1897. Andra Kammaren. N:o 41 (Riksdagens protokoll 1897:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 41.

Lördagen den 8 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: Att

riksdagsmannen herr E. V. Bäckström är af sjukdom (akut
bronkit) hindrad att bevista Riksdagens sammanträden, intygas.
Stockholm d. 7/5 1897.

F. W. Warfvinge.

Med. Dr.

§ 2.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till delar
af rikdagsbeslutet:
n:o 1, ingressen,
n:o 2, slutmeningen,

n:o 3, angående verkstäld omröstning öfver högsta domstolens
ledamöter,

n:o 4, angående val af komiterade för tryckfrihetens vård,
n:o 5, angående ändring i vissa delar af lagen om skydd för
varumärken den 5 juli 1884,

n:o 6, angående särskilda bestämmelser om jern vägsaktiebolag,
n:o 7, i fråga om ändring i vissa delar af förordningen angående
patent den 16 maj 1884,

n:o 8, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret,

n:o 9, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken,
n:o 10, angående ansvarsfrihet beträffande fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret lemnadt uppdrag i fråga om uppförande
å Helgeansholmen af riksdags- och riksbankshus,

n:o 11, rörande lag angående högsta domstolens tjenstgöring
på afdelningar samt höjning af anslaget till högsta domstolen och
nedre justitierevisionen,

Andra Kammarens Prof. 1807. N:o 41.

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Ang. förslag
till ny bevillning
sförordning.

(Forts.)

n:o 12, angående förhöjning af tullsatserna å vissa slag af
hudar och skinn samt skodon,

n:o 13, angående val af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,

n:o 14, angående tullbevillningen,

n:o 15, rörande förslag till lag angående bevisning inför rätta
m. m.,

n:o 16, rörande förändrad lydelse af 11 § 2 mom. i förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862,

n:o 17, angående ändrade föreskrifter rörande bestämmande åt
arfvode åt konkursförvaltning,

n:o 18, angående ändrad lydelse af 41 § konkurslagen den 18
september 1862,

n:o 19, angående ändrad lydelse af 15 kap. 2 § rättegångsbalken,

n:o 20, angående förslag till checklag m. m.,
n:o 21, angående förslag till lag om skydd för vissa mönster
och modeller,

n:o 22, angående tillägg till 26 § 1 mom. i lagen angående tillsättning
af presterliga tjenster,

n:o 23, angående det i statens tjenst använda papper m. m.r
n:o 24, rörande lag angående rätt att efterbilda konstverk,
n:o 25, rörande lag angående rätt att återgifva fotografisk

bild,

n:o 26, angående anställande af kommissionär hos justitieombudsmannen,

n:o 27, angående ändring i presterskapets aflöningsförhållanden,
n:o 28, rörande ändrade bestämmelser angående styrkande af
hinderslöshet för ingående af äktenskap, samt

n:o 29, angående ändrade grunder för den kommunala beskattningen.

§ 3.

Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling det i punkten
1 af bevillningsutskottets betänkande n:o 19 framlagda förslag till
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst:

Deraf förekom först i ordningen § 5, som antogs.

§§ 6—11 antogos jemväl.

Beträffande § 12 anförde:

Herr Nilsson i Sorröd: Herr talman, mine herrar! Jag har
icke begärt ordet för att göra något yrkande, då icke någon
motion föreligger, som afser denna paragraf, och icke heller någon
förändring är föreslagen i Kongl. Maj:ts proposition. Jag bär

Lördagen den 8 Maj, e. m. 3

begärt ordet blott för att få inför kammaren framhålla denna
paragrafs tänjbarhet.

Här står t. ex. i mom. d): »handlande, fabriksegare samt annan
yrkes- och näringsidkare; för inkomst af rörelsen eller yrket: å
den eller de orter, der rörelse eller yrke eller någon hufvudsaklig
gren deraf på mera sjelfständigt sätt eller i afsevärd omfattning
idkas; dock skola handlande i de städer, hvilka innefatta flera
församlingar, för den handelsrörelse de derstädes idka, äfvensom
de skattskyldige, hvilkas rörelse eller yrke utöfvas på flere orter,
men endast kortare tid på hvarje ort, taxeras inom den församling,
der de är o mantalskrifna». Nu förhåller det sig så, att inom
den kommun, der jag har mitt hemvist, Ljungbyheds exercisplats
är belägen. Der äro en hel mängd leverantörer från både när
och fjerran, bland dessa en leverantör, som under flera år å rad
tillhandahållit skånska infanteriregementet och beväringen alla
naturaportioner. Härför har naturligtvis påförts honom bevillning
inom vårt taxeringsdistrikt. Emellertid har han deröfver
anfört klagomål på den grund, att han äfven blifvit upptaxerad
inom det samhälle, der han vore mantalsskrifven. Det gälde
naturligtvis en obetydlighet. Emellertid anförde han klagomål,
icke under förmenande att han blifvit för högt beskattad, utan
emedan Riseberga kommun skulle vara orätt taxeringsort. På
dessa klagomål vann han befrielse från sin taxering i vårt distrikt
af det skäl, att han vore upptaxerad inom sin egen kommun. Riseberga
kommun fullföljde målet hos kammarrätten, men kammarrätten
sade, att den låtit handlingarna sig föreläsas och ej funnit
skäl till ändring. Målet fullföljdes vidare till Kongl. Maj:t, utan
att det heller der blef ändring. När ifrågavarande persons rörelse
ändå är af så omfattande beskaffenhet, att det är flera hundratusen
portioner om året han levererar, och leveransen pågår under
en tid af omkring fyra månader, skulle man ju rimligtvis kunna
anse, att första delen af det anförda momentet varit här tillämplig,
så att rätta beskattningsorten skulle hafva varit Riseberga. Så
ha emellertid myndigheterna icke ansett. Och det är derför jag
velat framhålla, att, för den händelse någon ytterligare revision
af bevillningsstadgan kommer i fråga, äfven denna paragraf torde
behöfva en omredigering.

Aret efter det nämnde person blef taxerad så, som jag nu
meddelat, blef han å nyo upptaxerad i Riseberga, och då trodde
man att, särskildt med hänsyn dertill att han under tiden byggt ett
ganska dyrbart magasin på platsen, han skulle vara efter vår
bevillningsförordning skyldig att låta sig taxeras i Riseberga.
Emellertid föll äfven cfå iitslaget i pröfningsnämnden till hans
fördel. Jag kan icke erinra mig nu om besvär häröfver anfördes,
men han blef i alla fall fri från taxeringen i Riseberga.

Jag har som sagdt ej velat göra något yrkande, utan blott
velat inför kammaren framhålla detta.

Vidare yttrades ej. Paragrafen antogs.

N:o 41.

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

§ 13.

Antogs.

§ 15.

Herr Fredholm yttrade: Då 15 § liksom äfven åtskilliga andra
paragrafer i det nu föredragna förslaget till bevillningsförordning
äro följden af den 14 §, är det tydligt, att, då kamrarne
stannat i olika beslut med afseende å 14 §, det är nödvändigt att
återremittera åtskilliga paragrafer i detta förslag till bevillningsutskottet,
i likhet med hvad Första Kammaren redan gjort.
Och skall jag tillåta mig, sedan jag nu omförmält detta, att vid
hvarje särskild paragraf, som af Första Kammaren återremitterats,
yrka återremiss äfven från denna kammare.

Nu får jag anhålla om återremiss å 15 §.

Med bifall till denna hemställan och efter af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition beslöt kammaren till utskottet
återförvisa denna §.

§ 16-

Her Fredholm anförde: Jag skall be att få yrka återremiss
äfven på denna paragraf.

Jemväl denna § återförvisades till utskottet.

§ 17-

Herr Fredholm anförde: Herr talman! Af det beslut, kammaren
fattat vid 14 §, är det en nödvändig konseqvens, som jag
också i min reservation sökt klargöra, att denna 17 § utgår. Jag
får derför anhålla om afslag å 17 §.

Kammaren beslöt, att paragrafen skulle ur förordningen utgå.

§§ 18-20.

Antogos.

§ 21.

Herr Fredholm anförde: Å denna paragraf anhåller jagom
återremiss.

Paragrafen återremitterades.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

5 Njo 41.

§§ 22 och 23.

Herr Fredholm yttrade: Äfven å dessa paragrafer skall jag
anhålla om återremiss.

Jemväl dessa §§ återförvisades till utskottet.

§ 24.

Antogs.

§ 25.

Herr Fredholm yttrade: Jag skall anhålla, att de på andra
raden i denna § förekommande orden: »eller 17 §» må utgå.

Paragrafen antogs med den af herr Fredholm föreslagna ändring.

§ 26.

Herr Fredholm: Äfven i 26 § förekomma hänvisningar till
17 § på två ställen, hvarför jag anhåller, att dessa hänvisningar
måtte utgå.

Kammaren biföll det af herrr Fredholm framstälda yrkande.

§§ 27 3J}.

Antogos.

Beträffande § 34 anförde:

Herr Swartling: Äfven i 34 § förekommer, om jag icke
misstar mig, en hänvisning till § 17. Den bör måhända utgå.

Herr Fredholm: Herr talman! I den reservation, som jag
afgifvit, har jag följt Kongl. Maj:ts förslag. Det är således endast
i Kongl. Maj:ts förslag, som jag yrkat ändring. Jag vidhåller
min reservation.

Jag vill tillägga, att ibland de beslut, som fattats i fråga om
föredragningssättet, är äfven det, att utskottet skulle medges rätt
att göra de erforderliga ändringar, som blifva en följd af kammarens
fattade beslut.

Herr Swartling: Herr talman! Jag gjorde för min del icke
något yrkande. Jag ville endast fästa uppmärksamhet på hvad
jag påpekade, för den händelse det var något förbiseende af herr
Fredholm.

Paragrafen antogs i oförändradt skick.

Ang. förslag
till ny bevillning
$ föror ilning.

(Forts.)

N:o 41. 6

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Fort?.)

§ 35.

Antogs.
§ 36.

Herr Fredholm yttrade: Då Första Kammaren återremitterat
denna paragraf, anhåller jag om återremiss på densamma.

Paragrafen återförvisades.

Herr Fredholm anförde: Samma förhållande eger rum med
37 §, hvarför jag anhåller om återremiss på densamma.

Paragrafen återremitterades.

Herr Fredholm anförde: Den 73 §, liksom 74 och 75 §§
hafva af Första Kammaren återremitterats, hvarför jag anhåller
om återremiss på den nu föredragna paragrafen och de två följande.

Såväl denna § som §§74 och 75 återförvisades.

Antogos.

Beträffande derefter § 83 anförde

Herr Schenström: Herr talman! Jag anhåller endast att
här vid 83 § få vidröra, innan det i 84 § blir fråga om uppbörden
af bevillningen, att i detta förslag icke intagits några bestämmelser
i det hänseende att den, som upprättar och utfärdar debetsedlar,
är berättigad erhålla viss ersättning för sitt bestyr, hvarom
föreskrift meddelas i 74 § af nu gällande bevillningsförordning,
hvarjemte i uppbördsreglementet för den 10 maj 1895 stadgas
uti 5 §, 2 inom. att »den, som utfärdar debetsedel, är berättigad
att åtnjuta ersättning för detta bestyr, i enlighet med
hvad derom särskildt är stadgadt». Uti detta afseende förekommer
dock något i det vid Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ärendet
fogade protokoll inför Konungen i statsrådet den 26 nästlidne

§ 37.

§§ 38- 72.
Antogos.

§ 73.

§§ 76-82.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Jf:o 41.

februari; der talas nemligen på sidan 24 om gällande bestäm- Ang. förslag
melser i 70 till och med 84 §§ uti bevillningsförordmngen, och
säges, med hänvisning till uppbördsreglementet af år 1895, att i ning
förslaget till ny bevillningsförordning nu icke upptagits något (forte.)
annat af dessa §§ 70—84, än hvad som blifvit omförmäldt i ett
statskontorets och kammarrättens förut åberopadt utlåtande.

Då emellertid rättigheten för den, som utfärdat debetsedlar,
att få taga lösen för sådana, torde hafva tagits i betraktande vid
bestämmande af härads skrifvarnes med fleres löneförmåner, har
lag trott mig böra föra på tal omförmälda förhållande, utan att,
herr talman, dervid göra något yrkande.

Vidare yttrades icke. Paragrafen antogs.

§§ 84-89.

Antogos.

Rubrikerna äfvensom bestämmelsen om tiden för förordningens
trädande i kraft.

G-odkändes.

Föredrogs vidare ett af utskottet i sammanhang med författningsförslaget
afgifvet förslag till Instruktion för taxeringsmyndigheterna.

§§ 1 och 2.

Herr Fredholm yttrade: Herr talman! Af den föreslagna
instruktionen för taxeringsmyndigheterna har Första Kammaren
beslutat återremittera första och andra paragraferna. Jag får
derför yrka, att denna kammare matte fatta samma beslut.

Paragraferna återförvisades.

Återstående §§ 3—18 äfvensom rubriken antogos.

Beträffande åtskilliga af utskottet föreslagna formulär till
taxeringslängd m. m. anförde.

Herr Fredholm: Herr talman! De bevillningsutskottets

förslag åtföljande formulären anhåller jag måtte samtliga till utskottet
återremitteras.

Samtliga formulären återförvisades.

Härefter föredrogs utskottets i punkten 1 gjorda hemställan
och anförde dervid:

Jf:o 41.

Lördagen den 8 maj, e. in.

Ang. förslag Herr Fredholm: Herr talman! Jag anhåller, att på grund
nias förord- af ,<le skiljaktiga beslut, i h vilka kamrarne stannat, denna hemning.
ställan måtte till utskottet återremitteras.

(Forts.)

Herr Collander: Då utskottet här hemstält, att Riksdagen
måtte förklara, att Kongl. Maj:ts förslag icke oförändradt kunnat
bifallas, har utskottet i denna punkt endast afgifvit förslag till
en annan affattning, hvilken kammaren nu genomgått. Då kammaren
derutinnan stannat i olika mening med Kongl. Maj:t, så
innehåller utskottets hemställan alltså precis hvad som kammaren
beslutat. Jag anhåller derför, att kammaren måtte bifalla utskottets
hemställan i första punkten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, beslöt
kammaren till utskottet återförvisa ifrågavarande hemställan.

Punkten 2.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 43, hade herr
Ollas A. Ericsson i Ofvanmyra föreslagit:

»det Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes med första till Riksdagens antagande framlägga förslag
till förordning angående inkomstbevillning, grundadt på Riksdagens
förut gjorda uttalanden.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservationer anmälts dels af herr Collander,
som yrkat:

att Riksdagen,

med uttalande af att genom antagande utaf det i punkten l:o
omförmälda författningsförslaget ej de reformer i skattelagstiftningen,
hvilka Riksdagen i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t den 27
november 1892 framhållit såsom behöfliga, med hänsyn till sagda
års urtima Riksdags beslut, kunna anses hafva vunnit sin lösning,

ville, med anledning af herr Ollas A. Ericssons föreliggande
motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t ytterligare framhålla behofvet
och önskvärdheten af att få emotse ett förslag till lösning
af berörda skattefrågor, hvilken lösning Riksdagen har ansett sig
höra främja genom sin under innevarande år beslutade skrifvelse
till Kongl. Maj:t om utredning af frågan om särskiljande af den
kommunala beskattningen från bevillmngen till staten;

och dels af Herr Fredholm, hvilken hemstält:

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Konungen anhålla,
det täcktes Kongl. Makt att i samband med utredningen om kommunalbeskattningens
skiljande från beskattningen till staten snarast
möjligt låta utarbeta nytt förslag till bevillningsförordning,

Lördagen den 8 maj, e. in.

N:o 41.

bygdt .på inkomstbeskattningens grunder och så affattadt, att beskattningen
till staten kommer att drabba de skattskyldige på ett
i förhållande till hvars och ens skatteförmåga rättvist och billigt
sätt, för hvithet ändamåls vinnande torde blifva behöfligt icke
blott att taga i betraktande, om icke vid införandet af allmän inkomstskatt
nu utgående personliga afgifter böra afskaflPas, utan
äfven fästa behörigt afseende bland annat vid

att såsom existensminimum fastställes ett inom vissa gränser
rörligt inkomstbelopp, som med afseende på storleken afpassas
efter lokala förhållanden, familjens storlek samt ömmande omständigheter
och tillika göres för samhällets alla medlemmar
skattefritt;

att all verklig inkomst öfverstigande nyssnämnda, såsom existensminimum
faststälda, belopp beskattas efter för alla lika gällande
grunder;

att dervid afseende göres på arten af inkomst så, att för lika
störa inkomster den af kapital skattar något mer än den af stadigvarande
arbete, och denna åter något mer än inkomst af tillfälligt
arbete;

att med hänsyn dertill, att vid stigande inkomster skatteförmågan
ökas i större förhållande än inkomsten, skatten kommer
att utgå med en viss procent, högre för den större och lägre för
den mindre inkomsten.»

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Collander: Herr talman! Utskottet har i denna punkt
hemstält, att herr Ollas Anders Ericssons motion icke måtte bifallas.
Jag har så till vida varit af olika mening, att jag i bifogad
reservation föreslagit, att Riksdagen måtte uttala, att det
nu af denna kammare antagna förslaget till ny bevillningsförordning
icke utgör något svar på Riksdagens skrifvelse af år 1892,
samt för Kongl. Maj:t ytterligare framhålla vigten och behofvet
af att få ett förslag i den rigtning, som Riksdagen 1892 angaf,
sedan den utredning, som Riksdagen i år begärt rörande skilj ande
af den kommunala beskattningen från statsbeskattningen, hunnit
utarbetas. Det är af vigt, synes det mig, att kammaren, då den
antagit ett förslag till ändrad bevillningsförordning, måtte tydligt
precisera, att dermed de frågor icke äro lösta, som Riksdagen
1892 framhöll såsom nödvändigt kräfvande lösning.

Jag ber derför att, med yrkande om afslag å utskottets
hemställan i andra punkten, få anhålla om bifall till den formulering
af samma punkt, som jag i min reservation å sidan 190
föreslagit.

Herr Ollas A. Ericsson: Herr talman, mine herrar! Då jag
väckte ifrågavarande motion, hade jag mig icke bekant, attRongl.
Maj:t ämnade inkomma till Riksdagen med det nyss behandlade
förslaget till ny bevillningsförordning. Hade jag vetat detta,

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

N:o 41.

Lördagen den 8 maj, c. m.

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

skulle jag nog afvaktat den tidpunkt, då förslaget framkommit
till Riksdagen, för att då afgifva en motion, deri jag framstält
de önskningar, som jag ansett mig berättigad hysa.

Nu har åtminstone Andra Kammaren till en viss del antagit
Kongl. Maj:ts förslag med de ändringar deri, som inom utskottet
föreslagits. ''Jag för min del är icke mycket belåten med det nu
antagna förslaget. Jag tror, att Riksdagen eller åtminstone Andra
Kammaren haft en annan uppfattning i denna fråga, än den vi på
förmiddagen hörde uttalas från statsrådsbänken. Jag tror, att
Riksdagen önskade större reformer, då den skref till Kongl. Maj:t
1892 och 1893. Mig synes, att man på det förslag, som Kongl.
Maj:t framlagt i denna fråga, kan tillämpa hvad vi för ett par
dagar sedan fingo höra från skånebänken i en annan fråga, nemligen
det gamla bekanta ordstäfvet: »berget står hafvande och
föder en löjlig råtta.»

Svenska folket har på det sista tiotalet år hört klingande
löften gifvas så väl från tronen som från Riksdagen. Och det har
i anledning deraf särskildt väntat, att något skulle åtgöras med
afseende å den direkta beskattningen. Svenska folket har pålagts
en indirekt beskattning, så stor att, om man för ett tiotal år
sedan skulle stält detta i utsigt för svenska folket, man skulle
hafva hissnat för en sådan framställning. Men på samma gång
Riksdagen ålagt denna beskattning, har Riksdagen också som
sagdt gifvit löften om att åtminstone reformera grunderna för den
direkta beskattningens utgående. Allt detta har dock endast varit
löften, visserligen stora och goda löften, men icke heller något
annat.

Jag tror derför, att det är på tid att åtminstone börja inlösa
dessa löften. Det är icke någon inlösen af något löfte, det som
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet på förmiddagen
omnämnde, nemligen tilläggsbevillningen. Då hans företrädare
föreslog tilläggsbevillningen, tillkännagaf han tydligt, att han för
sin del önskade, att en revision med snaraste skulle företagas i
afseende på bevillningsförordningen i syfte att lätta bördorna för
de små. Således har detta löfte intet samband med den åtagna
tilläggsbevillningen.

Jag är af samma mening som den föregående talaren, att Riksdagen
nu, på det att intet missförstånd mera måtte ega rum, bör
uttala sig tydligare, än hvad den förut gjort, och förklara, att
man icke är belåten med det nu antagna förslaget, utan att man
fortast möjligt önskar ett nytt.

För min del anser jag, att Riksdagen gjorde klokt i att nu
bifalla min motion eller ännu hellre någondera af de båda reservationerna,
till exempel herr Fredholms, i hvilken sistnämnda önskningarne
äro uttalade så tydligt som möjligt. Jag tror, säger jag,
att Riksdagen gjorde klokt i att göra detta nu, derför att Riksdagen
för några månader sedan beslutat en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning angående den kommunala beskattningens
skiljande från statsbeskattningen. För min del anser

Lördagen den 8 maj, e. m.

N:o 41.

jag, att denna utredning borde ske gemensamt med utredningen
af bevillningsfrågan, så att man kunde få fram förslag om båda
ämnena samtidigt. Om man deremot skall vänta först på en utredning
angående skiljande af den kommunala och statsbeskattningen,
så fruktar jag, att, då man får fram ett förslag derom,
man skall invända, att vi ej veta, i hvilken rigtning en ny bevillningsförordning
skall gå, och att vi derför ej kunna ingå på
detta förslag om skiljande af ifrågavarande beskattningsgrunder.
Deremot om man finge ett förslag till lösning af båda frågorna i
sin helhet, och detta framlades vid en riksdags början, så att
Riksdagens ledamöter finge tillfälle att noga studera detsamma,
och på det sättet finge tillfälle att se saken i hela dess vidd, så
kunde Riksdagens ledamöter mera veta hvad de gjorde och följaktligen
besluta tryggare.

Härvid skulle jag vilja uttala den förhoppning, att röster af
den beskaffenhet, som vi hörde på förmiddagen, hvilka synas endast
vilja sönderrifva en så vigtig fråga, måtte mer och mer ledas
åt andra hållet, att på allvar söka lösa densamma. Jag syftar
nemligen på talaren på elfsborgsbänken, hvilken talade om tillämpningen
af det förslag, som 1894 års komité åstadkom. Han kunde
icke undgå att erkänna, att det förslaget i teorien vore ganska
godt, men med afseende på dess praktiska utförbarhet klandrade
han det ganska skarpt och påpekade, att det vid tillämpningen
deraf vore omöjligt att få en fullt rättvis beskattning med afseende
å vissa beskattningsföremål. Ja, om man skall vänta, till
dess man kan utarbeta ett förslag, deremot inga invändningar
kunna göras eller inga anmärkningar uppletas, så tror jag nog,
att vi få vänta med reformer äfven på detta område. Men om
den ärade talaren lagt sig vinn att söka lösa frågan så godt han
kunde i stället för att gifva sig in på denna kritik af det nämnda
förslagets praktiska utförbarhet, tror jag åtminstone, att han
kunnat lösa frågan på ett sådant sätt, att litet hvar kunde vara
belåten dermed. Men af hans resonnement framgick, att blott
derför, att man ej har utsigt att vinna det allra bästa, bör
man afstå äfven från det goda, som i det åsyftade förslaget ifrågasättes.
Blott derför, att man ej kunde på öret beskatta till exempel
afkomst af skogsafverkning, finge nu gällande bestämmelser qvarstå,
om hvilka dock hvar och en kan till fullo instämma med den
talare på jemtlandsbänken, som sade, att de gifvit anledning till
ett oefterrättlighetstillstånd.

Jag skall derför, herr talman, bedja att få instämma i förenämnda
reservationer. Jag gör emellertid intet särskildt yrkande,
men jag skulle helst önska, att kammaren ville bifalla herr Fredholms
reservation, deri bestämdt preciseras hvad man vill hafva,
på det att man ej i en kommande proposition måtte få ännu en
gång höra, att Riksdagen uttalat sig på ett sådant sätt, att man
ej vet, hvad Riksdagen vill.

Jag gör, som sagdt, intet yrkande.

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

fi:o 41.

Lördagen den 8 maj, e. m.

Ang. förslag
till ny bevillning
sförordning.

(Forts.)

Herr Fredholm: Herr talman! I likhet med den siste talaren
anser äfven jag en skrifvelse i det syfte, som lian i sin
motion angifvit, vara af behofvet högeligen påkallad.

Det torde vara tydligt för hvar och en, att en skattereform
är en nödvändighet, den må komma förr eller senare. Den blir en
nödvändighet, dels derför att i och med grundskatteafskrifningen
skett en så betydlig ändring i vårt hittills gällande, gamla skattesystem
att detsamma måste ändras, dels också derför att vårt nuvarande
skattesystem icke står i öfverensstämmelse med de moderna
principer, som i andra länders skattelagstiftning gjort sig gällande.

Man kan, enligt mitt förmenande, icke lösa denna fråga på
de partiella reformernas väg, ty när frågan gäller att afväga beskattningen
på ett sådant sätt, att den träffar alla rättvist och
jemlikt, så kan man icke undgå att beröra alla de frågor, som stå
med hvarandra i närmaste samband. Detta erkänner också herr
statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet uti sitt yttrande
till statsrådsprotokollet, deri han påvisar, att alla dessa
stora och vigtiga reformer, hvilka han uppräknar och som äro
införande af progressiv beskattning, högre beskattning af fonderad
än af ofonderad inkomst, utsträckning af skattelindringen
för smärre inkomstbelopp, fastighetsafkomstens och särskild! skogsafkastningens
beskattande genom inkomstbevillning, beskattning å
utdelning i aktiebolag och enskilda sedelutgifvande banker samt
obligatorisk sjelfdeklaration», alla sammanhänga med hvarandra.
Han framhåller särskild! hvar och en af dessa punkter och yttrar,
att de svårligen kunna lösas fristående från hvarandra, utan att
det måste ske i ett samband.

Herr statsrådet framhåller derjemte såsom hinder för att redan
nu komma fram med ett fullständigt reformförslag tvenne saker,
dels inkomstbeskattningens sammanhang med fastighetsbevillningen,
hvilket vållar svårigheter att kunna på ett rationelt sätt införa
en ren inkomstbeskattning, och dels det samband, i hvilket
bevillningen till staten står med den kommunala beskattningen.
Beträffande det sista hörde vi i förmiddags herr statsrådet förklara,
att han skulle upptaga den frågan till lösning på det sätt,
hvarom Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhållit. När detta skett,
har således ett af de vigtigaste hindren försvunnit. Då återstår
det andra hindret, och det är just angående detta, som jag anser
det vara af vigt, att vi derom söka vinna någon klarhet och derför
begära att få ett förslag till ren inkomstbeskattning oss förelagdt.
Jag är visserligen ingalunda af den meningen, att, om ett
förslag af Kongl. Maj:t förelädes Riksdagen, hvari den rena inkomstbeskattningens
principer vore genomförda, Riksdagen genast
skulle vara beredd att antaga detsamma. Jag tror nemligen, att
en så stor och vidtomfattande beskattningsreform som denna''näppeligen
kommer att lösas annat än genom ett yttre tryck. Men när
ett sådant tryck framtvingar frågans lösning, då vore det godt
och väl, om man vore på det klara med sättet, hvarpå reformen
skall genomföras.

Lördagen den 8 maj. e. m.

N:o 41.

Ett af de vigtigaste vilkoren för, att man skulle kunna komma
till en rätt uppfattning om de moderna skatteprincipernas tillämpning
på våra förhållanden, är, att Kongl. Maj:t vore af den godheten
att verkställa en fullständig utredning om de olika inkomstklasserna,
om den vinst, som af aktiebolag kommer enskilda till

fodo etc., med ett ord, att Kongl. Maj:t sökte utröna de nu råande
förhållanden med afseende å inkomsternas fördelning. Till
utrönande af allt detta finnes material att tillgå, det är endast
arbetet att sammanföra detta material, som kräfves.

Jag skulle kunna hafva inskränkt mig till att yrka bifall till
motionärens förslag. Men då herr statsrådet och chefen för kongl.
finansdepartementet uti sitt yttrande till statsrådsprotokollet på
flera ställen framhållit, att de af Riksdagen hittills gjorda uttalandena
icke gifvit honom anledning att för närvarande framkomma
med ett mera omfattande förslag till skattereformer, så
bär jag trott, att, på det att ett sådant hinder icke vidare skulle
behöfva förekomma, man nu skulle kunna närmare precisera, hvad
Riksdagen åstundan Det är derför jag i min reservation gjort
detta, och hvad jag deri tagit mig friheten framhålla, är icke
någonting annat än hvad motionären med sin motion afsett, eller
att det skall vara grundadt på af Riksdagen förut gjorda uttalanden.
Det är visserligen sant, att det icke är hela Riksdagens,
utan företrädesvis Andra Kammarens uttalanden, som jag lagt till
grund för de önskningsmål, som jag i min reservation framstält.

Det kan nu i det hela taget vara likgiltigt, om hvilket af de
föreliggande förslagen till skrifvelse kammaren enar sig. Motionären
har förklarat sig icke särskildt hålla på sitt förslag, utan
har endast förklarat sig vara mest tilltalad af min reservation.
Herr Collander har framstält yrkande på bifall till den af honom
afgifna reservationen, hvilken är närmare öfverensstämmande med
motionärens förslag, så till vida som den icke är så i detalj utförd
som min reservation.

För min del skall jag åtnöja mig med hvilket beslut kammaren
än fattar, enär formen synes mig vara temligen likgiltig,
blott man gifver Kongl. Makt en uppfordran att taga hand om
denna skattereform ju förr dess hellre. På det emellertid kammaren
må blifva i tillfälle att välja, och då motionären, ehuru
han uttalat sig för antagandet af min reservation, icke yrkat bifall
till densamma, skall jag be att få göra det.

Jag yrkar således, herr talman, bifall till min reservation.

Häruti instämde Herrar Jansson i Krakerud och Brant ing.

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Om jag
icke alltför mycket misstager mig, har Första Kammaren redan
afslagit såväl herr Ericssons motion som de utaf herrar Collander
och Fredholm vid denna punkt framstapla reservationerna. Ett
bifall till vare sig det ena eller det andra af dessa förslag skulle
således icke här kunna utmynna i någon skrifvelse från Riksdagens
sida. Värdet utaf ett bifall till herr Ericssons motion eller

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

Nso 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

till den af herr Fredholm afgifna detaljerade reservationen skulle
derför endast ligga deruti, att Andra Kammaren åtminstone för
sin del bestämdt uttalade, att kammaren ville vara med om vissa
af motionären eller reservanten angifna skattereformer. På grund
af vunnen erfarenhet är jag för min del pessimist i fråga om
värdet af dylika uttalanden. Jag var, liksom åtskilliga andra af
herrarne, med vid 1892 års urtima riksdag och jag var äfven med
vid den derpå följande riksdagen år 1893, och jag mins, huruledes
här talades om, både vid det ena och det andra tillfället, att ett
uttalande i denna kammare skulle hafva det värdet, att det hand,
om icke en kommande Riksdag och en kommande Andra Kammare,
åtminstone dem, som deltagit i beslutet. Jag mins ock, hvad som
kom sedan. Jag tror derför icke alls på det praktiska värdet af
dylika platoniska uttalanden, hvilka man tycker det är så beqvämt
att göra, när det icke gäller att tillämpa dem, men hvilka
man sedermera alldeles glömmer bort.

Men på samma gång som jag säger detta, så har jag för min
del ej något att invända, om kammaren, eftersom Riksdagen nu
i en lycklig stund skref till Kongl. Maj:t — jag tror, att det
var i mars månad — och föreslog, att man skulle försöka att
skilja den kommunala beskattningen från bevillningen till staten,
ville begagna tillfället att framhålla, att kammaren ej illa såge,
om Kongl. Maj:t i sammanhang med den frågan äfven toge i öfvervägande
de beskattningsreformer, som i sammanhang med denna
reform lämpligen kunde genomföras. Jag har ingenting emot att
ett sådant uttalande framställes. Jag anser tvärtom, att det kan
vara ganska lämpligt, och kanske det äfven kan vara ungefär
lagom hvad man kan lofva och sedan hålla.

Det är ett dylikt uttalande, hvarpå enligt min uppfattning
herr Collanders motion går ut. Han har deri endast sagt det,
att han önskar, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
begära, att Kongl. Maj:t, i sammanhang med den fråga, som nu
kommer före genom Riksdagens föregående skrifvelse, ville försöka
att reformera beskattningslagarne med ledning af Riksdagens tidigare
uttalanden.

J ag föreställer mig, att kammaren icke skall hafva något emot
detta. Dermed har kammaren för sin del angifvit, att kammaren,
utan att på något sätt vara optimist i fråga om beskattningsreform
och utan att här framkasta löften, som man vet med sig, att
man icke kommer att hålla, dock uttalat sig för, att kammaren för
sin del gerna skulle se, att Kongl. Maj:t begagnade tillfället att
söka reformera beskattningslagstiftningen, så godt sig göra låter.

På dessa skäl, herr talman, skall jag för min del be att få
yrka bifall till herr Collanders reservation.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda yrkandena,
afslog kammaren utskottets hemställan och biföll herr Collanders
reservation.

Lördagen den 8 maj, e. n>.

N:o 41.

I punkten 3 hemstälde slutligen utskottet:

att de i betänkandet behandlade motioner af herrar J. Bromée
m. fl., N. J. Nilsson och G. Kronlund, John Olsson och J. A.
Fjällbäck, Ancl. Olsson, F. Waldenström samt L. J. Jansson måtte
anses besvarade genom hvad utskottet under l:o) hemstält.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Bergendahl: Herr grefve och talman, mine herrar!
Jag har varit med om den hemställan, som utskottet gjort till
Riksdagen, att afstå herr Bromées m. fl. motion, men jag har icke
kunnat vara med om utskottets motivering och detta af den orsak,
att denna, efter mitt förmenande, innebär ett framskjutande af
lösningen utaf denna beskattningsfråga. När nemligen utskottet
säger, att utskottet icke under nuvarande förhållanden kunnat
utreda denna fråga, så tolkar jag detta utskottets uttalande så,
att, så länge den nuvarande grunden för beskattningslagstifningen
bibehålies, man icke skulle kunna lösa denna beskattningsfråga.
Jag vågar hysa en mot utskottet afvikande mening i detta
fall. Jag har redan under 1890 års riksdag uttalat mig i den
rigtning, som motionärerna afse. En dåvarande ledamot af kammaren,
herr Farup, hade i en motion delvis berört denna fråga,
hvilken också af Andra Kammaren blef så beaktad, att kammaren
med stor majoritet antog den då föreliggande motionen.

Jag är heller icke ensam om min åsigt. Jag har bland andra
med mig två kammarrättsråd och en ledamot på skånebänken i
denna kammare, hvilken senare var medlem af den år 1895 tillsatta
komitén, som hade till ändamål att granska det uttalande,
som 1894 års bevillningskomité hade afgifvit. Den nämnda komitéledamoten
har i likhet med mig ansett, att denna fråga bör
kunna lösas äfven under nuvarande förhållanden.

Jag har i följd af denna min uppfattning reserverat mig mot
den motivering, som utskottet framlagt för sitt förslag, och i stället
föreslagit, att motiveringen skulle få följande lydelse: »Utskottet
finner väl, att det nuvarande sättet för beskattning af
skogens afkastning ej kan anses vara tillfredsställande samt att
förty en förändring härutinnan är af behofvet påkallad. Då emellertid
denna fråga är af omfattande beskaffenhet, anser utskottet
sig icke kunna för närvarande försöka utreda densamma, enär
dertill skulle erfordras vida längre tid, än som efter motionens
väckande stått utskottet till buds.» Denna min motivering skiljer
sig från utskottets derutinnan, att då utskottet säger, att denna
fråga icke kan under nuvarande förhållanden utredas, så har jag
deremot uttalat mig för att denna fråga äfven under nuvarande
förhållanden kan lösas, om också icke vid denna riksdag.

Jag föreställer mig, att denna kammare nu bör vidhålla samma
åsigt, som kammaren uttalade år 1890, och jag tillåter mig derför,
herr grefve och talman, yrka, att kammaren måtte, med ogillande

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

N:o 41.

Lördagen den 8 maj, e. m.

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

af utskottets motivering för af slag å herr Bromées m. fl. motion,
godkänna den af mig föreslagna motiveringen.

Herr Fredholm: Herr talman! Jag föreställer mig, att kammaren
icke kan godkänna hvad utskottet hemstält i denna punkt.
Utskottet föreslår nemligen här, att de väckta motionerna måtte
anses besvarade genom hvad utskottet hemstält i punkt l:o. T

Sinkt Bo hemställer utskottet, att Riksdagen måtte antaga Kongl.

aj:ts förslag med de ändringar och tillägg, utskottets författningsförslag
utvisar. Nu har kammaren icke bifallit denna hemställan,
utan kammaren har vid behandlingen af en paragraf i
förslaget antagit herrar Nilssons i Grafva och Kronlunds motion,
och då kan man icke säga, att denna motion är besvarad genom
utskottets hemställan i punkt Bo, hvilket skulle blifva följden af
ett bifall. Icke heller kan kammaren afslå utskottets hemställan
i nu föreliggande punkt, ty dermed skulle kammaren ju besluta,
att utskottet å nyo skulle taga de väckta motionerna under behandling,
och detta låter sig naturligtvis icke göra, då Andra
Kammaren redan med afseende på en motion och Första Kammaren
med afseende å alla redan fattat sitt beslut. Het synes mig derför,
som om det icke skulle återstå något annat än att återremittera

Sunkten till utskottet för att sätta detta i tillfälle att omredigera
en i öfverensstämmelse med fattade beslut.

Herr Arhusiander: Herr grefve och talman! Jag begärde
ordet endast för att inlägga en gensaga mot åtskilliga uttryck,
som herr Bromée fält i sin motion rörande sågverkens taxering
för sin skogsrörelse. I motionen säges nemligen: »Det vore icke
att vänta, att någon annan vinst uppgåfves än den, som erhölls
genom försäljningen, hvadan den vinst, som folie på sjelfva skogsafverkningen
— hvilken i allmänhet vore den största — helt och
hållet blefve obeskattad för den, som å annan ort drefve sågverksrörelsen.
» Vidare heter det längre ned: »Det vore sålunda
blott sågverksbolagen eller enskilde trävaruhandlare, hvilka bo å
annan ort, än der den skog är belägen, på hvilken de förtjena!
penningar, som fått den förmånen att slippa skatt för förtjensten
å sjelfva skogsafverkningen.» Med afseende å dessa påståenden
vill jag meddela kammaren den erfarenhet, jag haft under den
långa tid jag sysselsatt mig med trävara- och skogsrörelse. Och
min erfarenhet är den, att det går så till, att om sågverksegaren
får någon förtjenst på en inköpt skog, så föres denna förtjenst
upp å hans vinst- och förlustkonto och lägges tillsammans med
den förtjenst han kan hafva på förädlingen af trävaror och på sin
export. Allt detta beskattas sedan i ett sammanhang, och på så
sätt blir äfven vinsten af skogsrörelsen uppgifven till beskattning.
Att skogsrörelsen skulle kunna lemna någon vinst, innan
köpeskillingen och andra omkostnader äro betalda genom afverkningen
är ju otänkbart, men uppstår det sedan någon vinst på

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

skogsrörelsen, så blir den också beskattad. Så går det åtminstone
till på de platser, jag känner till.

Vidare säger herr Bromée: »Det har varit lika svårt och i de
flesta fall svårare att taxera skogsrörelsen i de orter, der försågningen
eller förädlingen af produkterna skett, emedan taxeringsmyndigheterna
der icke haft den ringaste kännedom om huru
mycket trä handelsbolagen eller trähandlandena förtjenat på de
skogar, som köpts långt uppe i landet.» Ja det kan väl hända,
att det varit svårt för taxeringsmyndigheterna att göra detta,
men, såsom herrarne veta, hafva bolagen under lång tid haft
skyldighet att uppgifva sina verkliga inkomster för hvarje år,
dessa må nu hafva kommit från det ena eller andra hållet, och detta
sker genom utdrag af räkenskapsböckerna, vitsordade afl bolagens
revisorer eller andra personer. Man får väl såledas förutsätta,
att taxeringsmyndigheterna kunna hafva tilltro till dessa uppgifter,
och jag vet också, att de taga de lemnade upplysningarna
för godt.

Jag skall dock villigt medgifva, att en oegentlighet förefinnes
med afseende på beskattningen af skogsrörelse, ty de kommuner
utefter elfvarne långt uppe i landet, inom Indika skogsafverkningen
sker, erhålla icke någon direkt inkomst af densamma,
utan denna tillfaller de kommuner, der sågverken och lastageplatserna
äro belägna, och i senare tid åtminstone har man sökt fördela
förtjensten mellan lastageplatserna och sågverken. Men att
åstadkomma en ändring i detta förhållande är, såsom synes af
komitébetänkandena, svårt. Äfven från annat håll har man flera
gånger försökt råda bot för missförhållandet, men icke kommit
till något resultat. Någon åtgärd måste man väl dock vidtaga
för att minska missnöjet i de kommuner, der afverkningen sker.
Angående sättet härför vill jag dock icke tillåta mig att söka
gifva något uppslag. Det förefaller mig emellertid, som om saken
skulle låta sig genomföras, om man erhölle en särskild grund för
kommunalbeskattning utan sammanhang med bevillningen för den
upptaxerade inkomsten. Äfven på ett annat sätt kunde efter mitt
förmenande saken ordnas, om nemligen skogen taxerades särskildt
och åsattes ett visst värde, efter hvithet egaren finge erlägga skatt
under vissa år, och om vidare, sedan dessa år förflutit, ny upptaxering
och värdering af skogen egde rum, efter hvilken ny
bevillning under vissa år skulle utgå. Det kunde ju då understundom
hända, att skogens värde vid den senare taxeringen
kunde blifva högre än vid en föregående i följd af sparad skog och
högre värden å skogseffekterna eller andra förhållanden, men i
regel blefve det väl lägre till följd af gjorda afverkningar. Detta
är nu endast ett sätt, på hvithet jag har tänkt mig att denna
fråga skulle kunna lösas. Jag har intet yrkande att franställa.

Herr Bromée: Herr talman! Då bevillningsutskottet i o:e
punkten hemstält, att de motioner, som blifvit väckta i ämnet,
måtte anses besvarade genom hvad utskottet under punkt Do

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 41 2

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

hemstält, och denna kammare återremitterat första punkten, skall
jag be att få instämma i det yrkande om återremiss, som gjorts
angående denna tredje punkt. Jag gör detta så mycket hellre,
som jag just nu fått underrättelse om att äfven Första Kammaren
återremitterat denna punkt till utskottet. Enligt mitt förmenande
är det också nödvändigt att återremittera punkten, helst som utskottet
säger sig hafva haft för liten tia till att tänka på de
motioner, som blifvit väckta i ämnet, särskildt de vigtigaste af
dem, och å hvilka motioner utskottet här i tredje punkten hemstält
om afslag. Utskottet kunde härigenom beredas något mera
tid att tänka på dessa motioner.

Hvad vidkommer den ärade talare, som nyss förut har yttrat
sig här, skall jag icke tillåta mig att opponera mig mot honom
om hans åsigt och erfarenhet vid beskattningen af skogsrörelsen.
Jag vet mycket väl, att det linnes trävaruhandelsholag och trävaruhandlare,
som sannolikt samvetsgrant hafva uppgifvit sina
inkomster i de orter, hvarest förädlingen af trävarorna har skett.
Men jag vågar fortfarande påstå, att det är icke alla trävaruhandlare,
som samvetsgrant förfarit vid lemnandet af dessa uppgifter,
nej, de äro nog få.

. Det gläder mig också att höra, att en så aktad ledamot af
kammaren som herr Arhusiander, en person som har så mycken
erfarenhet i trävarurörelsen, nyss har erkänt, att det ligger orättvisa
i denna beskattningsmetod, hvilken icke låter de kommuner,
hvarest största vinsten förvärfvats, erhålla ett öre af denna inkomst.
Om än bevillningen skulle påläggas rättvist, tillkomma
de derpå grundade kommunalutskylderna icke den ort eller de
kommuner, som verkligen lemnat förtjensten, men väl under rörelsens
bedrifvande fått mottaga allt deraf följande obehag och
betungad fattigvård.

Jag skall bedja att få tillägga och betona detta, emedan jag,
då jag hade ordet på förmiddagen, icke nämnde det, nemligen att
de kommuner, hvarest den största rörelsen drifves och som icke
få ett öre i inkomst deraf, dessa kommuner hafva det nöjet att
få taga emot fattiga, lemlästade och iitslitna arbetare och deras
barn i fattigvård. I kommuner med stor skogsrörelse blir denna
utgift icke så ringa. Det finnes kommuner som haft rikedomar,
millioner, i skogar. Ku rå de icke om skogen, men de få nu deltaga
i utgifterna för dessa fattiga arbetare, som de fått från denna
rörelse.

Det är också med anledning deraf som jag ber att få instämma
i yrkandet om återremiss till utskottet, så att utskottet litet
bättre kan få tänka på denna vigtiga fråga.

Häruti instämde herrar Norberg och Nordin i Hammerdal.

Herr friherre von Knorring: Herr talman, mine herrart
Jag skall be att få yrka afslag på den motion, som herr Bromée
m. fl. väckt. Såsom motiv för denna min hemställan skall jag
be att få anföra hvad utskottet skrifver på sidan 32:

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

»Utskottet finner väl, att det nuvarande sättet för beskattning
af skogens afkastning ej kan anses vara tillfredsställande samt
att förty en förändring härutinnan är af behofvet påkallad. Då
emellertid denna fråga, såsom af det ofvanstående framgår, är af
en betydande räckvidd och står i sådant sammanhang med öfriga
bestämmelser rörande beskattning af fastighet och inkomst,
att den enligt utskottets mening icke kan såsom en fristående
fråga lösas, anser utskottet sig icke under nuvarande förhållanden
kunna försöka utreda densamma, helst som dertill skulle erfordras
vida längre tid, än som efter motionens väckande stått utskottet
till buds.»

Ej kunna herrarne gerna anse, att, sedan utskottet skref detta
motiv, någon »längre tid» kommit till utskottets disposition.

Då utskottet för öfrigt erkänt, att det nuvarande sättet för
beskattning af skogsafverkning icke är tillfredsställande, men
derjemte sagt, att frågan är af en mycket svårlöslig beskaffenhet,
vågar jag hemställa, om det verkligen är skäl i att återremittera
detta ärende till utskottet. Herrarne kunna ej gerna få annat
svar från utskottet, än att för närvarande måste motionen afslås.
Jag anhåller i följd deraf få yrka, att motionen nu blir utslagen.

Herr Collander: Herr talman! I olikhet med den siste ärade
talaren ber jag att få instämma med herr Eredholms yrkande om
återremiss. Då Första Kammaren återremitterat denna punkt, är
det väl lämpligt att äfven Andra Kammaren gör det, så att utskottet
må kunna taga frågan i betraktande.

Herr Bergendahl: Då det är fråga om att återremittera
denna punkt, återtager jag mitt yrkande och förenar mig med dem
som yrkat återremiss.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Punkten återremitterades.

§ 4.

Härefter föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets
utlåtanden:

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättring
af hamnen vid Stora ±tör å Öland,

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj ts proposition angående
restaurering af det så kallade gamla kungshuset i Stockholm, och
n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anvisande
af medel till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen.

Ang. förslag
till ny bevillningsförordning.

(Forts.)

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

§ 5.

Ang. anvisande
af medel för

Sveriges del- | ordningen förekom dernäst statsutskottets utlåtande n:o 68,
vertdsutstaii- i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anvisande af medel för
ningen år 1900 Sveriges deltagande i 1900 års verdsutställning i Paris.

i Paris. j en (]en 12 mars innevarande år aflåten, till förberedande

behandling af statsutskottet öfverlemnad proposition (n:o 59) hade
Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagt utdrag af
protokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att på extra stat för år 1898 till Kongl. Maj:ts förfogande ställa
ett anslag af 300,000 kronor, att användas till bestridande af kostnaderna
för Sveriges deltagande i 1900 års världsutställning i
Paris och till understöd åt teknici och arbetare för att besöka
nämnda utställning.

Utskottet hemstälde,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt
bifallas, att Riksdagen på extra stat för år 1898 till Kongl. Maj :ts
förfogande ställer ett anslag af 200,000, kronor att användas till
bestridande, af kostnaderna för Sveriges deltagande i 1900 års
verldsutställning i Paris och till understöd åt teknici och arbetare
för att besöka nämnda utställning.

Efter uppläsandet häraf anförde:

Herr Swartling: Herr talman, mine herrar! Trots det uttalande,
som kommerskollegium gjort, är jag fullt förvissad om,
att industrien i vårt land i allmänhet hyser föga intresse och
böjelse för att deltaga i den ifrågavarande utställningen. Men
det oaktadt lär man väl nära nog tvingas att göra det.

Jag delar den uppfattning, som utskottet uttalat, att deltagandet
i detta slags utställningar i främmande länder väl icke
bereder våra näringar fördelar, som kunna anses motsvara uppoffringarne.
Men det är —• som sagdt — af artighetsskäl, som man
måste emottaga sådana inbjudningar.

Hå så emellertid är förhållandet, är det enligt min uppfattning
också nödvändigt, att vårt land uppträder på det sätt, att
det kan anses vara fullt värdigt representeradt. Hetta kostar
penningar, och det kostar mycket penningar. Het är derför som
jag tror — och jag har velat uttala det nu — att om detta anslag
af Riksdagen beviljas, så kommer det icke att blifva tillräckligt,
ehuru det är en stor summa, 200,000 kr. Ja, ^jag hyser tvifvelsmål,
om ens det belopp, som blifvit af Kong!. Maj:t föreslaget,
eller 300,000 kr., skall visa sig fullt tillräckligt.

Jag ber emellertid att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Månsson: Herr talman! Ja, jag skall tillåta mig att
yrka bifall till utskottets förslag.

Med de ständigt återkommande anspråken i det här afseendet,
tycker jag nästan, att man borde nöja sig med den summa, som

Lördagen den b Maj, e. m.

N:o 41.

utskottet har föreslagit,
betänkandet, så undrar

Då Första Kammaren redan har bifallit Ang.anvisande
oo, oooioi jag, om det kan vara skäl i att Andra
Kammaren går längre. Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ^{agande \''
måtte bevilja lika stor summa nu, som sista gången det var fråga veridsutstsilom
ett sådant anslag till utställningen i Paris, nemligen 200,000 ningen år woo

kr. Jag hemställer om bifall till utskottets förslag. ‘ Paris (Forts.

)

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
I likhet med herr Swartling tror äfven jag, att ett anslag
af 200,000 kr. icke kommer att förslå för Sveriges deltagande
i utställningen i Paris, såvida detta deltagande skall ske på ett
Sverige värdigt sätt. Och sker det icke på ett för Sverige värdigt
sätt, vore det bättre att icke deltaga.

Utskottet har såsom skäl för att bestämma anslaget till
200,000 kr. åberopat det förhållandet, att ett lika stort anslag
gafs år 1878 för Sveriges deltagande då. Men, mine herrar, förhållandena
sedan dess hafva i mångt och mycket förändrats. Det
har t. ex. blifvit helt andra anspråk på utställningarne i fråga
om prydande anordningar o. s. v.; och detta kostar penningar. A
andra sidan har industrien i Sverige äfven ansenligt utvecklats
under de 22 år, som komma att hafva förflutit mellan 1878 och
1900. Nya industrigrenar hafva kommit till, hvilka böra framställas
inför hela verlden. Detta allt kräfver också ytterligare
penningar. Det är klart, att Kongl Makt skall försöka, att, om
endast detta anslag ställes till Kongl. Majrts förfogande, vidtaga
besparingar så mycket som möjligt. Jag tror dock icke, att det
skall blifva möjligt att få 200,000 kr. att räcka till. Jag förutser
därför, att vid en kommande riksdag Kongl. Maj:t måste återkomma
och begära ett ökadt anslag.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kamma''
ren biföll utskottets hemställan.

§ «.

Vid föredragning härefter af statsutskottets utlåtande n:o 69,
i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående disposition af patent- och varumärkesafgifter
samt vissa andra registreringsafgifter, begärdes ordet af

Herr grefve Hamilton, som yttrade: Herr talman, mine
herrar! I det nu föredragna utlåtandet framhåller statsutskottet,
att patent- och registreringsverkets kostnader för verkets publikationer
år 1896 uppgått till omkring 47,000 kronor, och derefter
säger utskottet: »Äfven med hänsyn dertill, att under detta år
särskilda kostnader föranledts genom utgifvande af ett register,
omfattande de under åren 1890—1894 meddelade patent, förefaller
det dock utskottet, som om förberörda utgifter uppgått till väl

fao 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

högt belopp, och att med iakttagande af nödig omsigt kostnaderna
för ifrågavarande ändamål borde kunna för framtiden mera begränsas.
»

Med anledning häraf skall jag be att dels få göra en erinran,
dels ock lemna några upplysningar.

Patent- och registreringsverket har att utgifva åtskilliga
publikationer på grund af de lagar, verket skall tillämpa. Utgifvandet
af dessa publikationer — publicerandet af varumärkestidningen,
af patentbeskrifningarne m. m. — hör kanske till patentverkets
icke minst vigtiga uppgifter. De afgifter, som uppbäras
af allmänheten, afse också bland annat just att betacka
kostnaderna för dessa publikationer. Nu kan verket icke precis
inrätta dessa publikationer huru som helst, utan särskildt med
afseende å patentbeskrifningarne måste, på grund af patentväsendets
internationella karakter, patentverket rätta sig efter
den coutume, som i det afseendet är gällande i andra länder. Publicerandet
af patentbeskrifningarne sker alltså på ungefär samma
sätt öfver hela verlden.

Den kostnad, som dessa patentpublikationer ådraga patentverket,
är i och för sig ingalunda hög i jemförelse med motsvarande
kostnad i andra länder; den är tvärtom mycket låg, om
man tager hänsyn dertill, att hos oss i denna kostnad ingår äfven
kostnaden för magasinering af de betydliga lager af publikationer,
som så småningom uppstå, och för hela distributionen. För detta
vidkännes verket icke någon särskild kostnad.

Men naturligtvis måste man likväl ständigt se till, att en så
betydande verksamhet icke blir för dyr. Då är frågan, om man
icke det gjort. Statsutskottet säger derom, att dessa kostnader
tydligen, äfven om man bortser från den betydliga ökning, som
egde rum år 1896, i hvad den afser utgifvande! af ett stort register,
dock ökats i allt för hög grad. Härmed kan väl dock utskottet
icke gerna åsyfta endast att kostnaden år från år ökats,
ty tydligt är ju, att kostnaden för publikationerna måste rätta
sig efter antalet patentansökningar. Men frågan är: har den
ökats äfven relativt?

I det hänseendet skall jag be att få lemna några upplysningar.
Jag bortser dervid från kostnaden för registret, som utskottet
särskildt sagt sig icke tala om, och jag bortser likaledes
från kostnaden för den af verket utgifna varumärkestidningen,
hvilken kostnad varit och fortfarande är temligen konstant —-jag håller mig blott till kostnaden för utgifvande af patentbeskrifningarne
och för annonserna i Posttidningen, hvilka kostnader
äro de som egentligen ökats.

År 1887 utgjorde denna kostnad 17,000 kronor i jemnt tal.
Sedan har den stigit så, att den år 1895 utgjorde 29,000 kronor.
Men år 1896 sjönk den till 27,000 kronor.

Ser man nu samtidigt på de inkomna patentansökningarne,
så utgjorde de år 1887 658, ökades sedermera år ifrån år till år
1895, aå de utgjorde 1,460, men sprungo sedermera år 1896 upp

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

till icke mindre än 1,715 — således just det år, då kostnaden för
publikationerna absolut taget hade minskats.

Men om man derefter, som tillbörligt är, jemför, huru det
förhåller sig med denna kostnad för publikationerna relativt till
antalet patentansökningar, så finner man att under det år 1887,
för 10 år sedan, i medeltal på hvarje patentansökning, som inkom
det året, föll en kostnad för patentbeskrifning och kungörelse i
Posttidningen af något öfver 26 kronor, har denna kostnad sedermera
successive minskats, så att den år 1893 utgjorde 25 kronor,
år 1894 20 kronor, år 1895 19 kronor och år 1896 endast 16 kronor.

Således är det visserligen sant, att kostnaden för publikationerna
har ökats hvartenda år och ökats högst betydligt, men deremot
har denna kostnad relativt taget nedbringats så betydligt att,
under det för 10 år sedan kostnaden för publikationerna i förhållande
till hvarje patentansökning var 26 kronor, vi nu iyckats
reducera densamma till något öfver 16 kronor.

Då jag lemnar denna upplysning, ber jag att icke missförstås
så till vida, som skulle jag förneka nödvändigheten att på ifrågavarande
område äfven fortfarande iakttaga den största omsigt för
att nedbringa kostnaden, hvilket, jag ber kammaren vara förvissad
derom, fortfarande skall ske.

Jag har intet yrkande att göra.

Vidare anfördes icke. Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 7.

Föredrogos och biföllos statsutskottets utlåtanden:

n:o 70, i anledning af Kongl. Majt:s proposition angående jordafsöndring
från förra regementschefsbostället Tegnaholm, IV2 mantal,
i Tegnaby socken och Konga härad af Kronoborgs län till
utvidgning af skolhusplan;

n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte
af mark mellan kronan och Vesterviks städj och

n:o 72, i anledning af tre särskilda framställningar af Kongl.
Maj:t om efterskänkande af kronans rätt till vissa danaarf.

§ 8.

I ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande Om ändrad ,
n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 § 13:o lydelse af 3 §

1 o -i i n„ r • 13 mom. tryck tryckfrihetsförordningen.

frihet,föZd Med

tillstyrkande af ifrågavarande, inom Andra Kammaren
af herr E. Sahlin afgifna motion, n:r 177, hemstälde utskottet i
detta utlåtande:

att Riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse
af 3 § 13:o tryckfrihetsförordningen, att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling:

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändrad
lydelse eif 3 §
13 mom. tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

§ 3.

Under de förutsatta vilkor, att, vid pröfningen af en skrift
eller ansvaret för densamma, de, på hvilka en sådan pröfning ankomma
kan, i fall, som tvetydiga synas, hellre fria än fälla, alltid
mera må fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens, än
på uttryckets lagstridighet, på skriftens åsyftning, än på framställningssättet,
och alltid utan rättighet att, i hvilket fall som
helst, draga obestämda slutföljder af uttrycken, skola såsom missbruk
af tryckfriheten anses:

13:o Framställning som sårar tukt och sedlighet; brottet skall
straffas enligt allmän lag, och skriften konfiskeras.

Såsom allmän regel — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — _ jcpe för brottsligt anses.

Häremot hade reservationer anmälts af herrar Gyllensvärd.
Andersson från Malmö och Nilson i Lidköping;
af herr Vahlin; samt
af herr Johnsson i Bollnäs.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Yahlin: Herr talman, mine herrar! Jag skall så kortfattadt,
som det är mig möjligt, fullständiga de uttalanden, jag
redan haft tillfälle göra i den reservation, som jag bifogat konstitutionsutskottets
betänkande i denna fråga.

Om man lemnar i sitt värde de auktoritetscitat, hvarmed
motionären — i mitt tycke kanske nog rikligt — fylt sin motion,
så återstår som verkligt faktiskt bevis för motionärens förslag
endast det förhållandet, att af sedan år 1888 anhängiggjorda
tryckfrihetsåtal i 5 fall af 13 den tilltalade blifvit frikänd. Hetta
synes mig alldeles icke vara ett resultat, som ger stöd för motionärens
uppfattning, nemligen att de i tryckfrihetsförordningen
gifna bestämmelser mot osedlig litteratur skulle vara så kraftlösa,
att man icke ens skulle kunna sätta i fråga att använda dem.
Hetta nu, om man ser på de faktiska bevisen; — det finnes verkligen
icke flera i motionen.

Motionären är icke heller så alldeles lycklig i sina citat.
Motionären anför, bland annat, Riksdagens skrifvelse af år 1893,
men motionären har måhända förbisett, att Riksdagen alldeles
icke i brister i tryckfrihetsförordningen, utan snarare i brister i
strafflagen trodde sig finna orsaken till den spridning af osedlig
litteratur, som vid tiden för aflåtandet af denna Riksdagens
skrifvelse onekligen förekom. Hetta förhållande har emellertid
— såvidt jag åtminstone har skäl att tro — hufvudsakligen genom
större uppmärksamhet från ordningsmagtens sida blifvit i väsentlig
mån förbättradt.

Om nu Riksdagen år 1893 tror sig se orsakerna till spridningen
af osedlig litteratur i brister i strafflagen, men år 1897 —

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

det vill säga 4 år senare — på motionärens anvisning tycker sig Om ändrad
upptäcka, att orsaken är brister i tryckfrihetsförordningen — om l’Jdelse af 3 £
den så skulle göra, så ligger ju redan deri ett bevis för — ellerfr^Xförordåtminstone
skulle mången deri vilja finna ett bevis för — att7 ningen.
Riksdagen i denna fråga icke lyckats bilda sig någon säker upp- (Ports.)
fattning.

Motionären har icke visat, hvad jag anser att han bort visa,

— att den osedliga litteraturen hos oss förekommer i någon större
mängd, lika litet som han visat, att den osedliga litteraturen hos
oss under senare tider på något oroväckande sätt ökats. Detta
vore emellertid enligt mitt förmenande just det bevis, som fordrades,
för att Riksdagen skulle kunna döma om tryckfrihetsförordningens
bristfälliga beskaffenhet.

Motionären synes mig egentligen endast med stöd af ett enda

— låt nu vara celebert— tryckfrihetsåtal vilja motivera en inskränkning
af tryckfriheten. Men för en dylik följddiger åtgärd
synes mig en enda tillfällig händelse vara ett nog svagt bevisningsmaterial.

Och olyckligtvis för motionären har icke heller utgången af
detta tryckfrihetsåtal lemnat tillräckligt stöd för motionärens
reformnit. Den allmänna opinionen, alltid det säkraste och bästa
värnet för missbruk af tryckfriheten —jag tror nästan, att jag nu
citerar ett uttryck i Riksdagens skrifvelse — har just i detta
fall visat sig tillräckligt kraftig för att åstadkomma, hvad kanske
en fällande dom icke skulle så säkert förverkliga, nemligen
de anmärkta styckenas uteslutande ur det åtalade arbetet. Den
allmänna opinionen har således visat sig tillräckligt kraftig för
att kunna stäfja råhet och osed. Under sådana förhållanden tror
jag icke det är behöfligt och jag tror icke heller det vore klokt
att skärpa strafflagen. Det skulle då kunna hända, att den lättare
kan drabba någon felande; men man får icke förgäta, att det
också skulle kunna hända, att den komme att skapa martyrer,
och att härigenom den skulle kunna omvända den allmänna opinionen
till sin motståndare.

Tryckfrihetsförordningen fordrar i sin 3 paragraf 13 moment,
för att den åtalade skall kunna fällas, att hos honom ett ondt
syfte skall kunna förutsättas, och juryn eger häruti fri bevispröfning.
Om motionärens förslag vore lag, skulle den åklagade
helt säkert i många fäll komma att fällas endast derför, att han
utan någon ond afsigt genom sin framställning råkat att såra
tukt och sedlighet. Men tukt och sedlighet äro i hög grad konventionella
begrepp, icke så litet beroende af dagens herskande mode.

Dessa begrepp äro olika hos olika personer, hos olika samhällslager
och de skifta med tiden. I följd härutaf skulle helt säkert, om
denna skärpning af tryckfrihetsförordningen, som nu är ifrågasatt,
blefve lag, en stor mängd åtal, synnerligen under tider då reaktionära
strömningar gjorde sig gällande och möjligen pryderiet
vore på högsta modet, komma till stånd, och ett icke obetydligt
antal författare eller utgifvare komma att fällas till ganska hårda

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. in.

Qm ändrad
lydelse af 3 £
13 mom. tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

straff. Jag anser mig i förbigående böra erinra, att straffet för
de förbrytelser, hvarom nu är fråga, förut högst 100 kronor, efter
införandet af nya strafflagen blifvit höjdt och kan sättas ända till
sex månaders fängelse. Brottens och straffens antal skulle nog
ökas. Den offentliga moralen, som kanske mången just värderar
så högt, derför att han icke kan se igenom den, icke, om jag så
får uttrycka mig, kan se den styggelse, som ibland gömmer sig
bakom den, skulle nog blifva mönstergill. Men att verkligen
sedligheten komme att vinna derpå, det tror jag icke blefve fallet.
Osedligheten kan också lära att maskera sig efter tidens mode
och komma fram under nya och andra former. Och för öfrigt
finnes det så mänga faktorer, som man skall räkna med, när man
vill höja ett folk med lagbud, så många kraftiga faktorer. Historien,
tror jag, har några varnande berättelser om försök i den
vägen. Jag skall erinra blott om en. Tacitus säger redan han:
»Och i sitt största förfall hade republiken det största antalet
lagar.» Den allmänna opinionen, som nu vid det senaste tryckfrihetsåtalet
— detta, som just gifvit anledning till motionen —
så enhälligt och kraftigt uppträdde, den skulle helt säkert under
nu antydda förhållanden i allt flera fall komma att ställa sig
på de många anklagades, på de många dömdes och straffades sida,
och följden härutaf skulle blifva, hvad den alltid blir då lagen
fäller, men allmänna opinionen frikänner, den nemligen, att lagen
komme att förlora i kraft och skyddande verkan och att dess
kringgående underlättas. Yi skulle kanske då få helsa välkommen
tillbaka en gammal bekant, en obehaglig bekantskap, ansvaringssystemet,
ett system, som, hvad motionären nog känner,
försvunnit, men icke i följd af en skärpning, utan i följd af en
mildring af lagen. Då först tror jag det skulle blifva fara för,
att osedlig litteratur hos oss kunde komma att med fördel spridas.
För närvarande tror jag verkligen icke, att detta är förhållandet.

Det hade ju varit att förvänta, att med de tidsströmningar,
som i flera hänseenden nu göra sig gällande hos oss, skulle ock
försök till inskränkning utaf pressfriheten komma att göras.
Motionären är icke ensam härom, om äfven andra attentat mot
tryckfriheten, jag vågar påstå mycket nära beslägtade med motionen,
men af vida farligare art, ännu icke bragts under hamrarnes
afgörande. Man har måhända velat vänta på utgången af motionärens
första stora debut. Men lyckas motionären som vägbrytare, så
kan jag försäkra honom — och jag tror icke jag behöfver det. tv
han vet det ändå — att andra skola följa hans spår i den nya
rigtningen och främst de, som så länge och ifrigt eftertraktat en
sådan förändring af juryinrättningen, att man kunde tysta alla
dessa obehagliga personer, som icke kunna lära sig, att man får
lof att tala tyst under tider, då det händer, att de magtegandes
samvete kan vara litet oroligt och ömtåligt. Sådana tider hafva
varit och sådana tider kunna ännu återkomma. Yi hafva nyligen
börjat skänka, eller kanske jag yttrar mig rigtigare, om jag säger,
gifvit på hand, att vi äro villiga att börja skänka bort representa -

Lördagen den 8 Maj, e. in.

N:o 41.

tionens magt åt Konungen. Kanske stämmer det icke så illa dermed, Om andrad
att vi just samtidigt dermed börja tänka taga de första stegen till ladelse af -H§
inskränkning utaf tryckfriheten. Det är små steg, skall man säga. fr^uhrord''
Men man kommer långt med dem också. Och föröfrigt gäller nog,'' ningen.
äfven i detta fall, den allmänna lagen för rörelse, att den påskyndas (Forts.)
af sig sjelf ju längre den får fortfara. Den stora konsten är
endast att bringa denna rörelse till stånd, och motionären har —
jag skall gifva honom det erkännandet — mycket klokt begagnat
sig af en tillfällig händelse, ett en skridt fall, som så upprört
sinnena hos en mängd känslosamma personer, att de blott se endels,
se blott faror från ett håll, så uppskrämt dem, att de förgäta, att
en så väldig, en så i allt ingripande kraft i den menskliga kulturens
och utvecklingens tjenst som tryckfriheten icke kan så snäft
begränsas, att den icke kan göra ondt, om den skall kunna fylla
sin uppgift att göra ovärderligt mycket godt.

Herr talman! På dessa skål och dem jag redan förut anfört
i min reservation yrkar jag afslag såväl på motionärens förslag
som utskottets hemställan.

Med herr Vahlin förenade sig herrar Collander, Zotterman,

JBromée, Nydahl, Staaff, Norman, Nordin i Sättna, Aidin, K. G.

Karlsson, Erilisson i Bäck och Thylander.

Herr Nilson i Lidköping yttrade: Ehuru jag är en bland dem,
som reserverat sig mot konstitutionsutskottets nu föredragna
utlåtande, är jag likväl ense med utskottet derom, att 13 momentet
i tryckfrihetsförordningens § 3 är mycket otillfredsställande och
kräfver en ny och bättre redaktion. Äfven jag vill hafva detta
moment så affattadt, att det lemnar ett verksamt skydd mot
osedlig litteratur. Men jag håller före, att hvarje ord, som införes
i detta moment i stället för de förutvarande, bör vägas på guldvigt,
och detta kan jag icke finna hafva skett i afseende på den föreslagna
formuleringen. Den lydelse 13 momentet skulle få enligt motionärens
och utskottets förslag synes mig vara allt för obestämdoch sväfvande,
och jag fruktar, att momentet skall genom deras förslag erhålla
en större räckvidd, än önskligt och nyttigt vore''. En sak är att
bereda skydd mot osedliga skrifter, en annan att värna ordets
frihet i vårt land. Begge dessa mål synas mig vara lika vigtiga
att hafva blicken fästad på. Derför vill jag hafva det ifrågavarande
momentet i möjligaste måtto så tydligt och bestämdt formuleradt,
att det icke kan finnas mer än en mening om dess rätta tolkning.

Den motion, som här är i fråga, inkom temligen sent till
Biksdagen, blef så godt som i en handvändning föredragen och
afgjord i utskottet och kan således knappast sägas hafva der
erhållit den mera allsidiga och grundliga behandling, som en så
vigtig och grannlaga fråga obestridligen bort kräfva. Icke heller
tror jag, att denna kammares ledamöter i allmänhet haft tid att
mera allvarligt öfvertänka och sätta sig in i denna fråga, upptagna
som de varit af de många andra stora och vigtiga ärenden, som

N:o «.

Lördagen den 8 Maj, e. in.

Om ändrad nu i riksdagens elfte timma i hög grad dragit deras uppmärksamhet
lydelsetill sig. Dessutom torde det väl icke vara så högeligen angeläget,
Tryckfrihets- denna grundlagsfråga redan vid innevarande riksdag blirafgjord.
furordningen. Blefve den ock nu antagen att hvila till grundlagsenlig behandling,
(Forts.) kan den dock icke förekomma till slutligt afgörande förr än vid
1900 års. riksdag. Ingenting är således förloradt med, att frågan
undanskjutes till en utaf de tvenne följande riksdagarna under
innevarande treårs-period.

Jag hemställer derför till kammaren att denna gång afslå
motionen. När den, såsom jag förmodar, sedermera om ett år eller
två återkommer, kan den hinna vara af motionären bättre genomtänkt
samt torde lyckas erhålla en fullständigare utredning i utskottet
och tillvinna sig mera uppmärksamhet och intresse i Riksdagens
kamrar, helst om den förekommer till behandling i ett tidigare
skede af riksdagen, då icke den mängd vigtiga ärenden hopat sig,
som vanligen är fallet mot riksdagens skit. Jag ber slutligen att
få tillägga, det jag anser, att en blifvande revision af tryckfrihetsförordningens
3 § bör omfatta icke blott det 13 momentet, utan
äfven åtskilliga andra delar af samma paragraf, hvilka äro lika
föråldrade och otidsenliga som den nu ifrågavarande. På nu anförda
skäl ber jag, herr talman, få yrka afslag så väl å motionen som å
utskottets förslag.

Herr Ljungman: Beträffande det nu föreliggande förslaget, är
detta resultatet af en lång föregående utredning och af en ganska
mångsidig sådan. Det har nemligen allt ifrån första stund då
frågan om revision af tryckfrihetsförordningen uppkom, icke varit
mer än en mening om, att icke 13 momentet i denna 3 § är på
otillfredsställande sätt affattad. Ingen af motståndarne här till
det nu föreliggande ändringsförslaget skall kunna nämna en enda
författare med något anseende, som det någonsin fallit in att taga
detta moment sådant det nu är affattadt i försvar. Derför väcktes
redan vid riksdagen 1869 af en så framstående tidningsman, som
herr S. A. Hedlund motion om ändring af ifrågavarande bestämmelse,
och detta hans förslag öfverensstämde i allt väsentligt med
den nu föreliggande motionens. Sedan behandlades frågan 1871
och 1872 af konstitutionsutskottet i dess förslag till ny tryckfrihetsförordning,
och derefter tog regeringen den om hand samt
utarbetade ett förslag, som tulstäldes tidningsredaktörer och
framstående publicister. Publicistmöten yttrade sig i ärendet, och
publicistklubben i Stockholm tillsatte en komité, som afgaf ett
ganska utförligt utlåtande, och alla voro ense om, att ifrågavarande
moment skulle ändras i ungefärlig öfverensstämmelse
med herr Hedlunds förslag eller på något liknande sätt. Resultatet
häraf i afseende på förevarande punkt blef det förslag, som
framlades till Riksdagen af regeringen 1887 i januari, och hvars
lydelse öfverensstämde med lydelsen af motsvarande bestämmelser
i strafflagen.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

>:o 41.

Nu är det ett faktum, som icke kan bestridas, att vederbörande
paragraf i strafflagen icke blifvit så misstydd eller gerna
kunnat så raisstydas, att deraf olägenheter uppstått, och enligt
min öfvertygelse gäller samma omdöme om de ordalag, som användes
i Kongl. Maj:ts år 1887 framlagda proposition med förslag
till ny tryckfrihetsförordning, hvilken också återupptagits af
motionären. De äro visserligen ej absolut tydliga och klara, ty
sjelfva språket är likasom menniskan sjelf ofullkomligt; men när
har man väl funnit någonting i menskliga förhållanden, som varit
fullt tydligt och klart? Skulle man ställa så höga anspråk på
lagar, då skulle man icke kunna stifta några lagar alls, helst om
det är sant att, såsom en skarpsinnig rättslärare och jurist yttrat,
det knappast finnes någon punkt i lagen så kort, att icke skicklige
jurister kunna hafva helt olika meningar om dess innebörd.
Emellertid är den nu föreslagna lagbestämmelsen så pass tydlig,
att man icke har att, i någon nämnvärd mån åtminstone, befara
någon ovisshet om dess betydelse; och vi få icke glömma att, beträffande
frågan, huruvida en skrift är brottslig eller icke, det
icke är domaren, som derom direkt dömer, utan en jury, och att
det fordras, att två tredjedelar af dennas ledamöter skola vara
ense om skriftens brottslighet, för att en fällande dom skall
kunna åstadkommas. Detta gör, enligt min öfvertygelse, att man
icke har någon den ringaste grund för fruktan att antaga motionärens
förslag. Herrarne kunna vara öfvertygade om, att en så
erfaren tidningsman som herr Hedlund icke skulle hafva väckt ett
sådant förslag, om han icke ansett, att förslaget vore godt och
att pressen icke hade något att deraf befara. Han hade såsom
bekant varit med i tider af både liberalism och stark reaktion.

Ser jag på förslagets praktiska betydelse, så tror jag, att det
äfven ur tryckfrihetens synpunkt är nödvändigt att vidtaga förbättring
uti ifrågavarande lagbud, ty intet skadar tryckfrihetens
sak så mycket, som att allmänna meningen är enhällig deri, att
bestämmelserna angående tryckfriheten äro otillfredsställande och
odugliga. Min öfvertygelse är således den, att de farhågor, som
man hyser för antagande af motionen, äro obefogade, och på den
grund skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hazén: Herr talman, mine herrar! Af intresse för
denna fråga skall jag be att få yttra några ord.

Det är uppenbart, att begreppen tukt och sedlighet tillhöra
omfånget af 13 mom. i 3 § af tryckfrihetsförordningen. Men det
torde kunna med fog sättas i fråga, om icke dessa begrepp kunna
anses ligga inneslutna äfven i 2 mom. af samma 3 §, der det
heter: »såsom missbruk af tryckfriheten skola anses: förnekelse af
en drud och ett lif efter detta, eller af den rena evangeliska lärarn.
Nu må man med uttrycket »den rena evangeliska läran» mena
hvad man vill, men säkert är väl, att tukt och sedlighet äro ett
vigtigt moment i denna rena evangeliska lära — för så vidt nemligen
man lägger något alls under detta begrepp. Nu har det

Om ändrad
lydelse af H §
ld mom.
Tryckfrihetsförordningen.

(Fortä.)

tf:o 41.

Lördagen den 8 Maj. e. m.

Om ändrad
lydelse af 3 §
13 mom.
Tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

visat sig beträffande dessa moment, att icke någotdera i och för
sig, ej heller båda tillsammans, sedda i sitt historiska sammanhang,
hafva varit mägtiga att städja denna skamliga pestsmitta,
som här och der innästlat sig i den s. k. skönlitteraturen. Man
har ömmat för tryckfriheten, och det må man göra. Men här
finnas också andra att ömma för, nemligen dem, som genom tryckfrihetens
missbruk förföras, förledas och söfvas uti sin sedliga
förvillelse. Här gäller det egentligen icke tryckfriheten, utan det
gäller tryckfrihetens missbruk, enär detta missbruk rigtar sin udd
mot det, som utgör samhällets heligaste grundvalar. Vi hafva
visserligen personer, som äro satta till att vårda tryckfriheten
och öfvervaka, att inga missbruk deraf ega rum, nemligen justitiekanslern
och justitieombudsmannen, men man kan just icke finna,
att de särskildt vidtaga något härför, och om någon gång en åtgärd
vidtages, så visar den sig på det hela kraftlös.

Af hvad jag nu sagt torde vara uppenbart, att åtgärder måste
vidtagas. Önskemålen beträffande dessa förändringar kunna vara
många. För min del skulle jag önskat gå längre än motionären;
ty när det gäller tukt och sedlighet, vill jag icke hafva dessa
begrepp så »flytande» som herr Vahlin, hvilken räknar dem för
konventionella begrepp, utan jag vill hafva ett uttryck, som ställer
det på den punkten, att man kände och visste och förstode, att
här gäller det tukt och sedlighet enligt kristendomens principer —
icke sådana de äro dikterade af konvenansen i en storstad eller
i en landsort eller flytande af tidehvarfvets olika karakter, utan
sådana de hafva sitt orubbliga fäste i en paragraf, som står öfver
alla andra paragrafer i den delen — jag menar »det sjette budet».
Men jag får medgifva, att ett litet steg är bättre än intet, och
derför vill jag, tacksam mot motionären, ansluta mig till hans
förslag, på samma gång som jag också är tacksam för att vi uti
denna långt framskridna tidsålder fått från konstitutionsutskottet
ett utlåtande, så pass sundt som det förevarande. Med blicken
fäst på de många förförde, de många förlorade, och med tanke på
att icke sånggudinnorna skola på en gång liksom sjunka ned, med
blicken rigtad derpå, att den sedliga stämningen i vårt land behöfver
höjas och lyftas upp, i stället för att sjunka ned, och att
det behöfver komma en renare och friskare kraft i vårt folk —
med tanke på allt detta vill jag hoppas, att Andra Kammaren
skall bifalla utskottets hemställan, på samma gång som jag vill
vara i den förvissning, att åtminstone en mycket, mycket stor del
af den rättänkande, sedlighetsälskande parten af vår svenska
nation skall helsa ett sådant beslut med glädje. Jag får yrka
bifall till såväl motionen som utskottets förslag.

Herr Höjer: Den ärade motionären, hvilken af åtskilliga
tecken att döma synes böja knä för helt andra gudar än dem jag
älskar, har vid innevarande riksdag väckt en motion, som, efter
hvad jag kan finna, syftar till en inskränkning af den svenska
tryckfriheten, och han har i detta sitt förehafvande åtnjutit det

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

moraliska understödet af såväl en del — men också endast en
del — af den konservativa pressen, liksom ock af det höglofliga
konstitutionsutskottet. Jag vill med upprigtigt hjerta lyckönska
till denna framgång.

För min egen personliga de! skall jag erkänna, att jag i ett
par stycken är af ungefär samma tanke som han. Jag tänker,
såsom motionären, att vår tryckfrihetsförordning, detta palladium
sedan 80 å 90 år tillbaka för svensk frihet, är icke materielt,
men formelt af en i många stycken otillfredsställande beskaffenhet,
och att den i sin tredje paragraf och specielt i denna tredje
paragrafs 13:de moment kan behöfva en omarbetning i det syfte,
som den ärade motionären har fram stält såsom önskligt.

Jag skall äfven erkänna, att denna mycket omtalade dikt,
som alldeles tydligt utgjort den yttersta anledningen till herr
Sahlins motion, och som är en del af en diktcykel, hvilken i sin

S,n hör till perlorna i den moderna svenska diktkonsten — jag
erkänna, att denna dikt är ingenting annat än en den allra
plumpaste cynism, en alldeles oförsvarlig estetisk förvillelse, som
uppkommit helt enkelt deraf, att den begåfvade skalden råkat ut
för det kolossala misstaget att tro, att allt, som förekommer i
naturen och menniskolifvet, skall kunna begagnas som motiv för
konstnärlig produktion.

Men sedan jag gjort dessa erkännanden åt den ärade motionären,
skall jag be att få göra ett par erinringar af ungefär samma slag,
som den förste talaren nyss gjorde från talarestolen. Det är alldeles
oförnekligt, att denna så illa affattade tryckfrihetsparagraf, detta
sä dåligt stiliserade moment dock varit effektivt nog att slå till
marken en hel del representanter för och utöfvare af den usla och
allra uslaste litteraturen. Jag kommer mycket väl i håg de för
öfrigt af motionären citerade tryckfrihetsprocesserna på slutet af
1880- och början af 1890-talet, och hvad jag vill säga är, att sedan
detta omtalade 13:de moment vid flera tillfällen användts och
visat sig verksamt, så har, om jag icke tager miste — och jag
följer med litteraturen ganska noga — denna litteratur moraliskt
taget icke försämrats, utan, så vidt jag kan bedöma, icke oväsentligt
i ton och hållning förbättrats.

Den andra erinringen, jag ville göra, är att skalden sjelf,
ehuru af juryn frikänd, ur andra upplagan af sin bok uteslutit
icke allenast den åtalade dikten, utan äfven en annan dikt, som
i estetiskt hänseende stod ojemförligt mycket högre, emedan den
allmänna opinionen vändt sig äfven emot den. Hvad betyder
detta? Jo, mine herrar, det betyder intet annat, än att det finnes
ett annat sätt att få bugt med vittre män, som råkat på afvägar,
ett annat sätt än anlitande af grundlagsbestämmelser och strafflagsparagrafer,
och det är att låta den allmänna opinionen verka
genom pressen. För min del anser jag, att med afseende på den
sköna litteraturen detta sätt att reformera den är mycket bättre
än någonsin sättet att anlita vissa paragrafer i den svenska tryckfrihetsförordningen.

Om ändrad
lydelse af X §
in mom.
Tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. in.

Om ändrad Jag erkänner emellertid, att när jag först läste herr Sahlins
lydelse af s Emotion väckte den hos mig tillfredsställelse, emedan jag var lifligt
T Lchfrihets- öfvertygad om olämpligheten af den nuvarande formuleringen af
förordningen, lagparagrafen. Jag tänkte, att just så som herr Sahlin föreslagit
(Forts.) skulle det vara. Jag tyckte, att formuleringen var så enkel, att
den påminde mig om historien om Columbi ägg. Men ju längre
jag funderade på saken, dess större betänkligheter fick jag. Mer
och mer kom jag till samma uppfattning, som den förste talaren,
den nemligen, att begreppet sedlighet icke är ett fixt eller till sina
konturer bestämdt, utan ett i yttersta grad flytande och obestämdt
begrepp. Under detta ord, mine herrar, gömmer sig icke blott
den verkliga sedligheten, utan äfven denna anständighet, om hvilken
.Kellgren fälde det bekanta uttrycket, att »anständigheten
kom, och sederna försvunno». Det är min öfvertygelse, att om
13:de mom. skulle förändras på det sätt, som den ärade motionären
föreslagit, och om det sedan skulle blifva fråga om att utgifva
en första öfversättning af en Boccaccios Decameron, en Byrons
Don Juan, en Grustave Flauberts Madame Bovary och många andra
den europeiska litteraturens mästerverk, så skulle med stöd af
denna paragraf utgifvaren råka mycket illa ut, och om en ny
Bellman skulle uppstå och utgifva nya Fredmans epistlar med
sådana sånger som t. ex.: »Ack du, min moder, säg hvem dig sände»,
eller »Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar», sä skulle han
med säkerhet riskera att åtalas och derefter för en kortare tid
hamna på Långholmen.

Nu kan man visserligen säga, att detta är att se spöken midt
på ljusa dagen. Hvar skulle man väl få en jury, så sammansatt,
att den komme att fälla sådana litterära produkter? Jo, mina
bästa herrar, jag skulle inom denna kammare kunna på några
minuter få fram 10 ä 20 sådana jurymän; de finnas i Stockholm
i hundratal och i legioner i Telge och Skråköping. Ingenting är
säkrare än det. Och om nu herrarne skulle fråga mig: huru äro
dessa personer beskaffade? Hvilka estetiska och moraliska åsigter
månde de hafva? så skall jag svara: jo, de hafva sådana åsigter,
att de anse, att man med ett stycke kalikå bör skyla Kronbergs
»jagtnymf» uti Nationalmuseum, att de finna Hasselbergs »farfadern»
i Humlegården ytterst oanständig och af sitt hjertas öfvertygelse
ropa derpå, att man bör sätta byxor på Apollo di Belvedere.
Jag är äfven säker derpå, att dessa herrar skulle tolka
ingressen till § 3 sålunda, att de åberopade fallen alls icke vore
»tvetydiga», och att de nyss citerade skrifternas »hänsyftning» vore
ingen annan än den att uppväcka känslor stridande mot tukt och
sedlighet; den åsyftningen skulle för dem vara alldeles klar.

Jag kommer derpå till ett hufvudskäl, hvarför jag, ehuru jag
erkänner önskvärdheten af en omredigering af den 3:dje paragrafen
i tryckfrihetsförordningen, likväl yrkar afslag å den föreliggande
motionen, och det är den, att jag icke med min röst vill möjlig föra

ett bönhaseri inom Sveriges vittra litteratur. Jag skulle
unnat tillägga äfven ett annat skäl. Om jag också delade herr

Lördagen den 8 Maj, e. m.

X:o 41.

Sahlins åsigter i allt, äfven i afseende på formuleringen af det Om ändrad
omtalade 13:de momentet, så skulle jag ändock icke vilja antaga l’Jde,se «f 3 §
det såsom hvilande till grundlagsenlig behandling vid 1900 års Tryckfrihet»
riksdag. Börjar man under dessa besynnerliga tider, när vinden förordningen.
blåser på det mest konstiga sätt, att tumma pa vår tryckfrihets- (Forts.)
förordning, och denna tumning har framgång, så är ingenting
säkrare än det, att det icke kommer att dröja länge, förrän man
försöker allt flere förändringar, till dess af vår tryckfrihetsförordning
endast trasor finnas qvar. Jag vill dermed hafva sagt, att
om herr Sahlin eller en af mina allra bästa konservativa vänner
eller det höglofliga konstitutionsutskottet, hvarmed jag icke är så
synnerligen god vän, om vare sig den ene eller andre komme och
bjöde mig den mest rationella förändring af tryckfrihetsförordningen,
så skulle jag under nuvarande förhållanden afböja anbudet
och säga: »Jag fruktar danaerna, äfven när de komma med
skänker».

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Hedin: Herr talman! Kammaren känner mycket väl,
att jag icke har för vana att dölja mina meningar, att jag till och
med har för princip att uttala dem, äfven när jag vet, att jag med
•dem stöter mot en fiendtlig opinion; och i detta fall anser jag
det för min ovilkorliga skyldighet att säga, att den mening, jag
i denna sak offentligen uttalade för ett fjerdedels sekel sedan, har
jag sedan dess icke funnit ringaste anledning att ändra.

Det ord, som någon gång yttrats här i kammaren, att man

för en fråga »för stor», skulle, synes det mig, i särdeles hög grad
unna lämpas _ på den föreliggande frågan. Motionärens förslag
är inskränkt till en enda fråga. Det är mycket lätt öfverskådligt.

Det är äfven i den meningen lätt att bedöma, att det icke afser
någonting annat än att med begagnande af samma ordalag, som
vi sedan fulla 30 år tillbaka känna ur strafflagen, göra en förseelse
eller förbrytelse, som, då den begås på något annat sätt
än genom tryckt skrift, är belagd med ansvar — göra den effektivt
åtkomlig för ansvar, när den begås genom tryckt skrift, ett
ansvar, som nu är beroende deraf, att en jury vågar taga på sig
att afgöra, huruvida författarens afsigt har varit så ond, som
enligt det ifrågavarande momentets nuvarande lydelse är förutsättningen
för straffbarhet.

Vidare har motionären icke begagnat sedlighetsintresset såsom
ett lockbete, på hvilket han har sökt att få ett annat napp.
Motionärens förslag är således, hvad man än i öfrigt om detsamma
må tänka, ärligt och rätt fram.

Kanske frågar någon: är den egenskapen då något att särskildt
tala om? Ja, herr talman, den är. När jag konstaterar
den nyss nämnda egenskapen hos motionärens förslag, så konstaterar
jag på samma ^ång hos detsamma en fördelaktig skilnad
från vissa andra dels ifrågasatta dels — enligt min tanke olyckligtvis
— genomförda förändringar i vår tryckfrihetslagstiftning.

Andra Kammarens Prof. 1807. N:o 41. 3

?f:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändrad Koiigl. Maj:t har särskildt icke varit lycklig i sina förslag
lydelse af 3 § f j]] reform af tryckfrihetsförordningen. Motionären behöfver icke
r,3iTT,- i likhet med Kongl. Maj:t år 1854, då genom kongl. proposition
förordningen, till Rikets Ständer föreslogs upphäfvande af tryckfrihetsförordnin(Forts.
) gens egenskap af grundlag — motionären behöfver icke i likhet
med Kongl. Maj:t med darrande stämma uttala en räddhågad
öfvertygelse derom, att hans afsigt icke skall misskännas af svenska
folket och dess ombud. Motionären har sagt, hvad han vill,
på ett sätt som, synes det mig, icke kan af någon missförstås.
Och det är mera än hvad man Kan säga om den kongl. propositionen
1854.

Trettio år efter den nämnda kongl. propositionen, en proposition,
för hvars skull en af de mest glänsande författarne på vårt
svenska tungomål anvisade åt kontrasignanten en plats inför framtidens
domstol mellan å ena sidan Herostratus, som brände Dianas
tempel i Efesus, och å andra sidan juli-ordonnansernas upphofsman
Polignac —- 30 år efter 1854 greps Kongl. Maj:t å nyo af en
stor oro för tryckfrihetens missbruk, och i följd deraf beslöt Kongl.
Maj:t den 28 november sagda år, att man skulle skrida till en
revision af tryckfrihetslagstiftningen. Sedan ett förslag till fullständigt
ny tryckfrihetsförordning blifvit utarbetadt i justitiedepartementet,
uppdrogs i slutet af 1886 åt nya lagberedningen
att inkomma med förslag till vissa äf den tillämnade revisionen
af tryckfrihetsförordningen påkallade ändringar i 7 och 10 kapitlen
af strafflagen, och de sålunda utarbetade förslagen till helt
ny tryckfrihetsförordning och till ändring af 7, 10 och 11 kapitlen
strafflagen framlades såsom kongl. propositioner för den första
Riksdagen 1887.

Hvad var nu anledningen till denna stora reformifver, eu
reformifver så stark, att den föranledde vederbörande att kasta
öfver bord sin förut uttalade grundsats, att 1864 års strafflag
företedde en sådan konseqvens, ett sådant sammanhang, en sådan
öfverjordisk harmoni, att hvarje partiel ändring'' af detta ensamstående
mästerverk, äfven om påkallad af skriande behof, dock
vore af ondo? Hvad var det, som föranledde vederbörande att
kasta denna grundsats öfver bord och föreslå en partiel förändring
af nämnda kapitel i 1864 års strafflag? Det officiel!
uppgifva skälet, uppgifvet i propositionen med förslag till ny
tryckfrihetslag år 1887, lyder sa, att »förnämsta skälet» vore
bristerna i gällande bestämmelser om ansvarighet för tryckt skrifts
innehåll. Som nu enligt en, jag tror, nog allmän erfarenhet
officiella motiveringar icke alltid med den önskvärdaste korrekthet
uttrycka de verkliga afsigterna, så tillåter jag mig att bakom
det officiel! uppgifna förnämsta skälet forska efter hvad jag tilllåter
mig kalla det verkliga.

Om hösten 1884 hade här inträffat ett ganska uppseendeväckande
tryckfrihetsmål, deri den åtalade frikändes för det honom
tillvitade brottet att hafva gäckats med ett af sakramenten.
Juryn, eller den del af juryn, som hade fält det frikännande

Lördagen den 8 Maj, e. in.

N:o 41.

utslaget — gifvit det frikännande utlåtandet, rättare sagdt — Om ändrad
som# således icke hade funnit författaren hafva gjort sig skyldig li/delse «/ •* §
till den förbrytelsen att hafva gäckats med altarets sakrament, rJ?clZ°ih»tsantastades
på det våldsammaste för den frikännande domen. Och förordningm.
hvarför? Månne derför, att man höll före, att juryn borde hafva (Forts.)
dömt honom för det brott, hvarför han var åtalad, emedan man
fann det otvifvelaktigt vara i hans skrift begånget och således
juryn hafva öfverträdt sin pligt, då den icke fält författaren för
detta brott? Kanhända att man på några håll klandrade juryn
derför, det vet jag icke. Men hvad jag vet deremot, det är, att
man klandrade juryn derför, att den icke hade fält författaren
för ett brott, för hvithet han icke var åtalad. Jag fäster naturligtvis
icke något afseende vid det fega slödder, som anlitar anonyma
bref för att angripa misshagliga personer med alla slag af injurier
och skymford; deraf har jag fått så mycket, att jag för
länge sedan var fullt härdad mot sådant. Deremot förtjenar det
att ihågkommas, att i en svensk tidskrift, utgifven af en universitetslärare,
en ungdomens ledare och uppfostrare, juryn angreps
på samma sätt, angreps derför att den icke hade fält författaren
för ett brott, för hvithet han icke var åtalad, angreps
derför att den icke hade fält författaren, ehuru han, enligt tidskriftsförfattarens
mening, hade på ett otillbörligt sätt talat om
äktenskapet och således gjort sig skyldig till en framställning,
sårande för tukt och sedlighet. Tidskriftsuppsatsförfattaren angrep
juryn med anledning deraf, att den skulle hafva trampat
sin pligt under fotterna, då den icke fälde den åtalade för det
verkliga eller förmenta — derom yttrar jag mig icke — brott,
som tidskriftsuppsatsförfattaren ansåg honom hafva begått, och
för hvithet han — icke var åtalad. Det torde också förtjena att
ihågakommas, att i en petition till Kongl. Maj:t, en petition,
undertecknad, som man har uppgifvit, af 10,000 personer — bland
dem funnos landshöfdingar och biskopar — till Kongl. Maj:t i
djupaste underdånighet frambars den skamlösa lögnen, att utgången
af det Strindbergska tryckfrihetsmålet — han var åtalad,
jag upprepar det, för gäckeri med ett af sakramenten — att utgången
af detta mål hade ådagalagt, att gällande tryckfrihetsförordning
icke innebure ett tillräckligt skydd för sedligheten.

Jag vet icke, huruvida Kongl. Maj:t har rigtat någon tillrättavisning
till dem, som genom en sådan petition sökt att missleda
Kongl. Maj:t. Det är kanske ändå värre, att nya lagberedningen
i det af Kongl. Maj:t infordrade yttrandet om ändring af
ett par kapitel i strafflagen icke underlät att äfven nämna denna
skan ’ "

iga om den verkliga
anledningen till den stora reformifver, som uppstod om hösten
är 1884. Under hägn af den opinion, att ett tryckfrihetsmåls
utgång både ådagalagt något, som genom det tryckfrihetsmålets
utgång icke kunde ådagaläggas, nemligen att tryckfrihetslagen
icke innebure tillräckligt skydd för sedligheten, att en jury hade

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändrad försummat sin pligt, då den icke dömt den tilltalade författaren
lydelse af 3 § fgr prott, för hvilket han icke var åtalad, företog mai} sig
Tryckfrihets- 1111 söka i vår svenska tryckfrihetslagstiftning dels införa ett
förordningen, nytt religionshat, gäckeri med kyrkans troslära, dels ock skärpa
(Forts.) — fördubbla — straffmaximum för ett annat brott, nemligen
gäckeri med gudstjensten. Och så följde med —jag kan väl säga
följde med på sladden — en bestämmelse om stratfansvarighet
för framställningar, hvaraf tukt och sedlighet sårades.

Detta var innehållet af den framställning, som kom från
Kongl. Maj:t till 1887 års januaririksdag. Nu kom frågan om
skydd för den inhemska rågodlingen i kontakt med frågan om
skydd mot gäckeri med kyrkans trosläror; Riksdagen blef upplöst,
men förslaget kom igen till majriksdagen.

J ag förstår icke rätt, huru det kommit till, att motionären i
sin historik förbisett detta märkliga faktum. Jag säger märkliga
faktum, ty under det att strafflagsförslaget kom tillbaka, kom
deremot icke den nya tryckfrihetslagen fram till majriksdagen,
utan endast en bit af densamma. Nu på våren 1887 hade Kongl.
Maj:t helt och hållet glömt bort hvad Kongl. Maj:t tänkt eller
åtminstone sagt i början af år 1887, nemligen att det förnämsta
skälet för en ändring af tryckfrihetslagstiftningen var brister i
gällande lagbestämmelser angående ansvarighet för tryckt skrifts
innehåll. Den frågan var alldeles utplånad; deremot kom — hvad
som var den verkliga hufvudsaken under alla dessa talesätt —
förslag om införande i tryckfrihetslagstiftningen af ett nytt religionsbrott,
gäckeri med kyrkans troslära, och skärpande af sträft
för gäckeri med gudstjensten.

Majriksdagen antog i vissa delar, förbättrade i andra, med
uteslutande af såväl nämnda skärpande som det nya religionsbrottet,
Kongl. Maj:ts förslag rörande strafflagen och, hvad ändringarna
i tryckfrihetslagen angick, så lät Riksdagen äfven dem
förfalla i hvad hufvudsak var och antog endast en straffbestämmelse
mot uppmaning till myteri eller uppror eller till våld å
person eller egendom.

Det är en liten historik, som jag af vissa anledningar skulle
vilja be kammaren lägga på minnet.

Jag kan icke veta det, men jag håller för troligt att, om till
Riksdagen hade kommit eu framställning så lydande som den,
rörande hvilken vi i afton hafva att besluta, den skulle haft
utsigt att blifva af Riksdsgen antagen, men då denna förändring
— jag erinrar om hvad jag nyss nämnde om, hur man begagnade
sig af jurydomen 1884 — blott kommit med såsom förevändning
för något annat, nemligen instiftande af ett nytt religionsbrott
och skärpande af straffet för ett annat, så föll frågan.

Det kan måhända vara skäl att lägga detta på minnet.
Kanske kan det vara skäl att öfverväga detta äfven å deras sida,
som ifrigt motsätta sig det nuvarande förslaget. Det är tänkbart,
att under vissa förhållanden en företeelse kan inträda, som
bereder ett gynsamt tillfälle att under skydd af det sedlighetens

Lördagen den 8 Maj, e. in.

N:o 41.

intresse, som så skamligt missbrukades 1884, komma fram med Om ändrad
den sannolikt icke öfvergifna planen att i tryckfrihetslagen och l''Jdelse af 3 §
i _ strafflagen införa straffbestämmelser mot religionsbrott, som rr ikfrihetshittills.
icke varit omtalade i våra lagar. Jag för min del önskar förordningen.
att vrida de vapnen ur deras händer, som syfta kanske längre, (Forts.)
än åt det håll, mot hvithet man ville gå för icke längre tillbaka
än år 1887.

Från det förslag, som jag nu angifvit, skiljer sig motionärens
helt och hållet. Han har sagt hvad han vill, och jag för min del
kan icke räkna ut, att han vill något annat än hvad han sagt.

För min del finner jag icke någon betänklighet mot att rösta
för det föreliggande förslaget. Jag kan icke förstå, att en förseelse
eller en förbrytelse — man må kalla det huru man vill —
som är belagd med straff i den allmänna strafflagen och således
kan straffas under förhållanden, då den sannolikt, åtminstone i
många fall, skall hafva en ringare räckvidd af verkan, skall vara
strafflös, när den begås genom tryckt skrift, då den sannolikt i
de flesta fall skall hafva en större räckvidd af verkan.

Jag ser för min del icke något intrång på den tryckfrihet,
som vi journalister — om jag får räkna mig bland dem — behöfva
för att efter mättet af våra krafter främja det allmänna
bästa, derigenom att det privilegium för tryckt skrift i jemförelse
med framställningar på annat sätt, som det nuvarande momentet
i tryckfrihetslagen medgifver, borttages, af det skäl, som jag nyss
nämnde, att en jury bör taga på sitt samvete att afgöra: har författaren
af denna skrift verkligen haft en så ond, en så förfärande
ond afsigt, som den, hvilken i tryckfrihetslagens meranämnda
moment uppställes såsom förutsättning för straffbarhet. Jag kan
icke se, att journalisterna hafva någon anledning att hålla på
ett sådant privilegium att fa vara mera gynnade än de, som
kunna komma i konflikt med strafflagen utan förmedling af tryckfrihetslagen.

Det är ganska visst, att den periodiska pressen arbetar och
måste arbeta under sådana förhållanden, att många förseelser mot
tryckfrihetslagen böra bedömas med det allra största undseende.

Men de fallen höra sannerligen icke hit. Här behöfver man icke
skylla på någon brådska.

Jag tror, att man genom antagande af denna förändring icke
gör något skadligt intrång i den tryckfrihet, som vi behöfva för
att kunna verka i upplysningens och odlingens, i rättens och frihetens,
i samhällets intresse. Trodde jag, att en sådan fara vore
för handen, så skulle jag väga denna fara mot faran af de missbruk,
som kunna begås, men jag ser icke till denna fara. Jag
ser deremot en fara deri att, om genom eu lieence, som är medgifven
eller möjliggjord genom eu lagbestämmelse sådan som det
ifrågavarande momentet i tryckfrihetslagen, missbruk af pressfriheten
kastade skugga på pressen och derigenom förderfvade
pressmännens uppgift, om derigenom det ideal droges ned, som vi
visserligen stå långt ifrån, men som vi dock väl söka att hålla

K:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändrad för ögonen såsom en kraft i kampen för hvad vi hålla för rätt
lydelse^af^3 § såsom någon tröst, när kampen slutat och när vi veta, att
Tryckfrihets- våra flyktiga alster äro invigda åt förgängelsen.
förordningen. Jag röstar för bifall till förslaget.

(Forts.)

Herrar Broström och Eriksson i Elgered förklarade sig instämma
med herr Hedin.

Herr Friherre Barnekow: Herr talman! Då jag inom ut skottet

biträdt det förslag, hvartill utskottet kommit, så har jag
under debatten gjort anteckningar särskildt rörande reservantens
och en talares på stockholmsbänken yttranden, som jag hade ämnat
att i afton bemöta, men efter den siste talai’ens anförande skall
jag icke trötta kammaren dermed, utan inskränka mig till att
instämma med honom och yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bestadius: Jag har varit af sjukdom förhindrad att

närvara i konstitutionsutskottet, då denna fråga der förehades
till behandling, och af enahanda anledning är jag icke heller nu
i stånd att egna frågan den allsidiga belysning, som den synes
mig väl förtjena. Några sidor af densamma vill jag dock fästa
mig vid, sidor, som synas mig vara af sådan beskaffenhet, att de
vid sakens slutliga afgörande böra ega den största betydelse.

Såsom billigt är, tager jag då först i öfvervägande ur juridisk
synpunkt, hvad möjligen lagbudet i fråga innebär, hvilka
olämpor det kan anses medföra och hvad meningen är med det
nya förslaget. Såsom eu utgångspunkt härför tillåter jag mig
att i kammarens minne återföra det nu gällande lagbudet. Det
lyder:

»Sedernas vanhelgd, vare sig genom offentliga läror till någon
last, särdeles den, som sårar ärbarheten, eller sådana ohöljda ochskändliga
framställningar af denna lasts utöfning, hvarigenom
främjandet af ett förderfligt lefnadssätt åsyftas.»

Sjelfmant erbjuder sig härvid den anmärkningen, att man
svårligen kan förstå eller ena sig om hvad som menas med »offentliga
läror till någon last»; och det bör väl vara ett lagbuds förnämsta
pligt att innehålla sådana föreskrifter, att de kunna för
en och hvar vara klara. Hvad återigen angår det senare momentet,
så förutsattes det, för att detsamma skall kunna tillämpas,
att det skall vara ådagalagdt, att författaren velat med den
skrift, som är i fråga, främja ett förderfligt lefnadssätt. Nu är
dock allmänt erkändt, att den gällande bevisningslagen alldeles
icke är egnad att i dagen lägga den inre bevekelsegrund, som
här skulle styrkas; och har författaren derjemte, såsom ofta händer,
förmåga att i en konstrik väfnad af ord insnärja eller insockra
tankens vidriga innebörd, då blir det än svårare för åklagaren
eller målsegaren att förebringa en sådan bevisning, förutan hvilken
straffbudet icke kan tillämpas.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

>'':o 41.

Nu är, så vidt jag förstår, meningen med det ifrågasatta Om ändrad
lagbudet icke annat än den att ifrån åklagaren vältra den bevisningsskyldighet,
som nu honom åligger och som han i de flesta Tryckfrihetsfall
icke lian åstadkomma, och i stället för det ordprål, som nu förordningen.
utmärker lagbudet, få ett, som är kort, tydligt och imperatoriskt. (Forts.)
Nu säges det emellertid, att, derest detta ifrågasatta iagbud varder
antaget, kommer det att erhålla en sådan omfattning, att
straff kan ådömas jemväl sådana författare, som i vetenskapligt
eller konstnärligt syfte utgifvit skriften. Men dervid vill jag
erinra, att denna anmärkning fullständigt bemötes deraf, att. i
ingressen till 3 paragrafen det tydligt står angifvet, att man vid
frågans afgörande skall taga hänsyn till syftemålet med den förevarande
framställningen. Man har således ingenting annat gjort
än att man, som jag nyss nämnde, från åklagaren vältrat beyisningsskyldigheten
och öfverlemnat pröfningen af förberörda fråga
åt dem, som lämpligen kunna pröfva densamma, nemligen de edsvurna
jurymännen.

Ser man saken ur denna synpunkt, tror jag, att talet om ett
attentat emot tryckfriheten icke förtjenar något afseende. Varder
detta lagförslag antaget, har man, synes det mig, i hög grad
främjat den tillbörliga omsigt, man bör hafva för ungdomen,, för
hvilken böcker af det slag, hvarom nu är fråga, äro synnerligen
förderf bringande. Jag är icke någon familjefader och icke heller
har jag fått åt mig anförtrodd ungdomens upptuktelse, derför.har
jag icke heller någon säker kännedom om, huru ungdomen i.ty
fall nu sig förhåller. Men ärligt kan jag bekänna, att, om jag
återgår till den tid, då jag sjelf kär ung, och tager hänsyn såväl
till mig sjelf som till mina jemnåriga, jag måste vittna derom, att
läsningen af de böcker, hvarom här är fråga, var ytterst förderfbringande.
Derför kan jag ock säga, att underlättandet af
tillgängen till en sådan litteratur uti det unga sinnet kan införa
»den matk, som aldrig dör, den eld, som aldrig utsläckes», och derför
synes mig ock, att man genom antagande af detta, förslag
kan för det unga slägtet bereda en förmån, hvars omfattning icke
lätteligen kan nog värderas.

Emot utskottets förslag hafva reservationer blifvit afgifna.

Den första af dessa har hufvudsakligen tillkommit derför, att
reservanterna icke ansett juryn vara lämplig att öfvertaga en
sådan skyldighet, som enligt det ifrågasatta lagbudet densamma
skulle tillkomma. Men mig synes, att ingen lärer väl bättre
kunna bedöma afsigten och syftemålet med en skrift än just dessa
domare.

Det har vidare anmärkts, att det finnes flera andra moment
än det nu ifrågavarande, som skulle behöfva ändras. Men deraf
följer icke, att man icke kan .vidtaga denna ändring, derför att
man icke föreslagit andra ändringar. Resonnementet härutinnan
synes mig kunna liknas vid det vanliga exemplet, att det bästa
är det godas fiende. ^Kan jag icke vinna allt på eu gång, tår jag
taga ett kort steg först.

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om andrad En reservation har äfven anförts af herr Yahlin. Jag erkänner
lydelse af 3 alltid nitet och uppsåtet hos honom, men det förefaller mig rätt
Tryckfrihets- °^a inträffa, att, då han söker att efter sin mening uppdraga
förordningen, grundlinjerna för samfundsordningen, han icke tager hänsyn der(Forts.
) till, att menniskan icke är som hon borde vara, utan sådan hon
är. Det synes mig derför, att de grunder, på hvilka han bygger
sin mening, i allmänhet icke hafva den fasthet, att man derå kan
med säkerhet uppföra något.

Han säger nu slutligen, att det icke finnes en tillfyllestgörande
bevisning derom, att pressförhållandena hos oss under senare tid
alltmer urartat. Derutaf anser jag mig berättigad att draga den
slutsatsen, att han anser, att pressförhållandena redan skulle vara
urartade, men att vi dock höra vänta med förändringen, till dess
att dessa förhållanden ännu mer urartat. Det synes mig blifva
en alltför lång väntan. Men jag skulle ej vidare fästa mig vid
detta, som möjligen af förbiseende kan hafva tillkommit.

Jag öfvergår i stället till att något beröra de anmärkningar,
som han i sitt muntliga föredrag här framstälde. Jag kan bestämdt
förneka, att det, såsom han sade, varit någons mening med
lagförslaget att göra ett attentat emot tryckfriheten. Meningen
är blott att i lagbudet få en tydlig bestämmelse, och mig synes,
att icke den gör något attentat emot tryckfriheten, som för densamma
vill hafva en bestämd begränsning, men väl den kan anses
vara en fiende till tryckfriheten, som vill, att den skall vara
obegränsad.

Meningen med förslaget har icke heller varit att göra ett
försök att med lagbud höja vårt folk. Nej, afsigten är allenast
den att med ett lagbud förhindra öfverträdelser, och om deraf
såsom eu mogen frukt skulle falla, att folket höjes i sedligt hänseende,
så är detta ingalunda förkastligt.

Den nämnde talaren påstod äfven, att hvad med tukt och
sedlighet förstås, skulle vara ett konventionelt begrepp. Jag tror
dock, att han med lugn skall kunna vända sig till nvilken besinningsfull
man som helst och han skall då få ett tydligt svar

Så hvad med tukt och sedlighet i vanlig mening åsyftas. Att af
enna grund yrka afslag på motionen synes mig vara i högsta
grad förhastadt.

Herr Yahlin har vidare påpekat, att tryckfriheten skulle
visat sig vara tillräcklig att åstadkomma uti ett af honom antydt
fall, hvad en fällande dom annars ej skulle hafva gjort, nemligen
att det åklagade stycket blifvit uteslutet i en senare upplaga.
Nej, hade författaren blifvit fäld, då är det gifvet, att han icke
vidare fått trycka skriften; men den omständigheten, att det åtalade
stycket blifvit uteslutet ur en senare upplaga, inverkar alldeles
icke på den fråga, som nu till pröfning föreligger.

Min ärade ungdomsvän, herr Höjer på stockholmsbänken, har
hållit en estetisk föreläsning, som vida gick öfver mitt förstånd.
Ty de lätta och lifliga tankar, som möjligen .deri förekommo, undgingo
alldeles min enkla uppfattning. Men skulle det så vara, att

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

han med denna sin föreläsning velat ådagalägga, att förslaget Om ändrad.
skulle vara ett attentat emot tryckfrihetens palladium etc., såhjdt\s* §

skall jag blott erinra honom derom, att det land, för hvars seder Tryckfrihet»-han kanske hellre böjer knä än för de gudar, som motionären har förordningen.
antydt, i förevarande fall icke har någon annan bestämmelse än (Forte.)
den, som nemligen förekommer i franska tryckfrihetslagen af den
30 juli 1881, att den varder underkastad straff, som utger en
skrift, som störer goda seder och derför straffas han med fängelse
från en månad till två år och plikt från 16 till 2,000 francs. Då
Frankrike icke ansett sig behöfva med starkare och skarpare

f(ränsel’ omgifva detta lagbud, då synes mig det nu föreliggande
agförslaget, som är med mera omsigt affattadt, jemväl icke kunna
för oss svenskar innefatta en obehörig inskränkning af tryckfriheten.

Det är en meningsflock, till hvilken jag skulle kunna räkna
samme min nyssnämnde ärade vän, som synes vilja, att den nu
gällande tryckfrihetslagen vore inristad på koppartaflor och för
evärdeliga tider gällande. Detta förefaller mig ganska egendomligt,
då samma meningsflock äflas, så mycket de förmå, att
få den gällande samfundsordningen att så ofta som möjligt byta
om klädnad för att rätt afpassa den efter dagens meningar och
villomeningar. Ligger det något berättigadt i denna sträfvan, då
synes det mig, att de ock borde taga under öfvervägande, om icke
och huru ofta ändringar i tryckfrihetslagen borde åvägabringas,
ty tryckfrihetslagen är ju till för att reglera och normera tankens
uttryck i skrift, och hvad finnes det väl mera, jag vill .icke säga
flygtigt, men ombytligt, än tanken och dess uttryck. År det så,
synes mig ock lagen böra afpassas efter de allvarliga skiftningar,
som härvidlag förekomma.

Jag kan icke finna, att det nu föreslagna lagbudet på annat
än lämpligt och varsamt sätt söker begränsa tryckfriheten i förevarande
hänseende. Jag kan icke finna annat än att, derest det
varder till lag upphöjdt, synnerligen afsevärda fördelar derigenom
skulle kunna beredas. Åt sådan anledning, herr talman, vågar
jag till kammarens lifliga behjertande öfverlemna samma förslag,
viss som jag är, att fäderneslandet derigenom skall tillskyndas
icke ringa fördel.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herrar Sandquist, Söderberg och Anderson i
Hasselbol.

Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mine herrar! Då
man går att pröfva en fråga, sådan som den förevarande, synes
det mig, som om det första, man bör söka sätta sig in uti, är det,
huruvida den art af brott, som det här gäller, är tillräckligt karakteriserad.
Det kan då sättas i fråga, huruvida den form, motionären
gifvit den ifrågavarande lagparagrafen, är sådan, att den

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändrad kan passa in på alla de variationer af detta slags lagöfverträdel lydehe

afji § serj som kunna förekomma. I detta afseende anser jag denna
Tryckfrihets- föreslagna alfattningen af paragrafen vara i högsta grad ofull förordningen.

ständig.

(Forts.) Ser man vidare till hvad motionären egentligen har åsyftat

med förslaget, stannar man tveksam, huruvida han syftar åt det
ena eller andra hållet. Han har visserligen i första delen af motiveringen
för sin motion sagt, att förslaget hufvudsakligen vore
förestafvadt af nödvändigheten deraf, att tryckfrihetsförordningen
komme att innefatta stadganden, som öfverensstämde med strafflagens
bestämmelser. Men då tnotionären kommit något längre
fram i sin motivering, framhåller han vidare, att skriftens »åsyftning»
icke bör anses ega afgörande betydelse i fråga om straffbarheten.
Undantag från denna regel borde ega rum »endast i
de fall, der det är alldeles uppenbart, att skriften i fråga är
tillkommen i vetenskapligt, allmännyttigt eller verkligt konstnärligt
ändamål, hvilket då bör af skriften och framställningssättet
deri tydligen framgå». Men äfven för det fall, att skriften är
tillkommen i vetenskapligt eller annat dylikt syfte, anser motionären,
att den bör kunna karakteriseras såsom varande straffbar,
enär densamma, äfven om författaren icke åsyftat att med sin
skrift främja osedligheten, ändock skulle kunna delvis användas
att främja just sådant syfte. Det synes mig vara i högsta grad
betänkligt att frångå de bestämmelser och den andemening, som
för närvarande äro inlagda i tryckfrihetsförordningen, nemligen
att det är syftet med skriften, som hufvudsakligen bör vara bestämmande
för, huruvida den är att anse som brottslig eller icke.

Motionärens påstående, att strafflagen för närvarande är stridande
mot tryckfrihetsförordningen så till vida, att strafflagen
icke upptager någon bestämmelse derom, att domstolen skall taga
hänsyn till huruvida syftet med skriften varit att främja osedlighet
eller icke, tror jag icke vara öfverensstämmande med verkliga
förhållandet. Jag vädjar i detta afseende till dem af herrarne,
som följt med domstolarnes utslag i dylika mål. Det förhållande,
att denna grundsats icke är tydligen uttryckt i strafflagen, bevisar
visst icke, att domstolarne vid fattandet af sina beslut och
bestämmandet af det straff, som skall den tilltalade åläggas, icke
taga hänsyn till den tilltalades syfte. Detta påstående tror jag
således innebära ett misstag, hvilket framgår äfven just deraf,
att genom affattningen af 18 kap. 13 § strafflagen, som i detta
fall skulle vara tillämplig, domstolarne ega att tillämpa en så
vidsträckt latitud som böter af några kronor till fängelse i sex
månader. När det således gäller icke ett tryckfrihetsåtal, utan
ett åtal för annan förbrytelse af denna art, nan således domstolen
ådöma den tilltalade blott några få kronors böter, men kan
också döma honom till sex månaders fängelse. Helt annorlunda
ställer sig förhållandet, då ett tryckfrihetsåtal föreligger. Då är
domstolen icke behörig att pröfva de bevekelsegrunder, som förelegat
hos den, som författat den åtalade skriften, utan det är

Lördagen den 8 Maj, e. in.

N:o 41.

juryn, som bestämmer, huruvida skriften skall anses vara brotts- Om ändrad
lig eller icke. Har juryn förklarat skriften vara brottslig, så är l,Jdel*e §
det domstolens skyldighet att tillämpa paragrafen utan afseende Tryckfriheupå
de bevekelsegrunder eller den afsigt, som legat till grund för förordningen.
skriftens författande. Detta är ett förhållande, till hvilket man (Forts.)
bör i hög grad taga hänsyn, då det gäller sådana frågor som den
här förevarande. Konstitutionsutskottets vice ordförande bär
också betonat, att domstolen vid bestämmandet af straffet icke
får taga hänsyn till de afsigter, som kunnat föresväfva skriftens
författare, men att deremot just juryn har denna rätt.

Detta förhållande skulle, med den snafva och korta, ofullständiga
karakterisering af brottet, som motionärens förslag till
affattande af förevarande paragraf innehåller, föranleda dertill,
att en jury, som visserligen anser en åtalad skrift vara brottslig
och att dess författare icke kan helt och hållet frikännas, men å
andra sidan finner brottet vara sådant, att endast ett obetydligare
bötesstraff derför bör ådömas, icke kan uttala sig om räckvidden
af det straff, som bör den åtalade ådömas, utan juryn har endast
att säga, huruvida han är skyldig enligt denna paragraf eller
icke. Erfarenheten visar, att i detta fall domstolarne tillämpat
den grundsatsen, att de i allmänhet tagit ett medium af de straffbestämmelser,
som äro i denna paragraf föreskrifna, och domstolarne
kunna naturligtvis icke göra annat, då de ju icke hafva
rättighet att ingå i pröfning af bevekelsegrunderna för skriftens
tillkomst.

Det synes mig derför vara nödvändigt, att, i sammanhang
med ändring af detta moment i 3 § tryckfrihetsförordningen,
hvilket jag i likhet med motionären anser böra undergå en förändring,
infördes sådana bestämmelser, att jemväl vid tryckfrihetsåtal
den tilltalade kunde af juryn dömas till strängare eller
lindrigare straff för förseelser af ifrågavarande art, på sätt nu
kan ske, när åtal för sedlighetsbrott handlägges vid domstol.

Det skulle då också vara lättare för vederbörande att få en person
fäld. Till följd af de hårda straff, som nu i allmänhet ådömas
den, som blifver fäld för tryckfrihetsbrott, hysa vederbörande betänkligheter
för att i dylika fall väcka åtal. Man låter udda
vara jemnt och låter mången gång skrifter spridas, som alls icke
borde blifva tillgängliga för allmänheten. Det är öfvervakandet
af dessa förhållanden, som här förtjena!’ att beaktas. Det är
vidare bestämmelserna om graden af det straff, som egentligen
borde drabba den ene eller den andre i förhållande till det brott,
som kan pröfvas vara begånget just genom skriftens affattande,
som jag anser böra undergå en revision i samband med ändringen
i tryckfrihetsförordningen. Jag håller äfven före, att tryckfrihetsförordningens
bestämmelser jemväl med afseende å juryns
sammansättning och dylikt böra undergå förändringar och förbättringar.

Jag hemställer derför till kammaren, om det verkligen kan
vara skäl att nu antaga en sådan partiel förändring som denna,

Nso 41.

Lördagen den 8 Maj, e. in.

Om ändrad hvilken icke förbättrar saken i det hela, utan ställer frågan på
lydelse af 3 § punkten, att den, som gjort sig förfallen till en ganska obeTryckfrihets-
tydlig förseelse mot tryckfrihetsförordningen, drabbas af samma
förordningen, straffbestämmelser som den, hvilken gjort sig förtjent af ett
(Forts.) mycket strängare straff. Under sådana förhållanden anser jag,
att förslaget för närvarande icke bör af kammaren antagas, och
hemställer derför om afslag. Jag gör detta så mycket hellre,
som jag tror, att litet hvar haft ganska svårt om tid att sätta
sig in i den fråga, som här föreligger, den räckvidd, som förslaget
eger, och de följder, som dess antagande skulle medföra. Jag
upprepar, att jag är den förste att erkänna nödvändigheten af en
ändring uti ifrågavarande paragraf; men lika litet som jag anser,
att nu gällande bestämmelser äro fullt tillfredsställande, lika litet
kan iag erkänna, att motionärens förslag afhjelper det anmärkta
missförhåll andet.

Jag ber derför, som sagdt, att få yrka afslag å utskottets
hemställan.

Herr Laurell: Herr talman, mine herrar! Efter det i allo
utmärkta anförande, som herr Restadius haft, skulle jag visserligen
kunna underlåta att nu yttra mig, då jag icke kan på ett
så utmärkt sätt som han vederlägga hvad som här har blifvit
sagdt mot antagandet af detta förslag; men jag anser mig, då
lag nu blifvit uppropad, vara skyldig att säga, hvad som egentligen
var orsaken till att jag dristade begära ordet. Det var herr
Höjers något lättsinniga yttrande, att han icke ville böja knä för
samma gudar som herr Sahlin. Jag får säga, att jag trött, att
vi allesammans skulle vilja göra detta, och mitt hjerta har på ett
särdeles kraftigt sätt sammanknutit sig med motionären just derför,
att lian framlagt denna motion och dermed visat sig vörda
den Gud, som gifvit oss det sjette budet, och jemväl tydligt och
klart i sitt ort lärt oss, hvad som menas med tukt och sedlighet.
Jag vill derför offentligen frambära mitt tack till honom, som
framlagt motionen, men icke blott detta, utan äfven till hela
konstitutionsutskottet, som tillstyrkte densamma på ett så i allo
kraftigt sätt, som synes mig här vara fallet.

Men jag går ännu längre. Jag är optimist och ser saken
ljust och tror derför, att om en stund hela kammaren skall antaga
detta förslag, och iag frambär derför på förhand min tacksamhet
till kammaren, derför att den, som jag tror, kommer att
bifalla denna grundlagsändring. Jag tror icke, mine herrar, att
jag tager fel deri, utan jag är öfvertygad om, att Andra Kammaren
Kommer att göra detta.

Ja, mine herrar, jag går så långt, att jag anser det vara
enligt med kammarens heder att utan votering antaga detta
förslag.

Hvad herr Johnsson i JBollnäs yttrade synes mig icke behöfva
bemötas, och jag förundrar mig öfver att han kunde komma fram
med något sådant, efter hvad herr Restadius i sitt utmärkta an -

Lördagen den 8 Maj, e. in.

N:o 41.

förande uttalat. Ja, mig synes, att herr Restadius så klart och Om ändrad
tydligt vederlagt honom, att någon vidare vederläggning ej är af 3 §
behöflig. Jag tror äfven, att kammarens ledamöter häri skola Tryckfrihetsgifva
mig rätt. förordningen.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till motio- (Forts.)
närens förslag och utskottets hemställan.

Herr K. G. Karlsson i Göteborg: Herr talman, mine herrar!

Som diskussionen dragit långt ut på tiden, skall jag yttra mig
mycket kort och ej upptaga tiden länge.

För min del ställer sig saken beträffande detta grundlagsförslag
så, att jag anser att, innan man beslutar sig för en så
vigtig ändring, det bör visas, att denna ändring är nödvändig.

Det förefaller mig, som om bevis härutinnan fullständigt hade
fattats, och det bär af flere talare påpekats, hurusom nödiga
korrektiv för brott mot sedligheten i det åsyftade hänseendet redan
till fullo förefinnas. Jag tror, att vi böra akta oss att gå
deras önskan till mötes, som tro sig draga i härnad mot osedligheten,
men som i sj elfva verket kämpa för hvad de anse vara rätt,
men som andra anse vara orätt. Jag vill härmed icke ha sagt,
att motionären och hans meningsfränder ha någon undermening
under det, som här är föreslaget, men jag tror, att den affattning,
som ifrågavarande § skulle få, i en kommande och kanske i
en nära liggande tid kan missbrukas.

Jag tror, att de, som ha gifvit lagen den form, som den nu har,
hade erfarenhet om och lefde närmare den tid, då friheten i detta
hänseende var mera kringskuren. Jag tror derför, att de med
full medvetenhet och fullt afsigtligt gifvit lagen den form den har.

Det var en talare på andra sidan, herr Restadius, som begagnade
tillfället att utslunga ett litet anatema öfver dem, som stå

{iå en annan ståndpunkt än han i detta afseende. Jag tror emelertid,
att vi lika mycket som denne talare hålla på och vilja
värna om ungdomens sedlighet. Men vi kunna ju skilja oss från
honom i det hänseendet, att vi icke alls äro öfvertygade om att
detta värnande behöfver vara förenadt med en lagstiftning, som
åtminstone kan misstänkas att vara tvetydig.

Jag ber, medan jag har ordet, få säga det att, om jag förut
hade haft den ringaste tveksamhet om huru jag skulle ställa mig
till detta lagförslag, så skulle denna tveksamhet fullständigt ha
försvunnit, sedan jag hörde den glädje, hvarmed det i motionen
framstälda s. k. reformförslaget mottogs dels af en talare på
smålandsbänken, och dels af en talare på bohusbänken.

Mine herrar! Den siste talaren på bohusbänken begagnade
tillfället att på förhand tacka kammaren för det bifall till motionen,
som han ansåg säkert, att kammaren skulle lemna. Jag
skulle härtill, med den kännedom jag har om Andra Kammarens
betänksamhet, vilja i all vördsamhet framkasta den frågan, om
icke talaren möjligen hade lyft på hatten, förrän herrn kom.

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändrad Ja g instämmer fullkomligt med den grånade talaren ifrån
hjdeitmom § Lidköping, som frågade, om det är skäl att nu i riksdagens sista
Tryckfrihets- kuTTime, då detta lagförslag kommit in så sent ock tillsammans
förordningen, med en sådan massa andra ärenden, att Riksdagens ledamöter
(Forte.) svårligen käft tillfälle att i allo betänka de följder, som ett antagande
af förslaget möjligen kunde medföra, om det, säger jag,
under sådana förhållanden är skäl att nu antaga lagförslaget.
Det är så mycket mindre skäl dertill, som, efter hvad som redan
af den åsyftade talaren påpekats, det icke föreligger någon
som helst brådska. Det kan ju ej i alla händelser bli någon ändring
förrän år 1900, äfven om herrarne i qväll bifalla förslaget.
Det är ännu två riksdagar qvar i perioden, under hvilka herrarne
kunna antaga ett dylikt förslag såsom hvilande, som sedan kan
blifva grundlag lika tidigt som detta. Jag tror icke, att kammarens
ledamöter äro så obestämda sina åsigter, att de frukta
att, om de ej rösta ja i qväll, så rösta de nästa gång anporlunda.

Herr talman! Jag ber att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Bergström: Herr talman! En af kammarens jurister
har förklarat, att den föreslagna lydelsen af 13 mom. af § 3 i
tryckfrihetsförordningen skulle vara kort och tydlig; och en ärad
talare på denna bänk har förklarat sig ej hysa någon betänklighet
mot den nu föreslagna formuleringen.

Jag erkänner, mine herrrar, att den föreslagna formen är kort,
men jag erkänner icke, att den är tydlig. Den är enligt min
mening oklar och obestämd, och den kommer enligt min tanke
att vid tillämpningen leda till ovisshet och osäkerhet. Det är
min öfvertygelse, att tryckalster, som ligga på alldeles samma
linie, komma att fällas af en jury och frias af en annan, om vi
nemligen antaga detta lagbud.

Den ärade ledamot af konstitutionsutskottet, som har plats
på elfsborgsbänkeu, hänvisade till, att den föreslagna bestämmelsen
har samma lydelse som motsvarande bestämmelse i strafflagen;
men det är dock en afsevärd skilnad mellan att tillämpa
strafflagen på förbrytelser eller förseelser, som såra tukt och sedlighet,
och att tillämpa en så formulerad § i tryckfrihetsförordningen.
I ena fallet är det den skolade domaren, som skall fälla
utslaget, och utan tvifvel äro de målen vida enklare; i det andra
fallet är det den icke juridiskt skolade jurymannen, som skall
afgöra, hvad som sårar tukt och sedlighet, och de målen torde
ofta bli vida mer invecklade.

Det har i tryckfrihetsförordningen för åtskilliga årtionden
tillbaka — nemligen i 1810 års tryckfrihetsförordning — funnits
en annan bestämmelse rörande sedernas vanhelgd vid sidan af den
nu förefintliga. Jag har ej sett i den historiska utredning, som
gifvits i motionen, att ett ord nämnts om denna bestämmelse,
men det är min bestämda öfvertygelse, att en sådan formulering
af stadgandet som den, som förekom i 1810 års tryckfrihetsförord -

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

ning, varit vida mera på sin plats, om man nu anser nödvändigt Om ändrad
att här införa en ny formulering. lydelse af .? §

Den ärade talaren på elfsborgsbänken talade om ungdomen Tryc^°^et,-och om det farliga inflytande, som en viss litteratur ban utöfva förordningen.

{)å densamma. Och ban bar sjelf afgifvit den bekännelsen, att (Forts.)
äsningen af dylika böcker har haft en ytterst skadlig verkan på
honom såsom ung. Detta yttrade ban med afseende på herr Höjers
anförande, men det kan väl aldrig vara den ärade talarens mening,
att man skulle kunna skära bort ur litteraturen de mästerverk,
på bvilka herr Höjer pekade. Det är ju alldeles klart, att
skrifter af erkändt stort värde kunna, om de sättas i origtiga
händer, verka skadligt. Men det är en sak. En annan sak är,
huruvida man helt och hållet skulle aflägsna dessa skrifter ur
litteraturen. Jag tror för min del, att den förste talaren i denna
fråga bär sett vida klarare och längre än de, som ha bestridt
hans mening. Och jag skall, herr talman, be att få yrka afslag
på utskottets hemställan.

Herr Hedelius: Jag ber att i korthet få till protokollet antecknadt,
att jag i den föreliggande frågan ansluter mig till den
uppfattning, som nyss uttalades af en talare på stockholmsbänken,
herr Hedin, och det gläder mig särskildt af skäl, som kammaren
torde förstå, att jag kan göra detta instämmande med den
talaren.

Jag ber vidare att få ansluta mig till herr Restadius; och på
de skäl, som dessa båda talare anfört, och på de af utskottet anförda
skälen vill jag instämma med dem, som yrka bifall till
utskottets hemställan, att det ifrågavarande grundlagsändringsförslaget
må förklaras hvilande.

Herr Branting: Det hade icke varit min afsigt att i denna
fråga begära ordet, eftersom jag haft tillfälle att så väl uti pressen
som i den församling af pressmän, som är''för herrarne bekant
under namn af publicistklubben, uttala hvad jag i denna fråga
tänker. Publicistklubben har i en resolution, som helt nyligen
antagits, med mycket stor majoritet för sin del tagit bestämdt
afstånd från förslaget och uttalat sig emot den Sahlinska motionen.
Jag ber att till en början få göra den förklaringen och det
förtydligandet af det, som jag nämnde, att det visserligen var
opposition emot beslutet ifrån ett par håll, ehuru väsentligen på
grund af formella skäl. Publicistklubben ansåg sig dock icke
kunna taga hänsyn till det yrkande på uppskof, hvarmed man
ville maskera sitt afslagsyrkande, enär det forcerade sätt, hvarpå
hela den Sahlinska motionen drifvits fram i riksdagens sista
stund, icke tillät möjligheten af ett ytterligare sammanträde före
frågans behandling i klubben. Jag ber äfven att få tillägga, att
uti denna klubb, som fritt förenar representanter för hufvudstadens
och landsortens publicister af alla möjliga skiftningar, var

Nso 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändrad det icke mera än 2 medlemmar af de till några och tjugu upp^^r/morJ
§ Syende närvarande, som anmälde sin reservation.

Tryckfrihets- Mot denna enhällighet inom publicistklubben i afseende på
förordningen, olämpligheten och obehöfligheten af det Sahlinska förslaget svarar
(Forts.) också — det vill jag äfven framhålla — en sällsynt och märklig
enighet inom stockholmspressen. Jag har icke haft tillfälle att
se, huru landsortspressen stält sig till förslaget, men herrarne
hafva sig helt säkert bekant, att äfven så rent konservativa organ,
som exempelvis Nya Dagligt Allehanda, hafva alldeles bestämdt
uttalat sig emot det förslag, som man här försökt drifva
fram.

Jag skulle emellertid, efter hvad jag sålunda haft tillfälle
att yttra på annat håll, icke hafva besvärat kammaren i qväll,
om icke det ledsamma inträffat, att en talare, för hvilken jag
hyser den största aktning, och hvilkens omdöme så väl som uttryckssätt
jag ofta haft tillfälle att i denna kammare beundra, i
denna fråga skilt sig från det läger, dit han eljest naturligen
hör, och ledd af en slags konseqvens — vill jag tro — med hänsyn
till ett föregående uttalande i en liknande fråga för öfver ett
qvarts sekel sedan, stält sig på den ståndpunkten, att det icke
är så farligt med detta förslag. Herr Hedin hade dock, synes det
mig, innan han bestämde sig för att intaga denna ställning, bort
beakta, att en annan af de veteraner i tryckfrihetens tjenst, som
1871 tillika med honom undertecknade ett uttalande, hvari man i
allmänna ordalag ville hafva fram en öfverensstämmelse mellan
strafflagens och tryckfrihetsförordningens bestämmelser — således
ett uttalande i samma syfte, som nu i en detalj herr Sahlins motion
— att en S. A. Hedlund i sin tidning på det bestämdaste
förklarat, att han icke nu under så ändrade förhållanden kan stå
qvar vid den ståndpunkt, som han år 1871 intagit. Han har på
grund af de erfarenheter, som ligga emellan år 1871 och nu, blifvit
betänksam och fruktar, att litteraturens frihet kan under de reaktionära
strömningar, som nu gå genom landet, komma att lida
till skada för hela landets utveckling, i fall man skulle införa en
bestämmelse, som — det kan icke bestridas, att så är — i högsta
grad möjliggör för en tillfällig opinion inom en jury eller inom
ett samhälle att förfölja en stor författare, som nationen kanhända
sedan, när han väl är fäld eller kanske är död, räknar bland sina
prydnader.

Det har förut af en annan talare på stockholmsbänken gjorts
några hänsyftningar på flere af litteraturens mästerverk i utlandet
och äfven något på de inhemska, och jag ber herrarne att hvar
och en efter sitt samvete afgöra, om icke herrarne, om herrarne
komme in i en jury och sutte der med denna paragraf, sådan som
den nu är föreslagen, framför ögonen, af dessa lakoniska ord
»sårar tukt och sedlighet» lätt nog skulle blifva påverkade till en
viss skygg stämning, till en viss förskräckelse för, att om det
åtalade arbetet också kanhända icke gör en sjelf någonting, det
dock kanske kan verka menligt på obefästade sinnen. Och om då

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

herr ar ne hade framför sig en nutidsförfattare, som icke ännu hun- Om ändrad
nit få en sådan ställning i litteraturen som de, hvilka redan hvila bJdelse «/ •* §
under torfvan, skulle icke herrarne då hafva lätt att döma mycket tmckfriKeurigorösare
och strängare, än om herrarne sutte i en jury, som förordningm.
dömer efter de nuvarande bestämmelserna, och äfven strängare än (Forts.)
hvad herrarne skulle göra, om herrarne enskildt meddelade sig
med sina vänner om hvad ni alla tänkte i saken? Kanske skulle
man då anse, att författaren gått litet för långt i ett visst afseende
och att han uttalat satser, som icke äro öfverensstämmande
med de gängse sedliga begreppen, men att dock häraf ingen synnerlig
skada följer, utom möjligen för personer, som icke tåla vid
att höra någonting, men för sådana — det måste vi slå fast — är
dock icke litteraturen skrifven.

För den ungdom, som man här i motionen vill skydda, är väl
dock icke verldslitteraturen till, utan den är till för mognade
personer. Och finnes det väl något i detta stora galleri på godt
och ondt, som icke kan missbrukas, som icke, om det kommer i
olämpliga händer och användes på olämpligt sätt, kan bära dålig
frukt? Tag t. ex. den bok, som heter Bibeln, som för många af
herrarne är så kär och dyrbar, tag den och ryck lös citat ur densamma
eller peka för ungdomen på vissa kapitel och kom sedan
och säg, om icke den boken kan falla under bestämmelsen »sårar
tukt och sedlighet»? Det skulle af ett antagande af detta förslag
följa konseqvenser, som jag tror skulle göra, att, om herrarne
taga sig tid att något tänka öfver dessa saker, herrarne dock
skulle draga sig för att helt hastigt i en sen vändning gå med på
förslaget.

Det har redan af en ärad talare på göteborgsbänken hänsyftats
på, att herr Hedin genom att gå med på förslaget kommit
i ett märkligt sällskap. Sedan dess har ännu en tredje af statskyrkans
prester bedt att få instämma med honom, och jag tror, att
när så är fallet, så bör man dock, när man ser frågan från venstersynpunkt,
men hyser den uppfattningen som han, att kanske
dock detta förslag icke är så farligt, se efter en smula i hvilket
sällskap man råkar. Finner man då, som här varit fallet, att
den ene efter den andre af dessa ärade representanter för den
svenska statskyrkan stiger upp och vittnar, att man här funnit
något, som är synnerligen godt, så bör man sannerligen blifva
mycket betänksam i fråga om sin ställning till förslaget. Vi
hörde också af den förste af denna kategori af talare, att man
redan ser efter, huruvida icke i 2 mom. af tryckfrihetsförordningens
3 § det skulle kunna läggas in en viss sedlighetsbestämmelse,
och derom kan man vara öfvertygad, att lyckas det så lätt
som genom en enskild motion att åstadkomma en väsentlig rubbning
i tryckfrihetsförordningens bestämmelser, så skola nya försök
att inskränka densamma icke så länge uteblifva.

Det har här talats om, särskildt af en ärad talare på stockholmsbänken,
herr Hedin, att man med den nuvarande lydelsen af

Andra Kammarens Prot. 1894. K:o 41. 4

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändrad momentet skulle tvinga juryn att taga på sig ansvaret att belydelse
af 3 § döiria, om en skrift är så ohyggligt brottslig, att den rent af
t 1ckfrihets- förutsätter ett ondt uppsåt hos författaren. Jag får emellertid
förordningen, saga, på grund af den erfarenhet jag har såsom medlem i icke så
(Forts.) få juryer i tryckfrihetsmål i Stockholm, att detta är ett ansvar,
som de flesta jurymedlemmar mycket lätt taga på sig, och det
har visats genom den statistik, som herr Vahlin anförde, att af
13 mål, som under de senare åren anhängiggjorts vid Stockholms
rådhusrätt, hafva icke mindre än 8 slutat med fällande. Det kan
väl dock tänkas, att sådana mål anhängiggöras utan giltig grund,
och man får väl icke alltid taga för gifvet, att blott en åklagare
uppträda bör den åtalade domfällas?

Så tycktes dock herr Restadius mena, då han ville framhålla
såsom den stora hufvudförtjensten hos förslaget, att det vältrade
öfver bevisningsskyldigheten från åklagaren och helt och hållet
lade pröfningen i juryns hand. År då detta någonting att eftersträfva?
Är det vanlig juridisk praxis eller är de t på något sätt
rättvisa, att bevisningsskyldigheten vältras öfver från åklagaren,
och att, sedan ett åtal kommit till stånd kanske på ganska lösa
boliner, det hela skall gå till en jury, som sedan dömer efter den
stämning, som för tillfället är rådande? Och — jag upprepar det
ännu en gång — i sådant fall ligger den faran nära till hands,
att juryledamöterna icke äro fullt upprigtiga, utan i viss mån
känna och betrakta sig blott som en det sedliga samhällets exekutiva
magt. En dylik uppfattning skulle då lätt spela in vid juryns
behandling af sina frågor.

Dermed är jag inne på en annan sida af saken. Huru lätt
går det ej för oss att, om vi upphäfva oss till domare öfver tukt
och sedlighet, beträda den väg, der ej längre nitälskan för tukt
och sedlighet för våra steg! 1 stället kommer — låt mig säga det
rent ut! — en dosis hyckleri med, och det gör för mig icke saken
bättre, att det blir det officiella samvetet och den officiella anständigheten,
till hvars värnande dessa tryckfrihetsåtal skulle
blifva anstälda.

Herr Restadius hänvisade till, att Frankrike med sin fullkomligt
fria litteratur kunnat lefva under en lagstiftning, likartad
med den, som herr Sahlin föreslagit. Ja, hade vi den franska
andan och uppfattningen i dessa, frågor, tror jag visst, att det gör
så temligen detsamma, hvad som står skrifvet i denna sedlighetsparagraf
i tryckfrihetsförordningen. I Frankrike går man till och
med kanske åtskilligt längre, än hvad de mest avancerade bland oss
skulle önska i afseende på att släppa tyglarna fria på detta område.
I alla fall, derom är här ej fråga, hvar gränsen bör dragas,
men det bör slås fast, att i Frankrike skulle hvarje försök att
föra pryderiets talan mot sundt förstånd i dessa fall, der skulle
hvarje försök att göra ett attentat mot något sådant som exempelvis
Operans väggmålningar eller Hasselbergs »farfadern» drunkna
i ett allmänt åtlöje från alla läger. Så skulle det ske i det landet,
och när så är förhållandet, behöfver man ej använda så pre -

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

ciserade bestämmelser som de, hvilka man här funnit af nöden att
omgärda tryckfriheten med.

Ja, mine herrar, jag skall ej vidare upptaga tiden, utan ber
att på anförda skal och då jag på intet sätt af den här förda
debatten blifvit öfvertygad om annat, än att verkligt stora faror
för den fria litteraturen skulle uppstå genom ett bifall till herr
Sahlins motion, få yrka afslag på utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag såväl å utskottets hemställan som å den i
ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra pro fio

sition en vara besvarad med öfvervägande ja. Som votering
ikväl begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 158 ja mot 65 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 9.

Herr talmannen anmälde härefter till behandling konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 1, med uppgift å hvilande förslag till
ändringar i grundlagar^

i hvad detsamma anginge ej mindre alla från 1895 års riksdag
hvilande förslag om grundlagsändringar än äfven det från
1896 års riksdag hvilande förslaget om ändring af 50, 70, 72, 98,
109 och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§
riksdagsordningen.

Ordet begärdes af

Herr Elowson som yttrade: Herr grefve och talman! Jag

tillåter mig hemställa, att kammaren nu må åtskiljas. Naturligtvis
böra dock dessförinnan inkomna ärenden anmälas äfvensom de framställningar
för öfrigt, som stå i sammanhang med afslutning af
ett plenum, göras. Men den fråga, som står närmast på föredragningslistan,
nemligen vissa delar af konstitutionsutskottets me -

Om ändrad
lydelse af 3 §
13 mom.
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

N:o 41.

52 Lördagen den 8 Maj, e. m.

morial n:o 1, bör icke lämpligen vid denna tid på dygnet företagas
till afgörande.

Jag hemställer alltså i den mening jag uttalat, att kammaren
nu må få åtskiljas.

Vidare anförde

Herr Hammarlund: Jag ber att få förena mig i herr

Elowsons hemställan, tilläggande som motivering, att, så vidt jag
minnes rätt, då detta förslag i fjor förklarades ^vilande, det förevar
så sent som mellan klockan 1 och klockan 2 på natten. Det
kan väl icke gerna vara lämpligt, att äfven det definitiva afgörandet
kommer att ske vid en så sen timme på natten.

Herrar Zetterstrand och Wavrinsteg instämde häruti.

Herr Månsson: Ja, måhända är det icke så behagligt att

företa ett så vigtigt ärende så sent, men å andra sidan kan jag
icke föreställa mig, att kammaren skulle vilja på annat sätt besluta
än att öfverlemna denna sak åt sin talman. Det är tredje
gången, om jag icke missminner mig, som en sådan fråga har
varit före, och hvarje gång har kammaren sagt, att det må bero
på talmannen, och jag föreställer mig, att vi äfven nu böra så
handla.

Med denna förutsättning tillåter jag mig, med afseende å den
gjorda framställningen, hemställa, att det må få bero på talmannen
att i detta fall slutligen bestämma.

Med herr Månsson instämde herrar Petersson i Boestad, Svanberg,
Boethius, Nilsson i Skärhus, Eklundh i Lund, Odencrants, Hansson
i Solberga, Höglund, friherre Bonde, Hjelmérus och Dahlstedt.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Herr talmannen
gaf propositioner dels på yrkandet om uppskof till nästa
plenum med behandlingen af förevarande ärende och dels på detsammas
omedelbara föredragning; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att konstitutionsutskottets förevarande utlåtande
n:o 1 nu skall enligt af herr talmannen gjord framställning
föredragas, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutit, att med ärendets föredragning
skall till nästa plenum anstå.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

53 N:o 41.

Omröstningen visade 141 ja mot 72 nej; och hade kammaren
alltså beslutat enligt ja-propositionens innehåll.

Herr talmannen föredrog härefter till en början det från 1895
års riksdag hvilande förslag om tillägg till § 33 riksdagsordningen,
och blef detta af kammaren antaget.

Härefter förekom i ordningen det från samma riksdag hvi- Ang. ändring
lande förslag om ändring af § 10, § 20, § 32 mom. 1 och § 33 af §§ ;o> 20>
riksdagsordningen, hvilket förslag var så lydande: riksdagsort ningen.

§ io.

För den, som blifvit till ledamot i Första Kammaren utsedd,
utfärdas vid valförrättningens slut fullmagt i två exemplar, af
hvilka det ena öfverlemnas åt den valde och det andra insändes
till justitiedepartementet. Fullmagterne, som, när valet verkstälts
af landsting, underskrifvas af dess ordförande, med kontrasignation
af landstingets sekreterare, och, då valet skett af stad,
undertecknas af stadsfullmägtiges ordförande jemte två af desse
fullmägtige, böra hafva följande lydelse:

>1 kraft af det riksdagsmannaval, som af N. N. landsting

(stadsfullmägtige i N. N. stad) blifvit den--förrättadt, varder

N. N. härigenom befullmägtigad att för en tid af nio år från
nämnde dag vara ledamot af Riksdagens Första Kammare.» Ort
och tid.

§ 20.

För den, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
utfärdas ofördröjligen fullmagt i två exemplar, underskrifna för
valkrets å landet af domhafvanden, för stad, som ensam sänder
riksdagsman, af stadens magistrat, och för valkrets, som består
af flera städer, af den magistrat, som valet slutligen handlagt;
och skall det ena exemplaret öfverlemnas åt den valde och det
andra insändas till justitiedepartementet. Fullmagterne böra hafva
följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den---hållits i N. N. dom saga»

(»N. N. valdistrikt af K. N. domsaga») eller »i N. N. stad»
(»städer»), »har N. N. blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens
Andra Kammare för en tid af tre år, räknade från och med den
1 januari nästkommande år» (eller om valet hållits till följd af
Konungens förordnande om nya val eller om riksdagsman eljest
afgått innan den tid, för hvilken han blifvit vald, tilländalupit:

»för tiden till den 1 januari år--—»), »hvarom detta län dertill

bevis och fullmagt.» Ort och tid.

§ 32.

1. Innan Riksdagen sammanträder, företages inför chefen
för justitiedepartementet, eller den Konungen i hans ställe för -

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Ang. ändring
af §§ 10, 20,
32 och 33
riksdagsordningen.

(Forts.)

ordnar, i närvaro af tre bland fullmägtige i rikets bank och tre
bland fullmägtige i riksgäldskontoret granskning af de till justitiedepartementet
inkomna, för Riksdagens ledamöter utfärdade fullmagter.
Denna granskning, som har till föremål att undersöka,
huruvida fullmagterne blifvit i föreskrifven form utfärdade, skall
vara fulländad sist å dagen före riksdagens början. Inkommer
fullmakt efter riksdagens början, skall granskning deraf genast
verkställas.

§ 33.

Så snart Riksdagen sammanträdt och berättelse om förloppet
af deri i mom. 1 af nästföregående § föreskrifna granskning blifvit
af chefen för justitiedepartementet, eller den i hans ställe förordnad
är, meddelad kamrarne, hvar i hvad dess ledamöter angår,
läte Konungen för hvardera kammaren tillkännagifva, hvilka bland
dess ledamöter förordnats till talman och vice talman.

Då i något af de fall, som i 91, 92, 93 och 94 §§ regeringsformen
omförmälas, Riksdagen på de i samma grundlags 95 §
nämnde vederbörandes kallelse sammanträder, eger hvardera kammaren
att, inom sig, välja talman och vice talman.

Innan talmän äro förordnade eller valde, efter thy ofvan sägs,
föres i hvardera kammaren ordet af den derstädes närvarande
ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och, der två eller flere
ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den af dem, som är
till lefnadsåren äldst.

I fråga härom anförde:

Herr Höglund: Då Första Kammaren redan förkastat de
nu upplästa paragraferna, och desamma således i ingen händelse
kunna bli lag, ber jag att få yrka afslag å desamma.

Herr Ljungman: Hvad beträffar det föreliggande förslaget,

har någon ovisshet rådt om huruvida det skulle vara möjligt att
antaga detta och på samma gång antaga det från 1896 hvilande
grundlagsändringsförslaget i riksbanksfrågan. Jag anser mig då
böra nämna, att åtminstone under ståndsriksdagarnes tid, d. v. s.
före år 1866, fans det ej någon tvekan i fall liknande detta. Och
det föreligger exempel på fall, alldeles fullt motsvarande detta,
från riksdagarne 1840—1841 och 1856—1858. Det lider derför ej
något tvifvel, att vi kunna antaga båda; och i händelse båda
vunne bifall, finge de sammansmältas till ett, på sätt som skedde
vid de båda nyssnämnda riksdagarne. Dessa förslag äro af hvarandra
alldeles oberoende och fullt fristående; men när samma
Riksdag förklarar förslag, som röra samma §, hvilande, brukar man
bifoga dem ett redaktionsförbehåll om en sådan sammanslagning.
Något sådant kunde naturligtvis ej ega rum år 1895; ty ingen
visste då, att ett förslag till ändring af § 32 riksdagsordningen
skulle komma nästa år, och år 1896 hade man ju ej rätt att fatta

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

ett dylikt beslut beträffande det förslag, som redan fans intaget
i 1895 års Riksdags beslut.

Då emellertid förslaget i fråga redan är af Första Kammaren
förkastadt, och det ju Rån vara lämpligt, att Andra Kammaren
fattar samma beslut på den grund, att ej tvifvelsmål må förefinnas
med hänsyn till det från år 1896 såsom kritande föreliggande förslaget,
skall jag, i syfte att undvika en tidsödande diskussion,
be att få instämma i "herr Höglunds yrkande.

Herr Johnsson i Bollnäs: Jag har förestält mig, att, då man

får att pröfva grundlagsändringsförslag, man bör taga uteslutande
änsyn till, huruvida grundlagsändringens innebörd är sådan, att
den förtjenar bifall, eller icke.

Nu har en talare på stockholmsbänken, som icke mot sjelfva
innehållet af förslaget haft något att anmärka, ansett att, då
Första Kammaren redan afslagit detsamma, äfven Andra Kammaren
borde afstå förslaget. Jag hemställer dock, huruvida det
förhållandet, att Första Kammaren afslagit grundlagsändringsförslaget,
utgör ett giltigt skäl att jemväl denna kammare bör afslå
en gång antaget förslag.

Det är icke utan all betydelse, såsom talaren förmenade, om
kammaren antager förslaget, äfven om det genom Första Kammarens
votum förfallit, enär Andra Kammaren bör uttala sig för
huruvida den föreslagna ändringen anses nödig. Med denna uppfattning,
och då jag anser att förslaget bör vinna bifall, beder jag
att få hemställa om bifall till detsamma.

Herr Månsson: Ja, man kan ju resonera som den siste
talaren; och det är ju alls ingenting, som hindrar, att. Andra
Kammaren antager de nu upplästa paragraferna, men jag vill
hemställa, hvad det tjenar till, då de i alla händelser redan fallit.
Det kan ju så vara, att man talar om förslaget och diskuterar
Jet en stund och t. ex. säger, att man gillar dess innehåll, men
då Första Kammaren afslagit förslaget, och det sålunda är fallet,
hemställer jag till hvar och en, om icke resultatet blir detsamma,
vare sig Andra Kammaren godkänner det eller icke. Och då förhållandet
är sådant, att Första Kammaren afslagit förslaget, kan
jag icke föreställa mig — äfven om, som jag tror, sympatier derför
finnas i denna kammare — att det tjenar till något att längre
diskutera frågan.

Då Första Kammaren redan förkastat förslaget, skall jag,
herr talman, be att få instämma med den förste talaren i hans
yrkande om afslag.

Herr A. Hedin: Till svar på den fråga, som nyss framstäldes,
hvad det tjenar till att antaga förslaget, skall jag be att få
upplyst, hvad det tjenar till att vi förkasta det?

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag kan icke neka till, att
det är ett besynnerligt skäl, som här framhålles för kammarens

Ang. ändring
rf §§ 10, 20,
32 och 33
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Ang. ändring votum, att nemligen, när Första Kammaren gjort det eller det,
0^/ocA%?°’ Andra Kammaren skall biträda detta beslut, äfven om den är af
riksdagsord- skiljaktig åsigt. Jag kan för min del icke godkänna denna prinningen.
cip, som herr Höglund synes drifva.

(Förta.) Då jag anser det föreliggande förslaget lämpligt och för Riks dagen

ganska fördelaktigt, kan jag, herr talman, icke annat än
yrka bifall till utskottets förslag. Vill Andra Kammaren, derför
att Första Kammaren redan afslagit förslaget, afslå detsamma,
må det vara kammarens sak, men jag vill icke vara med derom
på ett sådant skäl.

Herr Höglund: För min del har jag mycket svårt att för stå,

hvad sådana här akademiska disputationer skola tjena till.
De tjena ju icke till något praktiskt resultat.

Herr Pehrson i Törneryd: Ja, på det spörsmål, den
siste talaren gjorde, skulle jag för egen del vilja svara, att diskussionen
alltid tjenar till det, att den sätter kammarens ledamöter
i tillfälle att uttala sig öfver huruvida de vilja ha förslaget
i år lika väl som år 1895. Och då jag för min del icke
har något att anmärka mot förslaget nu, lika litet som jag hade
det förra gången, hemställer jag äfven nu om bifall till detsamma.

Herr Jansson i Krakerud: Jag begärde ordet med anledning
af en ärad talares på stockholmsbänken yttrande — då
han nemligen sade, att han undrade, hvad sådana här akademiska
disputationer skola tjena till. Ja, skola vi handla efter den
princip, han synes vilja föreslå, så hemställer jag till herrarne, hvad
någon diskussion i denna kammare öfver hufvud taget skall tjena
till — vi kunde ju bara vänta, tills Första Kammaren fattat sitt
beslut, och så toge vi det; det vore mycket beqvämt och enkelt.
Men då jag för min del icke vill vara med om att införa en dylik
princip, yrkar jag bifall till den föreliggande grundlagsförändringen.

Herr Zotterman: Jag vill framställa en fråga till den ärade
talaren på stockholmsbänken (herr Höglund): hvad skall det för
Andra Kammaren tjena till att fatta beslut och förklara ett
grundlagsförslag h vilande det ena året för att det följande året
afslå detsamma på grund af Första Kammarens exempel?

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt pro Sositioner

af herr talmannen gifvits å de gjorda yrkandena, blef
et ifrågavarande förslaget af Kammaren antaget.

Förslagen om ändring af dels § 34 och dels §§ 37 mom. 1
och 45 riksdagsordningen

antogos jemväl.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

Slutligen föredrogs det från 1896 års riksdag hyllande förslaget
om ändring af 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen
samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

Detta förslag var af följande lydelse:

Regeringsformen.

§ 50.

Riksdagen skall sammanträda i rikets hufvudstad, utom i de
fall, då fiendens framträngande eller pest eller andra lika vigtiga
hinder göra det omöjligt eller för Riksdagens frihet och säkerhet
vådligt. I dessa fall tillkommer Konungen att, efter samråd med
de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken och fullmägtige
i riksgäldskontoret, annan riksdagsort utsätta och kungöra.

§ 70.

När, i fråga om reglementariska föreskrifter för riksbanken
eller om riksbankens inkomster och utgifter eller om ansvarsfrihet
för fullmägtige i riksbanken, kamrarne stanna i stridiga beslut,
skola kamrarne derom hvar för sig rösta, såsom i nästföregående
§ sägs. v

§ 72.

Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti samt förvaltas
af dertill förordnade fullmägtige, efter af Konungen och
Riksdagen gemensamt stiftad lag.

Full mägtige för riksbanken skola vara sju, af hvilka Konungen
för tre år i sänder förordnar en jemte en suppleant och
de öfrige sex jemte tre suppleanter väljas af Riksdagen för tid
och på sätt i riksdagsordningen sägs. Den af Konungen förordnade
ordinarie ledamoten vare fullmägtiges ordförande, men må
ej utöfva annan befattning inom riksbankens styrelse. Fullmägtig,
som af Riksdagen vägrats ansvarsfrihet, skall afgå från sin befattning.
De af Konungen för fullmägtig eller suppleant meddelade
förordnanden må återkallas, när Konungen så prof var
skäligt.

Riksbanken allena eger rätt att utgifva sedlar, som för mynt
i riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas
af banken med guld efter deras lydelse.

§ 98.

I händelse justitieombudsmannen, under det riksdag är församlad,
afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår,
skall Riksdagen i embetet genast insätta den man, som blifvit
till hans efterträdare utsedd. Skulle justitieombudsmannens utsedde
efterträdare, under riksdag, afsåga sig det erhållna förtroendet
eller i justitieombudsmansembetet insättas eller med

Om ändring af
50, 70, 72, 98,
109 och 111 §§
regeringsformen
samt 32,
65, 68, 71 och
7 3 §§ riksdagsordningen.

]V:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring «/döden afgå, utväljes, på ofvan stadgade sätt, en annan behörig
loff ''och 7‘ui Té!nan * hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan riksregeringsfo^
dagarne, skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af Riksdagen
me?» samt 32, välde fullmägtige i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret
65, 68, 71 och utöfvas.

73§§riksdags- g

ordningen. ö

(Forts.) Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än

den varit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen, såsom
i riksdagsordningen sägs, förordnar om nya val till båda kamrarne
eller den ena af dem, i hvilka fall Riksdagen skall, med bibehållande
af sin egenskap utaf lagtima, sammanträda å den tid,
inom tre månader från det Riksdagen blef upplöst, som Konungen
bestämmer, samt må ej vidare af Konungen upplösas förr än efter
fyra månader från det senare sammanträdets början.

Urtima riksdag eger Konungen, när han för godt finner, åtskilja,
och vare urtima riksdag alltid upplöst, innan tid för lagtima
riksdags sammanträde infäller.

Der så oförmodadt skulle hända, att riksdag, när den afslutas,
icke hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt
belopp sig åtagit, fortfare den .förra statsregleringen och bevillningen
intill nästa riksdag. Är åter bevillningens hela belopp
bestämdt, men kamrarne icke om fördelningen deraf ense, då skola,
efter den faststälda bevillningssummans förhållande till den, som
vid föregående riksdag blifvit fördelad, de i den sista bevillningsförordningen
stadgade artiklar jemnlikt ökas eller minskas; och
uppdrage Riksdagen åt de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken
och fullmägtige i riksgäldskontoret att en ny bevillningsförordning
på sådan grund uppgöra och utfärda.

§ in.

Beskylles riksdagsman för grof missgerning, må han ej i häkte
kunna inmanas, förr än, efter anstäld ransakning, domaren sådant
skäligt pröfvat, så vida han ej å bar gerning funnen varder; dock
galle, om han, efter domstols kallelse, sig ej inställer, hvad allmänna
lagen i thy fall stadgar. Ej må riksdagsman i andra fall,
än som i denna och nästföregående § sagda äro, sin frihet beröfvas.

Fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt Riksdagens
revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar
utan af Riksdagen allena, och enligt dess instruktioner,
ej eller till redo och ansvar ställas, utan efter Riksdagens beslut.

Riksdagsordningen.

§ 32.

1. Den, som blifvit till riksdagsman vald, skall, första
gången han efter valet till riksdag sig inställer, inför chefen för
justitiedepartementet, eller den Konungen i hans ställe förordnar,
sin fullmagt till granskning uppvisa å den dag Riksdagen sam -

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Pf:o 41.

manträder eller, om riksdagsman senare sig inställer, så snart Om ändring af
derefter ske kan. Denna granskning, som skall ske i närvaro af josocÅi/iss
tre bland de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken och tre röring sferbland
fullmägtige i riksgäldskontoret, har till föremål att under- 7nen samt 32,
söka, huruvida fullmagterne blifvit i föreskrifven form utfärdade, ds, 71 och
och skall vid den riksdag, för hvilken nya val af begge kamrarnes
eller enderas samtliga ledamöter egt rum, vara inom tre dagar
fulländad, men vid andra riksdagar samma dag, då fullmagterne or 9‘
uppvisas.

2. Hvardera kammaren tillkommer dock sedan att pröfva
behörigheten till riksdagsmannakallets utöfvande, ej mindre för
sådana dess medlemmar, hvilkas fullmagter ej blifvit godkända,
än äfven för dem, emot hvilka eljest, till följd af denna grundlag,
anmärkning förekommer. Den, om hvars riksdagsmannarätt fråga
är hos kammare väckt, bibehåller emellertid sin befattning såsom
ledamot i kammaren, intill dess han blifvit dertill obehörig förklarad.

§ 65.

Här, i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter,
eller om ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken, eller om riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter,
kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts
förslag varda sammanjemkade, skola begge kamrarne hvar för sig
rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande
den mening, som dervid erhåller de flesta ledamöters af båda
kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut.
För att vid sådan omröstning förekomma lika antal röster,
skall i Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel, hvilken,
i händelse de öfrige sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas
och afgör frågan. Är pluralitet redan vunnen, bör den a Ilagda
sedeln ouppbruten genast förstöras.

§ 68.

Till följd af regeringsformens 96 § skall hvarje lagtima Riksdag
förordna en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man
att hafva tillsyn öfver lagarnas efterlefnad af domare och embetsman
samt att inför den riksrätt, som i bemälde grundlags 102 §
till dess inrättning och göromål beskrifves, eller vid andra vederbörliga
domstolar, i laga ordning tilltala dem, som i sina embetens
utöfning anses af veld, mannamån eller annan orsak hafva någon
olaglighet begått eller underlåtit att sina embetspligter behörigen
fullgöra.

Denne Riksdagens justitieombudsman, hvilkens rättigheter och
åligganden ytterligare så väl i regeringsformen som genom särskild
instruktion utstakas, väljes af fyratioåtta för tillfället
nämnde valmän, af hvilka hvardera kammaren inom sig utser
tjugofyra. Desse valmän, hvilka böra till valförrättningen sam -

N:o 41.

Lördagen den 8 Jlaj, e. m.

Om ändring af manträda samma dag, då de blifvit utsedde, och ej må åtskiljas
m 7in ^örr än va^et ,är fulländadt, skola först samfäld^ medelst slutna
regeringtfor- se(llar, hvar för sig föreslå den man, som de anse böra komma
men samt 32, under omröstning. Falla dervid rösterna till mer än hälften på
65, ös,. 7i och en man, är han behörigen vald. Äro åter rösterna så delade mellan
73ordn!^de7‘ sådan pluralitet för någon icke egen rum, anställes ny

TfTTT omröstning med slutna sedlar till antagande af den, som de flesta
018ö rösterna erhållit, eller, om han icke antages, af den, som näst
honom blifvit af de flesta kallad o. s. v. Skulle, sedan alla omröstningarna
sålunda försiggått, likväl ingen hafva erhållit den
här föreskrifna pluralitet, anställes ny omröstning öfver alla dem,
som vid den första omröstningen blifvit satte i fråga; skolande
den, som erhållit de flesta rösterna, anses behörigen vald.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då justitieombudsman utses,
och på enahanda sätt, välja en man af de egenskaper, som
hos denne embetsman erfordras, för att honom efterträda, i fall
han, innan nästa lagtima Riksdag anstalt nytt val af justitieombudsman,
skulle med döden afgå, samt att utöfva embetet under
den tid justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller
annat laga förfall derifrån hindrad.

I händelse justitieombudsmannen, under det riksdag är församlad,
afsäger sig förtroendet, eller med döden afgår, insätter
Riksdagen genast i embetet den man, som blifvit till hans efterträdare
utsedd. Skulle justitieombudmannens utsedde efterträdare,
under riksdag, afsäga sig det erhållna förtroendet eller i justi tieombudsmansembetet
insättas eller med döden afgå, utväljes på
ofvan stadgade sätt en annan behörig man i hans ställe.

Inträffar något af dessa fäll mellan riksdagarne, skall Riksdagens
rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde fullmägtige
i riksbanken och fullmägtige i riksgäldskontoret utöfvas.

§ 71.

1. De sex fullmägtige i riksbanken, hvilka enligt 72 § regeringsformen
skola utses af Riksdagen, väljas å lagtima riksdag
för tiden från valet, till dess sådant val under tredje året derefter
försiggått. Två af de utaf Riksdagen utsedde fullmägtige skola
årligen afgå. Har af Riksdagen utsedd fullmägtig före utgången
af den bestämda tjenstgöringstiden afgått, eller har ansvarsfrihet
honom vägrats, anställes val för den tid, som för honom återstått.

2. Riksdagen skall jemväl välja fullmägtige att, jemlikt
särskildt reglemente, förvalta riksgäldskontorets medel och tillhörigheter.
Desse fullmägtige skola vara sju och väljas å lagtima
riksdag för tiden från valet, till dess sådant val under tredje året
derefter försiggått. Ordförande bland fullmägtige välies särskildt.
Af de öfrige sex skola två årligen afgå. Har fullmägtig före
utgången af den bestämda tjenstgöringstiden afgått, eller har
ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val för den tid, som för
honom återstått. Da val af ordförande eger rum, utses denne
före öfrige fullmägtige.

Lördagen den 8 Maj, e. in.

5:o 41.

3. Val af fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret Om ändring of

verkställas genom fyratioåtta valmän, af hvilka hvardera kärn-50’ 70''h72''9gä
maren inom sig utser tjugofyra. Valen ske med slutna sedlar, regeringsform
Val för längre tjenstgöringstid verkställes före val för kortare, men samt .va,
Afgående fullmägtig kan återväljas. 65, 68, n och

4. Fullmägtige välje sjelfve bland sig vice ordförande; egande 73§§riksdagtden,
som bland fullmägtige förer ordet, afgörande röst, derest i

frågor, som hos fullmägtige komma under omröstning, rösterna orts''
för två skiljaktiga meningar utfalla lika.

§ 73.-

På samma gång och på lika sätt, som fullmägtige och revisorer
enligt föregående tva §§ af Riksdagen utses, tillsättas jemväl
suppleanter, att, vid inträffande förfall för dem, träda i deras
ställe, nemligen för de af Riksdagen valde fullmägtige i riksbanken
tre, för fullmägtige i riksgäldskontoret likaledes tre och
för hvarje års revisorer sex.

Efter uppläsande af detta förslag anförde:

Herr Elowson: Herr grefve och talman! En vis lagstiftare
ändrar icke onödigtvis bestående lagar. Om en lag verkar väl,
så finnes intet rimligt skäl att ändra densamma; tvärtom, sjelfva
ändringen uppväcker i dylika fall oro i sinnena.

Enligt grundlagens bestämmelse eger Riksdagen för närvarande
rätt och magt att vårda riksbankens angelägenheter. Denna
grundlagsbestämmelse är ett heligt arf från våra förfäder; och
redan detta är ett skäl för Riksdagen att icke afhända sig ifrågavarande
rättighet.

Uti det fria och laglydiga England skulle sjelfva framställandet
af ett liknande lagförslag till begränsning af underhusets
rättigheter vara en parlamentarisk omöjlighet.

Hufvudfrågan, som Riksdagen och särskilt Andra Kammaren
nu har att besvara, kan formuleras sålunda: har Riksdagen nöjaktig
kompetens att utöfva högsta vården om banken?

A ena sidan visar erfarenheten, att Riksdagen vårdar bankens
angelägenheter på ett i allo förträffligt sätt. A andra sidan finnes
det en åsigt, som med önskvärd tydlighet uttalas inom vissa
kretsar, hvilka äro mera rojalistiska än Konungen. Det framhålles
nemligen, att allt hvad folkrepresentationen gör och låter
bär ofullkomlighetens pregel; deremot menar man, att allt hvad
Kongl. Maj:t gör är väl gjordt. Från denna åsigt utgår i sjelfva
verket det hvinande grundlagsförslaget.

Såväl under innevarande år som förut har man från ett visst
håll ideligen framhållit de vådor, som skulle följa deraf, att Riksdagen
har att ensam besluta öfver riksbankens angelägenheter.

Riksdagen kan ju, menar man, misstaga sig uti utöfningen af
denna sin befogenhet. Om deremot Kongl. Maj:t finge sin hand

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring af med i tillsättandet af bankstyrelsen, skulle nog riksbanken skö50,
70,72,98,-tåg mera ändamålsenligt. Till försvar för dessa åsigter framwo
och in §§ hå]jas naturligtvis vissa argument. Jag ber att i någon mån få
2Ä *»«• « del af <lem.

65, 68, 71 och Det framhålles bland annat, att vid den eventualiteten, att
73§§nksdags- riksbanken komme på obestånd, skall enligt gällande lagstiftning
ordnmgen. j£ongp Maj :t ingripa, och då bör ban också hafva den rätt, hvar(Forts.
) om nu ^vilande grundlagsförslag handlar. Men, mine herrar,
riksbanken står i alla händelser under Riksdagens garanti. Skulle,
det Gud förbjude, den olyckan inträffa, att riksbanken komme på
obestånd, lärer icke någon annan åtgärd vara att i första hand
vidtaga än att sammankalla Riksdagen, riksbankens principal.
Nu är det, enligt gällande lagstiftningsprinciper och grundlagsbestämmelser,
ingen annan magt än konungamagten — när det
linnes en regerande Konung — som eger att sammankalla Riksdagen.
Detta argument betyder således egentligen ingenting.
Dessutom synes det mig temligen otänkbart, att riksbanken skulle
komma på obestånd, derest högsta ledningen af densamma hvilar
hos en fredsälskande Riksdag. Deremot kan man tänka sig, att
i en framtid riksbanken skulle komma på obestånd, om — uti en
framtid, säger jag — ledningen af densamma ligger i händerna
på en krigslysten regering.

Det framhålles också, att om Kongl. Maj:t skall gemensamt
med Riksdagen stifta lag innehållande vissa bestämmelser om
riksbanken, så bör Kongl. Maj:t deltaga i tillsättandet af den
styrelse, som skall handhafva nämnda lag. Detta argument framhålles
med en viss styrka och har också vunnit en viss berömdhet.
Men, mine herrar, hvad är innebörden af detta argument,
och hafva de, som framstält detsamma, verkligen betänkt dess
konseqvenser? Kongl. Maj:t och Riksdagen stifta i allmänhet lag
gemensamt, derför böra enligt detta argument Kongl. Makt och
Riksdag gemensamt utse de funktionärer, som skola handhafva
lagen. Detta är konseqvensen.

Det har också framhållits, att riksbankens hufvuduppgift är
att upprätthålla myntvärdet. Ja, så är det nu, och så skulle
det älven blifva framdeles. Men det finnes en viss skilnad mellan
förhållandena, sådana de nu äro och sådana de framdeles skulle
blifva. Man pålägger riksbanken skyldigheter, men man vill förbehålla
de lukrativa, de vinstgifvande bankaffärerna åt blifvande
nya aktiebolag. Man vill begränsa centralbankens verksamhet,
så att den icke skall kunna göra så stor vinst som möjligen eljest,
men man vill pålägga denna bank hufvuduppgiften, nemligen
att upprätthålla myntvärdet.

Jag ber vidare att få säga några ord med anledning derutaf,
att det nu föreliggande grundlagsförslaget innehåller en verklig
försvagning af grundlagstexten, och denna försvagning af grundlagstexten
har tillkommit genom den egendomliga sammanjemkning,
som skedde förlidet år. Såsom kammaren väl känner, framlade
då Kongl. Maj:t proposition angående en grundlagsförän -

Lördngen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

dring, hufvudsakligen gående derpå ut, att Kongl. Maj:t skulle Om ändring af
tillsätta ordföranden i riksbanksstyrelsen och en suppleant för50> 70-- 72•
denne. Det finnes nu uti grundlagen föreskrifvet, att ett regie- 1 regering tf
mente skall finnas för riksbanken. Man har ansett, att åtskilliga mJn samt 32,
allmänna, principiella bestämmelser skulle affattas i eu lag, och ><5, 68, 7i och
sådant har nu skett, men i alla händelser förutsatte Kongl. Maj:t 73§§riksdagsi
sin nämnda proposition, att ett reglemente skulle finnas. För- or^mn9e’ista
Kammaren gillade denna bestämmelse, att ett reglemente or s''''
skulle finnas; Andra Kammaren gillade detsamma: alltså voro såväl
Kongl. Maj:t som båda kamrarne eniga om den saken. Men
hvad inträffade under sammanjemkningen? Jo, denna bestämmelse
om reglemente för riksbanken ströks, och i stället insattes
uttrycket reglementariska föreskrifter för riksbanken.

Jag tillät mig förlidet år påvisa, hvad konseqvensen af denna
förändring skulle blifva. Jag yttrade då, att det nog icke skulle
dröja länge, innan Kongl. Maj:t komme att göra anspråk på att
enligt 89 § regeringsformen få utfärda detta reglemente. Med
hänvisning till kammarens protokoll kan jag säga, att denna min
invändning dels af åtskilliga talare betecknades såsom mindre
rimlig, dels betraktades såsom en bagatell. Men, mine herrar,
hvad har sedan dess inträffat? Jo, det har inträffat, att Kongl.

Maj:t i det förslag till banklag, som framlades för 1897 års Riksdag,
uttryckligen gjort anspråk på att reglementet för riksbanken
borde i sista hand bestämmas af Konungen. Min förra året uttalade
förmodan gick således mycket snart i fullbordan. — Första
Kammaren antog ifrågavarande bestämmelse. Nu är det sant, att
Andra Kammaren afslagit densamma och bestämt, att reglementet
skall af Riksdagen upprättas, och Första Kammaren, som gerna
vill hafva denna grundlagsändring genomförd, har biträdt Andra
Kammarens beslut. Men låtom oss höra hvad en framstående ledamot
af Första Kammaren härom yttrat. I ett tidningsreferat,
som jag här har i min hand och som jag tror vara i hufvudsak
rigtigt, enär jag funnit det bekräftaat genom andra tidningar,
heter det angående »kompromissen i bankfrågan»: »Herr Alin deremot
såg i den rätt utskottet på Kongl. Maj:ts bekostnad tillerkände
Riksdagen att utfärda det särskilda reglementet för riksbanken
en så betydande fara, att han, trots det ansvar han ådrog
sig, icke kunde annat än yrka afslag.» I fjor bagatelliserade man
mina anmärkningar; i år kommer Kongl. Maj:t och föreslår Riksdagen
just hvad jag i fjor uttalade såsom en förmodan, och en
framstående ledamot af Första Kammaren säger, att derigenom
har Kongl. Maj:ts konstitutionella rätt blifvit försvagad.

Jag tror också, att det enligt vanligt språkbruk finnes en
väsentlig skilnad mellan reglemente och reglementariska föreskrifter.
Om det tillätes mig att söka en liknelse från ett högre
område, skulle jag vilja fråga kyrkans vänner och målsmän, om
de skulle vilja gå in på att uti svenska kyrkans författning ersätta
ordet bibeln med uttrycket bibliska föreskrifter. Jag tror
icke, att de skulle vilja det. Nu har man, som sagdt, försvagat

Jf:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring af grundlagen genom att taga bort ordet reglemente och insätta ut70\
75A8,’trycket reglementariska föreskrifter, och vi hafva sett, hvilken
regeringsfor- tvist redan nu derigenom uppkommit.

men samt 32, Söker man slutligen att för sig klargöra följderna af den

es, 68, 71 och förändring, som skulle uppstå genom antagande af grundlags73§§riksdags-
förslaget, lärer man snart nog inse, att förändringen icke kan blifva
Forte T'' lyckobringande för riksbanken. Kongl. Maj:t skulle utse ordfö''
or '' rande i riksbankens styrelse. Deraf kunna framgå åtskilliga
möjligheter, hvilka ligga inneslutna mellan tvenne gränser. Det
kan inträffa, att den konungavälde ordföranden sköter sitt ansvarsfulla
kall alldeles på samma sätt, som om han hade blifvit
utsedd af Riksdagens valmän. I sådant fall är ändringen onödig.
Det kan också inträffa, att den konungavälde ordföranden hyser
en uppfattning, som är afvikande från de öfriga styrelseledamöternas:
det kan inträffa, att i och med detsamma ett tvistefrö,
ett erisäpple inkommer bland herrar fullmägtige, och deraf kan
intet gagn, men väl ofärd följa. Alltså har i lyckligaste fall
den föreslagna förändringen, om den upphöjes till lag, ingen annan
betydelse än att vara en etikettsfråga, men i mindre lyckliga fall
kommer förändringen att verka olycksbringande för den enhetliga
och homogena uppfattningen inom bankstyi’elsen.

Det sträfvas efter från Kongl. Maj:ts sida att få något inflytande
på tillsättandet af bankstyrelsen. Enligt mitt förmenande
kommer derigenom hufvudledningen att så småningom glida öfver
i Kongl. Maj:ts hand. Det kan ju hända, att det finnes många,
som anse detta fördelaktigt och rätt.

Det kan finnas många, som anse, att det är lyckligt och godt,
om konungamagten får högsta ledningen öfver riksbanken. Jag
förstår icke deras skäl. Jag kan icke gilla dem. Jag håller mig
på den fäderneärfda ståndpunkten, att vi hafva en grundlagsenlig
rätt, som är egendomlig för Sveriges rike, och jag vill icke
med min röst på något sätt bidraga till att afstå från denna
konstitutionella rätt. Jag anhåller derför, herr grefve och talman,
om afslag å nu föredragna grundlagsändringsförslag.

Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Höjer, Henricson,
Olsson i Kyrkebol, Emthén, Norberg, Olsson i Asak, Eklund i
Stockholm, Pantzarhielm, Zotterman, Nydahl, Göransson, Ericsson
i Vallsta, Hammarlund, Andersson i Lys vik, Zetterstrand, Aulin,
Broström, Byström, Oleson i Ornakärr och O. Olsson i Stockholm.

Herr Holmgren i Värnhem anförde: Herr grefve och talman!
Det finnes ögonblick i en nations lif, då likgiltigheten
skulle vara ett oförlåtligt fel, då tystnaden skulle vara en svaghet
— för att icke säga ett brott — och då hvarje god medborgare,
helst om han är korad till folkrepresentant, måste uppträda
med Öppet visir.

Visserligen känner jag fullväl sanningen i det ordspråket att
»det är bättre att tiga än illa tala», likasom jag medgifver rig -

Lördagen den 8 Maj, e. m.

If:o 41.

tigheten af det ordspråket att »tala är silfver, men tiga är Om ändring af
guld.»

Men, herr talman, det ligger äfven sanning i det ordspråket,^mLljlfofatt
»tystnaden är farlig, emedan den ljuger såsom en ansigts- mm samt .12,
mask». «.5, 68, 71 oth

Vid sådant förhållande har jag vågat att med anledning af ~*§§riksdagsden
föreliggande grundlagsfrågan anhålla om att få yttra några ordnmffe"-ord, för hvilket jag påkallar kammarens benägna ursäkt, så myc- or s~''
ket mer som det är första gången jag begagnar mig af min grundlagsenliga
rätt att tala på detta rum och jag icke tillförene har
belastat protokollet med ett enda ord.

Jag skall icke tillåta mig att på denna sena timme — eller
kanske tidiga! (men det är icke mitt fel) — ingå på någon djupgående
undersökning eller kritik af de skäl, som anförts för antagande
af det nu hvilande grundlagsförslaget. Det tillhör andra
magter. Och det är så många fackmän, som i detta fall yttrat
sig och som, enligt min tanke och mitt förmenande, hafva fullkomligt
vederlagt de skäl, som anförts för detsammas antagande.

Jag skall blott tillåta mig att framhålla några af de skäl, på
grund af hvilka jag icke vågar eller kan lemna min röst åt det
hvilande grundlagsförslaget.

Sedan detta förslag förklarats hvilande, hafva, såsom det är
herrarne bekant, nya val till Andra Kammaren försiggått, och
minst 50 ledamöter hafva i följd deraf kommit hit. Vid ett sådant
förhållande är det ju möjligt och till och med sannolikt, att
en större del af dessa nya ledamöter icke på tre månader eller
kanhända snart fyra månader kunnat klargöra för sig nyttan
och nödvändigheten af denna grundlagsförändring. Det är ju möjligt,
att de sakna tillräcklig fattningsgåfva för att inse välsignelsen
af detta förslag, det är ju möjligt också, att de ej kunnat
blifva »uttröttade», såsom en ärad talare blifvit af den här bankfrågan,
utan att de skulle önska att hafva tid att betänka sig
med afseende å hvad som föreligger. Det är således möjligt, att
icke dessa nyvalda ledamöter i Andra Kammaren kunna till sin
största del gå med på antagandet af detta förslag. För min del
får jag erkänna öppet och ärligt, att jag efter mycket allvarligt
arbete och efter många bemödanden icke mägtar förstå, hvarför
Riksdagen skulle utleverera sin rätt att ensam besluta öfver riksbanken
och rikets drätsel.

Vid 1865 års riksdag, då nationalrepresentationen ombildades,
då den riksdagsordning, som herrarne nu äro på väg att i väsentliga
delar vilja ändra, när denna riksdagsordning antogs, så förklarades
ifrån ett visst håll, ifrån deras håll, som äflades att
stärka Konungens magt, att detta förslag var alltför mycket demokratiskt,
att det skulle så småningom undergräfva konungamagten.
Konungamagtens styrka, naturligtvis inom konstitutionella
gränser, var nemligen enligt deras förmenande — och deri
instämmer jag — näst religionen det förnämsta och vigtigaste
för vårt land. Man sade, att förslaget till ny riksdagsordning

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 41. 5

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring a/var alltför mycket vulkaniskt, alltför mycket aérostatiskt, att
/09 ocwn j&det hängde i luften. Men till tröst för dessa yttrades då, att man
regeringsform e.j kunde befara något, så länge Riksdagen ensam hade nyckeln
men samt 32, till penningkistan, hade ledningen af riksbanken i sin hand. Man
ffö, 68, 7i och framhöll, att nog konungamagten skulle blifva mera stärkt genom
73 §§riksdcigs-nya riksdagsordningen, i tv att konungamagten skulle kunna
°rnm8e”- pegagna sjg af den större intelligens, som förefans i Första Kam''
or 8’ maren, och med denna intelligens och med för öfrigt andra magter
skulle kunna styra Andra Kammaren, så att det skulle gå för sig.
Och dessutom fäste man afseende vid den kolossala magt, som
Konungens initiativ i grundlagsfrågor alltid medförde. Nå väl!
Vi se, från hvilken sida man hade rätt. Det ligger en otroligt
stor magt i Konungens initiativ i politiskt hänseende. Man föreslog
icke 1865, att Konungen skulle få del i riksbankens styrelse,
emedan, förmodar jag, om någon representant år 1865 hade framkastat
ett slikt förslag, hade han, såsom en högt ärad talare på
Stockholmsbänken för en 14 dagar sedan yttrade sig, nog »fått
utflyttningsbetyg från representationen».

Emellertid har Konungen begagnat sitt initiativ i föreliggande
sak att föreslå Riksdagen att med Riksdagen få dela inflytandet
öfver riksbanken. Att detta har varit konungamagtens enda eller
hufvudsakliga syfte angifves af herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet i statsrådet den 9 januari 1897, der herr
chefen för finansdepartementet yttrar:

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 7 februari sistlidet år till
Riksdagen aflåtit nådig proposition med förslag till ändringar i
50. 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71
och 73 §§ riksdagsordningen i hufvudsaklig syftning, att åt Eders
Kongl. Maj:t måtte inrymmas rätt att deltaga i tillsättningen af
riksbankens styrelse samt i stiftande af lag — —.

Det är således alldeles uppenbart, att detta är syftet, och
detta yttrande lemnar ingenting öfrigt att önska i afseende å tydlighet
och klarhet, med afseende derå att meningen är, att Kongl.
Maj:t skall få inflytande öfver banken.

Hans excellens herr statsministern behagade också för en 14
dagar sedan yttra i kammaren, att ingen borde undra deröfver,
att Kongl. Maj:t ville hafva del i hankens styrelse och dess vård.
Ja, det undrar nog ingen öfver! Symptomerna och tendenserna
äro fullkomligt igenkänna. Så vidt jag har läst historiens blad,
har jag sett — och det hafva nog äfven herrarne märkt — att
från de egyptiske faraonernas tid och till den dag, som i dag är,
har det varit tendensen hos regeringarne att utvidga sin magtsfer.
Detta kan ingen undra på. Det ligger i sakens natur. Men, herr talman,
mine herrar, det, som man kan undra öfver, det är, att Riksdagen,
Sveriges Riksdag, som eger en grundlagsenlig rätt, utan vidare
utlevererar denna, bara derför att Kongl. Maj:t behagar så önska.
Så gjorde man icke i de forna tider, som man försöker göra år 1897!
»Ögat ser sig aldrig mätt och örat hör sig aldrig trött», säger den
vise. Således undrar man icke på att Kongl. Maj:t vill hafva in -

Lördagen den 8 Maj, e. in.

N:o 41.

flytande, men man kan undra mycket öfver att Riksdagen vill Om ändring af
afstå det. -50> 70> 72>

Man har till försvar eller som skäl för dessa förslag om Kongl. ''''Jl""

Maj:ts rätt att gemensamt med Riksdagen vårda hanken anfört men samt 32,
många skäl, och dessa vill jag ej inlåta mig på. Jag vill blott 65, 68, 71 och
framhålla två. Man har sagt, att de komitéer, som af Kongl. 73§§riksdagsMaj:t
varit tillsatta för frågans utredning, hafva alla tillstyrkt ordnwsenen
dylik åtgärd och dylika förändringar i grundlagen. Men, mine J°rts-)
herrar, det är väl ej så märkvärdigt, att dessa komitéer, som äro
utsedda af Kongl. Maj:t, hafva tillstyrkt en dylik åtgärd. Om
Riksdagen hade valt komitéer, kan man med all sannolikhet antaga,
att dessa ej framstält ett dylikt förslag. Kongl. Maj:t
känner nog sina pappenheimare bättre, än hvad Riksdagen gör
med sina utskottskandidater.

Man har vidare sagt, att det ej är så farligt — detta är ju
intet bevis! — det är ej så farligt, om Riksdagen aflåter sin
grundlagsenliga rätt. Mine herrar, »man är icke rädd för annat
än det man icke förstår». Men detta har ju för öfrigt ingen betydelse,
ritan det är blott ett uttryck, ett påstående utan bevis.

För öfrigt vill jag till sist framställa ett vördsamt spörsmål:
huru veta de herrar, som så ifrigt önska denna grundlagsförändring,
huru veta de, att det icke är så farligt? Hvad som är
farligt eller icke farligt, det kan endast framtiden afgöra. Men
framtiden, den tillhör icke oss, utan Vår Herre. Och det är en
dålig politik att lägga sig i Vår Herres affärer; han sköter helst
sina egna angelägenheter. Den dag, som är, är vår, och nu är det
vi, som ega rätt att handla och höra handla rätt. Göra vi det,
behöfva vi icke frukta för något.

Snart, mine herrar, skola dessa små hopvikna valsedlar utvisa,
huru Riksdagen vill i denna delen.

Det kan icke falla mig in att gifva något råd i det hänseendet.
Ty mindre än någon annan menniska vill jag uppträda såsom
själasörjare här å denna plats. Jag blott ville framställa en
from önskan, och det vore den, att, när vi slutligen afgifva vårt
votum, vi alla må tänka på, icke huru vi för ögonblicket, när
klockan är half ett på natten, vilja rösta, utan huru vi skulle
rösta äfven sedan vi gått hemma i vårt arbete några veckor och
månader, och huru vi skulle vilja rösta, så att vi må kunna stå
till svars för samtid och efterverld.

För min del vill jag icke längre upptaga kammarens tid--

jag känner mig verkligen smickrad —: jag skall blott sluta med att
uttala min uppfattning af den föreliggande frågan, att jag anser,
att det h vilande förslaget bör förkastas; och lyssnande till den vises
råd: »när skalkar locka dig, så följ icke!» kommer jag att rösta nej.

Herr Ljungman: Beträffande det föreliggande förslaget kan
jag nu fatta mig helt kort. Det blef vidlyftigt afhandladt i fjor,
det har blifvit vidlyftigt och omständligt afhandladt i pressen,
och det har redan två gånger diskuterats här i kammaren, när

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring af förslaget till lag för riksbanken varit före. Jag kan derför yttra
SO, 70, 72, 98, mjg helt kort.

1 regerings fm-- Hvad herr Elowson anförde var så mycket mera förvånande,

men samt 32, som han i fjor var ledamot af konstitutionsutskottet och derför
65, 68, 7i och borde hafva mycket väl reda på, att man ändrade ordet »regie73
§§riksdags- mentej> i 70 § regeringsformen och 65 § riksdagsordningen af
ordningen. j£ongp Maj:ts förslag till -»reglementariska föreskrifter», för att
(Forts ) man gkulle få votera gemensamt icke blott om reglementet för
riksbanken, utan äfven om den instruktion för bankoutskottet,
som finnes, och om de instruktioner, Riksdagen enligt 111 § regeringsformen
är berättigad att meddela. Ändringen skedde således
för att bevara Riksdagens rätt och bevara Andra Kammarens
rätt; ty Andra Kammaren har i afseende på gemensamma voteringar
mera att säga på grund af sitt större ledamotsantal.

Med afseende å att man här talat om konungamagtens ökning
med magt öfver riksbanken och dylikt, kan jag verkligen icke
förstå, huru man kan tala om något sådant. Ökningen skulle
väl bestå deri, att den antagna lagen för riksbanken icke skulle
kunna ändras utan Kongl. Maj:ts samtycke. Men alla vänner af
riksbanken, alla de, som önska, att riksbanken ensam skall hafva
all sedelutgifningsrätt i riket, hafva ju ständigt varit ense derom,
att det är nödvändigt att öfverflytta en del af bankoreglementets
bestämmelser från samma reglemente till en lag för att derigenom
få större garanti och trygghet, att banken vårdas på ett sådant
sätt, att de, som mottaga dess sedlar såsom mynt, såsom lagligt
betalningsmedel, hafva full säkerhet för att dessa sedlar också
blifva infriade med mynt enligt deras lydelse. Och hvad nu Konungens
förmenta magt öfver riksbankens förvaltning beträffar,
så är iu 111 § regeringsformen tydlig nog. Het heter der:

»Kullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt Riksdagens
revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga
befallningar utan af Riksdagen allena, och enligt dess instruktioner,
ej eller till redo och ansvar ställas, utan efter Riksdagens
beslut.»

Huru kan man då tala om, att Konungen skulle hafva någon
magt att kunna på något sätt lägga sig i bankens styrelse, när
bankofullmägtige icke hafva rätt att mottaga någon den allra
minsta befallning från honom? Den omständighet, att Konungen
utfärdar åtskilliga beslut, som Riksdagen allena fattar, såsom
t. ex. bevillningsförordning, bankoreglemente och dylika, innebär
icke någon inskränkning i Riksdagens magt. Ty vår magt öfver
bevillningarne, vår magt öfver riksbanksreglementet och vår magt
öfver riksgäldskontorets reglemente är fullständigt oberoende
deraf. Den nyss behandlade och antagna lagen var, sådan den
kom från Kongl. Maj:t, i flera hänseenden ofullkomlig, det erkänner
jag visst. Men detta bör väl icke vara något skäl att
förkasta nu föreliggande förslag, sedan riksbankslagen bragts i
ett sådant skick, att den fullt tillfredsställer Andra Kammaren.
Hvad åter angår sjelfva hufvudändringen eller att Konungen

Lördagen den 8 Maj, e. m.

X:o 41.

skall insätta en ledamot i bankstyrelsen, ordföranden, tror jag, Om ändring af
att man gjort den ändringens betydelse ofantligt mycket större, 72>
än den i verkligheten är. I sjelfva verket kan ändringen anses regerings/^
som en konseqvens deraf, att riksbanken efter ståndens upp-mera samt sä,
hörande förvandlades från en korporationsinstitution, från i viss 65, 68, n och
mån en privatbank till en statsinstitution, en statsbank. Ty riks-73
banken är numera att betrakta såsom en sådan och icke såsom
en riksståndens, d. v. s. politiska korporationers, inrättning. Yi ( or6 ''
veta, att bondeståndet intill början af innevarande århundrade
ej deltog i bankstyrelsen; ståndet befattade sig före 1800 års
riksdag ej dermed, utan man ansåg banken som en privatbank,
hvilken tillhörde de tre andra stånden. Detta förhållande är
emellertid länge sedan försvunnet. Namnändringen, som egde
rum år 1866, då benämningen »Rikets Ständers Bank utbyttes mot
»riksbanken», innebar redan en öfvergång från en korporationsbank
till en statsbank.

Detta förhållande har nu ytterligare utvecklats genom det
föreliggande förslaget. Och jag förmodar, att de här i kammaren,
som önska, att riksbanken skall bli ensam sedelutgifvande bank
inom riket, få finna sig i att gå in på en ändring, som är nödvändig
för att man skall få denna länge önskade reform genomförd.

Jag skall derför hemställa om bifall till förslaget.

Herr Hedgren: Jag hade visserligen tänkt, att någon diskussion
angående den grundlagsändring, som föreligger till antagande,
icke skulle inom denna kammare nu förekomma. Ty
Jå särskilda utskottets betänkande angående banklagen första
gången föredrogs inom denna kammare, uppstod vid lagens 1 §
en både vidlyftig och uttömmande debatt, icke om den paragrafen
— ty mot den hade ingen något att invända — utan just rörande
grundlagsändringen. Det var betänkligheter mot grundlagsändringen,
som då anfördes såsom de enda skäl för afslagsyrkande.

När emellertid den paragrafen i banklagen genom votering antagits,
står det åtminstone för mig alldeles klart, att de, som då
röstade för § 1 i banklagen, också nu skola med nöje afgifva sitt
votum till förmån för den nu ifrågavarande grundlagsändringen.

Den förste talaren i afton i denna fråga yttrade, att han af
åtskilliga skäl icke kunde vara med om grundlagsändringen.

Bland annat anförde han, att Kongl. Maj:t genom densamma
skulle få allt för stor magt, ja, till och med högsta ledningen inom
riksbanken. Huru man skall med fog kunna göra ett sådant påstående,
kan iag verkligen icke fatta. Kongl. Maj:t komme att
på grund af denna lagändring få af riksbankens sju fullmägtige
tillsätta en. Då kan man väl icke säga, att han skulle kunna få
något så stort inflytande. Kör att så skulle kunna blifva förhållandet,
måste ju den af Kongl. Maj:t utsedde fullmägtige vara
en ofantligt dugtig och driftig man och de öfriga sex, som Riksdagen
skulle tillsätta, nollor allesammans. När härtill kommer,

X:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring af att den af Kongl. Maj:t utsedde fullmägtigen endast får utöfva
in’n70h (fr ss befattningen att vara ordförande inom fullmägtige, är väl detta
regeringsform ytterligare ett skal för att Kongl. Maj:t icke kan få någon stor
men samt 32, magt öfver riksbanken.

65, 68, 71 och Jag kan, mine herrar, icke betrakta denna fråga såsom en

73 §§riksdags- lnagtfräga. Jag ser endast på de rent praktiska fördelar, som
OT(Forts7 s^u^e blifva en följd af reformens genomförande. Riksbanken
'' or 8'' skulle derigenom få möjlighet att reglera hela vårt lands penningeväsen.
Och det är med tanke på den allmänna rörelsens
kraf på en sund bankverksamhet, det är med tanke på den penningebehöfvande
allmänheten, som jag, herr talman, ber att få
yrka bifall till det nu föredragna grundlagsändringsförslaget.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Jag har icke begärt ordet för att säga många ord, men jag kan
icke underlåta att uttala, att jag verkligen anser, att det skulle
vara nästan gränsande till olycka, om detta förslag skulle antagas.
Jag kunde väl förstå, då vi behandlade banklagsförslaget,
att kammarens majoritet då önskade, att denna lag behandlades.
Så har nu skett. Och vi se, huru vi tycka att en sådan lag bör
komma att se ut. Men för att vi vunnit det målet, är det icke
nödvändigt att nu antaga detta grundlagsförslag; utan jag tror,
att, äfven om vi afslå det, vi hafva ett godt stycke arbete gjordt,
och jag är fullt öfvertygad, att, om kammaren icke bifaller
grundlagsförslaget, det icke skall gå många år om, innan vi hafva
en banklag antagen i alla fall. Det är min fulla öfvertygelse.
Och jag skulle verkligen mycket misstaga mig, om det icke blefve
verklighet. Ty skulle Andra Kammaren nästa år upptaga bank.-lagsförslaget — och jag är öfvertygad, att det då skulle komma
att nästan enhälligt bifallas i denna kammare — jag vill då se,
om Första Kammaren skulle kunna motstå en sådan mening. Jag
tror icke, att den skulle kunna göra det; utan det är alldeles
gifvet, att vi få banklagen i alla fall, och då anser jag det icke
vara nödigt att gifva efter i detta hänseende, när det är obehöflig!.

Vidare sade en talare, att den af Konungen utsedde endast
skulle vara ordförande inom fullmägtige. Ja, det är just deri,
det ligger. Ty herrarne veta väl och vilja väl erkänna med mig,
hvad en ordförande kan uträtta i en styrelse. Det är väl ej
obekant för herrarne, att en ordförande, om han har en viss
mening i en viss fråga, möjligen kan passa på att få denna
behandlad ena eller andra dagen, särskild! då styrelsen är sammansatt
på ett annat sätt ena dagen än den andra. Derför synes
mig så mycket mera vigtigt, att man ser till, att icke Riksdagen
i onödan afhänder sig den magt, den nu eger.

Jag kan heller icke förstå, hvad herr Ljungman menar, då
han säger, att bankofullmägtige icke hafva att mottaga befallningar
annat än från Riksdagen. Ja, min gode herr Ljungman,
det är Riksdagens välde fullmägtige. Men öfver denne, som skulle
blifva utsedd af Konungen, tror jag icke att Riksdagen skulle

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

hafva samma magt. Riksdagen får hvarken antaga eller entlediga Om ändring af
honom. Deri ligger ju en väsentlig skilnad. ro» ooäm/SS

Jag tror derför, att det vore mycket besynnerligt, om denna regeringsform
kammare nn skulle gifva efter. Och jag hyser för min del ännu men »ant 32,
hopp, ehuru mycket svagt hopp, att kammaren skall uppehålla ds, 68, 71 och
den mening, vi så länge förfäktat, och som vi ansett vara så ärligt 73§§nksdagssvensk
och god. Ja, mine herrar, vi stå vid skiljovägen. Men or
låt oss nu icke taga några afvägar, utan låt oss vandra på den ( 01 s''
väg, som leder öfver den fasta mark, som våra fäder förvärfvat
och aktat!

Jag anhåller om afslag å det förevarande, hvilande förslaget.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Petersson i Brystorp,
Svensson i Karlskrona, Eriksson i Bäck, Nilsson i Käggla,

Hultstein, Ollas A. Ericsson, Olsson i Mårdäng och Sandquist.

Herr friherre Bonde yttrade: Denna fråga har blifvit så
grundligt debatterad flere gånger, icke allenast i fjor, utan äfven
häromdagen, då fråga var om banklagen, ty hela den diskussion,
som då fördes, rörde sig ju egentligen icke om någonting annat
än den nu föreliggande grundlagsändringen. Det är således
öfverflödigt att här återupprepa alla skäl för förändringen eller
bemöta de skäl som framstälts deremot, hvilken åsigt man än
må ha. Hvad likväl beträffar det ovanliga skäl, som en talare
på skaraborgsbänken nyss anförde, nemligen att icke alla ledamöter
haft tid att sätta sig in i saken, derför att det är så många
nyvalde, så lär väl det skälet hädanefter kunna anföras emot alla
slags grundlagsändringar. Ty det blir alltid förhållandet, då
enligt gällande riksdagsordning ett grundlagsförslag för att antagas
skall hvila till första riksdagen af en följande period. De
nyvalde kunna aldrig få längre tid på sig, än de tätt nu, då de
haft att disponera nära hela riksdagstiden och förslaget först
behandlas i Riksdagens elfte timme. Längre kan icke något
grundlagsförslag ligga framme för nyvalda riksdagsledamöter att
sätta sig in i. Det kan väl hända, att någon riksdagsman, som
blifvit vald sedan riksdagens början och icke varit med hela
tiden, icke kunnat hinna sätta sig in i förslagets innebörd. Det
är möjligt. Men derefter får man ej rätta sig. Dylika undantagsförhållanden
få ej utgöra måttstocken vid bedömandet af öfriga
riksdagsmäns förmåga att sätta sig in i förslaget.

Jag tror för öfrigt, att man gjort denna fråga till något mer,
än hvad den egentligen är. I sitt sista anförande framhöll herr
vice talmannen, att det rent af skulle vara en olycka, om detta
grundlagsförslag antoges. Jag tror för min del ej, att den olyckan
skulle vara så stor. Jag tror verkligen icke, att här är fråga om
någon strid angående magten. Jag tror, att talet om att man
skulle utleverera riksbanken åt Konungen är ett fåvitskt tal.

Här är mera fråga om att göra Sveriges riksbank, vårdaren af
landets myntväsen, till en stabil och stadig bank, som icke är

N:o 41.

Lördagen (len 8 Maj, e. in.

Om ändring af underkastad för häftiga vexlingar, hvilka under politiskt oroliga
°m oc’a ti^er l^t kunna ega rum, om aet uteslutande beror på Riksdagen
regeringsform att efter hand ombyta hela styrelsen. Det är för att få åtminmen
samt 32, stone en person stabil, som man önskat få en af Konungen vald ord6s,
68, 71 och förande. Att Konungen tillsätter ordförande, tror jag icke gifver
73f,fdni,i m3''" ^0110m s^or lna8''l öfver riksbanken. Ty enligt denna grundlagsparagraf
få, i trots af hvad herr vice talmannen nyss sade, fullors
mägtige alldeles bestämdt icke mottaga befallningar annat än
från Riksdagen — det står tydligt uttaladt i denna lag — och
derifrån är icke ordföranden undantagen; åtminstone står ej något
sådant nämndt, och det kan ej heller så vara förhållandet.

Jag tror ej, att här förefinnes den stora fara, som nyssnämnde
talare på skaraborgsbänken förmodade, då han framdrog, huru
sedan faraonernas tid det varit konungamagtens sträfvan att utvidga
sig — och här stode vi inför en sådan oerhörd fara. Jag
håller ofantligt mycket på Riksdagens magt och myndighet, men
jag tror, att det är ett farligt tal att sätta konungamagten och
Riksdagen såsom tvenne fiendtliga magter. Jag tror, att, för att
ett konstitutionelt land skall kunna gå lyckligt framåt, dessa
båda magter aldrig böra betraktas som fiender, utan som samverkande,
och Riksdagen bör understödja konungamagten, då den
skötes på ett vist och klokt sätt. Jag tror ej heller, att konungamagten
vill beröfva Riksdagen dess rättigheter, utan hoppas åtminstone,
att för närvarande allt skall gå lugnt och sundt framåt,
om blott Riksdag och Konung samarbeta på ett klokt sätt.

Då jag ej ser i denna fråga någon strid om magten, utan
endast en sträfvan att göra riksbanken till en stabil, stadig penningeinrättning,
tror jag ej, att någon fara är förenad med detta
förslags antagande. Vi böra ock besinna, att banklagen kanske ej
sanktioneras, om icke grundlagsförslaget antages, och att denna
lag blifvit formulerad åtminstone till hufvudsaklig del i öfverensstämmelse
just med Andra Kammarens åsigt. Om vi nu bortkasta
detta tillfälle, som erbjudes oss, är det visserligen möjligt,
som herr vice talmannen säger, att vi genom vår stora magt och
kraft kunna så inverka på Första Kammaren och regeringen, att
vi få ett nytt lagförslag framlagdt, och att regeringen och Första
Kammaren, som ju här blifvit betraktade som motsats till Andra
Kammaren, gifva med sig och Riksdagen sålunda får behålla sin
s. k. magtställning öfver riksbanken. Men det kan ock hända
att så åtminstone på mycket länge icke sker; och det vore föi
vårt penningeväsen icke lyckligt.

Under sådana förhållanden hemställer jag om bifall till det
hvilande grundlagsändringsförslaget.

I detta yttrande instämde herrar Petersson i Boestad, Bacizr
Lindblad, Mallmin och Wallmark.

Herr Persson i Rinkaby: Jag skall be att få yrka afslag
på föreliggande förslag. Jag kan motivera detta mitt yrkande

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

med anföranden af framstående män från denna kammare vid Om ändring af
1890 års riksdag. Det var sådana som Sven Nilsson i Efveröd, s<j^ 7*’t
Ivar Månsson och Dahn jemte flere andra. Med dem instämde regZrmgifor?
ett femtiotal af denna kammares ledamöter, mest tillhörande men samt 32,
landtmannapartierna. Herr Sven Nilsson yttrade: »En af de 65, 68, ?i och
största och ansvarsfullaste skyldigheter, Riksdagen har, är att för- w §§ riksdag» ■
svara det svenska folkets rättigheter.» Herr Ivar Månssons an- or’
förande har redan bevarats i denna Riksdags protokoll genom herr ^ or s''
Hans Anderssons anförande, då banklagen behandlades. En person,
som numera icke tillhör Riksdagen, utan är chef för en af
Sveriges största enskilda banker, hade vid samma tillfälle ett
yttrande, hvari han uttalade såsom säkert, att hela landet önskade,
att Kongl. Maj:t skulle erhålla del i riksbankens styrelse.

Emot denne talare anförde herr Dahn, att han deremot vore öfvertygad
om, att den del af landet, som kallas landsbygden, alldeles
icke önskade något sådant, och äfven många från städerna —
det vore hans åsigt — önskade det ej, hvarför han yrkade afslag
å lagen, sådan den då förelåg.

Under frågans behandling i kammaren vid banklagens antagande
försökte en af de herrar, som yttrade sig så som jag nu
anfört, nemligen herr Månsson, uttala som sin åsigt, att frågan
då förekom under helt andra förutsättningar — nemligen att
Konungen skulle tillsätta tre bankofullmägtige. Dessa uttalanden,
jag citerat af samtliga dessa herrar, äro ej gjorda under den
ringaste förutsättning, utan de uttala såsom en princip, en grundsats,
att de ej vilja vara med om att lemna ifrån sig någon del
af den magt, Riksdagen redan eger.

Nu kan man fråga, hvad som föranledt Kongl. Maj:t att
länder nuvarande förhållanden komma med detta förslag, som det
nu skulle vara så angeläget att föra igenom, såsom man här synes
påstå. Men om icke detta är märkvärdigt, att Kongl. Maj:t
kommer med ett sådant förslag, så kan man väl fråga, hvad som
föranledt denna kammare att nu öfvergifva svenska folkets rättigheter,
der den häfden ansetts rotfast sedan nära 80 år, att
svenska folket bör hafva rätt öfver riksbanken, och der man varit
van sedan 30 år tillbaka att finna, synnerligast hos landtmannapartiet,
den regulator för våra förhållanden, som varit af nöden,
så att de blifvit ledda i bästa öfverensstämmelse med hvad folket
i landet önskat. Det synes mig besynnerligt, att då sedan 1890
inga förhållanden inträffat, som kunnat dertill gifva anledning,
då tvärtom städernas representantantal fixerats och, i fall vi från
landsorten skulle sett någon fara der, den faran undanröjts, då
landtmannapartierna sammanslagits och vi skulle tro, att vi nu
kunde samverka för ett gemensamt mål — att då ett sådant
tvifvelsmål angående oss sj elfva fattat oss. Det synes vara eu
underlig skrämsel, som Andra Kammaren är uppjagad af emot
sig sjelf, så att den icke kan längre tro sig om att kunna styra
såsom den hittills gjort.

Tt:o 41.

Lördagen den 8 maj, e. m.

.74

Om ändring af Af andra talare hafva redan flera skäl anförts, som enligt
W9 och in ss m^n men^nS väga tungt för vidhållande af våra nuvarande rättigreglringsfor-
jleter> och jag skall derför, herr talman, upprepa hvad jag börmera
samt 32, jade med, att yrka afslag på det föreliggande grundlagsändringses,
68, 71 och förslaget.

73 §§ riksdags ordnmgen.

Herr Pehrson i Törneryd: Vid behandlingen af den s. k.
( orts.) riksbankslagen uttalade jag icke min mening i frågan, och icke
instämde jag med någon, så att jag på det sättet var i tillfälle
att angifva min åsigt. Men då jag anser, att denna fråga är af
särdeles stor vigt, har jag velat låta mig angeläget vara att nu
få min mening i kammarens protokoll antecknad.

Jag skall börja med att erkänna, att jag röstade mot riksbankslagen
och att jag gjorde det icke för lagens skull, utan derför
att det nu föredragna grundlagsförslaget var vidhäftadt denna
lag. Det hette uti förslaget, att »under förutsättning att de enligt
1896 års Riksdags beslut hvilande förslagen till ändringar i
vissa paragrafer af regeringsformen och riksdagsordningen varda
af Riksdagen antagna», så föreslogs det Riksdagen att antaga
detta lagförslag. Det var till följd af detta vilkor, jag för min
del ej kunde vara med om lagen, hvilket jag under andra förhållanden
eller med uteslutande af detta vilkor skulle kunnat
vara. Jag är nu af samma mening som många andra, att jag
tror det är lyckligt, i fall man kan göra riksbanken till hvad man
menar med en centralbank och således gifver denna bank ensam
sedelutgifningsrätt. Och för att ernå detta mål, tror jag ock, att
det blir behöflig! att gifva nödig stadga åt de föreskrifter, hvarefter
riksbanken bör styras och förvaltas. Att gifva nödig stadga
åt sådana föreskrifter synes mig icke vara tänkbart på annat
sätt än genom att fastslå dem i en lag, som är stiftad af båda
statsmagterna gemensamt. Jag kan således beträffande det vid
innevarande riksdag föreliggande förslaget säga, att jag kan vara
med om att stifta en lag, efter hvilken riksbanken skall ordnas
och förvaltas. Men der vill jag stanna. Jag kan ej för min del
vara med om den föreslagna grundlagsförändringen; och jag vill,
så kort jag förmår, angifva skälen dertill.

När under hand denna fråga har dryftats mellan oss riksdagsmän,
så har ofta den farhågan uttalats, att, derest man icke
lemnade Kongl. Maj:t rättighet att insätta en ledamot i riksbankens
styrelse, man hade att befara, att i oroliga tider riksbanken
icke komme att skötas på ett förståndigt och godt sätt.
Det är alldeles tydligt och klart, så vidt jag kan förstå, att det
icke beror på, huruvida Kongl. Maj:t har rättighet att tillsätta
någon ledamot i riksbankens styrelse eller ej, utan det beror helt
och hållet på, huruvida de föreskrifter, hvarefter riksbanken skall
förvaltas, äro på ett sådant sätt affattade, att de kunna ändras
genom en tillfällighet och på den gemensamma voteringens väg,
eller om dessa föreskrifter äro fastslagna genom en lag, i hvilken
ingen ändring kan ske utan genom båda statsmagternas samman -

Lördagen den 8 maj, e. m.

N:o 41.

stämmande beslut. Men, säger man, likvisst kan en tillfällighet
göra, att en opinion under oroliga tider uppstår utom Riksdagen,
och det kan då hända, att genom en otillbörlig agitation en tillfällig
majoritet uppkommer inom Riksdagen, som kommer att på
ett ofördelaktigt sätt inverka på icke allenast riksbanken, utan
äfven på mycket annat. Denna farhåga är ju helt och hållet
oberättigad under förutsättning, att man vill vara med om att
stifta en lag, hvarefter riksbanken styres och förvaltas. Låt vara,
att under oroliga tider eu tillfällig och otillbörlig majoritet kan
uppstå i den ena eller andra kammaren, så kan dock denna ingenting
uträtta, med mindre medkammaren äfvensom Kongl.. Maj:t
vill vara med om de ändringar, som denna tillfälliga majoritet
önskar. Om, såsom det väl ligger närmast till hands att antaga,
en sådan tillfällig majoritet under oroliga tider skulle förekomma
i Andra Kammaren, så har ju Riksdagens Första Kammare veto
mot en dylik tillfällig majoritets beslut, och äfven Kongl. Maj:t
har en dylik vetorätt. Det finnes alltså ett dubbelt veto mot ett
sådant majoritetsbeslut. Hvad är det då, som man fordrar derutöfver
för att få ännu större garantier för att riksbanken skall
på ett fullt betryggande sätt förvaltas, då den nämnda garantien
synes mig vara den bästa, som kan gifvas? Jo, man fordrar, att
Kongl. Maj:t skall få rättighet att tillsätta en ledamot i riksbankens
styrelse. Jag har svårt att fatta denna fordran. Jag
kan icke inse behöfligheten eller nyttan af densamma. Men väl
kan jag tänka mig, att tider kunna komma, då det icke allenast
kan vara olägligt, utan då man till och med kan få ångra, att
Riksdagen afstått något af de rättigheter, som den förut innehaft
allena.

Jag har till o.ch med hört sägas: Ja, men vi få väl i alla
fall göra detta medgifvande, ty annars är det icke säkert, att
man får någon bankreform. Jag kan icke neka till, att när

i’ag hört detta tal, så har den tanken uppstått hos mig: När
Congl. Maj:t föreslagit en lag, hvarefter riksbanken skulle ordnas,
styras och förvaltas, och när båda kamrarne antagit denna lag,
och således både Kongl. Maj:t och Riksdagen visa, att de till
fullo inse och behjerta önskvärdheten och nödvändigheten af att
snarast möjligt en bankreform genomföres på sätt i denna lag
är antydt, skulle man då kunna tänka sig, att denna vigtiga
fråga skulle få falla på en sådan omständighet, som att Kongl.
Maj:t icke skulle af Riksdagen få rättighet att tillsätta en ordförande
i riksbanksstyrelsen? För min del kan jag icke fatta,
att denna vigtiga fråga skulle kunna hänga på en dylik sak.

Jag skulle för öfrigt hafva mycket att yttra, men jag törs
icke uppehålla herrarne dermed vid denna sena eller tidiga timme,
hvilket man vill, jag ser att klockan är ett på natten. Jag vill
endast till sist säga, att jag för min del vill bevara den rätt åt
Riksdagen, som den fatt taga i arf af Riksens Ständer, och jag vill
icke på några vilkor vara med om att åt något håll skänka bort
Riksdagens konstitutionella rättigheter, och af denna anledning,

Om ändring af
50, 70, 72, 98,
109 och 111 §§
regeringsformen
samt 32,
65, 68, 71 och
73 §§ riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring af herr grefve och talman, ber jag få yrka afslag på det föredragna
;oy 7°h7fn 9§§ lHnn<ilagsändringsförslaget.

1‘CQ€iVifiQsJ''OT~ *

men samt .12, Häruti instämde herrar Arnoldsson, Gustafsson, Lundström,
65, 68, 7i och Thor, Eriksson i Qväcklingen och Back Per Ersson:

73 §§ riksdags -

r nmgen. Herr Persson i Tallberg: Jag har endast begärt ordet för
'' or 8 '' att få till protokollet antecknadt, att jag förliden riksdag röstade
emot detta förslag, och att jag äfven nu kommer att göra detsamma,
emedan jag icke finner det vara skäl att skänka bort
några af Riksdagens rättigheter. Jag vill icke vara med om att
godkänna detta arfskifte, hvarigenom Riksdagen skulle dela med
sig åt andra det arf, som vi fått af våra fäder och som Riksdagen
så väl förvaltat, och på denna grund skall jag i korthet
be att få yrka afslag.

Herr Kardell: Herr grefve och talman, mine herrar! Af
samma skäl som herr Pehrson i Törneryd ber äfven jag att få
säga några ord i detta ämne, enär jag icke förut uttalat min
mening i denna hankfråga.

Hti 230 års tid har svenska Riksdagen förvaltat riksbanken.
1 äldre tider har det nog stundom händt, att Riksdagen härvidlag
gjort sig skyldig till stora misstag; men just till följd deraf
har Riksdagen samlat en rik erfarenhet, och stödd på denna erfarenhet,
har Riksdagen sedermera förvaltat riksbanken på sådant
sätt, att man icke kan säga, det denna förvaltning, åtminstone
under de senaste mannaåldrarne, lemnat något väsentligt öfrigt
att önska. Ur denna synpunkt sedd, är den ifrågasatta förändringen
hvarken nyttig eller nödig — 1809 års grundlagsstiftare
voro också synnerligen angelägna om att utestänga den verkstäHande
magten från allt inflytande på riksbanken; de stadgade
uttryckligen i grundlagen, att Riksdagen allena skulle ega rätt
att styra riksbanken, och att riksbanken skulle förvaltas efter de
grunder, som af Riksdagen bestämdes.

Men, säger man, vi böra gifva efter och inrymma rätt åt
Kongl. Maj:t att utse en ledamot i bankstyrelsen, detta på den
grund, att vi för det priset skulle kunna köpa oss stora fördelar.
Här har talats om den stora fördel, som skulle ligga deruti, att
riksbankslagstiftningen skulle få karakteren af civillagstiftning.
Ur viss synpunkt sedt, kan detta vara rigtigt. Men jag her att
å andra sidan få påpeka det faktum, att det redan under nuvarande
förhållanden är ganska svårt att få till stånd tidsenliga
reformer i fråga om riksbankens förvaltning. Jag vill härvid
blott erinra om en fråga, som under de senare åren ofta varit
före här, nemligen angående utsträckning af tiden för amortering
utaf afbetalningslån från 21/* till 5 år. Det är många, ledamöter
af Riksdagen, som ifrigt nitälska för denna reform. Äfven i år
hafva motioner derom blifvit framlagda, men man har ändock
icke kommit målet ett steg närmare. — Om nu äfven Kongl.

Lördagen den 8 Maj, e. in.

N:o 41.

Maj:t skulle få rättighet att inlägga sitt veto mot behöfliga Om ändring af
reformer, så blefve det ännu svårare att få sådana till stånd. ^:l*-Det kan således väl vara förhållandet, att, från denna synpunkt regeringsform
sedt, det icke är afgjordt fördelaktigt, att riksbankslagstiftningen mm samt S2,
får antaga k ar akter en af civillagstiftning. ds, 68, n och

En annan fördel, om hvilken man påstått, att vi skulle vinna ~3§§rtksdagsden
med förslagets antagande, vore den, att riksbanken skulle
blifva ensam sedelutgifvande bank, en »centralbank». Ja väl, men or 8 ''
det förefaller mig, som om riksbanken enligt grundlagen redan
nu skulle ega den rättigheten. Det heter ju i 72 § af regeringsformen,
att »Riksdagen allena eger rätt att genom banken utgifva
sedlar, som för mynt i riket må erkännas». Det är verkligen
litet underligt, att, trots denna bestämmelse, riket dock är öfvers
va mm ad t med privatbanksedlar, som man erkänner såsom mynt
i riket; ja, de mottagas till och med i statskassorna. Detta är ett
mycket obehagligt förhållande. Men skulle icke måhända Riksdagen
vara i sin goda rätt, om den genom att begagna sig af sin
bevillningsrätt skulle veta att skaffa efterlefnad åt grundlagens
bud i detta hänseende?

Man brukar ofta tala om förhållandena i främmande länder
och att i alla dessa, der det fins en centralbank, regeringen får
hafva ett ord med i laget om denna banks förvaltning. Det kan
så vara; men å andra sidan äro förhållandena hos oss sådana, att
vi icke behöfva gå till utlandet för att af detta lära oss, huru vi
skola ordna denna bankfråga. Yi bruka ej göra det på andra områden.
Det har t. ex. varit fråga om, att kamrarne skulle få rätt
att sj elfva utse sina talmän. Dervid har man från liberalt håll
anfört, att i alla andra länder — utom Finland — ega kamrarne
rätt att välja sina talmän, men man har då från andra hållet
svarat, att vi icke behöfde angående den saken fråga, hur det förhåller
sig dermed i andra länder; vi skulle hålla på vår nationella
rätt och icke taga utländingarne till råds. Alldeles samma
resonnement använde man också, då det var fråga om att införa
öppen omröstning i Riksdagen; vi behöfde icke fråga efter främmande
länders bruk derutinnan, utan vi skulle hålla på våra
egna seder.

För öfrigt kan jag icke förstå friherre Bonde, då han säger,
att vi skulle uppträda fiendtligt mot konungamagten, om vi icke
ginge med på ändringsförslaget. Man uppträder väl icke fiendtligt
mot konungamagten, derför att man håller på en fäderneärfd rättighet.
Det är en sådan rättighet, vi nu vilja bevara; detta är helt
enkelt vår pligt och ingenting annat, och på denna grund anhåller
jag att få yrka afslag på det nvilande grundlagsändringsförslaget.

Herrar K. G. Karlsson och Norman förklarade sig instämma
med herr Kardell.

Herr Månsson: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna fråga,
enär jag gjorde det redan förra gången, då banklagsförslaget här

Nso 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring af
50, 70, 72, 98,
109 ock 111 §§
regeringsformen
samt 32,
65, 68, 71 och
73 §§ riksdagsordningen.

(Forts.)

diskuterades. Men då man emot mig och mina meningsfränder
tagit fram 1890 års diskussionsprotokoll och anfört de uttalanden,
vi då gjorde, några stycken af oss, så har jag tillåtit mig att
begära ordet för att ännu en gång säga, det jag icke tror, att det
skall finnas många ledamöter af denna kammare, som icke erkänna,
att det väl är eu ofantligt stor skilnad emellan detta nu föreliggande
förslag och det, som framlades år 1890.

diet kan väl icke vara rimligt att anse en ledamot lika vigtig
och lika betydelsefull som tre ledamöter bland bankofullmägtige:
tre af nio eller en af sju, och dertill kommer, att det då var meningen,
att dessa tre skulle kunna blifva såväl deputerade som
direktörer eller hvad som helst inom styrelsen. Vidare kan det
icke förnekas, att det ju är en väsentlig skilnad, då vi nu hafva
antagit en banklag med betydligt mera utsträckt rätt för riksbankens
verksamhet, än hvad som komiténs förslag då innebar,
hvilket förslag då ensamt förelåg såsom grund att bygga på, jag
menar 1889 års bankkomités förslag. Det är, enligt mitt förmenande,
genom alla dessa saker en så väsentlig skilnad mellan
förhållandena då och nu, att jag sannerligen inte förstår, huru
man kan komma och säga, att det är en oegentlighet af oss att
nu yrka på bifall till föreliggande förslag. Om detta mot oss
gjorda påstående skulle vara rigtigt, skulle man aldrig kunna
vara med om någon reform, så vidt nemligen det i allra ringaste
mån vore fråga om en förändring i det syfte, att Kong! Makt
skulle få rätt att säga något vare sig i fråga om sj elfva banklagen
eller angående denna grundlagsförändring.

Då jag, mine herrar, med anledning af detta klander mot oss
för hvad vi sagt år 1890 såg efter, huru det förhöll sig i frågan
enligt det årets protokoll, så stötte jag på någonting annat, något,
som enligt mitt förmenande är en mycket märkligare sak och som
går alldeles stick i stäf mot hvad nu är fallet. Såsom jag redan
nämnt, var det vid denna tid fråga om att Kongl. Maj :t skulle
få tillsätta trenne af fullmägtige i bankstyrelsen och att de skulle
få bli både deputerade och hvad som helst. Mine herrar! Jag fann
då, att den förste talaren här i afton, som både förra gången under
denna riksdag och nu så ifrigt uppträdt mot detta förslag, han
var då för det. flan instämde nemligen med herr Hörnfeldt, som
yrkade bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Det är, mine herrar, herr
Elowson, som då hade en sådan uppfattning, och detta synes mig
vara vida mer märkvärdigt, än att vi nu vilja yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag; detta har jag icke kunnat uraktlåta att
säga. Jag vill visst icke klandra honom för det, tv hvar och en
må ju hafva sin öfvertygelse om en förändrings ngtighet. Men
jag tycker, att då borde också vi få rätt att ändra oss i den rigtning,
som för oss nu synes vara den rätta, ty här har nemligen
visats oss från regeringens sida ett tillmötesgående i mycket,
mycket stor skala.

Det har vidare här anförts, att denne nye ledamot skulle få
en så stor magt, derför att han skulle sitta som ordförande bland

Lördagen den 8 Maj, e. m.

>:o 41.

fullmägtige och derigenom tillegna sig stor magt och myndighet.
Ja, mine herrar! Jag skall med anledning häraf be att få hänvisa
till det yttrande, som herr von Friesen förra riksdagen hade och
som, enligt mitt förmenande, temligen klarar begreppen i detta
afseende. Han säger deri: »Det heter vidare i statsrådsprotokollet
om den föreslagne ordföranden, att han, ’der så erfordrades, skulle
stå medlande mellan de olikartade element, som kunna tillföras
riksbanksstyrelsen, der han vid lika röstetal för skiljaktiga meningar
skulle fälla utslaget’. Jag sätter icke stort värde på ett
sådant medlarekall med utslagsröst i bakgrunden, och för öfrigt,
om jag ser tillbaka på den tid, då jag haft äran vara bankofullmägtig,
har det, så vidt jag kan minnas, aldrig inträffat, att
ordföranden behöft anlita sin utslagsröst. Jag anser således, att
den uppgiften för den af Kongl. Maj:t tillsatte ordföranden är
mycket, mycket litet att fästa sig vid.» Ja detta är precis hvad
jag i det fallet anser; jag tror alldeles som herr von Friesen, att
så är och så förblir det.

Nu har det sagts, att det är mycket bra, att banklagen antagits
och att vi kommit öfverens om den samt att det för framtiden
kan vara oss nyttigt, att vi ha den antagen, men att det
derför icke vore sagdt, att vi borde antaga grundlagsförändringsförslaget.
Men, mine herrar, hvad det då skall tjena till att hafva
antagit denna banklag endast för att skrinlägga den för så många
herrans år, det kan jag icke begripa, och icke kan jag vara tillfredsstäld
med att fä så liten nytta af banklagen. Yi veta ju,
att tiden snart utgår för de enskilda bankernas oktroj, och att
det då blir fråga om att bevilja dem ny sådan på 10 år, hvilken
de väl också skola få, och då blir nog den behöfliga reformen
omöjliggjord för hela denna långa tid. Hvad det då skall tjena
till att under hela denna tid lägga denna antagna banklag i skrinet,
utan möjlighet att få använda den, det kan jag för min de!
icke finna.

Det anfördes vidare under den förra diskussionen såsom ett
styft och kraftigt argument, att om vi bara hölle i oss, så skulle
vi i allt fall få, hvad vi begära. Det sades också, när det var
fråga om grundskatternas afskrifning och om indelningsverket,
att om vi bara sade nej och nej, skulle vi slutligen få det, vi ville
ha. Men, mine herrar, de, som voro med om striden, när dessa
frågor behandlades, de veta nog också, hvad denna strid kostade,
och att det blef fråga om betydliga eftergifter; vi fingo en ny
värnpligtslag och måste åtaga oss 90 dagars värnpligtsöfningar
etc. Herrarne veta nog, hvilket motstånd som utöfvades af dem,
hvilka icke ville gå så långt, men man måste dock gifva efter,
tog värnpligtsförslaget och gjorde dermed de uppoffringar, man ansåg
sig skyldig till för att få den reform, som man syftade på.
Så anser jag man också nu bör göra; då man kan och tiden derför
är inne, bör man göra de eftergifter, som äro erforderliga för
att få förslaget igenom.

Om ändring af
50, 70, 72, 98,
109 och 111 §§
regeringsformen
samt 32,
65, 68, 71 och
73§§ riksdagsordningen.

(Forts.)

X:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring af Här hafva nu, efter mitt förmenande, väsentliga eftergifter
109 »ek7in gj°rda i år beträffande förevarande frågor, såväl af Kongl.

regeringsfor- ^aj:t som utaf Första Kammaren, i synnerhet rörande banklagen,
men samt 32, enligt hvilken riksbanken medgifvits rätt att, i motsats till hvad
«s, os, n och föreslaget var, få låna upp pengar mot ränta. Denna och andra
73§§nksdags- betydliga eftergifter hafva blifvit gjorda af Första Kammaren,
0 och när så är samt vi sett det tillmötesgående, som regeringen

or ■ visat oss i denna fråga, synes det mig vara ganska egendomligt,
om denna kammare nu skulle afslå det förslag, som här föreligger.
Jag anser, att det för oss hör vara en nödvändighet och en angelägenhet
att taga denna reform, då vi kunna få den utan andra
eftergifter, än som här varit i fråga, nemligen afståendet af ordförandeplatsen
bland bankofullmägtige, hvilket aldrig kan vara
farligt, och hvilken ordförande aldrig kan uträtta något ensam
mot de sex öfriga ledamöterna och aldrig kan vidtaga något till
men för dessa.

Under dessa förhållanden skall jag, herr talman, i likhet med
hvad jag gjorde förra gången, be att få yrka bifall till den föreslagna
grundlagsförändringen, som jag hoppas denna kammare
måtte antaga.

Häruti instämde herrar Andersson i Himmelsby och Ericsson
i Bjersby.

Herr Ljungman: Jag har begärt ordet endast för att rätta
några vilseledande uppgifter, som under diskussionen blifvit lemnade.

Herr vice talmannen påstod, att vi'' redan nästa år skulle
kunna taga till behandling ett förslag till lag om riksbankens
förvaltning. Detta omöjliggöres emellertid fullständigt redan af
första punkten af 72 § regeringsformen, som stadgar, att de hithörande
bestämmelserna angående riksbanken stiftas af Riksdagen
allena. Man må icke hänvisa till 1830 års lag för riksbanken, ty
denna lag hänför sig till sista punkten i 72 § regeringsformen,
som innehåller bestämmelsen, att Riksdagen allena eger rätt att

genom banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas.

•enna senare bestämmelse är sådan, att lagstiftningen rörande
denna rätt på grund af sakens egen beskaffenhet måste ske enligt
§ 87 mom. 1 regeringsformen.

Hvad beträffar det påstående, som gjorts af herr Kardell, att
riksbanken redan nu i sjelfva verket skulle vara den enda bank,
som har sedelutgifningsrätt, så förhåller det sig verkligen så, för
så vidt man tager hänsyn till sedlarne såsom lagligt betalningsmedel.
Hvad angår privatbankssedlarne, tager man emot dem
frivilligt, emedan man anser dem vara säkra förbindelser, men
ingen är tvungen att taga emot dem.

Beträffande vice talmannens yttrande, att den af Konungen
förordnade fullmägtigen i riksbanken skulle komma att taga emot
befallningar beträffande riksbanken af Konungen i stället för af

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

Riksdagen, ber jag få säga, att detta yttrande synes mig fullständigt
vederläggas af den föreslagna lydelsen af 111 § regeringsformen,
hvilken § är ändrad just med hänsyn dertill, att samtlige
fullmägtige, och således äfven den af Kong! Maj:t förordnade,
skola taga emot befallningar endast af Riksdagen.

Hvad angår den antydan, som gjordes af en föregående talare,
herr Kardell, att Konungen skulle få något slags veto i afseende
å ändringen af tiden för afbeta]ningslåns amortering, så är detta
icke förhållandet, ty den af Riksdagens båda kamrar nyligen antagna
banklagen innehåller icke någon bestämmelse om den tid,
inom hvilken ett afbetalningslån skall vara amorterad!

Jag hemställer fortfarande, att kammaren måtte bifalla föreliggande
förslag.

Herr Dakn: Jag skall icke upptaga kammarens tid med att
besvara några känsloyttringar, utan hålla mig till saken, sådan
den föreligger.

Hvad är då den egentliga innebörden i det förslag, som föreligger?
Jo, efter 30 års arbete har man ändtligen kommit derhän,
att man fått en banklag, om hvilken kamrarne enats, och som regeringens
främste man förklarat sig kunna acceptera. Det är
visserligen sant, att denna lag genom den sammanjemkning, som
egt rum, fått eu sådan andrakammaranstrykning, att de enskilda
bankerna icke äro mycket måna om dess antagande. Vi hafva
sett i pressen, att det är till följd af det tillägg, som skett i 16 §,
hvarigenom riksbanken framdeles som hittills skulle komma att
stå i direkt förbindelse med allmänheten, att det är till följd af
detta tillägg, som storkapitalets målsmän motarbeta lagen. I storkapitalets
intresse ligger naturligtvis, att lagen skulle bli sådan
den af Kong! Maj:t föreslagits, hvarigenom de privata bankinstituten
skulle komma att blifva förmedlare mellan allmänheten
och riksbanken.

Skola vi verkligen genom att afslå detta grund! agsändringsförslag
afstå från den banklag, som vi redan hafva antagit? Man
säger, att den af Kong! Maj:t tillsatte ordföranden skulle komma
att inkräkta på Riksdagens inflytande öfver riksbanken, och att antagandet
af det föreliggande förslaget vore detsamma som att utlemna
banken till Kong! Maj:t. Jag kan icke finna, att någon
sådan fara föreligger, ty i grundlagen har denne ordförandes magt
och inflytande i hög grad kringskurits, derigenom att det bestämts,
att han icke får innehafva någon af de befattningar, genom hvilka
han skulle kunna skaffa sig något dylikt befaradt inflytande. Han
får hvarken blifva utrikes-vexel-deputerad eller deputerad för den
inre förvaltningen eller suppleant för någon af dem, han får med
andra ord icke hafva någon annan befattning än den att som ordförande
utöfva eu kontrollerande verksamhet, lian kan reservera
sig mot beslut, som fattas af fullmägtige, om lian finner dem strida
mot banklagen, han har i likhet med de öfriga fullmägtige att in Andra

Kammarens Prof. 1897. N:o 41. 0

Om ändring af
50, 70, 72, 98,
109 och 111 §§
regeringsformen
samt 32,
05, 08, 71 och
73 §§ riksdagsordningen.

(Forts.)

Jf:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring af ventera bankens kassör, vexelportfölj och sedelstock samt inspekm
''och 7?ii ^era avdelningskontoren.

regerings/or- Herrarne finna sålunda, att här icke är fråga om någon magt men

samt 32, förflyttning. Om detta varit händelsen, kan jag försäkra herrarne,
65,68, 7i och att jag skulle hafva varit den siste, som accepterat förslaget.
75§§nksdags- Jag han icke heller finna, att det står i motsägelse till den upp0(
Forts T'' Vattning, som jag uttalade 1890. Gent emot herr Pehrsons i Törneor
9'' ryd yttrande, att den tid kunde komma, då vi finge ångra, att vi

till Kong! Maj:t afstått rätten att utse ordförande, vill jag
nämna, att det 1889 yttrades af en bland våra förnämste landtmannarepresentanter,
att den tid kunde komma, då det, på grund
af de attacker emot riksbanken, som skett från Första Kammarens
sida, kunde vara gagneligt att uti Kongl. Maj:t hafva ett
stöd emot dylika attacker. Ja, jag vill säga, att den tid kan
komma, då det kan behöfvas stöd emot attacker äfven från annat
håll.

Det har äfven blifvit sagdt, att denne af Kongl. Maj:t utsedde
ordförande ovilkorligen alltid skulle komma att stå i direkt
motsats till de af Riksdagen utsedde fullmägtige. Detta har jag
något svårt att fatta. Om man tänker på de nuvarande förhållandena,
tro herrarne verkligen, att Kongl. Maj:t kan komma
att till ordförande i bankstyrelsen utse en person, som står längre
till höger än den nuvarande ordföranden i fullmägtige, f. d. statsrådet
universitetskansleren v. Ehrenheim. Jag för min del tror
det icke. Jag är öfvertygad om, att Kongl. Maj:t vid detta första
val kommer att utse samma person, som vi sjelfva hafva satt till
ordförande i riksbanken, och jag är äfven förvissad om, att den af
Kongl. Maj:t utsedde fullmägtigen kommer att vårda bankens
angelägenheter med lika stor omsorg som de af Riksdagen utsedde
fullmägtige. Och då denne konungavälde ordförande skulle
få en så begränsad magt, som föreslaget är, hyser jag för min del
icke den ringaste betänklighet att yrka bifall till det föreliggande
grundlagsförslaget.

Herr Gethe: Herr talman, mine herrar! Jag har endast begärt
ordet för att med några få ord få öppet tillkännagifva min
ställning i denna vigtiga fråga.

Då för nära 90 år sedan de dåvarande Riksens Ständer, våra
föregångare såsom representation för detta land, efter en dyrköpt
erfarenhet antagit och gifvit oss i arf uteslutande bestämmanderätt
öfver riksbanken, den forna Riksens Ständers bank, så kan
jag för min del icke taga på mitt ansvar, att jag varit med om
att afhända Riksdagen denna väl betänkta rätt. Och då vidare
det första steget i allmänhet är det svåraste att taga, men, sedan
detta blifvit taget, de andra sällan eller åtminstone mycket sällan
låta vänta på sig, och då dessa äro oberäkneliga, anser jag, att
man gör klokast uti att behålla den rätt, som våra fäder lemnat
oss i arf, och lemna detta arf efter oss åt kommande slägten, enär
jag är viss om, att det aldrig kommer att missbrukas.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 41.

Herr talman!
förändringen.

Jag yrkar afslag på den föreslagna grundlags- Om ändring «/

30) JO) J2) 98)

109 och 111 §§

. ii* regeringsfoi''-

Herr Sjö: Ja, min lifligaste önskan är helt visst, att vi skola men samt 32,
bevara det arf, som vi fått af våra fäder, men jag vill det oak- 65, 68, ri och
tadt antaga det föreliggande grundlagsförslaget, enär det icke 73§§niudagaskiljer
sig från det gamla i annat, än att Kongl. Maj:t enligt det- or.J11”3™''
samma skall kafva rätt att utse ordförande för fullmägtige.

Jag är fullkomligt förvissad derom, att Kongl. Maj:t, om lian
får denna magt i sin kand, skall tillsätta den mest duglige ock
lämplige person, som står att få till detta förtroendeuppdrag,
likaväl som jag är öfvertygad om, att de personer, som äro emot
det föreliggande förslaget, om de finge ett så stort förtroende som
att tillsätta denne ordförande, dertill skulle utse den mest lämpliga
person.

Man bör tillika betänka, att riksbanksstyrelsen, såväl den af
Konungen utsedde ledamoten som de utaf Riksdagen utsedde, årligen
underkastas revision af Riksdagens bankoutskott för det
gångna året. Bankoutskottet skall årligen genomgå alla hos fullmägtige
förda protokoll, äfven de hemliga, och deröfver till Riksdagen
afgifva dechargebetänkande, afstyrkande eller tillstyrkande,
hvaröfver Riksdagen har att besluta. Dessutom tillsätter Riksdagen
också årligen revisorer för att granska bankofullmägtiges
åtgöranden. Slutligen hafva vi äfven uti den allmänna opinionen
och i tidningspressen garantier för Övergrepp från den konungavälde
ordförandens sida, och hvad dessa förmå uträtta, derom
hafva vi från förlidet år en god erfarenhet, då, såsom herrarne
torde erinra sig, det af vederbörande träffade arrangement^ med
afseende på utställningslotteriet på grund af allmänna opinionen
och tidningspressen måste ändras derhän, att man dermed kunde
vara tillfredsstäld. Lika litet som detta lyckades, lika litet skall
det lyckas för den konungavälde eller för de öfrige fullmägtige
att företaga något för fäderneslandet och riksbanken menligt.

Enär jag är förvissad om, att ingen som helst fara är förknippad
med ett antagande af det hvilande grundlagsförslaget,
skola herrarne icke förundra sig öfver att jag i år, liksom jag
gjorde förlidet år, kommer att rösta för detsamma. Jag anser då
äfven, att man under lyckliga och lugna tider bör besluta i den
föreliggande frågan, och icke, såsom en talare nämnde, uppskjuta
dermed till oroliga tider, ty då är det, enligt mitt förmenande,
ingen säkerhet för att utgången blir lycklig.

Jag yrkar, som sagdt, bifall till det föreliggande grundlagsförslaget.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman, mine herrar! Lika
litet nu som vid de föregående tillfällen, då detta förslag varit
föremål för Riksdagens behandling, kan jag biträda detsamma.
Jag kan nemligen icke på något sätt låta öfvertyga mig derom,
att förslaget är vare sig nödigt eller nyttigt. Tvärtom kan

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring af det under vissa förutsättningar blifva för riksbanken ganska
/no 7°h 9&S vådligt.

regeringsfot- Här bär från den motsatta sidan starkt framhållits, att det

men samt 32, under kritiska tider kan vara nödvändigt, att en af Konungen
65,68, 7i och tillsatt ledamot finnes i riksbankens styrelse, men att under lugna
7■''<§§riksdags- ^jder behofvet deraf icke så skarpt framträder. Ja, mine herrar,
ui-mngen. un^er ]ngna tider har jag ingenting emot, att Kongl. Maj:t må
( or s'' ega rätt att tillsätta en ledamot af bankstyrelsen; men det är
under oroliga tider — och det är för sådana tider vi skola besluta
— som det kan blifva farligt, att i riksbankens styrelse
finnes en medlem, som insättes i styrelsen på annat sätt än nu är
förhållandet.

Under de år, då riksbanken förvaltats uteslutande af Riksdagen
genom dess fullmägtige, har denna bank skötts på ett så
förträffligt sätt, att jag betvifla!'', att den skall komma att skötas
bättre hädanefter, om det föreliggande förslaget antages.

Jag har icke kunnat finna, att något af de skäl, som för förslaget
anförts, verkligen varit hållbart.

Så har det sagts af vice ordföranden i konstitutionsutskottet,
att detta förslag vore uttryck för ett system, motsatt den gamla
organisationen af riksbanken såsom korporationsbank, då bondeståndet
icke hade någon del i riksbankens styrelse förrän efter
år 1865. Verkliga förhållandet är emellertid, att detta stånd
långt före år 1865 hade del i riksbankens styrelse, och således
kan man med afseende å denna tid icke tala om någon korporationsbank.

Det nämndes af en talare ]iå göteborgsbänken, att det vore
besynnerligt med denna diskussion i afton. Måhända fann han
diskussion onödig, och det må den också vara, men han må dock
ursäkta, att vi, som hafva en mot hans motsatt åsigt, tillåta oss
uttala densamma. — Han gaf äfven uttryck åt den uppfattningen,
att de, som förut röstat för banklagen, vore skyldiga att nu rösta
för detta grundlagsförslag. Om jag icke minnes alldeles orätt,
framhölls dock under banklagens behandling just från hans och
hans meningsfränders sida, att vi då borde antaga denna banklag,
för att Andra Kammaren derigenom skulle visa, hvad den önskade.
Sedan vore det en annan sak, huruvida kammaren ville
antaga grundlagsförslaget, då det i sinom tid förekomme till behandling.
Jag kan således icke finna, att de, som förut röstat
för banklagen, derför skulle vara skyldige att nu biträda detta
förslag.

Vidare yttrades det af någon talare, att då vi nu fått ett
banklagsförslag, hvarmed vi äro nöjda, borde vi också antaga det
hvilande grundlagsförslaget, i synnerhet som Första Kammaren
och regeringen gjort så stora eftergifter. Jag har, såsom jag vid
banklagens behandling framhöll, varit mycket angelägen derom,
att vi måtte få en banklag, som äi* stiftad af Konung och Riksdag
gemensamt, så att icke politiska vindar skola kunna kasta
om hela vårt ekonomiska penningväsen, men derför vill jag icke

Lördagen den 8 Maj, e. m.

85 N:o. 41.

vara med om det här * föreliggande grundlagsförslaget. Det är Om ändring af
något helt annat än en banklag. ^ .. 109 och in §§

Den senaste talaren anförde såsom ett väsentligt skäl för sin regeringSforuppfattning,
att den af Konungen tillsatte ordföranden icke kunde men samt 32,
menligt inverka på bankens förvaltning, att Riksdagen genom sina ns, ^8\ 71 och
revisorer genast skulle få underrättelse om de anmärkningar, som * “f4"

vore att mot denna ledamot göra. Här återfinner man precis (cortSi)
samma tankegång, som ofta uttalats såväl i afton som vid flera
föregående tillfällen. Man säger, att det icke är här fråga om
att Riksdagen — Riksdagen i dess helhet — skall afsåga sig
någon rätt. Jag har förut framhållit, att i händelse den konungavälde
ordföranden ställer sig på Första Kammarens fullmägtiges
sida, äro Andra Kammarens fullmägtige vanmägtiga med afseende
å riksbankens förvaltning. Detsamma är förhållandet inom statsrevisionen.
Det borde väl åtminstone herr Sjö, som så länge tillhört
Riksdagen, hafva reda på. Huru många anmärkningar framkomma
icke i form af reservationer af denna kammares revisorer?

Och hvad blifver följden? Jo, att anmärkningarne godkännas af
Andra Kammaren, men afvisas af den Första. Detsamma skulle
äfven blifva förhållandet i detta fall, derest den konungavälde
ordföranden handlade i samförstånd med de af Första Kammaren
utsedde ledamöterna bland bankofullmägtige. Derom råder intet
tvifvel. Allra minst bör en så gammal riksdagsman som herr Sjö
draga denna sak i tvifvelsmål.

Jag kan icke finna annat, än att ett antagande af detta förslag
skulle innebära början till en utminutering af Riksdagens
rättigheter. Jag anser, att vi icke ens hafva rätt att.göra eu
sådan eftergift, som här är i fråga. Jag anser, att Riksdagen
icke har rätt att minutera ut de konstitutionella rättigheterna.

De äro icke våra, de äro hela vårt folks och lemnade åt vår vård.

Då jag sålunda icke kan vara med om detta förslag, anhåller jag,
herr talman, att få yrka afslag å detsamma.

Med herr Andersson i Nöbbelöf förenade sig herrar Urotnée,
Öberg, A. Hedin, Nilsson i Skärhus, Petersson i Dänningelanda,
Jansson i Djursätra och Versson i Arboga.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på antagande af det ifrågavarande
förslaget och dels på afslag å detsamma; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren skall antaga det från 1896 års
riksdag hvilande förslag om ändring af 50, 70, 72, 98, 109 och

N:o.41.

Lördagen den 8 Maj, e, m.

Om ändring af\\\ §§ regeringsformen samt
so, 70 12, 98, or(jningen röstar
109 och in §§ ° ’

regering sf''ormen
samt 32,

65, 68, 71 och Den, det ej vill, röstar
73§§ riksdagsordningen.
*

(Forts.)

32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsJa; -

Nej;

Vinner Nej, är nämnda förslag af kammaren förkastadt. .

Omröstningen visade 115 ja och 107 nej; i följd hvaraf det
föreliggande förslaget af kammaren antagits.

Efter det denna åtgång af herr talmannen delgifvits kärn''
maren, anförde:

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att till protokollet
få anmäla min reservation.

Herr Pebrson i Törneryd: Äfven jag skall be att få min
reservation antecknad till protokollet.

Reservation emot det fattade beslutet anmäldes vidare af
herrar Hansson i Solberga, A. Hedin, Staaff, Lindhagen, Bergström,
Byström, Eklundh i Stockholm, Sandquist, Norberg, Hammarström,
Gethe, Fredholm, Loven, Eriksson i Elgered, Genterwall,
Aulin, Kardell, Svensson i Karlskrona, Svensson i Olseröd, Bromée,
Broström, Norman, Thor, Eriksson i Qväcklingen, Berg, Höjer,
Jansson i Djursätra, Nordin i Sättna, Pantzarhielm, John Olsson,
Emthén, Petersson i Brystorp, Olsson i Mårdäng, von Friesen,
Söderberg, Eriksson i„ Bäck, Göransson, Thylander, O. Olsson i
Stockholm, Olsson i Åsak, Jansson i Saxhyttan, Wallis, Back Per
Ersson, Persson i Tällberg, Nydahl, Wavrinsky, Andersson i Hasselbol,
Nilsson i Käggla, Ollas A. Ericsson, Nordin i Hammerdal,
Olsson i Sörnäs, Lundell, K. G. Karlsson, Carlsson i Smedstorp,
Öberg, Henricson, Persson i Arboga, Ersson i Vestlandaholm,
Vahlin, Nilsson i Skärhus, Folke Andersson, Ernst Carlson, Johansson
i Mellbyn, Ericsson i Vallsta, Styrlander, Zetterstrand, Fjällbäck,
Zotterman, Gustafsson, Olsson i Ornakärr, Hedin i Torp,
Branting, Persson i Rinkaby, Olsson i Kyrkebol, Göthberg, Andersson
i Upsala, Andersson i Lysvik, Hultkrantz och Hanson i
Berga.

§ io.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets memorial, n:o 82, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut angående Kongl. Maj:ts proposition till Riks -

N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m. 87

dagen om pension å allmänna indragningsstaten åt e. o. professorn
G. Dillner.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,8 på natten.

In fidem

E. Nålborst Böös.