1897. Andra Kammaren. N:o 21 (Riksdagens protokoll 1897:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 21.

Onsdagen den 31 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 24 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet in. m. E. von Krusenstjerna aflemnade Kongl.
Maj:ts propositioner:

angående anvisande af medel för Sveriges deltagande i 1900 års
verldsutställning i Paris, och

angående jordafsöndring från förra regementschefsbostället VTegnaholm,
1 */2 mantal, i Tegnaby socken och Konga härad af Kronobergs
län till utvidgning af skolhusplan.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets
utlåtande n:o 31, i inledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till checklag, till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen
och till lag angående ändrad lydelse af 10 § 4 mom. i förordningen
om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den 10 augusti 1877.

Genom proposition n:o 31 af den 5 sistlidne februari, hvilken
proposition blifvit till lagutskottet hänvisad, hade Kongl. Maj:t, under
åberopande af densamma bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga ett i propositionen
intaget förslag till checklag; och hemstälde utskottet i punkten 1
Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 21. 1

Angående
förslag till
checklag.

>To 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående af föreliggande utlåtande, att Riksdagen måtte antaga berörda
förslag till förslag.
checklag.

(Forts.) Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Höglund: Oaktadt ingen har begärt ordet för att oppo nera

sig emot den föreslagna lagen, så anser jag dock, att det skulle
vara origtigt, om icke någon af affärsmännen i kammaren yttrade
några ord om det föreliggande förslaget.

Jag börjar med att säga, att jag är en varm vän utaf checkväsendets
införande. Checken medför nemligen den stora nyttan att
i hög grad bespara bruket af kontanter. Vi hafva visserligen se’n
gammalt ett medel för verkställande af liqvider utan användande af
kontanter i den så kallade postremissvexeln, men denna funktionerar
betydligt mycket obeqväm are än checken.

Om jag har att göra en remissa till annan ort, än der jag bor,
och skall göra detta medelst en postremissvexel, så går det till på
det viset, att jag går till en bank och betalar der ut beloppet, får
så en postremissvexel, som jag sedan skickar till min fodringsegare.
Han går med den till en bank och får ut penningarne, och dermed
är transaktionen färdig. Det vill således saga, att det belopp, som
är fråga om, skall två gånger utbetalas. År det deremot fråga om
att denna liqvid skall göras medelst check på sätt som användes i
England, skrifver jag ut checken på den bank, der jag har min räkning,
skickar den till min fordringsegare, och han lemnar den till
sin bank och blir der krediterad för den. Hela denna transaktion
försiggår utan att en enda banksedel behöfver byta händer.

Det är således en ganska stor besparing uti användandet af
kontanter, som genom checkens användning kan ega rum. Såsom ett
litet bevis på, huru långt denna besparing kan sträcka sig, vill jag
anföra, att enligt tillgängliga uppgifter hade den engelska banken
för ungefär 10 år sedan utelöpande sedlar till ett belopp af 24 ’/2
millioner pund, men samtidigt passerade genom Londons clearinghouse,
der checkerna från hela England bokföras och saldor.a bankerna
emellan utjemnas, 115 millioner pund i veckan. Några senare
uppgifter har jag icke för tillfället till hands, men jag vill minnas,
att oaktadt sedelemissionen icke betydligt vuxit på de senare 10 åren,
utan utgjort omkring 26 millioner pund, hade samtidigt de checker,
som passerat clearinghouse, stigit till ett belopp af mellan 200 och
300 millioner pund i veckan. Klart är, att Englands banks sedelstock
skulle vara alldeles ur stånd att förmedla den ofantliga affärsrörelsen
i England, om icke checksystemet funnes.

Den stora besparing i afseende på bruket af kontanter, som med
detta system kan vinnas, skulle, om det vunne insteg här i landet,
göra det ofantligt mycket lättare för riksbanken att öfvertaga hela
sedelutgifhingen här i landet. Men för att checken skall komma till

Onsdagen den 31 Mars.

användning i större utsträckning, fordras några förutsättningar, som
icke äro till finnandes i vårt land.

Det är till att börja med nödvändigt, att hvarje affärsman här i
landet liksom i England har bankräkning, ty utan att jag alltid har
ett tillgodohafvande i en bank, kan jag icke draga en check. Detta
var den ena förutsättningen.

En annan förutsättning är, att bankerna icke skola tveka att
honorera en check, äfven om dess belopp något öfverstiger det belopp,
som är innestående.

Det praktiseras allmänt i England, att, om en person drar en
check på den bank, der lian har sin räkning, men icke har fulla beloppet
innestående, banken likväl icke tvekar att genast inlösa checken,
om den person, som utstält den, anses förtjena någon kredit.

För det tredje är det också nödvändigt att inrätta ett sådant
clearinghouse som det engelska, det vill säga en centralanstalt, dit alla
checkar insändas och föras i räkning de olika bankerna emellan,
hvarefter räkningarnas saldon utjemnas dem emellan.

Till ett dylikt clearinghouse hafva vi verkligen här i landet eu
liten begynnelse, som småningom bör kunna utvidgas, så att i det
afseendet torde icke någon synnerlig svårighet vara att förvänta, men
deremot blir det ett svårt hinder, att vi ännu icke äro vana vid att
hvar och en skall hålla sin bankräkning.

Då jag nu motiverat, hvarför jag anser en checklag vara utaf
stor vigt, vill jag dock på samma gång göra några anmärkningar
mot det nu föreliggande förslaget, ehuru det icke nu kan blifva lag,
sedan det fallit i Första Kammaren, men i den förhoppning, att det
lagförslag i detta ämne, som möjligen återkommer ett annat år, skall
i af mig påpekade afseenden blifva mera tillfredsställande.

Den första anmärkning, jag har att göra, är, att checken bör
vara dragen på bank eller bankir. Nu finnes visserligen icke bankir
infördt i vår lagstiftning såsom ett särskildt begrepp, men det står,
om jag icke misstar mig, i stämpelförordningen, och då kan jag icke
finna, att det skulle vara mera riskabelt att låta det förekomma i
checklagen.

Det har sagts, att förtroendet till checken beror på den, som
dragit densamma, och icke på förtroendet till den, på hvilken checken
är utstäld. Jag tillåter mig dock betvifla, att detta är fullt rigtigt,
ty den, som tar emot en check, han ser icke allenast på utställaren,
utan undersöker äfven, om den är dragen på en solid bankinrättning;
och för öfrigt, om checken icke är dragen på bank eller bankir, kan
den icke göra den nytta med afseende å besparingen i bruket af
kontanter, som med densamma afses. Just denna utjemningsmöjlighet
mellan inkomna checker är det, som är nödvändig för att checken
skall kunna göra all den nytta, den verkligen kan göra, och den kan
icke ega rum annat än mellan banker och bankirer, som äro medlemmar
af »clearinghouse». Derför anser jag, som sagdt, att checken
icke bör dragas annat än å banker och bankirer.

N:o 21.

Angående
förslag till
checklag.
(Forts.)

N.o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående
förslag till
checklag.
(Forts.)

Vidare har checken enligt förslaget allt för kort lif: en så kallad
platscheck endast 3 dagar och en så kallad distanscheck i allmänhet
blott 10 dagar.

Den, som något litet sett, huru den engelska checken vandrar
från det ena landet till det andra, huru den användes i liqvider mellan
personer, tillhörande olika folk, måste föredraga att hafva ett sådant
stadgande som det, hvilket förekommer i engelska checklagstiftningen,
nemligen att checken skall lefva hvad man der kallar »a reasonable
time», det vill säga en innehafvare får icke ligga och gömma på den
som kontant behållning, utan den skall ständigt vara i rörelse.

Hufvudsaken af hvad som fordras i lagstiftningsväg för checken
det är, att den liksom vexeln skall medföra rätt till återgångstalan
för endossenter. Kunde det vinnas på ett enklare sätt än genom en
så pass vidlyftig lagstiftning som den nu föreslagna, skulle jag anse,
att det vore att föredraga. Men återgångstalan är här, liksom vid
vexeln, en så pass vigtig sak, att dervid torde nödvändiggöras åtskilliga
närmare föreskrifter angående checkerna, som icke äro nödvändiga
för de vanliga enkla anvisningarna, så i det afseendet vill
jag icke göra någon anmärkning.

På grund af hvad jag nu sagt, anser jag mig, om ock ingen
förhoppning finnes att nu ernå ett positivt resultat, böra yrka på att
lagförslaget måtte antagas.

Jag vill visserligen icke med hvad jag nu anfört hafva sagt, att
jag icke skulle anse det förmånligast, att lagen återkommer ett annat
år i förändradt skick, men ställes jag i valet mellan att antaga lagen,
sådan den nu är föreslagen, och att icke få någon checklag alls,
tager jag den, sådan den är.

Med anledning deraf, herr talman, skall jag be att få yrka bifall
till förslaget.

Herr vice talmannen Danielson: Jag ber att få yrka afslag

å utskottets hemställan.

Herr Svanberg: Då ifrågavarande lagförslag redan fallit i

Första Kammaren, tjenar det icke till att i denna kammare säga
många ord om detsamma. Jag kan dock icke underlåta att uttala
min förundran, att, ehuru frågan är ny och lagen icke blifvit begärd
af Riksdagen, lagutskottet, då det nästan enhälligt tillstyrkt lagen,
dock icke kunnat bestå sin hemställan en kraftigare och fylligare
motivering, än som nu skett. Hela motiveringen upptager i betänkandet
icke mera än omkring sex rader och innehåller egentligen ingenting
annat, än »att behofvet af en dylik lag inom vårt land åtminstone
ännu ej gjort sig synnerligen gällande», men att »dock, enligt
utskottets mening, åtskilliga fördelar derigenom »skulle kunna» beredas
för affärslifvet», samt att »någon olägenhet af lagen icke lärer kunna
påvisas.» Detta är allt. Jag anser, att på dessa skäl man med någon
omkastning lika gerna kunnat komma till ett alldeles motsatt resultat

N:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

eller till ett afstyrkande. Och med anledning deraf bör man icke
förundra sig öfver den utgång, frågan fått i Första Kammaren.

Då emellertid, enligt min mening, lagförslaget är i juridiskt afseende
tillfredsställande och utgör en nödvändig komplettering till vår
nu gällande vexellagstiftning, samt en dylik lag önskas af en stor mängd
af affärsmännen i landet och det för öfrigt är sannolikt, att den kommer
att antagas i Danmark, der intresset för lagen skall vara synnerligen
stort, och så väl äfven kommer att blifva förhållandet i Norge,
tror jag, att till följd af den solidaritet, som eger rum i handelsförhållandena
mellan brödraländerna, äfven Sverige förr eller senare
måste antaga förslaget. Jag anser då, att vi lika gerna, liksom det
skedde med afseende å sjölagen, kunna blifva de första, som antaga
det. Jag skall derför be att få ansluta mig till lagutskottets nästan
enhälliga tillstyrkande och yrka bifall till den kongl. propositionen.

Herrar Swartling och Wavrinsky instämde med herr Svanberg.

Herr Petersson i Brystorp yttrade: Den siste talaren kom

till ett ganska besynnerligt slutresultat. Först klandrade han lagutskottet
för dess åtgörande; sedan, då han slutade sitt anförande,
instämde han med lagutskottet.

Jag ber vidare att få upplysa, att, då frågan förevar i lagutskottet,
jag icke var der närvarande på grund deraf, att jag då
var permitterad från Riksdagen. Det har emellertid sedermera kommit
till min kunskap, att det förnämsta skälet, hvarför lagförslaget
förkastats af Första Kammaren, varit, att denna lag ännu icke blifvit
antagen i vare sig Norge eller Danmark. Och säkert är, att, om vi
föregå med att antaga den, norrmännen under de förhållanden, hvari
vi nu stå till Norge, blott derför skola låta bli att antaga den.

Jag finner det derför ej vara skäl att nu godkänna detta lagförslag,
utan yrkar afslag å utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr Statsrådet Annerstedt:
Herr grefve och talman, mine herrar! Jag vågar vara af en annan
mening än den siste talaren derutinnan, att jag förmenar, att, derest —
hvilket ju icke längre är möjligt — svenska Riksdagen antagit ifrågavarande
lagförslag, norska Stortinget ingalunda skulle hafva derför
förkastat detsamma. Förhållandet är nemligen det, att, sedan behofvet
af en checklag gjort sig gällande i Danmark, just i Norge af en
framstående rättslärd, som åtnjutit mycket stort anseende i detta land,
men beklagligen nu är bortgången - professorn Aubert — framhållits,
att, då de tre nordiska länderna hade gemensam vexellag, och
eu checklag ej annat är än ett komplement till denna lag, synnerligen
önskvärdt vore, att den norska regeringen satte sig i förbindelse med
den danska, för att gemensamt måtte utarbetas ett förslag till checklag,
som kunde vara egnadt att blifva lag icke blott i Danmark, utan
äfven i Norge. Sedan en sådan framställning af norska regeringen

Angående
förslag till
checklag.
(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 81 Mars.

Angående
förslag till
cheehlag.
(Forts.)

blifvit gjord till Danmark, vände sig dess regering till den svenska
och hemstälde, om det icke vore skäl, att, då Sverige hade lika vexellag
som Norge och Danmark, äfven den tillämnade checklagen gjordes
sådan, att den kunde lämpa sig jemväl för Sverige. Vid detta förhållande
torde den siste talarens farhågor, att ett bifall till denna lag
i Sverige skulle föranleda lagens fall i Norge, sakna giltig grund.
Och då nu här i landet förhållandena nere i Skåne äro sådana, att,
såsom från fullt sakkunnigt håll uppgifvits, det vore högst önskligt,
att, samtidigt med att en checklag kommer till stånd i Danmark, en
sådan lag äfven åstadkommes i Sverige, kunde den svenska regeringen
icke hafva några betänkligheter vid att förklara sig benägen att med
Norge och Danmark deltaga i ett gemensamt utarbetande af ifrågavarande
lagförslag. Detta skedde. Kunnige affärsmän och skicklige
jurister från de tre länderna sammanträdde och uppgjorde ett förslag,
som vid dess granskning i högsta domstolen blef föremål för ytterst
obetydliga anmärkningar, hvilka sedermera iakttagits, innan förslaget
framlagts för Riksdagen, och dessa ändringar hafva med ytterst obetydliga
undantag äfven accepterats af våra grannländer.

Under sådana förhållanden och då dessutom, sedan denna lag fallit
i Första Kammaren, den icke kan blifva gällande i Sverige förr, än
man sett frågans utgång i Norge och Danmark, synes mig Andra
Kammarens votum i dag egentligen hafva den betydelse, att Andra
Kammaren nu har ett tillfälle att tillkännagifva, att grundtanken i
det framlagda förslaget är rigtig: att, då länderna hafva gemensam
vexellag, de också böra hafva likartade checklagar. Derjemte vågar
jag fästa kammarens uppmärksamhet på hvad en sakkunnig person
nere i Skåne uppgifvit — och jag tror icke, att man kan motsäga
honom — att det icke blir ett lämpligt förhållande för affärsverlden
nere i de skånska öresunds-städerna, om Danmark har en väl afpassad
checklag och vi äro i saknad af en sådan. Behofvet af lagen synes
derför vara ådagalagdt; ty det är ju tydligt, att detta behof skall
framträda mest och starkast på de orter, som stå i närmaste förbindelse
med utlandet, och att, då detta behof der visat sig, det icke
kan dröja så synnerligen länge, innan detsamma inträder äfven i öfriga
affärscentra. Under sådana förhållanden synes det mig icke vara
rigtigt att afvakta, att på detta område praktiska olägenheter skola
visa sig, förr än man i lagstiftningen inför botemedel deremot.

Någon olägenhet, som lagen skulle medföra, har icke, mig veterlig^
af någon kunnat påvisas. Och jag hoppas att Andra Kammaren
skall på de skäl, jag förut anfört, bifalla det nu framlagda förslaget.

Herr Elowson: Hvad man med en checklagstiftning hufvudsakligen
afser att vinna, är åstadkommandet af en lätt och beqväm betalningsform
för affärsverlden. Genom användning af en å-vista-anvisning,
som har checkens natur, ernår man detta syftemål. Checken kan sägas
hafva en mycket nära frändskap med den vexelform, som användes för
fullgörande af internationella liqvider. Men checken eger äfven fränd -

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 21.

skap med den svenska postremissvexeln. Densamma är derför synnerligen
användbar för liqvider såväl utom som inom landet, och icke
blott för liqvider mellan skilda orter, utan äfven för sådana betalningar,
som ega rum mellan personer, som äro bosatta på samma ort. Man
kan derför säga, att checken har universel användbarhet såsom betalningsform,
hvadan användningen af densamma är en fördel för hela
landet.

Postdagligen ankomma från allmänheten till våra banker bref,
innehållande en mängd kommissioner och uppdrag, i hvilka kommissioner
ofta förekomma anvisningar på kreditiv- och giroräkningar. Dessa
anvisningar äro dock på långt när icke så användbara, som checken
skulle vara, enär de icke äro stälda under vexelrätt. Man skulle
derför undgå mycken omgång och många besvärligheter, om korrespondenterna
i stället sände en check, dragen på deras giroräkning
eller på deras eljest disponibla kredit.

Men checken är användbar icke blott för små liqvider, utan äfven
förstora; och jag skall tillåta mig att anföra ett eklatant exempel på
ckeckens användbarhet i stor skala. Som kammaren behagade erinra
sig, var det icke för så synnerligen länge sedan, som ett stort krig
egde rum mellan Japan och Kina. Vid fredsslutet förpligtades Kina
att betala åtskilliga millioner pund sterling i ^^skadeersättning till
Japan. Kina måste derför naturligtvis upptaga lån, och i den mån
penningarne inflöto, insattes de i Englands bank i London. Sedan den
erforderliga summan influtit, kommo Japans och Kinas ambassadörer
öfverens om att en dag på bestämd timme sammanträffa i Englands
bank — de ville nemligen personligen sammanträffa med anledning
af storleken af det belopp, som det var fråga om. Sedan de båda
orientaliska statsmännen i vederbörlig ordning helsat på hvarandra,
framtog Kinas ambassadör sin checkbok samt ifylde en check, som
han sedan öfverlemnade till Japans sändebud. Denne åter presenterade
checken för vederbörande tjensteman, som antecknade det ifrågavarande
beloppet såsom uttaget från Kinas och öfverfördt på Japans konto.
Genom en så enkel procedur blef således denna storartade liqvid
verkstäld.

Något hvar bland oss torde emellanåt ha att verkställa utbetalningar
i hembygden, och för att fullgöra dessa betalningar har man
kanske pengar disponibla i en bank i hemorten. Man använder då
vanligen det sättet, att man köper en postremissvexel, som man öfver -lemnar såsom liqvid, men gifvet är, att det vore beqvämare att direkt
afsända en check, hvarigenom man vanligen kunde bespara ett bref
och ombesörja liqviden genom blott ett bref i stället för två.

Utskottet säger, att något synnerligen stort behof af cliecldagstiftning
icke gjort sig gällande. Ja, detta kan man ju säga, men det
beror derpå, att den stora allmänheten icke synnerligen mycket känner
till checkens stora användbarhet. Men sedan man väl fått den införd
i vårt land, är jag öfvertygad om, att ingen skulle vilja undvara densamma.

Angående
förslag till
checklag.
(Forts.)

N:o 21. 8

Onsdagen den 31 Mars.

Angående
förslag till
checklag.
(Forts.)

Herr talman! På nu anförda skäl anhåller jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan i första punkten.

Herr Co 11 an der: Jag för min del skall icke bli ledsen, vare

sig lagförslaget blir antaget eller förkastadt. Det är gifvet, att det
ej kan leda till något resultat, om Andra Kammaren nu antager detsamma,
då ju redan Första Kammaren har förkastat det. Men jag
vill dock bär uttala min åsigt om behofvet af en sådan lag. Efter
min tanke är detta behof mest framträdande i de länder, som ha större
kapitalbildning än vårt land. Då man skall utställa anvisningar på
tillgodohafvandet i en bank, är det af vigt, att man gör sådana anvisningar
löpande, så att säga, och det är just detta, som afses med den
nya checklagen. Deraf torde vi finna, att denna lag med nödvändighet
framträdt i de länder, der eu sådan större kapitalbildning egt rum.
Det är icke regel hos oss, att, när en person börjar en affärsverksamhet,
han då eger något tillgodohafvande i en bank, utan han
nödgas ofta låna upp det erforderliga kapitalet. Detta gör, att behofvet
af en checklag icke är så framträdande hos oss.

Man har sagt, att intresset för saken är större i vårt grannland
Danmark än *hos( oss. Ja, mine herrar, detta land är också mycket
kapitalstarkare i förhållande till sin storlek än vårt eget land. Att
intresset i Danmark är större för saken, finner jag derför helt naturligt.
Nu påvisade herr justitieministern nyss, att, då denna lag blifvit
antagen i våra båda grannländer, det är af vigt för oss, då vi ju
förut ha ? gemensam vexellag, att äfven få denna lag gemensam.
Jag kan icke förneka för mig, att deri ligger en maning, som
vi kanske böra ställa oss till efterrättelse, äfven om efter mitt förmenande
vi för vår del icke hafva ett så stort behof af en dylik lag.
Men som saken nu ligger, synes det mig likgiltigt, hvilket beslut
kammaren^ i ^dag''fattar. Behofvet af en checklag kommer nog att i
framtiden göra sig gällande, hvadan jag är säker på, att förslaget
blir å nyo framlagdt och då kommer att väcka genklang hos
Riksdagen.

Det kan ju'' vara en olägenhet med dessa anvisningar, om de
nemligen icke äro grundade på, om så jag får säga, ett verkligt tillgodohafvande,
utan dragas å enskilda personer utan att de motsvaras af
en dylik valuta. Genom att de i viss mån få karakter af vexel, kan
på det sättet allmänheten komma att sätta större förtroende till dem,
än de förtjena. DettaiTgällel- deremot icke anvisningar på ett verkligt
tillgodohafvande, och derför synes det mig, som om det skulle kunna
medföra en möjlig fara — som jag dock icke är mycket rädd för —
om man skulle införa dessa checker, innan man nått en fullt tillräcklig
kapitalstyrka i vårt land. Jag skall derför icke göra något yrkande
vare sig på bifall till eller afslag å det föreliggande betänkandet, utan
jag har med dessa ord blott velat tillkännagifva min ståndpunkt
i frågan.

X:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Herr Meyer: Det är helt säkert inga sakliga skäl, som vållat,

att Första Kammaren afslagit det nu föreliggande betänkandet, och
att man icke heller i denna kammare tyckes vara synnerligen benägen
att antaga det. Den enda orsaken härtill synes mig fastmera
vara den, att det är något nytt och för oss främmande, som man
här vill införa, och att man — såsom förhållandet är med allt nytt
och främmande — hyser en viss misstro till detsamma. Man vet
nemligen icke, om icke möjligen bakom denna lagstiftning ligger något,
som kunde bli till besvär för den stora allmänheten. Jag tror emellertid,
att denna misstro är fullkomligt omotiverad. Ty denna check är icke
något annat än ett slags anvisning, men den har ett stort företräde
framför vanliga anvisningar, nemligen att den har bakom sig en lag,
som gifver skydd och som gifver vexelrätt, och det är något, som
vanliga anvisningar icke ha. Detta innebär, att, om jag mottager i
liqvid en vanlig anvisning och den icke honoreras, jag blir nödgad
att på laglig väg söka ut min fordran hos öfverlåtaren, och då måste
jag anlita den vanliga rättegångsvägen, så att jag kanske måste gå
genom alla tre instanserna för att få rätt. Detta slipper jag, om jag
i stället mottager en check, ty i fråga om checken är processen helt
kort; och det synes mig, att det bör vara alldeles uppenbart för hvar
och en, att detta är en mycket stor och afsevärd fördel.

Checken afser endast att skapa ett lätt och beqvämt betalningsmedel,
men jag ber att få påpeka, att den nu föreslagna lagen lika
litet som vår nuvarande vexellag ålägger något slags skyldighet att
mottaga en check i liqvid. Derför behöfver man ej heller vara rädd
för densamma. Den är till för den, som vill använda den, och såsom
vi hört af flere föregående talare, finnes det en mängd personer, som
önska att få denna fördel, hvilken de dock icke kunna komma i åtnjutande
af utan en lag sådan som den nu föreslagna.

Nu säger man, att behofvet af checken icke hos oss gjort sig
vidare känbart. Ja, det är nog rigtigt. Behofvet deraf har nemligen
icke kunnat göra sig gällande, helt enkelt derför, att vi ännu icke käft
någon check. Och jag vågar påstå, att det är samma förhållande med
checken som med telefonen, innan man fick denna. Om man då hade
frågat: finnes det här något känbart behof af telefonen? skulle man
säkerligen ha fått till svar: nej, vi kunna reda oss den förutan.
Samma är förhållandet med checken, innan man känner till den, men
sedan vi väl fått den, skola vi nog komma att känna behof af densamma.
. Då skall det nog visa sig, att det är verkligt behof, som
föreligger.

Det har redan blifvit påvisadt, att Danmark numera antagit en
checklag, samt att det äfven är ifrågasatt, att också Norge skall antaga
en sådan. Vi ha vid föregående tillfällen uttalat den åsigten
— och jag antager, att vi väl ännu hålla fast dervid — att det skulle
vara en fördel för vårt land, om vi i fråga om kommersiella förhållanden
hade en lagstiftning, som vore likformig med de andra
skandinaviska ländernas. Såsom bekant, ha vi redan en myntkonvention,

Angående
förslag till
checklag.
(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående och vi ha vidare en vexellag och en sjölag, som äro öfverensstämmande
försla9 til1 med motsvarande lagar i Norge och Danmark. Nu gäller det att få
C Förta l gemensamhet äfven på detta område.

v °r s.j Nu }lar) som yj veta, frågan för denna riksdag förfallit; och hela

innebörden af ett bifall till förslaget skulle således vara den, att man
sade till regeringen: »var god och kom igen, så vilja vi pröfva saken
på nytt». Det kan aldrig innebära någon risk eller bli på något sätt
farligt; och — jag betonar det ännu en gång — det kan aldrig
gestalta sig så, att någon blir skyldig att taga emot en check i liqvid.
Hvarför skall man då vara rädd för att pröfva saken en gång till;
så farligt är det väl dock icke, att man ej vågar se den i ögonen en
gång till.

Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Med herr Meyer förenade sig herrar Melin, Ernst Carlson, Faxe,
Farin, Svensson i Olseröd, Apelstam, Svensson i Karlskrona, Aulin
och Höjer.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 2—3.

Biföll os jemväl.

§ 4.

Föredrogs och bifölls statsutskottets memorial n:o 34, angående
anslaget till justitiedepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli
under riksstatens andra hufvudtitel.

§ 5-

Likaledes bifölls sammansatta stats- och lagutskottets härefter
föredragna memorial n:o 6, i anledning af återremiss i viss del af
utskottets utlåtande n:o 4 i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen
gjorda framställningar dels med förslag till förordning angående
skyddskoppympningen i riket, dels ock om höjning af anslag dertill.

§ 6.

Om tullfrihet I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets betänkande

för emballage n:o 13, i anledning af väckt motion om tullfrihet för emballage i
i visst fall. visst faU_

Onsdagen den 31 Mars. 11 N:0 21.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 97, hade herr Om tullfrihet
0. Olsson i Stockholm föreslagit, satt Riksdagen ville för sin del i visst fall*
besluta sådan ändring i nu gällande tulltaxa, att alla yttre emballage, ,Fort .
vare sig af trä, metall, papp, väf eller annat material, skola vara
tullfria, samt att, i följd häraf, nu förekommande anmärkningar om
att afdrag i vigten ej får ske för omslag bortfalla ur tulltaxan»; men
hemstälde utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr O. Olsson i Stockholm: Herr talman, mine herrar! Då

jag af importörer blef anmodad att till Riksdagens Andra Kammare
inlemna en motion angående fri emballering, meddelade jag redan då,
att föga förhoppning funnes för, att denna motion skulle af Riksdagen
bifallas. Så har äfven visat sig. I Första Kammaren har nemligen
denna motion redan blifvit afslagen, och således kan ej resultatet
blifva annat än afslag. För min enskilda del får jag beklaga, att
icke denna lilla, billiga begäran från importörernas sida kunnat af
utskottet tillstyrkas.

Det är alldeles klart, att man icke insett, hvilket behof här föreligger
och huru önskvärd en förändring är. Jag ber att få påpeka,
att det här är fråga om det yttre emballaget, och synnerligast är att
märka, att hit räknas äfven trälådor, hvari varorna äro packade; om
fals finnes, gäller om dem likasom om kartonger, att de skola bära
tull lika med den vara, som i dem är innesluten. Jag har ansett,
att det skulle vara klokt och billigt från Riksdagens sida att vidtaga
den ändring, som här af mig blifvit föreslagen, synnerligast som det
icke komme att medföra den ringaste känbara förlust för staten.

Nu tillgår det så, att varorna packas i större lådor, der de läggas
stycke för stycke; och synnerligast i fråga om korta varor blir detta
mycket besvärligare, än då, som förr egde rum, de lades i kartonger
dussinvis; det gick mycket lättare. Utskottet säger visserligen, att
det nu går bättre, men så är icke förhållandet; och om någon af
utskottets ledamöter ville gå ned till tullkammaren här, skulle han
finna, att så icke iir förhållandet.

Jag skall i alla fall be att få yrka bifall till min motion.

Herr Fredholm: Det är alldeles rigtigt, såsom motionären

framhållit, att det förbehåll, som i vår tulltaxa förekommer om att
afdrag icke får göras för emballage, förorsakar mycket stora olägenheter.

Motionären har sagt, att han i sin motion hänsyftat endast på
yttre emballage; men det är ej blott yttre, utan äfven inro emballage,
det är fråga om, när varor t. ex. förekomma först packade i en
låda, men sedan inlagda i askar eller uppsatta på kartonger eller
dylikt. Och då kan man ej göra afdrag för detta senare emballage.
Förutsättningen för att kunna göra detta vore, att man jemte tull -

N:o 21.

Onsdagen dån 31 Mars.

Om tullfrihet taxan skulle ha en tariff öfver taravigterna och att en sådan tariff
visst al?6 ocks^ skulle fastställas af Riksdagen; men upprättandet af en sådan
1 (Forts) tariff blefve förenadt med ej mindre svårigheter än uppgörandet af
sj elfva tulltaxan.

Det är onekligen stora svårigheter förenade med det nuvarande
förhållandet; och detta har förorsakat, att, som motionären här framhållit,
emballeringen understundom icke blir tillfredsställande, på grund
deraf att man vill så mycket som möjligt minska dess vigt. Men då
motionären föreställer sig, att det vore en lätt sak att afhjelpa detta
missförhållande, är jag af alldeles motsatt åsigt. Det skulle föranleda
en ganska vidlyftig utredning, och osäkert torde i allt fall vara, om
man kunde vinna hvad motionären eftersträfvar.

På grund af dessa skäl och hvad utskottet för öfrigt i betänkandet
anfört, tillåter jag mig anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter det propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,

biföll kammaren utskottets hemställan.

♦

§ 7.

Efter föredragning vidare af sammansatta bevillnings- och lagutskottets
betänkande n:o 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande af förslag till ändring
i kongl. förordningen angående försäljning af bränvin m. m. i syfte
att erhålla strängare straffbestämmelser vid återfall i förseelse mot
förordningen, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda betänkande
hemstält.

§ 8.

Angående Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 32, i anledning af
förslag till Kongl. Maj:ts proposition med förslag om lag till skydd för vissa

lag °m skydd fönster och modeller.

för vissa
mönster och

modeller. Genom proposition n:o 9 af den 9 sistlidne januari både Kongl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och
högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga ett
i propositionen intaget förslag till lag om skydd för vissa mönster
och modeller.

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande proposition icke
måtte af Riksdagen antagas.

I fråga härom anförde nu:

Onsdagen den 31 Mars. 13 N:<> 21.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt: Angående

Herr grefve och talman, mine herrar! Lagutskottet liar sammanfattat
de skäl, som efter dess åsigt tala för afstyrkande af den kongl. pro- för r{ssa
positionen, i tvenne särskilda hufvudgrupper. mönster och

Det sista och, förmodar jag, efter utskottets åsigt vigtigasteskälet modeller.
är det, att det icke är »skäl att påtvinga idkarne af metallindustri ett (Forts.)
skydd, mot hvars allmänna genomförande just den omständigheten, att
bland industriidkarne sjelfva olika åsigter om skyddets gagnelighet
gjort sig gällande, stält sig hindrande i vägen».

Detta påstående är nog rigtigt, om jag tager hänsyn till den
framställning, som svenska slöjdföreningen gjorde, och hvilken äfven
förekommer omnämnd i den kongl. propositionen. Denna förening
hemstälde nemligen, att mönsterskydd skulle införas för all industri i
riket; och om man tager hänsyn till all industri i riket, är nog förhållandet
det, att meningarna äro mycket delade bland industriidkarne,
och att många finnas, som för sin näring icke anse detta skydd
lämpligt. Men om jag fäster mig vid den enda näring, som den
kongl. propositionen afser, nemligen metallindustrien, förhåller det sig
deremot icke så, att åsigterna om lämpligheten och nyttan af mönsterskydd
inom denna klass af näringsidkare äro delade. Redan år 1886
petitionerade Eskilstunas metallindustriidkare om ett sådant skydd,
och tekniska föreningen i Eskilstuna gjorde samma framställning. Vid
ett allmänt möte i Stockholm år 1895 af idkare af metallindustri och
slöjd, der alla klasser, ej blott de stora industriidkarne, utan äfven de
mindre, voro representerade, gjordes ett uttalande om önskvärdheten
af ett sådant skydd inom metallindustrien; och innan förevarande
kongl. proposition remitterades till högsta domstolen för yttrande,
dels sammankallades idkare af metallindustri i hufvudstaden och dels
skedde en skriftlig förfrågan till åtskilliga idkare af denna industri i
Eskilstuna; och från alla håll fick man det uttalandet, att mönsterskydd
vore lämpligt för denna näring. Under sådana förhållanden
torde det sista af lagutskottets skäl icke vara rigtigt i fråga om
metallindustrien.

Det andra skälet, som lagutskottet åberopar, är, att — då till
följd af konventioner med främmande länder vid införandet af mönsterskydd
här i landet mönsterskydd äfven kommer att gälla för utländska
mönster från de stater, med hvilka Sverige har konventioner — de
små industriidkarne skulle ha stor olägenhet af, att de ej finge tillgodogöra
sig mönster och modeller från de förnämsta industriländerna
i Europa. Denna farhåga torde emellertid med skäl kunna sägas
vara helt och hållet öfverdrifven, om man erinrar sig den redogörelse
för hithörande förhållanden, som af generaldirektören i kommerskollegium
lemnades i medkammaren, och hvilken redogörelse afsåg
ett land, som är lika litet som Sverige och som äfven har konventioner
mod de stora kultur- och industristaterna, nemligen Schweiz.

Med statistiska siffror ådagalade han, att, under det antalet schweziska
mönster, för hvilka skydd sökts i Frankrike, var ganska betydligt,

N:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående antalet franska mönster, som inregistrerats och åtnjöto skydd i
förslag Schweiz, var försvinnande litet — det var ett 20-, 30- eller 50-tal,
^för^vissa or^ en ytterst obetydlig siffra. Erfarenheten ådagalade följ mönster

och aktligen tydligt, att det skal, han vid en föregående behandling af
modeller, denna fråga framhållit till bemötande af sist nämnda invändning, var

(Forts.) fullt rigtigt, nemligen att det ligger i sakens natur, att mönsterritare
och industriidkare i en stor stat ej bry sig om att underkasta sig
den möda och en äfven mindre betydande kostnad, som är förenad
med förvärfvandet af mönsterskydd i det mindre landet. För dem är
det nog att ha sina mönster skyddade i den industristat, de tillhöra.
Och då derjemte mönster äro af beskaffenhet att snart bli urmodiga,
ligger äfven deri ett skäl för deras likgiltighet att söka skydd i den
mindre staten.

Hvad slutligen det skälet beträffar, att allmänhetens intressen
skulle tala emot mönsterskydd, torde kunna påpekas, att konkurrensen
mellan industriidkarne i metallbranchen redan nu här i landet är så
pass betydlig, att den omständigheten, att mönster äro skyddade för
den ena, men icke för den andra, icke kommer att bidraga till höjande
af priset å hans varor, om han vill bestå i konkurrensen med sina
medtäflare.

På dessa skäl, och då mönsterskyddet i vår lagstiftning allenast
är ett nödigt komplement till den lagstiftning, som Riksdagen på senare
tider antagit, nemligen patenträtten, den litterära eganderätten, den
konstnärliga eganderätten och märkesskyddet — äfvensom skydd för
fotografier, hvarom förslag nu för Riksdagen föreligger — torde vara
allt skäl, att Andra Kammaren godkänner Kongl. Maj:ts proposition
och dermed uttalar, att kammaren för sin del önskar, att lagen om
mönsterskydd måtte å nyo för Riksdagen framläggas.

Herr Aulin: Herr talman! Innan lagutskottet kommer fram

till sitt afstyrkande af den kongl. propositionen, gör utskottet en liten
resumé öfver frågans behandling vid föregående tillfällen. Lagutskottet
påminner då först om, att denna fråga var före i en kongl. proposition
till första Riksdagen år 1887, och att lagutskottet då afstyrkte
propositionen, men att frågan ej sedan blef af Riksdagen behandlad,
enär Riksdagen upplöstes.

Vidare förmäler lagutskottet, att vid 1891 års riksdag väcktes
inom Andra Kammaren en motion angående skrifvelse till Kong].
Maj:t med begäran om utarbetande af förslag till lag om skydd för
mönster och modeller. Härvid vill jag göra den påminnelsen, att det
icke var endast i Andra Kammaren, som en sådan motion förekom,
utan en alldeles liknande motion framlades äfven inom Första Kammaren,
och der af en stor industriidkare. 1891 års lagutskott tillstyrkte
en skrifvelse i motionernas syfte, och detta lagutskottets förslag blef
inom Andra Kammaren utan diskussion bifallet, men afslogs af Första
Kammaren. Om man granskar de skäl, på hvilka Första Kammaren
då grundade sitt afslag, skall man finna, att detta egentligen berodde

Onsdagen den 31 Mars.

No 21.

derpå, att några stormän inom textilindustrien uttalade vissa farhågor
för en lag i nämnda syfte.

Vid 1894 års riksdag förnyades motionen i Andra Kammaren,
och utgången blef då alldeles enahanda. Motionen bifölls utan diskussion
i Andra Kammaren, men föll, ungefär på samma skäl, som jag nyss
nämnt, inom den Första.

Sedermera har frågan icke varit å hane inom Riksdagen, men
från landets skilda delar hafva röster oupphörligen höjts för önskvärdheten
af ett skydd för mönster och modeller. Utskottet har sjelft
omnämnt ett större, här i Stockholm hållet möte, der deputerade utsågos,
som uppvaktade Konungen med anhållan om framläggande af
ett lagförslag i nu sagda rigtning.

Jag kommer nu till de skäl, som utskottet sjelft anfört för sitt
afstyrkande af den kongl. propositionen, och hvilka skäl kunna delas
i två hufvudgrupper. Utskottet ser först på industriidkarnes intressen
och förmenar, att det för dessa skulle vara mycket olägligt, om ett
dylikt skydd blefve infördt, enär de derigenom ikomme att uteslutas
från möjligheten att utan vederbörande rättsegares medgifvande tillgodogöra
sig mönster och modeller från de förnämsta industriidkande
länder i Europa», hvilket för industriidkarne skulle vålla känbara
svårigheter. Vidare skulle, enligt utskottets förmenande, äfven allmänheten
blifva lidande, enär de mönsterskyddade industrialstren nödvändigtvis
komme att betinga ett högre pris.

Hvad den första punkten beträffar, ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att det nu föreliggande förslaget icke omfattar
textilindustriens, utan endast metallindustriens alster, och således är
denna farhåga, åtminstone från denna industris sida, alldeles obefogad,
och det är just från metallindustriens idkare, som förslaget utgått,
hvadan dessa åtminstone ej skulle kunna anses frukta för att icke få
begagna de utländska mönster, de önskade använda.

Vidkommande åter talet om att allmänheten skulle uppskörtas
genom att få betala mera för industrialstren, om deras mönster vore
skyddade, tror jag heller icke, att häri ligger den allra ringaste fara,
då nog konkurrensen fabrikanterna emellan komme att hålla försäljningsprisen
inom behöriga gränser.

Det heter vidare, att man borde dröja med att antaga denna
lag, till dess förslaget vunnit större anslutning från industriidkarnes
sida. Jag undrar, huru långt i framtiden vi då skulle få vänta, om
vi skulle afvakta den tidpunkt, då hvarenda industriidkare i Sverige
komme in till Riksdagen och begärde skydd för sina mönster och
modeller. Den dagen tror jag aldrig skulle randas. Af de handlingar,
som i frågan föreligga, och af de svar, som till vederbörande under
ärendets förberedande behandling ingått, Unna vi emellertid, att ett
stort antal industriidkare verkligen kommit in med en sådan anhållan
och äfven förebragt talande skäl för densamma.

På grund af livad jag nu haft äran i största korthet anföra, anhåller
jag att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Angående
förslag till
lag om skydd
för vissa
mönster och
modeller.

(Forts.)

No 21

Onsdagen den 31 Mars.

Angående
förslag till
lag om skydd
för vissa
mönster och
modeller.

(Forts.)

Herr Hammarström förklarade sig instämma med herr Aulin.

Herr Gföthberg yttrade: Då jag i denna fråga hyser samma

åsigt som den senaste ärade talaren, nemligen att utskottet bort tillstyrka
den kongl. propositionen, har jag begärt ordet för att angifva
några skäl härför.

Jag ber då att först få något fästa mig vid utskottets motivering
för sin afstyrkande hemställan, enär jag finner denna motivering något
egendomlig.

Utskottet säger nemligen på sid. 7 i betänkandet: »Utskottet

finner sålunda det framlagda förslaget vara grundadt å en rättvis och
billig princip, hvars genomförande i en framtid väl må anses i alla
afseenden önskvärdt». Således anser utskottet ändå, att det torde vara
nödigt, att en sådan lag kommer till stånd. Men vidare beter det
på sid. 8: »I alla händelser bör enligt utskottets mening ett förslag

sådant som det ifrågavarande ej genomföras förr, än bland industriidkarne
sjelfva större enighet uppnåtts i fråga om önskvärdheten af
förslagets antagande».

Då man nu besinnar, att detta förslag gäller endast metallindustrien,
och vidare tager hänsyn till hvad utskottet sjelft framhållit
i sin historik på sid. 6 i betänkandet, der det heter: »På grund af

hvad i de sålunda infordrade yttrandena anfördes, ansåg sig departementschefen
böra förorda införande af skydd för mönster och modeller
inom metallindustrien, hvars idkare syntes allmänt önska sådant
skydd» — så synes mig saken vara alldeles klar. Då idkarne af
metallindustri allmänt önska ett sådant skydd, och då det föreliggande
lagförslaget endast afser skydd för den industrien, synes mig Riksdagen
icke hafva någon anledning att neka ett dylikt skydd.

Jag säger detta så mycket hellre, som jag för en tid sedan,
under samtal med disponenten för ett af vårt lands större industriella
verk, hörde denne uttala som sin åsigt, att det skulle vara mycket
lyckligt, om ett sådant förslag ginge igenom i Riksdagen, »ty», sade
han, »visserligen lägga vi ned åtskilligt med arbete på nya mönster
och modeller, men det är lätt att inse, att det icke är med någon
ekonomisk fordel för oss förenadt att lägga ned något stort arbete
på detta, ty så snart ett mönster kommer ut i marknaden, tages det
genast af ett annat verk, som använder detsamma för sitt intresse
och sina behof».

Jag anser för min del, att om vårt lands konstindustri på detta
område skall vinna någon utveckling, är det alldeles nödvändigt, att
något skydd beredes densamma.

Jag kan äfven tillägga, att jag har mig bekant, att en elev vid
tekniska skolan här i Stockholm uppgjort ett utomordentligt fint och
vackert mönster, för hvilket han blifvit bjuden 600 kronor, men med
det vilkor, att den nu föreliggande lagen antages. I annat fall kan
icke firman betala detta pris för mönstret, ty firman vet mycket väl,
att när som helst kan någon annan tillegna sig detsamma.

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 21.

Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag att
få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Odencrants: Jag kan icke underlåta att uttrycka min

förvåning öfver att lagutskottet, som åren 1891 och 1894 anslöt sig
till tanken att införa mönster- och modellskydd, numera återgått till
den ståndpunkt, som utskottet intog år 1887, och detta utan att några
synnerligen öfvertygande skäl härför synas mig vara anförda. Lagutskottet
erkänner dock sjelft, såsom af eu föregående talare påpekats,
att förslaget är bygdt på en rättvis och billig princip, hvars genomförande
lagutskottet finner önskvärdt. Då frågar man sig: hvad skall
nu hindra detta genomförande? Jo, svarar lagutskottet, det har icke
varit metallindustriidkarnes önskan att få detta skydd; hvarför då
påtvinga dem detsamma mot deras vilja? Det förefaller mig härvid,
som om lagutskottet obehörigen underkänt de många uttalanden, som
från landets olika delar ingått till förmån för eu sådan lag, först och
främst från svenska slöjdföreningen och vidare från en mängd fabriksoch
handtverksföreningar samt andra föreningar och enskilda personer,
som varit i frågan intresserade och blifvit i densamma hörda. Jag
tror mig kunna påstå, att dessa uttalanden i allmänhet gått i den
rigtningen, att lagen borde komma till stånd. I de tekniska föreningarna
i landsorten, som inom sig innesluta mycket framstående,
säkerligen de mest framstående industriidkarne hvar på sin ort, har
man också efter grundlig behandling af denna fråga kommit till det
resultat, att lagen är nyttig och bör genomföras. Vid sådant förhållande
håller jag före, att det vore orätt att nu sätta sig emot
densamma.

Hvad angår de vidare skäl, som lagutskottet anfört mot förslaget,
ha dessa redan genomgåtts af de föregående talarne. Dels har lagutskottet
visat sig ömma för den köpande allmänheten, som, enligt
utskottets förmenande, skulle få betala sina varor dyrare, derest skydd
för mönster och modeller blefve infördt. I likhet med herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet föreställer jag mig dock, att
konkurrensen på detta område, hvilken redan är mycket stor, äfven
skall, '' om lagförslaget antages, vara så betydlig, att någon tillökning
i prisen, som för allmänheten kan vara besvärande, icke skall
komma i fråga. Denna konkurrens skyddar nog allmänheten från att
obehörigen uppskörtas i säljarues intresse. Vidare har utskottet talat
om den risk, som genom lagens antagande de smärre industriidkarnes
intresse skulle löpa, enär dessa då skulle nödgas köpa sina mönster
och sålunda se sina driftkostnader väsentligen förhöjda. Det synes
mig då anmärkningsvärdt, att denna kammare, att Andra Kammaren,
som väl i allmänhet förer de mindres talan, och således äfven de
mindre industriidkarnes talan, och (der dessas intressen följaktligen
bäst lära gorå sig hörda — att, säger jag, just denna kammare
alltid antagit lagförslaget, som deremot fallit i Första Kammaren,
Andra Kammarens Proi. 1897. N:o 21. 2

Angående
förslag till
lag om skydd
för vissa
mönster och
modeller.
(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående der väl de större eller största industriidkarne snarare skulle anses
förslag Ml kafva något språkrör. Jag tror således, att faran för de mindre
a9förvissa industriidkarne icke är stor; och i allt fall spelar en något ökad
mönster och driftkostnad icke en så betydande roll, att man derför bör motsätta
modeller, sig ett förslag, som man finner vara med rättvisa och billighet
(Forts.) öfverensstämmande.

Med dessa mina åsigter, herr grefve och talman, anhåller jag
om bifall till det kong!, förslaget.

Herr Bruzelius: Då denna fråga behandlades inom lagutskottet,
upplystes det från flera håll, att idkarne af metallindustri, långt ifrån
att önska en sådan lag, tvärtom ville slippa densamma. Denna omständighet
fann utskottet — och det finner jag fortfarande — utgöra
ett mycket talande skäl för att icke antaga lagen.

Jag tager mig derför friheten anhålla om bifall till lagutskottets
hemställan.

Herr grefve H amil ton: Herr talman! Jag skulle icke begärt

ordet, om icke lagutskottets ärade vice ordförande yttrat, att inom
lagutskottet allmänt framhållits, att idkare af metallindustri icke
önskade denna lag. Detta yttrande förefaller mig ganska märkvärdigt
efter den omfattande utredning, för hvilken denna fråga gjorts till
föremål.

Frågan har nu stått på dagordningen i tjugu år, eller sedan år
1877, då Kongl. Maj:t fann sig föranlåten att tillsätta en komité för
utarbetande och framläggande af förslag till författning i ämnet.
Sedan dess har det knappast förgått ett enda år, utan att någon
yttring af intresse för saken kommit i dagen. Under hela denna tid
har, så vidt jag kunnat finna — och jag står i ganska nära beröring
med dessa industriidkare — icke en enda gång framkommit något
uttalande från idkarne af metallindustri annat än i den rigtningen,
att de äro för frågan lifligt intresserade. Det är visserligen sant,
att lagutskottet en gång förut yttrat sig derhän, att idkarne af metallindustri
icke skulle vara för detta förslag. Det var år 1887, då
regeringen framlade ett liknande förslag. Då tillkallade lagutskottet
åtskilliga personer inom Riksdagen, hvilka fingo yttra sig i ämnet.
Förslaget bekämpades då energiskt af några idkare af textilindustri,
hvilka icke hade, så vidt jag kan finna, med saken att skaffa, men
som naturligtvis voro rädda för att, om man började i ett hörn, äfven
de en gång skulle få något band på sig i fråga om tillgodogörande
af andras mönster och modeller. Men det fans visserligen äfven idkare
af metallindustri närvarande, och af dessa uttalade sig, efter hvad
lagutskottet upplyst, flertalet mot lagen. »Flertalet» var nu visserligen
icke så stort, ty som jag tror, uppgick antalet tillkallade dylika
industriidkare till fem eller sex, och de bland dessa, som yttrade sig
mot den föreslagna lagen, voro föreståndaren för en stor fabrik för
jernvägsmaterial och två eller tre brukspatroner från Första Kammaren,

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 21.

hvilkas intresse för skydd för mönster och modeller inom metallindustrien
naturligtvis ej var synnerligen varmt, då de ej idkade
någon konstindustri på detta område och således ej heller hade någon
som helst erfarenhet eller insigt i saken. Detta är det enda fall, jag
känner, då idkare af metallindustri hafva yttrat något tvifvelsmål om
nyttan af ett dylikt skydd. Eljest har intresset varit synnerligen
lifligt, och det har, som utskottet väl känner, gått så långt, att, då
denna fråga åter kom upp, sedan svenska slöjdföreningen ingifvit sin
petition i ämnet till Kongl. Magt, idkare af metallindustri inkommo
till Kongl. Maj:t med en särskild skrift, innehållande framställning, att,
derest ämnet skulle företagas till behandling, det måtte handläggas
så skyndsamt, att lagen kunde träda i kraft redan den 1 maj i år,
och detta emedan de eljest icke vågade göra något nämnvärdt för nu
stundande utställning. De hade nemligen af gammalt erfarenhet
derom, att, för så vidt de nedlade några kostnader på vackra mönster
och modeller och utstälde dessa, marknaden skulle inom några få
veckor vara full af billiga efterapningar, och det vore således fullkomligt
bortkastad möda och kostnad, som på expositionen nedlades.

Det föreföll mig derför högst egendomligt att först få läsa i lagutskottets
utlåtande och sedan få höra af lagutskottets ärade vice
ordförande, att det inom utskottet försäkrats, att idkare af metallindustri
icke önska en dylik lags antagande. Det synes mig dock,
som om utskottet, då det ju haft ett så rikt material, hvaraf framgått,
att så många idkare af metallindustri förordat lagens genomförande,
hade kunnat meddela, hvilka de framstående idkare af metallindustri
äro, som hafva förklarat sig vara emot lagen, samt hvilka
skäl de anfört för sitt motstånd. Hafva emellertid af dem icke blifvit
anförda andra skäl än de skäl, lagutskottet här i sitt betänkande
anfört, ja, då får jag säga, att jag icke tillmäter dem någon större
betydelse.

Lagutskottet har nemligen förklarat, att förslaget hvilar på en
rättvis och billig grund, hvilken i framtiden bör i alla afseenden
tillämpas. Men sedan utskottet sagt detta, yttrar utskottet vidare,
att det kan finnas rättvisa principer, som man anser böra i framtiden
tillämpas, men som måste uppskjutas på grund af tillfälliga omständigheter.
Och ii sådant afseende» — jag ber särskildt att få betona de
orden — »har vid frågans föregående behandling uttalats åtskilliga
betänkligheter», fortsätter utskottet. »I sådant afseende» synes således
betyda, att utskottet här skall påpeka de tillfälliga omständigheter,
som i en framtid skulle kunna undanrödjas. Den första af dessa
omständigheter skulle då vara den, att om förslaget antoges, skulle,
såsom utskottet uttrycker sig, »de svenska industriidkarne — —
uteslutas från möjligheten att utan vederbörande rättsegares medgifvande
tillgodogöra sig mönster och modeller från de förnämsta
industriidkande länder i Europa.» Detta vill med andra ord säga,
att de svenska industriidkarne ej vidare skulle olofligen kunna tillgripa
utländska mönster och modeller, hvilket utskottet dock anser,

Angående
förslag till
lag om skydd
för vissa
mönster och
modeller.
(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 81 Mars.

Angående att de måste kunna göra, för att den svenska industrien ej skall
förslag till komma i svårighet. Jag kan verkligen ej annat än uttrycka min

iCI%r"r?>.(■^förvåning öfver att denna sats fått inflyta i utskottets betänkande.
mönster och Den är ordagrant afskrifven ur 1887 års lagutskotts betänkande.

modeller. Men så väl i den petition, som ingifvits till Kongl. Maj:t af svenska

(Forts.) slöjdföreningen, som i kommerskollegii utlåtande bar alldeles bestämdt
påvisats, att detta 1887 års lagutskotts yttrande ej är rigtigt, och
utskottet borde väl dock ej helt och hållet hafva förbigått dessa
auktoriteters uttalanden. Icke skulle genom denna lags antagande
den svenska industrien uteslutas från möjligheten att kunna använda
utländska mönster och modeller i allmänhet, utan endast sådana
mönster och modeller, som blifvit här i riket registrerade, skulle vara

skyddade för efterapning. Det gäller då att utreda, huruvida eu

dylik registrering kan komma att ske i så stor omfattning, att inga
utländska förebilder vidare skulle kunna användas. Herr statsrådet
och chefen för kongl. justitiedepartementet har redan erinrat om
hvad kommerskollegium och svenska slöjdföreningen härvidlag anfört.
Vi behöfva emellertid ej gå till utlandet för att hemta erfarenhet i
detta fall, ty vi hafva redan förut något härmed fullt analogt, nemligen
i patentförordningen. Anda sedan år 1835 har det stått öppet för
utländingar att här i landet få sina uppfinningar patenterade likaväl
som för svenskar, hvilken liberalitet mot utländingen väl borde möta
ännu större betänklighet, enär de industriella uppfinningarna ju för
industrien äro af långt större betydelse än mönster och modeller.
Jag vill endast anföra ett enda exempel från detta område. Det finnes
väl intet land, som i fråga om industriella uppfinningar hunnit så
så långt som Nordamerikas Förenta stater. I fjol söktes i Nordamerikas
Förenta stater patent för omkring 40,000 uppfinningar;
men samma år söktes patent här i landet endast af 96 amerikanare.
Visar icke detta, bättre än något annat, huru öfverdrifvet detta utskottets
tal är?

Men äfven oafsedt detta, kan jag ej förstå, huru utskottet kunnat
mena, att detta är en omständighet, som skall kunna undanrödjas i
framtiden. Skulle utskottets mening vara rigtig, borde den väl gälla
äfven i framtiden, ty det är väl att hoppas, att vår industri allt fortfarande
skall utvecklas och gå framåt. Det blir då äfven af allt
större vigt att bereda våra industriidkare skydd äfven i utlandet,
men derför gifves det ingen annan utväg än att i detta fall, liksom
sker genom patentförordningen, erbjuda utländingen skydd hos oss.

En annan omständighet, som enligt utskottets förmenande nu
skulle ligga hindrande i vägen för lagens genomförande, men som i
en framtid skulle undanrödjas, förmenas vara, att allmänhetens intressen
skulle genom förslagets antagande blifva lidande, »då», såsom utskottet
säger, »derigenom den vara, der mönstret eller modellen användes,
nödvändigtvis måste fördyras.» Jag måste erkänna, att jag för min
del ej'' kunde låta bli att le, när jag år 1897 fick höra ett utskott
orda om sin fruktan för att fördyra varor för allmänheten. Här är

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 21.

väl ändock ej fråga om att fördyra oundgängliga förbrukningsartiklar,
utan det gäller ju blott att möjligen i någon mån stegra priset å
lyxartiklar. Med denna lag afses ju endast att bereda skydd för
prydnadsmönster och modeller. Det är mycket möjligt, att varan
genom ett dylikt skydd kommer att i någon mån fördyras, så till vida
nemligen, att, om en person t. ex. uppfinner en vacker modell till en
kaffekanna, en ljusstake eller en lampa och han får rätt att ensam
tillverka dessa artiklar efter den af honom uppfunna modellen, han
kan hålla sin vara något högre i pris, än om han ej hade en sådan
rätt. Men allmänheten betalar detta högre pris endast om den anser,
att kaffekannan, lampan eller ljusstaken efter denna särskilda modell
äro så vackra, att de äro värda ett högre pris.- I annat fall köper
allmänheten andra billigare kaffekannor, lampor och ljusstakar. Att
betala ett högre pris är följaktligen aldrig något nödtvång för allmänheten.

Äfven här vill jag för öfrigt fråga utskottet: Huru vill väl utskottet,
att det anmärkta förhållandet skall undanrödjas i framtiden?
Är utskottets anmärkning vigtig, är den väl tillämplig helt och hållet
och för all framtid.

Dessa äro nu de skäl, som utskottet anfört; och om det äfven
är dessa skäl, som de personer anfört, hvilkas mening utskottet inhemtat,
då är dessa personers omdöme tydligen af noll och intet värde.

Jag kan verkligen icke fatta, hvarför man så energiskt motsätter
sig denna lags genomförande. Icke kan man väl på allvar begära,
att man skall dröja dermed, till dess fullständig enighet finnes bland
industriidkarne derom, att man ej skall tillegna sig andras mönster
och modeller. Några skola naturligtvis alltid finnas, som ej vilja
veta af ett förbud deremot. Det är ju emot dem, som skyddet
behöfves. Det är ju också klart, att, om man vänder sig med en
förfrågan om ett dylikt skydds lämplighet till en verkstad, der man
aldrig gjort sig besvär med att sjelf uppfinna några mönster och
modeller, men der man alltid, om en konkurrent användt ett prydligt
mönster, utan vidare tillegnar sig det — man då lätt kan få till
svar: »nej Gud bevare oss för en sådan lag». Nej, har man tänkt
sig att vänta med denna lags genom förande, tills alla hunnit blifva
eniga om dess behöflighet, då är det bäst att helt och hållet lägga
ned detta lagstiftningsarbete.

Jag uppkallades egentligen af den ärade vice ordförandens i lagutskottet
anförande och har nu kanske yttrat mig något utförligare,
än deraf påkallades, men detta har jag gjort derför, att jag tror
det ligga synnerligen stor vigt uppå att Andra Kammaren nu antager
detta förslag. Skulle Andra Kammaren, i likhet med Första Kammaren,
nu förkasta förslaget, då är det arbete, som under 20 år utvecklats
för detta skydds införande, fullkomligt bortkastadt, och de, som
intresserat sig härför, veta då, att ingenting vidare är att göra. Är
det åter så, att Andra Kammaren nu antager förslaget, är det ju

Angående
förslag till
lag om skydd
för vissa
mönster och
modeller.
(Forts.)

>T:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående möjligt att om något år åter taga upp frågan antingen i proposition
förslag till från Kongl. Maj:t eller i motionsväg.
förvissa Jag yrkan bifall till den kongl. propositionen.

mönster oeli

modeller. Herr Ohlsson i Vexiö: Då jag inom utskottet deltagit i be (Forts.

) handlingen af detta ärende, skall jag be att få yttra några ord.

För min del uppfattar jag fullkomligt de principiella skal, som
tala för en lagstiftning om skydd för mönster och modeller, ty en
dylik lagstiftning är i sj elfva verket endast en konseqvens af det
redan bestående patentskyddet och skyddet för fabriks- och varumärken.
Men å andra sidan kan jag ej tillmäta de principiella skälen
och den omständigheten, att de stora industriidkande länderna redan
infört mönster- och modellskydd, afgörande betydelse, då det gäller
att bestämma, om och när sådant skydd bör i vårt land införas.
Vi hafva ju på den industriella skyddslagstiftningens område gått
försigtigt och långsamt framåt, utan att detta veterligen eller bevisligen
ländt vår industri till någon skada. Snarare kanske tvärtom.

Huruvida den del af industrien, hvarom det nu är fråga, eller
metallindustrien, befinner sig i det utvecklingsskede, att ett mönsteroch
modellskydd skulle lända till allmänt gagn för dess idkare, finner
jag för min del mycket tvifvelaktigt och under inga omständigheter
nöjaktigt utredt. Visserligen hafva några få föreningar — omkring
ett tiotal — yttrat sig i frågan, men detta betyder ju jemförelsevis
litet, om man tänker på det stora antal industriidkare och handtverkare,
som i vårt land sysslar med metallindustri. Det är nog så,
att de största industriidkarne, som hafva en del utgifter för mönsterritare
och som anskaffa dyrbara mönster och modeller, önska ett
dylikt skydd, under det att deremot de mindre industriidkarne och
liandtverkarne antingen ställa sig likgiltiga för eller också äro motståndare
till ett sådant skydd. Åtminstone hafva lagutskottets ledamöter,
som sökt att, så vidt möjligt varit, sätta sig i förbindelse
med industriidkare från skilda delar af landet, fått den uppfattningen,
att åsigterna i denna fråga bland de närmast intresserade äro sådana.
Vid dylikt förhållande har det synts lagutskottet olämpligt att för
närvarande, och innan åsigterna hunnit blifva mera eniga, än de nu
äro, bär i landet införa en separat skyddslagstiftning för en särskild
gren af industrien.

För öfrigt torde, om man vill ingå i en närmare detaljgranskning
af lagförslaget, detsamma i åtskilliga delar befinnas vara ganska
sväfvande och mindre tillfredsställande. Jag vill härvidlag exempelvis
hänvisa till den första och vigtigaste paragrafen, der det talas om
registrering af »nytt» mönster. Den föregående talaren sade nyss, att
lagen gäller prydnadsmönster. Ja, den uppfattningen får man, om
man fäster sig vid högsta domstolens yttrande, ty deri talas om att
lagen skall gälla prydnadsmönster. Äfven en af de industriföreningar,
som särskildt uttalat sig i denna fråga, har ansett nödvändigt, att
lagen skulle bestämdt angifva, att den afser prydnadsmönster, det vill säga

Onsdagen den 31 Mars. 23 N:o 21.

produkter af något slags konstskicklighet i motsats till alster af vanlig Angående
yrkesskicklighet. Jag hemställer till herrarne, huruvida lagen innehåller
någon tydlig och praktisk bestämmelse om hvad för slags v^ssa
mönster, som kunna registreras. Hvad är nemligen att anse som mönster- och
»nytt» i detta fall ? Inom metallindustrien — särskilt hvad brons- modeller.
arheten beträffar - hafva vi uti oberäkneligt antal och i alla möjliga (Forts.)
former och sammansättningar haft mönster och modeller under 3 å 4
tusen år. Jag vädjar till herrarne, huru en patentmyndighet eller en
domstol under sådana förhållanden skall kunna få en objektiv grund
för sitt afgörande om hvad som är nytt eller icke nytt! Mig synes
detta afgörande och bedömande nästan omöjligt. Det kommer nog
att i dessa fall gå som inom patentlagstiftningens område, att snart
sagdt hvad som helst får registreras, och sedermera i händelse af
tvist öfverlemnas det åt vederbörande att vid domstol göra sina företrädesrättigheter
gällande. Rättssäkerheten blir här ytterst tvifvelaktig.

En annan paragraf, jag vill fästa uppmärksamheten på, är § 16.

Den gäller icke blott industriidkare, utan äfven handlande. Herrarne
se der, att en handlande genom underlåtenhet att studera mönsterregistret
skulle kunna blifva urståndsatt att realisera hela sitt varulager.
Antag nemligen, att han inköpt ett stort lager metallvaror
för flera tusen kronor, i god tro att han hade rättighet att sälja
dessa varor; men så kommer en annan person, som skaffat sig skydd
för mönstret, och säger: »Jag har skydd för det mönster, som användes vid
denna varas förfärdigande. Den får icke säljas.» Då böter handlanden
ända till tusen kronor, om han försäljer något af dessa varor. I
sådant fall får han således stå der med sin vara utan rätt att sälja
densamma. En sådan lagbestämmelse kan tydligen helt oförskyldt
vålla stora ekonomiska förluster för en affärsman.

Här anfördes nyss som skäl för antagande af checklagen, att de
tre nordiska länderna genom dess antagande skulle få en likartad
lagstiftning på berörda område. Jag skall be att, då jag nu hemställer
om afslag på lagen om skydd för mönster och modeller, få

åberopa, att, om vi afslå densamma, de tre nordiska länderna derigenom
fortfarande komma att blifva likstälda i nu förevarande hänseende.
Ty mönster- och modellskydd linnés, som herrarne veta,
hvarken i Danmark eller i Norge. Jag yrkar således bifall till utskottets
hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Redelius, Eriksson i Elgered
och Durin.

Herr Nyländer: I motsats till den föregående ärade talaren

anser jag, att något bör göras i den rigtning, som åsyftas med den

kongl. propositionen. Utskottet har, såsom förut påpekats, fram hållit,

»att förslaget är grundadt på en rättvis och billig princip, hvars
genomförande i en framtid väl må anses i alla afseenden önskvärdt».

N:o 21. 24 Onsdagen den 31 Mars.

Angående Och hvad beträffar de »tillfälliga omständigheter'', hvarom utskottet
larf om skydd sa&er’ att de skulle lägga hinder i vägen för principens genomförande,
för vissa sa hafva dessa blifvit af en talare på stockholmsbänken på ett så
mönster och sakrikt sätt belysta och deras värde reduceradt till så synnerligen
modeller, små dimensioner, att de synas mig knappast vidare kunna anföras
(Forts.) såsom fullgiltiga skäl för lagförslagets förkastande. Icke allenast svenska
slöjdföreningen och särskilda representanter för metallindustrien hafva
framhållit nyttan och behöfligheten af ett lagstadgadt skydd för mönster
och modeller, utan äfven svenska teknologföreningen, som inom
sig sluter Sveriges förnämste fackmän på detta område, har uttalat
sin lifligaste sympati för denna fråga. Det heter i en broschyr derifrån,
att någonting icke allenast borde, utan måste göras till förhindrande
af det rådande fribyteriet inom de industriella mönstrens
område, hvilket hotar i synnerhet den mindre industrien och en del
ryrken att förfalla i likgiltighet för allt hvad som rörer smakfullhet
och konstskicklighet. Det är således icke, såsom herr Ohlsson sade,
endast de större industrierna, som skulle hafva fördel af detta lagförslag,
utan kanske i ännu högre grad de mindre. Det kan visserligen
vara sant, att de internationella aftalen möjligen skulle kunna
i någon mån verka menligt. Men dessa olägenheter torde till fullo
kunna uppvägas af de fördelar, som lagförslaget skulle medföra. Då
jag sålunda har anledning tro, att det skulle för vår svenska industri
vara gagneligt, om ett lämpligt, särskilt för metallindustrien afsedt
mönster- och modellskydd infördes, skall jag, herr talman, yrka bifall
till den kongl. propositionen.

Herr Wavrinsky: Den ärade vice ordföranden i lagutskottet

meddelade, att utskottet försökt göra sig reda för, huru ställningen
i förevarande fråga var ibland metallindustriidkarne, och funnit, att
en ganska allmän misstro och ovilja mot förslaget till mönsterskydd
gjort sig gällande. Jag vågar betvifla, att utskottet haft tillfälle att
skaffa sig några allmännare sådana underrättelser från vederhäftigt
håll, ehuru jag icke tviflar på att bland de meddelanden, det mottagit,
en del varit af det omförmälda slaget. Jag har också hört
invändningar af smärre industriidkare — också inom metallindustrien
— men jag har funnit, att deras invändningar berott på missförstånd.
De hafva icke blott utgått från en rent egennyttig synpunkt, i det
att de velat hafva frihet att utan inskränkning använda, tillegna sig
andras mönster, utan de hafva också haft ett bättre skäl. De hafva
menat, att den svenska konstindustrien, öfverlemnad åt sin egen utvecklingsförmåga,
icke skulle kunna bestå i konkurrensen med utlandets, icke
skulle ega tillräcklig förmåga att uppamma skickliga mönsterritare
för att häfda sitt anseende i denna konkurrens. Men dervid misstager
man sig helt säkert. Ty orsaken till att den svenska konstindustrien
nu ligger under är förnämligast att söka deri, att den
saknar detta mönsterskydd, som nu ifrågasättes. Mönsterritarne få icke
någon uppmuntran, derför anstränga de sig icke; utan, om de ega

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 21.

någon synnerlig förmåga, ställa de sig i utlandets tjenst. Det egendomliga
förhållande visade sig i Tyskland i början på 1870-talet, att
de bästa tyska mönsterritarne, utgångna ur de tyska undervisningsanstalterna,
befunnos anstälda i Frankrike — ty der fans mönsterskydd.
Vi hafva erfarenheter från utlandet i detta afseende sedan
mer än hundra år tillbaka, i det Frankrike och England haft mönsterskydd
så länge. Efter det Elsass och Lothringen förvärfvats af
Tyskland, och de franska industriidkarne i dessa provinser kommit
i en synnerligen svår ställning i jemförelse med den, de haft i Frankrike
förut, då de arbetat under mönsterskydd, lärde äfven tyskarne
att inse fördelen af detta skydd och införde detsamma.

Man torde härvid invända, att detta väl gäller de stora industriidkande
staterna, men icke kan ega tillämpning på de små. Men
samma förhållande eger just rum i de små staterna. Så t. ex. infördes
mönsterskydd i Belgien redan 1806 och finnes nu äfven i
Schweiz. Vid besök i Antwerpen under utställningen 1894 hade jag
tillfälle att göra mig förtrogen med denna fråga, och jag hörde der
icke annat än loftal öfver mönsterskyddet. Likaså i Schweiz. Visserligen
hade vid införandet af skyddet i detta senare land industriidkarne
varit ytterst ogynsamt stämda mot detsamma, men sedan det införts,
hade ingenting annat än godt försports derom. Då jag är öfvertygad
om att den framlagda lagen skulle hafva eu synnerligen god verkan
på konstindustrien i vårt land, har lag, oaktadt jag icke är fackman,
på grund af de studier, jag gjort i frågan i syfto att göra mig förtrogen
med densamma, icke kunnat underlåta att yttra några ord till förmån
för den kongl. propositionen. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till densamma och afslag å utskottets hemställan.

Herr Au lin: Jag uppkallades af den ärade representanten från
Vexiö, som påstod, att en Jag om skydd för mönster och modeller
skulle uteslutande vara till fördel för don stora industrien och till stor
skada för mindre industriidkare och handtverkare. Med den erfarenhet,
jag har, vill jag riktigt stryka under, att jag tror förhållandet är helt
och hållet det motsatta; just de små industriidkarne och handtverkare
skulle hafva den allra största nytta af skydd i detta hänseende. Jag
vet från den ort, jag representerar, att det finnes många mindre industriidkare,
som nedlagt mycken kostnad och mycket arbete på framställande
af vackra mönster och modeller inom metallindustrien; men de hinna
nätt och jemt få dem färdiga, förrän de begagnas — öfver hela landet
höll jag på att säga — i allt fall på många skilda platser; och derigenom
gå dessa fabrikanter miste om ersättning för all den möda och
kostnad, de för ändamålet nedlagt.

Jag har endast velat anmärka detta och yrkar fortfarande bifall
till den kongl. propositionen.

JIe:r grefve Hamilton: Äfven jag uppkallades af don ärade

representanten från Vexiö. Jag skall upptaga till bemötande, hvad han

Angående
förslag till
lag om skydd
för vissa
mönster och
modeller.

(Forts.)

>T:o 21. 26 Onsdagen den 31 Mars.

Angående yttrade. Han säde först, att han och lagutskottet icke ansåge, att
förslag till svenska metallslöjdindustrien befunne sig på den ståndpunkt för närl°''9f(h^vissa
Yarande, att man kunde införa ett mönsterskydd. Jag förstår icke
mönster och rigtigt, hvad han menade med detta. Men jag antager, att han icke
modeller, kunde mena annat, än att vår svenska konstindustri inom metallområdet
(Forts.) ännu icke nått någon synnerligen stor utveckling och ännu ej mycket
arbetar med egna, originella mönster och modeller. Huru skall nu detta
afbjelpas? Vill han påstå, att man skulle vänta, till dess konstindustrien
nått en mycket hög ståndpunkt, innan man införde detta skydd? Det
vore väl ett bra besynnerligt sätt att gå till väga. I alla andra länder,
der man infört mönsterskydd, har man infört det just för att gifva
konstindustrien medel i händerna till kraftig utveckling. Såsom herr
Wavrinsky nyss mycket rigtigt påpekade, var det i Tyskland just denna
omständighet, som gjorde, att mönsterskydd infördes. Der hade länge
ridt motstånd deremot. Man ansåg fransmännens förkärlek för mönsterskyddet
alldeles obefogad, och att sådant skydd icke alls behöfdes i
Tyskland. Så kom verldsutställningen i Wien, och då fick man se,
huru ytterligt Tyskland låg under. Då visade det sig ock, att oaktadt
Tyskland årligen gaf ut stora penningar — alldeles som vi för närvarande
— för att utbilda mönsterritare och modellörer, funnos dessa
icke längre qvar i Tyskland, utan dem hade Tyskland uppfostrat för
Frankrikes räkning, dit de flyttat, emedan de der fingo sin eganderätt
skyddad.

Vidare yttrade den ärade talaren, att han kommit till den öfvertygelsen,
att de mindre industriidkarne och handtverkarne fullständigt
vore likgiltiga för eller rent af emot denna sak. Jag upprepar, att det
vore bra intressant att få veta, hvilka de äro, som yttrat detta. Ty
det är ingalunda, som han sade, endast några få föreningar, som här
yttrat sig, utan vi skola komma i håg, att här hafva gång på gång
hållits stora möten af industriidkare, både stora och små, som på det
allra lifligaste uttalat sig för genomförandet af detta förslag. Icke en
enda röst har der höjts mot införandet af mönsterskydd, utan alla
hafva framhållit, att det vore af stor betydelse. Jag kan verkligen, på
grund af den erfarenhet jag har, säga, att om några äro intresserade
för detta, är det just de små mönsterritarne och handtverkarne; ty jag
har årligen besök af en mängd personer, som komma och visa mig
mönster och modeller, som de gjort, och fråga, om de icke kunna få
skydd derför, men jag måste afvisa dem, ty patentlagen omfattar icke
detta slags skydd. Herr Göthberg angaf fullkomligt rigtigt, huru de
mindre industriidkarnes, handtverkarnes och modellörernas ställning är
till frågan, då han berättade, huru en ung man, som ritat ett präktigt
mönster, derför erbjudits 600 kronor, under förutsättning att denna lag
ginge igenom. Denna lag är för de mindre industriidkarne en ersättning
för kapitalet, precis som patentlagen. Äfven om jag är eu
aldrig så obetydlig kapitalist, kan jag, om jag kan förvärfva mig uteslutande
rätt till ett vackert mönster, hålla marknaden mot äfven den

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 21.

störste kapitalist. Det är det bästa värn, man kan söka och finna just
för de små.

Yidare sökte den ärade talaren väcka misstro till förslaget genom
att granska några dess detaljbestämmelser. Jag får erkänna, att jag
tycker, att han icke var synnerligen lycklig i sin granskning. Till alt
börja med vill jag erinra, att denna lag är helt enkelt en kopia af
patentförordningen, blott att man ändrat bestämmelserna så, att de
skola vara tillämpliga för detta fall. Men han anmärkte, att jag hade
talat om prydnadsmönster och modeller; man kunde icke veta, att
lagen afsåge endast sådana. Jo, det anser jag att man kan veta,
äfven då man frånser motiven för lagen. Jag undrar, hvad skilnad
den ärade talaren gör emellan mönster och modell. Jag kan icke anuat
förstå, än att mönster afser eu förebild för sådant, som skall anbringas
på ett föremåls yta, under det modell afser formen. Mönstret kan
derför icke afse annat än prydnad. Nu är i första paragrafen just
med anledning af en sådan anmärkuing som den, hvilken af den
ärade talaren framstäldes, den bestämmelsen intagen, att lagförslaget
gäller mönster och modeller, som äro med afseende på ändamålet jemförliga
med mönster. Dermed är ju allt tydligt. Men om lagutskottet
icke ansett detta tydligt nog, hade ju lagutskottet kunnat adoptera ett
nytt ord, t. ex. det af mig begagnade »prydnadsmönster»; då hade
saken varit fullkomligt klar.

Yidare frågade den ärade talaren: »Hvad menas med att ett
mönster är nytt? Det finnes ju mönster från tusen år tillbaka». Jo,
det finnes en paragraf, som uttryckligen stadgar, hvad som förstås med
nytt mönster. Det är tredje paragrafen. Det är en bestämmelse alldeles
motsvarande den, som i patentlagen finnes om uppfinningar. Jag
kan icke förstå, huru man kan tala om att det skulle vara svårare
att afgöra, hvad som vore nytt i detta afseende än i afseende å uppfinningar.
Det är väl ofantligt mycket lättare att bedöma, om t. ex.
två ljusstakar äro med hvarandra lika, än att bedöma en invecklad
kemisk procedur eller en sammansatt maskin.

Likasom för att amplifiera sin anmärkning sade talaren, att, om
denna lag antoges, man med afseende på det område, som här är i
fråga, komma i samma förhållande som beträffande patentväsendet, dolman
inregistrerade snart sagdt hvad som helst. Jag skulle vilja bedja
den ärade talaren göra mig ett besök i patentverket eller ock taga
kännedom om verkets berättelser, och han skulle då finna, att, långt
ifrån att hvad som helst registreras, det är en högst betydlig procent
af patentansökningarna, som årligen afslås på grund deraf, att de
ifrågavarande uppfinningarna icke äro nya.

Vidare säde talaren, att 16 § i den föreslagna lagen innehöllo
högst betänkliga bestämmelser, i det att de drabbade icke bjott tillverkaren,
utan äfven handlande, som också kundo ådömas ansvar och
till och med blifva af med hela sitt lager. Jag förmodar dock, att
talaren oj förbisett, att 16 § uttryckligen innehåller, att ansvar icke
skall drabba en tillverkare i arinat fall, än att han begagnat mönster

Angående
förslag till
lag om skydd
för vissa
mönster och
modeller.

(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående som han vet vara här i riket registreradt, och att paragrafen innehåller
förslag ^ motsvarande bestämmelse i fråga om handlande. Det är sålunda blott
för vissa '' det fallet, att man veterligen öfverträder förordningen, som straff kan
mönster och ådömas. Och detta lärer väl icke vara så farligt.
modeller. Slutligen kom den ärade talaren med ett skål, som vid första på (Forts.

) seendet kan synas tilltalande. Han sade, att då det anförts beträffande
checklagen, att man genom dess antagande skulle få en gemensam
checklag för de tre nordiska länderna, så förelåge ej här samma förhållande,
enär någon lag beträffande skydd för mönster och modeller
icke funnes i de två andra länderna. Jag vet nu för det första ej,
hvarför man alltid skall säga, att Sverige skall gå i de andra två
ländernas kölvatten, och hvarför icke äfven Sverige någon gång skulle
kunna gå i spetsen. Men jag skall äfven be att få angifva, hvarför
det icke i Danmark ännu finnes någon lag om skydd för mönster och
modeller. Danmark är ett af de få länder, som först nyligen börjat
sysselsätta sig med den industriella eganderätten. I Danmark infördes
först för några år sedan en egentlig patentlag, förut fans der icke
någon sådan lag. Det är då lätt begripligt, hvarför man ännu icke i
Danmark infört någon sådan lagstiftning som den nu ifrågasatta, särskildt
som den danska industrien först under den senare tiden tagit
någon egentlig utveckling. Hvad Norge beträffar, så tror jag ej,
att man bör vara så förvånad öfver att Norge ännu icke har någon
lagstiftning rörande skydd för mönster och modeller, ty den norjka
konstindustrien, med undantag möjligen af allmogeslöjden, befinner''sig
väl ännu på den ståndpunkt, att man ej af den kan vänta sig någon
ifrigare fordran på mönsterskydd.

Men i hvad fall som helst, så förstår jag icke, hvarför, om saken
i och för sig är rigtig, vi icke skulle kunna gå i spetsen och ej alltid
följa de andra efter. Jag vidhåller derför mitt yrkande.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!

Jag har icke begärt ordet för att utbyta åsigter om det lämpliga eller
olämpliga i att antaga detta förslag till lag om skydd för mönster och
modeller, utan det är af en annan anledning. Det förefaller mig nemligen,
som om lagförslaget hade en annan sida, som vi böra ganska
noga beakta, innan vi bifalla detsamma.

Såsom herrarne se, står det i 4 §: »Mönsterregistret föres för hela
riket hos den myndighet i Stockholm, som Konungen bestämmer».
Antagligen skulle detta uppdrag komma att lemnas åt patent- och
registreringsverket såsom den mest lämpliga myndigheten i detta afseende.
Men detta verk komme ej att åtaga sig uppdraget för intet. På
samma gång vi bifölle förslaget, hade vi sålunda också bifallit upprättand^
af en ny afdelning af detta embetsverk. Men jag frågar då:
Skola vi göra detta utan att det föreligger någon utredning härom?
Då vi häromdagen förehade frågan om inrättande af ett straffregister,
så talades det om att ett sådant skulle medföra betydliga kostnader,
men då förelåg dock någon utredning, så att vi något så när kunde

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 27.

se, hvart det skulle bära hän. Här föreligger emellertid icke någon
som helst utredning i detta afseende. Gå vi till förslagets 21 §, så
se herrarne, att derigenom skulle åt Kongl. Magt inrymmas rättighet
att ordna saken såsom han behagade. Då kan det gå såsom jag
antydde, att för lagens tillämpning komme att fordras en kostnad, som
vi icke nu kunna beräkna. Och om det är meningen att lägga
kostnaden på dem, som söka registrering och skydd för sina mönster
och modeller — herrarne se, att sökanden skulle vid ansökningen
bifoga en afgift af tio kronor — så bör det väl åtminstone vara utredt,
att de sålunda erlagda afgifterna kunde antagas räcka till, så att staten
icke behöfde betala något för ändamålet, utan lagen komme, så att
säga, att bära sig sjelf. Och detta bör man så mycket hellre kunna
fordra, som det, efter hvad en talare nämnde, blefve lyxartiklar, som
detta skydd komme att afse. Är detta rigtigt, bör det naturligtvis ej
komma i fråga att derför beskatta allmänheten.

Denna ekonomiska sida synes mig så vigtig, att jag för min del
icke kan vara med om att gifva Kong!. Maj:t rättighet att, Riksdagen
ohörd, göra huru han behagar. Herrarne veta, att det för några år
sedan framkom ett förslag om reglering af löner och pensioner åt
tjenstemännen i postsparbanken, som också är en anstalt, som ordnats
af Kongl. Maj:t. Men derför att tjenstemännen icke fingo så höga
löner och pensioner, som de ville hafva, så förföll hela saken. Så
kanske det också kunde gå en vacker dag med den nya afdelningen
af patent- och registreringsverket, om den ej bure sig. Och hvad hade
då Riksdagen att göra annat än att bevilja löner och pensioner?

Jag tror, att vi böra så noga som möjligt öfverväga detta förhållande
och icke gifva Kongl. Maj:t en obegränsad rätt i detta fall.
Då frågan nu fallit i Första Kammaren och det således nu icke kan
blifva någonting af, så vill jag åtminstone för min del hafva uttalat,
att, om Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt att ännu en gång framlägga
förslaget, dervid också bör förebringas utredning om denna ekonomiska
del af saken, så att Riksdagen kunde so, hvart det bär hän, och
det ej öfverlemnades åt Kongl. Maj:t att handla såsom han funne
för godt.

Detta gör, att jag ej vill bifalla den kongl. propositionen, och tror,
att det vore klokt, om kammaren nu afsloge lagförslaget och bifölle
utskottets hemställan. Att gifva på hand att man skulle taga lagen,
utan att den ekonomiska frågan vore utredd, tror jag icke skulle vara
välbetänkt. Af dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilsson i Skärhus instämde häruti.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Herr talman, mine herrar! Den trygghet i ekonomiskt afseende, som
herr vice talmannen begärde, finnes redan i lagförslaget tillgodosedd.

Angående
förslag till
lag om skydd
för vissa
mönster och
modeller.
(Forts.)

X:0 21.

Onsdagen den 81 Mars.

Angående I 5 § 3 mom. är intagen den bestämmelsen, som han sjelf också angaf,
förslag till att »sökanden ål i gg e att såsom afgift bifoga tio kronor».
för vissa Detta iagtorsiag, likasom inregistreringen af bolag, inregistreringen

mönster och af patent, inregistreringen af varumärken, uttalar den grundsats, att
modeller, sökandena skola genom de af dem erlagda afgifterna bekosta det em(Forts.
) betsverk, som sköter inregistreringen. Och Riksdagen har också
bemyndigat Kongl. Maj:t att använda inflytande afgifter till detta verks
uppehållande.

Nu är det uppenbart, att derest mot förmodan en afgift af tio
kronor skulle visa sig otillräcklig för bestridande af de ökade utgifter,
som komma att knifvas genom den föreslagna nya registreringen, så
kunde följden deraf icke blifva annan, än afl Kongl. Maj:t finge gå in
till Riksdagen med begäran, att Riksdagen ville besluta en ny lydelse
af lagens 5 § 3 mom., så att afgiften höjdes med det antal kronor,
som behöfdes för verkets bestånd.

Då Riksdagen funnit skäligt antaga bolagslagarne, hvilka i afseende
på aktiebolags registrering äro fullkomligt analoga med förevarande
förslag, så förefaller det mig, som om den farhåga, herr vice talmannen
uttalade, vore alldeles grundlös. Riksdagen gifver genom sitt beslut
att godkänna lagförslaget icke åt Kongl. Maj:t någon annan eller vidsträcktare
myndighet, än Riksdagen funnit lämpligt, att Kongl. Maj:t
bör ega i afseende å de öfriga rättsförhållanden, om hvilka registrering
är stadgad.

Hvad beträffar anmärkningen mot 21 §, så är denna paragraf
alldeles lika som motsvarande paragraf i patentlagen, och jag hemställer
till herrarne, om icke »närmare föreskrifter angående beskaffenheten af
de handlingar, som vid ansökan om mönsters registrering skola inlemnas
angående mönsterregistret — det vill säga formulär till mönsterregistret
— samt angående de i denna lag omförmälda kungörelser» —
om icke alla dessa omständigheter äro sådana, att deras plats icke
lämpligen är i civillag, utan bör förbehållas åt de administrativa
tilläggsbestämmelserna.

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Jag beröm
ursäkt för att jag ännu en gång begärt ordet.

Till hvad herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet yttrade
vill jag foga, att den ekonomiska utredning, som för närvarande kan
åstadkommas, i sjelfva verket är lemnad i statsverkspropositionen, der
vid frågan om anslaget till patent- och registreringsverket just redogjorts
för dessa förhållanden, och der Kongl. Maj:t begärt Riksdagens
tillstånd att få disponera inflytande afgifter för registrering af mönster
och modeller till bestridande af de utgifter, som af registreringen
nödvändiggöras.

Att Riksdagen skulle på något sätt kunna anse det betänkligt att
i denna sak förfara på samma sätt, som Riksdagen förut förfarit i fråga
om såväl patent- och varumärkes- som bolagslagarne, kan jag ej förstå.
Då mötte ej någon betänklighet att handla på detta sätt, icke ens vid

No 21.

Onsdagen den 31 Mars.

antagandet af patentlagen, ehuru man då trodde, att staten i början Angående
möjligen skulle nödgas förskjuta någon del af kostnaderna. Nu harskydd
erfarenheten visat, att patentverket icke kostat staten ett enda öre, för v{s/a
utan detta verk har hela tiden uppehållits uteslutande af de afgifter, mönster och
som influtit, och oaktadt den hastiga och stora utveckling, som egt modeller.
rum i detta verk, har man nu derstädes besparade medel — jag (Forts.)

minnes ej precis beloppet, men det uppgår, tror jag, till öfver 150,000
kronor. Detta gör ju, att, derest mot förmodan den föreslagna afgiften
för registrering af mönster och modeller skulle vara för lågt beräknad,
staten ändock ej skulle behöfva tillskjuta ett enda öre under den tid,
som förflöte, tills afgiften hunne stegras, eftersom det från föregående
år finnes så mycket i reserv af patent- och registreringsmed len.

För öfrigt vill jag nämna, att då det här gäller endast metallindustrien,
så spolar den kostnad, som i detta afseende kan ifrågakomma,
icke någon betydande roll.

Det är icke möjligt att på förhand beräkna, huru många ansökningar
om registrering af mönster och modeller, som kunna komma
in, men för min del är jag öfver ty gad derom, att det enda, som i
början kommer att erfordras inom verket, är anskaffande för en mycket
billig penning af en eller, om ansökningarna skulle blifva många, två
så kallade experter med afseende på mönster och modeller. Och dessa
tror jag ej behöfva, innan mönsterväsendet tagit större fart, aflönas
högre än biträdande ingeniörer inom verket, hvilka hafva 1,500 kronor
om året. För öfrigt finnes allting, registrator, föredragande, lokal. Det
behöfves sålunda derför icke någon särskild kostnad.

Af dessa skäl tror jag, att de farhågor, som herr vice talmannen
uttalade, äro obefogade.

Herr Folke Andersson: Då jag deltagit i behandlingen af

denna fråga inom utskottet, ber jag att nu få säga några ord derom.

Utskottet har i princip godkänt förslaget och trott, att man kanske
framdeles skulle kunna antaga det. Men för närvarande har utskottet,
efter de upplysningar, dess medlemmar förskaffat sig, trott, att förslaget
icke skulle lända till nytta för den mindre industrien, utan endast för
den större. Den diskussion, som förts här i dag, har också styrkt mig
i den öfvertygelsen, att detta förslag ännu icke är moget och att det
ej skulle vara lyckligt, om det nu blefve antaget. Jag tror verkligen,
att det behöfver hvila någon tid, ty såsom vi hört, hafva här uttalats
mycket olika åsigter om förslagets antaglighet. Och jag tror, att det
bör hvila ännu någon tid, för att man må få pröfva det vidare. Sverige
är ju en liten stat i jemförelse mod utlandet, och vi skulle således då
komma att intaga eu sämre ställning, än hvad vi gjorde, om vi antoge
lagutskottets förslag. Detta har varit orsaken, hvarför jag icko kunnat
tillstyrka Kongl. Maj:ts proposition, och jag skall derför be att få yrka
bifall till utskottots hemställan.

So 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående
förslag till
lag om skydd
för vissa
mönster och
modeller.

(Forts.)

Herr 0. Olsson i Stockholm: Jag har begärt ordet för att nedlägga
en protest mot hvad som yttrades af en talare på vexiöbänken.
Han förklarade sig anse, att de mindre industriidkarne icke äro för
detta skydd. Jag betviflar rigtigheten af detta påstående. Jag har
tillhört Stockholms handtverksförening sedan år 1862. I denna förening
samlas de mindre industriidkarne, och jag har der aldrig hört
några uttalandeD, gående i den rigtning, som talaren på vexiöbänken
antydde, men väl uttalanden i motsatt rigtning. Jag har velat säga
detta som en protest mot nämnde talares yttrande.

Jag ber, medan jag har ordet, få tillägga, att det synes mig vara
mera hedrande för vårt land att framkomma med ett sådant skydd för
modeller före Horge och Danmark än att komma efter dem.

Jag skall be att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner å hvardera af de båda yrkanden, som derunder
förekommit, afslog kammaren utskottets hemställan och biföll
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

§ 9.

Föredrogs vidare lagutskottets memorial n:o 33, i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut med föranledande af lagutskottets hemställan
i dess utlåtande n:o 24 i anledning af väckt motion angående
ändrade grunder för den kommunala beskattningen.

I utlåtande n:o 24, i anledning af en utaf herr Ljungman inom
Andra Kammaren väckt motion angående ändrade grunder för den
kommunala beskattningen, hemstälde lagutskottet, att förevarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid behandlingen af berörda utlåtande hade kamrarne stannat i
beslut, som, om också i sak öfverensstämmande, dock voro till formen
något olika. Första Kammaren hade sålunda beslutat att med afslag
å utskottets hemställan biträda ett under diskussionen inom kammaren
framstäldt yrkande, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till
Konungen anhålla, att Kongl. Haj:t täcktes låta utreda, huru vida ej
den kommunala beskattningen må kunna byggas på annan grund än
den allmänna bevillningen och, derest detta finnes möjligt, för Riksdagen
framlägga förslag till särskild kommunal skattelag.

Andra Kammaren, som jemväl afslagit utskottets hemställan, hade
beslutit i öfverensstämmelse med ett under der förda förhandlingar
gjordt yrkande, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utreda, huru vida ej den kommunala beskattningen
kunde byggas på annan grund än den allmänna bevillningen och,
derest detta finnes möjligt, för Riksdagen framlägga förslag till sådan
kommunalskattelag.

Onsdagen den 31 Mara.

X:o 21.

I ändamål af sammanjemkning af de olika besluten hemstälde nu
utskottet:

att Andra Kammaren ville, med frånträdande af sitt förut fattade
beslut, biträda det beslut, som Första Kammaren i frågan fattat.

Ordet begärdes af

Herr P. G. Petersson i Brystorp som yttrade: Då jag varit
med om det beslut, som utskottet fattat, då motionen der förevar till
behandling, skall jag nu be att få vidhålla detta beslut. Vid den tid,
då frågan behandlades i Andra Kammaren och blef återremitterad till
lagutskottet, var jag deremot icke närvarande, utan åtnjöt permission
från riksdagsgöromålen. Jag skall emellertid nu taga mig friheten yrka
afslag å utskottets förevarande hemställan.

Motionären har anfört i sin motivering: »Genom erhållandet af en
särskild, af konungen och Riksdagen gemensamt stiftad, fullständig
kommunalskattelag skulle man dessutom vinna större säkerhet icke
blott för mera lämplighet och rättvisa, utan äfven för en tillräckligare
fasthet.» Huru och på hvad sätt vi skola komma i denna ställning,
derom har motionären icke gifvit några upplysningar.

Vidare hemställer motionären i sin kläm, »att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och till Riksdagens antagande framlägga ett förslag till
en särskild, på förordningen om allmänna bevillningen icke hvilande
kommunalskattelag.» Icke heller här gifver motionen någon handledning,
huru och på hvad sätt det skulle gå.

Men visserligen har i motiveringen hänvisats till kommunalskattelagame
i England och Preussen, och beträffande dessa säger motionären
bland annat: »I England har den kommunala beskattningen
sedan gammalt och i Preussen sedan 1893 grundats på egna, från de
direkta statsskatterna skilda skatter, och lider det intet tvifvel, att allt
fler stater komma att reformera sitt kommunala skatteväsende i den
af England och Preussen angifna rigtningen.» Jag kan icke fatta annat,
än att motionären häntyder på de kommunala skattelagar, som finnas
i England och Preussen, och jag skall derför be att få angifva något
ur den engelska kommunalskattelagen, som finnes här antecknadt i
bevillningskomiténs betänkande från december 1895 på sid. 8, der
det heter: »Vidare har äfven den i England utgående skatten på bebodda
hus delvis karakteren af fastighetsskatt; och slutligen bör i fråga
om de engelska fastigheternas beskattning ihågkommas, att den del af
de engelska kommunernas ganska ansenliga inkomstbehof, som täckes
genom egentlig beskattning (ungefär hälften af hela inkomsten), i sin
helhet uttages genom direkt beskattning af fastigheterna inom de respektive
kommunerna, under det att det rörliga kapitalet och dess afkastning
likasom andra inkomster åtnjuta frihet från den kommunala
beskattningen.» Detta häntyder derpå, att det i England endast är
fastigheterna, som deltaga i den kommunala beskattningen, och jag
Andra Kammarens Prof, 1897. N:o 21. 3

N:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

vill hemställa till alla fastighetsegare här i kammaren, om de skulle
vara sinnade att antaga en sådan lag. Ja, jag går så långt, att jag
vill hemställa till alla kammarens ledamöter, som icke äro fastighetsegare,
om de verkligen hafva mod nog att vara med om att stifta en
sådan lag.

Men lika fullt blef frågan, när den förelåg till behandling i Andra
Kammaren, återremitterad till utskottet i syfte att få fram ett skrifvelseförslag
till Kongl. Maj:t med anhållan, att vår kommunala beskattning
skulle ordnas på samma sätt eller i samma rigtning, som i den engelska
lagen föreskrifves.

Motionären har vidare äfven anfört den preussiska kommunalskattelagen,
och deri har äfven herr Ohlsson instämt. Jag tror dock
icke, att den preussiska kommunalskattelagen är tillämplig på våra
skatteförhållanden. Det står här, »att i Preussen staten genom den år
1893 vidtagna skattereformen afstått från grundskatt och byggnadsskatt.
Men härvid bör märkas, dels att dessa skattearter i allt fall
fortfarande komma att drabba fastigheterna, då desamma endast, med
anledning af det trängande behofvet åt en reform i kommunalbeskattningen,
öfverlåtits åt kommunerna, dels ock att i sammanhang härmed
införts en särskild förmögenhetsskatt, hvilken naturligtvis, vid sidan af
inkomstskatten, drabbar, förutom det rörliga kapitalet, jemväl den fasta
egendomen. Om en sådan lag här skulle antagas, så blefve ju förhållandet
det, att, under det man sluppit grundskatten till staten, ett
liknande onus skulle återkomma i form af kommunalskatt. Det står
här uttryckligen om grundskatten och byggnadsskatten, att de ingå i
den kommunala beskattningen. Men en sådan beskattning kan omöjligen
vara lämplig efter våra skatteförhållanden, och det har äfven
herr finansministern sjelf gifvit till känna i den kongl. proposition angående
ny bevillningsförordning, som här afgifvits.

Reservanten herr Ohlsson har gjort den hugnande framställningen,
att »i Preussen har kommunaibeskattningen genom kommunakkattelag
af den 14 juli 1893 blifvit särskildt för sig ordnad, i sammanhang
hvarmed gränserna för de olika skatteslag, som å ena sidan helt eller
företrädesvis förbehållits staten, å den andra kommunerna, blifvit närmare
uppdragna och bestämda.» Jag kan icke förstå, hvad staten skulle
kunna afstå för inkomster till kommunerna, då statsinkomsterna, såsom
vi sett, åtgå för hvarje år. Yisserligen blef 1888 tillsatt en komité,
som skulle göra framställning angående disponerandet af öfverskottsmedlen,
men dess verksamhet måste afslutas långt före detta, och vi
hafva icke hört, att det finnes någonting, om hvars disponerande man
nu skulle besluta.

Ku har reservanten anfört: »Rätten att pålägga särskilda skatter å
jordegendom, byggnader och industriella anläggningar, eller den s. k.
realbeskattningen har deremot förbehållits åt kommunerna, hvilka jemväl
i öfrigt fått vidsträckt befogenhet att införa ändamålsenliga indirekta
skatter.» Huru och på hvad sätt detta skulle tillgå, om kommunen
sjelf skulle få bestämma om den kommunala beskattningen efter

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 21

den kommunala rösträttsskalaD, kunna vi lätt förstå. Vi veta, att det
i Sverige finnes 54 kommuner, der en enda person ensam kan afgöra
de kommunala angelägenheterna. Denne person skulle alltså i dessa
fall ega rätt att beskatta de öfriga, men sjelf kunna till väsentlig del
undandraga sig skatten. Innan man får en ändring i den kommunala
rösträttsskalan, är det tvdligtvis omöjligt att antaga detta förslag. Här
finnas så många andra föremål, som hvila på vår bevillning, men intet
enda af dem berör endast kommunalskatten.

Jag kan icke fatta någon annan anledning för denna motion och
för reservationen, än att man vill få införd eu särskild fastighetsskatt
till kommunerna samt sedan låta öfriga beskattningsföremål betala,
hvad som möjligen rester. Jag tror dock icke, att det är skäl att
fordra, att fastigheterna skola betala någon särskild skatt till kommunerna,
åtminstone icke förr, än grundskatterna hunnit afskrifvas. Om
det då kan befinnas möjligt att ytterligare beskatta jordbrukarne och
man tror, att de hafva en så faslig förtjenst, att det är skäl att ytterligare
beskatta dem, så må man ju göra det, men för närvarande tror
jag icke, att jordbrukarne dragit så stor fördel af grundskatternas afskrifning,
ty jordbrukarne hafva fått mycket annat i stället.

På de nu af mig anförda skäl och då jag icke kan inse, att vare
sig den preussiska eller den engelska kommunalskattelagen är för
våra skatteförhållanden tillämplig, tager jag mig friheten yrka afslag
icke endast på utskottets framställning, utan äfven på den i ämnet
väckta motionen.

Vidare anförde:

Herr Ljung man: Jag skall endast i korthet påpeka, att den

siste ärade talarens uppträdande står fullkomligt i strid med 60 § i
riksdagsordningen, som stadgar att »ingen må försöka att beslutet genom
ny öfverläggning upprifva», äfvensom med 77 § derstädes hvilken
lyder: »Riksdagsman, som varit frånvarande då något beslut fattats
inom den kammare, han tillhörer, skall ega att derefter till protokollet
anmäla, det han ej i berörda beslut deltagit, men icke hafva magt att
tala å deras beslut, som dervid närvarit.» Hela det anförande, som
herr Petersson i Brystorp nyss hållit, står i uppenbar strid med denna
sistnämnda grundlagsbestämmelse. Här föreligger nemligen icke min
motion till behandling, utan kammaren har endast att fatta beslut om
ett sammanjemkningsförslag från lagutskottet. Detta förslag beror åter
derpå, att, när beslut i denna fråga sist fattades, jag framstälde ett
yrkande fullt öfverensstämmande med det, som gjordes i Första Kammaren,
men att detta yrkande bief i Första Kammaren omedelbart före
voteringen något förbättradt i språkligt hänseende, hvarigenom således
en skenbar och formell olikhet mellan kamrarnes beslut uppstått. Under
sådana förhållanden och då här i kammaren framhölls, att det af
mig gjorda yrkandet var fullt öfverensstämmande med Första Kammarens
beslut i frågan, har lagutskottet helt rigtigt hemstält, att Andra

N:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Kammaren måtte biträda det af Första Kammaren fattade beslutet och
derigenom rinna det syfte, som man trodde sig hafva ernått genom
den votering, som vid frågans första behandling egde rum här i kammaren,
hvarvid man med 151 röster mot 52 fattade det beslut, som
refereras i lagutskottets memorial n:o 33.

Jag skall be att få yrka bifall till detta lagutskottets memorial.

Herr Ohlsson från Vexiö: Jag kan fatta, att en ledamot i

denna kammare, som förut icke haft tillfälle att yttra sig i denna
vigtiga angelägenhet, nu önskar att få till protokollet antecknad sin
åsigt i frågan, men deremot kan jag alldeles icke fatta, huru man på
de grunder, som åberopades af herr Petersson i Brystorp, kan framställa
ett yrkande om ogillande af lagutskottets sammanjemkningsförslag.
Ett sådant yrkande går i sjelfva verket ut på att, i strid
med 60 § riksdagsordningen, söka upprifva ett af kammaren för några
dagar sedan med stor majoritet fattadt beslut i sjelfva sakfrågan. För
min del är jag viss om, att kammaren kommer att afvisa ett dylikt
försök. Hin politiska erfarenhet är visserligen icke lång, men ett
aktningsbjudande förhållande har jag dock funnit i denna kammare,
och det är, att det alltid står män icke blott bakom ordet, utan äfven
bakom de slutna votenngssedlarne.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Brystorp: Då jag icke var närvarande vid

frågans föregående behandling, visste jag icke, huru saken då afgjorts,
utan trodde, att frågan då helt enkelt på vanligt sätt återremitterats.
Då jag nu emellertid funnit, att så icke är förhållandet, utan att det
här blott är fråga om ett sammanjemkningsförslag, skall jag afstå från
mitt yrkande om afslag.

Herr A. Hedin: Jag skall endast be att få göra en enda kort

anmärkning, och det är, att jag skulle visserligen, om än ej hågad för
att vara ordryttare, kunna anse mig berättigad att till kammaren framställa
den anhållan, att kammaren ville afslå utskottets nu föreliggande
framställning, men deremot tviflar jag på, att det kan finnas många
ledamöter här i kammaren, som skulle kunna hafva ens den befogenhet,
som jag tillmäter mig sjelf, ty Andra Kammaren har vid flera
tillfällen visat sig icke hafva någonting emot att ett utskott framlagt
ett så kalladt sammanjemkningsförslag, bestående uti en hemställan,
att endera kammaren skulle frånträda sitt förut fattade beslut, när
detta verkligen varit ett frånträdande i sak och i en mycket vigtig
sak. Här är icke ett frånträdande af någonting annat än formen, ja,
jag kan icke ens säga, att det är ett frånträdande af formen, utan blott
ett frånträdande af det allra yttersta af formen, det är en ren redaktionsändring
och icke något annat, och om vid något tillfälle det skall
kunna anses tillåtligt att göra, hvad utskottet här kallar »frånträda
sitt förut fattade beslut», så skall det vara vid ett sådant tillfälle som detta.

No 21.

Ousdagen den 31 Mars.

Härmed var öfverlägningen i detta ämne slutad. Hvad utskottet
hemstält bifölls.

§ io. -

Till behandling förekom härefter Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 8, angående handeln med vin och
maltdrycker.

Med föranledande af en inom Andra Kammaren af herr
P. Waldenström jemte ett större antal ledamöter af kammaren i
ämnet väckt motion, n:o 143, hemstälde utskottet i punkten 1:

att kammaren för sin del må besluta, att Riksdagen i skrifvelse
till Kong]. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t efter sakkunnig
utredning bestämma en gräns mellan svagdricka och starkare maltdrycker
samt dervid, om det praktiskt låter sig göra, lägga alkoholhalten
till grund för en sådan bestämmelse.»

Efter uppläsandet häraf anförde:

Herr Grefve Ha mil ton: Herr grefve och talman, mine herrar!
Då ingen annan begärt ordet för att yrka afslag å utskottets hemställan,
skall jag tillåta mig göra det, och jag gör detta oaktadt jag
till fullo uppskattar syftet med det framstälda förslaget. Jag gör det
af dubbel anledning. För det första derför att förslaget — om det
verkligen kunde realiseras — dock, enligt min tanke, icke komme att
blitva någonting annat än ett nytt palliativ till de många andra, som
man redan infört på ett område, der, enligt mitt förmenande, förhållandena
äro fullt mogna för en fullständigare utredning och en
långt mer genomgripande reform. Jag yrkar för det andra afslag på
den grund, att förslaget enligt min tanke icke kan i praktiken realiseras
utan att i långt högre grad befrämja laglöshet än nykterhet.

Med afseende på hvad jag först yttrade derom, att detta förslag,
derest det kunde realiseras, icke skulle blifva något annat än ett nytt
palliativ på ett område, der man nu borde kunna gripa sig an med
en grundlig reform, eller, med andra ord sagdt, att härigenom endast
skulle sättas en ny lapp på ett gammalt kläde, som icke längre håller,
tillåter jag mig erinra derom, att förordningen rörande vin och maltdrycker
ursprungligen egentligen afsåg att bestämma vilkoren för
bedrifvande af utskänkning af dylika drycker, men att, på grund af
det ofog, hvartill ölmissbruket föranledde, man så småningom infört i
denna författning den ena bestämmelsen efter den andra, hvilka för
författningens ursprungliga syfte varit främmande, och detta alltjemt
utan att man tänkt vare sig på att vidmagthålla nödig öfverensstämmelse
mellan författningens olika delar eller på någon ändring i
sjelfva den grund, hvarpå lagstiftningen rörande hela vårt näringsväsen
hvilar, nemligen 1864 års näringsfrihetsförordning, der fort -

Angående
handeln med
vin och
maltdrycker.

W:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående farande denna näring icke finnes upptagen bland dem, för livilka sär^"vin^och^
skilda undantagsbestämmelser äro gällande. På detta sätt har man
maltdrycker, riksdag efter riksdag föreslagit och beslutit ändringar i än den ena,
(Forts.) kn den andra paragrafen i maltdrycksförordningen, och otta har man
föreslagit en ny reform, innan man ännu från Kongl. Maj:t fått svar
på den begäran om reform, som man året förut framstält. Ja, såsom
kammaren vet, är detta händelsen just nu. I fjol begärde Riksdagen
bestämmelser till förekommande af missbruk genom kringföring af
maltdrycker och äfven rörande ett annat ämne, nemligen i fråga om
tillverkares försäljningsrätt. Dessa Riksdagens skrivelser ha ännu icke
ledt till något resultat; de ligga fortfarande hos Kongl. Maj:t. Detta
oaktadt är man genast färdig med att yrka på att få ytterligare en
ny lapp på det gamla klädet. På detta sätt är det som vi fått en
författning, som hvarken kan af allmänheten efterlefvas eller af domstolarne
tillämpas. Jag tror icke, att detta mitt yttrande är för skarpt,
ty hvar och en, som genomgått de mycket talrika rättsfall, som finnas
på detta område, skall lätt se, att, på grund deraf att man, på det
sätt jag nyss antydde, lappat än på den ena än på den andra paragrafen,
personer blifvit vid mångfaldiga tillfällen bötfälda för öfverträdelse
af 1885 års förordning, oaktadt de icke afsett att öfverträda
densamma och oaktadt de haft kännedom om författningens bestämmelser,
men i följd deraf att de icke kunnat tolka dem. Och likaledes
har det funnits många tillfällen, då i fråga om ett öfverträdande
af lagen sakförhållandena varit fullkomligt klara och obestridda, men
likväl i alla instanserna fälts fullständigt skiljaktiga domar, i det enighet
icke kunnat uppnås om hvilken paragraf som skolat tillämpas.
Så oklara och otydliga har man lyckats göra författningens bestämmelser.

Jag skall icke trötta kammaren med att här redogöra för en
mängd rättsfall, hvilka mycket lätt skulle kunna framdragas. Jag
skall endast redogöra för ett sådant, hvilket nog för herrar jurister
är väl bekant, och som finnes refereradt i Holms nya juridiska arkiv
för år 1896. Det var fråga om en person här i Stockholm, anstäld
vid ett ölbryggeri. Denne hade under många år på lediga stunder
bidragit till sitt uppehälle på så sätt, att han skaffat sig en båt, hvarmed
han brukade ro till ett skeppsvarf och från denna båt försälja
Öl till de vid varfvet anstälde arbetarne. För detta sitt tillvägagående
blef han slutligen åtalad inför häradsrätten, och denna dömde honom
till rätt dryga böter, såsom den der gjort sig skyldig till oloflig utskänkning
af maltdrycker. Han klagar hos hofrätten, och denna fann,
att han visserligen icke gjort sig skyldig till oloflig utskänkning, men
att han brutit mot Rio-litersförordningen», emedan han utan tillstånd
sålt mindre än tio liter till hvarje person. Plögsta domstolen åter
fann, att han icke gjort sig skyldig till någon förseelse alls, ty kringförande
af maltdrycker till försäljning är icke förbjudet, och derför
fordras icke ens någon anmälan.

Onsdagen den 31 Mars.

N:0 21.

Men om, å ena sidan 1885 års maltdrycksförordning till följd af Angående
detta ständiga partiella lappande kommit i ett sådant tillstånd att,
såsom jag nyss sade, hvarken allmänheten kan efterlefva den eller dom- maitdrycker.
stolarne tillämpa densamma, häntyda å andra sidan dessa ständiga (Forts.)
reformkraf och ändringar alldeles uppenbart derpå, att det icke är
bra såsom det är, och att någonting måste göras. Om hvad som skall
göras, derom kan man ju tvista, men en sak borde man kunna vara
enig om —• jag åsyftar en reform, som enligt min tanke vore mycket
vigtigare och af mycket större betydelse än mångt och mycket
annat, som från nykterhetsvänligt håll brukar föreslås — nemligen
derom, att, sedan Riksdagens sista skrifvelse år 1896 till Kongl. Maj:t
med begäran om bestämmelser i fråga om kringförande af maltdrycker
med mera ledt till resultat, hvilket väl inom kort kommer att ske, och
derigenom nödiga restriktiva åtgärder vidtagits mot dessa mycket
betänkliga, simmande eller på hjuldon framförda ölkrogar, man borde
anhålla hos Kongl. Maj:t om en revision af 1885 års förordning, så
att den blefve för allmänheten begriplig och möjlig att tillämpa, dervid
begynnande med att först och främst ändra 1864 års näringsfrihetsförordning.

För min del vore jag dervid gerna med om en ännu mera långtgående
åtgärd, så att frågan i hela sin omfattning komme i betraktande.

Jag vet visserligen, att, så fort man talar om specialförslag, meningarna
genast bli delade, isynnerhet innan en verklig utredning i sak
egt rum. På detta område föreligga dock förslag, som åtminstone
förtjena att tagas i betraktande. Jag erinrar om den af en framstående
nykterhetsvän, generaldirektören Wieselgren, i fjol framkastade
tanken att man skulle i städerna tillämpa det så kallade bolagssystemet.

Huruvida detta länder nuvarande lörhållanden skulle omfattas med
sympatier inom denna kammare, det lemnar jag derhän. Saken förtjenar
i alla händelser att noggrant öfvervägas. Vidare vill jag erinra
om en vid denna riksdag väckt motion, för hvilken äfven utskottet
uttryckt sina sympatier, nemligen det af herr Lehman i Första Kammaren
framlagda förslaget, att man skulle för städerna tillämpa hvad
han kallat ett licenssystem, hvilket jag för min del tror skulle vara,
åtminstone såsom en öfvergångsform, någonting värdt att tänka på.

Men hvilken väg, man än vill gå, tror jag man kunde vara ense
derom, att tiden nu verkligen är mogen för, att nykterhetsvännerna,
hvilka väl äro de, som skola föra saken an, i stället för att sträfva
till genomförande af dessa ständiga småreformer än här och än der, söka
få till stånd en fullständig revision af hela lagstiftningen.

Jag yttrade i början af mitt anförande, att jag yrkade afslag på
utskottets hemställan äfven på den grund, att jag ansåg, att förslaget
under nuvarande förhållanden, det vill såga, utan samband med införandet
af maltdrycksbeskattning, icke skulle gagna nykterheten, utan
snarare laglösheten. Jag vidhåller detta mitt påstående. Jag skall
visserligen icke disputera med de ärade motionärerna och med utskottets
ärade ledamöter om den så mycket omtalade »efterjäsningen», eller

N:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående huruvida man verkligen kan förhindra att i en maltdryck alkoholhalten
^vir^och m°t tillverkarens vilja efteråt stegras. Jag skall mycket gerna antaga,
maltdrycker, att en tillverkare kan skydda både sig och allmänheten mot en dylik
(Forts.) efterjäsning och att han sålunda kan garantera både mellanhänderna
och konsumenterna, att det svagdricka han släpper i marknaden icke
innehåller mer alkohol än den lagstadgade procenten. Jag skall
mycket gerna antaga detta, ehuru jag måste erkänna, att den bevisning,
som utskottet presterat, knappast kan anses bindande. Men
deremot är det mig alldeles omöjligt att förstå den optimism, hvarmed
utskottet behandlat frågan, huruvida ett inskränkande åt ölhandeln,
på sätt utskottet föreslagit, och ett samtidigt frigifvande af ett till
t. ex. 2 procent alkoholhalt bundet svagdricka icke skulle kunna
gifva upphof till en massa missbruk, samt i sjelfva verket öppna dörren
för långt svårare ofog än hvad nu är möjligt. Utskottets betänkande
har också på mig gjort det intryck, att utskottet i sjelfva verket här
nog känt, att dess position är något svag.

Utskottet talar om saken, som om både allmänheten och tillverkarne
skulle öfver det ifrågasatta lagbudet blifva så tillfredsstälda,
att det ej skulle behöfvas annat än att i lagen sätta, att svagdricka
icke får innehålla mera än 2 procent, för att alla menniskor med
största nöje skola rätta sig efter det. Men så är väl icke förhållandet.

I fjol sökte utskottet ett bevis och ett stöd för att man icke
skulle behöfva någon särskild kontroll i den omständigheten, att någon
särskild kontroll ej erfordras för att vaka öfver att i handeln ej föres
bränvin med lägre alkoholhalt än 40 procent. Deremot anmärkte
Första Kammarens tillfälliga utskott, att detta icke var en rigtig
analogi, ty staten känner icke något annat bränvin än sådant af minst 40
procent. Och jag undrar, om utskottet kunde vidhålla denna jemförelse,
i fall det vore fråga om att frigöra tillverkningen och försäljningen
af bränvin af lägre alkoholhalt än 40 procent. I år har också
utskottet icke upprepat detta bevis, men utskottet tror sig hafva funnit
ett annat, nemligen analogien med försäljning af margarin, i det utskottet
framhåller, att det icke behöfves någon särskild kontroll i fråga
om efterlefvande af förbudet, att margarin icke får säljas som natursmör.
Huru kan man jemföra två sådana saker? Om en person
begär natursmör och får margarin, så har han ju, så vidt margarinet
är gjordt af goda och helsosamma ingredienser, i sjelfva verket icke
lidit annan skada, än att han fått en annan vara än han begärt; och
det är mot detta, som lagen skall skydda honom. Det är endast den,
som icke går in på att äta margarin, som här kan klaga öfver något.
Jag undrar, om det förhåller sig på samma sätt, om man fått ett
något för starkt svagdricka. Jag kan mycket väl tänka mig, att om
jag går in i en bod och begär prima herrgårdssmör och i stället får
margarin, jag blir förargad och anmäler saken hos länsman. Men
köper jag svagdricka och börjar misstänka, att det håller något mer
än 2 procent alkohol, icke springer jag till länsman för det. Jag
kan icke förstå, huru utskottet kunnat göra en sådan jemförelse. De båda

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 21.

sakerna äro icke alls jemförbara. Här är fråga om att hejda missbruket
af en vara, efter hvilken begäret är så starkt, att man funnit
sig icke kunna bekämpa detsamma enbart med öfvertygelsens vapen,
utan måste tillgripa äfven lagstifningens, och då tror man sig likväl
på rak arm kunna skaffa folket en billig, ej rusgifvande läskedryck
endast genom att i lagen insätta en bestämmelse om huru många
procent alkohol som skola få finnas i det svagdricka, som man fritt
får sälja, utan att på något sätt taga i öfvervägande, huru denna
bestämmelses efterlefnad skall kunna öfvervakas!

Jag kan icke föreställa mig annat, än att de ölförsäljningsställen,
som i följd af utskottets förslag skola uppkomma i orterna, naturligtvis
och med fullt skäl komma att blifva föremål för nykterhetsvännernas
alldeles särskilda omtanke; det är nog deras mening. Många sådana
ställen komma nog då att blifva förbjudna på grund af der uppstående
oordningar. De blifva nemligen tydligen blott ett slags krogar
och ingalunda bättre krogar. Men i den mån dessa ölkrogar bli
sällsynta, blir ock frestelsen både för tillverkaren, försäljaren och
konsumenten, så vidt han icke är nykterhetsvän, ofantlig stor att
genom det frigifna svagdrickat skaffa sig en rusdryck bakom lagens
rygg. Och deröfver kunna faktiskt åklagan^ icke vaka. Jag antager,
att utskottet icke tänkt, att hvarje länsman skall vara försedd med
komparator och sitta och undersöka svagdricka. Jag föreställer mig,
att utskottet icke menat det, då det ju erfordras en kemist och till
och med en van kemist för att sköta en dylik apparat, så att den ej
exploderar. Det skulle väl, förmodar jag, gå till på samma sätt som
vid margarinförsäljningen, att åklagaren finge taga prof af den misstänkta
varan och skicka det till någon kemisk station, der en af allmänna
medel bekostad undersökning, finge verkställas. Utan tvifvel
komme ock en och annan länsman att flitigt taga dylika prof. Men
de allra flesta länsmän skulle säkerligen icke finna sig hafva tid att
drifva någon ifrigare jagt efter den öfverskjutande alkoholhalten i
svagdrickat.

I hvilken rigtning allmänhetens smak går, är väl bekant. Jag
vill blott erinra om ett förhållande, som nykterbetsvännerna böra väl
beakta. Svenska nykterhetssällskapet lät i slutet af 1895 och början
af 1896 verkställa en undersökning af mera än 38 af våra vanliga
svagdrickssorter; och af dessa var det endast 7, som hade en alkoholhalt
lägre än 3 procent, de flesta hade närmare 4 än 3, och några
både högre än 4 procent. Det visar ju, i hvilken rigtning allmänhetens
smak går. De som äro — i brist på annat måste jag använda
ett uttryck, hvilket jag icke tycker om — så kallade helnyktra, de
skulle visserligen icke bry sig om. att svagdrickat blefve något svagare,
men den stora allmänheten skulle icke tycka om det, och när man då
icke kunde få något Öl, så komme nog en och annan att fundera öfver,
hur man skulle kunna få in något mer sprit i det allt för svaga svagdrickat,
Och det blefve väl ej så svårt.

Angående

handeln med

vin och

maltdrycker.

(Forta.)

K:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående . Oaktadt jag lifligt sympatiserar med motionärernas syfte, kan
M vin 1l(>ch ^således icke förstå nyttan af deras förslag. Nu kan man vissermaltdryeker.
Hgen såga, att det i sak ej gör något om Andra Kammaren bifaller
(Forts.) förslaget, ty Första Kammaren kommer otvifvelaktigt att förkasta det.

Detta är nog sant, men jag tycker, att det just derför vore skada,
om Andra Kammaren skulle fixera sin nykterlietssträfvan på eu så
steril punkt. I fjol antog visserligen Andra Kammaren ett dylikt förslag;
men det var vid ett tillfälle, då närmare 100 af kammarens ledamöter
voro borta. Det betydde således icke så mycket. Skulle åter kammaren
nu ännu en gång bifalla förslaget, då har Andra Kammaren bestämdt
uttalat sig för denna reforms genomförande utan samband med maltdrycksbeskattning
och tillika uttalat, att detta skulle vara rätta vägen
för frågans lösning.

Den ståndpunkt, utskottet vill att kammaren i denna fråga skall
intaga är för öfrigt betecknande nog. »Om det är praktiskt,* säger
utskottet, skall Kongl. Maj:t sätta in i lagen, att svagdricka icke får
innehålla mer än 2 procent; om detta åter icke är praktiskt, får
Kongl. Maj:t hitta på något annat att sätta dit. Det är hvad utskottet
vill. Men enligt mitt förmenande vore det stor skada om Andra
Kammaren för sin del fastsloge en sådan ståndpunkt. Ty jag tror,
såsom jag redan antydt, ej det skulle vara omöjligt att på detta område
finna en lösning, hvarom alla skulle kunna enas, och som skulle
lemna ett för fosterlandet och nykterhetssaken fruktbringande och
gagnande resultat.

På detta skäl yrkar jag afslag på så väl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Häruti instämde herrar Jönsson i Gammalstorp, Lavin, Branting
och Åkerlund.

Herr Waldenström yttrade: Herr talman, mine herrar! Jag

skall först be att få påpeka, att den föregående ärade talaren icke
precis rigtigt har läst, hvad utskottets tillstyrkande i denna punkt
innehåller. Der talas hvarken om två procent eller någon annan procent,
utan der yrkas endast att en gräns måtte uppdragas mellan svagdricka
och starkare maltdrycker och att Kongl. Maj:t efter sakkunnig
utredning måtte bestämma en sådan gräns samt dervid, om det
praktiskt låter sig göra, lägga alkoholhalten till grund för en dylik
bestämmelse. Herrarne torde finna, att med denna anmärkning förfaller
en icke obetydlig del af hvad grefve Hamilton behagade yttra.

För det andra skall jag be att få påpeka, huru denna fråga från
början uppkommit. Då man såg huru ölfylleriet allt mer och mer
tilltog, yrkade man på inskränkning uti rättigheten att handla med
maltdrycker, men detta mötte alltid motstånd på den grund, att äfven
svagdrickat skulle träffas af en sådan inskränkning. Följden blef
naturligtvis, att man då begärde, att en gräns skulle uppdragas mellan
svagdrickat och de starkare maltdryckerna. Ty säkert är, att kan man

Onsdagen den 31 Mars.

>'':o 21.

icke få en sådan gräns, så kan man icke heller på ett tillfredsställande
sätt ordna handeln med maltdrycker, för så vidt man vill ett sådant
ordnande.

Af en talare i Första Kammaren anmärktes i fjol, att, då han
frågat en arbetare, huruvida han hellre önskade, att svagdrickat skulle
följa med ölet och blifva bundet än ölet med svagdrickat och blifva
fritt, han fått till svar: >då må hellre ölet följa med svagdrickat än
svagdrickat med ölet». Och deri hade han nog rätt.

Skall således en laglig inskränkning i ölhandeln åstadkommas, så
måste den vara baserad på grundvalen af en skilnad mellan svagdricka
och starkare maltdrycker; tv lika visst som man vill, att det skall
blifva en inskränkning i ölförbrukningen, lika mycket förvissad är jag
derom, att svenska folket aldrig kommer att vara med om att sätta
svagdrickat under samma inskränkning som ölet.

Grefve Hamilton sade, att hvad utskottet yrkat endast vore ett
palliativ, en lapp på ett gammalt kläde, som icke höll, och att man
borde söka få till stånd en fullständig revision af 1885 års förordning.

Ja, det är nu så, att när man yrkar på en förändring till det
bättre i en paragraf, så säga några, att man skall taga hela förordningen;
ty hela förordningen behöfver omarbetas. Men kommer man och begär
omarbetning af hela förordningen, så svaras det: »hvarför skall man
vara så vidtomfattande? hvarför icke nöja sig med en eller annan
paragraf, som befinnes vara i behof af förbättring till nykterhetens
fromma?» Detta är för resten ett vanligt argument icke endast med
afseende å den lagstiftning, som här är i fråga, utan äfven när det
gäller lagstiftning på andra områden.

Grefve Hamilton sade, att han för öfrigt var emot vårt förslag,
emedan det icke kunde realiseras utan att befordra laglöshet mera än
nykterhet, och detta ända till dess man kunde få en maltdrycksbeskattning
till stånd; tv då menade han väl, att det kunde gå för sig
att åstadkomma eu skilnad.

För min del tror jag, att de skäl, som utskottet anfört och som
grefve Hamilton visserligen icke försökt att vederlägga, tala tillräckligt
för att genom förslaget lagöfverträdelser icke skulle uppmuntras,
men väl en förändring till det bättre åstadkommas.

Grefve Hamilton anförde vidare, att tvenne skrivelser afgingo i
fjol till Kongl. Haj:t rörande denna fråga, och att man derför borde
vänta på svar från Kongl. Maj:t, innan man ä nyo besvärade honom
med eu ny. Jag vill emellertid påpeka, att den fråga, som nu föreligger, är
mycket äldre än den, hvarom förlidet års Riksdag skref. Den är alltså icke
något, som tillkommit sedan dess, utan är en fråga alltsedan år 1885.

Grefve Hamilton anmärkte, att 1885 års förordning är af den
beskaffenhet, att icke endast producenter och försäljare äro oförmögna
att tolka densamma, utan att den äfven föranledt skiljaktiga domar hos
olika rätter, häradsrätterna, hofrätterna och högsta domstolen. Jag vill
till svar härpå fråga grefve Hamilton, hvar i lagboken den lag står,
som icke föranledt högst väsentligt olika utslag från olika rätter. Ja,

Angående
handeln med
vin och
maltdrycker.
(Forts.)

Nso 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående det skulle vara mycket intressant att få veta, på hvilken sida i Svea
han^n0^å'' rikes lagbok en lag står, som är af den beskaffenhet, att den icke kan
maltdrycker, föranleda och icke har föranledt sådana olika utslag. Skulle man för
(Forts.) en dylik orsak förkasta dessa lagar, så vet jag icke, om vi af lagboken
skulle få mera än permarne qvar.

Grefve Hamilton anförde, att det låter på utskottet, som om
utskottet sjelft känt sin position ytterst svag. — Jag får emellertid
försäkra grefven, att han dervid begått ett misstag. Men när man läser
något, så kan man läsa det med en sådan röst, att det ljuder för den
läsande sjelf, såsom om det vore mycket svagt.

Den ärade talaren anförde vidare, att utskottet föregående år
begagnat en jemförelse med bränvinet och vinet. Ja, som bekant får
man icke sälja bränvin, som har lägre alkoholhalt än 40 procent, men
detta har icke föranledt dertill, att man anordnat något slags vidlyftig
kontroll för att tillse, att icke sådant bränvin utsläpptes i handeln.

Ku menar grefve Hamilton, att denna liknelse haltar, emedan
lagen icke känner till mera än ett slags bränvin, nemligen det, som är
af minst 40 procents alkoholhalt, men hvad vill då herr grefven kalla
en sådan bränd dryck, som gifver sig ut för att vara bränvin, men
innehåller endast 35 procent alkohol? Jag vet icke, hvad jag skulle
kunna kalla den, om icke bränvin med för låg alkoholhalt; men har
grefve Hamilton något annat namn derpå, så har jag icke något
deremot.

Alldeles likartadt är förhållandet med alkoholhalten i vin. Den
får icke vara högre än 25 procent. Hafva då herrarne hört talas om,
att man derför behöft anordna en vidlyftig kontroll vid vinfabrikerna
eller vinaffärerna? Nej. Yppar det sig. att det, som köpes såsom vin,
innehåller mer än 25 procent alkohol, då må man angifva det, låta
en undersökning anställas samt på lagligt sätt dermed förfara.

Nu säger grefve Hamilton, att vi i år öfvergifvit dessa jemförelser.
Det är också ett misstag, herr grefve Hamilton. Vi hafva visst icke
öfvergifvit dem, men vi hafva till dem lagt en ny jemförelse, nemligen
lagen om tillverkning och försäljning af margarin.

Man har stadgat straff för att sälja margarin såsom natursmör,
men man har aldrig derför tänkt på, att det skulle behöfvas kontroll
på de ställen, der smör tillverkas, för att tillse, att man der icke må
uppblanda smöret med margarin. Nej, om anledning till misstanke
uppstår, så får man anmäla saken och dermed förfara i öfverensstämmelse
med lagen.

Det lärer väl icke vara tu tal om, hvilket som är svårare att
kontrollera. Jag har frågat chefen för kontrollbyrån, huruvida det är
svårare att kontrollera en maltdrycks alkoholhalt än undersöka, om
natursmör är uppblandadt med margarin, och han har svarat, att det
senare är mycket svårare samt fordrar mycket dyrbarare apparater och
större skicklighet än det förra, ja, att det icke alltid torde vara möjligt
att åstadkomma ett utslag, om hvilket man vågade säga, att det vore
fullt rigtigt.

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 21.

Nu säger herr grefve, att om man köper smör på ett ställe och
erhåller margarin, så anmäler man det för länsmannen, men om jag i
en butik köper svagdricka och får en dryck med mera än 2 procent
alkoholhalt, icke springer jag då till länsmannen derför. Ja, det tror
jag väl; det gör nog icke grefve Hamilton, men det kan finnas andra,
som göra det. Jag har aldrig heller begärt, att herr grefven skall
springa till länsmannen med margarinet heller.

För öfrigt är frågan ingen nyhet. — Danmark har under några
år haft en lag beträffande maltdrycker, i hvilken är bestämdt, att maltdrycker
med högst 2 J/4 vigtprocent alkoholhalt äro skattefria, medan
starkare maltdrycker äro belagda med skatt. Jag har emellertid aldrig
hört, att man i Danmark funnit alkoholgränsen omöjlig eller förbunden
med några större svårigheter i afseende på kontrollen. I Norge har
under sistlidne januari månad stortinget besluta anmoda regeringen
att taga i grundligt öfvervägande, huru vida icke ölskatten kunde flyttas
från maltet till alkoholen, och statsrådet Engelhardt försäkrade under
diskussionen å den frånvarande finansministerns vägnar, att han icke
kunde finna någon anledning alls för regeringen att icke efterkomma
stortingets beslut, om det ginge i deu af förslagsställaren angifna
rigtning.

Grefve Hamilton sade slutligen, att hvad kontrollen beträffade
kunde naturligtvis icke den enskilde kontrollera, huruvida en maltdryck
innehölle större eller mindre procent alkohol, utan det finge väl ske
på det sätt, att länsmännen eller polismyndigheterna toge en flaska
och sände den till en kemisk station, hvarifrån de sedan erhölle bevis
om maltdryckens beskaffenhet, alldeles såsom det nu tillgår, då det
är fråga om profning af andra varor.

Ja, detta är ju alldeles rigtigt, men då tilläde herr grefven, att
så kommer väl en och annan länsman att göra, men de flesta skola
säkert icke bry sig derom. Det är ju ledsamt, om våra länsmän äro
af sådan beskaffenhet, men det kan naturligtvis icke vara något, som
talar emot lagen. Jag tänker sammalunda att en del länsmän icke
heller bry sig om att taga reda på och förstöra sjuka födoämnen eller
margarin, som säljes såsom smör, o. s. v., men om jag nu kan ådagalägga,
att 15, 20 eller 100 länsmän icke göra det, så bevisar det väl
icke något mot lagen; det är endast en ful fläck, som sättes på våra
polistjenstemän å landet och kanske äfven i städerna; och det är ju
möjligt, att det beror, derpå, att de hafva samma smak, som grefve
Hamilton påstod, att den stora allmänheten har.

Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att grefve Hamilton
anfört några skal, som utgöra tillräckligt stöd för att afslå utskottets
hemställan, till hvilken jag derför anhåller få yrka bifall.

Med herr Waldenström förenade sig herrar Eriksson i Bäck,
Anderson i Hasselbol, Hultkrantz, Norberg, Hammarström och
Sandqnist.

Angående

handeln med

vin och

maltdrycker.

(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 81 Mars.

Angående
handeln med
vin och
maltdrycker.
v (Forts.)

Herr Ohlsson i Vexiö: Då jag i egenskap af ledamot i det

andra tillfälliga utskottet vid sistlidet års riksdag hade tillfälle att
grundligt sätta mig in i den då förevarande och nu återupptagna
frågan om bestämmande af eu s. k. svagdricksgräns, skall jag tillåta
mig att i korthet angifva min på mogen öfvertygelse hvilande åsigt i
denna fråga.

Jag hyser den bestämda uppfattning, att en på alkoholhalten fotad
gräns mellan i öfrigt likartade maltdrycker alldeles icke kan lagligen
göras gällande vid försäljning af dessa drycker, förr än tillverkningen
af samma drycker blifvit genom lagbestämmelser reglerad och kontrollerad
eller åtminstone innan tekniken lyckats utfinna något instrument
eller någon metod, hvarmedelst man kan enkelt, beqvämt
och säkert när och hvar som helst pröfva och bestämma alkoholhalten
i en maltdryck. Ingen af dessa förutsättningar äro emellertid för
närvarande för handen i vårt land.

Jag tillåter mig tillägga, att i intet land i veriden har man sökt
att vid försäljning af maltdrycker lagligen tillämpa en alkoholgräns,
innan tillverkningen blifvit lagbunden; och då herr Waldenström nyss
åberopade sig på förhållandena i Danmark och Norge, så ber jag atr
få påpeka, att tillverkningen i dessa länder är lagbunden, hvilken deremot
icke är förhållandet hos hos.

Jag hoppas och tror, att kammaren skall vara så praktisk, att den
icke bifaller utskottets opraktiska hemställan, å hvilken jag, herr talman,
nu yrkar afslag.

Herr Byström: Herr talman, mine herrar! Det är blott några

få ord, som jag ber att nu få yttra, och jag hoppas, att kammaren
ursäktar mig, för att jag, fastän nykommen, uttalar mig i denna fråga.

Då jag läser igenom detta utskottsbetänkande, finner jag, att
utskottet anför, om jag räknat rätt, icke mindre än 26 skäl, som tala
för, att den reform, som här är i fråga, måtte komma till stånd. Och
det är särskildt med anledning af det 26:te skälet här på femte sidan
af utskottsbetänkandet, som jag ber att få yttra hvad jag nu bär att
säga. Det står der, att det är ett önskemål, särskildt framstäldt från
nykterhetsvänligt och religiöst håll, att få eu lagförändring i förevarande
fall. Det var någon, som yttrade, då frågan om rusdrycksförbud för
lappmarken för några dagar sedan var före här i kammaren, att han
vilie, som han uttryckte sig, fälla en bön för lapparne. Jag skulle
nära på vilja använda samma uttryck här och vördsamt hemställa till
kammaren, att den icke måtte afstå denna framställning. Jag skulle
vilja särskildt erinra om, att det vore, om kammaren ginge motionärernas
önskningar till mötes, rent af ett barmhertighetverk mot de
många, som verkligen hysa samvetsbetänkligheter mot att idka handel
med bär omnämnda handelsvaror. Och som herrarne veta, kan man på
många platser svårligen idka handelsrörelse utan att, förnämligast af
konkurrensskäl, förena Öl- och vinhandel med annan handel. Dessa
personer, som särskildt af religiösa och nvkterhetsvänliga skäl önska

Onsdagen den 81 Mars.

N:o 21.

en förändring, skulle jag vilja bedja, att kammaren ville taga hänsyn
till.

Jag skulle också kunna draga fram exempel på, huru det gått till
på åtskilliga ställen der denna »föreningshandei» egt rum, men jag vill
icke nu upptaga kammarens tid dermed, utan skall endast instämma
med dem, som här särskildt talat för detta utskottets förslag.

Angående kontrollen af den handel, som uppstår med dessa drycker,
sedan en alkoholgräns faststälts, i fall eu sådan kommer till stånd, har
utskottet antydt, att det tror, att äfven bryggarne skulle småningom
rätta sig efter de bestämmelser, som här antoges. Men det har af
några talare framhållits som tvifvelaktigt, huruvida dessa tillverkare
skulle vilja rätta sig efter eu sådan lag. Vi nykterhetsvänner blifva
många gånger beskylda för att icke alltid tala så precis välvilligt om
vare sig rusdryckernas tillverkare eller deras försäljare. Men här
synes det mig, som om de, som tala mot detta förslag, tålde betydligt
härdare omdömen om ifrågavarande försäljare och fabrikanter, då de
betvifla, att dessa skulle ställa sig lagen till efterrättelse, om den
komme till stånd.

Jag tror mig icke böra säga mera nu, utan det var egentligen
blott å nvkterhetsvännernas vägnar, som jag begärde ordet, tv jag har
att gorå med ett ganska stort nykterhetssällskap i landet, nemligen Sveriges
Blåbandsförenir.g, hvars sekreterare jag är, och den har på sin allmänna
konferens uttalat sig för en sådan lagstiftningsåtgärd, och jag vet, att
opinionen i landet bland nykterhetsvänligt folk i allmänhet är för detta
lagförslag. Likartadt är förhållandet bland de religiöse inom ganska
vitia områden. Jag ber derför, herr talman, att, på grund af hvad jag
nu i korthet anfört och med instämmande för öfrigt i de talares anföranden,
som yrkat bifall till utskottets föreliggande betänkande, äfven
för min del få yrka bifall till detsamma.

Herr Jansson i Krakerud: Att den förste talaren uppträdde

mot utskottets förslag, är icke underligt, ty det är ju alldeles klart,
att den, som är hemma i en så stor stad som Stockholm, icke känner
til! skälen för detta förslag, eller rättare sagd! orsaken, hvarför ett
dylikt förslag framkommit. Jag skall med anledning häraf taga mig
friheten lemna några upplysningar om, huru det förhåller sig på
landsbygden.

Der är, som herrarne veta, ölförsäljningen nu inskränkt till det
minsta möjliga, hvilket gör, att det är mycket svårt, för att icke säga
alldeles omöjligt, för en resande att få köpa en maltdryck, ty om en
hemmansegare också har bryggt det bästa dricka, som man kan tänka
sig, så har han ingen laglig rätt att sälja det, om en person kommer
och vill köpa en liter, ty han skulle då kunna ådömas straff enligt
vår nuvarande maltdrycksförordning. Samma förhållande är det vid
bruken, der det är en massa arbetare, som utan tvifvel behöfva eu
närande maltdryck, men som under närvarande förhållanden icke kunna
få åtnjuta densamma genom att köpa den, och som sålunda icke kunna

Angående

handeln med

vin och

maltdrycker.

(Forts.)

K:o 21

Onsdagen den 31 Mars.

Angående

handeln med

vin och

maltdrycker.

(Forts.)

få den, om de icke hafva sådan bostad, att de sjelfva kunna brygga
dricka. Men de få icke sälja till en kamrat en liter svagdricka. Jag
hoppas, att alla kammarens ledamöter erkänna, att denna lagstiftning
är väl hård.

Det är väl denna orsak, som föranledt, att man önskat erhålla
något sätt att frigöra handeln med svagdricka, och då det nu förhåller
sig så, att ölet har den egenskap, att det icke kan få vara fritt, derför
att arbetarne icke tåla att dricka det, utan att det gör mera skada än
nytta, så synes det mig, som om det föreliggande förslaget verkligen
borde kunna anses så pass praktiskt, att man icke borde söka framkomma
med motiv för afslag, som man väl skulle kunna kalla »de
obotfärdigas förhinder».

Herr grefve Hamilton nämnde, att han trodde, att om detta förslag
blefve lag, skulle de, som sälja svagdricka, vara frestade att sälja
Öl till dem, som ville köpa svagdricka. Jag har aldrig i min tid funnit
någon sådan egenskap hos handlande, ty ölet är dubbelt så dyrt som
svagdricka, och att då sälja en flaska Öl under namn af svagdricka,
som endast kostar hälften så mvcket som ölet, det kan välickekomma
att inträffa. Med samma skäl skulle man väl kunna säga, att det är
riskabelt att sä ja Öl, ty ölförsäljaren skulle måhända kunna blanda
upp ölet med konjak, punsch eller champagne, men sådant har icke
inträffat, ty det voie ungefär detsamma som att skänka bort det der,
och sådana handlande finnas icke vare sig bland ölhandlarne eller andra
handlande af det skäl, att de då naturligtvis icke skulle kunna existera.
Jag tror derför, att detta skäl är ett af de svagaste, som man kan
framkomma med.

Då jag för öfrigt icke aDser förslaget innebära någon fara, synnerligast
när man tar hänsyn dertill, att här endast är fråga om en
skrifvelse till Kongl Maj:t, så kan jag för mm del icke annat än på
det lifligaste yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Frösvi som anförde: Som jag deltagit i utskottets

behandling af denna fråga, skall jag be att få yttra några ord.

Jag anser, att utskottet för sin hemställan anfört så tungt vägande
skäl, att man icke kan underlåta att bifalla dess hemställan. Det förefaller
mig, som om de nuvarande bestämmelserna skulle vara fullkomligt
omöjliga, och att det skulle blifva bättre, om handeln med
svagdricka fngåfves, så att det lättare kunde åtkommas af den arbetande
klassen. Nu händer det, att, fastän man icke vill använda bayerskt
Öl, man blir tvungen att göra detta på den grund, att ölförsäljaren
icke har svagdricka till salu. Detta synes mig utgöra ett väsentligt
skäl för bifall till hvad utskottet i denna punkt föreslagit, och det är
egentligen det, som gjort, att jag slutit nfg till utskottets hemställan.
Och det förvånade mig icke litet, när jag fick höra, att, fastän utskottet
haft så mycket arbete med denna fråga, betänkandet i allt fall skulle
kallas ett lappverk, såsom grefve Hamilton yttrade sig. I fall denna
fråga kommer att ytterligare någon gång behandlas i Riksdagen, skulle

X:o 21

Onsdagen den 31 Mars.

jag önska att få se grefve Hamilton i vederbörande utskott. Han
måtte väl vara den som skulle kunna stifta en lag, så att den
blefve bra.

Herr talman! Jag har ingenting vidare att anföra, utan skall be
att få yrka bifall till motionärernas af utskottet tillstyrkta framställning
i denna punkt.

Herr Elowson: Det är en gammal invändning, som gjorts och

göres beträffande denna fråga, nemligen att det skulle vara förenadt
med svårighet att uppdraga en gräns mellan svagare och starkare maltdrycker,
mellan svagdricka och Öl. Redan för flera år sedan uttalade
jag den meningen, att en sådan svårighet egentligen icke finnes, utan
att den låter öfvervinna sig, och tekniken har sedan dess gått betydligt
framåt. I följd deraf är det möjligt att uppdraga den gräns, som man
vill hafva faststäld. Då så är, anhåller jag att få förena mig med dem,
som yrkat bifall till utskottets hemställan i den föredragna punkten.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hemställan som den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd och
företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition :

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens andra tillfälliga utskott
hemstält i första punkten af förevarande utlåtande n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som den i ämnet väckta motionen i denna del.

Omröstningen visade 111 ja och 82 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Punkterna 2 och 3.

Biföllos jemväl.

De af kammaren sålunda i detta ämne fattade beslut skulle
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Förenämnda motionärer hade jemväl föreslagit, att i lag måtte
varda bestämdt, att handeln med de starkare maltdryckerna icke må
vare sig i stad eller på landet lörenas med annan handel, hvartill

Andra Kammarens Prot. 1897. K:o 21. 4

Angående

handeln med

vin och

maltdrycker.

(Forts.)

N:o 21.

Angående
handel med
vin och
maltdrycker.
(Fort».)

Onsdagen den 31 Mars.

anmälan erfordras; men hemstälde utskottet i punkten 4, att detta
förslag, i hvad detsamma afsåge städerna, ej för närvarande måtte
föranleda till något kammarens beslut.

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar

W%ldenström, Nordin i Hammerdal, Andersson i Upsala och Centerwall:

att kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen i skrifvelse
till Kong!. Maj:t anhåller om sådana bestämmelser, att icke heller i
stad handeln med vin och maltdrycker må förenas med annan handel*
hvartill särskild anmälan erfordras.

Efter föredragning af punkten anförde

Herr Waldenström: Såsom kammaren behagade finna, har jag

jemte tre andra af utskottets ledamöter reserverat mig mot utskottets
beslut i denna punkt. Utskottet grundar sig derpå, att i Första Kammaren
väckts en motion af herr Leman, i hvilken förekommer ett förslag,
som kunde vara att tänka på, och utskottet förmodar, att sedan
denna motion blifvit behandlad i Första Kammaren, skulle Andra
Kammaren åter få med saken att gorå, samt att det då vore tid nog
för utskottet att besluta någonting bestämdt i frågan. Emellertid är
ju förhållandet det, att om herr Lemans motion förfaller i Första
Kammaren, så kommer frågan icke vidare till Andra Kammaren vid
denna riksdag. Det synes mig derför lämpligare, att kammaren beslutar
något annat än — att för närvarande ingenting besluta, eller*
med andra ord, att kammaren fattar ett positivt beslut, som Första
Kammaren sedan kan behandla i sammanhang med herr Lemans motion.

Det har naturligtvis mött mycket motstånd från många håll att
göra denna inskränkning i städerna såväl som på landet. För min
enskilda del är jag dock i denna som i andra frågor af den tanken,
att en olika lagstiftning för stad och land kan vara berättigad, när
béhofvet det påkallar; men förefinnes icke något sådant behof, då är
det också olämpligt att göra någon skilnad mellan stad och land.
Vidare tror jag, att specerihandlare eller handlande i allmänhet i städerna
icke hafva mycken glädje af denna handel. Vid förra riksdagen
afläto icke mindre än 30 af Gefle stads specerihandlare till stadens
representant i Första Kammaren följande skrifvelse: »Undertecknade

speceri- och diversehandlande i Gefle anhålla härmed vördsammast att,
innan den af P. Waldenström väckta och af Riksdagens Andra Kammare
bifallna motionen om Öl- och vinhandelns skiljande från annan handel
förekommer till afgörande äfven inom Riksdagens Första Kammare*
få till Eder, såsom stadens riksdagsman i nämnda kammare, uttala
vår på egen erfarenhet grundade öfvertygelse, att den i nämnda motion
föreslagna lagförändringen är af behofvet högligen påkallad och kan
utan något nämnvärdt intrång i specerihandlandes “närings- och affärsfrihet“
godt genomföras. Det är ett allmänt kändt förhållande, att

Onsdagen den 31 Mars.

y.o 21.

dryckenskap och svåra oordningar mångenstädes främjas i hög grad
genom nu rådande frihet till handel med Öl och vin, hvadan vi i
sedlighetens och den allmänna ordningens namn på det bevekligaste
anhålla, att Ni ville göra allt Edert inflytande gällande för ifrågavarande
motions framgång.» För kort tid sedan läste jag ock i en
tidning, att poliskammaren i Göteborg skall hafva till magistraten såsom
förklaring öfver det ökade antalet fylleriförseelser i staden anfört, att
detta vore beroende på den rätt, som nu tillkomme hvarje handlande
att försälja Öl och vin, och tidningen upplyser, att nykterhetsvännerna
i Göteborg beslutit att fästa Göteborgs riksdagsmäns särskilda uppmärksamhet
härpå.

Under sådana förhållanden, herr talman, och då jag icke kan se,
att saken skulle vålla stadsborna några svårigheter, skall jag be att få
yrka bifall till reservationen. Dock vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att i sjelfva klämmen ett ord har bortfallit. På andra raden
nedifrån bör det nemligen heta »vin och starkare maltdrycker» i stället
för, såsom det nu står, »vin och maltdrycker».

Häruti instämde herrar Göthberg, Hultkrantz, Söderberg, Byström
och Nordin i Hammerdal.

Herr Gethe yttrade: Såsom herrarne se af föreliggande betän kande,

har utskottets majoritet trott, att det skulle vara för städerna
vida lämpligare, om man kuode ordna handeln med vin och maltdrycker
i den rigtning, som herr Leman föreslagit uti sin i Första
Kammaren väckta motion. Men då denna motion icke nu förelåg till
behandling och utskottet icke ansåg sig hafva rätt att upptaga det
förslag, herr Leman gjort, så höll utskottet före, att man, för att hålla
föreliggande fråga öppen, för närvarande borde hemställa till kammaren
att fatta det beslut, som föreslås i fjerde punkten af betänkandet.

Herr Waldenström anförde nyss, att olika lagstiftning kan vara
berättigad, när ett verkligt behof deraf förefinnes, men att ett sådant
icke skulle föreligga i denna fråga. Derom kunna ju meningarna vara
delade. Det har emellertid icke visat sig, att i städerna varit behof
af eu lagstiftning i denna rigtning annat än för sådana lokaler, der
handeln med andra varor blott varit en förevändning för att få sälja
Öl och vin, och det är sådana, som förslaget vill komma åt. Deremot
har utskottet icke förnummit några klagomål mot ordentliga specerihandlare
deröfver, att dessa åt kunder, i synnerhet från landsorten,
hvilka köpt andra varor, kunnat, der så önskats, tillhandahålla jemväl
Öl och vin, hvilket sistnämnda oftast torde komma i fråga.

Det har synts utskottets majoritet, att missbruket vid handeln
med Öl och vin skulle kunna förebyggas genom en lagstiftning i den
rigtning, som herr Leman i sin motion föreslagit. Ty meningen med
en lagbestämmelse i detta afseende skulle ju vara att förebygga öfverträdelser,
och detta har utskottets majoritet ansett kunna vinnas på
den väg, herr Leman anvisat Jag skall derför be att få yrka bifall

Angående

handel med

vin och

maltdrycker.

(Forts.)

X:0 21

Onsdagen den 31 Mars.

Angående

handel med

vin och

maltdrycker.

(Forts.)

till utskottets hemställan i denna punkt, emedan derigenom frågan
lemnas öppen, i fall Första Kammaren fäster afseende vid herr Lemans
motion och ett beslut i den rigtningen kommer till oss från medkammaren;
hvaremot, i händelse reservanternas förslag skulle antagas,
möjligheten torde vara afskuren för denna kammare att fatta ett med
Första Kammarens öfverensstämmande beslut.

Skulle deremot Första Kammaren icke bifalla något förslag i den
Lemanska rigtningen, då vore frågan visserligen fallen för denna Riksdag.
Men jag hemställer i sådant fall till herrar nvkterhetsvänner,
om det icke är god tid att — då en utredning begärts om bestämmandet
af en gräns mellan svagdricka och starkare maltdrycker —
vid nästa riksdag komma fram med en ny framställning i frågan. Jag
är alldeles säker på, att, om nu Andra Kammaren bifaller utskottets
hemställan, och herr Lemans motion skulle falla i Första Kammaren,
sådana motioner nästa år skola komma att väckas i båda kamrarne,
och jag anhåller derför, som sagdt, att få yrka bifall till den hemställan,
som utskottet gjort i den nu föredragna 4:de punkten af detta
betänkande.

Med herr Gethe förenade sig herrar Lindgren, Pantzarhielm och
Odencrants.

Herr Petri: Då jag icke kan vara med om motionärernas för slag

att skilja Öl- och vinhandeln i stad från annan handel, skall jag
be att härom få säga några ord.

Det kan visserligen icke förnekas, att äfven i städerna rättigheten
att få förena Öl- och vinhandel med annan handel kan missbrukas och
att missbruk verkligen ega rum i synnerhet i städernas utkanter, der
personer skaffa sig handelsrättigheter endast och allenast för att bedrifva
ölförsäljning. Sådant bör naturligtvis, på sätt lämpligen ske
kan, förebyggas. Men å andra sidan finnas gamla och ansedda köpmän
och firmor, som under många år med sina speceriaffärer förenat
handeln med Öl och vin till afhemtning. Att, derför att ifrågavarande
rättighet blifvit af personer, som drifva handel i städernas utkanter,
en eller annan gång missbrukad, beröfva personer, som i detta hänseende
aldrig gjort sig skyldiga till något lagbrott, en sådan rättighet,
det anser jag vara att begå en ganska stor orättvisa. Och jag kan
försäkra kammaren, ett ett sådant förbud för dessa aktningsvärda köpmän
och firmor ej skulle betyda så litet, som herr Waldenström sökte
göra troligt. Jag känner till många specerifirmor, som ha en rätt betydlig
handel icke endast med vin, utan äfven med maltdrycker —
exempelvis porter, som icke kan få köpas utan hos dylika firmor —
och att utan vidare fråntaga dem denna rättighet vore hårdt.

Jag anser, att denna fråga bör lösas i den rigtning, som herr
Leman i sin i Första Kammaren väckta motion angifvit. Skulle emellertid
denna motion icke i år komma att föranleda någon Riksdagens åtgärd,
är jag öfvertygad, att samma motion nästa år kommer att

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 21''

väckas i båda kamrarne och att sannolikheter föreligga för, att man
då skall komma till ett godt resultat i denna fråga.

På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Boethius, Mallmin och Eklundh
från Lund.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11-

Pöredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Angående
n:o 9, i anledning af herr O. Larssons i Mörtlösa motion om skrifvelse 2”%^ för
till Kongl. Maj:t med begäran om ändring af 22 § i förordningen den ordningen
24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m. m. angående försäljning
af

Uti en till utskottet hänvisad motion, n:o 107, hade herr 0. Larsson jn ?eA
i Mörtlösa, med hvilken herr C. E. Johansson 1 Berga instämt, hem- J '' *

stält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
sådan ändring vidtoges i ofvan berörda lagrum, att deri förekommande
undantagsstadgande för dem, som utomhus i ringa omfattning idkade
försäljning af vin och maltdrycker, skulle ur förordningen utgå.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda.

Beträffande detta ärende anförde:

Herr Larsson i Mörtlösa: Det är visserligen sant, att de miss förhållanden,

jag i min motion berört, icke äro så synnerligen allmänna.
Men de förekomma likväl, och det har händt — särskildt i
ett fall — att ett af kronobetjeningen gjordt förbud mot sådan försäljningsrätt,
som motionen afser, blitvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
upphäfdt. Man eger således rätt att opåtaldt utom hus försälja
maltdrycker i ringa omfattning. Kär utskottets ledamöter en gång
sjelfva komma att få syn på dessa missförhållanden, tror jag, att de
också skola vara villiga att bifalla ett sådant förslag som det, hvilket
jag nu framstält. För närvarande skall jag dock icke tillåta mig att
göra något yrkande, så vidt jag icke för min motion får något understöd
af andra ledamöter af kammaren.

Herr Styrlander: Jag tror, att den motion, som afgifvits af

herr Larsson och nu föreligger till behandling, förtjenar ett bättre öde
än det, som utskottet tillämnat densamma, och jag skall derför be att

N:o ai.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående få yrka bifall till motionen. Utskottet har i sitt betänkande talat om
22 §l^för- ^ yttrande, som Kong! Maj:t afgaf vid antagandet af förordningen
ordningen den 7 december 1866, hvari Kong! Maj:t talar om handeln med
angående maltdrycker såsom »en i och för sig oskyldig rörelse.» Det är ju
försäljning af möjligt, att vid den tiden, då denna förordning tillkom, man kunde
''drycker nTm ^afva deri uppfattningen. Men sedan dess hafva så stora inskränk(Forts)
ningar blifvit gjorda i afseende på rätten att försälja vin och maltdrycker,
att jag icke tror, att man kan påstå, att lagstiftningen för
närvarande betraktar denna handel som en i och för sig oskyldig
rörelse. Nu finnas ju bestämmelser, att man icke eger rätt att utan
särskildt tillstånd försälja vin och maltdrycker till förtäring på stället;
och äfven försäljningen af sådana drycker till afhemtning har blifvit
kringskuren. Man kan således påstå, att man börjat få blicken öppen
äfven för farorna af denna handel, och att man försöker allt mer och
mer kringskära denna rätt Lagstiftningen går tydligen i den rigtningen,
att man vill hafva all handel med vin och maltdrycker beroende
af särskildt tillstånd; och derför synes det mig, som om man
borde vara med om herr Larssons motion.

Om man genomläser vin- och maltdrycksförordningen och kommer
till § 22 i densamma, kan man icke värja sig för den tanken, att
denna § till stor del upphäfver alla de föregående bestämmelserna i
förordningen. Ty denna sista § medgifver rätt för hvem som helst i
allmänhet att utomhus försälja maltdrycker, endast det sker i ringa
omfattning medelst kringbärande eller från bord eller stånd. Nu säger
utskottet, att denna försäljning icke får ega rum annat än i särdeles
ringa omfattning enligt förordningens stadgande. Men jag skall
be att få påpeka, att det icke står så i förordningen. Ordet särdeles,
som utskottet satt till, finnes icke i lagen, utan der talas endast om
»ringa» omfattning. Detta uttryck är ju dock ganska tänjbart, och det
är svårt för så väl domstol som polismyndighet att tolka detsamma.
Det är en otydlighet i förordningen, som jag anser ej borde finnas,
och som kan tolkas olika af olika myndigheter. Jag tror, att det Icke
skulle vara någon fara att helt och hållet taga bort denna försäljningsrätt,
om man läte densamma gälla endast vin och starkare maltdrycker.
Om derför i herr Larssons förslag ordet starkare inskötes före ordet
maltdrycker, tror jag, att alla skulle kunna vara med om detsamma;
och derför skall jag be att få på det varmaste förorda herr Larssons
motion med den ändring, att ordet starkare inskjutes före ordet maltdrycker.
Då anser jag, att förslaget skall vara i öfverensstämmelse
med de åsigter, som hittills gjort sig gällande i afseende på inskränkningar
af denna förordning.

Utskottet har vidare talat om, att polismyndigheten har magt att
stäfja eller helt och hållet förbjuda denna handel. Ja, det kan vara
sant. Men detta sker vanligen först, då oordningar redan egt rum,
och då man således icke vinner så mycket genom ett förbud, som
ofta nog kommer för sent. Det lyckliga i detta fall är, att den stora
allmänheten ännu icke fått full kännedom om hvad denna paragraf

N o ai.

Oasdagen den 31 Mars.

innebär. Men den innebär, mine herrar, att hvem som helst har rätt att
utomhus ställa sig vid ett bord eller ett stånd eller gå omkring och
försälja maltdrycker, endast det sker i ringa omfattning. Det finnes
till och med ledamöter af denna kammare, som äro okunniga om en
sådan bestämmelse; och jag har i dag talat med en kamrat här, som
sade till mig: »inte är det väl möjligt, att det finnes en sådan bestämmelse
i förordningen, som medgifver rätt för hvem som helst att
gå omkring och försälja maltdrycker, endast det sker i ringa omfattning».
Den stora allmänheten känner, som sagdt, ännu icke mycket
till denna rätt och har icke hittills mycket begagnat sig af densamma;
men man börjar allt mer och mer taga den i anspråk. Motionären har
haft erfarenhet deraf; och såsom polistjensteman kan jag intyga, att
man mången gång vid större folksamlingar stått magtlös, på grund
deraf, att denna rätt funnits. I min hemtrakt har det gifvits exempel
på personer, som inrättat sina stora ytterrockar med 40 å 50
fickor, i hvilka de burit ölhalfvor till försäljning. Vid liqvidationsmöten
ställa sig personer vid stånd och vid bord och sälja Öl,
och det blir oordningar. Dessa oordningar träda mest i dagen
vid mötenas slut, då ett förbud icke längre har någon betydelse,
emedan oordningarne redan uppkommit. Då man nu vill, att lagstiftningen
i afseende på vin och maltdrycksförsäljningen skall gå i
den rigtningen, att tillstånd skall vara erforderligt, äfven när det
gäller afliemtning, och då opinionen gar i den rigtningen, att man
till och med vill hafva denna försäljning beskattad och ordnad i likhet
med bolagssystemet, kan jag icke finna annat, än att det skulle
vara konseqvent och rigtigt, att taga bort den rätt, som nu hvar och
en eger att medelst kringbärande eller från bord i ringa omfattning
försälja sådana drycker. Jag vågar derför, herr talman, yrka bifall
till herr Larssons motion med den ändring att ordet starkare insättes
framför ordet »maltdrycker».

Herr Hammarström instämde häruti.

Herr Lindgren: Motionären har hemstält, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att sådan ändring vidtoges i
förordningen den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och
maltdrycker m. in., att den i samma förordnings 22 § 1 mom. omförmälda
tillåtelse till försäljning utaf maltdrycker utomhus i ringa
omfattning måtte förbjudas. Motionären talar i sin motion äfven om
vinhandeln, men detta måtte bero på något misstag, enär den paragraf,
han berör icke med ett enda ord nämner något om denna handel utan
afser endast handeln med maltdrycker.

Den maltdrycksförsäljning utom hus, som motionären åsyftar,
har varit tillåten ända sedan den tid, man genom lagstadgande började
ordna ölhandeln, och någon särskild erinran mot denna tillåtelse har,
såvidt jag har mig bekant, icke inom Riksdagen förut förekommit.

Angående
ändring af
22 § i förordningen

angående
försäljning af
vin och maltdrycker
m.m.

(Forta.)

K:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Angående Den får ju också, denna försäljning, såsom utskottet påpekat, endastega
22 §1för- rum * rin9a omfattning — ordet ringa står i förordningen med fetstil —
ordningen och den bestämmelsen har väl någon betydelse. Sådan försäljning får
angående icke heller ega rum på landet vid de tillfällen, då större folksamlingar äro
försäljning af att förvänta, såsom vid marknader, auktioner, allmänna torgdagar,
Scfer *"1"läger'' eller vapenöfningsmöten. Visserligen kunna i följd af nuifråga(Forts)
varande försäljning oordningar uppkomma — det bar utskottet icke
'' '' '' velat bestrida — men utskottet anser, att den befogenhet, som på

grund af 14 § i omförmälda förordning tillkommer polismyndighet,
att vid yppade oordningar stäfja samt till och med helt och hållet
förbjuda vidare utöfning af försäljningen, bör kunna medföra åsyftad
verkan. Om polismyndigheterna någon gång skulle komma för sent,
så är ju detta en sak för sig, men i allmänhet torde de väl kunna
förekomma oordningar.

Af dessa anledningar har utskottet ansett, att den ifrågasatta
skrifvelsen icke borde komma till stånd. En sådan skrifvelse synes
nu så mycket mindre vara behöflig, som kammaren förut i dag beslutit
skrifvelse till Kongl. Maj:t, åsyftande att få en lagstadgad gräns
emellan svagdricka och starkare maltdrycker. Ty kommer den begärda
bestämmelsen derom till stånd, så skall detta naturligtvis högst
betydligt inverka äfven på nu ifrågavarande försäljning.

Jag anhåller för den skull om bifall till utskottets förslag.

Herr Styrlander: Jag har blifvit uppmärksamgjord derpå,

att det förslag jag nyss framstälde icke är lämpligt, derför att
meningen är, att de undantag för försäljning af maltdrycker eller öfriga
i 8 § omnämnda, icke spirituösa drycker, hvarom i 22 § omförmäles,
skulle ur gällande förordning utgå. Vid sådant förhållande är naturligtvis
mitt yrkande på att ordet »starkare» skulle införas framför
ordet »maltdrycker» utan all betydelse.

Jag anhåller derför att få återtaga detta mitt yrkande och att i
stället få yrka rent bifall till herr Larssons motion.

Herr Larsson i Mörtlösa: Med anledning af herr Lindgrens
yttrande ber jag få upplysa, att jag har mig bekant, att fall förekommit,
då polismyndighet på grund af § 14 i omhandlade förordning
förbjudit försäljning af maltdrycker, men att detta förbud upphäfts
af landshöfdingeembetet. Detta visar väl, att den af mig föreslagna
ändringen är behöflig.

Jag anhåller att få yrka bifall till min motion.

Herr Sjö: Då man hör att sådana fall som de herr Styrlander

omnämnde kunna förekomma, tror jag, att det vore ganska välbetänkt
af denna kammare att bifalla motionen.

N:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

För egen del anhåller jag såväl på grund af de skäl, herr A»jsr&»»d*f
Styrlander anfört, som äfven på grund af hvad motionären andragit 22§t>firatt
få yrka bifall till motionen. ordningen

angående

Herr Jönsson i Mårarp förklarade sig instämma med herr Sjö. försäljning af

vin och malt Herr

Gethe: Då en del talare yrkat bifall till herr Larssons”*

motion, skall jag anhålla få fästa kammarens uppmärksamhet derpå, ^
att i motionen yrkas, att de i 22 § 1 mom. i gällande förordning
angående handel med vin och maltdrycker omförmälda undantagsstadgande
för dem, som utomhus i ringa omfattning idka handel med
vin och maltdrycker, skulle ur förordningen utgå. Då emellertid i
åberopade § icke alls talas om handel med vin, utan endast om
handel med maltdrycker, hemställer jag, huruvida kammaren kan
bifalla en sådan motion.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen
till proposition upptagit de qvarstående yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4, i an- Om ändring

ledning af väckt motion om ändring af § 60 regeringsformen. of 60 §

regerings formen.

Uti en till utskottets behandling från Andra Kammaren hänvisad
motion, n:o 138, hade herr 0. Walter hemstält, att följande förslag
till ändrad lydelse af § 60 regeringsformen, första stycket, måtte af
Riksdagen antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

»Till bevillningar räknas tull- och accismedlen, postmedlen, jernvägstrafikmedlen,
telegraf- och telefonmedlen, stämpelmedlen, bränvinstillverkningsmedlen
samt hvad hvarje Riksdag dessutom särskildt såsom
bevillning sig åtager*.

I föreliggande utlåtande hemstälde utskottet, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herrar Boström, Dalin och Vahlin;

af herr friherre Barnekolo emot utskottets motivering; samt

af herrar Ljungman och Alin beträffande vissa delar af motiveringen.

N:o 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Om ändring Ordet begärdes af
af 60 § °

r%rnim. Herr Vall lin, som yttrade: Herr grefve och talman! Jag har

(Forts.) ^Dom konstitutionsutskottet yrkat bifall till herr "Walters motion, ehuru
jag önskat en fullständigare omarbetning af den 60:de §, än hans
förslag innebär. Som frågan nu står, skall jag emellertid äfven här
yrka bifall till motionen och i största korthet angifva de skäl, som äro
bestämmande för min uppfattning.

Motionens liufvudsyfte är att till bevillningen öfverflytta jernvägs-,
trafik- liksom telegraf- och telefonmedlen, för att härigenom bestämdt
tillerkänna Riksdagen samma rätt i fråga om dessa medel, som den
redan eger öfver vissa andra statsinkomster, exempelvis tull- och
postmedlen.

Regeringsformens 57:de § uttalar såsom en bestämmande
grundsats för hela vårt statsskick, att svenska folkets urgamla rätt
att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena. I — enligt min uppfattning
— följdrigtig tillämpning af denna paragrafs allmänna
bestämmelse upptog man äfven i den 60:de § bland bevillningar
sådana statsinkomster som postmedlen. Vill man, att den 57 § skall
allt fortfarande behålla sin betydelse, måste äfven, då, i följd af en
fortgående utveckling, nya skattekällor af likartad beskaffenhet med
de här nämnda uppstå, de medel, som genom dem tillföras staten,
hänföras till bevillningar; i annat fall skall den 57 § komma att alltmer
förlora sin betydelse.

Medger man icke denna § den betydelse, jag velat tillerkänna
densamma, då medger man i stället såsom öfverensstämmande med
grundlagens bud, att Riksdagen redan nu förhålles all beslutanderätt
rörande mycket betydande statsinkomster, och än mer, man har redan
på förhand utlemnat till Kongl. Maj:ts godtfinnande att bestämma om
inkomsterna af alla de nya, kanske ännu mer betydande skattekällor,
som efter all sannolikhet skola för staten uppstå i följd af nya framsteg
i vår kultur.

Det kan komma en tid — och erfarenheten ger mig rätt att
säga, att den skall komma — då tullmedlen, som nu lemna de
väsentligaste bidragen till vår budget, skola komma att i väsentlig
grad minskas; några missväxtår endast, och hvad jag nu antydt har
blifvit en verklighet. Jernvägstrafik- liksom telegraf- och telefonmedlen
skola deremot oafbrutet komma att växa, så i följd af nybyggnader
och nyinköp som stigande folkmängd och höjd kulturståndpunkt.
Den del af statsinkomsterna, öfver hvilken Riksdagen eger
ensam beslutanderätt, skall alltmer förminskas, åtminstone alltid i
jemförelse med den del af dessa inkomster, öfver hvilka Riksdagen
intet har att säga, hvilken allt mer ökas, och härigenom skall sjelfva
grundvalen för vårt statsskick — magtfördelningen mellan regering
''och representation — komma att i väsentlig grad rubbas.

En fluktuation i de för framtiden mycket betydande statsinkomster,
som bestämmas endast genom kongl. taxor, skall då äfven med nöd -

y.o 27.

Onsdagen den 31 Mars.

väldighet medföra höjningar eller sänkningar i den direkta beskatt- Om ändring
ningen, som ju måste fylla, hvad de indirekta skatterna ej lemna af 6?
medel till — och då har Kongl. Maj:ts inflytande, med hjelp af § 89
regeringsformen, hunnit fram ända till den direkta beskattningen. (Forts.)

På detta sätt kan Riksdagens beskattningsmagt så småningom
halka den ur händerna.

Man vill icke hålla hårdt på grundprinciperna i vårt statsskick,
och man tror sig böra låta jemka med sig i detta fall för att undgå
praktiska svårigheter.

Jag underkänner icke dessa svårigheter — men sådana ställa
sig för lösning af alla uppgifter — men jag medger derför icke, att man
någonsin för att undgå dem får efterskänka rätt eller lemna erkändt
vigtiga konstitutionella grundsatser ur sigte. Gör man så, skall man
en dag finna, att man skapat andra svårigheter af vida farligare
innebörd för vårt folks framtid än dem, man velat undgå.

Jag tror, att Riksdagen nog skulle komma till rätta med dessa
svårigheter, att den, vid utkräfvande af sin rätt, icke skulle gå längre
i detalj, än hvad med den praktiska skötseln af de inrättningar,
hvarom här är fråga, vore förenligt.

Herr grefve och talman! Af två skäl således, det ena, att jag
anser, att Riksdagen bör med yttersta omsorg värna om den 57 §
regeringsformen så, att icke dess vigtiga innehåll öfvergår till blott
vackra ord utan annan betydelse än att för en eller annan minna
på om andra tider och andra män; det andra, att jag tror att Riksdagen
kan och skulle klokt begagna den magt, jag skulle vilja tillbörda
den — af dessa skäl skall jag tillåta mig att yrka bifall till
motionärens förslag.

Häruti instämde herr Eriksson i Elgered, Broström, John Olsson,

Nydahl, Aulin, Eriksson i Bäck, Pantzarhielm, Hammarström och
Eriksson i Qväcklingen.

Herr Walter anförde: Då jag väckte föreliggande motion,

öfver hvilken konstitutionsutskottet nu afgifvit sitt utlåtande, stod det
för mig temligen klart, att flertalet af utskottets ledamöter skulle
komma att afstyrka densamma. Men detta oaktadt ansåg jag, att
frågan vore af den vigt, att den borde komma under Riksdagens
pröfning.

Utskottet tyckes emellertid tro, att motionen tillkommit i följd
af min okunnighet om hvad vid föregående riksdagar varit åtgjordt
i frågan. Den behandling, som förekom åren 1876 och 1877 och
hvilken utmynnade i 1878 års beslut, är mer än väl känd; och det
är icke okunnighet om detta beslut, som framkallade motionen, utan
just kännedomen derom. Utskottet vänder sig mot mig för mitt
citerande af motionen af år 1892, uti hvilken det förekom ett uttalande,
att oegentligheter funnits under en lång följd af år och vunnit burskap.
Detta är väl emellertid verkliga förhållandet. I och med be -

S:o 81. 60 Onsdagen den 31 Mars.

Om ändring slutet af år 1878 inträdde ett missförhållande, och det har fortfarit
re eri f- no8- ^ar Ju Täckt i närmare 20 år. Då är icke för tidigt,

r€formen. rättelse härutinnan vidtages. Utskottet, som anser sig kunna in (Forts.

) stämma i hvad föregående utskott yttrat i saken, stöder sig bland
annat på uttalande af den tillsatta jernvägskomitén, som kommit till
den slutsats, att jernvägstrafiken borde »betraktas såsom en utom
statsförvaltningen stående industri?. Just der hafva vi knuten. I och
med beslutet, att jernvägsindustrien skulle stå utom statsförvaltningen,
inträdde detta missförhållande, som bör rättas, såvidt jag kan förstå.
Att här förefinnas oegentligheter, torde väl utskottet ej kunna bestrida.
Vid en blick här och der i statsrevisorernas berättelser, torde det ej
blifva svårt att finna, att det är god tillgång på oegentligheter, åtminstone
vid förvaltningen af statsbanorna. Vill man åter forska på
detta område något mera än blott och bart i revisorernas berättelser,
torde man dessutom kunna leta sig till, hvad revisorerna kanske velat
säga, men icke kunnat säga, ja, till och med ibland hvad revisorerna
kunnat säga, men icke sagt. Det finnes på detta område missförhållanden,
tillräckligt stora, för att Riksdagen bör taga i tu med
rättelse af dem.

Jag kan gerna medgifva, att, om en lagförändring skulle vidtagas
i det föreslagna syftet, det, efter hvad jag föreställer mig, skulle
uppstå vissa svårigheter. Men jag föreställer mig, att dessa
svårigheter ej äro oöfvervinneliga. Man stöter på ganska stora
svårigheter äfven vid t. ex. bestämmande af tullsatser på ett och
annat, och jag kan ej förstå, att det skulle blifva värre här än i
fråga om tullarne. Emellertid lär det väl förhålla sig med denna
fråga som med många andra. Derför att man ej vill saken, söker
man upp allt möjligt för att visa, huru omöjligt det skulle vara att
åstadkomma en förändring. Man bortser från hufvudsaken och fäster
sig vid bisaker. Så är det nu som ofta annars.

Emellertid gäller det här frågan, huruvida Riksdagen fortfarande
skall finna sig belåten med, att en statsinstitution, hvilken handskas
med millioner årligen, skall kunna göra detta utan någon som helst
kontroll från Riksdagens sida. Jag anser åtminstone, att det icke är
lämpligt, att det skall fortgå på det sättet för all framtid. Och jag
skall derför, ehuru utsigterna kanske äro små, dock taga mig friheten
att yrka bifall till motionen.

Med herr Walter förenade sig herrar Bromée, Nordin i Hammerdal,
Norberg och Thor.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman, mine herrar! Det har
varit rent praktiska skäl, som gjort, att jag inom utskottet icke kunnat
rösta för bifall till den af herr Walter väckta motionen. Jag
är mycket villig att medgifva och erkänna, att kong! jernvägstrafikstyrelsen
har gjort mera än en faute, men jag är fullt öfvertygad, att,
lör den händelse Riksdagen skulle behandla och votera om alla för -

N:o 21.

Lördagen den 31 Mars.

ändringar i jernvägarnes transporttaxor, det säkerligen skulle blifva
betydligt sämre. Jag har här i min hand ett exemplar af taxan för
transporten å statens jernvägar, som det kanske kunde vara gagneligt
för herrarne att se litet på, innan vi fatta beslut i denna fråga. Denna
taxa består af flera hundra rubriker och en stor mångfald af tariffbestämmelser,
och det är väl temligen antagligt, att, ifall jernvägarnes
trafikinkomster skulle hänföras under bevillningarna, en stor del riksdagsmän
skulle blifva utsatta för påtryckningar af producenter och
konsumenter i landsorten om att man ville hafva nedsättning i afgifter
för transporter å statens jernvägar. Jag tror, att det skulle blifva snart
sagdt omöjligt för Riksdagen att behandla alla dessa framställningar.
Och Riksdagen skulle säkerligen snart ledsna på det, ty det har visat
sig, att, då man i dylika smärre detaljfrågor vändt sig till Riksdagen,
denna ganska snart betackat sig derför.

Jag skall blott be att få erinra om jernvägslånen för de enskilda
jernvägarne. De, som voro med i Riksdagen på 1880-talet, minnas
nog, hvilka lifliga strider det då var här om dessa jernvägslån, och
huru ofantligt långa plena höllos för diskuterande af frågor om beviljande
af lån till det eller det jernvägsbolaget Riksdagen beslöt då
att för vissa år ställa till Kong!. Maj:ts förfogande ett visst belopp,
som Kongl. Maj:t kunde utdela till lånebehöfvande jernvägsaktiebolag,
och Riksdagen ville då ej alls bestämma, till hvilka jernvägar dessa
lån skulle utdelas.

Vidare kan man ju gerna säga, att Riksdagen besluta att icke
sjelf behandla frågor om, hvar afdelningskontor af Riksbanken skola
förläggas. Visserligen är det Riksdagen, som beslutar, men pröfningsrätten
i fråga derom kan man ju säga, att Riksdagen frånhändt sig.
Det var på samma sätt med dessa afdelningskontor på 1880-talet. Man
gjorde en massa framställningar om sådana, och här pratades ofantligt
mycket än för den ena, än för den andra staden, för att den skulle
få ett afdelningskontor. Men detta ledsnade man på. Man kan säga,
att det faktiskt är riksbankens styrelse, som föreslår och nästan bestämmer,
hvar ett riksbauksafdelningskontor skall förläggas, tv det blir
ju gerna så, som riksbankens styrelse föreslår.

Man får ju ej säga, att Riksdagen helt och håliet afhändt sig
beslutanderätten angående jernvägarnes administration. Det visar sig
ju vid hvarje riksdag, att Kongl. Maj:t inkommer med framställningar
till Riksdagen om än det ena, än det andra, som rör jernvägarne.
•Icke minst i år hafva vi varit vittne till, att det är ganska mycket, hvarom
Kongl. Maj:t gör framställning till Riksdagen på just detta område för
att få dess bifall. Skulle emellertid det nu vara så förhållandet, att
man vill införa såvfll jernvägstrafik- som telegraf- och telefonmedlen
under bevillningarna, menar jag, att det i alla fall skulle vara en
en ganska stor lucka i bestämmelsen. Det finnes t. ex. ett verk, som
heter lotsverket, med afseende å hvilket Riksdagen vid mera än ett
tillfälle klandrat, att Riksdagen icke har någon bestämmanderätt deröfver.
Det är kanske icke något verk i vårt land. som handlar så på

Om ändring
af 60 §
regeringsformen.

(Forts.)

N:o 21. 62 Onsdagen den 31 Mars.

Om ändring egen hand, som det verket gör. Detta har man rätt ofta uttalat sitt

regering^- m^ssn°je öfver. Och i händelse Riksdagen beslutar att införa inför»^!
komsterna från de nu ifrågavarande anstalterna under Riksdagens be (Forts.

) villningar, hemställer jag till herrarne, om icke det vore mera, åt minstone

lika stort, skäl i att man äfven dit hänförde hvad som inflyter
genom lotsverket, fyr- och båkafgifterna m. m.

Som sagd!, detta har varit det hufvudsakligaste och nästan enda
skäl, som föranledt mig att inom konstitutionsutskottet rösta för afslag
å herr Walters motion; men detta skäl anser jag vara så tungt vägande,
att det varit tillräckligt för mig att derpå grunda ett afstyrkande af
bifall till den gjorda framställningen.

Herr Sjöberg instämde häruti.

Herr Ljungman: Hvad den ifrågavarande motionen beträffar,

vill jag endast påpeka, att motionären der begärt en orimlighet, och
att konstitutionsutskottet derför icke kunnat tillstyrka hans framställning.
Förhållandet är nemligen, att motionären begärt, att till skatter skola
räknas jernvägstrafikmedel samt telegraf- och telefonmedlen, ty bevillningar
äro icke något annat än skatter. Men när jag reser på en
jernväg och betalar min biljett, då betalar jag icke skatt, utan lemnar
endast ersättning för det arbete, staten genom jernvägarne verkställer,
och för den tjenst, den derigenom gör mig. Det är således icke fråga
om en skatt eller om beskattning, och man bör icke här åberopa 57 §
regeringsformen, ty den hör icke alls hit. Dessa afgifter, som erläggas
för begagnande af telegraf, telefon och jernvägar, äro inga skatter.
År det så, att man vill, att Riksdagen skall hafva något mera att beställa
än nu med fastställandet af dessa utgifter, får man väcka motionen
derefter och formulera den så, att man får sitt syfte fram. Sådana
motioner hafva ock flera gånger blifvit framlagda, men naturligtvis utan
framgång; ty det är, som bekant, ganska svårt att vinna framgång
i en sådan sak.

Hvad nu beträffar påståendet, att staten skulle kunna missbruka
sin rätt med afseende på dessa afgifter till beskattningsändamål och
således skapa samfärdselsskatter, så vill jag erinra derom, att 60 §
regeringsformen lägger hinder i vägen derför, då den stadgar, att icke
några allmänna afgifter utan Riksdagens samtycke må förhöjas. Man
har således trygghet för att afgifterna för begagnande af statens samfärdsanstalter
icke användas till beskattningsändamål.

Under sådana förhållanden tror jag, att det klokaste man kan
göra är att bifalla utskottets hemställan. År det så, att någon vill
genomföra den reformen, att Riksdagen skall få ökad magt med afseende
å dessa afgifter, står det nemligen honom fritt att under hela
riksdagen väcka motion derom och affatta den motionen så, att den
icke kommer att innehålla någon orimlighet.

Jag får derför hemställ* om bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 31 Mars.

N:o 21.

Herr John Olsson: Den siste talaren anförde ett skäl för Om ändring

afslag å motionen, som jag icke kan lemna alldeles oemotsagdt. Han $

yttrade nemligen, att dessa medel icke äro att räkna till skatter, och
att det derför skulle vara origtigt att i grundlagen hänföra dem till (Forts.)
bevillningarne. Hen alldeles samma anmärkning kan ju göras i fråga
om postmedlen. Dessa äro dock redan nu i grundlagen upptagna
under rubriken bevillningar, oaktadt de till sin natur äro alldeles likstälda
med afgifterna för begagnandet af jernvägarne. Denna invändning
mot motionärens förslag kan jag således icke tillmäta någon betydelse,
och jag hemställer till den ärade talaren sjelf, huruvida han verkligen
kan vidhålla den åsigten, att en väsentlig skilnad skulle förefinnas
mellan t. ex. en jernvägsbiljett och ett frimärke.

Herr Ljungman: Jag vill endast påpeka det, att när grund lagen

skrefs 1809, hade man en annan uppfattning af postmedlen, än
man nu har. Postverket sköttes då på ett helt annat sätt, än nu är
fallet. Det var då en inkomstkälla för staten, men det är våra jemvägar
icke; de bära sig tvärtom icke.

Staten upprätthåller icke samfärdsanstalter med syfte att förtjena
penningar, utan för att betjena allmänheten och utveckla näringslifvet. Vi
kunna således icke tala om någon beskattning genom jernvägarne,
förrän staten för deras begagnande uppbär sä höga afgifter, att de
mer än täcka de utgifter, staten har för jernvägarne i form af ränta
och amortering af anläggningskostnaderna, underhåll och drift.

Herr Walter: Hot påståendet, att jemvägstrafikmedlen icke

skulle kunna hänföras till bevillningarne, emedan dessa medel icke
vore jemförliga med skatter, ber jag få invända, att i de delar af riket,
der statens jernvägar ensamt upprätthålla samfärdseln, det svårligen
torde kunna förnekas, att den afgift, som affordras mig vid köp af en
biljett för färd å dessa jernvägar, är fullkomligt lika mycket en beskattning
till staten som det frimärke, jag nödgas köpa för att få mitt
bref genom statens försorg befordradt med allmänna posten.

Här staten dessutom inköper och kommer att inköpa den ena
banan efter den andra, och samma är förhållandet numera med telefonen,
hvarigenom staten i hufvudsak blir herskare öfver dessa samfärdsmedel
och de ofantliga inkomster, som deraf härflyta, kan jag för
min del icke begripa, huru man resonnerar, då man vill undandraga
dem Riksdagens magt och myndighet. Det är så orimligt, att jag icke
alls kan medge, att några skäl blifvit framstälda mot den föreslagna
förändringen, som kunna uppväga skälen för densamma.

Utskottet har på ett ställe sagt med afseende på jernvägarne, att
det är nödvändigt, att dessa skötas ur affärssynpunkt. Ja, det är fullkomligt
sant, att de böra skötas affärsmessigt, och Riksdagen bör derför
se till och vaka öfver, att de verkligen skötas på ett affärsmessigt
sätt.

.To 21.

Onsdagen den 31 Mars.

Om ändring
af 60 §
regeringsformen.

{Forts.)

Herrarne kunna lätt få en inblick i verkliga förhållandet i detta
afseende, om herrarne taga reda på, huru det står till med samtrafiköfverenskommelsema
med de enskilda banorna, och hvilka stora kapital
staten förlorar på dem, mycket annat att förtiga. Men det anser väl
utskottet för en affärsmessig skötsel.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Waldenström: Jag tillhör dem, som anse, att det vore

mycket bra, om Riksdagen finge mera inflytande på både jernvägsförvaltningen
samt telegraf- och telefonförvaltningen, än den för närvarande
har. Men att derför hänföra inkomsterna ifrån dessa verk
till bevillningarna, kan jag icke vara med om. Ty, såsom redan anmärkts,
bevillningarna äro skatter; men det kan aldrig sägas vara
en skatt att betala ett visst belopp för det arbete, som jernvägen gör
åt mig, när den transporterar antingen mig sjelf från den ena staden
till den andra eller en vara till mig från en annan ort. Man har
anmärkt, att det är samma förhållande med posten, ty det kan ju
icke sägas vara en skatt att betala 10 öre till posten för det, att
den mottager och för min räkning för ett bref t. ex. till Upsala eller
Gefle. Ja, det är ju sant. Derför anmärker också utskottet mycket
rigtigt, att om en ändring skulle ske, så borde den gå i denrigtning,
att postmedlen upphörde att vara bevillningar, men icke derhän, att
de medel, som inflyta ifrån jernvägarne och telegrafen, skulle göras
till bevillningar. Saken bör emellertid, synes det mig, lösas på ett
sådant sätt, att Riksdagen får mera att säga i den här frågan; men
för närvarande kan jag icke annat än yrka bifall till utskottets
hemställan.

Ofverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf
herr talmannen propositioner dels å bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall till den i ämnet väckta motionen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara besvarad med
öfvervägande ja. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Onsdagen den 31 Mars.

Voteringen utföll med 110 ja mot 64 nej; i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 13.

Herr A. Hedin aflemnade en motion, n:o 173. med ett tillägg till
motionen n:o 154.

Den sålunda aflemnade motionen bordlädes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,3o e. m.

In fidem

E. Natkorst Böös.

Andra Kammarens Prål. 1897. N:o 21.