1897. Andra Kammaren. N:o i o

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o i o.

Onsdagen den 3 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Efter föredragning, hvart för sig, af statsutskottets utlåtanden:

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af den kronan såsom danaarf tillfallna lägenheten
Lilla Hyddan å Örebro stads område, och

n:o 27, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående
upplåtelse till staden Sundsvall af viss, statens jern vägar tillhörig
mark,

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.

§ 2.

Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
n:o 3, angående vissa, ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.

Punkten 1. Ang. tull å

superfosfat.

I motion, n:o 15, inom Första Kammaren, hade herr C. E.

Ljungberg föreslagit, att superfosfat, som icke äro att hänföra till
råmaterialier, måtte åsättas en tullafgift af 25 öre för 100 kilogram,
men hemstälde utskottet, att gällande tullfrihet för superfosfat
måtte bibehållas.

Deremot hemstälde, i afgifven reservation, herrar af Buren
och friherre K ting spor, att Riksdagen ville bifalla herr Ljungbergs
i ämnet väckta motion.

Efter föredragning af punkten anförde

Herr Swartling: Herr grefve och talman, mine herrar!

Ehuru jag icke låtit anteckna mig såsom reservant, har jag likväl
inom utskottet icke delat den åsigt, som gjort sig gällande

Andra Kammarena Prot. 1897. N:o 10. 1

N;o 10. 2

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tull å i föreliggande punkt af betänkandet. Jag anser nemligen, att de
superfosfat, skal, soin föranledde 1888 års tullkomité att föreslå tull å super(Forts.
) fosfat, i det närmaste qvarstå oförändrade; och jag delar sålunda
den af reservanterna, herrar af Burén och friherre Klingspor,
uttalade åsigten om nödvändigheten och önskvärdheten af en
sådan tull.

Det förnämsta skäl, som utskottet anför mot åsättaudet ’ af
denna tull, är, att utskottet befarar, att priset på varan derigenom
skulle komma att höjas, och att en £ådan höjning vore för jordbruksnäringen
skadlig. Hade jag den öfvertygelsen, att den ifrågasatta
tullsatsen skulle blifva till skada för jordbruket, ja, då skulle
jag icke vilja medverka till en sådan tull. Men jag har den
öfvertygelsen, att det är till jordbrukets gagn, att i vårt land
finnas fabriker för tillverkning af ifrågavarande gödningsämne
och att det är fara värdt, att, om icke dessa fabriker erhålla
något stöd, tillverkningen kommer att upphöra. Och i så fall
tror jag, att det komme att blifva svårt för jordbrukarne att för
ett någorlunda drägligt pris kunna erhålla ett ämne, som de så
väl behöfva.

Det är på grund af dessa skäl, som jag anhåller att få yrka
bifall till reservanternas hemställan.

Herr Collander: Jag skall i motsats till den föregående
ärade talaren be att få yrka bifall till utskottets förslag. Jag tror
verkligen, att man bör kunna se denna sak från fristående ståndpunkt.
Här gäller det ju eu nödvändighetsvara för landets hufvudnäring,
jordbruket. Det kan väl då icke vara möjligt, att det
är rigtigt att betunga denna näring genom att höja priset på
superfosfat, utan man bör väl i stället söka att ställa produktionsvilkoren
så lindriga som möjligt. Jag ber att få erinra derom,
att, ehuru pluraliteten inom utskottet utgöres af män, som hylla
tullsystemets grundsats, det likväl afstyrkt åsättandet af tull å
superfosfat. Detta visar ju, att äfven tullvännerna se saken från
den af mig angifna synpunkten. Jag skall icke vara mångordig,
utan endast be att få upprepa yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Bergendahl: Jag bör icke kunna misstänkas för att
icke vilja skydda alla svenska näringar, som deraf äro i behof,
men jag kan i förevarande fall icke vara med om att gifva min
röst för den föreliggande motionen, enär jag icke anser det vara
hvarken i motionen påvisadt, eller af de upplysningar, som
lemnats mig, ådagalagdt, att eu tull å superfosfat för närvarande
är af behofvet påkallad. Dessutom föreligger det enligt min
tanke tekniska svårigheter för att denna vara kan på ett rigtigt
sätt blifva tullbehandlad. Jag ber att i det hänseendet särskilt
få fästa uppmärksamheten på, att i handeln förekommer ett göd -

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

3 N:o 10.

ningsämne, s. k. mossgödning, bestående af en blandning utaf Ang. tull å
olika preparater. För närvarande lärer ej någon import häraf ega superfosfat.
rum, men man kan tänka sig att så kan blifva förbållandet, och (Forts.)
då undrar jag, huru en rigtig tullbehandling deraf skall kunna gå
för sig.

Ett ytterligare skäl för mig att icke vara med om reservationen
är, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj-.t begärt att
få införd kontroll å superfosfattillverkning. Jag tror, att man
bör afvakta resultatet af denna Riksdagens skrifvelse. Ty kommer
en sådan kontroll till stånd, då kommer frågan i ett annat
läge, derest man framdeles ifrågasätter tull å superfosfat.

På grund af hvad jag nu i korthet tagit mig friheten anföra,
förenar jag mig med herr Collander om yrkande af bifall till utskottets
hemställan.

Herrar Lundell och Almqvist förklarade sig instämma med
Herr Bergendahl.

Herr Folke Andersson: Herr talman! Äfven jag skall
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Bland de tullar, som ifrågasättas, är icke någon så orimlig
som tull på gödningsämnen. Dessa ämnen äro ju alldeles nödvändiga
för att jordbrukaren skall kunna hålla sin jord gifvande. Då
de sålunda äro erforderliga för sädens producering, och en tull å
dem endast komme att fördyra sädesproduktionen, kan jag på
inga vilkor vara med om en sådan tull.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de båda olika yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2. Ang. tullen å

lmdar och

I särskilda motioner, n:o 12 inom Första Kammaren af herr skmn''

P. M. Söderberg, och n:o 27 inom Andra Kammaren af herr J.

Anderson i Tenhult, hade föreslagits, att tullen å sulläder och
bindsidläder måtte höjas till 40 öre för kilogram samt å andra
slag af beredda, till pelsverk ej hänförliga hudar och skinn till
65 öre för kilogram; och hade derjemte herr Söderberg hemstält,
att de förhöjda tullsatser, som kunde varda af Riksdagen beslutade,
måtte så fort ske kunde tillämpas.

Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet:

satt Riksdagen, med bifall till motionerna, i hvad desamma
afse nu ifrågavarande varuslag, måtte besluta:

N:o 10.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

4 Onsdagen den 3 Mars, e. m.

a) att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda, sulläder och bindsidläder, skall höjas till 40 öre för
kilogram; och

b) att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda, andra slag, skall höjas till 65 öre för kilogram.

I afgifven reservation hemstälde deremot herrar Collander,
Jansson i Krakerud, Lundström, Olsson i Sörnäs, Göransson, Elis
Nilson och Dalilstedt,

att Riksdagen, med afslag å motionerna, i hvad de afse nu
ifrågavarande varuslag, måtte besluta:

a) att nuvarande tullsats för hudar och skinn, ej hänförliga
till pelsverk, beredda, sidläder och bindsidläder, 24 öre för kilogram,
skall bibehållas oförändrad;

b) att nuvarande tullsats för hudar och skinn, ej hänförliga
till pelsverk, beredda, andra slag, 47 öre för kilogram, likaledes
skall bibehållas oförändrad.

Efter föredragning till en början af mom. a) af utskottets
hemställan, anförde

Herr Collander: Den föreliggande frågan är i likhet med
flere andra, som tillhöra tulltaxan, en gammal gengångare. Riksdagen
har ständigt, alltsedan år 1886 vill jag minnas, afslagit
framställningar om att höja den då senast åsätta eller reglerade
tullsatsen å hudar och skinn.

Jag yttrade här om dagen, då det förelåg till behandling ett
annat betänkande från bevillningsutskottet, att det var underligt
att finna, huru'' litet utskottet i sina motiveringar följer förnuftets
lagar. Samma observation kan man göra här. Om man ser
på utskottets motivering för afslag å superfosfattullen, så motiverar
utskottet detta afslag på sid. 2 i betänkandet med bland annat
följande: »Dessa skäl äro förnämligast vigten deraf, att priset å

ett för jordbruksnäringen i högsta grad nyttigt och i stor mängd användt
ämne icke förhöjes genom tull och de af tullbehandlingen
förorsakade kostnader.» Der ser utskottet saken från fullt rigtig
synpunkt eller den, att det är synnerligen vigtigt att icke fördyra
varan för konsumenten. Men nu i punkt. 2 eller den om tullen
å hudar och skinn, hvilka artiklar utan tvifvel äfven äro af mycket
stor vigt för jordbrukaren, enär, såsom reservanterna påvisat,
han deraf har behof icke endast såsom alla andra till skodon, utan
äfven till seldon, åkdon, m. m., der vill utskottet icke taga hänsyn
till konsumentens intressen, utan der håller det envist fast
vid producentens. Detta synes mig vara ett sätt att resonera,
som icke kan försvaras.

Onsdagen den 3 Mars, e. nr.

5 N:o 10.

Reservanterna hafva på sid. 19 i betänkandet visat, alt man Ang. tullen
af de siffror, hvarmed utskottet velat belysa läderindustriens ställning
i vårt land, icke kan draga de slutsatser, som utskottet der- ''''

af gjort. Reservanterna visa der, att, i motsats till hvad utskot- 01 s''
tet sökt göra gällande, lädertillverkningen under de år, eu lägre
tullsats varit åsatt, varit större än under de år en högre tullsats
varit gällande, att arbetarnes antal ökats under de sista åren,
fastän fabrikernas antal minskats, beroende derpå att större garfveri
trädt i stället för en del smärre.

Reservanterna hafva likaledes påvisat en annan omständighet,
nemligen att den konkurrens, hvaröfver garfveriindustrien
särskildt beklagat sig, härrör från Norge. Det har länge varit
kändt, att det norska sullädret med framgång upptagit täflan på
den svenska marknaden, och detta har varit eu besvärlig sak för
de svenska läderfabrikanterna. Men dermed är en besynnerlig
historia förknippad. Ty såsom reservanterna påvisat, ställa sig
nemligen tillverkningsförhållandena ungefär lika i de båda länderna
— skulle det vara till någotdera landets nackdel, så vore det
väl till Norges, då Norge måste från Sverige taga ett af de vigtigaste
råämnena för beredningen, nemligen ekbark. Men det
oaktadt har Norge, som sagdt, med framgång upptagit täflan på
den svenska marknaden, och reservanterna hafva med anledning
deraf dragit den rigtiga slutsatsen, att detta berott på att norrmännen
skaffat sig bättre och ekonomiskt förmånligare garfningsmetoder
och bättre följt med sin tid än vi. Utskottet framhåller
också, att de svenska garfverierna i allmänhet hafva äldre och
mindre ändamålsenliga metoder. Men skall man väl premiera
något sådant genom att gifva ökadt tullskydd? Det vore väl icke
ett sätt att gå framåt, som man skulle vilja vara med om.

Hvad sedan konsumtionsfrågan beträffar, så framhölls nyss,
när det gälde tull på gödningsämnen, att det vore jordegare och
arrendatorer, som vore de förnämsta konsumenterna, och att derför
tull icke borde åsättas. Men när det nu gäller läder, så är det
icke allenast samma personer, som äro konsumenter och således
hafva intresse af att lädertullen ej höjes, utan det är dessutom
alla jordbruksarbetare, som icke hafva egen jord, hvilkas skodon
komme att fördyras genom en ökad tullsats på läder.

Jag har äfven hört ett annat skäl uppgifvas för höjning af
denna tull, nemligen att, om man icke på sätt som nu föreslagits,
skyddade garfverinäringen, man icke skulle kunna hålla tillsammans
skyddsvännerna. Men jag får upprigtigt säga, att jag icke
kan förstå något sådant. Jag kan förstå, att eu sådan hänsyn
kan förefinnas, då det gäller potatistullen, emedan det finnes en
hel del odlare af potatis i magra trakter, som äro mycket intresserade
af denna tull och hafva representanter i Riksdagen, och
livilka sistnämnde man — för att behålla deras röster — måste
gifva denna tull, äfven om man icke anser det rätt. Men nu

N:o 10.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

6 Onsdagen den 3 Mars, e. m.

i galler det garfvarne, och jag vet icke, att vi hafva någon sådan
här i kammaren. Vi hade eu förra perioden, men han var frihandlare.
I Första Kammaren deremot tror jag, att det finnes en.
Jag kan derför icke se, att man skulle kunna riskera att icke
kunna hålla partiet tillsammans, om man icke bifölle den föreslagna
tullförhöjningen.

Jag skall vidare be att få erinra om att vid 1892 år3 riksdag,
då det tulltaxeförslag förelåg till afgörande, som afgifvits af
den år 1888 tillsatta tullkomitén, och då den största omarbetning
af tulltaxau, som skett sedan förra franska handelstraktaten 1892
upphört att gälla, egde rum, hade Kongl. Maj:t föreslagit en förhöjning
af såväl lädertullen som tullen på skodon. Men såsom
reservanterna anfört i sin reservation beträffande artikeln skodon,
yttrade Riksdagen detta år —- 1892 — i sin skrifvelse till Kongl.
Maj:t, efter att hafva anfört Kongl. Majds förslag om förhöjniug
af tullen å skodon, andra slag, till 2 kronor per kilogram, följande:
»Hvad slutligen beträffar skodon, andra slag, har Riksdagen med
hänsyn till denna artikels egenskap af nödvändighetsvara funnit
sig icke böra bestämma tullsatsen till högre belopp än 1 krona
per kilogram». Detta var Riksdagens åsigt 1892 om både läderoch
skodonstullen; och då dessa artiklar fortfarande äro förnödenhetsvaror
af första ordningen för alla menniskor och för jordbrukarne
i synnerhet, så förmodar jag, att Riksdagen, som sedan dess
alla gånger afslagit dessa anspråk från läderfabrikanterna, äfven
i år skall göra detsamma.

Man får här höra många besynnerliga saker om läderfabrikerna,
och jag skall be att få anföra ett exempel. Det har berättats
mig, att ett garfveriaktiebolag nyligen utgifvit ett prospekt
till teckning af nya aktier i företaget. Aktiernas nominella
värde var 500 kronor per aktie, men i prospektet talades om, att
till följd af de gynsamma konjunkturer, under hvilka affären arbetade,
de nya aktierna skulle utsläppas med 60 procent premie,
och således hvarje aktie betalas af de nya tecknarne med 800
kronor i stället för 500. Jag har försökt att få närmare reda på
denna sak, men icke lyckats, emedan man vägrat lemna ut prospektet.
Detta visar emellertid, att den ifrågavarande näringen
icke kan vara i så stort behof af hjelp.

Slutligen skall jag be att få anföra något, som jag hört af
en ledamot af Första Kammaren och som är rätt betecknande.
Han omtalade, att eu af hans slägtingar, hvilken drifver garfverirörelse
och tecknat på denna petition, som är utdelad till
kammarens ledamöter, på tillfrågan, huru han, som förtjenat en
förmögenhet på sitt yrke, kunnat underteckna en sådan petition,
svarat: »Ja, jag var tvungen för de andra». På det sättet komma
dylika petioner till.

Jag skall emellertid icke upptaga kammarens tid, utan be att
få yrka afslag på utskottets betänkande och bifall till den af mig

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

7 N:o 10.

med flere vid betänkandet fogade reservationen såväl i denna Ang. tullen
punkt som i de två efterföljande. skinn,^

Häruti instämde herr Anderson i Hasselbol.

Härefter begärdes ordet af

Herr Fredholm, hvilken jemväl reserverat sig mot utskottets
ifrågavarande hemställan och nu yttrade: Då det nu förevarande
momentet föredrogs, begärde jag ordet för att hemställa, att momenten
a) och b) måtte föredragas på en gång, emedan de innehålla
tullsatser, som stå i närmaste sammanhang med hvarandra.
Då jag emellertid icke fick tillfälle att då göra denna hemställan,
så skall jag nu be att få göra den, och hemställer således, att
diskussionen måtte få röra sig om såväl momentet a) som momentet
b), men beslut fattas i hvardera punkten särskilda

Sedan denna herr Fredholms hemställan af kammaren bifallits,
samt herr talmannen i följd deraf föredragit jemväl mom. b)
af utskottets hemställan, lemnades ordet till

Herr Swartling, som anförde: I motsats till den ärade

talare, som i denna fråga först hade ordet, skall jag be att få
yrka bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt. Så
mycket har blifvit yttradt i denna fråga, att den snart sagdt icke
är af något intresse vidare, utan tvärt om är tröttande; men det
hindrar icke, att man nödgas säga något, då det gäller eu så
vigtig sak som den förevarande.

Jag har noga genomgått reservanternas uttalanden, och jag
har verkligen allvarligt sökt att deri finna något verkligt skäl för
afslag å de föreliggande motionerna, men det har varit mig med
bästa vilja omöjligt att i reservationen finna något sådant. Jag
vill gifva de ärade herrar reservanterna med herr Collander i
spetsen rätt i en anmärkning, som de gjort här gent emot utskottet,
då de sagt, att det är ett tydligt felslut, som utskottet
gjort, då utskottet i den omständigheten, att garfveriernas antal
något minskats, vill se ett bevis på en tillbakagång af näringen.
Deruti har herr Collander fullt rätt, och säkerligen erinrar han
sig jemte de andra, att jag i utskottet icke var med om, att i
utlåtandet skulle intagas något af den motiveringen. Men det
synes mig, som om herrar reservanter också sjelfva skulle hafva
gjort sig skyldiga till felslut. Låtom oss se först och främst på
den, som de sjelfva säga, så upplysande tablån 1 På den bygga
de antagandet, att det är bättre för en näring under lägre tullskydd
än under högre. De framhålla nemligen, att åren 1876—
1880 och 1881—1885, då lägre tullsatser voro rådande än förut
och efteråt, tillverkningen var större än den senare har varit.

N:o 10.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

8 Onsdagen den 3 Mars, e. m.

«Nå ja, men det lär väl ej vara orsak och verkan detta. Icke
berodde det på de lägre tullsatserna under perioderna 1876—1885,
att tillverkningen då var större. Det veta nog herrarne litet hvar
och specielt den, som skrifvit reservationen — han erinrar sig
otvifvelaktigt, att i början af 1870-talet eu mängd nya fabriker uppstodo,
en mängd andra, mindre, ombildades till bolag och rörelsen
växte ut orimligt. Så kom tullnedsättningen år 1876. Då biet det
ett ofantligt bakslag. Men det är klart, att, innan man besluter
sig för att nedlägga en rörelse, man i det längsta söker hålla sig
med i hopp att det skall blifva bättre, blifva en möjlighet att
kunna reda sig, och mau stannar derför till en början vid att
blott så småningom minska tillverkningen. Genom nämnda bakslag
blef det emellertid ett successivt sjunkande i tillverkningen,
från 932,000 kilogram under perioden 1871—1875 till 611,000
under perioden 1876—1880 samt 494,000 under perioderna 1881—-1885. Det visar sig ju sedermera, om man vill säga att tullen
spelar någon roll, att sista perioden 1891—1894, efter den år 1886
höjda tullen, tillverkningen åter är något högre. Den hade gått
ned till 411,000 kilogram under den närmast föregående perioden,
men den gick upp till 499,000 kilogram under perioden 1891—
1894. Jag tror emellertid, att det är orätt att draga en sådan
slutsats, som reservanterna synas vilja draga af det omnämnda
förhållandet.

Vidare säga reservanterna: »Att Sverige sedan 1871 betyd ligt

ökat sin införsel af läder, bör ju ej förefalla underligt, då
man besinnar, dels att folkmängden frän nämnda år till 1894
tillvuxit med omkring 700,000 personer eller cirka 14 procent,
och dels att konsumtionsförmågan samtidigt stegrats i ännu högre
grad.» Det är ju alldeles klart, att, då folkmängden ökats och
till på köpet konsumtionsförmågan vuxit i ännu högre grad, man
skall kunna vänta sig, att en betydligt större förbrukning af en
vara skall ega rum. Men att af den ökade förbrukningen ovilkorligen
skall följa ökad import, kan jag ej finna vara rigtigt. Det

borde vara naturligt, mine herrar, att det samtidigt skulle blifva

bättre för de svenska garfverierna, så att de också skulle få öka
sin tillverkning. Men här vid lag förhåller det sig så, att blott

importen vuxit, men tillverkningen ej kunnat ökas, detta i följd

af att den utländska konkurrensen varit öfvermägtig.

Vidare framhålla reservanterna, att det egentligen är konkurrensen
med Norge, som i det här afseendet skulle vara så svår.
Det åberopas, att det kommit in från Norge i medeltal, som det
visat sig under femårsperioden 1891—1895, 845,040 kilogram läder
årligen. Ja, det är ju en rätt betydlig post, detta, men herrar
reservanter hafva förbisett, att af den posten är icke mindre än
551,000 kilogram, således allra största delen, utländskt läder, som
endast transiterat Norge. Införseln af norskt läder, af i Norge
tillverkadt läder, uppgick under samma tid till allenast 293,000

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

9 N:o 10.

kilogram. Men det kindrar ju icke, att äfven denna lika, jemförelsevis
obetydliga post kan i konkurrenskänseende vara af obehaglig
beskaffenhet för garfveriidkarne. Det vill jag icke bestrida.
Men den spelar icke på långt när den stora roll, som reservanterna
velat tillmäta den.

Hvad beträffar att Norge skulle vara nästan ännu sämre
situeradt än vårt land i afseende på förmåga att kunna tillverka
läder, tror jag att reservanterna kafva litet orätt, åtminstone då
de säga, att norrmännen måste hemta sin ekbark från Sverige.
Det kommer endast en liten, mycket obetydlig del från Sverige.
Största delen af den ekbark, som förbrukas i Norge, är norsk.
Den hemtas, som jag tror, från trakten mellan Arendal och
Flekkefjord.

Då jag sålunda icke kunnat finna, att reservanterna anfört
något öfvertygande skäl för afslag å motionerna, men deremot
hvad som är framhållet i utskottets betänkande bär så tydligt
vittne om de stora svårigheter, under bvilka garfverinäringen arbetar,
då efter min uppfattning det är af vigt för landet att bibehålla
denna näring vid lif, och då derjemte, som jag förut haft
äran påvisa, det icke finnes något annat land i Europa, frånräknadt
det frihandelsvänliga England, som har så låg tullsats å
sulläder, som vi hafva — den lägsta tullsatsen utomlands förekommer
i Danmark, som har 32 öre — synas mig dessa förhållanden
innebära allt skäl för att vi nu skola villfara motionärernas
framställning.

Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrade:

Herr Fre dkol in: Herr talman! Den nu föreslagna tull förhöjningen

leder sitt ursprung från den tullkomité, som år 1891
afgaf sitt betänkande och som hade till uppgift att söka bringa
ordning och reda i det »nya systemets» tulltaxa. Kongl. Maj:t
framlade äfven för 1892 års Riksdag ett förslag till tulltaxa, bygdt
på detta tullkomiténs betänkande. Som herrarne emellertid torde
erinra sig, blef den föreslagna tullen på läder och skodon vid
denna riksdag afslagen. Den blef det förnämligast derför, att
dessa artiklar spela en mycket stor roll i landets konsumtion, och
man ville ej genom tull fördyra en nödvändighetsvara sådan som
skodon. Det var den synpunkten, som då gjorde sig gällande.

Efter detta, sedan ärendet genomgått en, som tullkomitén förklarar,
sorgfällig pröfning inom komitén och sedan Kongl. Maj:t
och Riksdagen ytterligare pröfvat hvad komitén föreslagit, både
man väl kunnat förvänta, att ansatserna för att få en tullförhöjning
till stånd dermed skulle hafva afstannat, eller åtminstone
att, om man ville hafva eu sådan, man då skulle hafva med öfver -

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

N:o 10. 10

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

tygande skäl och bevis sökt ådagalägga nödvändigheten af denna
tull på ett klarare och bättre sätt, än hvad tullkomitén gjort.
Men intet af detta skedde. I stället hafva hvarje riksdag efter
år 1892 förnyade motioner i denna rigtning blifvit framlagda,
alla dessa motioner utan ett enda annat ord till motivering, än
»att det icke torde anses förenligt med klokhet och billighet att
för här nämnda särdeles vigtiga yrkesgrenar bibehålla de gamla,
allt för låga tullsatserna». Och bevillningsutskottet har med undantag
för en gång alltid tillstyrkt motionerna utan annan motivering
än den, som kunnat hemtas ur förenämnda 1891 års komitébetänkande.
Den motivering, som föreligger i utskottsbetänkandet
i år, är icke heller någon annan än den, som utskottet framlade
förra året med undantag af några obetydliga förändringar.

Icke heller har man funnit, att de personer, som sitta inne
med fackkunskaper och som äro närmast intresserade af denna
näring, gjort sig besvär och möda att upplysa allmänheten om
nödvändigheten att höja denna tull. I stället för att göra detta,
i stället för att för allmänheten klargöra de svårigheter, hvilka
man har att kämpa emot — något som borde hafva varit helt
naturligt och den enklaste sak i verlden för utöfvare af en näring,
som förklaras med nödvändighet gå under utan förhöjdt tullskydd
— hafva de i stället petitionerat, petitionerat om att det är
nödvändigt, att man får allt hvad man i petitionen begärt, eftersom
hvad man begärt grundat sig på noggranna beräkningar.
Hvarför har man då icke lagt fram dessa beräkningar? Förra
året inkom en sådan petition till bevillningsutskottet, undertecknad
af 533 personer. I år har det kommit in eu dylik, men undertecknad
af blott 206 personer. Förmodligen hafva petitionärerna
i år funnit, att detta antal stod i en skriande motsats till fjolårets.
De hafva nemligen sedermera anskaffat flera namn, så att
de petitionerandes antal nu uppgår till 445. Ibland de nyanskaffade
petitionärerna äro 64 garfvare, 52 garfvaregesäiler, 30 skomakare
och 93 andra personer, såsom prester, folkskolelärare, stationsinspektorer,
banvakter, mästare af flera slag, såsom borg-, postoch
jägmästare, färgare, målare, snickare och smeder. Nu frågar
jag, om man i eu yrkesfråga, som fordrar fackinsigter för att
rigtigt bedöma, och i eu fråga, som för allmänheten har en så
stor vigt och betydelse, derigenom att tullen fördyrar eu af
allmänhetens oundgängligaste nödvändighetsvaror, kan tillmäta
någon som helst betydelse åt en petitionering sådan som den
förenämnda.

Det är två saker, som man egentligen har framhållit: för det
första, att den utländska konkurrensen är öfvermägtig, och för
det andra, att, om icke tullförhöjningen inträder, näringen kommer
att gå under. Hvad nu beträffar den öfverhängaude faran af
utländsk konkurrens, vill det synas mig vara nödvändigt, att man
i första rummet gör klart för sig, hvari denna konkurrens består.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

ll N:o 10.

Vidkommande sulläder och bindsulläder, eger konkurrens icke Ang. tullen
rum med afseende på bindsulläder. Det är en mycket liten import
af den varan. Deremot är det en mycket stor import af u ''
sulläder. Hvad hudar och skinn, andra slag, beträffar, är det t''ors'')

import af en del dithörande ämnen, men ingen import af andra.

De slag af hudar och skinn, andra slag, som förnämligast utgöra
föremål för import, äro lackerade skinn, getskinn, foderskinn
och andra, som man skulle med ett gemensamt namn kunna kalla
lyxskinn, och sådana tillverkas ej här, förmodligen af det skäl, att
marknaden ej är tillräckligt stor. Således: den utländska importen
inskränker sig hufvudsakligast och förnämligast till sulläder. Af
det importerade sullädret hafva 2/io kommit från Norge och 7/io
från Amerika, jag säger: »från Amerika» — i tulluppgifterna står
det »från England», men det mesta, som derifrån införes, är amerikanskt
läder. Efter upphörande af mellanrikslagen är det tydligt,
att importen från Norge så till vida kommer att försvinna, att
icke något i Norge tillverkadt läder här kan införas och den andra
beståndsdelen i den från Norge förut förekommande importen,
den, som transiterar Norge, kommer att gå öfver svenska hamnar,
förmodar jag. Då återstår sedan endast den amerikanska importen.

Det amerikanska lädret — hvarför har det nu fått så stor användning
i Sverige? Jo, det är af två skäl eller egentligen blott
ett: det är billigt. Det är billigt, och det är godt för det ändamål,
för hvilket det användes, nemligen af fattigt folk att sula skor
med. Det är starkt, hållbart och billigt. Det är så billigt, att
jag för min del är öfvertygad om, att importen deraf icke kommer
att minskas genom den nu föreslagna tullförhöjningen. I Amerika
står ett kilogram amerikanskt sulläder till 1 krona 70 öre, och
med frakt och omkostnader ocdi tull står det här i något öfver
två kronor. Nu ber jag få säga de herrar, som följa med noteringarna
i tidningarna, att de visserligen der finna högre pris
utsatta. Men de af mig nämnda äro minimiprisen, på hvilka man
skall grunda sina beräkningar. Allt det andra, som tillkommer,
beror på mellanhänder, och den derigenom uppstående prisförhöjningen
torde lika mycket drabba den svenska varan som den
utländska. Svenskt sulläder åter igen betingar ett mycket högre
pris i marknaden, 2 kronor 35 öre till 2 kronor 90 öre.

Nu kommer naturligtvis tullförhöjningen att åstadkomma, att
det amerikanska sullädret kommer att kosta 2 kronor 20 öre eller
mera per kilo, det vill säga detta är sjelfva grundpriset, sedermera
kommer till eu del andra kostnader, som dock icke förhindra importen.
Effekten af denna tullförhöjniug blir, att landets behof
af amerikanskt sulläder kommer att fördyras, beräknadt efter den
qvantitet deraf, som nu införes, med omkring 350,000 kronor. Det
är dessa 350,000 kronor, som den arbetande delen af svenska
folket får betala. Och för hvilket ändamål? Icke för att befrämja
garfveriuäringen, utan för att bereda statsverket ökade inkomster

N:o 10. 12

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

alldeles på samma sätt som förut skett i fråga om fläsk, spanmål
och en hel hop andra förnödenheter.

Med afseende å hudar och skinn kommer införseln af den
delen af dessa artiklar, som verkligen är föremål för import, alls
icke att minskas, tullen kommer icke att hafva någon annan
verkan än att fördyra varan med tullens belopp, men detta blir
en affär endast mellan skomakarne och deras kunder, hvarvid
skomakarne få taga igen det förhöjda priset på lädret genom att
höja priset på skodonen. Jag vill dock icke så mycket fästa mig
dervid, ty denna förhöjning i priset kommer att drabba mera
burget folk. Men i alla fall torde den återstående förhöjningen
i tullinkomst, nemligen den å läder, andra slag, dock komma
att uppgå till 150,000 kronor, och lägger man denna summa till
de förutvarande 350,000 kronorna, blir det omkring en half million,
som det nu är fråga om att taga ut genom beskattning på en
sådan nödvändighetsvara som skodon.

Nu säger man: detta må så vara, men det är nödvändigt på
det att man skall kunna möjliggöra garfverinäringens bestånd,
ty den befinner sig, enligt petitionärernas uppgift, i ett ytterst bekymmersamt
läge. Ja, jag kan icke med säkerhet yttra mig om
den saken, ty jag har icke funnit sådana undersökningar och
sådana utredningar företagna, som äro behöfliga för att man skall
kunna bilda sig ett omdöme i den frågan. Jag är dock mycket
misstrogen i detta fall, ty detta tal om garfverinäringens undergång
har jag nu hört upprepas i 20 år. Det är nemligen nu 20
år sedan första anloppet gjordes mot den då rådande så kallade
frihandeln, och det första protektionisterna började med var att
påyrka tull på läder. Med hvilken framgång anloppet gjordes
veta vi nu, då vi stå vid slutpunkten af första afdelningen af det
nya tullsystemet. Det gäller nemligen nu att skattlägga den sista
återstående delen af de lefnadsförnödenheter, för hvilkas prisbillighet
konsumenterna hafva kämpat så länge och så fruktlöst. Går
det nu på det sättet, att vi få förhöjd tull på läder, vet jag egentligen
icke, att konsumenterna såsom sådana hafva något vidare
intresse att förfäkta; deras lefnadskostnader torde då svårligen
kunna beskattas mera än hvad som redan skett.

Huru det står till med garfverinäringen enligt utskottets mening,
derom har utskottet dragit försorg att lemna en mycket
sorglig bild, och den siste talaren har ytterligare betonat utskottets
framställning. Jag vill icke åter igen upprepa de siffror han rörde
sig med, afseende tiden från 1871 ända till 1894, och göra dem
till föremål för granskning, men jag skall tillåta mig att redogöra
för förhållandena sådana de gestaltat sig de sista tre åren,
det vill säga de år, för hvilka uppgifter föreligga, nemligen åren
1893, 94 och 95. Hvad nu 1895 beträffar, så äro siffrorna angående
detta år ännu icke offentliggjorda, så att herrarne kunna icke
endast på grund af att jag anför dem tillmäta desamma någon

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

13 N:o 10.

officiel betydelse. Emellertid gestaltar det sig så, att antalet garf- Ang. tullen
vener under dessa tre år ökats från 571 till 575, det är visser- ÄMs^n0C
ligen i och för sig icke mycket, men samtidigt har antalet arbetare F \
ökats från 1,764 till 1,923, och detta är dock något, som är värdt '' °r s"
att taga i betraktande just då, när det förutspås, att denna näring
går sin undergång till mötes. Men ännu vigtigare för bedömandet
af garfverinäringens ställning är, att tillverkningsvärdet ökats
från 5,500,000 kronor år 1893 till 6,800,000 kronor år 1895. När
jag jemfört dessa uppgifter med petitionärernas påståenden, har
det för mig varit angeläget att söka taga något närmare detaljerad
kännedom om huru det verkligen står till med garfverinäringen.

För det ändamålet har jag undersökt 12 stycken af de förnämsta
garfverierna i Sverige — icke dessa smågarfverier på landsbygden,
som sysselsätta 1, 2 ii 3 arbetare, ty man kan icke säga, att de
egentligen representera den industriella verksamheten, utan snarare
äro de att hänföra till husslöjd. Denna del af garfverinäringen
torde för öfrigt blifva i mer eller mindre grad oberörd af den nu
föreslagna tullförhöjningen. Den torde icke kunna hjelpa de små
yrkesutöfvarne, ty dessa ha sin kundkrets på trakten der de
arbeta, och denna kundkrets torde hvarken ökas eller minskas
genom tullskyddet.

Om de 12 stora läderfabrikerna har jag för året 1893 hemtat
upplysning ur Industrikalendern, och den har, som herrarne torde
hafva sig bekant, utarbetats af en tjensteman i kommerskollegium
efter officiella källor, så man torde få tillmäta hans sifferuppgifter
rätt mycken betydelse. Dessa 12 största läderfabriker sysselsatte
då 325 arbetare och tillverkade för nära 2,000,000 kronor samt
voro upptaxerade till en årlig inkomst af 162,000 kronor. För år
1895 har jag icke kunnat skaffa andra uppgifter än sådana som
angå den inkomst, för hvilken samma fabriker voro upptaxerade.

Dessa uppgifter äro hemtade ur Handelskalendern. Om man nu
anställer en jemförelse, finner man, att för de fabriker, hvilka
1893 hade en bevillningstaxerad inkomst af 162,000 kronor, hade
inkomsten 1895 ökats till 210,000 kronor. Icke utvisar detta just
något så förfärligt betryck, och har man derför icke att tillgå
bestämdare uppgifter än de ytterst knapphändiga, som såväl tullkomitén
som bevillningsutskottet lemna!, för att på dem grunda
sitt omdöme om den föreslagna tullförhöjningens behöflighet, tycker
jag det är klokast att låta vara vid det gamla, tills herrar garfvare
i form af en verklig utredning och icke i form af petition behaga
upplysa Riksdagen och allmänheten, huru deras ställning i sjelfva
verket är, och om den nödvändiggör ett ökadt tullskydd.

Bevillningsutskottet har nu tillstyrkt eu tull förhöjning, men
tro herrarne, att garfvarne bli nöjda med den? Nej, de taga nog
hvad de få, men dermed äro de visserligen icke nöjda, utan komma
de, som de sjelfva förklara, framdeles att göra anspråk på det
som de nu icke fått. Och dessa anspråk gå derpå ut, att de före -

N:o 10. 14

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

slagna tullsatserna 40 öre för läder och 65 öre för skinn skola
höjas till 50 öre för sulläder och 1 krona för hudar och skinn,
andra slag, och derjemte fördubblas för dessa artiklar, när de
inkomma i afpassad och tillskuren form.

Detta vill med andra ord säga, att ännu äro vi ej till deras
bästa tillräckligt beskattade, utan hafva i utsigt eu ytterligare
beskattning.

I förbigående sagdt förefaller noggrannheten i beräkningarna
misstänkt, när man i petitionen ser, att garfvarne begära en fördubblad
tull på afpassadt och tillskuret läder, då man bar sig
bekant, att skomakarne beräkna, att affallet vid tillskärning uppgår
till högst 33 %, och då man bar all anledning att förmoda,
det affallet blir ännu mindre, då afpassning och tillskärning sker
fabriksmessigt, emedan man då bar bättre tillfälle att tillgodogöra
sig hudarna och skinnen.

Jag har nu blott ett par ord att tillägga. Jag nämnde nyss,
att detta var första afdelningen af det nya tullsystemet, den afdelningen,
der konsumenterna få afgå och lemna platsen qvar åt
producenterna. Den andra afdelningen, som nu begynner, blir
den, när producenterna råka i strid med hvarandra, derför att
några äro missbelåtna med de tullar de fått och vilja ha dem höjda,
och andra sätta sig deremot, derför att de då skola blifva lidande.
Då kan det ju vara möjligt att vi, som nu äro besegrade, kunna
åter spela en roll och hjelpa till att ställa litet grand till rätta
för producenterna. Men som förhållandena nu äro, ser det för
min del ut, som om vi vore ur räkningen och att vi icke hafva
annat att göra än att finna oss uti att vår beskattning ökas och
att vi derigenom få allt svårare att tillgodose oss med våra behof
af beklädnadspersedlar, bvilket kommer att sluta med den effekten,
att skomakarne sakna arbete och att befolkningen saknar skodon.
Herr talman, jag yrkar bifall till revervationen.

Herr Collander: Då kammaren beslutat, att båda punkterna
i betänkandet skola få behandlas i ett sammanhang, ber jag i
andra momentet af punkten få yrka afslag å utskottets betänkande
och bifall till min reservation. Jag kan icke underlåta att
vända mig något mot den ärade talaren på norrköpingsbänken,
då han påstod, att reservanterna lagt hufvud vigten på det resultat,
hvartill de kommit genom eu sammanställning mellan de
siffror, som utskottet lemnat, eller att under de två tioårsperioder,
hvarunder tullen endast var 14 öre, tillverkningen var större än
efter tullförböjningen. Nej, vi hafva icke lagt bufvudvigten blott
på att visa, att de af utskottet anförda siffrorna leda till ett annat
slut än dit utskottet vill komma, utan bufvudvigten bar lagts på
den af oss framhållna jemförelsen mellan förhållandena i vårt
land och i Norge, hvaraf framgår, att svenskarne hela tiden på
denna närings område stått efter sina grannar i afseende å ar -

Onsdagen den 3 Mars, e. ra.

15 N:o 10.

betsmetoder. Nya metoder vilja svenskarne icke veta af, utan -I»''/'' tullen
resonera som så: »vi skola arbeta efter gamla metoder, det är
det hederligaste sättet att gå till väga, ty då bjuda vi på den ,,, rnn\
hederligaste varan», men konsumenterna hafva en annan tanke. (.’orsl
Herr Svärtning uppehöll sig nu endast vid synpunkten af industriens
intressen, men glömde helt och hållet det mycket vigtiga
påvisandet af reservanterna, att man icke skall glömma konsumenterna.
Det är dock icke mycket att undra på att herr Svärtning
gjorde det i dessa båda nu föredragna ärenden om å ena
sidan tull på gödningsämnen och å den andra sidan tull på läder,
således afseende artiklar af stor betydelse för konsumenterna,
hvilka derför icke böra glömmas, men konsumenterna det är här
detsamma som den stora jordbrukande befolkningen, hvars intressen
jag, som sagdt, icke undrar så mycket på att herr Swartling,
såsom framför allt industriprotektionist, glömmer.

Herr Erickson i Bjersby: Jag har begärt ordet för att få
min mening i denna sak till protokollet antecknad, men derjemte
vill jag till den förste talaren i ämnet, herr Collander, framföra
mitt tack, derför att han nu på allra sista tiden visat ett så varmt
intresse för jordbruksnäringen. Ty naturligtvis är det uteslutande
af omtanke för jordbrukarne som herr Collander ej vill vara med
om beredande af bättre skydd för nu ifrågavarande näring. Det
lät icke på det sättet, när vi behandlade de för jordbrukarne så
vigtiga frågorna om införseltullar å fläsk och potatis; jag tror dock
att på en dylik vänskap kan tillämpas det bekanta yttrandet: »Jag
fruktar grekerna, äfven då de komma med skänker».

I saken påstår jag, att jordbruket icke alls skulle lida, i fall
den nu ifrågasatta lilla höjningen af tullsatsen å hudar och skinn
af Riksdagen bifölles, ty så nära står jordbruket till garfverirörelsen,
att jordbrukarne gerna se och vilja vara med om att en
hjelpsam hand räckes denna tryckta närings idkare.

Herr Collander erinrade rigtigt, att denna fråga varit före
år efter år. Men denna fråga har, om än den icke hittills tillfredsställande
lösts, dock, om jag så får säga, hvarje gång den
afgjorts fallit framåt, och den föll vid senaste riksdagen i den
gemensamma voteringen på allenast en enda röst. Ej underligt
är det då, om alla dessa personer, som icke en gång, utan flere
gånger petionerat till Riksdagen om behörigt skydd för sin näring,
styrkas i sina förhoppningar derom, att Riksdagen dock till
slut skall lyssna deras billiga anhållan. Det skulle verkligen
vara hårdt för dem, om äfven i år denna fråga skulle falla.

Man säger, att den mindre idkaren af garfveriyrket bör vara
temligen oberörd af denna tullsats. Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att de allra flesta af dem, som petionerat och begärt
skydd, äro icke de större utan just de mindre af dessa näringsidkare.
Herrarne kunna väl ej tänka sig, att dessa personer skulle

N:o 10.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
''Forts.)

16 Onsdagen den 3 Mars, e. m.

petitionera om en sak, som enligt fleres påstående rent af skulle
skada dem. Så mycket måtte väl alla dessa hundratals fabrikanter
förstå. De hafva nog bättre insigt än reservanterna i utskottet
om sitt eget bästa.

Vidare säges i reservationen, att de mindre garfverierna lida
betryck icke blott genom den utländska konkurrensen, utan äfven
och i ännu högre grad genom den inhemska, från de inom landet
befintliga större fabrikerna inom garfveriyrket. Jag tror dock ej,
att reservanterna i det fallet hafva alldeles rätt. Men äfven om
så vore, hindrar detta dock ej — förutsatt att man ej vill, att
denna mindre gren af industrien skall gå alldeles under — att
man gör hvad man kan för att hjelpa den. Och enligt min åsigt
hafva de'' personer, som petitionerat — jag säger detta mot herr
Fredholm — framlagt så tydliga bevis för sitt behof af skydd,
att man ej kan betvifla tillvaron deraf. Jag åtminstone gör
det icke.

Herr Collander nämnde äfven, att af garfverinäringens idkare
blott en enda under senaste riksdagsperiod var medlem af
kammaren, och att han var frihandlare samt motsatte sig den då
ifrågasatta förhöjningen af tullen på hudar och skinn. Äfven
jag erinrar mig, att så var förhållandet. Men jag erinrar mig
också, att han ej var synnerligen konseqvent såsom frihandlare.
Då nemligen under nästlidna års riksdag öfverläggning i kammaren
egde rum om lädertullen, uppträdde denne garfvare — som
också idkade handel med färdiggjorda skodon — och yrkade afsteg
på denna tullsats. När vi åter samma riksdag kommo till
frågan om tull å dylika skodon, var han protektionist och yrkade
bifall till den då ifrågasatta höjningen af tullen derå.

På den statistik, som så väl utskottet som reservanterna
lemnat, vill jag icke gifva mig in. Jag förstår den ej ens rigtigt,
ty dylika uppgifter motsäga ju merendels hvarandra. Jag tager
saken mera praktiskt och rättar mig ej så mycket efter sådana
teoretiska uppgifter. Och dem förutan kan man verkligen, om
man vill, väl finna, att de mindre garfveriidkarne behöfva det
åsyftade skyddet.

Mot herr Fredholms tal om att det amerikanska lädret är
så billigt, att, äfven om tullen höjdes, importen deraf ej skulle
komma att minskas, vill jag säga, att detta läder kanske är billigare
för dem, som taga in det i större partier, men att ingen
nämnvärd prisskilnad mellan det och det inhemska eger rum för
konsumenterna. Det är blott de, som handla med varan, som
förtjena, och ingen annan. Ett bifall till föreliggande försteget
betyder således ingenting för de af reservanterna nu så omhuldade
jordbruksarbetarne och deras likar, och dessa köpa dessutom
hellre det svenska än det amerikanska lädret, derför att det förra
anses starkare.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 3 Mars, e. in.

17 N:o 10.

Herr Centerwall: Då det var en skolman som först —Ang. tullen å

det var för omkring 20 år sedan — brätte lädertullen på tal och hu^£[n°ch
dermed invigde tullsystemet, må det tillåtas mig, som äfven är Fortg
skolman, att i någon mån kritisera denna lädertull.

Äfven jag har liksom föregående talare samlat några siffror,
men de torde ej böra komma fram här, dels derför att de nu på
annat rum blifvit i dag på förmiddagen utredda och dels derför,
att herr Fredholm här i qväll nog och öfvernog visat, hvad denna
tull betyder, hvart den leder, och hvilka den kunde komma att
gagna. Jag skulle så innerligt gerna unna garfveriidkarne och
äfven garfvaregesälierna och den der stationsskrifvaren och alla
andra, som tecknat under petitionen, framgång i deras bemödanden.

Men jag han icke göra det. Jag täDker på förhållandena — i
vår landsdel — och detta bestämmer mig för att lägga mitt ringa
ord mot en höjning af denna tull. Det är ju klart, att i sådana
trakter, som förbruka jemförelsevis litet läder och der man
begagnar mycket träskor — om näfverskor numera användas, vet
jag ej — och der klimatet är varmare, denna tull ej spelar någon
synnerligen stor roll. Men i sådana trakter, der man går klädd
i tunga skinnstöflor, skinntröjor och andra skinnplagg, är förhållandet
ett annat. När det nu äfven är upplyst, att ej ens
dessa garfveriidkare, garfvaregesäller m. fl. skulle få verkligt gagn
af denna tull; då det vidare måste anses obestridligt, att staten
ej behöfver den, kan jag för min del icke annat än yrka afslag.

Jag vet icke, om jag törs tala om de politiska skälen. Men
jag tillåter mig dock att i korthet hänvisa till hvad jag i detta
hänseende yttrade vid debatten om fläsktullen.

Nu kan man visserligen säga, att det icke gör dessa arbetare
så mycket, om de få betala några öre mera för sina lädereffekter.

Men jag återkommer då till hvad jag sagt. Hvarför skall man
taga ifrån dem det nöje och den trefnad, som de kunna ha för
dessa ören? Det kan med dessa fattiga och små arbetare gå
som det gick för djuret i fabeln. Man lastade på detta först
något och så mer och sade: tål du detta, så tål du mera, ända
till dess det dignade ned.

Af dessa skal, som jag anfört, skall jag be att få yrka afslag
på bevillningsutskottets hemställan i de nu föredragna punkterna,
och bifall till herr Collanders m. fl. reservation.

Med herr Centerwall förenade sig herrar Eriksson i Qväcklingen
och Nordin i Sättna.

Herr Fredholm: Jag skall be att med några ord få bemöta

hvad en talare nyss genmälde mot mitt yttrande.

Han sade, att det svenska lädret är bättre än det amerikanska,
och att detta senare i detaljhandeln är lika dyrt som det svenska.

Ja, vore förhållandet verkligen sådant, då begriper jag ej, hvarför

Andra Kammarens Frat. 1897. N:o 10. 2

N:o 10.

Ang. t-ullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

18 Onsdagen den 3 Mars, e. m.

“folk köper det amerikanska lädret, orsaken dertill är väl dock
ingen annan än den jag nämnde, nemligen att det amerikanska
lädret är billigare. Visserligen är det sant, som han sade, att
detta läder icke är så billigt i detaljhandeln, som då det köpes
i större partier, men priset måste naturligtvis höjas, när varan
går genom flera mellanhänder. Jag frågar vidare, om han tror,
att priset på det svenska lädret icke äfvenledes skall höjas i detaljhandeln,
när vi få tull. Hvarför skulle man annars vara så
angelägen att åsätta denna? Och när så förhåller sig, blir ju
prisrelationen mellan det svenska och amerikanska lädret densamma
efter tullförhöjningen som nu.

Till slut sade han att han trodde, att för de små garfveriidkarne
denna tull vore nödvändig. Jag för min del tror dock
icke, att detta är fallet, men icke kan det väl falla någon af
kammarens ledamöter in att låta sitt omdöme bestämmas af hvad
han eller jag tror; för att kunna döma, om en sak är rigtig eller
origtig bör man väl hafva fakta att bygga sitt omdöme på. Många
fakta känner jag visserligen icke för ett bedömande af de smärre
garfveriidkarnes ställning, men jag kan dock nämna ett, nemligen
att för de smärre garfveriidkarne den s. k. beredningslönen, d. v. 8.
betalningen för hvad de garfva åt andra, enligt kommerskollegii
berättelse för år 1894 uppgick till 600,000 kr., men för år 1895
till 840,000 kr.

Herr Månsson: Herr grefve och talman, mine herrar!

Nog tyckes det mig, som om det borde vara klart och odisputabelt
för oss litet hvar, att de menniskor, hvilka denna sak
berör, nemligen garfvarne här i landet, så bestämdt uttalat
sig i saken, att det icke gerna kan vara något tvifvel om hvad
de önska och anse. De ha, synes det mig, så enstämmigt, som
man kan göra det, uttalat sig och bedt representationen att komma
och hjelpa dem i deras betryckta ställning.

Att det funnits en del andra personer, som skrifvit på en
sådan framställning till Riksdagen som denna, är något, som man
här förvånat sig öfver och lett åt. Men, mine herrar, jag kan
icke vara med om sådant, ty detta förhållande förvånar mig icke
så mycket. Den, som aldrig så litet ger akt på dessa förhållanden
och ser sig omkring, skall utan att vara yrkesman, utan att vara
fackman finna, att denna handtering bär i landet icke bedrifves
så, som borde och kunde göras. Så t. ex. finnes i en stad i närheten
af min hemort en garfvare, som egde en ganska betydlig,
enskild förmögenhet. Han hade lagt ned ofantligt stora penningar
för att få denna sin fabrikation så bedrifven, att den skulle kunna
täfla med hvilken utländsk fabrikation som helst, och försökte
efter alla möjliga konstens regler, som man säger, att komma
upp till den ståndpunkt att kunna göra den bästa möjliga vara.
Nu befinnes det att mer än hälften — ja, jag kan säga, nära

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

19 N:o 10.

tre fjerdedelar — af denna fabrik står stilla. Så går det litet tullen
hvarstans, ty de få icke sköta sin handtering på det sätt, som hu(^[m°lch
borde och kunde göras. Dat tyckes mig derför ej vara så besynnerligt,
om dessa andra personer här varit med om att göra en 01 s"
framställning till Riksdagen, enär de ej längre vilja åse dessa förhållanden,
huru denna näring arbetar under trycket af en svår
konkurrens.

Man ser af dessa redogörelser, som bevillningsutskottet fogat
vid betänkandet, huru fabrikationen här förminskats under den
tidsperiod, som der är upptagen. Kan det väl vara rimligt, att
då allt annat går framåt, då särskild! all annan industri i vårt
land går framåt, denna vigtiga handtering, som förr i verlden var
så storartad och vigtig, skall gå tillbaka. Man kan väl ej säga,
att de äro osanna, dessa siffror, som stå i bevillningsutskottets
betänkande. De visa, att antalet fabriker i denna branche var
år 1871 687 stycken, men år 1894 566 och således gått ned rätt
betydligt. År det icke ett talande bevis för att allt icke måtte
vara rigtigt stäldt. Nog ha vi väl ändå sådan tillgång på råämnen
i vårt land, att det icke borde vara ett sådant förhållande.

Ser man vidare, huru det förhåller sig med exporten af oberedda
hudar och skinn för perioden 1871—1895, som anföre3 här i betänkandet,
så har den mer än fyradubblats. År det nu rimligt,
att våra hudar skola säljas oberedda och gå ut ur landet för att
komma igen beredda. Om man nemligen ser på importen af beredda
hudar och skinn under perioden, så har den mer än tiodubblats.
Efter min uppfattning är detta icke som det borde
vara. Denna proportion är så orimlig, synes det mig, att här
måtte finnas något i olag, något origtigt. Jag kan icke finna
annat, än att representationen bör vara billig nog att se på detta;
och dä man icke tagit till skydd i större skala än här föreslagits,
tror jag, att det kommer att gå med detta som med så mycket
annat — man gör ett stort nummer deraf, men resultatet blir ej
så farligt, när man får se det i verkligheten.

Nu bär här äfven talats något om arbetarnes missbelåtenhet,
och man söker leta fram alla möjliga faror. Ja, roine herrar,
man har försökt leta fram sådant, men efter hvad jag kan finna,
är det i verkligheten icke så; utan man är nöjd och b:låten, hvar
på sin plats, då man ser, att all verksamhet och all rörelse går
bra. Låt oss se efter, hur det var med denna arbetareovånlighet
år 1857, då man hade en tull på dessa varor af 37V2 öre på
skålpundet, eller ungefär lika mycket, som nu är föreslaget per
kilogram. Hur var det då med missbelåtenheten? Ja, äfven under
den perioden tror jag, att det gick utmärkt bra. Men sedan vi
komino in på ett annat system, har denna handtering gått tillbaka
liksom allt annat gjorde, tills det blef skyddadt för den utländska
konkurrensen, som vi icke kunna utstå eller tåla. Vår
garfverinäring har varit blomstrande, och många menniskor fingo

N:o 10.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

20 Onsdagen den 3 Mars, e. in.

''derpå sin föda förr i verlden; det var eu god näring och mycket
arbete lades ned derpå. Men nu är det omöjligt att drifva den
med fördel — detta tror jag är omöjligt att säga emot; och dessa
hundratals personer, som här petitionerat, säga ju, att de omöjligt
kunna fortsätta, utan måste bli läderhandlande. Är det dithän,
det skall drifvas? Det kan väl aldrig vara meningen.

Herr grefve och talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag tror, att så många billighetsskäl tala
derför, att man icke gerna kan vara med om ett afslag.

Herr Bergendahl: Herr rektor Centerwall talade om en

annan rektor — han nämnde ej namnet — som i förevarande
fråga intog en helt annan ståndpunkt, än herr rektorn gör. Jag
beklagar verkligen, att icke rektor Centerwall också icke stält
sig på den ståndpunkten, ty då skulle han se saker och ting
från en helt annan synpunkt än nu, till fosterlandets bästa i
delta hänseende. Då herr rektorn icke nämnde denne mans
namn och många kanske ej visste, hvem han menade, skall jag
tillåta mig att säga det — jag tror ej, att jag misstager mig
— det var eu högt aktad ledamot af Riksdagen, rektor Dahl
från Sölvesborg. Man kan säga, att det nuvarande skyddssystemet
just slagit rot i den lilla staden Sölvesborg, der Dahl
var rektor. Han både der tillfälle att på närmare håll observera,
huru den der blomstrande garfverihandteringen till följd af de
under det frihandelsvfinliga systemet säukta tullsatserna allt mera
och mera gick tillbaka; och han har sjelf sagt mig, att det var
detta garfveribandteringens betryck, som väckte hans uppmärksamhet
på, att ett annat ekonomiskt system måste införas i
vårt land.

Hvad nu särskildt beträffar de siffror och statistiska uppgifter,
som herr Fredholm, bland andra, anfört som bevis för, att
höjandet af den nuvarande tullsatsen ej vore lämpligt, så skall jag
också taga mig friheten att draga fram några siffror; och jag tror
verkligen, att den statistik, som åtföljer delta betänkande, om man
tyder den rätt, för ett mycket talande språk. Jag vill blott anföra
ett par sifferkolumner. Den ena utvisar, att medan år 1871
infördes 3,533,274 kilogram oberedda hudar och skinn, infördes år
1896 3,310,000 kilogram — således en ansenlig tillbakagång i införseln
af hudar, hvilket ju bevisar, att garfverihandteringen icke
på samma gång som öfrig industri gått framåt, och att den icke
har skäl eller fördel af att skaffa sig så mycket råmaterial, som
förr var behöfligt. Men detta kompletteras ytterligare deraf, att
då år 1871 utfördes 438,593 kilogram oberedda hudar och skinn,
ha under år 1896 utförts 2,807,000 kilogram. Detta bevisar väl
bäst, mina herrar, att hudar och skinn gå ur landet, emedan garfverierna
ej kunna använda dem eller få förmånlig afsättning
för dem.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

21 N:o 10.

Jag tycker, att dessa siflror böra tillräkuas lika stor bety- Ang. tullen

delse och ännu större än de herr Fredholm anfört. hudar och

skinn.

(Forts.)

Herr Jansson i Krakerud: Det var en talare på små landsbänken,

som, när bau hade ordet, yttrade, att han loge denna
fråga mera praktiskt; han trodde på hvad folk sade och rättade
sig derefter. Jag tror dock, att man bör betänka sig mer än
en gång, innan man tror hvad folk säger, då de så här komma
in till Riksdagen och anhålla om statsunderstöd. Ty så vidt jag
har kunnat förstå situationen, har det alltid förhållit sig så, att,
vare sig det galt den ene eller den andre, som velat erhålla statsunderstöd,
de alla haft den åsigten, att de behöfde det och behöfde
mycket.

Det är derför af vigt att pröfva, huruvida det statsunderstöd,
som begäres, kan vara befogadt eller obefogadt.

Nämnde talare sade äfven, att han ansåg, att garfvarne behöfde
ett litet, litet skydd. Jag skall då be att få påpeka, att
garfvarne ha skydd, och det är icke ett litet, litet, utan ett bra
nog stort skydd, som de redan ha. Det är med afseende fäst
derå, som jag anser, att herrarne mycket väl kunna tänka litet
närmare på saken, innan bifall yrkas till bevillningsutskottets
hemställan. Yi ha redan nu enligt tulltaxan en tullsats af 24
öre per kilogram för sulläder och bindsulläder äfvensom af 47
öre, för andra slag, beredda, till pelsverk ej hänförliga hudar och
skinn. Det är således icke fråga om att skydda varan i dess helhet,
ty vi ha den ju inom vårt eget land, utan det är endast ett
skydd för arbetet.

Man kan nu beräkna, att ett kilo sulläder kostar cirka 2
kronor; och äfven om det skulle kosta något mera, kan man väl
ändock, förslagsvis åtminstone, beräkna, att arbetskostnaden derför
icke går till mer än en krona; ty man får ju icke endast
denna arbetsprodukt af lädret, utan garfvarne tillverka äfven
draglim samt taga reda på det hår, som sitter på hudarne, och
sälja det. Således kan man vara alldeles förvissad om, att arbetskostnaden
för ett kilo sulläder icke går till mer än en krona.

Då man nu har ett skydd af 24 öre per kilo för sulläder och
bindsulläder, så ha garfvarne redan nu omkring tjugufem procents
skydd; och då tyckes det, som om de borde kunna reda
sig dermed. År det månne några näringar i vårt land, som ha
högre skydd än tjugufem procent af arbetsvärdet? Åtminstone
är det icke för mig bekant, att så är.

Nu säger utskottet hår på åttonde sidan:

»Att i synnerhet för dessa konkurrensen med de stora utländska
garfverierna, särskildt de amerikanska, hvilka på grund
af billigare råvaror och garfämne samt genom användandet i
större skala af snabbare metoder arbeta under ojemförligt gyn -

N:o 10. 22

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

“ sammare produktionsvilkor, måste verka tryckande, för att icke
säga ruinerande, är enligt utskottets åsigt uppenbart ; och det
måste vara så mycket vigtigare att söka råda bot härför, som
det medelst snällgarfning beredda lädret icke torde kunna i fråga
om godhet och hållbarhet mäta sig med det enligt äldre metoder
framstapla.»

År det icke en märkvärdig motivering, det här? Utskottet
säger, att våra garfverier ha så förfärligt svårt att konkurrera
med de utländska garfverierna, derför att dessa ha en billigare råvara;
men den siste ärade talaren, representanten från Elfsborgs
län der borta, sade, att de svenska hudarne exporteras till utlandet.
Det är väl dock icke möjligt, att de hudar, som här köpas
för utlandet, fås billigare än de, som våra svenska garfverier
köpa här. Det är således endast fraser, man här behagat skrifva
— icke några egentliga bevisande fakta. Jag tror derför icke att
man bör göra som representanten på smålandsbänken och tro
hvad folk säger — man får icke ens tro hvad folk skrifver, utan
man bör sjelf, så godt man kan förstå, sätta sig in i de faktiska
förhållandena.

Jag fäster mig särskilt vid de sista ord, som här stå: »som
det medelst snällgarfning beredda lädret icke torde kunna i fråga
om godhet och hållbarhet mäta sig med det enligt äldre metoder
framstälda». På detta ord *torde» skulle således kammaren grunda
sitt votum, utan att man lagt fram ett enda bevis för att det är
verkliga förhållandet, att detta läder icke är så godt som det,
som tillverkas efter äldre metoder. Inom utskottet hörde jag visserligen
påstås, att det skulle vara sämre, men jag hörde icke
någon enda, som kunde säga, att han användt sådant läder och
funnit det sämre än det efter gamla metoden tillverkade. På
samma sätt påstå de norska garfveriidkarne i tidningarne, att det
är omöjligt för dem att uthärda konkurrensen från Sverige. Ty,
säga de, derifrån importeras en underhaltig vara, och det är till
skada för konsumenterna, och derför måste vi hafva skydd. Jag
tror således, att om man betraktar saken från verkligt praktisk
synpunkt, så skall man finna, att det blott är fraser, som man
uttalat, då man önskat att få en oskäligt hög tull. Ty det kan
man väl säga, att om kammaren skulle bifalla hvad utskottet
tillstyrkt, skulle det blifva cirka 50 procents skydd, och det får
man väl medgifva, att det är orimligt.

Jag vill nu icke uttala något klander emot de 206 garfveriidkarne,
som kommit in med sin petition till Riksdagen. Ty det
är klart, åtminstone för mig, att om man lägger ut listor och
lofvar, att de, som teckna på, skola få statsbidrag, så skulle man
få 206 namn inom några timmar. Om man lade ut listor och
lofvade, att om herrarne blott tecknade på, så skulle staten betala
exporttull för ens tillverkningar, så har jag all anledning
antaga, att rätt många skulle teckna på sådana listor.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

23 N:o 10.

Jag tror således, att då Riksdagen har en obegrånsad magt Ang. tullen
att pålägga skatter, så har den också ett obegränsadt ansvar, och g£[n°ch
man bör noga besinna sig, innan man pålägger sådana skatter ,Forts)
som dessa. Man bör också besinna, att det är just de mindre
bemedlade, som hafva största familjerna och minsta förmågan att
bära skatterna, som få betala högsta skatten.

Jag hoppas och tror således, att kammaren skall afstå utskottets
hemställan. Jag yrkar bifall till reservationen.

Herrar Göthberg och HnltJcrantz instämde häruti.

Herr friherre Bonde: Herr talman, mine herrar! Det har

verkligen icke varit utan en viss förvåning, som jag åhört den rätt
långa diskussion, som förevarit. Man kan kanske såsom skäl
framföra, att denna fråga varit så många gånger debatterad och
att det är derför som så få eller rättare sagdt inga nya skäl blifvit
anförda för den begärda tullförhöjningens berättigande. Jag har
nemligen icke under den förda diskussionen kunnat finna något som
helst talande skäl för. förslaget. Det enda upprigtiga och kanske
det enda för partiet talande skälet är det, för hvilket herr Bergendahl
gjort sig till tolk, åtminstone såsom det förefaller af hans
häfda yttrande, nemligen den religiositet eller pietet, med hvilken
det protektionistiska partiet betraktar dessa lädertullar, såsom varande
roten och upphofvet till det nya systemet, ty sedan man
nemligen hade gjort upptäckt, att läderindustrien behöfde
skydd, kom man till insigt om att äfven alla andra näringar
måste hafva dylikt, och på denna grund har det nu så rikt spirande
trädet uppvuxit ur detta lilla frö. Det är troligen på grund
häraf, som denna fråga, när den förekommer, ligger herrar tullsky
ddsvänner så varmt om hjertat, ty jag fann verkligen intet
annat skäl för någon tullförhöjning. Jag ber herr Swartling om
ursäkt derför, men då han påstod, att från motsidan inga skäl
mot tullförhöjningen anförts, så vågar jag påstå, att de skäl, som
från hans sida framförts till förmån för denna tullförhöjning, äro
lika svaga om icke ännu svagare, ty jag vill icke såsom talande
skäl räkna att folk finnas, som vilja hafva tull. Här hafva många
sagt: vi skola väl tro dessa menniskor, dessa 400 .garfvare, garfvaregesäller,
klockare och stationsskrifvare m. fl. År detta något
bevis för behofvet af en tullförhöjning? Detsamma anfördes för
potatistullen, att den var nödvändig, derför att en hel mängd
personer ville hafva den och petitionerat om den. Har verkligen
systemet utvecklat sig så, att det icke beböfs någon rim eller
reson för att få eu tull, utan blott att det finnes en del folk, som
vilja hafva denna tull, blott att det skaffas eu lista, på hvilken
man får eu 200 å 300 namn. En talare har nyss framhållit,
hurusom ingenting är lättare i verlden än att få i hop eu lista,

N:o 10. 24

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
Forts.)

«8om innehåller, att man behöfver en tull på det eller det, och
när de säga, att de behöfva den, så är det sant. Vi skola tro
dem och de skola genast hafva sin tull. Jag tror att detta är
det allra sämsta skal, som man kan bygga en sådan sak som en
tullförhöjning på.

Här har också såsom skäl för tullförhöjningen anförts, att
garfverinäringen inom landet skötts så förfärligt illa samt ligger
så nere, och att man derför hör skydda den för att drifva upp don
igen. Det kan nog hända, att i det motsatta lägret finnas många
som tro, att dessa skyddstullar kunna upphjelpa näringar, som
skötas illa, och att man just genom utestängande af den utländska
konkurrensen skall kunna framtvinga eu produktion inom
landet och förbättra denna inhemska produktion. Jag tillhör dem,
som hysa eu motsatt åsigt och som tro, att detta skyddssystem
är det farligaste medel, som finnes för att få eu inhemsk näring
att uppblomstra, ty just genom att utestänga konkurrensen och
när man får sälja, huru dåligt man äu tillverkar, då går näringen
tillbaka, kanske icke i pekuniärt men bestämdt i qvalitativt hänseende.
Jag är säker på att qvaliteteu blir sämre, om vi icke
hafva någon konkurrens, och att det sämsta sättet att förbättra
en inhemsk näring är att befria den från det, som är det enda,
som eggar den, nemligen konkurrensen.

Här har en talare på skånebänken såsom bevis på att garfverinäringen
går under och behöfver skydd framhållit, att vi icke
få behålla våra hudar, utan de gå till utlandet. Hvarför vi på
det sättet blifva af med våra hudar, tror jag hufvudsakligen beror
derpå, att vi hafva så mycket flera hudar nu än förr i verlden.
Med ladugårdsskötsel^ stora utveckling har boskapsstocken
i landet ökats, och derför produceras nu inom landet ett mycket
större antal hudar än för 10 ä 20 år sedan. Det är derför gifven
att vi skola hafva tillräckligt med hudar öfver för att exportera,
och jag tror icke, att det är något att beklaga sig öfver, att
vi, för att fortfarande begagna det uttryck, som användes af talaren
på skånebänken, blifva af med våra hudar.

Denna fråga är emellertid af den beskaffenhet, att vare sig
inga skäl eller några skäl framföras, så biter det antagligen lika
litet på det ena som på det andra hållet, och det torde derför
vara öfverflödigt att utdraga eu diskussion, som troligen är alldeles
resultatlös. Jag skall sålunda blott resumera hvad jag
förut yttrat eller att, då jag tillhör ett läger, som icke anser, att
man genom stegrade och ytterligare stegrade tullar skall upphjelpa
en näring, som skötes illa, och då jag icke heller vill tillmäta
petitioner från enskilda personer, de må vara huru qvalificerade
som helst eller hur många som helst, den allra ringaste
betydelse, utan vill att hvarje sak skall tala för sig sjelf, så ber
jag, herr talman, att få förena mig med dem, som yrkat bifall
till herr Collanders reservation.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

25 N:o 10.

Herr Collander: Blott några ord. Min ärade vän på skåne- ^ng. tullen

bänken citerade reservanternas skrift på ett vis, som påminte om hu^[n°ch
en viss potentats sätt att tolka bibeln. Detta har jag rätt att (ports\
säga derför att min vän på norrköpingsbänken gaf reservanterna
alldeles rätt just i hvad representanten på skånebänken sade, att
vi hade gjort fel. Det rör sig om hvad vi påvisat, nemligen att
det aftagande antalet garfverier icke bevisar, att näringen gått
tillbaka, emedan tillverkningsvärdet har ökats i samma mån som
antalet garfverier gått ned, hvilket ju ådagalägger att garfverierna
i stället blifvit större. Nu tager talaren på skånebänken fram
detta och säger: Huru kan man vilja bevisa, att denna näring går
framåt genom att påvisa att antalet garfverier går tillbaka? Gent
emot detta tager jag emellertid fasta på hvad representauten från
Norrköping yttrade, ty han medgaf rigtigheten af hvad reservanterna
säga.

Den ärade talaren på skånebänken sade vidare, i likhet med
några föregående talare, att, om några personer komma och säga:

Vi behöfva ett ökadt tullskydd, så är det tillräckligt, och de behöfva
icke, såsom herr Fredholm föreslagit, bevisa att tuliförhöjningen
är nödvändig. Nu vågar jag dock hemställa till herrarne
och fråga, huruvida, i fall någon kommer hit till Riksdagen och
begär ett anslag från statskassan, vare sig för upphjelpande af
undervisningen eller för hvilket annat ändamål som helst, han
får detta anslag utan vidare. Nej, rnine herrar, vårt statsutskott
i första rummet, jag är alldeles öfvertygad derom, säger nog:

Var så god och bevisa behofvet, och när vi pröfvat det, så skola
vi se till hvad vi kunna gifva. Men att blott komma och såga:

Vi vilja hafva det och detta utan att ens visa behofvet deraf,
nej det går icke att hålla på med ett sådant resonnement.

Herr Nordin i Hammerdal: Herr talman, mine herrar! Det

är redan så mycket sagdt i denna fråga, så att något nytt har
jag icke att komma med; men det är vissa förhållanden under
den nu temligen långt utdragna debatten, som hafva väckt min
synnerliga förvåning. Herrar protektionister tyckas hafva ett
öfverflöd af barmhertighet. Då någon i Riksdagen anmäler, att
han icke är nöjd med hvad han hittills haft i inkomst, utan vill
hafva denna förökad, då är det så fullt med barmhertighet att
man, såsom herr Erickson i Bjersby yttrade, är rent af tvungen
att slå in på trons område för att finna skäl för sitt handlingssätt
att gå dem till mötes. Men ganska besynnerligt är, att åtminstone
i föreliggande fall det barmhertiga bjertat icke träffar
dem, som äro mest i behof af barmhertighet. De stackars små
bönderna och arbetarne, om hvilka det hittills icke varit tal att
de skulle behöfva något skydd, de slita bestäm It fem gånger
mera skosulor än vi, som sitta här i kammaren och ädelmodigt

N:o 10. 26

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

^em mec‘ sve^ och möda sammanskrapade millio t

• norna.

SKtTIV

(Forts.: Aldrig hör jag det vara synd om dem. Aldrig hör jag sägas,

att vi böra taga deras ställning i betraktande, utan blott att det
betyder så litet för dem, hvad de få betala mer eller mindre för
ett kilogram sulläder. De deremot, som kunna ropa och ropa
högt, att de behöfva förtjena mera på sin fabrikation än de nu
göra, de få hvad de vilja. Derpå att de ropa nog högt beror
alltsammans. Jag kan icke finna annat, än att den barmhertighet,
som af det nya systemets bärare här omtalas så mycket, den
träffar icke de rätta föremålen, icke dem, som bäst behöfva vår
barmhertighet, ty blir det någon gång fråga om de stackars arbetarne,
som alltjemt skola lägga till hufvudparten af alla dessa millioner,
som skrapas tillsammans genom lifsmedelstullarna och andra med
dem närbeslägtade tullar, då är det aldrig tal om barmhertighet
mot dem. Dessa tullar betyda ingenting för dem, hvilka dock
vanligen äro sådant folk, som, då de äta 3in qväll, icke veta hvar
de dagen derpå skola taga sin frukost.

Jag anser i allt fall att, då arbetarne, hvilka gå i hårdt arbete,
ovilkorligen slita fem gånger flera skosulor än vi, och då
de särskilt i Norrland icke kunna reda sig med träskor — det
har nog försökts, men det har icke gått — utan måste slita på
läderskor, så blir för dem denna tull likasom alla andra svårast
att uthärda.

Jag har icke något vidare att säga, ty så mycket är redan
anfördt i saken, och dessutom torde det vara gagnlöst, ty hvar
och en lärer nog bibehålla den åsigt han har. Jag yrkar afslag
å utskottets hemställan och bifall till herr Collanders reservation.

Häruti instämde herr Norberg.

Herr Thor: Jag skall inskränka mig till att gent emot den

ärade representantens på skånebänken, herr Ivar Månssons i Träa,
yttrande, att man är nog nöjd och belåten, när tullen väl är pålagd,
säga honom, att vi äro icke nöjda, arbetarne äro icke nöjda.
Såsom herr Fredholm sade, synes det, som om konsumenterna
nu alldeles lemnades ur räkningen, och jag tycker också, att det
ser ut, som om de arbetare, som skola betala allt detta, äfven
lemnades ur räkningen; de äro icke nöjda och kunna icke vara
det. Det är klart, sade nämnde talare, att garfvarne behöfva
denna tullsats, ty de hafva uttalat sina önskningar derom i en
petition till kammaren. Jag är alldeles viss om, att skulle den
klass, jag närmast representerar, uttala sina önskningar här, så
skulle den ledigt sätta upp hundra namn för hvarje namn, som
garfvarne kunde sätta på sina listor. Men jag föreställer mig,
att det betyder icke så mycket i de nu magtegandes ögon.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

27 N:o 10.

Jag skall derför be honom och hans liktänkande, att de-ta#- tullen
icke invagga sig i den förhoppning, att vi firo nöjda, ty det äro hUgfön°ch
Vi icke. (Förtal)

Herr Fredholm: Då den ärade representanten på skara borgsbänken

hos sina meningsfränder anhöll, att de, såsom eu
gärd af tacksamhet mot den man, som gifvit upphof åt det nya
systemet, skulle lemna sitt bifall till utskottets förslag och på så
sätt sent omsider belöna garfveriet i Sölvesborg, så tillåter jag
mig anmärka, att i detta fall föreligga inga ömmande omständigheter.
Garfveriet i Sölvesborg hade år 1893 41 arbetare, tillverkade
för 250,000 kronor och var upptaxeradt till en inkomst
af 20,000 kronor. Tre år derefter upptaxerades inkomsten till
25,000 kronor.

Herr Swartling; Herr talman! Detta tycke3 bli en segsliten
fråga, men det rör också ett segslitet ämne, och jag ber
derför om ursäkt, att jag nödgas yttra några ord ytterligare i
saken med anledning af ett yttrande på södermanlandsbänken,
hvaruti det påstods, att här icke förebragts några skäl för en
höjning af den ifrågavarande tullsatsen. Samma påstående har
nog också gjorts af min ärade vän, herr Fredholm på stockholmsbänken.
Men jag kan för min del icke finna, att från motsidan
några giltiga skäl anförts. Jag har icke hört något annat,
än att man skall icke fördyra varan för konsumenterna; producenterna
tänker ingen på. Jag undrar, huru det skulle gå, om
man blott toge hänsyn till konsumenterna. Då vore det kanske
fördelaktigast, att allt arbete gjordes åt oss i utlandet. Men huru
skulle våra arbetare kunna få något arbete här hemma, om man
icke tillgodosåge våra industriidkare intresse bättre än så.

Det förundrar mig för öfrigt icke alls, att frihandlarne satt
sig emot denna tullsats, ty jag vet ingen tullsats, som vunnit
bifall af dem, och det ligger för öfrigt i sakens natur. Det är
emellertid mycket lätt och beqvämt att vara frihandlare; då behöfver
man blott säga nej till allting; är man åter protektionist,
så har man att se till, att tullsatsen på den ena varan icke bestämmes
så, att den blifver allt för betungande för tillverkaren af
en annan. Detta är mången gång besvärligt nog, och det är
derför mycket beqvämare för frihandlarne. Ur denna synpunkt
skulle jag kunna önska att också vara frihandlare; men jag skulle
beklaga för landets skull, om vi vore det allihop.

Nu torde herrarne erinra sig, att något före år 1886 egde eu
undersökning rum, särskildt angående garfverinäringens ställning.

Enligt ett uttalande i Första Kammaren i fjol af eu auktoritet,
som jag tror att till och med herrar frihandlare skola skänka
sitt erkännande, nemligen presidenten Wsern, gaf denna undersökning
vid handen, att garfverinäriugen arbetade under mycket

N:o 10. 28

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

»tryckta förhållanden. Detta gaf också anledning till tullsatsens
höjning år 1886 från 14 till 24 öro. Men då är frågan den: har
denna höjning visat sig vara tillräcklig? Nej, det har den icke.
Det visar sig, när vi se på införseln. Om vi taga de närmaste
nio åren före 1886, så finna vi, att införseln af sulläder var i
medeltal 1,798.000 kilogram, men de nio åren efter 1886, således
efter tuliförhöjuingen, var införseln 2,326,000 kilogram, således betydligt
mycket större oaktadt förhöjningen. Liknande var förhållandet
med införseln af hudar och skinn, andra slag; deraf
var införseln i medeltal under de nio åren före 1886 179,000
kilogram och efter 1886 371,000 — således mer än fördubblad.
Detta visar ju, att tullsatsen icke varit tillräcklig för att ens i
någon män hämma den utländska importen.

Nu vill min ärade vän, herr Fredholm, konstatera, att garfveriidkarne
icke hade skäl att klaga, ty enligt uppgifter, som han
förskaffat sig rörande 12 större fabriker, skulle, om jag hörde rätt,
deras tillverkning hafva uppgått till 2,000,000 och deras bevillningstaxermg
till omkring 160,000 kronor, således vinsten utgöra
8 procent på tillverkningsbeloppet. Nå, det är ju icke illa, om
så vore, men herr Fredholm har icke sagt hvilka dessa fabriker
äro. Jag gissar, att det är sådana, som varit lyckiiga nog att
vara med på den gamla tiden, då de ännu kunde förtjena något
på sin handtering, och således torde förhållandet egentligen bero
på den omständigheten, att de äro i besittning af ett sparadt
kapital, af hvilket de kunna draga räuta. Det är vigtigt att hafva
reda på, huru härmed förhåller sig, innau man drager några slutsatser,
ty annars blifva slutsatserna eå lätt origtiga.

Min ärade vän på uddevalla- och strömstadsbänken, herr
Collander, ville bevisa, att det är rätt bra på det hela taget för
garfverihandteringen, dermed att han omtalade ett aktiebolag, som
var bildadt för garfverihandtering och skulle nu släppa ut nya
aktier, af hvilka man kunde komma i besittning mot 60 procents
förhöjning. Jag vill icke betvifla, att så är fallet, men icke har
jag hört talas derom. Deremot har jag hört talas om åtskilliga
garfverier, som på senare åren gått öfver ända. Jag vet en stor
affär i östra och en annan i mellersta delen af landet, som i fjol
gått öfver ända, affärer, som man, att döma efter den skala, hvari
de drifvits, trott skulle gå bra. Det finnes saker som se bra ut
på afstånd, men granskar man dem närmare, så finner man att
det är skal utan kärna.

Att denna tuilförhöjning är af behofvet påkallad, anser jag
för min del till fullo konstateradt, och jag vill blott tillägga, att
ehuru jag icke fäster mig mycket vid petitioner i allmänhet, så
tycker jag dock, att här föreligger en sådan utredning om behofvet
af denna förhöjning, att det icke finnes något skäl att
neka den.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

29 N:o 10.

Herr Anderson i Tenhult: Jag har under eu följd af årAng. tullen
förmärkt, huru i min hemort rörelsen vid garfverierna i brist sf hm\ar och
behöflig tullskydd år efter år minskats och huru i de flesta fall ''

garfveriidkame i stället för att drifva sitt yrke måste inskränka or s ’
sin rörelse till handel med från utlandet införskrifvet läder. Följden
har blifvit den, att våra arbetare gått miste om den arbetsförtjenst,
s:>m kommit utlandets arbetare till godo. Detta är orsaken
till att jag framkommit med min motion, i hvilken jag yrkat
förhöjning af tullen på nu ifrågavarande vara.

Den statistik, som är intagen i utskottets betänkande, visar
huru många millioner kronor årligen som utgå för varor, som
kunna åstadkommas inom vårt eget land. Den petition från garfveriidkarne,
som tillstälts Riksdagens ledamöter, torde icke heller
sakna sin betydelse. Här är emellertid så mycket sagdt i denna
fråga, att jag för min del icke skall upptaga kammarens tid
längre, liten förenar mig med dem, som yrkat bifall till utskottets
hemställan.

Herr Waldenström: Vi hafva för närvarande icke någon
garfvare såsom ledamot af kammaren. Men förra året satt bär
en sådan, och han tillhörde smågarfvarnes krets. Det torde vara
skäl att upprepa något af det, som han just i denna fråga sade
vid förra riksdagen. Han yttrade nemligen: »Af den statistik,
som bevillningsutskottet vidfogat betänkandet, skall jag be att få
anföra det för mig glädjande faktum, att garfveriindustrien är en
stabil industri med ett årligt tillverkningsvärde af fem och eu
half millioner krouor, i trots af den ärade talaren på Norrköpingsbäuken,
som ville bevisa; att den var i nedgående jemfördt
med år 1871. Att all industri hade ett visst uppsving under
åren 1872—1880 är kändt och erkändt; och orsaken dertill var,
som vi väl veta, att under dessa år skulle 2 af Europas största
nationer ersätta hvad deras krig 1870—1871 hade dels konsumerat
och förstört, dels hindrat och hämmat de båda ländernas industri
att tillverka. Men sedan dessa behof blifvit fylda, och de
båda ländernas fabrikation kommit i normalt läge igen, gick den
svenska industrien åter ned till sitt normala skick. Det är således
icke garfverifaorikationen ensam, som rönt detta öde, utan det
har delats af de flesta industrier. Bevillningsutskottet anför, att
antalet garfverier i landet under de senare åren minskats. Ja,
det är en obestridlig sanning. Men en stor orsak dertill — om
icke den största — är, att på senare tider i åtskilliga städer bildats
garfveribolag, som inköpt flere enskilda garfverier, hvilka nu
drifvas under eu gemensam firma»

Så betraktade den garfvaren saken, och jag tror, att han betraktade
den på ett mycket förnuftigt vis.

Herr friherre Bonde: Herr grefve och talman, mine herrar!

Jag begärde ordet med anledning af hvad herr Swartling nyss yttrade.

N:o 10.

An<j. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

30 Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Jag får erkänna, att det är en fullkomlig smakfråga, huruvida
man i denna sak skall ställa sig på den ena sidan eller den
andra. Den saken är det omöjligt att disputera om. Jag vill
äfven gifva honom rätt, då horn yttrade, att frihandlarne hade det
mycket beqvämare; de hade blott att sätta sig emot alla tullar.
Men herrar protektionister egde att klokt och förståndigt afväga
tullarne. Ja, det är just det som vi frihandlare alltid ansett vara
så ofantligt svårt, ja nästan omöjligt och derför innebära den
största vådan och den största faran utaf det protektionistiska systemet.
Det är derför vi icke velat understödja dess införande
här i landet, emedan vi anse, att detta system nödvändigt medför
ett »belium omniurn inter omnes», der hvar och eu sträfvar att
draga åt sig sä många bitar som möjligt. Herrar ledare inom
partiet hafva i sanning eu svår uppgift, då de skola se till, att
tullarna blifva jemnt afvägda. Mest beklagar jag min ärade och
samvetsgranne väu. represeutanten på norrköpingsbänken, som
jag tror mången gång har det besvärligt, då han skall söka att
skipa rättvisa vid tillämpningen af sina protektionistiska idéer.
Och jag tror att hans ställning i debatten för några dagar sedan,
då det var fråga om mellanrikslagen, icke var synnerligen angenäm.
Jag tror verkligen, att vi frihandlare kunna lyckönska
oss att i det afseendet hafva det mycket lugnare än protektionisterna
i många fall. Ty de måtte hafva rysligt svårt att få sitt
system i allo rättvist.

Herr grefve Hamilton: Jag hade icke tänkt deltaga i denna
diskussion, ty uppriktigt sagdt, om jag blott ser på sjeltva saken,
är det mig temligen likgiltigt, huruvida dessa tullar gå igenom
eller icke. På grund af den erfarenhet jag genom mm embetsverksamhet
vunnit, kan jag nemligen försäkra herrarne, att, om
man tror, att man genom de nu föreslagna tullsatserna skall kunna
återupplifva och stärka den efter gammalmodiga metoder arbetande
garfverihandteringen i små etablissement på landsbygden,
så tar man fullständigt miste. Uppfinningarna på detta område
komma så tätt, förbättringarna äro så stora, att de skola fullständigt
paralysera alla försök i den rigtuingen. Derom finnes intet tvifvel.
Men jag begärde ordet närmast föranledd deraf, att jag
hörde min ärade vän på norrköpingsbänken åter och åter upprepa,
att här icke anförts något som helst skäl, hvarför vi icke
skulle bifalla dessa tullmotioner. Jag skall då be att fä gifva
honom ett skäl, som jag tror eller hoppas just hos honom, som
jag vet ingalunda hör till ytterlighetsmännen, bör väga något.

Vi ha ju länge här i landet kämpat eu mycket skarp strid
i dessa tullfrågor. Skulle vi icke nu kunna enas derom, att det
vore önskvärdt att det blefve slut på den saken? Ingalunda så,
att det protektionistiska systemet, enligt min åsigt, ovilkorligen
måste stereotypt qvarstå vid de tullsatser, som faststäldes 1892

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

31 N:o 10.

Ingen förstår bättre än jag att, om det protektionistiska systemet Ang. tullen
öfver hufvud taget har någon förutsättning, det bör vara oppor- }lH,^r och
tunistiskt, det bör lämpa sig efter förhållandena. Men, mine 8 mn''

herrar, detta är ett, och ett annat är att vid hvarje riksdag åstad- Forts )

komma strid genom att åter och åter upptaga förslag och yrkanden,
som Riksdagen åter och åter afslagit.

Jag ber att få försäkra herrarne — jag har ingen rätt att
tala på andras vägnar, men jag vet att jag uttalar många friliandlares
tankar — att vi äro fullt villiga att erkänna oss besegrade
och lojalt draga ut konseqvenserna af det ekonomiska system,
som för närvarande tillämpas. En ärad talare på kristianstadslänsbänken,
herr friherre Barnekow, vände sig för några
dagar sedan i diskussionen om mellanrikslagsfrågan mot mig
och säde: »Om grefve Hamilton finge, skulle han naturligtvis tvärt
kasta omkull det nu herskande ekonomiska systemet; men sådant
mod har icke jag.» Ja, icke jag har det heller; och jag tror
icke någon af oss frihandlare har det. Om vi också icke gilla
det protektionistiska systemet, respektera vi dock de förhållanden,
tom uppstått på grund af detta system. Lika litet skulle vi nu
vilja tvärt kullkasta det, som frihandlarne under den tid, det s. k.
frihandelssystemet rådde, oafbrutet på något sätt besvärade Riksdagen
med motioner om införande af fullständig frihandel. Då
skyddsvännerna ständigt tala om frihandlarnes ©medgörlighet,
skulle jag vilja be dem en smula tänka på detta. Hvad åren
1857 och 1863 gjordes var blott en ansats till frihandel, men
Sverige stod qvar vid ett moderat industriprotektionistiskt system;
men de motioner, som efter 1863 och sedermera framkommo från
frihandelshåll i syfte att rubba detta protektionistiska system, de
äro lätt räkuade; de tullmotioner, som då väcktes, gingo nästan
uteslutande i skyddsvänlig rigtning. Samma moderation som då
äro frihandlarne fullt villiga att visa äfven nu.

Jag skulle derför vilja hemställa till herrarne, om icke det
vore möjligt att komma ifrån dessa odrägliga tullstrider. Jag vet
mycket väl, att skyddsvänner svara: »Ja det är mycket lätt,
sätten er icke emot hvad vi begära!». Men vi kunna dock icke
gifva efter och säga ja till allt, då vi höra sådana motiv anföras
som till exempel det, att om man icke sätter tull på potatis,
komma de och de herrarne icke vidare att tillhöra partiet, eller
som nu, att man icke kan säga nej till folk, som skrifver så långa
petitionslistor. Det skall väl ändock finnas någon rim och reson
i hvad man yrkar.

Vår ståndpunkt är denna: Vi begära ingenting, vi bråka
icke, men vi fordra som gengäld, att man låter detta vara detta
och af aktning för Riksdagens värdighet icke oafbrutet söker rifva
upp frågor, i hvilka Riksdagen sedan 1892 gång efter annan
sagt nej.

N:o 10.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

32 Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Det är endast detta jag velat säga. I sjelfva sakfrågan ber
jag att få instämma i herr Collanders reservation.

I detta yttrande instämde herrar Eriksson i Elgered, Meyer,
Andersson i Lvsvik, Svensson i Karlskrona, Höjer, Bromée, Olsson
i Kyrkobod Jansson i Taberg, Broström, Walter, Höglund och
Hansson i Solberga.

Herr Månsson yttrade: Ja, herr grefve och talman, vi

protektionister kunna ju icke annat än vara tacksamma för det
utaf grefve Hamilton nyss gjorda uttalande om den försonliga
ställning, han numera intager till det nuvarande ekonomiska systemet.
Han hemstälde till oss att sluta nu och icke komma med
vidare fordringar den här gången; det skulle vara godt och väl.
såsom det är. Ja, jag instämmer fullkomligt med grefve Hamilton
om önskvärdheten af att alla tullstrider kunde biläggas. Och
herrarne må tro, att det ej är behagligt för oss att nödgas å nyo
upptaga denna fråga. Men när vi känna till, huru den nu ifrågavarande
näringen kämpar och huru den är i betryck samt hvilka,
enligt vår uppfattning, berättigade anspråk på tullskydd den har
i förbållande till audra näringar, så kunna vi ej afvisa dess upprepade
framställningar om att äfven dess intressen måtte tillgodoses.
Vi skola komma i håg, att nästan alla andra industrier fått sitt
skydd, men att med afseende å denna industri har tullagstiftningen
stått stilla, ja, den tull, som varit införd, har rent af satts
ned. Om vi jemföra förhållandena år 1857, då ett likadant
ekonomiskt system var rådande som nu och hvilken tull som
då var införd till skydd för garfverihandteringen, med de nuvarande
förhållanden, så finna vi, att tullen då var betydligt högre
än det nu är fråga om att åsätta. Då utgjorde tullen 37,6 öre
för skålpund, under det nu begäres 40 öre för kilogram, sålunda
mycket mindre. Och om vi ej ansåge denna näring så vigtig
för landet och dess framställning så berättigad, så må herrarne
tro, att vi icke skulle drifva denna strid, ty vi göra det sannerligen
ej för nöjes skull, utan af ren öfvertygelse och för att göra
rättvisa åt denna näring. Jag har ingen fördel af denna tull,
det veta herrarne Men då jag ser, huru denna näring arbetar,
i hvilket betryck den befinner sig och huru svårt, för att ej säga
omöjligt, den har att taga sig fram och slå sig igenom, när jag
det gör, så må herrarne ursäkta mig, att jag anser mig böra
handla såsom jag gör, ställa mig på den basis jag intager för
att i min män söka bringa rättvisa.

Jag har varit med hela tiden om den här välsignade tullstriden
och hört och sett ganska mycket deraf, så att jag är för
länge sedan ledsen på den. Om vi se på följderna af tullarnes
införande, så tror jag ej, att de äro så afskräckande. Hvilka
uttalanden gjordes icke t. ex. först och främst mot spån -

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

33 N:o 10.

målstullarne! Men har det då blifvit så förskräckligt, som man^«#- tullen å
förespådde? Brödkakorna här i Stockholm äro lika stora och titulär och
lika dyra som förut; det är ackurat detsamma. Jag har frågat
öfver allt, och det svaras, att det är ingen skilnad. Och, mina or s''
herrar, jag tror, att det skulle blifva samma förhållande med
denna näring, att man icke komme att märka, att tull införts.

Det blir så, att den utländska konkurrensen något afstanna!’,
men att prisen icke väsentligen ändras här i landet. Deremot
blir det uppsving i arbetet och rörelse, flera arbetare slå sig på
denna näring, det blir konkurrens och täflan inom landet, och
detta gör, att prisen blifva desamma. Då här förut talades
om sex kronors tull på 100 kilogram mjöl, så tyckte man, att
det var alldeles enormt. Ja, mina herrar, den mjöltullen har ej
gjort ett tecken för att höja mjölprisen, ej ett öre. Jag drifver
en liten affär i den branchen, men det är så liten avance, vi

göra till följd af den oerhörda konkurrensen här i landet, och så
blir det enligt min uppfattning hädanefter också.

Ni, mina herrar, göra denna fråga mycket större, mycket
mera betydelsefull, än man egentligen behöfver göra den. Jag
kan emellertid ej gå ifrån den ståndpunkt, jag intagit. Jag ber
att få erinra, att om också det nu är mindre antal garfverifabriker,
derför att smärre fabriker slagits ihop och nu drifva större
rörelse, så, om man ser på tillverkningsvärdet, förhåller det sig på
samma sätt som förut. Det står stilla ungefär, det har ej höjt
sig ett tecken sedan år 1871. Alla andra näringar gå framåt,

till och med på ett storartadt sätt, men denna handtering står
alldeles stilla.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Med herr Månsson förenade sig herr Mallmin.

Friherre Barnekow: För min del har jag så ofta deltagit
i dessa tullstrider och varit med om dem äfven då, när de voro
som allra häftigast, så att jag känner mig glad öfver att numera
ej behöfva deltaga i dem så mycket. Här har talats mycket om
förhållandet mellan fribandlare och protektionister, och jag skulle
vara frestad att taga del i denna debatt, men jag skall ej göra det.

Här har emellertid mitt namn blifvit nämndt af grefve Ha milton.

Han sade, att han i närvarande stund icke skulle vilja

vara med om att kullkasta det ekonomiska system, vi nu hafva.

Ja, mina herrar, här bar talats så mycket om, att man ej skall
tro, hvad menniskor säga. För min del kom jag hit till riksdagen
mycket lättrogen, men jag har blifvit mycket misstänksam. Jag
vill ej precis motsäga honom, men jag befarar, att om det blir allt
för många luckor i det protektionistiska systemet, så skola herrar
frihandlare nog hafva mod att omstörta detsamma, om de kunna.

Hvad särskilt denna fråga beträffar, har jag varit med om
att åsätta denna vara den nu föreslagna tullförhöjningen samti Andra

Kammarens Prof. 1897. N:o 10. 3

N:o 10.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

34 Onsdagen den 3 Mars, e. m.

digt med att flera andra tullförhöjningar egde rum. Det lyckades
ej då och har sedan ej lyckats, oaktadt förslag derom återkommit,
om jag ej misstager mig, vid hvarje riksdag, och under sådana
förhållanden tycker jag, att denna tullstrid någon gång borde
få ett slut, hvarför jag vill, då grefve Hamilton så varmt talat
om försonlighet på detta område, taga honom på orden och
räcka honom min hand till försoning genom att yrka bifall till
reservationen.

Herr Höglund: Herr talman, mina herrar! Jag har redan

instämt med grefve Hamilton och borde sålunda icke behöfva
yttra mig i denna fråga. Emellertid vill jag, i närmaste anslutning
till hvad han anförde, påpeka, att hvad näringarue framför
allt behöfva och hvad som är allra vigtigast för näringarne, såsom
sådana betraktade — jag säger ej för folket i sin helhet, utan
för näringarne — det är att få stabla och ordnade förhållanden, så
att ej de omständigheter, under hvilka de arbeta, år ifrån år
förändras genom ändringar i tulltaxan. Sådana förändringar blifva
till slut alldeles olidliga för allt hvad handel och industri heter.

Hvad nu beträffar grefve Hamiltons yttrande, att han icke,
äfven om sådant vore möjligt, skulle vilja genast åstadkomma en
omkastning af det ekonomiska systemet, så kunna herrarne af
hvad jag redan yttrat förstå, att jag till fullo instämmer deri.
Ty ingenting är skadligare för ett lands näringar än tvära och
hastiga omkastningar.

Herr talman! Det var endast detta, jag ville säga. Jag ber
att få yrka bifall till herr Collanders med fleras reservation.

Herr Bergendahl: Jag skall endast yttra några få ord.

Jag begärde ordet egentligen derför, att herr Fredholm angaf
några sifferuppgifter från Sölvesborg, som skulle visa, att garfverihaudteringen
der stode sig ganska bra. Jag vill då påpeka för
herr Fredholm, att det märkvärdiga inträffar, att i spetsen för
alla dessa petitioner stå just garfvarne i Sölvesborg.

Jag får ock säga, med anledning af hvad grefve Hamilton
nyss yttrade, att jag är lika gerna med om att få ett slut på
dessa tullstrider som grefve Hamilton. Det är icke angenämt att
stå som ledamot af bevillningsutskottet och den ena gången efter
den andra försvara de af utskottet föreslagna tullsatserna, då man
vet, hvar majoriteten i denna kammare ligger. Men det kan ju
icke lijelpas. Men det förundrar mig, att, då grefve Hamilton
nu önskar hafva slut på striden, han icke ville det 1892. Ty de
tullar, som nu äro i fråga, beröra hufvudsakligen sådana ämnen,
för hvilka tulisatserna blefvo nedsatta 1892. Då hyste icke grefve
Hamilton den åsigten. Hade han och många andra i kammaren
då önskat frid och försoning och stabilitet, både icke frågan om
dessa tullsatser förekommit i dag, såsom de nu göra.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

35 N:o 10.

Jag ber också få tillägga ett par ord med anledning af ett Ang- Mlen
annat yttrande, grefve Hamilton hade, nemligen i afseende å läder- hUg£[n°ch
tullen, att den nu ifrågasatta tullsatsen icke på minsta vis skulle ,
stärka de »gamla» metoderna. Ja, men, herr grefve, de kunna ju 01 s''
stärka de »nya» metoderna. Hvarför skulle icke vi följa med
utvecklingen såsom i andra länder?

Ofverläggningen var slutad.

Derunder hade beträffande utskottets i mom. a) gjorda hemställan
yrkats dels bifall till samma hemställan och dels afslag
derå och bifall i stället till motsvarande moment i herr Collanders
m. fl. i ämnet afgifna reservation. Herr talmannen gaf propositioner
å hvartdera af dessa yrkanden och förklarade sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till utskottets
hemställan. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i mom. a.
af andra punkten i förevarande utlåtande n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å nämnda hemställan
beslutit, att nuvarande tullsats för hudar och skinn, ej hänförliga
till pelsverk, beredda, sulläder och bindsulläder, 24 öre för kilogram,
skall bibehållas oförändrad.

Omröstningen visade 69 ja, men 135 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Efter det herr talmannen vidare till proposition upptagit de
olika yrkanden, som förekommit i fråga om mom. b) af utskottets
hemställan, afslog kammaren samma hemställan och biföll herr
Collanders m. fl. reservation jemväl i denna del.

Efter föredragning vidare af punkten 3, innefattande utskottets
hemställan beträffande tidpunkten för tillämpning af de af
utskottet i punkten 2 föreslagna förhöjda tullsatser, anförde

Herr Collander: Efter den utgång, de begge momenten af
2:dra punkten i utlåtandet nu fått här, hemställer jag om afslag
å den nu föredragna punkten och om bifall till hvad reservanterna
yrkat, nemligen »att motionärernas yrkande angående tiden
för tillämpningen af den utaf dem föreslagna tullsatsen å nämnda
varor icke måtte af Riksdagen bifallas».

N:o 10.

Ang. tallen
hudar och
skinn.
(Forts.)

36 Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Herr Fredholm: Det kan synas öfverflödigt att yttra något
angående denna punkt, då den är eu följd af den föregående
punkten. Det är ju tydligt, att, när kammaren beslutit afslag på
punkt 2, deraf följer, att också punkt 3 förfaller. Men jag skall
likväl taga mig friheten att angifva några skäl, hvarför jag ändå
begärt ordet.

Det är i denna tredje punkt fråga om en tilläggsafgift till
gällande tulltaxa, grundad på den föreslagna förhöjningen i tullsatsen.
Det vill med andra ord säga, att om Riksdagen beslutit,
att tullsatsen å ifrågavarande varor skall förhöjas, så skulle denna
tullförhöjning såsom eu tilläggsafgift inträda redan för det innevarande
året. Eu sådan tilläggsafgift är en den nyare tidens
tullpolitiska, om jag så får säga, uppfinning. Den har tillkommit,
såsom herrarne minnas, på den tiden, då det var fråga om att
införa tull på spanmål. Då var den befogad, likasom också när
det gälde förhöjd tull på kaffe. Båda dessa tullar äro nemligen
af den beskaffenhet, att de i fmansielt hänseende äro för staten
af stor betydelse, och det var då angeläget, att, på samma gång
man höjde tullsatserna, förebygga, att staten skulle gå förlustig
den påräknade inkomsten och denna i stället tillgodogöras af
spekulanter. Nu åter tyckes det, att döma af detta bevillningsutskottets
betänkande, som om man skulle vara benägen att ge
nomföra den nya uppfinningen i fråga om alla slags förhöjda
tullar. Detta finner man deraf, att icke blott i fråga om lädertullen,
utan äfven med afseende å tackjernstullen och ekodonstullen
har utskottet gått till väga på samma sätt. Jag ber nu att
få uttala ett varningens ord mot ett sådant tillvägagående, då
det är fråga om andra tullsatser än sådana, som åsättas i statsfinansielt
syfte. Iudustritullarne afse sådana varor, som utgöra
föremål för näringsverksamheten, och eu genom tull plötsligt inträdande
prisförhöjning å dessa varor kommer sålunda att medföra
en lika plötslig rubbning i näringsverksamheten. Iivilket
menligt inflytande, eu sådan rubbning skall hafva på denna, kan
man förstå deraf, att aftal äro träffado, kontrakt upprättade om
leverans af tillverkningar i en nära framtid. Till grund för alla
dessa aftal ligga beräkningar, byggda på gällande pris. Genom
ett Riksdagens beslut om genast inträdande tullförhöjning kullkastas
helt plötsligt alla förut gjorda beräkningar, och herrarne
kunna nog förstå, hvilken betydlig skada, detta skall medföra för
näringslifvet. Förut har det i regeln alltid förhållit sig på det
viset, att en tull, som Riksdagen beslutit, trädt i kraft först den
1 januari nästföljande år, och man har då haft tid att inrätta
säg efter de nya förhållandena, men om man går till väga på nu
föreslagna sätt, tillintetgör man just den stadga i näringslifvet,
hvilken vi alla äro ense om är ett så nödvändigt vilkor för näringsverksamhetens
bedrifvande.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

37 N:o 10.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Utskottets ifrågavarande
hemställan afslogs och herr Collanders yrkande bifölls.

Punkterna 4 och 5. Ang. tull å

tack- och barlastjern
m. m.

I motion n:o 38 mom Första Kammaren af herr C. E. Ljungberg
och motion n:o 121 inom Andra Kammaren af herr A.

Andersson i Olsbenning hade yrkats:

»att Riksdagen ville besluta att åsätta tack- och barlastjern
samt skrot en tullsats af 80 öre för 100 kilogram, äfvensom att
denna tull skall vinna tillämpning så fort som möjligt»; och hemstäldo
utskottet:

4:o) att tack- och barlasljern samt skrot måtte åsättas en tullsats
af 80 öre för 100 kilogram; samt

5:o) att, för den händelse tull åsättes tack- och barlastjern
samt skrot, Riksdagen jemväl måtte besluta, att denna tull skall
såsom tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa jemväl innevarande
år utgöras från den tid, som af Kongl. Maj:t bestämmes, samt i
skrifvelse till Kongl. Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt sålunda
fattade beslut, anhålla, det Kongl. Maj:t ville, så fort ske kunde,
förordna om beslutets trädande i kraft.

Herr Collander och hans förenämnda medreservanter hade
deremot i afgifven reservation hemstält:

»att gällande tullfrihet för tack- och barlastjern samt skrot måtte
bibehållaB; samt

att motionärernas yrkande angående tiden för tillämpningen
af den utaf dem föreslagna tullsatsen å nämnda varor icke måtte
af Riksdagen bifallas»; och hade reservation emot utskottets hemställan
jemväl anmälts af herr Fredholm.

Efter föredragning af punkten 4 anförde:

Herr Collander: Jag skall blott taga mig friheten att yrka
afslag på utskottets hemställan och bifall till den af mig med flere
afgifna reservationen:

Herr Bergendahl: Herr talman, mina herrar! Då Riksdagen
år 1896 med tre rösters majoritet vid den gemensamma
voteringen biföll en motion om nedsättning i den dåvarande tullen
på tackjern, så ansåg jag för min del, att detta beslut icke
var rigtigt. Motioner hafva också till denna Riksdag framkommit

N:o 10. 38

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tull å om återinförande af den förra tullsatsen, och utskottet har ansett
tcick- och bär-s{g föranlåtet att gifva sitt stöd åt motionerna genom att till Riks''dagen
hemställa om bifall till desamma. Utskottet stöder sig här
01 S''J vid lag på 1888 års tullkomités utlåtande; reservanterna, heri’ar
Collander m. fl., stödja sin reservation på f. d. öfverdirektöreu
Styffes uttalande, eller den af honom, såsom ledamot i nämnda
komité, vid dess utlåtande fogade reservation. Uti ett fall hysa
tullkomitén och reservanten, herr Styffe, samma åsigt, nemligen
deri, att vi inom vårt land icke kunna producera lika lämpligt
gjuttackjern som det engelska. Men komitén, likaväl som reservanten,
menar dermed, att detta slags tackjern icke kan åstadkommas
i Sverige till samma billiga pris, som det engelska tackjernet
kan köpas till. Herr öfverdirektöreu Styffe framdrager
såsom skäl för sin åsigt, att någon tull ej bör påläggas det utländska
tackjernet, att användningen af detta jern i vårt land är
af så ringa betydelse i förhållande till vår export och i förhållande
till förbrukningen i öfrigt. För min del kan jag icke underlåta
att uttrycka såsom min åsigt, att det förefaller mig något egendomligt
af en sådan i öfrigt varm tullskyddsväu som herr Styffe
att vilja påstå, att, emedan denna tullsats icke skulle spela någon
vidare roll, han icke kan vara med om att införa densamma.
Det må visserligen vara sant, att, när man ser på tackjernstillverkningen
i allmänhet inom landet, åtgången för gjuteriernas
behof intager eu ringa proportion, men i hvilket fall som helst
bör väl en tullskyddsväu — äfven om det är eu tull af jemförelsevis
obetydlig vigt och om det också ej är så många, som få
nytta af denna tullsats — bör han väl, om han vill skydda de
svenska näringarna, anse, att i alla fall skyddet kan komma att
verka godt på något håll. Nu säga visserligen herrarne, att denna
tullsats, som nu är ifrågasatt, är så liten, att den icke kommer
att medföra någon nytta. Ja, så säga borrar frihandlare alltid,
så säga de i fråga om tullar på fläsk och potatis, så säga herrar
frihandlare i fråga om spanmålstull, så säga de alltjemt. Jag
för min del kan icke godkänna ett sådant uttalande, synnerligast
som, då tullsatsen å tackjern åsattes, detta skedde i sammanhang
med tull på gjuteriernas och maskinverkstädernas fabrikat. Såsom
vi veta, iåns det förut ingen tull å maskinverkstädernas och
gjuteriernas fabrikat, men i sammanhang med den tull, som åsattes
tackjernet, infördes för verkstäder och gjuterier ett skydd, utgörande
icke mindre än 10 % af fabrikatens värde. Nu ber jag
att få framhålla för dem, som ömma för mekaniska verkstäderna
och gjuterierna, att, mig veterligen, man under dessa år, som det
varit tull på tackjernet, icke hört talas om någon klagan från
dessa verkstäder. Deras antal har ökats under årens lopp, och
ser man på statistiken, så finner man, att deras tillverkning stigit
ganska betydligt. Om man kastar en blick på 1892 års statistik,
så visar det sig, att tillverkningen vid de mekaniska verkstäderna

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

39 N:o 10.

och gjuterierna inom landet då hade ett värde af något öfver 31 Ang. tull n
millioner kronor, men år 1894 är det ungefär 35 och en half Cr/rf" oc^ l>ar
millioner. Jag kan derför icke förstå dem, som beklaga, att de asm"
mekaniska verkstäderna och gjuterierna skulle komma att lida v or h'';
stort men af den tull, som har varit förut och som nu ifrågasatts
till återinförande. Det är ju alldeles gifvet, att, ehuru man
funnit sig i det tullskydd, som de mekaniska verkstäderna och
gjuterierna vetat skaffa sig och varit med om det i sammanhang
med införandet af en tull på tackjern, man ändock icke kan vara
rigtigt sinnad att gynna den ena näringen på den andras bekostnad,
och jag tänker mig möjligheten framdeles af, att dessa
verkstäder och gjuterier kunna få finna sig i en nedsättning af
det tullskydd, som de för närvarande åtnjuta.

Vid betänkandet är äfven fogad en reservation af herr Fredholm.
Herr Fredholm säger i denna bland annat, »att införseln
af engelskt tackjern icke minskats genom påläggandet af 1892
års tullsats». Detta är visserligen sant, det har den icke gjort,
men den har heller icke ökats, och detta, oaktadt, såsom jag nyss
nämnde och med siffror styrkte, tillverkningsvärdet under denna
tid stigit högst betydligt. Detta torde nog bevisa, att det svenska
tackjernet fått ökad användning.

Så säger herr Fredholm också, »att förbrukningen af svenskt
träkolstackjern för gjutning icke efter tullens införande ökats».

Ja, hur vet herr Fredholm det? Jag tror tvärtom, och på de
skäl, jag nyss anförde, tror jag mig hafva visat, det användningen
af svenskt tackjern verkligen ökats.

Vidare säger herr Fredholm, »att priset på det svenska träkolstackjernet,
som efter liksom före tullens åsättande användts
till blandning med det engelska för åstadkommande af starkare
gjutgods, icke stigit, utan tvärtom nedgått i jembredd med annat
jern». Ja, det är naturligt, att, då jernet fallit på den stora
verldsmarknaden, det också hos oss måste ha nedgått i pris.

Vidare säger herr Fredholm, »att, under det landets tackjernstillverkare
icke haft någon som helst nytta af den åsätta
tullen, gjuterierna och de mekaniska verkstäderna deremot af
densamma haft väsentlig skada, i det de fått sin råvara fördyrad
med tullens hela belopp, uppgående till cirka 18 procent af värdet,
och sålunda hafva betydligt ökade svårigheter, särskild t att
uthärda konkurrensen vid export». Jag tror mig nyss hafva sagt,
att jag för min del icke sett något bevis anföras för det påståendet,
att de mekaniska verkstäderna undergått sådana lidanden,
som herr Fredholm påpekat. Och hvad betyder 18 procents förhöjning
i värdet på råvaran, då sjelfva fabrikatet, det färdiga
arbetet, har fått ett skydd af 10 procent? Dessa 10 procent ha
derför vida större betydelse än de 18 procent, hvarmed herr Fredholm
säger, att man fördyrat råvaran.

Ja, hur jag än ser denna sak, får jag för min del uttrycka

N:o 10. 40 Onsdagen den 3 Mars, e. m,

Ä"9- “ mia förhoppning, att de inom denna kammare varande tullskydds lastjoTmm

vännerna gå t’11 mötes den enligt mitt förmenande ganska anspråkslös
) lösa begäraD> sona framstälts från tillverkarne af tackjern, och
anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
uti förevarande punkt.

Herr Jansson i Taberg: Herr talman, miua herrar! Såsom
representant för eu af våra bergslager torde det tillåtas
mig att yttra några ord i förevarande fråga.

Afsigten med den nu föreslagna tullsatsen på tackjern är ju
den att bereda skydd för den inhemska tillverkningen af gj^tackjern
och derigenom förkofra denna handtering inom landet. Då vi
nu emellertid veta, att det importerade tackjernet består, jag kan
nästan säga, uteslutande af gjuttackjern, som blåsts i koksugnar
med hög temperatur och som har en hög kiselsyrehalt och är för
gjutningsbehof i blandning med vårt svenska tackjern ganska fördelaktigt,
och då vi tillika veta, att det icke finnes någon tillverkning
inom landet af motsvarande gjuttackjern, som kan användas
med samma fördel för våra gjuteriers behof, så finner jag redan
denna omständighet, åtminstone för mig, vara bestämmande att
yrka afslag på den begärda tullsatsen.

Den näst föregående talaren, herr Bergendahl, har sagt, att
fördelen af denna tullsats icke skulle träffa just så många, men
att det i alla fall vore en skyddsväns pligt att söka skydda, äfven
om skyddet skulle komma endast ett fåtal till godo. Ja, denna
»konseqvens» anser jag för min del, att han sjelf vederlagt i senare
delen af sitt yttrande; han sade nemligen, i fall jag icke
fattade orätt, att den ena näringen icke skulle gynnas på den
andras bekostnad. Jag hemställer då, huruvida det icke är just
en sådan orättvisa, som uppstår, då man å ena sidan erkänner,
att endast ett fåtal kommer i åtnjutande af fördelarna utaf en
eventuel tull här vid lag, och å andra sidan säger, att man icke
skall hjelpa den ena näringen på den andras bekostnad. Äfven
detta resonnement talar för afslag, synes det mig.

För öfrigt är ju det importerade gjuttackjernet nödvändigt
för våra gjuteriers behof till blandning med vårt svenska, emedan
det är lättflytande framför vårt jern, och emedan det, förutom
många andra fördelar, äfven har den, att det är mera lättarbetadt
samt icke har samma benägenhet som vårt svenska gjutjern att
bli hårdt på ytan, då det kommer i det gods, som det är afsedt
för. Dessutom betungar ju en eventuel tullsats våra öfriga näringar,
jordbruket lika väl som de andra, ty det gjutes ju för dessa näringars
behof eu hel massa saker af ifrågavarande gjutjern, hvilket
till eu tredjedel intill hälften ingår såsom beståndsdel i många
tillverkningar; det gjutes ju grytor, pannor, spislag maskiner och
andra saker för våra handteringars behof, såväl för jordbruk som
för bergsbruk och andra näringar. Dessa måste således betungas

41 N:o 10.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

genom den nu föreslagua tullen; och då det icke finnes inom Ang. fatta
landet någon tillverkning, som skyddas genom den ifrågasatta
tullsatsen, så anser jag, att denna tull är icke allenast onödig, (Forte\

utan äfven orättvis mot dessa gjuterier och verkstäder, som äro v or
hänvisade till nödvändigheten att begagna tackjern af engelsk tillverkning,
det s. k. engelska gjuttackjernet, utan äfven till skada
för näringarna i allmänhet.

Med anledning af hvad jag sålunda haft äran yttra, skall jag
be att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till den
utaf herrar Collander m. fl. i ämnet afgifna reservation.

Herr Aulin instämde häruti.

Herr Göthberg: Då jag icke kunnat gilla det resultat, hvartill
utskottet kommit i den nu föreliggande frågan, skal! äfven jag
be att få anföra några skäl härför.

Min granne här till höger har framhållit, hurusom det engelska
tackjernet är synnerligen lämpligt för gjutning, och huru, såsom
han sade, det är lättflytande och lättarbetadt och i det
fallet måste sättas framför vårt svenska gjuttackjern; han har
äfven framhållit, hurusom bär i landet icke tillverkas dylikt tackjern.
Detta tycker jag borde visa nogsamt för hvar och en, som
icke vill lägga någon särskild tunga på industrien, att han icke
kan vara med om att bifalla förslaget om denna tullsats, helst
som det ju genom beräkningar visat sig, att genom dess åsättande
uppstår en skilnad i varans värde af ända till 18 procent.

Jag vill nu nämna något om förhållandena angående importen
af detta tackjern, för att visa, hurusom denna alls icke minskats
genom den tull, som 1892 åsattes denna vara. Medeltalet
af taekjernsimporten utvisar för åren 1882—-1886 ett belopp
af 21,295 tons, för åren 1887—1891 26,640 tons, för åren
1892—1895 28,097 tons, och då vi komma in på åren 1894 och
1895 -— jag ber herrarne observera det — blir medeltal 29,519
tons. Hvad nu priset beträffar, har det visat sig, att om man
också lägger på varan den tullsats, som nu här är föreslagen, fins
ändå ingen möjlighet för våra svenska tackjernstillverkare att
kunua konkurrera med tillverkare af engelskt tackjern, ty äfven
det visar en liten statistik, som jag skall be alt här få lemna.
Medelpriset för prima engelskt tackjern — Cleveland n:o 1, som
är det bästa af hit importeradt gjuttackjern — för år 1892, således
innan tullen åsattes import af detta tackjern, höll mellan
kronor 45 och 47: 50 per ton, under det att det svenska gjuttackjernet
höll sig i ett pris af 70 kronor per ton; år 1892, efter
tullens åsättande, steg priset på det engelska till 53 kronor per
ton, medan det svenska höll sig kvar vid 70 kronor. År 1893
var priset på det engelska mellan 52 till 53 kronor, hvaremot
svarade 67: 50 å 70 kronor för det svenska. 1894 var priset för

N:o 10. 42 Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang; tull å engelskt tackjern 50—51 kronor, för det svenska kronor 60—
lastjérn 1895, i början af året, voro prisen respektive 49—50

fForts) kronor och 59—60 kronor. Slutligen, i slutet af år 1895, var det
'' v engelska tackjernet uppe i ett pris af kronor 53—53: 50 per ton,
då det för svenskt sådant utgjorde 70 kronor. Detta alltsammans
visar, enligt mitt förmenande, att den nu begärda tullen icke alls
kommer att verka i rigtning att befordra användningen af vårt
svenska gjuttackjern, ty detta ställer sig alltför dyrt, och dessutom
bär det visat sig, såsom förut nämnts, att det svenska gjuttackjernet
icke eger sådana för gjutning lämpliga egenskaper som
det engelska.

Jag skulle kunna sluta här; men, då jag studerat motionen,
har jag kommit att tänka på de skäl, som motionären anfört för
densamma.

Ett af dessa skäl var det, att de mindre tackjernshyttorna i
vårt land skulle derigenom blifva hjelpta. Häremot ville jag invända,
att någon sådan tackjernstillverkning ej för närvarande
finnes inom vårt land, som kan ersätta det engelska koksgjuttackjernet.
Häraf torde det vara uppenbart, att den begärda tullsatsen
icke blir någon hjelp för dessa mindre hyttor.

För det andra säger motionären, att tullen skall fylla en lucka
i systemet, men detta skäl, mina herrar, anser jag vara mycket
svagt. Jag tror nemligen, att det är lika orimligt att fylla dessa
luckor med tull å fläsk, potatis och tackjern som att fylla dem
med tull å gödningsämnen, och derför anser jag, att vi höra akta
oss för allt tal om att fylla luckor i systemet, ty ämna vi komma
så långt att icke kunna uppleta någon näring eller handtering,
som icke är skyddad, så tror jag, att vi icke lyckas komma
dit hän, som vi nyss tycktes ena 03s om, nemligen att vi icke i
vårt riksdagsarbete borde upptaga tiden i kammaren med att åter
och återigen debattera tullfrågor.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört anhåller jag, herr
talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
herr Collanders m. fi. reservation.

Med herr Göthberg förenade sig herr Anderson i Hasselbol.

Herr Hammarström: Herr talman, rniue herrar! Jag

skall först be att få tillkännagifva, att, då jag vid början af denna
riksdag erfor, att motioner om påläggande af denna tull framkommo,
jag fann detta mycket märkvärdigt, då densamma endast
under några få dagar varit, i enlighet med föregående års Riksdags
beslut, borttagen. Vid sådant förhållande har jag icke kunnat
underlåta att yttra några ord med anledning af den nu föreslagna
tullen. Här förekommer i betänkandet en tabell, som är
tagen ur Sveriges oficiella statistik, rörande in- och utförseln af
tackjern. Den tabell bevisar emellertid intet af hvad utskottet

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

43 N:o 10.

med densamma vill bevisa, utan kan snarare tjena såsom bevis- Ang. tull å
niugsmateriel för reservanternas mening och yrkande i denna sak. la<:{c: och °ar''

Utskottet använder den motivering, som 1888 års tullkomitö (Forts)
begagnade, då den föreslog införandet af tackjernslull. Jag skulle '' 01 s''
hafva god lust att uppläsa eu del af denna motivering, men jag
vill icke trötta kammaren dermed. Jag ber emellertid att få förklara,
att jag anser denna motivering något förlegad, och man
borde haft rätt att vänta, att utskottet från eu 5-årig erfarenhet af
tullens verkningar lärt något, som kunnat läggas till grund för ett
förslag om den borttagna tullens återinförande; så har likväl icke
skett. Jag ber då att få påpeka eu del af de praktiska olägenheterna,
hvilka till största delen icke blifvit påaktade eller vidrörda
i det föreliggande betänkandet. Det finnes fördelar å ena
och olägenheter å andra sidan, som uppstå vid användandet
af det ena eller andra slaget af jern vid gjutning.

Den, som något sysslat med gjutning af jern, eller känner till,
huru jernet fördelar sig under gjutningen, vet väl, att det hårda
jernet flyter ut till ytan, och det svenska jernet har just den
egenskap att vid gjutning blifva mycket hårdt, så att, när man
skall börja bearbeta det, lägga upp det i maskiner samt hyfla
eller svarfva det, det lätt inträffar, att verktygen icke bita derpå.

Det händer icke så sällan, att, när man i öfvervägande mängd använder
svenskt jern vid gjutning och fått pjesen upprensad och
skall börja att bearbeta densamma, det är eu omöjlighet att verkställa
detta arbete, hvaraf följden blir, att man måste slå sönder
den och vid dess omgjutning tillsätta ett annat materiel, som gör
detta arbete möjligt, för att nu ej tala om svårigheten att få det
svenska jernet att flyta ut vid gjutning af gods med finare dimensioner.
När man käuuer till dessa svårigheter, så lärer det icke
hjelpa, att man säger till gjuteriegarne: Ni äro endast sjelfviska, när
ni icke vilja begagna svenskt jern! Jag kan försäkra herrarne, att
äfven om en tull af 3 kronor per 100 kilo lades på tackjern, så
kommer det att införas till vårt land lika mycket engelskt jern,
att användas vid gjutning, som förut, ty de praktiska svårigheterna
för de mekaniska verkstäderna äro sådana, att man måste taga
hänsyn till förhållandena, sådana de ställa sig, när man kommer
till den praktiska användningen, och den, som har eu mekanisk
verkstad, måste äfven taga hänsyn till hvad som är möjligt och
icke möjligt och dervid se bort från systemet.

Motionärerna tala om »systemet», men jag anser, att man icke
borde tillåta sig något sådant i fråga om denna sak.

Nu säge3 det i 1888 års tullkomitcs motivering, att eu af de
tullsatser, hvilkas lämplighet varit mest omtvistad, är den å
tackjern. Hvarför bär den då varit så omtvistad? Jo, derför, att
man icke från protektionistiskt håll kan frambära något enda
giltigt bevis för lämpligheten af denna tull såsom eu skyddstull,

N:o 10. 44

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tull å och derför kommer man icke frågan närmare, äfven om man teoretcick-
och tiserar aldrig så mycket.

(Forts i Om man S^u^e lyckas bearbeta en gjuten pjes, som bar bård

v 01 8 yta och derigenom är stark vid slitningen, så uppstår en annan

olägenhet, nemligen att en maskindel, äfven om den bar stark
slitningsyta, men utsättes för brott, lätt kan sönderbrytas.

Det fiunes en bel mängd praktiska olägenheter och fördelar,
som bär kunde framhållas, men jag vill icke taga kammarens tid
i anspråk dertill. Jag ber emellertid berrarne att vid tanken på
denna sak icke lasta på gjuterierna en svårighet, som i alla fall
icke medför någon motsvarande fördel på något som helst håll.
Jag hoppas, vi alla äro intresserade af, att den svenska industrien
skall nå en hög blomstring. Då så är, bör man väl göra det
lättare för fabrikanterna i Sverige att upptaga kampen mod den
utländska konkurrensen, och delta kan ske genom att man icke
onödigtvis fördyrar materialet och derigenom bereder svårigheter
för den, som härvid icke kan undkomma dem.

För den händelse, såsom jag hoppas, denna kammare, i likhet
med hvad som egde rum föregående års riksdag, beslutar tullfrihet
för denna vara och det till följd häraf blir gemensam votering,
skulle jag vilja rekommendera do nyvalde i denna kammare,
som möjligen icke haft tillfälle att närmare sätta sig in i frågan,
att under tiden läsa igenom den motion, som uti förevarande fråga
vid föregående års riksdag väcktes af professor Wijkander från
Göteborg. Då frågan förevar till behandling inom denna kammare,
yttrades icke ett enda ord, utan motionen bifölls utan vidare, förmodligen
af den orsak, att det deri anförts så starka skäl för densamma,
att icke något kunde sägas deremot.

Det är äfven en annan sak, hvarpå jag skall be att få fästa
herrarnes uppmärksamhet.

Sedan föregående års Riksdag beslutit att borttaga tull å
tackjern, hafva blifvit uppgjorda aftal om leveranser och arbeten,
hvilka icke kunna blifva färdiga annat än på längre tid, och nu
vill man med ett penndrag helt tvärt och oförberedt för leverantörerna,
till stor skada för dem, försvåra fullgörandet af dessa
leveranser, som uppgjorts under helt andra förutsättningar.

Det finnes ändock bland utskottsledamöterna en reservant,
som är varm vän af skyddstullar, men icke desto mindre har han
reserverat sig mot utskottets förslag, hvilket bevisar, att han är i
stånd att låta detta vara detta och icke är förblindad af partiyra.

Herr talman! Jag skall icke trötta kammaren längre, utan
anhålla att få yrka af slag å utskottets hemställan och bifall till
reservationen.

Häruti instämde herr Ersson i Vestlandaholm.

Herr Fredholm: Herr talman! Den talare, som började
diskussionen, yttrade, att han förvånade sig öfver, att det kan

45 N:o 10.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Gunås folk, som icke vilja hafva eu tullsats, derför att deu icke Ang. tull å
spelar någon roll. lian var för sin del belåten med hvarje tull,
om än aldrig så liten. Han må dock ursäkta oss, som anse, att ,Forts)
om man skall pålägga en vara tull, så sker det derför, att tullen
gör nytta, men gör den icke det, föreGnnes det ju ingen anledning
för oss att bestämma en tullsats endast för nöjes skull.

Han upptog till granskning, hvad jag anfört i min reservation,
och erkände visserligen, att importen af engelskt tackjern icke
minskats, men tilläde: »Ja, må så vara, men den har icke heller
ökats». Detta är likväl just hvad den har gjort, ty medeltalet
af importeradt tackjern utgör för åren 1886—1890 25,000 tons
och för åren 1891—1895 28,000 tons, men år 1896 öfversteg importen
medeltalet af importen under föregående fem år med 18
procent. Detta är ju eu ganska afsevärd ökning.

Han frågade derefter, huru jag kunde veta, att tackjernstillverkningen
i landet nedgått. Jo, den upplysningen kan man
hemta ur den ofGciella statistiken rörande bergshandteringen.

Vidare frågade han: hvad betyder en tull, som ej uppgår till mer
än 18 procent af värdet? Derom skall jag be att få lemna någon
upplysning.

I gjutgods ingår engelskt tackjern till olika delar i olika slag
af gjutgods; i extra starkt med 20 ä 25 procent, men i handelsgjutgods
med öfver Vs af värdet. I senare fallet medför 18 procents
förhöjning i värdet på råvaran 6 procents förhöjning i priset
på gjutgodset. Denna prisförhöjning med 6 procent på gjutgodset
betyder visserligen icke så mycket på den inhemska marknaden,
eftersom vi ha tull på gjutgods, men skola vi exportera
gjutgods från vårt land, så spelar denna förhöjning i tillverkningspriset
en högst betydlig roll. Man må icke förbise, att detta
för oss är af vigt och betydelse, eftersom utförseln af gjutgods,
som år 1892 utgjorde 213 ton, uppgick år 1895 till 515 ton. Det
är emellertid icke endast med afseende å det gjutgods, vi exportera,
som denna tull verkar så synnerligen skadligt, utan äfven
vid utförseln af maskiner, hvilken utförsel spelar eu ganska väsentlig
roll i hela vår export. Den uppgick nemligen i medeltal
för åren 1891—1895 till 1,C9 procent och ökade3 under år 1895
till 2,i procent. I dessa maskiner ingår gjutgods till väsentlig grad.

Hvar och eu bör nu kuuna förstå, att om en mekanisk verkstad
i vårt land skall kunna täGa på den utomeuropeiska marknaden
med engelsmännen, så får man icke genom tull ännu mera
fördyra det gjutjern, som redan förut fördyrats genom att först
hitföras från England för att gjutas och sedan i form af fabrikat
återföras till Eugland för att öfver England föras vidare. Vill
man jemte dessa dubbla frakter nu pålägga gjutjernet ytterligare
en tull af 18 procent af värdet, så är det klart, att man derigenom
ännu mera skall försvåra vår export.

Man kundo med hänsyn till behöfligheleu af denna tull må -

N:o 10. 46 Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tull a bända vara af olika mening, om denna tackjernstull medförde den

kwtjJnmZi.allra riu£aste nytta för tackjärnstillverkningen här ilandet. Men
(Forts) a^a er^äDna> att för tillverkningen af tackjern spelar den ingen
roll. Och att man skall åsätta denna tull blott för att bereda
statsverket en inkomst, det kan väl icke vara meningen, när derigenom
en af våra vigtigaste näringar kommer att skadas. Inkomsten
af tullen går upp till ungefär Vi million. Det är

detta belopp, som man nu vill fritaga de mekaniska verkstä derna

från att betala och derigenom sätta dem i bättre tillfälle
att täfla med andra länder på den utländska marknaden.

På alla dessa skäl anhåller jag, att gällande tullfrihet för
tack- och barlastjern samt skrot måtte bibehållas.

Herr Åkerlund förklarade sig instämma med herr Fredholm.

Herr Pegelow: Herr grefve och talman, mine herrar! Den

tullsats å tackjern, som det nu är fråga om att återinföra, sedan
förra årets Riksdag borttagit densamma, har varit föremål för
mycken tvekan äfven inom det skyddsvänliga lägret. 1888 års
tullkomité tillstyrkte visserligen denna tull, men en mycket utpreglad
skyddsvän, nemligen öfverdirektören Styffe, har, som herrarne
veta, deremot inlagt sin reservation. Förra året, då denna
sak var under debatt, icke i denna kammare, ty här förekom
ingen debatt, men i Första Kammaren, inlade äfven en utpreglad
skyddsvän, nemligen generaldirektören och chefen för kommerskollegium,
sin protest mot tullen och tillstyrkte dess afskaffande.
Så väl öfverdirektör Styffe som generaldirektör Åkerman äro framstående
auktoriteter på jernindustriens område. Båda äro europeiskt
kända, särskildt den senare, och säkert är, att ingen af
dem skulle tillstyrkt borttagandet af tullen eller sökt förebygga
införandet af densamma, om det icke varit deras lifliga öfvertygelse,
att denna tull icke vore till något gagn för de svenska
jernbruken. Om vi också se efter, hvad denna tullsats gäller, så
skola vi finna, att, när man säger, att dess ändamål är att skydda
vår tackjernstillverkning, den i sjelfva verket icke berör denna
tillverkning.

Enligt den statistik, som förekommer i bevillningsutskottets
betänkande, utgör den årliga tillverkningen af tackjern, alla slag,
ungefär 460,000 ton. Af denna qvantitet är det minst 440,000
ton, som utgör smidestackjern, d. v. s. sådant tackjern, som skall
beredas till stål och jern. Detta tackjern beröres icke på något
sätt af tullen. Ty det är icke utsatt för någou utländsk konkurrens,
enär det utländska materialet icke kan konkurrera på
detta område med det svenska. Sverige har tvärtom eu mycket
stor export på detta område. Hvad som återstår är omkring
20,000 ton, som kallas för gjuttackjern, och det är detta, det gäller.
Om nu detta gjuttackjern kunde användas på samma sätt

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

47 N:o 10.

som det importerade, så skulle man kunna tala om att genom Ang. Ml å
en tull åstadkomma ett skydd för detta svenska gjuttackjern.iaclf: °ch har''
Men det har redan framgått af hvad flera talare här i kammaren m''

anfört, att det utländska, d. v. s. det engelska, gjuttackjern, som or s''
till Sverige importeras, har så väsentligt olika egenskaper jemfördt
med det svenska, att jag skulle vilja komma fram med den
paradoxen, att detta är en helt annan vara än den, som här tillverkas.
Det utländska gjuttackjernet har väsentligt olika egenskaper
och behöfves för vissa tillverkningar, der icke det svenska
med fördel kan användas. Öfverdirektör Styffe säger äfven i sin
reservation, att, äfven om en tullsats åsattes, som gjorde det utländska
gjuttackjernet lika dyrt som det svenska, så skulle icke
importen af utländskt gjuttackjern förebyggas. Den ifrågasatta
tullen är ju icke liten, men den är i alla fall —- och det har af
eu talare på vermlandsbänken påvisats — jemförd med prisskilnaden
mellan det engelska och svenska gjuttackjernet, så obetydlig,
att man icke för upp priset på den importerade varan på
långt när i jembredd med priset på den inhemska. Dertill skulle
erfordras en väsentligt högre tull. Följden af dessa förhållanden
har varit, såsom också af reservanterna särskilt framhållits, att
den tull, som vi haft sedan 1892 till 1896 års slut, icke haft
någon inverkan på importen af engelskt tackjern och icke influerat
på priset af det svenska tackjernet.

Om så är förhållandet, så är ju denna tull faktiskt en finanstull,
och en sådan skulle ju icke ens enligt skyddsvänliga åsigter
vara nödvändig i andra fall, än att staten behöfde denna inkomst.

Men det har icke blifvit påstådt och kan icke påstås, att staten
har behof af denna tull på cirka V* million. Slutsumman af hvad
jag anfört är till en början den, att enligt min åsigt det engelska
gjuttackjernet är en råvara, som icke i vårt land produceras och
hvilken såsom sådan borde vara tullfri.

Det sades af den ärade representanten från södra Vadsbo,
att utskottet skulle hafva anfört skäl för att tullen verkade förmånligt
för den svenska tackjernsindustrien. Jag har icke kunnat
finna reda på dessa anförda skäl. Det nämndes, att den
svenska exporten af tackjern skulle hafva ökats, och statistiken
visar också, att så är fallet. Men huru skulle detta kunna bero
på den åsätta tullen? Jag kan icke finna något samband mellan
tullen och den svenska exporten, i synnerhet som den svenska
tackjernsexporten hufvudsakligen är eu export af smidestackjern
och icke af gjuttackjern, fastän sådan också förekommer, dock
blott af de allra högsta nummer, den yppersta qvalitet, som särskildt
har utländsk marknad.

»Men», säger man, »det skulle icke vara omöjligt att här i
Sverige åstadkomma en tackjernsfabrikation, som gåfve en produkt
sådan, som man önskade». Denna invändning bar också
af öfverdirektör Styffe blifvit bemött. Om denna tillverkning

N:o 10. 48

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tull å skulle kunna skötas med ekonomisk fördel, så måste det ske med
last'' koks. Denna måste importeras till Sverige. Man

^^FortsT) m m&ste bygga särskilda verk, der man drefve tillverkningen i stort;
or a'' man skulle kunna tänka på exporthamnarno Oxelösund och Luleå.
Men jernverken behöfde tagas till så stora och med så stor fabrikation,
att den svenska marknaden, 20 å 30 tusen ton, må3te
spela en mycket liten roll i förhållande till hvad dessa verk behöfde
fabricera för att kunna bära sig. De skulle således blifva
hänvisade till den utländska marknaden. Då kommer konkurrensen
med det engelska gjuttackjernet upp på ett annat område,
och de svenska verken få icke sälja, med mindre de kunna komma
ned till samma pris som de engelska. Men kunna de sälja utomlands,
så skulle de också kunna sälja här hemma till samma
billiga pris.

Jag har visserligen sagt, att detta engelska gjuttackjern är
att betrakta som en råvara, som här i Sverige icke tillverkas,
men som vi hafva behof af. Men jag sade också, att detta var
en paradox; och i viss mån är det så. Ty om man blefve
tvungen, så skulle man väl kunna af svenskt tackjern tillverka
en stor del pjeser, hvartill man nu begagnar engelskt tackjern.
Men dessa pjeser blefve icke af så tillfredsställande beskaffenhet,
som man kunde få af det utländska materialet. Dessa pjeser
skulle komma att bestå af ett material, som vore alldeles onödigt
dyrt. Det vore således eu förlust, så väl för den enskilde som,
påstår jag, äfven i nationalekonomiskt hänseende att använda
ett material så väsentligt dyrare än det, som behöfdes. Och detta
resultat skulle icke kunna åstadkommas på annat sätt än derigenom,
att tackjernstullen skulle förhöjas öfver hvad här är föreslaget.
Men icke nog härmed, utan detta skulle också draga med
sig tullar på gjutjernsprodukter. Ty annars komme den utländska
konkurrensen att göra sig gällande, och de svenska fabrikerna
skulle icke få sälja något, om icke denna tull höjdes. Allt
detta vore icke något lyckligt resultat.

Det sades af bevillningsutskottets ledamot från södra Vadsbo,
att det icke försports några klagomål från verkstäderna öfver
denna tackjernstull. Ja, då är saken blott den, att de icke kommit
fram till honom; men jag har försport sådana klagomål och
har blifvit uppmanad att här gifva uttryck åt farhågorna, att
denna tull skulle blifva å nyo åsatt. Såsom framgår af herr Fredholms
reservation och af de pris, som anförts, uppgår tullen till
18 ä 19 procent af tackjernet3 värde, och denna tullsats måste
betalas af någon. Den betalas icke af utländingen, ty don utländska
marknaden lärer icke påverkas deraf, utan den måste
betalas af den svenska, antingen tillverkaren eller konsumenten,
ty verkstäderna komme att försöka att öfverflytta kostnaden på
konsumenten, och det kan ju hända, att den delas; i alla fall
blir det svenska medborgare, som få betala tullen i fråga.

Onsdagen den 3 Mars, e. m. 49 N:o 10.

»

Jag har äfven från ett jernbruk blifvit anmodad att gifva Ang. tull å
uttryck för dess önskan, att denna tull icke måtte komma i fråga. ^a£*; ocfl
Detta bar en särskild anledning, som jag skall be att få redogöra lasje‘"
för, så att man må se, huru saken ställer sig. Ifrågavarande f,rts"
jernbruk tillverkar första klassens tackjern och exporterar alltsammans.
Men för att hålla sitt märke uppe, måste det verkställa
en mycket noggrann granskning före afsändande^ och det
stannar hemma en del utskottstackjern, som icke är exportmessigt.

För att tillgodogöra sig detta och jemväl, efter hvad jag antager,
för att drifva en fabrikation, som är för platsen lämplig, bar man
der gjuteri och mekanisk verkstad. Man köper engelskt gjuttackjern
att blanda upp det svenska med, då detta bar större
styrka än det engelska. Man blandar upp det engelska med det
utskottstackjern, som stod qvar efter fabrikationen, och får derigenom
en tillverkning, som är för bruket synnerligen förmånlig.

Det är också derför, som det önskar att icke få någon tull. I
detta afseende är detta bruk i samma ställning som en mekanisk
verkstad.

Under dessa förhållanden synes det mig svårt att fatta, hvarför
man vill åsätta denna tull, som gagnar ingen men som i
alla fall pålägger svenska invånare en beskattning, som är onödig.

Med stöd häraf ber jag att få yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till herr Collanders m. fl. reservation.

I detta yttrande instämde herrar Centerwatt och Eriksson i
Elgered.

Herr Jansson i Krakerud: Då denna fråga är temligen väl

utredd, skall jag för min del icke yttra många ord.

Jag ber emellertid att få fästa den ärade talarens på skaraborgsbänken
uppmärksamhet derpå, att hvad han yttrade derom,
att den, som vill skydda den svenska näringen, bör vara med
om en tull på tackjernet, icke eger någon giltighet. Jag kan upplysa
honom derom, att det i förevarande fall icke finnes någon
svensk näring att skydda, helt enkelt af det skälet, att eu dylik
tackjernstillverkning för närvarande icke förekommer i vårt land
och, såsom redan är påpekadt, icke heller kan komma till stånd.

Derjemte ber jag att få nämna, att orsaken, hvarför man hör
talas om svenskt gjuttackjern, är att söka deri,, att under de
första dygnen, då man blåser på en bytta, man icke kan sätta
på så mycket malm på kolen, enär pipan icke tål vid det. Under
de första dygnen får man derför grått tackjern, s. k. mjukt tackjern,
och detta beror, som sagdt, derpå, att man måste sätta på
en mindre mängd malm, till dess pipan kommit i normalt skick
och tål en lagom malmsättning. Sedan man sålunda drifvit upp
pipan till det normala, ökas malmsättningen, och då tillverkas
smidestackjern. Det gråa tackjern, som tillverkas under de första
åtta dagarno, kallas vanligen drefjern. Delta drefjern säljes då

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 10.

A

N:o 10. SO

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tull å till gjuterierna och användes, tillsammans med engelskt tackjern,

tciek- och 6a»--tjU gjuttackjern.

aS tFortT'') m Under sådana förhållanden kunna herrarne mycket väl finna,
or a att åsättande af eu tull för att skydda en under åtta dagar pågående
jemtillverkning vid hvarje hytta i vårt land helt enkelt
är att anse som ett nonsens. Ty sedau man drifvit upp masugnen
till en sådan sättning, att man kan tillverka smidestackjern,
lär det väl icke finnas någon förnuftig menniska, som skulle
vilja nedbringa denna tackjernstillverkning så, att man tillverkade
ännu mera grått jern. Detta skulle nemligen betinga högre kostnader
än tillverkningen af smidestackjernet, ty då man i förra
fallet måste inskränka malmsättningen, erfordras en större mängd
kol för det gråa jernet, än för det hvita smidestackjernet. Det
blir följaktligen dyrare att tillverka gjuttackjern än att producera
smidestackjern. Nu varierar priset på smidestackjern mellan
5 och 6 kronor för centner, under det att det engelska gjuttackjernet
står till ett pris af l,so ä 2 kronor för centner. Jag hemstälier
då till den ärade talaren på skaraborgabänken, huruvida han,
derest han hade eu hytta, vid hvilken han tillverkade tackjern,
som gälde 5 ä 6 kronor per centner, och äfven innehade ett gjuteri,
för hvars behof han kunde inköpa tackjern till pris af 1,50 ä 2
kronor per centner, icke skulle vara så pass god finansmenniska,
att han sålde sitt eget tackjern för 5 ä 6 kronor per centner och
i stället inköpte engelskt jern för 1,75 å 2 kronor per centner.
Detta är ett så enkelt tal, att jag nästan tycker, att äfven den,
som har den allra starkaste barnatro på skyddstullarne, borde
kunna inse, att det är orimligt att ha eu tull på tackjern.

Med anledning häraf ber jag att få yrka afslag å utskottets
betänkande och bifall till reservationen.

Herr Berndes: Jag blef uppkallad af mina ärade vänner

på vermlandsbänken. Det är visserligen kändt, att det engelska
gjuttackjernet har sådana egenskaper, att det för vissa ändamål
är så godt som oumbärligt; men att det svenska jernet skulle
vara dåligt och det deraf förfärdigade gjutgodset blifva sprödt
och icke hållbart, det var eu nyhet. I allmänhet vet man, att,
då det gäller att få en stark vara, kan vårt svenska jern icke
undvaras. Det förhåller sig nemligen, såsom herr Fredholm redan
nämnt, på det sättet, att ett extra starkt gjutjern icke tål mer än
25 procent engelskt jern. Jag erkänner mycket gerna, att denna
tull, på vanligt sätt betraktad såsom en skyddstull, afsedd att
befrämja den svenska tackjernstillverkningen, är af underordnad
betydelse, enär vi i bergslagerna icke tillverka något egentligt
gjutjern. Dock finnes det en trakt, der man kan tillverka sådant,
nemligen Småland, med dess lager af sjö- och myrmalmer, som
äro tillräckligt fosforhaltiga för att kunna användas vid beredandet
af mjukt gjutjern.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

51 N:o 10.

Jag ber i detta sammanhang att få anmärka gent emot den Ang. tull å
andre talaren på vermlandsbänken, som säde: »jag känner ej en
enda hytta, som är nedlagd, derför att den ej kan tillverka gjut- "Fq ''
jern». Deremot vet jag en hytta, som är fullt duglig att dragas
på, men står obegagnad, och i hvars granskap ligga stora högar
sjö- och myrmalmer, som nu äro utan användning. • Jag erkänner
emellertid, som sagdt — trots detta förhållande, att man i
Småland kan tillverka sådant gjutjern — att den ifrågsatta tullen,
från allmän synpunkt sedd, icke är af så stor vigt med hänsyn
till den hjelp, som derigenom kan beredas de svenska tillverkarns
uti konkurrensen med de engelska.

Utskottet har stödt sig på tullkomiténs uttalande, och denna
komité yttrar sig om tackjernstullen endast såsom varande ett
medel för de svenska jerntillverkarne att kunna konkurrera med
de engelska.

Men det finnes en annan sida af saken. Tullkomitéu säger
bland annat, att man icke kan vid tullbehandlingen göra skilnad
mellan gjuttackjern och smidestackjern, och vore detta dessutom
fullkomligt ändamålslöst, tenär det ej gerna han ifrågakomma att
hit införa smidestackjern*. Mino herrar, hvem är det, som svarar
för det? Det borde visserligen icke komma i fråga, men hvem
kan garantera, att så icke sker? För en del år sedan inträffade
det, att ett svenskt jernverk tog in, jag tror det var belgiskt göt
och valsade ut det. Efter utvalsningen hette det, att jernet var
svenskt, ehuru det naturligtvis genom nämnda process ingalunda
hade förlorat sin egenskap att vara belgiskt.

I fråga om tackjern ställer sig saken mera invecklad. Man
kan ju hopblanda tackjern af olika slag uti hvilken proportion
som helst; man kan i det svenska tackjernet inblanda annat sådant
jern till en mängd af till exempel 10 eller 20 procent för
att deraf bereda svenskt stångjern. I tider, då priset på denna
vara är lågt, kan det nog hända, att någon tager sig för att
uppblanda det svenska tackjernet med annat tackjern för att derigenom
minska tillverkningskostnaden, ty hvad som förekommit
med afseende å göt kan också komma i fråga i detta fall. Ett
dylikt förfarande må nu stå för vederbörandes egen räkning, men
produkten skulle dock gå ut som svenskt jern och kunna misskreditera
den svenska varan, och detta anser jag skulle lända
till större skada, än om vi lemnade allt tackjern tullfritt. Här
synes en stor fara föreligga, och kunna vi genom att åsätta denna
lilla tull förminska frestelsen att begå ett dylikt streck, hvarigenom
hela vår jerntillverkning kan komma i misskredit, så röstar
jag gerna för utskottets förslag.

Herr friherre Bonde: Herr talman, miue herrar 1 Jag hyser

verkligen den höga tanken om det stora flertalet af denna kammares
skyddsvänner, att jag icke misstänker de skäl, som anfördes

N:o 10. 52

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tull å
tack- och hav
lastjern m. ni
(Forts.)

af den förste ärade talaren på skaraborgsbänken, kunna på dem
hafva utöfvat någon synnerlig inverkan. Jas kan nemligen icke
'' finna dessa skäl vara af den talande beskaffenhet, att de skulle
kunna förmå någon att ändra sin öfvertygelse i denna fråga, uti
hvilken jag är viss, att de allra flesta skyddsvänner hysa frihandelsvänliga
åsigter. Jag skall icke upptaga till bemötande alla
de skäl, som af honom blefvo anförda, ty jag måste erkänna,
att hans anförande hade åtminstone den fördelen med sig, att det
framkallat en lång rad af talare från det motsatta lägret, hvilka
uttömmande bemött de skäl, som talaren på skaraborgsbänken
framlagt.

Det enda jag ber att få påpeka, är det egendomliga förhållande,
att han såsom en fördel af tackjernstullen anförde, att
under den tid, då sådan tull var åsatt, exporten af det svenska
tackjernet ökats, under det att importen af det engelska icke
minskats, utan snarare ökats. Huru detta kan anses bero på
tullen, förstår jag icke alls, ty om den svenska tackjernsexporten
ökats, lär väl anledningen dertill vara att söka uti jernmarknadens
förbättring i allmänhet, och derpå har en tullsats på i Sverige
infördt engelskt jern icke det allra ringaste inflytande.

Nämnde talare anförde, märkligt nog, icke det skal, som
åberopades, då det gälde tullarne å läder och å potatis, nemligen
att, då tackjernstillverkarne vilja hafva en tull på sin vara, så böra
de också få det. Här förelåg nemligen icke någon slags petition.
Här förelågo endast motioner, dels af en representant, visserligen
för ett bergslag, i denna kammare, dels ock af en annan representant,
ehuru icke för något bergslag, i Första Kammaren.
Något slags petition från bergsbruksidkarne eller tackjernstillverkarne
förelåg i allt fall icke.

Vi hörde här nyss en tackjernstillverkare, herr Bernde3,
yttra, att han ansåg denna tull vara af mycket liten betydelse
för tackjernstillverkarne. Då jag också kan anse mig representera
tackjernstillverkarne, ber jag att af egen erfarenhet få säga,
att donna tullsats för oss icke har den ringaste betydelse, och att
jag icke alls, i likhet med den nyss omtalade sölvesborgsfabrikanten,
skulle vilja sätta mitt namn främst på en petitionslista
angående återinförande af tackjernstullen. Våra tackjernspris hafva,
som bekant, i år stält sig någorlunda bra, visserligen icke så bra,
som man skulle önska, men hafva likväl, i trots deraf att tullen
blindt borttagen, icke sjunkit, utan fortfarande varit i stigande.
Detta är ett bevis för att tullen icke alls äro af någon betydelse
för tillverkarne.

Här har anförts af en talare, att flera skyddsvänner uttalat
sig mot tackjernstullen, och bland dessa o hafva två framstående
auktoriteter åberopats, nemligen herrar Åkerman och Styffe. Jag
ber att i detta hänseende få påminna kammaren derom, att då
i dag på förmiddagen denna fråga förevar i Första Kammaren,

53 N:o 10.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

uttalade sig eu skyddstullvän, och det just den finansminister, Ang. tull ä
som år 1892 för Riksdagen framlade förslag om införande af
tackjernstull, nemligen friherre von Eäsen, mot dess återinförande. a ^

Han erkände, att de skäl, som han då ansett tala för tullens ^ 01 s''
införande, icke vore giltiga eller åtminstone nu icke qvarstode,
och hade derför öfvergått på deras sida, som anse denna tull
icke vara lämplig.

Jag skall slutligen med ett par ord be att få bemöta den
allra senaste talaren.

Såsom herr Pegelow framhållit, är det engelska gjuttackjernet
af alla erkändt vara ett helt annat material, en helt annan vara
än vårt svenska gjuttackjern. Det engelska gjuttackjernet kan
icke konkurrera med vårt, men är nödvändigt för helt andra
ändamål. Nu hade emellertid den senaste talaren tänkt sig, att
man skulle kunna hit importera äfven smidestackjern och uppblanda
detta med vårt eget samt derigenom förderfva vårt goda
svenska jern och misskreditera detsamma på den utländska marknaden.
Häri synes dock icke ligga någon fara, ty jernmarknaden
är för närvarande sådan, att det icke lärer finnas någon köpare
af svenskt jern, som icke någorlunda undersöker jernet, innan
han köper det, och om han finner, att det är förfalskadt, vänder han
sig åt annat håll, der han kan få oförfalskad vara. Detta tal
om att man, genom att inköpa sämre tackjern och uppblanda
det med vårt eget, skulle kunna förfalska varan, tror jag derför
vara ett fåvitskt tal, som icke alls behöfver skrämma någon.

Då frågan nu blifvit så noggrant debatterad i denna kammare,
och då jag är alldeles öfvertygad, att kammaren, som jag
hoppas utan votering, kommer att afslå den begärda tullens
återinförande, skall jag intet vidare tillägga. Då jag emellertid,
på de skäl jag anfört, anser den ifrågavarande tullen icke vara
behöflig eller på något sätt gagnande för den inhemska tackjernstillverkningen,
och då den å andra sidan med säkerhet kan
anses vara mycket skadlig för vår nu uppblomstrande maskinindustri
och växande export af maskiner, som jag hoppas skall
komma att ytterligare utveckla sig, kan jag, herr talman, icke
annat än förena mig med dem, som yrkat bifall till herr Collanders
m. fl. reservation.

Herr Collander: Jag hör, att herrarne börja blifva otåliga,
och jag skall derför endast bo att såsom afbrott i våra allvarliga
förhandlingar få berätta en liten historia. Det är en gammal
historia, för hvars autentiskhet jag visserligen icke vågar gå i
god, men hvilken dock, såsom våra nabor i Danmark skulle säga,
är godt lavet. När man hör representanter från Bergslagen anhålla,
att den nu föreslagna tullen icko måtte påtvingas dem,
utan att de måtte befrias ifrån den, har just denna historia runnit
mig i hufvudet.

N:o 10. 54

Onsdagen den 3 Mars, e. in.

Ang. tull å Det var en gång, som, enligt hvad historien berättar, den
taek- och bär frejdade skalden Biörnstierne Biörnsson befann sig i Rom med
Forts '' s’n ^an §j01’^e då i sällskap med familjen ett besök i

01 s''; sixtinska kapellet. Detta är, som herrame torde hafva sig bekant,
försedt med utmärkta takmålningar, och för att man beqvämt
skall kunna taga dessa i betraktande, är det på golfvet anordnadt
med mattor o. d., så att de besökande kunna ligga på rygg
och betrakta konstverken. Han hade då äfven sin son med sig,
en hurtig pojke, som fann taflorna mindre intressanta och mera
tyckte om att se på annat. Men då påstås det, att fadern skall
hafva tryckt ned honom till golfvet och sagt: »Du måste njuta

af detta skådespel». Det förefaller mig nu, som om mina vänner
på skyddssidan ville säga till de mekaniska verkstäderna: »Ni

måste njuta emot er vilja».

Herr Bergendabl anförde i sitt yttrande en sak, som var rätt
egendomlig. Han påpekade nemligen, att de mekaniska verkstäderna
vunnit en så stor utveckling under den senaste tiden — att
detta är glädjande, derom äro vi väl alla öfverens — att det för
dem icke skulle hafva så mycket att betyda, om man pålade dem
denna lilla broms. Ja, mine herrar, jag har åtminstone hittills
trott det vara skyddsvännernas ifrigaste önskan, liksom det är
frihandelsvännernas, att befrämja våra näringar, så att de må
kraftigt utveckla sig, och icke, att man skulle passa på och lägga
broms på dem, så fort som de gå framåt. Detta är ett nytt
vattenskott på det protektionistiska systemet, som visst icke tillhör
trädets stam, utan är ett falskt skott.

Jag har icke vidare att tillägga.

Herr Andersson i Olsbenning: Herr talman, mine herrar!
Hufvudsyftet med min motion är, att man genom den ifrågavarande
tullens återinförande bör söka motverka öfverflödig införsel
af utländskt jern, så att deraf icke importeras mera än hvad som
är oundgängligen nödvändigt. Våra jerntillverkare, särskildt de
mindre, skola derigenom få så mycket större afsättning för sitt
jern. Och ju mera jern vi tillverka, ju större blir malm- och
kolåtgången. Hvad särskildt gjuttackjernet vidkommer, kan man
dertill använda malmer, hvilka icke så väl lämpa sig för smidestackjern.
Tullskyddet i fråga skulle således icke allenast blifva
till gagn för jern tillverkarne, utan också indirekt gagna grufhandteringen
och kolproducenterna. De gjuterier, som ligga inuti landet,
skulle äfven genom den nu ifrågasatta tullen få bättre förmåga
att uthärda konkurrensen med de stora gjuteri6rna i våra större
hamnstäder, hvilka genom barlastjernet hafva lättare och billigare
tillgång till det utländska jernet. Kunna nu genom denna tull vilkoren
för gjuteriernas handtering blifva mera lika, skadar detta
hvarken vår industri eller konsumenterna af gjuteriernas produkter.

Onsdagen den 3 Mars, e. m. 56 N:o 10.

På grund häraf får jag vördsamt anhålla om bifall till utskottets
förslag. lastjern »>. in Herr

Elowson: Det är intet tvifvel underkastadt, att en

viss ensidighet vidlåder den tullpolitik, som för närvarande är rådande
i vårt land. Man märker detta på dagliga och vanliga
företeelser, men på ett synnerligen märkbart sätt visar sig detta
i och med det nu väckta förslaget om återinförande af tullen å
tackjern.

Då denna tull år 1892 infördes, antogs meningen vara den,
att tackjernstillverkarne skulle få ett högre pris för sin vara.

Det visade sig emellertid, att detta mål alldeles förfelades. Eu
talare har här redan förut anmärkt, hurusom tullen icke hade på
det svenska tackjernet den ringaste inverkan. Jag har här en
uppgift, som visar, att svenskt gjuttackjern, fritt ombord i Mälarehamn
år 1892, före tullens åsättande kostade 70 kronor per ton,
och lika mycket kostade det efter tullens införande. I fråga om
svenskt smidestackjern stälde sig prisen sålunda, att det, fritt ombord
i Mälare-hamn, före tullens införande kostade 60 å 62,50 kronor
per ton och efter tullens införande 60 ä 61,50 per ton. Den
åsätta tullen visade sig således icke ega någon förmåga att åstadkomma
den prisstegring å produkten, som det ju är en synnerligen
vigtig sträfvan för protektionisterna att åstadkomma. Men
enligt samma uppgifter kostade engelskt tackjern i svensk hamn
år 1892 före tullens införande 45 kronor per ton och efter tullens
införande 53 kronor per ton, hvadan således priset på engelskt
tackjern höjdes med hela tullen, 8 kronor per ton.

Gör man sig nu den frågan, hvem som betalar denna tull,
så lär väl svaret blifva, att densamma i första hand erlägges af
gjuterierna och de mekaniska verkstäderna, hvilka förskottera densamma.
Gjuterierna och de mekaniska verkstäderna förädla den
importerade varan till åtskilliga artiular, såsom kokkärl, plogar,
tröskverk, hackelsemaskiner etc. Köparne af dessa redskap och
maskiner få nog sedermera betala till egarne af gjuterierna och
de mekaniska verkstäderna de högre pris, som tullen medfört.

Uppenbart är, att hvarje fabrikant vill hafva ersättning för alla
sina utlägg, för inköp åt råmaterialet, arbetslöner, administrationskostnader,
räntor å lån och vinstutdelning till egarne. Och det,
som väl säkrast inverkar på priset å den färdiga varan, är priset
på råmaterialet.

En höjning af råmaterialets pris länder icke till någon vinst
för en enda person här i landet, då det ju visat sig, att priset
på svenskt tackjern, vare sig det kallas smidestackjern eller gjuttackjern,
icke röner något inflytande af tullen. Det engelska tackjernot
är deremot mycket känsligt för denna tull, och det är de,
som konsumera artiklar från gjuterierna och de mekaniska verkstäderna,
som i sista hand få betala densamma. Äfven kan det

N:o 10. 56

Onsdagen den 3 Mars, e. ra.

t och och1 bär de mekaniska verkstäderna sjelfva få vidkännas någon

In stjern m. m. del af t.ulIeu.’ eaär de bättre verkstäderna åtminstone söka att få
(Forts.) export för sina tillverkningar på den utländska marknaden. Det
är ju gifvet, att den utländske köparen icke tager någon som
helst hänsyn till den tull å råmaterialet, som blifvit åsatt detsamma
här i Sverige. Jag känner speciel ett leveranskontrakt,
som uppgjordes af en svensk verkstad med en firma i Paris, hvarvid
köparen naturligtvis endast tog hänsyn till de pris, som
gälde på deD engelska och i allmänhet på den utländska marknaden.
Skall man betala tull för införande af engelskt tackjern
och sedan exportera de färdiga artiklarna, blir tullens enda verkan
den, att den tillfogar oss en nationalförlust.

En talare, representanten för södra Vadsbo härad, har nu
sagt, att man skulle kunna använda svenskt gjuttackjern i st. f.
engelskt. Detta har emellertid blifvit vederlagdt af så många
talare, att jag icke behöfver mer än fästa uppmärksamheten uppå,
att det svenska gjuttackjernet icke eger de egenskaper som det
engelska. Det svenska gjuttackjernet är ej så lättflytande; man
kan ej med detsamma blanda skrot och dylikt, hvilket man kan
gorå med det engelska. Särskildt torde böra påpekas, att för
vissa gjutgodspjeser, särdeles sådana som äro af tunnare beskaffenhet,
det engelska gjutgodsjernet är alldeles nödvändigt.
Det kan således icke finnas något rimligt skäl för åsättandet af
en tull å tackjern.

En talare på södermanlandsbänken nämnde under debatten
öfver den föregående punkten af betänkandet, att det i allmänhet
gestaltar sig så, att de tuliskyddade näringarna frambringa alster,
hvilka icke uppfylla alla önskningar i afseende på qvaliteten. Beträffande
tullen på tackjern kan jag icke finna annat, än att ett
åsättande af en sådan tull skulle utöfva ett förlamande inflytande
på en verksamhet, som är utaf den art, att de flesta eller till
och med alla näringar bero af densamma i väsentlig grad. Den
verksamhet, som skulle förlamas genom ett beslut om åsättande
af tull å tackjern, det är, herr grefve och talman, det menskliga
förståndets verksamhet, och jag anhåller derför i det sunda förståndets
namn om fortfarande tullfrihet å tackjern.

Herr Göthberg: Jag lofvar herrarne att fatta mig mycket
kort, ty jag har en synnerligen stor respekt för att yttra mig här
i kammaren, särskildt vid denna sena timme. Men jag bär blifvit
uppkallad af eu talare på sörmlandsbänken, brukspatron Berndes,
hvilken påstod, att jag skulle hafva lemnat origtiga uppgifter, då
jag sade, att det för närvarande icke tiilverkas något gjuttackjern
vid någon hytta i Sverige. Men enligt mitt förmenande har herr
Berndes gifvit mig alldeles rätt, ty det enda exempel, han anförde,
SP-lde en hytta, som nu blifvit byggd, och kring hvilken sjö- och
myrmalmer finnas i riklig mängd, och vid denna hytta vore man

Onsdagen (len 3 Mars, e. m.

57 N:o 10.

betänkt på att tillverka dylikt tackjern. Således eget för närvarande Ang. tull å
ingen sådan tillverkning rum. Ock hvad tillverkningen af gjut-*"™.'' och bar''
tackjern beträfiar, torde man nu vara temligen öfverens om, attlasfp”.,”*. m‘
sådant tackjern icke kan med ekonomisk fördel tillverkas i vårt land. 01 ''

Samme talare kar uttalat en farhåga för, att detta engelska
tackjern skulle kunna användas till att blanda ut vårt svenska
jern med, då vi göra smidesjern. Men då kom den tanken för
mig: kan man kär i Sverige göra engelskt koksgjuttackjern och
framställa det så, att det kan konkurrera med det engelska, hvarför
är det då icke lika stor fara för, att man skall använda det
sämre tackjernet ock använda det till utblandning vid förfärdigande
af smidesjern? Men deruti att ingen sådan hytta kommit i verksamhet,
tycker jag mig se ett skäl för, att det ej är fördelaktigt
att i vårt land tillverka sådant tackjern.

Herr Fredholm: Jag skall icke blifva långvarig; men då

skäl som äro argument anföras, bör man icke lemna dem obesvarade,
i synnerhet om de anföras af fackmän.

En talare på stockholmsläusbänken har framhållit såsom ett
motiv, hvarför tull på tackjern borde införas, att utan en sådan
tull en lockelse att hit införa smidestackjern skulle uppstå, och
att derigenom vårt svenska jern skulle misskrediteras på verldsmarknaden.
Jag medgifver, att detta kan vara en fara, men faran
ligger ej deruti, som den näst följande talaren, så vidt jag ej missförstod
honom, antog, eller att man med utländskt smidestackjern
skulle blanda upp vårt svenska träkolstackjern och på så sätt
göra detta misskrediteradt på verldsmarknaden.

Nej, faran ligger deri, att utländskt smidestackjern eller göt
hit införes och deraf tillverkas s. k. qvalitetsjern, hvilket sedermera
försäljes på verldsmarknaden under namn af svenskt jern med
svenskt märke. Men den faran tror jag icke, att man kan förebygga
genom en tackjernstull. Det enda medlet mot den faran
lär väl vara att gå till väga på samma sätt, hvarpå man tillvägagick
vid det af talaren här nyss anförda exemplet på ett sådant
missbruk, nemligen att inför allmänna opinionen stämpla hvarje
sådant tilltag med den kraftigaste ovilja. Det var också derför,
att man vid det nämnda tillfället så tiilvägagick, som det försöket
upphörde.

Herr Brodin:. Med anledning af talarens på skaraborgsbänken
anförande, skall jag be att få säga några ord.

Han yttrade sin förvåning och sitt beklagande öfver, att en
så rättrogen tuilvän som öfverdirektör Styffe reserverat sig mot
tull å tackjern. Men då torde det vara förlåtligt, om andra uttrycka
sin förvåning öfver, att de ortodoxa tullvännerna så mycket
ifra för ett återinförande af denna tull, oaktadt en sådan fackman
som öfverdirektör Styffe, som så väl känner till denna tull och
dess verkningar, uttalat sig mot densamma.

N:o 10. 58

Onsdagen den 3 Mars, e. in.

Ang. tull å
tack- och barlastjern
m. m.
(Forts.)

Samme talare uttryckte också sin förvåning öfver att tackjernstullen
icke kade förökat gjuttackjernstillverkningen i Sverige. Med
anledning deraf skall jag be att få upplysa, att man fått ett
surrogat för tackjernet, nemligen stål, som numera i högst betydlig
grad användes vid gjutning i stället för tackjern, så att det nu
finnes flera verk i Sverige, som sysselsätta sig med stålgjutning
och hafva fullt upp med arbete. Detta är eu vigtig orsak till,
att det svenska gjuttackjernet icke gjort större uppsving på grund
af tullen, hvartill dessutom kommer — såsom flera talare upplyst
— den omständigheten, att det svenska tackjernet icke kan täfla
med det engelska. Då emellertid denna fråga af föregående talare
blifvit så väl utredd, skall jag icke vidare yttra mig derom; men
jag skall be att få erinra om, att jag för öfrigt icke tror, att det
är någon svårighet att få afsättning för svenskt träkolstackjern.
De, som kunna tillverka sådant, få nog också sälja det. Men
hufvudsaken är, om de kunna för ett skäligt pris anskaffa det
träkol, som behöfves. Det är der pudelns kärna ligger. Ty kunde
blott tillräckligt med träkol för skäligt pris erhållas, då skulle så
många masugnar, som finnas, få full sysselsättning med tillverkning
af träkolstackjern.

Gent emot talaren på stockbolmslänsbänken, brukspatron
Berndes, skall jag be att få säga, att hans yttrande förvånade
mig. Han, såsom varande fackman, skulle väl ändå inse, att det
är nära nog omöjligt, att en svensk tillverkare, som bar ett märke,
som är kändt på verldsmarknaden, skulle vilja fuska bort det på
det vis, som han alluderade på. Ty hvar och en af de svenska
tillverkarne bar sitt märke, som köparen mycket väl känner till;
och får denne icke under det eller det märket samma qvalitet,
som han fått förut, så blir det baklexa. Om en tillverkning af
sämre vara börjar, och ett nytt märke sättes på, så begär nog
köparen först prof, innan kan köper varan, och utfaller det icke
till hans belåtenhet, så blir det åter baklexa. För öfrigt är det
andra, som fuska i denna sak, nemligen våra vänner tyskarne
och belgierne, som icke underlåta att sätta svenskt märke på sina
tillverkningar och sålunda misskreditera oss i Ostindien. Men
mot eu sådan konkurrens torde nog icke en tackjernstull hjelpa.

På grund af hvad jag nu sagt och på grund af hvad bär
anförts från flera andra båll, skall jag be att få yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr Waldenström: Här har blifvit sagdt, att den ifråga varande

tullen icke skulle för våra gjuterier medföra någon menlig
inverkan, under det att deremot tackjernstillverkningen af
densamma skulle hafva stor fördel. Med anledning deraf anser
jag mig böra meddela innehållet af ett bref, som jag i dag erhållit
från eu af vårt lands störste gjuteriegare. Han skribler:

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

59 N:0 10.

»Det vore i sanning att beklaga, om denna motion skulle få framgång,
och vi återigen skulle få tull på en råvara, som vi ovilkorligen
behöfva taga utifrån för vissa ändamål».

»Den föreslagna tullen kommer ej heller att verka som skyddstull
utan som finanstull, ty om den också vore dubbelt så stor
som den föreslagna, skulle don ej verka skyddande, emedan det
engelska jernet ändå är billigare. Vi få derför återigen betala
denna tull till statskassan, utan att vi dermed gjort någon svensk
bruksegare någon nytta, och detta vore beklagligt.

»Det skall icke kunna bevisas att, medan tackjernstullen existerade,
ett enda kilogram mindre importerades till vårt land än
före tullens tillkomst.

»I händelse den tull, som nu år föreslagen, skulle åsättas,
kommer jag att få betala 16,000 kronor till statskassan för min
råvara, utan att detta föranleder mig att köpa ett enda kilogram
mera af svenskt jern för det.»

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog
kammaren utskottets hemställan och biföll herr (Holländera m. fl.
reservation i denna del.

Beträffande derefter punkten 5 anförde:

Herr Collander: Efter den utgång, som föregående punkt

erhållit, skall jag be att få äfven i nu föredragna punkt yrka afsteg
på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Med bifall till detta yrkande afslog kammaren utskottets hemställan
samt biföll herr (Holländera m. fl. reservation i denna del.

Punkterna 6 och 7. Ang. tullen å

skodon.

Med tillstyrkande af de af herrar Söderberg och Anderson i
Tenhult i deras ofvan omförmälda motioner i sådant afseende
gjorda yrkanden hemstälde utskottet:

6:o) att Riksdagen måtte, med bifall till motionerna, i hvad
desamma afse tullsatsen för skodon, ej specificerade, andra steg,
höja samma tullsats till 2 kronor för kilogram; och

7:o) att, för den händelse förhöjd tullsats åsättes nyssnämnda
artikel, Riksdagen derjemte måtte besluta, att denna tullförhöjning
skall såsom tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa jemväl
innevarande år utgöras från den tid, som af Kongl. Maj:t bestämmes,
samt i skrifvelse till Kongl. Maj:t, jemte öfverlemnande af
sitt sålunda fattade beslut, anhålla, det Kongl. Maj:t ville så fort
ske kunde förordna om beslutets trädande i kraft.

N:o 10. 60

Onsdagen den 3 Mars, e. in.

Ang. tullen
skodon.
(Forts.)

Jemväl i fråga härom hade reservationer afgifvits dels af herr
Collander och hans medreservanter, hvilka yrkat:

att nuvarande tullsats för skodon, andra slag, 1 krona för
kilogram, måtte bibehållas oförändrad; samt

att motionärernas yrkande angående tiden för tillämpningen
af den utaf dem föreslagna tullsatsen å nämnda varor icke måtte
af Riksdagen bifallas;

och dels af herr Fredhölm.

I fråga till en början om punkten 6 anförde:

Herr Fredhölm: Då frågan om denna tull, efter att hafva

varit före på bevillningsutskottets första afdelning, derifrån inkom
till utskottet, var afdelningens tillstyrkande af tullen åtföljdt af eu
motivering af följande lydelse: »Då vid bifall till utskottets förslag
om tullförhöjning för beredda hudar och skinn jemväl tullen å
skodon måste såsom eu följd deraf höjas, finner sig utskottet
föranlåtet hemställa om en dylik höjning, i hvilket afseende den
föreslagna tullsatsen synes utskottet ändamålsenlig». Jag tillät
mig då inom utskottet framhålla, att lika rigtig som jag ansåge
den första delen af denna motivering vara, nemligen att, om tullen
på läder höjdes, jemväl tullen å skodon måste såsom en följd
deraf höjas, lika origtigt ansåg jag det af utskottet vara att i
afseende på höjningens storlek såsom motiv endast anföra, att
den föreslagna tullsatsen synts utskottet ändamålsenlig. Jag ville
nemligen, att utskottet skulle gifva något skäl för att tullsatsen
bestämdes just till 2 kronor per kilogram. Det var på grund åt
denna min framställning, som utskottet skref om motiveringen i
syfte att anföra något skäl för att tullsatsen sattes så högt som
till dubbla förutvarande beloppet. Men för en sådan motivering
kunde utskottet icke hitta på något bättre än att gå tillbaka till
1888 års tullkomité och trycka af hvad den sagt i frågan. Denna
komité anför som motiv för den af densamma föreslagna tullsatsen
en utredning rörande vigten af ett dussin vanliga fruntimmerskängor,
deras värde i utlandet och tullen å råvaran samt kommer
på grund af detta till det resultatet, att det föreslagna tullskyddet
2 kronor blefve föga mer än 6 procent af varuvärdet. Märken,
ett så underbart sätt att resonera 1 Hvad vill man genom denna
tull skydda? Jo, skomakeriarbetet. Men ändå låter man skyddet
omfatta icke blott arbetet utan äfven den råvara, som inköpts.
Skola skomakarne alltså hafva skydd äfven derför att de köpa
råvaran? — Om råmaterialet utgör hälften af varans värde, och om
således Vs utgöres af värdet på arbetet, blir ju tullskyddet på
arbetet icke 6 % utan 12 %.

Granskar man vidare sättet, på hvilket utskottet begagnat sig
af denna tullkomiténs motivering, skall man finna, att då tull -

Onsdagen den 3 Mars, e. in.

61 N:o 10.

komitén skref sitt betänkande och gjorde sin beräkning, var tull- Ang. tullen «
satsen på skodon 94 öre pr kg., men oaktadt skodonstullen sedan skodon.

dess höjts, har utskottet ej gjort sig besvär med att justera sin CForts-)

beräkning efter den nuvarande tullen, som är 1 krona pr kg.

Hade så skett, skulle ju skyddet för skomakeriarbetet i stället för
att enligt utskottets uppgift vara 12 % nu hafva utgjort 14 %.

I förbigående vill jag säga, att, eftersom jag gillar första
delen af utskottets motivering eller den, att, när man har höjt
tullen på råvaran, deraf äfven bör följa en höjning af tullen å
det färdiga fabrikatet, så förefaller det mig bra besynnerligt, att
utskottet förbisett, att eu höjning af lädertullen ej blott bör medföra
en höjning i tullen å skodon, utan äfven en höjning i tullen
på sadelmakeriarbeten, för hvilka ju lädret också är råvara. Om
det nemligen förhåller sig så, att hvarje tullsats, som blir föreslagen
på grund af tullkomiténs betänkande, är så väl afvägd,
som man alltid har framhållit, så är det ju klart, att denna
harmoni skall blifva rubbad, när man höjer tullen på läder, men
ej gör motsvarande höjning i tullen å sadelmakeriarbeten.

Hvad storleken af den föreslagna tullen å skodon beträffar,
så vill det synas mig —• för så vidt tullförhöjningen å skodon
endast skall vara en följd af tullförhöjningen å läder — hafva
varit för utskottet nödigt att visa, huru mycket läder ingår i
ett par skodon, d. v. s. icke blott myckenheten af det läder,
som ingår i ett par skodon, sedan de blifvit färdiga, utan äfven
deri inräknadt affallet. Detta borde ha utrönts icke blott med afseende
å bottenlädret, utan äfven med afseende å ofvanlädret.

Nu är det visserligen ej så lätt att af skomakare få en sådan upplysning,
men i detta särskilda fall har slumpen gjort, att jag har
qvar ett nummer af Nya Dagligt Allehanda för år 1892, och i
detta nummer förekommer en kalkyl öfver skodonstillverkningen,
som uppenbarligen är lemnad af samma fackman som meddelat
komitén de upplysningar, hvarpå den grundat sin kalkyl, ty alla
siffror, som äro gemensamma, stämma öfverens.

Efter tagen kännedom om dessa uppgifter visar det sig, att
affallet kan antagas uppgå till 15 ä 20 % af hela läderåtgången,
och att det alltså till 1 kg. skodon åtgår omkring I.20 kg. läder,
hvaraf ungefär 73 är bottenläder och ofvanläder. När nu priset
på bottenlädret kommer att genom den föreslagna tullen böjas
med IG öre per kg., och tullen på ofvanlädret kommer att ökas
med 18 öre per kg., skall man finna, att tullhöjningen å ett
kilogram skodon blir med afseende å bottenlädret 12.8 öre, och
med afseende å ofvanlädret 7.2 öre eller tillsammans 20 öre. 20
öre pr kg. är således det belopp, hvarmed priset på skodon kommer
att ökas genom höjningen af tullen å läder. Om man med anledning
deraf föreslog att höja tullen på skodon till kronor 1: 20
por kg., så kunde deremot ingen anmärkning med fog göras.

Men, säger man, denna kalkyl är vansklig. Nå, låt oss då

N:o 10. 62

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. tullen
skodon.
(Forts.)

“■ — för att ej göra oss skyldiga till felräkning och orsaka olägenhet
för skomakeriyrket — höja tullen å skodon till 1: 25 pr kg.
Men denna tullförhöjning är något helt annat än att utan motiv
helt enkelt föreslå skodonstullens höjning från 1 till 2 kr. Ett
antagande af sistnämnde tullsats vore detsamma som att föreslå
en höjning i tullskyddet för skomakeriarbetet från 14 till 28 %.

Hvad åter beträffar frågan, om det nu är så nödvändigt att
skydda skomakeriarbetet mer än hvad det är skyddadt, så kan
ju ett svar å denna fråga i vissa fall vara tvifvelaktigt. Hvad
beträffar handtverksskomakarne, tror jag icke, att de skulle få
någon nytta af en höjd skyddstull. Ty om det är rigtigt, hvad
man påstått, att hvar fjerde person har sådana fötter, som svårligen
kunna inpassas i maskingjorda skodon, så blir det alltid
denna del af allmänheten, som, oberoende af tullen, får beställa
sina skor hos en handtverkare. Deras kundkrets tror jag derför
icke skulle genom ett höjdt tullskydd hvarken minskas eller ökas,
och deras pris å skodon bestämmes i alla fall af det pris, som de
kunna fordra för sitt arbete i konkurrens med andra handtverkare.

Den enda nytta, som ett sådant skydd skulle kunna medföra,
vore ett skydd för skofabrikationen. Man talar visserligen om
att här förekommer en stor import af utländska skodon, men man
tyckes icke ha gifvit akt på den stora omgestaltning i skodonstillverkningen,
som under de sista 10 åren inträdt. Under denna
tid har nemligen uppstått en stor massa skofabriker. År 1893
voro de 11, som sysselsatte 892 arbetare. År 1894 voro de 14
med 1,218 arbetare. Under det förstnämnda året var tillverkningsvärdet
1,800,000 kr., och under det sistnämnda 2,900,000 kr.
Huru mycket dessa fabriker sedan dess utvecklat sig, kan jag
icke säga, men jag tager för gifvet, att utvecklingen varit proportionerlig
mot de begge nämnda åren. 5 af de förnämsta fabrikerna
— såsom jag sade, voro de 11 —- hade år 1893 823 arbetare,
och deras tillverkning belöpte sig till 1,750,000 kr. Denna fabrikstillverkning
skulle naturligtvis kunna hafva någon nytta af den
föreslagna tullen, ty en tull af 2 kr. per kg. skulle vara ungefär
detsamma som ett importförbud. Men icke skulle detta lända
skomakeriyrket såsom handtverk til! någon synnerlig fromma.

Emellertid är det så, att till den stora skoindustrien hör äfven
en del af den handtverksmessiga tillverkningen af skodon. Så
fans det år 1893 i Humla i Nerike 119 skomakare, som sysselsatte
50 arbetare. De tillverka skodon för export, bland annat
på Norge. Till detta land exporterades år 1893 23,000 kg. skodon,
och åren 1894 och 1895 uppgick denna siffra till 32,000 kg. för
hvartdera året. Denna export upphör naturligtvis nu med mellanrikslagens
upphörande, och detta blir ett stort afbräck för de personer,
som hittills lefvat derpå, men icke kan denna skada afhjelpas
medelst ökadt tullskydd å skodon.

På grund af hvad jag .nu sagt vill det synas mig alldeles

63 N:o 10.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

uppenbart, att den tullsats, som af utskottet blif vit föreslagen, icke Ang. tullen
står i något rimligt förhållande till den föreslagna tullen på läder. 0,\

Det kan bär vid lag ej ett ögonblick falla mig in att uppträda '' 0 )

som någon slags auktoritet. Men för dem, som tycka om auktoriteter,
vill jag nämna, att, då tullkomiténs betänkande år 1891
granskades af kommerskollegium och generaltullstyrelsen, uttalade
sig dessa myndigheter för att den föreslagna tullsatsen var oskäligt
hög, hvarför de föreslogo dess nedsättning till kr. 1: 50. Häraf
vill det synas, att den föreslagna tullen ej är rimlig, men när man
vill ha en tull, bör man i främsta rummet lägga sig vinn om att
få den rimlig.

Förgäfves har jag funderat på, huru man skulle kunna vinna
rättelse i detta fall. Först hade jag tänkt att få denna fråga återremitterad
till förnyad behandling; men då Första Kammaren
redan fattat sitt beslut, skulle detta ej tjena något till, ty utskottet
skulle blott uppmana kammaren att tätta beslut i frågan. Hvilket
beslut borde man då hafva fattat? Jo — förutsatt att tullen på
läder gått igenom — skulle jag då velat hafva eu tullsats af kr.

1: 25, derför att man då hade fått att rösta mellan 1: 25 och 2
kr. i gemensam votering, och då hade man möjligen haft utsigt
att 1: 25 skulle segra. Men då förhållandet är sådant som det
nu är, d. v. s. att kammaren redan afslagit lädertullen, så kan jag
ej yrka återremiss i syfte att få en höjd skodonstull till stånd.

Då sålunda utvägen att genom återremiss vinna af mig önskad
rättelse är afekuren, återstår ej något annat än att vid den gemensamma
voteringen rösta mellan 1 och 2 kr., och då är det ovisst,
huru det kan komma att gå.

Det torde ursäktas mig, om jag, för att ej behöfva begära
ordet eu gång till, begagnar detta tillfälle att säga några ord,
som egentligen ej höra hit, utan till nästa punkt. När jag vid
ett föregående tillfälle uttalade mig i fråga om lädertullen och den
då ifrågasatta tilläggsafgiften, glömde jag nemligen att framhålla
afsigten med detta mitt yttrande. Afsigten var att be herrarne
vara goda att göra sig underrättade om huruvida det ej för det
svenska näringslifvet skulle medföra en skadlig rubbning i bestående
förhållanden, om man på det föreslagna sättet läte tullsatsen
träda i kraft genast. Jag skall be herrarne att tänka derpå till
den blifvande gemensamma voteringen, ty alla dessa punkter, som
handla om tilläggsafgift, komma äfven att bli föremål för gemensam
votering; och då böra herrarne till dess göra klart för sig,
om herrarne vilja, att tullen skall träda i kraft genast eller såsom
vanligt den 1 januari nästa år.

Herr Collander: Då, så vidt jag hörde, den föregående

talaren icke gjorde något yrkaude, skall jag be att få yrka afslag
på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

N:o 10. 64

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Herr Swartling: Jag skall fatta mig helt kort, ty jag

finner det ej lämpligt att i denna sena timme ingå i något bemötande
af herr Fredholms långa anförande. Så mycket mindre
skäl har jag också att närmare inlåta mig på saken, som jag nu
är viss om att få godt stöd i herr Waldenström, som säkerligen
kommer att ställa sig på min sida. Ty han skall väl äfven nu,
hoppas jag, åberopa den stora auktoritet, som han nyss framdrog,
då det gälde lädertullen, hvilken auktoritet, som herrarne
nog minnas, förklarade sig vara en mycket varm vän af mycket
hög tull på skodon.

Herr talman I Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Waldenström: Med anledning af hvad herr Swart ling

yttrade, skall jag be att få upplysa, att jag icke alls kommer
att ställa mig på hans sida.

Med afslag å utskottets hemställan, biföll kammaren herr
Collanders reservation i denna del.

Efter föredragning af punkten 7 anförde

Herr Collander: Jag ber att få göra samma yrkande som
nyss, eller om afslag på utskottets hemställan och bifall till den
reservation, som står på sidan 27 i utskottets betänkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan afslogs, och reservanternas
yrkande bifölls.

§ 3.

Ang. frihet _ Slutligen föredrogs bevillningsutskottets betänkande, n:o 4,
från stämpel- i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen
fartsprotokoll angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894;

i visst fall.

Efter föredragning till en början af punkten 1, innefattande
utskottets hemställan, att en af herr Persson i Tällberg väckt
motion derom, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i kongl.
förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894, att
protokoll rörande lagfart å fång till fast egendom skall vara från
stämpel fritt, vare sig fånget skett genom giftorätt, arf, köp, gåfva,
testamente eller byte, der taxeringsvärdet eller köpesumman å den
egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till 1,000 kronor, icke
måtte af Riksdagen bifallas, anförde

Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mine herrarl Det

torde vara något djerft af mig att uppträda mot ett så sällsamt enigt
bevillningsutskottsbetänkande som det nu föreliggande, men jag

65 N:o 10.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

har dock mina skäl för att, oaktadt denna sena timme, våga ett Ang. frihet
„ ... från stämpel försök.

, ... afgift för lag lig

vill medgifva, att utskottets motivering är ganska mild, fartsprotoMl
för att icke säga matt. Men då utskottet i sin kläm i alla hän- i visst fall.
delser klämt ihjel min motion, torde det vara min pligt att söka (Forts.)
återkalla densamma till nytt lif.

Jag vill till en början erinra, att det förslag, som jag i min
motion framlagt, egentligen icke är något nytt, då Riksdagen
redan för 10 år sedan beträdt den väg, som i detta afseende
enligt min åsigt leder till det mål, som kallas billighet och rättvisa.

Såsom herrarne väl veta, beslöt 1887 års Riksdag, att lagfartsprotokoll
skulle vara fritt från stämpel, för fastighet, som bekommits
genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å egendomen i
dess helhet ej uppgick till 1,000 kr.

Sedermera tog 1891 års riksdag ett ytterligare steg på samma
väg och beslöt, att lagfartsprotokoll för på samma sätt bekommen
fastighet skulle vara från stämpel befriadt, då den egendom,
hvarå lagfart begärdes, ej uppgick till 1,000 kronors värde.

I detta sammanhang skall jag be att få erinra om innehållet
i Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1891. Riksdagen skref då
till Kongl. Maj:t och begärde, att möjlighet skulle beredas för
mindre bemedlade och obemedlade att bilda egna jordbruk, och
Riksdagen sökte i ett afseende förlidet år att lösa den frågan, och
det tillkommer icke mig att här säga, om den lösning frågan
fick var lycklig eller icke. Men jag har velat erinra om denna
Riksdagens skrifvelse, ty den har ett visst sammanhang med
denna nu föreliggande fråga.

Utskottet påstår, att det skall vara i sällsynta fall det kan
komma i fråga, att lagfart sker under sådana förhållanden, att
de motivera en nedsättning i stämpelafgiften för protokollen i
nu af mig föreslaget syfte. Men jag vet icke, huru detta står
tillsammans med den af mig förut citerade riksdagsskrifvelsen,
deri Riksdagen uttalar som sin önskan, att möjlighet måtte beredas
obemedlade att bilda egna jordbruk. Utskottet säger: »ej sällan
förekommer, att förmögna personer inköpa mindre fastigheter för
anläggningar af olika slag». Jag hemställer till herrarne, huruvida
det kan antagas, att förmögnare personer i allmänhet inköpa
tomtplatser eller fastigheter, hvilkas saluvärde är så lågt att
det understiger 1,000 kronor. Jag vågar påstå, att det skall
vara ganska sällsynta fall.

Men så kommer utskottet med ett ännu kraftigare argument:

»än mindre anledning syues förefinnas att göra något mildrande
undantag för dem, som genom gåfva eller testamente blifva egare
af fastighet». Jo, det är just i sådana fall, som mildrande omständigheter
förekomma, och de fallen äro många, ty det inträffar
åtminstone i den ort jag tillhör ganska ofta, att föräldrar åt sina
barn öfverlåta fastigheter genom gåfvobref, och då blir denna

Andra Kammarens Fröt. 1897. N:o 10. &

N:o 10. 66

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. frihet öfverlåtelse fullkomligt öfverensstämmande med arf. Vidare, om
afgift för lag-det är en PerS0D- 8om står i fjärmare skyldskapsförhållande till
fartsprotokoll fångesmannen än till föräldrar och med dem likstälda, har han
i visst fall. att betala dubbel stämpel, då gåfvobrefvet inlemnas till rätten
(Forts.) för lagfarts erhållande.

Hvad testamente vidkommer, är det en något vidlyftigare
procedur för bekommande af lagfart å sådana såsom klanderbevis
och sådant der och lagfartskostnaderna äro der drygare än hvad
förhållandet är vid köp och andra fång i allmänhet, så att de
skäl utskottet har anfört mot min motion kan jag icke finna
vara några talande skäl, utan tvärt om.

Jag har dessutom ett annat skäl, som motiverar en ändring
i stämpelförordningeu, särskildt hvad landsbygden beträffar. Jag
vill särskildt framhålla, att köp af sådana fastigheter, hvilkas
taxeringsvärde understiger 1,000 kronor, nästan uteslutande förekomma
på landsbygden, då det deremot är ytterst sällan, att
dylika små fastighetsköp förekomma i städerna. Nu är det så,
att stämpeiafgiften för lagfartsprotokoll vid underdomstol på
landet utgör 2 kronor för första arket samt kr. 1,50 för hvart
och ett af de öfriga arken, då deremot vid underdomstol i stad
denna stämpelafgift utgör endast 1 kr. för första och andra arket
och kr. 1: 25 för hvartdera af de öfriga.

Således kan jag icke finna, att den nu gällande stämpelförordningen
är af sådan beskaffenhet, att den icke skulle behöfva
någon rubbning, särskildt af de humanitetsskäl jag i min motion
framhållit.

Kanhända att på vissa orter i vårt land dessa lagfartskostnader
icke äro så synnerligen betungande, der fastigheterna hafva
mycket högre värde på grund af sin storlek, men för oss i vår
ort, der ganska ofta, ja, de allra flesta köp och fastighetstransaktiouer
äro under 1,000 kronor, der äro lagfartskostnaderna
ganska betungande, och af statistiken har jag sett, att äfven i
andra delar af vårt land sådana små fastighetstransaktioner förekomma.
För att herrarne må få eu föreställning om huru det
förhåller sig med denna sak, skall jag, för att motivera mitt
handlingssätt att söka få till stånd den föreslagna ändringen, be
att få nämna, att i den domsaga jag jemte herr Ollas A. Ericsson
har äran representera, eller Nedan Siljans domsaga, der lagforos
1894 1,242 köp, 6 stycken fång på grund af byte, 809 lagfarter
tillkommo på grund af arf eller giftorätt samt 160 på grund af
gåfvobref eller testamenten och ett aunat fång, således summa
2,218 fastighetstransaktioner till ett saluvärde af 622,170 kronor
89 öre, hvilket för hvarje affär gör ett medelpris af endast 280
kronor. Då man besinnar, att bland dessa köp ingå många fastigheter,
hvilkas saluvärde eller taxeringsvärde går långt öfver 1,000
kronor, är lätt att förstå, att det finnes en massa köp med en
köpeskilling af 10, 15, 20, 50, 100 kronor o. s. v.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

67 N:o 10.

Det är med anledning häraf, som jag ansett mig böra fram- Ang. frihet
komma med denna min motion, och af hänsyn till den allmänna
klagan öfver de höga lagfartskostnaderna å den ort, jag har &*&nfaXylol0Ml
representera, har jag rent af ansett det för min pligt att väcka i visst fall.
frågan på tal inom Riksdagen. (Forts.)

Jag skall derför be, att man åtminstone i denna kammare
behagade skänka denna motion sitt bifall, och tillåter jag mig
således, herr talman, att yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till min motion.

Herr Norman instämde häruti.

Herr Fredholm: Den föregående talaren grundade sitt afslagsyrkande
på ett uttryck, som förekommer uti utskottets betänkande.
På ett ställe står det nemligen, att i särskilda fall synes
det vara billigt »och rättvist» att minska kostnaderna för lagfart.

Jag får med anledning deraf nämna, att inom utskottet yrkade
jag att orden »och rättvist» skulle bortgå och, så vidt jag icke
är alldeles bortkommen, blef detta också utskottets beslut, men
jag finner nu, att orden det oaktadt stå qvar i betänkandet. Det
låter säga sig att det är Ulligt, att kostnaderna för lösen af lagfartsprotokoll
i vissa fall minskas, men att tala om att det är
rättvist att borttaga denna stämpelafgift kan jag icke vara med om.

Hvad nu beträffar sjelfva den sak, som föreligger, så har
utskottet förklarat, att det icke finnes någon anledning, hvarför
man skall befria förmögna personer ifrån stämpelkostnaden eller
derifrån befria sådana, som fått egendom genom testamente eller
gåfva, och herrarne torde utan tvifvel finna, att utskottet har rätt
i det afseendet. Jag vill naturligtvis icke bestrida, att det kan
gifvas fall, der, såsom den siste talaren påpekade, anledning kan
finnas att befria ifrån stämpelafgiften. Men detta är ju dock
undantagsfall, och icke kan man väl grunda en lagstiftning å
undantagsfall, ty det vore ju att upphöja undantagen till regel.

På grund af hvad jag nu anfört tillåter jag mig anhålla, att
kammaren behagade bifalla utskottets hemställan.

Herr Ollas A. Ericsson: Då denna fråga på det närmaste
berör den ort jag representerar, skall jag be att få tillägga något
till hvad den förste talaren anförde.

Det är ganska egendomliga förhållanden, som råda der uppe
med afseende å egandet af jordfastighet. Hvar och en, som ärfver
eu torfva, bibehåller den så vidt möjligt är. Följden har blifvit
den, att, då det nu gått omkring 60 eller 70 år sedan storskifte
försiggick derstädes, har under dessa år styckningen gått så långt,
att jordegaren eger en bit här och en bit der, en bit i den ena
byn och en bit i den andra. Nu kan invändas, att man genom
ett laga skifte kan få rättelse uti dessa förhållanden, ja, detta är

N:o 10. 68

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. frihet uog sant, men låter sig likväl icke göra, ty laga skifte är man
frf n,.,st''ll‘ljjel för de stora kostnadernas skull så rädd för, att man på inga
fartsp-otoMl vilkor kan få småbönderna att ingå på ett sådant. Andra utvägar
i visst fall. måste tillgripas. För cirka 4 år sedan hade vi i Leksand ett
(Forts.) landtbruksmöte och på samma gång hade länets hushållningssällskap
sammanträde derstädes, och på detta sammanträde dryftade
man jordbruksförhållandena och hvad man borde göra för
att bäst kunna hjelpa jordbruket deruppe. Då kommo dessa här
omnämnda förhållandena på tal, och det blef ett enhälligt beslut
utaf hushållningssällskapet, att man borde göra allt hvad man
kunde för att få jordbrukarne att byta, köpa och sälja till hvarandra
och derigenom sammanföra egorna så mycket som möjligt.
Det hade nog åtskilliga försökt med förut och funnit den utvägen
mycket bra, och sedan dess har man fortgått på det sättet ännu
mera, men till följd af de många köp eller byten, som då måste
vidtagas med deraf följande lagfartskostnader, blir äfven detta
ganska kostsamt.

Då menar jag, att det vore af icke ringa vigt, om man hjelpte
dessa små landtbrukare att på det sättet handla och vandla genom
att taga bort ifrågavarande stämpelafgift för lagfartsprotokoll.
I kunnen icke tro, huru många lagfarter de få i vanliga fall kosta
på sig för att få ihop en torfva, på hvilken man kan föda eu
tre, fyra stycken kor. Såsom ett exempel vill jag omnämna, att
oaktadt jag från början hade största delen af min jordbruksfastighet
i ett skifte, jag ändå fått sälja och köpa för att få tillsammans
de andra bitarna, så att jag nu har delar af åtta hemmansnumrner,
men det är icke endast åtta lagfartsbevis jag har, utan
kanske mera än dubbelt så många, och sist i höstas sökte jag
lagfart å tvenne köp; köpesumman å det ena var icke större än
9 kronor och å det andra endast 6 kronor. Då kan man se,
huru orimligt det är, när man får betala för ett köp på 6 kronor
lagfartskostnader med 6 kronor. Förhållandena göra, som sagdt,
att det blir så dryga lagfartskostnader vid sådana försök att få
tillsammans de små egolotterna, att många afstå från att gå den
väg, som af hushållningssällskapet förordats der uppe.

Nu säger man, och det kanske med rätta, att detta är ett
undantagsförhållande. Men då motionären icke begär mera, än
att man skall taga bort stämpelafgiften för lagfartsprotokoll vid
köp etc., som ej betingar större köpeskilling eller taxeringsvärde
än 1,000 kronor, tror jag, att genom bifall dertill det icke sker
någon orättvisa, allra helst som jag tror, att äfven på andra
orter dessa, som ingå sådana små köpeaftal, äro i behof af lindring
i lagfartskostnaden. Jag tror icke på utskottets motiv, att det är
så farligt med afseende å dessa, som köpa tomtplatser. I den ort
jag tillhör vet jag icke någon förmögen, som behöfver eller vill
köpa så liten tomtplats, att den är värd under 1,000 kronor; ty
är det fråga om en tomtplats, ställes det andra fordringar på den -

69 N:o 10.

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

samma, och den springer med detsamma upp i pris. Jag tror Ang. frihet
derför icke, att det skulle blifva något farligt undantagsförhållande,>“"
om man ingår på motionärens förslag. Deremot skulle man då fartsprotokoll
i viss mån hjelpa våra små jordbrukare. _ i-visst fall.

Fördenskull tager jag mig friheten att instämma med motio- (Forts.)
nären och yrka bifall till hans motion.

Herr Göransson: Den förste talaren, eller motionären, framhöll,
att han trodde, att det skulle vara högst få fall, der förmögna
personer inköpte fastigheter, som hade ett värde under
1,000 kronor. Detta är dock icke så få fall. Det finnes inom vårt
land flera s. k. stationssamhällen, och särskildt i min ort fins det
ett sådant, der det är uppdelade tomter, som få köpas i ganska stor
mängd. Dessa tomter ha ett försäljningsvärde af 600 kronor stycket.

Der är det ofta dels handlande, dels kapitalister och dels pensionerade
tjensteman, som köpa sig en tomt och bygga en gård och
bosätta sig. Dessa personer kan jag icke finna vara i sådan ställning,
att de skulle vara i behof af att komma i åtnjutande af
någon synnerlig förmån framför andra med afseende å lagfartskostnader.
Och äfven om det nu skulle finnas inom vårt land
vissa orter, der det kan finnas så små lotter och förekomma så
små köp, som de begge föregående talarne anfört, tror jag icke,
att det i det stora hela kan vara annat än i undantagsfall; och
jag tror icke, att man derför bör ändra stämpelförordningen eller
lagfartsförordningen.

Dessutom kan jag för min del icke se annat, än att den,
som kommer i åtnjutande af en fastighet genom gåfva eller testamente,
mycket väl bör stå ut med den ifrågavarande kostnaden
för lagfart.

På grund af dessa skäl, och då jag icke längre vill uppehålla
tiden i denna sena timme, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets betänkande.

Herr Persson i Stallerhult: För närvarande skall protokoll
angående lagfart för fastighet, som genom giftorätt eller arf tillfallit
någon, der denna fastighet icke har 1,000 kronors taxeringsvärde,
vara fritt från stämpel. Motionärens önskan är nu,
att detta må utsträckas till alla fång af fastighet under nämnda
taxeringsvärde; och jag kan icke se annat, än att det är rigtigt
och konseqvent, om motionärens förslag blir af Riksdagen godkändt.
Jag skall derför be att, till den kraft och verkan det
hafva kan, för min del få yrka bifall till detsamma.

Utskottet har i sin motivering sagt, att det synts billigt och
rättvist, att det, som åtkommes genom arf, skall vara fritt från
stämpel, då lagfart derå sökes, men då man 1''töper eu fastighet,
som har samma eller lägre taxeringsvärde, kan man enligt utskottets
förmenande tåla vid att betala denna stämpel till lagfarts -

N:o 10. 70 Onsdagen (lön 3 Mars, e. m.

Ang. frihet protokoll. Jag tycker tvärt otc, att, om något skulle vara fritt från
afgift fiirlaq- st^mPel 1 dylikt fall, det val skulle vara protokoll angående lagfartsprotokollfart
å fastighet, soin åtkommits genom köp. Ty för en sådan
i visst fall. har man ju betalat köpeskilling samt tillika stämpel å köpebrefvet,
(Forts.) men för eu, som man ärft, har man ju ej betalat något. Jag tycker
derför, att den jemförelse, utskottet gjort, bevisar raka motsatsen
mot hvad utskottet velat, att den skulle bevisa.

Det har ock sagts, att, derför att åtskilliga förmögna personer
också köpa mindre jordbitar, man icke bör medgifva den af
motionären föreslagna stämpelfriheten, då anledning ej finnes att
låta en förmögen köpare komma i åtnjutande deraf. Men det
kan ju också inträffa, att en fastighet genom arf tillfaller en förmögen
person. Då behöfver han ej betala stämpel för sitt lagfartsprotokoll
angående fastigheten. Hvarför skulle ej samma motiv
gälla beträffande stämpelafgift för fastighet, åtkommen genom
köp? Har man medgett förmögna personer stämpelfrihet för fastighet,
åtkommen genom arf, måtte man väl med lika fog kunna
gifva dem sådan frihet för de i motionen afsedda fall.

Om utskottet låtit punkterna byta plats, så att den första
punkten fått blifva don andra och den andra den första, tror jag
verkligen, att det passat bättre i stycke. Ser man nemligen på
utskottets motivering för andra punkten, säger utskottet der: »Till
grund för detta medgifvande ligger tydligen en sträfvan att så vidt
möjligt undvika att med stämpelafgift betunga mindre bemedlade
personer, och ett bifall till motionen skulle utgöra en fortsatt tillämpning
af samma grundsats». Så säges det i motiveringen till
den punkten. Men månne icke detta är tillämpligt här? Här
gäller det väl mindre bemedlade. Jag befarar, att man ej kan
räkna en person, som köper fastighet för 200 eller 300 kronor
till bostad åt sig, annat än som mindre bemedlad i allmänhet. I
andra punkteu, som utskottet motiverat på nyssnämnda sätt,
hemställes åter, att föreläggande för dödsbodelegare, som försummat
att ingifva bouppteckning, att med sådan inkomma skall
vara fritt från stämpel. Gifver man närmare akt på, hvarom
der är fråga, synes man hafva bort snarare der än i första punkten
komma till hemställan om afslag å framställningen om stämpelfrihet.
Jag säger icke detta derför, att jag skulle hafva något
emot utskottets förslag i andra punkten. Det har jag icke; tvärt
om. Men jag vill påpeka förhållandet för jemförelses skull. År
det ett fattigt sterbhus, som icke har mycket tillgångar, gör man
der allt hvad man kan, för att bouppteckningen skall förrättas i
laga tid, på det man skall slippa att fösa ett föreläggande att
inkomma dermed. Men i ett förmöget sterbhus är det tydligt,
att det kan blifva räntebesparing för sterbhuset, om man dröjer
med bouppteckningens ingifvande och då också med erläggande
af stämpelbeloppet derför, som kanske uppgår till flera hundra
kronor. Ett förmöget sterbhus kan sålunda göra eu atsevärd

Onsdagen den 3 Mars, e. in.

71 N:o 10.

vinst genom att uppskjuta ingifvandet af bouppteckning från ett Ang. frihet
ting till ett annat. Den i andra punkten föreslagna lindringen
skulle sålunda komma de förmögne till godo, men kan icke an- fartsprotokoll
tagas lända till förmån för mindre bemedlade. i visst fall.

Då man här i Riksdagen länge arbetat på att bereda mindre (Forts.)
bemedlade tillfälle till förvärfvande af eget jordbruk, så att den
bofasta befolkningen derigenom skulle tillväxa, tycker jag, att vi
böra i denna del räcka dessa mindre bemedlade en hjelpsam hand
och ej lägga svårigheter i vägen för dem att få aflyftade från sig
sådana kostnader, hvarom här är fråga. Det blir ej stora belopp,
som staten härigenom mister, men för dem, som skola betala dem,
äro de rätt känbara.

Jag vill ej upptaga tiden längre. Men då jag inser frågans
stora vigt och betydelse för de små i samhället, ber jag att få
yrka bifall till motionärens förslag.

Häruti instämde herrar Olsson i Mårdäng, Sandquist och
Olsson i Ornakärr.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Ja, man kan ej
förneka, att här föreligga ömmande omständigheter, synnerligast
uppifrån Dalarne. Det har man hört under den förda diskussionen.
Jag tror dock för min de! icke, att det är möjligt att få
motionen bifallen i år. Jag skall derför hemställa till motionären
att återkomma med motionen nästa år och då ändra siffran 1,000
till 500 t. ex. Då tror jag, att de största svårigheterna skola
kunna afhjelpas, och då kan man näppeligen hafva någon invändning
mot förslaget. Ty en sådan tomt, som säljes för 500 kronor,
lära väl ej många af de förmögna klassernas individer köpa.

Jag skall ej göra något yrkande.

Herr Boethius: På grund af personlig erfarenhet vet jag,
huru nyttig den af motionären föreslagna åtgärden skulle vara
för Dalarnes allmoge. Jag skulle dock icke på grund af nyttan
för ett enda landskap våga förorda densamma, om den icke också
befrämjade den sträfvan, som vi troligen litet hvar hafva, att
söka bereda en egen torfva åt de mindre bemedlade.

På grund häraf yrkar jag bifall till motionen och afslag å
utskottets hemställan.

Herrar Zetterstrand, Henricson och Hansson i Solberga instämde
med herr Boethius.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen fann

N:o 10. 12

Onsdagen den 3 Mars, e. va.

Ang. frihet
från stämpel
afgift för lag
fartsprotokoll
i visst fall.

(Forts.)

den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men
som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den af herr Persson i ämnet väckta motionen.

Omröstningen visade 66 ja och 100 nej; hvadan kammaren
beslutat enligt nej-propositionen.

Med föranledande af en af herr Andersson i Nöbbelöf i ämnet
väckt motion hemstälde utskottet i punkten 2:

att Riksdagen måtte besluta, det 3 § af gällande förordning
angående stämpelafgiften skall i nedan nämnda del erhålla följande
förändrade lydelse:

»Protokoll, hvarigenom — —----------

» vid underdomstol, om förordnande eller entledigande af
förmyndare eller god man för frånvarande dödsbodelegare
eller om föreläggande för förmyndare eller sådan
god man att ingifva bevis om aflemnande af årsräkning
öfver sin förvaltning eller om föreläggande för dödsbodelegare
att ingifva bouppteckning . . . fritt.

» som eljest utgifves; lika med Afskrift.»

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Restadius: Jag skall ingalunda bestämdt bestrida,
att icke billighetsskäl kunna förefinnas för medgifvande af en sådan
förmån, att protokoll om föreläggande för dödsbodelegare att
ingifva bouppteckning må vara från stämpel befriadt. Men jag tror,
att man icke med lagförslaget i fråga vinner det mål, man egentligen
vill vinna. Detta härleder sig deraf, att motionens innehåll
är för snäft och utskottets betänkande i följd deraf för mycket
begränsadt. Jag vill nemligen meddela, att jag aldrig sett —
flere domare, som jag rådfrågat, ha heller icke varseblifvit — att
något sådant föreläggande som det här omförmälda blifvit meddeladt.

Skälet dertill är, att de s. k. dödslistorna eller förteckningarna
från presterskapet öfver döda personer, när de genomgås af

Onsdagen den 3 Mars, e. in.

73 N:o 10.

domaren, tydligt utvisa, att de, som icke ingifvit bouppteckning, Ang. frihet
vanligen är så fattiga, att något sådant föreläggande icke bör

ega rum. _ fartsprotoko

Emellertid, då ett stadgande härom i lageu förefins, kan jag i visst fall.
naturligtvis ej förneka, att det någon gång kan inträffa, att ett Forts.)
dylikt föreläggande ifrågakoramer. Men det är i ett annat hänseende,
som föreläggande af likartad natur icke så sällan eger
rum. I följd af kongl. brefvet den 27 maj 1801 och grunderna för
9 kap. ärfdabalken skall nemligen domaren tillse, att bouppteckning
blifver i behörig form upprättad. Nu händer det ej sällan,
att bouppteckning icke är vederbörligen underskrifven, och ändå
oftare, att der saknas uppgift om, att sterbhusdelegare blifvit till
bouppteckning kallad. I följd deraf förelägger domaren vederbörande
att i berörda hänseende förfullstäudiga bouppteckningen,
och protokollet härom blir med sedvanlig karta belagdt.

Nu är det alldeles gifvet, att, i fall nu ifrågavarande lagförslag
blifver upphöjdt till lag, ett dylikt föreläggande afgående
förfullständigande af en redan ingifven bouppteckning äfven borde
vara från stämpel befriadt. Det är således en ofullständighet i
lagförslaget, som jag velat anmärka.

Då emellertid, efter hvad jag erfarit, Första Kammaren redan
fattat sitt beslut i ärendet, har jag ej velat framställa något yrkande,
utan blott till protokollet velat anteckna, att jag ej kan
finna annat, än att detta förslag är för mycket begränsadt och
möjligen kan lemna rum för tvekan.

Herr Petersson i Brystorp: Ja, icke går det så till på alla
ställen, som den siste talaren säde, utan vi veta nog, att ett
motsatt förhållande ofta inträffar, och att domaren går noggrant
igenom dödslistorna samt ger dylikt föreläggande öfver allt, der
bouppteckning fattas. Jag vet till och med specielt ett fall, då
man blifvit ålagd att hålla bouppteckning efter fattighjon, och
detta visar ju, att motionen är mycket nödvändig.

Hvad vidare beträffar, hvad den siste talaren nämnde om
ingifna, men ofullständiga bouppteckningar, så är detta mycket
sant, men är det en välvillig domare, som jag kommer in till
med bouppteckningen, så läser han igenom rubriken, och är det
då något fel, gifver han det till känna. Jag får då igen bouppteckningen
för att åter ingifva den fullständigad till påföljande
ting. Men visserligen finnes det äfven sådana domare, som taga
emot bouppteckningen och, utan att läsa igenom rubriken, lägga
handlingen å sido. Och då går det så, som den siste talaren nämnde,
att man får igen den med ett sådant protokoll om föreläggande.

Jag skall derför, herr talman, för min del be att få yrka
bifall till motionen.

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 10.

(1

N:o 10. 74

Onsdagen den 3 Mars, e. m.

Ang. frihet
från stämpelafgift
för lag fartsprotokoll

i visst fall.
(Forts.)

Punkten 3.

I denna punkt hemstälde utekottet, att en af herr C. Sandquist
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 41, om upphörande
af stämpelafgift för skuldebref, som hos offentlig myndighet
företes för vinnande af inteckning eller betalning, icke måtte vinna
Riksdagens bifall.

I fråga härom anförde:

Herr Sandquist: Herr grefve och talman, mine herrar!
Ehuru jag med mitt uppträdande i denna fråga ingalunda kan
afse att vinna kammarens bifall till den af mig föreslagna, af utskottet
enhälligt afstyrkta lagförändringen, anser jag mig dock
böra få till protokollet antecknadt något, som jag i frågan önskar
säga till förmån för den inlemnade motionen.

Utskottet har såsom skäl för afslag å min motion anfört, dels
att den. ifrågavarande stämpelskatten befunnits vara stadgad sedan
lång tid tillbaka, dels att den senaste tidens lagstiftning gått
ut på att utsträcka tillämpningen af denna skatteform, dels ock
slutligen, att skuldebref såväl som många andra handlingar vore
lämpliga för denna art af beskattning.

Fastän det icke kan finnas någon utsigt till att med framgång
söka gendrifva dessa skäl, så må det dock tillåtas mig att
yttra följande.

Att denna stämpelskatt — som jag ville kalla skuldskatt eller
skatt för att man får vara skyldig och får betrygga sin skuld genom
att låta inteckna sin egendom — daterar sig från lång tid tillbaka
eller är hvad man kallar mångårig, kan enligt mitt förmenande
icke utgöra något giltigt skäl för, att samma skatt skall fortfarande
existera. Jag tillåter mig erinra, att i denna kammare för
många år tillbaka, år 1871, eu motionär från Malmöhus län, herr
Anders Persson, inlemnade en motion i alldeles samma syfte som
den af mig väckta, hvadan missnöjet med ifrågavarande skatt sålunda
också för länge sedan har, som man säger, slitit ut barnskorna.

Att den senaste tidens skattelagstiftning gått i den rigtning,
utskottet antydt, har jag ingalunda med min motion velat klandra,
för så vidt nemligen lagstiftningen tagit hänsyn till rättvisan i
fråga om föremålen för beskattningen och till dessa beskattningsföremåls
förmåga att bära den ålagda skatten. Att så icke här
varit händelsen, har jag i den motivering, jag för min motion
anfört, sökt framvisa. Detta har också utskottet åtminstone endels
erkänt. Utskottet har icke velat, som det i betänkandet
heter, »upphäfva all skyldighet att förse skuldebref med stämpel».
Sålunda har utskottet, synes det mig, medgifvit, att det finnes
någon anledning att på rättvisa grunder komma fram med en
sådan motion som den af mig väckta.

76 N:o 10.

Onsdagen den 8 Mars, e. m.

Hvad slutligen betrfiffar det Bistå skalet, som af utskottet an- Ang. frihet
förts, att skuldebref skulle lämpa sig lika väl för beskattning
denna art som andra handlingar af liknande innehåll, så kan det fartsprotokoll
nog vara sant; ty det är att märka, mine herrar, att det är icke * visst fall.
blott skuldebref, som drabbas af denna orättvisa stämpelafgift, (Forts.)
utan en del andra handlingar befinna sig ock i, om jag så får
såga, samma fördömelse, samma orättvisa läge.

Jag inser mycket väl, att det har sig ganska svårt att träffa,
hvad jag uti min motion åsyftar. Jag ville i likhet med en föregående
motionär, representanten herr Persson från Dalarne, söka
att gagna de fattiga, men jag medgifver nogsamt, att när jag
detta vill, så finnas många rika, som hafva råd att betala ifrågavarande
stämpelskatt. Jag tänker mig emellertid, att utskottets
vägran att upphäfva all skyldighet att förse skuldebref med stämpel
innebär uti sig en ljusning i det syftet, att, om motionen kommer
åter i något mindre begärande form, den måhända har framtiden
för sig.

Herr grefve och talmani Jag tillåter mig, på grund af hvad
jag haft äran anföra och med hänvisning till de motiv, jag i min
motion anfört, yrka bifall till motionen och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Sörnäs: Herr talman! Jag tror verkligen
icke, att vi kunna göra något annat med detta betänkande än
bifalla detsamma.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

§ 4-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr L. M. Kruse under 6 dagar fr. o. m. den 8 dennes och
herr C. E. Johansson i Berga under 5 dagar fr. o. m. den 10
dennes.

§ 5-

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till upprensning af Kalmar
sund och ombyggnad af Väddö kanal;

N:o 10. 76

Onsdagen den 3 Mars, e. ra.

o:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag för utrotande af ollonborrar, och

n:o 30, angående väckt motion om förhöjning af lönen åt
Riksdagens justitieombudsman m. m., samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 16, i anledning af väckt motion om lagförändring i syfte
att för utbekommande af visst slag utaf fordran handräckning
må kunna sökas omedelbart hos utmätningsman, och

n:o 17, i anledning af kamrarnes återremiss af lagutskottets
utlåtande n:o 9 i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar af förordningen angående
patent den 16 maj 1884, dels ock väckt motion om ändrad lydelse
af 25 § i samma förordning.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 12,27 på natten.

In fidem

E. Nathorst Bofis.

Stockholm, P. Palmquists Aktiebolags boktr. 1897.