1897. Andra Kammaren. N:o 29
ProtokollRiksdagens protokoll 1897:29
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1897. Andra Kammaren. N:o 29.
Torsdagen den 22 april.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Till kammaren hade inkommit följande två sjukbetyg, som upplästes
: r
Lektor Magnus Höjer lider sedan den 19 april af bronchitis och
kan pa grund deraf i dag ej bevista Riksdagens öfverläggningar, hvilket
intygas.
Stockholm d. 22/i 1897.
E. G. Johnson.
Med. Doktor.
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr Olof Walter
till följd af ischias (nervsjukdom) är sängliggande och oförmögen att
tills vidare deltaga i riksdagsarbetet, intygar
Stockholm d. T2U 1897.
T. Hwass.
Legit. läkare.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. C. B. Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 29.
1
N:o 29. 2
Torsdagen den 22 April.
angående försäljning till Hvetlanda bysamhälle af viss del utaf
förra häradshöfdingebostället 1 mantal Hvetlanda Thomas- och Kullagården
nås 4 och 6 i Jönköpings län, och
angående försäljning till Vexiö stad af mark, hörande till förra
landshöfdingebostället Kronobergs kungsgård n:o 1 om 3 mantal i
Kronobergs län.
De kongl. propositionerna bordlädes.
§ 3.
Gemensamma Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i statsomröstningar.
utsk0ttets memorial n:o 44, bevillningsutskottets memorial n:o 15 samt
bankoutskottets memorial nås 9 och 10 föreslagna voteringspropositioner
rörande åtskilliga frågor, deri kamrarne fattat stridiga beslut,
samt vidare denna dag blifvit bestämd för omröstning öfver de olika
besluten, så anstäldes nu dessa omröstningar, enligt nedaniutagna voteringspropositioner,
i följande ordning, nemligen:
l:sta omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 44, punkt. 1).
Den, som vill, att, i enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning, chefen för Sveriges geologiska undersökning, extra ordinarie
professoren Otto Martin Torell må från och med månaden näst
efter den, hvarunder han från sin befattning såsom chef för berörda
undersökning afgår, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 5,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Majås förevarande framställning på det
sätt bifallits, att chefen för Sveriges geologiska undersökning, extra
ordinarie professoren Otto Martin Torell berättigats att från och med
månaden näst efter den, hvarunder han från sin befattning såsom chef
för berörda undersökning afgår, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 4,500 kronor.
Torsdagen den 22 April.
3 N:0 29.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och Gemensamma
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att omröstningar.
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl (Forts,
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen 75 Ja och 144 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med 113 Ja och 25 Nej, hvadan,
då dertill läggas Andra Kammarens röster eller 75 Ja och 144 Nej,
sammanräkningen visar 188 Ja och 169 Nej; och hade alltså beslut i
denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med japropositionens
innehåll.
2:dra omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 44, punkt. 2).
Den, som vill, att, i enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning, å allmänna indragningsstaten må uppforas årlig pension
till belopp af 1,500 kronor åt lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket
i Strengnäs Edla Amanda Norturn, att utgå från och med månaden
näst efter den, i hvilken hon erhåller afsked från sin tjenst,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifallits, att Riksdagen medgifvit, att å allmänna indragningsstaten
må uppföras årlig pension till belopp af 1,000 kronor åt lärarinnan i
teckning vid allmänna läroverket i Strengnäs Edla Amanda Norturn,
att utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken hon erhåller
afsked från sin tjenst.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och
utföll omröstningen med 70 Ja och 151 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med 103 Ja och 34 Nej, hva
-
N:o 29. i
Torsdagen den 22 April.
Gemensamma dan, då dertill läggas Andra Kammarens röster eller 70 Ja och 151
omröstningar. Kej, sammanräkningen visar 173 Ja och 185 Nej; och hade alltså be(Ports.
) giut j <]enna fråga blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionens innehåll.
3:dje omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 44, punkt. 3).
Den, som vill, att, i enlighet med Kongl. Maj:ts framställning,
myntgravören vid myntverket Lea Ahlborn, född Lundgren, ma från
och med månaden näst efter den, under hvilken hon erhåller afsked
från myntgravörsbefattningen, under sin återstående lifstid a allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension af 2,700 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning af Riksdagen
på det sätt bifallits, att Riksdagen medgifvit, att myntgravören
vid myntverket Lea Ahlborn, född Lundgren, må från och med månaden
näst efter den, under hvilken hon erhåller afsked från myntgravörsbefattningen,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 2,000 kronor.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 62 Ja och 155 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med 108 Ja och 27 Nej, hvadan,
då dertill läggas Andra Kammarens röster eller 62 Ja och 155
Nej, sammanräkningen visar 170 Ja och 182 Nej; och hade alltså beslut
i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.
Torsdagen den 22 April.
5 N:0 29.
4:de omröstningen:
(enligt bankoutskottets memorial n:o 9, punkt. 2).
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
fastställer följande aflöningsstater att tillämpas från och med 1898 års
början för tjenstemännen och vaktbetjeningen vid riksbankens nedannämnda
afdelningskontor, nemligen:
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
A (grupp 1)
vid kontoret i Jönköping:
Kamreraren, lön--------------------------------------------- kronor 2,000: —
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 500 kronor och efter 10 års med
ytterligare 500 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ............... * 1.250: —
och kassavårdarearfvode................ » 750: —
Kassören, lön ........ » 1,600: —
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor kan förhöjas
med 400 kronor och efter 10 års med yt
-
terligare 400 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ....... » 800: —
och missräkningspenningar.................. » 600: —
Registratorn, tillika bokhållare, lön _____________________ » 1,300: —
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
registrator vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 400 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ................... » 700: —
Ombudsmannen, lön ...... » 800: —
Vaktbetjenten, lön ..... » 400: —
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst och
derunder ådagalagdt välförhållande kan höjas med
100 kronor,
tjenstgöringspenningar _____ » 200: —
jemte fri bostad och vedbrand.
B (grupp 1)
vid kontoret i Karlstad:
Kamreraren — — — (lika med A) — — — och vedbrand.
C (grupp 1)
vid kontoret i Örebro:
Kamreraren — — — (lika med A) — — — och vedbrand.
N:0 29. 6
Torsdagen den 22 April.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
D (grupp 2)
vid kontoret i Falun:
Kamreraren, lön.............................................
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor kan
forhöjas med 500 kronor och efter 10 års med
ytterligare 500 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ________________________
och kassa vårdarearfvode. _...........................
Kassören, lön...............................................
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor kan
forhöjas med 400 kronor och efter 10 års med
ytterligare 400 kronor,
samt tjenstgöringspenningar —.....—.............
och missräkningspenningar,..........................
Registrator~n, tillika bokhållare, lön.....................
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
registrator vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 400 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ..........-.............
Ombudsmannen, lön .......................................
Vaktbetjenten, lön .........................................
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst och
derunder ådagalagdt välförhållande kan höjas med
100 kronor,
tjenstgöringspenningar .............................
jemte fri bostad och vedbrand.
kronor 2,000:
» 1,200
» 600
» 1,500
» 700
. 600
» 1,200
600
800
400
200:
E (grupp 2)
vid kontoret i Hernösand:
Kamreraren — — — (lika med IJ) — — — och vedbrand.
F (grupp 2)
vid kontoret i Luleå:
Kamreraren — — — (lika med I)) — — — och vedbrand.
G (grupp 2)
vid kontoret i Östersund:
Kamreraren — — — (lika med D) —- — — och vedbrand.
Torssdagen den 22 April.
7 N:o 29.
H (grupp 3)
vid kontoret i Kalmar:
Kamreraren, lön.............................................
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 500 kronor och efter 10 års med
ytterligare 500 kronor,
samt tjenstgöringspenningar .......................
och kassavårdarearfvode.............................
Kassören, lön .................................................
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 400 kronor och efter 10 års med
ytterligare 400 kronor,
samt tjenstgöringspenningar........................
och missräkningspenningar...........................
Ombudsmannen, lön ......................................
Vaktbetjenten, lön .........................................
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst och
derunder ådagalagdt välförhållande kan höjas med
100 kronor,
tjenstgöringspenningar ..............................
jemte fri bostad och vedbrand.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
kronor 2,000: —
» 1,200: —
» 600:—
» 1,500: —
» 700:—
» 600: —
» 800: —
» 400:—
200: -
I (grupp 3)
vid kontoret i Vexiö:
Kamreraren — — — (lika med II) — — — och vedbrand.
K (grupp 4)
vid kontoret i Linköping:
Kamreraren, lön............................................ kronor 1,800: —
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 500 kronor och efter 10 års med
ytterligare 500 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ....................... » 800: —
och kassavårdarearfvode..................._■.......... » 600: —
Kassören, lön ................................................ » 1,400: —
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor kan förhöjas
med 400 kronor och efter 10 års med ytterligare
400 kronor,
N:0 29. 8
Torsdagen den 22 April.
Gemensamma samt tjenstgöringspenningar ........................ kronor 700: —
omröstningar. och raissräkningspenningar.......................... » 500: —
(Forts.) Ombudsmannen, lön ..... » 600: —
Yaldbetjenten, lön ................ » 400: —
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst och
derunder ådagalagdt välförhållande kan höjas med
100 kronor,
tjenstgöringspenningar............... » 200: —
jemte fri bostad och vedbrand.
L (grupp 4)
vid kontoret i Mariestad:
Kamreraren---- (lika med K)---och vedbrand.
M (grupp 4)
vid kontoret i Umeå:
Kamrer ar en--— (lika med K)----och vedbrand.
N (grupp 4)
vid kontoret i Visby:
Kamreraren — — — (lika med K) — — — och vedbrand.
röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med Andra Kammarens
beslut, faststält följande aflöningsstater att tillämpas från och med 1898
års början för tjenstemännen och vaktbetjeningen vid riksbankens nedannämnda
afdelningskontor, nemligen:
A (grupp 1)
vid kontoret i Jönköping:
Kamreraren, lön............................................. kronor 1,800: —
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 500 kronor och efter 10 års med
ytterligare 500 kronor,
Torsdagen den 22 April.
9 N:0 29.
samt tjenstgöringspenningar .......................
och kassavårdarearfvode..............................
Kassören, lön ................................................
hvilket belopp etter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor kan förhöjas
med 400 kronor och efter 10 års med ytterligare
400 kronor,
samt tjenstgöringspenningar .........._.............
och missräkningspenningar...........................
Registratorn, tillika bokhållare, lön ....................
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
registrator vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 400 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ........................
Ombudsmannen, lön ........................................
Vaktbetjenten, lön .........................................
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst och
derunder ådagalagdt välförhållande kan höjas med
100 kronor,
tjenstgöringspenningar ............................
jemte fri bostad och vedbrand.
kronor 1,200
» 600
» 1,400
t 800
» 600
» 1,300
700
800
400: -
200:
B (grupp 1)
vid kontoret i Karlstad:
Kamreraren---(lika med A)--— och vedbrand.
C (grupp 1)
vid kontoret i Örebro:
Kamreraren---(lika med A)--— och vedbrand.
D (grupp 2)
vid kontoret i Falun:
Kamreraren, lön,.......................................... kronor 1,800:
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 500 kronor och efter 10 års med
ytterligare 500 kronor,
samt tjenstgöringspenningar .................... » 1,000:
och kassavärdarearfvode.............. > 600:
Kassören, lön ...... » 1,300:
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor kan förhöjas
med 400 kronor och efter 10 års med ytterligare
400 kronor,
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
N:0 29. 10
Tordagen den 22 April.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
samt tjenstgöringspenningar ........................ kronor 700:
och missräkningspenningar............. » 600:
Registratorn, tillika bokhållare, lön................ » 1,200:
kvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
registrator vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 400 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ..... » 600:
Ombudsmannen, lön ....................................... » 800:
Vaktbetjenten, lön .................... » 400:
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst och
derunder ådagalagdt välförhållande kan höjas med
100 kronor,
tjenstgöringspenningar............................. » 200:
jemte fri bostad och vedbrand.
E (grupp 2)
vid kontoret i Hernösand:
Kamreraren — — — (lika med D) — — — och vedbrand.
F (grupp 21
vid kontoret i Luleå:
Kamreraren — — — (lika med D) — — — och vedbrand.
O (grupp 2)
vid kontoret i Östersund:
Kamreraren — — — (lika med D) — — — och vedbrand.
H (grupp 8)
vid kontoret i Kalmar:
Kamreraren, lön............................. kronor 1,800:
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 500 kronor och efter 10 års med
ytterligare 500 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ........................ » 1,000
och kassavårdarearfvode.............................. » 600
Kassören, lön ...............................—.............. » 1,300
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor kan förhöjas
med 400 kronor och efter 10 års med
ytterligare 400 kronor,
Torsdagen den 22 April.
11 N:0 29.
samt tjenstgöringspenningar ........................ kronor 700: —
och missräkningspenningar........................... » 600: -
Ombudsmannen, lön ...................... » 800: -
Vaktbetjenten, lön ...._................ » 400: -
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst och
derunder ådagalagdt välförhållande kan höjas med
100 kronor,
tjenstgöringspenningar .............................. » 200: -
jemte fri bostad och vedbrand.
I (grupp 3)
vid kontoret i Vext6:
Kamreraren — — — (lika med H) — — — och vedbrand.
K (grupp 4)
vid kontoret i Linköping:
Kamreraren, lön............................................. kronor 1,800:
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kamrerare vid riksbankens afdelningskontor kan
förhöjas med 500 kronor och efter 10 års med
ytterligare 500 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ....... » 800: -
och kassavårdarearfvode...................... » 600: -
Kassören, lön ......... » 1,300: -
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst såsom
kassör vid riksbankens afdelningskontor kan förhöjas
med 400 kronor och efter 10 års med
ytterligare 400 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ....... » 700:
och missräkningspenningar__________ » 400:
Ombudsmannen, lön ......... » 600:
Vaktbetjenten, lön _____________ » 400:
hvilket belopp efter 5 års ordinarie tjenst och
derunder ådagalagdt välförhållande kan höjas med
100 kronor,
tjenstgöringspenningar........... » 200:
jemte fri bostad och vedbrand.
L (grupp 4)
vid kontoret i Maricstad:
Kamreraren — — — (lika med K) — — — och vedbrand.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
N:0 29. 12
Torsdagen den 22 April.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
Kamreraren —
M (grupp 4)
vid kontoret i Umeå:
— — (lika med K) — — — och vedbrand.
N (grupp 4)
vid kontoret i Visby:
Kamreraren — — — (lika med K)--- — och vedbrand.
Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 61 Ja och 157 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med 121 Ja och 17 Nej, hvadan,
då dertill läggas Andra Kammarens röster eller 61 Ja och 157 Nej,
sammanräkningen visar 182 Ja och 174 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
5:te omröstningen:
(enligt bankoutskottets memorial n:o 10).
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att af riksbankens
vinst för år 1896 ett belopp af 2,790,000 kronor öfverlemnas
till statsverket, samt återstoden, 328,211 kronor 54 öre, för riksbanken
bibehålies, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, beslutit,
att af riksbankens vinst för år 1896 ett belopp af 1,800,000
kronor öfverlemnas till statsverket, och återstoden, 1,318,211 kronor
54 öre, för riksbanken bibehålies.
Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
Torsdagen den 22 April.
13 N:o 29.
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 28 Ja och 188 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med 123 Ja och 15 Nej, hvadan,
då dertill läggas Andra Kammarens röster eller 28 Ja och 188
Nej, sammanräkningen visar 151 Ja och 203 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
6:te omröstningen:
(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 15, punkt. 1).
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill,
a) att silke, rått, ofärgadt, skall vara tullfritt; och
b) att tullen för silke, färgadt eller blekt, skall nedsättas till 1
krona för kilogram, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta
att afslå såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta
motionen.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 63 Ja och 156 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 117 Ja och 21 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster eller 63 Ja och
156 Nej, sammanräkningen visar 180 Ja och 177 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
N:0 29. 14
Torsdagen den 22 April.
Ang. pension
för f. d. ge
nerallöjtnanten
K. A.
Rydings enka
§ 4.
Föredrogs och lades till handlingarne konstitutionsutskottets memorial
n:o 7, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda
protokoll.
§ 5.
Efter föredragning vidare af statsutskottets utlåtande n:o 46, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tilläggspensioner åt
viss personal vid värfvade arméns disciplinkompani efter kompaniets
upplösning, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
§ 6.
I ordningen förekom dernäst statsutskottets utlåtande n:o 47, i
anledning af väckta motioner angående pension för f. d. generallöjtnanten
K. A. Rydings enka Jenny Kristina Rosalia Ryding, f. Pettersson.
Till statsutskottet hade remitterats två lika lydande motioner, väckta
den ena (n:o 46) inom Första Kammaren af herr O. M. Björnstjerna
m. fl., den andra (n:o 171) inom Andra Kammaren af herr H. Amnéus
m. fl., i hvilka motioner föreslagits, att Riksdagen måtte åt förutvarande
statsrådet, f. d. generallöjtnanten Knut Axel Rydings enka,
fru Jenny Kristina Rosalia Ryding, född Pettersson, hvilken för närvarande
för sitt och tre barns uppehälle uteslutande vore hänvisad
till en årlig pension ur arméns nya enke- och pupillkassa af 1,120
kronor, bevilja å allmänna indragningsstaten en årlig pension af 1,280
kronor, att utgå från och med den 1 mars innevarande år och så
länge hon förblefve enka.
Utskottet hemstälde emellertid, att det i omförmälda motioner
framstälda förslag ej måtte af Riksdagen bifallas.
I en vid utlåtandet fogad reservation hemstälde deremot herrar
Chr. Lundeberg, friherre F. TF. von Otter, H. Tamm, I. Wijk, I.
Kerfstedt, friherre J. T. Gripenstedt, grefve F. Wachtmeister och Th.
Nyström:
»att, i enlighet med det af herr O. M. Björnstjerna m. fl. samt
H. Amnéus m. fl. i omförmälda motioner framstälda förslag, Riksdagen
må åt f. d. generallöjtnanten K. A. Rydings efterlemnade enka Jenny
Kristina Rosalia Ryding, född Pettersson, utöfver den pension, hon
för närvarande uppbär från arméns nya enke- och pupillkassa, bevilja
å allmänna indragningsstaten en årlig pension af 1,280 kronor, att
utgå från och med den 1 mars innevarande år och så länge hon förbi
ifver enka.»
Efter föredragning af ärendet anförde:
Torsdagen den 22 April.
15 N:o 29.
Herr Amnéus: Herr talman! Det finnes ett gammalt ordspråk,
som säger, att det gifves ingen regel utan undantag.
Jag vill då till en början gerna medgifva, att, då staten ordentligen
aflönar och pensionerar sina tjenstemän och då staten derjemte
lemnar bidrag till vissa enke- och pupillkassor, staten också, i allmänhet
taget och öfver hufvud, bör vara fri från vidare kraf på pensioner.
Men äfven från denna regel gifves det, tror jag, undantag,
och ett sådant synes mig föreligga här.
Generallöjtuanten Ryding har kanske mera än de flesta verkat i
sitt fosterlands tjenst. Han har varit militär i mångahanda sysslor,
han har suttit såsom rådgifvare vid Konungens rådsbord, han har varit
representant här i kammaren. Och i alla dessa värf har han allmänt
erkänts såsom den der ådagalagt skicklighet, framstående duglighet,
viljekraft och stor arbetsamhet samt ett flärdfritt och humant sinnelag.
Det bör kanske ej heller lemnas obeaktadt, att det var under hans
statsrådstid, som början skedde till den så länge afvaktade regleringen
af grundskatteväsendet.
Jag tror, att det vore godt, om kammaren ville hedra en sådan
mans minne genom att hjelpa hans efterlefvande, då behof derom
föreligger. Och att ett sådant behof finnes, framgår särskildt af bouppteckningen,
som visar skulder utöfver tillgångarue af mera än
tjugutre tusen kronor. Såväl på grund af egen kännedom som genom
andras vittnesbörd kan jag intyga, att denna brist ingalunda uppstått
genom öfverflödigt lefnadssätt, utan tvärtom att hans hus skötts med
största arbetsamhet, omtanke och sparsamhet.
Emellertid sitter nu hans enka sjuklig och i hög grad utarbetad
med tre eller åtminstone två barn att försörja, — den äldsta dottern
lärer nemligen nu kunna bidraga till sitt uppehälle. En pension å
1,120 kronor kan under sådana omständigheter icke vara annat än
ett skäligen knappt tillmätt lefvebröd. Men härtill kommer, att enkefru
Ryding antagligen måste sätta sig i en ej ringa skuld för att återförvärfva
någon del af makarnes bo. Det är klart, att det i följd
häraf blir ganska bekymmersamt för henne att kunna reda sig. Ett
tillskott från Riksdagens sida skulle derför för henne vara synnerligen
välkommet. Och i vår budget, som går lös på omkring ett hundra
millioner kronor, kan ju en sådan utgift som den ifrågasatta på några
år icke spela någon synnerligen stor roll.
Det torde hända, att man fruktar ett farligt prejudikat för framtiden,
om en sådan pension skulle gifvas på förslag af enskilde riksdagsmän.
Ja, Kong]. Maj:t har ju och Kong!. Maj:t begagnar ju icke
sällan sin benådningsrätt, men aldrig har jag hört, att lagar och domstolar
derför respekteras mindre. Mine herrar, Riksdagen har ju också
och bör också begagna sin rätt att göra nåd, då ömmande omständigheter
föreligga; och man behöfver endast taga en öfverblick öfver de senaste
riksdagarnes protokoll för att se, att det icke är någon synnerlig fara
Ang. pension
för f. d. generallöjtnanten
K. A.
Rydings enka.
(Forts.)
N:o 29. 16
Torsdagen den 22 April.
Ang. pension
för f. cl. generallöjtnanten
K. A.
Rydings enka
(Forts.)
för att ett prejudikat skall skapas, — det är mycket sällan, som pensioner,
i synnerhet enkepensioner, beviljats på enskild motionärs förslag.
Det har sagts, att reservanteana från Första Kammaren komma
att framställa yrkande om den ändring i deras reservation, att anslagsbeloppet
skulle nedsättas från 1,280 till 880 kronor. Och jag skall
med afseende härpå, herr talman, taga mig friheten yrka bifall till
reservanternas hemställan med den ändring, att siffran 1,280 utbytes
mot 880.
Herr Erickson i Bjersby: Jag vill ingalunda bestrida vigten
och betydelsen utaf aflidne generallöjtnanten Rydings verksamhet och
förtjenst. Men jag kan ändå icke biträda vare sig det förslag, som
reservanterna framstält, eller ens motionärens nu gjorda yrkande om
beviljande af pension till enkefru Ryding, till belopp af 880 kronor,
utan jag anser för min del, att kammaren bör bifalla det förslag, som
statsutskottets majoritet här framlagt.
Såsom af betänkandet synes, har statsutskottet såsom motiv för
sin hemställan om afslag å de väckta motionerna endast aufört, att
enkefru Ryding redan nu har en pension å 1,120 kronor; och det
förhållandet ansåg jag och säkerligen äfven de öfriga ledamöterna af
utskottsmajoriteten innebära tillräckligt skäl för afstyrkande af motionerna.
De skäl åter, som reservanterna i utskottet åberopat för sin mening,
äro generallöjtnanten Rydings långa och ansvarsfulla verksamhet
i statens tjenst och den ömmande belägenhet, hvari hans efterlemnade
familj befinner sig. Jag medgifver, att dessa omständigheter nog kunna
tala till känslan. Men då man tillika tänker på antalet af de män, hvilkas
enkor, oaktadt männen i lifstiden utöfvat eu både lång och ansvarsfull
verksamhet, men, då de gått bort, efterlemnat sin familj i mycket
sämre belägenhet och i större behof af understöd, än generallöjtnanten
Ryding nu gjort, icke hugnas med någon pension, så tror jag, att
man icke får alltför mycket fästa sig vid de åberopade ömmande omständigheterna,
äfven om hjertat vill föra ett annat språk.
Såsom redan är nämndt, uppbär enkefru Ryding från arméns nya
enke- och pupillkassa en pension å 1,120 kronor. Hon är endast
femtiofem år gammal. Visserligen styrkes det med läkarebetyg, att
hon är sjuklig, men betyget utvisar dock ej, att hon icke åtminstone
i någon man kan bidraga till sitt och sina barns försörjning. Generallöjtnanten
Rydings efterlemnade tre barn, af hvilka det äldsta är
nitton år, det andra sjutton år och det yngsta femton år, hafva ju
således uppnått sådan ålder, att de snart böra kunna sjelfva bereda
sig utkomst.
Det bör för öfrigt vara alldeles gifvet, att man ej kan bifalla på
förevarande sätt framstälda anspråk på pensioner. Man ser ju, huru
pensionsstaten årligen ökas och hotar att växa oss öfver hufvudet.
Och det går ej an att, såsom den föregående talaren gjorde, säga, att
här föreligger ett undantagsfall. Sådant tal föres alltid, när det är
Torsdagen den 22 April.
17 N:0 29.
fråga om beviljande af pensioner, och man säger, att för den här Ang. pension
gången bör Riksdagen bevilja pensionen, eftersom nu så talande ochför f- .''Itömmande
skäl föreligga. "Ten K.T''
Det är nog rigtigt, att generallöjtnanten Ryding icke efterlemnat Rydings enka.
goda affärer, då bouppteckningen efter honom utvisar brist. Och jag (Forts.)
vill ingalunda vara den, som påstår, att den bristen uppkommit genom
slöseri; tvärtom är jag öfvertygad om, att familjen Ryding lefvat på det
efter sina förhållanden mest sparsamma sätt. Men icke kan den omständigheten
utgöra något skäl för pensionens beviljande. Enligt min
mening äro skälen, som tala för afslag å såväl motionerna som det
under öfverläggningen af herr Amnéus framstälda yrkandet, så öfvervägande,
att jag skall bedja att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Pantzarhielm: Herr grefve och talman, mine herrar!
Med fästadt afseende å generallöjtnanten Rydings pligttrogna arbete i
statens tjenst, med fästadt afseende å det minne han öfverallt under
sin verksamhet qvarlemnat, ett minne som qvarstår kärt hos alla hans
forna elever vid såväl krigsskolan som artilleri- och ingeniörshögskolan,
ett minne som jag tror att särskilt denna kammare har all anledning
att hålla högt, och med fästadt afseende å den sorgliga ekonomiska
belägenhet, hvari hans familj nu befinner sig, skall jag bedja att fa
yrka bifall till de i ämnet väckta motionerna såsom det deri framstälda
förslag nu biifvit modifieradt af en utaf förslagsställarne.
Det är visserligen sant, att enkefru Ryding är, såsom det nyss
hette, »icke mera än» femtifem år gammal, men jag tror, att femtiofem
år är en ganska framskriden ålder, synnerligen för en qvinna, om hon
dertill är sjuklig och hänvisad till att genom kroppsarbete söka förbättra
sin ställning. Och man bör särskilt tänka på att enkefru
Ryding är i den sociala ställning, att hon icke lämpligen kan tillgripa
hvilket arbete som helst för att skaffa något tillägg till den pension
staten ger henne. Jag tror, att det ej skulle vara staten värdigt, att
lemna enkan efter en man, som så pligttroget fyllt sitt värf i statens
tjenst och som lemnat sin familj i en mindre god ekonomisk ställning,
att lemna denna enka på ålderdomen utsatt för ekonomiska svårigheter.
Herr talman, jag ber derför att få yrka bifall till det af herr
Amnéus framstälda förslaget.
Häruti instämde herrar Nydahl, Stamning, Höglund, Nilson i Lidköping
och Apelstatn.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
den vid utlåtandet fogade reservation med den ändring i fråga om
beloppet, som af herr Amnéus föreslagits. Herr talmannen fann den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som
Andra Kammarens Prat. 1897. N:o 29.
2
N:o 29. 18
Torsdagen den 22 April.
Ang. pension votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
for f.d. ge- omröstningsproposition:
nerallöjtnanten
"K. A
Bydings enka. Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande ut(Forts.
) låtande n:o 47 röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan bifallit
den vid utskottets betänkande fogade reservation med den ändring
att siffran 1,280 utbytes mot 880.
Omröstningen visade 113 ja mot 103 nej, i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
§ 7.
Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
utlåtanden:
n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad
pension åt två från marinregementet till Blekinge bataljon
öfverflyttade fanjunkare,
n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af en del till kronoparker afsätta områden inom Kristianstads
län, och
n:o 50, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre till förra hospitalshemmanet 5/s mantal Stäfvie n:o 19
i Malmöhus län hörande lägenheter.
§ 8.
Om upphö- Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 51, i anledning
rande af skyl- af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om upphörande
digheten för af skyldigheten för rote- och rusthållare att i visst fall tillhandahålla
°Ch rtfSt'' soldattorp m. m.
visst1 fall till- Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att förevarande, inom Andra
handahålla kammaren af herr J. A. Sjö afgifna motion, n:o 35, icke måtte till
soldattorp någon Riksdagens åtgärd föranleda.
m- m- Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar O. Erickson i Bjersby och J. A. Sjö, hvilka yrkat, att utskottet
måtte hemställa, att .Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse af den 2 december 1892
Torsdagen den 22 April. 19
angående ändring i gällande bestämmelser beträffande soldatkontrakten
vid indelta armén må få den ändrade lydelse, att rote- och rusthållare
äfven i de landskap, der sådant nu ej är medgifvet, må vara oförhindrade
att mot ersättning i legan, hemkallet eller den kontanta
lönen till soldat upplåta allenast torp med kåltäppa eller planteringsland
eller ock till soldat utgifva allenast kontant lega och lön.
Beträffande detta ärende anförde herr Sjö: Då jag väckte den
motion, som nu till afgörande föreligger, hoppades jag, att densamma
icke skulle möta något särdeles motstånd, enär ett bifall till motionen
skulle, såsom jag tror, lända till fördel för alla dem, som berördes af
det deri framlagda ändringsförslaget. Det händer ju lätt ofta, att lagstiftaren
först efter det att en lag någon tid tillämpats, får syn på de
brister, som uti densamma förefinnas, och så synes mig förhållandet
vara äfven i förevarande fall. Det har nemligen förefallit mig, som om
en brist — eller kanske, rättare sagdt, någonting för mycket — förefunnes
i den kongl. kungörelse, i hvilken jag genom min motion afsett
att få en ändring till stånd.
Såsom herrarne veta och såsom jag också omnämnt i min motion,
eger nu, enligt berörda kongl. kungörelse af den 2 december 1892,
en rote rätt att antingen med torp och åtföljande naturapersedlar eller
också med kontant städja och lön aflöna soldaten. Detta har i många
fall tillämpats så, att, sedan roten städt och aflönat knekten med kontant
lega och lön, denne sedermera inköpt torpet, hvarmed han förut
aflönats. Köpeskillingen för detsamma har dervid i många fall erlagts
på det sättet, att roten borgat för ett lån, som köparen upptagit, hvarefter
lånet amorterats och förräntats med någon del af köparens (knektens)
kontanta aflöning från roten. På så sätt har allt gått lyckligt
och bra; soldaten har i detta fall haft och har fortfarande en egen
torfva att bruka och bebo, således äfven efter afskedet, nemligen såvida
han kunnat få köpet lagligen faststäldt. Emellertid har det uti
några fall inträffat, att, när han sedermera kommit till domaren i orten
och rådgjort sig med denne för erhållande af lagfart å sitt köp, domaren
nekat meddela sådan, detta på grund af, såsom det uppgifvits,
innehållet i ofvannämnda kungörelse, enligt hvilken roten är skyldig
att efter tillsägelse af knekten inom viss tid tillhandahålla torp med
kåltäppa eller planteringsland, oaktadt knekten varit stadd mot kontant
aflöning. Det har varit flere sådane köpare, som lagt sig till med knektetorp,
men som icke kunnat å dem fa lagfart i de fall, der domaren
haft nyssnämnda uppfattning af kungörelsen. Under påsken, då jag
varit hemrest, hafva ett par stycken dylika köpare kommit till mig
och velat rådgöra med mig angående ifrågavarande ärende, och jag har
då sagt dem, att det enda råd jag kunde gifva dem vore att begära
beslut om vägrad lagfart för att sedermera kunna öfverklaga detsamma;
men de hafva då härtill svarat, att de icke kunde göra detta, enär
deras ekonomi icke tilläte dem det. De hade lånat pengar till köpe
-
N:0 29.
Om upphörande
af skyldigheten
för
rote- och rusthållare
att i
visst fall tillhandahålla
soldattorp
m. in.
(Forts.)
N:0 29.
20
Torsdagen den 22 April.
Om upphörande
af skyldigheten
för
rote- och rusthållare
att i
visst fall tillhandahålla
soldattorp
m. m.
(Forts.)
skillingens gäldande, och det blefve dem för dyrt att gå till hofrätten
och måhända icke heller der få någon lagfart, och ännu mindre ville
de blottställa sig med att gå till kungs. Sådant kostade mycket pengar
och de vore fattiga personer, som icke hade råd till dylika uppoffringar.
Det kan ju emellertid tänkas gå så till, att de, som på detta sätt
sålt soldattorp, äro afgångna med döden, och att deras sterbhusdelegare
kunna försälja hemmanet eller hemmansdelen utan något förbehåll, rörande
den förut af slutade försäljningen af torpet, eller också kan det
inträffa konkurs för någon delegare i roten eller att någon sådan reser
till Amerika, och att egendomen försäljes utan något sådant förbehåll
till förmån för köparen af soldattorpet. Svårigheter af ganska stor art
kunna då uppstå för den stackars köparen af torpet, som kanske anser
sig icke ha råd till att i högre rätt fullfölja saken och öfverklaga ett
häradsrättens beslut, gående i rigtning att hans lagfartsansökan afslås.
Det är af denna orsak jag framkommit med mitt förslag, i den tanke
att häraf skulle uppstå fördel icke allenast för roten, utan äfven för
köparen af torpet. Roten skulle genom bifall till detta mitt ändringsförslag
icke blifva befriad från sitt åliggande att städja knekt och aflöna
honom; detta skulle fortfarande bibehållas. Men rotehållaren skulle
icke bli skyldig att tillhandahålla knekten torp, i fall rotehållaren afhäudt
sig detsamma, såsom på flera ställen inträffat.
Icke långt från mitt hem, blott en half mil derifrån, förrättades
för något öfver ett år sedan och afslutades laga skifte å en by, som
heter Kärn, hvarvid man icke allenast på rotens begäran, utan äfven
på kompanichefens tillstyrkande och under samtligas medgifvande öfverenskom,
att ett roten tillhörande soldattorp skulle delas upp, i stället
för hvilket afsattes ett litet torp, såsom den kong!, kungörelsen föreskrifver,
med kåltäppa. Sedan detta skett, ingick förrättningsmannen
till egodelningsrätten med begäran om fastställelse på skiftet, men denna
vägrade fastställelse, efter hvad mig sagts, just på den grund att torpet
blifvit uppdeladt, och fäste sig icke vid den omständigheten att man
undantagit ett litet soldattorp, såsom föreskrifvet var. Nog af, besvär
anfördes hos Kougl. Maj:t, och målet ligger nu der. Jag har just varit
uppe i justitierevisionen och hört efter om målet vore afgjordt. Ty
landtmätaren har begärt, att jag så skulle göra, enär han, såsom han
meddelat mig, har ett annat skifte att förrätta, der byamännen vilja
uppdela ett soldattorp på samma sätt, som han gjort på förra stället,
samt enär han icke vill riskera ett sådant tillvägagångssätt, förrän han
fått se, hur Kongl. Maj:t kommer att göra med det nu öfverklagade
skiftet.
Det är således ganska svåra oegentligheter, som kunna åstadkommas
genom ifrågavarande stadgande i den kongl. kungörelsen, och det
synes mig, som om, i fall det upphörde att gälla, detta skulle vara
en ganska god sak för alla dem, som af frågan beröras.
Och om det finge gå derhän, att alla rotor aflönade sina knektar
Torssdagen den 22 April.
21 N:o 29.
med kontant aflöning, kunde man undslippa en hel del årliga utgifter, Om upphösom
statsverket nu får vidkännas och som äro ganska ansenliga, nem.rande eif skylligen
kostnaderna för ekonomiska besigtningar och laga syner. Under ^
förlidet år uppgingo dessa kostnader — jag har sjelf fatt denna ut- hållare att i
räkning i arméförvaltningen — till ett belopp af ungefär 24,000 kro- visst fall minor,
och under några föregående år ha de uppgått till omkring 25 å handahålla
26 tusen. Likaså tror jag att, om kontant aflöning åt soldaten från soldattorp
roten blefve bestämd, roteringsbesvärets tio-års-värderingar skulle kunna (förts)
upphöra, så till vida åtminstone att, såsom jag håller före, den kommission,
som skulle verkställa värderingen, kunde sammanträda och
bestämma prisen eller värdet kompani- eller regementsvis — jag vet
icke hvilket skulle vara det bästa, men tror att det skulle kunna gå
för sig på ettdera sättet -— i stället för att, när aflöningen far ske genom
tillhandahållande af torp, den väl måste inställa sig vid hvarje
soldattorp och bedöma dettas värde äfvensom något så när utröna beskaffenheten
af naturapersedlarne. Eu på sistnämnda sätt skeende tioårs-värdering
skulle, enligt mitt förmenande, om man antager soldattorpen
utgöra 20,000 stycken samt kostnaden för hvarje särskild förrättning
uppgå till 50 kronor, medföra en kostnad af omkring 1,000,000
kronor. Jag har trott, att äfven detta bort tagas i betraktande, och
när jag så gjort samt gerna önskar att herrarne ville göra något för
bifall till mitt förslag, så anhåller jag vördsamt om bifall till den reservation,
som jag jemte en kamrat inom statsutskottet vidfogat detsammas
utlåtande.
Utskottet säger i sin afslagsmotivering — sedan det först yttrat
sig angående skyldigheten att hålla torp — »ännu mindre tillrådligt
synes det vara, att soldatroten skulle i den ordning, motionären föreslagit,
berättigas att af staten fa ersättning för den till knekten utgående
kontanta lönen». Jag har emellertid aldrig begärt någon annan
ersättning än hvad lagen i ty fall föreskrifver, så att jag må säga, det
jag icke förstår, hvad statsutskottet menat med detta yttrande. Det
är tillkommet genom de utskottsledamöter från Första Kammaren, hvilka
tillhöra den afdelning i utskottet, som behandlat förevarande fråga,
och de fa då stå för det. Jag gjorde erinringar derom vid ett utskottssammanträde,
men man lät i alla fall bero vid detta yttrande.
Jag får, som sagdt, vördsamt bedja om kammarens bifall till min
reservation, på samma gång jag yrkar afslag å utskottets hemställan.
Herr Sjöberg förklarade sig instämma med Herr Sjö.
Herr A. Hedin anförde: Derest det förhåller sig så, som den
ärade motionären nyss antydt, nemligen att statsutskottet missförstått
honom, så vågar jag tro, att felet ligger hos honom sjelf, ty det fins
äfven folk utanför statsutskottet, som icke förstått motionen på annat
sätt än som framgår af det utaf motionären nyss anförda stycket af
statsutskottets motivering.
N o 29. 22
Torsdagen den 22 April.
Om upphörande
af skyldigheten
för
rote- och rusthållare
att i
visst fall tillhandahålla
soldattorp
m. m.
(Forts.)
Men, man må tänka hvad man vill om de frågor, som blifvit berörda
i motionärens förslag eller — på ett något rimligare sätt — i
reservationen, så borde näppeligen någon meningsskiljaktighet förefinnas
derom, att det gifves brister i indelningsverket, som äro angelägnare
att fa afhjelpta, och det är för att fasta uppmärksamheten på dessa,
som jag nu tagit mig friheten anhålla om ordet. Bland andra förbannelser,
för hvilka vi hafva att tacka detta ryktbara »verk», andra olägenheter
och olyckor för folk och land, vill jag påpeka den, att vi
hafva indelningsverket att tacka för, att ännu i slutet af detta sekel i
vårt land träldomen står qvar, hvilken man vill inbilla oss hafva blifvit
afskaffad för mer än ett hälft tusen år sedan. Hvad är legningen
inom indelningsverket? Den är en värfning på obestämd tid af den
beskaffenhet, att det icke beror på den legning tagande att sätta någon
gräns, när det kontrakt skall träda ur kraft, som han varit nog dum
eller nog olycklig att ingå. Sålunda ännu hundra år efter att man
genom den stora revolutionens lagstiftning upphöjde till en ofrånvikelig
princip för tjenare och arbetare, att ingen får, eller, som det heter i
artikeln 1780 i den franska civillagen, ingen »kan» förpligta sig till
tjenst på annat än viss tid eller för ett bestämdt företag, ännu hundra
år härefter qvarstår till detta lands vanära hvad jag nyss kallat träldom,
och jag upprepar, att det är träldom att taga värfning såsom indelt
soldat. Det är en värfning på obestämd tid, men det ligger uti
den ena partens hand, det ligger uti rotehållarnes, det ligger i befälets,
det ligger uti Kongl. Maj:ts genom den administrativa lagstiftningen,
som här liksom på så oändligt många andra håll har utöfver allt förnuft
gripit öfver sina gränser, det ligger i deras hand att säga: du
står qvar, så länge du kan stå på dina ben; du står qvar till döddagar.
Detta är träldom. Ja, sådan är lagen, sådau han blifvit förkunnad
af Kongl. Maj:t geuom administrativa förordningar, Indika till
en del icke ens finnas att läsa i Svensk författningssamling. År icke
detta träldom? Sjelfva undantagen, i hvilka det bestämmes, att, om
soldaten behöfver öfvertaga jordbruk eller något annat skäl finnes, på
grund hvaraf det för hans välfärds skull är nödvändigt, att han frigifves,
sådan frigifning skall ske, derest han sätter annan man i sitt
ställe, äro icke af någon betydelse. Jag skall anföra exempel på —
jag skall göra det i någon motion — huru dessa undantag icke lända
till någon hjelp, när det icke lyckats soldaten att skaffa man i sitt
ställe, som godkännes af befälet. Det kan hända, och jag vet exempel
på, att befälet af ren illvilja vägrat en soldat, som velat sätta man i
sitt ställe, att fa denne antagen. På detta sätt förlänges tjensten öfver
all rimlighet.
Detta kanske blir litet klarare, om jag erinrar om, att det är något
fullkomligt ensamt stående inom hela vårt samhällsskick och hela
vår lagstiftning. Jag behöfver icke erinra flertalet af kammarens ledamöter
om hvad legostadgan iunehåller. Legostadgan känner icke något
giltigt aftal för längre tid än ett år, nemligen för den, som sluter af
-
Torsdagen den 22 April.
23 N:0 29.
talet sjelf. Sedan tillkomma, såsom vi veta, några specialbestämmelser Om upphöför
personer, för hvilka ett legoaftal slutes af föräldrar och andra måls- SJ&!''
män, och det kan förlängas, men det kan icke förlängas längre än till,.0<e. och rust_
den tid, då den, för hvilken aftalet ingåtts, blir myndig, då han eger hållare att i
rätt att uppsäga legoaftal. Vidare torde jag få erinra om hvad för-visst fall° tillordningen
om utvidgad näringsfrihet af år 1864 stadgar. Den stadgar
uti § 15 mom. 1, att, om handlande vill till biträde i sin rörelse an- °m
taga handelsbetjent eller om idkare af fabrik o. s. v. vill antaga ar- (p0rts.)
betare, så må aftalet derom ej öfverstiga tre år. Sådan öfverenskommelse
träffas för omyndig med målsman och må icke lyda på längre
tid än till dess den omyndige inträder i myndighetsåldern. Det heter
också i mom. 2: »Näringsidkare, som i tjenst eller arbete upptager
fattigt barn, hvilket icke har målsman, eger öfver sådant barn föräldrarätt,
till dess det uppnått myndig ålder.»
Vidare torde det vara skäl att påminna derom, att den i egentlig
mening s. k. värfningen, värfningen till de trupper, som i dagligt tal
kallas värfvade till skilnad från de indelta, som äro på annat sätt
värfvade, enligt äldre grunder skedde på högst tolf år, en orimligt lång
tid, men tolf år är dock en mindre tid än tjugo, tjugofem å trettio
år. I allt fall har denna bestämmelse det stora företrädet, att den
stadgar en bestämd tid. Värfningen enligt den nya grunden sker för
två till högst åtta år, och i vanliga fall, såvidt jag kunnat utröna, för
tre å fyra år. Detta är en stor skilnad.
Se vi vidare på statens embete- och tjenstemäns anställning, så är
det visserligen sant och helt naturligt, att för att blifva fri från
embete eller tjenst skall eu embets- och tjensteman till vederbörande
myndighet ingifva ansökan om afsked. Men har någon hört talas om,
att en sådan ansökan afslagits på annat sätt, än att han kanske icke
sjelf fått bestämma den dag, då han finge gå ifrån sitt embete eller
tjenst, att vederbörande myndighet sagt, att han vore tvungen att
nödtorftigen upprätthålla den, till dess den hunnit förordna någon att
förestå densamma. Men ingen förnekar, att det är statens skyldighet
att, såvidt icke absolut tvingande skäl föreligga, så fort som möjligt
gifva den fri, som vill uppsäga sitt kontraktsförhållande med staten,
så framt icke detta är ingånget på bestämd tid. Således har man
rätt att säga, att det icke i hela värt samhällsskick finnes någon motsvarighet
till den qvarlefva af träldomeu, som vårt indelningsverk
innehåller.
För min del håller jag derför före, att denna reform af indelningsverket
är angelägnare att intressera sig för än den rörande soldattorpen,
hvarom fråga af motionären blifvit väckt.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag tror icke, att den fråga, som
af motionären blifvit bragt på tal, är af så stor vigt, men hvad jag
är alldeles öfvertygad om, är, att den under alla förhållanden är rätt
-
N:0 29. 24
Torsdagen den 22 April.
Om upphörande
af skyldigheten
för
rote- och rusthållare
att i
visst fall tillhandahålla
soldattoi-p
m. m.
(Forts.)
vis, och då så är, kan jag för min del icke annat än yrka bifall till
motionärens förslag.
Som herrarne känna, hafva inom den provins jag tillhör knektarne
i allmänhet icke torp. Det är ett så litet fatal, som har det,
att man knappt behöfver taga hänsyn till det. Men så är icke förhållandet
på andra ställen i vårt land. Det är ganska allmänt, att
de hafva torp och fortfarande komma att behålla det. Nu kan man
icke neka till, att det är rättvist, att såväl den ena som den andra
parten får frihet att öfverenskomma om huru de vilja ordna förhållandena
under den tid, som knekten skall tjena. Men så är icke förhållandet,
utan när knekten så vill, har han rätt att begära torp, och
derför blifva rust- och rotehållarne tvungna att under hela den tid, som
de hafva en knekt, låta ett sådant stå till hans förfogande, om knekten
finner för godt göra anspråk på detsamma.
Om nu, såsom i vanliga fall inträffar, soldaten i yngre år icke
vill taga emot torp, så intages i kontraktet, att han skall aflönas med
kontant lön, men kommer han sedan framdeles och säger, att han vill
hafva torp, då skola rust- och rotehållare vara skyldige att gifva honom
ett torp. Jag vet icke, hvarför det icke kan vara fri öfverenskommelse
dem emellan i detta hänseende, och då jag icke kan finna
annat än att motionärens yrkande är rättvist, så anhåller jag, herr
talman, att få yrka bifall till detsamma.
Häruti instämde Herrar Göransson, Eriksson i Elgered, Johanson
i Valared, Eriksson i Bäck, Gustafsson, Anderson i Hasselbol,
Olsson i Kyrkebol, Bengtsson i Bjernalt, Hultkrantz och Andreasson.
Herr Friherre Barnekow: För min del har jag redan förut vid
denna riksdag framhållit hvad den näst föregående talaren påpekade,
nemligen det alldeles orimliga förhållandet, att en soldat skall värfvas
för en tid af trettio år och icke kunna derifrån befrias utan rothållarens
medgifvande, utan nödgas tjena under hela denna tid. Jag anser,
att detta förhållande måste förr eller senare förändras, ty det kan
icke fortfara såsom det nu är, och i detta afseende är jag således fullt
öfverens med herr Hedin. Men det hindrar icke, att äfven den nu
föreliggande frågan kan få sin lösning, ty, mine herrar, huru tillgår
det i närvarande stund? Jo, när rust- eller rotehållare antager en
soldat eller en husar, så upprättas ett kontrakt, och om man deri
exempelvis bestämmer, att han skall hafva 150 kronor i lön, så bestämmes
tillika, att derifrån skall afgå 100 eller 125 kronor, om han
vill hafva ett torp. Man uppställer i allmänhet så orimliga bestämmelser
som möjligt, för att han icke skall begära att få ett torp, men
detta oaktadt händer det, i synnerhet på sådana ställen, der inga torp
finnas, att, om han kommer i tvist med rust- och rotehållare!!, han
endast för att trakassera denne begär, att han skall skaffa honom ett
torp, och då nu icke något torp, någon jord eller byggnad finnes, så
Torsdagen den 22 April.
25 N:0 29.
kan det hända, att rust- och rotehållaren får gå honom tillmötes icke Om upptorna
att bygga torp utan med att höja hans lön. Jag vet emellertid rande af skylicke,
hvartill detta skall tjena. Staten lider ingenting derpå, ty rust '' ygte^odi rmtoch
rotehållaren är i alla fall tvungen att skaffa en karl, och vid så- hållare att i
dant förhållande gör det naturligen staten detsamma, om denna karl visst fall__ linhår
torp eller icke. liandahålla
Dessutom är det en oegentlighet med torpet. När man antager 80m
eu soldat, så är han i allmänhet föga mer än 18 år gammal, och (pörte!)
gifver man honom då ett torp, så tvingas han att blifva besuten jordegare.
Medan andra i allmänhet önska att på äldre dagar blifva besutne,
så får han vid den åldern vara beredd på att köras bort från
torpet och skaffa sig annan bostad.
Jag anser emellertid för min del, att denna fråga mycket väl kan
lösas oberoende af den stora fråga, hvarom herr Hedin talade, och
hvilken jag äfven anser, att det blir nödvändigt att torr eller senare
lösa, och yrkar derför bifall till reservationen.
Herr Folke Andersson: Ehuru herrarne känna min ståndpunkt
i denna fråga, skall jag dock anhålla att få yttra några ord.
Detta gamla indelningsverk är föråldradt »och är hardt vid ändan»,
det är icke lämpligt för vår tid såsom grund för försvaret; det hvilar
så ojemnt och trycker så olika på olika håll, och förhållandena gestalta
sig olika i olika delar af landet. Härpå kan jag lemna ett exempel
från min hemtrakt. Der finnas soldatrotar, der den ene betalar ett
för allt omkring 300 kronor, eu annan betalar 200 kronor och eu annan
aflönar sin soldat med de vanliga naturaprestationerna. Om nu
alla dessa vore satta på vakans, så finge de betala lika eller 160 kronor.
Ett sådant olika aflöningssätt är orättvist och orimligt och kan
icke fortgå i längden, och hvad rusthållen beträffar, så äro oegentligheterna
icke mindre. Kan ett sådant aflöningssätt vara rimligt? Jag
framställer endast denna fråga till herrarne.
Hvad nu beträffar herr Sjös motion, så skulle jag icke hafva något
emot att bifalla densamma, ehuru jag tycker, att det blir som att
sätta en ny klut på ett gammalt kläde. Men skulle kammaren vilja
antaga densamma, så har jag icke något deremot. Jag önskar blott,
att, lika som båtsmanshållet, Skånska kavalleriregementena och Jemtlands
hästjägareregemente äro satta på vakans, äfven de öfriga regementena
blifva satta på vakans och att staten öfvertager underhållet,
ty förr blir det aldrig bättre eller rättvist.
Jag har endast velat yttra detta, och vi kunna ju litet hvar finna,
att det nuvarande förhållandet icke länge kan ega bestånd. Det är
endast en tidsfråga, när frågan erhåller sin lösning. Det är ju uppenbart,
att det är en stor orättvisa att, medan eu rote får betala 160
kronor, en annan skall betala cirka 300 kronor, o. s. v.
Då frågan redan är fallen i Första Kammaren, är detta blott en
opinionsyttring, och jag skall för den skull icke göra något yrkande.
N:0 29. 26
Torsdagen den 22 April.
Om upphörande
af skyldigheten
för
rote- och rusthållare
att i
visst fall tillhandahålla
soldattorp
m. m.
(Forts.)
Herr Petersson i Dänningelanda: Jag tror, att här föreligger
ett missförhållande, som bör snarast möjligt rättas. Då Riksdagen
1892 fattade sitt beslut rörande dessa soldattorp, tror jag, att vi litet
hvar voro af den meningen, att rotehållarne hade rättighet att försälja
de gamla soldattorpen eller att använda dem på för dem fördelaktigaste
sätt.
Det bestämdes ju då, att rust- och rotehållare skulle antingen
upplåta det gamla torpet eller också mot ersättning i lega, hemkall
eller den kontanta lönen lemna ett mindre torp med stuga och kåltäppa
eller också till soldaten utgifva endast kontant lön. Skyldigheten
att lemna ett mindre torp med stuga och kåltäppa qvarstår således
ännu, men ingalunda skyldigheten att tillhandahålla det stora
torpet. Nu har det på åtskilliga ställen, exempelvis i Kronobergs
län, inträffat, att rotehållarne sålt de gamla torpen och på en del af
dem har domhafvanden beviljat lagfart, men på en del icke. Detta
bevisar således, att äfven juristerna äro tveksamma huru lagen skall
tillämpas.
Då nu den vid utskottets betänkande fogade reservation afser att
undanrödja detta missförhållande samt att ordna förhållandet emellan
soldaten och roten, så anser jag, att det är skäl att bifalla densamma,
så att man får ett förtydligande i detta afseende, ehuru jag för min
del anser, att enligt urtima Riksdagens beslut rotehållaren har rättighet
att försälja det gamla torpet och tillhandahålla soldaten ett mindre
torp jemte kontant lön.
Då således, såsom sagd!, ett missförhållande föreligger och domhafvandena
äro tveksamma, huru lagen skall tillämpas, så vore det
skäl att få saken klar, och då dessutom reservationen går i den rigtningen,
skall jag anhålla att få yrka bifall till densamma.
I detta yttrande instämde Herrar Jönsson i Mårarp och Andersson
i Löfhult.
Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. Med afslag å utskottets
hemställan biföll kammaren den vid utlåtandet fogade reservationen.
§ 9-
Föredrogs och bifölls bevillningsutskottets memorial n:o 13, i
anledning af Kongl. Maj:ts till bevillningsutskottet aflåtua remisser
angående tullbehandlingen af sirup och speldosor.
§ 10.
Ang. ändring Till kammarens afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets
i förordnin- memorial n:o 14, angående ändring i kongl. förordningen angående
Sepelafgift''.>n stämpelafgiften den 9 augusti 1894.
Torsdagen den 22 April.
27 N:0 29.
På anförda skäl hemstälde utskottet i detta memorial: An(J- ändring
t förordnm
att
Riksdagen ville besluta, att afhandling, på grund hvaraf lag- gen om stäm
fart å fast egendom sökes för registrerade föreningar för ekonomisk pelafgift.
verksamhet, skall beläggas med stämpel af 1 krona 20 öre för hvarje (Forts.)
fulla 100 kronor af egendomens värde, samt att i enlighet härmed 8
§ i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894
skall i nedan intagna del erhålla följande förändrade lydelse:
§ B.
Köp af fast egendom: afhandling derom eller af offentlig myndighet
utfärdad köpehandling skall, då den för lagfart företes, förses
med stämpel af 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af
egendomens värde, dock att köpeafhandling, på grund
hvaraf lagfart sökes för aktiebolag, som icke drifver bankrörelse,
eller för registrerad förening för ekonomisk verksamhet,
bör beläggas med stämpel af 1 krona 20 öre likaledes
för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde.
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:
Herr grefve Hamiltou: Herr talman! Såsom kammaren behagade
finna, har bevillningsutskottet i detta betänkande föreslagit en fördubbling
af lagfartsstämpeln för s. k. registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet. Då utskottet framstält detta förslag, utan att någon
kongl. proposition eller motion förelegat, så måste man väl antaga,
att utskottet ansett, att det här gäller en fråga, i afseende å
hvilken det vore af vigt att hastigt vidtaga en ändring i lagstiftningen.
För min del kan jag emellertid icke dela denna utskottets uppfattning.
Jag tror tvärtom, att ganska många skäl finnas för att åtminstone för
närvarande icke vidtaga den föreslagna förändringen.
Bevillningsutskottet har angifvit de skäl, hvarpå utskottet grundar
sitt förslag, genom att erinra om hvad som förekom ar 1883. Utskottet
säger, att lagfartsstämpeln för aktiebolag da blef fördubblad på
grund deraf, att man kommit att tänka på att, då en fast egendom
kom i ett aktiebolags händer, den i allmänhet stannade der eu längre
tid än om en enskild person köpte densamma, samt att det således
på denna grund syntes vara rättvist, att aktiebolagen finge betala högre
stämpelafgift vid lagfart än enskilde personer. Med hänvisning härtill
säger utskottet, att konseqvensen bjuder, att man vidtager samma
förändring med afseende å registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.
Men, om det här är fråga om att göra något endast för konseqvensens
skull, så finnes det icke någon anledning, hvarför man skall
göra det just i år, och hvarför denna förändring endast skall omfatta
registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.
N o 29. 28
Torsdagen den 22 April.
Ang. ändring Genom lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
genom stäm- ^arj? *nt.et nytt skapats i den mening, att ekonomiska föreningar icke förut
pelafgift. funnits till; icke heller är begreppet på något sätt uttömmande, ty samma
(Forts.) skäl kunna ju anföras i fråga om andra associationer, i fråga om handelsbolag
och föreningar, som hafva ideella system. År det således endast
fråga om konseqvenseu, så finnes icke något skäl anfördt, hvarför
man just i år skall vidtaga denna förändring eller inskränka den
endast till registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet. Men i
sjelfva verket tror jag, att det ärade utskottet icke rätt uppfattat hvarken
motivet till hvad som anfördes år 1883 eller hvilka föreningar
som det nu är fråga om.
Förhållandet var nemligen, såsom åtskilliga af kammarens ledamöter
torde erinra sig, att, när det 1883 var fråga om att lösa försvarsfrågan
och de dermed sammanhängande stora skattefrågorna, man
ifrågasatte, att det behof af skatter, som på detta sätt uppkom, skulle
bland annat fyllas genom betydligt ökad stämpelskatt. Då föreslog
finansministern, att aktiebolagen i detta afseende skulle erlägga dubbelt
så hög skatt som enskilda personer, och som skäl härför erinrade
han om, att dessa bolag hafva den stora fördelen att under statens
hägn få operera med inskränkt, legalitet- skyddad ansvarighet, och att
de på grund deraf väl kunde tåla vid en högre beskattning. Derjemte
måste man, yttrade han vidare, med hänsyn till den stora mängd
af fastigheter, som nu småningom öfvergå i aktiebolagens händer, vidtaga
en förhöjning i stämpelskatten för aktiebolag, för att icke statens
inkomster af denna skatt efter hand skola minskas, ty när en fastighet
kommit i ett aktiebolags händer, så byter den icke så ofta om
egare. Sedan fortsatte han — och derpå vill jag särskildt fästa bevillningsutskottets
uppmärksamhet — att samma skäl skulle kunna anföras
i åtskilliga andra fall, såsom i fråga om fromma stiftelser och
andra allmännyttiga associationer. Men der komrue en annan synpunkt
i betraktande, nemligen det allmännyttiga ändamålet för deras verksamhet,
och derför ville han i detta fall icke höja stämpelskatten, utan
sträckte denna förhöjning blott till aktiebolag, som icke drifva bankrörelse.
Att han icke medtog bankerna, berodde på särskilda förhållanden,
på hvilka jag nu icke vill ingå.
Hvad är det nu för föreningar, som skulle drabbas af den af utskottet
föreslagna höjningen? År det sådana, som äro likstälda med
aktiebolag? Om man läser utskottets motivering, skulle man kunna
tro det. »Ett slag af dessa föreningar», heter det i betänkandet, »nemligen
de s. k. bostadsföreningarne, hafva till ändamål att förvärfva
fastighet för att bereda sina medlemmar bostad; och jemväl andra ekonomiska
föreningar, såsom t. ex. föreningar för idkande af grufdrift,
besitta ofta fast egendom.» Det är mycket sant, att eu del af dessa
registrerade föreningar utgöres af s. k. bostadsföreningar, men deremot
finnes det, åtminstone såvidt jag vet, icke någon registrerad förening
för idkande af grufdrift. Detta kan man lätt kontrollera genom att
Torsdagen den 22 April.
29 N:0 29.
taga kännedom om de samlingar af kungörelser, som utgifvas af det Ang. ändring
embetsverk jag har äran förestå. Om man går till dessa samlingar
för att få veta, hvad det är för föreningar, som registreras, så finner !impeiafgift.
man, att hufvudmassan är af tre olika slag. (Forts.)
Den första gruppen utgöres af bostadsföreningarne. Bland dessa
finnes visserligen en och annan, som grundats i spekulationssyfte för
att bygga hus och sedan sälja dem, men de flesta äro grundade i syfte
att främja lösningen af frågan om egna hem, och ser man efter, hvilka
personer som sitta i styrelserna för dessa föreningar, så finner man,
att det är hvad jag skulle vilja kalla första klassens arbetare, arbetsförmän,
verkmästare och småhandtverkare, som slagit sig tillsammans
och köpt dessa hus för att derigenom få egna hem. Kan det verkligen
vara skäl att pålägga dem en högre beskattning? Icke kan det
väl blifva några så stora kapital, som nedläggas i sådana bostadsföreningar,
så att eu höjning af stämpelskatten är nödig för att skattebeloppet
ej skulle minskas? Bör man icke snarare söka att uppmuntra
dylika föreningar att registrera sig? Kammaren bör komma i håg, att
registrering icke är obligatorisk för föreningar med ekonomisk verksamhet.
Lagstiftningen erbjuder sådana föreningar att låta registrera
sig, i hvilket fall de erhålla de förmåner, som lagen tillförsäkrar registrerade
föreningar. Om man nu bestämmer att, så snart de blifvit
registrerade, de skola drabbas af dubbel lagfartsstämpel, så fruktar jag
att man derigenom minskar deras önskan att låta sig registreras, och
de kunna i de flesta fall mycket väl underlåta detta, om nemligen alla
medlemmarue tillsammans i sina, egna namn söka lagfart.
Derefter komma vi till den andra gruppen af dylika föreningar,
som ungefär är lika stor, kanske något mindre. Det är andelsmejerierna,
hvilka äro af stort intresse för landsbygden. Nu vet jag visserligen
icke, om dessa ega fastigheter i någon större utsträckning,
men om ett mejeri har köpt ett stycke jord och söker lagfart derå,
kan det väl då vara skäl att betunga det med högre skatt? Jag tycker
det icke.
Vidare komma vi till den tredje gruppen, konsumtionsföreningarne.
Det är s. k. handelsföreningar, som bildats af personer mest
på landsbygden i syfte att anskaffa billigare förnödenheter. Äfven
dessa föreningar torde någon gång ega fastigheter. Men detta associationsväsende
bör uppmuntras och icke motarbetas.
Vi hafva vidare bland de registrerade föreningarne åtskilliga, af
kvilka det hittills icke förekommit många. Vi hafva t. ex. föreningar,
som bildats för att inköpa tomter och der bygga hus för goodtemplarorden
eller något annat nykterhctssällskap, eller föreningar som bildats
för att anskaffa lokaler, der någon religiös förening skulle få hålla
sina andaktsöfningar. Vi hafva äfven från en stad i norra Sverige
exempel på en förening, som grundats för att inköpa tomt och på den
bygga ett badhus för beredande af billigare bad åt arbetare. Allt detta
N:0 29. 30
Torsdagen den 22 April.
gen om stämpelafgift.
(Ports.)
Ang. ändring''År ju ändamål, om hvilka man kan säga, att det icke så mycket är
i förordnin- fråga om vinst som fastmer att ernå allmännyttiga ändamål.
Då nu lagen icke varit i kraft mer än tre månader och man icke
vet, hvilka föreningar som komma att begagna sig af registrermgsrätten,
så tycker jag, att, äfven om man skall slå in på den väg, som
utskottet anvisar, derför att man anser, att rättvisan fordrar, att föreningar
med ekonomisk verksamhet skola fa betala dubbel lagfartsstämpel,
man åtminstone bör dröja med att taga ett sådant steg, till
dess ett år gått, så att man får se, hvilka föreningar som komma att
låta sig registreras. Ännu vet man detta icke alls, ty jag tror icke
att de registrerade föreningarnes antal ännu uppgå till mer än ett
hundra i hela Sverige.
Jag tillåter mig på dessa grunder yrka af slag på utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Göthberg, Jansson i Taberg, Nydahl,
Styrlander, Nordin i Sättna, Ollas A. Ericsson, Persson i Tällberg,
Norman, Ericsson i Yallsta, Cenierwall, Broström, Carlsson i Hede,
Thylander, Odencrants, Aulin, Pantxarhielm, Hammarlund, Wavrinsky
och O. Eklund i Stockholm.
Herr friherre von Schwerin: Som herrarne se, är detta utskottsbetänkande
alldeles rent; det finnes icke någon som helst reservation.
Det är mycket rigtigt, som den föregående ärade talaren sade, att
denna utskottets framställning till Riksdagen hvarken grundar sig på
någon motion eller på någon kongl. proposition, men som herrarne
väl veta, har bevillningsutskottet sig tillerkänd en viss motionsrätt,
och detta derför, att under bevillningsutskottet direkt eller indirekt
sorterar en sådan massa förordningar och reglementen. Utskottet har
t. ex. att hvarje år öfverse tulltaxan och åtskilliga andra dylika förordningar
för att tillse, om någon ändring behöfver göras, om någon
liten inkonseqvens blifvit begången, och i sådant fall föreslå de botemedel,
som utskottet kan finna lämpliga.
Det kan ju vara möjligt, att hvad herr grefve Hamilton yttrade
är rätt. Men när man tager i betraktande, att det i stämpelförordningen
stadgas, att aktiebolagen skola vid lagfart betala dubbelt mot andra,
så undrar jag, om man icke kan anse det förslag, som utskottet framstält,
fullt konseqvent. Det står i betänkandet, att den dubbla stämpelafgiften
för aktiebolag tillkom 1883. Då kunde naturligtvis icke
i stämpelförordningen intagas bestämmelse, som gälde föreningar med
ekonomisk verksamhet, enär då faktiskt inga sådana existerade. Det
är först genom en lag, som tillkom i fjol, som dessa registrerade föreningar
uppkommit, och denna lag har trädt i verksamhet först från
och med i år. Således hafva dessa föreningar icke förut kunnat åläggas
att betala högre stämpelafgift.
För min del anser jag, att det är alldeles tydligt, att genom detta
Torsdagen den 22 April,
31 No 29.
institut af registrerade föreningar man i ganska stor utsträckning hind- Ang. ändring
rat uppkomsten af aktiebolag. Detta är nemligen en lättare form än * förordmn
bildandet
af aktiebolag. En del af de föreningar, som äro reg istre
rade
eller komma att låta sig registreras, skulle, om icke denna form (jrortg)
kunnat användas, oundvikligen hafva konstituerat sig som aktiebolag
och alltså blifvit underkastade den stämpelskatt, som för sådana är
bestämd.
Herr grefve Hamilton omnämnde en del af dessa inregistrerade
föreningar, och han omnämnde dervid äfven en förening, som var bildad
i syfte att anskaffa badhus. Jag kan nämna, att det på vestkusten
finnes många små aktiebolag med detta syfte, som köpt en liten
terräng och på den uppfört badhus. Dylika bolag skulle, om föreningarna
fortfarande skulle vid lagfart betala den lägre stämpelskatten,
hädanefter icke konstitueras, utan i stället skulle man sammansluta
sig till en registrerad förening. På samma sätt med mejerierna. Det
finnes många mejeriaktiebolag, och jag tror, att det skulle blifva ännu
flera, om icke denna registrering tillkommit. Om nu dessa mejerier,
då de förskaffat sig en fastighet och söka lagfart derå, skulle få betala
några kronor mera i stämpelskatt, så kan väl detta icke vara så
farligt. Jag tror icke att statens inkomst skulle blifva synnerligen
mycket större genom den af utskottet föreslagna ändringen, men det
synes mig, som om konseqvensen skulle fordra denna ändring, såsom
ju äfven i utskottets betänkande framhållits.
Jag tror icke, att utskottet skall taga allt för illa upp, om Riksdagen
icke vill gå in på hvad utskottet föreslagit, men utskottet har
ansett det vara sin skyldighet att påvisa, att, när sedan 1895 en lättare
form för aktiebolag tillkommit, en inkonseqvens i stämpelforordningen
funnes att afhjelpa. Anledningen dertill, att man just nu framkommit
med detta förslag, är helt enkelt den, att det i år är det första
året, som dessa inregistrerade föreningar finnas till, och då är det
väl skäl att tillämpa det nya stadgandet genast. Ett dylikt förslag
borde väl rätteligen ha framlagts i fjol, men: »bättre sent än aldrig.»
Jag ber att fa yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Collander: Den ärade talaren på stockholmsbänken yttrade,
att det onekligen ligger en brist i bevillningsutskottets förslag i så
måtto, att det drabbar endast de registrerade föreningarne, och att
föreningar för idkande af ekonomisk verksamhet icke äro skyldiga att
låta registrera sig. Jag erkänner mycket gerna, att detta är en brist,
och att man måhända för den skull kunde uppskjuta afgörandet af
saken genom att afslå betänkandet. Jag skall för min del icke motsätta
mig, om kammaren vill göra detta. Jag begärde emellertid ordet
egentligen för att bemöta samme talares uttalande om anledningen
dertill, att man ålagt aktiebolagen dubbel stämpelskatt. Detta beror
icke på något annat än hvad utskottet har anfört, nemligen att fastigheten
i detta fall icke så ofta byter om egare, som om den vore i
N:0 29. 32
Torsdagen den 22 April.
Ang. ändring enskild persons hand. Derför är det också billigt, att staten på en
en^öm^stäm S^U''S för tillgodogöra sig samma belopp, som eljest skulle inflyta såg^pelafgift™
som f°r(leladt på två eller tre poster. Men dessa särskilda förmåner,
(Forts.) som aktiebolagen onekligen hafva, i det att ansvarigheten der är begränsad,
i det att bolagen äro fria från t. ex. värnplikt och andra
skyldigheter, som åligga den enskilde, anser man böra motsvaras af
ökade förpligtelser på annat håll, särskilt på bevillningens område.
Det har flera gånger varit ifrågasatt, att man i detta hänseende just
skulle träffa aktiebolagen rigtigt, att de förmåner, som aktiebolagen
faktiskt besitta, borde medföra ökad beskattning vare sig af vinsten
eller på annat sätt, med ett ord: att en annan beskattning för aktiebolagen
borde genomföras, der man kunde träffa dem rigtigt. Hvad
nu särskilt denna omständighet beträffar, att en fastighet i allmänhet
stannar längre tid hos ett aktiebolag än i en enskild persons hand,
är det ju tydligt, att detta rättvisligen medför, att beskattningen i
detta fall bör blifva effektivare.
Nu anförde den föregående talaren, att aktiebolagen ofta afse icke
direkt vinst utan andra ändamål, såsom att uppehålla badinrättningar och
dylikt, och då kan man ju säga, att dessa bolag närmast äro att jemföra
med sådana föreningar, som afse gemensamt gagn, men icke större
vinst. Deremot är det alldeles onekligt, att många af dessa föreningar
kunna med fullt skäl likställas med aktiebolagen derutinnan, att de
behålla fastigheterna längre tid i sin hand och äfven, liksom aktiebolagen,
afse ekonomisk vinst. Han erinrade äfven om, att denna
beskattning skulle drabba ojemnt, enär alla dylika föreningar icke äro
skyldiga att låta registrera sig.
Jag skall, som sagdt, icke sätta mig emot, att förslaget förkastas
och får komma igen en annan gång.
Herr Olsson i fSörnäs: Som jag under någon tid haft permission
ifrån riksdagen, har jag icke deltagit i behandlingen af utskottets
föreliggande betänkande, och skall jag derför be att fa yttra några ord.
Jag har icke någon anledning att afvika från det yrkande, som
grefve Hamilton gjort. Jag tror i likhet med honom, att det icke är
så synnerligen brådskande med det här ifrågavarande förslaget, förrän
man får se, huru många och hvilka föreningar komma att inregistreras.
Jag ber derför att på grund af de skäl, som af grefve Hamilton
anförts, få yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Fredholm: Jag begärde ordet, då utskottets vice ordförande
gjorde kammaren uppmärksam derpå, att inga reservationer äro
vidfogade det föreliggande betänkandet. Deri har han fullkomligt rätt.
Men då frågan förevar i utskottet, tillät jag mig uttala betänkligheter
mot att ålägga de inregistrerade föreningarne samma höga stämpelafgift
som aktiebolagen. Då jag emellertid inom utskottet icke erhöll
något understöd för min mening och för öfrigt icke hade tid att så
Torsdagen den 22 April.
33 N o 29.
grundligt undersöka frågan, som nödvändigt hade varit, för den hän-Ang. ändring
delse jag skolat reservera mig, lät jag bero vid hvad som i saken fö- * förordnin-^
rekommit. Men om man också skulle anse konseqvensen bjuda, att^pdafgift.
af de registrerade föreningarne uttaga en högre stämpelafgift än af en- ^Foi.tg ^
skilda personer, vill det dock synas mig klart, att innan frågan afgöres
densamma bör undergå eu noggrannare behandling och utredning
än som kommit densamma till del inom utskottet. Jag ber derför att
för min del få instämma med grefve Hamilton.
Herr grefve Hamilton: Blott några ord, herr talman!
Bevillningsutskottets ärade vice ordförande fäste med allt fog
uppmärksamheten derpå, att efter all sannolikhet komme för framtiden
åtskilliga associationer, som under förutvarande förhållanden skulle
hafva antagit aktiebolags form, att låta registrera sig såsom ekonomiska
föreningar, och skulle det, frågade han, under sådana förhållanden
verkligen vara billigt, att de på detta sätt undginge den högre lagfartsstämpeln?
Ja, mine herrar, jag tror verkligen, att man tills vidare
bör ställa sig på den ståndpunkter att man icke anser detta
innebära någon obillighet, och detta icke minst derför, att dessa ekonomiska
föreningar äro, så att säga, framtidens bolagsform för de fattiga
och små. Det är den form, under hvilken de personer, som icke
hafva råd att bilda aktiebolag, skola kunna ingå föreningar för att
förbättra sina sociala förhållanden. Jag tror derför, att försigtigheten
bjuder, att man icke lägger något hinder i vägen för bildandet af dylika
föreningar, och man bör komma i håg, att de nu existerande associationerna
af detta slag icke kunna vinna de fördelar, som lagen i
detta fall åsyftar, med mindre än att de låta registrera sig. Men för
att de skola kunna registreras fordras, att de låta fullständigt omarbeta
sina stadgar, och det kan oftast icke ske utan kostnader. Vidare
måste dessa föreningar betala registreringsafgifter icke blott första
gången, då de inregistreras, utan äfven sedermera vid åtskilliga tillfällen.
Detta är kostnader, som, så svaga dessa föreningar ofta äro,
ovilkorligen redan i och för sig komma att göra, att många af de
ifrågavarande associationerna draga sig för en anmälan till registret.
Skulle de nu samtidigt med registreringen ytterligare få det påbrödet,
att de nödgades betala högre lagfartsstämpel, fruktar jag, att detta
skulle lägga hinder i vägen för deras registrering.
Det är möjligt, att man framdeles skall finna, att en dylik högre
beskattning kan genomföras; men nog bör man kunna vänta ett eller
par år, till dess man får se, huru saken utvecklar sig.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herrar Byström och C). Olsson i Stockholm instämde häruti.
Efter det öfverläggningeu härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvardera af de gjorda yrkandena,
afslog kammaren utskottets hemställan.
Andra Kammarens Prat. 1807. N:o 20. 3
N:0 29. 34
Torsdagen den 22 April.
§ 11.
Om förslag
till lag angå
efterbilda
^ Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande u:o 46,
konstverk i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
rätt att efterbilda konstverk.
Genom proposition, n:o 33, af den 12 sistlidne februari hade
Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
ett propositionen bilagdt förslag till lag angående rätt att efterbilda
konstverk.
Utskottet hemstälde:
att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition icke kunnat i oförändradt skick godkännas, måtte för sin
del antaga ett i utlåtandet framlagdt förslag till lag angående rätt att
efterbilda konstverk.
Den ändring i Kongl. Maj:ts förslag, som af utskottet ifrågasatts,
afsåg § 5, för hvilken föreslagits följande lydelse:
(Utskottets förslag.)
Förbud mot efterbildning, hvarom
ofvan sägs, galle ej i afseende
på konstverk, som är utstäldt på
öppen plats eller anbragt å byggnads
utsida, samt ej heller beträffande
Jconstverlcs begagnande af
handtverkare och fabrikanter såsom
förebilder vid tillverkning af
husgeråd och andra till förbrukning
ämnade varor eller till prydnader
derå.
Efter det herr talmannen låtit uppläsa utskottets hemställan äfvensom
det af utskottet framlagda lagförslaget i dess helhet lemnades
ordet på begäran till
Chefen för Justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt,
som yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar! Anledningen till
ifrågavarande kongl. proposition är att söka i en framställning från
svenska konstnärernas förbund och akademien för de fria konsterna,
således från de förnämsta representanterna för konstnärsverlden inom
vårt land. I denna framställning framhölls, att de bestämmelser angående
skyddet för konstnärsrätten, som vår nu gällande lagstiftning
innehåller, vore väl knappt tillmätta, och att utvecklingen såväl i vårt
land som i främmande länder gått derhän, att man numera erkänner
denna rätt i långt större utsträckning än förr. Under sådana förhållanden
begärde dessa representanter för konstnärerna, att Kongl. Maj:t
(Kongl. Maj.is förslag.)
Förbud mot efterbildning, hvarom
ofvan sägs, gälle ej i afseende
på konstverk, som är utstäldt på
öppen plats eller anbragt å byggnads
utsida.
35 N:o 29.
Torsdagen den 22 April.
måtte vidtaga åtgärder, hvarigenom konstnärsskyddet här i laudet Om förslag;
blefve i två rigtningar utsträckt. Man afsåg härvid dels kopieringsrätten,
dels ock den rätt, som industrien hade att utan inskränkning efterbilda
använda förebilder, hemtade från konstverk. Med afseende å den för- konstverk.
sta af dessa framställningar innehåller, såsom herrarne finna, förslaget (Forts.)
det stadgandet, att det får bero på aftal mellan staten och konstnären,
träffadt vid konstverkets försäljning till staten, huruvida staten
eller konstnären har i sin hand att tillåta efterbildningar. Man ansåg
det vara lämpligt att på det sätt ordna rättsförhållandet, att å ena
sidan den konstnär, som vill förbjuda efterbildningar af sitt med statens
samlingar införlifvade verk, har tillfälle att, då han uppgör kontrakt
med staten, förbehålla sig denna rätt, men att å andra sidan,
om han icke aktar nödigt att göra ett sådant förbehåll, det må, i öfverensstämmelse
med naturen af statens samlingar, stå den blifvande
konstnärsidkaren fritt att der kopiera och äfven försälja sina kopior.
I afseende åter å behandlingen af det andra åt konstnärerna
framstälda yrkandet förfors så, att man sammankallade ett icke obetydligt
antal industriidkare, för hvilka man framlade frågan om förhållandet
mellan industrien och konsten i detta afseende. Dessa representanter
för industrien, valda inom sådana yrken som keramik,
metallindustri och dylika, hvilka i främsta rummet använda konstverk
såsom förebilder vid sin industriella verksamhet, stannade nära nog
enhälligt vid det resultatet, att industriens behof vore fullständigt tillgodosedda,
allenast rätten att kopiera konstverk, som finnas i statens
samlingar, blefve för industriidkarne bevarad. Efter inhämtande af
ett sådant uttalande från det håll, der man — näst konstnärerna sjelfva
— var närmast intresserad af lagstiftningen i fråga, ansåg Kongl.
Maj:t, att rättsförhållandena mellan konstnärerna och industriidkarne
kunde på ett rättvist sätt ordnas på det sätt, att å ena sidan industriidkarne
bibehölles vid rättigheten att för efterbildningar inom industrien
använda de i statens samlingar befintliga konstverken — allt
under förutsättning, att, då konstverket öfvergick i statens ego, någon
motsatt öfverenskommelse icke träffats mellan konstnären och staten —
men att å andra sidan någon rätt att derutöfver kopiera konstverk
icke vidare borde förekomma. Det framhölls då från sakkunnigt håll,
att på detta sätt hade industrien full tillgång på konstverk, lämpliga
att inom densamma användas såsom förebilder. Och att gå än längre
och derigenom inskränka konstnärernas befogade anspråk, att deras
rättigheter icke borde helt och hållet eftersättas för industrien, dertill
fans vid det nämnda förhållandet icke någon grund.
Det torde måhända vara skäl att fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att industriens rätt i detta afseende är förbehållen genom
det stadgande, som är intaget i 4 § af det föreliggande lagförslaget,
d. v. s. den §, som föregår den femte, i hvilken lagutskottet föreslagit
ett tillägg, hvarigenom i fråga om industriens förhållande till konsten
allt skulle förblifva vid det gamla här i landet.
N:0 29. 36
Torsdagen den 22 April.
Om för slag° Under sådana förhållanden, och då industriens målsmän sjelfva
aiderätt^att ausett si& väl tillgodosedda genom den kongl. propositionen, vågar
efterbilda DS hoppas, att kammaren äfven måtte bifalla densamma.
konstverk.
(Forts.) Vidare anförde:
Herr grefve Hamiltou: Som kammaren behagade finna och enligt
hvad herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet redan
antydt, skiljer sig utskottets förslag från Kongl. Maj:ts endast derutinnan,
att utskottet velat fortfarande bibehålla det för vår lagstiftning
egendomliga undautaget från konstnärernas rätt att förfoga öfver sina
produktioner, som tillåter industriidkare att utan konstnärens medgifvande,
ja, rent utaf emot hans protest, använda hans konstverk för
industriändamål.
Att lagutskottet stält sig på denna ståndpunkt, finner jag för min
del mycket förklarligt och naturligt. Ja, jag får verkligen säga, att
det skulle hafva väckt min förvåning, om lagutskottet intagit en annan
ståndpunkt, ty lagutskottets nu uttalade uppfattning står ju i
närmaste öfverensstämmelse med den ställning, som det ärade utskottet
för någon tid sedan intog i fråga om skydd för industriella mönster
och modeller, och det hade ju varit ganska egendomligt, om, när
man såsom lagutskottet anser, att konstindustriens väl fordrar, att den.
som skapar ett originelt konstindustrielt mönster, icke skall vara skyddad
för efterapning, utskottet nu skulle hafva frångått denna princip
och ansett, att ett undantag härifrån borde göras i fråga om verkliga
konstverk. Jag anser derför för min del,'' att det helt enkelt är eu
konseqvens af lagutskottets beslut i fråga om mönster och modeller,
då lagutskottet föreslagit detta tillägg till § 5. Men lagutskottets ärade
ledamöter skola säkerligen också gifva mig rätt, då jag säger, att det
skulle vara lika inkonseqvent af kammaren, som utan votering underkände
lagutskottets uppfattning i fråga om mönster och modeller, om
den nu skulle kasta om och följa lagutskottets mening. Jag antager
äfven, att de flesta af herrarne skola vara ense med mig derom, att
kammaren, i fall den vill anses handla följdriktigt, helt enkelt icke har
annat att göra än att acceptera Kongl. Maj:t förslag, och jag förmodar,
att kammaren så mycket hellre kan göra detta, som de skäl, hvilka
tala för ett sådant tillvägagående, i och för sig torde vara ganska
tungt vägande.
Det ärade lagutskottet säger sig påyrka detta tillägg till § 5, i
syfte att vår industri måtte höjas genom användande af konstnärliga
förebilder. Ja, det är ju mycket önskvärdt, att handtverken och
industrien sålunda utvecklas, och detta kan väl svårligen ske på annat
sätt än genom en samverkan mellan handtverkets och industriens
män å den ena och konstens män å den andra sidan. Men icke kan
man åstadkomma en sådan samverkan derigenom att man förklarar,
att handtverkare och industriidkare skola hafva rättighet och frihet
Torsdagen den 22 April.
37 N:o 29.
att när de vilja och utan någon som helst ersättning lägga beslag på
konstnärernas arbeten. Vill man åstadkomma samarbete, måste man
äfven söka åstadkomma gemensamhet i intressen, och detta kan icke
vinnas på annat sätt än genom att berättiga konstnären att fordra ersättning
för sitt arbete, om någon vill begagna sig af detsamma.
Jag förstår icke heller, huru det ärade utskottet verkligen kan
anse, att konstindustrien skulle lida af att icke utan vidare fa tillgripa
frukterna af konstnärernas arbete. Om herrarne tänka sig det
fallet, att eu af våra mera framstående målare målar en tafla, som
blir mycket omtyckt, kan då utskottet verkligen anse, att det skulle
vara betänkligt t. ex. för vår porslinsindustris utveckling, om egaren
af Rörstrand icke finge utan vidare taga denna tafla och placera den
i inidten på sina tallrikar utan att betala konstnären ett enda öre derför.
Jag forstår ej, huru man kan resonnera så. Det synes mig tvärtom,
som om det för industriidkaren skulle vara fördelaktigare, om
han af konstnären kunde köpa monopolet att få begagna täflan, då
han ju äfven skulle hafva den fördelen att af konstnären kunna få
hjelp att åstadkomma den vackraste kopian och de lämpligaste anordningarna.
Reproduktionen skulle då ej, som nu oftast sker, blifva
verkstäld på ett schablonmessigt sätt, hvarigenom man icke åstadkommer
ett konstalster, utan något helt annat.
Det synes mig också bra bårdt, om man tänker sig konseqveusen
af de nu gällande bestämmelserna i det praktiska lifvet. En ung konstnär,
en skulpör t. ex., skapar en grupp, som blir omtyckt, och han
får kanske sälja den, ehuru blott för en obetydlighet, då han ju ännu
ej gjort sig ett berömdt namn. Hvad göra då våra industriidkare?
De få nu visserligen icke göra kopior af gruppen och kalla dem för
afgjutningar efter dens och dens grupp, och de göra det ej heller.
Nej, de göra något annat. De använda gruppen till industriella ändamål,
t. ex. till prydnader å vattenkonster eller dylikt, eller ock gjuta
de gruppen i miniatyr för att användas å papperspressar, penntorkare
o. s. v. Lagen lägger icke något hinder i vägen för ett dylikt tillvägagående.
Jag kan emellertid icke förstå, huru industrien skall
kunna lyftas derigenom, att dess idkare på detta vis få rätt att tillgripa
hvilket konstverk som helst.
Dessutom får jag säga, att om man nu ej fäster afseende vid
huru ytterst sårande det måste vara för en konstnär, som verkligen
frambragt en vacker tafla eller ett utmärkt skulpturverk, att få se sitt
konstverk på ett dåligt sätt efterkopieradt af hvilken klåpare som
helst, vi dock böra kunna vara öfverens om, att, om man undersöker,
hvilka det här i landet är, som skära guld med täljknifvar, konstnärerna
eller industriidkarne, man väl svårligen kan påstå att det är
konstnärerna. Skall man derför göra någon eftergift till någonderas
fördel, tycker jag verkligen, att man bör unna våra fattiga artister
denna lilla fördel att kunna förtjena litet pengar på det gagn, de
kunna göra industrien genom sin medverkan. Derigenom att de blifva
Om förslag
till lag angående
rätt att
efterbilda
lcamtverlc.
(Forts.)
N:0 29. 38
Torsdagen den 22 April.
Om förslag intresserade för saken och egna sig åt industriens tjenst, skola de bitill
lag angå- draga till att höja denna i konstnärligt afseende, och man skall på så
mefterbilda^ sa^t v''nna för fosterlandet ganska afsevärdt mål.
konstverk. På de skäl, jag nu anfört, tillåter jag mig, herr talman, att yrka
(Forts.) afslag på utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts förslag
oförändradt.
Häruti instämde herrar Loven, Odhner, Berg, Hammarlund,
Wavrinshy, Boethius, Majer, Centerwall, Aulin, Gethe, Nilson i Lidköping
och Kardell.
Herr Eedelius yttrade: Jag ber att fa yrka bifall till utskottets förslag
på grund af de skäl, som i utskottets utlåtande blifvit anförda. Gent
emot de motskäl, som den föregående talaren framkommit med, skall
jag be att få fästa uppmärksamheten uppå, att med utskottets förslag
icke afses att gifva industrien någon ny rätt, utan endast att bibehålla
den vid en redan befintlig sådan.
Skulle nu industriens män, såsom grefve Hamilton sade, söka efterbilda
ett konstverk, men göra det så illa, att det knappast är igenkänligt,
ja, då kan väl konstnären näppeligen lida derpå. Han kan
ju då helt enkelt förklara: detta är ingen kopia; detta är ingen efterbildning
af mitt konstverk, utan detta är något, som industriidkareu
tagit ur egeu fatabur. Ingen skada är då, enligt mitt förmenande,
skedd.
Det är dessutom att märka, att enligt lagutskottets förslag, sådant
som det här föreligger, skulle konstnärerna verkligen få ett skydd
och ett ganska betydligt sådant. Industriidkarne skulle ingalunda, såsom
grefve Hamilton sade, hafva rätt att efterbilda ett konstverk endast
genom en mindre ändring i formen, ty detta förbjudes ju uttryckligen
i § 1, som säger: »Ej varde efterbildning loflig derföre att den
utföres i annan storlek än originalets eller att dertill användas materialier
af annat slag, ej heller derföre att oväsentliga ändringar, tillägg
eller uteslutningar vidtagas». I denna paragraf finnes sålunda förbud
mot att efterbilda konstverk i den konstart, hvartill originalet hörer.
Frågan gäller derför endast, om handtverkare och fabrikanter skola
fortfarande såsom hittills ega rätt att begagna konstverk såsom förebild
vid tillverkning af husgeråd och andra till förbrukning ämnade
varor eller till prydnader derå, eller om detta skall förvägras dem.
Då såväl utskottet som äfven jag tror, att det icke är olämpligt,
att denna rättighet förbehålles åt våra industriidkare, ber jag att få
hemställa om bifall till utskottets förslag.
Herr A. Hedin: Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att måhända hvarken herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet eller min ärade bänkkamrat gjort utskottet fullständig
rättvisa. Jag trodde detta redan då jag hörde deras anföran
-
Torsdagen den 22 April.
39 N:0 29.
den och jemförde dem med hvad jag läst i utskottets utlåtande, och
min uppfattning bekräftades af den senaste ärade talarens anförande,
då han påpekade, att hvad utskottet ville vore icke att skapa en ny,
utan att bibehålla en gammal »rätt» för industriidkarne.
Inom vår juridiska litteratur finnes ett arbete, som jag alltid i hög
grad beundrat; ursprungligen och först med anledning af dess titel,
men sedermera äfven på grund af dess innehåll. Arbetet heter; »Inledning
till läran om stöld och snatteri». Det är alldeles uppenbart,
att lagutskottet och den ärade ledamot, som nyss på lagutskottets
vägnar hade ordet, velat ytterligare utveckla och lemna bidrag till
läran om stöld och snatteri. I utskottets betänkande framhålles nemligen,
huruledes man, genom ett antagande af 5 § i Kongl. Maj:ts föreliggande
förslag, skulle såsom det heter »utestänga industrien från
möjligheten att för sina ändamål tillgodogöra sig befintliga konstverk».
Således, när någon utestänger mig från möjligheten att lägga vantarne
på något, som icke tillhör mig, gör man enligt utskottets uppfattning
något, som icke endast är orättvist mot mig, utan äfven mycket missgynsamt
för samhällsutvecklingen. Det förhåller sig dock så, att det
icke är Kong]. Maj:ts mening med detta förslag att utestänga industriidkarne
från möjligheten att tillgodogöra sig befintliga konstverk, utan
Kong], Maj:t vill endast dermed säga, att, om du vill begagna dig
deraf — hvilket du naturligtvis gör i ditt eget intresse och efter att
hafva väl öfvervägt, att du kan komma att göra en affär derpå —
så skall du härför betala något, likasom man får betala för annat, som
man inlåter sig på att begagna, såvidt det icke sker enligt läran om
stöld och snatteri.
Utskottets utlåtande är för öfrigt endast eu ömkansvärd återklang
af det resonnemcnt, som man fick höra på den tid, då det här i landet
tvistades om öfversättningsräWm eller öfversättningsfriheten, till
eu början de tre skandinaviska språken emellan, då man förklarade,
att det var alldeles i sin ordning, att förläggare och boktryckare egde
rätt att tillegna sig en författares alster för att mångfaldiga dem i öfversättning,
utan att derför behöfva betala ett enda öre. Har det sedermera
visat sig, att öfversättningsindustrien eller förläggareverksamlieteu,
i den mån den är beroende af utgifvarne här i landet af främmande
litterära arbeten i öfversättning, lidit deraf, att förläggaren fått
betala något litet — i de flesta fall är det icke mycket de få betala
— åt den författare, hvars arbete han tillegnar sig. Nej, den fria s. k.
rätten till att öfversätta, den delen af läran om stöld och snatteri är
ihjelslagen, och det är på tiden att göra detsamma med den delen som
handlar om konstverk.
När utskottet vidare säger, att ett antagande af Kongl. Maj:ts
förslag »skulle komma att verka i ej ringa mån försvårande för liandtverken
och industrien, som hittills med full frihet kunnat ur konstverken
hemta idéer till höjande af tillverkningarnas beskaffenhet och
värde», är delta fullständigt gripet ur luften. Det vore i sjelfva ver
-
Om förslag
till lag angående
rätt att
efterbilda
konstverk.
(Forts.)
N:o 29. 40
Torsdagen den 22 April.
Om förslag
till lag angå
ende rätt att
efterbilda
konstverk.
(Ports.)
ket mycket nyttigt, att konstnärerna uppmuntrades i det fullt berättigade
sträfvandet att förtjena hvad de skola lefva af, uppmuntrades
att sätta sig i rapport till och arbeta för industrien. Och det skulle
de kunna komma att gorå, derest de icke vore underkastade tillämpningen
af läran om stöld och snatteri.
När utskottet för öfrigt inlåter sig på att förklara-, att enligt dess
åsigt — och den är sannerligen värd oändligt litet — ej något afsevärdt
ingrepp uti konstnärens rätt sker genom ett konstverks begagnande
inom handtverk eller industri, då vill jag fråga: har utskottet
gjort sig den allra ringaste möda att, genom studium af denna fråga
och genom efterforskning af faktiska förhållanden, derom bilda sig en
verklig mening? Jag vågar påstå, att utskottet icke kunnat göra det.
Ty hvar och en, som bemödade sig om att sätta sig in i denna fråga
— och utskottet har sannerligen icke kommit till verlden med medfödda
insigter i detta ämne — måste hysa en annan mening.
Det är underligt detta ideal, som föresväfvat utskottet. Herr
talmannen minnes nog Esaias Tegnérs »Romresa». Han talar om
konstnären, som hinner Rom på svullna fotter, vinner konstens pris,
samt huruledes sedermera, då han återkommit, främlingen, som ingen
kände, faun ej bröd. Hvilka äro då dessa konstnärer? Gå de icke
till allra största delen ut från fattiga för att icke säga från de fattigaste
hem? Huru draga de sig fram; huru genomgå de sina »Lehrund
Wanderjahre»? Jo, med några små lånade medel och med mycken
svält både här hemma och på främmande mark. Sedermera, när de
kunna anses vara utbildade konstnärer, stå dem då här i landet till
buds så rikliga beställningar, att de derpå kunna förtjena så mycket,
att de mägta återbetala hvad de äro skyldiga och äfven derpå kunna
skapa sig välstånd? Nej, man skapar icke konstverk på samma sätt
som man skrifver lagutskottsutlåtanden. Det har väl händt, att någon
efter flera års arbete dag och natt kunnat skapa ett verk, som betalats
med 5, 6, 7 h 8 tusen kronor. Men huru många års mödor är det
då icke, som betalats med dessa penningar? Förneka honom icke då
den rätt han kan hafva att arbeta i samband med den framåtgående
industrien och att taga någon liten del af den inkomst, som de äfven
på annat sätt skyddade stora industriella bolagen och anläggningarne
förvärfva.
Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Fjällbäck instämde med herr Hedin.
Herr Redelius: Jag skall be att få fästa uppmärksamheten uppå,
att det väsentliga af herr Hedins kritik träffar mera hittills gällande
lag än den nu föreslagna. Vidare skall jag be att få erinra, att hela
förslaget går ut på att bereda konstnären skydd för hans värdefulla
produktioner. Jag anhåller derför om bifall till denna lag om skydd
för konstnärer enligt utskottets förslag.
Torsdagen deD 22 April.
41 N o 29.
Herr Ohlsson i Vexiö: För min del kan jag icke finna, att det Om förslag
ligger så synnerligen stor vigt uppå, huruvida kammaren antager lag- ® la9..£n9a''
utskottets hemställan eller Kongl. Maj:ts förslag. Jag tror icke attCn éfta-bilda
konstnärerna genom ett bifall till §, sådan den lyder i det kongl. konstverk.
förslaget, komma att skörda någon mera afsevärd vinst, och jag tror (Forts.)
icke heller, att industrien derigenom kommer att tillfogas någon synnerligt
stor skada. Det är naturligt, att i dessa skyddslagstiftningens
tider och med den hårda konkurrens, som råder inom konstnärsfacket,
man söker haka sig fast vid äfven detta lilla halmstrå — att jag så
må uttrycka mig — i tanke att det skall skänka någon ekonomisk
bärkraft. Men för min del tror jag icke, att det har så stor betydelse
i detta afseende. Säkert är deremot — såsom den förste talaren
antydde — att denna fråga står i närmaste samband med frågan
om skydd för mönster och modeller. Då denna senare fråga emellertid
för denna riksdag fallit på grund af kamrarnes olika beslut, skulle
det i afseende på denna separatfråga angående mönsterskydd kunna
"ffa att — om Första Kammaren, som förut afslagit mönsterlagen
vore så inkonseqvent, att den toge Kongl. Maj:ts nu förevarande förslag,
och om denna kammare också toge samma förslag — vi finge
ett mönsterskydd i detta speciella fall utan att erhålla det i fråga om
mönster och modeller i allmänhet. Detta synes mig vara ett vigtigt
och tungt vägande skäl för kammaren att icke nu godkänna den
kongl. propositionen, ocli jag ber derför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr grefve Hamilton: Jag förstår icke, hvad min värderade
vän, representanten för Södra Tjusts härad, menade, då han både i
sitt första och sitt andra anförande så skarpt betonade, att det föreliggande
förslaget vore lika med nu gällande lag. Han gick så långt,
att han ansåg sig hafva afväpnat min ärade kamrat på stockholmsbänken
med att säga:» Jag ber att få fasta uppmärksamheten uppå,
att herr Hedins kritik träffar lika mycket nu gällande lag.» Men
blir denna kritik något mindre förkrossande derigenom? Kongl. Maj:t
har nu, just med anledning af påpekade missförhållanden, föreslagit
att man skall göra en ändring i nu gällande lag, och då är det ju
icke någon mening i att säga, att man vill fasta uppmärksamheten på,
att utskottet föreslår att bibehålla gällande lagbestämmelser.
För öfrigt skall jag be att få erinra denne ärade talare derom,
att, redan då nu gällande lag i ämnet antogs, konstnärerna och deras
målsmän på det ifrigaste protesterade mot detta undantag, som lagutskottet
vill hafva qvar, och att Riksdagen endast derför, att det
gällde en ny lagstiftning, ansåg sig böra fasthålla vid detsamma. Men
jag skulle vilja fråga min ärade vän, om han anser, att de år, som
förflutit sedan dess, vittna om, att den svenska industrien haft något
gagn af att på detta sätt kunna tillgripa andras arbeten, hvilket -som bekant — är en egenhet för den svenska lagstiftningen, som i
Andra Kammarens Prof. 1807. K:o 29. 4
N:0 29. 42
Torsdagen den 22 April.
Om förslag
till lag angå
ende rätt att
efterbilda
konstverk.
(Forts.)
allmänhet icke finnes i andra länder. Kunna vi verkligen säga, att
''härigenom vår industri under dessa år kommit på en högre konstnärlig
ståndpunkt än utlaudets? Jag fruktår, att vi måste bekänna,
att förhållandet snarare är tvärtom.
Vidare yttrade min ärade vän, representanten för Södra Tjusts
härad, att jag skulle hafva lemnat en felaktig uppgift, så till vida att
jag skulle hafva förbisett, att man genom en ändring af formen icke
undviker att göra intrång i konstnärens rätt. Jag förstår icke, hvad
han menade med, att i detta sammanhang uppläsa § 1. Men jag
skall be att få säga, att det icke ens behöfves någon ändring af formen.
En fabrikant behof ver icke göra någon ändring i formen; han
kan — såsom jag sade — af koustverket göra en penntorkare eller
något annat, som går under namnet husgeråd; och då har han rätt
att efterbilda. Det är just deri orättvisan ligger.
Slutligen yttrade samme ärade talare, att han icke förstod, hvad
jag menade med, att det skulle vara till skada för konstnären, om en
handtverkare efterbildade hans konstverk och gjorde det illa, så att
det nästan vore oigenkänligt. Då kunde det väl icke göra någon
skada, förmenade han. Jo, det skulle naturligtvis skada mannens konstnärsrykte.
Att den ärade talaren anser detta vara en sak utan någon
betydelse, det vittnar åtminstone icke om, att han sjelf har någon
ärelystnad på det konstnärliga området.
Hvad sedan beträffar den andre ärade ledamoteu af lagutskottet,
som derefter yttrade sig, så sökte han framhålla, att denna fråga stode
i sådant samband med frågan om skydd för mönster och modeller,
att, då denna senare fråga förfallit på grund af Första Kammarens beslut,
denna kammare borde finna sig i detta och nu ställa sig på samma
ståndpunkt i denna fråga. Jag förstår icke detta resonnement. Skall
ett föregående beslut här tjena till ledning, bör det väl vara kammarens
eget och icke medkammarens beslut. Och, som jag redan framhållit,
leder detta ostridligen till ett förkastande af utskottets och ett
antagande af Kong!. Maj:ts förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren utskottets
hemställan, i hvad densamma skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, och biföll nämnda framställning oförändrad.
§ 12.
Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 47, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
rätt att återgifva fotografisk bild.
§ 13.
Ordet begärdes af
Herr Wavrinsky, som yttrade: Med anledning deraf, att en hel
del vigtiga ärenden föreligga till afgörande, och den tid som för Riksda
-
Torsdagen den 22 April.
43 N:0 29.
gens sammanvaro återstår är kort, har man att från denna dag vänta ett
mycket forceradt arbete. Då det visat sig, att ett sådant arbete verkar
menligt på ärendenas afgörande, och att äfven ledamöternas helsa lider
af den luft, som här bestås i kammaren — vi hafva erfarit, hurusom
en ledamot under ett plenum afsvimmat på sin plats — ber jag att
fa hemställa, om icke kammaren skulle vilja vidtaga några åtgärder i
syfte att förebygga sådana missförhållanden. Jag ber att i detta hänseende
fa fasta uppmärksamheten på ett sätt, hvarigenom man, utan
att behöfva sitta så länge på en gång, som vi nu få göra, ändå skulle
kunna få plenum att räcka lika länge. Det vore om vi började en
half timme tidigare än nu är fallet, och om under sammanträdet ett
lika långt uppehåll gjordes dels för vädring af salen och dels för att
de ledamöter, som så önskade, finge tillfälle att intaga några förfriskningar.
Redan genom denna åtgärd tror jag att mycket vore vunnet.
Om man fruktar för, att kammaren efter rasten icke skulle kunna
samlas genast, så kunde man ju, på sätt nu sker vid voteringar, kalla
genom påringning.
Då jag vet, att det inom kammaren finnes åtskilliga ledamöter,
som önska, att något åtgöres i den af mig nu angifna rigtningen, ber
jag att vördsamt få framställa detta förslag, utan att göra något yrkande,
för så vidt nemligen det icke skulle vinna någon större anslutning.
§ 14.
Till bordläggning anmäldes lagutskottets nedannämnda utlåtanden:
n:o 48, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om beräkning i vissa fall af tid, som afses i förordningen angående
patent, i lagen om skydd för varumärken och i lagen om skydd
för vissa mönster och modeller,
n:o 49, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
viss ändring i förordningen angående inteckning i fast egendom
m. m., och
n:o 50, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder
till skydd för arbetsaftal och om slitande af tvister mellan arbetsgifvare
och arbetstagare genom skiljemän.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför det ärende, som blifvit två gånger bordlagdt.
§ 15-
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,43 e. m.
In fidem
K. Nålborst Böös,