1897. Andra Kammaren. N:o 43 (Riksdagens protokoll 1897:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 43.

Onsdagen den 12 Maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 i denna månad.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i stats- Gemensamma
utskottets memorial nås 66, 81, 82 och 83 samt bevillningsutskottets omröstningar.
memorial n:o 21 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga
frågor, deri kamrarne fattat stridiga beslut, samt denna dag blifvit bestämd
för omröstning öfver de olika besluten, så anstäldes nu dessa
omröstningar enligt nedan intagna voteringspropositioner i följande
ordning, nemligen:

lista omröstningen :

(enligt statsutskottets memorial n:o 66, punkt. 1).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen, i
anledning af Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning och utan afseende
å det af herr Ljungberg i ämnet gjorda yrkande, för inrättande
af en ny extra ordinarie professur inom juridiska fakulteten i Upsala
beviljar ett årligt anslag af 4,000 kronor, att till innehafvaren af
nämnda tjenst utgå med 3,000 kronor såsom lön och 1,000 kronor
såsom tjenstgöringspenningar, med rätt för bemälde lärare att efter
fem års väl vitsordad tjenstgöring erhålla ett ålderstillägg å lönen af
500 kronor, att utgå af åttonde hufvudtitelns förslagsanslag: ålderstillägg,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att, i enlighet med herr Ljungbergs ofvan omförmälda yrkande,
icke bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Andra Kammarens Frot. 1897. N:o 43.

N:o 43. 2

Onsdagen den 12 Maj.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd ocli
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och
utföll omröstningen med 73 Ja och 147 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med......... 108 Ja och 27 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster
eller........................................................ 73 Ja och 147 Nej,

sammanräkningen visar......................................... 181 Ja och 174 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 66, punkt. 2).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Kongl. Maj:ts
ifrågavarande framställning på det sätt bifalles, att Riksdagen för anordnande
vid folkskolelärareseminarierna i Dpsala och Lund af särskilda
läro- och öfningskurser med syfte att förbereda de blifvande
presterna dels för den handläggning af folkskolans angelägenheter, som
tillkommer ordförande i skolråd och å kyrkostämma, dels för den lokala
uppsigt öfver folkskoleväsendet, som åligger presterskapet enligt § 63
i gällande folkskolestadga, på extra stat för år 1898 beviljar ett anslag
af 5,000 kronor; dock med vilkor, att den föreslagna anordningen ej
må medföra någon förändring i nu gällande bestämmelser beträffande
kompetens att söka och erhålla folkskoleläraretjenst, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, beslutit
afslå Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och
utföll omröstningen med 57 Ja och 163 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med......... 88 Ja och 43 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster
eller........................................................ 57 Ja och 163 Nej,

sammanräkningen visar.......................................... 145 Ja och 206 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Onsdagen den 12 Maj.

3 N:o 43.

3:dje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 81, punkt. 1).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att högsta arfvodet
till stationskarl skall utgöra 660 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yiuner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, beslutat,
att högsta arfvodet till stationskarl skall utgöra 780 kronor.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med......... 83 Ja och 53 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster
eller......................................................... 97 Ja och 124 Nej,

sammanräkningen visar.......................................... 180 Ja och 177 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt

i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

4:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 81, punkt. 2).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att högsta arfvodet
till banvakt skall utgöra 600 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, beslutat,
att högsta arfvodet till banvakt skall utgöra 660 kronor.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en -

Gemensamma

omröstningar.

(Fort9.)

N:o 48. 4

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Onsdagen den 12 Maj.

ligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med......... 67 Ja och 66 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster
eller........................................................ 94 Ja och 129 Nej,

sammanräkningen visar......................................... 161 Ja och 195 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

5:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 82).

Den, som vill, att Riksdagen, i enlighet med Kongl. Majrts derom
gjorda framställning, å allmänna indragningsstaten beviljar extra ordinarie
professorn i matematik vid universitetet i Upsala Göran Dillner
en årlig pension af 3,500 kronor, att utgå från och med månaden näst
efter den, i hvilken han från sin tjenst afgår, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinuer Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med......... 109 Ja och 23 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster
eller........................................................ 96 Ja och 125 Nej,

sammanräkningen visar.......................................... 205 Ja och 148 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt

i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

6:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 83).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen,
med afslag å herr A. Hedins m. fl. motion, men med bifall till Kongl.
Maj:ts förslag, beslutar, att i riksstaten för år 1898 skall till arbetareförsäkringsfonden
afsättas ett belopp af 1,400,000 kronor, röstar

Onsdagen den 12 Maj.

5 N:o 43.

Den, det ej vill, röstar

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, med
föranledande af Kongl. Majrts proposition och herr A. Hedins m. fl. i
ämnet väckta motion beslutat, att i riksstaten för år 1898 skall till
arbetareförsäkringsfonden afsättas 3,000,000 kronor.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster
eller........................................................ 92 Ja och 132 Nej,

sammanräkningen visar.......................................... 216 Ja och 144 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Den, som bifaller bevillningsutskottets af Första Kammaren godkända
hemställan, att 4 § i förordningen angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst skall erhålla följande lydelse:

»Fastighetsbevillning erlägges icke af:

a) staten;

b) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk
och barmhertighetsinrättningar: för dem tillhöriga allmänna platser,
tomter och byggnader;

kommuner och andra menigheter: för dem tillhöriga, inom deras
eget område belägna allmänna platser, tomter och byggnader;

regementen och officerscorpser: för deras vid mötesplatser till begagnande
under mötena uppförda byggnader; samt

enskilda personer eller samfund: för dem tillhöriga kyrkor och
bönehus;

allt dock endast så framt nu omförmälda allmänna platser, tomter,
byggnader, kyrkor och bönehus icke lemna egaren någon inkomst;
börande i motsatt fall fastighetsbevillning utgöras för så stor del af
fastighetens taxeringsvärde, som enligt den i instruktionen för taxeringsmyndigheterna
bestämda grund motsvarar inkomstbeloppet; och

c) egare af kanal, jernväg och annan farväg eller farled samt
flottled: för den mark, som af anläggningen upptages, äfvensom för
sjelfva kanal- och vägbyggnaden, hvarunder jemväl inbegripas de för
anläggningens begagnande erforderliga stationshus, verkstäder och andra
byggnader», röstar

7:de omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 21).

N:o 43. 6

Onsdagen den 12 Maj.

Gemensamma Den, det ej vill, röstar

omröstningar.

(Forts.) Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i öfverensstämmelse med Andra Kammarens
mening, beslutit, att ifrågavarande paragraf skall lyda sålunda:

»Fastighetsbevillning erlägges icke af:

a) staten;

b) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk
och barmhertighetsinrättningar: för dem tillhöriga allmänna platser,
tomter och byggnader;

kommuner och andra menigheter: för dem tillhöriga, inom deras
eget område belägna allmänna platser, tomter och byggnader;

regementen och officerscorpser: för deras vid mötesplatser till begagnande
under mötena uppförda byggnader; samt

enskilda personer eller samfund: för dem tillhöriga kyrkor och
bönehus;

d) innehafvare af lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens
hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden och ej öfverstiger
500 kronor, derest lägenhetens innehafvare ej eljest erlägger bevillning
af fast egendom eller inkomst eller hans inkomster, deri inbegripet det
hyresvärde, åbyggnaden kan ega, uppgå till 500 kronor.»

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med..................... 66 Ja och 61 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster
eller........................................................ 47 Ja och 172 Nej,

sammanräkningen visar.......................................... 113 Ja och 233 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nemligen:

7 N:o 43.

Onsdagen den 12 Maj.

från statsutskottet:

n:o 71, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hot- ock slottsstaterna;

n:o 72, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

n:o 73, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet; och

n:o 75, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret; samt

från bevillningsutskottet:

n:o 94, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring af
§ 4 i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter den 2 december 1892.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 10; och

bevillningsutskottets betänkande n:o 22.

§ 5.

Efter föredragning af särskilda utskottets memorial n:o 4, angående
aflöning åt utskottets sekreterare och vaktbetjening, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

§ 6.

Föredrogs, men bordlädes å nyo Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 22.

§ 7.

Ordet lemnades härefter till Svar “ ''nler~

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre i,ellat‘onRappe,
som yttrade: Denna kammare har lemnat tillstånd åt dess
ledamot herr John Ohlsson att få till chefen för landtförsvarsdepartementet
framställa följande fråga: »Då det kommit till min
kännedom, att chefen för lifregementets husarer herr öfverste Leukusen
för åren 1895 och 1896 i strid med gällande lönestat uttagit lönetillägg
och fourageersättning för en tredje tjenstehäst, tillåter jag mig
vördsamt anhålla om kammarens tillstånd att få till herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet framställa den förfrågan: Huruvida
herr statsrådet har för afsigt att tillstyrka Kongl. Maj:t att vidtaga
någon åtgärd för vinnande af rättelse i omförmälda hänseenden».

N:o 43. 8

Onsdsgen den 12 Maj.

Härpå vill jag svara följande: Sedan regementsförvaltningen vid
lifregementets husarer genom särskilda beslut förordnat, att af lönemedlen
för år 1895 samt l:a, 2:a och 3:e qvartalen 1896 skulle till
regementschefen, öfverste Leuhusen utbetalas lönetillägg och fourageersättning
för 3 tjenstehästar, har arméförvaltningens revision vid
granskning af regementets aflöningsredogörelser i afgifna anmärkningar
yrkat, att, enär, jemlikt Kongl. Maj:ts med Riksdagen fattade
beslut angående indragning af 3:e tjeustehästen för regementsofficerare
vid kavalleriet, nämnda förmåner icke finge i öfverstebeställning utfå
för mer ^ än 2 tjenstehästar, de till Leuhusen för mycket utgifna beloppen
matte fastställas till återbetalning. Härefter har arméförvaltningen
genom särskilda resolutioner den 23 mars och den 6 april innevarande
år, på anförda skäl och med stöd af Kongl. Maj:ts den 24 juli 1896
afgifna nådiga resolution i fråga om återbäring af lönetillägg och fourageei
sättning, som för ar 1894 till Leuhusen utbetalts, faststält de gjorda
anmärkningarne samt ålagt Leuhusen att ansvara för återbäringen af
de anmärkta beloppen.

feåsom kammaren behagade finna, hafva sålunda »åtgärder för
vinnande af rättelse i omförmälda hänseenden» redan af vederbörande
myndighet vidtagits, och kommer Kongl. Maj:t att med ifrågavarande
anmärkningsmål taga befattning endast i händelse detsamma genom i
laga ordning anförda besvär dragés under Kongl. Maj:ts pröfning.

§ 8.

Ang. anslag Till kammarens afgörande förelåg statsutskottets utlåtande n:o 74,
för verkstol-i anledning af Kong], Maj:ts proposition angående anslag till verkderJi-„“L?^lland®
af undersökning för anläggning af statsbana från Gellivare
anläggning o/™11 norska gränsen.

statsbana från Medelst proposition den 26 sistlidne mars (n:o 54) hade Konsl.
Gdlicare till Maj:t föreslagit Riksdagen

nwska^gtctn att, till verkställande af undersökning och upprättande af förslag
till anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen i rigtning
mot Ofoten, på extra stat för år 1898 bevilja ett belopp af 40,000
kronor, med rätt för Kongl. Maj:t att redan under innevarande år af
tillgängliga medel förskjuta beloppet.

Utskottet hemstälde emellertid:

att Riksdagen — under uttalande, att, i enlighet med dess skrifvelse
till Konungen den 19 april 1893, innan koncession meddelas å ifrågavarande
jernväg eller del deraf eller någon annan jernväg inom Norrbottens
län af annan än lokal betydelse, Riksdagen må lemnas tillfälle
att yttra sig i fragan — icke matte bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
proposition.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herrar G. Lundeberg, friherre F. W. v. Otter, H. P. P. Tamm,
A. G. L. Billing, N. Fosser, I. Wijk, I. Kerfstedt, G. D. R. Tornerhjelm,
S. Tham och D. Persson i Tällberg, hvilka hemstält,

9 >'':o 43.

Onsdagen den 12 Maj.

att Riksdagen måtte bifalla Konst. Maj:ts ifrågavarande proposition; f»g °

° för verkstad

samt af herrar vice talmannen Danielson och Persson i Stallerhult. laude af un dersökning

för

Efter föredragning af ärendet anförde: anläggning af

° ° statsbana från

Herr Husberg: Den fråga, som nu föreligger, är tvifvelsutan en
af de vigtigaste, som framkommit vid denna riksdag, och det blir då sen_

naturligtvis en magtpåliggande sak för Riksdagen att afgöra, hvilken (Forts.)
ställning Riksdagen för sin del vill intaga till densamma. Jag må då
så godt först som sist uttala den förhoppningen, att, hvilken ståndpunkt
Riksdagen än måtte komma att välja i denna fråga, det åtminstone
icke måtte blifva den, som träder en till mötes i detta statsutskottsutlåtande.

Statsutskottet synes visserligen icke förneka önskvärdheten deraf,
att den ifrågavarande jernvägen kommer till stånd. Statsutskottet
säger, att banan bör byggas, och tillika, att den bör byggas såsom
statsbana. Men frågar man, när detta önskemål enligt utskottets uppfattning
bör realiseras och sättas i verket, då har utskottet på eu sådan
fråga icke något annat än det negativa svaret, att denna banas byggande
knappast torde kunna under de närmaste åren ifrågakomma. Det är
således här ett uppskof tills vidare, ett uppskjutande på obestämd och
oberäknelig tid. Ja, utskottet går så långt, att, ehuru utskottet ställer
sig på den ståndpunkten, att banan bör komma till stånd såsom statsbana,
det dock icke ens vill bevilja de 40,000 kronor, som Kongl. Maj:t
begärt för verkställande af undersökning rörande en eventuel statsbana.
Det må icke förtänkas dem, som i likhet med mig och i likhet
med många andra tänka högt om denna banas vigt och betydelse, —
det må icke förtänkas oss, säger jag, om detta utskottsutlåtande på oss
gjort ett nedslående intryck, derför att vi icke kunnat i detsamma
spåra ett fullt erkännande af den betydelse, som denna kommunikationsled
verkligen eger. Ty hvad är det, som det i denna sak gäller? Det
gäller först och främst att till gagn och utkomst för många menniskor
söka tillgodogöra sig de hvilande mägtiga malmtillgångar i vår nordligaste
lappmark, som nu ligga der utan nytta för någon. Det gäller
vidare att i och med utvecklingen af denna industri deruppe också befrämja
utvecklingen af andra förvärfsgrenar, för hvilka Norrbotten
har förutsättningar, men hvilka, så länge denna vidsträckta landsdel
är i saknad af nödtorftiga kommunikationer, icke kunna komma till
uppblomstring. Men banans betydelse inskränker sig icke till detta
allenast. Banan skulle gå genom den del af landet, som är finsktalande,
och då skulle naturligtvis banan få betydelse såsom befrämjande
utvecklingen af den nationella och svenska odlingen. Från både
materiel och andlig kultur-synpunkt skulle således denna bana förläna åt
denna landsdel eu styrka, som den deleu af vårt rike nu icke eger.

Den skulle vidare genom sin förbindelse med Gellivare—Luleåbanan
öppna en direkt kommunikationsled mellan Östersjön och Vesterhafvet,
eu samfärdsled af stort gagn icke minst såsom ett fredens föreningsband
mellan de båda brödrarikena. Och banan skulle slutligen, när norra
stambanan blifvit utdragen till Torneå, blifva en led för förmedlandet
af internationel samfärdsel af den allra mest omfattande betydelse.

N:o 43. 10

Onsdagen den 12 Maj.

(Forts.)

Ang. anslag Öfverväger man detta, tror jag, att man måste erkänna, att denna
f^or verit stål- banas förverkligande icke är något likgiltigt föremål, som man kan
dersökning^öt^^ Tara e^er ^ara’ u^an det ar st°rt natioiielt önskemål. Men
anläggning af gent emot denna uppfattning träder nu utskottet med sin uppskjutande,
statsbana frånja, nästan afvisande hållning. Jag vill hoppas, att Riksdagen icke skall
Gellware till utan gensaga eller utan invändning ställa sig på samma ståndpunkt

norska grän- P . , ,, , & ° r r

.J? som statsutskottet.

Jag har emellertid icke för afsigt att yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition och icke heller till reservanternas hemställan. Jag intager
denna ståndpunkt, icke derför att jag ej erkänner att Kongl. Maj:ts
proposition innebär ett erkännansvärdt och tillmötesgående steg till
förmån för den goda saken, utan derför att jag — med allt erkännande,
som sagdt, af den kongl. propositionen — icke kan frigöra mig ifrån''
den tanken, att det i denna sak dock finnes ett annat och bättre sätt
att lösa frågan och förverkliga önskemålet. De af herrarne, som tagit
kännedom om samtliga handlingar i förevarande ärende, känna den
ståndpunkt, jag i detsamma intager, emedan jag haft tillfälle att ex
officio deri förut yttra mig. Jag har dervid uttalat mig till förmån
för koncessionssynpunkten, d. v. s. till förmån för, att de enskilde, som
nu erbjudit sig att utan bidrag af statsmedel bygga denna jernväg,
skulle få göra det, så att denna jernväg måtte komma till stånd såsom
en enskild koncessiouerad bana. Emot denna ståndpunkt har utskottet
i sitt utlåtande intagit en bestämdt afvisande ställning. Men, mine
herrar, denna fråga är en högst vigtig fråga, som för visso förtjena!-att noga öfvervägas och debatteras, och jag skall derför be att för min
del i den saken få yttra några ord.

Det synes mig vara alldeles obestridligt, att koncessionssystemet,
tillämpadt i detta fall och på denna bana, skulle hafva vissa oförnekliga
företräden framför statsbanesystemet. Först och främst är det ju obestridligt,
att denna jernväg, om enskilde få bygga den, bör komma
fortare till stånd, än om staten bygger den såsom statsbana. Jag syftar
dervid naturligtvis icke på statsutskottets ståndpunkt i frågan, då statsutskottet
vill bygga banan såsom statsbana, men först i en aflägsen
framtid. Nej, jag syftar på det fall, att staten beslutar byggandet på
sådant sätt, att detsamma börjar inom den närmaste tiden med uppskof
endast för erforderliga undersökningar. Men äfven under sådan
förutsättning kommer denna bana tvifvelsutan fortare till stånd, om
den bygges af enskilde än om den bygges af staten. Denna synpunkt
har sitt stora värde, icke minst om man tänker på och tager hänsyn
till de enskildes intressen, som på laglig väg förvärfvat rättighet till
malmfyndigheter deruppe, och som bida tillfället att få tillgodogöra sig
denna deras lagfångna egendom. Klart är emellertid, att, om man
anser denna banas tillkomst vara ett önskemål, hvilket så fort som
möjligt bör realiseras, från den synpunkten, så långt den räcker,
koncessionssystemet har företräde.

Jag anser vidare, att koncessionsvägen har en annan förmån, som
man också bör lägga märke till, nemligen att man derigenom undslipper
att uppställa denna vigtiga fråga på Riksdagens dagordning;
man slipper att få den under kommande riksdagar att trängas med
andra frågor och kanske verka till skada för andra kommunikations -

Onsdagen den 12 Maj.

11 Jho 43.

leder, som man vill främja. Och slutligen finner jag ett företräde i Ang. anslag
koncessionssystemet, tillämpadt på denna bana, deri, att med en stats--^”'' verkstälbana
i detta fall naturligtvis en viss statsfinansiel risk iir förenad. Det^rsökn£gU/år
är ju det säregna förhållandet med denna bana, att den till att börja anläggning af
med och helt säkert för lång framtid skulle för sin räntabilitet vara statsbana från
hänvisad till så godt som ett enda företag, om också ett mycket om- Geli,vnre llU
fattande och — som jag vill hoppas — mycket gifvande företag. Man norak^srankan
ju naturligtvis tänka sig möjligheten, att konjunkturerna för detta (ports)
företag skulle kunna ställa sig mindre gynsamma, och att dess framtid
icke skulle blifva sådan, som man hoppats, hvaraf följden skulle blifva,
att staten stode der med sin dyrbara bana med små och osäkra inkomster.
Jag hoppas och tror, att det icke skall gå på detta sätt.

Men det förefaller mig dock från statsfinansiel synpunkt tryggare,
om koncession medgifves, och staten förbehåller sig ^lösningsrätt på
sådana vilkor, att, när staten en gång kan vilja begagna sig af denna
rätt, staten icke blir skyldig att öfvertaga banan till högre pris, än
hvad banan efter pröfning kan vara värd.

■ Ja, detta är ju onekligen synpunkter, som tala för koncessionssystemet.
Jag vill dock härmed icke hafva förnekat, att äfven från
motsidan skäl kunna göras gällande emot en sådan uppfattning. Sådana
hafva af statsutskottet blifvit antydda, då utskottet säger, att dels
militära och dels politiska skäl påkalla, att denna bana från början
hygges som statsbana.

Hvad de militära skälen beträffar, kan jag icke närmare yttra mig
om dem. Men jag skulle dock vilja säga, att det förefaller mig tveksamt,
huruvida icke banans betydelse i militärt hänseende blir ungefär
densamma, vare sig eganderätten till hanan befinner sig i statens eller
i enskilda personers hand, då det naturligtvis är klart, att i en koncession
skulle förbehållas rätt för staten att för militära ändamål tillgodogöra
sig denna bana och i krigstid fullständigt obehindradt disponera
densamma.

Hvad åter beträffar de politiska betänkligheter, som vidrörts, så
skulle ju dessa hufvudsakligen bestå deri, att man kunde befara
inblandning från utländskt håll, derest, vid en eventuel inlösning af
banan, utländskt kapital kunde befinnas vara intresseradt i densamma.

Ja, mine herrar, sådant kan ju tänkas, men det förefaller mig, som
om utväg skulle kunna träffas att förhindra eller i görligaste måtto
omintetgöra denna risk. Vi veta och vi hafva sett, att koncessionssökandena
i detta hänseende förklarat sig villiga att uppställa de
tänkbarast största garantier, som kunna af dem fordras. Nå väl, frågan
huruvida sådana garantier kunna vinnas är naturligtvis en svår fråga.

Så mycket är dock klart, att, om de kunna vinnas, om dessa politiska
äfventyrligheter skulle kunna undanrödja.0, så att vi kunde få visshet
derom, att denna bana blefve en verklig svensk, låt vara enskild bana,
då skulle ju dessa betänkligheter till det väsentligaste eller fullständigt
vara undanröjda. Pröfningen af möjligheten af slika garantier bör
emellertid icke Riksdagen företaga, utan den bör göras af Kongl. Maj:t.

Mine herrar! Härmed har jag i några koita drag berört koncessionsfrågan.
Jag yrkar emellertid icke, att kammaren skulle göra
ett decideradt och bestämdt uttalande till förmån för koncessions -

N:o 43. 12

Onsdagen den 12 Maj.

Ang. anslag systemet och detta så mycket mindre, som jag redan påpekat, att det
för verkstol- ;-ir en fråga, som är förtjent att tagas i ytterligare öfvervägande. En
d ers ökning1/ör^1^1'' undersökning, den ytterligare och slutliga pröfningen af konaniäggning
a/cessionsansökningen, ja, mine herrar, den tror jag, att, såsom ärendet och
statsbana /råndenna sak nu föreligger, Riksdagen kan med fullt förtroende nu öfverGeihvare
till femna åt Kongl. Maj:t. Kongl. Maj:t har i denna sak visat sig intaga
nors''^Jran'' en så betänksam ståndpunkt, att Riksdagen från det hållet icke be(Forts)
höfvel'' befara något förhastadt beslut. Det skulle ju kunna vara möjligt,
att Kongl. Maj:t, vid eu förnyad undersökning af möjligheten att utan
risk bevilja koncession, skulle kunna komma till det resultat, att man
icke behöfde frukta för att ej vinna de önskade garantierna. Nå väl,
om Kongl. Maj:t då beviljar koncession, då vore ju saken lätt och
enkelt löst. Skulle åter vid eu pröfning af frågan Kongl. Maj:t
komma till sådant resultat, att koncession icke bör beviljas, må denna
bana då blifva eu statsbana, men må denna statsbana då också byggas
med mera kläm och intensitet än statsutskottet tänkt sig.

Jag yrkar således, mine herrar, icke någon ändring i statsutskottets
utlåtande i den mån statsutskottet hemställer, att Kongl. Maj:ts proposition
icke måtte bifallas, men jag yrkar, att kammaren måtte ogilla
statsutskottets motivering, och, såsom en följd af den tankegång jag
utvecklat, naturligtvis också, att deu i statsutskottets kläm förekommande
mellanmening måtte utgå. Mitt yrkande blir således,
att kammaren måtte besluta att, med ogillande af statsutskottets
motivering, afslå den föreliggande kongl. propositionen.

Häruti instämde herrar Lovén, Petri, Crusebjörn, Dahlstedt, Lundström,
Nilsson i Skrafvelsjö, Wiklund, Boström, Ström, Kronlund,
Kardell, Arhusiander, Eriksson i Qväcklingen, Emthén och Swartling.

Vidare yttrade:

Herr Persson i Tallberg: Jag står på sätt och vis i en något
obehaglig ställning i denna fråga, i ty att jag bland denna kammares
statsutskottsledamöter är ensam om min mening. Men jag befinner
mig det oaktadt i godt sällskap, om det också för mig är ett något
ovanligt sådant.

Jag kan emellertid icke dela statsutskottets uppfattning i denna
fråga. Utskottet säger, att »den undersökning, som hittills egt rum,
har visat sig tillräckligt noggrann för att lemna ledning vid frågans
bedömande i dess nuvarande läge, samt att den undersökning, till hvilken
medel äskas i den kongl. propositionen, ej synes böra ske förr,
än den af utskottet ofvan påpekade öfverenskommelse biifvit afslutad».
Om man i denna fråga icke vill mera, än hvad statsutskottet synes
vilja, då kan nog utskottet hafva rätt i sitt påstående, att den redan
gjorda undersökningen är tillräcklig. Men äfven från annat håll har
jag hört sådana påståenden, som att den undersökning, som redau
vore verkstäld, vore tillräcklig, äfven om staten skulle komma att
bygga banan. Mot ett sådant påstående ber jag att få ställa kongl.
jernvägsstyrelsens auktoritet. Denna styrelse har ansett, att den för
jernvägens anläggning uppgjorda planen icke kan i dess nuvarande

Onsdagen den 12 Maj.

13 N:o 43.

skick fullt godkännas, utan hemstält om bemyndigande att låta verk- anslag
ställa förnyad undersökning för anläggningen, hvarjemte den framstält
vissa anmärkningar dels mot lutningsförhållandena och dels mot
kurvor, som funnos på banan. Beträffande öfverenskommelsen om anläggning af
malmfrakter och garantier för densamma torde de sakerna enligt min statsbana från
tanke lämpligen kunna ordnas samtidigt med undersökningen af terräng- Gellij’are ,iU
förhållandena. Tv jag förmodar och jag är fullt öfvertygad derom, nursk^9''anatt
dessa undersökningar komma att kräfva en ganska lång tid och (Forts)
till och med så lång tid, att de, som frukta för, att vi genom denna
banas byggande komma att kasta oss in i allt för stora jernvägsanläggningar
i Norrland, torde betänka, att man icke genast är färdig
att bygga banan, när undersökningen skall börja. Men genom
en sådan undersökning har Riksdagen emellertid visat, att den vill
någonting och visat hvad den vill eller att den sjelf vill bygga denna
bana. Genom ett sådant beslut, hvilket jag för min del lifligt önskar
måtte komma till stånd, finge också regeringen ett kraftigt stöd mot
de mägtiga intressen, som göra sig gällande vid koncessionsansökningar
af enskilda personer. Jag fruktar, att, såsom ställningen nu tyckes
vara i denna fråga, då äfven inom Riksdagen stora sympatier finnas
för att enskilda må erhålla koncession å anläggning af ifrågavarande
bana, jag fruktar, säger jag, att om icke Riksdagen genast ingriper,
går banan oss ur händerna. Man säger visserligen, att på grund af
Riksdagens skrifvelse af den 19 april 1893 Kongl. Maj:t icke utan
Riksdagens hörande skulle kunna bevilja koncession. Detta kan ju på
sätt och vis vara rigtigt, men såsom opinionen i frågan nu är och
äfven med hänsyn till den lydelse nämnda skrifvelse bär, hyser jag
likväl farhågor i det afseende!. Ty jag skulle nästan vara färdig att
beteckna denna Riksdagens skrifvelse mera såsom en af Riksdagen
uttalad from önskan, än såsom ett bestämdt förbud för Kongl. Maj:t
att meddela koncession. För min del tror jag, att så mägtiga intressen
stå bakom detta företag, att, såsom sagdt, om Riksdagen icke
snart ingriper, det kan blifva för sent och banan, i likhet med hvad
de rika malmfälten redan äro, komma i händerna på enskild! bolag.

Hvad bär då svenska staten egentligen för nytta af de beryktade
slumrande millionerna deruppe? Såsom vi redan hört, finnes det
många, som icke hysa några betänkligheter mot att banan kommer i
enskilda personers händer; och läsa vi landshöfdingeembetets i Norrbottens
län underdåniga utlåtande i ärendet, så skola vi finna, att
äfven der uttalas, att ingen fara i det hänseendet förefinnes, enär
sådana garantier kunna betingas, att staten, när helst den önskar det,
kan få återlösa banan. Detta låter ju ganska godt och för min del
hyser jag icke den ringaste misstro mot landshöfdingeembetets redliga
afsigt derutinnan; men vi hafva ju erfarenhet af, huru det kan komma
att gå i sådana fall. Ty det torde dock, såsom herr statsrådet och
chefen för civildepartementet yttrat till statsrådsprotokollet och såsom
i reservationen erinrats, kunna komma att möta ganska stora svårigheter
mot att skydda banan från att komma i utländska händer. Och
om så skulle ske, kanske vi återigen — jag fruktar det åtminstone för
min del — skulle få upplefva någonting, som liknar den Roderska
affären, eller kanske jag rättare borde kalla den den Roderska skända -

N:o 43. 14

Onsdagen den 12 Maj.

Ang. anslag len, ty den var för vårt land ytterst förödmjukande. Jag vågar emellerbor
verkstol- hoppas, att den händelsen står så lifligt i herrarnes minne, att

dersökningUför^exi'' som i likhet med mig hyser farhågor för något sådant, icke vill
anläggning a/utsätta sig för en dylik eventualitet. Och vi minnas äfven och kanna
statsbana fråni detta sammanhang erinra oss, hvilka svårigheter som voro förenade
Geihvare till me(j inköpen af Gellivarebanan.

* ‘sen 0 Jag hyser således den bestämda öfvertygelsen, att staten bör bygga

(Forts.) denna bana, och att staten måste göra det så fort som möjligt, och
jag anser derför, att Riksdagen både bör uttala och i handling visa,
hvad den i detta fall vill.

Jag skall taga mig friheten anföra några af koncessionssökandenas
ord, hvilka jag anser mycket beaktausvärda, och som tydligen visa
betydelsen af detta företag, » För fosterlandsvännen måste det emellertid
helt visst vara ett önskningsmål, att den dag snart måtte komma,
då dessa landets naturliga hjelpkällor blefve till gagn för dess inbyggare,
och skedde så, genom att en planmessig grufdrift komme till
stånd, blefve det ej ringa kapital, som komme att tillföras landet.
Grufvornas årliga afkastning kunde antagas komma att utgöra omkring
en million ton jernmalm. Försäljningssumman derför skulle i
landet införa en summa penningar, som efter nu gällande pris torde
böra beräknas till omkring sju millioner kronor.» Jag är i likhet med
den förste talaren öfvertygad, att Norrbottens utveckling kommer att
kraftigt befrämjas, om en dylik sammanbindningsbana kommer till
stånd. Det måste blifva af stor betydelse för utvecklingen och framåtskridandet,
om denna bana komme i beröring med en ständigt isfri
hamn, och kan man genom beviljande af de af Kongl. Maj:t föreslagna
40,000 kronorna bidraga till landets utveckling och framåtskridande,
så tror jag, mine herrar, att man rent af af sparsamhetsskäl kan finna
sig befogad att yrka bifall till den kongl. propositionen.

Man har ock talat om, att banan skulle komma att genomgå
sådana obygder, att den icke i kulturelt'' hänseende skulle hafva någon
synnerligt stor betydelse. Hvad sjelfva landet beträffar, lemna emellertid
de broschyrer, som vi erhållit, upplysningar derom, att det finnes
stora slätter mellan Gellivare, Kirunavaara och Luossavaara, och en
bana af denna beskaffenhet måste i alla händelser för dessa områden
blifva till mycket stort gagn.

Man har vidare talat om de strategiska farhågor, som eu dylik
bana vore egnad att uppväcka. Detta är ju en fråga, som jag för
min del icke kan tilltro mig att kunna bedöma. Men något egendomligt
förefaller det mig likvisst, att, när enskilda personer begära
koncession på jernvägsanläggningar, man i allmänhet framhåller den
strategiska betydelse, som denna jernväg skall få, och menar, att den
jernvägen skall blifva till förmån för landets försvar. Det måste ju
också så vara; och jag godkänner och gillar den uppfattningen. Men
å andra sidan händer det ofta, att, när en jernväg väl blifvit byggd
eller när det är fråga om att bygga en jernväg, man påstår, att det
i sammanhang med jernvägen måste byggas fästningar. Drager man
ut konseqvenserna af det sistnämnda påståendet, så skulle de leda derhän,
att de delar af landet, som sakna kommunikationer, i försvarshänseende
skulle vara kraftigare än de delar af landet, som äro för -

Onsdagen den 12 Maj.

15 N:o 43.

sedda med goda kommunikationer. Mig förefaller ett sådant resonne- Ang. anslag
ment minst sagdt besynnerligt. för verksiäi Man

har från vissa håll äfven talat om politiska skäl af eu annan^ersökmC Tv
beskaffenhet än dem, den förste ärade talaren anfört. Dessa politiskaa»%j»inj af
skäl skulle då vara, att landet skulle få en sådan uppblomstring oc\vtatsbana från
att vi skulle komma att visa, att vi hade så stora värden i vårt land, Gelli”ar‘ tM
att det skulle blifva mera begärligt för en eventuel fiende. Mot det norsk^9rantalet
skulle jag för min del vilja säga: Ett dylikt resonnement skulle
verkligen leda till de ömkligaste konseqvenser; det skulle leda derhän, °r "
att vi läte vår handel, våra näringar och vår industri så förfalla, att
ingen menniska, ingen främmande nation skulle vilja bemägtiga sig
vårt arma land. Jag tror verkligen, att en sådan uppfattning icke är
värdig svenske män, utan här gäller den gamla maningen: »varen
svenske!» Här gäller sannerligen mera än vid många andra tillfällen
att söka »bevara Sverige åt svenskarne».

Då jag på dessa grunder hyser den uppfattningen, att staten sjelf
bör bygga banan, och att den bör göra det så snart som möjligt,'' så
skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till det yrkande, som i
utskottet blifvit framstäldt af herr Lundeberg m. fl. och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Berndes: Det är icke någon lätt sak att taga till orda så

nära efter den förste ärade talaren, i synnerhet när man är af annan
åsigt än han.

Han anförde fem skäl för den ifrågavarande banan, och dessa skäl
sammanfalla i hufvudsak med hvad de koncessionssökande anfört, då
de förorda bifall till sin bana. Derest denna bana kommer till utförande,
skulle följande fördelar uppkomma: »ett höjande af kapitaltillgången
i riket; ett mägtigt uppsving af den inhemska rederirörelsen;
tillfälle till arbetsförtjenst för tusentals personer; en icke oväsentlig
höjning af statsegendomens värde; ett kraftigt framåtskridande i
snart sagdt hvarje hänseende för rikets nordligaste och största provins
och särskilt ett utbredande och betryggande af den svenska kulturen
derstädes; och slutligen ett nytt föreningsband med brödrariket».

Ja, detta är eu blomstermålning sådan man sällan får höra.

Det af norrbottenshöfdingen framstälda första skälet är, att ändamålet
med banan är att tillgodogöra sig malmerna. Jag vågar påstå,
att så icke är förhållandet. Meningen är, att föra bort malmen för att
man i andra länder må tillgodogöra sig den. Men det är någonting
helt annat. Om jag plöjer min jord och besår den, så tillgodogör jag
mig densamma, men om jag lastar den på vagnar och för bort matjorden,
så kan jag icke säga, att detta är att tillgodogöra sig hvad
man egen.

Dessutom skulle i väsentlig mån andra förvärfsgrenar befrämjas.

Det nämndes dock icke, hvilka dessa skulle vara.

Så heter det vidare, att landet på grund af denna bana skulle
blifva uppodladt och befolkadt, och det i sä hög grad, att man skulle
kunna tro, att detta land under polcirkeln vore ett ouppodladt och
obefolkadt Skåne. Jag tror icke, att det går så fort norr om polcirkeln.

Vi hafva eu bana af 21 mil från Luleå till Gellivare. Om så mycket

N:0 43. 16 Onsdagen den 12 Maj.

Ang. anslag land finnes att odla i Norrbotten, sa skulle det väl snarare vara det,
för verkstål- soln Hgger närmare Östersjön, än det, som ligger högre upp.
lande af un- Vidare bar det talats om befrämjande af nationel svensk odling.
anläggning V/Men den materiella utvecklingen skulle vid gå först, så att folk funnes
statsbana frånpå platsen, som kunde taga emot den andliga odlingen.

Gellivare till p)et \iar också sagts, att härigenom en direkt farled skulle öppnas
norska grän- meuan öster- och Vesterhafvet äfvensom att, om en jernväg dragés
. fram till finska gränsen, det skulle blifva en internationel samfärdsel
019'' mellan Finland och Ryssland å den ena sidan och Vesterhafvet å den
andra, och detta kan ju ej förnekas. Hvad vi veta angående detta
företag, är att det är 5 personer, som begärt koncession på eu bana,
som skulle blifva 247 km. lång i Sverige och 41 km. på andra sidan
riksgränsen. Det är således ett stort företag, om man betänker, att
denna bana kommer att gå genom ödemarker ofvanför polcirkeln, och
då kostnaden för densamma har beräknats till 16 millioner kronor för den
del af banan, som komme att dragas genom Sverige, och till 6 millioner
för den del, som komme att dragas genom Norge, så kan man
säga, att det är ett väldigt företag.

Nu säga de koncessionssökande, att detta kapital blifvit »stälclt till
sökandenas förfogande af bankinstitut, hvilka förmåtts härtill af öfvertygelsen
att företagets ekonomi i hvarje fall vore tryggad genom den
malmtrakt från Luossavaara och Kirunavaara grufvor, som väntades
komma att uppstå». Ja, i allmänhet är det ju mot säkerhet, som
bankerna låna ut penningar, och med all aktning för de koncessionssökande
undrar jag, om de kunna lemna denna säkerhet. De
tänka kanske upptaga ett obligationslån, men det skall vara säkerhet
äfven för detta. Man kan taga inteckning i jernvägen, men en inteckning
i en jernväg, som ännu icke existerar, kan väl icke vara
mycket värd. Hvarifrån då bankerna få den säkerhet, på hvilken de
skulle lemna den ifrågavarande försträckningen af 16 millioner, vet
icke jag, men nog tror jag, att man får söka den långväga. I slutet
af sin ansökan anmäla sökandena en begäran att fä öfverflytta koncessionen
å ett aktiebolag, hvars direktörer uteslutande skulle utgöras
af svenske och norske män. Ja väl, det tror jag visst, men hvilka
aktieegarne skulle blifva, vet jag icke. Det kan dock hända, att alla
aktieegarne utom några få, som finge några aktier för att kunna vara
direktörer, komme att egas af ett annat bolag, något Company Limited,
som bar sitt säte på annat ställe och besluter om de beslut, som skola
fattas på den ordinarie stämman i Sverige.

Nu anföra de koncessionssökande, att de motse en stark opposition
mot denna bana, och att de vänta, att denna opposition skall komma
att gå från Sveriges bruksegare. Jag vill emellertid säga, att jag icke
tror, att Sveriges bruksegare i detta fall befara någon konkurrens,
eller att de hysa någon ovilja mot det nya företag, som här skulle
uppstå, eller frukta någon skadlig inverkan af det samma. Vi hörde
häromdagen en talare på stockholmsbänken, som yttrade, att, om en
person går på vägen, det voro obilligt af honom att icke tillåta andra
att gå samma väg. Jag hyser samma uppfattning. Men låt dem åtminstone
gå ordentligt och icke knuffa hvarandra! Detta hör emellertid
icke hit. Hvad jag ville säga, är, att äfven stater och nationer

Onsdagen den 12 Maj.

IT N:o 43.

löpa på vädjobauan, och jag anser, att detta icke är annat än rätt, anslag
men en nation eller stat skall väl dock hafva rättighet att taga vara för verkstålpå
sina egna intressen ocli icke låta sig exploiteras af utlandet. dlrsöknLgfiir

Hvad den svenska jernhandteringen mest lidit af, är, såsom ''ÅUenanläggningaf
i koncessionsansökningen antjdes, den tekniska utvecklingen på*«a^ana från
jernhandteringens område. Den största svårigheten har uppkommit Gellivare tf11
genom uppfinningen af den s. k. basiska processen, hvarigenom fosfor-re0”*“nffn,n''
haltiga, ja, mycket fosforhaltiga jernmalmer kunnat användas. Det (ports)
land, som har dragit den största fördelen af denna uppfinning, är Tyskland,
der det finnes mäktiga lager af fosforhaltig malm, s. k. oolitisk
malm eller minettemalm. Jernhandteringen i Tyskland har genom den
nämnda uppfinningen fått ett oerhördt uppsving. Det brytes för närvarande
i Tyskland ungefär 10 millioner tons årligen. Dessa lager
ligga hufvudsakligen i Lothriugen, till en del i Luxemburg och till en
mindre del i nordöstra Frankrike. Dessa lager äro stora: lagren i
Frankrike anses komma att räcka några årtionden, lagren i Luxemburg
i 100 år och lagren i Lothringen i icke mindre än 750 år. Det
är under sådana förhållanden icke underligt, att, då Tyskland nu förvärfvat
Lothringen, det också sätter så stort värde på detsamma. Föreståndaren
för bergsskolan i Berlin, professor Wedding, yttrar sig i
denna anda och framhåller nödvändigheten af att man »genom besittningen
af Fllsass-Lothringen åt Tyskland bevarar den till dess välgång
i så hög grad bidragande minettemalmeu, ty en stats magt är i första
hand beroende på dess jerntillverkning».

Ja, så säger denne man. Skulle då vi öfverlemna våra malmtillgångar
åt utländingar? Sökandena fråga på tal om de tekniska
förbättriugarne: »Om tidpunkten nu icke vore lämplig för malmernas
bringande i marknaden, när skulle väl sådant eu gång ske? Skulle
man kanske vänta, till dess tekniken nått ännu större fulländning?»

Jag tror detta skulle hafva sina goda skäl. Yi hafva redan nu sett,
att en af våra förnämste uppfinnare trott sig vara nära, om icke på
det klara med, en metod att med elektricitet utdraga jernet ur malmen.
Till elektriciteten fordras oerhörd kraft, som vi just ega i våra
stora vattenfall, i synnerhet i Norrland. Om vi nu genom denna bana
eller på annat vis öfverlemnade våra stora malmtillgångar deruppe åt
utländingen, och en sådan der storartad process med elektricitet komrne
till användning — den nämnde uppfinnaren har trott sig vara nära
metodens förverkligande; men om nu också de Laval, som jag talar
om, icke kan komma på det klara dermed, varen säkra på, att en
annan person eller en tredje skall göra det och metoden slutligen blifva
verklighet! — om, säger jag, hvad jag nu förutsatt inträffade, huru
skulle det då ställa sig för oss? Jo, våra förnämsta grufvor eller malrndeposita
disponerades af utländingen, och vi stode der med våra vattenfall
qvar. Följden kunde väl blifva, att vi slutligen finge sälja äfven
ett eller annat vattenfall till dem, som förut förvärfvat sig malmen.

Men jag tror icke, att det bör få gå så. Skulle en sådan uppfinning
komma till stånd, då först kan det blifva tal om att ruinera eller åtminstone
försvåra ställningen för de svenske bruksegarne. För närvarande
hafva desse sin jerntillverkning baserad på de tillgångar af
malm, som finnas i det jernbälte, som går genom mellersta Sverige.

Andra Kammarens Platt. 1897. N:o 4,''i. 2

N:o 43. 18

Onsdagen den 12 Maj.

Äng. anslag Och som vi använda träkol, kunna vi ej i nämnvärd grad öka vår
för verkstad tillverkning, icke annat än i män af tillverkningssättets förbättrande
ders ö k ning Ufor01 e r genom införande af rent nya metoder, vid hvilkas tillämpning ej
anläggning afså mycket kol åtgår. Blifva vi sålunda i tillfälle att spara kol, kunna
statsbana frångå ju något utveckla eller förstora vår tillverkning. Icke kan det
Gellivare till emellertid blifva tal om att taga ned malmen från Norrbottens län
"0™sei/ra”" till v^ra jernverk. Men om det kommit till stånd en praktisk utveck(Forts)
af metoden att med elektricitetens tillhjelp utdraga jernet, då

först kan det blifva fråga om att någon skada skulle uppstå för den
förutvarande svenska jernhandteringen. Och hafva vi då lemnat ifrån
oss grufvorna deruppe, må herrarne tro, att det icke är småsaker vi
lemnat ifrån oss. Malmarean af Kiirunavaara — d. v. s. om jag tänker
mig malmen genomskuren efter horisontalplanet — är 288,000
qvadratmeter, och enligt kompassens visning tillkomma ytterligare
149,000 qvadratmeter. Det blir tillsammans 437,000 qvadratmeter.
Luossavaara, som är betydligt mindre, skulle utgöra endast 58,200
qvadratmeter. Men det blir summa summarum för dessa två malmstockar
495,200 qvadratmeter eller lika mycket som alla våra öfriga
jernmalmsfalt tillsammantagna, Gellivare inbegripet, ensamt på denna
fläck. Och detta skulle vi låta exploiteras af utländingar? Nej, det
synes mig, att det torde vara skäl, att vi äro förståndige. Och »låtom
oss vara svenske!» säger jag också som den näst föregående talaren.
Vår nation säges vara trög och full af hetsigheter. Men jag tror, att
hetsigheternas tidpunkt nu kommit i synnerhet i fråga om norrländska
angelägenheter. Malmen i fråga ha vi utan något vårt åtgörande fått
af naturen till skänks. Den är en utilité gratuite, för att tala med
Bastiat. Då man nu bryter ned den från berget, är det visserligen
något arbete, som pålägges densamma, och man skulle med hänsyn
dertill kunna säga, att den blifver en utilité anéreuce. Men malmen
är densamma, vare sig den sitter i berget eller kommer att ligga på
utländska malmbackar för att tjena till grund för utländingens industri,
men icke för vår.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pehrson i Törneryd: Om jag skulle välja mellan de tvenne
utvägarne: att under den närmaste framtiden bygga denna bana som
statsbana, eller att den finge byggas af enskilde, skulle jag för iniu
del obetingadt säga, att jag ville, att denna bana skulle byggas som
statsbana. Nu ställer man väl den frågan till mig liksom till hvar
och en annan, som hyser en sådan uppfattning, men det oaktadt vill
afstyrka Kongl. Maj:ts proposition i ämnet: hvarför då nu afstyrka
Kongl. Maj:ts förslag om 40,000 kronor till undersökning? På detta
svarar jag: derför att jag anser denna jern vägsfråga för närvarande
ligga i ett sådant skick, att man sannerligen icke kan hafva klart flisig,
hvad man för närvarande bör göra.

Den förste talaren började sitt anförande med att säga, att denna
fråga utan allt tvifvel vore en af innevarande Riksdags allra vigtigaste
frågor. Jag gifver honom fullt rätt derutinnan. Och det är just derför,
som det efter mitt förmenande är så svårt att vara beredd att

Onsdagen den 12 Maj.

19 N:o 43.

saga sitt bestämda ja eller nej. Hvad som emellertid synes mig vara Ang. anslag
fullgoda skäl för, att Riksdagen icke nu bör bifalla Kongl. Maj:ts f°r verkstälframställniug,
är, dels att Riksdagen kan hafva svårt att redan nu, idefslknL }7r
frågans outredda skick, gifva något på hand, som kan leda till hvadan^»»''*? «/
man slutligen ieke skulle vilja hafva, dels ock att innevarande års statsbana från
Riksdag ju besluta statsbanebyggnader för en kostnad af i rundtGellivare tiU
tal 14,000,000 kronor samt att då ett tredje statsbaneförslag, som norsk^9ran''
vid denna riksdag visserligen fallit på eu röst, kommer åter till (,,, , ,
Riksdagen i ett mera utredt skick, som väl kan väntas snarast, med
hänsyn till det tryck, som ligger bakom och skjuter fram frågan,
kanske redan till nästa Riksdag, Riksdagen skall stå inför utsigten att
ytterligare bevilja omkring 16,000,000 kronor till statsbauebyggande.

Ett ytterligare skäl mot Kongl. Maj:ts förslag finner jag derutinnan,
att detsamma icke afser någonting annat än en vanlig undersökning
för jernvägsanläggning. Men här bör icke vara fråga om allenast eu
vanlig sådan undersökning, utan för mig ställer det sig så, att det är
alldeles nödvändigt, att utöfver undersökning af de vanliga förhållanden,
som förekomma vid en jernväg, undersökningen här måste utsträckas
till den vid denna jernväg i vårt land säregna omständighet.

Det synes vara alldeles nödvändigt, att, för den händelse staten skall
bygga denna dyrbara jernväg, det göres eu utredning, som äfven garanterar
att det blir tillräckligt med jernmalm att frakta på densamma.

Det lär väl icke vara någon, som påstår, att det egentligen finnes att
påräkna för denna bana annat fraktgods än malm. Man har talat om
att denna bana skall medföra Norrbottens läns utveckling i industrielt
afseende, och det vill jag icke förneka. Det har ock sagts, att banan
skulle förmå utveckla äfven jordbruk. I det afseendet tror jag, att
vi få erinra oss, att den trakt, der denna bana skulle sträckas ut, är
belägen inom polcirkeln, och att vi väl näppeligen kunna hafva något
kopp om, att jordbruk der skall med någon framgång kunna bedrifvas.

Vidare har det talats om att, då denna bana en gång komme till
stånd, man hade att vänta transitotrafik. Det kan ju hända. Det
vill jag icke förneka. Jag håller det möjligt. Men att den skall
blifva af någon nämnvärd betydelse för inkomsterna af banan, det
vågar jag betvifla. Jag håller mig alldeles bestämdt vid, att den inkomst,
som banan skall trygga sig vid, är inkomsten af malmtransporten.
Nu förefinnes emellertid efter Kong], Maj:ts proposition ej
någon säkerhet för, att undersökningen skulle omfatta, huru dermed
komme att förhålla sig. Derutinnan synes det mig vara en stor brist
i Kongl. Maj:ts förslag.

Nå, säger man, vill man nu icke, att staten nu skall bygga denna
bana, tvill man ej utsätta staten för den risk, som är förenad dermed,
må man väl då i all rimlighets namn medgifva, att enskilde skola fä
bygga banan! Häremot vill jag anmärka, att det icke är någonting
äfven jag för min del hellre skulle vilja vara med om, derest man
vågade taga ett sådant steg. Men jag säger rent ut, att med det
exempel för ögonen, hvilket vi hafva från Luleå—Gellivare-banan, jag
icke vågar vara med om något sådant.

Den förste talaren anförde, att lian för sin del trodde, att saken
helt visst skulle kunna så ordnas, att det blefvc endast svenske med -

N:o 43. 20

Onsdagen den 12 Maj.

(Forts.)

.ing. anslag borgare, som finge vara egare till banan. Ja, måhiinda man kan vid(andeZfun-åtgärder,
som verka i den rigtuingeu inom eu viss gräns. Man
dersokning /örs^llPe t» ex. kunna meddela bestämmelser till förebyggande af, att
anläggning af aktierna skulle vandra ut i utländingens händer. Men näppeligen lär
statsbana /rånman väl kunna sätta i fråga, att ett företag, som tarfva!- så många
forska6vält.millionel‘, som det här är fråga om, skulle komma till stånd blott
n°rSsen.Um genom aktieteckning, utan man får väl tänka sig, att den största delen
af de medel, som erfordras, för att detta företag skall bringas till
verklighet, måste anskaffas genom obligationslån. Och ingen menniska
i verlden lär väl kunna påstå, att man kan göra eu sådan påskrift på
en obligation, att den icke skall kunna vandra ur hand i hand. Utom
andra fall kan man tänka sig t. ex., att en förmögen svensk qvinna
köper af ifrågavarande obligationer. Derefter gifter hon sig med en
utländsk man. Det är ju omöjligt att meddela någon sådan föreskrift,
att obligationerna icke skulle hafva något värde i hans hand. Något
sådant kan man ej förutsätta. Och ytterligare ber jag att få erinra
kammaren derom, att herr statsrådet och chefen för civildepartementet
icke velat förneka vigten och betydelsen af den fara, som är förenad
med obligationernas vandringsförmäga. Han har åtminstone i så måtto
vidrört den, att det är temligen tydligt för hvar och en, som vill med
uppmärksamhet läsa Kongl. Maj:ts proposition, att herr statsrådet haft
den uppfattningen, att man icke kan med full trygghet lita på, att
man skall kunna förebygga densamma. Herr statsrådets ord lyda så:
»detta så mycket hellre, som svårigheter väl torde möta att meddela
bestämmelser, fullt effektiva att förhindra en eventuel inblandning från
utlandet, derest, när fråga om inlösen af banan uppkomme, utländskt
kapital vore i densamma intresseradt». Man har här herr statsrådet
och chefens för civildepartementet egna ord, att äfven han för sin del
anser det vara mycket svårt, för att icke säga omöjligt, att förekomma
en inblandning från utlandet.

Slutligen vill jag säga några ord beträffande det yrkande, som
den förste talaren framstälde. Han ville instämma med utskottet i
dess afstyrkande af Kongl. Maj:ts proposition, men ville borttaga mellanmeningen
i utskottets sa kallade kläm. Den mellanmeningen är icke
annat än ett återupprepande af hvad Riksdagen skref till Kongl. Maj:t
den 19 april 1893, när Riksdagen begärde, att Kongl. Maj:t ej måtte
lemna koncession a någon jernväg i Norrbottens län af annan än lokal
betydelse, med mindre än att Riksdagen blefve åtspord i ämnet.

Nu säger den förste ärade talaren, herr Husberg, att han vill ha
bort den der mellanmeningen, som dock ingenting annat är än en
försigtighetsåtgärd. Och hvarför? Jo, derför att, i och med detsamma
som Riksdagen stryker den mellanmeningen, har Riksdagen ock strukit
betydelsen af sin skrifvelse år 1893. Detta är alldeles uppenbart, och
jag skall visa det med några korta ord. Herr statsrådet och chefen
för civildepartementet säger nemligen — det finnes anfördt å sidan 15
i ^ betänkandet, uti sista stycket före utskottets motivering —: »Vid
sadant förhållande och då det i denna grannlaga angelägenhet är önslrvärdt,
att Riksdagen redan i frågans närvarande skede beredes tillfälle
att angifva sin ståndpunkt» etc. Ja väl, »att i frågans närvarande
skede angifva sin ståndpunkt». Om således Riksdagen nu stryker

Ondagen den 12 Maj.

21 Nso 43.

denna mellanmening i utskottets kläm, som är ett bevarande af den Ang. anslag
tanke, 1893 års Riksdag uttalade, anser åtminstone jag för min del
att Kongl. Maj:t derefter är oförhindrad att lemna koncession på banan-dlrsökning^fc
Det är för att förhindra detta, som utskottet intagit denna mellan- anläggning o
mening i sin kläm. statsbana från

Med anledning af hvad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att Gell,vare t,!l
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wallmark: Herr talman, mine herrar! Jag har begärt
ordet för att i största korthet få förklara, att jag anser de svenska
medborgare eller det bolag, som eger inmutniugsrätt till Luossavaara
och Kiirunnavaara malmberg deruppe i Norrbotten, blifva behandlade
bra strängt, i fall Riksdagen skulle bifalla det föreliggande statsutskottsbetänkandet,
ja, så strängt, att det torde sakna motstycke både i Sverige
och något annat land.

Regeringen begär 40,000 kronor för att låta verkställa undersökning
och upprätta förslag till anläggning af eu statsbana från Gellivare
till norska gränsen, men statsutskottet vill för detta ändamål bevilja
mindre än ingenting, och detta är väl ändå för litet.

Mine herrar! Om någon af oss i denna kammare egde inmutningsrätt
till ett guldberg — jag menar ett berg af guldmalm — som
kostat oss mycket pengar att uppsöka, inmuta och försvara, och han
en vacker dag skulle hos regering och Riksdag begära att få föra ut
denna malm i verldsmarknaden så snart som möjligt, men möttes af
samma svar, som nu statsutskottet lemnar i denna fråga, så undrar
jag, hvad han skulle tänka om ett sådant svar.

Det har på sin tid varit stort bråk och bekymmer, när Gellivaremahnen
skulle ut i verldsmarknaden, men nu förtjenar Sverige millioner
både direkt och indirekt på den affären, och klagoropen hafva nu
tystnat. Låtom oss hoppas att, när malmen från Kiirunnavaara och
Luossavaara kommer ut i marknaden, vi äfven då få röna samma tillfredsställelse;
och om derjemte någon enskild man blefve rik derigenom,
så finner jag icke något ondt deri.

Det är en högst märklig företeelse, att det anses så farligt, att
malm ifrån Norrbottens grufvor får komma ut i marknaden, då det
dock väl förhåller sig så, att äfven denna landsdel tillhör vårt gemensamma
fädernesland och är eu provins, som torde ega förutsättningar
att kunna blifva en af de värderikaste ädelstenarne i Svea rikes krona.

Jag anser sålunda, att bolaget borde, på erbjudna vilkor, få koncession
på jernvägeus byggande, eller ock bör staten bygga den sjelf
så snart som möjligt.

Till sist ber jag att få instämma i landshöfding Husbergs yrkande.

norska gränsen.

(Forts.)

Herr Collander: Den som i likhet med mig, då Gellivare-banans

inköp beslöts, talade och röstade för, att ett sådant beslut skulle komma
till stånd, äfven om det icke fans någon utsigt till afkastning på de
deri nedlagda pengarne, blott och bart af det politiska skälet, att man
ej ville riskera att i denna del af landet inrymma plats åt ett stort
och olägligt utländskt intresse, som der lätt kunde på ett olycksdigert
sätt göra sig gällande, den måste — då ju, om sådant var förhållan -

''-K?

J?!0 43. 22 Onsdagen den 12 Maj.

Ang. anslag det med Gellivare-banan, detsamma naturligtvis kan i än högre grad
låndTa/un. ^lämpas på den här ifrågasatta banan, emedan denna ju är mycket
<Ursökning förförmånligare för en granne, som skulle vilja sätta sig fast i denna del
anläggning af af landet och komma ut till vesterhafvet — den måste, säger jag,
statsbana från anse . det synnerligen glädjande att här såväl i utskottets betänkande
norska grän- SOTn '' reservationen deremot återfinna ett bestämdt uttalande, att Rikssen.
dagen icke på några vilkor bör medgifva enskilde personer att bygga
(Forts.) denna bana.

Jag kali derför icke vara med om den förste talarens på norrlandsbänken
yrkande att borttaga detta uttalande ur utskottets motivering
och derigenom liksom inbjuda dem, som önska få koncession,
att försöka sig ännu en gång. Jag anser det vara synnerligen vigtig!
att fasthålla detta, att staten bör b37gga, om banan skall byggas.
Det är ju icke fråga om, att icke denna bana har eu stor betydelse
för landet, då ju derigenom de rikedomar, som antagligen finnas i
denna del af landet, skulle kunna tillgodogöras genom export, och
gifvet är ock, att en sådan väg naturligtvis äfven i öfrigt skall för
Norrland och dess utveckling hafva en mycket stor betydelse. Om
man således är ense härom, kan man ju dock möjligen vara af olika
mening i det hänseendet, huru hastigt eu sådan sak bör verkställas.
Det synes mig derför vara mindre tilltalande att gå in på utskottets
förslag och afslå Kongl. Maj:ts förevarande framställning, utan det
synes mig, att man bör bifalla Kongl. Maj:ts förslag. Då blir eu
undersökning gjord, och Riksdagen blir i tillfälle att taga frågan i
närmare öfvervägande i dess helhet — både med afseende å vilkoren
för banans tillkomst och tidpunkten för dess byggande. Det har dessutom
den fördelen, detta bifall till Kongl. Maj:ts förslag, att det ger en
bestämd fingervisning åt dem, som möjligen tänka få koncession, att
det icke lönar sig att försöka.

Herr talman! Jag skall med stöd af denna motivering anhålla
om afslag å utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Jag skall

börja med att tillkännagifva, att jag instämmer i det yrkande, som
herr Husberg framstält.

Fördelarne af den föreslagna banan äro vitsordade från alla håll.
De koncessionsyrkande ha sammanfattat dessa fördelar i några punkter,
som torde vara skäl att föra herrarne till minnes. De säga, att,
»derest^ det nu ifrågasatta jernvägsfÖretaget komme till utförande, hade
man sålunda grundad anledning att såsom följder deraf hoppas uppå
ett höjande af kapitaltillgången i riket; ett mägtigt uppsving af den
inhemska rederirörelsen; tillfälle till arbetsförtjenst för tusentals personer;
en icke oväsentlig höjning af statsegendomens värde; ett kraftigt
framåtskridande i snart sagdt hvarje hänseende för rikets nordligaste
och största provins och särskild! ett utbredande och betryggande
af den svenska kulturen derstädes; och slutligen ett nytt föreningsband
med broderriket». Väg- och vattenbygnadsstyrelsen har ock
framhållit, att den föreslagna banan är af stor vigt icke allenast för
det län, genom hvilket den skall gå, utan äfven för Sverige i det
stora hela. Jern vägsstyrelsen har sammalunda vitsordat banans vigt

23 N:o 43.

Onsdagen den 12 Maj.

och har just för denna dess stora vigts skull ansett, liksom väg- och pa- <***&»?
vattenbygnadsstyrelsen, att den borde vara eu statsbana. landé^af un Det

lider eu intet tvifvel att, om staten kunde bygga denna bana^er5^^.n,-n^ y(},.
och kunde åstadkomma densamma lika fort och lika billigt, som o manläggning af
koncession derå gåfves åt ett enskilt bolag, då borde, såsom Kongl.»^»» från
Maj ds befallningshafvande i Norrbottens län mycket rätt anmärker, „0e‘!‘^re
staten taga saken om hand och bygga banan. Men då detta icke ar sen
att motse, så är det enligt min tanke tillrådligt och godt, om saken (ioor(e.)
öfverlåtes åt ett enskildt bolag.

Jag tror, att de farhågor, som häremot äro anförda, sakna all
väsentlig betydelse. Jag tror icke, att man behöfver vara rädd för,
att banan — och ännu mindre malmfyndigheterna derigenom komma
i utländingars händer.

Den ärade talafen, herr Berndes, utgick i sitt anförande helt och
hållet från den förutsättningen, att malmfälten skulle ligga i utländingarnes
händer; och då stode vi der med var bana och vara vattenfall,
mente han, under det att malmen tillhörde utländingarne och komme
dem till godo. Hvar har herr Berndes fått det ifrån, att dessa malmfält
skulle tillhöra utländingar? Gellivare malmfält ha tillhört utländingar,
och banan mellan Gellivare ock Lulea hav tillhört utländingar,
och Gellivare malmfälts bolags obligationsinnehavare ha varit
utländingar — men alltsammans har blifvit svenskt. Hur kan herr
Berndes då komma på den tanken, att det, som nu är från början till
slut svenskt, skulle blifva utländskt?

Att en del aktier skulle kunna komma i en utländings händer,
t. ex. derigenom att en qvinlig aktieegare gifte sig med en utländing
— ja, det är ju alldeles gifvet. Men man kan väl icke gerna konstruera
upp något sådant, som att flertalet af aktieegarne skulle vara
svenska fruntimmer, som gifte sig med utländska herrar det är att
föreställa sig faror, som äro ungefär jemförliga med den faran, att
Luossavaara kunde en vacker dag sjunka ned till jordens medelpunkt.

Det är bekant att, hvad beträffar de penningar, som skulle anskaffas
för detta företag, det allt igenom är svenska banker, som stå
bakom, och icke utländska kapitalister.

Jag tror vidare, att, om banan bygges af ett enskildt bolag, sa
blir den billigare och kommer hastigare till stånd. Dertill kommer,
att staten i ty fall icke alls har någon risk. Staten har derjemte
enligt de koncessionssökandes anbud rättighet att, när staten finner
det vara med sin fördel förenligt, öfvertaga banan, hinner staten
således, att banan går bra, så säger den: »nu ta vi den». Finner
staten åter, att banan går illa, så säger hon: »nej, ni få behålla den».

Jag tycker verkligen att man kan gå in pa hvilken affär som helst

på sådana vilkor. n .

Hvad beträffar banans byggnadssätt, så ha de koncessionssökande
förbundit sig att bygga den fullkomligt statsbanemessigt med undantag
af några mindre saker, som visserligen minska banans trafikförmåga,
enligt hvad jern vägsstyrelsen säger, men dock lemna den fullt duglig
för det ändamål, för hvilket den skall vara till. Och att då säga att,
om banan icke kan få den eller den trafikförmagan, sa far den icke
komma till, synes mig vara orimligt. Det är ju klart, att eu bana

N:o 43. 24

Onsdagen den 12 Maj.

Ang. anslag utan kurvor och lutningar har större trafikförmåga äu en bana med
landeZfan- kurvor och Ilningar, men icke får man derför säga, att, om banan ej
der sökning /dr™1*1 byggas^ utan kurvor och lutningar, så får den icke byggas alls.
anläggning a/Det år också säkert, att en bana med små lutningar och stora kurvor
siaisbana från har större trafikförmåga än en bana med stora lutningar och små
norsk^grän- i meri man får icke derför säga, att, om icke kurvorna äro så
sen. sa störa, eller om icke lutningarna äro så och så små, så får banan

(Fort*.) icke byggas alls, när man likväl icke kan visa annat, än att banan
fullt motsvarar sitt ändamål äfven med ett annat byggnadssätt.

Man har mot den här banan äfven anfört, att det vore riskabelt
äfven i rent politiskt hänseende att låta den komma till, derest man
ej skaffade sig befästningar i Norrbotten. Ja, till följd deraf ha de
koncession ssök an de sagt: vi äro villiga att med två millioner kronor
bidraga till Bodens befästande, och vi skola deraf betala 400,000 kronor
årligen under fem års tid. Och då bör icke den svårigheten vara
något att tala om.

Herr Berndes sade, att en sådan bana som denna väl skulle hafva
till hufvudändamål att göra oss till godo malmen, men i stället blefve
den ett hjelpmedel att föra bort malmen till utlandet, som finge göra
sig densamma till godo. Ja, så är det med all vår export, föreställer
jag mig, ty när vi t. ex. exportera smör, så exportera vi det, för att
låta utlandet gorå sig detsamma till godo. Icke kau väl herr Berndes
begära, att vi sjelfva skola äta upp allt smör, som vi producerat; och
så är väl förhållandet med exporten af alla andra varor. Vårt trä
t. ex. exportera vi, men göra oss det till godo på det sätt, att vi föryaiidla
det till penningar utom landet och låta dessa pengar strömma
in i landet.

Det har äfven anförts såsom skäl mot banan, att möjligen eu del
af Gellivare-malmen skulle taga vägen öfver Norge, och att således
statens inkomst af Gellivare—Luleå-banan skulle minskas. Ja, derför
hafva äfven de koncessionssökande sagt, att de vilja förbinda sig att
för hvarje ton malm, som möjligen skulle föras från Gellivare till
Ofoten, betala till staten den förlorade vinst, som för staten derigenom
uppstode, eller hvad staten på samma malm skulle ha förtjenat i trakt,
om malmen förts på Gellivare—Luleå-banan.

Koncessionssökaudena hafva, så vidt jag kan förstå, visat sig villiga
att tillmötesgå statens alla berättigade fordringar blott för att få banan
till stånd, och jag vet, att bokget äfven är villigt att lemna alla sina
aktier i statskontorets hand, pa det att staten må vara säker, att ingen
af dem må komma i utländska penningemäns våld.

hör min del kan jag icke anuat än anse det vara mycket fördelaktigt,
om en koncession beviljades, men jag kan naturligen ej gå
längre än till att instämma med herr Husberg.

Herr Crusebjörn:^ Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
ber att till en början få vända mig mot den nihilistiska ståndpunkt,
som statsutskottet intagit i denna fråga, och särskildt mot dem, som
här fört dess talan.

Det synes mig i sanning förundransvärdt, att det finnes någon
fraktion i Riksdagen, som anser sig kunna behandla svenska undersåtar

Onsdagen den 12 Maj.

26 N:o 43.

på sådant sätt, att, då de i enlighet med svensk lag förvärfvat egendom, ^»g- anslag
de ej skulle få tillgodogöra sig densamma. En sådan ståndpunkt synes för verkslälmig
icke hållbar, allra minst för svenska Riksdagen. Att man kan hysaj"“^.n"{ uTör
betänkligheter mot att öfverlemna banans byggande i enskildas händer, anläggning tf
kan jag förstå, samt att man derför hellre önskar se denna bana byggds^i«6a«a från
af svenska staten. Men att man kommer och säger, att det visserligen Gellivare till
är rätt och billigt, att det skall byggas en stambana i dessa trakter, norsk"JJranmen
att detta ej skall ske nu, utan framdeles, när det passar oss, när ,p
vi först få bygga en del andra ifrågasatta banor, när ett mägtigt enskilt
intresse, bruksegareintresset, finner lämpligt att medgifva, att
dessa trakter få tillgodogöra sig sina tillgångar, det kan jag ej gilla.

Icke kunna målsmännen för detta öfre Norrland med jemnmod finna
sig i ett sådant tal, utan de anse sig ha rättighet att kräfva, att denna
landsdel blir satt jemnsides med alla öfriga delar af landet i fråga om
rättigheter, likasom det är visst och säkert, att vi äro beredda att
underkasta oss samma skyldigheter som det öfriga riket.

Nu talar man om dessa malmtillgångar och begär, att de skola
ligga der uppe såsom en reserv för kommande tider. Märkvärdigt nog
talade bär en representant på stockholmsläusbänken om, att dessa malmer
ej alls berörde bruksegareintresset. Besynnerligt är det dock att finna,
att alla bruksegare i mellersta Sverige sätta sig så på tvären och på
allt sätt vilja förhindra, att dessa malmfält skola tillgodogöras.

Man talar så ofta om, att Sverige är ett fattigt land. Yi hafva
en modernäring, jordbruket, och om denna säger man, att den icke
kan bära sig i täflan med andra länder. Derför kräfva jordbrukarne
ett skydd, hvilket naturligtvis skall betalas af andra medborgare och
särskild! af Norrland, som måste hafva lifsmedel. Men då denna landsdel
har tillgångar, som, om desamma få tillgodogöras, kunna täfla med
utländingarne på den utländska marknaden, så skola ej dessa tillgångar
få föras ut till täflan på verldsmarknaden. Då säger man nej! Mine
herrar, kan det vara en vigtig statshushållning att förhindra landet
från att genom export af sina naturliga tillgångar skaffa sig inkomster,
särskild! då dermed utvecklingen af eu vigtig del af landet är förbunden? Nu

säger man: ja, ni hafva ju Gellivare—Luleå-banan, och den
måtte väl vara tillräcklig i och för denna landsdels utveckling. Nej,
det är den icke, ty det är alldeles tydligt och klart, att denna här
föreslagna utfartsväg till verldshafvet blir för denna landsdel den
kortaste, samt att den sålunda kommer att i allra högsta grad medverka
till industriens uppblomstring i den landsändan. Ty hvad industrien
framför allt krafvel'' är lätta kommunikationer och lätthet att
afyttra produkterna. Äfven om man eger tillgång till kraft och material
för tillverkningen af skilda industrialster, gagnar detta föga, om man
ej dertill har eu beqvämare utfartsväg till marknaden.

Sålunda måste ovilkorligen denna bana i högsta grad bidraga till
industriens utveckling i öfre Norrland, den måste bidraga till jordbrukets
uppblomstring derstädes, och den måste bidraga till, att en
marknad för det öfriga Sveriges jordbruk der utvecklar sig. Det har
sin stora betydelse, att i denna aflägsna bygd — i denna bygd, som

N:o 43. 26

Onsdagen den 12 Maj.

Ang. anslag bär en landgräns åt öster — välstånd uppkommer, folkmängden ökas,
för virknål- etC-) hvarigenom landets försvarsförmåga otvifvelaktigt ökas.
dersöhiingflr Jag kar äfven förut varit i tillfälle att påpeka, att denna bana

anläggning af kommer att i hög grad bidraga till underlättande af Norrbottens förstatsbana
från svar. Det är ju alldeles tydligt, att, så länge vi blott ba en enda
GeiUvare ull jemvägsförbindelse med södra Sverige och denna går så nära kusten1
nor‘k^Sra"- ,jet Hgger eu stor trygghet i att ha ytterligare en bana, som kan fram(Forts)
föra förnödenheter till de trupper, som äro afdelade till Norrbottens
försvar. Och få vi der äfven den befästning, hvars betydelse här så
ofta blifvit framhållen, så måste det vara en stor fördel för Norge i
första rummet och möjligen äfven för andra allierade att på den vägen
kunna sända hjelptrupper till denna, för öfre Sveriges försvar afsedda
fästning. Under sådana förhållanden och då denna bana utan all fråga
har stor betydelse för så väl öfre Norrland som för hela riket, synes
det mig, som om hvar och en borde medverka till att på ett eller
annat sätt, så fort omständigheterna medgifva, få denna bana till stånd.

Nu fruktar man, att banan, om enskilde bygga den, skulle komma
i utländska händer, och jag erkänner, att detta vore ganska illa. Men
jag tror icke, att det är så farligt med den saken, ty framför allt af
den anledningen, att staten uppställer det vilkoret, att den när som
helst och på gyusamma vilkor bär rätt att inlösa banan, kan en sådan
jernväg icke vara eftersträfvansvärd för utlandet med hänsyn till kapitalplacering.

Här har anförts, att herr statsrådet och chefen för civildepartementet
skulle hafva sagt, att svårigheter möta att bestämma sådana
vilkor, att banans öfverlåtande i utländingars händer icke må ifrågakomma.
Jag vill fästa en ärad talares uppmärksamhet derpå, att det
står »svårigheter», men icke omöjligheter. Således har herr statsrådet
sagt, att det icke är omöjligt att lösa denna fråga, men att det är
förenadt med svårighet. När man har att göra med intressenter, som
äro villiga att underkasta sig alla rimliga vilkor för att skydda företaget
för en sådan händelse, så torde det ej vara oöfvervinneligt att
bestämma sådana vilkor, i fall det i öfrigt skulle lända till förmån för
staten. Här utvecklades detta förhållande af den siste ärade talaren
så fullständigt, att jag anser mig knappt böra ingå derpå något närmare.

Jag säger, såsom jag sade i början af mitt anförande, att, om
staten är beredd att med allvar taga i tu med denna stambanebyggnad,
så har jag för min del ingenting deremot. Men skall jag vänta, tills
den ärade representanten på blekingebänken finner det vara lämpligt,
då torde jag få vänta mycket länge. Han sade, att vi hafva redan nu
beslutit två stambanor och att den tredje antagligen skall vinna Riksdagens
bifall nästa år. Ja, mine herrar, dessa tre stambanor representera
sammanlagdt en anläggningskostnad af i det närmaste 30 millioner
kronor. År svenska Riksdagen då beredd att förbinda sig till eu ytterligare
utgift på 20 millioner kronor? Jag tviflar derpå. Derför har
jag för min del ansett, att det vore eftersträfvansvärdt att låta de
koncessionssökande nu få bygga banan sjelfva. Vi hörde den siste
talaren så fullständigt utveckla, hvilka fördelar för staten från statsekonomisk
synpunkt dermed vore förbundna, att det skall jag visst
icke nu upprepa.

Onsdagen den 12 Maj.

27 N:o 43.

(Forts.)

Den ärade talaren på blekingebänken förklarade vidare, att man Ang. anslag
måste hafva betryggande garantier för att den föreslagna banan skall/''5’'' verk_siälbära
sig, skall vara rentabel. Han ville sålunda, att det sökande ko-j™söknin *"år
laget skulle åläggas vissa förbindelser, hvarigenom banans rentabilitet0K/ä<;ynin^''a/
vore betryggad. Ja, om det vore möjligt för bolaget att gå in pksiatsbana från
någon sådan förbindelse, att lemna eu betryggande förbindelse för Oeiiivare till
banans rentabilitet, så kunde det ju vara mycket förmånligt för staten. norsk^9ranMen
dertill fordras alldeles gifvet, vid en förhandling med intressenterna
derom, att man framför allt kan säga när denna bana blifver färdig.

Säger man, att den blir färdig möjligen om 10 år eller ännu längre
fram i tiden, så kan jag aldrig tänka mig, att det fins intressenter,
som under sådana förhållanden kunna förbinda sig till någonting.

Underligt är det väl också, att då man med lån och statsanslag
uppmuntrar andra banbyggnader utan att dessa lemna några förbindelser,
så skall man vilja fordra det af denna banbyggnad. Jag är
visserligen också af den meningen, att denna banas förnämsta inkomstkälla
blir malmtrafik. Otvifvelaktigt är det väl, att under alla förhållanden
dessa malmberg blifva begagnade och att malm derifrån
kommer att exporteras. Men hvad som är alldeles visst, det är ju, att
staten har ingen risk af huru malmtrafiken kommer att ställa sig, om
enskilde få bygga banan.

Men jag ber att få fästa uppmärksamheten på en annan, säkerligen
ganska afsevärd inkomst, som skall tillflyta denna bana i framtiden
och kanske en icke så aflägsen framtid. När nu jernvägarne i Finland
blifva sammanbundna med Boden—Haparanda-banan, skapas härigenom,
för den händelse den föreslagna Ofoten—Gellivare-banan blifver en
verklighet, eu trausitoväg mellan Vesterhafvet och Finland samt Ryssland,
som utan all fråga skall uppamma en afsevärd trafik. Då kommer
— enligt mitt förmenande — denna Ofoten—Gellivare-bana att i
hög grad befrämja trafiken på de svenska banor, vi redan hafva och
som vi inom kort ämna bygga.

Jag är i tillfälle att kunna delgifva kammaren, hvilka åsigter med
afseende å denna sak göra sig gällande i Finland. Der påräknar man
nemligen, att de finska jernvägarne från Petersburg och till Haparanda
skola komma att få ganska afsevärda trafikinkomster af sådant gods,
som skulle vidare befordras på de svenska banorna till Ofoten, så vida
dessa banor blifva byggda såsom föreslaget är.

Jag har här i min hand »jernvägsutskottets betänkande n:o 1 i
anledning af Hans Kejserliga Majestäts nådiga proposition till Finlands
ständer, angående vidare jern vägsbyggnader i landet». Utskottet yttrar
i detta betänkande: »Dessutom föreligger här ett ännu allmännare intresse.
Sedan jernvägen till Torneä och svenska riksgränsen blifvit
utförd och satt i förbindelse med gränslandets järnvägsnät, äfvensom
detta nät vidare fullkomnats genom t. ex. deu ofta påtänkta fortsättsättningen
af Luleå—Gellivare-banan öfver skandinaviska halfön ut till
Ofoteu och ständigt isfritt haf, kan det icke lida något tvifvel, att icke
ett väsentligt behof af en direkt utförselsväg för norra och mellersta
Finlands exportvaror i denna rigtning skall göra sig gällande. Öfver
landets östra och norra banor är i sådant fall att emotse en antagligen
icke så alldeles liten transitotrafik frän Ryssland och speciel dess

N:o 43. 28

Onsdagen den 12 Maj.

Ang. anslag hufvudstad. Någon föreställning härom torde det sakförhållande kunna
för tertial- jeinna; att den förnämligast af fisk, tackjern och trämassa bestående
dersökningUf ''örinförseln till Ryssland från Norge år 1894 uppgick till cirka 57,000
anläggning af ton, medan utförselsvarorna, säd, linfrö, hampa, träbark m. m., från
statsbana/VånRysslaiid till Norge för samma år utgjorde omkring 141,000 ton».
Gelhvare till Samma utskott utreder dessa förhållanden ännu fullständigare
n°rS sen™"'' längre fram i sitt betänkande, der det heter: »Afståudet från Ofoten

(Forts.) i Norge till Haparanda längs de i Norge och Sverige föreslagna jernvägarne
kan med tillfredsställande säkerhet beräknas till 590 km. och
derifrån längs en bana genom Kajana härad och Karelen till Sfi Petersburg
till 966 km. Beräknas nu den blifvande jern vägsfrakten för nedanstående
varor efter dessa längder och den tariff, som för närvarande
är gällande i Sverige, och den som blifver det här i Finland efter den
1 maj, samt jemföres denna frakt med den nuvarande, i medeltal gällande
ångbåtsfrakten från Norge till Reval under tiden från den 1
december till den 1 april, sammanslagen med jernvägsfrakten derifrån
till Sfi Petersburg, ställer sig resultatet som följer». Här meddelas
nu en tabell, af hvilken framgår, att t. ex. fisk, färsk, salt eller torkad,
om den passerar genom Finland, Sverige och Norge, drager en jernvägsfrakt
pr ton af summa 57,6 o finska mark, då deremot ångbåtsoch
jernvägsfraktkostnaderna öfver Reval för samma vara pr ton belöpa
sig till summa 72,8 2 finska mark. Sålunda uppstår vid trafiken
öfver Haparanda en vinst af något mer än 15 mark pr ton. Om
maskiner och jern tagas på jernvägarne, beredas trafikanterna en förmån
af omkring 18 finska marks billigare frakt. På smör uppstår en
fraktvinst af omkring 10 mark, på kolonialvaror en vinst af ända till
33 mark opr ton samt på stål och jern en vinst af omkring 13 mark
pr ton. A andra sidan visade sig, att spanmål och mjöl, om dessa
artiklar exporterades från Ryssland denna väg, skulle betinga — efter
de grunder, hvarefter jernvägsfrakterna blifvit beräknade — en frakttillökning
på jernväg af omkring 3 mark för spanmål och 8 mark för
mjöl, allt pr ton. Men derefter fortsätter utskottet: »Fraktskilnaden
till förmån för jernväg är sålunda icke obetydlig, utom för spanmål
och mjöl, för hvilka sjöfrakten ställer sig billigare. Men sagda varor
böra icke lastas å jernväg i Petersburg, utan i Sardavala, der de, till
följd af de stora kostnader, som äro förenade med transporten genom
Petersburg och upplag derstädes, erhållas för lägre pris än å sistnämnda
ort. Härigenom inbesparas en jernvägsfrakt af omkring 9
mark per ton. Beviljas dessutom, såsom vanligt är, en lägre frakt för
transitogods, hvilken icke är medräknad i ofvanstående fraktuppgifter,
samt lägre assuranspremie!- för varorna forslade per jernväg än sjöledes,
kan intet tvifvel råda, att icke ett lifligt varuutbyte nämnda länder
emellan komme under vintermånaderna att uppstå långs nu föreslagna
jern vägar.»

Yi se således, att man beräknar uti vårt grannland afsevärda fördelar
i ekonomiskt hänseende genom dessa jernvägsförbindelser. Under
sådana förhållanden tror jag ej, att det är rätt, att man blott framhåller,
att dessa jernvägars rentabilitet är ytterligt oviss. För mig
står saken mycket klar. Dessa jernvägar komma utan all fråga att i

29 N:o 43.

Onsdagen den 12 Maj.

hög grad bidraga till vårt lands utveckling och till ekonomisk fördel ■■ing. anslag
för detsamma. för verkstäl la

grund af hvad jag nu haft äran att anföra och då jag ickej®”*^’ u?‘r
har full tilltro till att svenska Riksdagen är beredd att inom den när- anläggning af
maste tiden med allvar taga i tu med den ifrågavarande banaus byg-sf(Us*ana från
gande med statsmedel, finner jag för min del lämpligast att förena mulnare till
mig med herr Husberg i det yrkande, som blifvit af honom afgifvet. norsk^ran''

Herr friherre Bonde: Herr grefve och talman, mine herrar! (Fortsd

Med lika stor förvåning som flere andra talare, hvilka förut yttrat sig,
har jag genomläst ifrågavarande utskottsbetänkande. Det är i sanning
förvånande att finna uttalade sådana grundsatser som de, hvilka innehallas
i detsamma! Man måste onekligen erkänna, att, såsom eu föregående
talare, yttrat sig, detta utskottsbetänkande innebär en kränkning
af enskilda personers rätt, då den vill förmena dem att få begagna
sig af sin lagfångna egendom. Ty bär är det, mine herrar,
icke fråga om annat, än att egarne af de ifrågavarande malmfälten
skola beredas tillfälle att få tillgodogöra sig de tillgångar, som de i
öfverensstämmelse med Sveriges lag hafva förvärfvat.

.För att en sådan kränkning af enskild mans rätt skall kunna anses
möjlig, måste talande skäl dertill förefinnas. Man måste ju nemligen
erkänna, att i ett lagbundet samhälle får ofta den enskildes rätt stå
tillbaka för det allmännas. Det lian gifvas förhållanden, då verkligen
den enskildes egande- och dispositionsrätt måste gifva vika för det allmänna
bästa, då dermed stora och vigtiga ändamål afses.

Här skulle nu således nödvändigt föreligga stora och vigtiga och
talande skäl, hvarför de svenske medborgare, som ega ifrågavarande
gruffält, icke skulle få tillgodogöra sig desamma. Flera talare hafva
redan bemött dessa skäl, sådana de här blifvit framstälda. Den siste
talaren, herr Crusebjörn, har på ett tydligt och klart sätt framhållit,
att det för många kanske vigtigaste skälet, det strategiska, icke har
någon betydelse. I stället för att -— såsom många kanske föreställa
sig — ifrågavarande jernväg skulle innebära eu stor våda för vårt
fosterlands försvar, har herr Crusebjörn tydligen ådagalagt, att denna
jernväg tvärtom är eu vigtig länk i de anstalter, vi kunna vidtaga för
att trygga vårt fosterland. Sålunda synes mig detta skäl, långt ifrån
att hafva den stora betydelse, man tillmätt detsamma, i stället sakna
all betydelse.

Fn talare på stockholmslänsbänken har varit den, som egentligen
mest af alla här i kammaren framstält de skäl, som skulle tala emot
anläggningen af eu jernväg till Ofoten. Denne talare, herr Berndes,
bär nemligen framhållit teorien om den stora våda för landet, som
skulle ligga i, att dessa rika malmtillgångar exploiterades och fördes
till utlandet. Herr Berndes framstälde eu jemförelse, som jag onekligen
måste karakterisera såsom skäligen haltande. Herr Berndes yttrade
nemligen, att detta bortförande af malmen från Luossavaara och
Kiirunavaara — liksom naturligtvis äfven från Gellivare —• vore att
jemföra med, om vi bortförde matjorden från våra åkerfält, i stället för
att tillgodogöra oss densamma för odlande af säd. Ja, jag finner, som
sagdt, denna liknelse mycket haltande, ty matjorden har sin betydelse,

N:o 43. 30

Onsdagen den 12 Maj.

Ang. anslag der den ligger, just — såsom herr Berndes sade — för frambringande
{andTafun ll^ sa(^ ^en jag tlor icke, att malmen der uppe, om den ligger qvar,
ders ökning ''‘för''1 :lr samma betydelse, och det går nog icke an att odla säd på deuanläggning
»/samma och icke något annat heller för resten. Jag tror, att jernstaisbana
/rånmalmen måste anses såsom en produkt och icke något produktions Gellivare

till me^g[

norsk“en9ran~ Jernmalmen har ju icke den allra minsta betydelse, der den ligger
(Forts) slumrande i bergen, utan får värde först när den blir bruten urbergen
och förd ut i marknaden. Nu kan man visserligen säga, att det vore
önskvärdt, att den fördes ut i så förädlad form som möjligt och att
råvaran bär i landet förädlades så långt som tänkbart vore. Ja, detta
kan ju vara sant, men icke är det något skäl att icke alls tillgodogöra
sig råvaran, äfven om man icke kan förädla den inom landet.
Man skulle med lika stort skäl kunna säga, att man icke heller skulle
få utföra en hel mängd andra varor. Man skulle då t. ex. icke få
utföra sågade trävaror. Det skulle ju, om detta resonnement hölle
streck, också vara eu ryslig olycka att utföra sådana varor, då man ju
kunde tänka sig, att de skulle kunna förädlas till snickeriprodukter och
att utländingen på en sådan förädling skulle draga någon vinst, hvarför
ju landets tillgångar skulle minskas genom utförseln af dessa varor.
Just deruti skulle ju nemligen den rysliga faran ligga, att den utförda
malmen skulle i utlandet förädlas till tackjern och andra produkter.
Naturligtvis vore det ömkligt — och vi få väl hoppas, att så i framtiden
kommer att ske — att i Norrland uppväxte eu industri i den
omfattning, att malmen der kunde förädlas, men att, derför att så icke
ännu kan ske, qvarhålla malmen der uppe, är väl dock fullständigt
origtigt. Man skulle ju af samma skäl icke heller få utföra spanmål,
ty spanmålen är ju också en råvara, som tages direkt från marken,
och hela vår hafreexport skulle förbjudas, på samma sätt som det finnes
personer, som vilja förbjuda all malmexport, ty hafren skulle först
förädlas inom landet och utföras i form af smör. Ja, herr Waldenström
yttrade till och med, att det finnes personer, som anse, att icke
ens smör är en tillräckligt förädlad vara, men jag vet verkligen icke,
huru man skall kunna än mera förädla den.

Den siste ärade talaren vidrörde i fråga om denna jernväg äfven
dess betydelse för grannlanden, och att man i Finland redan tänkt sig
jernvägen såsom kunnande bereda stora fördelar för framtiden. Kanske
det var ett farligt ord, som herr Crusebjörn här utslungade. Kanske
hafva många i detta ord, som för mig och många med mig är ofantligt
tilltalande, funnit en ryslig varning — jag menar dem, som säga:
»ja, här sen I; vi bygga således för att bereda fördelar åt utländingen,
och det anstår icke svenske män». Ty vi måste dock erkänna, att det
finnes mången, som betraktar ordet utländing och ordet fiende såsom
synonyma och som anse, att allt, hvad som kan gag;na utländingen,
måste skada vårt land. Det är samma personer, som anse, att all
handel och all beröring med främmande länder bör kringskäras så
mycket som möjligt. För dem äro icke herr Crusebjörns skäl talande,
• men det synes mig, att dylika åsigter icke böra inverka på kammaren,
och att åtminstone för oss, som anse, att hvad som gagnar våra gran -

Onsdagen den 12 Maj.

31 N:0 43.

nar, kan i iller än ett afseende äfven gagna oss, äfven detta skäl bör Ang. anslag
tala för jernvägens anläggning. f6r verkstäl Här

bär af flere talare så vältaligt framhållits denna banas slöradlrsohning^ur
betydelse för kulturens utveckling i Norrbotten, att jag icke derom anläggning af
behöfver mera yttra mig. Jag tycker verkligen, att de skäl, sorn^aOiJtma/ran
blifvit framdragna, tillräckligt tala för att denna jernväg måste komma G‘lli”are
till stånd, ty det är icke möjligt, att Norrbottens slumrande millioner, norsk^3ran''
som man så mycket talat om, skola få sofva i evighet eller tills man (port''9)
finner det lämpligt att väcka dem. Jag tycker också, att de skäl, som
bär anförts i motsatt rigtning, äro mycket litet vägande. Nej, frågan
är nog egentligen: på hvithet sätt skall banan komma till stånd?
skall man öfverlemna åt enskilde att bygga den, eller skall staten
bygga den? Detta anser jag vara den vigtiga frågan. Jag får då
erkänna, att de talare, som framhållit att det skulle vara fördelaktigare,
om jernvägen byggdes af enskilde, synas hafva anfört fullt talande skäl
för sin åsigt. Jag får erkänna, att det synes mig icke öfverensstämma
med rättvisa och billighet, att, om jag har en egendom, som jag vill
tillgodogöra mig, och om jag vill underkasta mig kostnaderna för att
bygga en jernväg till densamma — och icke endast det, utan äfven
åtskilliga andra uppoffringar med anledning af de förmenta olägenheter,
som genom jernvägsanläggningen skulle kunna uppstå — jag
säger, att det synes mig då icke öfverensstämma med rättvisa och
billighet att vägra detta. I allmänhet anser man ju här i landet —
kanske till och med allt för mycket — jernvägars anläggande vara en
stor förtjenst och att man derför bör på allt sätt understödja detta
sträfvande. Man har ju också på andra håll uppmuntrat jernvägsanläggningar
genom räntefria lån, andra statslån o. s. v. Här åter erbjuder
sig ett bolag att, i stället för att vilja tillgodonjuta några förmåner
af staten för jernvägsanläggningen, tvärtom bereda staten en
hel del fördelar, och då synes mig också denna koncessionsansökning
vara sådan, att man icke borde tveka att bifalla den.

Mången anser likväl det vara fördelaktigare, att staten bygger
denna bana. Ja, vill man icke låta enskilde göra det, så anser jagstaten
absolut pligtig dertill, ty jernvägen synes mig alldeles nödvändig.

Anser man nu, att staten här bör ingripa såsom enskild spekulant, så
må staten då göra det, då tydligt är, att banans ekonomiska bestånd
är fullt betryggadt och att den är fullt rentabel. Då kan ju staten
taga affären om hand och vara fullt förvissad att på de penningar,
som nedläggas på jernvägen, få fullt tillräcklig ränta. Jag tror icke,
att, såsom talaren på blekingebänken sade, vi alls icke böra tänka på,
att staten nu skulle bygga denna bana, emedan staten redan engagerat
sig för jernvägsbyggnåder på flera håll samt antagligen måste ett
annat år utföra ytterligare sådana och således ej borde lägga ned mera
penningar å dylika företag. Men det förnämsta skälet, hvarför staten
skulle bygga banan, är just, att det skulle bli en god affär för staten,
och är så förhållandet, kan det väl icke vara någon fara för staten att
lägga ned eu eller annan million i denna jernväg nu lika väl som
längre fram, då staten no har tillfälle att mot billig ränta anskaffa
medel och kan få denna ränta mångdubbelt ersatt. Detta skäl tror
jag således är föga talande.

N:o 43. 32

Onsdagen den 12 Maj.

Ang. anslag Här bär vidare erinrats om den stora våda, som, i händelse eu{andTaf^un
s^''^e byggde banan, skulle ligga deri, att den kunde komma i utdersökning
yj,.Ondska händer. Å andra sidan har man framhållit, att man sökt uppaniäggning
a/ställa alla möjliga garantier deremot. Jag erkänner, att dessa garantier
statsbana /råna,ro svåra att vinna, men jag kan icke heller finna, att det skulle ligga
Gelhvnre till el] sp)r fara om en eller annan aktie konnne i utländska händer.
nC"*s‘en.ran~ Ty icke skulle detta vara något hinder för staten att i framtiden in(Forts.
) lösa jernvägen, om vilkoren derför eljest äro fullt bestämda och betryggande.
Icke heller kan jag finna någon svårighet för staten att
inlösa banan, derför att en eller annan obligation kan komma i utländska
händer. Lika litet anser jag det i och för sig vara någon
våda, att dessa obligationer eller aktier kunna komma i utländska
händer, utan jag tror tvärtom, att det kan vara ganska betydelsefullt
och till stort gagn för vårt lands utveckling, om vi, som äro ett ganska
kapitalfattigt folk, kunna få kapital från utlandet, kapital, som der
äro öfverflödiga och kanske icke lemna tillräcklig ränta, men som, om
de komma hit, kunna här tillgodogöras och lemna afkastning. Detta
tror jag, som sagdt, icke skulle vara någon olycka för landet, utan i
många fall ganska önskvärd!.

Såsom saken nu ligger, så är frågan, hvad man skall yrka. Jag
har uttalat, att jag skulle anse mycket önskvärd!, att enskilde skulle
kunna få koncession på ifrågavarande jernvägsanläggning, och det
ligger då nära till hands för mig att instämma med herr Husberg i
hans första yrkande, nemligen om godkännande af det slut, till hvilket
utskottet kommit, men med ogillande af motiveringen och sjelfva formen
af slutet. Jag tror dock, att dermed vunnes föga, ty jag tror icke,
att Kongl. Maj:t, äfven om kamrarne nu skulle fatta olika beslut, i
det att Andra Kammaren gåfve sitt beslut i den form, herr Husberg
föreslagit, då deremot Första Kammaren redan besluta anslå ett belopp
af 40,000 kronor till undersökningar — jag tror icke, säger jag, att
Kongl. Maj:t deraf kan få någon ledning. Jag tror icke, att Kongl.
Maj:t, bunden af den föregående riksdagsskrifvelsen som Kongl. Maj:t
är, skulle våga att, äfven om den härpå syftande mellanmeningen i
denna kammare uteslutes, bevilja koncession å jernvägsauläggniugen
åt något enskildt bolag. Vill man derför verkligen, att jernvägen
skall komma till stånd, tror jag också, att man måste visa, att man
önskar densamma, och detta sker genom att här bifalla Kongl. Maj:ts
framställning.

Sedan undersökning gjorts, kommer frågan åter till Riksdagen.
Och må Riksdagen då pröfva, om Riksdagen vill bygga jernvägen eller
finner förmånligare att öfverlemna åt enskilde att göra det. Således,
vill man hafva denna för vårt land så betydelsefulla och för utvecklingen
af landets norra delar nödvändiga jernväg, är det enda, vi vid
detta tillfälle hafva att göra, att bifalla Kongl. Maj:ts förslag, till
hvilket jag, herr talman, yrkar bifall.

Herr Petersson i Boestad: Herr grefve och talman! Jag kan

ej vara med om att bevilja detta anslag till undersökning för anläggande
af en jernbana från Cfellivare till norska gränsen, och detta
af det skäl, att denna bana skulle kunna blifva en mellanhand mellan

33 N:o 43.

Onsdagen den 12 Maj.

Ryssland och Norge samt Vesterhafvet, hvilket kali leda till stora po- Ang. anslag
litiska faror i framtiden. Koncession för enskildt bolag att hygga ^#**0/■**«*-banan bör ej beviljas, emedan banan Luleå—Gellivare redan är endersskning^för
statsbana; och för öfrigt hafva vi redan gjort en dyr erfarenhet an -anläggning af
gående utländska kapitals inblandande i våra enskilda jernvägsbygg-»<“<»4a»a från
nader. Att nu mottaga en gåfva på ett par millioner af''ett enskildt ^rsha^rånbolag,
som finge koncession att bygga denna jernväg, anser jag ej n0''?ran
vara svenska staten värdigt; och vi behöfva det icke heller; — för (Forts.)
öfrigt toge nog bolaget igen det medelst högre frakttaxor eller senast
den dag staten skulle inlösa banan. Staten borde erbjuda sig till att
af dessa spekulativa herrar, som behagat inköpa mutsedlarne till gruffalten
der uppe, söka att få inlösa desamma. Jag fruktar också för,
att denna bana skulle blifva till stor skada för de norrländska städerna,
då nästan all export skulle komma att gå öfver Ofoteu och Norge.

För öfrigt tror jag, att då banan komme att dragas fram i ödemarken,
der ingen odling kan bära sig, skulle jernvägen endast åstadkomma
en lös befolkning, som endast hade sin utkomst af grufdriften och jernvägen.
Jag tror derför, att klokheten bjuder oss att tills vidare låta
Gellivare lyckliga och storartade utveckling fortgå utan förstörande
intrång, då'' äfven staten får behålla den så dyrt förvärfvade inkomsten
på Luleå—Gellivare jernväg. För öfrigt vill jag svara herr Crusebjörn,
att de enskilda intressena måste väl underordnas statsintressena.

Jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Kihlberg: Man behöfver icke vara norrländing för att
hysa sympati för Norrlands utveckling. Och jag tror, att Riksdagen
och denna kammare visat, att de på hvarje rimligt sätt velat tillmötesgå
berättigade intressen i den vägen. Icke heller har man här
från något håll förnekat, att det är allmänna intressen, som äro berörda
af nu ifrågavarande jernvägsanläggning. Det är ju kulturella
intressen, ekonomiska intressen, och de röra det allmänna. Men i
denna fråga står också ett mycket mägtigt enskildt intresse gent emot
statens. Bär gäller det för'' Riksdagen att gent emot detta mägtiga
enskilda intresse bevara statens rätt, och detta är statens ovilkorliga
pligt och skyldighet. Litet hvar minnas vi väl ännu, med hvilken oro
man i landet såg utvecklingen af det bolags verksamhet, som förra
gången hade koncession på dessa jernvägar, och man befarade, att
denna affär skulle komma att sluta olyckligt särskilt från det allmännas
sida. Då inträffade den tillfälliga omständigheten, att detta
bolag förverkade sin koncessionsrätt genom att icke kunna hafva banan
färdig på rätt tid, och bolaget gjorde konkurs. Då kom genom denna
tillfällighet den nuvarande Luleå—Gellivare-banan i statens händer.

Jag mins ock, med hvilket intresse och tillmötesgående Riksdagen beviljade
de medel, som Kong!. Maj:t äskade för att denna affär skulle
komma i statens hand, och alla ansågo, att det var en lycklig sak, att
denna affär komme i statens ego. Jag tror, att vi litet hvar fortfarande
erkänna, att detta var godt. Nu är man likväl färdig att
å nyo kasta sig in i sådana äfventyr, och äfventyr, som säkerligen skulle
blifva ännu mera farliga än de, som då förelågo. Den bana, som
staten då förvärfvade sig, ligger inom Sveriges gränser. Nu är det

Andra Kammarens rrot. 1897. N:o 43. 3

N:o 43. 34

Onsdagen den 12 Maj.

Gellivare till
norska grän
gen.

(Forts.)

Ang. anslag fråga om att öfverlåta denna jernvägs byggnad åt ett bolag och säker{åndVafw
^§eu då äfven åt utländska kapitalister. Ty vi hafva erfarenhet derdersskningUförom
/Vin den förut omtalade affären. Men denna affär blir så mycket
anläggning a/farligare, derför att här är det en internationel bana det gäller. Af
statsbana /rånföregående talare har framhållits den stora betydelsen af denna bana

.. ........” som trausitobana från Finland öfver Norge till Vesterhafvet. Det

synes mig sålunda, att detta talar ännu iller för att den ifrågavarande
jernvägen icke borde byggas eller egas af ett enskildt bolag, utan
vara statens, särskildt när staten har af denna ifrågasatta transitoväg
en stor del redan förut, och innevarande års Riksdag helt nyligen beviljat
medel till utsträckning af denna förbindelseled, och det äfven
talats om, att densamma snart nog kommer att ytterligare utvecklas
åt norr. Kan man då, när så många förhållanden ingripa, få sådana
bestämmelser till stånd, att statens rätt fullt betryggas, om man öfverlåter
denna stora affär i ett enskildt bolags hand? Jag tror det icke.
Såsom statsrådet och chefen för civildepartementet också har sagt, lär
det vara svårt att kunna få tillfredsställande bestämmelser, som äro
fullt betryggande i fråga om statens rätt härutinnan. Inga underhandlingar
äro heller ännu gjorda med Norge om trafikanordniugarna
inom Norges gränser.

Här har ock, såsom synes af Kongl. Maj:ts proposition, t. f. chefen
för generalstaben bestämdt uttalat, att regeringen kommer att
ställa stora kraf på Riksdagen med afseende på medel till befästningsbyggnader,
i fall denna jernväg kommer till stånd, och denna fråga är
icke heller utredd. Jern vägsfrågan sammanhänger sålunda med ganska
betydande och stora uppoffringar från statens sida äfven från försvarssynpunkt.
Skola dessa förhållanden kunna rätt ordnas i hela sitt om -

fång och hela den vidd, denna fråga har, förefaller det mig, som om man
säkrast och tryggast skulle kunna bevara det allmännas rätt derigenom,
att denna bana blefve en statens egendom.

Hvad är då skälet, hvarför man från visst håll med sådan kraft
vill drifva den meningen igenom, ätt denna bana bör byggas af enskilda
personer? Jo, säger man, det är derför, att den kommer fortare
till stånd; skall det blifva en statsbana, är det icke samma utsigter,
att denna bana så snart blir byggd. Ja väl! Men då må jag
saga, att det ser ut nästan som eu tanke, att man, just för att kunna
få fram den meningen, att denna bana bör byggas af enskildt bolag
och icke af staten, kommer med detta förslag just vid denna riksdag
och kort efter sedan Kongl. Maj:t förelagt Riksdagen ett förslag till
byggande af statens jernvägar i så stort omfång som i år skett, samt
Riksdagen äfven beslutit, att så pass vidlyftiga jernvägsbyggnader redan
under de närmaste åren skola ske som för 14 millioner kronor, och
man står färdig att kanske nästa år besluta ytterligare jernvägsbyggnader
för 16 millioner kronor. Det ser ut som eu tanke, att man då
genast söker pressa fram denna sak. Vill staten icke genast bygga
denna bana, fastän man kan framställa skäl för att denna bana borde

vara statens, sa, säger man, är det ett ingrepp i de enskildes rätt att
förhindra ett enskildt bolag att bygga, emedan de vilja bygga genast.
Jag tror icke, att man har rätt att resonera så. Jag tror icke, att
Riksdagen bör vika för sådana påtryckningar och förbise statens in -

35 N:o 43.

sen.

(Forts.)

Onsdagen den 12 Maj.

tressen. Om det gäller att komma åt »dessa slumrande millioner», Ang. anslag
som man talar om, och det dröjer några årtionden, är det väl icke så för verk»tälfarligt.
Dessa malmberg hafva legat kända så lång tid förut, att, om
de ock skulle ligga obrutna ännu några år, det icke är någon så stor anläggning a
riksolycka. Men går man lättsinnigt till väga, kan man komma i iör-statsbana frå
vecklingar och efterräkningar, som man icke nu kan se och som blifva GelUl''are till
vida farligare än några års uppskof. norska gran Hvad

har utskottet sagt? Utskottet har icke stält sig afvisande med
afseende å hvarje byggande af jernvägar der uppe, utan utskottet har uttalat
ganska tydligt, att om och när jernvägar der böra komma till stånd,
bör det vara en statens byggnad. Men man har icke kunnat tillstyrka
att nu genast besluta, att detta skall ske, af skäl som jag förut nämnt.

År det rimligt att så rusa framåt med jernvägsbyggande? Skall staten
och Riksdagen taga på sig ansvaret för att, samtidigt med ofvannämnda
beslutade jernvägar, samtidigt med att enskilda jernvägar till kostnader
af 50 millioner föreligga, man skall öka detta ytterligare med
det här föreslagna, och det i riksdagens sista timme, om jag så får
säga, eller att staten skulle strax besluta en jernvägsbyggnad på 16
millioner? Och det är icke nog med, att peniungar behöfvas, utan, såsom
förut sagts, man behöfver armar att utföra allt detta. Man kan då
väl gå med sans och måtta framåt och icke göra allt på några få år.

Här har talats om, att det är en grym orättvisa mot dessa enskilda
egare att icke få komma till sin rätt; deras rätt har blifvit
kränkt. År det förhållandet, att de blifvit kränkta i sin rätt, d. v. s.
att de icke fått komma till sin lagliga rätt, kunna de ju få rätt på annat
sätt; då behöfver icke Riksdagen tala om det, Men ingen kan förneka,
att det är statens rätt härvidlag att bestämma, huruvida koncession
skall lenmas eller om staten vill bygga denna jernväg. Jo, man förhindrar
dem, heter det, ifrån att tillgodogöra sig en egendom, som de
på lagligt sätt erhållit. Nå väl, jag kan då å andra sidan säga, att
det kan vara en kränkning af statens rätt mången gång, då äfven med
lagliga former eu egendom kommit från statens ego i de enskildes.

Hvad är det för uppoffringar, dessa personer hafva gjort, som nu med
sådan kraft söka utöfva tryck på Riksdagen för att komma till sin
rätt? Enligt nuvarande grufvestadga behöfva de, som upptäckt malmfyndighet
på kronans jord, såsom här är förhållandet, endast utbetala
några kronor för mutsedlar för att komma till denna rätt. Sedan
hafva de obetydligt försvarsarbete för att bibehålla denna rätt. Man
kan då icke säga, att dessa hafva gjort stora uppoffringar för att komma
till sin rätt, komma åt en egendom, som rättvisligen bort vara statens.

Om då staten dervid begagnar sin rätt, att icke lemna koncession,
men vill i alla fall tillmötesgå detta enskilda intresse, som är förenadt
med det allmännas; om Riksdagen, för tillmötesgående af dessa önskningar,
vill afvakta en tid, som för staten kan vara lämpligast och
nyttigast, böra de vara nöjda härmed och icke hänsynslöst såga —
såsom man hört från vissa håll — att det vore orätt att vägra enskilde
att anlägga denna jernväg, om icke Riksdagen vore beredd att
redan nu besluta byggandet af eu statsbana. Jag tror, att staten har
ganska många intressen här att bevara. Jag tror, att om det blir eu statsbana,
har ock staten_mera i sin hand att trygga sin rätt, derigenom

3 ^

N:0 43. 36 Onsdagen den 12 Maj.

Ang. anslag att frakttaxan då bestämmer de inkomster, som denna jernväg skall

för verlestål- hafva.

de"åkning"för Man bär också sökt skrämma Riksdagen med att det skulle vara

anläggning af sk stor risk för staten att gifva sig in på denna affär, och man har
statsbana från sagt, att man hellre borde låta det enskilda bolaget ikläda sig denna
Gellivare till rjsk. Detta är ett underligt tal, då man på samma gång upprullar
nors^Jiran~ sådana blomstermålningar om, hvilka rikedomar som äro förvarade
(Forts) der uPPe och hvilka inkomster, som genom dessa malmfyndigheter skulle
beredas staten — och, jag vill tillägga, väl äfven och hufvudsakligen
den enskilde. Emellertid, när så är, borde man hafva trygghet för
att, hvilken än må blifva egare till ifrågavarande malmfyndigheter,
egaren må vara så intresserad af deras bearbetande, att staten skall
hafva garanti för ränta och amortering å den på banan nedlagda
kostnaden.

Sedan har emellertid, mycket allmänt, äfven från deras sida, hvilka
mest ifra för att denna jernväg skall byggas af enskilde, påpekats, att
staten skulle hafva rätt och äfven böra begagna sig af sin rätt att
inlösa banan. Detta skulle vara förmånligt för staten, derför att,
såsom man tror, bolag eller enskilde bygga billigare. Ja, detta låter
bra, men när man ser, hvilket erbjudande detta konsortium gjort eller
att lemna banan mot ersättning för den nedlagda anläggningskostnaden
jemte fem procent ränta på detta kapital till den dag, inlösen
korum e att ske, så undrar jag verkligen, om detta skulle vara en så
särdeles gynsam affär och om detta skulle blifva billigare för staten.

Svenska staten har lyckligtvis bättre kredit, än att den behöfver
betala fem procent ränta å penningar, som upplånas för dylika företag.
Jag tror, att staten mycket väl kan fä sådant lån mot tre och en half
procent ränta. Nu, då räntefoten i allmänhet är låg, skulle naturligtvis
bankmän och kapitalister gerna lägga ner penningar i detta företag,
derför att staten komme att inom viss tid lösa in banan för anläggningskostnaden
med fem procent ränta och detta sålunda skulle för
dem vara eu mycket god affär. Och då skulle lockelsen för dem icke
vara synnerligen stor att göra anläggningkostnaden så billig som möjligt,
eftersom de kunde placera penningar på så förmånliga räntevilkor.
Ej heller från den synpunkten kan det sålunda vara till fördel
för staten, att ett enskildt bolag får koncession att bygga banan.

Huru jag än ser saken, på hvilken ståndpunkt jag än ställer mig,
kan jag sålunda ej finna annat, än att det skulle vara en synnerlig
olycka, om Riksdagen, då denna fråga kommer till afgörande — nu
föreligger den ej — skulle medgifva, att denna bana får byggas af
enskildt bolag.

Här har gjorts mycket väsen af att utskottet ej velat gå in på
att bevilja de af Kongl. Maj:t begärda 40,000 kronor. Frågan härom
är emellertid af underordnad betydelse, ty om man läser Kongl. Maj:ts
proposition rätt, finner man, att Kongl. Maj:t med denna proposition
hufvudsakligen velat hafva ett uttalande om, huruvida Riksdagen anser,
att koncession hör lemnas enskilde att bygga jernvägen eller om en
en statsbana skall anläggas. Anslagsfrågan har sålunda nu icke någon
stor betydelse. Dessa 40,000 kronor skulle ej användas till annat än
undersökning af sjelfva banlinien och byggnadskostnad^!. Men såsom

37 Nso 43.

Onsdagen den 12 Maj.

jag påpekat, är det andra förberedande arbeten och undersökningar, Ang. andag
som böra gå förut, och innan detta skett, skall Riksdagen säkerligen
komma i tillfälle att bevilja nödiga medel till den nu ifrågasatta under-*rsafcnt»j*7#"r
sökningen, om så påfordras. Dessutom tror jag, att Kongl. Maj:t i anläggning af
alla händelser förfogar öfver medel, som kunna erfordras till en sådan*<<us6a»a från
undersökning. Derom är det i alla fall ej fråga, utan hufvudsaken är Gdiivare m
att gifva en fingervisning om hvad Riksdagen vill. norsSaens''

Jag får till slut upprepa, att, huru jag än ser saken, det enligt (jfort8)
min åsigt skulle vara en olycka, om denna affär komme i ett enskildt
bolags händer. Derför yrkar jag, hei''r talman, bifall till utskottets
hemställan.

Med herr Kihlberg förenade sig herrar Mallmin, Norrman, Ericlcson
i Bjersby och Dahlgren.

Herr Pelirson i Törneryd: Herr talman! Herr Waldenström

har trott sig kunna göra sig något roligt på min bekostnad, då han
citerade, hvad jag anfört i ett särskildt fall angående obligationers
öfverlåtande på utländsk man. Det borde dock icke vara obekant för
herr Waldenström, att äfven jag har kännedom om det vanliga sättet
för öfverlåtelse af obligationer, och att, fastän jag ej omnämnde detta,
jag likasom andra förutsatte, att den vanliga vägen för dylik öfverlåtelse
skulle komma att i öfvervägande mån anlitas.

Beträffande nu möjligheten af att utländskt kapital komme att i
större grad engageras i företaget, så ber jag få säga, att det sannerligen
synes mig förefinnas en verklig fara i detta afseende. Jag skall
fördenskull till granskning upptaga ett par punkter i en promemoria,
som sannolikt utdelats af Jern, som närmast intressera sig för att detta
företag snarast möjligt kommer till stånd.

Det beter der, att »bolagets obligationslån skola öfvertagas af ett
tiotal svenska banker». Dermed vill man hafva visat, att det skulle
vara svenskt kapital, som redan från början skulle insättas i företaget.

Men är det ej tillåtet att för sig uppställa den frågan: huru många
och livilka utländska banker och bankirfirmor kunna icke ligga bakom ?

Det är visserligen svenska banker, som skulle utdela penningarne,
men de kunna mycket väl bakom sig hafva utländska banker.

Det heter vidare, att »inblandning från utlandet kan hindras,
derigenom att föreskrift lemnas, att bolagets aktier icke få egas af
annan än svensk man och att anteckning härom skall tryckas å alitiebrefven».
Nå väl, jag tror, att en sådan åtgärd kan under vissa förhållanden
verka tillfyllestgörande. Men om jag tänker mig, att jag
hade aktier för en half million kronor i ifrågavarande företag och
emellertid skaffade mig skuld å eu million kronor eller derutöfver till
utländsk man — jag undrar, om denne då icke vore berättigad att för
sin fordran taga mina svenska aktier, och om ej på detta sätt aktierna
kunde komma att öfvergå från svensk man till utländsk man, trots
den garanti, som man häremot velat lemna oss såsom fullt tillfredsställande.

Många talare hafva beflitat sig om att framhålla min och andras
ståndpunkt i frågan, såsom varande den, att vi icke skulle vilja vara

N:o 43. 38

Onsdagen den 12 Maj.

Ang. anslag med om hvarken det ena eller det andra, hvarken att eu statsbana
för verkstol- skulle anläggas eller att enskilde skulle få bygga iernvägen. Ja, af
dersökning förf?k‘A[i som Jag framhöll torra gången, jag hade ordet, och nu ytterligare
anläggning afl största korthet antydt, får jag säga, att jag för min del är absolut
statsbana /rånemot, att enskilde få bygga den ifrågasatta jernvägen. Men jag tillnorlu™r~U-
^^nnagaf förra gången och får nu upprepa, att jag tror, att svenska
n°rSsen.Tan staten bör bygga ifrågavarande jernväg, när rätta tidpunkten derför
(Korta.) är inue- Emellertid vågar jag bestämdt göra det påståendet, att tidpunkten
icke nu är inne, icke allenast af de skäl, som jag i mitt förra
anförande framhöll, och med hvilka jag ville bland annat visa, att
denna fråga för närvarande föreligger i mycket svårfattadt skick, utan
äfven och ännu mera derför, att denna fråga kommer att draga med
sig i släptåg andra frågor, som kanske flere af kammarens ledamöter
icke nog begrundat. Jag hänvisar dervid till hvad t. f. chefen
för generalstaben uttalat såsom sin mening i detta afseende och hvad
han uppstält såsom vilkor från krigsstyrelsens sida, för att denna bana
må få byggas. På elfte sidan af utskottets utlåtande finnes återgifvet,
hvad t. f. chefen för generalstaben med afseende härpå anfört.
Sedan han talat om de försigtighetsåtgärder, som borde vidtagas, yttrar
han följande:

»Om än dessa åtgärder kunde förefalla mer eller mindre afskräckande,
måste dock t. f. chefen framhålla dem och tillika betona,
att möjligheten för oss att försvara vårt nordliga gränsområde vore
beroende af, att — i den mån detta område förvandlades till en för
större fiendtliga anfallsföretag allt mer lockande krigsskådeplats, hvartill
en mellanriksbana Luleå—Ofoten i väsentlig grad komnie att bidraga
— sådana åtgärder till vårt försvarsväsendes utveckling blefve
i sinom tid vidtagna.

Dessa åtgärder syntes t. f. chefen vara:

1) I möjligaste mån påskyndad anläggning och fullbordan af en
fästning,

2) Sådan utveckling af vårt sjöförsvar, att den i Norrbotten opererande
försvarshärens flank och rygg genom flytande materiel och
minlinier så vidt möjligt tryggades mot hafvet,

3) Erforderlig ökning af fästniugsartilleritrupperna, samt

4) Byggandet af en inre jernvägsförbindelse mellan öfre Noribotten
och mellersta Sverige, hvarigenom icke allenast skulle möjliggöras
eu hastigare och säkrare transport af de för den norra krigsskådeplatsen
erforderliga trupperna, utan ock en fullt tryggad jernvägsetapplinie
beredas åt dessa trupper.»

Se här, hvad generalstabens t. f. chef för sin del anser böra
följa i släptåg med beslutet om byggande af denna Ofoten-bana.

Nu säger man kanske, att det är omöjligt att förutsätta allt detta.
Ja, jag tycker detsamma, men jag har blott citerat hvad t. f.
generalstabschefen sagt. Säkert är, att sådana anspråk komma att
framställas, efter det banbyggnaden är beslutad. Då hemställer jag i
alla fall, om icke alla dessa omständigheter jemte allt annat, som i
dag framhållits, mana till sådan eftertänksamhet och varsamhet, att
man åtminstone låter med saken tills vidare anstå. Ingen lär väl
motsätta sig, att denna bana eu gång må komma till stånd, om man

39 N:o 43.

Onsdagen den 12 Maj.

ock auser tryggast och lämpligast, att staten bygger densamma, men Ang. anslag
man kan ej skäligen med afseende på det outredda skick, hvari denna fSr ”triatälfråga
nu ligger, och de förhållanden, som på densamma inverka, nudersBkningUfär
vara med om att tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition. M anläggning1 af
ett bifall skulle utan allt tvifvel följden kunna blifva, att redan vid statsbana från
nästa riksdag framlades förslag om att bygga banan. Det är detta Gel!ivare ti!l
inan icke kan våga gå in på, utan att få någon vidare anståudstid, nor,*“)isn
innan definitivt beslut fattas. Och detta är ej för mycket begärdt,
om man vill göra anspråk på att handla varsamt och förståndigt.

På dessa skäl och dem jag förut anfört yrkar jag fortfarande bifall
till utskottets afstyrkande förslag.

än -

(Forts.)

Herrar Holmgren i Hillebola, Ersson
Johansson i Berga instämde häruti.

Vestlandaholm och

Som ytterligare åtskilliga talare anmält sig vilja afgifva yttrande
i förevarande ämne, men tiden nu var långt framskriden, uppsköts
den vidare öfverläggningen till kl. 7 e. in., då detta sammanträde
enligt derom utfärdadt anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,2 7 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.