles,
då deu så ytterst sällan kommit till användning, och dels derför, att,
när den användts, detta ofta skett i ändamål att skada eller bedraga
tredje man. Men dessa praktiska olägenheter synas mig icke innebära
tillräckliga skäl för att utesluta paragrafen. Det är dock ett

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

N:0 27. 62

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

abnormt förhållande, att boskilnad eger runa. Icke skall lagen hindra
tillbakagång till normala förhållanden? Man kan icke förneka möjligheten
af att makar, sedan de en tid lefvat i stridigheter, som hafva
boskilnad till följd, komma till den sinnesändring, att de vilja återknyta
kärlekens och fridens band. Men skall då lagen lägga hinder
i vägen för att detta enhetsband skall bli rätt knutet? Ty det blir
icke rätt knutet, i fall makarne fortfarande skola stå såsom två sjelfständiga
personer i fråga om egendomen.

Det är alltså af principiella skäl jag anser, att, trots de praktiska
olägenheterna af § lf> i den nuvarande lagen, denna paragraf bör
bibehållas. Jag tillåter mig derför yrka återremiss af den ifrågavarande
punkten.

Herr statsrådet Anuerstedt: Först och främst ber jag att få för
kammaren påpeka, att det af den näst föregående talaren kritiserade
uttalande af justitieministern, deri denne yttrade, att förbättrade förhållanden
inom äktenskapslagstiftningen skulle företrädesvis vinnas
genom lättare tillfällen till boskilnad, att detta uttalande gjordes inför
Kongl. Maj:t flera år, innan jag biet'' chef för justitiedepartementet.
Detta uttalande egde rum i sammanhang med Kongl, Maj:ts förklaring,
att det lagtorslog, som först utarbetats med iakttagande af de af
Riksdagen antagna fem punkterna, icke var af sådan beskaffenhet,
att det kunde läggas till grund för en kongl. proposition till Riksdagen.
Uttalandet fäldes således alls icke af någon person, tillhörande
föreningen för gift qvinnas eganderätt eller någon annan af de föreningar,
den föregående talaren antydt, utan utgick från en åskådning,
som var angelägen att, så vidt ske kunde, bibehålla vår äktenskapslagstiftning
oförändrad. Justitieministerns uttalande var ett uttryck
för hans sträfvan att genom att öka lättheten af boskilnads vinnande
ordnande ingripa på detta lagstiftniugsomräde, och ett lagförslag i
denna rigtning kan således rättvisligen icke betraktas såsom utgånget
från dem, hvilka önska en mer eller mindre fullständig omarbetning
af äktenskapslagstiftningen. Tvärtom har detta förslag utgått från dem,
hvilka önska att, så vidt ske kan, bevara egendomsgemenskapen
såsom en af grundpelarne för den svenska äktenskapsrätten och som
icke vilja vara med om att omändra denna rätt så, att fullständig
egendomsskilnad eger rum mellan makar sä, att de skola hafva en
hvar sin egendom, men icke något gemensamt.

Då man söker motverka införandet af denna egendomsskilnad,
ligger det nära till hands, att man ordnar lagstiftningen så, att i de
fall, der missbruk förekomma vid mannens förvaltning af boets gemensamma
egendom, der fara finnes för förslösande af hustruns andel i
den gemensamma egendomen eller den enskilda, som är henne uteslutande
tillhörig, lagen gifver hustrun ett medel att i tid kunna rädda,
hvad henne tillhör. Detta betraktelsesätt har också allt sedan år
1891 gifvit anledning till eu sträfvan att genom förbättringar i boskilnadslagen
åstadkomma, hvad det af den näst föregående talaren
åsyftade parti vill vinna genom en fullständig ouiskapning af äktenskapsrätten.
Det förefaller mig derför, som om det klander, hvilket
rigtats mot Kongl. Maj:ts förslag i denna del, vore temligen oförtjent.

Onsdagen den 27 April, f. m. 63

Den näst förgående talaren fann det origtigt, att boskilnad skulle
kunna vinnas, så snart makarna vore derom ense. För mig har det
emellertid uppgifvits, att i praxis länge varit förhållandet, att, då man
och hustru velat hafva boskilnad, de också fått sådan, och att man
får gå långt tillbaka i tiden för att finna fall, då en domstol mot
protester af båda makarne afslagit en boskilnadsausökning.

Vidare framhöll samme talare, att svåra följder i etiskt afseende
skulle inträffa i anledning af lättheten att vinna boskilnad. Jag tror
dock, att han vid detta betraktelsesätt förbisett makarnes och framför
allt hustruns naturliga uppfattning af äktenskapet. Det torde vara
berättigadt att påstå, att de svenska hustrur icke skola vara många,
som önska tillgripa boskilnadsansökning i oträngdt mål, d. v. s. så
länge boets ekonomiska ställning är god och mannen icke genom dålig
förvaltning af dess angelägenheter satt hela familjens ekonomiska
existens i fara. Jag tror, att man kan fasthålla såsom allmän regel, att
boskilnad endast tillgripes, då verklig fara finnes för boets förskingring,
såsom ett yttersta medel, hvarigenom hustrun kan rädda någon del
af boet åt sig och barnen.

Under sådana förhållanden anser jag icke någon fara förefinnas,
för att de lättare tillfällen till boskilnads erhållande, som genom den
nya lagen beredas, skola missbrukas. Lagstiftningen torde kunna
utgå derifrån, att dessa lättare tillfällen att erhålla boskilnad endast
skola komma till användning i de fall, för hvilka lagstiftningen är
afsedd, och att missbruk af denna lag skola ifrågakomma i vida
mindre omfattning än missbruk af andra lagar.

V idare ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att, sedan boskilnad
skeft, förhållandet mellan makarna i det stora hela icke blifver
eller kan blifva annat, än förhållandet är i de äktenskap, der, på grund af
förord, egendomsgemensamheten varit utesluten under hela äktenskapet.
L>å den näst föregående talaren sökte göra gällande, att den skilnaden
förefunnes emellan äktenskapsförord och boskilnad, att det var hustruns
målsman, som för henne gjorde förord, under det hustrun sjelf sökte
boskilnaden, så förbigick han helt och hållet alla de fall af förord
vid äktenskap, der den blifvande hustrun är myndig. 1 8 kap.
1 § giftermålsbalken heter det: »vilja man eller qvinna, der hon
ej under giftoman står, eller giftoman å mös vägnar, göra förord»
o. s. v. För mig är likheten mellan förord och boskilnad ganska
påtaglig.

Jag föreställer mig sålunda, att Första Kammaren, med fullständigt
bibehållaade af den ställning kammaren alltid intagit, att icke
vilja vidtaga andra ändringar i giftermålsbalken än sådana, som äro
förenliga med eu rigtig uppfattning af äktenskapets betydelse, skall
kunna bifalla 1 § i den nu föredragna lagen. Kammaren uppgifver
derför alldeles icke den ståndpunkt, kammaren liksom Riksdagen i
sin helhet intagit sedan 1884, att icke besluta andra ändringar å
detta lagstiftningsområde än sådana, som äro i god öfverensstämmelse
med svensk sed och svensk rättsuppfattning och endast utgöra en
rigtig och småningom skeende utveckling af det historiskt gifna.

Jag ber att fä yrka bifall till den föredragna paragrafen.

N:o 27.

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

N.o 27.

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

Herr Rudebeck: Endast några få ord. Jag har tvekat vid
hvilken paragraf i lagen jag borde framställa det yrkande, jag uu
ärnar göra, men jag bär funnit rigtigast att låta mitt yrkande framkomma
bär. Min anmärkning afser, att den föreslagna nya boskilnadslagen
icke upptager det stadgande, som återfinnes i § 15 af nu
gällande boskilnadslag och lyder så: »Vilja makar, sedan boskilnad
vunnen är, densamma upphäfva, eller vill hustru, som boskilnad vunnit,
ställa sin egendom eller någon del deraf under mannens förvaltning
åter; kåfve der lof till». En sådan bestämmelse finnes icke i den
nya lagen.

På sätt en föregående talare anmärkt, är såsom skäl till denna
uteslutning anfördt, att den nu åberopade bestämmelsen skulle vara
otydlig och ofullständig och derför icke kunna utan en väsentlig omarbetning
upptagas i den nya lagen. En sådan omarbetning kunde
vidare så mycket mindre ifrågakomma, som erfarenheten visat, att
denua bestämmelse sällan, om någonsin, vunnit tillämpning och det
icke kunde antagas, att den skulle komma till användning framdeles
mer än hittills.

Hvad det första af dessa skäl beträffar, är det icke för mig
öfvertygande. Jag inser visserligen, att en omarbetning af § 15 kan
vara behöflig för att bringa deu i bättre sammanhang med öfriga
bestämmelser i den nya lagen, liksom att denna omarbetning kan
vara förenad med mycket besvär, men dä jag anser ett likartad! stadgande
som det ifrågavarande vara värdt att få plats äfven i den nya
lagen, kan det anförda skälet icke för mig vara afgörande.

Hvad angår det andra skälet eller att bestämmelsen sällan, om
någonsin, vunnit tillämpning, vägar jag visserligen icke yttra mig om,
huru härmed i allmänhet kan förhålla sig, men jag har dock varit i
tillfälle att se tillämpning deraf, och med min uppfattning af saken,
kan det icke vara annat än önskvärd!, att nuvarande stadgandet
bibehålies. Jag kan icke heller se, att derigeom det syfte skulle
hindras, som man vill vinna genom den nya lagen, och ej heller
kau jag finna uågot skäl att, med hänsyn till boskilnad mellan makar,
gå längre, än nödvändigheten bjuder. Detta uteslutande af nuvarande
rätt att upphäfva boskilnad är också egnadt att gifva stöd åt den
uppfattningen, att denna lagstiftnings ändamål är att på det ekonomiska
området så mycket som möjligt skilja makarna, utan att återförena
dem, äfven om de sä önska.

« .På dessa skäl tillåter jag mig yrka återremiss af den föredragna
paragrafen.

“ Herr Dickson: Det förhåller sig ju så, att stadgandet om rättighet
för hustru att efter erhållen boskilnad ställa sin egendom åter
under mannens förvaltning icke vunnit någon tillämpning, om ej i
någotl undantagsfall, och att detta stadgande derför saknat praktisk
betydelse. Om eu hustru fått boskilnad derför att mannen är insolvent,
är det väl också angeläget för henne, att han icke återfår förvaltningen
af hennes egendom. På samma sätt, om boskilnaden skett derför att
han missbrukat sitt målsmanskap. Deremot skulle eu sådan återgång
medföra åtskilliga olägenheter med afseende å borgenärernas ställning,

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

emedan det då kunde blifva svårt att veta, hvad egendom skulle
kunna undantagas vid utmätning o. s. v.

Jag tror således, att det är på goda grunder, som § 15 icke
upptagits i den nya lagen, och anhåller jag att få yrka bifall till
den föredragna paragrafen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
framstälda yrkanden propositioner, först på godkännande af
förevarande paragraf samt vidare på densammas återförvisning till
utskottet; och förklarades den förra propositionen, hvilken förnyades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

*§■

Godkändes.
3 §■

Herr Dick son: Jag tillåter mig erinra, att kammaren till utskottet
återremitterat den föreslagna 2 § i 9 kap. giftermålsbalken,
för att utskottet måtte blifva i tillfälle att ännu en gång taga i
öfvervägande, hvad som bör stadgas med afseende å skogsafverkning
och afverkningskontrakt, och jag hemställer med anledning häraf,
att äfven den nu föredragna lagparagrafen måtte återremitteras, på
det utskottet måtte få fria händer.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, visades ifrågavarande
paragraf åter till utskottet.

d~6 §§■

Godkändes.

7 §■

Herr statsrådet Annerstedt: Då Andra Kammaren beslutat
återremittera denna §, för att utskottet måtte tillse, huruvida icke
den deri föreslagna tid af två månader, som borde förflyta mellan
kungörelsens införande i allmäna tidningarne och boskilnadsärendets
vidare behandling, skulle kunna förkortas, något, som skulle lända
boskilnadsproceduren till stor fördel, så hemställer jag, att äfven
Första Kammaren måtte biträda beslutet om paragrafens återremitterande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, visades den nu
föredragna paragrafen åter till utskottet.

8 §■

Herr statsråd et Annerstedt: Andra Kammaren har beslutat
återremittera § 8 i syfte, att der skulle intagas bestämmelse om, att
Första Kammarens Prof. 1898. N:o 27. 5

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

N:o 27.

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

bouppteckningsed skall afläggas, endast då andra maken eller någon
af borgenärerna det yrkar. Jag hemställer derför, att Första Kammaren
jemväl måtte återremittera paragrafen.

Herr Afzelius: Jag är förekommen af herr statsrådet och

chefen för justitiedepartementet. För min del anser jag onödig ed
vara lika med edsmissbruk, och jag finner således denna ed icke
böra ovilkorligen åläggas. Skälet, hvarför utskottet i motsats till
den kongl propositionen gjort edgången obligatorisk, är ju det, att
borgenärerna skola få bevis om, huruvida den gäld, hvarom i 18 §
är fråga, är för den ena eller andra maken veterlig eller ej. Jag
tror dock, att detta mål kan bättre vinnas, om i 18 § införes ett
stadgande, att ed kan af borgenär fordras i sammanhang med skiftet.

Jag ber att få instämma i yrkandet om återremiss.

Herr Unger: Skälet, hvarför utskottet föreslagit att göra bouppteckningseden
obligatorisk, har varit, att åtskilliga rättsförhållanden i
framtiden komma att blifva beroende af bouppteckningens rigtighet,
och att utskottet varit öfvertygadt om, att, i fall edgången icke blefve
obligatorisk, det skulle blifva mycket vanskligt att erhålla eu fullständig
och rigtig bouppteckning. Under sådana förhållanden, och då
utskottet väl haft betänkligheter mot löfteseder, men icke mot sanningseder,
har utskottet ansett det endast vara i öfverensstämmelse med
god ordning att bouppteckningen skulle af båda makarna edfästas.
I annat fall skulle lätteligen den uppfattningen kunna vinna insteg
bland menige man och allmogen, att det icke är så noga, om dessa
bouppteckningar äro fullständiga eller ej.

Jag yrkar bifall till paragrafen, sådan den af utskottet föreslagits.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
framstälda yrkanden propositioner, först på godkännande åt
förevarande paragraf samt vidare på densammas återförvisning till
utskottet; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

9 §■

Herr statsrådet Annerstedt: Sedan kammaren beslutat åter remittera

§ 8, torde det vara nödvändigt, att äfven § 9 återremitteras,
hvarom jag följaktligen får framställa yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, visades föreliggande
paragraf åter till utskottet.

10 §.

Herr Unger: Under behandlingen i utskottet af denna § har

jag yrkat, att slutorden »der den ej af henne sjelf utföres» måtte
utgå. Jag ansåg det nemligen vara alldeles för delikat att, när
hustrun sjelf begärt att få en god man, låta det bero på hustrun,

Onsdagen den 27 April, f. m.

N:o 27.

om hon skall anlita denne gode man eller ej. Han skall således
tara till alla sammanträden och ting för att fråga, om han får lof att
föra talan för hustrun, och när han kommit dit, kan det hända, att
hon utför sin talan sjelf eller genom något ombud. Får hustrun icke
den gode man, hon vill hafva, så kominer hon att föra sin talan
sjelf, och den gode man, som rätten på hennes begäran törordnat, får
blott springa fram och äter och höra efter, om han får fullfölja sitt
uppdrag. Från 1862 var det obligatoriskt, att hustrun vid boskilnad
skulle hafva god man, 1874 bestämdes, att sådan skulle förordnas
blott om hon begärde det, och nu skall slutligen tillkomma, att gode
mannen får föra talan, endast om hustrun icke gör det sjelf. Detta
tycker jag går för långt, och jag hemställer derför, om icke de ofvannämnda
slutorden i paragrafen höra utgå.

Herr Dickson: Då hustrun i förevarande fall icke göres omyn dig,

bör det val också vara henne obetaget att sjelf föra sin talan,
der hon finner omständigheterna det kräfva. Den fara, herr Unger
skildrade, eller att det skulle kunna hända, att, då gode mannen
infunne sig vid sammanträden eller inför rätta, han funne sig förekommen
af hustrun, tror jag icke vara af någon betydelse. Har
hustrun begärt god man, är det väl att antaga att hon kommer att
samarbeta med honom, liksom att, i fall hon sjelf vill ombesörja någon
angelägenhet, hon derom på förhand underrättar gode mannen. Jag
kan* således icke finna någon våda i det föreslagna stadgandet och
ber att få yrka bifall till paragrafen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på den nu föredragna paragrafen yrkats,
dels att densamma skulle godkännas oförändrad, dels ock, af herr
Unger, att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att slutorden:
»der den ej af henne sjelf utföre®» utelemnades.

Derefter gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
i oförändradt skick samt vidare på bifall till nyssnämnda
yrkande; och förklarades den förra propositionen, som förnyades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

H-13 §§■

Godkändes.

14 §.

Herr Dickson: Jag hemställer, att kammaren måtte i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts proposition till förevarande § foga ett
tillägg af följande lydelse: »Egendom, som i nu stadgad ordning
blifvit för hustruns räkning afskild, må af henne tillträdas, der hon
för den egendom ställer borgen, som af rätten godkännes».

Till stöd för detta yrkande tror jag mig icke behöfva åberopa
annat skäl, än att det synes uppenbart, att det är fördelaktigt, att
hustrun får tillträda den åt henne afskilda egendomen, i fall det dröjer
länge, innan skifte eger rum. Någon fara för förlust kan ju härigenom

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

N:o 27.

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

icke uppkomma för vare sig mannen eller borgenärerna, då hustrun
före tillträdet måste ställa borgen.

Herr Trygger: Jag ber att få upplysa, att Andra Kammaren

nyss antagit utskottets förslag i denna §. Således skulle kamrarne
här stanna i skiljaktiga beslut, om Första Kammaren antager Kong!.
Maj:ts af herr Dickson förordade förslag. I sjelfva saken ber jag att
få anmärka, att detta förslag afser att gifva hustrun eu rätt, som
lagen icke gifver mannen, och jag kan icke se något skäl till ett
dylikt förfarande. Om afskiljande sker för mannens räkning af egendom,
som han haft under sin förvaltning, får han icke lyfta den,
liksom ej heller sin andel i gemensam egendom, som hustrun kan
hafva haft under förvaltning.

Dessutom anser jag bestämmelsen i fråga icke lämplig derför,
att den är egnad att fördröja skiftet, och när boskilnad skett, måste
det anses vara en stor fördel, att skifte sker så fort som möjligt.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Annerstedt: Det torde i afseende å det praktiska
behofvet vara stor skilnad mellan man och hustru i detta fall.
Mannen är den, som i regel förvaltar boets gemensamma egendom.
Den gemensamma egendom, som förvaltas af hustrun, är alltid ett
ringa undantag. Det kan derför väl tänkas, att, dä afskiljning för
hustruns räkning sker af egendom, som mannen förvaltat, d^t för
henne kan vara behöfligt att mot borgen få lyfta denna egendom.
Visserligen är det sant, såsom den siste talaren yttrade, att det är
af stor vigt, att skiftet påskyndas, men gälden skall dessförinnan
vara gulden, och man må påskynda utredningen hur mycket som
helst, kommer det i många fall alltid att dröja temligen lång tid,
innan skifte kan ske. Det synes mig icke fördelaktigt, om hustruns
andel under hela tiden ovilkorligen skall stå under förvaltning af
god man utan möjlighet för henne att få lyfta egendomen mot borgen.
Om jag tänker på mannen, så kan han ändå såsom förvaltare af
det gemensamma boet komma i åtnjutande af sin andel och behöfver
derför icke denna lyftningsrätt. Då nu hvarken mannen eller borgenärerna
kunna lida af att hustrun får lyfta enskild egendom mot
borgen, hemställer jag om bifall till herr Dicksons reservation.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande föreliggande paragraf yrkats, dels att densamma skulle
godkännas, dels ock, af herr Dickson, att paragrafen skulle godkännas
med det tillägg, som föreslagits i den af honom vid ifrågavarande
paragraf afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
i oförändradt skick samt vidare på bifall till herr Dicksons
nyssnämnda yrkande; och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

15-21 §§.

Godkändes.

Onsdagen den 27 April, f. m.

N:o 27*

a» §■

Herr Leman: Enligt nu gällande boskilnadslag anses det osäkert,
i hvad män hustru, som vunnit boskilnad, kan ingå aftal med mannen.
Det förekommer emellertid ett prejudikat från senare tid i en sak,
der tvisten gälde, huruvida sådant aftal kunde ske eller ej. Hustrun
åberopade vid häradsrätten, att hon fått boskilnad, men synes icke
hafva företett boskilnadsdomen. Häradsrätten sade i sitt utslag, att
älven om hon vunnit boskilnad, kunde hon icke anses behörig att
ingå aftal med mannen. Hofrätten faststälde enhälligt detta beslut,
men i högsta domstolen yppades skiljaktigheter. Fyra ledamöter
yttrade, att då hustrun icke, visat att hon vunnit boskilnad, så kunde
hennes talan icke bifallas, och de tre öfriga faststälde hofrättens dom.
Häraf följer, att pluraliteten i högsta domstolen ansåg, att, i fall hustrun
visat, att boskilnad egt ruin mellan henne och mannen, hon varit
berättigad att ingå aftal med honom.

Med hänsyn till det sväfvande i den nuvarande lagstiftningen i
detta ämne, är derför mycket vunnet genom att man i den föredragna
paragrafen lär en säker vägledning, men jag är deremot icke öfverens
med Kong!. Maj:t och utskottet om att den föreskrift, som här lemnas,
är rätt och befogad. Enligt förslaget lyder § 22: »Ändå att boskilnad
beviljad är, ege ej ena maken till den andre något bortgifva eller
makarna sig emellan sluta annat aftal, än som med skifte af boet har
samband». 1). v. s. att en hustru förmenas att, sedan hon vunnit boskilnad,
till sin man, till sina barns far bortgifva till och med hvad som
kan vara behöfligt för hans lifsuppehälle. Jag tänker mig, att mannen
gjort konkurs och boskilnad derför finnes mellan makarna. Han kan
dock vara en utmärkt make och god menniska. Han söker en anställning,
men derför behöfves, att han ställer borgen eller lemnar
obligationer såsom säkerhet för omhäuderhafda medel. Hustrun vill
hjelpa honom härmed, men lagen medgifver det icke. Mannen kan
t. ex. vara sjökapten, och han behöfver, för att få befäl på ett fartyg,
disponera vissa lottbref deri, hvilka hustrun eger; hon vill gerna tillhandahålla
dem, men hon får icke.

Då man på detta sätt stänger dörren för uppgörelser mellan
makar, öppnar man dock på samma gång en bakdörr, hvarigenom
saken låter sig göra. Konseqvensen af denna § 22 blir naturligtvis,
att hustrun kommer att förhandla med någon slägting eller vän till
mannen, hvilken derpå öfverlåter sin rätt på mannen, och följden
blir densamma

Det synes mig emellertid, som om den tanken skulle genomgå
lagen, att qvinnan är så oerfaren i affärsförhållanden, att hon på allt
sätt behöfver skyddas, men så är ingalunda fallet. Jag har ofantligt
många gånger sett i sterbhus, der en enka suttit, huru hon mycket
lätt satt sig iu äfven i ganska invecklade ekonomiska förhållanden,
eller huru vid boskilnad mellan makar hustrun mycket skarpt hållit
på sin rätt, men också begagnat de tillfällen, som erbjudit sig, att
understödja mannen. Jag tror, att man här skyddar qvinnan för
mycket och gör henne nästan omyndig, hvariör jag, för min del, vill
yrka äterremiss af denna §.

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

N:o 27.

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

Innan jag lemnar ordet, ber jag dock att i detta sammanhang
få påpeka en annan sak. Vid granskningen inom högsta domstolen
af förslaget till ändringar i giftermälsbalken yttrade justitierådet
Carlson, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke hustrus rätt att idka
handel eller rörelse borde göras oberoende af det i näringsförordningen
stadgade vilkor, att mannen ikläder sig ansvarighet för de förbindelser,
hon i och för rörelsen kan komma att ingå. I 4 § i 1864 års näringsförorduing
stadgas nemligen: »gift qvinna, som med mannen sarnmanlefver,
är oförhindrad att idka handel eller annat näringsyrke, såvida
mannen sådant tillåter och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser,
hon i och för rörelsen kan komma att ingå». Då lagärendet förevar
inför regeringen, förklarade emellertid herr justitieministern, att han
ansåg, att någon ändring i denna § icke borde göras. Jag erkänner
dock min okunnighet att förstå, huru saken nu skall kunna ordnas,
när makarna erhållit boskilnad. § 22 i boskilnadslagen nämner härom
intet, men enligt näringsförordningen får hustrun icke idka handel,
sä vida icke mannen, från hvilken hon fått boskilnad, ikläder sig
ansvarighet för hennes förbindelser. Jag hemställer derför, om det
icke i detta sammanhang vore skäl att tänka på att få en ändring i
näringsförordningen.

Jag anhåller att få yrka återremiss.

Herr statsrådet Annerstedt: Jag skall be att få yrka bifall till
den föredragna paragrafen. Det exempel, som den förste talaren
anförde på olägenheter, som skulle följa af det ifrågavarande lagstadgandet,
synes mig föga bevisande. Så vidt jag förstår lagstadgaudet,
så förbjuder det icke hustrun att lemna sina obligationer såsom säkerhet
för lån, som mannen erhåller, ty det är uppenbart, att hon dermed
icke sluter aftal med mannen, utan lemnar sin egendom såsom
pant till tredje man, hvilket ju är ganska analogt dermed, att hon
går borgen för mannens förbindelse. Det är icke heller förbjudet, att
hustrun under pågående äktenskap lemnar kontanta medel att af
mannen användas till eget och familjens uppehälle. Allt detta förhindras
icke af lagstadgandet, men hvad man vill förhindra är, att,
när det skall ske utmätning på mannens egendom, denne skall kunna
komma och säga, att egendomen är hustruns, ty vi hafva under
»äktenskapet» ingått aftal derom, och gången derpå, då utmätning
sökes å hustruns egendom, hon skall säga: egendomen är mannens,
ty vi hafva träffat nytt aftal derom. Omsorg om borgenärernas rätt
kräfver uppenbarligen, att, så länge äktenskapet varar, makarne icke
böra kunna ingå aftal sig emellan, som inverkar på tredje mans rätt.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen,
jemlikt derunder förekomna yrkanden, gjorde propositioner,
först på godkännande af den nu föredragna paragrafen, samt vidare
på densammas återförvisning till utskottet; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen, som förnyades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

23 §.

Godkändes.

Onsdagen den 27 April, f. m.

N:o 27.

Lagförslag

boskilnad.

(Forts.)

Herr Dicksten: När makar är subjekt och man säger, att de
skola bidraga till sitt eget uppehälle, så förstås dermed, att de skola
bidraga till hvarandras, hvarför ändringen är obehöflig. Jag yrkar
bifall till paragrafen oförändrad.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande paragraf yrkats, dels att densamma skulle
godkännas, dels ock, af herr Unger, att paragrafen skulle godkännas
med den ändring, att ordet »eget» utbyttes mot »hvarandras».

Härefter gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
i oförändradt skick samt vidare på bifall till det af herr
Unger framstälda yrkande; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

25 och 26 §§ samt öfver skriften till I afdelningen.

Godkändes.

II afdelningen, slutmeningen, ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Visades, på derom af herr Dickson framstäldt yrkande, åter till
utskottet.

Punkterna 7—11.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

24 §.

Herr Unger: § 24 lyder så här: »Makar vare, ändå att de vunnit
boskilnad, pligtige att hvar efter sin förmåga bidraga till eget och
barnens uppehälle.»

Inom utskottet har jag fäst uppmärksamheten vid, hurusom det
aldrig vant ifrågasatt, att icke den, som vunnit boskilnad, skulle
bidraga till sitt eget uppehälle, och att anledning icke heller förefunnes
till det antagande, att den, som vunnit boskilnad, skulle derigenom
förlora sin sjelf bevarelsedrift, såsom följd hvaraf jag påyrkat,
hvad jag, herr grefve och talman, nu ock påyrkar, att i ofvan nämnda
pragraf ordet eget måtte ändras till hvarandras.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Brehmer från och
med den 29 i denna månad till och med den 7 nästkommande maj.

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Upplästes ett ingifvet läkareintyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammaren herr Wilhelm
Odelberg är genom luftrörskatarrh (Bronchitis acuta) hindrad tills
vidare att infinna sig i Riksdagen, intygas

Stockholm d. 27 april 1898.

R. M. Bruzelius,
med. doktor.

Kammaren åtskildes kl. 4,2 9 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1898.