1897. Första Kammaren. N:o 7 (Riksdagens protokoll 1897:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Första Kammaren. N:o 7.

Onsdagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens justitieombudsman
och hans efterträdare; och befunnos, efter valförrättningens
slut, hafva blifvit till valmän utsedde:

herr Almgren, Fredrik, .......

» Bohnstedt .................

» Cederberg..................

» Ekdahl .....................

» Falk _________________________

» Grundberg ...............

» Helander ...................

» Kerfstedt___________________

grefve Lewenhaupt...............

herr Ljungberg.................

» von Möller

» Nyström, Carl,_____________

» Nyström, Thomas, _______

Pehrsson __________________

» Pettersson, Fredrik Emil,

» Sandberg ..................

» Stephens ...................

» Stridsberg___________________

» Sä ve ........................

» Torelius.....................

» Wallin, Wilhelm,..........

» Weinberg ..................

» Wester .....................

friherre Åkerhielm, Gustaf, ______

med 64 röster

» 64 »

> 64 »

» 64 »

Första Kammarens Frot. 1897. N:o 7.

N:o 7.

Onsdagen den 24 Februari.

Företogs val af sex suppleanter för de valmän, som af kammaren
fatt i uppdrag att utse Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare, och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit
till suppleanter för dessa valmän utsedde:

herr Nilsson, Jonas,............................. med 60 röster

» Bergström.......... » 60 »

>S Tham, Sebastian,.................. » 60 »

* Hallgren ......... » 60 »

» Björklund.......... » 60 »

» Schröder ................................................ »60 » ,

sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande n:o 5, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret,
äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 10, i anledning af väckt motion angående utarbetande af eu
arrendelag;

n:o 11, i anledning af väckt motion angående utsträckning af
rätten att anföra besvär öfver vissa kommunala beslut; och

n:o 12, i anledning af väckta motioner angående ändring i gällande
bestämmelser om rösträtt vid val af stadsfullmägtige.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 20 och 23 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 7,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet.

Punkten 1.

Utskottets meddelande lades till handlingarna, och utskottets hemställan
bifölls.

Anslag till Punkten 2.

närings- r . „

statistik. Herr statsrådet von Krusenstjerna: Vid 1896 ars riksdag

föreslog Kongl. Maj:t, för att få ökade arbetskrafter i kommerskollegium,
med afseende på uäringsstatistikeus behof ett anslag på ordinarie
stat till belopp af 6,200 kronor. Anslaget afsåg, såsom kammaren
torde erinra sig, inrättande af en fast tjenst, en aktuariebefattning i

Onsdagen den 24 Februari.

3 N:0 7.

kommerskollegium, äfvensom ökadt anslag till amanuenser in. m.
Riksdagen biföll ett anslags beviljande på 6,200 kronor, men endast
på extra stat, och anförde då såsom skäl dertill, att ifrågavarande anslagskraf
stälts i sammanhang med frågan om anordnande af en svensk
arbetsstatistik och att undersökningarna på detta område möjligen torde
kunna gifva uppslag till eu i viss mån förändrad behandling af
näringsstatistiken. Derför borde anslaget uppföras på extra stat.

Såsom kammarens ledamöter af den kong!, propositionen funnit,
har Kongl. Maj:t sedermera i november 1896 fattat beslut angående
de så länge förberedda förändrade anordningarna med afseende på näringsstatistiken,
och kommerskollegium har vid undersökning, som
anbefalts med anledning af det af förra Riksdagen uttalade skäl kommit
till det resultat, att det icke finnes ringaste anledning till att de
arbetsstatistiska undersökningarna skulle influera på näringsstatistiken.
Vid sådant förhållande ansåg Kongl. Maj:t, när han till denna Riksdag
gjorde framställning om fortfarande anvisande af detta anslag, sig
böra förnya sin framställning till förra Riksdagen om anslagets uppförande
på ordinarie stat. Men statsutskottet vidhåller sin förra uppfattning.
Statsutskottet säger först, att »enligt utskottets mening torde
frågan, huruvida de arbetsstatistiska undersökningar, för hvilkas
verkställande anslag blifvit uti innevarande års riksstat uppfördt och
jemväl för nästkommande år af Kongl. Maj:t äskats, kunna, på sätt
af 1896 års Riksdag antyddes, gifva uppslag till en i viss mån förändrad
behandling af näringsstatistiken, icke med säkerhet bedömas,
innan resultaten af dessa undersökningar blifvit framlagda». Nu är
det med dessa arbetsstatistiska undersökningar så, att de uppenbarligen
komma att fortgå ganska länge, och att det antagligen kommer
att dröja åratal, innan några bestämda resultat af undersökningarna
kunna framläggas. Det af statsutskottet nu anförda skälet är ju således
icke ett uppskof på viss tid till nästa riksdag, utan till en obestämd
framtid, ad calendas Grsecas. Detta skäl synes således icke
kunna tillmätas någon egentlig betydelse.

Det andra skälet, som statsutskottet anför, är, att det synes kunna
ifrågasättas, om den förändrade plan för näringsstatistikens utarbetande
inom kommerskollegium, som, enligt hvad i statsrådsprotokollet meddelats,
nu blifvit anbefald, kommer att i framtiden med nödvändighet
kräfva samma ai’hetskrafter som under första tiden af dess tillämpning.
Ja, den vigtigaste ändringen i fråga om näringsstatistikens bearbetande,
som genomfördes till följd af det af mig omnämnda beslutet
af år 1896, det är den, att primäruppgifternas bearbetande skall ega
rum omedelbart i kommerskollegium. Det är den anordningen, som
kräfver ökade arbetskrafter, och, mine herrar, detta behof kommer att
förefinnas lika fullt i framtiden som nu. Den enda förändring, som
jag kan se i detta fall, är, att med det ständigt växande statistiska
materialet och den lika ständigt växande önskan om mera utvidgadt

Anslag till
näringsstatistik.

(Forts.)

N:0 7.

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
näringsstatistik.

(Forts.)

omfång för de statistiska undersökningarna arbetet kommer säkerligen
att växa i stället för att förminskas.

Då således enligt min uppfattning intet af de af statsutskottet
anförda skälen utgör tillräckligt motiv för att bibehålla på extra stat
ett anslag, som afser ett ständigt behof, hoppas jag, att i denna kammare
framställning måtte göras om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Åkerman: Till hvad herr statsrådet och chefen för civildepartementet
redan i frågan yttrat har jag endast några ord att tilllägga.

Beträffande det första motivet för utskottets afstyrkande af Kongl.
Maj:ts proposition, eller det inflytande, som man misstänker skulle
komma att ega rum från arbetsstatistikens sida på näringsstatistiken,
ber jag att till förökande af de utaf herr statsrådet anförda skälen till
bevis, att så icke är händelsen, ytterligare få påpeka några omständigheter.
Hvar och en måste väl medgifva, att så till vida en bestämd
skilnad förefinnes mellan vår vanliga näringsstatistik och den arbetsstatistik,
hvilken med detta år tagit sin början, som den förra skall
bereda möjlighet till jemförelse år för år mellan utveckling och äfven
tillbakagång inom näringarna, under det att arbetsstatistiken deremot
afser en närmare undersökning för en gång af något visst arbetsfält.
Frågoformulären för näringsstatistiken böra derför i det stora hela
uppgöras en gång för alla, så att endast sådana tillägg då och då behöfva
göras, som måste blifva en följd af utvecklingens gång. Men
det är då orimligt att i frågoformulären för näringsstatistiken för vissa
år intaga några sådana speciella utredningar, som kräfvas för arbetsstatistiken.
Ehuru t. ex. arbetsstatistiken för i år som bekant skall omfatta
undersökningar rörande bageriförhållandena, kunde väl svårligen någon
hafva ansett skäligt, om kommerskollegium i de för detta år utsända
frågoformulär för näringsstatistiken skulle hafva inrymt en massa speciella
frågor rörande bagerierna, då man i alla fall icke kunnat undgå
att för bageriundersökningen verkställa en särskild och vida mer ingående
utredning. I samband härmed vill jag meddela, att frågoformulären
för den speciella bagerifrågan äro omfångsrikare än de för
näringsstatistiken i hela dess omfattning. Uppgifterna i och för den
senare insamlas som bekant genom magistraternas och kronofogdarnes
försorg, men till erhållande af de för arbetsstatistiken behöfliga uppgifterna
är det alldeles nödvändigt att använda särskilda personer, och
om än dessa genom de för näringsstatistiken infordrade frågor i någon
mån skulle hafva kunnat befrias från några af de allra enklaste spörsmålen,
skulle ju derigenom ändock ingenting hafva vunnits, då man
i alla fall får lof att hafva särskilda personer, som kunna så djupt
som möjligt ingå i den för tillfället föreliggande arbetsfrågan och taga
reda på mångt och mycket, som man alls icke kan intaga i den allmänna
näringsstatistiken. Det enda sambandet emellan närings- och
arbetsstatistiken är, att man t. ex. för i år genom den arbetsstatistiska

Onsdagen den 24 Februari.

5 N:0 7.

utredningen kan fa en kontroll på de genom magistraterna och kronofogdarne
för näringsstatiken bekomna uppgifterna beträffande antalet
af bagerier, deras egare och arbetare. Men utöfver möjligheten för
en dylik kontroll finnes rakt ingenting, hvaruti dessa statistiska undersökningar
influera på hvar andra. Enligt mitt förmenande har derför
det första motivet platt ingen verklig innebörd.

Hvad det andra motivet beträffar eller frågan, huruvida man kan
vara viss, att för den näringssfatistik, som från och med detta år skall
åstadkommas, en andre aktuarie städse behöfves, vill jag framhålla,
att det icke är nog med att, såsom herr statsrådet och chefen för
kongl. civildepartementet redan anfört, primäruppgifterna hädanefter
skola direkt ingå till kommerskollegium i stället för att de af magistrater
och kronofogdar hittills underkastats den första bearbetningen
och i sammandrag till kommerskollegium inlemnats, genom hvilken
förändring betydlig tillökning i arbetet förorsakas, utan näringsstatistiken
kommer äfven att få ett vida större omfång än hittills, i det
att bland andra två så stora industrigrupper som sågverk och qvarnar
först nu skola deri upptagas. Detta bidrager än ytterligare till
det stadigvarande behofvet af de ökade arbetskrafter, som hittills bekommits
endast å extra stat.

Hvad sjelfva frågan angår, kan den ju synas kammaren vara ganska
obetydlig, då det i sjelfva verket endast gäller, huruvida den tillförordnade
aktuarien skall få rätt att räkna sig äfven de närmaste
tjenstgöringsåren till godo, så att hans lön, hvilken nu belöper sig till
1,800 kr., år 1903 kunde blifva höjd med 500 kr. och år 1908 med
ytterligare 500 kr. De personer inom kammaren, hvilka inse svagheten
hos de af utskottet anförda motiven, hoppas jag emellertid skola
finna det vara en orättvisa mot en person, hvilken såsom den nu tillförordnade
aktuarien från och med 1892 egnat så mycket godt arbete
åt dessa statistiska utredningar utan att derför hafva haft mer än en
ytterst obetydlig ersättning, om han skulle ytterligare försenas i möjligheten
att få räkna sig till godo lönetillägg i tvä perioder, hvarmed
aktuarielönen är afsedd att förökas.

På de skäl, jag nu haft äran anföra, ber jag, herr grefve och talman,
att fa yrka anslag på utskottets hemställan och bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.

Herr Billing: För dem, som icke äro fullt inne i postverkets

hemligheter, det vill här säga statsutskottsafdelningarnas arbetssätt,
ber jag att få nämna, att då inom en utskottsafdelning tre röster stå
mot tre, framläggas på statsutskottets plenum s. k. alternativ. De,
som då förlora vid voteringen i statsutskottets plenum, bruka i allmänhet
reservera sig mot statsutskottets beslut, men understundom
underlåta de att göra det. Om de underlåta att göra det, beror det
i allmänhet på ett af tre skäl eller på alla tre skälen på en gång,
antingen derför att man tycker, att motståndarne icke sakna skäl för

Anslag till
näringsstatistik.

(Forts.)

No 7. 6

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
näringsstatistik.

(Forts.)

sitt yrkande, eller derför att man anser den frågan som föreligger
vara af jemförelsevis ringa vigt eller derför att man anser, att det
icke kan vara skäl att i Riksdagen framkalla en gemensam votering i
eu sak, i hvilken man tror sig skola lida nederlag. Nu framkom den
fråga, som här är före, från statsutskottets andra utgiftsafdelning med
alternativ. I statsutskottet liksom på afdelningen yrkade jag på bifall
till Kongl. Majrts framställning. Att jag och de, som tänkte lika med
mig, icke reserverade oss, berodde på alla de tre af mig nyss nämnda
skälen. Vi tyckte, att motståndarne icke saknade skäl för sitt afstyrkande.
Men härvid tänker jag ej på de skäl, som äro anförda i
betänkandet, utan på ett annat skäl, som ligger bakom, nemligen det att,
då Riksdagen med regeringens bifall icke senare än i fjol fattade beslut
i denna sak och då stälde anslaget på extra stat, det var något
hastigt att nu komma till närmast följande Riksdag med ändringsförslag.

Vidare ansåg man frågan icke vara af så synnerligt stor vigt.
Här var ju icke fråga om något högre eller lägre anslag för bedrifvande
af kommerskoilegii statistiska arbeten. I ena som i andra
fallet är anslaget detsamma, och arbetskrafterna lika stora; frågan är
blott den, huruvida den vid statistiska afdelningen tjenstgörande aktuarien
skall ställas på ordinarie stat 1898 eller något senare år. Ingen
betviflar nemligen, att han kommer på ordinarie stat förr eller senare.

Ett tredje skäl för oss var, att vi hade temlig visshet om, att vi
— vid en gemensam votering — skulle förlora i denna punkt. Då
ansågo vi icke lönt att reservera oss.

Då nu emellertid chefen för civildepartementet framstält en bestämd
önskan derom, att detta anslag ställes på ordinarie stat, och en
talare yrkat bifall till den kongl. propositionen, kan naturligtvis jag
och de med mig liktänkande icke annat än instämma i detta yrkande,
och till den framställning, som de två föregående talarne gjorde, skall
jag icke lägga mer än ett par ord. De hafva redan granskat det af
utskottet först anförda skälet, att näringsstatistiken skulle sammanhänga
med arbetsstatistiken. För min del tror icke heller jag, att den
senare utöfvar något inflytande på den förras behandling.

Det andra i betänkandet anförda skälet är, att i en framtid icke
så stora arbetskrafter skulle beliöfvas för näringsstatistikens utförande.
Med den brinnande entusiasm för statistiska utredningar, som nu är
rådande och som antagligen snarare kommer att tillväxa än aftaga,
tror jag icke det finnes den ringaste utsigt för att man i framtiden
skall kunna reda sig med färre statistiska arbetskrafter än för närvarande.

Jag anhåller derför att få yrka afslag på utskottets förslag och
bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Herr Ta mm, Hugo: Jag har icke varit med om detta ärendes
behandling på afdelningen inom utskottet och biträdde vid dess
afgörande det alternativa förslag, som framstäldes af ledamöter från

7 N:0 7.

Onsdagen den 24 Februari.

Andra Kammaren. Otvifvelaktigt är, att Kongl. Maj:t i detta fall Anslag till
genom det anslag, som beviljades af förra årets Riksdag, erhållit
den tillökning i arbetskrafter inom kommerskollegium, som Kongl. (Forts)’
Maj:t begärde, nemligen så väl aflöning åt en aktuarie med 1,800, kr.
i lön och 1,200 kr. i tjenstgöringspenningar, till en amanuens
1,200 kr., som äfven för extra tillfälliga biträden m. m. 2,000 kr.,
summa 6,200 kr. Mot utskottets förslag att tills vidare ej öfverflytta
denna summa på ordinarie stat har nu gjorts invändning under
förklaring, att utskottets motivering vore origtig. Jag tror dock att
detta delvis beror på eu missuppfattning af hvad der står. Riksdagen
anförde vid sitt beviljande af detta anslag förra året, »att ifrågavarande
anslag uppfördes å extra stat för 1897, af det skäl att anslagskrafvet
stälts i sammanhang med frågan om anordnandet af en svensk
arbetarestatistik, samt att undersökningarna på detta senare område
möjligen kunde gifva uppslag till en i viss män förändrad behandling
af näringsstatistiken». Ku säger Kongl. Maj:t »att vid afgörandet af
frågan om ordnande af näringsstatistiken har tagits i öfvervägande,
huruvida de arbetsstatistiska undersökningarna kunna föranleda någon
ändring i den allmänna näringsstatistikens behandling, men att icke
någon sådan ändring funnits häraf påkallad», och under diskussionen
har anförts, att t. ex. de anbefalda undersökningarne rörande bageriyrket
icke skola hafva något inflytande på näringsstatistiken. Det är
ej en teoretisk, utan en på erfarenhet grundad ompröfning utskottet
åsyftat. Enligt utskottets åsigt gäller frågan, huruvida det sätt, hvarpå
uppgifterna nu insamlas för näringsstatistiken, genom magistrater
och kronofogdar, kommer att gifva ett nöjaktigt resultat. Uppgifterna
för arbetsstatistiken insamlas på helt annat sätt, genom personer, som
träda i direkt beröring med arbetsgifvarne, och det är frågan, huruvida
icke detta tillvägagående kommer att visa sig fördelaktigare, huruvida
icke vid en pröfning och jemförelse mellan de båda sätten detta
skall finnas vara förmånligare, än då kronofogdar och magistrater efter
gjord insamling af primäruppgifterna kasta in hela luntan till
kommerskollegium och sedan låta detta embetsverk efter bästa förmåga
reda sig dermed. Det är den frågan, som ännu icke är åtgjord.

Kongl. Maj:t säger, att saken nu är ordnad inom kommerskollegium,
men det är erfarenheten i afseende ä insamlandet af uppgifter som skall
prof vas, och som möjligen kan fa något inflytande på det slutliga
ordnandet af arbetet med näringsstatistiken. Det är detta, som ligger
i statsutskottets motivering och hvithet jag för min del icke trott vara
origtigt. Då man härtill lägger de skäl, som af näst föregående talare
berördes, att det beviljade anslaget fullt uppgår till den summa, som
Kongl. Maj:t förklarat ''knifvas för det omreglerade statistiska arbetets
utförande inom kollegium, samt att slutligen eu gemensam votering
icke .skulle utfalla efter deras önskan, som nu velat förändra ifrågavarande
anslag till ordinarie, kunde jag för min del på grund af dessa
sakliga och opportunitetsskäl icke annat än ansluta mig till stats -

N:0 7. 8

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
näringsstatistik.

(Forts.)

utskottets uppfattning, och anhåller jag äfven att nu få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Wsern: Jag kan icke underlåta att med anledning af den

jemförelse den siste talaren gjorde i afseende på olika sätt för insamlande
af statistiska primäruppgifter, antingen genom magistrater och
kronofogdar eller genom särskilt utsedda ombud, uttala min åsigt, att det
sist omnämnda sättet skulle blifva synnerligt omständligt och dyrbart,
hvarjemte det alltid skulle blifva med stor ovisshet förenadt, om samma
personer kunna såsom ombud erhållas år efter år.

Då samme talare vidare yttrade, att kommerskollegium skulle
hafva svårt att reda sig med den genom magistrater och kronofogdar
insamlade massan af uppgifter, far jag anmärka, att kommerskollegium
ingalunda är ovant vid behandlingen af dylika frågor; det tillgår
på det sätt, att när helst en inkommen uppgift dertill gifver anledning,
vare sig den synes vara ofullständig eller skenbart origtig eller
på annat sätt tvifvelaktig, sätter sig kommersekollegium i direkt beröring
med den industriidkare, som lemnat uppgiften och hvilken då
får närmare förklara densamma. Detta sätt för uppgifternas berigtigande
måste ofta användas, och kommerskollegium har en betydande
korrespondens i detta hänseende. Dertill kommer, att nämnda myndigheter
insamla uppgifterna på grund af sin embetspligt och ständigt
äro i förbindelse med kommerskollegium, som sålunda är i stånd att
utöfva tryck på dem, i syfte att erhålla allt mer och mer korrekta
och fullständiga uppgifter. Under den tid jag var chef för kommerskollegium
hände det ofta, att någon af nämnda myndigheter insände
ofullständiga uppgifter, och vid förfrågan om anledningen härtill kunde
man erhålla till svar, att under den omskrika rubriken icke lemnats
någon uppgift, emedan verksamheten inom ifrågavarande yrke under
året varit obetydlig eller alldeles ingen. Skulle man åter för insamlingen
af dessa uppgifter hafva att vända sig till speciella ombud, finge
man ett oupphörligt förnyadt arbete med dessa, huru intresserade de
än må vara. Härtill må läggas, att näringsstatistiken afser upprättandet
af tabeller, löpande år efter år och sådana, att man af dem kan göra
jemförelser, under det arbetsstatistiken afser att gifva en utförlig och
mångsidig kunskap om förhållandena vid en viss tidpunkt. Dessa
ändamål äro sålunda olika, och hvad näringsstatistiken angår, är jag
för min del öfvertygad, att arbetet dermed inom kommerskollegium
icke kan uti förevarande afseenden ordnas på bättre sätt än hvad senast
blifvit stadgadt.

Jag anhåller att fa tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i den nu föredragna punkten hemstält samt vidare derpå att

Onsdagen den 24 Februari.

9 N:o 7.

kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade herr talmannen sig
finna den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 2 af sitt
utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—66;

Nej—43.

Punkterna 3—7.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 8.

Afdelningen 1.

Mom. a.

Herr Tamm, Hugo: Man säger visserligen, att fiskarne äro
kallblodiga djur och att de äro stumma djur, men efter vår erfarenhet
i statsutskottet är det nästan inga djur, som åstadkomma, kan jag
säga, så varmt blod och så mycket språka som just fiskarne; det
kunna herrarne se af reservationerna i denna punkt, som är temligen
söndersliten.

Såsom herrarne torde erinra sig, har detta anslag från 1889 till
1896 varit uppfördt till 42,000 kr. Men förlidet år uppstod en sådan
här liten varm strid i statsutskottet, och i sista ögonblicket, då beslut
skulle fattas, ströks anslaget ned till 35,000 kr. Nu äskar Kongl.
Maj:t, att det måtte höjas till 42,000 kr. Olyckan är, att det en gång
blifvit nedslaget till 35,000 kr., och nu skola positionerna försvaras,
det må framföras hvilka skäl som helst mot desamma. Utskottet har
visserligen beviljat 41,000 kr. till Kongl. Maj:ts disposition för fiskerinäringen,
men dervid förfarit så, att 5,000 kr. äro förlänade till sä -

Anslag till
näringsstatistik.

(Forts.)

Anslag till
fiskerinäringens
understöd.

N:0 7. 10

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
fiskerinäringens
understöd.

(Forts.)

larnes dödande, såsom ett extra anslag, hvarigenom det inträffar, att
Kongl. Maj:ts dispositionsrätt till reservationerna å detta anslag blifvit
minskad, och det är just i denna fråga, som jag ej kunnat komma
öfverens med utskottet i det beslut, hvartill det kommit. Utskottet
säger på sid. 31: »en ytterligare ökning af anslaget har utskottet af
ofvan anförda skäl ansett sig icke böra tillstyrka». När jag nu undersöker,
hvilket detta skäl är, lyder det på sid. 30 sålunda: »Öfver
hufvud taget är området för dispositionen af de under nu ifrågavavarande
anslagstitel af Riksdagen anvisade medel ganska vidsträckt och
gränserna derför i viss mån sväfvande, beroende hufvudsakligen derpå,
att enligt äldre bestämmelser de å anslaget uppkommande besparingar
öfverföras till den under rubrik »jordbruket, handeln och näringarna»
bokförda besparingsfond för att användas till ändamål, som äro hänförliga
till något af de mångfaldiga syften, som betecknas af samtliga
under nyssnämnda rubrik uppförda anslagstitlar. I anledning af berörda
förhållande, hvilket ej väl öfverensstämmer med de grunder,
som för statsregleringen i öfrigt nu vunnit tillämpning, anser utskottet
betänkligheter möta mot förhöjning af ett anslag, för hvars användning
vilkoren äro så tänjbara.» Alltså, anslaget må vara huru vigtigt
som helst, emedan Kongl. Maj:t har rätt att disponera reservationerna
å anslaget, skall detta anslag icke höjas. Detta är kontentan af statsutskottets
motivering. Man kan säga, att principer äro bra, men det
får vara ett vilkor, att det är kloka principer. Men äro de icke det,
så äro principerna icke bra att stå vid, och jag kan icke tycka att
de i detta fall äro kloka. Ifrågavarande dispositionsrätten rör sig
öfver 9 små anslag för jordbruket, handeln och näringarna, hvilka
anslag tillsammans utgöra 541,100 kr. Nu har Kongl. Maj:t rätt att
använda behållningen å hvilket af dessa 9 anslag som helst för ändadamål,
som falla inom dessa anslag, hvarför reservationerna å dessa
små anslag sammanföras till en gemensam fond: »besparingar å anslagen
till jordbruket, handeln och näringarna», och då uppstår den frågan,
om man handlar klokt att uppställa så strama bestämmelser för det
anslag, som nu är före, att inga besparingar kunna uppstå till Kongl.
Majds fria disposition. Herrarne se sjelfva, huru anslaget under 1896
disponerades: assistenterna 8,500 kr., till hushållningssällskapen
m. fl. hälften af hvad de betalade till fiskeritillsyningsmän, 15,350 kr.,
till uppehållande af en fiskodlingsanstalt vid Finspong 1,500 kr., till
hydrografiska undersökningar 4,000 kr., till eu fiskeristipendiat 1,750
kr., för rapporter rörande sillfisket 4,500 kr., till en tidskrift 1,100
kr., ett besök på Berlin utställningen 950 kr., till praktiska fiskeriförsök
i Östersjön 250 kr. Sammanlagdt hade sålunda disponerats
37,900 kr. till hvad man icke kan säga annat än angelägna saker.
Ungefär samma summor kräfvas och äro disponerade för 1897. Då
således ingen reservation kan uppstå å detta anslag, om det sättes
för knappt, hemställer jag till herrarne sjelfva, om icke särskildt i
vårt land, med de rika tillfällen vi hafva till fiske, man bör söka be -

11 N;0 7.

Onsdagen den 24 Februari.

fordra en sådan näring som denna. Det är också glädjande att se
det tillväxande intresset hos hushållningssällskapen. 1890 var det
endast ett fåtal, som begärde statsbidrag för fiskets befrämjande, 1895
hade deras antal stigit till 14 och under 1896 till 16. Skall man nu
ställa det så nätt, att Kongl. Maj:t icke har någon möjlighet att understödja
tillfälligt fiske? -Tåg säger tillfälligt, ty jag tvifla!1, att sillen
på vestkusten stannar, medan man gör undersökningar, och lyder, om
man säger: håll, sill, och vänta, tills Riksdagen fattat sitt beslut.
Jag tror således icke, att man på detta sätt befordrar fiskerinäringen,
utan det fordras, att det finnes några medel tillgängliga vid behof.
Vi se, huru vissa åtgärder vidtagas på försök, exempelvis med bättre
fångstsätt i fråga om strömmingsfisket på ostkusten; vidare har man
fiskodlingsanstalter o. d., som göres försök med. Om nu kommuner
eller enskilde vilja göra något sådant, är det då obilligt, att det finnes
några tusen kronor, som Kongl. Maj:t har att disponera, för att hjelpa
dem? Att för principen, att Riksdagen skall bestämma öfver hvarje
öre, beröfva Kongl. Maj: t möjlighet att disponera fritt några fattiga
tusen kronor för fiskerinäringens kraf, anser jag vara att drifva
sina principer in absurdum. Och jag kan icke se, att här föreligger
någon konstitutionel fara, då hela budgetsbeloppet, af hvilket Kongl.
Maj:t skall skrapa i hop några besparingar, är 540,000 kr. Det har
anmärkts och anmärkts i utskottet, såsom herrarne äfven se af betänkandet,
att af dessa besparingar tagits till flera främmande ändamål,
såsom till telefonledningar vid vestkusten. Jag beklagar, att Kongl.
Maj:t anslår medel på ett sådant sätt, att derom kan blifva tvist, tv
det är just detta, som gör att man mötes med svårigheter, då det
blir fråga om att bibehålla en rätt åt Kongl. Maj.t. Men en sådan
sak bör man icke bedöma på det sättet, att derför att en enda sak
är omtvistad, skall man taga bort möjligheten att uträtta de många
goda saker, som verkligen sprungit ur den fria dispositionsrätten.

För min del kan jag således icke finna, att Första Kammaren
bör sätta en stängande bom för dessa små anslags höjande, som blir
en följd af den princip, som i motiveringen är uttalad, och för att äfven
göra ett uttalande åt denna uppfattning hemställer jag, att kammaren
måtte ur motiveringen på 31 sid. andra stycket stryka orden: »af ofvan
anförda skal» och på 30 sid. de båda meningar jag nyss uppläste, börjande
med: »Öfver hufvud taget är området för dispositionen» etc. och slutande
med »för hvars användning vilkoren äro så tänjbara», hvarigenom de
skäl, genom livilka man vill beröfva Kongl. Maj:t dispositionsrätten
skulle komma att försvinna. I öfrigt ansluter jag mig till utskottets förslag.

Herr Billing: I de allmänna principer, som den siste talaren

framhöll, kan jag nog instämma, men jag måste komma till ett motsatt
slutyrkande, och jag vill nu anföra skälen härtill.

’ Vid förra riksdagen nedsattes anslaget till fiskerinäringen från
42,000 kr. till 35,000 kr. Här i kammaren protesterade jag mot

Anslag till
fiskerinäringens
understöd.

(Forts.)

N o 7. 12

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
fiskerinäringens
understad.

(Forts.)

denna nedsättning och yrkade bibehållande af de 42,000 kr., ett yrkande
som kammaren godkände; men i gemensam votering faststäldes dock
anslaget till 35,000 kr. Nu har Kong! Maj:t föreslagit, att det å nyo
måtte höjas till sitt törra belopp eller med 7,000 kr. Herrarne förstå
mycket väl, att Riksdagen i allmänhet är mycket litet villig att så
snart som närmast följande riksdag förändra sitt beslut. Derför mötte
det också ett mycket starkt motstånd att nu upphäfva förra Riksdagens
beslut i detta hänseende. Kongl. Maj:t har emellertid begärt en
höjning af 7,000 kr., och det förekom mig, som om den föreslagna
utvägen vore ganska fiffig för att få igenom en höjning af 6,000 kr.,
på samma gång som Riksdagen dock fick bibehålla sill värdighet
att icke ändra förra årets beslut. Kongl. Maj:t begär 7,000 kr. och
specificerar dessa med 1,000 kr. höjning på ett håll, 5,000 kr. för
sälars dödande och så 1,000 kr. utan särskild motivering. Utskottet
har nu gått regeringen så till mötes, att det höjt anslaget med de
summor, som äro föreslagna för särskild! motiverade ändamål. Således,
i hufvudsak har regeringen fått hvad regeringen begärt, och Riksdagen
har sluppit att säga ifrån: vårt beslut i fjor var förhastadt.

Men nu veta herrarne mycket väl, att klämmen hänger samman
med motiveringen, om icke alltid logiskt, så icke sällan med politisk
nödvändighet. Och att klämmen här på detta sätt hänger samman
med motiveringen, som af Herr Tamm klandrats, är ganska troligt.
Jag medgifver, att man kunuat motivera klämmen utan stycket på 30
sid., men då kan jag säga eder, mine herrar, att klämmen kanske icke
låtit som denna låter, utan då hade den möjligen haft annat innehåll.
Vilja herrarne nu stryka denna motivering, så jag vill icke säga
något bestämdt — troligtvis förloras något af hvad som i realiteten
medgifvits. Icke älskar jag denna motivering med eu så innerlig kärlek,
att jag skulle sörja öfver dess uteslutande, men jag skulle beklaga,
om fiskerinäringen skulle förlora 6,000 kr. anslag, blott för att man
tagit bort detta stycke. Sälarue finge då i stället föra ett oinskränkt
regemente långs hela Östersjö-kusten; och vilja herrarne låta sälarne
regera, för att få bort motiveringen, så stryk denna.

Men har här verkligen i motiveringen blifvit sagdt något så
öfver måttan farligt? Jag erkänner, att motiveringen på sid. 30 icke
är sådan, som jag helst skulle hafva önskat den, men icke innehåller
den något farligt. Ty man får dock medgifva, att det ligger temligen
mycket fog till grund för den. Här finnes nemligen en anslagsrubrik,
som heter »jordbruket, handeln och näringarna, reservationsanslag».
Luder denna rubrik förekomma mycket disparata syften. Det är
vägar och kommunikationer, undervisningsanstalter för jordbruk och
landtmannanäringar, landtbruksingeniörer och deras biträden, befrämjande
i allmänhet af landtmannanäringar, länsveterinärer, befrämjande
i allmänhet af slöjderna, befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart,
befrämjande i allmänhet af bergsbruket, fiskerinäringens understöd.
För de flesta af dessa syften finnas anslag på andra håll. Hela an -

13 N o 7.

Onsdagen den 24 Februari.

slaget här är reservationsanslag af den beskaffenhet, att om man kunnat Anslag till
bespara något på anslaget för landtmannanäringar eller för fiskeribedriften,
kan det användas för allehanda ändamål under dessa andra J stög
rubriker, och, såsom herrarne se, äro dessa rubriker så tänjbara, att (Forts.)
de kunna omfatta snart sagd t hvad som helst. Det anfördes i statsutskottet
ett exempel, som visserligen blott är litet lustigt, men ej
bevisar någonting, att man användt några hundra kronor af besparingarna
för att öka lönen åt borgmästaren i Eskilstuna. Det är icke
min mening och ej heller statsutskottets, att dessa medel ej skulle
hafva användts i godt syfte. Men det är ett exempel på, huru tänjbara
vilkoren äro för dessa besparingars användning. Och då nu så
är förhållandet, och då det är en faststäld grundsats, att det skall
vara bestämda anslag för bestämda ändamål, tycker jag icke det är
farligt att i denna motivering fästa uppmärksamheten på, att det kan
vara något betänkligt uti att höja hela detta stora klumpanslag under
denna stora rubrik, då vilkoren för användningen äro så tänjbara.

Jag slutar med hvad jag sagt förut, att vill kammaren stryka
denna motivering, så skall jag för motiveringens skulle icke hafva
något emot att den kommer bort — jag hade helst velat, att den
icke stått der — men det kan hända, att strykandet af motiveringen
medför strykande af siffrorna i klämmen; och derför, att jag är mycket
angelägen att fa höjdt anslag till fiskerinäringen, ansåg jag mig icke
göra någon faute, då jag medgaf, att denna motivering fick komma
med. Jag yrkar bifall till utskottet förslag.

Herr Tamm, Hugo: Nu tror jag icke på herr Billings profetia,

utan att Andra Kammarens ledamöter, som intressera sig för sälarne,
släppa den ideella motiveringen och hålla sig till den praktiska. Jag
tror icke i detta fall vi hafva något att riskera. Och för öfrigt kan
jag icke hjelpa, att jag fortfarande håller på den åsigten, att här äro
dessa anslag med Riksdagens fulla medvetande gifna särskildt för att
Kongl. Maj:t skall kunna disponera just dessa mera fritt än annars.

Hvarför har Riksdagen gjort det, hvarför satt dessa små anslag särskildt,
då det finnes stora bredvid för likartade ändamål? Alla dessa
anslag äro små och på dem kan ej blifva så förfärlig behållning, att
det är värdt tala derom. Jag upptog denna fråga i utskottet och stod
der på den mening jag här står, men icke hörde jag något tal om
att det var ett farligt yrkande, eller att sälarne skulle få lefva, derför
att man gjorde detta yrkande. Men denna fara må vara stor eller
liten; för mig står det såsom en fullt klok och rationel åtgärd, att
Kongl. Maj:t för detta ändamål har denna lilla summa att röra sig med.

Jag skall endast begära, att punkten b) också föredrages, då
mitt yrkande i afseende på motivering mera sammanhänger med den.

Denna hemställan bifölls. Sedan i följd häraf jemväl nom. b)
blifvit uppläst, anförde:

N:0 7. 14

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
Jiskerinärin
gens understöd.

(Forts.)

Friherre Klinckowström: Jag har endast några få ord att
yttra om detta anslag i sin helhet.

På deii diskussion, som uppstått till följd af denna fråga, synes
det mig, att man kan tillämpa ordspråket: det dunkelt sagda är det
dunkelt tänkta, ty denna diskussion har rört sig på ett sådant sätt,
att den, som icke varit inne i saken, skulle omöjligt kunna begripa
densamma. En gemensam votering kommer utan tvifvel att ega rum,
då det linnes en högst aktningsvärd minoritet af Andra Kammarens
statsutskottsledamöter, som reserverat sig mot denna punkt, nemligen
8 stycken med vice talmannen i Andra Kammaren i spetsen. Och
då så är förhållandet, skall jag bedja att få förena mig med dessa
herrar och sålunda hemställa rörande punkten b), »att anslaget till
fiskerinäringens understöd måtte i riksstaten för år 1898 uppföras med
oförändradt belopp af 35,000 kronor». Jag tycker icke det är rätt
af Riksdagen att nu efter 8 månader rifva upp ett beslut, som fattats
vid sistlidue riksdag, dä icke några mera talande skäl gifvits för eu
så ovanlig åtgärd.

Jag har blifvit uppmärksamgjord på att jag tillika borde begära,
att reservanternas förslag i punkten a) af denna fråga måtte blifva af
kammaren understödt. Och får jag härmed vördsamt hemställa, »att
Kongl. Maj:ts förslag om förhöjning i lönen för förste fiskeriassistenteu
icke måtte af Riksdagen bifallas».

Herr Bill ing: Jag skall endast bedja att få fasta friherre Klinckowströms
uppmärksamhet derpå, att det verkligen finnes mycket
goda skäl för höjande af förste fiskeriassistentens lön. Det får man
väl från alla sidor medgifva, att det är en mycket stor oegentlighet,
att samme man å ena sidan är den som afgifver förslag i ett eller
annat afseende för fiskerinäringens befordrande, och å andra sidan är
den som, i händelse klagomål häröfver framföras i landtbruksstyrelsen,
skall föreslå dom eller åtminstone referera ärendet och derigenom
komma att utöfva det största inflytande på besvärens afgörande. Anser
friherre Klinckowström det verkligen vara med god ordning öfverensstämmande,
att det är samme person, som afgifver förslag och sedan
dömer i fråga om besvär öfver dessa förslag? För att undanrödja denna
oordning har regeringen nu föreslagit, att från fiskeriinspektöreu eu
del göromål skola öfverflyttas till förste fiskeriassistenteu. Den senare
får härigenom en betydligt ökad arbetsbörda och, såsom äfven uppgifvits,
förlorar tillfälle till enskild förtjenst. Dä synes det icke
obilligt att åt honom gifva en löneförhöjning, men deremot obilligt att,
såsom friherre Klinckowström hemstält, icke bevilja honom något alls.

Friherre Klinckowström: Med afseende å hvad den siste talaren
yttrat, kan det icke annat än förvåna mig, att det allra minsta en
tjensteman får ökad befattning med hvad som helst, skall han genast
komma med anspråk på ökad aflöning. Jag vill icke repetera i denna

Onsdagen den 24 Februari.

15 N:0 7.

kammare, hvad jag i detta hänseende här många gånger yttrat rörande
min ringa person. Då jag nemligen var tjenstgörande vid ingeniöreorpsen,
kastade man på mig otantligt med arbete utan att med en enda
skilling godtgöra det, jag kan säga, halfva nattarbete, jag hade att utföra.
Och då var det icke fråga om att man icke på en tjensteman
kunde ställa ökade anspråk, utan att han genast skulle begära penningar.
Men tjenstemannafrågan är en så stor fråga och måste framdragas i
ljuset och reorganiseras helt och hållet. Och då kommer man nog
att få se de mest underliga saker i aflöningsväg och tjensteväg. Jag
kan icke annat än förena mig med reservanterna i denna punkt.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande mom. a) och b) yrkats: l:o) att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, 2:o) af herr Tamm, Hugo, att utskottets
hemställanden måtte bifallas med uteslutande ur motiveringen af
de utaf honom anmärkta delar å sid. 30 och 31 i det tryckta utlåtandet,
och 3:o) af friherre Klinckowström, att kammaren, med afslag
å utskottets hemställanden, skulle antaga de förslag, som innefattades
i de af herr A. P. Danielson m. fl. vid de föreliggande momenten afgifna
reservationer.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställanden vara med
öfvervägande ja besvarad.

Mom. c).

Utskottets hemställan bifölls.

Af delningen 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9—11.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkterna 12 och 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14—21.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 22.

Herr Odelberg, Theodor: Herr Billing har nyss, som han uttryckte
sig, låtit oss få eu inblick i »postverkets hemligheter», och att
döma af dessa afslöjanden måtte enigheten inom statsutskottet icke vara
synnerligen stor. Den oinvigde tror dock, att behandlingen af 6:te
hufvudtiteln försiggått inom utskottet med sällspord enighet, ty meningsskiljaktigheter
i form af reservationer förekomma blott vid två

Anslag till
fiskerinäringens
understöd.

(Forts.)

Anslag till
mejeriinstitutet
vid Alnarp.

N:c 7. 16

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till punkter. Att dessa meningsskiljaktigheter skulle gälla anslagskraf för
letvidAlnar v^r m°dernäring, var ju ganska naturligt, tv det har under de sista
(Forts aren blifvit regel, att sådana anslagskraf af statsutskottet antingen helt

01 och hållet, afstyrkas eller också nedsättas till sådana belopp, att det

med anslaget afsedda ändamålet nästan helt och hållet förfelas.

I den nu föredragna punkten har statsutskottet yrkat afslag på
Kongl. Maj:ts proposition att höja anslaget till Alnarps mejeriinstitut
från 8,000 till 10,000 kronor. De skål, som af statsutskottet härför
anföras, äro af en sådan art och beskaffenhet, att Första Kammarens
ledamöter i utskottet icke kunnat acceptera dem, hvarför man åtminstone
har att hoppas på en gemensam votering i denna fråga.

Allt sedan år 1882 har Riksdagen beviljat medel för åstadkommandet
af s. k. högre mejeriundervisning, och det belopp, som för
detta ändamål anvisats, utgick till och med år 1892 med 10,000 kronor
om året, fördeladt med 5,000 kronor på hvartdera af våra båda
landtbruksinstitut, Alnarp och Uituna. Vid reorganisation^! af Ultima,
år 1892, beslöts, att denna mindre lämpliga tudelning af anslaget skulle
upphöra, och att ett särskilt läroverk för meddelande af högre mejeriundervisning
skulle inrättas vid Alnarp, der ett nytt, tidsenligt mejeri
uppförts.

Den af Kongl. Maj:t för mejeriinstitutet uppgjorda staten, med
svårighet hållen inom ramen af det förut beviljade anslaget, 10,000
kronor, förelädes 1893 års Riksdag, men statsutskottet och Riksdagen
funno beloppet för högt och nedsatte detsamma till 8,000 kronor, förmenande
att då högre mejeriundervisning förut kunnat meddelas på
två olika platser för 10,000 kronor, borde sådan undervisning hädanefter
kunna meddelas för 8,000 kronor. Man angaf icke några vidare
skäl och påvisade icke för Kongl. Maj:t, huru besparingar borde göras.
Kongl. Maj:t hade naturligtvis, under sådana förhållanden, icke något
annat val än att förändra staten, och föreskref dervid, att assisteutbefattningen
i mejerilära, hvartill beräknats 1,500 kronor, ej skulle besättas,
samt att laboratorie- och försökskostnaderna skulle nedsättas från
1,200 till 700 kronor. På detta sätt har det fortgått i 3 år. Riksdagen
har beviljat 8,000 kronor till mejeriinstitutet, och man har år
efter år kommit till allt större och större visshet om, att skall verkligen
en högre mejeriundervisuing meddelas, så låter det sig icke göra
för detta belopp. Kongl. Maj:t har derför äskat en förhöjning i anslaget
med 2,000 kronor, d. v. s. till 10,000 kronor, för att blifva satt
i tillfälle dels att anställa en assistent och dels för att få ett högre
anslag till försökskostnader. Statsutskottet vill dock ej veta af någon
assistent af den anledning, att under läsåret 1894—1895 undervisades
blott 7 elever, under det att lärarnes antal var 10. Hvad de 7 eleverna
beträffar, så är det öfverensstämmande med verkliga förhållandet,
att under läsåret 1894—1895 undervisades blott 7 elever i stället för
12, för hvilket senare antal plats finnes. Orsaken härtill behöfver jag dock
icke här angifva. Deremot är uppgiften om de 10 lärarne något öfver -

Onsdagen den 24 Februari.

17 N:0 7.

drifven. Det synes mig dock som om man ej borde lägga mejeriinstitutet
till last, att så många af landtbruksinstitutets lärare som möjligt användas
vid undervisningen, hvilket oek är väl behöflig!, då undervisningen
vid mejeriinstitutet meddelas på tvenne afdeluingar och intet
ännu kan gemensamt föreläsas till följd af elevernas olika bildningsgrad.

Utom öfningar och laborationer, skall på den högre afdelningen
föreläsas i mejerilära, husdjursskötsel, speciel ostberedning, sjukvårdslära,
ångmaskins- och byggnadslära; på den lägre afdelningen skall
meddelas undervisning i svenska språket, räkning, fysik, kemi, mejerilära,
husdj ursskötsel, byggnadslära och ångmaskinslära, och en så vidlyftig
undervisning kräfver många lärare, och jag tror icke, att deras
arbete kan i någon nämnvärd grad minskas, vare sig det finnes 7 eller
12 elever.

Hvad specielt angår läraren i mejerihushållning, har han under
nyss nämnda år föreläst i öfver 300 timmar, och dessutom har han
haft 67 s. k. öfningstimmar i laboratoriet, hvarje öfning omfattande
en tid af 1—3 timmar. Om hans skyldighet vore inskränkt blott härtill,
skulle jag icke säga någonting derom, ehuru de förberedande arbetena
till 300 föreläsningar i ett så vidlyftigt ämne, som mejerilära,
nog kräfva sin tid. Men härtill kommer, att han skall verkställa försök
med nya arbetsmetoder och maskiner, anställa bakteriologiska undersökningar,
deltaga i de med statsmedel understödda smörprofningarne
i Malmö och Göteborg m. m., och till allt detta kan ej tiden
räcka. Följden har ock blifvit, att försöken och den bakteriologiska
undervisningen vid institutet fatt stå tillbaka.

Jag tycker, att det är en ganska stor misshushållning, att, när
man lyckats förvärfva åt institutet en så framstående kraft, som läraren
i mejerilära, man icke vill på något sätt underlätta arbetet för
honom, sä att han genom sina vetenskapliga arbeten blifver satt i tillfälle
att föra vårt mejeriyrke framåt, utan är efter är fastläser honom
vid föreläsningskatedern.

Statsutskottet har visserligen icke velat bestrida, att det behöfves
penningar för att anställa vetenskapliga försök, men utskottet förmenar,
att dessa penningar kunna tagas från annat håll. Hvarifrån de
skola tagas är icke upplyst, men jag förmodar, att de skola herutas
ur den aldrig sinande guldgrufvan — Alnarps landtegendom. Jag ber
då få upplysa, att på Alnarps landtbruksinstitut ställes år efter år
allt större och större kraf på undervisningen och att anslaget ej blifvit
förhöjdt sedan år 1875. Af kastningen af egendomen, som naturligtvis
kan variera det ena året mot det andra, måste under sådana
förhållanden uteslutande användas för undervisningen vid landtbruksinstitutet.
Mejeriinstitutet har dock under dessa år icke blifvit lottlös!.
Vi måste nemligen taga i betraktande, att vid ordnandet af driften
vid ett läro-mejeri kan icke uteslutande tagas hänsyn till den ekonomiska
fördelen, och egendomen har dessutom fatt vidkännas ganska
stora uppoffringar för att bereda tillfälle åt mejeriinstitutets elever att

Första Kammarens Prof. 181)7. N:o 7. 2

Anslag till
mejeriinstitutet
vid Älnarp.
(Forts.)

N:0 7. 18

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
mejeriinstitutet
vid Alnarp.
(Forts.)

då och då besöka en af Malmö stads största smörexportörs lagerkällare
för att derstädes vinna färdighet i smörs afprofning och bedömning.

Det är för kammaren väl bekant hvilket uppsving vårt lands
mejerihandtering tagit under de senare åren och huru vårt jordbruk
deraf hemtar sin förnämsta inkomst. Vårt smör intager nu andra
rummet bland landets exportartiklar, och värdet af densamma uppgår
till mellan 40 och 50 millioner kronor om året. Stora intressen
äro här att tillvarataga och en tillbakagång i vårt smörs qvalitet kan lätt
blifva denna exports död. Vi äro nemligen icke ensamna herrar på
den engelska marknaden, utan vi hafva att kämpa med många länder
såväl europeiska som utomeuropeiska, som icke sky några uppoffringar
för att befrämja sin afsättning. På denna marknad inkastas år
efter år allt större och större qvantiteter smör, och den tid är nog icke
långt aflägsen, då icke annat smör än det af bästa och yppersta beskaffenhet
kan vinna afsättning.

Under sådana förhållanden är det Riksdagens oafvisliga pligt att
med alla till buds stående medel söka främja landets mejerihandtering,
och det medel, som härvidlag ligger för Riksdagen närmast till hands
är att sörja för en god och fullständig utbildning af landets mejerskor,
mejerister, mejerilärare och konsulenter. De penningemedel Riksdagen
för detta ändamål stält till Kongl. Maj:ts förfogande inskränka sig
till 20,000 kr., deraf 12,000 utgår till undervisning af mejerskor i
hela vårt land och 8,000 till mejeriinstitutet, hvars lägre afdelning är
afsedd att utbilda mejerister och den högre afdelningen mejerilärare
och konsulenter.

Då jag anser detta senare belopp, 8,000 kr., vara alltför otillräckligt
ber jag att, med afslag å utskottets hemställan, få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Fosser: Efter den föregående ärade talarens anförande har
jag föga i saken att tillägga. Jag skall dock be att fa säga några ord.

Det är, såsom herrarne veta, i stadgarne för mejeriinstitutet vid
Alnarp, "hvilka utfärdades den 13 maj 1893, föreskrifvet, att vid institutet
skall finnas 4 lärare och bland dem en assistent, hvilken skall
hafva till åliggande att biträda läraren i mejeriskötseln vid undervisningen
och vid praktiska öfningar äfvensom vid försök och undersökningar.
Det var afsedt att denna assistent skulle få en lön af 1,500
kr., enligt hvad uppgjord stat för institutet visar, i hvilken derjemte
voro upptagna 1,200 kr. för laboratorie-försök och öfningar vid institutet;
allt detta under förutsättning, att Riksdagen skulle låta det
anslag, som beviljades år 1893, nemligen 10,000 kr., oförändradt qvarstå
vid detta belopp. Men Riksdagen gjorde icke så, utan nedsatte
anslaget ifrån 10,000 kr. till 8,000 kr. för år 1894 och hvarvid det
sedan förblifvit. Den närmaste följden af detta Riksdagens beslut blef,
att man, i brist på medel, nödgades indraga assistentbefattningen och

Onsdagen den 24 Februari.

19 N:0 7.

nedsätta det till laborationer och öfningar afsedda beloppet till 700 Anslag till
kr. Härigenom blef således det nya mejeriinstitutet vid Alnarp — det
enda mejeriinstitut vårt land eger — nästan ifrån början stympadt och e v''‘
det omöjliggjordes derigenom för institutet att fullgöra de uppgifter, ^ 0 3''
som detsamma var afsedt att fylla.

De följder för sjelfva läroverket, som häraf uppstodo, kunna, enligt
min tanke, icke angifvas tydligare än hvad styrelsen sjelf uttalat
inför Kongl. Maj:t i sin begäran om anslagets höjande. Jag skall tilllåta
mig att uppläsa en bit af hvad styrelsen här säger:

»Då dertill komme, att det förut skäligen obetydliga anslaget till
försökskostnader genom inskränkningen blifvit nedsatt nästan till hälften,
blefve följden häraf den, att den kunskap och erfarenhet, som
eljest skulle kunna fora mejeriinstitutet framåt, nu delvis förnöttes uti
löpande göromål och enklare undervisning, som lätteligen kunde bestridas
af ett biträde, samt, framför allt, att en gryende försöks- och öfningsverksamhet
icke kunde få tillfälle utveckla sig, och styrelsen ville
i detta sammanhang särskildt framhålla, att de bakteriologiska studier
och undersökningar, som uti nutidens mejerihandtering spelade en så
betydlig rol, vore hardt när omöjliga att utan en pålitlig assistent företaga.
Under sådana förhållanden och då Kongl. Maj:ts stadgar för
mejeriinstitutet, å ena sidan, ålade institutets lärare att anställa försök
och undersökningar, samt att äfven söka anordna bakteriologiska
undersökningar och, å andra sidan, genom upptagande af en assistent
och bestämmande af dennes verksamhet erkänt behofvet af en sådan,
hade styrelsen, som funne, att anställande af en dylik assistent och
ökande af anslaget till försök omöjligen kunde af nu anvisade anslagsbeloppet,
8,000 kr., bestridas, utan att dertill behöfdes ett tillägg af
minst 1,500 kr. för assistenten och 500 kr. till försöken eller tillsammans
minst 2,000 kr., ansett det vara sin skyldighet att fästa Kongl.

Maj:ts uppmärksamhet på denna vid mejeri institutet alltmer framträdande
betänkliga brist och af denna anledning tillåtit sig göra nu
förevarande framställning.

Uti häröfver infordradt och den 19 september 1896 till Kongl.

Maj:t afgifvet utlåtande hade landtbruksstyrelsen, med anmälan hurusom
hushållningssällskapens i Stockholm år 1895 församlade ombud
uti skrifvelse af den 20 november samma år anhållit, att styrelsen
måtte söka bereda tillräckligt anslag för komplettering af mejeriinstitutet
vid Alnarp, och med fullt instämmande i hvad styrelsen för
landtbruksinstitutet i förevarande afseende anfört, för sin del förordat
bifall till ifrågavarande framställning.»

Jag kan icke finna annat, än att styrelsen i detta sitt yttrande
har fullkomligt rätt. Det är för institutet nästan omöjligt att motsvara
hvad som, enligt af Kongl. Maj:t utfärdade stadgar, är ålagdt
detsamma, med mindre det erhåller hvad som nu är begärdt.

Utskottet säger visserligen på sid. 45, »att det torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke, derest för ett verksamt bedrifvande af ifråga -

N:0 7. ao

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
mejeriinstitutet
vid Alnarp.
(Forts.)

varande undersökningar med nödvändighet erfordras större tillgångar
till bestridande af laborationskostnader, medel härtill skulle kunna
utan anlitande af statens mellankomst åvägabringas».

Detta utskottets antagande torde vara tvifvel underkastadt. Och
i alla fall vore föga vunnet genom en liten tillökning i medlen för
laborationsöfningarne. Skola dessa undersökningar, som för ett lyckligt
praktiskt utöfvande af mejeriyrket äro af en så utomordentlig betydelse,
blifva verkligt fruktbringande, så erfordras vid institutet en
person, som har så mycken ledighet, att han kan hängifva sig åt dessa
undersökningar och försök och följa dem med oafbruten uppmärksamhet
och kontroll. Utan detta lär ett godt resultat icke kunna vinnas.
Det är icke nog med att institutet kan skaffa sig några hundra kronor
till laboratorieundersökningar; dermed är saken icke hjelpt. Enligt
min tanke behöfver institutet i första rummet en ung vetenskapligt
bildad person, som kan inlägga hela sitt arbete på mejerihandteringens
vetenskapliga område och föra denna framåt. Det är livad
som först behofves. Utan eu sådan personlig tillökning i krafterna
kan jag icke se, att det skulle hjelpa, om institutet finge några hundra
kronor till laboratorieöfningar.

Det torde ock få medgifvas, att de 2,000 kronor, hvarom här nu
egentligen är fråga, och hvarom hela tvisten rör sig, är en ytterst
ringa penning i jemförelse med den stora uppgift, som den är afsedd
att fylla, nemligen den svenska mejerihandteringens utveckling och förande
framåt.

Skola de svenska smörproducenterna kunna bestå i konkurrensen
på den utländska marknaden, måste de följa med sin tid och tillverka
en god vara och en vara, som blir allt bättre och bättre, ty annars
blifva de slagna ur brädet. I sina bemödanden härutinnan äro de i
stort behof att få all den hjelp och det stöd, som vetenskapliga undersökningar
och vetenskapliga försök kunna lemna dem.

Ur dessa synpunkter är det som jag, herr grefve och talman, auliåller
om bifall till reservanternas förslag.

Herr Dick son: Efter de båda föregående talarnes anföranden

behöfver jag icke spilla några ord för att antyda mejerirörelsens betydelse
för vårt land, eller behofvet för mejerirörelsen att tillgodogöra
sig vetenskapliga ansträngningar för att lösa åtskilliga frågor. Mejeriinstitutet
vid Alnarp har just åsyftat att lemna en sådan handräckning
åt vår modernäring. Åt läraren i mejeriskötsel är uppdraget att anställa
rön och försök inom mejeriväsendets område. Han skulle enligt
den ursprungliga planen till sitt biträde hafva en assistent, men sedan
denna befattning indragits, nödgas läraren i mejeriskötsel sjelf bestrida
all undervisning i ämnet, och då varder den tid, som han kunde egna
åt undersökningar och försök, ganska begränsad. Denna begränsning
kommer att medföra, att de behöfliga laborationerna komma att minskas.

De skäl, som utskottet anfört, äro skäligen haltlösa och hafva re -

Onsdagen den 24 Februari.

21 N:0 7.

dan blifvit bemötta. Det omnämnes, att ett år lärjungarnes antal va- Anslag till
rit 7, deraf 2 i den högre klassen, men det omnämnes icke, att lärjungeantalet
varit större flera föregående år. För närvarande är det ... , . 1
5 lärjungar i hvardera klassen, summa 10.

Utskottet har deremot räknat rundt, då det uppgifver antalet lärare.

För att få upp skaran till 10 har man till och med tagit med eu
ladugårdsförman bland lärarne. Att kombinera antalet lärjungar med
antalet lärare är för öfrigt alldeles orimligt. Det kan ju icke vara
meningen att ålägga t. ex. läraren i ångmaskinslära eller byggnadskonst
att undervisa i mejeriskötsel. Icke heller kan meningen vara
att minska antalet lektioner i mejeriskötsel och låta eleverna läsa dess
mera i ångmaskinslära eller byggnadskonst. I alla händelser hafva
lärarne icke tid att undervisa mera än de redan göra. Det egentliga
skälet för afslag ligger väl i den antydan, att kostnaderna skulle anskaffas
utan statens mellankomst, och jag måste antaga, att utskottet
härmed syftar på att dessa kostnader skulle utgå från Alnarps landtbruksinstitut.
För att emellertid antyda omöjligheten för detta institut
att kunna, i vidare mån än som sker, lemna bidrag till mejeriinstitutet,
skall jag be att få nämna, att statsanslag utgå till Ultuna
med 49,000 kronor och till Alnarp med 29,400 kronor. För att kunna
uppehålla undervisningen i den grad, som kräfves, har landtbruket vid
Alnarp nu lenmat 10,000 kronor årligen. Att denna egendom icke kan
lemna mera torde framgå åt följande förhållande.

Då egendomen 1857 uppläts till landtbruksinstitut, skedde det
emot ett arrende, högre än det som dittills utgått, och detta arrende
utgöres fortfarande. Att under nuvarande dåliga konjunkturer för
landtbruket egendomen fortfarande kan lemna omkring 10,000 kr. till
landtbruksinstitutets underhåll är ett ganska vackert resultat, men att
något ytterligare i den vägen kan förväntas, är icke möjligt. Man får
vara glad så länge det går som det går. Att ifrån något annat håll
än Alnarp förvänta en sådan mellankomst, som utskottet antydt, torde
vara alldeles orimligt. Icke kan det väl vara meningen, att en statsinstitution,
som mejeriinstitutet vid Alnarp, skall för sitt uppehälle vara
beroende på bidrag från kommuner eller enskilde.

Jag får instämma i herr Odelbergs yrkande.

Herr Nyström, Thomas: Efter de uttömmande anföranden, vi

nyss hört, skall jag bedja att få inskränka mig till en jemförelse mellan
de olika sätt, hvarpå mejerihushållningen understödjes i vårt land
och i vårt södra grannland.

Om Kongl. Maj:ts förslag bifalles, erhåller institutet förutom mindre
belopp för undervisning i biämnen endast eu lärare, nemligen den
i mejeriskötsel, hvars lön går till 4,000 kr., och en assistent med 1,500
kr. aflöning, hvarförutom 1,200 kr. äro upptagna till laborationer och
försökskostnader. Men huru är i detta fall förhållandet i det lilla Danmark?
Enligt uppgifter, som lemnats af numera aflidne docenten

N:0 7. 22

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till Fjord, var arbetet vid motsvarande institut derstädes fördeladt på två
mejernnshtu- afdelningar. Inom första afdelningen, der undervisningen sköttes vid
, J'' sjelfva anataiten, utgingo lönerna till en försöksledare, bemälde Fjord,
^ or s'' med 6,400 kronor, en laboratorieföreståndare 2,800 kronor, eu kalkvlatör
och bokhållare 4,000 kronor, eu assistent 2,200 kronor, 2 assistenter,
hvardera 2,000 kronor, summa 19,400 kronor. Vid den andra
afdelningen, afsedd för praktiska försök på landet ute på egendomarna,
voro fem assistenter anstälde. Till dessa utgick en öfverassistents lön
it 3,500 kronor och en assistents it 2,500 kronor, en å 1,500 kronor
och två å 1,000 kronor hvardera, alltså till dessa försök 9,500 kronor,
således aflöningssumman i sin helhet 28,900 kronor. Anstalten
uppbar i ett som allt under flera år ett anslag af 77,000 kronor till
försök och laborationer förutom 24,000 kronor till de serier af smörutställningar,
som höllos på laboratoriet, summa summarum 101,000
kronor. Detta är något mer än tio gånger beloppet af det anslag,
som regeringen begär för mejeriinstitutet vid Alnarp. 101,000 kronor
är ju mycket penningar att utgifva, men hvilket har också icke
resultatet blifvit? Det lilla landet med något öfver två millioners
befolkning har så utvecklat sin mejerihushållning, att all import till
England åt smör fylles till -ji delar af danskt smör, deruti icke inberäknadt
det som transiterar öfver Danmark från Sverige, Finland
och Ryssland. Tron I, mine herrar, att Danmark skulle kommit till
detta resultat utan så stora ansträngningar? Vill man nå målet, måste
man också anslå penningarna. Då nu frågan är att endast återgå
till det belopp, som en gång varit anslaget till mejeriväsendet i
vårt land eller 10,000 kronor, finnes det väl icke något skäl, att nedsätta
anslaget under hvad regeringen ansett nödigt.

Jag anhåller om bifall till Kong!. Maj:ts förslag.

Herr Bondesson: De föregående talare, hvilka här uppträda

hafva så väl utredt denna fråga, att för mig återstår föga att tillägga.
Af den erfarenhet, jag eger angående mejeriundervisningen, har framgått,
att det kräfves ständigt nya krafter och dugligt folk för dess
handhafvande. Jag anser derför att det vore oklokt att pruta ned
siffran till 8,000 kronor, utan föreslår dess bestämmande till det af
Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, 10,000 kronor.

Herr Bi Ring: Mer än tillräckligt har talats till förmån för detta

anslag. En punkt bör dock vidröras, och jag vill göra detta genom
en förfrågan till den, som vill besvara den: jag förmodar att chefen
för landtbruksstyrelsen är härtill rätte mannen. Den hufvudsakliga
grunden till motståndet mot detta anslag är misstanken, att läraren i
mejeriskötsel arbetar i den tidskrift för landtmän, för hvilken han är
utgifvare, samt att denne lärares tid genom arbetet i denna tidskrift
skulle upptagas i så hög grad, att han icke skulle hafva tid öfver att
tillräckligt egna sig åt sin lärareverksamhet vid institutet, hvaremot
hans tid, derest han icke skötte denna landtmannatidning, skulle fullt

Onsdagen den 24 Februari. 23 N.O 7.

räcka till för det arbete, som i den kongl. propositionen omtalas. Då Anslag till
detta är hufvudskälet för motståndet anhåller jag att på min nu framstälda
fråga måtte gifvas ett bestämdt svar, som icke blott höres inom rportg)
denna kammare, utan också der, hvarest motståndet är starkast.

Herr Odelberg, Theodor: Jag får tacka herr Billing, som till

mig framstält denna fråga, ty jag har mig bekant, att det just är det
af herr Billing vidrörda förhållandet, som väsentligen inverkat på
Andra Kammarens utskottsledamöters obenägenhet att bifalla Kongl.

Maj:ts förslag om höjandet af anslaget till mejeriinstitutet vid Alnarp. Jag
ansåg icke lämpligt att, då jag förra gången hade ordet, beröra detta
ämne, men då jag nu blifvit af herr Billing direkt dertill uppfordrad,
ber jag att fa upplysa kammaren om huru dermed sig förhåller. Herrar
^Vinberg och Engström, båda två anstälda såsom lärare vid Alnarps
institut, stå såsom ansvarige utgifvare för »Tidskrift för landtman»,
hvilken tidskrift nu utgifvits i omkring 16 år. Tidskriften grundades
af dem, och ingen torde väl kunna klandra, att lärare vid ett
landtbruksinstitut redigera en landtbrukstidning. Jag för min del anser
det högeligen önskvärdt. Hvad den tid beträffar, som herr Engström
uppoffrar för detta arbete, så tror jag icke att den är nämnvärd,
ty antalet artiklar, han årligen skrifver, inskränker, sig till ett
tiotal och alltid i det ämne, hvari han meddelar undervisning. Jag
kan rätt väl förstå, att afundsjukan är stor mot dessa personer, sedan
denna tidskrift numera blifvit en affär, som, i motsats till dylika foretag,
lemnar vinst. Orsaken härtill torde ligga deri, att jemte sjelfva
texten förekommer en af vårt lands jordbrukare högt gouterad annonsafdelning,
derutaf utgifvarne hafva stor inkomst. På redigerandet af
denna annonsbilaga nedlägga naturligtvis ej utgifvarne något arbete,
hvarför enligt mitt förmenande d:r Engströms arbete med utgifvandet
af förberörda tidskrift ej på något sätt störande ingriper i hans
lärareverksamhet.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande föreliggande punkt endast yrkats, att kammaren,
med af slag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkterna 23—28.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:0 7. 24

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till

svenska moss Punkten 29.

kulturföre- xr u ,. ,

ningen. . Jierr Benedicks: I sex långa år har svenska mosskulturföre ningen

ideligen petionerat om ett understöd af 15,000 kronor. Så småningom
har Riksdagens anslag nalkats denna siffra. Sedan anslaget under
flere år utgått med 10,000 kronor, beviljade Riksdagen i fjol 13,500
kronor likvisst under uttalande af den uppfattningen, att någon anslagsförhöjning
icke skulle ifrågakomma under eu längre följd af år. I förbigående
ber jag få nämna, att jag låg sjuk, när denna fråga förevar
här i kammaren, eljest hade jag med säkerhet opponerat mig mot
detta vilkor; ty jag måste säga, att, äfven om anslaget höjdes med
3,500 kronor, var det en present, påminnande om »timeo Danaos et dona
ferentes». Ty antingen är svenska mosskulturföreningen icke förtjent
af något understöd — slopa då anslaget! Eller har det derutaf gjort
sig förtjent — gif den då hvad den behöfver!

Jag anser det vara Riksdagen föga värdigt att så behandla en
förening, som från alla håll vunnit det erkännandet, att den fylt sin
pligt —- och mer än så. Föreningens behof af understöd har vitsordats
från alla håll, från landtbruksstyrelsen, från chefen för civildepartementet;
den har skördat erkännande från in- och utländska auktoriteter.
År det då skål, mine herrar, att småsnåla på sätt man
här gjort?

Sedan Riksdagen uppstälde sitt vilkor, har likväl ett nytt skäl tillkommit,
i det att vår högt förtjente kulturingeniör, hvilken allt melodi
mer efterfrågas och arbetar inom alla län, har för att kunna bibehållas
vid sin befattning måst tilldelas ett ökadt årsarfvode af c:a
1,000 kronor. Ja, mine herrar, 1,000 kronor kan ju icke vara mycket
för staten, men för föreningen är det mycket och för föreningen spela
de 1,500 kronor, hvarom jag här petionerat att anslaget skulle ökas
med, en stor roll, då de deremot intet betyda för staten.

Det är derför jag vågar anhålla, att Riksdagen måtte besluta att
till understöd åt svenska mosskulturföreningen på extra stat för år
1898 anvisa ett anslag af 15,000 kronor.

Herr Billing: Man kan ju visserligen säga, att om Riksdagen
beviljat 13,500 kronor till svenska mosskulturföreningen och dermed
visat att Riksdagen gillar denna förening och vill understödja densamma,
kunna skäl andragas för att höja anslagsbeloppet till 15,000 kronor,
då föreningen visat sig vara i verkligt behof deraf. För min del
skulle jag derför icke hafva någonting emot att bevilja dessa 15,000
kronor. Men, å andra sidan torde lätteligen inses af såväl motionärerna
som kammaren i öfrigt, att statsutskottet icke kunde komma till annat
resultat, än det som här föreligger. Då vid sistlidna riksdag anslaget
efter många fruktlösa försök höjdes till 13,500 kronor, så skref
Riksdagen, att den vid meddelande af detta beslut tillika ville uttala
den uppfattning, att »efter en sådan anslagsförhöjning anspråken på

Onsdagen den 24 Februari.

25 N:0 7.

statsbidrag till mosskulturföreningen måtte för en längre följd af år Anslag till
begränsas till högst samma belopp, som det för detta år beviljade».

Nu kunde naturligtvis icke statsutskottet anse ett år vara »eu längre ningen.
följd åt år», och derför kunde icke utskottet annat än hemställa om (Forts.)
afslag på motionen. Men är det så, att kammaren, det oaktadt, vill
bifalla densamma och sålunda läsa korrektur på sin motivering i fjol

— icke tror jag att statsutskotters ledamöter skola komma att sörja
deröfver.

Emellertid yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Benedicks: Jag får tacka för de välvilliga ord, den siste
ärade talaren yttrat om föreningen, men jag får, å andra sidan, erinra
om, under hvilka omständigheter dessa 3,500 kronor beviljades sistlidne
riksdag, och hvilka bragt in i riksdagshandlingarna ett sådant
uttryck som att »efter en sådan anslagsförhöjning» etc. Skälet var
då, att svenska mosskulturföreningen, såsom en captatio benevolentiae
gentemot statsutskottet, beslutit att anlägga mosskolonier.

Denna fråga är blott en mycket obetydlig början till, såsom jag
hoppas, blifvande stora ting. Här i Sverige hafva vi ännu icke från
statens sida vidtagit några åtgärder i stort för att kolonisera de landsändar,
som deraf äro i behof. Vi hafva särskilt i Norrland sådana
omätliga landvidder, hvilka der kunna blifva till god åker och äng,
att de till arealen öfverstiga hela Sveriges åkerareal i öfrigt.

Huru har man i detta afseende tillvägagått i andra länder? I
Danmark har Hedesällskapet, som närmast motsvarar svenska mosskulturföreningen,
ett anslag af 202,000 kronor, deraf 80,000 kronor
särskildt till samma ändamål — de öfriga utgå till skogsplanteringar.

Detta är, mine herrar, andra summor än vi här komma med.

Jag skulle väl kunnat förstå, om statsutskottet hade slutat med
15,000 kronor — den summa, om hvilken vi oupphörligen petionerat,
men att rabattera 10 procent och säga: »13,500 kunna vara nog»

— det anser jag icke vara rigtigt eller Riksdagen värdigt.

Här är onekligen ett tillfälle att praktiskt visa sin fosterlandskärlek,
och när Ni, mine herrar, höra att goda motiv finnas att nu
frångå det vid sistlidne riksdag uppstäda vilkor för ökadt statsbidrag
till svenska mosskulturföreningen, hoppas jag att kammaren måtte
bifalla motionen.

Herr Lundeberg: Då den ärade ledamot, som fört utskottets
talan i denna fråga, på sätt och vis nästan gifvit litet på hand att
han för sin del vore benägen att tillmötesgå motionärernas önskan i
förevarande fall, har jag funnit mig nödsakad att angifva min ställning
till denna fråga, en ställning, som jag iror öfverensstämmer med majoritetens
inom statsutskottet. Jag måste då yrka afslag på den föreliggande
motionen och bifall till utskottets förslag, och jag gör detta
just af det skäl, som den ärade talaren anförde, att nemligen sista

N:0 7. 20

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till årets Riksdag vid anslagets förhöjning tydligen gjorde det förbehåll,
Slkultur före8 att lla§on ytterligare förhöjning icke under en längre följd af år finge
ningen.6 eSa rum- Vilkoret hade, tror jag, sin grund deruti, att man ännu icke är
, Forts.'' sa fri!* förtrogen med föreningens verksamhet. Föreningen afser att
gagna jordbruket och har, såsom många åt oss veta, på väsentligaste
sätt redan gjort detta genom att bringa i dagen många nya rön inom
mosskultureus område; men sådana positiva, praktiska allmänneliga
resultat hafva likvisst ännu icke åstadkommits, att det, om jag så får
säga, växt in i jordbrukarnes medvetande, att de uti föreningen hafva
ett stöd och att dess verksamhet är af den nytta, att föreningen bör
hugnas med stigande understöd i samma mån som dess verksamhetsområde
växer. Det måste således enligt min åsigt vara och blifva
föreningens uppgift att så söka ordna sig, att den uppfattningen går
in i de breda lagren ibland jordbrukarne, att föreningen gör nytta på
deras område. Jag förstår mycket väl, såsom motionären här angaf,
att det skall vara förenadt med stora ansträngningar att med begränsade
tillgångar komma till ett sådant resultat, men då man ser och
känner föreningens föregående arbete, så vågar jag tro, att de män,
som gjort så stora insatser för föreningens framgång och för att vinna
det mål den stält för sig, icke skola förtröttas utan söka fortgå och
efter hand komma derhän, att den stora betydelse för landet och dess
jordbruk, som föreningens verksamhet har, blir känd och erkänd. Den
motionär, som talade, angaf eu point, om hvilken jag för min del är
med honom lifligt ense, nemligen, att föreningens högt förtjente mosskulturingeniör
måtte kunna beredas sådana fördelar, att han fortfarande
kan bevaras i föreningens tjenst. Jag har haft erfarenhet af hans
verksamhet och finner den förträfflig.

Men saken ligger för närvarande icke så, att man kan drifva fram
högre anslag i denna rigtning. Allt får lof att mogna här i verlden,
och denna fråga är verkligen ännu icke så klarstäld för de deruti
mindre invigde, att föreningen kan från Riksdagen påräkna den ekonomiska
tillslutning, hvaraf den likväl säkerligen är mycket förtjent.

Här har förut i dag talats om, att det icke är lämpligt att fastslå
ett anslag ett år för att omedelbart året derpå höja detsamma. Jag
tror, att om detta är i allmänhet rigtigt, gäller det ännu mera detta
anslag, vid hvilket Riksdagen fast ett sådant vilkor, »att det icke på
[lera år får förekomma någon höjning deraf.» Jag anser derför, att
det är i föreningens bästa intresse att för ögonblicket låta sig nöja med
det anslag, som är föreslaget, och gifva sig till tåls. Sedan resultaten
af dess verksamhet blifvit mera allmänt kända, skall nog föreningen
möta mer offervillighet för de anspråk, som föreningen kan ställa på
allmänt bidrag — derom är jag förvissad.

Jag tror emellertid, att, om föreningen och dess här närvarande
representant nu skulle drifva saken längre än hvad utskottet föreslagit,
det kanske endast skulle vara till skada för föreningens framtida
verksamhet. Jag vågar derför vördsamt yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 24 Februari.

27 N:0 7.

Herr Benedicks: Den siste ärade talaren sade, att det ännu Anslag till

icke föreligger något allmänt resultat af föreningens verksamhet. Så 2l°(ss''

ledsen det än gör mig att upptaga kammarens tid, nödgas jag, då 1ningen.
detta är särskilt framhållet, att derpå svara, att detta endast be- (Forts.)
visar bristande kunskap hos den siste talaren, att han icke har reda
på omständigheterna och icke känner den verksamhet, som svenska
mosskulturföreningen bedrifvit. Den har undan för undan undervisat
mossodlarne om sättet att rationelt sköta sina mossar, i hvilket
afseende ett stort omslag har skett i jemförelse med förut. Förr i
tiden begagnades endast ladugårdsgödsel å mossodlingar, men nu är
det en öfvervunnen ståndpunkt. Den har bevisat, att detta icke lönar
sig så som det sätt man nu använder med artificiel gödsel. Den har
visat, att användandet af det förut i Sverige så mycket omtyckta ben- ,

mjölet endast är att bortkasta pengar och att fältspatmjölet icke på
långt när är värdt sina penningar. Ja, mine herrar, jag skulle kunna
stå qvar här en lång stund ännu och uppräkna dylika bevis. Jag tror
dock, att det klander, som ligger i den siste ärade talarens ord — om
också der i öfrigt iåns beröm — äfven är det enda klander, som
föreningen fått uppbära. Jag tror, att, när statsutskottet i fjol föreslog
den skrifvelse, som här varit i fråga, med de för föreningen ominösa
orden, tillräckliga skäl för ett sådant skarpt uttalande icke förelågo;
och då nu, som sagdt, ytterligare ett skäl tillkommit, anhåller
jag om bifall till vår motion.

Herr Lundeberg: Jag bekänner och erkänner gerna och villigt,
att jag dess värre icke är så djupt inne i föreningens verksamhet, att
jag kan gifva något positivt omdöme, ännu mindre någon utredning
rörande densamma, men jag tror, att den siste ärade talaren missförstod
mig, då han nu säger att jag påstått, det resultaten af föreningens
verksamhet icke äro kända. Såvidt jag kan erinra mig, folio
mina ord så, att föreningens verksamhet ännu icke ledt till positivt
praktiska och allmänneliga resultat på det sätt, att jordbrukarne i allmänhet
hafva klart för sig innebörden af denna verksamhet och den
nytta, som deraf kan beredas jordbruket. Och vid detta uttalande
står jag fortfarande, herr grefve och talman!

Herr Tamm, Hugo: Jag tror, att det icke är skäl att i denna
fråga tala mycket om nyttan eller icke nyttan eller graden deraf. För
mig står det egentligen klart, att, då Riksdagen vid detta anslags beviljande
i fjol fattade ett beslut, der den mer än vanligt underströk,
att man bör stanna vid detta, skulle det förefalla egendomligt, om
redan året derpå en förhöjning skulle vidtagas. Jag tror icke — för
att begagna ett uttryck, som herr Benedicks hade — att det vore
öfverensstämmande med Riksdagens värdighet. Jag anhåller om bifall
till utskottets förslag.

N:0 7. 28

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
svenska mösskulturföreningen.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr Benedicks, att kammaren skulle afslå
utskottets hemställan och bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade, efter att hafva förnyat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
öfvervägande ja besvarad.

Herr Benedicks begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 29 af
sitt utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut, sedan jemväl den förseglade
sedeln öppnats, hefunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—52;

Nej—53.

Punkterna 30—37.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

Punkten 39.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 20 och 23 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 10 § i

Onsdagen den 24 Februari.

29 N:0 7.

förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875, dels ock väckt motion, åsyftande ändring af samma lagrum, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält,

Föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 23 i denna månad Om obehörig
bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 41 § konkurslagen den 18 stufvurätt att
september 1862. vara rättens

ombudsman i

Herr Hasselrot: Som kammaren af betänkandet finner, har jag konkurs.
anmält min reservation mot utskottets ifrågavarande förslag och tillåter
mig nu att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition i oförändradt
skick. Jag erkänner villigt behofvet af den ifrågasatta inskränkningen
i den rätt, som för närvarande tillkommer domstolen, att till rättens
ombudsman utse en person inom rätten, dervid för närvarande undantag
gifves endast för rättens ordförande. Men då jag erkänner befogenheten
af denna inskränkning, vill jag dock icke göi’a den i vidsträcktare
mån än behofvet kräfver. I detta fall skiljer sig Kongl.

Maj:ts proposition från utskottets förslag. Utskottet föreslår såsom ett
absolut hinder för att vara rättens ombudsman att vara ledamot af rätten,
då Kongl. Maj:t deremot vill medgifva, att så kan ske i det undantagsfall,
att i stad domstolen är ordnad på flera afdelningar, af
livilka en särskilt har att handlägga konkursärenden. Och då jag
tror, att man till fullo vinner det syfte, som afses med den ifrågasatta
ändringen, genom ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition, har
jag trott, att lagutskottet gått längre än behofvet kräfver. Om det
nu vore så, att den inskränkning, som utskottet satt i fråga, gälde
endast ordinarie ledamöter i rätten, livilka i allmänhet torde hafva
tillräckliga inkomster, vore deremot icke så mycket att säga. Men
inskränkningen gäller jemväl de unga jurister, som tillfälligtvis äro
eller blifva adjungerade i domstolen; och det synes mig vara att gå
för långt. Det torde vara kammaren väl bekant, att en ung jurist,
som icke egnat sig åt enskild verksamhet eller icke lyckats deri, får
gå många, långa år, innan han får en tillräcklig inkomst och således
under tiden såsom man säger »suga på ramarna». Det är icke rigtigt
att undandraga dessa tillfälle till en inkomst, som öfverensstämmer
med deras ställning, genom ett uppdrag, hvilket de utan olägenhet
kunna sköta. Förhållandet är just sådant beträffande de arfvoden, som
kunna beredas dem genom att vara rättens ombudsman. Den tid är
nu förbi, då dessa arfvoden voro orimligt höga och derför väckte missbelåtenhet.
Med den pröfning, som nu åligger rätten beträffande dessa
arfvoden, tror jag, att man i allmänhet är belåten med beloppen af
desamma, och att de ej heller äro oskäligt höga. Jag vågar äfven
påstå, att dessa unga jurister, som tjenstgöra vid stadsdomstolarna, i
många afseenden synnerligen väl lämpa sig för ett sådant uppdrag.

N:0 7. 30

Onsdagen den 24 Februari.

Om obehörig- De ega nemligen en ganska stor erfarenhet, då de kommit så långt,
»not af att eu oc^ annan gång varit ledamöter af domstolen, och denna

stufvurätt att ^ar genom sin kännedom om dem tillfälle att bland dem utse den
vara rättens lämpligaste och bäste. Äfven den ställning en sådan jurist intager
ombudsynan i till domstolen, då han ju är beroende af dess omdöme, blir för honom
konkurs. en ytterligare sporre att väl sköta ett sådant uppdrag, och jag vågar
(Forts.) bestrida, att någon olägenhet kan uppkomma genom ett förfarande
härutinnan, som står i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition.
Ändamålet med ändringen är att förekomma en sammanblandning
af domarens och rättens ombudsmans kall, och detta vinnes till
fullo genom Kongl. Maj:ts proposition. Många stadsdomstolar äro
delade på två eller flera afdelningar, och dessa afdelningar hafva i sin
dömande verksamhet med hvarandra icke mer att göra än hvad t. ex.
rådstufvurätteu i en stad har att göra med rådstufvurätten i en
annan.

Utskottet säger emellertid att, om man nödgas förbjuda rättens
ledamöter i mindre städer att vara rättens ombudsman, skulle det vara
en orättvisa att låta en sådan förmån komma rättens ledamöter i vissa
större städer till godo. Jag kan dock icke finna, att deri ligger någon
verklig orättvisa, och det kan j u för öfrigt icke vara lämpligt att
utsträcka ett förbud till personer, som icke böra drabbas deraf, endast
för att vinna likställighet. Sådan vinnes ändå icke, ty vid våra landtdomstolar
kan fortfarande en rättens ledamot utses till ombudsman.

På grund af hvad jag anfört tillåter jag mig hemställa, att kammaren
med afslag å utskottets förslag bifaller Kongl. Maj:ts proposition
oförändrad.

Herr Ljungberg: Det torde vara temligen allmänt bekant, att
denna rättensombudsmansinstitution, som för några år sedan blef inrättad,
icke är omtyckt eller populär, och detta af både rättsliga och
ekonomiska skäl. I denna fråga, som nu är före, har man endast
fast sig vid de rättsliga, såsom äfven den siste ärade talaren gjort,
men det fins äfven andra anmärkningar att göra. I det förra afseendet
vill jag först nämna, att den inskränkning, som Kongl. Maj:t velat
göra för rätten att till ombudsman utse eu ledamot, synes mig ingalunda
kunna vara fullt tillfredsställande. Hvad man har klagat öfver
är rättens partiskhet för sina ombudsmän — rätten, som likväl i
många fall måste döma öfver ombudsmännens förfarande. Man har
då yrkat, att rätten icke skulle få till ombudsman utse någon sin
ledamot. I regeringens förslag har ansetts tillräckligt att utesluta
konkursafdelningens ledamöter i de städer, der en sådan särskild afdelning
finnes. Men detta kan icke vara ändamålsenligt, ty det är icke
att förvänta, att ledamöterna på en afdelning skulle vilja bereda någon
ledamot af annan afdelning något obehag eller någon minskning i inkomster.
De finnas, som tycka att lagutskottet till och med gått för
långt i medgifvande, då det sagt: »härtill må ej utses rättens ord -

Onsdagen den 24 Februari.

31 N:0 7.

förande, ej heller i stad, annan ledamot af rätten»; och det var äfven Om obehörigursprungligen
en önskan hos dem, som förut väckt motion i saken, ^ ^daatt
icke någon person, som tillhörde rätten, skulle utses. Förhållan- stufvurätt att
det är, såsom vi veta, att i de större städerna en mängd unga jurister vara rättens
anförtros uppdraget att såsom adjungerade ledamöter eller notarier ombudsman i
sitta i rådhusrätterna. Desse, som ena tiden äro adjungerande och konkurs.
protokollsförande, äro den andra lediga och oförhindrade att utöfva (Forts.)
en ombudsmansbefattning, men hafva sitt inflytande qvar med lika
verkan som om de vore ledamöter af rätten. Jag kan således icke
finna det undantag af rättens egna ledamöter från ombudsmannaförtroendet,
som utskottet nu föreslagit, vara synnerligen tillfredsställande.

Man kommer icke långt med denna ändring, och den är äfven långt
mera oväsentlig än man antager.

Det egentliga felet, som hittills icke blifvit vidrördt i någon motion
och som jag derför endast i förbigående kan nu beröra, är af ekonomisk
natur. Så länge man ställer det så, att rättens ombudsmans
intresse är förbundet med sysslomännens eller godemännens, måste
följden bli, att borgenärerna stå, jag vill icke säga rättslösa, men likväl
icke i samma skydd af rättens ombudsman, som hör kunna påräknas.

Det har varit exempel, att, sedan borgenärerna beslutit ett visst arfvode
— moderat men fullt tillräckligt — till sysslomännen och rättens
ombudsman, hvilket vanligen bestämmes för dem gemensamt, men
hvaraf den senare i allmänhet anses böra uppbära en tredjedel, hafva
borgenärerna åter sammankallats inom fjorton dagar derefter för att
med tillhjelp af på förhand utdelade fulimagter, aktier o. d., besluta
eu förhöjning i detta arfvode. Derutinnan går rättens ombudsman
sysslomännen till hända — ganska naturligt, enär det ligger i hans
eget intresse.

Med denna erinran har jag endast velat påpeka, att om man skall
göra något vid denna misslyckade institution, som endast tjenat till att
fördyra konkurserna, måste man först och främst tänka på den ekonomiska
sidan och icke blott på den juridiska. Det skulle vara nyttigt,
om det kunde i konkurslagens 67 § intagas ett stadgande, att
rättens ombudsman skulle hafva en viss procent af boets tillgångar
och icke bero af borgenärernas mer eller mindre fria afgörande. Denna
procent kunde och borde vara ganska moderat, men då vore hans
arfvode en gång för alla bestämdt, och då hade han icke intresse gemensamt
med sysslomännens. Detta har jag velat säga blott i förbigående,
men för att ytterligare stödja min åsigt, om bristerna i denna
institution. Såsom jag redan i början anförde, är emellertid lagutskottets
förevarande förslag att vida föredraga framför Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Rudebeck: I olikhet med hvad som yrkades af lag utskottets

ärade ordförande, ber jag att få yrka bifall till lagutskottets
förevarande förslag. Såsom herrarne val minnas, framhölls, när frågan

N:0 7. 32

Onsdagen den 24 Februari.

konkurs.

''Fort?.)

Om obehörig- förekom första gången i Riksdagen, såsom ett väsentligt skäl för den
het för leda- äskade lagförändringen, förutom det att ombudsmannainstitutionen medstufvuräii
att^>r^e rn.Vcket stora kostnader, att, så länge som detta ombudsmannarara
rättens uppdrag lemnades åt rättens ledamöter, man icke kunde göra sig
ombudsman »fullkomligt fri från den misstanken, att ledamöternas inom domstolen
enskilda intressen skulle kunna göra sig gällande vid pröfningen hos
domstolen af rättens ombudsmäns arfvoden. För den skull var det
önskligt, att bestämmelsen om dessa ombudsmäns förordnande blef
sådan, att hvarje dylik misstanke kom att alldeles bortfalla. Riksdagen
gick dervid så långt, att förändringen skulle gälla äfven i afseende
på landtdomstolar, hvilket emellertid af Kong}. Maj:t ej godkänts,
och i förevarande förslag upptagas endast stadsdomstolarne.

Riksdagen har alltså en gång uttalat sin önskan om att få en ändring
i det syfte, som här föreligger, och jag vill stanna vid att denna
fråga är så att säga hos Riksdagen afgjord. I öfverensstämmelse härmed
har detta Ivongl. Maj:ts förslag framkommit. De olika meningarna
om behofvet och önskvärdheten af förändringen skall jag icke upptaga
till bemötande. Riksdagen har begärt att få en bestämmelse i
angifna syftet, och Kongl. Maj:t har tillmötesgått denna begäran och
här föreligger nu förslag derom, att det icke skall vara ledamöter af
rätten i stad tillåtet att mottaga ett sådant uppdrag, hvarom nu är

fråga. Från den regeln skulle dock göras det undantag, att i de

större städerna, der domstolen är fördelad på afdelningar, förbudet
gäller blott för ledamöterna på den afdelniug, som har att handlägga
konkursmål. Jag kan för min del icke finna något skäl för en sådan
undantagsbestämmelse, tv samma tanke, som ligger till grund för lagändringen,
nemligen den att man skall vara förvissad om att domstolens
ledamöter äro så ojäfviga och fria frän särskilda intressen som
möjligt, gäller såväl den ena som den andra stadsdomstolen och domstolen
i dess helhet. Det är naturligen farhågan, att, då rättens
ledamöter genom sådana uppdrag få en betydande ekonomisk fördel,
deras kamrater i domstolen vid arfvodesfrågornas afgörande kunna påverkas
af ett särskilt intresse, likasom det ock betonats, att då rätten
skall hafva tillsyn öfver dess ombudsman i konkursen, denne ej lämpligen
bör sjelf tillhöra rätten. Det sades af lagutskottets ordförande,
att det kunde vare hardt, att adjungerade ledamöter af stadsdomstolar
icke skola kunna få mottaga sådana uppdrag, då, såsom han
uttryckte sig, de unga juristerna länge fa gå och »suga på ramarna».
Men just detta yttrande visar det berättigade i den gjorda framställningen
om lagändringen, beroende på att man bemärkt, hurusom ledamöter
af rätten, vare sig ordinarie eller adjungerade, beredt sig
en ekonomisk fördel bredvid tjensten genom detta uppdrag Då dessa
uppdrag tillföra inneliafvarne en betydande inkomst, har man fått
farhågor för arfvodens bedömande af deras kamrater i samma domstol,
och detta belyses icke oväsentligt af hvad lagutskottets ordförande
framhöll såsom skäl för undantagsbestämmelsen. Vidare vill jag

Onsdagen den 24 Februari.

33 N:0 7-

framhålla, att såsom skäl för det ifrågasatta undantaget ingalunda
kan åberopas, att det skulle vara svårt för domstolarne att få lämpliga
personer till rättens ombudsmän, ty om det möjligen kan gälla
i de mindre städerna, kan det icke med fog framhållas i de större, der
det linnes god tillgång på personer utom rätten, som äro lämpliga
till rättens ombudsmän. Undantagsbestämmelsen är således icke framkallad
af något sådant behof. Vill man verkligen, hvad Riksdagen
en gång velat, borttaga all missstanke om att rätten icke är fullt
opartisk, och utan hänsyn till egna och kamraters intressen bedömer
ifrågavarande arfvodefrågor samt genom lagbud åstadkomma detta, då
synes mig, att lagen bör så afFattas som utskottet förslagit, och icke
innehålla något undantag för en del domstolar. Det kan naturligen
icke annat än framkalla spörsmål, hvarför ledamöter af en del stadsdomstolar
skola vara mindre oförhindrade att mottaga ett sådant uppdrag,
än ledamöter i andra sådana domstolar. Man säger häremot,
att rättens ombudsman tages från en annan afdelning än den, som
handlägger konkursmål. Häremot vill jag hänvisa till det yttrande af
en ledamot af högsta domstolen, deri han framhåller, att det väl kan
ordnas så vid dessa stadsdomstolar, att denna undantagsbestämmelse
blifver helt och hållet illusorisk. Det angifna skälet är icke ett verkligt
skäl. Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr statsrådet Annerstedt: Då det af Riksdagen år 1895 antagna
lagförslag i ämnet föredrogs inför Kougl. Maj:t, yttrade dåvarande
chefen för justitiedepartementet, att efter hans åsigt vid den
lagförändring, som var i fråga, man icke borde gå längre, än hvad
grunden för lagförändringen fordrade. Denna grund angafs då, och
har äfven angifvits af den siste talaren, vara den, att man ville förekomma
dels att ledamöter i den domstol, som skulle pröfva konkursmålet,
skulle hafva något inflytande på bestämmandet af det arfvode,
som kunde tillkomma annan ledamot af samma domstol, dels att någon
misstanke om partiskhet i pröfniugen af frågan skulle uppstå. Hvad den
första grunden beträffar, så synes den icke kunna leda dertill, att eu
ledamot af annan afdelning af rätten bör vara förhindrad att mottaga
befattningen såsom rättens ombudsman, i det att derigenom icke kan
skapas det anmärkta missförhållandet, att konkursafdelningens domare
skiftevis bestämma arfvoden åt hvarandra såsom rättens ombudsman
och denna afdelnings ledamöter icke kunna anses stå i annat förhållande
till ledamöterna på andra afdelningar, än de stå till eu mångfald
af andra personer. Hvad åter frågan om misstanken för partiskhet
angår, synes man icke kunna med rätta påstå, att större misstanke
för partiskhet kan drabba konkursdomstolars ledamöter, då de hafva
att bestämma arfvodet för unga jurister, som tjenstgöra såsom domare
på annan afdelning, än då fråga är att bestämma arfvode till en i
domstolen inskrifven jurist, hvilken icke innehar något förordnande
såsom domare. Jag förmodar, att man måste erkänna, att förhållandet

Första Kammarens [‘rot. 1897. N:o 7. 3

Om obehörig -het för ledamot
af rådstufvurätt
att
vara rättens
ombudsman i
konkurs.
(Forts.)

N o 7. 34

Onsdagen den 24 Februari.

Om obehörig- i båda dessa fall är ungefär detsamma, och erfarenheten har åberopats
^motaf^råd ^erom’ at^ hvarken i det ena eller det andra fallet någon misstanke
Onfrurättatt uppkommit. Utgående från angifna synpunkt, uppgjordes då och revara
rättens mitterades till högsta domstolen ett förslag i saken af det innehåll,
ombudsman i som den nu framlagna kongl. propositionen utvisar. Detta förslag
konkurs, lemnades utan anmärkning af högsta domstolens fleste ledamöter. Uni
Forts. cler sådana förhållanden och då genom det framlagda förslaget, sådant

det i propositionen affattats, otvifvelaktigt afhjelpas de missförhållanden,
som gifvit anledning till Riksdagens skrifvelse, synes mig kammaren
hafva allt skäl att godkänna Kongl. Maj:ts förslag.

Den fråga, som den siste talaren framstälde med anledning af
den kongl. propositionen, nemligen, hvarför i densamma undantaget blifva
gjordt, å denna fråga ligger svaret nära till hands i hvad jag nyss
anfört. Grunden till undantaget är icke någon annan, än att i detta
fall det skäl icke är för handen, som gifvit anledning till lagstiftningen.
Hvad beträffar talarens på elfsborgsbänken farhågor, att rättens
ombudsmäns arfvoden skulle sättas alltför högt till följd af det beroende,
hvari ombudsmannens ersättning står till ersättningen åt sysslomännen,
så är ju denna farhåga alldeles förekommen genom den lagförändring,
som i detta ämne redan har blifvit vidtagen. Det är nemligen
genom ändring i konkurslagen stadgadt, att arfvodet till rättens
ombudsman bestämmes särskilt och utan beroende af arfvodet åt
sysslomannen.

Under nu angifna förhållanden synes man mig till stöd för den
kongl. propositionen kunna åberopa, att konkursdomstolens bestämmande
af arfvode till rättens ombudsman, äfven då denne är ledamot
å en annan afdelning af rätten, kan ske och äfven skall uppfattas vara
skedt lika opartiskt som när domstolen eljest har att bestämma detta
arfvode, och att faran för misstankar i förevarande afseende är lika liten
som då till rättens ombudsman användes vare sig en obefordrad jurist
eller någon annan, som är med vänskapens band nära förenad med
konkursdomstolens ledamöter. På dessa skäl vågar jag yrka, att Första
Kammaren ville godkänna den kongl. propositionen.

Herr Leman: Man torde kunna framställa den frågan: är det
nödvändigt, att det göres undantag, såsom i den kongl. propositionen
föreslås, för vissa domstolar, eller är det lämpligt? I fråga om nödvändigheten
är det redan af en talare påpekadt, att det behöfves alls
icke att göra något undantag för sådana rådstufvurätter, som äro delade
på flere afdelningar. Dessa finnas nemligen endast i de största
städerna, och just der är det godt tillfälle att få rättens ombudsmän,
om man går utom rätten. Då kan den andra frågan göras, är det
lämpligt eller olämpligt — och derom gäller väl tvisten — att man
till rättens ombudsmän utser ledamöter inom rätten? För min del finner
jag det ganska olämpligt, och skälen dertill äro åtskilliga. Domstolen
skall hafva magt öfver rättens ombudsman. I konkurslagen

Onsdagen den 24 Februari.

35 N:0 7.

föreskrifves, att domstolen kan entlediga honom, när domstolen så Om obehörigpröfvar
skäligt, och ett sådant beslut får icke öfverklagas. Det ligger
i sakens natur, att, då domstolsledamöter icke gerna entlediga en kol- ^fvurätt att
lega, kontrollen skall blifva slappare, om ombudsmannen utses inom vara rättens
rätten, än om han utses utom densamma. Vidare förekommer ock ombudsman i
just vid domstolar med flere afdelningar, att ledamöterna, såsom äfven konkurs.

erinrats i högsta domstolen, omplaceras. Det händer, att eu, som (Forts.)

icke sitter på konkursafdelningen i dag, i morgon bör ditflyttas; men,
om förslaget blifver lag, kan lätt inträffa, att, i fall den ledamot, som
skall flyttas, är rättens ombudsman i någon konkurs, antingen en nödig
och nyttig omplacering hindras, eller ock att en kollision uppstår.

Lagutskottets ordförande betonade mycket, att man skall se till
och hafva godt hjerta för de yngre ledamöterna. För min del inser
jag icke, att man för dem, som för närvarande i allmänhet äro rättens
ombudsmän, behöfver hafva så godt hjerta. Till ombudsmän utses
nemligen oftast de äldste och bäst aflönade rättsledamöterna, och i förslaget
medgifves fortfarande att till ombudsman må utses »annan ledamot
af rätten». Erfarenheten har ock visat att, ehuru, såsom en talare
erinrat, ombudsmannaarfvodet numera fastställes af domstolen, den
omständigheten, att äldre rättsledamöter utsetts till ombudsmän, utöfvat
inflytande på borgenärernas förslag till arfvode åt ombudsmannen.

Man har sagt, att när den gamle rådmannen den eller den fungerar
såsom ombudsman, kan mau icke föreslå ett ringa arfvode, och härigenom
har kostnaden för konkursförvaltningen onödigtvis ökats.

Man bör, enligt min åsigt, icke se frågan från någon annan synpunkt
än allmänhetens, som har anspråk på att en institution, som i
allt fall icke är så populär, ej blir alltför betungande. Från sådan
synpunkt vore det lämpligast, att rättens ombudsmän vore yngre tjensteman,
eller utom rätten stående; ty på dessa skulle rätten hafva ett
skarpare öga, de skulle ock veta, att om de vanskötte sig, så skulle
de, äfven om de icke blefve entledigade, dock nästa gäng icke flå
något förordnande, och detta skulle för dem vara en mycket skarp
sporre att väl sköta befattningen. Jag tror derför, att man bör mera
se till borgenärernas intresse, än till det intresset, att en ledamot af
rätten, som kanske sitter med ganska stor aflöning, får en tillökning
genom ombudsmannaarfvodet. Det är redan så mycket yttradt i frågan,
att jag icke längre skall uppehålla kammaren. För min de! får
jag hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Olander: Jag tror icke, att det nu föreliggande förslaget,
sådant det i Kongl. Maj:ts proposition är formuleradt, och såvidt det
skiljer sig från hvad Riksdagen 1895 uttalade såsom sin mening, skall
ega förmåga att i de stora städerna undanrödja det missförhållande,
som det dock är afsedt att afhjelpa. Jag tror, att förhållandet i dessa
städer fortfarande kommer att blifva detsamma som förut. Vi veta
nemligen, att rätten har en kontrollerande myndighet öfver rättens

N:0 7. 36

Onsdagen den 24 Februari.

Om obehörig- ombudsman, att den har rätt att bestämma det arfvode, som han för
fao/rtf ty åd S''n befattning eger åtnjuta, och att rätten till och med har en sådan
stufvurätt att öfver honom, att den kan, när som helst, utan att angifva några
vara rättens skal, och utan att man deröfver får klaga, afsätta rättens ombudsman.
ombudsman i Man kan — eller åtminstone den utomstående kan — vid ett sådant förkonkurs.
hållande lätt tänka sig, med hvilken kraft eu sådan kontroll skall utöfvas
(Forts.) mot

en kamrat och medlem af samma rätt, och hvilken hänsyn skall
vara bestämmande vid arfvodets fastställande. Nu är det visserligen
sant, att i de större städerna, der rätten arbetar på flera afdelningar,
rättens ombudsman enligt Kougl. Maj:ts förslag icke får vara medlem
af den afdelning, som handlägger dessa frågor, och sålunda icke heller
deltaga i de beslut, som röra honom och hans ombudsmannabefattning
eller bestämmandet af arfvodet. Men detta är på sätt och vis detsamma,
som för närvarande eger rum, ty man kan icke tänka sig,
att rättens ombudsman, om han ock är ledamot af konkursdomstolen,
någonsin kan eller får deltaga i beslut, som röra honom och hans
embetsförvaltning. Med detta förslag är sålunda i sjelfva verket ingenting
vunnet, helst som åtminstone i den stad, der jag är bosatt, det

icke är ovanligt, att en ledamot af den ena afdelningen vid förfall

eller af andra skäl tjenstgör på den andra. Dessutom finnes icke något,
som hindrar att, på sätt en ledamot af högsta domstolen också anmärkt,
ledamöter af olika afdelningar omflyttas, och att lagen så medelst

kan kringgås. Men det är väl meningen, att denna lag är afsedd
att minska och icke öka tillfällena till missbruk. Vi skola besinna,
att rättens olika afdelningar ingalunda äro särskilda, från hvarandra
skilda rätter, utan en och samma rätt, och att om hvarje dess
ledamot gäller hvad som förut sagts om olämpligheten för honom att
utses till rättens ombudsman. Tre ledamöter af högsta domstolen
hafva också anmärkt detta och derför ej kunnat godkänna Kougl.
Maj:ts förslag i denna del. Förslaget strider dessutom helt och hållet
mot det lagförslag, som Riksdagen 1895 framlade och enligt hvilket
till rättens ombudsmän utan undantag fingo utses allenast personer
utom rätten. Denna formulering var dock i redaktionelt afseende
mindre lyckad, och derför blef förslaget icke heller af Kong!. Maj:t
antaget. Sjelfva kärnpunkten i klandret mot Kong], Majrts förslag
består likväl deri, att det gör skilnad mellan olika städer. Detta är
både obilligt och orättvist. Obilligt derför att man tillerkänner den
ene en fördel, som man förvägrar den andre, orättvist derför att
medan en ledamot af domstolen i en mindre stad är absolut obehörig
att vara rättens ombudsman, så medgifves en sådan rätt åt en ledamot
af domstolen i de större städerna, eller just i de städer, der tillgången
på till rättens ombudsmän lämpliga och skickliga personer
utom rätten är större än i de mindre städerna. Det går väl icke
gerna an att stifta eu lag, som meddelar så olika bestämmelser för
olika områden och åsidosätter den enhet i lagstiftningen, utan hvilken
lagen får utseende af att vara partisk och orättvis, och utan hvilken

Onsdagen den 29 Februari.

37 N:0 7.

(Forts.)

aktningen för och tilliten till densamma icke kan blifva sådan som Om obekörigden
bör vara. Jag yrkar alltså bifall till lagutskottets förslag. ^ta/rU stufvurätt

att

Herr Hassel rot: Det är rigtigt påpekadt af flere föregående ta- vara rättens
lare, att riksdagens beslut år 1895 afsåg absolut förbud för ordfö-ombudsman i
rande och ledamöter i alla domstolar att vara rättens ombudsman. Nu konkurs.
erkänna emellertid de, som talat för utskottets förslag, att det var att
gå för långt. De äro ense derom, att för landtdomstolarne var bestämmelsen
olämplig. Hvarför icke medgifva ytterligare hvad Kong].

Maj:t föreslagit, hvarför icke medgifva den undantagsbestämmelsen,
att förbudet icke behöfver tillämpas i de städer, som hafva sin domstolsorganisation
så inrättad, att de befarade olägenheterna icke behöfva
förekomma? Det är icke så, som en talare sade, att ändringen
är ifrågasatt derför att - åtskilliga ledamöter hafva obehörigen beredt
sig förmåner. Då desse på berättigadt sätt och utan att komma i
kollision med sin ställning såsom domare kunna sköta ombudsmannaskapet,
ser jag icke något ondt deri. Såsom en röd tråd går genom
anförandena för utskottets förslag ett doldt misstroende till domstolarnes
opartiskhet och förmåga att bedöma förhållandena. Jag har en
annan erfarenhet om våra domstolar. Ser man på de kollegiala domstolarne,
liofrätterna och rådstufvurätterna, är det alls icke ovanligt,
att de, utan afseende på vänskapsförhållanden eller dylikt, af lämplighetshänsyn
skjuta undan eu person från förordnande vid domstolen,
ehuru det kanske gäller hela hans framtid. När sådant sker, maste
det väcka förtroende. Göra domstolarne detta, nog kunna de ock
hålla tillsyn öfver rättens ombudsmän och entlediga dem, i fall så behöfves,
äfven om de äro tidtals ledamöter i domstolen. En talare på
göteborgsbänken framhöll, att en persons ställning skulle vara ett hinder
för borgenärerna att föreslå ett mindre men skäligt arfvode. Man
skulle sålunda säga: »der sitter rådmannen den och den, han kan icke
hafva för liten summa». Jag vågar tro, att man med lika mycket
skäl skulle kunna säga: »der sitter sakföraren den och den, van vid
mycket större inkomster än en rådman». Presumtioner för att arfvodet
tages högt blir ej större i förra fallet än det senare. Då jag tror,
att man vinner allt, hvad man skäligen kan begära att vinna genom
Kongl. Maj:ts förslag, och att man kan åstadkomma onödiga olägenheter
för en mängd jurister, som tjenstgöra vid de större stadsdomstolarne
genom antagande af utskottets förslag, tillåter jag mig vidhålla
mitt förra yrkande.

Herr Fröberg: Jag kan icke finna, att genom bifall till Kongl.
Maj:ts förslag de olägenheter, som framkallat samma förslag, skulle
blifva afhjelpta. Meningen är ju den att förekomma, det rådstufvurättens
ledamöter skola fa yttra sig om bestämmandet af det arfvode,
som bör tillkomma någon bland dem, som blifvit utsedd till rattens
ombudsman, för att sålunda få arfvodet ojäfvigt bestämdt. Jag vill då

N:0 7. 38

Onsdagen den 24 Februari.

Om obehörig- fråga: är det någon skilnad uti ifrågavarande hänseende mellan eu
mot eif råd- *e(''amot l);l annan afdelning och en på samma afdelning? Det händer
stufvurätt atfjn ofta, att ledamöterna flyttas från den ena afdelningen till den andra.
vara rättens Och det är lika stort skäl att misstänka att ett högre arfvode bestämombudsman
»mes, om rättens ombudsman är ledamot af annan afdelning, som om
konkurs. }lan är ledamot just af konkursafdelningen. Vill man vinna det mål,

(turts.) gom }jär åsyftas, synes mig nödvändigt att saken ordnas sä, att någon

skilnad uti ifrågavarande hänseende icke måtte ega rum mellan de
städer, der rätten är delad på två eller flere afdelningar, och — andra
städer. Det är ju så, att rättens ombudsman icke får sjelf deltaga i
bestämmandet af sitt arfvode. Skall domstolen i ena fallet icke anses
ojäfvig, inser jag icke hvarför den icke skall anses så äfven i andra
fallet. I båda fallen är det ju fråga om en ledamot af samma rätt.

Det har sagts af lagutskottets ordförande, att någon beröring icke
finnes mellan de olika afdeluingarna, att förhållaudet dem emellan är
detsamma som emellan rådstufvurätterna i olika städer. Det är ett
fullkomligt misstag. Ty ledamöterna af rådstufvurätt, som består af
afdelningar, äro jemväl ledamöter af magistraten, och det är der, som
bestämmelser meddelas om ledamöternas tjenstgöring och fördelning
på olika divisioner m. m. Ledamöterna äro således icke så främmande
för hvarandra, som lagutskottets ordförande föreställer sig, utan tvärtom
eger ofta en lika liflig beröring rum mellan ledamöterna på olika afdelningar
som emellan dem på samma afdelning. — Då man vet, att
skyldigheten att öfvervaka rättens ombudsmans åtgöranden tillkommer
rätten, och att, derest ombudsmannen finnes vara försumlig i utförandet
af sitt uppdrag, rätten eger afskeda honom, ja, då må jag säga,
att skall man förutsätta, att någon hänsyn tages af domstolen för eu
ledamot af rätten, tror jag, att denna hänsyn är lika stor, vare sig
ledamoten tillhör denna eller någon annan afdelning. — Jag för min
del har icke kunnat tro, att något sådant .skulle kunna existera, som
att vid arfvodets bestämmande hänsyn toges till den omständigheten
att ombudsmannen vore ledamot af domstolen, men Riksdagen har
förutsatt och velat förekomma detta, och derför synes mig, som om
klokast vore att bifalla lagutskottets förslag, ty i annat fäll komma
dylika klagomål, som framkallat den skrifvelse, som ligger till grund
för den kong!, propositionen, att förr eller senare upprepas. Jag anhåller
om bifall till utskottets hemställan.

Herr Rudebeck: Endast några få ord skall jag be att få yttra,
i anledning af hvad lagutskottets ordförande sist nämnde, då han sade,
att en afvikelse redan vore gjord från det förslag, man först hade
tänkt sig, i det att lagförslaget icke äfven omfattade ledamöterna i
underdomstolarne å landet. Jag tror emellertid, att en hvar kan bedöma,
att förhållandet i detta fall icke är detsamma vid domstolarne
å landet som vid stadsdomstolarne. Ty äfven om det inträffar, att
eu ledamot af landtdomstolen, en nämndeman, förordnas till rättens

39 N o 7.

Onsdagen den 24 Februari.

ombudsman, kan väl icke rimligen sägas, att det personliga förhållan- Om obehojdet
mellan rätten och honom är detsamma, som vid stadsdomstolen mel- ‘''nof^
lan rätten och en dess ledamot. Denna jemförelse tror jag icke kunna stufvurätt att
med fog försvaras. Och den omständigheten, att en afvikelse skett från vara rättens
hvad Riksdagen först tänkte sig, bör icke med nödvändighet föranleda till ombudsman i
en afvikelse fännu ett hänseende, helst denna afvikelse, såsom flere talare konkurs
framhållit, vore ganska betänklig. Lagutskottets ordförande säde, att så- (tort5-’
som eu röd tråd genom det hela gick den misstanke för partiskhet, som
var rigtad mot domstolarne. Man får dock icke så klandra denna röda
tråd eller fatta saken så, att deri ligger en graverande misstanke mot
domstolen. Det ligger väl i sakens natur, att, när rättens ledamöter
skola bestämma arfvodet till en inom deras egen krets, en misstanke
kan uppstå hos den utomstående, att särskilda intressen dervid kunna
göra sig gällande. Och jag anser det icke innebära något nedsättande,
hvaremot domstolens ledamöter sjelfva, med insigt härom, gerna böra
biträda en åtgärd till förekommande af en dylik misstanke.

Lagutskottets ordförande slutade sitt anförande med, att antagandet
af denna lag, sådan utskottet föreslagit den, skulle medföra avsevärda
olägenheter för juristerna vid stadsdomstolarne. Jag ställer
dessa olägenheter vida lägre än betydelsen deraf, att man undanrödjer
det missförhållande, som med nu gällande bestämmelser onekligen kan
inträda och, hvad jag icke vågat bestämdt bestrida, mahända någon
gång har inträdt. Jag för min del yrkar fortfarande bifall till utskottets
förslag.

Herr Unger: För min del skulle jag icke alls hafva varit emot,
att detta förslag innefattat detsamma som 1895 års förslag, eller att
äfven nämndeman ej skulle kunna förordnas till rättens ombudsman.

Derom är nu emellertid icke fråga, utan endast om stadsdomstolar.

Men då bör man väl kunna fordra, att lagförslaget skall vara konseqvent,
så att alla ledamöter af rådstufvurätt, vare sig denna arbetar
på afdelningar, eller icke, skola vara uteslutna från rätten att fungera
såsom rättens ombudsman. Ty vare sig de sitta på ena eller andra
afdelningen, äro de dock ledamöter af rätten. Föregående talare hafva
redan framhållit hufvudskälen för denna åsigt, men jag vill dock fästa
uppmärksamheten derpå, att en konkurs ofta kan räcka i flera år, och
att derför, om en ledamot af rätten förordnats till rättens ombudsman,
rätten under hela denna tid skulle vara förhindrad att ordna ledamöternas
tjenstgöring, såsom det efter förhållandena lämpade sig. Stadgandet
kunde ock kringgås derigenom att en ledamot af konkursdomstolen,
som man ville utse till rättens ombudsman, förflyttades till
annan afdelning. Det är väl hvad man med skäl kan fordra, att alla
ledamöter af rådstufvurätt skola vara uteslutna, då icke något skäl
talar för ett annat förhållande. Tvärtom är i de större städerna bättre
tillfälle, än i de mindre, att utom rätten få lämpliga personer till rättens
ombudsman. -— Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

N:0 7. 40

Onsdagen den 24 Februari.

Om obehörig- Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
motat råd- SOm eD s^un(^ öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
rtvfviirätt att att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
vara rättens hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle afslå utskottets
ombudsman i hemställan och bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

.en urs. Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med

1 ort8-) dessa yrkanden och förklarade sig. finna den af honom upprepade propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

n:o

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vid slutet af den häröfver anstälda
hafva utfallit sålunda:

Ja — 70;

omröstning befunuos rösterna

Nej — 31.

Om ändrade
föreskrifter
rörande val af
gode män och
syssloman i
konkurs m. m.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 23 innevarande februari
bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrade
föreskrifter, rörande val af gode män och syssloman i konkurs samt
bestämmande af arfvode åt konkursförvaltningen.

Herr Lem an: Kändt torde vara, huru såväl i Sverige som i de
flesta länder på kontinenten man vill hafva lagstiftning på alla områden,
och huru man nästan vill gå så långt, att individen knappast
mera skall lita till sin egen kraft, utan lagen skall göra allt. Här
föreligger, synes mig, ett sådant fall, der individen mycket väl skall
kuuna sjelf skydda sin rätt, synnerligen som, enligt min åsigt, lagen
icke kau göra något. Följden af ett antagande af en lag med det
syfte, som här ifrågasattes, skulle också blifva, att man litade på, att
lagen skulle kunna verka något, der den icke kan göra det.

Onsdagen den 24 Februari.

41 N:0 7.

Man har här begärt eu skrifvelse till Kougl. Maj:t i syfte att Om ändrade
erhålla en lag, enligt hvilken gode män och syssloman skulle hvarken
å egna eller andras vägnar få utöfva rösträtt vid bestämmande af arf- och

vode för dessa befattningar. Huru skulle förhållandet blifva, om m syssloman i
sådan lag blefve antagen och utfärdad? Det första som skulle ske konkurs m. m
vore, att gode mannen eller sysslomannen vidtalade en af sina vänner (Forts.)
att öfvertaga fullmagterna. Hvad man körde ut genom dörren skulle
alltså komma igen genom fönstret.

Kan man då icke skydda sig? Jo, hvarje borgenär kan, såsom
det nn är stäldt, skydda sig. Han kan utfärda fullmagt samt bestämma,
att på grund af fullmagten eger ombudet icke att rösta i
fråga om arfvode, med mindre det erhållit fullmagtsgifvarens tillåtelse
dertill, eller ock att ombudet icke eger rätt att rösta på högre arfvode
än till visst uppgifvet belopp. Det är detta man icke gör, utan man
sitter och sofver. Och när man sedan får höra, att ett högt arfvode
bestämts, då skriker man, att det är märkvärdigt, att lagen kan tillåta
något sådant. Men felet är icke lagens, utan det är individens, som
försummar använda sina ögon och sitt förstånd. —• Jag skall icke
längre upptaga kammarens tid. Då Riksdagen icke torde böra besvära
Kougl. Maj:t med förslag, Indika enligt min tanke bära sin död i sig,
får jag yrka afslag å utskottets förslag.

Herr Rudcheck: Den invändning, som den siste talaren gjorde
mot förslaget, eller att det icke skulle komma att medföra någon verkan,
kan man naturligtvis tänka sig, och det kan således inträffa, att
den föreslagna åtgärden icke blifver fullt effektiv. Emellertid torde
det icke kunna förnekas, att, såsom motionärerna framhållit, många
gånger ett högst betänkligt tillvägagående vid bestämmandet af arfvoden
åt gode män och sysslomän för deras förvaltning egt rum, och dervid
dessa deltagit i besluten dels för egen del och dels såsom ombud för
andra borgenärer. Och de oskäliga debiteringar, som konkursbon fått
vidkännas genom dessa arfvodens höga belopp, hafva mer än en gång
varit föremål för allmän uppmärksamhet och klander. Den utväg att
vinna rättelse, som gifves i att draga saken under domstols pröfning,
kan naturligen anlitas, men den anlitas icke ofta, ty många gånger
vill en fordringsegare icke underkasta sig de obehag och svårigheter,
som dermed äro förenade. — Det kan väl icke heller förnekas, att
grannlagenheten bjuder att en person icke uppträder och röstar vid
bestämmandet af arfvodet åt sig sjelf. Men denna grannlagenhet iakttages
icke. Att nu införa en uttrycklig bestämmelse derom, att gode
män och sysslomän icke ega att å egna eller andras vägnar deltaga i
bestämmandet af arfvode åt sig sjelfva, synes mig vara en mycket rimlig
och af billigheten påkallad åtgärd. — Det säges emellertid, att bestämmelsen
blir icke effektiv, utan kommer att kringgås på det sätt,
att gode männen eller sysslomännen lemna fullmagterna till någon god

N:o 7. 42

Onsdagen den 24 Februari.

Om ändrade vän, hvarigenom det i alla fall blir deras egen röst och talan, som

Åkande1 ^aTS''S gällande vid arfvodets bestämmande. Ja, det är möjligt att

gode män och sker, men derom kan man nu icke döma. Har man fullt klart för
syssloman i sig, att det icke är tillbörligt, att gode männen eller sysslomännen
konkurs m. m. sjelfva bestämma hvad som skall dem i arfvode tillkomma — och det
synes mig vara rigtigt — då följer också deraf, att man bör göra

något till rättelse i nu förekommande oskick. Det svaras vidare, att

det är icke skäl att besvära Kongl. Maj:t med en framställning i detta
syfte. Det medgifves, att Kongl. Maj:t får emottaga många måhända
mindre nödiga framställningar, men å andra sidan att af endast sådant
skäl förhindra rättelse i ett ofta öfverklagadt afsevärdt missförhållande
har synts mig och de öfriga ledamöter i utskottet, som deltagit i beslutet,
icke vara försvarligt. Jag håller före, att lagändringen, långt
ifrån att vara olämplig eller otillbörlig eller onödig, är mycket lämplig,
och jag linner det verkligen vara ett vigtigt önskningsmål, att eu
sådan kommer till stånd. Jag kan icke finna, att någons rätt förnärmas
eller eljest skada sker genom densamma. Deremot kan genom
den föreslagna lagförändringeu förekommas att konkurskostnaderna,
såsom nu i mer än ett fall är förhållandet, genom godemännens och
sysslomännens sig förskaffade röstöfvervigt uppdrifvas oskäligt i följd
af höga ersättningar till dem, som sjelfva bestämma dessa ersättningars
belopp. — Den föregående talaren sade, att detta förekommes
enklast genom att vederbörande fordringsegare »passa på». Det är
mycket lätt att göra för de fordringsegare, som bo i städerna, men
det är icke så lätt för dem, som bo i en aflägsen landsbygd med
svåra kommunikationer. Dels förmå de icke göra det, dels är konkursförvaltningen
i många fall mån om att hålla dem aflägsnade från
sammanträdena. Dessa utlysas visserligen på lagenligt sätt, bland annat
i Posttidningen. Men i en ort, der kanske icke finnes en enda
Posttidning, och kanske sällan en ortstidning, som icke heller regelbundet
läses eller möjligen förekommer i en mindre upplaga, der annonser
om dylikt icke intagas, är det icke alltid så lätt att »passa
på». Ser man verkligen förhållandena såsom de äro, far man icke
afspisa saken med att säga, att det är en småsak. Saken har verkligen
stor betydelse för en stor del menniskor, om den ock för andra
icke har någon betydelse. Men dessa senare böra icke undertrycka
åsigterna och önskningarna hos de många, för hvilka saken har betydelse.
På dessa skäl har jag icke kunnat annat än biträda utskottets
förslag, och far jag derför yrka bifall till detsamma.

Herr Almgren, Oscar: Jag ber för min del att få yrka afslag
på utskottets förslag. Här har blifvit yttradt, att motionens syfte är
välbetänkt. Jag deremot tror, att ett sådant åtgörande, som i motionen
föreslås, skulle vara allt annat än välkommet för våra köpmannakretsar.
Det skulle enligt min tanke motverka det arbete, som nu
inom köpmannaföreningarna nedlägges för att åstadkomma måtta och

Onsdagen den 24 Februari.

43 N:0 7.

konseqvens vid arfvodets bestämmande. — Hurudant är förhållandet Om ändrade
för närvarande? Köpmannaföreningarna hafva ombud icke endast i /öraivdeval af
alla städer, utan äfven i alla köpingar och vid snart sagdt hvarje större ’gode män 0(,h
järnvägsstation. Dessa ombud söka fordringsegarne att, såvidt möjligt syssloman i
är, få till gode män och syssloman vid inträffande konkurser. Seder- konkurs m. m.
mera hafva dessa ombud, som blifvit gode män, på grund af fullmag- (Forts,
ter från fordringsegarne rätt att sjelfva deltaga i omröstningen om sitt
arfvode. Nu har man just i den omständigheten, att dessa ombud representera
köpmannaföreningarna, eu garanti för att arfvodet icke sättes
för högt. De hafva nemligen inom åtskilliga föreningar skyldighet att
på förhand till styrelsen vid förslag till slututdelning äfven insända
förslag om arfvodets storlek. Och skulle i något fall arfvodet visa sig
vara för högt tilltaget, undgå de icke att från styrelsen mottaga eu
varning: »Ni har debiterat för högt i detta fall, upprepas det, blir
påföljden afsättning». Således finna herrarne, att i detta arrangement
har man eu garanti för att arfvodet icke sättes för högt. Skulle nu
denna bestämmelse borttagas, huru skulle då komma att gå? Då öppnades
en frestelse för dessa ombud att genom en bulvan låta föreslå
och äfven tillrösta sig ett ganska högt arfvode. Kommer sedan anmärkning
från styrelsen om att arfvodet är för högt, så säger ombudet:

»ja, det kan jag icke hjelpa, jag är numera förbjuden att deltaga i omröstningen,
får icke ens närvara dervid; det har ansetts, att arfvodet
är lämpligt, och jag har icke annat än att taga emot.» Således skulle
någon förbättring i förhållandet icke inträda. — Man kan också tänka
sig det fall, att några af fiendskap till gode mannen vilja sätta arfvodet
oskäligt lågt. Det leder åter till, att beslutet om arfvodet öfverklagas,
och att hela konkursutredningen fördröjes till skada för fordringsegarne.

Således i båda fallen kunna olägenheter inträffa, under det att med
nuvarande förhållanden man har all möjlig garanti för att, åtminstone
inom köpmannakretsar, arfvodet sättes till ett skäligt belopp. — Jag
ber derför att få yrka afslag.

Herr Hasselrot: Såsom kammaren finner, har jag reserverat

mig mot utskottets förslag i denna del och jag instämmer i det framställa
yrkandet på afslag.

Jag erkänner väl det faktum, som ligger till grund för motionen
och utskottets hemställan, nemligen att i många fall oskäliga arfvoden
blifvit bestämda åt gode män och syssloman på grund deraf att dessa
på egna händer samlat ett flertal fullmagter från borgenärer i konkursen,
men det torde först och främst kunna ifrågasättas, om en sådan
olägenhet lämpligen kan och bör uudanrödjas genom lagstiftning. Fråga
har ännu icke blifvit väckt om förbud för enskilda bolag att gifva
sina direktörer och öfriga tjensteman de aflöningar, som bolagen kunna
anse lämpliga, och det är icke stor skilnad emellan ett konkursbo och
ett bolag.

För den händelse att missbruk eger rum vid bestämmandet af

N:0 7. 44

Onsdagen den 24 Februari.

Om ändrade arfvode åt konkursförvaltning^!, så har lagen anvisat en lämplig och
rörande valraf r''^''& utväg till rättelse deri, att hvar och en hvars rätt deraf beröres
gode män och e8€r öfverklaga beslutet hos domaren, och jag tviflar icke att rättelse
syssloman i står att vinna på denna väg. Lagutskottet hyser visserligen härutkonkurs
m. rn. innan misstro mot domstolarne och säger, att dessa oftast sakna möj(Forts.
) lighet att erhålla den detaljkännedom om godemännens eller sysslomännens
arbeten, som erfodras för bestämmande af lämpligt arfvode åt
dem. Men jag tror, att detta misstroende är oberättigad!. Domstolarne
hafva ofta mycket svårare uppgifter sig förelagda och lyckas
komma till rätta dermed.

Ett ytterligare stöd för min uppfattning hemtar jag af det förhållande,
som omnämndes af den siste talaren, att nemligen de öfverklagade
olägenheterna börjat regleras på enskild väg. Det är i köpmanskretsar
rätt vanligt att, då till en person skickas fullmagter att bevaka
rätt i konkurs, man uttalar den önskan, att han måtte välja sig sjelf
till god man och syssloman, och tillika foreskrifver, att arfvodet icke
må öfverstiga ett skäligt belopp. Detta är ett mycket enkelt sätt att
undvika den ifrågavarande olägenheten. Och då förhållandena äro på god
väg att ordnas genom borgenärernas egna åtgöranden, synes det mig
icke lämpligt att genom lagstiftning kringskära denna utväg, såsom
ock herr Almgren anmärkte.

Utskottet förmenar, att gode män och syssloman skulle kunna
öfva tryck på öfriga borgenärer och borgenärsombud genom sin blotta
närvaro vid frågans afgörande och att de derför ej böra få sjelfva eller
genom ombud deri deltaga. Jag tycker emellertid att detta är något
naivt, Om så är, att en god man eller syssloman vill och kan utöfva
något tryck, så gör han väl detta äfven om utskottets förslag antages,
då väl ingen kan hindra honom att vara närvarande vid sammanträdet
för arfvodets bestämmande, om han också icke får rösta. För öfrig!
tviflar jag på, att försök till dylika påtryckningar skola kunna öfva
någon verkan.

Samlandet af fullmagter på cn hand kan väl för öfrigt icke hindras,
och skulle gode män och syssloman också förbjudas att sjelfva
begagna dessa, så laga de väl, att fullmagterna lemnas till biträden
eller andra, som rösta enligt deras önskan: och resultatet blir detsamma.

Jag tror således, att den ifrågasatta lagändringen icke skulle åstadkomma
rättelse i öfverklagade svårigheter och olägenheter, och får
derför vidhålla mitt framstälda yrkande om afslag å utskottets förslag.

Herr Un ger: Då, såsom man vet, gode män och syssloman i

konkurser icke iakttaga den grannlagenhet^! att underlåta rösta rörande
sina egna arfvoden, ser jag ingen annan utväg till rättelses vinnande,
än att lagstiftningen får förhindra ett dylikt förfarande. Det
exempel, utskottets ordförande anfört, om att bolag få betala sina direktörer
såsom bolagen vilja, tror jag icke vara här tillämpligt, då ju

Onsdagen den 24 Februari.

45 N o 7.

icke direktörerna sjelfve rösta öfver sina löner, utan dessa bestämmas Om ändrade
af bolagsmännen. — Den garanti mot att arfvodena blifva för höga,
som framhölls af talaren på stockholmsbänken, finner jag icke varag0de tnän och
stor. Det må så vara, att köpmannaföreningarnes ombud till före- syssloman i
föreningarne insända uppgifter å arfvodenas belopp, men jag tv diar konkurs m. m.
på att köpmannaföreningarne kunna så känna till de konkurser, som (Forts.)
handläggas borta i orterna, att föreningarna må kunna bedöma arfvodenas
lämplighet. Hvad arfvode utredningsmännen förtjent, kan nemligen
icke bedömas blott efter konkursernas storlek, utan man måste
härvid taga hänsyn till huru många tvister, som förekommit i konkursen
och huru mycket arbete konkursförvaltningen i öfrigt medfört.

Om köpmannaföreningarnes ombud icke få rösta sjelfva öfver arfvodena,
så blifva de kanske icke så angelägna om att få platser såsom
gode män och sysslomän, och häröfver tror jag icke att konkursborgenärerna
i allmänhet skola blifva missnöjda. Jag vill visst icke härmed
säga, att icke köpmannaföreningarnes ombud i allmänhet äro respektable
män, men man tycker icke alltid om att de blifva gode män
och sysslomän, då de vanligen hafva andra intressen, än orternas befolkning.

På grund häraf ser jag icke något skäl, hvarför man icke skulle
försöka med den föreslagna lagstiftningen. Om lagen skulle komma
att kringgås derigenom att godemännen och sysslomännen lemna sina
fullmagter åt borgenärer, som rösta enligt deras önskningar, så har
lagen åtminstone haft det resultatet, att det icke är andra, än delegarne
i de särskilda konkurserna, som rösta, och jag tviflar på att det då
skall lyckas för köpmannaföreningarnes ombud att drifva upp sina
arfvodeu så högt, som nu ofta sker.

Då alla äro ense om att missbruk härvidlag eger rum, kan jag
icke finna, hvarför man ej skulle söka vinna rättelse deruti genom
den föreslagna skrifvelseu, hvarför jag får yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Öländer: Jag är på sätt och vis förekommen af deu siste
talaren, och jag anhåller äfven att fa yrka bifall till lagutskottets förslag
i denna fråga, i hvars behandling jag deltagit inom utskottet.

Jag kan icke finna, att någon, som hittills yttrat sig, kunnat påslå,
att de missförhållanden, man här velat afhjelpa, icke skulle före
finnas; man påstår endast att den ifrågasatta lagen icke skulle göra
någon nytta, enär den skulle komma att kringås och blifva utan verkan.
Det är nu alltid vanskligt att på förhand säga, hur en lag skall
komma att verka och hvilket resultat den skall kunna åstadkomma.

Emellertid torde alla vara ense om, att det är rättsvidrigt och för borgenärerna
obehagligt, att de störa fordringsegarne kunna icke blott välja
sig sjelfve till sysslomän, utan också besluta hvilket arfvode de skola
få åtnjuta. Om dessa sysslomän sjelfve hade deu känsla åt grannia -

N:0 7. 46

Onsdagen den 24 Februari.

Om ändrade genhet, att de icke deltoge i beslutet om arfvodet, skulle allmänheten
föreskrifter hafva mera förtroende för konkursförvaltningens opartiskhet.

™ode\nän och En föregående talare har sagt, att det skulle vara köpmannasyssloman
i föreningarnas ombud, som utöfva kontrollen öfver att icke oskäligt höga
konkurs m, m. arfvoden beslutas, men det är just dessa köpmannaföreningars ombud,
(Forts.) som gifvit anledning till de öfverklagade missbruken och i följd häraf
till det nu föreliggande förslagets framkomst, ty enligt min erfarenhet
är det i främsta rummet just dessa ombud, som samla de flesta
fullmagterna och sedan både välja sig sjelfva till gode män och syssloman
och bestämma sina egna arfvoden. Det är nu för öfrigt icke
blott föreningarnes ombud, som tillvägagå på detta sätt, utan äfven
andra, större fordringsegare, särskildt bankerna och deras ombud; och
dock äro bankernas fordringar i de flesta fall prioriterade, i följd hvaraf
arfvodets storlek för dem är af ingen betydelse.

Om också den föreslagna lagen skulle komma att kringgås, så
vet jag icke, att detta är något skäl hvarför vi icke skulle kunna ena
oss om densamma, när den är afsedd att afhjelpa nu nämnda missbruk
och afskaffa något, som af hvar och en måste anses rättsvidrig!;
och får jag af sådan anledning yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lithander: Ehuru jag icke gerna kan antaga, att Första
Kammaren vill besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse af denna beskaffenhet,
skall jag dock tillåta mig att yrka afslag, och vill jag dervid
endast upplysa om att köpmannaföreningarnes verksamhet går till
väsentlig del ut på att följa och ordna förhållandena i konkurser. Den
omständighet, som här så mvcket omtalats, att föreningarnes ombud
välja sig sjelfve till gode män och syssloman och sedan bestämma
arfvodena åt sig sjelfva, är just i enlighet med deras bekomna order.
Och kreditorerna torde väl vara i sin fulla rätt, då de bestämma
både hvilka de vilja hafva till gode män och syssloman och hvad
dessa skola hafva i arfvode. Om något klander skulle med fog kunn a
framställas med afseende å det sätt, hvarpå arfvodena bestämmas,
skulle väl detta göras å kreditorernas vägnar, men när det är dessa
sjelfve, som gifvit sina ombud order om hvad de skola taga, synes
det för mig, att allan rättfärdighet blifvit uppfyld och att klagomålen
i motionen äro obefogade.

Jag auhåller om afslag å utskottets förslag.

Herr lludebeck: Jag ber endast att, med anledning af hvad ett par
talare yttrat, få framställa den frågan, huru det kan vara möjligt att i början
af en konkurs, innan man ännu vet omfattuingen af densamma och kan
bedöma hvad besvär dess utredning kommer att medföra, bestämma
att arfvodet för konkursförvaltningen icke får sättas högre än så och
så? Här har nu dock blifvit af flere talare åberopadt, att när köpmannaföreningarna
gifva sina ombud fullmagter att bevaka i en uppkommen
konkurs, föreningarne tillika förklara att arfvodet icke får sättas

47 N:0 7.

Onsdagen den 24 Februari.

högre än ett visst aDgifvet belopp. Jag förstår icke huru detta är Om ändrade
möjligt. Man måste väl först hafva kännedom om förhållandena i konkursen,
huru staten ställer sig, beskaffenheten och arten af boets till-^0(je män ocjt
gångar, huru många sammanträden hållits, huru många tvistefrågor syssloman i
uppstått och Indika åtgärder måst af utredningsmännen vidtagas. Om konkurs m. m.
allt detta kunna köpmannaföreningarne eller deras ombud icke hafva (Forts.)
kännedom vid konkursens början. Vidare är att märka, att det icke
tinnes ombud för köpmannaföreningarne på alla platser, och att icke
endast sådana ombud blifva använda till utredningsmän. Slutligen får
jag säga, att, om än den föreslagna lagändringen icke skulle blifva
fördelaktig för köpmannaföreningarnes ombud, så skulle den säkert
blifva fördelaktig för en stor allmänhet.

Herr Almgren, Oscar: Jag tror, att den siste talaren gjort sig
skyldig till en missuppfattning med afseende å beskaffenheten af det
uppdrag, som lemnas köpmannaföreningarnes ombud att på förhand
bestämma arfvodenas storlek. Jag åtminstone har för min del endast
nämnt, att det i flera fall är dessa ombuds skyldighet att vid afgifvande
af förslag till slututdelning äfven upptaga förslag om arfvodets
storlek, och då böra de naturligtvis vara i stånd att bedöma hvad deras
arbete varit värdt, och likså böra föreningarnes styrelser och ledamöter
då kunna pröfva, om arfvodet är för högt eller för lågt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande
hemstält samt vidare på afslag derå; och förklarade herr vice talmannen
sig finna den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad
n:o 8, röstar

Den, det ej vill, röstar

lagutskottet hemstält i sitt utlåtande

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—56;

No 7

Onsdagen den 24 Februari.

Efter det herr talmannen återtagit ledningen af förhandlingarna,
föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 19 och 20 i denna månad bordlagda betänkande n:o 2, angående
vissa delar af tullbevillningen.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. tull å Punkten 2.
fläsk.

Friherre von Krsemer: Jag kan omöjligen låta en punkt af sådan
beskaffenhet som den nu föredragna gå förbi utan att åtminstone
yttra några ord, ehuru den sena timmen manar mig att iakttaga en
ytterlig korthet.

Jag skall derför icke upprepa alla de ofta anförda sakskälen, hvarför
denna fläsktull måste anses orättfärdig, dessa skäl äro af alla
kända, om också af många icke erkända.

Jag vill således endast framhålla, att den af reservanterna föreslagna
tullen af tio öre per kilogram under fem år varit af -Riksdagen
godkänd och att den först sistlidna riksdag höjdes till 20 öre. För
den händelse kammaren dock skulle draga sig för att ändra ett af näst
föregående Riksdag fattadt beslut, ber jag att få påminna om att kammaren
alldeles nyss, i dag, beslutit för sin del ändring i nästföregående
Riksdags beslut i fråga om anslaget till mosskulturföreningen —
visserligen blott medelst öppnande af förseglade sedeln!

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, då hvar och eu
säkerligen för länge sedan stadgat sin mening i denna fråga, utan
ber jag helt enkelt att fa yrka bifall till de fyra reservanternas
förslag i denna punkt eller att tullen å fläsk, andra slag, måtte nedsättas
från sitt nuvarande belopp, 20 öre, till 10 öre för kilogram.

Herr Walldén: Af bevillningsutskottets föreliggande betänkande
framgår alldeles tydligt, att utskottet icke vill fasta något afseende
vid hvad som upprepade gånger under flere föregående riksdagar
blifvit framhållet, icke blott af frihandlare utan äfven af framstående
protektionister rörande det sätt, hvarpå denna fläsktull verkar, och
jag. vågar säga, att det är ovederläggligen bevisadt, att fläsktullen
är icke en skyddstull, utan en finanstull. Häremot har utskottet endast
anfört, att denna åsigt enligt utskottets mening icke är rigtig,
»enär enligt utskottets förmenande svårighet icke förefinnes att inom
landet producera fläsk af sådan fetthalt, som det amerikanska innehåller,
och att sålunda under skyddet af den åsätta tullen med framgång
täfla med utlandet på detta område».

Det är under sådana förhållanden icke mycket att hoppas, att
några sakuppgifter skola kunna tubba denna bevillningsutskottets

Onsdagon den 24 februari.

49 N o 7.

fasta tro, men jag skall dock be att få anföra ett par siffror, hvilka Ang. tull
synas mig vara af intresse, såsom belysande åtminstone en del af fläsk.
frågan. (forts.)

Då denna sak var före vid 1895 års riksdag, framlade jag för
kammaren en serie siffror, innefattande jemförelse mellan årliga medelpriset
å svenskt fläsk i Manchester och det årliga medelpris, hvartill
amerikanskt fläsk kunnat levereras härstädes fraktfritt, men med tillägg
af den vid leveranstiden gällande tullen. Denna serie kan jag nu genom
benäget tillmötesgående från samma sakkunniga håll, den förra förskref
sig från, fullständiga med uppgifter för åren 1894, 1895 och
1896, och det är dessa uppgifter, jag ber att nu få framlägga.

1894 uppgick medelpriset för svenskt fläsk i Manchester — uppgiften
grundar sig på officiella rapporter — till 92 kr. och 50 öre pr
100 kilogram. Samma år kunde amerikanskt fläsk lemnas här i Stockholm
fraktfritt, men med tillägg af då gällande tull till 72 kr. 1895
voro motsvarande medelpris för svenskt fläsk i Manchester 80 kr.
och för amerikanskt fläsk i Stockholm 63 kr., och 1896 gälde det
svenska fläsket i Manchester 74 kr. 50 öre, men amerikanskt fläsk
här i Stockholm 51 kronor.

Häraf framgå enligt min tanke två omständigheter. Den ena
är den, att en tull af 20 kr. pr 100 kilogram står i ett alldeles orimligt
förhållande till varans värde. Herrarne finna, att amerikanskt
fläsk föi lidet år kunde här säljas till 51 kr., men häri ingår den dåvarande
tullen 10 kr.; varans verkliga värde var följaktligen 41 kr.

En tull af 20 kr. skulle således för det året hafva uppgått till i det
allra närmaste — 50 procent eller hälften af varans värde! Jag vill
i detta sammanhang erinra om att, då år 1892 den dåvarande fläsktullen
i anledning af en Kongl. Maj:ts proposition nedsattes från 20
öre till 10, yttrades i det statsrådsprotokoll, som åtföljde den Kongl.
propositionen, att en tull, motsvarande en tredjedel af varans värde,
måste anses allt för hög. Med de siffror, jag anfört, har jag visat,
att tullen å fläsk emellertid nu kan uppgå, icke till en tredjedel, utan
till föga mindre än hälften af värdet å varan.

Den andra omständigheten är den, att alltjemt ända sedan 1890
priset å svenskt fläsk i Manchester högst betydligt öfverstigit priset
å amerikanskt fläsk i Stockholm, med tillägg af tull, hvilken ju år
1891 uppgick till 20 kr. pr 100 kilogram. Deraf synes det mig klart
framgå, att det omöjligen kan anses bereda landet någon ekonomisk
förmån att förmedelst denna tull — om den nu skulle verka såsom
en skyddstull, hvilket jag påstår vara bevisadt att den icke gör —
söka förmå de svenska svinproducenterna att öfvergå frän att uppföda
svin för den engelska marknaden till frambringande af amerikanskt
fläsk för konsumtion inom landet. Tager man derjemte hänsyn
till, att det amerikanska fläsket, såsom bekant, är benfritt, under
det att det svenska till England exporterade fläsket säljes med ben,
och vidare ihågkommer, att den förnämsta faktorn vid framställande

Första Kammarens Frat. 1897. N:o 7. 4

N:0 7. 50

Onsdagen den 24 Februari.

Ang. tull
fläsk.
(Forts.)

af fläsk med sådana egenskaper som det amerikanska är utfodring
med majs, men att majs här i landet är belagd med tull, så har man
häri ytterligare skäl för den åsigten, att det icke kan medföra någon
vinst att öfvergå till produktion af amerikanskt fläsk. — En motion
har visserligen blifvit väckt om tullfrihet för majs, men mycket ovisst
torde vara, huruvida detta förslag kommer att vinna Riksdagens bifall.

Om denna fläsktull verkligen inginge såsom en nödvändig ingrediens
i det protektionistiska systemet, så skulle jag kunna förstå, att
man håller så mycket på densamma. Jag skulle äfven kunna fatta
en sträfvan, som ginge ut på att, om än med konstlade medel, dock
med någon utsigt till framgång bereda landet ekonomiska fördelar.
Men deremot är det mig omöjligt att förstå, hvarför man vill upprätthålla
en tull, sådan som denna, hvilken icke kan verka på annat
sätt, än som en konsumtionsskatt, En sådan tull är i synnerhet under
nuvarande förhållanden utan ändamål, då den svenska Riksdagen
befinner sig i den lyckliga ställning att icke hafva andra finansiella
bekymmer än sådana, som benämnas embarras de richfsse, och
då i olika motioner förslag föreligga om användande af det öfverskott,
som man tror skall komma att uppstå vid statsregleringens afslutande.
Under sådana förhållanden synes det mig allra minst vara
skäl att bibehålla en konsumtionsskatt, som drabbar en stor del af
landets arbetarebefolkning, utan bör, i min tanke, ett af de bästa sätten
att använda de stora öfverskotten vara att afstå från den förhöjning
af fläsktullen, som förlidet år genomdrefs.

Jag tillåter mig derför att i likhet med den föregående talaren
yrka bifall till reservanternas förslag.

Friherre Klinckowström: När den förste värde talaren bör jade

sitt anförande, så var jag i den fatala förvillelsen, att han skulle
försvara fläsktullen, emedan han på elfsborgsbänken under en föregående
riksdagsperiod varit min kamrat ; och på den bänken lärer ingen
frihandlare sitta, men när jag nu hörde honom, var han en arg
frihandlare blifven.

I den nya kostymen förundrar det mig icke, att han vill söka
minska fläsktullen, när han icke kan alldeles borttaga deu.

Hvad den siste ärade talarens anförande om fläsktullen beträffar,
så vågar jag säga, att det innehöll lika många origtigheter som det
fans punkter i hans anförande. Han jemförde saker, som icke äro
jemförliga, nemligen det svenska fläsket i Manchester och det amerikanska
fläsket i Stockholm. Het hade varit mycket enklare för honom
att läsa veckans redogörelser för torgpris i Stockholm för såväl
svenskt som amerikanskt fläsk härstädes för att finna att det amerikanska
är vida dyrare än det svenska i Stockholm. Det är sant, att
det amerikanska är levereradt utan ben och det svenska med bibehållande
af benen, men detta kan dock icke förklara prisskilnaden, när

51 N:0 7.

Onsdagen den 24 Februari.

man jemför prisen på Stockholms börs med hvarandra. Detta är den Ang. tidt
enda rätta jemförelsen man bör göra i detta hänseende. /j™*

Hvad beträffar hans förmenande, att man icke kan fa så fett fläsk (borta.)
som det amerikanska för att derigenom kunna uttränga det amerikanska
fläsket från de norrländske arbetarne, så ber jag honom vara förvissad,
att sådant icke är omöjligt. Jag har sysslat icke så obetydligt
med uppfödandet af svin, och jag har en kamrat, herr Bondesson.
som kanske har den största erfarenheten i den vägen här i kammaren.
Han tviflar icke på att det skall lyckas. Hans beräkning visar
alldeles detsamma som herr Walldén sade, att man blott behöfde frigifva
majs från tull, för att Sverige skulle kunna producera lika fett
fläsk som Nordamerika. Det är min innerliga öfvertygelse att derhän
måste det gå. Att icke frågan om tullfrihet för majs kan blifva
löst denna gång fruktar jag. Jag undrar till och med, om det vore
rigtigt, så vida den icke toges i sammanhang med bränvinsbränningsfrågan,
ty det är gifvet, att majsens frigifvande från tull, inverkar
både på bränvinsbränningens bedrifvande och potatisodlingen i stort,
synnerligast i de provinser, der bränviusbränningen bedrifves starkare,
såsom i Skåne och Blekinge.

Hvad nu beträffar bevillningsutskottets förslag, att ingen förändring
måtte ske i fläsktullen, så får jag tillsvidare och under förutsättning,
att ingen ny frihandlare uppträder, inskränka mig till att anhålla
om proposition på bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Friherre Klingspor: I motsats till hvad en föregående talare

yttrade, då han framhöll att fläsktullen icke ingår i det protektionistiska
systemet, vill jag endast erinra om att i många landsdelar uppfödningen
af svin är en vigtig förvärfskälla, äfven bidragande till den
fattigare befolkningens utkomst.

Det framhölls af friherre Kliuckowström såsom skäl hvarför produktionen
af fläsk för det närvarande ej skulle kunna i pris konkurrera
med amerikanskt fläsk, att majs ej vore tullfri. Det enda, man
vid denna tull ur protektionistisk synpunkt skulle kunna anmärka, är
att den tilltagits för låg med afseende på det år från år städse fallande
priset på det amerikanska fläsket. Det är ju gifvet, att, om priset
på amerikanskt fläsk ställer sig allt för lågt i förhållande till produktionskostnaden
af det svenska fläsket, detta inverkar menligt på
denna vigtiga binäring till jordbruket.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Grefve Hamilton: Jag skulle icke vid denna sena timme hafva

upptagit kammarens tid, om jag icke ansett mig skyldig att lemna
kammaren en upplysning.

Lika med herr Walldén håller jag före, att tullen på fläsk icke
har vidare inverkan på det svenska fläsket, men den har deremot inverkan
på uppfödningen af ungsvin. Ty när det amerikanska fläsket

N o 7.

Onsdagen den 24 Februari.

Ang. tull
fläsk.
(Forts.)

är billigt användes det i Norrland, men när det står högt i pris, så
uppköper den norrländska befolkningen ungsvin för att göda dem och
skaffar sig på så sätt fläsk. Nu är förhållandet att den fattiga befolkningen,
mindre jordbrukare, stattorpare och dylika, särskild! i Småland
och norra Skåne sysslar med uppfödning af ungsvin, och det är gifvet
att den icke med fördel kan bedrifva denna näring, då fläsket är
billigt.

Herr Anderson, Albert: Man lärer icke kunna ernå någon
enighet i denna fråga, utan hvar och en ser den nog från sin ståndpunkt,
hvad än härom yttras. Jag vill derför icke upprepa de skäl,
som anförts mot fläsktullen. Endast det vill jag framhålla, att den är
i sjelfva verket en tung börda på svaga skuldror, en skatt på kroppsarbetarne
i Kopparbergs län, vissa delar af Vermland och i Norrland.
Hvarför har man då pålagt den? Jo, derför att sviuuppfödningeu
i öfriga delar af landet skall kunna bära sig. Men det är icke bevisadt
att tullen inverkar på denna näring. Detta framgår både af
den ärade talarens på stockholmsbänken anförande och af det meddelande,
som tryckt utdelats här i kammaren och undertecknats af en
förfaren och trovärdig man. Lösen tyckes vara den, att, derför att
svinafveln icke kan med fördel bedrifvas här i landet, skola kroppsarbetarne
betala en dryg skatt, oberoende af om man vinner de åsyftade
fördelarna eller icke. Det enda sättet att stödja svinafveln förefaller.
mig vara det af herr Bondessou påpekade, eller att lemna majs
tullfri.

Friherre Klinckowström: Jag hade trott, att jag icke skulle behöfva
uppträda två gånger i denna fråga, men när en ledamot från
yttersta Norrland uppträdt och velat deducera öfver detta ämne och
påstått, att kroppsarbetarne lida af denna tull på fläsk liksom — jag
antar, att han menade det — af alla tullar på lifsmedel, så måste jag
reservera mig deremot af hela min öfvertygelse. Och jag vågar mitt
hufvud på, att landet icke betalar tullarne på importerade varor, som
det sjelft producerar. Deremot är jag viss på, och jag har gjort undersökningar,
som bekräfta det, att denna tull betalas af de främmande
producenterna, som skicka hit varor till vårt land. Det finnes
ofantligt många bevis på, att den satsen är rigtig, fastän jag beklagar,
att regeringen och Riksdagen icke velat undersöka denna sä ytterst
vigtiga fråga, som utgör så att säga den sista hörnstenen på den bräcklig3
byggnad, som kallas frihandelsteorin. Om man undersökte folkets
sparpenningar och hvad som insättes och uttages i postsparbanken,
skulle man finna, att arbetsklassens välmåga vuxit. Vill man hafva
annat bevis derpå och granska för en längre tid de statistiska uppgifterna
på medelprisen på dagsverken, så skall man finna samma förhållande.
Arbetsklassen har på de senaste åren fått ökade inkomster,
och dess aflöning har tilltagit. Detta är eu sak, som icke kan bestri -

Onsdagen den 24 Februari.

53 N:0 7.

tias, utan är faktisk. Flera andra jemförelser visa, att »den genom Ang. tull å
tullar utfattiga» arbetsklassens välmåga stigit i alla afseenden. Den fläsk.

har fått bättre föda och kläder, den har fått bättre tillfälle att under (Forts.)

lediga stunder njuta af lifvet än förut. Detta lärer ingen kunna bestrida,
och det är visst, att tullarne på de näringsmedel, som införas
från utlandet, får utländingen betala och icke vi. Påståendet, att tullen
på fläsk skulle vara blott eu finanstull, bevisar endast, att den, som
så säger, icke har reda på näringsförhållandena i landet, ty han borde
veta, att den är af ofantlig vigt för näringens bedrifvande och att deraf
beror, om det bär sig att fortsätta med svinuppfödning eller icke.

Denna näringsgren är en integrerande del af laudthushållningen.

Jag hoppas, att Andra Kammarens frihandelsmajoritet skall få ögonen
öppna härför och inse detta. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Stephens: Jag skulle icke hafva begärt ordet vid denna
sena timme, om icke här blifvit af ett par talare framhållet ett sätt,
hvarpå man skulle kunna skydda fläskproduktionen. Då emellertid
detta sätt enligt mitt förmenande är högst betänkligt, har jag ansett
mig böra varna deremot. Man har nemligen föreslagit, att här i landet
insläppa majs tullfritt. Jag vill då erinra om att skälet, hvarför hveteprisen
äro så mycket lägre i närvarande stund, än hvad man kunde
hafva anledning antaga, att de borde vara på grund af den i år knappa
hveteskörden och andra omständigheter som inträffat, är att man i
många länder, i synnerhet i Amerika, vid förmalning af hvete till brödföda
blandar majs och hvete, hvarigenom hvetekonsumtionen går ned,
och i sammanhang dermed sjunka prisen på hvete, hvilket i Sverige
äfven kommer att blifva förhållandet, om här i landet majs får fritt
införas.

Hvad fläsk- och svinproduktionen här i landet angår, är förhållandet
det, att här produceras tre olika slags svin. Ett slag är mejerisvinen,
som uppfödas på affall från mejerierna och afsättas på den
engelska marknaden. Det andra slaget är de gröfre svinen och suggorna,
som icke passa för den engelska marknaden, utan säljas här i
landet. Det tredje slaget slutligen är smågrisarne, hvarom grefve Hamilton
nämnde. Nu är förhållandet, att under den tid, då vi hade
högre tull på amerikanskt fläsk, här uppkom en icke obetydlig handel
med grofva svin på Norrland. Denna handel har, sedan fläsktullen
nedsattes, upphört, hvilket tyckes visa, att äfven om de norrländska
arbetarne föredraga amerikanskt fläsk, derför att det är billigare, kunna
de dock lära sig äta svenskt fläsk, om det icke är alltför dyrt. Jag
tror därför det vara skäl att vidtaga en åtgärd, som kan leda till ett
sådant resultat, hvarför jag får yrka bifall till utskottets hemställau.

Herr von Stapelmohr: Jag skall icke länge upptaga kammarens
tid, ty det gagnar ej mycket att söka upprepa de argument, som
kunna anföras mot fläsktullcn. De äro både i dag och vid föregå -

N:o 7.

Onsdagen den 24 Februari.

Ang. tull
fläsk.
(Forts.)

ende riksdagar tydligt framhållna och utvecklade. Det var hufvudsakligen
ett yttrande af en föregående talare, friherre Klinkowström,
som föranledde mig att begära ordet, men jag manades dertill äfven
af eu önskan att få uttala mina sympatier för den af herr Dahlberg
väckta motionen och få till protokollet antecknadt, att jag anser fläsktullen
vara orättvis och gagnlös; orättvis, ty den lägger en stor skatt
af närmare 900,000 kronor om året på den fattiga arbetarebefolkningen,
hufvudsakligen i en landsända; gagnlös, ty den medför icke
den verkan, som dermed åsyftas. Den hindrar nemligen icke importen
af amerikanskt fläsk och den höjer icke priset på den inhemska
varan. Den talare jag nämnde, när jag började mitt anförande, påstod
att landet aldrig betalade tullen på importerade varor af det slag som
det sjelft producerade. Få lärer han kunna öfvertyga om rigtigheten
af denna sats, som han här i kammaren ofta upprepat, åtminstone såvidt
den afser det amerikanska fläsket. Sverige är icke den enda afnämaren
af amerikanskt fläsk. Från Amerika exporteras fläsk till
många andra länder. Det är derför gifvet, att den svenske fläskköparen
icke kan utöfva något inflytande på priset af amerikanskt fläsk
på verldsmarkuaden, utan att det bestämmes af förhållanden, som äro
oberoende af den svenske köparen. Då importören betalar 20 öre
per kilogram i tull och vid utförsäljningen icke har att befara täflan
med svenskt fläsk, så står det utom allt tvifvel, att han vid utförsäljningen
tager betalning, icke blott för varans inköpspris, utan äfven
för tullen och frakten och derjemte tillgodogör sig vinst. Jag sade,
att han icke har att befara täflan med det svenska fläsket, emedan
det amerikanska fläsket är af en annan beskaffenhet än det svenska
samt mera begärligt och mera passande än det svenska för en del
arbetare, hvarför det har en helt annan köparekrets och går handelsvägar;
som icke synnerligen beröra det svenska fläskets handelsvägar.

Samma talare nämnde, att han har sig bekant, att det amerikanska
fläsket är dyrare än det svenska. Jag hade dock tillfälle att i
går se en notis öfver prisen i Stockholm, och deraf framgick, att priset
på svenskt salt fläsk var SO å 90 öre per kilogram men på amerikanskt
fläsk 62 öre. Nämnde talare yttrade vidare, att under de
senare åren välmågan bland arbetarne mycket tilltagit. Jag vill icke
yttra mig om, huru det förhåller sig på de orter, derifrån talaren har
sin erfarenhet, men jag anser mig böra nämna, att detta påstående af
talaren icke har någon synnerligen stor tillämplighet på arbetareförhållandena
i Norrland. Der vexla arbetsprisen betydligt allt efter
tillgången på arbete. Är arbetstillgångeu god, ökas prisen, är den
liten, sjunka de. Detta gäller dock icke så mycket den arbetarstam,
som har fast anställning vid sågverken och andra industrier, ty der
är aflöningen temligen stadig, utan det träffar hufvudsakligen den lösa
arbetaren, som får söka sitt förvärf i tillfälligt arbete än vid sågverken,
än vid skogsafverkningen och än i jordbruket. Han kan ofta få
eu högre dagspenning än arbetaren i sydligare delar af landet, men

Onsdagen den 24 Februari.

55 N:0 7.

han kan deremot långa tider få gå sysslolös, hvilket utjemnar skil- Ang. tull
naden i arbetsaflöningen, hvartill också bidraga de höga lefnadskost- fläsk.
naderna i Norrland. Norrlandsarbetarens lif är fullt af bekymmer och (Forts.)
bör ej göras tyngre genom höga lifsmedelstullar.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan inskränker
mig till att yrka bifall till den af herr Collander m. fl. anföi-da reservationen.

Herr Björnstjerna: Jag kan icke underlåta att besvara ett yttrande
af friherre Klinkowström, som vi hört upprepas otaliga gånger.

Han upprepade nemligen ånyo, att det är utländingen som betalar tullen,
och ville han sätta sitt hufvud i pant för att så äfven är fallet
med fläsktullen. Så mycket kunna vi väl komma öfverens om, att
den, som rår om fläsket, när det förtullas, är den, som betalar tullen.

Hvem är det då, som rår om varan, då tullen här betalas? År det
den amerikanske säljaren eller den svenske köparen? Så vidt jag vet,
är det fläsk, som hitkommer, iuförskrifvet af den svenske köparen.

Det lärer väl mycket sällan om någonsin inträffa, att den amerikanske
producenten utan order skickar hit sitt fläsk; skulle han mot förmodan
skicka hit det så, får han också betala tullen. Men är det den
svenske köparen, som rår om det vid införtullningen, då får han
också betala tullen, och den svenska konsumerande allmänheten drabbas
sedan deraf. År nu detta förhållandet, har också friherre Klinckowström
förlorat sitt hufvud.

Friherre Klin ckowström: Jag ber om förlåtelse att jag ännu en
gång uppträder, men den siste ärade talaren har dertill gifvit mig
anledning. Det förvånar mig, att herr Björnstjerna är så okunnig
om handelsförhållandena här på platsen. Jag skall be att få nämna,
att de främmande varuafsändarne hafva sina agenter här i Stockholm
för att mottaga varorna, och än mer, när de göra upp kontrakt om
hitskickandet af varorna, så ingår deri den bestämmelsen, att mottagaren
skall erlägga tullen, men sedan få restitution af den främmande
importören. Det är många sådana detaljer, som spela bakom kulisserna,
hvilka herr Björnstjerna icke aktat nödigt taga reda på, men
det har jag gjort, och derför är jag öfvertygad om att tullen på de
näringsmedel, som landet producerar, betalas af utländingen och icke
af konsumenterna.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen, i enlighet
med derunder förekomna yrkanden, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i den föreliggande punkten hemstält samt vidare
derpå att kamamren, med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga det
förslag, som innefattades i den af herr Collander m. fl. vid punkten
afgifna reservation.

N:0 7.

Onsdagen den 24 Februari.

Ang. tull ä
fläsk.
(Forts.)

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkten 3.

Herr Cavalli: Herr Dahlberg har väckt motion dels om tullsatsen
på fläsk, dels ock om att »den tullnedsättning, som på grund
af hans motion kan komma att ske, måtte tillämpas så snart sådant i
grundlagsenlig ordning kan ega rum». Motionen har hänvisats till bevillningsutskottet,
som afgifvit betänkande såväl om tullsatsen som tiden
för eventuelt inträdande af tullnedsättningen. Beträffande tiden
har utskottets majoritet gjort sin hemställan beroende af bifall till hvad
utskottet tillstyrkt i punkterna l:o) och 2:o) och ansett, att under sådant
förhållande yrkandet angående tiden för tillämpningen af den af herr Dahlberg
föreslagna tullsatsen »skulle anses hafva förfallit». Detta uttalande
har jag icke kunnat biträda, icke blott derför, att jag ansett motionären
hafva rätt att få svar på sin framställning, antingen ett tydligt
tillstyrkande eller ett tydligt afstyrkande, utan äfven på grund
deraf att, om ett så negativt beslut fattas af Första Kammaren, men
Andra Kammaren bifaller motionen angående tullsatsens nedsättande,
svårigheter kunna uppstå att skrifva voteringspropositionen för gemensam
omröstning. Det är med anledning häraf, jag och två kamrater
i utskottet ansett utskottets hemställan i punkt 3:o hafva bort lyda:

»att herr Dahlbergs yrkande angående tiden för tillämpningen af
den af honom föreslagna tullsatsen å fläsk, andra slag, icke måtte af
Riksdagen bifallas».

Jag hemställer om bifall till ett sålunda förändradt yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på den nu föredragna punkten endast yrkats, af herr Cavalli,
att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den af honom
vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i punkten hemstält samt vidare på godkännande af berörda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkterna 4 och 5.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Upplästes ett inkommet läkareintyg af följande lydelse:

Att herr baron G. Akerliielm lider af akut sjukdom (Colitis acuta)

Onsdagen den 24 Februari.

57 N:0 7.

och att detta för honom utgör ett bestämdt hinder för att i dag bevista
Riksdagens sammanträde, intygas härmed.

Stockholm 24 febr. 1897.

Tor Lamberg,
Leg. läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades grefve Leivenhaupt
under fjorton dagar från och med den 26 i denna månad.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 4,11 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarers Prof. 1897,

K:o 7.

N:0 7. 58

Fredagen den 26 Februari.

Fredagen den 26 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 19 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial n:o 2, angående
verkstäld granskning af riksbankens styrelse och förvaltning.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1897 den 24 februari sammanti’ädde kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter valförrättningens
slut, rösterna hafva utfallit sålunda:

Revisionssekreteraren Axel Ferdinand Thollander med samtliga
afgifna eller 44 röster;

i följd hvaraf herr revisionssekreteraren Thollander blifvit till
Riksdagens justitieombudsman utsedd.

J. Johansson. Adolf Helander.

K. Bohnsiedt. M. Arhusiander.

År 1897 den 24 februari sammanträdde kamrarnes valmän för att
utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitieombudsman,
ifall han, innan nästa lagtima riksdag anstält nytt val af justitieombudsman,
skulle med döden afgå, samt utöfva embetet under den tid
justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga förfall
derifrån hindrad; och befunnos, efter valförrättningens slut, rösterna
hafva utfallit sålunda:

Revisionssekreteraren Hugo Erik Mauritz Bohman med samtliga
afgifna eller 44 röster;

Fredagen den 26 Februari.

59 N:0 7.

i följd hvaraf herr revisionssekreteraren Bohman blifvit utsedd
till justitieombudsmannens efterträdare.

J. Johansson. Adolf Helander.

K. Bohnstedt. M. Arhusiander.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de nu upplästa
protokollen skulle läggas till handlingarna, äfvensom att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom protokollsutdrag underrättas om dessa
val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne ingifva förslag dels
till förordnanden för de valde, dels till skrifvelse till Konungen med
anmälan om de verkstälda valen, dels ock till den paragraf derom,
som borde i riksdagsbeslutet införas.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 5, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om
jern vägsaktiebolag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Riksdagens sistlidne
år församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af
statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
år 1895.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 5 äfvensom
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 10—12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Berg, Gustaf B.,
från den 1 till och med den 11 nästkommande mars.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

N:0 7. 60

Fredagen den 26 Februari.

På framställning af herr talmannen beslöts, att det ärende, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst å föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,41 e. m.

In fidem

A. v. Krusensfjerna.

STOCKHOLM, IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG 1897.