1897. Första Kammaren. N:o 12 (Riksdagens protokoll 1897:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Första Kammaren. N:o 12.

Lördagen den 13 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 6 i denna månad.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg af följande lydelse:

Att kaptenen herr C. E. Casparsson till följe en tarmkatarr är
förhindrad att för närvarande lemna sin bostad, varder härmed
intygadt.

Stockholm den 12 mars 1897.

N. Wennström,
legitim, läkare.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:

n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående lönereglering för lärare vid småskolor
m. m.; och

n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar
dels med förslag till förordning angående skyddskoppympningen
i riket, dels ock om höjning af anslag dertill; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 27, i anledning af dels Kong!. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse

Första Kammarens Prof. 1897. N:o 12. 1

Ro 12.

Lördagen den 13 Mars.

af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående ändring i 14 kap. jordabalken,
lag angående ändring i förordningen angående handelsböeker
och handelsräkningar den 4 maj 1855 och lag om ändrad
lydelse af 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872, dels väckt motion om
ändrad lydelse af 17 kap. 3 § rättegångsbalken, dels ock väckt
motion om ändring i lagen angående ersättning af allmänna medel
till vittnen i brottmål;

n:o 28, öfver väckt motion i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående bevisning inför rätta; och

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förändrad lydelse af 11 § 2 mom. i förordningen angående allmänt
ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862.

Herr talmannen tillkännagaf, att enligt öfverenskommelse mellan
talmännen omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen komme att
anställas vid kamrarnes sammanträden onsdagen den 24 innevarande
mars.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af dels fullmägtige
i riksbanken och riksgäldskontoret efter dem, som nu äro i tur att
afgå, dels ock suppleanter för Riksdagens fullmägtige i nämnda
bank och kontor; och befunnos efter valförrättningens slut hafva
blifvit till valmän utsedde:

herr Andersson, Gustaf, ................................. med 74 röster,

» Berg, Gustaf Axel,................................. » 74 «

> Berg, Lars, ............................................. » 74 »

» Bohnstedt ................................................ » 74 »

» Brehmer................................................... » 74 »

» Falk ......................................................... » 74 »

» Flack......................................................... » 74 »

» Kerfstedt................................................... » 74 »

friherre Klingspor, Carl,................................. »74 »

grefve Klingspor, Philip, .............................. » 74 »

herr Lundeberg ................................................ » 74 »

» Lundström................................................ » 74 »

» Nilsson, Ola, .......................................... » 74 »

» Nisser, Martin Samuel, ........................ » 74 »

» Pettersson, Fredrik Emil, ..................... » 74 »

» Budebeck................................................... » 74 »

grefve Spens...................................................... » 74 »

herr Stephens ................................................... * 74 »

» Stridsberg ................................................ » 74 »

Lördagen den 13 Mars.

N:o 12.

herr von StroJcirch
» Tamm, Hugo,

» Torelius ........

» Weinberg........

» Behm..............

med 74 röster,

» 74 »

»74 »

» 74 »

»73 »

Företogs val af tio suppleanter för kammarens valmän för
utseende af dels fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret efter
dem, som nu äro i tur att afgå, dels ock suppleanter för Riksdagens
fullmägtige i nämnda bank och kontor; och befunnos, efter valförrättningens
slut, hafva blifvit till suppleanter för kammarens
ifrågavarande valmän utsedde:

herr Bettig ...................................................... med 62 röster,

» Dahlberg.................................................. » 62 ^

grefve Lewenhaupt .......................................... »62 »

herr Wijk......................................................... »62 »

» de Laval................................................... »62 »

» Ehrenborg ................................................ »62 »

» Lybeck ...................................................... »62 »

» Almqvist................................................... » 62 »

» Tamm, Per Gustaf,................................. » 62 »

» Bondes son ............................................... » 61 » ,

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom lottning bestämd.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 10 och
12 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § 30 regeringsformen, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 10 och 12 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Herr Cavalli: Då man genomläser så väl den kongl. propositionen
om tillökning af ordinarie anslaget till kammarrätten som ock
kammarrättens framställning i detta ämne till Konungen, finner man,

Angående
förnöjdt
anslag till
kammarrätten.

N:o 12.

Angående
förhöjdt
anslag til
kammarrätten.

(Forts.)

Lördagen den 13 Mars.

att en ganska fullständig utredning lemnats för att kammarrättens
ordinarie arbetskrafter behöfva ökas. Sedan så väl finansministern
som kammarrätten förklarat, att denna ökning af kammarrättens
ordinarie arbetskrafter icke kan ske på annat sätt än genom ökning
af kammarrättens ordinarie ledamöters antal, har deraf såsom ett
korollarium ansetts följa, att två nya kammarrätt,srådstjenster borde
inrättas. Då jag redan vid mottagandet af den kongl. propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof vid början af innevarande
riksdag fäste mig vid denna form för den ifrågasatta ökningen,
hade jag måhända redan vid remissen af den kongl. propositionen
bort yttra mig. Men då jag vågade antaga, att den mening, jag i
denna fråga hyser, såsom nära till hands liggande, i alla fäll skulle
komma under öfvervägande i utskottet, yttrade jag mig icke. Då
emellertid af detta betänkande synes framgå, att den icke varit på
tal i utskottet, är det möjligt, att jag stål’ temligen ensam om min
mening, men jag vill i allt fall uttala densamma.

Kammarrätten är en domstol i andra instansen. Det måste
derför vara i sin ordning att jemföra den med de öfriga domstolar
i andra instansen, som finnas i landet, jag menar våra hofrätter.
Huru är det då stäldt med ledamotsplatserna i hofrätterna? Jo, det
vet en hvar, att den tjensteman, som kommit så långt, att han
inträder i hofrätten såsom ordinarie ledamot, erhåller i början en
lägre aflönad ledamotsplats, han blir assessor samt uppflyttas först
i mån af afgång till en högre aflönad grad, han blir hofrättsråd. Vi
synas i en icke aflägsen framtid stå inför nödvändigheten att behöfva
öka antalet af kammarrättens ordinarie ledamöter, och frågan bör
då, menar jag, icke endast undersökas från den synpunkten, om
ökning bör ske, utan äfven från synpunkten på hvad sätt ökningen
bör ega rum. I detta afseende uttalar jag såsom min mening, att
förhållandena böra i kammarrätten ordnas på alldeles samma sätt
som i hofrätterna, det är att kammarrättens ledamöter böra utgöras
af assessorer och råd, kammarrättsråd. I den framställning, kammarrätten
i detta ämne gjort hos Kongl. Maj.t, har kammarrätten sagt —
jag begagnar kammarrättens egna ord — att »hufvudmassan af de
till kammarrätten inkommande besvärsmålen utgjordes af fattigvårdsmål
samt mål, afseende klagan öfver bevillningstaxeringarne». Till
kammarrätten höra dessutom vissa andra speciella mål, såsom
anmärknings- och balansmål m. fl. Hvilka mål tillhöra då hofrätternas
handläggning? Jo, mål, som till sin natur och beskaffenhet
äro vida mera skiftande och icke sällan af vida högre vigt än de,
som falla under kammarrättens domvärjo. Till kofrätternas handläggning
höra nemligen tvistemål af alla slag, besvärsmål, så väl
civila som kriminella; och det torde icke behöfva påpekas, att
behandlingen af dessa mål kräfva lika stor skicklighet, lika mycken
skarpsinnighet, lika vidsträckt erfarenhet och lika drygt arbete som
handläggningen af de mål, som tillhöra kammarrättens pröfning.

Man skall må hända säga, att förhållandena äro sådana i
kammarrätten, att det krafvel- längre tid att nå en ledamotsbeställning
der, än som åtgår för att nä en högre aflönad ledamotsbeställning i
hofrätterna. En blick i årets statskalender lemnar svar på den

Lördagen den 13 Mars. 5

frågan. Af kammarrättens sex ordinarie ledamöter har en nått befattningen
vid 55 och en vid 50 år, under det en nått den vid 37, en
vid 36, en vid 35 och en vid 31 år. Af hofrättsråden i Svea hofrätt
åter har ingen nått denna grad förr än vid 42 år, alltså 11 år senare
än det vngsta kammarrättsrådet. Hofrättsråden hafva nått sin grad
vid följande ålder, två vid 42, eu vid 43, två vid 44, tre vid 46, en
vid 47, två vid 50, en vid 51, en vid 52 och en vid 54 år. Medelåldern,
då rådsgraden uppnåtts, är således för närvarande inom Svea
hofrätt 46,93 år, under det den i kammarrätten är endast 40,6 7 år.

Jag tviflar icke, att i den diskussion, som kan här uppkomma,
det kommer att anföras, att kammarrätten numera är sista instans
i fattigvårdsmål, ty kammarrätten har, om jag så får säga, understrukit
detta i sin framställning till Konungen. Ja, mine herrar,
kammarrätten är sedan ett par år tillbaka sista instans i fattigvårdsmål,
men hofrätterna äro och hafva sedan lång tid tillbaka varit
sista instans i vissa mål, såsom de, hvilka omförmälas i 2 kap.
utsökningslagen och 16 kap. 1 § rättegångsbalken. Icke ens från
denna synpunkt finnes det således något stöd för att ställa kammarrättens
ledamöter annorlunda än hofrätternas, äfven om det icke i
och för sig vore ett fullkomligt oberättigadt misstroende mot kammarrättens
ledamöter att ens antyda, att icke en hvar af dem skulle
nedlägga lika stor omsorg och möda i handläggningen af målen, vare
sig denna handläggning eger rum, då kammarrätten är mellaninstans
eller den sista instansen.

Af hvad jag nu anfört skulle den logiska följden vara att yrka
bifall till den kongl. propositionen med den ändring, att lön beviljades
åt två assessorer i stället för två kammarrättsråd. Men då jag icke
har någon utsigt att vinna seger för denna mening, återstår icke
annat än att yrka bifall till reservationen. Om denna varder Riksdagens
beslut, vinnes må hända det, att, då organisationsfrågan
förekommer till slutligt afgörande, de ord, jag nu yttrat, dock komma
under öfvervägande. Jag tillåter mig således att yrka bifall till
reservationen.

Herr statsrådet Annerstedt: Vid den jemförelse, som den föregående
talaren verkstälde mellan förhållandena i kammarrätten och
förhållandena i rikets hofrätter, har han alldeles lemnat ur räkningen
en synpunkt, som efter mitt förmenande är så pass vigtig, att man
icke bör förbigå densamma. Förhållandet är, såsom en hvar åt herrarne
väl vet, att för den unge juristen, som söker befordran inom
hofrätteu, finnes icke endast befordringsmöjlighet inom detta embetsverk,
der han närmast söker sin framtid. Han vet, att han såsom
assessor i hofrätten har, om hans egenskaper i öfrigt berättiga honom
till längre gående befordran, temligen stor sannolikhet att i sin tur
vinna befordran äfven utom hofrätten; han far inträde i nedre juhtitierevisionen,
och efter kortare eller längre tids tjenstgöring antingen
inkommer han i Konungens högsta domstol eller erhaller han
befordran till någon af de bättre domsagorna i riket, eller ock, It vilket
icke heller är sällsynt, öfvergår han till framskjutna och jemförelsevis
väl aflönade platser inom administrationen. Hvad har eu

N.o 12.

Angående
förhöjdt
anslag till
kammarrätten.

(Forts.)

N:o 12,

Lördagen den 13 Mars.

Angående ung jurist, som väljer kammarrätten, att hoppas? 1 regeln intet anansiag
till nat an ’ s’n *ur pcb ordning tå befordran inom samma embetsicammar-
''ork, och sedan han natt detta mal, är hans befordran i regeln afslutad.
rätten. Nu ligger i förhållandenas natur, att, om jag indelar den ordinarie
(Forts.) ledamotsbeställningen i kammarrätten i två grader, en assessors- och
en kammarrättsrådsgrad, så blir möjligheten för den, som vunnit befordran
till assessor, att nå kammarrättsrådsgraden uteslutande beroende
på, huru gamla de kammarrättsråd voro, som innehade sina
platser, då han fick sin första utnämning i kammarrätten. Det är
lätt att finna, att så kunna förhållandena komma att gestalta sig, att
den, som i kammarrätten skulle erhålla sin utnämning till assessor,
har föga eller ingen förhoppning att vinna befordran till kammarrättsråd
förr än i en sen ålder. Det är naturligt, att dessa beford
ringsförhål landen skola göra det svårare än nu att alltid besätta
ledamotsbefattningarna i kammarrätten med personer, som till följd
af juridisk bildning ocb föregående verksamhet äro fullt lämpliga att
innehafva ledamotsplats i denna öfverdomstol.

Den föregående talaren yttrade sig visserligen icke på det sättet,
att kammarrättens mål skulle vara underlägsna de mål, som förekomma
vid rikets domstolar; han nöjde sig med att säga, att de icke
äro svårare. Jag beder att fä taga fästa på detta och fästa herrarnes
uppmärksamhet på, att äfven om i kammarrätten förekommer ett stort
antal mål, som äro af ganska enkel natur, förekomma dock tidt och ofta
andra mål, hvilkas rätta afgörande kräfva fullt ut liknande egenskaper
och lika stor skicklighet som de, hvilka förekomma i hofrätterna.
Jag beder härvid att få fästa uppmärksamheten på, att kammarrätten
behandlar såsom första instans alla balans- och anmärkningsmål,
och dessa äro ofta af den beskaffenhet och kunna medföra för den’
mot hvilken anmärkningen framställes, sådana påföljder, att de kriminella
målen i hofrätterna hvarken äro vigtigare eller svårare.

Det har i följd deraf, att kammarens dömande afdelning består af
ett ringare antal personer, och befordringsförhållandena sålunda vanligen
icke för de yngre juristerna visa sig så särdeles ljusa, redan nu med närvarande
organisation visat sig nödvändigt att understundom rekrytera
ledamöterna i kammarrätten med jurister, som haft sin föregående verksamhet
hufvudsakligen på annat håll; och just i de fall, som den föregående
talaren framdrog, när en person vid ''företrädesvis unga år vunnit
befordran i kammarrätten, har detta berott derpå, att man varit nödsakad
vända sig utom verket för att fylla en ledamotsplats, som oförmodadt
blifvit ledig. Att ett sådant tilivägagående är lämpligt, att det
är till fördel för kammarrätten såsom domstol att under antydda förhållanden
kunna fylla en uppkommen ledighet utifrån, derför torde
man kunna åberopa erfarenhetens vittnesbörd. Och den enda möjligheten
att gå så till väga ligger deruti, att eu fullt qvaliticerad person
på sådant sätt vid tidiga år får en god och bergad ställning.
Men det är tydligt, att i samma stund assessorsgraden införes i kammarrätten,
hindras man att efter behof rekrytera kammarrätten från
holrätten. Det skulle derför enligt min uppfattning icke vara att
väl sörja för kammarrättens förmåga att rätt fylla dess uppgift inom

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

rättskipningen att för framtiden
På dessa skäl vågar jag vör
förslag.

omöjliggöra ett sådant tillvägagående. 4«w!ende
dsamt yrka bifall till statsutskottets

kammar rätten.

Herr Ljungberg: Det är en allvarsam sak, då staten anser sig (Forts.)
nödsakad att bevilja en tillökning i antalet embetsmål), medförande
drvga kostnader icke blott för de embetsmän, som egentligen äro i
fr åtra utan äfven för andra, som skola vara deras biträden. Det är
derför af ganska stor vigt, att alla frågor, som höra till detta ämne,
blifva behörigen utredda. Men jag har med ledsnad sett, att statsutskottet
begått samma uraktlåtenhet i detta betänkande som för en
tid sedan, då det var fråga om att öka embetsmännens antal vid ett
annat högre embetsverk. Det har blott meddelat antalet af de mai,
som inkommit och balanserats, men icke den arbetstid, som embetsmännen
användt på dessa mål. I kammarrätten likasom i högsta
domstolen, lärer, efter hvad jag hört, en ganska dryg tid åtgå till
semester för ledamöterna, nemligen i den förra 3 och i den senare
4 månader om året, oberäknad! den ledighet, som eger rum vid juloch
påsktiderna. Det är gitvet, att, vid sådant förhållande de balanserade
målens antal skall växa, då ju målens antal tilltager. Jag
säo-er icke derför, att en tillökning i embetspersonalen icke kan
vara behöflig, men jag säger, att ett förslag i detta fall bör åtföljas
af behörig utredning i alla afseenden. Det är emellertid icke sa mycket
vid denna punkt jag, för min del, velat fästa mig, som icke mera

vid en annan. , , ....

Kongl. Maj:t har föreslagit till biträde åt de nya ordinarie kammarrättsrådena
eu notarie och en amanuens. Utskottet har ansett,
att det kunde vara onödigt att tillsätta eu notarie, och derför i stället
för eu notarie och en amanuens föreslagit två amanuensei. Den
sparsamhet, som utskottet i detta fall visat, och som går lös pa hela
1,200 kronor, är ganska märkvärdig, då man ser hur litet utskottet

i andra fall sett på kronan. .

Amanuens-systemet är ett föga genomtänkt, underhaltigt system,
som icke bör utvidgas, utan snarare afskaffas. Det är ju i högsta
grad nedslående för en ung jurist och för andra, som tagit sin examen
vid universiteten och sökt bilda sig för embetsmannabanan, att,
då de komma in i ett embetsverk, de icke hafva någon annan belöning
för sina sträfvanden än att få ''en så osäker plats som en amanuensbefattning.
Sedan de ofta efter flera års förlopp blitvit detta
kunna de få gå 15, 20 år och än längre, innan de vinna befordran,
och under tiden äro de i det största beroende. Detta är ett satt att
uppmuntra ögontjeneri, men icke verkets bästa eller ynglingarnes eget.

Kn sådan ung man har ingå rättigheter; då andra tjenstemän åtnjuta
semester kan en amanuens icke ens taga permission utan fara att,
när lian’ återkommer, finna sin plats besatt med en annan. Dessa
unga män äro således i eu mycket beroende ställning, och fastlasta
inom ett enda verk, som tagel* kela deras tid i anspråk, kunna de
ingenting uträtta till förbättrande af denna ställning. De hafva ingen
pensionsrätt och äfven sedan de uppnått en ålder åt 40 a 50 år,
kunna de, såväl med hänseende till sina små löneinkomstei som i

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

iörhmt fii!jd -af ?.!n °,s.äkra, ställning, icke gifta sig. Jag tror derför, att det
anslag till \c„ke„ar e er ens försvarligt att fortsätta på denna väg; och

hammar- da Kongl. Maj:t nu för kammarrätten föreslagit en notarie och en
rätten. amanuens, hemställer jag, att detta förslag måtte bifallas, likasom
(Forts.) propositionen i sin helhet.

Herr Billin g: Den siste talarens anförande bestod af tvådelar
och pa den första sade han sig sjelf icke lägga så synnerligen stor
vigt, och det skall jag icke heller göra, utan förbigå den.

Den andra delen af hans anförande gick ut på en kritik af utskottets
hemställan, att i stället för den i Kongl. Maj:ts proposition
föreslagna notarien skulle tillsättas en amanuens. Utskottet bar ansett
och fått denna sin mening bekräftad genom att skaffa sig närmare
underrättelser, att arbetet, som här är i fråga, verkligen kan utföras
likaväl af eu amanuens som af en notarie, och då utskottet naturligt
vis har önskan att nedpruta anslag så mycket som möjligt, har det
ansett sig berättigadt att göra den här föreslagna ändringen i den
kongl. propositionen.

Den förste talarens anförda skäl för bifall till reservationen hafva
af statsrådet och chefen för justitiedepartementet redan blifvit bemötta,
och det _ synes mig, som om hvad herr Cavalli anförde till stöd för
sin mening om, huru kammarrättens arbetsordning skulle förändras,
blifvit åt herr Annerstedt tillräckligt besvaradt. Jag ber då, att emot
heir Cavalli få säga det enda, att det förekommer mig, som om det
vore i hög grad olämpligt och stridande emot hittills gällande ordning
inom vart land, att man skulle sätta domare och särskildt domare
i högsta instans på extra stat. Det har ej förut ifrågakomma
och det bör väl icke heller af Första Kammaren understödjas då det
nu sättes i fråga.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Cavalli: Blott ett par ord såsom svar till den ledamot af
utskottet, som förde utskottets talan.

Jag vill visst icke sätta ledamöterna i kammarrätten på extra
stat, utan jag vill sätta dem på ordinarie stat, men på en annan
ordinane stat än den, som utskottet föreslagit, och det är endast af
nödtvång, som jag för denna gång nödgas biträda reservationen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande punkt yrkats: l:o) att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, 2:o) af herr Ljungberg, att kammaren, med
mslag ä utskottets hemställan så vidt den skilde sig från Kongl.

} ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
otörändrad, och 3:o) af herr Cavalli, att kammaren skulle antaga det
föislag, som innefattades i den åt herr A. P. Danielson m. fl. vid
denna punkt afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med ölvervägande ja besvarad.

Lördagen den 13 Mars.

N:o 12.

Punkten 3.

Mom. 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2. Angående

ökadt antal

Herr B i 11 i n g-: Såsom herrarne af betänkandet finna, har en del ordinarie

af ledamöterna i statsutskottet från denna kammare reserverat sig bJtjentbefattemot
denna punkt och yrkat bifall till den kongl propositionen: att af ningar.
extra postvaktbetjente 151 skulle uppföras på ordinarie stat. Vid
förra riksdagen förelåg en kongl. proposition derom, att ett nytt
ålderstillägg måtte tilldelas postvaktbetjente. Det kongl. förslaget
mötte i båda kamrarne ganska mycken sympati. Här i Första Kammaren
erhöll det 55 röster, under det att pluraliteten utgjorde 71
röster. I Andra Kammaren afgåfvos för den kongl. propositionen,
om jag minnes rätt, 86 röster. Riksdagen afslog den kongl. propositionen,
men då Riksdagen behjertade postvaktbetjentes ekonomiska
ställning * och ansåg, att någon förbättring häri bord? ske, föreslog
Riksdagen en annan utväg, nemligen att man skulle inrätta flera
ordinarie beställningar, så att postvaktbetjente icke skulle behöfva
gå så länge som extra. Med uttalande af denna grundsats afFärdade
Riksdagen en skrifvelse till Kongl. Magt. Grundsatsen var den, att
sådana extra ordinarie vaktbetjente, som skötte ordinarie befattning
året om, borde blifva ordinarie. Vid uttalandet af denna grundsats
framhöll Riksdagen endast en restriktion, nemligen att Kongl. Magt
ville komma in med förslag om sådana ordinarie befattningars inrättande,
med iakttagande af nödig sparsamhet.

Nu har Kongl. Maj:t gått Riksdagens skrifvelse till mötes och
föreslagit, att 151 nya ordinarie postvaktbetjentbeiättningar måtte
inrättas. Den enda möjliga invändning häremot skulle då kunna hemtas
derifrån, om Kongl. Maj:t icke tillräckligt, efter Riksdagens mening,
påaktat denna inskränkning, att nödig sparsamhet skulle iakttagas.

Det kan ju vara svårt att afgöra, hvad nödig sparsamhet i det ena eller
det andra fallet kräfver. Antingen kan hvad med nödig sparsamhet
bör förstås bestämmas efter det behof, som föreligger, eller också
efter de tillgångar, som man har disposition öfver. 1 förra hänseendet
synes mig, som om, då i oktober förlidet år funnos ^59 extra i full
tjenstgöring varande postvaktbetjente, Kongl Maj:t både iakttagit
nödig inskränkning, då han endast föreslagit 150 nya ordinarie befattningar,
ty då skulle 109 postvaktbetjente med full tjenstgöring qvarstå
på extra stat.

I afseende på de ökade utgifterna synes mig icke heller någon
skälig anmärkning kunna göras emot den kongl. propositionen, som
i förhållande till den kongl. propositionen i fjol innebär en besparing
på 14,000 kronor om året. Det har derför förekommit mig, som om
man icke hade skäl att nu afstå (lön kongl. propositionen.

Det hufvudsakliga skälet för statsutskottets flertal har också i sjelfva
verket icke varit sparsamhets-syupuukten, utan ett annat. Det är

N:o 12.

Angående
ökadt antal
ordinarie
postvaktbetjentbefatt

ningar.
(Forts.)

Lördagen den 13 Mars.

icke blott inom postva ktbetjentsgraden, som en mängd med full
tjenstgöring stå på extra stat. Detsamma cger rum i ännu högre
grad med eu del extra posttjenstemän.

Kongi. Maja bar nu föreslagit, att också en del sådana befattningar
skulle uppföras på ordinarie stat, men man bar här stannat
vid siffran 75, — oaktadt de extra posttjenstemännens antal är större
än antalet extra postvaktbetjente.

Nu har man inom utskottet ansett, att man icke hade skipat full
rättvisa emellan de extra posttjentemännen och de extra postvaktbetjente
Derom vill jag nu icke orda vidare. Jag tror också, att
full giltig grund hade funnits att här föreslå 150 extra posttjenstemäns
uppflyttning'' på ordinarie stat. Men man kan icke heller undra
öfver att regeringen inskränkt sig till siffran 75, då den icke i afseende
å de extra tjenstemännen hade att stödja sig på en Riksdagens
skrifvelse, som uttryckligen begärde, att en ny anordning skulle ske
i afseende å posttjeustemännen. — I alla händelser förekommer det
mig, som om det icke voro fullt rigtigt eller rättvist, att, derför att
man helst vill, att 150 extra tjensteman skola blifva ordinarie och
att 150 extra postvaktbetjente skola blifva ordinarie och derför att
man icke får mera än 75 ordinarie tjensteman, man då också skulle
nedsätta siffran för postvaktbetjente till 75.

Det jag nu anfört har varit hufvudskälet, men jag bör också
tillägga, att bär kanske också finnes ett underförstådt skäl. Jag
skulle hafva lust att, då jag nu har ordet, skicka åstad ett brefkort
med dessa mycket påpassliga postvaktbetjente, och jag tviflar icke
på att det kommer till rätt adressat. På det brefkortet skulle stå,
att genom en alltför liflig agitation kan man skada sin sak likaväl
som gagna den.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Kerfstedt: Såsom stöd för statsutskottets hemställan bar
den föregående talaren visserligen citerat en del af Riksdagens kläm
i dess skrifvelse till Kong!. Maj:t i fråga om ett andra ålderstillägg
för postvaktbetjente, men jag skall taga mig friheten att?till en
början uppläsa klämmen i sin helhet. Den lyder så: att Riksdagen,
med afslag å Kongi. Maj:ts framställning om ett andra ålderstillägg
för vaktbetjente, anhölle, att Kongi. Maj:t måtte för 1897 års Riksdag
framlägga förslag till inrättande af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar
till det antal, som, med den inskränkning nödig sparsamhet
borde föranleda, kunde befinnas lämpligt för beredande åt
extra ordinarie vaktbetjente af något tidigare befordran till ordinarie
befattning.

Naturligtvis är det för att ställa sig till åtlydnad denna Riksdagens
hemställan som statsutskottet ansett, att, då Kongi. Maj:t
föreslagit, att af 259 postvaktbetjente skulle i ett drag på ordinarie
stat uppflyttas 150, utskottet borde föreslå en afprutning intill halfva
antalet. Om Kongi. Maj:ts förslag varder antaget, återstår ändock,
anmärkte den föregående talaren, 109 extra postvaktbetjente.

Detta antal bör dock minskas med dem, som under året afgått
på grund af erhållet afsked eller dödsfall, Indika beräknas pr år

N:0 12.

Lördagen den 13 Mars.

uppgå till 28, och då återstå endast 81 extra vaktbetjente af dem, Angående
som under förra året hade full tjenstgöring. ökadt antal

Om man jemför denna siffra med antalet af extra ordinarie pnstvaktposttjenstemän,
Indika samtidigt icke voro på ordinarie stat, blir betjentbefattjemförelsen
ganska betecknande och oproportionerlig. Af 518 sådana ningar.
tjensteman föreslår Kongl. Maj:t, att endast 75 skola uppflyttas på (Forts.)
ordinarie stat; återstå alltså 443 obefordrade. Minskas detta antal
med 12, som i medeltal årligen afgå med pension eller genom dödsfall,
qvarstår dock 431. Om jag nu jemför denna siffra med antalet
obefordrade postvaktbetjente, eller 81, synes det mig, som om alla
billighetsskäl tala för att minst ett lika stort antal extra ordinarie
posttjenstemän bort komma på förslag att å ordinarie stat uppflyttas.

Men det är ej endast dessa billighetsskäl, jemte åtlydnad af sistlidne
års riksdagsskrivelse, hvilka här vid lag varit bestämmande. För
mig åtminstone har ett skäl af vida större betydelse förelegat, då
jag biträdt utskottets förslag, och det är att med den nu föreslagna
anordningen att söka i någon mån reglera postvaktbetjentes ställning
äro vederbörande sjelfva icke nöjda och ej heller kunna de vara det.

Icke heller kan jag finna, att den är billig och rättvis, ty genom
denna massuppflyttning tillgodoser man nog de yngre postvaktbetjente,
men glömmer totalt de äldre, hvars betryckta ställning dock i de större
städerna är erkänd. Det torde också vara för corpsen i allmänhet
ett mycket större och billigare intresse, att dessa äldre måtte komma
till sin rätt, än att flertalet af de yngre före dem blifva tillgodosedda.

De äldre hafva gått och väntat under en tidsföljd af 7 till 8 år för
att få komma på ordinarie stat, och nu skulle, enligt Kongl. Maj:ts
förslag af de yngre, hvilka varit med endast ett eller ett par år,
alla genast uppflyttas. Det kan väl icke vara billigt och rättvist,
och denna brist på billighet och rättvisa anser jag vara ännu mera
i ögonen fällande rörande postexpeditörerna. Dessa få nemligen i
regeln vänta dubbelt så lång tid som betjente för att komma på
ordinarie stat, och deras aflöningsförhållanden äro till den grad
små, att de kunna jemföras med postvaktbetjentes, ja, i många fall
understiga dessas. Kompefensvilkoren för dessa expeditörer äro
numera ej obetydliga. De skola hafva utlagt studentexamen, hafva
genomgått en sex månaders postkurs och få stå i reserven en ganska
lång tid, innan de få anställning såsom extra ordinarie. Om jag nu
dertill lägger, att en extra ordinarie postskrifvare, som får gå och
vänta i 14 å 15 år för att komma på ordinarie stat, under hela sin
tjenstgöring icke haft att påräkna något slags aflöning i händelse
af sjukdom samt att, i händelse lian skaffat sig familj och han fäller
ifrån, familjen står blott och bar utan utsigt att få någon pension,
så har hänsynen till resultat åt denna jemförelse de båda corpserna
emellan gjort det för mig ytterst motbjudande, och jag har till sist
icke kunnat vara med om att till ett större antal befordra extra
ordinarie postvaktbetjente framför dessa obefordrade postskrifvare.

()ch på donna grund anhåller jag om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Rodhe: På det varmaste får jag förorda bifall till reser vanternas

förslag. Att detta måste anses vara fotadt på rättvisa och

N:o 12.

Angående
ökadt antal
ordinarie
postvaktbetjentbefattningar.

(Forts.)

12 Lördagen den 13 Mars.

billighet, kan icke gerna bestridas af den, som gifver akt på de
siffror, hvilka i reservationen anförts och hvilka vittna om ett oerhördt
missförhållande mellan antalet ordinarie och extra ordinarie
postvaktbetjente. Skall nu detta missförhållande få längre fortfara,
då må man icke undra på, om en misstämning utbreder sig inom
denna talrika corps. Staten krafvel- af dessa, såväl som af andra,
hvilka arbeta i dess tjenst, trohet och trägenhet i arbetet. Då bör
ock staten se till, att den icke skapar sådana yttre förhållanden,
som kunna innebära en frestelse att slappas i troheten. Postvaktbetjentes
arbete är för öfrigt ganska magtpäliggande och ansträngande
och klöfver mycken uthållighet. Det synes då vara härd! att missunna
dem den från statens synpunkt obetydliga, men för dem ganska värdefulla
förmån, som liguer deri, att de tidigare kunna komma till ordinarie
syssla. För min del skulle jag gerna varit med om att bevilja dem
jemväl en annan förmån, nemligen det andra ålderstillägg, hvilket
i fjol blef föreslaget, och jag beklagar mycket, att icke inom regeringen
statsrådet von Krusenstjernas röst gjorde sig gällande, då
han yrkade, att regeringen äfven i år skulle framlägga förslag om
detta andra ålderstillägg. Emellertid är det att hoppas och önska,
att såväl generalpoststyrelsen som Kong], Maj:t måtte till en kommande
Riksdag härom framställa förslag. Att nu icke något förslag
om detta ålderstillägg blifvit framlagdt bör väl dock icke utgöra
skäl för oss att uppskjuta med beviljande af den nu för postvaktbetjente
föreslagna förmånen. Icke heller bör väl den omständigheten,
att ett missförhållande eger rum inom posttjenstemännens klass
mellan antalet ordinarie och extra ordinarie — ett missförhållande,
som jag hoppas må blifva rättadt vid nästkommande riksdag — icke
heller bör väl den omständigheten, säger jag, hindra oss från att nu
bevilja den för postvaktbetjente föreslagna förmånen. Hvarför skall
man nödvändigt behöfva taga allt på en gång? Man kan ju gå så
småningom fram mot det mål, som man satt upp för sig. Då nu
ett förslag föreligger till ordnande af förhållandena för postvaktbetjente,
synes mig vara allt skäl att bifalla detta.

Vi gå att kanske om en liten stund besluta om ett millionhus
för postverket. Det skulle väl te sig bra underligt, i fall Riksdagen
visade så stor frikostighet, när det gälde uppförande af ett hus fölpostverkets
räkning, men visade njugghet, då det gälde att i någon
män förbättra den ekonomiska ställningen för denna corps, som arbetar
inom verket. Jag håller före, att verket tjenas och gagnas allra
mest genom främjande af den corps’ bästa, som arbetar derinom.

Jag anhåller att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Hammarskjöld: Den talaren, hvilken här har försvarat

utskottets förslag, erinrade om att, då Riksdagen aflat skrifvelse
med begäran om förslag att sätta flera postvaktbetjente på ordinarie
stat, använde Riksdagen också uttrycket »med nödig sparsamhet*.
Detta är fullkomligt rigtigt. Men statsutskottet synes nu haft den
mening att, när regeringen, aktgifvande på Riksdagens förmaning
om nödig sparsamhet, begränsat och ganska betydligt begränsat
antalet af dem, hvilka skulle flyttas upp på ordinarie stat, det då

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

vore Riksdagens skyldighet att begränsa detta antal ännu ytterligare. Angåtnfo
Alltså, huru mycket än regeringen aktgifvit på talet om nödig spar- g^in^rie
samhet och sparat, vore det dock Riksdagens skyldighet att spara postvakt.
ännu mer, eljest gåtve Riksdagen sjelf icke akt på sin egen för- betjentbefattmaning;
Riksdagen kan icke tro, att regeringen redan lagt på ningar.
hjertat hvad Riksdagen i denna del begärt, Jag kan nu icke finna (Forts.)

annat än att regeringen gifvit goda skäl för att den redan nu varit
mycket sparsam och varit det till en sådan grad, att jag nästan
skulle önskat, att sparsamheten denna gång ej varit så stor, som
den varit.

Vidare har jag af debatten till min förvåning funnit, att skälen
till utskottets prutande på regeringens förslag varit tvenne. Först
och främst har utskottet tyckt, att posttjenstemännen fått för litet
och att, när de fått för litet," finge man också lof att taga från postvaktbetjente
hvad regeringen tilltänkt åt dessa. Om nu postskrifvarne
på något sätt blefve hjelpta dermed, att postvaktbetjente komme i
sämre ställning, skulle jag alldeles förträffligt förstå utskottets argumentation;
men jag inser icke, att en enda postskrifvare får det
bättre derför att man sätter ned det föreslagna antalet ordinarie
postvaktbetjentbefattningar från 150 till 75.

Alldeles på samma sätt förhåller det sig äfven med talet om att
de yngre skulle blifva gynnade framför de äldre. De äldre får det
icke bättre derigenom att man skadar de yngre, men om dessa
yngre en gång blifva äldre, vore det ju för dem en fördel, att tidigare
hafva blifvit stälda på ordinarie stat, Förra året föreslog regeringen
en förbättring för de äldre. Då sade Riksdagen nej, men
begärde, att man skulle göra någonting för de yngre. Nu har regeringen
föreslagit eu förmån för de yngre, och då vill utskottet, att man
skall säga: icke så mycket som regeringen begärt för de yngre, ty
det vore orättvist mot de äldre. Jag kan icke finna det ringaste
sammanhang i statsutskottets tankegång uti detta afseende.

Af dessa skäl, och då jag finner, att hvad regeringen har föreslagit
är fullkomligt öfverensstämmande med billighet och rättvisa,
samt då jag dessutom tänker på, huru stora summor, till och med
utan debatt, anslås till andra ändamål, förefaller det mig, som om
det icke vore lämpligt och Första Kammaren värdigt att nu, då
fråga är om en gärd af rättvisa emot dem, hvilka höra till de små
i samhället, pruta på den obetydliga summa, hvilken här blifvit af
Kongl. Maj:t föreslagen.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Wijk: Då man genomläser den kong!, propositionen fin ner

man, att statsrådet och chefen för finansdepartementet uttalat sig
om postexpeditörerna i sådana ordalag, alt han tyckes till och med
hafva ifrågasatt, huruvida icke de extra postskrifvarnes ställning
vore ännu mera bekymmersam än de extra postvaktbetjentes. Jag
instämmer fullkomligt deruti, men just derför synes det mig så
mycket egendomligare, att Kongl. Maja framlagt detta förslag, hvilket
väl snarare bort hafva gått i motsatt retning.

Hvar och en vet, att man på postvaktbetjente icke ställer större

N:0 12.

Angående
ökaat antal
ordinarie
postvaktb
etjentoefattningar.

(Forts.)

Lördagen den 13 Mars.

fordringar, än att de skola hafva genomgått folkskolan, vara ordentliga
och hafva en god kroppskonstitution. I afseende på postskrifvarne
fordrar man deremot, att de skola hafva aflagt studentexamen
samt gått igenom en 6 månaders postkurs, och alltså för
sin utbildning fått vidkännas ganska stora utgifter. Då man nu af
den kong], propositionen finner, att postskrifvarne få tjena 12 år,
innan de blifva postexpeditörer, men postvaktbetjente deremot endast
8 år innan de blifva ordinarie, synes det mig, som om man icke
skulle kunna underlåta att taga hänsyn till det oegentliga uti detta
förhållande. Ser man vidare till hur det ställer sig för de 281
postexpeditörerna och de 518 extra biträdena, tillsammans alltså 499,
äro efter nuvarande förhållanden endast 35 procent af dem på ordinarie
stat. Enligt utskottets med Kongl. Maj:t öfverensstämmande
förslag, skulle det nu blifva 45 procent. Se vi åter på postvaktbetjente,
äro 1,050 af dem i ständig tjenstgöring. Af dessa äro för
det närvarande 791, d. v. s. 76 procent på ordinarie stat. Enligt
utskottets förslag skulle det blifva 82 procent, och enligt Kongl.
Maj:ts 90 procent. Alltså skulle, derest Kongl. Maj:ts förslag bifölles,
90 procent af postvaktbetjente blifva på ordinarie stat, dä deremot
endast 45 procent åt postexpeditörerna skulle få ordinarie anställning.

Jag kan icke finna någon rättvisa i detta. Man har sagt, att
detta missförhållande icke bör utgöra något hinder för att antaga
Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af 150 nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar.
Det må nu vara sant, men det tyckes verkligen,
som om postskrifvarne skulle behöfva postvaktbetjentes hjelp för att
nå sina önskningsmål.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Billing: Jag anser frågan vara alldeles tillräckligt debatterad
och skall ej vidare inlåta mig på densamma. Jag instämmer
i hvad herr Hammarskjöld sist yttrade, men det var dock en
punkt i detta hans anförande, som gaf mig anledning att begära ordet.
Han sade, att när Kongl. Maj:t i fjol föreslog en hjelp åt de äldre,
hänvisade statsutskottet till att hjelpa de yngre, men när nu Kongl.
Magt föreslår att hjelpa de yngre, då talar statsutskottet om att
hjelpa de äldre. 1 denna fråga kan så obegripligt lätt missförstånd
uppstå hos de i ärendet synnerligen intresserade, och jag vill derför
fästa uppmärksamheten på, att statsutskottet visst icke såsom skäl
för sitt afstyrkande tänkt på eller talat om att hjelpa de äldre med
ä 1 de rst i 11 äg g. Herr Hammarskjöld kunde nog hafva anledning till
sitt yttrande i hvad herr Kerfstedt, som försvarade utskottet, sade.
Men herr Kertstedts yttrande bestod af tvä delar. Den ena var ett
försvar för statsutskottet, den andra ett försvar för honom sjelf personligen
Han vill vara med om ett ålderstillägg för de äldre, och
derför har han kunnat gå med på statsutskottets hemställan; men jag
tror mig kunna försäkra, att kanske ingen, åtminstone ingen af Andra
Kammarens ledamöter, någonsin såsom skäl för afslag å Kong!. Maj:ts
proposition tänkt på att det hade varit bättre om ett ålderstillägg
föreslagits. Jag har velat anföra detta för att ej åt denna diskussion

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

måtte uppväckas förhoppningar, som ej hafva någon grand i realiteten. Angående^
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen. 0ordinarie

postvakt Efter

härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i betjentbefattafseende
å föreliggande moment yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, af herr Billing, att kammaren skulle afslå t or s-)
utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades i mom.

2 af den vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till herr
Billings yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 3 mom.
2 af sitt utlåtande n:o 8, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i mom. 2 af den vid punkten afgifna reservation.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—30;

Nej—81.

Mom. 3 och 4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. 5.

Herr Billing: Såsom konseqvens af kammarens nyss fattade
beslut ber jag att få hemställa, att kammaren nu ville besluta att åt
detta femte moment gifva följande lydelse:

Angående

postverkets

anslag.

»att, vid bifall till hvad i afseende å mom. 1, 2, 3 a) och b) samt
4 blifvit af kammaren beslutadt och med beräknande af postverkets
stater för år 1898 till följande belopp, nemligen:

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

Angående aflöningsstaten ....................................... kronor 3,330,300: —

P°anslaet8 öfvergångsstaten .................................... f> 2,400: —

(F ti pensionsstaten ....................................... » 75,375: —

or ‘ omkostnadsstaten .................................... » 4,875,500: —

oförutsedda utgifter .............................. » 340,000: —

afkortningar och restitutioner m. m. ... » 64,425: —

tillsammans kronor 8,688,000: —

postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, bestämmas till 8,688,000
kronor att utgå direkt af postmedlen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande det nu föreliggande momentet endast yrkats,
af herr ättling, att kammaren måtte besluta att, vid bifall till hvad
i afseende å mom 1, 2, 3 a) och b) samt 4 blifvit af kammaren beslutadt
och med beräknande af postverkets stater för år 1898 till
följande belopp, nemligen:

aflöningsstaten .................................

öfvergångsstaten ...............................

pensionsstaten.....................................

omkostnadsstateu ..............................

oförutsedda utgifter............................

afkortningar och restitutioner m. m.

kronor 3,330,300

> 2,400

» 75,375

» 4,875,500

» 340,000

» 64,425

tillsammans kronor 8,688,000

postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, skulle bestämmas till

8,688,000 kronor att utgå direkt af postmedlen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkterna i och 5.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 6.

Angående Mom. a),

anslag till

skogs- Herr Bohnstedt: Jag har reserverat mig, icke derför att jag

väsendet. 0gj]iar det anslag, hvarom här är fråga, utan derför att jag hyser
särskild sympati för motionärernas förslag; och jag tror, att de fleste
af kammarens ledamöter skola gilla denna min åsigt, när de få reda
på, hvilka arealer det här gäller. Statens skogsmarker i Norrland,
d. v. s. kronoparker och sådana skogsmarker, der kronan har afverkningsrätt,
uppgå till en areal af öfver 8 millioner tunnland, deraf
c:a 6 millioner utgöra kronoparker och c:a 2 millioner sådan skogsmark,
der kronan har afverkningsrätt. För att få en liten idé om
hvad dessa arealer verkligen betyda, har jag gjort en jemförelse med

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

ett af våra län, och jag tog då det minsta, nemligen Blekinge, derför
att det var lättast att dermed räkna ut jemförelsen. Blekinge län
innehåller ungefär 28 qvadratmil, hvilka åter utgöra 648,000 tunnland.
Dessa skogsmarker i Norrland äro således omkring 13 gånger
så stora som Blekinge. Det hafva förmodligen herrarne icke tänkt
sig. Då nu Skåne är 3 gånger så stort som Blekinge och Halland
1V2 gång så stort som Blekinge, så behöfva vi både Skåne, Halland,
Blekinge och hela Småland för att få den areal, hvarom här är
fråga.

Man skulle ju kunna tycka, att när man har sådana arealer,
borde man äfven hafva betydliga inkomster deraf och en betydlig
afverkning i kubikmassa. Herrarne må sjelfve döma derom! År
1892 afverkades på dessa marker i Vesterbotten och Norrbotten

32,780,000 kubikfot, 1893: 29,000.000, 1894: 35,(XXI,000, och 1895
cirka 40,000,000 kubikfot. Om man fördelar dessa på en areal af
8 millioner tunnland, gör det ungefär 5 kubikfot per tunnland, och
då en vanlig timmerstock är 10 kubikfot, så är det således icke mer
än en half stock per tunnland, som hela afverkningen utgör. Om
man ser på afkastningen från dessa kronoskogar, utgjorde den år
1892: 1,607,000 kronor, 1893: 1,566,000 kronor, 1894: 1,987,000 kronor,
1895: 2,456,000 kronor och 1896: 2,409,000 kronor, d. v. s. i medeltal
på dessa 5 åren 2,000,000 kronor. Dividerar man denna summa med
antalet tunnland, blir det icke många öre per tunnland, som inkomsten
utgör. Det blir nemligen 24 öre och ej fullt 5 öre per kubikfot.
Men dessa 24 öre äro icke netto, ty derifrån måste naturligen afräknas
hela förvaltningskostnaden. Att här således någonting är på
tok, det är nu säkert; och det hufvudsakliga felet torde vara, att det
inom dessa skogsmarker fins stora arealer, som icke lemna någon
afkastning. Efter hvad mig blifvit meddeladt, beräknas ungefär 50
procent vara sådana marker, hvarifrån ingen afverkning kan ske,
derför att de bestå hufvudsakligen af myrar och mossar, på hvilka
skogen består af marskog, utan tillväxt och utan värde, och står till
förfall. Ingen återväxt eger rum eller ock tar frosten oftast bort den
lilla återväxt som blir. Således kan man häraf finna, att det torde
vara nödvändigt, att något göres.

Vår domänstyrelse har hittills af blygsamhet just ingenting gjort
för att afhjelpa dessa missförhållanden, oaktadt den har ett reservationsanslag
på mellan 5 och 600,000 kronor, afsedt för kronoskogarnas
förvaltning och skogsväsendets befrämjande i allmänhet. Det är
derför med glädje man erfar, att styrelsen i september 1896 ingick
till Kongl. Maj:t med begäran, att detta reservationsanslag måtte
höjas med 30,000 kronor, för att deraf 15,000 kronor skulle få användas
till utdikning af dessa marker i Norrbotten och Vesterbotten.
Sedermera kom den redan i november samma år och begärde ett
extra anslag af 50,000 kronor för samma ändamål. Det bevisar således,
att man verkligen på allvar börjat fundera på denna sak, och
är det ju klart, att det behöfs ofantligt mycket penningar, för att
det skall bli något slags effektiv verkan af en afdikning, när man
har så pass störa arealer som halfva Skåne, Halland, Blekinge och
Småland att afdika, och då äro 65,000 kronor eu sådan småsak, att
Forsta Kammarens Frot. 1897. N:o 12. 2

Angående
anslag till
skogsväsendet.

(Forts.)

N:0 12.

Angående
anslag till
skogsväsendet.

(Forts.)

Lördagen den 13 Mars.

man kommer ingenstädes dermed. En vanlig skogsegare, som t. ex. eger

10,000 tunnland skog, offrar med nöje 500 kronor om året för att söka
afdika ock upphjelpa sin skog. Med denna lilla summa vinner han
ändå bra litet, ty det behöfs ännu mera för en så pass stor areal.
Hvad skall då icke behöfvas för de stora vidder, hvarom här är
fråga?

Jag hoppas hafva härmed motiverat min reservation; och jag
vill för min del tillägga att jag varit motionären tacksam för att
han framkommit med sin motion, ty derigenom har uppmärksamheten
väckts på dessa missförhållanden, hvilka annars kanske blifvit obeaktade;
och skogsförkållandena äro en fråga af särskildt intresse. I
utskottet gjorde jag ett svagt försök att yrka en förhöjning af det
begärda anslaget till 200,000 kronor, hvilken summa framgick ur
motionen, men det misslyckades, och jag vågar naturligtvis icke
hoppas, att det går bättre här i kammaren, ty jag förmodar, att herr
talmannen anser sig icke vara berättigad att framställa proposition
på högre belopp än hvad utskottet föreslagit. Jag skall derför ej
yrka något i den vägen, men hoppas blott, att möjligen till följd af
de upplysningar, som bär lemnats, om de varit till någon nytta,
Kong!. Maj:t till ett annat år framkommer med begäran om ett större
anslag för utdikning af våra skogsmarker, ty det torde vara för
landet en mycket vigtig fråga.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra.

Herr Bremberg: Jag får anhålla, att momentet b) föredrages.

Denna hemställan bifölls.

Sedan i följd häraf mom. b) blifvit uppläst, anförde:

Herr Bremberg: Då statsutskottet afstyrkt min motion så val
villigt som skett, borde jag egentligen icke vara envis, men då det
gäller en så vigtig fråga, vill jag ändå yrka bifall till min motion.

Statsutskottet har hellre önskat anslå eu fix summa än de 10
procent jag föreslagit. För min del anser jag mycket lämpligare,
att en viss procent bestämmes, ty gör jag eu stor afvikning, kar
jag äfven råd att nedlägga penningar på förbättrande af min skog.
På samma sätt, när en stor aftorkning göres, fordras ju också, att
den afverkade skogen ersättes i proportion derefter. Jag inser derför
icke, hvarför ej dessa 10 procent varit lämpligare än en fix
summa. Vidare är utskottet emot fondbildning Någon sådan har
jag icke tänkt mig på annat sätt än att, derest det af särskilda
förhållanden skulle uppstå öfverskott något år, detta reserveras till
påföljande, för att användas jemte de medel, som för det året
erhållas. Enligt min åsigt komma de penningar, som anslås, att
användas och äro väl behöfliga. För det tredje har utskottet sagt,
att »det torde vara tvifvelaktigt, huruvida en rätt användning för
närvarande kan beredas för större anslag.» Detta skäl förefaller
mig högst egendomligt, då medlen, som skulle anslås, ju komma att
anslås först för år 1808, och till dess hafva vi ett helt år. Under

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

den tiden kan man uppgöra både förslag och planer, ty för deras Angående

upprättande synes mig tiden vara alldeles tillräcklig. För öfrigt

får jag nämna, att jag anser, att de kostnader, man nedlägger på väSendet.

dessa sankmarker i Norrland, blifva väl ersatta; och detta omedelbart. (Forts.)

Det bar nemligen visat sig, att tillväxten pa den skog, som fins på

dessa sankmarker, genom torrläggning ökas ända till 100—200 procent.

Då kan man väl säga, att 10 procent icke är för mycket att använda
Dessutom ökar sig äfven ganska mycket den angränsande skogen,
som derigenom blir befriad från frostskador. Om man går upp på
ett berg i lappmarken och skådar ut öfver nejden, ser man vanligen
dessa sankmarker ungefär såsom ett haf, och i detta haf skönjer man
eu del åsar och öar, och det är från dem vi egentligen hafva vår
skogsiukomst. Skulle vi nu kunna få dessa störa sträckor sankmarker
förvandlade till skogbärande mark, skulle vi derigenom
hafva en mycket stor vinst. Det lins dessutom eu annan omständighet.
Frosten i dessa båda nordliga län gör mycket stor skada på
skogen, och det visar sig tydligt derigenom, att om man betraktar
dessa åsar eller öar och ser dem pa norra sidan, finner man eu
mycket dålig skog, sällan mer än */,„ af hvad som fins på södra
sidan. Det bevisar ju då, att den kyla, som från sankmarkerna tillföres
de nordliga sidorna, inverkar skadligt på skogen. Nu är det
vanligt, att man först afverkar den mest skadade skogen för att få
användning deraf, och dä blir resultatet, att den unga skogen och
plantorna, som finnas qvar, gå sin undergång till mötes. Hkogsgränsen
går ned, och genom en fortsatt dylik utverkning har man
att deruppe vänta sig en isöken, hvarigenom inkomsten från landets
skogar derstädes således skulle förminskas. Men om man nu nedlägger
kostnader på dessa sankmarker, Indika utgifter jag anser
blifva till fullo ersatta genom skogens ökade tillväxt och derigenom
att man dessutom får dessa sankmarker skogbärande, sä att de, bildande
ett jemnt sammanhängande skogsbestånd, omöjliggöra kylans
förstörande inverkan på skogen, sa är jag fullkomligt öfvertygad om,
att vi i en framtid skola derifrån kunna hemta de allra största
inkomster — inkomster sä stora, att de till betydlig del skulle betäcka
statsbudgetens utgifter.

Herr grefve och talman, jag yrkar bifall till min motion.

llerr Fosser: Utskottet har delat motiouärernas uppfattning i
afseende derå, att det är af synnerligen stor vigt, att de sumpiga trakterna
å kronoskogarne i de norra länen blifva föremål för afdikning
i vida högre grad än hvad hittills har egt rum. Utskottet har också
i sin motivering gifvit erkännande och uttryck åt denna uppfattning.

Men då motionärerna föreslagit, att vit sa procent, nemligen 10, af eu
särskild statsinkomst för tvä län skulle årligen afsättas till en fond
för ett uppgifvet ändamål, så har denna form för statsanslags beviljande
synts mindre vanlig och äfven icke vara den lämpligaste. Utskottet
har här äfven dragit i tvifvelsmål, huruvida ett sä stort anslag,
som det af motionärerna föreslagna, nemligen 200 å 200,000 kronor
om året, skulle kunna åtminstone nu till eu början användas på ett
fullt nöjaktigt sätt, och bär derför ansett att det af kong!. Maja

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

Angående begärda anslaget, nemligen 65,000 kronor, tills vidare kunde vara till
skogs™1 r“cki''ot tör det afsedda ändamålet. Innan väsentligt högre anslag

väsendet an ,^et Kong!. Maj:t begärda beviljades för denna visserligen magt (Forts.

) päliggande och stora sak, torde det vara önskvärdt, att en allsidigare
utredning vägleder Riksdagens beslut, än den som vanligtvis en enskild
motionär kan åstadkomma, och att eu fullständig och detaljerad
plan för dessa arbetens omfattning och utförande uppgöres och
lägges till grund för högre anslag, samt att denna plan må afse icke
endast de norrländska länen utan hela riket. Ty för visso finnas på
många andra än de norra orterna betydliga arealer af sumptrakter
på kronomarkerna, som behöfva afdikas. Ur dessa synpunkter bar
utskottet trott det vara rigtigast och klokast att stanna vid det belopp,
som Kongl. Magt har begärt,

Då jag nu har ordet, vill jag säga blott ett par ord med hänsyn
till den förste värde talarens yttrande. Han uttalade åtskilligt klander
mot domänstyrelsen. Jag vill icke ingå närmare deri, men då han
sade, att domänstyrelsen, i afseende på utdikning af kronoskogarna,
af blygsamhet ingenting gjort, var detta yttrande icke rigtigt. Det
förhåller sig nemligen så, att af det reservationsanslag, som är afsedt
för skogarne, för utdikning af sänka trakter på kronodomänerua användts
är 1890 11,756 kronor, är 1891 20,781 kronor, är 1892 16,362
kronor, år 1893 12,061 kronor, är 1894 12,759 kronor, år 1895 14,809
kronor. Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Tamm, Hugo: Det var ett par af den siste talaren an förda

siffror, hvilka torde tarfva någon justering, som gåfvo anledning
till att jag begärde ordet. I Kongl. Maj:ts proposition uppgifves,
såsom herrarne finna, att på grund af skogshushållningens allt jemt
fortgående utveckling de inlevererade skogsmedlen stegrats undan
för undan från 2,900,000 kronor år 1893 till 4,300,000 kronor år 1896
Detta tror jag för min del vara ett illa valdt uttryck, ty dessa siffror
visa afverkningens allt jemt fortgående resultat, och tyvärr äro ej
ens å statens skogar utverkning och hushållning synonyma begrepp.
Det är just olyckan, att så litet har kunnat göras för skogshushållningen,
d. v. s. för sådana åtgärder, hvilka en enskild skogsegare,
som är mån om att bevara sin egendom, vidtager, dä han sköter
kulturen och, der han har magt dertill, utvidgar egande skogsmark
iuorn egna råmärken, särskilt genom afdikningar. Jag lägger ingalunda
i detta fall klandret på den myndighet, som har skogsförvaltningen
om hand. Förhållandet är nemligen, att från det till öfver

500,000 kronor uppgående reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande skall först med nödvändighet utgå sådant
som indelningskostnader, utgifter för skogsafverkning, underhåll af
vägar, reparationer af boställen och extra skogsbevakning, utgifter
för skogsläroverken, arfvoden till skogsingeniörer, skatter o. s. v.
Först det som återstår, sedan allt detta utgått, utgör den summa,
som domänstyrelsen har att tillgå för kulturen och dikning på några
millioner tunnland. Häraf framgår alldeles naturligt, att i motsats
mot den enskilda egaren, hvilken — hans afverkning må vara större
eller mindre — reglerar sina kulturutgifter efter hvad dertill behöfves,

N:o 15.

Lördagen den 13 Mars.

står staten i den ställning, att den får skrapa i lådan för att se
efter, huru mycket den kan disponera för berörda ändamål, alldeles
oberoende af verkliga behofvet. Och då inträffar — om jag icke anför
siffrorna klump, såsom den föregående talaren, utan delar dem
på de olika distrikten — att domänstyrelseu haft att tillgå för de norra
distrikten, eller allt land norr om Dalelfven, till kulturkostnaderna
å 7,400,000 tunnland kronoparker i medeltal under de 5 åren 1891 —
1895 4,000 kronor och till afdikning å dessa 7,400,000 tunnland för år
1893 521 kronor 86 öre, för 1894 noll kronor och för 1895 357 kronor.

Vid sådant förhållande får jag, med det varma intresse, jag för
min del hyser för skogsfrågan, säga, att jag med glädje helsar ett
förslag, hvilket söker att tillgodose ett så vigtigt ändamål som det
att bringa våra nu egaude kronoparker i ett mera gifvande skick.
Då jag ändå icke kunnat gå med på det förslag, som motionärerna
framstält, har det berott hufvudsakligen på de skäl, som af den siste
talaren blifvit anförda. Men jag hyser, lika med den förste talaren,
den önskan, att di ana fråga måtte utredas derhän, att från Kongl.
Maj:t kommer proposition om ett särskildt dikningsanslag, att användas
på samtliga kronoparker. Det är visserligen sant, att uti Norrland
eu stor procent af kronoparkernas areal utgöres af s. k. impediment,
hufvudsakligen mossar; i Norrbotten t. ex. är det af en million
hektar 700,000, som utgöras till större delen af sådana impediment,
och i Vesterbotten är det af 628,000 hektar 486,000, som utgöras häraf,
och som icke nu kunna gifva någon afkastning. Ser man på
alla de norra distrikten som helhet, finner man, att af 7,400,000
tunnland kronoparker derstädes 3,000,000 tunnland utgöras af impediment.
Men jag vill betona, att det är icke så obetydligt af kronoskogarna
i södra Sverige heller, som utgöres af dylika impediment.
Ungefär 30 procent af kronoskogarne derstädes äro upptagna under
samma rubrik. Jag bär i domänstyrelsen genomgått åtskilliga kartor
och kan icke neka till, att det ser underligt ut, när man t. ex. får
tag i en karta öfver en kronopark i Göinge härad —- den sista, jag
såg — hvarå sedan många år står skrifvet på mossarne: »till afdikning
afsedda», men dertill medel fattats.

Jag anser denna fråga vara af obestridlig vigt för skogsväsendet.
Om icke till den förvaltande myndighetens disposition ställas medel
till skötseln af de skogar, den har under sin omedelbara förvaltning,
skall naturligtvis intresset hos tjenstemännen slappas. Och lika
säkert skall hos allmänheten uppväckas och fortplantas ett misstroende
mot just statsskogarna, och att det kommer den tid, då dessa
icke skola lemna den ekonomiska vinst, som de borde kunna. Enligt
min tanke utgör en väl skött statsskog den säkraste lösningen på
skogsfrågan. Jag har icke, då frågan kommit upp, velat alldeles
förbigå densamma utan att yttra mig. Mitt yrkande kan dock för
närvarande icke blifva annat än bifall till statsutskottets förslag.

Herr Wjern: Jag har blifvit uppkallad af eu del af den siste

talarens yttrande, den del nemligen, da han menade, att förhållandena
icke voro så svåra i Norr- och Vesterbotten, som de efter den förste
talarens uppgifter om de störa arealerna skulle vara. Skälet, som

Angående
anslag till
skogsväsendet.

(Forts.)

N:o 12.

Angående
anslag till
skogsväsendet.

(Forts.)

Lördagen den 13 Mars.

den siste talaren derför anförde, var, att en ganska betydlig del af
skogsarealen i Norr- och Vesterbotten utgjordes af impediment. Jag
har rest i Norrbotten och då kommit under fund med —hvilket äfven
vitsordats af såväl landshöfdingen som skogsförvaltarne — att det
alldeles icke är så sällsynt, utan snarare tvärt om regel, att på impedimenten
växer den bästa skogen. Frågan om hvad som är impediment
eller icke skiljer sig ganska betydligt från frågan om hvad
som är växligt eller icke växtligt och beror på hvad som ansetts
lämpligt för odling eller ej och möjligen andra skäl, så att behofvet
af åtgärder för skogsväxtens befrämjande ingalunda är beroende på,
att betydliga sträckor källas impediment.

Herr Fosser begärde, att, om en utredning, i följd af Riksdagens
önskan, att mera måtte ske för skogsodlingen, skulle vidtagas, den
då mätte omfatta hela riket. Jag har naturligtvis ingenting emot att
utredningen blir omfattande. Men jag önskar, att den måtte ske
med särskild hänsyn för de nordliga länen och för det öfriga riket.
Om eu sammanhängande utredning sker om, huru man bör bära
sig åt med kronoskogarne i allmänhet, må man icke glömma, att de
störa intressena i södra och mellersta Sverige för att blifva af med
frostländigheten, att fä tillgång på mer virke — en mängd orsaker,
som bero på den tätare befolkningen — hafva en tendens till, att der
skall odlingen företrädesvis ske. Tager man åter i betraktande statens
egendomar och hvad som der kan uträttas, är förhållandet motsatt.
Det är å de stora, i de nordligaste länen belägna skogsmarkerna,
hvarest växtligheten är mycket dålig, som det ovilkorligen
skall för staten bäst löna sig att verkställa odlingsarbeten och behofvet
deraf för uppodling af vidsträckta, nu ej beboeliga trakter
också är störst. Under sådana omständigheter vill jag icke på ringaste
sätt, att Riksdagen skall motsätta sig eller försumma, hvad som kan
behötvas i södra eller mellersta Sverige, men då ändamålen äro så
olika, då möjligheten af högst betydligt ökade inkomster för staten
och möjligheten för de nordliga länen att få större befolkning äro
från förhållandena i södra och mellersta Sverige skilda synpunkter,
kan jag icke annat än framhålla den åsigt, att utredningarna måtte
ske särskildt och från de olika synpunkterna, hvar för sig, behandlas.
Jag har intet yrkande att göra.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande den nu föredragna punkten yrkats,
dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr liremberg,
att kammaren måtte besluta att med bifall till hans och herr
Danlstedts i ämnet väckta motioner för {Ifrigt godkänna hvad ut
skottet hemstält.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till hvad utskottet hemstält vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 7—9.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Lördagen den 13 Mars.

23 N:o 12.

Punkten 10. förordnande

. , af handlingar

Herr Säve: Det finnes väl ingen åt ciss i denna kammare, som j kammar icke

väl känner, huru ytterst dyrbara och vigtiga både för den hi- arkivet.
storiska forskningen och för belysningen af åtskilliga kamerala, finansiella
och statistiska frågor, de samlingar äro, som finnas förvarade
i kammararkivet. Om man känner detta och derjemte genomläst den
skrifvelse från kammarkollegium, som finnes intagen i statsutskottets
utlåtande i föreliggande punkt, af hvilken skrifvelse framgår, att öfver

2,000 större eller mindre buudtar gamla handlingar äro oordnade,
att den registrering, som blifvit gjord, daterar sig tran föregående århundrade,
och att man på grund af bristande arbetskrafter icke medhunnit
att under senare tider företaga någon registrering alls, då är
också alldeles uppenbart och tydligt, att man måste anse, att motionären
herr Johanssons framställning varit fullkomligt berättigad.
Statsutskottet har å sin sida ej heller gjort några hufvudsakliga anmärkningar
mot sjelfva motionens syfte, men deremot har utskottet
för sin del ansett sig icke kunna förorda det anslag, som motionären
yrkat, utan en föregående utförlig utredning, verkstäld af det embetsverk,
som har att vårda dessa samlingar. Alldeles gifvet. ärju, att
denna statsutskottets uppfattning är fullkomligt rigtig. Men å andra
sidan förefaller det vara tydligt, att ett uppskof med ordnandet åt
kammararkivet icke bör blifva allt för långvarigt Motionären herr
Johansson ämnar för sin del under dagens debatt i Andra Kammaren
framlägga ett förändradt yrkande, deri han å ena sidan begränsar
det anslag, hvarom han gjort framställning, till eu tid af ett ar och
å andra sidan gör en framställning om vederbörlig utredning. Detta
hans förslag, af hvilket han haft den godbeten att lemna mig del,
anhåller jag att få upptaga i kammaren såsom mitt förslag, och tar
jag på grund häraf hemställa, att, till ordnande och reglerande företrädesvis
af ännu oordnade delar åt kammararkivets handlingar, Riksdagen
på extra stat för 1898 anvisar ett belopp åt 5,000 kronor att
ställas till disposition af kammarkollegium mot den redovisning och
kontroll, som Kongl. Majrt kan finna lämpligt att föreskrifva, samt
att vid anmälan af detta beslut hos Kongl. Maj:t anballes dels om
fullständig utredning, angående de för slutligt vinnande åt de i motionen
afsedda ändamål erforderliga arbetskrafter och kostnader, dels
ock om framläggande för kommande Riksdag af fiirslag i berörda
hänseende.

Herr Bill ing: Den uppfattning, som gaf sig luft i den sista
talarens yttrande, och statsutskottets uppfattning af detta ärende äro i
grund alldeles desamma. Han betonade vigten åt att få det här föreslagna
registreringsarbetet utfördt. Statsutskottet har också ansett
detta arbete vara önskvärdt. Statsutskottet har också uttalat detta i
sin motivering, hvilken är mer än välvillig, ty den innehål alldeles
direkt ett inbjudande eller uppmanande till vederbörande att inkomma
med ett förslag, och icke blott detta, utan att inkomma med ett förslag
till nästa Riksdag. Statsutskottet talar om ett ordnande »inom
den närmaste tiden». Således är icke någon differens i det hän -

N:o 12. 24 Lördagen den 13 Mars.

/•fr”lrX™f,Seende’ att.denne talare eller motionären, men icke statsutskottet skulle

af handlingarvara angeläget om att detta arbete verkligen blefve verkstäldt. Men
i kammar- statsutskottet har varit artigt mot kammarkollegium, och det förearkivet,
kommer mig, som om det borde lända statsutskottet till beröm, att
det icke velat gå detta kongl. verk förbi, utan först velat låta detsamma
sjelf framlägga förslag. Skilnaden mellan hvad den siste
talaren och statsutskottet föreslagit gäller i realiteten ingenting annat
än ett års uppskof med denna sak. Ty så är statsutskottets motivering
skiifven, att det icke kan vara tal om annat än antingen nu
eller nästa år. Då ligger naturligtvis icke så synnerlig vigt på, om
hvad den siste talaren föreslagit bifalles. Men jag hemställer ändå
till kammarens ledamöter, om, då det blott är fråga om ett uppskof
det kan vara tillräckligt skäl att afvika från en riksdagscoutume,
som jag dock finner mycket värd att hålla på, nemligen att icke
bevilja anslag, torr än man tätt en utredning, som man anser vara
tillfredsställande. Den siste talarens kläm eller yrkande innehåller
ett uttryckligt erkännande af att tillräcklig utredning icke är lemnad.
År det skäl att gå in på den vägen att bevilja 5,000 kronor och i
samma andetag säga, att utredning saknas. Om här vore fråga om
någon förlust i sak, skulle jag icke ett ögonblick hålla på statsutskottets
hemställan, men då det för den vigtiga saken icke betyder
det ringaste, om den uppskjutes ett år, synes mig, som om Första
Kammaren borde bifalla utskottets hemställan och hålla derpå, att
man icke bör bevilja anslag utan tillräcklig utredning och framför
allt icke bevilja anslag och i samma andetag bekänna, att utredning
saknas. Så mycket mindre skäl synes mig vara att här afvika från
statsutskottets framställning, som jag har här midt framför mig chefen
för kammarkollegium, och då han nu fått en inbjudan att få detta
registreringsarbete utfördt, finnes ingen i kammaren, som tviflan på,
att man nästa riksdag tår både utredning och förslag om anslag.
Jag håller på vanlig riksdagscoutume och yrkar bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Alin: På samma gång jag uttalar min glädje öfver det
intresse, som den danneman, hvilken inom Andra Kammaren väckt
denna motion, dermed visat för en sak af så synnerlig vigt som den
ifrågavarande, ber jag också att få betyga statsutskottet min tacksamhet
för den välvilliga motivering, hvarmed utskottet afstyrkt
motionen; och jag vill ytterligare förklara min tacksamhet mot den
ledamot, som nyss responderade å statsutskottets vägnar med anledning
af det sätt, hvarpå han förklarade och utvecklade, hvad
meningen är med utskottets motivering, nemligen den, att man genom
densamma uttalat önskvärdheten och behofvet både af att denna utredning
göres och af att den göres så snart, att, på grund deraf, en
framställning om anslag kan göras redan vid nästkommande års
riksdag. Jag tror emellertid, att hade den ärade ledamoten af utskottet
eller någon annan ledamot af den afdelning, der motionen
blifvit behandlad, gått upp i kammararkivet och der tagit litet närmare
kännedom om det behof, som här förefinnes, kanske hade utskottet
i sitt uttalande gått ännu ett steg längre.

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

Det är, såsom jag hoppas, för Riksdagens ledamöter en välbekant Om anslag
sak, hvilka skatter, som rymmas inom detta arkiv, och att också
värdet af dessa skatter af mera än en bland våra ypperste historie- \ kammarforskare
genom utgifna arbeten blifvit ådagalagdt. Det bör också arkivet.

vara fullkomligt tydligt, att det är af största vigt att icke uppskjuta (Forts.)

längre tid, än alldeles nödvändigt är, med hvad som behötver göras
för att dessa skatter må icke blott komma i sådant skick, att de
kunna i möjligaste män komma den historiska forskningen och det
praktiska behofvet till godo, utan äfven må bevaras mot den törstöring,
som kan komma af illa tillgodosedda lokaler. Hade någon
af utskottets medlemmar haft tillfälle att taga kännedom om de
lokaler, i hvilka arkivet förvaras, skulle han funnit, att de äro långt
ifrån tillfredsställande.

Denna senare sak är mycket litet berörd i motionen, men den
står med denna fråga i det sammanhang, att, så snart man på allvar
börjar med ordnande och registrering af detta arkiv, man ovilkorligen
kommer in på frågan om hvad som bör göras för beredande af ökadt
utrymme och dermed också sådana lokaler, som lemna nödig garanti
för handlingarnes bevarande och vård, en sak, som ju är åt yttersta
vigt, då ingenting af hvad som utaf detta material törstöres kan
ersättas.

Nu synes det mig, som om, då ett ordnande af detta material,
hvarom framställning icke blott från motionären, utan äfven från kammarkollegium
blifvit gjord, i sina konseqvenser måste leda till hvad
som af alla måste erkännas vara ett oafvisligt behof för detta vårt
näst förnämsta arkiv, nemligen att man erhölle bättre och för arkivets
vederbörliga vård mera garanterande lokaler än de nuvarande — det
synes mig, säger jag, att det icke borde mött för stora svårigheter
att nu taga det lilla steg för att påskynda frågans lösning, som
ligger i den modifikation af motionen, som här af herr Säve blifvit
framstäld, då det dock icke är förhållandet, att, såsom utskottsafdelningens
ordförande nyss nämnde, man här saknar all utredning.

Hvad herr Säve har afsett med sitt förslag är, att man skall begära
en fullständig utredning om, huru man skall komma till det slutliga
målet. Hvad man skulle vinna med det anslag, som herr Säve föreslagit,
det är att kunna sätta ordnandet af kammararkivets handlingar
i gång med raskare fart, än det eljest skulle kunna ske, hvarigenom
man skulle icke blott i allmänhet närma sig det slutliga målet
fortare, utan särskilt bidraga till, att den utredning, som statsutskottet
önskat, kan göras hastigare och fullständigare, än under
andra förhållanden vore fallet.

Jag vet icke, om jag uttryckte mig rätt, då jag yttrade, att den
föregående ärade talaren sagt, att man saknade till utredning i denna
fråga. Det var kanske orätt af mig och jag antager det också, då
jag här bland handlingarne finner en, som visar, att så icke är förhållandet
och hvarom han säkerligen närmare än jag tagit kännedom.

Det är den af motionären meddelade skrifvelse från kammarkollegium
till Kongl. Maj:t, hvari kammarkollegium säger:

»Efter gjord beräkning finnas i kammararkivet för närvarande
öfver 2,(JOD större och mindre bundtar med helt och hållet oordnade

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

Om anslag handlingar, de flesta som det vill synas af värde särskilt för den
afhåntUinqar histor>ska forskningen. Men äfven arkivets öfriga handlingar måste
i kammar- Died hänsyn bland annat till de förändringar, hvilka under tidernas
arkivet lopp genom bortflyttningar eller af andra anledningar egt rum i de
(Forts.) olika arkivserierna, till större delen ordnas om i många fall efter
helt nya grunder eller åtminstone å nyo underkastadt registrering, då
åt de register, hvilka nu förefinnas, flertalet såsom tillkommna före
början åt detta sekel ej numera kunna sägas vara tillfyllestgörande.»

Och vidare heter det:

»För kammararkivet skulle det visserligen i flera afseenden vara
fördelaktigt, om medel kunde beredas för ett systematiskt ordningsoch
registreringsarbete, afsedt att fullbordas inom en kortare tidsperiod.

Men dä för sådant ändamål skulle erfordrats ett ej obetydligt
anslag, har kollegium för närvarande ansett sig allenast böra i underdånighet
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t, på det att åtminstone
arbetet med de ofvannämnda bundtarnas ordnande må kunna snarast
möjligt sättas i verket, täcktes för en tid af ett år af tillgängliga
medel till en biträdande arkivarie i kammararkivet anvisa ett belopp,
motsvarande tjenstgöringspenningarna för arkivarien, eller 1,500
kronor.»

Att kollegiet, då det erkänner behofvet af ett skyndsamt ordnande
och registrerande af ifrågavarande handlingar och att dertill fordras
ett icke obetydligt anslag, dock har för närvarande ansett sig böra
inskränka sig till att begära 1,500 kronor, förefaller mig litet egendomligt,
då ju penningtillgången nu är sådan, att man icke kan
hafva någon anledning att åberopa de närvarande förhållandena
såsom skäl att göra en framställning om mindre, än behofvet oundgängligen
klöfver.

Då nu emellertid kammarkollegium, den auktoritet, som den föregående
ärade talaren åberopade, på det sätt framstält behofvet, att
något göres och göres snart, och att det anslag, som från kollegiets
sida är ifrågasatt, är för obetydligt, synes det mig, som om det skulle
ligga bra nära till hands, att, då man nu vill göra någonting, till
en början sträcka sig så långt, som i herr Säves framställning har
blifvit föreslaget. Att det endast är en inledning till hvad som behöfver
anslås är min fulla öfvertygelse. Men beviljandet af detta
anslag har den betydelse, att arbetet med arkivet kan på allvar
komma i gång och dermed också den verkliga utredning kunna rätt
snart åvägabringas, som är nödvändig för att det slutliga målet
skall kunna vinnas.

Jag anhåller att få instämma i herr Säves yrkande.

Friherre Klinckowström: Ehuru jag i denna fråga icke kommer
att yrka bifall till någonting annat än till den hemställan, som statsutskottet
här gjort, ber jag ändå att få yttra några ord, emedan
jag troligen är bland de tå af denna kammares ledamöter, som
studerat kammararkivet, der jag arbetat i många år. Jag utgaf
nemligen för många år sedan ett stort arbete med titel »Krigshistoriskt
Arkiv», och de treune första delarue deraf, som behandlade

27 N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

Gustaf II Adolfs 30-åriga krig, blefvo tryckta och till allmänhetens Om«««*«£
kännedom lemnade. För detta arbete satt jag i kammararkivet och ''^handlingar
gick igenom de gamla handlingarne, ock jag kan försäkra Lder, ^ kammarmine
herrar, att om något arkiv fordrar att blifva väl bevändt, arkivet.
ordnadt och registreradt — så är det just kammararkivet, som inne- (Forts.)
håller de dyrbaraste historiska handlingar ända ifrån Gust;if Wasas
tid. Något ännu märkvärdigare ber jag få nämna l nder våra
stora krig i Polen, Ryssland och Tyskland hafva vederbörande militära
räkenskapsförare plundrat de katolska kyrkorna och klostren på en
mängd pergament codices af största dyrbarhet, sällsynthet och betydelse
och användt dessa pergament till omslag på sina räkenskaper.

Dessa pergamentblad äro ännu bibehållna till eu stor del. Men för
många år sedan tog den dåvarande öfverbibliotekarien i Stockholm,

Klemming, som mycket lifligt forskade efter dylika saker, med
vederbörande myndighets tillåtelse bort dessa pergament och ersatte
dem med karduspapper. Men det var på långt när icke allt. Det
finnes ofantlig t mvcket qvar af dessa pergamenthlad. Jag hade
sjelf några fä'' som jag tog ifrån den del af krigskollegii handlingar,
som brändes upp för omkring 40 år sedan för att tå plats för
kammararkivet, som då var förlagdt på Hälleberg, dit patrontillverkningen
sedermera flyttades, och dessa dyrbara handlingar tjugo da
plats i det sä kallade »kolerasjukhuset» vid Carl XV:s port. Men
der var platsen för liten för dessa handlingar, och då vidtog vederbörande
mvndighet den åtgärden att hvad som icke kunde tå ruin
brändes upp. Jag räddade då, med regeringens tillstånd, ungefär
två kullbåtar med dyrbara handlingar. Då brändes omkring In,000
volymer. Som jag är road af historisk forskning, tog jag några pergamentblad
och visade dem (delvis^ åt den panslavistiske professor
Miklosich i Wien, som sade, att det var en ytterst dyrbar codex,
hvarifrån dessa voro tagna, rörande slavisk litteratur. Andra pergamentblad
äro tagna från kloster djupt nere i tyskland och innehålla
bland annat de äldsta musikarbeten, som finnas antecknade.

De äro utan notrader och visa oss den s. k. gregorianska harmonien,
som är så sällsynt, att derpå icke förekommer mera än några få
exempel i ett kloster nere i Basel.

Med ett ord, mine herrar, detta arkiv innehåller dyrbarheter,
som man icke har någon idé om, och det har varit ytterst vårdslöst
behandladt, i synnerhet den del af arkivet, som jag tror ännu förvaras
i den så kallade »tornbyggnaden» på Riddarholmen, som anses
vara den äldsta byggnaden i Stockholm och som tillhört det forna
Stockholms befästningar. Denna tornbyggnad har jag till stor del
genomgått. Der funnos dyrbara hufvudböcker för kronans räkenskaper
under Gustaf II Adolf. Jag fick med jernspett bryta lös
dem ifrån kasematthvalfven, der de lågo halfruttna. Der tunnos
hela högar af bara lump och förstördt papper, som sedan på pråmar
fördes ut och sänktes i Mälaren.

Det är en sådan vandalism, som der eger rum, att det är mycket
förtjenstfull! af myndigheterna att vilja ordna detta. Men huru de
skola ordna det är svårt att förstå, såvida icke, när vi få vårt nya
riksdagshus och vårt nya bankhus färdiga, det mahäuda då kan

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

förordnande ^''!va tillräckligt utrymme för att ordna dessa handlingar, och att
af handlingarsedan. en begäran om anslag för ett så vigtigt ändamål bör ske från
i kammar- regeringen och förslag rörande användningen uppgöras af kammar
arkivet, kollegium finner jag, såsom många andra ledamöter, vara alldeles
(Forts.) nödvändigt.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Björlin: Herr grefve och talman! Äfven jag har forskat i
kammararkivet och kan vitsorda, i likhet med den siste ärade
talaren, att der förvaras dyrbara historiska akter. På det att herr
grefven och talmannen ma tå ett begrepp om hvad det är för slags
dyrbarheter, som der förvaras, och huru oväntadt man der kan hitta
på nya uppslag i den historiska forskningen, vill jag nämna, att jag,
då jag för några år sedan var sysselsatt med utarbetande af Gustaf
II Adolfs historia, der fann handlingar rörande tiden mellan konungens
afsked från Oxenstjerna i Arnstadt och slaget vid Liitzen,
en tid, hvars händelser varit till större delen okända och som derför
af krigshistoria pa olika sätt uppfattats. Der fäns sålunda en brefvexling
mellan konungens sekreterare Tönnes Hängman och rådet af
det allra största intresse och som icke förut var känd af någon
historieskrifvare. Detta om handlingarnes värde.

Hvad deras förvaringsrätt vidkommer, instämmer jag äfven till
fullo med den föregående talaren Handlingarne äro nu kanske
något mera tillgängliga än för några år sedan. På den tiden, jag
forskade der, voro de större delen af året fullständigt otillgängliga,
ty dä kunde man icke med någon fördel forska i arkivet förrän i
juli månad, då det blef så torrt, att man kunde skilja pappersbladen
åt. Då man alltså vet, att det finnes ett värdefullt historiskt material
förvandt i kammararkivet samt att detta material blott under en
kort tid af året kan bearbetas, kan man naturligtvis icke vara med
om den åsigt, som nyss här uttalades, eller att man icke skulle
förlora någonting genom ett uppskof.

Jag kan derför, herr grefve och talman, icke annat än förena
mig med herr Säve i hans yrkande.

Herr Forssell: Af hvad som i detta ärende förekommit synes
framgå, att de, som behöfva anslag, icke böra följa den gamla regeln
att begära mycket för att hafva prutmån, utan tvärtom böra begära
så litet, att vederbörande i Riksdagen kunna inse, att långt mera
borde hafva begärts; man får då mottaga uppmuntran att begära
mera — och till slut beviljas allt, hvad som behöfves. Så synes det
åtminstone vilja gå i denna fråga. Kammarkollegium måste så väl
som de historiska forskarne känna sig både motionären, statsutskottet
och kammaren synnerligen förbundna för det intresse, som ådagalagts
för bevarandet åt de i kammararkivet förvarade handlingar, och jag
föreställer mig, att det efter hvad nu förelupit kan vara likgiltigt nog,
huruvida utskottets kläm med dess motivering godkännes af kammaren
eller ett bifall nu genast gifves till reservationen. I hvarje
händelse torde det vara för embetsverket lätt att, med stöd af de
yttranden, som här framkommit, hos Kong]. Maja begära, i mån af

N:0 12.

Lördagen den 18 Mars.

behof, ett ökadt anslag, h vil ket då antagligen skall lika lätt och Om anslag
villigt bifallas som kollega första framställning. _ af handlingar

Jag har ingenting annat att tillägga, än att utan tvifvel rätt jfammar.
betydliga anslag behöfvas för att fullständigt ordna de oordnade, arkivet.
under århundraden sammanförda, handlingarne i kammarkollegium. (Forts.)

I anslutning till hvad åtskilliga talare här antydt tillåter jag mig ock
lästa uppmärksamheten derpå, att inom en icke så aflägsen framtid
framställer sig den ännu mycket vigtigare frågan om beredande af
utrymme åt handlingarne i kammararkivet, hvilka årligen tillökas
med det högst betydliga autal volymer, som inkomma från statens
allehanda räkenskapsverk och som naturligtvis måste hafva plats och
undantränga de gamla historiska handlingarne. Denna fråga kan
likväl icke lösas förr än Riksdagen flyttat undan och derigenom åt
embetsverken beredes större utrymme på Riddarholmen.

Jag har intet yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr Säve, att Riksdagen, till ordnande
och registrerande företrädesvis af ännu oordnade delar af kammararkivets
handlingar, ville på extra stat för år 1898 anvisa ett belopp af

5,000 kronor att ställas till disposition af kammarkollegium mot den
redovisning och kontroll, som Kongl. Maj:t kan finna lämpligt föreskrifva,
samt att Riksdagen, vid anmälan af detta beslut, mätte hos
Kongl. Maj:t anhålla dels om fullständig utredning angående de för
slutligt vinnande af de i herr Johanssons ifrågavarande motion afsedda
ändamål erforderliga arbetskrafter och kostnader, dels ock om
framläggande för kommande riksdag af förslag i berörda hänseende.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad,

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 10 af sitt
utlåtande n:r 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles herr Säves
yrkande i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—68;

Nej—37.

30 Lördagen den 13 Mars.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

.......... Friherre Klinckowström: Då mitt förslag i denna punkt

mellan vunnit understöd af samtliga statsutskottsledamöter från Andra KamOotland
och maren, kan jag icke neka mig nöjet att förena mig med dem, så
alarö. mycket mer som jag finner deras reservation innehålla synnerligen
beaktansvärda skäl för min mening. Denna reservation lyder på
följande sätt:

»Då, enligt hvad jemväl i statsrådsprotokollet meddelas, telegrafkorrespondensen
mellan Gotland och fastlandet icke är större, än att
den nu varande kabeln under vanliga förhållanden är för densamma
fullt tillräcklig, samt de afbrott, som å denna ledning förekommit, i
allmänhet visat sig kunna efter kort tids förlopp afhjelpas, har
utskottet icke funnit skäl tillstyrka beviljandet åt det jemförelsevis
betydande belopp, som anläggandet af den föreslagna nya telegrafförbindelsen
ansetts påkalla»; och hemställa reservanterna i anledning
häraf, »att, i enlighet med herr friherre Klinckowströms ofvan
omförmälda yrkande, Kong!. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas».

På grund häraf får jag yrka afslag å utskottets förslag i denna
punkt.

Herr Bill ing: Gotland har nu telegrafiförbindelse med fastlan det

medelst en träd, som är gammal och ganska ofta bristfällig, och
när den brister, är också öns telegraflförbindelse med fastlandet utskuren.
Detta är så mycket besvärligare för Gotland, som trädens
bristningar lätteligen till tiden sammanfalla med afbrotten i ångbåtsförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet. När både sjö- och
telegrafiförbindelserna äro afskurna eller hindrade, är Gotland alldeles
isoleradt.

Nu har Kongl. Maj:t föreslagit att anlägga eu ny telegrafliuie
till Gotland med annat läge än den hittills varande. Om denna anläggning
vill jag från början säga, att den omöjligen kan betraktas
såsom en affär för staten, ty den inkomst, som staten kan hafva af
telegraferingen från Gotland, är ganska obetydlig och räcker visst icke
till att förränta den summa, som här är föreslagen att anslås till den
nya kabeln. Men det måste väl erkännas, att fastlandet bör hafva
särskild omsorg om denna ö. Jag tror, att man i allmänhet bör ömma
för öarne, också derför att dessa icke i Riksdagen hafva synnerligen
många representanter, som kunna föra deras talan.

Man får icke underskatta alla de olägenheter, så väl i ekonomiskt
som i andra hänseenden, Indika Gotland lider deraf att den nuvarande
telegrafkabeln är bristfällig och ofta går sönder. Dessutom
är det ju tydligt, att den nya telegrafkabeln icke skulle vara af betydelse
ersamt för Gotland. Den skulle gä öfver Gotska Sandön och
Hufvudskär, och på båda platserna finnes det lots- och fyrstationer.

N:o 12.

Anordnande
af en
telegrafförbindelse -

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

De å dessa platser anstälda tjensteman och betjente äro nu under Anordnande
en stor del af året afskena från all förbindelse så väl med Gotland
som med fastlandet. Särskild! från Hutvudskär har kommit en förbindelse
mycket bevekande framställning till vederbörande myndighet om att mellan
det måtte på bättre sätt än hittills sörjas för platsen, och denna pe- Gotland och
tition visar, att den föreslagna telegrafledningen skulle hafva stort arovärde
icke blott för invånarne derstädes utan också för sjöfarten. (torts.;

Emellertid är det ett annat skål, som för utskottets majoritet
starkast talat för bifall till den kongl. propositionen, och detta är den
militära synpunkten. Jag skall icke trötta kammaren med att uppläsa
hela den framställning, som statsutskottet erhållit från t f. cheten
för generalstaben rörande kabelns betydelse i militäriskt hänseende,^
men sjelfva hufvudsumman af denna framställning är, att »den nya åt
Kongl. Majtt föreslagna ledningen öfver Fårösund—Fårön — berörande
Gotska tSandön — llufvudskär—Ornön—Dalarö— Stockholm är ur militära
skäl ytterst vigtig och väl valds.

Det är, såsom nämndt, den militära synpunkten, som talat starkast
i utskottet, men äfven de andra förut framhållna synpunkterna
böra till herrarne tala ett ganska vältaligt språk.

Härtill kommer såsom eu framtidssynpunkt att framdeles draga
en stor telegrafledning öfver Gotland till Libau o. s. v., men derom
har jag icke anledning att nu vidare yttra mig

Emellertid har utskottet funnit de skäl, som tala för bifall tdl
Kongl. Maj:ts framställning, öfverväga de motskäl, som reservanterna
anfört för afslag, och får jag för min del yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Björlin: Herr grefve och talman! Jag tror mig icke vara

okunnig om stämningen i denna kammare, då jag antager att kammaren
kommer att lemna sitt bifall till hvad utskottet i denna punkt
föreslagit. Men då frågan kanske kommer att afgöras först vid gemensam
votering, har jag ansett mig böra yttra några ord för att
om möjligt söka vinna ytterligare en eller annan af de tveksamma
såsom anhängare till förslaget. Jag ber då att fa fullfölja hvad
den siste ärade talaren uämnde om den nya kabelns betydelse i militäriskt
hänseende. Jag anser nendigen, att nian vid trågans bedömande
ur denna synpunkt icke bör ensamt tästa sig vid försvaret
af sjelfva ön Gotland, utan att man äfven bör tänka på flottans operationer
i Östersjön. Det kan för dessa operationer icke vara likgiltigt,
huruvida man på Gotland, liksom på andra svenska öar i Östersjön
vid krigstillfallé eller under krigsrustningar har säker telegrafförbindelse
med fastlandet eller ej.

Jag ber dessutom att tå framhålla en synpunkt från ett annat
område än det militära, nemligen Gotlauds industriella utveckling.
Riksdagen har välvilligt varit med om att uppamma en betydande
industri på denna afsides liggande, men löftesrika del åt landet. Det
är gifvet att den åtgärd, hvarom nu är fråga, eller att skaffa en
tryggare och bättre telegrafförbindelse till stånd, nära sammanhänger
dermed. Det inses nemligen lätt, att det bör vara åt den allra största

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

Anordnande
af en
telegraf -förbindelse
mellan
Gotland och
Dalarö.
(Forts.)

betydelse för den på Gotland uppspanande sockerindustrien, om ön
kommer i säker och god förbindelse med fastlandet hela året om.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag, herr grefve och talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Jag vill icke vara nog elak mot herr
Bildlig att sätta honom på den blanka is, der han ovilkorligen kommer
att gorå sig olycklig, nemligen den militära frågan om Gotland, men
jag måste såga, att det är beklagligt och icke visar mycket förutseende
hos de herrar, som göra upp listorna till utskotten, att göra
detta på sådant sätt, att man måste låta den gode biskopen försvara
statsutskottets framställningar i militära frågor, som han omöjligen
kan begripa.

Hvad beträffar den siste talarens framställning om denna telegraflinjes
värde för Gotland i militäriskt hänseende, så trotsar jag
honom att kunna säga, huruvida det är möjligt för oss att behålla
Gotland i händelse af krig. Detta är tvärt om alldeles omöjligt, och
det fordras icke någon militärisk uppfostran för att begripa den
saken. Få vi krig eller utbryter krig emellan några af de stora sjömagterna
äfven utan att vi sjelfva deltaga deri, så är det alldeles
gifvet att Gotland genast kommer att tagas i besittning af en så betydlig
magt, att vi omöjligt kunna försvara ön. Denna sak måste
Riksdagen inse, för att icke Riksdagen och efter den hela det svenska
folket skall insöfva sig i tro på möjligheten af ett sådant försvar.
Det är ju gifvet, att i händelse af ett krig emellan sjömagterna Gotland
skall vara en ytterst begärlig punkt för upplag''af förråder, anläggande
af sjukhus och andra dylika ändamål, och helt säkert kommer
den af de krigförande magterna, som först närmar sig ön, att taga
den för tillfället, kanske också för beständigt. Jag försäkrar att detta
måste ske.

Det må nu så vara, att Gotland nu icke alltid bar fullständig telegrafförbindelse
med fastlandet, men den gamla luden kan nog genom
reparationer göras ganska gagnelig för den fredliga telegramtrafik,
som finnes med Gotland. Att under sådana förhållanden offra 176,000
kronor på ny telegraflinie anser jag vara att slösa med det fattiga
skattdragande folkets pengar. Det är verkligen syndapengar, som
jag icke vill vara med om att utgifva, och jagVidhåller mitt yrkande
om afslag.

Herr Björlin: Herr grefve och talman! Jag får på det allra lifligaste
och bestämdaste protestera mot hvad representanten för Elfsborgs
län nyss bär påstod, eller att Gotland icke i något fall skulle kunna
försvaras. Menar han, att om en stormagt ville, med uppbjudande
af alla sina krafter, föra ett särskildt krig för att eröfra Gotland,
vi icke skulle lyckas bibehålla ön i längden, kan han ju hafva rätt.
Men då gäller i fråga om försvarets möjlighet alldeles detsamma
som i fråga om försvaret af hela riket. Man kan i båda fallen
resonera på samma sätt och komma till samma sorgliga resultat,
ehuru jag finner det minst sagdt olämpligt på detta rum. Är det
åter fråga om att under ett sjökrig i Östersjön bevara ön åt foster -

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars. 33

landet, så vill jag påstå, att detta ingalunda är omöjligt, äfven om
en aldrig så stor pansarflotta skulle löpa in i dess hamnar, blott
man väljer sina försvarsställningar på ön så, att de icke behöfva
upptaga striden mot denna flotta; ty ensamt en flotta utan landtrupper
och belägringsmateriel ombord lär icke kunna våga sig på
ett eröfringsförsök af ön.

För att nu emellertid återgå till sjelfva ämnet, eller frågan om
den nya kabeln, ber jag friherre Klinckowström söka sätta sig in i
förhållandena på ön vintertiden, då kommunikationerna äro afbrutna
och telegraftråden brister, något som ofta sker med den gamla tråden,
hvilken varit i bruk 25 ä 30 år. Man betinner sig då der nere
alldeles som på ett fartyg, infruset i Ishafvet. Jag föreställer mig
derför, att äfven den ärade talaren, om han lefde under sådana förhållanden,
skulle snart behjerta befolkningens belägenhet och icke
missunna gotländingarne, om en ringa del af de millioner, som inflyta
i statskassan af det skattdragande folkets — »syndapenningar», skulle
användas till en ny telegrafkabel, egnad, som den är, att ännu
fastare knyta ön vid moderlandet.

Herr Billing: Om friherre Klinckowström tror, att jag kan läsa
rätt innantill, så lofvar jag att meddela honom en utmärkt undervisning
i fråga om denna telegrafkabels vigt i militäriskt hänseende
genom att anföra hvad t. f. chefen för generalstaben härom yttrat,
hvilket för {ifrigt torde vara af stort intresse, om icke så mycket
för friherre Klinckowström, så dess mera för kammarens öfriga ledamöter.
Generalstabschefen sammanfattar sitt omdöme i tre punkter,
som jag lofvar att rätt uppläsa och hvilka lyda sålunda:

»1) Den skaffar hufvudstaden direkt förbindelse med Gotland
och åstadkommer en så tryggad förbindelse, man kan tänka sig, då
den till största delen utgöres af en för en fiende svåråtkomlig kabelledning; 2)

Den möjliggör genom sin beröring med Gotska Sandön för
en S.O. om Stockholm opererande flotta att, oberoende af Gotland,
sätta sig i telegrafisk förbindelse med Stockholm och dess skärgård,
liksom den ock tillåter framsända rekognoseringsfartyg att från
Gotska Sandön hålla sig i telegrafisk förbindelse med Stockholms
skärgård och hufvuddelen af den öster eller sydost om Stockholm
opererande flottan. Yigten häraf ökas i samma mån som den nya
ryska örlogshamnen vid Libau når sin fullbordan;

3) Besättningstrupperna vid Fårösund komma i direkt förbindelse
med flottan och hufvudstaden.»

Friherre Klinckowström: Jag skall endast säga ett par ord:
ty väl förhåller det sig med militära frågor på samma sätt som med
lagfrågor, att när diskussionen om dem en gång börjat, vill den
aldrig taga slut, men jag skall icke förglömma mig på det sättet.
Att herr Björlins sista anförande icke ändrat min åsigt är alldeles
säkert, liksom att den militäre biskopens yttrande icke gjort det,
men jag behöfver icke förlänga diskussionen, ty frågan blir säkert
underkastad gemensam votering. Ingen lärer tvifla på att Andra
Första Kammarens Prat. 1897. N:o 12. 3

Anordnande
af en
telegraf -förbindelse
mellan
Gotland och
Dalarö.
(Forts.)

N:o 12.

Lagförslag

angående

högsta

domstolens

tjenstgöring

på

af delningar.

34 Lördagen den 13 Mars.

Kammaren kommer att förena sig med sina ledamöter i statsutskottet,
och vid den gemensamma voteringen hoppas jag att vinna.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, törst på bifall till hvad utskottet i
förevarande punkt hemstält samt vidare på afslag derå; och förklarades
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14—18.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nvo sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 1,. i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring på afdelningar,
dels ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om höjning af anslaget till högsta domstolen och nedre
justitierevisionen.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande
utlåtande skulle punktvis företagas till afgörande och 1 punkten
sålunda, att först föredroges paragrafvis utskottets deri framlagda
förslag till lag med slutmeningen, ingressen och rubriken sist samt
derefter utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten 1.

Utskottets förslag till lag angående Kongl. Maj.ts högsta domstols
tjenstgöring på af delningar.

§§ 1-3.

Godkändes.

Herr Hammarskjöld: I denna 4 § är den nyheten föreslagen,
att högsta domstolen vissa tider på året bör arbeta på tre afdelningar.
En sådan förändring är icke utan sina betänkligheter. Den medtör,
att en af dessa tre afdelningar kommer att bestå af sju ledamöter —
det antal, som enligt grundlagen är bestämdt såsom det reguliera —
men att de båda andra afdelningarna komma att bestå hvardera af
fem ledamöter. Fem ledamöter är det antal, som enligt lag är

N:0 12.

Lördagen den 13 Mars.

bestämdt såsom det normala för divisionerna i våra hofrätter. Här
blir således förhållandet, att högsta domstolen å två afdelningar icke
får till sin disposition ett större antal ledamöter än en hofrättsdivision.
Man måste nu beakta, att, om en underdomstol eller hofrätt
skulle, såsom menskligt är, begå ett misstag, möjlighet till hjelp
finnes genom att fullfölja talan i eu högre domstol, men att, om
misstag begås i sista instansen, ett misstag kan sägas vara ohjelpligt.
Det är derför naturligt, att lagstiftaren tänkt sig, att pröfningen af
rättsfrågorna bör i högsta domstolen verkställas af ett större antal
personer än i de andra domstolarne. Det är då klart, att mål, som
hänvisas att i högsta domstolen afdömas af en afdelning, bestående
endast af fem ledamöter, icke böra vara andra än sådana, som äro
af mycket enkel och klar beskaffenhet, så att det icke gerna kan
komma i fråga, att afgörandet kan ske på mera än ett sätt.

Att så bör vara förhållandet följer äfven af högsta dumstolens
uppgift att, så vidt ske kan, bevara enhet i lagskipningen. Detta
sker naturligtvis bäst, om domstolen arbetar blott på eu afdelning.
Redan derigenom, att omständigheternas tvång medfört, att arbetet
måst fördelas på två afdelningar, vållas svårigheter att bevara enheten
i lagskipningen, men klart är, att dessa svårigheter komma att
förökas, om domstolen splittras sönder på tre afdelningar. Detta
bör derför icke ske, äfven ur denna synpunkt sedt, annat än då
målen äro åt så enkel beskaffenhet, att någon tvekan icke bör ifrågakomma
om utgången.

Nu har regeringen föreslagit, att högsta domstolen skulle tjenstgöra
på tre afdelningar under fjorton dagar på våren och fjorton
dagar på hösten. Man har härvid tänkt sig, att ett så stort antal
enklare mål väl borde kunna utsöndras, att dermed skulle kunna
beredas fullt arbete under nämnda tider åt två afdelningar, men
svårigheterna härför ökas, ju mer man utsträcker tiden för domstolens
tjenstgöring på tre afdelningar. Utskottet föreslår nu, att
tiden för tjenstgöringen på tre afdelningar skall utsträckas till tre
veckor på våren och tre veckor på hösten. Deremot har jag icke
någonting att erinra, så länge fråga endast är om en rättighet för högsta
domstolen att ordna sitt arbete på sådant sätt, när den så finner
lämpligt. Men utskottet har gjort en ytterligare förändring i det
kong), förslaget. Utskottet har förändrat ordet »må» i Kongl. Maj:ts
proposition till »bör», och deraf ser det ut, i fall man fäster sig vid
ordalydelsen, som om utskottet tänkt sig, att det skulle vara en
pligtförsummelse af högsta domstolen, om den på de angifna tiderna
underläte att arbeta på tre afdelningar, så fort antalet mål kunde
fordra sådant arbete. På sid. 9 sista stycket i betänkandet säger
emellertid utskottet:

»Någon svårighet vid genomförandet af en anordning, sådan
som den af utskottet nu föreslagna, torde ej förefinnas, i synnerhet
som det ju alltid blifver högsta domstolen obetaget att, der målens
beskaffenhet eller domstolsledamöters förfall eller andra omständigheter
göra arbetet på tre afdelningar olämpligt, under den derför
anslagna tiden arbeta på allenast två afdelningar.»

Häraf finnar man, att ordet »bör» i 4 § bör tolkas på det sätt,

Lagförslag

avgående

högsta

domstolens

tjenstgöring

på

afdelningar.

(Forts.)

N.o 12. 36

Lördagen den 13 Mars.

Lagförslag att högsta domstolen bör albeta på tre afdelningar, derest den finner
högsta sä(,ant lämpligt med afseende på målens beskaffenhet och andra
domstolens omständigheter. Uå utskottet tolkar ordet »bör» på detta sätt, så,
tjenstgöring oaktadt jag anser, att ordalagen i paragrafen, sådana de af utskottet
på affattats, icke äro rätt lyckliga, har jag ingenting emot hvad utskottet
afdelningar. ],^r föreslagit och ärnar icke yrka på någon ändring deri. Jag har
(Forts.) blott^ velat betona, huru enligt utskottets mening denna paragraf är
att förstå, samt likasom taga fasta derpå, för att det må vara
alldeles otvetydigt, att högsta domstolen har pröfningsrätt, huru vida
arbetet på tre afdelningar är lämpligt eller icke med hänsyn till
målens beskaffenhet, ledamöters förfall eller andra omständigheter.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkändes förevarande
paragraf.

§§ 5 och 6, slutmeningen, ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Tillägg till Punkten 3.
nedre

justitierevisionens
stat.

Hans excellens herr statsministern Boström: Då min kollega
justitieministern är upptagen i Andra Kammaren, ber jag få göra
några erinringar vid denna punkt.

Som herrarne behagade finna af densamma, har utskottet föreslagit,
bland annat, den ändring i Kongl. Maj:ts förslag, att lönen nedsatts
för revisionssekreterarne från begärda 6,400 till 5,800 kronor,
alltså till samma belopp, som öfriga konstituerade revisionssekreterare
uppbära. Nu har meningen varit, då Kongl. Maj:t föreslagit högre
aflöning för de nu ifrågasatta revisionssekreterarne, hvarigenom det
skulle uppstå två löneklasser bland de konstituerade revisionssekreterarne,
att man icke skulle alltför länge luta det anstå, innan revisionssekreterarne
skulle komma öfver första lönegraden, 5,800 kronor.
5,800 kronor kronor äro, såsom bekant, lönen för hofrättsassessorer,
när desse fått ålderstillägg, och förhållandet är för det närvarande
och kan väl också för framtiden lätt blifva så, att mången revisionssekreterare
kan hafva redan i hofrätten uppnått 5,800 kronor. Vid
sådant förhållande kan mängen finna sig hindrad, i synnerhet inom
Jönköpings och Kristianstads bofrätter, att antaga förordnande här
såsom revisionssekreterare, och det är derför möjligt att man icke
alltid skall kunna till dessa vigtiga platser få de mest lämpliga. På

Lördagen den 13 Mars. 37

detta förhållande har jag velat fästa kammarens uppmärksamhet och
anhåller, att kammaren inätte bevilja de af Kougl. Maj:t föreslagna
högre lönebeloppen.

Vidare har utskottet strukit protokollssekreterarne och i stället
uppfört två amanuenser till förrättande af tjenst såsom protokollssekreterare.
Jag vill icke göra någon erinran häremot. Men jag
vill fästa uppmärksamheten på, att utskottet för desse amanuenser
nedsatt den protokollssekreterare tillkommande ersättning för renskrifningskostnader
från 30() till 200 kronor. Beloppet kan ju synas
ringa, men för desse tjensteman kan det vara afsevärdt, och då man
af desse amanuenser begär samma a-rbetsprodukt som af protokollssekreterare,
synes det oegentligt att nedsätta denna reuskrifning*-ersättning. Jag har också fått den upplysningen, att renskrifningskostnaden
verkligen icke täckes af 200 kronor, utan att 300 kronor
gå åt för ändamålet.

Vid sådant förhållande hemställer jag, om icke kammaren måtte
finna skäl bifalla Kong], Maj:ts förslag i denna del.

Herr Dickson: Jag kan icke underlåta att beklaga det sätt,
hvarpå Kongl Maj:ts nedre justitierevision och justitierevisionsexpeditionen
behandlats af sammansatta utskottet.

Hvad först revisionssekreterarne angår, är det visserligen sant,
att de icke föredraga inför högsta domstolen mer än sex veckor om
året, men för att föredraga eu vecka, fordras ett ansträngande arbete.
I alla mål affattas eu skriftlig promemoria, i några och hufvudsakligen
i de vigtigaste afgifves förslag till beslut. Alla skola bereda
sig att kunna icke blott föredraga efter promemoria, utan äfven besvara
framstälda frågor. Revisionssekreteraren måste således beherska
målet fullständigt och äfven beherska ett stort antal mål på
en gång, då nemligen föredragningstiden i allmänhet är fjorton dagar
i sänder. Det är således ett mycket ansträngande arbete. Men det
är också ett mycket ansvarsfullt arbete, ty i regel är det på revisionssekreterarens
föredragning, som högsta domstolen tattar sitt beslut.
Revisionssekreteraren är ansvarig för att föredragningen är
fullt rigtig Jag

både derför hoppats, att revisionssekreterarnes ansvarsfulla
ställning mera beaktats, och hade helst sett, att de två nya revisionssekreterarne
uppförts på ordinarie stat. Det är visst icke eu öfvergängsorgauisation,
som här är i fråga, utan meningen är, att högsta
domstolen skall allt framgent arbeta på afdelningar och med 18 ledamöter.
De nya platserna komma således att ständigt behöfvas. Jag
behöfver ej vidare påpeka, att fullmagt på eu tjenst är en vigtig sak,
då deraf beror rätt till ålderstillägg, och ju förr fullmagt erhålles,
desto förr får innehafvaren ålderstillägg. Denna fråga föreligger dock
icke nu. Men jag tycker, att utskottet kunde hafva följt Kongl. Maj:t
sä långt, att det för de två nya revisionssekreterarne anvisat samma
löneförmåner, som äro bestämda för de ordinarie revisionssekreterarne
i lägsta lönegraden. Hans excellens herr statsministern har redan
påpekat de skål, som tala för denna del af Kongl. Maj:ts framställning,
och jag behöfver icke orda ytterligare derom.

N.o 12.

Tillägg till
nedre

justitiereoisionens
stat.
(Forts.)

N:0 12.

Lördagen den 13 Mars.

nedre H™d Plot.okollssekreterarne angår, hafva de, synes mig, blifvit

justitierevi- v , styfmoderligt behandlade. De nya rotlarne skulle icke, enligt
siovens stat. utskottets hemställan, erhålla protokollssekreterare, utan hvardera två
(Forts.) amanuenser, af hvilka den ene skulle sköta protokollssekreteraregöromål.
Åt dessa amanuenser skulle anvisas 1,200 kronor i tjenstgöringspenningar,
eller samma belopp, som åtnjutes af ledamot af
Andra Kammaren för hvar riksdag. För detta belopp skall nu tjenstemannen
göra den ganska magtpäliggande uppvaktning, som åligger
honom under ett helt ar, medan ledamot åt Andra Kammaren har
samma ersättning för sitt arbete under fyra månader. Men jag tror
att det måhända icke kan vara lönt att göra något yrkande i denna
fråga. Deremot skall jag tillåta mig gorå det i fråga om renskrifningspenningarna.
Det belopp, protokollssekreterarne erhålla för renskrifningskostnaden,
är 300 kronor. Utskottet har trott sig kunna
nedsätta detta till 200 kronor för desse amanuenser utan att ens på
något sätt visa, att beloppet skulle blifva tillräckligt. Jag är visserligen
icke i tillfälle att framlägga någon uppgift, som visar, till hvilka
exakta siffror denna kostnad uppgår, men jag anser det orimligt
med den kännedom jag har om expeditionen efter hvarje föredragning,
att 200 kronor skulle vara tillräckliga. Jag anser det hårdt,
att desse tjensteman, som för 1,200 kronor skulle utföra protokollssekreterares
tjenst, äfven skola af detta arfvode afstå till renskrifning,
såvida det ej är utskottets mening, att de äfven skola sätta till tid
för att sjelfva göra utskriften.

Jag föreslår således den ändring, att arfvodet för hvardera revisionssekreteraren
ökas till 4,400 kronor, så att slutsumman för hvar
af dem uppgår till 6,400 kronor, att renskrifningspenningarna för de
två amanuenserna, som skulle göra protokollssekreteraretjenst, höjes
till 300 kronor för dem hvardera, samt att alltså anslagets för nedre
justitierevisionen slutsumma höjes från föreslagna 150,400 kronor till
151,800 kronor.

På detta förslag anhåller jag om proposition.

Herr Billing: Då jag nu skall besvara de två sista talarnes
anmärkningar, anhåller jag att först få vända mig till den lättaste
för att få litet mera mod, när jag skall bemöta de öfriga.

Jag vänder mig då först mot den siste ärade talarens uttalande
beträffande protokollssekreterarne. Nog var hans jemförelse mellan
dem och Andra Kammarens ledamöter ganska rolig, men dervid
stannar det. Jag tror verkligen, att en protokollssekreterare såsom
sådan icke arbetar stort längre tid på året än en ledamot af Andra
Kammaren. Jag bär fatt en specificerad uppgift på deras arbetstid,
och jag tror icke, att någon, som har reda på saken, anser protokollssekreterarne
vara synnerligen ansträngda tjensteman. De gånger,
jag haft att behandla motioner om utredning rörande tjensltemäus
arbetstid, har jag alltid äfven från de mest beskedliga håll fått den
upplysningen, att det finnes ett slag af tjensteman, som hafva för litet
att göra, och det är protokollssekreterarne. Utskottets förslag i denna
punkten tror jag derför vara lätt att försvara — det försvarar sig sjelf.

Mycket svårare äro de andra anmärkningarna. Skälen, hvarför

N:0 Vi.

Lördagen den 13 Mars.

desse revisionssekreterare böra hafva 6,400 i stället för 5,800 kronor Til^9m
i lön, bär hans excellens statsministern upprepat ur den kongl pro- justitierevi.
positionen och dervid med sin auktoritet strukit under dem. Jag sionens statkan
deremot icke sätta mer än ett motskäl: trots de anförda skälen, (Forts.)
ville man icke bevilja 6,400 kronor Hvad skall man göra i en sådan
situationV Det fins dock ett skäl, som man borde tillmäta, efter mitt
förmenande, eu viss betydelse, och jag skulle vilja med afseende
derpå i någon mån skjuta skulden för utskottets hemställan på den
kong!, propositionen. Dä det finnes ordinarie revisionssekreterare
och''"konstituerade revisionssekreterare, ordinarie med 6,400 kronors
lön och konstituerade med 5,800 kronors, och Kong! Maj:t töreslår
inrättande af konstituerade revisionssekreterarebefattningar, då ligger
det nära till hands att åt desse, som regeringen säger skola vara
konstituerade, bevilja samma löneförmåner, som de konstituerade
revisionssekreterarne allt hitintills hafva haft. Jag tycker det är i
viss mån inbjudande för den, som vill pruta, att, när de nj a revisionssekreterarne
skola blifva konstituerade, också bevilja dem samma
lön som åt andre konstituerade revisionssekreterare.

’ 8ä kommer jag till sist till frågan, om renskrifningspenningarna
skola vara 200 eller 300 krouor. Derom har inom utskottet varit
icke sä litet debatterande. Jag tilltror icke mig att försvara, att 200
kronor äro en rigtigare siffra än 300 kronor, men jag skall i alla
fall och ehuru jag icke kan förneka, att ju de bästa skälen äro
på ’ mina motståndares sida, anhålla om bifall till utskottets förslag.

Och jag gör det äfven med en viss värme och icke blott ex officio.

Det var mycket förhandlande och jemkande om här föreliggande
propositioner i utskottet både hit och dit, och till sist slutade man
med att från ena sidan säga, att om vi nu gå in härpå, så kanske
Första Kammaren förkastar det. Derpå kunde jag icke svara annat
än detta: »Jag kan icke gifva något bestämdt besked härom, men
så vidt jag kan på förhand säga något om huru Första Kammaren
kan komma att besluta, vill jag säga, att jag tror, att Första Kammaren
icke skall bryta sönder, hvad utskottet här kommit öfverens
om». Det är mitt skäl — Pro ratione stat voluntas — och jag anhåller,
att Första Kammaren måtte bifalla utskottets förslag. Det kan
ju hända, att man kan vinna något i motsatt rigtning i Andra Kammaren,
men såsom diskussionen i utskottet var, tycker jag icke, att
man borde riskera något i detta hänseende. Jag upprepar mitt
yrkande.

Herr Hammarskjöld: Jag anser mig skyldig vitsorda de

uppgifter, som herr Dickson meddelade om vigten och betydelsen
af den tjenstgöring, som åligger en revisionssekreterare. Åt beskaffenheten
af den föredragning, som han åstadkommer, beror till väsentlig
mån, jag vill icke säga, huru målen blifva utgjorda, men väl
huru fort det går med målens afgörande. Naturligtvis granskas
hans föredragning, så att möjliga lummer, som deri skulle kunna
förekomma, icke gerna kunna undgå att upptäckas, men det äi klait,
att den reda och äfven det omdöme, hvarmed föredragningen sker,
skall leda till ett fortskyndande af målens afgörande. Derför är

N:0 12.

Lördagen den 13 Mars.

mägg till synnerligen villigt att till revisionssekreterareplatserna erhålla perjustiherevi-
s.oner rned 111 er än vanliga både kunskaper och begåfning. Nu är
sionens stat. det fullt rigtigt, som den siste ärade talaren anmärkte, att ordinarie
(Forts.) revisionssekreterare hafva eu aflöning af 6,400 kronor och de tre konstituerade
5,800 kronor. Åt skäl, hvilka jag respekterar och gillar,
har regeringen föreslagit ökning icke af de ordinarie, utan af de
konstituerade revisionssekreterarnes antal. Man vill hafva längre
tid för att pröfva den absoluta lämpligheten hos den person, som
skall användas på dessa svåra och vigtiga platser. Men om man
nu okär de konstituerades antal till fem, blir resultatet deraf, att eu
nykonstituerad revisionssekreterare får vänta mycket längre än förut,
innan han blir ordinarie revisionssekreterare och får högre aflöning.
Detta kan icke så obetydligt inverka på möjligheten af en god
rekrytering af dessa platser. Det förhåller sig nemligen så, som
hans excellens statsministern nämnde, att assessorer i andra lönegraden
hafva samma aflöning som konstituerade revisionssekreterare,
och det finnes, enligt min åsigt, en stor skilnad mellan arbetstyngden
på hofrättsassessorer och revisionssekreterare.

Hvad protokollssekreterarne vidkommer, vill jag icke gorå något
yrkande, då icke från regeringens sida framstälts något sådant.
Men jag måste säga, att jag anser den siste talaren hafva betydligt
underskattat deras göromål. Det är icke endast, såsom den siste
talaren syntes tro, då de sitta vid protokollet som de hafva något
att göra, de hafva äfven skyldighet att biträda revisionssekreterarne
vid beredningen och expedieringen åt målen, och jag har ingen
anledning betvifla, att de icke uppfylla dessa skyldigheter.

Beträffande slutligen amanuenserna, så lärer vara visadt genom
räkenskaper af de protokollssekreterare, som fora sådana, att 200
kronor icke räcka till renskriftens ersättande. Att nu fordra, att de
nya amanuenserna, som skola göra protokollssekreterares tjenst för
betydligt mindre aflöning än protokollssekreterarne, skola släppa till
åt sina små arfvoden för att betala renskritningen, synes mig orimligt,
hvarför jag härutinnan instämmer med hans excellens statsministern
och yrkar bifall till Kongl. Maj:ts framställning. Det gör
mig ondt, om härigenom skulle uppstå fara för sjelfva lagen, men
rätt skall vara rätt, och då frågan upptagits af regeringen, har jag
icke velat underlåta att upplysa om hvad jag vet om saken.

Herr Hasselrot: De skäl, som af hans excellens statsministern
och den ärade talaren på stockholmsbänken anförts för det högre
arfvodet åt revisisionssekreterarne, synas mig i och för sig öfvertygande,
men jag vågar icke framställa yrkande på bifall dertill.
Jag fruktar nemligen, att bifall till ett sådant yrkande möjligen
skulle sönderrifva hela saken, och det vore att riskera för mycket.
Det finnes ju också ett skäl deremot, och det är, att andra konstituerade
revisionssekreterare icke hafva mera än 5,800 kronor.

Förhållandet ställer sig något annorlunda beträffande renskrifningspenningarna.
Man kan säga, att detta är en obetydlig sak,
men det är aldrig obetydligt eller likgiltigt att vara rättvis. Jag

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

kan icke keller tro, att det kan vålla förslagets fall, om en ändring Till*Wm
härutinnan göres. Det har ju redan påpekats, att renskrifnings- jUSfmerevi.
kostnader! i verkligheten öfverskjuter 200 kronor, och utskottet har 8ionens stat.
heller icke nekat detta. Alla protokollssekreterarne hafva 300 kronor (Forts.)
i renskrifningspenningar, men utskottet säger ändock, att det ansett
denna ersättning för amanuenserna lämpligen kunna sättas ned till
200 kronor. Detta förefaller icke vara rätt. Det kan icke vara
lämpligt nedsätta beloppet så, att det understiger kostnaden. Särskild!
för dessa amanuenser, som få göra protokollssekreteraretjenst
mot allenast protokollssekreterares tjenstgöringspengar, är detta icke
rigtigt. Jag yrkar derför, att renskrifningspenningarua för de två
äldste amanuenserna höjas från 200 till 300 kronor, hvarigenom slutsumman
skulle komma att höjas med 200 kronor.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande punkt yrkats: l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) åt herr Dickson, att hvad utskottet
hemstält måtte godkännas med den ändring, att arfvodet för hvardera
revisionssekreteraren ökades till 4,400 kronor, så att aflöningssumman
för en hvar af dem komme att uppgå till 6,400 kronor, att
renskrifuingspenningarne för de två amanuenser, som skulle förrätta
protokollssekreteraretjenst, höjdes till 300 kronor och aflöningen i
sin helhet således till 1,500 kronor för dem hvardera, att tilläggsstaten
komme att sluta på 17,800 kronor, och att anslaget för nedre
justitierevisionen höjdes till 151,800 kronor, samt 3:o) af herr Hasselrot,
att utskottets hemställan måtte bifallas med allenast den ändring,
att renskrifningspenningarne för de två amanuenser, hvilka skulle
komma att tjenstgöra såsom protokollssekreterare, höjdes till 300
kronor för dem hvar och deraf föranledd ökning gjordes i summorna.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till herr Hasselrots förslag i ämnet,
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet hemstält
i punkten 3 af sitt utlåtande n:o 1, löstalja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den af herr
Hasselrot föreslagna ändring.

N:0 12.

Lördagen den 13 Mars.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—62;

Nej —45.

Ifragasatt Föredrogs å nyo lagutskottets den 10 och 12 innevarande mars
*t rätten att bordlagda utlåtande n:o 23, i anledning af väckt motion om tillå
sabbatstid lägg till kongl. förklaringen den 9 juni 1893 angående förbud mot
Sälja tobaks- öppnande till salu å sabbatstid af bod, der tobak eller hvad deraf
varor m. m. är förfardigadt hålles till salu.

Herr Ljungberg: Man hade länge klagat öfver det ohelgande
af sabbaten, som opåtaldt fick ega rum genom den under söndagarne
tillåtna försäljningen af cigarrer och tobak, och öfver den inkonseqvens
i lagstiftningen, som förbjöd andra bodars, men tillät tobaksbutikernas
öppenhållande under samma tid. Då utkom lagförklaringen
af den 7 juli 1893, hvari påbjöds, att med ordet »kramlåda», hvarifrån
försäljning under sabbaten ej fick ega rum, äfven skulle förstås
tobaksbod Men den verkan, man hade väntat sig häraf, uteblef;
i stället för att hjelpa upp saken, stjelpte man den, och den sista
villan blef värre än den första. En mängd pojkar och karlar uppträdde
på gator och torg för att till salu utbjuda cigarrer. Då det
förut icke var tillåtet att sälja sådana under gudstjensten, fans det
nu icke minsta hinder derför; och icke nog med att dessa portativa
butiker voro öppnade under gudstjensten, bärarne åf dem höllo sig
alldeles invid kyrkorna och störde dem, som besökte dessa. Det är
en stor skandal, som härigenom förorsakats. Och icke blott det; den
nya ordningen visade sig skadlig så väl för tobakshandlarne, hvilka
förlorade sin bästa affärsdag, som för allmänheten; hvilken fann sig
bedragen på de varor, som köptes. Det lärer vara högst usla cigarrer,
som, försedda med granna etiketter, utbjudas från dessa portativa
butiker. Jag tror således, att goda grunder finnas för motionen, och
opinionen inom bufvudstaden har, så vidt jag kunnat erfara, allmänt
uttalat sig emot det af mig anmärkta oskick. Icke desto mindre har
utskottet afstyrkt min motion, och det, såsom mig synes, på mycket
svaga skäl. Det ena skulle vara af formel, det andra af saklig natur.
Det förra skulle vara det, att lagstiftaren ursprungligen icke
afsett annat än försäljning i bodar. Det är ju möjligt, att så var,
men då var frågan icke genomtänkt; lagens inre mening måste naturligtvis
hafva varit att åstadkomma större helgd af sabbaten, men
nu har man genom underlåtenheten att förbjuda försäljningen under
sabbaten utanför bodarne kommit till ett alldeles motsatt resultat.
Det sakliga skälet skulle vara, att här äfven kringbäras till försäljning
hvarjehanda läskedrycker m. m. och att cigarrer för öfrigt
kunna erhållas på kaféer och restaurationer samt andra ställen, der
eljest spirituösa utskänkas. Hvad läskedryckerna beträtfar, må ej
förgätas, att dessa hällas till salu på fästa försäljningsställen, nemligen
i bodar eller i stånd, och att denna handel, som dessutom icke
bedrifves under gudstjensten, icke åstadkommer den förargelse, som

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

de portativa butikerna förorsaka; hvad åter beträffar eigarrförsäljningen . Ifrågasatt
å restauranter, torde detta val egentligen ske vid sidan af lageni^ättmaltt
men för att tillmötesgå deras önskningar, som anse nödigt att på ^ sabbatstid
någon plats kunna förse sig med sitt tobaksbehof om söndagarne, sälja tobakshade
jag tänkt modifiera sista orden af den hemställan, hvarmed varor ro. ro.
motionen afslutas, så att i stället för »gator, torg och andra för- (Forts.)
säljningsställen» skulle der stå »gator, torg och allmänna platser.» För
öfrigt tyckes utskottet hafva förbisett, att denna ambulatoriska
tobaksförsäljning är ett nytt, alldeles privilegieradt yrke; den, som
drifver eu dylik rörelse, har nemligen den bestämda förmånen framför
alla andra yrkesmän, att han kan fortfara dermed midt under
gudstjensterna, och det helt öppet alldeles invid kyrkorna.

Men det finnes ännu eu sak, som torde böra observeras. Om
det fortgår som hittills, kan det lätt hända, att man tager sig till
att bjuda ut äfven spirituösa på gator och stigar. Jag tror icke, att
vi hafva någon författning, som skulle hindra ett sådant tillvägagående.
Bränvinsförsäljningsförordningen af 1895 säger visserligen, att wtskänkningsställe»
skall vara stängdt under gudstjenst, men der står
icke, att försäljning icke får ega ruin på annat sätt. Det kan således
lätt bända,'' att om detta prejudikat sanktioneras till förmån för
den kringvandrande, fria handeln på söndagarne, komma de, som
finna sådant med sin fördel förenligt, att sända ut försäljare med
flaskor och glas för att utminutera bränvin.

Jag vill vidare erinra derom, att den stora mängd af främlingar,
som kunna väntas skola besöka den stundande utställningen i sommar,
af nu omförmälda förhållanden skulle röna ett mindre fördelaktigt
intryck. Säkerligen skulle det väcka undran, om de finge se
vissa bodar stängda under söndagarne, medan samma slags varor,
som annars der erhållas, fritt säljas på gator och torg.

Jag ber derför att få yrka afslag på utskottets betänkande och
hemställer, att motionen mätte bifallas med den modifikation, jag tagit
mig friheten att nu göra.

Herr Öländer: Jag ber att få till en början erinra derom, att

1893 års lagförklaring ingalunda föranleddes af någon fruktan för
försäljning af tobak på söndagen; det var det sätt, hvarpå den försiggick,
nemligen i öppna bodar, och att dessa bodar icke sköttes så,
att man ansåg söndagens helgd dervid bevaras, som föranledde denna
förklaring. Den nn öfverklagade tobaksförsäljningen pa söndagarne
torde icke kunna åstadkomma någon afsevärd förargelse; man säljer
ju på söndagen äfven en mängd andra varor, särskild! sådana, som
hällas till salu på källare och restauranter. Det vore ju egendomligt,
om man ansäge försäljningen af tobak i och för sig sjelf farligare än
försäljning af spirituösa. Jag vet icke heller, att något allmänt behof
af en sådan lagstiftning uppstått till följd deraf, att tobaksförsäljningen
skulle vara störande för söndagens helighållande. Men
det är tobakshandlandena, som anse, att den nu tillåtna söndagshandeln
går deras affärer för nära, och det är der, man har att söka
uppkomsten till dessa fordringar på eu lag, som inskränker eller upphäfver
tobaksförsäljningen pa gator och torg under helgdagen, dä

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

iSnkniL ,deraf egDa cigarrbutiker måste vara stängda. Men, om det också
t rätten att ^unde vara skal att bifalla denna af cigarrhaudlandena uttalade önskan
å sabbatstid oc''h sålunda utlärda förbud, att under helgdagarne medelst kringSälja
tobaks- bäring föryttra tobaksvaror, så kan detta icke, på sätt blifvit förevaror
m. m. slaget, ske genom en lagförklaring. Vill man i lag förbjuda något,
( or s.) som förut varit tillåtet, så måste det ska genom eu lagförändring,
icke genom lagförklaring.

Det må nu visserligen vara sant, att forsäljarne af cigarrer kanske
gått något oförskämdt till väga, stält sig vid kyrkoportarne på trottoarerna
och i öfrigt på ett eller annat sätt hindrat trafiken, men detta är
icke något, som genom allmän lag kan normeras, utan tillkommer det
polismyndigheterna att tillse, att dessa oordningar icke inträffa, hvadan
något särskilt lagstadgande i detta afseende icke torde vara behöfligt.
Dessutom har jag låtit mig berättas, att polismyndigheterna
redan mänga gånger ingripit och befordrat till näpst sådana cigarrförsäljare,
som uppträdt störande för den allmänna ordningen.

Motionären har sagt, att allmänheten från de kringvandrande
försäljarne erhåller en mängd usla cigarrer men den olägenheten
torde icke kunna genom en lag undanrödjas. Dessutom är det icke
något, som hindrar de stora butikegarne att sjelfva låta sina biträden
kringbära och utbjuda eu bättre vara och derigenom konkurrera
med de öfriga.

Att detta kringbärande af cigarrer till försäljning skulle, såsom
motionären befarade, kunna urarta derhän, att spirituösa skulle på
samma sätt komma att medelst kringbäring föryttra®, är en grundlös
fruktan, ty sädant är uti nu gällande lag förbjudet.

Jag ber att fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljungberg: Den ärade talare, som nyss hade ordet, förmenade,
att det var från tobakshandlarne, som detta missnöje utgått.
Han tyckes således bra litet känna till opinionen i Stockholm, ty
den är allmänt emot denna fatala försäljning, och det är ganska
naturligt. Om riksdagsmännen mera allmänt vore här under sommaren
och såge sig öfverlupna af cigarrutbjudare, för hvilka man
knappt kan komma fram och hvilka t. ex. kunna räknas till 30 ä 40
stycken på ett enda litet område af Djurgården, skulle de finna, att
det är andra skäl än enskilda yrkesmäns klagan, som kunnat framkalla
motionen. Det är de sociala skälen, vid hvilka jag fästat mig.
För min del hade jag aldrig talat vid någon tobakshandlande eller
hört några klagomål från det hållet, då jag väckte min motion.
Jag trodde mig till och med kunna vara förvissad, att många flera
än jag skulle väcka sådan motion, emedan behofvet deraf syntes
mig så påtagligt.

Den ärade talaren påpekade vidare, att det missförhållande, som
här är i fråga, skulle kunna afhjelpas i ordningsväg. Förmodligen
menade han då, att öfverståthållareembetet och länsstyrelserna skulle
afstyra detsamma. Så hade jag äfven hoppats, men detta är icke
fallet.

Jag har flerfaldiga gånger sett denna skandal, då folket strömmat
till kyrkan och hela passagen framför henne varit uppfyld af

N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

cigarrfbrsäljare, hvilka derefter qvarstannat utanför kyrkan och under Ifragamtt
hela gudstjensten utbjudit sin vara. Då jag dervid en gång frågade
en polisbetjent, huru detta kunde tillåtas, svarade han, att han icke % sabbatstid
hade rättighet att jaga bort dem, då »Riksdagen tilläte sådan handel», sälja tobaksMen
huru kan sådant få ega rum? Icke är det öfverensstämmande varor m. m.
med god ordning. Det är derför, som man trott, att det skulle (Forts.)
kunna gå den här vägen, och endast på denna. Och när det förekommer
en sådan mängd cigarrutbjudare under vanliga förhållanden,
hvad skulle det icke då blifva under den tillstundande stora utställningen?
Borde man icke från nationel synpunkt hafva så mycken
ambition, att man icke blottställer sig för att främlingarna skola
säga: »hvad är detta för ett folk, som förbjuder tobaksförsäljningen
inom hus, men tillåter den utom hus under alla tider på söndagen!»

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till min
motion.

Herr Hasselrot: Jag skall icke tillåta mig förneka, att ett
visst oskick bedrifves här i hufvudstaden med kringbärande till
försäljning af tobak och cigarrer, men jag tviflar på, att rätta sättet
att afhjelpa detta är det af motionären föreslagna.

Enligt mitt förmenande har det onda uppkommit hufvudsakligen
genom den lagförklaring, som antogs 1893 och som jag då sträfvade
emot, ehuru förgäfves. Jag trodde, att det skulle varit bättre att,
såsom dittills, hålla denna försäljning inne i bodarna än att flytta
den ut på gator och gränder.

Att få en ändring i de nuvarande förhållandena utan att ändra
den lagförklaring, som ligger till grund för ofoget, tror jag icke
går för sig på den väg, som motionären föreslagit. I formelt hänseende
är förslaget oantagligt. Detta afser ju den paragraf, som
stadgar, att man icke får hålla kramlåda öppen under sabbatstid,
och i hvilken paragraf tillädes såsom förklaring, att förbudet mot
öppnande till salu 1 sabbatstid af kramlåda eller annan dylik bod
afser äfven bod, der tobak eller hvad deraf är förfårdigadt hålles
till salu. Till denna paragraf föreslår nu motionären skulle göras
ytterligare den förklaring, att dylik försäljning icke heller må under
sådan tid ega rum ä vägar, gator, torg eller andra försäljningsställen.

Detta är dock någonting, som alldeles icke har sammanhang
med bestämmelsen, att bod eller kramlåda ej får hållas öppen under
sabbatstid. och det ifrågasatta förbudet lärer alltså ej lämpligen kunna
införas under formen af en förklaring utaf nämnda paragraf. Skulle
ett sådant förbud stadgas, måste det blifva en särskild paragraf, och
då frågar jag, huru det skulle taga sig uti lagen att säga: * tobak tär
icke säljas under sabbatstid». Men hvarför? Ja, det skulle icke kunna
finnas något annat skäl dertill, än att tobak vore mera skadlig och
förkastlig än andra varor, men det tror jag icke man kan vara
berättigad att påstå. Tobak måste, såsom tillåten vara, ställas i
samma förhållande som andra varor åt likartad beskaffenhet. Det
kan icke blifva fråga om, att spritvaror komma att bäras omkring
till försäljning, ty sådant är uttryckligen förbjudet i bränvinstorsäljningsförordningen.
Deremot kringbäras och utbjudas apelsiner, söt -

N:0 12.

Lördagen den 13 Mars.

i&i8,aker och läskedlTcker, och ingen lär väl vilja påstå, att det i och
Träben att för S1& är mer förkastligt att utbjuda tobak än apelsiner.
å sabbatstid Saken är lör Girigt egentligen en ordningsfråga, och öfverståtsälja
tobaks- hållareembetet har också tagit hand om densamma. Så är det förvaror
m. m bjudet att använda barn till ifrågavarande försäljning. Vidare har
(Forts.) ett ej ringa antal personer fått bota, för det de vid sin försäljning
icke iakttagit ordning och skick. Och om det konstateras, att en
större mängd dylika försäljare samlas vid kyrkportarne samt åstadkommer
trängsel eller förargelse, tviflar jag icke på, att polisen rättar
detta.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wijk: Då lagutskottet afstyrkt denna motion af formella
skäl, är det ingenting vidare att göra, men jag kan icke underlåta
att uttala mina sympatier för motionens syfte, ty det synes mig
uppenbart orättvist, att personer, som ordentligt betala sin skatt till
stat och kommun, skola förhindras att sälja cigarrer, under det att
deremot de, som icke fullgöra sina skyldigheter i detta afseende,
skola, hafva rättighet att utöfva sådant yrke.

År det nu så, att de lagkloke icke kunna hitta på någon utväg
att stätja detta, kan jag icke neka till, att det synes mig, som om
Riksdagens beslut år 1893, som töranledde den omordade förklaringen
var ett misstag.

Jag har intet yrkande att göra.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels
att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels att kammaren, med
afsteg å utskottets hemställan, måtte bifalla den i ämnet väckta
motionen med den af herr Ljungberg under ofverläggningen föreslagna
ändring, att ordet »försäljningsställen» skulle utbytas mot
orden »allmänna platser».

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden samt förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Ljungberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller, hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

47 N:o 12.

Lördagen den 13 Mars.

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen med den af herr Ljungberg föreslagna
ändring.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—65;

Nej-32.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 10, till Konungen, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af förordningen
angående patent den 16 maj 1884, dels ock väckt motion om
ändrad lydelse af 25 § i samma förordning.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr af Burén till
och med den 23 och herr Larsson till och med den 29, för båda
räknadt från och med 15, allt innevarande mars.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,43 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna -

IS. 48

tisdagen den 16 Man.

Tisdagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,so e. m.

Justerades protokollet för den 9 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

bankoutskottets memorial n:o 5, angående afskrifning af osäkra
fordringar vid riksbankens hufvudkontor; samt

lagutskottets utlåtande n:o 30, i anledning af väckta motioner
med förslag till förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång
m. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta stats- och lagutskottets den 13 innevarande månad
bordlagda utlåtanden n:is 2 och 3, äfvensom lagutskottets samma dag
bordlagda utlåtande n:o 27.

Herr Reuterswärd erhöll på begäran ordet och yttrade: Då
flere bland kammarens ledamöter uttalat den önskan, att lagutskottets
nu föredragna betänkande n:o 27, angående bevisning inför rätta,
måtte få förekomma först nästkommande lördag, anhåller jag, att herr
grefven och talmannen behagade göra proposition derom.

På gjord proposition beslöts, att lagutskottets utlåtande n:o 27
skulle uppföras på föredragningslistan till det sammanträde, som
komme att hållas nästa lördag.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 13 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 28.

Herr Reuterswärd, som derpå erhöll ordet, yttrade: Jag beder
att äfven här få göra den framställning, att detta betänkande, som
står i saraband med betänkandet n:o 27, också måtte förekomma till
afgörande inom kammaren först nästkommande lördag.

Tisdagen den 16 Mars.

N:0 12.

På framställning af herr talmannen beslöts, att lagutskottets utlåtande
n:o 28 skulle uppföras på föredragningslistan till kammarens
sammanträde lördagen den 20 i denna månad.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 13 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 29.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,43 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Föräta Kammarens Prof. 1S!J7. N:o 12