1897. Första Kammaren. N:o 30 (Riksdagens protokoll 1897:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Första Kammaren. N:o 30.

Måndagen den 10 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o 81, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om punkt VI af utskottets utlåtande n:o 57,
angående Kongl. Maj:ts proposition rörande lönereglering för personalen
vid statens jernvägar och i anledning deraf inom Riksdagen
väckta motioner; samt

bankoutskottets memorial n:o 13, i fråga om aflöningsstaterna
vid riksbankens kontor i Linköping och Mariestad.

Herr talmannen tillkännagaf, att efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden nästa
onsdag öfver de för sådana omröstningar föreslagna voteringspropositioner,
som redan blifvit eller derförinnan blefve af båda kamrarne
godkända.

Vid föredragning af statsutskottets den 8 innevarande månad
bordlagda memorial n:o 82, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
angående Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen om pension
å allmänna indragningsstaten åt e. o. professorn G. Dillner, godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Första Kammarens Prat. 1897. N:o 30.

N:o 30. 2 Måndagen den 10 Maj.

Anslag för Föredrogs å ny o statsutskottets den 7 och 8 innevarande maj
nit!!/ rörande b°rdl&gda utlåtande n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
anläggning angående anslag till verkställande af undersökning för anläggning af
af statsbana statsbana från Gellivare till norska gränsen.
från Gelli norTa

grän- . Herr Tamln’ Hugo: Den föreliggande Kongl. Maj:ts proposisen.
tionen är ju egentligen mindre, om jag så må säga, en anslagsfråga
än en fråga till Riksdagen, om Riksdagen vill bygga en stambana der
uppe eller vill, att Kongl. Maj:t skall få meddela koncession, eller,
med andra ord, huru Riksdagen vill ordna denna angelägenhet. Utskottet
har svarat på ett mycket bestämdt sätt, då utskottet sagt: vi
vilja nu icke alls göra någonting. Vi vilja icke, att koncession meddelas
på hela banan eller ens en del deraf; vi vilja ej heller, att
någon undersökning som förberedelse för en statsbana skall göras.
Jag vill nu icke för min del positivt påstå, att det är en oförytterlig
medborgerlig rättighet att under alla omständigheter kunna, om
jag så må uttrycka mig, för min affär komma fram. Men å andra
sidan, d. v. s. bygga en jernväg i landet, måste det vara ganska starka
skäl för att motsätta sig en sådan sak som den föreliggande. Jag
lemnar dock i detta fall för ögonblicket koncessionsansökan helt och
hållet å sido.

Det är för mig klart, att denna bana har eu mycket stor uppgift
och är ett bland de verksammaste medel, som vi kunna tänka
oss, för att föra en så betydande del af vårt land som Norrbotten
framåt. Det kan icke vara likgiltigt för någon svensk man, huru
vida en annan landsdel kommer att utveckla sig i alla möjliga rigtningar,
huru vida der springer upp industriel verksamhet och tillfällen
till arbetsförtjenst, huru vida en ekonomisk kraftkälla skall
allt fortfarande vara oanvänd eller nyttiggöras. Det är emedan jag
ser alla dessa förmåner kunna springa fram ur denna bana, som jag
icke kan underlåta att ställa mig på den sida, som säger, att man
bör egna denna fråga den allvarligaste uppmärksamhet. Och jag gör
detta så mycket hellre, som det måste för mig stå klart, att, man
må göra huru man vill med ordnandet af vårt försvar der uppe, det
första vilkoret är i alla fäll, att der finnes folk, som tillhöra oss och

som kunna sjelfva bära en så stor del af försvaret, att icke det öf rig»

Sverige i detta hänseende behöfver blotta sig på allt för mycket
folk och trupper, när och om krig skulle hota.

Men då kommer man till den andra frågan. Anser man nu, att

en jernväg bör byggas för Norrbottens utveckling — hvilken jernvägs
rentabilitet och existensmöjlighet grunda sig på de rika malmfyndigheter,
som föranledt ett affärsbolag af stora dimensioner att å
denna jernväg begära koncession — då är frågan den: huru skall man
förståndigast ställa? I det fallet får jag bekänna, att jag för min del
icke kan vara med om ett tillstyrkande, att koncession här skall
lemnas. Jag kan det icke derför, att den bana, som här är ifrågasatt,
är en mellanlänk mellan ett främmande land, Ryssland och
Vesterhafvet, der ett annat främmande land ligger. Ett stycke af
denna internationella bana är redan statsbana, och då synes det mig,

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj.

att man icke kan undgå att äfven i denna form, d. v. s. som stats- Anslag för
bana, fullfölja resten af denna jernvägsbyggnad. undersök Vi

hafva dessutom, mine herrar, från nutidens politik i andra inläggning6
länder bevis på, huru farligt det är, om i våra dagar andra länder få af statsbana
alltför starka ekonomiska intressen bundna i ett land. Vi se, huru från Gellikrig
och diplomatiska tvångsåtgärder för enskilda kreditorers räkning vare tili
af de stora länderna tillgripas. Vi hafva icke heller i vårt land allde-nors
les saknat känningar häraf. Jag vill, så länge jag kan, bidraga till (ports.)
att afvärja den fara, som jag i detta fall ser.

När jag säger detta, vill jag på samma gång betona, att ingen
får taga det som den ringaste misstanke, uttalad emot de personer,
som väckt denna fråga till lif. Jag har intet skäl dertill, och jag
har icke heller hört något dugligt skäl i det fallet anföras.

Då jag derefter öfvergår till de skäl, som göra, att jag icke kan
gå in med min röst för den ifrågasatta koncessionen i den form, den
nu föreligger, så ber jag få nämna, att detta ingalunda beror på någon
misstanke emot detta bolag, utan det beror derpå, att man, enligt
min tanke, har frampressat af dem alltför hårda koncessionsvilkor.

För att uppfylla sitt affärsändamål, att transportera malm från Luossavaara
och Kiirunavaara till Vesterhafvet, har man ålagt dem undan
för undan sådana uppoffringar, som att de skulle bygga en stambana
större och dyrbarare än någon annan, de skulle sammanbinda Gelli
vare med Luossavaara, något, som för deras affär icke är nödvändigt.

De skulle garantera behållning af statens trafik på Luleå—Gellivarebana,
och så har till sist tillkommit detta anslag till fästningen vid
Boden. Jag är rädd för att ålägga sådana förbindelser, ty, mine
herrar, sedan dessa förbindelser ålagts och accepterats, komma de
nog sedermera lätt och med ett starkt moraliskt tryck att utaf staten
återkräfvas. Låt det blifva ekonomiska svårigheter för detta bolag,
så kommer det naturligtvis att heta, att »vi voro tvungna att åtaga
oss så stora ekonomiska uppoffringar, vi måste binda så oerhörda andelar
af våra tillgångar för statsändamål; staten får köpa banan och
nedsätta frakterna, så att vi ej ruineras. Hvad skall staten göra? Jo,
köpa banan och lemna frakter, som ej stämma med statens fördel.

— Jag för min del vill ej vara med om detta köpslagande, utan anser,
att staten genom byggande af banan från början qvarhåller full
frihet att reglera taxan. Särskildt är mig motbjudande att acceptera
de 2 millioner kronor för en fästning der uppe. I fall någon fråga
är rent nationel och i fäll någon fråga bör vara en hel nations fråga,
så är det, enligt mitt förmenande, just försvarsfrågan, och iag kan
derför icke godkänna, att denna börda öfverflyttas på enskilda medborgare.

Jag har nu sökt, så kort jag kunnat, tillkännagifva min ståndpunkt
i denna fråga, att jag nemligen icke kan tillstyrka en koncession
för denna handel. Då har det för mig, med den grunduppfattning,
jag har, icke återstått något annat än att tillstyrka den af kongl.

.\laj:t begärda undersökningen, som ju betyder ett tillstyrkande i
princip af en statsbana. — Men i det fallet kun jag icke gifva ett
rent bifall till Kongl. Maj:t förslag, åtminstone vill jag hafva en
synpunkt skarpare motiverad, än den förekommer i den kongl. pro -

N:o SO. 4 Måndagen den 10 Maj.

tnT9 -h'' Positioueu- Det'' är sant, att det allmänna motivet för denna bana
ning rörande™, eQ svcnsk landsdels utveckling, men det kan å andra sidan icke
anläggning nekas, att banans byggande är framkallad al och till stor del göres
af statsbana för det koncessionssökande bolagets räkning.

fran Gelh- Då jag å ena sidan icke anser rätt, att man lägger tyngre bördor
norska grän- egarne af malmbergen, än nödigt är, så anser jag å andra sidan
sen. svenska staten berättigad, så vidt möjligt är, tillse, att, när staten till
(Forts.) hufvudsaklig del för enskildt bolags fördel åtager sig stora risker och
utgifter, största möjliga garanti vinnes för alt verkligen den
förespeglade malmfrakten blir verklighet, och en varaktig verklighet,
så att inkomsten å banan ej må helt plötsligt reduceras till — förlust.
Denna tanke är uttryckt i reservationen. Alla de andra säkerheterna
är jag färdig att lemna, men jag anser det icke obilligt, att
svenska staten vid denna undersökning söker afhandla sådana garantier,
att icke denna bana kommer att ligga der uppe räntelös och
förfallen.

Det är på dessa grunder, herr grefve och talman, som jag har
biträdt det kongl. förslaget, till hvilket jag härmed anhåller om bifall.

Herr Bohnstedt: Det kan synas hopplöst för mig att försvara
detta statsutskottets betänkande, då så framstående ledamöter utaf
statsutskottet reserverat sig. Jag hoppas dock, att utskottet skall
segra, ty såväl utskottet som reservanterna äro af samma åsigt i
hufvudsaken, de vilja nemligen, att skall någon bana byggas från
Gellivaare till riksgränsen, så skall det vara en statens bana och icke
en bana, som tillnör enskildt bolag. Det är endast om sättet att nå
detta mål, som reservanterna och utskottet äro af olika uppfattning.
Reservanterna anse, att detta lämpligast kan uppnås genom bifall till
det kongl. förslaget, utskottet deremot genom att antaga den kläm,
hvartill utskottet kommit.

Om jag då öfvergår till de skäl, på hvilka utskottet har stödt
sitt uttalande, har utskottet först och främst stödt sig på departementschefens
uttalande, att »tillstånd icke bör meddelas enskilde att
anlägga och ega ifrågavarande jernväg, som i så hög grad berör vigtiga
statsintressen». Utskottet har vidare stödt sig derpå, att »banans
politiska och strategiska betydelse samt dess egenskap af förbindelseled
med Norge göra det synnerligen angeläget, att den icke befinner
sig i annans hand än svenska statens». Om man ser på, hvad t. f.
chefen för generalstaben yttrar i denna fråga, så återfinner man det
på sid. 11 i betänkandet. Han säger: »Det tillkommer icke t. f.
chefen att afväga de ekonomiska fördelarne mot de militära olägenheterna,
utan fastmer att utgå från de förras afsevärda betydelse
såsom bevisad och dervid tillse, genom hvilka åtgärder de militära
betänkligheterna i möjligaste grad kunde öfvervinnas. Om än dessa
åtgärder kunde förefalla mer eller mindre afskräckande, måste dock
t. f. chefen framhålla dem och tillika betona, att möjligheten för oss
att försvara vårt nordliga gränsområde vore beroende af, att — i den
mån detta område förvandlades till en för större fiendtliga anfallsföretag
allt mer lockande krigsskådeplats, hvartill en mellanriksbana

Måndagen den 10 Maj. 5 N:o 30-

Luleå--Ofoten i väsentlig grad komme att bidraga — sådana åtgår- Anslag för
der till vårt försvarsväsendes utveckling blefve i sinom tid vidtagna». Yrande
Dessa åtgärder skulle då. vara: 1 ro att påskynda anläggningen och aniäggning
fullbordandet af en fästning i Norrbotten; 2:o »sådan utveckling af af statsbana
vårt sjöförsvar, att den i Norrbotten orerande försvarshärens flank från Oellioch
rygg genom flytande materiel och minlinier så vidt möjligt tryggades
mot hafvet»; 3:o »erforderlig ökning af fästningsartilleritrup- seny
perna samt uppsättning i krigstid af reservformationer af öfriga vapen»; (Forts.)

samt 4:o »byggandet af en inre jernvägsförbindelse .mellan öfre Norrbotten
och mellersta Sverige». Detta synes åtminstone mig vara
frågor, hvilka i någon mån böra ordnas, innan denna jernväg blir
besluten. Utskottet stöder sig vidare derpå, att »med egarne till
Luossavaara och Kiirunavaara grufvor bör vara träffad öfverenskommelse,
som lemnar staten verksam säkerhet för malmtransport å den
ifrågasatta jernvägen och på samma gång trygghet för att trafikinkomsterna
å Luleå—Gellivarebanan icke minskas genom denna banas
fortsättande till vesterhafvet». Utskottet vill således hafva en garanti
för framtiden. Och slutligen anför utskottet till stöd för sin åsigt,
att »banans byggande knappast synes kunna ifrågakomma under de
närmaste åren, då samtidigt skola utföras två beslutade stambanebyggnader,
till hvilka må hända snart nog kommer en tredje» —
och, jag skulle vilja tillägga, kan hända äfven en fjerde, ty jag gissar,
att en bana mellan Kalix eif och finska gränsen kommer att med det
snaraste blifva beslutad. Jag finner således, att utskottet haft rätt
goda skäl för det slut, hvartill utskottet kommit.

Om jag nu öfvergår till reservanternas motivering, så säga reservanterna,
att »öfre Norrlands kulturella utveckling i väsentlig grad
är beroende på ökad industri derstädes», samt att »en landsdels framåtskridande
i välmåga och kraft otvifvelaktigt bidrager till hela landets
bästa». Detta är fullkomligt sant, men med industri menar man
väl i allmänhet förädling af våra råvaror; här är deremot endast fråga
om att exportera en råvara, således icke fråga om någon industri i
egentlig mening. Och hvad den kulturrella utvecklingen beträffar,
kan man icke gerna säga, att export af malm uppifrån fjelltrakten
kan utveckla någon synnerlig kultur, och för odling är denna trakt
icke mottaglig.

Reservanterna säga vidare, att det »är ett vilkor för ett framgångsrikt
försvar af Norrland, att der finnes en talrik och burgen
bofast befolkning, som kan uppställa eu större tiuppkontingent än
för närvarande». Ja, minc herrar, tro verkligen herrar reservanter,
att någon talrik och burgen bofast befolkning kan uppstå i dessa trakter?
Nej, det blir säkerligen på det viset, att det blir en lös grufarbetarebcfolkning,
som kommer att gästa Norrland på en 7 å 8
månader årligen eller under den tid, man kan antaga, att de der
kunna arbeta, ty de värsta vintermånaderna anser jag, att det icke
kan blifva något arbete, liksom jag tror, att trafiken på banan då
måste helt och hållet eller till en del inställas. Det är således icke
antagligt, att vårt försvar kommer att stärkas genom dessa lösa grufarbetare,
som någon tid på året komma att der vistas. De skäl,

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj.

wwZ/zT 1’eservanterna anfört, synas mig således rätt svaga, och jemför man
ning rörande ^em me^ utskottets, blifva de ännu svagare.

anläggning Man kan då väl fråga: hvad är det egentligen, som har händt,
af statsbana hvarför det skulle vara nödvändigt att nu fastslå bvggandet af denna
vare till I)ePartementschefen säger, att »hufvudsakliga ändamålet med

norska ^mn-a° ■"§andet af ifrågavarande jernväg är att bereda en möjlighet för
sen. tillgodogörandet af de malmtillgångar vid Luossavaara och Kiiruna (Forts.

) vaara, hvilka nu till följd af brist å kommunikationer ligga oanvända».

Kan den omständigheten, att några spekulativa herrar inköpt mutsedlar
och derigenom förskaffat sig eganderätten till dessa stora malmberg
och att dessa herrar under vissa vilkor erbjudit 2 millioner kronor
till Norrlands fasta försvar, kan den verkligen vara ett fullgiltigt
skäl för att Riksdagen nu bör fastslå byggandet af en bana från Gelfivare
till norska gränsen? För mig är detta icke skäl nog. Dessa
herrar hafva väl fått betala sina mutsedlar, men de kapital, de nedlagt,
äro högst obetydliga, och detta naturligtvis derför, att de icke
hafva några kommunikationer. Man bör således icke fästa för stort
afseende vid de nedlagda kapitalen, hvilka i allmänhet öfverskattas.

Nej! Vill man hjelpa dessa herrar eller detta bolag, synes det mig,
att man bör inköpa dess malmberg. Det är en fullt rigtig princip,
och det vore önskvärdt, att så skedde, på det att dessa mutsedlar,
som man tror så hårdt tynga på bolagets budget, må komma i statens
hand och på det att regering och Riksdag må för en tid blifva
befriade från de säkerligen ständigt återkommande anspråken på en
bana . mellan Gellivare och riksgränsen; ty då kan en storindustri i
framtiden framskapas; genom att deremot förhjelpa bolaget att för
billigt pris exportera malm, skapas ingen svensk industri, dermed
kanske man endast lyckas att ruinera vår jernindustri, på hvars utveckling
offrats enorma summor.

Ja, mine herrar,, då Riksdagen alltså nu redan har beslutat bygga
två banor och säkerligen snart kommer att besluta ytterligare två och
för öfrigt har hela den norrländska försvarsfrågan med alla dermed
sammanhängande frågor olösta, synes det mig verkligen, att tiden nu
icke är den råtta för att, genom beviljande af medel till ytterligare
undersökning, liksom gifva på hand, att en jernväg från Gellivare
till riksgränsen skall byggas. Jag får derför, herr talman, yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Svedelius: Herr grefve och talman, mine herrar! De
skal, hvilka såväl utskottet som reservanterna redan anfört, stödjande
sig på departementschefens och jernvägsstyrelsens uttalanden i denna
fråga, synas, åtminstone mig vara fullt öfvertygande, för att koncession
på anläggning af denna bana icke bör lemnas åt enskilda. Dessa
skäl beder jag att i största korthet få påpeka.

Utskottet säger: »Lika med jernvägsstyrelsen och departementschefen
anser utskottet tillstånd icke böra meddelas enskilde att anlägga
och ega ifrågavarande jernväg, som i så hög grad berör vigtiga
statsintressen. Banans politiska och strategiska betydelse samt dess
egenskap af förbindelseled med Norge göra det synnerligen angeläget,
att den icke befinner sig i annans hand än svenska statens».

N:o 30.

Måndagen flen 10 Mai.

Reservanterna saga: »Denna jernväg, som obestridligen komme
att få en internationel karakter och som utgör fortsättning af en stats- rörande
bana, bör dock ej få byggas af enskilde, dels af politiska och stråte- anläggning
giska skäl, dels emedan svårighet alltid finnes att med säkerhet före- af statsbana
bygga banans öfvergång i utländska händer, äfven om staten förbe håller

sig inköpsrätt». '' . -un*- norska grän Förutom

dessa skäl finnes äfven för mig ett annat, och det ar, scn
att 1891 års Riksdag äfvenledes stälde sig på en likartad ståndpunkt, (p0rts.)

då den beslöt att inlösa koncessionen på den jernväg, som var beslutad
att byggas från Luleå till norska gränsen. Under sådana förhållanden
förefaller det mig i likhet med såväl utskottet som reservanterna,
att skall denna jernväg eller någon annan jernväg i dessa
trakter komma till stånd, bör det vara en statsbana. Men det förefaller
mig också, att såsom oeftergifliga vilkor för banans anläggning
böra uppställas i första rummet Bodens befästande, samt att befästningsarbetena
vid Boden måste vara fullbordade minst lika fort, som
banan blir fullbordad, och för det andra, att en öfverenskommelse
träffas med norska regeringen, hvarigenom banan blir genom lämpliga
åtgärder tryggad mot angrepp från vesterhafvet.

Vidare hafva utskottet och reservanterna enats om en annan bestämmelse,
som de anse erforderlig, innan man beslutar banans byggande
äfven såsom statsbana. Utskottet säger: »Med egarne till
Luossavaara och Kiirunavaara grufvor bör vara träffad öfverenskommelse,
som lemnar staten verksam säkerhet för malmtransport å den
ifrågasatta jernvägen och på samma gång trygghet för att trafikmkomsterna
å Luleå—Gellivarebanan icke minskas genom denna banas
fortsättande till vesterhafvet». Reservanterna säga i detta hänseende,
att de tänka sig banan anlagd genom statens försorg, »med ett vilkor
likväl, nemligen att undersökningen utsträcka till att äfven omfatta,
huru staten skall bereda sig garanti för att icke malmbrytningen af
en eller annan orsak för mycket inskränkes eller till och med afstanna^
utan att staten i sådant fall kan ingripa». Såväl utaf dessa skäl
som på grund af att Riksdagen redan har beslutit bygga, två stambanor
och efter all sannolikhet snart nog kommer att fatta beslut
äfven om den tredje, nemligen Bohusläns-banan, hvilken jag för mm
del anser böra gå före byggandet af den nu ifrågasatta stambanan
till norska gränsen, är det för mig uppenbart, att en så lång tid skall
förflyta, innan denna sistnämnda bana skulle kunna påbörjas, att
någon närmare detaljundersökning för att utreda hvad som möjligen
ännu icke är utredt i detta hänseende icke kan itfhder den närmaste
tiden vara behöflig.

Utom det skäl, jag nyss nämnde, beträffande Riksdagens beslut
1891, beder jag att äfven få påpeka Riksdagens nyss fattade beslut
att, rörande Bodens befästande, uppskjuta sitt sista ord, tills en
komité uttalat sig i ämnet. Detta kan allra först inträffa nästa riksdag
men det kan icke anses säkert, att det ens då kommer att ske

Alla dessa skäl gorå för mig tydligt, att en ganska lång tid
måste komma att förflyta, innan en stambanas byggande i denna trakt
kan förväntas komma till stånd. Den utredning, som redan föreligger,
har varit fullt tillräcklig, för att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

N:o 80

Anslag for
undersökning
rörande
anläggning
af statsbana
från Gellivare
till
norska gränsen.

(Forte.)

Måndagen flen 10 Maj.

derpä bär kunnat .lodja ett tillstyrkande af koncessionen, och fullt

främst !P for.a*t.Jernvag«tyrelBen har kunnat granska detaljerad!
främst al da anmarkningar mot banan och uttala önskningsmål om för stnödnf£art

} f llSA hänsee,nden- Detta gifver mig ett ytterligare
stod för åsigten, att den utredning, som redan förefinnes, är fullt tillrackli^
för frågan i dess nuvarande läge.

. Nu k?n, ,m*n J" saga, och detta med allt fog, att, äfven om icke
nåoon enskild har bestämd ratt att fordra koncession på eu jernväg
anläggande, oaktadt hans enskilda intressen det kräfva, det dock kan
synas hardt, att staten å den ena sidan säger: »vi vilja icke lemna
Eder koncession», och å den andra sidan förklarar: »vi vilja icke åtminstone
icke inom någon nu bestämbar framtid, bygga en statsbana»
Jag erkänner, att ett sådant tal kan synas hårdt, men jag beder dock

ehuru* J att d«n. .enskll,de Ju alitid bör vika för det allmänna,

ehuru detta den enskildes vikande för det allmänna likväl icke bör
sträcka sig längre, än att staten bör lemna eller erbjuda ersättning
för den egendom, som den enskilde på detta sätt möjligen kan hafva
gatt miste om. Detta leder mig in på samma tanke, som den föregående
talaren nyss antydde, eller möjligheten för staten att tillösa
sig af egarne till gruffalten deras der befintliga egendom. Detta innebar
naturligtvis icke från min sida någon tanke på, att staten skulle,
sa att saga, inlåta sig på spekulation i den rigtning, man kan tänka
sig, att egarne af sa stora rikedomar fullt befogad! kunna göra Tv
man måste dock ihågkomma, att här fattas en sak i deras händer,
nem igen ratten till jernvags anläggning. Det blir ju alltid en spekulation
från den enskildes sida att kunna förvärfva denna rätt, men
det ar icke för dem såsom för staten en redan befintlig rättighet,
Vaidet på den ifrågavarande egendomen blir således alltid beroende
på huiu man uppfattar och från hvilken sida man ser detta af mig
antydda förhållande Derför synes det mig, att det vore både rättvist
och klokt, att den utredning, soin skulle kunna ifrågasättas, inskränkte
sig till, att regeringen sökte utreda, om och på hvilka vilkor
eganderatten till dessa malmfält skulle kunna för statens räkning förvarfvas
och om dessa vilkor kunde anses vara sådana, att de vore
foi staten fullt tillfredsställande. Vore det fråga om, att dessa 40,000
kronor, som aro begarda, skulle få användas till en sådan utredning
äfvensom till utredning, huru vida till äfventyra i närheten liggande
andra rikedomar skulle föranleda en ändrad rigtning på jernvägen
skri e jag icke tveka att tillstyrka bifall till att dessa 40,000 krono;
skulle anslås; men såsom frågan föreligger, kunna naturligtvis icke
de penningar som hafva begärts af regeringen till jernvägsundersökningar,
af .Riksdagen anslås till ett annat ändamål. Men jag betvifla!
ej, att om regeringen fäster afseende vid en sådan tanke, det ej
heller skall saknas regeringen tillgångar till den utredning, som skulle
kunna erfordras. Jag ar visserligen fullt beredd på att mötas med
den invändningen att det är en stor oegentlighet, att staten skulle
lagga sig till med grufegendom. Jag vill derpå svara, att jag kan
icke finna, att denna oegentlighet är större, än att staten eger andra
egendomar, _ såsom statens domäner. Den skulle lika väl kunna tillgot
ogöra sig denna egendom t. cx. genom utarrendering, som den

N:o 30.

Måndagen (lön 10 Maj.

kan bereda sig inkomst af domänerna. Och hvad som för mig sär- Anslag för
skildt spelar en betydande roll, är, att på detta sätt allra lättast och rörande
allra fullständigast skulle inlösas det vilkor, hvarom både utskottet anläggning
och reservanterna förenat sig i sina uttalanden, det nemligen att af statsbana
staten skulle förskaffa sig betryggande visshet om anordningarna med från Gellimalmbrytningen
och i följd deraf såväl om trafiken på den nya ba'' norska grännan
som om malmforslingens förhållande till Gellivarebanan. Då sen
jag emellertid är fullt beredd på ofvannämnda invändningar, hyser (Forte.)
jag visserligen icke den allra ringaste förhoppning, att Riksdagen för
närvarande skall vara benägen att lyssna till eu sådan tanke, som här
nyss framkallats; men jag beder dock få påpeka, att den för andra
länder ingalunda är främmande. Det förekommer tvärt om ganska
vanligt, att staten i åtskilliga andra länder besitter egendomar af
ifrågavarande beskaffenhet.

Summan af allt hvad jag nu haft äran anföra mynnar ut deruti;
att det synes mig uppenbart, att de begärda 40,000 kronor icke skulle
i ringaBte mån vara erforderliga för att föra frågan till någon lösning,
som kräfves för stunden, utan synes det mig mycket väl och
mycket naturligt kunna tills vidare anstå med ytterligare detaljundersökning
rörande jernvägen. På dessa skäl, herr talman, heder jag
att få tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Grefve Klingspor: Då denna fråga förevar inom statsutskottet,
var jag icke närvarande och kunde således icke reservera mig emot
det beslut, som fattats, ej heller har det antecknats, att jag varit
frånvarande. Jag har derför anledning att för kammaren angifva den
ställning, jag intager i denna fråga. Jag ber då att få instämma i
den reservation, som herrar Lundeberg in. fl. inom utskottet afgifvit,
och med anledning deraf yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Jag kan instämma med den föregående talaren i hvad han sade rörande
en bana till Ofoten, att innan en sådan bana bygges, bör man
vara öfverens med norska regeringen, men deremot kan jag icke dela
hans åsigt, då han ville inlägga det vilkor, att om banan Gellivare—

Ofoten skulle byggas, skulle ovilkorligen fästning anläggas deruppe.

Jag medgifver rätt gerna, att om banan Gellivare—Ofoten bygges,
är det en ytterligare anledning till, att fästningen bör anläggas, men
att ett sådant vilkor bör inblandas, tycker jag icke är lämpligt.

Jag yrkar derför bifall till Kongl. Mnj:ts proposition och afslag
å utskottets hemställan.

Herr Berg, Lars: Det egendomliga har inträffat med denna

fråga, att alla myndigheter, som haft att behandla densamma, erkänt
den vara synnerligen vigtig och gagnande för att utveckla de näringar,
hvartill Norrbotten har så många förutsättningar, samt att äfven
ökiT hela landets kapitaltillgång och välmåga, men utskottet har likväl
icke ett enda vänligt ord om denna anläggnings nödvändighet
och önskvärdhet, utan förklarar mycket kallsinnigt, att det icke anser
sig beredt att förorda bifall till den kongl. propositionen, ehuru utskottet
visserligen anser, att banan från första början bör framdeles
utföras såsom statsbana, men deremot aldrig såsom enskild bana.

N:o SO.

Måndagen den 10 Maj.

Anslag för Härigenom har utskottet uppenbarligen sökt resa ett absolut hinder
ning rörande Maj:t att befordra detta kommunikationsintresse, vare sig

anläggning såsom stats- eller såsom enskild bana.

af statsbana Utskottets utlåtande innehåller sålunda en ren negation emot
/roa Clelli- alla sträfvanden att med dessa medel upphjelpa Norrbottens näringsnorska
grän- ,oc^ att förvandla dess ödemarker, så vidt klimatet tillåter, till

sen. beboeliga och välmående trakter. Detta kunna vi, som fått i upp(Forts.
) drag att representera. denna landsdels intressen och uttala dess förhoppningar,
naturligtvis icke gilla, utan vi måste deremot inlägga vår
allvarliga protest.

De 10 reservanterna, hvaraf 9 från denna kammare, hafva visserligen
erkänt, att banan är af vigt för orten och äfven af nytta för
hela vårt land. Derför hafva de förordat bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, visserligen med ett vilkor, som, om det skarpt tolkas,
är omöjligt att uppfylla, men det är i alla fall ett vänligt erkännande,
för hvilket vi hafva skäl att vara tacksamma, ehuru, om man skulle
fästa sig vid hvad den siste talaren yttrat, der bakom må hända ligger
den uppfattning, att man bör söka att för staten förvärfva grufvorna,
hvarigenom uppenbarligen hinder för en lång och obestämd framtid
skulle resas för orten och dess invånare att tillgodogöra sig de
rikedomar, som finnas. Således kunna vi norrländingar icke heller
gilla detta reservanternas förslag.

\ isserligen eftersträfva äfven vi helst en statsbana, men med
hänsyn till detta utskottets märkliga betänkande och med kännedom
om stämningen i Andra Kammaren, måste vi uppgifva hvarje förhoppning
att drifva igenom ett beslut i Riksdagen, rörande denna
störa och dyrbara jernvägs byggande såsom statsbana, inom en öfverskådlig.
framtid — och då återstår oss ingenting annat än att söka
befrämja banans framgång såsom enskild bana.

För oss, som so saken från denna synpunkt, i olikhet mot de
föregående talarne och utskottet, är det alldeles uppenbart, att en
koncessionerad bana Gellivare—riksgränsen såsom en öfvergångsform
till en statsbana långt ifrån att utgöra någon fara för riket tvärt om
skulle vara ett lämpligt medel att befordra allas våra syften. Ingen
skall kunna neka, att med koncession under statens kontroll kan
by§?as en bana lika god och lika billig, som staten skulle göra det.
Dertill kommer, att i ett sådant fall som detta, då det gäller en förbindelse
öfver en öde fjelltrakt och under nya och opröfvade affärsförhållanden,
erbjuder koncessionsvägen äfven i andra hänseenden en
betydlig och, i vissa fall, storartad fördel framför sättet att bygga
jernvägen såsom statsbana. Jag förutsätter härvid, att koncessionen
endast beviljas med de i utlåtandet berörda skyddsåtgärderna i militäriskt
hänseende, som jag erkänner och påyrkar, och att all försigtighet
vidtages emot de förmenta farorna för inblandning från utländskt
håll, i fall utländskt kapital skulle komma att deri blifva bundet.
Jag vill således gerna vara med om, att alla möjliga försigtighetsmått,
som den juridiska vetenskapen och statsmannainsigten kan upptänka,
här må tillämpas, för att icke på något vis något statens intresse
må vedervågas. Men allt detta hafva intressenterna i denna
bana redan erbjudit sig att, så vidt det står i mensklig magt, till -

N:o 30.

Måndagen (len 10 Maj.

inötesgå. — Man kan ju härvid icke begära orimligheter, t. ex., så- Anslag för
som utskottet säger, att intressenterna skola förbinda sig att ständigt nl^qyämnde
årligen transportera en tillräckligt stor malmqvantitet, således äfven anläggning
under synnerligen tryckta konjunkturer, under krig etc. Sådant är af statsbana
ju en orimlighet, men i andra afseenden synes det mig uppenbart, från GeMiatt
tillräckliga försigtighetsmått kunna kräfvas och af bolaget med- *-n_

gifvas och presteras. seri.

Man har talat mycket om, att utländskt kapital skulle användas (Forts)
vid byggandet af denna bana. Bolaget har dock förklarat sig icke
komma att använda ett öre af utländskt kapital. Det förbinder sig
dessutom dels att icke utfärda andra aktier än sådana, som endast
få tillhöra svenska medborgare, dels att förvara dessa stamaktier under
regeringens egen vård och att icke föra någon malm från Gellivare
till Ofoten. Huru skall då en inblandning af utländskt kapital kunna
ske? Det är en föreställning, ett spöke, som man ritat på väggen
och som troligen härstammar från den tid, då Gellivarebanan köptes
och då det verkligen gälde utländskt kapital och intresse. Men nu
torde, såsom sagdt, icke något sådant kunna ske vid denna banbyggnad
annorledes än vid all annan exportaffär.

De fördelar, som medgifvande af koncession för denna banas
anläggning skulle tillskynda vårt land, äro, såsom nyss sades, så stora,
att vi hoppas kunna öfvertyga eder, mine herrar, att i detta fall
koncessionsvägen är den lämpligaste, lika visst som den måste erkännas
vara den enda, hvarigenom banan kan åstadkommas inom
rimlig tid. Jag skall derför be att få framhålla några af dessa koncessionens
fördelar, så att öfvertygelsen derom må åtminstone så småningom
mogna.

Staten slipper för det första att förskjuta dessa 17 å 20 millioner
kronor i anläggningskostnad under en tid, då staten bygger andra
stambanor, och den undgår att göra denDa jernvägsdrift beroende al
eu opröfvad och ännu icke påbörjad affär, utan låter spekulanterna
sjelfva bekosta anläggningen och ställa den och grufdriften i ett sådant
skick, att den kan bära sig.

Derefter kan staten begagna sig af sin inlösningsrätt, om och
när den finner tiden lämplig och affären mogen. I sanning lysande
köpevilkor!

Vidare kan en bana med koncession byggas hastigare och vanligen
också mera planmässigt och billigt än en bana, som är beroende
af anslag utaf Riksdagen och der vexlande meningar. Derjemte
medför koncessionen den fördel, att den tillåter, att affären börjas
under gynsamma konjunkturer. Derigenom kan både grufbrytningen
och jernvägsdriften ifrån början ställas på goda fötter, och man riskerar
icke att, genom att komma in i dåliga konjunkturer, genast möta
svåra och tryckta förhållanden, till skada och stor risk för det hela.

Slutligen kan, af samma skäl, en stor svensk rederirörelse uppblomstra,
under det goda konjunkturer för malmexporten råda. Man
har, väl att märka, beräknat, att denna bana skulle komma att rigta
det svenska ångbåtstonnaget med 50 procent af dess nuvarande belopp.
Jag står icke för denna beräkning, men så har man för mig
uppgift från tillförlitligt håll.

N:o 30.

Måndagen den 10 Ma

Anslag för
undersökning
rörande
anläggning
af statsbana
från Gellivare
till
norska grän
sen.

(Forts.)

Och sist, mine herrar, vill koucessionssökandenu lemna till våra
militära befästningsåtgärder i Norrbotten ett belopp af 2 millioner
kronor. Härom liar hvarken utskottet eller reservanterna nämnt ett
enda ord. Jag känner en viss bäfvan, då jag hör fosterlandsälskande
och högt aktade män i denna fråga uttala absolut motsatta åsigter
samt, enligt min åsigt, göra hvitt till svart och rätt till orätt. Man
har exempelvis stämplat denna åtgärd att skänka 2 millioner enskilda
medel till Bodens befästande såsom någonting otillständigt, och jag
har hört det här i Riksdagen, likasom jag äfven sett det i pressen,
kallas för ett mutningsförsök mot Riksdagen. Jag vill nu icke närmare
beröra detta ämne. För att dock visa den upp- och nedvända
uppfattningen äfven i detta afseende, ber jag blott få erinra, att om
gåfvan af 2^ millioner till landets försvar vore något otillständigt, då
skulle också den sjelfbeskattning, som tusentals svenska män och
qvinnor ålagt sig lör samma ändamål, och äfven den offervillighet,
som här vid lag visats af hela vårt lands skolungdom, allt detta skulle
då med samma skäl kunna kallas för ett otillständigt försök att muta
Riksdagen. Detta uttryck af eu ren fosterlandskärlek skulle då varda
något lika orätt som det, hvarom nu är fråga, hvilket jag tvärt om
vågar påstå vara prof på stor offervillighet till förmån till det allmänna,
låt vara, att det framkallats äfven af ett enskildt intresse.

Af allt detta framgår, att jag ansett oss öfre norrländingar höra
i saken göra ett sådant yrkande, som kan gifva Kongl. Maj:t fria
händer att, derest han anser rikets sanna nytta och fördel det kräfva,
meddela koncession på denna bana. Hon väntas och efterlängtas
naturligtvis otåligt af hela det nordliga Sveriges befolkning. I stället
för att, på sätt här orättfärdigt uppgifvits, det blott skulle gälla några
herrars enskilda fördel, hvilka köpt mutsedlar och derpå skulle vilja
gorå geschäft, är det väl att märka, att detta ingalunda är fallet.
Jag skulle önska, att ännu allvarligare och varmare ord stode mig
till buds för att öfvertyga eder, mine herrar, att denna fråga tvärt om
gäller en hel landsdels, ja, hela rikets förkofran och höjande. Banan
behöfs icke blott för att tillgodogöra Kierona- och Loussa-varas milliarder,
utan för att derjemte utforska rikets mineralrikaste fjelltrakt
och der undersöka äldre och nya fyndigheter af möjligen liknande
välden, hvilka dock icke kunna ens bestämmas eller mätas utan stödet
af en jernväg. Det gäller vidare att tillmötesgå ett folk, hvars
fäder, under mer än ett sekel oupphörligt gjort upp planer samt generation
efter, generation framstält och utfört många försök för att
utan statens hjelp staten har aldrig gjort något i kommunikationshänseende
förr än den inlöste Gellivarebanan — kunna skaffa ett
medel att tillgodogöra sig landets rikedomar och utföra dem i verldsmarknaden.
Nu. hade dessa. förhoppningar att få frågan löst vuxit,
sedan staten blifvit egarc till Gellivarebanan, hvilken, tillåten mig
säga det, utgör det mest lysande exempel på de lyckliga verkningarna
af en koncession i Norrbotten. Visserligen var det under helt och
hållet andra och svårare förhållanden, den meddelades, men jag frågar
eder, mine herrar: hade det väl funnits någon Luleå—Gellivarebana
utan denna koncession, och hade det funnits någon stambana eller
någon utveckling inom Norrbotten af den storartade beskaffenhet, vi

Måndagen den 10 Maj.

1:1

nu fått bevittna, om ej koncession gifvits? Nej, mine herrar, ty säkerligen
hade Riksdagen aldrig förmåtts att här taga initiativet.

På samma sätt skall förhållandet blifva med denna banas fortsättning,
allra helst om Riksdagen skulle köpa Malmberget. 1 förbigående
vill jag erinra, att ett sådant köp under nu gällande lagstiftning
knappast är möjligt; ty om staten eger en grufva eller fyndighet
på egen mark, kan hvilken som helst inmuta den. Vi behöfva
således en ny grufvelagstiftning, innan staten kan uppträda såsom
grufegare. Vi hafva hållit på i många år med enklare frågor än
denna i gruflagstiftning och ändock ej kommit ur fläcken.

När man nu besinnar allt detta, synes det mig klart, att fosterländske
och tänkande män borde kunna enas om att åtminstone låta
banan komma till utförande utan allt understöd och utan hinder af
staten. I hvilket ögonblick som helst kan ju banan, om den en gång
blifver en verklighet, varda statens tillhörighet. Mitt yrkande på
koncessions medgifvande hvilar i viss mån på samma idé, som besjälade
de många ledamöter af denna kammare, hvilka jemte mig
under upprepade riksdagar framburo de stora lånemotionerna, derför
att i och med ett enda sådant riksdagsbeslut skulle det stora
försvarsmålet varit afgjordt och vunnet. Så skulle också i afseende
på denna koncession banbyggnaden betryggas genom ett enda beslut
af statsmagterna.

Dessutom tillkommer ett för mig högst vigtigt skäl. Det kan
icke försvaras, att ett folk, i synnerhet det svenska, som anser sig
fattigt, men af naturen eger stora rikedomar, inom vissa landsdelar
likväl skulle visa sig så fullständigt sakna mod och energi, att det
icke kan ens tillgodogöra sig dem. Och än mera, hvad skall man
under sådana förhållanden säga om ett folk, hvilket, då den fattiga
orten med egna eller andras enskilda medel vill försöka tillgodogöra
sig naturens välsignelser, ändock svarar: nej, I fån icke göra något
för att vinna dem, de skola tills vidare ligga obegagnade! Varen
vissa, mine herrar, att detta är en sådan orättfärdighet, att den kommer
att uppkalla en kraftig reaktion hos alla rättänkande.

Många finnas redan, som i denna sak göra jemförelser emellan
huru som grannländerna på andra sidan riksgränsen behandlas af sin
styrelse i alla ekonomiska frågor med allra största liberalitet och omvårdnad
och huruledes Norrbotten blifvit behandladt af sina statsmagter
ifrån urminnes tid och ända till dess stambanan byggdes, en
åtgärd, som jag alltid tacksamt bugar mig för.

Hafva vi då glömt och förgätit, huru som våra fäder i dessa
trakter i stor utsträckning brutit malm och idkat grufdrift? Gruföppningarna
vid Svappavaara, Nasafjell och Junosuando, i synnerhet
vid det förra stället, förvåna bergsmännen genom sin betydande storlek,
och grufbrytning bedrefs jemväl på flera andra ställen. Men
vi hafva icke hittills i någon mån vårdat detta arf efter våra fäder,
nej, icke ens så mycket, att vi nu hafva reda på, hvar en stor del af
dessa grufvor äro till finnandes. Detta måste framstå som en så
oförsvarlig brist på omvårdnad, att det kanske finnes fog för en uppfattning,
som jag hört från många håll upprepas, utt när ett folk
icke vill begagna sig af sitt lands resurser eller utveckla dess natur -

N:o 30.

Anslag för
undersökning
rörande
anläggning
af statsbana
från Gellivare
till
norska gränsen.

(Forts.)

N:o 30. 14 Måndagen den 10 Maj.

Anslag för liga möjligheter, är det icke annat än rätt — kanske en naturlag —

utförandeatt ,en aDnan> som har mera kraft och energi, tager hand derom och
anläggning sPncier dess rikedomars välsignelser till menskligheten.
af statsbana Det kan hända oss, att vi, i fall vi icke taga vård om Norrfrån
Gelli- botten både i afseende på dess försvar och dess utveckling, få auledning
att klaga såsom vid detta århundrades början vår störste
sen9 skald klagade:

(Forts.) »En annan skär vår skörd och upptar klippans jern,

Som rodnar utaf harm att smidas till hans värn.»

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan anhåller att
få såsom en följd af hvad jag nu anfört yrka, att kammaren ville
besluta att, med ogillande af statsutskottets motivering, icke bifalla
lvongl. Maj:ts förevarande proposition.

Herr von Ehrenheim: Jag anser denna fråga vara af den

allra största vigt och nödgas derför anhålla att få för några ögonblick
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk.

Först och främst anser jag, att byggandet af den ifrågavarande
jern vägen är ett oeftergifligt vilkor för att den stora landsdel, hvarigenom
jernvägen komme att framdragas, må kunna vinna någon utveckling
och dess industri blifva af någon betydenhet.

Jag anser vidare, att här föreligger den så ytterst vigtiga frågan,
om svenske män, som hafva egendom i det nordligaste Sverige, några
mil från liksgränsen, skola, i likhet med andra svenske män, vara
berättigade att vidtaga de åtgärder, hvilka äro nödiga för att bringa
denna egendom till afkastning, och om de för det ändamålet skola
få anlägga kommunikationer, hvilka på samma gång blefve till den
största och mest oemotsagda nytta för hela den provins, hvarigenom
de skulle dragas, kommunikationer, hvilka i det öfriga Sverige, då
deras anläggande ifrågasättas af enskilde, pläga understödjas med
statslån eller åtminstone med vissa fördelar, och hvilka, då de blifvit
färdiga, öppnas af landets Konung med utdelande af offentliga nådevedermälen
åt dem, hvilka dermed tagit befattning.

Hvad kan då orsaken vara, att man nu, när knappt någon enskild
jernväg i vårt land finnes eller för närvarande kan komma i
fråga att byggas af den betydenhet som den nu ifrågavarande, likväl
så ifrigt motsätter sig koncession å densamma?

Strategiska och politiska skäl hafva åberopats. I afseende på de
strategiska skälen, vill jag af lätt insedda orsaker icke ingå i någon
detaljerad granskning, men får säga, att jag till fullo instämmer med
de tio reservanterna, då de yttra, att ett vilkor för ett framgångsrikt
försvar af Norrland är, »att der finnes en talrik och burgen bofast
befolkning, som kan uppställa en större truppkontigent än för närvarande,
hvarigenom afsändandet af trupper dit från andra landsdelar
kan inskränkas».

Men, mine herrar, för att Norrbotten skall kunna vinna en sådan
utveckling, äro kommunikationer ett oeftergifligt vilkor, och då nu
naturen gynnat dessa i öfrigt så ödsliga trakter, hvilka eljest knappast

Måndagen den 10 Maj. 15 N:o 30.

kunnat ifrågasättas att bära en jernväg, med malmrikedomar, hvilka Anslag för
göra Norrbotten så eftersträfvansvärdt, att män med stor kapital förmögenhet

nu vilja skaffa det detta för dess utveckling så nöd ''inläggning

vändiga vilkor, skall man då sätta sig emot en sådan åtgärd? Skall af statsbana
man då, i strid med hvad dessa 10 ansedde och fosterländskt sin- från Gelli nade

män yttrat, motsätta sig att på det sättet bereda ett framgångs- lirän

rikt försvar för Norrbotten? Skall man hellre sätta sin lit till be- sen
fästningar, hvilka må hända kunna vara mycket nyttiga, men som, om (Forts.)
representationen öfvertygats om deras nytta, mycket säkert ändå
komma till stånd, lika väl som representationen beviljat höga anslag
till gevär, kanoner, minbåtar och pansarbåtar. Jag kan ej finna annat,
än att det är ett brott mot Norrlands försvar att vägra det kommunikationer.

Vidare hafva politiska skäl åberopats, men något politiskt skäl
kan jag icke här spåra i annat afseende, än att utländingar skulle såsom
aktieegare i större eller mindre grad kunna komma in i grufbrytningen
och i jernvägsbolaget samt framkalla förvecklingar med
regeringen i det land, de tillhöra. Derom kan jag icke säga annat,
än att det förefaller mig i högsta grad osannolikt, att någon utländsk
magt skulle lemna understöd åt sina undersåtar vid försök att trotsa
uttryckliga överenskommelser med en annan stat. Men är det så,
att man vill gifva sig in på den vägen, då är man verkligen inne på
ett sluttande plan; ty otaliga fäll finnas, hvilka oaktadt all försigtighet
i verlden skulle kunna bringa vårt land i en sådan belägenhet,
som man här fruktar, och derför må man ju icke uti ett fall, nvilket
i öfrigt är så vigtigt, hängifva sig åt farhågor, hvilka man öfverallt
kan möta och icke kan på förhand undanrödja.

Af alla dessa skäl är jag öfvertygad, att statsmagterna icke borde
motsätta sig beviljande af koncession på en ny jernbana mellan Gellivare
och Ofoten. Men å andra sidan vill jag mycket gerna medgifva,
att skäl finnas för att eu sådan bana skulle kunna byggas såsom statsbana.
Den utgör en fortsättning utaf en redan befintlig statsbana
och den bildar en kommunikation emellan Bottenhafvet och Vesterhafvet
af ojemförligt mycket större betydenhet än åtskilliga andra
statsbanor, hvilka blifvit beslutade eller ifrågasatta.

Om följaktligen fråga vore att bestämdt besluta sig för att anlägga
denna jernväg såsom statsbana och att dertill anvisa ett belopp,
som i sig iunebure garanti för en fortsättning, skulle jag för min
del mycket gerna biträda ett sådant beslut, och jag anser mig skyldig
att gifva ett erkännande åt Kongl. Maj:ts regering, hvilken, om
den ock af skäl, uti hvilka jag för min del icke kan instämma, ansett
sig icke vilja föreslå eller bevilja en koncession, likväl i den
mån erkänt frågans betydelse, att regeringen upptagit tanken på att
bygga banan såsom statsbana. Men, mine herrar, med ett bifall till
den kongl. propositionen stå vi så långt ifrån sannolikheten att inom
en rimlig tid här få en statsbana, att den, som är intresserad för
saken för Norrbottens skull och för dess utvecklings och rättvisans
skull, den, som det är, säger jag, den kan svårligen biträda Kongl.

Maj:ts proposition, liiksdagen har redan beslutit fortsättning af norra
stambanan från Boden till Kalix eif, och jag hoppas, att dess ytter -

N:o 30. ig Måndagen den 10 Maj.

Anslag för Hgare fortsättning inom kort, varder beslutad. Vi hafva beslutit en
ning rörande stambana mellan Krylbo och Örebro, och endast med en röst föll den
anläggning föreslagna stambanan genom Bohuslän. Under sådana förhållanden
af statsbana är det just icke mycket sannolikt, att en fjerde stambana också skall
fran finna understöd inom Kiksdagen, och att uppskjuta med dess an norska

grän- läggande ar efter år, huru länge, det kan ju ingen säga, det innebär
sen. att uppskjuta det nordliga Sveriges utveckling, och det innebär slut(Forts.
) ligen att år efter år beröfva de män, hvilka der hafva egendom, möjligheten
af att utaf densamma hemta någon afkastning.

Af sådana skäl och huru gerna jag än skulle hafva röstat för en
stambana, om frågan derom förelegat i en sådan form, att man kunnat
anse dess verkliggörelse och bedrifvande med kraft garanterade,
måste jag nu instämma i det förslag till resolution, som herr Lars
Berg. nyss afgifvit, öfvertygad, som jag är, att ingenting vore beklagligare,
än. om statsutskottets motivering i denna fråga skulle
komma in i Riksdagens beslut.

Herr Fränckcl: Herrarne hafva sig bekant de orsaker, hvilka

år 1891 föranledde statens inköp af Gellivarebanan. Hufvudskälet
var, att koncession å banan lemnats till ett utländskt bolag, som i
följd af bristande tillgångar ej såg sig i stånd att hvarken uppfylla
koncessionsvilkoren eller att fullborda jernvägen. Herrarne torde
jemväl påminna sig, hurusom, om jag ej missminner mig, fyra olika
bolag voro egare till banan, då staten slutligen såg sig nödsakad
träda emellan och öfvertaga densamma. Sjelfva banan tillhörde ett
bolag, materielen ett annat, ett tredje bolag hade tillförsäkrat obligationsinnehafvarne
banans afkastning, och jag vill påminna mig, att
slutligen ett fjerde bolag egde transportbåtar.

Hvad var då naturligare, än att Riksdagen i sammanhang med
beslutet om inköpet af Gellivarebanan aflat den här många gånger
omordade skrifvelsen af den 19 april 1893, i hvilken Riksdagen ville
likasom tillropa ett gif akt åt Kongl. Maj:t, att man icke allt för lätt
borde bevilja koncessioner åt enskilde på jernvägar i så beskaffade
trakter som dessa, och man anhöll, såsom herrarne torde påminna sig,
att Kongl. Maj:t för framtiden icke måtte bevilja koncessioner i Norrbotten
annat än till banor af lokal betydelse utan att Riksdagen deröfver
hördes. Följden häraf blef också då, att koncessionen, sådan
den då förelåg för en fortsättning af en bana Luleå—Ofoten, återkallades.

Nu stå vi framför detta skådespel för andra gången, och då fråga1''
jagi om det är Riksdagens önskan, att skådespelet med Gellivarebanan
skall upprepas? Derpå kan man möjligen svara, att Gellivarebanans
inköp för staten blifvit eu någorlunda god affär, åtminstone
tills vidare. Men man känner icke kontinuiteten af den trafik, hvarmed
om Gellivarebanan nu kan skrytas, och jag hemställer, om det
är önskligt, att man afbida!'' en sådan tidpunkt som förra gången, då
utländska bolag tillsammans med svenske män hade nedlagt 27 millioner
för att sedan få sälja sin egendom för 6 1/2 millioner och staten
derefter blef nödsakad att på banan ytterligare nedlägga 3 */J
millioner för att göra den färdig. En sådan eventualitet han inträffa,

N:o SO.

Måndagen den 10 Maj.

och derför tror jag för min del att det varit ömkligt i frågans nu
varande läge, om regeringen godhetsfullt lagt fram frågan i det skick,
hvari den°faktiskt befinner sig, nemligen: »önskar Riksdagen att en
koncession lemnas på Luleå—Ofotenbanan eller icke?» I sådan foim
föreliccer emellertid frågan icke här för det närvarande. Regeringen
har, om jag så får säga, undanskjutit frågan om koncessions beviljande
på° det sätt, att regeringen i öfverensstämmelse med järnvägsstyrelsens
framställning ansett denna jernväg lämpligare höra
blifva en statsbana, och derför hemställer regeringen, att Riksdagen
ville bevilja 40,000 kronor för en ytterligare undersökning al denna
jernväg då den hittills endast blifvit på enskild väg undersökt. _

Men, mine herrar, skilnaden emellan att låta Riksdagen yttra sig
om koncessionsfrågan och det förslag, som regeringen nu framlagt,
denna skilnad är, enligt mitt förmenande, af så vigtig art, att innan
man går att fatta beslut derom bör man göra sig reda för hvilken
portée ett sådant beslut eger. Om man af koncessionsansökningen
finner, att denna jernväg på svenska sidan och intill norska gränsen
för att fullbordas skulle kosta 15 millioner kronor, och om man
vidare erinrar sig, att jernvägsstyrelsen för att göra banan statsbanemessm
fordrar ett ytterligare tillskott derutöfver af 1,075,000 kronor,
torde herrarne finna, att man genom ett bifall till den kongl. propositionen
skulle, så att säga, gifva på hand, att man är villig bygga
en bana, som endast på svenska sidan till norska gränsen skulle

kosta 16,075,000 kronor. . . ...

Jernvägsstyrelsen har, enligt mitt förmenande, med tunt skal
framhållit, °att, när denna jernväg en gång skall byggas, bör den
byggas såsom statsbana, och såsom skäl härtör har styrelsen anfört,
att, sedan staten numera eger Gellivarebanan och beslutit att bygga
en jernväg till Kalix eif, hvilken naturligtvis måste framdragas till
gränsen, och man vidare måste förutsätta att Luleå ''Ofotenbanan
kommer att delvis utgöras af en norsk jernväg, skulle, i fall koneessionsansökningen
bifalles för denna jernväg, densamma blifva en
mellanlänk mellan den norska bandelen och statens stora stambana
fram till finska gränsen. Att redan detta är af beskaffenhet att kräfva
ett norm eftersinnande innan man lemnar banan i enskilda händer är

Anslag för
undersökning
rörande
anläggning
af statsbana
från Q-ellivare
till
norska gränsen.

(Forts.)

väl klart.

Man har vidare påvisat, att den möjlighet, som i koncessionen
skulle kunna beredas att, äfven om enskild koncession nu lemnas
staten i framtiden skulle kunna inlösa. denna bana, är förknippad
med så många och stora svårigheter, i fall fullständig trygghet i
detta afseende skall kunna ernås, att äfven deri ligger ett skäl for
att denna jernväg, när den skall byggas, bör byggas af staten.

Härtill kommer nu det vigtigaste af allt, men det, som man
icke tyckes tillräckligt vilja beakta, då vi hört huru varmt den siste
ärade talaren yttrat sig för att utan hänsyn till öfriga omständigheter
koncessionsansökningen borde beviljas, det nemligen, som galler landels
försvar

I det fallet skulle jag icke tillåta mig att nu lägga donna fråga
så mycket på hjertat, om icke här förelåge t. f. chefens för generalstaben
yttrande''; afseende på de åtgärder, hvilka böra vidtagas samt

Första Kammarens Prof. 1897. N:n 90.

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj.

Anslag för huru detta jernvägsbyggande måste utföras för att icke genom denna
ning rörandejernv/g ytterligare försvaga Norrbottens försvar. Jag skall i detta
anläggning faU, för att icke trötta kammaren, endast bedja att i korthet få uppaf
statsbana repa hvad som redan i detta hänseende påpekats. Först och främst
från Gej7i- Bodens befästande snarast möjligt, vidare en betryggande utveckling
norska grän-,v^rt .8jöförsvar, ökning af trupperna i Norrbotten, byggandet af
sen en lnre jernvägsförbindelse från mellersta Sverige till öfre Norrbotten
(FortB.) samt slutligen en befäst \ ictoriahamn, hvilket senare visserligen
generaistabschefen endast i förbigående berört, men som anses vara
ett oeftergiflig! vilkor för ett tryggande af denna jernväg i försvarshänseende.

Om man går till departementschefens yttrande, finner man, att
han anser jernvägen böra komma till stånd, dock icke utan att de
militära säkerhetsåtgärderna vidtagas. Han ställer sålunda i utsigt,
att Riksdagen måste vara beredd att i sammanhang med beslutet om
jernvägens byggande, vare sig för enskildes eller för statens räkning,
taga dessa militära förhållanden i öfvervägande, men icke på så sätt,
att man skjuter frågan derom tillbaka till en komité, utan att man
är . beredd att börja dessa militära åtgärders utförande ungefär samtidigt
med jernvägens anläggning. Han säger vidare, att han icke
anser det vara lämpligt att lemna banan i enskilda händer, ty han
förutsätter att svårigheter kunna möta att meddela bestämmelser,
»fullt effektiva att förhindra en eventuel inblandning från utlandet».
Jag skall taga mig friheten att, då jag sedan kommer till den inverkan,
som ett beslut om dessa 40,000 kronor skulle kunna hafva
på frågan,. eller på hvad sätt denna inblandning äfven der gör sig
gällande, vidare yttra mig om den saken.

Men det vigtigaste i den kongl. propositionen synes mig vara
det, att Kongl. Maj:t på sid. 15 uttalar den åsigt »att Riksdagen
härigenom skall anses hafva uttalat sig i frågan».

Hvad betyder detta? Jo, det betyder enligt min uppfattning,
att man inom regeringen varit tveksam, huru vida en koncession i
detta fall borde lemnas eller icke, och att man genom att framlägga
denna fråga för Riksdagen, visserligen i en annan form än huru vida
koncessionen borde beviljas eller icke, dock tänkt sig saken så, att,
om Riksdagen icke nu ville lemna sitt bistånd eller besluta ens eu
undersökning för en så beskaffad statsjernväg som denna, Kongl.
Maj:t genom detta hörande likväl uppfylt hvad 1893 års skrifvelse
begärde, eller att Riksdagen skall höras innan dylika koncessioner
beviijas. — Det är af detta skäl jag anser, att ett naket afslag på
den kongl. propositionen här icke är tillfyllest, utan att Riksdagen
bör uttala sig äfven i afseende på koncessionsfrågan. Jag tror, att
utskottet således i sin motivering anfört goda skäl för att någon
koncession på denna jernväg nu icke bör beviljas, men mot denna
utskottets åsigt har här, och äfven inom utskottet, framstähs betänkligheter
i det afseende!, att man säger: hvarför skall jag åtminstone
icke bevilja undersökningsmedlen till denna jernväg, då man icke
vill bevilja den enskilda koncessionen? hvarför äro icke dessa enskilde
berättigade att tillgodogöra sig sin egendom, då do sjelfva vilja
bygga sin jernväg, men staten på samma gång förklarar sig icke nu

Måndagen den 10 Maj. 19 N:o so vilja

taga frågan i sin hand! Jag hemställer till herrarne, på hvad Anslag för
sätt ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition här skulle i någon männ^g,.^nde
gagna dessa koncessionssökande. — År det meningen att med detta anläggning
undersökningsbelopp å 40,000 kronor sedermera komma, kanske af statsbana
redan nästa riksdag, och begära att få börja en stambanebyggnad på från Gelli16
millioner, så — å la bonne heure ! — då anser jag saken vara klar.

Men så törs man icke förstå Kongl. Majtts proposition, utan snarare se„
så, att genom att besluta en undersökning af denna jernväg har man (Forte.)
tänkt sig, att aen under alla förhållanden skall bli statsbana, men när
den skall bli det, derom yttra vi oss icke. Hvad gagn har den
enskilde då? Han kan icke frakta en enda centner malm på grund
af det beslutet. Men hvad kan han göra? Jo, han kan anse, att
han icke kan vänta på utförandet af en sådan jernväg genom statens
försorg, och hvad måste han då göra? Jo, då måste han se till, att
han tillgodogör det kapital, som nu ligger nedlagdt i detta företag,
för alt med utländsk tillhjelp möjligen förskaffa sig ersättning för
hvad der ligger, och på det sättet synes mig den tidpunkten blifva
framskjuten, som man i den kongl. propositionen fruktade, nemligen
den utländska inblandningen. Jag vill se, hur man skulle bete sig,
om ett starkt utländskt bolag tillsammans med det svenska blefve
egare till malmfälten och sade: här beslöt Riksdagen 1897 undersökningsmedel
för en jernväg, men ännu har icke någon sådan blifvit
byggd, och hvarför bygger man den icke? här ligga våra egendomar
obegagnade, ehuru det förespeglats oss att här skulle blifva en statsbana.

Efter min uppfattning skulle således ett dylikt beslut icke föra till
det mål man önskar eller undvikandet af den utländska inblandningen.

— Det synes mig vara alldeles klart, att genom ett beslut åt de
40,000 kronorna har, af det skäl jag nyss anfört, staten förlorat sin
sjelfständighet i afseende på rättigheten att besluta om denna jernväg,
och jag kan icke gilla den åsigt, som har uttalats, att man på något
sätt skulle göra något intrång på den enskildes rätt i afseende på
egandet af malmfyndigheterna, ty jag vill fästa uppmärksamheten på,
att ingen enskild lär väl kunna hafva den pretentionen på staten,
att, om hans egendom ligger på det afstånd här är omnämndt från
den hamn, hvartill han önskar föra den, på den grund skall framtvingas
ett beslut, att staten skall nedlägga 16 millioner, för att han
skall kunna tillgodogöra sig sin egendom. Då skulle staten med
skäl kunna svara: det skall bli en statsbana, men vi vilja sjelfva
bestämma när det blir, och detta får ej bero på en enskild koncessionsansökning.
Jag tänker vidare på hvilken sannolikhet, som förefinnes
för att en sådan jernvägsanläggning skall inom den närmaste
tiden kunna påbörjas. — Här har visserligen redan blifvit påvisadt,
att en stambanebyggnad åt detta håll inom de närmaste åren svårligen
kan komma till stånd. Om man tänker på, att vi nyss beslutit jernväg
från Boden till Kalix eif, hvilket måste involvera dess framförande
till finska gränsen, vidare att vi beslutit anlägga en jernväg från
Krylbo till Örebro och efter all sannolikhet få anledning snarast
besluta den bohuslänska längdbanan, — och ingen lär väl bestrida,
att denna har för befolkningen större betydelse än den ifrågasatta,
som blott skall vara en transportbana från en malmort till en hamn,

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj

Aundae9rsfökr ~ 8å Stå 7* .inför.. det ,redan. förut framhållna faktum, att vi redan
ning rörande0,10, lnne jernvägsanläggningar för tillhopa 30 millioner kronor
anläggning under de närmaste åren, och då tror jag, att utsigterna för denna
af statsbana jern vägs snara utförande äro ännu mindre. Och jag måste vidhålla
vare till'' ““f® föresla8na undersökningsmedlen, hvarmed man vill förespegla
norska grän-malnaegaine något, icke har den betydelse man vill gifva den, utan
sen. snarare afser ett sätt att för tillfället blifva af med de enskilde kon(Forts.
) cessionssökandena. Här har redan blifvit framhållet äfven af reservanterna,
hvilka garantier som skulle kunna ställas för att denna
jernväg skall kunna fördelaktigt trafikeras. Ja, i det fallet föreligga
ju verkligen göda undersökningar om malmfältens beskaffenhet, och
om dessa hålla hvad de lofva och afsättningen blir sådan man tänkt
sig den, linnés intet tvifvel om att icke denna jernväg får en god
godstrafik. Men ingen lär väl kunna påstå, att om från ändpunkten
åt denna bana och till norska gränsen 10—20 godståg om dao-en
framgå, detta skall kunna medföra en sådan förändring i kulturhänseende,
som man här har förespegla^ Jag vill visst icke bestrida
önskvärdheten af att svenska malmtillgångarne på bästa sätt komma
i marknaden, men jag vill icke förtiga den tanken, att då man nu
lyckas i lugn få befordra cirka 600,000 tons på Gellivarabanan, borde
man åtminstone kunna få hvila på hanen derhän, att då man icke
vill bevilja enskild koncession i denna trakt, man icke nu genom
statens mellankomst skulle ytterligare befordra kanske tredubbla
qvantiten åt annat håll. Då jag sålunda icke för min del kan frånse
den vigt och betydelse, som ligger i beslutet om undersökningsmedel
lör denna bana, emedan jag anser, att derigenom ett snart
utförande af banan måste bli en gifven följd, och detta äfven
fullt tydligt framgår af reservanternas motivering, der det blott framhållits
den nytta jernvägen skulle medföra — då jag således icke
kan . vara med om att tillstyrka detta, har jag å andra sidan ansett
åt vigtmått, då Riksdagen lemnar sitt svar på Kongl. Majits proposition,
och enligt min åsigt bör lemna det afstående, så bör i detta
framhållas, att Riksdagen det oaktadt vidhåller sitt beslut af år 1893
och icke anser sig vara hörd genom denna framställning, utan på
lutt anhåller, att, då Kongl. Maj:t kommer att taga i öfvervägande
eu koncession på denna jernväg, Riksdagen må få å nyo yttra sig
deröfver, innan beslutet fattas, Jag har ett ytterligare skäl härtill,
nemligen det, att, om herrarne genomläsa koncessionsansökningen,
torde herrarne finna, att koncessionssökandena, som icke ansågo det
t.inkbait att få enskild koncession på hela sträckningen, alternativt
gjort framställning om att få koncession på en del af banan och till
och med rubricerat denna banbit såsom en lokalbana för att göra
det möjligt för Ivongl. Maj:t att i enlighet med 1893 års skrifvelse
bevilja en sådan koncession utan Riksdagens hörande. Häraf synes
klart framgå, att skärpning måste ske i det beslut, som nu lemnas
och a,tt Riksdagen bör tydligt förklara, att, om den också för närvarande
icke vill bygga denna jernväg, den dock önskar, att enskild
Koncession under inga förhållanden lemnas. — Dessa äro de skäl
hvarför jag ansett mig böra biträda utskottets beslut, hvartill jag
derför yrkar bifall.

Måndagen den 10 Maj. -1 N:o SO Herr

Törnebladn: Det är ett eget förhållande med den här Anslag för
ifrågasatta banan, att den får tjena till utgångspunkt för bevis, som ninfrörande
gå i alldeles motsatt rigtning mot hvarandra. Här har nyss af den släggning
talare, som sist hade ordet, utvecklats, huru som man gerna kunde af statsbana
hvila på hanen och låta bli att utföra så mycket malm mera än hvad från Gellisom
förut skett, under det att både i statsutskottets betänkande och grän i

reservationen samt för öfrigt under diskussionen uttalats en fruktan gew_
för, att icke tillräckligt med malm skulle utföras, så att banan icke (Forts.)

skulle löna sig. Det är verkligen ganska egendomligt, att dessa två
strömningar gå alldeles bredvid hvarandra, men leda till samma resultat.
Och hvad är detta? Den siste talaren sade, att vi framför allt
böra bli af med koncessionsansökningen. Ja, men det ser ut som
om man också på samma gång skulle framför allt vilja blifva af med
jernvägen, och det är det sista jag är rädd för. Ty hvad koncessionssökandena
beträffar kan det ju vara detsamma — jag skall strax yttra
mig något mer härom — men hvad jernvägen angår förefaller det
mig, som om icke det vore detsamma. Jernvägen är nemligen enligt
min åsigt ett statsintresse, vara sig det tages på ena eller andra sättet.
Hvad beträffar den omordade fruktan för, att, om man gåfve de
40,000 kronorna, man derigenom skulle framkalla en utländsk inblandning,
emedan man då hade erkänt, att en bana borde af staten
byggas och de utländingar, som snart skulle bli egare af malmfälten,
skulle säga: hvarför byggen I ej den jernväg I tänkt er, I fån icke
längre dröja dermed — så vore det en mycket underlig inblandning
från utländingarnes sida. Jag föreställer mig, att det vore oändligt
mycket mera lätt och motiveradt att tänka sig en inblandning så, att
utländingarna sade: ni vill icke gifva koncession och icke bygga
sjelfva, icke ens gifva 40,000 kronor; nu äro vi egare af det här, vi
vilja taga våra fördelar till godo och, när vi icke få det på det ena
eller andra sättet, hvad skola vi göra? Det vore kanske mera motiveradt
än att skynda på staten med byggandet. Men för min del
fruktar jag icke derför, och skulle man nu söka förekomma utländsk
inblandning, gäller derom hvad en ärad talare kort före mig sagt.

Men jag ser saken icke från de enskilda malmfältsegarnes synpunkt
utan från det allmännas, och det förefaller mig då som om det skulle
vara —■ det kan ju hända, att jag har orätt — gagnande för staten
att få en jernväg till stånd för att kunna använda de ifrågavarande
malmrikedomarna och tillika dermed befordra kultur och utveckling,
möjligen också skeppsfart och den industri, som är oskiljaktig från
hvarje så stort företag som detta, äfven om man, såsom en ärad talare
här, icke skulle räkna malmbrytning såsom en industri, hvarom vi
icke nu skola tvista. Säkert är, att Norrbotten är mägtigt af utveckling,
om också kanske icke så stor som många förestält sig, dock
ganska betydlig. Sjelf har jag så mycket rest i detta landskap, att
jag har göda förhoppningar om cn vacker framtid för detsamma,
kanske blir denna icke så snar och så storartad, som man tänkt sig,
men nog har landskapet en vacker framtid och nog befordras den
genom kommunikation äfven vesterut — en kommunikation, som för
öfrigt skulle vara af internationel betydelse och hvars blifvande utveckling
i det afseende vare sig för sjelfva det ekonomiska eller

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj.

iltrst lent för ,fr1e,dsaybetet’ säsom man “ed skäl skulle kunna tänka sig,
ning rörande^ ,lcke skali. inlåta mig närmare på. Men står man på den ståndanlägqning
punkten och önskar, att något skall komma till stånd, så är frågan:
af statsbana huru välja bästa sättet och bästa medlen?

^vare^till • *^e^bvarebanan! som här blifvit omnämnd, utgör för oss eu varmrska
grän-?11?®’ **aJ det ®a8ts; ^en böra komma i håg, att den tillkom under
sen. «eit andra och särskilda förhållanden, och det var med afseende å

(Forts.) dessa, som staten inköpte densamma. Jag skall icke närmare skildra
de förhållanden, under hvilka den tillkom, men jag vill särskilt fästa
uppmärksamheten på, att staten icke då hade förbehållit sin- någon
inlösmng8rätt, utan måste sedan köpa banan. Visserligen skedde det
till underpris, men dervid bör dock märkas, att i afseende på bunbyggnaden,
. kostnaderna icke voro så stora. Det var väl egentligen
les faux fiais, som der spelade den största rollen. Här inträffar deremot
intet af detta eller åtminstone ganska litet deraf.

Dock fins det verkligen något, som hör till les faux frais, och
det ar det sorgligaste af hela saken. Det är de 2 millionerna. Om
man nu säger, och det är förmodligen rigtigt, att i samma ögonblick
8°m den ryska banan fram föres till Torneå eif, i samma ögonblick
är det ett allmänt fosterländskt behof att anlägga en befästning i
.Norrbotten då måste det väl också gälla såsom ett axiom, att detta
allmänna fosterländska, behof skall fyllas af landet och icke af ett
SOm ar fullkomligt oberördt af den ryska banans framdragande
till iorneå. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten derpå, att i
et yttrande, som blifvit afgifvet i detta fall af kompetent person, är
det just den ryska banans framdragande, som spelat och bör spela
hufvudrollen. Om då de enskilda skulle på något sätt föranledas att
lemna de två millionerna, så kan man verkligen med skäl fråga si»;
Hvad har gått före detta erbjudande, och är det, som har gått före
erbjudandet, af sådan beskaffenhet att man inom Riksdagen eller
inom fosterlandet kan glädja sig deråt? Jag blott frågar. °

Sedan jag nu talat om detta bidrag till vårt försvar, vill ja»
fästa uppmärksamheten derpå, att då den siste talaren anförde t, f.
chefens för generalstaben yttrande om de militära olägenheterna och
fördelarna af en Ofotenbana, han, sedan han genomgått de försvarsåtgärder
som, enligt dennes mening vore behöfliga, dock underlät att
återgifva det yttrande, hvarmed denne slutar, och som återfinnes i betänkandet
på sid. 12. »På grund häraf hemstälde t. f. chefen, att Kon»l.
jj
hänsyn till nödvändigheten af att den genom Kongl. Majits proposition
till innevarande års Riksdag föreslagna fästningsbyggnaden i Norrland
komme till stånd jemnsides med den ifrågavarande jernvägsanläggningen.»
Det ar just samma framställning, som gjorts af ett annat skaf och med
afseende på en annan bana, nemligen den norrländska stambanan.

Således har t. f. chefen lagt den största vigten på detta och ansett
de andra åtgärderna kunna och böra komma senare. Om man nu tän,
?r i8-1'')’ att j sammanhang med framdragandet af den norra stambanan
till Kalix.och sannolikt, derifrån vidare en fästningsanläggning skulle
komma till stånd vid Boden eller i någon annan trakt, så vore ju
derigenom uppfyldt det förnämsta vilkor han uppstäldt. Att derefter

Måndagen den 10 Maj.

N:o 30.

skulle följa åtskilligt annat, är helt naturligt och torde val komma Anlag för
att följa i samma mån, som man verkligen funne, att Norrbotten vore ninv rörande
värdt att försvara och utgjorde en vigtig del åt vårt land, som i anläggning
följd af sin utveckling kunde och borde i det afseendet likställas af statsbana
med andra delar, t. ex. Stockholm. Men om man nu säger: ingen
koncession, ingen stambana! hurudan blir då framtiden? År det ^ noyska grän.
någon förhoppning, att dessa malmtillgångar, som yi hafva, skola sen

kunna exploiteras? Väl kan det vara bättre, om dessa tillgångar (Forts.)

skulle kunna exploiteras i förädlad form, men det torde vara ganska
aflägset och blir ännu mera aflägset, ju mera man uppskjuter början
med att tillgodogöra sig dem. Det är med afseende på svårigheterna i
detta fall att säga nej till de ena och nej till de andra, som jag. beklagar
att frågan kommit i ett sådant läge, att man sannerligen icke
ve tf hvad man skall yrka. För min del skulle jag icke hafva något
emot ett bifall till reservationen, bestämdt icke mot ett bifall till
dess kläm, emedan den dock för frågan ett visst stycke framåt. Jag
t vi tiar dock i hög grad på, att en sådan garanti, som blifvit ifrågasatt
i dess motivering, kan åstadkommas, men saken kan ju undersökas
och om undersökningen skulle visa, att den icke kan åstadkommas,
då får ju frågan framläggas i det läge, hvari den då kommit.
Man får då besluta sig, om man vill lemna koncession eller
om man vill bytrga stambana, sedan alla på frågan inverkande omständigheter
blifvit fullständigt framlagda. Så mycket borde man väl
kunna påstå, att, då Riksdagen år 1893 skref, att koncession i Norrbotten
icke borde under vanliga förhållanden lemnas, utan att Riksdagen
borde få tillfälle att deröfver sig yttra, i denna skrifvelse icke
lä ° nåcrot Riksdagens bestämda uttalande, att ingen koncession skulle
få^lemnas i Norrbotten, och icke heller något bestämdt uttalande, att
ingen statsbana skulle få byggas der, och det är de omöjligheter man
sålunda uppstält, som jag anser vara så betänkliga, att, om icke
nåcot annat val gifves, jag kan förena mig i reservanternas kläm.

Herr Bergman: En jernväg, som från Gellivare skall föras förbi
malmfälten vid Luossavaara och Kirunavaara till Ofotenfjord måste
ovilkorligen öfverskrida Lina eif, vattendelaren mellan Lina eif och
Kajtumeffven och så vidare öfver gränsfjellen mellan Sverige och
Norge. För öfvergången öfver Linaelfven finnes endast tvenne möjligheter;
man kan gå vester om Malmberget eller öster om detsamma.
Väljer man den vestra sträckningen eller den nu utstakade limen,
licrtrer öfvergången öfver Lina elfven 488 meter öfver hafvet, men
föredrages återigen den östra rigtningen så li ooer öfvcr^riDj^sp
ei mera än 309 meter, således en höjdskilnad af 119 meter. Huru
menligt denna förlorade höjd skulle inverka på lutningeförhållandena
och derigenom på banans trafikförmåga framgår deraf, att på den nu
utstakade linien kommer man fram med banan med en högsta lutning
af In oo, men för att kunna framföra banan på den östra sträckningen
måste man antingen använda lutningar af 1:20 eller ock tor
att ''uppnå samma gynsamma lutnir.gsförhållanden, som på den nu utstakade
linien, är man tvungen göra krökningar eller omvägar hvilka
i väsentlig mån skulle bidraga till jernvägens förlängning och bygg -

UN:o 30. 24 Måndagen den 10 Maj.

An*,l“9 nådens fördyrande. Den utstakade linien mellan Gellivare och Luossa ning

rörande vaara **r således den enda som kan komma i fråga, så framt jernvägsaruäggning
styrelsens fordringar på lutningsförhållandena skola efterkommas.
af statsbana Vid jernvögens vidare framdragande från Lucssavaara till norska
från Gelli- kusten gör sig det spörsmålet gällande: på hvilken punkt skall man
rtorska grän- ^öra linien. öfver vattendelaren vid riksgränsen? Jo! med en tydligsen.
het s°m intet låter öfrigt att önska, har naturen härtill utpekat det
(Forts.) ajupt inskurna passet vid W assijaur. Vattendelaren ligger här endast
522 meter öfver hafvet. På båda sidor om passet, så väl inom Sverige
som Norge, stänga bergskedjor varierande i höjd mellan 990 till 1,500
meter.

Ungefär 20 kilometer längre söderut ligger dalsänkningen vid
Sjangeli, den jägsta öfvergången näst efter Wassijaur, men som likväl
är 200 a oOÖ meter högre än denna, hvarigenom lutningen med
1: ro skulle komma att gå i rigtning mot den tunga trafiken.

Man kan sålunda på goda skäl påstå, att det icke finnes mera
än tvenne öfvergångar öfver riksgränseD, som kunna komma i fråga
för en jernväg mellan Luossavaara och Ofoten, nemligen vid »Wassijaur»
och »Sjangeli», men som den förras företräden äro så afgjordt
öfvervägande har man utan tvekan föredragit öfvergången vid Wassijaur.
Många års omsorgsfulla undersökningar hafva gifvit vid handen,
att ingen annan linie mellan Gellivare och riksgränsen än den
nu undersökta och utstakade förefinnes, som erbjuder så gynsamma
lutningar på samma, gång som banan, så mycket terrängförhållandena
medgifva, närmar sig den räta linien mellan de bestämmande punkterna,
men om man likväl skulle vilja försöka att finna någon annan
linie, så skulle de medel, som härpå användts, utan allt tvifvel visa
sig vara helt och hållet bortkastade.

Jag vill härmed ingalunda hafva sagt, att linien icke skulle kunna
ändras i en och annan detalj, att icke en och annan kurva eller lutning
skulle kunna förbättras, men detta är endast en renstakninggåtgärd,
som brukar verkställas under jernvägsbyggandet.

De af jernvägsstyi elsen uppställa fordringar för att den föreslagna
jernvägen skall vara byggd fullt statsbanemässigt äro i det
afseendet märkliga, att vid byggande af öfre delen af norra stambanan
och Gellivarebanan synas anspråken på en statsbanemässig
jernväg varit mera moderata. På norra stambanan mellan Ange och
Boden är största lutningen 1: 6 2 och minsta kurvan har 300 meters
radie, och på Gellivarebanan, som har samma tiafikuppgift som den
ifrågasatta jernvägen och som med stora kostnader blifvit försatt i
sa kalladt statsbanemässigt skick, äro förhållandena i afseende på lutningar
och kurvor sådana, att de starkaste stigningarna mellan Luleå
och Gellivare äro 1: 75, på linien Gellivare—Malmberget uppgår stigningen
ända till. 1: 60 och de skarpaste kurvorna hafva 300 meters
radier utom på linien Gellivare—Malmberget der radien ej är större
än 280 meter.

Då sådana lutningar och kurvor äro tillåtna på statens jernvägar,
som äro byggda för hastiga tåg, så fordrar jernvägsstyrelsen, att på
Ofotenbanan, som uteslutande är afsedd för den tunga trafiken, högsta
lutningen ej får öfverstiga 1: 100 och att kurvorna skola hafva minst

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj.

500 meters radie. Häraf'' vill synas som fordringarna på en s. k. A™jfwför
statsbanemässig jernväg måtte vara mycket tänjbara. ning rörande

Oaktadt den ifrågasatta jernvägen skulle komma att ligga helt anläggning
och hållet ofvan polcirkeln och inom fjellregionen, så skulle den- af statsbana
samma, derest väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och jernvägs- Jran Gellxstyrelsens
förslag, på sätt det koncessionssökande bolaget medgifvit, grän blefve

tillämpade, med afseende på soliditet i byggnadssätt och tra “k” sen.
förmåga komma att öfverträffa icke blott samtliga enskilda jernvägar (Forts.)
i riket, utan äfven våra statsbanor.

Af nu anförda faktiska förhållanden torde framgå, att hvad som
enligt jernvägsstyrelsens förslag skulle nedläggas i arbete och kostnader
i och för undersökning af en ny eller förbättrad sträckning af
en jernväg mellan Gellivare och riksgränsen med syftning motOtoten,
vore ej blott onödigtvis använda penningar utan, hvad värre är, en
för jernvfigens genomförande dyrbar tid ginge äfven förlorad^

Behofvet att öppna det af naturen så rikt utrustade Norrland
för kulturen har blifvit så oafvisligt, att ingen längre lär kunna förneka
dess berättigande. Det finnes icke blott malm i gigantiska
qvantiteter, utan äfven för malmens förädling jordens största vattenkraft,
fördelad i värdefulla vattenfall öfver hela detta stora land, der
finnas mossar, hvilka med nutidens tekniska resurser på detta område
lemna brännmaterial för malmens smältning, och der finnas
äfven hundratals qvadratmil fruktbärande jord, som väntar på odlarens
plog, flit och armar. I hvilket annat land skulle man väl i
våra dagar, årtionde efter årtionde låta dylika förvärfskällor ligga
oanvända? Visserligen framträder här och hvar i dessa aflägsna bygder
den enskilda företagsamheten rustad att med tillförsigt och viljekraft
bekämpa de otaliga svårigheter och hinder, som resa sig i det
rastlösa arbetets väg, men utan det allmännas värdefulla hägn kunna
hvarken jordbruk, näringar eller industri der ega bestånd eller komma
till någon utveckling. Malmdriften uppe i lappländska grufvorna,
hvilka hittills legat gagnlösa, tillför nu vårt land flere.millioner årligen
och visar den väg, som man med begagnande af nutida och blifvande
uppfinningar för malmens förädling, har att gå för att fruktbargöra
denna landsändas naturliga resurser. Lägger man dertill hvad som
i nationalförmögenhet representeras af den industri, som sjelfsagdt
skall blomstra upp omkring jernvägen, vid forsarna och torfmossarna,
så lär väl ej kunna nekas, att der finnas möjligheter till en ekonomisk
utveckling af oberäknelig omfattning. Här må dessutom påpekas de
afsevärda fördelar för hela det sydliga Sveriges jordbrukare, att i
öfre Norrlands grufarbetare och verkstadsfolk hafva till antal ständigt
växande förbrukare och afnämare af sydsvenska produkter.

Bland andra skäl, som anförts mot den ifrågasatta jernvägens
byggande har nämnts de politiska och strategiska farorna, men andra
stater inne i hjortat på Europa, hvilka hafva landgränser rundt omkring
sig, hafva icke dragit i betänkande att föra fram sina banor
invid eller emot grannars gränser, utan att dessa åtgärder framkallat
några förvecklingar, och sjelfva hafva vi ju genom ångfärjor underlättat
förbindelsen med de danska banorna, utan att vare sig Helsingborg
eller Malmö äro befastade. Våra svenska jernvägar äro byggda

N:o 30.

Sfi

Måndagen den 10 Maj.

Anslag för
undersökning
rörande
anläggning
af statsbana
från Oellivare
till
norska gränsen.

(Forts.)

hufvudsakligen för fredliga äudamål och i syfte att underlätta den
fredliga utvecklingen; Det kan ju under sådana förhållanden icke
vara giltigt att vid deras tillkomst alltid taga hänsvn till framkonstruerade
synpunkter.

Bland skäl, som ytterligare anförts mot koncessionen, är fruktan
för

1) Inblandning från utlandet, men denna kan hindras derigenom
att föreskrift lemnas, att jern vägsbolagets aktier icke få egas af annan
än svensk man och att anteckning härom skall tryckas å aktiebrefven.
Bolagets obligationslån skola öfvertagas af ett tiotal svenska banker,
och då staten har rätt att när som helst inlösa banan, dervid obligationerna
äro förfallna till inlösen, lära dessa papper icke blifva synnerligen
begärliga på utländska marknader.

2) Med Gellivarebanans inköp af statsverket afsåga att förekomma
att utländingar skulle få ega och disponera denna trafikled.
Samma skäl föreligger alldeles icke nu, då det är svenska undersåtar,
som begära att få bygga O fotenbanan. Jern vägsbolaget blir uteslutande
svenskt, i likhet med de begge grufbolagen, uti hvilka ingen
utländsk aktieegare finnes.

3) Alla anordningar å banan, föranledda af militära skäl, kunna
ju verkställas af de koncessionssökande, efter i koncessionen lemnade
föreskrifter.

4) Gellivareaffaren tager för närvarande i anspråk ett kapital af
mera än fjorton millioner kronor. Vid lastplatsen i Luleå äro dyrbara
förädlingsverk under uppförande. Då de häri nedlagda kapitalen
måste räntas och amorteras och affären synes hafva en gifven tendens
att utveckla sig, på kommer uppenbarligen malmtrafiken å Gellivarebanan
icke att minskas.

5) Koncessionssökandena hafva dessutom hemstält, att det vilkor
skulle bland andra föreskrifvas för koncessionens erhållande, att någon
malmexport från Gellivare öfver Ofoten icke finge eg a rum, med
mindre till svenska statsverket i förskott erlades den förlorade vinst,
som efter Kongl. Maj:ts bepröfvande genom exporten öfver Ofoten
uppstode för Gellivarebanan, hvarförutom koncessionssökandena erbjudit
sig att på banstrackningen Gellivare—Luossavaara använda
lättare öfverbyggnad, om så skulle påfordras, för att derigenom
omöjliggöra malmtrafik från Gellivare till Ofoten.

Den åsigten har ej blott från regeringens sida utan äfven från
andra håll uttalats, att man framför koncession bör föredraga att banan
bygges genom statens försorg. Ja, visserligen vore detta en
staten värdig uppgift för att ej säga skyldighet, men det torde dock
vara tvifvelaktigt, huru vida man verkligen gjort sig en klar föreställning
om de otaliga svårigheter och hinder, som äro förenade
med en statsbanebyggnad i ödemarken och inom fjellregionen, äfvensom
om den tid, vid hvilken en jernväg på 282 kilometer och byggd
under så ogynsamma naturförhållanden skulle vara färdig. Det är
ett kändt och erkändt sakförhållande, att den, som bygger sakta,
han bygger dyrt, och ett förhalande med tiden kan icke vara förenligt
med statens intresse lika litet, som det kan anses rättvist och
billigt, att betaga grufegarne den dem tillkommande laga rätten att

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj.

komma i åtnjutande af utfartsväg för malmen från sina grufvor. Anslag för
Den staten förbehållna rätten, att när som helst lösa sig till jern-n™garrör°ande
vägen borde väl anses såsom särdeles fördelaktig, då härför ej for- anläggning
dras högre belopp, än som bevisligen nedlagts i jernvägsbyggnaden. af statsbana
Blifver banan en lukrativ affär och vill staten hafva full kontroll från Gelli
öfver trafiken, ja. då öfvertager staten kommunikationsleden utan att grän hafva

behöft utsätta sig för de oberäkneliga svårigheter och risker i sen.
som äro oundvikliga vid en jern vägsbyggnad i och öfver fjellen. (Forts.)

Beträffande de af utskottet och äfven af reservanterna uppstälda
fordringar, att verksam garanti skall lemnas lör att icke malmbrytningen
af en eller annan anledning för mycket inskränkes eller till
och med afstanna!'', så synes det i sanning ofattligt, huru en sådan
säkerhet skall kunna ställas. Ingen kan på förhand beräkna hvarken
konjunkturer, omättligt höga exportfrakter, låga jern-och malmpriser,
krigstillstånd eller andra händelser, som kunna inträffa. Man ser ju
huru endast en så obetydlig sak, som den nu pågående strejken vid
Gellivare i afsevärd mån rubbar malmtransporten på Gellivarebanan.

Jernvägen från Gellivare till riksgränsen är beräknad kosta 16. millioner
kronor. Staten vill vara förvissad om ränta å dessa penningar
och att fullgod garanti derför skall lemnas af hufvudtrafikanterna.

Men då ingå fastigheter finnas i fjellbygden och således icke heller
några prima inteckningar, hvilka kunna som hypotek i värde motsvara
de 16 millionerna, så skulle icke finnas någon annan möjlighet,
än att deponera beloppet i reda penningar, men då äfven detta är
en möjlighet, så lärer nog en hvar vid närmare eftertänkande inse,
att det är orimligt begärdt. att den, som skall förse banan med inkomster,
också skall tillförbinda sig ett visst minimum af sådana,
vare sig hans affär för tillfället kan drifvas med eller utan förtjenst.

Vågar icke staten stå denna risk här liksom den utan tvekan gjort
det i afseende å alla andra sina jernvägar, så talar ju detta ännu mer
för att låta de enskilda, som det vilja, påtaga sig densamma. Visar
det sig då, att företaget är godt, och att statens försigtighet således
var onödig, har ju staten ändock frihet att taga hand om den gifvande
affären, i motsatt fall är ju förlusten de enskildes.

Den nu föreslagna jernskodda förbindelsen mellan Gellivare och
vestra riksgränsen skulle komma under hela sträckningen att genomlöpa
den del af vårt nordligaste län, som är bebodt uteslutande af
en finsktalande befolkning; men med banans framdragande genom
dessa trakter följer industri, kultur och kolonisation och dermed en
god förstärkning af det svenska elementet, hvarjemte eu frisk ström
af svensk nationalitetsanda skulle införas i dessa hittills okända och
missförstådda bygder, hvilkas intressen äro så nära förbundna med
hela det öfriga landets, men om de ringaktas eller försummas, så
kunna de genom sjelfva läget på ett eller annat sätt lätt lockas öfver
till andra land. Har man verkligen en fäst tilltro på öfre Norrlands
förmåga att kunna motsvara de förhoppningar, som vid denna aflägsna
del af vårt land äro fastade, och vill man tillitsfullt föra denna landsända
fram till utveckling och förkofran, så uppnås icke detta mål på
uppskofvens och de restriktiva åtgärdernas väg.

Om hvarje sak finge tala för sig, om hvarje godt och lofvärdt

N:o 30. 28 Måndagen den 10 Maj.

^undersök* företa&’ hvarje näring, hvarje industri finge ostördt utveeckla sig utan
ning rörande iblandning af främmande element eller prohibitiva ingrepp, så skulle
anläggning äfven de nordliga bygderna gå framåt i utveckling och förkofran
af statsbana och dess befolkning glädja sig åt morgonen af en ny dag, när solen
vare^fft UPP °^ver nejder, som tillförene legat i skugga och mörker,
norska grän-0C^ ett nJu slägte framträder, bättre rustadt f ör lifvets strider, att i
sen. fädrens spår tjena sin Gud .och sitt land.

(Forts.) Af nu anförda skäl får jag yrka, att kammaren med ogillande

af utskottets motivering ville afslå Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Waern: Jag kan icke dela någondera af de olika meningar,
som här uttalats, afseende å ena sidan utskottets att tillintetgörande
ifrågavarande jernvägsplanerna och å andra sidan reservanternas att
visserligen befrämja dem genom att framhålla den nytta, som malmbrytningens
utveckling skulle medföra men dock uppskjuta planernas
förverkligande mycket länge. Jag anser nemligen för min del,
att det är en bjudande pligt att så snart som möjligt söka för det
allmänna bästa tillgodogöra landet dessa rikedomar, att sörja för
denna landsdels, Norrbottens uppodling och förökningen af dess befolkning
och dess välstånd. Jag anser det, snart sagdt, skamligt, att
man låter en fjerdedel af vårt land ligga försummadt, utan att man
försöker att tillgodogöra sig dess resurser, allt under det att befolkningen
från andra delar af landet nödgas utvandra till främmande
land för att finna arbete. Motståndet mot jern vägen hos dem, som
instämt i utskottets motivering, har tydligen, såsom också framgår
af motiveringen, berott på farhågan för att en ökad malmbrytning i
Norrbotten skulle inverka menligt på jernhandteringen i det öfrfga
Sverige. Det är nu för det första i sjelfva verket alldeles orimligt
att denna farhåga skulle hafva någon grund för sig, då det nemligen
är fråga om en så ringa tillökning i verldens malmtillgång, blott
några få procent, två procent eller något i den vägen. Och för det
andra är malmens godhet icke i och för sig tillräcklig att åstadkomma
någon för det utmärkta svenska jernet farlig konkurrent, utan dertill
skulle också fordras att malmens bearbetning kunde ske med träkol,
men då intet annat land än Sverige kan anskaffa sådana i tillräcklig
mängd för att någon större jernhandtering derpå skulle kunna grundas,
så förefinnes derför ingen fara. Denna farhåga är således enligt
mitt förmenande förestafvad af en fullkomlig skuggrädsla.

Man har derjemte sökt att på allt sätt förringa betydelsen för
Norrland af en der uppkommande industri, hvilket påminner mig om
de sträfvanden, som under förra århundradet utgingo från Stockholm
och afsågo att hindra sjöfartens och näringarnes uppkomst i hela
Norrland och större delen af Finland. Jag har icke studerat handlingarna
derom så noga att jag kan citera något deraf, och har dem
icke heller till hands, men jag är öfvertygad om, att det var samma
motiv som nu, som då anfördes, nemligen att det var icke någon
större befolkning i Norrland, som behöfde lättade kommunikationer,
att det var icke några kapital nedlagdal dess grufvor och mycket
annat sådant — alldeles samma motivering som nu motståndare mot
odlingen i Norrland anföra för att hindra uppkomsten af en verk -

Måndagen den 10 Maj. 29 N:o SO.

samhet, som man tänker sig skola vara hinderlig för ens egna intres- Anslag för
sen. Men jag hoppas, att likasom det motstånd, som då gjordes afniZröZnde
Stockholm och andra handelsstäder, blef besegradt, skall äfven detta anläggning
blifva öfvervunnet. af statsbana

Det är verkligen orimligt, att, när enskilda personer vilja be- från Gellifräinja
landets näringslif på en viss punkt, skola de betraktas såsom ^än de

dermed vilja skada landet. År det då någon skilnad mellan att sen''
göra fabriksanläggningar och upptaga grufvor i mellersta Sverige och (Forts.)

att göra det i Norrland? År det icke ens från rättslig synpunkt likstäldt
att drifva industri i Norrland och i mellersta Sverige? Jag kan
omöjligen inse, att det är någon skilnad; och när man då besinnar,
hvilka ofantliga resurser, som ligga just i dessa grufvor och
dessa skogar som det icke finnes någon annan utväg att tillgodogöra
sig än genom export, när man besinnar de möjligheter till odling
som finnas oaktadt det hårda klimatet, när man besinnar, att tre
månaders sol åstadkommer underverk af gräsväxt i Torneådalen och
der grundat en kreatursafvel som genom uppodling af myrar kan
sprida sig till vidsträckta trakter, så förefaller det mig såsom en
oafvislig pligt att göra hvad man kan för Norrbottens väl och såsom
den högsta grad af orättvisa att till förment bevarande eller befrämjande
af enskilda intressen på andra orter vilja hindra den enskilda
företagsamheten att der göra sig gällande.

Nu har det framhållits att det skulle vara strategiska och politiska,
högpolitiska, skäl, som skulle lägga hinder i vägen för att
öfverlemna åt den enskilde att der bygga jernväg, hvilket endast
borde kunna ske genom framdragandet af en stambana. Men af särskilda
skäl, som vi allt för väl känna, dröjer det mycket länge, innan
detta kan göras. Jag kan icke betvifla den goda meningen hos dem,
som framstält dessa invändningar — framför allt icke hos regeringen
— men jag tror, att det är en fullkomlig orättfärdighet att, under
tiden innan någon stambana blir färdig, motsätta sig anläggandet af
denna bana, som enskilda personer vilja söka åvägabringa, enär dessa
vilja underkasta sig alla tänkbara vilkor för att staten må kunna
hindra hvarje slags utländskt intresse att tränga sig. in. De vilja ju
deponera sina aktier och i öfrigt gå in på hvilka vilkor som helst i
detta afseende. Hvad kan det då finnas för anledning att motsätta
sig deras önskningar? Jo det qvarstår en fruktan för att något som
nu icke kan utpekas eller klargöras, dock skulle kunna inträffa och
ådraga oss olyckor, och derför hafva män, som vilja befrämja Norrbottens
väl förenat sig om den åsigt, att en bana bör byggas, men
icke får tillhöra enskilda utan skall bli en stambana. Men då en
sådan skulle kräfva stora kostnader har man ansett nödigt att på
något sätt försäkra sig mot förluster. Man har då velat, att grufbolaget
skulle förbinda sig såsom ett första vilkor att på statens jernväg
forsla en viss qvantitet malm för hvarje år. Men kan verkligen
bolaget åtaga sig ett sådant vilkor? Kan det förhindra krig? Kan
det inverka på den utländska tull-lagstiftningen? Kan det ansvara
för att det finnes tillräckligt med fartyg för utskeppningen? Det är
orimligt att uppställa ett sådant vilkor, och kan icke ske. Ty. om
också bolaget åtager sig detta vilkor, så kan det hända att det icke

N:o 30. 30 Måndagen den 10 Maj.

Anslag tor blir i stånd att uppfylla detsamma. Men om staten anlägger en
ning ropande 8talI''hana luan att hafva något sådant fraktaftai, så uppstå också beanläggning
synnerliga och abnorma förhållanden. Det skulle då kunna hända
af statsbana att staten under någon tid å sin stambana icke finge några frakter.
flan G-elli- Det vore mycket illa och alls icke passande för staten. Om man på
norska grän-en enskhd bana icke får några frakter så förlorar man visserligen
sen. under tiden räntan på de penningar, som man nedlagt på banan, men

(Forts.) man kan möjligen genom nedsättning af utgifterna för trafiken min ska

förlusten och genom höjning af frakttaxan, när trafik åter börjar,
taga igen skadan. Men för staten, som icke har fria händer i sådana
afseenden och icke har någon nytta af grufbrytningen, skulle det
vara vida värre. De enskilde kunna möjligen också använda det
arbetsfolk, som eljest tillhöra banan på annat håll, men det går icke
för sig för staten. Jag anser således, att det ligger i sakens natur,
att i detta fall en enskild bana är bättre än en statsbana.

Jemte motivet att förhindra möjligheten af politiska förvecklingar,
förefinnes äfven ett annat för yrkandena att banan skall blifva en
stambana, nemligen att om en enskild bana anläggas, så skulle malm
på densamma kunna fraktas från Gellivare till Öfoten, hvilket menligt
skulle inverka på trafiken på statens bana från Gellivare till
Luleå. Detta motiv anser jag orättfärdigt och kan icke underlåta
att egna några få granskande ord åt dess verkliga innebörd. År
någon, — vare sig staten eller en enskild — som är egare af en
jernväg, berättigad att säga: alldenstund jag dertill har magt genom
ett koncessionsvilkor, hindrar jag eder från att skicka edra varor på
någon annan väg än min? Det förefaller mig alldeles orimligt. Men
deremot är det en helt annan sak och det enklaste och naturligaste
sättet att förhindra förlust af trafiken på statens bana till Luleå deruti,
att staten med egarne till Gellivaregrufvorna gör ett aftal om frakten.
Med dem kan man göra det aftalet, att de endast skola frakta
sina varor på statens bana, och det är lätt att betinga sig detta genom
att medgifva dem fördelaktiga fraktsatser. Härtill skulle de nog vara
benägna, i all synnerhet som risken att grufbolaget skulle föredraga
att skicka sina varor den 10 mil längre vägen till Ofoten icke torde
vara så synnerligen stor och hittills, praktiskt sedt, icke ansetts vara
det, så att koncessionssökandena ju också ansett sig tillsvidare vara
nöjda med att få koncession å bandelen Luossavaara—Wassijaur.

Jag skall icke länge upptaga kammarens tid, men jag kan omöjligt
sluta utan att något beröra den kontrovers, som uppstått mellan
herr Tamm och generaldirektör Berg i afseende å de erbjudna två
millionerna. Herr Tamm klandrade detta förslag i ordalag, som jag
fullkomligt gillar; herr Berg sökte försvara detsamma derigenom, att,
om detta förslag vore olämpligt, borde man också fördöma anskaffandet
af bidrag för försvaret genom insamlingar af gåfvor af medel,
uppkomna genom umbärande och af sparsamhet, som enskilda familjer,
qvinnor och barn af offervillighet för fosterlandets försvar underkastat
sig. Nej, det förhåller sig icke så. Det är icke en skänk, som blifvit
erbjuden, utan en betalning, ett vederlag som blifvit fordradt.
Hade initiativet till erbjudandet kommit från bolaget, då skulle jag
lör min del blott ansett det — för att nyttja ett mildt uttryck —

Måndagen den 10 Maj. 31 N:o 30*

såsom oförsynt. Men det påstås temligen allmänt ocli ganska bestämdt, Anslag för
att initiativet icke utgått från bolaget, och i sådant fall påminner nlHg Yrande
detta starkt om en skandal, som inträffat hos ett folk, hvilket icke anläggning
är sä nogräknad! som vi i dylika fall —jag menar Panama-skandalen, af statsbana
då man afpressade dem, som ville utöfva en viss industriel verk- från
samhet, penningar, för att de skulle få den hjelp af lagstiftningen grän som

de behöfae. Detta är allmänt brännmärkt och det bör bränn- se„_
märkas. Jag tillägger, att dessa personer, som voro inblandade i (Forts.)

skandalen — åtminstone en af dem — ursäktade sig med, att man
handlat så som man gjort i partiets intresse, hvilket åter åsyftade
landets väl. Nu kunna vi ju inbilla oss, att vi äro mera rättfärdiga
och att här skulle något sådant icke kunna förekomma. Men det
kan nog hända, att äfven i vår historia förekommit sådana saker,
kanske ännu värre, i förra seklet. Hvad är det då, som är så tadelvärdt
i denna sak? Jo, det är, att deri ligger, att statens pligt att
gagna der den kan gagna skulle förändras så, att den gagnar, der
den, möjligen kan hafva tillfälle att derför få betaldt. Staten skulle
göra sin pligt här eller der, eller i allmänhet beroende på, om den
kunde frampressa några penningar. Detta är enligt mitt förmenande
ytterst omoraliskt; och ännu värre blir det genom den mannamån,
som deraf skulle blifva en följd. Per skulle få betala men icke Pål.

År det rätt att taga betaldt för en jernvägskoncession, så är det väl
också rätt taga betaldt för andra! Bor det icke förmöget folk vid
Krylbo—Örebrobanan? Hvarför icke för eu ifrågasatt jernbaneanläggning
der taga betaldt af dem? Och vidare alla de många
banorna i Skåne! Man kan visserligen icke taga två millioner från
någon af dem, men man kunde måhända få mera, om man tager
några hundratusen af den ena och några hundratusen af den andra.

Försvars väsendet kan möjligen befrämjas på sådant sätt! Nu förfaller
emellertid detta förslag den 1 juni, och jag hoppas, att något dylikt
aldrig må återkomma.

Det har talats om, att i fråga om en sådan bana som denna
borde vi också tänka på hvilken inverkan andra lands intressen möjligen
kunde hafva på saken, och särskild! har det talats om, att
landet öster om oss skulle vilja hafva denna bana för att komma
fram till en hamn vid vesterhafvet; och att det derför skulle vara
farligt att vare sig medgifva eller sjelf bygga denna bana från Norrbotten
till Ofoten. Han skulle derigenom utsätta sig för att locka
denna vår granne att vilja tillegna sig hvad vi sålunda gjort och
dermed också en del af vårt land. Det kan icke väntas, att jag skall
anföra några strategiska skäl. Men sunda förnuftet säger, att kommer
det någonsin en armé dit upp — sjelfva tanken att skicka en armé
upp till Lapplands ödemarker förefaller orimlig — så skall den nog,
vare sig den hejdas af en fästning eller öfvervinner detta hinder, se
med hvilka äfventyr och besvärligheter det skall vara förenadt att
eröfra en hamn vid vesterhafvet. En armé i Lapplands ödemarker
är emellertid i sig sjelf en omöjlighet. Men jag har ett annat mycket
kraftigare skäl och det är, att ett land, som af försigtighet och fruktan
för en öfverlägsen granne icke gör hvad det kan för sin egen
utveckling och kultur, det har härigenom förlorat mycket af det

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj.

Anslag för oberoende och den frihet som det just varit afsigten att bevara.

ningZandefÖTA "T d®l kallf ty detta fe"he,t- Nej, Utom oss uppodla vårt
anläggning iand e*ter basta förmåga utan att hysa någon fruktan för att våra
af statsbana grannar derigenom skola lockas att anfalla oss.

från Gtelli- Jag instämmer i herr Bergs yrkande om bifall till utskottets

rare till förslag men med ogillande af motiverino-en.
norska gran ° ° =>

sen.

(Forts.) Herr Ljungberg: Den kongl. proposition, som inkommit till

Riksdagen i detta ämne, kan ju synas ganska oskyldig, då den blott
innefattar begäran om ett anslag å 40,000 kronor. Men då det vill
synas, som om man genom beviljande af ett sådant anslag kunde
gifva på hand ett bifall till hela denna stora fråga, så torde saken
förtjena att något närmare skärskådas. Denna plan är nemligen enligt
mitt förmenande en af de farligaste och förderfligaste, som åtminstone
på senare tider blifvit väckt. Den är skadlig både ur nationalekonomisk
och politisk synpunkt. Från nationalekonomisk synpunkt är
den det derför att den går ut på att kasta in på den stora verldsmarknaden
ytterligare massor af den bästa malm vi ega, sedan vi
kort förut levererat så stora qvantiteter deraf, att våra malmfält i
mellersta Sverige ha svårt att bestå konkurrensen. Och genom detta
ökade tillflöde af vår goda jernmalm göra vi utlandet än mera oberoende
af svensk jerntillverkning. Men det är äfven en annan synpunkt
hörande till detta område, hvilken jag icke funnit berörd vid
detta tillfälle, nemligen hur det skall komma att gå med vår ostkust
och dess städer. Om vi öppna denna utfartsväg till vesterhafvet, så
är det alldeles klart, att den skall komma att taga lofven af den
andra vägen, och det kommer att ske en ofantlig omhvälfning af
förhållandena i Norrland. Man har efter seklers arbete lyckats
drifva upp kulturen i dessa landsdelar och städerna der uppe — åtta
ä nio stycken — hafva vunnit en allt större utveckling. Men går
denna plan igenom, så kommer allt att gå tillbaka, städerna komma
att falla i lägervall, och Norrbottens import och export komma att
taga sina vägar öfver vesterhafvet. Detta kan man anse för alldeles
gifvet och obestridligt.

Ser man då saken vidare från militärisk synpunkt, så har man
ganska talande utsagor i det afseendet från militära auktoriteter. De
hafva sagt och skrifvit, att, innan man gör något sådant, eller åtminstone
jemsides med en sådan anläggning, måste man i Norrland
anlägga eu fästning, och att vi äfven måste förskaffa oss en större
truppstyrka der uppe och förstärka vårt sjöfösvar. Nu har man nylige
beviljat — såsom jag anser förhastadt — ett stort anslag för att
åstadkomma norra stambanans fortsättning ända till Kalix utan att
förut draga försorg om grundläggning af en fästning; och trots det
anslag af en million, som af denna kammare och möjligen äfven af
medkammaren blifvit eller blir lemnadt till en fästningsfond för
framtiden, d. v. s. af hvilket man icke kan använda något för närvarande,
stå vi således nu på den ståndpunkten, att vi komma att
genast arbeta på fortsättning af norra stambanan, men alls icke för
närvarande göra något för det fasta försvaret. Det är då så mycket
betänkligare att på samma gång tänka på att anlägga jernväg upp

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj.

emot Ofoten. Ty det är klart, att en fiende kan på det sättet an- Analog för
falla oss från två håll, och en fästning i Norrbottens län blir ju under Jfn^örande
sådana förhållanden desto mera nödvändig. Men det är icke nog ^nlä^gning
med en fästning på den östra sidan; det borde äfven vara en på af statsbana
den vestra. När denna fråga först förekom i pressen, hördes röster från Gellifrån
Norge, som sade, att de också måste hafva en fästning deruppe va’f
vid Ofoten eller Viktoria-hamnen. Dessa röster hafva dock redan’10''s s^ran
förstummats, och man har hört till och med framstående norrmän (Forts.)
säga, att de icke ämna åtaga sig några förbindelser, af hvad slag som
helst, med hänseende till passagen öfver den norska landtungan.

Detta är också allt för troligt och i full öfverensstämmelse med det
norska systemet. De förlita sig på att svenskarne skola, med vanligt
oförstånd, kasta sig in i detta farliga företag och bereda Norge
en så stor fördel, som här är i fråga, utan att skaffa sig nödiga garantier.
Detta är emellertid en högst betänklig sak. Vi måste, efter
min tanke, se till, icke blott att man får sådana vilkor i afseende å
malmtransporten, att denna kan fortgå obehindradt och icke med
godtyckligt förhöjda taxor, utan äfven att man har frågan om försvarsåtgärderna
ordnad med Norge, innan man medgifver denna banas
anläggning. Man har, besynnerligt nog, icke alls fäst sig vid det
senare. Men det lärer väl vara alldeles gifvet, att vi icke kunna
företaga något, förr än vi i allt hafva garantier från Norge. Den
surprisen skulle kunna hända oss, att norrmännen en vacker dag, när
de politiska förhållandena vore ömtåliga eller de ville genomdrifva
sitt makalösa förslag om egen utrikesminister, sade: vi stänga helt
och hållet, om ni icke vilja gå in på våra önskningar. Och då hafva
vi redan anlagt en dyrbar bana och åtagit oss förbindelser i afseende
å malmbrytningen! Man säger visserligen, att det kan icke falla
kloka menniskor in att, när trafiken är till deras fördel, vilja hindra
den. Jo, mycket lätt. Vi hafva sett, att norrmännen kunnat trots
talande förnuftsskäl vidtaga åtgärder, som äro högst besynnerliga.

Vi kunna icke hafva förgätit frågan om de diplomatiska angelägenheterna,
och huru norrmännen i denna utan vidare fattade beslut om
att indraga sitt bidrag till den unionella diplomatien, som de både
behöfde och fortfarande begagnade. De fattade ett annat beslut, lika
oförväget och lika tanklöst, som icke något annat folk skulle hafva
fattat, nemligen att de från och med en viss dag, den 1 januari
1895, skulle hafva egna konsuler. Ingenting var i detta afseende
ordnadt på förhand, men likväl fattade de ett sådant beslut i kraft
af sitt förträffliga eukammarsystem. Mot förhastade beslut på det
hållet äro vi således icke skyddade. Vi måste derför hafva garantier
för att norrmännen hålla trafiken öppen, och attn de icke godtyckligt
höja sina taxor och derigenom förhindra den. Äfven bör uppgörelse
vara träffad i afseende å de stora upplagsplatser, som erfordras.

Framför allt bör något göras för att vi på vår sida må kunna vara
säkra på, att befästningar blifva anlagda, ty föga lärer det väl hjelpa,
att vi hafva fästningar på östra sidan, om fienden har öppen tillgång
på den vestra. Detta allt är saker som böra ordnas, innan någon
åtgärd i detta fall bör vidtagas, och derför nödgas jag instämma i
utskottets hemställan om afslag å den kongl. propositionen.

Första Kammarens Vrot. 1897. N:o SO.

N:o 30. 34 Måndagen den 10 Maj.

Anslag för Herr Wester: Denna frågas stora betydelse såväl i ekonomiskt

Tving rörande 80111 * strategiskt hänseende har redan blifvit så tydligt framhållen i
anläggning kammaren, att jag icke skall uppehålla tiden med att vidare utveckla
af statsbana densamma. Frågan har äfven en annan sida. Den berör nemligen
från Gelli- äfven stora enskilda ekonomiska intressen icke endast för dem, som
norska grän- eSa ^essa st°ra malmfyndigheter i Norrbotten, utan äfven för idkarne
sen. a^ bergshandtering i hela vårt land. Det är visserligen sant, att
(Forts.) om en jernväg byggdes mellan Gellivare och Ofoten, skulle den vara
egnad att kraftigt medverka till svensk industris och svensk kulturs
uppblomstring i dessa nordliga delar af vårt land, men å andra
sidan skulle den betydligt ökade malmexporten, som deraf blefve en
följd, vara egnad att nedpressa priset å jernmalm och derigenom
menligt inverka på den redan förut ganska betydliga malmexporten
i vårt land, liksom ock på jernhandteringen i öfrigt. Nu säga
koncessionssökandena sjelfva, att prisen på malm och jern under de
20 senare åren i högst betydlig grad reducerats, och att detta framför
allt beror derpå, att malmtillgången på verldsmarknaden så betydligt
ökats i följd af att kommunikationerna förbättrats och fraktkostnaderna
blifvit mer och mer nedsatta. Jag vågar då vördsamt
fråga, om skäl är att genom beviljande af denna jernvägsanläggning

fördubbla exporten af malm från Sverige och derigenom ytterligare

nedtrycka priset på densamma.

Jag skall icke uppehålla mig vid den tekniska sidan af saken,
utan endast be att i korthet få med några ord bemöta det uttalande,
som kammarens högt ärade förre talman nyss hade. Han sade, att

det icke kunde vara öfverensstämmande med rättvisa och billighet

att neka svenske män, som ega dessa malmfält i lappmarken, att
bygga en jernväg och att derigenom förhindra dem att njuta afkastningen
af denna deras egendom. Ja, jag vill saga, att man i
detta fall kan göra rättvisa på två sätt. Han ville göra dem rättvisa
genom att låta dem bygga denna jernväg. Men om svenska staten
anser, att byggandet af jernvägen innebär en fara, så länge vi icke
hafva vårt försvarsväsen ordnadt i dessa nordliga bygder, och derjemte
en fara för en af våra vigtigaste näringsgrenar, nemligen jernhandteringen,
då kan svenska staten säga nej till en dylik koncession,
men ändå gifva rättvisa. Staten kan nemligen, såsom herr Svedelius
i början af diskussionen yttrade, köpa dessa malmgrufvor, hvilket
vore den lyckligaste lösningen på frågan. Jag anhåller att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Björnstjerna: Med stor förvåning erfor jag det frikostiga

anbud, som gjorts af ett aktningsvärdt konsortium, men med ännu
större förvåning har jag erfarit, att hvarken regeringen eller Riksdagen
vill mottaga detsamma. Såsom bekant, erbjuder sig detta
konsortium att bygga ifrågavarande jernväg, som betingar eu kostnad
af 15 millioner, att bygga den under all den kontroll, som af staten
fordras, att derjemte garantera att icke statsbanan Gellivare—Luleå
skulle blifva lidande derpå, samt slutligen att skänka 2 millioner kronor
till befästningen vid Boden. Jag fann detta anbud så storartadt,
att hos mig icke ett ögonblick uppstod något tvifvel om att icke

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj.

anbudet skulle antagas. Att denna jernväg skulle för öfre Norrland Anslag för
vara af allra största betydelse, att den skulle inbringa vårt land n^g rörande
stora belopp för den malm, som skulle exporteras, att den skulle anläggning
skapa en talrik befolkning der uppe, medföra odlade bygder, och af statsbana
kraftigt befrämja deras förkofran i alla afseende!!, det kunna vi. väl från GjeW*-alla inse. Men man åberopar, bland andra, strategiska och .politiska grän skäl

för ett afslag. Ja, de strategiska skälen synas mig i främsta se“
rummet tala för bifall. Finge vi denna bana, som är afsedd att (Fort1;.)
dragas ut till Ofoten, skulle vi, i händelse åt ett fiendtligt anfall från
öster, medelst densamma kunna påräkna bistånd, särskildt af norrmännen,
men äfven af andra bundsförvandter, som vi möjligen kunde
hafva. Dessa kunde nemligen i sådant fall skicka trupper langa
denna bana och i ryggen hota den fiende, som hade inryckt i Norrland.
Jag anser, att banan skulle verka så betryggande, att just derigenom
den mycket omtalade befästningen vid Boden blefve till
stor del öfverflödig, åtminstone kunde den utan olägenhet i väsentlig
grad minskas, hviiket vore väl, ty med kännedom om Riksdagens
betraktelsesätt och frikostighet, när fråga är om befästningar, kan
jag icke föreställa mig, att Riksdagen kommer att bevilja 9 millioner
kronor till uppförande af denna fästning. Åt samma anledning
hade det varit skäl att antaga det gjorda anbudet åt två millioner,
hvarigenom man utan att behöfva begära anslag af Riksdagen kunde
komma ett godt stycke på väg med fästningen, hvilken enligt min
tanke nödvändigt måste göras mindre storartad än som hittills afsetts.

En talare, herr Björlin, yttrade härom dagen från denna plats något,
som jag anser vara ganska tänkvärdt. Han sade, att vi hafva i 80.år
experimenterat med Karlsborg, som ännu icke blifvit ens halffärdig;
skola vi nu i 80 år experimentera äfven med en annan fästning.

Om jag än icke bestrider nödvändigheten af en fästningsanläggning
der uppe, tror jag dock att anspråken måste nedsättas.

Bland de politiska skälen har så ofta åberopats — och detta
äfven af en talare, som nyss hade ordet — att Ototen skulle vara
eu så utmärkt hamn för vår östra granne, att det skulle ligga en
fara i att leda jernvägen dit, i ty att vid sådant förhållande nämnde
granne skulle vilja åtkomma denna hamn. Ofta har framhållits, att
Ryssland då skulle anlägga en större flottstation vid Vesterhafvet
för att mäta sig med England. Min öfvertygelse har alltid varit,
att det tvärt om ligger i Rysslands tydliga intresse att, om en jernväg
till Ofoten anlägges, icke vilja hafva en rysk hamn der. Skulle nemligen
Ryssland råka i krig med England och andra stormagter, t. ex.

Tyskland och Österrike, så har Ryssland, så länge Ofoten tillhör ett
neutralt land, dock en utfartsväg deröfver till den öfriga verlden.

Men skulle Ofoten vara ryskt, blefve det blockeradt likasom alla
Rysslands hamnar i Östersjön. Jag påstår derför, att det obestridligen
lierser i Rysslands intresse, att Öfoten tillhör ett neutralt land
och icke är en rysk hamn.

Det sades nyss, att vi i följd af jernvägen måste tänka på att
befästa icke endast Boden utan äfven Öfoten. Om norrmännen vilja
befästa Ofoten, är det deras fullkomliga rättighet, men derom behöfva
vi icke bekymra oss. Vi behöfva ej någon befästning åt den sidan.

N:o 30. 36 Måndagen den 10 Maj.

Anslag för Man har så mycket framhållit faran för utländsk inblandning.
ning rörande ^a*va Y1 käft någon olägenhet af alla de jernvägar, som utländingar
anläggning kyggf i vårt land? Hvad angår Gellivare-banan, så skötte sig dess
af statsbana utländska egare illa, de satte till stora kapital, men Sverige har i alla
från G-elli- fall fått banan, som sannerligen icke funnits nu, om icke utländingarne
norska grän- kygfM den. Den första bana, som anlades här i Sverige, Köping—Hultsen.
banan, byggdes af utländingar. Jernvägarne Nässjö—Oskarshamn och
(Forts.) Oxelösund—Flen m. fl. hafva byggts af utländingar. Icke hafva vi
haft det ringaste obehag deraf''. Utländingarne hafva fått uppoffra
sina kapital, under den tid banorna gått dåligt. Sedermera, i den
mån de blifvit vinstgifvande, öfvergå de i svenska händer. Hvarken
hvad jernvägar eller andra större industriella företag beträffar hafva
vi haft olägenhet af utländingarne och deras verksamhet. De hafva
lagt ned stora kapital på många jernbruk och andra verk samt förlorat
dessa kapital. Stundom hafva de lyckats, såsom t. ex. vid Åmmeberg,
der de skapat en stor industriel trakt. Många tusen menniskor
finna der sitt uppehälle, och det hafva vi utländingarne att tacka för.
Troligen hade der, om icke så varit, i dag endast funnits nakna bergen.
Jag kan således icke dela farhågorna för utländingarnes inflytande,
i synnerhet om alla de garantier skulle tagas, som i detta fall föreslås
för att icke en sådan koncession skulle öfvergå i utländska händer.

Jag vill icke länge uppehålla kammaren, då tiden är så långt
framskriden; men jag kan icke underlåta att besvara hvad en talare
nyss yttrade angående faran för landets öfriga jornindustri, i fall en
större export af malm komme till stånd. Det är nog der, skon
klämmer. Det är denna fruktan, som gör Riksdagen obenägen att
antaga^ förslaget — det kan jag icke betvifla — och jag kan icke
neka till, att man kan hysa betänkligheter i sådant afseende. Men
låtom oss se på den uppgift, som förekommer på sidan 5 i utskottsbetänkandet,
der det säges: »I öfrigt förtjenade det betonas, hurusom
jernets historia under de sista decennierna visade, att verldsmarknadens
behof af jernmalm stigit i en förvånande grad. Medan
jernmalmskonsumtionen år 1873 utgjorde i Europa och Amerika
eammanlagdt omkring 33 millioner ton, uppvisade år 1893 en konsumtion
af omkring 56 millioner ton, det vill säga en ökning under
20 år af omkring 70 procent. Med den bestämda tendens tillökning,
som jernmalmskonsumtionen sålunda egde, skulle marknadspriset på
jern icke i någon nämnvärd grad kunna rubbas derigenom, att på årsmarknaden
utbjödes ytterligare 1,000,000 k 1,200,000 ton.» Detta är
också min öfvertygelse, i synnerhet då kändt är, att de stora grufvorna
vid Bilbao, hvarifrån England hemtat största delen af sitt målmbehof,
nu synas vara på väg att uttömmas — och derifrån har exporterats
mycket mer än dessa 1,000,000 a 1,200,000 ton. — Jag tror således,
att ifrågavarande malmexport icke skulle innebära den ringaste fara
för vår jernhandtering. I motsatt fall skulle jag visst icke vilja vara
med derom.

Jag vet icke, hvilketdera jag skall kunna förorda: utskottets
eller reservanternas förslag. I båda förklaras på det bestämdaste i
motiveringen, att byggandet af jernvägen icke bör öfverlemna9 till
ett konsortium. För min del anser jag deremot, att staten icke bör

Måndagen den 10 Maj. 37 N:o 30.

bygga denna bana. Låt ett konsortium bygga banan med alla de Anslag för
garantier, som kunna erfordras för att man kan vara säker på att ning rörande
den blir val byggd. När sedan konsortiet har arbetat några år, får anläggning
man se, om anläggningen är en lönande affär. Visar den sig vara»/'' statsbana
det, står det staten fritt att inlösa banan. Visar den sig vara en från Gellidålig
affär, få koncessionsinnehafvarne behålla banan. Alla skäl^^f" ^änsynas
mig tala för att icke staten bör bygga banan, utan att vi böra sen
låta koncessionssökandena göra det. Sedermera må staten, i fall den (p0rts.)

finner med sitt intresse förenligt, inlösa den. Skulle staten sjelf
bygga den, och således till de två eller möjligen tre statsbanor, som
redan förut äro afsedda att byggas, äfven komma denna dyrbara
bana, blefve följden, att arbetet derpå icke komme att börjas under
loppet af många, många år.

Flere talare hafva åberopat t. f. generalstabschefens yttrande.

Ja, mine herrar, skola vi rätta oss derefter, få vi sannerligen icke
på tusen år denna bana. Vi skulle då först icke endast bygga eu
stor fästning, utan äfven skaffa oss en mångdubbelt starkare flotta,
som kunde skydda arméns operationer längs Bottniska viken; vi
hörde här om dagen från statsrådsbänken, att vi icke kunde räkna på
att någonsin få en så stark flotta. Vi skulle betydligt öka vårt
fästningsartilleri, organisera reservtrupper af andra vapen öfver hela
landet och på fullt effektivt sätt inöfva dertill nödigt reservbefäl.

Vi skulle slutligen äfven -bygga ännu en stambana genom hela Norrland.
Detta allt lärer väl icke komma att ske på sekler, och jag
kan derför icke dervid fästa afseende.

Utskottet säger i motiveringen, att utskottet anser »tillstånd icke
böra meddelas enskilde att anlägga och ega ifrågavarande jernväg».

När således i motiveringen bestämdt uttryckes, att koncession icke
bör lemnas åt enskilde, kan jag, ehuru klämmen i och för sig är
ganska oskyldig, icke rösta för densamma. Hvad reservationen beträffar,
framhållas i början af densamma mycket klart fordelarne för
Norrland att få denna jernväg, men derpå yttra reservanterna, att
banan »bör dock ej få byggas af enskilde», och längre ned, att, »om
banan skall anläggas, detta bör ske icke genom enskildes utan genom
statens försorg».

På grund häraf kan jag icke rösta vare sig för det ena eller
andra förslaget, utan ber jag att få instämma i herr Bergs yrkande.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till fortsättande
af sammanträdet kl. */2 8 på aftonen

Herr Wijk: Då jag tillhör reservanternas antal, skall jag be

att få säga några ord. Fn talare framstälde den fråga, huru vida
man, derför att några enskilda personer inköpt några mutsedlar,
skulle anse sig skyldig att bygga en statsbana. Nej detta är för
visso icke skälet. Men när man nu mera fått klart för sig, att ofantliga
malmtillgångar finnas i Norrbotten, synes mig vara rent af en
orimlighet att förhindra egarne tillgodogöra sig desamma. För min del
stod jag först på ståndpunkten att vilja medgifva koncession. Jag
begagnar nu tillfället att få instämma med herrar Tamm och Wa;rn

N:o 30. 38 Måndagen den 10 Maj.

Anslog för i deras uttalande angående olämpligheten att framtvinga ett anslag
ning rörande På någr.a millioner til1 försvaret. Då jag stälde mig på den enskilda
anläggning koncessionen, gjorde jag det äfven af det skäl, att såsom ett mycket
af statsbana starkt bevis för att malmtillgångar icke endast funnes, utan
från Gelli- äfven skulle kunna på ett vinstgifvande sätt tillgodogöras, syntes
™le„ mig den omständigheten, att deras egare ville bygga en jernväg för

sen. 15 ä 16 millioner kronor. När jag sedermera fick läsa den kongl.

(Forts.) propositionen och erfor, att departementschefen förklarat, att några
tillfyllestgörande garantier icke kunde åstadkommas, tvingades jag
att sluta mig till reservanterna. — Det är på detta skäl, som jag nu
får yrka bifall till reservationen.

Herr Cederberg: Då under debatten åtskilliga ledamöter och

deribland jag voro samlade framför talmansbordet, begärdes ordet af
en talare, om hvilken man kunde förutse, att han skulle ställa sig
på deras sida, som ansåge, att koncessionen borde beviljas. En af
de framför bordet stående yttrade då så högt, att jag hörde det: «han
är naturligtvis intresserad i affären», och fick till svar en menande
bifallsnick. Genom mitt hufvud flög den tanken: »efter sig sjelf
dömer man andra»; och jag sade till mig sjelf: »är det icke möjligt
eller tillåtlig!, att man kan i en fråga hysa en bestämd åsigt, utan
att nödvändigt misstänkas för egennyttiga afsigter?» Dem, som anse
sådant omöjligt, ber jag få upplysa, att jag för min del icke har något
enskildt intresse i den koncessionsfråga, som här faktiskt föreligger
till afgörande. För mig ställer sig saken så, att man icke är
berättigad att här neka enskilde att erhålla koncession på en bana,
så vida staten icke beslutit att bygga den. Samma åsigt har uttalats
af många talare förut, och jag biträder den i allo. Men nu säger
man, liksom det sades af den talare, som först hade ordet, att staten
behöfver alldeles icke bygga en jernväg derför, att »några spekulativa
herrar» inköpt några mutsedlar i en grufva deruppe. Jag accepterar
hans skäl, att staten icke bör bygga af den orsaken, men det
är ett skäl för att dessa »spekulativa herrar» må få bygga den sjelfva.
Men deremot finnes det kanske en annan spekulation, af hvilken jag
tyckte mig höra ett genljud, då en talare från Örebro län hade ordet.
Han yttrade, att staten borde spekulera i det afseendet, att den
skulle söka af de »spekulativa herrarne» förvärfva åt sig sjelf de
mutsedlar, hvarom här är fråga. De hade — yttrade han, kanske
icke så tydligt som jag gör det, men detta var dock ordens innebörd
— de hade icke så synnerligen stort värde nu och de kunde icke
heller få det, om staten hölle i sig och nekade de enskilde egarne
hvad de faktiskt behöfde, för att mutsedlarne skulle få verkligt värde,
nemligen rätt till anläggning af denna jernväg. Jag har hört talas
om ett dylikt tillvägagående af hänsynslösa affärsmän, men jag kan
aldrig tänka mig, att svenska staten skall nedlåta sig att handla på
ett sådant sätt.

Men har då denna jernväg ingen annan betydelse än den, som
från det hållet påståtts, nemligen att gagna några »spekulativa herrar»?
Jo, det har den, och det har sagts många gånger i dag. Den
har den största betydelse på kulturutvecklingen i de orter, hvarom

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj

här är fråga. Man har förnekat det och sagt, att don icke kommer Anslag fär
att framkalla något industrielt lif i lappland, icke något annat än rörande
att dit locka en lös befolkning. Ingen kultur kan framkallas af att anläggning
nåcrra jernvägståg dagligen framrulla genom ödemarkerna och fjellen af statsbana
deruppe. De, som säga så, ha icke reda på, huru kulturen hittills från Gellifaktiskt
utvecklat och fortfarande utvecklar sig deruppe. Det. är grän sant,

att en del af den befolkning, som kan komma att användas sen

omedelbart på arbetsplatserna, till en början blir en lös befolkning, (Korts.)

men jag är dock öfvertygad om, att befolkningen der snart blifver
bofast. Det är vidare ett faktum, att arbetaresamhällen sådana som
detta, för att kunna bestå, fordra tillförsel från när och fjerran af
varor af alla slag, och denna tillförsel betingar nödvändigheten af
och uppmuntrar till bebyggande och odling af kringliggande trakt i
vidare och vidare kretsar. Så har det gått, hvarest trävarurörelsen
fått utveckla sig. Det är denna, som kraftigast af allt bidragit till
den odling, som faktisk); under de sista 30 till 50 åren egt rum i
Norrland. Liknande följder hafva redan börjat utveckla sig genom
den industri, som kommit till stånd vid Gellivare, och några skäl,
hvarför arbetarekolonier vid Kiirunavaara och Luossavaara icke skulle
verka detsamma, finnas icke. Samma förhållanden och samma förutsättningar
finnas här och de skola här framkalla samma följder.

De5 bästa skäl, som kuuna anföras för koncessionen, äro för mig
borttagna genom det, som yttrats af herrar Wsern och Björnstjerna.

Med den sistnämnde instämmer jag ock i hvad han yttrade om, såsom
han kallade det, anbudet af två millioner. Jag skulle dock för
min del tro, att ordet anbud är origtigt. Det har förut kallats erbjudande,
men icke heller det är fullt rigtigt. Jag tror, att mani
kommer verkliga förhållandet närmare, om man talar om ett medlifvande.
Men är då detta så farligt? Jag skall begagna ett mycket
starkt uttryck och säga, att sökandena till denna koncession vilja
köpa sig den med dessa två millioner. År det då först och främst
staten ovärdigt att taga emot detta belopp. Ja, kanske. . Men har
staten verkligen hittills varit främmande för några snarlika transaktioner?
Jag vågar väl knappast erinra om, hurledes den svenska
Riksdagen har köpt sig förstärkning af sitt lands försvar genom afskrifning
af grundskatterna. Men deremot anser jag mig berättigad
att erinra, huruledes förläggningen af åtskilliga regementen på ena
eller andra platsen varit stäld snart sagdt på auktion. Den stad, som
erbjudit största och bästa fördelarne, har fått regementet till sig.

Och nu säges det, att det icke går an, att staten tager emot dessa
två millioner. Antagom, att det verkligen vore såsom. generalstabschefen
yttrade, att det verkliga behofvet af en befästning vid Boden
ökas genom byggande af en bana från Gellivare till norska gränsen,
då är det ett naturligt förhållande, synes mig, att man säger till
dem, som vilja bygga banan: »Viljen I i eder mån bidraga till att
afvärja den ökade fara, som uppstår genom byggandet af denna bana,
så skolen I få bygga den!» Att icke befästningarna vid Boden aro
uteslutande behöfliga på grund af denna bana, det lärer icke den betvifla,
som erinrar sig hvad som i denna kammare förekom, då häi

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj.

Anslag för
undersökning
rörande
anläggning
af statsbana
från Gellivare
till
norska grän
sen.

(Forts.)

debatterades frågan om stambanans fortsättande från Boden till
Kalix eif.

Men här har talats om en annan fara af denna bana. En talare
pa elfsborgsbänken nämnde, att banan skulle förstöra de norrländska
kuststäderna. All import skulle gå öfver den nya banan och — jag
törmodar det var så han menade — derifrån vidare söderut. För
öfngt öfver.ensstä.mde hans yttrande med hvad man för ett par år
sedan såg i en tidningsartikel, nemligen att en bana till norsk isfri
hamn skulle draga trävarurörelsen från hela Norrland till den norska
hamnen. Ja, man skall vara bra litet kunnig om hvad trävaruexporten
tål i transportkostnader för att tro på något sådant. Det
är före nåd t med ganska. stora svårigheter att frakta trävaror på jernväg
till östra kusten i någon nämnvärd mån, men att man skulle
draga den öfver fjellen, det är ett nytt problem, som jag knappast
tror skall kunna lösas.

?6rr ®Jörnstjerna yttrade, att han ansåge befästningsfrågan bra
litet berörd af en bana. till norska kusten, och yttrade till och med
att behofvet af befästningarna skulle blifva mindre, om banan byg»!
des än om så icke skedde. Jag ber att få erinra kammaren om, att
samma mening uttalats i denna kammare för några år sedan af en
nu mera .från kammaren afgången ledamot, hvars ord gerna här hördes
och i försvarsfrågor vägde ganska tungt, nemligen friherre Leijonnuivud.
Man torde deraf kunna vara berättigad att draga den slutsatsen,
att den af generalstabschefen framhållna möjligheten af banans
tara. i strategiskt hänseende är minst sagdt omtvistad och icke enhälligt
omfattad af militärerna. Deraf följer ock enligt min åsio-t,
att. vådan af att enskilde få bygga banan och kanske några få °år
besitta den icke är så stor som man sökt göra troligt.

Talaren på vermlandsbänken yttrade nog hvad^som mest ligger
emot banan, nemligen den, enligt mitt förmenande, inbillade faran
för vår jernindustri. Jag ber att herrarne icke måtte fatta detta mitt
uttalande som om jag ansåge, att det vore de enskilda intressena,
som bure denna fana såsom skylt framför sig, utan jag föreställer mig,
att man anser jernhandteringen vara af ett stort nationell intresse''
och väl värd att taga vara på. Mot de i afseende å denna yttrade''
farhåga ber jag dock få erinra, att man icke kunnat påvisa, att någon
sänkning i jernprisen framkallats af den betydande malmförsändning
från Sverige, som under senare åren i ökadt mått egt rum. Hafva
prisen fallit, har detta med all sannolikhet berott på andra orsaker
och andra omständigheter. När man skall bedöma den frågan, är
lor . öfrig! nödigt att erinra sig att, såsom herr Björnstjerna äfven
påvisade, malmbehofvet och jernkonsumtionen för hvarje år ökats och
fortfarande i stor skala ökas, samt ovilkorligen fordrar större malmtillgång
än hittills varit fallet.

Med afseende å det yrkande, hvartill jag borde sluta mig, har
jag icke mycket att välja på. Enligt min åsigt finnes det icke något
annat än det af herr Berg framstälda, hvarför jag sluter mig till

Måndagen den 10 Maj.

N:o 30.

an -

Herr Reuterswärd: Jag kunde egentligen inskränka mitt anfö- Anslag för
rande till ett instämmande i de yttranden och yrkanden, som herrar ^ Yrande
Bohnstedt, Svedelius, Fränekel m. fl. här haft, men då den förste anläggning
talaren uppmanat oss att, såsom hans ord folio, egna denna fråga af statsbana
den största uppmärksamhet, har jag ansett mig böra yttra mig något från GeUividlyftigare,
i synnerhet som jag tror mig hafva egnat frågan mycken *

uppmärksamhet allt ifrån den dag, då åt några svenska män först gen
gafs koncession att bygga en jernväg från Luleå till Ofoten, med (p0rts.)

rätt för dem att öfverlåta koncessionen åt annat bolag — en öfverlåtelse
skedde ock, hvarigenom banan kom i hufvudsakligen utländska,
engelska och holländska händer.

De äldre af kammarens ledamöter påminna sig säkerligen, huru
som år 1891 eller kanske äfven före den tiden man började komma
till insigt om, när man såg alla de olägenheter, hvilka jernvägsbyggnaden
i dessa nordliga trakter föranledde, och allt det trassel, som
var dermed förbundet, att, snart sagdt, ingen annan utväg fans, än
att svenska staten inköpte den redan färdigbyggda bandelen från
Luleå till Gellivare, för att jernvägen, hvars aktier blifvit fullkomligt
kosmopolitiska och funnos spridda öfverallt, till och med i tyska och,
som jag tror, äfven i ryska händer, måtte blifva svensk egendom.

Det blef då klart för mig, att det var nödvändigt, att svenska staten
inlöste Luleå—Gellivare-banan, om Sverige ville vara herre i sitt eget
hus. Nu hafva vi åter hört, hvilka stora funderingar, som äro å bane,
och att här finnes ett stort konsortium, som önskar börja leken på
nytt, d. v. s. vill få koncession på att för!sätta jernvägen för att
sedan få drifva aktiejobberi i stor skala. Jag tror dock, att vi redan
hafva nog af sådant, och jag får på det bestämdaste varna denna
ärade kammare att lyssna till dessa önskningar, åtminstone, förr än
det visat sig, att ingen annan utväg finnes att få banan till stånd
der uppe. Det är allt bäst, att vi taga oss en funderare på saken,
innan vi gå vidare.

Här är sannerligen ingen brådska, och skall jernvägen byggas,
är det enligt min tanke svenska staten, som skall bygga den, så att
staten eger hela sträckan öfver den skandinaviska halfön, så långt
Sveriges gränser räcka — sedan får det bero på uppgörelse med
Norge, huru vida Norge vill fortsätta banan från gränsen till Ofoten.

För närvarande kunna vi säkerligen med lugn godkänna statsutskottets
förslag.

Innan svenska staten beslöt köpa banan från Luleå till Gellivare,
hade jag det förtroendet att, jemte några andra ledamöter af Riksdagen,
blifva kallad till dåvarande civilministern, statsrådet Groll, till
ett samtal i detta vigtiga ämne. Vi kornmo då öfverens — jag tror,
att vi voro fyra närvarande utom statsrådet — att till ett nytt sammanträde
medtaga hvar och en en å två andra riksdagsmän för att höra
deras mening om utsigterna att genomdrifva inköpet. Vi sammanträdde
ett par dagar derefter sålunda förstärkta, och då omfattades
enhälligt den tanken, att det vore en absolut nödvändighet för Sverige
att köpa banan. Ett annat sammanträde i frågan egde sedermera
ruin, besökt, om jag mins rätt, af 34 af Riksdagens mest inflytelserika
ledamöter, hvarpå vi slutligen hade ännu ett sammanträde i när -

N:o 30.

Måndagen den 10 Maj.

varo af de flesta af då varande statsråd. — Förslaget gick, som bekant,
lyckligt igenom, och det har derefter visat sig, att jernvägen,
under vilkor att den stannade på den punkt, dit den då var fram -

Anslag för
undersökning
rörande

anläggning ---- --------- r~ val lltuu.

af statsbana dragen, var en äfven i ekonomiskt hänseende för staten fördelaktigfrån
Qelli- oARs-* -i- :----— --c-----i • • &

vare till
norska gränsen.

(Forts.)

aliär, men mm innerliga öfvertygelse är, att om jernvägen bygges
färdig till Ofoten, så skola de penningar, som blifvit nedlagda på det
omnämnda inköpet jemte anskaffande af materiel m. m., vara bortkastade,
och de förhoppningar, man fäst vid jernvägen Gellivare—Luleå,
krossas, förutom att staten den dagen, då jernvägen blir färdig till
V esterhafvet, nog får se sig om, i fall ej bansträckan mellan Luleå
och Gellivare skall blifva lika ofruktsam som de öfriga norrländska
jernvägarne.

Jag har också haft en särskild anledning att deltaga i denna
diskussion, derför att jag, såsom åtskilliga af kammarens ledamöter
måhända erinra sig, vid 1893 års riksdag väckte en motion i frågan,
om hvilken jag öfvertalade min aktade och här i dag mycket saknade
vän friherre Klinckowström att förena sig. Jag vände mig till honom
speciel! åt den anledning, att, då frågan om denna jernväg förevar i
Riksdagen i början af 1880-talet, han var den, som i Första Kammaren
enligt min åsigt bäst och klarast framhöll de militära vådorna
af att lemna koncesion åt oftanämnda jernväo-.

Jag hoppas, att hvar och en är öfvertygad om, att min fosterlandskärlek
icke sträcker sig blott till en eller annan provins. JSTej,
min kärlek är lika varm för dem alla från den yttersta norden till
den yttersta södern. Det är icke någon, jag missunnar, och jag skulle
vilja säga, att om det är någon ^provins, jag skulle vilja gynna, framför
de andra, så är det just Norrbotten, men olyckan är, att Norrbotten
är en gränsprovins mot vår mägtigaste och farligaste granne,
och detta förhållande måste tagas i betraktande, då fråga är om vidtagande
af åtgärder för att kunna, om icke hindra, så åtminstone icke
underlätta fienden att intränga i landet. Det må vara hårdt, men
det kan icke hjelpas, att några landsdelar till följd af sitt läge icke
få komma i åtnjutande af samma rättigheter, som lemnas andra. Jag
tior, att den siste talaren yttrade, att, om staten icke är beredd att
bygga banan, när ansökan inkommer om koncession å densamma,
staten då vore rättsligen skyldig att decidera sig för, huru vida den
vill _ bygga banan eller icke samt i sistuämnda fall att bevilja koncessionen,
men jag instämmer helt och hållet i hvad herr Fränekel
yttrade om den absoluta nödvändigheten att här vid lag göra ett undantag,
då det gäller Norrbotten.

Fastän här nu endast begärts ett anslag af 40,000 kronor till
verkställande af undersökning och upprättande af förslag till anläggning
åt statsbana från Gellivare till norska gränsen, så kan ett ''bifall
till denna framställning icke uppfattas annorlunda, än såsom
skulle vi ovilkorligen hafva att under den närmaste framtiden draga
konseqvenserna af ett sådant beslut, och jag frågar, om Riksdagen
verkligen är beredd att draga dessa konseqvenser. Här har åberopats
och upplästs hvad t. f. chefen för generalstaben i frågan yttrat,
och kammarens ledamöter erinra sig säkerligen, huru ofantligt mycket,
som, efter hvad han visat, återstår att göra, innan vi kunna vara

Måndagen den 10 Maj.

N.o 30.

beredda att bygga någon jernväg der uppe. Först och främst erfor- Anslag för
dras befästningar, och, såsom redan blifvit framhållet, är det icke nog Yrande
att lägga grunden till en fästning, utan den bör åtminstone vara så anläggning
nära färdig, då arbetet på jernvägen börjar, att den kan vara fullt i af statsbana
ordning, innan norra stambanan framkommer till riksgränsen. Och från Gellividare
skall denna fästning vara försedd med trupper, med vapen
och ammunition o. s. v. Vi måste från första stund vara betänkta gen
på att draga alla dessa konseqvenser, innan vi gifva anledning till (Forts.)
några förhoppningar i den rigtning, hvarom frågan är.

Kunna nu alla dessa nödvändiga förutsättningar uppfyllas''

I förbigående vill jag säga, att anbudet af de två millionerna
icke alls innebär något lockande för mig. Den siste talaren sade,
att det icke var något anbud, utan ett medgifvande, betingadt af den
ökade fara för landet, som jernvägens byggande kommer att framkalla,
och för minskande af denna fara ville dessa koncessionanter
bidraga med några millioner kronor. Det är ju ganska aktningsvärdt
af detta konsortium att, när fråga är om en statsutgift för det fasta
försvaret på 8 å 9 millioner kronor, erbjuda ett bidrag dertill af
två millioner, men skulle man draga de fulla konseqvenserna af det
anbud, detta konsortium här gjort med hänsyn till den ökade fara,
hvartill dess bana skulle gifva upphof, skulle dessa konseqvenser
blifva, att konsortiet borde förklara, att det åtoge sig att bekosta alla
fästningsverk, som svenska staten kunde anses behöfva, sedan jernvägen
så försämrat förhållandena, att vårt land komme att stå, snart
sagdt, magtlöst gent emot en inträngande fiende.

Jag har visserligen gjort några ytterligare anteckningar från
föregående talares yttranden, hvilka jag ämnat bemöta, men det redan
sagda kan vara nog, och till följd af hvad jag yttrat ber jag att få
instämma i statsutskottets förslag om afslag å den kongl. propositionen.

Rop hördes nu på proposition.

Herr Bremberg: Man hör ofta sägas, att Norrland har blifvit

mera tillgodosedt med jernvägar än öfriga delar af landet. Får Norrland
förbättrade kommunikationer, skola åtskilliga industrier der kunna
erhålla en hög grad af utveckling till gagn för hela vårt land. Tänker
man på, hvilka stora belopp, som inflyta genom Norrlands export
-— år 189b inbringade t. ex. trävaruexporten 103,592,129 kronor och
att dessa skulle kunna blifva mera förökade genom malmexpoit,
så är det ju klart, att de södra och mellersta delarne af landet skola
hafva nytta af att Ofoten-banan kommer till stånd, ty Norrland, som
köper sina förnödenheter och varor derifrån, skulle i så fall erhålla
så mycket mera medel att köpa för.

Här har en talare sagt, att man borde gorå Norrbotten till ett öde
land. Ett sådant förfarande skulle dock hvila på en klen princip, ty
vi skulle då handla på samma sätt som ryssarne,_ då de 1813 härjade
sitt eget land. Detta kan icke vara något lämpligt föredöme för oss.

Jag vill ej längre uppehålla kammarens tid, utan ber att få yrka
bifall till herr Bergs förslag.

N:o 30.

Anslag för
undersökning
rörande
anläggning
a) statsbana
från Gellivare
till
norska grän
sen.

Måndagen den 10 Maj.

Herr Almén: Här hafva olika åaigter förfäktats med den värme

och talang, att, ehuru jag ganska uppmärksamt hört på den förda
diskussionen, jag haft mycket svårt att med ledning af densamma
bestämma mig, huru jag skall afgifva mitt votum. Så vidt jag förstår
måste emellertid frågan lösas, och härför finnas endast två vä»arden
ena är att bygga en statsbana, den andra att gifva koncession åt
enskilde. Svårigheterna att få till stånd ett beslut om en statsbanas
(Forts.) byggande äro mycket stora, och jag är förvissad om att det skulle
draga lång tid, innan en sådan jernväg blefve färdig. Man skulle få
vänta länge på den, kanske tiotal af år, men detta vore allt för lång
tidsutdrägt. Återstår så den andra utvägen, koncessionens beviljande
Kanan kommer derigenom fortare till stånd. Uppställer man såsom
vnkor för koncessionen, att banan skall byggas under statens kontroll,
så blir den af fullkomligt statsbanemessig beskaffenhet; och fäster
n •81 v^k°r vid koncessionen, att staten skall hafva rätt

till inköp af banan, så synes det mig, att alla intressen blifva tillgodosedda.
Skulle i en framtid banan visa sig lemna dåliga inkomster,
låter staten jernvägsegarne behålla sin bana. Skulle den deremot,
lemna god inkomst, så tager staten banan.

Dessa äro de enkla skäl, som förmått mig anse, att koncession
bör medgifvas, och då det yrkande, som framstälts af herr Bero,
närmast går i en sådan rigtning, ber jag att få biträda detta yrkande!

^err B i 1.1 i n g: Jag skall endast be att få framhålla två omständigheter.
Den ena är, att det för mig varit alldeles klart, att det
icke kan vara rätt att neka både koncession och stambana, utan att,
om man icke vill medgifva koncession, man bör medgifva stambanans
byggande. Den andra är, att skilnaden emellan bifall till utskottets
eller herr Bergs förslag eller reservanternas förslag uppenbarligen är
den, att man genom bifall till reservanternas förslag bestämdt sagt
ifrån, att man icke vill vara med om beviljandet af någon koncessionsansökning,
under det att deremot vid ett bifall vare sig till utskottets
eller till herr Bergs förslag denna fråga förblifvit af Riksdagen obesvarad.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats:

Do) att hvad utskottet hemstält skulle bifallas; 2:o) af herr Berg
Lars, att kammaren ville besluta, att med ogillande af utskottets
motivering icke bifalla Kongl. Maj:ts förevarande proposition; samt
<3:o) af herr Lundeberg, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af honom
m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande af
herr Lundebergs yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

N:o SO.

Måndagen den 10 Maj.

Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen upptog de
återstående yrkandena med hemställan, huru vida kammaren ville till
kontraproposition i den begärda voteringen antaga bifall till det ena
eller det andra af dessa yrkanden; och förklarade herr talmannen sig
finna de härå afgifna svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition antaga bifall till
utskottets hemställan.

Jemväl angående kontrapropositionens innehåll äskades emellertid
votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande n:o 74 antager bifall till utskottets hemställan,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering antagits
bifall till det af herr Berg, Lars, i frågan gjorda yrkande.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—73;

Nej—34.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs för hufvudvoteringen
en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å hvad statsutskottet
hemstält i sitt utlåtandet n:o 74, skall antaga det förslag, som innefattas
i den af herr Lundeberg m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

N:o 30.

Ifrågasatt
utredning
rörande
embete- och
tjenstemäns
dagliga
tjenstgöringstid.

Måndagen den 10 Maj.

Ja—63;

Nej—46.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 7 och 8 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 75, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om anskaffande och framläggande af upplysningar rörande
embets- och tjenstemäns dagliga arbetstid samt anvisande af anslac
för detta ändamål. °

Mom. a).

Herr von Strokirk: Hvarken motionären eller statsutskottet

•?r *j?rekra§''; någon bevisning om nödvändigheten af en skrifvelse
till Kongl.. Maj:t i det syfte, som åt motionären föreslagits och af
utskottet tillstyrkts, om undersökning af embets- och tjenstemäns
dagliga arbetstid, utan utskottets tillstyrkande grundar sig på anförandet
af föregående statsutskotts betänkande, hvari det heter, att
»allmänhetens berättigade anspråk härutinnan icke vore fullt tillgodosedda,
syntes motionärens ifrågavarande framställning böra föranleda
en Riksdagens skrifvelse till Honungen med anhållan om utredning
beträffande de föreskrifter och den praxis, som med afseende å statens
embets- och tjenstemäns dagliga tjenstgöringstid för närvarande vore
gällande».

Omdömet om detta uttalande kan ju vara olika af olika personer.
Jag för min del har en motsatt åsigt mot utskottet, och jag grundar
denna åsigt på de iakttagelser, jag kunnat under årens lopp göra, då
jag kommit i beröring med embets- och tjenstemännen. Jag fäster
uppmärksamheten jemväl på, att en stor del af embets- och tjenstemännens
åligganden äro, så att säga, ambulatoriska. Tjenstemän, som
hafva sådana åligganden, hafva knappt en bestämd plats, der de
kunna utöfva sin tjenstgöring, och kunna således icke utsätta någon
bestämd tid för hvarje dag, då de kunna mottaga allmänheten. Så
är förhållandet med landtdomare, kronofogdar, länsmän med flera
andra, och inom de centrala embetsverken är största delen af arbetstiden,
som behöfves för tjenstens utöfvande, förlagd icke till embetsrummen,
utan till hemmen, och att för dem utsätta en bestämd tid,
då de för allmänheten skola vara till hands, kan icke alltid vara behöflig!.
För öfrigt är detta uttalande af statsutskottet ett obestyrkt
påstående, som i sig sjelf innebär en enligt min åsigt orättvis anmärkning
mot Sveriges både pligttrogna och mot allmänheten tillmötesgående
tjenstemannaklass. Vid sådant förhållande bör den
föreslagna skrifvelsen icke aflåtas, hvarför jag får yrka afslag å
utskottets hemställan.

Herr vice talmannen: Då jag genomläst statsutskottets föreliggande
betänkande och kom till sjelfva slutklämmen, hvari utskottet
säger, att oaktadt Första Kammaren två gånger afslagit denna motion,
har utskottet likväl icke ansett sig böra frångå sin förut uttalade

Måndagen den 10 Maj.

uppfattning, tyckte jag verkligen, att det föreföll som en variation
på den kända folkmelodien: »mandom, mod och morske män» etc.
Äfven jag har i Arkadien varit, jag menar den svenska Riksdagens
Arkadien, och der i principfrågor visserligen ansett mig höra vidhålla
min en gång uttalade uppfattning, men deremot i nyttighetsfrågor
— och detta skall ju vara en nyttighetsfråga — ansett mig
höra fästa afseende vid principalens åsigter, och principalen härvidlag,
det är kammaren. .

Motionen angifver icke alls ändamålet med denna utredning.
Den hänvisar blott till hvad motionären vid två föregående riksdagar
föreslagit. Jag såg då efter i motionen från år 1896. Den
hänvisade till motionen år 1895; och när jag kom till motionen 1895,
hänvisade denna till en i likartad fråga väckt motion, och jag sökte
då — det var en stund före början af plenum — att i denna sista
motion få reda på ändamålet, men fann icke någon som helst antydan
härutinnan. Det är dock möjligt, att jag på grund af den korta
tiden icke medhann att genomtränga syftet med den mycket omfångsrika
motionen. Emellertid har nu statsutskottet sökt komplettera
hvad motionären i detta hänseende utelemnat. Statsutskottet talar
om nödvändigheten af chefernas närvaro å embetsrummen för arbetets
öfvervakande. Jag vet icke, hvad man menar här med arbetets
öfvervakande. År det arbetsprodukten eller arbetets resultat, som
skall öfvervakas, då finner jag icke alls nödvändigheten af. chefens
närvaro på embetsrummet. År deremot meningen den, hvilket jag
snarare vill antaga, att det är de, som verkställa arbetet, som skulle
öfvervakas, får jag säga, att vår pligttrogna och redbara embets- och
tjenstemannacorps förtjenar icke och behöfver icke behandlas såsom
skolgossar.

Det talas om här, att allmänheten har rätt att fordra, att tjenstemän,
som behöfva anlitas, skola vara tillgängliga på en bestämd tid
på dagen. Detta är ett fullkomligt berättigadt anspråk, och utskottet
tillägger också, att i regeln äro bestämmelser i detta hänseende utfärdade,
men i de embetsverk, som hafva kollegialt arbetssätt, tror
jag att det skulle möta svårigheter att alltid kunna vara på bestämd
timme på dagen tillgänglig, ty när vigtiga och vidlyftiga mål föreligga,
kunna naturligtvis icke einbetsmännen springa ifrån föredragningen
för att höra, hvad en enskild kan ha att andraga. Jag vill
icke heller förneka, hvad statsutskottet säger, att allmänhetens berättigade
anspråk härutinnan icke alltid äro fullt tillgodosedda. Men
om det äfven förekommer här och der ett sådant fall, så tror jag,
att den föreslagna apparaten är alldeles för vidlyftig, mycket vidlyftigare
än som behöfs. Här är icke någon begränsning gjord, utan
det begäres en utredning om den dagliga tjenstgöringstiden för samtliga
statens embets- och tjensteman, civila såväl som militära. Att
göra en sådan utredning är icke någon lätt sak, och när Första Kammaren
nu två gånger afslagit motionen, och det heter, att »tre ting
äro alltid vissa», anser jag för min del, att kammaren äfven denna
tredje gång kan afslå motionen, hvarför jag yrkar efsing på utskottets
hemställan.

N:o 30.

a åsatt
ning
rörande
embets- och
tjenstemäns
dagliga
tjenstqörinqstid.

(Forts.)

N:o 30.

Ifrågasatt
utredning
rörande
embets- och
tjenstemäns
dagliga
tjenstgöringstid.

(Ports.)

Måndagen den 10 Maj.

• c s^err ®erS> Gustaf Axel: Jag hade icke ämnat att yttra mig
i frågan, så mycket mindre som jag först nyss fick se, att ärendet
var uppfördt å dagens föredragningslista. Emellertid vill jag icke
låta detta tillfälle gå förbi utan att uttala min mening. Det är visserligen
min öfvertygelse, att Första Kammaren handlade rigti.rast
om kammaren bifölle den här gjorda framställningen och sålundJ
icke motsatte sig den utredning, man här begär. Om kammaren icke
bifaller utskottets hemställan, ser det ut, som om man skulle hafva
anledning a:t frukta den ifrågasatta utredningen. Jag är dock fullkomligt
ofvertygad, att den svenska embets- och tjenstemannacorpsen
icke har anledning till en sådan fruktan. Jag tror äfven, att denna
utredning just skall bringa klarhet i förhållanden, rörande hvilka
man för närvarande icke har sådan klarhet eller icke vill erkänna att
man har den, samt att utredningen genom de upplysningar, som deråt
vinnas, skalig stärka embetsmannacorpsens ställning och alls icke
försvaga den. Något yrkande har jag icke att göra.

Friherre von Otter: I min tur och ordning har jag i år varit
ordförande på de båda statsutskottens afdelningar, som handlagt denna
fråga, och det tillhör sålunda mig att äfven försvara utskottets betänkande
i kammaren. Vid föregående tillfällen har icke det ringaste
skal anförts, hvarför kammaren då afslagit gjorda framställningar i
detta syfte. Under sådana förhållanden må det icke förvåna” om
utskottet vidhåller sin mening. I dag hafva åtskilliga skäl angifvits
för kammarens ståndpunkt i frågan, och detta kan möjligen blifva
en anledning för utskottet att ett annat år — troligen återkommer
rågan äfven vid nästa riksdag -— uttala sig annorlunda, än det hittills
gjort. Emellertid vill jag liksom den nästföregående talaren
framhålla, att detta förslag icke kastar den ringaste skugga på statens
embets- och tjensteman. Här har någon ansett, att tillräckliga
föreskrifter rörande den dagliga tjenstetiden icke lemnats, och utskottets
hemställan går ut på att erhålla en utredning rörande praxis
och gällande bestämmelser för den dagliga tjenstetiden. De ord, som
i frågan blifvit sagda, innebära icke det ringaste klander mot statens
embets- och tjensteman eller deras tjenstgöring, och för min del
håller jag liksom den föregående talaren för sannolikt, att om den
begärda utredningen kommer till stånd, tystnar alltsammans af sig

... Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlik1
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i nu förevarande moment hemstält samt vidare på afslag
derå; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Mom b).

Utskottets hemställan bifölls.

N:o SO.

Måndagen den 10 Maj.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den 7
och 8 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Fridafors fabriks aktiebolag af ett område af förra häradshöfdingebostäliet
1 mantal Karsahult n:o 1 i Kronobergs län,

n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående med
Ryssland afslutad konvention om samfäldt brukande af svenska och
ryska kronornas laxfiske i Torne eif,

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hvetlanda bysamhälle af viss del utaf förra häradshöfdingebostället
1 mantal Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:is 4
och 6 i Jönköpings län,

n:o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Vexiö stad af mark hörande till förra landshöfdingebostället
Kronobergs kungsgård n:o 1 om 3 mantal i Kronobergs län,
och

n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af ett med Malmö städ ingånget aftal m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 7 och 8 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändrade föreskrifter rörande befordran till major på stat inom
svenska armén, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 83, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar,
och

n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition af den 31 januari
1896 med förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen
i fråga om meddelande af utdrag af straffregister.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrivelser:

n:o 86, till Konungen, angående ändring i instruktionen för Riksdagens
revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken, samt

n:o 87, till fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret angående
inmurande af grundsten till riksdagshusbyggnaden på Helgeandsholmen.

Första Kammarens Prof. 1897. N:o 30.

N:o 30.

Justerades
efter kammaren

Måndagen den 10 Maj.

fem protokollsutdrag för detta sammanträde, hvaråtskildes
kl. 4,20 e. in.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. X897.