1897. Andra Kammaren. N:o 39 (Riksdagens protokoll 1897:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 39.

Fredagen den 7 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 30 nästlidne april
förda protokoll.

§ 2.

Jemlikt förut fattadt beslut anstäldes val af tjugufyra valmän och
sex suppleanter för utseende af Riksdagens justitieombudsmans efterträdare
och blefvo dervid utsedde:

till valmän:

herr	J.	Andersson i Lysvik med	143 röster.
»	M.	Andersson i Löfhult		143	T>
	M.	Arhusiander	»	143	»
S>	G.	F. Berndes		143	»
	0.	A. Brodin	»	143	»
»	B.	Darin	»	143	»
»	J.	Eliasson	*	143	»
»	A.	Hallqvist	>	143	»
J>	0.	M. Höglund		143
»	C.	E. Johansson i Berga	»	143	»
	J. M. Johansson i Mellbyn		143	»
»	S.	J. Kardell	»	143	»
	G.	Liljenroth	>	143	»
»	A.	V. Ljungman	»	143
	P.	0. Lundell	»	143	>
	S.	Nordström	»	143	»
■»	A.	Olsson i Tyllered	»	143	»
»	A.	G. Olsson i Frös vi	»	143	»

Andra Kammarms Prof. 1897. N:o 39.

S:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

Om afsättning
till arbetareförsäkringsfonden.

herr P. G. Petersson i Brystorp med 143 röster

»	N.	Svensson i Olseröd »	143	»
	A.	Wiklund »	143
7>	N.	Wallmark »	142	»
	I.	Månsson »	141
	A.	G. Andersson i Himmelsby »	140

Närmast i röstetal kommo herr Ollas A. Ericsson m. fl. med
hvardera två röster.

till suppleanter:

herr A.	Petersson i Påboda med	73	röster
»	C.	H. Björck		73
	J.	B. Laurell		73
x>	J.	Nilsson i Skrafvelsjö	2>	73	2>
*	J.	E. Olsson i Skiftinge	»	72	»
	E.	V. Sahlin	3>	70

Ordningen mellan de ledamöter, hvilka till suppleantplatser erhållit
lika antal röster, bestämdes, sådan den finnes här ofvan angifven,
genom lottning.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående § omförmälda
val.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtande n:o 73, och

lagutskottets memorial n:o 60.

§ 5.

Till kammarens afgörande förelåg till en början statsutskottets
utlåtande n:o 58, angående väckta förslag om afsättning till arbetareförsäkr
ingsf on den.

I statsverkspropositionen hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att i 1898 års riksstat till arbetareförsäkringsfonden afsätta 1,400,000
kronor.

Härjemte hade herr A. Hedin in. fl. i en inom Andra Kammaren
afgifven motion (n:o 29) föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, att
år 1898 skall till arbetareförsäkringsfonden, utöfver den af Kongl.
Maj:t föreslagna summa, afsättas ett belopp af 8,400,000.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen, med afslag å herr A. Hedins m. fl. omförmälda
motion, men med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, måtte besluta, att i

X:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

riksstaten för år 1898 skall till arbetareförsäkringsfonden afsättas ett
belopp af 1,400,000.

Efter upplåsandet af denna utskottets hemställan anförde:

Herr A. Hedin: Under den nya Riksdagen^ fjerde år, år 1870,

yttrade en namnkunnig svensk rättslärd i en utländsk tidskrift, att de
betydande förändringar, Sveriges lagstiftning undergått under de senare
åren, voro ett verk af fyrståndsrepresentationen, kvilkens brister man
så länge sökt framhålla, hvaremot från det nya representationsskickets
början nästan intet af vigt åstadkommits på lagstiftningens område.
»Den nya representationen», säger han, »framgången ur allmän omröstning»
— jag förmodar att här föreligger ett öfversättningsfel och
att författaren skrifvit samfäld omröstning — »har i Sverige såsom i
många andra länder, förlorat sig i tvister om jernvägar och finanser,
medan de stora legislativa frågorna rönt blott svaga sympatier och
en synnerligen begränsad uppmärksamhet. Det hopp man hyst att
finna den nya nationalrepresentationen mera egnad och mera verksam
att väcka och till ett godt slut fora nyttiga reformer har således
svikits i många hänseenden».

Den, som så talade, hade måhända glömt en icke oväsentlig omständighet,
nemligen Första Kammarens stora andel i Riksdagens
ansvar för detta resultat och en på den tiden än mera väsentlig omständighet,
nemligen regeringens andel i den öfverklagade resultatlösheten.
I allt fall — om vi förflytta oss ett par decennier fram i
tiden från 1870-talet och se till, huru samtidens största spörsmål behandlas
eller rättare misshandlas här i Sverige, skall ingen opartiskt
dömande kunna förneka, att ansvaret för denna misshandel till en alldeles
öfvervägande grad drabbar regeringen och ingen annan.

Såsom riksdagsärende daterar sig arbetareförsäkringsfrågan från
år 1884. Nu efter tretton är är resultatet deraf lika, med noll, under
det man rundt omkring oss i större och mindre länder tager det ena
steget efter det andra. Om vi blott kasta en blick på våra grannländer,
så kommer der först i raden Island med en lag af 1890 om
hjelpkassor för äldre behöfvande utanför fattigväsendet; derefter
Danmark år 1891 med en likartad lag om ålderdomsunderstöd för
värdiga behöfvande utanför fattigväsendet, och 1892 med den
märkliga sjukkasselagen, som tillförsäkrar sjukkassorna ett årligt
understöd af eu half million kronor, och just i detta ögonblick är den
danska riksdagen sysselsatt med behandling af olycksfällsförsäkringsfrågan.
Derefter följer den norska olycksfallsförsäkringslagen af år
1894. Och Finland, der det konstitutionella statsskicket väcktes till
lif för blott några och trettio år sedan — den första landtdagen
efter mötet i Borgå år 1809 egde rum samma år, då för Sveriges
rikes Ständer framlades förslag till ny riksdagsordning — Finland,
hvars fyrdelade representation sammanträder blott hvart tredje år,
har hunnit före Sverige. Med ingången af nästa år träder i kraft

Om afsättning
till arbetareförsakringsfonden.

(Forts.)

X:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

Om afsätt ning

till ar betareförsäk ringsfonden.

(Forts.)

den finska lagen af den 5 december 1895 om arbetsgifvares ansvar
för kroppsskada, som drabbar arbetare i arbetet.

Således våra fränder och vänner i de tre små länder, som äro
våra närmaste grannar, de arbeta sig fram på detta stora och svårbrutna
område under den uppmuntrande känslan, att hvarje steg framåt
minskar vidden af det stora fältet och gör det mera öfverskådlig^

Den under en förvånande kort tid genomförda arbetarelörsäkringen
i Tyskland är i sanning ett jätteverk, till hvilket man i andra tiders och
andra länders lagstiftning fåfängt forskar efter något annat motstycke i
omfattning och vansklighet än den stora revolutionens ombildning af
Fankrikes stats-, civil- och kriminalrätt för 100 år sedan. Den tyska
arbetareförsäkringslagstiftningen började med sjukkasselagen afår 1883.
Derefter kommo i rask följd under åren 1884 — 1887 fem lagar om olycksfallsförsäkring
och om sjukförsäkring samt om sjukförsäkringens och
olycksfallsförsäkringens utvidgning till allt flere områden; och slutligen år
1889, på sjunde året efter den första stora lagen af 1883, invaliditets-och
ålderdomsförsäkringslagen. Det skall måhända tillåtas mig att med några
få siffror angifva resultatet af den tyska arbetareförsäkringen. Sjukkasselagen
af år 1883 trädde fullständigt i kraft i slutet af år 1884.
Från år 1885 till år 1894 har nu antalet af de sjukförsäkrade vuxit
från 3,700,000 till 7,200,000. Utgifterna för de försäkrades sjukvård
har på dessa tio år utgjort 757 millioner mark. Den första af de
fem olycksfallsförsäkringslagarne trädde i kraft den 1 oktober 1885.
Antalet försäkrade uppgick vid slutet af 1894 till 18,191,000 personer
och beloppet af utbetalda skadestånd under åren 1886—1894 till
193 millioner mark. Ålderdoms- och invaliditetsförsäkringslagen af 1889
trädde i kraft först med år 1891, och likväl uppgingo de år 1894
faststälda invaliditetsräntorna till 47,600 stycken och ålderdomsräntorna
till 34,100; och för de fyra åren hade räntor af båda slagen fastställa
åt tillsammans 343,244 personer, representerande en utgift af
99 millioner mark. Detta är resultatet af en försäkring, som trädde
i kraft först år 1891. Jag har nämnt stora summor utaf utbetalda
eller såsom räntor utfästa medel. Hvilka summor af afhjelpt lidande
och nöd representera icke dessa belopp? Om man till exempel kommer
ihåg att, om man afräknar de olycksfall, som afslutats inom tretton
veckor från olyckshändelsen — således de återstående olycksfallen, för
hvilka räntor blifvit beviljade, utgjorde 361,300, deraf 45,600 med
dödlig utgång; hvilken summa representerar icke dessa sifiror af afhjelpt
lidande, lindrad nöd och aftorkade tårar !

Under tiden ha vi i Sverige gjort — ingenting. I trontalet vid
öppnandet af detta års riksdag proklamerades ytterligare uppskof.
Man vill tydligen icke veta af något ingrepp i militarismens anspråk
att få odelade behålla tullöfverflödets millioner. Deras användande
för sådant ändamål står dock i den allra afgjordaste strid med ordalydelsen
och med åtminstone det synliga syftet i Hans Maj:t Konungens
ryktbara diktamen den 12 oktober 1888. Herr statsrådet och chefen
för civildepartementet har vid remissen af statsverkspropositionen den

Fredagen den 7 Maj. 5

25 sistlidne januari ansett sig böra prestera en något utförligare motivering
för den uppskofspolitik, som proklamerats i trontalet. Men den
eftermotivering, som herr civilministern anförde till denna kammares
protokoll, har det högst väsentliga felet att vara helt och hållet gripen
ur luften, att hvila på den fullständigaste obekantskap med, det fullständigaste
missförstånd af arbetareförsäkringsfrågans nuvarande verkliga
läge i Tyskland.

Chefen för civildepartementet anförde nemligen här, bland annat,
hurusom han ville »fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att den
tyska ålderdoms- och invaliditetsförsäkringslagstiftningen, som ju låg
till grund för det sista förslaget, just nu är underkastad åtskilliga omarbetningar».
— Ja, det är sant! Men herr civilministern har missförstått
hvad dessa omarbetningar betyda. — Han säger vidare: »Chefen
för den tyska riksförsäkringsanstalten har inkommit med ett förslag
till högst väsentliga principiella ändringar i denna lagstiftning, gående
bland annat derpå ut, att olycksfalls- och ålderdomsförsäkringen åter
skulle förenas» — »åter»! ordet har ju ingen betydelse här — »och
derjemte innebärande en del andra temligen genomgripande förändringar,
om hvilkas befogenhet han för sin del blifvit öfvertygad
under de fem å sex år, som förflutit sedan den nya lagstiftningen
trädt i verksamhet. Dessa hans ändringsförslag utgöra för närvarande
föremål för pröfning af en stor kommission, och denna har hunnit så
långt, att den uppgjort ett förslag, som ligger under behandling i det
tyska Bundesrath. Äfven i kommissionens förslag — om än det ej
är så genomgripande som det utaf riksförsäkringsanstaltens chef afgifna
— förekomma ganska väsentliga principiella ändringar i nu
gällande lagstiftning» (hvarå exempel anföras.) »När man vet detta
och vidare har sig bekant, att i Österrike, Norge och Nederländerna
frågan om ålderdomsförsäkring för närvarande är föremål för utredning,
så tror jag, att man med fog kan säga, att det kan vara skäl i att
vänta något och se resultaten häraf, innan man ånyo framlägger ett
förslag»

Det förhåller sig nu icke på det sätt, som herr civilministern har
sagt. Jag vill naturligtvis icke insinuera, att han skulle hafva sagt
det för att missleda Andra Kammaren, utan han har sagt det, derför
att han sjelf varit missledd af någon otillförlitlig rådgifvare.

Nej, förhållandet är i sjelfva verket ett helt annat. Under det
att man i Tyskland var sysselsatt med att arbeta på de 8 arbetareförsäkringslagarne,
som jag först nämnde — de lagar, som utfärdades
från 1883 till 1889 — insåg man mycket väl, att, huru länge man
än dröjde med lösningen af en sådan fråga som denna, huru mycket
man än teoretiskt spekulerade, det vore fullkomligt otänkbart att man
skulle lyckas att med ens, i ett hugg genomföra en lagstiftning, som
vore sådan, att tillämpningen icke sedermera skulle efter hand i densamma
blotta mer eller mindre betydande felaktigheter och brister.
Det erkände man att man visste, och man uttalade oförbehållsamt,
att meningen vore, att om och i den mån erfarenheten dertill gåfve

}f:o 89.

Om afsättning
till arbetareförsakringsfonden.

(Forts.)

K:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

Om afsätt ning

till ar betareförsäk ringsjonden.

(Forts.)

anledning, man skulle skrida till en revision af detta storartade lagstiftningsarbete.

Så har man också gjort. Först i ordningen började man med
den äldsta af de 8 lagarne, 1883 års sjukkasselag, och så kom till

stånd hvad jag vill kalla den 9:de hufvudlagen, lagen af år 1892,

en revision af 1883 års sjukkasselag. Jag säger den 9:e hufvud lagen,

ty jag förbigår de lagar, som afse några obetydliga detaljändringar,
liksom jag förbigår alla verkställighetsförordningar.

Närmast i ordningen kom nu att företaga revision af den första,
grundläggande olycksfallsförsäkringslagen, den af år 1884, och man
stod äfven i begrepp att börja detta arbete, såsom den tyska riksregeringens
i den officiella tidningen »Reichsanzeiger» oifentliggjorda
förslag utvisade. Men då inträffade en paus i revisionsarbetet. Hvarför?
Derför att man på några håll under tiden både kommit på
den tanken att söka sammanslå alla de särskilda socialförsäkringens
grenar till en enda samfäld försäkring. För pröfning af de hit hörande

förslagen sammankallades i november år 1895 i det tyska
inrikesministeriet, Reichsamt des Inneren, en stor kommission af sakkunniga,
en 70-mannakommission.

Om dess förhandlingar behöll man i det längsta en egendomlig
tystnad, men slutligen framtvangs en redogörelse, en officiell redogörelse
i »Reichsanzeiger», af hvilken inhemtas, att vid konferensen
starka betänkligheter både yppats mot de för konferensen framlagda
förslagen. Och det är alldeles icke något tvifvel rådande derom,
att dessa betänkligheter främst gälde just chefens, presidentens för
riksförsäkringsanstalten, d:r Bödikers förslag till sammanslagning.
Derom hette det i den framlagda officiella eller officiösa — jag vet
icke hvilketdera jag skall kalla den — förklaringen i »Reichsanzeiger»,
att förslaget ännu icke vore att betrakta såsom tillräckligt moget
och fordrade än mera genomarbetning och öfvervägande. Derför
uppstod nu eu annan fråga, nemligen, såsom »Reichsanzeiger» uttryckte
sig: skulle man besluta sig för att vänta, intill dess att man
hade funnit en fullkomligt oomtvistligt rigtig väg »ein einwandfreier
Weg» — till sammanslagning, sammansmältning utaf de olika socialförsäkringsgrenarne,
eller skulle man besluta sig att fortgå på den
väg, som man beträdt år 1892 genom revisionen af 1883 års sjukkasselag,
d. v. s. att fortgå med hvad tyskarne kalla >:Einzelrevision»
af den ena försäkringslagen efter den andra? På den frågan afgaf
den tyska riksregeringen det svaret, att man skulle företaga revision
af hvar lag för sia- och undanskjuta frågan om sammansmältning af
de särskilda försäkringsgrenarne.

Jag vågar icke taga kammarens tid allt för länge i anspråk,
eljest skulle jag gerna vilja ur motiveringen till det förslag — väsentligen
rörande en revision af ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen
— som offentliggjordes förliden sommar, upprepa de i min tanke mycket
starka och i allt fall för säkerligen mycket lång framtid alldeles af -

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

görande skälen mot hvarje vidare försök till sammanslagning af de
särskilda försäkringsgrenarne.

Jag skall derför inskränka mig till att blott anföra, ur detta
regeringsförslags motivering, det skälet, att frågan om en reform af
hela arbetareförsäkringen och dess förenkling genom sammanförande
af alla eller flera försäkringsgrenar »icke för närvarande kan på ett tillfredsställande
sätt lösas.» Och slutligen har den tyska riksregeringen
nu, den 17 november 1896, d. v. s. femtonde årsdagen åt kejsar
Wilhelms namnkunniga budskap till tyska riksdagen den 17 november
1881, har — säger jag — den tyska riksregeringen för det nu samlade
tyska parlamentet framlagt ett förslag till revision af olycksfallsförsäkringslagstiftningen.
Här icke blott i korthet upprepas hvad
som förut är sagdt i motiveringen till förut nämnda lagförslag om
olämpligheten af att företaga en- sammanslagning af de särskilda
försäkringsgrenarne; utan här till och med förklaras, att det — af
både principiella skäl och rent praktiska lämplighetsskäl — icke ens
ginge för sig att sammanslå till en lag de 5 olycksfallsförsäkringslagarne.
Det är blott en enda af dem, som uppoffras och samarbetas
med de andra. De öfriga blifva bestående som särskilda lagar.

Sådant är arbetareförsäkringsfrågans nuvarande verkliga läge i
Tyskland, d. v. s. helt enkelt motsatt mot hvad herr civilministern
här uppgå!'' vid remissdebatten i januari månad detta år. Det är
sålunda, synes det mig, fullkomligt tydligt, att för en fullständig lösning
på en gång af arbetareförsäkringens alla spörsmål vi alldeles
icke hafva att inom någon nu för någon menniska beräknelig tidrymd
vänta någon erfarenhet och någon erfarenhetens ledning från
Tyskland. Och Tyskland är dock det enda land, der denna sammansmältningsfråga
på allvar varit å bane. I öfriga länder, der man
t. ex. på kongresser något diskuterat detta, såsom i Belgien, i Schweitz,
i Italien, i England, visar sig icke en skugga af benägenhet att beträda
denna väg, utan der går man helt enkelt en annan väg, nemligen
att taga för sig litet i taget, helst detta lilla i hvarje fall dock
är ganska mycket. Det är nu för oss icke förödmjukande att erkänna,
att vi i vårt land med de mycket få och mycket svaga krafter,
som stå till vårt förfogande, icke böra inbilla oss, att vi skulle
kunna komma till annat resultat än det mest fullständiga misslyckande
om vi vilja försöka att lyfta en börda, för hvilken man i Tyskland
har ryggat tillbaka — i Tyskland, der man dock på detta område
utan tvifvel besitter mycket större krafter, i teoretiskt och praktiskt
hänseende, studiernas och den vunna erfarenhetens krafter, än i något
annat land. För en successiv lösning åter af arbetareförsäkringens
problem, behöfva vi sannerligen icke vidare erfarenhet från
utlandet än den som redan blifvit under ett decennium och mer än
så förvärfvad.

Jag bör tillägga kanske, att doktor Bödiker —- om hvilken man
för öfrigt icke bör föreställa sig, såsom åtskilliga synas för sed hafva,
att han innehar det tyska kejsardömets regerings- och lagstiftnings -

Om afsätt ning

tull ar betareförsäk ringsfonden.

(Forts.)

N:o 39. 8 Fredagen den 7 Maj.

Om af sätt- magt — sjelf för icke längre tid tillbaka än förliden kost i en då
''hetareförmak- ^onom offentliggjord afhandling talade med största resignation —

ringsfonden. ja8 ve* icke ens, om icke det uttrycket är mindre lämpligt —. om
(Forts.) det faktum, att sammansmältningsfrågan nu är undanskjuten till en
oviss framtid. Han har för öfrigt aldrig gifvit ut sina förslag såsom
fullfärdiga och mogna. Skola vi nu enligt den uppskofspolitik, som
förkunnades i trontalet och som herr civilministern den 25 januari
gjorde ett, på sätt jag visat, mindre lyckligt försök att eftermotivera,
blott lägga armarne i kors och vänta, så blir resultatet det, att, efter
åter igen några gångna år, vi icke äro i någon den ringaste mån
mera förberedda att gripa verket an än vi äro i denna stund, men
att under tiden missförhållanden växa, som kunna afhjelpas eller
lindras, och svårigheter ökas, som redan äro stora nog.

I den af 40 ledamöter af denna kammare väckta motion om afsättning
till arbetareförsäkringsfonden erinras om, att nästa år inträffar
tioårsdagen af Hans Maj:t Konungens namnkunniga diktamen
till statsrådsprotokollet, inträffar tioårsdagen af lifsmedelbeskattningens
återinförande i Sverige. Vi tillåta oss att fråga, huruvida kammaren
skulle finna det vara för tidigt att under detsamma året till arbetareförsäkringsfonden
afsätta ett belopp, som icke med så ofantligt många
hundra tusental kronor öfverskrider de 7,700,000 kronor, som Sveriges
arbetare från den 1 juli 1888 intill utgången af 1896 hafva
betalat för rättigheten att äta amerikanskt fläsk. Med det kongl.
diktamen är, som jag förut anmärkt, fullkomligt oförenligt att kasta
lifsmedelbeskattningens millioner uti militarismens gap — jag säger
militarismens, oty militarismens intresse och försvarets äro två vidt
skilda ting. År 1887 reglerade riksdagen en försvarsbudget, — jag
menar dermed 4:de hufvudtiteln, 5:te hufvudtiteln och militärpensionsutgifterna
på 9:de hufvudtiteln — uppgående till 29 millioner och
några hundra tusen kronor. Militärbudgeten för det nu löpande året,
i den mening af ordet jag nyss nämnde, uppgår till 39 millioner och
något deröfver. Och i statsverkspropositionen till innevarande års
Riksdag har äskats närmare 50 millioner kronor. Hvart för man
landet på denna väg? Ifrån tronen och ministerbänken proklameras
uppskof, uppskof tills det icke vidare finnes något tullöfverflöd att
taga.

När den dagen kommer, det vet ingen. Men alla torde möjligen
kunna hafva godt utaf att påminna sig följande, som de utan
tvifvel veta och som jag skall tillåta mig i ett par ord erinra om.
Vi gå 50 år eller ett par och 50 år tillbaka i tiden. Det är visst
och sant, att 1845 syntes uti det förenade konungariket Storbrittanien
och Irland spanmålstullarne vara väl befästade och tryggade mot
alla angrepp. Icke blott torypartiet, som satt vid styret, var fullt
och fast beslutet att upprätthålla hungerskalan af 1842, utan äfven
dess rival, whigpartiet, de så kallade liberala, — bland dem till och med
en man som Macaulay — betraktade tanken på spanmålslagarnes
upphäfvande såsom ingenting mindre än — i ordets dubbla mening

X:0 39.

Fredagen den 7 Maj.

en radikal orimlighet; och dock — före midten af det följande året Om afsätt1846
hade Richard Cobden, som inträdt i parlamentet med den förklaring:
»jag är frihandlare; jag kallar mig hvarken whig eller tory», ringsf0nden.
hade han och hans vänner besegrat dessa båda partier. Parlamentet (Forts.)
hade måst besluta omedelbar nedsättning af spanmålstullarne och
deras fullständiga upphäfvande efter tre år. Ingen har glömt, huru
det gick till. Det uttryckes kortast i John Brigths minnesteckning
öfver Cobden: »sjelfva hungersnöden, mot hvilken vi förde krig, kom
oss till hjelp.»

Yi hafva i vår motion bedt Riksdagen att icke helt och hållet
glömma bort de många höga och högtidliga löftena. Vi hafva bedt
Riksdagen att icke hängifva sig åt den inbillningen, att man sedermera,
efter att blott i egoistisk likgiltighet hafva skjutit undan reformspörsmålen,
att man sedermera en vacker dag skall lösa dem allesammans
på en gång. Vi hafva bedt Riksdagen att icke tro, att
sammankopplingen af många, hvar för sig stora och svåra frågor
är egnad att underlätta framgången. Jag vet visserligen det, a,tt
storverk stundom uppföres på en dag eller på en natt. Men det är
under ett revolutionärt samhällstillstånd, hvars eld bränner bort de
egoistiska ingifvelserna, och då för öfrigt de laga formerna få vika
för magtspråk. Men eljest vet jag icke någon annan utväg än att
efter hand, småningom pröfva sig fram genom ett icke ringa antal
af felgrepp, som efter hand få rättas. Hvem är det som har sagt
— jag tror det är Talis Qvalis — att »all framgång ligger i att
börja och sedan börja om på nytt»? Jag känner för min del icke
någon oböjligare naturlag för den menskliga samhällsutvecklingen under
normala förhållanden. Låtom oss derföre en gång till slut börja!

»När saken är pröfvad, när timmen har kommit», yttrade en gång
Gladstone, »då är uppskjuten rättvisa detsamma som förvägrad rättvisa.»

Jag ställer i all ödmjukhet till kammaren den frågan: »är timmen kommen
eller är den icke?» Och jag anhåller hos herr talmannen om
proposition på bifall till mitt och mina medmotionärers förslag.

Häruti instämde herrar John Olsson, Höjer, Eklund från Stockholm,
Staaff, Branting, Wavrinsky, Axdin, K. G. Karlsson, Hammarström
och Nydahl.

Herr Redelius: Det är en gammal erfarenhet, att det är lättare
att klandra andra än att sjelf undgå klander. Det är lättare
att af andra fordra ett arbete, som man sjelf icke mägtar utföra. Om
någon anser sig ega kännedom om en sak och förmåga att befordra
dess framgång, så synes det mig vara en missuppfattning af situationen,
om man sjelf icke griper sig an med arbetet och gör såsom
den siste talaren sade: begynner, äfven med utsigt till, med den icke
så farliga risken att efter hans egna ord »få börja om igen». Den
siste ärade talaren har ju, såsom vi alla känna, under en följd af
år sysselsatt sig med arbetareförsäkringsfrågan. Han har ju suttit i

39.

Fredagen den 7 Maj.

ning W^ar- komité för att utarbeta förslag till sådan försäkring, och han har
beta’ef orsak- *orskat, såsom vi åter hörde bevis på, i utländska arkiv och försökt
ringsfonden, taga reda på den utländska lagstiftningen. Man skulle sålunda, synes
(Forts.) det hafva anledning att tro, att han besitter förmåga att komma
fram med ett antagligt förslag, som åtminstone i några delar kunde
accepteras, som, om det än återförvisades gång efter annan, dock till
sist efter hans egna ord kunde nå en form, att det kunde af statsmagterna
antagas.

Jag vill saga, att anledningen, hvarför jag begärt ordet, har
varit den, att jag velat framhålla, att den ärade talaren skulle gagna
den sak, hvars talan han för, bättre, om han begagnade sin eljest
icke obegagnad lemnade rätt att i ämnet motionera. Det är en
alltför lättköpt ära att ingenting göra sjelf, men pockande och klandrande
fordra af andra. Mot ett sådant tillvägagångssätt af en
kunnig och skicklig man ville jag för min lunga del inlägga en
protest.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Tällberg: Då jag reserverat mig i denna fråga
utan att angifva min ställning till densamma, har jag begärt ordet
för att nu klargöra min ståndpunkt i frågan.

Inom utskottet talade jag för motionen, men fann att det var en
omöjlighet att genomdrifva densamma, hvarför jag framstälde ett
medlingsförslag för att söka om möjligt vinna någon anslutning inom
utskottet för ett något högre belopp, än det Kongl. Maj:t hade föreslagit.
Men som herrarne finna, lyckades det icke mig att göra det.
Jag tror dock, att klokheten bjuder äfven här i kammaren för oss,
som äro intresserade för frågan, att icke så strängt hålla på det
belopp, som vi kanske anse borde vara det rigtiga och som det också
skulle finnas möjlighet för att staten kunde reservera, utan jag tror
att det är bäst att vi räkna med de faktiska förhållandena. Det är
derför jag föresatt mig, att jag skulle framställa ett medlingsförslag
äfven nu här i kammaren. Men då jag finner, att motionären icke
är böjd för att gå en sådan önskan till mötes, utan att han fortfarande
håller strängt på motionen, skall jag icke nu taga mig friheten
framställa något särskiidt yrkande, förr än jag får höra, om
det finnes några sympatier derför inom kammaren. Att här yrka
bifall till motionen, det förefaller mig — jag tror mig känna situationen
åtminstone så mycket i denna fråga — liktydigt med afslag
på densamma och bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Ty jag har icke
den ringaste förhoppning, att vi ens i denna kammare kunde genomdrifva
ett sådant förslag, och ännu mindre i Första Kammaren. Men
då jag tror, att klokheten bjuder, att vi i de goda åren sparade
något mera än Kongl. Maj:t föreslagit, tills de hårda åren komma
— och de komma nog, kanske förrän vi ana — skulle jag gerna
önska att se, om några sympatier kunde finnas för ett sådant förslag
så att vi kunde få åtminstone något mer än Kongl. Maj:t föreslagit

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

detta fall. Man kan visserligen invända, att man icke vet på hvad Om

sätt denna arbetareförsäkringsfråga skall komma att lösas, och

är ju sorgligt att denna fråga är olöst ännu. Men jag är dock öfver- ringsfonden.

tygad om, att, när den dagen kommer, att frågan förelägges för (Forta.)

Riksdagen, Riksdagen då skall söka lösa den på ett så lyckligt sätt,

att både arbetarne i vanlig bemärkelse och allmogen, d. v. s. de

mindre liemmansegarne, skola komma i åtnjutande af denna välsignelse.

Det är ju det enda sätt, som finnes för oss att få någon pension på
ålderdomen. Det är derför jag tror, att Riksdagen bör och också
kommer att egna nödig uppmärksamhet åt denna fråga. Som sagdt,
jag vill icke nu för tillfället göra något yrkande, men om någon af
kammarens öfriga ledamöter framställer ett sådant yrkande, och det
vinner understöd, skall jag ock skänka detsamma min röst.

Herr Thor: Det som mer än ålit annat bidrager till att göra

lifvet tungt för de kroppsarbetande klasserna, det är det, att de efter
ett helt lits arbete och slit i de allra flesta fall hafva utsigten att få
sluta sina dagar på fattighuset. Och man må icke undra på, att,
när så är förhållandet, missmod utbreder sig bland dessa lager, och
att missnöjet der får en ganska god jordmån. Jag vill icke påstå,
att det utlofvade och profeterade förslaget till ålderdoms- och invaliditetsförsäkring
just gifvit anledning till så stort hopp för arbetarne,
och alldeles säkert är, att de af vissa orsaker icke hafva med någon
entusiasm mottagit detsamma. Men hvad som också är lika säkert
är, att det dock varit för åtskilliga och till och med för ganska
många i någon mån en hoppets stråle.

När 1888 lifsmedelstullarne infördes, gaf denna förändring i den
ekonomiska politiken anledning till åtskillig oro bland oss. I viss
grad kan man dock säga, att Hans Maj:t Konungens diktamen till statsrådsprotokollet
gaf en glimt af hopp om att vi på något annat sätt
skulle få en viss fördel åt det som vi maste erlägga i tullar för de
nödvändiga varor, som vi behöfde. I den motion, som af herr Hedin
framlagts och hvilken jag undertecknat, hafva vi ock tagit oss friheten
att erinra om detta diktamen och åtskilliga andra löften, som af
Riksdagen och andra gifvits de arbetande klasserna i samhället.

Utskottet säger om denna motion: »Till stöd för detta förslag hafva

motionärerna åberopat en vid sistlidne riksdag inom Andra Kammaren
väckt motion». Nej, det är icke så, att vi till stöd för vår motion
hafva åberopat förra årets motion, utan vi hafva anfört törra årets
motion; den motivering, som vi för förra årets begäran hide till
grund, hafva vi användt äfven i år. Utskottet skulle kanske med
någon rätt kunnat så kort och godt affärda vår motion i år, om det
i fjor gjort någon den ringaste ansats att upptaga till bemötande den
motivering vi då lika väl som nu använde. Men icke då och ännu
mindre nu har det så gjort. Det intager i stället endast samma
ståndpunkt som regeringen och tillstyrker 1,400,000 kronor, dock med
någon tvekan.

N:o 39. 12 Fredagen den 7 Maj.

Om afsätt- Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har till statsbetareförsäk-T^protokollet
den 14 januari innevarande år anfört: »Skäl hafva
ringsfonden, visserligen ansetts vara för handen att, innan försäkringsfrågan å nyo
(Forts.) förelägges Riksdagen, ännu någon tid låta meningarna inom landet
arbeta sig fram till ökad klarhet angående det rigtigaste sättet för
den vigtiga frågans lösning, såsom ock att derunder i möjligaste mån
hemta lärdom af andra länders erfarenhet, men då under alla förhållanden
försäkringens genomförande kommer att kräfva betydliga
belopp, på det att de ifrågasatta pensionsförmånerna må komma
äfven den nuvarande generationen till godo, anser jag mig, efter samråd
med chefen för civildepartementet, höra hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att till arbetareförsäkringsfonden
må äfven i riksstaten för år 1898 afsättas ett belopp
af 1,400,000 kronor.» Alltså har chefen för finansdepartementet tyckts
anse, att denna fråga behöfver »ligga till sig» ännu något, så att det
egentligen icke skulle behöfvas någon uppoffring för ändamålet i år.
Men då han har liksom en liten aning om, att det skulle behöfvas
åtskilligt med pengar, har han tagit sig dristigheten att föreslå
Riksdagen att bevilja 1,400,000 kronor. Jag för min del tror ock
att de behöfvas. Och fastän jag kan uppskatta de skäl som anförts,
att man nemligen bör se på erfarenheten från andra länders lagstiftning,
såsom ock af herr statsrådet och chefen för civildepartementet
vid remissdebatten framhållits, ber jag dock att få hänvisa
till motiveringen för vår motion, der vi betona, att det nog går an
att börja, fastän man icke har ett förslag, som af alla kan godkännas
och som man är alldeles viss och säker på att vara det rätta och
ingenting annat. Man måste här, såsom nyss på ett så utmärkt sätt
framhållits, göra några försök med en så omfattande och vigtig sak.
Emellertid gäller det nu att få reda på, om Riksdagen, om Andra
Kammaren har allvar med att göra någonting i denna sak. Yi veta
att det behofs pengar för ändamålet. Det skulle derför vara ett uttryck
för, att man verkligen vill inom en någorlunda öfverskådlig
framtid sätta i verket denna ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, om
man bifölle motionärens förslag. Jag skulle nog kunna vara med om
en liten minskning af det belopp, som i motionen föreslagits; men
då jag till min ledsnad nyss hörde en ledamot på smålandsbänken
uppträda så bestämdt mot saken, så tänker jag nog att, om jag
endast skulle begära 100,000 kronor till, jag kanske icke skulle få
något understöd för det heller i denna kammare. Följaktligen har
jag ingen anledning att gå ifrån det jag dock under alla förhållanden
anser vara fullt befogadt och rättvist att fordra, nemligen det vi i
motionen föreslagit. Som sagdt, det berörde mig på ett mycket sorgligt
sätt att höra denne ledamots uttryck om denna sak. Jag finner, såsom
jag trodde mig märka, då förslaget 1895 var före, att han likasom
många andra gerna vill skicka detta förslag ut på en sådan färd,
att det icke mera skall återkomma. Och jag tror för visso, att de
ord, han rigtade mot den förste talaren i denna fråga, skola af många

Fredagen den 7 Maj. 13 If:o 39.

arbetare i landet mottagas på samma sätt som de af mig mottagits, Om _
nemligen med ledsnad. Jag kan å egna och många arbetares vägnar fetareförsäk—
jag är viss derom -- ändock säga, att vi hafva den förste talaren ringsfonden.
i ämnet mera att tacka för, att denna fråga är der den är, än den (Forts.)
talare, som behagade på det sätt han gjorde vända sig mot saken.

Herr talman, jag yrkar bifall till motionen.

Herrar Eriksson i Bäck och Thylander förenade sig med
herr Thor.

Herr Kihlberg: Om man aktgifvit på de uttalanden, som

blifvit gjorda inom Riksdagen, när arbetareförsäkringsfrågan der varit
före, torde man ha kommit till den uppfattningen, att, om äfven
meningarne varit delade i fråga om sättet för och omfånget af denna
arbetareförsäkring, likväl de, som bestämdt motsatt sig hvarje åtgärd
i detta fall, hört till minoriteten. Men på samma gång måste det
erkännas, att denna fråga, huru vigtig den än är, är synnerligen
svårlöst, och derför må man icke allt för starkt klandra, att Riksdagen
här vid lag går försigtigt fram. Frågan är svårlöst, det kan
ej ens den förste talaren förneka. Huru mycket än i andra länder
blifvit gjordt åt denna sak, kan man dock väl säga, att man ännu
icke kommit från experimentens område, ty denna fråga är ännu
långt ifrån löst, och ännu trefvar man sig osäkert fram på detta
område. Om man då icke träder upp i jembredd med andra länder,
utan intager en något afvaktande ställning för att vinna någon
erfarenhet af deras försök, tror jag, att frågan i dess helhet icke
skall förlora derpå.

Jag tror derför, att, äfven om ännu någon tid får förflyta, denna
fråga dock på ett eller annat sätt skall vinna sin lösning. Och då
jag hyser denna uppfattning, vill j ig äfven vara med om att man
under tiden afsätter något till en fond för detta ändamål. Ty säkert
är, att, huru denna fråga än kommer att lösas, det kommer
att behöfvas mycket penningar. Dock får man äfven här vid lag
gå försigtigt fram.

Här har å andra sidan uttalats den meningen, att det är onödigt
att afsätta några medel för detta ändamål, innan man har^ klart
för sig, huru frågan skall lösas. Ja, detta påstående kan ju på sätt
och vis ha något berättigande, men jag har dock den åsigten, som
jag äfven förra året uttalade, att, äfven om man skulle komma till
det olyckliga slut, att frågan visade sig olöslig, huru villig man än
vore att lösa den på ett lyckligt sätt och till arbetarnes bästa, de
penningar, som afsatts till denna fond, dock icke vore bortkastade,
utan kunde af Riksdagen fritt disponeras för andra ändamål.

Men då, som sagdt, meningarne äro skiljaktiga — somliga önska,
såsom motionären i år, afsätta ett stort belopp, andra vilja icke
afsätta något alls — torde det vara en lämplig medelväg att fortsätta
på den väg Riksdagen beträdt under de två föregående åren

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

Om afsätt- och i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag nu bevilja 1,400 000 kronor.
Vetareförsäk- Då säkerligen ännu “ånga år komma att förflyta, innan frågan har
ringsfonden. vunnit sin lösning, har man på detta sätt tillfälle att samla flera
(Forts.) millioner, innan den nya organisationen hunnit genomföras.

Jag tror derför, att man gör klokast i att nu — liksom i fjol
och året förut — afsätta till denna fond, hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
eller 1,400,000 kronor, och jag ber således, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjö v all: Herr talman, mine herrar! Kanske tycker nå gon,

att, då regering och statsutskott äro nära nog eniga i denna
sak, opposition är gagnlös och att det derför vore klokast att tiga.
Ja, mine herrar, må så vara, men det dråpslag, hvarmed utskottet
tror sig hafva affärdat motionen, kommer lika litet i år som i fjor
att vara dödande, och kan, efter mitt förmenande, ej döda den.

Man trodde sig visserligen i fjol hafva i sista stunden fått lifvet
af den, men den har Fenix natur, och den har uppstått i år igen
med ökad styrka — motionärernas numerär har vuxit från 31 till
40 — och så skall säkert förhållandet framgent bli, ty arbetareförsäkringen
är en idé, en vår tids allra mest storslagna idé, och
idén kan icke do, men den kan föra ett tvinande och tvifvelaktigt
lif, och det är ur detta tillstånd vi motionärer vilja söka rädda och
lyfta den.

Genomgår man denna frågas behandling, finner man såsom
ovedersägligt, och ej heller af någon bestridt, att den betydliga ökningen
i statsverkets tillgångar, som nu förefinnes, och som grundar
sig på det vid 1888 års riksdag beslutade nya ekonomiska systemet,
endast i underordnad grad framkallats af statskassans behof;

att öfverflödets fördelaktigaste användning af Hans Maj:t Konungen
ansetts i första hand böra vara beredandet af stadigvarande förmåner
åt de klasser i samhället, hvilka känbarast drabbats af de
nya skattebördorna, och att af de blifvande skattetillgångarne borde
afsättas medel till de statsbidrag, som erfordras, i fall lag om ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jemförliga personer kommer
till stånd;

att hans excellens, herr statsministern, å regeringens vägnar, förklarat
ifrågasatta arbetareförsäkringen vara en ytterst beaktansvärd
och samhällsvigtig uppgift;

att de urtima löftena, afgifna af regering och Riksdag samfäldt
och väl ihågkomna öfverallt i landet, försäkra oss om att härordningsförslagets
bördor och deraf vållade skatter skola uttagas genom direkta
och förmögenhetsskatter, alltså icke genom användning af fattigmans
medel, nu vuxna till ett så afsevärdt betydande belopp; och

att Riksdagen för sin del redan år 1884, alltså för snart 14 år
sedan, ifrågasatt åtgärders vidtagande för nu ifrågavarande ändamål
och såväl härigenom som genom allt ifrån år 1890 årligen upprepade
anslag för saken, upptagit densamma icke bland så kallade

Fredagen den 7 Maj.

N:o 39.

fromma önskningar, utan bland — som jag hoppas inom en ganska
snar framtid — ordinarie statsutgifter.

Då sålunda, efter hvad man tycker, regering och Riksdag äro
fullt ense om saken, hvad har då åtgjorts för dess förverkligande? Jo

1) uppdrag åt 1884 års komité för behandling af frågan om
arbetareförsäkring att grunda sitt blifvande förslag på den förutsättning,
att statsbidrag varder för ändamålet anvisadt;

2) utseende år 1888 af uppgifna personer för utredning af bland
andra äfven denna fråga, hvilken utredning, mig veterligen, ännu
icke framkommit;

3) förslag från regeringen om olycksfallsförsäkring och invaliditetsförsäkring
för arbetare, hvilka samtliga förslag af Riksdagen
befunnits oantagliga;

4) afsättning genom Riksdagen på Kongl. Maj:ts förslag från
och med 1891 till och med 1895 af årligen 100,000 kronor till underlättande
af invaliditetsförsäkring och sjukkassors bildande samt anslag
under sistlidet och innevarande år för samma ändamål af för
hvartdera året 1,400,000 kronor.

Kan man vid. öfvervägandet af allt detta undgå att tänka på
den gamla iakttagelsen: »Parturiunt montes, nascetur ridiculus mus.»

Såsom framgår af det sagda, är man nemligen efter 14 års
sträfvanden i närvarande stund ej längre kommen på vägen till målet,
än att man af de genom lifsmedelsbeskattningen tillkomna öfverskottsmedlen
afsatt för arbetareförsäkringen den i förhållande till
ändamålet obetydliga summan åt 3,200,000 kronor, hvartill nu i år
skulle komma ytterligare ett anslag af 1,400,000 kronor. Sådant är
ju endast hvad man plägar kalla ett »tuppfjät.»

Litet hvar veta vi nog, att allmänheten rundt omkring i landet
är öfvertygad om frågans snara lösning till de mindre bemedlade
klassernas fromma, och i landsortspressen upprullas gång på gång
tidsbilder, som kasta ett bjert ljus öfver deras tillstånd och behandling,
som af nu ifrågavarande försäkring vänta sig förbättring i sina
hårda vilkor, och som derjemte oförtydbart uttala den i landsorten
rådande stämningen i frågan.

Jag har här i min hand en mig tillskickad tidning för Blekinge
län, uti hvilken på ett drastiskt sätt skildras den hemska eldsvådan
i Madesjö fattighus i början af detta år, och huru de i detta fattighus
inhysta hjonen vårdades eller vanvårdades. Den ropar högt om
att något må göras för att lätta de sista dagarne åt dem, som hårdast
fått bära dagens tunga och hetta, och slutar med dessa ord:
»Vi drista oss att sända en bön till landets representanter: afsätten
alla öfverflödsmillioner till ålderdomsförsörjningsfond.»

Detta, mine herrar, är blott en stämma bland de många, som i
hela landet sjunga samma visa, och tonen är hos alla densamma.

I färskt minne ha vi nog också alla, huru som vid fjolårets val
till denna kammare frågan öfver allt på valmöten dryftades och lädes
blifvande representanter på hjertat. Beviljar man nu blott det

Om afsätt ning

till ar betareförsäk ringsfonden.

(Forts.)

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

Om afsätt ning

till ar betareförsäk ringsfonden.

(Forts.)

af regeringen begärda anslaget, gifver man ökadt stöd åt dem, som
litet hvarstädes söka utbreda de föreställningarne, att Riksdagen intet
allvar bar med denna sak, en uppfattning, som får sken af sanning
genom de, lindrigast sagdt, egendomliga yttrandena vid frågans behandling
bär i ijol, i hvilka insinuerades, att de för arbetareförsäkringen
afsätta medlen kunde vara bra att ba och kunde användas
till andra statsbehof, om och när sådana blefve trängande.

Påminner ej detta om fadern, som satte in små belopp i eu
sparbanksbok för sin son, och så visade boken för barnet, som gladde
sig åt sin nya egendom, men en gång, när det beböfde göra en uttagning,
väl fann boken, men inga penningar i den, enär på första
permens innersida vid insättningen stipulerats det vilkoret, »medlen
disponeras af barnets fader.»

Hvarför har regeringen frångått sin ståndpunkt i fjol? Chefen
för civildepartementet yttrade då under debatten i denna kammare:
»Beloppet (som afsättes till arbetareförsäkringen) kan ju vexla, allt
efter som riksstaten eller statsregleringen för året kan lemna större
eller mindre tillgång, och det innebär ur ekonomisk synpunkt en fördel,
att man så småningom söker samla hvad som erfordras för försäkringens
genomförande, så att man, när en gång ett förslag funnits,
som majoriteten kan ena sig om, icke skall behöfva rygga tillbaka
för detsamma till följd af de betydliga anslag, som eljest skulle erfordras».
Skada, att så kloka och vackra afsigter ej i år tillämpats.

Af hvad nu anförts, borde väl framgå, att det alldeles icke går
an, att för ändamålet afsätta för litet belopp i dessa våra goda
öfverloppsår, ty då blir följden den, att, när konjunkturerna ändras,
man skyller på de dåliga tiderna och så låter saken anstå.

Äro vi derför på det klara med, att vi verkligen vilja saken,
så låt oss också visa landet, att vi ba allvar dermed, och afsätta så
stor summa, att fonden något så när motsvarar den utgift, hvartill
åtminstone ett års försäkring skulle belöpa sig.

För min del vill jag nemligen ej vara med om fondbildning till
så stort belopp, att räntan å fonden skulle vara tillräcklig för årliga
utgiften till arbetareförsäkringen, utan önskade jag, att denna i
hvarje års statsreglering uppfördes såsom ett förslagsanslag, och fond
bildades under ett godt öfverflödsår såsom det innevarande, för att
bereda tillgång till det årliga bidraget äfven under ett eller annat
år, då statsinkomsterna ej skulle förslå dertill.

Man finner så många jubiléer nu för tiden, och motionen i fråga
påminner också härom. Bland dem, som hafva skäl att jubla, äro
helt visst våra protektionister nu, då sista dammen för svenska skyddssystemets
välsignelsebringande verkningar undanskaffats, i det mellanrikslagens
upphörande definitivt bestämts till den 13 juli innevarande
år. Må de nu också hugfästa minnet häraf genom att med sina
röster bidraga till framgången af denna motion och så för hela landet
visa, af hvilka känslor de besjälas i fråga om upphjelpandet af
arbetsklassens hårda vilkor.

Fredagen den 7 Maj.

N o 39.

Till sist kan jag ej neka mig nöjet att i detta sammanhang påminna
om de visa och välbetänkta ord, vår högt vördade talman uttalade
inför tronen, och till hvilka nog mången i denna kammare i
likhet med mig med tyst, men hjertevarmt bifall lyssnade: »öfverskotten
på föregående statsregleringen mana till sorgfällig pröfning
så väl af ändamålen, hvartill de skola användas, som af källorna,
från hvilka de härflyta.» Med tydlig avis till regeringen, som råder
Riksdagen att nu, liksom förut, använda så godt som hela det disponibla
öfverskottet till militära ändamål, framhölls, att det i stället
borde »till sina väsentliga anparter* användas till trenne ändamål
och då, sist, men icke minst, så, att det komme företrädesvis dem
till godo, som relativt mest bidragit till öfverskottets bildande.

Ingen af oss är säkert oviss om, hvart de sista orden syftade,
men de strökos ännu mera under genom den direkta påminnelsen,
som med sanningens oförskräckthet rigtades till Konungen på tronen
— påminnelsen om den riksbekanta, ännu ouppfylda diktamen från
det nya systemets första dagar.

Sådana ord, mine herrar, från en persons mun, den der åtnjuter
Konungens, Riksdagens, ja, jag kan gerna säga, landets odelade förtroende,
förklinga ej med stunden, de flyga på pressens vingar till
hvarje den minsta ort i vårt vidsträckta, älskade fosterland och framkalla
inom de talrika arbetareklasserna förhoppningar, som väl icke
Riksdagen och minst dess Andra Kammare må ha mod och hjerta
att vilja gäcka.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till motionen.

Med herr Sjövall instämde herr Nordin i Hammerdal.

Herr John Olsson: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag

kunde för min del icke underlåta att begära ordet, då jag hörde den
ärade talaren på kalmarbänken här midt emot uttala eu protest mot
motionärernas tillvägagående och särskilt mot den förste talaren.
Han ansåg sig ha skäl att protestera mot att motionärerna icke,
såsom han sade, sjelfve velat göra något, utan blott begärt, att andra
skulle göra någonting. Han uttryckte i detta sammanhang tilllika
den önskan, att motionärerna skulle ha kommit med ett förslag
i saken och framlagt för Riksdagen en motion i denna fråga.

Jag vill då erinra den ärade talaren derom, att det icke är mer
än två år, sedan Riksdagen beslöt en skrifvelse till Kongl. Maj:t, deri
Riksdagen anhöll, att Kongl. Maj:t skulle för Riksdagen framlägga
ett nytt förslag i detta ämne; och Riksdagen angaf äfven den grund,
på hvilken detta förslag borde hvila. Jag vill tillika erinra den ärade
talaren, att han sjelf satt i det utskott, som hade att behandla försäkringsfrågan
vid 1895 års riksdag, samt att han sjelf såsom ledamot
af utskottet tillstyrkte Riksdagen att afslå det förslag, som då
var af Kongl. Maj:t framlagdt. I stället ville han skrifva till Kongl.
Maj:t och begära ett nytt förslag.

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 39.

Om afsätt ning

till ar betareförsäk ringsfonden.

(Forts.)

X:o 39.

Om afsätt ning

till ar betareförsäk ringsfonden.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

Är det, frågar jag, verkligen rätt att nu mot motionärerna framkasta
den förebråelsen, att de icke hafva velat göra något, under det
att den ärade talaren sjelf för två år sedan var med om att söndertrasa
det då föreliggande förslaget? Jag vädjar till honom sjelf och
frågar honom, om det, när förhållandet är, att Riksdagen hos Kongl.
Maj:t begärt ett nytt förslag, kan anses lämpligt, att en enskild motionär
tager sig för att framlägga ett förslag? Är det ej lämpligt,
att den enskilde motionären afvaktan det förslag, som har begärts
af Kongl. Maj:t? Bör man ej vänta, tills Kongl. Maj:t framkommer
med ett förslag?

Om detta, såsom jag tror, ej kan bestridas, är det då rättvist
att mot enskilde motionärer, som verkligen i denna motion gjort en
början och sökt få medel afsätta till den arbetareförsäkring, som vi
alla önska, rigta den förebråelsen, att de icke ha framlagt något
förslag? Och är detta rättvist, säger jag, särskilt af en talare,
som för två år sedan sjelf var ledamot af det utskott, som slog i hjel
det då föreliggande förslaget? Jag tror för min del, att, då den
ärade talaren nämnde, att man borde göra en början, han måste erkänna,
att det förslag, som nu föreligger, är en sådan början. Ty
såsom den ärade talaren vet, har både Kongl. Maj:t och utskottet
erkänt, att under alla förhållanden försäkringens genomförande kommer
att kräfva betydliga belopp, för att de ifrågasatta pensionsförmånerna
måtte komma äfven den nuvarande generationen till godo.
Är det då icke den rigtiga början, som skall göras, att afsätta ett
afsevärdt belopp till den försäkring, som på initiativ af Kongl. Maj:t
kan komma till stånd. Jag tror verkligen, att den ärade talarens
egen rättskänsla måste medgifva, att det är orättvist att uttala sådana
förebråelser, som han gjort emot motionärerna, och* att han i
stället bort, om han velat låta leda sig af denna rättskänsla, instämma
i det förslag, som här framstälts, så att åtminstone i fråga
om medlen för försäkringen man kunde hafva gjort den början, som
han sjelf ansåg böra göras. Jag har, som sagdt, velat å min sida
uttala en protest emot, att motionären skulle på detta sätt behandlas
för det förslag, han här framlagt.

Herr Göthberg: Jag vill ej trötta kammaren med något långt

anförande, men då jag varmt intresserar mig för denna fråga och
tror, att den ekonomiska sidan af saken här spelar en stor rol, har
jag begärt ordet för att yrka bifall till motionen och afslag på utskottets
hemställan.

Herr Bergström: Herr talman! Det var just inga ljusa

utsigter, den ärade ledamot af statsutskottet, som har plats
på uplandsbänken, hade att bjuda de många, som vänta en lösning
af arbetareförsäkringsfrågan, då han yttrade, att säkerligen många
år skulle komma att förflyta, innan någon lösning af densamma kunde
komma till stånd.

Nr:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

Annorlunda, herr talman, lät det här i Andra Kammaren för 8
år tillbaka, då gent emot ett förslag om fullständig afskrifning af
grundskatterna ett stort antal af denna kammares ledamöter i
statsutskottet reserverade sig. Herr A. P. Danielson och 8 andra
af kammarens ledamöter yrkade nemligen då inom statsutskottet, att
utskottet bland annat skulle säga:

»Utskottet hyser den åsigt, att ett fullständigt aflyftande af dessa
skatter och besvär icke bör ega rum annat än i sammanhang med
lösningen af flera andra samhällsvigtiga frågor, bland hvilka, enligt
utskottets förmenande, synnerligt afseende bör fästas vid den under
utredning föreliggande frågan om beredande åt arbetare och obemedlade
af en tryggare ställning för deras ålderdom. Utskottet anser
dessa frågors utredning vara af största vigt och hyser den förhoppning,
att dermed icke må längre fördröjas, än att redan under
nästkommande riksmöte en lösning af frågorna må ega rum och
nödiga medel för dermed sammanhängande ändamål anvisas.

Ja, det var för 8 år sedan; och då ärendet törekom här i kammaren,
så strök herr Danielson med den för honom säregna varma
vältaligheten under dessa i reservationen uttalade ord och särskildt
krafvet på att arbetareförsäkringsfrågan med allra första skulle lösas,
och att ingen fullständig afskrifning af grundskatterna derförinnan
borde beslutas. Det torde icke vara ogrannlaga att erinra om, att i
detta hans anförande instämde herrar vice talmannen L. O. Larsson,
Pehrsson i Norrsund, Kihlberg, Holmgren, Bliasson, Mallmin, Pettersson
i Tjärsta, Andersson i Skeenda, Andersson i Hamra, Ericsson i Norrby,
Larsson i Mörtlösa, Andersson i Himmelsby, Peterson i Brystorp,
Sjöberg, Johansson i Strömsberg, Andersson i Hakarp, Ericson i
Bjersby, Petersson i Boestad, Petersson i Dänningelanda, Andersson i
Löfhult, Jönsson i Mörarp, Norrby, Larsson i Fole, Jönsson i Gammalstorp,
Andersson i Lyckorna, Andersson i Örstorp, Månsson, Olsson i
Ornakärr, Larsson i Slättäng, Johansson i Esset, Norén, Smedberg,
Bergendahl, Anderson i Hasselbol, Olson i Stensdalen, Pehrsson i
Heljebol, Andersson i Upsal, Bäckgren och Carlsson i Nysäter.

Herr talman! Det är nu snart 5 år, sedan en fullständig grundskatteafskrifning
blef beslutad, och kammaren bör sålunda hafva skäl
att erinra sig detta för 8 år sedan afgifna löfte samt taga hänsyn till
det yrkande, som framstälts i herr Hedins med fleres motion, till hvilken
jag hemställer om bifall.

Herr Redelius: Herr John Olsson i Stockholm erinrade kam maren

om, att jag var med i det särskilda utskott, som behandlade
Kongl. Maj:ts proposition i fråga om ålderdomsförsäkringen. Det är
sant; jag och herr Hedin sutto der med flere. Det är också sant, att
jag och flere andra reserverade oss mot det ensidiga förslag, hvarmed
utskottet framkom. Jag kallar det ensidigt, derför att det ondast afsåg
städernas arbetare, under det att större delen af landsbygdens

Om afsättning
till arbetareförsäkringsfonden.

(Forts.)

N:o 39.

Om afsättning
till arbetareförsäkringsfonden.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

befolkning i samma ekonomiska ställning som dessa arbetare, såsom
backstugusittare och torpare med flere, voro uteslutne. Jag hyste då
— och uttalade också— den åsigten, som jag ännu i dag hyser, att,
om en allmän försäkring skall komma till stånd, som utan inskränkning
kan kallas arbetare-försäkring, den måste omfatta såväl städerna som
landsbygden och vara byggd på gemensamma grunder.

Vidare ber jag att —till svar på den ärade talarens anförande —
få erinra derom, att det brukar gå så till här i Riksdagen, att, när en
kongl. proposition i ett ämne icke antages, men någon eller några
äro angelägna om att ärendet skall få sin lösning, man plägar upptaga
den kongl. propositionen i form af en motion någon af de följande
riksdagarne. Att så plägar ske, det veta vi ju. Vi hafva i år
behandlat motioner, som förlidet år förelågo i form af kongl. propositioner.
Jag sjelf har följt samma sätt och begagnat mig af denna
rätt att motionera i ämnen, i hvilka kongl. propositioner blifvit af
Riksdagen afslagna.

Jag ber också få upplysa talaren derom, att sedan detta ärende
behandlats på sätt antydt är, väckte jag sjelf en motion följande riksdag
om en allmän ålderdomsförsäkring, byggd på försäkring från
barndomen, insättningar för alla nyfödda barn under hvarje år. Jag
vill icke inlåta mig vidare härpå, utan har blott velat erinra derom.
Jag tycker, att de ärade motionärerna kunnat göra på samma sätt
och den förste talaren i synnerhet, som ju anses mest kompetent i detta
hänseende. Men det kan ju hända, att de liksom jag insett sin oförmåga
att finna på något förslag, som kunde vinna bifall af Riksdagens
majoritet, och då är det förklarligt, att de icke kommit med
något förslag i ämnet. Ty vi få icke antaga, att det beror på bristande
vilja — det vore ju klandervärdt att gifva sig sken af att vilja befordra
saken, då man i sjelfva verket icke vill det — utan på bristande
förmåga. Jag tror också, att det icke är lämpligt att komma med
ofruktsamma exklamationer. Kan man ingenting positivt vinna, så må
man åtnöja sig, såsom vi nu gjort i många år, med att förbereda sig
på saken genom att afsätta en lämplig summa, i hopp att man skall
kunna finna en lycklig lösning.

Herr Aulin: Då jag underskrift nu föreliggande motion och

då jag instämt i den förste ärade talarens yttrande, så har jag redan
tillkännagifvit min ståndpunkt i frågan. Jag vill nu endast begagna
tillfället att beklaga, att ärendet så sent framkommit på kammarens
bord, under Riksdagens sista timmar, och uttala den förhoppningen,
att, då motionen ett annat år återkommer, den måtte behandlas tidigare
af Riksdagen och välvilligare af statsutskottet.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mine herrar! Jag hyser

aldeles samma uppfattning som den, hvilken nyss blifvit uttalad af
den ärade reservanten inom statsutskottet. I likhet med honom anser

Fredagen den 7 Maj.

> :o 39.

jag, att det belopp, som af herr Hedin m. fl. blifvit äskadt, är alldeles
för högt, icke derför, att icke en så stor summa kan behöfvas, ty
den kan behöfvas och mera dertill, men derför, att icke den ringaste
utsigt förefinnes, att under nuvarande förhållanden ett dylikt belopp
skall kunna komma att beviljas, helst derigenom skulle åstadkommas
en alltför betydande rubbning i budgeten.

Deremot anser jag, att det af Kongl. Maj:t äskade beloppet är
för lågt i betraktande af nuvarande jemförelsevis goda ekonomiska
konjunkturer. Under sådana förhållanden skall jag taga mig friheten
framställa ett förslag, som måhända skall kunna samla ett större antal
röster omkring sig, nemligen om beviljande af 3 millioner kronor.
Jag anhåller således, herr talman, att få föreslå, det kammaren måtte,
med föranledande af Kongl. Maj ds förevarande proposition och herr
A. Hedins med fleres i ämnet väckta motion, besluta, att i riksstaten
för år 1898 skall till arbetareförsäkringsfonden afsättas ett belopp af
3 mibioner kronor.

Häruti instämde herrar Johnson i Bollnäs, Hanson i Berga, Nordin
i Sättna, Sahlin, Collander, Centerwall, Lovén, Waldenström, Olsson
i Särnäs, Olsson i Mårdäng, Bann, Olsson i Ornakärr, Henricson,
Bahn, Söderberg, Andersson i Malmö, Lindgren, Poignant, Hultkrantz,
Svensson i Olseröd, Johansson i Aflösa, Persson i Rinkaby, Apelstam,
Hansson i Solberga, Back Per Ersson, Bunden, Petersson i Österbaninge,
Sandquist, Emthén, Norrman, Esbjörn Persson, Anderson i
Hasselbo], Nilson från Lidköping, Boethius, Eriksson i Qväcklingen,
Schenström, Petri, Grundell, Svensson i Karlskrona och Jansson i
Taberg.

Herr Björck yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar! Då

jag är nykommen i Riksdagen, ber jag att få tillkännagifva, att min ståndpunkt
är den, att jag är moderat protektionist och att jag äfven gått
in på att inskrifva mig i landtmannapartiet. Jag har intagit denna
ståndpunkt till en del derför att jag tror, att den är den bästa för
vårt landtbruk. Men detta har dock icke för mig varit det mest
bestämmande skälet; utan det egentliga skälet, hvarför jag intagit
denna ståndpunkt såsom moderat protektionist, är det, att jag intresserar
mig för våra arbetare. Jag tror, att många af herrarne tycka,
att detta låter absurdt; men jag kan dock icke komma ifrån detta,
att för hvarje utländsk vara, för hvarje tunna råg, som föres in från
utlandet, tages arbetsförtjenst från den svenske arbetaren. Det ligger
mig derför mycket om hjertat, att arbetarnes ställning må kunna förbättras,
och det är derför, som jag med stor glädje skulle se, om
verkligen något kunde göras för arbetarnes sanna bästa genom deras
pensionering o. s. v. Det hjerta, vi böra hysa för de mindre bemedlade
i samhället, bör drifva oss att tänka på deras bästa; men jag
tror äfven, att en annan sida af saken förtjenar att tagas i betraktande,
och det är klokheten. Jag tror nemligen, att det vore klokt,

Om afsättning
till arbetareförsäkringsfonden.

(Forts.)

N:o 39

Fredagen den 7 Maj.

Om afsätt ning

till ar betareförsäk ringsfonden.

(Forts.)

om den svenska Riksdagen i lugna och fridsamma tider sökte minska
det svalg, som finnes mellan arbetare och arbetsgifvare. Jag är icke
socialist och vill icke bli det, men jag önskar, att den social-demokratiska
frågan på det sättet på fredlig väg skaffas ur verlden, att
svalget mellan arbetare och arbetsgifvare minskas.

Jag tror, att det också ur en annan synpunkt skulle vara en stor
fördel. Vi veta, med hvilka svårigheter, fättigvårdsväsendet nu laborerar.
Det är betungande och ändå alldeles otillfredsställande. Den
fattige får icke den vård på gamla dagar och i nödens stund, som
han beböfver. Derför vore det en stor fördel, om vi kunde få arbetarefrågan
löst på sådant sätt, att fattigvården skulle kunna inskränkas
och blifva, om icke aldeles öfverflödig, dock i många fall obehöflig.

Till följd af hvad jag nu sagt, skulle jag icke haft något emot
att rösta för herr Hedins med fleresmotion, förutsatt, att det funnes
penningar till ett sådant anslag. Som det nu är, vill jag i stället be
att få förena mig med herr Zetterstrand.

Herr A. Hedin: Herr talman! Jag ber att få erinra derom,
att man genom någon ökning af det allmosebelopp, som i den kong!,
propositionen är begärdt, icke grundlägger någon lösning af ålderdomsförsäkringsfrågan.
Skälet, hvarför en mycket större afsättning behöfves,
för att man någonsin skall komma till någon lösning af frågan, är
med all önskvärd tydlighet i vår motion framhållet, och jag har icke
hört någon göra ett försök att vederlägga denna betraktelse. Nu är
vidare motionärernas förslag hvilande på en princip, som icke är
hemtad helt och hållet ur godtyckets fria luft; vi ha resonnerat så,
att om Kongl. Maj:t omedelbart efter den kongl. diktamen, som anvisade
de nya öfverflödigsmillionerna i främsta rummet till ålderdomsförsäkring,
hade gjort en hemställan till Riksdagen att hvarje år
från och med år 1889 besluta en afsättning på 1,400,000 kronor,
hvilket ju icke kan anses vara något orimligt stort belopp, så hade
vi haft det belopp, som nu är begärdt, och jag erinrar om, hvad jag
en gång förut sagt, att detta belopp 8,400,000 kronor, som vi i motionen
begärt, icke öfverstiger så ofantligt mycket de 7,700,000 kronor, hvilka
Sveriges arbetare från den 1 juli 1888 till ingången af år 1896 hafva
betalt i skatt för fläsk.

Detta är anledningen, hvarför jag vidhåller det i vår motion framstälda
förslaget och betraktar hvarje medlingsförslag såsom tjenande
till just ingenting, ty om man hoppas att på detta sätt förmå en del,
låt mig säga, välvilligt folk att rösta för en sådan liten tillökning i
Kongl. Maj:ts förslag som den af herr Zetterstrand föreslagna, så
komma vi i alla fall dermed ingen vart.

Herr Norman instämde häruti.

Herr Eriksson i Elgered: Jag har begärt ordet endast för att

tillkännagifva, att jag kommer att rösta för det af herr Zetterstrand

Fredagen den 7 Maj. 28 N:o 39.

under öfverläggningen framstälda förslag, till hvilket jag anhåller att Om a/saH-^
få yrka bifall, äfven med risk att anses tillhöra de blott välvillige. betoreförsäk r

ing sfonden.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall till (Forts.)
utskottets hemställan, 2:o) bifall till den i ämnet väckta motionen, och
3:o) bifall till det af herr Zetterstrand under öfverläggningen framstälda
förslag. Herr talmannen gaf propositioner på hvart och ett af
dessa yrkanden och fann propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara besvarad med öfvervägande ja. Votering begärdes. Med
anledning häraf upptog herr talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen,
å nyo hvartdera af de båda återstående yrkandena, af
hvilka det, som afsåg bifall till herr Zetterstrands förslag, nu förklarades
hafva flertalets mening för sig. Men äfven i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, i följd hvaraf nu först uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen, angående statsutskottets
förevarande utlåtande n:o 58, antager yrkandet om bifall
till herr Zetterstrands under öfverläggningen framstälda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till den i ämnet väckta motionen.

I denna första votering röstade 122 ledamöter ja och 93 nej;
och erhöll alltså propositionen för hufvudvoteringen följande af
kammaren godkända lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Zetterstrand under
öfverläggningen framstälda förslag.

Denna senare votering utföll med 86 ja och 129 nej; hvadan
kammaren beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

N:o 89.

Fredagen den 7 Maj.

§ 6.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets memorial:

n:o 59, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor, och

n:o 60, med förslag till åtskilliga stadganden, som höra införas i
det nya reglementet för riksgäldskontoret.

§ 7.

Om pension I ordningen förekom dernäst statsutskottets utlåtande n:o 61, i
efes°sorn°~ an^e(^ning Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående pension
G Dillner. a allmänna indragningsstaten åt e. o. professorn G. Dillner.

I berörda proposition hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att
å allmänna indragningsstaten bevilja extra ordinarie professorn i
matematik vid universitetet i Upsala Göran Dillner en årlig pension
af 3,500 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, i
hvilken han från sin tjenst afginge.

Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Chr. Lundeberg,
friherre F. W. von Otter, H. Tamm, Å. G. L. Billing, N. Fosser,
I. Wijk, K. Bohnstedt, I. Kerfstedt, grefve Ph. Klingspor, E. Fränekel,
F. E. Pettersson och friherre J. T. Gripenstedt, hvilka yrkat, att utskottet
måtte hemställa, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning
måtte af Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde:

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Som bekant, be viljade

nästlidna års Riksdag pension åt tvenne e. o. professorer, som
uppnått 65 års ålder. Jag skall icke besvära kammaren med att nu
upprepa de skäl, som jag då tog mig friheten framställa till förmån
för dylika pensioner. Jag vill endast erinra derom, att här är det verkligen
mindre fråga om de e. o. professorernas fordel, enär dessa hafva rätt
att sitta qvar och erhålla lön mot afstående aftjenstgöringspenningarne,
1,000 kronor, och således, om de äro sjuka, komma i åtnjutande af
inkomster till just samma belopp, som nu föreslagits till pension, utan
här är det i främsta rummet fråga om en fördel för våra universitet,
vår vetenskapliga bildning, vår undervisning, då genom beviljande af
sådana pensioner åt de e. o. professorerna yngre och friskare krafter
kunna få tillfälle att fullt verka vid universiteten.

Fredagen den 7 Maj. 25

Denna synpunkt är i detta fall ännu mera framträdande. De
båda professorer, om hvilka det förra gången var fråga, både ännu
sådan vigör, att de skulle hafva kunnat någon tid fortsätta och verka.
Den man, som det nu gäller, är deremot sedan flera år tillbaka genom
sjuklighet så godt som otjenstbar. Genom att förneka honom pension
skulle man således åstadkomma, att en ordinarie plats vid universitetet
fortfarande måste skötas på ett, så att säga, tillfälligt sätt.

Jag vill icke klandra de ärade utskottsledamöterna från denna
kammare derför att de motsatt sig saken, ty de hafva ansett sig dervid
handla och böra handla i öfverensstämmelse med denna kammares
förut fattade beslut. Mot ett af deras skäl skall jag emellertid be att
få göra en liten invändning.

Ett skäl för att professor Dillner icke borde få denna pension
skulle nemligen ligga deri, att han varit erbjuden plats såsom ordinarie
professor. Ja, han har så varit, men han afböjde detta, derför att hans
krafter redan då voro brutna och emedan han icke ansåg det vara
rätt att med brutna krafter öfvertaga det högsta målsmausskapet vid
Upsala universitet för ett så vigtigt ämne som matematiken. År det
då skäl att, derför att han visat denna samvetsgrannhet, vägra honom
den ifrågasatta pensionen.

Härtill kommer ännu en annan sak. Hade professor Dillner mottagit
detta anbud och blifvit ordinarie professor, så skulle han nu
hafva varit berättigad, berättigad utan något mellanträdande af Riksdagen,
till 4,500 kronors pension. Derigenom att han afslagit anbudet,
har han således åstadkommit en besparing för statsverket.

Det hufvudsakliga i denna fråga är likväl studiernas bästa och
möjligheten för friskare krafter att med full maskin, att jag så må
säga, få verka vid universitetet. Jag ber härvid att få fästa herrarnes
uppmärksamhet på följande förhållande, Att det varit möjligt att
under dessa år af professor Dillners sjukdom på ett tillfredsställande
sätt upprätthålla den matematiska undervisningen, har berott derpå,
att det vid Upsala universitet finnes en obefordrad lärare, en docent,
i detta ämne med ovanligt stor vetenskaplig förmåga. Denne man,
mine herrar, är 53 år gammal. Han har i 22 år varit docent, det
vill säga icke haft någon fast aflöning, utan på sin höjd docentstipendium,
som gifves tillfälligtvis, och tillfälliga arfvoden. Vid Upsala
universitet har det flere gånger satts i fråga att söka bereda denne
man en ersättning för hans förtjenster om universitetet och en möjlighet
att fullt utveckla sin förmåga genom att söka skaffa honom en
personlig professur. Universitets-myndigheter hafva också uttalat sig
härför, men man har ryggat tillbaka för en sådan åtgärd, då man
vetat, huru svårt det är att få eu personlig professur beviljad af Riksdagen.
Vidare har man tröstat sig dermed, att det icke vore så
många år qvar, till dess professor Dillner blefve 65 år gammal, och då
funnes det möjlighet för den ifrågavarande mannen att få ordinarie
anställning vid universitetet, utan att Riksdagen besvärades med be -

N:o BO.

Om, pension
åi e. o. professorn

O. Dillner.
(Forts.)

N:o BO. 26 Fredagen den 7 Maj.

Om pension gäran om en personlig professur. Nu har denna tid kommit. Nu
åt e. o- prof-gfåj. professor Dillner invid den ålder, då eljest universitetslärare få
Q. Dillner. pension, och nu har han förklarat sig villig att afgå. Man har då
(Forts.) hoppats vid Upsala universitet, att saken skulle kunna på ett enkelt
sätt rangeras derigenom, att, då den extra ordinarie professuren blefve
ledig, den förtjente vetenskapsman, hvarom jag förut talat, skulle kunna
få densamma såsom belöning för sina arbeten. Det skulle då väcka
stor nedslagenhet, om detta hopp blefve gäckadt, och jag ber herrarne
vördsamligen att icke gäcka detsamma.

Jag har förut yttrat, att jag icke klandrar statsutskottets medlemmar,
derför att de ansett sig böra hålla på konseqvensen. Men
nu är ju konseqvensen iakttagen genom utskottets afstyrkande utlåtande.
Skulle det icke kunna vara nog med detta, och skulle icke Andra
Kammaren kunna utan vidare bifalla denna framställning och dermed
också nu i Riksdagens sena timme befria oss från åtminstone en
gemensam votering till?

På grund af hvad jag nu har haft äran anföra, skall jag, herr
grefve och talman, be att i enlighet med reservationen få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde herrar Lovén, Wallis och Eklundh i Lund.

Yidaie yttrade:

Herr Centerwall: Herr talman, mine herrar! De skäl, som
tala för bifall till Kongl. Maj:ts framställning om pension åt e. o.
professor Dillner, äro temligen fullständigt framförda af professor
Boethius. Hvarför jag upptager kammarens tid ett ögonblick, är
sålunda derför, att professor Boethius icke skall behöfva kämpa ensam,
då han, såsom tillhörande universitetet, möjligen kan anses — jag
vill icke säga vara partisk, men dock hafva sina särskilda skäl. Jag
tillhör icke universitetet, men jag har lärt mig under lifvet att värdera
allt slags arbete. Jag lefver nu midt ibland kroppsarbetare, och det
har derför gladt mig mycket, att det anslag, som särskildt skulle
komma dem till godo på deras ålderdom, i dag blifvit något höj dt af
denna kammare. Men innan jag kom till ofvannämda arbetaresamhälle,
kände jag ett annat arbetaresamhälle, som heter Upsala, och
jag vet, att det arbete, som der uträttas, icke är mindre tungt eller
mindre slitande äfven på kroppskrafterna än det, som utföres af den,
som bär bräder eller sköter en masugn.

På sitt område har professor Dillner alltid varit en högst utmärkt
arbetare. Han har ock haft mycket stor familj och har uppfostrat
sina barn på ett sorgfälligt sätt. Han har gjort allt hvad i menniskomagt
stått för att slå sig fram, men har träffats af sjukdom, som
också fört annat i släptåg. Skall nu icke kammaren kunna gifva
denne gamle arbetare, som verkligen så väl i vetenskapligt som i
menskligt hänseende är högst förtjent, detta ålderdomsbröd? Skall

Fredagen den 7 Maj. 27

icke kammaren vilja derigenom bereda plats åt den förtjente man,
som fått vänta så länge? Jag föreställer mig i likhet med professor
Boethius, att detta skulle kunna ske. Jag vill också i likhet med
professor Boethius uttala, att statsutskottet, som varit så ytterst
liberalt och alltid är så liberalt i fråga om kulturändamål,
icke gerna kunnat, för att vara konseqvent, yttra sig på annat sätt,
än som skett. Men då Riksdagen förut beviljat sådant understöd åt
två andra e. o. professorer, skulle väl möjligen Andra Kammaren i
år kunna i någon mån förkorta processen och direkt bevilja detta
anslag. Jag ber således att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Herr Erickson i Bjersby: Det är åtminstone tillfredsställande

att höra erkännas, det ledamöterna i statsutskottet från denna kammare
icke gerna vid denna kongl. propositions behandling inom utskottet
kunnat handla på annat sätt, än de gjort. Båda föregående
talarne hafva lemnat ett sådant erkännande. Men under sådana förhållanden
synes det mig också, som om Andra Kammaren, i enlighet
med hvad statsutskottet hemstält, borde konseqvent vidhålla den
ståndpunkt, som kammaren, snart sagdt, alltid intagit gent emot dylika
pensionsfrågor som den nu förevarande samt således afslå Kongl.
Maj:ts proposition och låta frågan afgöras genom gemensam votering,
genom hvilken man väl får antaga, att Kongl. Maj:ts förslag kommer
att bifallas, enär det stundom, i synnerhet under senare tider, händt,
att statsutskottet, fastän det försökt att vara konseqvent och trott
sig handla i enlighet med Andra Kammarens önskningar, i dylika
frågor stannat i en ganska beaktansvärd minoritet.

Icke lärer väl den omständighet, som professor Boethius omnämnde,
att det vid Upsala universitet finnes en docent, som är en
förtjenstfull vetenskapsman och icke har några andra utsigter till
befordran än att få blifva den nu ifrågavarande professorns efterträdare,
i fall pension till denne beviljas, utgöra ett skäl för att bevilja
den nu ifrågasatta pensionen åt e. o. professor Dillner. Utan pensionsfrågan
bör väl pröfvas helt och hållet för sig, och man har väl
här endast att taga hänsyn till, huruvida professor Dillner kan anses
berättigad att få pension eller icke. Jag vill nu gerna för min del
erkänna, att professor Dillner är lika berättigad till erhållande af
pension som de tvenne e. o. professorer voro, åt hvilka Riksdagen
förra året i gemensam votering beviljade pension, nemligen professorerna
Sundén och Norrby. Och ehuru dessa pensioner beviljades
med en knapp majoritet — jag vill erinra derom, att professor Norrby
erhöll sin pension med endast 10 rösters majoritet — undrar jag
visst icke på, att regeringen nu framkommit med detta förslag med
tanke på de nämnda pensionsfrågornas utgång i fjol, lika litet som
jag undrar på, att professor Boethius och herr Centerwall yrkat bifall
till den nu ifrågasatta pensionen. Men herrarne få å sin sida icke
heller undra på, att statsutskottets ledamöter från denna kammare,

N:o 89.

Om pension
åt e. o. professorn

O. Dillner.
(Forts.)

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

Om pension såsom också herr Boethius nämnde, konseqvent vidhållit den ställning,
åt e. o. pro- som samma ledamöter i statsutskottet i allmänhet intagit gent emot
G^Dillner. sådana pensionsfrågor som denna.

(Forts.) För min del vill jag nu uttala den förhoppning, att Andra

Kammaren måtte, i år liksom förra året, utan votering biträda statsutskottets
förslag, hvartill jag anhåller att få yrka bifall.

Herr Höjer: Ja, jag skall visserligen lika litet som min vän
herr Boethius eller herr Centerwall säga några obehagligheter till
statsutskottet och klandra dess åtgöranden. Men jag kan ändock
icke underlåta att förklara, att jag finner den konklusion, till hvilken
utskottet har kommit, alldeles rasande samt utskottets motivering
obegripligt svag.

Det synes mig vara alldeles uppenbart, att när Riksdagen år
1896 beviljade de af Kongl. Maj:t ifrågasatta pensionerna till professorerna
Sundén och Norrby, af hvilka professor Norrby var ojemlörligt
mycket mindre pensionsberättigad, om man ens kan säga, att
han, strängt taget, var pensionsberättigad alls, när Riksdagen förra
året beviljade dessa pensioner, säger jag, hvar finnes då något det
ringaste skäl, hvarför Riksdagen nu skulle vägra pension till en så
förtjent man som professor Dillner, hvilken uti en alldeles utomordentligt
hög grad är pensionsberättigad?

Allra besynnerligast finner jag emellertid det motiv för afslag,
som statsutskottet här har anfört, och hvilket redan herr Boethius
i förbigående berört. Derför att professor Dillner varit så ytterligt
samvetsgrann, att han med sina brutna krafter icke ansåg sig kunna
på det sätt, som han skulle önska, sköta den ordinarie matematiska
professionen och derför afböjde densamma, derför att han varit så
noga i sin pligtuppfyllelse, skulle den stackars mannen nu pligta på
det sätt, att han af den svenska Riksdagen får den extra afstraffningen
att ej få någon pension alls.

För min del kan jag icke finna det vara rim och reson i att
resonnera på ett sådant sätt, hvarför jag tillåter mig, herr talman,
att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Boethius: Blott några ord! Gent emot den ärade statsutskott
sledamotens anmärkning, att frågan om den antydde docentens
befordran icke skulle hafva något med saken att göra, vill jag framställa
den principiella anmärkningen, att det vid pensionering alldeles
icke i främsta rummet är fråga om att bereda förmåner åt enskilde,
utan staten gifver pensioner för att få friska krafter vid fyllandet af
sina värf. Detta är hufvudpunkten med afseende på statens pensionsväsen
enligt min uppfattning.

Vidare skall jag be att få fästa uppmärksamheten på, att, om
denna pension åt professor Dillner icke blir beviljad, universitetet
måste försöka att få en personlig professur åt den ifrågavarande
docenten, icke blott för hans egen skull, utan för universitetets skull,

Fredagen den 7 Maj.

Jf:o 39

och jag tror, att en sådan framställning skall blifva bifallen, ty svenska Om pension
Riksdagen kan icke vägra en så rättvis sak. Detta arrangement at e'' °'' pro~
skulle emellertid blifva dyrare för staten, än det blir, om vi nu gifva q'' DiUner.
professor Dillner pension.

Hvad slutligen konseqvensen angår, erkänner jag, att statsutskottets
ledamöter från denna kammare må hafva haft skäl för att hålla
på denna kammares beslut. Men det finnes äfven en annan konseqvens,
och det är att taga hänsyn till Riksdagens beslut. Man kan
äfven säga, att Riksdagen bör vara konseqvent i sina beslut, och konseqvensen
fordrar då, att denna pension beviljas.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning. Herr talmannen fann den törra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering likväl
begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen visade 116 ja mot 95 nej; varande sålunda utskottets
hemställan, af kammaren bifallen;

§ 8.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande ko 62, i anledning Angående
af Kongl. Maj:ts proposition angående ersättning för naturaportion
till underofficerare och vederlikar vid armén. portion till

Uti en den 29 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition underoffiee(n:o
39) hade Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bifo- rare och vefbåt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för
samma dag, föreslagit Riksdagen

att medgifva, att ersättning för naturaportion, beräknad efter hittills
gällande grunder, måtte, der sådan ersättning författningsenligt
ifrågakomme, till underofficerare och civilmilitära personer af mot -

(Forts.)

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

Angående svarande rang vid armén från och med början af innevarande år och

ersättning för ^jg vidare utgå med minst 62 öre för hvarje portion.
natura tmderoffice-

Derjemte hade herr A. Hedin i Stockholm uti en i Andra

rare och ve- Kammaren väckt motion (n:o 115) hemstält,

derlikar vid att Riksdagen, i sammanhang med sina beslut i anledning af

Kong]. Maj:ts förslag å fjerde hufvudtiteln, måtte anmäla sin önskan,
att Kongl. Maj:t täcktes gå i författning om, att till den del af underbefälet
vid armén med vederlikar, som, enligt 1892 års urtima Riksdags
beslut, egt att utbekomma portionsersättning å 62 öre, full
ersättning blefve utbetald för de afdrag i nämnda belopp, som under
flera år egt rum, eller till efterlefvande efter personer i nämnda
ställning.

(Forts.)

Under mom. a) hemstälde utskottet:

»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt
bifallas, att Riksdagen medgifver, att ersättning för naturaportion,
beräknad efter hittills gällande grunder, må, der sådan ersättning
författningsenligt ifrågakommer, till underofficerare och civilmilitära
personer af motsvarande rang vid armén från och med början af
innevarande år och tills vidare utgå med 62 öre för hvarje portion.»

Ordet lemnades åt

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe, som yttrade: Då denna fråga nu förekommer inför kammaren,
anser jag det vara min skyldighet att söka framlägga de skäl, som
förhindrat mig att tillstyrka Kongl. Maj:t att i administrativ väg
bestämma denna 62 öres portionersättning, och som föranledt, att
ärendet framkommit i den form, det nu gjort, d. v. s. att det
öfverlemnats åt Riksdagen att besluta rörande denna sak.

Jag vill då först nämna, att enligt de af Kongl. Maj:t den 26
mars 1861 faststälda staterna, utgick för värfvade underofficerare
löneförmånerna icke såsom nu i flere särskilda poster, utan med en
enda summa för året, med undantag för fanjunkare och bataljonsadjutanter,
hvilka dessutom hade fixa årliga arfvoden. För sergeanter
vid värfvade regimenten utgick således — och det var samtliga löneförmånerna
— lönen med 500 kronor för år, men dessutom förekom
vid särskilda kommenderingar reseersättning och dagtraktamente enligt
då gällande resereglemente och sedermera, enligt kongl. kungörelsen
den 12 april 1872 angående dylik ersättning vid vissa kommenderingar
och förvaltningar, så kalladt traktamente enligt lägre beräkning.
Betydelsen af dessa traktamenten var sålunda icke en under hela året
utgående löneförmån, såsom den sedermera anvisade dagaflöningen,
utan afsågs dermed endast att bereda tillfälle till ersättning för ökad
lefnadskostnad utom egen boningsort.

Fredagen den 7 Maj.

N:o 39.

Till 1873 års Riksdag ingick Kongl. Maj:t med framställning om Angående
förbättring i underofficerarnes vilkor. Arméförvaltningen hade hem- ersattning för
stält, att denna förbättring lämpligast borde åstadkommas derigenom, portion"till
att en dagportion med bröd eller — under löntagaren förbehållen underoffieevalrätt
— värdet deraf enligt kronans upphandlingspris skulle få rare och vetilldelas
hvarje underofficer, som icke på samma gång åtnjöte vare derltkar vid
sig dagtraktamente eller något för tillfället särskildt bestämdt arfvode. (''™enDen
proposition, som från Kongl. Maj:t till Riksdagen i detta syfte ^ orts''-)
framkommit, blef af Riksdagen bifallen.

Genom den år 1875 beslutade löneregleringen uppstäldes underofficerarnes
löneförmåner på ett annat sätt. De bestämdes nu att
utgå i följande poster nemligen: lön, dagaflöning och lönetillägg. En
sergeants af första klass aflöningsförmåner blefvo sålunda: lön — 360
kronor; dagaflöning å 40 öre — 146 kronor, och lönetillägg — 12
kronor; summa 518 kronor, d. v. s. en löneförbättring på 18 kronor.

Dessutom bestämdes, att underofficerarne fortfarande skulle få beklädnad
och portion, hvilken portion äfven utsträcktes till indelta
underofficerare under vapenöfning. Men utom detta utgick naturligtvis
vid särskilda kommenderingar såsom förut dagtraktamente och
reseersättning. I nådiga skrifvelsen den 26 november 1875 bestäm
des vidare, att portionsersättningen skulle likasom öfriga förmåner
utgå oafkortad under hela tjenstetiden.

Från år 1875 intill 1892 års urtima riksdag har icke någon
förändring skett i bestämmelserna rörande underofficerarnes aflöningsförhållanden.
Nu har man ansett, att en sådan förändring skett vid
nyssnämnda riksdag i afseende på portionsersättningen, derigenom att
åt vissa truppförband i deras då uppgjorda stater stod angifvet det
fixa beloppet 62 öre. Jag skall nu försöka visa för kammaren, att så
icke är förhållandet.

Jag vill då först påminna om, att 1885, då den första trängbataljonen
beslöts, förekommo i staten för densamma just dessa mycket
omtvistade 62 öre. Det står redan i 1885 års stat för denna bataljon,
att dess underofficerare skulle under vissa tider af året åtnjuta
en dagportion å 62 öre. Denna stat tillämpades från 1885 intill
slutet af 1888, då ny stat faststäldes att gälla från ingången af år
1889. I denna sistnämnda stat var siffran 62 utesluten; der stod
blott ordet »portion». Detta berodde på, att beloppet hädanefter skulle
utgå från mathållningsanslaget för garnisonsregementena

I den första stat, som faststäldes för Göta trängbataljon den 29
maj 1891, förekommo åter samma ord: »portionsersättning å 62 öre»,
eller fullkomligt samma ordalydelse som i 1892 års stater; och i staterna
för Vaxholms artillericorps af den 2 november 1888 och den
29 maj 1891 förekommer samma uttryck: »portion å 62 öre» för visst
antal af personalen under olika tider af året. Men på den tiden
från 1885 till 1892 föll det aldrig någon in att tyda staterna på det
sätt, att det särskildt för dessa nyinrättade corpser afsågs ett fixt
belopp för portioner, och således någon annan princip gälla än den,

No 39.

Fredagen den 7 Maj.

Angående
ersättning för
natur aportion
till
underofficerare
och vederlikar
vid
armén.
(Forts.)

som gälde för hela armén, nemligen att detta belopp borde beräknas
efter värdet af portionen enligt kronans upphandlingspris. Skulle man
tillämpa den principen, att med portionsersättningen alltid förstods
det fixa beloppet 62 öre per dag, skulle det, hvad Vaxholms artillericorps
beträffar, medföra en förlust för underofficerarne, då portionens
upphandlingsvärde der ofta öfverstigit 62 öre, och i fall den motion,
som kammaren i sammanhang med Kongl. Maj:ts framställning i dag
har att behandla, skulle godkännas, blefve följden den, att man skulle
tillförbinda underofficerarne vid Vaxholms artillericorps att till kronan
återbära de belopp, de fått utöfver 62 öre, på grund deraf att portioner
mången gång gått ttll högre belopp än nämnda summa.

Vi komma nu till år 1892 och den härordning, som då antogs.
Vid utarbetandet af detta härordningsförslag gick man till väga
alldeles på samma sätt, som man gjort vid utarbetandet af 1883 års
härordningsförslag. Jag var med om både det ena och det andra, så
att jag känner väl till förhållandena. För kostnadsberäkningarnes skull
satte man in en fix siffra å portionsvärdet i förslagsstaterna till alla
de truppförband, som afsågos att nyuppsättas elller undergå större
förändsingar. Dessa stater infördes sedan oförändrade i den kongl. propositionen.
I 1892 års förslag upptogs sålunda i staterna exempelvis för
artilleriets truppförband, Gotlands infanteriregemente samt Hallands
och Blekinge bataljoner »portion å 62 öre». För flertalet truppförband
åter förekommer deremot icke ett sådant fixt belopp i afseende på
portionsersättningen, utan i deras stater står det endast »portion».

Nu kan man visserligen säga, att man bör tyda staterna efter
ordalydelsen. Derigenom skulle dock en del underofficerscorpser på
samma ort, såsom t. ex. i Stockholm, få portionsersättning ä 62 öre,
men andra betydligt mindre, hvilket ju vore en uppenbar orättvisa.
Att detta icke varit Kongl. Maj:ts mening, framgår tydligt dels af
sjelfva ordalydelsen åtminstone på > tt ställe i f. generalstabschefens
organisationsförslag, der det bland annat heter, att aflöningsförmånerna,
med ett par angifna undantag, upptagits efter gällande grunder,
dels äfven af den kongl. propositionen, der det anföres, att godkännande
af staterna äskades, i hvad de a»såge den för officerare och
underofficerare samt civilmilitär personal ifrågasatta aflöning, ty detta
uttryck kan tydligen ej afse äfven portionsersättningen; då i rubrikerna
å staterna det heter »aflöning m. m.», skulle detta uttryck
*med mera» vara alldeles betydelselöst, om ej dermed just afsåges
portions- och beklädnadsersättning.

Jag tror mig härmed hafva framstält tillräckligt talande skäl för,
att icke något annat tillvägagångssätt kunnat förekomma än det, som
egt rum; och jag har äfven något påpekat det besynnerliga förhållande,
som skulle blifvit följden af en annan tolkning. Såsom
nämnts, skulle då redan 1885 en und rofficerscorps kommit i en annan
ställning än alla andra underofficerscorpser i hela armén; vidare skulle
somliga underofficerscorpser nödgas återbära den del af den uppburna
portionsersättningen, som öfverstege de 62 örena; och slutligen skulle

X:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

enligt 1892 års härordningsförslag för en del underofficerare~aflöningen
kommit att utgå på ett sätt och för eu annan del på annat sätt. Att
ej Riksdagen någonsin tänkt sig, att fråga varit om att bereda en del
underofficerscorpser en aflöningsförbättring genom 1892 års härordningsförslag,
torde vara temligen tydligt deraf, att ej ett ord nämndes om
den saken under diskussionen i kamrarne. När sedermera vid 1896
års riksdag de 62 örena borttogos från staterna, var det icke heller
någor, som tänkte på, att en förminskning i underofficetarnes aflöningsförmåner
deraf skulle inträda. Således har man åtminstone icke inom
Riksdagen tänkt på att tyda saken på annat sätt, än Kongl. Maj:t
tolkat den. Dessutom ber jag att få erinra, att om staterna skulle
tolkas så efter orden, som motionären på stockholmsbänken velat gorr,
då skulle äfven manskapet vid samma regementen kunna göra anspråk
på att utfå skilnaden mellan portionens upphandlingsvärde och 62 öre,
enär jemväl underhåll för manskapet finnes i staterna upptaget med
62 öre för dag.

Det har visserligen blifvit sagd!, att vid Gotlands infanteriregemente
och Hallands och Blekinge bataljoner förekommit, att underofficerarna
äfven under mötestiden fått ut portionsersättning efter 62
öre; men jag tror, att, när den saken kommer att blifva föremål för
granskning, anmärkning deröfver icke kan undgås. Mellan vapenöfningsticlerna
saknas annat värde för portionens bestämmande, men
under vapenöfningarne har man upphandlingspriset att rätta sig efter,
och det är påtagligt, att under denna tid samma portionsersättning bör
utgå till alla underofficerare vid samma truppförband.

Hvad förvaltarne vid intendentuicorpsen vidkommer, så befinna de sig
i detta hänseende i en särskild ställning i så måtto, att man icke kan
hänföra dem till någon trupp. För dessa kan sålunda ej ifrågakomma
att utbyta portionsersättning mot portion in natura, hvadan den för
dem antager karakteren af en särskild aflöningsförmån.

I afseende på utskottets sätt att lösa denna fråga hade jag lifligt
önskat, att utskottet hade gått in på Kongl. Maj:ts förslag, enär derigenom
principen bibehållits, att underofficerarne böra hafva portionsersättning
efter gällande pris, på samma gång som man hjelpt dem
genom att säga »dock icke under 62 öre.» Man hade tillförsäkrat dem
att icke lida någon sådan förminskning i inkomster, som eljest kan
blifva en följd af de nedtryckta pris, som under åtskilliga år rådt, och
man hade gifvit dem en varaktig hjelp. Om utskottets förslag vinner
kammarens bifall, kan det lätt hända, att åtskilliga underofficerscorpser
snart nog, långt ifrån att få en förbättring i sin ställning, i stället
lida eu försämring.

Såsom kammaren för en stund sedan hörde, har portionspriset för
helt få år tillbaka varit ganska högt uppe vid Vaxholms artillericorps.
Det har vissa år gått upp till ända till 70 öre. Vid Notviken är portionspriset,
såsom jag tror, i år 64 öre. I Hernösand brukar det äfven
stå högt. Vill kammaren icke godkänna Kongl. Maj:ts förslag, blifver
följden ofelbarligen den, att man ganska snart måste påyrka en ytterAndra
Kammarens Prut. 1897. N:o 39. 3

Angående
ersättning för
naturaporlion
till
underofficerare
och vederlikar
vid
armén.
(Forts.)

N:o 3»

Fredagen den 7 Maj.

Angående
ersättning för
naturaportion
till
underofficerare
och vederlikar
vid
armén.
(Forts.)

ligare förbättring i våra underofficerares ställning. Ty säkert är, att
det icke finnes några tjensteman vid hela armén, som i så hög grad
äro i behof af en förbättring i sin ställning som just underofficerarne.

Det har i denna kammare talats om, att korpralerna äro i behof
af löneförbättring; de indelta korporalerna söker man emellertid att
spara genom att ej kommendera dem så mycket på mötena som förut.
Underofficerarne deremot få bära hela tungan af den utsträckta vapenöfningen.
De böra derför hjelpas. Om några militärpersoner behöfva
en löneförbättring, så är det i sanning de.

Vidare anförde:

Herr Liljenroth: Då jag nu kommer att yrka bifall till Kongl.

Maj:ts proposition i denna fråga, så sker det derför, att jag önskar bereda
våra svagt afiönade underofficerare en verklig, om än ringa, förbättring
i deras vilkor.

Statsutskottet har visserligen föreslagit, att portionsersättniogen
skulle från och med innevarande års början och tills vidare utgå med
62 öre. Detta är ju ock en förbättring, då man tar i betraktande de låga
portionspris, som under de sist förflutna åren rådt. Men det kan
mycket lätt hända, att denna förbättring i stället blir en verklig försämring.
Ty då portionspriset som medelpris är satt till 62 öre, visar
ju detta tydligt, att man ansett, att portionspriset vissa år måste
vara lägre än 62 öre, men vissa år högre, och om då för framtiden
eller under de kommande åren portionspriset står i något öfver 62
öre, skulle denna fixering vara en verklig förlust för våra underofficerare,
och den förlusten skulle kännas så mycket tyngre, som den
komme att inträffa just under dyr tid, då lefnadsomkostnaderna vore
högre. Detta är afhjelpt genom Kongl. Haj:ts förslag, att ersättningen
skall vara minst 62 öre och, om portionsvärdet blir högre, då utgå
med detta högre värde.

Jag vågar derför yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag och hoppas
och tror att för detta vinna understöd af motionären på stockholmsbänken
och hans meningsfränder. Han utgår nemligen från den åsigten,
att våra underofficerare hafva absolut rättighet att redan från den
1 januari 1893 utfå 62 öre i portionsersättning, och att således omkring
180 kronor per man, som äro inbesparade under de gångna 4
åren, skulle kunna utbetalas till dem. Om vi nu taga utskottets förslag,
ja, då få de visserligen 62 öre från och med i år, men af dessa
inbesparade medel få de naturligtvis aldrig se något. Skulle vi
deremot taga Kongl. Maj:ts förslag, ha de åtminstone sannolikhet för
att utfå dem eller en del deraf, då dyrare år inträffa, och då en förhöjning
i deras inkomster naturligtvis skulle vara så mycket mera
välkommen.

Jag tror äfven, att kammaren i dess helhet kan vara med om
detta förslag, ty det hör icke kunna förorsaka något särskildt anslag.

Fredagen den 7 Maj.

K:o 39.

Då portionspriset håller sig under 62 öre eller vid 62 öre, samman- Angående
falla Kongl. Maj:ts och utskottets förslag alldeles. Det är således en- ersättning för
dast i det fall, under de år, då portionspriset öfverstiger dessa 62 öre,
som mera medel skulle utgå, än som nu finnes å regementenas sta- underofficeter.
Men nu äro, som jag nämnde, under dessa 4 tilländalupna åren rare och veinbesparade
omkring 180 kronor per man, och då dessa medel in- derlikar vid
besparats på ett medelpris, äro de tydligen afsedda att ersätta den armén brist,

som skulle uppkomma, då högre pris inträffar. De böra således (Forts0

till en del finnas tillgängliga, och man kan väl icke ha anledning tro,
att just så många hårda år skola följa på hvarandra, så att det torde
dröja ganska länge, innan något behof af anslag för detta ändamål
gör sig gällande.

Jag skall derför, herr talman, be att få yrka bifall till Kongl.

Maj:ts proposition.

Häruti instämde herr Elis NV son.

Herr A. Hedin: Äfven jag anhåller att få instämma med den

siste ärade talaren och på de af honom anförda skälen yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition Jag finner dessa hans skäl vara oemotsägligt
talande. Jag hade trott och sökt intala mig visshet om, att
man skulle kunna såsom ett yttre skäl för Andra Kammarens bifall
till detta anföra, att Första Kammaren antagit Kongl. Maj:ts proposition,
men jag hör nu till min stora ledsnad, att så icke lär vara
förhållandet, utan att utskottets förslag af Första Kammaren bifallits.

Det finner jag emellertid icke utgöra hinder för, att Andra Kammaren
i sin mån opinerar för ett så rättvist förslag som det af Kongl. Maj:t
här framstälda.

Herr Svensson i Karlskrona: Herr talman! Dä Andra Kammaren
alltid visat sig mån om de små i samhället och visat detta senast
vid bestämmandet af stationskarlarnes och banvakternas aflöning vid
senaste reglering utaf jernvägstjenstemännens löner, så tvekar jag icke,
herr talman, att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Jag gör
det derför, att, såsom den talare, som näst före herr Hedin hade ordet,
uttryckligen påpekade, dessa svagt aflönade statstjenare skulle
komma att bil stälda i en mycket ofördelaktig ställning, om portionsprisen
skulle stiga. Såsom bär är påpekadt, ha väl dessa en ovilkorlig
rättighet att få ut portionsersättningen efter 62 öre per dag på
de regementen, der staterna blifvit faststälda till dessa belopp. Så
har emellertid icke egt rum, utan de ha under åtskilliga år gått miste
om den rättighet, som enligt stat tillkommer dem.

Det vore således, enligt mitt förmenande, kammaren värdigt att
nu i någon mån ersätta dem d<4ta, för det fall att portionsprisen
skulle stiga, hvilket naturligtvis, såsom här påpekats, skulle bli förhållandet,
då lifsförnödenheterna komma att stiga i pris. Om deremot
statsutskottets förslag komrne att antagas, blefve följden don, att icke

X:0 39.

Fredagen den 7 Maj.

armen.

(Forts.)

Angående en gång en ersättning, motsvarande det verkliga portionspriset, alltid
ersättning för kiefve tillförsäkrad dessa underofficerare.

portion till Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
underoffice- proposition.
rare och vederlikar
vid Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!

Jag begärde ordet för att säga, att jag tror, att denna kammare hvarken
vill eller bör bifalla Kongl. Maj:ts förslag. Icke kan det vara
lämpligt att i en lönestat säga »minst»; att man säger »högst*, det
kan ju förekomma i vissa fall, men att säga »minst» den och den aflöningen,
hvart skulle det bära hän? Det kunna väl herrarne inse,
att man icke kan göra en lönestat med sådana bestämmelser. Men
som herrarne se, har utskottet behjertat underofficerarnes ställning och
nu ifrågasatt, att de skulle i regel få 57 kronor 67 öre i förhöjning
om året, och det förslaget tycker jag, vi böra kunna bifalla.

Men om man nu skulle bifalla Kongl. Maj:ts förslag, såsom här
påyrkats, skulle, då Första Kammaren tagit utskottets förslag, alltsammans
rent af förfalla, och då hade man ju icke förbättrat dessa
personers aflöningsförhållanden, utan tvärtom, då skulle det bli som

det nu är.

Om vi åter bifalla utskottets förslag, har man åtminstone visshet
om, att denna förbättring af 57 kronor 67 öre medgifvits dem. Jag
har velat säga detta för att påpeka, att, om herrarne hålla på Kongl.
Maj:!s förslag, jag anser hela frågan förfallen, och det skulle väl ändå
vara en försämring.

Jag tror derför, det är klokast att bifalla hvad utskottet här ifrågasatt,
helst, såsom jag nämnde, man i lönestaten icke gerna kan införa
ordet »minst» och således låta Kongl. Maj:t göra, som han för
godt finner i sådana fall. Jag ber för den skull att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Sedan herr talmannen
till proposition upptagit hvartdera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

I mom. b), som härefter föredrogs, hemstälde utskottet:

att herr Hedins omförmälda motion ej måtte föranleda någon Riksdagens
vidare åtgärd.

I fråga härom anförde:

Herr Pantzarhielm: Herr grefve och talman, mine herrar!

Under en ganska lång militär tjenstgöring har jag lärt känna och högt
skatta och värdera vår underofficerscorps. Pligttrohet, duglighet och
nit i tj ensten och en i alla hänseenden hedrande vandel utom tjensten
ha i allmänhet kännetecknat denna corps. Detta är så mycket
mera anmärkningsvärdt, som det icke kan förnekas, att våra under -

Fredagen den 7 Maj.

Ao 39.

officerare lefva under ganska tryckta ekonomiska förhållanden, så att
de flesta af dem, i synnerhet de gifta, ha ganska svårt att på ett anständigt
sätt draga sig fram.

Då kan det må hända under dessa förhållanden icke förtänkas
mig, i fall jag vågar försöka att, om än helt litet, hjelpa dem i denna
deras ekonomiskt betryckta ställning, derigenom att jag vågar föreslå,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, måtte bifalla den
af herr Hedin väckta motionen, i hvad den åsyftar, att Riksdagen
»måtte anmäla sin önskan, att Kongl. Haj:t täcktes gå i författning
om, att till den del af underbefälet vid armén med vederlikar, som,

enligt 1892 års urtima Riksdags beslut, egt att utbekomma portions ersättning

å 62 öre, full ersättning blefve utbetald för de afdrag i
nämnda belopp, som under flera år egt rum, eller till efterlefvande
efter personer i denna ställning.»

Här skall jag dock be att få utesluta orden »62 öre», som ju
kunde ge anledning till missförstånd, då portionsersättningen beräknats
till 60 öre vid somliga regementen och 62 öre vid andra. Jag

hoppas och tror, att statsutskottet, som varit så välvilligt i sin hem ställan

i föregående punkt, icke skall på något sätt hvarken misstyda
eller misstycka, att jag gör detta yrkande. Det skulle, om det bifölles,
icke förorsaka några direkta statsutgifter, ty, som synes på sidan
5 af utskottets betänkande, der det talas om arméförvaltningens
utlåtande om den kongl. propositionen, finnas ju medel reserverade.
Det synes, som om arméförvaltningen i statskontoret utqvitterat det
beräknade beloppet. Medel finnas således reserverade och kunde
alltså således utbetalas utan att förorsaka några direkta utgifter för
staten.

Hela den summa, som det här gäller, skulle uppgå till 45,000
kronor om året, således under 4 år en icke synnerligen afsevärd
summa.

Jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
herr Hedins motion med den redaktionsförändring, som jag tillät mig
föreslå.

Herr A. Hedin: Herr talman! Chefen för landtförsvarsdeparte mentet

har försökt öfvertyga kammaren derom, att en »portionsersättning
å 62 öre», af Riksdagen beslutad i enlighet med Kongl. Maj:ts
derom väckta proposition, kan betyda någonting annat än — portionsersättning
af 62 öre. Chefen för landtförsvarsdepartementet har icke
lyckats uti den bevisningen, hvilket jag icke framhåller såsom något
indicium på bristande talang hos honom, tv man bör icke ens af honom
fordra, att han skall kunna göra det omöjliga möjligt. Hvad
han i den saken anfört, är på förhand tillräckligt bemött i motionen,
och ingen mensklig magt skall kunna rubba det resonnementet.

Chefen för landtförsvarsdepartementet ville också såsom stöd för
sitt resonnement framhålla, att några besynnerliga förhållanden skulle
uppstå; det skulle blifva en motsägelse, i det att den ena finge en

Angående
ersättning för
naturaportion
till
underofficerare
och vederlikar
vid
armén.
(Forts.

N:o 39.

Angående
ersättning för
naturaportion
till
underofficerare
och vederlikar
vid
armén.
(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

förmån, den andra ingen. Ja, det är alldeles rigtigt. Men det är
icke mitt fel, och icke underofficerarnes fel, detta; utan felet ligger hos
den så kallade »helgjutna» organisationen, som, så i stort som smått,
icke var någonting annat än rafs och röra.

Jag har ingen anledning att vidare sysselsätta mig med herr chefens
för landtförsvarsdepartementet yttrande, utan vänder mig mot
statsutskottets utlåtande.

Statsutskottet har mycket ordentligt refererat hvad i saken förekommit,
och hvad jag i min motion sagt, såväl i ena som andra hänseendet,
är ju rätt detaljerad! angifvet. Men statsutskottet har icke
haft någonting annat att anföra mot motionen än det, som förekommer
å sidan 9, att den icke torde »böra föranleda någon Riksdagens vidare
åtgärd, helst från de personer, hvilkas talan motionären säger sig
föra, klagomål i vederbörlig ordning, så vidt utskottet känner, icke anförts
öfver den beräkning af portionsersättning, som hittills i afseende
å dem tillämpats.» Ty värr vågar jag icke bemöta denna statsutskottets
invändning på det sätt, som jag skulle kunna och vilja. Jag får välja
några, möjligen något tvetydiga, men, jag hoppas, för de flesta ändå
skäligen genomskinliga uttryck, då jag säger, att detta anförande af
»klagomål i vederbörlig ordning», hvarom statsutskottet talar, är lätt
sagdt för statsutskottet, men icke så lätt gjordt för andra. Det kan
hända, att, när man i den största höflighet och reverens talar till en
öfverordnad, framställande den frågan: skulle vi då icke enligt Riksdagens
beslut på grund af Kongl. Maj:ts förslag hafva rättighet till
det och det, man blir snäsande och hotfullt påmint om de och de bestämmelserna
i den gällande speciallagstiftning, som vår militär är
underkastad. Jag skall icke gå längre in på detta, som jag anför med
fullständig vetskap om hvad jag säger, för att icke leda några spionoch
eventuella hämnd-åtgärder på rätt spår.

För öfrigt, herr talman, skall jag bedja att få anmärka, att
statsutskottet i sjelfva verket, såsom jag nog i korthet tillåtit mig påpeka
i min motion, hade anledning att taga hänsyn äfven till en annan
part, som blifvit förorättad i detta mål, än ett antal underbefäl vid
armén. Denna andra part är Riksdagen, med hvilkens beslut man
förfarit på det sätt, som jag har karakteriserat i motionen. Om Riksdagen
— och här har det ålegat i första rummet statsutskottet att
taga det initiativ, som jag anvisade — icke sjelf upprätthåller respekten
för sina beslut, hvem skall då göra det?

Slutligen skall jag be, herr talman, att få påpeka det i sig sjelft
underliga, men med det här i Sverige sig mer och mer accentuerande
socialaristokratiska samhällsskicket väl öfverensstämmande förhållandet,
att, under det att desse illa aflönade statstjenare icke kunna få ut hvad
dem rättsligen tillkommer derför, att Riksdagen har beviljat det i
öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition, man å andra sidan
kan få se upprepadt år efter år, att högt uppsatte och högt
aflönade statstjenare, som obehörigen tillegnat sig statsmedel och

N o 39.

Fredagen den 7 Maj.

derlikar vid
armén.
(Forts.)

dömts till ersättningsskyldighet, af KoDgl. Maj:t förklaras icke be- Angående
höfva fullgöra den dem lagligen ådömda ersättningsskyldighet. ^mlura Jag

tänker, att kammarens ledamöter icke under de sista veckorna p0raon till
glömt den reservation, som är afgifven till konstitutionsutskottets me- nnderofficemorial
n:o 7 detta år af herr Yahlin, med hvilken herrar Boström, rare och veGyllensvärd
och Johnsson instämt. Der finner man, att, när ett par
regementsöfverstar tillåta sig att utfordra medel, till hvilka de icke
hafva någon rätt — och naturligtvis få de dem beskedligt utbetalade
af en intendent — och de genom laga dom förklaras skyldige att återbära
dem, Kongl. Maj:t, som visserligen har funnit denna dom lagligen
grundad, dock tillåter sig att förklara, att domen icke skall gå
i verkställighet, utan att desse, som obehörigen lågt sig till med statsmedel,
skola få behålla dem, icke behöfva återbära dem. Här är således
förhållandet det, att i motsats mot hvad grundlagen stadgar, att
det är i brottmål, som Kongl. Maj:t eger att göra nåd, att det är i
brottmål, som Kongl. Maj:t i nådeväg kan upphäfva ett lagligen grundad!
utslag, Kongl. Maj:t öfveiflyttar denna sin benådningsrätt i kriminella
mål derhän, att, när det gäller att förskona eu öfverste från

den honom lagligen ålagda skyldighet att återbära lönetillägg och

fourageersättning för en tredje tjenstehäst under år 1894 med 765
kronor, Kongl. Maj:t säger: jag benådar honom. Kongl. Maj:t har
lika mycken rätt till detta, som någon af oss har att begå en slik

gerning.

Man skulle kunna tro, att, när sådant en gång bar inträffat, det
då skulle lända till någon rättelse för dem, som på denna nyuppfunna,
af Kongl. Maj:t sjelf konstituerade nådeväg fått sig eftergifven
skyldighet att återbära medel, som de olagligt och olofligt lagt vantarne
på. Men det är icke förhållandet. Här nämnes i herrar Vahlins,
Boströms, Gyllens värds och Johnssons reservation till konstitutionsutskottets
memorial n:o 7 tvenne öfverstar, som drabbats af
kammarrättens lagligen grundade dom om återbäringsskyldighet, af
hvilka emellertid en, hvilkens namn är Leuhusen, sedermera har fortsatt,
efter det han genom denna underliga benådningsåtgärd en gång
har sluppit undan: han har för alla 1895 och 1896 års qvartal fortfortfarande
debiterat för den tredje hästen äfven efter det Kongl. Maj:t3
resolution fallit, som fritog honom från att återbära hvad Kongl. Maj:t
dock funnit, att han genom lagligen grundad dom var förpligtad att
återbära för år 1894.

Så går det till, när det är fråga om regementsöfverstar, och på
det sättet, jag talade om nyss förut, går det till, när det är fråga om
underbefäl. De få icke ens ut det, som Riksdagen i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts eget förslag åt dem förunnat.

Ja, såsom med regementsöfverstar går det också till med diverse
— diverse civile tjensteman, bland hvilka, tror jag, i synnerhet landssekreterarne,
i norr och söder hade jag så när sagt, spela en synnerligen
bemärkt rol. Jag ber att få hänvisa till konstitutionsutskottets
memorial n:o 14 år 1892, punkt 2, der konstitutionsutskottet har fram -

N:o 39. '' 40 Fredagen den 7 Maj.

Angående stält en anmälan enligt 107 § regeringsformen, mot Kongl. Maj:ts beer3anitur9a-°rslut
att Senom en af Kongl. Maj:t sjelf instiftad benådningsrätt i såportion
till dana ärenden som dessa eftergifva åt dem, som befunnits vara lagunderoffiee-
ligen dömde att återbära obehörigen uppburna statsmedel, skyldigherare
och ve- ten att återbära dem till kronan. Jag skall, till ledning för kommande
derlikar vid forskare, äfven hänvisa till konstitutionsutskottets memorial n:o 24 vid
’ 1893 års riksdag, der alldeles samma förfarande finnes icke af

( °r s'' konstitutionsutskottet anmäldt enligt 107 § — ty den gången fattades
det nog en ledamot från Andra Kammaren, som icke fann lämpligt
att vara med om det slags anmärkning, han deltagit i året förut, tänker
jag; och så var den förseglade sedeln ogynsam — men af reservanter
påpekadt medelst åtskilliga bidrag till ärendets belysning.
Kammarrätten dömer: ni har skyldighet att återbära så och så mycket,
som ni obehörigen låtit till eder utbetala; Kongl. Maj:t finner domen
lagligen grundad, och sedermera förklarar Kongl. Maj:t: denna dom
betyder ingenting, utan jag skänker efter detta åt den, som är dömd
att återbära det. Det innebär, att Kongl. Maj:t har öfverflyttat den
benådningsrätt, som han eger i kriminella mål, då han förstås just
eger att upphäfva ett lagligen grundadt utslag, pa ett område, dit den
enligt Sveriges lag icke hör. Men detta är särskildt förhållandet, då
då det gäller landssekreterare i synnerhet och regementsöfverstar. Deremot,
underbefäl få icke ut det, som Riksdagen sjelf på Kongl. Maj:ts
eget förslag har åt dem beviljat.

Jag instämmer i herr Pantzarhielms yrkande på bifall till min
motion med den redaktionsförändring, herr Pantzarhielm deri föreslagit.

Herr Pantzarhielm: Herr grefve och talman, mine herrar!

Jag har blifvit uppmärksamgjord på, att det möjligtvis kan föranleda
tvetydighet, om man vidtager den af mig föreslagna redaktionsförändring,
och skall derför be att få ändra den derhän, att i stället för
»å 62 öre», insättes å 60, respektive 62 öre, då jag tror, att någon
tvetydighet ej skall föreligga.

Häruti instämde herr A. Hedin.

Herr Erickson i Bjersby: Att statsutskottets ledamöter lika

varmt som motionären och herr Pantzarhielm och en hvar annan inom
denna kammare behjerta underofficerarnes ekonomiska ställning, ber
jag få säga; och det ha vi ju också visat derigenom, att vi tillstyrkt
bifall till Kongl. Mvj:ts proposition angående ersättning för naturaportion
till underofficerare och vederlikar vid armén, hvilken proposition
ju af-er en förbättring i nämnda personers lönevilkor. Jag säger,
att vi hafva tillstyrkt bifall till den kongl. propositionen, ty det hafva
vi ju i sak gjort, om än utskottet vidtagit sådan ändring i förslaget,
att Kongl. Maj:t får inkomma till Riksdagen med förnyad framställning
i ämnet, i händelse — mot förmodan — det skulle inträffa, att portions -

Fredagen den 7 Maj.

>'':o 3».

priset komme att öfverstiga det nu fixerade priset, 62 öre för hvarje
portion.

Hvad herr Hedins motion beträffar, her jag att få säga för min
del, att om ett misstag blifvit begånget, hvilket då berott på origtig
tolkning af gifna föreskrifter, misstaget bör rättas. Men med den saken
är man icke på det klara. Herr Hedin säger, att, i följd af urtimabeslutet
och i enlighet med vid urtima riksdagen faststäida stater,
bestämmelsen rörande underofficerarnes portionsersättning skall tilllämpas
i enlighet med ordalydelsen i staterna. Men vi hafva nu från
regeringsbänken hört, hvilken motsatt uppfattning herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet har i detta fall, och om denna uppfattning
är herr statsrådet visst icke ensam. Sålunda kan man väl minst
säga, att den saken är omtvistlig. Och då hemställer jag och frågar:
skulle vid sådant förhållande statsutskottet kunnat tillstyrka herr Hedins
motion, som innehåller en önskan derom, att man skall begära hos
regeringen, att till den del af underbefälet vid armén med vederlikar,
som under de senare åren fått mindre, än de enligt herr Hedins uppfattning
skulle hafva i portionsersättning, eller till efterlefvande efter
personer i nämnda ställning Kongl. Maj:t skulle utbetala skilnaden?
Det kunde väl icke, så vidt jag kan förstå, statsutskottet göra, då utskottet,
efter hvad jag tror, ej var öfvertvgait om rigtigheten af herr
Hedins uppfattning i detta fall.

Utskottet har åberopat såsom skäl för sitt afstyrkande af herr
Hedins motion, att ingen af de personer, saken rör, klagat i vederbörlig
ordning. Jag är förvissad, att, om en enda af dessa underofficerare — det
är ju egentligen fråga om underofficerarne vid några garnisonerade värfvade
regementen eller corpser — hos vederbörande myndighet gjort
framställning i saken, frågan säkerligen skulle blifvit på vederbörligt
sätt nöjaktigt utredd. Och hade då denne klagande vunnit önskad
rättelse, faller det af sig sjelft, att det beslutet kommit att gälla för
dem alla. Men då skulle äfven det förhållande, som nyss antyddes
från statsrådsbänken, kunnat inträffa åtminstone vid en corps, att nemligen
underofficerarne der hade fått återbära, hvad de för myckel uppburit.

Denna fråga är väl egentligen af mindre vigt, men principielt sedt,
kan den vara betydelsefull nog. Riksdagen kan dock ej gerna besluta
något, förrän den vet, hvad den skall besluta om; och det minsta, man
kan säga om denna fråga, är väl, att den är omtvistlig.

Af dessa skäl, herr talman, måste jag yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.

Angående
ersättning för
naturaportion
till
underofficerare
och vederlikar
vid
armén.
(Forts.)

Herr Pantzarhielm: Herr grefve och talman, mine herrar!

Med anledning af den siste talarens yttrande, som han stödde på en
uppgift från statsrådsbänken, nemligen att det skulle kunna hända, att
vid någon corps underofficerarne skulle kunna blifva förpligtado att återbära,
hvad de utöfver vissa faststäida portionsersättningar för mycket

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

Angående
ersättning för
natnrayortion
till
underofficerare
och vederlikar
vid
armén.
(Forts.)

uppburit, och då han vidare talade om frågan ur principiel synpunkt,
så ber jag att få anföra ett exempel.

Det tinnes faststäldt för de beridne officeiarne i armén en rationsersättning
af 1 krona. Denna krona bar åtminstone under hela min
tjenstetid utbetalts till desse beridne officerare äfven vid sådana tillfällen,
då rationspriset i armén varit betydligt lägre än 1 krona. Det
har äfven inträffat tillfällen, då detta rationspris varit obetydligt högre
än 1 krona, men då ha dessa officerare i alla fall ej fått högre ersättning
än 1 krona. Jag tror, att i regel rationspriset under de senare
åren hållit sig under 1 krona, men aldrig har det derför varit tal
om, att någon afprutning på denna rationsersättning skulle ske.

Då detta oanmärkt så länge tillämpats, som här skett, så synes det
mig, att, då det en gång faststälts ett portionspris, enligt hvilket underofficerarne
skulle ha portionsersättning, det verkligen finnes lagliga och
grundade skäl att äfven till underofficerarne utbetala denna ersättning
fullt. Och då detta ej har skett, tror jag, att man kan påstå, att det
har skett utan stöd af verkligt lagliga grunder och giltiga rättsprinciper.

Jag får derför vidhålla mitt yrkande, att skilnaden mellan den
ersättning, som verkligen kommit dessa underofficerare till del, och den,
som de varit berättigade att få, måtte bli dem ersatt.

Herr John Olsson: Jag skall be att få lemna ett par upp lysningar

med anledning af den sak, som herr Hedin berörde, nemligen
frågan om utbetalning af ersättning till vissa regementschefer för en
tredje tjenstehäst, oaktadt detta enligt den stat, som år 1892 faststäldes,
icke varit berättigadt.

Som herr Hedin omnämnde, gjordes år 1894 af arméförvaltningen
anmärkning mot, att öfverstarne Berg och Leuhusen i strid med
lönestaten hade debiterat ersättning för en tredje tjenstehäst. Med anledning
af de besvär, som öfver denna anmärkning anfördes af nämnda
begge öfverstar, förklarade först kammarrätten, att arméförvaltningens
åtgärd vore lagligen grundad, och sedermera Kongl. Maj:t i resolution
af den 24 juli 1896, att Kongl. Maj:t hade funnit kammarrättens utslag
vara lagligen grundadt, men med afseende å de i målet förekomna omständigheter
ville låta bero vid den till klaganden redan gjorda utbetalningen
af ifrågavarande belopp. Detta Kongl. Maj:ts utslag är undertecknadt
af dess tillförordnade regering: L Douglas, H. Wikblad,
Y. L. Groll och Axel Rappe. Sedermera har, på sätt herr Hedin äfven
omnämnt, öfverste Leuhusen fortfarande under år 1895 och 1896
uttagit ersättning för denna tredje tjenstehäst, och har detta skett äfven
under 1896 års två sista qvartal, sedan Kongl. Maj:t meddelat ofvan
nämnda utslag.

Men det märkligaste i denna sak är den motivering, som herr
öfverste Leuhusen i sina förklaringar till arméförvaltningen anfört.
Arméförvaltningen har naturligtvis fortfarande, sin pligt likmätigt, gjort
anmärkning mot att ersättningen uttagits under de nämnda åren, och
öfverste Leuhusen har i alla dessa fall afgifvit likalydande förklaringar

X o 39.

Fredagen den 7 Maj.

till arméförvaltningen. Han anför, »att enär Kongl. Maj:t genom nådig Angående
resolution den 24 juli 1896 med hänsyn till i ett alldeles liknande mål
förekomna omständigheter velat låta bero vid den till mig gjorda ut- portion till
betalningen under år 1894, och jag ej fått del af nämnda nådiga utiderofficeresolution
före den 18 januari detta år, har jag haft skäl antaga det rare och vevara
min rättighet att utfå anmärkta lönetilläggs- och fourageersättning ^^mén
äfv?n för åren 1895 och 1896». Han hemställer fördenskull, att „-,o ''

anmärkningen ej måtte föranleda till någon åtgärd ifrån arméförvaltningens
sida.

Jag anmärker i förbigående, att det synes mig, som om dessa båda
skäl, som han anfört, i viss mån upphäfva hvarandra; ty om öfverste
Leuhusen icke förrän i januari 1897 hade fått kännedom om Kongl.

Haj:ts resolution, kunde ban ej heller deraf haft anledning att, såsom
han säger, tro sig hafva rätt att utfå det anmärkta beloppet.

Emellertid, hvad jag vill fästa mig vid, är, att han för sin åtgärd
åberopat just den Kongl. Maj:ts resolution, hvarigenom Kongl. Maj:t
förklarat sig låta bero vid den gjorda uttagningen. Han åberopar
detta uttalande såsom stöd för att han trott sig ega rätt till att utfå det
ifrågavarande beloppet. Het är ju ganska anmärkningsvärdt, att, när en
dylik anmärkning gjorts, regementschefen i fråga hos Kongl. Maj:t får
ett utslag, som i viss mån kan berättiga honom till ett sådant uttalande.

Jag tillåter mig derför att till herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
rigta en vördsam hemställan, huruvida icke herr
statsrådet behagade meddela kammaren, om öfverste Leuhusen äfven
för framtiden kan anses berättigad att, enligt den tolkning, han sökt
göra gällande i denna sak, tillgodogöra sig ersättning för en tredje
tjenstehäst. I viss mån synes han ju hafva ett stöd för sin uppfattning
i den kongl. resolutionen, som visserligen förklarat hans åtgärd olaglig,
men på samma gång upphäfver den.

Herr Olssons yttrande afbröts här af herr talmannen, som yttrade:

Jag får fråga, om det är talarens mening att framställa en interpellation.

Afser talaren det, är formen gifven i kammarens arbetsordning.

Herr John Olsson fortsatte: Herr talman! Jag har icke haft

för afsigt att framställa en formlig interpellation, utan jag har blott till
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet vördsamt hemstält,
såsom jag uttryckte mig, huruvida han behagade meddela kammaren
någon upplysning i denna, såsom mig synes, icke ovigtiga fråga.

Men jag hemställer emellertid, huruvida det är mig förmooadt att vidare
yttra mig i denna sak ? I motsatt fall ber jag att få tillägga rörande
den fråga, som här föreligger, att underofficerarne utan allt tvifvel
torde ega laglig rätt till den portionsersättning, som är i fråga, eftersom
ju staten af år 1892 upptager sådan portionsersättning såsom tillkommande
dem; och utan tvifvel skulle de också genom att vända

N:o 39.

Lredagen den 7 Maj.

Angående sig till domstol kunna få staten lagligen ålagd att betala den resterande
ersänalura ^ Porti°nsersättnicgen. Men det är ju klart, att ett sådant steg icke kan
portion t-ll ^ör underofficerarne vara någon angenäm åtgärd. Derför tillåter jag
underoffi.ee-
rare.och ve- gård till förmån för deras obestridligen fullt lagliga och berättigade
derlikar vid fordringar i denna sak.
armén.

Herr Svensson i Karlskrona: Det var med anledning af hvad

en ärad ledamot af statsutskottet här yttrade, som jag begärde ordet.

Han sade, att statsutskottet behjertat underofficerarnes svåra ställning
och derför också tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Ja,
men med en viss modifikation!

Men jag kan icke underlåta att äfven yttra mig i den fråga, som
nu föreligger, nemligen herr Hedins motion. Jag kan icke anse annat
än alldeles befogad!, att för underofficerare, som tillhöra sådana regementen
eller corpser, för hvilka Riksdagen faststält stat och deri bestämdt
en viss siffra för portionsersättningen, denna ock bör utgå efter den
bestämda siffran. Om man säger, att denna siffra blott förslagsvis
lagts till grund för beräkningaine, så att denna ersättning skulle kunna
stiga eller falla, beroende på det upphandlingspris å portioner, som
gäller för det truppförband, underofficerarne tillhöra, så förvånar det
mig, att icke samma förhållande gäller i fråga om underofficerarnes
beklädnadsersättning. Äfven denna beklädnadsersättning är beräknad
till visst pris; men jag har icke hört talas om, att någon ändring i
detta ersättningsbelopp blifvit gjord, utan den summa, som är i staten
upptagen för underofficerares beklädnad, har blifvit dem tillagd, oaktadt
naturligtvis beklädnadsmaterialiernas lika väl som portionernas värde
stiger och faller under olika år.

Jag ber, herr talman, att få förena mig i det yrkande, som gjorts
af herr Pantzarhielm i hans senaste anförande.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Herr talman, mine herrar! Jag måste tillstå, att jag för

närvarande befinner mig i en ganska svår ställning, då somliga talare,
såsom mig synes, inlåtit sig på ett ämne, som icke för närvarande
föreligger. Att å min sida upptaga detta ämne till behandling skulle,
fruktar jag, vara att ingå på saker, som jag icke nu har rättighet att
tala om. A andra sidan är det ju rätt obehagligt att få beskyllningar
rlgtade mot sig, som man anser sig icke nu höra upptaga till besvarande.
Jag vill emellertid i afseende på den anmärkning, som här
blifvit af tvenne talare framlagd, blott säga, att det kan svaras på den
frågan på ett fullt tillfredsställande sätt.

Herr Sahlin: Jag finner det visserligen uppenbart, att ordalydelsen
i de skrivelser och det beslut, som här åberopats, tillkommit
af oaktsamhet, och att således ett bestämmande af portionspriset till

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

62 öre ej var afsedt; men på samma gång finner jag (let fullkomligt
lika uppenbart, att de ifrågavarande statstjenarnes rätt att åtnjuta
portionsersättning är bestämd just genom den ordalydelse, som faktiskt
föreligger. Jag är derför, herr talman, för min del benägen att yrka
bifall till det yrkande, som här förut gjorts och fixerats i herr Pantzarhielms
senaste anförande.

Men på samma gång är det ock för mig personligen ett behof att
uttala mig om de hänsyftningar, som här gjorts. Jag har ej behof!
dem för att bestämma min ståndpunkt till den föreliggande frågan,
och jag beklagar, att dylika hänsyftningar gjorts.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall till det af herr Pantzarhielm under öfverläggningen
framstälda förslag; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet i mom. h af förevarande utlåtande
e:o 62 hemstält, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit det af herr Pantzarhielm under öfverläggningen framstälda
förslag.

Omröstningen visade 133 ja mot 75 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 9.

Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 63, i anledning
af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående
anslag till Göteborgs befästande åt sjösidan och öfre Norrlands
fasta försvar.

Uti statsverkspropositionen hade Kongl. Maj:t i afseende å regleringen
af utgifterna under fjerde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att
på extra stat för år 1898 bevilja, dels under punkt 23 till påbörjande
af befästningsarbeten vid inloppet till Göteborg 500,000 kronor och

Angående
anslag till
Göteborgs befästande
åt
sjösidan
m. m.

N:o 39.

Angående
anslag till
Götebirgs befästande
åt
sjösidan
in. in.
(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

dels under punkt 24 till påbörjande af befästningsanläggningar vid
Boden 500,000 kronor.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 5) hade herr
friherre It. M. Klinckowström yrkat, att båda här ofvan omnämnda anslag,
hvartdera å 500,000 kronor, ej måtte af Riksdagen beviljas.

Under mom. a) hemstälde utskottet till en början:

att Riksdagen måtte, med anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställningar, hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
verkställa en fullständig utredning af frågan om ordnandet af landets
fasta försvar i syfte, som af utskottet i motiveringen närmare angifvits.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Herr grefve och talman, mine herrar! Sedan med detta
års utgång det härordningsförslag, som beslöts år 1892, blifvit i hufvudsak
genomfördt, torde tidpunkten vara inne att börja med det fasta
försvaret och att söka sätta detta senare i sådan ställning, att det motsvarar,
dels hvad landet förmår bära i sådant hänseende, dels det
program, den tanke, som är uppstäld i afseende å ordnandet af våra
rörliga försvarskrafter — nemligen att upprätthålla rikets neutralitet
och försvara vår sjelfständighet. Det är klart, att samma synpunkter
böra göras gällande i afseende å det fasta som å det rörliga försvaret.

I statsrådsprotokollet den 2 januari 1896 framlades för Riksdagen
den plan, enligt hvilken det fasta försvaret ansågs böra ordnas; och
jag tror icke, att man för närvarande kan tänka på att gå utöfver
deDna plan. Frånsedt Karlsborg, som väl så småningom skall byggas
färdigt, omfattade programmet i öfrigt, som kammaren väl erinrar sig,
att söka fullborda befästningarne för försvaret af inloppen till Stockholm
och Karlskrona, äfvensom att på Gotland söka få en fast
punkt, i ändamål att vid krig de försvarskiafter, som der finnas, skola
kunna hålla ön, till dess ett eventuelt fredsslut komme att bestämma
öfver våra förhållanden, vidare ett försvar för inloppet till Göteborg
och slutligen en befäst plats i Norrland. På samma gång som dessa
punkter beskrefvos och motiven för åtgärderna i det ena eller det
andra afseendet framlades, påvisades äfven de kostnader, som skulle
blifva följden af så väl det ena som det andra förslagets antagande.

Jag säger, att man icke torde kunna gå utöfver det program, som
då framlades. Tv sammanräknar man kostnaderna för alla dessa befästningar
— inclusive Karlsborg — så komma de, äfven om derifrån
dragas de medel, som redan utanordnats för Vaxholm och Karlskrona,
att uppgå till närmare 24 millioner kronor. Och ett större belopp än
detta lär väl den svenska representationen för närvarande icke vara
betänkt på att afse för det fasta försvarets ordnande. Att nu framkasta
nya planer, såsom att befästa Stockholm åt landsidan och göra

Fredagen den 7 Maj. 47 N:o 89.

det till en punkt, hvarest hela landets försvarskrafter skulle samlas, Angående
är, tror jag, ej lämpligt. Sådana der storartade planer äro vi ännu ej ''Jl“e.

vuxna, och de behöfvas för visso icke heller. Med fäst afseende å det fastawle åt
rörliga försvar, som nu håller på att blifva färdigorganiseradt, och de sjösidan
befästningar, som redan finnas, om än ej i komplett skick, förefaller m. m.

det mig, som om man har grundad anledning påstå, att försvaret af (Forts.)

Mälaredalen har — då tillika flottan snart, som vi skola hoppas, blifver
klar — blifvit tillgodosedt med fästningar så mycket man för närvarande
kan göra.

Men jag tror också å andra sidan, att man icke kan tänka på
att uppställa ett program för det fasta försvarets ordnande, som är
mindre, än hvad som då angafs. Icke kan man öfvergifva planen att
vidmagthålla och fullborda befästningarne vid Yaxholm och icke heller
befästningarne vid Karlskrona.

Med afseende å Gotland skulle möjligen den tanken kunna utsägas,
att det lönar ej mödan att befästa ön; och det är icke utan,
att jag hört röster här och der, som säga: vi kunna icke försvara
Gotland. Men, mine herrar, jag vågar påstå, att ett sådant uttalande
är icke värdigt vår representation och vårt land. Tillhör Gotland oss,
är det vår ovilkorliga förpligtelse att göra allt för att försvara denna
ö; och det är för visso icke omöjligt. Yisserligen äro försvarskiafterna
på Gotland temligen begränsade. Men en på lämplig punkt
i det inre af ön anlagd befästning kan göras så stark, att den med
de rörliga försvarskrafter, som finnas att tillgå, har utsigt att under
ett helt krigs förlopp kunna hålla sig mot fienden. Som icke heller
kostnaderna blifva allt för stora för eu sådan befästning, böra vi så
mycket mindre tveka att anlägga den för att skydda vår egendom.

Det är också, sedt ur synpunkten att upprätthålla vår neutralitet, nödvändigt
att göra något för Gotlands försvar. Icke längre tillbaka i tiden
än år 1885 fingo vi, såsom ett nog ej så ogrundadt rykte visste
berätta, från en magt höra en bestämd fordran på att vi skulle utestänga
eu annan magt från att löpa in vid Gotland med sin flotta.

Yi hafva sålunda, om vi vilja upprätthålla vår neutralitet, äfven ett
slags internationel förbindelse — skulle man kunna säga — med afseende
på utförandet å denna ö af de arbeten för det fasta försvaret
af densamma, som vi förmå.

Jag kommer sedan till frågan om Göteborgs befästande. Betydelsen
af att kunna för fiendtliga fartyg tillstänga inloppet till Göteborg
synes mig hafva blifvit ännu mer porterad af hvad som inträffat
just i dessa dagar. Det är herrarne alla bekant, huru som den grekiska
regeringen icke dragit sig det allra minsta för att bombardera
turkiska städer. Och kan det anses vara öfverensstämmande med folkrättens
lagar, att ett land, sådant som Grekland — och grekerna äro
ju en folklig nation, om någon — gör något dylikt, så kunna vi vara
förvissade om, att vi måste vara beredda på liknande åtgärder från
andra magters sida, om så olyckligt skulle vara, att vi råkade i krig.

Och det är icke endast fråga härom. Det kan ju mycket väl hända,

X:o 39.

Angående
anslag till
Göteborgs be
fästande åt
sjösidan
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

att, när det komme att gälla neutralitetens upprätthållande, man skulle
kunna råka i konflikt, emedan man icke tillgodosett det fasta försvaret
vid en så vigtig punkt som Göteborg.

Men sedan kanske någon kan saga: ja, det är mycket sant, och
allt hvad vi kunna, det skola vi göra, när det gäller landets hufvuddelar,
dess lifscentra, men är det lika vigtigt att också utföra befästningsanordningar
i öfre Norrland? Kan icke, måhända, detta befästande
af Boden undvaras, och programmet sålunda minskas? Det
är nog stora kostnader ändå. Skulle man icke tills vidare kunna låta
det anstå med denna punkt, om hvilken man ju så litet hört, förrän
under den allra sista tiden?

Jag vill då erinra derom, att om också icke mycket talats om
saken, så har dock mycket arbetats på den sedan 10 år tillbaka, och
då herrarne läsa igenom anförandena till statsrådsprotokollet, så finna
herrarne, att alla myndigheter hafva yttrat sig om denna punkt och
att alla militära undersökningar, som kunna gorå?, också äro gjorda.

Om man nu icke, sedan beslut om jernvägens byggande blifvit
fattadt, vidtager några åtgärder för att trygga denna inmarschväg
till vårt land, hvad blifver då följden? Jag tror icke, att det der
problemet är svårare, än att hvar och en, som vill sysselsätta sig med
dess lösning, lätt kan svara på detsamma. Låt oss täcka oss, mine
herrar, att denna jernvägsknut, Boden, befunne sig i eu fiendtlig magt?
våld! Kan någon då nämna en punkt i hela Norrbotten norr om Lule
eif, hvarest våra stridskrafter skulle kunna stå qvar? Nej, jag är förvissad
om, att, om herrarne det minsta gifva sig tid att reflektera på
denna situation, herrarne skola inse, att det är omöjligt! I och med
detsamma som en fiendtlig truppstyrka besatt Boden, kunna vi icke
hafva några stridskrafter qvar i öfre Norrbotten, utan detta landskap
går förloradt. Och blott den tanken är nog för att visa, hvilken omätlig
betydelse, denna jernvägsknut, Boden, i sjelfva verket egen

Och icke det allenast. Boden har inflytande icke blott för Norrbottens
försvar. Har Norrbotten fallit, så lärer allt den del af broderlandet,
som ligger vester om Norrbotten, följa med. Och icke nog
härmed ens! Utan skulle svenska försvarskrafter söka att rycka fram
söder ifrån, sedau Boden befinner sig i en fiendtlig magts våld, så
hemställer jag till dem, som känna till terrängen der uppe (och det
fins ju åtskilliga af herrarne, som känna dessa trakter), om ett uppställande
af stridskrafter söder om Boden, på andra sidan Lule eif,
vore till något gagn. Nej, det är omöjligt på den grund, att bakom
de öppna slätter, som utbreda sig söder om Boden, på denna sida
elfven, der resa sig höga berg, genom hvilka ingen annan väg leder
än jernvägen och den nyanlagda militärvägen. Således, om man vågade
att rycka fram med sina trupper så långt som till söder om Boden,
sedan en fiende bemägtigat sig detta, så skulle man riskera att
— om man blefve slagen — blifva fullkomligt tillintetgjord. Ett återtåg
genom detta långa pass, som leder från Luledalen till Pitedalen,
skulle nemligen vara omöjligt att utföra, om en fiende trängde på.

Fredagen den 7 Maj.

N:0 89.

Jag vill således säga det, att af en fiendtlig styrkas besättande af Bo- Angående
den följer med nödvändighet icke allenast förlusten af Norrbotten norr till

om Lule eif, utan äfven förlusten af hela området ända ned till Pite eif. fastande åt

Nå, hvad betyder då detta? kan någon säga; det är förlusten af sjösidan
ett landskap, det är visserligen mycket ledsamt, men Sverige finnes ju m. m.

qvar. Godt och väl, men detta resonnement eger lika litet sin till- (Forts.)

lämplighet här, när det gäller Norrbotten, som när det gäller Gotland.

Men jag vill tillfoga, att förlusten af Norrbotten har dessutom den
svåra påföljden, att vårt lands fortsatta försvar blifver satt på spel i
allra högsta grad, emedan man, sedan Norrbotten blifvit intaget, har
motståndare att möta, icke blott öster ifrån, utan äfven omfattande,

norr ifrån. Det är derför, mine herrar, som denna föreslagna befäst ning

har en så utomordentligt stor vigt och betydelse.

Men — säger man — om nu denna befästning kommer till stånd,
vinner man då verkligen dermed det mål, som man hoppas uppnå med
en dylik befästning? Och det är ju ytterligare en fråga, som måste
besvaras jakande. Håller, med ett ord, en befästning på denna plats,
hvad man måste fordra af densamma? Den måste ju vara af den
beskaffenhet, att den skall kunna hålla stången mot de fiendtliga stridskrafter,
som kunna väntas framrycka mot densamma. Och icke nog
dermed: den skall äfven kunna binda en så stor fiendtlig truppstyrka,
att vidare framryckande af motståndaren längre söder ut blir förekommet.

Det är ganska svårt att i en kammaredebatt redogöra för dessa
förhållanden och dermed ådagalägga, att så verkligen blir händelsen.

I liknande frågor är det ju så, att man nödgas hålla till godo med
hvad som påstås af fackmän. Jag kan således icke säga mer, än att
enligt fackmännens åsigt skall en dylik befästning icke allenast hejda
en framryckande fiende, utan äfven tvinga honom att afdela en så
stor del af sina stridskrafter, att icke någon afsevärd styrka kan tänkas
rycka vidare söder ut.

Det har nyss vid diskussionen om denna fråga i Första Kammaren
framkastats en invändning, som jag icke väntat mig. Men just
derför, att den framstäldes i Första Kammaren, föreställer jag mig, att
man kan hafva att vänta den äfven i denna kammare. Invändningen
innebar, att på den smalaste delen af Bottniska viken, der det icke
är längre afstånd mellan Sverige och Finland än ett par dagsmarscher,
skulle vintertiden en fiendtlig styrka kunna rycka öfver isen och i allt
fall äfven sommartiden transporter kunna göras, hvarigenom förbindelsen
kunde afskäras mellan våra stridskrafter norr om Boden och dem,
som stode söder om Qvarken. Enligt den talares förmenande, som
framstälde denna invändning, skulle densamma vara förnämsta skälet,
hvarför en befästning icke borde anläggas. Jag svarade härpå, att om
något sådant kunde antagas skola inträffa, äfven om en befästning finnes
der, vore detta det allra tydligaste beviset för nödvändigheten af
att befästningsanläggningar måste företagas der uppe. Ty skall man
tänka sig en landstigning af fiendtliga trupper i Yesterbotten eller NorrAndra
Kammarens Vrot. ISO 7. N:o SO. 4

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

Angående
anslag till
Oöteborgs be
fästande åt
sjnsidan
m. m.
(Forts.)

botten, äfven sedan genom jernvägens tillkomst det blifvit möjligt för
fienden att göra sitt hufvudangrepp norr om Bottniska viken, så är
det så mycket nödvändigare, att våra stridskrafter der stödjas genom
fasta försvarsanstalter. Ty finnes icke någon fast punkt der uppe, är
det ju gifvet, att de stridskrafter, som befinna sig norr om den plats,
der landstigningen företagits af fienden, blifva afskurna. Det var just
detta, som var en af hufvudanledningarna till konventionen i Kalix
under 1808—1809 års krig, nemligen att fienden landstigit vid Umeå.
Har man åter en befästad punkt, vinner man derigenom, att man blir
oberoende af tilldragelser, som ega rum på andra krigsteater.
Norrbotten bildar en krigsteater för sig, som, stödd på denna fasta
punkt, är oberoende af de andra, till dess landets öfriga försvarskrafter
hunnit drifva undan de trupper, som kunna tänkas hafva landstigit
längre söder ut. Denna invändning utgör således ett ytterligare stöd
för den åsigten, att det är nödvändigt att hafva en fast punkt i Norrbotten.

Jag återgår nu till den frågan, som jag vill ställa till hvem som
helst: huru skall man i dessa glest befolkade trakter och på dessa
vidsträckta områden kunna hoppas att utföra ett försvar med tillräcklig
kraft, om man icke har en befästning att stödja sig på? Nu har
utskottet föreslagit, »att Riksdagen må, med anledning af Kongl. Maj:ts
förevarande framställningar, hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta verkställa en fullständig utredning af frågan om ordnandet
af landets fasta försvar», och jag vill ingalunda motsätta mig en sådan
undersökning, ty det är klart, att, vid sidan af de militära omständigheterna,
de ekonomiska förhållandena härvid spela en mycket betydande
roll. Jag önskar tvärt om ganska lifligt, att en sådan undersökning
måtte komma till stånd och att den måtte verkställas af en
komité, sammansatt af många personer, ty jag hyser icke minsta tvekan
om, att jag får lika många bundsförvandter i mina åsigter som
det blir ledamöter i denna komité. Jag är nemligen förvissad om,
att man icke behöfver mer än göra en resa upp till dessa aflägsna
trakter för att komma på det klara med, att Boden måste befästas och
att Boden just också är den rätta punkten härför.

Deremot kan jag icke finna, att den motivering, utskottet här har
lemnat, är fullt tillfredsställande, då utskottet säger, »att frågan om
ordnandet af landets fasta försvar och den ordning, hvari åtgärder
härför böra vidtagas, om Riksdagen kommer att besluta fortsättande
af den norrländska stambanan från Kalix eif, inträder i nytt skede.»
Jag anser nemligen, att i och med detsamma som beslut fattats om
fortsättandet af jernvägen från Boden mot riksgränsen, i och med det
samma bar befästningsfrågan kommit i ett nytt läge, och i och med
detsamma har frågan om Bodens befästande trädt fram i främsta
rummet.

Jag har genom de underrättelser, som jag förskaffat mig från finska
sidan, fått veta, att det utskott af finska landtdagen, som haft att
behandla saken, besluta sig för att tillstyrka beviljandet af 9 millioner

Fredagen den 7 Maj.

X:o 39.

mark för fortsättandet af jern vägen från Uleåborg till Torneå, äfvensom
hemstält. att banan skall byggas så fort som möjligt, och att vid
alla jern vägsbroar, som anläggas öfver de betydande elfvarne på finska
sidan, jemväl landsvägsbroar skola uppföras, så att man alltså kan
röra sig icke endast på jernvägen, utan äfven på landsvägen der bredvid.
Detta är således samma tanke, som kammaren återfinner i detta
års kongl. proposition, att bygga icke blott en jernväg, utan på samma
gång också en landsväg bredvid. Om således nu senast inom fyra
år jernvägen på finska sidan blir färdig från Uleåborg till Torneå och
på den svenska sidan till Kalix, tro herrarne då, att, om man skulle
vänta med att vidtaga några åtgärder för det fasta försvaret, tills man
börjat framdraga jernvägen bortom Kalix eif, man på de få år, som
återstå, innan banan blir färdig, skulle hinna med de nödiga befästningsarbetena?
Och det måste väl dock vara klart för hvar och en, som
inser betydelsen af denna krigsteater, sedan jernvägen kommit till
stånd, och det hot mot vår sjelfständighet, som ligger i möjligheten
för en fiendtlig armé att kunna anfalla oss på denna väg — det måste
väl, säger jag, för hvar och en, som inser detta, vara klart, att, om
man skall söka genom en fästning vid Boden trygga vårt försvar,
denna fästning måste komma till stånd, på samma gång jernvägen
är färdig: det är den senaste tidpunkten.

Man har åberopat sig på t. f. chefens för generalstaben yttrande
för ungefär två år sedan i denna fråga såsom stöd för den åsigten, att
man kunde vänta, tills jernvägen framdragits till Kalix eif, men jag
vill då erinra om, hvad nämnde chef verkligen sagt. Han yttrar sig
på följande sätt: »Jag drager icke i betänkande att såsom en oeftergiflig
fordran, från militärisk synpunkt sedt, för att icke det ifrågasatta
framdragandet af norra stambanan till riksgränsen skall lända
vårt försvarsväsen till obotlig skada, uppställa en befästnings anläggning
i Norrbotten.» Och vidare yttrar han, att denna befästning skall byggas
sä snart som möjligt, och senast när banan föres öfver Kalix eif.
Om man nu sammanställer detta dermed, att ändamålet med hela
befästningsanläggningen är att göra tjenst, så snart genom jernvägens
anläggning möjlighet för fienden öppnats att med stora truppmassor
marschera upp emot oss, så är det klart, att vi icke nu mera hafva
så lång tid, att vi kunna vänta, tills jernvägen kommer till Kalix eif.
Jag vill, som sagdt, långt ifrån motsätta mig den begärda undersökningen,
men jag vill framhålla nödvändigheten af att denna undersökning sker
tillräckligt snart. Om man erinrar sig den tid, som under de sista
åren åteått för befästningsarbetens utförande i större eller mindre stater
i Europa, så skall man finna, att för dessa stater, äfven om de
disponerat öfver penningtillgångar långt öfver hvad vi kunn^ tänka
på, dock åtgått åtta å tio år, innan befästningarna blifvit färdiga. Jag
vill icke jemföra de fästningsanläggningar, som för oss nu ifrågasatts,
med hvad andra länder gjort, ty våra äro mycket mindre; jag vill
alltså icke jemföra dom med t. ex. Köpenhamns befästande eller hvad
det lilla landet Rumänien gjort för försvaret af sin hufvudstad och

Angående
anslag till
Oötebnrgs befästande
åt
sjösidan
m. m.
(Forts.)

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

Angående
anslag till
Göteborgs befästande
åt
sjösidan
m. m.
(Forts.)

gränsen mot Ryssland, men jag kan dock nämna, att Rumänien utgifvit
70 millioner francs för Bukarests befästande och kanske hälften
så många millioner för befästande af sin första försvarslinie, Serethfloden, ej
långt från gränsen. Men äfven om man icke sätter i fråga ett större
belopp, jemfördt med dessa länders befästningskostnader, än 8 millioner
kronor, så tror jag dock icke, att ett dylikt arbete kan utföras på
mindre tid än fem år. Yi kunna icke tänka på att skicka för mycket
folk till öfre Norrland på en gång, ty då komma alla pris att stiga
och således äfven för befästningarna i dess helhet, och vidare erfordras
för dem pansar- och jernkonstruktioner, och det är i hög grad önskligt,
att vi icke taga dessa från utlandet, utan så mycket som möjligt uppmuntra
svensk industri. Tänker man på dessa förhållanden, så tror
jag, att alla kunna vara ense derom, att den allra kortaste tid, hvarpå
fästningsanläggningen kan bli färdig, är omkring fem år.

Beräkna vi nu å andra sidan den tid, som kommer att åtgå, innan
jernvägen blir färdig, så torde herrarne finna, att man icke har många
år på sig för att uppföra sitt befästningsförslag, och att undersökningen
måste ske så snart som möjligt. Komitén skulle kunna göra sina resor
nu efter Riksdagens slut på sommaren och uppsätta sitt betänkande på
hösten, så att man skulle kunna ha dess förslag färdigt till nästa
riksdag. Då tror jag, att hvad Kongl. Maj:t föreslagit kan hinna utföras
i tillräcklig tid. Ty det är ej nog med, att något en gång kommer
att göras, utan hvad som skall göras måste också ske på en kort tid.
Att vi, såsom fallet varit med Karlsborg, skola hålla på tre qvarts
sekel med dessa befästningar utan att komma till slut, är icke tänkbart,
när det gäller en punkt invid gränsen, och en punkt, hvars befästande
blifvit en nödvändighet just till följd af jernvägens framdragande.

Nu är det klart, att, äfven om man skall inskränka programmet
för befästningsväsendet till det minsta möjliga — i hvilket afseende
man dock, såsom jag nämnt, icke torde kunna gå ned till ett mindre
program än det, som af mig nyss angafs och med hvilket jag framkom
i januari 1896 — det är i allt fall klart, att äfven detta program går
till många millioner kronor. Det är derför skäl att, då staten nu förfogar
öfver tillgångar, börja att afsätta medel för dessa befästningar.
Hafva undersökningarna en gång gifvit vid handen, att det och det måste
göras, så är det icke säkert, att man då genast kan disponera de
nödiga medlen. Derför torde det vara nödvändigt att i tid börja tänka
på att afsätta, hvad som behöfves, och det vore derför, enligt mitt förmenande,
klokt, om äfven denna kammare fattade beslut om att redan
nu börja att för ändamålet afsätta medel, så att, när beslut en gång •
fattas om, hvad som bör göras, förslaget må kunna utföras så snart
som möjligt, så som jag är förvissad om, till gagn för fosterlandet och
tryggande af dess försvar.

Vidare yttrades icke, utskottets hemställan bifölls.

I mom b.) hemstälde utskottet vidare:

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj.

att, i enlighet med herr friherre Klinckowströms omförmälda yrkanden, Angående
Kongl. Maj:ts förevarande framställningar om anvisande af dels 500,000
kronor till påbörjande af befästningsarbeten vid inloppet till Göteborg, fästande åt
dels ock 500,000 kronor till påbörjande af befästningsanläggningar vid sjösidan
Boden ej måtte af Riksdagen bifallas. m- m (Forts.

)

Häremot hade i afgifven reservation herrar C hr. Lundeberg, friherre
F. W. von Otter. II. P. P. Tamm, I. Wijk, K. Bohnstedt, grefve
Ph. Klingspor, E. Fränekel, F. E. Pettersson, friherre J. T. Gripenstedt,

C. U. S. Lybeck, grefve Fr. Wachtmeister och Th. Nyström hemstält:

att Riksdagen måtte, med anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställningar och utan afseende å herr friherre Klinckowströms förenämnda
yrkande, i riksstaten för år 1898 uppföra ett belopp af
1,000,000 kronor att afsättas för att efter Riksdagens medgifvande
användas för stärkande af landets fasta försvar.

Efter uppläsande af utskottets hemställan, anförde:

Herr Crusebjörn: Herr grefve och talman! Då jag förut vid
behandlingen här i kammaren af frågan rörande Kalix-banan uttryckt
den mening, att i sammanhang med denna banas byggande äfven påböljandet
af befästningarna i Norrbotten borde ega rum och derför då
anfört skäl, skall jag nu endast uttala den mening, att jag helst hade
sett, att Riksdagen hade bifallit Kongl. Maj:ts förslag om beviljande
redan vid denna riksdag af 500,000 kronor till påbörjande af nyssnämnda
befästningar.

Man har visserligen anmärkt, att det icke vore till fullo klart,
hvar dessa befästningar borde vara belägna, ej heller, om planen för
fästningen vore den rätta. Hvad den saken angår, vill jag dock säga,
att så många års arbeten ha blifvit nedlagda på denna utredning, utaf
personer, som stått högt i militärisk bildning; olika förslag ha uppgjorts
och vägts mot hvarandra; grundliga kostnadsberäkningar hafva
verkstälts, på det att man skulle bii fullt säker i den frågan. Emellertid
kan jag väl förstå, att Riksdagen vill väl se sig före, innan Riksdagen
går att besluta i en så stor och vigtig fråga som denna, som
likväl skulle medföra en utgift för staten af flera millioner kronor, i
synnerhet då härtill kommer, att äfven andra befästningar inom riket
äro på tal och fordringarna på dem säkerligen berättigade, för att icke
säga nödvändiga. Jag vill nu icke upprepa, hvad som i det afseende!
nyss sades om befästningarna på Gotland och äfven om Göteborgs
befästande.

Ehuruväl således utredningen med afseende på befästningarna i
Ö^re Norrbotten finnas vara med all noggrannhet verkstad, finner jag
likväl, såsom jag nyss antydde, på grund af den stora kostnaden för
dessa befästningar det vara helt naturligt, att Riksdagen fordrar ytterligare
utredning, kanske icke så mycket för att få klarhet vis å vis de
rent militära förhållandena, utan snarare för att kunna få klarhet angå -

N:o 39.

Angående
anslag till
Göteborgs be
fästande ålsjösidan

m. m.

(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

ende den plan, efter hvilken fästningsarbetena böra bedrifvas, och framför
allt för att få utredt, huru nödiga medel för dessa befästningars
utförande inom rimlig tid böra anskaffas. Det är derför, som jag för
min del icke ansett mig böra hafva någon invändning mot utskottets
förslag i mom. a.

Deremot kan jag icke följa utskottet, hvad angår mom. b. När
man, såsom utskottets betänkande ger vid handen, till fullo inser vigten
och nödvändigheten af befästningarnas snara tillkomst på flera håll, så
har man ju också fullkomligt klart för sig, att kostnaderna för de
samma bli stora, och det har ju förut under ärendets behandling vid
en föregående riksdag påvisats, att åtminstsne 20 millioner kronor
kräfvas. Under sådana förhållanden torde det vara välbetänkt att,
såsom reservanterna från Första Kammaren hafva tänkt, redan nu afsätta
en million kronor till en befästningsfond, hvarifrån medel af
Riksdagen sedan kunde anvisas för de befästningar, som inom närmaste
tiden kunna komma att beslutas.

Det är väl bekant, att här inom Riksdagen finnes en stor grupp,
som anser, att bästa sättet att lösa befästningsfrågorna, hvad angår
anskaffandet af de nödiga medlen, är att, liksom man gjort äfven uti
de stora och rikare länderna, upplåna det nyss nämnda beloppet, tjugu
millioner kronor, och sedermera genom uppförande i budgeten af ett
anslag, tillräckligt för såväl ränta som amortering, på en tid af trettio
år inbetala lånet. Denna åsigt har vid två särskilda tillfällen vunnit
stor anslutning inom Första Kammaren, ehuru den rönt motstånd inom
denna kammare.

Jag kan väl fatta, att man är betänksam, då det är fråga om att
upplåna penningar för att dermed bestrida utgifter af detta slag. Men
är man detta, och kan dylik upplåning undvikas, men syftet ändock
nås på ett ändamålsenligt sätt, så anser jag, att man bör sträfva dertill.
Och enligt min åsigt är enda sättet derför att, då penningar finnas
att disponera, redan i tid i budgeten afsätta medel för ändamålet.
Detta är den enda väg, på hvilken man efter min mening kan undvika
lånevägen.

På de grunder, jag nu haft äran anföra, får jag hos herr talmannen
hemställa om bilall till reservanternas yrkande, hvilket återfinnes å sidan
13 i utskottets utlåtande, eller »att Riksdagen må, med anledning af
Kongl. Maj:ts förevarande framställningar och utan afseende å herr
friherre Kiinckowströms förenämnda yrkande, i riksstaten för år 1898
uppföra ett belopp af, 1,000,000 kronor att afsättas för att efter Riksdagens
medgifvande användas för stärkande af landets fasta försvar.

Herr Husberg förklarade sig instämma med herr Crusebjörn.

Herr Wavrinsky yttrade: Då jag vördsamt hemställer om

kammarens uppmärksamhet för någon kort stund vid denna ogynsamma
timme på dagen, så vågar jag påräkna sådan, derför att det är så sällan,
som jag begär ordet och jag på många år ej besvärat kammaren med ett

>'':o 39.

Fredagen den 7 Maj.

längre anförande. Jag finner mig emellertid manad att vid denna Angående

punkt saga nagra ord. Göteborgs be Herr

statsrådet och chefen for landtförsvarsdepartementet anförde fastande åt
en invändning mot befästningarna vid Boden, hvilken gjorts i Första sjösidan
Kammaren, och han fann, att det åsyftade uttalandet snarare talade rn. m.
till förmån för Kongl. Maj:ts förslag än emot detsamma. Jag vågar (Forts.)

vädja till herr statsrådet, huruvida det emellertid ej är beroende på
det skede, i hvilket uppmarschen af vår armé till de nordligaste provinserna
befinner sig, om så blir förhållandet eller icke. Jag tänker
mig, att vår östra granne, som ofta sökt sak med England, har föranledts
att sammandraga sin armé och flotta i södra Finland, jag tänker
mig, att denna flotta ej skall vara sysslolös och overksam, såsom i det
nu pågående kriget den grekiska flottan, jag påräknar, att, såsom herr
statsrådet sagt i sitt anförande till statsrådsprotokollet, den svenska
flottan väl ej kan nå en sådan utveckling, att den kan tänkas beherska
BotteDhafvet. Hvad blir då följden? Om sjette arméfördelningen ej
redan kunnat samlas i Boden, om i början af kriget ett anfall sker å
kusten i Norrbotten eller Vesterbotten, söder om Boden, om uppmarschen
afskäres, om kanske icke flera trupper finnas till Norrbottens
försvar än de, som äro der förlagda, eller endast en ringa del af arméfördelningen,
om de befintliga trupperna sakna artilleri och kavalleri,
ja, då blir enligt min mening situationen i ett befästadt Boden betydligt
ogynsam och till och med farlig, då fastläses der den lilla truppen
och öfverlemnas i händerna på fienden, som kunnat dit sammandraga
starka trupper, då blir fästningen hvarken någon spärrfästning eller
någon replipunkt att tala om, då blifva de trupper, som der afskurits,
alldeles hemfallna åt fienden.

Om man vill göra en stark fästning, så är det en alldeles nödvändig
förutsättning att i tid före fienden hinna in med tillräckligt
lefvande försvar; detta är vilkoret för fästningens styrka. Och om man,
såsom jag för några år sedan såg i ett föredrag af en militärchef i
Norrland, utom denna starka fästning i Boden, hvilken man ämnar
göra fullkomligt ointaglig, äfven vill hafva befästningar vid Kalix, då
menar jag, att i ett sådant olyckligt fall som det, jag nyss förutsatte,
de stora medel, som vår fattiga nation uppoffrat i detta afseende, äro
förslösade.

Äfven om ingen vill tro det, så får jag säga, att jag ömmar för
vårt lands försvar lika mycket som någon annan. Jag vill, att hvarje
svensk medborgare skall kunna känna, att han tillhör ett land, som
vet bevara sin sjelfständighet och sitt oberoende. Men jag hyser ej fullt
förtroende till dessa planer att försvara vårt oberoende, jag ser i dessa
anläggningar rent af något farligt.

När den nya arméorganisationen antogs och långt förut, då man
arbetade för densamma, rigtades helt naturligt uppmärksamheten på
ett kraftigt försvar i Norrland. Men följden har blifvit, att den lifaktighet
och det intresse, som våra militärer med rätta visat för vårt
försvar särskildt i denna del af vårt land, ådragit sig vår östra grannes

M:o 39.

Angående
anslag till
Qöteborgs be
fästande åt
sjösidan
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 7 Maj.

uppmärksamhet på ett sätt, som jag ej kan anse förenligt med om_
sorgen om vår neutralitet och som icke heller kan sägas vara fritt från
utmaning.

Jag tog för några år sedan del af ett föredrag — det jag nyss
nämnde — af en af våra militärchefer i en bland Norrlands nordligaste
städer. I detta föredrag behagade denne chef — hvars karakter
och anseende jag icke för öfrigt bestrider — i sin ifver i alla detaljer
redogöra för vår armés försvarsplaner der uppe, för mobiliseringsplaner,
uppmarschlinier och för allt hvad dertill hör — allt så noga, att det
icke lider något tvifvel, att vår granne i öster kunnat göra sig derom
underrättad in i de minsta detaljer. Såsom exempel skall jag be att
få anföra några ord ur föredraget. Sedan han omnämnt Notviken
såsom Norrbottens regementes för närvarande enda mobiliseringsplats,
tillägger han: »Ytterligare ett par mobiliseringsplatser vore derför

behöfliga, och dertill vore Bränna i Öfverkalix socken och Månsbyn i
Nederkalix socken särdeles lämpliga.»

Detta har jag anfört för att visa, huru i detalj detta föredrag
redogör för våra försvarsplaner. Att undvika sådant, hör, synes mig,
ock till iakttagandet af vår sannskyldiga neutralitet och omsorgen om
vårt försvar. Men denne talare gick ännu längre. Han nämner sedermera
om de planer, man borde hysa att äfven utvidga vårt område.
Han säger, att, om det vore möjligt, vi icke blott borde rensa länet från
fiender, utan ock besätta Finland till Kemi eif för att få riksgränsen
dit förlagd. Det är, synes mig. de vådligaste anspelningar — för att
icke begagna ett annat ord — som man gerna kan tillåta sig, och
sådant är icke egnadt att skydda vårt nordligaste län eller vårt fosterland
från den fiende, mot hvilken vi med dessa befästningar och arméutrustningar
väl afse att värna oss. Jag hyser betänkligheter mot
dessa befästningar och dessa upprepade kraf på nationens offervillighet
för försvaret i Norrland, derför att de ske så ostentativt, att vår granne
i öster deri måste se en utmaning. Ja, det är tydligt, att, äfven om
han ej måste det, han dock kan ega skäl att förebära, att han ser
något farligt deri. Den, som följer med den ryska och delvis äfven
finska pressen, vet, att också dessa uttalanden så uppfattats. Man erinrar
våldsamt om Peter den stores testamente, i h vilket alla ryssar
uppmanas att tillse, det Sverige kommer att sättas i harnesk mot
Danmark och förledas till anfall på Ryssland, hvarigenom Ryssland
kan få en förevändning att eröfra Sverige.

Jag förbiser icke, att anklagelser kunna göras mot andra än våra
landsmän. Men jag har icke nu här med andra att göra; jag håller mig
först och främst till de våra. För att dessa anläggningar i Norrland
icke må kunna få någon sådan karakter, jag här antydt, synes det mig
nödvändigt, att vi hafva en fullt neutraliserad ställning.

Nu torde någon invända, att Hans Maj:t Konungen i trontalet förklarat,
att vi för närvarande äro neutrala. Uttalandet lydde så:
»Yerlden må veta, att intet band inskränker vår fullkomliga handlingsfrihet,
men tillika, att vi älska urgammal frihet och sjelfständighet.»

N:o 89

Fredagen den 7 Maj.

Derför må vi vara tacksamma. Men efter mitt förmenande är detta
icke nog. En neutralitet, som skall hafva någon betydelse, skall vara
en neutralitet, förklarad af Kongl. Maj:t i samråd med och samtycke
af respektive Riksdagar, och på en sådan neutralitetsförklaring bör sökas
de andra stormagternas bekräftelse. Derigenom få vi ett moraliskt
skydd, som visserligen icke är tillräckligt att försäkra oss mot öfverfall,
men dock är betydligt större och tillförlitligare än det, vi kunna ega i
en tillfällig neutralitetsförklaring.

Vi hafva en gång haft en sådan tillfällig neutralitet. 1854 afgaf
konung Oscar I en neutralitetsförklaring, då kriget på Krim pågick.
Han tillstälde Riksdagen en skrifvelse, i hvilken han tillkännagaf, att
han ämnade iakttaga sträng neutralitet, grundad på öppenhet, opartiskhet
och fullkomligt lika aktning för alla magters rätt. Denna
förklaring delades ock af Danmark, så att de Förenade Rikenas och
Danmarks regeringar samfäldt afgåfvo en sådan neutralitetsförklaring.
Alla stormagter, äfven Förenta staterna, erkände och bekräftade denna
förklaring. I sin skrifve se till Riksdagen säger Konungen bland annat,
att han anser, att denna förklaring, som blifvit erkänd af främmande
magter, är egnad att förhjelpa oss till en ställning, som kan anses
fullt tryggad under dessa omständigheter. Riksdagen svarar Konungen
med en skrifvelse, i hvilken den betygar den djupa och varma tacksamhet,
den känner för dessa Konungens åtgärder; att Riksens Ständer
egnar en upprigtig hyllning åt den beslutsamhet och det visa förutseende,
hvarmed i dessa brydsamma förhållanden Kongl. Maj:t vårdat
de Förenade Rikenas fördelar, sjelfständighet och är a. Men det dröjde
ej mer än ett år, förr än denna neutralitet bröts, då Sverige med
England och Frankrike ingick den så kallade novembertraktaten, som
var rigtad mot Ryssland och af hvilken vi haft en återklang äfven i
våra dagar. För att neutraliteten skall hafva något värde, behöfver
den således vara fattad af Konung och representation gemensamt,
gälla fortfarande och af de öfriga magterna bekräftas.

Det torde kunna invändas, och i herr statsrådets anförande till
statsrådsprotokollet häntydes derpå, att en sådan neutralitet, som
t. ex. Schweiz, Belgien och Luxemburg hafva, just förbinder dem till
sådana rustningar, som jag här uttalat mig tveksamt om, för att icke
säga, att jag ville motsätta mig dem. Ja, det är sant, att den uppfattningen
gjort sig gällande, att en sådan neutralitet medför en förpligtelse
till sjelfförsvar, som ålägger länderna stora uppoffringar, och
det har ock visat sig, att Belgien och Schweiz underkastat sig sådana.
Men jag vill erinra om, att en betydlig omkastning i denna uppfattning
gör sig gällande i våra dagar På parlamentariska konferenser,
som hvarje år hållas, uttala sig statsmän frän stater af andra och
tredje ordningen utan undantag derför, att en neutralitet, sådan som
den, hvilken garanterats Schweiz, Belgien och Luxemburg, icke bör
förbinda dem till sådana rustningar, som de hittills underkastat sig.
I de traktater, genom hvilka de neutraliserats, finnes också icke
någon sådan förbindelse dem ålagd; och det ligger i sakens natur,

Angående
anslag till
Göteborgs befästande
åt
sjösidan
m. m.
(Forts.)

X:o 39.

Fredagen den 7 Maj

Angående
anslag till
Göteborgs befästande
åt
sjösidan
m. rn.
(Forts.)

att en sådan förbindelse icke i all framtid kan åligga dem, emedan
de icke kunna fortsätta i sin täflan med stormagterna på rustningarnas
område, då dessa rustningar tagit den utsträckning, som de nu tagit.
Det kommer en tid, då de små staterna icke kunna följa med, om
ett lands neutralitet skall betryggas på sätt nu sker genom rustningar
ensamt och genom att icke lita på annat än våldet. Med en sådan
neutralitet halva dessa neutraliserade stater ingen förmån alls.

Man torde också invända, att en sådan neutralitet icke är värd
något, derför att den kränkes. Men jag vill erinra om, att den
neutralitet, förenämnda länder fått sig påtvingad, icke sedan 1815 och
1831 kränkts någon gång. Det är sant, att den hotats, att hotelser
af flera slag låtit höra af sig. Det är sant, att under 1870 och
1871 års krig en afdelning af franska hären gjorde en manöver öfver
Luxemburgskt område lör att intaga en lämplig position. Det är sant,
att Bourbakis här öfvergick på Schweiz’ område, men endast för att
der afväpnas och i broderlig samdrägt med den schweiziska armén
försättas i fredligt tillstånd. Det har icke händt, att någon af dessa
stater fått sin neutralitet kränkt.

Men det ligger något kränkande, tycker man måhända, i att på
det sättet låta neutralisera sig? Ja, vid dessa parlamentariska konferenser
har danska Riksdagen, som varit ifrigast intresserad för en
neutralitetsförklaring, yrkat, att genom konferensens begäran hos stormagterna
en diplomatisk konferens skulle sammankallas, i hvilken man
bestämde, hvilka länder som borde neutraliseras och få sin neutralitet
garanterad. Men häremot reste sig statsmännen samfäldt med den
förklaring, att de icke ville vara med om åtgärder, hvarigenom man
påtvingade något land neutralitet. Deremot beslöts, att alla länder
skulle uppmanas att frivilligt förklara sig neutrala och söka bekräftelse
derpå, så som jag nyss nämnde.

Sådana åtgärder önskar jag, man hade ögonen öppna för, då
man vill försvara fosterlandet. Vi hafva i dag behandlat en motion,
i hvilken togs hänsyn till de smås och obemedlades förhållanden på
gamla dagar. Det gläder mig, att Andra Kammaren gått motionärens
framställning så mycket till mötes, att kammaren betydligt höjt beloppet
för arbetareförsäkringsfonden. Det är ock efter mitt förmenande
en försvarsåtgärd. Det är att skapa ett verkligt fosterland för de
små. Det är att förvärfva åt vårt land, om ödet skulle försätta oss
i det tillstånd, att vi måste med lif och blod försvara det, en försvarskrafr,
som icke kan vinnas med kulor, kanoner och bajonetter, en
försvarskraft, som vuxit upp ur en sann och naturlig fosterlandskärfök,
som är byggd på känslan af att alla hafva ett gemensamt fosterland
att försvara, någon liten flik eller del af detta fosterland.

Herr talman! Jag hade önskat att säga mycket mer, men vid
denna timme på dagen skall jag ej göra det. Jag vill sluta med att,
då jag instämmer i utskottets yrkande, tillfoga den önskan, att, när
utredning sker, man äfven måtte taga hänsyn till andra medel för
att skydda och värna oss i farans stund än rustningar och befästningar.

Fredagen den 7 Maj.

N:o 89.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Crusebjörn: Herr talman! Jag har blifvit uppkallad

af den siste talaren och anser, att jag, trots den sena timmen, icke
kan låta hans anförande passera utan att deremot göra några invändningar.

För mig är det så fullständigt klart, att, om ett folk är litet och
fattigt, dess ära, men äfven dess inneboende fosterlandskärlek kräfva,
att man icke vid tanken på landets försvar kastar yxan i sjön och
på förhand bestämmer sig för att låta en landsända eller en. del af
riket gå förlorad utan försök att försvara den. Jag tror sannerligen,
att det skall saknas exempel i verldshistorien på att ett folk frivilligt
låtit lemlästa sig på detta sätt.

Då den siste talaren berörde frågan om nödvändigheten af Bodens
befästande, var hans starkaste skäl, att, om vi byggt en fästning der
uppe, förhållandena kunde blifva sådana, att vi ej vågade skicka
trupper dit för dess försvar, och då menade han, att om det också
vore sorgligt, om något sådant skulle ske, så finge man dock i värsta
fall låta den landsändan gå, hellre än man riskerade att blifva af med den
fästning, som man för stora penningar byggt. Så ungefär uppfattade
jag hans ord.

Det vore väl emellertid bra inkonseqvent af Riksdagen att, då
den byggt jernvägar i öfverstå Norrland för att höja dess kultur och
för att draga det mera till riket i öfrigt, då den beviljat stora summor
för att uppodla landet och då man för öfrigt för stora ord på tungan
beträffande denna landsdel, som man kallar framtidslandet, det vore
väl bra inkonseqvent att då äfven säga: ja, det är ledsamt, men att
anordna försvarsmedel i denna landsända, det hafva vi ej råd till, det
kunna vi ej göra. Nej, jag ser ej i de betänkligheter, som statsutskottet
visat emot att nu bevilja anslag till Bodens befästande och
andra befästningar, jag ser deri ingalunda en sådan modlöshet, utan
den vanliga betänksamheten, som jag måste respektera, mot att gå
för hastigt till väga utan att noga pröfva frågor af så vidsträckt
betydelse som dessa.

Talaren sade, att innan det blefve fråga om att få upp tillräckliga
stridskrafter till Boden, kunde jernvägen söder om Luleå eif på några
ställen vara afskuren. Ja, det vore mycket illa, men så illa kan jag
ej tänka mig, att krigsstyrelsen skulle sköta saken, att den ej samlat
åtminstone sjette arméfördelningen i Norrbotten, innan en sådan situation
kunde inträffa. Men äfven om man der samlat icke blott sjette
arméfördelningen, utan äfven ditsändt andra trupper söder ifrån för
att försvara denna landsdel, så vore detta omöjligt, innan man fått
befästningar inom Norrbotten. Detta försvar kan efter min lifliga
öfvertygelse icke ega rum med minsta utsigt till framgång utan att
man, såsom förut också framhållits, har en befästning, afsedd icke
allenast för förråd och depoter, utan äfven såsom ett stöd för rörelserna.

Angående
anslag till
Göteborgs befästande
åt
sjösidan
m. m.

(F orts.)

K:0 39.

Fredagen den 7 Maj.

Angående
anslag till
Göteborgs be
fästande åt
sjösidan
m. m.
(Forts.)

Jag tror ej, att man på minsta sätt behöfver se saken så missmodigt,
som här skett, om vi få tid på oss att ordna förhållandena
så, att vi få dels uppfora denna befästning, dels ock vårt jernvägsnät
der uppe fullbordadt, ty efter min mening kommer Ofotenbanan att i
högsta grad bidraga till försvaret i Norrbotten, om samtidigt befästningen
vid Boden kommer till stånd. Man behöfver sedermera ej
basera försvaret der uppe blott på hjelp söder ifrån, utan kan äfven
vänta stöd vesterifrån.

Jag kan således ej annat än beklaga, om inom Riksdanen sådan
modlöshet skulle göra sig gällande, att man, hellre än att offra kanske
nio millioner på Bodens befästande, hellre än att offra tre å fyra
millioner på befästningar på Gotland, skulle vara beredd att släppa
dessa provinser.

Den ärade talaren anförde äfven såsom skäl för att icke uppföra
befästningar i Norrbotten och vid Boden, att man derigenom
skulle stöta vår östra granne. Men frågan om befästningar vid Boden
har ju ganska länge stått på dagordningen, och icke har jag hört
talas om, att vår östra granne har sett detta företag med några bekymmer.
Nej, läget för den föreslagna befästningen är valdt i Boden
så, att det är alldeles otänkbart, att vår östra granne skall kunna i
uppförandet af en befästning derstädes se någon tanke på offensiv från
vår sida. Om vi lade befästningen längre fram, framåt Kalix eif eller
Torneå eif, på någon punkt der, som kunde vara för ändamålet lämplig,
då kunde han betrakta den såsom en offensivfästning, hvarifrån
meningen synbarligen vore att gå offensivt till väga, men det kan han
omöjligen göra, då man lägger fästningen så långt från gränsen som
vid Boden, vid denna jernvägsknut, då ändamålet så tydligen framgår
af sjel va läget.

Skulle man af sådana skäl försumma att tillgodose försvaret och
vidtaga sådana åtgärder, som kräfva åratal för att blifva i ordning,
då skulle man allt för mycket lita på lyckan, på ett lyckligt öde. Det
är, såsom jag tror, visserligen icke för närvarande någon fara för att
vi hafva att emotse ett öfverfall från det hållet under de närmaste
åren. Jag tror, att andra politiska tilldragelser i verlden draga vår
östra grannes uppmärksamhet till sig, men allting utvecklas nu för
tiden så hastigt här i verlden, särskild! i politiken. Hur det kan vara
om tio år eller derefter, kan ingen veta. För öfrigt inträffa sådana
stora öfverraskningar, då krigstacklan tändes i andra delar af vår
verldsdel, att man ej kan vara viss om, att man ej också kan blifva
föremål för dessa öfverraskningar.

Hvad den ärade talaren slutligen talade om önskvärdheten af att
Sverige blefve förklaradt neutralt eller finge en försäkran af andra
magter om att det skulle få åtnjuta en ständig neutralitet, vill jag ej
nu upptaga till betraktande, då tiden är så långt framskriden.

Emellertid har, sedan jag sist hade ordet, medkammaren fattat
beslut i denna fråga och antagit reservationen, dock med en mindre
ändring. Derför skall jag, herr talman, bedja att få ändra mitt

No 39.

Fredagen den 7 Maj.

yrkande till öfverensstämmelse med hvad medkammaren beslutat, hvilket Angående
är detsamma som reservationen med den skilnad, att i stället för slutorden:
»för stärkande af landets försvar» införts orden: »för de afKongl. fästande åt
Maj:t ifrågasatta ändamål*. Jag hemställer sålunda om bifall till detta sjösidan
förändrade yrkande. m■ m (Forts.

)

Häruti instämde herr Husberg.

Herr vice talmannen Daniel son: Jag hade trott, att, sedan

kammaren bifallit mom. a) i utskottets hemställan, man icke skulle
gifva sig in på sådana funderingar, som den siste värde talaren gjort.

Ty jag tror, att det icke kan tjena något till, att man här förklarar,
att man tycker, att det skall vara så och så, samt drar upp för oss
krigskartor och krigsplaner eller hvad det vara må. Dylika funderingar,
tycker jag, må stå för hvar och en enskilds räkning. Jag förmodar,
att kammaren icke vill besluta om några detaljer, förr än man fått den
utredning, som är begärd, utan kommer att bifalla utskottets förslag
i denna punkt, och derför synes det mig vara onödigt att uppehålla
kammarens tid längre härmed. Och för min del tror jag, att denna
korta motivering, som utskottet anfört, är fullt hållbar.

Hvad nu beträffar meddelandet om, att Första Kammaren bifallit
reservationen med den ändring, att deri införts orden »för de af Kong],

Maj:t ifrågasatta ändamål», så får jag säga, att enligt min åsigt saken
genom denna ändring blifvit sämre, än om reservationen antagits, ty
om man nu skall säga, att medel afsatts för »de af Kongl. Maj:t ifrågasatta
ändamål», så har man på visst sätt slagit fast, att det skall
blifva befästningar vid Göteborg och Boden. Men det är just det,
som denna kammare icke vill, utan den vill hafva fria händer att afgöra,
om det skall blifva sådana endast vid Boden eller endast vid
Göteborg eller om det skall blifva på båda ställena. Gör man emelletid
ett sådant uttalande som det, Första Kammaren antagit, har man
tagit den saken på hand.

Jag har velat säga detta och skall nu ej upptaga tiden längre,
utan yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Wavrinsky: Jag har endast ett par ord att säga. Jag

hoppas, att kammaren ger mig ett par minuter, då jag är skyldig att
svara på det, som en föregående talare sagt mig.

Jag beklagar, att den ärade talaren, en gång min lärare i det
yrke, som vi då hade gemensamt, och för hvilken jag ännu hyser den
största respekt, skulle i sitt anförande så misstyda hvad jag sade och
alldeles glömma bort hvad som var hufvudsaken i mitt anförande. Jag
har icke velat kasta yxan i sjön eller släppa bort en landsända. Jag
förklarade, att äfven jag hyser varm fosterlandskärlek och vill bidraga
till försvaret af detta Norrland. Jag bär ej velat ingifva någon annau
modlöshet, hyser den ej heller sjelf. Jag har betänkligheter mot denna
fästningsanliiggning der uppe, men jag har ej sagt, att jag motsätter

N:o 38

Fredagen den 7 Maj.

Angående
anslag till
Göteborgs be
fästande åt
sjösidan
m. m.
(Forts.)

mig den. på annat sätt än att jag för närvarande instämt i utskottets
förslag om åstadkommande af utredning i ämnet. Med detta torde
jag ha bemött den talarens påstående, att jag skulle hysa modlöshet
och vilja kasta yxan i sjön. Jag har blott önskat, att man vid behandlingen
af detta ärende skulle taga hänsyn äfven till andra sätt
att försvara oss. och att man skulle undvika de utmaningar, som vid
mångas behandling af vår försvarsfråga förekommit. Jag har velat,
att vi skola äfven på det sättet skydda oss, men jag har ej velat vara
med om att uppoffra en landsända. Mot ett sådant påstående vill
jag på det bestämdaste protestera. Jag yrkar fortfarande bifall till
utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag har begärt ordet för

att yttra mig icke om sjelfva saken, utan med afseende på det formella
berättigandet af det af herr Crusebjörn gjorda yrkandet. Det heter
deri, att en fond å en million kronor skulle afsättas för att användas
till de af Kongl. Maj:t ifrågasatta ändamål. Menas då dermed, att
en half million kronor skulle användas för befästningar vid Boden
och en half million kronor för befästningar vid Göteborg, så är det
tydligen berättigad! att göra en sådan hemställan. Men om meningen
är till exempel, att inemot hela millionen skulle kunna användas för
Bodens befästande, så påstår jag, att yrkande i sådant fall går vid
sidan af de förslag, som nu föreligga, det vill säga Kongl. Maj:ts
proposition och friherre Klinckowströms motion. Är åter meningen
den förstnämnda, eller att en half million kronor skulle afsättas för
Boden och en half million för Göteborg, så tycker jag, att man kan
helt och hållet instämma i herr vice talmannens yttrande, att det
då icke skulle tjena till något att begära den utredning, som vi i
föregående punkt fattat beslut om.

Jag är, som sagdt, tveksam, om icke herr Crusebjörns yrkande
går utöfver det förslag, som föreligger i Kongl. Maj:ts proposition, och
är der>ör för min del knappt benägen att rösta hvarken ja eller nej
till nämnda yrkande.

Herr Pehr son i Törneryd: Kammaren torde ursäkta mig, om,

fastän tiden är långt framskriden, jag vill begagna detta tillfälle att
få uttala min särskilda mening i denna fråga.

Det är alldeles tydligt, att jag måste frångå den del af densamma,
som rör de militära förhållandena. Ingen lär väl med anspråk att
vinna kammarens öra tala uti den delen af frågan, med mindre än
att han kan göra anspråk på någon sakkännedom härvidlag. Detta
kan ju icke jag göra, och derför anser jag mig böra helt och hållet
förbigå det rent militära.

Men en sak torde det vara tillåtet äfven för en icke sakkunnig
på det rent militära området att vid detta tillfälle fästa uppmärksamheten
vid. Det är icke så länge sedan vi från statsrådsbänken i denna
kammare hörde det uttalandet, att derest Riksdagen antoge det då

Fredagen den 7 Maj. 63 N:o 39.

föreliggande härordningsförslaget — jag syftar naturligtvis på det Angående

förslag, som var framme vid 1892 års urtima riksdag och hvilket då Qötebor l^be

också blef antaget — så hade Riksdagen dermed gifvit landet ett be- fastande åt

tryggande försvar. Det är nu icke fullt fem år sedan dess, och vi erinra sjösidan

oss alla, hvad som under tiden har passerat för att derutöfver stärka m. m.

landets försvar. Icke obetydligt förhöjda anslag hafva under mellan- (Forts.)

tiden beviljats af Riksdagen för att ytterligare stärka ej mindre landt försvaret

än sjöförsvaret. Dessa beslut hafva ännu icke till fullo hunnit

bringas i verket, förrän det ställes ytterligare och ännu större anspråk

på landets offervillighet att yttermera stärka landets försvar. Denna

gång ställer man i utsigt beviljandet af en summa, som för mina öron

låter orimlig, enär den uppgår till 20 ä 30 millioner kronor. Och

detta endast såsom ett anslag på en gång för sjelfva anläggningen

af dessa fästningsverk, hvarom fråga nu är; men låtom oss icke glömma,

att dessa fästningsverk sedan föra med sig andra kostnader, nemligen

för underhållet af desamma och af de trupper, som skola dit förläggas,

och hvilka underhållskostnader jag vågar påstå skola komma att gå

till flera hundra tusen kronor om året. Jag undrar för min del, huru

länge den svenska Riksdagen skall kunna lyssna till dessa anspråk,

och huru länge man på vederbörlig ort verkligen tror, att Riksdagen

skall på detta sätt tillmötesgå den ena framställningen efter den andra

om ideligen ökade utgifter för landets försvar. Det börjar se ut, som

om vi, snart sagdt, icke hade något annat att främja och nå^ot annat,

som vi borde tillse, än bara att försvara oss. Det kan gå så långt

till sist, att vi försvara oss under djupaste fred så, att, om fara en

gång inträffar, vi verkligen äro i ekonomiskt afseende så utmattade,

att vi icke förmå försvara oss.

Då jag hyser sådana åsigter, vill det synas, som skulle det varit
helt naturligt, om jag hade stält mig på den ståndpunkt, att jag yrkat
afslag å den nästföregående punkten angående utredningen. Jag har
också gjort detta inom utskottet vid behandlingen derstädes af ärendet,
men dervid funnit en sådan obenägenhet och rönt ett sådant motstånd
mot en sådan tanke, att jag trott mig icke något kunna gagna med
att fullfölja densamma i form af en reservation. Men när det nu
gäller denna andra punkt och man icke nöjer sig med utskottets der
gjorda hemställan, utan i stället, såsom flere talare gjort, yrkar på,
att denna kammare skall fastslå någonting för dessa fästningsbyggnader
och, i likhet med hvad Första Kammaren redan gjort, nu bevilja
1,000,000 kronor för detta ändamål, då tycker jag att det går alldeles
för långt. Jag vågar för min del ännu hoppas på Andra
Kammaren. Kan icke Andra Kammaren i dessa tider rädda oss ifrån
de allt för långt gående anspråken i denna onaturliga försvarsifver, så
ser jag för min del ingen räddning. Jag hoppas uppå, att kammaren
skall vilja visa landet detta äfven vid det beslut, kammaren nu går
att fatta, oeb derför yrkar jag bifall till utskottets förslag, som innebär
ett rent afslag på såväl Kongl. Majrts framställning som Första Kammarens
beslut i frågan.

N.® 89.

Fredagen den 7 Maj.

Angående
anslag till
Göteborgs be
fästande åt
sjösidan
m. m.
(Forts.)

I detta yttrande instämde herrar Eriksson i Elgered, Bromée,
Ollcis A. Ericsson, John Olsson, Hammarlund, Eklund i Stockholm,
Esbjörn Persson, Folke Andersson, Olsson i Åsak, Nilsson i Skärhus,
Olsson i Kyrkebol, Nordin i Hammerdal, Hammarström, Jönsson i
Färeköp, Jansson i Saxhyttan, Norman och Eriksson i Bäck.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Jag vill blott säga ett ord i anledning af hvad den siste

talaren nu yttrat, och det är, att det skulle vara egendomligt, om
vårt land skulle vara det enda i verlden, der man kunde för sitt
försvar nöja sig med endast lefvande försvarskrafter utan stöd af
fästningar. Vi förmå ju icke hjelpa, att vi äro en del af den europeiska
kontinenten. Alla andra stater, äfven de minsta, ha ett fast
försvar, och vi sjellva hafva ju i alla tider haft dylikt. Under sådana
förhållanden måste jag uttala min förvåning öfver att man nu icke
tyckes vilja tillgodose detta slag af försvaret. Jag har derför begärt
ordet för att påpeka, att det fasta försvaret otvifvelaktigt är en del
af vårt försvar, likasom ock flottan samt de rörliga stridskrafterna
till lands.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutat samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ io.

Herr statsrådet m. m. friherre A. Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition rörande deklaration med Frankrike angående ordnande
af de Förenade Rikenas traktatförhållande med regentskapet Tunis.

Denna proposition bordlädes.

§ Il Till

bordläggning anmälde herr talmannen vidare följande inkomna
ärenden nemligen:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till verkställande af undersökning för anläggning af statsbana från
Gellivare till norska gränsen;

n:o 75, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl Maj:t
med begäran om anskaffande och framläggande af upplysningar rörande
embets- och tjenstemäns dagliga arbetstid samt anvisande af anslag
för detta ändamål;

N:o 39.

Fredagen den 7 Maj..

n:o 76 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Fridafors fabriks aktiebolag af ett område af förra häradshöfdingebostället
1 mantal Karsahult n:o 1 i Kronobergs län;

n:o 77, i anledning af Kongl: Maj:ts proposition angående med
Ryssland afslutad konvention om samfäldt brukande af svenska och
ryska kronornas laxfiske i Torneå eif;

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hvetlanda bysamhälle af viss del utaf förra häradshöfdingebostället
1 mantal Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:is 4 och 6 i
Jönköpings län;

n:o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Vexiö stad af mark hörande till förra landshöfdingebostället
Kronobergs kungsgård n:o 1 om 3 mantal i Kronobergs
län; och

n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af ett med Malmö stad ingånget aftal m. m.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle på föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
två gånger bordlagda.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 4,4 7 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Rättelse

till Andra Kammarens protokoll: n:o 30 sid. 10 rad 5 nedifr. stål'': hunnit

läs: kunnat

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 39.