1897. Första Kammaren. N:o ii (Riksdagens protokoll 1897:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Första Kammaren. N:o ii.

Onsdagen den 10 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Upplästes två inlemnade läkareintyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens första kammare herr landshöfding
C. Treffenberg lider af akut febersjukdom (Influenza epid.?),
och att detta för honom utgör ett bestämdt hinder för att i dag
och under närmaste dagar kunna deltaga i Riksdagens arbeten,
intygas härmed.

Stockholm den 9 mars 1897.

Tor Lamberg,

leg. läkare.

Att ledamoten af Riksdagens första kammare herr P. M. Söderberg
fortfarande är af sjukdom förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet,
varder härmed på heder och samvete intygadt.

Jönköping, Rosendala den 9 mars 1897.

Gustaf Bundqvist,

leg. läkare.

Herr statsrådet Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) om ändring af § 4 i nådiga förordningen angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december
1892; och

2:o) angående försäljning af tre till förra hospitalshemmanet
5/s mantal Stäfvie n:o 19 i Malmöhus län hörande lägenheter.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 2, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § 30 regeringsformen;

Första Kammarens Prot. 1897. N:o 11.

N:0 11. 2 Onsdagen den 10 Mars.

statsutskottets utlåtande och memorial:

n.-o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;
och

n:o 31, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor, rörande anslagen under riksstatens sjette hufvudtitel;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 1, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring på afdelningar,
dels ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om höjning af anslaget till högsta domstolen och nedre
justitierevisionen;

bevillningsutskottets memorial:

n:o 6, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
åtskilliga punkter af utskottets betänkanden n:is 2 och 3, angående
vissa delar af tullbevillningen; och

n:o 7, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten 1 af bevillningsutskottets betänkande n:o 4, i anledning
af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen angående
stämpelafgiften den 9 augusti 1884; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 23, i anledning af väckt motion om tillägg till kongl.
förklaringen den 9 juni 1893 angående förbud mot öppnande till
salu å sabbatstid af bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt
hålles till salu;

n:o 24, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder
för den kommunala beskattningen;

n:o 25, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
lagen angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad
och underhåll af tingshus och häradsfängelse; och

n:o 26, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 13 § i kongl. förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda betänkande n:o 5
äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda
utlåtande n:o 2.

Onsdagen den 10 Mars.

3 N:o 11.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 6 och 9 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 6,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.

Punkterna 1—5.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 6. Pensionering

af reservbefäl.

Friherre von Otter: Jag har blifvit upplyst om, att vi hafva
ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, hvaribland jemväl den anstalt,
der flottans reservbefäl är försäkradt, hvilka icke uppbära vare
sig premier eller vinst af försäkringsrörelsen. Med hänsyn dertill
och ehuru hvad utskottet här anfört, icke torde behöfva anses vara
origtigt, får jag dock hemställa, att meningen på sid. 17, andra
stycket, som börjar med orden: »och då det är uppenbart, att
enskilda ränte- och kapitalförsäkringsanstalter måste afväga sina
premier så, att de erhålla någon vinst i försäkringsrörelsen»,
måtte utgå.

I öfrigt får jag hemställa om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på föreliggande punkt endast yrkats, af friherre
von Otter, att utskottets hemställan skulle bifallas med uteslutande
ur motiveringen af följande i andra stycket å sid. 17 af det
tryckta utlåtandet förekommande ord: »och då det är uppenbart,
att enskilda ränte- och kapitalförsäkringsanstalter måste afväga
sina premier så, att de erhålla någon vinst i försäkringsrörelsen».

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af friherre von Otters
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja
besvarad.

Punkten 7.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 8.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

N:o 11. 4

Onsdagen den 10 Mars.

Ifrågasatt
omreglering
af lotsstyrelsen.

Mom. b).

Herr Fränekel: Som jag för min del inom utskottet deltagit
i behandlingen af denna fråga, hvilken visserligen icke är
af någon större vigt, men dock af ganska ömtålig beskaffenhet,
anhåller jag att få yttra några ord.

Jag ber då att få hemställa, huruvida det kan vara lämpligt,
att man i en fråga sådan som denna nu aflåter någon skrifvelse
till Kongl. Maj:t. På sätt nemligen af handlingarna synes, har
frågan om lotsinspektörens indragning sålunda varit föremål för
Kongl. Maj:ts pröfning, att lotsstyrelsen hos Kongl. Maj:t begärt
en dylik indragning, men att Kongl. Maj:t så nyligen som den
9 juli 1896 behandlat ärendet och dervid funnit framställningen
icke böra till någon åtgärd föranleda. Under hand har jag sedan
erfarit, att den organisationsfråga, hvilken i sammanhang härmed
varit afsedd, ytterligare är under behandling hos Kongl. Maj:t.
Kan det under sådana förhållanden vara lämpligt, att Riksdagen,
och särskildt Första Kammaren, lemnar sitt medgifvande till aflåtande
af en underdånig skrifvelse i ett ämne, hvilket så nyligen
varit och fortfarande är föremål för regeringens pröfning, helst
derför icke finnes något särskildt nytt skäl anfördt. Det synes
mig derför lämpligast att låta frågans ytterligare behandling fortfarande
behandlas af Kongl. Maj:t, så mycket hellre som icke
utskottet och ännu mindre Riksdagen varit i tillfälle att i detalj
granska den organisation, hvilken i sammanhang med den ifrågavarande
tjenstens indragning varit afsedd.

Ehuru jag icke antecknat mig som reservant i denna punkt,
får jag derför nu anhålla om af slag på utskottets hemställan.

Herr Casparsson: Jag är väsentligen förekommen af

den föregående talaren. Då statsutskottet upplyser, att Kongl.
Maj:t så nyligen som den 9 juli 1896 behandlat denna fråga, har
det väckt min förvåning, att utskottet tillstyrkt Riksdagen att
å nyo hos Kongl. Maj:t göra framställning i samma sak. Detta
skulle då innebära, att Riksdagen ausåge, att Kongl. Maj:t icke
egnat frågan den uppmärksamhet, som dess vigt kräfver, men en
dylik admonition från Riksdagens sida anser jag icke vara öfverensstämmande
med det förhållande, som bör råda statsmagterna
emellan — det smakar alldeles för mycket af preceptor från
Riksdagens sida.

När nu en utskottsledamot redan yrkat afslag på skrifvelseförslaget,
ber jag att få förena mig med honom och yrkar alltså
afslag å utskottets hemställan under denna punkt.

Friherre von Otter: Frågan, huruvida Riksdagen bör aflåta
en skrifvelse i det af motionen angifna syftet, bör naturligtvis
bero på, huruvida fog finnes för motionärens framställning eller

Onsdagen den 10 Mars.

5 N:o 11.

icke. Det är till den saken, utskottet ansett sig böra taga hänsyn
och icke till något annat.

Innan lotsstyrelsen senast reorganiserades, funnos förutom
styrelsen tre lotsdistrikt och tolf lotsfördelningar. Vid omorganisationen
minskades lotsfördelningarna till åtta och distrikten
indrogos. När lotsdirektören under den förra organisationen hade
förfall, fans för honom ett substitut, nemligen chefen i norra
lotsdistriktet, men sedan distrikten borttogos, måste man söka
någon annan utväg för erhållande af ett sådant substitut, och
detta blef då lotsinspektören. På den tiden hade icke, såsom nu,
inom lotsfördelningarna hvar och en fördeluingschef sin särskilda
ångbåt, som kunde befordra lotsinspektören. Det var då förenadt
med mycken tidsuppoffring och besvär att kunna verkställa no
diga inspektioner, och för den skull ansågs nödvändigt, att det
fans en särskild lotsinspektör, på det att inspektionerna vederbörligen
skulle kunna verkställas, men sedan det blifvit förändradt
så till vida, att numera öfverallt inom lotsfördelningarna
finnas sådana ångbåtar, hvarmed dels fördelningschefen och dels
lotsdirektören, när han är ute, kan utan tidsförlust göra dessa
inspektioner, har det befunnits, att särskild lotsinspektör kan undvaras,
men ännu förefinnes ett skäl, som gör, att tjensten icke
utan vidare kan indragas, och det är, såsom jag nyss påpekade,
att det icke finnes något substitut för lotsdirektören att sätta in
för honom i styrelsen, när han icke sjelf kan förvalta sitt embete.

Om det nu är så, att lotsinspektören såsom sådan kan indragas
samt att Kongl. Maj:t, på sätt den förste talaren omnämnde,
har under öfvervägande någon omorganisation af styrelrelsen,
hvarigenom annat substitut för honom erhålles, kan jag
för min del icke finna, att något kan från Riksdagens sida anföras,
som skulle utgöra hinder för Riksdagen att stödja Kongl. Maj:t
i detta fall. Det är så, utskottet betraktat saken, eller såsom en
ren fördel, att Riksdagen i detta fall tillkännagåfve sin mening,
och på denna grund får jag anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Christerson: Jag anser mig böra lemna
upplysning om de skäl, hvilka för mig voro afgörande, då denna
fråga var föremål för behandling.

Ett af skälen, hvarför jag icke kunde tillstyrka bifall till lotsstyrelsens
framställning, var, att man icke borde 6Va år i förväg
bevilja en pension, som blefve 500 kronor större än den, hvartill
personen i fråga vore berättigad, då han en gång blefve pensionsmessig,
och hvilken högre pension staten skulle förbinda sig att
betala honom under hela hans återstående lifstid.

Ett annat skäl var det, att, då man numera måste ställa
ganska stora fordringar på rent nautiska insigter inom lotsstyrelsen
— hvarpå senare tider lemnat många bevis — jag icke ansåg

Ifrågasatt
omreglering
af lotsstyrelsen.

(Forts.)

N:o 11. 6

Onsdagen den 10 Mars.

Ifrågasatt dessa fordringar tillfredsställande fyllas genom den af lotsstyrelsen
°maf9lotsng föreslagna anordningen. Dertill kommer, att jag länge har hyst,
styrelsen. 0°h äfven vid ärendets behandling anmälde, afsigten att hos Kongl.

(''Forts.'''' Maj:t göra framställning om en omorganisation af lotsstyrelsen;

då var det ju ej skäl att göra en mindre förändring, för att sedan,
strax efteråt, möjligen verkställa en omstöpning, egnad att kanske
göra denna förändring onödig.

Herr Alin: Om man läser igenom hvad utskottet anfört
såsom skäl för sin hemställan, synes det mig, det får jag uppriktigt
säga, vara så ytterligt svagt, att det vore förvånande, om
Riksdagen skulle derpå grunda ett sådant beslut, som utskottet
föreslagit.

Utskottet säger: »Hvad herr Hedins ifrågavarande motion
i öfrigt beträffar, bär Kongl. Maj:t visserligen, på sätt utskottet
ofvan omförmält, afslagit en af lotsstyrelsen hos Kongl. Maj:t gjord
framställning om lotsinspektörsbefattningens indragning, men utskottet
vill dock antaga», således: utskottet säger icke, att det
antager eller lian antaga, utan endast att det vill antaga, »att de
hinder, som uppstält sig mot berörda förslag, etc., möjligen skulle
kunna undanrödjas». Således angifver utskottet på tre olika sätt,
att den möjlighet, som, enligt hvad det »vill antaga», förefinnes,
endast är en möjlighet.

Kan det verkligen vara skäl för Riksdagen att på en så lös
grund fatta beslut i enlighet med utskottets hemställan?

Jag instämmer i yrkandet på afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande moment hemstält samt vidare på afslag derå; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Punkterna 9 och 10.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ang. medel till Punkten 11.

nyanskaffning

materielm.8m. Friherre Klinckowström: Jag ber om ursäkt, att jag vågar
‘uppehålla kammaren några ögonblick med att försvara den motion,
hvilken nu är föremål för kammarens beslut.

När man ser på den snöpliga utgången inom utskottet, som
min motion fått, och det i hög grad otillfredsställande griftetalet
öfver min af utskottet eländigt mördade motion, kan man icke
annat, åtminstone kan jag icke vara annat, än dermed ytterst
obelåten.

7 N:o 11.

Onsdagen den 10 Mars.

När utskottet ibland sina medlemmar räknar en af det svenska Äng. medel till
presterskapets utmärktaste personligheter, hade man kunnat för''mJaf fartyg^
vänta, att han, med det stora inflytande, han eger, särskilt mom materiel ni. m.
statsutskottet, skulle hafva arrangerat ett anständigare liktal öfver Forts,
min döda motion, men så har icke skett.

Om man läser hvad utskottet säger nedtill på sid. 28 i betänkandet,
hvarest utskottet, om j ag så får saga, begår mordet på
min motion, förekommer der följande: »Vid sådant förhållande
och då en icke oväsentlig del af de medel, som medelst det af
friherre Klinckowström föreslagna lån skulle anskaffas, redan
genom Riksdagens beslut år 1896 och innevarande år beviljats
samt 1895 och 1896 årens Riksdagar afslagit då gjorda framställningar
om upptagande af lån för försvarsändamål, anser utskottet,
att herr friherre Klinckowströms omförmälda motion i denna del
ej må föranleda någon Riksdagens åtgärd».

Det är i sanning ett högst besynnerligt resonnement, då utskottet
säger, att derför att två föregående Riksdagar behagat afslå
denna, jag vågar säga, för Sveriges säkerhet och trygghet högst
behjertansvärda motion om upptagande af ett försvarslån till
fullbordande af vårt försvar, så väl till lands som sjös, anser
utskottet, »att herr friherre Klinckowströms omförmälda motion i
denna del ej må föranleda till någon Riksdagens åtgärd». Det
hade dock, synes mig, varit utskottets skyldighet att något närmare
undersöka, hvarför ej Riksdagen nu skulle kunna bifalla
denna motion, visst icke för min skull, ty jag vet allt för väl,
att jag är bland både denna kammares och statsutskottets svarta
barn, men derför att frågan är i högsta måtto behjertansvärd.

När man går igenom förteckningen öfver utskottets värde herrar
ledamöter, finner man visserligen, att deras militära vetande i
allmänhet inskränker sig till det, som kan hafva kommit till del
för några löjtnanter, ryttmästare eller kaptener; men det finnes
dock inom utskottet en man, som i denna fråga derstädes åtnjuter
ett stort och berättigadt anseende, nemligen amiralen herr
friherre von Otter. Jag hade väntat att finna åtminstone hans
namn bland reservanternas emot utskottets, jag kan väl säga
obetänkta, beslut, men så är icke förhållandet.

Jag torde icke missminna mig, om jag ock är gammal vorden,
när jag tror, att herr amiralen i forna tider var eu varm
försvarare för åsigten om det lämpliga uti ett försvarslåns upptagande
för försvarets hastiga och fullkomliga stärkande. År det
möjligt, att fosterlandskänslan nu kan hafva förkolnat, jag vill
icke tro det; men någon anledning, hvarför herr amiralen nu
blifvit så likgiltig derför, måste väl finnas. Hvar och en torde
väl erinra sig den varma, patriotiska och sakrika diskussion, som
uppstod i denna kammare, då berörda fråga förevar under sistlidne
riksdag, och det var en stor glädje för mig att iinna, det
flertalet af kammarens utmärktaste medlemmar yttrade sig varmt

N:o 11.

Onsdagen den 10 Mars.

ÄÄ!*11 förmån, för detta lån- Jag vet icke, om ens någon enda komaf
fartygs ^ att 1 daS beSära ordet till försvar för detsamma. Det skulle
materiel m. m. smkrta mig, men icke nedslå mitt mod, derom beder jag er, mina
Forts.) berrar, vara öfvertygade. Då jag redan tre gånger motionerat i
denna vigtiga fråga, skall jag icke vidare besvära Riksdagen. Det
må hädanefter komma på regeringens och Riksdagens eget ansvar,
om någon olycka skulle drabba vårt fosterland i följd af att dess
statsmagter underlåtit att i tid söka bot för det onda, som kriget
skulle medföra för våra kuster och långt inne i vårt land.

Bland de många anmärkningar, som gjorts mot detta försvarslån,
är, så vidt jag förnummit, bland de vigtigaste, att samma
ändamål skulle med de årliga besparingarna kunna åstadkommas,
och^ vidare att man icke bör låna för improduktiva ändamål, och
slutligen att lånet eu gång skall återbetalas. Den sista åsigten
framfördes vid nästlidne års riksdag af hans excellens statsministern,
och jag kan icke neka till, att han måtte hafva besynnerliga
finansiella åsigter, då han kunnat framställa saken i denna dager.

Hvad beträffar, att detta lån eller det dermed afsedda ändamål
skulle kunna genom förekommande besparingar åstadkommas,
är detta nog sant, det lian åstadkommas, men omständigheter
finnas, de der göra, att ett sådant tillvägagående vore, jag nödgas
säga det, mycket obetänksamt. Ty för det första skulle enligt
regeringens plan flottans iståndsättande på denna väg, låt vara
äfven genom beskattning af det fattiga folket i landet, icke kunna
verkställas på mindre än 15 a 20 år, och, hvad som är ändå
betänkligare, dertill skulle fordras 15 å 20 olika Riksdagars sammanstämmande
beslut. Tron I, mina herrar, att 15 ä 20 Riksdagar
skulle blifva eniga i denna sak? Jag tror det icke, och
erfarenheten har i många fall visat motsatsen. Det behöfs endast,
att det uppstår en brist i statskassan, att intet öfverskott finnes
från ett år till ett annat, det behöfs icke annat, än att eu regering
visar sig misshaglig för Riksdagen, och varen öfvertygade,
mina herrar, att då låter nog en blifvande Riksdag regeringen
veta af det, och den gör det sannolikt genom att draga in på
anslaget i följd af bristen i de tillgångar, hvarpå regeringen räknat,
och till följd af att regeringen icke visat sig angenäm för
Riksdagen. Sådant har icke händt blott eu gång, det har händt
många gånger, och jag har varit med derom.

Regeringen har naturligtvis utgått från den förutsättningen,
att vi skulle få lefva i fred och neutraliteten icke blifva störd
för de gemensamma brödralanden under 15—20 år. Men tro
herrarne, att det kan med säkerhet påräknas? Jag tror det icke,
och de senaste händelserna, i Orienten, den s. k. Kretafrågan och
Greklands nuvarande hållning, utvisa, huru hastigt och oberäknadt
ett krig kan uppstå och kanske utveckla sig till ett verldskrig.
Hvem svarar för, att de förenade brödralanden äfven med bästa
vilja kunna hålla sig neutrala vid ett sådant större verldskrig?

9 N:o 11.

Onsdagen den 10 Mars.

Jag tviflar derpå, och hafva vi då icke våra försvarsmedel i sk-Ang. medel till
dant skick, att vi kunna skydda vår neutralitet, blir det en stor
olycka för landet. Man behöfver icke vara militär för att inse m„jrnd in w.
det. Historien visar i mångfaldiga hänseenden, huru grymt och Torts/>
svårt vårt land blifvit sköfladt och förstördt under föregående
krig, såväl under Karl XII som Gustaf III och Gustaf IV Adolf.

Och tro herrarne, att man nu för tiden skulle vara mera mensklig
och icke söka förstöra det fiendtliga landet, om fienden kommer
till våra kuster och med sina trupper för brandfacklan långt in i
landet? Jag tviflar derpå, och all erfarenhet talar för motsatsen.

Med afseende på dessa i korthet framstälda anmärkuingar anser
jag, att eu sådan åtgärd, som regeringen tyckes hafva adopterat
vid de 2—3 sista riksdagarne, är origtig i jemförelse med det
försvarsiåu, som jag föreslagit och som, enligt senaste Riksdagens
erfarenhet, denna kammare adopterat såsom rigtigt och nödvändigt.

Det har äfven sagts, att man icke bör låna för annat än
produktiva ändamål; men de motståndare, som framstält denna
invändning mot lånet, hafva säkert icke gjort sig fullständigt reda
för hvad lånet afser. Mine herrar, att skydda våra kuster för
härjningar och brand, så att icke våra städer från Haparanda
ända ned till Karlskrona skola blifva ödelagda och uppbrända
och så att våra industrier, verk, inrättningar och fabriker icke af
fienden obarmhertigt förstöras, det är väl ett tillräckligt produktivt
ändamål; och att förekomma sådana olyckor genom att i tid
sätta vårt försvarsverk i stånd, kan väl icke kallas ett improduktivt
ändamål! Det är verkligen underligt, att den invändningen
kunnat ens framställas af motståndarne till lånet.

Hvad slutligen beträffar den åsigt, som vid senaste riksdagen
uttalades af hans excellens herr statsministern, och som jag förmodar
han och statsrådets öfriga ledamöter ännu vidhålla, eller
att lånet skall betalas, så visar detta verkligen en bra liten kunskap
i finansiella förhållanden. Jag behöfver icke säga, att
den lånetyp, som här är ifrågasatt, ej är ny för Sverige. Yi hafva
åtskilliga lån på tre procent och tre och en half procent, dels inhemska,
dels både inhemska och utländska, hvilka äro ouppsägbara från
låntagarens, d. v. s. statens och långifvarens, d. v. s, allmänhetens
sida. De gå nu till ett belopp åt närmare 48 millioner kronor,
och om alla de anspråk, som regeringen framstält på nya jernvägsbyggnador,
blifva af Riksdagen bifallna, hvilket jag hoppas
icke måtte ske, så får troligen Riksdagen gifva riksgäldskontoret
befallning att utsläppa ännu flera obligationer af samma typ för
att fylla dessa lånebehof. Vi äio för öfrigt icke ensamma om
sådana lån. Dot torde vara litet hvar bekant, att i England fins
det eu lånetyp, som kallas »consols», och dessa upptogos och
organiserades först 1751 och gingo då löst på 9 millioner pund sterl.

I donna stund hafva dessa län i England stigit till 400 millioner

N:o 11. 10

Onsdagen den 10 Mars.

An,j- medAtillpund sterl., och det är papper så begärliga, att de stå öfver pari, och
n!aftfa)''fygs9m&n s^s om ^ dem, icke blott i England, utan äfven på
materiel m. in. d® _ utländska penningmarknaderna. I Frankrike fins också en
(Forts.) dylik lånetyp, som kallas »3 % rentes», och beloppet af dessa lån
gå i Frankrike till 2,000 millioner francs. Finansmän, som sysselsatt
sig med dessa frågor, måste äfven medgifva, att man har
till eu stor del i båda länderna dessa stående lån att tacka för
den prospekté, som för närvarande existerar i England och Frankrike,
icke blott inom finansverlden, utan äfven inom alla rörelser
och näringar. Äfven de franska »rentes» hafva stigit öfver pari,
ehuru de ursprungligen såldes långt derunder för att erhålla
penningar till de ofantliga utgifter, Frankrike hade efter sitt olyckliga
krig med Tyskland.

Jag har visserligen ännu åtskilligt att i militäriskt hänseende
orda om faran af att »lägga på långbänken» denna så vigtiga
fråga rörande det fullständiga fullkomnandet af vårt lands försvar
till lands och sjös, men jag hoppas få återkomma till den militära
frågan en gång, när jernvägsfrågan i Norrland förekommer.

Slutligen får jag nämna, att jag har åtskilliga vigtiga upplysningar
att lemna rörande Norrlands försvar; men de äro af
den beskaffenhet, att de icke kunna här yppas utan att derigenom
kompromettera inflytelserika personer. Om deremot Hans Maj:t
Konungen behagade låta kalla mig till Sig, vore jag lika villig
som skyldig att meddela Hans Maj:t personligen hvad jag vet,
utan att jag dock skulle anse mig hafva missbrukat det af nyssnämnde
inflytelserika personer mig gifna förtroende.

Jag har intet yrkande att göra.

Friherre von Otter: Jag anhåller att till en början få till
besvarande upptaga den del af den föregående ärade talarens
anförande, som var rigtad emot utskottets betänkande. Han
kunde icke rätt gilla hvad utskottet yttrar, då det säger:

»Vid sådant förhållande, och då en icke oväsentlig del af de
medel, som medelst det af friherre Klinckowström föreslagna lån
skulle anskaffas, redan genom Riksdagens beslut år 1896 och
innevarande år beviljats samt 1895 och 1896 årens Riksdagar
afslagit då gjorda framställningar om upptagande af lån för försvarsändamål,
anser utskottet, att herr friherre Klinckowströms
omförmälda motion i denna del ej må föranleda någon Riksdagens
åtgärd.»

Friherre Klinckowströms lånesumma är, såsom kammaren
erinrar sig, 66 millioner kronor. Dessa 66 millioner kronor äro
hemtade från herr Almströms m. fl. motion vid förra riksdagen
och afsågo fyllande af följande behof: flottans fartygsmateriel
49,170,000 kronor, fasta försvaret i Stockholms skärgård 5,900,000
kronor, i Karlskrona skärgård 2,350,000 kronor för Tingstädes
befästande och Fårösund 5,217,800 kronor, för en fästning i Norr -

Onsdagen den 10 Mars.

11 N:o 11.

land 7,000,000 kronor, i Göteborgs skärgård 3,880,000 kronor —Ang. medeltal
summa 24,347,800 kronor; vidare för arméns beväpning 200,000
repetergevär 11,944,000 kronor, 5,000 mauserkarbiner 295,500 mgt^d w
kronor, 6,500 revolvrar 208,000 kronor — summa 12,447,500 Fo,.tSi!
kronor. Detta gör tillsammans 66,099,300 kronor. Nu torde vi
böra erinra oss, att vid förra riksdagen beviljades till fartygsmateriel
ett rundt belopp af omkring llVa millioner. Vidare till
gevär ett belopp af 4Va millioner och till kustförsvaret ungefär
3 millioner. Det är väl då med fullt skäl, som utskottet säger,
att genom 1895 och 1896 års beslut en del åtgärder redan vidtagits,
hvarigenom medel vunnits att fylla en del af de behof,
som angifvas af denna siffra: 66 millioner kronor. Härmed torde
jag hafva yttrat tillräckligt om denna del af friherre Klinckowströms
anförande.

Han behagade derefter vända'' sig personligen till mig och
uttrycka sin förvåning öfver, att det skulle synas, soni om jag nu
icke vore samma varma vän af försvaret, som jag varit under en
förgången tid. Jag ber att få säga honom, att jag står på fullkomligt
samma, ståndpunkt som förr. Och om friherre Klinckowström
ville läsa det betänkande, som för två år sedan af statsutskottet
afgafs i lånemotionsfrågan, skulle han finna, att den
deri uttalade uppfattningen, som äfven jag då delade och hvilken
är precis densamma som den, jag fortfarande hyser, var den, att,
om flottan finge en klumpsumma af 12 millioner, så vore hennes
behof af medel till fartygsbyggnad för det närvarande tillfredsstälda,
och hon kunde lugnt och planmessigt utveckla sig, under
förhoppning, att hädanefter ett årligt anslag, motsvarande förnyelsekostnaderna
af den materiel, som 1892 års plan upptager,
blefve af Riksdagen beviljadt. I fråga om flottan har jag således
aldrig för min del uttalat mig för, att något lån borde upptagas
till större belopp än omkring 12 millioner kronor; och detta blef
af förra Riksdagen beviljadt utan lån. Hvad deremot beträffar
fasta försvaret, uttalades i samma betänkande, att för befästningarna,
hvilka ju kunna beräknas att vara mansåldrar igenom,
syntes det vara ett lämpligt sätt att genom upptagande af lån få
dem på eu gång till stånd. Men utskottet gjorde icke någon
hemställan i detta hänseende, utan föreslog eu skrifvelse till
Kongl. Maj.t med anhållan, att Kongl. Maj:t måtte taga under
öfvervägande, till hvilket belopp och på hvilket sätt medel borde
anskaffas för att fylla de behof, som försvaret nödvändigt kräfde.

Vi torde alla erinra oss, att bland de protokoll, som medföljde
förra årets stats ver ksproposition till Riksdagen, fans ett af den 2
januari, hvari statsrådets ledamöter principielt uttalade sig 1
denna fråga. Man kan således betrakta detta uttalande på sätt
och vis såsom afgifvet med anledning af det statsutskottsbetänkande,
som i denna kammare riksdagen förut vann enhälligt
bifall. I detta protokoll fiuna vi en utredning af ifrågavarande

N:o 11. 12

Onsdagen den 10 Mars.

m bel;iof- meu På samma gång uttalade regeringen den meningen»
ÄSratt> då så betydande öfverskott funnes och jemväl för nästkommatericl
m. m. rnsmle år troligtvis skulle komma att finnas, regeringen, ehuru i
Forts.) princip icke alls emot ett lån, likväl ansåg, att vid det förhållandet
något lån icke borde ifrågakomma. Således får jag till friherre
Klinckowström uttala, att jag är fullkomligt lika varm vän
af försvaret i dag som jag varit någon föregående dag, men att
såsom förhållandena nu gestaltat sig med dessa stora öfvetskott,
har jag för min del icke kunnat finna någon anledning att understödja
förslaget om att låna för detta ändamål.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Berg, Bars: Jag borde kanske icke taga kammarens tid
i anspråk i denna fråga, men anser mig likväl skyldig att meddela
en förklaring, hvarför föregåe''nde årets motionärer icke i år återkommit
med sin försvarslånemotion; och jag anser denna förklaring
8å mycket nödvändigare, som motionären, så vidt jag hörde
rätt, uttryckte sin förvåning deröfver, och äfven den siste talarens
anförande gifver anledning till en förklaring. Orsaken är nemligen
icke den, att motionärerna nu hysa mindre sympatier för användande
af läsvägen för att nå målet, utan det kommer sig
deraf, att då stora öfverskott finnas i statskassan och då regeringen
framlagt förslag till lösning — åtminstone delvis — af frågan,
särskiidt för det fasta försvaret, ansågo vi det vara olämpligt
att under denna riksdag å nyo framkomma med den stora
lånemotionen. Men vi hysa fortfarande — i motsats till den siste
talaren -— den öfvertygelsen, att målet visst icke kan nås, vare
sig i afseende på flottan eller ännu mindre i afseende på det fasta
försvaret, med mindre än att Riksdagen en gång, då tiden blir
lämplig, beslutar sig för ett större eller mindre lån för att på en
gång åstadkomma, att vårt fädernesland verkligen en gång får
— och detta inom rimlig tid — dels en flotta, ty eljest kommer
landet aldrig att få en sådan, dels ock nödvändiga befästningar,
ty eljest blir det dervidlag samma förhållande som vid Karlsborg!
eller att vi icke på ett sekel få några sådana.

Grefve Ilamilton: Hade friherre Kliuckowströms ord rigtats
till kammaren för att förmå densamma till stora uppoffringar, till
att ikläda sig t. ex. eu tre- ä fyradubbel bevillning för fosterlandets
försvar, skulle jag hafva kunnat fatta dem, men icke då de,
såsom nu är fallet, endast hafva till ändamål att — jag vågar
upprepa mina ord förlidet år — öfverlemna åt våra efterkommande
bördan af försvaret, och detta under en tid, då statskassan
är så fyld, att vi knappt veta, hvart vi skola göra af öfverskotteu.
Den dag kan nog komma, då vi behöfva taga upp lån
för försvaret, och då är det väl att icke i förtid hafva anlitat
denna utväg. Jag kan icke inse, att ett försvarslån i närvarande

Onsdagen den 10 Mars.

13 N:o 11.

stund kan vara till gagn för andra än de kapitalister, som önska Ang. medel till
få lämplig placering för sina penningar, eller för de mellan händer,
som skola förtjena på förmedlingen af lånet. Man talar här n^tenel imm.
om fosterlandskärlek, och att man bör taga lånet i fråga nu, eme- (Forts.''
dan man icke vet, hvad svenska Riksdagen i en framtid kommer att
göra för försvaret. Men jag har icke en så dålig tanke om Sveriges
kommande riksdagar, om det svenska folkets fosterlandskärlek,
att jag betviflar, att det skall undandraga sig att i det fallet göra
sin pligt

Herr Sandberg: Då man bedröfligt nog måste taga för gifven
att regeringen gjort så stora beställningar af fartygsmateriel
vid mekaniska verkstäder, att för deras liqviderande erfordras ett
lika stort anslag för 1898 som det förra året beviljades, lärer det
icke gagna till något att yrka nedsättning i det nu föreslagna,
enligt min tanke, allt för höga anslaget — ehuru det kanske icke
utan skäl skulle kunna sättas i fråga, huruvida en efterföljande
Riksdag är bunden vid en föregående Riksdags beslut. Jag vill
nu endast begagna tillfället för att uttala min bestämda öfvertygelse
— om hvilken jag säkert icke är ensam — att det både
varit bättre och lyckligare för vårt land, och särskildt för vårt
sjöförsvar, om föregående Riksdag nöjt sig med att genomdrifva
ett fast, årligt återkommande nybyggnadsanslag för flottan om 27*
eller 3 millioner kronor. Ett sådant anslag skulle kunnat beviljas
under en lång följd af år och i följd deraf en bestämd plan kunnat
uppgöras för flottaDS nybyggnad.

Jag är icke någon försvarsnibilist, men det kan icke annat
än väcka en hög grad af missmod, att icke säga misströstan, hos
mig och de många, som tänka lika med sig, att, oaktadt millioner
efter millioner anvisas till försvarsändamål, dock fackmän
fortfarande påstå, att vårt försvar är otillfredsställande och framställa
anspråk på anslag, för hvilkas belopp någon gräns icke
finnes. Vi bevilja nu millioner efter millioner för att stärka vår
förmåga att försvara oss mot möjligen blifvande yttre fiender,
under det att föga eller intet göres för att bekämpa den fiende,
som redan finnes inom vårt land: socialismen, som sannerligen är
farligare än någon yttre fiende. Eller tron I, mina herrar, att
försvarskraften hos ett rike, hvars samhällsordning är undergräfd
af socialismen, kan skattas högt? För min del tror jag det icke.
Sannerligen, kontrasten mellan hälften af statens inkomster till
försvarsändamål och en hundradel deraf till arbetareförsäkring
måste i och för sig verka ytterst retsamt på arbetarne och gifva
ett mycket efterlängtadt vapen i socialisternas händer. —Jag kan
icke utan största bekymmer emotse vår framtid. Jag har visserligen
från denna plats hört yttras, att lån icke behöfva betalas,
men jag är nog gammalmodig att anse, att de böra betalas, såvidt
den, som upptager lånen, är hederlig. Om nu också kapita -

N:o 11. 14

Onsdagen den 10 Mars.

Ang. medel till let icke skulle behöfva betalas, måste väl räntan gäldas. Ja en
^affartygs*1 kanske förr, än herrarne tro, kommer detta ohejdade slöseri
materiel m. m. statens medel, som fortsättes riksdag efter riksdag, att hämna
(Forts.) sig- Så länge jag har en röst inom svenska Riksdagen, kommer
jag att protestera mot detta tillvägagående.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande punkt hemstält.

Punkterna 12—20.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 6 och 9
innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 4, med anledning af
väckta motioner om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 6 och 9 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 20, i anledning af väckt motion angående ändring af
§ 19 mom. 5 och 6 i förordningen om strafflagens införande;

n.-o 21, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
18 kap. 15 § strafflagen, och

n:o 22, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
47 § i förordningen om landsting,

äfvensom samma utskotts den 5 och 6 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 18, i anledning af väckt motion om
ändringar i lagen om skydd mot yrkesfara,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Ang. det i sta- Föredrogs å nyo lagutskottets den 5 och 6 innevarande mars
tens tjenst an- bordlagda utlåtande n:o 19, i anledning af justitieombudsmanm
m PWPv nens framställning angående det i statens tjenst använda papper
m. m.

Herr Berg, Gustaf Axel: Det slut, hvartill lagutskottet i
detta betänkande kommit, har icke kunnat undgå att framkalla
vissa bekymmer hos alla dem, som anse, att justitieombudsmannens
framställning varit afsevärd, och som derför vågat hoppas,

Onsdagen den 10 Mars.

15 N:o 11.

att den skulle föranleda till ett helt annat resultat. Jag skall till
eu början tillåta mig att i någon del återgifva den klara och tydliga
framställning, som justitieombudsmannen i detta fall till Riksdagen
framlagt. Justitieombudsmannen yttrar:

»Det vore en allmän erfarenhet såväl i utlandets som i våra
egna arkiv, att medan handlingar från föregående århundraden
i allmänhet ännu i dag bibehölle såväl sitt utseende som sin
hållbarhet, derest de icke blifvit utsatta för stark fukt eller skadats
genom yttre åverkan, hade under detta århundrade intiädt
en betydlig försämring i detta afseende. Om man särskildt fäste
sig vid uuderdomstolarnes arkiv, gåfve dessa i allmänhet eu
talande bild af denna fortgående försämring. De mest använda
handlingarna, nemligen intecknings- och lagfartsprotokoll, befunne
sig numera, ofta redan innan de hunne inbindas och medan de
ännu förvarades sammanfogade i lösa terner, i ett ganska otillfredsställande
skick. Papperet bruste i ryggvecken, så att i synnerhet
de yttre bladen af en tern ej sällan helt och hållet skildes
från hvarandra. Äfven sedan handlingarna blifvit inbundna,
visade det sig, att papperet icke egde erforderlig hållbarhet, om
handlingarne ofta begagnades.»

På detta sätt vittnar denne Riksdagens förtroendeman om
förhållandena vid en del af våra underdomstolars arkiv. Och med
anledning af denna erfarenhet, som han vid inspektioner i arkiven
vunnit, hemställer han

»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kong!. Maj:t, efter nödig utredning, behagade taga i nådigt
öfvervägande, ej mindre hvilka föreskrifter ansåge3 vara af behofvet
påkallade till vinnande af trygghet derför, att till allmänna
handlingar af den vigt, att de borde för framtiden bevaras, städse
användes papper af erforderlig styrka och hållbarhet, än äfven
de öfriga frågor, som dermed kunde stå i sammanhang.»

Denna framställning synes åtminstone mig och, efter hvad
jag vet, många med mig, synnerligen välgrundad och naturlig,
och derför hade man verkligen vågat hoppas, alt lagutskottet
skulle komma till ett helt annat slut än det, hvartill det kommit.

Jag skall tillåta mig att med några få ord bemöta de skäl,
som lagutskottet framlagt för sitt afstyrkande. I främsta rummet
säger utskottet, att man bör »väl vakta sig att i intresset för
arkivens fortbestånd gå för långt och å den enskilda handlingsfriheten
pålägga flere band, än som finnas af verkligt behof påkallade».
Med all respekt för den enskilda handlingsfriheten får
jag likväl säga, att då den, i en fråga sådan som den om valfrihet
med afseende å arkivpapper, kommer i kollision med vigtiga
allmänna intressen, med rättsförhållanden, som kunna beröra
sekler, och kulturhistoriska minnesmärken, som också kunna för
kommande tider vara af stor vigt och betydelse att bevara denna
handlingsfrihet, bör maka åt sig för dessa högre intressen.

Ang. det i statens
tjenst använda
papper
in. m.
Forts.)

N:o 11. lö

Onsdagen den 10 Mars.

Ang. det i sta- Utskottets andra skäl för sitt afskyrkande består deri, att
Vända Zapperhufaudvilkoret för arkivhandlingars bevarande i oförvanskadt
m.m. skick ingalunda är papperets utmärkta beskaffenhet, utan att det
(Forts.) är andra omständigheter och förhållanden, som lika mycket, ja,
ännu mera, inverka, såsom lokalernas fuktfrihet och ett lämpligt
sätt för handlingarnas inbindning. I denna del kan man visserligen
alldeles obetingadt medgifva, att papperets beskaffenhet icke
är det enda hufvudvilkoret, utan att äfven andra hufvudvilkor
finnas, sådana som de af utskottet här angifna, men å andra
sidan får man dock säga, att papperets goda beskaffenhet är ett
af de allra främsta hufvudvilkoren för handlingarnas bevarande.
Ty om detta vilkor icke är för handen, så hjelper icke någon
omsorg för arkivets vårdande i öfrig!.

I tredje rummet är utskottets resonnemrmt ungefär följande:
De embetsmyndigheter, som utan egna uppoffringar få anskaffa
det nödiga statspapperet, lära icke underlåta att skaffa papper af
den allra bästa beskaffenhet. Och beträffande de myndigheter
och embetsman, som sjelfva få vidkännas kostnaden för papperet,
lärer icke behöfvas något annat, än att deras uppmärksamhet fästes
å vigten af att använda godt papper. I detta fall får jag säga, att
jag är alldeles öfvertygad om, att det icke faller någon myndighet
eller embetsman in att använda ett slags papper, om hvilket han vet,
att det är underhaltigt, äfven om det kan fås för billigare pris. Menjag
påstår — och häri ligger, enligt min tanke, en af de allra vigtigaste
omständigheter, som böra föranleda bifall till justitieombudsmannens
framställning — att det är svårt, för att icke såga alldeles
omöjligt, för myndigheten och embetsmannen att bedöma,
huruvida papperet är af fullgod eller underhaltig beskaffenhet.
Detta är ett hänseende, uti hvilket utseendet ganska ofta bedrager,
hvilket jag vet af egen erfarenhet. För flera år sedan använde
jag ett papper, som till det yttre syntes motsvara de anspråk,
man skäligen kunde ställa på ett godt papper, men som sedermera
visade sig vara af underhaltig beskaffenhet, i ty att det, dä
det tillfälligtvis utsattes för solljusets inverkan, föll sönder. Papperets
beskaffenhet beror ju på tillverkningssättet och materialet.
Det handgjorda papperet är starkare än det maskingjorda, hvilket
lättare faller sönder. Papper af lump är, såsom vi veta, ojemförligt
mycket bättre än papper af t. ex, slipad trämassa, hvilket
papper är af allra sämsta beskaffenhet och ganska lätt sönderfaller.
Nu är det emellertid ganska vanskligt att för den, som icke
är fackman, bedöma, om ett papper är tillverkadt på det ena
eller andra sättet eller af det ena eller andra materialet. Då jag
således håller före, att det är för domaren eller embetsmyndigheten
mycket svårt, att icke säga omöjligt, att bedöma papperets
beskaffenhet, följer deraf, att jag för min del icke kan tänka mig,
att det skulle ligga något som helst misstroende mot domarecorpsen
eller mot våra domstolar eller andra myndigheter, om man

17 N:o 11.

Onsdagen den 10 Mars.

hos oss, liksom i många andra länder — ty länderna äro fler & Ang. det i staän
lagutskottet uppgifvit, jag vill t. ex. erinra om Finland —tens tjenst anföreskrefve,
att arkivpapperet skulle hafva vissa qvalifikationer. ia

Det fjerde och sista skälet, som utskottet anför, är, att om (Forts)
tvångsbestämmelser infördes, d. v. s. om ett visst slags papper
reglementerades, skulle häraf föranledas för vederbörande tjensteman
eu betungande kostnad, som det väl icke kunde vara anledning
antaga att staten skulle vilja ersätta. Jag tror för min del,
att utskottet äfven i detta fall har fullständigt misstagit sig. Utskottet
har här, då det gäller en anskaffning, som skulle kunna
komma i fråga genom leverans till staten eller eljest i stor myckenhet,
alldeles glömt bort den fördelaktiga konkurrens, som verkar
till skäligt pris och hvarom utskottet talar, då det gäller att domstolarne
sjelfva skulle anskaffa sitt papper. Denna konkurrens
förefinnes nog i ena fallet så väl som i det andra. Och för min
del håller jag alldeles bestämdt före, att just ett sådant anskaffande
i stor myckenhet af ett reglementeradt slag af papper skulle vara
ett sätt att få ett fullgodt papper till ett billigt pris. Jag skall
be att med några siffror få bestyrka hvad jag nu uttalat. Priset
för det statspapper, som nu användes af de myndigheter, hvilka
hafva rättighet att deraf sig begagna, utgör för de särskilda slagen:
för n:o 1 prima 15 kronor, för n:o 1 secunda 13 kronor och för
n:o 2 12 kronor. Likadant papper, från samma bruk och af
samma tillverkning (Lessebo, Bikupan) endast med den skiljaktighet,
att det icke är försedt med statsstämpel, kostar, då det
i första hand inköpes af enskilda personer, resp. 18 kr. 50 öre,

16 kr. samt 14 kr. 25 öre. Detta är ju eu naturlig följd af den
omständigheten, att eu större leverans alltid betingar ett billigare
pris, än då en vara skall i mindre qvantiteter, uppköpas. I vårt
grannland Danmark har man ordnat denna sak på det sätt, att
papperet anskaffas för statens räkning genom ministeriet för kyrkooch
undervisningsväsendet samt försäljes af eu antagen hufvudförsäljare.
Denne är förpligtad att utlemna papperet till hvarje
pappershandlande i riket, som vill betala kontant, och papperets
beskaffenhet är då kontrolleradt före utlemnandet. Man kan vara
öfvertygad om, att, då ett folk, så praktiskt klokt och så ekonomiskt
förståndigt som det danska, har funnit detta sätt för anskaffningen
af statspapperet vara användbart, derpå icke är något
att förlora. Och man skulle ju hos oss kuima använda antingen
samma tillvägagående, eller också det sättet, att papperet upphandlades
för statens räkning och sedermera t. ex. i landtränterierna
tillhandahölles vederbörande, som deraf behöfva begagna sig.

Då jag således i hufvudsak fullständigt omfattar justitieombudsmannens
framställning, skall jag emellertid be att i eu
punkt få mot denna framställning inlägga min alldeles bestämda
reservation, nemligen i den del, hvari justitieombudsmannen talar
om eller rättare låter framskymta eu tanke, att i dombokens text

Första Kammarens Prat. 1897. N:o 11.

N:o 11. 18

Onsdagen den 10 Mars.

Ang. det i statens
tjenst använda
papper
m. m.
(Forts.)

eller i protokollsternerna skulle inskrifvas allt, som nu kommer
i fråga att skrifvas såsom bilagor. Häremot får jag, såsom sagdt,
på det allra bestämdaste inlägga min gensaga. Dessa bilagor äro
af två slag. Det ena slaget innefattar sådana handlingar, som
till domstolen inlemnas, men böra till parten återställas, såsom
köpebref, inteckningar och dylika handlingar. Det andra slaget
utgöres af sådana handlingar, som inlemnas till domstolen för att
der qvarstanna. I fråga om det förra slaget, anser jag allra lämpligast
och rigtigast, att de inskrifvas i texten, men om domaren
af beqvämlighetsskäi, som ligga mycket nära till hands, åtminstone
för de domstolar, der stora massor af sådana handlingar på eu
gång inkomma, vill för vinnande af hastigare expedition välja
det andra sättet, att skrifva handlingarna såsom bilagor — två
eller flera personer kunna nemligen vid sådant förhållande samtidigt
utföra det arbete, som eljest skulle förrättas af en — så bör
det icke vara något hinder derför, om bilagorna skrifvas på samma
slag af papper, som användes till sjelf va texten. Hvad beträffar
sådana skrifter, som inlemnas till domstolen för att der qvarblifva,
kan jag icke föreställa mig, att det kan eller bör åläggas domstolen
att låta omskrifva dessa. Det får bero på parten sjelf, i
hvad skick han vill inlemna dem. Och i det fallet vill jag påpeka,
att man bör icke kunna gå strängare till väga dervid än i
fråga om de i statsrådet förda protokollen, der bilagor — äfven
bestående af till Kongl. Maj:t ingifna handlingar — förekomma.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, skall jag be
att få yrka bifall til! justitieombudsmannens framställning, dock
med en enda ringa modifikation, nemligen sålunda, »att Riksdagen
måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t efter nödig
utredning behagade taga i nådigt öfvervägande, ej mindre hvilka
föreskrifter ansåges vara af behofvet påkallade till vinnande af
trygghet derför, att till allmännare handlingar af den vigt, att de
borde för framtiden bevaras, städse af domstolar och embetsmy tidig -heter användes papper af erforderlig styrka och hållbarhet, än
äfven de öfriga frågor, som dermed kunde stå i sammanhang».
Den enda förändringen är sålunda, att jag tillagt orden: »af
domstolar och embetsmyndigheter». Denna förändring af skal, att
framställningen eljest skulle kunna föranleda missuppfattning i den
rigtningen, att det skulle åligga hvar och eu, som till domstol
inlemnade en handling, att hafva densamma skrifven på papper
af viss, bestämd beskaffenhet — något som icke torde vara skäl
att stadga.

Herr Hasselrot: Beträffande denna fråga tillåter jag mig
fästa kammarens uppmärksamhet först och främst derpå, att här
icke är fråga om att från förgängelse bevara sådana handlingar,
som enskilda personer för framtiden upprättat, såsom testamenten,
köpebref m. m. Derom är icke fråga, utan det kommer att fort -

Onsdagen den 10 Mars.

19 N:0 11.

farande bero på den enskilde att till sådant ändamål använda Ang. detfstadet
papper, som lian kan finna för godt. Det är vidare icke tens tjenst an-,
heller fråga om att de handlingar, som utgå från domstolarne,1 an ^ ^Pl}e>
skola skrifvas på något särskilt papper, emedan derom redan (Forts
finnes bestämdt. Lagfartsbevis, inteckningshandlingar m. in., som
utgå från domstolarne, skrifvas nemligen på det papper, som staten
tillhandahåller från pappersbruket vid Tumba, således ett
papper, som åtminstone borde vara fullt hållbart. Frågan rör
sålunda endast domstolarnes konceptprotokoll och renovationer till
hofrätten; och hvad beträffar dessa, vågar jag tro, att den farhåga,
som framhållits, att det hittills för sådant ändamål använda
papperet icke vore fullgod!, är minst sagdt öfverdrifven. Någon
erfarenhet i detta fall har man ännu icke kunnat åberopa, hvadan
man icke torde hafva grundad anledning antaga annat än att
det papper, som användts, skall visa sig hållbart.

Jag påstår för öfrig!, i likhet med utskottet, att hufvudvigten
ligger icke på papperets beskaffenhet, utan på arkiven. Om arkiven
äro väl ordnade, är min öfvertygelse, att papperet, äfven om
det icke är af utmärktaste beskaffenhet, håller tillräckligt länge
för att under en tillfredsställande lång tid tjena den historiska
forskningen och det enskilda intresset. Aro arkiven deremot dåligt
anordnade, hjelper det icke, huru beskaffadt papperet än är.

Om man nu också skulle bestämma ett visst slag af papper, så
blir man derför icke försäkrad om, att man härutinnan för det
väl ordnadt. Angående detta Lessebo papper, hvarom taias såsom
ett så utmärkt statspapper, har jag den erfarenhet, att det ingalunda
är felfritt. De! går nemligen lätt sönder i ryggvecket, när
man viker det, hvilket är ett synnerligt stort fel, då det skall
binda3 in för att förvaras. Om icke bokbindaren klistrar fast
hvarje blad särskild!, så händer det nemligen lätt, att det ena
bladet efter det andra faller ut och kommer undan, och detta är
en mycket större brist i afseende å papperet, än beträffande detsammas
hållbarhet i och för sig. Det statspapper, som erhålles
från Tumba och som skulle vara det bästa, har också gifvit anledning
till anmärkningar. Det har klagats öfver detta år efter
år, utan att man fått någon rättelse. Jag betvifiar sålunda, att
man med bestämmelser i detta fall skall lyckas lå väsentligen
bättre papper än det, som hittills allmänneligen användts.

Den ekonomiska sidan af saken kan ju anses liten. Om alla
domstolar och myndigheter skola åläggas att begagna ett särskildt
slag papper, lärer detta dock icke rimligen kunna ske utan att man,
på sätt nu eger rum beträffande de myndigheter, hvilka begagna
af staten godkändt papper, lemuar dem detta gratis. Min egen
årliga kostnad för papper torde uppgå till mellan 100 och 200
kronor, och eu present af detta belopp vore ju ur enskild synpunkt
ej att förakta. Men den sammanlagda kostnaden för hela
landet blefve nog rätt betydlig, då det sannolikt icke endast blefve

N:o 11. 20

Onsdagen den 10 Mars.

Ang. det i sta- fråga om domstolar på landet och rådstufvurätter, utan jemväl
tens tjenst an-om pastorer och kronofogdar m. fl.

l<,n(m PmPe> Jag fror m''n del icke, förhållandena i vårt land gifva
(Forts) anledning till vidtagande af någon åtgärd i nu föreliggande hänseende,
och jag tror, att lagutskottet gifvit goda skäl för sitt afstyrkande
utlåtande, hvartill jag tillåter mig yrka bifall.

Herr Sä ve: Äfven jag har kommit till den uppfattning, att
justitieombudsmannens föreliggande framställning bör leda till någon
Riksdagens åtgärd. Yi veta ju alla, att en stor del af de
handlingar, som förvaras i våra offentliga myndigheters arkiv,
äro af ett synnerligen högt värde, hvarför de böra för framtiden
bevaras, icke blott och bart med hänsyn till den enskilde medborgarens
rättsförhållanden, utan äfven med hänsyn till deras
egenskap att vara källor för kommande forskare, som vilja skaffa
sig en mera exakt uppfattning af vår tids rättskipnings- och förvaltningsförhållanden,
äfvensom af kulturen i det stora hela. Staten
har ju också insett detta, då den i senare tider vidtagit åtskilliga
åtgärder i akt och mening att skydda sina offentliga arkiv.
Till denna Riksdag har ju äfven regeringen framlagt en proposition,
gående ut på att upprätta landsarkiv. Men hvartill tjenar
upprättande af landsarkiv och utfärdande af bestämmelser om
vården af våra andra arkiv, om icke på samma gång bestämmelser
utfärdas, som åstadkomma, att det papper, som användes för
offentliga handlingar, blir af den beskaffenhet, att handlingarna
verkligen kunna bevaras för kommande århundraden? Att det
papper, som användes vid affattande af offentliga handlingar, icke
alltid är af denna beskaffenhet, det veta vi alla. Det papper,
som förfärdigas t. ex. af trämassa, som är åstadkommen på mekanisk
väg genom s. k. slipning, får aldrig den hållbarhet och
bindkraft, att det kan bevaras för långliga tider.

Nu säger visserligen lagutskottet, att vigten synes för lagutskottet
ligga derpå, att våra arkivlokaler hållas i godt stånd, äro
fuktfria och i öfrigt ändamålsenliga, och att man icke har någon
erfarenhet att papper, äfven af sämre beskaffenhet, som användes
till offentliga handlingar, icke visat sig hållbart. Här tillåter
jag mig göra lagutskottet den vördsamma frågan: huru vet lagutskottet
detta? Jag åsyftar nu papper af trämassa. Denna
uppfinning, att använda trämassa till papper, infördes i vårt land
i slutet af 1850 talet. Det är först ifrån 1860-talet som trämassa
hos oss användts i vidsträcktare mån vid tillverkning af papper.
Man kan sålunda säga, att de offentliga handlingar, som äro affattade
på papper af trämassa, äro på sin höjd 30 år gamla, och
då kan det ingalunda blifva tal om att erfarenheten visat, att sådant
papper står sig i långliga tider.

Jag skulle vilja spörja lagutskottet, om det kan föreställa sig,
att de handlingar af äldre datum än år 1736, som förr funnos

Onsdagen den 10 Mars.

21 N:o 11.

förvarade i våra gamla häradskistor och hvilka på grund af att de Ang. det i stadaterade
sig från tiden före 1736 flyttats till riksarkivet, nu tens tjenst anskulle
finnas i behåll, om de varit affattade på ett sådant sämre*"”
papper, som nu ofta förekommer hos våra offentliga embetsverk. Forts)

Det är visst icke alltid sant, och jag håller med den förste
ärade talaren i det fallet, att embetsmyndigbeterna begagna dåligt
papper, på grund af likgiltighet eller slarf eller missrigtad sparsamhet.
Det är ofta fallet att tjenstemannen begagnar papper af
sämre beskaffenhet derför, att han icke kommit till full insigt om
att det är ett dåligt papper. Men det är icke heller så lätt att
kunna bedöma detta.

Jag vill meddela ett fall, som inträffade med mig för några
år sedan. Jag lät nemligen trycka en mängd blanketter till
maturitetsbetyg och bad då boktryckaren att få det bästa papper,
som stod till buds. Jag trodde mig hafva fått ett godt sådant,
men sedan jag användt dessa blanketter en följd af år, visade
det sig, att de tidigare utskrifna maturitetsbetygen både börjat
brista i fogarne och gulna i kanterna samt att de voro på väg
att helt och hållet söndersmulas. Jag är öfvertygad om, att efter
ett och annat årtionde finnes intet qvar af dessa betyg, detta
antagligen till stor ledsnad för egarne, som gerna skulle vilja
behålla sina betyg såsom en dyrbar erinran från sin ungdom.

Lagutskottet bar på slutet af sid. 6 ett uttalande, som berör
justitieombudsmannens motivering, hvilket jag anser bero på ett
missförstånd. Utskottet säger:

»Slutligen vill utskottet såsom sin åsigt uttala, att skyldigheten
för underdomstolarne att till bofrätterna insända renoverade
exemplar af do vigtigaste arkivhandlingar ingalunda är af den
ringa betydelse, som justitieombudsmannen förmenat. Tvärtom
synes denna skyldighet väl egnad att förebygga de luckor, som i
arkiven af en eller annan orsak kunna uppkomma.»

Justitieombudsmannen bar icke menat detta. Han bar visst
icke förnekat, att icke dessa renoverade exemplar hafva en stor
betydelse, men lian bar sagt, att då till dessa handlingar nästan
undantagslöst användes papper af billigaste slag, vore den betydelse,
de eljest kunde ega i nu antydda hänseende, helt och hållet
förfelad.

Jag skulle kunna sluta bär, men eu tanke faller mig in,
som jag ber få begagna tillfället att för kammaren framställa.

Jag tror, att det både varit önskvärdt, om justitieombudsmannen
i sin skrifvelse äfven både påpekat beskaffenheten af det papper,
som användes till trycksaker. Som bekant begagnas nu för tiden
till den literatur, som tryckes, böcker, tidningar och dylikt, ofta
ett mycket dåligt papper, som antagligen ganska snart kommer att
undergå förgängelsen. Att utgifva tryckta skrifter, det är i de flesta
fall eu enskilds affär, och lian får sjelf lida af följderna, om han
begår eif fel i valet af papper. Men § 1 mom. 11 i tryckfrihets -

N:o 11. 22

Onsdagen den 10 Mars.

Ang. det i sta- förordningen föreskrifter, att af hvarje tryckalster 3 exemplar
tens tjenst an- skola öfverlemnas till staten, d. v. s. 1 ex. till kongl. biblioteket
vän “ l)WPer ocia i exemplar till hvartdera af universitetsbiblioteken i Upsala

(Forts) och Lund. Det är äfven föreskrifvet, att dessa exemplar skola

vara fullständiga och felfria. Jag tror, att det vore lämpligt, om
man äfven hade den bestämmelsen, att vederbörande boktryckare
skall till staten öfverlemna dessa tre exemplar på godt och starkt
papper. Då kan man hafva någon garanti, att dessa tryckalster
bevaras för kommande tider. Denna fråga, som för öfrigt är en
grundlagsfråga, föreligger emellertid icke nu, men jag har icke
kunnat undgå att fästa uppmärksamheten på den.

För min de! yrkar jag afslag på utskottets hemställan och
inskränker jag mitt eget yrkande för närvarande dertill, men

förbehåller jag mig att sedan få instämma med en talare, som

begärt ordet efter mig och som kommer att framställa ett yrkande,
hvars formulering jag känner.

Herr Berg, Gustaf Axel: Af förekommen anledning skall
jag anhålla att i någon mån få ändra det yrkande, jag förut
framstält i denna punkt. Jag tager mig derför friheten yrka,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t, efter nödig utredning, behagade taga i nådigt öfvervägande,
ej mindre hvilka föreskrifter ansåges vara af behofvet påkallade
till vinnande af trygghet derför, att af statens embets- och tjensteman
till allmänna handlingar af den vigt, att de borde för framtiden
bevaras, städse användes papper af erforderlig styrka och

hållbarhet, än äfven de öfriga frågor, som dermed kunna stå i

sammanhang.

Herr Wieselgren: Jag skall be att få instämma i det yr kande,

som den siste ärade talaren gjorde. Jag gör det derför,
att jag kan till fullo vitsorda behofvet af den framställning, som
nu blifvit gjord af justitieombudsmannen.

Redan då jag för många år tillbaka som ung jurist tjenstgjorde
vid ett häradshöfdinge-kansli, fann jag det behöfliga i en
sådan framställning. Det var föremål för ganska mycken undran
hos mig och respektive kamrater inom kansliet, huru det i framtiden
skulle komma att gestalta sig för de rättsintresserade i

domsagan; ty äfven till de vigtigaste protokollen användes der

ett papper, som redan då börjat rent af försvinna. Vi hade
ganska svårt att vid utskrifning af gravationsbevis och dylikt
kunna se hvad som egentligen stått på arkens nedersta rader,
ty der man tagit, för att vända bladet, der hade papperet alldeles
upplöst sig och försvunnit.

Då jag för åtskilliga år sedan .af en händelse kom att läsa
ett betänkande, som var afgifvet i Österrike rörande denna fråga,
kan jag ock vitsorda rigtigheten af herr Bergs yttrande, att så -

Onsdagen den 10 Mars.

23 N:o 11.

dana bestämmelser äro gifna i flera länder än Preussen och Dan-Ang- deU stor
mark. Der påpekades den enorma fara, som vore för handen,
i ty att man i eu snar framtid icke skulle vara i stånd att till- m m

godogöra sig ganska vigtiga arkivalier, helt enkelt på den grund, (Forts.)

att det papper, som till dem begagnats, vore af den beskaffenhet,
att det efter någon tid söndersmulades och försvann. Det kraf
uppstäldes derför, att intet papper finge till sådana handlingar
användas, som icke var tillräckligt hållbart.

Utskottets ordförande yttrade sig så, att det nästan lät som
han ansåge det vara hvarje tjensteman rätt att i afseende å
protokoll och domstolshandlingar använda det billigaste papperet.

Jag vågar bestämdt bestrida denna uppfattning. Jag vågar säga,
att lienstemannen icke bär rätt att använda det billigaste papperet,
han har icke ens rätt att använda billigt papper, så vida
det icke på samma gång är hållbart. Syltet med hans arbete är
icke att fixera åtskilliga bokstäfver på ett papper, som finnes i
dag och försvinner i morgon, utan meningen är att fixera dem
för all framtid; och är icke papperet af den beskaffenhet, att det
räcker för framtiden, är det för hans verksamhet odugligt och
han får icke använda det.

Då man har faktiska bevis på, att vederbörande tillåta sig
använda billigaste papper för vigtiga handlingar, så bör Kongl.

Maj:t i detta fall genom ett bestämdt påbud inskrida.^ Det kan
för vederbörande embetsman vara mycket litet betydelsefullt, huruvida
det använda papperet räcker i 20, 30 eller 40 år; hans lifstid
är icke så lång och »apres nous le déluge». Men den efterverld,
för hvilken hans arbete också är gjordt, bär härvid en
rätt ätt bevaka, som onekligen icke får eftersättas, minst på grund
af ett så simpelt intresse som det, att han kan få trämassepapper
för några kronor billigare än hvad som fordras för ett papper,
som verkligen är hållbart och ändamålsenligt.

Jag instämmer ock i hvad en föregående talare yttrade, att
bestämda föreskrifter i förevarande afseende böra bli till tjenst
och fördel för de embets- och tjensteman, som skola använda för
arkivalier afsedt papper; ty det är verkligen så, att de ganska
ofta icke veta, huru beskaffadt det papper är, som de använda.

Det kan se förträffligt ut, och den som icke är sakkunnig må
verkligen vara ursäktad, i fall han tror att det är ett godt papper.

Men det behöfver icke vara så. Han kan förr eller senare få
erfara, att han gjort ett misstag. Men då han redan köpt kanske
eu stör mäugd deraf, är det icke obegripligt, om han anser sig
böra få använda det till slut. Dylika misstag ske ej sällan just
i fråga om trämassepapperet, i synnerhet det glättade.

Jag tror således, att det skulle vara till fördel äfven for
tjenstemannen om bestämmelser gifvas, hvarigenom honom lemnas
eu vägledning att, utan risk för misstag, kunna inköpa ett papper,
som verkligen duger.

N:o 11. 24

Onsdagen den 10 Mars.

i2tfeltS!,av jag b,er’ som redau yttrat- att få instämma i herr Berga
tern tjenst an- senaste yrkande.

vånda papper J

m. m.

(Forts.) Herr Törnebladh: I likhet med åtskilliga talare inser jag

mycket väl olämpligheten af att man till officiella handlingar i
många fall använder ett underhaltigt papper. Men detta är eu
sak, och en annan sak är att skrifva till Kongl. Maj:t med eu
bestämd begäran eller, rättare sagdt, med en obestämd begäran.
Man bör i detta afseende, som vid alla skrifvelsers affattande,
enligt ruin tanke, vara ganska försigtig och på förhand hafva sökt
göra sig reda för rätta betydelsen af den skrifvelse, som man skall
aflåta. Jag fruktar för, att så i detta fall icke är förhållandet,
allra minst efter den utveckling, som, under diskussionen i kammaren,
blifvit gifven åt justitieombudsmannens framställning, om
också denna utveckling icke i ett yrkande tagit sig denna mera
elastiska form: »än äfven de öfriga frågor, som dermed kunde
stå i sammanhang».

Det kan blifva en ganska allvarsam sak att föreskrifva några
bestämda tvångsåtgärder i detta fall, såsom en förutgående pröfning.
och åtskilliga åtgärder, som mera eller mindre inkräkta, jag
vill icke säga på embetsmännens rätt, utan på statens. Det må
nu vara, att staten är skyldig att underkasta sig uppoffringar för
en så vigtig sak, men huru stora de blifva, det är eu anuan fråga,
och mer än en gång hafva anmärkningar framställs i afseende å
expensmedlens benägenhet att svälla ut.

Hvad jag fäster mig vid är det obestämda i det yrkande,
som blifvit framstäldt af lagutskottet, nemligen, att handlingar af
denna vigt böra för framtiden bevaras. Det torde icke vara för
kammaren obekant, att under den senaste liden varit anhängiggjord
eu rättegång om förvarande af handlingar för framtiden och den
karakter, som dessa handlingar rättsligen böra hafva. Jag syftar
nu på justitieombudsmannens åtal i afseende å maturitetsprofveu.
Under den diskussion, som man och man emellan förts om detta
mål, har det kommit fram, att man är ganska osäker om hvad
som bör rätteligen förvaras och hvad som hör till arkiv. Det är
också kammarens ledamöter icke obekant, att förslag till arkivstadgar
blifvit uppgjordt, hvilket dock är behäftadt med det felet,
att man der icke har definieradt hvad med arkiv och arkivhandling
rätteligen skall förstås.

Under sådana förhållanden föreställer jag mig, att det vore
klokare att låta saken mogna än att nu aflåta eu skrifvelse, om
hvars betydelse och omfattning för framtiden man icke gjort sig
eu fullkomligt klar föreställning.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Unger: Jag skall icke länge fördröja denna pappers diskussion.

Jag vill blott fästa uppmärksamheten på, attjustitie -

25 N:o 11.

Onsdagen den 10 Mars.

ombudsmannen grundat sin framställning derpå, att vid under- Ang. det istadomstolarne
användes dåligt papper. Enligt herr justitieombuds- ^ZdalapZr
mannens framställning skulle detta uppgifna förhållande icke bero m m
på vanskligheten att erhålla godt papper, utan derpå, att under- (Forts.)
domarena — jag vet ej af hvilket motiv, lättsinne eller snålhet —
skulle använda dåligt papper. Deremot vill jag inlägga min bestämda
gensaga, för så vidt beskyllningen är rigtad mot underdomarena
i allmänhet. Jag vill visst icke bestrida, att undantag
kunna finnas, såsom herr Wieselgren ock framhållit.

Öfrige talare, som uppträdt, hafva icke polemiserat mot domarena
och deras rätt att välja papper, utan mot pappersbruken.

Derpå vill jag icke inlåta mig. Jag är icke intresserad i pappersindustrien.
Emellertid tror jag, att det skall blifva svårt att hjelpa
upp denna sak. Ty om staten skulle monopolisera all tillverkning
af statspapper på ett bruk och sluta aftal med t. ex. Lessebo
bruk, att det skulle tillverka allt papper, som staten beböfde,
måste förutsättas, att staten ock skulle ''kontrollera papperets beskaffenhet,
om något med slikt aftal skulle vinnas. Tron I, mine
herrar, att det skulle låta sig göra för staten att kontrollera beskaffenheten
af hvarje ark papper. Det har ju förut visat sig att
statspapperet icke kunnat kontrolleras. Så t. ex. har stämpelpapperet
visat sig vara ganska underhaltigt, derför att det varit
omöjligt att kontrollera, det allt papper med den och den stämpeln
varit godt. Jag har, såsom sagdt, endast velat inlägga min
gensaga mot tillvitelsen att underdomarena par preference skulle
använda dåligt papper, och skulle, om åsyftade ändamålet dermed
kunnat vinnas, ej haft något emot ifrågasatta skrifvelsen.

Herr Hasselrot: Det har framstäits eu anmärkning mot

hvad jag förut anförde, hvilken jag anser mig böra bemöta. Min
mening är ingalunda, att eu domare skulle hafva rättighet att i
sin embetsutöfning använda huru dåligt papper som helst. Nej,
han är i denna detalj af sill embetsutöfning, liksom andra, skyldig
att förfara på ett ändamålsenligt sätt, men ej heller mera. Skulle
han underlåta detta, lärer han enligt mitt förmenande kunna
åtalas såsom för hvarje annat fel i tjensten. De allra flesta domare
jag känner använda Lessebo papper, och sjelf har jag gjort
det hela min tid.

En talare frågade, huru lagutskottet vet, att det nu så mycket
klandrade papper, som icke funnits mer än 30 år, kommer att
hålla sig i 100 år eller mer. Jag frågar gent emot detta, huru
talaren vet, att detta papper icke kommer att hålla sig så länge.

Derom vet man ännu icke något, och till dess det kan påvisas,
att arkiven lidit genom användandet af dåligt papper, bestrider
jag att så skett.

Det nämndes af eu annan talare, att papper i inteckmngsprotokoll,
som användts vid utfärdande af gravationsbevis, blifvit

N:o 11. 26

Onsdagen den 10 Mars.

Ang. det i sta- slitet i kanterna. Jag undrar, huru det skulle vara möjligt att

Täldammerundvika detta> då dessa pappersark för omnämnda ändamål genombläddrats
kanske tusende gånger. Sådant är en olägenhet,
(Forts.) som icke hem förekommas.

Herr Benedicks: Jag vågar något opponera mig mot den
siste ärade talaren, då jag nemligen känner till den föreliggande
saken, såsom varande i det afseendet fackman, att jag är leverantör
af trämassa för pappersbruken.

I Tyskland har man en alldeles bestämd erfarenhet — icke
blott allmän såsom hos oss, utan grundad äfven på experiment —
derom, att ju mera papperet blandas med slipad trämassa, desto
sämre blir det. Detta har ledt till noggranna bestämmelser rörande
det så kallade normalpapperet och haft till följd, att i Tyskland
icke blott papperet i allmänhet blifvit bättre, utan man
också vet hvad man skall hålla sig till. Jag tror, att, om man
här uppstälde samma fordringar som der, alla dokument komme
att vinna i hållbarhet och att äfven skrifpapperet i allmänhet
komme att blifva bättre. Då komme hvarje fabrik att biott behöfva
säga hvad slags papper den tillverkade, och icke heller
komme några olägenheter att blifva en följd af de högre pris, det
bästa papperet betingade.

Jag kommer att lägga min röst för herr Bergs förslag.

Herr Forssell: Af justitieombudsmannens utlåtande vill

det synas, som om missbruk i förevarande hänseende icke skulle
vara så alldeles sällsynta. Han förklarar, beträffande häradshöfdingarne,
att »på icke få ställen begagnades tunt, gult papper,
med stor sannolikhet tillverkadt af slipad trämassa, hvilket material
lemnade det sämsta papperet», och om rådstufvurätterna säger
han, att »på många ställen vore det använda papperet af sämre
beskaffenhet». Mot dessa påståenden hafva här stälts åtskilliga
försäkringar, afgifna af vederbörande embetsman, att det ytterst
sällan förekomme, att det vid underrätterna använda papperet vore
af dålig beskaffenhet.

Man vet vid sådant förhållande icke rätt hvad man skall tro,
men jag har för min del fäst min uppmärksamhet vid ett särskildt
indicium, som framkommit under diskussionen och som
pekat derhän, att allt dock icke torde vara så väl bestäldt med
det vid underdomstolarne begagnade papperet.

Lagutskottets ärade ordförande förklarade nemligen, om jag
icke hörde orätt, att om sådana bestämmelser om papperets hållbarhet,
som de här föreslagna, blifva af Kongl. Maj:t meddelade,
den naturliga följden häraf skulle blifva, att tillökningen i kostnad
icke kunde läggas å tjenstemännen, utan att staten Unge bekosta
det bättre papperet; han beräknade till och med, att staten
finge betala åtminstone ett par hundra kronor åt hvarje veder -

27 N.o 11.

Onsdagen den 10 Mars.

hörande embetsman för att dessa skulle kunna stå ut med att Ang. Mistaanskaffa
sådant papper, som staten fordrade. Om denna beräkning
är rigtig, måste det verkligen förhålla sig så, att veder- m m

börande embetsman för närvarande anse sig kunna anskaffa och ,Forts/;
begagna ett mycket dåligt papper. Om eu häradshöfding på
landet behöfver 200 kronor för att betacka den kostnadsökning,
som skulle uppstå af skyldigheten att begagna hållbart papper,
då måste det åtgå eu betydlig mängd papper för hans protokoll,
och då måste det papper, han nu begagnar, vara ytterligt billigt
och ytterligt ohållbart. Jag instämmer fullkomligt med den ärade
talaren på göteborgsbänken deri, att då åtskilliga embetsman
hafva skyldighet att bekosta det papper, som af dem användes,
häraf för dem följer skyldighet, såsom också af utskottets ordförande
erkändes, att bekosta ett papper, som är hållbart, och att
det således icke förefinnes någon skyldighet för staten att, om de
föreslagna bestämmelserna skulle utfärdas, ersätta embetsmännen
den kostnad, som det medför att begagna hållbart papper. Om
Kongl. Maj:t till förekommande af missbruk uti ifrågavarande
afseende meddelar en uttrycklig bestämmelse för att inskärpa en
pligt, som borde vara sjelfkär, kan detta icke för staten medföra
annat åliggande än en förbindelse att tillse, det hållbart papper
verkligen tillhandahålles vederbörande embets- och tjensteman till
ett icke oskäligt pris, och detta är eu förbindelse, som staten
mycket väl kan åtaga sig. Det är redan visadt af den förste
talaren, att det statspapper, som vid Lessebo tillhandahålles statens
embetsverk, i sjelfva verket faller sig billigare än sådant papper,
tillverkadt till försäljning åt fabrikens enskilda kunder. Vid sådant
förhållande synes icke någon betänklighet af ekonomisk art
kunna framställas mot ett bifall till den af herr Berg föreslagna
skrifvelse, och anhåller jag att få yrka bifall till herr Bergs förslag.

Herr Säve: Jag har endast begärt ordet för att svara på den
fråga, som lagutskottets ärade ordförande till mig framställe med
anledning af ett yttrande, som jag fält i mitt förra anförande.

Han frågade nemligen, huru jag kunde veta, att ett papper af
sämre beskaffenhet, sådant som det, hvilket tillverkats af trämassa,
oaktadt dylikt papper icke varit i bruk mer än 30 år, icke
skulle stå sig, om det blefve åtskilliga årtionden äldre. Jag vill
härpå svara, att erfarenheten redan visat, att mycket dylikt papper,
som blott är 20—BO år gammalt, faktiskt blifvit så försämradt,
att man kan vara fullkomligt öfvertygad om att det icke
skall kunna stå sig många år längre. Men, antaget att jag icke
kan lemna ett bestämdt svar på hans fråga, så vill jag i mm
ordning fråga honom: tänk om ingen af oss vet, huru hållbait
dylikt papper är, men om den ene af oss misstagit sig, t. ex.
ordföranden i lagutskottet, och man efter 100 InO år skulle finna,
att papperet i eu stor del af våra offentliga handlingar, på grund

N:o 11. 28

Onsdagen den 10 Mars.

Ang. det r ata- af dess dåliga beskaffenhet, vore förstördt, skulle då icke ett stort

vändimpneransvar hvila På 0S3> om vi icke begagnat detta tillfälle att förem
m bygga en så olycklig möjlighet?

(Forts.)

Herr Olander: Jag skulle icke hafva haft något emot att
biträda yrkandet om en sådan skrifvelse, som här är ifrågasatt,
men jag vet icke hvilken nytta den skulle medföra. Den skulle
icke kunna leda till annat, än att Kongl. Maj.t förklarar, att vederbörande
embetsverk vore skyldiga att använda papper från den
eller den fabriken. En viss fabrik skulle då komma att tillhandahålla
allt det papper, som finge användas af statens embetsman,
och detta blefve ett monopol för den sålunda anvisade fabriken.
Nu är förhållandet, att eu fabriks papper kan vara bra och hållbart
ett år, men dåligt ett annat. Och säkerligen skulle ett dylikt
monopol leda till att papperet småningom förändrades. För
min del begagnar jag alltid Lessebo papper af prima sort, men
med öppen rätt naturligtvis att, om jag finner att detta papper
försämras, då taga mitt pappersbehof från ett annat bruk, som
lemnade bättre vara. Detta skulle ju ej låta sig göra, om den
monopoliserade fabrikens papper försämrades. Jag är derför rädd,
att den ifrågavarande skrifvelsen skulle leda till att förhållandet
blefve sämre än det nu är. Äfven om det nu någon gång händer,
att dåligt papper af embetsman användes, bestrider jag att
embetsman i allmänhet begagna sig af papper, som de icke anse
hållbart. Jag bär aldrig hört talas om att papper af slipad trämassa
användes till domböcker eller andra handlingar, som skola
förvaras. Af dessa skäl yrkar jag bifall till lagutskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande utlåtande yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Berg,
Gustaf Axel, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t, efter nödig utredning, behagade taga i nådigt
öfvervägande, ej mindre hvilka föreskrifter må anses vara af behofvet
påkallade till vinnande af trygghet derför, att af statens embete-
och tjensteman till allmänna handlingar af den vigt, att de
böra för framtiden bevaras, städse användes papper af erforderlig
styrka och hållbarhet, än äfven de öfriga frågor, som dermed
kunna stå i sammanhang.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande
af herr Bergs förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

29 N:o 11.

Onsdagen den 10 Mars.

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles justitieombudsmannens
i ämnet gjorda framställning med den af herr
Berg, Gustaf Axel, föreslagna ändring.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 28;

Nej — 79.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades friherre Rappe
under tio dagar från denna dag.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl. Maj:ts
under sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen
om ändring af § 4 i nådiga förordningen angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december 1892.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen angående
försäljning af tre till förra hospitalshemmanet Va mantal Stäfvie
N:o 19 i Malmöhus län hörande lägenheter.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
å föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1,26 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

N:o 11. 30

Fredagen den 12 Mars.

Fredagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 5 innevarande månad.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 9, till Konungen, i anledning af Kongl. Majrts
proposition angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jernvägsanläggningar.

Föredrogos, men bordlädes å n}To på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 10 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 2 och statsutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 8.

Vid föredragning af statsutskottets den 10 innevarande mars
bordlagda memorial, n:o 31, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens sjette
hufvudtitel, godkändes de föreslagna voteringspropositionerna.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta stats- och lagutskottets den 10 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 1.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 10 innevarande månad bordlagda memorial n:o 6,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter af utskottets betänkanden n:is 2 och 3, angående vissa
delar af tullbevillningen.

Punkterna 1, 3, 4, 6, 8 och 10.

De föreslagna voteringspropositionerna godkäudes.

Punkterna 2, 5, 7, 9 och 11.

Hvad utskottet hemstält bifölls och de föreslagna voteringspropositionerna
godkändes under de af utskottet gjorda förutsättningar.

31 N:o 11.

Fredagen den 12 Mars.

Vid föredragning af bevillningsutskottets den 10 i denna
månad bordlagda memorial n:o 7, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande punkten 1 af utskottets betänkande mo 4,
i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen
angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894, godkändes den
föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 10 innevarande mars bordlagda utlåtanden mis
23—26. _

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,52 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.