1897. Andra Kammaren. N:o 30 (Riksdagens protokoll 1897:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 30.

Lördagen den 24 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Häradshöfding D. G. Restadius är af sjukdom (magåkomma)
tills vidare hindrad att infinna sig vid Riksdagen. Stockholm 23
april 1897.

A. Nettelblad.

Leg. läk.

§ 2.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 34, till Konungen, angående tullbevillningen.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
propositioner:

angående försäljning till Hvetlanda bysamhälle af viss del utaf
förra häradshöfdingebostället 1 mantal Hvetlanda Thomas- och Kullagården
n:is 4 och 6 i Jönköpings län, och

angående försäljning till Yexiö stad af mark, hörande till förra
landshöfdingebostället Kronobergs kungsgård n:o 1 om 3 mantal i
Kronobergs län.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtanden
n:is .48, 49 och 50.

Andra Kammarens Prot, 1S97. N:o 30.

H:o 30.

Lördagen den 24 April.

§ 5.

Härefter företogs till behandling:

särskilda utskottets utlåtande n:o 1, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition n:o 10 med förslag till lag för Sveriges riksbank,
äfvensom af herrar F. A. Boström, A. P. Gustafsson och M. Dahn i
detta ämne väckta motioner, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 28,
med förslag till lag med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt,
så ock angående forum för riksbanken, till ansvarighetslag
för fullmägtige i riksbanken samt till ansvarighetslag för ledamöter
i styrelserna vid riksbankens afdelningskontor.

Till förberedande handläggning hade särskilda utskottet fått
mottaga:

a) Kongl. Maj:ts proposition n:o 10, hvari Kongl. Maj:t, under
åberopande af det vid propositionen fogade utdrag af protokoll öfver
finansärenden den 9 januari 1897, föreslagit Riksdagen att, under
förutsättning att de enligt 1896 års Riksdags beslut hvilande förslagen
till ändringar i 60, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen
samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen varda af Riksdagen
slutligen antagna, för sin del antaga ett propositionen bilagdt
förslag till lag för Sveriges riksbank;

b) Kongl. Maj:ts proposition n:o 28, hvari Kongl. Maj:t, under
åberopande af vid propositionen fogade, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslagit Riksdagen
att antaga:

dels, under förutsättning af Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts
nådiga proposition den 9 januari 1897 med förslag till lag för
Sveriges riksbank, ett propositionen bilagdt förslag till lag med vissa
bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, så ock angående
forum för riksbanken,

dels ock ett likaledes propositionen bilagdt förslag till ansvarighet
för fullmägtige i riksbanken och till ansvarighetslag för ledamöter i
styrelserna vid riksbankens afdelningskontor;

c) tre särskilda, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag för Sveriges riksbank inom riksdagen väckta motioner,
nemligen: herr F.| A. Boströms i Första Kammaren väckta motion,
n:o 48, samt herrar A. P. Gustafssons och M. Dahns i Andra Kammaren
väckta motioner, n:is 150 och 175.

I dessa motioner hade yrkats:

af herr F. A. Boström:

att det belopp, hvartill riksbanken under de i 7 § af Kongl. Maj:ts
förslag angifna vilkor må berättigas att utgifva sedlar utöfver hvad
enligt 6 § är medgifvet, bestämmes till ett hundra millioner kronor;

att den i 8 § af Kongl. Maj:ts förslag för visst fall stadgade
ökning af riksbankens metalliska kassa bestämmes till minst trettio

Lördagen den 24 April.

Nio 30.

procent af det belopp, hvarmed de på grund af 7 § utgifna sedlar
öfverskjuta sextio millioner kronor;

att riksbanken må ega att äfven genom annat aftal än köp
öfvertaga svenska eller utländska statspapper äfvensom att förmedla
köp och försäljning af obligationer;

att så kallade afbetalningslån må kunna utlemnas till sammanlagdt
belopp af tolf millioner kronor samt att äfven i öfrigt utlåning
må kunna ske mot namnsäkerhet;

att riksbanken må ega att i förvar mottaga gods under försegling;
att riksbanken må ega att å sitt sedeltryckeri idka tryckerirörelse
äfvensom att vid sitt pappersbruk bedrifva papperstillverkning;

att riksbankens behållning i utländska statspapper må kunna vid
behof afyttras till förstärkning af bankens kassatillgångar;

att bestämmelserna angående behörighet att vara fullmägtig i
riksbanken må affattas i öfverensstämmelse med det af innevarande
Riksdag antagna stadgande angående behörighet för utöfvande af
riksdagsmannabefattning; med det tillägg likväl, att fullmägtigskap i
riksbanken ej må förenas med ledamotskap i annan bank än sparbank
eller postsparbank;

att tystlåtenhet med afseende å de i 41 § af Kong! Maj:ts
förslag angifna omständigheter må åläggas, utom de i nämnda §
upptagna personer, jemväl dem, som vid granskning af riksbankens
styrelse och förvaltning biträda Riksdagens revisorer;

samt att räntan å kassakreditiv, som enskild bank på grund af
stadgandet i 45 § 2 punkten i förslaget kan komma att hos riksbanken
begagna, skall sättas två procent lägre än gällande tre månaders
vexeldiskonto, dock ej under två för hundra om året;

af herr A. P. Gustafsson:

att, för den händelse Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag för Sveriges riksbank af Riksdagen antages, 13 § mom. d måtte
få sådana bestämmelser, att, om lånesökande så önska, de så kallade
afbetalningslånen fa återbetalas med en tiondedel hvar sjette månad,
äfvensom att sammanlagda beloppet af sådana lån begränsas till
femton millioner kronor;

samt af herr M. Palm:

att till § 16 i Kong! Maj:ts förslag göres ett tillägg af innehåll,
att lullmägtige i riksbanken må kunna åt firmor, som hafva vexeldiskontering
i riksbanken och ejJ sjelfva drifva bankrörelse, öppna
upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse; äfvensom att
räntegodtgörelse må kunna af fullmägtige medgifvas för medel, innestående
å depositionsräkning, när sådant anses vara med riksbankens
fördel förenligt;

samt att den i § 45 af Kongl. Maj:t föreslagna rätt för enskilda
banker att i riksbanken begagna kassakreditiv måtte ersättas med
rediskonteringsrätt.

N:o SO.

Lördagen den 24 April.

Angående I punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet:

förslag till lag att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts förslag till lag
^riksbank§ ** f°r Sveriges riksbank icke kunnat oförändradt antagas, ville, i anledning
såväl af Kongl. Maj:ts berörda proposition som af herrar F. A. Boströms,
A. P. Gustafssons och M. Dabns motioner, under förutsättning att de
enligt 1896 års Riksdags beslut livilande förslagen till ändringar i
50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65,68, 71 och
73 §§ riksdagsordningen varda af Riksdagen slutligen antagna, för sin del
antaga ett af utskottet framlagdt förslag till lag för Sveriges riksbank.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation afgifvits af
herrar von Friesen, Folke Andersson och Andersson i Nöbbelöf.

För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen af
ifrågavarande ärende hade ordet begärts af:

Herr von Friesen, som nu i sådant afseende anförde: Herr
talman! Med afseende å sättet för föredragningen utaf det nu föreliggande
utskottsbetänkandet skall jag be att få hemställa, att lagförslaget
måtte föredragas paragrafvis i den ordning paragraferna i förslaget
förekomma; att derefter må föredragas lagens rubrik, och derefter
utskottets hemställan, samt att, för den händelse att lagförslaget eller
vissa delar deraf skulle af ena eller andra kammaren återförvisas,
öppen rätt må lemnas utskottet vid ärendets förnyade behandling att
i afseende å de paragrafer, hvilka må hafva blifvit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jemkningar, som af förändringar i
återförvisade delar kunna föranledas. Dessutom ber jag att få hemställa,
att vid föredragningen af 1 § diskussionen må få röra sig
angående lagförslaget i dess helhet.

Den af herr von Friesen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

I följd häraf föredrogs nu till en början § 1 i utskottets förslag
till Lag för Sveriges riksbank, hvilken § var af följande lydelse:

§ I Sveriges

riksbank, som är stöld under Riksdagens garanti, drifver
bankrörelse enligt denna lag.

Ordet lemnades härefter å nyo till:

Herr von Friesen, som nu yttrade: Herr talman! Visserligen

äro nu äfven utskottets hemställan och lagförslagets rubrik upplästa,
men jag tar för gifvet, att efter det beslut, kammaren nyss fattade,
beslut nu endast kommer att fattas angående den upplästa 1 §.

Då jag således har att yttra mig angående denna paragraf, ber
jag att nu genast få yrka afslag å densamma, naturligtvis icke derför
att jag har något att erinra mot densamma i och för sig, utan derför

Lördagen den 24 April. 5 N:o 30.

att jag tänker yrka afslag på hela den föreliggande lagen, och detta

kunde jag ju icke gorå, om jag nu vore med om bifall till 1 §. ffrSvtriges

Anledningen åter, hvarför jag önskar afslag på den föreliggande '' riksbank.
lagen, är till en början icke den, att jag anser de bestämmelser, som (Forts.)
i lagen förekomma, vara olämpliga. Jag kan ju ännu icke veta,
hvilket utseende lagen slutligen kommer att få, om den blir med
skiljaktig affattning antagen af kamrarne och sammanjemkning sedan
skall ega rum. Det kan således icke vara innehållet af sjelfva lagen,
som nu föranleder mig att yrka afslag, eftersom detta innehålls slutliga
beskaffenhet är mig okändt.

Mitt afslagsyrkande föranledes icke heller af den omständigheten,
att jag icke anser, att bestämmelser angående riksbankens verksamhet
böra innehållas uti en civillag eller, såsom här föreslagits, uti en
lag, som stiftats af Konung och Riksdag gemensamt, äfven om detta
icke sker i den ordning, som i 87 § 1 mom. regeringsformen föreskrifves.

Utan anledningen, hvarför jag under närvarande förhållanden måste
yrka afslag på den föreliggande lagen, är, att med dess antagande är
förknippadt ett vilkor, som jag för min del icke kan godkänna. Jag
behöfver knappast erinra kammaren om de omständigheter, under
hvilka denna lag framkommit. Det har länge ifrågasatts och länge
efterlängtats, att en bankreform skulle genomföras i den retning, att
all sedelutgifningsrätt skulle öfverflyttas till riksbanken.

Det är, kan man säga, hufvudinnehållet af den reform, som här
är å bane. Man vill, att riksbanken skall bli en verklig centralbank,
och för att vinna det målet, vill man, att sedelutgifningsrätten skall
fråntagas de enskilda bankerna och läggas uteslutande i riksbankens
händer. Det är det målet, som vi alla eftersträfva, och jag icke minst.

Men nu har man ansett, att om riksbanken skall bli en centralbank,
så erfordras vissa garantier för att den på rätt sätt skall fylla
sin blifvande uppgift.

För min del kan jag icke nu lika litet som förra riksdagen anse,
att dessa garantier bli mera nödvändiga derför att riksbanken öfvertar
hela sedelutgifningsrätten, än hvad dessa garantier varit förut; men
jag är med om att vissa af dessa garantier när som helst böra utverkas
åt riksbanken, vare sig den icke har all sedelutgifningsrätt eller den
för framtiden kommer att få den. Af dessa garantier är en för
några år sedan redan vunnen, den, som ligger deruti, att kontinuitet
numera är tillförsäkrad riksbankens styrelse. Denna garanti vans år
1894, då Riksdagen beslutade och Kongl. Maj:t sanktionerade en
ändring uti grundlagen, gående ut derpå, att fullmägtige skola väljas
för tre år och att endast en tredjedel af fullmägtige hvarje år skall
omväljas. Den garanti, som vi sålunda fingo, var enligt min tanke
lika nödvändig då, som den skulle hafva varit, om riksbanken ensam
egt sedelutgifningsrätten.

Eu annan garanti som fordrats, är, att de grundväsentliga
bestämmelserna med afseende å bankens rörelse sammanföras uti en
af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag. Äfven den garantien

N:o 30.

Lördagen den 24 April.

Angående, anser jag för min del lika nödvändig, vare sig riksbanken är ensam
för “sveriges se<^elutgifvande eller icke. Riksdagen har också i viss mån redan
riksbank, erkänt, att äfven fordran på denna garanti är berättigad, ty genom
(Forts.) lagen om Rikets Ständers bank af år 1830 inrymdes några, om ock
endast få, bestämmelser angående riksbanken uti civillag. De vigtigaste
af dessa äro bestämmelserna om beloppet af riksbankens grundfond
och reservfond. Jag anser, att den nu åsyftade garantien är vigtig
för riksbankens egen skull, och anser således, att åtskilliga af de
bestämmelser, som för närvarande finnas i reglementet för riksbanken,
böra öfverflyttas till en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad
lag, och detta för det första oberoende utaf om banken blir ensam
sedelutgifvande eller icke, och för det andra fullkomligt oberoende af
alla tankar på det rätta afvägandet af magtfördelningen mellan konungamagten
och representationen. Jag anser nemligen denna förändring
vigtig och nödvändig för bankens egen skull, och om så är, bör
förändringen vidtagas oberoende af alla andra hänsyn än dem till
riksbanken.

Men så fordras också en tredje garanti, det är den, som innehålles
uti det grundlagsändringsförslag, hvilket vid förra riksdagen
förklarades hvilande, och som utgör förutsättningen för den lag, som
här blifvit framlagd. Den garantien vill jag deremot icke vara med
om, derför att jag icke kan finna, att det utgör någon garanti, hvadan
den förändringen således icke är nödig, och derför att jag heller icke
anser den vara nyttig. Jag anser förändringen icke vara nödig.

Det har för en motsatt uppfattning anförts åtskilliga skäl. För
min del vill jag nu icke upptaga till bemötande alla dessa skäl. De
hafva blifvit, som mig synes, mer eller mindre tillagade, och enligt
min tanke ha de redan blifvit fullständigt bemötta, så att det skulle
vara att alldeles onödigt upptaga tiden, om jag här sökte granska
dem alla; och jag anser mig så mycket hellre kunna underlåta detta,
som jag vill upptaga ett skäl, som enligt min tanke och äfven enligt
deras tanke, som framstält det, är af alla skälen det mest betydande,
och kan jag visa dess ohållbarhet, tror jag mig i och med detsamma
hafva visat onödigheten af denna grundlagsändring.

Det skälet är, om jag annars fattat det rätt, att, när man vill
inrymma åt Konungen, det vill säga här regeringen naturligtvis, inflytande
på lagstiftningen angående riksbanken, man också bör inrymma åt
regeringen någon möjlighet att kontrollera bankens verksamhet. Den
möjligheten skulle man vinna, om regeringen finge tillsätta ordförande
i bankofullmägtige. Jag påstår nu, att, om man åtminstone menar
ärligt med de stadganden, som eljest skulle föreskrifvas rörande riksbanken,
det icke kan blifva möjligt för regeringen att genom denne
ordförande utöfva någon som helst kontroll öfver riksbanken. Ty i
det hvilande grundlagsförslaget heter det: »fullmägtige i riksbanken
och i riksgäldskontoret samt Riksdagens revisorer kunna ej, i och för
sin befattning, emottaga befallningar utan af Riksdagen allena, och
enligt dess instruktioner, ej eller till redo och ansvar ställas, utan

Lördagen den 24 April. 7 N:o 30

efter Riksdagens beslut». Och vidare heter det i den nu föreslagna f .Ayå^e,
lagen: »öfverläggningar och beslut i hemliga ärenden» — öfverläggningar''^ Sveriges
och beslut i andra än hemliga ärenden äro tillgängliga för alla och riksbank.
således äfven för regeringen —- »skola upptagas i särskildt protokoll, (Fort».)
hvars innehåll ej må yppas, förr än Riksdagens bankoutskott, dess
revisorer eller fullmägtige i riksbanken anse sådant kunna ske utan
skada för riksbanken». Och vidare heter det: »riksbankens fullmägtige
och revisorer, ledamöterna af afdelningskontorens styrelser, alla vid
riksbanken anstälde tjenstemän samt de personer, som vid granskningen
af riksbankens styrelse och förvaltning biträda Riksdagens revisorer,
skola doldt och förtegadt hålla hvad som rörer enskilda personers
förhållanden till riksbanken eller hvad i öfrigt vid förvaltningen kan
förefalla af sådan beskaffenhet, att det enligt lag och reglementet för
riksbanken hemligt hållas bör». Deraf är ju tydligt, att denne af
Konungen tillförordnade ordförande icke får för regeringen yppa något
af hvad som tilldrager sig inom riksbankens styrelse annat än sådant,
som är för hvem som helst, icke allenast för regeringen, utan för
hvilken person som helst möjligt att få reda på. Deraf följer ju, att
regeringen icke kan genom denne ordförande på något sätt utöfva
kontroll öfver det sätt, hvarpå riksbankens verksamhet bedrifves. Jag
tror således, att detta skäl måste anses vara ohållbart, och att jag
icke upptager de öfriga skälen till bemötande, har — som sagdt —
endast sin grund deruti, att jag anser dem vara mycket lättare att
bemöta än detta och dessutom icke af någon grundväsentlig beskaffenhet.

Jag kan således icke finna, att den nu föreslagna grundlagsförändringen
är på något sätt nödig. Men icke nog med det: jag anser
den icke heller nyttig. Jag hade tillfälle förra året att i detta
sammanhang tala om kapitalets, särskildt storkapitalets, magt i våra
dagar. Jag betonade redan då, att kapitalet i och för sig vore något
godt, men att det kunde få farliga verkningar. Några få veckor efter
det jag sagt detta, läste jag ett yttrande af en berömd engelsk statsman,
hvilken hade samma uppfattning och hvilken formulerade den så: ”kapitalet
är en god tjenare, men dålig herre”. Just den ståndpunkten vill jag
också intaga till kapitalet. Jag nämnde, att, om regeringen får tillfälle
att tillsätta ordförande i riksbankens styrelse, det möjliggöres
för storkapitalet att få inflytande, ett obehörigt inflytande på riksbankens
styrelse. Man har invändt: det kan ju hända också, att
storkapitalet får inflytande på Riksdagens sätt att tillsätta riksbankens
styrelse. Ja väl, det måste jag erkänna: storkapitalet är en ofantlig
magt i våra dagar. Men jag säger nu detsamma, som jag sade förra
året: det är lättare att förgifta källan än att förgifta hafvet. Det
är lättare för storkapitalet att få magt öfver regeringen än Afvel
Riksdagen med dess många hufvuden, många viljor och måugartade
olika intressen. Jag befarar, att storkapitalet, hvilket söker göra sig
gällande öfver allt i våra dagar, skall söka få in ett finger, ett par
ögon, ett par öron i riksbankens styrelse, om regeringen der får
tillsätta ordförande. Jag nämnde detta redan hirra året. Och man

lf:0 30. 8 " Lördagen den 24 April.

Ingående behöfver icke allt för uppmärksamt hafva följt med åtskilliga händelser
för Sveriges * landet lör att finna, att jag af hvad som sedermera i vissa
riksbank, säter tilldragit sig icke har fått anledning att öfvergifva de farhågor,
(Torts.) hvilka jag förra riksdagen i detta hänseende uttalade.

När man då liksom jag anser, att det vilkor, som nu är fåstadt
vid denna lag, icke bör godkännas, synes det mig, att man gör
rättast i att nu afslå hela lagen; och för att vinna tid, är det mest
praktiskt att göra detta redan vid den första paragrafen, ty om
kammarens flertal hyser samma uppfattning som jag, kommer ju
endast af det skälet hela lagen nu att förfalla, den må i och för sig
för öfrigt hafva hvilken beskaffenhet som helst.

Jag har nu, synes det mig, tillräckligt motiverat, hvarför jag
yrkat afslag på den föredragna forsta paragrafen, men innan jag
slutar, ville jag dock yttra några ord om ett skäl, hvilket utan tvifvel
blir det, som här i dag afgör utgången af frågan, för den händelse
lagen blir i ena eller andra formen af kammaren antagen. Detta
skäl är det, som man oupphörligt får höra: om vi icke nu taga denna
lag och nöja oss med hvad vi här få, få vi aldrig den efterlängtade
bankreformen; åtminstone få vi den icke i en beräknelig framtid.
Jag upptager det skälet derför, som sagdt, att jag tror, att det är
det, som blir det bestämmande och afgörande, för den händelse lagen
här i dag skulle antagas. Det finnes nog många i kammaren, som
kunna säga till mig: ja, ni har rätt i hvad ni säger — det vilkor,
som är fåstadt vid lagen, är hvarken nödigt eller nyttigt — men för
att vinna något, måste man gifva efter på annat håll, och gifver man
nu icke efter här, ja, då får man aldrig någonting. Såvidt jag tror,
ha de, som säga på detta sätt, en origtig föreställning om bankreformens
innebörd. Jag kan nog finna, att de, hvilka anse, att hufvudändamålet
med bankreformen är att till statsverket öfverflytta en stor
vinst, som nu tillfaller enskilde, äfven hafva den nyss af mig antydda
uppfattningen om möjligheten att få igenom den reformen; ty man
tänker på det sättet, att, då det är meningen att skaffa penningar
till statsverket, man också måste för att få dessa penningar göra
några uppoffringar. Emellertid tror jag, att upplysningen i bankfrågor
på senare tider så utvecklat sig, att man småningom börjat erhålla
en annan föreställning om bankreformens innebörd. Jag tror, att
man allt mer och mer kommit till insigt derom, att ändamålet med
bankreformen icke är att tillförsäkra riksbanken ökad vinst. Likaså
tror jag, att man kommit till insigt derom, att följden af bankreformens
genomförande ej skall blifva, att riksbanken får större vinst.
Till det forra skall jag strax återkomma, men jag vill nu yttra mig
något om utsigterna för riksbanken tilT vinst, för den händelse reformen
skulle genomföras. Jag yttrade förra året, att enligt min tanke bankovinsten
icke komme att mycket, om ens något, ökas, för den händelse
all sedelutgifning öfverflyttades till riksbanken. Detta påstående
bestriddes icke då och bär icke sedan blifvit af någon auktoritet
bestridt; så vidt jag har kunnat finna, har icke på något vederhäftigt

N:o 80.

Lördagen den 24 April.

håll framstälts den åsigten, att ett skäl för att antaga det bär framlagda
förslaget skulle vara, att banken derigenom skulle få ökad vinst. ^ Sveriges
Det är väl sant, att efter reformen banken kommer att röra sig med riksbank.
vida större siffror än nu, kanske med dubbelt större siffror än nu, (Forts.)
men man måste å andra sidan besinna, att med den ökade sedelutgifningsrätten
följa vissa olägenheter, om man så vill kalla det, för
riksbanken. Den måste öka sin guldtillgång med femtio procent, och
detta guld, som ligger i källarne, lemnar ingen afkastning. Vidare
måste riksbanken placera en vida större del af sina tillgångar än nu
i sådana rörelsegrenar, som t. ex. löpande räkning med utlandet
eller dylikt, hvilka ej lemna någon afsevärd ränta på pengarne. Följden
deraf blir, om man anställer noggranna beräkningar, att vinsten på
det hela taget ej kommer att ökas derigenom, att banken får öfvertaga
sedelutgifningsrätten. Om vinsten för öfrigt i framtiden kommer
att ökas, beror ju på helt andra förhållanden, som det är svårt att nu
döma om; men att den icke kommer att ökas genom sedelutgifningsrättens
öfverflyttande till riksbanken, tror jag, att beräkningarne redan
nu gifva vid handen.

Som sagdt, jag tror, att allmänna uppfattningen i detta hänseende
på senare tider undergått en icke oväsentlig förändring; och jag
behöfver derför kanske ej, nu åtminstone, uppehålla mig så länge vid
den saken.

Men jag tror också, att i ett annat hänseende, nemligen om
reformens ändamål, uppfattningen numera är en annan än förut. Jag
tror, att man allt mer och mer kommit till insigt om, att hufvudändamålet
med reformen är att tillförsäkra penningväsendet inom
landet säkerhet, trygghet och styrka. Man anser visserligen, att redan
nu dylik säkerhet och styrka förefinnes, men man befarar, att den
icke skall vara tillräcklig i kritiska tider. Ja, men om man har den
uppfattningen om bankreformens ändamål, då måste man ju anse, att
den är lika nödvändig för alla, i hvilken ställning de än befinna sig;
och då behöfver Riksdagen icke uppgifva något af sina rättigheter för
att få reformen genomförd. Då kommer reformen att af sin egen
kraft arbeta sig fram; och om man af egoistiska, låga motiv skulle på
något håll med frånseende af det allmänna bästa söka lägga hinder
i vägen för reformens genomförande — ja, då är Riksdagens magt
och än mera förhållandenas magt tillräckligt stark för att undanrödja
ett sådant motstånd, och det med lätthet.

För mig står, i korthet sagdt, saken sålunda: reformen är nödvändig
och nyttig, och derför vill jag, att den skall genomföras. Men det,
som icke är nödigt och nyttigt i reformen, det får icke min röst.

Om det för att nu få igenom reformen är nödvändigt att taga med
äfven sådant, som är onödigt och onyttigt — ja, då är frågan ännu
icke mogen, då är reformen för sur att bita i, då är ögonblicket
ännu icke inne att skörda frukten. Men detta ögonblick skall snart
komma. Denna kammare har icke gjort sig känd för otålighet; och

K:o 30.

Lördagen den 24 April.

Angående jag tror icke heller, att den nu behöfver vara otålig. Den skall icke
fiförSv^'' behöfva vanta länge.

riksbankT Herr talman! På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anser
(Forts.) ja§’ att detta lagförslag nu icke bör af Riksdagen bifallas; och på
den grund ber jag, herr talman, att få yrka afslag på den föreslagna
första paragrafen.

Med herr von Friesen förenade sig herrar A. Hedin, Svensson i
Karlskrona, Bromée, Hammarström, Hammarlund, John Olsson, Berg,
0. Ekluncl, Stockholm, Höjer, Staaff, Byström, 0. Olsson i Stockholm,
Wallis, Bergström, Fredholm, Wavrinsky, Boven, Branting, Lindhagen,
Ernst Carlson, Liljeholm, K. G. Karlsson, Thylander, Darin, Gethe,
Pantzarhielm, Persson i Tällberg, Back-Per Ersson, Hansson i
Solberga, Ollas A. Ericsson, Norman, Ersson i Vestlandaholm,
Persson i Arboga, Kardell, Nordin i Hammerdal, Norberg, Nydahl,
Nordin i Sättna, Eriksson i Qväcklingen, Göransson, Ericsson i
Vakta, Broström, Anderson i Hasselbol, Andersson i Lysvik, Eriksson
i Bäck, Sandquist och Vahlin.

Herr Elowson anförde: Herr talman! Syftet med den ifråga satta

banklagen uppgifves hufvudsakligen gå ut på att åstadkomma
en omorganisation af såväl riksbanken som de enskilda sedelutgifvande
bankerna. Särskilt skulle den tillärnade bankreformen medföra en
väsentlig förändring af sedelutgifningsrätten. Sålunda skulle icke endast
privatbankerna förlora sin rättighet till emission af egna sedlar, utan
äfven Riksdagen skulle gå miste om sin rätt att utgifva sedlar, och i
stället skulle denna rätt öfverflyttas på riksbanken. Jag tillåter mig
understryka denna nya bestämmelse derom, att Riksdagen skulle förlora
sin sedelutgifningsrätt.

Onekligen är det af visst intresse att betrakta sedelutgifningsrättens
historiska utveckling i den belysning, som erbjudes af aktstycken,
och dervid är Kongl. Maj:ts proposition, n:o 28, af den 5
februari 1897 till innevarande års Riksdag förtjent af uppmärksamt
beaktande.

Uti regeringsformen af år 1809 intogs en föreskrift af innehåll,
att Riksens Ständer allena egde rätt att genom banken utgifva sedlar,
som för mynt i riket må erkännas. Men det dröjde icke längre än
till år 1824, innan Kongl. Maj:t utfäraade en kungörelse angående
inrättande af enskilda banker och diskonter. Derigenom lades grunden
till den enskilda sedelutgifningsrätten. Kongl. Maj:t har sålunda
icke ansett sig af 72 § regeringsformen förhindrad att på administrativ
väg tillåta utgifning af banksedlar. Visserligen har icke åt dessa
sedlar hunnit gifvas egenskapen af lagligt betalningsmedel, ty det fans,
likasom det fortfarande finnes, en bestämmelse af grundlags rang, att
inga andra än Riksdagens genom banken utgifna sedlar må såsom
mynt i riket erkännas; men icke dess mindre bar utvecklingen af
bankväsendet blifvit förd i den rigtningen, att Kongl. Maj:t medgifvit

Lördagen den 24 April.

>'':o 30.

■enskilda banker rättighet att utfärda tryckta och graverade sedlar,
hvilka såsom mynt i riket få erkännas.

Frågan om de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt har sammänbundits
med det hvilande förslag till grundlagsändring, hvars antagande
eller förkastande är på kammarens pröfning beroende. Meningen vore,
att den rätt till emission af egna sedlar, som blifvit för vissa banker
oktrojerad, skulle upphöra. Dervid har emellertid något märkligt inträffat.
Enligt uttalanden inom högsta domstolen har det ansetts, att
ett förbud för enskilda bolag eller korporationer att utgifva banksedlar
skulle vara af civilrättslig natur, hvadan alltså stadgandet derom
skulle ha sin rätta plats i civillag. Den grundsats, som innehålles i
•detta uttalande, har jemväl herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
biträdt; han har nemligen inför Kong!. Maj:t föredragit
och till bifall förordat densamma; hvarefter Kongl. Maj:t på tillstyrkan
af statsrådets öfriga ledamöter gillat och godkänt nämnda grundsats.

Alltså — Kongl. Maj:t har ansett sig kunna på den ekonomiska
lagstiftningens väg förunna enskilda bolag rättigheten och förmånen
att utgifva banksedlar; men då nu fråga blifvit väckt om borttagande
af denna sålunda oktrojerade rättighet, d. v. s. om utfärdandet af
förbud mot enskild sedelutgifning, så anses ärendet falla inom ramen
af civillag.

Onekligen är det af verkligt gagn i politiskt hänseende, om en
god samverkan eger rum mellan regering och representation i konstitutionelt
styrda stater. Näppeligen kan man emellertid säga, att en
såsom önskvärd ansedd samverkan emellan de s. k. båda statsmagterna
hos oss förekommit beträffande bankväsendet. Man läse
t. ex. Riksens Ständers skrifvelse af den 26 november 1863 jemte det
dertill fogade förslaget till lag om enskilda banker med rätt att utgifva
egna banksedlar samt Kongl. Maj:ts nästderpåföljda år utfärdade
kungörelse i ämnet. Riksens Ständer hade försett den föreslagna
författningen med rubriken »lag» och dermed otvetydigt gifvit
till känna, att åtskilliga moment af banklagstiftningen borde enligt
deras åsigt höra till civillag. Men det vill synas, som skulle måhända
just den uppfattningen, att vissa bestämmelser rörande bankväsendet
vore af civilrättslig natur, hafva föranledt dertill, att lagförslaget icke
vann nådig sanktion, utan i stället 1864 års kungörelse utfärdades.

Sedermera har Riksdagen framhållit önskvärdheten deraf, att de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt åtminstone måtte blifva begränsad.
Hvad som dermed vunnits, har blott varit indragning af privatbankernas
minsta sedelvalör eller femkronesedlarne. Deremot befinnes det, att
den uttalade önskan om indragning jemväl af tiokronesedlarne ännu i
dag är ouppfyld.

Såsom förutsättning för banklagen framstäldes vid sistlidet års
riksdag ett förslag till grundlagsändring; och detta förslag innehöll i
den ursprungliga form, hvari det af Kongl. Maj:t framlades, en bestämmelse
af synnerligen stor vigt. Den kongl. propositionen afsåg
nemligen att upphäfva eller borttaga tvångskursen på Riksdagens

Angående,
förslag till lag
för Sveriges
riksbank.
(Forts.)

N:o 80. 12 Lördagen den 24 April.

Angående, genom banken utgifna sedlar. Detta var ett uppslag till en verklig
fS?bankref°rm’ ett förs''ao af saklig innebörd. Man skulle derför hafva
''^riksbank. trott> att regeringens medlemmar skulle för den reformens genom(Forts.
) förande hafva trädt inom skranket, att de skulle hafva inlagt vigtiga
skäl i debatten och sökt göra sin mening gällande. Ack, nej! Tvångskursen
fick qvarstå, och Kongl. Maj:ts förslag i den punkten blef
struket, utan att regeringen syntes på något sätt bekymra sig derom.

Men om regeringen icke inlät sig på något försvar för den tidsenliga
och berättigade bankreformen, som utgjorde ena delen af innehållet
i Kongl. Maj:ts proposition, så stälde sig saken helt annorlunda
i fråga om den andra delen, i fråga om den illusoriska och enligt
min tanke onödiga anordningen med kungavald ordförande ibland
herrar fullmägtige i riksbanken. På tal om och i sammanhang med
det väckta och af reservanter inom konstitutionsutskottet förordade
förslaget att åt Kongl. Maj:t inrymma någon rätt att deltaga i tillsättandet
af styrelse för riksbanken, yttrade nemligen herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet den 25 april förlidet år i Andra
Kammaren: »Jag anser mig icke någonsin böra eller kunna tillstyrka

Konungen att medverka till, att riksbanken får blifva ensam sedelutgifvande
bank, således en centralbank med en ofantligt stor magt
öfver hela vårt ekonomiska lif, utan att samtidigt åt Kongl. Maj:t
inrymmes någon sådan rätt, som här ifrågasatts». Utan att särskildt
framhålla den sanningen, att Kongl. Maj:t förblifver, ministrar vexla,
må jag dock säga, att sjelfva formen af herr finansministerns yttrande
ter sig högst sällsam för en konstitutionel uppfattning. Riksdagen
begärde af Kongl. Maj:t indragning af privatbankernas sedlar, och
man väntade såsom svar antingen ett bifall eller ett afslag — ett
bifall, om den önskade åtgärden vore att betrakta såsom riksgagnelig,
ett afslag, om de enskilda bankernas sedelutgifning vore att anse såsom
nyttig för det allmänna. Men, ack nej! Intetdera af detta 1
Den väckta frågan stäldes i sammanhang med en annan. Det kan
nog, säges det, gå för sig, att privatbankernas sedlar blifva indragna
och förbjudna, dock väl till märkandes blott så till vida, att vi kunna
komma öfverens om något annat, nemligen om rätt för Kongl. Maj:t
att utse ordförande i riksbankens styrelse.

Vid sistlidet års riksdag meddelade Kongl. Maj:t till Riksdagens
kännedom ett förslag till banklag. Mot detta förslag gjordes vid förliden
riksdag åtskilliga anmärkningar, och särskildt vill jag erinra
derom, att en rörelsegren, som eljest anses naturlig för riksbanken,

'' hade blifvit afskild derifrån, nemligen rättigheten att få i riksbanken
använda löpande räkning i den specifika mening, i hvilken bankoreglementet
nu använder detta uttryck. Enligt ett uttalande i den kongl.
propositionen till 1897 års Riksdag meddelar herr finansministern, att
han fäst afseende vid denna anmärkning, och att han på grund af
densamma låtit i banklagen inflyta bestämmelse om, att användandet
af löpande räkning skulle för riksbanken vara en tillåten rörelsegren.
Jag ber derför att till herr statsrådet och chefen för finansdeparte -

N:o 30.

Lördagen den 24 April.

mentet få hembära mitt tack för detta uttalande och för den vidtagna ,
åtgärden att i förslaget inrymma en bestämmelse angående användande a$verjgeg
af löpande räkning. riksbank.

En annan förändring i förslaget har äfven blifvit vidtagen. An- (Forts.)
gående denna kan jag ty värr icke göra samma uttalande. Det föreslås
nemligen såsom ett öfvergångsstadgande, att de enskilda bankerna
skulle få rätt att upptaga kreditiv i riksbanken till belopp, motsvarande
deras sedelutgifning, hvilka kreditiv alltså skulle kunna gå upp till 60
å 65 millioner kronor. Det har anmärkts, att detta skulle bli en stark
påkänning för riksbankens sedelkassa. Derför föreslås nu ock i 1897
års banklag, att riksbanken skulle få grunda sedelutgifning på de
hypotek, som privatbankerna ställa såsom säkerhet för sina kreditiv.

Jag anser för min del denna åtgärd vara synnerligen farlig. Den skulle
nemligen rent af innebära, att riksbanken stäldes värnlös mot anfall
af privatbankernas syndikat. Jag antager, att privatbankerna få kreditivkontrakt
på exempelvis 60 millioner kronor mot goda inteckningar,
inteckningar under halfva taxeringsvärdet af fastighet på landet. På
grundvalen af dessa inteckningar skulle nu riksbanken få utgifva sedlar,
och den skulle enligt förslaget väl ock behöfva det. Men hvad kan
då inträffa? Jo, sedan privatbankerna fått sina kreditivkontrakt afslutade,
kunna de på sina kreditiv uttaga ett ganska stort belopp,
låt oss säga 40 millioner kronor. Med dessa 40 millioner vända de
sig till riksbanken och begära guld; och man inser mycket lätt, att
riksbanken skulle genom eu sådan åtgärd komma i ett mycket svårt
dilemma i förhållande till privatbankerna. Jag anser derför, att detta
öfvergångsstadgande är af synnerligen stor våda för riksbanken.

Såsom en röd tråd i Kongl. Maj:ts förslag går, att man vill
begränsa riksbankens verksamhet. Då jag läste den kongl. propositionen,
sådan den föreligger till 1897 års Riksdag, blef jag verkligen
förvånad öfver åtskilliga bestämmelser, som der funnos och icke funnos.

Det skulle vara tillåtet för riksbanken att utfärda sedlar, och banken
skulle ensam få sedelutgifningen om hand, men den skulle ej ega att,
enligt Kongl. Maj:ts ursprungliga förslag, trycka dessa sedlar. Bestämmelser
om Tumba pappersbruk voro nemligen ej intagna i banklagsförslaget,
hvadan riksbanken visserligen skulle få utgifva sedlar, men
ej få ombesörja tryckning af dessa sedlar eller tillverkning af papperet
för desamma. Genom utskottets åtgärd har visserligen denna brist
blifvit afhjelpt, men det visar sig häraf emellertid, att man ej kan
hafva fullt förtroende till de särskilda bestämmelserna i det kongl.
förslaget, utan att detta bör få ligga till sig för att ytterligare
granskas.

Man tager exempel från utlandets centralbanker, för att motivera
en begränsning af Sveriges riksbank, och säger, att de utländska
centralbankerna i vissa fall äro begränsade af statens lagstiftning;
men, mine herrar, här förefinnes en väsentlig skilnad. De utländska
centralbankerna äro nemligen i allmänhet privatinstitutioner, och då
finner jag det vara i sin ordning, att staten söker åstadkomma en

N:o 30 14 Lördagen den 24 April.

Angående begränsning af dessa privatinstitutioner. Deremot är svenska riks''för
Sveriges bunken en statsbank och skulle i än högre grad kunna bli statsbank,
riksbank. men regeringen föreslår dock en begränsning af denna statsbanks
(Forts.) funktioner till förmån för —den enskilda bankverksamheten. Mig synes,
att man bort gå till väga tvärt om, nemligen så, att, om det vore
nödvändigt, man föreskrefve begränsning för den enskilda bankverksamheten,
men icke för statsbankverksamheten.

Af hvad jag sålunda haft äran anföra framgår, att jag icke kan
gifva min röst för bifall till förutsättningen för den banklag, som af
det särskilda utskottet förordats. Man fordrar nemligen en grundlagsändring
såsom vilkor för att de enskilda bankernas oktrojerade rättighet
till emission af sedelmynt må upphöra. Det vill emellertid synas,
som skulle ifrågavarande rättighet leda sitt ursprung ifrån beslut och
åtgärder, hvilka fordom vidtagits utan stöd af grundlagen. Nu vill
man dock, att Riksdagen skall aflösa de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
genom uppoffringar af så väl konstitutionel som finansiel
art. I främsta rummet begäres det, att Riksdagen skall till förmån
för kungamagten afstå från sin grundlagsenliga befogenhet att
utöfva högsta vården om riksbanken. Det begäres vidare, att Riksdagen
skall bevilja privatbankerna kassalättnader i form af billiga
kreditiv på 60 å 65 millioner kronor.

Nå väl, denna åtgärd, som är af hufvudsakligen praktisk art, kan
visserligen försvaras af praktiska skäl, men i sammanhang härmed
föreslår man, och detta är det origtiga, att Riksdagen skall för att
möjliggöra dessa kreditivkontrakt bemyndiga riksbanken att under eu
period af fem år inlåta sig på en osedvanlig sedelemission. Man föreslår
nemligen, att riksbanken skulle under nämnda period få släppa ut
banksedlar på grundvalen af ett underlag af en helt annan beskaffenhet
än det vanliga, ett underlag, hvars bankmessighet såsom sedelbetäckning
vore tvifvelaktig. Genom en dylik åtgärd skulle man ställa riksbanken
hardt nära värnlös mot ett planlagdt anfall på dess guldvaluta.

Äfvenledes vill man emellan riksbanken, å ena sidan, och de
blifvande aktiebankerna, å den andra, fastställa en arbetsfördelning,
hvarigenom riksbankens verksamhet skulle blifva rätt starkt begränsad.

Slutligen tillåter jag mig att fästa uppmärksamheten vid ordalydelsen
i § 1 af banklagen, sådan den föreslagits af regeringen och
utskottet. Riksbanken är, heter det, stöld under Riksdagens garanti.
Deremot har man utstrukit uttrycket och värd. För närvarande är
riksbanken stöld under Riksdagens garanti och vård. Enligt regeringens
och utskottets förslag åter skulle Riksdagen visserligen hafva
skyldighet att garantera riksbankens bestånd, men skulle icke ega
någon rättighet att vårda banken.

På grund af alla dessa skäl hemställer jag, herr talman, om
afslag å den nu föredragna första paragrafen af särskilda utskottets
förslag till banklag.

Herrar Zetterstrand och Henricson instämde häruti.

Lördagen den 24 April. 15 S o 30

Herr Meyer: Herr talman! Den förste talaren började sitt
anförande med den förklaring, att lian icke kunde inse, hvarför vi nu g
mer än hittills skulle behöfva några garantier för riksbanken, men riksbank.
jag vill be att deremot få påpeka, att den riksbank, som på grund (Forts.)
af det kongl. förslaget skulle komma till stånd, är något helt annat än
den s. k. riksbank, hvilken vi för närvarande hafva. Vår nuvarande
riksbank är nemligen i verkligheten icke någon riksbank, utan en bank,
hvars betydelse icke är stort större än hvilken enskild bank som helst.

Den nya riksbanken deremot, såsom ensam sedelutgifvande, skulle få
en oerhörd magt samt helt andra funktioner och andra ändamål att
uppfylla än den gamla. Den skulle, om den icke blefve väl och rigtigt
skött, blifva till våda för landet i stället för till nytta.

Den ärade talaren förklarade sjelf dessutom, att han ansåge vissa
garantier nödiga, och ville vara med om införande af dessa garantier.

Det var egentligen blott en af de föreslagna garantierna, som han
icke ville vara med om, den nemligen att regeringsmagten skulle få
insätta en ledamot i riksbankens styrelse, och den ärade talaren förmenade,
att en sådan förändring hvarken skulle vara nyttig eller nödvändig.

Jag medgifver nu, att då den af regeringsmagten insatta styrelseledamotens
magt skulle blifva så inskränkt och kringskuren, som den är
enligt det kongl. förslaget, så skulle denne regeringsmagtens representant
icke få något synnerligen stort inflytande, om han ens skulle få något
inflytande alls på riksbankens styrelse. Men om det förhåller sig så,
då kan jag icke inse, hvarför man skall vara så rädd för att gå med
på detta förslag, hvilket, såsom vi alla veta, är vilkoret för att kunna
åtminstone i närvarande stund na det gamla önskemålet att fa all
sedelutgifningsrätt Överflyttad till riksbanken, sa att denna blir en
verklig centralbank, en statsbank.

Den ärade talaren anmärkte, att det skulle vara farligt att låta
Kongl. Maj:t få insätta ordförande i riksbanken, derför att storkapitalet
genom denna ordförande skulle kunna fa inflytande pa bankens styrelse.

Jag kan icke veta, huru detta skulle gå till annat än på tva sätt,
nemligen det ena så, att Kongl. Maj:t insätter en ordförande, som
ingenting begriper och som derför skulle låta påverka sig af storkapitalet
och söka göra sitt inflytande, så stort eller litet, det nu kunde
vara, gällande till förmån för storkapitalet och derigenom naturligtvis
till skada för riksbanken. Men då står mot denne ene ordföranden
de sex af Riksdagen valda representanterna, och de skulle vill i så
fall kunna hindra honom att i styrelsen få igenom några förslag, som
skulle vara till bankens skada. Det andra fallet, som jag kan tänka
mig, är, att den af Konungen insatta ledamoten skulle rent af sta i
storkapitalets sold och förråda riksbankens intressen. Man kan ju
tänka sig sådant, ty man kan tänka sig allt möjligt, men om den
förste talaren vill trolla fram ett sådant spöke, sa kan jag vara lika
god som han och trolla fram sex sådana spöken, ty de sex af Riksdagen
valda ledamöterna kunna vara precis lika odugliga och lika
ohederliga som ordföranden. Jag tror icke, att risken af vare sig det

N:o 30.

Lördagen den 24 April.

Angående ena eller det andra skall inträffa, och för öfrigt, om man verkligen
forsla# till lag anser det tillräckligt, att storkapitalet får magt med en enda af
riksbankstyrelsens ledamöter, då behöfver det icke vända sig till den af
(Forts) Konungen valde, utan kan gå till eu af de utaf Riksdagen valde och
nå sitt mål på det sättet. Den faran förefinnes således efter mitt
förmenande alls icke.

Den förste talaren påpekade, att denna kammare och Riksdagen
i snart 20 år försökt att få till stånd en verklig riksbank, som skulle
ensam öfvertaga all sedelutgifningsrätt. Det är väl sannolikt, att
kammaren nu, om den endast sträcker ut handen, kan nå detta mål,
men den förste talaren sade, att det behöfver kammaren icke göra,
ty om kammaren gifver sig till tåls, så kommer reformen af sig sjelf.
Det är väl dock icke så alldeles säkert. Hvad som kommer af sig
sjelf, det är en del af reformen, den delen nemligen, som består deri,
att riksbanken skall blifva ensam sedelutgifvande. Men för min del
är jag alldeles öfvertygad om, att den förste ärade talaren skall vara
fullt ense med mig derom, att i fall blott den delen af reformen genomföres,
så skapa vi icke en riksbank, utan en riksolycka. Detta är
hvad vi .kunna få, och hafva vi fått det, så riskera vi att aldrig kunna
få hvad vi egentligen velat hafva, nemligen en lag, en banklag. Kammaren
är nog tålmodig och kan vänta, men jag tror också, att kammaren
ännu har sitt gamla sunda förstånd i behåll och icke låter
skrämma sig af en skugga, ty det är ingenting annat än en skugga,
som man vill skrämma kammaren med, då man säger, att det är
våda i att Kongl. Maj:t får insätta en ordförande i riksbankens
styrelse, hvilket, såsom nyss är nämndt, är priset för att bankreformen
skall gå igenom. Riksdagen afstår derigenom faktiskt icke något af
sin magt öfver riksbanken, utan denna magt blir lika stor som hittills
trots denna förändring.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den nu föredragna
första paragrafen.

I detta yttrande instämde herrar Petri, Höglund, Odhner,
Odencrants, Sioartling, Faxe, Arhusiander, Svanberg, Rydberg, Sjö,
Hazén, Almqvist och Kruse.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet W er såll:
Herr grefve och talman, mine herrar! Det är nog sant, att den af
Konungen tillsatte fullmägtigen i riksbanken, som nu är föreslagen,
icke kan komma att utöfva någon kontroll öfver riksbanken på sådant
sätt, att han kan för Kongl. Maj:t inrapportera hvad som händer i
banken och sedan af Kongl. Maj:t taga sina instruktioner. Nej, det
är alls icke så. Han har uti detta fall alldeles liknande ställning
med de öfrige fullmägtige och har blott att rätta sig efter reglementet
och faststäld lag. Någon våda för Riksdagens magt och myndighet
kan således, såsom här redan påpekats, alls icke ligga deri, att Kongl.
Maj:t får tillsätta en ledamot i bankens styrelse, men jag anser, att

Lördagen den 24 April. 17 jpo fj(|.

det ligger en trygghet deri, ty det är ju gifvet, att Kong!. Maj:t skall Angående
till denna post utse en person, för hvilken han har synnerligt förtroende, förslag till lag
och förtroende just derför att denne person af Kongl. Maj:t anses
vara lämplig särskildt för ett sådant uppdrag. Affärsverlden fordrar
en sådan åtgärd och anser det ligga en trygghet i att Kongl. Maj:t ° 3''''
får tillsätta en ledamot i bankens styrelse. Det är ju, såsom också
påpekats, en ofantlig skilnad mellan det nuvarande systemet med
många sedelutgifvande banker och hvad man tänker sig skola blifva,
nemligen riksbanken såsom ensam sedelutgifvande. Den får en oerhördt
stor magt öfver penningerörelsen, och jag tror, att affärsverlden kan
se en fara deri, om icke regeringsmagten får något inflytande vid
tillsättandet af fullmägtige, likasom jag är öfvertygad om, att Kongl.

Maj:t ej kan gå ifrån den af honom uttalade meningen, att Kongl.

Maj:t bör få ett sådant inflytande. Att så bör ske har varit samtliga
komitéers uppfattning, har alltid varit Första Kammarens åsigt, och
jag tror icke, att jag tager miste, om jag säger, att det varit åsigten
äfven hos en stor del af Andra Kammaren. Jag ber äfven att få
erinra om, att båda kamrarna vid förra riksdagen enades om ett
grundlagsförslag,'' deri föreskrifves, att Kongl. Maj:t skall få tillsätta
en ledamot i riksbankens styrelse, och ingen kan väl med fog påstå,
att det ligger någon sorts obillighet eller något, som icke kan kallas
moderation, i detta förslag. Jag för min del har den uppfattningen,
att ytterligheter i allmänhet sällan leda väl till målet och att särskildt
ytterligheter, när det är fråga om statens angelägenheter, äro
farliga. Jag anser derför, att det vore lyckligt, om Riksdagen nu
vidhölle den åsigt, som vid förra riksdagen uttalades, då grundlagsförslaget
förklarades hvilande till denna riksdag.

Herr Dahn: På grund af det beslut, som fattades om föredrag ningssättet,

trodde jag, att man här skulle yttra sig om banklagen
för att söka utröna, huruvida Riksdagen eller kammaren önskade att
få en banklag ungefär sådan som den nu föreslagna, och jag hade
då tänkt att först yrka bifall till den första paragrafen, men då
■diskussionen redan från början fått den rigtning, att den kommit att
röra sig om det hvilande grundlagsförslaget, så skall jag söka bemöta
något af hvad den förste talaren yttrade.

Vore här verkligen fråga om en magtöfverflyttning, skulle jag
vara den siste att vara med derom. Så var förhållandet enligt 1890
års förslag, enligt hvilket det var meningen, att Kongl. Maj:t skulle
få tillsätta tre fullmägtige och detta utan någon begränsning af deras
befogenhet att deltaga i riksbankens styrelse. Af de utaf Kongl.

Maj:t tillsatta fullmägtige, skulle t. ex. en kunna vara deputerad för
utrikes vexelportföljen, den andra för inre förvaltningen och den tredje
deras suppleant. Kongl. Magt skulle således enligt detta förslag hafva
fått banken helt och hållet i sin magt. Nu åter är fråga endast om
att Kongl. Maj:t skulle få tillsätta eu person i bankens styrelse,
nemligen ordföranden, och dennes magt skulle dessutom begränsas så,

Andra Kammarens Vret. 180 7. N:o SO. 2

>T:o 30. 18 Lördagen den 24 April.

Angående att han icke skulle få utöfva någon annan befattning inom riksbanken.
''för^Sreri^es ®ei1 *°rste ärade talaren framhöll, att under sådana förhållanden skulle
'' riksbank™ denne ordförande icke få någon betydelse, men då bör man väl heller
(Fortg.) icke vara så rädd att få in honom i bankens styrelse, såsom också
herr Meyer redan anmärkt. Denne ordförande skulle väl dock alltid
få sin betydelse. Han blefve under alla omständigheter en kontrollerande
person, som kommit in i bankens styrelse på annat sätt än de öfriga
medlemmarne deraf och kunde såväl reservera sig till protokollet som
deltaga i inventering och inspektioner. Derom behöfva vi väl ej tvista.

En af kammarens mest inflytelserika ledamöter yttrade år 1889
att en gång kunde den tid komma, då det kunde vara lyckligt, att
Riksdagen hade något stöd hos Kongl. Maj:t med afseende å riksbankens
angelägenheter. Anfallet mot banken, hvilket föranledde detta yttrande,
kom den gången från högerhåll, men en annan gång kan det komma
från annat håll.

Vidare yttrade den förste ärade talaren, att man ej borde vara
ängslig för, att äfven om vi nu icke toge detta förslag, det skulle dröja
allt för länge, innan vi kunde få ett förslag till banklag, som kunde
accepteras af både regering och Riksdag. Jo, mine herrar, äfven detta
kan hända. År 1903 utgå de enskilda bankernas oktrojer, och Kongl.
Maj:t kommer naturligtvis då att förlänga den på 10 år. Sedan äfven
denna tid gått till ända, vet man icke, huru mycket de enskilda
bankerna derunder hunnit utveckla sig på riksbankens bekostnad, och
man vet icke, huru vida det då kan finnas samma möjlighet för riksbanken
som nu att intaga en ställning såsom en verklig centralbank.

Den förste talaren påpekade vidare, att om man icke på annat
sätt kunde få fram en bankreform, så funnes dock alltid ett sätt, på
hvilket Riksdagen kunde pressa fram en sådan, nemligen genom att
höja bevillningen för de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. Ja,
detta är mycket sant, men man skall dock komma i håg, att sista
gången det var fråga om att genom en höjning af bevillningen åstadkomma
en indragning af privatbanksedlarne, så lyckades det ej ens i
denna kammare att genomdrifva ett dylikt förslag, och vi veta, att
privatbanksintresset har försänkningar äfven i denna kammare och icke
blott i den första. Vid en dylik reform, som skulle ske så att säga
med knifven på strupen, måste man också tänka på allmänhetens
intressen. Privatbankerna har med sina hufvud- och afdelningskontor
170—180 bankkontor, spridda öfver hela riket, och man kan icke slopa
en mängd af dessa kontor, utan att allmänheten skulle blifva lidande
derpå. ,

Enligt det förslag, som här föreligger, skulle riksbanken blifva en
slags förläggare för de enskilda bankerna, under öfvergångstiden obligatoriskt
genom rediskonteringsrätt för de enskilda bankerna mot diskonto
af två tredjedelar af det eljest gällande vexeldiskontot, och sedermera
frivilligt liksom nu, enär det alltid skall komma att ligga i såväl
riksbankens som de enskilda bankernas intresse att samarbeta på detta
sätt. Jag har i denna sak samma uppfattning som herr Elowson,.

Lördagen den 24 April.

>T:o 30

nemligen att vi böra föredraga rediskonteringsrätten framför kreditivrätten,
och åt denna uppfattning har jag äfven gifvit uttryck i min
reservation.

Vidare yttrade den förste talaren, att vinsten på sedelutgifningen
icke vore så stor som man inbillade sig. Ja, dermed må nu vara
huru som helst, men säkert är, att de enskilda bankerna anse den vara
tillräckligt stor för att de skola vara måna om att få behålla den, och
derför ikläda sig också deras delegare solidarisk ansvarighet, hvilket
man väl icke gör för ro skull. Hvad denna vinst för öfrigt beträffar,
så är min öfvertygelse den, att om riksbanken ensam finge öfvertaga
sedelutgifningsrätten, så skulle saken äfven ur vinstsynpunkt blifva
förmånlig för riksbanken. Men detta är icke för mig hufvudsaken,
utan det är den ökade trygghet, som skulle uppstå, om riksbanken
blefve ensam sedelutgifvande. Hen känner då hvad allmänhetens behof
af rörelsekapital utgör och huru mycket sedlar behöfva vara utelöpande.
Nu heter det visserligen, att riksbanken har så och så mycket och de
enskilda bankerna så mycket sedlar utelöpande, men af riksbankens sedlar
ligger kanske ett belopp af 20 millioner kronor i de enskilda bankernas
kassahvalf. Het heter visserligen, att äfven de enskilda bankernas sedlar
skola inlösas med guld, men i stället hafva de enskilda bankerna riksbankens
sedlar liggande i sina kassor för att med dem inlösa sina
egna sedlar, ifall så skulle fordras. Vid tillfälle'' skulle kanske de
enskilda bankerna presentera alla dessa riksbankens sedlar till inlösen,
och hvad skulle riksbanken då göra? Har åter riksbanken ensam all
sedelutgifningsrätt i sin magt, komma icke flera sedlar än som behöfvas
ut i rörelsen, och de enskilda bankerna komma icke längre att såsom
nu hafva riksbankens sedlar liggande på hög i sina kassor för att med
dem inlösa sina egna sedlar. Hetta anser jag vara en mycket farlig
sak, men jag skall emellertid vänta till längre fram med den närmare
utvecklingen häraf.

På grund af hvad jag nu anfört, skall jag be att få yrka bifall
till 1 § af utskottets förslag.

Angående

förslag till lag

för Sveriges

riksbank.

(Forte.)

Herr Collander: Herr talman, mine herrar! Jag kunde

inskränka mig till att instämma i den förste ärade talarens både
yrkande och de motiv, som han anförde för detsamma, men jag
begärde ordet, enär det finnes ytterligare några synpunkter, som det
kan vara önskligt att framhålla.

Hen ärade talaren på blekingebänken vädjade till kammarens
sunda förstånd och yttrade, att, då vi nu stå så nära lösningen af
den länge efterlängtade bankreformen, så borde man bifalla detta förslag,
äfven om man icke i allo tyckte om detsamma. Men, mine herrar,
jag ber att få vädja icke blott till kammarens sunda förstånd, utan
äfven till gångna tiders erfarenhet. Riksdagen har under gångna
tider kunnat sköta denna institution, utan att deremot försports några
väsentliga anmärkningar, och jag är förvissad om att denna institution,
fortfarande lagd i Riksdagens hand, jemväl skall veta att häfda landets

N:0 30.

Lördagen den 24 April.

Angående

förslag till lag

för Sveriges

riksbank.

(Forts.)

väl. Derför tror jag, att vi böra väl tänka oss för och icke nu antaga
detta förslag, samt att vi ändock kunna hafva förhoppning om att vi
skola få frågan löst i en rätt rigtning, och jag grundar detta hopp
derpå, att åsigterna om hvad denna reform innebär börja allt mer
och mer klarna. Man kan fråga, hvad är orsaken till att, oaktadt
denna reform ansetts både nödig och nyttig och önskvärd, dess genomförande
dock dröjt så länge? Jo, det har utbildat sig en efter mitt
förmenande mycket märklig missuppfattning om betydelsen deraf, att
riksbanken skulle öfvertaga hela sedelutgifningsrätten. Man har
nemligen sagt, att om riksbanken får denna rätt, skulle den också
kunna tillegna sig hela eller åtminstone största delen af den vinst,
som de enskilda bankerna nu skörda derpå, och detta unnar man
staten. Å andra sidan har man också ansett, att riksbanken fortfarande
såsom hittills skall hafva till uppgift att tillhandahålla den
lånefond, som landet behöfver för de små omsättningslånen, på det
att detta behof må blifva på ett billigt sätt tillgodosedt. Detta är
nu egentligen icke en uppgift för en centralbank, men man kan dock,
såsom hittills, låta denna uppgift vara förenad med riksbankens
verksamhet, ehuru jag helst skulle vilja, att den skildes derifrån och
öfverlemnades åt en särskild inrättning. I både Kongl. Maj:ts och
utskottets förslag är emellertid denna fond bibehållen och i det senare
är den ökad till 12 millioner kronor. Nu förer alltid den föreställningen,
att riksbanken hädanefter skulle komma att skörda all den vinst, som
förut tillkommit de enskilda bankerna, med sig den tanken, att detta
skulle komma att ske derigenom, att riksbanken skulle komma att
öfvertaga en stor del af de enskilda bankernas uppgift att tillgodose
allmänhetens lånebehof. Den större affärsverlden har emellertid stält
sig mycket betänksam mot att de enskilda bankernas verksamhet
skulle på detta sätt i viss mån upphöra och öfvertagas af riksbanken.
Inom affärsverlden är man nemligen icke alltid belåten med att vända
sig till en bank med så noga reglementerade föreskrifter, utan man
måste fordra mera frihet hos dem, som leda en sådan inrättning, som
skall tillgodose de stora affärernas lånebehof, och derför kan icke
riksbanken, om den vore ensam, tillfredsställa detta behof. Affärsverldens
rädsla för reformen har derför grundats på fruktan för att
riksbanken skulle öfvertaga hela denna lånerörelse och derpå att man
ansett, att då Kongl. Maj:t har i sin hand att oktrojera enskilda
banker, skulle man, om sedelutgifningsrätten undandroges dessa,
alldeles gå miste om dem. Derför har man också ansett, att det
är nödvändigt, att, om bankreformen skall genomföras, regeringen får
inflytande på förvaltningen af denna riksbank, som skulle, om jag så
får säga, till hufvudsaklig del öfvertaga allmänhetens penningtransaktioner.
Man har nemligen ansett nödigt att ega trygghet för att
allmänhetens härvid så vigtiga intresse blir på bästa sätt tillgodosedt.
Detta har också tagit sig uttryck i de tidigare förslagen, t. ex. i 1839
års förslag. Då ville man utsträcka Kongl. Maj:ts deltagande i förvaltningen
af riksbanken i högre mån än nu. Enligt detta förslag

N:0 30.

Lördagen den 24 April.

skulle Kongl. Maj:t få utse tre ledamöter i bankens styrelse i stället Angående
för nu blott en, ordföranden. Härigenom ville man således då vinna
denna garanti. Denna ståndpunkt har man nu allt mer och mer '' riksbank.
öfvergifvit och man nöjer sig nu med rätt för Kong], Maj:t att till- (Forts.)
sätta en enda ledamot i bankens styrelse. Jag ser icke någon så
stor olycka i att detta stadgande skulle genomföras, men jag tycker
icke, att på grund af de skäl, som derför anförts, detta inflytande
från regeringens sida på riksbankens styrelse alls är behöfligt, utan
liksom Riksdagen ensam har all beskattningsrätt, så bör den också
ensam bestämma öfver penningväsendets högsta ledning.

Jag tänker mig, att reformen naturligtvis skall gå i denrigtning,
att riksbanken ensam skall få hela sedelutgifningsrätten. Denna rätt
är nu icke så mycket värd för de enskilda bankerna som tidigare,
då de icke voro så många och konkurrensen var mindre samt förtjensten
således större. Den väg, på hvilken riksbanken slagit in och som
jag anser vara synnerligen lämplig, nemligen att söka bereda de
enskilda bankerna tillfälle att afsäga sig sedelutgifningsrätten tidigare,
än oktrojerna utgå, genom att bereda dem motsvarande fördelar, skulle
enligt mitt förmenande leda till, att man skulle få dessa sedelutgifvande
banker att afsäga sig sedelutgifningsrätten och qvarstå såsom solidariska
banker till oktrojeus slut och, såsom jag hoppas, äfven derefter. Det
är nemligen så, att, om dessa banker komma att försvinna, detta
förhållande litet hvarstädes kommer att hafva ett ogynsamt inflytande
på de mindre orterna. Det är helt naturligt derför, att der icke
några stora aktiebanker kunna uppstå. Man kanske kan få en bank
på en million eller något dylikt, men en sådan bank erbjuder icke
den trygghet för allmänheten att insätta penningar på deposition som
den större aktiebanken, exempelvis den skandinaviska eller en solidarisk
bank. Derför borde man mycket väl kunna behålla det systemet att
hafva en solidarisk bank utan sedelutgifningsrätt, och det vore icke
någon större risk att vara med i en sådan bank, utan tvärtom mindre,
enligt mitt förmenande. Om nu riksbanken med öfvertagandet af
sedelutgifningen kan understödja dessa enskilda banker, som kunna
uppstå, jag vill icke säga med förlag, utan med medel genom de
förmåner, som kunna beredas dem i ersättning för sedelutgifningen,
då kunna de mindre orternas behof verkligen tillgodoses. De stora
centralpunkterna, såsom våra stora städer, reda sig nog med de större
aktiebankerna — det är icke tu tal derom. Således skulle efter mitt
förmenande riksbanken icke så mycket hafva till uppgift den direkta
utlåningen till allmänheten, utan fast mera blifva den förmedlande
mellanhanden mellan öfriga banker och allmänheten samt verka för
upprätthållandet af myntvärdet i händelse af kris. Detta är en stor
uppgift för en centralbank. Men derför bör ock, enligt mitt förmenande,
icke riksbanken sysselsätta sig med inlåning, utan detta Dör tillkomma
de enskilda bankinrättningarna.

Jag skall icke vara vidlyftig. Jag skall bo, herr talman, att
få ansluta mig till det yrkande, som af herr von Friesen framstälts.

N:0 30. 22 Lördagen den 24 April.

Angående Herr Olsson i Asak: Jag har icke begärt ordet i den förhopp förslag

till lag ning> att dermed kunna i någon den ringaste mån inverka på det beriksbankS
s’iUt som kommer att fattas af kammaren i denna vigtiga fråga, utan
(Forts) endast för att få min särskilda mening antecknad till protokollet.

Om nu föreliggande förslag till lag för Sveriges riksbank vore
afsedt att af Riksdagen antagas utan några som helst grundlagsändringar,
i syfte att förläna Kongl. Haj:t visst inflytande på riksbankens förvaltning,
så skulle jag med min röst bidraga till, att det blefve af
Riksdagen antaget. Ty för mig är det alldeles klart, att, äfven om
riksbanken sjelf icke skulle vinna så synnerligen mycket på, om den
öfvertoge all sedelutgifning och dessutom omorganiserades i nu föreslagna
syfte, denna omorganisation i alla fall skulle blifva till gagn för
landet i dess helhet.

Men nu är, såsom herrarne veta, förslagets antagande grundadt
på en förutsättning, den nemligen, att Kongl. Maj:t skulle erhålla
rättighet att tillsätta ordförande i bankstyrelsen, eller, med andra ord,
att riksbanken i och med omorganisationen skulle komma att förvaltas
af Konungen och Riksdagen gemensamt i stället för som hittills af Riksdagen
allena; och denna förutsättning gör, att jag för min del utan
den allra ringaste tvekan kommer att yrka på och rösta för afslag å
det hela.

Innan Riksdagen delar sin nuvarande magt öfver riksbanken med
Kongl. Maj:t, afhänder sig någon del af sina konstitutionella rättigheter,
så bör väl den först vara fullt öfvertygad om, att en sådan åtgärd
är af behofvet påkallad eller, för att begagna grundlagens ord,
att reformen är »högst nödig och nyttig». Hos mig förefinnes emellertid
icke någon sådan öfvertygelse, utan tvärtom en öfvertygelse i alldeles
motsatt rigtning.

Att den ifrågavarande grundlagsändringen är alldeles onödig,
det kan man finna, bland annat, genom att kasta en blick på riksbankens
verksamhet. Kan någon säga, att riksbanken blifvit illa skött
under den långa tid, den stått under Riksdagens vård och garanti? Hej,
visserligen icke. Kongl. Maj:t sjelf måste till och med erkänna detta.
Ty då 1895 års konstitutionsutskott uttalade såsom sin åsigt, att med
den föreslagna grundlagsändringen borde bero, till dess riksbanken
vunnit sådan stadga, att den kunde öfvertaga all sedelutgifning och
dessutom vore mägtig nog att utgöra en verklig centralbank, så yttrade
statsrådet och chefen för finansdepartementet just med anledning deraf
här i kammaren, att riksbanken både hvad beträffade storleken af sina
fonder och i öfrigt verkligen vunnit en sådan stadga. År icke detta
ett ampelt erkännande från regeringen, att riksbanken skötts på ett förträffligt
sätt och att sålunda den här ifrågasatta grundlagsändringen är
obehöflig? Och när för blott några dagar sedan frågan om fördelning
af riksbankens vinst förevar här i kammaren, hördes från flera håll,
att riksbankens ställning vore så god, att riksbanken kunde med största
lätthet lemna ifrån sig, om så vore, hela bankovinsten. Bevisar icke

Lördagen den 24 April.

>'':0 30,

allt detta, att riksbanken skötes af Riksdagen på ett alldeles förträffligt
sätt, och detta utan Kongl. Maj:ts nådiga hjelp?

Men, säger man, om riksbanken öfvertager all sedelutgifning, så
blir dess verksamhet mera omfattande, och då blir det svårare att sköta
densamma. Af den förste talaren, som hade ordet, kunde man emellertid
höra, att det icke är så alldeles säkert med den saken. Samme
talare yttrade äfven under förra årets debatt i denna fråga någonting
liknande. För öfrigt: kan det väl betraktas såsom ett axiom, att de
bankofullmägtige, som väljas af Riksdagen, måste anstränga sig till det
allra yttersta, anlita sina krafter så långt möjligt är för att kunna sköta
riksbankens verksamhet såsom den nu bedrifves, och att sålunda, om
riksbanken skulle utvidga denna sin verksamhet i större eller mindre
mån, deras krafter omöjligen skulle räcka till? Det tror jag icke.

Ku beter det visserligen, att denna kungavalde ordförande icke
skulle få vidare inflytande inom bankstyrelsen, utan blifva endast, så
att säga, en medlande person mellan de olika meningar, som till äfventyra
kunna bryta sig fram mellan de af Riksdagen valde bankofullmägtiges
båda hälfter. Detta medlareskap tilltalar mig i alla fall icke.
Det kan blifva mycket farligt för landet i dess helhet. Och jag håller
före, att Andra Kammaren bör åtminstone icke sträcka sina händer
derefter. Jag kan sålunda icke annat än för min del vara emot detta
medlareskap.

Jag kan för resten icke rigtigt fatta de talare, som här uppträdt
under diskussionen och talat för det föreliggande förslaget, naturligtvis
med tanke på att äfven i sinom tid vara med om grundlagsändringen,
i synnerhet som de icke hafva kunnat säga — icke ens gjort försök
dertill — att riksbanken blifvit illa skött, såsom den för närvarande
bedrifves. Det förefaller mig, som om desse talare skulle resonnera
ungefär som så: »Vi erkänna visserligen, att riksbanken blifvit väl

skött ända hittills och att den följaktligen för närvarande hvilar i
utomordentligt goda händer, men vi få väl i alla fall vara med om
den här grundlagsändringen — eftersom Kongl. Maj:t vill så hafva det».
Jag deremot säger: Då riksbanken har blifvit skött på ett godt sätt ända
hittills utan Kongl. Maj:ts medverkan, då det icke, vare sig förut eller
under diskussionen, har kunnat bevisas, att riksbanken skall sköta sig
bättre än hittills, ja, icke ens lika bra, om Kongl. Maj:t får tillsätta ordförande
i bankstyrelsen, och då jag på inga vilkor vill vara med om
att öfverflytta en del af Riksdagens magt till Kongl. Maj:t, alldenstund
jag är öfvertygad om, att en sådan öfverflyttning snarare och rättvisligen
bör ske i alldeles motsatt rigtning, kan jag icke annat än motsätta
mig detta förslag, så länge det är kombineradt med frågan om
ändring af de grundlagsparagrafer, jag här åsyftat.

Herr talman! På dessa i korthet anförda skäl yrkar jag afslag
såväl å den föredragna paragrafen som å betänkandet i dess helhet.

Herr Dergendahi: Det vore verkligen besynnerligt, om denna

kammare nu skulle vilja afslå det här föreliggande lagförslaget på den

Angående

forsla!/ la9

för Sveriges

riksbank.

(Forts.)

Lördagen den 24 April.

Angående grund, att kammaren icke vill vara med om det hyllande grundlags riksbank.

Som bekant, ingick Riksdagen den 9 maj 1894 till Kong!. Maj:t

(Forts.) me(J en skrifvelse, hvari Riksdagen dels anhöll, att Kongl. Maj:t måtte
framlägga proposition om sådan ändring i 72 § regeringsformen, att
Kong]. Maj:t medgåfves rätt att tillsätta ordförande i bankstyrelsen, dels
ock uttalade sig för genomförandet af den förändring, som sedermera
blifvit en verklighet, nemligen att de af Riksdagen tillsatta sex riksbanksfullmägtige
borde väljas för tre år i sänder. Det skulle, säger jag,
vara besynnerligt, om kammaren i år hade förändrat denna sin uppfattning.
Det är visserligen sant, att nyval sedan dess egt rum, men
jag föreställer mig ändå, att, med några få undantag, de nya ledamöter,
som tillförts kammaren, äro praktiska män, som väl inse, att denna lag
icke bör förkastas, derför att somliga se spöken på ljusa dagen.

Hvad är det egentligen, som Kongl. Maj:t har begärt och som
förefaller många så afskräckande? Det är, att Kongl. Maj:t skulle ega
att tillsätta ordföranden i riksbanksfullmägtige. Det vore väl icke
underligt, om Kong], Maj:t skulle önska att bland dessa fullmägtige
hafva en representant. Kong!. Maj:t har ju redan, enligt 2 § uti lagen
för Rikets Ständers bank af den 1 mars 1830, såväl skyldighet som
rättighet att i vissa fall tillse, att riksbanken på ett tillfredsställande
sätt förvaltas, och härtill kommer, hvad som redan framhållits såväl af
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet som af den ärade
representanten för Karlshamn, att riksbankens omgestaltning kommer
att kräfva andra betingelser, än som förut varit fallet. Det är ju tydligt,
att den af Kongl. Maj:t tillsatta ordföranden i riksbanksfullmägtige icke
på något sätt kan dominera ställningen — han har ju icke mer än en
röst, under det att de af Riksdagen tillsatta fullmägtige hafva sex —
och då han dessutom är underkastad samma ansvar som de af Riksdagen
tillsatta bankofullmägtige — ja, han är till och med underkastad
dubbelt ansvar, ty han skall ansvara äfven inför Kongl. Maj:t — så
kan jag verkligen icke förstå, att denna af regeringen och Första
Kammaren payrkade reform skall väcka ett sådant motstånd, som den
synes. göra. Det är väl vid det förhållandet, att Kongl. AIaj:t, efter
hvad jag nyss nämnde, redan nu har både rättighet och skyldighet att
i vissa fall bevaka de åtgöranden, som med afseende å riksbanken
träffas, icke underligt, att Kongl. Maj:t önskar att få hafva ett öga med
i bankens styrelse, och efter hvad jag kan finna, ligger hela innebörden
af det förevarande lagförslaget just deri, att Kongl. Maj:t skall hafva
ett öga med i bankens förvaltning.

Den ärade representant på stockholmsbänken, som öppnade diskussionen,
förmenade, att det icke vore så farligt, om vi nu förkastade
detta lagförslag, enär det i så fall snart skulle komma igen. Jag tillåter
mig emellertid att hysa en annan åsigt. Faller detta lagförslag, synes
deraf blifva en gifven följd, att Kongl. Maj:t kommer att icke allenast
förnya oktrojen för de enskilda banker, som hafva sådan, utan sanno -

Lördagen den 24 April.

X:o SO.

likt äfven bevilja ny oktroj för de enskilda banker, som vid det nu Angående
rådande »bankgriinder»-väsendet säkerligen komma att ytterligare uppstå. fö^sladtill la$

Nu har verkligen, efter hvad det synes, det enskilda bankintresset riksbank.
för tillfället eftergift sina fordringar och varit tillmötesgående. Man (Forts.)

har ansett, och äfven jag tror, att detta intresse hufvudsakligen är
representeradt i Första Kammaren, som nu väntas skola antaga detta
förslag. Men om således det enskilda bankintresset för tillfället gifvit
efter, huru kan man tänka sig, att detsamma skall blifva förhållandet
i en framtid, då allt flera enskilda banker komma till och allt flera
intressen skola motverka en sådan reform som denna, hvilken onekligen
går de enskilda bankintressena emot?

Men äfven om så skulle vara, att min fruktan i detta hänseende
är oberättigad och att i framtiden det skall visa sig möjligt att genomdrifva
ett sådant lagförslag som detta, hvilket såväl den ärade representanten
på stockholmsbänken som andra talare ansett kunna antagas
äfven med de ändringar och modifikationer, som reservationerna afse,
så har dock enligt mitt förmenande svenska staten under denna tid
gjort en ekonomisk förlust på många millioner. Som bekant, uppgår
för närvarande sammanlagda sedelutgifningsrätten för alla banker i
landet till något öfver 128 millioner kronor. Häraf hafva riksbankens
utelöpande sedlar motsvarat ungefär hälften, eller omkring 60 millioner
kronor. För dessa 60 millioner kronor utelöpande sedlar har riksbanken
under år 1896 haft en inkomst af något öfver 3 millioner
kronor. Kommer nu riksbanken att få öfvertaga hela sedelutgifningsrätten
och sålunda att utsläppa dubbla beloppet sedlar, eller cirka 130
millioner, är det ju oafvisligt, att riksbanken härigenom får en dubbel
vinst.

Den ärade talaren på stockholmsbänken, som öppnade diskussionen,
förklarade sig hålla före, att riksbanken af denna reform icke komme
att skörda en sådan ekonomisk vinst, som man förestälde sig, och såsom
bevis härpå anförde den ärade talaren, att under sådana förhållanden
måste guldfonden ökas, hvarigenom dödt kapital till större belopp
än förr komme att ligga inne i bankens hvalf. Jag hemställer emellertid
till den ärade talaren, om det icke är på samma sätt nu, då ju allt
motsvarande kapital som grundfond ligger i bankens hvalf, och det
oaktadt har ju riksbanken haft dessa 3 millioner och mera dertill i
inkomst.

Det har sagts, att genom den rediskonteringsrätt och den rätt att
hos riksbanken erhålla kreditivlån, som under öfvergångstiden skulle
tillkomma de enskilda bankerna, skulle statens inkomst af riksbankens
uteslutande sedelutgifningsrätt i ganska hög grad förminskas. Jag har
till och med hört enskildt påstås, att riksbankens inkomst under denna
tid tvärtom skulle blifva mindre, än hvad den var under sistlidet år.

Jag föreställer mig dock, att den rediskonteringsrätt och den kreditivrätt,
som på mycket billiga vilkor skulle tillkomma de enskilda bankerna,
i hvarje fall icke skulle vålla riksbanken någon förlust. Riksbanken
får ju härigenom ut sina sedlar i den allmänna rörelsen, och

N:o 30. 26 Lördagen den 24 April.

Avgående detta bör väl vara tillräckligt för att riksbanken åtminstone skall undgå
/^Sveriges &tt förlust.

riksbank. '' ibäre iramhalles ett annat förhållande, nemligen att staten skall

(Forts.) förlora den bevillning, som de enskilda bankerna för hvarje år få betala

för beloppet af sina utelöpande sedlar, och som uppgår, om jag icke
misstager mig, till 7- å 800,000 kronor årligen. Detta må ju visserligen^
vara sant, men om å ena sidan staten förlorar denna skatt, skall
väl a andra sidan bankverksamheten upptaxeras till högre belopp
än hittills. Sålunda komma väl de enskilda bankinstituten att till staten
få ^erlägga förhöjd bevillning, visserligen icke motsvarande den här
ifrågavarande skatten, som komme att borttagas, men ändock så stor,
att densamma komme att i afsevärd mån neutralisera den förminskning
i inkomst, som staten genom bortfallandet af nyssnämnda bevillningsslag
komme att lida.

Och, mine herrar, hvad man här anfört om förminskning i inkomst
för staten, hvilken förminskning i hvarje fall icke kan gå till något
högt belopp, gäller ju blott om öfvergångstiden. Ty när de tio åren
äro förbi, kommer riksbanken upp till sin fulla inkomst, och det torde
då visa sig, att de finansmän, som kalkylerat, att riksbankens inkomst
derefter skall blifva dubbelt så stor som nu, icke komma att få orätt.

Som jag nyss nämnde, skref Riksdagen för några år sedan till
Kong], Maj:t om nödvändigheten och önskvärdheten af en bankreform.
Men det är, såsom här framhållits, flera årtionden tillbaka, sedan denna
kammare första gången framstälde en önskan i den rigtning, som detta
lagförslag angifver. Förslaget har noga granskats af de komitéer, som
för frågans utredande blifvit tillsatta af föregående Riksdagar och nu
senast af det särskilda utskottet, och det vore då besynnerligt, om man
icke finge anse, att det bästa möjliga gjorts för att åstadkomma en
tillfredsställande banklag. Skall man under sådana förhållanden lemna
tillfället å sido och förkasta det föreliggande lagförslaget på grund af en
inbillad förskräckelse för att Kongl. Maj:t skall få tillsätta en sjunde
medlem af bankstyrelsen? Detta är likvisst icke innebörden af denna
fråga. Det är icke någon magtfråga, som här föreligger, fastän man
med orätt velat göra frågan till en sådan; det är i stället en organisationsfråga,
och det är en organisationsfråga, som har den allra
största betydelse för vårt lands näringslif. Om icke denna fråga nu
löses, då sådant på ett tillfredsställande sätt kan ske, tror jag att kammaren
icke handlar rätt.

Herr grefve och talman! Jag skall tillåta mig att yrka bifall till
den nu förevarande punkten och ber dermed att få tillkännagifva, att
jag kommer att rösta för det föreliggande lagförslaget, antingen i den
form, utskottet gifvit detsamma, eller med de förändringar, som kunna
komma att vidtagas till följd af de vid utlåtandet fogade reservationerna.

Herr Höglund: Här har ganska mycket ordats om det utmärkta
sätt, hvarpå Riksdagen skött riksbanken och det lyckliga resultat, som
denna skötsel har medfört. Jag är den siste att vilja förneka det. Jag

Lördagen den 24 April.

S o 30.

anser, att Riksdagen och bankofullmägtige förtjena de loford, som på
dem slösats. Men man bör dock taga i betraktande, att det är
hufvudsakligen goda och lugna förhållanden, som man under en lång
följd af år kan blicka tillbaka på. Men dessförinnan var det andra
tider. Och det kan vara nyttigt att gå tillbaka och äfven se hvad
erfarenheten lär från den tiden, då riksbanken faktiskt var insolvent.
Det är nu sjuttio år sedan det var förhållandet. De åtgärder, som
då voro ifrågasatta och som då föreslogos af framstående män, kunna
gifva oss en inblick i hvad man då tänkte och om de botemedel, som
då ansågos lämpliga. Jag ber derför få läsa upp några rader ur
stats- och bankoutskottets gemensamma utlåtande vid 1829 års
riksdag. De förenade utskotten skrefvo då på ett ställe: »Då nu för
tredje gången, inom föga mer än ett hälft århundrade, enahanda för
enskildt och allmänt välstånd menliga förhållande inträffat, framstälde
sig för utskotten sjelfmant den tanken, att Rikets Ständer borde upphöra
med en administrativ befattning så föga öfverensstämmande med
deras lagstiftarekall; men åt en kommande tid måste öfverlemnas att,
i afseende på bank- och kreditväsendets definitiva reglerande, göra
erfarenhetens dyrt köpta läror i deras helhet gällande». Det var,
hvad utskottet då skref. Det är naturligt, att numera kan någonting
så långt gående som att Riksdagen skulle afsåga sig befattningen
med banken aldrig komma i fråga. Det vore hvarken nyttigt eller
önskvärd! eller ur-någon synpunkt berättigad!. Men det kom fram,
detta öfverdrifna uttryck, såsom eu reaktion mot Riksdagens redan då
egda envåldsmagt öfver riksbanken. En af de föregående talarne
yttrade nyss, att skulle han gå in på någon förändring i sammansättningen
af styrelsen af riksbanken, skulle den gå i den rigtning,
att Riksdagen skulle få ökad magt. Jag skulle just vilja fråga den
ärade talaren, huru det skulle kunna vara möjligt att få större magt
än envälde. Jag ser icke, huru det skulle kunna gå till.

Hvad jag nu emellertid ville komma till var att tala om den så
kallade magtförminskning, som Riksdagen skulle komma att lida derigenom,
att Kong]. Maj:t skulle få sätta in en ledamot i bank•styrelsen.
Ser man saken rätt, är det genom nu föreliggande förslag
icke en magtförminskning, utan eu magtökning, Riksdagen skalle få.
Riksdagen skulle visserligen släppa in en konungavald ordförande i
bankstyrelsen. Och såvida det skulle blifva fallet, skulle det blifva
en magtförminskning, huru obetydlig den än vore. Den skulle, om
man tänker sig, att alla ledamöter i bankstyrelsen hafva fullkomligt
lika inflytande, motsvara en sjundedel af det hela. Men jemte
denna åtgärd är ock föreslaget, att riksbanken skulle öfvertaga hela
sedelutgifningen i landet. Och jag tror icke, att man i fråga om
bankväsendet begår något misstag, om man siiger, att magtfördelningen
ganska noga mätes efter fördelningen af sedelutgifningen. Under
hittills varande förhållanden har riksbanken utgifvit knappt hälften af
de sedlar, som cirkulera i landet, och de enskilda bankerna hafva
utgifvit återstoden, något mer än den andra hälften. Följaktligen

Angående

förslag till lag

för Sveriges

riksbank.

(Forts.)

3f:® 30. 28 Lördagen den 24 April.

Angående utvidgar riksbanken sin magt och följaktligen utvidgar Riksdagen sin
fZ Steril!magt öfver hela sedelutgifningsområdet. Magtförminskningen drabbar
riksbank. ju enskilda bankerna, som mista sedelutgifningen. Och Kongl.

(Forts.) Maj;t mister den tillsyn, lian förut utöfvat öfver det sätt, hvarpå de
enskilda bankerna utöfva sin sedelutgifningsrätt. Alltså: Riksdagen
forlorar en sjundedel af sitt inflytande på riksbanksstyrelsens sammansättning,
men utvidgar sin magt öfver hela området för sedelutgifningen,
d. v. s. den får ett med en sjundedel minskadt inflytande öfver
ett mer än dubbelt så stort område. Jag tror, att vi i det hela
kunna med allt skäl säga, att det är en magtutvidgning, som här
kommer Riksdagen till de!, och icke en magtförminskning.

Ja, här har man också sagt det, att denna ordförande, som
Kongl. Maj:t skulle få rätt att tillsätta, både vore onödig och öfverflödig
och att han ingenting skulle kunna uträtta, och derför vill man
icke hafva honom. Vid förra Riksdagen talades en hel del härom,
och jag medgifver villigt, att så synnerligen stort inflytande på ärendenas
behandling i bankens styrelse torde han icke komma att få; han får
det så mycket mindre, som, såsom redan påpekats, han icke på något
sätt får rapportera till Kongl. Maj:t eller någon annan om hvad som
i bankstyrelsen förefaller. Men man får väl erkänna, att, om man vill
utöfva inflytande i en styrelse, i hvars förhandlingar man icke får
sjelf deltaga, man är i tillfälle att ändock utöfva en icke så dålig
kontroll, derest man kunnat betinga sig rätten att i eu sådan styrelse
få insätta en person, för hvilken man har fullt förtroende med afseende
på både hans karakter och hans förmåga och hvilken man
tvingar att göra sig delaktig och medansvarig i alla de beslut, som
der fattas. En sådan ledamot kommer att göra hvad han kan och
i nödfall åtminstone reservera sig mot alla beslut, som strida mot lag
eller författning. Men i och för sig kan—det anser jag fullt visst —
hans inflytande icke blifva så synnerligen stort, och vore derför icke
bankreformen genom omständigheternas oundvikliga magt sammankopplad
med de föreslagna grundlagsförändringarna, så vore det icke
så synnerligen mycket att hålla derpå. Jag tror, att man icke i
allmänhet har att befara så mycket i fråga om lagbrott från Riksdagens
sida, men det oaktadt är det nog oriktigt, att det skall vara
samma korporation, som stiftar lag och som öfvervakar lagens efterlefnad
och, i händelse den icke efterlefves, skall yrka ansvar derför.

Här har också talats om, att den nya banken skulle bli en
centralbank. Jag vet icke med säkerhet, men åtminstone förefaller
det mig, som om man i viss mån missförstode betydelsen af begreppet
centralbank, och att man dermed ville tänka sig en bank, som så
småningom skulle i sig uppsluka all bankverksamhet i hela landet
och således åt Riksdagens disposition förvärfva all vinst af bankrörelse
i landet. Men detta är en origtig uppfattning. Om man bara tänker
på betydelsen af ordet centralbank, så ligger ju deri, att en sådan
bank skall utgöra ett centrum, och detta begrepp åter förutsätter
någonting utanför liggande; detta ord centralbank förutsätter således -

Lördagen den 24 April. 29 N:0 30.

en mångfald af sekundära banker, emellan hvilka och riksbanken en ^ Angående
arbetsfördelning skulle éga rum. En sådan arbetsfördelning skulle då
bestå deri, att riksbanken hufvudsakligen sörjde för sedelutgifningen riksbank.
— således lör att det fans tillräckligt och tillräckligt väl fonderadt (Forts.)
rörelsemedel i landet —, men öfverläte åt de enskilda hankerna den
hufvudsakliga s. k. förlagsverksamheten. Jag skall nu emellertid icke
gå längre in på detta ämne, utan blott påpeka, att endast genom ett
sådant centralbankssystem kan bankväsendet vinna nödig elasticitet.

Ty när riksbanken, under trycket af hårda tider, blir tvungen att
minska beloppet af i omlopp varande sedlar, så får den i första
rummet rigta sin verksamhet mot de sekundära bankerna och på dem
utöfva tryck, hvarefter dessa i sin ordning få trycka på den stora
låntagande allmänheten, hvilken således, om jag så må säga, får en
buffert mellan sig och riksbanken, något som gör att detta tryck
förmildras derigenom att allmänheten får litet längre rådrum och
undslipper alltför brådstörtade och häftiga åtgärder.

Jag skall nu öfvergå till att göra några anmärkningar mot ett
par af de föregående talarne.

Den förste ärade talaren yttrade att anstälda beräkningar gifvit
vid handen, att riksbanken, om den ock, såsom centralbank, skulle
komma att röra sig med större siffror än förut, dock icke skulle
kunna påräkna en synnerligen ökad vinst. Detta tror jag också vara
ganska möjligt och sannolikt; men jag vill på samma gång framhålla,
att alla sådana beräkningar måste bli fotade på ganska lösa antaganden.

Jag tror således, att man gör rättare i att med afseende på den inverkan,
som den föreslagna förändringen skulle ba på riksbankens
vinst, säga, att det egentligen är omöjligt att härom kunna förutse
någonting alls.

Den andre talaren i ordningen nämnde något om, att de kreditivsäkerheter,
som skulle under öfvergångsperioden få af riksbanken användas
såsom sedelbetäckning, vore såsom sådane mycket olämpliga.

Deri är jag villig gifva honom rätt. Men det är dock härvidlag icke
fråga om annat än några få år af en öfvergångsperiod, och derför
tror jag, att saken i sjelfva verket icke är så farlig. Men deremot
vill jag, om jag får begagna ett sådant uttryck, säga, att han målade
en viss potentat på väggen för att få piska upp honom, då han sade,
att de enskilda bankerna kunde i en handvändning komma och fordra
40 millioner i guld af riksbanken på grund af de kreditiv, som de
skulle få sig beviljade. Ja, detta är, såsom jag antydt en orimlighet,
ty det är icke möjligt att de enskilda bankerna skulle komma fram
med en sådan begäran, bara för att få göra riksbanken förtret; och
ej heller skulle de enskilda bankerna kunna finna någon användning
för ett så stort belopp i guld, hvars utbetalande skulle göra riksbanken
skada, ty de skulle lida förlust på ett sådant tillvägagående, och att
lida förlust, det är, mine herrar, de enskilda bankerna i allmänhet
icke så synnerligen lifvade för.

>T:o SO.

Lördagen den 24 April.

Angående
för A
för
riksbank.
(Forts.)

, Han yttrade dessutom, att lagen behöfde ligga till sig. Men jag

£ un^rar’ n‘^r’ om, c^en skall vidare ligga till sig, den då skall blifva färdig ?

Nu hafva komitéer och utskott och kamrarna sysselsatt sig med denna
lag i 20 års tid, eller kanske längre, och ändå, efter allt arbete,
som på densamma blifvit nedlagdt, skulle den icke vara färdig till
antagande. Jag frågar, när skall den då blifva färdig? Jag tror icke,
att någon vidare utredning står att vinna, och derför, mine herrar,
är jag angelägen om att, då den nu föreligger i sådant skick, att
den hör anses färdig, den också nu blifver antagen.

Slutligen vände samme talare sig mot den begränsning i utlåningen,
som det föreliggande lagförslaget innehåller, och gjorde en jemförelse
med en del utländska banker, för hvilka, såsom han sade, dylik
begränsning skulle vara mycket mera nödvändig än här, derför att
centralbankerna i utlandet äro privata institutioner, under det att vår
riksbank är en statens institution. Jag vill säga tvärtom, begränsningen
är kanske snarare nödvändig för en statsinstitution än för en
privat institution. Ty man får betänka, att här är det en statsinstitution,
som öfvervakas af staten, det vill säga af sig sjelf; och
alla äro vi fattiga syndiga menniskor, och så är äfven i viss mån
förhållandet med staten och dess organer. När man skall öfvervaka
sig sjelf, kan man icke vara så säker på, att detta öfvervakande blir
fullt verksamt och effektivt och att det blir så säkert, som när det
är en tredje person, som utöfvar öfvervakandet. Men så är det i
allra högsta grad och i strängaste mening fallet med de utländska
centralbankerna, som äro enskilda aktiebolag. Ty dels äro de stälda
under kontroll genom de allra strängaste lagar och författningar,
dels är det andra organer än deras egna, nemligen statens organer,
som på det nogaste vaka öfver dessa lagars och författningars efterlefnad.
Jag är derför öfvertygad om, att den kontroll och den övervakning,
dessa banker äro underkastade, äro vida strängare, än hvad
som kan komma i fråga här hos oss, der det är staten, eller närmare
sagdt Riksdagen, som skall både fastställa och efterlefva lagarne samt
vaka öfver deras efterlefnad.

Herr grefve och talman! Jag skall be att få yrka bifall till den
nu föredragna första § i föreliggande förslag.

Herr Bäckgren: Då jag för min del icke kan vara med om

det vilkor, som är förknippadt med denna banklag, skall jag be att
få uttala mina betänkligheter mot den föreslagna grundlagsförändringen.

Vi stå nu åter inför den vigtiga frågan, huruvida svenska folkets
representanter skola gifva sig det stora misstroendevotum, att de ej
längre förstå att sköta folkets bankinrättning, Sveriges riksbank, utan
nödgas öfverlemna styrelsen för densamma i regeringens händer. Vid
det minnesvärda tillfälle, då det bestämdes, att riksens ständer skulle
öfvertaga den då befintliga banken, eller vid riksdagen år 1668, föll
det ingen enda in, att någon annan än rikets ständer skulle, såsom

Lördagen den 24 April.

N:o SO.

det hette, »om bankens upprättande, anläggande och förvaltning Angående
förordna och besluta så som de funne nyttigast och nödigast vara.» förslag till latf

Det kongl. förslag till lag för Sveriges riksbank, som här föreligger
i omarbetad form, skulle enligt mitt förmenande på ett mycket ''

betänkligt sätt komma att kringskära den magt och myndighet i af- ''1

seende på banken, som svenska folket hittills lyckats af klokhets- och
försigtighetsskäl förbehålla åt sig. Det är icke nog med att man vill
binda fast bestämmelserna för banken genom en. lag, stiftad af
Konungen och Riksdagen gemensamt, hvarigenom representationen
skulle förlora jemnt hälften af sin hittillsvarande rättighet öfver banken,
utan man vill äfven från ett håll inskränka bankens verksamhet och
rätt att mottaga penningar mot ränta, hvarigenom banken skulle
förlora den dominerande och beherrskande ställning öfver räntesatserna
i landet, som den nu har, och man vill dessutom låta styrelsen öfver
riksbanken glida öfver i Kongl. Maj:ts händer.

Riksbankens hufvuduppgift är ju att uppehålla myntvärdet, så
att detta af tillfälliga omständigheter ej må vackla eller sjunka. På
myntvärdet bero ju svenska folkets eganderättsförhållanden; det är
ju sålunda uteslutande en svenska folkets angelägenhet, som riksbanken
har till hufvudsaklig uppgift för sin verksamhet, och icke i någon
den allra minsta mån den förvaltande myndighetens eller regeringens.

Och jag känner för min del icke till någon annan bank, än den
mycket omtalade allmänna hypoteksbanken, i hvars styrelse finnas
insatta personer, alldeles oberoende af bankens verksamhet och intressen,
alldeles oberörda af huruvida hanken fyller sin hufvuduppgift
eller ej.

Skulle så olyckligt gå, att riksbanken behöfde en stödjande eller
hjelpande hand, hvem är det då, som får gifva denna hjelp, och
hvem är det, som får vidkännas uppoffringar? Jo helt visst svenska
folket, men icke regeringen, och det af det enkla skälet att folket
måste få vidkännas dessa uppoffringar och icke regeringen. Nödgas
nu banken att under sådana kritiska tillfällen lita på och taga sin
tillflykt till svenska folket, då bör den också under sin lugna verksamhets
dagar med allra största förtroende vara anförtrodd åt Riksdagens
vård och skötsel.

När man har sagt, att det icke vore rådligt, att samma magt,
eller Riksdagen, som uteslutande har beskattningsväsendet i sin hand,
också har riksbanken helt och hållet i sin vård — ty detta skulle
kunna leda till missförhållanden, såsom skattelindringar och missbruk
af riksbankens hufvuduppgift — när man sagt så, då har man enligt
mitt förmenande uttalat något, hvaremot erfarenheten numera på
bestämdt sätt vittnar. Man har uttalat något, som synes mig vara
både otillbörligt och enfaldigt. Väl har man här i Riksdagen flerfaldiga
gånger förehaft förslag till utgörande af nya skatter, och
många sådana förslag hafva också antagits, men aldrig har man hört
talas om att man, för att undslippa dessa skatter, skulle missbruka
riksbanksinstitutionen och störande inverka på myntvärdet.

N;o SO. 82 Lördagen den 24 April.

Angående När man nu tycker att Riksdagen icke skulle ha något att befara
för Sverige derest regeringen finge tillsätta ordförande i bankens styrelse — ty
riksbank. Riksdagen skulle, säger man, i alla fall hafva den öfvervägande
(Forts.) magten — tycks man glömma af, att det bär är fråga om att fastslå
bestämmelserna för banken i en lag, stiftad af Konung och Riksdag
gemensamt.

Blir den lagen antagen, så kan Riksdagen icke få en enda paragraf,
en enda bokstaf deri ändrad utan Kongl. Maj:ts samtycke. Skulle då
Riksdagen önska en lagförändring i afseende på riksbanken, så kan
ju Kong], Maj:t säga: Derom skall jag vara med, men endast på det
vilkor, att jag får insätta ledamöter i styrelsen, och på det sättet kan
Kongl. Maj :t slutligen förvärfva sig en dominerande och förberskande
ställning i riksbanksstyrelsen.

När i grundlagen af år 1809 bestämmelse intogs derom, att
beskattningsväsendet och riksbanken skulle uteslutande hvila i representationens
bänder, så tillkommo dessa bestämmelser icke af nå^on
tillfällighet, utan efter det allra mognaste öfvervägande, grundadt på
erfarenhet, på klokhet och på försigtighet. De män, som då förde
svenska folkets talan, hafva för länge sedan gått ur tiden, men de
hafva efterlemnat åt oss att vårda och omhägna efter vårt allra bästa
förstånd dessa dyrbara rättigheter, och jag skulle för min del anse
mig både origtigt och ovärdigt vårda dessa rättigheter och fylla min
plats, om jag med min röst bidroge till att afhända svenska folket
en af dess rättigheter och öfverlemna styrelsen för riksbanken!Kongl.
Maj:ts händer.

Herr talman, på grund af hvad jag nu yttrat, skall jag be att
förena mig med herr von Friesen i hans yrkande om afslag på den nu
föredragna första paragrafen.

Herr Jansson i Ivrakerud instämde med herr Bäckgren.

Herr friherre Barnekow: Jag skall be att en stund få syssel sätta

mig med den reservation, som blifvit afgifven af herrar von
Friesen, Hans Andersson och Folke Andersson.

Denna reservation slutade med följande uttalande:

»Om banklagen frigjordes från sammanhanget med den nämnda
grundlagsändringen, skulle den enligt vår tanke kunna antagas i den
af utskottet föreslagna formen med den ändring, som af herr Dahn i
hans reservation till detta betänkande blifvit yrkad.»

Ja, det är ju tydligt, att hvad angår de personer, som önska
bifall till grundlagsförändringen, desse icke böra hafva någonting emot
att bifalla det nu föreliggande förslaget till banklag, såvida de i öfrigt
gilla detsamma. Men jag vågar äfven påstå, att de som hysa den
uppfattning, som reservanterna uttalat, att regeringen borde i så måtto
gifva efter, att den afstode från att begära att få tillsätta ordförande
i bankstyrelsen, skulle göra rigtigare, om de antoge denna lag, om
de funne denna antaglig utan att sätta den i samband med grundlags -

Lördagen den 24 April.

N:o 30.

ändringen. Ty då får man veta, hvad Riksdagen vill, men det får Angående

man icke, om denna lag icke alls blir behandlad, och det tyckes vara faslig till %

reservanternas mening att icke alls behandla denna lag, utan låta den ''0

falla redan på § 1, derför att man icke vill vara med om den (Forts)

föreslagna grundlagsförändringen. Jag tycker då, att det är bättre,

att man får veta, hvad Riksdagen vill. Och hvad var anledningen

till, att man i fjol icke afslog grundlagsförändringen? Jo, det uttalades

då, att man först ville höra, hvad banklagen komme att innehålla,

och att det komme att bero just derpå, om man skulle antaga eller

förkasta grundlagsändringsförslaget. Hvad vore det för idé i att då

uppskjuta afgörandet af grundlagsfrågan, när man nu synes vilja för

grundlagsändringens skull förkasta ett förslag, mot hvilket man i

ifrigt säger sig icke hafva något hufvudsakligt att invända? Hvarför

förkastade man icke då genast den föreslagna grundlagsändringen,

när man i alla fall var besluten att afslå förslaget? Derigenom skulle

man hafva sluppit mycket arbete dermed, och allt skulle då hafva

varit klart. Jag hemställer till de herrar, som förra året vore med

om att låta grundlagsändringsförslaget blifva hvilande, om det icke

vore skäl att nu verkligen behandla den föreslagna banklagen och,

om man funne den antaglig, då antaga densamma och, om man finner

grundlagsförändringen ej antaglig, då afslå densamma, ty derigenom

blir för framtiden klart hvad Riksdagen velat i denna fråga.

En af de ärade reservanterna, som började diskussionen, förklarade,
att, om denna lag icke antoges, de funnos, som ansågo, att
man finge vänta länge på en bankreform, men på samma gång förklarade
han, att det icke vore så farligt, om man (hvilket han
knappast trodde) finge vänta något. Han kom dervid med den för
mig åtminstone alldeles främmande upplysningen, att riksbanken icke
skulle komma att förtjena något eller åtminstone icke något nämnvärdt
på sedelutgifningen. Jag kan undra, om icke de, som äro intresserade
för de enskilda bankerna, sitta och skratta i smyg åt ett
dylikt påstående. Jag tror, att de enskilda bankerna förtjent ganska
mycket på sin sedelutgifning, och det skall då säkert väcka deras
förvåning att få höra, att, om denna rätt öfverlemnades till riksbanken,
den icke skulle förtjena någonting. Jag trodde verkligen i min enfald,
att riksbanken skulle förtjena på sedelutgifningen, men nu hafva vi
hört af en bankman, att så icke är förhållandet, och det kan ju tåla
att fundera på, om han har rätt.

Men vidare sade samme talare, att ändamålet med omorganisationen
icke är att bereda riksbanken ökad vinst, utan att tillförsäkra penningväsendet
större säkerhet och styrka, och han erkände äfven, att
genom denna lag större säkerhet och styrka skulle vinnas, men det
oaktadt ville han icke vara med om förslaget för vilkorets skull, och
vilkoret är ju, att i ett land, som är en konstitutionel monarki, der
alltså magten är delad mellan Konung och Riksdag, Riksdagen skulle
afstå 1[7 af sin magt på detta område åt Konungen. Detta innebär
i den ärade talarens ögon en så stor fara, att han icke vill vara med
Andra Kammarens Prål. IS!)?. N:o SO. 3

N:o SO.

Lördagen den 24 April.

Angående om förslaget, oaktadt han erkände, att det är för penningväsendets
förslag till lag säkerhet och styrka lämpligt.
riksbank** Men, säde denne talare vidare, det gör i alla fall ingenting, om
“ " förslaget nu faller, ty jag garanterar, ansvarar—jag tror, att han använde
^ or '' något dylikt uttryck — denna kammare för, att den icke skall behöfva
vänta länge på reformen. Men under det vi sitta och vänta på att
den ärade talarens profetia skall gå i fullbordan, och under det
Riksdagen grälar med Kongl. Maj:t, om den skall hafva e/7 eller 7/7
af magten öfver riksbanken, så sitta de enskilda bankerna och fortfara
draga inkomster af sin sedelutgifning och skratta åt oss, som
icke kunna komma öfverens.

Vidare var det en talare, som sade, att det icke finnes någon
anmärkning mot det sätt, hvarpå riksbanken blifvit skött, utan riksbanken
har af Riksdagen skötts utmärkt väl, och hvarför skulle vi då,
frågade han, endast derför att Kongl. Maj:t vill så hafva det, gå in
på en ändring? Till svar härpå vill jag upplysa den talaren om —
och det är ju icke främmande för kammaren — att vi hafva äfven
en Första Kammare. Att det finnes personer, som möjligen vilja taga
bort den, är eu annan sak, men den finnes dock, och faktum är, att
den i denna fråga vill gå mycket längre än Kongl. Maj:t. Åtskilliga
af dess ledamöter ville icke alls gå med på Kongl. Maj:ts förslag,
emedan de tyckte, att Kongl. Maj:t begärt för litet. Vi måste taga
äfven detta i betraktande. Om då Andra Kammaren står på ena
sidan och på andra sidan regeringen och Första Kammaren, så är
det icke endast »derför att Kongl. Maj:t vill så hafva det», som förslaget
bör antagas, utan äfven derför, att vi hafva en medkammare,
som verkligen befarar — jag vill icke helt och hållet sätta mig in i
och vara med om dess tankegång, den må stå för dess räkning, men
jag måste dock respektera den uppfattning, som hyses af många på
detta område mycket hemmastadda ledamöter af Första Kammaren —
att, om så mycket magt skall lemnas i Riksdagens händer, som här
föreslagits, detta skulle kunna lända till skada, om ej Kongl. Maj:t
finge något med banken att säga. Så länge majoriteten inom Första
Kammaren har denna uppfattning, torde vi, om denna kammare ej
går med på det nu föreliggande förslaget, få vänta på reformen, och
det kan då hända, att vi komma att få vänta ganska länge.

Dessutom, mine herrar, har jag i många år varit med om tillsättande
af bankofullmägtige. Jag har till och med i många år varit
bland dem, som underhandlat derom, och jag får säga, att det mången
gång såg ganska eget ut och att Riksdagen ibland kunde hafva
ganska besynnerlig uppfattning, ja, ibland rent af låta bestämma sig
af politiska hänsyn vid dessa tillsättningar. Vi hafva, mine herrar,
lefvat i mycket fredliga och lugna tider, hvad vår politik beträffar.
Vi hafva disputerat litet om tullarne o. s. v., men några svårare
konflikter på det politiska området hafva vi, Gud ske lof, icke haft.
Men det kan ju hända, att vi kunna få det, och då är det kanske

Lördagen den 24 April.

N:o 30.

icke skadligt att äfven hafva gifvit Kong!. Maj:t något att säga inom
bankstyrelsen.

Af hvad jag här yttrat framgår, att jag för min del anser det för
denna frågas rätta lösning magtpåliggande, att sjelfva bankfrågan behandlas
för sig, så att regeringen verkligen får veta, hvad Riksdagen
dervidlag önskar, och när Riksdagen redan förra året uppsköt detta
grund lagsbetänkan de och äfven i år uppskjutit det för att bankfrågau
måtte få först behandlas, så hemställer jag, om det icke vore skäl, att
Riksdagen finge yttra sig om denna sak, ty blir detta betänkande afslaget
på § 1, så vet hvarken regeringen eller Riksdagen, hvad Riksdagen
i detta afseende vill. Och om herrarne verkligen hafva denna paniska
förskräckelse för att i ett land, som styres så som vårt, lemna */?
inflytandet öfver riksbanken till Kongl. Maj:t, låten då frågan falla på
det, hvarpå den i så fall bör falla, och icke på något annat!

Då jag har denna uppfattning, skall jag, herr talman, be att få
yrka bifall till den nu föredragna paragrafen.

Angående
förslag till lag
för Sveriges
riksbank.
(Forts.)

Herr Meyer: Endast en kort anmärkning med anledning af eif
yttrande, som fälts af ett par föregående talare. Dessa ärade talare
hafva sagt: Hvarför skulle vi taga och ändra om den nuvarande ordningen,
då Riksdagen visat sig hittills så väl kunna sköta riksbanken
som den gjort, då faktiskt riksbanken af sina fullmägtige blifvit så väl
skött som den för närvarande är? Det sätt, hvarpå Riksdagen sköter
riksbanken, är verkligen mönstergilt. Om man besinnar, huru det går
till, när bankofullmägtige tillsättas, får jag säga, att det icke är något
hastverk. De utsedde elektorerna taga vanligtvis fjorton dagar för att
diskutera och deliberera saken och noga pröfva de vederbörande kandidaternas
duglighet. Men det händer äfven, att de derjemte drifva ett
litet spel, så att man nästan skulle vara frestad att tro, att herrar
elektorer icke blifvit in sed 4 c bland de båda kamrarnes ledamöter, utan
fastmera tagna från den dygdigaste af alla balettcorpser. Sedan dessa
underhandlingar lyckligt och val afslutats, kommer understundom den
stora tombolan fram, och efter samvetsgrann pröfning dragés då fram
den bankofullmägtige, som blir den lycklige. Detta förhållande —
d. v. s. att det hittills har händt, såsom det alltid gjort, att vi
varit lycklige att få goda bankofullmägtige, ty det erkänner jag att vi
fått — det bevisar icke, att Riksdagen sköter riksbanken väl, utan att
vår Herre hittills varit mycket nådig mot Sveriges riksbank, ingenting
annat.

Jag vill tillägga, att, då det talas så mycket om Sveriges Riksdag
såsom herre öfver riksbanken, man måste ihågkomma, att Sveriges Riksdag
i alla fäll är den tillfälliga majoriteten inom Sveriges Riksdag,
och det torde väl hvar och en inse, hvilket formidabelt vapen, eu sådan
enväldig riksbank, som vi skulle få enligt det nu föreliggande föreslaget,
skulle kunna under upprörda tider blifva i denna majoritets bänder,
och jag vill fråga de ärade talare, som nu utgöra denna majoritet, om

tf:o 30.

Lördagen den 24 April.

Angående de anse sig kunna vara absolut säkra, att de alltid komma att vara de,

örslag till lag som komma att hålla i skaftet. Jag vidhåller mitt yrkande.

för bvenges a

riksbank.

(Forts) Herr Amnéus: Efter hvad som redan anförts af mina menings fränder

och sist af den ärade karlshamnsrepresentanten skall jag icke
inlåta mig på någon polemik i detaljerna; men då jag, ehuru vald
ledamot af utskottet, i följd af särskilda omständigheter varit hindrad
att deltaga i den slutliga behandlingen af ärendet, skall jag endast
anhålla att med några korta satser få tillkännagifva min ställning i
frågan.

Hvad då först beträffar sjelfva förutsättningen för detta lagförslag
eller med andra ord antagligheten af de hvilande grundlagsändringarna,
så röstade jag redan i fjor för dessa grundlagsförändringar och jag har
hittills i år icke hört sådana motskäl anföras, att jag funnit anledning
att frångå den uppfattningen. Att uti en af Konung och Riksdag gemen -samt stiftad lag sammanföras och fixeras det väsentligaste af de konstitutionella
bestämmelserna för riksbankens styrelse och förvaltning, finner
jag för min del både nödigt och nyttigt. Men jag tror ock derjemte,
att, om man verkligen vill en bankreform — för hvilken tidpunkten
nu synes mig ganska lämplig — man ock bör visa tillmötesgående
mot regeringens och Första Kammarens fordran på rätt för Kong!.
Maj:t att få tillsätta ordförande bland bankofullmägtige.

Detta kan jag för min del icke finna vara origtigt. Riksbanken
är ju en statsinstitution, som skall förvaltas] efter en af Konung och
Riksdag gemensamt stiftad lag. Då fordrar väl ock billigheten, att
Kongl. Maj:t bland fullmägtige har någon förtroendeman, som kan tillse,
att lagen verkligen efterlefves; och kan han än i visst afseende, till
följd af banksekretessen, icke göra sin mening bekant eller gällande
för andra, kan han åtminstone göra så mycket, att han till fullmägtiges
protokoll uttalar sin afvikande mening, till upplysning och ledning
för kommande statsrevisorer och bankoutskott. Efter nu gällande
1830 års banklag och äfven det nya förslaget är det Kongl. Maj:t, som
i händelse af olycka för riksbanken skall i första hand söka återställa
förtroendet för riksbanken och iståndsätta den att åter inlösa sina sedlar.
Jag tror, att det skulle vara ganska godt för Kongl. Maj:t att,
om en sådan olycka skulle inträffa — hvilket jag hoppas aldrig måtte
ske — kunna tillita en af Kongl. Maj:t sjelf tillsatt förtroendeman,
som då är fullt inne i situationen, förtrogen med bankens föregåenden
och dess detaljer.

Jag tror icke heller, att en dylik lagförändring kan medföra synnerligen
stor fara. Erfarenheten från utlandet har åtminstone icke, såvidt
det är bekant, gifvit anledning till sådan fruktan. Och dock vet
man, att i många europeiska länder regeringen tillsätter en eller flere
ledamöter i styrelsen för centralbanken. Särskild! i Finland, hvars
bank lika väl som vår är en ren statsinstitution, tillsätter regeringen
icke blott ordförande, utan äfven två fullmägtige, och jag har åtminstone
aldrig hört klagas derifrån öfver slitningar eller olägenheter.

Lördagen den 24 April.

N:o 30.

Man har icke rätt, synes det mig, att förutsätta, att Kongl. Maj:t Angående
skulle utse en person med mindre heder, betänksamhet och duglighet ^>fSlagreriea
än de fullmägtige, "Riksdagen utser. Då den förre lika väl som de se- ‘ riksbank.
nare är fullständigt bunden af det reglemente, Eiksdagen utfärdar, och (Forts.)
beroende af riksdagens decharge, kan jag för min del icke inse, att
Riksdagen genom förslagets antagande gör någon synnerligen stor magtförlust,
såsom det heter så ståtligt från många håll. Det inflytande,
denne ordförande kommer att utöfva inom riksbanken, beror helt och
hållet på hans personliga egenskaper; och den omständigheten, att han
vid lika vota skulle få utslagsröst, lär väl icke mycket betyda, när
man vet, såsom det i fjor upplystes af en bland bankofullmägtige, att
mycket sällan och under de senare åren aldrig kommit i fråga, att
utslagsrösten användts bland herrar bankofullmägtige.

För dessa mina åsigter har jag ock trott mig finna ett slags stöd
i vissa auktoriteter. Jag skall nu icke hålla mig till 1822 och 1860
årens finanskomitéer eller bankoutskottet vid 1862—63 års riksdag,
hvilka alla påyrkat, att Kongl. Maj:t skulle tillsätta ordförande eller
ombud i riksbanken, utan jag skall hålla mig till hvad som ligger närmare
vår tid, nemligen de bankkomitébetänkanden, som afgåfvos
1883 och 1890. I det förra yrkas, att Kongl. Maj:t skall få tillsätta
ordförande, och i det senare, att Kongl. Maj:t skall få utse en tredjedel
af herrar fullmägtige. Dessa betänkanden äro undertecknade med
namn, bland andra, sådana som Lagerbjelke, Annerstedt, Olof Wijk,

Arnberg, Lyttkens, Herslow, Themptander, Hörnfeldt; och dessa herrar
voro, så vidt jag förstår, sådana män, som ville icke allenast landets,
utan ock riksbankens väl, och på hvilkas omdöme man ännu torde
böra fästa något afseende.

Då jag således för min del är med om förutsättningen för denna
banklag, då jag för öfrigt tror, att utskottet i allmänhet taget lyckats
lösa frågan på ett tillfredsställande sätt, i synnerhet om afseende kommer
att fästas vid herrar Dahns med fleres reservation med hänsyn
till öfvergångsstadgandena, d. v. s. angående 41 och 42 paragraferna
i förslaget, och då man väl icke bör kasta öfver bord hoppet, att
en sammanjemkning af de olika meningarna kamrarne emellan kan
ega rum, skall jag för min del gerna se, att förslaget kommer till
antagande; och i det syftet ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den första paragrafen.

Herr Wcillmark instämde häruti.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Genom reservation, som bifogats
betänkandet, har jag tillkännagifvit inin mening, så att ett yttrande
kunde vara onödigt. Men då jag icke kan vara med om förutsättningen
för det nu föreliggande förslaget, >mr jag ansett mig äfven böra
yrka afslag på nu föredragna paragraf. Det har visserligen sagts, att,
fastän vi icke .vilja vara med om grundlagsändringen, vi dock kunde
antaga detta förslag. Jag är för min del lika angelägen som någon

N:o 30.

Lördagen den 24 April.

Angående, af herrarne att få eu lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt,
förslug i ill lag ef^r hvilken banken skall stvras; men jag kan icke inse det vara
riksbank. annat än ett spegelfäkteri att nu antaga lagen, da vi icke vilja gå in
(Forts.) Pa de förutsättningar, som framstälts såsom oeftergifliga. Herrarne veta,
att om lagen antages, skall det blifva förslag om sammanjemkning och
ny diskussion i kamrarne, och sedan kommer grundlagsändringsförslaget
in; detta allt är onödigt, då man icke vill hafva lagen under den
framstälda förutsättningen.

Här har af åtskilliga talare sökts göra gällande, att denna förutsättning,
nemligen att Kongl. Maj:t skulle hafva rätt att tillsätta eu
ledamot af styrelsen, icke skulle, från Riksdagens sida sedt, hafva någon
betydelse alls. Ja, det beror helt enkelt på huru man ser saken. För
min del anser jag, att den har en mycket stor betydelse. Här talar
man om, att det blott är en sjundedel af Riksdagens magt, som vi här
skulle lemna ifrån oss. Men vi böra dervid täuka på, att det då är
fråga om Riksdagen i dess helhet, och vi skola då äfven komma ihåg,
att den består af två kamrar! Yi hörde nyss af en talare på Kristianstads
läns bänk, att vi hafva en Första Kammare; ja, det få vi nog erfara,

■ då det gäller att tillsätta bankofullmägtige. Jag har liksom han varit
med såsom underhandlare, och nog får man då veta, att de föreslagna
fullmägtige skola sofras och granskas på alla möjliga håll och lanter.
Men man kan äfven få göra den erfarenheten, att det synes, som om
de personer, som stå på riksbankens bästa, skulle från visst häll
betraktas såsom mycket olämpliga. Då man har denna uppfattning
samt vet, att man har Första Kammaren att räkna med, blir man
misstänksam och drager sig för att lemna från sig en sjundedel af
Riksdagens magt; ty denna sjundedel betyder lida Andra Kammarens
magt. Riksdagens ledamöter i bankstyrelsen äro sju för närvarande.
Hädanefter skulle af Riksdagen väljas sex. Nu kan man icke förutsätta,
att Första Kammaren godvilligt öfverlemnar mer än hälften åt Audra
Kamma)en, alltså tre, och då kan det hända, att Andra Kammarens
hela magt är utan betydelse. Såsom ställningen är för närvarande och
med den regering vi nu hafva, tror jag icke det vore någon risk att
lemna hela förvaltningen i dess händer. Men det kan komma tider,
då det blir mycket farligt. För min del vill jag icke vara med om
det. Jag vill icke afhända Riksdagen en enda prick af den rätt, den
har i konstitutionelt hänseende.

Den siste talaren ville visa oss, att det icke alls var farligt, i det
han påminde oss om, att i andra länders centralbanker regeringen har
rätt att insätta ledamöter i styrelsen. Ja, den har det. Men i de
bankerna råda också andra förhållanden. De flesta af dessa banker,
nära nog alla, äro aktiebanker, och i dem blifva förhållandena andra.
De enskilde aktieegarne hafva del i banken och vi ja naturligtvis skaffa
sig så stor vinst som möjligt genom banken, och då kan det många gånger
vara riskabelt, om icke regeringen eller någon annau återhållande magt
får hafva sin hand med. För att skaffa enskilda personer en stor vinst,
skulle banken kunna gifva sig ut i spekulationer, som för densamma

N:o 30.

Lördagen den 24. April.

kunde blifva ödesdigra. Derför kan jag förstå, att i dessa länder
regeringen bör hafva sin hand med i spelet.

Från samma håll omnämdes också en annan bank, nemligen
Finlands bank, som är en statsbank. Men jag tror icke, att vi böra
hemta förebilderna för vår lagstiftning öster om Bottniska viken. Det
synes mig icke lämpligt, ty äfven om det är Finland, så måste vi
betänka, att det har ett tryck på sig från annat håll, så att dess föredömen
böra vi, tror jag, ej rätta oss efter.

Det har nämnts af åtskilliga talare, att när riksbanken är en
institution, för hvilken äfven Kongl. Maj:t har ansvarighet, borde han
också hafva del i dess förvaltning. Men då kan man säga precis
detsamma om riksgäldskontor et. Dess förvaltning är lika vigtig och
angelägen som riksbankens. Det är mycket vigtigt, huru inlåningen
af de penningar, som vi behöfva, skötes. Man kan derför med fullt
lika stora skäl säga detsamma om riksgäldskontoret som nu om riksbanken,
och jag tror också, att det icke skall dröja länge, förrän det
förslag framkommer, att Kongl. Maj:t äfven skall hafva del i riksgäld skontorets
förvaltning.

Då jag icke på något sätt vill vara med om detta, kan jag icke
bättre afsluta detta mitt yttrande än genom att läsa upp ett par ord,
som yttrades af en talare på skånebänken/då frågan var före 1890.
Visserligen var det då fråga om tre ledamöter i bankens styrelse, men
jag anser, att risken är densamma, om Kongl. Maj:t skall tillsätta en.
Herr Ivar Månsson anförde då: »Jag tror således, att de skäl, som
förefunnitsför "att Riksbanken öfverlemnades åt Riksdagen, bör stå för
vårt minne, då vi nu handla och afgöra i detta ärende. Och jag tror,
att vi böra lemna såsom arf efter oss den rätt och magt, som våra
föifäder funnit nödigt lemna åt Rikets Ständer. Om denna magt ligger
hos Riksdagen, tror jag, att den hvilar i de säkraste händer och att
den säkraste garantien förefinnes. Det är derför, herr talman, som jag
skall be att få yrka afslag på nu föreliggande paragraf.» Herr talman,
jag instämmer i detta yrkandet.

Angående
förslag till lag
för Soeriges
riksbank.
(Forts.)

Häruti instämde herrar Göthberg, Andersson i Lysvik, Anderson
i Hasselboi, Olsson i Mårdäng, Hultkrantz, Styrlander, Emtlién, Öberg,
Thor, Eriksson i Elgered, Olsson i Kyrkebol, Gustafsson, Nilsson i

Skärhus och Persson i Rinkaby.

Herr Sjö vall yttrade: I vårt gamla kära Sverige har under

en lång följd af år rådt ett allt annat än lämpligt förhållande med
afseende på det af staten godkända, gångbara sedelmyntet, något som
fortfarande väcker äfven hos utländingen en för oss föga smickrande
uppmärksamhet, då han för hvarje provins af landet, som han genomfar,
ja, på sina ställen i de olika länen af samma provins påträffar till
form och utstyrsel helt olika sedlar, och vid utställningar, marknader
och dylika tillfällen vid en liqvid af 100 kronor kanske ej så sällan
räckes 10 stycken tiokronor, alla utgifna af olika banker, så att han

Jf:0 30. 40 Lördagen den 24 April.

Angående nästan är villrådig om, huruvida han ens skall våga utan vidare mottfUr^Sveri
l,''s ^a£a ^enna brokiga mångfald af pappersmynt.
riksbank? Hur undanträngda riksbankens sedlar varit ända intill den tid,
(Forts.) då privatbankernas femmor indrogos, kan bäst belysas med ett fall,
som dessförinnan inträffade i södra Skåne och troligen på flera andra
ställen ej var så ovanligt, att nemligen landtbor, som inkommo till
städerna och skulle ha sina små penningtransaktioner i banker och
butiker, rent af vägrade att mottaga riksbankens sedlar, med hvilka de
voro så obekanta att de misstrodde dem, och att, om de händelsevis
råkat få eu sådan, den nästan brände i deras hand, till dess de lyckats
vexla bort den, hos oss mot en skånebankssedel, det enda pappersmynt,
för hvilket de byste oinskränkt förtroende. Allt sådant och mycket
annat slikt att förtiga är ju för statens värdighet nedsättande. Och ej
nog dermed; hvad vida betänkligare är, det är, att den mer eller mindre
betydliga vinst, som medföljer sedelutgifningsrätten, ju på detta sätt
undandrages staten och detta trots det, att denna i yttersta hand får
utgöra garantien och bära ansvaret för hela denna cirkulerande sedelmassa.
Nåja! Missförhållandena äro oss ju litet hvar nogsamt bekanta,
och Riksdagen har ju i åtskilliga år sysslat med deras afhjelpande. Om
sättet härför är man ju nu också ense, och sättet är en sådan reform
af vårt bankväsende, hvarigenom Sveriges riksbank ensam tillförsäkras
all sedelutgifningsrätt.

Men för att ett så vigtigt privilegium skall kunna tillerkännas
densamma, kräfver försigtigheten, att vissa stadganden, som förut varit
endast reglementsbestämmelser, du få helgden af civillag, stiftad af
Konung och Riksdag gemensamt.

Att riksbanken såsom ensam sedelutgifvande måste hägnas af
sådana lagbestämmelser, derom tyckas också efter hvad jag kunnat förstå,
alla här vara temligen ense, men då konseqvenserna af denna enighet
skola dragas, då är det, som somliga ej vilja gå med längre. — Att icke
blott Riksdagen, utan äfven Kongl. Maj:t får så väl rättighet som skyldig
het att tillse, huru en af dem båda gemensamt stiftad lag tillämpas
och efterlefves, derom vill man ej höra talas, och det oaktadt riksbanksstyrelsens
vigtigaste förhandlingar och åtgöranden äro af den art, att
de helt naturligt måste tillförsäkras sekretessens skydd. Visserligen
vill man låta påskina, att Riksdagen genom att bifalla den för bankreformen
förutsatta grundlagsförändringen skulle åt Kongl. Maj:t inrymma
för mycket magt öfver banken, då honom medgifves rätt att i dess
styrelse insätta en, säger en ledamot af sju, och dertill en, som ingen
som helst annan befattning med banken får ha, än att han fungerar
såsom ordförande i dess styrelse; men kan man verkligen med någon
slags sannolikhet antaga, att denna ene skulle bli så öfverlägsen de
öfriga sex, att han genom sitt inflytande skulle bli den i styrelsen
bestämmande och bankens egentlige ledare? Jag tror det icke, och
vill ej tänka mig, att Riksdagen skulle ha mindre tillgång till dugande
krafter inom detta område än Kongl. Maj:t.

Lördagen den 24 April. 41 N:o 30.

I förkänslan af, huru våra parlamentariska förhållanden i en kanske Angående
ej så aflägsen framtid måhända kunna komma att gestalta sig, bör ^0Zslaihl^^
hvarje fosterlandsvän känna sig allvarligt uppfordrad att i sin mån Riksbank.
bidraga dertill, att icke väldet öfver hela vårt lands penningväsende (Forts.)

i en af partilidelser upprörd tid uteslutande kan komma att tillförsäkras
en tillfällig majoritet inom Riksdagen.

Då jag för min del sålunda önskar ett slut på det oefterrättlighetssystem
i fråga om sedelutgifning, som nu är rådande, och vill en stark,
af regering och Riksdag samfäldt lagskvddad centralbank, som aktsamt
och säkert reglerar landets mynt- och penningväsen, så måste jag
ansluta mig till utskottets förslag, som trots de af Första Kammarens
reservanter anmärkta, betänkliga oegentligheterna, dock har den fördelen,
att det ändtligen för oss fram till det under så många år så ifrigt
eftersträfvade målet. Jag yrkar alltså,herr talman, bifall till 1 § i lagförslaget.

Herr Månsson: Herr grefve och talman, mine herrar! Herr .
Andersson i Nöbbelöf bär i slutet af sitt anförande citerat ett yttrande
af mig frän 1890. Jag ber med anledning deraf att få säga, att man
måtte väl icke behöfva tänka länge på dessa frågor för att finna skilnaden
mellan det nu föreliggande förslaget och det, som det var fråga
om 1890. Det var då fråga om, att Konungen skulle utse en tredjedel
af riksbankens styrelse. Nu är det fråga om, att han skulle utse eu
sjundedel af denna styrelse. Vidare fans då intet hinder för att de af
Konungen utsedda ledamöterna skulle kunna få hafva hvilken funktion som
helst inom bankens styrelse. Nu åter är det bestämdt stipuleradt, att
den af Konungen utsedde ledamoten icke får vara vare sig direktör
eller vice direktör. Det är således — jag ber att få säga det — en
väsentlig skilnad mellan nu föreliggande förslag och det, som förelåg
1890, och jag anser mig derför kunna intaga den ställning till frågan,
som min öfvertygelse och mitt samvete bjuda mig.

Vi hafva under hela den tid, jag varit riksdagsman, hvilket nu
börjar blifva en rätt lång tid — jag tror det är 24 år, sedan jag var
med första gången — vi hafva under hela denna tid arbetat för att få
fram en bankreform, och vi hafva haft många förslag å bane. Vi
hafva haft komitéer, som arbetat och framstäf förslag; men lika när
och på samma bog stå vi ändå nu, som när jag började min riksdagsmannabana.
Det sista förslag, vi fått fram, och hvilket hos oss reformvänner
i detta afseende väckt en synnerligen stor glädje och tillfredsställelse, var
den skrifvelse, som gick igenom i båda kamrarne 1894. Vi väntade,
att det skulle följa något på denna skrifvelse, som vi fingo Första
Kammaren att vara med om; och vi hafva sett, att don ledt till det
resultat, som nu föreligger. Så står frågan nu, och nu gäller det,
huruvida vi skola afslå detta förslag och sålunda komma ungefär till
samma punkt, der vi voro för 24 är sedan. Jag har nemligen icke
samma sangviniska förhoppningar, som den förste talaren uttryckte, då
han sade, att vi icke behöfva taga detta förslag, emedan, om vi afslå
det, vi snart eller alldeles tvärt, tror jag han sade, skola få ett nytt.

>'':« 30.

Lördagen den 24 April.

Angående Jag sätter mycket stor tro till deri talaren och har mycken god tanke

hans åsigter, men jag undrar i alla fall, huru han kan veta, att
riksbank. " hetta skall ske. För mig är det klart efter de uttalanden vi hört och
(Forts.) synnerligast efter uttalandena från statsrådsbänken förra året, att, om
detta förslag faller, vi få vänta många år, innan vi få fram ett nytt
reformförslag.

Nu har det sagts, att vi icke skola se efter, huru de hafva det
öster om Bottniska viken i detta afseende. Jag skall också låta bli
det. Vi behöfva icke se åt det hållet, utan låt oss i stället se åt vester.
Långt behöfva vi icke då gå, förr än vi träffa på Norge och Danmark.
I styrelsen för Danmarks nationalbank har Konungen rättighet att insätta
en ledamot af fem, jemte det att han har rätt att tillsätta en
inspektör. Aldrig har jag hört taias om någon fara deraf, och aldrig
har det förmärkts, att icke den danska nationalbanken skötes utmärkt.
— Hvad vidare Norge beträffar, så tror jag ej, att det är många här i
kammaren, som tycka, att norska Stortinget gar för långt i att utvidga
konungamagten. Det oaktadt har norska Stortinget, såsom jag
tror år 1892, beslutit att låta Konungen utse ordförande i den norska
bankstyrelsen. Vi hafva sålunda två sådana banker, der förhållandet
är lika med det för Sverige nu ifrågasatta, och jag fäster dervid särskildt
uppmärksamheten på att det ena fallet är från Norge. Jag undrar
då, om det skulle vara så synnerligen stor fara för oss, om äfven vi
skulle låta Konungen utse ordförande i riksbankens styrelse.

Jag är, såsom jag nämnde, af den tron, att denna sjunde man
icke skulle kunna åstadkomma så synnerligen stor fara, äfven om man
skulle tänka sig, att han blefve vald på ett sådant sätt, att han skulle
stå emot Riksdagens vilja. Han skulle väl ej vara mera än en sjunde
man, och är det så — såsom jag hoppas och tror, att ingen vill bestrida
— att de män, som Riksdagen sätter in i bankstyrelsen, både
veta hvad de vilja och hafva kraft att utföra sin vilja, så skola de icke
låta denne sjunde man leda sig.

Det har här talats om storkapitalets intressen och om att denne sjunde
ledamot skulle komma att gå storkapitalets ärenden samt att han för
den skull blefve farlig i banken. Ja, mine herrar, hvad som har
drifvit på denna bankreform, icke har det varit storkapitalet, utan
yrkandena derom hafva egentligen kommit från annat håll. Och aldrig
både jag trott, att en ärad talare skulle icke blott vid förra riksdagen
så skarpt framhålla denna synpunkt, utan äfven nu så starkt hålla sig
vid den. Jag har i detta afseende ej auktoritet nog, men jag ber att
få vädja till hvad en ledamot af denna kammare, numera afliden, ordföranden
i bankoutskottet vid förra riksdagen, sade i fråga härom.
Han yttrade nemligen:

»Hvad vidare angår talet om att storkapitalet skulle i denna fråga
ha så mycket att säga, får jag verkligen bekänna, att jag har en alldeles
motsatt uppfattning. Jag tror, att det är ifrån storkapitalets sida,
som motståndet hittills egentligen har utgått mot bankreformen, och
att det intresse, som har varit förbundet med den fortfarande privata

>:o 30.

Lördagen den 24 April.

sedelutgifningsrätten, kan mycket snarare anses representera storkapi talet,

om vi nu skola tala derom, än det intresse, som har sträfva! för 1''j.™ af,r]''ri^

sedelutgifningsrättens koncentrering hos riksbanken?. riksbank.

Det var herr Themptander, mine herrar, som yttrade detta, och (p0rts.)
jag tror, att han hade rätt.

Vidare har det talats om, att det icke skulle uppstå någon vinst
deraf att riksbanken finge ensam öfvertaga sedelutgifningsrätten, och
att det skulle blifva dåligt resultat. Ja, jag vill ej vidare inlåta mig
på den saken, men vi veta alla, att privatbankerna af denna sedelutgifningsrätt
haft sin egentliga och största vinst. Och jag ber att få
anföra ett par enkla tal, och det är, att, om man förutsätter, att privatbankerna
hafva utelöpande sedlar till belopp af sextio å sextiofem millioner
kronor, och man beräknar två och en half å tre procent ränta,
man är uppe i två millioner kronor, och det är väl ej att förkasta.

Dertill kommer naturligtvis den omständigheten, att man har vinsten
af sådana sedlar, som gå förlorade. Man får sålunda ej rent ringakta
den vinst, som bör uppkomma af en sådan sedelutgifningsrätt.

Nu har det här talats om, att Riksdagen skulle afstå en så stor
del af sin magt. Ja, det kan man nu hafva hvad tanke man vill om.

Men efter min uppfattning är det en annan magt, som Konungen får
afstå, och den är enligt min åsigt lika mycket vard som den, som
Riksdagen får afstå, nemligen rätten att oktrojera sedel utgifvande banker.
Det är slut med denna rätt i och med detsamma; den far
Konungen afstå, och den tror jag är så mycket värd, att man får
skrifva på Riksdagens sida, att Riksdagen gjort den bästa affären.

Det har vidare här talats om det utmärkta lagstiftningsarbete i
detta afseende, som 1809 års män åstadkommit. Jag erkänner det i
mångt och mycket. Men vi få ej glömma, huru vi på grund af denna
lagstiftning fått slitas i hela denna tid för att fa bort sedelutgifningsrätten
för de enskilda bankerna. Och vi veta också, hvilka oerhörda
inkomster och vinster, dessa enskilda, män eller dessa privata banker
och storkapitalet haft af denna sedelutgifningsrätt. Hade de den tiden
sagt, att riksbanken ensam får utgifva sedlar, ja, då skulle jag vara
med om att rosa hvad de velar, men såsom saken nu är, att vi fått
slitas med detta hela tiden, kan jag ej gå in på ett sådant omdöme,
och det starka tryck och den starka opinion, som här förts på alla
möjliga sätt, icke minst genom den på sista tiden vidtagna beskatt ■
ningen af de enskilda bankerna, för att åstadkomma något resulta'',
vittna bäst om, att man i senare tid icke vant belåten med förhållandena
såsom de vant.

Ja, herr talman, jag slutar, såsom jag började, i det jag upprepar,
att det efter min åsigt är en ofantlig skilnad mellan denna
sjundedel, som vi nu skulle afstå, och den tredjedel, som det förr var
fråga om. Jag tror, att om man ser saken, sådan den är, det är
omöjligt att betrakta det såsom en fara, om det nu går så, att denna
reform går igenom. Och det är i tanke på detta, och da jag tror,

N:o BO.

Lördagen den 24 April.

Angående att det skall medföra nytta och goda resultat, som jag, herr talman,
^för^Sreriges att ^ yrka bifall till den första, nu föredragna punkten.
riksbank.

(Forts.) 1 detta yttrande instämde herrar Erickson i Bjersby, Zachrisson,

Bengtsson i Häradsköp, Sjöberg, Mallmin, Andersson i Himmelsby,
Jönsson i Mårarp och Andersson i Löfhult.

Herr Kihlberg: Jag tror, att litet hvar i denna kammare torde
känna med sig, att vi nu stå inför en vigtig fråga, kanske en af de
vigtigaste, som för närvarande är föremål för Riksdagens pröfning.
Den har också under många år legat på kammarens bord. Man har
sökt att utreda den vigtiga frågan om att reformera riksbanken till
att blifva hvad den verkligen bör vara, och livad dess namn innebär,
eller en i ordets egentligaste bemärkelse nfcsbank, sålunda en ensamt
sedelutgifvande bank. Under lång tid har man hållit på med detta
arbete, och derunder har man haft att kämpa mot ett mägtigt motstånd
från privatbankernas sida. Såväl inom komitéer som i Riksdagen
har man sökt att, så godt man kunnat, sammanjemka de olika
meningarna och få fram de önskemål, som tid efter annan uttalats
inom denna kammare och i hela landet.

I det förevarande utlåtandet af det särskilda utskott, som i år
haft denna fråga om hand, föreligger ett förslag till lag, som jag
tror i hufvudsak upptager alla de önskningar, som uttalats inom
denna kammare i afseende å en reform af riksbanken. Visserligen
är detta utlåtande åtföljdt af åtskilliga reservationer, men de anmärkningar,
som reservanterna framstält emot utskottets förslag, äro dock
icke af sådan betydelse, att man behöfver misströsta om att dessa
skiljaktiga meningar skola kunna sammanjemkas. Vi äro sålunda nu
närmare målet att erhålla en lösning på denna vigtiga fråga, hvilken
alla nog i hufvudsak önska se löst i den retning, som af utskottet
föreslagits. År det då rätt att för saker af mindre vigt låta hela
denna fråga falla nu, när man står så nära lösningen af densamma,
och när man i alla fall i hufvudsak erhåller de önskningar uppfylda,
som man länge velat hafva realiserade?

Här hafva under diskussionen om ett antagande eller förkastande
af föreliggande lagförslag de vigtigaste angreppen icke rigtats emot
detsamma, utan emot det hvilande grundlagsförslaget, hvilket innebär,
att Riksdagen skall afstå eu ringa rätt åt Kongl. Maj:t, den lilla
rätten nemligen att Kongl. Maj:t skall lå tillsätta ordförande i bankstyrelsen
och på det viset till */, lå andel deri. Detta är nu allt.
Jag respekterar gerna de personer inom denna kammare, hvilka strängt
hålla på, att Riksdagen icke bör afstå några af sina konstitutionella
rättigheter, men när här är fråga om att få realiseradt ett så stort
och vigtigt intresse som att få till stånd denna bankreform, hvilken
innebörd har då icke detta gent emot den fara, man anser ligga deri,
att den nyssnämnda rätten lägges i Konungens hand?

Jag erkänner villigt, att jag ej kan inse den stora betydelse för
riksbankens trygghet, som å många håll förmenats ligga uti Konun -

N o 30.

Lördagen den 24 April.

gens rätt att utse ordförande i bankstyrelsen, men å andra sidan kan
jag ej heller fatta den stora fara, som man från andra håll påpekat ^"sverige*
skola ligga uti att denna rätt varder Konungen medgifven. Man har riksbank.
till och med velat drifva den sistnämnda satsen så långt, att man (Forts.)
kommit med sådana orimliga påståenden, som att, om man gåfve
Konungen rätt att utse ordförande i styrelsen, storkapitalet skulle
genom denna af Konungen utsedde person komma att vålla riksbanken
och hela vårt land skada. Detta iörefaller mig vara orimliga förutsättningar.
Hvad jag för min del fruktar, det är att fortfarande
lemna vårt bankväsende i händerna på privatintresset och privatbankerna.
Skall storkapitalet kunna skada oss, så är det just genom
privatbankerna och särskildt genom den magt, Kongl. Maj:t har att
lemna oktroj åt sådana banker.

Jag har således en alldeles motsatt åsigt i detta fall mot den
talare, som först hade ordet. Mig förefaller det, som om dessa farhågor
blifvit uppdrifna till ytterligheter, utan att man velat taga
kännedom om, hvad den egentliga kärnan i förslaget är.

Här har sagts, att äfven om denna rätt skulle anses af ringa
betydelse, behöfde man dock icke afstå densamma åt Kongl. Maj:t,
enär föreliggande reform under alla förhållanden skulle komma fram
igen, om icke inom den närmaste framtiden, så dock sedermera, särskildt
om kritiska tider skulle inträda, i hvilket sistnämnda fall den
skulle komma fram af sig sjelf. Men, mine herrar, vore det önskligt
vare sig för riksbanken eller allmänheten, att man afvaktade sådana
tider för ifrågavarande reform. Jag hemställer, om det icke vore
lyckligast att under nuvarande gynsamma konjunkturer och lugna
förhållanden afveckla denna sak och afveckla den på ett försigtigt sätt,
såsom utskottet genom de så kallade öfvergångsstadgandena föreslagit.

Derigenom skulle man icke åstadkomma alltför många rubbningar i
affärslifvet och affärsförhållandena, men om man afvaktade dessa
kritiska tider, då reformen skulle komma af sig sjelf, skulle deraf kunna
uppstå eu stor fara för det enskilda affärslifvet i hela landet.

Det förefaller mig, som om vi nu stode denna reform ganska
nära, och att Riksdagen hade i sin hand att få sitt önskemål i afseende
härå realiseradt. Men om vi nu försumma detta tillfälle och
låta privatbankväsendet ytterligare utveckla sig under än nu en 10-årsperiod,
så tror jag, att Riksdagens magt att ordna frågan skall blifva,
om icke alldeles tillintetgjord, så åtminstone undanskjuten till en långt
aflägsen framtid. Det är således ej derför, att man nu skulle kunna
anse sig uttröttad af frågan och i följd deraf villo bli af med densamma
på ena eller andra sättet, som jag skulle vilja tillstyrka förslagets
antagande, utan derför, att jag tror, att vi nu hafva tillfälle
att få reformen löst på ett lyckligt sätt, och enligt min uppfattning
skulle kammaren alltså handla klokt, om den antoge det föreliggande
förslaget.

De stridiga meningar, som här under diskussionen blifvit uttalade,
röra ju egentligen icke den nu föredragna paragrafen af utskottets
förslag, utan när det nu kommer till votering om denna paragraf,

>T:o SO.

Angående
förslag till la<,
för Sveriges
riksbank.
(Forts.)

46 Lördagen den 24 April.

kommer omröstningen i sjeifva verket att gälla, huruvida man vill
''antaga det Infilande grundlagsförslaget eller icke. Det beror således
på denna omröstning om första paragrafen, hvad man har att vänta
för utgång af den nu förevarande bankfrågan. Och jag får då för min
del säga, att jag icke vill såsom riksdagsman taga på mitt ansvar att
nu motsätta mig en reform, som kan lösas på det lyckliga sätt, som
det nu finnes möjligheter för, samt kasta fram lösningen till en oviss
framtid, då de enskilda bankernas intressen säkerligen blifvit så stärka,,
att de komma att omintetgöra alla våra förhoppningar.

Herr grefve och talman, jag ber att på dessa grunder få yrka
bifall till den nu föredragna paragrafen.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!

Jag behöfver nog ej begära ordet för att gifva till känna, att jag i
denna fråga har samma uppfattning i år som i fjor. Men då jag hört
så många anföranden här, som vittnat om en så varm anslutning till
den föreslagna reformen, så har jag ej kunnat underlåta att säga
några ord.

Hvad beträffar det, som den siste värde talaren slutade med, eller
att han såsom riksdagman ej kunde taga på sitt ansvar att afböja denna
reform, enär det då skulle dröja lång tid, innan frågan igen komme
upp, så får jag säga, att det tycker jag verkligen vara minst sagdt
mycket märkvärdigt, att vi landtmän icke skulle våga afböja ett
olämpligt förslag, hvarigenom vi skulle förlora eu urgammal, af Riksdagen
egande fördel. De af herrarne, som tillhört Riksdagen några
år likasom jag, veta, på hvad sätt reformer här arbeta sig fram. Hafva vi
icke många exempel derpå från den tid, då vi hade de stora grundskatte-
och härordningsförslagen före ? Hvarje gång, som ett fullständigt
bärordningsförslag med ren värnpligt var före, sade man öppet, träget
och jemt, att om ni ej taga detta, så få ni aldrig grundskatterna afskrifna,
aldrig indelningsverket lindradt. Yi både mod i oss att stå
emot, och ändock gick det och måste det gå derhän, att de nämnda
stora frågorna blefvo lösta.

År detta nu verkligen en reform, som är nyttig och nödvändig,
så går det nog så, att den drifves igenom. Och det må väl ingen tro.
att denna kammares ledamöter skulle vara så enfaldiga, att de ej
förstå, att denna reform kommer fram af sig sjelf, om de nu hafva
mod att säga ifrån, att de ej vilja vara med om det nu föreliggande
vilkoret och förklara, att vi hafva ingenting emot sjelfva lagförslaget,
men att vi ej vilja afstå från den rätt, som denna kammare nu häråt!
göra sitt inflytande gällande på riksbankens förvaltning. Ty, mine
herrar, derom är det fråga och om ingenting annat. Det, som här
anförts såsom skäl, eller att vi ej skulle få bort sedelutgifningsrätten
för de enskilda bankerna, med mindre än att vi påfve Konungen rätt att
deltaga i riksbankens förvaltning, det talet är ej att sätta värde på,
ty det är alldeles orätt.

Eu talare, herr Ivar Månsson, ville till och med säga, att vi alltsedan

>’:n SO.

Lördagen den 24 April.

1809 fått »slitas» med det olidliga enskilda banksystemet, men derpå vill
jag svara, att om vi slitits dermed, så har det varit derför, att detta växt1
upp till en början såsom eu åt Kong!. Maj:t utöfvad åtgärd. Ty så
vidt jag kan läsa grundlagen, så står der, att »Riksdagen allena eger
rätt att utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas». Men
sedan har Kong! Maj:t, visserligen med Riksdagens goda minne, tagit
sig denna rätt, och det har derefter fått fortgå, enär Kongl. Maj:t ej
velat vidtaga den åtgärd, Riksdagen beslutat, att indraga de enskilda
bankernas tiokronosedlar. Skulle vi således hålla oss till grundlagens
ord och de af Riksdagen fattade beslut, så tror jag, att det skulle
vara vi motståndare till förslaget och ej den andra sidan, som skulle
kunna föra det talet. Jag tror derför, att vi icke hafva något att byta
bort i det fallet och att något byte ej är nödigt.

Sedermera har det sagts, att här endast är fråga om en sjunde
man. Nej, mine herrar, den talare på skånebänken, som talade om,
att denna kammare genom förslagets antagande skulle afstå ej en
sjunde man, utan allt inflytande på riksbanken, han hade rätt —- deri
ligger det. Jag upprepar det ännu en gång, att om vi landtman
denna bemärkelsedag, denna 24 april, sopa är en flyttningsdag, skulle
antaga detta förslag, att flytta magten öfver banken, då, mine herrar,
är Riksdagens magt öfver riksbanken för alltid borta. Jag vill ej, att
denna bemärkelsedag skall blifva betecknad såsom en flyttningsdag på
det sätt, att vi då flyttat bort denna urgamla ärfda rätt, som våra förfäder
erhållit, vårdat och vaktat. Derför vill jag vara med om att
afböja det föreliggande förslaget. Och jag hoppas, att ni, landtman,
skola hafva samma känsla som jag för att vårda detta dyrbara arf.

Med herr vice talmannen instämde herrar Lnndell, Nilsson i Käggla,
Olsson i Ornakärr, Zotterman, Gentenoall och Svensson i Oiseröd.

Hans excellens, herr statsministern Boström: Herr grefve och

talman, mine herrar! Om jag också icke till diskussionen har att anföra
några nya skäl till dem, som redan såväl muntligen som i tryck
blifvit lemnade i fråga om denna bankreform, ber jag dock herrarne
icke illa upptaga, om jag anhåller att få taga i anspråk deras tid med
att yttra ett par ord.

Det är ju gifvet, att en bankreform, sådan som den här nu föreliggande,
lifligt måste intressera alla och uppröra sinnena, ty det är nu
icke blott fråga om att omorganisera riksbanken, utan denna fråga

involverar i sig en annan fråga, nemligen om upphörande af de

enskilda sedelutgifvande bankernas sedelutgifningsrätt. När man nu
vet, huru mägtigt dessa banker hafva inverkat på vårt lands ekonomiska
utveckling, är det ju klart, att man alltid med eu viss betänksamhet

måste tänka sig denna deras rätt upphörd, samt att man är angelägen

om att se till, hvad man får att sätta i stället.

Hvad då först dessa enskilda banker beträffar, måste man, huru
mycket godt do än uträttat, likväl erkänna, att de äro behäftade med

Angående
inslag till lag/
eör Sveriges
•riksbank.
(Forts.)

N:o 30 48 Lördagen den 24 April.

Angående vissa svagheter, och man vet också mycket val, att dessa svagheter
för Isverines förnämligast härflyta af ett oförsigtigt begagnande af den sedelutgifningsriksbank.
som dessa banker medgifven. Men å andra sidan veta vi

(Forts.) också, att riksbankens organisation, sådan den för närvarande är, icke
är rätt lycklig. Det har sagts och sagts obestridd att de grunder,
hvarpå de vigtigaste bestämmelserna angående riksbanken hvila, äro
helt lösliga och icke ega någon motsvarighet annorstädes. Jag återupprepar
detta yttrande af herr Themptander, hvilket han, som jag
tror, fälde i fjol här i denna kammare. Det är ju derför nu också
den allmänna meningen att låta lagstiftningen angående riksbanken
blifva af civillags natur, d. v. s. ställa den under Konungens och
riksdagens gemensamma vård. Men då det sedan blir fråga om, huru
förvaltningen af riksbanken skall anordnas, då dela sig meningarna,
och då säges det af Andra Kammarens män, såsom också här i dag
yttrats: låtom oss ej gifva bort ett jota af vår rätt, låtom oss icke
släppa in Kongl. Maj:t, låtom oss icke utvidga Konungens magt.

Jag vill nu uttryckligen säga herrarne, att det icke är i något
syfte att utvidga konungamagten, som denna rätt att få sätta till en
ledamot i riksbankens styrelse blifvit begärd. Men det synes mig vara
en mycket billig fordran, att, då Konung och Riksdag gemensamt stifta
en lag, äfven den andra af de stiftande parterna — Konungen — får
något att säga, då det gäller att se till, huru denna lag efterlefves, och
att den efterlefves, i synnerhet som, om någonting olyckligt skulle inträffa,
redan i 1830 års lag för Rikets Ständers bank finnas bestämmelser
om, att Kongl. Maj:t då deltager i vidtagandet af de åtgärder, som vid
sådant tillfälle kunna erfordras för att bringa ordning i bankens
ställning. Och jag torde ej behöfva erinra herrarne derom, att alla de
bankkomitéer, som haft denna fråga under behandling, velat inrymma
Kongl. Maj:t rätt att deltaga i bankens förvaltning.

Sålunda föreslog den i början af 1880-talet arbetande bankkomitén,
att Kongl. Maj:t skulle hafva rätt att utse ordföranden i styrelsen;
men denna komité föreslog derjemte, att grundfonden till en tredjedel
skulle tillskjutas af enskilde män och till två tredjedelar af staten, och
att bankstämman skulle till en tredjedel bestå af de enskilde aktieegarnes
och till två tredjedelar af Riksdagens delegerade. Detta förslag föll,
såsom herrarne veta, vid 1886 års riksdag, och den komité, som i slutet
af år 1889 tillsattes, öfvergaf denna senare princip, ehuru man torde
kunna säga, att densamma, rent bankmessigt sedt, är fullkomligt obestridlig.
1889 års komité ville bibehålla riksbanken såsom en uteslutande statsbank,
men föreslog nu, att bankens styrelse skulle utgöras af 9 personer, af
hvilka 3 skulle utnämnas af Kongl. Maj:t. Icke heller den med anledning
af nämnda komités förslag vid 1890 års riksdag framlagda
kongl. propositionen blef af Riksdagen bifallen. Sedan var frågan på
enskildt initiativ före vid 1893 års riksdag, ehuru utan något resultat.
Tid 1894 års riksdag afläts emellertid en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
deri Riksdagen anhöll om framläggande af en proposition angående
omorganisation af bankväsendet, hufvudsakligen enligt de grunder, som

N:o 30.

Lördagen den 24 April.

angifvits i 1889 års bankkomités förslag. Det var då svårt för Kongl. Autfående
Maj:t att tänka sig något annat, än att Riksdagen härmed åsyftade icke
blott bestämmelserna om att banklagen skulle blifva af civillags natur, Riksbank.
samt att riksbanken ensam skulle få sedelutgifningsrätt, utan äfven rForta.)

bestämmelsen att Konungen skulle få del i riksbankens förvaltning.

Delta, att Konungen skulle få rätt att utse en af de fullmägtige
i riksbanken, skulle emellertid, bär man sagt, medföra ofantligt stora
faror. Det skulle icke endast innebära en sjundedel af rösterna, utan
det skulle helt enkelt innebära ett upphäfvande af hela denna kammares
magt öfver riksbanken. Vi veta ravcket väl, har man sagt, hurusom,
då kammare står emot kammare, för hvardera kammaren komma att
utses tre representanter, och att följaktligen den af Konungen utsedde
representanten kommer att sitta med den afgörande rösten. Nå, om
jag ponerar, att så skulle ske, att kamrarnes åsigter fullständigt stode
i strid med hvarandra, huru skulle då under nuvarande förhållandeu
saken gestalta sig? Jo, jag förmodar, att kamrarne icke lättare skulle
kunna ena sig om ordförande än om öfrige ledamöter, och sålunda
blefve det ju under nuvarande förhållanden lotten, som skulle bestämma,
hvilkendera kammares åsigter, som skulle segra. Jag föreställer
mig att vi alla kunna vara ense derom, att Kongl. Maj:t kan utse ordförande
lika väl som lotten. Ty det är icke värdt, att man talar om
att det här gäller olika intressen, storkapitalets eller några andra. Jag
är fullt förvissad om, att hvarken Andra Kammaren, Första Kammaren
eller Kongl. Maj:t låtit leda sig af annat, än hvad de verkligen anse
vara godt och väl för det allmänna. Jag får säga herrarne det, att
man ofta i Riksdagens beslut ser en ömhet, aktsamhet och omvårdnad
om riksbanken, rom till och med någon gång kan synas gå väl långt.

Härvidlag vill jag erinra herrarne om det bekanta yttrande, somblifvit
fäldt, att Riksdagen i sin välmening vill göra riksbanken fet, om den
också icke kan göra den stark. Det ligger utan tvifvel en viss sanning
i detta yttrande. Det kan helt säkert icke ligga någon fara uti, att
det allmännas representant, den af Kongl. Maj:t utsedde representanten,
får vara med vid riksbankens skötsel, ty det är verkligen alldeles
omöjligt, såsom också här af flere talare blifvit framhållet, att denne
Konungens man kan anses blifva ensam afgörande. Det blir ju honom
förmenadt att vara verkställande direktör, d. v. s. att bekläda den mest
inflytelserika platsen. Och för öfrigt, om han skulle få ett så stort
inflytande, som många förmena, hvad skulle det då betyda annat, än
att denne Konungens man är utmärkt lämplig och skicklig för detta
värf, samt att Riksdagen å sin sida satt in i bankens styrelse personer
mod mycket underhaltiga qvalifikationer. Men det måtte herrarne väl
gifva mig rätt uti, att erfarenheten ej gifver anledning till den förmodan,
att Riksdagen hädanefter så illa skulle begagna sin rätt att
utse fullmägtige.

Man har också sagt: låt oss ingenting göra; hvad vi vilja faller
oss ändå till af sig sjelf; vi taga det genom en ökad sedelskatt. Jag
vill häremot säga, att det förslaget är ett icke ofarligt vapen. Ty

Andra Kammarens Prål. 1807. 4

'' lf:o 30. 50 Lördagen den 24 April.

Angående besluter man sig för att pålägga de enskilda bankerna en ökad sedelfbrslag
tilltag skatt, då kommer den saken visserligen ej att betyda mycket för de å
^Riksbank** centralorterna, der rörelsen är liflig och konkurrensen stor, befintliga
(Forts) enskilda bankerna, enär sedelutgifningen för dem icke spelar någon
synnerligen stor rol, men deremot å sådana orter, der rörelsen är
ringa, kommer följden att blifva den, att det blifver allmänheten, som
så att säga får betala fiolerna dels derigenom, att den erhåller lägre
ränta vid insättningar, och dels derigenom, att den får betala högre
ränta vid utlåning. Derjemte kan det hända, att, under svåra tider,
när marginalen mellan utlåningsräntan och sedelskatten blifver stor,
frestelse kan uppstå för de enskilda bankerna att då begagna sig af
den sedelutgifningsrätt, som de då hafva qvar, och derigenom göra det
svårt för riksbanken att just vid dylika tillfällen fylla sin hufvuduppgift:
myntväsendets upprätthållande.

För min del tror jag, att det är ett godt förslag, som här föreligger,
och det synes mig, att, när man i fråga om lagbestämmelserna
är så nära, att det kan anses troligt, att man i den delen skall kunna
komma till en uppgörelse och öfverenskommelse, det vore skada om
Andra Kammaren på de skäl, som här anförts, skulle afslå förslaget
Tv då har kammaren handiat icke för någon reel orsaks skull, utan
mera för skenet, för en uppjagad känslostämnings skull.

Herr Folke Andersson: Ehuru jag i min reservation viddettabetänkande
tillkännagifvit min ståndpunkt i denna fråga, skall jag dock
be att få till protokollet antecknadt, att jag icke kan gå med på det
nu föreliggande förslaget. Jag anser visserligen, att vi böra hafva en
banklag stiftad af Konung och Riksdag gemensamt; men då jag icke
kan vara med om förutsättniogarne för en sådan bankreforms genomförande,
kan jag icke heller vara med om antagandet af den nu föreslagna
banklagen. Tv om jag godkänner detta förslag, har jag på samma
gång godkänt förutsättningarne, och jag, tycker det är ärligare att säga
ifrån, hvad man tänker i det fallet. Jag finner icke något skäl för
Riksdagen att nu afsåga sig sin rätt och öfverlemna den åt Kongl.
Maj:t, helst som — efter hvad jag hört — riksbanken skötes på ett
utmärkt sätt. Då sålunda enligt min mening en ändring hvarken
torde vara nödig eller nyttig, skall jag be att få yrka afslag på lagförslaget,
emedan jsg — som sagdt — icke vill vara med om att lemna
bort den rätt, som våra fäder skänkt oss i arf. Då de antogo 1809
års grundlag, tror jag att de sågo sakerna litet annorlunda än vi
nu göra.

Herr A. H e d i n: I fall den flyttning, om hvilken herr vice talmannen
nyss yttrade sig, kommer att beslutas på sådana skäl som dem vi
nyss hörde anföras från statsrådsbänken, då komma de, som hafva del
i‘det beslutet, sannerligen att åt sig sjelfva utfärda ett flyttningsbetyg,
som borde förhindra dem att någonsin vidare få någon anställning här.

Herr statsministern talade för riksbanksintresset emot privatbanks -

Lördagen den 24 April.

X:0 30.

intresset, glömmande — efter huru många månader kan det vara, Angående,

6 å 7? — glömmande, säger jag, något som passerade i somras af den^^^^f!^
beskaffenhet, att det till och med lemnat spår efter sig i reservation erna Riksbank.
vid konstitutionsutskottets nyligen afgifna betänkande. (Forts.)

Herr statsministern framhöll också såsom ett skäl för kammaren
att bifalla Kongl. Haj:ts proposition, att om Riksdagen medgåfve att
med Kong]. Haj:t helt och hållet dela lagstiftningen öfver riksbanken,
om Riksdagen ginge in på att afsåga sig en god del af den magt, den
har, och att gifva en ny magt åt Kong], Maj:t, det vore nödvändigt,
att Kongl. Maj:t finge — ytterligare en magtbefogenhet, nemligen att
deltaga i riksbankens styrande. Ja, det papperet, på hvilket här
protokollen tryckas, tål allt — och derför tål det väl äfven vid ett
sådant argument.

Herr statsministern upprepade vidare ett yttrande, som i fjol fäldes
af en nu bortgången dåvarande ledamot på stockholmsbänken, nemligen
att en sådan bankorganisation som vår icke funnes annorstädes. Ja,
det är mycket möjligt. Jag undrar, huru många centralbanker herr
statsministern skulle kunna uppräkna inom vår verldsdel, som äro
hvarandra alldeles lika eller till och med blott väsentligen lika. Men
för öfrigt vill jag derpå svara — och den anmärkningen rigtar jag
äfven till talaren på skånebänken — att det visserligen är mycket
lärorikt och mycket helsosamt att med hvarandra jemföra olika länders
samhällsinstitutioner, men att den jemförelsen är farlig och förvillande,
när man ur det ena landets samhällsskick rycker ut en detalj för att
jemföra med en detalj ur det andra landets utan att se på sammanhanget
af det hela.

År 1869 väckte här i Andra Kammaren en ärans man, som hette
Bjerkander, motion om ett tillägg till 87 § regeringsformen. Detta gaf
dåvarande konstitutionsutskott anledning till en i hela sin motivering
fullkomligt vilseledande redogörelse för den ekonomiska lagstiftningens
utveckling i vårt land. Men utskottet kom dock till det resultatet, att
vid betraktandet af mångfalden och betydelsen af de ämnen, som fortfarande
anses höra till det ekonomiska området, utskottet i likhet med
motionären måste finna det vara ur principiel synpunkt mindre rigtigt,
att Konungen ensam i hela dess vidd utöfvade en lagstiftande magt,
som väsentligen ingrepe i området af den civila lagstiftning, hvari
Riksdagen egde att med Konungen deltaga, och som i öfrigt omfattade
ämnen af största vigt för hela landets materiella och andliga
utveckling. Hvarför tillstyrkte då icke detta utskott en åtgärd i enlighet
med motionens syfte? Jo, derför bland annat — och det var nog
hufvudskälet, ett skål, som sedan många gånger gått igen —att, såsom
det heter, dä i öfvervägande jemväl toges, att den nuvarande representationen
fortfarande vore i besittning af den forna ståndsriksdagens rätt
att ensam råda öfver väsentliga delar af rikets bankväsende och finansförvaltning,
äfven deruti en grund torde förefinnas för att någon inskränkning
i Konungens ekonomiska lagstiftningsmyndighet icke måtte
ifrågasättas. Nå väl, till dem, som åberopa Danmarks och Norges

N:o 30.

Lördagen den 24 April.

(Forts.)

Angående exempel, vill jag hemställa, huruvida det i denna fråga kan hafva
förslag till lag någ0n synnerlig betydelse, då i Danmark icke alls finnes någon motUikshanh
svårighet till vår 89 § — icke någon Konungens administrativa lagstiftningsrätt
— och i Norge — som hvar och en kan inhemta af § 17 i
norska grundlagen — icke finnes någon annan motsvarighet än eu
Konungen provisoriskt intill nästa Storting medgifven rätt att utfärda
och upphäfva anordningar, som angå handel, tull, näringsväsen och
politi. Det samband, i hvilket man ända från det nya riksdagsskickets
början satt frågan om upphäfvande eller inskränkande af Konungens
ekonomiska lagstiftningsvälde med frågan om medgifvandet åt Kongl.
Maj:t af rätt att deltaga i lagstiftningen rörande riksbanken och i
riksbankens styrelse, det sambandet finner jag att kammaren har skäl
att fortfarande upprätthålla.

Herr Elowson: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
af ett yttrande af hans excellens herr statsministern. Hans excellens
kastade en blick på de goda verkningar, som privatbankerna åstadkommit
i vårt land. Jag gifver honom till fullo rätt derutinnan.
Privatbankerna hafva varit en häfstång för utvecklingen. Detta är
något, som man har sett. Men hvad är det man å andra sidan icke
sett? Jo, man har icke sett, hvilken utveckling, som skulle kommit till
stånd, om de penningar, som bundits i det enskilda bankintresset, gått
direkt till industrien. Det klagas temligen allmänt här i landet öfver
att vår industri är kapitalfattig. Detta är sant; men hade vår industri
fått direkt till sin utveckling de penningar, som privatbankernas aktionärer
insatt i dessa banker, så kanske den nu stått högre.

Hans excellens erinrade vidare, med anledning af privatbankernas
förtjenster, om att det funnes en svaghet hos dem, och att denna svaghet
komme från deras sedeiutgifningsrätt. Nå väl, privatbankernas sedelutgifningsrätt
är helt och hållet beroende af Kongl. Maj:t. Det ligger
alldeles i Kongl. Maj:ts magt och skön att borttaga den. 1 mitt föregående
anförande tror jag mig hafva visat, att Kongl. Maj:t under
föregående årtionden tillegnat sig denna rätt i strid mot grundlagen.
Nu kan ju Kongl. Maj:t, då det erkännes från det hållet, att en svaghet
ligger hos privatbankerna i deras sedeiutgifningsrätt, sörja för att denna
rätt upphäfves, utan att Riksdagen behöfver för den skull göra några
uppoffringar af sina konstitutionella rättigheter.

En talare erinrade om ett yttrande, som han lade i munnen på en
numera afliden ordförande i bankoutskottet. Han sade, att intresset för
denna reform numera utgår från privatbankerna och kanske äfven från
storkapitalet, och att det icke förhållit sig så förut. Det är fullständigt
rigtigt, att privatbanks- och storkapitalsintresset förut stridt mot den
bankreform denna kammare önskar. Hvarför hafva dessa intressen nu
ändrat mening? Jo, naturligtvis derför, att, såsom den förste talaren
sade, man har fullständig insigt derom, att den bankreform, som nu
är föreslagen, går igenom af sig sjelf.

Lördagen den 24 April. 53 N:o 30.

Den banklag, som i stora drag är föreslageD, kan framläggas för Angående
nästa Riksdag, som ju kan antaga den; och jag förmodar, att Kongl.gveri9„
Maj:t då också går med på den. Det säges, att båda kamrarne äro Riksbank.
intresserade af riksbankens väl. Det tror äfven jag. Men i så fall (Forts.)

böra Kongl. Maj:t och Riksdagens båda kamrar kunna ena sig om en
lagstiftning, som länder riksbanken till båtnad.

Jag finner derför icke något skäl för att frångå det yrkande jag
förut gjort, utan jag anhåller fortfarande om afslag å den föredragna 1 §.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande
af den föredragna paragrafen och dels på afslag å densamma;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef likväl begärd och företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren skall antaga särskilda utskottets
förevarande förslag till § 1 i lag för Sveriges riksbank, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda paragraf.

Omröstningen visade 117 ja mot 104 nej; i följd hvaraf den
ifrågavarande paragrafen af kammaren godkänts.

§§2—8 äfvensom rubrikerna till kap. I och II.

Godkändes.

§ 9 var så lydande:

§ 9.

Riksbanken drifver sin rörelse vid hufvudkontor i Stockholm samt
vid afdelningskontor inom riket; och skall ett sådant kontor finnas
inom hvarje län utom Stockholms.

Efter föredragning af denna § anförde:

Herr Petri: Såvidt med uttrycket i denna paragraf skall för stås,

att icke mera än ett kontor skall få finnas inom hvart län, ber
jag att få göra en anmärkning emot den. Det skulle ju kunna in -

N:o SO.

Lördagen den 24 April.

Angående träffa, att inom ett län, der redan ett afdelningskontor finnes inrättadt,
förglugtillletg,jet finnes någon plats, som i betydenhet vida öfvergår den plats, der
''°riksbank6* afdelningskontoret finnes, men der skulle då med den föreslagna
(Forts) lydelsen det ej vara möjligt eller tillåtet att få ett afdelningskontor
af riksbanken till stånd. Detta tror jag icke vara rätt lämpligt. Och
såvidt min förutsättning håller streck, att uttrycket, att »ett sådant
kontor» skall finnas i hvarje län, är liktydigt med förbud mot inrättande
af mera än ett i hvarje län, ber jag att få föreslå, att framfor
orden »ett sådant kontor» insättes ordet minst, så att det kommer
att heta: och skall minst ett sådant kontor finnas inom hvarje län
utom Stockholms.

Herr Dahn: Herr talman! Ja, det tycker jag ligger i uttrycket

ändå. Att det skall finnas ett sådant kontor, hindrar väl ej, att det
får finnas flere än ett. Jag yrkar bifall till paragrafen oförändrad.

Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande af
paragrafen oförändrad och dels på godkännande af densamma med
den af herr Petri föreslagna ändring; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
propositionen. Som votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren skall antaga särskilda utskottets
förevarande förslag till lydelse af 9 § i lag för Sveriges riksbank
oförändradt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren antagit samma § med den af herr
Petri föreslagna lydelsen.

Omröstningen visade 79 ja men 116 nej ; hvadan kammaren beslutat
i enlighet med nejpropositionens innehåll.

§§ 10-12.

Godkändes.

För § 13 hade föreslagits följande lydelse:

N:o 30.

Lördagen den 24 April.

Kongl. Maj:ts förslag.

§ 13.

Riksbanken eger att drifva utlåningsrörelse
medelst:

a) diskontering af accepterade,
å inrikes ort inom sex månader
betalbara vexlar, hvilka pröfvas
vara grundade å verkliga handelsaffärer; b)

utlåning mot förbindelse till
återbetalning antingen å bestämd
tid af högst sex månader eller
ock efter högst tre månaders uppsägning
samt mot pant af obligationer,
aktier eller andra värdepapper
; dock att af enskilda personer
eller bolag utfärdade skuldebref
med endast namnsäkerhet icke
må såsom pant godkännas;

c) utlåning mot förbindelse till
återbetalning å bestämd tid af
högst sex månader samt mot pant
af varor, liggande å allmän våg
eller satta i förvar hos tredje man,
som förbundit sig att hålla dem
eller deras värde riksbanken tillhanda
samt pröfvas för en sådan
förbindelse vederhäftig;

d) beviljande af kassakreditiv
och kredit i löpande räkning på
högst tolf månader mot pant af
obligationer, aktier eller i fast
egendom intecknade skuldebref.

Derjemte må riksbanken utlemna
lån mot förbindelse till återbetalning
af minst en femtedel af förskrifna
beloppet hvar sjette månad
och mot säkerhet af löpande förskrifning,
annat värdepapper eller
borgen såsom för egen skuld.
Dessa afbetalningslån må dock ej
stiga till högre sammanräknadt
belopp än tio millioner kronor.

Utskottets förslag.

§ 13.

Angående
förslag till lag
för Sverige»
riksbank.

Riksbanken eger att drifva ut- (Forts.)
låningsrörelse medelst:

a) diskontering af accepterade,
å inrikes ort inom sex månader
betalbara vexlar;

b) utlåning mot förbindelse till
återbetalning antingen å bestämd
tid af högst sex månader eller ock
efter högst tre månaders uppsägning
samt mot pant af obligationer,
aktier eller andra värdepapper;
dock att kommun och annan dermed
jemförlig samfällighet äfvensom
stiftelse må, på ofvan stadgade
återbetalningsvilkor, kunna
erhålla lån utan annan säkerhet
än dess egen förbindelse;

c) utlåning mot förbindelse till
återbetalning å bestämd tid af högst
sex månader samt mot pant af
varor, liggande å allmän våg eller
satta i förvar hos tredje man, som
förbundit sig att hålla dem eller
deras värde riksbanken tillhanda
samt pröfvas för en sådan förbindelse
vederhäftig;

d) beviljande på högst tolf månader
af kassakreditiv och kredit
i löpande räkning mot pant af
obligationer, aktier eller i fast egendom
intecknade skuldebref eller
ock mot säkerhet af borgen såsom
för egen skuld; dock att i reglementet
för riksbanken skatt bestämmas,
såväl till hvithet högsta
sammanlagda belopp riksbankens
tillgångar må i denna rörelsegren
användas, som ock huru stor del
af detta belopp må kunna mot
namnsäkerhet utlånas.

Derjemte må riksbanken utlemna
lån mot förbindelse till återbetalning
på vissa bestämda tider (afbetalningslån)
samt mot säkerhet

No 30. 56

Lördagen den 24 April.

Angående
förtlag till lag
för Sveriges
riksbank.

som i moment d) sägs. Dessa
lån må dock ej stiga till högre
sammanräknadt belopp än tolf
millioner kronor.

(Forts.)

Efter det utskottets förslag blifvit uppläst, lemnades ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet W e r s ä 11, som
yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar! Det lagförslag, som

nu föreligger till behandling af Riksdagen, har ju i första hand föranledts
af den allmänt kända nödvändigheten att dels sätta bestämmelserna
angående riksbankens sedelutgifnings gränser och deraf betingade
guldkassa m. m. under skydd af lag, dels äfven under liknande
garanti fastställa och begränsa de olika slag af rörelse, som kunna
med trygghet för såväl riksbanken som den allmänna rörelsen få af
riksbanken bedrifvas. Hvad detta andra syfte beträffar, särskildt i
hvad det afser att från riksbankens verksamhet utesluta vissa inlåningsoch
utlåningsrörelser, som möjligen kunna blifva för riksbanken skadliga,
tror jag för min de!, att utskottet icke varit tillräckligt varsamt.
Jag kan visserligen förstå den önskan, som finnes hos kammaren eller
hos utskottets ledamöter, att så litet som möjligt begränsa riksbankens
verksamhet, och jag kan ännu bättre förstå, att en sådan önskan
kan finnas hos dem, som af riksbanken vilja göra en stor affärsbank,
som så småningom skulle inom sig samla all bankverksamhet. Men
det förefaller mig, som om man icke tagit tillräcklig hänsyn till den
mycket olika ställning, som riksbanken får, sedan den blifvit ensam
sedelutgifvande, till den större, ojemförligt mycket större magtställning,
som den då får emot hvad den nu har öfver rörelsen. Och denna
magtställning bör förpligta riksbanken att noggrant vaka öfver
rörelsens sundhet.

När nu utskottet angående såväl riksbankens utlånings- som dess
inlåningsrörelse vidtagit åtskilliga ganska väsentliga ändringar i den
kongl. propositionen och dervid dels infört i lagen såsom tillåtna åtskilliga
rörelsegrenar, som Kongl. Maj:t ansett sig icke kunna förorda
för banken i dess nya gestalt, dels öfverlemnat åt fullmägtige och
reglementet att bestämma, i hvad omfattning dessa slag af rörelse
skola bedrifvas, hyser jag verkligen den farhågan, att utskottets förslag
icke i allt står väl tillsammans med hvad som af en god och
allvarligt menad banklag måste fordras. Det synes mig, som om utskottet
skulle hafva i viss mån erkänt detta, då det t. ex. i sin motivering
för stadgandet om rätt till upplåning mot ränta yttrar, att en
dylik upplåningsrörelse visserligen icke bör bedrifvas för anskaffande
åt en centralbank af driftkapital, men att en sådan dock kan i lag
medgifvas, när man icke fruktar missbruk af densamma genom bankens
styrelse. Jag anser icke, att det är klokt att i lagen insätta
sådana bestämmelser, som kunna innebära uppenbar fara för missbruk.
Har man alltid en alldeles utmärkt och felfri styrelse, ja, då är det

Lördagen den 24 April. 57 N:<> BO.

ingen fara, men man bör lagstifta äfven under förutsättning, aXt man Angåmd»
i framtiden möjligen skulle kunna få en styrelse, som skulle vilja ut-''®”
veckla bankens verksamhet i alldeles orätt rigtning. riksbank.

Den anmärkning, som jag nu har tagit mig friheten att fram- (Forts.)
ställa, syftar nu närmast på hvad som bestämts om utlåning i lagförslaget
sid. 34, nemligen att riksbanken skulle behålla rätten att
äfven framgent bevilja 12 månaders kreditiv mot borgen, samt på den
förändring, som vidtagits i Kongl. Maj:ts proposition § 13 mom. b,
derigenom att de der förekommande orden: »dock att af enskilda personer
eller bolag utfärdade skuldebref med endast namnsäkerhet icke
må såsom pant godkännas» blifvit ur utskottets förslag uteslutna, och
således denna låneform i banklagen sanktionerats.

Hvad nu först angår skuldebref mot borgen, så veta vi ju alla,
att för en 15 å 20 år sedan var denna låneform mycket vanlig, men att
både sed och lag hafva hjelpt till att så småningom taga bort denna
lånerörelse, och jag tror, att numera den icke är behöflig för riksbanken.
Det finnes nemligen tillräckligt mycket goda säkerheter ändå
för riksbanken att ta emot, utan att den skulle behöfva ta emot sådana
borgenslån. Jag tror således, att denna låneform saklöst kan
vara utdömd åtminstone för en bank med ensam rätt att utgifva
sedlar.

Hvad borgenskreditiven på 12 månader angår, så är det visserligen
sant, att Kongl. Maj:t uti sitt förslag har bibehållit dem, och
jag tillstår, att detta ju kan anses såsom en efterlåtenhet, men jag
hyser dock icke så så stor oro för en sådan kreditivrörelse på det
sätt som Kongl. Maj:t föreslagit, derför att Kongl. Maj:t fordrat realsäkerhet
för den. Jag tror, att om banken noga granskar dessa
realsäkerheter och fordrar att de äro goda, skall icke denna kreditrörelse
bli allt för stor.

Men om utskottets förslag skulle godkännas, fruktar jag, att man
icke kan vara alldeles säker på att icke denna kreditivrörelse kan få
alltför stora proportioner, oaktadt utskottet föreslagit, att bestämmelserna
om beloppet skola få inflyta i reglementet. Jag tänker mig nemligen,
att sedan alla afdelningskontoren kommit i gång, skall det möjligen
kunna bli en ganska stor påtryckning från allmänheten för att få
kreditiver mot borgen, och jag tänker mig vidare, att det skall kunna
bli ganska svårt för Riksdagen att i längden hålla emot reglementets
förändring i afseende härå; och deruti kan enligt min uppfattning
ligga en fara. Utsträcker man icke denna sortens kreditivrörelse till
afsevärda belopp, blir gagnet för allmänheten bra litet, om man tänker
sig beloppet fördeladt öfver hela riket. Skall man åter utsträcka den
till några afsevärda belopp, då kommer genast den tanken fram: hvar
skall man få förlagskapital för denna lånerörelse? Ja, det finnes ingenting
annat att tillgå än riksbankssedlar. Men, mine herrar, riksbankssedlarne
är riksbanken skyldig att inlösa vid anfordran; hvad kreditiven
deremot beträffar, så äro för dem kontrakten skrifna på 12
månader. Då är det gifvet, i fall det är afsevärda belopp, som äro

N:o 30.

Lördagen den 23 April.

Angående utlemnade, att en fara kan ligga deruti, att riksbanken å ena sidan
förslag till lag jjar en som riksbanken är skyldig att genast betala, och å andra

riksbankT sidan en fordran, som den icke kan få betaldt för förrän om 12
(Forts.) månader. Jag tror, att om det skulle bli behöfligt att inlösa dessa
kreditiv, så skall det visa sig synnerligen svårt att annullera dessa
kreditivkontrakt och indrifva denna sorts fordringar. Och jag är förvissad,
att, om riksbanken skulle bli tvungen att vara hård i detta
fall, den skulle tillskynda såväl industri som handel ganska stora svårigheter,
och detta tyvärr genom att den sjelf hade lemnat ut för stor
kredit.

När man resonerar så, finner man ju, att riksbanken för att
hafva trygghet icke har någon annan råd än att för en sådan lång
kreditivrörelse låna in pengar, och dermed kommer man in på paragrafen
om inlåningsrörelsen, som jag nu ej skall vidröra, men till
hvilken jag hoppas återkomma, när paragrafen kommer före. Men
af hvad jag yttrat förstår kammaren väl, att jag anser, att det
vore lyckligare om Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt antoges än
utskottets.

Vidare anförde:

Herr Höglund: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
ber först att få göra herrarne uppmärksamma på den gradation af olämplighet
för riksbanken, som utskottet uppstält med afseende på de olika
rörelsegrenarne. Som allra olämpligast karakteriserar utskottet afbetalningslånen,
och i fråga om dem vill utskottet, att det i lagen skall
stadgas ett visst belopp, nemligen 12 millioner kronor, som man ej
får öfverskrida. Dernäst i olämplighet sätter utskottet kreditiv ocn
löpande räkning, och bland de förra synnerligast borgenskreditiven;
och utskottet föreslår der, att det i reglementet för hvart år skall stadgas,
dels till hvilket högsta belopp alla beviljade kreditiv tillsammans
få uppgå, dels ock huru stor del af detta belopp, som får beviljas i
form af borgenskreditiv. Utskottet vill således ej i lagen fastslå ett
belopp en gång för alla för kreditivrörelsen och visar dermed, att det
anser den vara en i någon mån mindre farlig rörelsegren än afbetalningslånen.

Sist komma borgenslånen, lånen på högst sex månader mot borgen,
hvilka utskottet derigenom, att det tagit bort den restriktion, som
förekommer i moment b) af Kongl. Maj:ts förslag, förklarat vara en
fullkomligt ofarlig rörelsegren, en rörelsegren, som riksbanken alltför
gerna kan egna sig åt i snart sagdt huru stor utsträckning som helst.

För min del kan jag ej finna något skäl alls till en dylik gradation.
Jag vill nemligen sätta alla de nu af mig anförda lånegrenarne
i samma kategori, i lika grad af farlighet för riksbanken.

Hvad nu först borgenslånen på högst sex månader beträffar, så
är det för alla, som något litet sysselsatt sig med bankaffärer, en
känd sak, att dessa borgenslån ha en olycksalig benägenhet att aldrig

Lördagen den 24 April. 59 N:o 30.

vilja flyta in, utan oupphörligt omsättas. Denna deras karakter torde Angående

bero derpå, att de icke äro uttryck för någon viss affär, som inom

viss tid blir afvecklad, utan uttryck för ett mera permanent pennmge- riksbank.

behof hos den lånesökande. När sa är förhållandet, är det klart, att (Forts.)

de i allmänhet icke skola kunna inlösas pa den bestämda korta tiden,

utan att de skola ha benägenhet att undan för undan omsättas. Det

är detta, som gör dem så olämpliga såsom lånegren för en emissions bank.

På grund af hvad jag nu yttrat, ber jag att få föreslå för det
första, att kammaren behagade antaga Kongl. Maj:ts förslag i denna
punkt oförändradt, och för det andra, att kammaren behagade till
nämnda § antaga ett tillägg, som skulle fogas till sista meningen af
Kongl. Majits förslag i mom. b, hvilken mening är åt följande lydelse
: »dock att af enskilda personer eller bolag utfärdade skuldebref
med endast namnsäkerhet icke må såsom pant godkännas.» Dertill
skulle nu komma följande tillägg: »banken obetaget, att, der låntagaren
är kommun eller annan dermed jemförlig samfällighet eller stiftelse,
lemna lån på ofvan stadgade återbetalningsvilkor utan annan säkerhet
än låntagarens egen förbindelse.» Detta af mig nu framstälda förslag
är för en kort stund sedan af Första Kammaren antaget.

Nu ber jag att få öfvergå till mom. d) angående kassakreditiyen.

Såsom jag nämnde, finnes det ej någon anledning att anse kreditivrörelsen
i och för sig vara en för riksbanken mera lämplig rörelsegren
än afbetalningslånen. Båda äro ju egentligen på för Jång tid
för en centralbanksmessig rörelse, och, om också afbetalningslånen äro
lemnade på ursprungligen längre tid en gång för alla, så gäller dock
i viss mån äfven om kreditiven det samma, som jag nyss säde om
borgenslånen, nemligen att de ha en ofantlig benägenhet att omsättas
år efter år. Och om nu ett lan omsättes hvar tredje, hvar
sjette eller hvar tolfte månad, så kan det just ur riksbankens synpunkt
qvitta lika: olämpligheten för riksbanken är i alla händelser den
samma.

Men nu är det så, att kreditivrörelsen är så nära fastväxt vid
våra finansiella vanor, att det icke vore radligt och kanske ur praktisk
synpunkt olämpligt att yrka pa att kreditivrörelse skulle från
riksbankens verksamhet helt och hållet uteslutas. I borsta Kammaren
är det yrkadt, ,att borgenskreditiven skulle i lagen inskränkas till 4
millioner kronor, och i detta syfte har punkten d) af den föreliggande
paragrafen af Första Kammaren till utskottet återremitterats. Ja, gar
det ej för sig att vinna mera, skall äfven jag nöja mig med det, men
jag skulle vilja framställa det yrkande, att ett maximibelopp för kreditivrörelsen
i dess helhet af 15 millioner kronor matte bestämmas, och
att af dessa 15 millioner högst 4 millioner skulle vara borgenskreditiv.

På grund af hvad jag nu yttrat, ber jag, herr grefve och talman,
att få yrka, att den nämnda punkten d) måtte till utskottet återremitteras.

N:o 30.

Lördagen den 24 April.

Angående Herr Dahn: Herr talman! Hvad beträffar de här borgenslånen

förslag till lag p| g månader, så ha de nu mer nästan alldeles försvunnit, så att de
riksbank.8 nu uPPgå till ett belopp af endast omkring 800,000 kronor. Och 1881
(Forts.) års komité ansåg icke, att något särskildt förbud var af nöden i fråga
om dessa lån.

Hvad åter beträffar af betalningslån och kreditiv mot borgen, så
äro dessa lånegrenar så att säga alldeles för rotfästa i våra förhållanden,
så att väl ingen kan vara med om att taga bort dem. Jag vet
sannerligen ej, hvad vissa afdelningskontor skulle få att göra, om man
toge bort dessa låneformer.

Hvad kreditiven beträffar, har utskottet hänvisat till att i reglementet
fastslå en viss summa, ungefär såsom herr Höglund nämnde,
med afseende på kreditiv i allmänhet samt att särskildt bestämma en
viss summa för kreditiv mot borgen.

Hvad åter beträffar hvad herr finansministern sade om dessa kreditivs
lämplighet och den risk, som vore förenad med de samma, så
strider det mot den uppfattning han gjort gällande i det öfvergångsstadgande,
som finnes här, och deri det talas om kreditiv icke på tolf
månader, utan på fem år, hvilka de enskilda bankerna skulle få af
riksbanken under hela denna femåriga öfvergångstid, i fall de afstode
från sin sedelutgifningsrätt. Och hypoteken för dessa kreditiv skulle
ju dessutom tjena såsom sekundär sedelbetäckning i stället för vexlar,
och det tycker jag vara mycket farligare än hvad som här föreslås.

På grund af den motivering, som utskottet bar användt vid denna
punkt, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan i punkten i
dess helhet.

Herr von Priesen: Herr talman! Jag tager mig friheten att

till en början anhålla, att proposition måtte af herr talmannen framställas
på hvarje moment särskildt i denna §, emedan jag på grund
af de yrkanden, som blifvit gjorda, tror, att det eljest blir svårt att
fatta beslut i fråga om paragrafen.

Hvad beträffar nödvändigheten i allmänhet af att, då riksbanken
skall blifva ensam sedelutgifvande, dess verksamhet skall i väsentlig mån
begränsas, så kan jag för min del icke tycka annat än att man gått
för långt i den rigtningen. Man har velat göra riksbanken till en
ytterst »fin» institution, som skulle ha med endast banker och bankirer
att göra och mycket litet med den stora allmänheten’; och, såsom en
talare sade vid en föregående riksdag, man vill icke, att den stora
allmänheten egentligen skall känna riksbanken annat än par renommé.
Jag tror, att denna uppfattning af riksbankens ställning icke är rigtig.
Jag tror, att riksbanken — jemte den stora uppgiften att vara centralbank
— tillika bör bibehålla er. viss känning äfven med den stora
allmänheten.

Det har sagts, att så länge styrelsen är utmärkt, gör det ingenting
att lemna den rättigheter, men får man en dålig styrelse, ja, då behöfvas
just dessa begränsningar af rörelsen. Ja, men huru skall man

Lördagen den 24 April.

>’:0 30.

förena en sådan tankegång med t. ex. den nu af utskottet föreslagna
lydelsen af § 13 mom. a) af Kongl. Maj:ts förslag? Enligt Kongl.1 för%!Jlig^
Maj:t heter det: »diskontering af accepterade, å inrikes ort^inom sex riksbank.
månader betalbara växlar, hvilka pröfvas vara grundade å verkliga (Forta.)
handelsaffärer. Af utskottet äro orden: »hvilka pröfvas vara grundade
å verkliga handelsaffärer» uteslutna, och jag har ej hört, att herr finansministern
gjort någon anmärkning mot detta utskottets förslag. Efter
mitt förmenande är det ock med fullt fog, som de blifvit uteslutna, ty
jag kan ej se, huru det kan stå i en bankstyrelses förmåga att pröfva
hvad som här skulle pröfvas; och enligt mitt förmenande kan det dessutom
finnas många andra slag af legitima vexlar utom dem, som äro
grundade på handelsaffärer. ilen emellertid, da man åt styrelsen öfverlemnat
full frihet att diskontera vexlar till snart sagdt huru stort belopp
som helst, så att styrelsen i den formen kan äfventyra — om
den nemligen är äfventyrlig — riksbankens tillgångar huru mycket
som helst, hvarför skall man då hysa betänkligheter mot att åt styrelsen
öfverlemna befogenhet beträffande en art af lånerörelse, som aldrig
gerna kan taga någon vidsträcktare omfattning?

Med afseende särskild t å lån mot pant af löpande förskrifning,
hvarom mom. b) i denna § handlar, sa är det, såsom en föregående
ärad talare nämnde, förhållandet, att dessa lan enligt sakens natur ha
allt mer och mer inskränkts i riksbankens rörelse; och jag tror icke,
att det kan vara att frukta, att någon betydande utsträckning af den
rörelsegrenen kommer att ega rum. Men det kan mycket väl hända,
att en god kund hos riksbanken någon gång kommer med ett papper,
på hvilket han blott har namnsäkerhet, och att dessa namn innebära
fullt betryggande säkerhet, samt att han då kommer att känna sig
tillbakask juten, om han ej får detta lån beviljadt; och det kan da
hända, att han på den grund vänder riksbanken ryggen, och att denna
derigenom förlorar en god kund, utan att det verkligen funnits det
minsta skäl för ett dylikt afvisande. Jag kan då icke inse, hvarför
man icke kan hysa det förtroende för kontorens styrelser, att man
lemnade dem frihet att bevilja sådana lån. Kommer någon med realsäkerhet
— den må vara huru dålig som helst — t. ex. med inteckning,
som ligger öfver skorstenarne, och dessutom borgen, da skall
kontorets styrelse ha rättighet att taga en sådan »realsäkerhet», men
kommer man med endast namnsäkerhet, äfven om den är betryggande,
så får styrelsen ej på en sådan säkerhet lemna ut lån. 1 örbudet, om
det kommer till stånd, kan ju kringgås huru mycket man behagar,
derigenom att en dylik »realsäkerhet» Inlägges.

Jag kan således icke finna annat än att denna punkt b) med
afseende å riksbankens säkerhet har ringa betydelse. Men med afseende
å riksbankens verksamhet kan den i vissa fall vara af betydelse;
och ehuru saken i och för sig sjelf är jemförelsevis ovigtig,
håller jag derför på utskottets förslag i denna punkt.

Hvad sedermera punkten d) beträffar, der det talas om beviljandet
af kassakreditiv, äfven mot borgen, så var det inom utskottet mycket

If:<) 30. 62 Lördagen den 24 April.

Angående tal om, huruvida den siffra, till hvilken dessa kreditiv borde begränsas,
förlaSi*er!nes9 skulle intaSas 1 banklagen eller i reglementet. Kong!. Maj:t har icke
'' riksbank, föreslagit någon inskränkning alls i det fallet, så att i det hänseendet
(Forts.) bär utskottet varit mera omtänksamt än Kongl. Maj:t. Då tyckte man

att, efter som omständigheterna kunna påfordra, att dessa siffror i mån
af behof något oftare ändras, såväl absolut som sins emellan, det skulle
vara lämpligt att öfverlemna bestämmandet af dessa siffror till reglementet.
Dock får jag upprigtigt säga, att meningarne voro mycket
delade inom utskottet, och att man ej var fullt på det klara med denna
sak; men man stannade slutligen temligen enhälligt, så vidt jag minnes,
vid det beslut, som här föreligger i mom. d).

Hvad deremot sedermera afbetalningslånen beträffar, ansåg man,
att det kunde vara skäl att upptaga beloppet för dem här i lagen,
efter som detta dock är den rörelsegren, som är mest främmande för
riksbankens hufvudsakliga rörelse. Der förekomma nemligen förbindelser,
hvilka, såsom nu är förhållandet, slutligen förfalla först efter
2 3/j år; och det kan hända, att Riksdagen utsträcker tiden, så att
det blir först efter 5 år. Ivreditiven förfalla dock efter ett år, och
de äro således i det fallet mera lämpliga för en dylik banks rörelse
än afbetalningslånen.

En ärad talare på stockholmsbänken yttrade — jag vet icke, om
jag förstod honom rigtigt, men det föreföll mig så — att dessa lån
mot pant af löpande förskrifning icke representera affärer, hvilka inom
kort tid äro afslutade. Jag vet icke, om han satte dessa lån i motsats
till öfriga hypotekslån i det fallet, men om han det gjorde, har
han ej rätt, ty lån mot pant af löpande förskrifning äro oftare korta
papper än t. ex. lån mot pant af inteckning. Lån mot pant af inteckning
få i allmänhet ligga mycket längre i bankens portfölj än lån
mot pant af löpande förskrifning.

Det har ock sagts här, att det icke vore lämpligt, att riksbankens
sedlar utgjorde förlag för en utlåning, som grundar sig på
förbindelser, förfallna först efter 12 månader — jag tror, att det
var herr finansministern, som hade det yttrandet. Nej, men utom
sina utelöpande sedlar har ju riksbanken också en grundfond; och
vår riksbank har särskild! en mycket stor grundfond i förhållande
till dess utelöpande sedlar. Jag kan lemna en upplysning i det fallet.
Det stod i en tidning i går en redogörelse för tyska riksbankens
ställning den 15 april; enligt denna redogörelse utgjorde dess grundfond
120,000,000 mark och dess reservfond 30,000,000 mark, d. v. s.
inalles 150,000,000 mark, men de utelöpande sedlarne uppgingo till
en milliard etthundraåttiotre millioner mark. Nu ha vi en grundfond
på 50,000,000 kronor och reserverade medel uppgående till inemot

10,000,000 kronor, således inemot 60,000,000 kronor, medan våra
utelöpande sedlar efter det här förslaget skulle bli 135 — 140,000,000
kronor. Det är således en oerhörd skilnad mellan dessa två bankers
grundfonder i förhållande till den utelöpande sedelmassan. Då så är
förhållandet, synes mig, att man icke behöfver vara så betänksam>

63 N:o 30.

Lördagen den 24 April.

då det gäller att låta riksbanken öfvertaga en sådan rörelsegren, HOm f(jf2g titta?

här är i fråga. , för Sveriges

Jag ber, herr talman, att i såväl mom. b) som mom. cl) ta yrka riksbank.

bifall till utskottets förslag. (Forts.)

Herr Höglund: Herr grefve och talman, mine herrar! Den

föregående talaren fäste uppmärksamheten på en sak, som icke heller
har undgått mig, nemligen den förändring, som utskottet gjort i
mom. a) af den föreliggande paragrafen. Ja, för min del får jag
säga, att jag också skulle hafva tyckt det vara mycket bättre, om
utskottet följt baukofullmägtiges anvisning och gjort något litet tilllägg
till punkten, sådan den lydde i Kongl. Maj:ts förslag, så att
icke bankofullmägtige behöfde känna sig som lagbrytare, om de någon
gång oafsigtligt icke kunnat undgå att taga sa kallade blancovexlar.

Det hade varit mycket bättre, att man det gjort, ty då hade det
funnits ett uttalande i sjelfva lagen, att sådana vexlar icke borde
finnas i riksbankens portfölj, för så vidt det vore möjligt att undvika
dem.

Vid hvad den siste ärade talaren anförde angående sadana tall,
der han ansåg det kunna vara för riksbanken önskvärdt att få bevilja
lån äfven mot endast borgenssäkerhet, är emellertid att märka,
att detta är undantagsfall, som efter mitt förmenande ingalunda gorå
regeln om intet. Regeln bör vara, att dylika lån icke fa gifvas;
och undantagen böra icke få diktera någon ändring af regeln.

Den ärade talaren frågade vidare, om jag jernsmide borgenslån
i afseende å tiden, inom hvilken de inflyta, med lån mot pant af
obligationer, aktier och andra värdepapper; och lian påstod, att i
allmänhet borgenslånen icke inflyta sämre än dessa.^ Derom vill jag
icke tvista med honom; min erfarenhet är, att de lån, som äro svårast
att drifva in, äro borgenslånen. Har han en annan erfarenhet i
det fallet, kan jag ej säga något deremot; det är möjligt, att hans
erfarenhet är sådan. Men hvad jag vill säga, är, att under den
långa tid, båda dessa slag af lån löpa, har dock banken, när det
galler lån mot pant af obligationer eller inteckningar, realsäkerhet,
och en sådan vexlar icke i värde så fort. När det åter blott äi
borgenssäkerhet, ligger säkerheten i borgensmännens förmåga att
fullgöra sina förbindelser; och den förmågan vexlar fortare än värdet
af en realsäkerhet.

Slutligen yttrade den iirade talaren några ord om den tyska
riksbanken och om den kolossala sedelutgifning, som der kan bedrifvas,
och bedrifs på fullt solid basis, oaktadt bankens grundfond
är jemförelsevis ringa. Sedelutgifningen vid den tyska riksbanken
ar nemligen ofantligt stor i förhållande till hvad den svenska riksbankens
är eller någonsin kan väntas blifva, men dess grundfond förhållandevis
obetydlig emot vår riksbanks grundfond. Ja, det är fullkomligt
rigtigt, men hvad han der yttrade, utgör ett ytterligare bevis
på, huru ofantligt långt det går an att utsträcka en emissionsbanks

N:0 30.

Lördagen den 24 April.

Angående rörelse och verksamhet, blott man med nödig omsorg vårdar sig om
fir^veriqes^*} .^ess ut_ som inlåning. Iakttager man i det fallet tillräcklig
riksbank, försigtighet, och gör man tillräckliga restriktioner med afseende på
(Forts.) in_ ooh utlåning — ja, då kan en emissionsbank sträcka ut sin rörelse
snart sagdt hur långt som helst, utan att behöfva befara att
råka i svårigheter. Iakttager man åter icke dessa försigtighetsmått,
så kan en emissionsbank lätteligen råka i svårigheter och blifva
insolvent — huru stora dess grundfond och öfriga fonder än äro i
förhållande till dess rörelse.

Herr Gustafsson: Såsom herrarne af betänkandet torde finna,

har jag, i samband med Kongl. Maj:ts proposition, väckt en motion
om, att i fråga om en låneform, som återfinnes i denna paragraf af
lagen, nemligen afbetalningslånen, det belopp, som till dylika lån får
disponeras, skulle utgöra 15,000,000 kronor. Om jag kunde tro, att
det slut, hvartill utskottet här kommit, nemligen att föreslå 12,000,000
kronor, skulle gå igenom, skulle jag dermed hafva känt mig ganska
belåten. Men då jag nu vet, att Första Kammaren återremitterat
förevarande paragraf antagligen med afsigt att få ned beloppet till
det af Kong]. Maj:t föreslagna eller 10,000,000 kronor, tillåter jag
mig att föreslå, att Andra Kammaren behagade besluta, att i sista
punkten här siffran 15,000,000 finge inflyta i stället för siffran 12,000,000.
Jag tänker mig nemligen, att vid den sammanjemkning, som inom
utskottet torde komma till stånd, man då kunde komma till det belopp,
utskottet här föreslagit.

Jag anhåller derför, herr talman, om proposition derpå, att i
sista punkten här siffran 15,000,000 måtte insättas i stället för
12,000,000.

Herr Lundell: Då man vet, att i följd af den nya banklagen

riksbankens rörelse, särskildt i fråga om vissa grenar deraf, skulle
betydligt utvidgas, är det ju klart, att man ej gerna kan tänka sig
att åtminstone denna kammare skulle önska en inskränkning just af
den låneform, som mest begagnas af den stora allmänheten, och en
så betydlig inskränkning, att densamma skulle nedgå från 12,000,000
kronor till 10,000,000 kronor. Snarare vore det väl skäl, att denna,
liksom andra rörelsegrenar, finge ökas, t. ex. till det belopp, som
föreslås i herr Gustafssons motion, eller 15,000,000 kronor. Det är
ju i alla fall icke något farligt belopp att ställa på en sådan lånegren,
då det ej utgör mera än omkring 1/i af bankens grund- och
reservfonder. Då man nu tänker sig, att banken skall hafva 24
kontor, blir det ju i alla fall icke mycket mera än en half million
på hvart kontor till denna låneform. Dessutom kan man ju lätt
tänka sig, att de större kontoren behöfva vida mera än en half
million, och att således de mindre kontoren icke få ens en half
million, äfven om beloppet höjes till 15,000,000 kronor.

Jag skall be att få yrka bifall till herr Gustafssons motion, i all

Lördagen den 24 April.

N:o 30.

synnerhet som man vet, att Första Kammaren icke antagit utskottets Angående
förslag, och man således nödvändigt behöfver något att jemka med .förslag till lag
Och att denna kammare skulle gå in på ett lägre belopp än 12,000,000

kronor, anser jag vara alldeles omöjligt.

Jag ber således att få yrka bifall till herr Gustafssons motion

(F orts.)

Herr Holmgren i Hillebola: Utskottet härvid behandlingen

af detta betänkande icke föreslagit några andra inskränkningar i
riksbankens verksamhet än dem, som ansågos nödvändiga, då riksbanken
skulle blifva ensam sedelutgifvande. Det är ock derför 13 §,
som egentligen afser lånerörelsen, fått den affattning, den här har.
Det ändringsförslag, utskottet här framlagt, afser ju hufvudsakligen
att åt riksbanken bibehålla de kunder, som den inom andra lånegrenar
än dem, som skulle blifva densamma tillåtna enligt det kongl.
förslaget, för närvarande kan ha.

Men om goda kunder hos riksbanken icke skulle få sina affärer
i sin helhet behandlade der, så är det gifvet att de skulle gå till
andra banker för att få en del af sina behof tillfredsstälda, och derigenom
skulle riksbanken i inånga fall gå miste om sina kunder.

I afseende å herr Höglunds förslag om återremiss, var motivet
derför ju egentligen det, att kassakreditivbeloppen, såväl de, som voro
afsedda för kreditiv mot realsäkerhet, som de, livilka afsågo kreditiv
mot borgenssäkerhet, skulle blifva fastslagna i lagen. Om man anser,
att kreditivbeloppen böra bestämmas, så borde väl bestämmelserna
härom hafva sin plats i reglementet, icke i lagen; det är påtagligt,
att det icke är lämpligt att fastslå bestämda siffror i en lag, som är
svårare att ändra än ett reglemente. Har man dessa summor intagna
i reglementet, så är det lättare att ändra dem efter det behof, som
kan förefinnas för de särskilda rörelsegrenarna.

Med afseende å herr Gustafssons förslag vill jag anmärka, att
det föreliggande förslaget, att afbetalningslånefonden skulle utgöra

12,000,000 kronor, är på sätt och vis ett sammanjemkningsförslag af
utskottet. Andra Kammarens ledamöter hade föreslagit 15,000,000
kronor, medan Första Kammarens ledamöter blott ville hafva 10,000,000
kronor, och då stannade man vid ett sammanjemkningsförslag på

12,000,000 kronor eller samma belopp som för närvarande. Emellertid
hörde jag nu herr Gustafsson omtala, att Första Kammaren har
återremitterat denna punkt i akt och mening att få beloppet nedsatt
till 10,000,000 kronor. Jag känner icke till detta, men förmodar,
att herr Gustafsson gjort sig underrättad härom, och under sådana
omständigheter har jag icke något emot herr Gustafssons yrkande i
det fallet, men för öfrigt yrkar jag Infall till paragrafen oförändrad,
sådan den lyder i utskottets betänkande.

Herr von Friesen: Jag tänkte med afseende på afbetalnings lånen

endast säga detsamma som den siste ärade talaren, och jag
afstår derför från ordet.

Andra Kammarens Prof. 1887. X:o HO.

N:o 30.

Lördagen den 24 April.

Angående Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framstälde herr

förslag till lag talmannen särskilda propositioner beträffande de olika momenten.

för Sveriges r 1

riksbank.

(Forts.) Mom- a>

Godkändes.

Beträffande mom. b) hade yrkats dels godkännande af den af
utskottet föreslagna lydelse och dels bifall till det af herr Höglund
under öfverläggningen framstälda förslag. Herr talmannen upptog till
proposition hvardera af dessa båda yrkanden och fann det förra
yrkandet hafva flertalets mening för sig. Herr Höglund begärde likväl
votering, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som godkänner den af särskilda utskottet föreslagna lydelsen
af mom. b) i 13 § af förevarande förslag till lag för Sveriges riksbank,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Höglund under
öfverläggningen framstälda förslag.

Omröstningen visade 59 ja och 21 nej; varande alltså momentet
godkändt med den lydelse, som af utskottet föreslagits.

Mom. c) och cl).

Godkändes.

Sista stycket.

Godkändes med den ändring, ätt i sista stycket siffran 12 millioner
utbyttes mot 15 millioner.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af föreliggande utlåtande till ett kommande sammanträde.

§ 6.

Herr talmannen tillkännagaf, att gemensamma omröstningar öfver
de voteringspropositioner, som derförinnan kunde varda af båda kamrarne
godkända, komme att anställas nästa onsdag den 28 dennes.

N:0 30.

Lördagen den 24 April.

§ 7.

Herr Pehrson i Törneryd begärde ordet och yttrade: I det nu

till bordläggning vid anmälning af inkomna ärenden föredragna
statsutskottets memorial n:o 53 angående voteringsproposition er öfver
kamrarnes olika beslut uti jernvägsbyggnadsfrågan förekommer å fjerde
sidan i mom. l:o) på nionde raden ett fel, men för att närmare
definiera detta, ber jag att få läsa upp meningen, som börjar på åttonde
raden och lyder sålunda: »att Riksdagen må---besluta an läggning

af en statsbana i enlighet med Kong!. Maj:ts förslag från
Boden samt till påbörjande af denna bana för år 1898 å riksstaten
utom hufvudtitlarne anvisa 1,300,000 kronor» etc. Nu är förhållandet
det, att båda kamrarne hafva beslutat, att denna bana skall byggas
från Boden till Ytter-Morjärv, och uteslutandet af orden »till YtterMorjärv»
i voteringspropositionen beror ej på annat än ett skriffel.
Jag hemställer derför om den rättelse, att efter orden »från Boden»
måtte inflyta orden »till Ytter-Motjärv», så att meningen kommer att
lyda: »att Riksdagen — — — må — — besluta anläggning af en
statsbana i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag från Boden till YtterMorjärv
samt till påbörjande af denna bana för år 1898 å riksstaten
utom hufvudtitlarne anvisa 1,300,000 kronor» etc.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr E. von Krusenstjerna
under 3 dagar från och med den 29 dennes.

§ 9

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af
5 kap. .1 § ärfdabalken, lag angående ändring i 14 kap. jordabalken,
lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855 och lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om
häradsting den 17 maj 1872 ;

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förändrad lydelse af 11 § 2 mom. i förordningen angående allmänt
ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862;

n:o 37, om ändrade föreskrifter rörande bestämmande af arfvode
åt konkursförvaltning;

n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 41 § konkurslagen den 18 september 1862;

>T:0 30.

Lördagen den 24 April.

n:o 39, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15
kap. 2 § rättegångsbalken;

n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
checklag, till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen
och till lag angående ändrad lydelse af 10 § 4 mom. i förordningen
om1 nya ntsökningslagens införande och hvad i afseende derå iakttagas
skall den 10 augusti 1877;

n:o 41, i anledning: af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om skydd för vissa mönster och modeller; samt

n:o 42, i anledning af väckt motion om tillägg till § 26 mom. 1
i lagen angående tillsättning af presterliga tjänster.

§ io.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes klockan 4,2 3 eftermiddagen.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Stockholm, Victor Pettersons Boktryckeri, 1897.