1897. Andra Kammaren. N:o 23 (Riksdagens protokoll 1897:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 23.

Fredagen den 2 april

Kl. 1/, 3 e. m.

§ I

Justerades det i kammarens sammanträde den 26 nästlidne mars
förda protokoll.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. G. It. Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 4 i
lagen den 24 maj 1895, angående anskaffande af hästar och fordon
för krigsmagtens ställande på krigsfot.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 3.

Föredrogos, hvar för sig, och hänvisades till statsutskottet
Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet bordlagda propositioner;;

angående anvisande af medel för Sveriges deltagande i 1900
års verldsutställning i Paris, och

angående jordafsöndring från förra regementschefsbostället Tegnaholm,
11/2 mantal, i Tegnaby socken af Konga härad af Kronobergs
län till utvidgning af skolhusplan.

§ 4.

Efter föredragning vidare af herr A. Hedins i senaste sammanträdet
aflemnade motion, n:o 173, beslöt kammaren öfverlemna densamma
till behandling af statsutskottet.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 23.

N:o 23. 2

Fredagen den 2 April.

lagutskottets utlåtanden n:is 34, 35, 36, 37, 38, 39 och 40; samt
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10.

§ 6.

Herr A. Hedin, som för motions afgifvande erhållit ordet,
yttrade: Inom jern vägsstyrelsen tilldraga sig saker utaf den eftertänkligaste
beskaffenhet, hvilka blifva fördolda, synes det, endast för
Kongl. Maj:t. Under sådana omständigheter torde det icke finnas
någon annan utväg än att påkalla Riksdagens medverkan för att
få Kongl. Maj:ts uppmärksamhet fäst på saker, om hvilka för öfrigt
hela allmänheten talar.

Den sålunda aflemnade motionen, hvilken erhöll ordningsnummern
174, begärdes på bordet och bordlädes.

Härefter aflemnade herr M. Dalin, en motion, n:o 175, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag för Sveriges
riksbank.

Med bifall till af motionären gjord hemställan beslöt kammaren
att nu hänvisa denna motion till särskilda utskottet.

§ 7-

Anmäldes och godkändes:

l:o) statsutskottets förslag till riksdagens skrifvelse, n:o 24, till
Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för tillbyggnad af det åt telegrafverket
upplåtna hus vid Skeppsbron i Stockholm, och

2:o) Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 18, angående val af två fullmägtige i riksbanken och tre
suppleanter för Riksdagens samtlige fullmägtige i nämnda bank;
samt

n:o 19, angående val af två fullmägtige i riksgäldskontoret och
tre suppleanter för Riksdagens samtlige fullmägtige derstädes;

dels ock till Riksdagens förordnanden:

n:o 20, för två fullmägtige i riksbanken;

n:o 21, för tre suppleanter till Riksdagens fullmägtige i riksbanken
;

Fredagen den 2 April.

3 Ko 23.

n:o 22, för två fullmägtige i riksgäldskontoret; och

n:o 23, för tre suppleanter till Riksdagens fullmägtige i riksgäldskontoret.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden, nemligen:

bevillningsutskottets betänkande n:o It, i anledning af väckt
motion rörande hvitbetssockertillverkningsafgiftens afskaffande och
nedsättning af tullen å socker; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 41, i anledning af väckt motion angående sådan ändring i
gällande strafflagstiftning, att den tid, hvarunder tilltalad person
suttit häktad, må kunna tillgodoräknas honom vid utmätande af
straff;

n:o 42, i anledning af väckt motion angående tillägg till 22
kap. 11 § strafflagen;

n:o 43, i anledning af väckt motion om tillägg till 16 och 60 §§
i sjölagen;

n:o 44, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
11 kap. 15 § strafflagen, och

n:o 45, i anledning af väckt motion om ändringar i kongl. förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 m. m.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit tvenne gånger bordlagda.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr 0. Persson i Killebäckstorp under 14 dagar fn o. m. den 7 dennes,

§ 8.

§ 9.

och »J. E. Nordin i Sättna

» K. Hultkrantz
»E. Eriksson i Qväcklingen
» J. Bromée
» B. Dahlgren

» 8 »

» 14 »

» 8 »
» 14 »

))

»6 »

» 6 »

» 7 »

»7 »

» 8 »

§ 10.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åt
skildes kl. 3,46 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

N:o 28. 4

Lördagen den 3 April.

Lördagen den 3 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27 nästförflutna mars.

§ 2.

Herr talmannen yttrade härefter: Sedan talmanskonferensen i dag
varit samlad för att taga öfversigt öfver det föreliggande riksdagsarbetet,
får jag meddela, att enligt dess beslut under nästa vecka diskussionsplena
komma att hållas onsdagen den 7 och torsdagen den
8 och, om vidare ärenden då föreligga färdiga till behandling, äfven
lördagen den 10 april. Derefter kommer intet diskussiousplenum att
hållas förrän torsdagen den 22 dennes, då gemensamma omröstningar
komma att verkställas om sådana voteringspropositioner, som då kunna
vara af kamrarne godkända.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 4 i lagen
den 24 maj 1895, angående anskaffande af nästar och fordon för
krigsmagtens ställande på krigsfot.

§ 4.

Efter föredragning vidare af herr A. Hedins på kammrens bord
bvilande motion, n:o 174, beslöt kammaren hänvisa densamma till
behandling af kammarens tillfälliga utskott mo 4.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

bevillningsutskottets betänkande n:o 11, samt

lagutskottets utlåtanden n:is 41, 42, 43, 44 och 45.

§ 6.

Till behandling förelåg till eu början statsutskottets utlåtande n:o 31,
i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers berättelse

Lördagen den 3 April. 5 N:o 23.

angående verkstad glanskning af statsverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895.

§1-

Lades till handlingarne.

Efter föredragning dernäst af § 2, angående en felaktighet i bokföringen
inom arméförvaltningen, i hvilken utskottet hemstälde, att
Riksdagen måtte vid hvad i ärendet förekommit låta bero, begärdes
ordet af

Herr Collander, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Då jag
deltog i 1893 års statsrevision, vid hvilken den anmärkning mot arméförvaltningen
blifvit framstäld, som sista årets statsrevision återigen
förnyat och här finnes omförmäld, ber jag att fä saga några ord.

Den anmärkning, som gjordes af revisorerna år 1893, afsåg, att
arméförvaltningen, som har att förskottera medel till de olika förvaltningarna
inom verket och som naturligtvis sedan godtgör sig för de
forskotterade heloppen och påför desamma den förvaltning, som fått
de forskotterade anslagen, sedermera skulle i vederbörlig ordning redovisa,
huru förskotten blifvit använda. Det är gifvet, att genom nyssnämnda
tillvägagående arméförvaltningens hufvudbok bör vid årets
slut utvisa, att så och så mycket blifvit under årets lopp förskotteradt.

Nu har emellertid af förskotten redovisats endast en del, under det
att eu annan del qvarstår såsom oredovisad. Dessa sålunda icke
redovisade förskott skola naturligtvis finnas någonstädes.

Nu har 1893 års statsrevision anmärkt, att redovisning fattats för
omkring 38,000 kronor af arméförvaltningens medel. Härpå svarade
arméförvaltningen, att den icke kunde göra reda för, hvaraf detta kom
sig, men att den hoppades kunna under nästa år gifva förklaring på
detta förhållande. Nästa år kom, men man kunde ej heller då få
reda på, hvart pengarne tagit vägen. På detta sätt fortgick det till
sista årets revision, och ej heller då hade arméförvaltningen kunnat
leta rätt på pengarne. Detta förefaller mig högst besynnerligt, ty
medlen skola naturligtvis finnas någonstädes; det måste ju finnas någon,
som tagit emot dem och som står i ansvar för dem.

Nu säger statsutskottet uti sitt utlåtande om detta statsrevisorernas
påpekande: »jemte uttalande af den mening, att den bristande
öfverensstämmelsen emellan arméförvaltniugeus hufvudbok och departementens
redogörelser uti ifrågavarande hänseende uteslutande
är föranledd af felaktig bokföring» etc. Att så skulle vara förhållandet,
kan jag icke förstå, ty »felaktig bokföring» kan icke bestå i något
annat än att förskottet blifvit felfördt på orätt förvaltning Ja,
då kan man tala om felaktig bokföring. Men fattas redovisning om
hvar medlen finnas, så är det någonting helt annat.

Jag tycker verkligen, att denna revisorernas anmärkning är fullt
befogad, och att, dä man haft på sig hela tiden från år 1893 till är
1897, man nog bort kunna leta rätt på, huru saken förhaller sig. Jag
vet icke, hvad jag i detta fall skall yrka, men nog synes det mig

N:o 23.

Angående
ofullständig
redovisning
af enkefru
E C. Nybergs
donationsfond.

6 Lördagen den 3 April.

att det minsta man kunde göra vore att uttala sitt ogillande af ett
sådant förfarande.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§§ 3 och 4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§5.

Lades till handlingarne.

§ 6.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§7.

Lades till handlingarne.

§8.

Utskottets hemställan bifölls.

§9.

Lades till handlingarne.

§ 10-

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§11-

Lades till handlingarne.

§ 12.

Jemte erinran, att, enligt hvad 1895 års revisorer meddelat,
efter det enkefru Erika Carolina Nyberg, född Söderberg, som till
direktionen öfver institutet för blinda donerat en fond å 90,000
kronor, med föreskrift att gifvarinnansgnamn ej under hennes lifstid
finge blifva käi.dt utom direktionen, aflidit, direktionen den 30 januari
1895 beslutit, att fondens frän och^med samma dag förda räkenskaper
skulle tillika med institutets ötriga räkenskaper öfverlemnas
till granskning af kammarrätten, hade revisorerne omförmält, att af
fondens räkenskaper, som sålunda varit för revisorerna tillgängliga,

Lördagen den 3 April. 7

framgått, att den förenämnda den BO januari 1895 ingående balansen

utgjort .................................................................... kronor 103,898: 83.

samt att intressemedlen under året belöpt sig till____»____3,351: o.3.

Summa kronor 107,249: 8 6;

hvaremot utgifterna utgjort hyra för lokal till försäljning af blindas

arbeten ..................................................................... kronor 1,500: —

arfvode till kamreraren för fondens förvaltning » 400: —

understöd åt korgmakaren F. Fromell i Sala » 50:

för utskrifne elevers utrustning........................ » 1,150: -

skrifmaskiner .............................. v___^1:

tillsammans kronor 3,331: —

hvadan utgående balans utgjort ..................... » 103,918: 86.

Summa kronor 107,249: 8 6.

N:o 23.

Angående
ofullständig
redovisning
af enkefru
E. C. Nybergs
donationsfond.

(Forts.)

I sammanhang härmed hade revisorerna meddelat, att, på sätt
jemväl af 1895 års revisorer anmärkts, någon redovisning öfver de
för elevernas utrustning från fonden för tiden från fondens öfverlemnande,
eller år 1886, till år 1894 utbetalda medel icke kunnat
bekommas, hvadan rigtigheten af ofvannämnda, den 30 januari 1895
ingående balansen icke heller kunnat bedömas.

1 häröfver afgifvet utlåtande åt den 23 januari 1897 hade direktionen
öfver institutet för blinda till en början aterkallat i minnet,
hurusom direktionen med anledning af 1895 års revisorers anmärkningar
i samma i ämne anfört, att direktionen år 1893, så snart direktionen
med sin dåvarande sammansättning hunnit taga kännedom om förhållandena
vid institutet, meddelat föreskrifter rörande redovisningen
af de med ifrågavarande fonds medel anskaffade arbetsmaterialier, och
att det vore med tillämpning af dessa föreskrifter, som redovisning
leinnats angående de från nämnda fond år 1894 för ofvanberörda
ändamål utgifna medel, dels ock att, ehuru fullständig redovisning i
detta afseende för den föregående tiden ej numera kunde framskaffas,
direktionen hade allt skäl antaga, att de medel, som från fonden anvisats
till utskrifva elevers utrustning, samvetsgrant anyandts for
ändamålet, hvarom direktionen hatt särskildt tillfälle att förvissa sig
i anledning af en och annan f. d. elevs pa senare tiden förda klagomål
i ämnet. . .

I sammanhang med revisorernas ifrågavarande framställning nalle
utskottet till behandling förehaft eu inom Andra Kammaren af herr
E A. Zotterman väckt motion (n:o 157), deri föreslagits, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
föranstalta derom, att direktorn vid institutet för blinda å Tomteboda,
fil doktorn Petrus Kerfstedt, måtte åläggas att framlägga fullständig
och god känbar redovisning för den af enkefru Enka Carolina Nyberg
född Söderberg, enligt gåfvobref den 28 april 1886 till direktionen
öfver institutet för blinda lemnade donationen, i hvad atsåge
de medel, som kongl. direktionen öfver institutet under åren 1887—1893
låtit till direktoru, mot qvitto af honom, utanordna för utgångselevernas
utrustning med verktyg och arbetsmaterialier in. in., hvilka

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

ofX?n% statsrevisorernas anmärkning år 1895, sammanlagdt

redovisning , 8.1 de 7,710 kronor 77 ore, eller ock, att, för händelse direktorn
«( enkefru pruste uti sådan redovisning, honom måtte åläggas att till fonden
E. c. Ny- återbetala kapitalet med ränta.
bergs dona ^(Forts)

Utskottet hemstälde:

a) att Riksdagen matte vid den med anledning af revisorernas förenaninda
framställning afgifna förklaring låta bero; samt

b) att det i herr Zottermans ofvanberörda motion framstälda förslag
for närvarande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning till en början af mom. a) begärdes ordet af

Herr Zottermau, som yttrade: Då statsutskottet har behandlat
de under mom. a) och b) upptagna ärendena under en och samma
paragraf tillåter jag mig göra den vördsamma hemställan, att dessa
begge frågor må få tagas under behandling på en gång.

Denna hemställan bifölls.

lemÄ^deTr^o" * ^ ^ lä*i* jemväl6;,

Hen Zotterman, som nu anförde: Såsom kammaren torde finna
bär jag icke saknat anledning att komma med den motion, som nu
Z uufer behandling. Jag behöfver icke närmare motivera detta påstående;
de, som läst motionen, hafva der funnit skälen.

Nu bär emellertid, som herrarne finna, statsutskottet icke ingått
'' DS Sak l!i PirP/nin^ a,f “otionen, utan i stället tillstyrkt, att
w«dagC|n ,må.tte ,äta. Vld den 8J01''da anmärkningen för närvarande
e o, och detta åt den anledning, att kammarrättens revison gjort
anmärkning om ^anordnande af 400 kronor såsom räkenskapsförarear
vode för den Nybergska fonden för år 1895. Statsutskottet anser sig

W,ÄTauta Ut^äl’geU,at!.donna fråga, som i princip skall afgöra,
huiimda fonden skall åt direktionen för blindinstitutet redovisas
eller icke Utskottet nämner, att det icke har sig bekant, huruvida
kammarratten ännu afgjort frågan. Jag kan emellertid upplysa, att
kammarratten nu afgjort frågan på det sätt, att den faststält revisionens
anmärkning. Som likväl ärendet möjligtvis kommer att
underkastas Kongl Maj:ts pröfning, synes det mig, som om frågan
nutS^ng den fått i kammarrätten icke kan anses vara

KtLo • ’ •hVa/<(!r1 *rägan •}, lJ,nncli) väntar sitt afgörande, är, att
dnektionen i sin förklaring till kammarrätten har dragit i tvifvel

huruvida den vore skyldig att redovisa fonden, och särskild! har den
afgångne ordföranden i direktionen, numera aflidne landshöfding
Themptander, förklarat, att han muntligen af donator eller
testamentsgi varinuau erhållit den förklaringen, att hon icke ville, att
tonden skulle redovisas. Huru dermed förhåller sig, vill jag icke
yttra mig om; men jag anhåller hos kammaren att få uppläsa en

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

handling af testamentsgifverskan, med ledning af hvilken kammaren
kan göra sig eu föreställning, huruvida hennes tanke var, att fonden
icke skulle redovisas eller att den skulle redovisas. Denna handling
lyder som följer:

Afskrift.

»Härigenom befullmägtigar jag artisten herr Nils Gustaf Janzon
att å mina vägnar, på sätt han finner lämpligast, grundligen undersöka
och taga reda på, huruvida den af mig år 1886 till institutet
för blinda donerade fond till understödjande af blindas sjelfverksamhet
vederbörligen införts samt fortfarande införes och redovisas
i institutets räkenskapsböcker och verkligen användes endast till
det med densamma afsedda ändamål, hvilket icke på några vilkor
får förändras, samt att samme herr Nils Gustaf Janzon må vidtaga
alla de åtgärder, som han anser vara nödvändiga för betryggandet
af, att de blinde för all framtid må hafva det gagn af denna min
donation, som jag med densamma afsett, nemligen att räntorna användas
till understödjande af de blindas sjelfverksamhet, särskild!
till inköp af verktyg och arbetsmateriel m. m. åt de från institutet
utgående eleverna, under det att kapitalet ej får förminskas.

Stockholm den 21 Februari 1893.

E. C. Nyberg.

Egenhändiga namnteckningen intyga:

M. Holmström Ale Höjer

f. d. Bagare. Kamrerare.

Rätt afskrifvet betygar Stockholm rådhus å aktuarie-kontoret den
5 April 1893.

Ex officio
E. Eisen.»

Lösen 25 öre.

Detta såsom svar på den invändning, som gjorts af direktionen.

Derutöfver vill jag meddela kammaren, att jag af eu af den nuvarande
styrelsens ledamöter har fått mig i handom utan förbehåll
en promemoria. Jag skall dock icke trötta kammaren med att uppläsa
den. Jag vill icke göra det nu, derför att jag tror mig få anledning
att återkomma till detta ärende ett annat år och jag då
ämnar begagna mig af denna promemoria så, soin jag anser saken
kräfva. Jag vill också tillägga, att denna promemoria lär varit
meddelad den afdelning af statsutskottet, som behandlat frågan och
hvars yttrande ligger till grund för utskottets utlåtande. I sådant
fall synes det mig, att jag är berättigad att här åberopa den. Denna
promemoria vill icke gifva sig ut för att vara en fullständig redovisning
af saken i fråga. Men den vill angifva motivet för att
direktionen ansett^sig kunna uttala den uppfattningen, att alla|medel
anväudts på det sätt, som varit afsedt.

Af denna promemoria ser det ut, som om doktor Kerfstedt, direk -

Angående
ofullständig
redovisning
af enkefru
E. C. Nybergs
donationsfond.

(Forts.)

N:o 23. 10 Lördagen den 3 April.

Angående torn i fråga, skulle sig till last hafva betalat ut 168 kronor 45 öre.
redovZinq Men genom de anmärkningar, jag dervid måst göra, finner jag, att
af enkefru han * stället bör debiteras för 375 kronor 55 öre. Dertill kommer,
E C. Ny- såsom nittonde bilagan i min motion intygar, för 3 bundtar vide å
bergs dona- 9 kronor åt hvardera af omkring 20 utgångna elever, d. v. s. till ett
tionsfond. värde af 27 kronor per elev, hvilket gör 540 kronor, samt för korg(rorts.
) f0rmar å 35 kronor per elev 700 kronor. Då skulle han efter denna
min uppfattning hafva ett saldo sig till last af 1,615 kronor 55 öre.

Derutöfver får jag nu endast nämna, att hvarje utrustningslista,
som här till summan upptages, är framlagd utan motsvarande qvitto;
ingen är qvitterad.

Sedermera vill jag erinra, att vis å vis arbetspenningarne för 1887—
1888 det icke är visadt, huruvida alla dessa äro utgångna såsom
resultatet af de 3 handarbetslärarnes samstämmande anteckningar,
d. v. s. på grund af herr Uddvalls och fröknarna Strömbäcks och
Ostmans gemensamma anteckningar, eller huruvida de blott utgöra
beloppet af arbets lärarens arbete, och detta bör kunna utrönas af
böckerna deruppe.

Vidare vill jag nämna, att fördem, som utgått 1889—1893, finnes
icke upptördt ett enda öre såsom arbetspenningar, oaktadt flere af de
elever, som utgått under dessa år, varit intagna före 1885 och ej så
få samtidigt med dem, som här antecknats hafva fått medel 1887
och 1888. Det har heller icke visats, huruvida icke äfven efter 1885
arbetsprocent antecknats af nämnda tre arbetslärare. I alla fall äro
arbetsmedel, elever till förlust, innehållna. Under sådana förhållanden
krafvel- naturligtvis denna sak en noggrann utredning.

Som sagdt, jag vill icke nu längre upptaga kammarens tid. Jag
hoppas att nästa år få komma tillbaka med en närmare granskning
af denna promemoria. Och med ledning af hvad jag nu uttalat
öfverlemnar jag åt kammaren att afgöra, huruvida jag lyckats bevisa,
att jag haft skäl till mitt uppträdande eller icke.

Mot det slut, hvartill utskottet kommit rörande min motion, har
jag ingenting att erinra, då utskottet tillstyrker, att mitt i motionen
framstälda förslag »för närvarande» ej må föranleda till någon Riksdagens
åtgärd och således invänta Kongl. Majrts afgörande af frågan
om direktionens skyldighet att redovisa fonden. Deremot anser jag,
att ett rent bifall till punkten a) icke är att tillstyrka. Herr talman,
om kammaren godkänner förslaget i punkten a), så anser jag, att
kammaren dermed gifvit décharge i frågan, och då är saken afklippt.
Men kammaren bör låta saken bero tills vidare, så att kammaren
för sin del icke afgör frågan nu, utan förbehåller sig rättighet att
en annan gång dertill återkomma, i fall statsrevisorerna anse det nödvändigt.
Jag skall derför taga mig friheten hemställa, att punkt a)
måtte förändras så, att efter ordet förklaring införes ordet tillsvidare.
Då skulle denna punkt komma att lyda sålunda: att Riksdagen må
vid den med anledning af revisorernas förenämnda framställning
afgilna förklaring tillsvidare låta bero.

Hvad punkten b) vidkommer, har jag icke något yrkande att
göra.

Lördagen den 3 April. 11 N:o 23,

Herr Persson i Stallerhult yttrade: Herr talman, linne herrar!

Jag tror, att kammaren skall gifva statsutskottet rätt deruti, att det för rlffovixning
närvarande icke kunnat komma längre än det gjort i denna fråga, helst af enkefru
som den stora principfrågan, huruvida statsrevisorerna haft rätt att E. G. Nyblanda
sig i denna affär eller icke, ligger under de dömande myndig- berga donaheternas
pröfning. Nu säger motionären, att kammarrätten fält sitt . ''

utslag i enlighet med kammarrättsrevisorernas anmärkning. Men det s-''

är icke säkert, att frågan derigenom är fullt afgjord, utan den kan
blifva dragen under högre rätt, och då är det väl skäl att åtminstone
afvakta detta.

Det lider intet tvifvel, att för de år, som motionären syftar på,
full redovisning blifvit lemnad af direktionen för institutet. Det är
icke ringaste tvifvel derom. Men huruvida den person, som haft
pengarna om hand, användt dem, som räkenskaperna visa, det är val
detta, som frågan rör, och det är väl vid denna punkt, som klander
uppstått. Men af den förklaring, som direktionen lemnat på förra
krets statsrevisorers anmärkning, framgår, att det icke varit möjligt
att erhålla alla verifikationer för de medel, som direktorn utbetalt.

Nu är det sä, att direktionen vexlar undan för undan; jag tror, att
det är 3 direktioner, som sulfit, sedan anmärkningen framkom. Och
då tycker jag, att det skulle vara väl hårdt, om Riksdagen skulle
ålägga den nuvarande styrelsen att gälda hvad den föregående möjligen
felat. Det är för öfVigt alldeles icke bevisadt, att fel blifvit begånget,
utan frågan gäller verifikationer, som numera icke kunna i
sin helhet erhållas.

Jag anser, att frågan genom den promemoria, som motionären
här uppläste, kommit i ett helt annat läge. Förhåller det sig så, att
den fullmagt, som upplästes, eger vitsord, så är det icke Riksdagen
och dess revisorer, utan det är eu enskild person, som har med frågan
att göra. Låt då denne enskilde person utföra sitt uppdrag, så få
vi se, hvad han kan göra. När han kommit med sina anmärkningar,
och om den högsta myndigheten dömer i enlighet med kammarrättens
nu omnämnda utslag, då är rätta tiden inne att ingripa, men icke
förr. Som frågan nu ligger, är det icke möjligt.

Det ändringsförslag, som motionären sökt formulera, kan jag icke
alls se skulle förbättra saken, utan jag tror, att det är bättre att antaga
utskottets förslag; och derför yrkar jag bifall till detta.

Herr Nyländer: Herr talman! Det var ju synnerligen tråkigt,
att denna redovisningsfråga äfven i år skulle behöfva blifva föremål
för Riksdagens pröfning, synnerligast som man haft skäl förmoda, att
denna sak skulle med anledning af hvad i fjol förekom, i tid hafva
blifvit af vederbörande på nöjaktigt sätt ordnad. Då emellertid så
icke skett, synes det mig knappast möjligt, åtminstone för denna
kammare, att, såsom utskottet hemstält i punkt a), helt enkelt låta
vid den afgifna förklaringen bero. Ty den afgifna förklaringen innehåller
i sjelfva verket ingenting annat än ett relaterande åt hvad som
i kamrarne förra året beslöts äfvensom ett framhållande åt, att direktionen
för institutet icke kommit i tillfälle att meddela någon annan
upplysning i frågan än den, som den redan lemnat; och med denna

N.o 23.

Angående
ofullständig
redovisning
af enkefru
E. C. Nybergs
donationsfond

(Forts.)

Lördagen den 3 April.

upplysning har kammaren förut förklarat sig icke på något sätt vara
tillfredsstäld.

År det emellertid nu så, som utskottet påstår, att frågan, huruvida
institutets direktion är skyldig att redovisa ifrågavarande fonds
förvaltning eller icke, kan blifva afgjord genom ett slutligt utslag i
det under kammarrättens pröfning liggande anmärkningsmålet, så kan
ju häri ligga ett skäl att tills vidare se saken an. Det synes mig
derför, att man nu bör endast så till vida bifalla utskottets hemställan,
att man låter vid den afgifna förklaringen tills vidare bero, på det
att kammaren fortfarande må hålla öppen denna i statsrevisorernas
berättelse omförmälda redovisningsfråga. Jag ber derför, herr talman,
att få tillstyrka det af herr Zotterman framstälda yrkandet, att i första
momentet efter ordet förklaring insattes orden tills vidare.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag för min del anser, att det är
alldeles nödvändigt, att kammaren i detta fall vidhåller sitt förra året
fattade beslut, hvarigenom denna fråga blir öppen för kamrarne och
statsrevisorerna; och då detta vinnes genom det af herr Zotterman
föreslagna tillägget i mom. a) af klämmen, så skall jag be att fä anhålla
om bifall till herr Zottermans yrkande.

Herr Larsson i Mörtlösa: Jag har inom statsutskottet föreslagit
den förändring i klämmen, hvarom herr Zotterman framstält
yrkande; och då jag det gjort, är det gifvet, att jag äfven nu vidhåller
denna mening, Jag anser nemligen, att frågan bör stå öppen,
sä att, om den nästa år kommer före, Riksdagen må kunna vidtaga
de åtgärder, som den kan finna lämpliga.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter det herr
talmannen till proposition upptagit de yrkanden, som förekommit beträffande
utskottets i mom. a) gjorda hemställan, biföll kammaren
samma hemställan med den af herr Zotterman föreslagna ändring.

Mom- i) bifölls.

§§ 13 och 14-

Hvad utskottet hemstält bifölls.

I § 15 gjorde utskottet slutligen följande uttalande:

»Hvad för öfrig! blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt har
utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernas framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom
vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklarad^ dels ej vala af
den vigt, att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande,
någon Riksdagens åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen
icke hafva varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något
yttrande».

13 N:o 23.

Lördagen den 3 April.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Kihlberg: Med kännedom om det ringa intresse, som

Riksdagen egnar statsrevisorernas berättelse, och med kännedom om,
huru sällan Riksdagen vidtager några åtgärder med anledning åt de
förhållanden, som revisorerna i sin berättelse framhållit såsom anmärkningsvärda,
lär väl icke vara mycket resultat att vänta af ett
uppträdande vid revisionsberättelsens behandling inom kammaren.
Men innan man nu afslutar behandlingen åt föreliggande revisionsberättelse,
vill jag likväl fästa uppmärksamheten vid en anmärkning,
som har blifvit begrafven uti den sista punkten, men som jag likväl
tror borde vara värd något mera beaktande.

Jag har i statsutskottet uttalat mig derhän, att den fråga, som
jag ämnar beröra, icke bär af vederbörande blifvit på ett tillfredsställande
sätt förklarad, och jag har icke heller inom statsutskottet
kunnat erhålla en tillfredsställande förklaring. Men då jag icke
vann gehör, utan stod ensam beträffande denna min uppfattning, så
ansåg jag det icke värdt att anteckna mig såsom reservant. Jag
vill dock meddela kammaren hvad denna anmärkning innehåller,
emedan jag vågar tro, att åtskilliga af kammarens ledamöter icke
haft tid att taga del af revisionsberättelsen i dess helhet.

Den anmärkning, jag åsyftar, gäller de höga proviantprisen vid
flottans station i Karlskrona i förhållande till motsvarande pris vid
flottans station i Stockholm. Detta har väckt revisorernas uppmärksamhet,
och det synes mig äfven vara af den beskaffenhet, att det
kan fästa Riksdagens uppmärksamhet vid sig. Vid Stockholms station
har proviantportionen kostat för koktöda 54 öre och i Karlskrona
58 öre, för torrföda vid Stockholms station 58 öre och vid Karlskrona
72 öre. Bland särskilda artiklar vill jag nämna färskt bröd, hvarför
priset pr kilogram vid Stockholms station för utspisning i land
uppgick till 10,38 öre och vid Karlskrona station till 12,22 öre samt
för utspisning ombord i Stockholm till 10,3 8 öre pr kg. och i
Karlskrona till 20 öre pr kg; således varupriset i Karlskrona i det
allra närmaste dubbelt så högt som i Stockholm. Den förklaring,
som af förvaltningsdirektionen blifvit i förevarande hänseende afgifven,
innebär, att konkurrensen mellan de spekulanter, som skulle
leverera dessa varor, skulle vara mindre i Karlskrona än i Stockholm.
Detta kan ju möjligen i viss mån inverka på förevarande
skiljaktigheter i pris, men samma direktion erkänner också, att så
stora skiljaktigheter, som förekommit med afseende på brödpriset,
skiljaktigheter uppgående till nära 100 procent, icke kunna förklaras
endast ur den synpunkten. Förvaltningsdirektionen vill då
förklara det dermed, att det mjuka bröd, som serveras åt manskapet
i Karlskrona, icke är af samma beskaffenhet som det, som användes
i Stockholm, och meddelar tillika, att detta mjuka bröd i Karlskrona
tillverkas af siktadt rågmjöl. Nu synes det mig underligt, om så
skulle vara förhållandet, att eu annan utspisningsstat skulle vara
gällande för Karlskrona station än för Stockholms, och att sålunda
det bröd, som ingår i portionerna åt manskapet i Karlskrona, skulle
vara af annan beskaffenhet än det som användes vid Stockholms

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

station. En enhet härutinnan förefaller mig behöflig. Det Synes
mig vara skäl till det antagande, att vederbörande i Karlskrona
skulle egenmägtigt hafva anskaffat ett dyrare bröd, än hvad i ufspisningsstaten
medgifves. Är det förhållandet, så föreligger här
efter mitt förmenande ett missförhållande, som krafvel'' rättelse, ty
hvad finnes det för skäl för, att manskapet i Karlskrona skall utspisas
med bättre föda än manskapet vid Stockholms station. När
sjömännen utgå på expeditioner, så äro väl förhållandena enahanda,
vare sig manskapet är från Karlskrona eller från Stockholms station,
och då böra de väl äfven i detta fall vara likstälda.

År det äter så, att brödet i Stockholm och brödet i Karlskrona
är af samma beskaffenhet, men ändå så stor prisskilnad förefinnes,
så vet jag icke, huru det skall kunna förklaras. Möjligen skulle
en förklaringsgrund ligga deri, att, såsom revisorerna fått sig meddeladt,
all spannmål, som användes till bröd för utspisning af manskapet
vid flottans station i Karlskrona, är bakadt af utländsk spannmål,
under det enligt den upplysning, som erhållits, vid Stockholms
station begagnas både utländsk och svensk spanmål. Men äfven
om härigenom prisskilnaden till någon del skulle kunna förklaras,
så kan detta likväl icke vara anledning till hela den stora prisskilnad,
som förefinnes.

Nu kan man säga, att denna prisskilnad af 10 öre pr kg. bröd
icke betyder så mycket. Men jag ber att få fasta uppmärksambeten
vid att det bär gäller att utspisa en trupp eller en befolkning af
flere tusen man, och derför gör denna prisskilnad ganska stora
summor.

Jag vill derför till Riksdagens ompröfning hemställa, huruvida
det kan anses vara med god hushållning och omtanke om statens
intresse förenligt, att så stora skilnader i afseende på kostnaden för
bröd mellan Stockholms och Karlskrona stationer skola kunna påvisas,
och om icke detta pris vid Karlskrona station skulle kunna
nedbringas och derigenom en ganska betydande besparing för
statskassan erhållas.

Skola dylika anmärkningar som den omnämnda få passera Riksdagen,
utan att revisorerna få något stod för de anmärkningar, som
de framstält, och Riksdagen förklarar, att den icke fäster sig vid
dessa anmärkningar, utan anser allt vara godt och väl, så gifver ju
Riksdagen vederbörande på hand, att de i detta fäll få handla efter
godtycke, och detta kan ju leda till ganska betänkliga förhållanden
och förorsaka statskassan stora utgifter, som eljest skulle kunnat
undvikas.

Jag vet väl, att det icke tjenar något till att framställa ett
yrkande, utan att jag kommer att vara en ropandes röst i öknen,
men jag har dock ansett mig som statsrevisor vara pligtig att i
kammaren omförmäla detta förhållande, innan denna fråga nu lägges
till handlingarna.

Herr Eriksson i Bäck: Jag har fäst mig vid en annan punkt
i revisorernas berättelse, hvarom statsutskottet icke yttrat något i
sitt nu behandlade betänkande.

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

Vid Strömsholras hingstdepöt är större delen af jordbruket utarrenderad,
och det är endast en liten obetydlig del deraf, som
depöten har under egen skötsel. Nu ser man af revisorernas berättelse,
att detta icke utarrenderade eller s. k. egna jordbruk har
lemnat i bruttoinkomst endast 457 kronor 50 öre, medan utgifterna
för det samma belöpa sig till 4,741 kronor 67 öre, sålunda mer än
10 gånger så mycket som bruttoinkomsten. Detta jordbruk är icke
större, än att till utsäde åtgått endast 2 hl. korn och 800 kg. hafre,
och att höskörden- icke hade ett högre värde än 157 kronor 50 öre.
Det är sålunda kanske icke möjligt, att bruttoinskomsterna kunnat blifva
mera än 457 kronor 50 öre, men hvad utgifterna beträffar, hvilka
uppgingo till 4,741 kronor 67 öre, synes det mig alldeles oförklarligt,
huru med dem kan hänga tillsammans. Här föreligger, efter min
mening, något oegentligt på ett eller annat sätt. Antingen måste
här vara något fel i bokföringen, eller också är det några andra
saker, som icke äro som de borde vara.

Det synes mig, som om, då revisorerna gjort anmärkning mot
eller påpekat dessa förhållanden, statsutskottet också hade bort söka
utreda saken något, så att det blifvit utrönt, om möjligen någon tillfredsställande
förklaring kunde lemnas.

Jag har velat omnämna detta förhållande, men har intet yrkande
att göra.

Vidare yttrades icke. Utskottets uttalande lades till handlingarne.

Efter föredragning vidare af statsutskottets utlåtande n:o 38, i
anledning af Kongl. Måj:ts proposition i fråga om öfverlåtande å
Karlskrona stad af kronans vattenledning derstädes jemte dertill
hörande vattenfall, fastighet och byggnader m. m., biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

I motion inom Andra Kammaren hade herr Fredholm anhållit,
»att lagutskottet ville pröfva, hvilken andel af vinsten på ett grufföretag
skäligen bör tillkomma kronan på grund af jordeganderätt
och under hvilka vilkor denna kronans vinstandel bör utgå, samt
för Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i gällande grufvestadga,
som deraf kunna föranledas.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 7-

§ 8.

Angående
föreslagen
lagstiftning i

vinst af grufföretag å kronojord.

I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 84, fråga om rätt
i anledning af väckt motion angående rätt för kronan till andel i för kronan

till andel i
vinst af amf -

N:o 23. 16 Lördagen den 3 April.

Angående Efter föredragning af ärendet anförde:
föreslagen

lagstiftning i .. „ ...

fråga om rätt . Herr rredholm: Uen fråga, jag i nnn motion vidrört, räknar
för kronan sin tillvaro från år 1889, då Riksdagen i skrifvelse till Kong!. Maj:t
till andel i anhöll om vidtagande af sådan ändring i kap. 3 § 17 grnfvestadgan,
Vl1företaa a kronan ej atstår från sin jordegareandel. Riksdagen motiverade
kronojord. <1.enna sin anhållan med följande ord: »Med afseende å de stora
(Forts.) rikedomar, vårt land eger uti malmfyndigheter, särskildt i de nordligaste
delarne af Norrland, synes det, för att dessa rikedomar skola
komma landet och dess inbyggare till gagn, vara af yttersta vigt,
att dessa malmfyndigheters bearbetande och tillgodogörande verkställas
med största omsorg och följdriktighet samt på ett sådant sätt,
att kommande generationer deraf utan onödiga uppoffringar få nytta,
äfvensom att statens intressen i öfrigt i vidsträcktaste mån — så vidt
möjligt och lämpligt är — tillgodoses. Staten bör derför ock vara
i tillfälle att med uppmärksamhet och framgång verka i denna rigtning.
» Att ruin motion framkommit i det knapphändiga skick, i
hvilket den föreligger, beror derpå, att jag väckte densamma den
sista motionsdagen med anledning utaf eu af herr Kardell samma
dag framlagd motion.

I denna sin motion yrkar han, att kungörelsen af den 19 augusti
1889 måtte upphäfvas utan att samtidigt ändring af § 17 i grufvestadgan
vidtoges. Jag torde här böra nämna, att på grund af den Riksdagens
skrifvelse, jag nyss omnämnde, Kongl. Maj:t den 19 augusti
1889 utfärdade en kungörelse, som suspenderar grufvestadgans förutvarande
bestämmelser om utmålsläggning.

Herr Kardell motiverar sitt i motionen framstälda yrkande med
att åberopa föredragandens i bergsärenden hos kommerskollegium
till kollega protokoll den 15 juni 1893 yttrade mening, hvilken är,
»att bergsbruket och derigenom det allmännas och kronans intressen
bäst befrämjades genom att åt den enskilda företagsamheten fullständigt
öfverlåta tillgodogörandet af mineralfyndigheter; att kronans
deltagande i grufarbete, under hvilken form detta deltagande än må
ega ruin, skulle komma att för kronan medföra risker, kostnader,
anspråk och svårigheter åt flera slag, Indika icke skulle motvägas
åt de fördelar, kronan möjligen skulle kunna i enskilda fäll afgrufdriften
påräkna; samt att kronans ingripande i fråga om sättet för
utöfvandet åt industriel verksamhet borde inskränkas till att öfvervika,
att ej derigenom skada för det allmänna eller fara för annans
lif, helsa och egendom uppstode, äfvensom att den då ifrågasatta
inskränkningen i för det närvarande gällande rättigheter beträffande
tillgodogörandet åt malmfyndigheter skulle komma att menligt inverka
på utvecklingen åt vårt lands nordliga län, hvarest bergsbruket icke
borde genom skärpta bestämmelser motverkas, utan fast hellre på
allt sätt underlättas.»

Den ståndpunkt, som motionären sålunda nu intager, är en helt
annan än den, han intog till frågan, då densamma förra gången
förekom till behandling, eller vid 1894 års riksdag. Han yttrade
då här i kammaren, såsom reservant emot lagutskottets hemställan,
bland annat, att »det är klart, att kronan bör begagna sig af sin

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

jordegareundel». För detta ändamåls vinnande ville han emellertid Angående
ej tillstyrka det af Kongl. Maj:t då föreslagna arrendesystemet, utan , foreslagm .
»bättre vore det», säger han, »om en viss afgäld erlades af allafråga ornräti
och bäst vore det enligt hans mening att låta denna afgäld utgå a i för kronan
bruttobehållningen. »Detta sätt», säger han, »förefaller mig ur alla till andel i
synpunkter vara att föredraga». För dessa sina då uttalade åsigtervinst af graf -åberopar han såsom sakkunnige fullmägtige i jerukontoret och berg- k^onoford
mästaren i norra distriktet. Då jag instämde med honom i detta (Forts)
hans yttrande, kunna herrarne förstå, att det för mig skulle vara
angeläget, när jag iäun, att han vid innevarande riksdag infog eu
helt annan ståndpunkt i frågan, att väcka en motion, hvaruti jag
kunde ådagalägga, att jag för min del vidhåller de åsigter, jag vid
1894 års riksdag tillkännagaf genom att då instämma med honom.

Det förefinnes emellertid äfven en annan skiljaktighet emellan
herr Kardelis ställning till frågan för närvarande och den, han förut
intagit. Uti den af honom nu väckta motionen föreslår han nemligen,
att den kongl. kungörelsen af den 19 augusti 1889 utan vidare helt
enkelt måste upphälvas. Då han förra året interpellerade statsrådet
och chefen för kongl. civildepartementet i denna fråga, hemstälde
han dock vid interpellationens besvarande till denne, att han måste
se till, »huru vida icke författningen af den 19 augusti 1889 måtte
upphäfvas, men med det vilkor, som föreslagits af kommerskollegium
och bergmästareembetet i norra distriktet, nemligen att de, som
sålunda erhålla utmål, skola förpligtiga sig att ställa sig till efterrättelse,
hvad som framdeles kan blifva stadgadt angående statens
jordegareandel». Jag har tillåtit mig att något redogöra för herr
Kardelis motion, derför att det skulle hafva varit önskligt och, som
jag för min del förmenar, äfven i öfverensstämmelse med grundlag,
om denna hans motion remitterats till lagutskottet och sålunda
kommit att behandlas i samband med den af mig väckta motionen,
då man af den redogörelse, jag nu lemna!, kan finna, huru nära de
med hvarandra sammanhänga.

Sedan jag yttrat detta om anledningen till min motions tillkomst,
skall jag tillåta mig att något granska, hvad utskottet anfört såsom
stöd för sin hemställan om utslag å min motion. Det sista skälet,
utskottet derför anför, är, »att lagutskottet väl eger att afgifva
utlåtande öfver väckta förslag till stiftande, ändring, förklaring eller
upphäfvande af lag, men ej, på sätt motionären ifrågasatt, att sjelf
framställa dylika förslag». Härvidlag tillåter jag mig hysa en annan
åsigt. Jag för min del anser, att lagutskottet kunnat framställa ett
dylikt förslag, och jag stöder denna min uppfattning på § 53 regeringsformen,
der bland de utskott, lagtima Riksdag skall tillsätta, äfven
nämnes »ett lagutskott, att utarbeta de från kamrarne remitterade
förslag till civil-, kriminal-, kommunal- och kyrkolagarnes förbättring».

Jag kan icke finna annat, än att lagutskottet, på grund af detta
regeringsformens stadgande, varit fullkomligt oförhindradt att gå min
önskan till mötes, hvilken var, att utskottet velat pröfva, »hvilken
andel i vinsten på ett grufloretag skäligen bör tillkomma kronan på
grund af jordeganderätt och under livilka vilkor denna kronans
vinstandel bör utgå».

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 23.

N:o 23.

Angående
föreslagen
lagstiftning i
fråga om rätt
till andel i
vinst af gruffÖretag
å
kronojord.

(Forts.)

Lördagen den 3 April.

Förutom detta formella motiv till afstyrkande af min motion har
utskottet anfört ytterligare tvenne skäl. Det ena af dessa skäl är,
att frågan »så nyss varit underkastad statsmagternas pröfning». Ja,
nyss betyder i detta fall detsamma som för tre år sedan, och om lagutskottet
nu tycker, att det är alldeles för tidigt att efter tre års
förlopp å nyo taga upp frågan, tillåter jag mig att vara af en annan
mening.

Det andra af utskottet anförda skälet är, att »Kongl. Maj:t, vid
den utgång, frågan i Riksdagen fått, väl ej lärer underlåta att allt
fortfarande egna densamma uppmärksamhet». Hvad det vill säga,
att Kongl. Maj:t allt fortfarande egnar en fråga uppmärksamhet,
derpå fingo vi härom dagen en illustration, som torde hos kammarens
ledamöter fortlefva i friskt minne, hvadan detta utskottets skäl torde
hafva föga att betyda. Hvad för öfrigt beträffar den utgång, frågan
fick vid 1894 års riksdag, torde herrarne erinra sig, att Första
Kammaren då antog det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget om
tillämpande af ett arrendesystem, hvilket förslag dock af Andra
Kammaren afslogs. De allra flesta af de talare, som dåi Riksdagen
yttrade sig i frågan, förklarade sig, i stället för det af Kongl. Maj:t
förordade arrendesystemet, vara för ett afgäldssystem, eller just det,
som jag nu i min motion ansett, att man å nyo skulle kunna upptaga.

Afgäldssystemet är ingalunda någon nyhet i vår svenska lagstiftning.
Det är nemligen tillämpad! i stenkolslageu, hvari det föreskrilves,
att jordegaren i visst fall har rätt till värdet af Vindel af
den stenkol och de leror, som uppfordras. 8å vidt jag vet, har detta
stadgande i stenkolslagen aldrig gifvit anledning till några tvistigheter.
För öfrigt förekommer något liknande i England, der vid de
allra flesta stenkolsgrufvor grufegarne få betala en afgäld (royalty)
till jordegarne, äfven om enskilda och icke staten äro egare till jorden.

I det skede, hvari frågan nu föreligger, torde med all säkerhet
ingenting vara att i densamma åtgöra, men jag anser likväl det vara
af vigt att framhålla betydelsen deraf, att denna fråga snart blir
bragd till en lycklig lösning. Frågan har, som jag nyss nämnde,
stått på dagordningen sedan år 1889, således under en tid af åtta år,
och den har tillika varit föremål för eu vidlyftig utredning, hvilken
redan var afslutad till 1894 års riksdag; men sedan sistnämnda
år har frågan hvilat. Fnder denna tid hafva emellertid, som herrarne
veta, stora ansträngningar gjorts för att bringa malmrikedomarne
i Norrbottens län till en nyttig användning, och förslag i det
hänseendet trycka alltjemt på med allt större och större magt. För
närvarande föreligger den vigtiga frågan om Luleå—Ofoten-banan.
Hvarför har man nu under dessa år försummat tillfället att utreda
denna fråga, så att man i närvarande stund kunnat vara på det klara
med, huru grufförhållauden i Norrbotten böra ordnas. Man talar så
mycket om Norrbottens milliarder i rikedomar, då man af staten vill
hafva bifall till privata koncessioner. Men när man påpekar, att
staten skall taga vara på sin andel i dessa millioner och att staten
icke för all framtid skall släppa ifrån sig jordeganderätten, sä att den
kan hafva ett finger med vid reglerandet af utvecklingen, ja, då har

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

man icke ett ord att säga, huru staten skall gå till väga för att be- Angående
vaka sina intressen och vinna sitt ändamål. ''

Man yrkar uu, att det suspenderade tillstånd med afseende äfJjfgQ0m rätt
utmälsläggningen, som nu existerar, icke längre bör till skada för före- till andel i
tagsamheten fortfara, och deruti har man fullkomligt rätt. Men på vinst af graf -samma gång vill man alldeles borttaga kronans jordegareandel. Hvad företag a
är då utmälsläggningen? Jo, denna är helt enkelt den akt, hvarigenom corioj°r .
grufegaren leninas fullkomlig eganderätt till grufvorna. Staten skulle '' or s-''
således i ett enda ögonblick lemna ifrån sig eganderätten till alla
dessa malmrikedomar i Norrbottens län, och har staten en gäng lemnat
eganderätten ifrån sig, torde det icke blifva så lätt att utan betydliga
ersättningar få den tillbaka. Om de öfverspända förhoppningar,
som man nu hyser, beträffande vinnandet af dessa rikedomar
i en snar framtid komma att realiseras, skulle det under sådana förhållanden
blifva de enskilde, som komma att tillgodogöra sig dem,
men hvad får samhället? Norrbotten är dock samhällets tillhörighet,
det är dock eu del åt den svenska jorden, och vår herre har skänkt oss
härligheterna der uppe i höga norden icke för att några få personer skola
uteslutande till egen fördel tillgodogöra sig dem, utan för att de skola
komma hela samhället och framför allt Norrbotten till godo. Jag anser
nemligen, att staten icke bör eftersträfva en del af dessa rikedomar
för att bereda statskassan ökade inkomster, utan jag har tänkt,
att det, som staten kan vinna ur Norrbottens eget sköte, skall användas
just till Norrbottens eget bästa, till befrämjande af dess kulturmöjligheter.
Man bör dervidlag icke endast tänka på grutbrytningen,
utan äfven på att fä till stånd ett kraftigt och för dessa nordliga
trakter afpassadt jordbruk och eu fast jordbruksbefolkning der uppe,
som står sjelfständig och som jemte rikets öfriga jordbruksbefolkning
bevarar de gamla rättigheter, vi här i Riksdagen hafva att bevaka.

Det ligger stor magt uppå att tillse, att icke denna landsdel helt och
hållet måtte hemfalla under bolags- och kapitalistintresset. Man invänder
nu, att utan kapital ingen utveckling kan komma till stånd.

Ja, det är mycket sant, att utan kapitalets fruktbringande förmåga ingen
utveckling blir af, och man bör ju derför ej försumma att underlätta
företagsamheten och arbetet.. Men detta bör icke ske på ett sådant
sätt, att staten totalt beröfva!- sig all möjlighet att för framtiden inverka
på utvecklingen. Visserligen är det sant, att utmälsläggningen
måste medgifvas för att erforderlig kredit skall beredas grufdriften;
men man bör ej utan vidare lemna grufegarne eganderätten till jorden
endast och allenast för att bereda dem kredit. Det faller ej af sig
sjelft, att man skall vinna det ändamål, för hvilket man lemnar grufegaren
eganderätt och derigenom möjlighet till kredit, nemligen att
de skola åstadkomma grufbrytning. Man bör nemligen betänka, att
den sålunda öfverlåtna eganderätten till grufvan kan göras till föremål
för spekulation, och att den kredit, som staten på detta sätt be
reder grufegarne, kan förvandlas till penningar på mångahanda sätt
Jag har velat anföra detta i den förhoppning, att regeringen ej
skall underlåta att, så fort som möjligt är, vidtaga alla de åtgärder,
som äro nödvändiga, för att man åtminstone till nästa riksdag skall
kunna få denna fråga reglerad.

N o 23. 20 Lördagen den 3 April.

Angående Häruti instämde herrar Swartling, Zett er strand, Boethius, PettersJoreslagen
ism j österhaninge, Eliasson, Mallmin, friherre mn Knarr ing, Ål;erfråga
om Tätt ^und, Erickson i Bjersby, Sjö, Olsson i Skiftinge, Petersson i iioestad,
till andel i Månsson, Anderson i Hasselbol och Hansson i Solberga.
vinst i graf företag

a |]er). Tv ard e 11 yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar!
ronojor . j.y)r mju t|ej m.\ste jag beklaga, att frågan om uttagande af statens
( °rs) jordcgareandel på odisponerad kronojord drogs inför Riksdagen år
1889. Ty denna omständighet förde med sig den kongl. förordningen
af den 19 augusti samma år, enligt hvilken förordning utmålsUiggning
för sådan fyndighet på odisponerad kronojord, som efter förordningens
utfärdande blifver inmutad, icke medgifves, förrän frågan
om det sätt, hvarpå staten skall uttaga sin jordegareandel på sådan
jord, blifvit af statsmagterna afgjord. Denna författning både faktiskt
hinder i vägen för uppkomsten af hvarje nytt grufföretag i lappmarkerna
— ty det är endast i lappmarkerna, som odisponerad kronojord
förefinnes — och författningen gäller ännu i dag, d. v. s. efter
åtta år. Visserligen hafva flera olika försök gjorts att lösa fråga.n
om statens jordegareandel; många förslag hafva blifvit framstälda,
men intet har visat sig leda till målet. År 1894 framlades för Riksdagen
ett dylikt förslag af regeringen, nemligen att staten skulle tillgodogöra
sig sin jordegareandel på sådant sätt, att densamma utarrenderades
till den mestbjudande, men detta förslag blef, som vi erinra
oss, af Riksdagen förkastadt, och detta, såsom mig synes, på fullgoda
skäl.

Nu blifver frågan emellertid den, hvarför har icke denna angelägenhet
kunnat ordnas, trots det att så mycken god vilja för frågans
lösning lagts i dagen? Jag kan icke besvara denna fråga mer
än på ett sätt, nemligen att, såsom jag nu anser, staten icke bör uttaga
någon jordegareandel alls på odisponerad kronojord. Förhållandena
med odisponerad kronojord, d. v. s. i lappmarkerna, äro
synnerligen egendomliga. Naturen lägger der stora hinder i vägen
för öppnandet af alla företag af detta slag. Om någon vill der öppna
eu grufva, måste han först och främst med dryga kostnader ställa i
ordning kommunikationer. Han måste från aflägsna orter skaffa till
platsen allt hvad som behöfves för grufdriftens sättande i stånd och
för dess uppehållande; dertill kommer den omständigheten, att han,
äfven i bästa fall, får vänta i många år, innan han kan få någon
ränta på sina i företaget nedlagda penningar. Jag ber i detta hänseende
att endast få erinra om förhållandet med Malmbergets jernverk
vid Gellivara. Detta verk har kostat i anläggning 10 millioner
kronor — således eu oerhörd summa. På denna summa hafva aktieegarne
ännu icke fått någon som helst utdelning, och det torde dräja
länge, innan de kunna få någon sådan. Den, som skördat vinsten af
detta företag, är den svenska staten, och detta såväl direkt som indirekt.
Jag ber att få framlägga några siffror för att bevisa detta.
År 1895 nedfraktades på Gellivarabanan till Luleå 600,000 tons jernmalm.
Denna malmqvantitet hade ett värde af omkring 4,500,000
kronor. Af dessa 4,500,000 kronor betalades i frakt till statsverket
1,950,000 kronor Det var hvad Gellivarabanan fick, således i rundt

N o 23.

Lördagen den 3 April.

tal 2,000,000 kronor. För dessa 2,000,000 kronor kunde denna bana Angående
hållas vid magt; för denna samma fick en talrik befolkning af jern - laqstiftmng i
väg8tjenstemän och jeruvägsbetjente med familjer sitt uppehälle, och fråga omrätt
staten fick äfven sin andel i vinsten. Af den ncdfraktade malmens till andel i
värde återstår då något öfver 2,500,000 kronor, hvilken summa till vinst af grufstörre
delen utbetalades till arbetslöner i Gellivara. Der uppgingo Mojord.
nemligen aflöningslistorna för hvarje månad till 150,000 kronor, och (Forts)
således utbetalades för hela året c:a 800,000 kronor i arbetslöner. 1 ''''

Resten utgick naturligtvis till amortering och till andra ändamål. —

Sålunda har der uppe i vildmarkerna uppkommit en blomstrande
koloni, en medelpunkt för utbredande af svensk odling i dessa bygder.

Der har eu fast, skattebetalande befolkning slagit sig ned, ty det är
med bergverkskolonierna liksom med åkerbrukskolonierna, att de,
som slå sig ned i sådana, blifva der bofasta. Kunna vi nu antaga,
att, i fall t ex. staten vid den tid, då frågan om utmålsläggning
för Gellivara förevar, hade beslutit sig för att der uttaga sin jordegareandel,
denna uppblomstring skulle hafva inträdt? Jag tror
det icke.

Jag ber i sammanhang härmed få erinra derom, att i sådana länder,
der förhållandena äro alldeles desamma som hos oss, uttager staten
icke någon jordegareandel: så stort intresse har staten af att
söka leda storkapitalet in på dylika företag för att derigenom åstadkomma
uppblomstring och välstånd. Jag vill härvid i främsta rummet
nämna Ryssland. Der finnes en ny gruflag af år 1893 — det
är således här icke fråga om några föråldrade bestämmelser. Enligt
denna gruflag är det icke tillåtet att inmuta fyndigheter på jord, som
tillhör enskilda personer. I Ryssland tillhöra alla mineralier, som
upptäckas på enskild persons egendom, honom och ingen annan. I
afseende å sådana fyndigheter gäller således icke den rätt, som finnes
i Sverige, nemligen inmutarerätten. Helt annorlunda är deremot
förhållandet med odisponerad kronojord. På sådan jord får den, som
upptäcker eu fyndighet, ensam behålla alltsammans, sedan, liksom hos
oss, vissa formaliteter blifvit iakttagna. Staten vill icke blifva kompanjon
i företaget och gör sig icke till godo något slags jordegareandel, och
dock äro den ryska statens finanser icke sådana, att denna stat har
råd att skänka bort penningar. Men man har der lärt sig inse, att i
sådana fall som detta den liberalaste politiken i längden också är
den mest vinstbringande, och man bär lärt sig att till dess rätta värde
uppskatta den nationalekomiska betydelsen af att vildmarkerna uppfyllas
med kolonier och att eu mängd nyttiga samhällsmedlemmar
der kunna slå sig ned och förvärfva sitt uppehälle.

På samma sätt är det i Finland. Der tillgodogör sig staten
icke någon jordegareandel vid inmutning å odisponerad kronojord.

Enahanda är förhållandet i Norge. På samma salt är det faktiskt,
ehuru man formelt icke går till väga på lika sätt, äfven i de vestra
af Nordamerikas förenta stater äfvensom i de Australiska kolonierna.

Hvad England beträffar, är förhållandet der ett helt annat. Der
uttager staten, såsom redan motionären, herr Fredholm, omnämnt, sin
jordegareandel i form af »royalty», d. v. s. ett slags afgäld. Denna

N:o 23. 22 Lördagen den 3 April.

Angående afgäld utgår, då fråga är om jern och stenkol, i viss del af malmen,
lnas?ftn''en ''oc^ * fråga om andra mineral, t. ex. koppar, i viss del af den vunna
fråga omräk produkten. Men äfven uti England, der förhållandena dock äro så
till andel i helt och hållet olika mot hos oss, medgifvas dock i fråga om aflägsvinst
af graf-nare trakter åtskilliga förmåner, i kommerserådet Nordströms af
företag a motionären nyss omtalade redogörelse yttras härom: »I fråga om afcr
ohoj or . j^ggna ocp mindre väl undersökta trakter anses det nödvändigt att
r sframlocka kapital för grufdriftens utveckling genom att åt personer
med förmögenhet och inflytande bevilja stora vidder med rätt att
indela dem i mindre områden, som kunna öfverlåtas på andra.»
Detta gäller om aflägsna trakter i England, men äfven den mest
aflägsna trakt i England kan icke i något afseende, vare sig i fråga
om bristfälliga kommunikationer eller ofördelaktiga förhållanden i
öfrigt, jemföras med våra lappmarker. Man kan i detta sammanhang
möjligen tala om Småland, Vermland eller Dalarne, men ingalunda
om de aflägsna bygderna i lappmarkerna, der förhållandena äro helt
annorlunda. Och likväl har man sålunda äfven i England beviljat
särskilda fri- och rättigheter, då det varit fråga om att framlocka
grufdrift i sådana bygder, som der anses för aflägsna.

Man skulle visserligen kunna tänka sig, att staten borde hos

oss sjelf öfvertaga grufdriften. Ja, det är sant: svenska staten bar

i äldre tider sjelf drifvit grufrörelse. Den bär haft jerngrufvor och
äfven deltagit i driften af Fall! koppargrufvor, men sådana experiment
har staten öfvergifvit, då de visat sig icke lända densamma

till fördel. Det finnes nog länder här i Europa, der staten idkar

grufdrift. Så är förhållandet med Preussen och äfven i viss mån
med Österrike—Ungern, men i dessa länder skördar staten ingen vinst
deraf, åtminstone icke någon väsentlig sådan. Jag tror, att sådant
för Sveriges del icke skulle vara något tillrådligt experiment.

Jag ber för öfrigt att få anmärka, att i fäll man skulle bestämma
sig för att uttaga jordegareandel der uppe i lappmarkerna, så kommer
der att uppstå en väsentlig skilnad mellan tvä olika kategorier
af bergverk, nemligen dels sådana, för hvilka utmålsläggning blifvit
beviljad redan före den 19 augusti 1889, och dels sådana bergverk,
som då ännu icke fått någon utmålsläggning och från hvilka sålunda
statens jordegareandel skulle uttagas. De förra, som fått utmålsläggning,
äro de rikaste. Bland dessa förekomma Malmberget, Kiruunavaara
och Luossavaara, som alla 3 äro mycket rika på malm. Hvad
dessa beträffar, kommer staten aldrig i tiden att få någon jordegareandel
af dem. Dessa skulle således hafva en dubbel fördel; icke
blott den, att de äro mycket rikare af naturen, utan de skulle äfven
blifva särskildt privilegierade och gynnade af lagstiftningen. Jag
undrar, om man under sådana förhållanden skulle kunna förmå någon
att egna sig åt upptagandet af de mindre gifvande fyndigheterna,
som skulle drabbas af den nya lagstiftningen, om den komme till
stånd.

Motionären anförde nyss ett yttrande af föredraganden af grufärenden
i kommerskollegium, hvilken bör vara den främsta auktoriteten
i dylika saker. Detta yttrande har äfven jag här; i detsamma uttalar han
som sin öfvertygelse, att staten icke bör tillgodogöra sig sin jordegare -

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

andel på odisponerad kronojord, emedan det ligger i dess intresse att Angående
framlocka kultur, 1 it'' och rörelse i dessa aflägsna bygder. J a g va r förut ^tTftninq i
— såsom motionären nämnde — icke af denna åsigt. Jag kängaf fråga om rätt
mig då åt den illusionen, att staten borde på ett eller annat sätt till andel i
uttaga sin jordegareandel i grufvor å odisponerad kronojord. Men vinst af grufjag
har sedan dess så småningom kommit till den öfvertygelsen, att
staten icke bör göra det, utan att det är den bästa politiken tor Fort 1
staten att — såsom förr i tiden varit brukligt och såsom grufvestadgan
ännu föreskrifver — allt fortfarande låta inmutaren behålla jordegareandelen.
Det har varit våra förfäders politik och våra grannars
politik. Det är visserligen ledsamt att nödgas uppgifva den tanke
på särskild vinst för staten vid sådana företag, som man förut haft,
och som herr Fredhoim nyss förklarade sig ännu hysa. Men för
min del kan jag icke finna annat, än att den tanken icke kan realiseras,
såsom han önskar, och att det stora målet — kulturens framsteg
i Norrland — snarare skall derigenom motverkas än befrämjas.
Hufvudsaken för staten är alltid den nationalekonomiska sidan. Jag
anser det derför vara bättre, att vi sjelfva i tid söka skingra den
illusionen än att vänta, tills vi få se den till stor skada blifva krossad
af de yttre omständigheterna.

Med den åsigt, jag hyser, är det sålunda klart, att jag icke kan
i allo dela utskottets uppfattning af den föreliggande frågan. Jag
har naturligtvis icke något emot utskottets hemställan, att berrFredholms
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
men jag kan deremot icke vara med om utskottets motivering, då
utskottet uttalar den tanken, att Kongl. Maj:t icke lär underlåta att
allt fortfarande egna frågan uppmärksamhet. Detta vill med andra
ord säga, att utskottet uttalar den förhoppning, att Kongl. Maj:t skall
framkomma med nytt förslag i denna sak och sålunda derigenom
ytterligare fördröja utvecklingen af de trakter, det här gäller. Ty den
dagen torde säkerligen vara ganska aflägsen, då vi kunna komma
öfverens om en antaglig lösning af frågan om jordegareandelen. För
min del skulle jag derför velat, att lagutskottet hemstält om afslag
å motionen under uttalande af den tanke, att staten icke alls bör
söka tillgodogöra sig sin jordegareandel, och att i samband dermed
författningen af den 19 augusti 1889 med det första måtte upphäfvas.

Det är sant, såsom herr Fredhoim nämnde, att jag i fjol tänkte
mig, att denna förordning skulle kunna upphäfvas med det vilkor,
att de, som hade mutsedlar på bergverk i lappmarken, skulle förbindas
att ställa sig till efterrättelse, hvad framdeles kunde blifva
stadgadt angående statens joregareandel. Jag har emellertid nu hört,
att ett sådant vilkor icke skulle åstadkomma någon ändring i bestående
förhållanden, och att det skulle vara liktydigt med att låta den ofta
omtalade ordningen fortfarande ega bestånd. Ett sådant vilkor skulle
blifva ett ständigt sväfvande damoklessvärd, då man befunne sig i full
ovisshet, huru saken skulle komma att ordnas; det skulle vara mycket
betänkligt för personer, som vågat sina penningar på sådana företag,
om h vil ka här är fråga. Jag bar derför nu . också helt och hållet
uppgifvit all tanke på detta vilkor, då jag anser, att det för hela
samhället och särskildt för dessa landsdelar i Norrland vore bäst

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

kronojord.

(Forts.)

Angående och lämpligast, att staten icke alls begagnade sig af sin jordegare lagstiftning

i *

fråga ornrätt Jag ber således att få yrka bifall till lagutskottes hemställan,
till andel i men med ogillande af motiveringen.
vinst af gruf företag

a Herr Berndes: Äfven om den föreliggande motionen icke torde
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, skall jag dock be att få
saga, att jag är motionären tacksam för att han framkommit med
sin motion, emedan jag anser, att den afgäld, »royalty», som han
i densamma föreslår, är det enda och lämpligaste sättet att lösa
frågan om kronans andel i vinsten af malmfyndigheter, som ligga
på kronans mark. Af de olika sätt, som för detta måls vinnande
föreslagits, och som utskottet omnämner, har det första eller koncessionssystemet
icke kommit i fråga i vårt land, emedan det skulle
åstadkomma en alltför stor revolution i bestående förhållanden. Det
andra sättet för tillgodogörande af kronans andel, eller arrendesystemet,
hvilket af Kongl. Maj:t förordats, har icke kunnat gå
igenom, hufvudsakligen på grund deraf, att det går ut på erläggandet
åt en viss procent af vinsten. Detta är opraktiskt, emedan det torde
vara omöjligt att åstadkomma en utredning af, huru stor vinsten är
af denna handtering; och jag tror, att det kan vara tvifvelaktigt, om
egarne sjelfva kunna afgöra, huruvida det blir vinst eller förlust.
Det 3:dje sättet eller afgäldssystemet torde vara det lämpligaste.

Då Kongl. Maj:t 1894 framkom med sitt förslag om ändring
i vissa §§ af grufvestadgan, hade det troligtvis varit meningen
att i IT § inrycka bestämmelsen, att jordegareandelen å odisponerad
kronojord skulle af staten bibehållas. Men till följd af
högsta domstolens afstyrkande blef detta uteslutet. Jag kan icke
annat än instämma med herr Fredholm, att det är angeläget, att det
ju förr dess hellre blir fastslaget, att staten icke skall släppa ifrån
sig dessa rikedomar, som finnas der uppe i Norrland. Att utskottet
nu icke kunnat komma fram med något förslag är förklarligt äfven
af den anledningen, att, då det är fråga om en afgift, som staten
skall erhålla, grufstadgan först måste ändras i den rigtningen, att
staten tillerkännes rätt till jordegareandelen. Men något sådant
kan man icke begära af utskottet; och jag har derför icke någon
anmärkning att göra mot utskottets förfarande i denna fråga.

Herr Kardells motion föreligger visserligen icke nu till behandling;
men han har yttrat, att Gellivare gruffält icke skulle lemna
någon vinst. Ja, det kan ju hända. Ty stora företag bruka vanligen
icke lemna någon vinst i början. Det dröjer lång tid, innan
de nedlagda kapitalen hunnit ersättes. Men om Gellivare också icke
skulle haft någon förtjenst, så måtte väl icke det bero derpå, att
staten der tagit eller kunnat taga sin jordegareandel. Jag är, som
sagd t, tacksam för att herr Fredholm framkommit med sin motion,
och jag ber äfven att få instämma med honom i hvad han här
yttrat, ehuru jag för öfrigt icke har något yrkande att göra.

Herr Ohlsson i Vexiö: Ehuru jag anser, att herr Fredholms
förslag i sak är förtjent af synnerlig uppmärksamhet från stats -

N:o 28.

Lördagen den 3 April.

magternas sida, vill jag likväl icke nu ingå i någon diskussion i fM™**
sjelfva sakfrågan. Ty såsom kammaren torde finna, är motionen lagstij-t)*ing j
af sådan beskaffenhet och affattning, att lagutskottet med bästa vilja fråga om rätt
icke kunnat åtgöra något med anledning af densamma. Strängt till andel i
taget och i sjelfva verket är förslaget icke någon motion, utan endast vinst af grufen
hemställan till lagutskottet att i frågan motionera hos Riksdagen; {^^d.
och motionären har icke sjelf hemstält till Riksdagen att fatta be- /ports\

slut i ärendet. Vid sådant förhållande skulle man möjligen hafva
kunnat ifrågsätta, huruvida den föreliggande framställningen bort åt
kammaren upptagas och remitteras till lagutskottet. Dermed må nu
emellertid vara huru som helst; säkert är, att lagutskottet icke i
likhet med exempelvis bevillningsutkottet har motionsrätt hos Riksdagen.

Under sådana omständigheter synes det mig uppenbart, att lagutskottet
af formella skäl varit absolut forbindradt att föreslå någon
som helst åtgärd i ärendet, och jag anhåller således, att kammaren
måtte bifalla utskottets hemställan.

Herr Jansson i Taberg: Herr talman! Då jag för min del
anser, att utskottet väl knapphändigt affärdat herr Fredholms föreliggande
motion, skall be att få yttra några ord.

Jag hyser visserligen den uppfattningen, att utskottet under
nuvarande förhållanden ej kunnat göra annat än afstyrka motionen,
men det synes mig dock, att utskottet bort i sin motivering häfda
Riksdagens ståndpunkt i frågan, den ståndpunkten nemligen, att
jordeganderätten till fyndigheter på odisponerad kronomark bör, såsom
Riksdagen flera gånger uttalat, åt staten bevaras. Då nu herr
Fredholms motion går i den rigtningen, anser jag, att hans uttalande
i sjelfva sakfrågan är rigtigt, och jag gillar sålunda för min del
fullständigt den ledande tanken i motionen.

För fiffigt hade jag, såsom jag förut haft äran säga, önskat, att
utskottet i sin motivering för motionens afstyrkande något häfdat
Riksdagens ståndpunkt, på det att icke, om utskottets förslag bifalles,
den tolkning deraf må kunna gorå sig gällande, att Riksdagens
åsigt nu vore, att staten bör afstå sin jordeganderätt till inmutaren.

Med uttalande af denna min mening till protokollet, och då jag
anser, att kammaren för närvarande icke kan göra annat än att bifalla
utskottets hemställan, anhåller jag att få yrka bifall dertill.

Herr B rån ting: Då denna debatt utvecklat sig till att äfven

omfatta herr Kardelis motion, skall jag be att få säga några ord.

Om någonsin, måtte det väl i ett fall som detta vara klart, att
den privata eganderätten icke kan göra anspråk på att betraktas såsom
ett absolut rättsinstitut, utan att den är helt enkelt en anordning,
som under gällande historiska förutsättningar kan vara mer eller
mindre utsträckt i den mån, som detta ur allmän synpunkt är lämpligt
och kan tjena det allmänna bästa Det har också öfverallt i de
länder, der dessa frågor varit under debatt, visat sig, att just grufvorna
äro bland de första föremål, på hvilka samhällets uppmärksamhet
rigtats, och bland de föremål, som man tidigast velat försöka

N:o 23.

2*;

Lördagen den 3 April.

Angående att afkläda dess nuvarande monopoliserade karakter att endast tjena
enskildas intressen. Det är klart, att, när här nu från herr Kardelis
fråga om rättnu föreligger förslag om att ytterligare utsträcka rätten för enskilda
till andel i att tillgodogöra sig nationens gemensamma rikedom, detta måste
vinst af gruf-framkalla protester f rån alla dem, som anse, att man redan gåttallkronojord.
^es ,/ör i bevilja sådana koncessioner, sådan rätt att till rForts

t godogöra sig malmfyudigheterna, och att den tanken deremot, som
herr I* red hd in utvecklat, att staten bör bevaka hvad den eger och
se till att icke någon drager allt för stor fördel af hvad som bör
komma det gemensamma bästa till godo, bör vinna möjligast största
afseende och uppmuntran.

Mina partivänner i franska deputerade kammaren hafva länge varit
ense om att särskild! framhålla de tre stora föremålen för det nuvarande
storkapitalets exploatering, som vore lämpligast att i första
hand bringa under samhällets kontroll, de tre nemligen, som heta:
banker, kommunikationsväsen — särskild! jernvägarne — och grufvor.
livad bankerna beträffar, ber jag blott att få framhålla, att man då
i fråga om dem i sjelfva verket endast tenderar åt det mål, som så
starkt framträder särskild! i denna kammare, då man så småningom
söker afskrifva de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt och sträfvar
efter att få riksbanken till eu centralbank, som skall dominera hela
penningmarknaden. Hvad kommunikationsväsendet angår, vill jag
erinra, att man i fråga om det endast åsyftar samma sak, som vi i
vårt land redan i stor utsträckning börjat tillämpa och som de allra
flesta af oss anse vara fullt riktigt, det systemet nemligen att staten
bör vara i besittning åt sjelfva hufvudpulsådrorna för samfärdseln,
och derigenom förhindra de stora olägenheter, som andra länder och
särskildt Frankrike fått känbart, då det enskilda kapitalintresset lyckas
slå under sig detta samfårdsmedel. Med tanken på alla de stora och
beklagliga brister, som vidlåda vår jernvägsstyrelse, bör man ändock
kunna säga att det varit en lycka för vårt land, att staten från början
slagit in på denna väg och icke öfverlemnat. åt den enskilda företagsamheten,
som det så vackert heter, att brandskatta hela landet
till några enskildas förmån.

På samma sätt är förhållandet med grufdriften. Der gäller det
en egendom, om hvilken ingen menniska kan säga, att den bör tillhöra
enskild person. Der gäller det, hvad sou: finnes nedlagdt i
våra berg, i svenska folkets gemensamma jord, det gäller att på allt
sätt låta detta komma det allmänna till godo. Att der vilja släppa
lös den enskilda spekulationen och dekretera, att den afkastning, som
malmbergen i Norrbotten lemna, möjligen uppgående till milliarders
värde, för all framtid skall tillkomma enskilda bolag, det är eu princip,
som icke låter sig försvaras, vare sig med några hänvisningar
till kulturens framsteg eller med den nya omvändelsen af herr Kardull
frän hans 1894 i frågan intagna ståndpunkt.

Jag ber särskildt att ta fästa mig vid, att herr Kardell talade om
att en uppblomstring skett i Norrbotten genom privatkapitalets omsorger.
Jag tror, att man bör vara något försigtig med sådana blomstermålningar.
Då man ser, huru storkapitalet skapat välstånd endast
för eu hop aktionärer, som kanske äro bosatta på andra håll, och ser,

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

huru stora massor proletariserade arbetare hopas, der storkapitalet Angående
har sin härd, då bör man icke tala om att sådant befordrat^ upp- {

blomstring för eu landsdel, och man bör i synnerhet akta sig för i fråga om rätt
likställa den uppblomstring, som synes af bolagens dividender, med till andel i
den uppblomstring, som den stora mängden af arbetarebefolkningen, vinst af grufhvilken
lår arbeta i hop dessa dividender, får någon känning af. Jag
har sjelf såsom skiljedomare i Norbergsstrejken för 6 år sedan lärt /Forts)
känua, hvilka löner som betalas åt våra grufarbetare. När man sett
dessa aflöningslistor, slutande på en summa åt 40 å 50 kronor i manaden
för en arbetare, då kan man icke säga, att sådant visar något
synnerligen stort uppblomstringstecken, och att den befolkning, som
får lefva under sådana torftiga förhållanden, är till den grad att lyckönska,
att den får ytterligare tillfallen att låta sina arbetskrafter på
sådana vilkor tagas i bruk. Nu vet jag väl, att i Norrbotten betalas
afse värd t högre arbetslöner än i mellersta Sverige, men man
måste också besinna, att der uppe lefves ett nybyggare)!! och att arbetarne
der äro afskurna från det stora flertalet af de kulturmöjligheter,
som dock erbjudas i öfriga delar af landet, samt att priset pa
en mängd lifsförnödenheter der uppe står i motsvarande höjd till lönerna.

Med dessa anmärkningar har jag endast velat betona, att jag i
föreliggande fråga helt och hållet sluter mig till den strömning, som,
glädjande nog, går igenom denna kammare, och som åsyftar att åt
staten rädda sä mycket som möjligt af hvad det enskilda kapitalintresset
vill söka att i Norrbotten slä under sig. Att, jag i detta fåll
går längre, än herrarne i allmänhet göra, torde kammaren icke finna
underligt, men jag tror, att åtskilliga, som icke vilja gå så långt som
jag, skola inse, att man just på en sådan punkt måste sätta den bestämda
fordran, att det allmäunas rätt och bästa på bästa sätt tillvaratages.

Herr Fred bolin: För att betona vigten och betydelsen deraf,

att den enskilda företagsamheten bör fritt få göra sig gällande i Norrbotten,
hänvisade herr Kardell till Gellivara Malmberg och dess utveckling
samt meddelade, att detta för närvarande både ett värde af omkring
tio millioner. Om något kan bevisa rigtigheten åt hvad jag
framhållit eller att Norrbottens malmtillgångar innehålla störa rikedomar
och att staten bör något tillgodogöra sig dessa för sitt ändamål,
så är det väl denna åt herr Kardell lemnade upplysning. Det
måste väl synas mycket antagligt, att icke grufegarne af sina egna
kapital nedlagt några tio millioner kronor i Malmberget. Herr Kardell
säger också, att de deri nedlagt sin vinst och att de på så sätt,
utan att för sina i företaget nedlagda penningar erhålla någon ränta,
på fa är höjt bergets kapitalvärde till omkring tio millioner kronor.

Men jag vill fråga, om icke detta mer än något annat visar, hvilka
störa rikedomar, som der uppe stå till buds och förfogande för dem,
som kunna tillgodogöra sig malmtillgångarne.

Herr Kardell framhöll äfven, hvilken vigt och betydelse det hade
för Norrbotten, att der bildades grupper åt kolonier. Derom är jag
ense med honom, och jag ber särskilt att få betona betydelsen häråt.

N:o 2J. 28 Lördagen den 3 April.

^gående Men jag vill tillägga, att der bör icke bildas grupper af kolonier, belaqstiftning
i gående endast åt grufarbetare, utan äfven af jordbruks^rbetare. Men
fråga om rätt . 1 ^ ^kall detta senare kunna förverkligas? Icke kan man väl tänka
till andel i sig, alt några burgna jordbrukare skola resa upp till Norrbotten och
Vinst afgruf- köpa mark för att der odla och bygga. Nej, det blir fattigt folk, som
kronojord. beS,,v?r Sl£ (ilf "PPi och i eu sådan landsdel, der det endast är som
(Forts.) mar månader åt året och vinter de öfriga åtta månaderna, der

kart fattigt folk icke existera, om man icke bereder dem möjlighet
dertill genom att uppföra bostäder åt dem och för öfrigt i stort ordna
för dem. Men hvem skall göra derför nödiga utlägg? Icke lär väl
Riksdagen vilja anslå några andra medel än sådana, som staten kan
hemta från grufdriften der uppe, för att åt de personer, som begifva
sig dit, ordna på sadant sätt, att de må kunna bygga och bo der
och med hvarandra associera sig för att sträfva och hjelpa hvarandra.
Detta måste ske efter en organiserad plan, som kräfver penningar att
genomföra; och något sadant tror jag icke Piksdagen vill taga någon
direkt befattning med. Men i samma stund grufbolagen få eganderätten
till grufvorna, då lär nog dessa grufbolag draga försorg om,
att kolonier af jordbrukare komma till stånd der uppe, emedan detta
för idkande åt grufdrift för dem blir cn större eller mindre nödvändighet
för att kunna förse grufpersonalen med kött, mjölk och smör.
Men hvad skulle det då bli för slags jordbrukare? Jo, i sådant fall
skulle vi der ta landbönder och arrendatorer åt grufbolagen i stället
för sjelfständiga jordbrukare, hvilket är något helt annat. Den osäkra
ställning, som sålunda skulle komma att beredas eu stor befolkning i
Norrbotten, anser jag skulle vara högst skadlig i många hänseenden.
Om allt detta kan man ju säga, att det är endast drömmerier och
funderingar. Må vara. Men det är dock eu möjlighet, att drömmen
kan blifva realiserad, och om den skulle blifva det, skulle detta
komma att medföra stora sociala faror för framtiden. Vill man derför
förebygga något sådant, måste man i tid vidtaga sådana åtgärder,
som leda utvecklingen in på den rätta stråten.

Herr Kardell nämnde, att, om man skulle antaga mitt förslag,
man skulle skapa olika förhållanden för grufvorna der uppe i Norrland
Man skulle få privilegierade grufvor och ieke-privilegierade,
hvilket vore något, hvari han såge eu tara. Det är samma resonnenient,
som man alltjemt får höra. Så snart någon på grund af förbiseende
en gång erhållit ett privilegium, så säger man, att för likställighetens
skull samma privilegium måste medgifvas åt alla andra.
Men jag kan icke finna, att sä bör vara förhållandet. Hela denna
fråga om Norrbottens blifvande kolonisering är ännu i ett så outredt
skick, att det icke torde vara någon fara att vidtaga den åtgärd, som
jag i min motion förordat, äfven om man tager hänsyn till den omständigheten,
att der redan finnas grufföretag med full eganderätt, som
icke skulle blifva underkastade den nya lagbestämmelsen. Ty dessa
grufvor, som hafva full eganderätt, behöfva likaväl som de andra för
sin utveckling kommunikationer, som icke finnas der uppe; och man
kunde ju dä med beviljandet af sådana kommunikationer förknippa
några medgifvanden från de privilegierade grufegarnes sida och
derigenom åstadkomma likställighet med de icke privilegierade.

Lördagen den 3 April. 29 Nso 23.

Herr Kardell hänvisade vidare till England och säde, att man Angående
der för att understödja uppkomsten på aflägsna trakter åt'' sådana i

företag meddelade eftergifter. Ja, icke skulle jag för min del hafva fråga omrätt
något emot att man gjorde så äfven här. Jag vill gerna vara med till andel i
om att i sådana fall meddela eftergifter från tillämpningen af ett all - vinst af grufmäut
stadgande i den mån, sådant kan vara erforderligt, och när det l^^rd
kan påvisas, att det icke är möjligt att derförutan åstadkomma ett Forts)
godt företag. Men dessa eftergifter böra icke gå längre än till att
undanrödja svårigheterna för företaget; det får icke vara sadana eftergifter,
som för staten afskär möjligheten för all framtid att ingripa i
utvecklingens gång.

Herr Kardell hänvisade också till den historiska utvecklingen och
talade om, att man förr gjort så, att man genom privilegier befrämjat
utvecklingen och att man befunnit sig väl deraf. .Men det är en betydlig
skilnad mellan förr och nu. De problem, som äro förelagda
nutiden att lösa, äro af helt annan natur än fordom, och det är derför
nödvändigt att nu tillgripa andra medel för deras lösande, än man
gjort förut.

Jag skall slutligen, till vederläggning af den ärade lagutskottsledamotens
påstående, att min motion vore af den beskaffenhet, att
den egentligen icke bort remitteras till lagutskottet och att detta icke
bort sysselsätta sig med den, be att ännu en gång få hänvisa till
53 § regeringsformen, bvilkens stadganden ligga till grund för min
ståndpunkt. Der talas om Riksdagens utskott och stadgas: att
konstitutionsutskottet har att väcka och upptaga frågor rörande förändringar
i grundlagarne; att statsutskottet har att utreda och för
Riksdagen uppgifva statsverkets ställning; att bevillningsutskottet har
att behandla bevillningsfrågor; att bankoutskottet bar öfverseende
öfver bankens styrelse; samt att lagutskottet bär att »utarbeta* de från
kamrarne remitterade förslag till civil-, kriminal- och kyrkolagarnes
förbättring. Detta tycker jag är tydliga ord, som innebära ett fullt
berättigadt skäl för den åsigten, att min motion bort föranleda ett
uttalande af lagutskottet i motionens syfte, i synnerhet som en fullständig
utredning af frågan förelåg, sedau densamma behandlades vid
1894 års riksdag.

Herr Zotterman: Herr talman, miue herrar! Jag vill erinra
kammaren derom, att Riksdagen år 1889 beslutade en skrifvelse till
Kong!. Maj:t med hemställan, huruvida icke kronan bolde tillgodogöra
sig jordegareandelen vid inmutningar å odisponerad kronojord
till hälften, såsom förhållandet är i alla andra fall mellan jordegaren
och inmutaren. I en skrifvelse af år 1890 hemstälde Riksdagen, att
Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huru staten skulle kunna på
ett för densamma mest förmånligt sätt tillgodogöra sig denna jordegareandel.
När sedan med anledning deraf ett lagförslag år 1894
framlades af regeringen, så uttalade sig också Riksdagen för ett
statens tillgodogörande af jordegareandelen å odisponerad kronojord.

Men hvarför föll frågan i Andra Kammaren? Det var derför, att
kammaren icke kuude gilla det sätt, hvarpå regeringen föreslagit,
att staten skulle tillgodogöra sig jordegareandelen.

N:o 23. 30

Lördagen den 3 April.

Angående Då således, mine herrar, alla de tre gånger på icke fullt åtta år,
lagstiftning i80111 denna fråga varit före och af Riksdagen pröfvats, Riksdagen
fråga om rätt uttalat sig för att staten borde hafva jordegareandelen ä odisponerad
till andel i kronojord, så förefaller det mig alldeles naturligt, att icke Riksdagen
vinst af graf- eller denna kammare nu kan frånträda den uppfattning, den sålunda
kronojord hvilket kammaren enligt mitt förmenande skulle göra, om den

(Forts) Stolle det bär under diskussionen af herr Kardell framstälda yrkandet,
att med ogillande af lagutskottets motivering bifalla det slut, hvartill
lagutskottet kommit. Jag för min del ansluter mig till den uppfattning,
som gjorts gällande af de tre förutnämnda Riksdagarue, och
anser mig derför fullt berättigad att här anhålla om afslag å herr
Kardelis förslag och under sakens nuvarande läge bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Redelius: Såsom ledamot af lagutskottet skall jag be att
tå till protokollet antecknadt, att jag för min del, i fråga om statens
jordegareandel i malmfyndigheter å odisponerad kronomark, delar
den uppfattning, som uttalats af herr Fredholm, och derför beklagar
jag, att utskottet icke kunnat komma fram med ett förslag, som
kunnat befordra frågans lösning. Men i formelt hänseende intager
jag samma ståndpunkt som herr Ohlsson i Vexiö, hvarför jag naturligtvis
yrkar bifall till lagutskottets betänkande äfven hvad beträffar
motiveringen.

Herr Kardell: Herr talman! Orsaken, hvarför jag framställ mitt
yrkande, är den, att jag ifrån min ståndpunkt ansett, att staten icke
kan komma till någon rimlig lösning af frågan om tillgodogörande
af dess jordegareandel, ty det har visat sig på andra häll, att detta
är omöjligt. Men kan man utfinna någon sådan antaglig lösning,
skall jag vara den förste att helsa densamma med glädje.

Jag är dock, som sagdt, alldeles öfvertygad om, att det är ytterst
svårt, om icke rent af omöjligt, att finna någon sådan. Herr Fredholm
talade om jordbruk i dessa trakter omkring Loussavaara och
Kirunavaara.

Dessa trakter äro emellertid så högt belägna, att aldrig något
jordbruk der kan komma till stånd; måhända skulle sådant kunna
drifvas vid Malmberget vid (Jellivara, men jag tviflar på, att möjlighet
till jordbruk finnes vid de andra aflägsna malmbergen. Jag bär
förut endast obetydligt berört den historiska utvecklingen. Ser man
närmare på den, kommer man till bedröfliga fäkta. Ty som bekant,
ha alla de, som i äldre tider nedlagt pengar på grufiföretag i lappmarkstrakterna,
gått under och blifvit ruinerade samt och synnerligen;
och detta oaktadt de fått mycket stora fördelar utom statens
jordegareandel. Denna jordegareandel, som numera tillkommer inmutare
på grund af § 17 grufvestadgan, hafva de nemligen alltid
haft, men dertill fingo de också förr af staten stora skogar och afgäld
från hela socknar med mera dylikt. Det är ju bekant, att staten i
våra dagar söker taga igen dessa s. k. rekognitionsskogar. Det är
ett mycket sorgligt faktum, att man i äldre tider trots dessa förmåner
likväl ändå alltid misslyckades.

Lördagen den 3 April. dl N:o 23.

Det är emellertid icke vid dessa fakta, jag förut fäst mig, och Angående
jag har icke talat om den historiska utvecklingen ur den synpunkten, i

utan jag har närmast talat om hvad som passerar i våra dagar och fråga om rätt
hvad som är lämpligast och ändamålsenligast under nuvarande för- till andel i
hållanden att göra. ^ffretaglf''

Herr Fredholm: Hvad beträffar herr Kardells uppgift, att något
jordbruk icke skulle kunna komma till stånd uppe vid Loussavaara
och Kirunavaara, så ber jag att få påpeka, att det bolag, som är
närmast intresseradt i dessa malmberg, utgitvit åtskilliga broschyrer
i samband med koncessionsansökniugen, hvari uppgifves, att mellan
Gellivara och Loussavaara,Kirunavaara ligga stora slätter, hvilka
skulle kunna lämpa sig för gräsodling. Någon annan odling än
gräsodling lämpar sig ej öfver hufvud taget ej i dessa trakter; men
det gräs, som der kan erhållas, är af utmärkt beskaffenhet.

Man har sagt, att de nödiga åtgärder, som under alla förhållanden
erfordras för att der uppe fä till stånd ett jordbruk, alsedt för
att uppföda kreatur och utöfva mejerihandtering, nog komma att i
sinom tid af bolagen ombestyras. Men hvarför kan icke staten i
stället för bolagen göra detta? Då komma ju innehafvarne af dessa
jordbruk i rapport till staten och icke till bolagen, och detta blir för
dem en helt annan sak.

Hvad nu beträffar jordegareandelen och öfriga förmåner för grufdriften,
som herr Kardell ville hafva ordnade i öfverensstämmelse med
forna förhållanden, vill jag göra kammaren uppmärksam på, att det
är eu väsentlig skilnad mellan förr och nu. Förr skänkte man bort
skogarne till grufegarne för att befrämja grutdriften, hvilket haft till
följd, att staten i våra dagar får köpa igen dem. På det sättet går
det till, när staten skall uppmuntra grufdriften, och må vi derför
taga lärdom af denna historiska utveckling. Af domänstyrelsens
berättelser kan inhemtas, att vi verkligen få köpa igen, hvad staten
skänkt bort förut.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

g q Om ändrad

* '' lydelse af

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 35, i anledning af8 ®taY%£t8''
väckt motion om ändrad lydelse af 8 § i kongl. stadgan angående
skjutsväsendet den 31 maj 1878.

1 motion, n:o 83, inom Andra Kammaren hade herr G. Kronlund
föreslagit, att Kiksdagen ville för sin del besluta, att ofvannämnda
paragraf erhölle följande ändrade lydelse:

»Innehafvare — — — —■ —--- —--— — — — ----

Så väl gästgifvare som stationsföreståndare vare berättigad att,
med den inskränkning, som för de i 28 § omförmälda fall finnes stad -

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

Om ändrad gad, vid måltider till vägfarande försälja maltdrycker — — — —

8 Ytligt- finues stadgadt.»

stadgan.

(Forts.) Utskottet bemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Kronlund: Herr talman, mine herrar! Jag her att med
anledning af lagutskottets afstyrkande hemställan få yttra några ord
om motionen.

Såsom skäl för min motion har jag framhållit, att den gästgifverierua
medgifva utskänkningsrätten missbrukas, och att gästgifvaregårdarne
på många ställen äro ett slags privilegierade ölkrogar.
Jag har grundat detta uttalande icke allenast på egen erfarenhet,
utan äfven på många uppgifter och meddelanden från andra håll.

Eu god del af den arbetsförtjenst, den lösa befolkningen i Norrland
förvärfvar på timmerflottning och skogshygge, nedlägges på
ölförtäring å gästgifverierua vid kyrkobyarne. I synnerhet under
marknader freqventeras dessa ställen flitigt af traktens befolkning,
ofta till förargelse för kyrkofrid och sabbatshelgd. Hvilka af dessa
gäster å gästgifvaregårdarne, som kunna karakteriseras såsom vägfarande,
är otta svårt att säga; och äfven om många af dem skulle
kunna hänföras under denna rubrik, gifver dock denna nästan oinskränkta
utskänkningsrätt, som vanligen utöfvas på flera ställen
inom samma kommun, vid handen missförhållanden, som tarfva
rättelse.

Huru lönande ölförsäljningen är för gästgifvarne och huru stark
frestelsen till missbruk deraf är, torde man finna, då man tar i
betraktande, att gästgifvarne ofta taga tre å fyra gånger så mycket
i försäljningspris som varan betingat i inköpspris. Säkert är, att
på många ställen är ölförsäljningen uteslutande den enda faktorn
vid anbuds afgifvande å gästgifverihållningen.

Sjelfva denna gästgifveriernas utskänkningsrätt är för öfrigt
stridande mot hela vår kommunala sjelfbestämningsrätt i hithörande
frågor. Angående gästgifveriernas ölförsäljning blir aldrig kommunen
i tillfälle att yttra sig, oaktadt dessa ölförsäljningar ofta ega rum
på flera ställen i hvarje kommun, under det att vid beviljandet af
utskänkningsrätt till maltdryck i vanliga fäll tarfvas utlåtande från
kommunerna; i vissa fall fordras till och med bifall af vederbörande
kommunalstyrelse, t. ex. vid beviljandet af rätt att utskänka Öl utom
måltider.

Under sådana förhållanden synes det mig vara af nöden att
vidtaga någon förändring i denna förordning.

Jag har såsom korrektiv mot de öfverklagade missförhållandena
föreslagit, att servering af Öl endast skulle få ske vid måltider i
stället för att, såsom förordningen nu lyder, denna är medgifven både
vid och utom måltider. Lagutskottet, som välvilligt medgifvit, att
missbruken uti ifrågavarande afseende kunna förekomma, har invända
att detta förslag skulle, om det blefve lag, lätt kunna kringgås, och

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

att verkliga resande skulle bli lidande på den inskränkning, som
der föreslås. Sålunda skulle jemte Öl kunna serveras en värdelös
smörgås, en bit bröd eller dylikt. Ja, det är sant, att kringåendet
af en lag alltid är möjligt, men vår bränvinsförordning och vår
maltdrycksförordning innehålla ju exempel på samma inskränkning
i utskänkningsrätten som den, jag nu föreslagit. Det är väl dock
antagligt, att lagstiftarne noga öfvertänkt lämpligheten af ett sådant
stadgande, innan det gafs.

Föreliggande prejudikat visa för öfrigt, att ett kringgående af
samma stadgande, när det galt maltdrycksförordningen, betraktats
såsom öfverträdelse och föranledt till ansvar, och då skulle ju äfven
samma praxis kunna bli rådande här. Det tinnes för resten knappast
något område, der lagstiftaren har så svårt att förebygga öfverträdelser
och kringgående af lagen som just här, men derför, synes
det mig, bör man icke afstå ifrån att försöka det medel, som står
närmast till buds.

Lagutskottet framhåller, att man i nitet och pligttroheten hos
åklagarne har att söka det bästa stödet. Men åklagarne äro i
verkligheten magtlösa gent emot dessa missbruk; de kunna på grund
af nuvarande bestämmelser icke ingripa, der de borde och skulle
ingripa.

Konungens befallningshafvande, invändes det också, har ju rätt
att vid förekommande oordningar förbjuda ölutskänkningen. Men
ölutskänkningen behöfver ej alltid föranleda sådana oordningar, att
rättigheten skall kunna fråntagas gästgifvaren. Och för öfrigt är ej
sagdt, äfven om oordningar förekomma, att dessa alltid från aflägsna
landsbygder nå vederbörandes öron.

Hvad den inskränkning beträffar, som i förevarande fall verkliga
vägfarande skulle lida, är det ju enahanda förhållanden i viss
mån vid statens jernvägar. Och för öfrigt äro ju de inskränkningar,
som nykterhetsrörelsen i våra dagar ålägger oss, bra mycket större
i andra frågor, när det gäller att verka för dess syfte.

Jag ber derför att fortfarande få yrka bifall till min motion.

Häruti instämde herr Bengtsson i Häradsköp.

Herr Schenström yttrade: Herr talman! Då jag har någon
personlig erfarenhet rörande hvad som afses i förevarande motion,
har jag begärt ordet.

För min del tror jag icke, att motionärens framställning bör
bifallas; ty då kan till den nuvarande svårigheten att bestämma
hvad som menas med »vägfarande», hvarpå sådana här frågors
afgörande i vanliga fall hufvudsakligen hänger, äfven komma tvifvel
om, hvad som kan vara att hänföra till en måltid. I Vestinanlauds
län bestämde Konungens befallningshafvande för åtskilliga år sedan
— nu är det annorlunda —, att å en mycket liflig plats i den domsaga,
der jag är domare, och å hvilken plats tinnes så väl gästgifvaregård
som hotell, Öl skulle få försäljas endast tillsammans med
mat. Den maten blef emellertid så småningom en liten smörgås,
som framsattes tillsammans med Öl. Men nu var det ju i allmänhet
Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 23. 3

Om ändrad
lydelse af
? £ i skjutsstadgan.

(Forts.)

N:o 28.

Om ändrad
lydelse af
8 § i skjutsstadgan.

(Forts.)

84 Lördagen den 3 April.

hufvudsak att få öl, och deu der smörgåsen blef, om jag så får säga,
blott en försvarsåtgärd, för att ölet icke skulle anses serveradt
enbart. Härjemte kunde det ju icke föreskrifvas, att till eu smörgås
skulle få lemnas endast eu halfbutelj Öl, utan ofta, ifall man ens
brydde sig om smörgåsen, erfordrades till den åtskilliga balfbnteljer
Öl. För polismyndigheten var det ej godt att stäfja detta bruk,
ehuru å platsen i fråga finnas, i olikhet mot hvad som vanligen förekommer
å landsbygden, så väl kronobetjening som ett par poliskonstaplar.
Men det fins ju ett annat sätt att hämma missbruk i
förevarande hänseende, som lagutskottet äfven har antydt, och det
är användning af den rätt, som enligt ifrågavarande lagstadgande är
lemnad åt Konungens befallningshafvande. Såsom exempel på dess
utöfvande vill jag omnämna, att Konungens befallningshafvande i
Vestmanlauds län just i år begagnat sig af sin rätt uti sådant hänseende
till att vid eu annan gästgifvaregård i den domsaga, der jag
är, helt enkelt förbjuda försäljning af öl.

För öfrigt tror jag, i likhet med lagutskottet, att för öfverträdelse
af den gästgifvare eller skjutsstationsföreståndare medgifna rättighet
i förevarande hänseende borde stadgas samma straff som för annan
person, den der olofligen försäljer maltdrycker, och sålunda ändring
ega rum i 1 mom. åt 12 § i kongl. förordningen angående försäljning
af vin och maltdrycker m. m. deu 24 oktober 1885, hvarom jag
redan förut tänkt att möjligen väcka förslag, då högsta domstolen
uti ett utslag i början af nästlidna år förklarat, att öfverträdelse af
gästgifvare i sådant hänseende icke kan anses svårare, än att han
öfverskridit den honom tillkommande rättighet till utskänkning af
maltdrycker, hvarför böter af högst 20 kronor må ådömas. Det är
derför min uppfattning, att kammaren nu icke behöfver i denna
fråga vidtaga någon särskild åtgärd, utan lugnt kan lemna åt domstolarne
att bestämma, hvad som menas med »vägfarande» samt
öfverlåta åt Konungens befallningshafvande att i förekommande fåll
vidtaga lämplig åtgärd; och yrkar jag, herr talman, i följd deraf
bifall till utskottets hemställan.

Herr Bruzelius: De olägenheter, som i ifrågavarande hänseende
förefinnas och som motionären skildrat i sin motion och i sitt anförande,
har ju utskottet erkänt vara synnerligen beaktansvärda. Derför
har utskottet ock varit ense med motionären deri, att det vore
önskligt, om lagbestämmelsen komme till stånd, som rådde bot i detta
afseende. Men det sätt, som motionären föreslagit, har man emellertid
icke kunnat anse vara det rigtiga. Andringen skulle ju bestå
blott deri, att, under det att det nu är medgifvet för gästgifvare eller
stationsföreståndare att med vissa inskränkningar vid eller utom måltiden
försälja maltdrycker, denna rätt skulle inskränkas till att gälla
endast vid måltiden. Det är redan framhållet, och jag vill ytterligare
bekräfta, att det är mycket svårare att i domstolsväg afgöra, huruvida
eu framsatt »skorpa» är att anse såsom måltid, än det är att
afgöra, huruvida en person är att anse såsom vägfarande eller icke
vägfarande.

Nu, som sngdt, förefinnas olägenheter, men jag undrar ändå, om

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

icke motionären öfverskattat olägenheterna, då han t. ex. påstått, att
invånarne i en större by, undantagandes närmaste grannar till gästgifvaren
eller skjutsstationsforeståndaren, skulle vara berättigade att''
å gästgifvaregården eller skjutsstationen tå sig maltdrycker serverade.
Icke kan väl af den omständigheten, att, såsom motionären omnämnt,
i förefintliga prejudikat »närmaste grannar» förklarats ej skola anses
såsom vägfarande, tå dragas den slutsats, att alla andra inom byn
boende skola hänföras till »vägfarande.» Om man vill råda bot för
de missförhållanden, som här påpekats, har utskottet förmenat, att
det syftet skulle främjas vida bättre, derest för öfverträdelse af den
gästgifvare eller skjutsstationsföreståndare medgifna rättighet stadgades
samma straff som för annan person, som olofligen försäljer maltdrycker.
Men derom föreligger emellertid för närvarande icke någon
framställning.

På dessa grunder, herr talman, tager jag mig friheten yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr K ron lund: Gent emot de båda föregående talarne skall

jag ännu en gång be att få erinra, huru nästan snart sagdt omöjligt
det är att afgöra, hvem som är vägfarande eller icke vägfarande. I
de glest bebodda delarne af vårt land, t. ex. Norrland, der byarne
äro stora och vidsträckta, ja, kunna vara ända till en mil långa, torde
de allra flesta äfven i den by, der gästgifvaregården är belägen,
hafva ett godt stycke väg att tillryggalägga, innan de nå den, och
då kunna de ju med allt skäl försvara namnet »vägfarande», äfven
om deras afsigt såsom oftast blott är att förtära Öl på stället.

Jag skall be att få med förefintliga rättsfall bestyrka rigtigheteu
af hvad jag säger. Jag vill till en början nämna, hurusom högsta
domstolen i ett fall dömt en gästgifvare, för att han utskänkt Öl till
personer, som enligt vittnens utsagor voro bosatta i gästgifvaregårdens
omedelbara närhet. Af ett annat rättsfall inhemtas, att en gästgifvare
frikänts från ansvar för missbruk af sin rättighet, då han utskänkt
Öl åt en person, som bodde x/t mil från gästgifvaregården
och som icke hade haft annat ändamål med besöket å gästgifvaregården
än att der förtära Öl. Hvad nu beträffar förslaget om utskänkningens
begränsning till måltider, har jag erinrat, att ungefär samma
uttryck ju finnes i både bränvinsförsäljuingsförordningen och maltdrycksförorduingen
och väl sålunda torde vara der pröfvadt. Jag
.^kall för fiffigt anföra ytterligare ett rättsfall. En person, bosatt i
Örebro, som hade rätt att servera Öl vid måltider, serverade sådant
åt personer, och derjemte utan särskild begäran en liten smörgås,
temligen obetydlig. För detta tog han betaldt med 15 öre, d. v. s.
ölets vanliga värde. Han åtalades och b 1 ef jemväl af domstolen
täld till ansvar för öfverträdelse af maltdrycksförordningen. Jag
frågar, om icke med föreslagna stadgande lika väl skulle kunna inträffa
samma förhållande. Det är verkligen mycket svårare, synes
mig, att afgöra, Indika som äro vägfarande, än att afgöra, hvad eu
måltid är. Och säkert är, att man åtminstone i någon mån bör
hämma det missbruk, som litet hvarstädes gör sig gällande.

Jag skall be för öfrigt att få uppläsa några uttalanden. Det

Om ändrad
lydelse af
? £ i skjuts
stadgan.
(Forts.)

N:o 23. 36 Lördagen den 3 April.

Om ändrad korn en skrifvelse i dag till riksdagsmannen Emil Olsson, från Char8^|^gl‘M^8-*ottenber8>
a* denna lydelse: »Jag tror, att en dylik inskränkning
stadgan. 8 vore yäl behöflig, ty gästgifvarne missbruka flerestädes sin rätt att
(Forts.) sälja Öl. Till vägfarande räknas nästan alla, som befara allmänna
vägar vare sig åkande eller gående, och följden blir, att gästgifverierna
(likasom jernvägsrestauratiouerna) mångenstädes äro ölkrogar och
åstadkomma mycken skada inom de kommuner, der de äro belägna.»
Och här ett annat litet utdrag: »Mig förefaller det, att detta utskänkande
af Öl är fullt ut lika förderfbringande och ekonomiskt ruinerande
som utskänkningen af bränvin. Det var eu sorglig syn förliden
vår och sommar att se den stora mängd af fattiga, lösa karlar, som
under sken af att vara »resande» utbytte sina surt förvärfvade våroch
sommarförtjenster emot det oskäligt dyra och ofta nog rätt dåliga
Öl, som tillhandabålles å vår gästgifvaregård, hvarvid helt naturligt
ofta blef följden oljud, skrän och stundom slagsmål » Detta uttalande
är från Norrbottens län. En annan från Norrbotten skrifver: »Att
rätten brukas i superiets tjenst, framgår deraf, att det finnes sådana
gästgifvaregårdar, der kanske ett 30-tal resande i qvartalet stå
antecknade i dagboken; men icke för ty har det hemforslats omkring
— 10 ölfat. Reflexionerna göra sig sjelfva.» Jag har dussin med
sådana skrivelser, som bestyrka de uppgifter, jag haft.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

§ 10.

Efter föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 36, i anledning
af väckt motion angående ändrade bestämmelser i fråga om kungörande
al slutting, biföll kammaren, hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

§ 11-

Om ändrad Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 37, i anledning af väckt
iyielnl • motion om ändrad lydelse af § 32 i förordningen om landsting den
itdJngl 21 mars 1862.

förordningen.
I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling hänvisad
motion n:o 5 hemstälde herr A. Ericson i Ransta, att Riksdagen
för sin del måtte besluta att vidtaga den förändringen i ofvanberörda
paragraf, att orden »senast fjorton dagar» måtte ändras till senast
trettio dagar, men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Nordström begärde ordet och yttrade: Såsom mångårig
landstingsman tror jag mig kunna vitsorda befogenheten af den nu
föreliggande motionen. Visserligen förmodar jag, att Första Kammaren
redan bifallit hvad utskottet föreslagit, men jag anser frågan
vara af den vigt, att den ändå icke bör med hel tystnad begrafvas.

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

Såsom motionären här ganska lägligt antyda föreligga inför landstingen
frågor af mycken vigt och betydelse, som äro af så stor omfattning,
att det enligt mitt förmenande är ogörligt att på ett par
dagar kunna på ett tillbörligt sätt sätta sig in i dessa frågor. Särskilt
påpekar motionären de lagförslag, som från Kongl. Maj:t remitteras
till landstingen för deras utlåtande.

Sådana lagförslag kunna understundom vara af ganska digert
omfång. Nu ankomma dessa skrivelser, motioner och framställningar
till landstingsmannen högst åtta dagar, innan landstinget sammanträder;
men det har också händt, åtminstone inom det landsting, jag
tillhör, att dessa handlingar ej kommit fram till landstingsmännen
förr än ett par dagar före landstingets öppnande — det har åtminstone
händt mig ett par gånger.

Nu säger visserligen utskottet, att man har god tid att sätta sig
in i frågorna under denna tid, men jag hemställer till herrarne —
de bestå här hafva ju varit eller äro landstingsman — huru pass
god tid det kan vara. I allmänhet äro ju landstingsmännen upptagna
icke allenast af de frågor, som skola afhandlas vid landstinget, utan
de hafva en mängd enskilda angelägenheter att tänka på; och det är
icke sagdt, att dessa landstingsmän, när handliugarne komma dem
till banda, genast äro till reds att taga i tu med dem.

Så säger utskottet, att landstingsmännen vanligen genom tidningspressen
blifva underrättade om dessa framställningars innehåll. Ja,
hvad det län vidkommer, som jag tillhör, tillgår det der vanligen på
det sättet, att tidningarna referera klämmen i hvarje motion eller
framställning, som göres till landstinget. Men dermed har man alls
icke någon reda på motiveringen för de olika framställningarne; och
det torde likväl vara på grund af denna motivering, landstingsmännen
skola bilda sig ett omdöme om sakens beskaffenhet; den inverkar
på det slut, hvartill man i frågan kan komma.

Så säger slutligen utskottet, att man under landstinget kan få
god tid att vidare sätta sig in i frågorna. Inom det län, jag tillhör,
är i regel landstinget samladt två dagar. Möjligtvis kan till den
tredje dagen uppskjutas justeringen af föregående dags protokoll
eller kanske något enstaka val, men vanligen tillgår det så, att första
dagen behandlas mindre frågor, som ej blifva hänskjutna till utskott,
då deremot mera omfattande frågor uppskjutas till andra dagen för
att på aftonen den första dagen kunna behandlas i de utskott, som
tillsättas af landstinget. Jag undrar då, huru pass mycken tid, landstingsmännen
kunna få att sätta sig in i de olika framställningar, som blifvit
gjorda. Jag tror, att det blir temligcn läsligt; och det har äfven visat
sig, att, när fråga är om sanitets-, sedlighets- eller andra frågor, som
komma känslorna att vibrera, en talare med förmåga kan leda landstinget
med sig att fatta ett beslut, som man, sedan frågan väl en gång blifvit
afgjord, finner vara alldeles rasande. Så har händt mer än eu gång.

Vidare har man sagt, att förslaget strider mot den nuvarande
landstingsförordningen, emedan enligt beslut, som här fattades för
ett par år sedan, en landstingsmans funktioner räcka från den 1
september till den 1 september och således, i fall motionstiden inskränktes,
en ny eller omvald landstingsman icke skulle vara be -

Om ändrad
lydelse
af £ 32 i
landstingsförordningen.

(Forts.)

N:0 23.

Lördagen den 3 April.

Om ändrad rättigad att vid forsta landstinget under tjenstgöringsperioden framafV§i32
i k°mnia med en motion. Jag får saga, att detta förefaller mig ternlandstings-
naivt. Skulle det då vara omöjligt att få denna paragraf så

för- formulerad, att det vore tillåtet för den nye eller omvalde landstings ordningen,

mannen att äfven före den 1 september få inlemna sina motioner.

(Forts.) Det kan jag icke finna.

Som sagdt — jag anser frågan vara af så stor vigt, att den icke
bör do; och jag kan icke finna, att någon som helst skada sker
dermed, att man förlänger den tid, som förflyter emellan motionstidens
slut och landstingets öppnande. Tvärtom skulle det väl blifva
till stor vinst för landstingsmännen att få denna lilla ökning i tid
att bereda sig på de frågor, som skola behandlas vid landstinget.

Jag skall derför, herr talman, be att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till motionen.

Herr Bruzelius: Herr talman! Hvad i denna motion anföres,
torde väl egentligen beröra undantagsfall. Om äfven på en eller
annan ort olägenheter skulle uppstå derigenom, att postgången är
försenad, eller genom andra omständigheter, som här äro påpekade,
är väl detta på de allra flesta ställen icke af någon verklig betydenhet!
Erfarenheten ådagalägger ju, att ärendena genom tidningarnes försorg
bringas till allmänhetens kännedom, så att landstingsmännen redan i
sin hemort före resan till landstinget hafva tillfälle att taga del af de
inlemnade motionerna.

_ Vidare tror jag, att hvar och en, som i likhet med mig varit i
tillfälle att bevista landstings förhandlingar, skall inse, att man icke
kan stadga sin öfvertygelse i föreliggande frågor, förrän man ser, huru
det utskott, dit ärendet remitterats, ser saken.

Men deremot vågar jag hälla före, att ett bifall till denna motion
skulle innebära en väsentlig olägenhet; och den består deri, att en
nyvald landstingsman beröfvas möjligheten att till det första landstinget
under sin tjenstgöringstid väcka någon motion, ty enligt 16 §
i landstingstorordningen beräknas tjenstetiden för landstingsman —
och förr än denna tid inträda kan lian väl ej väcka motion — frän
den 1 september det är, då valet sker. Genom motionstidens utsträckning
till BO dagar skulle ju ovilkorligen, då landstingen sammanträda
i september månad, för en sådan landstingsman afskäras möjligheten
att vid första landstinget, han bevistar, väcka eu motion.

På grund häraf, herr talman, tager jag mig friheten yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Om ändrad
lydelse af § 1
i lagen
angående af

§ 12.

Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 38, i anledning
.... . väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående ersättning:
a7Allmännaaf al*mäuua medel åt oskyldigt häktade eller dömde.
medel åt , . .. , .it- „ „

oskyldigt 1 berörda, inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 124, hemhäktade
eller stälde herr K. Staaff,

dömde.

Lördagen den 3 April.

N:o 23.

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, fet Om ändrad
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag ly -8[a ‘rJ
till på det sätt ändrad lydelse af 1 § i lagen angående ersättning angående
af allmänna medel till oskyldigt häktade eller dömde den 12 mars ersättning
1886 att såsom förutsättning för ersättnings utgående till för brott af allmänna
häktad person ej längre måtte bibehållas, att det befunnits, att den "

häktade icke kunnat begå brottet, utan att ersättningsrätten olåt te
utsträckas jemväl till den, hvilken antingen aldrig bort vara föremal dömde.
för någon skälig misstanke eller som genom hållen ransakning friats (Forts.)
från all dylik misstanke för att hafva begått det brott, hvarför han
hållits häktad.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Staaff: Herr talman, mine herrar! Ehuruväl jag naturligen
icke kan göra mig någon synnerligt stor förhoppning om att kunna
få min motion fram vid detta tillfälle, då den blitvit utan någon
särskild! antecknad reservation af lagutskottet afstyrka vågar jag
likväl be att få för en kortare stund taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk. Jag gör det särskildt derför, att jag af lagutskottets
utlåtande finner, att utskottets uppfattning af den här ifrågavarande
lagstiftningen är så grundväsentligt skild från hvad jag vågar anse
vara den rigtiga, och att utskottets uppskattning åt det värde, som
denna lagstiftning verkligen har till sin grundtanke och skulle kunna
hafva, om den bättre utförts, så betydligt skiljer sig från hvad jaganser
vara rigtigt, att jag finner det synnerligen nödvändigt att söka
i någon mån bortarbeta denna uppfattning, då jag väl inser, att det
kommer att fordras rätt ifrigt arbete för att kunna så småningom få
fram den mening rörande lagen, som jag tillåter mig förfäkta.

Utskottet yttrar till en början, att det »vill fästa uppmärksam
heteu derpå, att ifrågavarande stadgande egentligen är af supplementär
art», och som af utskottets utveckling befiunes, menar utskottet dermed,
att ’en oskyldigt häktad lika väl som hvarje annan, hvilken lidit
skada, har rätt att härför söka godtgörelse af den, som skadan förorsakat,
och att således i förevarande fall den oskyldigt häktade
eget- erhålla ersättning af den, som obehörigen föreskrifvit, vidtagit
eller föranledt häktningsåtgärden, sålunda antingen af domstolen,
åklagaren eller angitvaren. Nu menar utskottet, att, när denna allmänna
ersättningsrätt finnes, den är så pass fundamental, att den
lagstiftning, hvarom här är fråga, allenast utgör ett supplement till

densamma. .

Detta är icke min uppfattning. Jag tror att, om man från de
fall, då en häktad person frikännes, afskilja- dem, i Indika lian
ställes under framtiden eller utgår från ransakning^! såsom fortfarande
väsentligt misstänkt — jag skall i derom sedan yttra mig
vidare och således de fall återstå, då häktningen verkligen berott
på antingen något fel eller något misstag, de fäll äro vida ölver -

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

lu%hTnfgdi^ä£ande> (lå häktningen berott på misstag och tillkommit i följd af
y i lagen c''en menskliga ofullkomlighet, som ej tillåter oss att redan vid början
angående a^ en invecklad sak, som eu brottmålsransakning kan vara, rigtigt,
ersättning och korrekt skönja, hvilken som är den skyldige, och att blott i
af allmänna mera sällan förekommande händelser det kan tillvitas en embetsman
oskyldigt e^er enskild person ett sådant tel, som skulle ådraga denne embetshäktade
elleraian eller enskilde ersättningsskyldighet. Jag bär icke funnit, att
dömde, felaktigheter i detta afseende förekomma så ofta, att man kan säga,
(Forts.) ajt det skulle vara de mest framträdande af dessa olika fall, och att
således, som utskottet påstår, här ifrågavarande lagstiftning skulle
vara af endast supplementär art och afsedd att fylla de små luckor,
som den allmänna skadeståndspligten kunnat lemna öppna.

Jag vill hålla före, att denna lagstiftning har ganska stor betydelse,
då staten derigenom ger ett erkännande af, att den är pligtig
a.U lemna. den enskilde, som har fått lof att underkasta sig ett lidande
för fullföljande af samhällets ändamål, en rimlig ersättning för detta
lidande.

Nu är man ju ganska ense om — och nu skall jag komma till
den punkten — att det. icke kan komma i fråga, att staten skulle
förklara sig skyldig att lemna ersättning till hvarje häktad, som sedan
ej blir täld för brottet. Det är nemligen klart, att om en person
ingår i en ransakning såsom misstänkt till följd af en hel del omständigheter,
och om sedan ransakningen från det ena tillfället till
det andra likväl icke häfver den misstanke, som från början har
blitvit rigtad mot den personen, utan lian utgår från ransakningen,
visserligen icke öfvertygad om brottet, men å andra sidan ej heller
alldeles fri från misstanke — så att man snarare kan säga, att han
utgår från ransakningen under ungefär samma grad af misstanke
som han ingick i densamma — då är det klart, säger jag, att samhället
icke mot honom kan åtaga sig någon ersättningsskyldighet.
Ty hvarför utgår han öfver hufvud taget alls från ransakningen?
Jo, endast och allenast derför att man icke i evighet kan uppehålla
en brottmålsprocess, utan måste någon gång sluta dermed och säga
sig sjelf att, hafva åklagaren och de i målet intresserade tills nu
icke kunnat åstadkomma någon bevisning mot denne person, så lära
de väl ej heller kunna det, om ytterligare uppskof sker, utan man
tär anse, att den utredning, som har vunnits, är den enda, som kan
vinnas i målet; men något annat betyder således i sjelfva verket
icke afslutandet af ransakningen i fråga om uppfattningen af den
tilltalades skuld i detta fall.

Men ser man bort från detta fall, så är det som olikheten i uppfattningen
inträder, och det är då som vår lag har sagt: för att lagstiftningen
skall tillerkänna den tilltalade någon rätt till ersättning,
fordras det, att omständigheterna händelsevis legat på det sättet,
att han kan bevisa, att han icke kunnat begå det ifrågavarande
brottet. Om herrarne behaga kasta en blick på de tre förutsättningar,
soui i den ifrågavarande lagens § 1 uppräknas, och som jag återgivit
i min motion, skola herrarne nemligen finna, att den tredje
törutsättningen i sjeltva verket logiskt omfattar den första och andra.
Den första förutsättningen lyder, »att det brott, för hvilket han till -

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

talats, icke blifvit begånget». Detta är således blott ett fall af, att l

brottet icke kan vara begånget af den häktade. Den andra förut- y i iagen
sättningen lyder: »att det föröfvats af annan än den tilltalade.» angående
Detta är ett annat exempel på samma förhållande. Den tredje för- ersättning
utsättningen har följande lydelse: »att det eljes icke kan vara åt a''mae(l^a^na
honom begånget.» Och med detta »eljest tiar lagstiftaren afsett att otidigt
såga, att han uppsatt de två första förutsättningarne såsom exempel oaktade eller
för att i den sista meddela den abstrakta och generella regeln, höi- dömde.
hållandet är således, att, för att man skall få ersättning, händelsen (Forts)
måste hafva fogat så, att man kan bevisa, att man icke bär kunnat
begå det ifrågavarande brottet.

Min motion afser i motsats härtill, att lagstiftningen skulle ordnas
på ungefär följande sätt: om en person etter hållen ransakning, och
sedan man således har sökt att utreda saken, sa godt sig gorå later,
utgår ifrån en sådan ransakning på det sätt, att. de skål till misstanke,
som från början kunna hafva förelegat mot honom, icke längre
finnas qvar, i det att utredningen har vederlagt dem, då måste jag
påstå, att han i sjelfva verket icke står i något annat förhållande
till den förbrytelse, för hvilken han var tilltalad, än hvilken annan
menniska som helst. Det finnes då icke något som helst skäl till
misstanke mot honom för att hafva törötvat brottet, men lian har
dock undergått den stora och svåra olyckan att af samhället beröfvas
sin frihet, och det derför, att omständigheterna eu gång legat pa det
sättet, att det kunde hafva varit händelsen, att han begått brottet, i
följd hvaraf man icke vågat släppa honom fri, utan måst försäkra
sig om hans person, på det att icke en eventuelt fällande dom måtte
blifva alldeles utan mening och effekt.

Den norska lagstiftningen har i ifrågavarande ämne en bestämmelse,
som lyder på följande sätt: »för skada, som genom hållande
i ransakningshäkte vällas, skall den, mot hvilken ransakningen nedlägges,
eller som genom laga dom frikännes, på derom gjord ansökan
tillerkännas ersättning af statsmedel, när de för hans brottslighet
torebragta bevisen blifvit vederlagda.» Sedan bär lagen visserligen
några undantagsfall från denna regel, men hvad jag velat fästa
uppmärksamheten på, är den form. som den norska lagen gitver den
nu ifrågavarande principen, då den säger, att hufvudlSrutsättningen
är, att de bevis, som mot en tilltalad blifvit förebragta, blifvit vederlagda.
De tvenne mycket framstående kommentatorer, som hafva
utgifvit den upplaga af straffprocesslagen, soni jag här bär i ruin
hand, nemligen riksadvokaten Getz och statsminister Hagerup, tillägga
i eu not till denna paragraf följande ganska märkliga sats: »att alla
bevis skola vara vederlagda, kan dock knappast, bokstaflig! taget,
fordras, när misstanken dock kan betecknas såsom väsentligen törsvagad
(afkräftet).»

Såsom herrarne finna, är denna formulering något, som ganska
mycket närmar sig till den, som jag med anslutning till vissa andra
uttryck i vår lag föreslagit i min motion. »När bevisen äro vederlagda»
är nemligen ungefär detsamma, som jag velat säga med mitt
förslag, »när alla skäl till misstankar äro undanröjda.»

Det är bekant — ehuru någon statistik derom icke kan fram -

N:o 23.

Om ändrad
lydelse af § 1
i lagen
angående
ersättning
af allmänna
medel åt
oskyldigt
häktade eller
dömde.
(Forts.)

Lördagen den 3 April.

läggas, då uti justitieombudsmannens embetsberättelse, så vidt jag
kunnat finna, den ifrågavarande lagstiftningens resultat icke äro berörda
— att det blott är i ett mycket ringa fåtal fall, som denna
lagstiftning har kunnat tillämpas, och det är utan tvifvel derför, att
man för ersättnings utgående bär uppstält vilkor, som i sjelfva verket
äro orimliga.

Jag vill således vördsamt hemställa till alla de medlemmar af
kammaren, som i likhet med mig äro intresserade för, att de lidanden,
som straffprocessen låter den enskilde undergå, särskildt genom
det svåraste af dess tvångsmedel, frihetens förlust, måtte af samhället
i möjligaste män godtgöras dem, som oskyldigt utstått dessa
lidanden, att de måtte skänka vänlig uppmuntran åt tanken i min
motion. Och jag vågar göra samma vördsamma hemställan till dem,
som öfver hufvud taget önska, att vår lagstiftning och våra lagstiftningsåtgärder
skola vara byggda på verkliga logiska och rimliga
förutsättningar, hvilket jag vågar påstå icke är fallet med den ifrågavarande
lagen.

Herr talman! På nu auförda skäl tager jag mig friheten att yrka
afslag på utskottets hemställan och bifall till min motion.

Häruti instämde herrar Zetterstrand, John Olsson, Branting,
Wavrinsky, O. Olsson i Stockholm och By däld.

Herr Bruzelius yttrade: Herr talman, mine herrar! Det är redan
af den föregående talaren framhållet, att den, som lider skada,
har rätt att härför få godtgörelse af den, som skadan förorsakat, och
att således i detta fall den oskyldigt häktade är berättigad att fordra
ersättning af den, »som obebörigen föreskrifvit, vidtagit eller fö rånledt
häktningsåtgärden, således antingen af domstolen, åklagaren eller
angifvaren».

Jag håller fortfarande före, att i denna rätt ligger full säkerhet
för den oskyldigt häktades anspråk på godtgörelse för den honom
genom häktningen förorsakade skada eller olägenhet.

Eu utsträckning af denna ersättningsskyldighet bör, enligt utskottets
åsigt, icke ega rum i annat fall, än då en häktad, som genom
laga kraftvunnet utslag berättigats att af domstol, åklagare eller
angifvare erhålla godtgörelse för häktning, icke kan utfå denna ersättning
till följd åt bristande tillgång hos den ersättningsskyldige.
Men ett sådant förhållande torde väl vara ytterst sällsynt, och äfven
i detta fall kan det vara tära för missbruk. Staten har nemligen icke
varit i tillfälle att i målet bevaka, sin rätt, utan målets utgång har
naturligtvis varit beroende på den bevisning, som parterna sielfva
hafva förebragt.

Det är af dessa skäl, och då efter mitt förmenande något behof
af lagändring i det ifrågavarande afseendet icke förefinnes, som jag,
herr talman, tager mig friheten att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr tal -

N:o 28.

Lördagen den 3 April.

marinen till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll den i ämnet väckta motionen.

§ 13.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 39, i anledning
af väckt motion angående ändrad lydelse af 25 kap. 9 § rättegångsbalken.

§ 14.

Vid föredragning derefter af lagutskottets utlåtande n:o 40, i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i lagen om
sjukkassor den 30 oktober 1891, innefattande utskottets hemställan,
att berörda, inom Andra Kammaren af herr C■ J. Hammarström
afgifna motion, n:o 54, icke måtte af Riksdagen bifallas, anförde

Herr Hammarström: Utskottet har afstyrkt min motion, såsom
det synes, af det skäl, att den är af för underordnad vigt, men jag
skall be att få upplysa, att jag, sedan jag väckte denna motion, fått
mottaga en hel mängd skrifvelser från sjukkassor i olika delar åt
landet, i hvilka skrifvelser man uttalat sina sympatier för denna
motion; och jag har hört, att det äfven fins andra ledamöter af
kammaren, som erhållit skrifvelser i samma syfte. Då kan man
fråga sig: huru kommer det till, att denna sjukkasselag under de
förflutna åren har blifvit omfattad med så litet intresse, som det i
verkligheten visat sig? På den frågan får man svaret i Kongl. Maj:ts
nådiga proposition rörande ändring af sjukkasselagen, hvilken proposition
sedan har inkommit till Riksdagen. Det upplyses nemligen
i denna nådiga proposition, att under den utredning, som har egt
rum rörande detta ärende, det har framkommit upplysningar derom,
att de mindre sjukkassorna och sjukkassorna i allmänhet icke hafva
haft kännedom om tillvaron af möjligheten att erhålla förvaltningsbidrag.
Och detta har, enligt mitt förmenande, till stor del varit
orsaken till, att åtminstone, de mindre sjukkassorna icke låtit
registrera sig.

Utskottet säger, sedan det anfört, att jag yrkat på, att den nu
bestämda gränsen för erhållande af förvaltningsbidlag skulle sättas
lägre, d. v. s. att det nu för rättighet till registrering stadgade
minimiantal af medlemmar eller 25 skulle nedsättas till 15, utskottet
säger i sin motivering följande: »Utskottet delar emellertid icke
motionärens åsigt om det lämpliga uti en sänkning åt denna gräns.
Den förutsättningen för en sjukkassas rätt till bidrag för sin verksamhet
af allmänna medel synes ligga i sakens natur, att kassan
skall, på sin ort och af de samhällsmedlemmar, för hvilka den är
afsedd, omfattas med ett icke alltför ringa intresse och det sålunda
visa sig, att densamma afbjelper ett mera allmänt behof, och, enligt
utskottets mening, förefinnes ej denna förutsättning hos ett företag

N:o 23.

■W Lördagen den 3 April.

för inbördes sjukhjelp, hvilket ej förmått att omkring sig samla ens
tjugufem deltagare.»

Alla torde väl dock vara ense derom, att då en sjukkassa bildas
eller förslag i sådant hänseende framkommer, det ej torde vara
mycken utsigt, att man redan vid första sammanträdet kan bringa
upp medlemmarnes antal så högt. Härpå beror emellertid, huruvida
redan från sjukkassans första bildande någon hjelp från staten kan
erhållas, under förutsättning nemligen, att det för dem, som bilda
kassan, öfver hufvud taget är bekant, att de hafva rättighet att få
något sådant understöd åt staten. I sistnämnda hänseende framgår
emellertid af den kongl. propositionen i ämnet, att man är sinnad
vidtaga en välbetänkt åtgärd, nemligen att genom kungörelser bland
allmänheten sprida kännedom derom, att förvaltning9bidrag kan
erhållas, och detta tror jag skall komma att verka ganska fördelaktigt
för framtiden. Om nemligen registreringsrätten blir mera
känd och det blir så stäldt, att sjukkassorna redan från början af
sin verksamhet kunna blifva registrerade och sålunda få stöd i sin
verksamhet, tror jag, att också medlemmarnes antal fortare skall ökas.

Af den kongl. propositionen inhemta vi emellertid, att, enligt
den i frågan föreliggande utredningen, vid tiden för denna utrednings
verkställande inom landet skulle hafva funnits 77 kassor med mindre
antal medlemmar än 25. Jag tror mig dock kunna utan öfverdrift
påstå, att denna siffra säkerligen behöfver fyrdubblas, om man skall
träffa det rätta antalet. För min del är jag således fullt öfvertygad,
att om en ändring i det af mig berörda hänseendet blefve vidtagen,
detta skulle verka välgörande för sjelfva saken för att nu icke tala
om hvilken betydelse det eger från fattigvårdssynpunkt, att personer
genom att lättare beredas tillfälle att ingå i sjukkassor kunna förskaffa
sig erforderlig hjelp vid sjukdomsfall.

Emellertid skall jag i frågans nuvarande läge, och då jemväl en
kongl. proposition blitvit Riksdagen förelagd rörande ändring i sjukkasselagen,
icke besvära kammaren med något yrkande om bifall
till motionen.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Slutligen fördrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Magt i fråga om sådan ändring i krigsskolans undervisningsplan,
att den ej hindrar regementsmötenas förläggande till en tidigare
del af året.

I berörda, inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 158, både
herr O. Larsson i Mörtlösa hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga under öfvervägande,
huru vida icke sådan ändring i krigsskolans undervisningsplan
må kunna åvägabringas, att densamma icke vidare må lägga

45 N:o n.

Lördagen den 3 April.

hinder i vägen mot regementsmötenas utsättande så tidigt, att de
kunde afslutas omkring midten af augusti månad.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte tillnågou
Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Larsson i Mörtlösa begärde ordet och yttrade: Såsom
kammarens ledamöter torde erinra sig, aflat Riksdagen förra året en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, det täcktes Kong!. Maj:t
taga under öfvervägande, huruvida, icke, utan men för härens fältmessiga
utbildning, regementsmötena vid infanteriet och kavalleriet
inom de hufvudsakligen spanmålsproducerande delarne åt södra och
det s. k. mellersta Sverige från och med år 1897 skulle kunna utsättas
så tidigt, att de kunde afslutas omkring midten af augusti
månad. Denna skrifvelse utstäldes af regeringen till utlåtande af
vederbörande militära myndigheter, och regeringen var redan temligen
snart färdig med sitt svar, som blef, att skrifvelsen icke skulle till
vidare åtgärd föranleda.

Af de utlåtanden, som afgifvits, innehåller chefens för krigsskolan
det uttalande, att undervisningsplanen vid skolan vore hinderlig för
förändring af mötestiderna, med anledning hvaraf jag väckt min
motion.

Utskottet har emellertid afstyrkt min motion,_ på samma gång
utskottet likväl vågar hängifva sig åt den sangviniska förhoppning,
»att regeringen, i den mån sådant är möjligt, skall söka tillmötesgå
Riksdagens önskningar i detta fall.» Men då nu utskottet vet, att,
trots det att Riksdagen i fjol skref och begärde en ändring af mötestiden,
Kongl. Maj:t icke gjorde något åt saken, kan man då tänka
sig, att, om Riksdagen nu icke skulle skrifva något, Kongl. ^Maj:t
skulle göra någonting? Jag kan åtminstone icke vara så sangvinisk,
utan tror, att regeringen fortfarande skall stå qvar på samma ståndpunkt,
om man icke gifver den någon påminnelse. Derför tror jag
också för min del, att det finnes skäl för att bifalla min motion, och
jag ber på grund häraf att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Vidare anförde:

Herr Lindblad: Herr vice talman, mine herrar! Jag tror, att
vi böra vara den ärade motionären tacksamma för att han genom
sin motion har velat hålla denna fråga öppen och vid lif. Då man
genomgår debatten vid förra riksdagen här i kammaren angående
denna fråga, skall man finna, att de uttalanden, som då afgåfvos,
nästan enhälligt tillstyrkte aflåtande af den då föreslagna skrifvelsen.
Det var, såsom jag tror, endast två talare, som uppträdde emot saken,
en militär och en f. d. militär. Emellertid fattade denna kammare
utan votering det beslutet att godkänna det ifrågavarande skrifvelseförslaget
till Kongl. Maj:t, och Första Kammaren accepterade äfven
samma tanke. Nu har emellertid Kongl. Magt, afslagit vidtagandet
af hvarje åtgärd i det syfte, hvarom då gjordes hemställan.

N:o 23.

*6 Lördagen den 3 April.

Jag undrar derför, om man icke bör underkasta utskottet någon
kritik för den behandling, det gifvit åt den nu förevarande motionen.
Huruvida dock motionen i och för sig träffat frågans kärnpunkt,
derom vill jag icke uttala mig; men just med afseende på den behandling,
som i fjol egnades frågan, tror jag, att utskottet hade varit
pligtigt att litet närmare utforska frågans gång hos Kongl. Maj:t. Utskottet
har anfört, hvad generalstabschefen har uttalat i denna fråga.
Jag vågar påstå, att hans mening kunde man nästan på förhand
kanna. Det har emellertid roat mig att taga reda på hvad åtskilliga
åt de militära myndigheterna ute i landsorteD hafva funnit sig föranlåtna
att yttra, och jag har då fått se först och främst, huru chefen
för törsta arméfördelningen generalmajor Bråkenhjelm uttalar sig —
utlåtandet är dock ganska utförligt, och jag har endast haft tid att
skrifva^åt sjelfva klämmen i detsamma, hvilken lyder sålunda:

,§run<^ ^et °ivan anförda får jag i underdånighet föreslå
Kong!. Maj.t, att den nuvarande mötestiden såsom i militäriskt hänseende
fördelaktigast bibehålies; men för den händelse denna icke på
grund af »de indirekta ekonomiska förluster, som med nuvarande
mötesanordningar drabba de enskilda jordegarne», anses böra bibehållas,
far jag i underdånighet föreslå: att regementsmötena vid infautenet
och kavalleriet samt 2:a klassens beväringsmöten vid infanteriet
och artilleriet förläggas till medio af maj — början af juni med undantag
tör de trupper, Indika skola deltaga i större gemensamma fälttjenstöfningar
och för hvilka nämnda öfniogar böra pågå från 20—25
augusti 12 17 september; att l:a klassens beväringsmöten vid
infanteriet och kavalleriet taga sin början omkring 5 dagar efter
regementsmötenas afsilande i juni samt för de trupper, hvilka skola
deltaga i större gemensamma fälttjenstöfningar, frän medio af maj;
att rekryt- och förberedande korpral- samt korpralskolorna vid
infanteriet förläggas till militäretablissement i städerna; att en instruktionsbataljon,
sammansatt af kontingenter från arméfördelningens''
samtliga infänteritruppförband och särskildt af de krigsskoleelever
och de volontärer, som genomgått infanterivolontärskola, samt de
soldater, som under senaste åren varit beordrade till korpralskola,
sammandragas inom de arméfördelningar, hvilka ej skola deltaga i
större gemensamma fälttjenstöfningar, från den 20—25 augusti till
12—17 september; samt att ett penningebelopp ställes till vederbörande
arméfördelniugschefers förfogande för att i män af behof användas
till ersättning dels för skada å mark, dels för inqvartering.

Helsingborg den 25 september 1896.

Underdånigt
G. Bråkenhjelm.

Oscar Silverstolpe.»

Derjemte har jag ett annat utlåtande frän chefen för Vestmanlauds
regemente, som slutar på detta sätt: »det synes mig utan
egentliga olägenheter kunna ifrågasättas, om icke regementsmötet
skulle kunna ega rum redan i maj och afslutas i början af juni.
Etter en mellantid åt omkring en vecka i och för persedelrengöring

N:o 23.

Lördagen den 3 April.

tn. m.. kunde beväriugsrekrytmötet vidtaga och sålunda vara afslutadt
vid midten af augusti månad. Genom denna anordning kunde de
vapenskyldige vara tillgängliga för jordbrukets behof vid den tid
på året, då landtmannen i allmänhet är i största behof af arbetskrafter.
Under maj månad kan trädan utan olägenhet användas för öfningar,
och hagmark är då möjlig att beträda, så att skilnaden åtminstone
vid Vestmanlands regemente emellan den mark, som i maj samt
början af juni månader får beträdas, och den derför tillgängliga i
slutet af augusti och början af september månader icke är nämnvärdt
stor, och eger häruti ingen förändring rum, om regementets mötesplats
skulle komma att förflyttas till Vesterås.

I anseende å rekryternas och skolornas deltagande i regementsmötet
torde det lätteligen kunna ordnas genom ändring i de olika
omgångarnes inryckning till etablissement^ i Gefle, utan att för dessa
öfningar medföra större olägeuheter.

Vesterås den 18 juli 1896.

A. Reuterskiöld,

Reg:ts Chef.

Gästa Palm.''»

När man sålunda från två militära myndigheter har ett tillstyrkande
af den åtgärd, som Riksdagens båda kamrar i fjol begärde,
så förefaller det mig, som om det vore väl tidigt för oss landtvärn
att slå till reträtt, utan jag tycker, att vi böra hålla denna fråga
öppen, och enda sättet härför är, såsom mig synes, att Riksdagens
Andra Kammare — äfven om motionärens förslag icke går till botten
af saken — dock håller på den uppfattning, som den en gång har
uttalat.

Af denna anledning vågar jag vördsamt anhålla om bifall till
motionen och afslag ä utskottets utlåtande.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mine herrar! Jag hade knappast
väntat, att någon skulle yrka bifall till motionen; men då så
nu skett, nödgas jag taga kammarens uppmärksamhet något i anspråk.
Såsom vi nyss hörde, beslöt Andra Kammaren för sin del i fjol att
aflåta en skrifvelse till Kong!. Majrt med begäran om ändring i
mötestiderna för vissa regementen, för så vidt detta kunde ske utan
allt för stort men för härens fältmessiga utbildning. Första Kammaren
biträdde sedermera detta beslut, men endast delvis, nemligen
för så vidt som den ifrågasatta förändringen kunde ske utan men för
härens fältmessiga utbildning. I öfverensstämmelse härmed formulerades
också Riksdagens skrifvelse. Sedan har nu Kong!. Maj:t haft
ärendet under behandling och chefen för generalstaben har afgifva
det utlåtande, som finnes intaget i herr Larssons motion. Detta utlåtande
är mycket vidlyftigt, och då jag förutsätter, att herrarne
litet hvar i motionen tagit del af detsamma, vill jag ej trötta med
att relatera det. Endast så mycket vill jag säga, att en hvar torde
finna af detsamma, att såväl chefen för generalstaben som det öfvervägande
antalet af de öfriga militära myndigheter, som yttrat sig i
frågan, hafva kommit till den bestämda uppfattning, att den då

N:o 23. 48

Lördagen den 3 April.

ifrågasatta ändringen af mötestiderna skulle medföra väsentligt men
för härens fältmessiga utbildning, och det är på denna grund, som
regeringen ansett sig icke kunna biträda Riksdagens önskan. Nu
hemställer jag, huruvida, när frågan så nyligen varit föremål för
regeringens pröfning, det kan finnas någon utsigt, att man genom
ett nytt beslut från Riksdagens sida skulle kunna rubba regeringens
uppfattning. Men äfven om man skulle kunna göra detta, kan det
väl vara lämpligt att lemna sitt bifall till en sådan motion som den
föreliggande? Om vi kunde tänka oss, att denna motion skulle bifallas
af Andra Kammaren, och vidare tänka oss den orimligheten,
att Första Kammaren skulle biträda Andra Kammarens beslut och
slutligen tänka oss den andra orimligheten, att regeringen skulle
bifalla kamrarnas önskningar, och om sålunda en förändring af
krigsskolekurserna skulle åvägabringas, som ginge ut derpå, att
mötestiderna för svenska armén utsattes litet tidigare än nu är
fallet, hvad hade man dermed vuunit? Jo, förra gången begärde
Riksdagen förändrade mötestider för vissa regementen/ nemligen
kavalleri- och infanteriregementena i de sydliga och mellersta provinserna,
och detta skulle blifvit till en stor fördel för landtbefolkningen
i dessa bygder, men ett bifall till den nu föreliggande motion ställer
i utsigt, att regementsmötena öfver allt i hela landet komme att
utsättas tidigare än nu. På det viset skulle rikets öfriga landsdelar,
Norrland och skogsbygderna, hvilka icke önska någon ändring i
tiden för mötena, få underkasta sig en sämre mötestid än nu; men
kunna vi verkligen begära, att dessa rikets delar skola rätta sig
efter förhållandena hos oss? Jag tror, att vid närmare eftertanke
mina hedervärda kamrater på östgötabänken icke skola så uteslutande
tänka på sina egna intressen, att de derigenom vilja förorsaka
rikets öfriga inbyggare olägenheter.

Åtminstone vill jag icke göra det och yrkar derför bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och faun herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Motionären begärde likväl votering,
som ock företogs enligt följande, nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskott
hemstält i förevarande utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Lördagen den 3 April.

49 N.o 28.

Omröstningen visade 142 ja mot 46 nej, och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 16-

Herr P. O. Lundell aflemuade en motion, n:o 176, om utredning
med anledning af brist på sökande till folkskolelärareplatser.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes vidare

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 5, i anledning af väckt motion om ändring af § 89 regeringsformen;
och

n:o 6, i anledning af väckt motion om införande af bestämmelse,
att ledamot af statsrådet ej må vara riksdagsman, samt vidtagande
af häraf föranledda ändringar i grundlagarne;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 39, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 5 angående
beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende,
dels ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för anläggning af vissa telefonledningar;

n:o 40, angående föreslagna jeruvägsanläggningar för statens
räkning;

n:o 41, angående nedsättning af räntan å uteblifna inbetalningsbelopp
för lån från riksgäldskontor till understödjande af enskilda
jernvägsanläggningar;

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i bestämmelserna rörande ett Uddevalla—Venersborg—Herljunga jernvägsaktiebolag
beviljadt statslån; och

n:o 43, i anledning af väckt förslag om utredning i fråga om
anläggande af nya statsbanor och inlösande till staten af befintliga
privatbanor;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7, i anledning
af tre motioner angående ändring i presterakapets aflöningsförhållanden; bankoutskottets

utlåtande och memorial:

n:o 6, med anledning dels af framställningar om ändring i aflöningsstaterna
vid riksbankens kontor i Göteborg och Malmö och
dels af väckta motioner om åtskiljande af kamrers- och kassörstjcnstcrna
vid de s. k. mindre afdelningskontoren; och
Andra Kamtnarens Prof- 1897. N:o 23.

N:o 23. 60

Lördagen den 3 April.

n:o 7, angående förhöjning i styrelsens för afdelningskontoret i
Visby aflöningsstat;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran
om utredning och framläggande af förslag angående statsbidrag till
inom kommuner anstälda examinerade barnmorskors aflöning; och

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, i
anledning af eäekt motion om vidtagande af åtgärder för kontroll
öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr J. Bengtsson i Bjernalt under 14 dagar fr. o. m. den 8 dennes,

5)	C. Sandquist	»	14	»	j)	3)	8	x>
	C. G. Thor		14	J>	»	5)	7	»
»	Johna Olsson	»	5		D	»	6	ö
D	N. Åkesson	D	14	y>	D		7	D
och D	C. J. Jakobson	§ 19.	10		J>	))	7	J>

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,38 e. m.

In Ad em

E. Nålborst Böös.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1897.