1897. Första Kammaren. N:o 23
ProtokollRiksdagens protokoll 1897:23
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1897. Första Kammaren. N:o 23.
Lördagen den 24 april
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande och memorial:
n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kongl. dramatiska teatern och inköp för statsverkets räkning af
fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen i Stockholm;
n:o 54, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående tillläggspensioner
åt viss personal vid värfvade arméns disciplinkompani
efter kompaniets upplösning; och
n:o 55, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i anledning af
väckta motioner angående pensioner för f. d. generallöjtnanten K. A.
Rydings enka Jenny Kristina Rosalia Ryding, f. Pettersson;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning
af dels Kongl. Majrts proposition n:o 37 med förslag till lag angående
vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap, dels Kongl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under fjerde hufvudtiteln i punkten 30 gjorda
framställning om anslag till försöksmobilisering, dels ock Kongl. Maj:ts
proposition n:o 38 angående dagaflöning åt värnpligtig vid tjenstgöring
i visst fall under år 1898;
bevillningsutskottets memorial n:o 16, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande utskottets memorial n:o 14 angående ändring
i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894;
äfvensom
lagutskottets utlåtande n:o 51, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande
af förslag angående ordnandet af rättsförhållandena emellan
kommuner och enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m.
Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets under
gårdagen bordlagda memorial n:o 53, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut med afseende å punkterna 1, 3 och 4 af utskottets utlåtande
n:o 40 angående föreslagna jernvägsanläggningar för statens räkning.
Första Kammarens Prot. 1897. N:o 23. 1
N:o 23. 2
Lördagen den 24 April.
Punkten 1.
Herr Tamm, Hugo: Da genom förbiseende i Första Kammarens
beslut efter orden »en statsbana i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag
från Boden» blifvit uteglömda orden »till Ytter Morjärv», får jag anhålla,
att med med insättande af dessa ord denna voteringsproposition
må af kammaren godkännas.
Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den föreslagna voteringspropositionen
med den ändring, att i ja-propositionen näst efter
orden »statsbana i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag från Boden»
tillädes orden »till Ytter Morjärv».
Punkterna 2 och 3.
De föreslagna voteriugspropositionerna godkändes.
Herr talmannen tillkännagaf, att enligt öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden onsdagen
den 28 innevarande månad öfver de voteringspropositioner för
sådana omröstningar, som då vore af båda kamrarne godkända.
Föredrogs å nyo särskilda utskottets den 15 och 21 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
n:o 10 med förslag till lag för Sveriges riksbank, äfvensom af herrar
F. A. Boström, A. P. Gustafsson och M. Dalin i detta ämne väckta
motioner, dels ock Kong]. Maj:ts proposition n:o 28 med förslag till
lag med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, så ock
angående forum för riksbanken, till ansvarighetslag för fullmägtige i
riksbanken samt till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid
riksbankens afdelningskontor.
Herr Boström, Filip: Med afseende å föredragningssättet för ifrågavarande
betänkande, tillåter jag mig vördsamt föreslå, att kammaren
ville besluta, att utlåtandet föredrages punktvis samt, beträffande
punkten 1, att utskottets deri intagna lagförslag föredrages paragrafvis
i den ordning, paragraferna i förslaget förekomma, med rubriken sist,
och att slutligen föredrages utskottets inledande hemställan med deri
omförmäld förutsättning för lagens antagande. Vidare hemställer jag,
att, för den händelse lagförslagen eller något af dem i vissa delar skulle
af den ena eller andra kammaren återförvisas, öppen rätt må lemnas
utskottet att vid ärendets förnyade behandling i afseende å de paragrafer,
hvilka må hafva blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jemkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar kunna föranledas.
Hvad herr Boström sålunda föreslagit och hemstält bifölls.
Lördagen den 24 April.
3 N:o 23.
Punkten 1.
Utskottets förslag till lag för Sveriges riksbank.
I kapitlet samt 3—5 §§.
Godkändes.
Förslag till lag
för Sveriges
riksbank.
6 §■
Herr Falk: Jag hade verkligen icke tänkt att börja denna debatt.
Jag hade nemligen trott, att hufvuddiskussionen skulle komma att föras
redan vid den föredragna 1 §; men då vi redan hunnit till 6 §, utan att
någon yttrat sig, har jag, som mot nämnda paragraf jemte 7 och 8 §§
har åtskilliga anmärkningar att göra, nödgats att redan nu begära ordet.
Här föreligger nu, efter många års arbete såväl af komitéer som
inom regeringen och äfven af enskilda, ett Kong!. Maj:ts förslag, som
afser en ombildning af hela vårt bankväsende, i syfte att riksbanken
skulle öfvertaga all sedelutgifning och utvidgas till en centralbank, i
den bemärkelse, som detta ord innehar i de flesta europeiska stater.
Det kan ju icke begäras, att ett förslag, som afser att lösa en för
landets handel, industri och näringar, ja, snart sagdt, för dess invånare
af alla klasser så vigtig fråga, skulle kunna motse ett odeladt bifall,
och för min del har jag mot detsamma några erinringar, hvilka jag
anser af den vigt, att jag bör lemna kammaren del af desamma. De
anmärkningar, jag har att göra, röra hufvudsakligen 6, 7 och 8 §§.
Bestämmelserna deri äro, såsom för kammaren torde vara väl bekant,
ungefär desamma som de, hvilka redan förefinnas i det nu gällande
reglementet för riksbanken. De skilja sig dock i åtskilliga väsentliga
afseenden rörande siffrorna. I det nu gällande reglementet är riksbankens
metalliska kassa inskränkt till 15 millioner kronor såsom ett
minimum, och derutöfver får utgifvas i sedlar 45 millioner kronor,
under vilkor af viss betäckning, som herrarne känna till. Nu är i
detta förslag ifrågasatt, att den metalliska kassans minimum ^skall utgöra
25 millioner kronor och att derutöfver skall enligt § 7 få utgifvas
sedlar till belopp af 100 millioner kronor, under förutsättning af betäckning
utaf vissa valutor, nemligen lätt säljbara utländska statspapper,
statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras, samt vexlar betalbara inom eller utom
riket. Denna bestämmelse är emellertid i väsentlig mån inskränkt af
§ 8, som föreskrifver, att »Metalliska kassan ma ej bibehållas vid lägre
belopp än tjugufem millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund
af 7 § utgifna sedlar öfverstiga sextio millioner kronor, riksbanken
hålla i metallisk kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed de
på sådan grund utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa». Dessa
äro nu de bestämmelser, som jag för min del anser vara de vigtigaste
i den föreliggande banklagen och som utgöra hela grundvalen för densamma.
Låtom oss nu ett ögonblick se till, huru dessa bestämmelser
skulle komma att taga sig ut, tillämpade på de nuvarande förhållandena.
Enligt herrar bankofullmägtiges senaste berättelse utgjorde i slutet af
december månad riksbankens metalliska kassa, i rundt tal räknadt,
N:o 23. 4
Lördagen den 24 April.
Förslag till lacf>b millioner kronor och derutöfver fuunos i vissa andra kassatillgångarriksbanken^St
§ 6, äfven i rundt tal läknadt, 12 millioner kronor. På grund af
(Forts)'' berörda föreskrifter kan således på den metalliska kassan af 25 millioner
1 0i s'' kronor icke utgifvas mer än 25 millioner -}- 60. d. v. s. 85 millioner
sedlar. Vill man derutöfver utsträcka sedelutgifningen med återstående
40 millioner, måste man höja den metalliska kassan med 30 procent af
nämnda summa, d. v. s. med 12 millioner eller till 37 millioner kronor,
och sedelutgifningen stiger då till 125 millioner. — Nu kan man visserligen
göra beräkningen något annorlunda och säga, att om man på en
gång förvandlar de 12 millionerna kassatillgångar till metallisk valuta,
så att den metalliska kassan utgör 37 millioner, får man utgifva 37
millioner + 100, d. v. s. 137 millioner i sedlar; men i praktiken kan
icke tillgå på sådant sätt, ty man ökar väl icke gerna metalliska kassan
annat än så småningom och i mån som behofvet klöfver, och således
kommer den utelöpande sedelstocken nog icke att öfverstiga 125 millioner.
Och jag tror till och med, att denna beräkning är hög, ty uppenbart
är, att det icke går an att utsträcka sedelstocken till dess yttersta gräns,
utan man måste hålla eu marginal af några millioner. Lika litet kan det
komma i fråga att förvandla alla disponibla kassatillgångar till metallisk
valuta, utan man måste äfven i detta afseende vara försedd med en reserv.
Och det slutliga resultatet kan enligt min tanke icke blifva annat, än
att man icke kan, för rörelsens behof af sedelmynt, i regel påräkna
mer än 125 millioner. Denna beräkning stämmer äfven med den af
1889 års bankkomité gjorda beräkning i detta hänseende. Denna komités
förslag öfverensstämmer nemligen med nu föreliggande förslag deruti,
att metalliska kassans minimum skulle utgöra 25 millioner, men derutöfver
skulle blott få utgifvas 75 millioner, och på denna grund beräknade
komitén, att sedelutgifningen skulle uppgå till 100 millioner.
Skilnaden alltså 25 millioner. Således precis samma beräkning och
samma resultat.
Då blir frågan: räcka dessa 125 millioner verkligen till landets
behof af sedelmynt? Dervid får man först taga i betraktande, huru
stort belopp sedelmynt för närvarande får utgifvas och huru mycket
som finnes utelöpande. Då befinnes, att riksbankens och de enskilda
bankernas sammanlagda sedelutgifningsrätt utgör eller rättare utgjorde
i slutet af februari detta år 171 millioner. Således utgör skilnaden
mellan det föreslagna maximum, som, enligt nyss gjorda beräkning,
kan antagas utgöra 125 millioner, och den nuvarande sedelutgifningsrätten
46 millioner, hvilket ju redan är egnadt att väcka någon eftertanke.
— Nu säger man: sedelutgifningsrätteu uppgick visserligen till
så stort belopp, men denna rätt är icke till hela sin utsträckning begagnad.
Ja, visserligen, men i närvarande stund är likväl sedelemissionen
i det närmaste 130 millioner. Således skulle hvad som nu är utelöpande
öfverstiga det maximum, som, under vanliga förhållanden, beräknats
blifva för rörelsen påräkneligt. Men det är ju icke antagligt, att de
förhållanden, som för ögonblicket existera, skola blifva rådande för
framtiden. Då man betänker de ofantliga framstegen inom industrien
och näringarna, är alldeles uppenbart, att den sedeltillgång, som för
ögonblicket kan vara tillräcklig, icke är det om 10 å 20 år. Jag
tror icke, att jag tager till för mycket, om jag säger, att sedelbehofvet
Lördagen den 24 April.
5 N:o 23.
inom relativt ganska kort tid skall uppgå till 150 millioner. Då jagf
beräknar, att sedelbeliofvet snart skall uppgå till 150 millioner, vill >
jag upplysa derom, att år 1878 uppgick sammanlagda utelöpande
sedelstocken af riksbankens och de enskilda bankernas sedlar till
72 */2 millioner, tio år senare till nära 100 millioner, i slutet af
1895 till 118 millioner, och nu uppgår den, såsom sagdt, till i det
närmaste 130 millioner. Hvad är då sannolikare, än att den inom
relativt kort tid skulle vara uppe i 150 millioner? Jag har glömt
nämna, att riksbanken utom uppgillra kassatillgångar, 12 millioner,
hade i slutet af sistlidne december på separaträkning innestående omkring
6 millioner, men detta torde få betraktas mera såsom ett tillfälligt,
åtminstone icke såsom ett konstant förhållande. — Nu säger
man, att sedelutgifningen är icke begränsad till 125 millioner, ty vill
man blott öka den metalliska kassan, får man öka sedelutgifningen i
samma proportion. Det är visserligen sant, men för hvarje million, hvarmed
jag ökar sedelutgifningen, får jag då öka den metalliska kassan
med samma belopp. Vill jag således öka sedelutgifningen med 25
millioner, måste jag också öka den metalliska kassan med 25 millioner.
25 -j- 37 gör 62 millioner. Jag tror emellertid icke, att man kan
påräkna att hålla den metalliska kassan vid så högt belopp som 62
millioner. Ty äfven om man med stor svårighet lyckades anskaffa
detta betydliga belopp, blefve det säkerligen förenadt med ännu större
svårighet att hålla den metalliska kassan uppe vid detsamma, och
detta af det skäl, att den metalliska kassan beror till väsentlig del på
förhållanden, öfver hvilka riksbanken icke är herre. Denna kan nemligen
icke förekomma den metalliska kassans sjunkande i händelse åt
ogynsamma handelskonjunkturer med utlandet. Ty när handelsbalansen
är ogynsam, sjunker den metalliska kassan ganska säkert. —• Det är
äfven ett annat förhållande, som inverkar på den metalliska kassan,
och som banken icke kan hindra. Uppstår någonstädes i verlden behof
af guld, och en spekulant — vare sig svensk man eller utländing —■
finner skäl att exportera guld frän riksbanken i Stockholm, kan han
taga ut ur banken guld till så stort värde som det, hvartill hull kan
samla i hop sedlar, och behöfver icke det ringaste bekymra sig om, huru
djupt den metalliska kassan sjunker.
Detta är nu under fullt fredliga och lugna förhållanden. Men
förhållanden, som icke äro fredliga, kunna inträffa. De åskmoln, med
hvilka den politiska horisonten för närvarande är mättad, kunna när
som helst urladda sig, hvilket delvis redan skett i en aflägsen vra af
Europa. Hvem kan svara för, att icke verkningarna deraf skola
sträcka sig äfven till oss, i händelse af ett allmänt europeiskt krig?
Om ock detta krig icke skulle beröra oss annorlunda än att nödga
oss att mobilisera vår armé och flotta för att upprätthålla vår neutralitet,
skulle deraf likväl föranledas så betydliga kostnader, att de
kornme det verkliga krigets ganska nära. Och på hvad sätt ån
medel för bestridande, af dessa kostnader skulle anskaffas, är ju
uppenbart, att riksbanken såsom ensam innehafvare af cirkulationsmyntet
måste vara i stånd att utgifva så mycket sedlar, som beliofvet
då komrae att kräfva. Om jag skulle antaga, att sedelstocken för
örslag till lag
cjr Sveriges
riksbank.
(Forts.)
N:o 23» 6
Lördagen den 24 April.
Förslag till /ajsådaut fall behöfde ökas med omkring 50 millioner, tror jag icke, att
^riksbank*'' tager till för mycket. Klart är ju, att beloppet kan icke så noga
fForte i" beräknas, men en rund summa af 50 millioner tror jag, såsom sagdt,
■ 01 s'''' icke vara för hög. Vid sådant förhållande skulle sedelstocken uppgå
till 200 millioner och den metalliska kassan behöfva ökas med ytterligare
50 millioner eller till öfver 100 millioner, hvilket naturligtvis
är en absolut omöjlighet, hvarom icke kan blifva något tal.
Det må nu förefalla väl vågadt af mig, som icke kan göra anspråk
på någon auktoritet i dessa frågor, att komma fram med dessa beräkningar.
Men frågan är utomordentlig tvigtig, jag har sökt så grundligt,
som varit mig möjligt, sätta mig in i densamma, och jag har ansett
mig skyldig att delgifva kammaren mina beräkningar och deraf härflytande
betänkligheter. Här står jag nu och kan icke annorlunda.
Föreliggande bestämmelser äro äfven i annat afseende otillfredsställande.
De äro enligt min tanke otillfredsställande äfven deri, att
de icke hvila på någon fast princip, utan måste betecknas såsom ganska
godtyckliga. Ingen lärer väl kunna säga, hvarför sedelutgifningen
utöfver den metalliska kassan för närvarande skall uppgå till just 45
millioner kronor. Ingen lärer väl heller kunna säga, hvarför 1889 års
komité bestämde denna sedelutgifning till 75 milliouer kronor, eller
hvarför Kongl. Maj:t föreslår DO millioner, eller hvarför utskottet nu
kommer med 100 millioner. Blott den omständigheten, att komitén,
Kongl. Magt och utskottet hafva accepterat samma belopp för den
metalliska kassans minimum, nemligen 25 millioner, men, beträffande
sedelutgifningen derutöfver, kommit till dessa olika resultat, resp. 75,
90 och 100 millioner, bevisar, att bestämmelserna derutinnan äro godtyckliga.
Emellertid har icke alltid en sådan beräkning gjort sig gällande.
Vid 1830 års realisation uttrycktes bestämningen rörande sedelstocken
och den metalliska kassan genom ett geometrislit förhållande, 2:5,
eller, med andra ord: den metalliska kassan skulle icke tillåtas sjunka
under 2/ä af sedelstocken. Denna bestämmelse bibehölls endast till
1844 års riksdag, då förhållandet mellan metalliska kassan och sedelstocken
förändrades från en geometrisk ration till en aritmetisk. Efter
mönstret af den nämnda år reformerade engelska banken bestämdes då,
att sedelstocken skulle få öfverstiga den metalliska kassan med högst
30 millioner kronor. Huru kom man till detta belopp? Jo, på sådant
sätt, att man beräknade den befintliga sedel- och depositionsskulden
— således allt hvad som till utelöpande sedlar vid anfordran kunde
förvandlas — sådan den var var vid 1844 års slut, och derifrån afdrog
man den befintliga metalliska kassan, då skilnaden befans uppgå till
något mera än 30 millioner, som man, för att erhålla rundt tal, jemnade
till 30 millioner. På grund af detta tillfälliga förhållande bestämdes
för all framtid sedelutgifningens förhållande till metalliska kassan, och
sedan har man temligen godtyckligt valt än 75, än 90 och än 100
millioner.
Nu kan man visserligen göra mig den frågan: är icke detta rätt,
huru skall saken då ordnas; hvilken är den rätta grunden? Får jag
på den frågan svara med att säga min åsigt, svarar jag utan tvekan,
att den enda hållbara och giltiga grunden för en ensam sedelutgifvande
7 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
centralbanks sedelutgifningsrätt måste vara den, att banken skall vara Förslag till lag
i stånd att utgifva så mycket sedlar, som landets behof krafvel-. Icke
någon annan inskränkning får dervid göras, än som betingas af nöd- r! s ''
vändigheten att bestämma ett sådant förhållande mellan den metalliska 1 or 3''''
kassan och sedelutgifningen, att banksedlarnes värde upprätthålles och
att de, när helst sådant påfordras, kunna inlösas med guld. I sjelfva
verket är det också denna grundsats, som blifvit tillämpad i alla större
centralbanker, åtminstone de, som böra utgöra förebilder för oss. Den
gäller sålunda i tyska, belgiska och holländska bankerna, ja, man kan
säga, äfven i franska banken och till och med, hvad det praktiska
resultatet beträffar, i engelska banken, oaktadt, enligt bestämmelsen i
1844 års bankakt, dess sedelutgifning icke får öfverstiga den metalliska
kassan med mer än 14,000,000 pund, kvilket belopp, genom uppgörelse
med privata banker, som afstått från sin sedelutgifningsrätt, blifvit
ökadt till 15,750,000 pund.
Denna förändring i engelska bankens sedelutgifningsrätt vidtogs
1844 af dåvarande premierministern, Robert Peel. Dessförinnan var
ingen bestämd gräns satt för dess sedelutgifning, utan denna kunde
ökas efter bankstyrelsens godtfinnande. Men det dröjde icke mer än
tre år, innan det befans nödvändigt att suspendera den så nyligen
antagna lagen om sedelutgifningsrättens begränsning; och samme Robert
Peel, som år 1844 genomdrifvit bankaktens antagande, tillstyrkte 1847
dess suspenderande. Precis detsamma inträffade år 1857 under då
rådande kris, hvilken kanske några af de äldre herrarne i kammaren
erinra sig. I november 1857 hade Englands bank en depositionsskuld,
hvilken när som helst kunde förvandlas till utelöpande sedlar, af
18,250,000 pund, och för att göra fa9e mot denna skuld, utan att öfverskrida
det föreskrifna maximum för sedelstocken, eu sedelreserv af
endast 1,462,000 pund. Eu suspension af bankakten blef nödvändig,
om man ville undvika den allmänna förvirring, som af ett bankens
tvungna öfverskridande af banklagen skulle hafva blifvit en följd. Ett
liknande förhållande har sedermera inträffat år 1866 — och äfven
senare — ehuru jag icke vet eller kan nu säga, huruvida någon
suspension af bankakten har egt rum sedan 1857. Men hvad som är
visst, är, att när helst det erfordras, tillgripes suspension af bankakten.
Sådant kan gå för sig i England, ty engelsmännen äro ett praktiskt folk,
som vet och förstår, att en tillfällig suspension af bankakten blott innebär
en tillåtelse för banken att få träda upp med hela den kolossala kraften
af sin kredit och sina resurser för att ordna den i oordning bragta
krediten, och att, sedan krisen är öfverstökad, allt återgår till det
normala tillståndet igen. Men, mine herrar, huru skulle det taga sig
ut i Sverige, om, under eu kris, till all deu oro, det misstroende och
den rubbning i affärslifvet, som medfölja utbrottet af en sådan, skulle
komma sammankallandet af en urtima riksdag för att besluta om utsträckning
af sedelutgifningsrätten?
Nu mötes jag sannolikt af den invändningen, att behofvet af banksedlar
skulle komma att minskas genom införande af checksystem och
qvittningsförfarande, såsom i utlandets stora centralbanker eger rum.
Det är alldeles rigtigt; på sådant sätt kunna ofantligt störa liqvider
ske endast genom öfverflyttning i bankernas böcker från en räkning
N:o 23. 8
Lördagen den 24 April.
Förslag m intill eu annan, utan användning af sedlar. Men — och detta är min
rik^r andJa anmärkning — hvarför linnés icke i banklagen någon bestäm(Forts)
e or? skyldighet för riksbanken att med sina kunder öppna en
sådan »löpande räkning», såsom det i utlandets centralbanker kallas,
hvarigenom^ öfverflyttning eller qvittningsförfarande skulle kunna ega
rum? I 16 § säges visserligen: »I sammanhang med girorörelsen må
riksbanken vidtaga de anordningar, som kunna ''finnas erforderliga för
underlättande af betalningsutjemningar (clearing)». Men användandet
åt just detta uttryck: »clearing» gör antagligt, att här icke är fråga
oin annat än sådana räkningar, som afse utjemning bankerna emellan.
Det är icke detta, jag menar, utan en sådan anordning, att inom riksbanken
olika t åkning shafy civ e skulle kunna få sina mellanhafvanden
uppgjorda genom s. k. löpande räkning. Äfven om föreskriften i
16 § skulle kunna tydas derhän, att riksbanken vore berättigad
öppna löpande räkning i den mening, hvarom här är fråga, är detta
icke nog, ty banken bör vara förpligtad att öppna sådan löpande räkning
med dertill qvalificerade personer, äfvensom att göra detta utan
ersättning och utan godtgörelse af ränta; tv först derigenom kommer
den att motsvara, hvad man i utlandets banker menar med löpande
läkning. Sådan löpande räkning spelar en utomordentligt vigtig roll i
utlandets stora centralbanker, och man kan nästan säga, att de utgöra
clet mest karakteristiska draget hos dessa banker, företrädesvis i England
och Tyskland. Ett högst betydande antal liqvider och till kolossala
PP s^e endast genom öfverföring i bankernas böcker från den ene
räkmngsmnehafvarens konto till den andres. Den löpande räkningen
ersätter kassan. Största delen af de ofantliga summor, som i de länder,
der. löpande räkning icke användes, finnas fördelade i en otalig mängd
affärsmäns m. flis kassor, samlas i de länder, der löpande rakning begagnas,
i bankerna, och dessa blifva affärsmännens kassörer. Affärsmannen
är derigenom befriad från den risk och kostnad, som äro
föi enade med att halla eu stor kassa. Denna användning af
löpande rakning, som egentligen härstammar från Englands bank och
derifrån öfvergatt till Tysklands bankväsen, har derstädes vunnit eu
ofantligt stor ^utsträckning, och jag skall be att få läsa upp några
rader ur ett för några år sedan utgifvet arbete, som gifva eu antydan
häl om. De lyda sa här: »En girorörelse egde rum redan vid den forna
preussiska banken; vid dess förvandling till en tysk riksbank år 1876
har dock i stället för den gamla ofullständiga girorörelsen trädt ett
system, enligt hvilket riksbankens girokunder åtnjuta icke blott de
engelska bankernas alla lättnader och beqvämligheter, utan långt deröfver,
och beredes dem möjlighet att inom riksbankens hela område
kostnadsfritt göra utbetalningar och mottaga liqvider. Hela Tyskland
detsamma blifvit eu giropiats, å hvilken liqvider mellan
riksbankens kunder utan alla kostnader och omvägar blifva verkstälda
blott genom öfverföring i bankens böcker från ene girohafvarens konto
till den andres». Detta betyder någonting; och hvilken omfattning det
fatt i tyska banken, bevisas _ bland annat deraf, att den för tre eller
fyra. ar sedan hade icke mindre än 11,000 räkningshafvare med en
omsättning af öfver 40 milliarder mark. Enligt min mening hade
bestämmelse rörande dylik räkning bort inflyta i banklagen. Före
-
9 Nso 23.
Lördagen den 24 April.
skriften i § 16 angående anordningar för underlättande af betalnings-^^^M;,
utjemning (clearing) är någonting helt annat och afser, såsom jag redan riksbank_
nämnt, eu utjemning lanterna emellan, men icke mellan olika rak- (Fort3 )
ning sinnehafvare. o . „
Jag har äfven eu erinran att göra i fråga om de ofvergungsstadganden,
som förekomma i slutet åt lagen. Jag anser, att i dessa
öfvergångsstadganden hade bort upptagas nagra bestämmelser, afseende
att för de orter i vårt land, der, sedan omkring 50 ar tillbaka, enskilda
banker betjenat allmänheten med tillgodoseende af dess lånebehof,
underlätta öfvergången till det centralbanksystem, som genom har lorelio-gande
lagförslag skulle träda i det hittills rådande systemets ställe.
Kanhända säger man, att de kreditiv och den rediskonteringsrätt, som
i öfvergångsstadgandena tillerkänts de enskilda bankerna under eu tid
af tio år, tillkommit just för dessa orters skull, som .sålunda under tio arskulle
få behålla orubbade de enskilda bankernas nu befintliga afdelningskontor.
Jag svarar da, att för de enskilda bankerna äro dessa vilkor
om kreditiv och rediskonteringsrätt eu stor fördel, men fö i orterna,
för kunderna hos de enskilda bankerna betyda de icke synnerligen
mycket. Hvad som för orterna är af betydelse, är icke, att de enskilda
bankerna bibehålla sina afdelningskontor, ty huru beqvämt det
än kan vara att hafva ett afdelningskontor \ sin närhet, kan man,
med nutidens beqväma kommunikationer, väl nöja sig blott med hufvudkontoret;
utan frågan är, huru man skall kunna förmildra de svårigheter,
som uppstå derigenom, att de enskilda bankernas kunder i de tall, da.
de enskilda bankerna, till följd af detta lagförslag, nödgas upphöra
med sin verksamhet, tvingas att uppsöka andra penninginrättningar
för att till dem öfverflytta sina affärer. Man har för sadant fall hänvisat
dessa orter att »genom bildande af smärre bankaktiebolag, inrättande
af sparbankskontor eller andra anordningar skydda sina intressen».
Sparbanker torde väl finnas förut pa de flesta ortei, och
hvad bildande af aktiebanker beträffar, så tror jag, att orterna skulle
göra klokast uti att akta sig derför, sa att af dessa hänvisningar har man
icke mycken nytta; det är sannerligen att bjuda stenar i stället föi blod.
Nu säger man måhända, att de farhagor, jag uttalat, äro alldeles
oorundade, ty de enskilda bankerna komma icke att upphöra, utan att
ombilda sig till aktiebanker. Jag är icke öfvertygad härom. Visserligen
tror jag, att de starkare privatbankerna måhända komma att
göra så, men hvad de smärre beträffar, sa torde val den saken vara
franska tvifvelaktig. Ty då de blifva af med den billiga kassatillgang,
de nu hafva i sina sedlar, och blifva hufvudsakligen ^hänvisade till att
lefva af skilnaden mellan in- och utlauingsrautan, sa tror jag, att de
komma att finna detta vara en alltför mager affär.
Jag vill emellertid för ögonblicket antaga, att alla dessa enskilda
banker komma att ombildas till aktiebanker, och jag ber att med anledning
häraf få beröra en fråga, som enligt mitt förmenande är sa vigtig,
att den är väl värd att tagas under öfvervägande. Yi hafva för närvarande
27 enskilda sedelutgifvande banker och lika manga aktiebankei, summa
54. Under förutsättning, att de enskilda bankerna ombildas till aktiebanker,
skulle vi då erhålla 54 aktiebanker, hvilkas antal, da aktiebanker
ju oupphörligt uppväxa nästan såsom svampar mila nog eu
N:o 23. 10
Förslag till l
för Sverige
riksbank.
(Forts.)
Lördagen den 24 April.
v^i månaden — antagligen ganska snart skulle ökas till 60 å 70, och
'' „an sJ;S''a5 hyar det skulle stanna? Det blefve en brokig samling
allt ifrån Skandinaviska kreditaktiebolaget ända ned till de talrika i
landsorten opererande småbankerna, under namn af folkbanker, arbetarering-banker,
goodtemplarbanher med mera dylikt, men flertalet troligen
ad ungefär samma beskaffenhet. En stark konkurrens komme då att uppstå
mellan alla dessa aktiebanker om allmänhetens gunst för att dra^a
till sig dess besparingar, i hvilken konkurrens äfven staten komme alt
deltaga genom postsparbanken. Icke för att jag vill klandra postsparbanken,
men faktiskt är, att postsparbanken drager till sig betydande
belopp, som annars antagligen skulle deponeras hos aktiebankerna, och
som väl för närvarande torde stiga till omkring 50 millioner. Ja»
tror nu att man bör för sig uppställa den frågan, huruvida det icke
vore onskligt — ja, till och med nödvändigt — att en förändrinogjordes
i aktiebolagslagen i den syftning, att den nu till aktiebeloppet
begränsade ansvarigheten icke obetydligt utvidgades för att betrygga
den allmänhet, som anförtror aktiebankerna sina besparingar. Det är
ju möjligt, att såväl alla de nuvarande aktiebankerna som de blifvande
böla anses såsom solida; men med de företeelser för ögonen, som under
senaste tiden — och äfven tidigare - inträffat, är det åtminstone förklarligt,
om man hyser någon tvekan, huruvida den blott till hvars och
ens insats begränsade ansvarigheten är tillräcklig för att trygga allmänhet
ens rätt. Det torde äfven kunna ifrågasättas, huruvida det kan
vara ngtigt, att, dä den solidariska ansvarigheten, som varit de enskilda
bankernas styrka, försvinner, öfvergå till den motsatta ytterligheten,
eller en till aktiekapitalet begränsad ansvarighet. Jag tror
icke det, utan anser, att samtidigt med detta lagförslao- både bort
framläggas förslag till ny bankaktiebolagslag, grundad på principen
om delegares ansvarighet åtminstone med dubbla eller tredubbla beloppet
af hvars och ens insats.
Jag har upptagit kammarens tid längre, än jag velat; men jac har
icke kunnat^ hjelpa det. Jag har emellertid endast berört några få
mycket vigtiga och väsentliga punkter och nödgats förbigå många
vigtiga bestämmelser, såsom t. ex. om lemnande af lån mot borgen,
om riksbankens skyldighet att emottaga penningar å deposition mot
ranta m. fl. bestämmelser, som nog hvar och en kunde vara förtjent
af ett kapitel för sig och om hvilka jag nu blott i korhet vill säga, att
dylika lanegrenar icke kunna sägas vara förenliga med den verksamhet,
Rom bör tillkomma eu centralbank. I här nämnda hänseenden ansluter
jag mig till de reservationer, som afgifvits dels af herr Törnebladh,
dels af honom gemensamt med flere andra af Första Kammarens ledamöter.
Da jag nu fiamstält åtskilliga, såsom det kan tyckas, danska Graverande
anmärkningar mot detta förslag, så skall jag be att äfven få
nämna, att jag ingalunda vill underskatta dess i många afseenden
ganska stora förtjenster, af hvilka den största enligt mitt förmenande
är, att man från bankoreglementet till en af Konung och Riksdag
gemensamt stiftad lag öfverflyttat de bestämmelser, som äro grundläggande
för bankens verksamhet, och sålunda omgärdat desamma
med det skydd, som en sådan lag förlänar, samt undandragit dem de
il N:o 23.
gemensamma
Lördagen den 24 Ajiril.
voteringarnas tärningsspel. Denna förtjenst ur, i sjelfva
verket så stor, att den nog kan uppväga hvarjehanda ej allt tor be-'' riksbanl.
hetvdliga olägenheter. . ,,, (Forts.)
För min del anser jag mig vid detta tillfälle ej hora dölja, att
studiet af detta utskottsbetänkande, livilket ju måste betraktas såsom
en produkt af Regeringens och Riksdagens samfälda arbete, hos mig
n variera nät det intryck, att bankfrågan ännu icke är mogen för sm
lös inne. Ja" har nemligen icke kunnat undgå att marka, att detta
betänkande visar, att hos eu icke så ringa del af representationen
uppfattningen är mycket oklar rörande den uppgift, som åligger en
ensam sedelutgifvande centralbank, med hänsyn icke blott till nanngsoch
aflarslifvet, utan äfven till hela det finansiella litvet. Inom representationen
synes till och med den uppfattning åtminstone delvis vilja
o-öra sm gällande, att riksbanken icke är någonting annat an en stor
pennin inrättning, hvars förnämsta uppgift är att samla en stor vinst,
och som bör lämpa sina rörelsegrenar — och låneformer — etter den
enskilde lånesökandens beqvämlighet. Det är med smärta, lag sager
detta ty under många år har en lösning af bank frågan i den rigtmng,
att riksbanken skulle utbildas till eu ensam sedelutgifvande centralbank,
varit för mig ett önskemål. Jag har emellertid icke ansett mig hora
tillbakahålla mina anmärkningar. Om nu detta förslag kommer att
falla, vill jag, med användning af ett i denna kammare flera galjg®r
beo-acmadt uttryck, uttala den förhoppning, att frågan kommer att falla
framåt, och dermed gifva uttryck för mina önskningar, att den ma
återkomma i en förnyad och förbättrad upplaga, dervid afseende fastats
vid de anmärkningar, som varit framstälda, der dessa befinnas vara
förtjenta af någon uppmärksamhet.
För ögonblicket har jag, herr grefve och talman, icke något yrkande
att göra.
Herr Törnebladh: Den siste talaren slutade sitt anförande med
uttalande af den förhoppningen, att, om lagen nu skulle komma att
falla, den måtte falla framåt. Jag delar denna förhoppning men jag
fruktar att den måste inordnas under hvad man plägar kalla de fromma
önskningarna, och jag frågar: om lagen nu faller, faller den da framåt
ellei :ir stiftandet af Konung och Riksdag gemensamt
af eu hm, som fastställer de hufvudsakliga grunderna — jag lägger
särskild vigt på ordet hufvudsakliga — för riksbankens förvaltning och
verksamhet synnerligen önskvärdt, och ernåendet af detta mai är kanske
hvad som i denna fråga är det vigtigaste af allt. Denna lag ar icke
en civillag, som man någon gång kallat den, utan en gemensamt åt
Konung och Riksdag stiftad lag, hvars konstitutionella betydelse ännu
icke liar inordnats i vår grundlag, ulan ty värr synes falla mellan
87 och 8(J. Och stiftandet af denna gemensamma lag ar nu sammanbundet
med den grundlagsförändring, som i år föreligger till slutligt
afförande och hvilken icke lärer kunna komma åter förr au om tre ar,
i händelse den nu skulle falla. Om man erkänner, att det ar ett
önskningsmål eller ett föremål för förhoppningar, att riksbankens verksamhet
ändtligen lagbimles, tror jag också, att i detta erkännande maste
ingå ett erkännande deraf, att lagbindandet bör ske i den lugna tiden
N:o 23. 12
Lördagen den 2i April.
i0ke ^ A®n, orolifia. Jag talar nu icke om hvad af den föregående
riksbank. *?lai.en , vldljordes eller en tillfällig suspension, sådan som inträffat i
(Forts.) Hgland, utan jag talar om ordnandet af landets penningväsen och
riks bankens verksamhet för eu längre framtid.
.... ..D®t.ta ordnande bör ske i den''lugna tiden. Då kan det ske med
tillräcklig betänksamhet och utan intryck af de tillfälliga stämningar,
som oron alltid for med sig. Om det är sant, att åskmoln no hafva
uppstigit pa den politiska himlen och närma sig oss, dä ligger också
an sä mycket mera skäl för oss att ordna bankförhållandena, innan
askmolnen kommit sa tungt och nära inpå oss, att blicken skvmmes
eller vi börja frukta för smällarna ur molnen. Lyckligast vore derför
om denna lag, sådan den nu må blifva, sådan den må framgå ur de
särskilda kamrarnes öfverläggningar och ur den sammaniemkning, som
sedermera möjligen kan förekomma, om denna lag, säger ia^ bestämmes
och antages under lugn och lidelsefri debatt och med” aktgifvande
pa både hvad som varit och hvad som kan komma.
Len ärade talaren sade i slutet af sitt anförande, att de enskilda
bankerna i sina sedlar hade ett så synnerligen billigt medel att tillgodose
den allmänna rörelsen. Ja, men medlet har varit billigare.
Det ar icke sa billigt nu, och det torde kunna hända, att det blir ännu
mindre billigt. Det kan icke vara till någon fördel, om landets penmugvasen
möjligen skulle ordnas på grundvalen af utslaget af en
eller annan gemensam votering angående höjandet af sedelbevillningen.
„ ° „ rn’n uel vill icke befordra riksbankens ensamma sedelutgifnines
latt
pa sadant sätt, att jag skulle vilja tillgripa ett sådant medel, men
5nne* 110-.de’ som skulle vilja tillgripa det, och erfarenheten från
det förflutna visar, hvad detta kan betyda.
Om det nu emellertid så skulle vara, att man antager denna lacr
och riksbanken således blir ensam sedelutgifvande, är det derför nödvändigt,
att de enskilda bankernas afdelningskontor i landsorten skola
oi svinna. Jvej, Kongl. Maj:t har genom det förslag till öfvergånmsstadganden,
som bär är framlagdt, sökt att råda bot. åtminstone för
eu ganska lång tid, på de missförhållanden, som i sådant afseende
skulle kunna inträffa. Afdelningskontorens bibehållande i likhet med
hvad förhållandet var vid början af år 189G är gjordt till ett vilkor
tor åtnjutande åt de förmåner, som de enskilda bankerna skulle erhålla
i utbyte mot sedelutgifningsrätten och någon tid efter dess upphörande.
Men äfven om man skulle vilja antaga, att, efter den i öfvergangsstadgandena
bestämda tidens förlopp eller kanske till och med
något förut, afdelningskontor skulle komma att af de enskilda bankerna
i större eller mindre mån indragas, så vågar jag påstå, att just hvad
som sades tran denna plats för några minuter sedan utgör ett tydligt
bevis pa att det skulle finnas andra banker, som vore beredda att då
tråda i stallet och upptaga den fallna manteln. Om dessa banker
bletve för mauga, vore detta en olycka, meu just den omständigheten,
att man hyser fruktan för den faran, visar, att det icke är så farligt
med indragningen af afdelningskontoren. Och då man talar om det
billiga medel, som de enskilda bankerna haft i sin sedelutgifningsrätt,
sa ma vi komma i håg,, att dock ganska stärka aktiebanker vuxit upp
''ld sidan af denna rätt och funnit det för sig och aktieegarne för
-
13 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
manligt att bedrifva en rörelse, grundad icke på sedelutgifning, utan Förslag till lag
på inlåning och andra bankaftärer. ^riiHbZT*
Vare detta nog sagdt om farhågan att vi skulle kunna blifva utan ''
banker, en farhåga, som den föregående talaren stegrat till dess motsats,
den, att vi skulle kunna få för många. Eu reglering af förhållandena
kan för öfrigt nog ske under det eller de år, som återstå,
innan lagen i allo träder i kraft.
Vidare har det blifvit sagdt, att föreställningarna om riksbankens
blifvande uppgift ännu icke skulle hafva tillräckligt klarnat. Ja, deri
gifver jag den ärade talaren rätt, men det är icke hvarje land beskärdt
att behörigen lösa bankfrågor, och om man ser på de öfverläggningar,
som i ämnet egt rum i andra länder, der bankvetenskapen studerats
mera än hos oss och der de nationalekonomiska idéerna trängt djupare
ned bland befolkningens olika lager, så skall man finna, att äfven i
dessa länder lösningen af bankfrågan gifvit anledning till många och
långa debatter och stora meningsolikheter. Detta är oskiljaktigt
från frågans natur, och lyckligt är, att så är förhållandet, ty just dessa
stora meningsskiljaktigheter och långa öfverläggningar framkalla ett
mera stegradt intresse att sätta sig in i frågan och verka till dess
lösning och gifva således förmåga att ordna landets penningväsen på
goda grunder.
Hvad jag nu skulle vilja tillåta mig att anmärka, är, att riksbankens
vinst hittills icke spelat någon egentlig roll hvad beträffar
skattebördornas lindrande, snarare tror jag, att den har fått för litet
bidraga till sådan lindring, och för att få bevis härpå, behöfver jag
icke hänvisa till händelser så synnerligen långt tillbaka. Deremot kan
det väl hända, att åsigterna om riksbankens ställning och uppgift icke
hafva kommit så långt fram, att man har fullt klart för sig, att riksbanken
skall vara icke en konkurrerande bank, utan en reglerande,
men de öfverläggningar, som hittills hafva egt rum i fragan, de förhandlingar,
som förekommit, de skrifter, som deri utgifvits, allt detta
har gjort sitt till att klara meningarna, och diskussionen i dag i kamrarne
skall helt visst också bidraga härtill.
Jag skall nu bedja att fä upptaga hvad som här vid § 6 blilvit
anfördt rörande §§ 7 och 8 om bankens sedelutgifningsrätt.
Hvad beträffar denna, är det fullkomligt lägligt, att olika system
råda. Man kali bestämma den metalliska kassan till eu viss bråkdel
af sedlarnes belopp. Man kan iastställa en viss siffra för den obetäckta
sedelutgifningsrätten. Olika länder följa olika system, och det
ena kali måhända vara lika godt som det andra. Man måste härvid
komma i håg, hvad som lätt förbises, att det finnes ett visst minimum
af sedlar, som icke kommer att strömma in till banken, utan med nödvändighet
qvarhålles af den allmänna rörelsen, derför att den allmänna
rörelsen behöfver dessa sedlar, och det är detta minimum, som för oss
särskildt spelar en icke obetydlig roll. — För oss särskild!, hvarför
det? fråga säkert kammarens ledamöter. Jo, derför att för oss hafva
sedlarne en annan betydelse, än de hafva i de stora kulturländerna.
Hur pass mycket begagna vi klingande mynt? Ju större behof vet och
intresset är att begagna sedlar i stället för klingande mynt, desto större
blir det belopp af sedlar, som qvarhålles af den allmänna rörelsen och
N:o 23. U
Lördagen den 24 April.
Färsing tilltag icke strömmar in till banken. Jag vädjar till lierrarnes erfarenhet, om
riksbank ** ^ ^rou’ förhållandet snart kommer att ändras hos oss derhän, att vi
(Korts.) t- ex- p? torSen skulle köpa med guldmynt. Jag tror, att det kommer
att dröja. —■ Hvad nu beträffar de siffror, som här blifvit uppgifna,
ber jag först och främst att få erinra, att man icke får jemföra de
siffror om den metalliska kassan, som framlades af 1889 års bankkomité,
med siffrorna i det nuvarande förslaget, derför att den metalliska
kassan enligt det förra förslaget kunde bestå till en femtedel
af silfver. Silfret är nu elimineradt, och den metalliska kassan skall
enligt det föreliggande förslaget ökas från de femton millioner, som
vi för närvarande hafva såsom minimum — hvilket minimum kan bestå
af tolf millioner i guld och tre millioner i silfver — den skulle nu
ökas till mer än dubbla beloppet af den nuvarande minimala guldkassan,
eller till tjugufem millioner i guld. Skiljemynten få icke inräknas,
hvilket är en naturlig följd af de förändrade förhållanden, som
in träd t i afseende på silfrets värde. Vi skulle således få tjugufem
millioner i guld och icke tjugufem millioner metallisk kassa, sådan
denna hittills varit.
Den ärade talaren sade, att etthundratjugufem millioner skulle
blifva maximum för bankens sedelutgifning, men här kan jag icke med
bästa vilja följa honom. Tjugufem millioner normal metallisk kassa,
etthundra millioner sedelutgifning derutöfver samt tillägget af tolf
millioner i guld, detta gör tillsammans etthundratrettiosju millioner,
och dertill, skall läggas hvad riksbanken eger på löpande räkning i utlandet,
. hvilken tillgång får grunda sedelutgifning. Man behöfver således
icke gå ända till yttersta gränsen för att komma upp till etthundratrettiosju
millioner, förutsatt att riksbanken har de tolf millionerna
i guld utöfver minimum. Nu medgifver jag, att dessa tolf
millioner utöfver tjugufem millioner, dem får banken icke genast, men
den tår dem så småningom, och säkerligen i samma mån, som de enskilda
bankernas sedlar upphöra att gå. Hvart tro herrarne, att de
enskilda bankernas guldförråd då kommer att taga vägen? Naturligtvis
till riksbanken, ty icke lära de enskilda bankerna, då de icke
längre äro tvungna att hålla guldkassa till inlösen af sina sedlar,
komma att behålla detta guld och låta det ligga räntelöst, utan de
komma nog att sälja sitt guld till den, som betalar bäst, och detta
torde väl i de .flesta fall blifva Sveriges riksbank. Anskaffandet af
dessa tolf millioner behöfver derför icke förutsätta några synnerligen
ändrade förhallanden gent emot utlandet. Dessa millioner i guld finnas
till större delen i landet, och riksbanken kommer säkert att låta sig
angeläget vara att genom inköp deraf så småningom öka sin metalliska
kassa.
Då hafva vi således tjugufem millioner, tolf millioner och etthundra.
millioner, hvilket tillsammans gör etthundratrettiosju millioner,
plus tillgångarne på löpande räkning i utlandet, hvilka kunna anses
ungefär motsvara sedelreserven. Denna tillgång kan vara sex, sju eller
åtta millioner, ja, kan också uppgå till tio, elfva eller ända till tretton
millioner. I sistnämnda fall skulle således riksbankens sedelutgifning
uppgå till etthundrafemtio millioner, och den skulle således komma att
betydligt öfverskjuta det här nyss angifna högsta beloppet utelöpande
sedlar, 125 millioner, och då skulle man ändå hafva möjlighet till till
-
15 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
räcklig sedelreserv. Veta herrarne, huru mycket danska nationalbanken,fdenna
så starka bank, enligt rapporten af den 31 mars 1897, har i J
sedelreserv mot åttiofem millioner »Seddelgjaeld»? Det är icke mycket,
det är tre millioner femhundranittiotre tusen kronor. Deremot uppgick
de enskilda bankernas och riksbankens obegagnade sedelutgifning
vid förra årets slut tillsammans till mellan trettiosju och trettioåtta
millioner.
Härvid får man också komma i håg, att riksbankens och de enskilda
bankernas sedlar, så att säga, jaga hvarandra, liksom de enskilda
bankernas sedlar sins emellan jaga hvarandra, och häraf blir en följd,
att många sedlar utgifvas, hvilka man skulle kunna kalla döda sedlar,
d. v. s. sådana, som icke behöfvas för rörelsen, utan blott gå i utbyte
bankerna emellan. På den ena orten får man mera af det ena slaget
sedlar, på den andra mera af det andra, hvilket allt genast skickas
in till utvexling. Bankerna schacka på detta sätt hvarandra med sedlar.
Så t. ex. med tio-kronesedlarne. Då det är förmånligt ätt gifva ut
tior, skicka de enskilda bankerna ut sådana i stort antal, men då det
icke är förmånligt för dem att gifva ut tior — på det att det till
grund för sedelbevilluingen lagda maximum ej må stegras öfver
Höfvan — t. ex. vid tiden för betupptagning i Skåne, då är det riksbanken,
som får släppa till tiorna.
Allt sådant måste man taga i betraktande, och man bör. således
icke grunda sina beräkningar på det belopp, som kan utgifvas i sedlar,
utan på hvad den allmänna rörelsen visat sig deraf behöfva, och häri
ingå icke dessa, som jag kallat döda sedlar. Denna sak behöfver jag
icke närmare utveckla, ty eu hvar af herrarne har många gånger sett,
huru sedlar komma in och bytas ut mot andra, men tydligt är, att
den allmänna rörelsen icke behöfver dessa döda sedlar. Lägger jag
härtill, att det är att antaga, att ett qvittningsförfaraude kommer, att
i större eller mindre mån genomföras, så är det således mycket liten
sannolikhet för att riksbanken icke skall komma att motsvara den allmänna
rörelsens verkliga behof af sedlar.
I förbigående vill jag, utan att ingå i några detaljer om detta qvittningsförfarande,
anmärka, att bestämmelserna i § 16 äro väl egnade att
utveckla ett qvittningsförfarande i ena och andra afseendet. Öfverflyttning
från eu räkning till eu annan hafva vi redan haft, men icke
någon egentlig clearing, och införandet häraf kommer att i sin mån
minska behofvet af sedlar.
Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla, att riksbanken
har möjlighet att, om också ej utan all svårighet, komma utöfver de
etthundratrettiosju millionerna. Först och främst kan den skaffa sig
mera guld, ehuru det icke är troligt, att så kommer att ske. Men
riksbanken har ofta separaträkning i utlandet. Banken har sådan
separaträkning derför, att man ibland derpå får så god ränta, eljest
sättas bankens medel in på löpande räkning och då ökas möjligheten
att gifva ut sedlar. Dertill komma de utländska vexlarna, hvilka icke
få tjena till annat än ett slags supplementär sedelbetäckning, men som
under tider af svårighet kunna diskonteras i utlandet och .såmedelst
bilda en direkt tillgäng till sedelutgifning.
Det är sant, att under tider af kris ställa sig förhållandena annor -
irslag till lag
or Sveriges
riksbank.
(Forts.)
Ji:o 23. 16
Lördagen den 24 April.
För_a1"” ,iU blunda, men de ställa sig annorlunda på ett sätt, som bär ej tagits i
riksbank " beräkningi *7 under tider af kris minskas sedelbehofvet — ty värr.
(Fort-) saSer *7 värri ^ industrierna och rörelsen behöfva under kriser
icke så mycket sedlar som under de goda tiderna. Det är visserligen
gifvet, att, om dessa åskmoln, om hvillca jag förut talat, skulle närma
sig och vi behöfva mobilisera armén, dertill skulle kräfvas mycket
sedlar, men jag fruktår, att riksbankens sedelutgifning ändock skall
räcka till, jag fruktar detta, ty om för mobiliseringen skulle behöfvas
mycket sedlar, komme det i stället att finnas industrier och rörelser,
som icke kunna använda sedlar annat än till ringa belopp.
Faran i detta afseende tror jag derför icke vara stor.
Hufvudsaken är, att det rörelsemedel, som behöfves, verkligen finnes.
— Om så är, att man har en dålig ställning till utlandet, är det då
troligt, att sedelutgifningen inom landet ökas? Tro herrarne t. ex., att
1890 under Baring-krisen det behöfdes så synnerligen mycket sedlar
inom landet? I samma mån ställningen är klen inom landet, behöfver
visst icke sedelmassan ökas. Då exporten går tillbaka, icke behöfva
handel och näringar då så mycket sedlar. Om man jemför förhållandena
1890 med de nuvarande, skall man finna, att handel och näringar
just nu behöfva mycket mera sedlar än 1890. Detta är ett glädjande
tecken och visar, att det kräfves mycket penningar inom landet, hvilket
just hufvudsakligen beror derpå, att rörelsen utvecklat sig. — Att
under våren ställningen kan visa mindre riklig tillgång på valutor,
emedan man måste hafva förlag och ännu ej skickat ut skeppningsvexlar,
är en naturlig sak och behöfver här knappast vidröras.
Under nuvarande förhållanden kan jag således icke finna annat, än
att de etthundra millioner, som här föreslagits, jemte det underlag,
som blifvit ifrågasatt, skall vara fullt tillräckligt under normala tider
och äfven under kriser; men omöjligt är icke, att denna sedelmassa
skall visa sig otillräcklig underså exceptionelt gynsamma förhållanden,
att vi befinna oss i ett öfverflöd på tillgångar. I sådant fall tror jagdock
icke, att det skulle vara så farligt eller svårt att öka sedelutgifningen.
Jag fruktar således icke för det stora öfverflödet, och kriserna
fruktar jag, såsom nämndt, i detta fäll icke heller — ehuru af en
annan anledning.
Om man deremot sätter sedelutgifningen högre, än den sunda
rörelsen visat sig behöfva, då uppstår lätt frestelse för riksbanken att
gifva ut för mycket sedlar och derigenom uppmuntra osunda spekulationer,
hvarigenom banken kan råka ut för att gränsen trädes för nära,
så att dess metalliska fonder icke komma att räcka till för invexling.
Derför är det bättre att icke taga till för mycket, Det är oändligt
lätt att saga,, att riksbanken får gifva ut så mycket sedlar som helst,
blott den alltid har t. ex. 3/8 eller l/3 i metallisk kassa, men jag tror
det vara klokare att begränsa sedelutgifningen, såsom skett i iagen.
Slutligen vill jag tillägga, att man bör komma i håg, att när riksbanken
gifver ut sedlar, så skänker den icke bort dem, utan gifver ut
dem för verkliga valutor, och att dessa valutor måtte blifva så goda
som möjligt, dertill vill jag söka medverka under den följande diskussionen,
om tillfälle dertill gifves. Jag instämmer nemligen fullkomligt
med den föregående talaren deri, att det finnes åtskilliga paragrafer i
17 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
lagen, som torde behöfva undergå en förändring till det båttre. MenFor.% till hg
låtom oss icke, innan vi genomgått lagen, döma den på grund af den
ena eller andra bristfälligheten, utan söka få den så god som möjligt, (ports.)
och sedan vi sett, hvad medkammaren fattat för beslut i saken, bestämma
oss för, om vi vilja taga den i de former, i hvilka den efter
sammanj em kningen förekommer. Framför allt, låtom oss icke kasta
yxan i sjön, då vi nu hafva en klar och tydlig lag, som vi behöfva,
en sådan, som innehåller en på verklig plan grundad reglering af
riksbankens rörelse.
Jag ber att fn yrka bifall till den föredragna paragrafen.
Grefve Hamilton: Mina kamrater inom utskottet kunna bekräfta,
att jag i utskottet förfäktat den mening, som herr Falk nyss
framhållit beträffande sedelutgifningen. Jag hyste betänkligheter i
afseende å § 7, att den ifrågasatta sedelutgifningen icke skulle vara
tillräcklig, men jag lät mina betänkligheter falla, dels derför att
jag ansåg, att en förändring i detta afseende skulle kunna företagas
när som helst, dels ock hufvudsakligen för att söka åstadkomma sämja
inom utskottet, då det gälde en så vigtig fråga. Det är icke utan
att åtskilliga i våra bankförhållanden invigda hysa farhåga, att bankerna
med den nuvarande organisationen och med den utveckling, vårt
näringslif fatt under senare år, icke skulle kunna fylla sin uppgift,
hvilken är — jag ber särskildt vid detta tillfälle få betona det — icke
att skaffa staten ett eller annat hundratusental kronor större inkomster
och de enskilda delegarne en eller annan procent större utdelning,
utan att tillhandahålla hela vårt näringslif ett tillräckligt och billigt
rörelse- och förlagskapital, en uppgift, på hvars utförande vårt lands
ekonomiska lif, mera än på något annat, är beroende.
Yår nuvarande bankorganisation lider af, bland andra, tvenne
stora brister. Vi äro först och främst i saknad af eu centralbank.
Man kan knappast betrakta riksbanken annat än som en större lånebank,
som likväl har den dubbla uppgiften att hålla sedelbetäckning
icke blott för sig sjelf, utan äfven delvis för de enskilda bankerna,
och detta utan att kunna beherska den allmänna penningrörelsen.
Den andra bristen ligger deri, att ungefär hälften af de utelöpande
sedlarne, d. v. s. de enskilda bankernas, hvilar på en gemensam
votering, och hvilka ödesdigra verkningar, en sådan gemensam
votering skulle kunna hafva, är så i ögonen fallande, att jag icke behöfver
inför denna kammare vidare utveckla desamma.
Den af Kongl. Maj:t nu föreslagna och af utskottet, med vissa
förändringar, tillstyrkta banklagen skänker oss en centralbank, hvilken
i sin egenskap af ensam sedelutgifvande bank och förlagsgifvare åt
öfriga penningform adlande bankinstitut har beslutanderätten öfver
räntesatserna i sin hand och beherskar landets penningmarknad, samt
kan i tid af öfverflöd genom att söka placera ledigt kapital utomlands
eller genom inköp af obligationer minska den osunda spekulationen
och under svåra tider, genom att vara beredd på desamma och genom
indragande af utländskt kapital, förmildra de förlamande verkningar,
som en kris skulle kunna hafva för näringslifvet. Vidare öfverflytta!-banklagstiftningen i fråga eu väsentlig (lel af grunderna för bank
Första
Kammarens ProU 1897. N:o 23.
N:o 23. 18
Lördagen den 24 April.
Förslag ull ^organisationen ifrån de gemensamma voteringarnas område in på omriksballeS
ra<*et ^ör Kongl. Maj:t och Riksdag stiftad lag. Och slutligen
(Forte.) skänk?r oss öfvergångsstadgandet trygghet för, att icke några häftiga
rubbningar i följd af denna bankorganisation komma att ega rum inom
landets penningväsen.
Jag tror för öfrigt, att öfvergångsstadgandet, när det varat under
ett tiotal af år, kommer att blifva permanent, emedan det kommer att
visa sig nödvändigt.
Utom de betänkligheter, som jag redan framstäf rörande sedelutgifningen,
har jag låtit äfven en annan betänklighet emot lagen
falla och det år emot vissa delar af 13 §. Jag ber att få säga detta
nu för att slippa att sedan taga till ordet. Denna betänklighet är
dock icke så vigtig, att jag ansett mig böra reservera mig.
Jag ber slutligen att på det varmaste få tillstyrka bifall till lagen,
naturligtvis med förändringar uti de delar, derjag anmält reservation,
och ber nu särskildt att få yrka bifall till denna punkt.
Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter den föreliggande
paragrafen godkändes.
7 och 8 §§, II kapitlets öfverskrift samt 9—12 §§.
Godkändes.
13 §.
Första stycket.
Inledningen och mom. a).
Godkändes.
Mom. b).
Herr Philipson: Utan att i ringaste mån vilja inlåta mig i
någon generel debatt öfver det särskilda utskottets betänkande, ber
jag endast till en början få till alla delar instämma med den ärade
talaren på stockholmsbänken, som anförde, huru han af själ och hjerta
önskade framgång åt det förslag, som nu föreligger, dock med några
ändringar, hvilka jag senare skall påyrka, och ber jag i likhet med
honom tå betona, att tidpunkten för genomförandet af en omorganisation
af vart penning- och bankväsende ännu kan anses gynsam såväl
i politiskt som i fiuansielt afseende och att man sålunda icke bör dröja
med reformerandet af riksbanken och lagen för densamma, ty huru
långa våra nuvarande lugna och goda förhållanden kunna fortvara,
det veta vi icke.
Liksom jag vid den riksdag, då förslaget om riksbankens omorganisation
förelåg, uttalade mig såsom en varm vän af Kongl. Maj:ts
da behandlade grundlagsändringsförslag, vill jag äfven nu tillåta mig
uttala mina lifliga sympatier för det förslag till banklag, som Kongl.
Maj:t vid denna riksdag framlagt, hvilket förslag i några obetydliga
punkter kan synas hafva blifvit af utskottet förbättradt, men äfven
Lördagen den 24 April.
19 N:o 23.
(Forts.)
enligt min åsigt af utskottets majoritet i flera hänseenden blifvit för-*årslag till lag
.. ° D för Sveriges
samradt. riksbank
Då vi emellertid nu kommit till föredragning af den föreslagna
lagens 3 kap., som handlar om rörelsen vid den riksbank, hvilken är
afse dd att tjena såsom landets centralbank, har jag tagit mig friheten
begära ordet derför, att jag något sysselsatt mig med bankrörelse och
sålunda deri borde kunna få anse mig något litet hemmastadd.
Jag ber då först fä betona, hurusom af utskottsmajoritetens förslag,
sådant det föreligger, för mig tydligen framgar, att allmänna
begreppet om bankverksamhet icke tillräckligt klarnat hos majoriteten
inom utskottet för att kunna ådagalägga, att man bör och måste väsentligen
skilja emellan vanlig bankverksamhet och den verksamhet,
som en centralbank bör hafva till uppgift att utöfva. Detta framgar
tydligast af det utskottets förslag angående rörelsen, som här nu
till behandling föreligger, och till en början af dess § 13 mom. b, der
utskottet föreslagit, att »utlåning mot förbindelse till återbetalning
antingen å bestämd tid af högst sex månader eller ock efter högst tre
månaders uppsägning samt mot pant af obligationer, aktier eller andra
värdepapper må ega rum», då deremot i Kongl. Maj:ts förslag visserligen
säges, att sådan utlåning må ega rum, men med tillägg af den
inskränkande bestämmelsen »att af enskilda personer eller bolag utfärdade
skuldebref med endast namnsäkerhet icke må såsom pant godkännas».
Denna af Kougl. Maj:t föreslagna, högst välbetänkta bestämmelse
har emellertid strukits af utskottet, som sålunda ansett, att lan
mot reverser med pant af endast andra reverser utan säkerhet — sålunda
med blott namn — måtte få beviljas; men jag kan icke fatta, att utskottet
så hade kunnat göra, om utskottet tänkt sig den blifvande
banken som eu eeutralbank, utan tänkt den böra blifva såsom en helt
vanlig bank, som tillkommit för att skaffa sina delegare vinst. Det
förefaller mig, som om hos utskottets majoritet begäret att fa till stånd
en riksbank, som lemnade god vinst åt staten, vore det förherskande,
men att önskan att få till stånd en bank i vårt land, som skulle kunna
blifva eu regulator på våra penningförhållanden och eu hjelp och ett
stöd vid eventuella behof för enskilda banker och som stode och borde
stå öfver alla dessa andra, vore skjuten i bakgrunden.
Den förstnämnda önskan synes mig tydligen hafva varit hos utskottets
majoritet förherskande, icke allenast vid beslutets fattande
angående denna paragraf, utan jemväl vid de beslut, som formulerat
några andra, ty majoriteten tyckes vilja söka skapa eu bank, som
skaffar en stor vinst åt statsverket. Huru godt detta än må kunna
synas ''vara och huru väl statsverket än kan vara i behof af inkomster,
så finnes det dock något, som för mig står vida deröfver och onekligen
är vida vigtigare att söka befrämja, nemligen hela vart lands
ekonomi, dess industrier och näringar, som bero pa tryggheten hos en
centralbank och dess förmåga att i behofvets stund ingripa och understödja
landets öfriga penninginrättningar, så att dessa fortfarande
kunna lemna nödiga penningförlag till landets manga näringar. Nu
kan man säga, att denna trygghet icke vedervågas genom utskottets
förslag att stryka bort hvad Kongl. Magt föreslagit derom, att lån
icke ''skulle få lemnas emot skuldebref med endast nära osäkerhet; hk
-
N:o 23. 20
Lördagen den 24 April.
Förslag till lagsom äfven genom borttagande af andra af Kongl. Maj:t föreslagna
riksbZT bestämmelser, exempelvis den om förbud för riksbanken att bevilja
(Foris.) ränt» å inlånta medel; men jag har dock en annan åsigt, och den är,
att riksbanken icke uppfyller sin bestämmelse som centralbank, om
dess rörelse fortfarande far vara lika med alla öfriga bankers. Dessutom
känna herrarne lika väl som jag vådorna af dessa olyckliga borgensförbindelser
såväl för dem, som lemna dem, som för dem, hvilka taga
dem för ^odt. . Också hafva sansade och kloka män sträfvat och arbetat i
aratal, såväl inom vart land som synnerligen äfven utomlands, att ej
allenast inskränka borgenssystemet, utan äfven att söka få bort det helt och
hållet, emedan det är utan gensägelse någonting i det ekonomiska
lifvet högst osundt. Nu skall man måhända invända, att här icke är
fråga om tillstånd att få låna ut emot borgen, utan emot hypotek af
skuldebref med namnsäkerhet. Då frågar jag: finnes det väl någon
inom denna kammare, som tror, att det icke går lika lätt att af en
god vän eller af den, som vill ikläda sig borgensförbindelse, skaffa sig
en skuldförbindelse som att få hans borgen på sin egen. Detta går
fullkomligt lika lätt, och den skuldförbindelsen liksom alla, för hvilka icke
lemnats valuta, är dock icke något annat än en borgen. Skulle man
lemna fritt spelrum åt utlåningen i denna rigtning, ja, då vore vi
inne. på en stråt, som vi icke böra beträda och som vi icke kunna
beträda utan risk att förrycka centralbankens sunda verksamhet och i
den gifva en dålig förebild för öfriga penninginstituts rörelse.
Af hvad jag nu haft äran anföra följer naturligtvis, att jag, herr
grefve och talman, maste anhålla, att 13 § mom. b måtte enligt Kongl.
Maj:ts förslag fa följande lydelse: »utlåning mot förbindelse till återbetalning
å bestämd tid åt högst sex månader eller ock efter högst
tre månaders uppsägning samt mot pant af obligationer, aktier eller
andra värdepapper; dock att af enskilda personer eller bolag utfärdade
skuldebref med endast namnsäkerhet icke må såsom pant godkännas»,
med det tillägg: »banken dock obetaget att, då låntagaren är en kommun
eller dermed jemförlig samfällighet eller stiftelse, lemna lån på
ofvan stadgade aterbetalningsvilkor, utan annan säkerhet än låntagarens
egen förbindelse».
Herr Törnebladh: Såsom kammarens ledamöter haft tillfälle
finna, har jag i denna punkt afgifvit en reservation emot utskottets
förslag. Jag hyser samma åsigt som den föregående talaren, att dessa
löpande föreskrifningar icke äro lämpliga säkerheter att antagas såsom
panter för lån på uppsägningstid eller bestämd tid af högst 6 månader.
Jag torde icke behöfva spilla många ord på att framhålla vigten deraf,
att en centralbank i dylika fall är försigtig. Bland de former, som
äro minst tilltalande, är formen att låna ut penningar emot löpande
revers, försedd blott med borgen. Nu kanske kammarens ledamöter i
detta fall icke hafva sa noga kunnat sätta sig in i förhållandena, derför
att de äro verkligen litet invecklade. Det står: »mot pant af
obligationer, aktier eller andra värdepapper». Det är klart, att om jag
lanar 100,000 kronor mot säkerhet af löpande förskrifning, utgifven
a* 0°k.. m.ec^ borgen af B. och C., så betraktas den såsom pant,
men det är icke någon realsäkerhet. Detta måste fasthållas. 1890
21 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
års komité yttrar i sin motivering beträffande denna fråga, att kommu-Wr»!»} till lag
ner, stiftelser ocli samfund skulle kunna erhålla lån utan särskild
säkerhet endast emot sina förbindelser och således utan pant. Detta r'' * ''
säger komitén, och komitén tyckes hafva förestält sig, att affattningen ^ or *''
af° paragrafen, sådan den af komitén blifvit gjord, skulle medgifva
denna rättighet för kommuner. Men så är icke förhållandet, emedan
det är just skilnaden emellan pant och borgen, som här spelar in.
Kongl. Maj:t har föreslagit, att dessa löpande förskrifningar med
blotta namn eller, om jag så må kalla dem, namnreverser icke skulle
få tjena såsom pant.
Jag skulle, för min del, kunna vara med om Kongl. Maj:ts förslag
med det tillägg, hvarom utskottet hemstält, att det skulle vara banken
obetaget att kunna lemna kommuner m. fl. lån emot deras förbindelser
utan °pant. Det finnes flera kommuner eller ock samfälligheter, i
hvilka arbetsföretag pågå, och åtskilliga andra samfund, som erbjuda
tillräcklig säkerhet i sina förbindelser. Men så länge särskild pantrevers
fordrades, fick ordföranden ställa sig såsom låntagare och till säkerhet
för lånet kommunen lemna förskrifning. Det är ju eu temligen
onödig omväg. Derför har komitén velat intaga det stadgande,
att en möjlighet, naturligtvis efter vederbörlig pröfning, skulle finnas
för kommuner m. fl. att få låna utan pant.
Jag ber att fä instämma med herr Philipson i hans yrkande,
hvarigenom dessa namnreverser i öfrigt komme att försvinna.
Herr Moberg: Då jag, i motsats till flertalet af denna kammares
ledamöter inom det särskilda utskottet, bidragit till det slut, hvartill
utskottet vid föredragna momentet kommit, skall jag anhålla att få
redogöra för skälen dertill, dervid jag jemväl tillåter mig att med
några ord få beröra min ställning till den kongl. propositionen i hela
dess vidd.
Såsom af kammarens protokoll för år 1893, 1894 och 1896 framgår,
har jag, med fullt erkännande af min menings ringa vigt i förhållande
till de auktoriteter, som yttrat sig i motsatt rigtning, icke
kunnat omfatta den allmänt vordna trosartikelu, att, derigenom att
riksbanken tillfördes all sedelutgifningsrätt, dess och statens bästa främjades
samt handel, industri och näringar på det mest tillfyllestgörande
och gagnrika sätt beaktades. Jag har dervid vagat framställa den
mening, att det icke torde vara en så afgjord sak, som man i allmänhet
antager — och som för visso från mera än ett håll framhållits i frågan
— att riksbanken skulle komma att skörda alla de förmenta fördelarne
af denna rätt att allena utgifva sedlar, men deremot iklädas förpligtelse!’
af mångfaldig art, som den icke mägtade infria, särskild! med
hänsyn till de enskilda bankernas förändrade ställning, sedan de beröfvats
sin sedel utgifning. Jag har desslikes vågat antaga, att det i
allmänhet icke vore eu så afgjord sak. att riksbanken och de enskilda
bankerna hafva de stridiga intressen, som man velat framhäfva, utan
att de fast hellre kunna och böra, hand i hand med hvarandra, verka
till allmänhetens fromma, hvithet väl torde vara hufvudsaken.
Det är, enligt mitt förmenande, ett misstag, hvartill man så ofta
gör sig skyldig vid bedömandet af den s. k. bankfrugan, att man
N:o 23. 22
Lördagen den 21 April.
Förslag till ^nemligen företrädesvis ser till, hvad man förmenar vara till riksban^riksbank**
kens bästa, sa den skall bli, såsom eu talare i bankoutskottet eu
(Forts)'' Saco yttrade, eu böna, som värper guldägg åt staten.
Jag tror mig vara så god vän som någon annan till riksbankens
utveckling och förkofran, och den plats, kammaren behagat tilldela
mig i det utskott, som särskilt har att vårda sig derom, manar mig
ju också att akta derpå, men framför allt och öfver allt sätter jag
omsorgen och nödvändigheten att tillgodose landets näringslif i alla
dess olika skiftningar och förmenar fördenskull, att bemödandet att
göra riksbanken stark och mägtig, utan att se till hvad detta näringslif
krafvel’ och måste kräfva, så långt ifrån att närma, afiägsnar det
mål, man satt riksbanken före. Men, rnine herrar, härom är nu icke
vidare att orda. Yxan är satt till roten på trädet — det träd, som
förmenas icke längre kunna bära god frukt — genom Riksdagens år
1894 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse och Kongl. Maj:ts i anledning
deraf för Riksdagen nu framlagda proposition. Med den ringa förmåga,
jag egde, kekämpade jag aflåtandet af denna skrifvelse, men sedan
den kommit till stånd och Riksdagen fått emottaga en kongl. proposition,
som står i öfverensstämmelse med Riksdagens egen begäran, bär
jag ansett det vara min pligt att lojalt böja mig för Riksdagens beslut,
och derför också försökt med de små krafter, jag eger, att verka för
frågans lyckliga lösning inom det särskilda utskottet, dertill jemväl
drifven af den uppfattning, hvarom jag tror alla kunna enas, nemligen
att det nuvarande ovisshetstillståndet är i hög grad olidligt och kan
verka i högsta måtto förderfbringande.
Det visade sig emellertid snart vid behandlingen af den kongl.
propositionen inom det särskilda utskottet äfvensom af hvad man erfor
vid samtal man och man emellan, att om man också i allmänhet var
enig derom, att riksbanken skulle blifva ensam sedelutgifvande bank,
så var enigheten långt ifrån lika allmän, när det gälde att häraf draga
de konseqvenser, som riksbankens förändrade ställning kräfde. Det
syntes mig sålunda vara uppenbart, att, för så vidt en lycklig lösning
skulle kunna beredas åt den kongl. propositionen, det också vore nödvändigt
att se till, hvilka fordringar kunde eftergifvas uti 1890 års
komités förslag med afseende å betingelserna för en centralbank; och
jag ansåg mig så mycket mer befogad härtill, som jag dervid endast
hade att efterlikna det högsta föredöme, nemligen af Kongl.
Maj:ts egen regering. Ty såsom bekant, har samma komité i sitt förslag
åt Kongl. Maj:t inrymt rätt att i riksbankens styrelse insätta 3
ledamöter, men Kongl. Maj:t har föreslagit att insätta endast en ledamot,
under förebärande, att man icke skulle kunna inom medkammaren
vinna framgång åt nyssnämnda komitéförslag i detta afseende.
Under sådana förhållanden och vid öfvervägande af hvilka bestämmelser
i den nu framlagda kongl. propositionen, man kunde eftergifva
för att bereda framgång åt densamma, syntes mig bestämmelsen,
att lån icke skulle erhållas emot pant af skuldebref med borgen vara
af beskaffenhet att kunna eftergifvas, helst som jag tror, att, om förslaget
härutinnan i den kongl. propositionen vidhålles, sådant ovilkorligen
skall i medkammaren förorsaka propositionens fall.
Jag vill såsom ett ytterligare försvar för mina åtgöranden här -
23 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
att.jtam jag ing.luud^r ok™;
riksbank.
ntinnan erinra om, au, enuru jag uiganmaa —T-, —-
det tillhör principerna för en centralbank att icke befatta sig me
dylika papper, tiden enligt mitt förmenande dock icke ännu ar inne
att i vårt land uppresa en centralbank pa en sa bog piedestal,, att de
visserligen blir föremål för beundrande blickar af de fa dödlige, som
So inviga i det högre bankväsendets mysterier men deremot i denna
sin boga ställning icke varder fullt begriplig för allmänheten. Det
må e heller förundra, att det kan förefalla en och annan besynnerligt
it lån icke kan erhållas emot skuldebref, försedda med de basta
namn men deremot på ett litet varu- eller spanmalslager eller någre
iernstämrer. Då dessutom såväl i den kong], propositionen som i utskottets
förslag bibehållits bestämmelsen cm dessa s k. afbetalningslan
till ett belopp så pass rikligt tilltaget som 12 millioner, ar ju principen
för en centralbank, enligt mitt förmenande, redan pa ett koDst
betänkligt sätt rubbad. . .. . i
Man var vidare inom utskottet enig derom, att kreditiv mot borgen
borde beviljas för att icke beröfva handels- och näringsidkare och
äfven ofri ga låntagare, som icke ligga inne med någon realsäkerhet,
tillfälle att begagna eu för dem nödvändig och sedan langa tider tillbaka
aulitad låneform. Då man således redan i tva fall frångått de
principiella bestämmelserna, synes det mig icke vara med någon fara
före nåd t att äfven antaga detta tredje undantagsfall, helst som det
framhår af motiveringen till utskottets betänkande att bankofullmagtia”°icke
obetydligt nedbringat lånebeloppet för ifrågavarande papper
och för visso icke skola underlåta att vidtaga sadana åtgärder, att denna
låneform icke kommer att antaga betydliga dimensioner.
Af dessa skäl har jag kunnat biträda det beslut, hvartill utskottet
kommit; och tillåter jag mig att, beträffande den föredragna punkten,
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Forssell: Äfven jag hör till dem, som skatta värdet af
lagbestämmelser rörande riksbanken så högt, att jag icke haller sa
noo-a på alla bestämmelsernas idealiska fullkomlighet, blott man en
gång kan komma derhän, att de vigtigaste af dessa bestämmelse! varda
f iaf, intacma. Jag är således färdig att offra mycket af ram enskilda
uppfattning — huru mycket jag vid en sista sammanjemkmug ai redo
att* offra, vill jag lemna osagd!. Men det hindrar mig icke att nu
söka till det yttersta upprätthålla det bästa möjliga. ,
k Jag är således enig med herrar Phihpson och Tornebladh derom,
att uti ifrågavarande punkt vore det förmånligt att fa en andn g
elende derpå ut, att af enskilda personer eller bolag utfardade skulde
bref med endast namnsäkerhet icke må erkannas såsom värdepapper
hvilka böra af riksbanken emottaga?, och jag__ instämmer derför med
herr Philipson i hans yrkande. På samma gång vill jag fasta uppmärksamheten
på, att då herr Philipson har godkant den sista delen
af utskottets förslag, lydande: »dock banken obetaget att, da km tagaren
är eu kommun eller dermed jemförlig samfällighet eller stiftelse,
lemna lån på ofvan stadgade uterbetalmngsvilkor utan annan säkerhet
än låntagarens egen förbindelse», så torde det verkligen kunna sattas
i fråga, om denna bestämmelse är ngtigt affattad. Hvad hetyder ». tit
-
(Forts.)
N'':o 23. 24
lördagen den 24 April.
!ldpStlIfpeJSe ä f ?? begrepP’ s°n? efter mitt förmenande är alltför
riksbank. sväfvande. det omfattar en mangd korporationer, om hvilka det icke
(Forts.) ian sagas att de äro jemförliga med kommuner. Hvad är det då
som sätter kommuner och dermed jemförliga samfälligheter i eu sådan
stallning, att riksbankens fullmagtige kunna anses berättigade att bevilja
aen!.. r ,utau a“na? säkerhet än deras egna förbindelser? Jo, den
omständigheten, att de aro sjelfbeskattande myndigheter. Men sådana
korporationer som stiftelser hafva ingen beskattningsrätt, och större
* delen åt ^dem torde vara utan eget kapital. Bankofullmägtige torde
derfoi mangen gång raka i förlägenhet, om eu .stiftelse, med åberopande
åt . denna paragraf, anhåller om lån utan säkerhet. — Ja-^ föreställer
mig, att bankofullmägtige icke behöfva utsättas för sådana anspråk
och hemställer derför vördsamt om eu liten rättelse. Då jaer
förmodar, att medkammaien icke håller så strängt på ordet »stiftelse °
vagai jag föreslå, att orden »äfvensom stiftelse» måtte utgå ur det
beslut, som kammaren kommer att fatta.
I öfrigt instämmer jag med herr Philipson.
Herr von Ehrenheim: Jag begärde egentligen ordet i anledning
åt den siste arade talarens framställning, att ordet »stiftelse» skulle
uteslutas ur momentet. Detta ord härstammar från 1890 års bankkonnte
och bär med anledning deraf här blifvit intaget. Stiftelser
ku,nna JV?rn af ^^.beskaffenhet, att de stå under offentlig kontroll
ch ega betydliga fastigheter och sålunda erbjuda full garanti försina
feW.fr
sen tar sta qvar, stiftelser, som icke aro deraf förtjenta, skola få lån
utan säkerhet, ty det heter i paragrafen, att stiftelsen må kunna er
rJfvfV
lani Utaii r a- ,®akerbefc äu dess egen förbindelse, och jag är
ofvertygad, att fullmagtige icke ett ögonblick skola tveka att afböja
afbidan kreditam8tallaing fräQ 6U stiftelse’ hvilken icke anses förtjent
Jaf, fatt .ordft’ kan jag icke undgå att gent emot flera talare,
som har yttrat sig hemställa om bifall till herr Philipsons förslag att
upptaga bestämmelsen i Kong], Maj:ts proposition, att lån mot s. k
lojiande lorsknfnmg- icke må beviljas. De af kammarens ledamöter,
h\ lika liksom lag aro gamla, veta nog, att för eu 40 å 50 år sedan
var det denna laneform, som företrädesvis användes vid s. k. handelslan,
och likaledes att det icke var annat, liksom det icke heller nu är
annat, an förkladda borgenslån. Med de större tillfällen att lemna
r, ’C* 1obllgatlon,e.r såsom säkerhet, som på senare tider uppkommit,
ocu med de större formogenheter, som samlats hos affärsmännen, har
Juni vst föiref0rm®n upphört, att, efter hvad utskottet
upplyst, foga mer an 800,000 kr. upptagas af dylika lån. Jag hemställer
derför, om det .skulle vara för mycket att alldeles afskira en
laneform, som, jemte det att den är alldeles otjenlig för eu centralbank,
icke kan vara lämplig för någon bank alls.
p,-,- de®?a ®kal fföjfg för min del anhålla om bifall till herr
Plnhpsons förslag och tillägger endast, att man må icke ställa denna
laneform i paritet med afbetalmngslånen och kassakreditiv emot borgen,
ty dessa tva laneformer äro bibehållna för den menskliga svaghetens
25 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
skull eller derför att man icke har tilltrott sig att afskaffa låneformer,Färdas till lag
som ännu i så hög grad ingå i allmänhetens vanor, ehuru de visser
ligen
icke tillhöra eu centralbanks rörelse. (Forts.)
Hans excellens herr statsministern Boström: Jag skall endast
med ett par ord be att få instämma i det yrkande, som framstälts af
herrar Philipson och Törnebladh. Jag gör det vid detta moment, då
det förefaller mig, att, om kammaren fattar sitt beslut i detta ^moment
i öfverensstämmelse med utskottets förslag, det skulle vara svarare att
få någon ändring i mom. d), der det äfven är fråga om försträckning
mot endast namnsäkerhet och der det icke finnes någon reservation,
men der jag har för afsigt att framföra mina betänkligheter. Jag ber
derför att nu få yrka bifall till herrar Philipsons och Törnebladhs
förslag.
Herr Boström, Filip: Då, såsom kammaren funnit, jag vid
ärendets slutliga behandling i utskottet till Riksdagen inkommit med
en motion i detta ämne — nemligen att borgenslån måtte äfven af
riksbanken kunna beviljas, ber jag att få uttala min ståndpunkt i
denna fråga vid ärendets''behandling i utskottet. Jag uar nemligen
så väl vid första som andra läsningen röstat emot, att sadana borgenslån
skulle af riksbanken kunna beviljas, men enär jag visste, att lagens
framgång till stor del berodde på, att en sådan bestämmelse som den
af utskottet nu föreslagna blefve i lagen intagen och jag visste, till
hvilket litet belopp denna låneform för närvarande användes, uppgående,
såsom kammaren behagade finna af utskottets betänkande, till
icke mer än 890,000 kr., har jag ansett, att frågan icke är af den
betydelse, att jag, för att motsätta mig ett sådant förslag, borde riskera
hela lagens framgång. Jag vet mycket väl, huru varmt denna sak
upptages inom Andra Kammaren, och jag vet också, att det icke kan
vara ''någon risk, ehuru jag villigt och lifligt erkänner, att det fullkomligt
strider emot en centralbanks idé. Jag har sålunda röstat emot
förslaget, men jag har icke velat anmäla min reservation just af den
anledningen, att jag trodde, att lagens öde derigenom skulle komma
att blifva ganska ovisst. Det är på den grund, som jag skall be att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande moment yrkats: l:o) att detsamma skulle godkännas
i enlighet med utskottets förslag; 2:o) af herr Philipson, att
kammaren skulle godkänna motsvarande moment af Kongl. Maj:ts
förslag i ämnet med den ändring, att i slutet tillädes orden: »banken
obetagct att, der låntagaren är kommun eller dermed jemförlig samfällighet
eller stiftelse, lemna lån på ofvan stadgade återhetalningsvilkor
utan annan säkerhet än låntagarens egen förbindelse-», och 3:o)
af herr Forssell, att kammaren skulle antaga momentet med den af
herr Philipson föreslagna lydelse, dock med uteslutande näst efter ordet
»samfällighet» af orden »eller stiftelse».
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
N:o 23. 26
Försteg till
för S ver ig
riksbank.
(Forts.)
Lördagen den 24 April.
^yrkanden samt förklarade sig finna propositionen på bifall till herr
es Philipsons yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits det under l:o) här ofvan omförmälda yrkande
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstniugsproposition:
Den, som godkänner mom. b) af 13 § i Kongl. Maj:ts förslag
till lag för Sveriges riksbank med den af herr Philipson föreslagna
ändring, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes motsvarande moment af särskilda utskottets
förslag i ämnet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 65;
Nej — 54.
Mom. c).
Godkändes.
Mom. å) och sista stychet.
Herr Philipson: Hvad som jag nyss tog mig friheten anföra
mot det af utskottet gjorda förslaget i den föreliggande paragrafens
mom. b) angående rätt för riksbanken att lemna försträckning till
personer mot endast namnsäkerhet, de skälen synas mig efter all rimlighet
höra hafva ännu större kraft och betydelse beträffande afslag å
utskottets förslag i mom. d) och bifall till Kongl. Maj:ts. Som kammaren
behagade finna, har utskottet der gent emot Kongl. Maj:ts
förslag, som lyder: »beviljande af kassakreditiv och kredit i löpande
rakning på högst tolf månader mot pant af obligationer, aktier eller i
fast egendom mtecknade skuldebref», tillagt: »eller ock mot säkerhet
åt borgen såsom för egen skuld». Utskottets majoritet har sålunda än
ytterligare visat sin benägenhet att så underskatta den verksamhet, som
en centralbank utan gensägelse bör utöfva, att den föreslår, att Riksdagen
ville besluta att på så lång tid som ända till och med tolf månader
lemna ut kreditiv mot säkerhet af endast namn, och man har, måhända
för att lugna de många, som troligen skulle anse denna bestämmelse
ytterst ^betänklig, tillagt: »dock att i reglementet för riksbanken
skall bestämmas sa väl, till hvilket högsta sammanlagda belopp
riksbankens tillgångar ma i denna rörelsegren användas, som
27 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
ock huru stor del af detta belopp må kunna mot namnsäkerhet an-Förslag till lag
vändas.» Jag ber härvid att få påvisa, hurusom detta reglementes foTH£lZ7’
innehåll är beroende endast af Riksdagen och vid dess sammantraden
kan blifva föremål för gemensamma voteringar och hurusom således det
sammanlagda belopp af cirka 8 V2 millioner kronor af riksbankens tillgångar
i denna rörelsegren, som nu uppgifves vara användt, genom ett
riksdagsbeslut lätt kan komma att betydligt höjas, hvarför jag för min
del anser detta af utskottet gjorda tillägg icke vara egnadt ingifva
någon känsla af trygghet för att icke de medel, som i denna
form utlemnas, i fall Riksdagen nu fattar beslut enligt detta utskottets
förslag, många gånger komma att öfverstiga det belopp, som nu är
utestående.
Här har en föregående talare anmärkt, att när riksbanken gifver
ut sedlar, så sker detta endast mot valuta, men jag frågar kammaren:
hvilken skulle då den valuta blifva, som komme att erhållas genom
anvisningar på kreditiv mot endast namnsäkerhet?
På grund af hvad jag tagit mig friheten i största, korthet nu anföra,
anhåller jag, herr grefve och talman, om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag i första delen af mom. d), hvaremot jag instämmer i yrkandet
om bifall till den af utskottet tillagda sista strofen: »Derjemte ma
riksbanken utlemna lån mot förbindelse till återbetalning på vissa bestämda
tider (afbetalningslån) samt mot säkerhet, som i moment d)
sägs. Dessa lån må dock ej stiga till högre sammanräknadt belopp an
tolf millioner kronor.»
Hans excellens herr statsministern Boström: I det förslag, som
här föreligger från utskottet, synes ett betänkligt afsteg hafva blifvit
gjordt från det, som borde vara verksamheten för . en riksbank. Det
kan ju redan vara, synes det mig, att litet ga pa sidan af hvad borde
vara föremål för eu riksbanks verksamhet, då Kongl. Maj:t föreslagit,
att kreditiv på 12 månader skulle kunna lemnas. Det är dock föreslaget,
att detta skulle tillåtas endast mot pant af obligationer, aktier
eller i fast egendom intecknade skuldebref. Skulle nu detta ökas äf\en
med säkerhet af borgen, komme denna rörelse, synes mig, att få eu
utsträckning läugre, än som kan vara fullt lämpligt. Vi böra komma
i håg, att riksbanken utgifver sedlar, som skola vid anfordran inlösas.
Att då lemna dessa sedlar mot kreditiv, som först efter 12. månader
förfalla till betalning, måste vara principielt orätt. An mindre rätt
att då utsträcka denna låneform, såsom här är föreslaget. Men jag
måste erkänna, att, när jag ser flertalet af herrar bankofullmäktig»?
förorda denna låneform för riksbanken, det måtte finnas ett gnyet
behof af densamma. Jag hade eljest trott, att med den mängd öfriga
banker, som finnes, detta behof skulle kunna tillgodoses af dem. M.en
om det nu så är, att denna låneform verkligen behöfves, synes det
vara ett bestämdt fel att öfverlemna åt reglementet och följaktligen
åt Gemensam votering, i hvilken utsträckning dessa kreditivlån skola
få lemnas, och fullmägtige hafva, om jag icke missminner mig, i sitt
yttrande sagt, att det till äfventyrs kan behöfvas bestämmelse i lag
eller reglementet om det belopp, hvartill dessa kreditiv få uppgå, savida
man icke skulle vilja medgifva dessa kreditiv mot borgenssäkerhet
N:o 23. 28
Förslag till Aiyendast
Lördagen den 24 April.
för Soeriaes "11(*T eu„ Mortare öfvergångstid. Vill man hafva bestämmelsen
riksbank. sas°m e*''“ of vergangsstadgande, synes man gerna kunna sätta in det i
(Forts.) f0eg me“ viH man medgifva borgenskreditiv såsom en bestämd
lanetorm för riksbanken, synes mig nödvändigt att fixera beloppet i
sjelf va lagen. Det är icke lyckligt att, såsom här skett på flera ställen,
nyrta öfver bestämmelser från lagen till reglementet. Man crör på
detta_ sätt lagen så litet effektiv som möjligt, men de gemensamma
voteringarna sa mycket mer. Som förhållandet nu är, lemnar riksbanken
om jag undantager kreditiv^ till riksgäldskontoret, kreditiv till ungefär
11 /2 millioner, deraf omkring en tredjedel mot borgen. Tänken nu
mule herrar, sedan riksbanken fått alla de afdelningskontor, som det
ai, meningen att den skall få, huru mycket kommer på hvarje ort.
linnés det da skäl att godkänna denna bestämmelse, som är så stridande
mot hvad som bör vara riksbankens egentliga verksamhet? Mi<r
vill det synas, som om detta förslag, sådant det föreligger från utskottet,
icke vore acceptabelt. Jag kan väl förstå, att, såsom ställningen
är och då jag vef att jag har emot mig fullmägtiges flertal,
man tan behöfva göra några modifikationer, men jag kan svårligen
vara med om, att lagen skall vara affattad så som bär föreslagits, och
derför hemställer jag, att kammaren behagade återremittera punkten
till utskottet, hvarå jag anhåller om proposition.
... ^err Töi nebladh: Detta är en af de ömtåligare punkterna i
orslaget. A ena sidan är det fullkomligt rigtigt, att utlåning i form
åt kreditiv eller kredit i löpande räkning mot säkerhet af borgen på
sa lång tid som 12 månader egentligen är något, som icke tillhör en
stor sedelutgifvande bank, men å andra sidan står det för mi<r alldeles
klart, att om man helt och hållet tager bort rättigheten alt lemna
kreditiv emot namusäkerhet, skulle sådant i högsta grad förringa betydelsen
och motverka tillämpningen af det stadgande, som redan är
antaget, att det skall finnas ett afdelningskontor i hvarje län, ty jaobekotver
endast erinra kammarens ledamöter om, hvilken roll krediti veu
åtminstone ännu så länge spela vid afdelningskontoren. Kreditiven
hafva ock en dubbel betydelse för banken, den att kunna fästa goda
diskonteringskunder, som icke skulle hafva sin diskontering i banken,
om de icke tillika der hade kreditiv. Det är icke alls ovanligt, att
kunder vilja diskontera blott om de tillika erhålla kreditiv mot namnsäkerhet.
Vidare hafva de — huru vanskligt det än kan vara, att allt
för mycket binda sig vid namnsäkerhet — den betydelsen, att banken
i afseende pa kreditivens skötsel eger en ganska god kontroll på
kundens satt att sköta sig. Det händer mycket ofta, att man vid aktgifvande
pa kreditivens skötsel ser åtskilligt, som man annars icke
skuite se. Under sådana förhållanden har jag delat flertalets af bankoiullmagtige
åsigt derom, att det vore oförsigtigt att i närvarande ögonblick
helt och hållet taga bort borgenskreditiven. Jag erkänner, att,
kan ett lämpligt sätt för deras begränsning finnas, det vore höo-st naturligt,
om man deraf begagnade sig, men det är icke så lätt." Sant
“! . 7,.man 1 liksom i vissa andra fall, nöjt sig med att hänvisa
till införandet af bestämmelser härom i reglementet i stället för i la<mn.
et kan ju vara ett fel, men en fara ligger äfven deri, att, om man
29 lX:o 23.
Lördagen den 24 April.
kastar för mycket in i lagen, det kan blifva svårt att i åtskilliga fall Förslag till lag
i allo följa densamma. Då är det bättre att hafva lagen såsom ett
regulativ och låta i reglementet de närmare bestämmelserna införas. ''
Man bar dock intagit eu bestämd siffra för afbetalningslånen. Drifvan- or s''
det af en sådan verksamhet, som afbetalningslånerörelsen innefattar,
är något, som icke tillhör en centralbank, något som borde egentligen
helt och hållet förläggas till en annan anstalt, och de 10 eller 12
millioner, som anvisats till afbetalningsfonden, få egentligen betraktas
som en eftergift åt en viss rörelse, en eftergift som kan göras, derför att
riksbankens grundfond är så stor och tyckes ytterligare ökas. Hvad
kreditiven angår, äro de en låneform, som Kongl. Maj:t erkänner böra
bibehållas, ehuru visserligen endast emot realsäkerheter. Nu vill jag
fasta herrarnes uppmärksamhet på en omständighet dervidlag. Tror
någon, att man genom lagen är bunden i afseende på meddelande af
föreskrifter i reglementet och i tillämpningen af reglementet beträffande
inteckningar? Det kunde ju tänkas, att man trots lagen insatte i reglementet
en bestämmelse, att i fast egendom intecknadt skuldebref finge
belånas, så vida det hölle sig inom 2/3 af taxeringsvärdet, och hvad
vore då lagen värd? Ingenting. Om kreditivformen för bankens lånerörelse
skall bibehållas, tror jag, att åt densamma bör gifvas en viss
elasticitet genom särskilda bestämmelsers införande i reglementet samt
genom att låta dess användning bero på fullmägtiges pröfning.. Jag
vill nämna, att fullmägtige låtit sig angeläget vara att så småningom
minska kreditivutlåningen mot namnsäkerket icke blott till beloppet,
utan äfven till antalet af låntagare. På ett 10-tal af år hafva kreditiven
minskats med kanske % eller 1 3 af hela summan, och de nu
försvunna kreditiven hafva till största delen varit sådana, som lemnats
emot borgen. Härvid har det ofta gått så till, att de personer, som funnits
icke väl sköta sina kreditiv emot borgen, fått se sig om att erhålla
dem förnyade. Den utveckling, kreditivrörelsen fått i fråga om säkerheterna,
bör naturligtvis vara lugnande, och ehuru jag erkänner, att man
icke bör sätta alltför mycken tilltro till de personer, som tillämpa lagen
och reglementet, måste man dock i någon mån göra det. Då jag för
min del tror det vara svårare att taga bort kreditiven helt och hållet
än att låta dem vara qvar, men begränsa denna låneforms användning,
kan jag icke vara med om att bifalla Kongl. Maj:ts proposition i denna
del. Jag fruktar, att det vore ett grundskott emot lagen i dess helhet,
men om man skulle anse någon summa lämpligen böra fixeras, så
kunde jag vara med derom. Jag får nämna, att i utskottet talades
mycket om fixering af siffror; exempelvis nämndes såsom lämpligt
belopp af kreditiv i det hela 15 millioner, och deraf o millioner för
borgenskreditiven, men då man länge talat derom, fann man det svårt
att, så att säga på rak arm, fixera en summa, och det syntes rigtigare
att införa bestämmelser härom i reglementet. Om någon skulle framställa
yrkande vare sig om dessa siffror eller några andra sådana, så
vill jag icke sätta mig deremot. Men införandet af ett absolut förbud
i lagen emot borgenskreditiven skulle enligt min åsigt verka olyckligt.
Jag har velat uttala detta, ehuru det afviker från åtskilliga fackmäns
åsigt, emedan min erfarenhet säger, att det icke går att nu utan vidare
afskaffa kreditiv mot borgen.
N:o 23. 30
Lördagen den 24 April.
tförUneriles a ^err Forssell: Det tycke.?, som om alla vore temligen ense
riksbank. 5^.er0I^D att borgenskreditiv är en låneform, som egentligen icke är
(Forts.) Duiphg för någon bankrörelse, men allra minst för en centralbanks
verksamhet. För min del är jag öfvertygad derom, att man för dessa
lan bör stadga samma slags begränsning som för återbetalningslånen.
Da det icke är möjligt att öfvervinna en, åtminstone inom en afdelning
inom Riksdagen, fast rotad fördom till förmån för dessa utlånings former,
sa återstår intet annat än att begränsa deras användning, och denna
begränsning bör bestämmas i lagen för den ena olämpliga formen så
val som för den andra. Oöfvervinneliga svårigheter böra icke heller
möta., mot att i lagen bestämmes ett visst mått för borgenskreditiven
sa väl so.rn för återbetalningslånen. Siffran kan tilltagas så rundlig,
att man icke behöfver befara några olägenheter under den närmaste
tiden, och för framtidens behof få kommande lagstiftare sörja. Jag
anhaller således att fa instämma i yrkandet på återremiss.
Grefve Hamilton: Äfven vid denna punkt stred jag i utskottet
först, för Kougl. Maj:ts förslag; sedan, då man enat sig om att tillåta
kreditiven emot borgen, ehuru till ett begränsadt belopp, önskade jag,
att om denna begränsning stadgandet skulle intagas i lagen. Då jag
nu vunnit understöd för miu åsigt, ber jag fä yrka, att i lagen kreditiven
mot namnsäkerhet måtte begränsas till ett belopp af 4 millioner
kronor.
„ . Herr Philipson: Ehuru jag för min del fullkomligt vidhåller de
asigter, jag vid förra tillfället, då jag hade äran yttra mig, uttalade,
och fortfarande är öfvertygad om deras rigtighet, ber jag få säga, att,
sedan yrkande framstälts om begränsande af maximisiffran för utlemnande
af kreditiv, emot borgen till ett så ringa belopp som endast 4
millioner kronor, jag för min del icke skall vidhålla det af mig gjorda
yrkandet, utan återtaga detsamma, hufvudsakligen icke blott derför, att
siffran 4 millioner uti en sedelutgifvande centralbanks rörelse, använd
till ifrågavarande ändamål, spelar en så oändligt liten roll, utan
äfven derför, att man måhäuda genom ett dylikt medgifvande åt olika
tänkande skall kunna åstadkomma lagens genomförande i hufvudsaklig
rigtning sopa den af Kongl. Maj:t föreslagits. Jag ber således att få
återtaga mitt yrkande om afslag på utskottets hemställan och bifall
till Kongl. Maj:ts förslag och instämma med herr grefve Hamilton i
hans yrkande beträffande detta moment.
Herr Reuterswärd: Här hafva åtskilliga förslag framkommit i
frågan, men jag hemställer, om det vore klokt, att kammaren på rak
arm fastslår en i enlighet med den enes eller andres förslag framstäld
siffra. Jag får derför för min del yrka, att denna punkt måtte återremitteras.
Herr Törnebladh: Jag instämmer fullkomligt uti hvad den
ärade ålderspresidenten sade, att en återremiss i detta fall vore lämplig,
men jag misstänker, att det egentligen icke tjenar mycket till,
ty gången af ärendets behandling i Andra Kammaren blifver förmod
-
31 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
ligen den, att om första paragrafen afslås, afslås hela förslaget, ochfWay tilltag
da är det hela fallet. Blir första paragrafen antagen, är det troligt,
att Andra Kammaren tager den nu förevarande, såsom den föreslagits ta. ''
af utskottet, och då blir följden af en återremiss härifrån endast en ''
anhållan från utskottet, att Första Kammaren ville fatta sitt beslut.
Jag ville fästa uppmärksamheten härpå, ehuru jag finner yrkandet i
öfrigt vara alldeles på sin plats.
Herr statsrådet Annerstedt: I anledning af hvad den siste
talaren anmärkte, ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att en
återremiss äfven i det af honom ifrågasatta fallet har den betydelse,
att kammarens ledamöter hafva tid att tänka på, huru kammaren för
sin del vill redigera ifrågavarande paragraf. Jag föreställer mig, att
äfven denna paragraf af Första Kammaren bör antagas i annan form,
än den utskottet föreslagit, då jag tänker på 16 §, hvilken är af den
beskaffenhet, att den af kammaren förmodligen icke blifver accepterad
i den lydelse, som utskottet föreslagit. På dessa skäl vågar jag fortsätta
det yrkande om återremiss, som här framstälts.
Grefve Hamilton: Jag anhåller, att mitt yrkande rörande den
föreliggande punkten måtte erhålla följande lydelse: d) beviljande på
högst tolf månader af kassakreditiv och kredit i löpande räkning mot
pant af obligationer, aktier eller i fast egendom intecknade skuldebref
eller ock mot säkerhet af borgen såsom för egen skuld; dock att kreditiv
mot borgen ej må stiga till högre sammanlagdt belopp än fyra
millioner kronor.
Derjemte må riksbanken utlemna lån mot förbindelse till återbetalning
på vissa bestämda tider (af betalningslån) samt mot säkerhet,
som i mom. d) sägs. Dessa lån må dock ej stiga till högre sammauräknadt
belopp än tolf millioner kronor.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande nu förevarande delar af 13 § yrkats: l:o) af
grefve Hamilton, att desamma skulle godkännas i enlighet med utskottets
förslag med den ändring, att slutmeningen af mom. d) finge
följande lydelse: »dock att kreditiv mot borgen ej må stiga till högre
sammanlagdt belopp än 4,000,000 kronor», och 2:o) att ifrågavarande
delar af 13 § skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes först proposition på godkännande af mom. d) och
sista stycket i 13 § af utskottets förslag samt derefter propositioner i
enlighet med nyssnämnda båda yrkanden, och förklarades propositionen
på återremiss vara med öfvervägande ja besvarad.
U §.
Godkändes.
Lördagen den 24 April.
15 §■
Herr Philipson: Endast en liten anmärkning emot formuleringen
af denna paragrafs sista del. Der står: »ej heller må vexel, å hvilken
fullmägtig eller styrelseledamot är tecknad såsom acceptant, trassent
eller siste endossent, i riksbanken diskonteras».
Således skulle efter utskottets förslag, om det antages, styrelseledamöter
och fullmägtige i riksbanken hafva rättighet att få mot
vexel i riksbanken erhålla försträckning eller lån, så vida de icke äro
siste endossent, acceptant eller trassent å dylik vexel. Jag förstår
mycket väl, att man tänkt sig detta såsom icke ländande till någon
skada eller risk för riksbanken och att man icke trott sig böra förmena
banko fullmägtig eller styrelseledamot vid afdelningskontoren
denna förmån, blott hans namn ej stode såsom siste endossent å vexeln,
men jag ber att få påminna, hurusom numera i de stora bankerna
hos oss liksom i utlandet det är, om icke ett juridiskt bindande förbud,
dock ett moraliskt förbud för styrelseledamot att utan säkerhet
erhålla lån eller försträckning af den bank, i hvars förvaltning han
är satt att deltaga. Nu har utskottet föreslagit den inskränkningen, att
styrelseledamot endast som siste endossent icke må erhålla lån, under
det Kongl. Maj:ts förslag endast föreskrifver, att »vexel med fullmägtigs
eller styrelseledamots namn må icke diskonteras». Jag förstår
icke, hvarför utskottet pa detta sätt underlättat för fullmägtig eller
styrelseledamot att i riksbanken kunna rätt ofta diskontera sina vexlar.
Det lärer ^ väl icke vara någon konst att efter sitt eget namn på en
vexel skaffa sig ytterligare en endossent — borgensförbindelser äro ju
ej sa svara att fa och endossent är ju en borgen — så mycket mer,
som denne siste endossent lätt kan vara öfvertygad om säkerheten af
de föregående namnen och vet, att risken för honom är ringa, och
derigenom kan den, som sjelf har med riksbankens skötsel att skaffa,
lätt blifva den ende, som hans meddirektörer kunna hafva att repliera
pa, da lånet skall betalas. Men detta är icke tillrådligt; meningen i
Kongl. Maj:ts förslag är den, att bankofullmägtig eller styrelseledamot
vid afdelningskontor ej må begagna sig af riksbanken såsom långifvare
utan att lemna realsäkerhet och god valuta. Af hvad jag haft anledning
yttra, anhåller jag om afsteg på utskottets hemställan vid sista
stycket af förevarande § 15 samt bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Törnebladh: Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att
det förslag,^ utskottet framstält, innehåller i viss mån, om jag så får
uttrycka mig, en förbättring af Kongl. Maj:ts förslag, ty detta talar
blott om vexel, icke om lån mot borgen, och det är förklarligt, så till
vida som borgen å lån på kort tid eller på uppsägning icke skulle
vara tillåten, icke heller borgen å kassakreditiv eller på kredit i löpande
räkning. Men hvad^ som är tillåtet äfven efter Kongl. Maj:ts förslag,
det är afbetalningslån med borgen af fullmägtig eller styrelseledamot.
Det är icke något hinder för dessa att, om så pröfvas lämpligt af
vederbörande, stå såsom borgensmän å afbetalningslån, men det kan
naturligtvis aldrig hafva varit meningen, utan stadgandet måste ändras.
Tillägget i afseende på vexel berodde på eu anmärkning, som fullmäg
-
Jf:o 23. 32
Förslag till lag
för Sveriges
riksbank.
33 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
tige i riksbanken gjorde. Jag fäster uppmärksamheten pa, att med färsing till loa
den rediskonteringsrätt, som i vissa fall skulle vara en skyldighet för
riksbanken, följer, att fullmägtige och alla styrelseledamöter vid afdel- (Fort9)
ningskontoren böra se efter, att icke något af de 70 å 80 styrelseledamöternas
namn finnes på någon vexel, äfven om den diskonterats
i hvilken bank som helst. Nu kan man visserligen mycket väl hålla
reda härpå, men om en vexel inkommer till banken för ^diskontering,
på hvilken någon styrelseledamots namn förekommer, skall det då
verkligen vara förbjudet att taga den? I reglementet kan mau sätta
in hvilken lämplig detaljbestämmelse som helst, men i lagen bör icke
förekomma annat än allmänna grundregler. Jag misstänker för öfrigt,
att om ledamot i styrelsen för något afdelningskontor skulle försöka
att direkt smuggla in en vexel, hvarå hans namn förek omme, skulle
både fullmägtige och revisorer hålla efter honom, liksom revisorer och
bankoutskott, i händelse inom fullmägtige förekomme något liknande.
Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.
Herr Leman: Jag finner mig icke öfvertygad af de skäl, som
den siste talaren anförde. Han yttrade, att orsaken, hvarför man insatt
siste endossent, skulle vara den, att vid ^diskontering skulle det lätt
kunna hända, att namn på en ledamot i ett afdelningskontors styrelse
eller en bankofullmägtig kunde komma med. Det är visserligen sant,
att så kan hända; men om detta uttryck står qvar, finnes det många
andra fall, då styrelseledamöter eller bankofullmägtige kunde komma
att stå såsom endossenter. Det bör aldrig tillåtas en styrelseledamot
eller bankofullmägtig att sätta sitt namn såsom endossent blott derför,
att hvem som helst, kanske en långt ifrån vederhäftig person, sätter
sitt namn efter. Jag tror, att just för dessa styrelseledamöters egen
skull man icke bör frångå den princip, som gäller inom alla banker,
att nemligen ingen, som har med bankens förvaltning att skaffa, bör
få lån på namnsäkerhet. Men då herr Philipson yrkat bifall till Kongl.
Maj:ts förslag, kan jag icke instämma med honom af de skäl, som herr
Törnebladh framhållit. Derför skall jag tillåta mig yrka bifall till
utskottets förslag med den ändringen, att det kominer att lyda så här:
»Lån, kassakreditiv eller kredit i löpande räkning med borgen åt
fullmägtig eller styrelseledamot vid afdelningskontor må icke beviljas;
ej heller må vexel, å hvilken fullmägtig eller styrelseledamot är tecknad
såsom acceptant, trassent eller endossent, i riksbanken diskonteras».
Herr Törnebladh: Jag ber att mot den siste talaren fa an
märka,
att det visst icke är fallet, att för alla andra centrala banker
ett så strängt stadgande gäller, som här i Kongl. Maj:ts förslag är
ifrågasatt. Deremot finnes det å vissa ställen stadgadt, att ledamot i
bankstyrelse icke må kunna få lån vid det kontor, som han tillhör,
och det är något helt annat. Om eu framstående och säker affärsman,
som man ofta söker få in i styrelserna för afdelningskontoren,
har vexlar i en annan bank, .skulle dessa vexlar, om lian blir styrelseledamot
i ett afdelningskontor, icke få rediskonteras i riksbanken?
Jag anser faran för missbruk i detta fall vara ytterst ringa och derför
yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Första Kammarens Prot. 1897. N:o 23.
3
N:o 23. 34
Lördagen den 24 April.
Förslag till lag Herr Philipson: Såsom nyss helt visst framgick af motiven till
riksTanC Fkan.dei var min mening visserligen icke att göra begränsningen
(Forts) * rätten för ledamöter i afdelningskontorens styrelser eller bankofullmägtige
att få låna pengar i riksbanken lindrigare, utan ändå kraftigare,
än utskottet föreslagit. Det var således ingalunda min mening
att inskränka mig till Kongl. Maj:ts förslag i sin helhet, utan min
mening var endast den att yrka bifall till utskottets förslag med den
ändring, att ordet »siste» strykes ut, hvarför jag anhåller att få i detta
syfte rätta mitt yrkande och instämma i det förslag, som herr Leman
framstält.
Herr Leman: I anledning af herr Törnebladhs yttrande skall
jag be att få anmärka, att då det väl är otänkbart, att de enskilda
bankerna skola ^diskontera hela sitt vexelförråd, synes det icke svårt
att, om namnet af någon ledamot i ett afdelningskontors styrelse skulle
sta på en vexel, en dylik vexel icke insändes till ^diskontering. Det
torde blifva den enkla gången. Man bör aldrig gå ifrån den principen,
att ingen, som har befattning vid en bank, får stå med sitt namn der.
Herr Lithander: Derest det är principen, herr Leman vill upprätthålla,
synes det mig, att han bort komplettera sitt yrkande med att
äfven motsätta sig andra fall, då det redan nu är absolut rättighet
medgifven för fullmägtige i riksbanken och ledamöter i afdelningskontorens
styrelser att låna, nemligen mot statens obligationer. Detta
borde ju, enligt herr Lemans teorier, äfven vara förbjudet. Jag vill
emellertid göra exempelvis skandinaviska kreditaktiebolaget och andra
framstående solida bankinrättningar den rättvisan att anse eu vexel
med deras endossement vara lika betryggande för riksbanken som
hvilket annat papper som helst, t. ex. obligationer, som lemnas i pant.
Herr Leman bör kunna medgifva, att om icke i ena fallet en belåning
får ega rum, så bör det väl icke få ske i det andra fallet heller.
Denna sak är emellertid tillräckligt noga genomtänkt i utskottet, för
att utskottet med fullt fog skall kunna rekommendera förslaget till
antagande. Jag anhåller derför att få yrka bifall till paragrafen sådan
den af utskottet blifvit föreslagen.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att i afseende på den föreliggande paragrafen yrkats, dels
att densamma skulle godkännas i enlighet med utskottets förslag, dels
ock, af herr Leman, att paragrafen skulle godkännas med uteslutande
ur senare stycket af ordet »siste» näst framför ordet »endossent».
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
16 §.
Herr Boström, Filip: Som kammaren behagade finna, har detta
35 N:o
Lördagen den 24 April.
utskottets beslut kommit till stånd derigenom, att kammare stod motförslag till lag
kammare och den aflagda sedeln afgjorde segern till Andra Kammarledamöternas
förmån. Anledningen till att Andra Kammaren så strängt ,ts "
håller på, att inlåning mot räntegodtgörelse fortfarande skall vara
riksbanken medgifven, är bland andra den, att man anser, att riksbankens
vinst härigenom skall ökas, ty en ökad bankovinst ligger
kammaren lika varmt om hjertat som riksbankens förändring till en
ensam sedelutgifvande bank. Här har emellertid utskottet i sitt betänkande
uttalat åtskilliga satser, hvilka jag för min del icke kan
finna vara hållbara. Utskottet säger nemligen: »För öfrigt lära de
grunder, på hvilka banken är byggd, häremot lemna full trygghet, då
T en statsanstalt, sådan som riksbanken är, det enskilda intresset icke
kan föranleda till spekulationsaffärer med upplånade medel».
Det är visserligen sant, att man under lugna tider och goda tider
icke kan befara något missbruk i sådant hänseende. Men man kan
också tänka sig, att t. ex. vid kriser det kan vara till ganska stort
men för riksbanken att ingå på eu sådan lånerörelse, som här föreslagits.
Utskottet talar äfven om, att i fall icke eu sådan lånefond
bibehölles för riksbanken, skulle riksbanken derigenom förlora sina
stora och goda kunder. Det är icke de stora och goda kunderna, som
sätta särskild! värde på att erhålla ränta på giro och deposition. Det
är en annan grupp af kunder, som icke äro bland de störa, hvilka
häraf begagna sig. De stora kunderna fästa sig hufvudsakligen vid
att en golf och billig diskontering erhålles inom riksbanken och icke
att ränta lemnas på insatta medel.
I slutet af sin motivering nämner utskottet, att ett sådant medgifvande,
som här föreslagits, förekommer uti andra länders bankinrättningar.
Så är verkligen förhållandet. För den tyska nationalbanken,
nationalbanken i Köpenhamn och Norges bank finnes ett
sådant medgifvande. Men jag beder då att få fästa kammarens uppmärksamhet
på, att inom alla dessa tre länder begagnas icke denna
låneform numera. För närvarande betalas icke ränta på depositioner och
giroräkning. I Norges bank har sådan räntegodtgörelse icke lemnats sedan
1884. När nu i alla andra centralbankers lagar icke förekommer en
tillåtelse att inlåna penningar mot ränta och när denna tillåtelse icke
användes uti de tre länder, der sådant är medgifvet, synas alla tecken
tyda på, att ett sådant behof för centralbanken icke förefinnes och att
det fullkomligt strider mot principen för eu centralbank. De komiterade,
som hafva uppgjort förslag till lag för riksbanken, hafva också
enhälligt uttalat sig för att en sådan låneform icke bör bibehållas, och
Kongl. Maj:t har i sitt förslag följt denna deras åsigt. Under sådana
förhållanden tillåter jag mig yrka, att hela det stycke, som börjar med
»Dessutom må fullmägtige» och slutar med »förenligt», måtte ur lagen
utgå, och att kammaren sålunda måtte bifalla utskottets förslag i 16 §
med uteslutande af dess sista mening.
Ilerr Forssell: Jag beklagar, att den ifrågavarande punkten har
gjorts till en hufvudpunkt i bankreformprogrammet å ömse sidor, ty
N:o 23. 36
Lördagen den 24 April.
forstag till lanter min uppfattning förtjenar den icke att tagas så allvarsamt. Jag
f0rik''bZT* beklaSar* att man måhända betraktat den något för mycket ur kon(F0rts.
) kurrenssynpunkt; och jag kan icke godkänna såsom doktrin, att det
skulle vara absolut oförenligt med riksbankens uppgift såsom allena
sedelutgifvande bank att mottaga lån mot ränta. Detta påstående innebär
eu sanning af rent empirisk art; man vet, att i de flesta länder,
der bankerna hafva ett sedelmonopol, begagna de icke upplåning mot
ränta. Hvarför? Jo, derför att de icke behöfva det, och derför att
det icke lönar sig. Sådan är grunden till detta förhållande. Deremot
är det efter mitt förmenande icke sant och hållbart, att det skulle vara
ovilkorligen skadligt för en sådan bank att under hvilka förhållanden
som helst mottaga lån af penningar mot ränta, om än till ringa belopp.
Och jag vill erinra derom, att här i Sverige hafva de enskilda bankernas
malsmän, som nu tala sa högt om oförenligheten mellan sedelutgifning
och depositionsrörelse, alldeles icke erkänt den doktrinen i afseende å
egen rörelse; ty de hafva med mycket stor utsträckning tillämpat den
motsätta grundsatsen, att sedelutgifningen väl kan förenas med upptagande
af lån mot ränta •— de hafva efter min uppfattning till och
med utfört den grundsatsen alldeles för långt. Men den sanningen,
att en bank, som bär sedelutgifning såsom monopol, icke har utrymme
för eu depositionsrörelse, den sanningen kommer nog att visa sig gällande
äfven inom Sverige och i Sveriges riksbank. Jag beder att "få fästa
kammarens uppmärksamhet derpå, att redan den nuvarande riksbanken,
som. icke bär sedelmonopol, upplånar mot ränta allenast omkring 8
millioner, någorlunda lika delade mellan upp- och afskrifningsräkning
och ^depositionsräkning. Hvarför har icke riksbanken sträckt denna
upplåning längre? Jo, derför att fullmägtige hafva tillräckligt att göra
att utlåna den stora grundfonden och reservfonden af 55 millioner och
ta användning för den stora sedelutgifning, riksbanken redan eger.
Finnes nu den ringaste sannolikhet för, att om man fördubblar denna
sedelutgifning, det skulle blifva anledning för riksbanken och dess fullmägtige
att öka inlåningen mot ränta? Nej, det finnes tvärtom den
största sannolikhet för, att denna riksbanks fullmägtige, liksom för andra
monopoliserade sedelbankers styresmän, skola till det yttersta inskränka
upplåningen mot ränta, emedan de icke skola finna tillfälle att förmånligt
placera de upplånta medlen. Jag vågar derför hålla före, att
man behöfver icke göra sig några stora farhågor för följderna af att
gifva riksbanken rättighet att upplåna medel mot ränta. Denna rättighet
kommer ej att användas i någon afsevärd utsträckning. Men att
förneka riksbankens fullmägtige en sådan rätt, dertill synes mig icke
förefinnas någon tillräcklig grund. Det förhåller sig helt annorlunda
med utlåningen mot namnsäkerhet. Ett sådant kreditbruk är i sig
osundt, och derför bör hvarje bank, och i främsta rummet riksbanken,
så mycket som möjligt undvika detsamma. Men upplåning mot ränta
är icke någon i sig osund lånerörelse, och man torde derför icke behöfva
förbjuda densamma.
Då jag således i olikhet med några andra af kammarens ledamöter
icke ser nagra vador af en sådan rättighet och icke kan finna något
giltigt skäl att rent af förbjuda riksbanken att utöfva densamma, och
då jag slutligen anser denna riksbanken medgifna rätt vara uti ut
-
37 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
skottets förslag formulerad uttryckligen såsom eu undantagsrättighet, tilltag
hvarigenom således just i lagen är påpekadt, att denna rörelse bör riksbank_
endast undantagsvis ''i riksbanken förekomma, så har jag för mm del (Forts}
icke något emot att antaga 16 § i den af utskottet förordade redaktionen.
”Och jag tror, att om man vill bankförslaget, bör man icke
hålla på denna punkt såsom eu hufvudpunkt i programmet.
Herr Hammarskjöld: Jag beklagar, att jag icke kan i allo instämma
med den siste talaren. Jag är med honom så till vida ense,
att jag icke anser frågan om rätt för riksbanken att mot ränta mottaga''
depositioner eller insättningar på upp- och afskrifning vara af så
absolut vigtig art, att hela lagen bör sta eller falla med afgörande! af
denna fråga. Men jag är deremot icke ense med ^honorn, när han vill
rent af vindicera en sådan rätt åt riksbanken såsom något, som den mycket
gerna kan hafva. Efter mitt förmenande har eu centralbank särskilda
uppgifter, som man icke får fordra af vanliga enskilda banker. Centralbanken
har till uppgift att uppehålla landets penningväsen; den härtill
uppgift att, särskild! i svåra tider, kunna gripa in, när krediten
på alla andra håll är på väg att brista. För att centralbanken skall
med full säkerhet och otvifvelaktigt kunna fylla dessa sina uppgifter,
måste centralbanken vara ytterst försigtig i sina affärer och icke inlåta
sig på andra än sådana, som äro af den mest obetvifiiga säkerhet.
Upplåning mot ränta genom deposition eller insättningar på upp- och
afskrifning är af den beskaffenhet, att, enär banken betalar i äntå derå,
nödgas banken ovilkorligen att söka fa användning för dessa penningar,
som° ju kostat banken något, och följden kan under vissa tidpunkter
blifva, att man icke får vara så kräsmagad i afseende å de affärer, till
hvilka man använder peuningarne, som en centralbank enligt mitt förmenande
bör vara. Detta är det ena skälet, hvarför jag icke gerna
vill vara med om någon rätt för riksbanken att betala ränta på depositioner
eller på medel, insatta på upp- och afskrifning.
Men jag har äfven ett annat skäl. Om kristider komma, är det
en vanlig erfarenhet, att just bankens förbindelser a vista äro utsatta
för en påtryckning af allmänheten, dels derför att allmänheten behof er
penningar, dels derför att allmänheten blir uppskrämd. Om nu banken
häftar för en mängd sådana förbindelser, som kunna utsätta banken
för en sådan påtryckning, är det uppenbart, att bankens förmåga att
med den nödiga auktoriteten och kraften gripa in, när krediten pa
andra håll brister, skall blifva försvagad. Och för att denna riksbankens
förmåga icke vid sådana tillfällen möjligen skall utsattas för ett dylikt
försvagande, vill jag, äfven af detta skäl, icke gerna vara med om en
sådan rättighet, som utskottet föreslagit, hvarför jag för min del yrkai
bifall till reservationen.
Herr Philipson: Utskottets ärade ordförande har tillräckligt
<nfvit tillkänna, hvarför han och flere af utskottets ledamöter jemte
honom icke kunnat lemna sitt bifall till det förslag, som majoriteten i
utskottet i denna punkt har beslutat. Och de fleste öfriga talare hai
i kammaren hafva så tydligt och klart angifvit skälen, hvarför detta
utskottets förslag, om det af Riksdagen skulle blifva antaget, omöjligt
N:o 23. 38
Lördagen den 24 April.
F°r,la° m ''"»kali anses lända till lycka och båtnad vare sig för centralbanken eller
riksbank™ land4 Endast en ärad talare har ansett, att denna rättighet kunde
(Forts.) medgifvas riksbanken, och han har anfört att, ehuru riksbanken hittills
haft medel på deposition och upp- och afskrifningsräkning mot godtgörelse
af ränta, har beloppet icke uppgått å dessa inlåningsräkningar
till mer än cirka 8 millioner kronor. Jag beder då att till de många
skälen, som af föregående talare här anförts för yrkande om afslag å
utskottets hemställan i denna punkt, få lägga ännu ett. Det är nemligen
beträffande dessa S millioner kronor icke så mycket fråga om
sjelfva beloppet och dess större eller mindre siffra — denna har föga att
betyda — men för mig är det deremot alldeles klart, att denna punkt
är alldeles oantaglig, om man tänker på den verksamhet, centralbanken
bör utöfva, och äfven besinnar, huru eu sådan inlåningsrörelse skulle
verka på den åsyftade regleringen af penningväsendet och alla förhållanden
med våra finansiella angelägenheter inom landet, sedt i stort.
Det är herrarne icke obekant, att bankernas verksamhet, deras afkastning,
de enskildas såväl som aktiebankernas, icke är grundad på
och. beroende af endast egna kapital och reservfonder. Nej, egna
kapital och fonder äro rent af obetydliga i förhållande till rörelsen.
Utan hvad grunda de hufvudsakligen rörelsen och vinsten på? Jo,
mine herrar, , de grunda dem på att söka skaffa sig och hafva så mycket
inlånta penningar som möjligt, och att sedan kunna på fördelaktigaste
sätt .placera dessa af dem sjelfva upplånta penningar. Huru går det
då till att fa dessa inlån? Jo, i hvarje tidning finnas annonser, som
inbjuda ^allmänheten att hos bankerna insätta penningar, hvilka mottagas
på deposition eller upp- och afskrifningsräkning, och man äflas
att. draga till sig penningar och gör, för att åstadkomma detta, depositionsräntan
så hög som möjligt, ty man vet, att åtminstone någon
marginal finnes .mellan inlånings- och utlåuingsräntan, om den äfven
ofta är ganska liten, och för hvarje marginal som finnes, uppstår dock
för bankerna någon förtjenst; ty ju mer eu bank kan låna upp, desto
mer blir den i stånd att lana ut, och alla andra banker än riksbanken
äro hänvisade att åt sina delegare skaffa en del af vinsten på detta
sätt. Så länge riksbanken tager emot penningar på deposition, om
äfven^ mot lag ränta, är det nödvändigt för de enskilda bankerna
att hålla, hög depositionsränta, emedan hvar och en vet, att riksbanken
är det säkraste ställe, der man kan lemna sina penningar och att man
sålunda går dit med dem, om man icke erhåller afsevärdt högre ränta
af. andra banker. Man lemnar dem icke annorstädes eller mångenstädes,
om man icke får eu godtgörelse eller kompensation, och den
ligger i den högre räntan. Huru ställer sig nu för närvarande förhållandet?
Jo, da riksbanken gifver på deposition 2J/2 procents ränta,
gifva alla andra banker 3y2 procent. Der är beviset för att riksbanken
icke behöfver täfla med andra banker i räntesatser för inlån och icke
bör suga till sig penningar, ty derigenom att den tager emot penningar
pa deposition mot ränta, ökar den sträfvandet hos de andra bankerna
att få sa mycket som möjligt pa deposition, och för att hiiri lyckas,
i näste, de gifva så hög inlåningsränta som möjligt. Men gifver man
inlaningsränta, kan man icke annat än taga hög utlåningsränta,
för sa vidt affären skall gå med förtjenst. Då frågas: skall man i vårt
39 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
land, i stället för att sträfva etter att fä räntan för vära IMW^
och näringars behof sådan, att den mer och mer blir till båtnad fo riksbank_
dem och allmänheten — det vill säga låg — vidtaga åtgärder, som (Forts)
tvifvelsutan skapa eu''hög inlåningsränta, hvilken ovedersagligen i sin
ordning åstadkommer höjd utlånmgsränta? Vill man komma till det
lyckliga resultat, att räntan hos oss allt fortfarande gar nedåt, ja, da
bör man förhindra, att riksbanken konkurrerar med de andra bankerna,
synnerligen genom att taga inlån och betala ränta för dessa och derigenom
tvingar dessa banker att höja sin ränta lör sina forstrackningar
till allmänheten. , ,-,1
Jag anhåller om afslag å utskottets hemställan och bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Asker: Då jag tillhör reservanterna inom denna kammare,
tillåter jag mig yttra några ord i föreliggande fråga.
När lagförslaget föredrogs inför Kongl. Maj:t, yttrade herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, bland annat: »Jag anser
mig icke ega anledning att frångå den mening, att riksbanken, da den
får all sedelemission på sig öfverflyttad, icke hör lana in penningar
mot ränta; och jag förmenar fortfarande, att denna bestämmelse ar åt
den vigt att den bör inrymmas i riksbankslagen.» Denna princip, som
iaa fö? min del anser fullt rigtig, har genom den förseglade sedeln
inom utskottet kullkastats. Men om man besinnar, att riksbanken,
derest lagen autages, blir ensam sedelutgifvande bank inom landet, och
att denna sedel utgifning belöper sig anda till 140 millioner, utan att
riksbanken behöfver erlägga ett öre i skatt för sin rörelse eller för
sedelutgifningen, tror jag för mm del, att vinsten blir sa stol, att det
hmalunda bör från riksbankens sida ifrågasättas att jemväl hafva na0on
inkomst af medel, som insättas på deposition eller giro Jag far pa
denna grund och de i reservationen i öfrigt anförda skal instämma
med den förste talaren och hemställa om bifall utskottets förslag i 1 g,
dock med uteslutande af sista momentet i paragrafen.
Herr Forssell: Jag tror mig i mitt föregående anförande icke
hafva Hjort mig skyldig till att hafva sagt ett enda ord, som skulle
kunna ingifva kammaren den tanke, att jag hyser någon annan mening
om hvad en centralbank bör göra uti ifrågavarande fall, an min högt
ärade vän på stockholmsbänken. Jag instämmer med honom till fullo
i den öfvertygelsen, att en eentralbanks-styrelse i allmänhet icke bor
befatta sig med att upplåna medel mot ränta, men jag kan deraf icke
dinera den slutsatseu, att det bör genom en riksbankslag förbjudas den,
att ”någonsin gifva ränta på insatta penningar, ty förhållanden kunna
förekomma, da det kali vara tillätet och nödvändigt äfven for den,
att undantagsvis bevilja en sådan räntegodtgorelse. Det ar endast
derför som jag anser, att lagen icke bor absolut förbjuda, hvad det
sanda förnuftet i alla fall i regeln kommer att förhindra herrar banko
fullmägtige
att göra. . , , ,,
Min ståndpunkt i denna fråga är, såsom jag nyss antydt, helt
enkelt den, att man gör sig alldeles onödiga bekymmer, da man föreställer
sm, att eu centralbank med sedelmouopol dessutom skall till
-
N:o 23. 40
Lördagen den 24 April.
Förslag till Qvälla
för Sveriges
riksbank.
(Forts.)
sig hela landets lånerörelse. Man uppskrämmer sig med inbillningen,
att bankofullmägtige skulle komma att draga till si o- alla de
millioner, som nu flyta in till de andra bankerna och sålunda uppsvälja
a annan bankrörelse i riket. Denna fruktan''är, enligt min tanke,
fullkomhgt ogrundad och har icke det ringaste stöd i verkligheten!
horhallaudet ar, att for närvarande lånar riksbanken knappt 1 procent
åt diet kapital, som ingår i bankerna på deposition och upp- och afskrifning,
och nar riksbanken genom ökad sedelutgifningsrätt blir ännu
ineia mattad med tillgångar till utlåning, kommer den naturligtvis att
hafva rum för en mycket mindre inlåning. Jag tror derför, att vi
icke hora gent emot Andra Kammaren, hålla på denna punkt såsom
något oundgängligt vilkor for att erhålla en betryggande banklag
r. ?.!" °W vl, Ja§’ eftersoni talaren på stockholmsbänken framhöll
taran för riksbanken af att vara öfverlastad af depositioner, derutinnan
att msattarne skulle vid kriser rusa till för att taga ut medlen, blott
erinra att erfarenheten har visat raka motsatsen. Vid kriser strömma de
som disponera kontanter, till riksbankens luckor, icke för att ta°a ut’
utan for att sätta in sina medel. Så har det visat sig vid hvarje kris
enär förskräckelsen företrädesvis rigtat sig mot enskilda banker och
deponearaderdei ^ ^ nksbanken för att få penningar
Jag yrkar bifall till utskottets förslao
Ö
Efter
härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen i
enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först pa godkännande af don föreliggande paragrafen och vidare derpå
att paragrafen skulle godkännas med uteslutande af sista stvcket: och
förklarades den senare propositionen vara fiied öfvervägande ja besvarad.
17 22 §§, in kapitlets öfverskrift samt IV kapitlet.
Godkändes.
37 §■
Herr Bostrom, Filip: I det kongl. förslaget föreligger en bestammelse
om, att ett arfvode för den af Konungen utsedde ordföranden
skulle i lag; stadgas. Utskottet har ansett, att en sådan bestämmelse
icke bor i lagen ingå, utan att det vore tillräckligt, att den intoges i
i eglementet. Men da man kan befara, att en sådan aflöning skulle
kunna, under oroliga tider och vid sådana tillfällen, då Riksdagen af
en eller annan anledning kunde vara missnöjd med den af Konungen
invalde ordföranden i riksbanken, blifva föremål för gemensam votering,
och da man kunde tänka sig, att beloppet blefve så nedsatt, att
det voie omöjligt för den af Konungen utsedde personen att fungera
såsom bankens ordförande, har jag, för min del, jemte flere af kammarens
ledamöter inom utskottet ansett, att i lagen bör ingå eu bestämmelse
att arfvode till denne ordförande skall utgå med ett visst
belopp Men da enligt Kongl. Maj:ts förslag arfvodet skulle utgå med
ett belopp, som med hälften öfverstiger hvad en hvar af de öfrige full
-
41 Nso 23.
Lördagen den 24 April.
mä^tme eger uppbära, hafva reservanterna, som funnit, att ett sådant Förslag till lag
förslag icke under några vilkor skulle komma att af Andra Kammaren 0riksi>an^
accepteras, enat sig om det förslag, att man borde sätta denna aflöning (Forts.)
i öfverensstämmelse med de belopp, som af Riksdagen kommer att för
öfrige fullmägtige bestämmas. Det är med anledning deraf jag tillåter
jviio- yrka bifall till utskottets förslag i nu föredragna § 27, med följande
tillägg: »Ordföranden, som icke bör utöfva annan befattning
inom riksbankens styrelse, åtnjuter af riksbankens medel ett årligt
arfvode till belopp lika med det enhvar af de öfrige fullmägtige i
denna sin egenskap eger uppbära enligt af Riksdagen faststäld aflöningsstat.
»
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr vice talmannen
vttrade, att i afseende pa den föredragna paragrafen endast
yrkats, af herr Boström, Filip, att densamma skulle godkännas med
tillägg af ett nytt stycke, så lydande: »Ordföranden, som ej må
utöfva annan befattning inom riksbankens styrelse, åtnjuter af riksbankens
medel ett årligt arfvode till belopp lika med det en hvar af
de öfrige fullmägtige i denna sin egenskap eger uppbära enligt af
Riksdagen faststäld aflöningsstat.»
Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens antagande
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.
28 §.
Herr Asker: Den motivering, som utskottet åberopar för den föreslagna
redaktionsändringen i den nu föreliggande paragrafen, är af följande
lydelse: »Som 72 § regeringsformen och 73 § riksdagsordningen,
med den lydelse de hafva i nyssberörda hvilande grundlagsförslag, innehålla
allt hvad utskottet anser böra stadgas om utseende af fullmägtiges
suppleanter samt dessas tjenstgöring, har utskottet ansett, att i denna
lag endast bör hänvisas till nämnda grundlagsstadganden. Att suppleanterna
fortfarande, som hittills, böra inträda i tjenstgöring i den ordning,
som vid valet blifvit bestämd, synes icke behöfva särskilt föreskrifvas.
» Går man nu till grundlagsförslagets åberopade tvenne
paragrafer i regeringsformen och riksdagsordningen, så innehålla dessa
val, °att fullmägtige för riksbanken skola vara 7, af hvilka Konungen
förordnar en jemte en suppleant, samt de öfrige 6 fullmägtige jemte jd
suppleanter för dem väljas af Riksdagen. Men da deraf icke framgar
lika tydligt, som i Kong!. Maj:ts proposition till den föreliggande lagen,
att den af Konungen utsedde suppleanten skall inträda såsom fullmäktig
vid förfall för den af Konungen utsedde ledamoten och då man
kan tänka sig, att fullmägtige —• utan ett dylikt stadgande vid
förfall för den af Kongl. Maj:t tillsatte ledamoten i riksbankens styrelse,
skulle kunna inkalla någon af de öfrige af Riksdagen valda fullmägtige,
har jag ansett det vara af vigt, att eu klar och tydlig bestämmelse
måtte inrymmas i sjelfva banklagen, och på denna grund
N:o 23. 42
lördagen den 24 April.
Jag vörds^ hemställa om bifall till den föredragna punkten, sådan
riksbank deu fiunes affattad 1 kongl. Maj:ts proposition.
(Forts.)
Herr Törnebladh: Grundlagens stadgande i detta fall är fullt
klart. Det återfinnes i 72 § regeringsformen. Jag menar nu de
5iya,n?rUud agS-stadgandena’ det ar Ju under förutsättning af bifall
dertill, som vi afhandla denna fråga. Der talas om den af Konungen
välde ordföranden och suppleant för den af Konungen valde ledamoten,
••j-i “ riksdagsordningen heter det: »På samma gång och på lika
satt som fullmägtige och revisorer enligt föregående två §§ utses, tillsattas
jemväl suppleanter att, vid inträffande förfall för dem, träda i
deras stallen, nemligen för fullmägtige i riksbanken tre, för fullmagtige
i riksgäldskontor likaledes tre och för hvarje års revisorer
åtta.» Icke annat än jag kan förstå är grundlagens stadgande härvidlag
tunt klart._ De tre suppleanter, som utses af Riksdagen, äro utsedda
att tråda, i stället för de sex af Riksdagen utsedda ledamöterna, när
förfall mträffar för dem. Det behöfves derför icke att banklagen
supplerar grundlagen. Utskottet har också ansett det vara onödigt att
Jja*’, 1 lagen bestämma något särskild^ då grundlagens stadgande är
tunt klart.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
pa godkännande af den nu föredragna paragrafen samt vidare derpå
att kammaren skulle godkänna motsvarande paragraf af Kongl. Mai:ts
förslag i ämnet; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
29-37 §§.
Godkändes.
58 §.
Herr statsrådet Annerstedt: Utskottet har här föreslagit en
omredaktion af sista punkten i paragrafen, hvilken synes förestafvad af
tv* i Saaoen misstro — om jag så får uttrycka mig — emot
Kong!. Maj:t. Den kongl. propositionen innehåller det stadgande, att
l\ongl. Maj:t icke kan ock icke bör promulgera hvad som finnes stridande
emot gällande lag. Skulle nu, emot förmodan, Riksdagen vid en gemensam
votering i sitt reglemente intaga, ett stadgande, som är stridande
eaKaL denna lagi så bör, efter vanliga grunder, följden deraf blifva,
att det lagstridiga reglementet icke kan promulgeras af Kongl. Maj:t.
Detta uttalas af lagförslaget, och dermed har det icke gjort annat än
gitvit ett särskilt uttryck åt en, så vidt jag vet, allmänt gällande
regel Af någon anledning har det särskilda utskottet ansett ett
sadant stadgande, formodar jag, icke opportunt, ty jag tviflar på, att
stadgandet i och för sig sjelft kunnat anses vara origtigt. För att
ersatta detta har man insatt i den föreslagna lagen bestämmelsen, att
reglementet skall upprättas i så noggrann öfverensstämmelse med hvad
43 N:o 23.
Lördagen den 24 April*
i denna lag är stadgadt, att i detsamma icke.får intagas .någon bestymmelse,
som är mot lagen stridande, hvithet stadgande ar en fullt riksiank
sjelfkär sak. Nu är det naturligtvis rätt svart för eu utom utskottet {ForU)
varande ledamot af kammaren och för Kongl. Maptatt bedöma i hvad
mån omsorgen om lagens framgång betingat detta förslag till diidrino
i Kongl. Maj:ts proposition. ATid sådant förhållande finner jag det icke
vara skäl att, åtminstone förr än ett bestämdt uttalande från utskottets
ledamöter egt rum, framställa något yrkande, utan jag faster endast
kammarens uppmärksamhet på det mindre formelt rigtiga i utskottets
ändringsförslag.
Herr Moberg: Såsom kammaren behagade finna, har jag reserverat
mig emot utskottets betänkande i denna paragraf af den orsak, att
utskottet icke velat upptaga bestämmelsen i den kongl. propositionen
derom, att riksbankens reglemente skall efter undergången profning,
huruvida detsamma vore med banklagen öfverensstämmande, åt .kong .
Makt till efterrättelse kungöras. Det har synts mig uppenbart, ur
konstitutionel synpunkt, att ett reglemente, som ar underordnadt (ten åt
Konungen och Riksdagen gemensamt stiftade lagen, tor sm giltighet
måste förutsätta eu pröfning af de båda statsmagter, som stiftat den
lag, på hvilken reglementet skall grundas, enär det annars skulle kunna
inträffa, att reglementet varder stridande emot lagen, och den ena
statsmagten sålunda beredes tillfälle att genom ensidigt Övergrepp
eludera lagen. Nu är det visserligen sagdt, att reglementet skall upprättas
i noggrann öfverensstämmelse med hvad i lagen ar stadgadt,
så att i detsamma icke får intagas någon bestämmelse, som ar mot
lagen stridande. Ja, det är godt och val; men om sa icke sker, vare
sio- afsigtlig^ såsom man kan tänka sig i upprörda tider, eller oatsig -li”t genom förbiseende, så skulle Kongl. Maj:t stillatigande fa ase,
hurusom eu af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag g-enom Riksdagens
åtgörande varder öfverträdd. Ett sadant åsidosättande åt Kongl.
Makts magt synes mig icke blott något betänkligt i pnncipielt hänseende,
utan skulle äfven i praktiskt hänseende kunna medföra vådor
Man må tvista om hvar Kongl. Mapts lagstiftningsrätt skall börja
och sluta, det hör till de konstitutionella spörsmålen. ^ Men att åt
Kongl. Makt inrymma en lagstiftningsrätt gemensamt med Riksdagen,
och på samma gång medgifva Riksdagen att genom ett särskild! reglemente,
hvarmed Kongl. Maj:t icke har att befatta sig, eludera denna
lao-, det synes mig vara en alltför betänklig väg att anvisa för dem,
som i de konstitutionella formerna endast se ett besvärlig band men
icke en behöflig garanti. Det må nu vara sant, att svårigheter kunna
uppstå, om reglementet så sent inkommer till Riksdagen, att detsamma
icke under pågående riksdag kan varda underkastadt Kongl. aj. s
profning men då nu eu sådan bestämmelse finnes, som föreslagits åt
Kongl Makt, att reglementet skall pröfvas af Konungen, sa maste det,
enligt min tanke, åligga bankoutskottet, att sa tidigt inkomma med
försko1 till reglemente, att detsamma kan profvas åt den pågående
Riksdagen och varder understäldt Kongl. Maj:t, som da icke lärer underlåta
att meddela Riksdagen sitt beslut, medan Riksdagen ar samlad.
N:o 23. ii
Lördagen den 21 April.
FOf^ZerigesYn^- s/uesr mig svårigheten i nämnda hänseende
riksbank. ber‘lttj1ga efterskänkande af en så vigtig konstitutionel garanti,
(Forts) som den ifrågavarande. ’
Jag tager mig derför friheten yrka bifall till Kongl. Makts proposition.
Jr
Hen Törnebladh: Den föregående talaren har ganska riktigt
ii föreslagna stadgandet den portée, som det i sjelfva verket
skulle la. Han har nemligen om det begagnat orden: att reglementet
skall understallas Kongl. Majrts pröfning. Det står icke i det koncfl.
förslaget och det har icke varit meningen, utan meningen har varit
den, att promulgationen måste förutsätta, att det icke skall vara något
i regiementet, som strider emot lagen. Det är icke fullkomligt detsamma
som ett underställande.
O™ man således fattar det kongl. förslaget så, som de uttryck,
mlka derom nu blifvit begagnade, angifva, så finna herrarne mycket
val, att man här har den rikaste anledning till en konstitutionel konflikt,
som kan upprepas vid hvarje riksdag, då någon ändring i la«-en kan
varda antagen.
Denna fråga är ganska gammal. Redan nu finnes en banklag, och
!.den,.ar .stadgande i 7 § inryckt, som motsvaras af hvad utskottet
har ioreslagit, dock icke så uttryckligt och bestämdt sagdt som här.
Jag skall tillåta mig att tala om ett stycke ur våra ståndsriksdagars
historia, nemligen just huru detta stadgande tillkom. Det tillkom
vid 1828 1830 årens riksdag, och då stod det ifrågavarande stadgandet
icke från början i sammansatta utskottets förslå^ till 7 8 i
i lagen för Rikets Ständers bank af år 1830, hvilken är civillag i motsats
mot denna, som icke är civillag, utan är, såsom jag nyss nämnde,
ett mellanting mellan civillag och ekonomisk lag, hvilket grundlao-en
ännu inte tydligt definierat. I denna lag stod det uttryckligen,°att
i1Cw»e S^U . ändras annat än i den form, som för civillag är
toresknlven, nemligen efter 87 § 1 mom. regeringsformen. Utskottet föreslog
frrsta gången blott det, att lagen icke skulle få ändras på annat sätt
Det biet återlemna. Utskottet föreslog det andra gången, men i
stånden antogs ett tillägg, i ridderskapet och adeln på yrkande af
herr Skogman och utan diskussion, nemligen att reglementet skulle
upprattas i noggrann öfverensstämmelse med lagen, hvarigenom man
menade sig hafva lågt in tillräckligt i banklagen för att förekomma,
att reglementet skulle innehålla något stridande emot lagen. Det too-s
som sagdt, i ridderskapet och adeln utan diskussion vid sjelfva plenum’
men i borgareståndet förekom eu stunds diskussion, som var intressant
derför, att den lemnade ett bidrag till frågans utredning. Det anmärktes
af en ledamot i borgareståndet, att reglementet innehåller
dels sadaua bestämmelser, som icke behöfva promulgeras, och dels sådana,
•sl5l,lle behöfva promulgeras derför, att de beröra allmänhetens
ratt. IN ar sedermera år 1834 denna fråga kom upp igen, innehöll det
hyllande grundlagsförslaget, bland annat, följande. Jag skall läsa upp
det för att visa, att redan då denna fråga var på tal och huru den
edomdes af Rikets Ständer. Den 72 § skulle lyda: »Sveriges rikes bank,
or alltid skild från rikets statsverk, vare under Konungens och riksens
Lördagen den 24 April.
45 N:o 23.
ständers gemensamma garanti, men under riksens ständers egen vård,
ostörd förvaltad af de fullmägtige, hvarje stånd dertill forordnar, efter
de lagar och stadganden för banken och dess rörelse, hviika nu aro ^port8 \
gällande, eller af Konungen och riksens ständer gemensamt varda stiftade.
Dock e»e riksens ständer, som genom sina fullmägtige tillsätta tjenstemän
inom banken, att allena fastställa reglementen för bankens inre
förvaltning och arbetssätt samt för dess tjensteman befordringar och
aflöningar. I öfverensstämmelse med ofvan aberopade lagar och stadgauden
ege banken allena rätt att utgifva sedlar eller myntföiskrifning,
hviika må lika med mynt i riket erkännas, och skola af banken med
mvnt efter deras lydelse inlösas. Öiver användandet af bankens arliga
behållna vinstmedel ege riksens ständer att allena besluta, sa fiamt
dessa medel ej till bibehållande af bankens grundfond eller till dess
förstärkning af Konungen pröfvas erforderliga.» _
Detta grundlagsförslag, som innehöll en starkare bestämmanderätt
för Konungen, föll”i Riksdagen på två stånds beslut och, om man sammanräknar
röstetalet, om jag mins rätt med 312 mot 277. Kär det
icke då gick att få in denna starkare bestämning i afseende pa rätten
att pröfva reglementet, tro herrarne verkligen, att i våra dagar det
skulle kunna gå? Och om det ginge, skulle det helt säkert framkalla
konstitutionella konflikter af högst betänklig art. Om i reglementet
skulle införas någonting, som ar stridande emot lagen, så hafva vi
först och främst utskottet, sedan kammaren och sa talmannen, som
möjligen kan vägra proposition och i sadant fall slutligen konstitutionsutskottet,
som kan afgöra saken.
Anse herrarne icke, att i riksdagsformerna finnes tillräcklig garanti
för att det icke skall i reglementet komma in någonting, som är stridande
emot lagen, så kan ju den föreslagna bestämmelsen ditsättas,
men sättes den in, så kunna herrarne vara säkra pa, att hela föislaget
faller och blir till ingen nytta. Jag tror icke att Kongl. Maj:ts förslag
i och för sig borde vara farligt, men det innehåller, som sagdt,
fröet till eu konstitutionel konflikt, som helst bör undvikas.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen i
enlighet med derunder framstälda yrkanden propositioner, först på godkännande
af den föreliggande paragrafen samt vidare derpå att kammaren
skulle antaga motsvarande paragraf af Kongl. Maj:ts förslag i
ämnet; och förklarade herr vice talmannen sig finna den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Törnebladh begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner 38 § i särskilda utskottets förslag till lag
för Sveriges riksbank, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
N:o 23. 46
Lördagen den 24 April.
Förslag till lag Vinner Nej, godkänues motsvarande paragraf af Kongl. Maj:ts
för Sveriges förslag j ämnet.
riksbank. °
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 46;
Nej — 59.
Öfverskriften till V kap. samt 39 och 40 §§.
Godkändes.
41 §.
Herr Sandberg: Jag har icke begärt ordet för att yttra mig
vare sig för eller emot de nu föreslagna förmånerna för de enskilda
bankerna under en viss öfvergångstid, i synnerhet som jag tror, att
dessa förmåner aldrig komma att af medkammaren bifallas, men jag
har begärt ordet för att uttala min bestämda öfvertygelse, att de många
personer inom och utom Riksdagen, som invaggat sig i den föreställningen,
att denna bankreform, om den genomföres, skulle väsentligen
öka riksbankens inkomster, fullkomligt misstagit sig. Om också riksbankens
inkomster efter denna bankreforms genomförande skulle i
någon mån växa, kommer denna tillväxt ingalunda att motsvara hvad
kommuner, enskilda och ej minst statsverket derpå komma att förlora.
Jag har intet yrkande att framställa.
Efter härmed slutad öfverläggning godkände kammaren den förevarande
paragrafen.
42 och 43 §§, öfverskriften till VI kap. samt rubriken.
Godkändes.
Utskottets i punkten gjorda hemställan.
Med godkännande af den i utskottets hemställan intagna förutsättning
förklarades utskottets hemställan i öfrigt besvarad genom kammarens
beslut vid föredragningen af utskottets förslag till lag för
Sveriges riksbank.
Punkten 2.
Herr Boström, Filip: Min uppmärksamhet har blifvit af talmannen
fäst derpå, att, när nu kammaren för sin del antagit en lag,
som icke står i full öfverensstämmelse med det af Kongl. Maj:t framstälda
förslaget, och derigenom den förutsättning, som föreligger i
Kongl. Maj:ts förslag, blifvit ändrad, en annan lydelse af klämmen i
denna punkt maste antagas för att förekomma oegentlighet, och jag
tillåter mig derför anhålla, att kammaren ville i anledning af den nu
47 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
föredragna lagen besluta, att Riksdagen — under förutsättning af
Kongl. °Maj:ts bifall till en med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
n:o 10 och i ämnet väckta motioner af Riksdagen för dess del antagen
lag för Sveriges riksbank — måtte för sin del. antaga en lag med
vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, sa ock angående
forum för riksbanken, af enahanda lydelse som Kongl. Maj:ts härom
framlagda förslag, äfvensom att Riksdagen måtte bifalla Kongl. Ma.|:ts
proposition n:o 28, så vidt angår deri intagna förslag till ansvarighetslag
för fullmägtige i riksbanken och till ansvarighetslag för ledamöter
i styrelserna vid riksbankens afdelningskontor.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
det i afseende å förevarande punkt framstälda yrkandet, att Riksdagen
_ under förutsättning af Kongl. Maj:ts bifall till eu med anledning
af Kongl. Maj:ts proposition n:o 10 och i ämnet väckta motioner af
Riksdagen för dess del antagen lag för Sveriges riksbank — måtte
för sin° del antaga eu lag med vissa bestämmelser om riksbankens
sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för riksbanken, af enahanda
lydelse°som Kongl. Maj:ts härom framlagda förslag,
äfvensom att Riksdagen måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition
n:o 28, så vidt anginge deri intagna förslag till ansvarighetslag for
fullmägtige i riksbanken och till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna
vid riksbankens afdelningskontor.
Vid förnjmd föredragning af lagutskottets den 22 och 23 i denna
månad bordlagda utlåtanden:
n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om beräkning i vissa fall af tid, som afses i förordningen angående
patent, i lagen om skydd för varumärken och i lagen om skydd för
vissa mönster och modeller, samt
n:o 49, i anledning af väckt motion om skrivelse till Kongl.
Makt med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
viss ändring i förordningen angående inteckning i fast egendom m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Föred ron-s ånyo lagutskottets den 22 och 23 innevarande månad Om lagstiftbordlagda
utlåtande n:o 50, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder
till skydd för arbetsaftal och om slitande åt tvister arbetsaftal
mellan ”arbetsgivare och arbetstagare genom skiljemän. m. m.
Morr Ljungberg: Då utskottet i viss män gatt mina önskningar
till mötes, ber jag endast att få med några få ord framlägga skälen,
hvarför jag väckt denna motion och hvarför jag ansett kraftigare
åtgärder nödvändiga. Hvar och en känner, hvilka ofantliga förluster
strejkerna medföra för både arbetsgifvarne och arbetarne. Såsom exempel
derpå vill jag blott anföra, att den bekanta stora strejken i Ham
-
N:o 23. 48
Lördagen den 24 April.
1 början af detta år medförde för arbetsgivare en förlust af 50
till skydd för 0°b att till eu början 10,000 och sedermera i slutet
(irbetsaftai anda till 17,000 hamnarbetare, som ingått i denna strejk, ledo stor
rn. rn. nöd samt till sist, utan att hafva haft den minsta fördel af densamma
(Forts.) maste ingå på sina förra lönevilkor,, då likväl en stor del af deras
platser voro upptagna af andra. Det är af särskilt skäl ja^ ansett
nödigt att väcka denna motion och det är, att en stor olycka°kan en
* ?**ti hela samhället, om det skall gå an att utan ansvar
inställa arbetet inom vissa yrken, såsom t. ex. brandcorpsen, vattenledningsverket,
gasverket, renhållningsverket o. d. Jag har trott, att
nagla bestämmelser i detta fall skulle redan nu vara nödiga, desto
hellre som här förestår en stor internationel exposition, under hvilken
vi kunna bil öfverraskade af ganska svåra fatalitet- från arbetarnes
sida, oss till skada och kanske hela nationen till skam. Det är naturligt,
att många meningar kunna göra sig gällande i detta fall och att
delade tankar kunna uppstå i eu så kinkig fråga. Jag har också haft
personlig erfarenhet deraf. Det torde icke vara obekant för måium
bär närvarande, hurusom vissa arbetarefackföreningar aflåtit adresser
och fattat resolutioner i anledning af strejkmotionerna, och af dessa
resolutioner och adresser har äfven jag fått del. Det är åtminstone tre
som kommit mig till hända och hvari man betygar mig sin missaktning
och uttalar sin bestämda förkastelsedom öfver motionerna och motionären
— allt undertecknadt »med all högaktning». Det icke minst
lustiga i adresserna är det, att alla äro ense om just det förslag, som
jag vackt, men som de tydligen icke läst, nemligen att bästa medlet
till afvärjande af de olyckor strejkerna medföra skulle vara att upprätta
skiljenämnder. Detta hafva de icke sett, utan de sluta alltid
med att sådana skiljenämnder skulle vara det rätta medlet och icke
något annat, hvarvid dock uti eu resolution tillägges, att dessa
nämnder borde utses af »arbetsgifvarnes och arbetarnes organisationer».
skulle kunna vara hardt för mig att mottaga sådana skrivelser,
da säkerligen ingen af de nuvarande s. k. arbetarevännerna sträfvat
och verkat sa mycket för arbetarne som jag gjorde i yngre år, då ja<*
redan pa 60-talet upprättade ett »sällskap för arbetareföreningars befrämjande»,
under hvars tillvaro jag både höll föredrag och utgaf flera
små skrifter till arbetarnes förman, såsom t. ex. om arbetarebostäder,
om associationsväsendet bland arbetare, om folkbanker o. s. v., hvarjemte
jag, år 1870, anordnade det första nordiska arbetaremötet. Men
jag far trösta mig dermed, att från andra sidan äfven uttalanden af
annan art kommit mig till banda och det af ett större antal, nemligen
sex handtverks- och fabriksföreningar, deribland äfven från Stockholm
och Norrköping, hvari man betygar sill stora tillfredsställelse med de
vackta motionerna och önskar framgång åt dem. Jag skulle gerna
velat, att utskottet hade likaledes understöd! dessa motioner, men det
bär icke gjort det, och jag vill icke neka, att det dertill icke saknat
alla skal, emedan fragan verkligen är så invecklad, att den väl kan
behöfva en fullständigare utredning. Då nu endast Kongl. Maj:t kali
åstadkomma eu sådan, vill jag inskränka mig till att förena mig i utskottets
hemställan i detta fäll.
40 N:o 28.
Lördagen den 24 April.
Herr Tamm, Hugo: Det lider intet tvifvel, att det ärende, som Om lagstift
bär
är berörd!-, är ett ondt, hvaraf hela samhället lider. Det är all- TuumTför
deles säkert, att äfven detta onda till stor del är beroende af utom arbftsaftal
arbetarekretsarna uppkomna förhållanden, d. v. s. att det fins personel'', m. m.
som på allt sätt försöka att öka det missnöje, som de kunna finna i (Forts.)
dessa klasser. Det är ej heller tvifvel om, att när man resonnerar med
arbetarne sjelfva i dessa frågor, man ofta far det svaret, att olyckan
härvidlag är den, att »vi, som sitta med hustrur och barn, tvingas att
deltaga i strejker, som för oss äro så förlustbringande, derför att vårt
handlingssätt bestämmes af en majoritet, som icke har något annat än
sig sjelf att ansvara för». Det är derför, med fullt erkännande af den
nu föreliggaude frågans vigt och allvar, som jag dock icke kan gå
med på lagutskottets förslag. Det är här tre motioner, som lagutskottet
behandlat. Angående den första motionen förklarar lagutskottet,
att det icke kan förorda hvad herr Ljungberg i densamma föreslagit,
nemligen en utsträckning af ett stadgande i legostadgan, »hvilket
torde kunna anses som temligen föråldradt». Der saknar således Kongl.
Maj:t den allra ringaste fingervisning i hvad syfte ett lagförslag skall
utarbetas. Gå vi till herr Ljungbergs andra motion, förklarar utskottet
lika bestämdt i afseende på dessa skiljedomstolar, att »utskottet hyser
den åsigt, att skiljemannainstitutet, hvilket för öfrig! icke torde hafva
omfattats med det förtroende eller visat sig medföra den praktiska
nytta, som man vid stiftandet af gällande lag om skiljemän förväntat,
icke bör påtvingas de parter, som icke äro ense om att anlita denna
utväg». Och slutligen förklarar utskottet de af motionären antydda
särskilda bestämmelserna vara dels för stränga, dels skäligen opraktiska.
Der saknar återigen Kongl. Maj:t all fingervisning om i hvad
rigtning ett nytt lagstadgande skall gå. På samma sätt i afseende på
herr Jakobsons motion yttrar utskottet, att det »icke delar hans åsigt,
att det skadestånd, som kan ådömas den, hvilken utan skäl brutit ett
arbetsaftal, bör förvandlas till allmänt arbete». Således har utskottet,
så vidt jag kan se, förkastat alla de positiva yrkanden, som i detta
fäll äro gjorda, och slutar med att säga, att utskottet dock anser, att
någonting bör göras. När icke eu enda af de utaf motionärerna framstälda
förslagen vunnit utskottets godkännande och utskottet sjelft,
såsom helt naturligt är, stått inför den svårigheten att icke heller
kunna gifva någon anvisning, synes det mig väl hardt att på så, om
jag får säga, lösa grunder öfverlemna åt Kongl. Magt att göra lagförslaget.
Jag kan icke underlåta att uttala såsom min åsigt, att det i
detta Ifall varit rimligare, om lagutskottet hade remitterat hela motionen
till uppfinnareföreningen än till Kongl. Maj:t. På dessa grunder anhåller
jag om afslag på utskottets förslag.
Herr Hasselrot: Det är alldeles såsom herr Tamm påpekat, att
utskottet utan att kunna angifva några positiva grunder, hvarpå en
lagstiftning i detta ämne skulle kunna byggas, tillstyrkt en skrifvelse,
och jag erkänner, att detta icke är enligt med livad Riksdagen i allmänhet
brukar göra. Inom utskottet var jag också emot denna skrifvelse,
då det icke kunde gifvas upp något skäl för densamma, men
jag har icke reserverat mig. Jag tillåter mig emellertid påpeka, att
Första Kammarens Prot. 1897. N:o 23. 4
N:o 23. 60
Lördagen den 24 April.
Om laggift, kammaren helt nyligen beslutit en skrifvelse till Kongl. Makt, ehuru
un skydd för uJ®kottet som skal för sitt afstyrkande anförde, att man icke kunde
arbeisaftal ®a§a> Pa hvad sätt fragan kunde lösas. Det var frågan om skiljandet
ro. ro. af den kommunala beskattningen från den allmänna bevillningen. Den
(Forts.) nu föreliggande frågan är väl dock lika vigtig som den nyssnämnda,
och det synes mig således vara fullkomligt samma skäl i detta fall för
aflåtande af en skrifvelse. Herr Tamm erkände också, att frågan
kräfver sill. lösning och att något behöfver göras. Vid sådant förhållande
tror jag, att kammaren kan i öfverensstämmelse med den praxis,
som nyss gjgrt sig gällande, godkänna den af utskottet föreslagna
skrifvelsen.
Herr Nyström, Carl: Ja, visst är det bedröfligt, att icke Riksdagen
skall kunna angifva någon utväg för ordnandet af detta ärende
och för att fa en lösning på den samhällsgåta, som för hvarje dag som
går, blir allt mer och mer invecklad, men detta är icke något skäl
att förkasta lagutskottets förslag. Utom de skäl, som af utskottets
ordförande anförts för bifall, skall jag be att få fästa uppmärksamheten
pa det betänkliga i den tydning, som ett sådant afslag skulle komma
att fa. Öfver hela landet bland alla de jäsande element, som tagit
strejkrörelsen om hand, skulle det naturligtvis öfversättas i den form,
att Första Kammaren icke vill hafva något att göra med sådana åtgärder,
som äro rigtade mot strejkoväsendet, och jag öfverlemnar till
herrarne sjelfva att pröfva, huruvida det vore nyttigt, rigtigt och klokt,
om dessa oroliga element finge ett sådant intryck af ärendets behandling
i denna kammare.
Herr Törnebladh: Jag hade icke tänkt att taga till ordet i
denna fråga, och jag skall icke heller blifva mångordig.
Jag kan dock icke underlåta att fästa uppmärksamheten på att,
när Riksdagen aflåter skrivelser till Kongl. Maj:t, bör den också enligt
den åsigt, jag för min del vid flere tillfällen uttalat, och hvilken
icke toide vara sa oberättigad, kunna något så när angifva i hvad
riktning de åtgärder böra gå, livilka man med skrifvelsen åsyftar,
eller åtminstone göra ett försök att anvisa något botemedel mot det
onda, hvilket man önskar afhulpet. Det är mycket sant, att det, hvarom
här är fråga och hvarutaf vi lida, är ett svårt samhällsondt, och ingen
kan högre än jag önska, att något sätt funnes, hvilket derpå kunde
råda bot, men jag kan icke finna, att det är fullt rigtigt eller ens
klokt att, när det gäller eu sådan lifsfråga som denna, skrifva till
Kongl. Maj:t utan att pa något sätt angifva i hvad rigtning frågans
lösning borde gå.
Jag instämmer derför med herr Tamm i hans yrkande.
Herr Ljungberg: De skäl, hvilka herr Tamm anfört emot aflåtande
af skrifvelse i ämnet, synas mig alldeles icke kunna gälla för
denna kammare. Man har ju här icke länge sedan, på grund af en
fråga, som var lika litet utredd och knappast mera vigtig än denna,
nemligen skogsfragan, der ingen visste hvad man skulle föreslå eller
hvad som skulle göras, ändock begärt en underdånig skrifvelse, hvilken
61 Njo 23.
Lördagen den 24 April.
i sin ordning sedermera föranledde nedsättande af en komité för fra- Om lagstift
gans
behöriga behandling. , T . . till skydd för
Om någonsin det erfordras en sådan utredning åt kongl. ivlaj :t, arietsaftal
vore det väl just i afseende på denna fråga; ty det är väl klart, att m. m.
hvilka motionärer, som än här må framkomma med något förslag, kan (Forts.)
ett sådant icke tillvinna sig Riksdagens bifall, enär de helt naturligt
sakna tillräckligt materiel för frågans fullständiga utredning.
I utlandet arbetar man mer och mer på åstadkommande af ett
bättre resultat, alldenstund man fruktar för de svåra följderna af det
närvarande tillståndet. I England t. ex. bar parlamentet under föira
året besluta en lag — »Conciliation Aet»_ — genom hvilken handelsministern
erhållit rätt till intervention i sådana strider. Denna lag
visar sig redan ha en utmärkt verkan. I eu nyligen förekommen stor
strid emellan jernvägsbolaget »London and North—Western» och dess
arbetare, vände sig båda parterna till handelsministern (Ritchie); och
han lyckades äfven dem emellan mäkla fred. I Hamburg har efter
den stora strejkens slut senaten nedsatt en komité för åstadkommande
af en bättre sakernas ordning. ... .
Sådant kan icke genomföras på enskild väg, utan regeringen med
sina stora resurser måste här taga uti, och det skall icke möta större
svårigheter för henne att åstadkomma en tillfredsställande utledning
i detta fall än i så många andra.
Jag kan icke annat än instämma med en föregående ärad talare
deruti, att det otvifvelaktigt skulle göra ett mycket nedslående intryck
på alla dem, hvilka önska en hjelp emot det onda, särskildt och framför
allt med hänsyn till den från båda parternas sida framhållna frågan
om skiljemän, ifall Riksdagen kastade ifrån sig saken, derför att icke
denna motion kan i sin helhet bifallas.
Det är till regeringen vi måste vända oss med förhoppning att
den icke skall lemna vår begäran obeaktad.
Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.
Herr Leman: Såväl herr Nyström som den siste talaren hafva
sagt, att det skulle göra ett dåligt intryck i landet, om icke utskottets
förslag bifölles.
Jag tror icke detta, isynnerhet när man far veta anledningen till
afslaget. _ . .77, f
Motivet synes mig nemligen icke vara att ej kammaren vill naiva
något gjordt, utan, om kammaren afslår skrifvelseförslaget, synes det
mi” bero derpå, att kammaren, i likhet med två föregående talare,
anser, att här icke lian göras något. Icke alla frågor kunna lösas. Vi
se hur det gått i utlandet. Äfven de utaf deii siste talaren anförda
exemplen från England och Hamburg i afseende på de åtgärder man
der vidtagit, ådagalägga icke,1 att frågan derigenom drifvits något framåt.
Det gäller en af dessa samhällsfrågor, hvilka kanske kräfja decennier,
innan man kan finna något botemedel deremot. Derför star
ja" ock på samma ståndpunkt som den förste talaren.
° För min åsigt har jag äfven ett formelt skäl, nemligen att den
formulering, utskottet gjort för den föreslagna skrifvelsen, icke synes
mig fullt adeqvat.
M:o 23. 62
Om lagstift -
Lördagen den 24 April.
ninasåtaärder f Utskftet s?ger nemligen, »att Riksdagen måtte i anledning af
till skydd för ilande motioner i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbearbetsaftal
tände och framläggande för Riksdagen af förslag till sådana lagbestäm
-
(Forts.)
melser rörande arbetsaftal, som för vinnande af ofvan anqifna syfte
kunna anses erforderliga».
Om man nu ser efter, hvad »ofvan augifna syfte» är, så är det
ganska tvifvelaktigt, om icke dermed afses, hvad som förekommer i
slutet pa 1 fide sidan, att nemligen den erforderliga utredningen »endast
kan genom. Kongl. Maj:ts försorg åvägabringas, dervid jemväl torde
hora tagas i öfvervägande, huruvida skiljedom kan och bör i vidsträcktare
man, än nu gällande lag om skiljemän medgifver, användas vid
tvister emellan arbetsgivare och arbetstagare»; men om utskottet afse™
detta, synes nng utskottet bort hafva uttryckt det i klämmen.
Om kammaren nu bifaller skrifvelseförslaget, fruktar jag, att de flesta
åt kammarens ledamöter icke hafva någon fullt klar föreställning om
hvad utskottet i sjelfva verket föreslagit.
Jag instämmer i herr Tamms yrkande.
Herr Nyström, Carl: Herr Leman har yttrat, att det betyder
ingenting, om ett sådant bud går ut öfver landet, som att Första Kammaren
undandragit sig eller skjutit ifrån sig alla åtgärder till denua
tragas fösning, sedan vederbörande fått kännedom om motiven till
forsta kammarens beslut. Men det är just detta, som de icke få veta
och icke heller bry sig om att veta. Man håller sig blott till detta
enda, faktum, från tusentals håll repeteradt: Första Kammaren har
skjutit tragan ifrån sig; Första Kammaren har alltså ej intresse för
dess fösning, men motivet för kammarens afslag, det får man icke veta.
icke heller kan jag finna, att herr Lemans anmärkning mot utskottets
formulering är rigtig, ty jag finner skrifvelseförslaget innefatta
eu ganska tydlig fingervisning, så långt man för närvarande kan
komma.
Jag anser i likhet med herr Ljungberg, att, om någon här skall
kunna gorå något, så är det regeringen med sina resurser. Icke finner
jag heller saken så alldeles hopplös, ty partiella åtgärder kunna vidrig?8’
hvilka åtminstone i någon mån skulle kunna mildra detta samhallsonda.
Att jag i detta afseende skulle kunna komma med något
detaljerad! förslag vore väl för mycket begärdt, men med den erfaPa
senare liden fått om strejker tror jag mig kunna säga,
att alldeles hopplöst vore arbetet icke.
• Hen Hasselrot: Endast ett par ord för att bemöta en amärknjnp
utskottets skrifvelseförslag. Såsom herr Leman påpekat, har
utskottet föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelsen anhålla om utarbetande
åt förslag till sådana lagbestämmelser rörande arbetsaftal,
som för vinnande af »ofvan augifna syfte» kunna anses erforderliga
och talaren visste icke hvad detta var för ett syfte.
Jag ber att få påpeka, hurusom lagutskottet börjar sin motivering
med: »förevarande motioner, livilka af utskottet behandlats i ett sammanhang
hafva det syftet gemensamt att söka, så vidt möjligt är, förebyt?na
eller åtminstone förminska de skadliga verkningarne af arbets
-
63 N:o 23.
Lördagen den 24 April.
inställelser till trots af ingångna arbetsaftal».\. Mig förefaller det ge- Om■
meusamma syftet hos motionärerna så tydligt som möjligt har uttaladt, ul[ yÄ),
och det är just det syftet, som atses i utskottets kläm. arbetsaftal
Nu erkänner jag, att det är en brist, att icke utskottet och sedan m. m.
Riksdagen kan uttala, hvad i detta hänseende skulle kunna göras; men (Forts.)
kammaren har redan förut gått ifrån gammal praxis nied afseende
härå, och jag tror frågan vara af den vigt, att man icke bör afsla
densamma. ... . .
Jag tror visserligen, att det hade varit bättre, om majoriteten i
utskottet på ofvan anförd grund afstyrkt motionerna, ty da hade frågan
icke fått den innebörd, den nu har. Men sedan utskottets majoritet
besluta tillstyrka eu skrifvelse, tror jag, att, såsom herr Nyström redan
påpekat, det skulle göra ett synnerligen dåligt intryck, om kammaren
nu afsloge densamma.
Herr Reuterswärd: Vi tyckas alla vara ense om, att här gäller
att söka få en rättelse eller ändring uti ett samhällsondt, som vi alla
inse vara i tillväxt, den församlade Riksdagen inser det och äfven
Kougl. Maj:ts regering. Enskilda motionärer hafva väckt förslag om att
försöka i någon mån stäfja detta ofog, ty något annat än ofog är det
i sjelfva verket icke; det är ett sjelfsvåld af den beskaffenhet, att man
kan säga, att hela samhället lider deraf. Vid sådant förhållande föreställer
jag mig, att det allra minsta Riksdagen bör göra är att vända
sig till Kong], Maj:t med hemställan, huruvida icke Kongl. Maj:t skulle
vilja vara med om att, såvidt möjligt är, söka förebygga detta onda.
Man må säga om utskottets förslag hvad som helst, att deruti icke
förekommer någon bestämd synpunkt, hvarifrån, eller någon fingervisning,
huru saken skulle kunna ordnas; säkert är, att Kongl. Maj:t känner
lika väl som Riksdagen det ondas både upphof och sorgliga framatgående
i en så ohelsosam rigtning, att man måste vara betänkt på att
söka råda bot derför. _ .
På denna grund anhåller jag, att Första Kammaren åtminstone
ville göra så pass mycket för saken, att den icke tillbakavisar hvarje
försök i sådan rigtning, utan är med om att skrifva till Kongl. Maj:t
med anhållan, att Kongl. Maj:t ville taga saken om hand.
Herr Cederberg: För min del har jag den öfvertygelse^ att
Kongl. Maj:t har sin uppmärksamhet fäst på denna fråga redan förut,
utan att Riksdagen behöfver ytterligare begära något sadaut.
Om Riksdagen hade att föreslå frågans lösning i någon viss rigtning
eller kunde anvisa något medel, hvarigenom målet skulle vinnas,
då ”kunde eu skrifvelse vara berättigad. Om man både denjisigten,
att Kongl. Maj:t icke ville göra något för saken, äfven då kunde man
hafva anledning att skrifva till Kongl. Maj:t. Men då Riksdagen icke
kan anvisa något medel, hvarigenom, eller någon rigtning, i. hvilken
lösningen skall sökas, och då den senare förutsättningen icke kan
tänkas, anser jag för min del skrifvelsen obehöflig och instämmer följaktligen
med herr Tamm.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i eu -
N;0 23. 64
Lördagen den 24 April.
(Forts.
nl™,5dr*r[-fiheJ “fd <jl<V;U,D,dfr förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till skydd före, o utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare på
arbetsaftal utslag derå; och förklarade herr talmannen sig finna den förra propom.
m. sitionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
. , H®rr Ce derb er g begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
.. ± Den> som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o 50,
rostar 1
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Vi<Ls*u*et *f 3eu häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja
Nej
48;
- 14.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen:
n :o^ 35, i anledning af Kougl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5
kap. 1 § ärfdabalken, lag angående ändring i 14 kap. jordabalken,
lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker och
handelsräkningar den 4 maj 1855 och lag om ändrad lydelse af 9 § i
föiordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872;
. .. °:o 3f>i i anledning af Kongl. Maj-:ts proposition med förslag till
forandrad lydelse af 11 § 2 mom. i förordningen angående allmänt
ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862;
, n:? 3^f on? ändrade föreskrifter rörande bestämmande af arfvode
åt konkursförvaltning;
n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om andrad lydelse af 41 § konkurslagen den 18 september 1862;
0 o ”.i?,39! 1 anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap.
2 § rattegangsbalken; r
n:o 40 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
checklag, till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen
och till lag angående ändrad lydelse af 10 § 4 mom. i förordningen
°,m n.la utsökningslagens införande och hvad i afseende derå iakttagas
skall den 10 augusti 1877;
1 11:0 j anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om skydd för vissa mönster och modeller; samt
65 N:o 23.
Tisdagen den 27 April.
n:o 42, i anledning af väckt motion om tillägg till § 26 mom. 1
i lagen angående tillsättning af presterliga tjänster.
Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 3,5 8 e. in.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Tisdagen den 27 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Anmäldes och bordlädes särskilda utskottets memorial n:o 2, i anledning
af återremiss från Första Kammaren af vissa delar af den i
utskottets utlåtande n:o 1 föreslagna lag för Sveriges riksbank.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
den 24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 52.
Föredrogs statsutskottets den 24 innevarande månad bordlagda Ang. tillägg»-memorial n:o 54, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
tilläggspensioner åt viss personal vid värfvade arméns disciplinkompani vid vårfvade
efter kompaniets upplösning. arméns
disciplin
Herr
Le in an: Jag bar att till statsutskottets ordförande eller komPan’-någon annan af dess ledamöter göra en förfrågan angående formuleringen
af denna proposition. I propositionen äro sammanförda pensioner
till två olika personer, nemligen dels majoren Gyllenhammar
och dels till fanjunkaren Pettersson. Skall man nu rösta efter denna
proposition, kan det inträffa, att en person, som vill rösta för pension
till en af bemälda personer, men icke till den andre, blifver tvungen
att antingen rösta ja för den pension, för hvilken han icke vill rösta
ja, eller nej för den pension, för hvilken han icke vill rösta nej. Så
vidt jag kan finna, borde, om i en proposition pensioner föreslås till
flera olika personer, särskildt beslut fattas för hvarje särskild person
och alltså äfven gemensam omröstning ega rum för hvarje särskild person.
Jag vet icke, hvilka skäl statsutskottet haft att sammanföra pensionerna,
men jag vågar tro, att denna åtgärd icke är fullt rigtig.
Jag har icke något yrkande att göra.
X:o 23. 56
Tisdagen den 27 April.
Ang. tilläggspensioner
åt
viss personal
vid värfvade
arméns
disciplinkompani.
(Fort9.)
Herr Reuterswärd: Ehuru jag icke är befogad alt här svara å
statsutskottets vägnar, vill jag dock uttala den förmodan, att skälet,
hvarför man sammanslagit dessa båda pensionsfrågor, är det, att det
här gällei en upplöst korporation och att det, till följd af denna upplösning,
icke stått i dessa personers eget skön att i tjensten qvarstanna
eller afgå med pension. Nu hafva de tvingats att afgå båda två, och
jag föreställer mig, att man derför ansett, att de böra komma i samma
kategori, så att, om för den ene pensionen afslås, den andre bör röna
samma öde.
Jag yrkar godkännande af voteringspropositionen.
Herr Lundeberg: Jag har icke haft tillfälle att höra herr Lemans
anmärkning i vidare mån, än att jag nu erfar, att densamma
skulle gälla, att samtliga de personer, som här äro i fråga, sammanförts
under ett moment. Detta härrör deraf, att Kongl. Maj:t i sin framställning
upptagit alla tre under ett moment och att de olika besluten
inom kamrarne äro fattade gemensamt för dem alla tre. Under sådana
förhållanden har utskottet saknat anledning att skilja på pensionsfrågorna
för hvar och en af dessa personer, utan sammanfört dem i
eu voteringsproposition.
Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den i förevarande
memorial föreslagna voteringspropositionen.
Vid föredragning af statsutskottets den 24 innevarande april bordlagda
memorial n:o 55, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i
anledning af väckta motioner angående pension för f. d. generallöjtnanten
K. A.. Rydings enka Jenny Kristina Rosalia Ryding, född
Pettersson, godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran sammansatta
stats- och lagutskottets den 24 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 9.
Vid föredragning af bevillningsutskottets den 24 innevarande april
bordlagda memorial n:o 16, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande utskottets memorial n:o 14 om ändring i kongl. förordningen
angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894, godkändes den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
den 24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 51.
Tisdagen den 27 April. 67 N:0 23.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 43, angående införande i flottningsstadgan af bestämmelse, att
val af styrelse i flottningsförening skall inom viss tid anmälas hos
Konungens befallnin gsh åfvan de;
n:o 44, angående undervisningen i geografi vid de allmänna läroverken
; och
n:o 45, angående vissa bestämmelser rörande den dagliga undervisningstiden
i folkskolorna.
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,4 7 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
i
Första Kammarens Protokoll. N:o 23.
5