1897. Andra Kammaren. N:o 36

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 36.

Tisdagen den 4 maj.

Kl. Va ^ e. m.

§ 1.

Vid föredragning till en början af Första Kammarens protokollsutdrag,
n:o 222, innefattande kammarens beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 10, i anledning af väckt motion om
ändring af gällande bestämmelser angående handeln med vin och
maltdrycker i stad, begärdes ordet af

herr Odencrants, som yttrade: Herr grefve och talman, mine
herrar! Jag anhåller, att detta ärende måtte öfverlemnas till denna
kammares tillfälliga utskott n:o 2 för vidare behandling.

Med bifall till denna hemställan, beslöt kammaren hänvisa
ifrågavarande ärende till behandling af kammarens tillfälliga utskott
n:o 2.

§ 2.

Härefter föredrogs Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 225,
med delgifning af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 13, i anledning af väckt fråga om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen.

I anledning af en inom Andra Kammaren af herrar S. J.
Kardell och J. Persson i Arboga väckt motion, n:o 65, hade Andra
Kammaren, med bifall till dess första tillfälliga utskotts hemställan
(i utlåtande n:o 14) för sin del beslutat, »att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa
utredning, om och under hvilka förutsättningar de nu stadgade undervisningsprofveu
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken
må kunna afskaffas eller åtminstone i väsentlig mån inskränkas,
samt att Kongl. Majt för Riksdagen måtte framlägga det förslag,
hvartill utredningen kan föranleda».

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 36. 1

Ä:o 36. 2

Tisdagen den 4 Maj, e. m.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen kade detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvits Första Kammaren, som hänvisat
ärendet till sitt första tillfälliga utskott.

Sedan detta utskott hemstält, att Första Kammaren måtte sålunda
biträda Andra Kammarens beslut, att Första Kammaren för
sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t, efter verkstäld utredning, taga under
öfvervägande, om och under hvilka förutsättningar de nu stadgade
undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken
må kunna afskaffas eller åtminstone i väsentlig mån inskränkas,
hade, enligt hvad af ofvanomförmälda protokollsutdrag inhemtades,
denna hemställan af Första Kammaren bifallits; och som
Andra Kammarens beslut i ämnet således icke blifvit af Första Kammaren
oförändradt antaget, hade, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
ärendet till Andra Kammaren återlemnats för ny behandling.

I fråga härom anförde nu:

Herr Ernst Carlson: Herr grefve och talman, mine herrar!
Såsom medlem af det utskott, som haft det ifrågavarande ärendet —
om lärareprofven — under behandling, skall jag tillåta mig påpeka,
att Första Kammaren i sjelfva sakfrågan kommit till väsentligen
samma slut som Andra Kammaren. Endast rörande formen Tiar
Första Kammaren, i enlighet med den vink, som under debatten i
frågan här i kammaren gafs af en ärad talare å stockholmsbänken,
fattat ett något afvikande beslut, i det Första Kammaren endast
velat öfverlemna saken till Kongl. Maj:ts öfvervägande, medan Andra
Kammaren begärt att efter utredningen få taga del af det utarbetade
förslaget — det är hela skilnaden. I förbigående kan jag icke
neka mig nöjet att konstatera, det två så olika auktoriteter som Första
Kammaren och herr Höjer i detta fall befunnit sig på samma linie.

Hvad sjelfva hufvudfrågan beträffar, skall jag, då saken alltid
bör få gälla mer än formen, och då — hvilken form som här än
väljes — jag hyser det goda förtroendet till vår regering, att hon
vill göra livad på henne ankommer för att tillmötesgå Riksdagens i
en skrifvelse uttalade önskan, alltså, herr talman, tillåta mig hemställa,
att Andra Kammaren måtte, med frånträdande af sitt förut
fattade beslut i frågan, biträda Första Kammarens nu föredragna
fattade beslut.

Häruti instämde herrar Hammarlund, Kardell, Härin, Zotterman
och Pettersson i Osterhaninge.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, beslöt kammaren
biträda Första Kammarens i ärendet fattade beslut.

Tisdagen den 4 Maj, e. m.

§ 3.

3 Nso 36.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 13, angående
anvisande af ersättning till sammansatta stats- och lagutskottets
sekreterare;

bevillningsutskottets betänkande!!:

n:o 17, i anledning af vissa till Riksdagen framstälda förslag
om ändring af § 4 i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december 1892;

n:o 18, i anledning af herr P. Bondessons motion om ändring
af § 4 i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter den 2 december 1892; och
n:o 19, angående allmänna bevillningen; samt
lagutskottets utlåtanden:

n:o 55, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15
kap. 23 och 24 §§ strafflagen;

n:o 56, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt
till skrift den 10 augusti 1877, dels ock tvenne med föranledande af
berörda proposition afgifna motioner; och

n:o 57, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar
af strafflagen.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

§ 4.

Justerades två protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,4 7 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

N:o 86. 4

Onsdagen den 5 Maj.

Onsdagen den 5 maj.

Kl. 11 f. m.

§ i.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne april.

§ 2.

Efter föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets memorial
n:o 18, angående anvisande af ersättning till sammansatta
stats- och lagutskottets sekreterare, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda memorial hemstält.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
bevillningsutskottets betänkanden n:is 17, 18 och 19; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 55, 56 och 57.

§ 4.

Ang. löne- Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o
reglering för 57^ angående Kongl. Majrts proposition rörande lönereglering för
personalen vid pergona}en vid statens jernvägar och i anledning deraf inom Riksvägar.
dagen vackta motioner.

I proposition (n:o 27) af den 29 januari innevarande år hade
Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,

att, med ändring af hvad rörande vilkoren för personalens vid
statens jernvägar anställning samt grunderna för dess aflöning nu
finnes af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stadgadt, vissa i
den kongl. propositionen närmare angifna bestämmelser måtte i
nämnda hänseenden från och med ingången af år 1898 lända till
efterrättelse.

Utom ofvan omförmälda kongl. proposition hade utskottet till
förberedande behandling fått emottaga följande i anledning af densamma
väckta motioner, nemligen:

Onsdagen den 5 Maj.

5 N:o 36.

inom Första Kammaren:

n:o 44 af herr K. I. von Stapelmohr;
n:o 47 af herr H. P. P. Tamm;

Ang. lönereglering
för
personalen vid
statens jern -

vägar.

(Forts.)

inom Andra Kammaren:

n:o 148 af herr F. W. H. Pegelow;

n:is 152, 154 och 173 af herr 8. A. Hedin.

Hvad utskottet i punkterna I—11I hemstält, bifölls.

Punkten IV.

I frå<ra om generaldirektörens aflöning, som af Kongl. Maj:t
föreslagits° till 12,000 kronor, deraf 8,000 kronor lön och 4,000
kronor tjenstgöringspenningar, hade herr Hedin i sin motion n:o
154 yrkat, att Riksdagen ej måtte bevilja den för generaldirektören
äskade löneförhöjning.

I förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att Riks(lagen
måtte för sin del godkänna en af utskottet uppgjord arfvodesstat
för tjenstemännen inom jernvägsstyrelsen och vid de särskilda
distrikten, i hvilken stat generaldirektörens aflöning upptagits till

12.000 kronor, deraf lön 8,000 kronor och tjenstgöringspenningar

4.000 kronor.

Häremot hade reservation afgifvits:

af herrar G. Persson i Ställhult, P. Pehrson i Törneryd och
J. A. Sjö, som ansett, att generaldirektörens aflöning bort föreslås
till 10,000 kronor, deraf 7,000 kronor lön och 3,000 kronor tjenstgöringspenningar.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Pegelow: Herr talman, mine herrar! Då den af Kongl.
Maj:t tillsatta jernvägskomitén afgaf sitt utlåtande, väckte detsamma
inom den talrika jernvägspersonalen mycket stor förstämning på
(''rund af de mycket väsentliga lönenedsättningar, som skulle hafva
blifvit eu följd af detta förslags antagande. Denna personal har
derför all anledning att vara tacksam mot herr statsrådet och chefen
för civildepartementet och äfven mot statsutskottet för att alla dessa
lönenedsättningar, som af komitén föreslogos, i det nu föreliggande
förslaget äro undanröjda. Detta förslag medför vidare en mycket
beaktansvärd fördel derutinnan, att det sammanfattar hela, den mängd
af lönebestämmelser, som tid efter annan af Kongl. Maj:t med eller
utan Riksdagens hörande blifvit utfärdade. Genom antagande af
detta förslag skulle alla dessa bestämmelser blifva sammanfattade i

N:o 36. 6

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. Wne. ett enda reglemente, som beslutits af såväl Kongl. Maj:t som Rikspersonalenvid
Detta förslag har vidare en för personalen obestridlig fördel,

statens jern- nemligen att då hela denna personal, snart sagdt, från den högsta
vägar. till den lägsta med undantag endast för styrelsens ledamöter nu

(torta.) tillsättas allenast pa förordnande med tre månaders uppsägning, så

skulle enligt den redan godkända punkten af förslaget personalen
tillsättas genom konstitutorial. Detta förslag har dessutom för vissa
kategorier, den fördelen, att de hafva fått någon löneförbättring.
Bland betjeningsklassen vill jag då särskildt framhålla banvakterna,
men jag skulle hafva önskat, att Kongl. Maj:t och utskottet dervidlag
velat gå litet längre, så att löneförbättringen äfven hade kunnat
komma en annan klass, nemligen stationskarlarne, till del. Frågan
härom föreligger emellertid icke i den nu föredragna punkten, och
jag skall derför icke yttra mig om den nu.

Den största betänklighet som jag och med mig, kan jag säga,
alla de, som intaga någon ledande ställning vid statens jernvägar,
hafva emot det föreliggaude förslaget, gäller den med förslaget sammanknippade
organisationsfrågan, men då jag så utförligt och fullständigt
som det varit mig möjligt framstält dessa synpunkter i min
motion, skall jag icke trötta kammaren med att gå igenom dem
punkt för punkt. Jag vill blott framhålla, att utskottet —- om på
grund af min motion eller af andra skäl, det lemnar jag derhän —
har synts hysa någon tvekan om innebörden af detta förslag, då utskottet
uttalar, att detsamma endast skall utgöra ett börjande försök
och icke afse någon genomgripande förändring i den nu bestående
organisationen. Detta uttalande af utskottet skulle ju lugna
mina betänkligheter ganska mycket, om jag deraf kunde sluta mig
till den instruktion, som Kongl. Maj:t en gång kommer att framlägga.
Jag har dock för närvarande ingenting annat att hålla mig
till än det instruktionsförslag, som finnes framstäldt i jernvägskomiténs
förslag och hvilket, såsom det synes, departementschefen i
hufvudsak har biträdt. Mine herrar! Detta organisationsförslag
afser,.. såsom det uttalas, att åstadkomma en decentralisation inom
jernvägsförvaltningen, hvarigenom från styrelsen öfverflyttas på linieförv
ältning en en del ärenden, och sådana äro ock angifna. Jag
säger, att detta är något godt. Jernvägsstyrelsen bör befrias från
en del sadana ärenden, och de böra öfverflyttas till linieförvaltningen.
Men det kan ske utan denna genomgripande förändring. Man har
sagt, att derigenom skall åstadkommas bättre sammarbete inom
distrikten mellan de olika afdelningarna. Det är ock ett önskemål,
som bör tillgodoses såsom innebärande något godt. Jag skulle blott
önska, att det vunnes på annat sätt.

Sedan talas om inspektionen och förmånerna deraf för allmänheten.
De senare torde väl för kammaren hafva den största betydelsen, och
jag har anledning antaga, att man deruti har en origtig uppfattning
om förslagets innebörd. Man tror nemligen, att dessa distriktsförvaltningar
med sina distriktschefer i spetsen skulle få eu större

7 N:o 36.

Onsdagen den 5 Maj.

afgörande magt i eu del frågor, som för allmänheten äro af intresse, Ang. limeoch
att följaktligen allmänheten skulle blifva raskare expedierad, ''ån ^onalLvid
nu är fallet. Så vidt jag har kunnat läsa instruktionen rätt, kom- siatens jernmer
detta likväl icke att blifva förhållandet. Den befogenhet, som vägar.

distriktscbefen har i ärenden, som intressera allmänheten, blir icke (Forts.)

nämnvärdt större än den, som trafikdirektörerna nu hafva. Det ar
följaktligen ett misstag, om man tror, att man af distriktschefen
skall kunna utan vidare få besked om fraktnedsättning, om kostnader
för extra tåg; eller om man tror, att, i fall det fattas vagnar
på ett ställe, distriktschefen skall kunna hafva resurser att skaffa
sådana. Om det ej finnes sådana inom hans område, måste han
vända sig till jernvägsstyrelsen för att få låna dem från annat håll.
Förändringen skulle således ej verka till någon egentlig fördel för
allmänheten.

Men jag påstår, att den i viss mån skulle innebära en nackdel,
derigenom ått, då vi nu hafva trafikdirektörer på nio ställen och
dessutom tjenstförrättande pa tva, hvilka direkt till styrelsen kunna
befordra allmänhetens önskningar och afgifva yttranden i sadana
frågor, dylika myndigheter nu endast komma att finnas^ på fyra
stäflen här i landet, hvadan det för allmänheten blir svårare att
framkomma med sina önskningar.

Alla dessa saker äro dock, det måste jag säga, såsom de °här
föreligga, af underordnad vigt, och jag skall ej vidare spilla några
ord derpå. Hvad som ligger under det hela och antagligen gör, att
denna organisationsförändring med den s. k. decentralisationen tilltalar
mänga af kammarens ledamöter, är något, som visserligen icke
på papperet direkt uttalats, men som sagts privat så många gånger,
att jag må tillåta mig att säga det här: man vill minska den magt
och myndighet, som jernvägsstyrelsen nu har, och särskild! den, som
tillkommer öfverdirektörerna inom styrelsen. Detta synes mig vara
sjelfva kärnpunkten af förslaget. Men, raine herrar, om man tror,
att man med detta förslag minskar jernvägsstyrelsens magt i de
angelägenheter, i hvilka man ansett den hafva för stor magtfullkomligFet,
så tager man mycket grundligt miste, ty denna organisation
berör mycket litet dessa frågor. Den berör visserligen förhållandet
mellan Kongl. Maj:t och kongl. jernvägsstyrelsen, och der
införda bestämmelser — som jag anser mycket lämpliga och önskvärda
— söka reglera detta förhållande, derigenom att de angifva
hvad som skall behandlas af Kongl. Maj:t i statsrådet och hvad
styrelsen sjelf får afgöra. Det har dock legat i saken natur, att
denna magtöfverflyttning icke kunnat ske i den omfattning, man
antagligen väntat, derför att Kongl. Maj:t uti sitt civildepartement
icke°har att tillgå någon sakkunskap särskilt för behandlingen af
dylika frågor. Departementet har i alla fall så mycket att göra.
lin hel mängd ärenden af mycket stor vigt måste ock af styrelsen
omedelbart handläggas och afgöras för att erhålla^ den hastigare behandling,
som för allmänheten är nödvändig. Någon ändring häri

N;o 36. 8

Onsdagen den 5 Maj.

rtnierhiTfnr £.ai\jag ^ S<1 vara förräu vi få ett särskilt statsdepartement

personalen Vid hr kommunikationerna, hvari sakkunskapen vore representerad. Men

statens jern- man kommer i allt fall icke under den tid, vi här hafva att ta^a i
vägar. betiaktande, att na malet fullt, derför att här i Sverige säkerligen
(Forts.) icke inom den tidrymd, vi behöfva fästa oss vid, någon ministerialstyrelse
kommer att införas. Och just detta förhållande, mine herrar,
att i andra länder finnes sådan ministerialstyrelse, är förutsättningen
för att der så många jernvägsärenden af allmän natur icke behandlas
inom jernvägsstyrelsen. Vår svenska jernvägsstyrelse kommer derför
ännu länge att bibehålla sin säregna ställning. Det tinnes nemligen
ingenting i konstitutionel hänseende, som gifver jernvägsstyrelsen
en annan ställning till Kongl. Maj:t än öfriga centrala embetsverk,
utan ar denna styrelses säregna ställning en följd af yttre förhållanden,
uti hvilka ingen väsentlig ändring kan ske. Jernvägsstyrelsen
kommer^derför fortfarande att hafva mycket stort inflytande på tråkterna,
pa samtrafiksaftal ocli öfver de enskilda jernvägarna. Och det
är säkert, att, da styrelsens åtgärder i dessa angelägenheter djupt
ingripa i landets näringslif och känbart beröra olika kommuner inom
landet, styrelsen alltid kommer, sa länge den får bära ansvaret för
dessa ärendens afgörande, att också utsättas för klander, ofta möjligen.
berättigad! man är icke skyddad för misstag — men ofta
oberättigadt, derför att de motiv, som dikterat styrelsens beslut,
icke i sin helhet af alla kunna förstås. Nej, den magtforminskning,
jag här talat om, drabbar icke styrelsen och dess öfverdirektörer°i
dessa, af mig nu berörda angelägenheter, utan inom den inre förvaltningen.
Nu har manga gånger framhållits, att jernvägsförvaltningen
har en stark centralisation; men enligt min åsigt, som jag
ock uttalat i motionen, är det endast teoretiskt en stark centralisation.
Ty det är det fullständigaste misstag att antaga, att deraf
skulle följa bristande handlingsfrihet hos underordnade organ, så
snart det gäller jernvägarnas egna inre tekniska angelägenheter.
Dessa hafva tvärtom haft mycket stor handlingsfrihet, och jag är
berättigad att dervid tala af personlig erfarenhet. Men de hafva
då ock att bära det fulla ansvaret för sina åtgärder och bära det
först inför^ chefen, öfverdirektören, som är sakkunnig och kan bedöma.
föihallandena, och sedan inför styrelsen. Det råder nu ett
organiskt samband, från toppen — styrelsen —- och hela linien nedåt
pa de olika afdelningarna, hvilket samband komme att brytas genom
föreliggande förslag, om det ej genomföres med yttersta varsamhet.
Nu träffar öfverdirektören med sina order direkt den, som skall utföra
den, och ingen annan. Dessa order kunna vidare aldrig föranleda
någon konfusion. Men huru skulle det blifva? Det kommer
in eu myndighet emellan, distriktschefen, såsom den personifierade
distriktsförvaltningen. Till honom skulle alla order gå och sedan
vidare. Derigenom skulle det blifva eu betydlig omgång — det är
säkert. Derigenom komme det in en annan vilja, ett annat inflytande
det är lika säkert. Det komme ock vidare att inträffa —

Onsdagen den 5 Maj.

9 N:o 36.

den som läst instruktionen för distriktsförvaltningen och distrikts- Ang. innechefen,
skall finna det — att, när afdelningsföreståndaren i ett di- re9lenn9 f°r
strikt ville gifva föreskrifter åt underlydande, han riskerade att di • Jerm striktschefen

varit ute och gifvit afvikande bestämmelser, ty dertill vägar.
är chefen berättigad, blott han sedan anmäler det vid sammanträdet. (Forts.)
Att derigenom konfusioner skola uppstå, är för den i facket invigde
klart och tydligt. Jag betviflar, att jag skall kunna göra det lika
klart för herrarne, men jag må hafva sagt det.

Jag har vidare sagt, att denna organisation — jag förutsätter
alltid komiterades förslag — skall utveckla jernvägsförvaltningen i
byråkratisk anda. Jag stöder mig derpå, att ett ganska omständligt
behandlingssätt är föreskrifvet med afseende på ärendena vid distrikten.
Det skall vara ordentliga sammanträden med juridiskt bildad
sekreterare, och om man hyser afvikande mening, skall yttrande
afgifvas, som sedan går till styrelsen och föranleder ytterligare yttranden.
Sådant behöfver icke nu förekomma. Att deraf skall blifva
ett mångskrifveri, är alldeles gifvet.

Jag har ock sagt, att denna organisation skall blifva dyrbar.

Jag menar härmed icke dyrbar i aflöningshänseende. Genom inskränkningen
af tjensternas antal hafva, trots vidtagna löneförbättringar,
kostnaderna icke blifvit högre. På papperet komma således
ej några kostnader i följd af den nya organisationen att synas. Men
om den har till följd, såsom enligt min uppfattning kommer att ske,
att verket blir mindre väl skött — om ock icke på alla punkter,
dock i det stora hela — då betyder det någonting. Ty om en afdelningsföreståndare,
som skall svara för en budget på 1 å 2 millioner
kronor, af någon anledning slappas i sitt intresse; om hans
initiativförmåga minskas; om han slår sig till ro som en lugn och
fredlig tjensteman, som icke spjernar emot udden, utan sköter sin
befattning formelt rigtigt, så att han ej får någon anmärkning, och
icke tänker så noga på detaljerna — då kan han lätt, såsom herrarne
inse, göra ett misstag, som kostar mycket penningar. Men organisationens
förkämpar hafva här den stora fördelen, att dessa extra
utgifter icke synas på papperet, utan gå in i det stora hela, så att
endast den, som är inne i detaljerna, kan bedöma det.

Jag sade, att det kunde inträffa, att dessa afdelningsföreståndare
skulle kunna få mindre intresse för sin tjenst. Det står nemligen
i instruktionen, att distriktschefen skall i första hand vara ansvarig
för ekonomien inom distriktet. Han skall sålunda bära ansvaret för
ekonomien ej blott inom sin egen afdelning, utan äfven inom de
öfrig» afdelningarna. Men afdelningsföreståndarne skola också bära
ansvaret för ekonomien hvar och en inom sin afdelning. Det blir
sålunda två, som skola vara med om detta ansvar. Men, mine
herrar, om man delar ansvaret på flera, så vet man ej, hvilken man
skall hålla sig till, och följden blir den, jag nyss nämnde.

I hvad jag nu anfört ligga för mig de hufvudsaklig» betänkligheterna
mot detta organisationsförslag. Men utskottet har emellertid

N:o 36. 10

Onsdagen den 5 Maj.

Ang., inne- \ afseende härpå yttrat sig med mycket stor försigtighet, såsom jag
reglering för förut påpekat, och man kan derför ej på förhand veta hvad det blir
1''statens ‘jern- a*> utan det beror på Kongl. Maj:t. Det har hela vägen talats i
vägar. så sväfvande ordalag härom, att jernvägsstyrelsen, som i sin motive(Forts.
) ring — hvilket herrarne funnit, om herrarne genomläst styrelsens
yttrande — alldeles bestämdt uttalat sig emot förslaget, dock tror
sig kunna tillstyrka dess antagande, i förhoppning att detta skulle
gifva anledning till en ökad centralisation. Detta visar sålunda,
huru obestämdt förslaget är formuleradt, och att man kan tänka
sig utvecklingen komma att gå i den ena rigtningen lika väl som i
den andra.

Skulle utvecklingen gå i den rigtning, som komité!! tänkt sig
enligt komiténs motivering, hvilken står i bestämd kontrast mot
komiténs förslag till beslut, så får jag säga, att jag skulle anse detta
såsom eu olycka för statens jernvägar, och det är derför, som jag
ansett det vara min skyldighet, såsom den ende på grund af yrket
sakkunnige i denna kammare, att uttala miua betänkligheter mot
förslaget.

Jag yrkade i min motion afslag på Kongl. Maj:ts förslag. Skulle
jag vara följdrigtig, så skulle jag yrka afslag derå äfven nu, men
då jag ej vet, om de betänkligheter, jag uttalat, delas i kammaren,
skall jag för närvarande ej göra något yrkande. Jag har emellertid
ansett mig i allt fall böra taga kammarens tid i anspråk för att
angifva min ställning i frågan. Jag har ansett detta vara min
skyldighet såsom jernvägsman och såsom ledamot af kammaren.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Ehuru den föredragna
punkten afser endast en del af lönestaten, så kan man icke undvika
att i allt fall redan från början komma in på slutfrågan, nemligen
den föreslagna omorganisationen.

Jag har försökt med uppmärksamhet följa den föregående tala.
ren, och det ligger i sakens natur, att det skall vara för oss alla
af mycket stort intresse att få veta, hvad han för sin del har att
anmärka emot den ifrågasatta omorganisationen. Då jag nu försöker
att till bemötande upptaga några åt de anmärkningar, som
han dervid haft att göra, så ber jag att få förutskicka, hvad hvar
och en torde förstå, att jag icke kan göra detta på ett sådant sätt,
som jag skulle vilja, eller med den sakkännedom, som endast står
den till buds, hvilken är fackman. Emellertid och med anledning
deraf att jag varit tvungen att deltaga i detta ärendes behandling
i första hand på riksgäldsafdelningen och derefter inom statsutskottet,
har jag ju också måst söka sätta mig in i de olika detaljer, som
detta förslag innehåller, så godt det varit mig möjligt. Och det
är med anledning häraf, som jag nu ber att få nämna några ord
emot den föregående talaren.

Han erkände till en början, att en större del af de olägenheter,
som förefunnes i komiténs förslag och delvis äfven i Kongl. Maj:ts proposition,
numera vore i utskottets förslag undanröjda, och han uttalade

Onsdagen den 5 Maj. 11

sin störa tillfredsställelse dermed. Redan i detta erkännande torde
udden, som varit rigtad mot sistnämnda förslag, vara afbruten.

Han talade dernäst om konstitutorialen och hade för sin del
några erinringar att göra deremot, men slutligen fann han sig i
allt fall äfven i den delen böra låta de anmärkningar falla, hvilka
han förut ansett sig kunna der vid lag hafva att göra.

Derefter omnämnde den ärade talaren den föreslagna distriktschefens
betydelse och ställning, d. v. s. trafikchefens vid distrikten,
under hvilken chef den administrativa afdelningen och trafikafdelningen
skulle lyda, och han sade, att denna distriktschef icke
skulle kunna uträtta något annat än de nuvarande trafikdirektörerna.
Han förmenade, att, då man nu hade flera trafikdirektörer än de
distriktschefer, som föreslagits, d. v. s. fyra, eftersom distrikten
föreslagits till fyra, man icke hade något att vinna af förändringen,
ty de order, som efter förslaget skulle gå till distriktschefen, ginge
nu till trafikdirektören, och denne kunde i sin ordning utföra dem
lika väl som den föreslagna distriktschefen. I sammanhang härmed
ordade talaren också om distriktsfÖrvaltningen, men för att gifva
mitt anförande eu mera sammandragen form, skall jag för ögonblicket
gå förbi denna och längre fram yttra, hvad jag för min del i afseende
derå vill säga.

Emellertid sade den ärade talaren, att han med afseende å
distriktschefens ställning, för hvilken han för öfrigt icke syntes hafva
stora sympatier, ansåge förslaget vara af en underordnad betydelse
och icke ville fästa något vidare afseende vid denna förändring. De
af mig angifna ordalagen äro kanske ej rigtiga, men innehållet i
hvad han yttrade var, så vidt jag kunde fatta, det jag nämnde.
Hufvudsaken vore enligt hans förmenande, att man genom det nu
föreliggande förslaget till omorganisation trodde sig komma att i
väsentlig mån minska jernvägsstyrelsens arbete. Jag får säga, att
jag tror, att man verkligen gjort detta genom denna föreslagna
decentralisation. Det är ju gammalt och kändt af, snart sagdt, alla,
att jernvägsstyrelsen för närvarande är öfverhopad af göromål, beklagligtvis
till eu del sådana göromål, som lätt kunde utföras af
underordnade, och dessa mindre göromål äro i regel de, som mest
upptaga öfverdirektörernas dyrbara tid. Det kan naturligtvis ej vara
skäl att längre fortsätta med ett sådant system. Det oegentliga,
som påtagligen ligger deri, stiger i eu oroväckande grad, i samma
mån som statens jernvägar utvecklas, då stambanedelar tillkomma
på grund af inköp af enskilda jernvägar, och i ännu större utsträckning
genom statens eget jernvägsbyggande. Och det lider icke tvifvel,
att den väg, man i det sistnämnda afseendet på senare tid i
stor skala slagit in på, kommer att fortsättas åtminstone under den
närmaste framtiden. Är således styrelsen redan för närvarande öfverhopad
med göromål, så är det tydligt, att den skall blifva det ännu
mera hädanefter, och att ett sådant tillvägagångssätt icke kan få
fortfara, utan att förvaltningen af denna dyrbara statsegendom skall
lida ofantligt mycket deraf, lärer vara klart för oss alla.

N:o 36.

Ang. lönereglering
för
personalen vid
statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 36. 12

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. lönereglering
för
personalen vid
statens jernvägar.

(Forts.)

Den föregående talaren upprepade ett uttalande, som lian haft
i sin motion, då han betecknade detta omorganisationsförslag såsom
byråkratiskt. Ja, byråkratiskt — jag har svårt att fatta honom i
detta fall. Mig förefaller det, att den, som vill koncentrera all
magt på några få händer, den sträfvar mera i byråkratiens syfte
än den, som vill fördela magten på flera händer. Nu är ju förhållandet
det, att genom tillkomsten af de föreslagna distriktsförvaltningarna
en hel del göromål skulle öfverflyttas från jernvägsstyrelsen
till dessa distriktsförvaltningar, och beslutanderätt skulle också tillkomma
distriktsförvaltningarna i en mängd fall, der beslutanderätten
nu ligger hos styrelsen ensam. Huru man under sådana förhållanden
kan betrakta detta förslag såsom byråkratiskt, har jag för min del
svårt att fatta.

Han nämnde också, att afdelningsföreståndarne skulle få ett
mindre intresse för sin tjenst, ja, han befarade, att så kunde komma
att inträffa. Härmed äro vi inne på distriktsförvaltningen igen, och
jag får der vid lag för min del säga, att, för så vidt jag förmått
tränga in i förslaget, det synes mig alldeles uppenbart, att i fråga
om distriktsafdelningarna, i spetsen för hvilka skulle stå distriktschefen,
som tillika skulle vara trafikchef, och de två andra afdelningsföreståndarne
vid maskinafdelningen och banafdelningen, det
synes mig alldeles uppenbart, säger jag, att dessa föreståndare skulle
låta sig angeläget vara att hvar i sin stad sköta sin afdelning på
allra bästa sätt, icke minst derför, att det ligger i sakens natur, att
det skall uppstå en täflan emellan dem att hafva skött sin afdelning
på ett fullgodt och tillfredsställande sätt. Och jag skulle vilja
se den distrilctschef och den afdelningsföreståndare, som icke skulle
vilja från första början fatta sin uppgift på det sätt, jag nu antydt.

Jag ber nu att få nämna några ord med afseende på min egen
ställning till det föreliggande förslaget.

Vid behandlingen af detta ärende inom afdelniugen väckte jag
förslag om att gå in i eu detaljgranskning af icke blott den nu
föredragna delen af aflöningsstateu, utan af hela staten, i syfte att
göra nedsättningar i de högre aflöningsbeloppen. Detta mitt förslag
möttes af ett enhälligt motstånd, och såsom skäl derför anfördes,
att det icke funnes någon möjlighet att söka åstadkomma några
väsentliga förändringar i en aflöningsstat, på hvilken nedlagts så
mycket arbete dels af komitén, dels med anledning af erinringar
från jernvägstyrelsen och dels slutligen genom hvad Kongl. Maj:t
ansett sig böra särskildt framhålla. Det påpekades, i hvilket proportionerligt
sammanhang de olika aflöningsbeloppen stode till hvarandra
i den nu föreslagna staten, och att det icke lämpligen eller
rättvisligen kunde göras någon väsentligare förändring derutinnan,
och — sades det mig — om man försöker ett sådant tillvägagångssätt,
så innebär det förslagets fall.

Jag öfvertänkte detta. Jag fann det vara rigtigt, att man
ej kunde göra förändringar här och hvar utan att rubba det sammanhang,
i hvilket de olika aflöningsbeloppen i olika grader stode till

Onsdagen den 5 Maj.

13 N:o SO.

hvarandra, och jag fann tillika, att den proportion emellan beloppen, Ang. inne
som är iakttagen redan i Kongl. Majits förslag, men ännu mera i reglering för
utskottets förslag, vore af den beskaffenhet, att man icke gerna kundeJerngent
emot densamma hafva något af större betydelse att anmärka. vägar.

Utgående härifrån hade jag sedan att öfvertänka, huruvida för- (Focts.)

slagets innebörd i dess helhet vore sådan, att man borde föredraga
ett antagande af förslaget med de brister, som enligt mitt förmenande
förefans i detsamma, framför vidtagandet af förändringar deri,
hvarigenom man riskerade förslagets fall. Af utskottsbetänkande!
se herrarne, att jag för min del föranlåtits sluta mig till dem, som
anse detta förslag innebära så väsentliga fördelar, att man icke enligt
mitt förmenande kan eller bör medverka till dess fall.

Några mindre förändringar i den lönestat, Kongl. Maj:t föreslagit,
ha emellertid af utskottet blifvit gjorda, och jag tror, att
äfven den föregående talaren skall erkänna, att dessa förändringar
varit välbetänkta. Så t. ex. har för trafikinspektörerna borttagits
det ena ålderstillägget och i stället lemnats ett tilläggsarfvode, detta
derför, att man icke vill godkänna principen om införande af tre
ålderstillägg i de högre graderna. Det är således principen, man
håller på; och dessa trafikinspektörer lida ju ej härigenom annan
förlust än den, att de icke för sin pension få tillgodoräkna sig
detta tilläggsarfvode.

Vidare har, med afseende å den oegentlighet, man ansåg ligga
deri, att distriktschefen enligt Kongl. Maj:ts förslag redan från första
början skulle hafva 500 kronor mera i lön och tjenstgöringspenningar
än öfriga afdelningsföreståndare, detta af utskottet blifvit ändradt
derhän, att de till en början i likhet med bandirektörer och maskindirektörer
erhålla 4.500 kronor jemte två ålderstillägg efter fem
och tio år, hvardera å 500 kronor, men så derjemte få ett tilläggsarfvode
som distriktschefer af 500 kronor, som man ansett böra tillkomma
dem i deras egenskap af chefer för distrikten. Och man kan
väl ej säga så mycket om, att de som chefer få något högre aflöning,
men denna höjning har emellertid satts som ett särskildt tilllägg.
Härigenom torde man hafva utjemnat den missproportion,
som — om än icke stor — dock förefans mellan lönebeloppen för
distriktschefer å ena sidan och för öfverdirektörer å den andra.

Längre upp i lönestaten — jag kommer nu från distrikten till
styrelsen — har jag för min del icke haft något att erinra mot
lönebeloppen, förrän jag kommer till öfverdirektörerna. Der har jag
trott — i likhet med reservanten inom komitén, herr Anders Persson
i Mörarp — att man kunde sätta öfverdirektörernas aflöning
till 6,400 kronor med ett ålderstilläg på 600 kronor, således efter
fem år summa 7,000 kronor. Här är, som herrarne se, nu föreslaget
6,400 kronor med tvenne ålderstillägg å hvartdera 500 kronor efter
fem och tio år, således summa 7,400 kronor. Skilnaden är alltså
icke större än 400 kronor efter tio år mellan hvad jag ansett lämpligast
och hvad här föreslås. Men man skulle kunna säga, att vid
jemförelse med de tjensteman i andra verk, med hvilka öfverdirek -

N:o 36. 14

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. Vane- törerna närmast kunna jemforas, nemligen byråcheferna, det visar
reglering för att förslaget skulle medföra, att öfverdirektörerna få 400 kronor
statens jern- mera an hkstalda embetsman a andra områden. Häremot kan ju
vägar. emellertid invändas, att öfverdirektörernas tjenstgöring är af sådan
(Forte.) beskaffenhet, att den motiverar en något högre aflöning; och jag
vill icke helt och hållet bestrida detta, utan tror, att det, under
vissa förhållanden åtminstone, icke saknas |fog för eu sådan invändning.
Jag har derför låtit min anmärkning falla för att få förslaget
så helt som möjligt fram till kamrarne.

Slutligen återstår för mig att nämna något om den reservation,
som af mig samt herrar Carl Persson och Sjö fogats vid utskottets
betänkande i fråga om löneförmånerna för generaldirektören. Yi ha
nemligen ansett beloppet 12,000 kronor vara något för högt. Somliga
generaldirektörer ha till och med ännu mindre än 10,000 kronor,
men ingen har mera; och då har man svårt att förstå, hvarför generaldirektören
i jernvägsstyrelsen skall ha 12,000 kronor, under det
de andra i regel icke ha öfver 10,000 kronor. Man säger, att han
borde ha det, derför att han mister sin bostad, likasom man också
sagt, att öfverdirektörerna fått jemförelsevis mindre aflöning, än de
bort ha, derför att äfven de genom detta förslag mist sin bostad.
Förhållandet är nemligen, som herrarne alla veta, att enligt förslaget
ingen af tjenstemännen i jernvägsstyrelsen skulle få vare sig bostad
eller hyresbidrag. Dervid ber jag emellertid att få fästa uppmärksamheten
på huru öfverdirektörerna och generaldirektören bekommit sin
rätt till bostäder i statens hus; det har nemligen skett på sådant
sätt, att man ej får betrakta denna fördel såsom en i vanlig ordning
tillkommen aflöningsförmån. Första gången, denna förmån tillerkändes
förenämde liksom åtskilliga andra tjensteman inom jernvägsstyrelsen,
beslöts detta af Kongl. Maj:t på förslag af jernvägsstyrelsen
sjelf. Riksdagen har aldrig blifvit hörd derom eller varit med
om det beslutet. Af denna anledning torde man icke få räkna så
mycket på denna förmån, såsom varande af sådan art, att den fortfarande
borde bibehållas och af Riksdagen godkännas.

Jag vill till sist blott säga det, att jag icke tror, att det förslag,
som i reservationen här framlagts, om nedsättning af generaldirektörens
aflöning från 12,000 till 10,000 kronor, kan i någon mån
inverka på förslagets antagande eller icke antagande. Jag har väl
under hand hört nämnas — men kan för min del icke vara af den
meningen — att den minsta ändring, som här i kammaren vidtages
i lönestaten och icke godkännes af medkammaren, skulle vålla förslagets
fall, i följd deraf nemligen, att dessa aflöningar icke utgå
direkt ur statskassan, utan af jernvägstrafikmedlen, och att derför, i
händelse af olika beslut i aflöningsfrågau, man ej skulle kunna afgöra
densamma genom gemensam votering. För min del kan jag
icke alls förstå detta resonnement, ty — statsmedel som statsmedel,
hvilka inverka på statsregleringen; och jag undrar, om icke åtminstone
flertalet af Riksdagens ledamöter härvidlag delar min uppfattning.

Onsdagen den 5 Maj.

15 N:o 36.

Således, om man för öfrigt anser, att 10,000 kronor kan vara Ang. löneen
tillräcklig aflöning för generaldirektören — ock hvilken aflöning re9lenn9 f°r
vi reservanter velat fördela i lön å 7,000 kronor och tjenstgörings-P^°e^
penningar å 3,000 kronor — så föreligger enligt mitt förmenande icke vägar.
något skäl att befara, att förslaget, derest en sådan ändring deri göres, (Forts.)
skulle derigenom blifva oantagligt, eller att förslaget skulle komma
att falla derigenom, att Första Kammaren godkänner utskottets
förslag. Jag säger, att jag tror icke alls på sådant; och det skulle
glädja mig mycket, om någon följande talare, särskildt herr Hedin
från Stockholm, ville yttra sig i detta afseende, så att vi kunde
få höra, hvilken hans mening vore derutinnan.

Jag fruktar, att jag redan upptagit kerrarnes tid allt för länge.

Emellertid framgår af hvad jag sagt, att jag fått låta mig nöjas
med lönestaten sådan den i öfrigt här föreligger, derför att jag icke
sett någon möjlighet att få igenom de ändringar, jag skulle hafva
önskat, och som ju skulle hafva gått i rigtning att något nedsätta
de högre lönebeloppen. Hvad deremot aflöningen till jernvägsbetjente
beträffar, tror jag, att man får låta sig nöjas med hvad utskottet
föreslagit.

Kongl. Maj:t har gjort eu väsentlig förbättring i komiténs förslag,
i det Kongl. Maj:t tillerkänt dem fri vedbrand, och utskottet
har ytterligare förbättrat deras ställning genom att uti Kongl. Maj:ts
förslag vidtaga den ändringen, att hyresbidraget höjts från 15 till
20 procent på de ställen, der Kongl. Maj:t föreslagit endast 15
procent. Det ursprungliga förslaget af komitén, som af Kongl.

Maj:t accepterats, innehöll den bestämmelsen, att 20 procent kyresersättning
endast skulle tillkomma dem, som bodde på de dyraste
platserna, Stockholm, Götetorg och Östersund, under det utskottet
åter hemställer, att hyresersättningen måtte bestämmas till 20 procent
för alla, som skulle erhålla hyresersättning. Genom dessa båda åtgärder,
beviljande af fri vedbrand och hyresersättningens höjande från
15 till 20 procent, har en väsentlig förbättring uti aflöningsförmånernu
för betjenteklassen vid statens jernvägar blifvit genomförd.

Jag tror således, att från hvilken synpunkt man än vill skärskåda
detta förslag, vare sig uppifrån eller nedifrån, måste man dock,
om än mot detta förslag som mot hvarje annat anmärkningar kunna
göras, medgifva, att förslaget i sin helhet är godt och innebär större
fördelar, än det innebär olägenheter — den uppfattningen har åtminstone
jag fått vid mitt deltagande i frågans behandling inom
utskottet —■ och det är derför, herr talman, som jag nu ber att få
yrka bifall till den föredragna punkten med den ändring beträffande
generaldirektörens aflöning, som jag nyss framhållit.

Herr A. Hedin: Jag skall anhålla, att kammaren täcktes afstå
den föredragna punkten. Då jag sannolikt icke blir i stånd att
öfvervara fortsättningen af förhandlingarna om detta betänkande,
anhåller jag att få tillägga, att jag uti detta nu framstälda afslags -

N;o 36. 16

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. löne- yrkande inbegriper en önskan, att kela det föreliggande förslaget
reglering för måtte af Riksdagen blifva förkastadt. Jag skulle betrakta det som
^statens "jern- en °lycka) om detta förslag blefve antaget, och jag är alldeles viss
vägar. om att åtminstone icke många år skulle gå till ända, innan de,
(Ports.) som nu förorda detsamma, skulle få se den profetian fullbordad.

Här är framlagdt ett förslag, som går ut på att förbättra löneförhållandena
för dem, som redan befinna sig uti en god ställning,
att öka namnsysslornas antal, men att deremot lemna de underordnade,
på hvilka den största arbetsbördan ligger, väsentligen i samma
ställning som hittills eller till och med förminska de ekonomiska
fördelar, som hittills varit dem beviljade.

De underordnade skarorna vid jernvägarne hafva länge väntat
och hoppats på en förbättring, sträfvat och svultit. En lönereglering,
nu antagen af Kongl. Maj:t och Riksdagen, afser naturligtvis att
vara hvad man kallar definitiv, d. v. s. man afser med den, att den
skall gälla för en temligen lång framtid. Med ett antagande af detta
förslag har man således stängt till dörren för deras förhoppningar,
som väntat på en någorlunda allvarlig förbättring af sitt nuvarande
läge. Jag kan intyga, att denna utsigt för många, många af dem
varit en missräkning, sådan, att den ger sig luft i uttryck af ren förtviflan.
Det är alldeles gifvet, att, i fall detta förslag nu antages i
stället för ett uppskof för åstadkommande af en närmare utredning,
lönerörelsen dermed icke kommer att afslutas. Frågan kommer att behandlas
från nya synpunkter, och anfalls-punkterna blifva äfven andra.
Jag gratulerar verkligen åtskilliga af dem, som haft del i detta förslag
och ifrat för detsamma, när de underordnades kritik af svenska jernvägsförvaltningens
åtgärder kommer i dagen. Men naturligtvis kali
man som hittills slå döförat till för allt detta — till en tid. Då
kommer — också naturligtvis — lönerörelsen in på nya vägar, hittills
i detta land icke beträdda. Jag skulle helst se, att man icke
behöfde beträda de vägarne, men jag förutser, att de kunna komma
att beträdas, när intet annat hjelper, och säkert är, att det då icke
går an att ställa sig likgiltig mot billiga anspråk. Det är nu sju
veckor sedan i ett annat land 48 timmar voro tillräckliga för att
lösa en sådan fråga om aflöningen för personalen vid ett jernvägsbolag.
48 timmar räckte till, derför att den allmänna opinionen
kom de strejkande till hjelp, då under den tiden alla det allmänna
dagliga lifvets funktioner suspenderats, och att uthärda detta under
två gånger 24 timmar var för mycket för allmänheten.

Jag upprepar, herr talman, att jag anhåller om afslag å den
föredragna punkten.

Herrar John Olsson och Bränning förenade sig med herr Hedin.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Jag är talaren på blekingebänken synnerligen tacksam för
det försvar, som han redan har lemnat det kongl. förslaget, och för

Onsdagen den 5 Maj.

17 N:o 36.

den välvilja mot förslaget, hvarom hela hans anförande bar vittne. Ang. löneDet
är ju endast uti en punkt, som lian och jag skilja oss åt, nem~ ^^wdeJZd.
ligen i fråga om generaldirektörens aflöning, och jag kan då genast statens jern.
upptaga denna punkt. vägar.

Generaldirektörens aflöning är för närvarande 10,000 kronor, (Porta.)
men han har derjemte bostad och vedbrand. Talaren säde, att de
sistnämda förmånerna icke vore af Riksdagen bestämda. Jag medger
detta; de äro icke af Riksdagen bestämda, men de hafva tillkommit
på grund af en Riksdagens skrifvelse af år 1877, hvarigenom Riksdagen
öfverlemnade åt Kongl. Maj:t att härom bestämma. Nu har
emellertid generaldirektören dessa förmåner. Förmånen af fri bostad
torde omöjligen kunna uppskattas till mindre än 20 procent af lönen eller
2,000 kronor. Räknar man med äfven den fria vedbrand, som generaldirektören
för närvarande åtnjuter, så kommer man till ett högre
belopp än 2,000 kronor, och man kommer då till det resultat, att
generaldirektören för närvarande åtnjuter eu inkomst af öfver 12,000
kronor. Jag hemställer till kammaren, om det finnes skäl — det
gäller visserligen icke den nuvarande generaldirektören, utan blott
hans efterträdare — att nedsätta beloppet, och om detta embete är
sådant, att man skäligen kan göra det. Det är ju så, som jernvägskomitén
sagt och Kongl. Maj:t ytterligare framhållit, att jernvägsstyrelsen
är vår obestridligen största statsindustriella inrättning.

Chefen i detta verk är chef för eu förvaltning, hvars rätta skötande
på det mägtigaste ingriper i hela vårt ekonomiska lif. Det synes
då vara angeläget, att, om man möjligen af en eller annan anledning
vill välja innehafvaren af denna befattning från en annan krets
än statstjenstemännens, om man t. ex. vill vända sig till något stort
enskildt jernvägsföretag eller till någon stor industriel inrättning
för att der finna eu lämplig chef för detta verk, man då skall kunna
erbjuda honom aflöningsvilkor, som tillnärmelsevis svara emot dem,
som eu person, med de qvalifikationer, som måste ställas pa den,
som skall innehafva en dylik chefsplats, redan har inom den enskilda
verksamhet, som han skall lemna, och det är kammarens ledamöter
väl bekant, att sådana personer inom de enskilda industrierna uppbära
löneinkomster, vida öfverstigande äfven det belopp, som Kongl.

Maj:t och statsverkets pluralitet nu ansett vara det rätta.

Att ett sådant lönebelopp, 12,000 kronor, är, om också ganska
högt, dock icke för högt tilltaget, tyckes Riksdagen sjelf hafva erkänt
i fråga om sina egna befattningar. Deputerade i riksbanken uppbära
nemligen, förutom det vanliga fullmägtigearfvodet af 4,000 kr., 8,000
kr. för sina göromål som deputerade, eller summa 12,000 kr., således
just det belopp, som Kongl. Maj:t bar föreslagit för generaldirektören
i jernvägsstyrelsen. Mig synes, jag upprepar det, att man
icke kan begära att få eu lämplig chef för detta verk, med mindre
man bestämmer lönen så högt, som Kongl. Maj:t föreslagit, och vidare,
att det icke finnes skäl att sätta lönen för generaldirektören
till lägre belopp, än han faktiskt för närvarande åtnjuter. Jag beAndra
Kammarens Prof. 1897. N:o 716. 2

N:o 36. 18

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- höfver val icke erinra kammarens ledamöter, att det icke är ifrågaTer
sonalen vid sa^’ han hädanefter skulle åtnjuta fri bostad och vedbrand.

Pstatens ”^rn- Jag hoppas, att kammaren äfven i denna fråga måtte biträda,

vägar. hvad Kongl. Maj:t föreslagit och statsutskottets pluralitet godkänt.

(Forts.) Jag vänder mig nu till den förste talaren, talaren på göteborgs bänken.

Det är ju ganska naturligt, att en duglig afdelningsföreståndare,
som, fastän han insett de brister, hvarmed vår jernvägsadministration
i vissa delar är behäftad, likväl finner, att det sätt,
hvarpå han och de med honom samarbetande kunna sköta ärendena,
gjort, att dessa brister icke blifvit så känbara — att, säger jag, eu
sådan afdelningsföreståndare med en viss farhåga, en viss tvekan
betraktar det sätt, som Kongl. Maj:t nu föreslagit, och anser det
försigtigare att i det stora hela låta det blifva vid det gamla. Det
synes mig af hans anförande i dag, jag vill icke säga, att han i
viss mån intagit eu annan ställning, men att de farhågor mot
Kongl. Maj:ts förslag, hvarom hans motion bar vittne, hafva under
månadernas lopp något minskats. Farhågor qvarstå i allt fall hos
honom, men de betänkligheter, han nu uttalat mot förslaget, hafva
redan i åtskilliga afseenden bemötts af talaren på blekingehäuken.
Det återstår några punkter, hvarom jag skall be att få yttra mig.

I förbigående vill jag fästa mig vid hvad han yttrade derom,
att många hade väntat af jernvägskomitén, att resultatet deraf skulle
blifva ett förslag till att inskränka jernvägsstyrelsens enligt mångas
uppfattning alltför stora befogenhet, och han erinrade derom, att
det hade ju också skett i förslaget, derigenom att eu del ärenden
öfverflyttats från jernvägsstyrelsen till Kongl. Maj:t; men, sade han,
mera kunde icke ske, förrän vi finge ett kommunikationsdepartement.
Ja, det är den gamla drömmen, att ett kommunikationsdepartement
skall på ett så märkligt sätt kunna uträtta allt. Ingen
kan lifligare än jag, på grund af den plats, jag nu innnehar, erkänna
behofvet af ett kommunikationsdepartement i det syfte, att både,
som talaren erinrade, mera sakkunskap derigenom måtte, såsom antagligt
är, inflyttas i Kongl. Maj:ts regering och vidare civildepartementets
nu alltför stränga arbetsbörda minskas. * Men det är en
sak. Deremot tror jag icke, att det kan hafva den verkan, man
antager, att nemligen chefen skulle få ensam afgöra en del ärenden.
Derför skulle fordras en genomgripande förändring i hela statsförvaltningen
i den rigtningen, att här infördes ministerialstvrelse. Och
i denna kammare lära väl åsigterna vara temligen på det klara
derom, att den allmänna stämningen i svenska Riksdagen icke ligger
derför. Således tror jag icke, att derifrån är att vänta någon hjelp.

Talaren begagnade äfven nu samma uttryck som i motionen
.såsom anmärkning mot förslaget, nemligen att det vore »byråkratiskt».
»Byråkratiskt» är ett slagord, som här har begagnats såsom
anledning till att skrämma folk från förslaget. Det förundrar mig
nästan, att motionären har velat använda det. Menar man med ett
byråkratiskt förslag, att man vill hafva ordnade former inom en

Onsdagen den 5 Maj.

19 N:o 86.

förvaltning; att man vill få bestämdt, hvilka personer som skola Ang. lönedeltaga
i ärendenas afgörande; att man vill bestämdt hafva trygghet reglering för
för, att de beslut, som fattas, affattas till ett protokoll, huru enkelt P^tvns
detta än må vara; att man vill låta i en instruktion de olika tjenste- vägar.
männens åligganden blifva bestämda, så att icke detta öfverlemnas (Forts.)
åt en styrelse eller chef att ordna efter omständigheterna — ja, då
är Kongl. Maj:ts förslag — det gäller ju närmast instruktionen —
byråkratiskt; men, efter hvad jag tror, byråkratiskt just i den rigtning,
Riksdagens revisorer och sedan Riksdagen sjelf i skrifvelse af 1892
framhållit såsom önskvärd. Det är för öfrigt icke så farligt med
dessa former, blott man ordnar sakerna praktiskt både med afseende
på protokoll och förhandlingar. Derom kan jag vittna på grund af
den erfarenhet, jag har från ett annat större kommunikationsverk,
som jag tillhört några år och der detta var ordnadt före mitt inträde,
så att berömmet tillkommer en annan; der är i fråga om
såväl protokollsföring som förhandlingsformer i allmänhet allt ordnadt
på ett praktiskt och enkelt sätt. Då jag är inne på erfarenheten
från mitt chefskap för postverket, begagnar jag tillfället vitsorda,
att fördelarna befunnits stora så för styrelsen som för hela verket
af den decentralisation, som der för några år sedan infördes.

Men i ett annat hänseende är detta förslag icke alls byråkratiskt.
Statsutskottet sjelft erinrar om, att förslaget lemnar de respektive
afdelningsföreståndarne den nödiga friheten i dem tillhörande
fackfrågor. Det'' är icke, som det sagts i motionen, så, att man
skulle vända sig till distriktsförvaltningen angående tariff-frågor och
dylikt. Det är så, att öfverdirektörerna endast i fråga om direkta
order hafva att ställa dem till distriktsförvaltningen, men i tekniska
frågor och dylikt skulle alla meddelanden hädanefter som nu gå
direkt mellan öfverdirektören och afdelningsföreståndarne. Det bör
således här icke kunna blifva något sådant mångskrifveri, som man
befarat, om allt blir på förståndigt sätt ordnadt.

I detta sammanhang, då jag talar om motionärens åsigter, ber
jag att få upptaga en sak, hvarom han visserligen icke nu nämnde,
men som i allt fall förut anförts som ett kraftigt skäl mot Kongl.

Maj:ts förslag om decentralisation i vissa afseenden. Det är utlandets
exempel. Det framhölls i motionen, och sedan har jag i tidningsartiklar
sett det göras gällande med ytterlig styrka, att Preussen
har öfvergifvit decentralisationen och gått in på centralisation. År
det då, har man frågat, rätta tiden för oss i Sverige att just då
slå oss på decentralisation? Derpå vill jag svara några ord.

För det första är det icke absolut gifvet, att man skulle följa
exemplet från Preussen. Man kunde tänka, att förhållandena i Sverige
vore i visst afseende annorlunda och kunde föranleda till att
vi gingo en egen väg. Men för öfrigt bestrider jag på det bestämdaste,
att man i Preussen öfvergifvit decentralisationen. Om herrarne
behaga erinra sig, var jernvägsförvaltningen ordnad i Preussen före
år 1894, då deri nya ordningen antogs, på det sätt, att det der fans

Kso Sfi. 20

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. löne- fyra instanser: först konungen, vidare ministeriet för allmänna arreglering
för lJeten — och val att märka är, att dess funktioner enligt min
PtZ™“ ''jern- uppfattning motsvara fullkomligt eller i det närmaste vår kongl.
vägar- svenska jernvägsstyrelse med de funktioner, den i likhet med öfriga
(Forts.) moderna embetsverk har. Det fans såsom tredje instans direktionerna
till ett antal af 11 och slutligen såsom fjerde de s. k.
Betriebsämter'' till ett antal af något öfver 70. Hvari består nu förändringen?
Deri, att dessa två lägsta instanser, direktionerna och
Betriebsämter, hafva förenats; de senare hafva slagits i hop till
direktioner. I stället för 11 har det nu blifvit 20. Man har sålunda
nu i Preussen konungen, vidare ministeriet för allmänna arbeten,
motsvarande jernvägsstyrelsen, och sedan de 20 direktionerna.
År icke detta en decentralisation fortfarande, må man väl fråga?
Och dessa direktioner ökas. Jag hade tillfälle för några dagar sedan
att sammanträffa med Preussens kommunikationsminister, och han
meddelade mig, att i dessa dagar, då han lyckats genomdrifva ett
jernvägsinköp i Hessen och norra Baden, inrättats en ny direktion
i Mainz, den 21:sta direktionen. Således, från Preussen tror jag
icke man kan hemta något skäl mot den föreslagna s. k. decentralisationen.

Jag ber ytterligare att få yttra några ord med afseende på behofvet
af vissa förändringar inom vår jernvägsadministration.

Under de 25 år, som, såsom kammaren vet, hafva förflutit, sedan
organisationen ordnades så, som den nu är, har vårt jernvägsnät och
vår jernvägsförvaltning ofantligt mycket utvecklats. Jernvägsnätet
har utvidgats från 1,000 kilometer till att utgöra vid slutet af år
1895, innan Vestkustbanan inköptes, 3,300 kilometer. Inkomsterna
hafva vuxit från 9,200,000 kronor till 27,000,000 kronor och utgifterna
från 4,700.000 kronor till 17,700,000 kronor. Det är väl
således alldeles tydligt, synes mig, att den organisationsform, som,
när vår jernvägsstyrelse hade så pass blygsam omfattning, var väl
afpassad, icke nu är fullt lämplig för en förvaltning, hvilken är den
största i landet, utan att ändringar i vissa afseenden beböfvas. I
hvilka afseenden har då Kongl. Maj:t funnit ändring behöflig? Ett
hufvudfel inom jernvägsförvaltningen synes mig vara, hvad som redan
framhållits, nemligen bristen på sammanhållning mellan de tre
stora afdelningarna, nemligen trafik-, ban- och maskinafdelningen
samt i följd deraf ock bristen på initiativ i vissa fall. Anledningen
dertill är den, att med den ständigt växande mångfalden af ärenden
inom jernvägsstyrelsen, få våra öfverdirektörer, huru framstående och arbetsamma
de än må vara, så tillräckligt att göra, om de skola ordentligt
sköta sina egna ärenden, att de icke kunna följa med ärendena
på de andra afdelningarna. Och då de flesta ärenden skola
upp till jernvägsstyrelsen, blir det ock för hvarje chef för statens
jernvägar mer och mer omöjligt att kunna följa med, att behålla
öfversigt öfver och samband mellan det hela. Följden deraf har
blifvit en ständigt växande tendens hos afdelningarna att blifva

Onsdagen den 5 Maj.

21 N:o 36.

skilda embetsverk, der afdelningscheferna blifva chefer och icke sous- Ang. lönechefer,
med olika förvaltningsnormer, olika befordringsgrundsatser, r^j^9eJ^d
Och samma förhållande möter på linierim. Afdelningsföreståndarne
der äro — det har ju erkänts i motionen — temligen oberoende vägar.

utaf hvarandra, ty såsom det för närvande är ordnadt, har denna (Forts.)

intendentsinstitution mera karakteren af ett ålderstillägg på 500
kronor än ett verkligt chefskap. Detta återigen har verkat på personalen,
så att den betraktat de olika afdelningarnas personal såsom
tillhörande olika verk utan befordran från det ena till det andra
och, hvad vigtigare är, utan egentlig skyldighet eller känsla af
skyldighet att tjenstgöra på de andra afdelningarna. Det har blifva
en arbetsfördelning, drifven till det yttersta, som har sitt berättigande
på stora stationer, men är ekonomiskt oförmånlig på de små.

Nu sade den ärade talaren på göteborgsbänken, att man kunde
hjelpa detta utan att behöfva någon sådan apparat som föreslagits Riksdagen
att anordna. Allt detta skulle kunna ordnas, menar han, genom eu
instruktionsändring, som till en del till och med jernvägsstyrelsen sjelf
kan göra genom den befogenhet, den enligt nuvarande instruktion har att
utskifta arbetet. Nej, efter min uppfattning går det icke. Först och
främst ligger ett bevis deremot deri, att det icke har skett. Det torde
vara nödigt, att det gifves en impuls från annat håll. Men efter min
uppfattning lian det icke ske, ty derför fordras ej blott instruktionsändringar,
utan vissa mera genomgripande förändringar inom distriktsförvaltningen.
För att i öfverstyrelsen skall kunna blifva mer sammanhållning,
är det ju nödvändigt, att afdelningsföreståndarnes arbetsbörda
minskas och att en del göromål flyttas till distrikten.

Men då är det ock nödvändigt att tillse, att icke i distrikten på
linien uppstå samma fel, anledning till precis samma klagan, som
föranledt den ändring, som vidtages beträffande jernvägsstyrelsen,
d. v. s. man måste sörja för, att på distrikten det ock finnes sammanhållning
mellan de olika afdelningarna. För att det skall finnas
sammanhållning mellan afdelningarna, skall åter der finnas någon,
som i viss mån utöfvar chefskap. Detta är förslagets innebörd, att
det förenar för vigtiga gemensamma angelägenheter de tre afdelningsföreståndarne
och åt en af dem inrymmer chefskap.

I detta sammanhang ber jag att få vidröra en annan sak. Jag
vänder mig härvid icke till talaren på göteborgsbänken, ty han har
icke med ett enda ord vare sig i motionen eller i dag gjort någon
antydan derom. Men jag tror i allt fall. att eu stor del af det
motstånd, som ifrån delar utaf jernvägsförvaltningen sports mot
förslaget, är just derpå beroende: jag syftar härvid på frågan om
valet af den afdelningsföreståndare, som skulle utöfva chefskap. Enligt
Kongl. Maj:ts förslag skulle chefskapet öfverlemnas åt trafikafdelningen.
För mig synes detta vara uppenbarligen det rätta. Ty,
mina herrar, hvad är ändamålet med jernvägarne? Jo, det är ju
trafiken, att framföra gods och personer. De båda andra afdelningarna
äro medel, medel, som ju äro oundgängliga för det hela, för

N:o 36. 22

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- att ändamålet skall vinnas — men dock endast medel. Då synes

P?rlZaLfZdtei vara att f Pass mycken ledning, som man enligt

statens jern- ''orfJaget vill lemna en af afdelningsföreståndarne, bör tillkomma
vägar. målsmannen för den afdelning, som bär med sjelfva hufvudändamålet
(Ports.) att gorå. Det är detsamma, som man gör inom den enskilda jernvägsindustrien,
det är detsamma, som man gör i Finland. Jag fick
för några dagar sedan kännedom om en instruktion för en ny komité,
som der tillsatts för omorganisation af jernvägsstyrelsen, och
i denna instruktion för komitén säges, att i distrikten skall sitta en
intendent, som skall vara i trafiken kunnig, och för hvilken ett
hufvudsakligt syftemål skall vara att sammanhålla de olika afdelningarna.
Denna uppfattning har vidare af utskottet enhälligt godkänts.

Nu erkänner ju talaren på göteborgsbänken med mig, att det
är brist på sammanhållning och för stor arbetsbörda inom jernvägsstyrelsen.
Men lian har i sin motion sökt botemedlet deri, att han
ville behålla organisationen på linien ungefär som den nu är, men
inrätta nya tjenster inom centralstyrelsen för att lindra arbetet för
afdelningsföreståndarne. Kongl. Maj:ts förslag går i en helt annan
rigtning. Det skapar icke nya tjenster. Ty till och med dessa
byråsekreteraretjenster på distrikten äro en sammansmältning af två
tjenster, en ordinarie och det juridiska ombudet. Men genom att
bättre ordna åliggandena och få en sammanhållande kraft inom distrikten
afhjelpas bristerna. Hvad Kongl. Maj:t — jag upprepar
det — föreslagit i dessa delar, går ut på att få en enhetlig centralstyrelse,
der afdelningscheferna, befriade från den massa göromål af

mindre vigt, de nu hafva, kunna fullt egna sig åt att föra verket

framåt, kunna hafva tid att, hvad som väl bör vara hufvudsyftet

för eu sådan styrelse, taga initiativ i de stora frågor, som alltid

inom ett kommunikationsverk skola uppstå. Det är det ena. Det
andra är att på distrikten ordna ärendenas handläggning, så att
man äfven der vinner samma mål, man i styrelsen velat vinna, d. v. s.
sammanhållning mellan de olika afdelningarna. Vill Andra Kammaren
lika med Kongl. Maj:t anse, att dessa mål äro af vigt. svnes
det, som om den icke bör tveka att bifalla detta förslag.

Jag har ändtligen att yttra några ord med anledning af anfö randet

af talaren pa stockholmsbänken, då han yrkade rent afslag
på Kongl. Majrts proposition. Skälen för detta hans yrkande berörde
väl egentligen en följande punkt, och lian anförde sjelf skälet,
hvarför han nu tog upp dem och icke vid denna senare punkt.

Det kommer möjligen att från annat håll framställas anmärkningar

i likartadt syfte, och jag får tillfälle att då svara derpå. Jag vill
endast gent emot hvad han yttrade, då han sade, att Kongl. Majrts
förslag gick ut på att öka de högre tjensternas antal, men lemna
de underordnade utan afseende, ja, lemna deras platser försämrade,
och att derför hela förslaget vore en olycka, erinra honom om, att
det är icke så, att förslaget lemnar de underordnade tjensterna för -

23 N:o 36.

Onsdagen den SjMaj.

sämrade. Hvarken komitén eller Kongl. Maj: t har, såsom han ytt- Ang. inne
rade, slagit döförat till för de framställningar, som från _ betjenteklassen
gjorts. Det bär kommit en hel mängd framställningar, be- statens jernroende
derpå, att, när Kongl. Maj:t tillsatte komitén för jernvägs- vägar.
administrationens ombildning, det blef en allmän föreställning hos (Forts.)
jernvägspersonalen, att ändamalet vore en förbättring af deras löner,
då i stället det mandat, vi komiterade erhöllo, gick, såsom herrarue
behagade erinra sig, ut derpå, att vi skulle tillse, om icke besparingar
inom jernvägsadministrationen kunde införas i syfte att erhålla
bättre ekonomiska resultat. Dessa framställningar underkastades
emellertid den noggrannaste granskning, och redan inom komitén
hade, på sätt motionären från Göteborg i sin motion erinrat, föreslagits
förbättringar i några fall. Och i Kongl. Maj:ts förslag ställer
sig ju jernvägsbejentes ställning helt annorlunda, derigenom att
Kongl. Maj:t behållit oförändrad eller i det väsentliga oförändrad
förmånen af fri bostad, derigenom att vidare Kongl. Maj:t återinfört
rättigheten till fri vedbrand och derjemte äfven i en del mindre
saker föreslagit ändringar.

Men, för att nu yttra mig generel om dessa petitioner och
begäranden om förhöjningar, det var ju sa, att vi komiterade hade
och sedan Kongl. Maj:t har haft att jemföra personalens ställning
med förhållandena inom jordbruket, inom den enskilda industrien
och vid de enskilda jernvägarne. Då kom man till den uppfattning
— hvad särskilt de enskilda jernvägarne beträffar, torde detta till
full evidens bestyrkas genom den tabell, som nyss utdelats att
betjente vid statens jernvägar enligt förslaget icke skulle få det
sämre stäldt än vid de enskilda banorna. De hafva det redan nu i
åtskilliga delar, såsom af denna tabell synes, väsentligen bättre. Om
man nu bifölle dessa anspråk, sådana de framkommit i petitionerna
och framförts i motionen af talaren på stockholmsbänken, så vill
jag — oafsedt den omständigheten, ehuru äfven den är ganska vigtig,
att det skulle medföra, enligt eu uträkning som jag här har,
en höjning af jernvägsbudgeten med en summa af 535,000 kronor,
om dessa framställningar helt och hållet skulle bifallas öfverlemna
till kammaren att bedöma, hvilken inverkan, eu sådan förhöjning
skulle hafva på hela den enskilda jernvägsindustrien. De
enskilda jernvägarne äro i längd nära dubbelt sa omfattande som
statens jernvägar. Det blefve förmodligen samma eller delvis samma
förhöjning der. Jag tror, att det vore ett ganska farligt steg att
gå så långt.

Jag vill tillägga, att för öfrigt dessa petitioner till stor del
synas hafva tillkommit under intrycket utaf jernvägskomiténs förslag
och utan kännedom om de väsentliga ändringar i förslaget, som
vidtagits af Kongl. Maj:t. Vi hafva derom, synes det mig, det tydligaste
vittnesbörd i två skrifter, dem jag i går faun på min plats,
och som förmodligen lemnats till samtliga herrar ledamöter af kammaren
och i hvilka rigtas eu varm hemställan till Riksdagens leda -

!f:o 36. 24

Onsdageu den 5 Maj.

Ang.''inne- möter attt bifalla de anspråk, som der äro uttalade. Ser man då

är frå£a om. så är det fri bostad och andra sådana
statens jern- förmåner för dessa klasser, som undertecknat skrifvelserna i fråga —
lagar. förmaner, som komiterade hade uteslutit, men Kongl. Maj:t har upp—

(Forts.) tagit. Det torde vara förhållandet med eu hel del af dessa peti tioner,

att de grunda sig derpå, att man icke tagit tillräcklig kännedom
om Kongl. Majrts förslag.

Jag har kanske allt för länge upptagit kammarens tid. Jag
vill blott till sist framhålla, att vid ett så stort organisationsförslag
som detta det är omöjligt, att det icke skulle finnas en och annan
sak, som man ville hafva annorlunda, en och annan lönebestämmelse,
den man önskade få bättre afvägd. Men vill man sjelfva saken —
och mig synes den innebära något önskvärdt och medföra en verklig
förbättring — måste man äfven, hvilket talaren på blekingebänken
i viss mån erkänt, taga med ett och annat, som någon
kunde önska annorlunda. Tv det går ju icke an, synes det mig,
att förkasta ett organisationsförslag, om man finner det godt i det
stora hela, derför att en eller annan detalj icke förefaller tillfredsställande.
Det är derför jag vågar hemställa till kammaren, hvad
särskild! denna punkt angår, att kammaren måtte bifalla densamma.

Herr Kihlberg: I olikhet med den ärade talaren på stockholmsbänken,
som yttrade, att det vore en olycka, om Riksdagen
skulle godkänna föreliggande förslag, vill jag uttala som min mening,
att jag anser föreliggande förslag innebära så mycket godt,
att jag anser det vara beklagligt, om Riksdagen icke nu antager
detsamma.

Länge har Riksdagen uttalat sitt missnöje öfver det nuvarande
tillståndet vid organisationen af jernvägsförvaltningen. Kan man
väl anse det tillbörligt, att det skall fortgå som nu och att jernvägsstyrelsen
nästan egenmägtigt handhar denna stora, i så mycket
ingripande förvaltning? Genom nu föreliggande förslag är det också
meningen att åt Riksdagen återvinna någon rätt att bestämma om
denna förvaltnings organisation och särskilt dess lönestat. Hittills
har jernvägsstyrelsen sjelf uppgjort förslag till lönestater och till instruktioner.
Visserligen skola dessa kontrolleras af Kongl. Maj:t.
Men denna kontroll har med tanke på det ofantliga arbete, som
åligger statsrådet och chefen för civildepartementet, icke kunnat
blifva synnerligen genomgripande, utan man kan i allmänhet säga,
att jernvägsstyrelsen har skött sig hufvudsakligast på egen hand.
Nu föreligger ett förslag, hvarigenom Riksdagen skulle bestämma
antalet löner och äfven lönebeloppen för ett stort antal af dessa
tjensteman. Det antal, hvaröfver Riksdagen hittills har haft bestämmanderätten,
har utgjort endast 13. Genom nu föreliggande förslag
far Riksdagen att bestämma lönestat för en personal af icke mindre
än 212 personer. Detta är ju en ganska betydelsefull förändring,

Onsdagen den 5 Maj.

25 -\:o 36.

och derigenom återvinner Riksdagen en rätt, som jag formodar, att Ang. löneRiksdagen
fortfarande vill bevara åt sig. perloZTe/Zd

Vidare innehåller förslaget, efter mitt förmenande, eu ganska statens jern.
afsevärd förbättring i förvaltningen genom den decentralisation, som vägar.
föreliggande förslag innebär. I olikhet med den förste talaren på (Ports.)
göteborgsbäuken tror jag, att en sådan fördelning af göromålen,
som i förslaget yrkas, hvarigenom en del ärenden skulle handläggas
och afgöras inom distriktsförvaltuingarna, säkerligen skulle för ärendenas
behandling vara till synnerligen stor nytta. Med denna stora
förvaltning är det ju gifvet, att, när allt nu skall behandlas och afgöras
inom styrelsen, denna får handlägga eu hel del små ärenden,
som äro af sådan beskaffenhet, att de kunna och böra bättre afgöras
utaf distriktsförvaltningarna, förutom det, att dessa ärenden afgöras
af tjenstemän, som äro mindre dyra än de, som man behöfver
i jernvägsstyrelsen. Herr Pegelow har nu sagt, att en decentralisation
är behöflig, emedan styrelsens arbetsbörda är för stor, och i så
fall har han ju erkänt, hvad komitén och äfven Kongl. Maj:t påstått.
Men han anser äfven, att en decentralisation kan försiggå,
utan att man inrättar dessa distriktsförvaltningar. Ja väl, en decentralisation
kan visserligen försiggå på det sätt, han föreslagit, men
förhållandena skulle då ej blifva så förmånligt ordnade som genom
dessa särskilda distriktsförvaltningar, ty enligt hans förslag skulle vi
icke få en jernvägsstyrelse, utan fyra, särskilda sådana, som icke
hade någon annan beröringspunkt med hvarandra än den, som skulle
ligga uti den sammanhållning, så stor den nu kan vara, som generaldirektören
inom styrelsen kan åstadkomma. Men inom en så stor
förvaltningsgren bör man väl kunna förstå, att det är omöjligt för en
enda person att kunna öfvervälla, att förvaltningen rätt skötes inom
olika grenar och i olika delar af landet. Om deremot dessa distriktsförvaltningar
komme till stånd, skulle icke allenast eu stor börda
för styrelsen lättas, i det att de lokala ärendena skulle behandlas af
distriktsstyrelserna, utan jag tror äfven, att dessa ärenden då skulle få en
bättre behandling; ty det är ju gifvet, att man bättre kan bedöma sakerna,
om man har dem under ögonen, än om man skall bedöma dem
på afstånd, och dessa distriksförvaltningar böra ju bättre vara i tillfälle
att känna till förhållandena inom den ort, der de verka, än det
kan vara möjligt för styrelsen här i Stockholm att göra. Det vigtigaste
med dessa distriktsförvaltningar är nemligen, att genom dem
möjliggöres ett samarbete mellan de olika grenarne af jernvägsförvaltningen,
då deremot de af herr Pegelow föreslagna tre förvaltningsgrenarne
icke hafva några egentliga beröringspunkter.

Fraktdriften och persontrafiken äro ju ovilkorligen det hufvudsakligaste
af denna stora affär, under det att maskin- och banafdeluingarna
äro åt mera sekundär betydelse. Man måste naturligtvis äfven
egna dessa grenar nödig tillsyn, så att trafikdriften icke hindras
genom att brister förekomma på dessa afdelningar. Men den sammanhållande
kraften har i alla fall den största betydelsen inom denna

N:o 36. 26

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- störa affär. Vi kunna ju af de enskilda jernvägarne lära, att de
Iraonale/vid *°ke ^a^''va delat UPP sin förvaltning uti tre särskilda afdeluingar,
statens''jern- utan äfven hos dem är det chefen för trafikafdelningen, som är chef
vägar. för det hela, hvarigenom just ett godt samarbete åstadkommes.
(Forts.) Det förhåller sig nu så, enligt hvad från flera håll blifvit upp lyst,

att ute på linierna, der eu del af betjeningeu skall tjenstgöra
på de olika afdelningarna, man åtminstone vid de mindre stationerna
icke har full sysselsättning för den derstädes anstälda betjeningeu
på eu viss afdelning, under det att man åtminstone under vissa tider
har för mycket att göra på andra afdelningar. Den nuvarande
organisationen lägger emellertid hinder i vägen för att man skall
kunna använda betjeningen från en afdelning för arbete å en
annan, hvarigenom naturligtvis betydande kostnader tillskyndas statsverket.
Genom ett samarbete i detta fall skulle stora besparingar
kunna vinnas, hvilket äfven komiterade i sitt betänkande påpekat.

Hvad sedan lönestaterna beträffar, vill jag säga det, att utskottet
verkligen sökt att på bästa sätt sammanjemka dessa, så att det
skulle blifva proportion mellan de olika klassernas aflöningsförhållanden.
Att vi äfven, så godt som det varit oss möjligt, sökt att tillmötesgå
jernvägsbetjeningens löneanspråk, har redan af en föregående
talare, ledamot af statsutskottet, påvisats. En ärad talare på
stockholmsbänken har emellertid anfört, att den lägre betjeningen
icke blifvit så ihågkommen af utskottet, som vederbort. Jag vill
likväl säga det, att en grupp af betjente, nemligen banvakter och
stationskarlar, genom utskottets förslag fått en förhöjning i lönen.
I den gamla lönestaten är maximilönen för banvakter upptagen till
540 kronor, under det att detta belopp nu skulle höjas till G00
kronor. I afseende på stationskarlarne är äfven en förhöjning i
lönen föreslagen genom detta extra arfvode af 5 kronor i månaden,
som skulle tilldelas åtskilliga af dessa, Indika hafva vexlar eller signaler
att sköta eller äro förmän för godsförråden etc. Det är således
ej sant, att man icke sökt att så långt som möjligt tillgodose
äfven dessas intressen.

Det är emellertid gifvet, att man icke kan höja dessa betjentes
aflöning alltför oproportionerligt i förhållande till den aflöning, som
gäller vid andra med jernvägarne jemförliga verk och inrättningar.
Uti eu grafisk tabell har utskottet visat, att aflöningarna vid de
enskilda jernvägarne i de allra flesta fall äro mindre än de här
föreslagna. Och vid en jemförelse skall man äfven finna, att statens
jernvägsbetjente stå i en ännu mera gynsam ställning än med
dem likstälde personer i enskild tjenst, vare sig vid industrien eller
i landtbruket.

Hvad derefter de högre löueklasserna beträffar, förhåller det sig
ej så, att här vid lag endast förhöjningar hafva blifvit föreslagna, utan
afknappningar hafva äfven skett. Det är visserligen sant, att öfverdirektörslönerna
här stå upptagna 400 kronor högre än uti det nuvarande
aflöningsreglementet. Men den skilnaden är äfven införd,

Onsdagen den 5 Maj.

27

N:o 36.

att öfverdirektörerna hädanefter icke erhålla fri bostad och vedbrand, Ang. löneoch
dessa förmåner äro, såsom hvar och en af herrarne säkerligen ''ifsonallJlia
förstå, mycket mera värda än dessa 400 kronor, som föreslagits iPstatens jern.
löneförhöjning. vägar.

Sedermera hafva också några af mina kamrater inom afdelnin- (Ports.)
gen uti en till utskottsbetänkandet fogad reservation framstält det
yrkandet, att generaldirektörens lön, som är föreslagen att höjas till
12,000 kronor, borde nedsättas till 10,000 kronor. Ja, äfven detta
af utskottet föreslagna lönebelopp innebär icke någon förhöjning, ty
generaldirektören åtnjuter nu fri bostad och vedbrand, och det lärer
väl vara allmänt bekant, att den bostadslägenhet, han för närvarande
innehar, är mera värd än den löneskilnad, som nu är föreslagen,
eller 2,000 kronor.

Jag har emellertid för min del icke kunnat vara med om denna
löuenedsättning från 12,000 kronor till 10,000 kronor, och jag skall
här söka angifva skälen.

Statens jernvägsindustri är ju, det måste alla erkänna, eu stor
industriel affär. Den är den största affär, som staten drifver och
den är för öfrigt af annan beskaffenhet än öfriga förvaltande verk,
i det att den, som sagdt, är en industriel affär, hvars afkomst mycket
är beroende på dugligheten hos den man, som är satt i spetsen
för densamma. Man har sökt göra jemförelser mellan lönestaten för
jernvägsstyrelsens generaldirektör och lönestaterna för generaldirektörerna
vid öfriga centrala verk, och det är sant, att andra generaldirektörer
hafva 10,000 kronors lön. Men, mine herrar, det är icke
möjligt att anställa en jemförelse här vid lag, ty de öfriga generaldirektörernas
befattningar äro, om jag så må säga, mera maskinmessiga
än den nu förevarande generaldirektörens. Här fordras det
eu person med säregna egenskaper. Han skall ega administrativ
förmåga och stora chefsegenskaper, i mycket högre grad, än som
erfordras i andra förvaltande verk. Dessutom förekommer ett annat
ganska vigtigt skäl, hvarför man ej bör sätta lönen för knapp. Statens
jernvägar hafva nemligen att konkurrera med enskilda jernvägar,
och dessa behöfva också dugande män i spetsen för sina affärer.

Ofta händer det, att man måste se till, att statens intressen gent
emot de enskilda jernvägarna blifva bevarade. Det är nog derför
också nödvändigt, att i spetsen för statens jernvägsförvaltning står
en man, som kan hålla de dugande män stången, hvilka de enskilda
jernvägarne förstå att skaffa sig. Ser man för öfrigt efter, hvilka
aflöningar de enskilda jernvägarne betala sina direktörer, så måste
man väl erkänna, att den nu föreslagna lönen icke är för stor. Vi
veta äfven, att enskilda industriella anläggningar, hvilka dock i storlek
och omfattning ingalunda äro jemförliga med denna statens industri,
likviil betala sina ledande män betydligt högre löner än den,
som nu är ifrågasatt. Äfven denna konkurrens, som kan beröfva
jernvägsstyrelseu dugande personer, anser jag vi böra skydda oss emot.

Visserligen måste jag erkänna, att man icke har full trygghet

N:o 36. 28

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. löne- för, att man skall få den bäste mannen, derför att lönen är stor,

perlonaleJvid “en a. andra ®idan tordf man kunna såga det, att man dock bar
ännu sämre utsigter att fa en dugande man, i fall lönen är för liten.
Och hvad är det bär fråga om? Jo, det är fråga om att med 2,000
kronor nedsätta lönen för en chef, som skall förvalta en så vigtig
administrationsgren som denna, der säkerligen en kraftfull, dugande
man kan inbespara detta belopp många gånger om, under det att
en person, som ej är platsen vuxen, kan åstadkomma förluster, som
betydligt öfverskjuta denna summa.

statens jernväg
ar.

(Forts.)

Jag kan för min del alldeles icke finna det vara någon fara
för, att bär ett prejudikat skulle gifvas, enär jag anser denna befattning
alldeles säregen och icke jemförlig med ekefsplatsen för
något annat statens verk. Men om man nu vill anställa jemförelser
med aflöningarna på andra områden af statens förvaltning, vill jag
erinra om laudshöfdingarnes löneförmåner. Hvad hafva då landshöfdingarne
i vårt land för löneförmåner? Jo, den högst aflönade
bar 17,000 kronor i lön och den lägst aflönade bar 13,000 kronor,
hvarjemte de alla erhålla fri bostad. Om vi nu jemföra vigten och
betydelsen af en landshöfdings uppgift med denne generaldirektörs
vigt och betydelse, tror jag, att ingen af herrarne vill förneka, att
den senare platsen är af ojemförligt mycket större betydelse.

Af dessa skäl har jag ansett mig icke kunna vara med om att
föreslå en nedsättning af generaldirektörens lön från 12,000 kronor
till 10,000 kronor. Och då förslaget, såsom jag förut framhållit,
innebär sa stora fördelar i sin helhet, så bör det icke falla, äfven

om man emot detsamma kan hafva några detaljanmärkningar att
Iramställa. .Jag anhåller derför, herr talman, om bifall till den nu
föredragna punkten.

Herr Höjer: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag skall
till en början lyckönska regeringen dertill, att Kongl. Maj:ts proposition
blifvit behandlad utaf ett statsutskott, som så välvilligt och
så utan all synbar möda vetat att sentera Kongl. Maj:ts nådiga
intentioner. För min egen, personliga del har jag likväl mycket
stora betänkligheter emot att biträda Kongl. Maj:ts nådiga proposition
och utskottets förslag, hvilket i alla vigtigare punkter med
Kongl. Maj:ts proposition öfverensstämmer. Jag skall anhålla att i
allra största korthet få till protokollet angifva de skäl, på hvilka
jag i likhet med en föregående talare kommer att yrka afslag på
den föredragna punkten och för öfrigt på hela betänkandet.

Ett skäl härtill är, väl icke det vigtigaste, men det, jag först
kom att tänka på —- att Kongl. Maj:ts nu föreliggande reformförslag,
som ju är afsedt att gälla långt in i framtiden, i sjelfva verket
icke innehåller några verkliga, genomgripande reformer, syftande
derhän att å ena sidan i någon mån öka Riksdagens och Kongl.
Maj:ts magt och myndighet och å andra sidan begränsa jernvägsstyrelsens,
som vi alla veta, under de senaste årtiondena allt mer

Onsdagen den 5 Maj.

29 Nso 36.

och mer utvidgade myndighet. Deremot innehåller Kongl. Maj:ts Ang. lönenådiga
proposition ett förslag till en organisation, om hvars värde reglera.g för
jag för min del är ganska trillande, och mitt tvifvel har i väsent-^”®^
lig mån blifvit ökadt genom det utmärkta anförande, hvarmed en vägar.
talare på göteborgsbänken i dag inledde debatten. När jag först (Forts.)
läste statsutskottets betänkande, var för mig, som ju fullkomligt är
lekman i dessa frågor, denna oerhörda magt, som i följd af eu betydande
centralisation inom de fyra särskilda distrikten skulle läggas
i händerna på distriktschefen, någonting högst märkvärdigt. Han
ensam skall besluta i alla frågor, men uti endast ett fall af tre är
han uti besittning af den vederbörliga fackinsigten med afseende på
de frågor, som distriktsstyrelsen skall behandla.

Ett annat skäl, och för mig ännu vigtigare, att hysa betänkligheter
med afseende å det kongl. förslaget, är de ifrågasatta bestämmelserna
— hvilka kammaren för sin del redan antagit —
rörande dels förflyttning af tjenstepersonal från en station till en
annan och dels skyldighet för tjensteman eller betjent, som jernvägsstyrelsen
ansåge icke lämplig att vidare fortsätta med sin tjensteutöfning,
att från tjensten afgå. Detta väckte hos mig, precis i
likhet med en af mina kamrater på stockholmsbänken, betänkligheter
så till vida, att jag icke kunde finna annat, än att vi genom antagandet
af dessa bestämmelser skulle, juridiskt eller moraliskt eller
kanske begge delarna, kasta oss in i ett ekonomiskt äfventyr, hvars
räckvidd vi icke kunde på förhand beräkna. Utskottet har visserligen
sökt lugna mina och många andras farhågor i detta afseende;
men jag får upprigtigt bekänna, att den motivering, som utskottet
användt och som jag för min del icke ens kunnat rätt begripa, icke
på ringaste sätt förmått minska mina betänkligheter i detta hänseende.

Ännu ett skäl — och visserligen det, som mest intresserar mig
— för afstyrkande af det hela är den lönestat, som Kongl. Maj:t
har föreslagit.

Med afseende å lönebestämmelserna för tjenstemännen synes det
mig, som om denna kategori af statstjenare kunde hafva skäl att
finna sig i det hela ganska belåtna. Icke annat än jag kan finna,
har Kongl. Maj:t först och utskottet sedan — jag skall, då jag icke
är tillräckligt inne i förhållandena, icke tillåta mig att säga: skapat
sinekurer — det vill jag icke påstå. Men deremot, om jag icke läst
alldeles orätt, har Kongl. Maj:t först och utskottet sedan icke oväsentligt
öhaf lönerna för eu hel del af dessa tjenstemän. Det är
fallet t. ex. med telegrafdirektören, hufvudkassören, föreståndaren för
milkontoret, förrådsförvaltaren, stationsinspektorerna å första klassens
stationer in. fl.

Jemför jag dessa löner med de arfvoden, som jernvägsbetjente
skulle åtnjuta, kan jag icke hjelpa, att i mina ögon jemförelse!! leder
till ganska sorgliga resultat. Jag skall visserligen vara den
förste att erkänna, att herr statsrådet och chefen för civildepartementet
liksom min ärade vän på uplandsbänken, herr Kihlberg,

fi:o 36. 30

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. löne- hafva rätt deruti, att i en hel mängd af fall — ja. kanske i de
reglering för anra fjesta — en, om ock liten, förökning uti lönerna verkligen
P7t<uenS Jern- blifvit medgift en. Men derutaf följer alls icke, enligt min tanke,
vägar. att det arbete, som utskottet här har presterat för Riksdagen, skulle
(Forts.) Tara af den art, att några berättigade anmärkningar mot detsamma
i detta stycke icke skulle kunna anföras. Det liar framstält sig för
mig den frågan, som jag icke har kunnat sjelf besvara, hvarför
t. ex. inom styrelsen manlig kontorsskrifvare ovilkorligen skall
hafva högst betydligt större lön än qvinlig sådan och hvarför bland
betjente hos styrelsen manligt kontorsbiträde skall hafva högst betydligt
bättre löneförmåner än qvinligt. Dessutom hafva, om jag
icke blifvit origtigt underrättad, de qvinliga kontorsskrifvarna och
de qvinliga kontorsbiträdena inom styrelsen fått vidkännas icke så
liten afknappning på den lön, de förut innehaft. De qvinliga kontorsskrifvarna
uti styrelsen hafva, enligt de upplysningar, jag fatt,
förut haft 1,800 kronor såsom högsta lön och skulle nu få endast
1,500 kronor. De qvinliga kontorsbiträdena hafva förut haft 1,080
kronor högst i lön och skulle nu få högst 840 kronor. Jag kan å
ena sidan icke begripa, hvarför ovilkorligen en manlig tjensteman
skall hafva större lön än eu qvinlig, under förutsättning, att de
prestera samma arbete; ej heller förstår jag, hvarför i detta fallen
nedsättning, och en högst väsentlig sådan, uti lönerna till den qvinliga
tjenstepersonalen har skett.

Det tinnes åtskilliga andra punkter i löneförslaget — om det
är mig tillåtet att derom tala i detta sammanhang — som förefallit
mig något egendomliga. Förut har lokomotivförareförmannen — det
är väl den, som nu skall heta lokomotivmästare — haft lägst 1,800
kronor och högst 3,000 kronor: nu äro de respektive summorna
1,200 och 2,400 kronor. Här skulle således inträda eu nedsättning
i förut innehafvande lön. — Jag har vidare att anmärka, att
t. ex. materialvakter och banmästare hafva olika lön, i det att
de förra icke hafva så obetydligt högre lön än de senare, nemligen
1,200 mot 1,080 kronor. Jag har dock fått uppgifvet, att banrnästarens
kall, den uppgift, han har att fylla, är fullt ut lika vigtig,
om icke vigtigare än materialvaktens. Det synes mig då, att banmästarne
med fog kunna göra anspråk på åtminstone lika stor lön
som materialvakterna, — Detsamma gäller förhållandet i aflöning
mellan stationskarlsförmän och portvakter å första klassens stationer.

Jag kommer nu till sist till de lägst aflönade af jernvägsbetjente,
nemligen stationskarlar och banvakter. Det är alldeles rigtigt,
såsom herr Kihlberg nämnde, att uti deras löneförmåner i högsta
klass förekommer en förhöjning, men om jag icke misstager mig,
uppgår denna endast till 60 kronor och är i mina ögon icke nog.
Jag anser, att dessa stationskarlars och banvakters uppgift, huru
obetydligt och ringa deras arbete än tyckes vara, dock på grund af
det ansvar, som hvilar på dem, på grund .af sjelfva arten af den
sysselsättning, som är dem anförtrodd, är så vigtig, att billigheten

Onsdagen den 5 Maj.

31 N:o 36.

synes fordra, att dem tillerkännes större lönetillökning till och med. Ang. lönean
hvad utskottet har ifrågasatt. Jag anser detta så mycket hellre, ^rllnalel^id
som, om jag icke fått origtiga uppgifter, motsvarande personal i^tatens^ernvåra
grannland, både Norge, Danmark och Finland, är bättre af- vägar.

lönad än stationskarlar och banvakter vid statsbanorna i vårt fä- (Forts.)

dernesland. Det synes mig vara mycket lämpligare att anställa en
jemförelse mellan svenska statens banor och statsbanorna i våra grannländer
än att jemföra våra statsbanor med privatbanorna i vårt land.

Vidare är det val att märka, att uti en hel mängd fall det
högsta lönebeloppet är något, som hägrar för dessa stackars jernvägsbetjent.
e såsom ett aflägset mål, hvilket i sjelfva verket endast
ett fåtal någonsin kan hinna, och detta just till följd af den ytterliga
strängheten och det fysiskt utmattande och förstörande uti det
arbete, som de hafva att fylla. Detta lärer vara fallet med lokomotivförare,
eldare och konduktörer och äfven med stationskarlar
och banvakter, enligt de upplysningar, som blifvit mig lemnade.

Såsom synes af eu bilaga till herr Hedins motion, har eu hufvudanleduing
till missnöjet hos jernvägsbetjente varit den, att uppflyttningarna
från lägre arfvodesklass till högre försiggått på ett
högst besynnerligt sätt, mycket ojemnt och efter grunder, som för
dem, hvilka saken närmast rörer, varit och äro alldeles fullkomligt
outransakliga. Detta har jernvägskomitén också behjertad hvarför
komitén uti sitt betänkande föreslagit till införande i 20 § af Kongl.

Maj:ts instruktion för jernvägsstyrelsen den bestämmelsen, att till
ärenden, som i plenum skulle handläggas, äfven borde höra de allmänna
grunderna för uppflyttning uti högre löneklass och att dessa
grunder sedermera skulle för de intresserade offentliggöras, så att
de visste, hvad de hade att rätta sig efter. Men det är väl att
märka, att af sjelfva formuleringen af denna parograf framgår alldeles
icke, att detta skulle vara en för jernvägsstyrelsen ovilkorlig
skyldighet, utan jernvägsstyrelsen kunde behandla dessa ärenden i
plenum och jernvägsstyrelsen kunde också låta bli. Det har synts
de intresserade, som hafva kommit fram med den petition, som är
bilagd herr Hedins motion, att det enda för dem tillfredsställande i
detta fall skulle vara, att i reglementet intoges ett generelt stadgande
om uppflyttande till högre löneklass efter förloppet af vissa år.

Till allra sist ber jag att få säga, att det icke synes mig vara
alldeles korrekt eller betryggande att, när vi skola bestämma löneförmånerna
för dessa de lägst aflönade inom jern vägsstaten — jag
tänker nu särskilt på stationskarlar och banvakter — anställa jemförelse!''
med förhållandena dels vid privata jernvägar, dels ock inom
den allmänna industrien. Stationskarlar och banvakter vid statens
jernvägar äro dock, om jag känner saken rätt, mycket mera betungade
i sitt arbete och äro i sjelfva verket underkastade större
ansvar än vederbörande vid de privata jernvägarne. Af skäl, som
herr Hedin såväl i sitt anförande som i sin motion antydt, synes
det mig, för att icke Sverige ett, tu, tre skall råka ut för oberäk -

N:o 36. 32

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. Wne- neliga olyckor och obehag, vara både med billighet och säkerhet
reglering för öfverensstämmande, att vi med afseende å dessa sämst lottade bland
statens jern- .lernvagsbetjente visa oss i någon man mera generösa, an hvad Kongl.
vägar. Maj:t först och utskottet sedan föreslagit.

(Forts.) Pa de grunder, jag här har anfört, skall jag, herr talman, an hålla

att till en början få yrka afslag å den föredragna punkten.

Med herr Höjer instämde herrar Nydahl, Bromée, Nordin i
Hammerdal, Styrlander, Nordin i Sättna, Thor, Ericsson i Wallsta,
Persson i Arboga, Eriksson i Bäck, Pantzarhielm Aulin, K. G.
Karlsson, Berg, Eklund i Stockholm, Wavrinsky och Byström.

Herr Kihlberg yttrade: Den föregående ärade talaren gjorde
ett par anmärkningar mot den lönestat, som förekommer i den nu föredragna
punkten och emot mitt föregående yttrande, att någon löneförhöjning
icke blifvit föreslagen i de högre klasserna. Han påstod särskilt
i fråga om hufvudkassören, att hans aflöning blifvit höjd till
5,000 kronor ifrån 4,000 kronor. Med anledning deraf vill jag lemna
den upplysningen, att denna hufvudkassör förut utom denna sin befattning
varit kassör för första och femte distriktet samt haft såsom
hufvudkassör 750 kronor i felräkningspenningar och såsom kassör
för dessa 2 distrikt 1,500 kronor jemte felräkningspenningar, hvaraf
följer, att hans verkliga löneinkomst varit betydligt högre än den,
som är föreslagen i denna lönestat. Sålunda föreligger i detta fall
i verkligheten en lönenedsättning och icke en löneförhöjning.

Vidare gjorde den ärade talaren anmärkning på, att löneförmånerna
nedsatts för de qvinligt kontorsbiträdena, så att högsta
lönen från att förut hafva varit 1,800 kronor nu satts till 1,500
kronor. Jag erkänner, att så är förhållandet. Men det är eu ganska
stor skilnad mellan maximilönen och minimilönen; och det är icke
synnerligen många, som uppnå det högsta lönebeloppet. Det finnes
för närvarande JO qvinliga kontorsbiträden, och af dessa är det endast
6, som åtnjuta högsta lönen.

Hvad sedan beträffar den anmärkniugen, att det vore orätt, att
de qvinliga kontorsbiträdena hade en lägre aflöning än de manliga,
då de hade samma arbete, så kan den anmärkningen ju på visst sätt
vara berättigad. Men skälet härför lär vara, att, huru samvetsgrant
och troget än de qvinliga biträdena sköta sina befattningar, de dock
icke till följd af sitt kön hafva den uthållighet i längden som männen.
Deras nervsystem är för svagt och de blifva förr utarbetade
än männen; och då vid tillsättningen af dessa platser man alltid
måste tänka på, att innehafvarne skola hafva pension, måste man
taga i betraktande deras uthållighet. Detta har från flera håll påståtts
vara anledningen till denna skilnad i löneförmåner mellan de
manliga och qvinliga biträdena. För öfrigt är icke detta något
enstaka fall, utan förhållandet är detsamma i alla andra förvaltningar.
Men äfven från en annan sida anser jag det ej vara rigtigt

33 N:o 3(f.

Onsdagen den 5 Maj.

att val denna konkurrens mellan man och qvinna sätta atlöningen Ang.ionclika.
Ty jag fruktår, att i sådant fall de qvinlig» aspiranterna
skulle blifva ännu mera tillbakaträngda och ej användas i samma siaiens jernutsträckning
som nu. Om man skulle sätta löneskilnaden alltför vägar.
liten skulle de qvinliga biträdena säkerligen i första rummet få (Forts.)
afträda från detta arbetsområde; och det tror jag ej vore önskvärdt.

I fall deremot denna löneskilnad förefinnes, kan det vara eu lockelse
att använda de qvinliga biträdena i större utsträckning. J^g tioi
derför icke, att det skulle vara nyttigt för de qvinnor, som behöfva
söka detta arbetsfält, om löneförhållandena skulle göras lika för både
manliga och qvinliga biträden. Derigenom tror jag, man skulle göra
dem större skada än gagn, och derför har jag ej kunnat vara med
om att göra någon ändring i detta afseende. Jag tror ej, att man
dermed skulle gagna dem, man vill gagna.

Herr John Olsson: Herr talman, mine herrar! Jag både icke
tänkt begära ordet i denna fråga — och bar redan förut instämt
med herr Hedin; men då herr statsrådet och chefen för civildepartementet
sedermera rigtat eu del af sitt anförande mot det yttrande,
i hvilket jag instämt, skall jag be att med några ord få bemöta,
hvad herr statsrådet anförde i detta afseende.

Herr statsrådet framhöll, att Kongl. Maj:t vid bestämmandet af
den lägre personalens aflöning maste taga hänsyn till dels löneförhållandena
i andra yrken, exempelvis för jordbruks- och industriarbetare,
dels till förhållandena vid de enskilda jernvägarne. Jag
tror dock för min del, att man icke kan likställa den lägre personalen
vid statens jernvägar med jordbruksarbetare eller industriarbetare.

Det kan väl icke bestridas, att eu vid jernvägen anstäld person bär ett
ofantligt mycket större ansvar och att det således är en väsentlig
skilnad mellan t. ex. en stationskarl och eu jordbruksarbetare. Mankan
icke begära, att en stationskarl skall kunna sköta den ansvarsfulla
befattning, han har, utan att ega större kompetens än en jordbruksarbetare,
och man kan för den skull icke likställa atlöningen för eu
vid jernvägen anstäld person med den aflöning, som eu jordbruksarbetare
har. En ledamot af kammaren, här bakom mig, har nyss

enskilt framhållit, att han har många jordbruksarbetare i sin tjenst,
som med uppräckta händer skulle vilja antaga en befattning som
stationskarl eller banvakt. Ja, detta är ju möjligt, men deraf följer
icke, att alla dessa arbetare hafva sådan kompetens, att, man skulle
kunna utan fara anförtro dem en sä ansvarsfull befattning, .lag vill
i detta sammanhang erinra, huru man tid efter annan kisel i tidningarna
om olyckor, som inträffat genom felvexling eller dylikt
till följd af ouppmärksam!^ från betjeningens sida. Detta beror
utan tvifvel derpå, att de hafva för lång arbetstid, så att, de icke
med bästa vilja kunna hålla uppmärksamheten uppe under den långa
tjenstgöring, ''som åligger dom. Jag vet detta speciel!, emedan jag
käft tillfälle att sätta mig in i arbetsförhållandena vid jernvägarne.

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 86.

N:o 36. 34

Onsdagen den 5 Maj.

Hatens jernvägar.

(Forts.)

Ang. lönc- Det är faktiskt, att stationskarlar kafva en tjenstgöringstid af 12

rcrsonal!nfvidU’ 16> Ja- a.uda J11 ^ Rimmar i dygnet, Det är ju omöjligt för
eu person att under sa lång tid med uppmärksamhet kunna följa
den mycket magtpåliggande tjenstgöring, som är honom ålagd.
Utan tvifvel bero Jern vägsolyckor ofta äfven derpå, att tillexempel
en stationskarl måste söka skaffa sig bisysselsättning, enär hans aflöning
åtminstone om han har familj att försörja — icke uppgår
till sa stort belopp, att han derpå kan existera. Detta drager
naturligen hans uppmärksamhet ifrån tjenstgöringen. Sådant måste
man söka förekomma. Då många menniskors lif kan bero på, huru
jernvägsbetjeningen sköter sin tjenstgöring, anser jag, att det är
statens skyldighet att i främsta rummet se till, att dessa arbetare
så aflönas, att staten också med fullt fog på dem kan ställa de anspråk,
som böra ställas pa personer, som sköta så ansvarsfulla befattningar.

Det är äfven andra förhållanden, som göra, att man icke kan
likställa eu jernvägsbetjent med en jordbruksarbetare. Man ställer
i fråga om till exempel beklädnad och dylikt betydligt större anspråk
på eu jernvägsbetjent än på eu jordbruksarbetare. Jag tror derför,
att den jemförelse, herr statsrådet och chefen för civildepartementet
gjorde i detta afseende, icke håller streck.

Vidare jemförde herr statsrådet statens förevarande löneförhållanden
med de löner, som utgå till personer, som äro austälda vid
enskilda jernvägar, och erinrade, att aflöningen till dessa senare i
allmänhet vore mindre. Ja, detta kan ju icke bestridas; men jag
hemställer dock, om det kan vara rigtigt, att staten i detta fal!
•skall låta bestämma sig af aflöningsförhållandcna vid de enskilda
jernvägarne. Jag bär tvärtom den uppfattningen, att staten i detta
afseende bör föregå de enskilda jernvägarne med godt exempel och
utan hänsyn till förhållandena der bestämma sina arbetslöner till
hvad som kan anses vara skäligt. Sedan blifver det de enskilda
jernvägarnes tur att följa efter, och detta komma de utan tvifvel
att göra. Jag är sjelf delegare i en enskild jernväg, men detta
hindrar mig icke att anse, att de enskilda jernvägarne böra aflöna
sin betjening pa ett skäligt sätt. Ty annars kan man af dem icke
begära den uppmärksamhet, pligttrohet och skicklighet i tjensten,
som man har rätt att fordra.

Herr statsiadet framhöll också, att eu löneförbättring, exempelvis
sådan som motionären på stockholmsbänken föreslagit, skulle
höja lönestaten med omkring 500,000 kronor. Men jag hemställer,
om detta kan anses vara en synnerligen stor eller en afskräckande
ökning i jernvägens budget, då man betänker, huru stor denna budget
i öfrig t är. Och äfven om en sådan ökning af denna budget skulle
anses vara stor, sa är det ju ända möjligt, att den kan vara nödvändig,
da det ju icke kan bestridas, att dessa .statens arbetare för
att kunna nöjaktigt sköta sina befattningar måste aflönas skäligt.
Da man ser, huru vid vår jernvägsförvaltning ganska rundliga sum -

35 Nso 3t>.

Ousdagen den 5 Maj.

mor användas till exempel till experiment och till lyxsaker, kan det Ang. Umeväl
icke anses vara orimligt att, när det gäller eu så vigtig ange- f%d

lägenhet som den lägre personalens existeusvilkor, begära en höjning statens jernaf
budgeten med ett belopp af 500,000 kronor. vägar.

Jag nämnde nyss, att jag haft särskild anledning att sätta mig (Forts.)
in i jern vägspersonalens löneförhållanden och arbetstid. Jag har
dervid funnit, att, såsom eu talare nyss påpekat, förhållandena i det
afseendet i Danmark och Norge äro väsentligen bättre än här i Sverige.
Särskildt äro statlonskarlarne der ofantligt mycket bättre aflönade
än hos oss.

Slutligen skall jag be att med några ord få bemöta herr Kihlbergs
yttrande om, att den qvinliga personalen icke kunde gorå anspråk
på samma aflöning som den manliga. Detta är en fråga, som
sträcker sig vidt öfver det speciella fall, vi här ha att gorå med.

Men jag tror, att han misstog sig, då han sade, att de qvinliga
tjenstemännen icke hafva samma uthållighet som de manliga. Hår
i Stockholm ha vi åtminstone från bankerna exempel på, att de
qvinliga tjenstemännen med fullkomligt lika stor uthållighet som de
manliga sköta sina befattningar. Och jag tror icke, att erfarenheten
från jernvägsstyrelsen gifver vid handen, att de qvinliga tjenstemännen
der visat mindre uthållighet än de manliga. De böra derför
kunna göra anspråk på samma aflöning som de manliga.

Jag skall i denna punkt icke göra något annat yrkande än på
afslaiq och detta för att få fram ett mera tillfredsställande förslag
från°''regeringen. Jag vågar tro, att, om kammaren nu afslår betänkandet
och derigenom uppskjuter frågan till ett annat år, man
då kan påräkna, att regeringen framkommer med ett mera tillfredsställande
förslag än det nu framlagda, och särskildt bör man, med
kännedom om den nuvarande civilministerns varma intresse för den
läo-re betjeningens aflöniugsförhållanden, kunna vänta, att dessas vilkor
då komma att bättre beaktas. Jag anhaller, herr talman, att
få förena mig med dem, som yrkat afslag.

Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. 1 enlighet ined
de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner: Hopa bifall
till utskottets hemställan oförändrad; 2:o på bifall till samma hemställan
med den af herr Pehrson i Törneryd föreslagna ändring; och
3:o på afslag å så vill utskottets hemställan som Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning. Herr talmannen faun (lön förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad; men som votering
begärdes, blcf, sedan till kontraproposition antagits yrkandet på rent
afslag, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet hemsliilt i fjerde punkten
af förevarande utlåtande n:o 57, röstar

N:o 36. 36

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- Deri, det ej vill, röstar

reglering för

personalen vid Nej;

statens jern vägar.

Vinner Nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan

(Ports.) som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen utföll med 149 ja mot 66 nej; varande alltså
utskottets hemställan bifallen i oförändradt skick.

Punkten 5.

Bifölls.

Punkten 6.

Beträffande arfvodena till de tjensteman och betjente, hvilka
egde att uppbära arfvoden efter klass, hade herr Hedin i sin motion
n:o 154 föreslagit bland annat, att atlöningen för stationskarlar
och banvakter måtte bestämmas till:

för de förre: lägst 600 kronor, högst 900 kronor och för de
senare: lägst 600 kronor, högst 780 kronor.

I motionen n:o 173 hade dessutom herr Hediu föreslagit, att
utskottet täcktes eventuelt föreslå den höjning i atlöningen för qvinligt
kontorsbiträde, som kunde finnas påkallad af dess blifvande förslag
rörande atlöningen för manligt kontorsbiträde.

Vidare hade herr von Stapelmohr i motion n:o 44 inom Första
Kammaren föreslagit,

o Riksdagen, vid godkännande af Kongl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för personalen vid statens jernvägar, ville
tillika besluta, att banvakt eller stationskarl, som med godt vitsord
tjenstgjort 15 år i Norrland, kan, om hans tjenstgöringsort är att
anse såsom särdeles dyr ort, utöfver det för befattningen faststälda
högsta arfvodesbeloppet erhålla ett tilläggsarfvode af sextio kronor
för ar, hvilket arfvode dock vid förflyttning till mindre dyr ort indrages.

Slutligen yrkade herr Pegelow i sin motion n:o 148 inom Andra
Kammaren, att högsta arfvodet för stationskarl måtte bestämmas till
780 kronor.

Under mom. ^ 1 af förevarande punkt hemstälde nu utskottet,
att Riksdagen matte godkänna en af utskottet föreslagen reglering
för åtnjutande af arfvoden efter klass, enligt hvilken, bland annat,
atlöningen för stationskarlar upptagits till: lägst 480 kronor och
högst Ö60 kronor; och för banvakter till lägst 480 kronor och högst
600 kronor med följande tilläggsstadgande:

Stationskarl, hvilken tjenstgör såsom signalkarl, vexelkarl eller
magasinskarl vid större station, kan erhålla ett tilläggsarfvode efter
högst 60 kronor för år.

Onsdagen den 5 Maj.

N:o SO.

Banvakt, hvilken tjenstgör såsom vakt vid rörlig bro, kan un- Ang. ISneder
segtationstiden erhålla ett tilläggsarfvode efter 60 å 120 kronor
för år.

I fråga härom anförde:

statens jernvägar.

(Forts.)

Herr Pegelow: Herr talman! Med afseende på denna punkt
har jag uti min motion yrkat på en ändring i Kongl. Maj:ts förslag,
nemligen eu ändring uti stationskarlarnes aflöningsförhållanden. Enligt
nu gällande bestämmelser är stationskarlarnes lägsta aflöningsklass
satt till 240 kronor och den högsta till 660 kronor. Enligt
Kongl. Maj:ts och utskottets öfverensstämmande förslag är den lägsta
löneklassen höjd till 480 kronor, men den högsta är bibehållen
oförändrad. Denna höjning i minimiarfvodet kan skenbart anses
såsom eu förbättring, men dcu innebär icke någon praktisk fördel,
då sedan långliga tider någon lägre aflöning än 480 kronor för denna
kategori af betjeningen icke förekommit. Den har således bibehållits
vid de nuvarande löneförmånerna med undantag af en förbättring i
hyresersättningen från 15 till 20 % för de stationskarlar, som bo
i landsorten, kan jag ju kalla det, d. v. s. icke i de dyrare städerna,
som icke hafva sin bostad in natura. Denna förbättring träffar icke
ett så synnerligen stort antal af denna betjeningsklass, men i alla
fall icke heller ett så ringa antal, så man får således vara tacksam

för densamma. , . , . , , .

En förbättring innehåller vidare Kongl. Maj:ts och utskottets
förslag derutinnan, att de stationskarlar, som vid de större stationerna0
tjeustgöra som signalkarlar, vexelkarlar och magasinskarlar,
skola kunna erhålla ett tilläggsarfvode af 60 kronor per år.

Jag har tagit mig friheten föreslå den ändring uti Kongl. Maj ds
förslag,''3att maximiaflöningen för stationskarlarne skulle höjas ifrån
660 kronor till 780 kronor, det är, om man här jemför med löneklasstablån,
två löneklasser. Jag har gjort det först och främst af
det skäl, att, om man jemför deras maximiaflöuing med den, som
tillkommer lokomotivputsare, vagnputsare, pumpare och kolvakter,
man finner, att dessas maximilön uppgår till 720 kronor. Stationskarlarnes
arbete är dock mera ansträngande än den förutnämnda
kategoriens och dessutom ansvarsfullare, ty på deras åtgärder beror
tågsäkerheten, trafiksäkerheten, hvilket icke är fallet med den andra
kategoriens åtgärder. Man kan nu erinra derom — jag vill här
särskild! framhålla det — att stationskarlarne ha eu förmån, som
icke de nyss uppräknade kategorierna hafva, bestående deruti, att
de erhålla i beklädnadsersättning 96 kronor per år, naturligtvis då
emot skyldighet att vara iklädda uniform, cell det är gifvetvis eu
förmån. '' Vidare kan framhållas, att stationskarlarne framför putsare
och kolvakterna hafva den förmånen, att desamma i större omfattning
än de sistnämnda erhålla fri bostad med tillhörande vedbrand;
men i alla händelser synes mig dock eu maximilön af 660

N:o 80. 38

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. fåne- kronor vara för lag, om man jemför flen med den förut nämnda
personalen rid Personalells- Det synes mig sålunda kunna mycket väl motiveras
statens jern- att lloja aflöuingens maximum till 780 kronor. Detta framstår så
vitgar. mycket tydligare, om man anställer en jemförelse med de aflönings (Forts.

) förmåner, som andra embetsverks betjentepersonal åtnjuter, en jem förelse,

som jernvägskomitén också tidt och ofta gjort. Enligt bilaga
c af jernvägskomiténs utlåtande n:o 2 a förekomma några uppgifter
angående vaktbetjentes löneförhållanden t. ex. vid posten,
hval af tramgar bland annat, att en vaktbeljent i Borås kan komma
upp till eu inkomst af högst 1002, lägst 900 kronor, att i Göteborg
eu vaktbetjent kan nå upp till högst 1,330 lägst, 1,050 kronor. För
jemförelsens skull ber jag att för herrarne få påpeka beloppet af
stationskarlarnes sammanlagda löneförmåner. Jag bär då räknat ut,
att arfvode, inqvartering, beklädnad och sjukvård enligt utskottets
förslag skulle representera ett medelvärde af 805 kronor, under det
att efter mitt förslag det skulle bli 943 kronor. Jag har kommit
till dessa medelvärden genom att förutsätta ett visst antal år, som
stationskarlarne skola stå i de respektive löneklasserna.

Jag skulle kunna räkna upp eu del exempel ifrån postverket,
tullverket och så vidare, men inskränker mig nu till att påpeka, att
dock eu postvaktbetjents — en brefbärares — eu tullvaktmästares
arbete icke är så kroppsligen ansträngande, icke så ansvarsfullt och
så riskabelt för lif och lem som eu stationskaris göromål, hvilket
herrarne dock torde fa medgifva. Då i alla fall en stationskaris
lön ligger under de lägsta aflöniugarua för de verks betjente, jag
nyss omnämnt, synes det mig verkligen, att man borde ta en förhöjning
under allvarligt öfvervägande. Jag vill icke dölja för kammaren,
att denna förhöjning, som här föreslås, betyder något i ekonomiskt
hänseende.

fy om jag på mitt sätt räknar ut medeltalet enligt utskottets
förslag och mitt förslag, och dervid förutsätter, att de enligt utskottets
förslag skulle komma upp till G60 kronor efter 8 års tjenstgöring
- jag har sett i en tablå i jernvägsstyrelsen, att stationskarlarne
skulle komma upp till 6(30 kronor efter 8 eller 9 års tjenstgöring;
vid somliga stationer kunna de icke alls komma upp i högsta
löneklassen — samt jag vidare tänker mig, att den här af mig
föieslagna högsta löneklassen skulle uppnäs efter 16 års tjenstgöring
och att deras totala tjenstgöringstid skulle uppgå till 30 år, får jag
på detta sätt efter mitt förslag en medelökning af 64 kronor. Om
jag multiplicerar denna siffra med antalet stationskarlar, som funnos
vid slutet af 1895, da de utgjorde 1373 -— för 1896 har jag tyvärr
icke någon särskild siffra — får jag en summa af 87,000 kronor,
till hvilken summa far läggas ökad ersättning för hushyra, hvilken
ersättning star i proportion till arfvodet. Jag får då eu summa af
i rundt tal 100,000 kronor. Jag har icke velat undanhålla kammaren
detta.

39 N:o 36.

Onsdagen den 5 Maj,

Men i alla fall skall jag, herr talman, be att få yrka bifall Ang. löner
till min motion i hvad afser böjandet af stationskarlarnes lönemaxi- ™lsmmlenZd
mum till 780 kronor, statens jem vägar.

Häruti instämde herrar Melin, Ernst Carlson, Liljeholm, (Forts.)
Liljenroth, Centerwall, Eklunclh i Lund, Dar in. Andersson i Malmö,

Thylander, Schenström, Broström, Sahlin, Persson från Arboga,
Arhusiander, Hammarström, Aulin, Elowson, Zetterstrand, Berg,

Wavr inslag, Wallis, Pettersson i Österhaninge, Bromée, Carlsson
i Mede, Persson i Killebäekstorp, Bergendahl, Jansson i Djursätra,
Göthberg, Jansson i Taberg, forman, Nordin i Hammerdal,

Olsson i Tyllered, Ollas A. Ericsson, Emthén, Thor och Olsson i
Kyrkobok

Herr Odencrants yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar!
Stationskarlarue hafva, som vi alla känna, en synnerligen mödosam
och ansvarsfull befattning. Efter min tanke ligger det derför, med
hänsyn till den resande allmänhetens trygghet och välfärd, i högsta
grad vigt uppå, att de nitiskt och troget fullgöra sina åligganden;
och ur ”allmänhetens synpunkt synes det mig derför särdeles angeläget,
att icke några berättigade anmärkningar kunna framställas
från deras sida mot det sätt, på livilket de aflönas.

Om jag således ser saken ifrån det allmännas sida, måste jag
uttala, att °jag icke kan finna mig tillfredsstäld med det belopp,
som utskottet bär föreslagit till deras aflöning. Jag erkänner villigt,
att utskottet gått i den rätta rigtningen, då det utsträckt hyresbeloppen
till 20 % utefter hela linien; men det kontanta arfvodet
är enligt min tanke alltför lågt tilltaget. Jag är förekommen af
den föregående talaren, men tillåter mig i alla fall påpeka, att om
man anställer en jemförelse med betjente i andra statsinstitutioner,
som med detta verk äro likstälda, finner man, att stationskarlarue
stå så lågt med hänsyn till deras aflöning, att det synes orättvist
mot dem, om detta förhållande skall få fortfara.

Allra helst skulle jag i denna punkt anslutit mig till lierr
Hedins motion, enligt hvilken minimum satts till 600 och maximum
till 900 kronor; men då det möjligen finnes bättre utsigter
till framgång genom att ansluta sig till herr Pegelows yrkande,
skall jag be att få instämma i detsamma.

Herr Sjö v all instämde häruti.

Herr Härin: Herr talman! Ehuru det, jag bär bär att säga,
icke omedelbart afser den föredragna punkten, hoppas jag ändock,
att kammaren skall finna, att det st ar i det sammanhang dermed,
att mitt yttrande icke kan anses hafva framkommit i orätt tid.

Såsom kammaren väl vet, innehåller jernvägskomiténs förslag
eu förväntan om att besparingar böra kunna åstadkommas i jernvägsförvaltniugen
bland annat genom minskning af banvakternas

\'':o 36. 40

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. l„ne- antal. Det torde äfven vara kammaren bekant, att jern vägsstyrelsen
personalen vid ta?ifc hänsyn till detta komiténs uttalande, så att den redan i" någon
statens jern- mfu börjat eu tillämpning af de grundsatser, som komitén framrida/''.
stält. Man bär visserligen sagt, att tillämpningen för närvarande

(Forts.) endast börjat försöksvis. Derom känner jag ingenting, men hvad

jag vet, det är, att detta försök, om det är ett sådant, på många

håll, särskildt i vårt lands sydliga orter, framkallat ganska stark
oro. Man har der ansett, att det för närvarande icke är rätt viil
bestäldt med säkerheten för lif och gods på våra jernvägar. Denna
oro har gifvit sig uttryck på flera vis, och det har, såsom jag har
mig bekant, framkommit framställningar till vederbörande i det syfte,
att man velat uttala, att pa flera hall den å allmänna vägarne frankerande
allmänheten icke är väl skyddad vid vägöfvergånonr.

År detta förhållandet, sa är det tydligt, att, på samma gång
som de vägfarande löpa fara, äfven de på jernvägen resande och det
gods, som der forslas, äro utsatta för äfventyr.

Nu skall man kanske säga, att denna oro är ett foster af eu
uppjagad fantasi. Jag tror emellertid, att detta icke är förhållandet.
Såsom kammaren torde erinra sig, inträffade särskildt under senare
hälften af förlidet år mångahanda ganska ledsamma missöden på
våra jernvägar, deribland ett, som tilldrog sig synnerlig uppmärksamhet,
och med hvilket pressen mycket sysselsatte sig. Det inträffade
i närheten af jernvägsstationen Balingslöf i Skåne. Jag
skall icke nu i minnet återföra alla de besynnerliga omständigheter,
som voro förenade med detta jernvägsmissöde, som visserligen icke
blef ^ så ödesdigert, som det kunnat blifva, men hvarvid dock tåget
urspårade och åtskilliga jernvägsvagnar i väsentlig män ramponerades.
Det var en märkvärdig och högst lycklig omständighet, att
icke något menniskolif gick förloradt der. “ Det väckte efter denna
tilldragelse en synnerlig undran, att allmänheten icke fick någon
som helst kännedom om resultatet af de undersökningar, som särskildt
denna olyckshändelse på statens jernvägar föranledde. Ännu
i denna stund känner, så vidt jag vet, allmänheten icke något derom.
Detta förhållande, denna hemlighetsfullhet gaf stöd” åt den
ledsamma opinion, som kom till då just genom de iuskränknigar i
banvakternas antal, som jag nyss berörde. Jag vet, att det är så,
att på den ort, der merberörda olyckshändelse inträffade, de förhör,
som derpå följde, varit föremål för mycken uppmärksamhet, och att
man fortfarande befinner sig i spänd väntan på att få veta någonting
om, huru denna olyckshändelse tillkom. Jag vet också, att
den oro, som jag häntydt på, finnes icke blott bland den icke sakkunniga
allmänheten, utan äfven bland erfarne jernvägsmän.

Med anledning af hvad jag yttrat, skall jag tillåta mig att
uttala den förhoppning, att jernvägsstyrelsen, när den definitivt bestämmer
banvakter vid statsbanorna, icke måtte lemna ur sigte de
åsigter, beträffande säkerheten på dessa jernvägar, hvilka denna
styrelse uttalade i den skrifvelse, som den aflat till Kongl. Maj:t,

Onsdagen den 5 Maj.

41 Nio 36.

då det ciilde att bereda 1874 års statsreglering och hvilken af Ang. inne O

‘ ''

Chefen för civildepartementet herr statsrådet von Kruselist
jer na: Hvad stationskarlarne angår, är jag den förste, som medgifver,
att deras aflöningsförmåner ingalunda äro rikliga, och att
det sålunda ju skulle vara önskligt, om de finge förbättring. Men,
linne herrar, jag ber er här dock ihågkomma, att först komitén
och sedan Kongl. Maj it ju föreslagit eu förbättring af 60 kronor i
den nuvarande aflöningen, d. v. s. för dem, som äro tjenstgörande
såsom signalkarlar, vexelkarlar eller magasin skarlar vid större stationer.
Jag ber att vidare fä erinra derom, att jernvägsstyrelsen
icke för öfrigt ifrågasatt någon förhöjning i stationskarlarnes maximiarfvoden
— minimiarfvodena behöfde den ej här yttra sig om,
ty, som herr Pegelow rigtigt framhållit och erinrat, de lägre beloppen
hafva ju ej förut vunnit tillämpning. Jernvägsstyrelsen har
sålunda icke föreslagit förhöjning annat än för sign alkarlar, vexelkarlar
och dylika. Och detta förslag har komitén och Kongl. Majit
upptagit.

Hvad som vidare talar emot en allmän förhöjning, är jemförelse
med förhållandena vid de enskilda jernvägarne. Särskilt finner man
af den utdelade tabellen rörande aflöningsförmånerna för stationskarlar,
att vid Bergslagernas jernväg och Stockholm—Yesterås—
Bergslagens jernväg både minimi- och maximibeloppen äro lägre än
de bär föreslagna. Att jemföra med postvaktbetjentes aflöning, tror
jag icke är fullt rigtigt. Jag tror, att man icke kan förneka, att
postvaktbetjente hafva vida mera ansträngande och vida vigtigare
göromål.

Här framstäldes af eu talare på malmöbänken eu fråga, huru
det förhaller sig med banvaktbevakningen, och han uttalade bekymmer
i det fallet. Jag tillåter mig erinra om hvad som finnes anfördt
i mitt yttrande till statsrådsprotokollet, som är bilagdt den
kongl. propositionen angående lönereglering för personalen vid
statens jernvägar. Jag yttrade, såsom det återgifvits å sidan 129:
»Till undanrödjande af en, som jag tror, rätt utbredd missuppfattning
får jag särskilt påpeka, att — med undantag för de bandelar,
der det ringa antalet tåg i alla händelser ej klöfver, att banan
inspekteras 3 gånger dagligen — det hittills ej medgifvits någon
inskränkning i den enligt tjensteordningen vid banafdelningen den
25 juli 1891 banvakt åliggande skyldighet att nämnda antal gånger
jter dag passera honom tilldeladt bevakuingsområde, samt att ej
heller vidtagits några väsentliga förändringar i sagda förordnings
föreskrifter rörande banvaktssträckornas längd.»

Vid statens jernvägar har hvarje banvakt en sträcka af 3.3
kilometer — i Norrland, der det är längre mellan stationerna och
tågen äro få, är sträckan något större, men der det råder en inten -

Riksdagen gillades.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till hvad jag nu
äran anföra.

----y

''personalen vid

statens jernvägar.

(Forts.)

N:o 36. 42

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- sivare jern vägstrafik, är sträckan 3.3 kilometer — är det nattåg,
personalen vid dubbel banvaktsbesättning. Och enligt meddelande, som jag

*statens jern- sen^ som i går från banafdelningen, bar i detta afseende

vägar. icke skett annan ändring än den, att, medan banvakterna förut hade
(Forts.) två funktioner, dels att bevaka banan, dels att verkställa förekommande
mindre reparationer inom sitt distrikt, dessa reparationsarbeten
numera blifvit öfverlemuade åt extra arbetare, eu ändring,
som medfört mindre behof af fast personal. Derigenom blir det nu
i längden billigare, och banvakterna hafva numera uteslutande i
uppdrag att sköta banbevakningen. Men någon minskning af sjelfva
banbevakningen har icke förekommit.

"V filare ordade talaren om den oro, som gjort sig gällande i följd
åt ett attentat, som inträffade, jag tror det var i fjor höst, nere i
Skåne i närheten af Balingslöfs station, och han satte det i samband
med minskad banbevakning. Ja, mine herrar, ett sådant attentat,
som der förkom — jag antager, att herrarne hafva reda på,
huru der nere tillgick — är ett attentat, som är alldeles omöjligt
att förebygga, med mindre man tager exempel från den tågbevakning,
hvarmed vid vissa resor vissa tåg i Ryssland tryggas, och inför
hos oss likadan bevakning, så att man placerar trupper längs
banans hela sträckning med mycket små mellanrum mellan posterna.
Eljest kan en niding lätteligen begagna sig af ett ögonblicks frånvaro
af banvakten, som far strax före tågen, och bryta upp eu skena.
Jag har hört mig för hos banbefälet, och man säger, att sådant
icke kali förekommas med fullständig trygghet utan vidtagande af
utomordentliga åtgärder af den art, jag nyss nämnde.

Hvad sedan beträffar den hemlighetsfullhet, hvarmed, efter
hvad samme talare yttrade, ransakningen rörande detta attentat
försiggått, har jag mig derom ingenting bekant. Men att man hos
Konungens befallningshafvande i Malmö begärt undersökning genom
polismyndighet, vet jag. Jag förmodar, att det kan vara tillfälle
att å ort och ställe erhålla upplysning om resultatet deraf.

Herr Månsson: Herr talman, mine herrar! I det yrkande,
som herr Pegelow gjorde beträffande stationskarlarne, fick han
en hel del instämmanden här i kammaren. Men jag skall verkligen
be att få säga som min åsigt, att det är och vore besynnerligt,
om det skulle bli så, som han ville. Men kan ju icke hjelpa hvad
som beslutas. Men nog säger jag för min del — jag kan icke underlåta
att till protokollet säga — att jag finner det vara synnerligen
märkvärdigt, om Andra Kammaren skulle besluta i enlighet
med nämnda yrkande. Det förefaller mig egendomligt, att herr
Pegelow vill genom ett sådant beslut ställa det så — jag förmodar,
att herr Pegelow sjelf gjort jemförelsen — att eu stationskarl skall fä
större aflöning än eller inemot lika stor aflöning som ett kontorsbiträde.
Kontorsbiträdena skulle komma till 1,080 kronor: 1,080
kronor har ett manligt kontorsbiträde vid linien. Och efter herr
Pegelows förslag skulle eu stationskarl få 1,032 kronor. Det är så -

Onsdagen den 5 Maj.

43 N:o 36.

landa omkring 50 kronors skilnad endast.. Jemför jag stationskaris- Ang. inneaflöningen,
sådan herr Pegelow tänkt sig den, med ännu andras, med re9lenn9 for
de qvinliga biträdenas, kommer en stationskarl betydligt högre än ratattnfl jenl.
dessa, som sitta inne på kontoren och skrifva, något som jag tror vägar.
verkligen vara lika mödosamt och lika svårt som någonsin stations- (Ports.)
karlarnes göromål äro.

Jemför jag vidare lokomotivputsare, vagnputsare, kolvakter
och pumpare med dessa stationskarlar, så ligga de senare betydligt
öfver. De förra skulle enligt utskottets förslag få högst 720 kr.,
men efter herr Pegelows förslag skulle dessa stationskarlar få 780
kr.; och dock skola vi komma i håg, att när vi tala om detta belopp,
eller 780 kr. kontant för stationskarlarue, så böra vi tillägga
90 kronor'' i beklädnadsersättniug, hvilka ej tillkomma de här förut
omnämnda. Om vi således sammanlägga lön, inqvarterings- och beklädnadsersättning,
så äro dessa personer uppe i, såsom jag nyss
nämnde, 1032 kr. I sådana här fall får man lof att göra jemförelser
med andra personer i ungefär samma ställning samt se till, att
ett rättvist förhållande mellan dem blir rådande i afseende på deras
löneförmåner. När man då ser på, huru det ställer sig med dessa
stationskarlar — jag ber härvidlag att få hänvisa till den grafiska
tabell, som här utdelats och som väl ingen vill jäfva eller påstå
vara origtig — så se vi, att statens jernvägar bjuda sitt folk betydligt
mer, än någon af de privata jernvägarne gifver sitt. Jag liar
anstält en jemförelse med en jernväg i min hemort, som jag känner
till, och jag har då funnit, att skilnaden är väsentlig. Personalen
vid denna bana, Malmö—Billesholms-banan, har ej heller nog kunnat
prisa sill lycka, när den öfverflyttades ifrån det enskilda bolaget till
staten, ty den fick då en betydligt bättre ställning.

Vill man nu göra en jemförelse mellan löneförhållandena vid
statens jernvägar och vid de enskilda banorna, så får man höra: nej,
det går ej an; det kan man ej göra. Men, mine herrar, hvarför
skulle man icke få göra det? Är det ej lika vigtigt, att våra enskilda
jernvägars personal är pålitlig, punktlig och trogen, som att
statsbanepersonalen är det? Men är det eu stationskarlsplats ledig,
så kunna herrarne vara säkra på — jag har några år haft del i
ett enskildt jernvägsbolag, så att jag känner till förhållandena —
att man blir öfverlupen af karlar, som tigga och be, att man skall
hjelpa dem att fä platsen. Ja, det är sina 40 å 50 sökande till
hvarje ledig plats. När så är förhållandet, och då alla, som man
icke kan skaffa platsen, bli missnöjda, så synes det mig vara i
högsta grad egendomligt, att man nu vill införa eu så betydlig
löneförhöjning, som här ifrågasatts; och jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att jernvägsstyrelsens, Kongl. Maj:ts och utskottets
förslag redan innebär eu löneförhöjning i någon mån, om man nemligen
gör en jemförelse med de förutvarande förhållandena. Och''
det synes mig. som om man bolde i detta fall stanna vill hvad
Kongl. Maj:t och utskottet föreslagit.

N o Sfi. 41

Onsdagen den 5 Maj.

^ '' hemsökts af petitioner från alla möjliga håll. och det är
pZo2lL vid^us]ct egeudomHgt att se t. ex. på alla dessa kontorsskrifvare i
statens jern- Stockholm. Under den tid, da jag var medlem af jernvägskomitéu,
vägar. var jag i hög grad hemsökt af folk i Stockholm, som ville, att jag
(Forts.) skulle skaffa dem platser såsom kontorsbiträden, och jag har äfven
några gånger lagt mig ut för dem, men då jag sedan var uppe hos
vederbörande och talade om dessa personer, var det egendomligt att
se, hvilka högar och paekor, de ansökningshandlingar utgjorde, som
insändts af personer, hvilka ville ha plats. Det lyckades mig äfven
att fa in två sådana platssökande, och då jag sedan träffade dessa,
voro de synnerligen glada och belåtna öfver att de fått dessa platser.
Men hvad ser jag nu? Jo, jag ser dessa personers namn bland
dem, som nu underskrifvit petitionen och dermed söka öfva påtryckniug
på oss för att fa högre lön. Men, miue herrar, vi få lof att
tänka på, hvar detta tryck kommer ifrån i det här fallet.

Emellertid ber jag att ännu eu gång få återkomma till det förslag,
som herr Pegelow framstält, genom hvars antagande, såsom
jag. nyss nämnde, stationskarlarne skulle komma upp till en inkomst
åt öfver 1,000 kr. - nemligen 1,032 kr. Jag tror icke, att herr
Pegelow kan neka till, att detta blir förhållandet, om hans förslag
gar igenom. Men jag får då lof att säga, att det förslaget förefaller
mig egendomligt, om jag nemligen jemför de deri föreslagna
lönebeloppen med de löner, som andra tjensteman, andra personer ha,
som ha fatt kosta pa sig både tid och pengar för sin utbildning.
Men hvad skola dessa stationskarlar kunna? Jo, det synas af e*n
petition, som jag fått, och deri det säges, att det af dem kräfves,
»att de skola vara icke allenast kända för ordentlighet, nykterhet
och skötsamhet, utan äfven att de skola vara begåfvade med eu
irisk och stark kropp». Der har vi således fordringarne. Dessa
anspråk, som de maste uppfylla, äro ej större än de, som man vanligen
ställer på hvarje ordentlig arbetare i vårt land. Äfven i fråga
om dem fordrar man, att de skola vara ordentliga och trogna karlar,
och att de skola hafva en frisk och stark kropp. Är det stora anspråk,
ja, da förstår jag verkligen icke, huru man skall kunna tänka
sig några mindre. Att emellertid ställa dessa karlar i paritet med
och till och med öfver eu sådan klass som t. ex. våra folkskolelärare
på landet, anser jag vara orimligt. Dessa få ju i lön 600 eller
högst 700 kr. jemte fri bostad, och om herr Pegelows förslag antoges,
skulle de komma i betydligt sämre ställning än dessa stationskarlar,
ty deras fria bostad är ej värd 300 kr., åtminstone ej på
landet. Skulle då; som sagdt, dessa stationskarlar ha större lön, än
staten bjuder och vi kunna gifva våra skollärare? Det vore verkligen,
tycker jag, att ga för långt, och jag undrar, om man ej borde
betänka sig i detta tall, innan man tager ett sådant steg, som här
itrågasatts. Jag åtminstone kan ej vara med derom, herr talman,
utan ber att fa yrka bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Onsdagen den 5 Maj.

45 N:o Sfi.

Med herr Månsson förenade sig herrar Lundell och Högstedt. -Ang lönereglering
för

Herr Boethius: I olikhet med den siste talaren och i likhet^g^m^crnnied
herr Pegelow anser jag,''att, trots den beviljade löneförbättringen, S ° lagar"''1
stationskarlarnes ställning ytterligare behöfver i någon mån förbättras; (Forts.)
och mot herr Ivar Månssons jemförelse med stationsskrifvarne skall
jag be att få påpeka, att dessa dock kunna avancera inom tjenstemannaklassen.

Emellertid synes det mig ändock, att åtskilligt af hvad herr
Månsson anförde kan ha sitt berättigande. Det torde verkligen vara fallet,
att på landet och å små orter med billiga lefnadskostnader stationskarlarne
skulle kunna vara belåtna med hvad som är föreslaget;
men deremot synes det mig, att dessa inkomster äro för små på
större orter, i större städer, der lefnadskostnaderna äro dyra. Och man
lår dock alltid komma i håg med afseende å denna personal, att om
man än icke fordrar stor teoretisk kompetens af densamma, så har
den ansvarsfulla platser att sköta, på hvilka menniskolif bero.

För den händelse nu, att Riksdagen i år icke skulle vilja gå
in på en förbättring, så vill jag framhålla den synpunkten, att man
ett följande år möjligen skulle kunna göra en ändring i denna punkt,
gående i den rigtningen, att man beviljade ett större lönetillskott för
stationskarlar på vissa större och dyrare orter. I sjelfva verket
innebär ju redan det nu föreliggande förslaget något i den rigtningen,
då dessa 60 kronors förhöjning skulle förekomma vid större stationer.
Jag har velat framhålla detta nu, på det att, om ett sådant
förslag komme före ett annat år, man då icke måtte säga: ja, vi ha
ju alldeles nyss faststält denna lönestat, och denna synpunkt blef
då icke framhållen.

Herr Kardell: I Norrland tinnes det ett antal banvakter och
stationskarlar, hvilka äro i åtnjutande af ett så kalladt dyrortstillägg,
som uppgår till 60 kronor om året. Detta dyrortstillägg åtnjutes
på grund af de i Norrland rådande egendomliga förhållandena, nemligen
de svåra omständigheter, under hvilka man der måste arbeta,
och i främsta rummet de höga lefnadsomkostnader, som der förekomma.
Och den, som kan bilda sig en föreställning om de svårigheter,
med hvilka t. ex. eu banvakt på fjellen laborerar, i synnerhet
vintertiden, då lian, omgifven af snö och is, i mörker och köld
och storm måste förrätta sitt tunga värf, kan ej gerna missunna
dessa statens tjenare detta så kallade dyrortstillägg. Kongl. jernvägsstyrelsen
har äfven föreslagit, att detta tillägg måtte fortfarande
komma dem till godo, men så väl komiterade som statsutskottet
hafva båda föreslagit, att detsamma måtte tagas ifrån dem. De
hafva motiverat denna sin hemställan på ett egendomligt sätt, i det
de nemligen säga, att i fall man skulle bevilja detta tillägg, skulle
liknande anspråk komma att framställas äfven från annat håll.

Denna motivering är verkligen egendomlig, ty i många är har ju

N:o 86. 46

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- redan delta dyrortstillägg utgått till personerna i fråga utan att
reglering för rådföra sådana följder. För öfrigt är förhållandet det, att det ej
statens jern- ‘or °*rig'''' ar utan exempel, att sa val l^jernvagsstaten som pa andra
vägar. områden sådana tillägg medgifvits på gränd åt förhållandena på olika
Oorts.) orter.

Sant är, att den kontanta lönen icke skulle komma att minskas
för banvakterna i Norrland, i fall Kongl. Maj:ts förslag går igenom,
ty den komme att uppgå till samma belopp som nu, men att märka
är, att alla öfriga banvakter och stationskarlar i hela riket hafva
fått sina löner förhöjda med 60 kronor. Och det är gifvet, att banvakterna
och stationskarlarne i Norrland, för hvilka förhållandena
äro alldeles likadana som förut, också behöfva en förhöjning lika
väl som banvakterna och stationskarlarne söderut.

Nu vill jag för öfrigt instämma i herr Pegelows yrkande på
att lönen skulle höjas för stationskarlarne till 780 kronor; men min
mening är, att, oberoende af den omständigheten, huruvida lönen
kommer att utgå med ett belopp af 600 kronor eller 780 kronor,
ett dylikt dyrortstillägg som det förut nämnda måtte beviljas stationskarlar
och äfven banvakter i Norrland. Här är för öfrigt ej fråga
om alla stationskarlar och alla banvakter, utan blott om sådana,
som oförvitligt tjenstgjort i 15 år och befinna sig på sådana orter,
der lefnadskostnaderna äro synnerligen dyra.

Nu föreligger eu motion i detta ämne af herr von Stapelmohr,
och det är på grund af denna motion, som jag nu vågar framställa
ett yrkande. Jag ber nemligen att få yrka, att Riksdagen ville
besluta, att banvakt eller stationskarl, som med godt vitsord tjenstgjort
femton år i Norrland, kan, om hans tjenstgöringsort är att
anse såsom särdeles dyr ort, utöfver det för befattningen faststälda
högsta arfvodesbeloppet erhålla ett tilläggsarfvode af sextio kronor
för år, hvilket arfvode dock vid förflyttning till mindre dyr ort indrages.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.

Häruti instämde herrar Arhusiander, Centerwall, Wallmark,
Ström, Eriksson i Qväcklingen, Nordin i Sättua och Persson i
Arboga.

*

Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Med afseende å den
framställning, som gjorts af herr Pegelow och nu vunnit understöd
från flera håll dels genom instämmanden och dels i särskilda anföranden,
ber jag att få bemöta något af hvad herr Pegelow framhöll.
Jag kan visserligen icke dervid undgå att beröra något af
hvad som redan blifvit anfördt af föregående talare, men för tydlighetens
skull torde kammaren tillåta mig att upprepa något af
hvad som redan blifvit sagdt.

Onsdageu den 5 Maj.

47 N:o 36.

Herr Pegelow jemförde stationskarlarnes aflöning med lokomotiv- Ang. inneputsares,
pumpares, kolvakters och vagnputsares och omnämnde, att rc''Jlenn9 f°r
den högsta aflöuiugen för dem var föreslagen till 720 kronor, d^^tatemjernderemot
för stationskarlarne det högsta afföningsbeloppet skulle ut- vägar.
göra blott 660 kronor; förmenande alltså, att stationskarlarne vore (Fort».)
jemförelsevis lägre aflönade än öfrige med dem likstälde af jernvägsbetjeningen.
Herr Pegelow erinrade emellertid sjelf om, att
utom detta högsta lönebelopp för stationskarlarne, 660 kronor, tillkom
me ett hyresbidrag, som nu af utskottet höjts från 15 till 20 %
af arfvodet; och efter 20 % blir det 132 kronor. Dertill får äfven
läggas beklädnaden, som beräknas till 96 kronor; och då blir
alltså 888 kronor hvad eu stationskarl kan komma upp till, när
han nått den högsta löneklassen. Emellertid kan icke ens detta
sägas vara det högsta, ty såsom herr statsrådet påpekade, fins det
ännu eu löneklass för en del af dessa stationskarlar, nemligen för
dem, som tjenstgöra såsom signalkarlar, vexelkarlar eller magasiuskarlar
och härför bekomma ett extra arfvode af högst 60 kronor.

Lägges detta till den förra summan, kunna således vissa stationskarlar
komma upp till en lön af 948 kronor.

Högsta aflöningsbeloppet för lokomotivputsare, pumpare, kolvakter
och vagnputsare, med hvilka herr Pegelow vill närmast jemföra
stationskarlarne, är, som jag nämnde, 720 kronor.

Eu föregående talare, herr Boethius, har förmenat, att åtminstone
på vissa dyrare platser stationskarlarne borde ha något högre
aflöning. Ja, der vid lag vill jag anmärka, att på de allra dyraste
platserna det, som skulle vara mest dyrt, väl är hyran — ty hvad
beträffar födoämnen och dylikt vill jag säga, att man i allmänhet
får sådant billigare i de större städerna än i de små samhällena;
det vet jag alldeles säkert, ty den erfarenheten har jag sjelf gjort.

Jag kan lefva billigare och bättre här i Stockholm, än jag kan göra
i eu småstad med något tusental invånare. Men det förhåller sig
derjemte så, att, beträffande stationsbetjeniugen, af 294 betjente i
Stockholm icke mindre än 194 ha bostad in natura, och att af 164
i Göteborg ha icke mindre än 87 bostad in natura. Detta utjemnar
de oegentligheter, som herr Boethius framhöll, i väsentlig mån, ja,
jag skulle vilja säga nästan helt och hållet; och det tror jag, att
herr Boethius sjelf skall erkänna, när han fått dessa upplysningar.

Derjemte vill jag be att få anmärka, att stationskarlarne få
alla sina förnödenheter och varor fraktfritt på jernvägen; och del
är naturligtvis en mycket stor fördel. När dertill kommer, hvad
en föregående talare så rigtigt betonade, att till hvarje ledig stationskarlsplats,
icke blott vid statens, utan äfven vid enskilda jernvägar,
hvilka senare ju aflöna sina stationskarlar mycket lägre än staten,
man har ett tjugo- eller trettiotal sökande, alla fullt kompetenta —
föreligger då, under alla dessa förhållanden, mine herrar, något skäl
att göra en förhöjning i hvad utskottet föreslagit? Jag tror det icke,

N:o 36.

Ang T lönereglering
för
personalen vid
statens jernväg
ar.
(Forts.)

48 Ousdagen deu 5 Maj.

och jag ber derför att på dessa skål, herr talman, få yrka bifall till
utskottets förslag i denna del så väl som i de öfriga.

Herr Dar in: I anledning af hvad herr statsrådet och chefen
för civildepartementet yttrat gent emot mitt förra anförande, önskar
jag tillägga några få ord.

Herr statsrådet hänförde sig i sitt svar, så vidt det angick mig,
till sitt uttalande till statsrådsprotokollet i år samt meddelade dessutom,
att man icke i egentlig mening kunde säga, att antalet betjente
i och för banbevakningen minskats, utan att i hvarje särskilt
distrikt fortfarande samma antal skulle finnas som förut, nemligen
fyra. Det är mig icke obekant, huru dermed förhåller sig. Förut
har man för dylik bevakning haft sex personer anstälda inom hvarje
distrikt, hvaraf emellertid två i tur och ordning verkstält reparationsarbetena
inom distriktets gränser. Nu har man åter anlitat
ett annat sätt för att ordna saken. I stället för att ha sex personer
anstälda i statens tjenst och sysselsatta på nyss beskrifna sätt,
anställer man blott fyra och tager tillfälliga arbetare för reparationsarbetena.
Jag har velat framhålla detta och sätta det i sammanhang
med mitt förra yttrande, just emedan vid berörda missöde
— som dock, rättare sagdt, var n^cket mera än ett missöde,
ty dervid förstördes åtskillig materiel till ganska högt värde — vid
detta tillfälle, säger jag, iakttogs just, att något reparationsarbete
måtte ha pågått omedelbart före händelsens inträffande. Man gjorde
nemligen den iakttagelsen, att de muttrar, hvarmed bultarne fästas
vid skenskarfvarne, lågo sammanförda i små högar utefter jernvägslinien.
Jag tror derför icke, att herr statsrådet hade rätt, då han
betecknade händelsen som ett attentat i vanlig mening — det torde
hända, att det icke alls, i någon mening, var ett attentat, utan helt
enkelt ett slarf — och ett slarf, som stod i samband med den nya
anordningen, som af herr statsrådet nyss antyddes.

Herr Pegelow: Jag begärde ordet endast för att berigtiga eu
siffra, som talaren på skånebänken anförde såsom argument mot mitt
förslag om höjandet af stationskarlarnes maximilön. Han beräknade
alldeles rigtigt, att stationskarlarnes maximilöneförmåner, om man
summerar i hop arfvode samt inqvarterings- och beklädnadsersättning,
skulle uppgå till 1,032 kronor, och sade sedan, att det vore orimligt,
att denna stationskarlarnes lön skulle vara så nära lika den maximilön,
som kan tilldelas kontorsbiträde, nemligen 1,080 kronor. Men
vid denna jemförelse glömde han att till kontorsbiträdets lön lägga
de 20 procent i inqvarteriugsersättning, som detta biträde åtnjuter,
äfvensom den beklädnad in natura, kontorsbiträdet också erhåller,
och som är mera värd än 96 kronor, då han nemligen, såsom i
viss grad tillhörande befälsklassen, får en bättre beklädnad och af
högre värde än stationskarlens. Summerar man i hop värdet af dessa
förmåner, så skulle, äfven om man antoge, att kontorsbiträdets

Onsdagen den 5 Maj.

49 N:o 36.

beklädnad ej bär högre värde än den, som tilldelas stationskarl, Ang. innekontorsbiträdet
åtnjuta 1,392 kronor såsom maximiinkomst. Det är re9lerin9 f°>''
något annat; och jag vill framhålla detta, för att herrarne icke skola
få origtiga föreställningar af den der jemförelsen. vägar.

Den ärade talaren på blekingebänken gjorde sig — utan att (Ports.)
dock på något sätt pointera det — skyldig till ett förbiseende, då
han jemförde stationskarlarnes lön, 888 kronor, med de af mig
nämnda vagnputsarnes med fleres maximilön, 720 kronor, utan att
till detta sistnämnda belopp lägga de 20 procent i inqvarteringsersättning,
som dessa vagnputsare med flere åtnjuta, och hvarigenom
dessa komma upp till en inkomst af 864 kronor.

Jag har blott velat anföra dessa siffror, för att jemförelsen skulle
bli rigtig.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Mot det af en talare från Norrland framstälda yrkandet
om ett dyrortstillägg för stationskarlar och banvakter i Norrland
tillåter jag mig framhålla, att man i det afseendet måste något tänka
på konseqvenserna. Det synes mig då, att alldeles samma skäl tala
för ett dyrortstillägg icke blott åt den öfriga jernvägspersonalen i
Norrland, utan äfven åt alla öfriga statstjenare i Norrland. Detta
är således en sak, som väl tål att tänka på, innan man slår in
på denna bog i fråga om stationskarlar och banvakter.

Särskild! i fråga om jernvägspersonalen synes det mig vara mindre
skäl att gifva dem dyrortstillägg än andra, och det på grund af ett
skäl, som jernvägskomitén framhöll, nemligen att jernvägspersonalen
i sina hushållsbiljetter hade i viss mån en möjlighet att erhålla födoämnen
från billigare orter än andra statstjenare.

Herr A. Hedin: Herr talman! De mycket talrika instämmanden,
som hördes efter herr Pegelows föregående anförande, h vilket
han slutade med att yrka en förhöjning af lönen för stationskarlar,
inger mig förhoppning om, att kammaren skulle vara benägen att
äfven besluta någon liten förhöjning för vissa andra betjente, med
dem jemförliga, nemligen banvakterna. Jag skall derför, i anslutning
till hans förslag, tillåta mig att framställa ett yrkande derom, men
jag skall stanna — detta efter samråd med eu del ledamöter i kammaren,
som jag antager kunna ha någon kännedom om hvad som
har mesta utsigten att lyckas — jag skall stanna vid blott halfva
det belopp, herr Pegelow begärde för stationskarlarne, och anhålla,
att kammaren behagade höja banvakternas aflöning med 60 kronor.

Med herr Hedin instämde herrar Molin, Höjer, von Friesen,
Waldenström, Eklund i Stockholm, Centerwall, John Olsson, Berg,

Byström, Wavrinslcy, Odencrants, Persson i Arboga, Wallis, Aulin,

Sahlin, Elowson, Om then och Olsson i Kyrkobok

Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 86.

4

.\:o SO. 50

Onsdagen den 5 Maj.

statens jernvägar.

(Forts.)

Ang. inne- Herr Kihlberg: Med anledning af det sista framstälda vrkan ''e(jln

vn? JO‘., det af en talare på stockholmsbänken vill tåg fästa kammarens uppmarksamhet
derpå, att banvakterna, som na något mindre arfvode
stationskarlarne, likaväl alla ha förmånen af fri bostad och
vedbrand. De ha icke heller den stränga tjenstgöring, som stationskarlarne
i allmänhet ha, emedan de, sedan de gjort sina turer, kunna
återvända till hemmet och derigenom ha någon ledighet. Jag tror
derför, att den lön, som här af utskottet är föreslagen, jemförd med
den öfriga betjeningens, är fullt lämplig åt dessa banvakter. Och
det är i ty fall, såsom man sagt om stationskarlarne, att när en
plats blir ledig, så är det mycket godt om sökande, ty dessa platser
äro mycket eftersökta. Man behöfver således icke från den synpunkten
göra någon löneförhöjning. På grund af hvad jag nu anfört,
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Branting: I det vidlyftiga betänkande, som här föreligger,
finnas ett par ord, hvari utskottet tillkännagifver sin uppfattning
angående den stora frågan om de lägst aflönades inom jernvägspersonalen
löneförhållanden. Det står nemligen på sid. 49, att utskottet
har funnit det kongl. förslaget »konseqvent uppgjordt» samt lönebeloppen,
i förening med personalens i öfrigt ganska betydliga förmåner,
»fullt tillräckliga». Jag vill alls icke bestrida, att det kongl.
förslaget är konseqvent uppgjordt, men det är en konseqvens i att
hålla lönerna nere, som efter mitt sätt att se saken är föga afundsvärd,
och som hos denna personal måste framkalla ganska bittra
känslor, när den gör jemförelse!- med det intresse, som regeringen
alltid har visat för de högst aflönade tjenstemännens löner. Denna
konseqvens har gått mycket långt i detta fall. Jag ber särskild!
att få framhålla den synpunkten, att det här är fråga om att åt
stora grupper af arbetare, stälda i statens tjenst, arbetare, hvilka
utan tvifvel måste räknas tillhöra eliten af arbetarecorpsen genom de
höga anspråk, som med fog ställas på deras pligttrohet, påpasslighet
och vaksamhet — det är fråga om, säger jag, att staten skall åt
dem reglera löner, hvilka ställa dem ohjelpligen under det streck,
som statsmagterna ansett rigtigt att uppställa för åtnjutandet af
medborgerliga rättigheter. När staten sjelf på de framställningar,
som man understundom får höra om den väg, arbetsklassen har att
slå in på för att komma till åtnjutande af medborgerliga rättigheter,
gifver det svaret, att den reglerar lönerna för en stor personal, som
är i statens tjenst, på det sätt, att denna personal kommer långt
under strecket, så blir det också en hård dom, som derigenom uttalas
öfver hela det system, som här följes.

Emellertid ber jag äfven att fä framhålla, att, såsom frågan
nu ligger, man icke lärer kunna gå till väga på annat sätt än att
man försöker göra det bästa möjliga, och det är derför jag yrkar
bifall så väl till herr Pegelows förslag om höjning af stationskarlarnes
maximiaflöning som till herr Hedins yrkande om höjning af både

Onsdagen den 5 Maj.

51 N:o 3G.

maximi- och minimiaflöningen för banvakterna. Det försvar, som Ang. innehär
nyss fördes för att den af utskottet föreslagna aflöningen för re9lenn9 M
banvakterna vore tillräcklig, var icke sa synnerligen öfvertygande, statens jern.
ty intet annat skäl anfördes, än att »detta belopp skulle vara lämp- vugar.
ligt». Jag tror derför, att kammaren nu bör visa något tillmötes- (Forts.)
gående mot denna stora personal i dess tjenst inom arbetsklassen
genom att höja dess aflöning med dessa fattiga 60 kronor per man,
om hvilka här är fråga.

Herr A. Hedin: Herr talman! Jag anhåller att mot den ärade
ledamot af statsutskottet, som nyss hade ordet, få erinra, att han
med orätt framhöll den skilnaden mellan banvakter och stationskarlar,
att de förra skulle hafva mindre ansträngande tjenstgöring. I samma
mån som trafiken ökas och framför allt i samma mån som den allra
modernaste svenska jernvägsfinanspolitik fortsättes, hvilken går ut
på att draga in platser bland de underordnade, att draga in banvaktsplatser,
så är det påtagligt, att tjenstgöringen för banvakterna,
redan förut sträng, kommer att bli ännu strängare. För öfrigt har
jag icke för banvakterna begärt samma förhöjning, som af representanten
för Göteborg begärts för stationskarlarne, utan nöjt mig med
ett ännu blygsammare belopp.

Herr Kardell: Herr talman! Herr civilministern ansåg för sin
del, att något dyrortstillägg icke bör utgå för banvakter och stationskarlar
i Norrland, i det han påstod, att sådant skulle leda till den
konseqvensen, att statstjenare i allmänhet skulle framställa liknande
anspråk. Jag vill med anledning af detta säga, att nämnda dyrortstillägg
redan sedan många år tillbaka utgått till ifrågavarande statstjenare,
utan att detta ledt till de konseqvenser, som framhöllos af
herr statsrådet. Det kan för öfrigt här vid lag icke blifva tal om
andra tjenstemän än sådana, hvilkas inkomster närma sig existensminimum.

Herr statsrådet nämnde vidare, att det skulle vara lätt för de
ifrågavarande personerna att skaffa sig sina lifsförnödenheter från
andra orter, i det de kunde begagna sig af den fraktfrihet, som
jernvägstjenstemännen åtnjuta. Ja, men deras inkomster äro dock
icke så rundligt tilltagna, att de ha råd att göra inköp en gros af
lifsförnödenheter, och endast då går det för sig att begagna sig af
denna fördel. Dessa personer måste ovilkorligen göra sina inköp i
minut, och då äro de hänvisade till att köpa på de orter, der de
vistas, och der kunna lifsförnödenheterna vara ganska dyra. Jag
fasthåller vid det af mig framstälda yrkandet.

Herr Sjö: En ärad talare midt emot här yttrade, att han mottagit
förslaget med bittra känslor, i hvad det angick den ifrågasatta
aflöningen åt stationskarlarne. Ja, man kan ju se frågan från olika
synpunkter, men jag kan försäkra herrarne, att man inom ut -

N:o 36. 52

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- skottet och äfven inom afdelniugen, der denna fråga förelåg till
''efsonaUnviä ^rsta behandling, har sett den från alla sidor, och vi ha verkligen
^stainis^jern- i detta fall gjort allt hvad vi kunnat; men vi ha icke kunnat komma
vägar. till något annat resultat än det, som nu här föreligger, i det ut (Forts.

) skottet tillstyrkt Kongl. Maj:ts förslag. Man må säga hvad man

vill om detta förslag; det är dock visst, att dessa betjente, nemligen
stationskarlarne, såväl som banvakterna rekryteras från arbetsklassen,
rekryteras från jordbruksklassen, och jag vågar påstå, att det för
jordbrukarne är alldeles omöjligt att gifva sina arbetare en så stor
aflöning, som här föreslås att dessa herrar skola få. Skulle jordbrukarne
betala så mycket, tror jag, att det icke skulle blifva möjligt
för dem att fortsätta med sitt jordbruk. Om man jemför de
löner, som stationskarlarne skulle få, med folkskolelärarnes, så skall
man finna, att stationskarlarne icke äro eller blifva sämre lottade,
utom tvärt om bättre, åtminstone hvad angår lärarne på landet.
När man vidare vet, att skollärarne för sin examen få offra icke
allenast tid — det åtgår i vanliga fall fyra år — utan också tusentals
kronor i penningar, och när man vidare vet, att dessa stationskarlar
och banvakter icke behöfva hafva någon annan kompetens
för sina befattningar än den praktiska erfarenhet, som de få i jernvägens
tjenst, så tror jag detta är en jemförelse, som tål att taga
i betraktande, och gör man detta, tror jag icke, att man kan annat
än bifalla statsutskottets förslag. Jag tror icke, att man dermed
gör någon för när, utan man gifver helt säkert dessa betjente den
lön, som de förtjena. Här har vidare framhållits af en talare på
stockholmsbänken, att stationskarlarne äfven hafva tillfälle att bereda
sig andra inkomster och derigenom öka sin förtjenst. Deraf
kan man äfven finna, att de icke äro så träget sysselsatta, som samme
talare påstått. Den, som har sett särskildt de större stationerna,
har också kunnat iakttaga, att de icke äro så upptagna med arbete,
som de talare, hvilka förfäktat deras intressen, bär velat påstå.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Staaff: Herr talman, mine herrar! För det första skall
jag tillåta mig framställa en vördsam fråga till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet. Vi ha i dag på våra bord funnit en
grafisk jemförelse i tabellform, som äfven, för så vidt jag förstod
herr statsrådets yttrande rätt, af honom åberopades såsom styrkande
något visst förhållande. Då jag icke känner, hvarifrån denna tabell
leder sitt ursprung och då det icke torde vara möjligt att under
pågående debatt kontrollera, huruvida den är i alla punkter rigtig,
då ju hvarje här utmärkt linies korrekthet är beroende på en hel del
olika faktorer, så vågar jag fråga, huruvida herr statsrådet ansvarar
kammaren för rigtigheten af denna grafiska jemförelse.

För öfrigt vill jag bedja att få något skarpare belysa en punkt,
som förut har, dock mera i förbigående, blifvit berörd. Det är det
önskemål, jernvägspersonalen i den framställning, som finnes bifogad

Onsdagen den 5 Maj.

53 N:o Sfi.

herr Hedins motion, framstält, att sådana föreskrifter måtte intagas Ang. lönci
bestämmelserna om grunderna för jervägspersonalens aflöning, att refsl™ielf°vrid
alla betjente inom vissa kategorier efter väl vitsordad tjenstgöring slatens jern.
skulle ega att efter vissa år uppflyttas i högre löneklass och att vägar.

sammanlagda antalet tjensteår mellan den lägsta och den högsta (Forts.)

lönegraden icke måtte öfverstiga femton. Jag tror, att detta önskemål
bos den underordnade jernvägspersonalen är så lifligt och enträget,
att jag nästan föreställer mig, att icke ens en sådan höjning af
lönebeloppen, som blifvit föreslagen i motionen, ligger den så mycket om
hjertat som att få denna fasthet i aflöningsgrunderna införd. Det har
redan under de förberedande arbetena för denna lagstiftning förelegat
framställningar i denna rigtning från personalens sida, hvilka, såsom
herrarne kunne se, behandlats af komitén och regeringen. För min
del måste jag säga, att jag icke af det något labyrintiska resonnement,
hvarmed komitén i denna fråga framkommit, egentligen kunnat
få ut något annat, än att man menat, att jernvägsstyrelsen i
långt högre grad än alla andra styrelser måste ega till sitt förfogande
rätt att utmärka den personliga dugligheten, om den är
större, och tillbakasätta den personliga mindre dugligheten eller sträfsamheten.
Ja, mine herrar, detta vore utomordentligt bra, om det
kunde tillämpas på statslifvet i det hela. Men jag är viss om, att
om man börjar från toppen, så finnes det ingen menniska, som kan
påstå, att alla Konungens rådgifvare, vare sig de, som nu sitta vid
rådsbordet, eller de, som förut suttit der, öfver en bank göra skäl
för samma aflöning i statens tjenst. Jag tror icke heller, att någon
menniska kan påstå, att detta är fallet med landtregeringen, att alla
landshöfdingar gorå skäl för samma löner, och jag tror icke, att
någon kan påstå, att så är förhållandet, hvilken embets- eller tjenstemannaklass
man än må taga till exempel. Men om staten i allmänhet
har velat sätta sina tjenstemäns billiga anspråk på fasthet
i löneförhållandena öfver den fördel, som skulle ligga i en sådan der
långt drifven duglighetspröfning, och om staten måhända dervid
också har tagit ganska stark hänsyn till att denna pröfning mycket
väl kan urarta och ofta urartar till godtycke, så kan jag åtminstone
icke fatta, hvar man skall finna skäl för att just jernvägspersonalen
skall bibehållas i en vida sämre ställning än andra statstjenare.

Klagomålen öfver de förhållanden, som deraf kunna uppstå, äro
stora och, som jag tror, berättigade. Personalen har framhållit, dels
att med det nuvarande systemet det till och med händer, att de
högsta aflöningsklasserna för vissa kategorier af tjensteman eller
betjente stanna helt och hållet på papperet, derför att dessa aldrig
någonsin hinna dit, och dels att detta system gifver anledning till
ett godtycke, som gör, att den ena icke vet, hvarför han har blifvit
tillbakasatt, under det att den andre har blifvit framskjuten, eller
att, om han kan veta det, han åtminstone ser ett sådant skäl för
tillbakasättandet och framskjutandet, som aldrig borde få göra sig
gällande i någon styrelse.

i\:o 36. 54

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. ione- ° Nu har man försökt att soulagera de underordnade genom att
ym-xonnienluen bestämmelse, sorn skulle införas i instruktionen, och i
statens jern- hvilken bestämmelse det skulle heta, att i plenum skola bland andra
vägar. ärenden anmälas de allmänna grunder, enligt hvilka uppflyttning af
(Ports.) personalen i löneklasser bör ega rum. Men med allt skäl synes mig
personalen i den framställning, som finnes bifogad motionen, betona,
att detta är ju blott en formel föreskrift. Det säges ju blott, hvar
och huru ett visst slag af ärenden skola behandlas, men det föreskrifver
alldeles icke jernvägsstyrelsen att upptaga dessa ärenden. Det
är icke någon konstitutiv föreskrift, som säger, att jernvägsstyrelsen
skall behandla de allmänna grunder, efter hvilka uppflyttning skall
ske. Jag vagar i detta afseende vördsamligen framställa ännu en
fråga till herr statsrådet och chefen för civildepartementet, nemligen
huruvida det är regeringens afsigt att hålla hand öfver att det blir
allvar med det halfva löfte, som sålunda uttalats till de underordnade
i detta afseende. För min del har jag icke mycket stor tillit
till jernvägsstyrelsens omsorg om sina underordnade, och då jag
sjelf haft eu personlig erfarenhet i det fallet, så skall jag bedja att
med några ord få beröra densamma. Jag hade i uppdrag att sköta
ett mål här vid rådstufvurätten, hvari ett par omyndiga barn till
eu stackars eldare, som hade dött genom olycksfall under en resa,
sökte utfå ersättning enligt lagen om olycksfall till följd af jern vägs
drift. Jernvägsstyrelsen hade motsatt sig denna begäran, så att det
måste stämmas. Då man först kom till mig med målet, sade jag,
att det föreföll mig föga möjligt att vinna, derför att man visade
mig protokollet öfver ett förhör, som hade hållits med den lokomotivförare,
som vid olycksfallet hade suttit på samma lokomotiv som
ifrågavarande eldare, och på grund af de upplysningar, som han deri
lemnat om en hel del förhållanden, vore det att befara, att olyckan
kunde anses vara beroende på eu förseelse af mannen sjelf eller
åtminstone kunde det drifvas derhän. Emellertid, sedan jag fått höra,
dels att detta förhör var hållet inför eu öfverordnad, som var bestämdt
emot denna utbetalning, och dels alla kamraternas uppfattning om det
sätt, hvarpå detta förhör hade blifvit hållet, så öfvertog jag målet.
Vi stämde och uppvisade med bevis, som väckte rättens förundran,
så starka voro de rörande hvarje punkt, som här var i fråga, att det
der enda närvarande vittnet hade i alla de allmäna upplysningar, som
han gifvit rörande hithörande förhållanden, medelat origtiga fakta,
och att det var uppenbart, att ett verkligt och svårt olycksfall förelegat.
Också erhöllo kärandena enhälligt af domstolen hvad de
begärde, så att jernvägsstyrelsen fick stå der med skammen.

Nu anmärkte herr civilministern i ett anförande, att byråkratien
är ju ett slagord. Om herr civilministern dermed afsåg, att byråkratien
är eu fras, som icke har någon tillämplighet här i landet,
åtminstone icke på jernvägsstyrelsen, så skall jag med ett par ord
berätta om hvad som följde på detta mål. Då jernvägsstyrelsen var
dömd att utgifva ett visst peuningbelopp, och då domen både vun -

55 N:o 36.

Onsdageu den 5 Maj.

nit laga kraft, så gick jag. som både den uppfattningen, att äfven

statsinstitutioner skulle betala sina skulder, till styrelsen och anhöll, personaien vid

med företeende af vederbörlig fullmagt, att jern vägsstyrelsen matte siaiens jern gorå

denna utbetalning. Då svarades det: Ja, det år eu sa märk- vägar.

värdig sak, så att vi icke hafva fatt nagra ordentliga former för (torts.)

detta fall, utan en gång förut, då eu sådan här utbetalning skulle

göras, då gjorde vår ombudsman det, och sedan gick han till styrelsen

och tick tillbaka hvad han hade utgifvit. Det var besynnerligt,

svarade jag, men jag skickade emellertid till ombudsmannen i det.

embetsverk, der lian för tillfället befann sig, och lät antyda föi

honom, att antingen penningarna skulle utbetalas påföljande dag

eller också komme jag att lemna domen till utmätning, och da

Unge jervägsstyrelseu se, huru trefligt det blefve att fa ett lokomotiv

eller någon annan sm egendom utmätt. Ombudsmannen folklärare,

att han aldrig hört något så märkvärdigt — ja, han använde till

och med ett mera vanvördigt uttryck — och han skaffade penningai

inom utsatt tid. Huruvida jernvägsstyrelsen ännu har hunnit skaffa

sig några former för fullgörande af ådömda skyldigheter, det vet

jag icke.

Det är gifvet, att allt hvad vi, som hafva eu helt annan uppfattning
än den majoritet, som visade sig vid den föregående punkten,
säga och tala här icke har mycket stort inflytande i fråga om att
kunna i någon väsentlig grad omvända kammaren, men för min del
vill jag uttala, att det är med svidande hjerta, som jag, för att icke
försvåra möjligheten för de separatyrkanden, som hafva blifvit framstälda,
går in på att underlåta att här framställa ett afslagsyrkaude.

Då jag ser, huru personel-, hvilkas arbetstid år bland de längsta och
hvilkas arbete är bland de svaraste, behandlas och atspisas i sina
framställningar, då kan jag icke underlåta att komma pa den tanken,
att man börjar bestämdt i orätt ända i detta samhälle med sina
besparingar. Jag frågade för eu tid sedan eu man, som tjenstgjort
länge i ett af våra större verk här i Stockholm — jag känner
honom val och jag försäkrar herrarne, att han icke narras, åtminstone
icke, då han talar enskild t, ehuru han har eu verksamhet, som
gör, att jag befarar, att han narras rätt mycket offentligt jag frågade
honom: säg mig, huru lång tid arbetar verkligen presidenten i ert
verk — jag menar icke med beräkning af trehundra arbetsdagar på
året, utan efter afräkning af de två månaders semester och närmare
eu månads tjenstledighet för enskilda angelägenheter med mera, således
endast'' den tid, då han verkligen är i verket? Högst tre
timmar om dagen, svarade han. Tre timmar om dagen, upprepade
jag. Ja, observera, svarade han, jag sade Itöijst tre timmar om dagen.

'' Jag tror, att sådana exempel kunna vara lämpliga att. komma
i håg vid sådana här löneregleringsfrågor, och jag tror till och med,
att det skulle vara synnerligen förtjenstfull!, om man kunde fa eu
"■ratisk tabell, som uppstälde samtliga löneförmåner bär i Sverige
jo mförda med arbetstiden för de respektive innehafvarne af tjenster.

N:o 36. 56

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. lönereglering
för
personalen vid
statens jernvägar.

(Forts.)

Det ar som sagdt, med svidande hjerta, som jas underlåter et,i
atslagsyrkande; ty jag har den uppfattningen om vår underordnade
jernvagspersonal, att det är en klass, som uti mod, rådsnarhet och
offervin^ pligttrohet står så högt, att man icke utan skäl kan i
denna fredens armé se ett slags arftagare till de egenskaper, som
fordom pa andra områden gjorde vårt folk stort och ryktbart.

.... ,a8 ska11 emellertid inskränka mig till att vördsamt yrka bifall
till de yrkanden, som blifvit framstälda af herrar Pegelow och

Herr Kihlberg: Det var med anledning af ett yttrande från
en talare, som sitter främst på stockholmsbänken, som jag begärde
ordet. Han ville såsom skäl för sitt förslag om löneförhöjning
framhålla, att genom nu föreliggande förslag banvakternas antal
™mskas ocl‘ derigenom deras arbete blifva mera ansträngande
an förut Sa ar icke förhållandet, och ehuru detta redan påvisats
af herr statsrådet och chefen för civildepartementet, anser ja<r mig
dock hora påpeka, att den ärade talaren icke synes hafva rätt der i

''i i,r7akt1er,na /å lcke nägot ökadfc arbete enb''gt detta förslag,
y de blifva befriade från ett arbete, som förut ålegat dem, nemli gen

reparationer a banan, och deras tjenst blir sålunda inskränkt
till endast bevakning, och det ett ringare antal gånger öfver banhmen
an förut. Sålunda finnes intet skäl till löneförhöjning deruti,
att ökad tjenstgöring skulle hafva blifvit dem pålagd.

h*®11 sbsbe dalaren har anmärkt, att löneklasserna icke skulle
tillämpa^ mot betjeningen på ett sätt, som han ansåge förenligt
med rättvisa, derför att icke alla kunde komma i åtnjutande af
högsta arfvodesbeloppet. Detta låter sig dock icke göra på "rund
åt jernvagstrafikens säregna natur, ty samma tjenstebefattning kan
vara af olika beskaffenhet, fast titlarna på tjenstemännen äro desamma.
För dem finnas föreslagna löner, högre och lägre, men det
linnes också stationer af olika betydelse, och derför är det nödvändigt,
att dervidlag jernvägsstyrelsen har frihet att bestämma dessa
loner inom de angifna maximi- och minimibeloppen, efter hvad för
hvarje plats kräfves. Den ena stationen är af större vigt än den
andra, och derför böra lönerna vara olika. Löneförhöjning kan
emellertid, ske på det sätt, att, om det är en duglig person, t. ex.
stationsmästare, som sitter vid eu mindre station, lian kan förflyttas
till en bättre, om lian visat sig lämplig derför. På samma sätt
med sta tionskar larn e. Äfven inom den kategorien finnas platser af
olika vigt och med olika aflöning, om också titeln är densamma
för alla. Icke kan det vara rättvist, att, om en person i början af
sm tjenstgöring kommer in på en lätt skött och beqväm plats och
sedan sitter qvar der, han slutligen allenast på grund af lång tjenstetid
skulle komma upp i högsta löneklassen. Detta vore ej rättvist,
utan man bör lemna i händerna på jernvägsstyrelsen den rätten att
oi dna så, att de, som äro lämpliga för de vigtigare platserna, sättas

57 N:o 3G.

Onsdagen den 5 Maj.

flit samt då också få mera betald t för de vigtigare tjeuster, de Ang. lön*-

. r.. * reglering for

Utröra. • o,i -iii o personalen vid

Slutligen vill jag också gifva ett svar åt den siste talaren pa statens jern.
stockholmsbänken, som framstälde till herr statsrådet och chefen vägar.

för civildepartementet den frågan, om han ville svara för, att den gra- (Forts.)

fiska tabell, som utdelats här, vore rigtig. Jag vill nämna, att
denna tabell utarbetats inom jernvägsstyrelsen och derifrån öfverlemnats
till statsutskottet, samt att styrelsen uttalat, att den ansvarar
för, att tabellen är rigtig.

Herr A. Hedin: Den talare, som nyss satte sig, har gjort sig det
onyttiga besväret att vederlägga ett påstående, som icke blifvit
framstäldt, åtminstone icke så, att någon vederläggning med rätta
kunnat mot mig rigtas. Jag har icke sagt, ej med ett ord antydt,
att man i följd af detta förslag skulle minska antalet banvakter,
göra indragning af sådana tjenster. Detta sker ända — jernvägsstyrelsen
har bestämdt aldrig drömt om, att den dertill skulle begära
Kongl. Maj:ts eller Riksdagens kamrars tillstånd. Nu är det
dock solklart, att, om ej de hittills gällande tankereglerna^ blifvit
afskaffade i dag genom detta statsutskottsbetänkande, man får hålla
för troligt, hvad i går säkerligen var sant, att genom minskning
i antalet af dessa betjente arbetsbördan för dem kommer att ökas,
hvartill också är att tillägga, att på samma gång trafikosäkerheten
kommer att ökas.

Jag har emellertid icke begärt ordet för att säga detta, utan
/för att svara min ärade vän här midt öfver, hvilken sade, att stationskarlarne
hade tillfälle till extra förtjenster. Derom bär jag ej
sport något. Men det kan vara lämpligt att såsom motvigt mot
det eventuella intrycket af hans försäkran om deras tillgång till
extra förtjenster erinra om någonting, som är alldeles säkert och
visst, och det är, att de hafva extra arbeten, utom tjensten, då de
kommenderas af stationsinspektoren, hans fru och pigor att göra
alla möjliga dräng- och pigsysslor, så att, såsom mången af dem
sagt, det är villigheten och nitet i detta afseende och att de ej
sätta sig upp mot sådana uppdrag, som i de öfverordnades ögon
betyder mera än nitet, villigheten och dugligheten i tjensten. Och
om någon vågar sätta sig emot dylika befallningar, trakasseras han
eller skickas till en så kallad straffstation.

Do extra förtjensterna, min ärade vän, de reduceras till intet.

Men då jag i min motion vid riksdagens början påpekade ett exempel
bland hundra, om det också var särskildt flagrant, att chefen
för eu militäreorps, som har mellan sex och sju tusen kronor i lön,
absolut icke sköter sin chefsplats, utan låter den skötas af äldste
kaptenen, medan han sjelf skaffar sig extra inkomst af femtontusen
kronor, samt på sådant skötande af sitt embete skall grundlägga
pensionsrätt, då var den ärade ledamoten icke med om att föreslå
en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

N:o 36. 58

Onsdagen den 5 Maj.

Ang. inne- Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!

personalen vid ^a1'' begärt orået för att, fästa kammarens uppmärksamhet på

statens jern- en omständighet, som jag funnit icke vara beaktad. Om nu t. ex.
vägar. kammaren skulle bifalla något af de yrkanden, som här framstälts

(Forts.) och som afvika från utskottets förslag^ så kunde, då Första Kamma len

bifallit detta förslag, det lått hända, att hela frågan vore förfallen.
Detta antar jag, att man från visst håll naturligtvis gerna
skulle önska. Men vi, som verkligen önska, att denna fråga löses,
vi böra sannerligen ej hoppa på något af de nya yrkanden, som
gjorts, och dermed vålla, att hela frågan kanske folie. Det är ej
alls säkert, att det kan blifva gemensam votering om denna sak,
derom lär vara olika uppfattningar. Jag antager, att, om denna
kammare fattar annat beslut än om bifall till utskottets förslag,
kammaren ock skall med samma majoritet söka undertrycka en
gemensam votering. Då vore hela frågan fallen. Det är härpå, jag
velat fästa herrarnes uppmärksamhet. °

Men derjemte vill jag nämna några ord med anledning af hvad
som sagts från stockholmsbänken. Jag medger, att de talarne kunna
hafva rätt från den synpunkt, de se saken, och den omkrets, de känna.
Men jag vill såga, att de icke hafva någon erfarenhet om hvad
dessa penningar betyda på landet. Här är fråga om, att dessa betjente
skulle få sexhundrasextio och sjuhundratjugu kronor i lön samt derjemte
hyresbidrag och beklädnadspersedlar. Detta är ej obetydligt.
Ty, mine herrar stockholmare, om ni hade reda på förhållandena
å laudsbyggden, så skulle ni veta, att man för denna summa kan
byta sig till femtio å sextio tunnor spanmål. Och jag hemställer
till landtmännen, hvad femtio å sextio tunnor råg eller korn för eu
enda person betyder i arbetsafgift. Kunna landtmännen aflöna sina
arbetare på detta sätt med så många tunnor spanmålV Det är eu
ren omöjlighet. Att penningar här i Stockholm ingenting betyda,
är beklagligt, men på landet är denna aflöning mycket hög.

Om vi skulle gå längre, skulle vi rent af förstöra hvad den
värde talaren sa patetiskt utropade, att här vore fråga om en fredens
armé. Ty det finnes en fredens armé äfven i andra yrken än stationskarlarnes
och banvakternas. Det är hela landsbygdens arbete,
det gäller, det är all industri och näring på landet, som det bifråga
om. Och vi skola ej skaffa dessa betjente så höga löner, att
det icke blir möjligt för landtbruket och industrien att erhålla
ordentligt folk. Den faran är också att beakta.

För mig är det hufvudsaken att ej gå längre, än hvad billigt är.
Ty att rätta sig efter stoekholmarnes uppfattning går icke an. Här
förslå inga penningar, ett hundra kronor mer eller mindre hafva här
ingen synnerlig betydelse.

Jag skulle verkligen beklaga, om man skulle ställa denna fråga
sa, att man skulle undertrycka all rättvisa i jemförelse med andra
arbetare i vart land. Detta förhållande jemte det, att, om man vill
frågans lösning, man ej bör ställa hinder i vägen derför, gör, att

59 N:o 86.

Onsdagen den 5 Maj.

iao- hoppas, det denna kammare icke skall falla på den idén att Ang. lonegenom
dessa sextio kronor äfventyra, att hela frågan faller. Om penater?vid
rättelse för öfrigt är nödvändig, kan sådan ske vid eu annan liks- statens jernåder,
för så vidt framställning derom kommer och det finnes utred- vägar.
ning om, att rättelse är nödig för någon ort. Jag tror nog, att (Forts.)

Riksdagen då skall vara villig att vidtaga sådan. Men om man
nu gör denna ändring, kan hela frågan vara fallen. Och det kan
ej vara lämpligt att låta frågan falla, så långt kommen som den
nu är.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr A. Hedin: Nej, det kan väl hända, att den siste talaren
har rätt i det, att kammarens majoritet icke vill bevilja vare sig
120 eller 60 kronor — det behöfves naturligtvis att hafva dem
sparda, när det gäller att inrätta nya högre embeten. Men om
kammaren i det fallet rättar sig efter vice talmannens uppfattning,
lär det åtminstone icke komma att bero af, att det skrämskottet
lossades nyss, att ingen gemensam votering kan bli af. Det skulle
förundra mig, om det finnes ett hälft dussin personer i Riksdagen,
som hysa eu sådan mening. Skulle sa vara, att man icke finge
gemensam votering i denna fråga, då vore dermed, så vida vi sedan
skulle vara konseqventa, gemensam votering i statsregleringsfrågor
afskaffad. I precis sådana frågor som denna har förut gemensam
votering egt rum.

Herr Bergend a hl: Uppkallad till följd af hvad herr vice talmannen
nyss yttrat med anledning af herr Hedins yrkande, ber jag
att få tillkännagifva, att jag, ehuru landtbo, i detta afseende hyser
samma åsigt som herrar stockholmare. Det är icke så ofta, det är
fallet. Men det tyckes denna gåugen vara så.

Gent emot herr Kihlberg, som menade, att dessa banvakter icke
både så synnerligen svåra åligganden, får jag säga, att jag är af eu
annan mening. Deras uppgifter äro både ansträngande, magtpåliggande
och ansvarsfulla.

Nu nämnde herr Kihlberg den förmån, de besitta i fri bostad.

Ja, det är sant. Men man må observera, att, då eu banvakts lön
är upptaxerad till något öfver 800 kronor, värdet a i denna ingående
bostad och vedbrand är upptaget till 120 kronor. Detta är
enligt mitt förmenande allt för högt, enär i manga delar af landet
dessa banvaktstugor äro förlagda i öde skogstrakter, med hänsyn
hvartill man väl får medgifva, att eu uppskattning till 120 kronor
per år är orimligt. Jag tycker, att hälften, eller 00 kronor, kunde
vara lagom, eller jemnt det belopp, hvarmed herr Hedin yrkar lönens
höjande. Jag förundrar mig icke öfver, att regeringen och statsutskottet
sökt tillse, att administrationen af jernvägar måtte bli så
billig som möjligt för att derigenom öka nettobehållniugen. Men

fi:o 36. 60

Ousdagen deu 5 Maj.

Ang. inne. jernvägarne iiro icke tillkomna för att i första rummet skaffa staten
p£on7envid in\omster- N" jemvSgarnes anläggning först beslutades, tog man
statens jern• ej hänsyn härtill, utan till den direkta nytta, de skulle bereda lanvågar.
det. Då denna nytta enligt mitt förmenande är af större betydelse

(Forts.) än den nettoinkomst, jernvägarne kunna lemna, hemställer jag till

herrarne, om icke våra jernvägstjenstemän från toppen och ända ned,
från^den högste till den ringaste, böra sättas i ett sådant ekonomiskt
förhållande, att man med rätta kan fordra, att dessa, som måste
vara utvalda personer hvar och en inom sitt område, skola kunna
med pligttrohet sköta sina åligganden.

Herr vice talmannen Daniel son: Herr Hedin har förklarat,
att en gemensam votering skall kunna komma till stånd. Men jag
vill minnas, att herr Hedin har haft vexlande åsigter i dylika frågor
som denna. Det har händt, att han efter några års förlopp fått en
annan uppfattning om en sak, än som han förut haft i afseende på
gemensam votering i ungefärliga frågor som denna. Det kan gå
så nu, äfven om det blott får förflyta några dagar. Det är in (»en
säkerhet i det fallet. Det vill jag framhålla.

Hvad det beträffar, att herr Bergendahl instämmer med stockholmarne,
sa har han troligen gjort detta icke som landtbrukare,
utan som ryttmästare.

Herr A. Hedin: Jag tillåter mig uppmana herr Dauielson att
uppgifva något bevis för rigtigheten af den beskyllning, han uttalade.
Jag förklarar, att den är sanningslös.

Hen Bergendahl: Jag tillåter mig blott att säga gent emot
vice talmannen, att jag tilltror mig att förstå tillvarataga jordbrukets
intressen likaså bra som han.

Herr vice talmannen Daniel son: Ja, om herr Hedin vill <nfVa
mig ^ anstånd eu dag eller två eller till protokollets justering, skall
jag åtaga mig att bevisa, hvad jag sagt. Herr Hedin var i år emot
gemensam votering i krigsarldvariefrågan, men har varit för gemensam
votering i en annan liknande fråga. Jag skall nog söka upp
bevis och gifva besked, om det behöfs.

Herr A. Hedin: Ehuru jag för min del vågar hålla före, att det
ngtigaste är, att man har bevisen till reds, då man framställer eu
beskyllning, skall jag gifva den begärda respiten och ännu längre.
Men derför att jag en gång talat emot ett förslag om gemensam
votering och en annan gång för ett annat, har jag derför ej behöft
gorå mig skyldig till inkonseqvens, emedan de förhållanden, som
förelegat, varit olika. Den ena gången har ett ärende, af grunder,
som jag kunnat anföra, icke bort göras till föremål för gemensam

61 N:o 36.

Onsdagen den 5 Maj.

votering; en annan gång har förhållandet varit ett annat. Förmod ligen

har det så varit ock med herr vice talmannen, att han ena per30naien „»•<*

gången varit emot och andra gången för en gemensam votering, da ,tätens jern olika

förhållanden förelegat. Deri ligger ingen inkonseqvens. vägar.

(Forts.)

Herr vice talmannen Danielson: Sedan herr Hedin i viss man
erkänt rigtigheten af mitt anförande, skall jag icke nu längre uppehålla
mig vid den saken eller vidare besvära kammaren härmed.

Herr A. Hedin: Jag ber att få spika fast till denna dagens
protokoll, att herr Danielson här har uppträdt och sagt något, som
han måste veta icke vara med sanna förhållandet öfverensstämmande.

Jag har hela kammaren till vittne.

Herr O. Olsson från Stockholm: Jag ber att få instämma i
anförandet af herr Pegelow och i det yrkande, han framstält.

Öfverläggningen var slutad. Beträffande till en början aflöningen
för stationskarl hade yrkats dels bifall till utskottets Anslag
oförändradt och dels bifall till detsamma med den af herr Pegelow
föreslagna ändring. Herr talmannen gaf propositioner på hvardera
af dessa yrkanden och fann det senare yrkandet hafva flertalets röster
för sig. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som i fråga om sjette punkten af statsutskottets förevarande
utlåtande n:o 57 vill, att högsta arfvodet till stationskarl
skall bestämmas till 780 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat, att nämnda arfvode skall
utgöra 660 kronor.

Omröstningen visade 108 ja och 107 nej; och hade kammaren
således beslutat enligt ja-propositionens innehåll.

Efter det herr talmannen vidare till proposition upptagit de yrkanden,
som förekommit i fråga om aflöningen för banvakt, afslog
kammaren utskottets hemställan och biföll det af herr Hedin under
öfverläggningen frarnstälda förslag.

*i3 Onsdagen den 5 Maj.

Slutligen och med utslag a det af herr Kardell gjorda yrkande
biföll kammaren hvad utskottet i (ifrigt bemstält, och föreslagit.

Mom. b.

Bifölls jemväl.

Då tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af föreliggande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde,
enligt utfärdadt anslag, komme att fortsättas.

§ 5.

Anmäldes och godkändes inkomna förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen, nemligen från

Sammansatta stats- och lagutskottet:

n:o 62, i anledning af väckta motioner angående ändring i
presterskapets aflöningsförhållanden;

n:o 67, i anledning af Kong!, Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående lönereglering för lärare vid småskolor
med mera;

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda
framställningar dels med förslag till förordning angående skyddskoppyrapningen
i riket, dels ock om höjning af anslag dertill;

n:o 69, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands
stift, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 21 med förslag till lag
om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863; samt

n:o 70, i anledning af dels Kongl Maj:ts proposition n:o 37
med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens
krigsberedskap, dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjerde hufvudtiteln i punkten 30 gjorda framställning om anslag till
försöksmobilisering, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 38 angående
dagaflöning åt värnpligtig vid tjenstgöring i visst fall under år
1898; samt från

lagutskottet:

n:o 63, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap; n:o

64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om beräkning i vissa fall af tid, som afses i förordningen

63 X:o 36.

Onsdagen den 5 Maj.

angående patent, i lagen om skydd för varumärken och i lagen om
skydd för vissa mönster och modeller;

n:o 65, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder
för den kommunala beskattningen; samt

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 10 § i kongl. förordningen angående
lagfart°å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 4,5 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.