1897. Första Kammaren. N:o 27

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Första Kammaren. N:o 27.

Tisdagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 0 e. m.

Justerades protokollet för den 27 sistlidne månad.

Anmäldes ock bordlädes

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 13, angående
anvisande af ersättning till utskottets sekreterare;
bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 17, i anledning af vissa till Riksdagen framstälda förslag
om ändring af § 4 i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december 1892;

n:o 18, i anledning af berr P. Bondessons motion om ändring
af § 4 i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter den 2 december 1892; och
n:o 19, angående allmänna bevillningen; samt
lagutskottets utlåtanden:

n:o 55, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15
kap. 23 och 24 §§ strafflagen;

n:o 56, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till
skrift den 10 augusti 1877, dels ock tvenne med föranledande af berörda
proposition afgifna motioner; och

n:o 57, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar
af strafflagen.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan till
morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,3 7 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Frot. 1897. N-.o 27.

1

N:o 27. 2

Onsdagen den 5 Maj.

Onsdagen den 5 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne månad.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af 3 § 13:o) tryckfrihetsförordningen;
statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 58, angående väckta förslag om afsättning till arbetareförsäkringsfonden
;

n:o 59, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

n:o 60, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående pension å allmänna indragningsstaten åt e. o. professorn
G. Dillner;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ersättning
för naturaportion till underofficerare och vederlikar vid
armén;

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till Göteborgs befästande åt
sjösidan och öfre Norrlands fasta försvar;

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättring
af hamnen vid Stora Rör å Oland;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående restaurering
af det s. k. Gamla kungshuset i Stockholm;

n:o 66, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvud titel;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anvisande
af medel till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen;

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anvisande
af medel för Sveriges deltagande i 1900 års verldsutställning i Paris;

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående disposition af patent- och varumärkesafgifter
samt vissa andra registreringsafgifter;

n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra regementschefsbostället Teguaholm l‘/a mantal

Onsdagen den 5 Maj. 3 N:o 27.

i Tegnaby socken och Konga härad af Kronobergs län till utvidgning
af skolhusplan;

n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte
af mark mellan kronan och Yesterviks stad; och

n:o 72, i anledning af tre särskilda framställningar af Kongl.

Maj:t om efterskänkande af kronans rätt till vissa danaarf;
sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial:
n:o 2, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande n:o 1 öfver väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande af förslag till ändring i
kongl. förordningen angående försäljning af bränvin m. m. i syfte
att erhålla strängare straffbestämmelser vid återfall i förseelse mot
förordningen; och

n:o 3, angående ersättning åt utskottets sekreterare; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af § 4 i lagen den 24 maj 1895
angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmagtens ställande
på krigsfot; och

n:o 59, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande näringslagstiftning m. m.

Vid föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets den
3 i denna månad bordlagda memorial n:o 13, angående anvisande
af ersättning till utskottets sekreterare, biföll kammaren hvad utskottet
i detta memorial hemstält.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
under gårdagen bordlagda betänkanden n:is 17—19
äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 55—57.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats- Ang. löneutskottets
den 1 och 3 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 57, reglering för
angående Kongl. Mai:ts proposition rörande lönereglering för perso- Pe''''s''jnalen vtd
nalen vid statens jernvägar och i anledning deraf inom Riksdagen vägar.
väckta motioner.

Punkten I.

Herr Almgren, Fredrik: Det må tillåtas mig att vid detta
tillfälle, utan att göra något bestämdt yrkande, yttra några ord om
den föreliggande frågan i dess helhet.

Den, som under de senaste 5 åren med någon uppmärksamhet
följt utvecklingen af denna fråga, kan icke undgå att särskildt lägga

N:o 27. 4

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. löne- märke till deri stora skilnad, som förefinnes mellan de omstörtande
reglering för pianer j afseende på statens jernvägsförvaltnings organisation, och
^stateiTs^^ern- ^öneförmånerna för dess personal, hvilka ventilerades i början, när
Savägar6”1 den af Kongl. Maj:t tillsatta komitén sammanträdde, och de uttrötta.
) talanden och förslag utaf statsutskottet, som nu föreligga. Det är
i sjelfva verket ett ofantligt steg från det ifriga yrkandet på en
starkare decentralisation och starka distriktsförvaltningar, som af
åtskilliga komitémedlemmar på sin tid gjordes, till utskottets omnämnande
utaf en organisationsförändring, hvilken, såsom utskottet
säger, rigtigast borde kunna karakteriseras såsom ett försök i retning
af decentralisation. Det är derför klart, att utskottets utlåtande
väl svårligen kan blifva utsatt för den skarpa och dräpande
kritik, för hvilken komiténs utlåtande och delvis äfven de af komiténs
medlemmar uttalade åsigterna på sin tid blefvo utsatta, men icke för
ty torde ett och annat af hvad utskottet anfört vara väl värdt att
kritiskt betraktas. Sålunda påvisar utskottet, att Kongl. Maj:ts förslag
till lönereglering sammanhänger med en organisationsförändring af
betydelse för statens jernvägars trafikförvaltning. Sammanställer man
detta påvisande med utskottets upprepade uttalande om att här endast
är fråga om försök till en organisationsförändring, måste man
draga den slutsatsen, att när utskottet i enlighet med Kongl. Maj:ts
förslag föreslår inrättande af 16 trafikdirektörs-, d. v. s. dels distriktschefs-
och dels trafikinspektörsbefattningar, sålunda 4 tjenstebefattningar
mer, än som skulle erfordras, i fall distriktschefen samtidigt
skötte trafikgöromålen, då böra väl äfven dessa 4 tjenstebefattningar
betraktas såsom tillsatta på försök och sålunda uppföras på extra
stat och icke på ordinarie. Och vidare är utskottets framställning
sådan, att om Riksdagen bifaller punkterna 1 —16, så har Riksdagen
i sammanhang med denna lönereglering för många år fastslagit
en organisation, om hvilken Riksdagen för närvarande icke vet,
huruvida den om ett eller annat år kommer att visa sig vara den
af jernvägsstyrelsen förordade organisationen, som föga skiljer sig
från de närvarande förhållandena, eller den af vissa komitémedlemmar
så ifrigt påyrkade starka decentralisationsformeu. Det är under
sådana förhållanden väl knappast mödan värdt att här i kammaren
utveckla sina åsigter angående den större eller mindre lämpligheten
af den ena eller andra formen af organisation. Dermed kan ingenting
vinnas under nuvarande förhållanden. Jag inskränker mig derför
till att påvisa, att när utskottet säger, att här är fråga om att
antaga en lönereglering i sammanhang med en organisation, så menar
utskottet, att här är fråga om att antaga en definitiv lönereglering
i sammanhang med en obestämd och sväfvande organisation.
Och ännu eu sak. Det torde för kammaren vara väl bekant, att
jernvägsstyrelsens göromål ingalunda äro inskränkta till handläggning
af de ärenden, som direkt sammanhänga med ombesörjandet af
rörelsen på statens jernvägar, utan att dessa göromål äfven omfatta
handläggning af flerfaldiga ärenden, som angå landets jernvägar i

Onsdagen den 5 Maj.

5 N:o 27.

allmänhet och sålunda äfven röra de enskilda jernvägarne. Så har Änfj- isnejernvägsstyrelsen
sig ålagdt att utfärda tjenstgöringsreglementen för re^l™alenvid
enskilda banor, reglementen, som innehålla en hel mängd vigtiga
detaljbestämmelser, med rättighet att när som helst i dessa bestäm- vägar.

rnelser gorå ändringar och tillägg. Vidare har jernvägsstyrelsen att (Ports.)

afgifva utlåtande i koncessionsfrågor för alla landets enskilda jernvägar,
att afgifva utlåtande öfver och delvis sjelfständigt bestämma
i samtrafiks- och taxefrågor, som ofantligt inverka på hela landets
jern vägstrafikförhållanden, slutligen att tillsammans med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen utöfva inspektion och öfvervälta de enskilda
jernvägsförvaltningarnas underhåll och skötsel af sina jernvägar.

Allt detta är ärenden, som i de allra flesta andra länder, som ega
statsjernvägar, visst icke äro anförtrodda åt statsjernvägarnes direktioner,
utan handläggas af en myndighet, som står lika väl öfver
statens jernvägars direktion som öfver de enskilda jernvägarne. Det
är en kinkig fråga mången gång för jernvägsstyrelsen att finna sin
väg vid bestämmandet i dessa frågor, emedan jernvägsstyrelsen måste
känna sig på samma gång såsom konkurrent med den enskilda banan
och åtminstone delvis såsom öfverordnad myndighet. Det är
svårt att gå den rätta vägen mellan å ena sidan för stor eftergifvenhet
för den enskilda banans önskningar och fordringar, måhända
till skada för statens jernvägars finansiella fördel, och å andra sidan
hänsynslöshet, i fall styrelsen alltför mycket tänker endast på statens
jernvägars finanser. Komitén har på ett ganska skickligt sätt
undvikit att närmare ingå på denna fråga. Den säger i sitt utlåtande:
komiterade hafva icke befogenhet att syssla dermed. Lika
litet har jernvägsstyrelsen ansett sig ega befogenhet att upptaga
denna fråga. Så mycket större skäl anser jag, att det hade varit
för statsutskottet att åtminstone beröra den och att om möjligt
vinna nödig utredning i tid. Detta har statsutskottet emellertid
alldeles icke gjort. Mig vill det derför synas, som om den utredning,
hvilken i detta vigtiga ärende föreligger — må vara, att den
i och för sig min sann icke är så litet omfattande — dock icke är
fullt tillräckligt uttömmande, och i synnerhet berör den icke alls
den vigtiga fråga, jag nyss antydde, nemligen: huru bör jern vägsstyrelsens
och hela jernvägsförvaltningens organisation tänkas, i fall
detta verk befrias från hvarje göromål och hvarje hänsyn, som icke
är direkt rigtad på dess uppgift att förvalta statens vigtiga industriella
verk så ekonomiskt som möjligt?

Jag har emellertid, herr grefve och talman, såsom jag i början
nämnde, intet yrkande i frågan att göra.

Herr Tamm, Hugo: Den uppgift, som hela detta förslag afsett
att lösa, är ju ganska vansklig. Det är nemligen den, att, på
samma gång man vill ikläda en stor ekonomisk statsaffär statsadministrativ
tvångströja, göra denna tröja nog vid, för att affären
skall som sådan kunna skötas med tillräcklig rörlighet, efter den

N:o 27.

Ang. lönereglering
för
personalen vit
statens jernvägar.

(Forts.)

6 Onsdagen den 5 Maj.

industriella utvecklingens kraf och till den stora allmänhetens goda
r betjenande. Det är ett försök att lösa detta problem, som är gjordt
i Kong]. Maj:ts proposition.

Då den föregående talaren berörde den ena sidan i förslaget,
nemligen organisationsfrågan, skall jag, så kort jag möjligen kan,
beröra denna fråga, lemnande lönefrågan å sido, i fall den af någon
upptages senare.

Det är herrarne nogsamt bekant, att när det svenska jernvägsnätet
först började byggas, voro såväl organisatoriska som lönefrågor
lemnade fullkomligt fria under Kongl. Maj:ts bestämmanderätt. Men
redan år 1867, då utvecklingen af jernvägarne blef större, uttalade
Riksdagen eu önskan om, att den skulle få sin hand med i detta
styrande, hvilket sedermera föranledde, att 1869 fastslogos allmänna
grunder för aflöningen, och då 1874 en löneförbättring genomdrefs,
var härvid i hufvudsak ordnad och bestämd den organisation, som
sedermera utgjort den basis, på hvilken i det stora hela den svenska
jernvägsadministrationen utvecklat sig.

Jag behöfver endast för herrarne påpeka den stora skilnad, som
ligger emellan 1870 och 1896, om jag till jemförelsepunkt tager
den stora utsträckning, som jernvägsnätet tagit, då det under denna
tidsperiod från 100 mil nu utgör i längd öfver 300 mil; jag behöfver
endast erinra om den ofantligt stora intensitet, som rörelsen å
dessa jernvägar nu eger, och om det ofantligt stora samtrafiksarbetet
såväl med de enskilda jernvägarne som, på sista tiden, äfven med
de jernvägar, som ligga utom landets gränser, för att visa, att en
organisation af statsjernvägsadministrationen, som på 1870-talet
kunde vara fullt lämplig, har blifvit allt för trång för de kraf, som
nu ställas på densamma.

Det finnes två vägar att lösa de svårigheter, som närmast te
sig, och hvilka till stor del härflyta af det ofantligt hopade arbete,
som koncentrerats i jernvägsstyrelsen och som lagt sådana bördor på
dess medlemmar, att man icke kan annat än förundra sig öfver, att
de lyckats bära dem. Men sådant kan icke gå i längden. Det
finnes, som sagdt, två vägar att gå härvidlag, antingen att förstärka
centralstyrelsen med nya krafter eller också söka att befria
den ifrån en mängd göromål, hvarigenom man utan att skada det
hela skulle bereda styrelsen en stor lättnad.

Det är denna senare utväg, som Kongl. Maj:t i sin proposition
föreslagit, då den nya organisationen, såsom den kallas, skall ega
rom. Men jag vill och skall sedermera återkomma till detta.

Jag tror, att man gifver det kongl. förslaget ett alldeles för
stort namn, då man kallar det en omorganisation. Jag tror, att
man ser, om jag så får säga, för starkt på den ena sidan, då man
kallar detta en decentralisation. Det är sant, att inom komitén
egde skarpa brytningar rum mellan försvararne af nu herskande
centralisation och förfäktarne af eu fullständig decentralisation i afseende
å förvaltningen, men i den kongl. propositionen spörjes bra

Onsdagen den 5 Maj.

7 >'':o 27.

litet af denna strid, och hela resultatet af striden kan i korthet så Ang. löneframställas:
För att lätta den arbetsbörda, som nu hvilade på central- regling för
styrelsen, skulle det inrättas 4 distriktsförvaltningar. Hvarje distrikts- e™e™_

förvaltning borde bestå af en chef, tillika föreståndare för ad mini- vägar.

strativa och trafikafdelningen, samt en bandirektör och föreståndare (Forts.)

för banafdelningen äfvensom en maskindirektör och föreståndare för
maskinafdelningen. Denna distriktsförvaltning har att sammanträda
till gemensam öfverläggning och beslut i alla ärenden, som
anginge förvaltningen i allmänhet. Hvilka dessa ärenden äro, bestämmes
i § 69 i instruktionen. Vid dessa sammanträden skulle
en hvar afdelningsföreståndare föredraga de ärenden, som anginge
hans afdelning, men beslutanderätten egde distriktschefen ensam.

De ärenden, som icke vore gemensamma, skulle handläggas och afgöras
af distriktsföreståndarne hvar för sig. Och slutligen skulle distriktschefen
i första hand vara ansvarig för den allmänna ordningen
och ekonomien inom distriktet.

Detta är hela innebörden af den fruktade decentralisationen —
hvarigenom dock afsevärda praktiska fördelar stå att vinna. Hvilka?

Jo, man har sökt undkomma vissa olägenheter och vinna vissa fördelar.
Genom det ofantligt hopade arbete, som hvilat på de särskilda
öfverdirektörerna, hafva dessa icke hunnit och icke kunnat
samarbeta. Det har icke varit styrelsen, som beslutat, utan de särskilda
föreståndarne för afdelningarne hafva, snart sagdt, fått styra
med sina afdelningar, ända uppifrån och ned ‘Och efter hela linien,
såsom de för godt funnit. Det har också inträffat såsom en följd
deraf, att, t. ex. på stationerna, personer, som skulle stå under maskinafdelningen,
icke ansett sig skyldiga att biträda vid göromål,
som ålegat trafikafdelningen, och tvärtom. Det har alltigenom onekligen
varit en stor brist på samarbete.

Nu har Kongl. Maj:t velat åstadkomma större enhet i arbetet
genom att bestämma, det trafikafdelningen, ifrån trafikcheferna ända
ned på stationerna, ställes i ett slags chefsställning öfver alla afdelningarnas
personal. Det bristande samarbetet på linien bär Kongl.

Maj:t härigenom sökt afhjelpa.

Det är emot denna högre magtställning, gifven åt trafikafdelningen
och särskilt representerad i inrättandet af distriktschefsplatserna,
som anmärkningar blifvit gjorda — såsom i herr Pegelows
motion — samt önskan uttalad, att all magt fortfarande borde vara
samlad i öfverdirektörernas händer. Begge dessa principer kunna
verka väl, såsom herrarne kunna från egen industriel verksamhet
döma. Vid ett industrielt verk inträffar det ofta, att chefen är
den, som genom sin duglighet, sin energi och sin kraft ensam styr
det hela och, snart sagdt, alla detaljer, hvarvid sous-cheferna blifva
skäligen svaga, emedan han tagit allt ansvar och allt arbete på sig.

En annan chef sköter sitt värf efter den principen, att han delar
ut på de underordnade så mycket sjelfständigt arbete som möjligt
och söker sålunda uppamma dessa till dugande sous-chefer på de olika

N:o 27. 3

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- områdena inom sitt industriella verk. De kunna ju vara lika bra
personalen vid bacla *vå ,sätten’ men — utom den fara, ett industriel verk alltid
statens jern- töper i föi ra fallet deruti, att, om den enastyrande cbefen faller
vägar. undan, arbetsledningen blir sedermera svag, och ryckningar i hela
(Forts.) arbetsorganisationen vid chefsombytet lätt kunna uppstå — är naturligt,
att, med den kolossala utsträckning och utveckling, som
statsjernvägarne tagit, arbetet med deras handhafvande måste utdelas
pa flera och kan icke göras beroende på 3 å 4 personer, vid hvilkas
ombyte principerna lätt kunna omkastas eller ock förvaltningen stelna
i en stereotyperad orörlighet.

För min del tror jag, att Kongl. Maj:t i detta fall valt en god
medelväg, då Kongl. Maj:t velat för detta stora och vidt utbredda
jernvägsnät åstadkomma sådana sous-chefer, hvilka hafva en stark
känsla af att de skola svara för hvad som händer; deras är berömmet,
om det går väl, men deras är också klandret, om det går illa.

På samma gång detta skett, har Kongl. Maj:t sökt undvika den
fara, som kan ligga deri, att dessa trafikchefer skulle blifva, så att
säga, kommenderande eller allenaherskande öfver och inom alla afdelningar.
I § 69 har fixerats, hvilka ärenden, som äro gemensamma,
och skola alla andra ärenden höra under sina respektive
öfverdirektörer. Man har i detta fall sökt så mycket som möjligt
åstadkomma samarbete utan att göra mera än det nödvändigaste
intrång på den sjelfständiga verksamhet, som bör utgå från cheferna
för de olika afdelningarna.

Det är vidare klart, att, när en styrelse är så öfverhopad med
små detaljer, som denna styrelse är, då hvarje liten fråga, än så
obetydlig, skall kastas på densamma, cheferna icke få tid och ledighet
att egna sig åt hufvudprinciperna, ordnandet i stort, påläggande
af affärerna i sin helhet, som äro så djupt ingripande frågor vid
drifvande af stora affärer — om ett godt ekonomiskt resultat skall
ernås. Ofverhopas, som nu, cheferna med alla små detaljafgörelser,
då har man det illa stäldt med sitt verk. Då blifva de stora organisatoriska
initiativen och de krafter, som drifva det stora verket
eller affären framåt, stoppade, och man drunknar i smådetaljer. Det
är för att bereda styrelsen mera tid till initiativ i de stora frågorna,
bland hvilka jag räknar den, som den föregående talaren nämnde,
nemligen ordnandet af förhållandena med de enskilda jernvägarne
och samtrafiken, som styrelsen bör befrias från dessa små frågor.
Mig synes derför, att det nya sättet, bättre än det gamla, skulle
lemna styrelsen tid att handhafva dessa stora och vigtiga frågor.

Fn tredje fördel, som det nya förslaget eger, är den, att det
afhjelper de klagomål, som i allmänhet försports öfver bristande
inspektion. — I slutet af 1860-talet och äfven på 1870-talet var
det mycket olika åsigter och strider, om man skulle kasta sig på
distriktsinspektion, d. v. s. öfverlemna inspektionen åt en person
inom distriktet, eller på fackinspektion, då inspektionen skulle ligga
hos hvarje afdelnings föreståndare. Kong]. Maj:t har sökt lösa denna

Onsdagen den 5 Maj. 9

fråga om inspektion på ett sätt, som borde göra den ganska effektiv.
Man har nemligen i det kongl. förslaget sökt bibehålla de båda inspektionerna
och således lemnat åt cheferna i styrelsen att utöfva
inspektion inom sina respektive områden, trafik-, ban- och maskinafdelningarna;
på samma gång har man öfverlemnat åt trafikcheferna
att inom sina distrikt verkställa inspektioner, dock hufvudsakligen
på det område, som är det vigtigaste, nemligen det ekonomiska, och
se till, att anordningarna i det hela äro sådana, att de lemna ett
godt resultat.

En fjerde fördel, som detta förslag sträfvar att vinna, är att
erhålla bättre anordningar beträffande de ytterst vigtiga taxefrågorna.
— Det är icke länge sedan Kongl. Maj:t tillsatte en komité just
för taxeväsendets ordnande. Herrarne veta, huru ofantligt svår denna
fråga är, och huru mycket klagomål det varit emot taxorna, i många
fall berättigadt. Äfven detta har hvilat på öfverdirektören för trafikafdelningen,
men han har icke haft tid att egna sig åt detsamma.
Nu har Kongl. Maj:t föreslagit, att det skall inrättas en särskild
taxebyrå, hvilken, befriad från såväl trafikärenden som kontrollverket,
uteslutande skall sysselsätta sig med denna högst vigtiga fråga,
taxefrågan. Detta blir ett särskildt verk för sig, som dock står
under öfverdirektören för trafikafdelningen.

Lägger jag så härtill en femte anordning, nemligen anställande
af distriktssekreterarne, så är äfven detta en stor fördel. Det är
nemligen klart, att, genom den nya och sjelfständiga ansvarighet
och den omfattande verksamhet, som distriktschefen får inom förvaltningen,
han behöfver bredvid sig någon, som vägleder honom vid
och förrättar de juridiska uppgörelsei'', som ifrågakomma, och utreder
den otaliga mängd juridiska tvistepunkter, som kunna uppstå. Dessutom
skall han hjelpa trafikchefen med uppsättning af protokoll.
Till huru stor nytta, ja, huru rent af nödvändigt det är, att distriktscheferna
hafva till sin disposition juridiskt bildade personer, behöfver
ej bevisas.

Den sista fördelen, som det kongl. förslaget söker åstadkomma,
berör kassör sväsendet. Såsom herrarne hafva sig bekant, har, i
närvarande stund, distriktskassören endast det uppdraget att, genom
remissa från styrelsen, verkställa de bestämda utbetalningarna inom
distriktet, men deremot skola telegram- och trafikporton från hvar
enda station, den må ligga vid Luleå eller i Skåne, skickas upp till
hnfvudkontoret i Stockholm, som först skall från hela rikets alla
stationer plocka i hop penningarna och sedan skicka dem tillbaka.
I detta fall har förslaget sökt åstadkomma eu förenkling derutinnan,
att distriktskassörerna komma att uppbära, hvar och en inom sitt
distrikt, såväl telegram- som trafikafgifter och verkställa alla utbetalningar
och endast skicka saldot till hnfvudkontoret, till stor
lättnad för hufvudkontoret i styrelsen.

Det är dessa fördelar, som man söker vinna med Kongl. Maj:ts
förslag, och jag hemställer till herrarne, om man, i betraktande af

>'':o 27.

Ang. lönereglering
för
personalen vid
statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 27. 10

Onsdagen den 5 Maj.

Ang.'' inne- de göromål, som skola öfverlemnas åt distriktsförvaltningarna, kan

reglering för säga, att denna organisation är mycket omstörtande. Jag skulle
personalen vid ■ , ° ■ i • , />..

statens jern- lc*ie vl*Ja kalla den ens tor en organisation, utan snarare tor eu

vägar. utveckling åt det gamla, då man försöker taga några af de mindre

(Forts.) angelägna göromålen ifrån de dyrbaraste personalkrafter, man eger
inom jernvägsförvaltningen, nemligen dess styrelse.

Dessa äro, som jag käft äran nämna, hufvuddragen i den organisation,
som bär är föreslagen. Emot den föregående talaren ber
jag att få göra en anmärkning, och det är, att utskottet snarare
gått hans önskan till mötes än tvärtom. Han fruktade nemligen,
att, genom antagande af det nu föreliggande förslaget, Riksdagen
hade för lång tid fastslagit denna organisation. Nej, det har den
icke gjort, och det är just genom en till det yttre mycket liten,
men dock mycket vigtig och icke obetydlig ändring, som ett sådant
fastslående icke egt rum. Denna ändring går i den rigtning, som
jernvägsstyrelsen sjelf önskat. Utskottet har nemligen icke föreslagit
Riksdagen att fastslå den högre lönen för distriktscheferna, utan
har gifvit dem ett tillskott i form af ett tilläggsarfvode. Hvad
betyder då denna lilla ändring? Jo, den betyder, att utskottet har
understrukit såväl Kongl. Maj:ts som jernvägsstyrelsens yttrande,
att detta icke skall vara ett definitivt fastslående af en decentralisation,
utan att det helt enkelt skall vara ett försök, för att man
sedan skall kunna gå i hvilken rigtning man önskar. Betydelsen
af, att detta tillskott icke är fastslaget, utan gifvet endast såsom
ett tilläggsarfvode, är, att Riksdagen skall å nyo höras den dag, Kongl.
Maj:t kommit till öfvertygelse om, att man bör öfvergå till en verklig
och fast decentralisation. Den dagen skall naturligtvis Riksdagen
fatta beslut att göra detta tilläggsarfvode fast. Då, men icke förr,
har Riksdagen definitivt fastslagit den rigtning, i hvilken den vill,
att en utveckling af jernvägens administration skall gå. Detta är i
största möjliga korthet innebörden af det kongl. förslaget, såvidt det
rör den s. k. organisationsfrågan.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

Punkterna II—V.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten VI.

Mom. 1.

Afl. Ä).

Utskottets hemställan bifölls.

Afd. B).

Onsdagen den 5 Maj.

11 N:o 27.

Ang. lönereglering
för

Herr von Stapelmokr: Jag kar med anledning af Kongl-Statens6jernd
Maj:ts föreliggande proposition tillåtit mig väcka motion om sådan vägar.

ändring i löneförslaget, att en bättring skulle ske i de för stations- (Forts.)

karlar ock banvakter föreslagna arfvoden i så måtto, att banvakt
eller stationskarl, som med godt vitsord tjenstgjort femton år i Norrland,
skulle kunna, om kaus tjenstgöringsort vore att anse såsom
särdeles dyr ort, utöfver det för befattningen faststälda högsta arfvodesbeloppet
erhålla ett tilläggsarfvode af sextio kronor för år,
kvilket arfvode dock vid förflyttning till mindre dyr ort skulle indragas.

Af motiven till min motion framgår, att mitt förslag i afseende å
de vilkor, under kvilka den ifrågasatta löneförbättringen skulle få
åtnjutas, icke utgör ett resultat af mina egna undersökningar ock
beräkningar, utan allenast upptager innehållet i ett moment i kongl.
jernvägsstyrelsens år 1«392 till Kongl. Maj:t afgifna förslag till nytt
aflöningsreglemente för personalen vid statens jernvägar. I 6 §
mom. 1 af detta förslag kar kongl. jernvägsstyrelsen hemstält om
den förbättring i aflöningsförmånerna åt stationskarlar ock banvakter,
att lägsta aflöningen åt stationskarlar måtte utgå med 480 kronor
ock högsta med 660 kronor, samt att banvakter måtte erhålla
lägst 480 kronor ock högst 600 kronor; härtill skulle komma fri
bostad eller kyresersättning ock beklädnadsersättning. I mom. 2 af
samma § kar kongl. jernvägsstyrelsen vidare föreslagit, »att banvakt
eller stationskarl, som med godt vitsord tjenstgjort 15 år i Norrland,
kan, om hans tjenstgöringsort är att anse såsom särdeles dyr ort,
utöfver det för befattningen faststälda högsta arfvodesbeloppet erhålla
ett tilläggsarfvode af 60 kronor för år, kvilket arfvode dock vid
förflyttning till mindre dyr ort indrages». 1893 års jernvägskomité
ansåg sig emellertid icke kunna förorda bifall till detta förslag af
skäl, som utskottet citerat på sid. 49 ock 50 af sitt betänkande.

Sedan jernvägskomiténs betänkande remitterats till kongl. jernvägsstyrelsen,
afgaf jernvägsstyrelsen år 1896 ett utlåtande, uti hvilket
den rörande det ifrågasatta särskilda lönetillägget för stationskarlar
ock banvakter yttrade: »Af hvad komitén anfört till gendrifvande
af styrelsens förslag derom, att ett särskildt dyrortstillägg måtte
under vissa förutsättningar kunna tilldelas ban- ock stationsbetjeningen
i Norrland, kar styrelsen icke blifvit öfvertygad om detta förslags
olämplighet, hvarför styrelsen får i underdånighet vidhålla detsamma.»

Jag måste erkänna, att icke keller på mig kafva dessa skäl verkat
öfvertygande. Det är visserligen sant, att Kongl. Maj:ts proposition,
hvilken nu af utskottet tillstyrkts, medför eu väsentlig förbättring
i stationskarlarnes ock banvakternas löneförmåner, i ty att minimilönen
skulle köjas från 240 kronor till 480 kronor och maximilönen
för banvakte?1'' ökas med 60 kronor. Men vid fastställande af
löneförmåner bör, enligt mitt förmenande, hänsyn tagas icke blott
till beskaffenheten ock omfattningen af det arbete, som fordras, utan

N:o 27. 12

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- äfven till de förhållanden, under hvilka befattningen skall utöfvas,
^•rsonaknvidsam^ lefnadskostnaderna i arbetsorten, och i detta hänseende kan
statens jern- iaS icke finna, att utskottets förslag innebär en lycklig lösning af
vägar. lönefrågan för stationskarlar och banvakter. Den norrländska jord(Forts.
) bruksnäringens ringa afkastning och det hårda klimatet tillsammans
med dryga fraktkostnader och höga lifsmedelstullar hafva höjt lefnadskostnaderna
i Norrland högst betydligt. Det stränga klimatet
med de långa vintrarne gör banvakternas och stationskarlarnes arbete
mycket betungande, och det fordras af dem goda krafter, en oaflåtlig
påpasslighet och en utpreglad pligtkänsla för trafikens jemna
och trygga gång. Gent emot sådana anspråk från allmänhetens
och öfverordnades sida tror jag, att ban- och stationsbetjeningen
kan med fullt skäl ställa den förhoppningen, att staten, då den
fastställer aflöningsförmåner för dem, icke skall tillmäta dessa med
eu sådan njugghet, att de, såsom i förevarande förslag, knappt räcka
till de oundgängligaste lefnadskostnaderna. Åtminstone bör väl, då
fråga är, såsom nu, att bestämma ett existensminimum, Riksdagen
afpassa löneförmånerna så, att icke det missförhållandet uppstår, att
de, som hafva den tyngsta och besvärligaste tjenstgöringen, få de
svagaste möjligheterna till sin bergning. Om jag icke origtigt uppfattat
utskottets betänkande, skulle i Kongl. Maj:ts hand läggas ett
medel att i viss mån utjemna missförhållanden af den beskaffenhet,
jag nu nämnt, derigenom att Kongl. Maj:t må medgifva åt stationskarlar
och banvakter å dyr ort att uppbära en begynnelseaflöning,
som är högre än den lägsta för dem angifna, och äfven låta dessa
befattningshafvare på kortare tid än deras kamrater å andra orter
komma i åtnjutande af maximiaflöningen, resp. 660 och 600 kronor,
men derutöfver må icke medgifvas någon förhöjning, huru ansträngande
befattningen och huru dyra lefnadskostnaderna än må vara,
hvilket synes mig hårdt och obilligt. Det av med dessa förhållanden
för ögonen, som kongl. jernvägsstyrelsen, med sin stora erfarenhet
om banvakters och stationskarlars behof, har föreslagit den löneförbättring,
som jag motionerat om. Det kan ju sägas, att en sådan
löneförbättring skulle öka utgifterna för jernvägstrafiken och i samma
mån minska nettointägterna af densamma. Ja, det är nog så! Men
jag tror icke, att denna ökade utgift skall blifva så synnerligen stor,
och jag är förvissad om, att denna utgift skall mer än väl motvägas
deraf, att transporter och förflyttningar af banbetjening från ena
orten till den andra, hvilka nu så ofta inträffa, skola undvikas, och
att derjemte det missmod, det missnöje och den på tjenstenitet förlamande
inverkan, som en tryckt ekonomisk ställning lätt framalstra^
skola förminskas. Jag tror äfven, att sambandet mellan
öfverordnade och underordnade skall stärkas; och allt detta är enligt
mitt förmenande en vinst, som i socialt afseende bär synnerligen stor
betydelse. Det ligger dessutom i utsigten till löneförbättring en
eggelse till nit och samvetsgrannhet i arbetet, ländande till statens
sanna bästa.

Onsdagen den 5 Maj.

13 N:o 27.

Då utskottet var enigt om att afstyrka motionen, har jag na- Ang. löneturligtvis
icke stort hopp, att kammaren skall visa sig vänligare reglering för
, mot densamma, Men jag lägger dock eu bön för dessa svagt af-personalen md
lönade betattmngshatvare, att kammaren ville med tanke pa deras vägar.

ansvarsfulla och ansträngande verksamhet bifalla mitt förslag. Och (Ports.)

jag är öfvertygad om, att ett bifall dertill skulle verka glädjande
i månget fattigt hem. Herr grefve och talman, jag anhåller om
bifall till min motion.

Herr Öländer: Jag skall bedja att få instämma med den förre
talaren i hans afgifna motion, hvilken jag anser vara i hög grad
behjertansvärd. Man kan säga, att banvakters och stationskarlars
tjenstgöring i mellersta och södra Sverige är ett lekverk i förhållande
till samma tjenstgöring i Norrland. Jag kan förstå, att mången
i kammaren icke kan föreställa sig, hvilken energi, kraft och uthållighet,
en sådan befattning i Norrland kräfver af dess innehafvare.

De långa och stränga vintrarna, det hårda klimatet, de täta snöstormarna,
de stora massorna af snö, som hopa sig der uppe, medföra
för bantjeningen ett arbete och ett slit, att densamma måste vara
begåfvad med ovanlig helsa och goda kroppskrafter för att i längden
kunna uthärda ett så betungande arbete. Dertill kommer, att prisen
på lefnadsförnödenheterna i Norrland äro högt uppdrifna, till följd
hvaraf lefnadskostnaderna der äro mycket dyrare än på andra håll.

En arbetare der kan icke lefva på samma aflöning, som bestås i
södra och mellersta Sverige. Derför äro också arbetslönerna der
mycket högre än på andra ställen, och de måste vara det, för att
arbetarne skola kunna erhålla sin nödtorftiga bergning. Allt detta
oaktadt är ingen skilnad gjord mellan löneförhållandena för banbetjeningen
i Norrland och i det öfriga Sverige. Nu kan man sannerligen
icke tycka, att motionären begärt någon särdeles stor ersättning
åt banbetjeningen i fråga för de ogynsammare förhållanden,
den är underkastad i Norrland. Hvad han fordrar, är icke något
nytt eller opröfvadt. Anda sedan år 1892 har Riksdagen godkänt
en sådan särskild förhöjning för Norrland, och från och med år 1893
hafva de äldsta banvakterna i Norrland egt en påökning af 60 kronor
om året utöfver det högsta arfvodesbeloppet. Äfven jernvägsstyrelsen
har i sitt utlåtande angående löneregleringen föreslagit
precis detsamma, som motionären här påyrkat, och jernvägsstyrelsen
är väl i alla fäll den, som i detta afseende har bästa erfarenheten
och omdömet. Emellertid har den af Kongl. Maj:t tillsatta koinitén
afstyrkt detta af jernvägsstyrelsen framlagda och mycket beaktansviirda
förslag, men på hvad skäl? Ja, det är just det egendomliga.

Skälet är endast det, att ett »sådant tillägg kunde framkalla anspråk
på liknande förmån, ej blott från öfriga grupper af jernvägspersonalen,
utan äfven från personalen inom andra statsförvaltningens grenar».

Kan man verkligen säga, att detta är ett skäl för att undandraga
banbetjeningen i Norrland den lilla tillökning i deras knappa löne -

N;o 27. 14

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. löne- vilkor, som erfordras för att den efter 15 års tjenstgöring skulle kunna
reglering för fä en ]jten lättnad i sin tryckta ekonomiska ställning? Om nu
statens jern- verkligen någon grupp vare sig af den ofnga jernvagspersoualen
vägar. eller från andra förvaltningsgrenar också skulle, lockad af de förkorta)
måner, som sålunda kommit banbetjeningen i Norrland till del, påyrka
en sådan förmån, kan man då säga, att den omständigheten
blott, att man beviljat banbetjeningen i Norrland en sådan förmån,
skulle ensam i och för sig kunna utgöra tillräckligt skäl för att
äfven bevilja andra detsamma? Detta beror väl på, huruvida förhållandena
äro desamma och huruvida aflöningen för den grupp, som
fordrar förhöjning, är lika otillräcklig som för banbetjeningen. Det
är dessa omständigheter, som skola afgöra, om eu lönetillökning är
erforderlig eller icke. Och är den det, så kan jag icke se någon
fara i att man går till mötes ett så befogadt anspråk. Skall verkligen
banbetjeningen i Norrland fortfarande lefva under tryckta omständigheter
blott derför, att icke någon annan skall våga framkomma
med anspråk på att slippa dela ett dylikt öde? Den statsutgift,
som af motionens antagande skulle blifva en följd, är så
ringa och har ett så behjertansvärdt ändamål, att sparsamhet här
vore snarare att räkna till ett obehörigt knussel och dessutom mycket
oklok och orättvis, så mycket mera som denna utgift icke blott
är till banbetjeningens, utan äfven till den trafikerande allmänhetens
fördel till följd af den större trygghet och säkerhet, som en tillräckligt
aflönad banbetjening erbjuder. Jag förenar mig i yrkandet
om bifall till motionen.

Herr Tamm, Hugo: Den förste talaren nämnde, att vi icke
kunna göra oss ett begrepp om den kraft och energi, hvarmed de
norrländska banvakterna arbetade. Jo, det tror jag att vi kunna,
ty det saknas icke exempel, som vi kunna taga från denna kammare,
på den energi, som utvecklas i frågor, som gälla Norrland. För min
del kan jag icke fatta, huru man kan ställa upp den fordran, att,
då nu blifvit fastslaget, hvad som beviljades 1892, man ändå vill gå
längre. År 1892 gafs åt de norrländska banvakterna tillägg derför,
att det icke var någon lönereglering gjord. Nu är den der
begärda löneförhöjningen fastslagen, och jag kan för min del icke
förstå, hvarför man skall ständigt höja just för Norrland, äfven
sedan man fått, hvad man förut var nöjd med. Skall man taga
ortens dyrhet till skäl, så skola vi minsann få konstiga löneregleringar
i Sverige både för tjensteman och andra. Det skall bevisas,
och detta är icke bevisadt, att banvakterna der hafva farit sämre
under dessa år, det galt, än andra banvakter, och nu få de precis
detsamma, som de haft förut. Jag kan således för min del icke gå
in på detta, men när nu denna fråga blifvit väckt, ber jag att få
fästa uppmärksamheten på de stora förändringar, Kongl. Maj:ts förslag
vidtagit i komiténs. All den missbelåtenhet, som yppat sig mot
komiténs förslag, kan man väl fatta, men det är icke skäl att låta

Onsdagen den 5 Maj.

15 Ji:o 27.

samma missnöje göra sig gällande gent emot det nu föreliggande Ang. löneförslaget.
Detta har förbättrat komiténs förslag med först och reglering för
främst hela vedbrandsbeloppet, som är 190,000 kronor, och vidare
den inqvarteringsersättning, som från utskottet föreslagits och som * vägar.™
spelar en roll sådan, att tågbetjeningen, som komitén beröfvat denna (Forte.)
högre inqvarteringsersättning, vinner 33,000 kronor, och dessutom
har utskottet utöfver Kongl. Maj:ts förslag tillstyrkt 48,000 kronor
till den öfriga betjeningen på linien. Jag kan icke underlåta att
bedja herrarne lägga märke till den grafiska tabell, som är uppgjord.
Den visar, att sådant Kongl. Majtts förslag nu föreligger,
utgör det i de flesta fall för hela den lägre betjeningen en förbättring,
och svenska statsbanornas betjente hafva samtliga betydligt
bättre förmåner än de högst aflönade hos enskilda jernvägar. Det
bör dock, mine herrar, för oss kunna vara en glädje att vara med
om ett förslag, som så väl tillgodoser just denna del af befolkningen,
och jag anhåller, herr talman, att på de grunder, jag nu framhållit,
utskottets förslag i sin helhet måtte bifallas.

Herr Bergman: Som hvad de föregående talarne anfört i
hufvudsak är hvad jag har att säga, vill jag endast framhålla ett
förhållande, som jag icke kunnat finna hafva blifvit omnämndt under
diskussionen. Utom de af komitén anförda svårigheter, som äro
förenade med tjenstgöringen på norra stambanan till följd af klimatförhållanden
och andra omständigheter, tillkommer äfven den, att
som banan går igenom öde och helt och hållet obefolkade bygder,
fins ej någon möjlighet för banpersonalen att kunna bibringa sina
barn någon undervisning i folkskola, emedan sådan icke finnes i
skogen, utan de måste skicka sina barn långa vägar. Detta förhållande
föranleder stora kostnader, som drabba den förut så svagt aflönade
bevakningspersonalen. Den trafikerande allmänhetens lif och
egendom är dock till den grad beroende på denna personals pligttrohet,
duglighet och sinnesnärvaro, att ett ögonblicks försummelse
dervidlag skulle kunna hafva ödesdigra följder. I anledning häraf
tillåter jag mig erinra om det tillbud till olyckshändelse, som hotade
vid riksdagsmännens nedresa från Gellivare, då de för några år sedan
besökte Norrbotten. Om icke den då tjenstgörande vaktbetjente
haft sinnesnärvaro nog att i sista ögonblicket omkasta vexeln, som
af eu niding med full afsigt och i dåligt syfte var omlagd, skulle
följden måhända blifvit oberäknelig. Jag vill härmed endast hafva
sagt, huru vigtigt det är, att denna betjening är väl aflönad och
väl hållen, då den skall hafva våra lif i sina händer. Något vidare
har jag ej här att tillägga, utan ber endast att få yrka bifall till
motionen.

Herr von Stapelmohr: Jag har begärt ordet med anledning
deraf, att min uppmärksamhet blifvit fäst derpå, att motionen i formelt
afseende icke skulle fullt väl passa till den föredragna punk -

N:o 27. 16

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- ten; och derför tillåter jag mig att återkalla mitt förra yrkande
reglering för oc}x föreslå, att Riksdagen ville bifalla utskottets hemställan rörande
^statens^jern- aflöning åt banvakter och stationskarlar med det tillägg, att banvägar.
vakt eller stationskarl, som med godt vitsord tjenstgjort femton år
(Forts.) i Norrland, kan, o. s. v., såsom det står i motionen. Det är ingen
ändring i innehållet, blott eu liten omkastning af formen. Då jag
nu har ordet, ber jag att få i korthet bemöta något af hvad den
statsutskottsledamot, som försvarade statsutskottets betänkande, yttrade.
Han sade, att stationskarlarne och banvakterna i Norrland
nu kunde vara belåtna, då de fått fastslaget det lönetillägg, som
gjordes 1892, och, frågade han, hvarför skulle man då gå längre?
Det är visserligen sant, såsom jag förut nämnt, att deras ekonomiska
ställning blifvit förbättrad, men den har icke höjts i samma mån
som den ekonomiska ställningen för de å billigare orter boende
tjensteinnehafvarne af samma grad. Och hvart skulle det leda, frågade
han vidare, om ortens dyrhet skulle läggas till grund för löneregleringar?
Jag vill då erinra om, att i komiténs förslag fins en
bestämmelse, som i det närmaste sammanfaller med det s. k. dyrtidstillägg,
som nu är i fråga. Komitén har nemligen föreslagit,
att vissa tjensteman, stationerade i städerna Stockholm, Göteborg,
Malmö och Östersund, skulle få en hyresersättning af 20 % af arfvodet,
men deremot de å andra orter endast 15 %. Hvad är detta
annat än ett dyrortstillägg af likartad beskaffenhet med det, hvarför
utskottet i likhet med komitén synes frukta? Utskottet har
sagt, att ett dyrortstillägg skulle kunna framkalla anspråk på liknande
förmån äfven från personalen inom andra statsförvaltningsgrenar.
Ett dyrortstillägg är ingen nyhet inom statsförvaltningen.
Det fins en mycket väl skött förvaltningsgren, nemligen postväsendet,
der det förekommer. Postvaktbetjentes lön utgör 500 kronor
med ett ålderstillägg af 100 kronor samt derjemte ett dagtraktamente,
vexlande från 85 öre till 2 kronor. Det högsta traktamentet
uppbäres af postvaktbetjeute i Stockholm, Göteborg och vissa andra
städer, der lefnadsomkostnaderna äro dyra. Af de öfrige uppbära i
regel de, som äro stationerade söder om Dalefven, 85 öre, och de,
som äro stationerade norr om Dalelfven, 1 krona. Här är således
ett dyrortstillägg, som är satt i system, och några klagomål har,
såvidt jag vet, ej försports deröfver; tvärtom har postvaktbetjeningen
i underdånig petition om löneförbättring hemstält, att lefuadsomkostnaderna
på de särskilda orterna skulle vid lönereglering beaktas
mer än hittills och stationsorterna för detta ändamål fördelas
i vissa grupper.

Jag hemställer om bifall till min motion, såsom jag nu ändrat
densamma.

Herr Almgren, Fredrik: Äfven jag ber att få yrka bifall
till herr von Stapelmolirs motion, och jag gör det icke blott på de
skäl, som af flere föregående talare anförts, utan jag ber att dertill

Onsdagen den 5 Maj.

17 X:o 27.

få lägga ett nytt. Min ärade läskamrat diar nyss antydt, att dessa Ang. innebanvakter
väl vore i behof af någon ökning i aflöning på grund re9lerin9 för
deraf, att deras barn måste skickas i skola på långt håll från det Pe™°nale™vul
ställe, der familjen bor. Detta förhållande inverkar äfven derhän, °Tägar™
att dessa banvakter, när barnen börja växa upp, önska att komma (Forts )
från sina platser i Norrland och bedja att få blifva placerade i södra
Sverige. Det är derför för jernvägsstvrelsen ganska svårt att behålla
dugligt och kraftigt folk der uppe. Det är således i styrelsens
och hela jernvägstrafikens intresse att åt dessa lemna det tillskott,
som nu är begärdt och som sannerligen icke är för högt.

Herr Fränekel: Redan då detta ärende behandlades i komitén,
förelåg, såsom här förut yttrats, fråga om att gifva särskilda
dyrtidstillägg för vissa befattningar i Norrland, och det är redan af
andra talare upplyst, att såväl inom komitén som hos Kongl. Maj:t
ett sådant förslag mötte motstånd, och det icke minst derför, att
det skulle betinga motsvarande åtgärder inom andra verk, och dessutom
— hvart skulle det väl leda?

Om man betraktar den af herr von Stapelmohr väckta motionen,
befinnes det, att den löneförbättring, han för sin del vill vindicera
åt de norrländska vakterna, hafva redan alla banvakter i riket
erhållit genom den kongl. propositionen. Då skulle alltså hans motion
gå ut på att ytterligare öka på aflöningen för de norrländska
banvakterna.

Jag får verkligen säga, att om hänsyn tages till den svaga
trafik, som hittills förekommit på de norrländska jernvägarne, och
till den aflöning, som i allmänhet der bestås för de mot dessa befattningar
svarande göromål, synes det nästan, som om herrar norrländingars
anspråk nu ginge i den rigtning, att de genom för höga
aflöningar åt jernvägsbetjeningen vid dessa banor kunna förhindra
hvarje nytt jernvägsbyggande för statens räkning i denna del af
vårt land.

Jag ber att få påpeka, att när denna lönefråga i sin helhet
var föremål för öfverläggning inom den så mycket förkättrade komitén,
var det dess skyldighet och blef, med den sammansättning,
komitén fått, nödigt att tillse, att, på samma gång man ville bereda
betjeningen vid statens jernvägar alla de fördelar, som voro möjliga,
man äfven måste taga hänsyn till så väl betjeningen vid de enskilda
jernvägarne som till motsvarande befattningar inom andra närbelägna
industrier, hvilka gränsa till jernvägarne. Jag vill nämna,
att från Andra Kammarens ledamöter inom komitén mycket starkt
framhölls nödvändigheten att iakttaga största försigtighet vid dessa
betjeningsgraders aflöning, då, i fall denna allt för mycket höjdes, det
komme att inverka på dagsverkspenningarna i hela den vidliggande
trakten. Jag tror, att det var detta skäl, som gjorde sig gällande,
då komitén såg sig nödsakad att här gå ännu längre i sparsamhet,
än hvad Kongl. Maj:t nu ansett sig böra göra.

Första Kammare,ns Prot. 18.97. N:o 27.

2

N:o 27. 18

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- Under sådana förhållanden tror jag, att om kammaren skulle

reglering för bifalla detta, om jag så får säga, ur den stora lönestaten utryckta
r7taUnse''jJrn^ förslag, hvarigenom en förändring i detta afseende gjordes till förvägar.
mån för en enda klass och en enda ort, skulle detta medföra såväl

(Forts.) en betänklig rubbning för tillfället som ganska mycken afundsjuka

och missbelåtenhet för framtiden.

Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.

Efter som jag nu har ordet, kan jag icke underlåta att, då den
talare, hvilken först yttrade sig i denna fråga, framhöll, att det
kougl. förslaget på det skarpaste skiljer sig från det af komitén
framlagda, fästa uppmärksamheten på, att skiljaktigheterna äro jemförelsevis
ganska obetydliga. Detta säger jag icke af någon egenkärlek
för komitén, jag säger det derför, att jag tror mig kunna
försäkra kammaren, såsom jag förut försäkrat det för utskottet, att
denna komité, sammansatt så som den var, gick till sitt arbete
med de bästa afsigter och för att, så vidt ske kunde, ställa sig det
komitén af Kongl. Maj:t förelagda uppdraget så mycket som möjligt
till efterrättelse. Jag kan i detta fall icke underlåta att för
kammaren påpeka, att denna komité blifvit af regeringen sammansatt
på det, sä vidt jag kan finna, mest opartiska sätt. Komitén bestod
nemligen af 2 ledamöter från Första Kammaren, 3 från Andra
Kammaren, 3 trafikchefer från enskilda jernvägar samt 2 öfverdirektörer
från jernvägsstyrelsen, förutom en generaldirektör från ett annat
embetsverk. Jag tror således, att inom komitén fans ett gemensamt
intresse att icke på något sätt störa statsj er n vägar nes stora
och betydelsefulla utveckling, på samma gång man såg till, att nöjaktig
sparsamhet iakttogs utan att skada de enskilda jernvägarne
och industrien.

Till min glädje har det också varit denna uppfattning, som
gjort sig gällande i så väl den kongl. propositionen som statsutskottets
betänkande, och jag tillbakavisar derigenom den beskyllningen,
att komitén i detta fall icke skulle hafva gjort hvad den bort göra
för åstadkommande af ett godt förslag.

Herr Öländer: Jag anhåller endast att få återtaga mitt yrkande
om bifall till motionen och förena mig i det förslag, hvilket
herr von Stapelmohr senast framstält.

Herr Tamm, Hugo: Jag kan icke se, att det är möjligt att
antaga denna motion, sådan den föreligger. Skola t. ex. Gestrikland
och Helsingland, men icke Dalarne få del af löneförbättringen, eller
skall hela Norrland vara med derom? Ingen bestämmelse i afseende
på orten är gjord.

Vidare kan jag icke finna annat, än att motionen innehåller,
att, derest en banvakt med godt vitsord tjenstgjort i Norrland under
15 år, men sedan flyttar derifrån till en lika dyr ort, så skall

Onsdagen den 5 Maj.

19 Jt:o 27.

det honom beviljade tilläggsarfvodet följa honom vid förflyttning till löneannan
i afseende på lefnadskostnaderna likstäld ort. reglering för

Jag tror, det är omöjligt att antaga denna motion, sådan denPbåtens‘jern^
föreligger. " vägJr.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på nu förevarande del af den föreliggande punkten yrkats,
dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr von
Stapelmohr, att kammaren skulle bifalla densamma med följande
tillägg: »att banvakt eller stationskarl, som med godt vitsord tjenstgjort
femton år i Norrland, kan, om hans tjenstgöringsort är att
anse såsom särdeles dyr ort, utöfver det för befattningen faststälda
högsta arfvodesbeloppet erhålla ett tilläggsarfvode af sextio kronor
för år, hvilket arfvode dock vid förflyttning till mindre dyr ort indrages»
.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Mom. 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna VII—XIX.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den 1 Om ändrad
och 3 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af hfelse “/ i 7
väckt motion om ändrad lydelse af § 7 i gällande instruktion för^^tatrrevilo
Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgälds verken. rema.

Herr Berg, Gustaf Axel: Uti den ifrågavarande motionen har
föreslagits, att den pligt, som för närvarande åligger statsrevisorerna
att, såsom det i instruktionen heter, »hålla tyst oeh förtegadt hvad
enligt Riksdagens beslut eller ingångna aftal eller för öfrigt enligt
sakens natur bör vara tyst rörande enskildes affärsförhållanden till
kronan, riksbanken eller riksgäldskontoret», skulle utsträckas äfven
till de vid revisionen biträdande; och utskottet har i den delen äfven
obetingadt medgifvit nödvändigheten af »att statsrevisorernas biträden
i lika mån, som revisorerna sjelfva, äro förbundna att hålla tyst och
förtegadt, hvad till deras kännedom kommer angående statsrevisorernas
förhandlingar». »Då emellertid» säger utskottet, »dessa biträden
antagas af statsrevisorerna och dessa senare ega lemna alla föreskrifter
i fråga om biträdenas tjenstgöring, finner utskottet det icke

N:o 27. 20

Onsdagen den 5 Maj.

Om ändrad vara erforderligt, att Riksdagen uti en instruktion, som är faststäld
lydelse af i 7 för statsrevisorerna, lemnar särskilda bestämmelser i nu ifrågavarande
Yör^tatlrellso- afseeu de». Utskottet föreställer sig emellertid, att de revisorer, hvilka
01
(Forts.) särskild arbetsordning stadga eu sådan tystnadspligt för dessa biträden,
och utskottet hoppas, att om detta en gång sker, skola statsrevisorerna
sedermera allt framgent iakttaga samma tillvägagångssätt.

Men en sådan anordning som den af utskottet här föreslagna
är, såvidt jag kan förstå, icke fullt tillfredsställande, och den står
dessutom alldeles bestämdt i strid med hvad som i enahanda hänseende
är i likartade fall stadgadt. Jag anhåller att i det hänseendet
få åberopa ett stadgande, som Riksdagens kamrar för några få
dagar sedan hafva enat sig om i fråga om det föreliggande föreslaget till
banklag, der det i 37 § heter, »att bankofullmägtige, revisorer, ledamöter
i afdelningskontorens styrelser, alla vid dem anstälde tjensteman
samt de personer, hvilka vid granskningen af riksbankens styrelse
och förvaltning biträda Riksdagens revisorer skola doldt och
förtegadt- hålla» o. s. v. Detta sista tillägg beträffande dem, som
vid granskningen biträda, är tillkommet på grund af enskild motion
i saken.

Vidare ber jag få erinra, huruledes uti det reglemente, hvilket
Riksdagen 189G antog för revisorerna vid Riksbankens afdelningskontor
i orterna, gjordes en ändring i den förut gällande 4 §,
hvarigenom denna tystnadspligt just ålades de vid revisionen biträdande.
Saken ansågs så pass vigtig, att det var den enda förändring,
som vidtogs i den förut gällande instruktionen, och det var således
i detta fall Riksdagen, som stadgade denna pligt för de vid revisionen
biträdande. Och ytterligare får jag erinra om, hurusom samma års
Riksdag gjorde den förändring uti instruktionen för bankoutskottet,
att denna tystnadspligt ålades jemväl utskottets kansli, såsom det
der heter.

Såsom vi alla veta, sönderfaller statsrevisionen i 3 afdelningar,
revisionen för statsverket, revisionen för riksgäldsverket och revisionen
för riksbanken; hvar och en af dessa revisionsafdelningar har
särskilda kansli, särskilda plena, särskilda protokoll och afgifver
särskild revisionsberättelse.

Derest det föreliggande banklagsförslaget antages, komma Konungen
och Riksdagen att gemensamt stadga en sådan tystnadspligt
för de i revisionen af bankoverken biträdande; men i fråga om de
biträdande vid revisionen af riksgäldsverket och statsverket, skulle,
enligt utskottets förslag, det bero på statsrevisorerna för hvarje år,
huruvida de ville för det året stadga eu sådan pligt eller icke. Detta
är, synes mig, eu mycket stor inkonseqvens; och en lika stor inkonseqvens
är det, att, då Riksdagen anser sig böra stadga en sådan
pligt för de personer, som biträda vid revisionen af afdelningskontoren
i landsorten, och för dem, som biträda vid Riksdagens bankoutskott,
Riksdagen icke då också anser nödigt att stadga enahanda

Onsdagen den 5 Maj.

21 N:o 27.

förpligtelse för de personer, livilka deltaga i tvenne af statsrevisionens Om ändrad
tre afdelningar. Det ser emellertid ut, som om Riksdagen i fjor tänkt l!ldelsc “/ i 7
på ett helt annat sätt; ty i den godkända motiveringen till banko■ för statsrevisoutskottets
memorial n:o 10, angående ändring i instruktionen för Terna.
revisorerna vid afdelningskontoren, säger utskottet: utskottet ansåg (Forts.)
sig böra fästa uppmärksamheten derpå, att enahanda brist, som anmärkts
beträffande revisorernas vid afdelningskontoren instruktion,
äfven vidlådde instruktionen för riksdagens revisorer af stats-, bankooch
riksgälds ver ken, men »att utskottet, i saknad af grundlagsenligt
initiativ till förslag om ändringar i sistnämnda instruktion, icke
vore i tillfälle att derutinnan göra någon framställning till Riksdagen».

Det. torde väl vara för hvar och en alldeles påtagligt och klart,
att denna tystnadspligt är fullt lika vigtig, då det gäller revisionen
af riksgäldsverkets förvaltning, som då det gäller revisionen af bankoverkens
förvaltning, och då det således icke kan finnas någon rimlig
anledning, hvarför Riksdagen i ena fallet stipulerar betryggande
garantier, men i de två andra fallen underlåter detta, vågar jag anhålla
att få yrka bifall till motionärens förslag, som uti nu ifrågavarande
hänseende innefattar ordalag, som återfinnas i den af mig
nyss antydda, af Riksdagen antagna instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna.

Herr Tamm, Hugo: Ingen menniska nekar till, att icke tystnadspligt
bör åligga äfven de tjensteman och betjente, som äro anstälda
eller anställas vid ifrågavarande revision, och jag går fullkomligt
in på rigtigheteu utaf att denna skyldighet för de biträden,
hvilka äro, så att säga, på ordinarie stat, blifver stadgad uti den banklag,
hvarom nu är fråga. Men frågan ställer sig något annorlunda
enligt utskottets förmenande, uti föreliggande fall. Det är nemligen
alldeles klart, att om man uti instruktionen rörande revisorerna
skulle intaga någon bestämmelse uti ifrågavarande afseende, borde
den snarare lyda så: revisorna förpligtas att tillhålla tjensteman och
betjente att förtiga detta. Ty i detta fall är det revisorerna, hvilka
antaga de biträdande tjenstemännen samt afskeda dem och bestämma
deras aflöning. Revisorerna hafva således i detta fall full bestämmanderätt
öfver de vid revisionen biträdande och böra bära ansvaret
för sitt val af dessa.

Då är helt enkelt frågan denna: är det rättare att ålägga tystnadspligten
för tjensteman och betjente i en instruktion för revisorerna
än genom att upptaga denna skyldighet i den arbetsordning,
som revisorerna sjelfva fastställa. Denna arbetsordnings fastställande
förmodar jag tillgår på samma sätt nu som den tid, då jag var revisor,
nemligen att vid hvarje begynnande revision uppläses arbetsordningen
och man genomgår densamma från den ena revisionen till
den andra.

Det är således emedan utskottet ansett, att detta åliggande för
tjenstemännen och betjente kraftigast och mest effektivt göres af

N:o 27. 22

Onsdagen den 5 Maj.

Om ändrad revisorerna sjelfva, som utskottet tillstyrkt den utväg, hvilken här
lydelse af # 7 är påpekad, och jag är för min del öfvertygad, att, så länge Riksför^tatsreviso-^‘dSen
kau påräkna så energiska ordförande som den, hvilken nyss
Terna. både ordet, lär det icke slå fel, att ej tjenstemän och betjente vid

(Forts.) den ifrågavarande revisionen vederbörligen åläggas denna pligt, och

då komtner det, anser utskottet, från rätt håll, hvarför jag anhåller
om bifall till utskottets hemställan.

Herr Boström, Filip: För min del anser jag, att de skäl,
hvilka den förste talaren aufört för afslag å utskottets hemställan,
voro synnerligen talande.

Han har fästat uppmärksamheten på, att i den redan antagna
37 § af det särskilda utskottets utlåtande angående banklagen blifvit
tillagd en förpligtelse till tystnad för jemväl de personer, hvilka vid
granskningen af bankoverket komma att biträda. Utskottet hade
nemligen vid behandlingen af denna fråga funnit, att då Kongl.
Maj:t föreslagit, att alla vid riksbanken anstälde tjenstemän skulle
vara ålagda tystnadspligt, borde äfven detta utsträckas till de personer,
hvilka tjenstgöra vid bankorevisionen. Då emellertid detta
nu redan blifvit faststäldt af båda kamrarne, och samma förhållande,
som i afseende på tillsättningen af dessa tjenstemän är rådande,
jemväl gäller för dem, hvilka användas såsom biträden vid revisionerna
af stats- och riksgäldsverken, finner jag för min del alla skäl
tala för, att, då man i ett fall stadgat en dylik tystnadspligt, man
icke bör underlåta att i instruktionen för de båda andra revisionerna
jemväl intaga bestämmelser i detta hänseende.

På dessa skäl yrkar jag afslag å utskottets hemställan och
bifall till motionen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare derpå,
att kammaren med afslag å utskottets hemställan skulle bifalla den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
den 1 och 3 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 11,
i anledning af väckt motion om utredning i fråga om lämpligheten
af uppförande af nytt riksbankshus å Helgeandsholmen m. in., biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den 1
och 3 innevarande maj bordlagda memorial n:o 12, i anledning af

Onsdagen den 5 Maj.

23 >''so 27.

fullmägtiges i riksbanken och riksgäldskontoret framställning au- Ang. högtidgående
inmurande af grundsten i riksdagshusbyggnaden på Helgeands- ^g^lUnde af

. . QVUllClSlCTlCTtS

holmen. nedläggande

. . * det under

Herr Treffenberg: Det kan naturligtvis icke falla mig in att byggnad vaspilla
många ord och ännu mindre något yrkande på den ceremo- rande riksnialfråga,
på hvilken utskottet här bjuder oss, men jag anser mig dagshuset.
icke kunna underlåta att uttala den mening, att, då det icke lärer
vara utskottet obekant, att många ledamöter af denna kammare
med djupaste grämelse erfarit, att i trots af itererade ansträngningar
det icke lyckats oss intransigenter, om jag så får säga, att få bort
riksbyggnaderna från sjelfva Helgeandsholmen, liksom det lyckats
för herr Björnstjerna, som står här midt emot mig att få bort
åtminstone »den förskräckliga kupolen» från sjelfva riksdagshuset, så
hade det varit önskligt, om utskottet kunnat uttänka någon mindre
pompös och för oss — eller åtminstone för mig — mindre påkostande
form för firandet af denna invigningsfest. Mig synes, att det
kunde måhända hafva varit tillfyllestgörande, om man anmodat
herrar talmän i Riksdagens båda kamrar att tillkännagifva, att för
eu hvar af Riksdagens ledamöter, som sådant önskade, tillfälle vore
beredt att öfvervara denna fest. För min egen del och oaktadt jag
nogsamt vet, att »det är ej nog att vara hängd, man skall ock
höflig vara», skall jag tillåta mig förbereda kammarens ärade talman
— eller, i händelse af förfall för honom, dess vice talman —
på sannolikheten, för att icke säga vissheten, derom, att jag skall
använda den tid, som ännu återstår före invigningsfesten, till att
anstränga mig för att hitta på någon förevändning af beskaffenhet
att kunna förmå talmannen att för den dagen bevilja mig »ledighet
från riksdagsgöromålen».

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll utskottets i föreliggande memorial gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 1 och 3 i
denna månad bordlagda memorial:

u:o 11, i fråga om åtgärder för beredande af egna bankbyggnader
åt vissa afdeiuingskontor af riksbanken, och

n:o 12, med anledning af gjord framställning om ålderstillägg
åt verkmästaren vid Tumba bruk,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.

Föredrogs å uyo särskilda utskottets den 1 och 3 innevarande Sammanjemkmånad
bordlagda memorial n:o 3, i anledning af kamrarnes skilj- ning tf ordlag
aktiga beslut rörande vissa delar af den i utskottets utlåtande n:o 1 f
första punkten, föreslagna lag för Sveriges riksbank. riksbank.

?i:o 27.

24

Onsdagen den 5 Maj.

Sammanjemk- Herr Leman: Det finnes tillfällen, då det till äfventyra kan vara
nmgsforslag ett fel att tala, men då det säkert är ett brott att tiga. Ett såför
Sverige?dant tillfälle synes mig nu föreligga, då denna för vårt land så
riksbank, ytterst vigtiga och betydelsefulla fråga skall afgöras.

Jag har begärt ordet, derför att jag för min del icke kan gå
med pa detta sammanjemkningsförslag. Jag har icke någon anmärkning
att framställa mot utskottet, som ju varit pligtig^ att
framlägga ett sammanjemkningsförslag, men jag har så mycket mera
att anmärka mot sjelfva förslaget. Enligt mitt förmenande har
nemligen redan det förslag, som förut antagits af denna kammare,
vant, om jag så får säga, så evasivt, att det fört den blifvande centralbanken
till den yttersta gränsen af svaghet. Skulle man nu gå
ännu längre och ingå på det föreliggande sammanjemkningsförslaget,
sa skulle man, enligt min åsigt, få en centralbank, som blefve så svag,
att man icke kunde stå till ansvars derför. Man har visserligen
ofta sagt, att det bästa är en fiende till det goda. Men jag anser,
att detta förslag icke är godt, utan rent af dåligt, och vid sådant
förhållande synes det mig vara bättre att behålla det gamla
goda, som vi hafva, än att taga det nya dåliga. Det har gått i
denna fråga såsom i så många andra, att det nemligen alltid skall
kompromissas: den ena kammaren skall böja sig för den andras
beslut, och så får man slutligen eu lag eller ett beslut, som egentligen
icke tillfredsställer någon. Det är på samma sätt som t. ex.
vid eu gatuanläggning, när eu vill hafva en smal farväg om 20 meters
bredd, medan en annan vill hafva en stor aveny om 40 meter;
sa sammanjemkas det, och man får en 30 meter bred gata, hvarmed
ingendera parten är nöjd. Så har det också gått i detta fäll. Man
kan visserligen invända, att man lätt kan få ändringar sedan. Men
det har ofta visat sig, huru svårt det är att få några ändringar,
sedan en lag väl blifvit antagen; det visade sig senast, då vi häromdagen
diskuterade väglagen, hvilken tillkommit genom eu kompromiss
och som af nästan samtliga talare erkändes vara i många
afseende!! olyckligt affattad; men det oaktadt hette det, att det var
för tidigt att komma med några ändringsförslag.

Den hufvudanmärkning, som jag har att framställa, rör det, som
jag anser vara de svagaste beståndsdelarne i denna lag, hvilka innefattas
i 13 och 16 §§, särskildt i den 13 §, hvarest borgenslånen
kommit in, äfvensom dessa afbetalningslån, som aldrig bort finnas,
men som nu äro höjda, så att de kunna stiga ända till 25 procent
af bankens grundfond. Jag betviflar, att, om icke frågan varit af
politisk art, någon enda i bankverksamhet förfaren person skulle
kunna vaga pasta, att denna låneform anstår och egnar sig för en
centralbank. Jag anser icke heller, att den i 16 § — fastän inskränkt
— medgifna inlåningsrörelsen tillkommer en centralbank.
Äfven detta stadgande är således enligt min åsigt en svaghet.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan inskränker

Onsdagen den 5 Maj.

25 N:o 27.

mig till att yrka, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, Sammanjemka

måtte vidhålla sitt förut fattade beslut i frågan. ningsforslag

° beträffande lag

för Sveriges
riksbank.

Herr Falk: Då jag för blott några dagar sedan hade tillfälle
att, då särskilda utskottets betänkande n:o 1 föredrogs för kammaren,
temligen utförligt redogöra för mina betänkligheter rörande de vigtigaste
delarne af det föreliggande banklagsförslaget, så kan jag nu
inskränka mig till att i hufvudsak hänvisa till hvad jag då både
äran anföra. Jag vill emellertid erinra derom, att Kong]. Maj:ts
förslag till lag för Sveriges riksbank icke kan anses hafva blifvit af
särskilda utskottet förbättradt. Jag medgifver dock, att en förbättring
har af utskottet vidtagits, nemligen den, att utskottet föreslagit,
att sedelutgifuingsrätten utöfver metalliska kassan skulle höjas från
90 millioner till 100 millioner; och — vare det sagt i förbigående
— då denna ökning synes grundad på fullmägtiges i riksbanken utlåtande
i frågan, så tyckes detta bevisa, att fullmägtige ansett, att
90 millioner vore otillräckligt. Huruvida nu utsträckningen af sedelutgifningsrätten
till 100 millioner skall komma att motsvara behofvet,
är eu sak, som framtiden får utvisa: för min del tror jag
det icke. Eu bestämd försämring innebär deremot de af utskottet
förslagna bestämmelserna i 13, 16, 27 och 38 §§, eller just de paragrafer,
som varit föremål för sammanjemkning; och den förnyade
upplaga af riksbanksförslaget, som i detta sammanjemkningsförslag
föreligger, kan näppeligen betecknas såsom eu förbättrad upplaga af
detsamma. Det har gått alldeles så, som man hade anledning befara,
att nemligen vid sammanjemkningen Första Kammarens mening
skulle få maka åt sig och draga det kortaste strået. Jag vill emellertid
icke ingå i någon kritik af dessa ändringsförslag: den föregående
talaren har redan delvis gjort det, och andra komma kanske
att fullborda granskningen. Jag skall derför afstå derifrån och endast
yttra några få ord i största allmänhet.

För ett par veckor sedan talades i denna kammare åtskilligt
i strategi. Det framhölls då med mycken styrka, att vid strategiska
operationer vore det af största betydelse, att det funnes eu fast
punkt såsom stöd för dessa operationer. Detta är, om jag så får
säga, ett axiom inom krigsvetenskapen; men jag tror, att man skulle
kunna uppställa den satsen, att det äfven på det finansiella området
är af vigt, att det finnes en fast punkt till stöd för landets industri
och affärslif, och att likasom stödjepunkten vid de strategiska operationerna
måste hafva en så oomtvistlig styrka, att den ingifver förtroende
hos armén, och att denna med visshet kan påräkna att
derifrån varda försedd med alla förnödenheter af lifsmedel, vapen,
ammunition m. m., på samma sätt måste äfven på det finansiella
området den nödvändiga stödjepunkten hafva en sådan fasthet och
styrka, att den ingifver obetingadt förtroende hos kikare af handel,
industri och näringar, hos affärsmän och befolkningar i sin helhet,
så att intet tvifvel råder derom, att man såväl under betryckta för -

(Forts.)

N:o 27. 26

Onsdagen den 5 Maj.

Sammanjemk- hållanden som i lugna dagar derstädes kan påräkna stöd i finausielt
nmgsfördag hänseende. Det var ju meningen, att den nya riksbanken skulle
6för Sveriges blifva eu sådan fast punkt i finansielt hänseende, och det är också
riksbank, ur denna synpunkt, man ansåg sig hafva anledning kalla den en
(Forts.) centralbank. Men jag hemställer nu, huruvida riksbanken, med den
organisation, hvartill detta sammanjemkningsförslag utgör slutstenen,
kan sägas vara en sådan fiuansiel stödjepunkt, hvarom jag här har
talat, och huruvida denna »centralbank» verkligen kan sägas motsvara
de anspråk, som på en sådan kunna och böra ställas? Jag
vill icke i vidsträcktare mån ingå på besvarandet af denna fråga
än att säga, att för så vidt man fattar benämningen centralbank i
samma mening som densamma eget'' i de stora kulturländerna, så
måste frågan besvaras nekande. Den oro, som förspörjes inom affärskretsar
i vårt land — en oro, som framträder starkare, i samma
mån som sista akten i banklagsfrågan närmar sig — denna oro
synes mig äfven vittna derom, att den banklag, som nu föreligger
till afgörande, icke uppbäres af det förtroende, som vore önskligt,
då fråga är om grunderna för en statsinstitution af den utomordentliga
vigt som den nya riksbanken.

Jag ber nu blott att få säga några ord om öfvergångsstadgandena
i 41 §. Herrarne veta alltför väl, att Kongl. Maj:t har ifrågasatt,
att de enskilda bankerna skulle afstå från sin sedelutgifningsrätt
och förbinda sig att under eu tid af tio år bibehålla sina nuvarande
afdelningskontor, och såsom kompensation härför erbjudes
dem att i riksbanken få begagna kreditiv till samma belopp, som
deras utelöpande sedlar utgjorde den 1 januari 1896, eller i rundt
tal 60 millioner kronor. Detta under de första fem åren; under
den andra femårsperioden skulle de medgifvas en rediskonteringsrätt
till 60 procent af detta belopp, eller i rundt tal 36 millioner. Utskottet
har nu vid sammanjemkningen föreslagit, att den af Kongl.
Maj:t föreslagna kreditivrätten af 60 millioner skulle nedsättas till
30 millioner, men att deremot de enskilda bankerna skulle under
den första femårsperioden åtnjuta rediskonteringsrätt till samma belopp,
eller 30 millioner, hvilken rätt under den andra femårsperioden
skulle nedsättas till 40 % af det belopp, deras utelöpande sedlar
utgjorde den 1 januari 1896, eller i rundt tal 24 millioner. Resultatet
är sålunda det, att de enskilda bankerna skulle, i utbyte
mot den kassatillgång, som de nu hafva i sin sedelutgifningsrätt —
den 1 januari 1896 uppgående till i rundt tal 80 millioner — få
begagna kreditiv i riksbanken till belopp af 30 millioner, hvarjemte
den rediskonteringsrätt, som redan nu är dem medgifven, skulle under
den första femårsperioden ökas till 30 millioner för att under
den senare nedsättas till 24 millioner. Det är att märka, att, såsom
jag sade, redan nu finnes för de enskilda bankerna eu sådan
rediskonteringsrätt medgifven i riksbanken. Denna rediskouteringsrätt,
som, om jag minnes rigtigt, förlidet år var medgifven till ett
belopp af omkring 18 millioner, omfattade likväl äfven några af

Onsdagen den 5 Maj.

27 >T:o 27.

aktiebankerna. Frågan blir nu den: skola de enskilda bankerna an- Sammanjemk.
taga de nu erbjudna villkoren? Härpå kan jag naturligtvis icke ^ningsförslag
gifva något svar, och detta så mycket mindre, som jag hvarken är
eller någonsin varit delegare i någon privatbank. Men det förefaller riksbank.

mig osannolikt, att de skulle vilja eller ens kunna ingå på dylika (Forts.)

vilkor, och om denna förmodan är rigtig, komma de naturligtvis
att bibehålla sin sedelutgifningsrätt, och i sådant fall förfelas ju ett
bland de hufvudsakligaste målen med denna banklag, eller att riksbanken
skulle bli ensam sedelutgifvande. Jag skall emellertid icke
vidare beröra detta ämne.

Då jag förra gången hade ordet i denna fråga, ansåg jag mig
icke böra framställa något yrkande. Jag vägde då mot hvarandra
förslagets brister och dess förtjenster, och jag hyste då någon tvekan,
huruvida det för landets bästa vore fördelaktigare att antaga
förslaget eller ej. Jag hyste, som sagdt, då någon tvekan; men jag
får bekänna, att genom detta sammanjemktiingsförslag är min tvekan
häfd, och om jag nu icke gör något yrkande om afslag, så beror
det derpå, att jag har anledning att tro, att under diskussionen
ett annat yrkande kommer att göras, som jag kan instämma i. Jag
har således för ögonblicket icke något yrkande att göra.

Herr Forssell: Icke heller jag är fullt belåten med den sammanjemkning,
som här är föreslagen. Jag anser för min personliga
del, att man icke gjort utbytet rigtigt klokt. Det hade, enligt mitt
förmenande, varit bättre, om man, då sammanjemkning skulle ske
på så sätt, att den ena kammaren finge rätt i eu punkt och den
andra i en annan, hade gjort eu sådan sammanställning af bestämmelserna
i 13 och 16 §§, att rätten att emottaga deposition mot
ränta bibehållits åt riksbanken, och deremot rättigheten att utlemna
lån mot namnsäkerhet hade alldeles borttagits. Denna min uppfattning
stöder sig på de grunder, som jag anförde vid förra sammanträdet.
Man behöfver nemligen, enligt min åsigt, icke förbjuda
riksbanken att emottaga depositioner mot ränta, derför att sådant
förbjuder sig sjelft, sedan riksbanken en gång fått monopol på sedelutgifuingen.
Det är öfverflödigt att meddela ett sådant förbud, derför
att det icke finnes något lefvande intresse, som framdrifver en
dylik lånerörelse. Om det åter någon gång vid utomordentliga tillfällen
skulle inträffa, att riksbanken verkligen behöfde draga till sig
depositioner genom att gifva ränta derpå, om, säger jag, något dylikt
skulle inträffa — och sådant är icke alldeles otänkbart — då
vore det icke ur vägen att hafva denna rätt qvar.

Deremot borde man visserligen förbjuda utlemnande!, af lån mot
namnsäkerhet, derför att detta kreditbruk är skadligt och således
allra minst bör af eu riksbank uppmuntras; man behöfver också förbjuda
detta slag af lånerörelse, derför att det finnes ett lefvande
intresse, nemligen låntagarnes, som framdrifver det och nödgar riksbanken
att utlemna sådana lån, om de iiro tillåtna. Sålunda hade

K:o 27. 28

Onsdagen den 5 Maj.

Sammanjemk- det, enligt mitt förmenande, varit för riksbanken vida förmånligare,
beiriiffande^la ora raal1 ,laf^e förbjudit det, man nu tillåtit, och tillåtit det, man nu
Cför Sveriges förbjudit.

riksbank. Men, mine herrar, med denna anmärkning stannar jag, och vill

(Forts.) alldeles icke ga fram till den slutsats, som här dragits af åtskilliga
talare. Jag kan icke se något rimligt skäl för att derifrån komma
till ett yrkande om afslag å sammanjemkningen. Det finnes de, som
saga oss, att kompromisser äro fördömliga, derför att vid kompromiss
ingendera parten får fullkomligt rätt. Men de förbise, att i
det praktiska politiska lifvet är kompromissen en absolut nödvändighet,
Det är på den vägen, som nästan all lagstiftning, af hvilken
olika intressen äro berörda, måste gå fram, och man får vara
tacksam, om derigenom varder vunnet åtminstone ett jemförelsevis
godt resultat; längre kommer man sällan i vår ofullkomliga verld.

Det har vidare sagts, att med de bestämmelser, som nu ifrågasatts,
blir riksbanken icke den ypperliga centralbank, som man förespegla!
och utlofvat sig sjelf och andra, och att förslaget derför icke
bör antagas. Jag ställer mig på en helt annan ståndpunkt och
frågar: varder riksbanken genom den lag, som nu är i fråga att
antagas, förstärkt, eller varder den försvagad? Varder dess ställning
såsom centralbank •— mine herrar, den är redan en centralbank! —
förbättrad eller försämrad? Och jag kan omöjligt derpå svara annat,
än: dess ställning varder obestridligen förbättrad och icke försämrad.
Åtskilliga af de kreditbruk, som jag icke kan gilla och som
redan nu finnas i riksbanken, äro bibehållna; det är sant. Deri
ligger dock ingen försämring: det är bibehållande af status quo.
Åtskilliga förbättringar, som man gerna skulle hafva sett införda,
äro tills vidare uteslutna; det gifver oss ett mål att arbeta för i
framtida lagstiftning. Men det bästa är qvar, att man fått en lag
för Sveriges riksbank. Man får en lag, som gör alla de för dess
tillvaro och verksamhet konstitutiva bestämmelserna beroende icke
på den förseglade sedeln vid en gemensam votering, utan på samverkan
af båda kamrarne och Kongl. Maj:t, och så långt jag minnes
tillbaka, har man i alla bankkretsar, bland alla sakkunniga
framhållit såsom den väsentligaste bristen hos Sveriges riksbank såsom
centralbank, att man icke kunde veta, huruvida icke de vigtigaste
af de bestämmelser, som reglera denna banks verksamhet, en
vacker dag skulle kunna af obetänksamhet eller partisinne kastas
om kull genom den förseglade sedeln vid en gemensam omröstning.
Nu frågar jag: när vi stå så nära den önskade förbättringen, att
nemligen grundvalen varder fast, så fast, som den kan läggas i
Sveriges rike, sta vi da till svars, om vi förkasta denna lag, derför
att vi icke kunna tå den alldeles så idealisk, som vi skulle vilja?
Äfven om den nya lagen innehölle ett mindre autal förbättringar af
nu gällande bestämmelserna, än den nu innehåller, skulle jag dock
säga: låtom oss tacksamt antaga lagen, ty sedan vi en gång fått
förhållandena stadgade genom en lag, kunna de åtminstone icke så

Onsdagen den 5 Maj.

29 N:o 27.

lätt blifva sämre, än de nu äro, men kunna visserligen framdeles Sammanjemkblifva
bättre. Sedan kommer härtill något, som icke alldeles bör ^ngsforslag
lemnas ur räkningen, och det är riksbankens sedelmonopol. Nu ber Sverige^
jag att få aflägga den bekännelsen, att jag personligen icke är nå- riksbank.
gon entusiast för riksbankens sedelmonopol. Jag tillåter mig att (Forts.)

personligen stå qvar på den ståndpunkt, jag intog åren 1878 och
1879. Jag tror, att det hade varit bäst för bankväsendet i allmänhet,
tillräckligt betryggande för riksbanken, och ganska förmånligt
för de enskilda bankerna, om man, just såsom 1879 sattes i fråga,
icke hade rört vid något annat än vid de enskilda bankernas småsedlar.
Men det är klart, att sedan de enskilda bankernas egna
målsmän högljudt och eftertryckligt förklarat, att riksbankens monopol
är målet för alla våra sträfvanden på banklagstiftningens område
och ett vilkor för den allmänna rörelsens och riksbankens säkerhet,
så var gärdet också uppgifvet, och det har dädanefter icke längre
funnits den allra ringaste utsigt att åvägabringa en reform af vårt
bankväsen i det mera moderata syftet, att de enskilda bankerna
skulle få behålla de större och afstå från de smärre sedelvalörerna.

För min del kan jag ju också icke neka till, att om det ock
icke är en nödvändighet för riksbanken att hafva sedelmonopol, så
kan dock monopolet bereda banken en ganska stor fördel. Om ock
monopolet icke är ett oundgängligt vilkor för dess trygghet, så
gifver det dock riksbanken större trygghet, än den den förut egt,
större lätthet att beherska penningmarknaden, än den förut egt.

Och då frågar jag: hvarför skulle den, som säger sig framför allt
annat ifra för riksbankens säkerhet och styrka såsom centralbank —
hvarför skulle han förkasta det nu föreliggande förslaget, som dock
bereder banken utsigt att vinna just den säkerhet och styrka och
beqvämlighet, som följer af ett sedelmonopol? Ställer man sig på
riksbankens ståndpunkt, är det mig ofattligt, huru man nu utan
vidare kan förkasta denna möjlighet endast derför att i lagen bibehålies
ett kreditbruk, som visserligen är dåligt, men som riksbanken
har användt i århundraden och — hvad man än i öfrigt må säga
om detsamma — hvarpå riksbanken sällan eller aldrig har förlorat
nämnvärda belopp.

Slutligen hafva här — under åberopande af ett föregående yttrande
i samma rigtning — framstälts allvarliga anmärkningar mot
den nya banklagens bestämmelser om riksbankens sedelutgifniug och
förhållandet mellan sedelutgifniugen och den metalliska kassan. Jag
vill icke ingå i något vidlyftigt svar på dessa anmärkningar. Jag
tillåter mig blott såsom min öfvertygelse uttala, att de bero på ett
missförstånd. Den värde talaren har såsom en bättre utväg förordat,
att den metalliska kassans belopp skulle fastställas i visst procentförhållande
till sedelstocken. Jag tror, att en dylik bestämmelse
skulle vida sämre motsvara berättigade anspråk på centralbankens
siikerhet, hvilken fordrar, att den metalliska kassan växer progressivt
i förhållande till sedelutgifnitigens tillväxt. Det kan vara tillräck -

N:o 27.

30

Onsdagen den 5 Maj.

Sammanjemk- ligt för en sedelstock å 100 millioner, att dess metalliska betäckning
ningsförslag uppgår till 33 procent, men deraf följer alls icke, att 67 millioner
beträffande lag £ro tillräcklig metallisk betäckning för en sedelstock å 200 millioner.
}<riksbank Den metalliska betäckningen skall väsentligen proportioneras efter

(Forts.) den sedelmassa, som öfverskrider den stora allmänhetens normala
behof af sedlar. Från denna punkt, som hos oss utgör 80 millioner,
skall man utgå, och i samma mån som denna punkt öfverskrides,
bör den metalliska kassan utgöra en större procent af de obetäckta
sedlarne. Detta är iakttaget i den kong!, propositionen och i det af
bankkomitén utarbetade förslaget, och detta system är långt bättre
än det betäckningssystem, som den nämnde talaren förordat. — Jag
antog, att man ur denna synpunkt icke skulle hafva något mot
förslaget att anmärka.

På grund af hvad jag nu anfört och då jag icke tror, att den
stora oro för centralbanken, om hvilken den siste talaren yttrade
sig, egentligen är allmän, utan är fullt öfvertygad derom, att den
är mycket begränsad och egentligen kommer från ett enda håll,
tillåter jag mig yrka bifall till sammanjemkningsförslaget.

Herr Törnebladh: Jag behöfver icke vara mångordig, då den
föregående talaren så fullständigt har utvecklat de skäl, som tala
för, att kammaren i dag måtte antaga sammanjemkningsförslaget.
Liksom han vill jag endast ytterligare framhålla, att riksbanken
redan nu har uppgift såsom ett slags centralbank, jag säger ett slags
centralbank. Den har att bibehålla det inländska myntet vid dess
rätta värde. Det är genom dess lucka, som betalningarna till utlandet
gå, och det är således ytterst på riksbankens soliditet, som
det allmänna penningeväsendet i landet hvilar. Hvarför kan riksbanken
under nuvarande förhållanden icke fylla denna uppgift med
sådan kraft som önskligt vore? Jo, det beror på två omständigheter.
Den ena: att riksbanken icke är ensam herre öfver rörelsemedlet,
ett ytterst vigtigt vilkor just för uppehållandet af myntvärdet
och regleringen af penningeväsendet. Den andra omständigheten
är, att grunderna för riksbankens verksamhet med några få
undantag äro faststälda i ett reglemente, som stiftas af Riksdagen,
och som kan blifva stiftadt på grund af en gemensam votering och
en ringa röstöfvervigt. Om nu dessa båda omständigheter, som inverka,
åtminstone kunna inverka förlamande på riksbankens kraft,
blifva häfda genom den nya lagen, så har banken, såsom nyss här
betonades, vunnit betydligt i styrka, och i jemförelse med den styrka,
som sålunda skulle vinnas, äro de olägenheter, med hvilka detta
sammanjemkningsförslag, såsom hvarje dylikt förslag måste vara, är
behäftad!, af försvinnande betydelse. Jag skall be att i afseende
derpå få anmärka, att, om borgenslånen hafva blifvit bihehållna,
behöfver det icke innefatta någon verklig fara. För min del skulle
jag, såsom jag förra gången både tillfälle att uttala, hafva önskat,
att de icke både blifvit bibehållna i lagen, men faran deraf anser

Onsdagen den 5 Maj.

31 Jfjo 27.

jag icke vara så stor, att den bör förhindra lagens antagande. Ty, Sammanjemka
såsom jag då nämnde, borgenslänen hafva så småningom förminskats ningsförsUig
till sitt belopp, dels derför att denna låneform icke är så omtyckt ^jl^Sveriges
numera, som den varit förr, och dels derför att fullmägtige hafva ‘ riksbank.
låtit sig angeläget vara, att icke annat än mer undantagsvis god- (Forts.)
känna löpande förskrilningar såsom pant. Huru angelägna fullmägtige
i nämnda hänseende varit, det kunna kammarens ledamöter bäst
bedöma deraf, att vid riksbankens hufvudkontor med dess stora lånerörelse
berörda låneform icke representerar ett belopp af ens 200,000
kronor. Och det är icke antagligt, att den skall tillväxa i framtiden.

Hvad afbetalningslånen beträffar, har visserligen fonden för dessa
lån blifvit ökad med eu half million — den utgör nemligen 12
millioner —, men jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att när
som helst kan, efter nuvarande lagstiftning, denna fond ökas till
15, 20, ja, 25 millioner. Deremot är i den nya lagen en gräns satt,
framför allt på ett mycket kraftigt sätt, genom sammanjemkningsförslaget,
i det att afbetalningslånefonden blifvit bestämd i visst förhållande
till grundfonden, nemligen till en fjerdedel deraf. Nå, då
säger någon: om grundfonden ökas, ökas också afbetalningsfonden.

Ja, men grundfondens ökning beror på beslut af Andra Kammaren,

Första Kammaren och Kongl. Maj:t, och deraf beror afbetalningsfondens
ökning. Så är icke förhållandet nu. Nu är det de båda
kamrarne, som bestämma ökningen genom gemensam votering, hvilket
icke efter den föreslagna lagen kan ega rum i fråga om afbetalningslånefonden,
ty hvilkendera kammaren som helst har i det fallet
absolut vetorätt. Således är det en styrka, som genom den nya
lagen vunnits i fråga om afbetalningslånen, och icke en svaghet,
om man icke räknar såsom en svaghet att fonden blifvit ökad med
500,000 kronor, hvilket visserligen någon kan anse mycket ledsamt,
men hvarmed man får tåla sig.

Hvad beträffar inlåningen, var ju helt naturligt, att då Andra
Kammaren medgifvit inlåning mot ränta både på giro och deposition,
man vid sammanjemkningen skulle ställa sig på den ståndpunkten,
att man tog bort det ena. Hvilketdera? Ja, derom kan tvistas.

Men den undantagsförmån, som är medgifven vissa firmor, som
diskontera i riksbanken, att få åtnjuta giroränta är af ringa betydelse.
Dels bestämma fullmägtige räntesatsen, och dels torde det
hända och händer, att firmorna icke i allmänhet äro så synnerligen
angelägna om att begagna sig af denna förmån. Min erfarenhet
säger mig, att de diskonterande firmorna icke hålla så synnerligen
mycket på giroräkningcn, och för närvarande gifver icke riksbanken
åt någon annat än i undantagsfall giroräkning med ränta å högre
belopp än 25,000 kronor. Undantagen äro så få, att man knappt
behöfver tala om dem. Detta är under närvarande förhållanden,
och icke liirer det blifva sämre i framtiden.

N:o 27. 32

Onsdagen den 5 Maj.

Sammanjemk- Hvad beträffar öfvergångsstadgandena, vill jag, då det talas om
mngsforslag c]en rediskonteringsrätt, som bankerna, både de enskilda sedelutgifför
Sveriges vande bankerna och vissa aktiebanker, nu ega i riksbanken, anmärka,
riksbank. att någon sådan rätt icke finnes. Det är endast eu förmån, som
(Forts.) beviljas för hvarje gång och som kan tagas bort, när helst fullmägtige
finna det med riksbankens fördel förenligt och påkalladt af omständigheternas
kraf. Nu skulle de enskilda bankerna få rätt till rediskoutering
mot lägre diskonto och skulle få denna rätt intill ett belopp,
från och med år 1904, af omkring 24 millioner. Gerna skulle jag
hafva sett, om denna rediskonteringsrätt hade kunnat bibehållas vid
omkring 36 millioner, men då Andra Kammaren hade helt och hållet
borttagit punkten om de 60 procenten ur förslaget, kan man
icke säga annat, än att det är tillmötesgående af denna kammares
ledamöter att medgifva en rediskonteringsrätt till 40 procent, således
icke hälften utan två tredjedelar af den ursprungligen föreslagna.

Hvad beträffar rätten till kreditiv och ^diskontering under det
första skedet, så står det i bankernas goda skön att bibehålla sina
sedlar och afstå från sin rätt i berörda hänseenden. Finna bankerna,
att denna förmån är för liten, behålla de sina sedlar, och det är
icke värre än att vi under 5 år få dragas med dem. Men under
dessa 5 år har riksbanken att utöfva sin verksamhet, fäst genom
lag, och derpå ligger en stor vigt. Det är om lagfästandet af
grundvalen för riksbankens verksamhet, vi förhandla, och mycket
illa vore, om Riksdagen ville sätta sig emot ett sådant lagfästande,
hvilket äfven med de olägenheter, som förslaget eger, har så stort
värde för penningeväsendet i landet, att man bör väl betänka sig,
innan man påtager sig ansvaret för att förhindra detsamma. — Jag
yrkar bifall till förslaget.

Herr Dahlberg: Jag hade mot flere af det ursprungliga lagförslagets
paragrafer vissa betänkligheter. Dessa betänkligheter hafva
emellertid dels genom omsorgsfullt studium dels ock på annat sätt
blifvit i väsentlig mån modifierade. Fortfarande måste jag likväl
beklaga, att 13 § är delvis af en lydelse, som förefaller mig minst
sagdt betänklig. Moment d) innehåller:

»beviljande på högst tolf månader af kassakreditiv och kredit i
löpande räkning mot pant af obligationer, aktier eller i fast egendom
intecknade skuldebref eller ock mot säkerhet af borgen såsom
för egen skuld.''».

Sista delen af paragrafen innehåller:

»Derjemte må riksbanken utlemna lån mot förbindelse till återbetalning
på vissa bestämda tider (afbetalningslån) samt mot säkerhet
som i moment d) sägs.» Häraf följer, att — om jag icke räknat
miste — tillsammans 27''/„ millioner kronor kunna utlånas mot
borgen. Jag förstår mycket väl, att sådant aldrig kommer att i
praktiken existera, men jag förstår också, att på samma gång, som
lagförslaget har lemnat ett så stort utrymme åt just lån mot borgen,

Onsdagen den 5 Maj.

33 N:o 27.

är det säkert, att särskilt under tider af starkt betryck, bankens Sammanjemkstyresmän
skola få svårt att hålla stånd mot anloppet från borgens- ningsfönlag
låntagare. — Det är hufvudsakligen dessa betänkligheter beträffande
den stora summa, hvilken blifvit inrymd åt borgenslånen, som jag riksbank.
velat hafva uttalad till'' protokollet, men jag skall för närvarande (Fort»)
icke framställa något yrkande.

Herr Alin: Då man läser utskottets yttrande och kommer till
sammanjemkningen i fråga om 27 och 38 §§, blir man till en början
litet öfverraskad öfver att utskottet har kunnat föreslå kamrarne
att qvitta med hvarandra på det sätt, som der är föreslaget, i det
att den ena saken gäller arfvode åt fullmägtiges ordförande och den
andra Kongl. Maj:ts rätt i fråga om reglementet. Dessa saker stå
emellertid i ett visst inre samband med hvarandra, i det att begge
i verkligheten röra den ställning, som Kongl. Maj:t genom den nu
ifrågasatta ändringen skulle erhålla beträffande riksbanken. De konstitutionella
ändringar i fråga om Kongl. Maj:ts ställning till riksbanken,
som skulle införas, afse ju dels att Kongl. Maj:t skulle få
del i riksbankens styrelse genom rätten att tillsätta fullmägtiges
ordförande, dels att Kongl. Maj:t skulle få rätt att med Riksdagen
deltaga i lagstiftningen för riksbanken. I begge afseendena har det
förslag, som kommit från Kongl. Maj:t, blifvit försvagadt. Med
afseende å ordförandens arfvode yttrade chefen för finansdepartementet
i motiveringen till förslaget förra året, att »då det lärer vara af vigt
att ordföranden tillförsäkras ett arfvode, så pass rundligt, att det
med fog kan begäras, att den hufvudsakliga delen af hans verksamhet
egnas åt riksbankens administration», så föreslår han, att arfvodet
för ordföranden skulle sättas en half gång högre än för hvar
och en af de öfriga fullmägtige. Häri skall göras den ändringen,
att arfvodet skall sättas lika för ordföranden som för hvar och en
af öfrige fullmägtige. I det fallet föreligger således ett försvagande
af ordförandens ställning. Men vigtigare är utan tvifvel den
ändring, utskottet föreslagit, att kammaren skall vidtaga i sitt beslut
under 38 § rörande Kongl. Maj:ts rätt öfver reglementet. Såsom I,
mine herrar, väl kännen, föreslog Kongl. Maj: t den bestämmelse i
38 §, att reglementet utfärdas af Kongl. Maj:t, så vidt detsamma icke
är stridande mot den af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftade
lagen. Denna bestämmelse har nu utskottet föreslagit måtte
utbytas mot den bestämmelsen, att reglementet »skall upprättas i så
noggrann öfverensstämmelse med hvad i denna lag är stadgadt, att
i detsamma icke får intagas någon bestämmelse, som är mot lagen
stridande», d. v. s. den rätt till kontroll öfver att Riksdagen
icke genom sin rätt att bestämma reglementet ändrar den af Kongl.

Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftade lagen, som tillagts Kong!.

Maj:t enligt dess förslag, föreslår utskottet skola från Kong]. Maj:t
borttagas. Denna förändring synes mig vara af beskaffenhet att
kunna medföra följder, som i ganska väsentlig mån kunna förringa

Första Kammarens Vrot. 1897. N:o 27. 3

>:o 27. 34

Onsdagen den 5 Maj.

Sammanjcmk- den fördel, som man, enligt hvad särskildt herr Forssell betonade,
beträffande"^sku,le vinna genom den ifrågavarande lagen. Det kan ju lätt hända,
för Sveriges vare sig oafsigtligt eller, under upprörda tider, afsigtligt regle riksbank.

mentet ändras på sådant sätt, att deri intages en bestämmelse, som

(Forts.) medför en väsentlig förändring i lagen, och något sådant kan Kongl.

Maj:t, som med Riksdagen deltagit i lagens stiftande, icke hindra.
Nu säger man, att detta betyder icke så mycket, då redan i nu
gällande banklag af år 1830 finnes eu motsvarande bestämmelse.
Det skälet synes mig icke vara af synnerlig betydelse, då lagen af
år 1830 är af så ringa omfattning i jemförelse med den, som nu
skulle komma till stånd, i följd hvaraf den icke på något sätt erbjuder
de tillfällen och de frestelser, som den nu föreslagna lagen
erbjuder Riksdagen att vid sin reglementariska lagstiftning gå in på
lagens område. Detta kan så mycket lättare inträffa, som, enligt
hvad jag tror, det kan uppvisas, att redan med afseende på en bestämmelse
i den nu gällande lagen, reglementet har kommit i kollision
med lagen. Jag tror nemligen, att detta framgår af en jemförelse
mellan 4 § i lagen och 4 § i nu gällande reglemente.

De betänkligheter gent emot den ifrågasatta förändringen, som
jag nu framhållit, framhöllos förra gången, förslaget var före, af
chefen för justitiedepartementet och en af utskottets ledamöter, herr
Moberg. Gent emot dem framhöll herr Törnebladh, huruledes i eu
sådan bestämmelse, som Kong], Maj:t föreslagit, skulle ligga fröet
till svåra konstitutionella konflikter, och huruledes en bestämmelse,
sådan som den af utskottet föreslagna, icke skulle medföra någon
synnerlig fara, då man i ordningsföreskrifterna rörande ärendenas
behandling i Riksdagen hade tillräcklig garanti mot ett ingrepp från
Riksdagens sida i Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma lagstiftningsmyndighet.
Det är alldeles gifvet, att, då två konstitutionella
magter skola röra sig på samma område, konstitutionella
konflikter skola kunna uppstå. Hvad angår de konstitutionella konflikter,
som nu skulle uppstå, i fall Kongl. Maj:t missbrukade sin
magt att kontrollera, att icke reglementet innehölle bestämmelser,
som stodo i strid med lagen, så har Riksdagen sin rätt att utkräfva
ansvar af de Konungens rådgifvare, som tillstyrkt Kongl. Maj:ts
åtgärd. Men för den händelse åter, att Riksdagen skulle begagna
sin rätt att stifta reglementet på ett sådant sätt, att det ginge in
på lagens område, så frågar jag, huru det skulle kunna rättas från
Kongl. Maj:ts sida, och huruvida icke på det sättet uppkomme konstitutionella
konflikter, som verkligen vore olösliga.

Herr Törnebladh yttrade, att sådant hindras genom de behandlingsformer,
som äro föreskrifua. Först, yttrade han, har man utskottet,
sedan kammaren och sedan talmannen, som, enligt hvad
talaren yttrade, omöjligen kan vägra proposition». Och för den
händelse proposition dock skulle yrkas af kammaren, har man konstitutionsutskottet,
der — efter hvad jag för min del tillåter mig
att tillägga — den förseglade sedeln kan fälla utslaget. För

35 N:o 27.

Onsdagen den 5 Maj.

min del kan jag icke anse annat, än att den nu föreslagna förändringen
innebär ett väsentligt försvagande af det förslag, som Kongl.
Maj:t förelagt Riksdagen.

Jag tvekade mycket, innan jag förra riksdagen biträdde beslutet
att den föreslagna grundlagsändringen i bankfrågan skulle blifva
hyllande. Hvad som sedan dess har inträffat, har väsentligen aflägsnat
min tvekan, huru jag bör handla i denna sak. Mot det
förslag till banklag, som framlades af Kongl. Maj:t, kunna rigtas
anmärkningar, på grund af hvilka man väl kan säga, att redan det
icke var starkt. Det har sedan under behandlingen i utskottet och
i kamrarne samt nu genom sammanjemkningsförslaget, enligt min
och enligt sakkunniges mening, blifvit i flera punkter väsentligen
försvagadt. I följd deraf kan väl sättas i fråga, huruvida hvad man
vinner genom den föreslagna lagen och hvad dermed står i sammanhang
är ett tillräckligt vederlag för hvad man derigenom förlorar.
År man tveksam om detta, så framställer sig ytterligare den frågan,
huruvida de förhallanden, som nu råda, äro sådana, behofvet af
reformens genomförande nu så trängande, att man, trots de svagheter,
som man inser finnas i det föreliggande förslaget, ändock bör
antaga detsamma. Jag inser mycket väl, att man kan vara betänksam
vid att, sedan man hunnit så långt, som nu är fallet, göra
allt om intet genom ett afslag, men man har att tänka efter: ett
afslag betyder i verkligheten icke annat än ett uppskof, ehuru visserligen
detta måste vålla nytt arbete och dermed förenade svårigheter.
A andra sidan star den ofantliga betydelse, som antagandet af ett
för svagt förslag har, och de följder med afseende på alla våra
ekonomiska förhållanden, som kunna föranledas deraf, att centralbanken
icke blifver tillräckligt stark och tryggad. Under sådana
förhållanden har jag för min del, då jag väl känner det ansvarsfulla
i det beslut, som nu skall fattas, kommit till den öfvertygelsen, att
jag bör rösta för afslag.

Herr von Ehrenheim: I den föreliggande reformfrågan hafva
Kongl. Maj:t och Riksdagens båda kamrar enats om två stora grundsatser,
den ena, att all sedelutgifningsrätt skall koncentreras i riksbankens
hand, och den andra, att de hufvudsakliga bestämmelserna
rörande riksbanken skola inrymmas i en lag, som blifvit af båda
kamrarne bifallen och af Kongl. Maj:t godkänd. Af dessa tvenne
förändringar är den senare utan tvifvel för hela vårt ekonomiska
lif af den allra största vigt, och hvad den första beträffar, så har
frågan så småningom kommit i ett sådant läge, att man måste vara
tillfredsstäld, att den kan lösas pa ett sätt, som med skäl kan anses
betryggande, och under eu tid, som i ekonomiskt afseende är så gynsam,
att en pa den allmänna rörelsen så ingripande reform kan
försiggå i lugn.

Af dessa skäl har jag för min del understödt reformen, och jag
anser, att om man blifvit ense rörande de båda hufvudsakerna och

Sammanj emkningsförslag

beträffande lag
för Sveriges
riksbank.
(Forts.)

N:o 27. 36

Onsdagen den 5 Maj.

Sammanjemkningsförslag

beträffande lag
för Sveriges
riksbank.
(Forts.)

kommit hvarandra så nära, som man gjort i öfriga delar af frågan,
så är det nödigt att med synnerlig varsamhet se till att icke
kasta omkull hela förändringen blott på grund af någon skiljaktighet
med afseende å en eller annan detalj.

I afseende å de finansiella detaljerna hafva åtskilliga talare redan
utvecklat de skäl, som föranleda dertill, att man kan åtnöja sig med
hvad som i det afseendet icke är så fullkomligt tillfredsställande.
Jag vill således egentligen yttra mig med afseende å § 38, der utskottet
föreslagit, att Kongl. Maj:ts rätt att icke godkänna de delar
af bankoreglementet, som möjligen kunde vara mot lagen stridande,
borttages. Jag är öfvertygad om tillräckligheten af de konstitutionella
garantier, som i öfrigt finnas till förekommande af att i reglementet
skall inflyta något som strider emot lagen. Då lagen beror
af båda kamrarnes sammanstämmande beslut och Konungens sanktion,
men reglementet endast af Riksdagen och, i händelse af olika
beslut, af gemensam votering, så måste vården om iakttagande af
dessa grundlagens föreskrifter ligga hos talmännen. Gemensam votering
kan ej heller ske utan att båda kamrarne godkänna voteringspropositionen.
— För det närvarande kungöres icke bankoreglementet
i dess helhet af Konungen, utan Riksdagen anhåller för hvarje gång,
att de delar af reglementet, som angå allmänheten, måtte kungöras,
och Kongl. Maj:t utöfvar således på reglementets öfriga innehåll icke
någon kontroll. Det skulle vara orimligt att stadga, att Kongl.
Maj:t skulle kungöra reglementet, fastän han icke fått rättighet att
granska dess öfverensstämmelse med lag, och derför har också utskottet
föreslagit, att bestämmelsen härom skulle bortfalla, så att
det med afseende å kungörandet skulle förblifva såsom för närvarande.
För min del anser jag således icke, att kammaren i denna förändring
af paragrafen kan hafva någon anledning att förkasta sammanjemkningsförslaget,
vid hvilket för öfrigt den största noggrannhet att
skipa rätt mellan båda kamrarne blifvit iakttagen.

Jag får derför anhålla om bifall till detta förslag.

Herr Cederberg: I likhet med den tredje och fjerde talaren
i ordningen skattar jag högt fördelen af att få riksbankens verksamhet
normerad genom lag, innan, till äfventyrs med den förseglade
sedeln, beslut fattas, som genom förhöjning i sedelskatten för de
enskilda bankerna omöjliggör all sedelutgifning, men enligt min åsigt
bör man icke derför taga hvad helst som bjudes, utan man bör se
till, att man verkligen får hvad som man kan gilla. I detta afseende
instämmer jag med den förste och andre talaren. För öfrigt,
är det så alldeles gifvet, att frågan om en sådan lagstiftning fallit,
om kammaren nu icke böjer sig för detta sammanjemkningsförslag?
För min del anser jag denna fråga oafgjord, och det återstår att se
huruvida de, som påstå motsatsen, skola få rätt eller icke. Jag
anser derför, att man alldeles icke, om man nu tillbakavisar detta
sammanjemkningsförslag, behöfver hafva uppgifvit hvarje förhoppning

Onsdagen den 5 Maj.

37 >":o 27.

om lagens antagande. Visserligen skulle jag för min del icke hafva Sammanjemknågot
emot att godkänna förslaget hvad angår §§ 9, 41 och 42— mngsförsiag
§ 27 är, såsom herrarne veta, affattad i öfverensstämmelse med kam- bfgr Sverige^
marens föregående beslut — och de paragrafer, med afseende å hvilka riksbank.
jag skulle vilja yrka, att Första Kammaren måtte förblifva vid sitt (Forts.)
föregående beslut, utgöras af senare delen af § 13 samt §§16 och
38. Men då man sagt mig, att sammanjemkningsförslaget måste
betraktas såsom en helhet och att någon ändring deri icke kan
vinnas annat än genom återremiss, samt jag är öfvertygad om att
en återremiss skall vara liktydig med en kapitulation, så anhåller
jag att få biträda den förste talarens yrkande om att kammaren,
med afslag å sammanjemkningsförslaget, måtte vidhålla sina förut
fattade beslut i frågan.

Herr Moberg: På det att kammaren icke måtte antaga, då
någon reservation från mig icke finnes bifogad utskottets betänkande,
att jag frånträdt den ståndpunkt, jag förra gången intog vid behandlingen
af § 38 i utskottets betänkande, så anhåller jag att få
för kammaren tillkännagifva, att jag äfven sedermera inom det särskilda
utskottet, då detta hade att sammanjemka kamrarnes olika
beslut, vidblifvit och efter måttet af min förmåga häfdat samma
ståndpunkt. Jag ansåg således, att någon eftergift med afseende å
§ 38 icke borde af utskottet föreslås, och vid det förhållande, att
denna min mening icke vunnit gehör inom utskottet, har jag till
utskottets protokoll anmält min reservation mot sammanjemkningsförslaget
i denna del.

Herr Falk: Jag begärde ordet för att inlägga en gensaga mot
den kritik, som herr Forssell anstält mot en del af mitt anförande
den 24 april, d. v. s. förra gången, bankfrågan var före i kammaren.

Den ärade talaren tyckes lefva i den föreställningen, att jag
vid nämnda tillfälle skulle hafva föreslagit, att förhållandet mellan
riksbankens sedelutgifningsrätt och dess metalliska kassa borde nu
en gång för alla fastställas. Så var dock ingalunda fallet, ty jag
påvisade endast, att de nuvarande bestämmelserna i detta afseende
voro ganska godtyckliga. Jag påvisade vidare, att hvarken 1889
års komités förslag i detta hänseende eller Kongl. Maj:ts förevarande
förslag eller utskottets förslag hvilar på någon princip, enär samtliga
dessa förslag hafva accepterat samma minimibelopp för metalliska
kassan, men bestämt sedelutgifningsrätten derutöfver väsentligt
olika. Det är sålunda uppenbart, att bestämmelserna härutinnan äro
godtyckliga. Jag hänvisade också på, att vid 1830 års realisation
förhållandet mellan metalliska kassan och sedelstocken bestämdes
som 2 : 5, men att detta förhållande godtyckligt förändrades år 1844,
och att man allt sedan dess fortfarit på samma sätt och godtyckligt
bestämt än den ena, än den andra siffran såsom maximigräns för
sedel u t gifni ngen.

N:o 27. 38

Onsdagen den 5 Maj.

Sammanjemk- Deremot framhöll jag, att den enda hållbara grunden för en
beträffande l ensam sedelutgifvande centralbank i nämnda hänseende är, att banken
för Sveriges0 ska11 vara ’ stånd att utgifva så mycket sedlar, som rörelsen i lauriksbank.
det krafvel-, och att ingen annan inskränkning dervid får ega rum,

(Forts.j än som betingas af omsorgen för myntvärdets uppehållande, så att

sedlarnes inlösen med guld betryggas. Jag påvisade också, att på
samma grund hvila den tyska banken, den belgiska banken, den
holländska banken och, väsentligen, den franska banken, liksom
också, hvad det praktiska resultatet beträlfar, den engelska banken,
och jag tror således, att jag icke saknade göda förebilder.

Herr Forssell drog äfven i tvifvelsmål, huruvida någon oro
skulle herska inom affärskretsar med afseende å bankfrågans utgång.
Det kan ju hända, att någon sådan oro icke försports af

den ärade talaren, men detta hindrar väl icke, att jag kan hafva
hört många uttalanden af sådan oro, och jag tror icke, att jag är
den enda här i kammaren, som hört dem.

Jag ber nu, herr grefve och talman, att få instämma i det
yrkande, som framstälts af herrar Leman och Cederberg.

Grefve Hamilton: Jag vill icke påstå, att det föreliggande
lagförslaget uppfyller alla fordringar, som man skulle vilja ställa på
en centralbankslagstiftning, men denna lag kommer dock att skänka
en sådan trygghét i jemförelse med de nuvarande förhållandena åt
vårt lands ekonomiska lif, att jag icke tvekar ett ögonblick att gifva
min röst för densamma.

För öfrigt är det icke mer än några dagar sedan kammaren
antog en lag i detta ämne, och de förändringar, som nu äro vidtagna
i densamma, äro visserligen icke af den betydelse, att de borde kunna
föranleda till lagens fall. Utskottet har inskränkt rätten till beviljande
af kreditiv, som är eu för en centralbank olämplig låneform,
till ungefär det nuvarande beloppet. Och genom att förbjuda
ränta å medel på deposition har lagen beröfvat banken en frestelse
att under kritiska tider söka suga penningmarknaden, till men för
den allmänna rörelsen.

Herr Falk framhöll, att det för närvarande skulle finnas oro i
affärskretsar, betingad af farhågor för frågans utgång. Jag kan
bekräfta detta, men jag vill påstå, att denna oro härleder sig från
fruktan för lagens fall och för att det olidlighetstillstånd skall fortfara,
som nu eger rum inom bankväsendet.

Om lagen nu skulle falla, hvad få vi då? Man svarar mig: vi
komma då att förblifva vid status quo. Men är detta så säkert?
Månne man icke från vissa håll skulle försöka — och kanske med
framgång — att ombilda det nuvarande bankoreglementet i öfverensstämmelse
med lagen samt att med tillhjelp af den gemensamma
voteringen borttaga sedelutgifningsrätten från de enskilda bankerna,
och då har man genomförd en bankorganisation, som saknar den
af Konungen valde bankofullmägtigen, som saknar öfvergångsstadgan -

Onsdagen den 5 Maj.

39 X:o 27.

bena och som icke kvilar på en af Konung och Riksdag gemensamt Sammanjemkstiftad
lag. För min del vågar jag åtminstone icke att taga på mig ningsforslag
ansvaret för, att eu sådan möjlighet, till skada för vårt land, skulle '' Sveriges''
kunna blifva en verklighet, och jag har derför velat hafva till proto- '' riksbank.
kollet anfördt, att min röst kommer att tillfalla det föreliggande (Forts.)
förslaget, till hvilket jag således får yrka bifall.

Herr vice talmannen: Under alla de år, jag tillhört Riksdagen,
har jag icke yttrat mig i bankfrågor af den mycket giltiga
anledning, att jag icke ansett mig ega de insigter, att jag kunnat
göra ett afsevärdt inlägg i dylika frågor, och jag tror, att om alla,
som beträffande insigter i dessa frågor äro likstälda med mig, följt
denna regel, skulle bankfrågan för närvarande befinna sig i ett
bättre läge, än den gör. Så mycket har jag dock inhemtat af öfverläggningarna,
att systemet med flera sedelutgifvande banker visst
icke i och för sig är förkastligt. Jag tror, att särskildt i vårt land
de enskilda bankerna hafva inlagt en ofantlig förtjenst i afseende å
näringarnas uppblomstring och att man med skäl kan fråga: »hvar
stode vi, om de ej varit till?» Så mycket har jag äfven inhemtat,
att en enda sedelutgifvande centralbank under vissa förutsättningar
måhända är bättre, men de förutsättningar, som de sakkunnige
komiterade uppstält, har man gång efter annan skjutit å sido i de
förslag, som blifvit framstälda, och i det nu föreliggande sammanjemkningsförslaget
har man gått ytterligare fram på den vägen.

Första Kammaren har oupphörligt retirerat från den ena positionen
till den andra; och nu är fråga om ytterligare reträtt. I ifvern att
reformera är det nu icke längre fråga om, huru man skall reformera,
utan blott att man skall reformera, och för det önskemålet är man
färdig att göra hvilka eftergifter som helst. Hvad som särskildt
ingifvit mig betänkligheter, är just utseende af fullmägtige i riksbanken
och det ringa inflytande, Kongl. Maj:t enligt det föreliggande
förslaget skulle få, och hvilket inflytande, med de förändrade funktioner
riksbanken skulle komma att öfvertaga, borde vara starkare.

Jag har någon erfarenhet om, huru det tillgår vid tillsättandet af
bankofullmägtige och huru svårt det understundom kan vara att
finna lämpliga och villiga personer. Det kan nemligen inträffa, att
de, som äro lämpliga, icke äro villiga, och att de, som äro villiga,
icke äro lämpliga. Det var en numera bortgången ledamot af Första
Kammaren, som förut tillhört Andra Kammaren och der ville reformera,
snart sagdt, hela samhället. Han hade kommit till den
sorgliga erfarenhet af reformförsöken, att »ju mera vi reformera,
desto dyrare blir det». Vi böra tillse, att man icke må kunna om
oss säga, att ju mera vi reformera, ju sämre blir det.

Då jag icke är öfvertygad om, att lagen icke kommer att medföra
ett sådant resultat, har jag velat få till protokollet anteckuadt,
att jag icke deltagit i godkännandet af denna lag, och blir det votering,
kommer jag att sluta mig till dem, som yrkat, att kamma -

Ji:o 27. 40

Onsdagen den 5 Maj.

Sammanjemk- ren, med afslag å sammanjemkningsförslaget, ville åtminstone för en
betriiffandefag vidblifva hvad kammaren en gång beslutat.

för Sveriges

riksbank. Hans excellens herr statsministern Boström: Jag må gerna

(Forts.) erkänna, att de förändringar, som blifvit gjorda i förslaget, såväl
vid det första utskottsarbetet som äfven vid sammanjemkningen,
icke kunna anses vara förbättringar. Alldeles påtagligt är, att här
finnas bestämmelser, som borde vara annorlunda eller icke borde
alls förekomma. Men ser jag på saken i dess helhet och frågar
mig, om dessa bestämmelser äro sådana, att de hindra riksbanken
att fullgöra dest funktion, som för den är den förnämsta, bevarandet
af myntvärdet och upprätthållandet af vår ställning gent emot
utlandet, så har jag icke hört någon påstå, att så skulle blifva förhållandet.
Om bland de medgifna låneformerna finnas några oegentliga,
men hvilka påkallats af våra vanor, synes man icke deraf böra
taga sig anledning att förkasta lagen. Det står dock låst, att lagen
af 1830 innehåller så godt som inga af de bestämmelser, som
äro de vigtigaste för riksbankens vård, utan låter dessa bestämmelser
blifva underkastade afgörande genom gemensam votering. Denna
lag åter innehåller samtliga de vigtigaste bestämmelser angående
riksbanken, hvarigenom dessa blifva stälda under Konungens och
Riksdagens gemensamma afgörande. Det synes, som om, då man
vet, hvilka svårigheter som varit förenade med utarbetandet af denna
lag, det icke vore rätt lyckligt att säga nej till något, som synes
ligga så nära afgörandet.

Såsom herrarne väl förstå af hvad jag yttrat, kan jag icke
hysa någon tvekan att, om denna lag, bifallen af Riksdagen, kommer
till Konungen, tillstyrka en eventuel sanktion derå. De anmärkningar,
jag hört framställas, behöfver jag icke upptaga till vederläggning.
De hafva vederlagts af föregående talare, och jag ansenlig
icke kunna göra det bättre. Jag upprepar, att vi dock genom
denna lag få en styrka i penningväsendet, som vi nu sakna och i
kritiska tider icke kunna undvara.

Herr Billing: Det må ursäktas mig, att också jag vill hafva
till protokollet antecknadt, att jag vid en blifvande votering kommer
att rösta för afslag på detta sammanjemkningsförslag. Visserligen
sade hans excellens statsministern just nyss, att de skäl, som
anförts mot sammanjemkningsförslaget, blifvit af andra talare vederlagda.
Om så vore förhållandet, och om jag kunnat förstå att så
varit förhållandet, skulle jag ändra den mening, med hvilken jag
uppgick i dagens plenum. Jag har med den största uppmärksamhet,
som varit mig möjlig, följt diskussionen och kommit till den
uppfattningen, att de skäl, som anförts, särskilt mot 13 § och 16
§, icke blifvit vederlagda, och att icke ens ett försök att vederlägga
dem blifvit gjordt. Af alla talare, som försvarat lagen, har medgifvits,
att anmärkningarna mot 13 § och 16 § äro befogade. Men

Onsdagen den 5 Maj.

41 N:0 27.

på hvad sätt har man visat tillbaka den farhåga, som på grund af Sammanjemkdessa
paragrafer finnes hos oss. Jo, med två skäl, dels att hvad «»^förslag
här stadgas i dessa paragrafer egentligen icke är annat, än som redan
gäller för den nuvarande riksbanken. Man har icke sagt, att '' “riksbank™
det icke är olämpliga former, utan man säger blott, att sådana re- (Forts.)
dan finnas. Gent emot detta invänder jag: men genom denna ändring,
som här föreslås, skulle riksbanken få en annan ställning i vårt land
än hittills. Och deraf drager jag den slutsatsen, att för riksbanken
i framtiden behöfvas andra bestämmelser än för riksbanken hittills.

Det andra skälet, som anförts mot anmärkningarna mot 13 § och
16 §, kan formuleras så: visserligen äro bestämmelserna i paragraferna
origtiga, men man behöfver icke frukta så mycket derför, ty
i praxis komma de icke att af förståndige bankofullmägtige tillämpas.

Men skall man tillämpa lagen såsom den lyder, och bankofullmägtige
kunna kanske blifva tvungna att så göra, så står det fast, att
af bankens grundfond kan till afbetalningslån utlemnas en fjerdedel
och på namnsäkerhet kunna dessutom i annan form utlånas 15 millioner.
Man behöfver icke vara kunnig i dessa ting för att förstå, att
en centralbank icke är stark, om af dess medel möjligen kunna utlånas
27 7, millioner kronor på papper, sådana att banken icke lätt
kan återfå sina utlånta medel. Icke heller behöfver man vara bankman
för att förstå, att inlåningsforinen på upp- och afskrifning enligt
16 § i kritiska tider kan vara ganska betänklig för en centralbank.
Således dristar jag påstå, att de anmärkningar, som rigtats
mot dessa paragrafer, väl blifvit tillbakavisade, men icke vederlagda.

Man har gent emot detta stält fram ett hufvudargument, hvars vigt
jag ingalunda vill underskatta, nemligen den stora vinsten, man
skulle få derigenom, att riksbanken skulle komma att hädanefter
förvaltas efter lag och icke efter ett reglemente, som kan förändras
på grund af gemensam votering.

Men om talarne för lagen sammanfattat sina argument till stöd
för 13 § och 16 § så, att bestämmelserna äro teoretiskt origtiga,
men i praxis icke komme att medföra så stor skada, så kan jag,
hvad angår det argumentet, att vi nu hafva reglemente men icke
lag för riksbanken, svara, att detta är teoretiskt origtigt, men det
har hittills icke medfört svåra olägenheter i praxis. Ingen kan hellre
än jag vara med om att stifta lag för Sveriges riksbank, men jag
kan icke anse mig berättigad att rösta för lagen blott derför, att
det är en lag, ty det förekommer mig, som om det vore alldeles
tydligt, att denna lag från första början fastslår bestämmelser, som
bestämdt strida mot eu centralbanks natur och uppgift. Jag vet
väl, att hvad jag anfört icke ändrar någon enda röst vid voteringen,
men jag har velat till protokollet anteckna, att jag kommer att
rösta för afslag.

Herr Törnebladh: Jag hade ej tänkt å nyo begära ordet,
men då jag hört här åter upprepas, hvad eu gång förut sagts under
Första Kammarens Prof. 1897. N:o 27. 4

N:o 27. 42

Onsdagen den 5 Maj.

Sammanjemk- diskussionen, men då blef lemnadt obesvaradt, kan jag icke underningsförsijt
|4f-a att uppvisa den rena orimligheten af det påstående, jag här
[för Sverige afser- Det har nemligen .sagts, att riksbanken skulle kunna låna ut
riksbank. 27 */, millioner på namnsäkerhet eller mer än hälften af grundfonden.

(Forte.) Ja, detta kan hända, om icke ett enda kreditiv beviljades mot realsäkerhet!
Men kan någon tro, att det skall hända, att icke ett
enda kreditiv lemnas ut annat än mot borgen? Att detta skall
ske, är den första förutsättningen, och denna är ohållbar. Och för
det andra, äfven om 27*/, millioner skulle utlemnas mot borgen,
hvilket dock är en ohållbar förutsättning, så återstå 22*/, millioner
af grundfonden, och hela den tillämnade reservfonden 121/, millioner
eller tillhopa 35 millioner, d. v. s. 5 millioner mer, än hvad
danska nationalbanken har tillhopa i grund- och reservfonder. Derför
att vår grundfond är så ovanligt stor, är det, som man kan tillåta
sig dessa afvikelser. Hvad kreditivväsendet beträffar, så tillväxer
benägenheten att skaffa sig kreditiv mot realsäkerhet, då man så
kan, och detta derför att, denna låneform är billigare.

Jag vill tillika framhålla endast det, att, då man säger att afsteg
nu blott betyder uppskof, detta dock kan betyda något annat.
Det kan gå som med de Sibyllinska böckerna. Man kan få något
sämre, än man nu får.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande memorial yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Leman, att kammaren, med
afsteg å utskottets hemställan, skulle vidhålla sina ifrågavarande, förut
fattade beslut.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad särskilda utskottet hemstält i sitt memorial
n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och vidhåller
sina ifrågavarande förut fattade beslut.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 45.

Onsdagen den 5 Maj.

43 N:o 27.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen:

n:o 62, i anledning af väckta motioner angående ändring i
presterskapets aflöningsförhållanden;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående lönereglering för lärare vid småskolor
m. m.;

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda
framställningar dels med förslag till förordning angående skyddskoppympningen
i riket, dels ock om höjning af anslag dertill;

n:o 69, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands
stift, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 21 med förslag till lag
om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863; samt

ko 70, i anledning af dels Kongl Maj:ts proposition n:o 37
med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens
kvigsberedskap, dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjerde hufvudtiteln i punkten 30 gjorda framställning om anslag
till försöksmobilisering, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 38
angående dagaflöning åt värnpligtig vid tjenstgöring i visst fall under
år 1898.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 63, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap; n:o

64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om beräkning i vissa fall af tid, som afses i förordningen
angående patent, i lagen om skydd för varumärken och i lagen om
skydd för vissa mönster och modeller;

n:o 65, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder
för den kommunala beskattningen; samt

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 10 § i kongl. förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

N:o 27. 44

Onsdagen den 5 Maj.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Ehreriborg
under åtta dagar från denna dag och grefve Piper under fjorton
dagar från morgondagen.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,6 3 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Torsdagen den 6 Maj.

45 N:o 27.

Torsdagen den 6 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 73, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till förändrade bestämmelser angående
förvaltningsbidrag till sjukkassor, dels ock inom Riksdagen väckta
motioner i ämnet; samt

lagutskottets memorial n:o 60, med föranledande af kamrarnes
skiljaktiga beslut beträffande viss del af utskottets memorial n:o 53
i anledning af kamrarnes återremiss utaf utskottets utlåtande
n:o 30 i anledning af väckta motioner med förslag till förordning
angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 9
äfvensom statsutskottets samma dag bordlagda utlåtanden och memorial
n:is 58—65.

Vid föredragning af statsutskottets sistlidne dag bordlagda memorial
u:o 66, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslagen under riksstaten3 åttonde hufvudtitel, godkändes
de i memorialet föreslagna voteringspropositionerna.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 67—72.

Föredrogs och lades till handlingarna sammansatta bevillningsoch
lagutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 2, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
n:o 1 öfver väckt motion om skrifvelse till Kongl. Magt med begäran
om utarbetande af förslag till ändring i kongl. förordningen
angående försäljning af bränvin m. m. i syfte att erhålla strängare
straffbestämmelser vid återfall i förseelse mot förordningen.

Första Kammarens Vrot. 1897. N:o 27.

5

N:o 27. 46

Torsdagen den 6 Maj.

Vid föredragning af sammansatta bevillnings- och lagutskottets
nästlidne dag bordlagda memorial n:o 3, angående ersättning åt utskottets
sekreterare, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 58 och 59.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Herr Reuterswärd erhöll på begäran ordet och yttrade:

Jag tager mig friheten hemställa, att konstitutionsutskottets
memorial n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
3 § 13:o tryckfrihetsförordningen, måtte nedflyttas samt sättas näst
efter statsutskottets betänkande n:o 68, att vidare konstitutionsutskottets
memorial n:o 1, med uppgift å hvilande förslag till
ändringar i gruudlagarne, måtte sättas sist på föredragningslistan för
i morgon, samt att främst på föredragningslistan för nästkommande
lördag bland andra gången bordlagda ärenden måtte uppföras bevillningsutskottets
betänkande n:o 19, angående allmänna bevillningen.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2,5 2 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1897.