1897. Andra Kammaren. N:o 27

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 27.

Torsdagen den 8 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till kammarens afgörande förelåg till en början bankoutskottets Om användarnutlåtande
n:o 8, med anledning af väckta förslag om användande af de a? hank°-bankovinsten för 1896. “/6r

I fråga om användandet af riksbankens vinst för år 1896, uppgående
till ett belopp af kronor 3,118,211:54, hade framstälts följande
förslag:

dels i statsverkspropositionen, att af samma vinst 2,790,000
kronor måtte anvisas åt statsverket, och

dels af herr friherre Klinkowström i en inom Första Kammaren
väckt motion (n:o 8), att de af Kongl. Maj:t äskade 2,790,000
kronor af riksbankens vinstmedel för 1896 icke måtte af Riksdagen
beviljas.

I punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet,

att Riksdagen, med afslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition som
den af herr friherre Klinckovvström väckta motion, måtte besluta,
att af riksbankens vinst för år 1896 ett belopp af 1,800,000 kronor
öfverlemnas till statsverket, samt återstoden, 1,318,211 kronor 54
öre, för riksbanken bibehållas.

Häremot hade reservationer afgifvits:

af herrar grefve Spens, Retlig, Sanne, Stridsberg, Falk och
Östergren, som hemstält, att ifrågavarande punkt måtte erhålla följande
lydelse:

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 27.

1

N:o 27. 2

Torsdagen den 8 April, e. m.

Omanvändande
af bankovinsten
för
1896.

(Forts.)

1:°)

att af riksbankens vinst för år 1897 ett belopp af 2,790,000
kronor öfverlemnas till statsverket, och återstoden, 328,211 kronor
54 öre, för riksbanken bibehålies; och

af herrar Mallmin, Eklundh i Lund, Lundell och Nordström,
som yrkat, att punkten skulle hafva erhållit följande lydelse:

1:°)

att af riksbankens vinst för år 1896 ett belopp af 2,500,000
kronor öfverlemnas till statsverket, och återstoden, 618,211 kronor
54 öre, för riksbanken hibehålles.

Efter föredragningen af punkten anförde:

Herr Nordström: Då mitt namn återfinnes i den reservation,

som är undertecknad af fyra Andra Kammarens ledamöter i bankoutskottet,
skall jag he att få precisera min åsigt i denna fråga. Såsom
herrarne alla nogsamt känna, ha under en lång följd af år två
motsatta strömningar gjort sig gällande hvad vidkommer bankfrågan.
Den ena hyllar privatbankernas intresse och den andra riksbankens.
De beslut, som fattats i fråga om användandet af riksbankens vinst,
ha utgjort en gradmätare på styrkan hos de olika meningarna. Jag
behöfver knappast säga, hvilken sida jag för min del i detta fall
tillhör. Men jag tror, att, om kammaren nu antager utskottets förslag,
det är ungefär detsamma som att vi antaga Första Kammarens
mening, som nu i dag beslutat bifalla Kongl. Maj:ts förslag. Yi
hafva nemligen under de senaste föregående åren haft eu allt för
tydlig erfarenhet af hvad det vill säga, när i gemensam votering
om denna fråga tvenne sådana ytterlighetsförslag sättas emot hvarandra.
Och om nu utskottets förslag antages, har jag all möjlig
anledning att tro, att vi äfven komma till korta i år. Antages
deremot hvad herr Mallmin med flere yrkat i sin reservation, är
det åtminstone någon sannolikhet för, att vår mening skall göra sig
gällande.

Under sådant förhållande ber jag att hos herr talmannen få
anhålla om proposition på den reservation, som af herr Mallmin med
flere afgifvits och finnes bifogad betänkandet.

Herr Eklundh från Lund: Ehuruväl äfven jag i denna fråga

reserverat mig och omfattat den mening, som af den siste ärade talaren
framhållits, både jag icke tänkt här uppträda och framställa något
yrkande, då jag ej anser frågan vara af den betydelse, att det vore
särskildt skäl uti att hålla på reservationen. Men då frågan emellertid
blifvit vidrörd, anser jag mig böra med några ord påpeka, hvar -

Torsdagen den 8 April, e. m.

3 N:o 27.

för vi reservanter föreslagit att för riksbankans räkning behålla ett Omanvändan mindre

belopp, än utskottet hemstält. ^vinateiTför

Som kammaren af utlåtandet behagade finna, hade vid behand- Vl 18g6_ 0
lingen inom utskottet af frågan om fördelning af bankovinsten tre (Forts.)
olika förslag blifvit ventilerade, nemligen: först Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framstälda yrkande, att utaf bankovinsten för
sistlidna år 2,790,000 kronor måtte anvisas åt statsverket och återstoden
för riksbanken behållas; för det andra det förslag, som innefattas
i utskottets nu föredragna betänkande, eller att af riksbankens
vinst ett belopp af 1,800,000 kronor skulle öfverlemnas till statsverket
samt återstoden 1,318,211 kronor 54 öre för riksbanken behållas,
och slutligen för det tredje det förslag, som funnit uttryck i
den af herr Mallmin och mig med flere af Andra Kammarens ledamöter
till utlåtandet fogade reservation, som afser, att ett belopp
af 2,500,000 kronor skulle öfvbrlemnas till statsverket och återstoden
eller 618,211 kronor 54 öre för riksbanken bibehållas.

Ehuruväl det både för statsverket och riksbanken under nuvarande
gynsamma förhållanden torde vara temligen likgiltigt, om
ett eller annat hundratusental kronor mer eller mindre till statsverket
öfverlemnas eller för riksbankens räkning behålles, så ansågo
vi likväl, att det vore skäl i att något modifiera det yrkande, som
af flertalet utskottsmedlemmar från Andra Kammaren framstälts,
derför att — enligt hvad också den förre talaren anfört — vi trodde
oss kunna vara förvissade om att, derest två så divergerande förslag
som Kongl. Maj:ts och utskottets skulle blifva föremål för gemensam
votering, det utan tvifvel komrne att gå derhän, att Kongl. Maj:ts
förslag blefve det, som af Riksdagen omfattades. Vi ansågo emellertid,
att något högre belopp än det af Kongl. Maj:t föreslagna skulle
behöfvas för riksbankens behof detta år, då det torde vara temligen
säkert, att nya riksbankshus för afdelningskontor i landsorten under
året komma att uppföras eller medel för detta ändamål åtminstone
begäras. Det var af dessa skäl vi ansågo oss böra hemställa, att
för riksbankens ändamål skulle tagas i anspråk ett något högre belopp
än det i statsverkspropositionen föreslagna, och det var äfven
af nu anförda skäl vi ansågo oss icke kunna omfatta det i utskottsbetänkandet
föreslagna beloppet.

Jag ber ock att i likhet med föregående talare få yrka bifall
till den af herr Mallmin och mig med flere vid detta betänkande
fogade reservation.

Herr Mallmin instämde häruti.

Herr Johansson i Noraskog: Då jag för min del tillhört
utskottets majoritet, må det tillåtas mig att säga några ord med
afseende på nu föreliggande fråga.

Jag billigar de skäl, som af de båda föregående talarne anförts
med afseende på de utsigter, som resultatet af en gemensam omröst -

N:o 27. 4

Torsdagen den 8 April, e. m.

Omanvändande
af bankovinsten
för
1S96.
(Forts.)

ning kan lemna. Men jag har trott för min del — och det var
den uppfattning, jag ock sökte häfda i utskottet — att man borde
taga hänsyn äfven till rena sakförhållanden härvidlag, om man ville
föreslå något i den rigtning, utskottet nu gjort. Och det är då icke
allenast den af den senaste ärade talaren påpekade omständigheten,
man bör fästa sig vid, nemligen att riksbanken under den närmaste
framtiden kommer att få flera byggnadsföretag för de särskilda afdelningskontoren
— jag tror att jag kan tillägga, att ej mindre än
fem särskilda förslag komma att från fullmägtige endera dagen öfverlemnas
till utskottets pröfning — hvilken omständighet redan den
visar, att riksbanken behöfver åtminstone för tillfället större tillgångar
än under vanliga förhållanden. Härtill kommer nemligen
något, som för mig och mina kamrater varit hufvudskälet för framställandet
af nu föreliggande förslag, den omständigheten nemligen,
att då, snart sagdt, hvarje enskild bank eller åtminstone de större
och vigtigare bland de enskilda bankerna ansett det vara af hehofvet
synnerligen påkalladt, särskilt under de senare åren, att öka sina
fonder med högst betydliga belopp, så att dessa, såsom i betänkandet
omnämnts, nu uppgå till icke mindre än omkring 150 millioner
kronor, vi förestält oss, att det icke kan gå an, att riksbanken finnas
allt för långt efter i den måhända något ojenma strid, som förr
eller senare torde utbryta, utan att i åtskilliga hänseenden här eu
utjemning måste ske i förhållandet mellan riksbanken och de enskilda
bankerna, icke minst i fall det skulle komma derhän, att riksbanken
ensam finge öfvertaga sedelutgifningsrätten.

Nu är förhållandet det, att, när de enskilda bankerna vilja öka
sina fonder, det tillgår helt enkelt så, att delegarne eller aktieegarne
tillskjuta större eller mindre belopp eller att af uppkommande vinst
något större belopp än förut afsättes. Skall deremot någon ökning
ske af riksbankens fonder, finnes ingen annan utväg, än att banken
under goda år, om jag så får säga, får behålla så mycket af sina
vinstmedel, att när Riksdagen begynner göra anspråk på hela eller
nästan hela vinsten, såsom de närmast föregående åren varit förhållandet,
banken icke är urståndsatt att möta de framstälda krafven.
Derför hafva vi förestält oss, att då statsverkets tillstånd åtminstone
under nuvarande förhållanden är så gynsamt, att det är klart,
att statsverket ej behöfver det belopp, som vi satt i fråga att riksbanken
skulle få behålla, det vore fördelaktigt, att i år — och möjligen
ett och annat år framdeles, då liknande förhållanden inträda
— ett större belopp lemnades åt riksbanken för dess egen räkning.
Ty äfven om man anser riksbankens närvarande fonder på 60 millioner
kronor nu tillräckliga, kan snart nog den dag inträffa, då det vore
mycket önskvärdt, att riksbanken både till sitt förfogande ännu
större belopp. Med hänsyn dertill har utskottets majoritet förestält
sig, att man borde under den goda tiden aflägga så mycket som
möjligt, på det att, när svåra år komma, då man icke kan aflägga
något, man åtminstone icke måtte vara, så att säga, alldeles renons

g Nso 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

på de medel, man kan anse sig då behöfva. Ur den synpunkten är Om använda*
utskottsmajoritetens förslag framstäldt, och jag vill hoppas och tro,
att, då en liknande uppfattning i hufvudsak gjort sig i de flesta lsge
fall inom denna kammare gällande, kammaren ock nu skall biträda (Forts.)
hvad utskottet hemstält, och yrkar jag för min del således, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Hansson i Solberga.

Herr Lundell: Inom utskottet voro samtliga ledamöter från
Andra Kammaren af den meningen, att ett större belopp än l/ia af
af bankovinsten nödvändigt borde för riksbankens egen räkning behållas.
Vi reservanter ansågo nog, att det vore bra, om det vore
möjligt att få afsätta så mycket, som utskottet föreslagit, men vi
voro alldeles säkra på, att gent emot Första Kammaren, som tyckes
vara temligen deciderad i att ej vilja afsätta mer än */,, af vinsten,
det vore omöjligt att drifva igenom ett sa stort belopp som det,
utskottet slutligen kom till. Derför reserverade jag mig jemte flere
af kammarens ledamöter och yrkade, att 1/6 af bankovinsten skulle
för riksbanken behållas.

Riksbanken har i sjelfva verket ej sa stora fonder som 60
millioner kronor. Den har blott 50 millioner och i reservfonden o
millioner; vidare äro det sista årets vinst och något af vinsterna
från föregående år reserverade, men de skola ju delas ut således
återstår det icke för riksbanken 60 millioner kronor. Reservfonden
skulle höjas med ytterligare 5 millioner kronor; men tager man
så litet som ''/10 af vinsten, dröjer det 10 å 15 år, innan man hinner
få reservfonden upp till 10 millioner kronor, och det kan nog sättas
i fråga, om ens det är tillräckligt för riksbankens behof.

Visserligen hafva baukofullmägtige uttalat sig i den rigtningen,
att det vore alldeles tillräckligt för banken, om 710 af vinsten afsättes
för dess räkning; men detta säga de »från synpunkten af
bankens behof af egna kapital», bankens säkerhet, och man har väl
andra intressen att här tillgodose än bankens säkerhet. Det tyckes,
som om riksbanken vill ställa allt så, att der blott skall beviljas
korta vexlar och korta lån, sa att det skall ga mycket fort att
drifva in fordringarna. Under sådana förhallanden är det klart, att
banken nog kan reda sig, men huru går det med affärsmännen, som
hafva sina vexlar, om de under kritiska tider icke kunna fa nya
vexlar diskonterade och blifva tvungna att betala in de vexlar, de
hafva? Då torde det blifva kriser och villervalla, som blifva mycket
svåra — långt svårare, än om man under goda tider, sådana som
de närvarande, afsatte något af bankovinsten.

Härtill kommer, att om man nu afsåtter något af riksbankens
vinst, så har man dessa penningar inbesparade. Ty lemnar man
vinsten till statsverket, så vet man nog, huru det går — den stryker
åt och ingenting blir öfver.

N;o 27. 6

Torsdagen den 8 April, e. m.

Om användan- Hvad riksbanken synnerligen väl beköfver är att höja sina fon<]Vinsten1
jäv ^er obligationer, som äro lätt realiserbara. Under kritiska tider,
1S9G''J när det är ondt om penningar, kan riksbanken mycket väl realisera

(Forts.) dessa tillgångar och icke behöfva så hastigt drifva in vexlarne och

de korta lånen och dermed strypa affärsman och andra, som hafva
lån ur riksbanken.

Emellertid tror jag det vore klokast, om kammaren antoge den
af herr Mallmin m. fl. afgifna reservationen, som går ut derpå, att
V6 af riksbankens vinst må för banken bibehållas. Att rösta för
utskottets förslag är enligt min mening precis detsamma som att
rösta för att 1/10 af vinsten bibehålies åt banken. Då vi veta, att
Första Kammaren antagit Kongl. Maj:ts förslag med, som jag tror,
alla röster utom 2, måste Andra Kammaren vara alldeles enig, om
den skall hafva någon utsigt att få igenom ett annat förslag. Men
detta kan ej vara att hoppas om det stora belopp, utskottet föreslagit.
Således, vill man nu öka riksbankens fonder i någon väsentligare
mån genom de goda tillgångar, som för närvarande finnas,
då må man taga förslaget om ‘/5, som tyckes hafva någon utsigt
att kunna segra i en gemensam votering.

Jag yrkar således, herr talman, bifall till den af herr Mallmin
och mig m. fl. afgifna reservationen.

Herr Elowson: Under en följd af år hafva olika åsigter sökt

göra sig gällande angående den andel af bankovinsten, som skulle
användas för statsverkets behof. Åsigterua hafva i detta afseende
svängt mellan de yttersta gränserna. Riksdagen har beslutat, att
för banken skulle behållas hela bankovinsten, och Riksdagen har
beslutat att öfverlemna hela bankovinsten till statsverket. Emellan
dessa yttersta gränser har man beslutat ena gången en större, andra
gången eu mindre del.

Det var eu tid det höll på att göra sig gällande en praktisk
åsigt, att man borde dela riksbankens vinst ungefär i två lika delar
och låta riksbanken behålla den ena delen, under det statsverket
skulle få öfvertaga den andra. Denna åsigt var enligt min mening
framsprungen ur ett praktiskt förstånd, och det var många skäl, som
talade derför. Det såg ut, som om denna åsigt skulle till och med
blifva fastslagen som en tradition här i Riksdagen, men sedan inträdde
andra förhållanden.

Vid 1895 års riksdag framstälde bankoutskottet en alldeles ny
åsigt. Det föreslog nemligen, att åt riksbanken skulle reserveras eu
tiondedel af vinsten och att de öfriga nio tiondedelarne skulle öfverlemnas
åt statsverket. Hvad var nu grunden till denna nya åsigt?
Jo, bankoutskottet framhöll hufvudsakligen bankens industriella verksamhet.
Banken liknades vid ett industrielt företag, hvars egare
var statsverket. Utaf andra industriella företag tager egaren i allmänhet
största delen af vinsten och reserverar ett mindre belopp
för affärens stärkande. För min del har jag aldrig biträdt denna

Torsdagen den 8 April, e. m.

7 N:o 27.

åsi«t om riksbanken såsom ett affärsföretag och gör det icke heller Om använda^
nu° Jag kan icke finna, att riksbankens hufvudsakliga uppgift är *
att vara en industriel inrättning eller att den har till hufvuduppgift lsg(r
att skapa inkomster för statsverket. Riksbanken har en ännu högre (Forts.)
uppgift, och denna måste man i främsta rummet tillgodose.

°Nu har 1897 års bankoutskott framstält en annan ny åsigt,
som närmar sig i praktiskt hänseende den förut gällande, som afsåg
att dela vinsten ungefär midt i tu. Men den åsigt, som bankoutskottet
nu har framlagt, har dessutom en mycket stor förtjenst
deri, att den hvilar på eu fast, teoretisk princip. Utskottet vill nemligen,
att en viss procent utaf bankens fonder skall under form af
ränta öfvergå till statsverket. Uti andra länders centralbanker och
riksbanker har man upphöjt det till en princip att icke blanda i hop
bankens affärer och statskassans. Man vill hålla noga på det, att
banken skall sköta sina egna affärer, men nästan öfverallt skall
samtidigt statsverket få någon del af dess vinst, men det skall icke
fä den hufvudsakliga vinsten. Nu har bankoutskottet här beräknat
riksbankens fonder till i rundt tal 60 millioner kronor, och det
föreslår, att utaf dessja skola tre procent, betraktade såsom ränta,
öfverlemnas till statsverket, d. v. s. 1,800,000 kronor. ^Mig synes
det vara en mycket stor fördel, om Riksdagen skulle sia in pa eu
sådan väg, att man beräknar riksbankens fonder och anser, att dessa
fonder böra lemna en viss procentisk afkastning till förmån för statsverket,
och att den öfriga vinsten må behållas åt riksbanken.

Angående detta förslag hafva herrar fullmägtige i riksbanken
blifvit börda, och de hafva gifvit sin mening till känna. De hafva
sa^t, att »från synpunkten af bankens behof af egna kapital möter
icke’ något hinder för bifall till Kongl. Maj:ts proposition». Herrarne
märka mycket väl den restriktion, som ligger i dessa ordalag. För
bankens eget behof kan det visserligen låta sig göra att afstå hela
bankovinsten. Det är nu så, att, om riksbanken får behålla vinsten,
derigenom icke deu betalningsbalans stärkes, som man har till utlandet,
ty den vinst, riksbanken får behålla, kan icke användas direkt
till att betala skulder på utlandet och kan icke heller användas såsom
några tillgångar i utlandet. Men den egentliga betydelsen af
att riksbanken får behålla en större del af sin vinst är den, att
riksbanken derigenom, så att säga, minskar sina skulder. Ty hvad
inträffar, då riksbanken till statsverket utbetalar en del af sin vinst?

Jo, dessa sedlar, som riksbanken släpper ifrån sig, måste den på ett
eller annat sätt lösa till sig. Det är således en tillökning af skulderna,
hvilken riksbanken ikläder sig i och med detsamma som den
till statsverket utbetalar eu del af sin vinst. Ställningen till utlandet
afficieras icke så synnerligen mycket deraf, och derföi kunna herrai
baukofullmägtige med fog säga, att bankens behof af eget kapital
tillåter användandet för statskassans räkning af ett större eller mindre
belopp af riksbankens vinst.

Nu är det här en annan omständighet, som vi också böra taga

N:o 27. 8

Torsdagen den 8 April, e. m.

Om använda,I-!'' betraktande. Vi stå nemligen vid en kritisk tidpunkt i afseende
vinsten för Pa, utvecklingen af riksbankens verksamhet. Det är måhända af
wne. behofvet påkalladt att stärka dess fonder, och denna stärkning af

(Forts.) fonderna kan ske på det sättet, att man minskar riksbankens skul der

genom att lata riksbanken behålla större delen af sin vinst.

Den finansiella ställningen är ju för närvarande mycket god.
Derför kan man såga, att statsverket icke har något synnerligt behof
utaf att få en större andel af bankens vinst. Annorlunda skulle
det ställa sig, om det vore brist i statskassan; då kunde ju banken
fa lof att träda emellan. Men då så icke är förhållandet, utan man
snarare kan säga, att det förefinnes ett öfverflöd i statskassan, och
ao^ ^er en besparing på något öfver fjorton millioner kronor,
sa bör man i främsta rummet tillse bankens eget val. Nu återkommer
jag till hvad jag nyss talade om, att riksbankens verksamhet
in ahända kommer att i den närmaste framtiden utvidgas. Det vore
da synnerligen väl, om man kunde i någon mån öka riksbankens
fonder.

Herrar reservanter hafva af riksdagspolitiska skäl framstäf ett
medlingsförslag. De mena, att om förslaget att öfverlemna 2,500,000
kronor till statsverket skulle bli Andra Kammarens beslut, så skulle
detta ha större utsigt att segra i den gemensamma voteringen.
Skilnaden är här icke mer än 290,000 kronor. Denna summa spelar
icke någon rol för banken, och derför anser jag, att denna riksdagspolitiska
taktik icke bör tillmätas någon större politisk betydelse.

Man bör hufvudsakligen fästa sig vid den fasta teoretiska grund,
som 1897 ars bankoutskott framlagt, och hvilken jag anser värd
ganska mycket. Man fastslar riksbankens fonder till så och så stort
belopp; nian beslutar sig för principen att utaf dessa fonder öfverlemna
såsom ränta till statsverket så och så stor procent. Detta
är enligt mitt förmenande en fullkomligt rigtig åsigt. Det är ett
sakförhållande, såsom bankoutskottets ärade vice ordförande nyss
säde, hvilket man bör taga fasta på. Väl kan det hända, att Andra
Kammaren, om den följer utskottet, kommer att ligga under i den
gemensamma voteringen, men lika väl skulle detsamma ju kunna
hända,^ om det blefve reservanternas förslag, som antoges. Det säges,
att Första Kammaren godkänt Kongl. Maj:ts förslag, och då kan
det ju likväl för oss vara utsigt att segra i den gemensamma voteringen.
Skilnaden emellan Kongl. Maj:ts proposition och utskottsreservanternas
från Andra Kammaren förslag är, såsom jag sade,
mycket liten, och spelar således ingen rol. Men hvad som är af
vigt är, att man fasthåller vid det af innevarande års bankoutskott
uppstäda programmet, och jag anhåller på grund häraf att få förena
mig i det yrkande, hvartill utskottet genom en något egendomlig
omröstning har kommit. Utskottets herr vice ordförande pointerade^
att utskottets hemställan betecknar ett sakförhållande, och detta
spelar enligt mitt förmenande en mycket stor rol.

Torsdagen den 8 April, e. m.

9 fi:o 27.

Jarr anhåller, mine herrar, om bifall till utskottets hemställan Om användas
. . o . . * de af banko i

första punkten.

Med herr Elowson förenade sig herr Anderson i Hasselbol.

vinsten för
1896.
fForts.l

Herr Höglund: Herr grefve och talman, mine herrar! Den

föregående talaren framhöll såsom en af hufvudpunkterna i sitt yttrande,
att på de flesta ställen i utlandet den princip vore fastslagen
i lagstiftningarne rörande de der förekommande centralbankerna, att
en viss del af bankovinsten årligen skulle gå till statskassan och
resten reserveras till banken sjelf för dess egna ändamål. Jag ber
dock att få fästa uppmärksamheten på, att det råder en ganska
stor skilnad mellan dessa utländska centralbanker och vår riksbank.
De förra äro nemligen samt och synnerligen aktiebanker. Den andel
af hankovinsten, som från dem skall lemnas till statskassan, har
sålunda i viss grad karakteren af eu skatt, som dessa banker skola
för sitt bankmonopol betala till staten. Resten af vinsten, som de
få behålla sjelfva, få de efter aktieegarnes beslut och efter derom
gällande lagar och författninger använda dels till stärkande af bankernas
egna fonder, dels till utdelning åt aktieegarne.

Här i landet åter representerar i afseende på vår riksbank staten
såväl aktieegarne som ock sig sjelf. Staten har här sjelf rätt
till hela bankovinsten, densamma tillhör oafkortad staten, och derför
kan man icke göra någon sådan jemförelse, som den föregående talaren
gjorde. Här har staten rätt att, allt efter omständigheterna,
besluta, att en större eller mindre del af bankovinsten skall öfverlemnas’
till statsverket för att användas till dess behof. Någon dylik
rätt ega icke de utländska staterna öfver sina centralbanker. Jag
tror således, att den grund, på hvilken talaren byggde sin bevisföring,
icke kan ega bestånd.

För öfrigt vill jag anmärka, att jag anser både statsverkets och
riksbankens egen ställning vara sådan, att det i och för sig torde
vara temligen likgiltigt, hvilket beslut i detta afseende fattas. Riksbanken
har, såsom bankofullmägtige sjelfva yttrat, tillräckliga fonder
för sin verksamhet, och den skulle alltför väl kunna, om det
gälda, afstå kanske till och med hela bankovinsten till statskassan.
Statskassan har ju nu öfverflöd på medel, den behöfver icke några
pengar. Det är således i detta fall temligen likgiltigt, enligt mitt
förmenande, hvilket af de föreslagna beloppen som öfverlemnas till
statskassan, och hvilket som reserveras för riksbankens eget behof.

Herr Holmgren i Hillebola: Herr talman! Da, såsom synes

af utskottets betänkande rörande fördelningen utaf bankovinsten,
Riksdagen under de sist förflutna tio åren fatt, de begge sista
åren omkring 10 procent och de begge närmast förutgående just
ingenting, anser jag den fördelning, som utskottet nu föreslagit,° vara
ganska lämplig, i synnerhet som statsverket, såsom redan framhållits,

Nso 27. 10

Torsdagen den 8 April, e. m.

Omanvändan- för närvarande icke har något särdeles behof af ett större belopp
^vinateiTför bankovinsten.

mn*i896. Reservanterna hafva såsom skäl för sitt förslag framhållit, att,

(Forts.) om Andra Kammaren beslöte i enlighet med utskottets förslag, detta
skulle hafva mindre utsigt att vinna någon framgång vid den gemensamma
voteringen. För min del tror jag detta icke vara°af
någon större betydelse, sy de som ha för vana, om jag så må säga,
att åt riksbanken votera de mindre beloppen, de göra det nog i alla
händelser; jag tror icke, att de fästa sig vid, om det är 10 eller
20 procent, som riksbanken får behålla, utan de taga nog i alla
fall det lägsta beloppet. Jag tror således, som sagdt, att detta icke
har någon betydelse.

Nu har en talare från Karlstad framhållit, att bankoutskottet
och Riksdagen vexlat i åsigter rörande användningen af bankovinsten,
och detta kan ju icke förnekas; man ser det också af den tablå,
som är framlagd af utskottet. Han sade också, att 1895 års bankoutskott
uttalat den principen, att 10 procent af riksbankens vinst
skulle bibehållas åt riksbanken och att det öfriga skulle afstås till
statsverket. Ja, den principen slog man in på, jag tror mig kunna
säga det, hufvudsakligen derför att man fruktade, att man eljest
icke skulle få något qvar åt riksbanken, detta enligt den erfarenhet,
man hade från föregående år. Derför måste man söka fastslå denna
princip för att få bibehålla hvad man kunde.

Rörande hvad som yttrats om behofvet för riksbankens räkning
af större andel i vinsten, så må jag erkänna, att detta behof icke
kan vara så synnerligen stort; men nog håller jag före, att bankofullmägtige
skola vara i stånd att fruktbargöra dessa medel. Härtill
kommer, såsom också herr vice ordföranden i baukoutskottet framhållit,
att vi redan i ar hafva att vänta oss inköp af tomter och
uppförande af lokaler för riksbanksafdelningskontor på icke mindre
än fem ställen, och under närmaste framtiden blir det nog än flera.
Detta är ett ytterligare skäl för att eu större del af bankovinsten
må bibehållas för bankens räkning.

Jag får derför, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag ber att få säga några

ord i frågan.

Mig förefaller det, som om de skäl, som åberopats af herr
Mallmin och öfriga reservanter från denna kammare, skulle vara
ganska starka. Jag tror verkligen, att om man antager utskottets
förslag, så kommer man att förlora i den gemensamma voteringen,
och det skulle ju blifva en mycket mindre del, som banken då komme
att erhålla. i inge banken de 600,000 kronor, som ifrågasättas i
denna reservation, så vore det ett temligen afsevärdt belopp. Herrarne
veta ju, hvilken uppfattning Riksdagen haft under de senare
åren, nemligen att det till banken bör lemnas omkring 10 procent
af vinsten. Vi böra derför icke, tyckes det mig, taga till för mycket

11 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

och derigenom riskera alltsammans, utan vi fa moderera vara an- Om användan
språk och hålla oss till det mesta möjliga. Derigenom tror jag, att
vi verkligen skola kunna vinna bifall till detta yrkande, och dermed 189G_

vore ju ändå något vunnet. (Forts )

Jag är fullt öfvertygad, att om denna kammare tager utskottets
hemställan, så komma vi att förlora i den gemensamma voteringen;
då kommer Första Kammarens beslut, det vill säga Kongl. Maj:ts
förslag, att segra der, och jag tycker verkligen, att det vore bra
knappt för banken. Jag skulle derför vilja uttala som min uppfattning,
att det af klokhetsskäl vore lämpligt att taga den^ af herrar
Mallmin m. fl. föreslagna summan, ty dermed vore ändå något
vunnet. Det vore bättre än att få så godt som ingenting. Herrarne
hafva hört, huru voteringen utfallit i Första Fammaren, der 79 röstat
för Kongl. Maj:ts förslag och endast 2 för den andra meningen, och
herrarne kunna då se, hurudant läget är. Om vi få en gemensam
votering och hafva fått dessa jernvägsanslag upp på budgeten, så är
det klart, att det blir stor benägenhet att låta hela bankovinsten
cå till statskassan. Men för att undvika ett sadant förhållande synes
det mig vara klokt att söka få det mesta möjliga för riksbankens
räkning, och derför anser jag, att kammaren bör af klokhetsskäl
bifalla°den af herrar Mallmin m. fl. afgifna reservation.

Jag yrkar bifall till denna reservation.

Herr Elowson: Mot hvarandra stå två hufvudsynpunkter. Den
ena vill åt riksbanken reservera 10 % utaf vinsten, d. v. s. åt statsverket
öfverlemna 90 %. Den andra åsigten går ut derifrån, att
utaf bankens reda tillgångar, utaf dess fonder eu viss procent skulle
såsom ränta öfverlemnas till statsverket. Detta är, efter h\ad mig
synes, två principer, som båda kunna hafva sin betydelse hvar för
sig. Det medlingsförslag deremot, åt hvilket herr vice talmannen
gifvit sitt förord, finner jag icke hafva någon principal karakter alls.

Det uppgifves heller icke hafva någon sådan, utan det säges \aia
framstäldt af klokhetsskäl.

Jemför jag detta förslag med utskottets, som innehåller, att af
riksbankens fonderade tillgångar 3 % skulle lernnas till statsverket,
så skulle enligt reservanternas i denna kammare förslag utaf samma
fonder till statsverket lemnas 4 7, %, hvilket ju är eu mycket
ojemn siffra.

Nu har en talare på stockholmsbänken sagt, att det kunde vara
ungefär likgiltigt, hvar penningarne stanna, om det blir hos banken
eller hos statsverket, ty det finnes god tillgäng på penningar på båda
ställena. Men om så är förhållandet, synes det mig vara så mycket
större skäl att hålla på sjelfva principen. Det är af mycket stor
vigt, att Andra Kammaren fastslår den princip, som af 1897 ars
bankoutskott blifvit föreslagen. Huruvida den segrar eller icke segrar
i gemensam votering, derom tillåter jag mig icke uttala någon profetia.
Jag tror likväl, att resultatet blir detsamma i den gemensamma

N:o 27. 12

Torsdagen den 8 April, e. m.

Om användan- voteringen, vare sig Andra kammaren besluter sig för utskottets förliZteTfSr
sla? eller för refrvanternas. Har reservanternas förslag att till statsråd.
verket anvisa 2,500,000 kronor någon utsigt till framgång, så finnes
(Ports.) stor utsigt för utskottets förslag, som afser att till statsverket

lemna 1,800,000 kronor.

Men jag återkommer till hvad talaren på stockholmsbänken
yttrade, att penningarne icke för nävarande spela någon såstorrol;
och det är ju icke heller något betydligare belopp, hvarom här är
fråga, och då synes det mig, att, när det här är två principer, som
söka gorå sig gällande, det är synnerligen lämpligt att ställa dessa
principer mot hvarandra och lata dem blifva bestämmande för Riksdagens
beslut. Det kan ju hända, att det blir den åsigten, som segrar,
att man bör betrakta banken som ett industrielt etablissement och
låta vinsten nära nog i dess helhet gå till principalen, d. v. s. till
statsverket, men jag tror dock, att i framtiden den åsigt skall segra,
som bär är fastslagen, nemligen att man till statsverket bör under form
af ränta öfverlemna en viss procent af bankens reda tillgångar, ty
denna princip har ett sa stort företräde, att den måste slå sig igenom,
om icke vid 1897 års riksdag, så dock senare.

Jag ber derför pa dessa skäl att än en eu gång få anhålla, att
kammaren ville bifalla utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Petersson i Boestad, Andersson
i Lys vik och Olsson i Kyrkebol.

Herr Lundell: Här har talats om principer, men jag undrar,
om det icke kan anses som en lika god princip att taga en viss bråkdel
af vinsten som att gifva statsverket en viss procent af bankens
fonder. Nu har det varit en princip att taga 710 af vinsten för
oankens egen räkning. Den procenten är nog bra låg. Men om
man i stället tager till princip att låta banken behålla V5, så kan
jag icke finna annat, än att detta är eu lika god princip. Förra
året voro bankofullmägtige mycket tveksamma, om det skulle vara
tillräckligt för bankens behof att taga endast ‘/10. I sitt första yttrande
sade de, att, om det icke inrättades mera än ett afdelningskontor
om året, detta belopp skulle räcka, annars icke. Men i ett
senare yttrande förklarade de, att äfven om det komme att inrättas två
nya afdelningskontor om året, så skulle banken kunna reda sig med
/1 o vinsten, men det tycktes enligt deras åsigt vara ett minimum.

A id debatten i Första Kammaren framhöll likväl fullmägtiges vice
ordförande, herr Törnebladh, alldeles tydligt, att denna fordran på
/io a| vinsten var gjord ur synpunkten af bankens säkerhet; bankofullmägtige
hade icke icke ansett sig böra betrakta frågan ur någon
annan synpunkt. För min del tror jag bestämdt, att riksbanken är
fullkomligt sauverad med de fonder, som den har, men huru det
skulle ga med affärslifvet i kritiska tider, om icke fonderna i afsevärd
mån ökas, lemnar jag derhän.

13 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

Sveriges riksbank har en mycket liten metallisk kassa i jern- Om använda*.-förelse med andra centralbanker. Detta gör utan tvifvel, att den bör devi^fste^n^r
vara behörigen försedd med obligationer, som äro lätt realiserbara isga.
och som alltså vid kritiska tider lätt kunna förvandlas till metallisk (Forts.)
valuta. Tager man då den principen att låta banken behålla l/5 af
sin vinst åtminstone under tider, då många nya afdelningskontor
behöfva inrättas, så tror jag icke, att det är för mycket. Jag skulle
nog kunna vara med om att under goda tider lata banken fa behålla
*/ ja, till och med ännu mer af sin vinst, men ett sådant yrkande
skulle — det lära vi nog få se — ej hafva någon utsigt att gå
igenom i gemensam votering.

Jag får derför fortfarande yrka bifall till andra-kammare-reservanternas
hemställan.

Herr Eklundh från Lund: Med anledning af den ärade representantens
från Karlstad yttrande, att det icke läge någon princip till
grund för andra-kammare-reservanternas hemställan, ber jag få säga, att
det är enahanda princip, som ligger till grund för den som för utskottets
förslag. Skilnaden är endast den, att medan utskottet föreslår, att
statsverket skall erhålla 3 % på bankens fonder, så föreslås i reservationen
öfverlemnande till statsverket af en rund summa, motsvarande
ungefär 4 % af fonderna. Detta är hela skilnaden, och jag
kan icke se, att detta är någon så stor olikhet. Beloppet är, som
sagdt, under närvarande förhållanden temligen likgiltigt.

Jag skall äfven be att få säga några ord med anledning af ett
uttalande af samme talare, då han yttrade, att det, förment sedt,
var märkvärdigt, att utskottet kommit till det beslut, utlåtandet
angifver. Jag medgifver verkligen, att det kan se besynnerligt ut,
då samtliga utskottsledamöter från Första Kammaren, på ett undantag
när, omfattat eu reservation, och 4 af Andra Kammarens ledamöter
inom utskottet omfattat eu annan, men det förhåller sig dermed
helt enkelt så, att den af mig och tre af mina kamrater från Andra
Kammaren omfattade meningen vid voteringen om kontraproposition
i hufvud voteringen icke vann afseende, och vi hade da att välja
mellan Kongl. Maj:ts förslag och det förslag, som nu blifvit utskottets,
och dervid stodo Andra Kammarens utskottsledamöter som en
man för beviljandet af det högre beloppet till riksbanken. Vi fingo
sålunda icke fram det af oss omfattade förslaget i hufvudvoteringen,
men ansågo oss likväl böra i eu reservation gifva kammaren del af
hvad vi i utskottet yrkat.

Jag hemställer fortfarande om bifall till den af oss vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Elowson: Jag anser mig böra med ett par ord berigtiga
det referat, som den siste talaren gjort af ett mitt yttrande. Jag
nämnde, att bankoutskottet beslutat sig för den principen, att ett
visst procental — nemligen 3 procent — af bankens fonder borde

Jf:o 27. 14

Torsdagen den 8 April, e. m.

Om användan- till statsverket öfverlemnas under form af ränta, och jag sade ut,
le af han}l''r lyckligen, att om man tillämpade samma princip med afseende på
VinSi896 °r reservanterna föreslagna beloppet, skulle räntan i stället be rört,

,) räknas efter 4 ’/6 procent. Det är således mycket riktigt anmärkt,
att de hafva samma princip; det är blott denna ojemna siffra 4 1/e
procent, som icke tilltalar mig.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag å nämnda hemställan och bifall i stället till den af
herr Mallmin m. fl. vid punkten fogade reservation; och fann herr
talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
propositionen. Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bankoutskottet hemstält i första punkten
af förevarande utlåtande n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den af herr Mallmin m. fl. vid denna punkt afgifna, utskottets
betänkande vidfogade reservation.

Omröstningen utföll med 106 ja mot 48 nej; i följd hvaraf
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Pmiken 2.

Bifölls jemväl.

§ 2.

Ang. förbud o Härefter föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utmot
införsel låtande n:o 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
och försäljning Maj:t med begäran om utredning, huruvida ej föreskrift borde medmom
riket af (]eias derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår,
stickor. eJ 111 ä till riket införas eller der utbjudas till salu.

Med tillstyrkande af ifrågavarande, inom Andra Kammaren af
herr C. Wallis m. fl. afgifna motion, n:o 168, hemstälde utskottet
i föreliggande utlåtande, att Andra Kammmaren för sin del måtte
besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det
täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida ej föreskrift må
böra meddelas derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig (hvit
eller gul) fosfor ingår, icke få till riket införas och der utbjudas
eller hållas till salu, samt, derest dylik föreskrift pröfvas erforderlig,
för Riksdagen framlägga förslag till lag i ämnet.

Torsdagen den 8 April, e. m.

15 N:o 27.

Efter uppläsande häraf anförde: Ang. förbud

rJ- mot införsel

o ochfövscLljniiift

Herr Oden era nts: Jag har begärt ordet för att yrka afslag å inom rifet aj
utskottets nu föreliggande hemställan; och jag gör det först och fosfortändfrämst
på den grund, att det förbud, som utskottet föreslår, skulle stickor.
på ett synnerligen känbart sätt drabba en löftesrik och gagnande (Forts. )
industri inom vårt land, som sysselsätter flere tusen arbetare och
gifver dem arbete och bröd.

Det är visserligen sant, att motionärerna i år icke yrkat pa
förbud för tillverkning af fosfortändstickor, utan blott hemstält om
förbud mot försäljning af sådana inom landet; men om man besinnar,
att af den tillverkning, som för närvarande eger rum, raer
än en fjerdedel afsättes inom landet, så kan man lätt förstå, livilket
afbräck denna industri skulle lida, om den inhemska marknaden
skulle stängas för densamma. Man kan icke heller ifrågasätta, att
fabrikerna skulle kunna såsom ersättning härför i motsvarande man
öka afsättningen på utlandet; ty utomlands finnas ju redan och uppstå
allt flera fabriker för samma varas tillverkande; och den naturliga följden
af ett sådant förbud som det ifrågasatta skulle, synes det mig, blifva
eu mycket förklarlig och berättigad misstro mot den svenska varan,
en misstro, som kanske skulle föranleda dertill, att äfven den utländska
marknaden spärrades för de svenska fosfortändstickorna. Den nu
föreslagna åtgärden skulle sålunda faktiskt kunna leda till ett förbud
mot all tillverkning af fosfor tändstickor.

Men äfven om jag ser frågan icke uteslutande från fabrikanternas
sida, utan äfven från den köpande allmänhetens, så synas mig
goda skäl förligga för afslag. Som herr talmannen nogsamt känner,
finnes det en del af vårt lands befolkning, för hvilken fosfortändstickorna
äro en nödvändighetsvara —jag syftar på grufarbetarne
och kustens fiskeriidkande befolkning. Äfven för den stora obemedlade
allmänheten skulle det blifva ganska känbart, om den icke
finge köpa denna billiga vara, vid hvilken den är van, utan i stället
måste skaffa sig de i någon mån dyrare säkerhetständstickorna.

Då så stora olägenheter skulle beredas genom ett sådant förbud,
som utskottet föreslagit, så frågar man naturligtvis, hvilka skäl man
kan åberopa derför. Det har förr talats om faran för tillverkarne
och äfven om faran för eldsolyckor. Detta har man nu öfvergifva,
men man håller så mycket mera på faran af fosforns användande vid
fosterfördrifning, och det är ju en tänkvärd sak, jag medgifver det.

Men jag ber i detta sammanhang med några ord få påminna om
hvad som yttrades af läkarecorpsens främste målsman i vårt land,
chefen för medicinalstyrelsen, vid ärendets behandling i Första Kammaren
förra året, då der förekom ett förslag liknande det nu föreliggande.
Han röstade för förslaget, det är sant, men lian sade dock,
att lian fann mycket stor svaghet vidlåda argumentationen mot fosfortändstickorna,
och han erinrade om att, om man borttager detta
medel för det brottsliga syftet, det återstår en mängd andra, som

N:o 27. 16

Torsdagen den 8 April, e. m.

Ar>9: förbud ock kunna anlitas. Man borde derför, sade ban, upplysa om att
Itnomriket™/ C^Gn’ som begagnar detta medel, löper fara att undergå en långsam
™osfortänd- 0°b plågsam död. För öfrigt påpekade han, att fosforn förekomme
stickor. äfven i andra sammansättningar, som lätt kunde erhållas. Efter
(Forts.) sådana uttalanden från denna auktoritet synes det mig, som om man
borde ställa sig mycket tveksam mot vidtagande af en så radikal
åtgärd, som nu är ifrågasatt.

Jag vill ock tillägga, att det synes mig motbjudande och inkonseqvent,
att, då man anser fosfortändstickorna så farliga, att man
vill förbjuda deras användning i vårt eget land, man likväl tillåter tillverkning
och export af sådana tändstickor. Derigenom kommer man
ju att utsätta utländingarne för de faror, för hvilka man vill skydda
sitt eget land.

På dessa skäl, herr grefve och talman, ber jag att få yrka afsteg
å det föreliggande betänkandet.

Herr Wallis: Då jag fick se utskottets betänkande i denna
fråga, så hängaf jag mig ett ögonblick åt den angenäma förhoppningen,
att detsamma måhända denna gång skulle kunna afgöras
här i kammaren utan någon föregående debatt, detta icke derför,
att jag derigenom skulle undslippa en qvantitet besvär, utan derför,
att det utan tvifvel skulle vara ett det allra bästa tänkbara stöd
för denna frågas lyckliga lösning, som derigenom skulle vinnas.

Det kan icke vara något tvifvel om, som frågan hittills behandlats,
att om det skall lyckas oss att lösa frågan, såsom vi läkare
anse det lyckligast att den löses, så måste det ske genom ett kraftigt
uttalande från Andra Kammaren. Jag vill påminna eder, mine
herrar, att en af de två talare i Första Kammaren, som förra året
yttrade sig emot denna fråga, i sjelfva verket var mycket tveksam,
men hvad som väsentligen afgjorde hans röst var, att medkammaren
ännu så osäkert och så föga bestämdt hade i frågan uttalat sin
opinion. Som herrarne minnas, blef denna opinion resultatet af eu
omröstning, i hvilken 86 ja stodo mot 74 nej. Hade det nu kunnat
ske så, att frågan denna gång afgjorts så att säga enhälligt och
utan invändningar, så skulle vi utan tvifvel vid frågans kommande
behandling i Första Kammaren, på hvilken jag fortfarande hoppas,
kanske redan nu hafva nått det mål, för hvilket vi sträfva.

Herrarne se, att alla läkare i denna kammare förenat sig om
denna motion, i hvilken upptagits det ena alternativa yrkandet af
motionären vid föregående riksdag, hvilken i detta yrkande, som vi
tro, lyckats träffa den rigtiga lösningen af denna fråga.

Jag skall be att i korthet få erinra om denna frågas historia i
vårt land — vi kunna ju kalla den fosforfrågan. Den har i sjelfva
verket två skeden. Den har under många år sysselsatt motionärer
i begge kamrarne, men till en början hafva dessa motioner icke haft
annat ändamål än att skydda arbetarne i fosfortändsticksindustrieu.
Det är först på senare tiden, som allt mer och mer klart och tyd -

Torsdagen den 8 April, e. m.

17 Nso 27.

ligt det målet framträdt att skydda allmänheten mot dessa tänd- -in#, förbud

stickors faror. ochförsäfnin

Så länge det förra målet var det väsentliga i motionärernas inom riket aj
fordringar, så var det naturligt, att de ovilkorligen måste begära för- fosfor tand''
bud mot fabrikationen af fosfortändstickor, och så länge detta for- stickor.
drades, så var det klart, att utsigterna att vinna målet voro mycket (Forte.)

små. Ty det är alldeles gifvet, att i fall man vill förbjuda en industri,
som sysselsätter tusentals arbetare och som har ett årligt produktionsvärde
af 21/, millioner kr., så måste man komma med ytterst
starka och talande skäl. I forna tider hafva dessa skäl varit
mera talande, än de för närvarande äro, ja, så mycket mera talande,
att man den tiden verkligen med skäl kunde fundera på huruvida
icke ett fabrikationsförbud vore motiveradt, och vi veta, att två af
våra grannländer af sådana skäl vid denna tid, åren 1874 och 1875,
läto förmå sig till ett dylikt fabrikationsförbud, nemligen Finland
och Danmark. Här har det deremot icke lyckats att genomföra ett
sådant förbud, och det har i sjelfva verket icke heller behöfts af det
skäl, att anledningen dertill år efter år har minskats.

Anledningen skulle ju hafva legat deri, att det ytterst giftiga
ämnet fosfor, som vid tillverkningen användes, hos dem, hvilka arbeta
vid dessa fabriker, ofta åstadkommer en ysterst farlig, ofta dödande,
alltid ytterst plågsam sjukdom, den s. k. fosfornekrosen, som
består i en varig benhinneinflammation omkring och i öfver- och
underkäken, ofta med afstötningar af dessa ben, med förluster af
stora delar af dem. Vi hade icke få fall af denna sjukdom för 20
å 30 år sedan från dessa fabriker. De ha emellertid oupphörligen
minskats, och anledningen dertill är oss alla bekant. Vi veta alla,
huru redan 1870 eu kong], förordning utkom, hvilken med ganska
stränga bestämmelser häfdade arbetarnes rättighet att få sina helsoförhållanden
reglerade vid dessa fabriker, huruledes denna förordning,
som till en början icke lemnade de önskade resultaten, till följd af
att dess efterlefnad icke tillräckligt kontrollerades, år efter år blifvit
mera kontrollerad och slutligen nu genom anordnandet af fabriksinspektion
blifvit allt bättre efterlefd, och nu ha till på köpet genom
1896 års bref ytterst skärpta bestämmelser i denna rigtning
blifvit af Kgl. Maj:t gifna. Vi kunna derför säga, att denna del af
fosforfrågan här i Sverige i sjelfva verket blifvit löst på ett sådant
sätt, att vi hädanefter icke från hygienisk synpunkt äro berättigade
att begära något fabrikationsförbud.

Det är denna lyckliga ställning af frågan, som i så hög grad
förenklar den och som gör, att vi, hvilka nu hafva skyldighet —
och vi läkare anse oss hafva det — att urgera statsmagternas ovilkorliga
pligt att försöka stäfja den andra delen af fosforfaran, nemligen
faran för allmänheten, kunna nöja oss med ett förbud mot
försäljning; och i sjelfva verket har derigenom denna fråga, synes
det mig åtminstone, kommit sin lösning mycket nära. Det är i första
rummet motionärens från förra året förtjenst och i andra rum Andra

Kammarens Prof. 18.07. N:o 27. 2

X:o 27. 18

Torsdagen den 8 April, e. m.

Ang. förhud niet det da arbetande utskottets, som genom sin utmärkta utredning
0?h''försäljning frfgan bfagt å bane denna lyckliga lösning af densamma.

inom riket a/^a8 ‘;ror min del, att detta blir den enda metoden, som vi
fosfortänd- ha att kunna möta de faror, som för hvarje år blifva svårare här
stickor. i landet, och som bestå i de ofantligt ökade fallen af fosforför(Forts.
) giftning.

Det rader hår i Sverige ett mycket egendomligt förhållande med
dessa förgiftningar, som jag ber att få påpeka: Sverige står i detta
fall, såvidt jag har mig bekant, fullständigt ensamt i hela verlden.
Och det allra anmärkningsvärdaste är kanske det, att detta egendomliga
förhållande här i Sverige är eu jemförelsevis ganska ny
sak, som vara förfäder icke kände till, ehuru de använde fosfortändstickor
i ofantligt större utsträckning än vi, som ju äfven hafva
säkerhetständstickor. Pa den tiden, då inga säkerhetständstickor
funnos, utan alla menniskor använde fosfortändstickor, voro fosforförgiftningar
sa godt som okända, men nu, då säkerhetständstickorna
i mycket hög grad utträugt dessa fosfortändstickor, nu alltsedan
början af 1870-talet hafva fosforförgiftningarna år efter år ökats, och
denna ökning har visat sig alldeles kontinuerlig. Att så är förhållandet
är pavisadt för aren 1873—1892 i en mycket förtjenstfull
akademisk afhandling af doktor Walter Lindberger, hvilken af utskottet
förra aret citerades. Jag har enskildt hört, att man visserligen
fann det bevisningsmaterial, som der var framlagdt, synnerligen
bevisande för den nämnda 20-års-perioden, men att man undrade,
om icke möjligen efter 1892 förhållandena förändrat sig och
förändrat sig till det bättre, så att det starka skäl, som låg i den
intensiva utvecklingen af denna samhällsfara, derigenom i större eller
mindre grad hade förfallit.

°För att afgöra denna sak, gick jag till sjelfva källurkunden för
en sådan statistik, nemligen redogörelserna för de medikolegala liköppningarna,
som från alla delar af landet insändas till medicinalstyrelsen.
Jag studerade dervid dem, som insändts för 189G, således
de allra senaste, och jag fann till min häpnad och sorg, att fosforförgiftningarna
i stället för att minskas ytterst väsentligt tilltagit
efter de sista aren, från hvilka uppgifter förelågo till bearbetning
af doktor Lindberger. Under de sista år, som han hade bearbetat,
uppgick antalet af dessa obduktioner, i hvilka fosfor blifvit bevisad
hafva varit orsaken till döden, till ungefär 100 om året, år 1896
— som jag undersökte — hade dessa obduktioners antal stigit till
136. Antalet af de fall, i hvilka menniskor ljutit döden på grund
af gifter, var in alles 173, och af dessa hade i 136 fall döden framkallats
af fosfor. Alltså var i omkring 80 % af alla förgiftningsfall,
som kommit till rättsmedicinsk undersökning, döden framkallad
af fosfor. Aldrig förr har en så oerhördt stor procent af fosforförgiftningsfall
förekommit, och om tillväxten skall fortgå på detta
sätt, sa kommer inom kort antalet af dessa obduktioner att uppgå
till många hundra om året.

Torsdagen den 8 April, e. m. 19

Det är klart, att det under sådana förhållanden helt enkelt var
en bjudande samvetspligt för oss läkare att redan i år återkomma
till kammaren med denna motion, och detta så mycket mer, som
Andra Kammaren förra gången för sin del biföll densamma.

Herrarue minnas mycket väl, att det var en ganska liflig och
uttömmande debatt i frågan här i kammaren förra året. Ungefär
samma skäl, som här i kammaren anfördes för och emot motionen,
upprepades sedan i Första Kammaren, och vi ha nu hört en ärad
talare på småiaudsbänken å nyo mot densamma upprepa i sjelfva
verket samma skäl, som vi då hörde.

För min del vill jag helt kort belysa min ställning till frågan.
Jag anser mig hafva visat, att här föreligger en mycket svår samhällsfara,
en ytterst egendomlig och originel fara, hvars historia i
framtiden, när en gång Sveriges kulturhistoria skall skrifvas, kommer
att i detalj beskrifvas. Här föreligger, som sagdt, en ytterst
egendomlig samhällsfara, och jag anser mig redan med de siffror,
jag anfört, hafva bevisat, att, om man kan, man bör göra något
åt saken.

Det förslag, som motionären vid förra riksdagen framlemnade,
innebär, det är sant, en inskränkning i produktionsvilkoren för en
vigtig och stor industri — jag medgifver det. Förra årets utskott
visade emellertid, att af de 21/, millioner kr., hvartill produktionsvärdet
af fosfortändstickorna uppsteg, 2''/t millioner, således 90 %,
var produktionsvärdet för den del af detta fabrikat, som går till
utlandet, och att endast 10 % af fosfortändstickorna försåldes inom
landet. Hvad specielt beträffar den förnämsta af alla de svenska
fabrikerna, nemligen Vulcan på Tidaholm, som mest skulle drabbas
af ett sådant försäljningsförbud, har den endast 8 % af sin omsättning
af fosfortändstickor inom landet. Vid förra årets riksdag var
det i sjelfva verket knappast någon, som, när man hade reda på
dessa siffror, vågade komma fram med det påståendet, att något afgörande
skäl mot förslagets antagande skulle ligga deruti, att en
vigtig industri skulle blifva till sin existens hotad. Det är uppenbart,
att en så ringa afbränning som 8—10 % af den tillverkade
varans afsättning icke kan spela en afgörande rol för dessa stora
fabriker. Jag vill påminna herrarne om, till hvilka oerhörda inkomster,
dessa fabriker äro taxerade. De största af dem äro taxerade
till en inkomst af 4 å 500,000 kr. årligen, och då kan denna
relatift ringa minskning i omsättningen för dem icke vara af synnerligen
stor betydelse. Det är ju för öfrigt utsigter till, att, om
tillverkningsvärdet minskas med 8 å 10 % på grund deraf, att fosfortändstickor
icke få inom landet säljas, dessa fabriker kunna förskaffa
sig en i motsvarande grad ökad marknad i utlandet för dessa
tändstickor. Dessutom äro de flesta af dessa fabriker äfven anordnade
för tillverkning af säkerhetständstickor. och det är ju uppenbart, att
minskad afsättning inom landet af fosfortändstickor skall medföra
eu ökad afsättning af säkerhetständstickor, så att de skola kunna

N?o 27.

Ang. förbud
mot införsel
och för säljning
inom riket af
fosfor tändstickor,

(Forts.)

N:o 27. 20

Torsdagen den 8 April, e. m.

Ang. förbud
mot införsel
ochförsäljning
inom riket af
fosfortåndttickor.

(Forts.)

taga revanche för minskningen i produktionen af fosfortändstickor
genom en ökad fabrikation af säkerhetständstickor.

Förra året var det i sjelfva verket ingen i någondera kammaren,
som på allvar ville på detta sätt häfda producenternas intressen
i förhållande till den åt fosformissbruket lidande allmänhetens intressen.
Deremot var det, jag medger det, åtskilliga, som häfdade
konsumenternas intressen, och man sade då, såsom de, som då voro
med om debatterna vare sig i Första eller Andra Kammaren, torde
minnas, att det här i landet finnes många konsumenter, hvilka skulle
lida men af ett sådant förbud mot försäljning af fosfortändstickor.
Det skulle vara de, som lefde i fuktiga trakter af landet, i skogsbygder,
utefter kusten etc. Det sades redan då mot en sådan uppfattning,
att det genomförda förbudet i Danmark ocli Finland talade
för att icke några väsentliga olägenheter för så situerade konsumenter
i sjelfva verket skulle kunna blifva en följd af förbudet, ty man
har icke från dessa länder hört klagomål öfver det derstädes sedan
mer än 20 år tillbaka genomförda förbudet mot försäljning af fosfortändstickor.
Och det kan icke vara något tvifvel om att ett
sådant resonnernent är ganska bevisande, ty det är obestridligt, att
af alla klimat i norden väl just klimatet i Danmark, specielt den del
deraf, som skjuter upp mellan Kattegat, Skagerack och Nordsjön,
är det fuktigaste klimatet af de här omtalade. Kan fiskarebefolkningen
der vara belåten med säkerhetständstickorna, så är jag öfvertvgad
om, att något väsentligt men för Sveriges kustbefolkning af
att nödgas afstå från fosfortändstickorna icke kan komma i fråga.
Det har för öfrigt af flera talare upplysts, och specielt af den af
den föregående ärade talaren citerade auktoriteten, att det icke torde
vara svårt att genom tekniska förbättringar ordna det så, att tändsatsen
i säkerhetständstickor icke skulle blifva så mottaglig för fukt,
som den nu är, utan att den skulle blifva fullkomligt tillfredsställande
äfven för en kustbefolknings behof. Utskottet i år har visserligen
för sin del behjertat denna invändning, men säger, att den
i förhållande till det ytterst vigtiga önskemål, som utskottet anser
motionärernas hemställan innebära, är af underordnad betydelse.

Det har verkligen också sagts förra året, att man borde tänka
på konsumenternas intresse, derför att de utan tvifvel finge en billigare
vara, om fosfortändstickor fortfarande finge tillverkas; och
äfven i år har detta påstående upprepats af den ärade förste talaren.
Men i förhållande till det ytterst billiga pris, som båda dessa varor
till följd åt den stora konkurrensen och utmärkta fabrikationsmetoder
ega, och som i sjelfva verket ställer dem nära nog i nivå med
hvarandra, torde väl ingen vilja påstå, att den konsumerande allmänhetens
intressen skulle lägga något väsentligt hinder i vägen för
ett förbud i den rigtning, motionärerna hemstält.

Det återstår att yttra någonting om den sista invändningen,
som vi förlidet år mångfaldiga gånger fingo höra, och som i år å nyo
upprepats, nemligen att det vore motbjudande, att exporten af dessa

21 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

giftiga tändstickor skulle få vara tillåten, medan försäljningen mom Anflandet
icke skulle vara tillåten. Det skulle, menar man, värn någonting
nedsättande i detta, och man ansag derför, att man pa denna jnom riket af
grund icke borde bifalla motionärernas hemställan. Det är ju all- fosfortänddeles
sjelfkärt, att uti detta fall alldeles icke något bedrägeri från »ticUr
de svenska producenternas sida förekommer. Det är ju icke under (Forte.)
någon falsk flagg, som man exporterar dessa tändstickor, utan man
säger klart ifrån, att det är fosfortändstickor, som man säljer, och
de, som då köpa varan, veta alldeles precis, hvad de om densamma
skola tänka.

Jag för min del har aldrig kunnat förstå denna ytterliga finkänslighet,
då jag tänker på, huruledes tändstickorna gå till länder,
i hvilka för närvarande alldeles icke samma förhållanden som hos
oss förekomma, hvilka alldeles icke äro hotade af denna ständigt
sig ökande samhällsfara, som hotar oss, och hvilka i sjelfva verket
icke känna till denna fas af den s. k. fosforfrågan, som vi för
närvarande hafva att strida emot. Det är ju dessutom tydligt, att
dessa länder, lika väl som vi för närvarande sträfva att genom lagförbud
få hjelp mot denna fara, skulle hafva förmåga att göra detsamma,
derest faran, jag säger af flera skäl: mot förmodan, hos dem
en gång visade sig. Att, såsom det redan nämndes, då frågan förra
gången”förevar till behandling, i dessa länder en misstro mot varan
skulle uppstå, derest vi förbjöde dess försäljning i vårt land, det är,
så vidt jag kan förstå, alldeles gripet ur luften. För så vidt varan
är precis likadan efter förbudets utfärdande som förut, alltså lika
god och lika prisbillig, är en sådan misstro ur ekonomisk synpunkt
alldeles omotiverad.

Det yttrades verkligen i Första Kammaren af chefen för medicinalstyrelsen,
som för öfrigt uttalade sig till förmån för motionen,
att det måhända skulle kunna finnas ett lindrigare och enklare medel
att stäfja detta öfverhandtagande missbruk än att förbjuda varans
försäljning. Detta skulle då ligga deruti, att man, så att säga, populariserade
våra kunskaper om fosforns égenskaper, att man uti de
allra vidaste kretsar utbredde kunskapen om detta högst egendomliga
gift, som å ena sidan är så ytterst farligt och som å andra sidan
har den verkan, som är det enda skälet till att det begagnas såsom
gift — jag menar dess verkan soin abortivmedel. För mm del får
jag gent emot eu sådan framställning invända, att det i sådant fall
förvånar mig i allra högsta grad, att kongl. medicinalstyrelsen, som
förr än någon annan del af läkarecorpsen har haft reda på dessa
olyckliga förhållanden, icke användt detta ytterst enkla medel. Ty
att popularisera denna kunskap är mycket lätt. Dertill skulle icke
fordras annat än att t. ex. i almanackan underrätta hela den svenska
allmänheten om fosforns verkningar.

Hvarför har icke kongl. medicinalstyrelsen gjort det? Och
hvarför har det icke fallit någon af dem in, som under tiotal af år
haft kunskap om dessa förhållanden — hvarför, säger jag, har det

Nso 27. 22

Torsdagen den 8 April, e. m.

Ang förbud icke fallit någon af dem in att använda en sådan metod? Naturochförsäljning
}l§tvis af det enkla skälet, att ingen vågat det. Detta skulle neminom,
riket af vara att väcka björn, som sofver. Herrarne kunna vara full—

fosfortänd- komligt öfvertygade om, att huru vida omkring än kunskapen om
stickor. detta ämne blifvit spridd under de senaste tjugu åren, då förgiftnin (

orts.) gärna gått land och rike omkring och giftets egenskaper blifvit allt

mer och mer hända, så fiunes det dock hundratusentals qvinnor i
de djupa samhällslagren, som lyckligtvis ännu icke känna till giftets
egendomliga verkningar. Om vi besinna, hurusom de qvinnor, som
äro i denna ställning att vilja använda giftet, hafva ytterligt starka
motiv att tillgripa äfven det allra farligaste ämne, blott det gifver
dem någon chanee att lyckas komma ur sin olyckliga belägenhet,
och om vi vidare betänka, huru ytterst lifsfarligt detta medel är,
kunna vi alltför väl förstå, hurusom just på grund häraf hvarken
kongl. medicinalstyrelsen, andra läkareauktoriteter eller enskilda läkare
i detta land hittills velat använda det nyss berörda medlet att
möta denna samhällsfara. Medlet är ett tveeggadt svärd, och till
äfventyrs skulle en förökning af fosforförgiftningarna vara den enda
följden af dess användande.

Jag har nu talat mer än tillräckligt i denna fråga. Det synes
mig, att redan vid förra riksdagen debatten var så uttömmande, så
att de allra flesta af herrarne borde kunna bilda sig en åsigt om
saken.^ Här föreligger i sjelfva verket det faktum, att vi stå inför
en svår samhällsfara, som är uti ständigt stigande, och vidare det
förhållandet, att vi hafva utsigter att kunna få ett effektivt hjelpmedel
mot denna fara genom en så lindrig åtgärd som det förbud,
hvarom här är fråga. Effektiviteten anser jag härflyta derutaf, att
denna samhällsfara är uti våra grannländer Danmark och Finland
obekant, och detta utan allt tvifvel just till följd af det förbud mot
försäljning af fosfortändstickor, som derstädes varit gällande i mer
än tjugu ar, d. v. s. just under den period, då fosforförgiftningar
i någon större utsträckning hos oss börjat förekomma.

Vi hafva således förhoppning om att kunna få till stånd en effektiv
lagstiftning i detta ämne, hvilken i sjelfva verket icke kan, så
vidt jag förstår, väsentligen influera vare sig på producenternas eller
på konsumenternas berättigade ekonomiska intressen. Under sådana
förhållanden synes det mig vara i hög grad angeläget, att vi åtminstone
försöka göra vårt bästa till ståtande af samhällsfaran. Och
det synes mig just vara Andra Kammarens uppgift att i det fallet
taga första steget och att genom ett kraftigt uttalande hjelpa, helt
visst kan jag lugnt säga, hela den svenska läkarecorpsen, som i första
hand har reda på dessa olyckliga förhållanden. Jag säger, att
jag anser detta framför allt vara Andra Kammarens pligt, ty statistiken
visar, att de stackars unga, nästan alltid ogifta qvinnor, om
hvilka här är tal, just tillhöra de samhällsklasser, som Andra Kammaren
framför allt representerar: de tillhöra folkets breda lager.
Det är här icke fråga om öfverklassqvinnor; äfven sådana kunna

23 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

visserligen komma i denna olyckliga belägenhet, men de hafva icke Ang. förbud
den okunnigheten och det lättsinnet, att de använda ett så olyck- ^försäljning
saligt medel, som fosforn i sjelfva verket är. Det synes mig så- inom riket af
lunda vara en vacker humanitär uppgift för Andra Kammaren att fosfortändicke
blott bibehålla sin förra året häfdade ståndpunkt i denna fråga, stickor.
utan äfven bestämdt accentuera densamma. Jag ber derför, herr (Forts.)
talman, att få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Svanberg, Branting, Aulin och Eklund
i Stockholm.

Vidare yttrades icke. Kammaren biföll utskottets hemställan;
och skulle detta beslut jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen genom
utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 3.

I ordningen förekom dernäst Andra Kammarens första tillfälliga Ang. afskafutskotts
utlåtande n:o 14, i anledning af väckt motion om skrifvelse/^*
till Kongl. Maj:t angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen, domkapitlen.

Med föranledande af berörda, inom Andra Kammaren af herrar
S. J. Kardell och J. Persson i Arboga afgifna motion, n:o 65,
hemstälde utskottet:

att Andra Kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t låta
verkställa utredning, om och under hvilka förutsättningar de nu
stadgade underv ''sningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken må kunna afskaffas eller åtminstone i väsentlig man inskränkas,
samt att Kongl. Maj:t för Riksdagen måtte framlägga det
förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Darin: Herr talman mine herrar! Då den föreliggande

frågan är af stor vigt ej mindre för läroverken än för dessas lärare,
vilf jag låta mig angeläget vara att anhålla om en välvillig behandling
af densamma. Jag har så mycket större skäl att göra
denna anhållan, som, då man ser den anspråkslösa form, under
hvilken frågan framträdt i den på mindre än en qvart-sida innehållna
motionen, man skulle kunna tro, att frågan vore en af de små.

Denna fråga har, som jag tror, dels en negativ sida, för så vidt
som det gäller att afskaffa de undervisningsprof, som nu kräfvas för
kompetens till läraretjenst vid statens allmänna läroverk, dels också
en positiv sida, för så vidt det kan blifva fråga om att tänka på
anordningar, som blifva en följd af de nu stadgade profvens borttagande.

Ji:o 27. 24

Torsdagen den 8 April, e. m.

/ande afbära , H/ad ^"?us. neSativa sida angår, skall jag snart vara färdig
repro/ inför “ed den’ Undervisningsprofven inför läroverksstyrelserna äro, det
domkapitlen. vagar Jag pasta, i sin nuvarande form redan sedan länge utdömda
(Forts.) a^a intresserade. De äro utdömda af de obefordrade lärarne. Vid
denna sida af saken skall jag emellertid icke uppehålla mig, emedan,
som jag erfarit, kammaren snart får tillfälle att öfvertyga sig derom.
De äro vidare utdömda af de dessa prof bedömande läroverksstyrelserna.
I detta hänseende ber jag att få erinra om de yttranden
som af dessa styrelser afgåfvos åren 1893 och 1894 med afseende å
de anordningar, som Kongl. Maj:t då påtänkte för att ersätta dessa
undervisnmgsprof. Vid detta tillfälle visade det sig, att de allra
flesta af . läroverksstyrelserna alldeles icke köllo på de nuvarande
undervisningsprofven. Dessa prof äro äfven utdömda af regeringen
hvilket visade sig vid nyss sagda tillfälle, år 1894, då regeringen
fann sig föranlåten att till Riksdagen inkomma med förslag, som afsåg
dessa profs afskaffande och ersättande genom eu ny anordning,
hvilken dock icke vann Riksdagens bifall. Dessa prof äro ytterligare
utdömda af Riksdagen sjelf. Ty just år 1894, då Riksdagen
fann sig förhindrad att godkänna det förslag, som Kongl. Maj:t
framlade ° i ärendet, uttalade Riksdagen några ord, om hvilka utskottet
låtit sig angeläget vara att påminna i sitt betänkande, och
som återfinnas på sid. 22. Riksdagen yttrade i sin skrifvelse till
Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med hvad statsutskottet hemstält,
att »olagenheterna vid den nuvarande anordningen af lärareprofven
aro sådana, att man allvarligen bör taga i öfvervägande, huru de
skulle kunna undan rödjas eller åtminstone förminskas».

Jag skall i detta sammanhang påminna om något, som inträffade
under debatten i Första Kammaren vid 1894 års riksdan. En
statschef, som har säte och stämma i statsutskottet och som vid det
ifrågavarande tillfället tog ledningen af diskussionen i Första Kammaren,
yttrade då bland annat: »Jag är verkligen i detta stycke så
radikal, att jag icke skulle mycket tveka om att rösta för ett sådant
förslag», nemligen ett förslag om uudervisningsprofvens borttagande.

Till hvad jag nu har sagt angående denna sida af saken skall
jag, i betraktande af allt, som blifvit sagdt och skrifvet i denna
fråga, och som utan tvifvel kommer att här i afton sägas, icke tillägga
något ytterligare.

o 0m jag sedan öfvergår till frågans positiva sida, d. v. s
fragan om de anordningar, som kunna tänkas böra ifrågakomma,
i fall de nuvarande undervisningsprofven borttagas, så vill jacr, för
att klargöra hvad jag kan komma att yttra, först och främst erinra
derom, att, sedan frågan senast förekom inför Riksdagen, d. v.

ar 1894’ har genom kongl. kungörelsen den 22 mars 1895 för
läroverken utfärdats en detaljerad befordringslag. Om denna befordringslag
kan kammaren med lätthet taga kännedom; den finnes
nemligen anförd i utskottets betänkande på sid. 8 och är helt
kortfattad.

25 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

I § 64 af deri förändrade läroverksstadgan, hvilken finnes på Ang. afskaf sagda

ställe intagen, läser man: . ''''nprofinför

»Vid tillsättning af adjunkts- eller kollegabefattmug gälle i tol- dfmkapitlen_
jande ordning såsom befordringsgrunder: (Forts.)

1) skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning,
ådagalagda vid genomgående af profår, i undervisningsprof och
under föregående lärareverksamhet;

2) lärdomsförtjenster, särskildt i de ämnen, som höra till den
ifrågavarande sysslan;

3) längden af föregående väl vitsordad tjenstgöring^

hvarvid en mindre underlägsenhet enligt en föregående befordringsgrund
må kunna uppvägas af ett större företräde enligt en
senare.

Vid tillsättning af lektorsbefattning skola lärdomsförtjenster,
särskildt om de förefinnas i till sysslan hörande ämnen, såsom befordringsgrund
likställas med undervisningsskickligheten», o. s. v.

Jag vill nu säga, att jag i allo gillar de befordringsgrunder,
som läroverksstadgan här angifver, och jag gillar äfven den ordning,
i hvilken de finnas uppförda, och den inbördes vigt, som tillmätes dem.

Om sålunda undervisningsprofven för läraretjensterna nu borttoges,
skulle ju ett af de medel, som läroverksstadgan här anvisar
för bedömande af lärarnes undervisningsskicklighet, falla bort, och
derigenom skulle tydligen de tvenne återstående medlen, profaret och
vitsord öfver föregående tjenstgöring, få en ökad betydelse. Det
ligger derför mycket nära till hands att tänka sig, att det under
den angifna förutsättningen skulle blifva nödvändigt att se till, om
icke dessa tvenne medel för utrönande af undervisningsskickligheten
behöfva på något sätt förstärkas eller förbättras. Detta var en
tanke, soin statsutskottet redan ar 1894 uttalade, en tanke, som
Riksdagen sedan i sin skrifvelse till Kong!. Maj:t uttryckte. I samma
rigtning gå också, så vidt jag vet, alla de uttalanden, som sedan
dess framträdt rörande denna sak, och i denna rigtning gar också
det föreliggande utskottsbetänkandet.

Hvad då först angår det första utaf dessa medel för undervisningsskicklighetens
bedömande, nemligen profaret, skall jag ej
mycket yttra mig derom, utan vill jag i allt hufvudsakligt ansluta
mig till hvad utskottet derom yttrat på sid. 24 af sitt^ betänkande.

Det synes mig vara alldeles uppenbart, att denna profarsinstitution
är i stånd af en utveckling samt att denna utveckling äfven bör
ifrågakomma, i fall institutionen far den ökade betydelse, som den
måste få, för den händelse att de särskilda undervisningsprofven för
viss tjenst bortfalla. Jag menar, att en reform maste ske dels med
afseende derpå, att bedömandet af profaret redan vid det första tillfället
måste i hvarje fall ske med en, om möjligt, ännu större omsorg,
än nu är förhållandet. Dels måste det också visa sig önskvärdt,
att denna institution utvecklas, för den händelse det skulle finnas
lämpligt, att eu lärareaspirant, såsom utskottet tänkt sig, skulle efter

N:o 27. 26

Toradagen den 8 April, e. m.

Ang. afskaf- någon tids tjenstgöring vid läroverk kunna få tillfälle att till profårsinstitutionen
återvända för att der förbättra ett redan förut erhållet
domkapitlen. v„itsord eller vinna vitsord i något ämne, hvari han förut ej egde
(Forts.) sådant vitsord.

Men om nu profårsbetyget skulle få en ökad betydelse efter det
särskilda undervisningsprofvets borttagande, så torde detta komma
att gälla i ännu väsentligare mån beträffande tjenstgöring sbetyg en.
Jag skall derför tillåta mig att yttra några ord äfven om dessa.

Det är ju alldeles tydligt, då man tager i betraktande den långa
tid, som för närvarande åtminstone åtgår, innan sökande till statens
läraretjenster kunna vinna befordran — jag vill i förbigående erinra
om, att enligt de senaste statistiska uppgifterna medelåldern för en
till adjunkt befordrad lärare var 38 år — det är alldeles tydligt,
säger jag, att dessa lärare haft eu ganska lång tjenstgöringstid, innan
de nått detta anspråkslösa mål, och att de sålunda derunder
kunnat så grundligt skärskådas, att öfver dem böra kunna afgifvas
tjenstgöringsbetyg, som utgöra alldeles tillräcklig ledning för bedömande
af hvad de duga till.

Men får nu tjenstgöringsbetyget en så stor betydelse, som jag
vågat förmena, att det skulle få, i fall de särskilda undervisningsprofven
bortfalla, tror jag, att det vore önskvärdt, att förändrade
bestämmelser komme till stånd rörande dels dessa tjenstgöringsbetygs
meddelande, dels också rörande deras innehåll.

Hvad da först angar sättet för deras meddelande, vågar jag
ifrågasätta, huruvida det i hvarje fall skulle befinnas vara lämpligt,
att detta meddelande skedde genom läroverkens rektorer. För närvarande
finnes, så vidt jag vet, ej någon bestämd föreskrift om hvem
som för eu lärare vid statens läroverk i allmänhet skall utfärda
tjenstgöringsbetyg. Jag vet visserligen, att det finnes en föreskrift
om att af rektor utfärdadt tjenstgöringsbetyg skall bifogas ansökan
om uppflyttning i högre lönegrad, men i andra fall finnes ingen
uttrycklig bestämmelse härom.

Det heter visserligen i § 102 af läroverksstadgan, att rektor
ahffge att saf den lärare, som det åstundan, utfärda tjenstgöringsbetyg,
men ingenstädes föreskrifves det, att det just skall vara hos
rektor, som tjenstgöringsbetyg skall begäras. Jag vet också af erfarenhet,
och af en ganska omedelbar erfarenhet, att många lärare
icke vända sig till rektor i sådant hänseende, utan till stiftschefen
eller eforalstyrelsen.

Jag vagar äfven tro, att, med den större betydelse, tjenstgöringsbetygen
under angifua förhållanden skulle få, det vore lämpligast,
att eforalstyrelsen utfärdade desamma. Men tydligtvis behöfde eforalstyrelsen
i så fall någon ledning för dessa betygs utfärdande, och
den måste naturligtvis derför frånvända sig till läroverkens rektorer.
Jag vagar dock ga så långt, att jag säger, att det väl vore önskvärdt,
^att desse ej alltid blefve de ensamt afgörande. Jag tror, att
det både för dem sjelfva och för de lärare, som skola bedömas,

27 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

många gånger skulle vara nyttigt, i fall rektorerna både en bestämd Ang. afåka;
anvisning att utfärda betyg eller, rättare sagdt, afgifva yttrande^"/ ^
efter samråd med några andra personer. Jag har tänkt mig, att jomkapitlen.
detta skulle kunna ske på så sätt, att eforus inhemtade rektors ytt- (Forts.)
rande, hvilket denne skulle afgifva efter samråd med^ vederbörande
»hufvudlärare» (§ 120 läroverksstadgan) i de fall, da detta kunde

ske — af lätt begripliga skäl kan det ju icke alltid låta sig göra.

Till stöd för min mening i detta afseende vågar jag åberopa
en stiftscbefs yttrande för kort tid sedan vid en diskussion öfver
föreliggande ämne här i bufvudstaden — ja, det var ej samma statschef,
som jag nyss bäntydde på, utan en annan. Han uttalade just
den meningen, att, om undervisningsprofven bortfölle, hvilket han
för sin del icke hade någonting emot, tjenstgöringsbetygen skulle få
en ökad betydelse; och i sammanhang dermed förklarade han det
vara lämpligt, att de meddelades pa ett annat sätt, än som nu är
fallet, och just ungefärligen på det sätt, jag här omnämnt.

Hvad vidare angår tjenstgöringsbetygens innehåll, vill jag saga,
att jag med afseende å de synpunkter, ur livilka dessa betyg böra
afgifvas, i allo delar den uppfattning, som ligger till grund för nu
gällande föreskrifter i § 102 läroverksstadgan. Men jag tror likväl,
att det skulle vara mycket nyttigt, att ett tillägg härvidlag gjordes
i det syfte, att omdömet formulerades i alldeles bestämda termer.

Jag kan ej förstå, att det skulle vara svårare att göra detta härvidlag
än vid profårets bedömande. Med afseende på profårskursen
är det nemligen uttryckligen föreskrifvet, att vissa bestämda betygstermer
skola användas, och jag tror, att tjenstgöringsbetyget skulle
vinna betydligt på en liknande föreskrift. Jag har anledning att
tro detta, på grund deraf, att jag många gånger hört myndigheter,
som skola utnämna lärare och taga hänsyn till afgifna tjenstgöringsbetyg,
förklara: »vi förstå ej alls, hvad dessa betyg innebära». På
samma sätt har jag många gånger hört bedömda lärare säga: »jag
kan ej förstå detta; jag trodde mig hafva fatt ett vackert tjenstgöringsbetyg,
men då jag kommer och presenterar det pa visst hall,
får jag höra att det är sämre än intet».

Med afseende på dessa tjenstgöringsbetyg vill jag nu endast tilllägga
några få ord. Det har nemligen här i motionen gitvits antydan
om att de skulle kunna komma att utfärdas af fackinspektörer,
som möjligen kunde komma att införas till* ett bättre ordnande åt
undervisningen vid våra läroverk. I likhet med utskottet anser jag,
att frågan om införande åt liiroverksinspektörer för närvarande alldeles
icke föreligger, och jag skall således ej egna någon ^synnerlig
uppmärksamhet åt denna fråga. Jag vill endast säga så mycket,
att, äfven om fackinspektörer komma till stånd, jag tror, att det
skulle vara i högsta grad olyckligt, om dessa skulle fa bemyndigande
att bedöma de särskilda lärarnes vid läroverken nit och skicklighet.

Jag förstår sannerligen icke, huru man tänkt sig, att detta skulle
gå till. Huru skulle eu inspektör, som med långa mellanrum an -

N:o 27. 28

Torsdagen den 8 April, e. m.

Äng afskaf- kommer till ett läroverk, kunna få ett rigtigt intryck af det nit,
reprof inför''f°m en lärare inlä?£ei; i sin verksamhet, eller huru skulle han ens
domkapitlen. ^Unna bedöma hans skicklighet? Han skalle säkerligen bra mycket
(Forts.) kunna vilseledas, om han skulle taga alltför stor hänsyn till det
resultat, som den ene eller andre läraren uppnått, ty den ene läraren
är härvidlag ofta beroende af den andre. Om således en lärare är
mindre väl stäld med afseende å samverkande lärare, så är det möjligt,
att han vid en sådan inspektion kan taga sig rätt illa ut. Och
derefter skulle han då bedömas! Jag säger: måtte detta ej gå öfver
våra läroverk, att några fackinspektörer skola afgifva betyg öfver
lärarnes nit och skicklighet, utan låt dessa inspektörer, om de komma
till stånd, gifva råd och anvisningar och, om det gäller, äfven föreskrifter
med afseende på undervisningen, men ej någonting annat.

Med afseende på tjenstgöringsbetygen skall jag be att till slut
få göra ännu ett litet tillägg. Jag vet mycket väl och får kanske
i afton höra det än ytterligare, att det har ifrågasatts en ändring i
de grunder för befordran af lärare, som jag nyss uppläste ur läroverksstadgan,
i den rigtning nemligen, att det icke skulle vara de
genom hvarjehanda medel styrkta nitet och undervisningsskickligheten,
som skulle vara den förnämsta befordringsgrunden, utan att
det skulle vara tjenstgöringstidens längd, som skulle blifva afgörande.
Jag vet, att detta uttalande har framkommit. Jag skulle dock på
det högsta ^beklaga, i fall något sådant skulle komma till genomförande.
Då skulle den praktiska kompetensen för läroverkens lärare
komma i betänklig fara — i lika betänklig fara, som den teoretiska
kompetensen redan har rakat i genom de bestämmelser, som nu crälla
för filosofie kandidatexamen. Har det en gång blifvit sagdt” att
man kan vinna kompetens vid de allmänna läroverken genom att
taga en filosofie kandidatexamen med betyget godkänd i alla ämnena,
och blir det sedan sagdt, att man är berättigad till befordran
blott man tjenstgjort vid ett läroverk utan hänsyn till det sätt,
hvarpå man tjenstgjort, så menar jag, att det skulle bli rätt illa
stäldt inom dessa läroverk.

På grund af hvad jag nu anfört, skall jag, herr talman, tillåta
mig att yrka bifall till motionen på det sätt, som utskottets hemställan
gifver vid handen.

Herr Kardel 1: I egenskap af motionär anser jag mig böra
yttra mig i denna fråga, men jag lofvar herrarne att ej blifva
mångordig. «•

Jag ber att fa tacksamt erkänna den välvilliga, omsorgsfulla
och sakrika behandling, som utskottet egnat den motion om färareprofvens
afskaffande, som blifvit väckt af herr Persson och mig.
Jag skall ej söka att vinna någon ändring i den hemställan, som
utskottet gjort, ehuru jag visserligen må erkänna, att jag icke är
fullt belåten med denna hemställan. Jag kan nemligen ej rätt gilla
det senare alternativet i densamma, i hvilken utskottet hemställer,.

Torsdagen den 8 April, e. m.

29 JJ:o 27.

»att Kongl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, om och under Ang. jMa/-hvilka förutsättningar de nu stadgade undervisniugsprofven för lärare-^*^"™''
befattningar vid de allmänna läroverken ma kunna i väsentlig domkapitlen,

mån inskränkas.» Om de nemligen blott skulle komma att i va- (Forts.)
sentlig mån inskränkas, så blir naturligtvis följden den, att de nuvarande
undervisniugsprofven inför domkapitlen komma att bibehållas
såsom fakultativa, d. v. s. de, som söka lärarebefattningar, få rätt,
men icke skyldighet att underkasta sig dem. Jag är så rädd för
att i så fall det nuvarande tillståndet skulle komma att fortfara,
och att litet hvar, som både utsigt att få eu befattning, skulle anse
sig pligtig att underkasta sig profvet. Bättre vore då fakultativa
prof vid profläroverk, hvilka icke stode i samband med någon särskild
för tillfället sökt tjenst, och som sålunda kunde afläggas af en
lärare när som helst.

Emellertid skall jag, som jag redan nämnt, icke söka att vinna
någon ändring i utskottets hemställan. Jag anser, att icke mera
står att vinna under nuvarande förhållanden, och dessutom skall
denna hemställan genomgå skärselden i Första Kammaren, och da äi
det så godt att vara hofsam i sina anspråk.

Förutom de motiv, hvilka anförts i den förträffliga utredning,
som gjorts af utskottet, och hvilka äfven korteligen blifvit i motionen
anförda af oss motionärer, skulle jag här vilja anföra ytterligare
ett, nemligen den opinion, som uttalat sig till förmån för
förslaget i de talrika adresser, som kommit oss motionärer till banda,
och i hvilka sympatier för motionen uttalas, feadana adresser hafva
kommit ifrån 22 städer, och de äro undertecknade af 310 lärare,
deraf 90 från Stockholm och 38 från Göteborg. Dessutom hafva
så godt soni samtliga lärare med rektorerna i spetsen från Jönköping,
Karlskrona, Nyköping, Gefle, Östersund, Kristinehamn och Södertelje
tillkännagifvit sin anslutning. Vidare hafva adresser inkommit
från ett flertal lärare i Karlstad, Örebro, Falun, Sundsvall
och Umeå samt dessutom från lärare i Ystad, Malmö, Landskrona,

Vexiö, Varberg, Eksjö, Åmal och Lulea.

Om jag icke misstager mig, yttrade den siste talaren, att dessa
lärare skulle vara obefordrade. Det är ej alldeles rigtigt, ty ungefär
halfva antalet åt dem äro ordinarie lärare vid läroverken. De
fleste af dem ha uttalat sig för en obetingad anslutning till den af
oss väckta motionen. Man skulle deraf kunna draga den slutsatsen,
att de anse, att icke något annat behöfver sättas i stället för de
nuvarande profveu och att följaktligen rektors tjenstgöringsbetyg
skulle tillmätas större betydelse. Några af dem, nemligen lärarue
i Karlstad, Karlskrona, Falun, Södertelje, Åmal och Lulea, hafva
äfven instämt i syftet med vår motion, dock med det vilkoret, att
fakultativa prof vid profläroverk skulle kunna afläggas och sättas i
stället för de nuvarande. För öfrigt kan det icke komma i truga,
att jag tänker trötta kammaren med att uppläsa alla dessa adresser.

Jag'' vill blott lemna utdrag ur ett par af dem. Lärarne vid läro -

N:o 27. 30

Torsdagen den 8 April, e. m.

/^nf'' afskaf- verket i (jette skrifva sålunda, att de anse ssärskilda undervisningsrcprof
infZ''vroi för .lärarebefattning icke blott obehöflig^ utan äfven niissdomkapitlen.
ledande såsom mätare af undervisningsskickligheten samt i hög grad
(Ports.) betungande för både läroverksstyrelse, läroverk och sökande».

Lärarne i Nyköping »anhålla att få framföra de olägenheter,
som visat sig vara förenade dermed, att under pågående läsetermin
flere lärare vid samma läroverk upprepade gånger måste lemna sin
undervisning i och för profresors företagande. Så t. ex. afläggas
under innevarande termin icke mindre än 8 undervisningsprof af
lärare vid härvarande läroverk, tre af samme lärare, två på samma
tid och två i Hernösand, hvilka sistnämnda hvardera taga minst en
veckas tid i anspråk. Dessa ofta förekommande afbrott i undervisningen
ha i ungefär lika stor mängd förekommit vid härvarande
läroverk under en tid af minst 5 år, under hvilken städse 6 å 7
obefordrade lärare varit anstälda härstädes.» Dylika olägenheter
hafva äfven förekommit vid det läroverk, der jag''är anstäfd. Der
har det sålunda håndt, att lärare i och för profs afläggande fått
företaga resor ända till Lund eller andra aflägsna orter utan näsrot
gagn, men till stor ekonomisk förlust för sig.

Jag tänker, att jag icke vidare behöfver utveckla den här saken,
utan ber att få yrka bifall till utskottets hemställan. Jag anser,
att det är så mycket mera rimligt, att dessa prof bortfalla,
som någon motsvarighet icke finnes i något annat land med undantag
af Finland.

Herr talman! Jag anhåller att i korthet få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Höjer: Herr talman, mine herrar! Då två pedagoger

ex professo haft ordet före mig och minst två pedagoger ex professo
fa det efter mig, ma det vara mig tillåtet, som ej vågar räkna
mig till de professionella pedagogerna, att få litet sticka mig emellan.

Jag har dertill tvenne skäl, ett materielt och ett formelt. Det
materiela skälet är, att — jag skall be att få det till dagens protokoll
offentligen tillkäunagifvet -— jag ingalunda kan vara någon
beundrare af det intressanta petrifikat från den pedagogiska tertiärperioden,
som heter det svenska undervisningsprofvet vid de allmänna
läroverken. Detta är enligt mitt förmenande, från hvilken
synpunkt man än betraktar saken, fullkomligt abderitiskt — med
allt erkännande deraf, att man under de senaste åren icke utan
framgång sökt göra det i någon liten mån rimligare. Jag skall här
ej upptaga kammarens tid med att redogöra för de många gånger
omtalade olägenheter — för att icke säga rena orimligheter — som
utmärker dessa undervisningsprof. Dessa olägenheter och orimligheter
har kammaren här samlade i utskottets betänkande dels i ett citat af ett
utlåtande från Skara domkapitel, dels och framför allt i ett citat af en
artikel ur »Pedagogisk Tidskrift» för år 1895. hvarjemte utskottet sjelft
ganska fullständigt redogjort för de förnämsta af dessa olägenheter.

31 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

Nu kan hvar och en af eder, mine herrar — om det nemligen Ang. afskaffinnes
någon, som håller på de gamla svenska^undervisningsprofven
— komma och säga mig: ja, det kunna vi gå in på; det är full- pålen.
komligt rätt, hvad utskottet och domkapitlet och den nämnda tid- (Forts.)
skriften säga i det här fallet, men, min herr radikal, det är i förevarande
liksom i andra fall rasande lätt att rifva ned, men svårt
att sätta något annat i stället. Jag vill visst icke underkänna rigtigheten
af en sådan anmärkning, men med afseende på den föreliggande
frågan förefaller det mig, som om det icke skulle vara alldeles
omöjligt att äfven här i Sverige åstadkomma ett bättre sakernas
tillstånd, då ju — om jag bortser från Finland — det icke
finnes något annat kristet land i hela verlden, som har sina undervisningsprof
ordnade på samma sätt som konungariket Sverige. Har
det gått i andra länder att reformera, så synes det mig, att det
äfven kan gå för sig i vårt fädernesland.

Utskottet har visserligen ej framstält något fullständigt förslag
för en ändrad anordning i detta fall, men utskottet har frainhallit
åtminstone några synpunkter, och jag skall be att få i hufvudsak
ansluta mig till utskottets uttalande. Det synes mig, att för att
komma under fund med lärarnes teoretiska kompetens det kan vara
nog med deras prof från akademien. Man har nog med deras aflagda
akademiska examina och akademiska disputationsprof, i synnerhet
om dessa akademiska examina, såsom utskottet anmärkt, något
mera lämpas efter läroverkens behof. Det synes mig, att, för att få
visshet om lärarnes praktiska kompetens, man bör uppställa såsom fordran
i främsta rummet ett genomgånget profår, så anordnadt, att
profundervisningen gjordes något längre och kanske skarpare bedömdes,
än hvad nu är fallet. Vidare synes det vara skäl att fordra
minst två — i ett af de skandinaviska länderna fordrar man till
och med fem — års väl vitsordad tjenstgöring vid de allmänna
läroverken och i samband dermed mera precisera och lämpligare bestämma
affattandet af det s. k. tjenstgöringsbetyget. Slutligen är
jag af utskottets mening deri, att man åtminstone såsom öfvergångsform
kunde medgifva fakultativa lärareprof för sadana lärare, som
antingen skulle vilja förbättra det betyg, som de efter genomgånget
profår hafva erhållit, eller som vilja skaffa sig undervisuingsbetyg i
ett ämne, som icke i profåret ingått.

Men för min egen del skulle jag tillika vilja uppställa ännu ett
önskningsmål, hvarom utskottet icke uttalat sig, nemligen det, att
man i samband med en förändring af formen för tillsättandet åt
lärare i vårt land måtte företaga den — jag erkänner det - ganska
genomgripande reformen att skilja de allmänna läroverken från kyrkan,
ställa dessa läroverk under eu centralstyrelse i öfverensstämmelse
med 1884 års komité» förslag och i sammanhang dermed
öfverflytta lärarnes utnämning från de nuvarande myndigheterna till
Kong). Maj:t.

Jag är nu den förste att erkänna, att en reform i den rigt -

N:o 27. 32

Torgdagen den 8 April, e. m.

Ang. afskaf- ningen icke kan vara gjord vare sig i dag eller i morgon, utan att
replof inför ^ kräfves lång tid för att åvägabringa den. Men jag hemställer
domkapitlen. t511 dera, som hafva intresse för denna fråga, och särskilt till herr
(Forts.) statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, efter som jag ser
honom här närvarande, huruvida man icke med god vilja, såsom en
öfvergångsform till detta bättre, som utskottet och jag tänkt oss,
skulle kunna gorå de nuvarande lärareprofven fakultativa, i hvilket
fall det är min öfvertygelse, att deras antal skulle komma att väsentligen
minskas.

Jag sade vidare, att jag hade ett formelt skäl för mitt uppträdande
i denna fråga. Och det formella skälet ligger i slutet af
utskottets kläm. Utskottet hemställer, »att Andra Kammaren måtte
för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det täcktes etc. . .. samt att Kongl. Maj:t för Riksdagen måtte
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda». Det
förefaller mig, som om i slutet af denna kläm utskottet hade råkat
förgripa sig på Kongl. Maj:ts administrativa och ekonomiska lagstiftningsrätt.
Det torde väl icke vara tvifvel underkastadt, att
Kongl. Maj:t har rättighet att anordna profåret huru han vill utan
att fråga Riksdagen, under förutsättning nemligen, att anordningen
ej föranleder någon ändring i den ecklesiastika budgeten. Jag står
visserligen icke här för att försvara Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt
— nej, mine herrar, det vare långt ifrån mig! Jag
önskar, såsom herrarne veta, en ganska betydlig ändring af § 89
regeringsformen — men då vi nu hafva denna § 89 sådan den är,
fruktår jag, att, om kammaren skickar en skrifvelse med denna
kläm till Första Kammaren, den Första Kammaren, hvilken anser
§ 89 regeringsformen såsom den svenska frihetens säkraste palladium,
skall af rent formella skäl kasta skrifvelsen i papperskorgen utan
att pa densamma fästa allt det afseende, som det sakliga innehållet
kan förtjena. För att det icke skall gå på detta sätt och för att
man icke skall raka ut för äfventyret, att förslaget af rent formella
grunder genast förkastas i Första Kammaren, skall jag anhålla att
fa yrka bifall till utskottets hemställan, men med den ändring i
slutet af klämmen, att efter ordet »samt» införes: »derefter vidtaga
de åtgärder, hvartill denna utredning kan föranleda».

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.

Herr Boethius: Då jag i hufvudsak är ense med utskottet,
har jag icke begärt ordet för att plädera för ett förslag, mot hvilket
egentligen ingen annan oposition än en rent formel förekommit.
Jag skall emellertid be att få påminna om, att jag redan år 1894
uttalade mig om dessa lärareprofs skadlighet, särskildt med hänsyn
till extra hirarne, och jag gick då med på Kongl. Maj:ts förslag om
ett profinstitut. Men da detta förslag icke antogs, måste man tänka
pa andra utvägar, och de utvägar, som utskottet föreslagit, synas
mig ganska tänkvärda, ehuru jag dock ber att få framhålla, att man

33 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

bör se till, att dä man vill hjelpa, man icke stjelper. Så skulle Ang. afskafman
emellertid göra, om man gåfve profåret uteslutande betydelse,}a^0J^
ty mången har blifvit en skicklig lärare, fastän han misslyckats på (j,^kapitlen.
sina första stapplande steg under profåret. __ (Forts.)

Och det skulle vidare vara att stjelpa, om man gåfve mycket
vigt åt rektors betyg, så vidt man ej kunde få garantier för att
dessa rektorsbetyg verkligt gåfves ex officio och vore med hvarandra
öfverensstämmande till sina grunder.

Men det var ej derför, som jag begärde ordet, utan det var
derför, att jag ansåg mig skyldig att gorå ett uttalande med anledning
af en af de synpunkter utskottet påvisat, då nemligen utskottet
framhåller, att ett sätt att ersätta lärareprofven skulle vara det, att
hvar och en, som skulle få anställning, borde viss tid ha tjenstgjort
såsom extra lärare, t. ex. i två år. I och för sig har jag ej något
emot detta. Men jag kan ej vara med om att det göres till en
allmän regel, och det af följande skäl. Det finnes såsom herrarne
veta, vid universiteten en institution, som kallas för docentur, och
det är en institution af stor betydelse för universiteten och den
vetenskapliga odlingen. Derigenom beredes det tillfälle för unge
män med vetenskaplig anläggning att efter afslutade examensstudier
qvarstanna någon tid vid universitetet och försöka sina krafter såsom
vetenskapsmän. Härigenom beredes en stam till rekryterande
af de ordinarie universitetslärarne, och härigenom möjliggöres vikariat
vid universiteten. Det är klart, att staten icke kan gifva dessa
docenter, innehafvare af expektantplatser, synnerligt stor ekonomisk
fördel. Men för en ung man med vetenskaplig läggning är det eu
sådan förmån att få egna några år åt fria vetenskapliga studier,
att den ekonomiska frågan för honom icke far gälla allt för mycket,
blott han kan uppehålla sig vid universitetet.

Men hvad som är af vigt, det är, att dessa docenter ha möjlighet
att vinna befordran på andra banor än den akademiska, ifall
det nemligen visar sig, att de sitta i så dålig akademisk befordringstur,
att de ej hafva någon utsigt till anställning vid akademien.

Yi få komma ihåg, att på den akademiska vägen finnes det blott 2
å 4 platser inom hvarje vetenskapsgren i hela riketj och det är då
klart, att den, soin kommer i dålig tur, icke kan få befordran. Det
vore då i hög grad olämpligt, om eu person utan möjlighet att få
verklig befordran vid universitetet förnötte hela sin tid genom att
liwga ”qvar der och vänta såsom docent. Således behöfves en möjlighet
för docenter, som äro i dålig tur, att kunna öfvergå till andra
banor. Docenterna i juridiska, medicinska och teologiska fakulteterna
hafva mycket goda tillfällen att göra detta, men för docenter inom
den filosofiska fakulteten står i allmänhet blottan bana öppen, och
det är läroverken. Och hittills har det varit sa, att en docent, som
ej kan hålla sig qvar vid akademien, har kunnat öfvergå till läroverken
och deraf ha läroverken haft eu mycket stor vinst, ty det
är eu ’ sådan för läroverken att kunna rekrytera sin lärarepersonal

Andra Kammarens Prot. 1807. N:o 27. 3

i\:o 27.

34

Torsdagen den 8 April, e. m.

Ang. afskaf- med personel1, som efter den egentliga studietiden under eu tid stått
reprof inför * omedelbar beröring med det vetenskapliga universitetslifvet.
domkapitlen. Skulle det emellertid upphöjas till allmän regel, att hvar och
(Ports.) o**) som skulle fä anställning vid läroverk, måste ha varit extra
lärare i två ar, sa vore detta att döda docentinstitutionen inom
filosofiska fakulteten. Ty de flesta, som der bli docenter, måste
tänka på denna utväg. I fall de då omedelbart efter aflagd examen
gifva sig ut på två års tjenstgöring såsom extra lärare, är det tvifvelaktigt,
om de sedermera kunna komma tillbaka som docenter. I
fall de åter efter eu tids tjenstgöring såsom docent fullgöra de två
åren, då händer det lätt att de beröfvas universitetet, just när de
voro som mest dugliga att gagna detsamma. Går detta förslag
igenom, blir alltså följden, fruktar jag, att filosofiska fakulteten
.Kommer att lida brist pa docenter, eller ock att docentur i denna
fakultet blir ett monopol för rike unge män, och det vore ej till
nytta vare sig för universitetet eller vetenskapen. Derför vill jag i
protokollet ha bevaradt såsom min åsigt, att, om det skulle upphöjas
till regel, att två års extralärarskap skulle vara kompetensvilkoret,
detta gj ma gälla för docenter, eller också: att docenti.
jenstgöringen ma kunna motsvara detta extralärarskap.

Då nu icke utskottet har bestämdt sagt, att det ifrågavarande
kompetensvilkoret äfven skall gälla för docenter, så anser jag mig
emellertid ej ha något skäl att yrka på att denna punkt skall utgå
ur motiveringen, utan jag nöjer mig med att hafva fått synpunkten
bevarad i dagens protokoll.

Jag får för ^öfrigt förklara, att jag instämmer med utskottet
både i afseende å slutklämmen och motiveringen, blott med påpekande
af nämnda synpunkt. Jag har för öfrigt ej heller något
emot herr Höjers förslag. Tvärtom gläder det mig att se den nitälskan
han visat för Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt.

Herr Sahlin: Herr talman, mine herrar! Jag har begärt ordet
icke för .att yrka afsteg, ty det förefaller mig obilligt, att icke den,
som begärt utredning af en fråga, skall kunna få sådan utredning
och få den af den, som kan gifva den. Det förefaller mig visserligen
underligt, att man begär en utredning så snart efter det att
man fått en utredning af Kongl. Maj:t. Ty det var 1893, som en
komité både denna. fråga före och afgaf ett utlåtande, och det var år
1894, således vid riksdagen för tre år sedan, som kammaren mottog
Kongl. Maj:ts förslag i ämnet och dervid äfven fann, att Kongl.
Maj.t i likhet med Riksdagen ansag de nu befintliga profven icke
vara i alla afseenden tillfredsställande. Men Kongl. Maj:ts förslag
till aiman åtgärd vann icke Riksdagens bifall. Nu gäller det åter
en utledning, om profven i sin nuvarande form äro tillfredsställande.
Har Kongl. Maj:t redan presterat den utredningen, så gäller det dock
egentligen. att fa utredt, huru man skall ordna förhållandena i stället;
det vill säga det gäller, huruvida Kongl. Maj:t efter en kort tids

Torsdagen den 8 April, e. m.

35 »T:o 27.

förlopp kan kasta fram ett nytt positivt förslag, som skulle kunna Ang. afskafvinna
Riksdagens bifall. Detta är väl en svår nöt för Kongl. Maj
att knäppa. Men jag finner icke något skäl att yrka afslag, ty domkapitlen.
befinnes den allt för svårknäppt, så bar nog Kongl. Maj: t godt tåla- (Forts.)
mod att förvara de alltför svårknäppta nötterna.

Jag vill fästa uppmärksambeten på en och annan sida i det
betänkande, som här föreligger. Först och främst finner jag, att
utskottet nu gjort gällande en origtig synpunkt med afseende å
profven, så till vida nemligen, som utskottet på flera ställen talar
om dessa lärareprof som om de skulle vara kompetensprof. Detta
synes t. ex. på sidan 22 längst ned, der utskottet säger sig anse,
att läroverkslärarnes kompetens måste väsentligen anses ådagalagd
genom det och det, hvarför således lärareprofven nu skulle vara
obehöfliga. På sidan 23 temligen högt upp säger utskottet, att en
utväg till att ytterligare förvissa sig om en sökandes \ä,ravekomp>etens
vore att etc. Och längre ned på samma sida talas om att
uppfattningen af sökandens egenskaper såsom lärare skulle hinna
ytterligare stadga sig.

Men de lärareprof, som finnas i vårt land, åsyfta icke i allmänhet
att ådagalägga lärarnes kompetens, utan de åsyfta att möjliggöra
eu jemförelse mellan de många sökande, som anmält sig till
en viss plats. De åsyfta således att för läroverksstyrelsen möjliggöra
ett val af den bäste bland de sökande och att för de bättre
bland de sökande skydda deras rätt att komma i åtanke framför de
sämre.

Det har talats om jemförelsen med utlandet, och det har sagts,
att det icke skulle finnas sådana lärareprof, som vi hafva, i något
annat civiliseradt eller kristet land utom i Finland. Men detta
beror derpå, att läroverken i dessa andra länder hafva en helt annan
ställning än hos oss, och att således lärarnes tillsättning i dessa
länder sker på helt annat sätt än hos oss. Det sker som hos oss
efter jemförelse, men efter en jemförelse, som den tillsättande myndigheten,
t. ex. Provincial-Schulcollegium i Tyskland varit i tillfälle
anställa derigenom att detta kollegiums ledamöter, de så kallade
öfverskolråden, resa omkring till läroverken, taga kännedom om
lärarnes verksamhet, åhöra undervisningen, inhemta rektors mening
o. s. v. Således blir det möjligt för den tillsättande myndigheten
att bereda sig eu personlig uppfattning af lärarnes duglighet genom
en jemförelse mellan de olika liirarne, och att således vid tillsättandet
göra denna sin kännedom om deras duglighet omedelbart gällande.
Tillsättnigen sker der ej efter ansökning, utan så att styrelsen förordnar
någon bland samtliga ordinarie och extra lärare inom ett
rätt stort skoldistrikt. Och när ingen ansökning förekommer, sa
finns ej heller rätt att besvära sig öfver valet; det är deraf lätt att
förstå, huru godt tillfälle styrelsen har att oberoende af så kallade
objektiva meriter göra sin personliga uppfattning gällande vid lärareutnämningar.

N:o 27. 36

Torsdagen den 8 April, e. m.

.Anf af‘ka/- Hos oss är ju förhållandet det, att en myndighet, som har ett

reprof inför''litet antal laroverk under sig, domkapitlet eller direktionen i Stock domlcapitlen.

holm> kar til1 en af s>ua uppgifter att tillsätta lärareplatserna.

(Forts.) Huru skall denna myndighet kunna bilda sig en mening om de
lärare från Ystad till Haparanda, som kanske söka plats i Stockholm.
Då måste det finnas någon möjlighet att anställa en jem förelse

dem emellan, och vi hafva en sådan möjlighet, hvad den
objektiva sidan beträffar, genom de betyg, som lärarne kunna prestera,
men den personliga sidan är fullkomligt borta, så mycket
mer_ som betygen ju ofta äro gamla, och derför behöfvas lärareprofven
för närvarande hos oss, och de behöfvas, ända till dess man
kan framställa eu annan metod för att göra den personliga jemförelsen
gällande vid läroverkslärarnes tillsättning.

Om man skulle taga bort profven, livilka, som jag framhållit,
gifva möjligheten till eu jemförelse mellan lärarne, sådana de just
nu äro beskaffade, skulle efter min tro som eu naturlig följd framträda,
att ancienniteten, åldern blefve eu afgörande befordringsgrund.
Den skulle blifva detta, äfven om man fordrade, att rektors tjenstgöringsbetyg
skulle vara affattade i bestämda ordalag, derför nemligen, att
rektor har svårt att åt en lärare, som en gång kommit att få högsta
tjenstgöringsbetyget, gifva ett lägre tjenstgöringsbetyg, förrän han
kommit sa långt i ålder, vanvård eller förfall, att det är synnerligen påfallande.
Men detta att ancienniteten skulle göras gällande vid tillsättningen
är mycket farligt, både för läroverken och äfven för extra lärarne.
För läroverken, som lätt synes, om man besinnar, att det icke blir
de mest dugliga, som finge platsen, utan i många fall de, som tjensrgjort
de flesta åren och som kanske redan äro begynnande gubbar. Det
är farligt för läroverken, t. ex. läroverken i de större städerna, jag vill
särskilt anföra Stockholm. Yi landsortslärare, som fått eu ordinarie
plats, söka icke gerna plats i Stockholm, derför att vi icke vilja
riskera att genom prof inför stockholmsmyndigbeten få ett sämre
betyg än vi anse oss vara förtjena af genom vår läroverkstjenstgöring
i det hela. Vi tro nog på myndighetens förmåga att bedöma
våra prof, men vi vilja, som sagdt, icke riskera att till följd af
otur vid profvet — ty, som bekant, profvet generar — erhålla
sämre vitsord än hvad vi med skäl kunna göra anspråk på. Ta<r
bort profven, och bjud lärarne i landsorten de fördelar, som Stockholms
stad bjuder sina ° lärare, så tänker jag, att följden blir, att
många lärare vid de små läroverken i landsorten skola med glädje
begagna tillfället att komma till Stockholm, särskilt om de hafva
barn att uppfostra, då i vissa afseenden mycket bättre tillfälle till
uppfostran kan gifvas dem der, ap om de fortfarande måste uppehålla
sig i t. ex. Haparanda eller Örnsköldsvik, särskildt om barnen
redan äro äldre och maste gå i skola, studera vid högskola eller
t. ex. tjenstgöra i verken o. s. v.; fördelen att vara bosatt i Stockholm
är da alldeles gifven. — Vidare är anciennitetsprincipen farlig,
derför att den beröfvar de yngre lärarne den sporre till arbete på

Torsdagen den 8 April, e. in.

87 N:o 27.

sill egen utveckling, som de för närvarande hafva. Den lärare, som Ang. afskaficke
har ordinarie plats, har för närvarande att söka skaffa sig så-/''™^
dana meriter, att han i den hårda konkurrensen med ett stort antal domkapitlen.
medlärare kan bli den segrande. Derför göra också åtskilliga extra- (ports.)
lärare ett betydande arbete både i vetenskaplig väg och i rent pedagogisk
väg t. ex. genom företagande af studieresor och äfven på
annat sätt. Men nog är det ett faktum, att de ordinarie anstälda
lärarne i stort sedt hos oss icke göra så ofantligt mycket i vetenskapligt
hänseende. Jemför man lärarne hos oss med lärarne i
Tyskland ur synpunkten af det presterade litterära arbetet, så är
det förvånande rent af, huru litet hos oss produceras i teoretisk
pedagogisk väg eller i annan vetenskaplig retning. Nu hafva vi
en sporre på dessa yngre lärare till ett ansträngande och dugtigt
arbete. Visserligen bry sig icke alla om att .arbeta på sin fortsatta
utbildning, men derför komma icke heller alla fram så fort som de
skulle göra, om de underkastade sig detta arbete.

Slutligen är anciennitetsprincipeu farlig äfven för extralärarne
med afseende på deras befordran till ordinarie platser, derför att de,
om denna göres för mycket gällande, skola komma att konkurrera
icke blott med en stor mängd obefordrade lärare, utan äfven med
eu stor mängd befordrade lärare, som icke bo i Stockholm eller någon
annan större stad, hvar den nu må ligga, utan längre utåt. Förhållandet
skulle blifva ungefär detsamma, som jag hört sägas att
det är i Norge vid de presterligä befordringarne, då nemligen de
unga presterna placeras långt upp i norden, der de flesta ej gerna
vilja vara, för att stanna der till dess de samlat tillräckliga tjenstemeriter
för att kunna flyttas nedåt de bättre gällen. Så skulle
också blifva fallet med en stor mängd extralärare: de skulle fä en
plats långt upp i norden eller långt från centrum, der de hvarken
hafva rot eller fäste, för att sedan försöka komma till en stad söderut
eller en central stad, när de hunnit skaffa sig tillräckliga meriter.

De positiva förslagen i föreliggande fråga äro, såsom någon
redan framhållit, rätt anspråkslösa, och kunna icke annat vara, derför
att opinionen ibland lärarne sjelfva är så ofantligt litet stadgad.

Det var 308 lärare, som hade gifvit sin hyllning åt herrar motionärer,
och utaf dem var endast nära hälften ordinarie, således omkring
150. Dessa 150 lärare, hvad betyda de ibland den stora mängden
af lärare, som finnes. Jag förstår visserligen, att det kan vara
många lärare, som icke skrifvit någon tacksamhetsadress till herrar
Kardell och Persson, men ändå gilla deras principer. Men jag tror,
att de, som verkligen velat hjelpa till att utan vidare få bort profven,
derför att de voro öfvertygade om att detta var ett godt förslag,
de hafva också i’ det stora hela trädt fram. Den stora mängden
lärare har emellertid icke trädt fram, förmodligen derför att de
frukta anciennitetsprincipens allt för starka framträdande och anse
som en väsentlig fråga vid profvens borttagande, hvilka positiva

N:o 27. 38

Torsdagen den 8 April, e. m -

A'',xg. afskaf, anordningar, som skola komma i stället, icke tillfredsstälda med
fariercfinfZ''h™å 80,11 ^ £Öreslagits domkapitlen.

. ^et föreslås, att vi skola få de utaf rektor utfärdade tjenst(Forts.
) göringsbetygen mera preciserade än hvad de nu äro. Eu talare
framhöll t. ex., att, om man finge mera preciserade betyg, vore
mycket vunnet. Men dels tror jag, att särskilt i de mindre städerna
tendensen att gifva högsta betyget åt en lärare, som i det hela
sköter sig utan klander, är ganska stark, dels är det icke möjligt
att fullt säkert jemföra ett tjenstgöringsbetyg, som gifvits af eu
rektor i en stad åt en lärare, med ett tjenstgöringsbetyg, som utfärdats
åt en lärare i en helt annan stad af en annan rektor. De
principer, efter hvilka betygen utfärdas, äro nemligen helt naturligt
mycket olika, och derutaf följer, att den rättssynpunkt, som man
hos oss måste göra gällande vid tillsättandet af lärareplatser och
valet mellan flere sökande, blir icke betjent med sådana betyg, som
utfärdas af många olika individer och som således icke äro komparabla.

Det har också talats om eu utveckling af profårsinstitutionen,
som ej blott skulle arbeta för lärarekandidaternas första utbildning,
utan äfven skulle bedöma äldre lärares duglighet. Men dervid gäller
först och främst, att, äfven om profårsinstitutionen i sin helhet är
förträfflig och profåret skötes med kraft, det dock kan inträffa,
att den lärare, som har att leda lärarekandidaterna i ett eller annat
ämne, föreslå betyg vid profven o. s. v., icke är en så förträfflig
lärare sjelf, och han förstår derför sin sak icke så synnerligen bra.
Jag tror derför, att den stora mängden platssökande lärare skall
betacka sig för att vara beroende af profårsinstitutionens lärare;
jag tror således icke det förslaget vinner deras bifall.

Det har talats om fakultativa prof såsom en räddning. Ja<r
tror, att vi för närvarande hafva snart sagdt fakultativa prof. Visserligen
äro profven efter lagen obligatoriska, och man profvar, så vidt
man tror sig hafva utsigt att få en viss plats eller om man trotsig
kunna få eu god merit genom ett profbetyg. Men det har
visat sig, att många, som söka till en viss plats, aldrig profva
till den platsen. Finner man t. ex., att någon bland de sökande genom
redan aflagdt prof förvärfvat sådana betyg, att man misströstar
om att kunna få platsen, och tror man sig äfven för öfrigt icke
hafva någon vinst att vänta af ett prof, så underkastar man sig
icke alltför gerna resan bort till profvet med dess besvär och vanskligheter;
utan stannar der man är och låter platsen utan vidare gå
ifrån sig. — Vidare är att märka, att om en lärare har i ett ämne
profvat några gånger, kan han hos Kong], Maj:t söka och erhålla
dispens från skyldigheten att profva för nästa plats han söker. Det
beviljar Kongl. Maj:t ganska frikostigt. Jag erinrar mig sjelf en
gång, när jag sökte en plats, hur jag tyckte, att det skulle vara så
beqvämt att hos Kongl. Majt få rätt att slippa profva. Men så
erfor jag, när jag kom till att närmare undersöka förhållandet, att

39 Jf:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

den som icke profvat inför det domkapitel, som tillsätter platsen, in?, afskafhan
kan visserligen på grund af Kongl. Maj:ts nådiga tillåtelse /J™''

slippa profva och kan ända fa platsen, teoretiskt sed t, men praktiskt domkapitlen.
sedt, kan dst domkapitel, som skall tillsätta platsen, icke fästa (Forts.)
stort afseende vid den betygsgrund. som ett annat domkapitel utfärdat.
Derför lät jag vackert bli att begära dispens, och både jag
ock fått den, både jag icke begagnat mig af den. Så resonera
nog många nu.

Den, som tror sig kunna vinna något dermed, ban profvar, äfven
om profven äro fakultativa, och den som icke tror sig kunna vinna
något dermed, han profvar icke ens när profven äro obligatoriska.

Vinsten af en föreskrift om fakultativa prof skulle derför säkert icke
svnas de sökande mycket stor.

Slutligen talas i utskottets utlåtande om ett förord, gifvet utaf
rektor vid” det läroverk, der plats sökes. Dermed skulle gifvas ett
»medel att vid läraretillsättningar upprätthålla den personliga principen
och tillgodose läroverkens intresse att erhålla de dugligaste
lärarekrafterna», säger utskottet. — Antag da, att en plats °är ledig
vid ett läroverk i Stockholm, och att åtskilliga lärare från olika
håll söka denna plats. Hvilka skola då de principer vara, efter
hvilka rektor här i Stockholm skall utfärda sitt utlåtande om de
sökande? Huru skall han kunna veta, hurudan personlighet en viss
lektor eller adjunkt är uppe i Luleå, eller en viss docent vid det
och det universitetet? Skall han kunna gifva ett utlåtande, genom
hvilket den personliga principen träder fram? Det förefaller mig
alldeles omöjligt, och jag ser icke något bättre medel att visa hur omöjligt
det är, än genom att läsa upp ett stycke i betänkandet: en
fara för missbruk af detta utlåtande »synes förebyggd genom den
kritik ett dylikt offentligt yttrande måste blifva underkastadt, såväl
från den tillsättande myndighetens sida, som äfven från annat håll»,
och genom att det derjemte finnes »rätt hos Kongl. Maj:t» klaga.

Utlåtandet om de sökande lär väl då endast komma att innehålla
en sammanräkning af objektiva meriter, men ej så kallade personliga
principer.

Jag tror derför, att det visserligen icke är farligt, att man
begär hos Kongl. Maj:t en utredning af saken och ett förslags framläggande
eller åtgärders vidtagande. Men jag bär velat genom detta
natt anförande draga försorg om att skrifvelsen från Riksdagen, i fall
den blir beslutad, icke må komma allt för varm till Kongl. Maj:t,
utan det redan från ärendets första handläggning må vara klart,
att lärarecorpsen vid rikets läroverk icke är enhälligt med om de
positiva tankar, åt hvilka detta utskottsbetänkande till en del utgöres.

llerr Ernst Carlson: Herr grefve och talman, mine herrar!

Vid denna framskridna timme skall jag icke långe taga kammarens
tid och tålamod i anspråk genom att ingå på den föreliggande frugal
detaljer. Jag skall det så mycket mindre, som jag finner det

N;o 27. 40

Torsdagen den 8 April, e. m.

Ä-Ä-JXsioSbb.8** SÖka f<3r''andla kammaren tin en pedagogisk

repro} inför u J • " 0 .

domkapitlen. . .aa mina egna asigter i ämnet beträffar kan jag inskränka
(Forts.) till att i korthet hänvisa till utskottets betänkande. Det är

nemligen så, att jag till alla delar gillar deri gjorda uttalanden.
Och såsom medlem af utskottet har jag under diskussionen med
glädje erfarit, att samtliga här uppträdande skolman, utom eu, till alla
väsentliga delar instämt i hvad utskottet yttrat. Endast den talare,
som sist hade ordek har gjort sig till vapendragare för de närvarande
oefterrättliga profförhållandena såsom varande enligt hans förmenande
bättre än hvad som af utskottet åsyftas. Men, mine herrar,
en fluga gör ingen sommar. Och jag kan dessutom upplysa, att vid
det läroverk, som han tillhör, sju ordinarie och tre extra lärare i
adress till herrar motionärer uttalat sig i rigtning af deras och utskottets
förslag. ^ Sålunda är det en ovanlig enstämmighet på det
pedagogiska området, som här gjort sig gällande, och ingalunda,
såsom den siste värde talaren sökt göra troligt, en ovanlig splittring
i åsigter. r

ska^ emellertid be att med några ord få bemöta ett par
föregående talares påståenden.

En ärad talare på stockholmsbänken har uppfattat utskottets
yttrande angående profåret så, som om utskottet skulle velat göra
profåret längre. Detta är icke fallet. Utskottet har endast tänkt
sig, att profåret skulle kunna afslutas med ett särskildt undervisningsprof,
aflagdt inför eu sakkunnig nämnd, t. ex. bestående af vederbörande
profårsföreståndare och facklärare samt någon af Kongl.
Maj:t förordnad ledamot. Derigenom skulle profåret få eu bestämd,
praktisk afsilning. Och ett sådant prof borde sedermera vid förefallande
behof kunna förnyas, om t. ex. en lärare efter nåo-ra års
tjenstgöring vid läroverken ville förbättra sina meriter eller önskade
vinna kompetens i ett ämne, som han ej hade tagit med i
sitt profår.

A idare har utskottet ingalunda, såsom den nyss åsyftade talarfn,
1 ve]at sig på den vidlyftiga frågan, huruvida läroverken

skulle komma att i framtiden skiljas från gemenskapen med den
Kyrkliga förvaltningen. Utskottet har fastmer vid sitt resonnement
1 traSa om läroverksorganisationen helt och hållet utgått ifrån de
jor hunden varande förhållandena, som ej behöfva rubbas genom den
bär föreslagna ändringen.

Gent emot samme ärade talares yttrade farhåga, att senare delen
af klämmen i utskottets utlåtande skulle kunna anses stå i strid
med regeringsformens § 89, vill jag framhålla, att i nämnda kläm
endast uttalas eu underdånig anhållan, det Kongl. Maj:t måtte inför
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill ifrågavarande utredning
kan föranleda. . För deu konstitutionella behörigheten af en dylik
anhållan tror jag vi ega ett godt stöd i det förfärande, som regeringen
iakttog år 1894, då den inför Riksdagen framlade eu propo -

Torsdagen den 8 April, e. m.

41 N:o 27.

sition om förändrade bestämmelser rörande undervisningsprofven. Ang. afskaf.
Jag tror alltså vi tryggt kunna förlita oss på att Kongl. Maj:t äf-''“” er3
ven i detta fall lärer finna sig föranlåten att inför Riksdagen fram- domkapitlen.
lägga förslaget till sakens ordnande, så mycket mer, som väl några, (Fovts)
om också mindre betydande utgifter komma att blifva förbundna
med den föreslagna ändringen. Jag hoppas sålunda, att kammaren
— oaktadt de betänkligheter i konstitutionelt afseende, som till min
icke ringa förvåning uttalades åt den värde talaren pa stockholmsbänken
— ej skall finna sig förhindrad att gå med på utskottets
förslag till kläm. Och jag vågar hoppas, att Första Kammaren icke
heller deri skall se något attentat mot Kongl. Maj:ts administrativa
lagstiftningsrätt, så mycket mera som jag enskildt hört medlemmar
af nämnda kammare uttala sig i samma rigtning som utskottets
förslag.

Den ärade representanten för Örebro kom under sitt pedagogiska
ströftåg att begå åtskilliga misstag, som jag ber att fa rätta.

Han talade om att det skulle se egendomligt ut, om Riksdagen så
snart efter den första äskade utredningen i frågan skulle begära eu
ytterligare sådan. Riksdagen har emellertid aldrig tillförene begärt
någon utredning i denna fråga. Ty det var pa eget initiativ som
Kongl. Maj:t år 1893 gaf en komité i uppdrag att utarbeta förslag
till förändrade bestämmelser för undervisningsprofven och meddelade
densamma instruktioner angående de grunder, som vid utarbetandet
skulle följas. Det komitéförslag, som sålunda åstadkoms, blef sedermera
inför Riksdagen framlagdt och af densamma förkastadt. Men
Riksdagen har till dato ingen gång hos Kongl. Maj:t begärt, att
åtgärder uti ifrågavarande afseende skulle vidtagas.

Vidare yttrade sistnämnde talare, att undervisningsprofvet icke
skulle utgöra något kompetensvilkor. Men för visso är det enligt nu
gällande läroverksstadga just precis ett kompetensvilkor. Ingen kan
nemligen enligt samma stadga erhålla ordinarie lärareplats han
må hafva tjenstgjort i 20 år — utan att aflägga föreskrifvet undervisningsprof.
Det tjenar till intet att söka en läraretjenst utom det
stift man tillhör, ja, i de flesta fall äfven inom detsamma, såvidt
man ej vill beqväma sig till att aflägga särskild! undervisningsprof
inför vederbörande myndighet.

Ytterligare påstod nämnde talare, att undervisningsprofvet i sin
nuvarande form vore nödvändigt, emedan vederbörande icke hafva
något annat sätt att skaffa sig personlig kännedom om de sökande,
derest det icke skulle tillgå så hos oss som i andra länder, t. ex. i
Preussen, der för ifrågavarande ändamål särskilda inspektörer finnas.
lian hemtade alltså i detta afseende sitt mönster från alla pedagogiska
teoriers förlofvade land, från Tyskland. Jag tror likvisst, att
man kan vara ganska tveksam, huruvida det vore önskligt, att iuspektörsbefattningar
för läroverken hos oss blefve tillskapade efter
tyskt mönster. Detta är emellertid en fråga, som egentligen icke
hör hit; ty dylika fackinspektörer borde väl få till uppgift att öfver -

N:o 27. 42

Torsdagen den 8 April, e. m.

Ang. afskaf, vaka undervisningen, ej att påverka tillsättningen af lärareplatserr.a
Zprcf de ol,ikf1 iäroverken. I senare fallet befarar jag, att fackinspek domkapitlen.

“O*1®11 skulle fa ett högst ödesdigert inflytande på våra läroverk, i
(Forts.) c)e^ alltför mycken hänsyn till formel begåfning och särskilda
fackinsigter då skulle göra sig gällande vid tillsättningar af lärareplatser.
Men det kan ock starkt ifrågasättas, om det öfver hufvud
taget skulle verka helsosamt på den högre undervisningen att ställas
under ledning af dylika speciel sakkunnige fackinspektörer, som
skulle mästra de nu fritt utvecklade metoderna, höja fordringarna
hvar i° sitt fack och sehablonmessigt stöpa allt i samma form.° Vill
man åter uttala önskan om ökad inspektion vid våra läroverk, då
får jag erinra derom, att vi redan hafva en sådan, i det att läroverkens
undervisning i olika afseenden är underkastad inspektion af
byråchefen för den högre undervisningen i ecklesiastikdepartementet,
af eforus och ^läroverkets inspektor, af rektor och af censorer. Det
lins alltså många olika slags inspektion. Och det torde, om man
vill vinna större effektivitet härutinnan, vara bättre att anknyta
sig till dessa historiskt gifna utgångspunkter än att hit importera
en ny tysk byråkratisk inrättning, som naturligtvis måste blifva
kostsam, förutom det att man kan hysa tvifvel om nämnda institutions
lämplighet för vara förhallanden. Detta är emellertid, som
sagdt, en fråga, som nu icke föreligger, och jag vill i det hänseendet
endast hänvisa till hvad utskottet å sidan 22 i sitt betänkande
yttrat.

Den värde representanten för Örebro påstod äfven, att, om sådana
bestämmelser, som utskottet förordat, blefve gällande, ancienniteten
skulle komma att betyda allt. -lag kan sannerligen icke förstå
ett sådant resonnement, mine herrar, då grunderna för en lärares
befordran väsentligen skulle blifva desamma som förut. Det skulle
fortfarande fordras lärdomskompetens, ådagalagd genom akademiska
examina, och undervisningsskicklighet, ådagalagd genom profår och
derpå följande tjenstgöring, hvilka torde vara mera objektiva mätare
för ådagaläggande af undervisningsskickligheten än ett för tillfället
aflagdt prof. Väl skulle också fordras en viss tids tjenstgöring, men
tjenstgöringen skulle ingalunda vara ensamt, eller ens hufvudsakligen,
afgörande. Den skulle i sjelfva verket komma att betyda föga mera
an hittills, ^ ehuru jag för min del tror, att det näppeligen skulle
innebära någon fara för de allmänna läroverken, om anciennitetsprineipen
Unge gälla något mera än för närvarande. Ty staten behöfver
icke så mycket geniala lärare, som kunna lysa vid vissa proftillfällen,
utan fastmer samvetsgranna, i det dagliga skolarbetet nitiska
lärare, som ega förfarenhet i att fostra ungdomen till redbara,
kunskapsrika och samhällsnyttiga medborgare. Och jag tror det
kan sägas, att undervisningsprofven haft ett ohelsosamt inflytande
just derutinnan, att man vid bedömandet af profven och vid tillsättningen
af läraretjenster ofta lagt alltför stor vigt på den formella
förmågan hos läraren, hans munvighet och talförhet, hvilka

43 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

lätt besticka dem, som åhöra ett dylikt prof. De mera solida egen- Ang afskaf
skaperna hos en lärare deremot: hans pligttrohet, hans förmåga att in/..r

disciplinera, hans tålamod, hans ordningssinne, hans sätt att taga domfcap£rfe?i.
ungdomen, dessa egenskaper, af hvilka framgången i all lärareverk- (Forta.)

samhet så väsentligen beror, komma föga eller alls icke till synes
vid ett dylikt prof. Derför tror jag, att vi skulle vinna högst betydligt,
om de nuvarande undervisningsprofven, hvilka — såsom
närnTare utvecklats i utskottets betänkande — äro en föråldrad institution,
en tung apparat, kunde afskaffas och ersättas af enklare,
mera tidsenliga bestämmelser för läroverkslärarnes befordran. Jag
hoppas äfven, att en sådan utredning, som den utskottet förordat,
skulle visa sig egnad att befordra eu utveckling i denna sigtning.

Den af mig sist åsyftade ärade talaren gaf sig också in på åtskilliga
funderingar om huru undervisningsprofvens afskaffande skulle
verka med afseende å fördelningen af lärarue i Stockholm och i
landsorten. Det är rena friluftsspekulationer, som jag tror man
ban lemna alldeles åt sitt värde.

Han talade vidare om att de grunder för en förändring, som
utskottet framstäf, voro synnerligen anspråkslösa. Men det är ju
vackert att vara anspråkslös, i synnerhet när man begär någonting,
t. ex. en utredning. För den, som läser utskottsbetänkandet med
uppmärksamhet och utan förutfattad mening, torde dock de deri
uttalade antydningarna om nya bestämmelser i fråga om lärareplatsers
tillsättande framstå tillräckligt vägledande i afseende å den retning,
som bör inslås.

Jag tror, att utskottet skarpt markerat, att om den negativa
sidan åf saken, d. v. s. om det nuvarande undervisningsprofvets
olämplighet såsom kompetensvilkor, gifves näppeligen hos sakkunnige
någon skiljaktig åsigt. Om den positiva sidan af saken åtel,
d. v. s. om hvilka garantier, som höra uppställas för att vid utnämningar
bäst tillgodose läroverkens intresse af att erhålla göda lärare,
kunna olika meningar göra sig gällande. Utskottet har i detta afseende
endast framhållit vissa synpunkter, som vid en möjligen blifvande
utredning torde finnas beaktansvärda. Och det gläder mig,
att dessa synpunkter i allmänhet vunnit anklang bland de insigtsfull
skolmän, som här haft ordet i afton.

Herr talman! På grund af hvad jag anfört hemställer jag om
bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag skall endast yttra
mig om den »formella bagatell», hvarom herr Höjer ordade och som
föranledde honom att yrka på eu ändring i utskottets kläm. _ Han
föreslog, att man skulle taga bort de sista orden: »samt att Kongl.

Maj:t för Riksdagen måtte framlägga det förslag, hvartill utredningen
kan föranleda», och ansåg, att det skulle vara att för mycket
gå in på Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftning att begära äfven
detta. Han fruktade också, att Första Kammaren i sådant fall icke

N:o 27. 44

Torsdagen den 8 April, e. m.

Ang. afskaf fcuuic

af lura. seende få
reprof inför
domkapitlen.

(Forte.)

skulle komma att vara med om förslaget. Jag ber, att i detta hänseende
fa erinra derom, att Första Kammaren i fjor i ett alldeles
. liknande fall beslöt skrifva till Kongl. Maj:t på samma sätt, nemligen
i flaga om herr von Stapelmokrs motion om utöfvande af läkareverksamhet,
Då beslöt Första Kammaren för sin del, att Riksdagen
skulle n skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Makt
tacktes låta utreda, dels i hvad män läkareverksamhet bör våra examinerade
läkare förbehållen eller må af andra utöfva^, dels ock
h viika ämnen endast böra få af apotekare försäljas, samt derefter
luta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och handel med
läkemedel eller eljest vidtaga de åtgärder, som af omständigheterna
pakallasD. °

Det sattes sålunda här i fråga af Första Kammaren, att Riksdagen
skulle begära framläggandet af förslag angående en administrativ
författning. Andra Kammaren afslog visserligen Första Kamnunens
beslut, men icke af det skäl, att man här hade förgripit sig
pa Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftning, utan i stället af rent
sakliga skäl. Jag tror också, att det skulle kunna anföras flera
andra liknande fall.

Då det nu här är fråga om så många möjligheter att lösa
denna sak, finner jag för min del det icke vara lämpligt att skrifva
till Kongl. Maj:t och begära, att Kongl. Maj:t skall taga bort profaret
och sätta i stället hvad Kongl. Maj:t kan vilja. Då kan det
ju hända, att vi finge den profkommission, som Riksdagen redan en
gång utdömt, eller finge någonting annat, som Riksdagen ej vill
vara med om. Nej, utskottet har ansett, att vi böra hafva rent
besked på hvad det är vi skola få, och huru det bör ordnas.

Jag tror. att utskottets förslag är ett ganska godt medlingsförslag,
och jag tillåter mig att hemställa om bifall till detsamma.

Hen Höjer: Min högt ärade vän till höger lade i min mun,
att jag skulle sagt, att de sista två raderna af utskottets kläm skulle
ha varit en formel bagatell. Jag kan ej påminna mig, att jag användt
detta uttryck; men har jag gjort det, var det ett förbiseende.
Jy ja§ nnser, att dessa rader sa litet äro en bagatell, att de tvärtom
äro af stor betydelse, emedan, om de förekomme i en Riksdagens
skrifvelse, detta innebure, att Riksdagen ville inskränka en rättighet,
som Kongl. Maj:t enligt mitt förmenande odisputabelt eger.

Hvad beträffar det exempel, som min ärade vän anförde, vill
jag fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att det låter tänka sig,
att kammaren genom att formulera klämmen i det åberopade betänkandet
pa sätt som skett, när det gälde bestämmelser om utöfvandet
af läkarverksamhet och handel med läkemedel, ansett det
vara i^sin ordning, att dessa bestämmelser skulle få civillags natur.
Hvad åter beträffar bestämmelserna om profåret, så, huru litet böjd
jag än är att tillerkänna Kongl. Maj:t alltför stor ekonomisk lag -

Torsdagen den 8 April e. m.

45 N:0 27.

■stiftningsrätt, är jag likväl af den mening, att dessa bestämmelser ovil- -ing- afskaflcorligen
böra tillhöra Kongl. Maj:t ensam att bestämma. Herr Hammar-^®"***®-^"^''
lund menar, att, om man ej antager den föreslagna klämmen, det kan domkapitlen
hända, att Kongl. Maj:t tillsätter en profkommission, utan att Riks- (porta.)
dagen derom tillspörjes. Jag tror, att herr Hammarlund kan vara
ganska lugn. Ty en profkommission är en liten affär på eu 10 å
15,000 kr. och under sådana förhållanden kommer den nog till
Riksdagens kännedom, och Riksdagen får sitt ord med i laget.

Med afseende på hvad herr Hammarlund sade om den »formella
bagatellen», skall jag ej mycket urgera mitt påstående. Anse
herrarne, att, för så vidt Andra Kammaren öfver hufvud taget bifaller
utskottets hemställan, detta betänkande lika lätt accepteras af
Första Kammaren, om slutet på klämmen qvarstår oförändrad, så
gerna för mig. Men då jag framstälde mitt ändringsförslag, var
det i den tanken, att betänkandet lättare skulle genomgå skärselden
i Första Kammaren, om slutet af klämmen ändrades på sätt
jag föreslagit.

Jag är fortfarande af denna mening och vidhåller tills vidare
mitt yrkande.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom. riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.

4.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts Ang.
utlåtande n:o 15, öfver väckt motion angående utskänkning af vin utskänkningcn
och maltdrycker vid statens jernvägsstationer. maltdrycker

vid statens

I motion, n:o 160, inom Andra Kammaren hade herr A. Hedin
föreslagit:

jernvägsstationer\ -

»att Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller om sådan ändring i förordningen af
den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker,

1) att tillstånd till sådan utskänkning vid statens jernvägsstationer
af vin och maltdrycker, hvarom förordningens andra paragraf
handlar, må af Konungens befallningshafvande meddelas under iakttagande
af enahanda vilkor, som angående beviljande af tillstånd till
sådan utskänkning inom området för station vid enskild till persontrafik
upplåten jernväg nu äro gällande, och

N:o 27. 46

Torsdagen den 8 April, e. m.

, , . 2) att rättighet att annorlunda eller i vidsträcktare omfatt af

vin och1 n*n£>’ än i 2 § 1 inom. sågs, utskänka vin eller maltdrycker vid
maltdrycker statens eller enskilda jernvägars stationer ej får i något fall beviljas.»

vid statens

jernvägs- I m0)n. 1 hemstälde emellertid utskottet:

stationer.

»att herr Hedins motion, hvad beträffar dess första punkt, ej
må föranleda någon kammarens åtgärd».

I fråga härom anförde nu:

Herr Gethe: Då jag icke blifvit satt i tillfälle att närvara, då
utskottet antog det utlåtande, som här föreligger, hvilket skedde
sistlidne mandag, och da detta utlåtande inkom till kammaren och
bordlädes redan den derpå följande tisdagen, har jag vid detta förhållande
velat pa sätt nu skett angifva skälet, hvarför jag icke
kunnat beledsaga utskottets utlåtande med den reservation, som jäst
tänkt afgifva.

Jag kan nemligen icke finna något plausibel skäl, hvarför
statens jernvägsområde skulle vara det enda område inom vårt land,
der icke samma vilkor skulle gälla för erhållande af rättighet att
utskänka vin och maltdrycker, som öfver allt annars äro gällande,
och äfven för enskilda jernvägsstationer. Vore det nu fallet, att
det nu i sagda afseende äfven för statens jernvägsstationer gälde lika
lagbestämmelser öfver allt, kan jag ej finna, att någon''den allra
ringaste olägenhet på något håll deraf kunde uppstå. Det är
för mig alldeles tydligt, att någon utskänkning på lokaler inom jernvägens
område icke skulle kunna förekomma, derest vederbörande
jernvägsstyrelse icke ville tillåta att den der finge ega rum. Dessutom
kunde ju styrelsen förekomma sådant genom att ej hyra ut
lokaler åt dem, som vilja ha utskänkningsrätt, och äfven på många
andra sätt. Och jag är likaså alldeles viss på, att om Konungens
befallningshafvande hade samma rätt gent mot jernvägsrestauranter
som mot alla öfriga utskänkningsställen inom vårt land, så skulle,
derest vederbörande jernvägsstyrelse önskade att fä ett sådant
tillstånd aterkalladt pa grund af särskildt förekommen anledning,
Konungens befallningshafvande icke motsätta sig en sådan önskan.

Det är uteslutande på denna grund och icke på grund af den
motivering, som motionären anfört för sin motion, som jag för min
del ber att få yrka bifall till herr Hedins yrkande i första punkten
af sin motion, nemligen, »att tillstånd till sådan utskänkning
vid statens jernvägsstationer af vin och maltdrycker, hvarom
förordningens 2 § handlar, ma af Konungens befallningshafvande
meddelas under iakttagande af enahanda vilkor, som angående beviljande
af tillstånd till sådan utskänkning inom området för station
vid enskild till persontrafik upplåten jernväg nu äro gällande». Hvad
utskottets yrkande i andra punkten beträffar, har jag ej haft att in -

47 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

vända något deremot, så mycket mindre som jag för min del ej har -ing något

mot att en jernvägsresande, som önskar det, måtte få ett

glas Öl »att svalka sig med i sommarvärmen». maltdrycker

vid statens

Herr Nordin i Hammerdal: Herr grefve och talman, rnine jernväg*-

herrar! Då jag är ledamot af det utskott, hvars betänkande här pioner.
föreligger, men icke kunnat på något sätt få veta, att utskottet skulle t ort3-)
sammanträda sistlidne måndag, och således ej heller varit i stånd att
göra min tanke gällande i utskottet, skall jag be att få göra det nu.

Jag reserverar mig mot den motivering, som utskottet begagnat
si" af, och hvarpå det grundat sin slutkläm, och det i synnerhet
hvad angår sista punkten af utskottets motivering. Jag finner det
rent af beklagligt, att det utskott, som haft kammarens förtroende
att behandla de flesta nykterhetsfrågor, som förekommit här i kammaren,
skall hafva användt en motivering, i synnerhet i denna sista
punkt, som enligt min tanke skulle kunna passa ett konsortium af
bryggare och vinhandlande. Jag skall derför anhålla, att, da jag
icke^varit i tillfälle att få min reservation fogad till utskottets betänkande,
jag måtte få den till protokollet.

Hvad för öfrigt vidkommer motionen, skall jag be att få yrka
bifall till första punkten af dess kläm.

Herr Göthberg: Jag begärde ordet för att tillkännagifva, att
jag för min del icke kan instämma i det slut, hvartill utskottet kommit.
Jag har visserligen varit med om att behandla denna motion,
vid den förberedande behandlingen nemligen, men då jag icke kunnat
vara med om det slutliga afgörandet, har jag ej kunnat reservera mig.

Jag tycker, att det hade varit lyckligt, om utskottet hade motiverat
sitt afstyrkande på den grund, att, så länge lagstiftningen är
sådan den är för utskänkning af vin och maltdrycker, i det den
nemligen äfven inbegriper svagdricka i denna kategori, anser sig
utskottet för närvarande icke kunna tillstyrka den i ämnet väckta
motionen. Men så har ej skett, utan utskottet bär användt en
annan motivering, som jag för min del ej kan gå in på. Jag tycker,
i likhet med hvad en föregående talare yttrade, att det vore fullt
lika rättvist, att de kommunala myndigheterna och Konungens befallningshafvande
hade rätt att bestämma om krogrättigheterna, äfven
då det gäller det område, som innehafves af staten, lika väl som då
det gäller enskilda områden. Och jag anser äfven, att det varit
välbetänkt, om utskottet tillstyrkt den första punkten i motionen.

På nu anförda grunder skall jag be att i likhet med den förste
ärade talaren få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till
den första punkten af motionärens yrkande.

Herr Styrlander: I likhet med motionären och den förste
talaren kan jag icke finna någon rimlig anledning, hvarför jernvägsstyrelsen
skulle ha rätt att i sadana fall som dessa bestämma om

5:o 27. 48

Torsdagen den 8 April, e. m.

Ang. utskänkningsrättigheterna. Enligt min uppfattning bör denna rätt
*'' afTinT/h ''11 hyarJe fal1 !igga hos Konungens befallningshafvande, just derför
maltdrycker att under Konungens befallningshafvande sortera de tjensteman, som
vid statens skola öfvervaka dessa lagars och förordningars tillämpning. Jernjernvägs-
vägsstyrelsen har icke till sitt förfogande polis och kronobetjening
s cdioner. att öfva nödig tillsyn och öfvervakande öfver stadgarnes tillämpning,
0r s''^ särskilt som jernvägsstationsföreståndarne såsom sådana äro upptagna
tillräckligt af sin tjenst i öfrigt, så att de icke kunna utöfva detta
öfvervakande kall, som man velat lägga på dem.

För öfrigt synes det mig som om det skulle vara eu inkonseqvens
i förordningen, att man lagt den rätten i jernvägsstyrelsens
hand, da man ej lågt någon liknande rätt i andra myndigheters
hand t. ex. i de militärbefälhafvande myndigheternas. Dessa ha ju
vid lägerplatserna inom sitt område lika stor magt och myndighet —
särskilt i afseende på ordningens upprätthållande — som kongl.
jernvägsstyrelsen, en här i Stockholm bosatt myndighet, kan hafva
på de olika platserna.

Dessutom förefinnes, mine herrar, en annan anledning, hvarför
det är ytterst olämpligt, att denna rätt ligger i kongl. jernvägsstyrelsens
hand, och det är, att kongl. jernvägsstyrelsen icke
uppgör kontrakt med de personer, som hyra restaurationslokalerna.
På sina ställen har det till och med förekommit, att staten byggt
hotell, som hyras ut till dessa restauratörer, och naturligtvis bör
då kongL jernvägsstyrelsen, från sin synpukt sedt, söka bereda staten
så stor inkomst som möjligt af dessa hotell, som hyras ut. Och
kongl. jernvägsstyrelsen måste, synes det mig, när den skall upplåta
dessa rättigheter, låta sig angeläget vara att taga hänsyn till förhållanden,
som en myndighet, hvilken skall utfärda rätt för sådan utskänkning,
^ icke bör taga hänsyn till. Redan i det afseendet synes
det mig således, som om jernvägsstyrelsen icke vore rätta myndigheten
att handhafva dessa utskänkningsrättigheter och bevilja dem.

Ku har af motionären här uttalats den åsigten, att kongl. jernvägsstyrelsen
»har groft missbrukat denna rätt». Det är ju möjligt,
att detta uttalande har stött många, och jag för min del vill gerna
medgifva, att det nog är för skarpt. Jag skulle, om jag velat säga
samma sak, icke ha användt detta uttryck, utan jag skulle ha sagt,
att jernvägsstyrelsen icke har följt förordningens grunder, då den
har användt sin rätt i detta afseende. För mm del måste jag ju
medgifva, att dessa grunder icke blifvit följda af kongl. styrelsen,
då sådana fall kunnat inträffa, som att inom ett stationsområde ölkrogar
fått vara öppna hela dagen, och då, såsom det förekommit,
jernvägsstyrelsen uppdragit åt en trafikdirektör eller intendent att
bestämma, hvilka tider restaurationen skulle vara öppen utöfver de
i ordningsföreskrifterna bestämda. Det synes mig derför, som om
jernvägsstyrelsen icke fäst tillbörlig vigt vid förordningens grunder
i detta afseende, utan öfverskridit dem. Jag vill dock icke precis

49 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.
nästa, i likhet med motionären, att det var ett groft missbruk, och Ang.

r ’ , » . , utslcankninaen

att det sålunda skett med afsigt. _ __ aj vin och

Det är är ju möjligt, att kongl. jernvägsstyrelsen, som icke är maltdrycker
nå^on polismyndighet, ej kunnat sätta sig så in i förhållandena, som vid statens
t. ex. Konungens befallningshafvande, som är den högsta polismyn- jernväg»-digheten inom länet, kunde ha gjort; och kongl. jernvägsstyrelsen stationer^
medger ju till och med i sin skrifvelse till restauratören Finlöf, att *• 0T *■>
det behöfves förändringar i detta afseende. Den säger nemligen der,
att för framtiden serveringstiden skulle bestämmas uteslutande med
hänsyn till de jernvägsresandes betjenande. Kongl. jernvägsstyrelsen
har dermed medgifvit, att den ej uteslutande tagit hänsyn till den
saken i förgångna tider; och deraf synes det ju, att styrelsen sjelf
gifvit ett erkännande af, att den icke följt förordningens grunder,
ty förordningens grunder innebära naturligtvis, att jernvägsstyrelsen
skall hafva rätt att medgifva utskänkning endast så till vida, att
tågresande må derigenom kunna betjenas. Om kongl. jernvågsstyrelsen
hade något närmare velat följa förordningens grunder, kunde det
mycket lätt ha skett genom en bestämmelse, att endast resande finge
komma i åtnjutande af förtäring vid dessa utskänkningsställen. Det
hade ju till exempel mycket lätt kunnat stadgas, att man ^skulle
dokumentera sig såsom resande genom att visa sin biljett. Da hade
man åtminstone sett någon antydan om, att styrelsen ville följa förordningens
grunder, som tydligt åsyfta, att blott resande skola fa
betjenas i dessa utskänkningslokaler, men att deremot icke den störa
allmänhet, som i öfrigt besöker dessa stationer för andra ändamål,
skall få serveras sådana drycker.

Nu säger utskottet, att det blott anförts ett enda exempel på
oordningar °och besvärligheter, nemligen i Gnesta. Men för den, som
något färdats på jernväg, är det alldeles uppenbart, att sådana besvärligheter
och oordningar och bråk förekomma pa en hel mängd andra
ställen. Jag minnes, hurusom, då jag för några år sedan eu gång
besökte Lingbo, af restauratören der inom jernvägsområdet bedrefs
oloflig utskänkning, och att till och med stationsförestandaren vid
stationen, som dock skulle ha ganska stor myndighet öfver honom,
klagade öfver, att han stod nästan rådlös emot det krögeri, som der
bedrefs. Liknande förhållande skulle kunna anföras från derå norrländska
samhällen, der jag väl känner förhallandena, såsom vid
Bräcke och Ange. Det är deruppe på sina trakter nästan omöjligt
att färdas i tredje klass på jernvägen, derför att vid. uppehållen å
dessa stationer, der restaurationslokaler finnas, folket förtär så mycket
Öl och vin och köper till och med sadant att tagas med i kupén,
sä att det nästan är farligt att färdas i eu tredjeklasskupé, utan
man nödgas använda en annan klass för att fa vara i fred och lugn
under resan. Sådana besvärligheter ha ju ock, såsom vi hört påpekas
af eu ärad ledamot i kammaren vid årets riksdag, förekommit till och
med här i Stockholm, midt under kongl. jernvägsstyrelsens ögon, i
det man å jernvägsrestauranten här fick inköpa maltdrycker och vin,

Andra Kammarens Vrot. 1897. N:o 27. 4

N:o 27. 50

Torsdagen den 8 April, e. m.

^ °°h med under hela söndagarna, då alla andra lokaler voro
Ua/vi^och1 stängda. Detta påvisades ju af en dåvarande stockholmsrepresentant,
maltdrycker grosshandlaren Johansson, ganska utförligt.

vid statens Det är således enligt min åsigt icke rätt, då utskottet säger, att

jernväg»- det endast från ett håll påpekats och visats sådana oegentligheter, ty
stationer, sådan a förefinnas nog öfver hela landet rundt omkring oss; och jag
°*ts- är öfvertygad, att ganska många af kammarens ledamöter skulle
kunna afge ganska skarpa vittnesbörd i det fallet, om de ville.

Med anledning af hvad jag nu anfört, och då jag sålunda anser,
att denna rätt ej bör ligga i jernvägsstyrelsens hand, och då jag är
öfvertygad, att jernvägsstyrelsen sjelf skulle vara tacksam att slippa
denna rätt att bevilja tillstånd — ty det kan naturligtvis i allmänhet
. icke vara angenämt för en styrelse att nödgas bevilja sådana
rättigheter till utskänkning — tager jag mig, herr talman, friheten
att yrka bifall till den första punkten i herr Hedins motion.

Häruti instämde herrar Wavrinsky, Byström, Hammarlund,
Aulin, Thylander, Sahlin, Fjällbäck, Broström, Hedin i Torp,
Lundström, Eriksson i Elgered, Göransson och Norberg.

Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Jag skall

först och främst be att gent emot det, som utskottets vice ordförande,
herr Gethe, sade, få anmärka, att det förundrar mig på det allra högsta,
att han, som, under det vi inom utskottet flere gånger resonuerade
om den här saken, icke yppade någon tillstymmelse till olika mening
mot de andra medlemmarne af utskottet, nu kommer och säger,
att han icke varit i tillfälle att afgifva sin reservation. Jag
skall be att få uppläsa en del af det protokoll, som fördes inom utskottet
den 1 april. Det har följande lydelse: »§ 55. Herr Hedins
motion, n:o 160, om ölkrögeriet å statsjernvägsstationer, företogs nu
till slutlig behandling. Efter eu stunds diskussion, under hvilken
alla talare voro ense om att afstyrka motionärens i mom. 2 upptagna
yrkande, medan deremot ineningarne angående yrkandet i
mom. 1 syntes vara mera delade, enades utskottets medlemmar om
att äfven beträffande sistberörda moment föreslå, att påståendet deri
ej matte föranleda till någon vidare åtgärd. Skälen härför voro,
att något annat fall af oordningar än det i motionen omnämnda
vid Gnesta järnvägsstation, ej visats hafva egt ruin, att äfven här
jernvägsstyrelsen visat sig mån om ordningens upprätthållande, att
herr Finlöf nu angifvits till åtal för hvad han kunde hafva låtit
komma sig till last, samt att styrelsen inom kort komme att utfärda
nya ordningsregler, deri ölförsäljningen inskränktes till resande.
»

Som herrarne behagade finna, är det precis dessa punkter, som
äro framhallna i det utskottsbetänkande, som nu föreligger; och jag
skall — säkerligen till herrarnes icke ringa förvåning — meddela,
att bland de närvarande vid nu refererade sammanträde befunno sig

51 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

både herr Nordin och herr Göthberg. Det var således ingen meningsskiljaktighet
alls om att afstyrka andra punkten, och den ende, '' ^

som yttrat någon betänklighet i afseende a motiveringen, var heir maltdrycJcer
Göthberg, som tyckte, att den borde göras något annorlunda. vid statens

Vidare skall jag be att få meddela herrarne, att det utskotts- jernväg!-betänkande, som nu föreligger, har såsom förslag varit tryckt tre stationer.

gånger och utdeladt till utskottets ledamöter, samt att det lästes or
mom utskottet senast den 5 april — det var på måndagen. På
lördagen delade jag egenhändigt ut det här i kammaren bland de
utskottsledamöter, jag då kunde träffa. Jag lemnade det äfven till
vice ordföranden herr Gethe, och sade honom, att vi skulle ha utskottssammanträde
pa mandagen. Detta utskottssammanträde anslogs
också på söndag middag kl. 1—2, alltså 4—5 timmar förr, än
jag enligt kammarens arbetsordning var tvungen att utlysa det. Jag
kan således icke rå för, att vice ordföranden, äfvensom herrar Nordin
och Göthberg icke voro närvarande på måndagen. Ingen af
dem hade på något sätt anmält, att han ämnade reservera sig mot
det resultat, till hvilket utskottet kommit. Det är först nu, jag
hör talas om, att de haft en sådan afsigt; och jag kan icke värja
mig för den tanken, att denna afsigt har kommit till sedan tisdagen.

° Orsaken, hvarför vi hade sammanträde på måndagen, var helt
enkelt den, ätt vi ville få den här frågan in i kammaren så tidigt,
att den kunde behandlas i plenum före påsk, ty, såsom herrarne
allesamman känna, är det alltid så trångt med ärendena efter påsk,
att det är en rigtig välgerning att dessförinnan få bort så mycket
som möjligt.

Vidare skall jag be att få fästa herrarnes uppmärksamhet pa,
att det i motionen alldeles icke är fråga om, huruvida kongl. jernvägsstyrelsen
eller Konungens befallningshafvande kan vara den
lämpliga myndigheten att bestämma, om utskänkning af vin och
maltdrycker skall få ega rum vid statens jernvägsstationer, utan här
är fråga om någonting helt annat, nemligen att Riksdagen genom
ett bifall till herr Hedins motion skulle underrätta Kongl. Maj:t,
att kongl. jernvägsstyrelsen på ett, såsom ordalagen lyda, »synnerligen
groft sätt missbrukat» sin rättighet att meddela tillstånd till
nämnda utskänkning. Jag vill hemställa till herrarne, om Riksdagen
verkligen kan sägas hafva skäl att till Kongl. Maj:t uttala
ett° sådant omdöme om kongl. jernvägsstyrelsen.

Vid 1896 års riksdag var det ock tal om jernvägsstyrelsens
rättighet att medgifva utskänkning af vin och maltdrycken Det
var "till följd af en motion af herr Erikson i (Ifra Odensvi, som
ville, att ingen ölhandel på landet måtte kunna tillåtas utan vederbörande
kommuns bifall. Då uttalade utskottet sig om jernvägsstjrelsens
befogenhet på följande sätt: »Ordningsregler äro numera i
juli månad år 1894 utfärdade af kongl. jernvägsstyrelsen och åtfölja
detta utlåtande såsom bilaga; deraf torde framgå, att numera öloch
vinutskänkningen är ordnad på ett sätt, som, savidt utskottet

N:o 27. 52

Torsdagen den 8 April, e. m.

■Ang- bär sig bekant, icke vållat några klagomål.» Detta utskottsbetänU‘ofrin''och’1
^an<^e.gillades äfven af Andra Kammaren. Bland dem, som då unmaltdrycker
^er diskussionen yttrade sig i ärendet, var herr Eriksson i Bäck,
vid statens som framhöll, bland annat, huru enligt hans tanke äfven Konungens
jernväg»- befallningshafvande missbrukat sin rättighet att meddela utskänkstatwner.
ningstillstånd åt vederbörande. Sålunda säger han, att då i Fellings(
°its.) bro kommunalnämnden och äfven kommunalstämman beslöto att
borttaga ölförsäljningen vid ett i närheten af gästgifvaregården beläget
ställe, kunde församlingen dock icke drifva sin vilja igenom.
Konungens befallningshafvande resolverade, att innehafvaren af den
ifrågavarande egendomen fortfarande skulle bibehållas vid rättigheten
att utskänka maltdrycker.»

Det är alltså samma förhållanden rådande, der Konungens befallningshafvande
medgifver utskänkningstillstånd, som dem man klagat
öfver, der jern vägsstyrelsen gör det. Och hvad vunne man då
genom att taga denna befogenhet från jernvägsstyrelsen och öfverflytta
den på Konungens befallningshafvande? Utskottet har också
uttryckligt sagt, att erfarenheten icke gifver vid handen, att det
skulle blifva bättre, om Konungens befallningshafvande finge öfvertaga
den s. k. undantagsställning, som jernvägsstyrelsen nu eger beträffande
ölutskänkning inom jernvägens område.

Utskottet har vidare framhållit, att det, som herr Hedin stödjer
sin. motion pa är åtskilliga privata meddelanden och i synnerhet en
tidningsartikel rörande ölutskänkningen vid jernvägsstationen i Gnesta.
Det är nemligen omkring denna, som hans motion hufvudsakligen
rör sig. Utskottet har deremot anmärkt, att man icke kan på
grundvalen af ett sadant enstaka exempel skrifva till Kongl. Maj:t
och säga, att jernvägsstyrelsen på ett synnerligen groft sätt missbrukat
den undantagsmagt, som lagts i dess hand.

Herr Hedin har visserligen anfört jemväl ett annat exempel,
hemtadt ur ett anförande af en talare vid förra riksdagen, som
skulle ha sagt, att vid Katrineholm funnes en formlig ölkrog. Jag
tillät mig naturligtvis icke att betvifla rigtigheten af detta hans
yttrande, men, tänkte jag, jag skall dock se efter, hvem det var,
som sade detta. Jag tog för gifvet, att det var någon riksdagsman,
som bodde nära Katrineholm. I stället fann jag emellertid, att yttrandet
hade fälts af en talare på stockholmsbänken, och han hade
dessutom icke sagt, att det fans en formlig ölkrog vid Katrineholm,
utan endast, att han läst i en tidning från Katrineholmstrakten,
att der fans en sådan. Och jag vill då hemställa till herrarne, om
utskottet verkligen kunde tillstyrka Riksdagen att på grund af sådana
uppgifter inför Kongl. Maj:t förklara, att jernvägsstyrelsen »på
ett synnerligen groft sätt missbrukat sin undantagsställning» — ty
herrarne ma komma ihåg, att det är derom motionen rör sig, derom
och om ingenting annat. Det är fråga om ingenting mer och ingenting
mindre än ett kolossalt och i de gröfsta ordalag affattadt misstroendevotum
åt kongl. jernvägsstyrelsen.

Torsdagen den 8 April, e. m.

58 N:o 27.

af vin och
maltdrycker
vid statens
jernvägsstationer.

(Forts.)

Ja<r skall för öfrigt beträffande motionens innehåll be att få Äng.
anmärka, hvad ock utskottets betänkande påpekar, nemligen att en ^ 0^

korrigering är nödvändig af åtskilliga mer eller mindre felaktiga
uppgifter, som den ärade motionären lemnat. Icke vill jag anklaga
honom för att hafva farit med osanning — långt derifrån! men
jag tycker dock, att när man skrifver en motion sådan som denna,
så borde man taga bättre reda på förhållandena och se sig något
bättre för — det torde åtminstone icke vara allt för mycket begärdt.

Hvad är det nu motionären egentligen talar om för saker? Fn
herr Finlöf har under många år innehaft jernvägsrestaurationen i
Gnesta, och denna restauration är det i törsta rummet, som gifver
motionären anledning till klagomål mot jernvägsstyrelsen, ehuru han
ej kan säga, att der förekommit några oordningar. Jag har sjelf
rest ut tilf Gnesta för att taga reda på förhållandena, och jag har
dervid talat vid bland andra vice länsmannen Åkerlund. Af honom
fick jag det meddelande, att jernvägsrestaurationen blifvit skött på
ett mönstergilt sätt.

Derpå kan jag också anföra ett annat ehuru mer indirekt bevis.
I samma restauration ha vant austälda 6 a 7 tjenstflickor,
hvilka alla äro för sedligt allvar mycket välkända på platsen, och
de hafva alla gifvit restaurationen det vitsordet, att den varit mera
som ett stilla privat hem än en restauration. Derför lemnade de
också vid restauratörsombytet den 1 april allesammans sina platser,
emedan de icke ville vara med om det källarelif, som de fruktade,
att det nu skulle bli, när en från Stockholm känd »grillkällarmästare»
hade öfvertagit rörelsen.

Vidare ordar motionen om hotell Finlöf. Herr Finlöf har nemligen
jemväl fått jernvägsstyrelsens tillstånd att på jernvägens område
bygga ett hotell för resande, som måste tillbringa natten i
Gnesta. Ty i restaurationsbyggnaden finnas icke mera^ än sex små
bostadsrum, af hvilka två ligga invid köket och fyra på vinden och
derför äro föga lämpliga för resandes herbergering. Restaurationsbyggnaden
innehåller således icke, såsom motionären uppgifver, 14
rum, utan, såsom jag nu sagt, der finnas utom tva matsalar och
kök endast uämnda sex rum, af hvilka två bland vindsrummen
mera se ut som skrubbar än so m rum. Huru motionären fatt detta
till att bli 14 rum, förstår jag icke, om han icke tilläfventyrs räknat
garderober, skaffer.ier och klosetter såsom särskilda rum, ty då
kan man möjligen komma till 14.

Herr Finlöf har således, för att få rum för resande, byggt ett
hotell i närheten af stationen. Det är af mycket moderata dimensioner
och har från början föreståtts af eu kvinna med mycket godt
rykte, eu fru Jonsson, som nu har det på arrende. Fiulöf begärde
hos Konungens befallningshafvande — eller rättare sagdt: lian vände
si" till Frustuna sockens kommunalnämnd, och denna gick in till
Konungens befallningshafvande och begärde för Finlöf rättighet att
pä TU))i7ii6H — icke i hotellet öfver hufvud taget utan pa rummen

N:o 27. 54

Torsdagen den 8 April, e. m.

, , ,Afg\ yi(l reqvisition servera resande vin och maltdrycker. Konungens

U af^vin^ch'' befallningshafvande förklarade, att han icke hade dermed att skaffa,
maltdrycker utan atto det tillkom jernvägsstyrelsen. Försedd med ofvannämda
vid statens betyg från Frustuna sockens kommunalnämnd vände sig alltså herr
jemvägs- Finlöf till jernvägsstyrelsen, som naturligtvis beviljade den sökta
stationer, rättigheten.

(Forts.) . Det skall kanske intressera herrarne att höra, hvilka kolossala
ölaffärer, som ha bedrifvits i hotellet, i hvilken fara hela bygden
har sväfvat genom utskänkningen der, och hvilken kolossal rikedom
herr Finlöf bör hafva hunnit att skaffa sig genom densamma. Jag
har nemligen här utdrag ur hotellets dagjournal för år 1896, och
der finnas särskilda uppgifter rörande utskänkningen på hotellet för
hvarje manad. Under januari manad såldes der en halfbutelj porter
och nio halfbuteljer pilsner, under februari två balfbuteljer porter,
sexton halfbuteljer pilsner, fyra halfbuteljer Öl, tre buteljer vin och
tre glas vin. Jag vill icke trötta kammaren med att läsa upp
mera; jag skall blott säga, att summan för året visar, att i hotellet
har under 1896 salts i medeltal en halfbutelj porter i veckan, eu
halfbutelj pilsner hvarannan dag, en halfbutelj vanligt Öl hvar femte
dag, eu °och en half butelj vin i manaden samt ett glas vin hvar
fjerde manad. De bland herrarne, som äro vana att handskas med
stora siffror, se hvilka kolossala saker det här är fråga om. Jag
har räknat ut, att om herr Finlöf förtjenat 15 öre på hvarje butelj
porter, 10 öre på hvarje butelj Öl, 1 krona på hvarje butelj vin och
25 öre pa hvart glas vin, så har han på utskänkningen å hotellet
under ar 1896 förtjenat omkring 54 kronor — och herrarna kunna
väl första, att det blir pengar af, om det får ohejdad!, fortgå i
längden. Det är derför ej att undra på, om herr Finlöf fått rykte
om sig att vara stenrik.

Innan jag går vidare, skall jag be att få nämna, att jag icke
känner herr 1 inlöf eller hans affärer, men jag har förnummit, att
det är^ manga, som icke känna dem bättre, men som tro sig ha
reda på dem i grund och botten. Jag har, så vidt jag vet, aldrig
ens sett herr Finlöf, aldrig talat med honom, aldrig druckit af hans
Öl eller vin.

Så kommer jag nu till den genom herr Hedins motion vidtberyktade
ölstugan. Denna är inhyst i nedre våningen af FirJöfs hotell,
och den har varit öppen hvarje torgdag^ endast hvarje torgdag,
d. v. s. en gång i månaden. Herr Finlöf vände sig till Konungens
befallningshafvande och begärde att få öppna en sådan ölstuga för
att förebygga en annars under torgdagarne oundviklig och för resande
besvärande trängsel på jernvägsrestaurationen. Konungens befallningshafvande
förklarade, att han icke hade med saken att skaffa,
utan att det var jernvägsstyrelsen, som egde att bestämma deröfver,
emedan lokalen låg inom jernvägens område, men Konungens befallningshafvande
ville dock uttala, att från hans sida hinder ej
mötte för ansökningens beviljande. Då vände sig herr Finlöf till

Torsdagen den 8 April, e. m.

55 N:o 27.

maltdrycker
vid statens
jemvägsstationer.

(Forts.)

järnvägsstyrelsen och fick dess tillstånd. Jag hemställer till herrarne,

om icke jernvägsstyrelsen hade full anledning att gifva denna tillåtelse, ^ wfn och

då Konungens befallningshafvande hade tillstyrkt det. Och i hvad .....,*■—

man tro herrarne, att det blifvit bättre eller annorlunda, om Kon
un "ens befallningshafvande hade ansett sig ega befogenhet att meddela0
Finlöf det sökta tillståndet? Det hade naturligtvis äfven da

Hvad denna ölstuga för öfrigt beträffar, skola herrarne fa höra
eu lustig historia, om herrarne ha lust att höra på. Jag har balett
bref från municipalstyrelsens ordförande, som väl ar staldt till
en enskild ledamot af utskottet, men som emellertid slutar med de
orden att »den får anses offentlig såsom utgången från municipalstyrelsens
ordförande och den af Konungens befallningshafvande forordnade
ordningsmannen på platsen.» _ __ .

Jacr tillåter mig således icke någon indiskretion, nar jag Ur
brefvet"meddelar något af hvad han der säger. Jag har redan uti
utskottets betänkande anfört, huru han talar om »ohyggliga olforhållanden»
och »en fylla, som icke kan beskrifvas», men jag drog
mi" för att der anföra följande ord: »Ölstugan har alltid vant ett
svinhål, men ett mycket inkomstbringande dylikt.» Och han tililä""er:
»Kongl. jernvägsstyrelsens beteende att trots ^kommunalnämnds
och municipalstyrelses önskningar låta ölstugan få vara kvar,
är minst sagdt hänsynslöst — det är något värre! Men det är li ''t
denna styrelse, med hvilken jag på grund af mm ställning har har

otaldt uti flere andra frågor.» „ , ,

Ja tänkte jag, när jag läste detta, det ar kanske bast att taga
reda på, hvad han »i många andra frågor» har otaldt med jernvägsstyrelsen,
ty det inverkar nog säkerligen icke så litet på hans omdöme
äfven om ölstugan. , ...... , „..

Under tiden skrifver stationsinspektoren innestå följande: »För
min del vidhåller jag fortfarande min förut till jernvägsstyrelsen uttalade
åsigt, att de oordningar, som på torgdagar förekommit a
Gnesta stations område, mig veterligen, icke härflutit från herr F inlöfs
ölservering, och har jag, som passerat ölstugan hvarje torgdag
minst 6 gånger, icke förmärkt någon oordning derstädes, och tiar
vice länsman Åkerlund alltid på min förfrågan, om någon oordning
förekommit i ölstugan, svarat nej». 0

Hvad skall man nu säga om en polisman, som, nar någon be"är
ett intyg af honom, i ett visst syfte, skrifver ett sådant som
det som läses i herr Hedins motion, men som, när det blir fråga
om''att inför högste ordningsmannen inom jernvägens område sta för
hvad han skrifvit, intygar något helt annat? När jag besökte
Gnesta, passade jag på tillfället att tala med vice lansmannen Åkerlund
och ja" ilek af honom idel sväfvande svar. Att oordnmgar
förekommit, det kunde han visserligen konstatera, men hvar de
druckna personerna hade »fått sin fylla ifrån» tordes han icke såga.

Jag skall för öfrigt lägga herrarne på minnet, att i Gnesta Annes

N:o 27. 56

Torsdagen den 8 April, e. in.

utsk&nkninaen ^ fndas^ Jinlofs restauration och hotell med ölstuga. Der finnes
af vin och dess“tom Björklunds kafé, som serverar Öl och vin alla dagar, vidare
maltdrycker bryggeri, som tillhandahåller Öl i hur liten qvantitet som helst
Vid statens under hela veckan, och slutligen ha vi der äfven en gäst*nfvareijård
^stationer ^^känkningsrättigheter. Icke tro väl herrarne, att dessa& tre

CFortsl “ institutioner äro några fromma stiftelser och att all oordning
1 j kommer an på herr Finlöf och hans ölstuga eller — enligt motionärens
mening — på kongl. jern vägsstyrelsen?

Jag är icke någon vän af ölutskänkning och dylikt, men jaovill,
att man skall gå rättvist till väga, äfven om det gäller en
person, som innehar ölutskänkningsrättighet och begagnar den.

Men det stannar icke vid detta. Jag har här ett bref från en
person, som ^ bor i Gnesta och är eu af de förnämsta nykterhetskämparne
pa platsen samt derjemte ledamot af municipalstyrelsen.
tian säger deri: »Jag har min affärslokal vägg i vägg med Finlöfs
ölstuga och midt för restaurationen och är således i tillfälle att
iakttaga hvad som passerar»; och så tillägger han: »Under ett år
och 8 månader, som jag har haft min affär i närheten af Gnesta
restauration och ölstuga, har jag icke sett de olagligheter och
oordningar vid nämnda ställen, som så mycket skrifvits om i tidningarna.
»

„B-Vad skall man väl tro om så diametralt motsatta uttalanden?
Brefskrifvaren är, som sagdt, en framstående nykterhetsvän, som jag
personligen känner sedan många år, och som jag vet, att jag kan
fullkomligt lita på.

Jag besökte, da jag var i Gnesta, en annan ledamot af municipalstyrelsen
och fick af honom höra samma omdöme. Huru skullo
utskottet da kunna tillstyrka Riksdagen att skrifva till Kongl. Maj:t
och säga, att »jernvägsstvrelsen på ett synnerligen groft sätt missbrukat
den undantagsställning, som den har.» Vore det rimligt?

Emellertid har herr Finlöf blifvit angifven till åtal för olaga
ölutskänkning, och man får nu se, hvad rättegången kan medföra
Det är dock en egendomlig historia förknippad med denna rättegång,
och det torde intressera kammaren att få höra den. Ano-if.
velsen har nemligen icke utgått från nykterhetsvännerna på platsen

utan från en jurist i Stockholm — hvem det är, vet jag icke _

och den har blifvit skickad till en herr Larsson i Gnesta. Denne
har öppnat ett hotell utanför jernvägens område. Hos municipalstyrelsen
har han begärt att der få idka ölutskänkning både med
och utan mat, men municipalstyrelsen har blott medgift utskänkmng.
i sammanhang med matservering, och det har Konungens befallningshafvande
stadfäst. Denna »servering» får han hålla öppen
pa vanliga tider, då sådana ställen äro öppna, d. v. s. från morgon
till kväll, utom på torgdagar, då den får vara öppen endast från kl.
v f. m. till kl. 3 e. in. och från kl. 7 till kl. 9 e. m. Finlöfs ölstuga
fick, då hon fans till — ty sedan en månad är hon borta

57 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

af vin och
''maltdrycker
vid statens
jernvägsstationer.

(Forts.)

— icke vara öppen mer än emellan kl. 6 f. m. ock kl. 2 e. m. ock Ang.

, , , i-, , . o , i utskänkmngen

detta blott pa torgdagar.

Herr Larsson fick — jag vet ej om det var på eller utan beställning
— den nämnda angifvelsen mot Finlöf sig tillskickad.

Utom att kan är konkurrent till kotell Finlöf, är kan derjemte
borgensman för grillrestauratören Jones, som nu fatt jernvägsrestaurationen,
ock att det derför är både för herr Larsson och herr Jones
af största ekonomiska intresse att trampa sönder herr Finlöf, det
kunna herrarna lätt begripa. Der ligger ock roten till oväsendet
mot herr Finlöf, hvilket motionären nu vändt emot kongl. jernvägsstyrelsen.

Herr Larsson gick med angifvelsen till två personer och bad
att få deras underskrift derpå, men de ville ej. Deremot togo de
papperet och gingo till tre andra personer för att få deras namn.

En af dem begärde att få betänka sig till följande dag, men fick
då till svar att det måste ske genast. Deras namn skulle för resten
icke blifva kända, och om det blefve några kostnader, så skulle herr
Larsson betala dem. De skrefvo alltså under, men två af dem ångrade
sig sedan och gingo till vice länsmannen Åkerlund för att återkalla
sina namn under förklaring att de hade skrifvit dit dem af
oförstånd.

Jag kan icke säga, om det har varit oordningar eller icke vid
ölstugan i Gnesta. Det är ju möjligt. I den Aftonbiadsartikel, som
är intagen i herr Hedins motion, talas om, huru det tillgick på ölstugan
den sista dagen, då den var öppen. Det är en ruskig skildring,
en skildring i miniatyr af huru det gick till på varietéerna i
Stockholm den sista dagen de voro öppna, blott med den skilnaden,
att det på varietéerna gick mycket mer hundaktigt till än på herr
Finlöfs ölstuga.

Artikeln talar om, att det rum, der ölstugan var inrymd, var
så ruskigt. Ja, det kan väl hända. Herr Finlöf hade kanske bort
skicka efter herr Stockholm för att måla en hop liderliga bilder på
väggarna, såsom t. ex. en satyr, som kastar sig öfver en naken
qvinna, en drucken Bacchus, som sitter på en åsna, omgifna af halfnakna,
rusiga bachantinnor samt på den tredje väggen en grupp badande
qvinnor. Det hade ju kunnat kallas för skön konst och sägas
hafva skett i nykterhetens intresse. Ty det hade ju varit alldeles
som hos herr Stockholm.

Jag vill med detta, som sagdt, icke försvara herr Finlöf. Han
har kanske gjort sig skyldig till öfverdrifter och missbruk. Det må
eu blifvande rättegång utreda, och jag skall icke tillåta mig att
hvarken försvara eller anklaga eller döma honom; ineu jag vill hemställa
till herrarna, om det är rätt att, ifall herr Finlöf missbrukat
jernvägsstyrelsens förtroende, Riksdagen går in till Kongl. Maj:t med
en skrifvelse af innehåll, att kongl. jernvägsstyrelsen på ett synnerligen
groft sätt missbrukat den undantagsställning, som den intager,

N:o 27. 58

Torsdagen den 8 April, e. m.

4 oc^ Kongl. Maj:t derför bör taga ifrån henne den rättighet, som

■utskanknmgen här är i fråga. 8

af vin och T i 11 i*n i i o

maltdrycker t till slut något närmare fästa mig vid, hvad som an vid

statens förts af en talare här, då han erinrade om, huru en representant på
jernvägs- stockholmsbänken i fjol skildrade förhållandena i tredje klassens
stationer. väntsal vid centralstationen i Stockholm. Det var en mycket be(
orts.)^ höflig för att icke säga hårresande historia, men jag ber att få påpeka,
huru mycket annorlunda den mannen gick till väga. Han
sade: »Jag skall icke uppehålla kammaren längre. Jag vill blott
framhålla, att jag för min del icke anklagar öfverstyrelsen vid statens
jernvägar och icke vill påbörda den skulden för hvad som
förekommit.» Det hade varit värdigt herr Hedin att följa hans
exempel.

Jernvägsstyrelsen kan icke .annat än utfärda reglementen —
och dess ordningsregler äro mycket allvarsamma — samt, då klagomal
framkomma, söka taga reda pa förhållandena. Och dervid
maste hon rätta sig efter de omdömen och utlåtanden, som hon får
af trafikdirektörer, stationsinspektorer, länsmän och vice länsmän.
Om länsmännen lemna andra uppgifter åt andra, så är det en sak,
som jern vägsstyrelsen icke kan anse sig skyldig att lyssna till.

Ja, herr talman, jag skall inskränka mig till att anföra detta
såsom ett tillägg till och närmare påpekande af, hvad utskottets
betänkande innehåller, och jag hemställer till herrarna att gilla
detta ^betänkande, sådant det föreligger. Utskottet har för resten
framhållit, att jernvägsstyrelsen haft intendenterna församlade för
att öfverlägga om ändring i gällande ordningsregler för öfvervakande
af restaurationsrörelsen vid statens jernvägsstationer, och jac
kan intyga, att det förslag till stadgar, som af dem uppsatts och
som jag här har i min hand, är mycket allvarsamt. Men styrelsen
har icke velat utfärda nya regler förr än den fått se utgången
af denna fråga i Riksdagen.

Herr talman, jag skall yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gethe: Då utskottets ordförande har direkt replikerat

mig och förklarat, att han trodde att min afsigt att reservera mig
hade tillkommit efter tisdagen, så kan jag icke underlåta att något
belysa denna historia angående min kännedom om detta betänkandes
tillkomst, hvilket jag i annat fall icke skulle hafva gjort.

Den ärade ordföranden har uppläst protokollet för torsdagen
den 1 april, och af det protokollet behagade herrarne finna, dels att
jag icke var närvarande den dagen och dels att vid det tillfället
ordföranden hade muntligen redogjort för huru han hade tänkt sig
att betänkandet skulle uppställas och fått i uppdrag att sjelf uppsätta
detta skriftligen, för att det sedermera skulle efter närmare
genomseende föredragas till afgörande. Detta var på torsdagen,
b redagen den 2 april har han, efter hvad han sjelf upplyser, lemnat
mig konceptet till det tryckta förslaget till utlåtande, och till -

59 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

lika dervid underrättat mig, att sammanträde skulle hållas pa man dagen.

Han har redan sagt mig denna sak privatlif men jag bestred u« £ Jh

då" likasom jag nu bestrider, att jag hört honom någonsin säga detta
åt’mig. Det "kali ju lätt hända att herr ordföranden, som kallade
muntligen på detta sätt, har tagit fel och trott sig hafva sagt något
sådant, ehuru han glömt att göra det, då han skulle kalla alla muntligen
och personligen. Men om han redan pa fredagen visste, att
sammanträde skulle hållas på måndagen, så förvånar det mig att
icke den föreskriften iakttagits, som alltid bör iakttagas, när sa kan
ske och det icke alls är någon periculum in moja, nemligen att
anslå på täflan, att sammanträde skulle ega rum på måndagen. Sådant
har dock icke blifvit gjordt ännu på lördagen, och det kan icke
heller hafva varit gjordt, i synnerhet som ordföranden bär jagt, att
han först på söndagen på eftermiddagen bestämt sammanträdet; det
lärer dock hafva varit annonseradt på måndagen i någon morgon -

af vin och
maltdrycker
vid statens
jernvägsstationer.

(Forts.)

Under sådana förhållanden och då jag icke fick se betänkandet
förr än det till min öfverraskning låg på min pulpet i kammaren
vid tisdagens plenum, så hemställer jag till herrarne, huruvida jag
har kunnat reservera mig mot ett utskottsbetänkande, som jag icke
hört, utan blott sett i koncept, som delgafs mig för genomseende,
och om hvilket jag icke hade någon aning att det skulle förekomma
till afgörande redan några dagar derefter. Detta har jag velat nämna,
på det att herrarne icke skola föreställa sig, att jag har ändrat
mening först efter betänkandets affattning.

Hvad nu särskilt beträffar talarens yttrande om att det skulle
vara orimligt att yrka bifall till motionärens framställning i första
punkten, derför att man derigenom skulle godkänna äfven motiveringen,
så ber jag att få återupprepa att, då jag afgaf mitt yrkande,
så förklarade jag bestämdt, att jag icke gjorde mig solidarisk med
motionärens motivering.

Herr Göthberg: Jag begärde ordet med anledning deraf, att
eu föregående talare yttrade, att jag icke under frågans behandling
inom utskottet skulle betonat min ställning. Men herrarne torde
finna, att det var alldeles rigtigt, hvad jag förut yttrade, att jag
icke deltog i frågans slutliga behandling, ty det skedde på måndagen.
Jag har icke heller haft tillfälle att deltaga i frågans behandling i
sin” helhet, utan blott någon enstaka gång varit närvarande, på grund
deraf att jag endast var suppleant i detta utskott och således icke
var anmodad att såsom ordinarie ledamot deltaga i dess behandling
af frågan, och för det andra, emedan jag tillhörde ett annat utskott,
som arbetade samtidigt, och det inträftade flere gånger, att jug hellre
satt i det utskottet än i det andra. Men de gånger, då jag var
närvarande, framlade jag mycket allvarligt för utskottets ledamöter
det betänkliga i att på ett sådant sätt afstyrka motionen, och höll
mycket hardt på, att man åtminstone borde bifalla första punkten.

Jf:o 27.

60

Torsdagen den 8 April, e. m.

utsktkningenmå Z |jelf™ S*ken betrf''a,j skall jag icke yttra många

af vin och 0rd; i Men det »"foll något egendomligt, att den ärade ordföranden
maltdrycker
vid statens

jernväg 8~
stationer.

(Forts.)

i utskottet framhöll den dagjournal, som fins eller har funnits i herr
Finlöfs hotell, men då han kom till ölstugan icke kom fram med
någon dagjournal. Jag tager för alldeles gifvet, att, om förtjensten var
sa skral hvad hotellet beträffar, den maste hafva varit förfärligt stor
hvad angår ölstugan; ty jag tager för alldeles gifvet, att herr Finlöf
eljest icke kommit sig för att bjuda 5,000 kronor om året för att få
hafva denna rättighet, med tanke på och med uttryckligt uttalande
från jernvägsstyrelsen, att ölstugan icke skulle få existera der. Jag
tycker det allt förefaller mycket märkvärdigt, och jag får säga för min
del, att de 60 kronor i månaden, som herr Finlöf skulle hafva förtjenat
på sin rörelse, förefalla mig vara ganska litet, då han sedan
kan bjuda, som jag sade, 5,000 kronor, och då man vet, att en annan
person bjuder 10,200 kronor.

„ ^a8> icke upptaga tiden med att Ytterligare tala öfver denna

fråga. Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till första punkten af
motionen.

Herr A. Hedin: Beträffande de egendomliga formerna för ärendenas
behandling inom det tillfälliga utskott, som har den stora
lyckan att °räkna herr Waldenström som sin ordförande, komma
väl några åtgärder att vidtagas framdeles, förmodar jag, och jag
blott konstaterar, att det varit af särskildt stort intresse att få de
upplysningar, som medelats af herrar Gethe och Nordin; derefter öfvergår
jag till sjelfva saken.

Det anmärktes i eu tidning i går eller i dag, hvilken tagit sig
friheten att underkasta det förevarande utskottsutlåtandet en kritik,
som onekligen kan betecknas såsom känbar, att herr Hedin kunde
\äl icke^ behöft att tala blott om Gnesta, efter som missbruk och
missförhållanden utaf samma slag nog förekomma mycket talrikt,
vid en hel mängd jernvägsstationer. Ja, det visste jag också. Men
hvarför jag valde att tala om Gnesta, det var derför att till mitt
förfogande voro stälda en hel del dokument om saken och vidare
af det skäl att, sa vidt jag dittills kunnat utröna, jernvägsstyrelsens
favoritsystem hade vid Gnesta drifvits till större höjd än mig veterligen
pa något annat ställe. Men för öfrigt hafva, sedan motionen
väcktes, från många håll kommit mig till banda åtskilliga bref angående
likartade förhallanden vid andra jernvägsstationer. Bland
dem utväljer jag ett, skrifvet af en namngifven man och dateradt
Stenstorp. Detta bref lyder sålunda:

»Angående hotellrörelsen i Gnesta och vederbörandes sätt att
förfara, hvilket i tidningspressen låtit sig så mycket tala om, är
tvväir ej ett enstaka undantagsfall och det enda ställe, der dylikt
existerar. Liknande är för brefskrifvaren bekant å flera stationer,
exempelvis Töreboda eller Stenstorp. Å sistnämnda station korsa
sig flere banor, till följd deraf ett centrum, der finnas marknader en

61 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

gång i månaden, beväringsmönstringar, konouppbördsstämmor m. m. Ang.
hållas, häradets tingställe. Dagligen till klockan 10 på aftonen hålles
jern vägshotellet här öppet (det enda utskänkningsstället af vin och JaUdrycker
maltdrycker på platsen; gästgifveregård finnes, men der serveras ej vid statens
annat än svagdricka och kolsyrade läskedrycker) och icke blott liknar jemvägssåledes
hotellet, utan är en fullständig ölkrog, der hvilken som helst Nationer
i samhället och således ej blott tågresande, för hvilka hotellet ute- (torts.)
slutande borde vara afsedt, tillätes obehindradt att öfverlasta sig, och
sådant sker i - rätt stor skala marknadsdagar, mönstringar, tingssammanträden,
uppbördsstämmor m. m. Visserligen får ej hotellet hållas
öppet annorledes än eu half timme före och efter ankommande tågs
ankomst och afgång, men har detta ej någon vidare betydelse, då
tåg såväl statens som enskilda banornas så godt som oafbrutet ankomma
och afgå, så att endast knappt 1 timme mellan klockan
3,30 e. m. till klockan 5, annars hela dagen öppet, hotellet är stängda

»Nog har stationsinspektoren viss myndighet öfver jernvägsrestaurationen,
men då källarmästaren och inspektören äro synnerligen
goda vänner, kommer man ej långt med berättigade klagomal.

Klagar man hos jernvägsstyrelsen, remitteras detta till inspektören,
denne ville sin gode bror intet obehag, inger svarsskrifvelse till källarmästarens
förmån. Sedan far allting vid det förra bero. Exempelvis
sön- och helgdagar får ingen servering af vin och maltdrycker ega
rum annat än åt spisande gäster vid måltider, kringgås denna föreskrift
på så sätt, att eu af ett inkommande sällskap begär Öl, får
då en bricka med en tunn brödskifva och torr ost och dertill så
många ölbuteljer han vill ha, både för egen del och till det öfriga
sällskapet», o. s. v. en hel del ytterligare detaljer. Det är en enda
bland väl 9 å 10 liknande skrivelser jag fått sedan motionen väcktes,
så att det är nog rent af tillgjordhet att komma och låtsa, att
man icke skulle hafva hört talas om någon oordning och några
missbruk i följd af fylleri vid statens ölkrogar på jernvägsstationerna,
förr än nu blifvit tal derom på riksdagen.

Det har efter mitt första besök i det stora etablissementet vid
Vasagatan onekligen uppstått en stor rörelse der. Jag säger: »efter
mitt första besök» omkring jultiden, hvilket hade till omedelbar
effekt att hindra den tillämnade uppgörelsen under hand om förnyelse
af utarrendering af restaurationen vid Gnesta åt den förre restauratören.
Och dessutom hafva andra effekter visat sig, som finnas
till en del omförmälda i utskottets utlåtande. Man skulle då kanske
fråga mig: »Hvarför kan ni icke nöja er med detta?» Jag svarar:
»Spåren skrämma». När man under åratal iakttagit, huruledes
jernvägsstyrelsen utöfvat denna alldeles obefogade undantagsmagt att
tillåta ölkrögeri på jernvägsstationer, så har jag för min del ingen
anledning att tro på någon sådan sinnets omvändelse hos jernvägsstyrelsen,
att jag för framtiden kan skäligen vänta, att förhållandet
skulle blifva bättre.

N:o 27. 62

Torsdagen den 8 April, e. ra.

Är!f\ Man skulle också kunna säga, att jag kunde hafva någon an ntsMnkninyeii

iedning . att nöja mjg med detta betänkande sådant det är, derför
maltdrycker motionen har haft den effekten att låta oss läsa namnet P. Walvid
statens denström under ett utlåtande af denna beskaffenhet. Vi lära här
jemvags- på sid. 22, huru illa det skulle vara, om icke en jernvägsresande
stationer. hade obegränsad tillgång till att få släcka sin törst med Öl. Såle(.
rorts.) des bär ar uttaladt, att det är icke nog att der finnes tillgång på
hvad man vanligen kallar läskedrycker, utan det behöfves Öl till
detta, trots den erfarenhet man gjort af hvart denna ölutskäukning
leder. Det skulle också vara betänkligt, om han icke vid ett tillfälligt
illamående kunde få ett glas vin till lindring för sina plågor.
Ja, vore det nu någon garanti för, att han kunde på en järnvägsstation
få ett »lätt grekiskt landtvin», nemligen utaf den äkta sorten
och icke af den apokryfiska beskaffenhet, som vi gjorde bekantskap
med i en viss resebeskrifning, så vore icke så mycket att invända
deremot. Men att man här nu vill proklamera för oss, att
det skulle vara höjden af tyranni, om icke den sjuke kunde få på
jernvägsstationerna förskaffa sig Liibeckska och andra tyska vinfabrikat
och att dessa skulle vara för honom, den sjuke, en oumbärlig
helsobot, det är onekligen intressant att läsa i ett utlåtande, som
smyckas af det namn, med hvilket detta utlåtande är undertecknadt.

Det är ett bevis detta, för öfrigt, sammanstäldt med ett annat
dokument, nemligen den i år i Andra Kammaren väckta motionen
n:o 45, på de underliga medel och vägar, intresset för nykterhetens
befrämjande stundom kan välja. Uti den nämnda motionen har den
mycket ärade ordföranden i det utskott, hvars betänkande jag nu
talar om, trott sig sia ett stort slag i nykterhetens intresse derigenom
att han motionerat om en strafflagsförändring, som skulle
tillåta domaren att döma för fylleriförseelse icke såsom nu till högst
20 kronor, utan ända till 500 kronors böter. Det låter kanske bra
i tanklösa öron, men sannerligen icke i någon tänkande menniskas.
Jag har om den motionen rådfrågat ett mycket stort antal personer,
till hvilkas omdöme i saken jag har tillit, beroende af deras särskilda
ställning, och förkastelsedomen har varit enhällig. Skilnaden
i domen från de olika personerna har blott gält de ordalag, i hvilka
deras omdöme framträdt. Det har gått ut på, att en sådan förändring
icke allenast icke skulle tjena till nytta, utan rent af vara
ändamalsvidrig; och de hafva tillagt, att äfven om man skrifver in
en sådan bestämmelse uti lagen, så och då domaren naturligtvis icke
är nödgad att ga upp till detta maximum eller ens gå utöfver det
maximum, som lagen för närvarande medgifver, skall hvarje domare
hafva det förstånd att icke tillämpa lagen annorlunda än han hittills
gjort.

Det är nu den ärade utskottsordförandens sätt att söka befrämja
nykterheten. Men när man begär: Tag bort det dåliga exemplet utaf
att staten, som till alla säger: 3>Jag befaller dig att handla så och
sa; jag ställer upp de reglerna för din verksamhet; jag förbjuder dig

63 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

det och det», sjelf genom eu af sina högre myndigheter protegerar Angoch
— jag kan väl säga — gynnar sådana missbruk och oordningar, T/a"

som förekomma i anledning af ölkrögeriet vid jernvägsstationerna, då maltdrycker
har den värde motionären och utskottsordföranden ingenting annat vid statens
än hån och gyckel till svar på ett sådant yrkande. jemvägs Staten,

hvad är den? Den är icke något abstrakt, idealt väsen, stationer.
oberoende af menskliga svagheter, oberoende af mensklig egennytta ( oltsoch
menskliga misstag. Staten i detta fall är representationen uti
Riksdagen och regeringen för den i samhället forskande, lagstiftande
och beskattande minoriteten. Det är den del af folket, som råder
uti regeringen, i Riksdagen, uti kommunerna. Ligger det då icke
måhända nära till hands att befara, att mer eller mindre omedvetet
staten, i den mening vi nyss definierade ordet, låter sig påverkas
utaf andra hänsyn än nykterhetens befrämjande, när den utaf rusdryckerna,
det vill uti utomordentlig stor skala säga utaf rusdrycksmissbruket,
utaf bränvinseländet hemtar upp så stora skattemedel, som
uti vårt land är förhållandet, när staten, landstingen, hushållningssällskapen
och kommunerna utaf spirituosatillverkningen och spirituosatorsäljningen
uppbära fem gånger den allmänna bevillningen
eller 25 millioner kronor? Det torde kanhända blifva litet mera talande,
om jag erinrar om hvad detta under en längre period betyder.

Under liren 1855—95 har statens bruttoinkomst af bränvinstillverkningen
utgjort i rundt tal 481 millioner kr., och nvad försäjningsafgifterna
beträffar, om hvilka uppgift icke ingått till kontrollbyrån
för längre tid än sedan 1869, ha dessa under perioden 1869—70
till och med 1894—95 utgjort 134—135 millioner kr. Sammanlägga
vi inkomsterna för bränvinstillverkningen under den längre perioden
och bränvinsförsäljningsafgifterna för den kortare perioden, sa komma
vi upp till en summa af 616 millioner kronor. När samhället har en
sådan fördel utaf spritdryckerna, så ligger den betraktelsen nära till
hands, att man kanske icke alltid tänkt blott på befrämjandet af
nykterhet och sedlighet, när man höjt afgifterna på det sätt, att
den jemförelsevis lindriga höjningen har garanterat mot en sådan
sänkning af förbrukningen, att staten derigenom skulle komma att
förlora något af sin inkomst.

Man har nu sedan länge talat om en ölskatt, och sedan nagra
år träder det förslaget mer och mer i förgrunden, och redan börjar
man tala om ölbolag. Om vi komma derhän, att ölskatt skall påläggas
för att bereda staten eu ny inkomstkälla, så ligger det kanske
också rätt nära till hands, att man då, för att kunna inbilla
sig sjelf, att man arrangerat konsumtionen på ett något så när hyggligt
sätt, äfven skrider till upprättande af ölbolag. Det är icke alldeles
säkert, att staten alltid spelar den vackra roleu på detta område,
och alldeles säkert gör den det icke, när den tillåter sådant
ölkrögeri vid statens jernvägsstationer som det, hvarpå exempel från
olika delar af landet anförts.

Vi hafva ännu icke fått den der skatten och icke heller ölbo -

N:o 27. 64

Ang.

utskänkninge
af vin och
maltdrycker
vid statens
jernvägs*
stationer.
(Forts.)

Torsdagen den 8 April, e. m.

lag- Men vi hafva fått något annat. Uti min motion läses å sid.
,l10 en till mig stäld skrifvelse från en jernvägstjensteman, hvari upplyses,
att det är »med föranledande af 1893 års jernvägskomités
betänkande samt nadiga brefvet den 31 oktober 1896 angående åtgärder
för. ökning i statsbaneförvaltningens inkomster», som man
företagit till behandling fragan om en revision af bestämmelserna
rörande restaurationsväsendet vid statens jernvägar. Vi hafva således
kommit derhän, att i den svenska regeringens nuvarande jernvägspolitik
ingar det momentet att söka hjelpa upp jernvägarnes
finanser genom ökade inkomster från jernvägsrestaurationerna.° Att
detta icke kommer att ga pa det sättet, att man kommer att uppmuntra
folk till att äta mera mat, torde vara alldeles klart, ty derpå
lär icke staten kunna förtjena någonting, då den höjning, som på
denna grund kan åläggas eu restauratör, icke kan vara nämnvärd,
men det låter sig göra genom Öl- och vinförsäljning. Vi hafva också
exempel framför oss, som äro alldeles afgörande för oss i detta fall.
Den förre restauratören vid Gnesta betalte under en lång tid 400
kronor, detta höjdes senare till 1,000 kronor; vi veta, att han nu varit
benägen att Höja beloppet till 5,000 kronor, men att rättigheten i stället
öfverlåtits till en annan person, som för densamma bjudit 10,200
kronor. Hvarifrån skall han taga denna afgift jemte egen förtjenst?
Han får en mycket mera begränsad utskänkningsrätt, ty han får
icke halla ölstuga, och lian far till konkurrent den förre restauratören.
Hvarifrån skall han taga eu så oerhörd afgift, om han icke
skall tillåtas att i vidsträcktaste mått drifva ölkrögeri? Antingen
är antagandet af den nye restauratören ett besynnerligt spel, i det
man resonerar så, att när man blir fri från honom, kan man gå
tillbaka till den restauratör, som förut intagit en så gynnad ställning,
eller också måste meningen vara den, att genom ett oerhördt
omfattande ölkrögeri drifva upp inkomsterna af jernvägsrestaurationen.
Detta är det nyaste utslaget af den svenska regeringens jernvägsfinanspolitik.

Jag skall slutligen tillåta mig erinra derom, att om jag ur en
motion, väckt här i Andra Kammaren, har citerat — jag har tydligen
angifvit, att det är ur en af herr Andersson i Skeenda väckt
motion, som citatet är hemtadt — att restaurationslokalen i Gnesta
omfattar 14 rum, och detta icke är fullt korrekt, så har jag tydligen
dermed icke med fog ådragit mig beskyllningen att vilja vilseleda
någon, då jag anfört min källa, och den som lemnat uppgiften
var^ en person från trakten. Om jag vidare på något annat ställe
begått någon origtighet, då jag sagt, att några från jernvägsstyrelsen
utlofvade ordningsregler dröjde längre, än de i sjelfva verket
dröjt, så torde det i någon mån lända till min ursäkt, att uppgiften
är herntad ur ett ölbetänkande, undertecknadt af herr P. Waldenström.

Hvad uppgiften i utskottets betänkande angår, att inga anmärkningar
finnas mot restauratören, så är den alldeles gripen ur
luften. De anmärkningar, som nu framställas mot resturations -

Torsdagen den 8 April, e. m.

65

N:o 27.

rörelsen uti den af ordföranden i utskottet omnämnda angifvelseskriften
till länsmannen, kan man mycket väl få fram ur min motion,
när man jemför uppgifterna om de oordningar, som egt rum vid ^itän/cler
Gnesta, och de bestämmelser, som jernvägsstyrelsen utfärdat för vid statens
restauratör vid statens jernvägsstationer, men hvilkas efterlefnad jemyägs.
jernvägsstyrelsen icke ett enda ögonblick brytt sig om att öfvervaka, stationer.
ehuruväl den vetat, att öfverträdelser af desamma oupphörligen fort- (torts.)
gått. Det förundrar mig, när jag i min motion anfört ett officielt
intyg, den utaf en länsman och en vice länsman afgifna förklaringen,
att de oordningar, som under ofvanberörda torgdagar uppstå, hufvudsakligen
häröra från ölförsäljningarna å platsen, hvadan det för ordningens
upprätthållande och i öfrigt vore högst önskvärdt, att den i
hotell Fiulöf idkade ölförsäljningen måtte indragas, man deremot
kan ställa en lös uppgift om ett motsatt yttrande af en af de personer,
som undertecknat denna skriftliga förklaring. Om denne
person vid att annat tillfälle haft ett muntligt uttalande, så bör
detta icke kunna gälla något mot detta skriftliga uttalande, underteeknadt
af Adolf Naesström, länsman, och A. F. Åkerlund, vice länsman.

Underligt är också, att utskottet och dess ordförande eller den del af
utskottet, som gör sig solidarisk med honom, vill förklara, att jernvägsstyrelsen,
som har åtminstone en med nödig magt utrustad representant
å platsen, nemligen stationsinspektoren, till hvilken nog klagomål
vid åtskilliga tillfällen blifvit anförda, skall få skylla ifrån sig på den
af styrelsen och dess ombud på platsen icke behörigen öfvervakade
restauratören.

Jernvägsstyrelsen är oskyldig, derför att den icke känner något
om de missförhållanden och oordningar, som egt rum; den är ett
offer för eu restauratör, som svikit dess förtroende. Detta är ett
försvar för jernvägsstyrelsen, som jag visserligen icke missunnar den;
men det förefaller mig, som om detta kunde för jernvägsstyrelsen
sjelf icke vara synnerligen angenämt.

Jag skall, herr talman, instämma med den näst siste talaren,
herr Getlie, och i det jag anhåller om bifall till den första punkten
af min motion, låter jag den andra punkten af densamma falla.

Herr Sahlin: Det är tydligen omöjligt för Andra Kammaren
att här fatta något beslut rörande den väckta motionen med dess
egen motivering och fästa afseende vid de personliga förhållanden
och egendomliga omständigheter, som nu må hafva förefunnits eller
icke vid Gnesta jenvägsstation. Jag iir likväl fullkomligt öfvertygad
om att den motion, som vi här ha att behandla, i sin kläm är eu
verkligt nykterhetsvänlig motion, och jag är viss om att en del af
de oordningar, som otvifvelaktigt förefinnas, när rusdrycker försäljas
vid jervägsstationerna, lättare skulle undanrödjas, om åtgärder vidtoges
i den föreslagna rigtningen. Men det är mig lika omöjligt
att i motiveringen för den föreslagna skrifvelsen rycka in de obehagliga
uttryck, som förekomma på åtskilliga ställen i motionen. Jag

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 27. 5

N:o 27. 66

Torsdagen den 8 April, e. m.

Ang. ber derför att för min del få föreslå, att kammaren ville bifalla det
första .momentet i lierr Hedins motion, men att detta måtte få fölmdltdrycker
.ian(^e ingress: »att kammaren, som anser det otvifvelaktigt, att missta!
statens bruk vid försäljningen af vin och maltdrycker vid jernvägsstationerna
jernvägs- förekomma, och som är af den öfvertygelsen, att dylika missbruk
stationer, lättare skulle förekommas, om enbet kunde vinnas i lagstiftningen
(Forts.) rörande dylika dryckers försäljning, ville» — — — o. sj v. i enlighet
med första momentet af herr Hedins motion.

Herr Waldenström: Jag anser mig pligtig att åter begära
ordet i denna fråga.

Herr Göthberg frågade, hvarför jag icke hade visat någon dagjournal
från ölstugan i Gnesta. Jag vet icke om der någonsin förts någon
dagjournal, och jag kan derför icke säga, huru mycket som der druckits.
Jag tror icke heller, att herr Göthberg vet det. Det har i herr Hedins
motion uppgifvits, att herr Finlöf skulle hvarje torgdag hafva på sin
ölförsäljning i ölstugan förtjenat 86 kronor. »Man kan lugnt beräkna»,
heter det i den motionen bifogade tidningsartikeln, »att minst 4 fat
om 90 liter tömmas. Det blir öfver 1,000 V3-literglas eller omkring
86 kronor nettobehållning på en enda förmiddag.» Artikelförfattaren
såg endast två fat; hvar han fått de andra två ifrån, vet jag icke.
Men om nu herrarne behagade mutiplicera 86 med 12, så kunna
herrarne förstå, att det icke blir någon kolossal summa. Det blir
1,032 kronor, och jag förmodar att ingen af herrarne skall finna
det vara någon så synnerligen stor inkomst per år. Jag vill emellertid
icke inlåta mig på, huru mycket Finlöf förtjenat, ty det hör
icke hit och angår hvarken mig eller någon annan, utan frågan är,
om vi skola genom bifall till herr Hedins motion säga Kongl. Maj:t,
att jernvägsstyrelsen har på ett synnerligen groft sätt missbrukat sina
rättigheter, ty det är hjertat i motionen och summan af dess innehåll.

Herr Göthberg sade, att Finlöf måste ha förtjenat mycket på
sm ölförsäljning, då han för restaurationen utan ölstuga kunnat
bjuda 5,000 kronor. Ja, men då måtte han väl egentligen hafva
förtjenat på restaurationen utan ölstugan, och detta anbud kan väl
då omöjligen sägas bevisa, huru mycket han förtjenat på ölstugan.

Herr Hedin talade mycket patetiskt om den behandling, som
motionen fått ; utskottet, och mente, att åtgärder framdeles skulle
komma att vidtagas mot utskottets ordförande för denna sak. Ja,
jag är mycket väl beredd derpå. Herr Hedin må vidtaga hvilka
åtgärder som helst. Jag har följt föreskrifterna i kammarens arbetsordning
och vill absolut icke veta af något kommando från annat
hall.. Men det skall visst icke förvåna mig, om han, som anser sig
vara grundlagarnesjfoch arbetsordningens sjelfskrifne väktare här i
kammaren, finner sig föranlåten att öfver en annan person utgjuta
sin galla, derför att denne följt arbetsordningen i ett fall, der det
icke konvenerat herr|Hedin.

Herr Hedin säger, att det förekommit missförhållanden af samma

Torsdagen den 8 April, e. m.

67 N:o 27.

af vin och
maltdrycker
vid statens
jernvägsstationer.

(Forts.)

art som i Gnesta vid en stor mängd andra stationer. Ma var» det ^
vet iag icke, men det har herr Hedin icke heller visat. Att han
fått mottaga bref, i hvilka angifves, att sadana missförhållanden
egt ruin, är mycket sant, men det är ju mycket ofta man tar
mottaga bref med berättelser, som icke äro sa alldeles grundade.

Och isynnerhet har herr Hedin vid många tillfällen visat sig vara
eu mycket olycklig brefemottagare, emedan det mycket ofta befunnits
att de källor, hvarur han öst, varit grumliga, ehuru de foranledt
mycket buller här i kammaren.

Han har fått en hel mängd bref, säger han alltså. Ja visserligen,
det förnekar jag icke. Han har fått bref från Stenstorp,
från Töreboda o. s. v. Ja, men vet då herr Hedin, att alla oordnino-ar,
som förekommit t. ex. i Töreboda, icke käft sm grund i
annat än ölutskänkningen på jernvägsrestaurationen? Vet kan om
der finnes något hotell utom jernvägens område, något gästgifveri
eller något bryggeri, som säljer Öl från morgon till qväll i hvil a
qvantiteter som helst, eller några ölvagnar? År det alldeles säkert,
att alltsammans har sin grund i restaurationen vid jernvagsstationen
och den utskänkning, som der förekommer? . . .,

Men antag emellertid, att oordningar och missbruk förekommit
— hafva då kerrarne aldrig hört, att missbruk förekommit pa
sådana ställen, der Konungens befallningshafvande medgift personer
rättighet att hålla ölutskänkning? Det är märkvärdigt, hvad
Konungens befallningshafvande blifvit from, hvad han blifvit foi en
encrel i qväll här i kammaren. Om han bara finge allt i sina
händer, så skulle, menar man, alla missbruk vara slut. Ja, jag
ber att den ärade talmannen och de två andra landshofdmgarne,
som sitta närmast framför honom, der framme vid bordet, icke matte
tolka detta yttrande såsom en förnärmelse mot sig.

Jao- vill vidare åter påpeka, att jern vägsstyrelsen redan långt innan
herr Hedin väckte sin motion hade uttryckligen besluta att vidtaga
ytterligare inskränkningar af utskänkningen vid jernvagsstationerna
och detta i uttryckligt syfte, att der icke skulle betjena nagra andra
än jernvägsresande. Och det är ju detta vi vilja vinna. c ai,
såsom utskottet säger, något som ligger hvarje nykterhetsvan om
hjerta! Men då har ju herr Hedin kommit bra mycket för sent
med sin motion. Ty jernvägsstyrelsens beslut fattades den 7 januari,
och herr Hedins motion aflemnades först i mars. .. .

Om herr Hedin för öfrigt vill undersöka förhallaudena har i
Stockholm och i synnerhet frågan om varietéernas utskänkmngsratt, sa
skall han få se, hur det kan gå till, äfven när Konungens befallningshafvande
meddelar rättigheter. Ja, herr Hedin torde bast veta att
Konungens befallningshafvande i Stockholm uttalade sig mycket tveksamt
om huruvida han borde tillstyrka upphörandet af spirituös*-utskänkningen vid varietéerna, i jemförelse med hvilka herr binlots

ölstuga var ett ordentligt ställe.

Men om nu missbruk vid jernvägsstationerna hafva egt rum —

N:o 27. 68

af vin och
maltdrycker
vid statens
jernväg 8-stationer.

(Forts.)

Torsdagen den 8 April, e. m.
utskänlninycn ^^ t01™1"* det ~ sä fräSas'' h^mS

— ““bruket ar. Och till svar derpå vill jag instämma med grosshanclhiren
Johansson från Stockholm, som, sedan han i sitt anförande
i fjol bär i kammaren skildrat förhållandena i tredje klassens vantsäl
vjd härvarande järnvägsstation, förklarade, att han icke ville påbörda
jernvagsstyrelsen skulden för hvad han der klandrat.

i t T- Pff Sade’ att det endast ar tillgjordhet af mig att icke
hafvai hort fälas om superiet vid jernvägsstationerna. Jo, jag har

nog hort_talas derom och äfven sett skrifvas derom, men icke endast
vid jernvägsstationerna, utan äfven annorstädes, der Konungens befallmngshafvande
meddelat utskänkningstillstånd. Men det är icke
bär fraga derom, utan frågan är den, om jernvagsstyrelsen bär
skuld ^fbr möjliga oordningar, så att man med fog kan påstå, att
den pa ett synnerligen groft sätt missbrukat sin ställning. Tv dit
ar det motionären vill. b J

Herr Hedin säger vidare, att jag skulle hafva beskärmat mig
o ver huru illa det skulle vara, om jernvägsresande icke finge släcka
sm törst i sommarvärmen med Öl, och huru betänkligt det skulle
vala, om man icke vid jernvägsstationerna kunde få ett glas Lybeckskt
vin, om man kände sig illamående. Jag behöfver icke säga herrarne,
att jag hvarken begagnar det ena eller det andra, men jag har i
mitt nykterhetsarbete — och jag har kanske verkat för nykterheten
vida mer an herr Hedin har gjort eller någonsin kommer att göra -försökt att bibehålla den nykterheten, att jag icke velat genom kogorå
mitt exempel eller hvad jag brukar till en pligt för andra”
•y, det ,ar en Väsentlig skilnad mellan att jag sjelf icke går in på
restaurationerna och dricker^öl, och att jag skulle vilja hafva eu la/
som forbjode hvar och eu annan att göra det. Jag kan nemligen icke
“if df,varaxfag,°n Synd’ att en menniska dricker ett glas Öl, och jag

In!/'' l NrrdAD’i S0“ Sade’ Btt det så8 ut- som om betänkandet
vore skrifvet af ett konsortium krögare eller ölbryggare, framställa

den uppmaningen: var sa god, herr Nordin, och stig fram och säg,
att det ar synd och missgerning att dricka ett glas Öl, och att det

bor i lag förbjudas. Jag tror icke, att herr Nordin skall kunna
gorå qglls.

In uHeri; Hedin .behagade tala mycket patetiskt om det grekiska
<.,.n Vlne ''Ö. ari Jan kan försäkra, att det smakade mycket bättre
för herr Hedm et consortes än det någonsin smakade mig. Tänk
lvilken eldsvåda det blef i Sveriges tidningar, när jag i ett resebref
omtalade,t ätt jag i Athen hade blandat grekiskt vin i det vatten
som jag der drack. ^ Det ansågs som en så märkvärdig orientalisk
händelse att man pa den förbrukade flere fjerdingar trycksvärta till
både text och bilder. För resten skall jag säga herr Hedin, att hvad
jag migrän från mm österländska resa, är icke, att jag drack för
myciiet vin, utan att jag drack för mycket vatten. Och om jag
-ommer dit en gång till, så skall jag dricka mycket mera vin och
mycket mindre vatten, än hvad jag gjorde vid min förra resa, ty

69 N:o 27.

Torsdiigeu den 8 April, e. m.

genom vattendrickandet, som en engelsk missions!likare i Damaskus Än3-varnade mig för, blef min mage förstörd för flere veckor. Och jag^af^^och''1
vill råda herr Hedin att, om han kommer till Österlandet, icke Maltdrycker
dricka så mycket vatten som jag. Nå, det der hörde ju icke egentligen vid statens
hit, men då det behagade herr Hedin att göra ett nummer deraf, jernvägsså
ville jag visa, att jag kunde tala om det och dervid tappert se stationer.
herrarne i synen och herr Hedin med. (lolla.)

Herr Hedin gjorde äfven ett nummer af en motion, uti hvilken
jag föreslagit förhöjda böter för fylleriförseelser. Jag vet egentligen
icke, på hvad sätt detta skulle höra hit, och jag kan derför förbigå
den saken. Det är ofta det händer, att herr Hedin gör utvikningar
från ämnet, hvilkas motiv just ingen i kammaren förstår.

Herr Hedin sade vidare, att staten gåfve sig ut för att vilja
förekomma superiet för att motverka brotten o. s. v., men att den
vid ordnandet af dessa förhållanden påverkades af andra hänsyn än
af nykterheten; och han gjorde en mycket pompös beskrifning öfver
huru mycket staten och hushållningssällskapen m. fl. under loppet
af jag mins icke huru många år förtjenat på br än vinstillverkningen
och bränvinförsäljningen, och han menade, att dessa inkomster maste
påverka staten, så att den icke kunde med tillräcklig kraft uppträda
till nykterhetens befrämjande. Det är, mine herrar, icke så länge
sedan här förelåg en motion, som afsåg att inskränka superiet i
städerna genom att minska den ekonomiska fördel, som städerna
hafva deraf. Det var en talare på stockholmsbänken, som uppträdde
och sökte med all kraft bevisa, att detta icke var någon nykterhetsfråga,
utan en alldeles förvänd nykterhetsåtgärd, ty Stockholms stad
påverkades icke det allra ringaste af, om den förtjenade ett par
millioner på denna rörelse. Och denne talare, mine herrar, det var
just herr Hedin. Men nu, när den motionen väl är afslagen, få vi
veta, att inkomsterna ändå inverka högst väsentligt.

Herr Hedin har uti sin motion klandrat kongl. jernvägsstyrelsen
derför, att den till för billigt pris utarrenderat jernvägsrestaurationen
vid Gnesta till herr Finlöf, och han säger, att han nu, när
restaurationen var ledig, begärt att få se den annons, genom hvilken
den var utbjuden på entreprenad, och detta begärde han, derför att
han visste, att ingen sådan annons var utfärdad, och att jernvägsstyrelsen
icke heller tänkt att utfärda någon. Herr Hedin, som
alltså är tankeläsare, har således yrkat på, att restaurationen skulle
offentligen utbjudas genom annons. Jernvägsstyrelsen har också utbjudit
den på entreprenad genom många annonser i många tidningar,
och följden har blifvit, att hon måst taga det högsta anbudet.
Då ett anbud förelåg på 10,200 kr., så humle styrelsen naturligtvis
icke antaga ett anbud å endast 5,000 kr. utan att utsätta
sig för beskyllningen att hafva tagit mutor, ja, till och med för än
värre beskyllningar. Har man icke till och med fått höra påstås,
att jernvägsstyrelsen i ett fall för godt pris öfverlemnat utskänkningsrättigheten
vid en jernvägsstation till eu äldre qvinna till tack

N:o 27. 70

Torsdagen den 8 April, e. m.

„n.,,.Ar!g\ *°r det’ att hon i yngre år tjenstgjort på annat sätt i styrelsen?

a/7mTJTMV''® herrar’ järnvägsstyrelsen måste vara mån om sitt namn den
maltdrycker oc^sa’ oc^ fastän bon val insett, att det är ett galet anbud dessa
vid statens 10,200 kr., sa har hon ända ansett sig nödsakad att antaga det för
jemvägs- att undgå beskyllningar af det mest graverande slag, som nog anationer.
nars icke uteblifvit. Herrarne veta, att sådana beskyllningar icke
(Forts.) sällan framkastats.

Herr Hedin finner det förskräckligt, att styrelsen skulle söka
hjelpa upp jernvägens finanser genom att få större afgifter för jernvägsrestaurationerna.
Jag vill då föra herrarne till minnes, huruledes
här i kammaren 1891 väcktes och godkändes en motion, att
jernvägsstyrelsen skulle till entreprenad utannonsera uppkomna restaurationsledigheter,
och detta just i ändamål att åstadkomma höjning
i afgifterna, som ansågos vara alldeles för låga. Jernvägskomitén
af år 1893 säger ock om saken följande:

»Vid behandlingen af fragan om ökning i statsbaneförvaltningens
inkomster har komitén till sist fäst sin uppmärksamhet vid
den omständighet, att de hyresbelopp, hvilka för närvarande betalas
för sådana hotell- och restaurationslokaler vid statsbanorna, hvilka
egas af dessa senare, i vissa fall äro väl låga, särskildt i förhållande
till hyresbeloppen vid de med dem jemförliga jernvägshotell och restaurationer,
som tillhöra enskilda personer, samt i betraktande af
kostnaderna för lokalernas underhall. Komitén, som visserligen anser,
att denna fråga icke bör betraktas uteslutande ur ekonomisk
synpunkt, utan att man bör fasta afseende vid vigten af att allmänheten
blir väl och billigt betjenad, har emellertid, med hänsyn
till hvad nyss anmärktes, funnit sig böra ifrågasätta, att en revision
af gällande kontrakt i detta hänseende må företagas.»

Jag hemställer till herrarne, om det icke är oberättigadt att
först anklaga jernvägsstyrelsen för det, att den till för låg hyra utarrenderat
Gnesta och andra restaurationer, och sedan för det att
den nu med ledning af jernvägskomiténs yttrande och med stöd af
Andra Kammarens beslut 1891 sökt att få en mer rimlig hyra för
dessa lokaler. Säge sedan den som kan, huru styrelsen skall bära
sig åt för att vara till lags.

Nu fragar herr Hedin: hvar skall herr Jones, som arrenderat
restaurationen i Gnesta för 10,200 kr., taga dessa penningar ifrån?
Det vet jag icke, och det vet sannerligen icke herr Hedin heller, ej
heller lär det angå oss, men enligt hvad som blifvit för mig uppgifvet,
skall borgesmannen och medintressenten herr Larsson hafva
förklarat, att de i sommar på grund af utställningen väntade en
mycket stark trafik, och då de hade sex månaders uppsägningstid,
så kunde de uppsäga sitt kontrakt till upphörande vid årets slut,
och då nade de i alla fall gjort en god förtjenst på det. Jag lemnar
derhän, hur det är med denna sak, men blir herr Jones fet
derpå, sa blir han det nog icke på det Öl, han säljer, utan på hvad
han sjelf dricker.

Torsdagen den 8 April, e. m.

71 N:o 27.

Herr Hedin säger, att han anfört tillräckliga bevis för att oord- Ang.
ningar förekommit vid Gnesta järnvägsstation, och finner det förunderligt,
att jag kan draga detta i tvifvelsmål, då han har läns- maUdtycker
männens officiela intyg att åberopa. Men jag vill påpeka för herr vid statens
Hedin, att uti det framlagda intyget säga länsmännen, att oord- jemyägsningarna
hufvudsakligen härrört från ölförsäljningarne på platsen, stationer.
således icke bara från herr Finlöfs ölstuga, utan från ölförsälj- (Fort3-)
ningarne, och de äro fyra, och af dessa har Finlöfs ölstuga endast
varit öppen eu dag i månaden.

Ja, herr talman, jag har intet vidare att anföra, utan skall endast
be att få vidhålla mitt yrkande.

Herrs Lindblad: Jag hade egentligen icke ämnat uppträda i
denna fråga, emedan jag trott, att den skulle vara en principfråga,
en nykterhetsfråga och icke en lokalfråga. Men då jag fruktar, att
den framför allt är eu sådan ortsfråga, och då jag torde vara den
ende bland herrarne här, som genom personlig erfarenhet har någon
kännedom om förhållandena på platsen, så torde herrarne möjligen
ha anspråk på, att jag uttalar min mening i frågan. Tystnad
hos mig har jag trott skola kunna misstydas på mer än ett sätt.

Den ärade representanten på geflebänken har redan förklarat
anledningen, hvarför jernvägsstyrelsen kunnat bifalla en ansökning
af herr Finlöf att inrätta en ölstuga i det af honom på jernvägens
mark uppförda hotellet. Meningen var att minska freqvensen i
tredje klassens matsal, som under torgdagar är obehaglig^ och generande
för de resande, som anlända med tåget. Således får man erkänna,
att motivet hos jernvägsstyrelsen var fullt rigtigt. Men beträffande
frågan huru denna åtgärd utfallit, vill jag besvara densamma
så, att den icke har utfallit lyckligt. Ty händelsen är, att
denna lokal just är belägen närmast intill sjelfva affärscentrum i
Gnesta. Derigenom blef tilloppet till denna nya ölstuga måhända
större än beräknadt var, och framför allt, allmänheten fick två lokaler
i stället för såsom förut blott en enda invid samma plats.

Ingen förnekar nu, att oordningar egt rum; men beträffande graden
och arten af dessa oordningar råda olika uppfattningar, och man
får ju medgifva, att i fråga om sådana här saker det subjektiva omdömet
blir det förlierskande, ända tills åtal föreligger inför domstol.

Der skall ju saken utredas, och åtminstone i vissa fall vinner man
då klarhet.

Geflerepresentanten har redan påpekat, och i utskottets betänkande
finnes också särskildt framhållet, att herr Finlöfs utskänkningslokaler
icke äro de enda pa platsen. Såsom det af detta betänkande
framgår, så finnes det — jag vill betona det ytterligare
för att gifva vitsord åt saken — en utskäukning i gästgifvaregården.
Den ligger icke alldeles i Gnesta samhälle, men så nära derintill,
att detta ställe är mycket besökt under torgdagar och äfven
annars också. Emellertid har den ärade representanten från Gefle

>T:o 27.

72

Torsdagen den 8 April, e. m.

; missuppfattat förliallandena, da han säger, att Biörklunds kafé är

Uafavinlo?hl''6''9V*i alla da-ar'' EuliSt hvad jag tror mig hafva hört uppgifvas
maltdrycker Ja8 har sje^ aldrig varit der -—- skulle detta vara öppet endast
vid statens under torgdagarne. Dessutom ha vi ett ölbryggeri på platsen och
jernväg*, detta har naturligtvis rättighet att sälja Öl till afhemtning i hvilka
stuwnei qvantiteter som helst; så har också praktiserats åtminstone innan
donna så mycket omskrifna ölstuga blef inrättad. Priset var der
billigare. Förut var, vill jag säga, bryggeriet särdeles omtyckt, dels
för sitt billiga pris, dels för lättheten att inmundiga det köpta utanför
lokalen, blott det icke skedde på bryggeriets mark.

Jag vill äfven anmärka, att samtidigt med herr Finlöfs ölstuga
fans under de första åren i det stora hus, som herr Larsson nyuppfört
pa platsen, en annan ölservering, som visserligen skulle, tror
jag, vara förenad med mathållning, men som måste upphöra på
grund af de svåra missbruk, som skedde der och som också blefvo
konstaterade.

Efter hvad jag hört uppgifvas, har det på Björklunds kafé egt
rum lika stora oordningar — jag vet det icke sjelf, jag upprepar
det, utan jag anför endast hvad man sagt mig — som de, hvilka
passerat å herr Finlöfs ölstuga.

Nu förhåller det sig också så, att herr Finlöfs ölstuga var
stängd, redan innan aftonbladsartikeln såg dagen. Den 2 mars
hölls den torgdag, da dessa särskildt papekade och omskrifna missbruk
skulle hafva skett; den 3 mars var jernvägsstyrelsens skrifvelse
till herr Finlöf expedierad, och först den 4 mars kom aftonbladsartikeln.
Jag beklagar, att den ärade stockholmsrepresentanten kar
upptagit denna artikel såsom bilaga till sin motion och att en sådan
tidningsartikel blifvit intagen i riksdagstrycket. Han kallar den för
eu naturskildring, men jag vågar påstå, att den är en konstgjord
skildring, och jag protesterar mot dess innehåll i den allmänhets
namn, som besöker och måste besöka dessa torgdagar. Jag vill icke
grunda detta påstående endast på mitt eget personliga omdöme, utan
jag vill. uttala hvad en aktad man af bondeklassen, en hemmansegare,
till mig uttalat, då han läste denna" tidningsartikel, som reproducerats
i eu af ortstidningarna. Mannen är kyrkovärd, och jag
tror att, om jag nämnde hans namn, allmänheten der nere i Gnestatrakten
skulle kunna intyga hans trovärdighet. Jag anför hans yttrande
också derför, att han mer än jag besöker torgdagarne i
Gnesta. Han sade: »Det är både synd och skam, att man skall behöfva
besöka Gnesta och vara tvungen att gå in på dessa öllokaler
för att fa sig en bit mat och ett glas Öl, ty då blir man utskäld i
tidningarna såsom en fyllbult, bara derför att man förekommer på
ett sådant ställe.»

För mig vore det en glädje, om förhållandena nu verkligen
blefve bättre genom de åtgärder, som äro vidtagna, men jag fruktar,
att sa icke blir händelsen. De hafva ännu qvar på platsen för
manga ställen, som fresta, och det finnes alltför många spritagenter,

73 >:o 27.

; j. Torsdagen den 8 April, e. m.

som besöka dessa torgdagar och der drifva sitt geschäft, och dem , ,Ans\
anser jag vara en mycket värre landsplåga än denna jernvägs restauration.

_ __ maltdrycker

Vidare förekommer i Aftonbladet en tillvitelse, att jernvägssty- vid statens
relsen upplåtit dessa lokaler till Finlöf för ett pris, som litet hvar jemvägsmåste
erkänna varit för lågt. Detta behöfde jag icke beröra, men stationer.
då utskottet särskildt uppehållit sig vid saken och framhållit bety- (Foitä.)
delsen häraf, vill jag yttra några ord. Jag vill icke föra hvarken
jernvägsstyrelsens eller herr Finlöfs talan i saken, emedan jag tror,
att de bäst kunna -försvara sin sak genom att anföra hvad som förut
förekommit inom Riksdagen.

Här har min företrädare på platsen, herr Carl Andersson i
Skeenda, vid två särskilda tillfällen motionerat om förändrade bestämmelser
rörande upplåtelse af jernvägsrestaurationer, och de af
herrarne, som varit med om dessa motioners behandling, torde erinra
sig utgången häraf, nemligen att utskottet delvis tillstyrkt motionerna,
men också alldeles obetingadt ogillat att utlemna restaurationerna
på auktion. Emellertid har hvarje tal derom förfallit genom
Riksdagens beslut. Sålunda har onekligen jernvägsstyrelsen haft
stöd för den uppfattning, man hittills har praktiserat, nemligen att
man icke endast bör fästa sig vid den ekonomiska sidan af saken,
utan såvidt möjligt är vid sjelfva restaurationens skötsel.

Här har talats om angifvelsen mot herr Finlöf till åtal vid domstol.
Då man nu här fäst särskildt afseende dervid, så vill jag påpeka,
att detta gäller en småsak. Det angår den försäljning till
afhemtning, som herr Finlöf bedrifvit från hotellets nederlag och
som hufvudsakligen egt rum till en del herregårdar i trakten. Sjelf
har jag icke köpt något Öl der, men jag skulle tro, att de herrar,
som en gång gjorde anmälan hos landsköfdingeembetet, ha varit
bland dessa kunder — helt enkelt derför att de icke gillat det Öl.
de fått från bryggeriet i Gnesta, utan velat hafva ett bättre Öl, som
de kunde få hos herr Finlöf. Det torde också deraf framgå, att
allesammans handlat på god tro.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre, jag har endast
velat omnämna dessa saker.

Herr Andersson från Malmö: Jag ämnar icke hålla något långt
anförande, men jag anser mig dock skyldig att säga några ord.

Jag har under ganska många år tillhört Andra Kammarens tillfälliga
utskott n:o 2, som haft och fortfarande har till uppgift att
behandla de s. k. Öl- och vinfrågorna. Jag har vid behandlingen åt
degsa frågor ofta kommit till den uppfattningen, att ölet ofta får
sota för hvad bränvinet gjort sig skyldigt till, och samma uppfattning
har jag fått, då jag genomläst herr Hedins motion.

Den näst föregående talaren har något berört den bilaga, som
är vidfogad herr Hedins motion, och jag skall be få komplettera
hans anförande i detta afseende. Nämnda bilaga innehåller eu mvc Andra

Kammarens Prof. 1897. N:o 27. b

N:o 27.

74

Torsdagen den 8 April, e. m.

Anf- tet drastisk skildring, som har till rubrik »en torgdag i Gnesta».
Enligt mitt förmenande borde aldrig herr Hedin hafva vidfogat denna
maltdrycker bilaga till sin motion, ty den vimlar af felaktigheter, som snarare
vid statens motverka än gagna den sak, som motionären velat befrämja.
jemvägs- Der står t. ex. på sid. 14 i bilagan: »Under en kalftimmes tid,

stationer. gom jag tog^ lifvet der inne i betraktande, gaf jag akt på en person,
^ 01 Ts-) som tömde åtta glas Öl och tre glas vin. Han var nykter, när han
gick in, men när han gick ut, raglade han starkt. När jag läste
detta, tänkte jag: det var ena baddare till sörmländingar att kunna
dricka. Der vistas en stor mängd tyskar i det samhälle jag tillhör,
och tyskarne äro bekanta för att kunna dricka mycket Öl, men maken
till konsumtion på en half timmes tid har jag aldrig hört talas
om, så att jag får säga, att sörmländingarne verkligen slagit rekordet
här vid lag. Det må ursäktas mig, om jag starkt betviflar,
att en menniska kan konsumera så stora qvantiteter bajerskt Öl på
så kort tid.

Några rader längre ned söker brefskrifvaren visa. huru lönande
den omtalade restaurationsrörelsen kan vara:

»Hur lönande det kan vara att hålla en dylik inrättning öppen
under torgdagarne, kan man få en föreställning om, då man besinnar,
att hvarje glas — som enligt uppgift skall innehålla 1/s liter»,
d. v. s. en half butelj, »men som föreföll åtskilligt mindre — kostar
konsumenten 10 öre, men restauratören med säkerhet högst 2 öre.»

Detta var eu fullkomlig nyhet för mig. I det samhälle jag
tillhör finnes en hel del ölbryggare, men jag har ännu aldrig hört,
att någon af dessa sålt en liter bajerskt Öl, äfven i parti, under 15
öre, och äfven i Stockholm har jag vid verkstälda förfrågningar
lått den upplysningen, att då man säljer Öl från fat, kostar det 15
öre per liter. Jag vill då hemställa till herrarne, i hvad mån det
kan vara öfverensstämmande med sanna förhållandet, att restauratören
skall kunna köpa sitt Öl för 6 öre pr liter. Detta är ju absurdt.
Det skulle ju visserligen kunna hända, att detta Öl är hvad
man brukar kalla maltidsdricka, hvilket icke håller mer än knappt
2 volymprocent alkohol, ty sådant kan man köpa för 5 å 6 öre pr
liter. Men i fall det är sådant Öl, som restauratören i Gnesta sålt,
sa vill jag på det bestämdaste påstå, att sörmländingarne icke kunnat
supa sig fulla deraf, så att de kommit raglande ut ifrån ölbutiken.
Nej, då har det varit bränvinet eller någon annan stark rusdryck,
som åstadkommit denna verkan.

Jag har endast velat påpeka detta för herrarne för att visa,
att sa väl motionen som ock den bilaga, som är bifogad motionen,
har flera felaktiga uppgifter, och jag får hemställa till kammaren,
om man kan aflata en skrifvelse till Kongl. Maj:t på grund af en
sådan motion.

Det är endast detta jag velat säga. För öfrigt ber jag få yrka
bifall till utskottets hemställan.

75 N:o 27.

Torsdagen den 8 April, e. m.

af vin och
maltdrycker
vid statens
jernvägsstationer.

(Forts.)

Herr Sahlin: Jag anhåller att få taga tillbaka mitt yrkande
om förändring af motiveringen i första punkten och förorda anta- af ^ gj£
gande af herr Hedins förslag i första punkten utan motivering.

Herr Nordin i Hammerdal: Herr talman, mine herrar! På
grund af den uppmaning, som jag fått af herr Waldenström, att
framträda, såsom han behagade yttra, och bevisa, att det är synd
att dricka Öl eller vin, vare sig det sker på jernvägsrestaurationer
eller på något annat ställe, så vill jag endast svara honom, att jag
hvarken har talat om synd eller rättfärdighet. Det enda, som jag
har framhållit, är att, då jag läste utskottets motivering i sista
punkten af dess utlåtande, det föreföll mig mycket sannolikt, att
den hade sitt ursprung från något konsortium af ölbryggare och
vinhandlare, och jag vill fråga, om det icke är flere, som fatt samma
intryck, fastän man vet, att sa icke förhaller sig.

Öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner af herr
talmannen gifvits å hvartdera af de bada kvarstående yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr A. Sundblad under

» S. Nordström »

» M. Schenström »

» J. M. Johansson i Mellbyn »

» J. Persson i Arboga »

» A. G. Andersson i Himmelsby »

» P. Andreasson »

*> friherre I. von Knorring »

» J. E. Olsson i Skiftinge »

» A. E. Baaz »

» E. Åkerlund »

» C. G. A. Bergendahl »

i) M. Andersson i Löfhult >>

och herr S. J. Boethius J>

10 dagar fr.	O.	m. d.	11 dennes,
12	»	D	3)	9	x>
11		»	»	10	X)
8	»	5)	X)	9	X)
10		»	3)	12	)>
12	S)		X)	10	X)
8	»	D	X)	10	))
10	))	»	3)	10	X)
10	»	5)	X)	10	x>
12	»	))	X)	10	D
13	))	»	X)	9	D
11	D	»	1)	10	D
10	)>	»	X)	12	»
8	»	))	))	10	»

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

N:o 27. 76

Torsdagen den 8 April, e. m.

Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 178, innefattande delgifning
af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 4 i anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående undervisning i geografi vid de allmänna läroverken.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,18 på natten.

In fidem

E. Nathorst Böös.

/

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TR YCKERIET, 1897.