1897. Första Kammaren. N:o 8 (Riksdagens protokoll 1897:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Första Kammaren. N:o 8.

Lördagen den 27 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet von Krusenstjerna aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående ändring i bestämmelserna
rörande ett Uddevalla—Yenersborg—Herrljunga jernvägsaktiebolag
beviljadt statslån.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande statens jern vägstrafik;

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af den kronan såsom danaarf tillfallna lägenheten Lilla
Hyddan å Örebro stads område; och

n:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till staden Sundsvall af viss, statens jernvägar tillhörig
mark;

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 3, angående vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen;
och

n:o 4, i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl.
förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894; äfvensom lagutskottets

utlåtanden:

n:o 13, i anledning af väckta motioner i syfte att ordinarie
domhafvande å landet må benämnas lagman;

n:o 14, i anledning af justitieombudsmannens framställning
angående anställande af kommissionär hos justitieombudsmannen;
och

Första Kammarens Prof. 1897. N:o 8.

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

Om aflöning
åt tjensteman
i krigsarkivet
in. m.

n:o 15, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kong!, propositionen.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 2.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 24 och 26 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Grefve Klingspor: Då denna fråga förevar inom utskottet,
reserverade jag mig emot det beslut, hvartill utskottet kommit.
I denna reservation instämde äfven några andra af denna kammares
ledamöter inom utskottet.

Kongl. Maj:t har här föreslagit, att, efter den nuvarande
krigsarkivariens afgång, i stället för den lön och ålder still ägg,
som varit honom tilldelade, skulle uppföras ett arfvode till en
krigsarkivarie med 2,500 kronor, till en bibliotekarie 1,000 kronor
och till en amanuens 800 kronor, samt derjemte, å generalstabens
stat, 2,895 kronor till en intendent af andra klassen. Utskottet
har godkänt de första arfvodena, men deremot afslagit arfvodet
till intendenten af andra klassen. Redan genom det förslag, som
Kongl. Maj:t har framstält, skulle generalstabens stat i väsentlig
mån försvagas, och ännu mera skulle detta blifva förhållandet, om
bifall lemnades till statsutskottets hemställan. Krigsarkivariens
arbete är ju ganska ansträngande och det blir mer och mer ansträngande
för hvarje år; derför synes det mig, som om det vore
stort skäl att bibehålla hans lön sådan den nu är. Jag kan dock
å andra sidan gerna medgifva, att det behöfves en redogörare vid
generalstaben, och finner det derför helt naturligt, att Kongl.
Maj:t föreslagit, att en sådan skulle anskaffas.

Jag anhaller på grund af hvad jag nu anfört att få yrka
utslag å utskottets färsing och bifall till reservationen.

Lördagen den 27 Februari.

N:o 8.

Friherre von Otter: Sakskälet, mine herrar, hvarför jag
icke har anslutit mig till öfriga ledamöter från denna kammare i
statsutskottet, är det, att, enligt mitt förmenande, ett bifall till
hvad Kongl. Maj:t här har föreslagit skulle endast och allenast
stadfästa det förhållande, som i 9 års tid varit rådande i krigsarkivet,
under det att ett bifall till reservanternas förslag, såvidt
jag förstår, skulle leda derhän, att hela krigsarkivariebefattningen
återföres i de spår, som den hade från början af generalstabens
ordnande, eller ifrån 1870-talet. Såsom af statsrådsprotokollet kan
inhemtas, har allt sedan 1887 den nuvarande krigsarkivarien varit
sjuk och hans tjenst uppehållits af en amanuens, hvarjemte en
särskild person antagits för att sköta redogörarekallet. Under
sådana förhållanden och då icke, såvidt jag har mig bekant, några
anmärkningar kunnat rigtas emot detta förhållande eller något
annat än ett tillfredsställande resultat vunnits af detsamma, kan
jag icke finna annat, än att det är en god utväg, som Kongl.
Maj:t föreslagit till denna frågas lösande.

Om åter utskottets förslag afsloges och reservationen bifölles,
så kan ju dermed icke afses någonting annat, än, som den förste
talaren antydde, att krigsarkivariebefattningen fortfarande skulle
bibehållas af en ordinarie tjensteinnehafvare. Häraf skulle väl
blifva följden, att redogörarebefattningen framdeles, såsom nu
finnes stadgadt, skulle vara förenad med krigsårkivarietjensten,
och detta är ett förhållande, hvarom alla inom generalstaben från
dess första stiftande varit eniga, att det är högst olämpligt.

För min del finner jag visserligen, att denna fråga icke har
någon så väsentlig betydelse, men jag har i alla fall trott mig
göra rätt, då jag slöt nug till dem, som yrkade bifall till Kongl.
Maj:ts förslag, och yrkar jag derför nu bifall till utskottets
betänkande.

Herr Björlin: Då jag i denna fråga förenat mig med

reservanterna inom utskottet och yrkat afslag på den af Kongl.
Maj:t gjorda framställning, ber jag nu att få nämna några
skäl:

Det är egentligen med fäst afseende på den stora allmänheten,
på vetenskapen och litteraturen, som jag kommit, till denna ståndpunkt,
alltså icke så mycket det militära intresset. Jag inser mer
än väl, att generalstaben icke har någon synnerlig olägenhet af
om krigsarkivariebefattningen är på förordnande, i synnerhet för
närvarande, då krigshistoriska afdelningens arbeten pågå på sådana
områden inom krigshistorien, der det icke fordras någon arkivkunskap
eller någon förmåga att läsa gammal stil eller diplomatiskt
granska gamla handlingar. Ett annat förhållande vore, om
man, sedan kriget 1808 och 1809 är slutbehandladt, komme att
börja med de äldre krigen. Jag har således ur denna synpunkt
icke någonting att invända mot förändringen i fråga, ocli jag kan
till och med finna ett och annat skäl tala för Kongl. Maj:ts framställning
i detta fall.

Om aflöning

åt tjenstemän

i krigsarkivet

m. in.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

i krigsarkivet
m. m.
(Forts.)

Om aflöning Deremot har jag så mycket mer vägande skäl, som jag tror,
eu tjensteman om jag betraktar förändringen från den stora allmänhetens sida.

Enligt Kongl. Maj:ts nådiga reglemente är nemligen allmänheten
berättigad att hvarje söckendag hela året om på viss tid besöka
krigsarkivet och har då pretention på att der finna en fullt skolad
arkivtjensteman, som kan gå den till banda med upplysningar.
Jag tror derför, att det icke är likgiltigt, från hvithet område
denne man sökes. Jag föreställer mig nemligen, att lika vigtigt
som det är, att en person som skall göra tjenst som officer blir väl
utbildad i sitt yrke, innan han får officersbefäl, lika vigtigt är det
att få en arkivtjensteman väl utbildad i sitt yrke, innan han
anförtros vården af ett stort arkiv. Och derför är det nog icke

Ektiskt och klokt att söka den skicklige arkivmannen på officerens
eller vice versa.

Utom dessa sakskäl — jag skall be att icke vidare behöfva
utbreda mig om dem — finnes det äfven en vigtig formel
sida af den föreliggande frågan. Då utskottet lemnat Kongl.
Maj:ts förutsättningar å sido, har, såsom jag föreställer mig, sjelfva
hufvudfrågan dermed också förfallit. Jag kan nemligen icke tänka
mig det rätta uti att utskottet så der på fri hand kan anvisa för
Kongl. Maj:t den väg, på hvilken Kongl. Maj:t bör organisera om
sitt krigsarkiv, då utskottet icke har någon motionsrätt.

Jag anhåller, herr grefve och talman, att vördsamt få yrka
bifall till reservationen.

Herr statsrådet friherre Rappe: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på hvad som för t. f. generalstabschefen icke mindre
än för mig såsom chef för landtförsvarsdepartementet varit
hufvudsaken i denna fråga, nemligen nödvändigheten att skilja
redogörarebefattningen inom generalstaben från krigsarkivariesysslan.
Det förslag, som ju äfven föreligger, nemligen att i stället
för en arkivarie med ett arfvode på 1,800 kronor skaffa en bibliotekarie
med 1,000 kronors och en aktuarie med 800 kronors arfvode
är en sekundär fråga, emot hvilken ingen röst höjt sig inom
statsutskottet. Frågan gäller således endast, om man skall alltjemt
förena krigsarkivarietjensten med redogörarebefattningen eller
om man skall hafva två särskilda personer för dessa Fenster. Jag
har icke af den diskussion, som här blifvit förd, och icke heller
af hvad som framgår af statsutskottets betänkande funnit något
skäl, som skulle tala för bibehållande af denna förening. Nu har
man vid alla de arbeten, utredningar och förslag, som blifvit
gjorda, innan man framlade organisationen af intendenturen, städse
sökt ställa så till, att redogörarne skulle få ingå på intendenturens
stat, hvarigenom en minskning skulle vinnas i disproportionen
mellan intendenturen i fred och den personal, som behöfves i fält.
Naturligtvis har generalstaben för denna speciella fråga velat
tillämpa samma grundsats, som vid föregående arbeten gjort sig
gällande, och derför här föreslagit, att intendenturtienstemännens
antal skulle ökas med en person, som då skulle blifva redogörare

Lördagen den 27 Februari.

»so 8.

på generalstabens stat. Nu har emellertid utskottet icke kunnat
vara med om detta förslag, utan blott velat sätta ett arfvode för
redogöraren. Hade man inom generalstaben från början haft klart
för sig, att inom Riksdagen framställningen rörande redogöraren
icke hade utsigt att vinna framgång, är jag förvissad, att man
icke då satt i fråga att beröfva sig en fast plats, så mycket mindre
som naturligtvis af bär redan anförda och många andra skäl
krigsarkivanens bibehållande skulle vara det allra bästa för krigsarkivet.

Nu hoppas jag för min del, att genom kammarens beslut det
resultat måtte nås, som är det vigtigaste, nemligen att det blir
en särskild krigsarkivarie och en särskild redogörare, och att icke
genom detta beslut denna möjlighet aflägsnas. I fall kammaren nu
bifaller reservationen, får man till en annan riksdag söka komma
derhän, att man icke blott får bibehålla den arkivarie, som man
redan eger, utan också får redogörareplatsen skild från arkivarietjensten,
hvilket, som jag i början af mitt anförande nämnde, är
hufvudsaken.

Herr Sä ve: Fastän jag icke närmare känner till arbetsfördelningen
inom generalstaben, tror jag mig dock kunna sentera
de skäl, som af chefen för landtförsvarsdepartementet blifvit anförda.
Jag tror dock, på samma gång jag erkänner rigtigheten
af dessa, om man blott skall taga hänsyn till generalstaben i dess
helhet, att kammaren icke bör bedöma denna fråga blott med uteslutande
hänsyn till generalstaben, utan äfven,. som herr Björlin
antydde, med hänsyn till allmänhetens och särskildt den historiska
forskningens intresse i det hela.

Det förhåller sig så med vårt arkivväsende här i Sverige, att
det saknar erforderlig koncentrering. Det är icke här som i andra
länder, t. ex. i Frankrike, att man åstadkommit en för sitt ändamål
fullt tränad och utbildad enhetlig ledning, under hvilken alla
statsarkiv stå. Detta är en brist hos oss. Under sådana förhållanden
synes det mig vara skäl, att man åtminstone i de arkiv
man har söker bevara en enhetlig ledning.

Emellertid tror jag, att man bortser från detta, hvad beträffar
vården af det dyrbara arkiv, som kallas krigsarkivet. Förhållandet
derstädes är, att närmaste chefen, som äfven är chef för
generalstabens krigshistoriska afdelning, är en regementsofficer, och
det är ganska antagligt, att denne i vanliga fall endast under en
kortare tid kommer att vara chef för arkivet. Han är naturligtvis
en dugande man, ty i annat fall hade han icke nått den grad han
har, och då blir han äfven i sinom tid befordrad till en ännu högre
militärgrad inom den aktiva armén. Under sådana förhållanden
synes mig vara uppenbart, att den, som skall vara hans närmaste
man, nemligen kngsarkivarien, bör vara fast anstäld. Nu blir
händelsen, om Kongl. Maj:ts förslag godkännes, att icke heller
han blir fast anstäld, utan till platsen antages förmodligen också
eu officer, säkerligen en för platsen fullt kvalificerad men, som

Om aflöning

åt tjenstemän

i krigsarkivet

m. m.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

Om aflöning dock inom några år ser sig föranlåten att lemna denna sin tillikrigsarkiv"
f^bliga anställning i följd af högre befordran inom den aktiva
m. m armén. Det svnes mig derför vara synnerligen vigtigt, att man
(Forte.) far platsen tillsatt med en person, om hvilken man kan hafva
den förhoppning, att han allt framgent kommer att stanna qvar
vid den för att på dess skötande nedlägga sin egentliga lifsgerning.

Herr Björlin framhöll nyss ett skäl, som jag skall taga mig
friheten att ytterligare söka pointera. Han erinrade om, att den
krigshistoriska afdelningen inom generalstaben efter tyskt mönster
börjat att bearbeta vår krigshistoria, och att den nu är sysselsatt
med att utgifva historien om 1808—1809 års krig. Herr Björlin
antydde, att man härför icke behöfver så grundliga arkivstudier,
men att förhållandet blir ett annat, då man i framtiden skall gå
längre tillbaka i våra krigshäfder. Jag tänker såsom han, och
jag anser, att den tiden icke är långt fjerran, då man på generalstabens
krigshistoriska afdelning kommer t. ex. till behandlingen
af det långvariga pommerska kriget, hvarvid arkivstudier nog
behöfvas.

Jag har gjort ett flyktigt besök i krigsarkivet och dervid
bildat mig en föreställning om arten och beskaffenheten af arbetet
derstädes, om det storartade material, som sammanförts från topografiska
corpsen, från de särskilda regementsarkiven, från kongl.
biblioteket och från riksarkivet, och det står klart för mig, att
man der visst behöfver en för sin arkivuppgift fullt utbildad
person, som kan egna hela sitt intresse och hela sin kraft uteslutande
åt arbetet i sj elfva arkivet.

Jag vill nu icke beröra frågan om redogöraren. Antagligen
kan generalstaben, med de stora anslag och med den mängd personer,
som den har till sitt förfogande, finna något medel att så
styra och ställa med redogöraregöromålen, att krigsarkivarien kan
befrias från dessa och sättas i stånd att uteslutande egna sig åt
sin egentliga uppgift. På grund af hvad jag haft äran anföra
ber jag få förena mig med reservanterna.

Herr A lin: Jag skall också be att få säga några ord i denna
fråga, då det synes mig vara af stor vigt, att man vid förändringen
af de förhållanden, som rådt i tjugu år, beträffande krigsarkivariebefattningen,
ordnar så, att mnehafvaren deraf bibeliålles på
ordinarie stat. Krigsarkivets betydelse har blifvit framhållen af
en bland de första talarne, särskildt med hänsyn till vetenskapens
och den stora allmänhetens fordringar. Jag förenar mig med
honom, men vill tillika med en annan af de föregående talarne
betona, att det för fullgörande af det magtpåliggande uppdrag,
som generalstabens krigshistoriska afdelning bär, är af minst lika
stor vigt, att det material, som skall bearbetas, finnes så fullständigt
samladt och så väl ordnadt och bevaradt mot skada och
förskingring, att de, som skola bearbeta detsamma, utan onödigt
besvär kunna begagna sig deraf. Nu har, under de tjugu år som

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

förflutit, sedan man fick krigsarkivariebeställningen på ordinarie
stat, enligt hvad chefen för landtförsvarsdepartementet yttrat till ''
statsrådsprotokollet, krigsarkivet vunnit en högst betydlig utveckling
och dess betydelse i hög grad ökats. Under sådana förhållanden
synes det mig icke finnas något skäl att förändra de
förut bestående förhållandena så, att denna beställningsinnehafvare
skulle blifva sämre aflönad och att hans embetsställning i allmänhet
skulle blifva svagare än förut. Det synes mig också vara så
mycket mindre skäl för kammaren att tänka pa ett bifall till utskottets
framställning, som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
nyss förklarade, att för den händelse man
hade förestält sig att utskottet icke skulle tillstyrka den förutsättning,
under hvilken den nu ifrågasatta förändringen föreslagits,
så hade detta ändringsförslag icke framkommit. Vid sådant förhållande
torde jag icke längre behöfva upptaga tiden, utan får
jag anhålla om proposition på bifall till reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af grefve Klingspor, att kammaren
skulle afslå utskottets hemställan och antaga det förslag,
som innefattades i den vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden; och förklarades propositionen på bifall till grefve
Klingspors yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 3—7.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 8.

Herr statsrådet friherre Rappe: Utskottet har nedsatt det
anslag, som af Kongl. Maj:t begärts, med icke. obetydligt belopp.
Af den utredning, som framlagts i Kongl. Maj:ts proposition och
statsrådsprotokollet samt äfven i utskottet, torde herrarne finna,
att redan genom de byggnader, som blifvit uppförda, innan den
förbättrade härordningen kom till stånd, och hvilka medfört icke
ringa underhållskostnader, behöfves ett ökadt anslag af 40,000
kronor. När den förbättrade härordningen diskuterades vid 1892
års urtima riksdag, omförmäldes, att den skulle fora . med sig
ytterligare ökade kostnader för ifrågavarande ändamål till belopp
af 35,000 kronor. Nu har utskottet visserligen varit med om dessa

35,000 kronor och dertill 9,718 kronor för underhåll af åtskilliga
fästningsverk, hvilket behof dock förelåg, innan den förbättrade
härordningen sattes i fråga, men icke fäst något afseende vid den
framställning, som rörde öfriga äldre byggnader.

Det är klart, att Riksdagen i detta fall beslutar såsom den
finner lämpligt; men jag kan icke underlåta att fästa uppmärk -

Om aflöning

it tjenstemän

krigsarkivet

m. m.

(Forts.)

Höjning af
anslaget till
arméns byggnader
m. m.

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

Höjning af
anslaget
till arméns
byggnader
m. m.
(Forts.)

samheten pa hvad jag redan nämnde till statsrådsprotokollet, att

g°x ekonomi och statens intresse borde fordra, att man söker
halla statens byggnader vid magt. Och om Riksdagen nu, såsom
antagligt är, fattar sitt beslut i öfverensstämmelse med utskottets
förslag, maste den vara beredd på att snarligen från krigsstyrelsens
sida komma nya yrkanden om anslag, för att icke dessa
byggnader skola förfalla, hvilket icke lär vara i det allmännas
intresse.

Friherre von Otter: Det kan icke nekas att, såsom herr
statsrådet också erinrade, fortifikationsdepartementet anfört mycket
giltiga skäl för anslagets höjande, då fortifikationsdepartementet
Iramhallit, att, sedan, detta anslag senast höjdes, hafva, förutom
. de nya kasernetablissementen, nya byggnader och nya anläggningar
pa fästningarna utförts för en kostnad af nära 4,500,000
kronor, och. att på de reqvisitionsförslag, som från vederbörande i
i mkommit, nedsättning måst göras med icke mindre än

47,000 kronor för att få det att gå i hop. Men det är ett skäl,
som etter mitt förmenande talar för utskottets åsigt, eller åtminstone
gor, att utskottet kunnat finna sig skyldigt att i detta fall
icke tillstyrka hela det belopp, Kongl. Maj:t föreslagit. Jag vill
icke fästa mig vid det förhållandet, att Kongl. Makt förra året
begärde en tillökning i detta anslag af endast 35,000 kronor, hvilket
vid gemensam votering föll med 244 röster mot 128, hvaraf
endast 17 tran Andra Kammaren, men mera dervid, att fortifikationsgeneralen
anfört, att af detta underhållsanslag tagits medel
tor att fylla hvad som saknades till fullbordande af en del kaserner.
Det är ju gifvet att, om jag tager af underhållsanslaget för
att tacka en tillfällig brist, detta icke utgör något skäl för att
nöja hela anslaget. Det är med hänsyn egentligen till dessa två
omständigheter, som utskottet funnit sig icke kunna i högre grad
tillstyrka propositionen, än att utöfver de 35,000 kronor, som voro
föremal för Riksdagens pröfning i fjor, anslaget höies med 9 718
kronor. 0

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

, i . härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande punkt hemstält.

''Punkterna 9—16.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkterna 18 och 19.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Lördogen den 27 Februari.

Nso 8.

Punkten 20.

Mom. a). Anslag för

anskaffning af

Herr Ljungberg: Vid senaste riksdag beviljades såsom eldh"^vapen

bekant ett större anslag, 4,479,000 kronor, till. anskaffande af nya åt armén.
gevär. Vid denna riksdag har Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse
med den önskan, som af Riksdagen, med bifall till en af mig.väckt
motion, uttalats, att gevären skulle, såvidt lämpligt vore, tillverkas
vid inhemska verkstäder, föreslagit, att af återstoden af de

11,710,000 kronor, som blifvit för gevärsanskaffningen påräknade,
erforderligt belopp skulle användas till förfärdigande af ytterligare
25,000 gevär, af hvilka 15,000 skulle tillverkas vid Carl
Gustafs stads gevärsfaktori och 10,000 vid enskild verkstad. Då
jag för min del befarade, att det med en så lång tillverkningstid
som 10 år lätteligen kunde inträffa samma olägenhet, att icke
säga olycka, som hände vid remington-gevärens anskaffande, nemligen
att när hela mängden af gevär blef färdig, voro de redan
föråldrade, angaf jag såsom ett bättre medel, att man icke skulle
binda sig vid den inhemska verkstaden för längre tid än högst 5
år. Men på det att verkstaden icke skulle vägra att åtaga sig
anskaffningen, skulle man gifva den hopp att, med hänsyn till den
princip, Riksdagen nu omfattat, att våra militära vapenbehof
skola fyllas af inhemska verkstäder, den skulle kunna vara försäkrad
om ytterligare 5 års arbete. Denna min hemställan har
utskottet väl icke helt och hållet ignorerat, men tagit särdeles
läsligt. Det är väl sant, att jag icke gjort något bestämdt forrnuleradt
yrkande, men min hemställan om ändring i det kongliga
förslaget var alldeles tydlig, då jag skrifvit: »Det skulle vara
alltför betänkligt att bortkasta nära 12 millioner på gevär, som,
när antalet vore komplett, kunde vara föråldrade» ----och vi dare:

»Derigenom skulle ett större anslag icke vara erforderligt
än, i allt, 7,333,750 kronor»; och i allt fall anser jag det hafva
varit utskottets skyldighet att för Riksdagen anmäla af hvad
beskaffenhet denna hemställan var och icke inskränka sig till att
säga, det jag »yttrat mig om Kongl. Maj:ts framställning», ty
statsutskottet liksom öfriga utskott bör dock icke förgäta, att det
är blott en delegation af Riksdagen och att, dä det är Riksdagen
sjelf, som i sista hand afgör saken, hon icke bör undanhållas de
grunder och fakta, öfver hvilka den skall döma. Och för öfrigt
var ju utskottet oförhindradt att sjelft efter de råd och anvisningar,
som jag, efter ganska sorgfälligt öfvervägande, gifvit, formulera
ett bestämdt yrkande, förutsatt att utskottet gillat dessa erinringar.
Nu har utskottet icke haft bättre förslag att göra, än att
man bör inskränka sig till ett års anslag af 1,247,000 kronor och
låta gevären förfärdigas vid Carl Gustafs stads faktori, för hvilket
ändamål af nämnda anslag skulle utgå 100,000 kronor till utvidgning
af faktoriet. Detta låter ju ganska godt och plausibel!
men ett och annat är dock att dervid anmärka, först och främst

Nio 8.

Lördagen den 27 Februari.

Anslag för att departementschefen önskat en årstillverkning af 25,000 gevär
anskaff™”9 nf under 8 år, medan, enligt utskottets förslag, endast 20,000 skulle
eldhandvapen för år 18p8. beställas, och för det andra, hvilket är betänkligt nog,
åt armén. att man åsidosätter ett tillfälle, som nu erbjudit sig, att uppamma
(Forts.) eu större gevärsfabrikation vid enskild verkstad. Förr i tiden
hade man i Sverige icke annat än enskilda verkstäder, men hädanefter
skulle, man här i landet få allenast en officiel verkstad; och
det kan blifva farligt vid krigstillfällen att sakna alla enskilda
inhemska, verkstäder, som förfärdiga gevär. Det vore önskligt
för framtiden att man så stälde till, att någon del af nödiga beställningar
af vapen lemnades till enskilda verkstäder, så att sådana
i farans stund funnes att tillgå.

För närvarande lärer väl emellertid ingenting annat vara att
göra än att bifalla statsutskottets betänkande, ty Kong! Majts
proposition skulle ej heller jag, för min del, vilja bifalla.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Då den siste talaren anmärkte,
att utskottet så läsligt behandlat hans motion och icke
kunnat, fästa afseende vid hans framställning i förevarande punkt,
heder jag få för kammaren påpeka, att denna hans motion (n:o
37) icke innehåller något yrkande i berörda fråga.

Den är så till vida märklig, denna motion, att den kommer
fram med åtskilliga förslag beträffande vissa delar af Kongl.
Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof och
börjar med, att »det hittills oerhörda belopp, hvartill det kongliga
budgetförslaget i år uppstiger», föranleder motionären att föreslå
några nedsättningar, men då man läser igenom motionen, finner
man, att efter den stora inledningen endast yrkas nedsättande af
två anslag på 8 hufvudtiteln, hvarigenom en besparing skulle
göras på ett. par tusen kronor. På det kunde utskottet gifvetvis
icke svara vid dess behandling af 4 hufvudtiteln.

Beträffande i (ifrigt motionärens uppfattning af gevärskalibern,
så, . enligt offentliga handlingar, som afdelningen inom utskottet
tagit del af finner man, att de uppgifter om kaliberstorlek, motionen
innehåller, icke lära vara med verkligheten fullt öfverensstämmande.
. Då motionären talar om, att 5-millimeters gevär
lära börjat införas i en och annan af stormagternas arméer, synes
af eu tillgänglig promemoria, att så icke är förhållandet.

Jag skulle kunna svara på åtskilliga andra saker, men då
motionären icke gjort annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, beder jag få instämma i detta yrkande.

Herr Ljungberg: Jag vill endast fästa den siste talarens
uppmärksamhet derpå, att om jag i en framställning., som afser
flera hufvudtitlar — ty den afser den kongl. propositionen i flera
delar — talar om 5 och 8 hufvudtitlarna, så har detta intet att
göra med denna sak. Derutaf hade således utskottet icke behöft
anse sig förhindradt att på ett mindre lösligt sätt behandla motionen.

Lördagen den 27 Februari.

N:o 8.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande moment hemstält.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21—26.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 27.

Herr Wennerberg: Het skulle kunna anses vara utan skal

jag yttrade mig i denna fråga; men då jag under ganska många
år alltjemt tyckt mig finna anledning att klandra statsutskottet
för behandlingen af Kongl. Maj:ts proposition i detta ämne, är
jag villig erkänna, att jag nu icke har den ringaste anledning
dertill; statsutskottet har gjort allt hvad i utskottets förmåga
stått, nemligen att enhälligt bifalla den af Kongl. Maj:t. gjorda
propositionen. Det är således icke mot statsutskottet jag har
något att yttra.

Men jag kan icke neka, att den lilla punkt, som nu år stöld
som förklaring på statsutskottets välvilja denna gång, står i en
mycket bjert motsats till de mer eller mindre underhaltiga förklaringar,
som under flera år förut från statsutskottet gifvits.
Det heter nemligen: »Utskottet, som inhemtat, att fullbordande af de
arbeten å Karlsborgs fästning med Vaberget, som ännu återstå att
utföra, beräknas skola betinga en kostnad af sammanlagdt omkring
4,000,000 kronor, får hemställa». Denna underrättelse borde icke
för statsutskottet varit någon öfverraskande nyhet. Under derå
år har man gjort beräkningar rörande slutkostnaden, alltjemt
likväl under slöseri från Riksdagens sida vid handhafvande^ af
de årligen lemnade medlen till denna fästning; och dock har Riksdagen
måst hafva fordringar på att en gång få den färdig.. Detta
hindrar icke, att i denna lilla punkt ligger, en förhoppning och
en mycket ljus sådan, ty det är annars obegripligt, hvarför denna
underrättelse nu skulle af utskottet anmälas, derest icke statsutskottet
sjelf, och jag hoppas med statsutskottet Riksdagen, skall
finna, att det förra långsamma sättet att gå till väga är att alltjemt
slösa med statens medel och det på ett sätt, som vid många
riksdagar förut verkligen måst erkännas. Om vi tänka oss, att

200,000 kronor årligen skola lemnas till denna fästning för att
den skall blifva satt i försvarsdugligt skick, måste dock en ganska
lång tid förflyta, innan man nätt det åsyftade malet, och i
vår tid torde det för hvarje år som går vara mera betänkligt.att
hafva fästningen ofärdig. Men statsutskottet har, som sagdt, gjort
hvad det förmått,

Anslag till
arbeten
å Karlsborgs
fästning.

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

Anslag till
arbeten
Karlsborgs
fästning.
(Forts.)

Deremot skulle det förvåna mig, om vi ej härnäst finge en kongl.
proposition, som, under det välviljan mot såväl denna hufvudtitel
i allmänhet som särskildt mot Karlsborg påtagligen visat
sig, skulle gå ut på en större summa. I många år och äfven i
år har fortitikationsgeneralen förklarat, att livad som går under

300,000 kronor årligen innebär ett slöseri med kraft och penningar.
Då han emellertid medgaf, att han med hänsyn till de betydliga
belopp, som behöfdes för sjöbefästningar, denna gång skulle
nöja sig med att begära 200,000 kronor, skedde det dock med påtaglig
hänvisning dertill, att af de 3 pansartorn, som fordras för
att befästa Vabergets högra sida, åtminstone ett skulle uppbyggas,
för hvilket ändamål extra medel borde begäras. Detta Tiar icke
skett. Följaktligen kunde utskottet icke mer än säga ja till hvad
som begärdes i den kongl. propositionen. Att detta var för litet
är påtagligt.

Om man ville säga, att fortifikationschefens strängt mättade
begäran icke vore grundad på tillräckligt militära skäl, eller man
vill1e under nuvarande ovanligt rika tillgång på penningar hänvisa
till de stora krafven för befästningar, om Invika man egentligen
icke vet hvad de innebära, nemligen vid Boden och Göteborg,
såsom anledning till att man icke skulle få anslag till ett
af Vabergs-tornen, så skulle detta väl förefalla högst besynnerligt.

Jag hoppas, att jag gjort tydligt för statsutskottet och kammaren
min stora glädje öfver den visserligen lilla, men dock betydande
förändring i äsigter, som i utskottet framkommit uti det
lilla upplästa yttrandet, som innebär ett erkännande, att vi måste
skynda på för att få denna fästning snart färdig. Är det så, och
jag är fullt öfvertygad, att Kongl. Maj:ts regering också finner
att detta är nödvändigt, hoppas jag, att vid en följande riksdag,
då Karlsborg kommer före, ett betydligt större anslag till denna
vigtiga fästning begäres än nu. Jag börjar att icke tvifla på, att
det snarare skall vinna bifall i utskottet och Riksdagen, än om
vi fortsätta på det gamla sättet.

Blott ett par ord till. Det är ett gammalt ordspråk, som
säger: »det ena skall du göra och det andra icke låta». Jag säger
på förhand, att jag gerna gifver min röst för befästningar vid
Göteborg, Boden och Stockholm, om och då Kongl. Maj:t äskar
medel dertill. Men det finnes en skilnad mellan Karlsborg och
dessa, som bör beaktas; dessa äro lokala befästningar och visserligen
af ganska stor betydelse för riket i dess helhet, och dessutom
af vigt på grund af de stora penningförluster, som skulle
påkomma, i fall intet gjorts till deras försvar. Men det är och för bäfver
en sanning, att Karlsborg är ett centralfäste, gemensamt för
hela Sveriges land,, såsom de andra äro det för vissa delar af detsamma.
Jag står icke ensam såsom en i militära frågor obildad
person och påstår detta. Jag har hela den föregående tidens sakkunniga
med mig och fortifikationsgeneraler och krigsministrar,
som sagt detsamma. Och tanken, som ursprungligen är Karl Johans,
är en tanke, som erkänts och måste erkännas såsom i högsta

Lördagen den 27 Februari. 13 8*

grad fosterländsk, tanken på ett sista stöd i en största nöd. Yi Anslag till
hafva vant oss att bara tänka på mindre motgångar. Det kan .
komma en tid, då dessa vuxit till stora, och våra kust- och lokal- fästning.
befästningar inom en eller tva veckor hafva ramlat. Da är det (Forts.)
godt att ega eu punkt, dit man kan draga sig tillbaka och dit
fienden ej utan öfverdrifna ansträngningar kan Komma, och under
alla omständigheter nödigt att besitta inne i fasta landet eu operationsbas
för försvaret, en sak som vi för närvarande sakna.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Pimsten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—33.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 34.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 och 26 innevarande dTaf én
månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion arrendeialJ,
angående utarbetande af en arrendelag.

Herr Boström, Filip: Jag skall icke här å nyo upprepa de skäl,
som jag vid sista riksdagen tillät mig anföra för lämpligheten
af eu skrifvelse, affattad i det syfte motionären här uttalat. Som
herrarne minnas, föll det af mig framstälda skrifvelseförslaget
med några få röster i denna ärade kammare. Nu har motionen,
såsom jag äfven då förutsåg, återkommit, och en af reservanterna
från Andra Kammaren har upptagit den formulering till skrifvelseförslag,
hvartill jag här tiHät mig yrka bifall. Med anledning
häraf och då lagutskottet ej anfört några nya skäl för afslag,
än de som afgåfvos vid 1894 års riksdag, samt erkänt lämpligheten
af att något göres i detta hänseende, skall jag tillåta mig att
yrka bifall till det af herr Ohlsson i ämnet framstälda förslag.

Herr Hassel rot: Lika litet som utskottet skall jag tillåta
mig förneka, att det finnes synpunkter, från hvilka man kan önska
en arrendelag. Utskottet har dock kommit till den öfvertygelsen,
att, då man väger skälen mot hvarandra, det vore lämpligt att
lemna förhållandet sådant det nu är, utan att med lagliga bestämmelser
mera än nu binda förhållandet mellan arrendator och
jordegare.

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

Om utarbe tande

af en

arrendelag.

(Forts.)

Gar man till motionen och. granskar de stadganden motionären
ansett böra intagas i en arrendelag, är hans första önskemål, att
alla arrendeaftal skola skriftligen uppsättas för att vara förbindande.
I regeln är detta nog rigtigt, men man kan mycket väl
tänka sig förhållanden, t. ex. vid upplåtelse af torp och små
lägenheter, der det kanske ej ens är lämpligt att aftalet mellan
egaren och arrendatorn göres skriftligt. Arrendatorn kan dervid
komma att draga det kortaste strået. Han förstår ej alltid innebörden
_ af de skriftliga punkterna i ett kontrakt, och detta kan
ofta affattas så, att vilkoren för honom blifva ofördelaktiga. För
honom är det ofta bättre att han har att hålla sig till ett muntligt
aftal, hvarom han vet hvad det innebär. Hvar och en har
ju rätt att skriftligen ordna sitt arrendeaftal. Men att i lagen
bestämma, att intet sådant aftal gäller, om det ej är skriftligt,
tror jag vara både onödigt och olämpligt. För öfrigt behöfves
härför ej en arrendelag, ty ett sådant stadgande, om det befinnes
behöfligt, kan och bör helt enkelt intagas i jordabalken. Vidare
säger motionären, att vilkoren måste vara bestämda, så att icke
iordegaren komme i tillfälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter,
körslor, arbete m. m. Detta är också rigtigt i regel. Men hvar
och eu, som har en större egendom, vet, huru angeläget det är
att, då man gör upp kontrakt med torpare, ega rätt ej blott att
på de och de dagarne i veckan få bestämda dagsverken, utan äfven
att mot på förhand bestämd ersättning derutöfver få använda
arbete af torparen och hans hustru, då det behöfs. Jag tror sålunda
det vara olämpligt. och opraktiskt att i lag föreskrifva, att
ej ett arrendeaftal får innehålla dylika obestämda vilkor. För
det tredje skulle lagen innehålla bestämmelser, som skyddade
arrendatorns nyttjanderätt, då han uppfylde sina förbindelser.
Detta _ är fullkomligt obehölligt. Fn arrendators säkerhet gent
emot jordegaren är ingalunda hotad, så länge han uppfyller sina
förbindelser. Det är till och med så illa, att om han också icke
gör det, sitter han i allmänhet qvar, och jordegaren får för hvarje
år blott utsöka förlusten. Endast om i kontraktet står, såsom
det ibland gör, att arrendatorn i sådant fall är förlustig arrendet,
får han lemna det, men i alla andra fall sitter han qvar. Slutligen
komma vi till det vigtigaste eller att de förbättringar, som
af arrendator med jordegares samtycke verkstäldes på den arrenderade
egendomen, skulle för brukaren medföra en skälig ersättning
af jordegaren. Detta låter mycket bra, men leder till en
hel mängd trassel. År det så, att han skall hafva ersättning för de
förbättringar han nedlägger på jorden, kan och bör öfverenskommelse
derom träffas med dervid nödiga bestämmelser, men
står det i lagen såsom en allmän regel, att arrendatorn skall hafva
ersättning för förbättringar, kan detta leda till tvister och olika
uppfattningar. Jag tänker mig en arrendator, som gräfver ett
dike. År detta ett större sådant, t. ex. ett afloppsdike, kan man
säga, att det är verkligen en förbättring, som jordegaren bör ersätta.
Men om det är blott ett vanligt tegdike, som han tagit

S:o 8.

Lördagen den 27 Febrnari.

upp i sammanhang med brukandet, blir det väl svart att kalla
det en förbättring, då det ju tillhör jordens behöriga häfdande.
Gränsen mellan dessa båda storlekar är dock svår att draga upp.
Detta är endast ett exempel, som belyser förhållandet. Mångfaldiga
sådana skulle kunna anföras.

Jag vågar påstå, att ett fixerande i lag af de olikartade vilkor,
som böra ligga till grund för ett arrendeaftal, komme att
leda till trassel, olägenheter och obehag, som man undviker, då
man i hvarje specielt fall är hänvisad till det fria aftalet, samt
yrkar alltså bifall till lagutskottets afstyrkande utlåtande.

Herr Leman: Förra riksdagen, då denna fråga förevar, yttrade
jag min åsigt deri, att lagen ej skulle vara obligatorisk
utan endast normerande sålunda, att da intet kontrakt vore upprättadt,
skulle det vara lagen, som i främsta rummet gälde. På
så många andra områden är det så, t. ex. rörande aktiebolag, der
det är föreskrifvet, att der bolagsordningen ej gör undantag, skall
lagen gälla. Så har jag tänkt mig denna arrendelag. Jag tror
ej, att den skulle hafva någon stor betydelse för förhållandet
mellan jordegare och de större arrendatorerna, men för de smärre,
torparne och i synnerhet de många, som ej äro landtbrukare i
egentlig mening men arrendera jord i närheten af stationssamhällen
och större städer. Dessa blifva under nuvarande förhållanden
ganska ofta misshandlade. På god tro arrendera de småbitar
och nedlägga mycket på deras förbättring, bygga hus o. d. Men
en vacker dag blifva de kastade derifrån utan att fa någon ersättning
för sina derpå nedlagda penningar. Jag tror visserligen
ej, att någon lag kan i ett enda slag förbättra allt, men jag tror,
att en lag kan hjelpa till att förbättra vissa tillstånd. Och då
saken så många gånger varit före och enhälligt bifallits af Andra
Kammaren, hemställer jag, huruvida icke Första Kammaren skulle
vilja ingå på herr Boströms förslag, nemligen att aflåta eu skrifvelse
med anhållan blott om utredning. Finner kammaren sedan,
att denna utredning ej är tillfredsställande, går det ju an att
afstå frågan; men min tro är, att man kan åstadkomma en sådan
utredning och att den i många hänseenden skulle verka godt.
Derför instämmer jag med herr Boström.

Herr Öländer: Jag är fortfarande af den åsigt, som jag
hyst under flera föregående riksdagar, att det icke fins skäl att
föreslå den nu ifrågasatta arrendelagen. Hvad vill motionären,
att den skall innehålla? Jo, först och främst, »att vilkoren för
arrendet skola skriftligen uppsättas och vara förbindande». Det
kan ju hända, att detta skulle vara lämpligt och nyttigt, men
derför behöfver ej en arrendelag stiftas. Denna bestämmelse kan
mycket väl inflyta i de arrendebestämmelser, som för närvarande
finnas, och skulle säkerligen bäst hafva sin plats i jordabalken kap.
1 C, § 1. Dessutom kan det vara tvifvel underkastadt, huruvida en
dylik bestämmelse skulle vara så nyttig och lämplig. Hufvud -

Om utarbetande
af en
arrendelag.
(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

Om utarbe tande

af en

arrendelag.

(Forts.)

sakligen skulle den komma att träffa torpare ock mindre jordbrukare.
Men dessa äro icke alla ens skrifkunniga ock ännu
.mindre i stånd att på ett juridiskt formelt rigtigt sätt upprätta
ett kontrakt. Dertill skulle sålunda i de flesta fall beköfvas juridiskt
biträde; och detta blefve säkerligen ofta kostsamt ock betungande.
— Vidare skulle »vilkoren vara bestämda, så att ej
jordegaren blefve i tillfälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter.
Vilkoren skola sålunda vara fullständigt upptagna i kontraktet.
Men meningen med arrendelagen är ju, att den skall supplera
kontraktets bestämmelser. Om således kontraktet innehåller., alla
bestämmelser, som afse förhållandet mellan arrendatorn ock jordegaren,
hvad skall då lagen tjena till? Ty förord bryter ju lag.
Detta är sålunda en. inkonseqvens, som visar, att lagen i detta fall
ej är behöflig. — Vidare »skulle lagen skydda arrendatorns nyttjanderätt».
Härmed menas naturligtvis ett skydd för att, om jordegaren
försäljer jorden, arrendekontraktet icke skall kunna af den
nya egaren brytas. Men ett dylikt skydd finnes jir redan. I vår
nuvarande lag stadgas, att den arrendator, som vill skydda sitt
arrende mot blifvande jordegare, kar rätt att låta inteckna kontraktet.
Något ytterligare skydd torde icke vara af bekofvet
påkalladt. Slutligen — ock detta är det farligaste — skulle lagen
innehålla bestämmelser om, att de af arrendatorn verkställa förbättringarna
å jorden skulle af egaren ersättas. »Förbättringar»
är ett mycket tänjbart begrepp, såsom ock utskottet anmärker.
Hvad den ene, t. ex. arrendatorn, anser för en förbättring kan af
den andre, jordegaren, ej anses vara annat än hvad som varit
arrendator^ skyldighet att iakttaga för att bibehålla egendomen
vid häfd eller underhålla dess hus och dylikt — således blott och
bart en arrendatorn åliggande underhållsskyldighet. Fn dylik
bestämmelse skulle enligt min åsigt komma att orsaka mångfaldiga
stridigheter, processer och rättegångar, säkerligen mycket
större och af mycket mera tvistig beskaffenhet än hvad som den
nuvarande ofullständiga lagstiftningen kan åstadkomma.

Jag tror fortfarande som förut, att det fria aftalet bör utgöra
grunden för förhållandet mellan arrendatorn och jordegaren;
och på denna grund yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Blomberg: Endast ett par ord för att i korthet motivera
mitt yrkande om bifall till det af herr Boström framstälda förslaget.
Jag kan nemligen icke finna, att den kritik, som utskottets
ärade ordförande och den siste talaren underkastat motionen och
dess motivering, kan på något sätt träffa det förslag, som här har
biff vi t gjordt. Skulle det för mig gälla att välja mellan bifall
till motionen med den motivering, som dertill är fogad, och utskottets
afstyrkande hemställan, skulle jag förena mig med utskottet.
Men när här blifvit framstäldt ett förslag, som endast
går ut på hemställan, att Kong! Maj:t ville taga i öfvervägande,
huruvida ej mera tydliga, betryggande och tidsenliga bestämmelser
rörande arrendeförhållandena skulle kunna åstadkommas samt der -

Lördagen den 27 Februari.

N:o 8.

efter framlägga de förslag, hvartill en dylik utredning kan föranleda,
då ingen bestridt, att åtskilliga spörsmål med afseende å
arrendeförhållandena tarfva bättre och noggrannare bestämmelser
än den nu gällande lagstiftningens, samt då man erkänner —
såsom den föregående talaren uttryckte sig —, att vi hafva en
ofullständig lagstiftning i detta ämne, så torde man icke förhasta
sig eller gå till någon öfverdrift, om man hos Kongl. Maj:t gör
framställning, att det måtte undersökas och pröfvas, huruvida ej i
vår gamla arrendelagstiftning finnas punkter, som böra och kunna
ändras, fullständigas eller förtydligas. Jag förenar mig i det
yrkande, som af herr Boström framstälts.

Herr Hasselrot: Mot hvad den siste talaren yttrat får jag
fästa uppmärksamheten derpå, att det ej är vanligt, att Riksdagen
vänder sig till Kongl. Makt med begäran om en lagstiftning i
allmänna ordalag, utan vill man gerna _ säga, _ i hvilken rigtning
en sådan skall ega rum. Detta är nu bristen i det nu framstälda
förslaget; det håller sig i allmänna ordalag utan att säga hvad
man egentligen vill, och när man nu hör hvad motionären vill
hafva in i lagen samt finner intet af detta vara lämpligt, får man
en viss tvekan, huruvida det verkligen fins andra bestämmelser,
som äro mera passande.

Den ärade talaren på göteborgsbänken sade, att en sådan lag
egentligen icke skulle hafva betydelse för förhållandet mellan de
större arrendatorerna och jordegarne utan endast för de mindre,
och han påpekade, huru dessa torpare sitta många år på jordbiten,
arbeta upp den och bygga på den m. m., och så få de gå ifrån
alltsammans utan någon ersättning. Ja, det är ju ett synnerligen
beklagligt förhållande, när sådant inträffar. Men jag fruktar, att
om det blefve en lag, som ovillkorligen ålade jordegaren att ersätta
alla sådana förbättringar, skulle förhållandet blifva ännu sämre.
Ty jordegaren skulle, af fruktan att få sådana der efterräkningar,
med yttersta varsamhet lemna ut sin jord, och det skulle
kanske blifva svårt för fattigt folk att få någon jord alls att
bruka. I regel gör man nu upp det så, att jordegaren ersätter
hvad som är rimligt. — Att i lag bestämma en sådan ersättningsskyldighet
tror jag, såsom sagut, skulle vara mera till skada
än till gagn.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till lagutskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder framstälts,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande
hemstält samt vidare derpå att kammaren, med afslag å
utskottets hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades
i den af herr Ohlsson vid utlåtandet afgifna reservation; och förklarade
herr talmannen sig finna den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Första Kammarens Prof. 1897. N:o 8. 2

Om utarbe laude

af en

arrendelag.

(Forts.)

Ns» 8.

Lördagen den 27 Februari.

Om utarbe- Herr Boström, Filip, begärde votering, i anledning hvaraf
årZdlia? uPPsat.te.a- justerades och anslogs en så lydande omröstnings(Forte.
) proposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det
förslag, som innefattas i herr Ohlssons vid utlåtandet afgifna
reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej -- 27.

Ifrågasatt ut- Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 och 26 i denna månad
rätten "alt ån- bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion anfora
besvär gående utsträckning af rätten att anföra besvär öfver vissa komöfver
vissa munala beslut.

kommunala

beslut. Herr Ljungberg: Det är verkligen icke utan skäl jag väckt

denna fråga, och om lagutskottet haft den kännedom jag eger om
det missnöje, som så allmänt råder deröfver, att man icke kan söka
ändring i ett kommunalstämmobeslut, derest icke den klagandes
enskilda rätt förnärmats eller beslutet lider af något formelt fel,
skulle utskottet bestämdt icke kommit till det resultat, som det
nu gjort. En gammal domarregel säger, att »all dom bör fästas
på skäl och lag och ej på godtycke», men detta får nu icke gälla
i afseende på kommunalstämmas beslut i en mängd fall. Förhållandet
är nemligen, att, sedan man på kommunalstämma fattat
ett visst beslut, det ofta händer, att någon intrigant person väcker
motion., om frågans upptagande ånyo, och så faller det förra beslutet
genom hans hjelptrupper vid den senare stämman. Då
hår smån visserligen den utvägen att ånyo väcka motion i ämnet, men
då inträffar lätt att för andra gången beslut fattas i motsatt syfte
samt att, i annat fall, en ny motion väckes af motpartiet. Detta
allt kan väl icke vara rigtigt, och hvarför icke då göra ändring
deruti, så att ett kommunal- eller kyrkostämmobeslut kan af högre

Lördagen den 27 Febrnari.

N:o 8.

myndighet ändras, om det kan visas, att en ändring vore till gagn ifrågasatt utför
kommunen och det allmänna. __ . ....

Nu har utskottet här sagt, att det alltför ofta skulle komma
att inträffa, »att ett kommunalt beslut blefve, ur synpunkten af
dess gagnelighet för det allmänna, genom besvär understäldt vederbörande
myndighets pröfning, och följaktligen skulle den kommunerna
nu tillkommande rätt att sjelfve fatta bindande beslut
i egna angelägenheter varda dem i regeln beröfvad». Men utskottet
tyckes här hafva förbisett, att man alldeles icke i andra
fall skattat den kommunala sjelf styrelsen så högt. Först och
främst tillsättas icke ordförandena hvarken i hufvudstadens kommunalstyrelse
eller i någon kyrkostämma af nämnda styrelse eller
af församlingarne sjelfva, och för det andra, om vi särskildt fästa
oss vid kommunalförfattningen för Stockholm, måste, i afseende å
icke mindre än åtta ämnen, fattade beslut stadfästas af öfverståthållareembetet
och uti ej mindre än fem underställelse ske hos
Kongl. Maj:t. En sålunda kringskuren sjelfstyrelse, der den verkligen
borde få göra sig gällande, kan man fördraga, men här skall
den vara orubblig, der det gäller en rättvis pröfning af beslut,
som kunna hafva tillkommit derigenom, att en kommuns medlemmar
blifvit öfverrumplade af intriganta personer.

Jag hemställer derför, att kammaren behagade, med ogillande
af utskottets hemställan, bifalla motionen.

förn besvär
öfver vissa
kommunala
beslut.
(Forts.)

Herr Hasselrot: Motionärens anförande gick derpå ut, att
den kommunala sjelfstyrelsen icke genom bifall till motionen
skulle i någon väsentligare mån förringas. Lagutskottet har uttalat
en annan uppfattning, och jag nödgas vidhålla denna. Genom
bifall till motionärens förslag att åt myndigheterna öfverlemna
att pröfva, huruvida ett kommunalstämmobeslut vore för det allmänna
gagneligt eller icke, kan jag icke se annat än att i realiteten
kommunens omdöme stäldes under myndigheternas bepröfvande.
Jag tillåter mig betvifla icke blott att kommunerna derför skulle
vara tacksamma, utan äfven att myndigheterna skulle med nöje
emottaga eller på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra ett
sådant uppdrag. Något allmännare missnöje med nu rådande förhållande
bär icke försports, säger lagutskottet, och jag tror att
detta omdöme är fullkomligt rigtigt.

Jag yrkar bifall till iitskottets hemställan.

Efter det öfver läggningen ansetts härmed slutad, gjordes i
enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande ''•hemstält
samt vidare derpå att kammaren skulle, med afslag å utskottets
hemställan, bifalla den i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

If:o 8. 20

Lördagen den 27 Februari.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 24 och 26 innevarande februari bordlagda utlåtande
n:o 12, i anledning af väckta motioner angående ändring i gällande
bestämmelser om rösträtt vid val af stadsfullmägtige.

Herr Billin g: Mot det förslag, lagutskottet har framstält,
har jag ingenting att erinra, men mindre belåten är jag med utskottets
motivering, och i afseende å denna har jag icke heller
något egentligt att anmärka i fråga om hvad den innehåller, men
så mycket mera rörande hvad den icke innehåller.

Herr Branting har föreslagit: att Riksdagen för sin del må
besluta den ändring i kongl. förordningen om kommunalstyrelse
i stad, att vid stadsfullmägtigeval hvarje röstberättigad må eg a
en röst — således lika med allmän rösträtt, och han har sjelf
angifvit, hvilken betydelse denna förändring skulle hafva med sig.
Motionären säger nemligen på sid. 9 i betänkandet: »Men jag
har å andra sidan ingalunda velat sticka under stol med att den
lika kommunala rösträtten icke i våra dagar från den svenska
arbetarklassens sida kräfves enbart ur allmänna synpunkter af
rättvisa och likställighet, utan i bestämd föresats att söka på
bästa sätt använda densamma till att börja det genomgripande
sociala reformarbete, som nu i vårt land alldeles undanskjutes.
Att smyga igenom en verklig rösträttsreform under fagert tal
om att den ingenting ändrar, lär icke längre lyckas; dertill framträda
de motsatta klassintressena numera alltför tydligt. Här
gäller helt enkelt att välja för eller mot, och jag dristar tro, att
de klarsynta både bland vänner och motståndare skola hålla mig
räkning för den öppenhet, hvarmed jag framhåller detta.»

Motionären har alltså uttryckligen och utan ringaste förbehåll
samt med en berömvärd öppenhet uttalat, att han vill hafva
framgång för sin motion för att derigenom bereda väg för det
rent socialistiska reformarbetet. Motionen är alltså mycket radikal
och framburen utan allt slags förklädnad. Vid sådant förhållande
hade man kanske haft rätt att vänta, att lagutskottet för sin del
äfven talat med en någorlunda motsvarande öppenhet. Emellertid
har lagutskottets motivering skrifvits med den allra mjukaste och
vänligaste hand.

Utskottets motivering innehåller två satser: i den ena uttalar
utskottet såsom sin åsigt, »att en utjemning af rösträtten vid val
af stadsfullmägtige till fullkomlig likställighet för alla dervid
röstberättigade hvarken vore rättvis eller skulle komma att visa
sig lända till gagn för stadskommunerna». Naturligtvis delar jag
denna _ lagutskottets åsigt. Men så kommer utskottet till sitt
egentliga skäl för afstyrkande, och då befinnes detta icke vara
annat än att en komité är tillsatt för behandling af frågan om
begränsning af den kommunala rösträtten på landet, och så säger
utskottet, att förr än denna komité utfört sitt arbete, kan det

Ang. rösträtt Pimsten 1.

vid val af

Uadsfullmäg tige.

Lördagen den 27 Februari.

N:o 8.

icke vara skäl att låta frågan om ändring i sättet för stadsfolk Ang rösträtt
mägtigeval komma under vidare öfvervägande. Naturligtvis tiar
lagutskottet med detta skäl anfört tillräcklig grund för att åt- Jtige
styrka motionen; men om lagutskottet kade talat lika öppet som (F0rts.)

motionären talat, med andra ord, låtit svaret stå i samma kasus
som frågan, så kade väl ändå utskottet användt något skarpare
uttryck mot en motion, som blifvit framstäld i bestämdt uttaladt
syfte att befordra det socialistiska reformarbetet. Att utskottet
icke kar afgifvit sitt svar i ungefärligen samma tonart som motionären,
det är detta, mina kerrar, kvaremot jag ansett mig böra
afgifva min reservation, och jag gör detta så mycket hellre, som,
då vi veta, huruledes man begagnar sig af allt hvad som säges
och ännu mera skrifves inom Riksdagen, jag förutsätter, ock det
icke utan all rätt från den formella logikens synpunkt, såsom eu
möjlighet, att man framdeles kan komma ock säga, att, eftersom
lagutskottet sagt, det eu full likställighet i fråga om rösträtt
vid stadsfullmägtigeval icke ansågs rigtig, men för öfrigt _ att
frågan om utjemning af rösträtten vid dylika val borde icke
blifva föremål för pröfning, förrän komitén kar framlagt sitt
arbete, man borde ur dessa premisser kunna.draga den slutledningen,
att lagutskottet, om det också icke gifvit på kand, dock
icke keller satt sig emot en utjemning af den kommunala rösträtten
i stad, blott den icke är fullständig.

Nu tror jag icke, att Riksdagen bör gifva stöd åt eu motivering,
som kan på detta sätt, lagutskottets säkerligen goda
mening till trots, i en framtid missbrukas; ock då jag icke tror,
att denna utskottets motivering i öfrigt har så stort värde, att
icke Riksdagen med godt mod kan ogilla densamma, anhåller jag
om bifall till utskottets hemställan med ogillande af dess motivering.

Herr Hasselrot: Den siste ärade talaren kar varit mycket
missbelåten med lagutskottets motivering, men det är kanske väl
mycket begärdt, att lagutskottet, med den mängd af frågor, utskottet
har att handlägga, skulle framlägga någon utförligare
motivering ock särskildt bemötande af allt hvad motionärer kunna
andraga vid afstyrkande af mer eller mindre äfventyr liga förslag
ock motioner, de der utskottet för öfrigt icke anser förtjena afseende.
Att så keller icke skett, synes mig, särskildt i detta fall,
vara ganska förlåtligt.

Den ärade talaren erkände rigtigheten af utskottets hufvudmotiv,
hvilket varit, att den absoluta likställigheten i rösträtten
vid stadsfullmägtigeval vore, enligt ivtskottets åsigt, hvarken
rättvis eller till gagn för stadskommunerna. Att utskottet sedermera
tagit upp det andra skälet, hvilket herr Billing i så hög
grad ogillade, berodde derpå, att inom ramen af denna motion, i
hvilken påyrkades rösträttens absoluta utjemning, läge jemväl
möjligheten att i mindre mån modifiera de förhållanden, som nu
gälla i afseende på rösträtten i stad; och inom utskottet saknades

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

Ang. rösträtt icke förespråkare för en sådan åtgärd. Nu ville emellertid utstå''^fullmäg-
?k°V^ icfe fifva sig in Pa någon, pröfning, huruvida en sådan
tige. jemkning kunde vara lämplig eller icke. Kammaren vet lika väl
(Forts.) som j ag, att denna fråga flera gånger varit uppe inom Riksdagen
och alltid afslagits, men att likväl starka röster höjts för en reform
i sådan rigtning. Man kan nemligen icke säga, att den nuvarande
röstskalan är den enda principielt rigtiga. Jag tror derför,
att, da utskottet bestämdt och kort afstyrkt motionärens
förslag samt beträffande det, som kunde ligga i hans förslag,
nemligen frågan om en mindre jemkning i rösträtten, sagt, att
detta icke under nuvarande förhållanden borde komma under
öfvervägande, utskottet dermed sagt hvad det bort säga. Visserligen
kunde skarpare och kraftigare uttryck hafva användts, men
det är icke gifvet, att man vunnit mera dermed.

Jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan jemväl beträffande
motiveringen.

Herr Rudebeck: Vid justeringen af detta betänkande var
jag af annat arbete hindrad att i utskottet närvara. Om så icke
varit förhållandet, skulle jag hafva anmält reservation mot utskottets
motivering, enär jag i det närmaste är af samma mening
som den förste ärade talaren. Af de skäl, utskottet åberopat, är
det blott ett, som för mig synes ega giltighet, och det är, såsom
det heter i betänkandet, »att en utjemning af rösträtten vid val
af stadsfullmägtige till fullkomlig likställighet för alla dervid
röstberättigade hvarken vore rättvis eller skulle komma att visa
sig lända till gagn för stadskommunerna». Detta är det enda af
utskottets skål,, jag kan vara med om, och jag skulle hafva velat
kläda det, om icke i allt för skarpa, dock i något skarpare ordalag
än dem, utskottet begagnat. Jag kan icke förstå, att hvad utskottet
härförutom andragit till stöd för sitt afstyrkande hör hit,
ty enligt mitt förmenande har motionären icke talat om någon
begränsning eller jemnare fördelning, hvarom utskottet ordar.
Motionären yrkar alldeles bestämdt, att vid stadsfullmägtigeval
hvar och. en skall ega en röst, och någon jemnare fördelning ligger
icke deri, .utan det är, såsom lagutskottet äfven tyder motionen,
en utjemning till full likställighet. Eu sådan utjemning ville
lagutskottet icke vara med om, och detta, enligt mitt förmenande,
alldeles oberoende af den utredning, som pågår rörande begränsning
af den kommunala rösträtten på landet, hvilken fråga icke
har med denna att skaffa. Lagutskottets utlåtande, eller rättare
sagdt, dess motivering kan enligt min åsigt vara vilseledande så
till vida, som motionären derutaf skulle kunna få den uppfattning,
att, sedan frågan om begränsning af den kommunala rösträtten
på landet blifvit afgjord, han skulle kunna hafva grundade skäl
att bringa sitt förslag under förnyad ompröfning med hopp om
framgång, och utskottet har i sin motivering likasom gifvit på
hand, att om fråga vore endast om rösträttens i stad ytterligare
begränsning — ty den är redan begränsad —, skulle lagutskottet

Lördagen den 27 Februari,

N:o 8.

väl kunna vara med derom, ehuru icke om en fullständig utjem- Ang. rösträtt
ning. Något skäl till ett dylikt uttalande har, såvidt jag förstår,
utskottet i detta fall icke haft, alldenstund motionären uttryck-'' }ti‘e 9
ligen tillkännagifvit, att han åsyftar fullkomlig likställighet i det (Forts )
fall, hvarom fråga är.

Anslutande mig i det hufvudsakligaste till den förste ärade
talarens uttalade åsigt, får jag vördsamt yrka bifall till utskottets
hemställan, men med ogillande af motiveringen.

Herr Hasselrot: Jag anhåller om tillgift, att jag i denna
fråga af ringa praktisk betydelse ännu en gång begär ordet.

Den föregående talaren synes helt och hållet hafva förbisett, att
inom utskottet framstälts yrkande, att på grund af herr Brantings
motioner man bort anhålla om utredning i fråga om begränsning
af den kommunala rösträtten i städerna och att en reservation
i den rigtningen är betänkandet vidfogad. Således gick det
icke an att blott svara på hvad motionären begärde; utskottet
måste äfven svara på det, som låg inom ramen af hans förslag
och hvarom yrkande framstäldes i utskottet, nemligen frågan om
begränsning af rösträtten i städerna. Derför har utskottet begagnat
sitt senare skäl, men dermed har utskottet ingalunda
gifvit på hand, att utskottet, derest en sådan fråga framdeles
uppstode, skulle tillstyrka densamma. Utskottet har endast sagt,
att nu viHe utskottet af anfördt skäl ej taga denna fråga under
öfvervägande.

Deri kan iu icke ligga något löfte i afseende på framgången
af ett dylikt förslag i framtiden.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Billing,
att utskottets hemställan skulle bifallas med ogillande af motiveringen.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa. yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till herr Billings yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 17 och 19 i denna månad Ang. vildren
lqrrriq nflå+onrU n-n 24, angående väckta motioner om ändring f°V lan ur

bordlagda utlåtande n:o
i vilkoren för lån från odlingsTånefonden.

odling slåneJonden.

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

Ang. vakare» Herr Fagerliolm: Utskottet har sammanfört båda mina moodiinZZ-
^ner’, “;is 27 och 28> af hvad skäl kan jag icke förstå, Emelfonde».
skaller jag, att de måtte hvar för sig behandlas, hvarom jag

(Forts.) alltså begär proposition.

Första motionen rör sig om eu räntenedsättning å vissa lån
ur oddingslånefonden från detta års början till fyra procent och
att likställighet må gifvas äfven de äldre lånen." Statsutskottet
har af styrkt denna min motion och på sådana grunder, att jag
anser mig böra med några ord bemöta dem.

I sin motivering säger utskottet, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan vid 1895 ars riksdag förordade en sådan räntenedsättning.
Detta borde ju kunna gifva något stöd åt min motion,
men har icke föranledt statsutskottet att föreslå bifall till
densamma.

Uti andra punkten af samma motivering säger statsutskottet:
»Med afseende å de lån, som blifvit å vederbörande hemman fördelade,
anmärkte emellertid statskontoret, att denna fördelning
vore faststäld genom utslag, i enlighet med Indika och i den mån
de vunnit laga kraft den summa, som till låneandelens och den
utfästa räntans liqviderande årligen skulle af hvarje hemman erläggas,
blifvit från och med det år, då betalningsskyldigheten
vidtagit, under särskild rubrik med utsättande af det sista året,
då betalningen skulle utgå, såsom ett hemmanet under sålunda
bestämdt antal år åliggande allmänt onus i jordeboken antecknadt.
En förändring i de redan för hvarje hemman eller hemmansdel
bestämda skuldebelopp förutsatte förnyade uträkningar för hvarje
lån och derpå grundad ny fördelning, hvilken, först sedan innehafvarne
af de betalningsskyldige hemmanen satts i tillfälle att
deröfver yttra sig, torde kunna genom utslag fastställas och i
jordeböckerna antecknas.»

Emellertid och för . att hafva detta statsutskottets yttrande
skall jag anhålla, att min motion i så måtto förändras, att orden
»och amortering» borttagas. Jag skulle derför anhålla om bifall
till motionen enligt denna lydelse: »att alla lån ur odlingslånefonden
må från och med 1897 års ingång likställas i fråga om
ränta samt draga en räntesats af högst fyra procent för år, och
att denna likställighet må tillämpas äfven på de äldre lånen, dock
så, att amorteringen bibehålies vid tre och en half procent.»

Genom denna förändring förvandlas icke löpetiden, men hvars
och ens kostnad, hvilken nu debiteras på de särskilda hemmanen,
blir. en sextondel, mindre, under det att för hvarje år, som går’
kapitalskulden blir precis densamma. I och med denna nya förändring,
som. naturligtvis kan göras af hvilken person som helst
och till ett ringa belopp, skulle dessa låntagare få räntan nedsatt
till fyra procent. Denna nedsättning är en så billig begäran, att
det förvånar mig, att. statskontoret icke tänkt derpå eller närmare
undersökt saken. Vid 1895 års riksdag beslöts, att från och med
samma år skulle lånen ur odlingsfonden draga 4 %, samt äfven
att alla lan, som icke voro fördelade, skulle draga samma ränta,

Lördagen den 27 Februari.

J?:o 8.

nemligen 4 %. De icke fördelade lånen sträckte sig så långt till- Ang. vakare»
baka som 1890. Äfven hände det, att då ett stort län, som var beviljadt
för odling af Martebo myr på Grotland, skulle fördelas år fonden.
1894, hade statskontoret icke tid dertill, utan skedde fördelningen (Fort8 j
först 1895, naturligtvis till stor förlust för statsverket. Emellertid
anser jag icke endast på denna grund, utan äfven på rena
billighetsskäl, att på de gamla lånen, Indika gå tillbaka ända till
1884, men som nu draga fyra och en half procent, må beviljas en
räntenedsättning till fyra procent.

Min motion afser att införa rättvisa i dessa förhållanden, och
jag är fullkomligt öfvertygad om att, om kammaren aldrig så
litet ville tänka på saken, min motion skulle bifallas. Jag talar
icke till förmån för de rika låntagarne, ty de kunna, sjelf va betala
och få billigare ränta, eller fyra procent, men jag gör det
för de mindre bemedlade, hvilka hafva inteckningar i sina hemman
till så högt belopp, att de öfverstiga halfva taxeringsvärdet. Dessa
kunna icke betala denna skuld och ej heller skaffa sig nya inteckningar.

Efter hvad jag nu anfört får jag yrka bifall till motionen,
sådan den nu föreligger.

Herr Tamm, Hugo: Statskontoret får väl svara för sig sjelf,
men hvad statsutskottet angår, har det verkligen till stor del
stödt sig på upplysningar, som kunnat inhemtas. Förhållandet med
dessa odlingslån är nemligen, att när odlingsarbetet så småningom
blifvit färdigt — det må räcka längre eller kortare tid — tager
statskontoret och gör en uträkning öfver hela det belopp, som
skall återgäldas, och angående detta belopp sändes meddelande
till Konungens befallningshafvande i länet, som sedermera genom
laga utslag, efter förrättningsmannens upplysningar, fördelar beloppet
på alla de hemman och hemmansdelar, hvilka deltagit i
odlingsarbetet. Sedermera upptecknas, enligt fördelningen, i jordeboken,
att hemmanet skall under vissa år betala en så och så
stor annuitet samt sista året eu slutsumma, hvars storlek beror
på hvad som kan återstå. För så vidt man nu vill vidtaga någon
ändring i denna frivilliga öfverenskommelse mellan låntagarne
och statskontoret, är ju gifvet, att en hel procedur måste ega
rum, och att det icke går så lätt, som den siste talaren sagt.

Förnyade uträkningar för hvarje lån och en derpå grundad ny
fördelning på hemmanen måste ega rum. Det lärer icke kunna
gå på annat vis. Men dertill kommer den omständigheten, att,
enär den förra fördelningen hvilar på laga utslag, hvarje särskild
delegare måste sättas i tillfälle att yttra sig, huruvida han vill
hafva någon ändring vidtagen. I kunnen iu fatta, mina herrar,
hvilken ofantligt stor procedur detta innebär, då lånen äro fördelade
på tusentals hemman och hemmansdelar. Dertill kommer,
att alla dessas egare hafva rättighet att betala in det på hvar
och en af dem belöpande beloppet och således blifva qvitt fyra
och en half procents räntan. Sant är visserligen, att en och annan

U:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

odlingslånef‘ontlen.

(Forts.)

Ang. vilhoren finnes, för hvilken sådant kan vara svårt, men frågan är, huruvida
föl- lån ur det dock kan vara skäl att, när fördelningen är fastslagen genom
laga dom, göra en så stor omräkning och omarbetning för lån,
som kunna genast inbetalas och i hvarje fall ternligp.n snart komma
att försvinna. — Jag anser, att de skäl, på Indika statsutskottet

frundat sitt utlåtande — hvilka väsentligen äro de af statsontoret
åberopade skälen — äro af den vigt, att utskottets hemställan
bör bifallas. Härtill kan jag lägga, att i Andra Kammaren
beslut redan är fattadt, och om detta torde väl icke i någon form
gemensam votering kunna förekomma. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Fagerholm: Jag får yrka bifall jemväl till min motion
n:o 2&—Ordföranden på statsutskottets riksgäldsafdelning yttrade,
att lånens fördelning är fastslagen genom laga utslag. Det vet
jag lika väl som han. Men jag tror icke, att någon kan förmena
Riksdagen att efterskänka en half procent eller ‘/le af den årliga
inbetalningen, allra helst som summan för hvarje lån icke blir
ett enda öre mindre, utan precis densamma. Ty vare sig räntan
utgör fyra eller fyra och en half eller fem procent, endast att
amorteringen är lika, så förblifver lånebeloppets återstod densamma.

Herr Anderson, Albert: Det var för mig synnerligen öfverraskande,
att motionären, som önskat en nedsättning af räntan å
odlingslånen till fyra procent, klandrat statskontoret derför, att
statskontoret dröjt något med att öfversända uträkningarna till
Konungens befallningshafvande för meddelande af utslag. Kär
man både fått kännedom om Riksdagens beslut i ärendet, trodde
man sig gå Riksdagens afsigt bäst till mötes, om man icke alltför
mycket brådskade med att utslaget utfärdades. Ty i sådant fall
och om utslag meddelats, innan författning i ämnet utfärdats,
hade låntagarne fått betala 4x/2 procent, men genom detta dröjsmål
kunde de slippa med fyra procent.

Hvad m angår frågan om räntenedsättning för de lån, hvilkas
återbetalning blifvit bestämd genom laga kraftvunnet utslag, ber
jag att få erinra derom, att Riksdagen lemnat fullmägtige i riksgåldskontoret
bemyndigande att för odlingslånefondens räkning
upplåna medel. Dessa medel hafva öfverlemnats till statskontoret,
hvilket det åligger att betala ränta på desamma. Fullmägtige i
riksgäldskontoret hafva satt denna ränta så lågt, som kunde ske,
utan att staten finge vidkännas någon förlust. Sålunda betalar
statskontoret fyra procent ränta på 3,05(5,000 kronor, hvilka i
allmänhet tillhöra de tidigare försträckningarna, samt 33/i procent
ränta på 1,335,000 kr. För den vida öfvervägande delen betalar
sålunda statskontoret fyra procent ränta. Ku bör man komma
i håg, att de, som få odlingslån, hafva fem års ränteanstånd. Man
bör också komma i håg, att penningar ofta nog ligga räntelösa
på denna fond. Detta gör, att den för de äldre odlingslånen be -

Lördagen den 27 Februari.

N:o 8.

stämda ränta af 4l/2 procent icke är för hög. Om den skulle Ang. vilkoren
nedsättas, skulle staten göra en förlust, och det lärer väl icke lå* ur
vara afsedt. — Jag får i öfrigt instämma med herr Tamm be- 0 J0^d^e''
träffande svårigheten att kunna verkställa en räntenedsättning (Forts.)
på lån, rörande hvilka utslag meddelats.

Herr Fagerholm har yrkat bifall äfven till sin motion, n:o 28.

För närvarande är föreskrifvet, att vid utlemnande af odlingslån
jordförbättringens värde bör antagas motsvara minst låneunderstödets
dubbla belopp. Nu vill motionären hafva den ändring,
att jordförbättringens värde icke skall behöfva gå upp till mer
än en och en half gång låneunderstödets belopp. I det afseendet
vill jag erinra om att, så snart utslag rörande ett lån ineddelats
och lånet blifvit i jordeboken antecknadt, staten för detsamma
eger förmånsrätt framför alla inteckningar i fastigheten.

Denna förmånsrätt vore det farligt att utvidga. Gör man det,
kan det lända till skada för låntagarne sj elfva. — Jag får således
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Fagerholm: Jag hade fullt väl reda på den siste
talarens åsigter i denna sak. Det är ju alldeles gifvet, att ett
lån, som togs för så många år sedan, skall vara jemförelsevis
dyrt. Förhållandet är emellertid, att staten i dessa dagar säljer
sina 3,6 procents obligationer till 103,6 procent, och deraf följer,
att den nuvarande räntan för staten utgör 372 procent. Alltså
gör staten, genom att man tillmötesgår dessa äldre låntagares
önskningar om räntans nedsättning till fyra procent, icke någon
förlust, utan i stället räntevinst. Jag kan således för min del
icke annat än vidhålla mitt yrkande. Härtill kommer ett annat
skäl, som stödjer mig i mitt yrkande. Hjelmarebolaget har af
Riksdagen beviljats särskilda förmåner. Hvarför det, när det ändå
blott betalade skälig ränta på skulden?

Beträffande min motion, n:o 28, förundrar det mig ännu mer,
att statsutskottet kunnat afslå densamma. Saken förhåller sig
på det sätt, att för mark, sådan som den ifrågasatta, erhålles nu
i låneunderstöd hälften af jordförbättringens värde. I min hemtrakt
utgör jordförbättringens värde ungefär 300 kronor för hektar.

Hälften deraf är 150 kronor. Detta belopp erhålla de, som försöka
att förbättra våra dåliga sankmarker, göra dem odlingsbara
och lefva ett torftigt lif på desamma. Under de fem första åren
behöfva de icke betala ränta å beloppet, utan lägges räntan till
lånesumman, som således kommer att uppgå till 180 kronor. Mitt
förslag ställer sig så, att en låntagare i stället för 150 kronor
skulle få 200 kronor. Detta gör med tillägg af de fem årens
ränta efter 4 procent 240 kronor. När förbättringen uppskattas
till 300 kronor, kan det väl icke innebära risk för staten att
lemna 240 kronor, hvarför staten har full säkerhet i hela gården.

Herr Nordström har gått så långt, att han föreslagit, att låneunderstödet
må bestämmas till så högt belopp, att jordförbättringens
värde öfverstiger detsamma med endast 25 procent. Enligt

N:o 8.

Lördagen den 27fFebruari.

Ang. vilkoren detsamma skulle som lån erhållas 225 kr. per hektar, hvilket med
odfin^siåne- tillägg af räntan för de fem första åren gör 270 kronor. I min
° fonden* hemtrakt _ är det tjogtals företag af ifrågavarande beskaffenhet,
(Forts.) som nu icke kunna komma till stånd på grund deraf, att låneunderstödet
är för litet. Innan jag afgaf min motion, förfrågade
jag mig derom hos en i saken väl förfaren person. Han sade:
Het gör du rätt i, och jag tror, att Riksdagen skall gå in på förslaget.
Nu har utskottet likväl afstyrkt detsamma.

Yrkar bifall till min motion.

Herr Tamm, Hugo: Hen, som läst igenom herr Fagerholms
motioner, n:is 27 och 28, torde kunna gifva honom rätt i, att dessa
begge motioner ej utgått från samma verkstad; i den nu föreliggande
är nog rösten Jakobs, men handen är en annans.

Jag vill i afseende på anförda räntesiffror erinra, att vi få
dock icke förbise, att förhållandet ej är fullt sådant, att de räntor,
som betalas, i verklighet utgå med det nominella beloppet. He
äldsta lånen, som löpa med 41/* % ränta, hade tre års räntefrihet.
Hetta nedsatte räntan till 3,64 /, således under statens låneränta.
He, som löpa med 41/* % ränta enligt 1888 års kungörelse, åtnjuta
5 års respit med dess betalande, hvarigenom räntan sättes
ned till 4,37 %. _ Bet förslag, som herr Nordström framlagt om
fem års räntefrihet, skulle köra ned denna ränta långt under
medelräntan för statens lån. Hessa förhållanden få icke förbises,
då man klagar öfver de höga nominella räntorna.

Med afseende å motionen n:o 28 måste jag gorå ett par anmärkningar.
Hen innefattar nemligen icke blott ett förslug, att
lånen för de afloppsledningar, hvilka afse förbättring af förut
ocllacl åker eller äng eller vinnande af ny äng, skola kunna beviljas
efter beräkning af förbättringens värde, utan det är meningen,
att äfven de äldre lånen skola beviljas efter denna samma grund.
Hessa senare utgå efter den grunden, att lånet bestämmes till
hela det belopp, hvartill kostnaden för vattenafledningen beräknas
komma att uppgå. Herr Fagerholms förslag afser således eu
fullständig omstörtning af den gamla grunden.

Här gäller det i sj elfva verket icke statens rätt, utan här
är fråga om en annan, som man alls icke får förbise, nemligen
tredje mans rätt. Ty såsom herrarne veta, utgå dessa lån med
förmånsrätt framför alla andra lån. Jag vädjar till herrarnes
erfarenhet rörande beräkning af jordförbättring af mossodlingar —
och hvad denna i realitet belöpt sig till, samt undrar, om ej dessa
lån kanske äro så betungande i många fall just derför, att jordförbättringens
värde ingalunda blir det beräknade. Jordförbättringsvärde
är således en ganska osäker grund, och många förmögenheter
och många förhoppningar hafva också fallit till föga
för dessa företag. Jag är för min del icke redo att bevilja, att
jordförbättringen skall ställas till grund utan en mycket noggrann
pröfning i det fallet. Het är ändå farligare, om man nu
skulle höja proportionen så, att lånebeloppet skulle utgå icke

Lördagen den 27 Februari.

U:o 8.

såsom hittills med hälften, utan med två tredjedelar eller, såsom
herr Nordström föreslagit, med tre fjerdedelar af förbättringens
värde. Då kan det lätt hända, att man kommer in på den saken, att
staten, för att skydda sin göda rätt såsom långifvare, kommer att
tillfoga en ganska stor orätt åt dem, som hafva senare fordringar
i dessa hemman. Här är fråga om att skydda en annans rätt,
och iag tror, att man hör vara rätt betänksam, innan man gifver
bifall till en motion,[som kan hafva sådana verkningar, att, då staten
förbehållit sig förmånsrätt, denna förmånsrätt icke kränker
tredje mans rätt.

På dessa grunder yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Ode Iber g, Theodor: Jag har begärt ordet endast för
att lemna några upplysningar. Såväl den siste ärade talaren
som ock herr Fagerholm hafva lemnat uppgifter, hvilka icke
öfverensstämma med verkliga förhållandet. Här har nemligen
sagts, att staten i lån blott lemnar ut hälften af det belopp, hvartill
jordförbättringen uppgår. Det är förhåUandet med sådana
företag, hvilka afse förut odlad mark. Men så är icke förhållandet
med alla mossmarker, som icke förut äro odlade. Der beviljar
staten i lån kostnaden för hela vattenafledningen, och det vet
man, att på många af dessa mossmarker kostar odlingen obetydligt
för hvarje tunnland; största kostnaden är just vattenafledningen.
Vid sådana företag inträffar ofta, att det belopp, som staten
lemnar, uppgår mycket väl till det belopp, hvarom herr Fagerholm
motionerat.

Herr Fagerholm: Gent emot den siste ärade talaren får jag
upplysa, att det är just dessa sänka marker, hvarom här är fråga.

Herr Tamm, Hugo: Jag tror icke, att jag för min del gjorde
mig skyldig till den förblandning af lånen, den siste talaren förmenade,
utan jag yttrade endast, att herr Fagerholms motion
innefattade, att alla lån, som utgått efter 1888 års kungörelse,
skulle inflyttas under 1895 års förslag. Då man nu vill utsträcka
lånerätten öfver 1895 års stadgande, kan det vara godt att draga sig
till minnes, huru det gick till 1895. Kongl. Makt hade icke föreslagit
hvad som blef Riksdagens beslut. Kong! Maj:t hade visserligen
föreslagit ett högre jordförbättringsvärde som grund för
lånebeloppets bestämmande, men dessutom hade Kongl. Maj:t dervid
fogat en annan hämsko, nemligen den, att under inga förhållanden
skulle dessa lån få lemnas till högre belopp än till
två tredjedelar af afdikningskostnaden, när det gälde sådana
företag, hvartill lånerätten skulle utsträckas. Men utskottet yttrade
da följande:

»Den i propositionen förekommande bestämmelsen, att lån till
sådana företag, till hvilka fondens användning skulle utsträckas,
ej skulle få beviljas till större belopp än två tredjedelar af kost -

Ang. vilkoren

för lån ur

odlingslåne fonden.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 27 Febrnari.

för lån ur
odlingslånefonden.

(Forts.)

Ang. vilkoren naden för vattenafledningen, afdikning deri inbegripen, under
f"~ förutsättning tillika, att jordförbättringens värde minst motsvarar

låneunderstödets belopp, ökadt med hälften deraf, har tillkommit
af hänsyn till den förmånsrätt, odlingslån åtnjuta, och i syfte att
utgöra en garanti derför, att lån endast lemnas till företag, hvarvid
den jordförbättring, som vinnes, är sådan, att den kan antagas
fullt uppväga den nya skuldbörda, hvilken genom odlingslånet
lägges på jorden och enligt lag skjutes framför derå förut möjligen
hvilande inteckningar. Ur fastighetskreditens synpunkt är
detta förhållande obestridligen af synnerligt stor betydelse, och
utskottet har till vårdande af ett så vigtigt intresse trott sig böra
tillstyrka Riksdagen att i detta afseende införa en bestämmelse,
som enligt utskottets mening säkrare än den nyssnämnda bereder
det önskade skyddet. Utskottet föreslår, att jordförbättringens
värde bör uppgå till dubbla beloppet af låneunderstödet, i hvilket
fall dock jordens värde torde blifva så mycket ökadt, att den
föreslagna begränsningen af lånesumman till två tredjedelar af
vatten afledningskostnaden utan olägenhet kan bortfalla. Uppskattningen
af jordförbättringens värde bör enligt utskottets åsigt
verkställas af sakkunnig person med biträde af två till deltagande
i landtmäteriförrättningar inom orten utsedda gode män.»

Det är således endast på grund af att utskottet der ansåg,
att det förefanns tillräcklig säkerhet, om lanet iuskränktes till
hälften af jordförbättringens värde, som Riksdagen fattade sitt
beslut, och jag tror, att hvarje utsträckning skulle vara äfventyrlig
— utan att andra garantier införas.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende å det föredragna utlåtandet yrkats:
l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas, och 2:o) af herr
Fayerliolm, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan i
hvad den afsåge hans motioner n:is 27 och 28, skulle bifalla
samma motioner, likväl så vidt anginge motionen n:o 27, med den
förändring, att den s. k. klämmen skulle lyda: »att alla lån ur
odlingslånefonden må från och med 1897 års ingång likställas i
fråga om ränta samt draga en räntesats af högst 4 procent för år,
och att denna likställighet må tillämpas äfven på de äldre lånen,
dock så, att amorteringen bibehålies vid 372 procent».

Derefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan i hvad den afsåg herr Fagerholms motion n:o 27 samt
vidare på afslag derå och bifall till motionen med den af herr
Fagerholm under öfverläggningen föreslagna ändring; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Sedermera gjordes propositioner, dels på bifall till utskottets
hemställan i hvad den angick herr Fagerholms motion n:o 28,
samt dels på afslag derå och bifall till nämnda motion; och förklarades
den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

Lördagen den 27 Febrnari.

Nso 8.

Slutligen gjordes proposition på bifall till utskottets hemställan
i hvad den afsåg herr Nordströms motion, och förklarades
denna proposition vara med ja besvarad.

Efter det herr talmannen återtagit ledningen af förhandlingarna,
föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 23 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar
af förordningen angående patent den 16 maj 1884, dels ock väckt
motion om ändrad lydelse af 25 § i samma förordning.

Herr statsrådet Annerstedt: Då ifrågavarande kongl. proposition
och motion föredrogos i Andra Kammaren för en stund
sedan, stannade Andra Kammaren i det beslutet att till lagutskottet
återremittera frågan, detta efter en föregående diskussion,
under hvilken framhölls å ena sidan, att det af motionären väckta
förslag till utvidgning och förändring af patentskyddet vore värdt
allt beaktande, men å andra sidan, att, då denna motion vore affattad
på sådant sätt, att dess oförändrade antagande skulle medföra
vissa svårigheter i de internationella förhållandena och särskild!
svårigheter i fråga om införande af det licenstvång, hvarom
Riksdagen föregående år skrifvit till Kongl. Maj:t, det rätta förfarandet
vore det, att Riksdagen godkände Kongl. Maj:ts nu framlagda
förslag, men på samma gång, derest den af motionären uttalade
åsigt omfattades af Riksdagen — hvilket man hade all
anledning att hoppas — inskränkte sig till att i denna del af
frågan skrifva till Kongl. Maj:t. Det vore önskligt för ärendets
vidare behandling, särskild! med afseende å de underhandlingar,
som redan längesedan påbörjats med Tyskland, och hvilka böra,
om icke olägenheter för vår exportindustri skola uppkomma, vara
afslutade till den 1 instundande maj, att Första Kammaren nu
fattade ett likartad! beslut med Andra Kammaren och sålunda
återremitterade frågan till lagutskottet. På sådant sätt skall
motionären erhålla det understöd för sin åsigt, som utan olägenhet
för andra industriidkare kan vid denna riksdag komma honom till
del. Jag får derför anhålla, att Första Kammaren ville till
lagutskottet återremittera detta betänkande.

Herr Hasselrot: Såväl å egna som de ledamöters i utskottet
vägnar, med hvilka jag haft tillfälle att samråda, ber jag att få
acceptera yrkandet om återremiss.

Herr Öländer: Jag har visserligen icke något emot att

ärendet återremitteras, men jag kan likväl icke underlåta att i
någon män försvara utskottets beslut. Orsaken till återförvisningen
torde vara beroende på att sjelfva motionen är något oklar
och icke bestämdt innehåller, hvad motionären verkligen afser.

Ang. ändring
i patent/örordningen.

N:o 8.

Lördagen den 27 Februari.

Ang. ändring

i patentför ordningen.

(Forts.)

Motionären säger i motionen, att »om någon, som i den främmande
staten åtnjuter skydd för en här i riket patenterad uppfinning,
fullgjort hvad i den främmande staten är för skyddets bibehållande
föreskrifvet, hans underlåtenhet att här i riket utöfva uppfinningen
icke bör anses medföra den för sådan underlåtenhet
eljest här stadgade påföljd». Eu sådan motion kimde lagutskottet
ej tillstyrka, ty det är tydligt, att derigenom skulle det utöfningstvång
upphäfvas, som afser, att den inhemska industrien skall
kunna tillgodogöra sig de inom Sverige gjorda uppfinningarne.
Hvad skulle nemligen följden blifva af ett dylikt stadgande? Jo,
om en svensk uppfinnare erhölle patent å en uppfinning i Sverige
och äfven i Tyskland, skulle han icke alls behöfva här i Sverige
utöfva denna uppfinning, utan endast inom Tyskland. Det är ju
klart, att han i Tyskland har större marknad för sin vara, och
att han således föredrager att dit förlägga sin verksamhet. Sverige
blir då helt och hållet beröfvadt fördelarna af uppfinningen.
Här utöfvar uppfinnaren den ej. Ej heller får någon annan här
utöfva den, emedan uppfinnaren genom utöfvandet af densamma i
Tyskland bibehåller patenträtten äfven i Sverige. Således står
för Sverige ingen annan utväg öppen att erhålla den patenterade
varan än att importera den från Tyskland och betala alla de omkostnader,
som dermed äro förenade, kanske äfven tull. Nu säger
visserligen motionären, att detta lagstadgande förutsatte reciprocitet
i det främmande landet. Men denna reciprocitet kan icke
vara någon annan, än att om en tysk söker patent på en uppfinning
i Tyskland och äfven i Sverige, skulle han genom utöfvandet
af uppfinningen inom Sverige kunna bibehålla patenträtten
äfven i Tyskland. Men det är en mycket tarflig ersättning, ty
det lärer väl icke falla någon tysk, som gör en uppfinning, in
att med förbigående af Tyskland och dess rika marknad, förlägga
fabrikationen af den patenterade varan till Sverige. Nu har jag
emellertid inhemtat, att motionen icke skulle vara att förstå på
det sätt, hvartill ordalydelsen ger anledning. Jag kan dock ej
ur motionen deducera något annat, än jag här angifvit. Jag skall
likväl icke motsätta mig den begärda återremissen, då motionens
dunkla innebörd möjligen kan blifva förklarad, men jag har ansett
mig böra försvara utskottets förslag och visa, att en framställning,
sådan som motionens ordalydelse påyrkar, icke kunnat af
utskottet tillstyrkas.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att derunder icke framstälts annat yrkande, än att det nu föredragna
utlåtandet skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare på återremiss;
och förklarades den senare propositionen vara med i a besvarad.

Lördagen den 27 Februari.

N:o 8.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1,3 7 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1897.

N:<> 8.