1897. Första Kammaren. N:o 22 (Riksdagens protokoll 1897:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Första Kammaren. N:o 22.

Torsdagen den 22 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Herr statsrådet Annerstedt aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
propositioner till Riksdagen:

l:o) angående försäljning till Hvetlanda bysamhälle af viss
del utaf förra häradshöfdingebostället 1 mantal Hvetlanda Thomasocb
Kullagården n:is 4 och 6 i Jönköpings län; och

2:o) angående försäljning till Yexiö stad af mark, börande till
förra landshöfdingebostället Kronobergs kungsgård n:o 1 om 3
mantal i Kronobergs län.

Justerades protokollet för den 15 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om beräkning i vissa fall af tid, som afses i förordningen
angående patent, i lagen om skydd för varumärken och i lagen
om skydd för vissa mönster och modeller;

n:o 49, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till viss ändring i förordningen angående inteckning i fast egendom
m. m.; och

n:o 50, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder
till skydd för arbetsaftal och om slitande af tvister mellan
arbetsgivare och arbetstagare genom skiljemän.

Herr C a valli erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
Bruzelius har i telegram till mig anhållit, att jag måtte för
kammaren tillkännagifva, att han, på grund af inträffadt dödsfall
inom sin familj, är förhindrad att i dag komma tillstädes i
kammaren.

Första Kammaren8 Frat. 1897. N:o 22.

o 22.

Torädagen den 22 April.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 44, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att, i enlighet med Kong], Maj:ts derom gjorda
framställning, chefen för Sveriges geologiska undersökning, extra
ordinarie professoren Otto Martin Torell må från och med månaden
näst efter den, hvarunder han från sin befattning såsom chef för
berörda undersökning afgår, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 5,000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kong]. Maj:ts förevarande framställning på
det sätt bifallits, att chefen för Sveriges geologiska undersökning,
extra ordinarie professoren Otto Martin Torell berättigats att från
och med månaden näst efter den, hvarunder han från sin befattning
såsom chef för berörda undersökning afgår, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension af 4,500 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: -

Ja — 113;

Nej — 25.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 255, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 75 ja och 144 nej samt att båda
kamrames sammanräknade röster befunnits utgöra 188 ja och 169
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 44, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att, i enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning, å allmänna indragningsstaten må uppföras årlig
pension till belopp af 1,500 kronor åt lärarinnan i teckning vid

Torsdagen den 22 April.

3 N:o 22.

allmänna läroverket i Strengnäs Edla Amanda Nortun, att utgå
från och med månaden näst efter den, i hvilken hon erhåller afsked
från sin tjenst, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kong! Maj:ts förevarande framställning på
det sätt bifallits, att Riksdagen medgifvit, att å allmänna mdragningsstaten
må uppföras årlig pension till belopp af 1,000
kronor åt lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket i Strengnäs
Edla Amanda Nortun, att utgå från och med månaden näst
efter den, i hvilken hon erhåller afsked från sin tjenst.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: Ja

— 103;

Nej — 34.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 256, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 70 ja och 151 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 173 ja och 185
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-proposition en.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 44, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att, i enlighet med Kongl. Maj:ts framställning,
myntgravören vid myntverket Eea Ahlborn, född Lundgren,
må från och med månaden näst efter den, under hvilken hon erhåller
afsked från myntgravörsbefattningen, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af
2,700 kronor, röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

K:o 22.

Torsdagen den 22 April.

Vinner Nej, har Kong! Maj:ts förevarande framställning af
Riksdagen på det sätt bifallits, att Riksdagen medgifvit, att
myntgravören vid myntverket Lea Ahlborn, född Lundgren, må
från och med månaden näst efter den, under hvilken hon erhåller
afsked från myntgravörsbefattningen, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 2,000
kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit så''
lunda:

Ja — 108;

Nej — 27.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 257, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 62 ja och 155 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 170 ja och 182
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anstäldes iemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bankoutskottet i dess memorial n:o 9, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
fastställer följande aflöningsstater att tillämpas från och
med 1898 års början för tienstemännen och vaktbetjeningen vid
riksbankens nedannämnda afdelningskontor, nemligen:

A (grupp 1)

vid kontoret i Jönköping:

Kamreraren, lön .............................................. kronor 2,000: —

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 500 kronor och efter
10 års med ytterligare 500 kronor,

samt tjenstgöringspenningar ........................ » 1,250: —

och kassavårdarearfvode............................. > 750: —

Kassören, lön................ » 1,600: —

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 400 kronor och efter 10 års

med ytterligare 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar....................... » 800: —•

och missräkningspenningar......................... » 600: —

Torsdagen den 22 April.

5 N:o 22.

Registratorn, tillika bokhållare, lön—.—.........--

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
registrator vid riksbankens afdelningskontor
kan förböjas med 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar.......................

Ombudsmannen, lön..........................................

Vaktbetjenten, lön............................................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst
och derunder ådagalagdt välförhållande kan
höjas med 100 kronor,

tj enstgöringspenningar................................

jemte fri bostad och vedbrand.

kronor 1,300: —

700: —
800: —
400: —

200: —

B (grupp 1)

vid kontoret i Karlstad:

Kamreraren — — — (lika med A) — — — och vedbrand.

C (grupp 1)
vid kontoret i Örebro:

Kamreraren — — — (lika med A) — — —- och vedbrand.

D (grupp 2)
vid kontoret i Falun:

Kamreraren, lön..............................................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst
såsom kamrerare vid riksbankens afdelmngskontor
kan förhöjas med 500 kronor och efter
10 års med ytterligare 500 kronor,

samt tjenstgöringspenningar........................

och kassavårdarearfvode.............................

Kassören, lön . ________________________________ - -........—

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 400 kronor och efter 10 års
med ytterligare 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar........................

och missräkningspenningar .........................

Registratorn, tillika bokhållare, lön....-----.—......

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst
såsom registrator vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar-------------------------

Ombudsmannen, lön..........................................

kronor 2,000: —

1,200: —
600: —
1,500: —

> 700: —

» 600: —

» 1,200: —

600: —
800: —

N:o 22.

Torsdagen den 22 April.

Väkthetjenten, lön.............................................. kronor 400:

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst
och derunder ådagalagdt välförhållande kan
höjas med 100 kronor,

tjenstgöringspenningar............................... » 200:

jemte fri bostad och vedbrand.

E (grupp 2)

vid kontoret i Hernösand:

Kamrer ar en — — — (lika med D) — — — och vedbrand.

F (grupp 2)
vid kontoret i Luleå:

Kamreraren---(lika med B)---och vedbrand.

G (grupp 2)

vid kontoret i Östersund:

Kamreraren — — — (lika med B) — — — och vedbrand.

H (grupp 3)
vid kontoret i Kalmar:

Kamreraren, lön.............................................. kronor 2,000:

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst
såsom kamrerare vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 500 kronor och efter

10 års med ytterligare 500 kronor,

samt tjenstgöringspenningar............. » 1,200:

och kassavårdarearfvode................. » 600:

Kassören, lön................................................... > 1,500:

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst
såsom kassör vid riksbankens afdelnmgskontor
kan förhöjas med 400 kronor och efter
10 års med ytterligare 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar....................... » 700:

och missräkningspenningar........................ » 600:

Ombudsmannen, lön......................................... » 800:

Vaktbetjenten, lön................ » 400:

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst
och derunder ådagalagdt välförhållande kan
höjas med 100 kronor,

tjenstgöringspenningar............................... » 200:

jemte fri bostad och vedbrand.

I (grupp 3)
vid kontoret i Vexla:

Kamreraren — — — (lika med H) — — — och vedbrand.

Torsdagen den 22 April.

7 N:o 22.

K (grupp 4)

vid kontoret i Linköping:

Kamreraren, lön.........................-—:.......... kronor

* hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afaelningskontor
kan förhöjas med 500 kronor och efter
10 års med ytterligare 500 kronor,

samt tjenstgöringspenningar.....................— *

och kassavårdarearfvode--------.........»

Kassören, lön...............................................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 400 kronor och efter 10 års
med ytterligare 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar......................- »

och missräkningspenningar...........................

Ombudsmannen, lön ...................-.................--

Vaktbetjenten, lön.........................., »

hvilket belopp efter fem års ordinarie tjenst
och derunder ådagalagdt välförhållande kan
höjas med 100 kronor,

tjenstgöringspenningar—...............—-........,

jemte fri bostad och vedbrand.

L (grupp 4)

vid kontoret i Mariestad:

Kamreraren---(lika med K)---och vedbrand.

M (grupp 4)
vid kontoret i Umeå:

Kamreraren — — — (lika med K) — — — och vedbrand.

N (grupp 4)
vid kontoret i Visby:

Kamreraren — — — (lika med K) -- — — och vedbrand.

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med Andra Kammarens
beslut, faststält följande afiöningsstater att tillämpas från och
med 1898 års början för tjenstemännen och vaktbetjeningen vid
riksbankens nedannämnda avdelningskontor, nemligen:

1,800: —

800: —
600: —
1,400: —

700: —
500: —
600: —
400: —

200: —

N:o 22.

Torsdagen den 22 April.

A (grupp 1)

vid kontoret i Jönköping:

Kamreraren, lön.............

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöias med 500 kronor och efter
10 års med ytterligare 500 kronor,

samt tjenstgöringspenningar...............

och kassavårdarearfvode.........................

Kassören, lön.............................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 400 kronor och efter 10 års
med ytterligare 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar.......................

och missräkningspenningar...............

Iiegistratorn, tillika bokhållare, lön_____

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
registrator vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar.......................

Ombudsmannen, lön.......................

Vaktbetjenten, lön,................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst
och derunder ådagalagdt välförhållande kan
höjas med 100 kronor,

tjenstgöringspenningar.............................. «

jemte fri bostad och vedbrand.

kronor 1,800: —

* 1,200: —

» 600: —

» 1.400: —

» 800: —

» 600: —

> 1,300: —

» 700: —

» 800: —

» 400: —

200: —

B (grupp 1)

vid kontoret i Karlstad:

Kamreraren---(lika med A)---och vedbrand.

C (grupp 1)
vid kontoret i Örebro:

Kamretaren (lika med A) — — — och vedbrand.

D (grupp 2)
vid kontoret i Falun:

Kamreraren lön...... ..................................... kronor 1,800:

n vilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 500 kronor och efter
10 års med ytterligare 500 kronor,

Torsdagen den 22 April.

9 N:o 22.

samt tjenstgöringspenningar.......................

och kassavårdarearfvode.............................

Kassören, lön................................................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 400 kronor och efter 10 års
med ytterligare 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar........................

och missräkningspenningar..........................

Registratorn, tillika bokhållare, lön.....................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
registrator vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar........................

Ombudsmannen, lön..........................................

Väkthetjenten, lön...........................................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst
och derunder ådagalagdt välförhållande kan
höjas med 100 kronor,

tjenstgöringspenningar...............................

jemte fri bostad och vedbrand.

kronor 1,000
» 600
» 1,300

» 700

» 600

» 1,200

600

800

400

200:

E (grupp 2)

vid kontoret i Hernösand:

Kamreraren---(lika med D)--- — och vedbrand.

F (grupp 2)
vid kontoret i Luleå:

Kamreraren---(lika med D)--— och vedbrand.

G (grupp 2)

vid kontoret i Östersund:

Kamreraren---(lika med 1))---och vedbrand.

H (grupp 3)
vid kontoret i Kalmar:

Kamreraren, lön..............................................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 500 kronor och efter
10 års med ytterligare 500 kronor,

samt tjenstgöringspenningar.......................

och kassavårdarearfvode..............................

Kassören, lön..................................................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor

kronor 1,800: —

1.000: —
600: —
1,300: —

JOo 22.

Torsdagen den 22 April.

kan förhöjas med 400 kronor och efter 10 års
med ytterligare 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar__________ kronor

och missräkningspenningar............ »

Ombudsmannen, lön........................................_. »

Vahtbetjenten, lön............................................ »

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst
och derunder ådagalagdt välförhållande kan
höjas med 100 kronor,

tjenstgöringspenningar................................ »

jemte fri bostad och vedbrand.

700:

600:

800:

400:,

200:

I (grupp 3)
vid kontoret i Vexla:

Kamreraren — — — (lika med H) — — — och vedbrand.

K (grupp 4)

vid kontoret i Linköping:

Kamrer ar en, lön..............................................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 500 kronor och efter
10 års med ytterligare 500 kronor,

samt tjenstgöringspenningar....................._.

och kassavårdarearfvode.............................

Kassören, lön..................................................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor
kan förhöjas med 400 kronor och efter 10 års
med ytterligare 400 kronor,

samt tjenstgöringspenningar........................

och missräkningspenningar.........................

Ombudsmannen, lön .......................................

Vahtbetjenten, lön.............................................

hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst
och derunder ådagalagdt välförhållande kan
höjas med 100 kronor,

tjenstgöringspenningar................................

jemte fri bostad och vedbrand.

kronor 1,800:

» 800

» 600

» 1,300

700

400

600

400

200:

L (grupp 4)

vid kontoret i Mariestad:

Kamreraren — •— — (lika med K) — — — och vedbrand.

M (grupp 4)
vid kontoret i Umeå:

Kamreraren---— (lika med K)---och vedbrand.

Torsdagen den 22 April.

JT:o 22.

N (grupp 4)
vid kontoret i Visby:

Kamreraren —--(lika med K)---och vedbrand.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja — 121;

Nej - 17.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 258, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 61 ja och 157 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 182 ja och 174
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bankoutskottet i dess memorial n:o 10 föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att af riksbankens
vinst för år 1896 ett belopp af 2,790,000 kronor öfverlemnas
till statsverket, samt återstoden, 328,211 kronor 54 öre,
för riksbanken bibehålies, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att af riksbankens vinst för år 1896 ett belopp af
1,800,000 kronor öfverlemnas till statsverket, och återstoden,
1,318,211 kronor 54 öre, för riksbanken bibehållas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja — 123;

Nej — 15.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 259, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst -

N:o 22,

Torsdagen den 22 April.

ningen derstädes utfallit med 28 ja och 188 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 151 ja och 203
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 15, punkten 1,
föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill,

a) att silke, rått, ofärgadt, skall vara tullfritt; och

b) att tullen för silke, färgadt eller blekt, skall nedsättas till
1 krona för kilogram, röstar

*Ja; |

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit att afstå såväl utskottets hemställan som den i ämnet
väckta motionen.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja — 117;

Nej — 21.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 260, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 63 ja och 156 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 180 ja och
177 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i
öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Föredrogs å ny o och lades till handlingarna konstitutionsutskottets
den 10 och 15 i denna månad bordlagda memorial n:o 7,
angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 10 och 15 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts

N:o 22.

Torsdagen den 22 April.

proposition angående tilläggspensioner åt viss personal vid värfvade An^nJfar99/~
arméns disciplinkompani efter kompaniets upplösning. lis»Slper smal

vid värfvade

Herr Kerfstedt: Mot statsutskottets utlåtande i förevarande arméns discipunkt
bär jag tagit mig friheten att reservera mig. — Stats- plmkompani.
utskottet har, såsom herrarne af betänkandet kunna finna, gjort
betydliga reduktioner i Kongl. Maj:ts förslag. De grunder, hvarpå
statsutskottet stödjer dessa reduktioner, förefalla mig icke antågliga.
Statsutskottet säger, att »hänsyn bör tagas till de pensionsbelopp,
hvilka tjensteinnehafvarne vid disciplinkompaniet skulle
hafva kommit att uppbära, derest de både qvarstanna! i sin militära
tjenst.» Detta anser jag icke vara tillämpligt på ifrågavarande
tjenstemän. Ty de hafva icke liksom de flesta andra
tjensteman af samma kategori endast haft sina militära tjensteöfningar
att uträtta, utan de hafva egnat hela sin uppmärksamhet
och hela sitt arbete oafkortadt under en följd af år åt detta ingalunda
lättstyrda disciplinkompani. Hvad särskildt chefen angår,
har han i 30 års tid förestått disciplinkompaniet på ett berömvärdt
sätt, och redogöraren Pettersson har i 20 års tid egnat sitt
arbete åt samma kompani. Nu har statsutskottet för den förre
oskäligt reducerat den af Kongl. Maj:t föreslagna tilläggspensionen,
och den senare har blifvit helt och hållet utesluten från tillgodonjutandet
af sådan tilläggspension utöfver den fanjunkarepension,
som han redan nu uppbär. Dett anser jag vara i högsta
grad obilligt. Af betänkandet ser man, att arméförvaltningen
hade vida högre belopp att föreslå än dem, Kongl. Makt föreslagit.
När man nu har tre alternativa förslag att välja på,
arméförvaltningens, Kongl. Maj:ts eller statsutskottets, sa anser
jag medelvägen, eller den som Kongl.Maj:t har.tagit, vara den
lämpligaste, och på denna grund yrkar jag bifall till Kongl. Maj ds
förslag.

Herr Kalk: Såsom kammaren behagade finna åt detta betänkande,
har Kongl. Maj:t föreslagit, att chef eu för disciplinkompaniet
och två andra tjenstemän vid detsamma matte vid
kompaniets indragning komma i åtnjutande af någon pension, för
att såmedelst i någon män utjemna den förlust, som de komma
att lida, då de måste lemna sina nu innehafda befattningar. Chefen
för disciplinkompaniet, majoren Gyllenhammar, har i en till Kong!.

Maj:t stöld skrifvelse, som insändts ad chefen för tredje arméfördelningen,
anhållit, att efter kompaniets förestående indragning
honom måtte tilldelas någon pensionsförhöjning. Arméfördelningschefen
har tillstyrkt bifall till ansökningen, med vitsord att
»Gyllenhammar under sin långa tjenstetid på ett i alla afseenden
förtjenstfull! sätt handhaft chefskapet vid berörda kompani.» Häröfver
har arméförvaltningen afgifvit utlåtande; och den, som har
tagit del af detta betänkande, torde finna, att arméförvaltningen
synnerligen fördelaktigt yttrat sig rörande major Gyllenhammars
sätt att handhafva chefskapet öfver disciplinkompaniet, samt slutar

X:0 22. 14 Torsdagen den 22 April.

Ang. tilläggs- med att saga, att lians tjenstgöring är »förtjent af ett erkännande,
^iits''personal hva<Jan arméförvaltningen funne sig böra på det varmaste tillHd
värfoade styrka bifall till ansökningen.» Men arméförvaltningen har också
arméns disci- tunnit, att de två andra tjenstemännen, nemligen redogöraren,
piinkompani. fanjunkaren Pettersson, och expeditionsunderofficern, fanjunkaren
(Forts.) Flach äfvenledes borde komma i åtnjutande af någon förhöjd
pension. Vidare har statskontoret afgifvit utlåtande i ärendet
samt instämt med arméförvaltningen, men med tillämpande af
något förändrade grunder för pensionernas beräknande. Statskontoret
har dock ansett fanjunkaren Flach böra uteslutas från
förmånen af pensionsförhöjning, ty, såsom statskontoret säger, han
har »endast i 33 ar varit i statens tjenst». Ja, mine herrar, 33
år är väl icke så litet, då fråga är om en person, som nödgas
lemna sin tjenst med en pension af blott 510 kr. Slutligen har
statsutskottet utlåtit sig i ärendet och kommit till en mycket
besynnerlig slutsats. Utskottet säger, att »vid bedömande af ifrågavarande
framställning hänsyn bör tagas till de pensionsbelopp,
hvilka tjensteinnehafvarne vid disciplinkompaniet skulle hafva
kommit att uppbära, derest de hade qvarstannat i sin militära
tjenst. Och då i sådant afseende Gyllenhammar, med hänsyn till
det sätt, hvarpå han handhaft chefskapet för disciplinkompaniet,
kan antagas hafva kommit att befordras till major», så bör, säger
utskottet, hans pension begränsas till majorspension och han således
ega att uppbära endast skilnaden deremellan och sin nu
åtnjutna pension. Man skulle kunna fråga, på hvilken grund har
statsutskottet egentligen antagit, att Gyllenhammar skulle stannat
vid majorsgraden? Jag vet icke, hvad som skulle hindrat honom
att befordras åtminstone till öfverste eller till och med till generalbefälhafvare
och således få åtnjuta i förra fallet 4,500 och i senare
fallet 6,000 kronor i pension. Hvad för öfrigt angår de två andra,
Pettersson och Flach. så har utskottet ansett, att Pettersson som
-.näppeligen skulle kunnat avancera högre än till fanjunkarebeställning»
icke bör erhålla någon pensionsförhöjning — och det
resonnementet kan ju sa till vida vara rigtigt, som underofficerare
i allmänhet icke vidare. befordras — och att Flach antagligen
skulle hafva befordrats till fanjunkare och derför borde komma i
åtnjutande af fanjunkarepension. — Lika med den föregående
talaren får jag säga, att jag icke på något vis kan godkänna en
sådan argumentation, som statsutskottet här anfört. Ty att man
gifver sig ut på gissningarnes osäkra och sväfvande grund, då
fråga är om att åt en person, som tjenat staten i nära 44 år,
såsom Gyllenhammar, eller 33 år, såsom Flach, bestämma en pension,
med hvilken, han skall försörja sig och sin familj, sedan han beröfvats
sin tjenstebefattning, det kan jag icke godkänna, och jag
hoppas, att ej heller kammaren kan det.

Statskontoret åter har sökt tillämpa en helt annan princip,
nemligen den, som är gällande vid bestämmande af pensioner från
arméns pensionskassa och som i mer än 20 år varit tillämpad,
eller att pension och fyllnadspension skall utgå med 80 procent

Torsdagen den 22 April.

N:o 22.

af innehafvande lön. Statskontoret har likväl ansett, att Flack tillaggsicke
borde komma i åtnjutande af någon pensionsförhöining. Kongl.

Maj:t deremot, som ansett, att alla tre ifrågavarande tjensteman vid värfvade
borde komma i åtnjutande af pensionsförhöjning, har, vid beräk- arméns disdnandet
af pensionernas storlek, tillämpat den grund, som stats- piMompani.
kontoret föreslagit och som jag hoppas, att också Första Kammaren (Forte.)
måtte godkänna.

Jag ber att få instämma i den föregående talarens yrkande
om afslag å utskottets hemställan och anhåller alltså, att kammaren,
med afslag å statsutskottets betänkande, i hvad det skiljer sig
från Kongl. Maj:ts förslag, måtte bifalla Kongl. Maj:ts förslag
oförändradt.

Herr friherre von Offer: Dessa pensionsfrågor äro ju alltid
mycket svåra att behandla, derför att man icke rimligtvis kan
begära, att alla skola blifva belåtna. Statsutskottet har vid sin
behandling af frågan utgått från sjelfva sakförhållandet, hvithet
är det, att vid denna institution varit anstälda åtskilliga officerare
och underofficerare, som haft sina platser på förordnande mot
visst arfvode. Nu är det en allmän regel inom administrationen,
att der en plats innehafves mot arfvode, så är innehafvaren af
platsen, om den försvinner eller förändras, i och med detsamma
af med sitt arfvode. Under sådana förhållanden skulle man kunna
tycka, att om man velat gå fullt logiskt och följdrigtigt till väga,
skulle man afstyrkt beviljandet af ens något anslag till pensioner
i detta fall. Men statsutskottet ansåg, att bär förelåge särskilda
skäl för bifall i någon mån, nemligen det billighetsskälet, att när
dessa personer lemnade sin plats vid armén, så beräknade de att få
behålla sina tjenster vid disciplinkompaniet en längre tid. När
nu dessa tjenster blifvit indragna, så kan derför billigheten fordra,
att dessa tjensteman få någon tillökning i pension, en tillökning,
som dock icke borde blifva större, än att de komma till samma
•pension, hvartill de kunna antagas hafva kommit, om de tjent ut
sin tid vid armén. På dessa skäl var det som utskottet beslöt
göra den hemställan, som här föreligger, i stället för om rent afslag;
och jag fruktar, att det kan blifva ett farligt prejudikat,
om Riksdagen nu skulle gifva pensioner, som vore grundade på
arfvoden, för beställningar, som innehades endast på förordnande.

Jag hemställer om bifall till statsutskottets förslag.

Herr vice talmannen: Alla de myndigheter, som yttrat sig
i frågan, tyckas vara ense om, att den ifrågavarande personalen
bör komma i åtnjutande af tilläggspension, men i afseende på
beräkningsgrunder finnas icke mindre än tre olika sådana, först
arméförvaltningens, som betraktar frågan ur billighetssynpunkt
och fäster afseende å de ifrågavarande personernas inlagda förtjenster,
vidare statskontorets, som anser, att här böra tillämpas
samma grunder som vid bestämmandet af pension med fyllnads -

N:o 22.

lii

Torsdagen den 22 April.

Ang .tilläggs- pension från arméns pensionskassa, och slutligen statsutskottets,
%u''i0er*mai som aaser’ att man kör taSa hänsyn till de pensionsbelopp, som
Tid värjde ^essa tjensteman skulle hafva kommit att uppbära, derest de qvararméns
disci- stannat i sin militära tjenst. Det är naturligtvis ofantligt svårt
plinkompani. att förutsäga, huru långt de skulle hafva avancerat, men derför
(Forts.) fager statsutskottet inbillningskraften till hjelp och utnämner
kapten G-yllenhammar, som tagit afsked för 11 år sedan såsom
kapten, till major, fanjunkare Flach, som tagit afsked såsom sergeant
för 3 år sedan, befordras till fanjunkare, och fanjunkare Pettersson
— han anses icke förtjena någon vidare befordran. Sedan detta
skett, är pensionsbeloppet mycket lätt att bestämma. G-yllenhammar
skall erhålla majorspension, d. v. s. ett tillägg af skilnaden
emellan hans nuvarande kaptenspension och majorspensionen,
Flach skall komma i åtnjutande af fanjunkarepension, d. v. s. få
ett tillägg af skilnaden emellan hans nuvarande sergeantspension
och fanjunkarepensionen, men Pettersson — han får ingenting.
Nu skola vi tillse, huru detta ställer sig i tillämpningen. Jo,
Flach, som tjenstgjort vid disciplinkompaniet blott i 6 år och som
är den yngste, får till fullo hvad Kongl. Maj:t föreslagit;
Pettersson, som tjenstgjort derstädes i 20 år och uppnått 63 års
ålder, mister 410 kronor, som Kongl. Maj:t ansett böra honom
tillkomma; och Gyllenhammar, som tjenstgjort vid disciplinkompaniet
i 30 år, mister 820 kronor af hvad Kongl. Maj:t ansett
böra honom tillkomma. Det är således en tillämpning af satsen:
»de ytterste skola blifva de främste och de främste de ytterste.»
Nu vet man ju, att befordringarne inom armén äro ett mycket
kinkigt och svårt område, och Kongl. Makt har inom pressen rätt
ofta varit utsatt för klander i detta afseende, men derom torde
vi kunna vara ense, att statsutskottet, när det försöker sig på
detta område, icke är lyckligare.

Den enda rigtiga lösningen af frågan är att antaga hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, och får jag derför yrka, att kammaren,
med afslag å statsutskottets hemställan i hvad den skiljer sig
från Kong!. Majrts proposition, ville bifalla denna senare.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan i hvad den
skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle
bifalla. denna framställning oförändrad; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Om pension o Föredrogs å nyo statsutskottets den 10 och 15 innevarande
för f. d. gene- månad bordlagda utlåtande n:o 47, i anledning af väckta motioner
rallöjtnanten angående pension för f. d. generallöjtnanten K. A. Rydings enka
\nica

Torsdagen den 22 April.

>:o 22.

Herr Treff en b er g: Jag skall för den händelse herrar reservanter
vilja hålla till godo dermed, göra dem min komplimentför
det sätt, hvarpå de motiverat den föreslagna pensionen. De
hafva dermed visat, att de icke velat göra sig solidariska med de
ärade motionärerna i fråga om sjelfva hufvndmotivet för deras förslag,
då desse framhållit general Rydings förmenta förtjenst^ om
utvecklingen af vårt försvarsväsen såsom hufvudskål för pensionen.
Att general Ryding tjenat, såsom reservanterna anmärkt, länge
och att han innehaft ansvarsfulla befattningar och att han efterlemnat
en enka i blottstäld belägenhet är ju oomtvistligt, men
huruvida general Ryding kan anses hafva »mägtigt ingripit i utvecklingen
af landets försvarsväsen» i den mening, att detta, ingripande
skulle varit till fäderneslandets båtnad, det är en, minst
sagdt, omtvistad fråga. Jag lernnar härvid helt och hållet utom
räkningen, att vi finna general Ryding såsom kontrasignant under
1883 års arméorganisationsförslag. ty det förslaget blef lyckligtvis
icke genomfördt, men om det hade blifvit af Riksdagen godkändt,
så hade vi blifvit välsignade med den bekanta värfvade stammen,
med alla dess i socialt hänseende kända betänkliga verkningar.

För att rätt bedöma general Rydings ingripande i utvecklingen
af vårt försvarsväsen är det nog att kasta en blick på
1885 års riksdagshistoria. Det är nog. att erinra sig den skarpa
protest, som då, just på detta rum, höjdes emot general Rydings
hållning vid behandlingen inom riksdagen af försvarsfrågan. Det
är nog att erinra derom, att general Ryding slutligen beqvämade
.sig till att acceptera ett förslag, som prutade af mera än hälften
af den tjenstetid och 6/b af de åldersklasser samt 1/s af dew öfningstid,
som samme krigsminister några månader förut tillstyrkt
konungen att begära såsom ett minimum. Detta anmärktes också
under diskussionen inom denna kammare. Huru nu detta förslag
till värnpligtslag, som af Kongl. Maj:t framlades, i oafprutaat
jltick bedömdes af sakkunnige i denna kammare, derom vill jag
erinra kammaren, då jag påminner om, att utaf två af de generaler,
som yttrade sig i frågan, den ene sade, att denna värnpligtslag
var för honom »otillfredsställande», och den andre, att
man i detta förslag hade begärt »mindre än det minsta möjliga
och rimliga». Jag erinrar vidare om, huru förslaget i dess afprutade
släck bedömdes af en tredje general. Han yttrade nemligen
derom, att den tillökning i försvarskraft, som sammanjemkningsförslaget
innebure, vore, enligt hans mening, »tvifvelaktig».
Den civilist åter, som hade det föga afundsvärda uppdraget,
att söka sammanjemka kamrarnes beslut och slutligen
lyckades deri, förklarade, att han »icke ville spilla ett ord på att
försvara denna klena produkt». Men detta, mine herrar, hindrade
icke försvarsgeneralen att spilla sitt ord på försvaret af samma
produkt, och hans ord blef icke förspildt, men förspika blefvo 30
proc. af statens fasta inkomst, indelningsverk och grundskatter,
motsvarande omkring 2,980,000 kronor, eller räntan på ett kapital
af ungefär (JO millioner kronor.

Första Kammarens Frat. 1897. AT:o 22. «

Om pension
för f. d. generallöjtnanten

K. A. Rydings
enka.
(Forts.)

N:o 22.

Torsdagen den 22 April.

Om pension Jag har nu icke sagt allt detta i afsigt att såra någons
3e!le''känslor. De flesta inom denna kammare lära icke kunna illa uppx.
a?Rydings taga, hvad iag sagt, då mera än två tredjedelar af kammarens
mka. ledamöter icke tillhörde 1885 års riksdag, utan hafva sedermera
(Forts.) kommit hit, hvadan de således äro utan ansvar för hvad som då
skedde. Det försvinnande fätal åter af denna kammares ledamöter,
som ännu är qvar från samma riksdag och som ansett sig
höra följa den dåvarande krigsministern, kan ju till sitt försvar
framhålla, att de gjorde det i den bästa afsigt, det vill jag visst
icke förneka, och för att bryta den förtrollning, hvari försvarsfrågan
inträdt genom den olycksaliga kompromiss-skrifvelsen af
1873, deri försvarsfrågan sattes i förbindelse med skattefrågan.

Med hvad jag nu yttrat har jag icke heller afsett att motsätta
mig den begärda pensionen, långt derifrån, men jag har
dermed afsett, att den Tätta karakteren af en offentlig persons
offentliga handlingar, han må nu tillhöra antalet af lefvande eller
döde, icke för efterverlden måtte framstå i en skef dager.

Herr Björnstjerna: Jag beklagar, att ett sådant yttrande,

som den siste högt ärade talaren fälde, vid detta tillfälle förekommit.
Det kan icke annat än bidraga till att beröfva den fattiga
enkan och hennes barn, för hvilka vi nu anhålla om pension,
en del röster. Äfven jag stod, i fråga om grundskatternas afskrifning,
på samma sida som herr Treffenberg, men detta hindrar
mig icKe att erkänna Rydings störa förtjenster. Motionärerna
hafva med flit undvikit hvarje antydan, att han varit den, som
lyckades genomdrifva en del af denna afskrifning, och hafva endast
omtalat hans tjensteförteckning, sådan man kan läsa den i offentliga
handlingar.

Ryding hade ingått i tjenst vid Göta artilleriregemente, varit lärare
i fysik vid artilleri- och ingeniörshögskolan vid Marieberg samt
i artilleri- och handgevärslära vid krigsskolan å Karlberg, generalstabsofficer
och souschef vid landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition,
expeditionschef derstädes, öfverstelöjtnant och
chef för Jemtlands fältjägarecorps, öfverste och chef för Skaraborgs
regemente, generalmajor och chef för generalstaben, statsråd
och chef landtförsvarsdepartementet, samt slutligen generalbefälhafvare
och chef för tredje arméfördelningen, från hvilken sistnämnda
beställning han afgått år 1896.

Med afseende å Rydings trogna arbete i fosterlandets tjenst
vågade motionärerna antaga, att Riksdagen skulle befinnas villig
bereda hans efterlefvande enka en ekonomiskt sorgfri ålderdom.

Detta är allt hvad motionärerna anfört. Att Ryding utöfvat
ett troget arbete i fosterlandets tjenst lärer icke kunna bestridas
af någon, som kände hans lärare- och embetsmannaverksamhet, och
att han dervid visade stor duglighet, arbetsamhet, förmåga och
vidsträckta kunskaper. Många ord torde för öfrigt icke behöfvas inom
denna kammare för att påminna om dessa hans stora förtjenster.

Torsdagen den 22 April.

N:o 22.

Hans enka är sjuklig och kan icke sjelf förtjena någonting. Om pension
Hon har visserligen redan en pension från allmänna enke- ochA’rf-d-gmer
pupillkassan af 1120 kronor, men i boet finnes intet, eftersom det g? a?RyMng*
visat en brist på öfver 23,000 kronor, och hon har 3 oförsörjda enka.

barn, hvaraf en son, som knappast fylt 15 år och hvars uppfostran (Forts.)

nu kräfver nödiga medel.

Med stor glädje skulle jag derför se, ifall det belopp, som
motionärerna föreslagit och reservanterna tillstyrkt, kunde af statsmedel
beredas den nu ifrågavarande enkan och hennes barn, så
att hela hennes pension uppginge till 2,400 kronor, men då detta
mött så stort motstånd inom statsutskottet från Andra Kammarens
samtlige ledamöter och mycket ringa utsigt torde finnas att få
en så hög summa att gå igenom i en gemensam votering, tillåter
jag mig att yrka pensionsbeloppets nedsättande till 880 kronor,
hvarigenom hela pensionen kommer att uppgå till 2000 kronor.

Jag finner mig föranlåten dertill äfven derför, att detta belopp
lärer i allmänhet vara det största, som beviljas såsom enkepension,
och man har upplyst mig om, att förmodligen många röster
skulle vinnas i Andra Hammaren för denna pension, ifall beloppet
nedsattes till 880 kronor.

Jag anhåller derför, herr grefve och talman, att få yrka bifall
till reservanternas förslag, med den .förändring, att siffran
1280 ändras till 880.

Herr Hammarskjöld: Det kan icke hjelpas, att under be handlingen

af offentliga och vigtiga frågor meningarne ofta nog
komma att bryta sig temligen skarpt emot hvarandra. Så har
det äfven händt den man, hvars enka och barn nu äro i fråga.

Att han i sin offentliga verksamhet har kämpat för åsigter, som
icke behagat alla utan på många håll väckt motstånd, det veta vi,
men jag trodde, att vi likväl kommit så långt, att, när det gäller
död man, vi skulle kunna med försonlighet tänka på honom, som
bortgått, och icke derför, att vi i en eller annan politisk fråga
kämpat i olika led, underlåta att erkänna, både att han var en
verksam och mycket förtjenstfull man, men också att han var en
fosterlandsälskande man, som, efter måttet af sina insigter, arbetade
ärligt och kraftigt för det han trodde vara fäderneslandets
väl. Jag vill icke nu inlåta mig i någon debatt om huruvida han
hade rätt i sina åsigter eller icke, jag vill det icke vid hans
öppna graf. Jag vill endast bekräfta, såsom gammal kamrat till
honom, att han egnade hela sin kraft och sin stora förmåga åt
det han trodde vara rätt och för fäderneslandet gagnande. När
han icke kunnat lemna sin enka och sina barn i en annan ställning,
än som skett, så hemställer jag till kammaren, om det icke
kunde vara ett värdigt erkännande af ett arbete i fosterlandets
tjenst, ett arbete i den ärligaste afsigt, att nu ena sig om en pension
åt f. d. generallöjtnanten K. Ä. Hy flinga fattiga enka och
barn. I afseende å pensionens belopp ber jag att få instämma i
det förslag, som den siste talaren framstält.

N:o 22.

Torsdagen den 22 April.

Om pension
för f. d. generallöjtnanten

K. A. Rydings
enka.
(Forts.)

Friherre von Otter: Jag ber endast att få instämma i det
förslag, som herr Björnstjerna nu afgifvit, och jag gör det så
mycket hellre, som jag hör, att detsamma i Andra Kammaren för
sig vunnit 103 röster.

Hans excellens friherre von Essen: Det torde vara öfverflödigt
att i denna kammare yttra något i afseende å pensionens
belopp, eller om pension bör beviljas eller icke åt den förtjenstfulle
mans enka och barn, hvarom här är fråga, och det var icke
heller derför jag begärde ordet, utan jag begärde ordet för att, i
likhet med herr Björnstjerna, beklaga, att under denna diskussion
upptagits till klander de åtgärder, som den man, hvarom nu är
fråga, vidtagit, och de åsigter, han understödde på den tid han
tjenstgiorde såsom konungens rådgifvare. Då jag varit i tillfälle
att deltaga såväl i afgörandet af den förkättrade kompromissen
af år 1873 som i beslutet af 1885, har jag tänkt det vara min skyldighet
att inför kammaren förklara, att jag icke delar de åsigter,
som af herr Treffenberg här blifvit uttalade.

Den tid då kompromissen ingicks, d. v. s. 1873, kände man
behof af en snar förändring i afseende å vår försvarsorganisation.
Man ansåg icke något offer vara för stort för att vinna detta
mål, och man fann icke någon möjlighet att åstadkomma en lösning
i frågan på annat sätt än genom denna kompromiss. Kompromissen
ingicks och har blifvit mycket klandrad men också på
många håll försvarad. Meningarne hafva, minst sagdt, varit delade
om nyttan af dess ingående, men säkert är, att den bidragit
till frågans lösning, trots protesterna deremot.

Hvad nu beslutet af 1885 beträffar, som af en talare nyss
blifvit klandradt, vill jag påpeka, att såvidt den ärade talaren,
i likhet med många andra, är belåten med att vi i vårt land nu
hafva en fullständig arméorganisation uppgjord, så måste man
erkänna, att det första steget till denna organisation togs år
1885. Det är således icke värdt att nu komma och klandra, att
af grundskatterna ströks en del för de 12 dagarnes öfning, som
då beslutades. Sedermera hafva ju dessa grundskatter blifvit strukna
helt och håHet. Det må man ogilla, men det är i alla fall ett
faktum, och man måste erkänna, att det, förr eller senare, skulle
komma att gå derhän. Jag kan nu säga, att hade icke motståndet
varit så starkt förut, så hade man icke heller behöft skänka
bort grundskatterna, såsom sedan blef nödvändigt. Jag säger, att
det sedan var nödvändigt, ty jag skulle velat se, huru man skulle
kunnat åstadkomma en försvarsorganisation, utan att ställa densamma
i sammanhang med grundskatternas afskrifning. Det må
klandras, men det måste ske.

Jag anser, att äfven om man har olika åsigter i afseende på
dessa vigtiga punkter, så bör detta icke hafva något inflytande
på beviljandet af en pension, då det gäller en man, som offrat,
snart sagdt, sitt lif för landets intressen.

Torsdagen den 22 April.

21 N:o 22.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade Om pension
herr vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af för f. d.genekammarens
förhandlingar, att i afseende å förevarande utlåtande J^dinos
endast yrkats, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, '' mka.
skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet (Forts.)
fogade reservation, med den ändring att beloppet för den årliga
tilläggspensionen bestämdes till 880 kronor.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande ai nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 10 och 15 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad
pension åt två från marinregementet till Blekinge bataljon
öfverflyttade fanjunkare,

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af en del till kronoparker afsätta områden inom Kristianstads
län,

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre till förra hospitalshemmanet ''°/s mantal Stäfvie n:o
19 i Malmöhus län hörande lägenheter, och

n:o 51, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Makt i fråga om upphörande af skyldigheten för rote- och rusthållare
att i visst fall tillhandahålla soldattorp m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den Om beredande
10 och 15 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 6, i anled- af ordnade
ning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran förhållanden
om utarbetande och framläggande af förslag till beredande af ™evitSa "kringordnade
förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i syn- vandrare.
nerhet de s. k. tattarne.

Herr Dickson: Hå jag anmält min reservation mot utskot tets

betänkande, är det icke derför, att jag icke anser tattarne
böra efterhållas. Visserligen anser jag, att så bör ske, och jag
anser, att den bästa utvägen för att råda bot mot de öfverklagade
olägenheterna är, att tattarnes barn omhändertagas och beredas
en ordentlig uppfostran. På det sätt skulle tattarne så småningom
försvinna. Nu är förhållandet, att frågan om beredande af uppfostran
åt vanartade och sedligt försummade barn utgör föremål
för behandling af en af Kongl. Maj:t tillsatt komité, och det
torde derför vara onödigt att besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse
i denna del. Frågan är då, om något i öfngt skulle kunna
vinnas genom en skrifvelse. Jag tror det icke. De utskott, som

N:o 22.

Torsdagen den 22 April.

Om beredande behandlat frågan, hafva icke kunnat enas om något bestämdt förförhÅiianden
sla§ olägenheternas afhjelpande, Andra Kammarens utskott
med afseende ^ar se^ botemedlet i en förändring af mantalsskrifningsförordninå
visso kring- gen. Enligt denna gäller den hufvudreglen, att alla svenska unvandrare.
dersåtar skola mantalsskrifvas, att de skola mantalsskrifvas, der
(Forts.) de hafva sin bostad, och att de, som icke hafva fast bostad, skola
införas i längden efter socknen. I tvifvelaktiga fall ligger afgörandet
hos länsstyrelsen, som då bestämmer å hvilken ort en person
skall mantalsskrifvas.

Då nu utskottet anser saken afhjelpas genom ändringar i
mantalsskrifningsförordningen, och redan nu skyldighet till mantalsskrifning
förefinnes, ehuru de kringvandrande icke vilja underkasta
sig denna skyldighet, tror jag icke att utskottets förslag skall
leda till målet. Jag kan föröfrigt icke förstå, huru mantalsskrifningen
skall hafva förmåga att göra folk bofaste eller göra dem
ärlige,

Eörsta Kammarens utskott har trott, att något skulle kunna
vinnas genom ändringar i lösdrifvarelagen. Jag kan icke dela
denna åsigt. För att behandlas såsom lösdrifvare måste man enligt
lagen sakna medel till sitt uppehälle. Dessa bestämmelser
måste stå qvar. Man kan icke bestämma ett visst belopp, hvars
saknad skulle förvandla någon till lösdrifvare... Icke heller kan
man återgå till stadgandena om laga försvar. År det nu så, att
det hufvudsakligen är inom Hallands län, som lösdrifvarne grassera,
så borde länsstyrelsen der begära större anslag af statsmedel till
polisbevakning å landet samt landstinget anslå medel för ändamålet.
Jag tror således icke, att något kan vinnas genom en skrifvelse
till Kongl. Maj:t; men jag tror dock, att Eörsta Kammaren
är sinnad att aflåta en sådan. Syftet är godt, för egen del kan jag
likväl icke vara med om utskottets förslag. Aflåtes skrifvelsen,
blir denna antagligen remitterad till länsstyrelsernas yttrande.
Har jag då såsom ledamot i utskottet tillstyrkt denna åtgärd,
och sedan såsom landshöfding skall hafva att föreslå något visst
medel, men jag då icke har att föreslå något sådant, skulle jag''
dermed hafva gifvit ett vackert exempel på tanklöshet, som herrarne
icke få begära af mig. För mig återstår alltså icke något
annat än att yrka afslag å utskottets utlåtande.

Herr Treffenberg: Jag kan i allt väsentligt instämma med

den förste talaren, men tror, att föga är att vinna genom en kraftigare
tillämpning af den nu gällande lagen mot lösdrifvare, nota
bene sådan den nu är, tv den utesluter möjligheten af en kraftigare
samverkan mellan allmänheten och kronobetjeningen, hvilket
dock, såsom Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län erinrar,
är hufvudsakliga vilkoret för att man skall kunna hålla
efter lösdrifvarne.

Då förslaget till 1885 års lösdrifverilag efter föregående bearbetning
inom en komité remitterades till utlåtande af länsstyrelserna,
instämde jag, i det utlåtande jag afgaf, i komiténs

Torsdagen den 22 April.

N:o 22.

åsigt, att man borde blifva qvitt det förkastliga institut, som Om beredande
kallades »laga försvar», emedan det visade sig kunna i sin tillämpning
leda till godtycke och förtryck. .Men jag inlade den kraf- Jmed afsemde
tigaste reservation, som jag anständigtvis kunde göra i ett under- å vissa icringdånigt
utlåtande, mot komiténs förslag, så vidt det rörde in- vandrare.
förandet af förmildrade bestämmelser i fråga om tillsynen öfver (Forts.)
betlare. Jag hade då under en tjugufemårig erfarenhet om verkningarne
af den gamla försvarslöshetsstadgan kommit till den
åsigt, att orsaken, hvarför man på den tiden någorlunda kunde
få hand med betlare och lösdrifvare, var just allmänhetens visshet
derom, att det blott behof des en enkel anmälan hos kronobetjeningen
om att man blifvit besvärad af betlare eller ohöfligt
bemött af kringstrykande personer, för att länsmannen .skulle
sätta en sådan person på fångkärran och sända honom in till
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som sedermera kunde, efter
anstäldt förhör, allt efter omständigheterna lösgifva honom eller,
om han saknade laga försvar, behandla honom såsom försvarslös
och döma honom till allmänt arbete eller ock, hvilket var det. bekvämaste
sättet, skicka honom till annat län; så vida han icke
tillhörde det län, i hvilket han anträffats kringstrykande eller
betlande. Men huru går det till nu? När en sådan passagerare
beger sig ut på landsbygden för att störa hemfriden och oroa
folk med tiggeri, tager han reda på, om det endast är qvinfolk
hemma i de gårdar, han besöker. Da kan han fordra hvad han
vill, mat och dryck, penningar och kläder, men finnas män hemma,
sa kan det hända, att de underkasta sig besväret att föra tiggaren
till närmaste tillsyningsman, som kanske icke bor så alldeles nära
intill hemmet. Om man underkastar sig det besväret, så är tillsyningsman
skyldig att föra luffaren till länsmannen eller kronofogden,
och det kan ju vara lång väg äfven dit. Kommer han så
till länsmannen eller kronofogden, hafva dessa att anställa ett
omständligt förhör och taga reda på hans namn, hvar han har sin
hemort, om han blifvit förut straffad, hvar detta skett, med mera,
och sedan efterse i polisunderrättelserna, om han återfinnes der,
för att så kunna kontrollera hans uppgifter. Härvid skall protokoll
föras, upptagande alla dessa förhållanden. Om då länsmannen
finner anledning tilldela den anhållne »varning», har länsmannen
att härom lemna ett »besked» till luffaren. Så skall vidare
länsmannen skicka in sitt protokoll till Kongl. Maj:ts befallningshafvande.
Han får icke häkta lösdrifvaren, utan måste genast
efter förhöret lösgifva honom, och omedelbart derpå kan denne gå
in i nästa stuga och fortsätta sitt betlande. Kronobetj eningen
står således härvid alldeles rådlös, tv för att kunna häkta lösdrifvaren
erfordras, att den varning, denne fått, skall vara stadfäst
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande. För det ändamålet har
luffaren på sig en besvärstid af fjorton dagar på landet och tre
dagar i residensstaden, om han der anträffats, h örst sedan Kongl.

Maj:ts befallningshafvande stadfäst varningen, kan luffaren, om
han å nyo gjort sig skyldig till lösdrifveri eller betlande, häktas,

K:o 22.

Torsdagen den 22 April.

Om beredande dömas och föras till arbetsanstalt. Huru skall det då vara möjförhånande,
, för kronobetjeningen att uträtta något och huru skall det

med afseende un<ler sådana förhållanden vara möjligt för den att kunna påå
vissa kring- räkna någon samverkan från allmänhetens sida? Det kan helt
vandrare, enkelt icke vara möjligt.

(Forts.) Det kan måhända intressera herrarne att höra, huru den nva

lösdrifvarelagen verkat. När jag utarbetade den femårsberättelse
för Kopparbergs län, som afgafs år 1886 och som omfattade tiden
1881—1885, så intresserade det mig att se efter, huru det stält
sig med antalet för lösdrifveri eller försvarslöshet häktade personer
under den tiden. År 1881 hade sålunda häktats 85 personer,
1882 117, 1883 127 och 1884 116. För 1885 lönade det
icke mödan att anställa någon beräkning, då den nya lagen redan
den 1 oktober samma år trädde i kraft. Det visade sig emellertid
sedermera, att medan under de föregående åren i medeltal
öfver hundra försvarslösa öfverlemnades till Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
så sjönk antalet deraf redan år 1886 till 14,
och. under den följande tiden visade det sig, att under hela femårsperioden
för lösdrifveri icke häktats och till länsstyrelsen öfverlemnats
mer än 55 personer, eller i medeltal omkring 10 för hvarje
af dessa fem år. Tror man sig häraf kunna sluta, att genom den
nya lösdrifvarelagen antalet lösdrifvare hade minskats eller sjelfva
lösdrifveriet aftagit, då misstager man sig högeligen. Hemligheten
ligger deri, att det var just till följd af den samverkan,
som kronobetjeningen förut under den äldre lagstiftningen kunnat
påräkna från allmänhetens sida, men som sedermera efter den nya
lagens tillämpning försvann, som man förut kunde efterhålla så
mänga lösdrifvare, hvilka deremot numera fritt få stryka omkring.
Det ändamål, som komitén afsett, eller att man skulle
minska de dyra kostnaderna för de många fångtransporterna, det
ändamålet vanns, men hufvudändamålet, att motverka lösdrifveriet,
det förfelades i grund. Allt detta uttalade jag i mitt yttrande
till Kongl. Maj:t, och erfarenheten har sedermera öfvertygat mig
om rigtigheten af min åsigt.

Jag skall nu draga fram ännu eu annan omständighet. Her.
rar ne. veta, att enligt fattigvårdsförordningen kommunerna hafva
skyldighet att utse tillsyningsman, hvilka skola hålla tillsyn öfver
lösdrifvare. Dessa tillsyningsman antagas af fattigvårdsstyrelserna
och skola åtnjuta af kommunerna den aflöning, fattigvårdssamhället
bestämmer. Då jag höll på med utarbetande af min
sista femårsberättelse, misstänkte jag, att härvid något var i olag.
Jag utfärdade då en kungörelse, deri länsmännen förständigades
att infordra åtskilliga upplysningar från kommunerna angående
dessa tillsyningsman, nemligen huruvida, enligt 39 § af förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871, tillsyningsman
blifvit antagna samt huruvida och till hvilket belopp de åtnjöto
ersättning för sitt bestyr. Herrarne hafva hört talas om ett
slagord, som heter »lagvålnad» och här skola herrarne få göra bekantskap
med en sådan lagvålnad, som söker sitt motstycke och

N:o 22.

Torsdagen den 22 April.

visar hvart det leder, då man vid lagstiftningen icke tager till- Om beredande
räcklig hänsyn till praktiska förhållanden. Herrarne skola få
höra hvad svar jag tick. Af 41 socknar var det 18, i hvilka till med afseende
syningsmän icke antagits. Inom 14 socknar både icke heller till-d vissa kringsyningsmän
antagits, men tillsynen öfver lösdrifvare hade upp- vandrare.
dragits åt fattigvårdsstyrelsen, oaktadt det enligt lagen åligger (Forts.)
just denna styrelse att sjelf öfv ervaka tillsy ning smännen, likasom
dessa skola öfvervaka lösdrifvarne. Inom 4 andra socknar hade
väl tillsyningsman antagits, dock utan aflöning, och inom 1 socken
hade tillsynen uppdragits åt ordföranden i. fattigyårdsstyrelsen,
utan att denne skulle derför åtnjuta'' aflöning. Vidare tans det
o socknar, der tillsyningsman blifvit antagna utan särskild aflöning,
men med rätt att åtnjuta godtgörelse för sina kostnader
för transport af lösdrifvare, och i 1 socken slutligen var det
framstäldt endast ett förslag, att den tillsyningsman, som var tillsatt,
skulle erhålla 50 öre för hvarje af honom anhållen och till
vederbörande myndighet aflemnad betlare. Ja, så går. det. till.

Jag vet, att åtminstone inom 2 län, och, om jag icke missminner
mig, är det ett af de skånska länen samt Örebro län, har man
funnit denna landsplåga så förfärlig, att landstingen sett sig
nödsakade att anslå särskilda medel för att uppmuntra till en kraftigare
tillsyn öfver lösdrifvare. Men det är icke värat att tänka
pa någon samverkan från vare sig kommunens eller allmänhetens
sida, så länge sådana illusoriska lagar ega bestånd och tillämpas.

För att vinna en sådan samverkan synes mig nödvändigt att
återgå till den lagstiftning, som gälde före 1885. En sådan återgång
skulle, enligt mitt förmenande, verka helsosamt åt.alla håll.

Man behöfver icke alls befara, att detta skulle leda till onödig
grymhet i afseende på de betlande. De, som höra hafva fattigvård,
äro skyddade; de få icke häktas, utan skola öfverlemnas till
fattigvårdsstyrelsen, som får draga försorg om dem utan ersättning
eller, om de tillhöra annan kommun än den, der de anträffats
betlande, mot ersättning af den kommun, der de hafva hemortsrätt.
Lika litet behöfver man frukta för att en person, som
ärligt bemödar sig att söka arbetsförtjenst och för det ändamålet
går från ort till annan, skall tagas för lösdrifvare. Hans uppträdande
skall nog ådagalägga, att han är stadd i ärligt förvärf
och går på rätta vägar. Man skall nog icke tillgripa den utvägen
att föra en sådan till tillsyningsmannen eller länsmannen.

Men arbetsföra lättingar, dem skall man hålla efter, och mot dem
finnes icke något radikalare botemedel än en återgång till den
gamla lagstiftningen före 1885, sa att allmänheten må veta, att
när en sådan öfverlemnats till kronobetieningen eller tillsyningsmannen,
så skickas han till Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Dock måste derjemte skärpning i lagens bestämmelser vidtagas
äfven i fråga om Kongl. Majfis befallningshafvandes skyldighet
att handhafva lagen. Det duger icke, enligt mitt förmenande,
att öfverlemna åt länsstyrelsens godtycke, huruvida lösdrifvare]!
skall sans phrase lösgifvas eller skickas till annat län, utan läns -

N:0 22. 26 Torsdagen den 22 April.

‘Om beredande styrelsen bör hafva till åliggande att, då den bar för sig en arförhåiianden
lätting, ovilkorligen döma honom till allmänt arbete,

med afseende savida ej synnerligen mildrande omständigheter föreligga. Och
« diss» kring- hvad står på, mine herrar? Allmänt arbete är visst icke att likna
vandrare, vid straffarbete. Ett par månaders kurs i länsfängelset eller i en
(Forts.) arbetsanstalt är obegripligt välgörande. De lättingar, som kommit
in trasiga, smutsiga och utsvultna, få der lära sig tukt och ordning
och utgå ofta derifrån såsom nya menniskor — åtminstone
hvad det yttre beträffar och någon gång kanske äfven till deras
inre menniska. Det skulle, sade jag, verka välgörande åt flera
håll, om man återginge till lagbestämmelserna före 1885, på angifvet
sätt. skärpta. Det skulle innefatta en uppmuntran för
kronobetjening, kommuner och tillsyningsman att göra sin skyldighet
i detta hänseende, och det skulle betrygga trefnaden och
rättsäkerheten inom landet.

Jag har nu blott en sak att tillägga. Liksom den förste
talaren är jag öfvertygad om, att det bästa sättet att få någon
bugt med »tattarne» är att taga hand om deras barn. Jag saknar
emellertid icke heller om denna art af lösdrifvare all erfarenhet,
ty jag hade att göra med dem både i Falun och Hernösand.
I Falun gick det ganska bra för sig att sköta dem, ty
man kunde der .skicka dem till fattiggården vid Norrbärke. Dit
sändes, minnes jag rätt, hela familjer med qvinnor och barn, och
kommunen fick ersättning från det allmänna. Man slapp dem så
för en tid, men det var icke möjligt att länge hålla dem qvar.
Efter någon tid försvunno de. De äro flyttfoglar, det ligger i
blodet, att de måste vandra kring. I Hernösand hade jag icke
någon annan utväg än att inrymma sällskapet, till stor förargelse
för fattigvårdsstyrelsen, på fattighuset. Efter en tid försvunno
de äfven här. De kunna icke hålla sig stilla på en plats.

Hvad nu föreslagits är ju ett sätt att fästa regeringens uppmärksamhet
särskildt på tattarefrågan, men jag hoppas, att, aå
regeringen tager hand om saken, den måste inse angelägenheten
att få^ den nuvarande lagstiftningen skärpt, ty så länge denna
qvarstår oförändrad, skall den fredliga befolkningen oroas af denna
landsplåga, som naturligtvis kännes värst i tider af ekonomiskt
betryck. Att möjligen för närvarande, då utvägarne till arbetsförtjenst
äro så goda, behofvet af skärpt lagstiftning icke skall
kännas så synnerligen mycket, det är icke att undra på.

Jag har icke något särskildt yrkande att göra, men jag tror
det vara önskvärdt, att den ifrågasatta skrifvelsen aflåtes.

Herr Fehrman: Då motionärerna hemtat anledningen till
sin motion från förhållanden, som äro gängse just på den ort, jag
tillhör,, vill jag anhålla att i saken få yttra några ord. De skola
icke blifva många.

Jag ber då först att få konstatera de förhållanden, som
motionärerna omförmäla. Det är verkligen så, att man esomoftast
på vägarne, särskildt i Halland, påträffar nu ifrågavarande kring -

Tors agcn den 22 April.

N:o 22.

vandrare, och det är i sanning en sorglig syn. När man ser deras Om beredande
kraftiga och resliga gestalter, tv de äro verkligen hvarken utsvultna
eller hungriga, såsom en föregående talare beskref samma Jmed ajsefnd,
slags folk från sin ort, så ser man till sin bedröfvelse, hvilken ^ vissa kringarbetskraft,
som beröfvas samhället derigenom, att dessa personer vandrare.
undandraga sig allt arbete. När man derjemte ser de vuxnas i (Forts.)
många fall ganska präktiga kläder (ty det är det egendomliga
förhållandet, att dessa i allmänhet äro väl klädda, under det att
barnen äro höljda i trasor) och sedan ser hästen, som de hafva
till fortskaffningsmedel, visserligen icke något fullblodsdjur, men
dock en häst ofta rätt försvarlig, och derjemte seldon och vagn
i samma stil, så vittnar allt detta om hvad de genom betleri.och
utpressningar förmå tilltvinga sig. Hvad de så ega är nemligen
icke förvärfvadt genom arbete, utan genom tiggeri. Den arbetsförtjenst,
som de skaffa sig, den kan icke räknas för någonting.

Att de under någon kortare tid af året kunna förskaffa sig en
ringa förtjenst såsom vallackare och att de understundom, genom
att på ett och annat ställe laga en söndrig kastrull, kunna skaffa
sig en styfver, är af ingen betydelse, i synnerhet som detta i regeln
icke användes till den s. k. familjens båtnad, utan omsättes till
bränvin. Dessa vagabonder, som på detta sätt lefva som parasiter
på allmänheten och derigenom äro dess plågoandar, de plåga denna
allmän bet ytterligare genom våldsamheter och slagsmål och dylikt,
som de på torgdagar och marknader tillställa, hvarigenom de
göra vägarne osäkra. Det är sålunda ett ganska sorgligt förhållande,
och jag antager såsom sannolikt, att många af herrarne
ifrån sina hemorter ha åtminstone någon bekantskap med liknande
företeelser.

Nu har den förste talaren yrkat afslag på utskottets betänkande,
och jag vill icke påstå, att de skäl, han derför anfört,
sakna sin betydelse. Jag vill särskildt vitsorda, hvad som äfven
den siste talaren påpekade, att man utrotar icke lusten för vagabondlifvet
så lätt, äfven om man tager hand _ om dessa kringvandrares
barn. Erfarenheten har nemligen visat, att barn på
3 ä 4 år, som blifvit tagna ifrån dessa vagabonder och blifvit insatta
i ordentliga hem och fått en god uppfostran och åtnjutit
en god undervisning och vistats i dessa hem 11 å 12 år, till dess
de uppnått 14—15 års ålder, hafva knappast blifvit konfirmerade,
förr än de gifvit sig ut och fortsatt föräldrarnes lefnadssätt.

Jag finner sålunda, att de skäl, som den förste talaren anförde,
visst icke sakna betydelse, och äfven utskottet, sorg i det
stora hela har stält sig välvilligt emot motionen, blir vid betraktande
af de störa svårigheterna något sväfvande på målet.

Jag menar dock, att mötande hinder, som visserligen skola gorå,
att man ingalunda kan uträtta allt, det man skulle önska, icke
böra föranleda, att man gör alls ingenting, och derför anser jag,
om man erkänner de anmärkta förhållandena, att det icke är skäl
att motsätta sig, hvad som här är föreslaget, då detta icke är
någonting annat än en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

N:o 22.

Torsdagen den 22 April.

ä vissa
vandrare
(Forts.)

Om beredande Det klagas öfver, att myndigheterna sakna stöd af allmänfårhållanden
]?Teten för att kunna behandla dessa luffare på ett verksamt sätt,
ZdTflZl Utskottet säger, att det icke vill klandra; myndigheterna. Jag
kring-vill icke heller gorå det. Men det vill jag säga: då stöd för
■are. myndigheterna från allmänhetens sida i högre mån än hittills
väl icke lärer vara att för framtiden förvänta, synes deraf följa,
att det är så mycket mera angeläget för vederbörande myndigheter
att få genom kraftigare lagbestämmelser en ersättning för
hvad de från allmänheten få sakna.

Dessa missförhållanden äro icke någonting enstaka. Det är
icke _ något undantag, att man på vägarne påträffar sådant folk.
Då jag säger, att det icke är något undantag, så vill jag icke,
att herrarne skola tro, att detta är det allmänna folklifvet i
Halland. Jag hoppas mig kunna sanningsenligt påstå, att halländingarne
äro lika laglydiga medborgare som andra, och att vi
i Halland lefva lika lagordnadt, som man lefver annorstädes. Det
är emellertid ett ondt, som blifvit så pass utbredt och allmänt, att
man icke kan annat än skänka det sin uppmärksamhet, och om
det är så, att detta lif kan lefvas, väl icke med stöd af lag, utan
på grund af bristande lag, så tror jag, att man bör göra, hvad
som göras kan, och, då ingenting annat kan göras än det, som nu

föreslås, att fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet pa förhållandena,
få yrka bifall till utskottets förslag.

anhåller jag, att

Herr Östberg;: Utskottets ordförande påpekade, att den förnämsta
åtgärden för att utrota vagabonderiet, hvaröfver man nu
klagar, är den, att samhället tager hand om de uppväxande barnen.
Deruti instämmer jag med honom och anser, att ett godt steg i
denna rigtning redan är taget, då Kongl. Maj:t tillsatt en komité
med särskildt. uppdrag att behandla denna sida af saken. Deremot
kan jag icke instämma med honom deri, att en sådan åtgärd
skulle gorå allt vidare arbete till utrotande af vagabondlifvet
öfverflödigt. Det är ju uppenbart, att det kräfves en lång tid,
kanske generationer, innan man kan, genom att rycka barnen
undan föräldrarnes inflytande, göra ett slut på denna kringvandrar-klass,
och under tiden skulle man fortfarande nödgas klaga
öfver de oordningar, som ega rum inom de trakter, som besökas
af dessa s. k. tattare, såvida icke något göres till stäf]ande deraf.
Konungens befallningshafvande i Hallands län säger ju bestämdt,
att de flesta åt dessa kringvandrare göra sig sig skyldiga till
tiggeri och att icke sällan förekommer, att de begå verkliga brott,
såsom olofligt tillgrepp och misshandel. Då befolkningen klagar
öfver detta missförhållande och kommer fram med begäran, att
samhället skall afhjelpa detta onda, förefaller det mig vara ganska
hårdt, att man helt simpelt gifver det svaret, att det är en sak,
hvaråt man icke kan. göra någonting. Jag tror tvärtom, att man
måste uppfatta det som en bjudande pligt för samhället att afhjelpa
sådant. _ Man säger nu, att en skrifvelse till Kongl. Maj:t
och derpå följande skrifvelse till Konungens befallningshafvande

Torsdagen den 22 April.

N:o 22.

med begäran om förslag i ämnet icke skulle åstadkomma någon- Om beredande
ting derför, att Konungens befallningshafvande i länen icke kunna
vara i tillfälle att afgifva något förslag. Jag tror emellertid, med afseende
att saken är så pass vigtig, att något måste göras. Om man från a vissa kringKonungens
befallningshafvande icke kan erhålla några anvisningar vandrare.
för frågans lösning, så far väl Kongl. Maj:t söka, genom till- (Forts.)
kallande af särskilt sakkunniga personer, få något uppslag för
att deraf komma till något bestämdt förslag. Dervid kan man
ju dels tänka på en förändring i lagstiftningen och dels på, huruvida
icke inom ramen af den bestående lagen åtskilligt skulle
kunna göras till utrotande af lösdrifveriet. Utskottet har icke
ansett sig kunna uttala något bestämdt i den vägen. Det har
endast antydt, att det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke
denna lag borde så förändras, att tvångsarbete äfven skulle kunna
ådömas den, som år efter år stryker omkring under sådana förhållanden,
att han är en ständig orsak till obehag och svårigheter
för den bofasta befolkningen, äfven om han skulle vara i besittning
af några obetydliga tillgångar. Det förefaller mig, att en sådan
lagbestämmelse icke skulle vara orimlig och att den skulle vara
väl behöflig.

Huruvida det förslag, som af herr Treifenberg ifrågasattes,
är det lämpligaste, derom vill jag icke nu yttra mig. Deremot
skulle jag vilja säga, att Konungens befallningshafvande eller
polismagten på landet borde kunna uträtta mer. an de gorå. _ De
åberopa, att polismyndigheterna stå magtlösa, då angifvelse icke
eger rum. Jag tror icke, att så är förhållandet. I lösdrifvarelagen
talas icke om, att angifvelse skall föregå företagande af
åtgärder, och ehuru fattigvårdslagen talar om att tillsyningsman
skola taga fatt på kringstrykande tiggare och föra dem till polismyndigheten,
synes det mig icke finnas något hinder för polismyndigheterna
att direkt anhålla kringdrifvande tiggare och vidtaga
de åtgärder, som af lagstiftningen medgifvas. Naturligtvis
är detta också förhållandet, då verkliga brott föreligga, såsom
stöld och misshandel. Jag tror för min del, att nian skulle kunna
uttala såsom önskvärd!, att polismyndigheterna i de trakter, der
lösdrifvare förekomma, sökte taga reda på förhållandena af egen
drift och inlade mera kraft i motverkandet af lösdrifveriet; och
man skulle ju, såsom utskottet äfven nämnt, kunna förstärka
polismyndigheterna, der sådant vore behöflig!.

Nu anmärkte den siste talaren, att man'' kanske icke skulle
vinna så mycket genom att döma en eller annan tattare för lösdrifveri,
derför att de genast skulle förfalla till samma fel, när
de kommo ut igen; men jag vill dock säga det, att man kan
trötta ut folk genom att ständigt hålla efter dem, och jag tror,
att en och annan skulle genom att ständigt hållas efter kunna
förmås att börja ett ordentligt lefnadssätt.

Hufvudsaken är enligt min uppfattning, att Riksdagen fäster
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på frågan, men det kan icke vara
nödvändigt att bestämdt angifva, Indika åtgärder, som skulle vara

N:o 22.

Torsdagen den 22 April.

Om beredande behöflig^. Jag tror, att missförhållandena äro så stora, att en
förhållanden skrifvelse är fullt befogad, och jag anhåller derför om bifall till
med afseende utskottets förslag.

å vissa kring vandrare.

Herr Rodhe: I likhet med den siste och i motsats till den

(Forts.) förste talaren ber jag att på det lifligaste få tillstyrka bifall till
utskottets hemställan. Hen, som i likhet med mig varit i tillfälle
att iakttaga de förhållanden, som beröras i föreliggande
motion, kan icke annat än på det varmaste önska framgång åt
densamma. Det kan icke bestridas, att det är ett mycket stort
ondt, som alstras inom vissa delar af Hallands och Elfsborgs län
af det der florerande vagabondlifvet, att detta innebär en stor
landsplåga för de orter, som deraf beröras, att det är en förfärligdemoralisation,
som derigenom vållas inom vidsträckta områdem
och att det sålunda är en verklig samhällsskada, på hvars botande
och hämmande man bör arbeta. Man kan verkligen säga, att det
är en skam för vår upplysta och civiliserade tid, att ett sådant
vagabondlif skall få existera, att personer skola tillåtas att fortfarande
stryka omkring, lefvande af betleri i last, brott och lätja
utan att hållas till ordentligt och nyttigt arbete.

Det har sagts, att det skulle vara tillräckligt och att det
onda skulle _ häfvas, om barnen toges från föräldrarna och uppfostrades
skilda från dem. Jag bestrider icke, att detta är den
förnämsta åtgärd, som bör vidtagas, och jag hoppas mycket af
den komités arbeten, som blifvit tillsatt för att behandla frågan
om vanartade barns uppfostran, och af de åtgärder, som den
kommer att föreslå, men liksom den siste talaren tror jag icke,
att dessa åtgärder skola göra till fyllest. Verkningarna af de
nämnda åtgärderna komma att förspörjas först i en aflägsen framtid,
och den nuvarande generationen skulle stå alldeles utan skydd
gent emot det öfverklagade onda.

Man har sagt, att om myndigheterna med kraft tillämpade
de lagar, som redan finnas, skulle detta onda i väsentlig mån
kunna hämmas. Jag har trott så jag också, och jag har varit
frestad, kan jag såga, att klandra vederbörande myndigheter för
bristande_ kraft i tillämpningen af dessa lagar. Men jag har
ansett mig böra afvisa dessa tankar och stå emot de nämnda
frestelserna, derför att jag har ingen rätt att anse dessa myndigheters
försäkran, att de icke kunna uträtta något med de nuvarande
lagarne, sakna sanning, och jag hyser förtroende för
dessa myndigheter, att de verkligen gorå, hvad de kunna. Hvad
som skall göras för att i myndigheternas händer lägga större förmåga
att kunna hämma det onda, det vågar jag icke säga, liksom
icke utskottet vågat yttra sig derom, men jag hyser i olikhet
med den förste talaren det förtroende till Kongl. Maj:t, att han
eger förmåga att uttänka, hvilka åtgärder, som kunna vara lämpliga.
Jag skulle derför anse synnerligen önskvärdt, att en skrifvelse
till Kong! Makt blefve i frågan beslutad, och jag vill bedja
herrarne välvilligt lyssna till det nödrop, som genom motionen

Torsdagen den 22 April.

N:o 22.

blifvit buret fram till Biksdagen från en talrik befolkning, som lider Om beredande
mycket af det meranämnda onda. Jag vill i likhet med den siste 5^
talaren på det varmaste tillstyrka bifall till utskottets hemställan. me(l afseen(je

å vissa kring Herr

Wieselgren: Motionärerna hafva i denna fråga hållit vandrare.

sig specielt vid ett slag af lösdrifvare; de afse med sin motion (Fort».)
att få åtgärder vidtagna hufvudsakligen mot tattarne; men hela
diskussionen i dag har visat, att det svårligen låter sig göra att
åstadkomma någonting mot denna afdelning inom den störa lösdrifvarehären,
utan att man rigtar sig mot denna här i sin helhet,
och att sålunda den föreslagna skrifvelsen i grunden utgör en
framställning från Biksdagen om ett öfverseende af 1885 års lösdrifvarelag.

En talare, den andre i ordningen, har temligen skarpt kritiserat
denna lag. I hans anförande tycktes inneligga den mening,
att om man endast finge denna lag så förändrad, att kronobetjeningen
hastigare och kraftigare kunde gripa in för att häkta kringvandrande
lösdrifvare, skulle dermed det hufvudsakliga, som man
önskade vinna, vara åstadkommet. Mot denna uppfattning vill
jag bedja att få fästa kammarens uppmärksamhet på det förhållande,
att 1885 års lösdrifvarelag är en pedagogisk lag; den är
ingen strafflag. 1885 års lösdrifvarelag har dock, så att säga, kalkerats
på strafflagen. Man har satt minimum för den tvångsarbetstid,
som för lösdrifveri kan ådömas, så långt ner som till
en månad. Man har gjort det i full öfverensstämmelse med
hvad som sker på strafflagens område, der mindre förbrytelser
straffas med mycket korta strafftider. Men om nu, såsom herrarne
veta, redan den erfarenhet vunnits, snart sagdt, öfver hela verlden,
att den korta strafftiden är till sina verkningar synerligen
intetsägande, olämplig, skadlig, måste detta vara ännu mera fallet
med eu sådan lag som 1885 års lösdrifvarelag; ty i strafflagen ingår
visserligen ett pedagogiskt syfte, men det är icke hufvudsyftet
utan straffet är hufvudsyftet. I lösdrifvarelagen finnes deremot icke
något straffsyfte; der är syftet uteslutande pedagogiskt. Men, mina
herrar, huru vill man, att äfven den bäst organiserade fångvård
skall kunna uppfostra till densamma öfverlemnade lösdrifvare, som
kanske tillbragt större delen af sitt lif såsom lösdrifvare i all
sorts lätja och sedligt förfall, på eu månad, på två, tre eller ännu
några fler månader? Huru skall det vara tänkbart, att man på
så kort tid skall kunna ombilda en menniskas hela föregående
utveckling! Det är helt enkelt en omöjlighet. Således, skall en
ändring af lösdrifvarelagen genomföras, är det sannerligen icke
nog att, såsom den ärade talaren på dalabänken påpekade, underlätta
de kringstrykändes dömande till tvångsarbete; det måste
också tillses, att den myndighet, som får dem till sig öfverlemnade,
får tillräcklig tid att utöfva inflytande på dem.

Men, mine herrar, här börjar en annan fråga, sticka sig fram,
och det är den ekonomiska; ty i samma ögonblick, som. tvångsarbetstiden
förlänges, i samma mån minimum derför höjes, upp -

NtO 22. 32 Torsdagen den 22 April.

Om beredande står också behof af ökade anstalter att mottaga de till tvångsf/rulianden
ar^e^e dömda. Det blir ock en kostnadsfråga af ganska bastanta
med afseende proportioner, om det önskningsmål, som den ärade representanten
« vissa kring-pa dalabänken uttalade, skall tillgodoses; och om det önskningsI,
andrare. mål, om hvars nödvändighet jag är öfvertygad, också beaktas.

(Forts.) är det ganska säkert, att på dessa båda vägar antalet af de till
tvångsarbete öfverlemnade lösdrifvarne hastigt skall ökas, och det
i vida större proportioner, än vi nu hafva aning om.

Det är dock alldeles icke min mening att förringa betydelsen
af den föreliggande åtgärden. Jag är tvärtom öfvertygad.
att om denna skrifvelse icke kan särskild! i och för sig gagna, kan
den dock icke skada; och om den går ut, såsom den förste talaren
påpekade, till yttrande af Konungens befallningshafvande i
länen, är jag öfvertygad, att dessa myndigheter skola hafva ganska
lätt att vitsorda nödvändigheten af en revision af 1885 års
lösdrifvarelag. . Man får icke hoppas så stora resultat af den af
Kongl. Maj:t tillsatta tvångsuppfostringskomiténs arbete; ty, mine
herrar, för det första är det icke lätt att taga barnen från alla i
Sverige kringstrykande tattare; för det andra är målet ej vunnet,
äfven om man skulle kunna göra det; ty inom den del af fångvården,
som omhänderhar de frigifna och försöker att stödja dem,
har man en likartad erfarenhet med den, som den ärade talaren
på hallandsbänken nyss omtalade, eller att man kan hafva barn af
tattarestam flera år inackorderade Kos ordentligt och bra folk.
som tyckas hafva fått dem på goda vägar; men sä en vacker dag
kommer en tattare vägen fram och gör en liten påhelsning i stugan.
Dagen derefter är skyddslingen borta.

Vår erfarenhet inom fångvården är dessutom den, att det
finnes få, som äro så svårtillgängliga som tattarne, då det gäller
att pedagogiskt påverka dem. De äro som gnttaperkabollar. Det
är temligen lätt att. göra intryck på dem; men i samma ögonblick,
»trycket» försvinner, är bollen flika rund och hoppar lika
lätt som förr, och spårlöst försvunnet är hvarje inflytande af
mångåriga sträfvanden. Det enda, som i undantagsfall visat sig
tillfredsställande, är att låta någon mera hoppgifvande få utvandra
till annan verldsdel. I ett par fall har det arbete, som nedlagts
på en utveckling till det bättre, genom sådan åtgärd visat sig
icke vara förloradt.

Således: hvad man kan göra bör göras; och arbetet bör sättas
i gång . från olika utgångspunkter. Detta är en utgångspunkt;
det är icke den hufvudsakliga, icke den mest betydelsefulla, men
jag vet icke, hvarför man skulle lemna den ur räkningen; och
derför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Efter, härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i nu förevarande utlåtande hemstält
samt vidare på afslag derå; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Torsdagen den 22 April.

N:o 22.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den Om ändrade
10 och 15 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning bestämmelser
af väckt fråga om skrifvelse till Ivongl. Maj:t med begäran om ”"aliå"*»™™
ändring i landshöfdingeinstruktionen i fråga om länsmans tillsättande.

Herr Blomberg: Jag bär icke begärt ordet för att framställa
annat yrkande än det, som innehålles i kammarens tillfälliga
utskotts hemställan, men jag har ansett mig nödsakad att
inlägga en bestämd gensaga mot några af de uttalanden, som i
betänkandet finnas såsom inledning till slutklämmen. Redan i
början af motiveringen förekommer sålunda den märkliga satsen:
satt, såsom Andra Kammarens utskott synes hafva förestält sig,
innehafvandet af akademisk bildning skulle vara för en länsman
önskvärd!, kan utskottet icke finna». För min del kan jag icke
finna annat, än att mycket vetande är en lätt börda, i hvilken
ställning man än kommer, och att särskild! kunskaper inom de
juridikens områden, som af en länsmans verksamhet beröras, ovilkorligen
innebära en fördel och tydligen måste vara önskvärda.

Och jag vill gå ännu längre. De! synes mig kunna sättas i fråga,
huruvida icke en viss akademisk bildning till och med kan vara
nödvändig med afseende på ifrågavarande tjenster. Jag anser
nemligen, att dessa tjenster, såsom utvecklingen nu har fortgått,
äro af den betydelse både i socialt och administrativt hänseende,
att en viss akademisk bildning verkligen kunde för dem ifrågasättas.

Det är sant, som utskottet längre fram säger, att »hufvudsaken
är, att han är redbar och karaktersfast samt besitter förmågan
att med omdöme, kraft, bestämdhet och lugn uppträda», men det
är något, som är hufvudsak för hvarje offentlig verksamhet, äfven
för sådana högre funktionärer som kronofogdar och Konungens
befallningshafvande. Men att detta är hufvudsaken innebär alldeles
icke något skäl, hvarför icke äfven andra förutsättningar
kunna vara goda, nyttiga och jemväl nödiga.

Sedermera säger utskottet: »det är ock att befara, att, derest
en man med akademisk bildning söker anställning såsom länsman,
anledningen är den, att han i följd af bristande duglighet icke
lyckats att bereda sig framgång å någon af de lefnadsbanor, till
hvilka studierna öppnat honom tillträde.» För min del tror jag,
att detta är en val djerf sats. Jag har kännedom om, att'' da
under äldre tider fans en numera afskaffad lägre juridisk examen,
kameralexamen, som dock icke var särdeles väl afpassad för ifrågavarande
tjensteman, icke få personer med denna akademiska bildning
egnade sig åt denna tjenstebana. Men jag har icke hört, att
desse inleddes på denna bana, derför att de voro odugliga till annan
verksamhet, eller att de voro dåliga länsmän. Öfvergår jag till
nutida förhållanden, kan jag stödja mig på egen erfarenhet.. I
våra dagar finnas många unga män, som efter afladda examina
till Kongl. Maj:ts kansli eller rättegångsverken omedelbart egna

Första Kammarens Prat. 1897. X:o 3

N:o 22.

Torsdagen den 22 April.

Om ändrade sig åt landsstatstjensten och göra det under den förutsättningen,
bestämmelser att de få söka sin utkomst äfven i den lägsta tjenstegraden, läns"^rrr^^^rfattningen.
Och det vågar jag påstå, att dessa ingalunda all(Forts.
) äro de sämst utrustade bland de examinerade; de hafva tvärtom

ganska ofta både god begåfning och goda studier. Jag vågar
derför på det bestämdaste förneka rigtigheten af den anförda satsen
i utskottets betänkande, hvilken jag ock tror skall vederläggas
af den erfarenhet, som Konungens befallningshafvande i samtliga
länen komme att år efter år inhösta, om de rekrytera länsmanstjensterna
med personer, som ha denna enligt utskottets åsigt
mindre önskvärda akademiska bildning.

Jag vågar slutligen påstå, att det icke är rätt att tro allt
väl bestäldt genom 1841 års nådiga bref. Jag föreställer mig,
att det verkligen måste vara åtskilligt i detta bref, som kunde
tarfva rättelse och tillägg på grund af den utveckling, hela förvaltningen
undergått sedan den tiden. Jag ber att endast få
erinra om kommunalinstitutionen, som griper in i hela den förvaltning,
vid hvilken dessa tjensteman skola medverka. Men framför
allt måste dessa tjensteman för att på ett värdigt sätt kunna
fullgöra sin uppgift att vara allmänne åklagare ega en bättre
utbildning än den, som förutsattes i 1841 års kongl. bref, och derför
måste man, enligt mitt förmenande, vara betänkt på att bygga
deras förbildning på en något bredare basis, en säkrare grund än
den nu stadgade.

Jag har, som sagdt, icke något yrkande att göra i motionens
syfte, då jag nemligen tror det vara lämpligt, att landshöfdingeembetena
hafva en temligen fri och vidsträckt rätt vid tillsättande
af länsmän. Men jag har icke kunnat finna mig uti att
lemna utan gensaga sådana grundsatser, som finnas uttalade i
detta betänkande.

Herr Dickson: i)å den föregående talaren icke framstälde
något yrkande, skulle jag kanske icke behöft upptaga hans anmärkningar,
men jag anser mig dock böra göra det för att visa, att
utskottets motivering varit fullt hållbar.

Jag underskattar visst icke kunskapen, men man bör ställa
fordringarna i detta afseende i förhållande till de förmåner, som
erbjudas. Eu länsman kan efter tio års tjenstgöring med expensmeael
komma upp till en aflöning af 1,900 kronor. Om en person
fått akademisk bildning, har han säkerligen, för så vidt nan
icke åtnjutit underhåll af sina föräldrar, nödgats åsamka sig
skulder, som komma att tynga honom. Han har äfven säkerligen
fått åtskilliga Aranor, som kräfva inkomster, och medan han väntar
på .att få en länsmanstjenst, kommer han att ytterligare skuldsätta
sig. När han så får sin lilla lön, har han den största SATårighet
att uppehålla sig derpå. Hvad som är nödvändigt för en
länsman är, att han kan lefva på sin lön äfven såsom gift, så att
han icke behöfver vara gäldbunden och beroende af allmänheten
i distriktet, ty då tillvinner han sig icke någon aktning. Jag ser

Torsdagen den 22 April.

35 N:o 22.

gerna så mycket kunskaper som möjligt i detta fall, men jag fäster
mera afseende vid ekonomiskt oberoende ock förmåga att kunna
lefva på en tarflig inkomst. Jag tror, att om också kompetensvilkoren
äro små, komma dock dessa personer under sin tjenstgöring,
ock innan de ernå ordinarie beställning, att förvärfva tillräcklig
vana vid utförande af rättegångar, ock jag tror för öfrigt icke,
att man skulle vinna något på att uppställa fordran på akademisk
bildning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande nemstält.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga
utskotts den 10 ock 15 innevarande april bordlagda, utlåtande
n:o 8, med anledning af väckt fråga angående inskränkning af vinock
ölutskänkningen vid vapenöfningsmöten, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å ny o ock företogs punktvis till afgörande Första
Kammarens tillfälliga utskotts den 10 ock 15 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 9, i anledning af väckt fråga angående handeln
med vin ock maltdrycker.

Punkten a). Om be stämmande

Herr Nyström, Carl: Andra Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande innehåller följande ord: »vid diskussionen inom korstastaJrkare maitKammaren
1896 — se prof. n:o 27 sid. 28 — yttrade en talare: drycker.

»När man i Danmark fick den misslyckade öllagen, steg bränvinskonsumtionen
i förfärande grad. Detta tyckes tyda pa, att den
Konungens befallningshafvande kade rätt, som för icke längesedan
sade, att ölet kar i icke oväsentlig grad inskränkt bränvinsförbrukningen;
ty försvårar jag ölets ställning, tilltager bränvinsförbrukningen;
förbättrar jag deremot ölets ställning, motverkar
det bränvinet. Åtminstone synes mig erfarenheten från Danmark
gå i denna rigtning». Då, enligt Andra Kammarens tillfälliga
utskott, denna uppgift icke blef af någon motsagd, och dess innehåll
syntes vara af en viss vigt, kade man vändt sig till .Danmark
för att få ett officielt intyg i. saken, och enligt detta intyg
skulle ofvannämnda yttrande sakna tillräcklig grund. Då detta yttrande,
som af utskottet fått en sådan tillvitelse, fäldes af mig, anhåller
jag att med några ord få bemöta nämnda tillfälliga utskott. Icke
så, att jag skulle drista göra mitt lilla mellan!afvande med utskottet
till en sak inför denna församling, men derför att det

S*:o 22. 36

Torsdagen den 22 April.

Om be- från Danmark komna intyget verkligen är värdt att med några
stämmande af ord kommenteras.

sv ägir i Ha och , Jag bm. icke begripa, att detta intyg - och sådant det är,
starkare malt- sflknar det ej betydelse för bedömandet af våra förhållanden —
drycker, kunnat uppmuntra Andra Kammarens tillfälliga utskott att yttra
(Forts.) sig såsom det gjort. Detta intyg innehåller i korthet sagdt‘först
detta, som jag beder få fastslå i Första Kammarens minne, att
en förminskning i bränvinsförbrukningen kan bero på nykterhetsrörelsen
och andra liknande orsaker, men beror efter all sannolikhet
tillika i väsentlig grad på ökad förbrukning af bäjerskt öl,
och vidare att bränvinsförbrukningens ökning under första hälften
af det med 1890 börjande decenniet nog väsentligen beror på
förminskning af förbrukningen af bäjerskt öl på grund af ölskatten.
Den andra af dessa satser bestyrkes särskild! genom det
danska utlåtandet. Hade den nedgång i bränvinsförbrukningen,
som till 1890 gjorde sig märkbar, fortsatt i motsvarande grad efter
nämnda år, så hade medeltalet för den årliga förbrukningen
under perioden 1892—9(5 blifvit 27,2 i stället för, såsom nu blef
fallet, 35,3, räknadt i millioner danska potter. Om något bättre
uttryck genom statistiska data för den satsen, att ökad ölförbrukning
står tillsammans med minskad bränvinsförbrukning, och minskad
ölförbrukning står tillsammans med ökad förbrukning af bränvin^
kan påvisas, sä vill jag se detsamma; mig synes detta tillräckligt
bevisande. Den danske intygsutgifvaren säger, »det är origtigt
att uttala, att bränvinskonsumtionen stigit ’i förfärande grad’».
Ja, huruvida det är förfärande, beror på, huru pass lättskrämd
man är, och att ett utskott med herr Waldenström till ordförande
icke hör till de klenmodiga, lär väl få anses såsom eu gifven sak.
Men jag tror, att om vi hade motsvarande siffror för ögonen såsom ett
uttryck för vart lands förhållanden i detta afseende, hade vi visserligen^
anledning att blifva skrämda, Tv detta skulle betyda, att
nedgångenibränvinsförbrukningen icke blott hejdats, utan äfven lemnat
rum för en betydlig ökning, hvarvid man endast skulle hafva
att trösta sig dermed, att ökningen icke vore fullt så stor, att
bränvinsförbrukningen uppnådde samma höga siffra som då den
stod på sitt maximum. Öfversatt på svenska förhållanden, skulle
det se ut på följande sätt:

Det till förtäring disponibla bränvinet utgjorde i Sverige
1871-1875 ........... 11.8 liter

1876— 1880 ........... 10.,

1881—1885 ........... 8.— >

1886—1890 ........... 7 i »

1894 ..... 6.9 »

I Stockholm utgjorde afsättningen af spirituösa

1877— 1878 ..........• 26.5 6 liter

1893-1894 . ........ 13.56 »

Antåg att vi hade funnit denna vackra och i hufvudsak jemnt
fortgående nedgång afbruten och ersatt af en deciderad uppgång,
skulle då icke någon af herrarne, som vore mindre modig än

Torsdagen den 22 April.

37 N:o 22.

Andra Kammarens tillfälliga utskott, anse detta förfärande? Och
enligt min åsigt vore det en ringa tröst att, i likhet med den
danske intygsutgifvaren, kunna säga: siffran är dock icke så hög
som under superiets klangdagar. Jag tycker, att det ä,r mycket nog,
då en nedgång öfvergått till en ökning, och finner mig fortfarande
hafva fullgiltiga skäl att kalla ett sådant förhållande förfärande.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan bifölls.

Punkterna h) och c).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 15 och
21 i denna månad bordlagda memorial n:o 13, i anledning af Kongl.
Maj:ts till utskottet aflåtna remisser angående tullbehandlingen
af sirup och speldosor, biföll kammaren hvad utskottet i detta
memorial hemstält.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 15 och 21 inneva- Om stämpel <s
rande månad bordlagda memorial n:o 14, om ändring kongl. för- afhandordningen
angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894. Tf^nlTerjen -

Herr Östberg: Jag kan omöjligen finna, att tillräckliga skäl
föreligga för den förändring af stämpelförordningen, som utskottet
här föreslagit. Såsom det förnämsta skälet, hvarför aktiebolag
böra vidkännas dubbel afgift för stämpelbeläggning vid förvärf
af fast egendom, anför utskottet, att »då aktiebolag, som förvärfvat
fäst egendom, i regel kunde antagas behålla densamma i sin hand
under ojemförligt längre tid än hvad förhållandet vore med enskilda
personer, aktiebolag tillhörig fastighet långt mera sällan
än enskildes fastigheter drabbades af stämpelskatt», och säger utskottet:
»de skäl, som föranledde stadgandet om förhöjd stämpelafgift
för aktiebolag, äro, enligt utskottets förmenande, tillämpliga
jemväl på föreningar af nu ifrågavarande slag». För min de! tror
jag, att betydelsen af ifrågavarande skäl är långt niindre än man
tänkt sig, ty erfarenheten visar, att aktiebolagen icke äro evigt
bestående inrättningar; ganska ofta förekommer, att de åter sälja
sina fastigheter. För ö iligt tror jag icke, att detta skäl ensamt
har varit eller kunnat vara orsaken till den högre stämpelbeläggningen
vid fastighetsförvärf af aktiebolag, utan att man dermed
äfven velat träffa storkapitalet. Om man ur denna synpunkt betraktar
föreliggande förslag, befinnes det, att den ifrågasatta
stämpelafgiften just skulle drabba de mindre och obetydligare föreningar,
som äro afsedda att vara till förmån för de arbetande klasserna,
och jag betvifiar rigtigheten af att ålägga eu stämpelskatt, som
drabbar pa detta sätt. Jag tror äfven, att det med skäl skulle väcka

X;o 22. 38

Torsdagen den 22 April.

Om stämpel ä missnöje. Hvilka fastigheter är det som här skulle komma i fråga?
vissa of hand-Jo, byggnader för bedrifvande af handel, som tillhöra konsumö77as7ncqeZ
tionsföreningar, andelsmejerier, svagdricksbryggerier, tillhöriga
dom. föreningar af arbetare, samt arbetarebostäder. Det synes mig vara
(Forts.) Tätt olämpligt att i sadana fall som de nämnda ålägga en större
stämpelskatt än den, som i vanliga fall är gällande. Nu kan
man visserligen säga, att saken i de flesta fall icke mycket betyder,
emedan föreningen, då den oftast sjelf bygger de hus, som för
densamma erfordras, endast har att betala stämpel för den tomt
som den förvärfvar sig, men förhållandet är icke alltid sådant,
ty man kan tänka sig, att en bostadsförening i en stad inköper
ett redan färdigbygdt hus, och i detta fall är det bostadsföreningen,
en institution, hvars intressen man i allmänhet vill så mycket
som möjligt tillgodose, som skulle drabbas af en högre stämpelskatt
än den, enskilde personer få betala, något som knappast
synes mig berättigadt. Då jag således icke finner tillräckliga
skäl föreligga för den föreslagna lagändringen, anhåller jag, att
kammaren, oaktadt utskottet varit enigt i sin framställning,
måtte afslå densamma.

Herr Cavalli: Det framgår af det föredragna utskotts betänkandet,

att grunden, hvarför aktiebolag, som förvärfvar fast
egendom, bör erlägga högre stämpelafgift vid lagfart å sådan
egendom än enskilda personer, gäller äfven för registrerade ekonomiska
föreningar, enär sådana föreningar likasåväl som aktiebolag,
hvilka förvärfva fast egendom, i regeln kunna antagas behålla
fastigheten i sin hand längre tid än enskilda personer, och anledningen,
hvarför utskottet nu tagit initiativ till den föreslagna
nya bestämmelsen, är den, att den nya inregistreringslagen, som
gäller för föreningar af ifrågavarande slag, träder i gällande
kraft detta år.

Frågan gäller här hufvudsakligen icke, såsom den föregående
talaren ansåg, obetydliga ekonomiska föreningar, ej heller sammanslutningar
af arbetare för att skaffa sig bostäder, utan det är
tvärtom de stora affärsbolagen, som man med detta stadgande
vill träffa, och för att värna deras intressen har man icke rätt
att anslå den sträng, som den föregående talaren vidrörde. Hvad
är skilnaden i förevarande fall mellan de stora grufbolagen och
aktiebolagen? Ingen alls! I de förra vexla aktierna egare och
i de senare, skifta personerna, men aktiebolagen och de ekonomiska
föreningarne ega fortfarande fastigheterna. Jag tror således,
att utskottet haft fullgiltiga skäl för framläggandet af
sitt förslag, men då det utan votering redan fallit i Andra Kammaren,
. hyser jag icke mycken förhoppning att det skall gå igenom.
För min del kan jag mycket väl finna mig häruti, men anser mig
dock icke kunna underlåta att yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlik!
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till

Torsdagen den 22 April.

Ji:o 22.

hvad utskottet i nu förevarande memorial hemstält samt vidare
på afslag derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken
förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 15 . och 21 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 46, i anledning af Kongl. Haj:ts
proposition med förslag till lag angående rätt att efterbilda
konstverk.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande
utlåtande skulle till afgörande företagas sålunda, att. först föredroges
paragrafvis utskottets deri framlagda förslag till lag med
slutmeningen, ingressen och rubriken sist samt derefter utskottets
i utlåtandet gjorda hemställan.

Utskottets förslag till lag angående rätt att efterbilda konstverk. Lagförslag

ang. rätt att
efterbilda

1-4 §§• konstverk.

Godkändes.

5 §•

Herr Petterson, Carl: Det är emot den af utskottet före slagna

lydelsen af denna paragraf som jag jemte en annan ledamot
af utskottet reserverat mig: Utskottet har förutom just beträffande
denna 5:te paragrafen hemstält om bifall till den kongl.
propositionen i allt öfrigt, och utskottet stöder sig på att .genom
ett konstverks begagnande inom handtverk eller industri ej något
afsevärdt ingrepp sker uti konstnärens rätt. Såsom man häraf
finner, medgifver utskottet, att ett ingrepp sker i konstnärens
rätt, ehuru utskottet icke medgifver det vara »afsevärdt», men
denna rätt bör skyddas, vare sig det ingrepp som hotar är litet
eller stort. Eu konstnär målar en tafla eller utför ett skulpturarbete
och börj då vara skyddad för efterbildning, ty hans verk
har ett immaterielt värde, som kan förvandlas till materielt. Den
kongl. propositionen gör undantag från den allmänna regeln för
den händelse, att konstverk öfvergår till staten eller någon menighet
eller är utstäldt på någon öppen plats eller anbragt. å
byggnads utsida, i sådana fall gäller icke konstnärens rätt. till
skydd mot efterbildning. Detta undantag vill utskottet utvidga
derhän, att förbudet ej heller skulle gälla beträffande konstverks
begagnande af handtverkare och fabrikanter såsom förebilder vid
tillverkning af husgeråd och andra till förbrukning ämnade varor
eller till prydnader derå. Men detta finner jag såsom sagdt icke
berättigad^ då det enligt min åsigt är ett ingrepp i en konstnärs
goda rätt. Utskottet säger härom: »ett förbud mot dylik
användning skulle komma att verka i ej ringa mån försvårande

N:o 22. 40

Torsdagen den 22 April.

Lagförslag
ang. rätt att
efterbilda
konstverk.
(Forts.)

för handtverkeri och industrien, som hittills med full frihet kunnat
ur konstverken hemta idéer till höjande af tillverkningarnas beskaffenhet
och värde.» Men hvarför skall industrien just från
konstverken hemta sina idéer. Tecknare och mönsterritare uppammas
ju i våra konstindustriella skolor och få der inhemta kunskaper
och idéer. Då jag anser det stridande mot billighet och
rättvisa, att icke konstnärerna skulle få behålla sin rätt, hvaraf
de kunna draga inkomst, kan jag icke finna den af lagutskottet
medgifna tillåtelsen befogad, utan yrkar bifall till den uti kongl.
propositionen föreslagna lydelsen af 5 §.

Herr Wieselgren: Jag skall bedja att få instämma med
den föregående ärade talaren. Utskottet säger, att enligt dess åsigt
genom ett konstverks efterbildning inom handtverk eller industri något
afscvärdt ingrepp ej sker uti konstnärens rätt. Men hvem skall bestämma,
om ingreppet är »afsevärdt» eller icke? Så vidt jag förstår,
bör det vara konstnären, som har rätt att bestämma i den frågan, och
jag tror för min del, att han kan säga något helt annat än hvad
utskottet säger. Det står vidare i betänkandet, att »ett förbud
mot dylik användning skulle komma att verka i ej ringa mån
försvårande för handtverken och industrien, som hittills med full
frihet kunnat ur konstverken hemta idéer till höjande af tillverkningarnas
beskaffenhet och värde.» Men detta är något, som
handtverken och industrien får göra äfven hädanefter. Är det
ej fråga om något mer än att »hemta idéer», är det ingen som bestrider
dem deras rätt. Denna paragraf vänder sig deremot tydligen
emot efterbildandet af en redan utförd idé; det är deruti
som rättskränkningen ligger, och då utskottet erkänner, att en
rättskränkning här kan förekomma, tror jag, att utskottet handlat
mera konseqvent, om det stält sig på samma ståndpunkt som
det kongl. förslaget; och anhåller jag derför att få yrka bifall
till detsamma oförändradt.

Herr statsrådet Annerstedt: Jag anhåller få meddela, att

Andra Kammaren nyss godkänt Kongl. Maj:ts förslag i fråga om
lydelsen af den ifrågavarande paragrafen. Innan detta förslag
med afseende å 4 och 5 §§ affattades, har ett icke ringa antal industriidkare
varit sammankallade till öfverläggning i frågan, dervid
man låtit sig angeläget vara att tillkalla representativa kikare
af sådana industrier, som framför andra använda konstverk
till förebilder, såsom t. ex. den keramiska industrien och metallindustrien.
Desse representanter förklarade, att på det sätt som,
enligt Kongl. Maj:ts förslag, rättsförhållandena mellan konstnärer
och industriidkare komme att ordnas, hvarvid industriidkare skuHe
hafva rätt att använda de i statens konstsamlingar förekommande
konstverken till efterbildning, der icke konstnären sjelf gjort förbehåll,
att de icke skulle få kopieras, vore industriens intresse
fullt tillgodosedt. Vid angifna förhållanden synes någon tvekan icke
kunna uppstå att, med bibehållande af det kongl. förslagets ly -

Torsdagen den 22 April.

41 N:o 22.

delse i dessa paragrafer, industriens rätt och intressen blifva
fullkomligt tillgodosedda, och följaktligen föreställer jag mig, det
icke skall möta några betänkligheter att bifalla Kongl. Maj:ts
förslag i denna del.

Herr Öländer: Första paragrafen af föreliggande lagförslag
innehåller bland annat: »originaLt konstverk ma ej under konstnärens
lifstid utan hans samtycke till försäljning eller offentligt
utställande efterbildas i den konstart, hvartill originalet hörer.»
Under sådana förhållanden finner jag det vara en sjelfklar sak,
att detta stadgande icke kan tillämpas på handtverkare och fabrikanter,
som tillverka möbler, husgerådssaker och andra till förbrukning
afsedda varor. Dessa handtverkare och fabrikanter begagna
ju icke samma konstart som konstnären och kunna således
icke på något sätt göra intrång i hans rätt. Om en snickare
såsom- prydnad på ett skåp eller en chiffonier såsom förebild begagnar
ett i gips eller marmor utfördt konstverk, så kan konstnären
derigenom icke lida intrång i den konstart, hvartill konstverket
hör. Han är ju icke snickare, han kan icke förfärdiga
ett skåp eller chiffonier och han kan sålunda icke på detta sätt
reproducera sitt konstverk, och icke kan man väl begära, att det
ifrågasatta skyddet skall gifvas en så vidsträckt tillämpning, att
derigenom handtverkare och fabrikanter hindras i den fria utöfningen
af sitt yrke. Jag vet icke heller, att konstnären på
något annat sätt skulle lida genom en dylik efterbildning. Man
kan icke gerna tänka sig, att köparen af ett slöjdalster, hvarå
ett konstverk afbildats, skulle genom att se efterbildningen afhållas
från att skaffa sig sjelfva konstverket. Tvärtom synes det
mig, som, för den händelse han finner behag i efterbildningen,
detta snarare skulle utgöra en anledning för honom att jemväl
förskaffa sig originalet. Till hvilka orimligheter detta stadgande
enligt lydelsen i det kongl. förslaget skulle leda, kan man förstå,
då man läser förslaget i (i §, som handlar om straffet för och påföljden
af olofligt efterbildande af konstverk. Tillämpas detta
på det af mig angifna exemplet, ett skåp eller en chiffonier, skulle
en handtverkare, som derå såsom förebild begagnat ett konstverk
utan konstnärens tillåtelse, dömas icke blott till böter från 20,
till 1,000 kronor, utan äfven till konstnären hafva förverkat det
efterbildade, d. v. s. i detta fall skåpet eller chiffonieren, och icke
nog dermed, han skulle äfven ersätta konstnären för alla de föremal
af samma art, som lian redan föryttrat. Men hvad har konstnären
för rätt till föremål, som han sjelf icke kan förfärdiga och
som äro utförda i eu helt annan konstart än den han frambringar?
Om nämnda föremål vore utförda i samma konstart, kunde dessa
bestämmelser, om också stränga, likväl vara befogade; men att
tillämpa dem äfven på föremål i en konstart, hvilken konstnären
sjelf icke kan begagna, är både orimligt och obilligt. Sådan har
äfven uppfattningen varit hos 1867 års lagstiftare, som i full
öfverensstämmelse med första paragrafens innehåll gjort ett undan Flirsta

Kammarens Prof. 1897. N:o 22. 1

Lagföring
ring. rätt att
efterbilda
konstverk.
(Forts.)

tf:o 22. 42

Torsdagen den 22 April.

lagförslag tåg för fabrikanter och handtverkare i afseende å husgerådsn‘"efterbilda
artihlar oc^ till förbrukning afsedda föremål. Utskottet har funnit
konstverk. de m°tiv, som anförts för detta undantag, ännu ega full giltighet
(Forts.) 0°h således icke kunnat tillstyrka en bestämmelse, som utan att
lemna konstnärerna något skydd ingriper i fabrikanters och handtverkare^
fria utöfning af deras yrke. Jag får derför anhålla om
bifall till utskottets hemställan.

Herr Leman: Jag skall endast med några ord replikera hvad
den siste talaren yttrade.

För min del kan jag icke finna, att en person har någon i
lag eller i sakens beskaffenhet grundad rätt att betaga en annan
frukterna af hans arbete. Det är ett absolut undantagsförhållande,
att en person må hafva en sådan rätt; då skall det nemligen
gälla ett vigtigt statsändamål eller dylikt. Den siste talaren
sade, att man betager handtverkarne rätten att efterapa. Ja,
detta är fullkomligt billigt. Och det exempel den siste talaren
anförde är efter mitt förmenande högst olyckligt valdt. Han talade
om möbler. Men det blefve nog icke så mycket inom möbelindustrien,
som efterapningar komme att ske, utan vi hafva ett
par andra vigtiga grenar af industrien — nemligen keramiken och
och gjuterierna — der efterapning komme att göra sig gällande.
Jag hemställer, huruvida det kan vara rätt, att, om en konstnär
exempelvis förfärdigat en liten statyett, som finnes utmärkt och
som vinner bifall, eu fabrikant skall kunna, utan att betala konstnären
ett öre, gjuta af den, om han blott ofvanpå den sätter en
lampa, en klocka eller dylikt. Detta finner jag vara ganska
obilligt, och jag tror, att det är just på sådant sätt ef terapningen
skulle komma i fråga. Dessutom skulle utskottets förslag framkalla
en lagstiftning, som öppnade en bakdörr. Först gjorde man
rummet klart från otillbörliga gäster, men sedan öppnade man en
bakdörr och medgåfve att några finge komma in. Detta tror jag
vore ganska olyckligt.

För min del får jag liksom de fleste talarne yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande paragraf yrkats, dels
att densamma skulle godkännas, dels ock, af herr Pettersson, Carl,
att motsvarande paragraf af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet skulle
godkännas.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till herr Petterssons
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Ofriga delar af förslaget.

Godkändes.

Torsdagen den 22 April.

N:o 22.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 15 och 21 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 47, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt att åter frifva

fotografisk bild, biföll kammaren hvad utskottet i detta utåtande
hemstält.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Nilsson under
tio dagar från och med morgondagen och friherre Åkerhielm,
Gustaf, från och med den 26 i denna måDad till innnevarande
riksmötes slut.

Justerades nio protokollsutdrag för detta sammanträde; hvarefter
kammaren åtskildes kl. 3,16 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

K:» 22.

Fredagen den 23 April.

Fredagen den 23 April

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Upplästes ett inkommet läkareintyg af följande lydelse:

Herr brukspatron N. Fosser är f. n. till följd af sjukdom
(emellanåt påkommande anfall af kolik) förhindrad att lemna sitt
hem; intygas på heder och samvete.

Linköping 21 april 1897.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 34, till Konungen angående tullbevillningen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 48—50.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 53, i an -

jernvägsanläggnmgar för statens räkning;

hvarefter på framställning af herr talmannen beslöts, att
detta memorial skulle uppföras främst på föredragningslistan till
morgondagens sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2,53 e. m.

H. Nordenström.
l:ste Provinsialläkare.

ledning al kamrarnes skiljaktiga beslut med afseende ä punkterna
1, 3 och 4 af utskottets utlåtande n:o 40 angående föresi aim a

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1897. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.