1897. Andra Kammaren. N:o 22

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 22.

Onsdagen den 31 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Till

behandling företogs statsutskottets utlåtande n:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1—7.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingar^.

Punkterna 9—11.

Biföllos.

Punkten 12. Angående

höjd pension

Med anledning af derom gjord ansökan hade Kongl. Maj:t/or färre införeslagit,
att den förre inspektören vid Ultuna landtbruksinstitut jjltuna^andtSven
Svenson å allmänna indragningsstaten beviljade lifstidspension bruksinstitut
å 500 kronor måtte höjas med ett belopp af ytterligare 500 kro- SvenSvensson.
nor, räknadt från och med den 1 januari 1897; och hemstälde
utskottet, att denna Kongl. Maj:ts framställning måtte af Riksdagen
bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar C. Persson i
Ställhult, P. Pelirson i Törneryd, J. A. Sjö och (Mas A. Ericsson,
hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa, att Kongl, Maj:ts
förslag i ämnet icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag och tre

andra utskottsledamöter hafva vid denna punkt reserverat oss och
Andra Kammarens Prof. 1897. ''N:o 22. 1

N:o 22. 2

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående yrkat afslag å punkten, men då vi icke hafva angifvit skälen

]pjdjieimon fgr vårt afslagsyrkande, så skall jag be att nu med några ord få
för fowc 17I~ _ ->

ipedoren rid omnämna dem.

Ultima lårull- Den ifrågavarande pensionsfrågan skiljer sig i hög grad från
bnd-sinstitut alla öfriga pensionsärenden, ty här är icke endast fråga om att
Sven Svensson, bevilja pension åt en person, som icke är pensionsberättigad, och
(Forts.) icke heller om att bevilja en fyllnadspension, utan det är fråga
om att bevilja ytterligare en pension åt en person, som redan för
fyra år sedan erhållit en dylik. Med denne Svensson förhåller
det sig så, att då han 1892 blef uppsagd från sin befattning vid
Ultuna landtbruksinstitut, begärde institutets styrelse åt honom
en pension af 1,000 kronor. Landtbruksstyreisen fann emellertid
detta belopp alltför högt och tillstyrkte i sin skrifvelse till Kongl.
Maj:t beloppets nedsättande till 500 kronor. Kongl. Maj:t begärde
derför i sin proposition 500 kronor, och detta belopp, som tillstyrktes
af statsutskottet, beviljades af Riksdagen. Nu kommer
denna fråga å nyo före vid Riksdagen, och det begäres ytterligare
en pension n:o 2 på 500 kronor åt denne Svensson. Såsom skäl
för detta tillägg andrages, att han numera är genom sjukdom urståndsatt
att förtjena något till sitt uppehälle; men ser man efter,
hvilka skäl som för fyra år sedan anfördes för den då begärda
pensionen, så tror jag, att man skall känna igen dem, ty redan
då var, om man får tro läkarebetygen, personen i fråga så sjuk,
att han icke kunde förtjena något till sitt uppehälle utöfver den
då begärda och erhållna pensionen. Vi reservanter hafva nu
trott, att man icke bör slå in på en sådan väg som att gifva
ytterligare pensioner åt dem, som redan af Riksdagen hafva erhållit
sådana, ty i så fall blir det icke nog med att bevilja denna
pension, utan det kommer väl då undan för undan likartade fall.

Jag skulle kunna uppräkna många exempel, men skall taga
fram blott ett enda. 1895 begärdes en pension af 2,500 kronor
åt en lektor Lönegren, som enligt läkarebetyg, hvilket var fogadt
vid den kongl. propositionen, led af sådan döfhet, att han icke
lämpligen kunde undervisa i sina ämnen. Då hemstälde statsutskottet,
att i följd deraf, att personen i fråga borde kunna på
annat håll förtjena något, pensionsbeloppet måtte nedsättas till

1,500 kronor, och denna hemställan bifölls af Riksdagen. Om
nu denna pension beviljas åt Svensson, så är det naturligt, att
lektor Lönegren kan komma med ett läkarebetyg, som utvisar,
att hans arbetsförmåga på andra områden nu är förminskad, och
på grund deraf begära en fyllnadspension med det ytterligare
belopp, som begärdes förra gången, men som då afslogs, derför
att man då antog, att han på andra håll sjelf skulle kunna förtjena
något, och då kunna vi icke tillbakavisa en sådan begäran.

Vi hafva trott, att man redan nu, då en sådan fråga som
denna förekommer första gången, bör afslå densamma, på det att
Riksdagen må slippa ifrån dylika fall. Vid hvarje tillfälie, då

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

3 N:o 22.

pension begäres, säges det alltid, att personen i fråga icke bar
ratt till någon pension och att personen kan förtjena något på
annat håll. Detta sista är manligen skälet till att pensionen nedsättes.
Så var det 1893 för Svensson och så vid olika tillfällen
för många andra. Jag tror derför, att det är skäl att akta sig för
att gå ifrån hvad Riksdagen redan beslutit om pensioner, ty annars
får man många sådana fall att göra med, och Riksdagen
har verkligen redan fullt upp med pensionsfrågor utan att behöfva
taga upp sådana om personer, som en gång af Riksdagen
fått pension.

Jag skall derför, herr talman, yrka afslag å den föredragna
punkten.

Häruti instämde herr Ollas A. Ericsson.

Vidare yttrade:

Chefen för civildepartementet herr statsrådet von Krusenstjerna:
Hufvudskälet för den siste talarens yrkande, att Kong],
Maj:ts framställning icke måtte bifallas, var det, att bär vore fråga
om ändring af ett redan af Riksdagen fattadt beslut, en förhöjning
af det belopp, som Riksdagen en gång anvisat. Detta är rigtigt,
men anledningen dertill är ju, att de förutsättningar, under hvilka
Riksdagen förra gången fattade sitt beslut, hafva visat sig icke
vara rigtiga.

Jag skall derför tillåta mig att erinra om denna frågas föregående
historia.

I följd af Ultuna landtbruksinstituts omorganisation måste
inspektören Svensson uppsägas från den befattning, som han då
i en följd af år, jag tror, att det var 18, innehaft vid institutet
och som han skött särdeles förtjenstfullt. Enligt hvad institutets
styrelse vitsordat, hade han alltid ådagalagt den största duglighet
och pålitlighet och alltid fullgjort sina åligganden till styrelsens
synnerliga belåtenhet. I denna befattning hade han en lön af

2,500 kronor jemte fri bostad och vedbrand. Derför att han utan
eget förvållande mistade sin plats och enär han under sin tjenstgöring
vid institutet ådragit sig ett rygglidande, som enligt läkarebetyg
inskränkte lians arbetsförmåga och minskade hans förmåga
att på annat sätt sig försörja, begärde Kongl. Maj:t och beviljade
Riksdagen, såsom talaren på skaraborgsbänken nämnde, åt Svensson
en pension på 500 kronor. Ultuna landtbruksinstituts styrelse
hade begärt 1,000 kronor, men anledningen, hvarför beloppet dock
sattes till 500 kronor, var den, att man antog på grund af läkarebetyget,
att hans arbetsduglighet väl skulle för framtiden inskränkas,
men att han i alla fall sjelf skulle kunna något bidraga till sitt
uppehälle. Man visste, att han i följd af sitt rygglidande var
oduglig till kroppsarbete, men man antog, att han genom skrif -

Angående
höjd pension
för förre inspektören
vid
Ultuna landtbruksinstitut

Sven Svensson.

(Forts.-)

N:o 22. 4

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående
höjd pension
för förre inspektören
vid
Ultima landtbruksinstitut

Sven-Svensson.

(Forts.)

göromål skulle kunna få något bidrag till sitt underhåll. Det
visade sig emellertid, att detta antagande var origtigt. Det har
visat sig, att denna hans under tjenstgöring vid Ultuna landtbruksinstitut
ådragua sjukdom ytterligare förvärrats. Snart kunde
han icke — läkarebetyg styrka detta — annat än under kortare
tider intaga den sittande ställning, i hvilken han skulle sysselsätta
sig med skrifning, och numera är han alldeles oduglig att syssla
med skrifgöromål; tillståndet har förvärrats allt mer och mer, så
att han längre tider måste ligga till sängs. Under denna tid har
vidare det lilla kapital, uppgående till 2,000 kronor, som han
under sin föregående tjenstgöring lyckats hopsamla, försvunnit.
Han har icke andra existensmedel äu denna pension på 500
kronor, som Riksdagen har beviljat, och han har inga enskilda
att vända sig till för att få hjelp. Här synes verklig nöd stå för
dörren, och det är dock fråga om en person, som i 18 år troget
och väl tjenat staten.

Här äro, jag betonar det och jag upprepar det, de förutsättningar,
under hvilka det förra beslutet fattats, origtiga; och vid
sådant förhållande och med afseende på de ömmande omständigheter,
som jag nu tillåtit mig framhålla, synes det mig ej vara
någon fara, att Riksdagen, genom att höja pensionen från 500
kronor till 1,000 kronor, skulle skapa ett för framtiden vådligt
prejudikat.

Det är derför, jag vågar hoppas, att kammaren måtte följa
pluraliteten af sina ledamöter i statsutskottet och bifalla, hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, hvarom jag tillåter mig att hos herr talmannen
göra hemställan.

Herr Sjö: Såsom herrarne torde finna, beviljade Riksdagen

år 1893 åt den person, om hvilken nu är fråga, en pension på
500 kronor. Detta skedde först efter noggrant bepröfvande i
enlighet med landtbruksstyrelsens och statskontorets tillstyrkan
samt på förslag af Kongl. Maj:t. Läkarebetyget innehåller ungefär
detsamma nu som då; jag kan åtminstone icke finna någon större
skilnad. Han hade rygglidande då, och läkaren säger ej vidare,
äu att han äfven nu har det.

Det är heller icke första gången, han nu återkommer, han
återkom redan samma år, han fick pensionen, nemligen på hösten
samma år, den beviljades. Det bar derför inom utskottet synts
mig, som om denne man vore allt för missnöjd. Man har dock
en gång beviljat honom en pension, som han icke varit berättigad
till annat än i nådeväg. Personen är, såsom framgår af betänkandet
och vi äfven i öfrigt veta, ungkarl och har således ingen
familj att underhålla. Derför synes mig, att han, såsom många
andra, kunde inackordera sig på något hyggligt ställe, och det
kunde han kanske få för 350 eller 400 kr. om året, och då skulle
han ju i allt fall få 150 eller åtminstone 100 kr. om året öfver

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

ö N:o 22.

till hvad han i öfrigt kan behöfva, såsom kläder m. m. När nn Angående
härtill kommer, att man måste befara, att det skulle bli ett farligt höjd pension
prejudikat, om Riksdagen bifölle, hvad Kougl. Maj:t här föreslagit, Lspeiioven vj,i
så var äfven detta ett skäl, hvarför vi, reservanter, icke ville gå ultima landtull
på förslaget. Detsamma synes ock utskottet hafva befarat, bruksinstitnt
men utskottet säger dock, att utskottet funnit skäl föreligga i ScenSrenssm.
detta särskilda fall, som ej torde böra kunna i framtiden åberopas ''lort5'' :

såsom prejudikat, medgifva förhöjning af beviljad pension. Men
tro herrarne icke, att derå personer, som ha 500 eller 1,000 eller
2,000 kronors pension och som vilja ha denna fördubblad, kunna
komma med samma skäl och säga, att vid det eller det tillfället
beviljades åt den eller den personen en pension till så och så
stort belopp och sedan några år efteråt fick han den fördubblad;
nu anse vi, att detsamma äfven bör komma oss till godo. Riksdagen
har visserligen uttalat, att det icke skulle blifva något
prejudikat, men när utskottet tillstyrker och Riksdagen beviljar
något dylikt, kan man anföra alldeles detsamma den ena gången
efter den andra och säga, att det icke skall blifva något prejudikat,
men det är dock gifvet, att om Riksdagen gång efter annan fattar
dylika beslut, så blir det dock till slut ett prejudikat.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid; här gäller det
ju hufvudsakligen eu principfråga, ty det är ju ej någon större
summa, som det är fråga om. Det är emellertid skäl, som jag
nu anfört, som gjort, att jag icke kunnat vara med om saken,
och jag får derför yrka afslag å såväl Kongl. Maj:ts framställning
som utskottets förslag.

Herr Boethius: Jag förstår och respekterar till fullo de be tänkligheter,

som ha ledt reservanterna. Jag förstår, att det skulle
vara mycket betänkligt att i allmänhet slå in på den vägen att
höja redan beviljade pensioner. Men jag ber att ytterligare få
betona, hvad herr statsrådet och chefen för civildepartementet
redan framhållit, att här föreligga särskilda omständigheter. För
det första fick personen i fråga pension närmast derför, att hau
ådragit sig en sjukdom i statens tjenst; för det andra blef denna
pension bestämd till lägre belopp, än den eljest skulle hafva blifvit
— hvilket framgår vid jemförelse med hvad de öfriga vid
Ultuna anstälda personerna fiugo — derför att man förutsatte,
att hans sjukdom ej skulle hindra honom från allt arbete; och
härtill kommer nu slutligen för det tredje, att det efteråt har
visat sig, att denna hans sjukdom dock är sådan, att han icke
tran åtaga sig något arbete. På grund af dessa omständigheter
tror jag, att här icke kan bli fråga om något farligt prejudikat.

Hvad nu angår påståendet, att personen i fråga såsom ungkarl
skulle kunna lefva på 500 kr. om året, vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att han till följd af sin plågsamma sjuk -

N:o 22. 6

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

, Angående dom behöfver läkarevård, hvilket naturligtvis försvårar hans ställ''för
fihreln- oc^ fördyrar hans lefnadsomkostnader.

''spel-tören vid På grand af dessa alldeles speciella förhållanden, tillåter jag
Ultima lärdt- mig hemställa, om icke Andra Kammaren skulle kunna visa sig
bruMnstitut liberal mot denna sjuka person; frågan rör ju dock en helt obe”^''“''-tydlig
summa. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Hetr Kruse: Med anledning af dels den reservation, som

afgifvits af fyra af denna kammares ledamöter inom statsutskottet,
och dels de yttranden, som ett par af dessa herrar haft, kan jag
icke underlåta att yttra några ord i denna fråga. Jag har nemligen
varit i tillfälle att under två års tid på nära häll iakttaga
det nit, med hvilket denna person skött sitt kall, och detta har
äfven fortfarit allt framgent, efter hvad vi fuunit af det betyg,
som styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut afgifvit. Det var först,
sedan jag kommit hit upp till riksdagen i år, som jag vid
genomläsande^ af statsverkspropositionen inhemtade den svåra belägenhet,
i hvilken denne förr så verksamme man råkat. Detta
gjorde, att jag sökte taga närmare reda på förhållandet, och jag
har dervid ^ funnit, att han, såsom nyss blifvit upplyst, uppsagts
från sin plats med anledning af omregleringen af Ultuna; att
han har tjenstgjort i 18 år och att han under denna tid ådragit sig
kroppskada direkt under arbetet vid institutet. Vidare fann jag, att
de äldre personer, som samtidigt afgingo från institutet, erhöllo pensioner
till belopp, motsvarande 80, 54 och 48 procent af deras
respektive löner. För Svensson begärdes samtidigt pension till
belopp af 40 procent af lönen, icke på grund af ålderdom, utan
på grund deraf, att han ådragit sig sådan kroppsskada, som gjorde
honom obrukbar till något som helst arbete af den beskaffenhet,
hvarvid han var van att sysselsätta sig. Han fick då sig beviljad
en pension af 20 procent utaf sin lön; man ville icke gifva
mer, derför att man ansåg, att han kunde försörja sig med skrifgöromål
eller annat dylikt arbete. Detta antagande har nu visat
sig vara felaktigt, då det afgifna läkarebetyget visar, att han omedelbart
efteråt så försämrats, att han icke kunde bidraga till sin
försörjning, utan måste derför använda sina hopsparade medel,
hvilka emellertid nu äro slut. Äfven denna omständighet, att
han sparat i hop medel, visar, att han i ein ekonomi icke varit
någon slarfvig person, utan skött sig äfven på detta område. Jag
hemställer nu till herrarne, om det kan vara lämpligt att vägra
det begärda understödet åt en person, hvilken ådragit sig eu så
svår sjukdom, som icke blott hindrar honom från hvarje slags
verksamhet, utan jemväl vållar honom direkt värk, ja, försatt honom
i eu rigtigt eländig belägenhet — ty läkare ha ju förklarat,
att han har den dystra utsigten att för all framtid blifva sängliggande
lam. Jag tror ej, att en enskild person, som haft en

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

7

N:o 22.

så pass verksam man i sin tjenst, skulle rygga tillbaka för att i
sin mån, så vidt han förmådde, bidraga till hans existens under
kommande dagar. Jag vet ock, att staten har förmåga att bidraga
med 40 procent af den lön, han uppburit. Jag skall derför
yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Kruse förenade sig herrar Wallis, Lindblad, Emthen,
Zotterman, Henricson, Olsson i Frösvi, Både Per Ersson och
Hansson i Solberga.

Härmed var öfverläggningen slutad ; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 13. Angående

pension för

Med anledning af derom gjord ansökning hade Kongl. Maj:t chefen för
föreslagit, att chefen för Sveriges geologiska undersökning, extra tllwnshi
ordinarie professoren Otto Martin Torell måtte från och med må- undersökning
naden näst efter den, hvarunder han från sin befattning såsom o. M. Törel!.
chef för berörda undersökning afginge, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 5,000
kronor.

Utskottet hemstälde:

»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt
bifallas, att chefen för Sveriges geologiska undersökning, extra
ordinarie professoren Otto Martin Torell må från och med månaden
näst efter den, hvarunder han från sin befattning såsom chef
för berörda undersökning afgår, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 4,500
kronor.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer afgifvits:

af herrar Chr. Lundeberg, friherre F. W. von Otter, A. O.

L. Billing och E. Fränekel, hvilka yrkat, att utskottet måtte
hemställa,

att Kongl. Maj ds framställning i ämnet måtte oförändrad af
Riksdagen bifallas; samt

af herrar C. Persson i Stallerhult, P. Pehrson i Törneryd,

,7. A. Sjö och Ollas A. Ericsson, hvilka yrkat, att utskottet måtte
föreslå, att pensionsbeloppet måtte af Riksdagen bestämmas till

3,500 kronor.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Pehrson i Törneryd: Af handlingarna, tillhörande detta
ämne, finner man, att Kongl. Maj:t redan vid 1888 års riksdag

N:o 22. 8

Onsdagen den 31 Mars, e. in.

Angående
pension för
chefen för
Sveriges
geologiska
undersökning
O. M. Torell
Forts.)

gjort framställning derom, att chefen för Sveriges geologiska undersökning
jemte de vid undersökningen anstälde geologer måtte
ega att, efter erhållet afsked, komma i åtnjutande af pension å
allmänna indragningsstaten; och skulle för undersökningens chef
pensionsrätten inträda vid 65 lefnadsår och efter 35 års anställ•ning
i statens tjenst. Denna framställning blef då af Riksdagen
afslagen. Nu föreslås af Kongl. Maj:t eu pension åt chefen för
Sveriges geologiska undersökning till ett belopp af 5,000 kronor.
Statsutskottet har visserligen något jemkat på denna summa, men
föreslår, som vi se, dock ett så pass högt belopp som 4,500 kronor.
Reservanterna hafva ifrågasatt, huruvida det kunde anses
vara skäligt att i ifrågavarande fall bevilja eu så hög pension
som denna. Och reservanterna hafva trott sig icke sakna skäl
för en sådan mening. Jag vill nu fästa mindre afseende vid, att
statskontoret i sitt utlåtande har tillstyrkt pensionen i fråga. Ja,
statskontoret har gått längre än Kong], Maj:t och ansett, att det
kunde under form af ett personelt tillägg beviljas bemälde chef
utöfver de 5,000 kronorna ännu ett tusen, så att pensionen i sin
helhet skulle blifva 6,000 kronor. Mig skall det icke förundra,
att man får ett sådant utlåtande från statskontoret. Ty statskontoret
har, så vidt jag kunnat följa med, på senare åren alltid gjort
till sin uppgift att i hvarje särskilt fall föreslå högre pensionsbelopp,
än som skäligt kunde ifrågasättas. Kong!. Maj :t har emellertid
ansett denna statskontorets hemställan i förevarande fall
vara alltför stark och funnit skälig anledning att föreslå beloppet
till 5,000 kr.

Gå vi nu och se till, hvilka skälen för beviljande af denna
pension skulle vara, så finna vi, att det är ett mångårigt arbete i
statens tjenst och ett förtjenstfull arbete. Det skall icke falla
mig in att vilja förneka någotdera af detta. Men jag anser, att
det med skäl kan ifrågasättas, huruvida man icke kunde ersätta
detta arbete på annat sätt än genom att bevilja en så hög pension
som den föreslagna. Vid fjolårets riksdag, vill jag minnas,
hemstälde Kongl. Maj:t om pension för tvenne extra ordinarie
professorer, och det pensionsbelopp, som då föreslogs, var, om
jag icke minnes alltför illa, 3,500 kronor till hvardera. Nu säger
man, att detta icke var något förhållande analogt med det föreliggande
fallet, emedan nu ifrågavarande person varit chef för
det arbete, han har förestått, och jag vill ju gerna erkänna, att
i så måtto förefinnes en skilnad, hvilken skilnad dock i alla fall,
efter mitt förmenande, utjemnas ofantligt mycket deraf, att afiöningen
för denna person varit 7,000 kronor om året. Om man
nu vill ifrågasätta, att äfven tjenstemännen böra spara under sin
krafts dagar för ålderdomen, så må man väl vara berättigad göra
den frågan, om icke eu person, som har eu årsinkomst af 7,000
kronor, är i tillfälle att göra besparingar för kommande dagar.

Vidare torde med skäl kunna anföras, att personen i fråga

9 N:o 22.

Onsdagen den 31 Mars, e. in.

har alltför väl vetat under hela sin tjenstetid, att han icke vore Angående
pensionsberättigad en gång, när han lemnade sin befattning, och
han har alltför väl vetat, att han icke erlagt någon som helst Sveriges
afgift till någon pension. När alltså professor Torell icke bidra- geologiska
git till någon pension, icke, för så vidt jag vet, satt i fråga att undersökning
göra det och alltför väl vetat, och bättre fin någon annan, att °- M Törel!.
han icke vore berättigad till pension eu gång vid afgång från sin (Forts.)
befattning, så hemställer jag till kammaren, om skäl kan föreligga
att bevilja så hög pension, som vare sig Kongl. Maj:t föreslagit
eller statsutskottet tillstyrkt.

På dessa skäl, herr talman, tillåter jag mig föreslå eu pension
åt professor Torell af 3,500 kronor, och torde, under anförda
förhållanden, detta belopp få anses fullt tillräckligt.

Herr Eklundh från Lund: Det är fullkomligt rigtigt, som
den siste ärade talaren sade, att sistlidne Riksdag beviljat pension
åt tvenne extra ordinarie professorer till ett belopp af 3,500
krouor för hvardera. Men professor Torell är alldeles icke likståt
med en extra ordinarie professor. Han har för utmärkta
vetenskapliga förtjenster fått extra ordinarie professors titel på
en tid, då han såsom adjunkt var fäst vid Lunds universitet.

Han upphörde emellertid med denna verksamhet för att tillträda
befattningen såsom chef för Sveriges geologiska undersökning,
med hvilken befattning är förenad en lön af 7,000 kronor. Jag
skall icke tillåta mig att uttala något som helst omdöme om den
verksamhet, som professor Torell i denna befattning utöfvat. Men
jag kan icke underlåta att säga, att det torde vara utom allt tvifvel,
att professor Torell, om han qvarstått såsom universitetslärare,
naturligtvis för länge sedan varit ordinarie professor, och i
så fall hade han också vid 65 års ålder varit berättigad till 4,500
kronors pension. Jag vågar då hemställa till denna kammare,
om det kan vara skål uti att göra nedprutning å det pensionsbelopp,
professor Torell under sådana förhållanden varit berättigad
att uppbära, derför att han egnat sig åt en mera vidtomfattande,
för fäderneslandet kanske långt mera gagnelig verksamhet,
än han kunnat utöfva vid universitetet. Det hade väl snarare
varit skäl i att bevilja honom vid afskedstagande, den pension,
som af Kongl. Maj:t äskats, eller 5,000 kronor, derför att embetsman,
som årligen i lön och tjenstgöringspenningar uppbära sammanlagd
t 7,000 kr., i regel äro berättigade till pension å 5,000
kronor. Jag vågar emellertid icke nu, sä gerna jag än skulle vilja
det, yrka på detta senare belopp, utan finner mig af omständigheterna,
nödsakad att hemställa om bifall till utskottets förslag,
hvarigenom professor Torell efter afskedstogandet skulle tillerkännas
eu årlig pension af 4,500 kronor.

Herr Odhner: För min del har jag icke kunnat fiuna, att
vare sig utskottet i sin helhet i betänkandet, eller den ledamot af

N:o 22. 10

Onsdagen den 31 ilars, e. m.

Angående utskoltet, som nyss både ordet, anfört tillräckliga skäl, hvarför
^chefen för mau 8^u^e frångå Kortgl. Maj:ts förslag i afseende på peneionsSrenges
beloppet åt professor Torell. Det är visserligen en vansklig sak
geologiska att göra jemförelse mellan olika tjenstebefattningar; men jag
undersökning tror likväl, att de allra flesta skola erkänna, att chefen för Sverio.
i L lord!. geg geologiska undersökning med afseende å sin embetsställning
I orts- ocl^ verksamhet har vida större likhet med t. ex. cheferna för
laudtmäterikontoret, öfverintendentsembetet, statistiska byrån m. fl.,
än han har med professorerna vid universiteten, helt enkelt derför,
att den förre är chef, är styresman för ett embetsverk, hvilket
icke är fallet med de senare. En annan jemförelse, hvilken ligger
nära till hands, är den med byråcheferna i statsdepartementens
expeditioner. När en sådan byråchef har hunnit till sin fulla lön
med ålderstillägg, är han ju berättigad till pension på 5,000 kronor,
och likväl är han icke styresman för ett sjelfständigt verk,
utan endast sfdelningschef under eu annan. Med så mycket mer
skäl skulle väl då den sjelfständige chefen kunna göra anspråk
på ett lika högt belopp af pension.

Nu har visserligen blifvit sagdt af talaren på blekingebänken,
att prof. Torell i hvarje fall icke enligt stat är berättigad till
pension, och han borde derför nöja sig med ett mindre belopp.
Ja, möjligen skulle han kunna med något skäl anföra detta, om
det vore fråga om vanliga och hvad man kallar jemnstrukna förtjenster.
Men nu vet ju hvar och en, att professor Torells förtjenster
icke höra till det slaget, utan höja sig vida öfver detta
mått. hlär är nu icke stället att vidlyftigt utveckla dessa förtjenster,
och jag är icke heller rätte mannen att göra det; men
så mycket skall jag be att få erinra om, att det var professor
Torell, som gaf uppslaget till de svenska polarexpeditionerna och
att han också sjelf ledde den första mera betydande af dessa
expeditioner. Han har också gifvit uppslag till de s. k. djupdraggningarna,
undersökningarna på de stora hafsdjupen, hvilka
sedermera hafva spelat eu så vigtig roll inom naturvetenskapernas
historia och utveckling. Vidare vill jag erinra derom, att Sverigc-s
geologiska undersökning under hans ledning utvecklat en mycket
omfattande verksamhet, dels i praktiskt afseende, dels ock i rent
vetenskapligt. Jag erinrar derom, att han äfven tagit initiativ till
vigtiga industriella förbättringar och företag genom att förstå att
tillämpa vetenskapen på det praktiska lifvet. Slutligen vill jag
ock erinra derom, att han på sina expeditioner, sina mångfaldiga
resor i främmande land, som han ansett sig böra göra för att
främja sin vetenskap och sitt arbete inom geologiska undersökningen,
uppoffrat sin enskilda förmögenhet.

Det vill synas mig, som om allt detta skulle alldeles tillräckligt
motivera, att professor Torell i fråga om pensionsbelopp
åtminstone likstäldes med sådana embetsman, med hvilka han är
närmast jemförlig, t. ex. de nämnda byråcheferna och cheferna

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

11 N:o 22.

för mindre embetsverk, sådana som de förut af mig nämnda. På
dessa grunder, herr talman, ber jag ait få yrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.

Herr Erickson i Bjersby: Det är verkligen icke angenämt
att deltaga i den förberedande behandlingen af nionde hufvudtiteln
samt dervid söka att spara och komma ifrån saken så
billigt som möjligt, då man ändå icke får erkännande ens utaf
alla dem, som man räknar såsom sina egna meningsfränder, då
det är fråga om sådana statsutgifter.

Angående det förslag, som nyss eu af reservanterna här
framstälde, får jag säga, att om jag icke kände honom och de
öfriga reservanterna, som äro af samma mening som han, så
väl som jag gör, och om jag icke visste, att des3a herrar handla
i bästa afsigt, då de framställa ett sådant yrkande, som de i sin
reservation gjort och nu framförts af en af dem, skulle jag möjligtvis
kunna misstänka, att deras afsigt vore att på den vägen
komma just till det belopp, som Kongl. Maj:t föreslagit och
Första Kammaren i dag på förmiddagen antagit, eller beviljande
af en pension af 5,000 kronor till den ifrågavarande personen.
Ty jag för min del bar den uppfattning, att, om här skulle blifva
gemensam votering mellan å ena sidan 5,000 kr. och å andra
sidan 3,500 kr., det högre beloppet i den gemensamma voteringen
skulle segra. Väl skulle jag, om reservanterna från denna kammare
lyckades genomdritva sitt förslag bär i kammaren, i den
gemensamma voteringen rösta för det. Men jag tror icke, att
det förslaget skulle gå segrande ur den gemensamma voteringen.
Erfarenheten från näst föregående riksdagar, då det galt pensionsärenden,
vittnar om någonting helt annat. Den har lärt
mig, att man handlar klokast och sparsammast genom att gå eu
lämplig medelväg, hvarigenom man kan hafva utsigt att vinna
åtminstone något.

Professor Torell bar stora förtjenster, och det kan icke falla
mig in att i minsta mån vilja förneka dem. lian är nära 70 år
gammal och han har i 37 år tjenat staten. Det måste således
erkännas, att han har gjort sig väl förtjent af att få pension,
äfven om han icke lagligen är berättigad dertill, och till och med i
högre grad förtjent deraf än många andra, åt hvilka Riksdagen
beviljat pension, utan att de haft laglig rätt dertill. Nu har han
sjelf begärt att få eu pension af 0,000 kr. Han har ansett, att
utom det belopp, 5,000 kr., som förut föreslagits såsom pension
för chefen för Sveriges geologiska undersökning, honom borde
tillerkännas ytterligare 1,000 kronor årligen med hänsyn till hans
stora uppoffringar af tid, penniugar och arbete för vetenakapliga
ändamål. Statskontoret, som häröfver yttrat sig, har för egen
del sagt, att det icke kunde tillstyrka för honom högre pension
än 5,000 kronor, men tillagt, att regeringen, om den så ansåge

Angående
pension för
chefen för
Sveriges
geologiska
undersökning
O. M. Torell.
(Forts.)

N:o 22. 12

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående, lämpligt, kunde lemna honom något personligt tillägg derutur™
för öfver'' Meu KonKL Maj:t bär ändå icke funnit skäl att föreslå
Sveriges högre belopp än 5,000 kronor, och detta derför, att Kong!. Maj:t

geologiska likstält professor Torell såsom chef för Sveriges geologiska underundersvkning
sökning med cheferna för vissa andra verk, såsom landtmäterio.
M. Torell. styrelsen och statistiska centralbyrån.

(Forts.) Nu föreslår utskottet blott 4,500 kronor. Och detta har ut skottet

gjort derför, att det likstäit honom med professorer vid
universiteten. Visserligen kan man invända, att han icke varit
ordinarie sådan. Men det lär väl ingen tvifla på, att, om icke
professor Torell frånträdt sin extra ordinarie professur och åtagit
sig chefskapet för geologiska undersökningen, han nu varit ordinarie
professor och såsom sådan berättigad till pension af 4,500
kronor.

Men det finnes äfven ett annat skäl, som talar för att stanna
vid det af utskottet föreslagna beloppet, nemligen att professor
Torell icke betalat något för erhållande af pension; han har icke
varit skyldig dertill.

Om nu en pension på endast 3,500 kr. skulle tillerkännas
professor Torell, så antager jag, att han icke afgår från sin tjenst.
Hans qvarstannande i tjensten tror jag icke skulle vara för
verket nyttigt, huru skicklig han än är. Ty jag föreställer mig,
att chefen för ett sådant verk som Sveriges geologiska undersökning
bör kunna vara, så att säga, på något så när rörlig
fot, bör kunna utöfva kontroll öfver de under honom stående
personers arbeten ute på fältet, och det kan man icke gerna begära
af eu sjuttioåring. Om man således tvingar honom att stå
qvar i tjensten, har man icke dermed gjort verket någon nytta.

Den reservant, som yttrade sig, erkände professor Torells
utmärkta skicklighet och vitsordade alla de kostnader, han nedlagt
af egna medel på vetenskapliga ändamål, men menade, om
jag hörde rätt, att professor Torell, förutom det af reservanten
föreslagna pensionsbeloppet, kunde på annat sätt tillerkännas en
belöning. Jag hemställer dock, om det kan vara lämpligt. Jag
vet visserligen, att Riksdagen förut beviljat utmärkta män dylika
belöningar. Men jag har ej ansett sådana belöningars beviljande
vara synnerligen lämpligt.

Såsom saken ställer sig för mig, kan jag icke annat än yrka
bifall till utskottets förslag; och jag anser, att äfven i sparsamhetens
intresse detsamma bör af kammaren antagas.

Häruti instämde herr Ersson i Vestlandaholm.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet von Krusenstjerna
yttrade: För min de! åter lernnar jag fullt erkännande
åt den siste ärade talaren och statsutskottsledamoten för det försvar,
han gaf för beviljandet af en pension åt professor Torell;

13 N:o 22.

Onsdagen den 31 Mars, e. in.

men det är tydligt, att från min ståndpunkt erkännandet skulle Angående
hafva blifvit ännu större, om han velat gå ett steg till, velat gå f?*

så långt, som att tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag. Ty det synes Sveriges
verkligen förefiunas fog dertill. geologiska

Den förste talaren, som öppnade diskussionen, erinrade om undersökning
beslutet vid 1888 års riksdag. Det var ju dock så, att Kongl. ToreUMaj:t
med afseende derå, att geologiska byråns personal befann Tort^
sig på extra stat och sålunda icke var pensionsberättigad, ansåg
sig böra framlägga förslag om pensionsrätt för undersökningens
hela personal, så chefen som tjenstemännen. Riksdagen afslog
detta, men afslog det endast på den grund, att personalen var på
extra stat — Riksdagen ansåg nemligen vid sådant förhållande
rigtigast vara att icke fastslå pension srätten, utan i hvarje förekommande
fall pröfva frågan — icke derför, att Riksdagen ansåg
det för chefen ifrågasatta pensionsbeloppet vara för högt, ty Riksdagen
ingick icke i pröfning deraf. Mig synes den omständigheten,
att en tjensteman är på extra stat och sålunda, som man
säger, sitter mera löst än en ordinarie, ity att han är underkastad
att kunna blifva afskedad, att han således i detta hänseende har
det sämre stäldt än andra tjensteman i lika ställning, icke billigtvis
böra föranleda dertill, att, när han tjenat så länge, att han
uppnått samma lefnads- och tjensteålder, som för hans gelikar berättiga
till pension till visst belopp, han icke borde erhålla samma
pensionsbelopp.

Med hvem är nu chefen för Sveriges geologiska undersökning
närmast att jemföra? Efter min uppfattning kan det icke vara,
såsom statsutskottet ansett, med professorerna vid våra universitet.
Chefen för Sveriges geologiska undersökning har icke i
detta fall annan likhet med professorer vid rikets universitet, än
den alldeles tillfälliga, att då Kongl. Maj:t icke fastslagit någon
titeljiför chefen, så har, när till chef togs en professor, denne fått
behålla denna titel under de öfver 25 är han tjenstgjort som chef,
men hans göromål hafva icke alls varit sådana, somen professors,
utan han synes i det afseendet fullkomligt likstäld, på sätt eu talare
på stockholmsbänken framhållit, med cheferna för sådana embetsverk
som statistiska centralbyrån och landtmäteristyrelsen. Huru
stora pensionsbelopp tillkomma då dessa? De uppbära samma
lön som chefen för Sveriges geologiska undersökning, eller 7,000
kronor, och erhålla vid afskedstagandet pension af 5,000 kronor;
liksom ock byråcheferna i statsdepartementens expeditioner erhålla
eu pension af 5,000 kronor. Då det väl är med dessa
Torell närmast är jemförlig, synes billigheten tala för att han ock
får samma pensionsbelopp som de.

Den omständigheten, att han icke bidragit till pensionsbeloppet
under sin tjenstetid, som anförts här, är alldeles rigtig. Men
det är ju fallet i fråga om alla pensioner, som utgå från allmänna
indragningsstaten, att till dem icke lemnas några bidrag af pen -

N:o 22. 14 Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående sionstagarne. Det är tili civilstatens pensionsinrättning som bi''^chefen
för dragen lem“as. Och då i allmänhet icke tjensteman taga afsked
Sveriges St^ tidigt, som vid 55 års ålder, uppbära de i regel icke pension
geologiska från civilstatens pensionsinrättning, utan det är ''deras enkor, som
undersökning denna pension kemmer till godo. Jag tror, att Sveriges geolo.
-i. loieii. glgka undersöknings personal icke skulle begärt något bättre, än
" ; att de genom inbetalning till civilstatens pensionsinrättning, fått

tillfälle att bidraga till blifvande pension åt sina enkor. Deri
synes icke ligga något skäl för beviljande af en mindre pension.

Då efter min uppfattning professor Torell är likstäld med
tjensteman, som äro berättigade till 5,000 kronors pension, och
då derjemte här är vitsordadt och erkändt af alla, äfven den
förste talaren, att han utvecklat en synnerligen förtjenstfull verksamhet
— jag behöfver icke särskild! inlåta mig på den verkligt
störa insats, han gjort beträffande de arktiska forskningsfärderna,
hvarigenom han i ganska väsentlig mån bidragit till en verksamhet,
som sprint glans öfver det svenska namnet — hemställer jag
till denna kammare, om icke verkliga skäl förefinnas att gå så
långt, som Kongl. Maj:t föreslagit —- det är i allt fall mindre än
statskontoret hemstält — och bevilja en pension af 5,000 kronor.

Herr Pehrsou i Törneryd: Jag skulle icke hafva begärt ordet
vid denna punkt ännu en gång, derest icke herr Erickson i
Bjersby behagat tillägga mig ett uttalande, som jag icke haft.
Han sade nemligen bland annat, att jag skulle förordat, att Kongl.
Maj:t skulle tilldela professor Torell ett personligt pensionstillägg.
Jag förstår icke, hvarifrån herr Erickson fått detta. Måhända kan
det förklaras på det sättet, att jag meddelade, hvad statskontoret

anfört. Detta säger i sitt utlåtande bland annat följande:---

»samt att den höjning i pensionsbeloppet, som Kongl. Maj:t, med
afseende å Torells särskilda förtjenster och uppoffringar i den
vetenskapliga forskningens intresse, kunde pröfva skäligt föreslå,
måtte betraktas såsom personligt pensionstillägg och utgå från
samma anslag och samma tid.»

Detta var hvad jag meddelade, men det var endast hvad
statskontoret sagt, och jag gör mig i detta fall icke solidarisk med
statskontoret, ty jag delar icke alls denna uppfattning.

Beträffande den af en talare på stockholmsbänken — herr
Odhner — gjorda jemförelsen mellan byråchefer och professoren
Törel!, så tror jag, att den jemförelsen, liksom allt som oftast
många andra jemförelser, var ganska haltande. För så vidt som
jag icke är alldeles obekant med våra pensionsförhållanden, så
tror jag mig kunna säga, att dessa byråchefer få sjelfva bidraga
till sin pension. Men här har man, såsom det redan framhållits,
icke satt något sådant bidrag i fråga. Det finnes dessutom — jag
ber att få betona detta ännu en gång — ett starkt skäl för att
det kan sättas i fråga, huruvida icke en person, som varit hug -

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

15 N:0 22.

nåd med en så stor aflöning, som professor Torell, borde kunna
hafva varit i tillfälle att göra besparingar för ålderns dagar. Man
ifrågasätter för de små att de skola spara, ehuru deras inkomster
kanske äro otillräckliga för lifvets oundgängligaste behof; men
när det gäller dessa högt uppsatta personerna i samhället, som
innehafva höga årsinkomster, då säger man: ju högre lön en person
haft i statens tjenst, desto större pension skall han hafva.
Är detta fullt rättvist och i längden hållbart? Jag ber att få hemställa
till kammaren, om så är?

Herr A. Hedin: Jag kan mycket väl förstå, att det någongång
kan kännas obehagligt, såsom eu ärad ledamot i statsutskottet
för en stund sedan yttrade, att, sedan man under den
förberedande handläggningen af en pensionsfråga sökt att göra
så rätt och klokt som möjligt, man sedermera i det afgörande
ögonblicket svikes af dem, på hvilkas röster man räknat. Jo,
jag förstår detta, och jag vill så mycket mindre polemisera mot
hvad han yttrade, som jag fann hans yttrande, från en i min
tanke i många hänseenden berättigad synpunkt sed t, vara mycket
förståndigt och resonnabelt, mycket vänligt och — om jag får
begagna ett så simpelt uttryck — mycket »hyggligt». Men det
oaktadt tillåter jag mig nu att uttala en från hans afvikande
mening, i det att jag vågar be kammaren att bifalla Kongl.
Maj:ts förslag.

Jag vet icke, om alla kammarens ledamöter haft tillfälle att
noga läsa igenom och framför allt väl begrunda de två skata
sidorna af detta häfte, sidorna 59 och 60. De tåla att se på för
dem, som till äfventyra tills nu uppskjutit det. Man läser der
bland annat ett kongl. bref, som erinrar oss derom, att i ett visst
fall, som jag icke skall nämna med något nomen proprium, det
tillkom Kongl. Maj:t — lagligen tillkom Kongl. Maj:t — att i
sin höga vishet pröfva, huruvida eu person hade förverkat rätt
till fyllnadspension. Det är alldeles säkert, att det icke finnes en
skymt af lagbestämmelse, som der bjöd Kongl. Maj:t, att finna,
det personen i fråga icke förverkat denna rätt. Derom kan en hvar
öfvertyga sig, som tagit kännedom om hithörande bestämmelsers
innehåll; har han gjort det, behöfver han icke haka sig fast blott
vid det uttrycket, att det ankommer på Kong!. Maj:t att i de
och de fallen pröfva den frågan. Emellertid fann Kongl. Maj:t, att
mannen i fråga icke förverkat sin rätt och gaf honom en fyllnadspension
af 4,425 kronor från dertill anvisade statsmedel.

Kammaren står nu inför en fråga, der kammaren har att
med den oinskränktaste juridiska rätt — den moraliska är enligt
mitt förmenande vida mer begränsad — pröfva, om kammaren
vill gifva den pension, som Kongl. Maj:t föreslagit, eller den af
statsutskottet föreslagna, eller den af några reservanter förordade,
eller ingen pension alls. Jag för min del håller före, att om eu

Angående
pension för
chefen för
Sveriges
geologiska
undersökning
O. M. Torell.
(Forte.)

N:o 22. 16

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående person på ett förtjenstfull — och i detta fall lär man väl till
^chefen för oc^ mec* kunna säga på ett beröinvärdt — sätt uppoffrat eu stor
Sveriges del och den kraftigaste delen af sitt lif i statens tjenst och gått
geologiska till denna verksamhet utaf intresse för de uppgifter, han haft att
undersökning fylla, men på samma gång med full vetskap om, att detta var
O. M. Torell. honom en otrygg situation — han hade icke, såsom så många
(Forts.) andra, att när ålderns och vanmagtens dagar komma, påräkna
någon pension — detta aldrig någonsin borde tjena till invändning
mot att gifva honom den pension, som andra uti hans
ställning, men med måhända oändligt mycket mindre förtjenster,
få åtnjuta, och detta utan att man någonsin behöfver diskutera
derom i någondera af Riksdagens kamrar. Det finnes ju icke
något tvifvel om, att den ifrågavarande chefen för den geologiska
undersökningen uppfyller alla de vilkor, som kräfvas, för att han,
om hans embete vore uppfördt på stat med åtföljande normala
pensionsvilkcr, nu skulle i vanlig administrativ väg kunna erhålla
den pension, som KoDgl. Maj:t nu har begärt åt honom. Under
sådana förhållanden kan jag för min del icke finna, att vare sig
den jemförelse, som är gjord af statsutskottet för att nedbringa
pensionen, eller ännu mindre reservanternas förslag är berättigad!..
Och om nu äfven mången har lifligt för sitt minne, att vårt
officiella pensionsväsen är illa ordnadt och mycket betungande, så
ber jag slutligen dessa alla att också komma i håg, att de pensioner,
herr talman, som komma uppå den allmänna indragningsstaten
genom sådana beslut, som det vi nu gå att fatta, verkligen icke
tynga särdeles på statskassan, och att vi verkligen icke hafva
skäl att ångra dem såsom något bevis på slöseri från vår sida.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen, i enlighet med de derunder framstälda yrkandena,
propositioner: l:o) på bifall till utskottets hemställan; 2:o) på afsteg
å denna hemställan i hvad densamma skilde sig från Kong!.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning och bifall till denna senare
oförändrad; och 3:o) på bifall till hr Perssons i Stallerhult m. fl.
reservation. Herr talmannen förklarade sig anse svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för bifall till Kongl. Maj-.ts framställning
oförändrad; men som votering begärdes, blef, sedan till
kontraproposition antagits bifall till utskottets hemställan, nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som, med afsteg å hvad statsutskottet hemstält i 13:de
punkten af förevarande utlåtande n:o 10, bifaller Kongl. Maj:is
i ämnet gjorda framställning oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

17 N:0 22.

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 59 ja, men 131 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 14.

Med anledning af derom gjord ansökning hade Kongl. Maj:t
föreslagit, att å allmänna indragningsstaten måtte uppföras årlig
pension till belopp af 1,500 kronor åt lärarinnan i teckning vid
allmänna läroverket i Strengnäs Edla Amanda Nortan, att utgå
från och med månaden näst efter den, i hvilken hon erhölle afsked
från sin ijenst; och hemstälde utskottet:

»att Kongl. Maj ds förevarande framställning må på det sätt
bifallas, att å allmänna indragningsstaten må uppföras årlig
pension till belopp af 1,000 kronor åt lärarinnan i teckning vid
allmänna läroverket i Strengnäs Edla Amanda Nortun, att utgå
från och med månaden näst efter den, i hvilken hon erhåller
afsked från sin tjenst.»

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Darin: Herr talman, mine herrar! Det förefinnes för

mig, jag vill icke säga eu alldeles särskild anledning, utan rent af
en pligt att yttra mig i föreliggande fråga.

Det är nemligen så, att vid sistlidet års riksdag förekom en
pensionsfråga, som i väsentliga hänseenden var lika med denna,
särskiidt med hänsyn till den behandling, som den erhöll i statsutskottet.
Jag tillät mig då att kritisera statsutskottets förslag och
uttala eu uppfattning, som jag hade tillfredsställelsen att se godkänd
af Riksdagen i sista instansen. I fjol liksom i år grundade
nemligen statsutskottet sitt förslag på en jemförelse mellan det
föreliggande fallet och ett tidigare fall. Jag skall i några få ord
visa, att jemförelsen är lika litet hållbar i år, som den var det i
fjol. Utskottet säger i sin korta motivering, att »den för teckningslärarinnan
Nortun begärda pension lämpligen bör begränsas till
samma belopp, som Riksdagen år 1884, i enlighet med Kongl. Maj ds
framställning, i pension beviljade teckningsläraren A. Hallin, eller
1,000 kronor». Det torde vara föga välbetänkt af statsutskottet
att hafva användt orden »i enlighet med Kongl. Maj:ts framställning»,
emedan de, långt ifrån att tala för utskottets förslag, tala
emot det. De röja nemligen sakens verkliga sammanhang. Det
var så, att när Kongl. Maj:t 1884 gjorde framställning om pension
åt teckningsläraren vid ett läroverk i Göteborg, Hallin, statskontoret
under ärendets föregående beredning framhöll, att denne
Hallin icke hade, som statskontoret sade, »på långt när», fylt do

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 22.

Angående
pension för
teckningslärarinnan

B. A. Nortun.

2

N:o 22. 18

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående fordringar, som bruka tillämpas vid tilldelande af full pension åt
pension jäv en teckningslärare vid de allmänna läroverken, Han var nemlilärarinnan
£en undermålig både i fråga om lefnadsår, som voro 68 och i fråga
E. A. Nortun. om tjensteår, som voro 25. Beträffande åter den nu i fråga va(Forts.
) rande teckningslärarinnan, har statskontoret framhållit, såsom det
visats i Kongl. Majds proposition och såsom det äfven omnämnes
på sid. 24 i föreliggande betänkande, att hon »fullgjort de uti
äldre, ännu gällande pensionsförfattningar, hvilka enligt kongl.
brefvet den 16 mars 1858 skulle ega tillämpning å lärare vid de
allmänna läroverken, föreskrifna vilkor för rätt att å allmänna indragningsstaten
undfå pension till belopp motsvarande lönen». Det
är nemligen så, att denna teekmugslärarinna uppnått 71 lefnadsår
och 33V2 tjensteår. Således är det en högst väsentlig skilnad
emellan dessa två här jemförda teckningslärarne. Också hade
Kongl. Maj: t icke funnit anledning att år 1884 åt teckningsläraren
Hallin begära mer än 1,000 kronor, hvilket äfven af Riksdagen
godkändes. Kongl. Maj:t har nu på samma grunder funnit
sig föranledd att göra framställning om en pension af 1,500 kronor
åt teckningslärarinnan Nortun, och jag vågar hoppas, att Riksdagen
skall anse sig skyldig godkänna Kongl. Maj:ts framställning
i denna del.

Jag tror mig nu hafva visat, att den enda grund, på hvilken
statsutskottet stödt sitt förslag, icke håller stånd inför eu noggrannare
pröfning. A andra sidan öfverensstämmer Kongl. Maj:ts
förslag i alla delar med de grunder, som tillämpades år 1884, det
år, hval om statsutskottet påminner, och icke blott då, utan i alla
de fall, då fråga förekommit om eu teckningslärares pension —
jag tror, att det till dato varit 9 sådana fall. I alla dessa fall,
som jag underkastat en noggrann pröfning, har Riksdagen tillämpat
de grunder, hvarom statskontoret erinrar.

Då nu så är, att den enda af statsutskottet anförda grunden
icke är hållbar, men å andra sidan de grunder, på hvilka Kongl.
Maj:t stödt sin framställning, mångfaldiga gånger blifvit af Riksdagen
godkända, så vägar jag tro, herr talman, att jag har fullt
fog för mitt yrkande, att kammaren måtte, med afslag på statsutskottets
hemställan, bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Erickson i Bjersby: Det kan ju hända, att en eller

annan icke finner det skäl, som statsutskottet framlagt för sitt
förslag, hållbart, men för min del ber jag få säga, att det synes
mig talande nog. Väl är det sant, att den teckningslärare, åt
hvilken Riksdagen åt''1884 på Kongl. Maj:ts framställning beviljade
en pension af 1,000 kronor, endast var 68 år gammal och hade
blott 25 tjensteår, och att nu i fråga varande person är 72 år gammal
och har 34 tjensteår, men skilnaden i lefnads och tjensteår
dem emellan är väl icke så stor, att den bör kunna föranleda dertill,
att lärarinnan Nortun på grund deraf skulle anses berättigad

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

19 N:o 22.

till erhållande af pension utaf 1,500 kronor. Jag undrar emellertid Angående
icke på, att herr Darin anser det vara eu pligt för sig att yrka l,ens™1} för
bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Jag erinrar mig nemligen ganska iZarinmn
väl, att herr Darin förra året mycket intresserade sig för, att teck- R a. Nortun.
ningsläraren Klein i Malmö skulle tilldelas en pension af 1,500 (Forts.)
kronor, hvilken han genom gemensam votering också erhöll. Den
gemensamma voteringen utföll så, att 184 röster afgåfvos för bifall
till det högre beloppet, 1,500 kronor, och 175 röster för bifall
till det lägre, af statsutskottet tillstyrkta beloppet, 900 kronor.

Hvarifrån förstnämnda 184 röster kommo, kan jag för min del
icke förstå, ehuru jag funderat derpå. Den enda förklaringen, jag
kunnat tänka mig, är, att don då i fråga varande personen var från
Malmö. Jag anser fortfarande, att teckningslärarinnanj Nortun bör
kunna vara nöjd med eu pension af det utaf statsutskottet föreslagna
beloppet, hvarför jag för min del anhåller att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr von Friesen: Det har för mig enskildt uttalats undran
öfver, att icke mitt namn förekommer vid en reservation till den
nu föredragna punkten. Anledningen dertill är endast den, att
jag icke kunnat deltaga i utskottets behandling af denna hufvudtitel,
och ingalunda den, att jag skulle ändrat den ståndpunkt,
som jag vid förra Riksdagen intog till en alldeles enahanda fråga,
nemligen just den, som bär förut af en talare på malmöbänken
blifvit berörd. Förhållandet med teckningslärarne, liksom med
musiklärarne vid de allmänna läroverken, är något egendomligt,
och deras pensionsfrågor äro på grund häraf lättare att bedöma
än andra enstaka pensionsfrågor, som. föreläggas Riksdagen. I
allmänhet är det mycket svårt att veta, lrvilket pensionsbelopp
man i de enskilda fall, som förekomma under nionde hufvudtiteln,
skall hålla sig till. Men i fråga om dessa lärare synes mig bekymret
härom vara mindre än eljest. Vid 1856—1858 årens
riksdag bestämdes, att lärarne vid de allmänna läroverken skulle
åtnjuta samma förmån att komma på indragningsstat, som eljest
då tillkom civile embetsman. Tecknings- och musiklärarne undantogos
icke. De enda, som undantogos, voro gymnastiklärarne,
men icke på det sätt, att pensionsrätt nekades dem, utan på det
sätt, att de fingo bättre pensionsrätt än de öfriga lärarne vid do
allmänna läroverken. Gymnastiklärarne skulle nemligen blifva
pensionsberättigade vid 60 års ålder, under det att de öfriga lärarne
vid de allmänna läroverken, enligt då antagna grunder, först vid
70 års ålder blefvo pensionsberättigade. 70 lefnadsår och 30
tjensteår voro af gammalt de vilkor, som fordrades, för att civile
tjensteman skulle vara berättigade till pension.

Denna rätt tillädes då, som sagdt, samtliga lärare vid de
allmänna läroverken, och det enda undantag, som gjordes, var
för gymnastiklärarne, hvilka erhöllo bättre pensionsvilkor än de

N:o 22. 20

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående andra. Dessa bestämmelser tillämpades också en tid med afseende
V\?erh!h/s'''' tecknings- och masikiärarne, så att Kongl. Maj.t utan vidare
lärarinnan P‘l vanlig administrativ väg tillerkände dem rätt till pension, och
K. A. Nortun. den pension, som de erhöllo, var beräknad efter samma grunder,
(Forts.) som tillämpas för alla de andra lärarne: de erhöllo nemligen hela
lönen, d. v. s. lönen plus ålderstilläggen. Lärarne vid de allmänna
läroverken erhålla nemligen en sådan pension, för så vidt som
deras lön icke öfverstiger 3,000 kr., då de i pension erhålla
nämnda belopp, eller 3,750 kronor, i hviiket fall de endast erhålla
80 % af densamma. Men lärare med så små löner, som teckningsoch
musiklärare hafva, erhöllo då hela lönen plus ålderstillägget
i pension.

Emellertid uppstod någon tvekan, jag vet icke af hvilken
grund, huruvida verkligen tecknings- och musiklärare voro inbegripna
i 1856—1858 årens Riksdags allmänna beslut rörande
lärarne vid de allmänna läroverken. Jag vet icke, hvar denna
tvekan uppstod, men säkert är, att den icke uppstod hos teckningsoch
musiklärarna sjelfva. Ty såsom ordinarie lärare hafva de
alltid ansett sig fullt berättigade till den pension, som Riksdagen,
enligt deras mening, hade tillerkänt dem. Men om också hos
myndigheterna den åsigten nu vunnit insteg, att tecknings- och
musiklärarne icke hafva pensionsrätt, så har emellertid alltid
rådt mycken tveksamhet hela vägen igenom angående denna
pensionsrätt. Till och med 1894 års Riksdag uttalade sig i eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t sålunda, att dessa lärare »ansågos»
icke vara berättigade till pension. Riksdagen sade icke, att de
icke voro berättigade, utan att de icke ansågos vara berättigade
till pension, och borde Riksdagen derför i hvarje särskilt fall
pröfva pensionsrätten.

På den grund tror jag, att man i den föreliggande frågan
handlar fullt rättvist, om man sätter pensionsbeloppet till det af
Kong!. Maj:t föreslagna, eller 1,500 kronor. Jag tror, att hittills,
då teckningslärare uppfylt vi i koren för pensionsrätt, enligt de för
civile tjensteman gällande grunder, de också alltid fått pension i
öfverensstämmelse med 1856—1858 årens Riksdags beslut. Och
det vore väl icke då billigt att nu göra undantag i ett särskild!
fall. Det är väl sant, att det är ett fruntimmer, hvarom det bär
är fråga; men såsom ordinarie tjensteman betraktadt, är väl det
fruntimret likstäldt med alla, som innehafva enahanda tjenst. Det
synes mig icke vara rättvist att låta könet förorsaka någon nedsättning
i pensionsbeloppet.

Jag vill för öfrigt, då här blifvit framhållet förhållandet med
teckningsläraren Hallin, som vid 1884 års riksdag erhöll endast
1,000 kronors pension, härvid invända, att det skulle varit alldeles,
jag vill nästan säga orimligt, om Kongl. Maj:t då skulle hafva
begärt 1,500 kronor. Ty om denne person otvetydigt hört till en
sådan klass af tjensteman, som egt pensionsrätt efter de för civile

Onsdagen den 31 Mars, e. in. 21 N:o 22.

tjensteman gällande grunder, så skulle han i alla fall icke kunnat Anande
erhålla någon pension, efter som han icke fylt 70 år, utan endast PSJIS‘0>} för
68, om jag minnes rätt, och icke heller hade 30 tjensteår, utan lämrimum
endast 25. Det var således icke underligt, att Kongl. Maj:t då E. A. Norlwu
föreslog lägre belopp än det, hvartill han skulle varit berättigad, (Forts.)
om han hade haft fulla antalet lefnads- och tjensteår.

Nu är förhållandet, att i fråga varande teckningslärarinna
har fullt, och mer än fullt, af både lefnads- och tjensteår.

Jag kan icke underlåta att, innan jag slutar, fästa uppmärksamheten
på, att teckningsundervisningen vid de allmänna läroverken
är en gren af undervisningen, vid hvilken särskild! denna
kammare alltid fäst stor vigt; den har af denna kammare blifvit
i ganska väsentlig mån omhuldad. Då synes det mig, att kammaren
skulle frångå den ståndpunkt, som kammaren med afseende
på detta läroämne intagit, om kammaren icke skulle bevilja
lärnrno i detsamma vid de allmänna läroverken, hvilka hafva
lägre lön än både adjunkter och lektorer, pensionsrätt efter samma
grunder, som gälla för adjunkter och lektorer vid dessa läroverk.

Särskild! af omtanke för teckningsundervisningen ber jag också,
herr talman, att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall
till den kongl. propositionen.

Herr Dar in: Herr talman! Jag kan icke underlåta att uttrycka
min stora tacksamhet mot den först uppträdande ledamoten
af statsutskottet, icke för den artighet, som han rigtade till
mig personligen, ty på den varan sätter jag intet värde, men
dess mera för det stöd, han gaf åt min framställning, då han å
ena sidan vitsordade, att Riksdagen i fjol godkänt de grunder för
teckningslärarnes pensionering, hvarpå Kongl. Maj:t stödt sin
framställning, och å andra sidan icke bestred, att Riksdagen förhållit
sig på samma sätt vid alla de tillfällen, då teckningslärares
pensionering varit i fråga. Något bättre understöd från hans sida
både jag icke kunnat hoppas, tvärtom öfverskred det min förväntan.

Då dessutom en annan ledamot af statsutskottet behagat
ställa sig vid min sida, vill jag uttala den förhoppning, att kammaren
måtte bifalla hvad Kongl. Maj .t föreslagit.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet G ill järn:

Efter de anföranden, som af herrar Darin och von Friesen blifvit
inför kammaren hållna, har jag icke något väsentligt skäl att tillägga,
utom ett enda, hvarpå jag auhåller att få fästa uppmärksamheten.
Jag vill emellertid, innan jag anför detta skäl, nämna
att, så vidt jag kunnat finna, Riksdagen hvar enda gång, som det
varit fråga om pensionering af en teckningslärare vid ett högre
allmänt läroverk, gifvit denne teckningslärare, när han uppfylt
stadgade vilkor, full lön i pension, d. v. s. 1,500 kronor, och

N:o 22. 22

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående att vid alla de tillfällen, då andra belopp bestämts, det berott
pension för derpå, att den sökande icke uppnått erforderligt antal lefnadslärarinnan
eller tjensteår.

E. A. Nortun. Men hvad jag särskilt vill tillägga är följande: Eu teck(Forts.
) ningslärare, som är sjuk eller på grund af ålder icke vidare kan
sköta sin tjenst, är berättigad att erhålla tjenstledighet; ty han
kan icke tvingas att taga afsked. Men enligt gällande bestämmelser
är i fråga varande person, när han erhållit tjenstledighet,
icke skyldig att till vikariens aflöning af sin lön afstå större belopp,
än att han vid ett högre allmänt läroverk för sin egen räkning
har i behåll 1,240 kronor. Kan det då anses vara lämpligt,
att åt en sådan person föreslå en pension af 1,000 kronor, då
han ju till döddagar kan sitta qvar på sin plats och behålla 1,240
kronor?

Naturligtvis hemställer jag, att kammaren måtto bifalla Kongl.
Maj:ts proposition.

Herr Månsson: Jag kan icke annat än förvåna mig, icke
så mycket öfver dem, som här i denna fråga uppträdt, men desto
mera öfver frågans utgång i Första Kammaren.

Såsom herrarne finna, hafva statsutskottets ledamöter varit
fullt ense i fråga om denna pension, och det finnes icke en enda
reservant från någondera kammaren. Man har ansett att, om
man gaf en sådan person, som i fråga varande qvinna, en pension
af 1,000 kronor, det skulle vara fullt tillräckligt, då hon i alla
fall icke är faktiskt berättigad till någon pension.

Förhållandet är ju det — åtminstone har det blifvit praxis,
och det kan icke bortresoneras, att det så förhåller sig — att
Kongl. Maj:t i hvarje särskildt fall måste förelägga till Riksdagens
pröfning frågor om huruvida dessa teckning3lärare äro berättigade
till pension eller icke. Det kan icke talas om att dessa lärare
äro berättigade till någon pension utan Riksdagens pröfning, och
när så är förhållandet, och det här är fråga om eu qvinna samt
vi dessutom hafva ett- liknande exempel från 1884 års riksdag,
så synes det mig — särskildt i betraktande deraf att statsutskottet
varit fullt enigt i frågan, fastän Första Kammaren lika enigt som
dess ledamöter varit eniga, då frågan förevar inom utskottet, frångått
utskottets förslag — att vi borde bifalla hvad utskottet föreslagit.
Jag hoppas, att Andra Kammaren icke måtte följa Första
Kammarens exempel, utan bifalla hvad utskottet varit fullt ense om.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr
talmannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å samma hemställan,
i hvad den skilde sig från Kongl. Maj:t3 framställning,
och bifall till denna senare oförändrad; och faun herr talman -

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

23

N:o 22.

nen den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande nu
uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som, med afslag å hvad statsutskottet hemstält i 14:de
punkten af förevarande utlåtande n:o 10, i hvad samma hemställan
skiljer sig från Kougl. Maj:t i ämnets gjorda framställning,
bifaller nämnda framställning oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Voteringen utföll med 69 ja och 122 nej; i följd hvaraf kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Punkten 15. Angående.

pensionsrätt

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen medgifva, att vid
folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarium anstäld ordinarie skolelärarerektor,
ordinarie adjunkt och ordinarie lärarinna med adjunkts och folkskoletjenstgöring
måtte åtnjuta rätt till pension å allmänna indragnings- lärarinnestaten
enligt samma grunder, som äro eller varda stadgade för smm<m9rordinarie
ämneslärare vid rikets allmänna läroverk.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 93) hade
herr E. Hammarlund m. fl. föreslagit, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning måtte bifallas med den ändring, att rätten
till pension inträdde vid uppnådda 60 lefnads- och 30 tjensteår.

Utskottet bemstälde emellertid, att Riksdagen måtte, utan
afseende å hvad herr Hammarlund med flere i sin omförmälda
motion föreslagit, bifalla Kongl. Maj ds förevarande framställning.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts
af herrar G. Persson i Ställhult, P. Pelirson i Törneryd, J. A.

Sjö och Ollas A. Ericsson, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka
så väl Kongl. Majds framställning som herr E. Hammarlunds
motion i ämnet.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Persson i Stallerhult: Liksom i flera andra punkter af
detta utskottsbetänkande, hafva äfven i denna punkt några leda -

N:o 22. 24

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående
pensionnrätt
för rektorer
m. fl. rid folkskolelärareoch
folkskolclärarinneseminarier.

(Forts.

möter af utskottet från Andra Kammaren reserverat sig emot den
gjorda framställningen. Vår åsigt, att utskottets hemställan bör
afslås, grunda vi derpå, att man icke för närvarande bör genom
ett bifall till Kongl. Maj:ts framställning lägga ett ytterligare hinder
i vägen för genomförandet af den reform af pensionsväsendet,
som vi anse vara högeligen önskvärd. Senast år 1889 aflat Riksdagen
eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvari Riksdagen bland annat
anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes genom en komité låta verkställa
utredning om huruvida icke statens utgifter till de civila
tjenstemännens pensionering skulle kunna reduceras. Den komité,
som med anledning häraf blef tillsatt, har redan afgifvit sitt betänkande,
men frågan är ännu beroende af Kongl. Maj:ts pröfning.
För innehållet af detta komitéförslag redogöres vid en annan
punkt af detta betänkande, nemligen den punkt, hvari afliandlas
herr Fredholms från Stockholm motion. Sedan utskottet
der relaterat hvad komiterade föreslagit, heter det vidare: »dock
har utskottet i detta sammanhang velat uttala det befogade deri,
att, i olikhet med ofvannämnda komitéförslag, men i öfverensstämmelse
med hvad motionären afsett, alla statens tjensteinnehafvare
skola lemna bidrag till bestridande af kostnaderna för
sin egen pensionering».

Den tjenstemannaklass, hvars pensionering nu är ifrågasatt,
skulle emellertid icke behöfva lemna något bidrag till sin pensionering,
för den händelse utskottets hemställan bifölles. Vi
reservanter hafva nu för vår del ansett, att man åtminstone bör
afvakta detta komitéförslags framläggande för Riksdagen, innan
ett förslag, sådant som det nu föreliggande, bifalles. Ty i och
med detsamma detta förslag antages och dermed de flesta af
statens tjensteman redan äro pensionsberättigade, är det alldeles
klart, att det blir mycket svårare att genomföra den ifrågasatta
stora reformen af pensionsväsendet.

Nu säger väl utskottet i sin motivering för bifall till den nu
föreliggande punkten, att utskottet »ansett sig böra särskildt framhålla,
att, derest, såsom utskottet anser synnerligen önskvärdt,
sådan förändring i afseende å pensionsvilkoren för lärarne vid
elementarläroverken vidtages, att de blifva förpligtade att bidraga
till sin egen pensionering, häraf torde följa, att samma skyldighet
kommer att åläggas äfven i fråga varande seminarielärare. Ja,
detta är nu godt och väl. Men om vi nu besluta att medgifva
seminarielärarne samma pensionsrätt, som de allmänna läroverkens
lärare åtnjuta, så få de nuvarande seminarielärarne icke
lemna bidrag till sin pensionering, utan reformen kommer, sedan
den blifvit vidtagen, endast att gälla de lärare, som efter densammas
genomförande blifva tillsatta. Afslås deremot Kongl.
Maj:ts framställning nu, skulle man åtminstone hafva den glädjen,
att alla seminarielärare Ange bidraga till sin pensionering redan
ifrån början.

25 N:o 22.

Onsdagen flen 31 Mars, e. m.

Nu säges det visserligen, att, om denna fiåga uppskjutsa, Angående
komma seminarierna att lida derpå, emedan de bästa lärarne gå
åt andra håll, och seminarierna få nöja sig med de sämre lärarne. ;IL ^ viä
Detta är dock ett tal, som jag för min del icke tror mycket på. skolelärareTy
i vår tid, då det är ett sådant öfverflöd på lärarekrafter, och folksl-oleräcka
säkerligen de goda lärarne till äfven åt seminarierna. Så
ofta eu lärarebefattning är ledig, är det alltid eu mängd sökande, rFortg)
och, ehuru endast en kan få platsen, är det ej derför sagdt, att
alla de öfriga sökandena äro dåliga lärare. Många af dem kunna
ofta i afseende på undervisningsskicklighet mäta sig med den,
som blifvit utnämnd. Då det på sista tiden varit någon plats
ledig vid något seminarium, har det alltid varit många sökande.

Så t. ex. läste jag i en af gårdagens större tidningar, att till en
ledig plats vid seminariet i Karlstad icke mindre än åtta sökande
anmält sig, och detta torde väl tydligt ådagalägga, att det icke
saknas aspiranter äfven till sådana platser.

Motionärerna i frågan, Lvilka utgöras af tre examinerade
folkskolelärare, hafva äfven framhållit, att det skulle vara till
stolt men för seminarierna, derest icke deras motion eller åtminstone
Kougl. Maj ds förslag bifölles, emedan seminarierna i så fall,
liksom hittills, skulle få nöja sig med de sämre lärarekrafterna.

Enligt min mening kan det dock icke ligga så mycket allvar i
detta uttalande, ty detta är ju att gifva seminariolärarne ett betyg,
som do sannerligen icke hafva förtjenat, åtminstone icke af
dem, som varit deras lärjungar, hvilka ju härmed på samma
gång gifvit sig sjelfva ett betyg, som ej är godt. Jag har icke
kunnat lemna detta motionärernas uttalande oanmärkt.

Jag vill nu återkalla i herrarnes minne en fråga, som i fjol
behandlades inom Riksdagen. Det gälde då endast att pensionera
en enda seminarielärare, nemligen eu lärare i Göteborg. Eu
pension på ett belopp af 2,000 kronor föreslogs då af utskottet,
och denna kammare fattade sitt beslut i enlighet med utskottets
hemställan med 142 röster emot 48, hvilka afgåfvos för bifall till
Kongl. Maj;t förslag om en pension af 3,000 kronor. Vid gemensam
votering segrade det högre beloppet med några få rösters
majoritet, så ait personen i fråga fick eu pension af 3,000 kronor.

Nu i år gäller det icke endast en enda pension, utan nu är det
fråga om att gifva samma rätt till 62 lärare på eu gång, och det
kan nu ej prutas på beloppet. Hvad jag emellertid håller fast
vid är, att man åtminstone icke borde hafva så brådt med denna
fråga, utan kunde afvakta framläggandet för Riksdagen af den
utredning, som redan föreligger, då ju reformen i peusionsväseudet
genast skulle kunna tillämpas på denna del af lärarecorpsen.

Ser man för öfrigt efter i eu förteckning öfver seminarielärarne,
skall man finna, att af alla dessa 62 ingen enda, äfven om förelaget
nu antages, kan få pension förr än om liera år, och inom
den tiden bör väl frågan om pensionsväsendets ordnande hinna

N:o 22. 26 Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående vara genomförd. Skulle derför förslaget nu falla, sker ra serniför^rektorer
uarielärarne ingen orätt.

m. fl. vid folk- . För öfrigt vill jag framhålla, att, då man kommer hem fråu
skolelärare- Riksdagen och samtalar med personer på landet, får man ständigt
och folkskolc- och jemt höra: »ja det är förvånansvärdt, hvad Riksdagen är friseminuricr.
kostig gent emot embets- och tjenstemännen». Säger man dem
(Förtal ^ Riksdagen fortgår på den banan och beviljar dessa embets-
och tjensteman pensionsrätt, utan att de med ett enda öro
sjelfva skola bidraga till sin pensionering, ja, då tror folk ej sina
egna öron.

I hopp att kammaren ej skall befinnas villig att gå in på
något sådant, skall jag, herr talman, be att få yrka afslag på
den nu föredragna punkten.

Herr Hammarlund: Den föreliggande frågan är af stor
betydelse för vår folkundervisning. Utan öfverdrift kan man
våga det påståendet, att det väl knappast finnes någon lärarecorps
i vårt land, som är af den stora betydelse, som seminariernas
lärare. De inverka ju icke blott på sina elever, utan medelbart
genom dessa på hela generationer. Om en elementarlärare är
mindre skicklig, så är detta visserligen beklagligt och sorgligt;
men detta öfvar dock inflytande endast på hans egna lärjungar.
Äro seminariernas lärare deremot mindre skickliga, har detta betydelse
icke blott för eleverna, utan äfven medelbart för folkets
barn. Sådan seminarieläraren är, sådan är folkskoleläraren, och
sådan folkskoleläraren är, sådan är folkskolan. Hvad detta vill
säga, framgår bäst derutaf, att af 100 i skolåldern undervisade
barn icke mindre än 92 åtnjuta undervisning i folkskolan. Och
dessa seminarielärare, som hafva det magtpåliggande uppdraget
att undervisa, uppfostra och dana våra blifvande lärare för folkets
barn, vill man nu undanhålla den rätt, som tillkommer snart
sagdt alla andra lärare och alla andra embets- och tjensteman.
Jag vågar tro, att denna kammare ej vill vara med om någonting
dylikt.

Den föregående talaren har här fört reservanternas talan och
framlagt några skäl för deras yrkande på rent afslag å den gjorda
framställningen. Han nämnde, att, om man nu bifölle den kongl.
propositionen, det skulle blifva mycket svårare att genomföra
den ifrågasatta regleringen af peusionsväsendet. Jag vill då fråga:
skulle verkligen den saken, att dessa 62 seminarielärare blefve
pensionsberättigade, kunna vara af en så stor betydelse? Det kan
jag ej tro. Då det förut finnes tusentals andra statens embetsoch
tjensteman, som hafva pensionsrätt, kan det väl ej hafva så
stor betydelse, om dessa tusental ökas med ytterligare 62 personer.
Och hvad Riksdagen en gång i framtiden kommer att
besluta angående öfriga tjenstemäns pensionsrätt, kommer naturligtvis
också att gälla de 62 seminarielärarne.

27 N:o 22.

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Den föregående talaren trodde icke, att seminarierna skulle Angående
få sämre lärare, i fall man ej tillerkände dem pensionsrätt. Jag
kan för min del ej dela donna hans uppfattning. Hittills ^ m. fl. vid folkdet
uog varit så, att unge män, som intresserat sig för folkupp- skolelärarelysniugens
sak och velat kasta sig in på denna bana, hafva gjort och folkskoledet
i den tanke, att de dock eu gång i framtiden, när de blefve pensionsberättigade,
skulle få pension, fastän mau hittills hållit frågan '' rtg,
sväfvande. Men om Riksdagen nu säger nej till den gjorda framställningen,
skulle man på en gång få klart besked i denna sak,
och dessa unge män, som då funne, att här ingen pension vore
att förvänta, skulle under sådana förhållanden kasta sig in på
andra banor.

Det nämndes af den föregående talaren såsom bevis för att
allt är väl bestäldt på detta område, att till den lediga seminarierektorsplatsen
i Karlstad icke mindre än 8 sökande anmält sig.

Härvid är emellertid att märka, att samtlige dessa 8 sökande
äro sådana, som redan nu tjenstgöra såsom seminarieadjunkter;
och det är ju klart, att eu person, som redan är adjunkt vid
ott seminarium, skall önska blifva befordrad till rektor. Det
skälet betyder således ingenting. Äfven om samtlige 50 seminarieadjunkter
hade sökt denna plats, hade det ingenting bevisat för
hvad den ärade talaren dermed velat säga.

Hvad skulle emellertid blifva följden, om Riksdagen nu skulle
vägra den ifrågasatta pensionsrätter Jo, de yngre och bättre
meriterade af de nuvarande lärarne vid seminarierna skulle helt
visst söka sig in till läroverken; de äldre åter skulle naturligtvis
fortfara att tjenstgöra långt efter att deras krafter voro förbrukade.
Ty det är att märka, att de ej kunna tvingas att afgå,
och i det fall, att sjukdom hindrar dem från att tjenstgöra,
får staten betala större delen af vikariens aflöning. Detta kostar
nästan lika mycket som pensioner, hvarförutom seminarierna
komma att lida af ständiga vikariatsombyten.

Den kostnadsfråga, det här gäller, kan icke spela någon stor
rol, då det är fråga om en corps, som inom hela riket ej räknar
flere än 62 medlemmar. Hafva vi råd att pensionera omkring
800 lärare vid våra allmänna läroverk, och tusentals andra embets-
och tjensteman, så måtte vi väl äfven hafva råd att kosta
på en pension åt dessa 62 lärare, som hafva det magtpåliggande
uppdraget att uppfostra lärare åt folkets barn.

Kongl. Maj:t har velat göra i fråga varande lärare likstälda
med lärarne vid de allmänna läroverken.

För min del anser jag, att många skäl tala för att sätta
dem i eu bättre ställning, så att de kunde afgå något tidigare
och redan vid t. ex. 60 års ålder lemna sina platser åt yngre
krafter. Detta skulle helt visst verka till stor fromma för folkundervisningen.
Men då icke någon röst inom statsutskottet har
höjt sig för ett sådant förslag, skall jag icke nu yrka bifall till

N:o 22. 28

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående min, herr Bergs och herr Liljeholms motion, utan nöja mig med ett
prorektorer till Kong], Maj:ts proposition. Jag hoppas lifligt, att denna
m. fl. vid folk- kammare, för hvilken folkupplysningens sak helt naturligt bör
skolelärare- ligga varmt om hjertat, måtte, i öfverensstämmelse med Första
och folJ;skole- Kammarens redan förut i dag fattade beslut, godkänna den
seminarier. kon§L propositionen, till hvilken jag ber att få yrka bifall.

Häruti instämde herrar Zotterman, Thylanäer, Liljeholm, Broström,
Bann, Jansson i Taberg, Sahlin, Fridtjnf Berg, O. Olsson
i Stockholm och Svensson i Karlskrona.

Herr Gr un del 1 yttrade: Då vid förra årets riksdag förekom
fråga om pensionering af en seminarielärare, yttrade jag mig i
den rigtningen, att ordinarie lärare vid seminarium måtte i afseende
å, pensionering blifva fullt likstälda med ordinarie ämneslärare
vid de allmänna läroverken, liksom de förut äro likstälda
med dessa i fråga om aflöning och kompetensvilkor, och de åsigter,
som jag då uttalade, hyser jag fortfarande. Om seminarielärarnes
ställning med afseende ä pensionsrätt och pensiousbelopp
blifver oförmånligare än elementarlärarnes, kau man med skäl
befara, hvad som äfven af eu föregående talare blifvit antydt,
att skickliga och begåfvade lärare af berättigad t intresse för att
tillförsäkra sig en tryggad existens för ålderdomen, antingen
tveka att ingå på seminarielärarebanan eller, om de ingått på
densamma, föranlåtas att så länge stanna qvar i tjensten, att de
ej mera med oförmmskadt intresse och full kraft kunna egna
sig åt sitt vigtiga kall, och om så sker, måste detta utan tvifvel
blifva till men för folkundervisningen i det hela.

Med sådana åsigter kan jag, herr grefve och talman, icke
annat än på det kraftigaste tillstyrka bifall till utskottets och
Kongl. Majds förslag.

Herr Hallqvist förklarade sig instämma med herr Grundeil.

Herr Eklundh i Lund: Herr grefve och talman! När jag
begärde ordet, hade jag ännu icke hört de två senaste talarnas
anföranden, och som jag i hufvudsak har samma åsigter i frågan
som de, skulle jag kunna inskränka mig till ett instämmande,
men jag vill dock tillägga några få ord.

Lika visst som det är, att man med slöa verktyg och utslitna
maskiner icke kan få ett fullgodt arbete, lika visst är det
ock, att en person, hvars kraft är bruten genom träget arbete i
den tjenst han innehar, icke kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina åligganden. Det skulle för våra folkskolelärareseminarier
vara ytterst olycksdigert, om reservanternas förslag bifölles och
Kongl. Maj ds proposition blefve afslagen, ty derigenom skulle,
enligt mitt förmenande, seminarielärarne nödgas qvarstå i tjen -

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

29 N:o 22.

sten, äfven om de af ålder och bräcklighet icke vore fullt tjenst- Angående
bara. Jag kan för öfrigt icke finna något skäl, hvarför seminarie- f^rd-t^r
lärarne, som hafva elt väl så ansträngande, väl så magtpålig- m. fl. vid folkgande
tjensteåliggande som lärarne vid de allmänna läroverken, skolelärareicke
skulle vara, äfven hvad angår pensionsrätt, med dem fullt och folkskolelikstälda.
lärarmne Det

är på dessa skäl och på de af de föregående talarne an- ■

förda som jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj-.ts förslag. v or 3''

Herr Persson i Stallerhult: Det framhölls af herr Hammarlund,
att seminarielärarne skulle vara i en så bedröflig ställning,
derför att deras pensionsfråga ännu icke är fullt genomförd. Utskottet
har på sidan 31 i sitt utlåtande sagt: »visserligen kunde
ej en seminariolärare tvingas att afgå från sin befattning, då han
ej längre förmådde att nöjaktigt skota deD, men han vore skyldig
att, då han ej längre hade krafter att sjelf uppehålla den,
till aflönande af vikarie afstå eu fjerdedel af sin lön». Då nu
lönen för eu adjunkt i högsta lönegraden uppgår till 3,750 kronor,
får han sålunda i hvarje fall sjelf uppbära ett belopp af
2,812 kronor, och då lärer man väl ändå icke kunna säga, att
det är någon nöd å färde för den person, hvarom fråga är. Han
är icke lemnad på bar backe, äfven om denna fråga i år icke
går igenom. Och skulle någon under tiden, innan den fråga,
på hvilken jag syftar, blifver genomförd, komma i den ställningen,
att han behöfver pension, lärer väl Riksdagen icke slå
döförat till för en dylik framställning, utan tillse, att personen i
fråga erhåller pension. Jag ber att få återföra i herrarnes minne,
huru det tillgick, då frågan om reglering af konsistorienotariernas
lön förevar. Hvad var orsaken till att denna fråga föll, om icke
det, att man icke var villig att lemna dessa tjensteman full pension
på den grund, att do icke sjelfva bidroge med ett enda öre till
sin pensionering? På samma sätt är det här. Man kan väl åtminstone
afvakta tiden, till dess denna reform, som vi alla efterlängta,
blifver genomförd. Då tror jag, att det skall gå med lätthet
att bereda äfven denna lärarecorps den pension, hvartill den
är berättigad.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Hvad denna fråga beträffar,
kan jag icke finna annat än att det skulle vara för hela vårt
skolväsen till ganska väsentlig fördel, om kammaren bifölle utskottets
förslag. Det är ju alldeles tydligt, att derest lärarne vid
våra seminarier blifva försatta i den ställning, att de kunna se
sin ålderdom tryggad, skola äfven till seminarierna kunna skaffas
de bästa lärarekrafter. Nu kan ju hvar och eu tänka sig, att,
om platser äro lediga så väl vid ett allmänt läroverk som vid
ett seminarium, en lärare hellre skall söka till det allmänna läroverket,
der han har eu gifven pension — lian vet bestämdt, att

N:o 22. 30 Onsdagen den 31 Mars, o. m.

Angående när han afgår från tjensten, har han pension — än söka till
för^rektorer s.eminariet, der rätt till pension icke kan påyrkas. Jag vill vissorm.
fl. vid folk- ^gen icke saga, att denna rätt numera är oviss, sedan Riksdagen
skollärare- i fjol bröt den förut rådande principen genom att bevilja pension
och folkskole- äfven för eu lärare vid ett seminarium. Sedan dess tror jag helt
seminarier. sä.ke3d> att, när helst en sådan pensionsansökan inkommer till
(Forts.) Riksdagen, Riksdagen också kommer att bifalla densamma. Således
vore det icke af sparsamhetshänsyn, som vi nu skulle afslå detta
förslag. Men det skulle vara till stor skada för våra seminarier
och för våra folkskolor, ty det är klart, att eu lärare, som söker
till ett seminarium, gerna vill slippa att komma in till Riksdagen
och bedja om pension. Han vill hellre hafva rätten dertill faststäld,
då han tillträder tjensten. Det förefaller mig mycket besynnerligt,
om denna kammare skulle afslå ett förslag, genom hvilket
de bästa grundelement kunna anskaffas för skolbildningens
höjande och våra barns undervisning, helst som det i verkligheten
icke förorsakar statsverket några ökade kostnader.

Jag kan sålunda icke se annat, än att det i det stora hela
skulle vara en gifven fördel att antaga utskottets förslag, till
hvilket jag härmed ber att få yrka bifall.

I detta yttrande instämde herrar Hazén, von Friesen, Odhner,
Höjer, Wallis, Sjövall, Pantzarhielm, Persson i Arboga, Emthén
och Näslund.

Herr Elowson: Den förste talaren, som yttrade sig angående
nu föredragna punkt, erinrade om en debatt, som fördes här
i kammaren förliden riksdag. Frågan gälde då att bevilja pension
åt en adjunkt vid lärareseminariet i Göteborg. Jag deltog
i denna diskussion och sökte dervid göra gäilandeT att lärarne
vid seminarierna böra anses hafva rätt till pension, ehuru denna
rätt icke är fastslagen i positiv lag. Det framstäldes då under
diskussionen, att frågan väl egentligen rörde sig om, huruvida
Riksdagen skulle i hvarje särskildt fall bevilja pension åt seminarielärarne,
eller hellre önskade, att ett reglemente angående
pensionsrätten faststäldes.

Nu har regeringen valt den senare vägen och föreslagit
Riksdagen att antaga eu generel bestämmelse för pensionering
utaf eeminarielärarne. Jag för min del kan icke finna annat,
än att detta är ändamålsenligt, och hade icke väntat att få
höra någon gensaga deremot från det håll, hvarifrån den
framkom.

Jag har begärt ordet egentligen med anledning af eu passus
i statsutskottets utlåtande. Utskottet tillstyrker Kongl. Majds
proposition, men framhåller såsom något synnerligen önskvärd!,
att »sådan förändring i afseende å pensionsvilkoren för lärarne
vid elementarläroverken vidtages, att de blifva förpligtade att

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

31 N:o 22.

bidraga till sin egen pensionering». Ja, mino herrar, här äro vi Angående
inne på eu synnerligen vigtig principfråga, men som tillika
har eu icke mindre vigtig förutsättning. Skall eu tjenstemanna- mvj''(i f0u:.
corps bidraga till sin egen pensionering, så förutsätter detta enligt skoleläraremin
uppfattning, att medlemmarne af denna tjenstemannacorps ochfolkskoleäro
försedda med sådana löneförmåner, att de utan allt för stor
afsaknad i ekonomiskt hänseude kunna till pensioneringen bidraga. '' ,port.
Huru ställer sig nu denna fråga med afseende å elementarlärarne ? ^

Det är femton år, sedan Kongl. Maj:t föreslog Riksdagen att förbättra
elementarlärarnes löner. Det föreslogs då, att i allmänhet
lönerna skulle höjas med 1,000 kronor inom hvarje lönegrad.

Af hvad Kongl. Maj:t begärde beviljade Riksdagen hälften, och
på denna punkt har frågan stått allt sedan 1882 års riksdag.
Anledningen hvarför Riksdagen icke beviljade elementarlärarne
den löneförbättring, som i tal och i skrift, inom Riksdagen och
utom Riksdagen, har blifvit framhållen såsom berättigad, torde
vara att söka i två omständigheter. Dels var det fråga om en
omorganisation af läroverken — särskildt gälde det latinets ställning.
Vidare var det eu annan fråga af pekuniär betydelse,
nemligen den, huruvida terminsafgifterna för lärjungarne skulle
höjas eller icke. Man ansåg, att dessa afgifter borde höjas, och
med det belopp, som den föreslagna höjningen sålunda skulle
inbringa, skulle då den andra hälften af den af Kongl. Maj:t
begärda löneförbättringen täckas. Frågan är således nu denna:
skulle Riksdagen vilja bevilja den aflöning åt elementarlärarne
och seminarielärarne, som dem väl rätteligen bör tillkomma, oberoende
af huruvida lärjungarne betala högre eller lägre afgifter
för undervisningen?

Då jag ser, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
här är närvarande, ber jag få uttala, att det bland
medlemmarne af elementarlärarecorpsen finnes en liflig förhoppning,
att deras anspråk på förbättrade löner skola gå i fullbordan.

Jag för min del säger detta: den förhoppning, som elementarlärarne
hafva hyst under femton års tid, är ännu icke hos dem
förbleknad. Det beror väl i första rummet på regeringen och
sedan på Riksdagen, om denna förhoppning skall vara endast
illusorisk eller om den skall blifva eu verklighet.

Jag kan för min del icke finna, att vare sig elementarlärarne
eller seminarielärarne böra åläggas förpligtelsen att bidraga till
sin egen pensionering, förr än än do fått sådana löner, att de
utan allt för stor försakelse kunna draga sig fram i det allmänna
lifvet. Jag känner ställningen för många af dem, och jag vet,
att den är ganska bekymmersam.

Jag har velat till regeringen framställa denna vördsamma
anhållan, att det berättigade kraf som elementarlärarne hafva på
förbättrade löner, måtte tagas i öfvervägande, innan man fastslår
den principen, att de skola bidraga till sin egen pensionering.

N:o 22. 32

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående
pensionsrätt
för rektorer
m.fl. vid folksholelärareoch
folkskolelärarinneseminarier.

(Forts.)

För öfrigt har jag icke något annat yrkande att göra än om
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i nu föredragna punkt.

Herr Ernst Carlson: Herr grefve och talman, mine herrar!
I motsats till den näst föregående ärade talaren vill jag icke se
denna fråga vare sig från elementarlärarnes eller från seminarielftrarnes
synpunkt. Jag vill fastmer se den från seminariernas
och folkupplysningens synpunkt, och det är från den synpunkten
jag för min del anhåller, att kammaren, såsom billigt och klokt,
måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t och statsutskottet här föreslagit.

Dervid vill jag först uttala ett tack till statsutskottets majoritet,
som, strängt sparsam eljest, då det gäller anslagen under 9:de
kufvudtiteln, uti denna fråga har behjerta!, alt det är ett vigtig!
kulturelt intresse, som afses, och derför tillstyrkt den kongl. propositionen.

Det finnes emellertid reservanter inom utskottet, som afstyrkt.
Dessa hafva dock icke anfört någonting skriftligen, och de skäl,
som från deras sida muntligen framförts, synas mig ej väga mycket.
Eu ärad reservant på skaraborgsbänkeu har talat om, att
bifall till det föreliggande förslaget skulle lägga hinder i vägen
för den tilltänkta reformen i pensionsväsendet, att tjensteman
sjelfva skola bidraga till sin pension. Jag kan dock icke rätt
förstå, att så skulle behöfva blifva fallet, då utskottet så tydligt,
som skett å sid. 32 af betänkandet, i detta afseende inlagt en reservation.

Vidare har af samme reservant yttrats, att det skulle dröja
sex år, till dess någon af de nuvarande lärarne vid seminarierna
inträdde i pensionsåldern och att man sålunda saklöst kunde
uppskjuta med beslutet om pensioneringen till dess. Nu är emellertid
förhållandet, att — såsom anmärkts — Riksdagen i sjelfva
verket redan i princip kan sägas hafva godkänt seminarielärarnas
rätt till pension, då vid fjolårets riksdag beslöts om pensionering
af en ålderstigen adjunkt vid Göteborgs seminarium. Vi äro således
redan inne på den vägen att gifva seminarielärarne pension.
Just på grund af nyssnämnda beslut tror jag näppeligen att Riksdagen
i framtiden skulle finna rättvist att afslå gång efter annan
återkommande propositioner om den ene eller andre seminarielärarens
pensionering. Men under tiden ginge vi miste om fördelarne
af den nu föreslagna åtgärden.

Fördelarne af att nu fatta beslut i pensionsfrågan bestå nemligen
först och främst deri, att vi härigenom kunna hoppas att
för framtiden mera än hittills draga dugliga lärarekrafter till seminarierna.
Ty sedan reformen af dessa läroanstalter år 1862
började genomföras, hafva — såsom i den kongl. propositionen
och i statsutskottets betänkande närmare framställes — kompetensvilkoren
och löneförmånerna för seminarielärarne småningom utvecklats
derhän, att dessa nu blifvit likstälde med adjunkterna

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

33 N:o 22.

vid de allmänna läroverken i alla afseenden utom ett: de hafva
icke pensionsrätt. Detta för lågt aflönade tjensteman särdeles
vigtiga vilkor måste naturligen verka så, att de bästa krafterna
på lärarebanan sugas åt det håll, der den större ekonomiska fördelen
bjudes, d. v. s. åt de allmänna läroverken, och seminari
ernå få nöja sig med hvad som kan blifva öfver. Det borde väl
dock vara båg och fallenhet, ej eu ekonomisk fördel, som för lärarne
bestämde valet af den ena eller den andra banan.

Af den nämnde ärade reservanten yttrades äfven, att det ej
ginge någon nöd på seminarielärarne; de kunde under nuvarande
omständigheter sitta qvar huru länge som helst, och blifva de på
ålderdomen svaga och sjukliga, så ha de endast att betala ett
mindre bidrag till sin vikaries aflöning. Ja, det är sant, det går
icke någon egentlig nöd på seminarielärarne. Men deremot går
det nöd på seminarierna och dermed äfven på den svenska folkupplysningen,
om seminarielärarne tvingas att alltför länge hålla
sig qvar på sina platser, då de naturligen i ålderns dagar icke
längre kunna motsvara de anspråk, som rätteligen ställas på
dem i deras betydelsefulla uppgift. Ty om det erkännes, att folkskolan
är eu af värt lands vigtigaste bildningsanstalter — vi hafva
ju nyss hört påpekas, att 92 % af landets barn der finna sin
undervisning — om det vidare erkännes, att en skola är hvad
dess lärare äro, så måste medgifvas, att seminarielärarne, som
just skola fostra samtliga lärare och lärarinnor vid den svenska
folkskolan, i ovanlig grad kunna sägas vara kallade att verka för
den fosterländska bildningen, sådan denna är afsedd för folkets
breda lager.

Således: genom att nu afslå Kongl. Maj ds proposition skulle
vi å ena sidan ingenting vinna — vi äro i alla fall genom ett
föregående beslut bundna vid principen — men å andra sidan
skulle vi derigenom uppgifva de fördelar, som med pensionsförslaget
afses, nemligen att draga till seminarierna goda lärarekrafter
och att sörja för att dessa läroanstalter icke måtte öfverlastas
med ålderöomsbräckliga lärare, som tvingas att alltför länge hålla
sig qvar i tjensten, derför att de icke hafva någon pension i
utsigt.

Beslutet om seminarielärarnes pensionering kan icke heller
sägas medföra någon större statsutgift. Dels utgöra nemligen
dessa lärare eu föga talrik corps, omkring ett sextiotal, och dels
blir skilnaden mellan det utbetalade pensionsbeloppet och den
vinst statsverket gör genom att bespara de fyra ålderstilläggen för
en pensionsberättigad, i högsta lönegraden varande seminarielärare,
äfvensom statsbidraget till aflöningen af hans vikarie, om
han i följd af ålder eller sjuklighet haft sådan, ganska ringa. I
hvarje fäll är utgiften att betrakta såsom obetydlig i förhållande
till det dermed afsedda vigtiga ändamålet.

Herr talman! På grund af hvad jag haft äran andraga, hemAndra
Kammarens Prof. 1897. N:o 22. 3

Angående
pensionsrätt
för rektorer
m.fl. rid folk
skolelärareoch
folkskolelärarinne

seminarier.

(Forts.)

N:o 22. 34

Onsdagen den 31 Mars, e. ra.

Angående
pensiomrätt
för rektorer
m. fl. vid folkskolelärareoch
folkskolelärarinneseminarier.

ställer jag, att kammaren, som, vid sidan af sin kända sparsamhetsifver
i pensionsfrågor, plägar vara mån om att väl tillgodose
folkupplysningens kraf, nu måtte skänka sitt bifall till statsutskottets
förslag.

Häruti instämde herr Petersson i Boestad.

(Forts.)

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å så väl Kongl. Maj:ts framställning
som den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande
ja. Som votering likväl begärdes, skedde nu uppsättning, justering
och anslag af en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 15:de punkten
af förevarande utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

"Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl Kongl. Maj ds
ifrågavarande framställning som herr Hammarlunds m. fl. i ämnet
väckta motion.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 128 ja
mot 43 nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallits.

Punkten 16.

Bifölls.

Angående
pension för
myntgravören
L. Ahlborn.

Punkten 17.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen medgifva, att myntgravören
vid myntverket Lea Ahlborn, född Lundgren, måtte från
och med månaden näst efter den, under hvilken hon erhölle afsked
från myntgravörsbefattningen, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 2,700
kronor, och hemstälde utskottet:

»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen
på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att myntgravören

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

35 N:o 22.

vid myntverket Lea Ahlborn, född Lundgren, må från och med
månaden näst efter den, under hvilken hon erhåller afsked från
myntgravörsbefattningen, uuder sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension af 2,000 kronor.»

Efter uppläsandet häraf anförde:

Herr Höjer: Jag skall icke tillåta mig att på något sätt

klandra statsutskottet med afseende på dess betänkande i denna
punkt, men jag vill ärligt tillstå, att, huru många gånger jag än
genomläst det, jag ändock icke kunnat fatta de skal, som förmått
statsutskottets majoritet att uti detta stycke skilja sig från Kongl.
Maj ds nådiga proposition.

Statsutskottet har utan någon inskränkning antagit myndigheternas
och Kongl. Maj:ts premisser. Det bär i likhet med
Kongl. Majd erkänt fru Ablborns »synnerligen förtjenstfull och
långvariga verksamhet i det allmännas tjenst», men då det kommit
till konklusionen, har det prutat af jemnt 700 kronor på den föreslagna
summan. Hvarför? Jo derför, att det ansett »förhållandena
icke betinga», att pensionen bestämdes till högre belopp än 2,000
kr. Då frågas: hvilka förhållanden? Icke har det gerna kunnat
vara någon brist i statskassan, som kunnat förorsaka denna sparsamhet
hos statsutskottet? Jag har låtit mig berättas — men
jag kan ja icke veta, om det är sant — att ett skäl, och såsom
det för mig anförts ett hufvudskål för nedsättningen, skulle hafva
varit, att personen i fråga —- denna statstjenare, som tjenat staten
i tre och fyratio år — varit af qvinligt kön. Hade den kongl.
mynt- och medalj gravören varit en man, skulle statsutskottets
majoritet icke haft något egentligt att invända mot summan 2,700
kronor. Nu är det ett fruntimmer, som varit kongl. mynt- och
medaljgravör, och derför lär statsutskottet, enligt den uppgift
jag fått, hafva resonnerat som så, att detta fruntimmer gerna kan
åtnöja sig med 2,000 kr. Skulle nu detta resounement verkligen
hafva förts inom statsutskottet, hvilket jag icke vet, då vill jag
deremot inlägga min alldeles bestämda protest. Om en statstjenst
medför, vare sig på juridiska skäl eller på billighetsgrund, eu
statspension, då bör denna pension, enligt min tanke, utgå med
alldeles samma belopp, utan hänsyn dertill, huruvida statstjenaren
varit man eller qvinna.

Hvad jag deremot kan begripa är myndigheternas sätt att
resonnera, då de framstält sina förslag till pension åt den högt
förtjenta fru Lea Ahlborn. Myntdireklöreu bar gjort upp eu tablå
öfver fru Ablborns löneinkomster och dervid fått den fästa lönen
till 1,500 kr., förmånen af bostad och vedbrand till 1,200 kr.,
inkomst för pregling af myntstämplar 500 kr., inkomst för gravering
af helöningsmedaijer 000 kr., och från kontrollverket 300 kr,
således in summa 4,400 kr. När då myntdirektören afgifvit förslag

Angående
pension för
myntgravören
L. AJilborn.
(Forts.)

N:o 22. 36

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående
pension för
myntgravören
L. Ahlborn.
(Forts.)

till den blifvande pensionen, har han på denna siffra, 4,400 kr.,
tillämpat samma metod som när pension skall beräknas t. ex. för
oss lärare vid elementarläroverken, d. v. s. tagit 80 % af det hela,
sålunda fått en summa af 3,520 kr. eller afrundad 3,500 kr.,
hvilket, såsom bekant, är det pensionsbelopp myntdirektören föreslagit.
Statskontoret först och Kongl. Maj:t sedan bar, såsom
kammaren funnit, följt en annan beräkningsgrund. Statskontoret
har beräknat den fasta lönen, 1,500 kr., samt förmåuen af bostad
och vedbrand, 1,200 kr., tillsammans 2,700 kr., såsom varande
lön och öfriga inkomster såsom tjenstgöring spenning ar, hvarefter
statskontoret ansett, att den fasta lönen 2,700 kr. vore ett lämpligt
pensionsbelopp.

Nu hemställer jag till eder, mine herrar, om 2,700 kr. kan
anses vara en för hög pension åt eu person i fru Lea Ahlborns
ställning. Om vi icke först och främst tänka på, att hon är
qvinna — anse herrarne då, att en pension på 2,700 kr. för den
tjenstebefattning, hon innehar, är så synnerligen öfverdrifven? Om
jag icke misstager mig, utgå pensionerna för första gradens tjenster,
med hvilka förevarande befattning, enligt mm mening närmast
kan jemföras, icke endast med 2,700 kr., utan med ännu högre
belopp. Således, om man utgår från en rent praktisk synpunkt,
synes det, som om den af Kongl. Maj:t begärda pensionen i detta
fall icke vore för hög.

Men jag skall, mine herrar, be att få anföra ett par andra
skäl, som, enligt mitt förmenande, komma till, och som i högsta
grad tala derför, att Riksdagen bör bevilja det af Kongl. Maj:t
äskade pensionsbeloppet. Jag vill endast i förbigående tala derom,
att fru Lea Ahlborn i sjelfva verket röjt väg för den svenska
qvinnans användning i statens tjenst och genom sitt eget exempel
på en högst ovanlig både skicklighet och pligttrohet visat andra
qvinnor, huru de såsom statstjenare sig skicka skola. Men det
är en annan sida af fru Ahlborns verksamhet, som jag särskildt
ber att få betona. Fru Ahlborn har icke endast varit statstjenare,
som många andra, hon har varit något mera, något, enligt min
tanke, ännu högre, hon har varit och är en konstnär af framstående
rang, så pass betydande, att hennes rykte gått långt utom,
icke blott Sveriges, utan äfven de skandinaviska ländernas gränser.
Hon är i närvarande stund, och har länge varit det, en europeisk
celebritet, som genom sin verksamhet såsom konstnär gjort det
svenska namnet aktadt och äradt i främmande land. Hon har,
efter ett hälft århundrades förfall af den konstart, hon representerar,
medaljgravyren, från midten af värt århundrade återfört
de lysande traditionerna från en Hedlingers och Fehrmans dagar.
Om jag sammanställer denna del af hennes offentliga verksamhet
med den, som i den kongl. propositionen närmare omförmäles,
synes det mig vara den svenska Riksdagen värdigt att gifva det
erkännandet åt en pligttrogen statstjenare och eu eminent och

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

37 N:o 22.

lysande talang, sona kan ligga deri, att kammaren godkänner
Kongl. Maj:ts nådiga proposition, till hvilken jag yrkar bifall.

Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet med

anledning af herr Höjers yttrande, då han sökte skildra, huru det
gått till i utskottet. Jag tror icke, att herr Höjer fått rätt reda
på saken, ty så har det verkligen icke gått till; utan skälet, hvarför
utskottet icke stannade vid att hemställa om en pension af 2,700
kronor, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, var det, att fru Ahlborn
icke haft i aflöning som arfvode mer än 1,500 kronor, och det föreligger
intet fall, då Riksdagen gått utöfver den fasta lönen och
velat gifva i pension äfven det belopp, som beräknats för husrum
och vedbrand. Det var en fråga i denna rigtning senast i fjol, som
Riksdagen afböjde, på samma sätt som vi nu föreslagit äfven i år.
Vi hade i följd deraf all anledning att tro, att man icke kunde
bygga psnsiousrätten på denna del af fru Ahlborns förmåner, nemligen
husrum och vedbrand, utan att det egentligen varde 1,500
kronorna, som vore det reella i saken, då man ville följa hvad
Riksdagen förut beslutat.

Men så kom dertill, hvad nu herr Höjer betonat; man ansåg
i utskottet, att, då här var fråga om eu ovanligt skicklig qvinna, som
burit sin konst mycket högt, hon också gjort sig förtjent af något
mer, än hvad i vanliga fall kunde komma i fråga, och att hon,
eftersom hon på ett synnerligen för tjenstfolk och dugande sätt skött
sin befattning, nu kunde vara berättigad till ett något högre pensionsbelopp.
Och, såsom ofta, kom man på kompromiss väg till
det föreslagna beloppet. Några höllo nemligen på Kongl. Maj:ts
proposition, andra på den lägre summan af 1,500 kronor. Så
kommo vi till beloppet 2,000 kronor. På det sättet trodde man,
att man gåfve ett erkännande åt denna qvinna, såsom den der
skött denna befattning synnerligen skickligt och förtjenstfullt.
Derför tror jag ock, att om kammaren skulle gå så långt, som
utskottet i detta afseende föreslagit, båda dessa af mig nämnda
förhållanden kunna sägas ligga till grund derför: hon får då dels
den pension, hon egentligen bör hafva, nemligen den fasta lönen

1,500 kronor, och dels derutöfver eu extra belöning för sin skicklighet
af 500 kronor. Som sagdt, på kompromissens väg har utskottet
kommit till detta belopp; och detta är orsaken, hvarför i
i detta fall man icke anfört synnerligen långa motiv.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Månsson, Ericlcson i Bjersby, Näslund,
Larsson i Mörtlösa, Sjö, Persson i Killebäckstorp och Ersson
i Vestlandaholm.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Angående
pension för
myntgravören
L. Ahlborn.
(Forts.)

N:o 22.

38

Onsdagen den 31 Mars, e. in.

Punkterna 18—20.

Biföllo3.

Angående
en af herr
J. H. G.
Fredholm
väckt motion.

Punkten 21.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 12) hade
herr J. H. G. Fredholm, hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kong], Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka
det offentliga pensionsvftsendet för statens embets-, och tjensteman
samt betjente med vederlikar, icke blott det af staten bekostade,
utan äfven det af staten understödda, med hänsyn till såväl statsverkets
växande utgifter derför som de särskilda pensionskassornas
förmåga att fullgöra sina åtaganden, och i samband dermed låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ett sådant ordnande
af statens pensionsväsende i dess helhet, att nödig begränsning
i statens utgifter för pensioneringen kunde vinnas, på samma
gång som åt statens tjensteman bereddes likställighet beträffande
såväl pensionernas förhållande till aflöuingen som tjenstemäunens
skyldighet att till sin pensionering bidraga, samt

att Riksdagen behagade till bestridande af de med förenämnda
undersökning förenade kostnader bevilja ett förslagsanslag till det
belopp, som statsutskottet kunde finna nödigt, men hemstälde utskottet,

att herr Fredholms i omförmälda motion framställa förslag
icke måtte för närvarande föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Häremot hade reservation anmälts af herrar C. Persson i Ställhult,
P. Pehrson i Törneryd, J. A. Sjö och Ollas A. Ericsson.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Pehrson i Törneryd: Som jag har reserverat mig i den
föredragna punkten, ber jag att för kammaren få framhålla de
skäl, som föranledt den reservation, som jag, jemte tre andra af
utskottets ledamöter, har fogat vid utskottets betänkande.

Alla måste vi vara ense om, att motionärens förslag är utaf
särskild stor betydelse, och för min enskilda del får jag vara motionären
tacksam för att han nedlagt så stort arbete derå, och för
att han, om jag så må säga, vågat lägga fram detsamma i den
form .som skett.

Onskligt hade varit, enligt mitt förmenande, att hans motion
hade fått en något annorlunda behandling inom utskottet än den,
som kommit densamma till del. Men å andra sidan måste jag
derjemte erkänna, att utskottet ju icke saknat skäl för sin mening.

Motionären har framstält förslag om, att Riksdagen skulle
skrifva till Kongl. Maj:t och begära en undersökning af »det

39 N:o 22.

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

offentliga pensionsväsendet för statens embets- och tjensteman samt Angående
betjente med vederlikar, icke blott det af staten bekostade, utan a-jj ^
äfven det af staten understödda, med hänsyn till så väl statsver- Fredholm
keta växande utgifter derför, som de särskilda pensionskassornas vädd motion.
förmåga att fullgöra sina åtaganden, och i samband dermed låta (Forts.)
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ett sådant ordnande
af statens pensionsväsende i dess helhet, att nödig begränsning
i statens utgifter för pensioneringen kunde vinnas, på samma
gång åt statens tjenstemän bereddes likställighet beträffande
så väi pensionernas förhållande till aflöningen som tjenstemännens
skyldighet att till sin pensionering bidraga». Motionären har derjemte
hemstält om ett anslag, hvars belopp han öfverlemnat åt
statsutskottet att bestämma, till bestridande af de kostnader, eu
sådan utredning kunde medföra.

Utskottet bär begränsat motionärens framställning derhän,
att utskottet förnämligast har velat upptaga till besvarande den del
af motionärens förslag, som afser det civila pensionsväsendet. Och
i det afseendet anför utskottet, hurusom Kongl. Maj:t redan år
1889 tillsatte eu komité, som erhöll i uppdrag att utreda civilstatens
pensionsinrättnings ställning. Samma komité erhöll genom
ett nytt förordnande af den 6 augusti 1891 ett uppdrag, som gick
betydligt längre än det förra, och utskoitsafdelningen, som egnat
frågan den förberedande behandlingen, har varit i tillfälle att
laga kännedom om innehållet af denna komités betänkande. Det
torde icke behöfva erinras derom, att det utlåtande, som denna
komité afgaf år 1894, icke ännu har kommit till Riksdagens
kännedom; det har nemligen icke blifvit utdeladt till Riksdagens
ledamöter. Någon anledning har väl icke förefunnits dertill, då
det ännu hvilade hos Kongl. Maj-1 af den anledning, att Kongl.

Maj:t för närvarande hör vederbörande myndigheter öfver detta
komitébetånkande.

Emellertid är det för motionens rätta behandling af största
vigt att taga kännedom om innehållet utaf detta komitéutlåtande,
allra helst som det står i direkt sammanhang med motionärens
framställning, så att man kan såga, att i väsentliga delar denna
komité haft till mål att verkställa undersökning och utredning i
sådaot afseende, som motionären afsett.

Nu anför utskottet på sidan 45 hvad denna komité uträttat
och hvad den har föreslagit, och säger nederst på sidan:

»Så t. ex. föreslår komitéu det civila pensionsväsendets ordnande
genom en allmänt gällande, af Kongl. Maj:t och Riksdagen
stiftad lag; skyldighet för de civila tjenstinnehafvarne att afgå
från tjensten vid viss i lagen angifven, i allmänhet högre än nu,
derför bestämd lefnadsålder; minskning af pensionernas belopp
och deras sättande i förhållande till aflöningen och tjeusteticlen;
pensionering vid fall af oförmögenhet till vidare tjenstgöring på
grund af kroppsskada, liden i och för tjensten; förbud att åtnjuta

N:o 22. 40

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående pension för mer än en tjenst eller af den, som innehar lön af
ej % Q staten; förverkande af pensionsrätt för den, som upphör att vara
Fredholm svensk medborgare, och den, som dömts sin tjenst förlustig eller
vackt motion, till annat straff, hvarmed följer förlust af medborgerligt förtroForts.
) ende; afveckling af åtskilliga nu befintliga pensionsinrättningar
och inrättande af en på rationella grunder byggd pensionskassa
för enkor och barn efter civila tjenstinnehafvare; samt betydligt
ökade, men efter likformiga grunder utgående afgifter från tjenstinnehafvarne,
hvilka afgifter i sin helhet skulle användas till bestridande
af kostnaderna för pensionering af deras enkor och barn,
hvarigenom staten skulle befrias från nuvarande stora utgifter för
sistnämnda ändamål. Genom de af komitén sålunda föreslagna
åtgärderna skulle vinnas en besparing i statens utgifter för "det
civila pensionsväsendet, hvilken enligt komiténs beräkningar skulle
uppgå till omkring eu million kronor årligen.»

Efter att utskottet erinrat om detta, så gör utskottet ett annat
uttalande, nemligen på sidan 46 i mellersta stycket, der det säger,
som orden lyda: »dock har utskottet i detta sammanhang velat
uttala det befogade deri, att, i olikhet med ofvannämnda komitéförslag,
men i öfverensstämmelse med hvad motionären afsett, alla
statens tjenstinnehafvare skola lemna bidrag till bestridande af
kostnaderna för sin egen pensionering».

Vid behandlingen af detta ärende i utskottet tillät jag mig der
göra den erinran, att utskottet, med anledning af detta sitt uttalande,
som jag nyss citerade, borde hafva kommit till ett auuat slut än
det, hvartill utskottet nu kommit. Jag yrkade nemligen på en
återremiss till afdelningen, för att avdelningen skulle blifva i tillfälle
att, med anledning af detta uttalande, uppsätta ett skrifvelseförslag,
i hopp att eu skrifvelse med antydda innehåll skulle aflätas till
Kongl. Maj:t.

Jag erhöll då det svaret, att det icke vore sannolikt, att, om
utskottet aflåta ett förslag till eu sådan skrifvelse, detta sedan
blefve godkändt af båda kamrarne, utan kanske afslaget af Första
Kammaren, och under sådana, förhållanden skulle skrifvelsens
innehåll icke komma till Kong!. Maj:ts kännedom. Bättre förmenades
det då vara, att ett sådant uttalande gjordes i utskottets
motivering, och när denna sedan godkändes af båda kamrarne,
hade Riksdagen i alla fall gjort ett uttalande, som ock inneburit
ntt godkännande af sjelfva hufvudprincipen i fråga.

För mm del tror jag icke på, att man kan vänta, att Kongl.
Maj:t tager kännedom om alla de uttalanden, som göras i motiveringarna
till utskottsutlåtanden, allra minst tror jag Kongl.
Maj:t har anledning att inhemta kännedom om ett uttalande, som
ett utskott gjort till förmån för motionen vid afstyrkande af eu
motionärs förslag.

Då, såsom redan autvdt, uti det berörda komitéförslsget denna
vigtiga bestämmelse saknas om att tjenstinnehafvare skola utgöra

41 N:o 22.

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

bidrag till sin egen pensionering — och jag anser eu sådan be- Angående
stämmelse vara af allra största vigt, ja rent af sjelfva kärnpunk- ''''j aJH q1
ten uti det hela, när det blir fråga om att på ett förståndigt sätt Fredholm
ordna statens pensionsväsende i dess helhet — så finner kammaren vackt motion.
lätt, att det icke varit mig möjligt att vara nöjd med ett rent (Forts.)
afstyrkande af motionärens förslag.

Af den diskussion, som i dag förts här i kammaren;- har jag
ytterligare styrkts uti min iro, att det är nödvändigt, att Riksdagen
tager i tu med denna fråga. Utaf två talare hafva nemligen
uttalats bestämda protester mot det berättigade uti att statens
tjenstinnehsfvaro skola bidraga till sin pensionering, under der
att de deremot alls icke ansågo någon obillighet ligga deruti, att
landets alla öfriga invånare skola utgöra dessa bidrag, alla dessa
många, som ingen pension någonsin hafva att vänta. Det är
ett egendomligt resonnement i mitt tycke. Emellertid hoppas jag,
att kammaren skall vilja behjerta vigten och betydelsen af motionärens
hemställan, och då nu utskottet redan gifvit motionären
rätt, åtminstone i det mesta af hvad han framhållit, och då således
icke återstår någonting annat än att gifva uttryck af erkännande
äfven åt hans framställning i den del af hans motion,
som jag särskiidt berört, skall jag, herr talman, be att få yrka,
det kammaren ville godkänna eu skrifvelse, med hvilken man
afser att få till Kongl. Majds kännedom meddelad Riksdagens
önskan om att, när eu gång, på grund af det utarbetade komité
förslaget, Kongl. Maj:t finner anledning lägga fram frågan för
Riksdagen, Kongl. Maj;t ville lägga fram ett förslag, bygdt äfven
på den grund, jag nu antydt.

Mitt skrifvelseförslag är af följande lydelse: »att Riksdagen
må, i anledning af herr J. H. G. Fredholms motion, i skrifvelse
till’ Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t vid utarbetandet af
det förslag, som lärer komma att framläggas för Riksdagen på
grund af det betänkande, som den 28 maj 1894 afgifvits af en
för verkställande af utredning af civilstatens pensionsinrättnings
ställning och behof tillsatt komilé, måtte, bland andra grunder för
pensioneringen, äfven upptaga den, att alla statens tjenstinnehafvare
skola lemna bidrag till bestridande af kostnaderna för sin
egen pensionering.»

Herr Fredholm: Herr talman! Innan jag ingår på någon
granskning af utskottets betänkande rörande min motion, skall jag
be att få påpeka ett förargligt tryckfel, som förekommer på 40:de
sidan i betänkandet, der det redogöres för min motion. Det står der i
början af stycket midt på sidan: »Mot de stora fonder, som nu
stodo till pensionskassornas förfogande», kunde pensionsväsendet
ordnas. Det skall naturligtvis vara: Med »de stora fonder» o. s. v.

Hvad utskottets motivering beträffar, förekommer der först:

»Hvad till eu början det civila pensionsväsendet beträffar». Af

N:o 22. 42 Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående detta kan man vänta sig, att utskottet i sin motivering sedere>J.
H (?* mera skall vidröra de andra delarne af den offentliga statspensioFredholm
neringen, som jag i min motion vidrört. Men författaren af beväckt
motion. tänkandet har sannolikt så mycket fördjupat sig i civilstatens
(Forts.) pensionsinrättning, att det icke återstått för honom någonting att
omnämna rörande de öfriga delarne af min motion, med undantag
af tjågra få rader på siutet.

Utskottet säger, att jag i min motion meddelat, att Kong!.
Maj;t på grund af Riksdagens framställning år 1889 gifvit i uppdrag
åt en komité att utreda denna fråga, och att denna komités
betänkande icke blifvit utdeladt, men att utskottet tagit kännedom
om det. Vidare säger sig utskottet »dervid hafva inhemtat»,
att denna komité fått sitt uppdrag ytterligare utvidgadt, och
kommit in med ett nytt betänkande. Man skulle häraf kunna
förmoda, att jag i min motion underlåtit att omnämna detta
komiténs senare betänkande, men det förhåller sig icke på det
viset. Ty det står på sid. 7 i min motion: »I följd af denna
Riksdagens anhållan tillsatte Kongl. Maj:t en komité, som beträffande
den begärda utredningen afgaf berökande den 7 februari
1891, hvari kapitalbristen anslogs till 7 millioner, och som angående
de åtgärder, som för ordnande af civilstatens pensionering
borde vidtagas, afgaf betänkande af den 28 maj 1894. Öfver
sistnämnda betänkande hafva vederbörande myndigheter ännu ej
afgifvit sina yttranden».

Det är tydligt, att i en motion, sådan som jag afgifvit, man
naturligtvis icke kan sysselsätta sig alltför mycket med detaljerna
i alla de olika komitébetänkandena. Det är också detta, som
gjort, att det äfven för öfrigt är ett och annat, som icke blifvit.
särskilt framhållet i motionen.

Det står vidare i utskottets betänkande: »Vid jemförelse
mellan herr Fredholms motion och berörda komitébetänkaude
bär utskottet trott sig finna, att, oaktadt betänkandet synes hafva
tjenst motionären såsom källa» o. s. v.

Det synes, säger utskottet; jag försäkrar, att det är alldeles
säkert, att betänkandet tjenst mig till ledning. Men att utskottet
icke med bestämdhet kunnat påstå detta, kominer sig förmodligen
deraf, att jag icke, der så skett, citerat ifrågavarande betänkande,
lika litet som jag citerat alla öfriga betänkanden, statsrevisorers
berättelser, statistiska byråns pensioneringsstatistik och en hel
hop andra källor, som jag anlitat.

Men då utskottet säger: »Hade motionären gjort detta» —
tagit närmare kännedom om komiténs uppdrag — skulle han
funnit den nära öfvensstämmelse, som eger rum mellan hans
motion och komiténs förslag, och då utskottet för att styrka detta
framhåller åtskilligt, som den siste talaren redogjort för, skall
jag be att dervid få anmärka, att komiténs förslag till grunder

43 N:o 22.

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

för pensioneringen dock icke, på sätt utskottet säger, står i så ^|n''f''fyy^r
»nära öfverensstämmelse» med hvad jag tänkt mig. j jj &

Komitén betonar nemligen i första rummet, att pensioneringen Fredholm
skall ordnas genom allmänt gällande, af Kongl. Maj:t och Riks- vackt motion.
dagen stiftad lag. Deremot hyser jag vissa betänkligheter, och (Forts.)
detta derför, att under den tid, jag deltagit i Riksdagens förhandlingar,
jag väl, alltför väl kommit under fund med, huru svält
Riksdagen har att motsätta sig anspråk, som framställas om pensioner.
Skulle man då dertill få till stånd eu af Konung och
Riksdag stiftad lag, som skulle gorå det möjligt för alla till pension
berättigade att på rent juridisk väg göra sina anspråk gällande,
befarar jag, att, om icke denna lag blefve uppgjord med
den allra yttersta försigtighet, detta komme att för statsverket
medföra högst betydliga kostnader. Hvad jag deremot sätter i
främsta rummet bland grunderna för en pensionering, är, att
ingen pension skall få utdelas af statsmedel, som icke blifvit
dertill i vederbörlig ordning af Riksdagen anslagna. Detta håller
jag före vara af större vigt än att grunda pensioneringen på en
af Konung och Riksdag stiftad lag. Det är mångfaldiga gånger,
som Riksdagen gjort framställning om, att icke några pensioner
skulle utdelas af andra anslag än sådana, som just för det ändamålet
blifvit af Riksdagen beviljade, hvilket bevisar, att pensioner
beviljats på annat sätt.

För ötrigt förefinnes det, som äfven den siste ärade talaren
framhållit, en kardinalskiljepunkt mellan komiténs förslag och
min motion, den nemligen, att jag vill, att ingen statspension
skall få uppbäras, som icke den pensionsberättigade tjenstemannen
sjelf bidragit till under sin tjenstetid, under det att komitén
vill, att pensioneringen af statens tjensteman skall åstadkommas
endast med statsmedel.

Vidare förekommer det ock några andra mera obetydliga skiljaktigheter.
Jag har t. ex. i min motion framhållit som ett önskemål
att, om en person, som kommit i åtnjutande af pension, seder
mera kommer i den förmögenhetsställning, att hans årsinkomster,
pensionen oberäknad, äro större än denna, han derefter icke må
komma i åtnjutaude af större pension än den, hvartill han sjelf
bidragit. Det är alldeles tydligt, att ingen skall kunna beröfva
honom den pension, till hvilken han sjelf bidragit; men att
staten, såsom icke sällan händt, skall med statsmedel pensionera
personer, som äro i den förmögenhetsställning, att do mycket
väl kunna reda sig utan pension, kan jag icke finna vara förenligt
med pensioneringens uppgift, allraminst som man så många
gånger får se, att staten af barmhertighet gifver pensioner åt
personer, som icke hafva något berättigadt anspråk på pension.

Nu säger utskottet, att den utredning, som jag begärt, är
öfverflödig, hvad det civila pensionsväsendet beträffar, derför, att
en sådan utredning redan är gjord. Ja, visst är det så, men

N:o 22. 44

Onsdagen den 31 Mars, e. in.

enYflterr icke är det c5er^ör öfverflödigt att verkställa utredning rörande
J. H. G. återstående delar af det offentliga pensionsväsendet, nemligen
Fredholm arméns och flottans pensionsstater och jernvägarnes pensionsviickt
motion, stat, rörande hvilka ingen utredning föreligger. Dessa pensions(Forts.
; stater tillsammans äro dock ur finansiel synpunkt lika betydelsefulla
som civilstatens pensionsinrättning, ty blott hälften af statsanslaget
till pensionsändamål och hälften af pensionerna belöpa
sig på den senare delen af statspensioneringen.

De återstående delarne af min motion, dem som röra arméns
och flottans pensions väsen och statens jern vägars pensions väsen,
afstyrker utskottet på tre skäl. Först säger utskottet: »Då berörda
framställning» — det vill säga framställningen om det civila
pensionsväsendets ordnande — »sålunda torde böra först afvaktas»
o.^s. v. Det vill såga: man skall först invänta en framställning
af Kongl. Maj:t rörande ordnande af det civila pensionsväsendet,
innan man ens skall tänka på att ordna öfriga delar
af pensionsväsendet. Detta är ett af skälen.

Det andra skälet är, att utskottet anser, att eu förening mellan
det civila och det militära pensionsväsendet, »på sätt motionären
synes önska», icke kan af utskottet förordas. Jag har visst icke
önskat någon förening emellan det civila och det militära pensionsväsendet,
men deremot har jag ansett, att den ena delen åt
pensioneringen lika väl som den andra måste vara grundad på
likartade principer, samma vilkor för tjenstemännen; ty vare sig
statens tjensteman äro civile eller militäre, skola de väl behaudlas
på samma sätt och icke den ene få bidraga till sin pensionering
med t. ex. 50 procent af hvad staten bidrager med och den andre
få slippa undan med endast 10 procent. Ändå större skilnad
än den nu nämnda fins för öfrigt faktiskt, sådana förhållandena
nu äro.

Det tredje skälet är, att utskottet icke anser lämpligt att låta
omregleringen af det civila pensionsväsendet äfven omfatta af
staten understödda peusiousinrättningar, bland hvilka utskottet
särskildt framhåller »presterskapets enke- och pupillkassa, kongl.
teatrarnas pensionskassor, handelsflottans pensionsanstalt och småskolelärarnes
in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt». Vid denna uppräkning
bär utskottet glömt något och just precist det allra vigtigaste,
nemligen jernvägarnes pensionsinrättning; ty jernvägarnes
pensionsinrättning ingår icke i det förslag till pensionering, som
afgifvits af den komité, som fick till uppgift att ordna hela civilstatens
pensionering. Det är dessa sist omnämnda delar af det
offentliga pensionsväsendet, som jag äfvenledes anser vara synnerligen
önskligt att man kunde göra till föremål för någon utredning.

Omkostnaderna för statens pensionering äro nu vida större
än utgifterna på riksstatens sjette hufvudtitel; och om man jemför
det ena och det andra af de statsändamål, som på dessa båda

45 N:o 22.

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

områden tillgodose?, torde man väl finna, att sjette hufvudtiteln, Angående.
som representerar, om jag så får saga, vår materiella utveckling, "j (l^
likväl bar bra mycket större betydelse för samhället än pensio- Fredholm
neringen af statens tjensteman. Ser man på den raska fart, med räckt motion.
hvilken omkostnaderna för pensioneringen bär i landet vuxit, kan Forts.)
man befara, att den stund icke är långt aflägsen, då pensionsfonderna,
i stället för att nu vara ungefär 70 millioner kronor, gå
upp till öfver 100 millioner kronor, och då statens bidrag till
pensioneringen, i stället för att nu vara 9 millioner kronor om
året, går upp till 10 millioner kronor årligen. Kommer man upp
till dessa siffror, hundra millioner kronor i fonder och 10 millioner
kronor årligen i statsbidrag till pensionering af tjensteman, under
det rikets alla öfriga inbyggare förgäfves vänta på att fä till
stånd någon ålderdomsförsörjningsanstait, åtminstone för arbetare,
så kan ju detta ge anledning till åtskilliga funderingar öfver
huru det står till med hushållningen med statens medel och vården
af det allmänna bästa.

Men nu förhåller det sig så, som jag sade, att Riksdagen är
blott alltför benägen att gä tjenstemäunens anspråk på pensionering
till mötes. Och gör Riksdagen icke detta, ja, då gör man
som flottans pensionskassa, när den icke fick bristen i kassan af
statsmedel betäckt — då processar man med kronan för att på
det sättet skaffa medel till att fylla bristen. Eller ock går man
till väga som jernvägarnes pensionskassa, för hvilket sätt herr
Hedin i sin motion n:o 152 lemnat en redogörelse. Riksdagen
beviljade åt jernvägarne till pensionering af deras tjensteman år
1872 statsbidrag med 1 Va %'' af nettoinkomsten af jernvägstrafiken;
men då detta ej räckte, höjdes bidraget år 1882 till 2 %.

På grund af denna Riksdagens beredvillighet, säga nu dessa jernvägarnes
pensionsanstalts fullmägtige, enär det visat sig, att det
uppstått en brist i kassan, som uppgår till tolf eller till aderton
millioner kronor, beroende på, om man endast tager de nuvarande
eller äfven de blifvande pensionärerna i betraktande — nu säga
de, att af berörda 1882 års riksdagsbeslut »torde få anses framgå,
att Riksdagen under vissa vilkor iklädt sig garanti för de förhöjda
pensionsbeloppen. Då nu delegarne i pensionsinrättningen fullgjort
de förpligtelse}-, Riksdagen uti omförmälda beslut stipulerat som
vilkor för den beviljade förhöjningen, måste det följaktligen tillkomma
Riksdagen samt Kongl. Maj:t, som godkänt Riksdagens
beslut, att ansvara för pensionernas utgående med de förhöjda
beloppen». Om detta anspråk yttrar förenämnde motionär: »Här
är således icke längre fråga, såsom i direktionens ofvan anförda
förslag, om eu hemställan att staten måtte åtaga sig ansvar för
pensioneringen. Här proklameras det och, förmodligen till stärkande
af tron derpå, upprepas det ett par gånger, att staten re
dan tiar denna ansvarspligt». Med afseende å proklamerandet af
sådana åsigter säger motionären vidare: »Den sällsynta dristighet,

N:o 22. 40

Onsdagen flen 31 Mars, e. m.

Angående hvarmed man uttolkat ett riksdagsbeslut och såsom sjelfklara förej
ajjhQ kunnat skyldigheter för staten, Indika såsom juridiska förpligtelser
Frediolm existera blott uti inbillningen, torde utgöra en giltig anledning
vackt motion, för Riksdagen att öfverväga de möjliga konseqvenserna af» — nu
(Forts.) tillfogar jag: — af att lemna den af mig väckta frågan om pensionsväsendets
ordnande obeaktad. Såväl detta förhållande vid
jernvägarnes pensionskassa, som det likartade med afseende på
flottans pensionskassa, anser jag vara ett af de starkaste skälen,
hvarför Riksdagen bör vara angelägen att komma till rätta med
dessa pensionsfrågor.

Utskottet har varit nog välvilligt att icke alldeles underkänna
befogenheten af min hemställan, men anser, att den icke för närvarande
må föranleda någon Riksdagens åtgärd. Jag tillåter mig
vara af annan mening. Jag anser, att det icke är någon tid att
förlora, då man redan har gjort den erfarenheten, att, när Riksdagen
begärde eu utredning i fråga om civilstatens pensionsinrättning
1889, denna äunu icke blifvit så beredd, att den kunnat
komma till Riksdagens kännedom på ett sådant sätt, att den kan
blifva föremål för något beslut. Sannolikt åtgår en tid af tio år,
innan vi hinna behandla frågan om civilstatens pensionering; och
sannolikt är att, när frågan ändtligen kommer in till Riksdagen,
den kan falla en eller par gånger och ytterligare många år förgå,
innan den blir afgjord. Skall man sedan först derefter taga i tu
med arméns och flottans pensionsväsende, och detta ärende draga
om lika lång tid, kunna decennier förgå, innan pensionsväsendet i
sin helhet hinner blifva ordnadt, och mycket kan passera under
den tiden.

Hvad jag i min motion begärt, är icke något annat än hvad
Riksdagen sjelf år 1858 begärde: 1858 års rikets ständer anmälde
i skrifvelse till Konungen, att »de vid behandlingen af
nionde hufvudtiteln funnit dittills gällande pensionsförfattumgar,
såsom i viss mån bristfälliga, behöfva omarbetas, med anledning
hvaraf, och då det syntes nödigt, att de i särskilda författningar
spridda stadganden angående pensionsväsendet blefve i en enda
sammanförda, rikets ständer anhöllo, att en revision af nämnda
stadganden måtte företagas och förslag till ändamålsenligt ordnande
af pensionsväsendet uppgöras och för rikets ständer framläggas».
Det är just jemt upp hvad jag nu begärt.

Så som frågan för närvarande föreligger, är det ju uppenbart,
att jag icke kan vinna något understöd för den hemställan, jag
i likhet med 1858 års rikets ständer framlagt. Men jag skall
vara mycket tillfredsstald för min personliga del, om kammaren
skulle vilja biträda det yrkande, herr Pehr Pehrson i Törneryd
framstält. Hvad han begärt är, som han sjelf betonat, en af
kardinalpunkterna, en af de förnämsta grunderna för ordnande
af pensionsväsendet, och skulle man kunna fästa Kongl. Maj ds
uppmärksamhet på denna punkt, följer deraf, enligt mitt förme -

47 N:o 22.

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

nande, nödvändigheten att vidtaga åtskilliga förändringar .äfven
i ordnandet af pensionsväsendet i dess helhet. ej £

Af dessa skäl, herr talman, tillåter jag mig yrka bifall till Fredhoim
det åt herr Pehr Pehrson i Törneryd framstälda yrkandet. vackt motion.

(Forts.)

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!

Jag kan försäkra herrarne, att man inom utskottet rätt mycket
sysselsatt sig med denna fråga. Såsom herrarne se, är motionen
ganska omfattande. När man ingick i pröfning af densamma,
sökte man göra sig reda för de skäl, som der voro uttalade; och
man kom derigenom att äfven taga reda på det utlåtande, som
den i betänkandet omtalade komitén afgifvit. Och herrarne må
tro, att detta icke var ett litet arbete, då komiténs betänkande
går på nära 700 sidor, och det följaktligen finnes många saker
att taga reda på i detsamma. Vi försökte äfven att göra detta
så godt vi kunde, och jag kan försäkra motionären, att vi icke
kunnat annat än gilla hans resonnement i detta afseende, samt
uttala vårt erkännande af, att han, i likhet med komitén, sökt
lösa denna stora och vigtiga fråga. Utskottet har äfven allvarsamt
sökt att komma till ett resultat i frågan, men det har ej
gerna varit möjligt att tillstyrka en skrifvelse, då vi nu redan
hafva ett komitébetänkande i samma syfte, och det var derför, som
utskottet kom till det resultat, som det gjort.

Men nu hör jag verkligen, att motionären sjelf har litet
andra åsigter, än jag trodde att han verkligen hade. Han har
uttalat farhåga för och betonat olämpligheten af, att eu lag stiftades
för dessa pensioneringar, ty derigenom kunde förhållandena
blifva mycket värre, i det tjenstemännen kunde processa sig till
pensioner o. d. Ja, får ej Riksdagen vara med om att stifta en
lag i detta fall, vet jag verkligen icke, huru man skall gå till
väga. Ty det är klart, att detta är bättre än att låta Kongl.

Maj:t på egen band utfärda pensionsreglementen hit och dit och på
alla möjliga håll. Och det är, hvad vi alltid sökt eftersträfva,
nemligen att få en lag stiftad, så att för hvarje tjenstemans pensionering
skulle gälla en bestämd föreskrift. Jag vill hoppas, att
motionären icke skall hålla på sin uppfattning i detta fall, ty
jag tror, att det är just på den vägen, som vi kunna vinna
rättelse, nemligen genom eu af Kongl. Maj:t gemensamt med
Riksdagen stiftad lag på detta område. Men att bestämmelserna
om alla pensionsförhållandena skullo, så att säga, kunna inrymmas
i ett enda lagförslag, tror jag verkligen är omöjligt; och derför
anser jag, i likhet med hvad utskottet antydt, att den civila
pensioneringen bör få vara för sig och deu militära för sig.

Hvad nu beti affär de af motionären omnämnda jernvägstjenstemänneii
och deras pensionering, så äro visserligen dessa
icke i betänkandet särskildt omnämnda, men det är klart, att,
om hela pensionsväsendet i fiffigt blir ordnadt och blott detta

N:o 22. 48 Onsdagen den 31 Mars, e. m.

Angående område är qvar, det skall blifva eu lätt sak att äfven der ordna
ej "jjh€Q pensionsförbållandena.

Fredholrii Jag tror, att lierrarne skola fiuna, att utskottet omöjligt —

vackt motion, så gerna det än sökt att följa motionären, och så villigt det än
(Forts.) erkänner, att rättelse bör ske i nu förevarande hänseende —
kunnat tillstyrka Riksdagen att nu om igen skrifva just i samma
sak, som redan af en komité är utredd. Det är derför, som jag
biträdt utskottets åsigt. Men då utskottet i sin motivering, i
olikhet med komitén, men i likhet med motionären, uttalat den
uppfattningen, att tjenstemännen böra bidraga till sin egen pensionering,
så får jag upprigtigt säga, att, då saken är af så enkel
beskaffenhet, att eu ändring nu lätt kan ske, jag godt kan vara
med om herr Pehr Pehrsons i Törneryd nu föreslagna skrifvelse,
ty denna går blott ut på att flytta ned en del af motiveringen i
klämmen, och det skadar väl icke, att Andra Kammaren i sjelfva
klämmen gör ett dylikt uttalande. Hvarför jag inom utskottet
höll på, att detta uttalande skulle stå qvar i motiveringen och
ej flyttas ned i klämmen, var, att jag ansåg det vara ytterst
vigtigt, och att betydligt vore vunnet dermed, om Första Kammaren
gick med på den af utskottet gjorda motiveringen. Min
tro är ej, att Kongl. Maj:t skall komma fram med denna fråga
utan att dervid äfven taga hänsyn till hvad som motionären i
sin motion föreslagit, och jag tror derför, att det är till stor fördel,
att detta uttalande står i motiveringen. Men vilja herrarne
derjemte flytta ned det i klämmen, skulle detta innebära, att
denna kammare önskar att få sin mening i frågan klarare uttryckt,
Och då jag medgifver och fullständigt är af den åsigt,
att ett uttalande i denna rigtning bör ske, och att det skulle
vara mycket ledsamt, om Kongl. Maj:t komme fram med ett förslag,
som vore grundad!, på komiténs betänkande, men der någon
hänsyn ej vore tagen till kammarens i detta uttalande uttryckta
åsigt, så har jag ej något mot sjelfva detta skrifvelseförslag, då
ju ej heller frågan på sätt och vis kan sägas vara af beskaffenhet,
att det i Första Kammaren skulle kunna väcka särskild!
missnöje, om Andra Kammaren flyttade ned denna del af motiveringen
i klämmen. Och då nu Första Kammaren redan bifallit
hvad utskottet hemstält, nemligen att herr Fredholms
motion ej för närvarande måtte föranleda till någon Riksdagens
åtgärd, samt dervid äfven godkänt utskottets motivering, så har
ju äfven Första Kammaren för sin del uttalat detsamma, som vi
bär vilja uttala. Och vill nu Andra Kammaren göra ett ännu
mer effektivt uttalande genom att bifalla herr Pehr Pehrsons
skrifvelseförslag, så har jag ej något mot detta.

Hade detta förslag kommit fram i utskottet, formuleradt på
detta sätt, är jag öfvertygad om, att utskottet skulle hafva tagit det
i mycket noggrant öfvervägande. Ty vår åsigt inom utskottet
var, att det just var det hufvudsakligaste och vigtiga3te, som

49 N:o 22.

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

fattades i komiténs betänkande, nemligen eu bestämmelse om Angående
att tjenstemännen borde bidraga till sin egen pensionering. Och Cj aj{ %1''
då, som sagd!, ett uttalande derom redan finnes i utskottets mo Fredholm
tivering, så kan det gerna flyttas ned äfven i klämmen, så att vädd motion.
denna kommer att passa ihop med herr Pehrsons skrifvelseför- (Forts.)
slag. Jag skall derför icke hafva något deremot, utan vill kammaren
hellre hafva en sådan skrifvelse, så tror jag, att ett sådant
beslut icke på något sätt skulle stå i strid mot utskottets uttalande
i öfrigt.

Herr talman! Jag har således intet yrkande att göra.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Med afsteg
å utskottets hemställan biföll kammaren det af herr Pehrson
i Törneryd under öfverläggningen framstälda förslag.

Efter föredragning slutligen af ''punkten 22, deri utskottet
hemstält, att de i tvenne inom Andra Kammaren af herr A.

Hedin väckta motioner, n:is 30 och 116, framstälda försteg, angående
ändringar i vissa afseenden i nu gällande bestämmelser
om statens löntagares pensionering, ej för närvarande måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd, begärdes ordet af

Herr A. Hedin, som yttrade: Herr talman! Jag har naturligtvis
icke förbisett, att utskottet beträffande den ena af mina motioner
sagt, att utskottet »hyser samma uppfattning som motionären»,
och beträffande den andra, att utskottet »delar motionärens åsigt»,
och jag underskattar icke heller betydelsen af detta uttalande och
saknar icke heller erkänsla mot utskottet för dess uttalande. Men
jag kan likväl icke underlåta att här i korthet göra tvenne erinringar,
den ena beträffande ett misstag och den andra beträffande
hvad jag måste beteckna som en mycket stor illusion.

Utskottet har som skäl för afstyrkande under närvarande
förhållanden af den ena motionen hänvisat till det förhållande,
att Ivongl. Maj:t den 2 oktober 1896 anbefalt direktionen öfver
arméns pensionskassa att inkomma med yttrande och försteg om
afhjelpande utaf den felaktighet, som jag anmärkt, _ nemligen beträffande
arméns pensionering. Men, herr talman, jag måste anmärka,
att detta icke utgör svar på tal, ty min motion afser icke
uteslutande att få afhjelpt en detalj utaf den oegentlighet, som
jag påpekat, utan den bär ett mycket, mycket allmännare syfte,
i det jag drägt under statsutskottets och Riksdagens pröfning
frågan om förverkande af pensionsrätt eller pension i följd af förbrytelse,
som af den pensionsberättigade eller pensionerade begås.

Dermed har jag icke uteslutande afsett dem, som pensioneras från
arméns pensionskassa, utan jag har afsett samtliga statens embetsoch
tjensteman. Således utgör det för mig i sjelfva verket eu
mycket ringa tröst, att Kongl. Maj-.t beträffande eu del utaf embetsoch
tjenstemannaväseudets område vidtagit eu förberedande åtgärd

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 22. 4

N:o 22.

50

Onsdagen den 31 Mars,

till utredning af sättet att åstadkomma rättelse. Så till vida

är som jag säde, utskottets utlåtande i den delen icke svar nå
mitt tal. F

Vidare säde jag, att jag vill göra en erinran i fråga om hvad
jag måste betrakta som en mycket stor illusion å det höglofliga
statsutskottets sida, när statsutskottet nemligen säger beträffande
mm andra motion, att rättelse torde med snaraste vara att motse.
Det gäller frågan om förvärfvande af pensionsrätt på grund af
ett antal tjenstår, som till större eller mindre del icke användts
i statens tjenst, utan i enskild tjenst eller i enskilda affärer. Att
nu en rättelse skulle vara att med det snaraste motse, derför att
,®u. ™gaii vant under öfvervägande i en komité, som också afgift
ett förslag år 1894, är en föreställning, som jag icke kan

Kond L ? oms;todig^ten, att ett ärende är förberedt och på
ongl Maj.ts profning beroende, innebär visserligen icke någon
garanti för att förslag till lösning af frågan snart skall vara
ardigt att föreläggas Riksdagen; och jag erinrar här i förbigående,

Rontr A? ! 5®’, 6°m, fr, att mo.ts£ den beror icke uteslutande på
för iwn-? -''1; f1 det beror af Riksdagen att bestämma vildren
för åtnjutande af pension i statens tjenst.

Huru långsamt det kan gå att få ett resultat till stånd af
frågor, som aro på Kongl. Maj ds pröfning beroende, äfven när
de kunna synas vara tillbörligen utredda af alla de myndigheter

fetTa sin^lmV1*™ 8i-g’ T"" K°BgL MaJ;t skridcr till att
Irifw! ib ^ tj der^ er“rade Jag under diskussionen om den
trettonde biskopen. Men för att göra saken ännu mera påtaglig

hten historia6 ^ eft6r ofFentIiSa handlingar få berätta en

Jag skall taga ett ärende, der man icke kan förutsätta att
hos regeringen funnits någon principiel obenägenhet att åstadkomma
eller framlägga förslag till en reform i den retning, som
Riksdagen begärt, hvilket deremot säkerligen torde vara förhållandet
med den fråga, som jag i min motion n:o 30 vidrört.

Riksdagen skref till Kongl. Majtt den 17 maj 1879 uti eu

Wtoi/TV såvidt förstår, icke är af någon Mit för kinkig
beskaffenhet, en fråga delvis så gammal, att 1879 års Riksdag
kunde åberopa ett yttrande till förmån för Riksdagens mening
af den gamla lagkomité^ en fråga, som visserligen delvis var nyS
men icke derför mindre angelägen att lösa, i följd nemligen af
“T1 ^fasande missbruk, som, sade Riksdagen hade

ökats i sådan grad, att Riksdagen fann det »oroväckande».

år 1879 haft!nU 86 ^ hVad Öde denna Riksdagens skrifvelse af

För 1880 års Riksdag anmäldes uti bihanget till justitieombudsmannens
embetsberättelse, att frågan afvaktar Kongl. Maj:ts »nå ,

’ga,* bKr!Uri. 1?LoÖd iustitieombudsmannens anmälan på enahanda
sätt, likaså 1882, likaså 1883 och likaså 1884. 1885 ändra -

Onsdagen den 31 Mars, e. m. 51 jj:o 22.

des blott uttrycket derhän: »Frågan är beroende på Kongl. Maj:ts
profning». 1886 är frågan »beroende på Kongl. Maj:ts pröfning»,

1887 är frågan »beroende på Kongl. Maj:ts pröfning», 1888 är
frågan »beroende på Kongl. Maj:ts pröfning», 1889 är frågan »beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning», och 1890 är frågan »beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning» — den genom Riksdagens skrifvelse
af den 17 maj år 1879 hos Kongl. Maj:t anhängiggjorda frågan.

1891 anmäldes åter, att den fråga, som Riksdagen väckt år 1879,
numera hade blifvit öfverlemnad åt en särskild komité. 1892
anmäldes, att komitén ännu ej afgifvit utlåtande. 1893 anmäldes,
att komitén afgifvit utlåtande, och att likaså alla domkapitlen
yttrat sig, samt att ärendet är »på Kongl. Maj:ts pröfning beroende».
1894 anmäldes, att äfven högsta domstolen afgifvit utlåtande,
och att ärendet »är fortfarande» — det ordet har nu tillkormnit
— »fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende».

1895, 1896 och 1897 hafva vi också fått läsa i denna allra nyaste
text, att ärendet »fortfarande är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende».
Fortfarande — det är sedan 1879.

Häraf torde framgå, herr talman, att jag icke alldeles saknar
mina skäl att icke, i likhet med statsutskottet, draga den slutsatsen,
att rättelse i det ärende, som jag uti ifrågavarande
motion dragit under Riksdagens pröfning, kan vara att med
det snaraste emotse, derför att komitébetänkande redan blifvit i
ärendet afgifvet.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr E. Meyer under 2 dagar fr. o. m. den 1 nästa april,

» C. J. Öberg » 14 » » » » » 5 » »

och » O. Emthén »14 »»»»»5» >

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

lagutskottets utlåtanden:

n:o 34, i anledning af väckt motion angående rätt för kronan
till andel i vinst af grufföretag å kronojord,

n:o 35, i anledning om väckt motion om ändrad lydelse af
8 § i kongl. stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878,

n:o 36, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om kungörande af slutting,

n:o 37, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 32 i förordningen om landsting den 21 mars 1862,

N:o 22. 52

Onsdagen den 31 Mars, e. m.

n:o 38, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
1 § i lagen angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt
häktade eller dömde,

n:o 39, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 25 kap. 9 § rättegångsbalken, och

n:o 40, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
1 § i lagen om sjukkassor den 30 oktober 1891, samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga
om sådan ändring i krigsskolans undervisningsplan, att den ej
hindrar regementsmötenas förläggande till en tidigare del af året.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 11,2 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, P. Palmquists Aktiebolags boktr. 1897.