1898. Andra Kammaren. N:o 22 (Riksdagens protokoll 1898:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1898. Andra Kammaren. N:o 22.

Onsdagen den 30 mars.

Kl. 7 e, m,

8 J ■ Angående

Fortsattes den under förmiddagens sammanträde började öfver- af "Jn
läggningen rörande punkten 4 i statsutskottets utlåtande n:o 47, ban.a från
angående Kong! Maj:ts dels i statsverkspropositionen och dels i sär- QeU*v<**‘e till
skild proposition (n:o 45) framstälda förslag om anslag till jernvägs- n/c^ra”sen
anläggningar för statens räkning samt i anledning deraf inom Riks- ( S''J
dagen väckta motioner; och lemnade dervid herr vice talmannen,
hvilken till en början ledde kammarens förhandlingar, enligt förut
gjord anteckning, ordet till

Herr Petersson i Boestad, hvilken yttrade: Herr talman, mina
herrar! Stora och kraftiga skäl tala emot, att den svenska staten nu
skall bygga denna bana, Gellivare—riksgränsen, då tillräcklig utredning
ännu saknas i flera afseenden.

De värderika malmerna skulle komma att utföras till utlandet
Öfver Norge, utan att någon industriel utveckling af särdeles betydenhet
komme till stånd i Norrland, hvars väldiga vattenfall ej skulle
bil använda för de rika malmernas förädling, hvarigenom det svenska
jordbruket ginge i förlust af de vigtiga biprodukterna thomasfosfatet.
Den sa dyrt förvärfvade jernvägen Luleå—Gellivare, som nu räntar
sig så bra, skulle ej vidare bära sig, då större delen af malmen
skulle komma att gä ur landet öfver Ofoten. Luleå stad, som nu
tagit ett sådant uppsving i följd af malmtransporten, malmverken och
skeppsfarten, skulle gå tillbaka, och den sä högt beprisade kulturen,
som Oioten-banan skulle tillföra öfre Norrland, inskränka sig till en
dyrbar lastning vid Boden, med en ständig garnison, en befästning,
som väl kunde reta våra grannar, men hvars hållbarhet man af goda
skäl kunde ifrågasätta.

Statsutskottet säger, att vid 1897 års slut äro under byggnad:
enskilda jernvägar för en kostnad af 19,140,000 kronor; jernvägar,
hvarå koncession erhållits, för en kostnad af 47,094,000 kronor; och
jernvägar, för hvilka ansökningar om koncession föreligga, till eu
kostnad af 44,115,000 kronor. Dessa siffror mana till försigtighet
Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 22. 1

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående med att inlåta sig ytterligare på så ätventyrliga jernvägsbyggnader
anläggning som (|cn uu föreliggande.

af en stats- När man betänker hvilken betydlig arbetsstyrka, som skulle
Oellivare till dragas från jordbruket, livilket utskottet också rigtigt betonat, äfveuriksgrän8en.
som att våra inhemska verkstäder ej kunna i rätt tid tillverka^ all
(Forts.) den materiel, ett så forceradt jcrnvägsbyggande klöfver, så måste
man ge utskottet rätt, då det yrkar afsteg.

Jag skulle dock kunna vara med om att jernvägen byggdes från
Luleå till Kiirunavaara och Luossavaara malmfält och att man nedsatte
frakterna så, att malmtransporten åt det hället kunde bära sig.
Och detta har Sveriges kanske störste fackman i det afseendet, professorn
i geologi och mineralogi herr Sjögren, bevisat vid det föredrag, han höll
för ledamöter af Riksdagen å hotell Phoenix för ett par dagar sedan.

Det är en mycket vågad affär för staten att genom kontrakt förbinda
sig att transportera så stora qvantiteter malm genom dessa
fjelltrakter till Ofoten, innan man ännu pröfvat, om det är möjligt
att under hårda snövintrar hålla banan öppen. Kölden kan ju stiga
ända till 40 å 50 grader deruppe. Den betingade räntan är låg,
byggnadskostnaderna och vilkoren, som staten skall ikläda sig, temligen
härda, då deremot norrmännen förstått att vida bättre bevaka
sina intressen.

Medan jag har ordet, kan jag ej underlåta att beklaga, huru som
kommerskollegium, detta embetsverk, som i all synnerhet har till
uppgift att vårda våra inhemska näringar, icke lyckats att i sitt i
bast tillkomna utlåtande finna något annat sätt, hvarpå man kunde
befrämja våra svenska näringar och svensk industri inom landet, än
att vi skola öfverlåta en stor del deraf åt Norge.

På grund af hvad jag anfört yrkar jag bifall till det af herr
Bergendahl gjorda yrkande och det förslag, som i öfverensstämmelse
dermed kommer att framläggas.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Det skulle vara förspild
möda att här söka upptaga till bemötande alla de skäl och svepskäl,
som anförts mot denna banas byggande. Det skulle också blifva eu
nästan lika svår uppgift att söka andraga de skal, som anförts för
denna banas byggande, emedan dessa skäl, enligt min tanke, äro så
många. Då jag dessutom på förhand vet, att jag lika litet förmår
att ändra motståndarnes öfvertygelse som de förmå att ändra min
uppfattning i denna fråga, skall jag icke trötta med någon längre
argumentation, utan endast be att få beröra några få synpunkter.

Vore det här såsom i allmänhet endast fråga om att bemöta de
af statsutskottet framstälda skälen, då anser jag mig berättigad saga,
att dessa skäl snart äro räknade och lätt vägda. Ty enligt mitt förmenande,
är det egentligen endast tre skäl, som statsutskottet anfört
för den ståndpunkt, det intagit i frågan.

Det första skälet är, att omfattande jernvägsbyggnader för statens
räkning redan pågå, och att följaktligen störa summor redan äro
• engagerade i jernvägsföretag. Ja, det medgilves villigt, att så är för hållandet,

och jag skulle hafva mycket stor respekt för detta skäl,
om statens finanser vore dåliga. Men nu är förhållandet motsatt, och

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

N.o 22.

dä blifver detta skäl lika svagt som det dock är vackert. Det Angående
skälet har icke heller varit bestämmande för utskottet i fråga om anläggning
bohuslänsbanau, och motiverar således icke statsutskottets i sista ala™a
stycket af dess betänkande förekommande nästan hopplösa uttryck Oellivaretill
beträffande Ofoten-bauan, eller »derest den en gång skall komma till riksgränsen.
utförande» — således möjligen någon gång, möjligen icke. (Forts.)

Det andra skälet, som utskottet anfört, är, att man skulle draga
för mänga arbetare irån jordbruket till jernvägsbyggnaden. Detta
skäl har förut i dag blifvit så kraftigt bemött, att jag knappast behöfver
beröra detsamma. Men om man tänker på de klimatiska förhållandena
deruppe, så blifver också detta skäl ganska svagt, då det
deremot skulle kunna väga tungt beträffande bohuslänsbanau, i det
att arbetarena der möjligen skulle kunna dragas från jordbruket.

För öfrigt påstår jag, att det finnes tillräckligt med arbetskrafter i
vårt land, blott vi förstå att taga vara på dem och behålla dem. Vi
måste besinna, att tusentals af vårt lands söner och döttrar ärligen
vända fosterlandet ryggen för att på andra sidan Atlanten söka sin
utkomst. Låtom oss derför beakta kulturens pulsåder i vårt eget
land, låtom oss öppna rikedomens slussar i höga norden, så att våra
söner och döttrar kunna vinna en anständig bergning på fosterlandets
torfva. Tv derigenom blir det älskadt af vårt lands söner och bebyggd):
af deras efterkommande, och sådant betyder mycket för hvarje
sann fosterlandsvän. Jag tillåter mig i detta sammanhang återgifva
hvad som inträffade i Dalarue för några tiotal är sedan. Förhållandet
var, att eu man reste ut till det fjerran vestern. Efter många års
mödor och besvär lyckades han der förvärfva sig en liten förmögenhet.
Hans vänner i Dalarue skrefvo till honom och gratulerade
honom till hans framgång. Men mannen i fråga skref tillbaka följande
beaktansvärda ord: »den man är fattig, som saknar ett fädernesland».

Det kan visserligen hända, att genom de stora jernvägsbyggnader,
som nu äro ä bane, arbetsprisen skola komma att stiga något. Men
för min del unnar jag våra arbetare detta, och ropet om denna fara
vinner således icke någon genklang i mina öron.

Det tredje skälet, som statsutskottet anfört, är, att våra verkstäder
redan nu ha fullt upp att göra. Jag medgifver, att så är förhållandet,
och det är ju glädjaude. Men saken är ju, att detta arbete icke
skall uttöras på ett år, och fackmän ha beräknat, att våra inhemska
verkstäder till allra största, ja, till hela delen skola förmå att leverera
materielen till de åt Kong!. Maja föreslagna jernvägarna. För min
egen del skulle jag dock äfven kunnat vara med om att någon längre
tid blifvit bestämd för fullbordandet af denna banbyggnad. Men intet
sådant förslag har här förelegat, och jag har å andra sidan icke
kunnat vara med om det resultat, hvartill utskottet kommit.

Man har vidare sagt, att, derest vi nu besluta denna banas byggande,
detta skulle medföra, att vi deruppe skulle nödgas anlägga
dyrbara fästningsverk. Ja, det kan nog hända. Vi veta nog, hurusom
det bakom hvarje dylikt företag, vi handlägga, ligger en hop
militärer och lurar. Men för min del tror jag, att ju bättre kommunikationer
vi skaffa oss, desto större förutsättningar ha vi att kunna
försvara värt land. Betydelsen lör hela vårt lands och särskild! för

N:o 22. 4 Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående Norrlands utveckling, derigenom att denna bana skulle ställa oss i
anläggning direkt förbindelse med eu ständigt isfri hamn vid Vesterhafvet, kan
af en knappast öfverskattas. Och för den, hvars hjerta klappar varmt för
Oellivare till fosterlandets utveckling, för den, som önskar se Norrlands slumrande
riksgränsen millioner omsättas i någon annan form än beskrifningar i rese(Forts.
) skildringar och afhandlingar i geologiska och mineralogiska arbeten,
för den är denna banas byggande en lifssak.

Förlidet är, då det var fråga om ett anslag af 40,000 kronor till
undersökningar rörande denna bana, slöt jag mitt anförande med att
säga, att jag af rena sparsamhetsskäl yrkade bifall till det af Kong!.
Maj;t äskade beloppet. Denna gång vill jag sluta mitt korta anförande
med att säga, det jag anser, att vårt land icke har råd att
låta denna fråga förfalla. Jag skall derför be att få yrka utslag å
utskottets hemställan och bifall till den af friherre von Otter m. fl.
afgifna, vid betänkandet fogade reservation.

Herr John Olsson: Då min uppfattning i den föreliggande

frågan skiljer sig från flertalet af mina meningsfränders, har jag tilllåtit
mig begära ordet för att angifva de hufvudsakliga skäl, som
för mig varit bestämmande vid det slut, hvartill jag kommit.

Jag vill då genast säga, att jag icke, såsom åtskilliga andra, är
motståndare till att ifrågavarande bana bygges. Jag ansluter mig
tvärtom till den skrifvelse, som i fjol aflät.s af Riksdagen och deri
det uttalas, att banan bör byggas, och att staten, ej enskilde eller
bolaget, bör bygga densamma. Men derför att jag anser detta, följer
deraf ingalunda, att jag kommer till samma resultat som de, hvilka
så starkt framhålla innehållet i denna Riksdagens skrifvelse. Ty
skrifvelsen innebär enligt min tanke icke alls, att Riksdagen redan
nu skall besluta byggandet af jernvägen.

I fråga om de skäl som tala mot att nu bifalla Kongl. Maj:ts förslag,
och särskildt i fråga om ett af de hufvudskäl, som i sådant hänseende
för mig varit bestämmande, kan jag nöja mig med att instämma
i det förträffliga anförande, som herr Fredholm i ärendet
hållit, och deri han enligt min tanke dels alldeles oemotsägligt uppvisat''
den otillfredsställande lydelsen af det kontrakt, som är upprättadt
med bolaget, och dels äfven till deras rätta värde reducerat
de skrämskott, man i sista stunden framkommit med att såväl banan
som Malmberget skulle komma att öfvergå i utländska händer, derest
Riksdagen icke nu bifölle den föreliggande propositionen.

Det andra hufvudskälet, som för mig varit bestämmande, bar
vant hänsyn till de redan beslutade stora och dyrbara jernvägsföretagen.
Riksdagen..beslöt i tjol att bygga två störa jernvägar:
norra stambanan och Örebro — Krylbo-banan, och på förmiddagen har
redan beslutits att bygga en tredje stor stambana: Bohus-banan.
När Riksdagen på sådant sätt engagerat sig i tre ofantligt störa
jernvägsföretag, hvilka komma att sluka åtskilliga tiotal millioner,
då anser jag det för tidigt, att Riksdagen nu genast skulle besluta
ett fjerde jernvägsföretag för ytterligare tjugutvä ä tjugutre millioner.
Jag anser detta icke vara statstiuansielt klokt; jag anser det ekono -

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

miskt riskabelt, att staten på det sättet engagerar sig för så ofantliga
snmmor på en gång i jernvägar.

Dertill kommer eu annan sak, och det är hänsynen till, att vid
de redan beslutade jernvägarne finnes anstäld en stor arbetsstyrka.
Om Riksdagen nu skulle besluta sig för ytterligare en fjerde stor
jernväg, skulle man behöfva anskaffa en ny väldig arbetsstam samt ny
materiel och nya dyrbara maskiner m. m., hvilket skulle ha till
följd, att, när dessa fyra banor sedermera ungefär på en gång blifva''
färdiga, de arbetare, som der varit anstälda, skulle komma att stå
utan arbete, och materielen få ligga så godt som värdelös. Jag tror
icke, att det är klokt att på det sättet gå till väga vid statens jernvägsbyggnader,
utan säkrast och rigtigast är att så småningom och
successivt fortsätta jernvägsbyggandet. När staten afslutat byggandet
af de redan beslutade trenne banorna, då först är enligt mitt förmenande
tiden inne att påbörja nu ifrågavarande bana, ty då kan
lämpligen den arbetarestam, som finnes vid norra stambanan, öfvergå
till Luleå—Ofoten-banan.

Man har sagt, att nu, när det finnes penningar tillgängliga, är
det rigtigare att lägga ned dem i jernvägsföretag än i fästningsbyggnader
eller andra militära ändamål. Det är i synnerhet från
mina meningsfränders sida, som denna synpunkt framhållits. Ja,
mina herrar, om så vore fallet, att vi, genom att besluta den ifrågavarande
jernvägen, skulle kunna hindra penningars nedläggande i
improduktiva fästningsbyggnader, då skulle jag gerna vara med
derom. Men jag hemställer till eder, mina herrar, huruvida ni verkligen
tron, att det är meningen att bygga denna jernväg med statens
tillgängliga medel? För min del tror jag det icke. Dessa medeläro redan
delvis bestämda för andra ändamål, och utan tvifvel kommer Riksdagen
ytterligare att besluta om deras användning just för militära ändamål.
Jag tror således, att jernvägen, i likhet med hvad förut oftast varit
fallet, kommer att byggas med lånade medel. Och kan det verkligen
då — frågar jag — vara klokt att nu upplåna ytterligare millioner
för att utföra detta företag. Jag åtminstone tror det icke.

Men dessutom vill jag fästa uppmärksamheten på en annan sak
just på tal om den gjorda invändningen, att det vore bättre att lägga
ned penningar i jernvägar än i fästningsföretag. Herrarne ha nog
alla sett det yttrande, som afgifvits af chefen för landtförsvarsdepartementet,
deri han uttalar sina betänkligheter mot att banan
anlägges, innan ännu någon visshet förefinnes, att försvaret af ifrågavarande
landsdel vinner den styrka, som med nödvändighet betingas
af den nya förbindelseliniens tillkomst. Hans uppfattning är således,
att den nya banan ovilkorligen kommer att medföra byggandet af
en fästning deruppe. I slutet af sitt yttrande säger han: »Under

förhoppning emellertid, att de i detta afseende erforderliga försvarsanordningarna
skola i det väsentligaste kunna komma till stånd
samtidigt med jernvägens fullbordande, anser jag mig icke böra afstyrka
nådigt bifall till nu förevarande förslag». Der ha vi således
det framtidsperspektiv, som denna bana kommer att medföra. Chefen
för civildepartementet betonar samma sak i sitt yttrande till statsrådsprotokollet,
då han säger: »Uti mitt ofvan åberopade anförande till

Angående
anläggning
af en statsbana
från
Oellivare till
riksgränsen.
(Forts.)

N:o li. 6

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående statsrådsprotokollet den 26 mars 1897 både jag såsom en förutsättanläggning
njng för anläggandet af jernväg mellan Gellivare och riksgränsen
bana från framhållit, att nödiga säkerhetsåtgärder ur militär synpunkt vidtoges.
Gellivare till Ehuru detta fortfarande är cn nödvändig förutsättning för utförandet
riksgränsen. af den föreslagna jernvägen, synes mig dock — vid det förhållande,
(Forts.) att Eders Kong], Maj:t, med anledning af Riksdagens kamrars beslut,
gått i författning om verkställandet afen fullständig utredning angående
landets fasta försvar, på grund hvaraf man torde kunna antaga, att
äfven försvaret af den nordligaste delen af vårt land kommer att
blifva behörigen tillgodosedt — icke vara nödvändigt att såsom
formligt vilkor för jernvägens byggande uppställa fordran på några
vissa försvarsåtgärder.» Vi ha således, mina herrar, icke lemnats i
okunnighet om hvad detta jernvägsföretag innebär. Det innebår
alldeles otvifvelaktigt, att, sedan Riksdagen beslutat detsamma, Riksdagen
också skall besluta anläggandet af en stor fästning vid Boden
eller någon annan plats deruppe. Jag frågar eder, mina herrar, om
ni ären beredda på att taga den konseqvensen. Jag är det icke,
och detta är ett af skälen, hvarför jag ej nu kan eller vill vara med
om att bygga denna bana. Låtom oss först, oberoende af jernvägen,
besluta om de militära anordningar, som må vara erforderliga, så att
icke besluten om denna jernväg behöfver framtvinga eu fästningsanläggning
der uppe.

Vidare har man såsom skäl för att Riksdagen nu bör besluta
denna jernvägsbyggnad med stor styrka framhållit, att Riksdagen i
fjol aflat cn skrifvelse till Kong]. Maj:t med begäran om propositions
framläggande derom. Ja, mina herrar, Riksdagen har visserligen
gjort detta, men Riksdagen har dermed ingalunda begärt, att proposition
derom skulle framläggas för denna Riksdag. Riksdagen bär
öfver hufvud taget icke alls yttrat sig om tidpunkten för propositionens
framläggande.

Jag vädjar till herrarne, huruvida i fjol, då vi beslöto i frågavarande
skrifvelse, någon enda af dem, som voro med om densamma,
trodde, att redan vid denna Riksdag den nödiga undersökningen skulle
vara utförd och eu proposition om ett anslag på 23 millioner kronor
för jernvägens byggande skulle komma att framläggas. Jag tror det
icke. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet framhöll på
förmiddagen såsom ett skål, hvarför Riksdagens skrifvelse skulle
innebära cn sådan skyldighet, bland annat, att åtskilliga motståndare
till den skrifvelse, som i fjol beslöts, då uttalade, att följden af densamma
skulle blifva, att banan skyndsamt skulle komma att byggas.
Men, mina herrar, att motståndarne till skrifvelsen hyst denna farhåga,
det innebär väl icke, att de af Riksdagens ledamöter, som beslöto
skrifvelsen, också både samma uppfattning. Jag tror icke, att man
kan påstå detta. Jag har med uppmärksamhet åhört diskussionen
på förmiddagen delvis i Första Kammaren, och man har icke, så vidt
jag hört, kunnat framlägga något enda skäl såsom stöd för detta
påstående, att Riksdagens skrifvelse skulle innefatta någon begäran
om en sådan ovanlig skyndsamhet med ärendets behandling.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet framhöll likaledes
på förmiddagen, att ordalagen i Riksdagens skrifvelse skulle

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. na.

hafva innehållit ett bestämdt yrkande på banans byggande med Angående:
stor skyndsamhet under den närmaste framtiden. Nu deremot, säger anläggning
han, talar statsutskottet endast hopotetiskt och begagnar uttrycket, {jana fr°n
att, derest banan öfver hufvud skall byggas, etc. Jag ber emellertid Gellivare till
att få fästa herr statsrådets uppmärksamhet derpå, att Riksdagens riksgränsen.
skrifvelse begagnar precis samma hypotetiska ordalag — ehuru i (Forts.)
någon annan form — som statsutskottet. Riksdagen säger ingenting
annat, än att Riksdagen anser »anläggandet af jernväg från Gellivare
till Ofoten kunna på goda grunder ifrågasättas». Och litet längre
ned säger Riksdagen: »Af hvad sålunda blifvit yttradt torde framgå,
att, om banan skall anläggas, detta enligt Riksdagens åsigt bör ske»,
etc. Således, der begagnas alldeles samma hypotetiska uttryck som
i statsutskottets utlåtande. Jag tror således icke, att man har lyckats
uppvisa, att Riksdagens skrifvelse i fjol innebär, att banan redan nu
skulle beslutas.

Härtill kommer, att den undersökning, som skett, uppenbarligen
icke kunnat ega rum med så stor noggrannhet, som här vore önsklig.

Tv att under ett par tre månaders tid fullständigt undersöka de olika
linierna och lämpligaste sträckningen på så stora afstånd är — synes
mig — icke möjligt. I det föredrag, som vi för några dagar sedan
åhörde, fäste professor Sjögren — så vidt jag kan förstå, mycket
rigtigt — uppmärksamheten derpå, att, medan den nu föreslagna
banlinien kommer att gå genom fullkomligt skogfattiga och kala
landsträckor nästan ända från Gellivare till Kiirunavaara, förefinnes
det en annan väg, der banan till hufvudsaklig del skulle komma att
löpa igenom skogbärande trakter och derjemte dels komma att beröra
Svappavaara malmfält, dels ock betydligt närma sig åtskilliga
stora byar, såsom Vittangi tingsby och Jukkasjärvi stora kyrkoby.

När det sålunda är uppvisadt — och jag har icke hört någon, som
kunnat bestrida, att icke en sådan sträckning af jernvägen skulle
vara lämpligare — att man icke har kunnat med bestämdhet undersöka
den lämpligaste linien, då hemställer jag, huruvida det verkligen
kan vara nödvändigt och rigtigt att redan nu besluta denna
bana, och huruvida det icke vore klokare att göra en ny grundlig
undersökning för att finna den förmånligaste sträckningen, innan
banan beslutas.

Det är slutligen en annan punkt, vid hvilken jag vill fästa mig,
och det är den, att Kongl. Maj:t icke lyckats ernå öfverenskommelse
med norrmännen angående Bohusbauans framdragande såsom stambana
till Kristiauia. Det förefaller mig, som om det icke skulle
varit omöjligt för Kongl. Majrt att, genom att göra ett bifall till
Ofotenbanan från svensk sida till vilkor för ernående af stambaneförbindelsen
med Kristiania, åstadkomma en sådan förbindelse. Det
synes mig icke vittna om tillräcklig statsklokhet, att icke ett sådant
vilkor har uppstälts för ett bifall från svensk sida till Ofotenbanan. Ty
det torde väl vara alldeles klart och obestridligt, att banan för norrmännen
medför så ofantliga fördelar, att de för att ernå dessa förmåner
utan tvifvel skulle varit beredda att göra uppoffringar. Hade
Kongl. Maj:t satt som vilkor för sitt bifall till Ofotenbanans framdragande
til! riksgränsen, att norrmännen skulle gått in på Bohus -

N:o 22. 8

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående banans framdragande till Kristiania, så hade detta också utan tvifvel
af en9stal accepterats från Norges sida.

bana från Det, är hufvudsakligen, herr vice talman, af dessa skal, som

Oellivare till jag för närvarande icke kan vara med om att nu anslå medel till
rihagrämen. ifrågavarande banbyggnad, utan anser, att dermed bör anstå några
(Forts.) år framåt, då dels förutvarande jernvägsbyggnader kunnat komma
närmare sin utslutning och dels undersökningar, bättre och noggrannare
än de redan skedda, ha kunnat anvisa den lämpligaste
linien för denna bana. Det är äfven på dessa grunder, som jag ber
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Ericson i Ransta: Herr vice talman! Då jag icke kan

vara med om den föreslagna jernvägens byggande, tager jag mig friheten
att med några ord angifva de skäl, som hafva förmått mig att
yrka afslag å Kongl. Maj:ts proposition.

Det har under de sista åren blifvit kändt, att inom de störa
ödemarker, som Norrbotten hyser, finnas stora rikedomar af jernmalm.
Det är naturligt, att man bör söka att tillgodogöra sig dessa
rikedomar. Men då bör man på samma gång äfven tillse, att landet
i sin helhet och staten dervid icke blifva alldeles vanlottade. Skulle
den af Kongl. Magt nu föreslagna jernvägsbyggnaden af Riksdagen
godkännas, förefaller det mig, som om det här egentligen vore några
bolagsherrar eller ett bolag, som kornme att tillskansa sig dessa rikedomar,
och staten och landet gå dem förlustiga. Det kontrakt, som
staten upprättat med bolaget, synes mig vara till alla delar till fördel
för bolaget, men till fasligt ringa fördel för staten. Visserligen
skulle staten dervid kunna få någon ersättning, men det förefaller
mig, att denna dock är alldeles för ringa sådan för att motsvara
de uppoffringar, som staten härvidlag åtager sig. De anmärkningar
emot kontraktet, som en talare på stockholmsbänken, herr Predholm,
på förmiddagen anförde, synas mig också vara fullt berättigade.
Detta är således ett skäl, hvarför jag icke kan vara med om bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, sådan den nu föreligger.

Det har vidare framhållits, att denna bana skulle blifva till stor
nytta för Norrland och mellersta och södra Sveriges jordbruk och
industri. Hvad denna jernväg kan vara till för nytta för Norrland,
har jag dock svårt att förstå, dä den tjugu mil genomlöper trakter,
som äro helt och hållet obebodda och icke heller hafva utsigt att
kunna odlas och bebyggas. Den är således till endast för bolagets
grufdrift och icke till någon fördel för Norrbottens odling eller framtid.

Hvilken fördel för mellersta eller södra Sverige den skulle medföra,
kan jag icke heller fatta. Det kunde visserligen blifva en arbetarebefolkning
vid grufvorna, men denna kommer säkerligen icke att taga
sina behof frän mellersta och södra Sverige, utan kommer sannolikt
att taga den från Ofoten, dit de stora malmängarne nästan fraktfritt
komma att transportera deras födoämnen. Jag skulle således tro, att
denna bana mera kommer att skada mellersta och södra Sveriges
försäljning uppe i Norrland, än hvad den kommer att gagna den.

Dessutom, om man nu beslutar denna störa jern vägs bygg nåd och
dessa stora utgifter, får man pa samma gång betänka, att man gifvit

9 N.o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

på hand andra och större utgifter, nemligen till fästningsbyggnader. Angående
Det har redan förut framhållits, att chefen för landtförsvarsdeparte- anläggning
mentet har fäst uppmärksamheten vid, att en fästningsbyggnad måste lana från
ske, då denna jernväg blir färdig. Det kunde då kanske vara skäl, Oellivare till
att, innan man beslutar jernvägens byggande, man kunde fä se förslag riksgränsen.
öfver kostnaden för fästningsbyggnaden. (Forts.)

Det är således dels af de af mig anförda skälen, dels af många
andra i kammaren anförda skäl, som jag ånger, att Ofoten-jernvägen
för närvarande icke bör byggas, utan att en närmare undersökning
hör göras och vidare förslag i öfrigt framläggas, innan beslut derom fattas.

Ett ytterligare skäl för uppskof har jag, och det är den brist på
arbetare, som för närvarande råder i landet. Staten bygger för närvarande
tvenne stora jernvägar, och Riksdagen har i dag beslutit
ännu eu läugdbana. Härtill kommer, att en stor mängd enskilda
jernvägsbyggnader dels pågå. dels komma att under de närmaste
åren begynnas. Inom den provins, jag tillhör, nemligen Yestmanland,
komma sålunda under de närmaste åren icke mindre än sex jernvägar
att byggas, deraf en statens och fem enskilda. Redan nu,
fastän dessa jernvägsbyggnader ännu icke påbörjats, finnes det icke
arbetsfolk för jordbrukets behof. Många jordbrukare se sig i år ur
ståndsatta att skaffa sig tillräcklig arbetskraft, och när jernvägsbyggnaderna
komma i full gång, blir det naturligtvis ännu svårare
för jordbrukarne att skaffa arbetare

Det är derför, enligt min åsigt, skäl, att. staten uppskjutendenna
jernvägsbyggnad, till dess att de flesta, af de jernvägsbyggnader, som
nu dels pågå, dels äro beslutade, blifva färdiga; annars kan det inträffa,
att det blir slut med arbetet på en gång. Om jag icke misstager
mig, var det. då Riksdagen 1895 beslutit att upphöra med jernvägsbyggandet
i Norrland, brist på arbete, så att Riksdagen fick bevilja
pension åt tjenstemäunen och till och med åt arbetarne, som
haft sysselsättning vid denna banbyggnad. På samma sätt kan det
gå ännu en gång, om man drifver upp jernvägsbyggaudet med den
förfärliga fart, som här föreslagits.

Dä jag icke heller kan se, att det är något, som brådskar med
denna jernväg, skall jag, herr vice talman, be att få yrka bifall till
utskottets afstyrkande förslag.

Herrar Dahlgren, Olsson i Frösvi och Andersson i Olsbenning
instämde i detta yttrande.

Herr Pehrson i Törneryd: Under förmiddagens debatt''har herr
statsrådet och chefen för civildepartementet, om jag ej missförstått
honom, uttalat klander emot statsutskottets ledamöter, derför att de
uttalat sig på ett sätt i fjol och på ett annat i år, och detta klander
bar ytterligare understrukits af friherre Barnekow.

Innan jag närmare ingår på det ämne, som föreligger, torde
herrarne bereda mig tillfälle att förklara, huru det i verkligheten förhåller
sig med detta klander och om någon af statsutskottets ledamöter,
särskilt från denna kammare, är klandervärd i ty fall. När
kongl. Majas förslag angående undersökningskostnaderna för ifrågavarande
jernväg i tjol lörelåg till statsutskottets bepröfvande, hem -

N:o 22,

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående stälde statsutskottet om afslag å den begärda undersökningskostaflCen9»tats
nac*en> 40,000 kronor. 1 år har statsutskottet tillstyrkt Riksdagen
bana frän att äfven utslå Kong]. Majds förslag angående den jernvägsbyggnad,
Oellivare till som grundar sig på ifrågavarande undersökning. Finna herrarne
riksgränsen. något inkonseqvent i detta?

(Forts.) Huru har då Riksdagens skrifvelse tillkommit? Jo, dermed för håller

det sig så, att i fjol reserverade sig 10 ledamöter af utskottet emot
utskottets beslut, afhvilka 10 reservanter 9 tillhörde Första Kammaren,
och endast en, herr Daniel Persson i Tallberg, Andra Kammaren.
Det var denna reservation, som sedermera antogs af båda kamrarne,
och förslag till den skrifvelse, som Riksdagen aflat i ämnet till
Kong!. Majd, finna herrarne i denna reservation. Det är icke statsutskottet,
som föreslagit denna skrifvelse och som dikterat dess
innehåll, utan det är reservanterna inom utskottet, som ha gjort
detta, och sedan hafva Riksdagens båda kamrar godkänt det.

Statsrådet och chefen för civildepartementet uttalade vidare under
förmiddagens debatt, att, när den ifrågavarande skrivelser) förelåg i
fjol, ingen väl kunde tro, att den hade blott och bart en platonisk
betydelse. Nej, för visso tillhörde jag icke dem, som trodde det!
Jag trodde något helt annat, och derför stälde jag mig oekså på
deras sida, som då önskade afslag å Kong). Maj:ts proposition. Men
det torde kanhända vara tillåtet att spörja, hvarför icke herr statsrådet
och chefen för civildepartementet redan i fjol hade kunnat
underrätta Riksdagen om den stora vigten och betydelsen af den
kongl. propositionen. Om herr statsrådet och chefen för civildepartementet
både gjort detta lika tydligt, som det blifvit gjordt i dag, är
det min lifliga öfvertygelse, att många af dem, som röstade för
skrifvelsen i fjol och således voro med om att bevilja de 40,000
kronorna i undersökningskostnader, skulle betänkt sig mer än en
gång, innan de gjort det, särskild! derest de haft fullt klart för sig,
hvad bifallet till skrifvelsen och anslaget ytterst innebar.

Det har under förmiddagens debatt framhållits så mycket rörande
tillgången på arbetskraft, och statsutskottet har blifvit hårdt klandradt
för hvad utskottet i ty fall trott sig lämpligen kunna andraga. Herr
Husberg, som lika vältaligt i är har uppträdt för byggandet af en
statsbana som han uppträdde vältaligt i fjol för koncession på samma
bana, således eu bana, som han då önskade skulle byggas af enskilda,
har under förmiddagens lopp framhållit — och framhållit med styrka
— att de arbetskrafter, som erfordras för Ofotenbauan, kunna erhållas
dels inom Norrland sjelft, dels ifrån Finland.

I sistnämnda afseende, ja, äfven i båda dessa fall tillåter jag
mig att göra eu liten reflexion. Sannolikt kommer denna bana, om
den beslutas, att byggas — såsom en föregående talare på stockholmsbänken
nyss antydt — med iånta medel. Skola vi nu använda utländska
arbetare vid banan, ställer sig saken sä, att vi få låna pengar
till banbyggnaden af utländingen, och vi betala ut dessa pengar till
utländingen, som gör arbetet åt oss.

Månne, med afseende å det andra antagandet, att tillräckligt af
arbetskraft skulle kunna hemtas, utom från Finland, från Norrland
sjelft, det skulle vara möjligt att taga så mycken arbetskraft från

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Norrland, med mindre än att der uppstode en lucka, som naturligtvis
komme att fyllas utaf arbetare från andra delar af landet. Det är
ju alldeles påtagligt, att så måste blifva förbållandet. I sådant fall
kan jag icke finna, att nyssnämnda skal vid närmare eftertanke bör
hafva eller har någon vidare styrka.

Man har äfven klandrat utskottet, derför att det åberopat sig
på den stora mängd jernvägsbyggnader, som för närvarande pågå
inom landet. I utskottets motivering finnas siffror anförda rörande
kostnaden för de enskilda banor, som nu äro under byggnad, de,
som erhållit koncession, och de, som sökt sådan. Jag skall naturligtvis
icke upprepa dem. Men jag ber att få erinra derom, att det är
under en tid, när den enskilda verksamheten i afseende å jernvägsbyggande.
är större än någonsin tillförene i vårt land, som man förutsätter,
att staten också skall så väsentligt öka sin verksamhet på
samma område. Vi hafva oss alla väl bekant, hurusom Riksdagen i
fjol beslöt byggandet af. tvenne banor, nemligen från Boden till
Kalix eif samt mellan Örebro och Krylbo. På förmiddagen i dag
bar Riksdagen beslutit en tredje stambanebyggnad, och vi skrida
måhända, innan dagen går till ända, att besluta en fjerde. Dessa
fyra statsbanor gå tillsammans löst på en kostnad af 48 millioner
kronor. Dessa jernvägar skola vara färdiga inom loppet af 5 år,
innevarande år Oberäknad!; det gör i rundt tal 10 millioner kronor
om året. Har man icke någon skyldighet att taga hänsyn till ett
sådant forcerande af statens jernvägsbyggande vid sidan af det
enskilda, hvilket — jag tillåter mig att ännu en gång betona det —
är större än någonsin tillförene.

Pin sak, som, enligt hvad jag vet, icke många i närvarande stund
mycket vilja uppehålla sig vid, men som jag tror i alla fall förtjena
särskilt afseende, är, att staten icke kan på detta sätt i oändlighet
fortsätta att bygga jernvägar. Det måste vi väl alla vara ense om.
Ett aftagande måste blifva, och måhända kunna konjunkturer inträffa,
som bjuda, att aftagande^ ja, måhända upphörandet sker förr, än
man kan föreställa sig. Då stå vi inför det faktum, att en stor
befälsstam och många arbetare blifva öfverflödiga; de kunna icke i
statens tjenst och i statens arbete användas. Då må man vara
beredd uppå att icke kasta dem på bar backe, utan komma i håg
både hvad Riksdagen vid ett föregående liknande tillfälle fått göra
— fast i mindre skala — och hvad Riksdagen då får göra. Jag
säger, att det skälet väger nog icke mycket vid detta tillfälle, men
den tid kommer, dä det skall betyda mycket.

Beträffande de vilkor, som äro uppgjorda mellan vår regering
och det enskilda bolaget, så vet jag, att efter mig i afton kommer
den, som bättre skall klargöra det förhållandet, än hvad jag förmår
göra. Jag vill blott i förbigående nämna, att jag anser det vara
märkvärdigt, att icke staten skall ha någon annan ersättning för att
den utsätter sig för denna risk än blott och bart ersättning för
drift- och underhållskostnader jemte 3,s procent ränta på anläggningskapitalet.
Jag tillägger vidare, att jag anser, att det hade varit vida
bättre, om detta bolag i likhet med Gellivarebolaget hade fått betala
ett visst pris per ton malm, som föres öfver till Öfoten. Derigenom

Angående
anläggning
af en statsbana
från
Gä llivare till
riksgränsen.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående
anläggning
af en statsbana
från
Oellivare till
riksgränsen.

(Forts.)

hade staten kunnat bereda sig en skälig inkomst, svarande något
emot den risk, som staten bär ikläder sig.

Hur det nu kan förhålla sig med säkerheten, derom tillåter jag
mig icke vidare orda, men det förefaller mig i alla händelser vara
ganska liten säkerhet bjuden: inteckning i bolagets fasta egendom
till 2 millioner kronor. Hvad är bolagets fasta egendom? Många
hafva kanske förestält sig, att det är grufvorna, gruffälten. Men det
är ju icke så. Den fasta egendom, som bolaget kan komma att
bjuda såsom säkerhet åt staten, det är åbyggnader, arbetarebostäder,
verkstadsbyggnader etc. Längre lär man icke komma, och att det
skall vara någon säkerhet af nämnvärd betydelse, det kan jag för
min del icke finna.

Jag skall nu lemna den sidan af saken, d. v. s. vilkoren, och
slutligen öfvergå till en annan sida, vid hvilken jag för min del
fäster mycket afseende.

Herr Olsson på stockholmsbänken har nemligen nyss vidrört ett
ämne, som efter mitt förmenande vid förtjenar att vid detta tillfälle
ihågkommas. Han har fört tanken tillbaka till hvad som afhandlades
i fjol och som har förnyats i år af dels statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet, dels statsrådet och chefen för civildepartementet.
Han anförde ordagrant dessa herrar statsråds anföranden till
statsrådsprotokollet. Det skall derför icke falla mig in att återupprepa
dem. Jag vill blott i likhet med honom hafva härom erinrat. Men
jag skall be att få göra ett litet tillägg. Herrarne erinra sig sannolikt
litet hvar, att vid Kongl. Maj:ts propositions i fjol, rörande anslag till
undersökning af jernvägen i fråga, var bifogadt ett uttalande af
t. f. chefen för generalstaben. Detta uttalande af honom — han
talade om nödvändigheten af vidtagande af vissa åtgärder i Norrland
under förutsättning, att denna bana skulle komma till stånd — var
af följande lydelse:

»Om än dessa åtgärder kunde förefalla mer eller mindre afskräckande,
måste dock t. f. chefen framhålla dem och tillika betona,
att möjligheten för oss att försvara vårt nordliga gränsområde vore
beroende af att — i den män detta område förvandlades till en för
större fiendtliga anfallsföretag allt mer lockande krigsskådeplats,
hvartill en mellanriksbana Luleå—Ofoten i väsentlig grad komme att
bidraga — sådana åtgärder till vårt försvarsväsendes utveckling blefve
i sinom tid vidtagna». Och dessa åtgärder syntes t. f. chefen vara

följande:

l:o). I möjligaste män påskyndad anläggning och fullbordan af
en fästning, så belägen, att den dels skyddade de å norra stambanan,
undantagsvis ock å den ifrågavarande mellanriksbanan, transporterade
försvarstruppernas urlastning, dels tjenade till tryggad förrådsort å
hjelpbasen för den uti gränstrakten opererande försvarsstyrkan, dels
i händelse af denna härafdelnings tvungna återtåg kunde tjena densamma
till repli och operationsfästning, dels tryggade föreningspunkten
mellan de båda nämnda jernvägarne och sä många landsvägar
som möjligt, och dels slutligen i högsta möjliga grad uppfylde
de taktiska fordringar, som på en fästning måste ställas.

2:o). Sådan utveckling af vårt sjöförsvar, att den i Norrbotten

N:o 22.

Onsdagen den HO Mars, e. m.

opererande försvarshärens dank och rygg genom bytande materiel Angående
och minlinier så vidt möjligt tryggades mot hafvet. anläggning

3:oj. Erforderlig ökning af fästuingsartilleritrupperna samt upp- 8J$P''
sättning i krigstid af reservformationer af Övriga vapen för att tjena Oellivare till
till besättningstrupper i landets fästningar och öfriga förberedda, fasta riksgränsm.
positioner samt till skydd för de å de särskilda krigsskådeplatserna (Forts.)
opererande härafdelningarnes förbindelselinier, sålunda ersättande de
till förstärkning af härafdelningen å den nordliga krigsskådeplatsen
erforderliga linietrupper.

4:o). Byggandet af en inre jernvägsförbindelse mellan öfre Norrbotten
och mellersta Sverige, hvarigenom icke allenast skulle möjliggöras
en hastigare och säkrare transport af de för den norra krigsskådeplatsen
erforderliga trupperna, utan ock en fullt tryggad jernvägsetapplinie
beredas åt deras trupper».

Ser man nu till, hvad kostnader detta skulle medföra, så är det
visserligen icke möjligt för mig att uppgifva några närmare och
tillförlitliga siffror, men jag stöder mig dervidlag på de uttalanden,
som gjorts af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
vid föregående tillfällen samt på uttalanden i öfrigt från sakkunnigt
hall rörande kostnaden för ifrågavarande anordningar. En fästning
vid Boden, sa sades det i fjol, skulle medföra en kostnad af 8,7
millioner kronor. Erforderlig ökning af fästningsartilleritrupperna i
och för bemannande af Bodens fästning skulle medföra en kostnad af
minst GOO,000 kronor om året. Och hvad beträffar den här inre
jernvägsförbindelsen, så kunna nog herrarne erinra sig, hvad herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet om den uttalade,
nemligen att den skulle kosta flera tiotal millioner kronor.

Härtill kommer, hvad som står anfördt i nyssnämnda punkt 2),
angående den vidare utvecklingen af vårt sjöförsvar och hvad detta
skulle komma att kosta. Huru mänga millioner det skulle komma
att bli, vet jag ej, men sammanlägger man allt detta, finner man, att
man kommer upp till orimliga belopp, som jag ej kan föreställa mig,
att någon i närvarande stund tror oss mägtiga att åstadkomma under
den tid, vi kunna öfverskåda.

Ja, det är sannolikt, att vi i dag gå att votera äfven denna
Ofoten bana, men till dem, som nu äro beredda att bidraga till ett
sådant beslut, gör jag den erinringen: varen beredda, mina herrar, att
kanske redan vid nästa års riksdag votera åtminstone en del af de
millioner, som komma att äskas till fästa befästningar i Norrbotten,
framkallade af Ofotenbanan. Aren I beredda på detta, kunnen I
taga den i dag föreliggande saken lättare; men ären I ej det, tror
jag, att det är skäl att betänka sig, innan man afgifver sitt ja-votum
för den ifrågavarande banan.

Jag anhåller på de skäl, jag anfört, herr vice talman, att få yrka
bifall till statsutskottets afstyrkande hemställan.

Häruti instämde herrar Jönsson i Gammalstorp, Arnoldsson,

Erickson i Bjersby, Petersson i Fräntorp, Rydberg, Bengtsson i
Häradsköp, Zakrisson, Hultstein, Högstedt, Sjöberg, Mallmin, Eliasson,

Holmgren i Hillebola, Kihlberg, Sandquist, Lindblad, friherre von

N:o 22. 14

Onsdagen den 30 Mars, e. no.

Angående Knorring, Andersson i Backgården, Odqvist, Gustafsson, Ursson i
anläggning Vestlandaholm, Jansson i Saxhyttan, Olsson i Kyrkebol och Hedin i

bana från 1 P’

Oellivare till

riksgränsen. Herr Bergmark yttrade: Herr vice talman! Mina herrar! Då

(Forts.) jag icke är vare sig finansman eller bruks- eller bergsman och derför
icke på grund af sakkännedom kan genomskåda allt, hvad denna
jernvägsfråga innebär, kan jag icke tillmäta mitt eget omdöme så
synnerligen stort värde, men då till följd af allt, hvad som i denna
fråga förekommit, man dock måste hafva en viss uppfattning af densamma,
och då ett afgörande af frågan nu förestår, hvilket för såväl
nutid som framtid sannolikt är af stor betydelse, anser jag mig skyldig
att säga min mening. Och den är då, att den föreslagna jeruvägen
bör byggas.

Ser jug frågan från rättslig synpunkt, är bolaget otvifvelaktigt i
sin goda rätt såväl såsom egare till malmen i dessa berg som i rätten
att tillgodogöra sig densamma på sätt bolaget bäst synes. Staten
deremot har afstätt sin eganderätt liksom ock sin dispositionsrätt.

Då det nu ifrågasättes att hindra bolaget från att tillgodogöra sig

sin egendom, sä gör detta på mig det intrycket att vara fullkomligt
rätts vidrigt.

Ser man åter frågan från ekonomisk synpunkt, säger man, att
för landet vore det fördelaktigt, att bolaget gjorde så eller så, att
bolaget fraktade malmen till Luleå, att bolaget anlade masugnar,
superfosfatfabriker och dylikt, allt detta dels för att bevara arbetsförtjensten
åt eget land och dels för att skaffa våra sjöfarande bättre

frakter. Ja, allt detta kan ju vara mycket möjligt, men så mycken

sakkännedom har jag ej, att jag tilltror mig att bedöma, om detta
är ekonomiskt utförbart eller ej. Men i hvilket fall som helst — om
det är möjligt eller ej — så är det visst, att detta är en helt och
hållet annan fråga.

Såsom saken nu står, är det alldeles tydligt, att bolaget är i sin
goda rätt att göra med sin egendom hvad det vill. Vill bolaget
sälja den, har det rätt dertill. Vill bolaget frakta malmen till Ofoten
och underkasta sig de för detta ändamål erforderliga uppoffringarna,
är det äfven i sin goda rätt. Vill staten eller Riksdagen något annat,
må de med bolaget derom ackordera och hålla detsamma skadeslöst.

Att blott säga nej till banans byggande, är efter mitt förmenande
rättsvidrig!, och det är enligt min tanke Riksdagen icke värdigt.
Antingen således bygga banan till Ofoten eller ock hälla bolaget
skadeslöst. För hviiketdera alternativet som helst skulle jag vara
färdig att lägga min röst, men då det sistnämnda här ej föreligger,
återstår för mig blott att gifva min röst för jeruvägeus byggande, och
derför förenar jag mig i herr Ivar Månssons m. fl. reservation.

Herr Melin: Jag begärde ordet med anledning af hvad herr

Bergendahl i sitt anförande på förmiddagen yttrade, nemligen då han
jemte andra skäl för bifall till utskottets hemställan uttalade eu varning
för att bygga denna bana, bland annat derför, att norska sjöfarten
derigenom skulle få ett sådant öfvertag. Ja, det är ju ej alldeles

N.o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e m.

omöjligt, att så blir förhållandet, när man beräknar den stora procent,
som den norska rederinäringen har i verldens sjöfart; men jag
påstår ändock, att vi ej böra låta skrämma oss deraf, alldenstund
den svenska sjöfarten lika mycket som den norska, d. v. s. med den
procent, hvarmed den svenska sjöfarten deltager i verldens skeppsrederi,
får fördelar af denna trafik, fastän den utlöper i norsk hamn.
Jag kan nemligen ej tänka mig annat, än att de svenska redare, som
hafva pengar och förstå att sköta sin rederirörelse lika praktiskt och
skickligt som norrmännen, äfven kunna på samma sätt som utländske
redare täfla i denna fart. Jag kan ej heller inse annat, än att det
svenska bolag, som eget- och utskeppar malmen, måste använda den
redare, som gifver detsamma de lägsta frakterna och erbjuder de
största fördelar i öfrigt, samt att det således ej är rigtigt att säga,
att svenska sjöfarten i detta fall skulle bli lidande.

Ej heller tror jag, att Norge skulle kunna tilltvinga sig vissa
fördelar för sin sjöfart, alldenstund det för lastegaren är nödvändigt
att betinga sig de bästa möjliga vilkor, vare sig de erbjudas af den
ena eller andra nationens redare.

Det är, som sagdt, blott med anledning af herr Bergendahls anförande,
som jag velat yttra några ord, men för öfrigt bar jag ej anledning
att ingå på de många skäl, som från flera håll äro anförda
för banans byggande, utan ansluter jag mig till den af friherre von
Otter m. fl. afgifna reservation.

Med herr Mehn förenade sig herrar Liljenroth, Wijk, Liljeholm,
Pegelow och K. G. Karlsson.

Hans excellens herr statsministern Boström erhöll härefter
ordet och yttrade: Herr talman! Med hänsyn till den obestridliga
vigt, som denna fråga har, ber jag att få taga kammarens tid i
anspråk några minuter.

Det är svårt för mig, som ej haft tillfälle att följa hela diskussionen,
att kunna bemöta, hvad som under densamma blifvit sagdt,
och herrarne behagade derför ursägta, om jag måste hålla mig till
hvad som kunnat inhemtas af utskottets betänkande.

Det är dock ett yttrande, som jag hörde statsutskottets ärade
vice ordförande fälla, när jag inträdde i kammaren, som jag vill
bemöta. Han sade att om man vetat, att det varit så brådskande
med banan, hade nog flera röster kommit att afgifvas mot anslaget
i fjor, än som då var fallet. Men mig vill det förefalla temligen
tydligt, att, när det ifrågasattes af Kongl. Maj:t och bifölls af Riksdagen,
att detta anslag skulle utgå på 1898 års stat, men skulle få
lyftas och användas redan år 1897, det väl i den åtgärden låg en
temligen tydlig antydan, att man ansåg, att saken borde bedrifvas
skyndsamt. Så var äfven regeringens mening; och då de vilkor och
förutsättningar, som af Riksdagen i dess skrifvelse blifvit uppstälda,
voro tillbörligt iakttagna och uppfylda, så var det väl alldeles i sin
ordning, att äfven proposition omedelbart derpå förelädes Riksdagen,
så mycket hellre som de stora fördelar, denna bana beredde Norr -

Angående
anläggning
af in tafsbana
från
Gellivare till
riksgränsen.

(Forts.)

N:o 22. 16 Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående botten direkt och hela landet indirekt, efter både regeringens och
anläggning Riksdagens mening ju äro mycket väsentliga.

bana från I sitt afstyrkande utlåtande fäster sig statsutskottet först vid
Oellivare till längden och kostnaden af de banor, som äro under byggnad, redan
rikegränsen. äro koncessionerade eller för hvilka koncession begärts. Deraf sluter
(Forts.) sig utskottet till, att banbyggandet går i alldeles för stor utsträckning
och att derför denna bana bör afslås, emedan den ekonomiska
risken deraf är för stor. Det vill tvärt om synas mig helt. naturligt,
att i ett land, så vidsträckt som vårt, banbyggandet i beräknelig tid
ej kommer att minskas. Jag tänker, att i samma mån mån som
man hinner lära sig, hvilka fördelar jernvägarne medföra för produktionen,
i samma mån kommer bebofvet deraf icke att minskas,
utan snarare ökas, och det kan väl ej vara rigtigt rätt att låta
statens intressen stå tillbaka för de enskildes.

Och hvad dessutom särskildt Norrland beträffar, kunde man ju
fråga sig, om till äfventyra der jernvägarne icke hade visat sig
kunna göra samma nytta som annorstädes; men jag tror, att för
hvar och en, som sett utvecklingen i Norrland eller blott hört beskrifning
derom, det torde vara klart, att jernvägarne äro af lika stort
— ja, kanske större — behof för Norrland än för hvarje annan del
af vårt land.

Hvad den ekonomiska ställningen beträffar, befarar man att
draga bort för mycket penningar från den allmänna rörelsen för att
binda dem vid jernbanebyggnader; och man erinrar sig kanske, att
vi haft en jernvägskris förut och kunna få en sådan till. Ja, det
är möjligt, ty ingen vet, hvad framtiden bär i sitt sköte. Men jag
är i tillfälle att lemna några siffror, som törhända kunna visa, att
den ekonomiska ställningen för närvarande dock ej tyder på, att en
dylik farhåga skulle vara berättigad.

Jag behöfver ej gå långt tillbaka, ty af civilministerns anförande
vid förlidet års riksdag känna lierrarne siffrorna från den tiden.
Jag skall blott meddela några siffror, som jag låtit sammanställa
från officiella uppgifter. Det visar sig då, att i postsparbanken
insättarnes behållning under år 1897 ökats med 8,373,000 kronor;
att i riksbanken och de enskilda bankinrättningarna behållningen
ökats på sparkasseräkning med 12,879,000 kronor, på depositionsräkning
med 36,953,000 kronor, på folioräkning med 4,435,000 kronor,
på upp- och afskrifningsräkuing med 4,402,(XX) kronor och på löpande
räkning med 2,850,000 kronor, hvarjemte utrikes vexlar ökats med
7,468,000 kronor och guldkassan med 6,260,000 kronor; under det
minskning inträdt blott på en post, nemligen på tillgodohafvandet
hos utländska banker och bankirer med 15,494,000 kronor.

Hvad angår sparbankerna, äro insättningarna för år 1897 ej
kända — dessa siffror ii ro ännu ej insamlade och inkomna — men
under år 1896, det sista år, för hvilket siffrorna äro kända, utgjorde
ökningen i insättarnes behållning 20,936,0(X) kronor, hvilken ökning,
enligt hvad jag tror, är större, än någonsin förekommit.

En erfaren bankman har vidare meddelat mig, att han hölle
före, att under år 1897 obligationer blifvit inköpta och återköpta
från utlandet till belopp af 15—16,000,(XX) kronor samt aktier lika -

N:o 22.

Onsdagen den SO Mars, e. m.

ledes köpta från utlandet för 8—10,000,000 kronor, under att till
utlandet sålts värdepapper för cirka 21/, millioner kronor. Här
visade sig således, äfven efter de lägsta siffrorna, en behållning af
ötver 20,000,000 kronor.

Dessa siffror synas mig gifva vid handen, att, trots det banbyggande,
som pågått i dessa sista tider, man ej absorberat allt
rörligt kapital, utan att rikliga tillgångar finnas disponibla för
industri och näringar i öfrig!.

Man tår dessutom i ett fall som detta aldrig glömma bort, att
jernvägsbyggandet nu och vid den kris, vi här en gång ledo af, är
helt och hållet förändradt. Då byggde man här utan erfarenhet; nu
har man en rik sådan. Då trodde man, att en jernväg, huru den
än lades, skulle bereda vinst; nu har man en långt större och rikare
kunskap om, huru man bör anlägga jernvägar och beräkna vinsten.
Då voro jernvägsobligationerna icke begärliga värdepapper för allmänheten,
utan lågo massvis i bankernas hvalf och lemnade ofta ej
någon ränta; nu äro dessa obligationer mycket omtyckta placeringspapper
och lemna sin ränta mycket säkert — till och med vid de
flesta nya bolag — för att nu ej tala om, att de aktier, man förr
tog i mening att få indirekt vinst på jernvägen, nu på många håll
blitvit. forsta klassens papper.

Jag skall icke här inlåta mig på åtskilliga anmärkningar mot
jernvägen, som jag varit i tillfälle att bemöta i Första Kammaren,
men som jag vet redan här vara bemötta af min kollega. Men då
här varit tal om försvaret, må det tillåtas mig att yttra några ord
derom.

Man har klandrat, att sambandet mellan jernvägen och försvaret
blitvit uppgifvet och att regeringen intagit en annan ställning i år
an i fjol; naturligtvis beror detta derpå, att befästningskomiténs
betänkande ej blitvit färdigt, så att man derpå kunnat grunda någon
framställning till Riksdagen.

Men för att arbetena på det fasta försvarets stärkande skola
kunna oafbrutet fortgå, har Kong!. Maj:t i stället begärt och Riks(lagen
beviljat 3,000,000 kronor till en fond att användas derför.
Det synes mig att, när Riksdagen det gjort, den visat sig till fullo
behjerta betydelsen af den sak, som här är i fråga.

Riksdagen har nu visserligen vid detta anslag fäst det vilkor,
att medlen skola användas uteslutande till redan befintliga fästningar;
men deri kan jag för min del ej se någon antydan om, att
Riksdagen skulle visat sig anse hvarje ny fästning obehöflig. Ty
när mau vet, att hela kostnaden för detta ändamål beräknats till i
rundt tal 33,000,000 kronor, äro de 3,000,000 kronor, som skola
användas på de redan befintliga fastningarne — och hvaraf dessutom
hälften är afsedd för materiel — ej något så synnerligen afseyärdt
belopp. För öfrig! bör man komma i håg, att den fästning
i öfre Norrland, som varit på tal, aldrig varit afsedd att. bringas till
fullbordan, förrän den norra eller östra stambanan hunnit blifva
färdig.

Jag ber vidare att i detta sammanhang få erinra om ett yttrande,
som åt chefen för landtförsvarsdepartementet afgifvits till statsrådsAndra
Kammarens Prof. 1898. X:o 22. 2

Angående
anläggning
af en statsbana
från
Qellivare till
riksgränsen.

(Forts.)

N:o 2-J.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående protokollet vid denna proposition, som nu behandlas. lian sagd
anläggning (jer a(t denna Ofoten-bana ej kunde få annat än ett ganska undcra[
en SMS'' ordnadt värde för det öfre Norrlands försvar, hvilket måste stillaauva>reatillgodoses
på ett vida kraftigare sätt. Och jag erinrar om Riksdagens
riksgränsen. egen skrifvelse från i fjol, der Riksdagen säger, att det, »enligt
(Forts.) Riksdagens tanke, är ett vilkor för ett framgångsrikt försvar åt
Norrland, att der finnes en talrik och burgen bofast befolkning, som
kan uppställa en större truppkontingeut än för närvarande, hvarigenom
afsändande! af trupper dit Irån andra landsdelar till dessas
fara kan inskränkas».

Jag båller för min del före, att båda dessa uttalanden äro tunt
berättigade; och kunna väl herrarne deri se förklaringen till regeringens
hållning i befästningsfrågan.

Jag vet nog, att det tinnes många, som säga, att man likväl ej
borde besluta anläggning af Ofoten-banan, förrän befästningarne
kommit till stånd, naturligtvis i syfte att för befästningarne kunna
bevara alla deras röster, som hafva intresse af jernvägen. Men jag
vill säga, att för mig eu dylik sammankopplingspolitik icke har något
tilltalande. För min del är jag förvissad, att den svenska Riksdagen
skall veta att bevilja de anslag för det fasta försvaret, som den
finner nödvändiga. Och hvad särskilt regeringen beträffar, kan jag
försäkra eder, att den har lika stort intresse för det fästa försvaret,
som den visat sig ega för det rörliga.

Det har talats mycket och skrifvits än mera om, att denna bana
skulle bereda Norge så ofantligt stora fördelar. Om jag också vet,
att i donna kammare en dylik mening ej gör sig i någon högre grad
gällande, må det dock tillåtas mig att något beröra äfven den sidan
äf saken.

Jag vill då först erinra om det kända faktum, att det är på
grund af förslag från svenskt håll, som norska regeringen framlagt
till Stortinget sin proposition om banans byggande. När man skulle
bringa ut malmen från Kiirunavaara och Luossavaara vester ut, var
det nödvändigt att få en uppgörelse med Norge; och således är det
för att tillgodose detta svenska intresse och ej Norges intressen,
som förslaget om banan kommit till stånd. Om det framdeles skulle
visa sig möjligt att smälta ned malmen vid Ofoten, när det ej kan
ske i Sverige, kan jag för min del ej se något ondt deri, att denna
eventuella fördel beredes Norge i stället för eu främmande nation.

Hvad sedan beträffar talet om, att alla de förnödenheter, som
behöfdes för rörelsen der uppe, skulle komma att tagas utifrån i
returfrakt med malmångarne, kan jag för min del ej alls tillerkänna
det synnerligen stor betydelse. Jag tror, att denna marknad kommer
att behållas åt det svenska jordbruket och de svenska näringarne;
ty det är gifvet, att de varor, som utifrån komma dit upp, mötas
vid gränsen af den svenska tulltaxan.

Herrarne kunna ju anställa en jemförelse med förhållandena vid
mellanriksbanan mellan Trondhjem och Sundsvall samt öfriga mellannorrländska
städer. Der har något sådant ej inträffat; och hvad har
man väl för anledning att tro, att det förr skulle inträffa bär?

Får jag nu slutligen komma till den politiska sidan af saken,

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

så må jag stiga eder, mina herrar, att jag ej kan i denna fråga se, Angående

såsom många sett, blott en liten anslags- eller jernvägsfråga _jag (inläggning

ser deri något annat och mycket större. Det gäller här, enligt min a( m 8Ja!8''

mening, att tillgodose en stor provins’ intressen och göra dess rike- 6dlivnr7till

domar tillgängliga föi hela landet. riksqränsen

När regeringen i detta syfte förlidet år gjorde framställning till (Forts.)
Riksdagen, fick den från Riksdagen ett svar, som enligt min mening
icke lemnar något öfrigt att önska i klarhet och tydlighet.

De förutsättningar och vilkor, som der funnos uppstälda, hafva
nu blifvit iakttagna, och jag tror, att den uppgörelse, som träffats,
öfverstiger — eller fyller åtminstone — de högst drifna anspråk.

Men när nu saken, sålunda utredd, åter förelägges Riksdagen, då
föreslår statsutskottet, att man skall svara: det vilja vi icke''- vi
vilja ha uppskof och vi vilja ha en undersökning; — det här går

för fort. Detta är skäl, som jag för min del åtminstone ej kunnat

finna synnerligen tungt vägande. År det då att undra på, om den
föredragande departementschefen finner sig komprometterad af en
dylik behandling? Mig synes den saken helt naturlig, och jag
ställer mig alldeles solidarisk med honom.

Saken är för oss så mycket värre, som vi trädt i underhandling
med Norge och med Norge träffat uppgörelse, — ty om än donna
till formen träffats mellan bolaget och norska regeringen, har den i
sjelfva verket kommit till stånd efter underhandling äfven mellan de
båda regeringarne. Vore det nu så, att vi kunde tillstyrka Konungen
att bevilja bolaget den sökta koncessionen på jernvägen, så vore ju
saken hulpen. Men då vi, med vår uppfattning om hvad som är
godt och väl för landet, icke kunna det, bringas frågan, som herrarne
nog förstå, genom ett afslag i ett läge, hvarur vi ej kunna föra den.

Jag säger icke detta, mina herrar, med gladt mod. Men hvad
jag nu sagt, är en öfvertygelse, till hvilken jag kommit hvarken af
nyck eller af begär att gorå min vilja gällande, utan efter lång och
allvarlig pröfning. Och jag har ansett mig böra säga den bär, icke
för att derigenom vilja inverka på någons öfvertygelse, utan för att
bevara åt mig rätten att efter min pröfning få handla, sedan Riksdagen
fattat sitt beslut.

Herr von Friesen: Herr talman! Det tillkommer icke mig att
bedöma de skäl, som föranledt hans excellens herr statsministern
att intaga den ställning till nu föreliggande fråga, som han nyss för
kammaren preciserade, ej hello att bedöma de skäl, som föranledt
herr statsrådet och chefen för civildepartementet att intaga en liknande
ställning. Men så mycket är säkert, att den omständigheten, att
regeringens chef och chefen för civildepartementet båda intaga en
sådan ställning, utan tvifvel kommer att hafva inflytande på denna
kammares beslut i frågan, och jag tror mig kunna på förhand säga,
hvilken utgången här i kammaren skall blifva.

Af detta skäl kunde det ju vara onödigt, att jag här yttrade mig.

Ett annat skäl till eu dylik underlåtenhet förefinnes också, och det är,
att det allra mesta af hvad jag har att säga redan blifvit sagdt. Men
jag har dock icke ansett mig böra afstå (rån ordet, som jag på för -

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående middagen begärde, hufvudsakligen derför att vid betänkandet tinnes
anläggning f0gad en blank reservation af mig; och jag vill undanröja den undran,
alaTa från 80111 sannolikt kan finnas öfver att jag icke i reservationen uttalat
Oellivare till min mening.

riksgränsen. Kelet, att så ej skett, är icke mitt. 1 y da ärendets behandling
(Forts.) afslöts i statsutskottet, var frågan icke så utredd, att det efter min
uppfattning var skäl för statsutskottet att då afgifva ett förslag. Jag
yrkade derför återremiss till riksgäldsafdelningen, för att afdelningen
skulle taga under ompröfning de anmärkningar, jag under debatten
i statsutskottet hade uttalat Detta yrkande vann icke något gehör,
betänkandet skulle genast expedieras; och då fans för mig icke någon
annan utväg än att afgifva en blank reservation.

Den ståndpunkt, jag i statsutskottet häfdade, var den, att den
bana, hvarom nu är fråga, bör byggas för statens räkning, och tillika
att något egentligt uppskof med banans byggande icke bör komma i
fråga. Men på grund af skäl, som af flere talare bär i dag anförts,
nemligen att det icke vore lämpligt att så starkt forcera jernvägsbyggandet
för statens räkning, som här skulle komma att ske, ansåg
jag, att den i § 1 af kontraktet med Lousavaara—Kiirunavaara aktie
bolag bestämda tiden: »före 1903 års början» borde utsträckas till:
före 1905 års början; och att i sammanhang dermed det belopp, som
skulle beviljas tör år 1899, borde sänkas från 5,400,000 kronor till
3,000,000 kronor. Det hade nu visserligen varit lätt att framställa
yrkanden på detta förslag. Men jag hyste också eu del andra betänkligheter,
för hvilkas häfvande det icke var så lätt att framkomma
med bestämda förslag, betänkligheter, som härflöto af det upprättade
kontraktet.

En föregående ärad talare — jag tror, det var den förste, som i
dag hade ordet — klandrade utskottet, derför att utskottet icke hade
tagit kontraktets bestämmelser i närmare öfvervägande, utan ansett
sig kunna förbigå dem. Jag har samma uppfattning som han,
nemligen att det tillkommit utskoitet att göra detta; och dess
underlåtenhet härvidlag var ett skäl, hvarför jag yrkade på återremiss.
Samme talare nämnde visserligen, att reservanterna bättre tagit
kontraktets bestämmelser i skärskådande. Men om de icke gjort det
på annat sätt, äa som skedde i statsutskottet, kan jag icke gifva
honom rätt. Ty de betänkligheter, som jag der framstälde mot
bestämmelserna i kontraktet, blefvo icke i utskottet skärskådade, ej
heller dess befogenhet bestridd. Det är visserligen sant, att reservanterna
sjelfva gjort ett par ändringar i kontraktet, meu det är
också allt; och de tillkommo efter ganska ringa öfvervägande i
utskottet.

Jag framstälde, som sagdt, i utskottet en del betänkligheter
mot kontraktet, för hvilka jag skall be att få i korthet redogöra.

Såsom synes af § 7 i kontraktet, är ett vite af två millioner
kronor faststäldt, för den händelse bolaget icke skulle fullgöra sina
förbindelser. Såsom säkerhet för detta vite är beviljad första inteckning
i all den fästa egendom inom Jukkasjärvi socken, som bolaget
må komma att ega. Nu står här: »må komma att ega», antagligen
derför att bolaget ännu icke, tror jag, har någon fast egendom i

N o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Jukkasjärvi socken. Men att döma efter hvad af statsrådsprotokollet Angående
framgår och efter hvad som herr statsministern i förmiddags nämnde anläggning
i Första Kammaren, är det meningen, att till Riksdagen inom kort bana från
skall inkomma en framställning om att för grufdriftens räkning till Gellivare till
bolaget må med eganderätt upplåtas en viss areal af kronans mark. riksgränsen.
Och herr statsministern sade i förmiddags, att det är påtagligt, att (Forts.)
Riksdagen då måste bevilja denna framställning, om Riksdagen nu
antager den kong!, propositionen. Då skulle kunna inträffa, hvad
som en talare här till höger om mig på förmiddagen framhöll och
som icke — så vidt jag kunde höra — bemöttes af herr statsrådet
och chefen för civildepartementet, nemligen att den mark, på hvilken
bostäder skulle komma att uppföras, blefve bolagets egendom, och
sålunda arbetarnes bostäder komma att ligga på ofri grund och alltså
arbetarne sjelfva i detta hänseende ligga i bolagets händer. Detta
vore enligt min tanke eu mycket stor olägenhet.

Förutnämnda första inteckning i bolagets fasta egendom i Jukkasjärvi
socken är — sä vidt jag kan finna — den enda realsäkerhet,
som förefinnes för fullgörande af bolagets förbindelser. Ty jag kan
väl knappt räkna såsom realsäkerhet den, som omnämnes i § 8 p. 1;
der heter, att i bankinrättning skall för statens räkning deponeras en

million fem hundra tusen kronor, derå bolaget--— eger uppbära

räntan. Tv så vidt jag läser rätt — det kan ju hända, att vi få höra
någon förklaring öfver denna sak — är det ungefär detsamma, som
att peuuingarne skola i banken insättas på deposition, och att sedan
banken är berättigad att utlåna dem på sätt, banken för godt finner.

Och dä återstår såsom säkerhet endast bankens egen förbindelse, som
ligger i depositionsbeviset. Helt annat hade förhållandet varit, om bolaget
hade förbundit sig att såsom pant t ex. i Sveriges riksbank nedsätta
första klassens värdepapper till ett värde af 1,500,000 kronor, på
hvilka värdepapper bolaget skulle ega att uppbära ränta, så länge
det fullgjorde sina förbindelser. Såsom det nu står, kan jag icke
finna, att man har någon garanti för att sålunda erhålla någon realsäkerhet
för fullgörande af bolagets åtaganden.

Vidare heter det i punkt 2 af samma paragraf, att LoussavaaraKiirunavaara
bolag skall aflemna eu för fullgörande af bolagets förbindelser
ingången borgen af »aktiebolaget Gellivare malmfält»? Det
är ju godt och väl. Men sedermera lägges i nästa stycke vigt uppå,
att i Loussavaara-Kiirunavaara bolag icke någon utländing skall få
ingå såsom aktieegare Med anledning häraf frågade jag i utskottet
och frågar fortfarande: Finnes någon sådan bestämmelse för aktie bolaget

Gellivare malmfält, eller kan icke detta bolag öfvergå i utländska
händer? Om nu sä skulle ske och detta bolag, Gellivarebolaget,
står i borgen för Loussavaara-Kiirunavaara bolag, så är det
tydligt, att utiändingen genom denna borgensförbindelse får alldeles
lika stort intresse i det sätt, hvarpå staten behandlar LoussavaaraKiirunavaara
bolag, som om utiändingen sjelf vore aktieegare i detta
bolag. Således förefaller det mig, som om denna bestämmelse, som
söker förebygga, att utländska intressenter få del i LoussavaaraKiirunavaara
bolaget, icke hade åsyftad betydelse.

Let heter vidare i samma paragraf, att bolaget skall aflemna

N:0 22.

Angående
anläggning
af en statsbana
frän
Oellivare till
riksgränsen.

(Forts.)

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

fyra i bolaget gällande, till staten med full cganderätt behörigen
öfverlåtna aktier. Talan för aktie, som tillhör staten, föres af den,
som af statsrådet och chefen för civildepartementet dertill förordnas.

Nu synes det mig, att det skulle hafva varit mycket bättre, om
det varit Kongl Magt, som i detta fall hade förordnat den, hvilken
för statens läkning skall föra talan i bolaget, i synnerhet som vissa
bestämmelser i kontraktet icke skulle kunna ändras utan Kongl Maj:ts
tillstånd. I sistnämnda hänseende är emellertid det undantaget gjordt,
att om alla aktieegare äro i saken ense, kunna bestämmelserna i
kontraktet ändras utan Kongl. Maj:ts medgifvande. Och således, då
nu den, som vid bolagsstämma representerar staten, är förordnad af
statsrådet och chefen för civildepartementet, blir det i sjelfva verket
statsrådet och chefen för civildepartementet, som kan på eget bevåg
medgifva dessa ändringar i kontraktet, i fråga om hvilka det dock
var meningen, att de icke utan Kongl. Maj:ts tillstånd skulle kunna
vidtagas.

De säkerheter, som sålunda af bolaget medgifvits, äro mycket
starkt rubricerade, om jag så må saga, men de äro också mycket
komplicerade, så att det är svårt för en hvar att sätta sig in i dem.
Det synes mig, att man kunde hafva stält sig på en betydligt enklare
ståndpunkt vid uppgörandet åt kontraktet Och hvad som särskildt
för mig hade varit tilltalande, vore, om staten, som ju — kan man
såga — är herre öfver Sveriges jord, nu, då det är meningen att en
del af denna jord skall direkt exporteras, hade skaffat sig någon
jordegareandel .''såsom ersättning för, att staten bygger den jernväg,
som nu är i fråga. Jag vet väl, att detta bolag redan har utmälsrätt,
och att staten sålunda i vanlig ordning ej har någon rätt till jordegareandel.
Men då staten skall bygga denna jernväg, hade det
varit en lätt sak att som villkor derför uppställa, att staten skulle
erhålla jordegareandel under form af royalty i bolagets grufvor der
uppe. Detta vore det naturliga sättet, hvarpå statens intressen skulle
tillgodoses, och när man häller sig till det naturliga sättet, är man
säker, att icke fara vilse, hvithet man deremot icke är med ett så
kompliceradt. kontrakt som det nu föreliggande. Det var, herr vice
talman, i syftej att få ändring af kontraktet uti de af mig augifna
rigtningar, .som jag i statsutskottet yrkade återremiss till riksgäldsafdelningen,
men detta mitt yrkande vann då icke gehör. Emellertid
är, som herrarne finna, min ställning till frågan fortfarande oförändrad,
så att jag icke heller nu har något annat yrkande att göra än om
återremiss till statsutskottet, på det att de anmärkningar, som jag
framstält, måtte af utskottet kunna tagas i öfvervägande

Herr^ Boethius: Herr vice talman, mina herrar! Jag vill ej

säga, att denna fråga är den vigtigaste, i hvars afgörande jag fått
deltaga under min riksdagsmannatid, ehuru jag verkligen anser den vara
en af de allra vigtigaste, men för mig personligen har det varit
den, i hvilken jag haft svårast att bilda mig en öfvertygelse.

Under sådana förhållanden må det tillåtas mig att här ange skälen
för min uppfattning, så mycket mer som jag i denna sak nödgats skilja
mig ifrån personer, med hvilka jag annars i politiskt hänseende öfver -

N:o ''22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

ensstämmer Jag hade ursprungligen tänkt närmare redogöra för de Angående
olika synpunkter, som bestämt mig, men efter den långa diskussion,
som bär förevarit, vill jag icke någon längre tid upptaga kammarens "la™a från
uppmärksamhet. Oellivare till

Ett ord vill jag förutskicka, och det är, att för mig har dock riksgränsen.
alltid en hufvudsak i denna fråga varit tanken på det öfre Norrlands (Forts.)
utveckling, och jag bär dervid, icke blott tänkt på dess materiella
odling, utan på något ännu vigtigare, på dess nationella odling, dess
försvenskande Det har varit mig beskärdt att komma till öfre Norrland,
och dervid fick jag höra. huru Gellivare, innan jernvägen kom
dit upp, var en fullkomligt finsk bygd. Nu är der en koloni på
många tusen svenska invånare, och man har sagt mig — jag har
icke skäl att tvifla derpå — att der jernvägen går fram, der blir
också den finska befolkningen försvenskad. Må det tillåtas mig, utan
att det må förefalla banalt, att om denna sak använda ett bra nog
mycket brukadt citat — men här har det en alldeles särskild tilllämpning;
här gäller det på ett alldeles särskild! sätt — nemligen
skaldens uppmaning »att inom Sveriges gräns eröfra Finland åter».

Men det skäl, som för mig blifvit det hufvudsakligen bestämmande,
det som för mig borttagit all tvekan i denna sak och gjort att jag
med lugn och godt samvete kan ge min röst, oaktadt från höger och
venster, från alla håll gjorts invändningar fram och tillbaka, det är
följande synpunkt. Den synpunkten är förut något tangerad i dag,
nemligen af den förste talaren, herr Husberg, som dock icke utvecklade
den —; herr Fredholm tog emellertid upp densamma. Det är
den synpunkten, att vigtigare än något annat är att bevara åt Sverige
magten öfver denna stora landsända. Mina herrar, en jernväg har
en gång varit dragen in i hjertat af öfre Norrland, hvilken jernväg
legat i utländingens händer. Ju mer jag tänkt på denna sak, ju mer
har det blifvit klart för mig, hvilken oerhörd fara detta innebar. Ja,
det har varit så, att, när jag tänkt derpå, har jag rent af hisnat.

Att den faran har afvändts, det är för mig ett tecken på att försynen
ännu häller sin skyddande hand öfver gamla Sverige, eller — om ni,
mina herrar, i motsats mot mig, tycka, att detta är ett för gammalmodigt
sätt att så uttrycka sig — att vårt folk ännu har en sjelfständig
framtid sig förelagd.

Men den faran, den stå vi åter inför nu, och vi stå inför densamma
i förstärkt gestalt.

Här har talats om, att vi blott skola uppskjuta denna jernvägsbyggnad,
och att det icke är meningen att hindra den. Men, när
jag hört de argument, som anförts för detta uppskof, så har jag
ofta icke kunnat undgå att tänka på orden, att, rösten är Jakobs,
fast händerna äro Esaus. Ty många af dessa argument äro sådana,
att konseqvensen af dem vore att till en obestämd framtid uppskjuta
hela anläggningen, d. v. s. att hindra densamma. Men sker det, tro
herrarne dä, att det bolag, som lagt ned så mycket deruppe, är
miigtigt att bestå, eller tro icke herrarne snarare, att det bolaget då
måste falla för frestelsen att sälja sina aktier till utländingen?

Jag läste nyligen i en tidning, att en sådan försäljning vore i
hög grad opatriotisk. Jag undrar dock, huru de herrar, som säga,

N:o 22. 24 Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående att det är opatriotiskt, sjelfva skulle handla, om de satt hela sin
af en9stats- ekonomiska framtid på detta lofliga, af svenska staten medgifva företag,
bana från °.ch funno sig utsvälta af svenska staten? Månne de icke då skulle
Oellivare till tillgripa den lofliga, af svenska staten medgifna utvägen att rädda
riksgränsen. sig- genom att sälja sina aktier? Jag skulle icke våga kasta törsta
(Forts.) stenen på dem, om de det gjorde, och jag tror, att, om vi vilja vara
ärliga, vi måste erkänna, att icke många skulle motstå frestelsen.

Men det är ingen fara, säger man; icke vill utländingen ha det
der. Jag tillåter mig hysa en annan tro; jag tillåter mig nemligen
tro, att från åtskilliga håll skulle man mycket gerna vilja ha dessa
rikedomar; — jag skall här blott fästa mig vid ett håll.

Tro icke herrarne, att engelsmännen med sin stora jernindustri,
för hvilken källorna allt mer och mer utsina, skulle vilja ha dessa
malmberg? Och der engelskt kapital och engelska intressen äro med
i spelet, huru går det der? Ila icke herrarne hört fälas om, huru
det brittiska lejonet står bakom och bjelper sina ungar? Ha herrarne
hört talas om Transvaal?

En orsak till oviljan mot detta företag är på många håll oviljan
mot bolagsväldet.

Jag är ingen beundrare af bolagsvälde, det är jag visst icke, men
det vågar jag säga, att skola dessa ödemarker öppnas för kulturen,
går det icke utan genom sammanhopning af kapital. Men det må
vara huru som helst dermed, man må tycka huru litet som helst om
det svenska bolagsväldet, tycka då herrarne mera om ett bolagsvälde,
ett kapitalistvälde, bakom hvilket står en stom agt? Jag tror vi ha
fått nog af ett Törefors här i Sverige. Men nu säger herr Fredholm:
det är ingen fara; det kan icke komma i fråga, att detta bolag kan
öfvergå i utländingens händer, tv utländingen har icke rätt att drifva
grufdrift här i landet.

Det förvånar mig verkligen, om jag, som är en lekman på detta
område, skall behöfva ge upplysningar åt herr Fredholm. som härvidlag
är specialist. Det är sant, att utländingen icke får drifva grufdrift
här, men utländingen har rätt att köpa aktierna i detta bolag;
sedan konstitueras det visserligen såsom ett svenskt bolag under eu
svensk bulvanstyrelse; men bolaget är faktiskt utländskt, t ex. engelskt.

Jag är icke inne i den högre finanspolitiken; jag har visserligen
hört rykten, som jag dock lemnar derhän, men jag är moraliskt
öfvertygad, att i England finnas krafter, som icke begära någonting
bättre än att få öfvertaga aktierna, som jag tror man måste sälja,
i fall vi börja på att svälta räf med bolaget, Hvad inträffar då? Jo,
då inträffar, att det engelska, i verkligheten engelska bolaget vänder
sig till norska regeringen och anhåller om koncession på en bana
från Ofoten till svenska riksgränsen och norska regeringen, som icke
i detta fall har så stora intressen att skydda, utan tvärtom finner det
fördelagtigt att ha en sådan transitobana, lemnar sitt bifall härtill.

Så uppträder en vacker dag här den engelske ministern och säger:
»bär äro ofantligt stora engelska kapital nedlagda uti dessa malmberg,
och det har skett pa grund af svenska statens lagstiftning.
Nu vill ni hindra oss från att tillgodogöra oss dessa kapital, men det
kunna vi icke tillåta. Var så god och bygg jernvägen». Då iuträffar

2 6

N:o 22,

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

det herr Husberg alluderade på i förmiddags. Men det kan i sjelfva
verket inträffa något ännu värre. Engelsmännen kunna säga: »var
sä god och gif grufbolaget koncession på att hygga jernvägen», och
dä har man ett enskildt jernvägsbolag, som faktiskt är i utländingens
händer. Jag skall icke närmare utmåla alla de politiska följder, som
deraf kunna härledas; jag skall blott fasta mig vid en sak, som min
gamle vän, professor Sjögren omnämnde i sitt föredrag härom dagen
Han upprullade nemligen för oss eu ohygglig tafla af huru denna
jernvägsauläggning skulle leda till att de norrländska gruffälten så
exploiterades, att de blefve uttömda pa eu mansålder, och han anförde
det varnande Bilbao-exemplet.

Nå, det skrämde icke mig, nemligen under förutsättning, att den
här föreliggande saken går igenom. Ty dä ligger det i svenska
statens hand att förhindra, att mer än 1,200,000 tons malm föras ut
om äret, och då behöfver ingen sådan exploitering komma i fråga.
Men om detta bolag och denna jernväg faktiskt komme att ligga i
engelska händer, ja, då skall er. sådan exploitering inträffa, då skola
vi här fä ett svenskt Bilbao, då skola Norrbottens rikedomar bli
uttömda till förmån för utländingen, och icke den nytta vinnas, som
vi hoppats kunna erhålla af detta land. Men nu säger man: den
svenska regeringen har ju att bevilja eller neka koncession åt detta
bolag, och svenska Riksdagen har ju uttalat såsom sin önskan och
sin förvissning, att den svenska regeringen icke skall bevilja en sådan
koncession Ja, detta är nog mycket bra, men står bakom begäran
om koncession eu stormagts hot, är då också svenska Riksdagen
beredd att stödja svenska regeringen, om den säger nej till en sådan
koncessionsansökau? Den saken måste vi noga tänka på. Det är
denna möjlighet, hvilken jag anser vara också en sannolikhet, om
icke svenska staten nu tager saken om hand, — det är denna
ohyggliga utsigt, som för mig varit det afgörande skälet att gä in på
förslaget i den form, som friherre von etter in. fl. reservanter gifvit
detsamma. Jag skall sålunda, herr vice talman, be att få yrka bifall
till denna reservation och tillkännagifva, att jag kommer att rösta
derför, fastän jag icke gör det med entusiasm, oaktadt jag entusiastiskt
ifrar för Norrlands utveckling. Jag afgifver icke min röst med entusiasm,
säger jag, och detta derför att de invändningar, som bär äro
gjorda, för mig hafva mycket stor betydelse. Jag finner det betänklig!
att läsa fast sä stora kapital och sä mycken arbetskraft; jag finner,
att det både varit önskligt, att frågan om statens jordeganderätt till
grufvor i allmänhet hade varit på förhand afgjord; jag finner det
likaledes önskligt, att man kunnat närmare granska kontraktet, och
jag skulle gerna hafva sett, att en noggrannare undersökning verkstälts
om huruvida icke en svensk förädlingsindustri kunnat uppstå
med tillgodogöraude af dessa malmer och om icke en utfartsväg för
Luossavaaras malmer kunnat öppnas till Luleå. Visserligen är jag
för egen del öfvertygad, att detta senare icke är möjligt, men för
vårt lugn hade det i allt fall varit godt att få en närmare utredning
härom.

På grund af dessa invändningar har jag, som nämndt, mina
betäukligbeter, inen trots dessa kommer jag att lösta för denna bana,

Angående
anläggning
af en statsbana
från
Oellivare till
riksgränsen.

(Forts.)

N.o 22. 26

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående derför att jag är öfvertygad, att ett bifall dertill nu är en nödvändiganläggning
fgr vidt gamla Sverige skall för framtiden hafva fri dispositionsbana
från rätt öfver detta vårt framtidsland öfre Norrland.

Oellivare till

riksgränsen. Herr Ivar Månsson: Då jag inom statsutskottet deltagit i be (Forts)

handlingen af detta ärende och dervid slutit mig till de reservanter,
som i hufvudsak velat bifalla Kongl. Maj:ts proposition, så ber jag
nu att få säga några ord till belysande af de skäl, som dervid varit
för mig bestämmande.

Hvarje gång, då det här i Riksdagen varit fråga om stora jernvägsanläggningar,
hafva här uppstått starka meningsskiljaktigheter
och strider. Detta är ju icke heller besynnerligt, då frågor af så
stor betydelse äro å bane. Jag erinrar mig särskild! striderna angående
inköpet af Gellivare—Luleå-banan, som kommit i ett utländskt
bolags händer, och hvilka betänkligheter man uttalade häremot, i
det man fruktade för följderna af ett sådant steg och ansåg de penningar,
som inköpet kräfde, vara bortkastade.

Jag erinrar mig vidare mycket väl, såsom jag förut i dag omnämnt,
striderna om inköpet af Vestkustbanan och andra dylika
strider t. ex. om de stora jernvägsbyggnaderna i Norrland, beträffande
hvilka man varit i stor tveksamhet. Vi ha dock sett, att dessa
företag icke medfört några faror, utan att allt hittills gått lyckligt.

Nu har Riksdagen förra året till Kongl. Maj:t aflåtit en skrifvelse,
om hvars innebörd jag tror att ingen bör vara tveksam, så ampla
och tydliga äro dess ordalag. Likaledes lemnade Riksdagen åt regeringen
ett ansenligt kapital att lyftas redan under år 1897, och då
är det väl gifvet, att Riksdagens mening var, att någonting skulle
göras och göras så fort som möjligt.

Man har emellertid klandrat regeringen för att denna fråga
kommit för snart fram. Jag har hört mycket klander mot regeringen
för att den varit för långsam med åtskilliga frågor, men aldrig
förr derför, att den kommit för fort fram med någon fråga, och jag
tycker, att särskild! efter Riksdagens skrifvelse förra året, deri Riksdagen
till och med anvisat medel för ändamålet att utgå redan under
samma år, bör man icke uttala något klander mot regeringen, derför
att frågan kommit för tidigt fram.

Här finnas, mina herrar, enskilde män, som hafva lagt ned stora
kapital i detta företag långt der uppe i Norrland för att försöka
tillgodogöra landet malmrikedomarne der uppe. Dessa enskilde män
få icke sjelfva bygga banan; det har Riksdagen sagt, att den icke vill
vara med om. Nu vill man icke heller, att staten skall bygga banan.
Detta är väl dock en något besynnerlig hållning. Visserligen säger
man nu, att staten möjligen skall komma att bygga banan om en del
år, sedan man förut byggt jernväg till Torneå. Men huru länge dröjer
icke detta? Kan man tänka sig, att dessa män, som lagt ned penningar
på företaget — och det är icke små summor, om hvilka här
är fråga — skola låta sig nöja härmed, och är det icke fara, att de
skola afyttra grufvorna till utländingar? Och i så fall tror jag, att
vi ha handlat mycket, mycket illa. Vi kunna då här komma i samma läge

27 N:o 22,

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

som beträffande Luleå—Gellivare-banan, och det tycker jag icke, att Angående

man borde önska. v af^en stats Nu

har regeringen lyckats för en gång åstadkomma ett aftal j)ann *r^n
med den norska regeringen. Den har fått uppträda som cn mellan- Oellivare till
hand mellan det enskilda bolaget och den norska regeringen och, riksgränsm.
som sagdt, lyckats komma till ett aftal. Mig synes det då vara i (Forts)
högsta grad betänkligt om, när vi nu en gång äro på väg att komma
till samförstånd med norrmännen, förslaget skulle afslås af svenska
Riksdagen. Hvad skulle väl norrmännen säga om sådant? Jo, förmodligen
det, att svenskarne låta nog mycket bra och vänligt tala
med sig, men när det kommer till sak, vilja de ingenting gorå; de
afslå hvad deras egen regering öfverenskommit om. Mina herrar,
kan sådant lända till ett fortsatt godt samförstånd mellan de olika
rikena? Jag kan icke tro det, och den, som önskar att ett sådant
godt samförstånd skall komma till stånd, tror jag bör betänka sig
mer än en gång, innan han röstar för utslag i denna fråga.

Hurudant är då detta aftal, som sålunda skulle afslås? Efter
hvad jag kunnat se, torde ej några mera betydande anmärkningar
mot detsamma kunna framställas, och jag kan försäkra herrarne, att
vi inom utskottet hafva sökt att, i den mån vi förstått och våra
krafter räckt till, pröfva frågan och nagelfara kontraktets bestämmelser.
Herrarne torde också hafva kommit under fund med, att
det icke är så illa bevändt med aftalet, om herrarne hört de invändningar,
som herr von Friesen framstält mot detsamma. Mig synas
de icke hafva varit vigtigare än att, om inga värre sådana kunna
framställas, man tryggt kan antaga aftalet, sådant det föreligger.

Inom utskottet fann man icke heller herr von Friesens anmärkningar
vara af den betydelse, att man fann skäl att återremittera ärendet
till afdelningen.

Hvad först och främst beträffar anmärkningen att arbetarnejskulle
komma att bo på bolagets jord, sedan detta af staten fått eganderätt
till en del af jorden, så tinnes väl intet hinder att reglera detta''förhållande
i sammanhang med öfverlåtelsen af jorden så, att icke bolaget
får mera jord, än hvad det behöfver, och att de, som bygga
utom detta område, erhålla fri och egen grund.

Vidare anmärkte herr von Friesen det förhållandet, att de penningar,
l1/j million kronor, som bolaget skulle deponera, finge placeras
i enskild bankinrättning och icke, såsom han tycktes vilja, i
riksbanken, och att vid sådant förhållande denna bankinrättning
åter kunde låna ut penningarne till samma personer, som deponerat
dem. Men det är väl solklart, att detta uteslutande blir en bankens
affär. Om dessa personer komma till banken och vilja låna, måste
de väl ställa särskild säkerhet derför. Frågan kommer således endast
att gälla bankens soliditet, och detta skall ju Kong!. Maj:t pröfva.

Denna omständighet synes mig sålunda icke vara af sådan vigt, att
hela frågan derför bör falla.

Ytterligare anmärkte herr von Friesen, att det bestämts, att
civilministern och icke Kongl. Maj:t skulle utse det ombud, som skall
föra talan för de aktier, som staten skall erhålla, och att det skulle

N:o 22. 28 Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående kunna vara farligt att öfverlemna detta åt civilministern. Jag undrar
af en^stats- emellertid, om det ligger i ringaste grad mindre fara deri, att Riksbana
från dagen gifver detta uppdrag åt Kong]. Maj:t, än om civilministern af
Oellivare Rit Riksdagen erhåller detta uppdrag. För min del tycker jag, att det
riksgränsen. ena kan vara ungefär lika betryggande som det andra.

(Forts.) Herr von Friesen hade en ytterligare anmärkning i utskottet, och

den gälde sista momentet af 8 §, hvilken anmärkning han der höll
mycket på, men den hörde jag icke något af nu. Han har således
kommit under fund med, att det icke var någon anmärkning att
hålla på. Min tro är, att, om herr von Friesen fått ett par dagar
till att fundera på de öfriga anmärkningarna, som han gjort, så skulle
äfven dessa hafva försvunnit.

Vidare talade herr von Friesen om, att staten borde hafva försökt
att få frågan löst så, att staten skulle få någon royalty eller
afgäld af bolaget. Ja, hvem skulle icke hafva önskat det, om det
stått i mensklig magt att komma dit, men dessa män, som nu ega
grufvorna, hafva full eganderätt till dem enligt en lag, öfver hvilken vi
nu icke ega rätt att bestämma. Staten kan icke taga denna eganderätt
ifrån dem, och sålunda kan någon dylik afgäld ej heller ifrågakomma.
Derför hafva vi reservanter trott, att man på ett annat sätt
skulle kunna få någon liten afgäld eller eu inkomst till statsverket,
som motsvarar donna afgäld, och det hafva vi sökt göra genom den
ändring i den kong!, propositionen, som vi vidtagit, då vi föreslagit,
att det tontal, som staten skulle vara skyldig att frakta, nedsättes
från 1,500,000 till 1,200,000 ton. Det är, såsom herrarne finna, en
skilnad på 300,000 ton, och då man vet, att frakten emellan till
exempel Gellivare och Luleå är 3 kronor pr ton, så gör denna nedsättning
en inkomst för statsverket af omkring 800,000 å 900,000
kronor. Vi hafva ansett att, om bolaget kan uppdrifva sin malmexport
till en myckenhet af 1,500,000 ton, så bör bolaget kunna betala
en sådan fraktafgift, och då har staten fått en afgäld eller en
inkomst i dess ställe.

Vidare hafva vi ansett det nödigt att intaga i kontraktet, att
inkomsten åt all annan frakt, som bolaget får utöfver dessa 1,200,000
ton jemte bränsle med mera för bolagets behof, skall tillfalla statsverket.
Med iakttagande af detta tror jag, att man kan vara ense
om, att staten kommer att få icke så ringa inkomst af denna bana,
under förutsättning naturligtvis, att bolaget kan drifva upp sin afverkning
till 1,500,000 ton. Nu har man på senare tider hört talas
om, att afverkningen skulle blifva mycket högre, och då är det ju
icke omöjligt att tänka sig åtminstone denna siffra 1,500,000 lon,
och derigenom skulle staten, utom ränta, amortering och vanliga fraktafgifter,
få denna inkomst såsom ett plus. Detta tycker jag vara en
så god affär för staten, att jag tror, att man icke behöfver tveka
länge för att våga sig på den.

Ett kardinalskäl, som framstälts mot förslaget, är arbetarefrågan,
och på denna skulle då hela förslaget falla. Men, mina herrar, jag
undrar verkligen, om denna omständighet kan vara så vigtig. Om
vi tänka oss, att det skulle behöfvas 3,000 arbetare för jernvägens
byggande, och om vi vidare tänka oss, att dessa skulle fördelas på

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

hela landet, hvilket naturligtvis icke kan inträffa, ty till arbetet
komma ju många finnar, norrmän och särskilt norrländingar, men
om vi dock skulle tänka oss detta, så befinnes det, att vi hafva omkring
2,400 kommuner i riket och det skulle sålunda, när det gäller
2,000 å 3,000 arbetare, blifva ungefär en arbetare för hvarje kommun.
Kan det vara något, som skall stjelpa omkull denna sak? Det kan
jag icke inse, och för öfrigt vill jag fråga, hvilketdera är bättre, antingen
att en del folk reser upp till Norrland och der förtjenar penningar,
för att sedan komma tillbaka igen, eller att dessa personer
för alltid lemna landet och fara till Amerika. Jag tycker, att man
med glädje bör se, att den folkmassa, som hvarje år öfvergifver vårt
land för att söka arbete i främmande länder, numera betydligt minskats,
och att vi nu kunna bjuda vårt folk arbete inom våra egna landamären.

Under diskussionen här har det äfven sagts, att vi ovilkorligen
skulle bygga denna bana med lånade medel. Hvar står det skrifvet?
Om den saken kunna vi besluta huru vi vilja. Vi behöfva efter min
uppfattning icke göra det, ty på 1897 års statsreglering hafva vi ett
öfverskott af 18 å 20 millioner, och hvad är det som hindrar oss att
disponera detta öfverskott för ett sådant ändamål. Riksdagen behöfver
således icke låna, om den ej vill det.

Vidare ber jag att få säga några ord angående fästningsfrågan
i Norrland. Jag tror att det är till lycka och gagn för båda dessa
saker, jernvägsfrågan och fästningsfrågan, att de få behandlas hvar
för sig utan att blifva sammankopplade, så att man icke tvingar
folk, som vilja hafva jernvägen men icke någon fästning, att rösta för
fästningen för att få jernvägen och tvärtom. Jag tycker att det är
en välsignelse, att vi hafva fått dessa saker skilda och behandlade
hvar för sig.

Mina herrar, då jag anser, att den inkomst från denna bana, som
bjudes statsverket, är betryggande, då jag anser garantierna så goda
som de stå att få, då jag anser dessa landsdelars stora tillgångar
och rikedomar böra komma landet till godo, då jag icke vill, att vi
skola visa norrmännen, att vi icke här mena allvarligt, utan tvärtom
vill, att vi skola visa dem, att vi stå bakom regeringen och vill
stödja den, när den nu lyckligt fått till stånd ett aftal med norrmännen,
då jag icke vill på mig taga det ansvar, som skulle följa
af ett bleklagd! nej på denna fråga, och då jag anser, att vi nu
hafva haft eu lugn och för vårt land lycklig regime, samt önskar,
att denna måtte, så länge som möjligt fortfara, så skall jag, herr
talman, be att få yrka bifall till den reservation, hvarom jag och
flere andra hafva förenat oss.

Herr Åkesson instämde häruti.

Herr talmannen, hvilken emellertid uppkommit och öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, lemnade härefter ordet till

Chefenför civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna,
som nu anförde: Med anledning af den anmärkningen, att arbetarne

Angående
anläggning
af en statsbana
från
Qellivare till
riksgränsen.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående vid Kiirunavaara möjligen skulle i''å sina bostäder å den mark, som
af^in stats- S^U**C Uppätas med eganderätt till bolaget, och att de sålunda skulle
"bana frän sina bostäder ä ofri grund med alla de missförhållanden, som man
Oellivare till beta rar deraf skulle blifva eu följd, så är jag i tillfälle att till hvad
riksgränsen. den siste talaren derom anfört lägga den upplysning, att afsigten är
(Forts.) att framdeles så ordna, att de kunna förvärfva eganderätt till den
mark, derå de vilja uppföra bostäder.

I den af förste landtmätaren upprättade beskrifning, som finnes
bilagd den af Kiirunavaara-bolaget till Kongl. Maj:t ingifna ansökning
om upplåtelse af hemman, synes detta bland annat. Han talar deri
om, att i rå med det föreslagna hemmansområdet finnas betydliga
områden af enahanda beskaffenhet som den mark, hvilken är föreslagen
till omnämnda hemman, och hvilka äro synnerligen lämpliga
och tillräckliga för upplåtelse till bostadsplatscr för åtskilliga kategorier,
som ban uppräknar, och deribland arbetare. Sedan säger
han vidare, att denna för nämnda upplåtelser passande mark är af
en så betydlig utsträckning, som för framtiden rimligtvis kan erfordras,
äfven om hemmanet i fråga utlägges, samt att dessa stora områden
dessutom äro lika välbelägna i förhållande till både jernvägssträekan
och gruffälten som den till hemmanet afsedda trakten.

Meniugen är således, att upplåtelse skulle utverkas äfven till
bostadsplatser åt arbetarne alldeles på samma sätt, som nu ganska
snart och redan vid denna riksdag kommer att göras vid Gellivare
för afhjelpande af de olägenheter, som der uppstått af anledning, att
de hittills saknat eganderätt till byggnadstomterna.

Ännu några ord med anledning af ett yttrande från en talare på
blekingebänken. Skulle mina ord fallit så, som han återgaf dem,
eller att jag skulle hafva uttalat ett klander mot statsutskottets ledamöter
för inkonseqvens, i ty att de nu skulle hafva afstyrkt hvad de
vid förra riksdagen tillstyrkt, vill jag nu säga, att det aldrig varit
min mening att fälla ett sådant yttrande. Min mening var att förklara,
att, ehuru Riksdagen förra året uttalade sig för en statsbana,
så hade statsutskottets ledamöter uu icke böjt sig för detta, utan
afstyrkt Kongl. Maj:ts proposition. Att flertalet af statsutskottets
ledamöter äfven då både motsatt sig den kongl propositionen om ett
undersökningsanslag, det hade jag mig väl bekant.

Herr Sjö: Den talare, som först hade ordet i denna fråga på
förmiddagen, sade, att om frågan faller, så kommer den åter, och då
måhända herrarne skulle hafva varit glada, om man nu hade bifallit
den. Hvad som i detta yttrande låg, kunde jag icke uppfatta; huruvida
det var ett hot eller eu antydan om en fara, derom sväfvar
jag i ovisshet, men var det eu hemlighet, så har jag naturligtvis icke
något anspråk på att få veta den; dock tror jag, att det är häst och
ärligast att i såväl ord som handling strida med blanka vapen och
ej, på sätt här skett, beslöja orden. Detta om detta.

De skäl, som jag haft för att icke biträda Kongl. Maj:ts förslag,
äro, att jag ansett, att man skulle allt för mycket forcera vårt jernvägsbyggande,
derest man bilölle det kongl. förslaget, och att det
skulle för landet vara hvarken nyttigt eller lyckligt, att så skedde.

31 N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Herr Ivar Månsson har visserligen haft sangviniska förhoppningar Angående
och sagt, att man icke skulle behöfva använda mera än vid pass tre anläggning
tusen arbetare för nästa år. Men hvad skulle då de föreslagna från
5,400,n00 kronor användas till? Det har jag icke klart för mig, för Gellivare till
så vidt man icke skulle gifva arbetarue allt för stor aflöning. Skall rikegränsen.
man gifva dem tre å fyra kronor om dagen, såsom vanligt är — (Forts.)
hos oss är det visserligen mycket mindre — så skulle man val
använda minst två å tre gånger det uppgifna antalet arbetare, och
det spelar en betydlig roll, synnerligast om man tager i betraktande
det antal arbetare, som dragés till statens öfriga arbeten i vårt land.

Jag har också haft stora farhågor med afseende på hvad som
här antydts, men som kanske icke borde nämnas,—jag tror emellertid,
att det icke kan skada att fasta uppmärksamhet på den fara, som
jag anser ligga deri, att man skulle vara skyldig i anledning af en
sådan banas anläggande att uppföra en fästning vid Boden. Detta
hafva ärligt nog såväl cheferna för landtförsvars- och civildepartementen
som också t. f. chefen för generalstaben uttalat, såsom
framgår af den kong!, propositionen, så att vi nu veta detta och
kunna bereda oss på, såsom vice ordföranden i statsutskottet
nämnde, att nästa år votera om anslag för en fästning der uppe.

Jag vill emellertid, i förbigående sagdt, på det bestämdaste protestera
emot en sådan fordran, att vi skulle bygga fästningar, derför att vi
bygga jernvägar.

Vidare synes det mig, att man skulle mista allt för stora trafikinkomster
af den nu trafikerade jernvägen Luleå—Gellivare, ty under
det att denna nu lemnar nära åtta procent ränta på anläggningskostnaden,
skulle man af denna jernväg, om den nu projekterade
banan komme till stånd, erhålla blott fyra procent ränta eller möjligen
något mera, beroende af huru mycket, som komme att derå fraktas.

Jag hade också tänkt mig, och det uttalades af fackmän inom
utskottet, att man skulle kunna anlägga en förädlingsanstalt i Luleå.

Detta har, kan jag säga, hägrat för mig sedan flera år tillbaka. Vi,
mina herrar, bo i jernets land, och dock köpa vi från utlandet jern,
såsom balkar, skenor och plåt m. m., för ganska ansenliga belopp.

Det har förvånat mig mera än en gång, att vi icke hafva företagsamma
män i vårt land, som kommit derhän, att de kunnat förädla
malmen, så att vi finge inhemskt jern och sluppe köpa jern från
utlandet. Detta är för mig sorgligt att omnämna.

Uti det kontrakt, som bilagts den kongl. propositionen, heter
det, att på den projekterade jernvägen skulle fraktas för LuossavaaraKiiruvaara-bolagets
räkning en och en half million tons årligen till
riksgränsen. Då på denna enspåriga jernväg skulle kunna fraktas
så mycket, så synes det mig, att, derest staten byggde en jernväg
från Luossavaara och Kiirunavaara till Gellivare, på densamma skulle
kunna fraktas lika stort antal ton till Luleå. Då hade man den
fördelen, att, om man kunde anlägga förädlingsverk i Luleå, man
knnde föra varan förädlad i marknaden. Derigenom beredde man
landet en ganska stor vinst och skaffade landets söner tillfälle till
arbete. En sådan anordning skulle sålunda blifva mycket mera inkomst -

.V:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående gifvande för landet än den nu ifrågasatta, då man skulle utskeppa
anläggning a|] ma]m.

bana från Detta kar för mig varit så talande skäl, att jag icke kunnat
Oellivare till annat än för närvarande motsätta mig det kongl. förslaget. Jag
riksgränsen vet mycket väl, hvilken utgången kommer att blifva, och jag får
(Forts,)'' trösta mig åt hvad som sker. Men jag skall emellertid göra det
yrkande, som jag i utskottet biträdt, nemligen om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Den ärade

vice ordföranden i statsutskottet anmärkte, om jag förstod honom
rätt, emot den förste talaren i dag, att det ej vore konseqvent att
förra riksdagen tala och rösta för koncession och vid denna riksdag
tala för statsbana. Jag skall i anledning häraf säga, att äfven jag i
fjol röstade för koncession, och att jag i år kommer att rösta för
statsbana. Och deri ser jag ingen inkonseqvens alls. Det var visserligen
icke för koncession såsom sådan, vi röstade i fjol, i fall de andra
röstade af samma bevekelsegrunder som jag, utan för att få en
bana till stånd. Hade vi kunnat få eu bana till stånd genom koncession,
så hade vi velat det. Kunna vi få en bana till stånd såsom
statsbana, så vilja vi det så mycket hellre. Och det är full konseqvens
i det.

Vidare sade vice ordföranden i statsutskottet ett ord, som förvånade
mig mycket. Här i sitt betänkande har statsutskottet anmärkt,
att eu sådan bana som denna skulle draga från öfriga delar
af Sverige så mycket arbetskrafter, att jordbruket komrae att lida
deraf. Deremot upplyste herr Husberg, att detta vore alldeles misstag,
enär det på grund af föregående erfarenheter från Gellivarebanans
byggande vore antagligt, att arbetarne der uppe skulle till allra
största delen blifva norrländingar och en del finnar. Men då sade
vice ordföranden i statsutskottet: »der ha vi det, utländska arbetare
skola också komma in och förtjena penningar på detta företag!»
Alltså: är det fråga om att använda inhemska arbetare, så är det ej
bra, ty de dragas från jordbruket, som derigenom vållas skada;
komma åter utländska arbetare och hjelpa till, så är det icke heller
bra, ty då förtjena de penningar här på svenskt arbete, och det
är ju illa. Nej, huru man än ställer sig, så är det ej bra, dä det är
fråga om en sak, som man icke vill.

Man kan anföra skäl för eu protektionism, mina herrar, som
söker förhindra införsel af främmande gods att konkurrera med den
inhemska fabrikationen. Men så vidt jag förstår, kan man absolut
icke anföra något rimligt skäl för en protektionism, som sätter sig
emot att tillvarataga det egna landets hjelpkällor för att derigenom
befordra landets utveckling — allra minst kan man kalla sådant för
patriotism.

Nu kan man invända, att det egentligen icke är protektionism,
som det här är fråga om. Men jag svarar, att det är sä pass mycket
protektionism, som det gerna kan vara. Statsutskottets ordande om
arbetareförhållandena visa det, och ännu mera hvad statsutskottet
talar derom, att våra verkstäder nu äro så upptagna, att de ej skulle

Onsdagen den 30 Mars, e. m. 33 N:o 22.

kunna leverera all den rullande materiel, som behöfdes och hvilken Angående
derför måste tagas från utlandet, — detta, säger utskottet, »till stor anläggning
skada för den svenska industrien.» Jag har aldrig sett protektio- bana Sfrån
uismen framträda mer ohöljd. Det skulle sålunda räknas den svenska Oellivare till
industrien till skada, hvad vi i maskinväg hittills tagit in från andra riksgränsen.
land, derför att vi ej kunnat eller haft tid att producera det sjelfva! (Forts.)

År det verkligen någon åt herrarne, som tror på sådant nonsens?

Allra minst tror jag, att utskottet tror det, fastän det säger så.

Det är ett litet ord i utskottets betänkande, som jag särskildt
vill fästa uppmärksamhet på. Det står på sid. 44 i tredje stycket,
der det heter: »Genom hvad förut i detta ärende förekommit är det

satt utom all fråga, att denna jernväg, derest den eu gång skall
komma till utförande» etc. Jag ber att få betona det lilla ordet
derest. Utskottet uttalar dermed helt öppet en antydan, att denna
bana kanske aldrig bör komma till stånd, trots den utomordentligt
stora betydelse Riksdagen i sin skrifvelse till Kong! Maj:t i fjol tillerkände
densamma. Det är sålunda icke blott fråga om uppskof
på ett eller annat år, såsom herr von Friesen tycktes mena, nej det
sättes verkligen i fråga, om banan någonsin skall komma till stånd.

Jag tänker mig, mina herrar, att det komrne i fråga i någon
annan landsdel i Sverige att anlägga eu statsbana. Jag tänker mig,
att i den landsdelen funnes ett bolag, som garanterade denna statsbana:
l:o) att bolaget betalade alla trafikomkostnader, 2:o) att bolaget
skulle ersätta all förlust, som banan kunde komma att lida på annan
trafik, 3:o) att bolaget betalade alla banans underhållskostnader, och
4:o) ofvanpå alltsammans att bolaget skulle betala 3,8 procent på anläggningskostnaden,
och det ej blott den ursprungliga anläggningskostnaden,
utan äfven den, som derefter kunde komma att ä banan
nedläggas. Jag undrar om någon af herrarne skulle anse Riksdagen
böra afslå en kongl. proposition om anläggande af den banan. Och
om Riksdagen afsloge densamme, så undrar jag, huru många utom
Riksdagen det vore, som skulle anse sig pligtiga att hälla oss för
rigtigt normala. Men när det gäller Norrbotten, då går det an.

Jag vet dock ej, hvarför det skall vara annorlunda i Norrbotten än
annorstädes.

Nu säger man, att 3,8 procent är för litet; och man frågar, om
staten icke under tjugu är skall fä mera än 3,8 procent. Men är dä
3,8 procent nettobehållning någon småsak? Jag har här jernvägsstyrelsens
berättelse för år 1896. Den utvisar, att banan Boden—

Bräcke med bibanor under år 1896, då den dock i ekonomiskt afseende
stätt bättre än något föregående år, haft en trafikinkomst,
som motsvarar 0,48 procents förlust. Den norrländska tvärbanan har
år 1896 haft en vinst af 1,02 procent, banan Ange—Storvik en vinst
om 1,32 procent, banan Ljusdal—Hudiksvall eu vinst om 1,44 procent,
banan Storvik—Stockholms central en vinst om 3,7 3 procent o. s. v.

In ailes har under år 1896 hela Sveriges statsbanenät skaffat staten
en uettobehållning på 3,84 procent; det vill säga: efter alla dessa
mänga årens arbete har det kommit upp till eu sådan uettobehållning,
som bolaget med afseende på den nu ifrågasatta banan skall svara för
Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 22. 3

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående från första året af dess tillkomst. Jag tror, att herrarne vid denna
anläggning^ jemförelse skola finna, att 3,s procent icke är något att förakta.

\atia
Gellivare MM kommer vidare den stora motsedda fisktransporten ifrån Norge, dels
liksgränsen, öfver till Sverige, dels till Ryssland. Redan förut — om jag minnes
(Forts.) rätt, äfven i statsrådsprotokollet — hafva de religiösa förhållanden i
Hyssland påpekats, som gorå, att Ryssland behöfver ofantligt stora
qvantiteter fisk — det är de många fastedagarne. Och då det nu är
antagligt, för att ej säga säkert, att den heliga synodens prokurator
— herrarne känna honom; han heter Pobedonnostzew — som är
mycket kraftigare än sina kolleger i Sverige, säkert skall lyckas förhindra
uppkomsten af en frikyrklig rörelse, som skulle kasta omkull
de der fastedagarne samt med annan kyrklig slentrian, så är det att
motse, att denna fisktrafik får fortsätta i fred under en oöfverskådlig
framtid — i fall Pobedonnostzew får lefva. Dertill kommer än ytterligare
all persontrafik på denna bana samt all lokaltrafik, för att icke
tala om trafiken från Ryssland till vesterhafvet under den tid, då
sjöfarten på Östersjön är stängd; och då man vet, hvad redan förut
är sagdt, att trafiken på Gellivare-banan utom malmtransporten lernnar
staten eu årlig vinst på 300,(XX) kronor, så kan man väl med all
säkerhet beräkna, att Ofoten-banan skall komma att lemna åtminstone
samma belopp. När nu detta motsvarar l’/2 procent af anläggningskapitalet,
så blir summan af 3,s samt 1,5 ej mindre än 5,3 procent
och det, må man säga, är god affär, när staten för sina penningar
sjelf betalar endast 3 procent. Inom 20 å 25 år har staten banan
för alldeles ingenting, äfven om inga andra inkomster tillflöte. Men
härtill kommer ytterligare, att reservanterna nedsatt statens skyldighet
att för denna betalning transportera malm från D/j millioner tons till
1,200,000 tons. Det är en skilnad på 300,000 tons. Om jag nu antager,
att frakten från Luossavaara och Kiirunavaara till riksgränsen
kan gå till 2 kronor pr ton, så gör det 600,000 kronor eller icke
mindre än 3 procent på anläggningskostnaden.

Men ännu är det ej slut. Härtill kommer turisttrafiken, som icke
torde vara alldeles att förakta. Det är att motse, enligt min och
mångas tanke, att den stora turistström, som om sommaren drager
sig efter norska kusten upp till Nordkap, skall på återvägen stiga af
vid Ofoten och passera våra lappmarker. Sedan hafva dessa passagerare
våra sköna elfvar, Lule eif,'' Indalselfven och Aagermanclfven;
och kunna de motstå frestelsen af dem, måste de i alla fall
passera ned öfver Stockholm, och det gör pengar för landet. Denna
ström är nemligen eu guldförande flod, den spiller pengar öfver allt,
hvar den tär fram.

Hvad nu Gellivare—Luleå-banan beträffar, tror jag för min enskilda
del icke, att den kommer att lida någon skada, utan tvärtom att
den nya norska banan skall tillföra densamma ett högst ansenligt
trafiktillskott.

Om tillgången på malm är mycket redan taladt och ännu mer
skrifvet. Och derom kan sägas: hvad man nu känner till, är tillräckligt,
och hvad man icke känner till, är kanske ändå mer tillräckligt
för att göra banan nödvändig. Jag skall meddela herrarne

Onsdagen den 30 Mars, e m. 35

något ur en skrift af en af våra statsgeologer, d:r Svenonius. Han
»äger: ar 1/04 talas första gången om Gellivare malmberg; den som
då omnämner detsamma är en bergmästare i en embetsberättelse, och
han meddelar, att berget innehåller jernmalmsgång »I1/, famn bred
och ett temligt stycke lång»! Den föreställningen hade man om
Gellivare malmberg då, ty man kände icke, huru det verkligen förhöll
sig. Jag förmodar, att hvad vi nu känna af lappmarkens malmtillgångar
motsvarar verkligheten ungefär så som den der beskrifningen
på Gellivare malmberg visat sig motsvara verkligheten. Det
är nemligen att märka, att vi här ej hafva att räkna blott med Kiirunavaara
och Luossavaara. Statsgeologen Svenonius säger i samma bok,
att ensamt »inom Jukkasjärvi socken finnas dessutom följande jernmalmsfäU:
Svappavaara, Junosuando—Masugusby, Leppäkoski, Soutusvaara,
Xakerijoki och möjligen ytterligare några flera». Dertill
kommer, att mineraltillgångarne deruppe icke inskränka sig blott till
jernmalm. Der finnas högst betydliga tillgångar äfven på kopparmalm.
Och doktor Svenonius upplyser, att det under de senare årens
detaljerade undersökningar lär hafva visat sig, att en del af denna
malm har en medelhalt af 55 procent koppar, en annan del 15—20—30
procent »Till jemförelse med andra mera bekanta fält», tillägger han
>må nämnas, att medelkopparhalten hos den brutna malmen är- vid
Falun 3-4 procent, vid Röros (i Norge) 5 procent, vid Sulitelma (i
Xorge) 4—i procent samt vid Åtvidaberg 3 procent.» Man har således
att räkna äfven med dessa malmer.

Men äfven om man icke hade det, utan vore inskränkt till Kiirunavaara
och Luossavaara, så är hvad som der synes och ligger ofvan
jord omkring 233 millioner tons jernmalm af exempellös°jernhalt.
Men hvad ligger sedan under jord? Våra grufvor i södra Sverige
ligga ju under jord allesammans, och hvad som finnes der uppe i
Kiirunavaara och Luossavaara underjord får man se, när''man tömt ut
de 233 millionerna. Och nog synes det märkvärdigt, om all malm
skulle ligga ofvan jord der och all malm här nere i mellersta Sverige
under jord. Det anser jag alls icke antagligt, fastän jag ej är grufkarl.

Hvad betyder det emellertid att föra ned till hafvet''11/, millioner
tons om året? Det betyder så mycket som att det skulle gå öfver
hufvud taget 200 vagnar om dagen, lastade med 25 tons hvar. Som
herrarne veta, äro vagnarne deruppe kolossala. Medan vagnarue här
nere lasta 10 å 11 tons, lasta de deruppe 25. Det skulle således erfordras,
att 10 tunga tåg, hvart och ett dragande 20 sådana vagnar
om dagen giuge bort tran Luossavara, och 10 tåg dels tomma dels
lastade med annat gods komme tillbaka dit. Och huru länge skulle
man fä hålla på på detta sätt för att bli af med de 233 millioner tons?
Det skulle räcka i mer än 150 år! Och sedan skulle man hafva att
taga till det, som läge under jord, och det som kunde upptäckas i
andra fjell.

Jag vill hemställa till eder, mina herrar, om det skulle vara''rimligt
att nu för hvarjehanda småsakers skull afslå — ty, tro mig derom
är det egentligen fråga — afslå byggandet af denna statsbana. Nej
min tro är, att Andra Kammaren och Riksdagen skall gå in på förslaget.
Jag vill derför, herr talman, yrka bifall till reservationen

N:o 22.

Angående
anläggning
af en statsbana
från
Oellivare till
riksgränsen.

(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående Herr Crusebjörn: Då jag förliden riksdag vid behandlingen af

anläggning denna fråga hade ordet och yttrade mig rätt vidlyftigt, hade jag icke
af en stats- ; dag tänkt utta]a mjg j ämnet. Emellertid hafva här satts i fråga
GeUivaretill sä vidlyftiga försvarsanstalter såsom en följd af tillkomsten åt denna
riksgränsen. bana, att jag ansett mig uppfordrad att i någon mån belysa för(Forts.
) hållandet ifrån försvarssynpunkt. Ingen torde kunna misstänka mig
att icke vilja vara väl aktsam om öfre Norrlands försvar. Jag har vid
hvarje tillfälle framhållit, huru angeläget det är att i den vägen tänka
på det nordligaste Sverige, emedan vi, efter min mening, der hafva
vår ömtåligaste punkt. Jag har ock särskildt vid frågan om stambanans
utdragande från Boden upp till finska gränsen framhållit, huru
nödvändigt det var, innan man fattade ett beslut i den vägen, att
det fasta försvaret i Norrbotten tillgodosågs. Men, mina herrar, det
är en otrolig skilnad på vigten och betydelsen att ordna ett dylikt,
då det är fråga om jernväg till finska gränsen och då det är fråga
om den nu projekterade banan. Jag vågar påstå, att i fråga om
nuvarande bana man icke har rättighet att sätta som vilkor fästningars
byggande. Den ärade talare, som nu förde oss in pa alla
de försvarsanstalter, som han har uppräknat och hvilka han i millioner
värderat till, jag tror, väl ett hundra och deröfver, stödde sig dervid
på militära auktoriteter, särskildt på t, f. chefen fiir generalstaben,
En annan talare, som först af alla berörde frågan om försvarsanstalternas
sammanhang med denna bana, berömde de norska militära
myndigheterna för den utredning de lemnat i stortingspropositionen
rörande denna bana. Jag har tagit del af de norska militärmyndigheternas
yttrande, och det är mycket kort. De hafva endast hållit
sig till den sak, som var fråga om, och jag skulle varit glad, om de
svenska militära myndigheterna äfven hade vid sitt yttrande om denna
bana hållit sig uteslutande till denna och ingenting annat. Men sä
är icke förhållandet, utan t. f. chefen för generalstaben har ingått i
vidlyftiga betraktelser, huru Norrbotten skulle försvaras i den män
som Norrbotten utvecklar sig på alla områden. När Norrbotten, säger
han, vinner stor utveckling och blir af mycken betydelse i vart land
och sålunda äfven skulle blifva en eftersträfvansvärd eröfring för en
främmande stat, måste vi tänka på att förstärka försvaret i ena och
andra rigtningen och vidtaga vissa åtgärder. Dä sätter han i fråga
att bygga eu inre jernväg ifrån mellersta Sverige och upp till Norrbotten.
Då sätter han i fråga, att vi skulle hafva eu särskild flottstation
vid öfre Bottniska viken med flytande försvar för att trygga
vår kust der uppe. Vidare sätter han i fråga, att det fästa försvaret
skall varda tillgodosedt och nödiga reservtrupper skola bildas såväl
der som i hela riket, för att man skall kunna med mera lugn afsända
trupper dit upp från södra och mellersta Sverige. Ja, tänka vi nu på
hvar och en af dessa saker, finna vi ju snart orimligheten af att, för
att bygga denna bana, man först skulle bygga en bana från Dalarne
genom llerjeådalen, Jernband och Vesterbotten upp till Norrbotten.
Icke är det rimligt, att den nu ifrågavarande banan skulle betinga en
sådan bana. Lika litet kan det vara rimligt, att tillkomsten af denna
bana skulle betinga en utveckling af vårt sjöförsvar i norra delen af
Bottniska viken. Icke kan väl heller tillkomsten af denna bana be -

37 N:o 22,

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

tinga, att reservtrupper nere i landet uppsättas för att ersätta de Angående
stridskrafter, som kunna blifva förskjutna dit upp. Det tukan val hvar a^ä99ni-n9
och en, sota vill tänka på saken, klart förstå, och t. f. generalstabs- %a^ från
chefen har icke heller sagt detta, utan han har sagt, att i den mån Oellivaretill
som befolkningens antal och välståndet ökades i denna provins, och riksgränsen.
densamma blefve mer tillgänglig för militära operationer, i samma (Forts.)
mån behöfde alla dessa anordningar tillkomma så småningom, jemsides
med utvecklingen. Han faster särskild! uppmärksamheten på detta.

Hvad nu fästningens tillkomst beträffar, så yttrar han, liksom
statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet, att detta
är en mycket vigtig sak, som framför allt bör verkställas, men han
säger icke, att detta skulle bero särskild! på denna banas tillkomst,
utan af samma skäl som öfriga fästningars anläggande. Det finnes
dock ett mycket vigtigare skäl, som gör denna fästningsfråga mera
aktuel, nemligen det, att en bana är utstakad frän Boden till finska
gränsen, och det säger jag ännu en gång, att man bör väl sörja för
deuna fästnings tillkomst, innan man gör denna sammanslutning med
den finska banan. Således vill jag påstå, att man icke gör rätt att
sätta frågan om fästningens byggande i samband med denna bana. Jag
önskar mycket fästningens tillkomst, och jag håller hårdt på den, men
rätt skall vara rätt, och dessa två saker höra strängt taget icke i hop,
åtminstone tar jag distans från en sådan uppfattning. Nej, jag vågar
påstå, liksom jag gjorde torlidet år, att denna bana medför stor torde!
för försvaret af Norrbotten, äfven en direkt militärisk fördel, och
det är nemligen den, att på denna bana, i all synnerhet innan vi
hafva en inre jernväg, kunna förnödenheter föras från Ofoten öfver
till Norrbotten. På denna bana kunna äfven hjelptrupper komma in.

Vi veta ju, att sådana kunna vi hafva rätt att påkalla från Norge.

Det finnes kanske många, som tänka att på grund af den missstämning,
som nu förekommer emellan de båda brödrafolken, detta
ej vore så säkert, men min öfvertygelse är, att ingenting sammansluter
sä folken, som dä verklig fara hotar. Då komma nog de
norska trupperna. Och, för öfrig!, då det blir fråga om storpolitiska
saker, hvem vet, om vi icke då äfven från andra håll kunna påräkna
allierade. För sådant fall är det min fasta öfvertygelse, att denna
bana skulle vara till stor lycka för försvaret af den nordligaste delen
af värt land, men framför allt kommer denna bana att på alla möjliga
sätt bidraga till Norrbottens utveckling, och med denna utveckling
följer tillvext i folkmängd och tillvext i välstånd. Jag säger,
såsom Riksdagen torlidet år skref till Kongl. Maj:t: att det är
»ett vilkor för ett framgångsrikt försvar af Norrland, att der finnes en
talrik och burgen bofast befolkning, som kan uppställa en större truppkontingent
än för närvarande, hvarigenom afsändandet af trupper dit
från andra landsdelar till dessas tära kan inskränkas».

Deruti ligger banans kanske allra förnämsta fördel från militär
synpunkt. Jag vill tillägga, att då denna bana kan medföra så stora
förmåner för utvecklingen af norra Sverige och inbringa till landet
så stora rikedomar, som hela landet finge nytta af, samt således
stärka vår förmåga i såväl ena som andra afseendet och icke minst
vår förmåga att försvara oss, dä måste det synas bra besynnerligt

N:o 22. 38

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående, att vilja hindra denna banas tillkomst med stöd deraf, att så mycket
anläggning annat till följd af banan skulle behöfva göras för försvaret af Norrbana
från botten och att man först bör invänta dettas tillkomst.

Gellivare till Det är för mig alldeles tydligt, att man icke får handtera militära
rik8gränsen. argument så, att man åstadkommer stillestånd i stället för utveckling.

(Forts.) Jag anhåller att fa yrka bifall till reservanternas hemställan.

Herr Lindhagen: Herr talman! De fleste af kammarens ledamöter,
som förra året röstade för bifall till Kongl. Maj:ts proposition
om anslag till undersökning för byggande af denna bana, besjälades
utan tvifvel af den önskan, att så snart som möjligt en bana skulle
komma till stånd i dessa trakter. Men man önskade en statsbana
af vissa skäl, som då ansågos bindande, och jag tror, att det skall
vara svårt att jäfva, att denna åsigt icke var rigtig, ty nu kan man
finna, huru mycket staten bar förhållandena deruppe i sin band just
genom denna bana. Och det gäller sålunda att, medan tid är,
begagna magten på ett för staten förmånligt, men på samma gång
för bolaget billigt sätt.

När derför Kongl. Maj:ts proposition om anslag till byggande
af statsbana inkom till denna Riksdag, väckte det tillfredsställelse
hos oss alla, som önskade snart få banan till stånd, ty för mig
åtminstone står det klart, att banan bör gifva eu lyftning för landet,
och personligen gläder jag mig öfver hvarje nytt tillfälle, som yppar
sig för de svenska och norska folken, att, med förbigående af sina
politici, direkt räcka hvarandra handen och finna föreningsband i
gemensamma intressen.

Nu kan det emellertid ej annat än i viss mån verka nedstämmande,
att då saken verkligen kommit före och man vill grundligt
dryfta densamma, så är frågan lagd i ett sådant läge, att den, som
vill hafva banan till stånd, men också se objektivt på frågans detaljer,
icke kan göra detta senare. Det är dock att märka, att detta är
den första gången som denna stora fråga föreligger uti alla sina
detaljer, och det är bra hårdt, att Riksdagen då icke skall hafva
tillfälle att noga och efter öfvertygelse pröfva, huruvida frågan tarfvar
ytterligare utredning eller ändring i någon af dessa detaljer, äfven
om till äfventyrs derför skulle kräfvas till och med ett års uppskof.
Jag kan ej heller förstå, att det skulle föreligga något så obilligt
norskt anspråk, att norrmännen skulle finna det orimligt och obefogadt,
att vi, som hafva större och trassligare intressen att tillvarataga,
finge tillräcklig tid att på ett för framtiden mera betryggande
sätt göra upp med vårt bolag äfven om norska Stortinget och regeringen
till följd deraf fingo vänta ännu ett år. Saken föreligger emellertid
nu så, att detta till följd af statsutskottets nihilism och andra anledningar
icke kan ske, och derför återstår ej något annat än att redan
nu kasta sig in på afgörandet af frågan, huru outredd den än ur
vissa synpunkter tyckes vara.

Då måste jag för min del säga, att vid begrundandet af kontraktet
mellan staten och bolaget har jag icke kunnat undgå att
finna, att statens befogade anspråk blifvit synnerligen lamt tillvaratagna
i detsamma.

Onsdagen den 30 Mars, e. m. 39

Jag faster mig härvid icke så mycket vid alla de omtalade
garantierna, ty för mig är företagets soliditet den hufvudsakligaste
tryggheten, och jag litar på de sakkunnige, som bibringat mig den
öfvertygelsen, att företaget har framtid. Man förstår ju äfven, att
ett företag, som är baseradt på tillvaron af dessa stora malmberg,
hviika sakna motstycke i hela Europa, måste, om det skötes ordentligt,
vara ett solidt företag. Alla dessa garantier betyda derför öfver
hufvud taget så litet, så väl för staten som för bolaget. Särskilt
framhållas behöfver blott en punkt, om hvilken, såsom redan påpekats
af en föregående talare, det kan sägas, att må hända garantier derigenom
egentligen blifvit staten beröfvade, nemligen den bestämmelsen,
hvilken, såsom vi fått veta, är byggd på förutsättningen, att kronomark
skall framdeles med eganderätt öfverlåtas till bolaget. Det är ju af
vigt, att staten i största möjliga utsträckning har förhållandena i sin
hand, och derför är den frågan väl värd att öfvervägas, huruvida det
icke är med statens intressen mera förenligt att de områden, å hviika
bolaget ämnar uppföra arbetarebostäder och andra byggnader, icke
få med eganderätt upplåtas till bolaget. Svenska och norska regeringarne
hafva i detta afseende stält sig på diametralt motsatta
ståndpunkter. Jag känner ej de förhållanden, som betingat de olika
uppfattningarna, men det tränger sig på mig, att denna fråga är
oklar och outredd.

Hvad nu angår kontraktets realitet, hvilken för mig är hnfvudsaken,
så frapperas man af, att staten visserligen har sökt skaffa sig
garantier mot förlust, men att å andra sidan all vinst tillfaller uteslutande
bolaget. Härvidlag måste man dock fråga sig, om detta är
en skälig anordning, när staten och bolaget gå i kompani om ifrågavarande
affär. Nej! Jag för min del anser, att i kontraktet bort
inflyta en bestämmelse till, hvarigenom staten äfven tillförsäkrats
viss del i blifvande vinst, och grunderna derför skall jag i korthet
angifva.

Första frågan, som då framställer sig, är den: har bolaget att
vänta en så stor vinst, att det skäligen kan ifrågasättas, att bolaget
bör afstå något af denna vinst.

Ja, såsom vi på förmiddagen hörde, sökte herr Fredholm ådagalägga,
att redan under första åren staten skulle få för liten del af
vinsten. Men jag tänker ej så mycket på förhållandet under de
närmaste åren, utan mest på det ostridiga förhållandet, att detta är
en framtidsaffär, som man måste ställa så, att den iägges i sitt rätta
läge för framtiden. I statsrådsprotokollet står det att malmtillgångarne
äro, praktiskt sedt, hardt när obegränsade, och alla känna ju dessa
malmbergs storartade betydelse. Vi veta också, att bolaget med uppräckta
händer velat på egen bekostnad bygga jernvägen och skänka
2 millioner kronor till befästningar. Allt detta talar ju för, att bolaget
sjelft har en lysande uppfattning om affärens framgång. Också är
det för mig åtminstone alldeles klart och tydligt, att denna fråga
icke skulle ansetts så stor och behandlats så känsligt, om det icke
i grund och botten gälde också en strid om mycket, mycket penningar.
Man måste sålunda utgå från den uppfattningen, att det är sannolikt,

N:o ‘22.

Angående
anläggning
af en ktatsbana
från
Gellivare till
riksgränsen.
(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående och i hvarje händelse möjligt, att åtminstone i en framtid uppstår en
af m^stTts niyckc‘ stor vinst för bolaget.

bana från Nästa fråga är då den, om staten har något befogadt anspråk på
Gellivare till att få del i nämnda vinst; och derpå hänger det.
riksgränsen. Det bör då först erinras, att dessa malmtillgångar ligga på kronan
(Forts.) tillhörig mark. Genom kong!, kungörelsen den 19 augusti 1889
förbehöll sig kronan jordegarerätt till alla fyndigheter i Norrbotten,
hvilka inmutades efter den dagen. Nu är emellertid olyckan den,
att inmutningen af ifrågavarande fyndigheter skett före 1889, och
kronan har sålunda formelt icke förbehållit sig jordegareandel i dessa.
Saken ställer sig sålunda på det sättet, att kronan har jordegareandel
i de minst värdefulla malmtillgångarne i Norrbotten, men i de ostridigt
mest värdefulla skulle staten ej ha någon rätt att tillgodogöra sig
jordegareandel.

Nu kan i alla fall sägas, att lagstiftningen om inmutning icke
afsåg att bereda tillfälle för enskilda svenska medborgare att gratis
lägga sig till med så stora nationella rikedomar som dessa, hvilket
endast med nutida hjelpmedel blifvit möjligt. Att staten icke tänkt
på detta, heror bland annat just derpå, att dessa malmberg ligga så
aflägset, att man icke förestält sig att man skulle kunna tillgodogöra
sig desamma. Men då påstår jag, att just detta isolerade läge varit
ett naturligt värn för statens i lagen så illa tillgodosedda rättigheter.
Bolaget har faktiskt icke fått bergen med bättre rätt, än de ligga
der, och kan icke tillgodogöra sig dem under annan förutsättning,
än att det får utfartsvägar öfver kronomark. Kronan måste alltså
bistå bolaget, för att det skall kunna komma i besittning af dessa
skatter; och då har kronan ju eu faktisk såväl som en moralisk rätt,
som hör kunna gälla mer än bolagets formella. Kronan kan då med
fog göra anspråk på en del af vinsten såsom ersättning för sin jordegareandel.
Bolagets åtkomst beror ju i viss mån på en slump, men
slumpen hör få bestämma endast i småsaker och icke i fråga om så
stora rikedomar som dem, hvilka det här gäller att exploitera.

Den sista frågan blir då den, i hvad form staten skall tillgodogöra
sig andel i vinsten.

Enligt min mening bör detta ske genom att i kontraktet mellan
staten och bolaget intaga en bestämmelse, om att jordegareandel skall
i viss män tillkomma svenska staten äfven beträffande dessa fyndigheter,
oaktadt inmutningarne skett före 1889. Herr Ivar Månsson
sade visserligen, att man tyvärr var afklippt frän all möjlighet att
stipulera något sådant. Men den satsen gäller ju, att förord bryter
lag, och jag kan derför alls icke finna, hvilket hinder möter, att det
i kontraktet mellan bolaget och staten intages den bestämmelsen, att
med dessa malmfyndigheter skall i fråga om statens jordegareandel
förfäras på samma sätt som med öfriga malmfyndigheter i Norrbotten.
En sådan öfverenskommelse skulle ju vara absolut bindande,
och saken vore på detta sätt klarerad.

Alla, som äro mot saken och önska att bolaget skall behålla
äfven hela jordegareandeleu, skynda sig visserligen att anföra, att
det går mycket bra att i framtiden ställa det på ett för staten fördelaktigt
sätt, dä ju staten har magt öfver frakttaxorna och sålunda

Onsdagen den 30 Mars, e. m. 41 N:o 22.

på den vägen kan taga igen hvad den mister genom att icke nu Angående
göra några anspråk på jordegareaudel gällande. Men det är all- anläggning
deles klart och tydligt, att denna affär från början måste startas i 1“°®''
den rigtning, som man vill ha den. Detta är ock framhållet i den Oellivare till
norska stortingspropositionen. Det påpekas der, att norska statenriksgränsen.
måste se upp vid frågans klarerande och redan från början på rätt (Forts)
sätt tillvarataga sina intressen. Om man skjuter upp denna sak till
23 år härefter, eller längre, så inträffar det, att aktierna då spekulerats
upp till höga värden; och det blir då mycket stora och mägtiga
enskilda intressen, som sätta sig emot åtgärder, genom hvilka staten
kunde beredas fördelar. Opinionen är för öfrigt emot höga fraktsatser.
Och sätter staten frakttaxorna för bolaget högt för att på
detta sätt taga igen hvad den förlorat, så kan man icke begära, att
icke äfven norska staten skall höja taxorna till samma belopp på
sin bana, ehuru norska staten icke kan anses hafva någon rätt att
draga vinst af svenska statens regalrätt. Det synes mig derför klart,
att man från början måste fastslå den enda rätta och hållbara utgångspunkten.
Sedan blir det för sent att ändra sig.

Sålunda borde enligt mitt förmenande något i förutnämnda syfte
införas i kontraktet, och den vanliga formen derför vore antingen
att yrka afslag å den kongl. propositionen för att fä frågan rätt
utredd till nästa år, eller ock att yrka återremiss till utskottet.

Men nu är det verkligen sä, att man måste fråga sig, huruvida det
bär vid lag tjenar något till att yrka afslag eller återremiss för erhållande
af saklig utredning åt en angelägenhet, som icke vidare kan sägas
få i sina detaljer sakligt pröfvas, derför att ställningen är sådan den
är. Dä återstår icke annat än att göra ett direkt yrkande. Och då
man här gör anspråk på, att kammaren på rak arm skall antaga
regeringens förslag i denna vigtiga fråga, så må det ej anses såsom
alldeles för ohemult af mig ifrågasätta, att kammaren nu skulle kunna
fatta beslut i fråga om ett sådant yrkande.

Jag vill dä nämna, att jag ämnar framställa ett yrkande, gående
i den rigtning, att jordegareandel skall tillkomma staten i, dessa
fyndigheter, oaktadt inmutningarne skett före 1889. Men jag vill
gorå två begränsningar. För det första den, att denna rätt skall
inträda endast från den tid, att kontraktet blifvit uppsagdt eller af annan
anledning upphört att gälla, ty det är klart, att eljest en sådan
bestämmelse skulle konfundera de bestämmelser, som nu finnas. Men
när kontraktet upphört att gälla, sä blir allt kaos. Då kan man
bygga på nytt, på hvilka principer man vill och sålunda äfven på
denna. Vidare vill jag föreslå den inskränkningen, att ersättning för
jordegareandel icke skall få tagas af den första millionen tons, som
brytes. Jag har en känsla af, att detta möjligtvis är för liberalt,
men dä saken är outredd, gäller det att ställa sig på en principiell
hållbar ståndpunkt. Hela affären är kalkylerad på en malmbrytning
af en million tons; och om då en sådan myckenhet undantages, kan
man bestämdt påstå, att det bör gä i hop på alla håll och äfven för
bolaget. Genom en sådan anordning skulle bolaget få minst 23
långa ar att rundligen konsolidera sin affär och vidare få för all
framtid eu förmånlig och betryggande basis att bygga på uteslutande

N:o 22.

42 Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående för egen de], nemligen dessa 1 million tons. Och dertill kommer, att
af eif stat*- när stateu framdeles någon gång ingrepe för att göra sig till godo
bana från den jonlegareandel, hvartill den med dessa inskränkningar hade rätt,
Oetlivare till så behöfde man icke befara, att staten skulle förfara obilligt, helst
riksgränsen. det icke heller vore med dess intressen förenligt att göra så, enär
(Forts.) jernvägen är beroende af att bolagets affärer gå bra i hop.

Nu framställer jag naturligtvis detta yrkande icke derför, att jag
tror att det skall gå igenom. Men jag har trott, att det kunde vara
afj’viss betydelse, att ett sådant yrkande framkommer under debatten
och biir föremål för kammarens beslut. Ty när man en gång i framtiden,
såsom jag tror, måhända kommer att bittert ångra hvad vi nu
försummat, så kan det vara godt att slippa gräma sig öfver en
blunder, utan åtminstone ega den trösten, att det dock var med full
öfverläggning som 1898 års Riksdag afhände lapdet en stor inkomstkälla,
hvilken rätteligen tillkom detsamma.

På grund af hvad jag nu anfört skall jag, herr talman, be att
få att få yrka bifall till reservanternas förslag, dock med det tillägg, att
i kontraktet mellan staten och bolaget ytterligare inflyter en särskild § af
följande lydelse: »Staten berättigas att, på sätt staten eget-bestämma,
årligen tillgodogöra sig jordegareandel uti bolagets ifrågavarande
å kronans mark inmutade fyndigheter, oafsedt att inmutningarna egt
rum före utfärdandet af kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889.
Dock egen staten begagna sig af denna rätt först från och med den
tid stadgandena i §§ 2—5 efter uppsägning eller annorledes upphört
att gälla samt allenast i fråga om den malmbrytning, som öfver skjuter
en million tons om året.»

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.

Häruti instämde herrar Pantzarhielm och Höjer.

Herr Kardel!: Herr talman, mina herrar! Det gäller bär utan

tvifvel ett stort företag, det gäller frågan att under svensk odling
lägga ett stort område, nemligen öfre lappmarken, som för närvarade
till åtminstone största delen är en ödemark. Det kan väl icke blifva
tu tal om, att icke O foten banan skulle framkalla lif och rörelse i
dessa trakter, draga dit kolonister, der åstadkomma industri och
åtminstone till en viss grad boskapsskötsel och på detta sätt blifva
till gagn icke blott för dessa trakter, utan för hela landet. Jag har
svårt att fatta, att det är så många, som sätta sig emot detta företag,
men det ändock ett ledsamt faktum, att så är.

Många "skäl hafva här anförts mot byggandet af denna bana.
De hafva bTifvit till större delen vederlagda af föregående talare, och
jag skall icke upptaga kammarens tid med att ingå i någon utförligare
detaljgranskning af dem, utan skall endast yttra mig i korthet.

Först och främst Tiar man hvad kontraktet beträffar förklarat, att
det lider af många väsentliga brister. Ja, ett kritiskt öga kan nog
upptäcka mycket, som här skulle behöfva rättas — jag tviflar icke
derpå — men det är säkert svårt, för att icke säga omöjligt, att i en
så vidlyftig fråga åstadkomma ett kontrakt, som tillfredsställer alla,
och jag tänker, att kontraktet, sådant det är, är bindande nog, i allt

43 N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

fall bindande för bolaget. För mig ligger för öfrigt den hufvudsak- Angående.
ligaste garantien dels i beskaffenheten af den trakt, genom hvilken anläggning
banan skall gå, i denna trakts rikedomar och naturliga tillgångar, s}-a''s~
dels i den omständigheten, att denna bana inom en snar framtid Oellivar^till
kommer att anknytas till den finska och blifva den sista länken i riksgränsen.
den stora interoceaniska banan från Stilla Hafvet till Norra Ishafvet. (Forts.)

En ärad talare på stockholmsbänken talade om en afgäld af
bolaget. Han uttalade som sin åsigt, att staten borde skaffa sig någon
afgäld såsom ersättning för sin jordegareandel uti Kiirunavaara och
Luossavaara. Jag ber att få anmärka, att staten faktiskt icke har
någon jordegareandel i dessa berg. Den ärade talaren förklarade
nu, att staten icke formelt förbehållit sig sådan vid utmålsläggningen.

Men det förhåller sig icke så. Staten har formelt öfverlemnat jordegareandelen
åt bolaget. Uti gällande gruflag heter det nemligen,
att på icke disponerad kronojord jordegareandelen tillfaller inmutaren.

Denna jordegareandel öfverlenmas till inmutaren vid utmålsläggningen.
och bolaget har fått utmålslägguing före den 19 augusti 1889, hvilken
dag den bekanta författningen, som suspenderade ifrågavarande bestämmelse,
utkom. Man kan derför bestämdt påstå, att staten icke
längre eger den der andelen.

Nu rekommenderade herr Lindhagen, att staten skulle begagna
sig af den situation, som staten sjelf tillskapat genom att förvägra
bolaget rätt att sjelft bygga jernvägen, till att afpressa bolaget denna
dess lagligen förvärfvade egendom, i det man likasom skulle säga
till bolaget: »Ni får icke frakta er malm, såvida ni icke lemnar

tillbaka jordegareandelen till oss». Detta vore helt enkelt ett våld
mot bolaget, och för min de] kan jag icke rekommendera ett sådant
handlingssätt. Jag anser för öfrigt det vara billigt, att staten tager
vara på sin jordegareandel, då densamma fins qvar, och jag har
för min del vid denna riksdag väckt motion angående det .sätt,
hvarpå staten bör tillgodogöra sig denna sin jordegareandel. Äfven
andra hafva väckt motioner i samma syfte. Men dessa motioner
hafva ännu icke blif v it behandlade af vederbörande utskott. De
föreligga icke här till afgörande, och man kan icke säga, huru det
med dem kommer att gå. Det vore för tidigt, att i fråga om något
särskilt grufföretag nu bestämma, att en viss afgäld skall deraf
utgå. Man vet ju icke, om Riksdagen kommer att besluta sig för
ett afgäldssystem eller ett arrendesystem eller något annat.

Det är också en annan sak, som jag vill fästa uppmärksamheten
på. Här har icke någon motion blifvit väckt, innehållande
det förslag, som nu framställa af den ärade talaren på stockholmsbänken.
Meningen med väckandet af motioner är väl, att frågorna
skola blifva på vederbörligt sätt förberedda, och att riksdagsmännen
skola tå tillfälle att sätta sig in i de förslag, som i motionerna framställas.
Jag kan icke gerna föreställa mig, att, då denna fråga icke
föreligger i form af motion eller genom proposition, detta yrkande
nu skulle kunna upptagas till behandling.

Bland ofri ga anmärkningar, som blifvit framstälda under dagens
lopp, har jag fäst mig vid eu, som gjorts af herr Ericson i Ranstad.

Han yttrade, att malmbåtarne skulle kunna till Ofoten införa en

N:o 22. 44

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående massa varor, lifsförnödenheter, som sedan skulle inkomma till Sverige,
anläggning oc|, detta skulle förminska importen af sådana varor från mellersta
bana från 0<di södra Sverige till Norrland. Detta argument har redan blifvit
Oellivare till bemött af hans excellens statsministern, då han erinrade, att dessa
riksgränsen. varor skulle förtullas vid gränsen mellan Sverige och Norge. Men
(Forts.) dertill kommer ett ytterligare motbevis, och det är, att dessa malmbåtar
aldrig någonsin kunna, enligt hvad jag hört, åtaga sig att
frakta dylika varor eller lifsförnödenheter. De hafva så brådtom, att
de, så snart de lossat malmlasten, genast vända tillbaka. Till barlast
använda de inpumpadt vatten. Från dessa malmbåtar kan således
icke minsta anledning till farhåga för södra Sverige komma.

Hvad beträffar arbetsmarknaden, så hafva flere talare yttrat farhågor
i detta afseende, och andra hafva vederlagt hvad som sålunda
blifvit yttradt. Det har sagts, att, så snart dessa banor blifvit afslutade,
eu mängd arbetare skulle blifva lediga och gå arbetslösa
och utan sysselsättning. Men detta gäller icke i afseende på Ofotenbanan.
Ty det. är klart, att när den blir färdig, skall ett mycket
större antal arbetare der uppe få stadigvarande sysselsättning och
bröd än det antal, som varit sysselsatt vid jernvägsbyggnaden. Och
jag föreställer mig, att det antagligen kommer att gå till der som
t. ex. i Jernband efter jern vägs byggandet, der icke få af de arbetare,
som varit sysselsatta vid jernvägen, stannade qvar såsom landtbrukare
eller i någon annan egenskap. Och hvad jernvägsingeniörerna
beträffar, så blefvo de till en del anstälda vid trafiken.

Man har klagat öfver, att i mellersta och södra Sverige skulle
vara brist på arbetare. Huru det förhåller sig med den saken, torde
framgå af det kända faktum, att hvarje år flere hundra arbetare begifva
sig till Tyskland och Danmark. Det vore bättre, om dessa
arbetare styrde kosan till Norrland och toge tjenst der, vid t. ex.
jernvägsbyggnaderna. De skulle säkert blifva bättre behandlade och
bättre betalade der, än förhållandet nu är der nere i Danmark och
Tyskland.

Hvad nu sjelfva banan i allmänhet beträffar, så vill jag uttala
den förhoppningen, att den nu måtte komma till stånd med det allra
första. Bolagets rätt är naturligtvis icke det högsta för oss här i
Riksdagen, men man bör dock hysa hänsyn äfven för denna. Under
snart tio års tid har bolaget haft sina utmål. Det har icke under
hela denna långa tid kunnat drifva någon rörelse, i det att det
hindrats af bristen på utfarts vägar. Två gånger har det begärt att
sjelft få bygga jernväg. Då omsider en kongl. proposition framlagts,
sedan grundlig undersökning blifvit verkstäld, torde tiden nu
vara inne att gripa sig an med saken. Jag tänker för öfrigt, att
om i något annat civiliseradt land i verlden man upptäckte sådana
malmfyndigheter, som der uppe i Norrbotten, så skulle vederbörande
låta sig angeläget vara att med allra första skaffa kommunikationer
och de bästa kommunikationer för dessa varors snara utförande på
verldsmarknaden. Ty nog skulle man der veta och förstå den sanningen,
att vid här för handen varande förhållanden ökad export
betyder ökadt nationelt välstånd. Här synes en annan åsigt göra
sig gällande, att nemligen ökad export skulle betyda minskadt nationelt

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

välstånd. Möjligen är det dock icke detta man menar; man afser
kanske blott att mot befarad förlust skydda några enskilda personer
på det allmänna välståndets bekostnad.

Jag ränker, att hvarje uppskof kan medföra sina vådor. Det
medför otvifvelaktigt både ekonomisk förlust och äfven nationel förlust,
derför att det svenska elementets stärkande der uppe fördröjes.
Det har också med sig en politisk fara. Hvad den unionella sidan
af saken angår, så är den synnerligen vigtig. Det finnes nog med
dissonanser mellan brödrafolken ändå. Man bör derför med begärlighet
gripa hvarje sådant sig erbjudande tillfälle, då svenskar och norrmän
kunna räcka hvarandra handen till utförande af gemensamt
fredligt arbete, hvilket är af beskaffenhet att gagna dem båda.

Jag vill uttala den önskan, att så många som möjligt måtte
förena sig om reservanternas förslag och rösta för detsamma till
gagn för fosterlandet och för unionen. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den af friherre von Otter m. fl. afgifna reservationen.

Herrar Meyer och Petri förklarade sig instämma med herr Kardell.

Herr T b. Nordström: Herr talman, mina herrar! Då jag haft
tillfälle att på annan plats för ett stort antal af Riksdagens ledamöter
utveckla min tanke i den föreliggande frågan, göres mig antagligen
icke mera behof att nu vidare gå in derpå. De större principiella
synpunkter, hvarur denna fråga kan behandlas, hafva här på ingående
sätt redan dryftats. .Således kan jag inskränka mig till att lemna
några fackupplysningar med anledning af åtskilliga anmärkningar,
som framställs dels på annat ställe, dels här.

Såsom gammal bergsman borde jag kanske ingå mera på att
tala om malmen. Men en ärad talare på gefieborgsbänken, herr
Waldenström, har redan på ett förträffligt sätt till vår glädje skildrat
denna. Jag skall blott be att få understryka hvad han sade, nemligen
att det finnes största sannolikhet för att malmen fortsätter äfven
under Luossajärvis yta. Malmtillgångarne torde således vara vida
större än den qvantitet, som man kunnat med siffror uttrycka.

Vid ett föregående tillfälle bar för riksdagsmännen framlagts en
kalkyl om möjligheten att få ett förädlingsverk grundadt på ifrågavarande
malm till stånd i Sverige. Man har i denna kalkyl sagt, att tillverkniugspriset
för balkar och skenor blir 85 kronor per ton. Jag vill
upplysa om att jernvägsstyrelsen i år träffat öfverenskommelse om
leverans i Luleå af skenor till ett pris af 77 kronor 73 öre per ton
och således köpt dem med inberäkning af handelsvinst och frakt till
eu pris, som väsentligt understiger det, hvilket i nämnda kalkyl
betecknats såsom tillverkningspris. Deraf torde herrarne se, att denna
kalkyl icke håller streck.

Man har anmärkt, att banan, som den nu är utstakad, måhända
icke går på det rigtigaste stället, och att det knappt kunde förutsättas,
att man på den korta tid, som skänkts åt utredningen, skulle
kunnat utstaka en så lång och sä svår bana som denna. Jag tillåter
mig att fästa uppmärksamheten på att det icke är första gången,
som denna bana stakas. Den är stakad två gånger förut af mycket
skickliga ingeniörer, ingeniörer som haft till uppgift att göra banan

Angående
anläggning
af en statsbana
från
Gellivare till
riksgränsen.

(Forts.)

N:o 23. 46 Onsdagen den 30 Mars, e. rri.

Angående sä kort, enkel och billig som möjligt. Man hade således ett godt
anläggning materjal att utgå ifrån. De personer, som gjort den nya underbar”
/vän" sökniDgen, hafva också an va nd detta material. De hafva funnit, att
Gellivare till afvikelserua från hvad förut föreslagits icke kunna blifva stora. Men
riksgränsen. man bar dock vunnit några meter i längd, in. in.

(Forts.) Man har sagt, att banan kunde gå på ett annat ställe. Man har

tänkt, att den skulle kunna gå öster om Gellivare malmberg och
komma närmare Svappavaara malmfält. Men, mina herrar, denna bana
skulle blifva längre. Den skulle hafva fått eu kontinuerlig stigning
på närmare två mil, en kontinuerlig stigning, hvarunder knappt något
hviloplan fans, d. v. s. det skulle blifva den största svårighet att
komma fram. Man har velat hafva banan längre ned inom skogsmarken.
Man har velat hafva den åt Vittangi och Jukkasjärvi. Vittangi
ligger icke mycket längre från Kiirunavaara och Luossavaara
än från Gellivare. Till Svappavaara kunde man i alla fall icke
komma utan en bibana. Nu blir denna bibana något längre, men
lättare att utföra. Beträffande Jukkasjärvi och Kiirunavaara samt
andra byar, som ligga vid Torne eif, så kommer den nu föreslagna
banan lika nära dem, som den andra banan skulle hafva gjort. I
dessa byar bo 150 ä 200 personer, det är allt. Banan har fått
den sträckning den bör hafva och den är utstakad så rakt och med
så mycken hänsyn till prisbilligheten som möjligt. Att den blir
relativt dyr, beror på att den skall byggas på helt annat sätt och
under mycket svårare förhållanden än andra banor. All materiel som
behöfves skall till en biirjan ditbäras, ty vägar saknas alldeles, och
detta ökar bland annat kostnaderna för banan i hög grad. Jag vill
dock icke trötta herrarne med att gå in på sådana detaljer.

Vidare har det talats om det område, som det vore meningen,
att bolaget skulle få inköpa vid Luossavaara och Kiirunavaara, det
område, som skulle blifva föremål för den inteckning, som skulle utgöra
viss del af statens säkerhet. Man har sagt, att det icke vore
lämpligt att sälja platsen, så att byggnaderna komme att ligga
på bolagets egaude område. Men om de icke komme att ligga
på bolagets egande område, så kunde de icke heller intecknas,
då de icke läge på egen grund, och då kunde icke staten få den
säkerhet, som ligger i att på det köpta området komme att uppföras
elektricitetsverk, lasarett, kyrka, arbetarebostäder, disponent- och
ingeniörsboställen m. m.

Men jemte detta område, som är tillämnadt att af malmbolaget
inköpas, finnes det ett lika väl och i samband dermed beläget område,
som af förste landtmätaren blifvit uppmätt och utstakadt, och på
hvilket vederbörande ärna åt andra personer, handtverkare, industriidkare
och arbetare af alla slag, som kunna finna sådant vara med
sin fördel förenligt, bereda tillfälle att slå sig ned.

Der skulle de kunna få bygga på sin egen grund, icke på bolagets;
bolaget skulle få sitt och de andra sitt, och derigenom skulle
förhållandena blifva rätt väl ordnade. Men i början, innan allt detta
kan ske, är det ju nödvändigt, att bostäder finnas åt dem, som
komma dit, och under denna tid får bolaget bereda sig på att hålla
hus åt dem. Således är det dessa bostadsbyggnader samt kyrka,

Onsdagen den 30 Mars, e. m. 47

skola, lasarett, hotell, boställe åt disponenten, som skola ingå i den
säkerhet, som staten skall hafva. År detta då någon säkerhet? Ja,
det är ju alldeles gifvet, att, äfven om nuvarande bolaget skulle gå
öfver styr, grufdriften aldrig kommer att nedläggas; den kommer
naturligen ändå att fortfara, och då har staten i sin hand denna fastighet
med dessa hus och byggnader.

Man har sagt, att den säkerhet, som bolaget skall ställa i form
åt deposition, icke vore tillfredsställande, derför att den skulle utgöras
af ett depositionsbevis och dess värde således varda beroende af den
banks soliditet, bos hvilken penningarne vore deponerade. Jag är
verkligen i tillf Lille att kunna meddela, eftersom jag haft litet att göra
härmed, att jag vet, att det icke är meningen, att denna säkerhet
skulle bestå af ett depositionsbevis, utan att den skall utgöras af
värdepapper, som skola deponeras hos en bank. Således behöfver
man i detta afseende icke hysa någon fruktan. Att säkerheten för
(ifrigt är ganska god, det hafva redan många framhållit, så att derom
behöfver jag icke yttra mig.

beträffande malmtrakterna skall jag nu be att få fästa herrarnes
uppmärksamhet på ett förhållande, nemligen att, under det att aktiebolaget
Gellivare malmfält för närvarande erlägger en frakt af 3
krouor mellan Gellivare och Luleå, hvilket motsvarar 1,43 öre per
kilometer-ton, och hvilken fraktsats man begärt att få nedsatt till ett
belopp åt l,3i öre per kilometer-ton, Kiirunavaara och Luossavaara
aktiebolag vid frakt af en million tons skulle få betala en fraktafgift af
1,7 0 öre per kilometer-ton, hvilket således är mycket mera än Gellivare.
-bola get nu betalar. Blefve det fråga om ett framforslande af 17,
million tons, så finge bolaget betala 1,4 8 öre per kilometer-ton, och
gälde det, såsom det blifvit ifrågasatt, att framföra 1,200,000 tona, så
finge bolaget betala en frakt af 1,66 öre per kilometer-ton. Således
skulle detta bolag tå erlägga högre fraktsatser än Gellivare-bolaget
och högre än dem, som med tillämpning af den nedsättning som vid
större trakter skall medgifvas, i allmänhet bruka erläggas. Att det
i alla händelser blir en behållning af 3,s procent, bör val vara satt
utom allt tvifvel, men att behållningen kommer att bli mycket större
kan man med största sannolikhet antaga, såsom redan blifvit framhållet.

Den näst siste talaren ansåg, att man borde ifrågasätta, att staten
skulle skaffa sig tillbaka sin jordegareandel i Kiirunavaara och Luossavaara
malmfält. Frågan om jordegareandelen kommer Riksdagen att
framdeles under innevarande års sammanträde få vidare behandla, och
dervid kommer det nog att gå så, att staten kommer att återtaga sin
jordegareandel på något sätt.

Svenska staten har under århundraden aldrig begagnat den jordegareandel,
som den haft i fyndigheter på statens odisponerade mark,
men i 1855 års grufvestadga erhöll det, som i praktiken tillämpats
sa länge det funnits bergsbruk bär i landet, uttryck i den positiva
lagstiftningen. Statens afstående af sin jordegareandel i malmtyndigheter
har således varit fastslagen, och i skydd häraf hafva
menniskorna arbetat och sträfvat, gjort omkostnader och skaffat sig
tillgångar och egendomar deruppe i Norrbotten och annorstädes. Jag
kan aldrig föreställa mig, att det kan vara med statens värdighet

N:o 22.

Angående
anläggning
af en statsbana
från
Gellivare till
rikstgränsen.
(Forts.)

N:o 22. 48 Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående öfverensstämmande att ens ifrågasätta en retroaktiv verkan af hvad rnåanläqgning
bända kan blifva Riksdagens beslut, med hänsyn till framtiden. Sådant
bona från innebure äfven stora vådor i andra afseenden. Så t. ex. skulle i
Qellivare till fråga om tillgodogörande af våra vattenfall genom elektriciteten man
riksgränsen. kunna ifrågasätta möjlighet att få till stånd retroaktiva åtgärder
(Forts.) till men för industrien och dess utveckling.

Jag vill emellertid icke längre inlåta mig på denna sak, ty den
skulle fordra en ganska lång utredning, men jag vill på det allra
bestämdaste opponera mig emot att man skulle söka vinna något
med hot "och’ säga: »Ni fån icke frakta ut eder malm, om ni icke
gifven staten en större andel i eder vinst». Hot af denna art kan
passa vissa personer, som vid möte med andra i skogens mörker vilja
tillegna sig de senares egendom, men ej oss. Jag vill således på det
allra lifligaste opponera mig mot att något sådant kommer under ompröfning.

Då jag nu icke längre vill taga kammarens tid i anspråk, anhåller
jag, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Centerwall: Jag har verkligen försökt sätta mig in i
denna fråga och hade ämnat att något utförligare yttra mig om ett
och annat skäl, som talar för bifall, men då dessa skäl blifvit under
dagens lopp både i skämtsam och allvarlig form af ett stort anta
talare framhållna, så skall jag, herr talman, inskränka mig till att
på grund af såväl sakliga som rättsliga skäl yrka bifall till reservanternas
förslag.

Med herr Centerwall förenade sig herrar Lindgren, Gethe, Zetterstrand*och
Henricson.

Herr friherre Bonde: Herr grefve och talman! Mina herrar!

De bifallsrop, som åtföljde den senaste talarens anförande på grund
af dess korthet, böra naturligen uppmana mig att icke yttra mig för
vidlyftigt, men ehuru diskussionen pågått allt för länge och ännu
många talare återstå, har jag dock velat angifva min ståndpunkt i
denna fråga, då jag i fjol yttrade mig i densamma.

I fjol ansåg jag visserligen, att icke någon tara skulle ligga uti
att bevilja bolaget den begärda koncessionen, men, såsom frågan då
förelåg, ansåg jag mig likväl kunna rösta för det förslag, som äfven
blef Riksdagens beslut och som innehöll en begäran om undersökning
i och för anläggandet af en statsbana, då främst af allt var åt vigt,
att denna bana skulle komma till stånd.

När nu regeringen med anledning af'' Riksdagens egen skrifvelse
framlagt ett förslag till denna jernvägs byggande och dervid sökt
uppfylla alla de vilkor, som Riksdagen begärt, vore det egendomligt,
om Riksdagen skulle vilja undanskjuta hela den vigtiga frågan.

Visserligen kan man framställa åtskilliga anmärkuinger mot vissa
detaljer i det föreslagna kontraktet, och jag för min del skulle helst
sett, att förslag om banans byggande framlagts utan något dylikt
kontrakt och att man med kännedom om de stora rikedomar, som
finnas i Norrland, och om den utvekling, som banan der skall åstad -

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

N:o 22.

komma, samt de stora frakter af såväl malm som annat, soin på Angående
densamma kommer att föras, trott på dess rentabilitet, utan att fordra ^äggning
en dylik underborgen af två bolag. I motsats till hvad andra talare bana från''
framhållit med afseende på detta kontrakt, anser jag det verkligen Oellivare till
lika strängt mot de enskilde som fullt betryggande för staten, som riksgränsen.
väl aldrig förr begärt eller fått en sådan garanti på förhand om fullt (Forts.)
betryggande inkomster.

Diskussionen bar nu pågått så länge, ätt det icke är lätt att erinra
sig hvad som sades vid dess början, men då jag begärde ordet,
hade en ärad talare på stockholmsbänken framkommit med ett
yttrande, som jag ansåg nödigt att bemöta. Han framkom nemligen
med ganska vådliga statssocialistiska åsigter, då han framhöll statens
ovilkorliga rättighet att af enskilda bolag tilltvinga sig så stor andel
i vinsten som möjligt. Jag tror dock icke, att den vinst, som detta
bolag kommer att få, är så oerhördt stor, att det skulle kunna våga
underkasta sig ändå strängare vilkor, ty hvilket bolag vill väl arbeta,
om all utsigt till fördelar och vinst borttages? Herr Lindhagen har
äfven framhållit något dylikt, ehuru han, så syntes det mig, ej var
fullt så sträng. Han ansåg, att bolaget borde afstå en viss del af dess
malmtillgång, men allt gick emellertid derpå ut, att bolaget skulle
afstå från detsamma enligt svensk lag tillkommande rättigheter, men
såsom herr Nordström nyss yttrade, är det icke bruket här i Sverige
att med pistolen mot bröstet aftvinga folk deras rättfångna egendom,
hvilket ju skulle vara förhållandet, om man på detta sätt ville
skapa lag.

Alla de skäl, som af utskottet anförts mot Kongl. Maj:ts förslag,
hafva redan blifvit vederlagda och behöfva derför icke vidare vederläggas,
ehuru nog mycket vore att tillägga. Penna fråga har emellertid
- det torde vi alla hafva insett — fått en stor och vigtig betydelse,
och den har genom hans excellens herr statsministerns och civilministerns
uttalanden erhållit en storpolitisk betydelse. Det är således
här icke endast fråga om, att ett enskildt bolag skall erhålla sina
lagliga rättigheter och få tillfälle att tillgodogöra sig lagfången egendom.
Nej, frågan har en vida större och djupare betydelse, nendigen
den unionella betydelsen eller det vigtiga föreningsband, som genom
den föreslagna jernvägen skulle knytas med brödralandet.

Vi hafva på förmiddagen beslutat byggandet af en bana mot
Norge, visserligen icke fram till Norges gräns, men under förhoppning
att denna bana skall kunna sammanknytas med en bana från norsk
sida. Det är önskvärd! att genom så många fasta jernband som möjligt
förena brödrafolken, dä det på grund af misshällighet eller rättare
sagdt missförstånd för närvarande uppkommit ett missförhållande
mellan brödrafolk, som borde vara eniga.

Vi hoppas ju alla, att dessa missförhållanden och dessa missförstånd
inom kort tid genom ömsesidiga efter gifter skola häfvas.

Men det är eu sanning, att lika mycket som stridigheter om ekonomiska
intressen söndra stater, lika mycket sammanknyta gemensamma
ekonomiska intressen dem. Och när man här i höga norden kan
skapa ett dylikt gemensamt ekonomiskt intresse, tror jag, att man
derigenom bäst befrämjar ett godt förhållande mellan de båda landen.

Andra Kammarens Prat. 1898. N:o 22. 4

K:o 22. 50

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående Vi hafva vår rikedom, våra stora malmberg, och Norge har sin rikeanläggning
dom, siri isfria hamn vid Ofoten. Dessa båda obegagnade rikedomar
6ana från är0 måhända hvar för sig ofruktbara och utan större värde, men förGellivarc
till enade och tillsammans tillgodogjorda utgöra de rikedomar för båda
riksgränsen. länderna.

(Forts.) En talare på förmiddagen framhöll, att ett skäl mot denna banas

byggande var, att Norges sjöfart skulle vinna sä mycket på, att
malmen fraktades till Ofoten, men att man ej kunde säga, att den
nordiska sjöfarten skulle vinna härpå. Ja, nog har han rätt deri, att
på utskeppningen den norska sjöfarten kommer att vinna mera än
den svenska, men det är, såsom jag nyss sade, Norges anpart i vinsten.
Vår anpart i vinsten är de millioner, som kunna komma i ställe t för
de nu värdelösa stenar, som ligga fördolda i våra berg.

Då jag derför, mina herrar, anser, att dessa föreningsband i höga
norden mellan Sverige och Norge äro af stor och hög betydelse, dä
jag tror, att de komma att befrämja ett godt förhållande mellan de
båda brödrafolken, och då de dessutom komma att, såsom det yttrats
här flera gånger, skapa välstånd icke endast i de trakter, som deraf
närmast beröras, utan vida omkring i hela Sverige, anser jag, att det
är hvarje god svensk medborgares pligt att här i afgöraudets''stund
rösta för det förslag, som framlagts, eller med andra ord lör det
kongl. förslaget med de modifikationer, som af reservanterna i^statsutskottet,
friherre von Otter med flere blifvit gjorda.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

I detta yttrande instämde herrar Höglund och Almqvist.

Herr Olsson i Sörnäs: Då jag anser, att herr statsrådet och
chefen för civildepartementet uti den föreliggande kongl. propositionen
till alla delar fullständigt belyst och motiverat ifrågavarande jernvägsföretag,
skall jag icke på något sätt förlänga diskussionen, utan
endast be att få instämma i den af friherre von Otter m. fl. afgifna,
vid betänkandet fogade reservation.

Jag kommer således att rösta för densamma.

Herr Bergendahl: Jag kan icke annat än beklaga de uttalanden,
som på förmiddagen af herr statsrådet och chefen för civildepartementet
och på eftermiddagen af hans excellens herr statsministern
blifvit gjorda, uttalanden om ett eventuel afträdande, derest den nu
föreslagna jernvägsanläggningen icke skulle af Riksdagen beslutas.
Men ett sådant uttalande bör och får icke inverka på den åsigt, till
hvilken en representant efter moget öfvervägande kommit.

På förmiddagen yttrades här af representanten för Luleå, att
det var ingen fara för, att de svenske arbetarne genom förevarande
jernvägsbyggnad skulle dragas från jordbruket, emedan man för
detta företag hade tillgång på utländska, finska arbetare. Jag hemställer
till kammaren, om det kan vara rätt, om det kan vara rimligt
och om det kan vara skäl att fortgå så hastigt med jernvägsbyggnaderna,
att vi derför måste använda utländska arbetare. Jag tror
det icke.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

5t N:o 22.

Man bär äfven sagt, att det syntes, som om meningen med denna
trägas uppskjutande till ett annat år vore att helt och hållet komma
tran denna jernväg. Det af mig gjorda yrkandet, som jag antager
nu äfven är gjordt i Första Kammaren, bekräftar icke ett sådant
antagande. Icke vill man komma från saken, när man föreslår att
redan nästa år börja med byggandet af en jernväg till Luossavaara,
och nar man till nästa riksdag begär utredning af alla de på frågans
bedömande mverkande omständigheter.

Angående
anläggning
of en statsbana
från
Oellivare till
riksgränsen.
(Forts.)

Herr Restadius: Herr talman! Den stora del af allmänheten
som åt denna vigtiga fråga egnat en allvarlig uppmärksamhet, torde
fortfarande stå på den ståndpunkt, som Riksdagen forlidet år intog
Men härefter dela sig meningarna. Somliga anse, att man för
malmens utförande bör anlita den kortaste vägen, på sätt Kongl
Maj:t föreslagit; andra åter mena — i likhet med den senaste talaren

— att man bor anlägga en jernväg allenast från Gellivare till
Luossavaara, under det att den tredje meningsflocken håller före att

— pa sätt utskottet sagt — tiden för närvarande icke är lämplig
för jernvägens byggande. Jag skal] tillåta mig att med några få

förfäkta™0^ ^ °Ch ^ af dessa kate£orie1''

Afsigten med att låta banan stanna vid Luossavaara skulle vara
den, att Sverige derigenom skulle få ensamt tillgodonjuta förmånerna
åt malmens fraktande till Luleå, att derstädes större möilighet funnes
för malmens förädlande och att på detta sätt ett uppsving skulle
beredas för sjöfarten. Det är dock redan visadt, att det är omöjligt
att på ett prisbilligt och förståndigt sätt frakta malmen den långa
vagen från Luossavaara till Luleå — 309 kilometer — i stället för
att använda den kortare vägen till Ofoten, som utgör endast 173
kilometer. Det förra skulle kunna ega rum endast under den förutsättningen,
att staten - såsom t. ex. i Ryssland varit fallet -J*.1,1. ,ett "''''“''""Pris nedsatte afgiften för malmfrakfen, men deraf skulle
toljden blifva den, att hvad staten vinner i ett hänseende, förlorar
den i ett annat.

Hvad åter angår anläggandet af förädlingsverk vid Luleå, är
!ned "''-e^sägHga siffror ådagalagdt, att det är absolut omöjligt
att derstädes anlägga förädlingsverk, som kunna tillverka en förädlad
vara tor ett pris, hvilket icke är högré än det, som på den allmänna
verldsmarknaden betalas för samma vara.

I fråga slutligen om sjöfarten hafva under nuvarande förhållanden
oveiige, Norge, Tyskland, Holland och England i broderlig sämja
och endrägt till destinationsorten forslat den malm, som funnits vid
Luleå. Skulle nu all malm från dessa trakter komma till Luleå
erfordras så olagligt stort tonnage, att det icke är troligt, att
sverige ensamt skall kunna ombesörja denna stora trafik. Och
äfven om detta skulle vara möjligt, anser jag, att det skulle vara
till fosterlandets skada. Ty märken väl, mina herrar, den oerhördt
störa flotta, som för denna malmtransport skulle komma att anskaffas
kunde icke användas mer än 4 å 5 månader om året, utan för den -

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående samma måste under årets öfriga 7 å 8 månader beredas fraktfart
anläggning annat håll, och sådan står sannerligen icke alltid till buds.
af en stats- ^an man säga: detta må nu allt vara sant, men det kan ju

Gdliware till bär inträffa, att den fördel, som man velat bereda Sverige, i stället
riksgränsen. kommer Norge till godo. Den fördel, Norge komme att vinna,
(Forts.) skulle bestå deruti, att Norge lättare skulle kunna anlägga förädlingsverk
vid Viktoriahamnen och sålunda draga nytta åt den sjöfart,
som derigenom skulle uppstå. Om detta vore fallet, så och då
Sverige icke sjelft kan förädla malmen, utan denna förädling måste
ske på främmande mark, synes det mig vara likgiltigt, om denna
förädling sker i Norge, i England eller annorstädes. Men förhållandet
är det, att icke ens Norge kan med fördel vid Viktoriahamnen
anlägga förädlingsverk, ty för att kunna tillgodogöra sig denna
malm, måste man, såsom förut är framhållet, från annat håll anskaffa
mera lättsmält sådan till eu mängd, som är fyra gånger större än
mängden af den malm, som erhålles från de norrländska jernmalmfälten.
Huru ställer sig nu förhållandet, om man uppdrager eu
jemförelse mellan ett förädlingsverk vid Viktoriahamnen och sådana
i England? Det är visserligen sant, att malmen från Gellivare är
billigare, men för att tillgodogöra sig densamma, måste man, såsom
jag nyss nämnde, anskaffa en fyra gånger större qvantitet malm
från England och derjemte erforderligt kol. Det är tydligt, att om
man uppställer dessa förhållanden mot hvarandra, komina de att
visa, att man icke kan med fördel bedrifva något förädlingsarbete
vid Viktoriahamnen.

Hvad sedermera angår sjötransporten, så, om något är åt internationel
natur, är väl detta fallet med transporten till sjös. Det. är
alldeles omöjligt att anordna denna transport så, att ett land, som
utskeppar något, kan i detta hänseende förskaffa sig någon fördel
framför andra länder. Den trafik, som går öfver sjön, kommer
ovilkorligen att framgå på de ställen, der de lämpligaste och billigaste
utvägarne för densamma förefinnas. Vilja Sverige och Norge uppträda
såsom konkurrenter med de sjöfartsidkande stora nationerna,
så är det icke möjligt att använda ångfartyg, som äro äldre än
6 å 7 år. De fartyg, som derefter äro byggda, synnerligast i England,
hafva en ovanligare typ i förhållande till de svenska och
norska och äro så lastdryga, att man icke kan tänka sig möjligheten
af att med äldre fartyg åstadkomma någon konkurrens af betydelse.

Vidkommande slutligen den tredje raeningsflocken eller dem,
som anse, att tiden nu icke är lämplig för banans byggande, hafva
de skäl, som för denna mening framhållits, redan blifvit så sönderrifna,
att af desamma, så vidt jag förmår inse, föga eller intet återstår.
Jag vill derför blott yttra några ord i förbigående. Det heter,
att denna jernvägsbyggnad skulle draga arbetare från jordbruket till
och med i de södra delarne af landet. Jag skulle emellertid till
skåningarne vilja framställa den frågan, om det är troligt, att deras
arbetare, som äro vana att äta 6 ä 7 gånger om dagen i en varm
kammare, skulle vilja taga del i detta arbete norr om polcirkeln
och der lefva på ett ytterst primitivt sätt samt kanske icke få varm
mat en enda gång i veckan.

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Af hvad jag nu i största korthet yttrat om de två sista meningsgrupperna
torde det vara sjelf klart, att — derest icke flera än tre
meningar gifvas — jag anser den väg för malmens utförande böra
anlitas, som naturen sjelf utvisat såsom den lämpligaste och lättaste,
nemligen vägen öfver Ofoten.

Af ett par talare har anförts åtskilligt, som redan upptagits till
bemötande. Jag tänker härvid i första rummet på en ärad statsutskottsledamot
på stockholmsbänken, herr von Friesen. Till min
synnerliga glädje förklarade ban sig till en början hylla den tanke,
som ligger till grund för ifrågavarande förslag, nemligen att jernvägen
bör utdragas till Ofoten. Han ansåg emellertid, att den tid,
inom hvilken detta arbete borde vara färdigt, lämpligen kunde
utsträckas utöfver hvad här föreslagits. Derom vill jag för tillfället
icke yttra mig. Men derefter framkom samme talare, såsom
motiv för att han icke kunde tillstyrka förslaget i dess af reservanterna
gifna form, med åtskilliga anmärkningar mot det förslag till
bolagskontrakt, som finnes vid handlingarna fogadt. Dessa anmärkningar
voro, efter hvad jag kunde finna, tre eller fyra till antalet.

Den första anmärkningen afsåg, att staten icke skulle kunna erhålla
den realsäkerhet, som omtalas i sjunde paragrafen af kontraktet,
emedan bolaget för närvarande icke hade någon fast egendom inom
Jukkasjärvi socken. Af de handlingar, som äro i ärendet framlagda,
framgår emellertid tydligen, att bolaget har för afsigt att af staten
inköpa 326 hektar och något derutöfver för att på detta område
uppföra de bostäder och Övriga anordningar, som äro för bolagets
verksamhet erforderliga. När bolaget kommit i besittning afjorden,
är ock staten i och med detsamma fullt oförhindrad att taga realsäkerhet
i den jord, som af bolaget med eganderätt innehafves.
Man behöfver säkerligen icke vänta så länge härpå, ty efter hvad
som förmäles, skall snarligen för Riksdagen framläggas en kong!,
proposition angående rätt för bolaget att inköpa den jord, som är i
fråga; och när denna jord blifvit af bolaget förvärfvad, kan ju inteckning
ske i densamma.

Men det syntes icke vara denna anmärkning, som herr von
Friesen tillmätte den största betydelsen. Den vigtigaste anmärkningen
torde vara den, som han framstälde mot § 8 mom. l:o) i
kontraktet. Herr von Friesen yttrade, att visserligen skulle bolaget
såsom pant till staten öfverlemna bevis, att i af staten i sådant
afseende godkänd bankinrättning blifvit för statens räkning deponerade
eu million fem hundra tusen kronor, men denna bestämmelse utgjorde,
enligt talarens förmenande, icke något hinder för vederbörande att
på annat sätt belåna eller förfoga öfver de deponerade medlen eller
värdehandlingarna. Nej, deruti tror jag att herr von Friesen för en
gång har misstagit sig. Det är alldeles gifvet, att i det bevis, som
angående depositionen lemnas, skall ock angifvas ändamålet med
den gjorda depositionen. Men har så skett, så är panten, som det
på det juridiska språket heter, handfången, och derest, sådan pant
af den, som har densamma i sin hand, förfares eller på något sätt
missvårdas, så står pantens innehafvare derför i ansvar. Detta vill
med andra ord säga, att om banken i detta fall gör något, som är

Angående
anläggning
af en statsbana
frän
Oellivare till
riksgränsen.

(Forts.)

N:o 22.

5i Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående stridande mot dess pligt, så står banken för panten i ansvar. Och
afmrtatl- förmodar, att Kongl. Maj:t skall tillse, att den bank, i hvilken
bana från depositionen sker, är fullt vederhäftig. Jag skulle i detta sammanGellivc.
re till bang kunna visa, att sådana fäll inträffat, då en bank på förut
riksgränsen. antydt. sätt förfarit med handfången pant. Men de, som i likhet
(Forts.) med mig äro delaktiga af obligationslån, som här afses, framställa
mot ett dylikt förfärande inga anmärkningar, ty de veta, att banken
står i ansvar, och detta ansvar är säkerligen af större värde än
låntagarens.

Vidare bar samme ärade statsiVskottsledamot fäst sig vid, att
det åligger bolaget att aflemna fyra i bolaget gällande, till staten
med full eganderätt öfverlåtna aktier, för hvilka talan föres af den,
som civilministern dertill förordnar. Ja, vore här fråga om en
konstitutionel angelägenhet, så skulle jag gerna medgifva, att herr
von Friesen har rätt deruti, att det egentligen icke är med vår
grundlag fullt öfverensstämmande, att Kongl. Maj:t öfverlåter på
annan någon andel af den rätt, som Kongl. Maj:t tillkommer. Men
i den nu föreliggande frågan torde man icke behöfva så strängt
fästa sig vid denna formalitet, och jag förmodar jemväl, att, derest
herr von Friesen eller någon annan ändock detta skulle göra, en
ändring i detta stadgande, som alldeles icke inverkar på någon
annans rätt, lätteligen skulle kunna åstadkommas. — Den ärade
talaren ville emellertid af denna omständighet draga den slutsatsen,
att de förmåner, som skulle beredas staten genom öfvertagandet af
dessa fyra aktier, kunde äfventyras derigenom, att det ombud, som
af statsrådet och chefen för civildepartementet förordnades, skulle
kunna emot sin pligt instämma med öfriga aktieegare och sålunda
beslut komma till stånd, som stode i strid mot statens rätt och de
förmåner, som på grund af kontraktet staten tillkomme. Men om
detta skulle kunna hända, hvilken säkerhet finnes då för, att, derest
Kongl. Maj:t förordnade ett ombud, icke detta ombud jemväl kunde
komma att verka på ett sätt, som illa motsvarade det ändamål, för
hvilket ombudet blifvit tillsatt?

Vidare har en annan talare, herr Lindhagen, uttalat sig i denua
del. Jag inlåter mig dock med synnerligen stor tvekan på detta
hans yttrande, emedan jag icke kan annat än betvifla, huruvida mina
öron ha hört rätt och huruvida jag har kunnat anteckna hvad han
sagt. Hans uttalande förefaller mig nemligen i många hänseenden
mindre tydligt. Äfven denne talare säger, att han önskar få banan
till stånd och att han skulle vara glad öfver att få begagna hvarje
tillfälle, som erbjudes, att slå ett föreningsband mellan Sverige och
Norge. Men härefter kommer han med ett »men». Han kan icke,
säger han, vara med om förslaget, ty man hade ännu icke varit i
tillfälle att så grundligt i detalj pröfva denna fråga, att »man» kunnat
bilda sig ett omdöme om densamma. Nu har den ärade talaren icke
talat om, hvilka han menar med »man». Men det gifves bestämdt
många personer — och till dem räknar jag de flesta här närvarande
— som tillräckligt satt sig in i frågan för att ha ett stadgadt omdöme
i densamma. Och skall man vänta på alla dem, med hvilka detta

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

icke är fallet, så torde man få vänta länge, och kanske är det icke Angående
säkert, att dessa någonsin komma att sätta siar in i frågan. anläggning

Samme talare yttrade vidare, att befogade intressen blifvit mycket bana från
lamt tillvaratagna uti ifrågavarande bolagskontrakt, men han har Oellivare till
icke angifvit, i Indika punkter detta skulle gälla. Mig synes återigen, riksgränsen.
att kontraktet sträcker ut statens rättigheter så långt, som någonsin (Forts.)
kan med billighet och rättvisa öfverensstämma, och jag vill tillägga,
att den sista skärfven uti ifrågavarande hänseende bär nu ytterligare
utkräfts genom den reservation, som mot utskottets betänkande afgifvits.
Att gå ännu längre, vore bestämdt, förefaller det mig, detsamma
som att döda hela företaget. Ty det är alldeles gifvet, att
inga finnas, som vilja nedlägga millioner i ett företag sådant som
detta och derjemte för rättighetens förvärfvande betala sådana belopp,
att mycken tvekan måste råda, huruvida affären — om den också i
öfrigt är god — kan medgifva något sådant.

Den nämnde talaren anförde också, att bolaget skulle ha att
förvänta en synnerligen stor vinst af företaget, och han stödde detta
sitt antagande på de af herr Fredholm under förmiddagens lopp
lemnade uppgifter. Jag tror emellertid, att hvarken den ärade talaren
eller jag är kompetent att bedöma, huruvida de sifferuppgifter, som
herr Fredholm lemnade, äro rigtiga eller icke. Men äfven om detta
antagande skulle vara rigtigt, måste man dock taga hänsyn till den
stora risk, som företaget krafvel-; och om bolaget deraf skördar någon
vinst, må den icke vara bolaget missunnad. — Herr Lindhagen har
emellertid framkommit med ett nytt skäl för att bevisa, att bolaget
skall skörda en stor vinst af företaget, och detta skäl förmenar han
ligga deruti, att bolaget, då det begärde koncession, också förklarade
sig villigt att betala två millioner kronor för ett fästningsverk. Men
på den omständigheten har man icke rätt att grunda något påstående
i fråga om företagets rentabilitet. Ty märken väl, mina herrar, det
förslag, som då framlades, stälde sig ofantligt mycket billigare än
det nu förevarande. Anläggningskostnaderna skulle i det förra fallet
ha blifvit betydligt mindre än nu, och af denna anledning kunde
bolaget då också möjligen tåla vid denna utgift på två millioner.

Detta medgifvande gjorde bolaget, efter hvad jag antager, för att
kunna lättare förskaffa sig den sökta koncessionsrätten.

Härefter kommer herr Lindhagen med en invändning, som synes
mig ganska märkvärdig. Han faster uppmärksamheten vid, att före
år 18''9 Kongl. Maj:t icke förbehållit sig sin rätt till jordegarcandel,
men detta, säger han, måtte ha berott på en slump och kommit deraf,
att lagstiftaren icke erinrat sig de rika och stora malmtillgångar,
som tiunas i Norrbotten. Jag frågar: huru vet samme talare, att
lagstiftaren icke kommit i håg dessa malmtillgångar? Huru vet talaren,
att denna lagstiftning tillkommit af en slump? Men äfven om så
skulle vara, är det alldeles klart, att hvad som en gång är lag —
det må hafva tillkommit på det ena eller andra sättet — det skall
också förblifva lag och hvar och en åtnjuta de rättigheter, som lagen
medgifver. Af denna anledning lönar det föga att tala om, att, då
denna lagstiftning på slump tillkommit, man också skulle hafva åt -

N:o 22. 56

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående minstone moralisk rättighet att taga från en menniska, hvad lagen
anläggning henne skänkel-.

bana från Men icke härmed, utan herr Lindhagen framstälde jemväl
Qellivare till i detta sammanhang det yrkandet, att vid reservanternas förslag
riksgränsen. skulle fogas den bestämmelsen, att staten förbehölle sig rätt att
(Forts.) afgöra, huruvida han ville begagna sig af sin jordegareandel eller
icke. Då emellertid ett dylikt yrkande icke kan lagligen framställas,
enär något sådant icke är föremål för motion, så har enligt min tauke
herr Lindhagen gjort sig onödigt besvär, då han författade det förslag,
som han framlagt.

På dessa grunder, herr talman, ber jag att på det varmaste få
ansluta mig till den reservation, som blifvit af herr Ivar Månsson
m. fl. afgifven.

Herr Sjövall: Herr talman! Då jag håller före, att en representant
bör öppet tillkännagifva, på hvilken sida han står i hvarje
fråga af större betydenhet eller mera allmänt intresse, sä har jag be
gärt ordet för att i största korthet få uttala äfven min mening i
denna sak.

Genom såväl skriftliga som muntliga föredrag både utom och inom
Riksdagen har det, enligt mitt förmenande, för Riksdagens ledamöter
nära nog till full evidens ådagalagts, att endast genom förverkligande
af nu ifrågavarande jernvägsanläggning möjlighet förefinnes
för vinnandet af åtskilliga ur flera synpunkter för land och folk högst
afsevärda fördelar. Endast genom bifall till Kongl. Maj:ts proposition
kunna vi fruktbargöra för landet de enorma tillgångar, som finnas i
de norrbottniska malmfälten, tillgångar, hvilka icke hafva sin motsvarighet
i hela Europa, endast så kau detta storartade svenska
industriföretag startas, som jemte den dermed förenade transportrörelsen
kommer att skaffa bröd åt tusentals arbetare. På detta sätt
gifva vi vår sjöfartsnäring ett kraftigt handtag, hvaraf den så väl är
i behof, vi skapa i Norrland eu afsevärd marknad för vårt jordbruks
alster, vi framkalla lif, rörelse och nyttigt arbete i nu öde landsändar,
vi utbreda odling, svenskt språk och svenskt sinnelag i en vidsträckt
gränsprovins, vi bringa till stånd en ny mellanriksbaua, som tillika
kommer att bli eu internationel transitobana, vi visa rättvisa och
billighet mot de svenske män, som nu ega malmberget) Luossavaara
och Kiirunavaara, och vi slippa slutligen att desavouera vår regering
i eu unionel fråga, till hvilken initiativet tagits frän svensk sida och
detta i följd af Riksdagens eget föregående uttalande i saken.

På alla dessa för mig talande skäl yrkar jag, herr talman, på
bifall till den af friherre von Otter med flere afgifna reservationen.

Herr Brodin: Herr talman, mina herrar! Man har uttalat önsk värdheten

af att de malmfyndigheter, som finnas i Norrbotten, blifva
förädlade inom landet. Omöjligheten af detta har visserligen af åtskilliga
talare framhållits; men aå eu talare på kronobergslänsbänken
ytterligare uppehållit sig härvid och stödt sin framställning på professor
Sjögrens föreläsning och den af honom författade broschyr, som blifvit

Onsdagen den 30 Mars, e. m. 57 N:o 22.

här utdelad, så torde det vara lämpligt att med samma siffror, som Angående
der förekomma, söka aflifva dessa funderingar. af^m^tats Jag

ber då att fä påvisa, att professor Sjögren stöder sina beräk- frfrn
uingar öfver tillverkningen på de af doktor Henrik Tholander lemnade Gellivare till
uppgifter, och då denne är en af de förnämsta fackmännen på detta riksgränsen.
område inom värt land, så torde någon gensaga mot dessa hans beräknin- (Forts.)
gar icke kunna göras. Men de pris, som doktor Tholander citerar
ur eu tysk tidning och hvilka hafva afseende på Westphalen, äro så
vilseledande, att en granskning af desamma kommer hela detta luftslott
att ramla. Han upptager sådana siffror, som för tackjern 54 kronor.

Noteringen i England är emellertid cirka 40 kronor, och af kommerskollegii
utredning såväl som af professor Sjögrens egen framställning
framgår tydligt, att en tillverkning af tackjern för export i Sverige
enhälligt anses vara omöjlig.

Vidare har en annan talare på kronobergsbänken hållit före, att
det vore möjligt att tillverka balkar, och professor Sjögren talar i
detta sammanhang om plåt och fasonjern. Härvid vill jag påpeka,
att hvad fasonjern och balkar beträffar, kunna visserligen sådana
göras; men de, som äro i behof af dessa artiklar, skicka till valsverken
sina reqvisitioner, hvilka i regel måste effektueras inom eu
månad, ty längre tid kan man i regel icke vänta. Då nu sjöfarten
deruppe är stängd inemot åtta månader af året och då dessa varor
icke kunna förfärdigas på förlag, är det ju omöjligt, att denua tillverkning
kan få någon nämnvärd omfattning. Låt vara, att undantag
härvid kan göras för ett mindre parti balkar, men då hela importen
af balkar till Sverige uppgår till omkring 12,000 tons, inser man lätt,
hvilken liten affär detta skulle vara för ett verk af så stor omfattning
som detta. För öfrigt är med hänsyn till prisen eu dylik tillverkning
omöjlig. Enligt doktor Tholanders beräkning skulle tillverkningspriset
deruppe för balkar utgöra 85 kronor och för plåt 105 kronor.

Enligt de tyska facktidskrifterna skulle priset för balkar vara 94
kronor och för plåt 162 kronor. I England är priset på fasonjern
och plåt för närvarande 95 kronor; tillverkningen skulle här i Sverige
kosta 105 kronor. Mig synes sålunda, att med dessa siffror aflifvas
helt och hållet de der funderingarne på förädling af malm uppe i
Norrbotten. Den enda artikel, som man skulle kunna tänka på att
valsa ut och hälla på lager, vore räls. Men vi hörde nyss af generaldirektören
för statens jernvägar, att jernvägsstyrelsen köpt sådan för
77 kronor. Den närvarande noteringen är 81 kronor och derunder.
Tillverkningspriset i Norrbotten skulle blifva 85 kronor. Man kommer
sålunda, hur man vänder sig, till negativa resultat med afseende å
förädling åt jernmalm der uppe; det blir ekonomisk förlust. Ej kan
man gerna begära, att någon — hvarken bolag eller enskilde —
skall gifva sig in på en sådan affär. Den enda industri, som är
tänkbar der uppe och som enligt min mening icke kommer att bli
svår att sätta i gång, är att förädla denna malm i sä stor mån som
tillgången på träkol vid sågverken i närheten och i norra Finland
kan göra möjligt. Let är nog antagligt och troligt, att en sådan
industri kommer till stånd.

Samma förhållande som jag påpekat vid Luleå är ock rådande

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående vid Ofoten eller Viktoriahavn; det blir samma omöjligheter att förafen^tafs-
at^a raa''men der. Då återstår ingenting annat än att exportera
bana från malmen sådan den är, såvida man vill ha någon nytta af de stora
(Murare tillmalmbergen.

riksgränsen. Då vilja somliga, att hela exporten skall gå öfver Luleå för att
(Forts.) bereda fördelar åt Sverige, som det heter. Men man får taga med i
beräkningen, att svenska staten icke gerna kan göra denna anläggning
och frakta malmen från Luossavaara till Luleå för samma pris som
från Gellivare. Frakten frän Gellivare är 3 kronor, som vi hörde,
och det har beräknats, att 3,4 7 kronor skulle vara lägsta priset, för
hvilket malm skulle kunna fraktas från Luossavaara till Luleå. Till
dessa 3,4 7 kronor kommer ränteförlusten för att malmen under 8
månader af året måste läggas upp; beräknar man denna till 12 öre
pr ton och lastningskostnaden, såsom det uppgifvits, till 40 öre pr
ton, sä blir det lika med kronor 3,47 -f-0,12 -f-0,40, eller sammanlagdt
kronor 3,9»; d. v. s. i rundt tal 1 krona mer skulle malmen
kosta det exporterande bolaget i Luleå, än frakten från Gellivare
går till Men då det har svårt att med de nuvarande omkostnaderna
få någon behållning på malmexportsaffären, så framgår det, att det
blir omöjligt för bolaget att, om staten — såsom här är föreslaget —
skulle bygga jernväg fram till Luossavaara, skicka någon malm på
jernvägen Hur har staten det då stäldtV Jo, då har den sin jernväg,
men ingen trafik. Om bolaget deremot skickar malmen till
Ofoten, blir det ju väsentligen en annan sak, Förutom fördelen af
billigare frakt, så bortgå dessa kostnader för förlagsräntor och för
omlastning. Der kunna jernvägsvagnarne som de komma tömmas
direkt i fartygen, och exporten kunde fortgå oupphörligt under större
delen af året; 11 månader är det beräknadt. Om all malm skulle
fraktas från Luleå, så vore det nödvändigt, att under den korta tid,
som man kan beräkna för dessa lastningar, säg 120 arbetsdagar, 4
ångare å 4,000 tons lastdryghet under hvarje dygn lastades. Herrarne
kunna ju tänka sig, hvilka anordningar skulle bchöfvas för det kolossala
arbetet att lasta 16,000 tons malm om dygnet, desto mera som
malmen skulle flyttas till fartygen från upplagshögar på annat ställe.
Det skulle förorsaka stora kostnader och betydlig tidsutdrägt. Hvilken
materiel af fartyg skulle icke behöfvas! Om man beräknar att denna
export giuge till England och Rotterdam, som den hufvudsakligen
går, skulle en dylik malmångare behöfva en tid åt 3 å 4 veckor tur
och retur, när det går bra. Om man lastade 4 ångare om dagen,
skulle det behöfvas ett antal af 90 å 100 ångare för att sköta denna
trafik Då hvarje ångare representerar ett kapital af eu half million
kronor, skulle det blifva ett kapital på 40 ä 50 millioner kronor, som
.skulle blifva cngageradt i denna fraktfart för 4''/2 månader om året,
Men invänder man, den andra tiden af året skulle ångarne kunna
sysselsättas med annan fraktfart. Den andra tiden afåret, det är vintern.
Då är den flotta, som under sommaren var sysselsatt i Östersjön, Svarta
hafvet och Azowska sjön, ledig och kan icke trafikera der. Den kastar
sig också på andra frakttrader; då kunna herrarne tänka sig, huru
frakterna blifva nedtryckta; det blir omöjligt för en stor del fartyg att
vara med, ty allesammans kunna icke få sysselsättning. Om deremot

Onsdagen den 30 Mars, e. m. 59 N:o 22.

en del såsom förut går till Luleå och en annan del, som föreslaget Angående
är, till Ofoten, kunde trafiken från Luleå skötas med 25 å 30 fartyg,
och lika många både ständig sysselsättning med trafiken från Ofoten, “bana från
Derigenom kunde frakterna blifva billigare, och möjligheten att kon- Gellivaretill
kurrera med jernmalmfälten i Spanien och andra länder blir större, riksyränsen.
Af hvad jag nu har sagt, torde framgå, att om man vill tillgodogöra (Forts.)
sig ifrågavarande malmberg, måste eu jernväg byggas till Ofoten och
afsättningen ske derifrån.

Vidare hafva äfven åtskilliga talare på grund utaf professor Sjö
grens föreläsning och broschyr framhållit, att det vore bättre att för
jordbrukets räkning behålla qvar inom landet den fosfat, som skickas
ut. Det är mig bekant, att bolaget har gjort en storartad och dyrbar
anläggning, just för att ur de malmer, Indika jag nämnde såsom
lämpliga för detta ändamål, draga ut fosforn för ätt göra fosfat, och
anser man sig af 100,000 tons malm kunna få 12 å 15 tusen tons fosfat, och
detta verk skulle sedermera kunna gorå dubbelt så mycket, enligt hvad
man beräknat. Men då det är en alldeles ny metod, och man har måst
anställa experiment för att tå tillverkningen i handom, har man ej ännu
lyckats komma så långt. Sålunda skulle man äfven i detta afseende
kunna inom landet tillgodogöra sig hvad som finnes i malmen.

Då här för öfrig! frågan har skärskådats från alla sidor, så skall
jag icke uppehålla kammarens tid, utan vill endast yrka bifall till
reservanterna herr Ivar Månssons m. fl. förslag. Det skulle förefalla
mig ytterst märkvärdigt, om Riksdagen efter det förra året fattade
beslutet om skrifvelse till Kongl. Maj:t skulle frångå den princip, som,
enligt hvad det synes mig, alltid varit bestämmande för Riksdagen,
nemligen att om Riksdagen eu gång har gifvit någonting på hand,
så står den för det, och ingen ändring är möjlig.

Herr talman! Jag ber att fä yrka bifall till reservanterna herr
Ivar Månssons m. fl. reservation.

Herr Lundell: Jag har begärt ordet endast för att angifva min
ståndpunkt i frågan och den tankegång, på hvilken min uppfattning
är grundad. Förhållandet är följande. Ett bolag har i laga ordning
förvärfvat sig rätt till egendom. Men det kan icke tillgodogöra sig
denna egendom utan att få väg till densamma, och det har derför
af svenska staten begärt att fa anlägga en sådan. Svenska staten
har svarat: Vi skola se till, om det ej är lämpligast, att vi anlägga

den vägen och derför få viss ersättning. Riksdagen har begärt, att
regeringen skulle göra undersökning, om sådant går för sig, och har
dertill beviljat anslag Regeringen har anstalt denna undersökning
och funnit, att det är lämpligt för staten, alla utredningar gifva bekräftelse
derpå- Eu talare på stockholmsbänken yttrade, att han
ansåg bolaget hafva förvärfvat sig rätten till egendomen alltför billigt
och att man skulle begagna sig af den omständigheten, att det ej
fans någon väg till platsen, för att hindra det att begagna sin egendom.
Men det finnes eu lag, som säger, att den, som har eu egendom,
har också rätt att fä begagna den. Det finnes härvidlag sedvauerätt
och tradition, och derför har också detta bolag rätt att iå
väg. Men när det icke tår anlägga denna väg sjelf, har staten skyl -

N:o 22. 60 Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående dighet att anlägga den, och jag tror ej, att det vore den svenska
anläggning staten värdigt att genom några advokatknep eller dylikt söka blanda
bana från bort den saken. Enligt min tanke går ej heller regeringen in pa
Oellivaretill något sådant, såvida vi ej skulle få någon socialdemokratisk minister,
riksgränsen. nien jag tror ej, att denna kammare ännu är färdig att taga emot
(Forts.) eu sådan.

På grund utaf detta och de skäl, som blifvit framlagda af så
många talare här i dag, skall jag be att få yrka bifall till herr Månssons
in. fl reservation.

Herr Dahn: Herr talman! Jag har begärt ordet för att till kännagifva

min åsigt i denna fråga. Bär har man sökt, jag vill ej
säga hota, men injaga fruktan hos landtmännen med afseende å den
blifvande utländska konkurrensen i Norrland med södra och mellersta
Sverige. Min uppfattning är den, att om det också, såsom helt
naturligt är, kommer att blifva en införsel af t. ex. mjöl ifrån Viktorialiamnen
till Norrbotten, det skulle blifva till gagn för landtmännen
i mellersta och södra delarne af vårt land. Ty med den ställning,
som mjöltullen intager till spanmålstullen, är det klart, att om konkurrens
skulle uppstå, komme de svenska östersjöqvarnarne i ett
helt annat förhållande gent emot de landtmän, som vilja afyttra sin
spanmål till dem, än nu, då det endast är af nåd och barmhertighet,
som spanmålen tages emot.

Hvad beträffar den politiska sidan, som här framhållits, så föreställer
jag mig, att den fiende, som vårt land kan få, väl alltid är
den gamla, och han kommer nog den gamla vägen. Dä tror jag det
vore väl för vårt land, att man hade öppen väg äfven till Vesterhafvet,
ty om vi skola hafva någon hjelp, kommer den väl vestanifrån.
Om man inom några år skall åstadkomma en bana emellan
Boden och Torne eif, synes det mig, som om det ligger nära till
hands, att man äfven skaffar en förbindelse tvärt öfver till vester,
hvarifrån vi hafva hopp om att få hjelp i ena eller andra (ormen,
åtminstone proviant och ammunition. I detta fall anser jag banan
vara af behofvet påkallad i och med man fått förbindelser med
Torne eif eller finska lappmarken. Hvad åter beträffar den temligen
förbisedda transitoaffären emellan vestra Europa å ena sidan och
Finland och Ryssland å den andra, så tror jag, att det är något, som
man bör mera beakta. Det kan komma att tillgå på det sättet, att
godset i förseglade jernvägsvagnar och under uppsigt af en svensk
tulltjensteman går från Ofoten öfver Sverige till Finland och Ryssland
och vice versa. På detta sätt kan åstadkommas eu ganska
stor transitoaffär oss till gagn. Det, som kommer öfver till oss sjeltva,
får naturligtvis enligt tulltaxan draga samma tull, som om det komme
in i landet från annat håll. Det, som utföres från Norge till Ryssland
går ju till väsentlig del om uordkap till Arkangel, och består
af fisk m. m., och denna utförsel är af så stor betydelse, att den i
detta ögonblick går till öfver 50,000 tons och säkert skulle komma
att stiga till mycket högre belopp, om denna bana kommer till
stånd. Exporten från Ryssland till Norge, hvilken går den långa
vägen genom Öresund, uppgår ända till 140,000 tons och skall

N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

helt säkert komma att blifva ännu större, ty det är att märka, ''Angående
att detta är endast till Norge, men om denna förbindelseled kommer ardä9gn™{)
till stånd, skall helt visst en massa gods från Ryssland och j]ana jr^n
Finland komma att gå denna genare väg och från isfri hamn till Oellivare till
det öfriga Europa. Min uppfattning är alltså den, att denna bana, riksgrämen.
betraktad såsom internationel bana mellan det stora ryska riket och (Forts.)
det vestra Europa och Amerika, har så stor betydelse, att jag just
derför icke alls skall fästa mig vid dessa kontrakt, som man här
har talat så mycket om och som man så juridiskt och advokatorisk
har sökt göra mer eller mindre bindande för ena eller andra parten.

Vi hafva hittills icke haft sådana kontrakt, när vi haft att bygga
stambanor. Hvilka betingelser gjorde man sig vid inköpet af Gellivare—Luleå-banan
gent emot bolaget Gellivare? Inga. Och huru
har det gått här? Jo, att denna Gellivare—Luleå-bana genom detta
enda bergverk ger 73/, procent. Det synes mig således, att man
icke bör fasta sig så ofantligt mycket vid detta kontrakt, ty det är
min öfvertygelse, att detta kontrakt förutan blir denna bana en ypperlig
affär.

Om jag skulle göra någon anmärkning här vid lag, så vore det
den, att man ej bort fastslå dessa 3,8 procent som ersättning för
malmtransporten af det skäl, att det, enligt hvad jag är fullkomligt
öfvertygad om, skulle komma att blifva mycket större inkomst för
staten än dessa 3,8 procent, om man ej hade fastslagit denna slags
garantisiffra. Men genom hvad reservanterna i statsutskottet här
hafva föreslagit, nemligen att nedsätta tontalet från 1,500,000 till
1,200,(XX), och att för det, som går derutöfver, banan skall hafva särskilt
betaldt, så neutraliseras ju i viss mån hvad jag i annat fall
skulle haft att säga.

Emellertid skulle jag för min del på det högsta beklaga, i fall
kammaren till följd åt, jag vill icke säga svepskäl, men till följd af
sådana skäl, som jag ej kan finna annat än att de äro dikterade
af konkurrensafundssjuka och på samma gång eller vid sidan derom
ett slags norskt hat, skulle afslå det förslag, som reservanterna här
vid lag hafva framstält, till hvilket förslag jag ber att få yrka bifall.

Herr Elis Nilsson: Jag vill afstå från att yttra mig och anhåller
att få instämma med herr Restadius.

Herr Nordin i Hammerdal: Herr talman! Mina herrar! Jag

har under de sista tio åren med synnerlig uppmärksamhet, så långt
det varit mig möjligt, sökt följa med Riksdagens förhandlingar i alla
de frågor, som gält inkomster för staten, och jag har funnit, att det
har varit en skarpsinnig äflan om att öka dessa, och detta har lyckats
det har lyckats så, att vi under dessa tio åren haft oerhördt
mycket större statsinkomster än vi hade under tiden förut. Då jag
tänker på detta och nu faster mig vid huru motståndarne till denna
föreslagna bana uppträda så kan jag icke annat än känna den
allra lifligaste förvåning. Här är ju fråga om, mina herrar, att
taga icke hundratals, utan törhända tusentals millioner ur jordens
djup, der icke ens kanske sparfvarne förut hafva kunnat finna

N:o 22. 62

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående sin föda. Då det blir fråga om att förvärfva så oerhördt mycket för
anläggning fäderneslandet, då ställer sig just den del af Riksdagen deremot, som
bana från förut har arbetat för att på både möjliga och omöjliga sätt framGellivare
till skaffa millioner. Här skall jag väl mötas af den invändningen, att
riksgränsen. af dessa hundratals eller kanske tusentals millioner kommer icke
(Forts.) alltsammans staten till godo. Alldeles rigtigt, det gör det ej. Men
huru blir det, om man delar alla dessa millioner på staten, grufbolagen,
arbetarne och alla möjliga, som dervidlag komma att uppträda
till följd af det förhållandet, att, der det finnes tio, femton å
tjugu tusen menniskor, kommer en stor mängd handtverkare m. m.,
att sysselsättas? Då kan jag icke neka till, att det väcker hos mig
den allra lifligaste förvåning, att när vi hafva arbetat på att söka
fram millioner åt staten på alla andra områden, vi skulle vara så
inkonseqventa, att vi sade nej, när det är fråga om att taga dem,
der förut icke fem öre kunnat tagas.

Det andra, som väcker min lifligaste förundran, är det klander,
som har blifvit framstäldt mot regeringen, derför att den kommit med den
utredning och det förslag till Riksdagen, som nu föreligger, för tidigt.
Jag har alltid förr vid hvarje riksdag hört, att regeringen klandrats,
derför att den legat på vissa utredningsfrågor allt för länge, men
aldrig förut har jag hört, att regeringens förslag ha kommit för tidigt.

Sedan jag uttalat hvad som i detta fäll så djupt har förvånat
mig, ber jag, herr talman, att få sälla mig till reservanternas förslag.

Herr Söderberg: Jag skall inskränka mig till att endast yrka
bifall till reservationen.

Herr friherre von Schwerin: Herr talman! Mina herrar! Af
hufvudsakligen tre skäl kommer jag att rösta för den föreslagna banan.
Jag anser denna bana vara till nytta för Norrland, jag anser den
vara till nytta för hela Sverige, och jag anser den vara till nytta för
vårt broderland. Ju flera förbindelseled vid uppdraga mellan oss
och Norge, ju flera gemensamma stora ekonomiska intressen skapa
de. För min del skall jag vara med om att bryta ned hela Kölen
med dess tullgräns, gränsridare och allt annat. Låtom oss komma
i håg, hvad som till stor del skapat Tysklands enhet och styrka. Det
är, mina herrar, »Der Zollverein»; den har till en stor och mägtig
ekonomisk enhet, till ett stort och mägtigt statsförbund enat länder
och folkstammar med vida större olikhet och vida mer skilda kynnen,
än som förefinnas mellan de skandinaviska folkstammarne.

Herr talman! Jag skall be att få sälla mig till dem, som rösta
för den af herrar Ivar Månsson och Daniel Persson m. fl. afgifna
reservationen.

Herrar grefve Hamilton, Lovén och Hammarlund instämde häruti.

Herr Staaff: Jag hör, herr talman, att ropen på proposition äro
mycket lifliga. Emellertid tillåter jag mig erinra, att om kammaren
nu skulle besluta sig för reservanternas förslag, så har kammaren
under de ungefär tio timmar, som denna jernvägsdiskussion i dag har

63 N:o 22.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

räckt, voterat i princip öfver så pass många millioner kronor, att det Angående
går — tror jag — till inemot en million i qvarten. Under sådant anläggning
förhållande kan det icke anses alltför anspråksfullt att anhålla att a’b™a *tjfc
få göra de små anmärkningar, som man skulle önska göra, om man Oellivare till
söker att fatta sig så kort som möjligt. riks gränsen.

Det har anmärkts åtskilligt emot det utaf regeringen i dess pro- (Forts.)
position framlagda förslagskontraktet. Åtskilliga af dessa anmärkningar
tror jag hafva varit ganska befogade. Beträffande den, som
framstälts mot 7 § och som har afsett, att den säkerhet, bolaget enligt
denna paragraf skulle sätta för det der bestämda vitet, icke vore fullt
betryggande, tror jag likväl, att denna anmärkning skulle kunna
hafva fått en ännu mera läglig och korrekt form. Efter min uppfattning
äro nemligen hela den sjunde paragrafens vitesbestämmelser, minst
sagdt, i högsta grad tvifvelaktiga. Om detta kontrakt hade framlagts
för åtta å tio år sedan, då hade jag kunnat förstå det, ty då rådde
ännu mycken osäkerhet i rättskipningen om dylika viten, åtagna i
kontrakt. Men sedan landets högsta domstol under så sena år som
1892 och 1895 visat sig omfatta och omfatta utan meningsskiljaktighet
den åsigt, att dylika viten icke kunna lagligen uttagas, oaktadt de
äro af den ena kontrahenten utfästade, sä har jag svårt att förstå,
huru ett sådant förslagskontrakt kunnat föreläggas. Jagskall hänvisa
till de rättsfall, jag åberopat, för att en hvar må kunna öfvertyga sig
om, att jag ej tär med dikt. De äro tre rättsfall från 1890-talet,
men jag har särskilt antecknat tvenne från år 1895, som finnas
anförda under näs 94 och 185 i den vanliga prejudikatsamlingen,

Holms juridiska arkiv.

Högsta domstolen har der, säger jag, visat sig omfatta den åsigten,
att, äfven om en kontrahent i kontraktet utfäst ett vite, så kan detta
vite icke lagligen uttagas, i fall det är utfäst för underlåtenhet att uppfylla
en betalningsförpligtelse, och det kali ej heller uttagas ens i andra
fall, för den händelse det icke kan anses, att detta vite är ett på
förhand mellan kontrahenterna aftaladt skadestånd. Men huru skulle
någon domstol eller ens någon domstolsledamot kunna, om detta
kontrakt komme inför domstol, anse, att bolaget här åtagit sig ett på
förhand bestämdt skadestånd, när det uttryckligen heter, att »för
underlåtenhet att fullgöra sina åtaganden utfäster härmed bolaget,
jemte den ersättningsskyldighet, som kan för bolaget uppkomma, ett
vite af 2,000,000 millioner kronor», hvaraf alldeles tydligt och uppenbart
följer, att bolaget utfäst sig, utöfver den lagliga ersättningsskyldigheten,
till ett straff, som skall verka afskräckande på bolaget men som,
om det eu gång skall tagas i anspråk, kan af bolaget helt lugnt
bestridas Och man må icke säga, att staten genom 11 § har någon
säkerhet, derigenom att bolaget är underkastadt Kongl. Maj:ts afgörande;
ty då Kongl. Maj:t är den ene kontrahenten, kan ingen
domstol gå in på att låta Kongl. Maj:t bestämma, att en utfästelse,
som ej är enligt lag tillåten, skulle plötsligen blifva laglig.

På grund af denna erinran och på grund af åtskilliga andra anmärkningar,
som här blifvit framstälda, vågar jag för min del ansluta
mig till deras uppfattning, som i allt fall icke för närvarande vilja bifalla
reservanternas förslag — så mycket mer som jag alldeles icke kan

N:o 22. 64

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående instämma i den uppfattningen att, derför att ett privat bolag har
anläggning erhjudit sig att bygga en bana men icke fått bygga denna bana,
bana från staten skulle vara skyldig att omedelbart och ofördröjligen bygga
Gellivare till denna bana åt bolaget. Sådant skall, efter min uppfattning, bedömas
riksgränsen. efter den allsidiga pröfning, som det tillhör statsmagterna att egna eu
(Forts.) så vigtig fråga, och icke betraktas som en nödvändig förpligtelse i
förhållande till ett privat bolag.

Jag har således äran, herr talman, att för alla händelser yrka
utslag å reservanternas hemställan.

Med herr Staaff förenade sig herrar Eklund i Stockholm och
Jansson i Taberg

Herr Nilson i Lidköping: Herr talman! Mina herrar! Jag skall
ej förlänga diskussionen, utan ber blott att, innan talmannens klubba
faller, fä till protokollet öppet uttala min anslutning till reservanternas
förslag. Jag kommer alltså att rösta för bifall till detsamma, och jag
gör detta utan all tvekan.

Herr Eriksson i Elgered: Af de skäl, som blifvit anförda för

statsutskottets afstyrkande hemställan i fråga om den kongl. propositionen,
har onekligen intet enda varit så egnadt att lägga an på de
sparsamhetsvänliga ledamöterna af denna kammare som det af herr
Pehr Pehrson anförda, nemligen om de försvarsåtgärder, som blifva
en naturlig följd af ett bifall till denna bana.

Då jag för min del tänker rösta för den kongl. propositionen
eller för reservanternas förslag, kan jag ej annat än på samma gång
tillkännagifva min personliga uppfattning här vid lag. För min del
får jag säga, att af de banor, som träffa främmande staters gränser,
är det ingalunda den, som går till Ofoten, som är den farliga, utan
den som är den farliga, är bansträckningen mot Haparanda, hvilken
leder mot öster. Ty jag kan icke, på grund af många förhållanden
och historiens lärdomar, förstå annat än att, om Sverige verkligen
kommer att råka i krig, detta krig väl skall komma från öster. Och
kommer ett krig att utbryta, är det alldeles uppenbart, att i så fall
Luleå—Ofoten-banan icke blott kommer att bereda möjlighet till
transport af lifsmedel, utan äfven — på grund af det europeiska
jemvigtssystemet, derest vi i farans stund icke skulle kunna på egen
hand reda oss mot en öfvermägtig granne — kommer att bereda
tillfälle för de magter, som äro intresserade i det europeiska jemvigtssystemet,
att med lätthet transportera trupper till vår hjelp.

Det är af dessa skäl, som jag tror, att. fästningsverk icke äro
lika behöfliga mot denna gräns i vester som de äro det mot norr,
och det är dels på denna grund och dels på grund af skäl, som här
i dag blifvit anförda till förmån för banan, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Öfverläggningen var nu slutad. I öfverensstämmelse med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner:
l:o) på bifall till utskottets hemställan; 2:o) afslagjjderå och bifall i

Onsdagen den 30 Mars, e. m. 65 N:o 22.

stäHet till herr friherre von Otters m. fl. reservation oförändrad; 3:o) Angående
bifall till samma reservation med den af herr Lindhagen föreslagna anläggning
ändring; 4:o) bifall till det af herr Bergendahl under öfverläggningen at en sJa!8''
framställa förslag; och 5:o) ärendets återförvisande till utskottet. OMivaretill
Herr talmannen ansåg den förstnämnda propositionen vara med riksgränsen.
öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes, upptog herr (Forts.)
talmannen för bestämmande af kontrapropositionen ånyo de öfriga
yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till herr friherre von Otters
m. fl. reservation i oförändradt skick, nu förklarades hafva flertalets
mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen äskades
votering, i följd hvaraf, och sedan till kontraproposition i denna
votering antagits yrkandet om återremiss, nu först uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
fjerde punkten af förevarande utlåtande n:o 47 antager yrkandet om
bifall till den vid nämnda punkt af friherre von Otter m. fl. afgifna
reservation, röstar

fla;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om ärendets återförvisande till utskottet.

Den votering, som anstäldes enligt denna voteringsproposition,
utföll med 130 ja mot 80 nej; hvadan propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande, af kammaren godkända lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i fjerde punkten
af förevarande utlåtande n:o 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda
hemställan, bifallit den af friherre F. W. von Otter m. fl. vid denna
punkt afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation.

I hufvudvoteringen afgåfvos 85 ja-röster men 126 nej-röster; och
hade kammaren alltså, med afslag å utskottets hemställan, bifallit
den af herr friherre von Otter m. fl. afgifna, vid punkten fogade
reservation. °

Andra Kammarens Prof. 1898. N:o 22.

N:o 21

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

Angående Efter det herr talmannen för kammaren tillkännagifvit denna

anläggning utgång af omröstningen, begärdes ordet af:
fl/ eu stats Gdlivare

till Herr Fredholm som yttrade: Herr talman! Jag skall anhålla

rilcsgräneeti. att till protokollet få anmäla min reservation mot det nu fattade
beslutet, icke derför att jag icke anser denna bana vara önskvärd,
utan på grund af de vilkor, hvarpå banan blifvit beviljad.

Reservation emot det fattade beslutet anmäldes vidare af herrar
friherre von Knorring, Bedelius, Åkerlund, Johnsson i Bollnäs, Jeter sson
i Boestad, Sandquist, Behmer, Branting, Staaff, Berg, Jönsson i
Gammal8torp, Behrson i i Törneryd, Sundblad, Lindblad, Enckson i
Bjersby, Hazén, Bengtsson i Häradsköp, Zakrisson, Sjöberg, Johansson
i Aflösa, Arnoldsson, Anderson i Lydde, Johanson i Valared,
Nilsson i Kattleberg, Odqvist, Jansson i Taberg, Göthberg, Ericson
i Ransta, Baaz, Holmgren i Värnhem och Jansson i Saxhyttan.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen lät uppläsa följande till kammaren inkomna
intyg:

Att riksdagsmannen Per Gustaf Näslund från Hagaris i Nätra
församling i Vesternorrlands län, född den 14 juni 1827, afled härstädes
den 24 mars år 1898; betygar Nätra församling i Vesternorrlands
län den 28 mars år 1898.

Gottfrid Dalén,
v. pastor.

Efter sålunda erhållen underrättelse om detta dödsfall beslöt
kammaren, uppå hemställan af herr talmannen, att jemlikt 28 §
riksdagsordningen till Konungen ingå med anmälan om den inom
kammaren uppkomna ledighet; och hlef ett i sådant afseende på förhand
uppsatt skrifvelseförslag, som nu upplästes, af kammaren
godkändt.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtanden:

n:o 53, i anledning af kamrarnes återremiss af lagutskottets
utlåtande n:o 20, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
missbruk af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier, och

n:o 54, i anledning af väckt motion om sådan ändring i lagen
angående tillsättning af presterliga tjenster m. fl. författningar, att
prestval skola med slutna sedlar förrättas.

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

§ 4.

67 Nso 22.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr P. Ersson

i Vestlandaholm under 14 dagar från och med den 31 dennes
> N. Nilsson

	i Skrafvelsjö	»	14	»	»		31	y
y	N. Wallmark		14	»			31	y
>	E. V. Bäckström	»	14				31	y
»	0. A. Johansson
	i Dingle		11			2	inåt. april,
y	1\ G. Petersson
	i Fräntorp		13		»	1	»	y
y	J. Hjelm érus	>	8		»	1		>
y	C■ Bydberg	T>	10	7>	»	2		»
y	F W. H. Pegelow	■»	11	»	»	3		»
)	J. A. Lundström		12			2
)	N. Boström	»	12	»	»	2
)	N. Hanson i Berga	»	10	y	»	2	»	»
9	M. Arhusiander	»	12		»	1	1	y
)	0. Walter	>	14			1	>	y
>	0. A. Brodin		13			1		y
>	N. Svensson
	i Olseröd	»	14	>	»	l	>	y
1	S. M. Olsson
	i Sörnäs		12		Tf	2	>	y
»	C. W. Hultstein	»	12	»	t>	2	»	y
	C. F. Petersson
	i Dänningelanda		12	»	•»	1	»	y
	E. Olsson
	i Kyrkebol	7>	14		2>	1	1	y
	S. Söderberg	»	12		>	2	>	y
>	0. Larsson
	i Mörtlösa	»	12	>	9	2	»	y
»	C. A Andersson
	i Malmö	>	11		»	3	J>	y
	C. E. Johansson
	i Berga		10			4	>	»
»	C. J Öberg		14			2	>	y
>	P. Waldenström	>	14	T>	>	3	y	y
	S. Arnoldsson		12	»	>	1	»	y
y	P. Andreasson	>	10	)	»	1	»	y
>	0. Persson
	i Rinkaby	>	14		»	1	y	y
>	M Dahn	1	14	»	»	2	>	»

N:o 22. 68

Onsdagen den 30 Mars, e. m.

herr frih. F. Barnekow under 14 dagar från och med den 2 april
» E. H. Sjövall » 14 » » 2 »

» N. Andersson

i Pettersborg » 14 » » 2 »

och » K. A. Staajf » 2 » » 31 mars.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,4 8 på natten.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1898.