1897. Andra Kammaren. N:o 20 (Riksdagens protokoll 1897:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 20.

Lördagen den 27 mars.

Kl. 7 e. in.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen angående punkterna 2 och
ningsutskottets betänkande n:o 9 angående vilkoren för
af bränvin.

Enligt förut gjord anteckning lemnades ordet till

3 i bevill- Angående
försäljning förslag om
J ° andrad fördelning
af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

Herr Holmgren i Hillebola, som yttrade: Herr talman! Det
kan icke förnekas, att bränvinskonsumtionen ganska väsentligt aftaga
under de senare åren. Men att, såsom utskottet gör, tillskrifva
detta bolagens verksamhet ensamt, det vågar jag försäkra icke är
korrekt. Jag vill häremot påstå, att lagstiftningen i nykterhetsvänlig
rigtning i allmänhet och framför allt den fria nykterhetsverksamheten
ha dertill i väsentlig mån bidragit. Nu har man under nykterhetssakens
bedrifvande på frivillighetens väg funnit, att den nuvarande
bränvinslagstiftningen i vissa fall lägger åtskilliga hinder i vägen
derför. Ett sådant väsentligt hinder förefinnes uti de bestämmelser,
som tillerkänna städerna så stor vinst af bränvinshandteringen. Det
är för att få bort detta städernas ekonomiska intresse, som ifrågavarande
motion blifvit väckt.

Nu har det sagts, att den, som tror på att man skulle gagna
nykterhetssaken genom bifall till motionen, han måste taga sitt förnuft
till fånga under trons lydnad. Nej, vågar jag påstå, det behöfver
han inte. Man bör taga hänsyn till den erfarenhet, som redan
blifvit gjord, och då är man hänvisad till landsbygden. Der finnas
icke många utskänkningsställen, det är ju allom bekant. Hvarpå
beror då detta förhållande? Ja, svaret derpå kan man finna i utskottets
betänkande å sid. 5, der utskottet redogör för gällande bestämmelser
huru bränvinsmedlen skola fördelas. Jag skall vid uppläsandet häraf
tillåta mig att utesluta, hvad som går till hushållningssällskapen och
till statskontoret, och endast referera, hvad som tillfaller de olika
kommunerna:

»för Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;

Andra Kammur em Er oi. 1897. N:o 20. 1

Lördagen den 27 Mars, e. m.

N:o 20.

Angående
förslag om
ändrad fördelning
af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

för annan stad, som ej deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

för stad, som deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

b) då bränvinshandeln i staden eg är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insattes i vederbörande landskontor.»

Ja, der ha vi hemligheten. Om för stadskommunerna hela afgiften
insattes i statskontoret, så är jag alldeles viss på, att det icke
skulle finnas så många krogar i städerna heller. Jag vågar derför
påstå, att motionärerna haft nykterhetssaken i sigte, då de väckt sin
motion.

Men det är klart, att de åtgärder, som föreslagits i denna motion,
skulle högst väsentligt ingripa i städernas ekonomiska förhållanden.
Derför har man icke ens vågat begära, att man nu på en gång
skulle besluta en successiv indragning af bränvinsafgiften till statsverket,
utan endast föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning, huru vida och under hvilka vilkor en sådan procedur
skulle kunna genomföras.

Här hafva åtskilliga talare framhållit — och det synes till och
med framgå äfven af utskottets betänkande — att motionärerna skulle
utan vidare hafva begärt en afskrifning eller indragning till statsverket
af bränvinsafgifterna. Nej, man har endast begärt en utredning,
och det tycker jag för min del icke vara för mycket begärdt.
Visar den ifrågasatta utredningen, att den indragning som motionen
åsyftar icke är utförbar, så får man väl finna sig i det.

Nu föreligga tvenne förslag till skrifvelser: antingen motionärernas
förslag, som är framburet af herr Jansson i Krakerud, eller också
det skrifvelseförslag, som innehålles i herr Collanders reservation.
För min del må jag säga, att, då motionärerna begärt en utredning,
så väl huru vida det går för sig att lösa frågan på det af dem föreslagna
sättet soni ock, i så fall, på hvilka vilkor det må kunna ske,
jag anser, att i deras förslag inrymmes till hufvudsaklig del allt hvad
herr Collander intagit i sin reservation. Jag anser också, att motionärernas
förslag dessutom lemnar en utgångspunkt för de myndigheter
eller den komité, som skulle utreda frågan, något som åter
icke gifves i herr Collanders reservation.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

N:o 20.

Frågan har emellertid fallit genom Första Kammarens afslags- Angående
beslut, och jag skall derför icke upptaga tiden med att besvara åtskilligt,
som eljest skulle tarfvat svar, utan jag inskränker mig, herr °sining af
talman, till att helt kort yrka afslag på utskottets betänkande och bränvimbifall
till den af herr Jansson m. fl. afgifna motion. medlen.

(Forts.)

Vidare anförde:

Herr Jansson i Krakerud: Det är ju alldeles gifvet, att olika meningar
skola göra sig gällande i en fråga sådan som denna. Så är
ju alltid förhållandet, sä fort det blir fråga om särskilda intressen
för den ena eller andra korporationen, för stad och för land. Jag
ber att få såsom ett exempel härpå hänvisa till riksdagsprotokollen
för år 1854, då det var fråga om att beröfva eller, rättare sagdt, befria
landsorten från husbehofsbränningen. På den tiden hade man
»nykterhetsfantasterna» i städerna, under det att de, som så att säga
försvarade det bestående, voro till finnandes å landsbygden. Jag
skall be att få fästa uppmärksamheten uppå, att, då stadsrepresentanterna
på den tiden ansågo det skola bli till mycket stor välsignelse,
om hemmansegareklassen blefve af med husbehofsbränningsrätten, dessa
hemmansegare då sade: »Det blir den största olycka, som kan inträffa
i vårt land, ty ni ha icke kommit fram med ett förslag, som ger oss
tid och tillfälle att reglera och ordna våra jordbruksangelägenheter,
utan med ett brådstörtadt förslag, som totalt förderfva!'' oss. Om förslaget
hade framkommit i nykterhetens intresse, så skulle vi kunna
vara med om det, ty bränvin är ett skadligt gift; men vår tro är,
att folket kommer att supa precis lika mycket som förut, och då
hemställa vi till Riksdagen, huru vida det kan vara rim och reson i
att beröfva oss våra gamla privilegier. När vi köpte våra egendomar,
köpte vi dem med rätt till husbehofsbränning, och så kommer ni
och vill taga ifrån oss denna rätt. Det uppstår i stället stora brännerier
i riket, och så kommer bränvinet att flöda öfver hela vårt
land. Vi som ha dålig potatis och dålig hafre, vi kunna icke använda
dessa varor till annat än bränvinsbränning, och nu vill ni förmena
oss att begagna dem till husbehofsbränning.»

Dessa hemmansegare tyckte då, att detta förfaringssätt var alldeles
orimligt, och jag säger ingenting om det, då de trodde att,
såsom de uttryckte sig, bränvinsfloden skulle öfverflöda hela landet
lika bra för det.

Nu har det i alla fall inträffat, hvad de kämpade emot, husbehofsbränningens
indragande, och landsbygdens befolkning har blifvit
nästan fullkomligt nykter.

För min del kan jag icke annat än känna mig mycket tacksam
härför. Men när de herrar, som då lefde och regerade, gjort oss
denna tjenst mot landsortsrepresentunternas — eller åtminstone mångas
af dessa — vilja, och detta då var en sådan lycka för landsbygden
och hela nationen, så synes det mig, som om vi i vår tur skulle
vara villiga att nu göra städerna samma tjenst igen. Men då komma
herrarne från städerna och säga precis på samma sätt som då för
tiden representanterna för landsbygden: »Det här förslaget är orim -

N:o 20.

Angående
förslag om
ändrad fördelning
af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

Lördagen den 27 Mars, e. m.

ligt. Nej, om ni kommer fram med ett klokt förslag, då skola vi
vara med om det. Men detta förslag är ju icke alls klokt. Hvem
skall sedan sköta om hela den här affären? Vi bygga på goda förhoppningar
om fortfarande framgång med de lagbestämmelser vi nu
hafva,» etc. etc. Det är precis samma tal och samma åsigter nu som
då. Enda skilnaden är den, att nu är det städerna, som kämpa för
bibehållande af hvad de nu ha, och då var det landsbygden, som
kämpade för att få ha sitt qvar.

Jag skall särskildt be att på en sak få fästa deras uppmärksamhet,
som säga, att det här förslaget icke skulle vara klokt. Att såga,
det förslaget icke är klokt, det går mycket väl för sig, men att bevisa
att det icke så är, det möter nog många svårigheter. Om vårt
förslag ginge igenom i Riksdagen, hvad skulle följden då blifva?
Jo, den, att Kongl. Maj:t komme att utreda frågan och sedan på
grund af den vunna utredningen framlägga ett förslag, t. ex. att indraga
dessa bränvinsmedel till staten successivt och på en tid af
må hända 50 år. Herrarne må gerna erkänna, att detta icke är något
så brådstörtadt förslag. Och om man, sedan denna successiva indragning
pågått en 10, 15 eller 25 år, funne, att detta förslag icke är
godt, hvad hade man då att göra? Jo, då kunde ju Riksdagen icke
anses vara bunden af ett föregående beslut, som vore 25 år gammalt,
utan den kunde hafva frihet att framkomma med ett nytt förslag
och säga, att det gamla icke längre vore nyttigt för landet, hvarför
man önskade få detta upphäfdt. Och om den Riksdag, som då funnes,
skulle anse, att de då gällande bestämmelserna vore till olycka för
vår nation, så tager jag för gifvet, att den skulle upphäfva dem.

Således, om man har att från Kongl. Maj:t vänta ett förslag om
en under 50 år skeende afskrifning af dessa vinstmedel, kan väl
ingen säga, att häraf någon olycka skulle vållas, i synnerhet om man
har tid att år efter annat pröfva, om förslaget är till nytta för nationen
eller icke.

Jag tror alltså, att åtskilliga, för att ej säga många af de beskyllningar,
som framkastats mot vår motion, i sjelfva verket icke
äro befogade. Jag skall be att fortfarande få yrka bifall till vår
motion.

Herr Centerwall: Efter den föregående talarens förnyade yrkande
och bifall till sin in. fl. motion är det angeläget för mig att
om densamma yttra några ord. Det ligger mig om hjertat att säga,
att jag icke skrifvit under motionen och ej heller kunnat göra det
såsom representant för en stad. Det är visserligen sant, att jag
kanske borde hafva det kristliga sinnelag, som representanten för
Elfdals och Nyeds domsaga rekommenderat stadsrepresentanterna, och
kunna offra städernas intressen för landsbygden. Men jag har lärt
mig, att äfven städerna ligga på landet, och oaktadt jag anser, att
det är en storhet och styrka för oss att hafva denna landsbygd, som
är någonting enastående i verlden, ömmar mitt hjerta icke så mycket
för den, att jag vill gå den till mötes i den grad som motionärerna
ifrågasätta. Det är ett obestridligt faktum, att våra städer — i all
synnerhet sådana småstäder som den jag tillhör — mer än väl be -

Lördagen den 27 Mars, e. tn. 5 N:o 30

höfva de inkomster, om hvilka det här är fråga, på grund af de Angående

många olikartade utgifter, som de hafva, men hvilka landsbygden

icke har. . delning aj

Huru jag med en sådan åsigt skulle kunna förena underskrif- bränningvandet
af en sådan motion, vet jag icke. Den ärade representanten medlen.
från Örebro har gjort det och har också sökt att försvara sig för (Forts.)
sitt samvete och oss i detta afseende. Huru han skall kunna försvara
sig i Örebro, blir en annan sak.

Han talade, och det hafva äfven andra gjort, om ideella intressen,
för hvilka vi måste uppoffra de materiella och praktiska. Låt
så vara, att detta i vissa fall kan vara befogadt, men jag kom dock,
när jag hörde detta uttalande, att erinra mig en historia om en indisk
vis, som ville komma till en högre lifsform än han kunde få i
detta usla jordelif, och som derför uppreste ett bål, som han antände,
och hvarpå han lade sig. Men som stadskommunerna icke äro några
ideella samhällen, utan efter mitt ringa förmenande representera
mycket praktiska intressen, kan jag icke rekommendera den utväg,
som sagde indiske lärde valde. Jag får säga, att jag håller styft på
dessa städernas inkomster, och jag får derför, herr talman, yrka bifall
till utskottets förslag i denna punkt.

Herr Melin: I motsats till flere talare på förmiddagen och
likaledes till herr Jansson i Krakerud, som yttrat sig äfven på eftermiddagen,
tror jag, att det vore olyckligt, om staten skulle öfvertaga
hela fördelen af bränvinsutskänkningen. Jag tror, att det ingalunda
vore nyttigt ur nykterhetens synpunkt. Jag är öfvertygad, att de
motioner i frågan, som nu äro under behandling, äro väckta hufvudsakligen
i nykterhetens intresse, och derför ber jag få behandla dem
från den synpunkten.

Herr Fredholm har i förmiddags besvarat herr Janssons i Krakerud
anmärkningar i afseende på Stockholms utskänkningsväsende,
och jag skulle i hufvudsak hafva kunnat instämma i herr Fredholms
yttrande. Men det är likväl åtskilligt, som jag anser mig böra tilllägga
med afseende på förhållandena i Göteborg, då jag förmodar,
att herr Jansson i Krakerud och många andra nog vilja äfven mot
bolagsstyrelsen i denna stad göra den anmärkningen, att den icke
förstår att sköta sin uppgift på rätt sätt, d. v. s. att den icke satt
nykterhetsintressena i främsta rummet och de ekonomiska först i det
andra. Jag vågar påstå, att bolagsstyrelsen i Göteborg, liksom i
många andra städer, har den uppfattningen, att man i främsta rummet
bör tillgodose just nykterhetsintressena, och jag tror äfven, att
den gjort detta, på samma gång jag likväl medger, att det nog kan
finnas bolagsstyrelser i vissa städer, för hvilka det ser ut, som om
de ekonomiska intressena skulle stå i främsta rummet. Jag tror
dock, att ytterlighetsmännen bland nykterhetsifrarne hafva kommit
till en origtig uppfattning om huru ställningar och förhållanden äro
i detta afseende i de större städerna.

Herr Jansson i Krakerud anmärkte särskildt, att han önskade
lära städerna inse fördelen af att inskränka krogrörelsen. Han trodde,
att nykterheten skulle tilltaga, om man inskränkte antalet krogar;

N:o 20.

Angående
förslag om
ändrad för
delning af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

Lördagen den 27 Mars, e. m.

och ett allmänt rusdrycksförbud skulle enligt hans förmenande »öra
en underbar verkan. Vidare klandrade han, att utskänkningsställena
laggas på derför särskilt lämpliga platser. Jag vill till svar härpå
saga, att det är ongtigt att tro, att nykterheten skulle tilltaga, om
man fange ett färre antal utskänkningsställen, åtminstone i de större
staderna. Man har i Göteborg, liksom herr Fredholm påpekade att
det_ skett i Stockholm, år efter år under hela den tid utskänknino-en
vant öfverlåten åt bolag försökt inskränka utskänkningsställenas
antal och till en början kunde detta lätt göras, derför att det fans
ett öfverflödigt stort antal rättigheter. Men äfven sedan har detta
antal successivt nedgått så långt, som det ansetts möjligt. Vi hafva
gjort försök för att få se, om ej antalet skulle kunna ytterligare nedbringas,
och i ett fall för några år sedan trodde vi oss verkligen
hafva lyckats, men följden af indragningen blef, att det på den nästliggande
krogen blef en förfärlig rasning, hvilket gjorde, att man
ovilkorligen måste skaffa sig en annan lokal, för att utskänkningen
måtte kunna skötas ordentligt. Herrar ytterlighetsmän tro, att det
är en lätt sak för dem, som skola sköta dessa krogar, att förhindra
folk att komma in och begära spirituösa, men de glömma dervid
helt och hållet, att de hafva att följa bränvinslagstiftningen, och
enligt denna äro de icke tillsatta för att förbjuda spirituosautskänkningen,
utan för att ordna den på ett ordentligt sätt. När man
lägger ut dessa utskänkningsställen, så gör man det på sådana platser,
som lagen säger, helst öppna och fria platser; man får icke lägga
krogarne i skymundan. Anledningen till denna bestämmelse är, att
man derigenom vill söka att väcka folks ambition. Att krogarne
läggas på öppna och rymliga platser beror alltså icke, såsom"" herr
Jansson i Krakerud och många andra synas tro, derpå, att man vill
söka samla kunder. Långt derifrån! Vårt utskänkningsbolag har tid
efter annan öppnat lokaler i närheten af hvarandra, der på den ena
utskänkts spirituösa, på den andra deremot varit matservering. Vi
hafva sålunda på sätt och vis konkurrerat med våra egna krogar för
a.tt att icke gå dit- Vi hafva äfven läsrum på olika platser,

till hvilka år efter, år af Göteborgs stadsfullmägtige lemnas ett anslag
af, om jag ej missminner mig, 12,000 kronor, äfven detta för att
locka folk ifrån krogarne.

Herrarne få äfven komma i håg, att de, som besöka krogarne,
icke uteslutande tillhöra stadens invånare. Och då den årliga förbrukningen
under de 25 sista åren nedgått från 26 till 13 lifer per
individ gäller , denna minskning icke endast Göteborgs invånare, utan
äfven den kringliggande landsbygdens befolkning, som kommer in
till staden, alla resande, fiskare befolkningen o. s. v.

Jag vågar påstå, att genom utskänkuingsbolagens bildande spirituosaförbrukningen
nedgått i ofantligt hög grad, och jag tror, att
det skulle vara till stor skada för nykterheten, om man genom en
åtgärd sådan som den nu ifrågasatta minskade intresset i städerna
för nykterhetens befrämjande.

. En talare på örebrobänken har sagt, att det icke är denna organisation
af. utskänkningen ensam, som är anledningen till dryckenskapens
minskning, utan att det också är den bättre tidsandan. Ja,

Lördagen den 27 Mars, e. in, 7 N:o ao det

av sant, att den bättre tidsandan dervid utöfvat. ett stort och Angående
välgörande inflytande, men man får ej heller tillräkna denna för stort j^r_

inflytande. Min fullkomliga öfvertygelse är, att, om herrar nykter- delning af
hetsifrare fortsätta sitt arbete med att söka öfverbevisa befolkningen bränvinsom
huru angeläget det är att känna skam öfver att förtära dessa medlen.
drycker till öfvermått, och särskildt bibringa ungdomen denna upp- (Forts.)
fattning — och bolagsverksamheten får ostörd fortgå, så skola förhållandena
blifva alltmer tillfredsställande. Men icke går det på det
sätt, som föreslås i de motioner, som i detta betänkande äro behandlade.

Och för öfrigt vill jag säga: om man är satt till att förvalta en
utskänkningsaffär af bränvin och det i nästa dörr öppnas en konkurrörande
affär, der det utskänkes en lika rusgifvande dryck som bränvinet,
tro herrarne då, att man, huru mycket man än bemödar sig,
kan komma till ett ordentligt resultat? Nej, förrän man får Öl- och
bränvinsutskänkningen gemensamt ordnade, kan man icke vänta några
lysande resultat. Derför tror jag för min del, att önskningsmålet är
att få äfven ölutskänkningen under bolag. Först då tror jag, att det
blir möjligt att få något resultat af den lagstiftning, hvarom nu är

fråga. . .....

Under sådana förhållanden kan jag naturligtvis omöjligt ingå på
några sådana yrkanden som de af motionärerna framstälda, och jag
ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr Petri: De nu föreliggande motionerna äro ingen nyhet.

De hafva förekommit många gånger förut, och det. torde derför icke
vara så lätt att säga något, som förut icke blifvit sagdt. Jag vill
emellertid angifva min ställning till frågan och anhåller derför att
få yttra några ord.

Motionerna anser jag vara obefogade dels derför att, såsom .det
förut talats om, städernas inkomster, som härledt sig från bränvinsförsäljningen,
till sin allra största del användts för sådana ändamål,
som äro lika nyttiga för landsbygden som för städerna, och dels derför
att jag tror, att ingen med fog kan påstå, att icke städernas bränvinsförsäljning
skötts på ett från nykterhetssynpunkt fullt lämpligt
sätt.

Jag vill deremot med några ord beröra, huru det skulle te. sig,
om motionärerna skulle få sin vilja igenom, och således alla afgifter
för bränvinsförsäljningen skulle indragas till statsverket, och jag tänker
då närmast på huru det skulle te sig i städerna.

Jag föreställer mig, att antingen skulle städerna i nykterhetsvänligt
intresse fortfarande bilda försäljningsbolag, men att, när städerna
icke hade någon ekonomisk vinst deraf, afgifterna för dessa
bolag skulle blifva ytterst små, samt att, då det icke fördans något
intresse att uppdrifva affären, så att den lemnade någon betydande
vinst, någon större sådan icke vore att vänta, hvadan statsverket i
ekonomiskt hänseende icke skulle få någon fördel af ett sådant beslut,
utan tvärt om erhålla mycket mindre än det nu har från städerna.

Eller också skulle, om städerna icke beslöte bolag, rättigheten måhända
komma att utbjudas på offentlig auktion, och då blefve det

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående
förslag oni
ändrad fördelning
af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

ytter värre, tv då vore det icke tal om att taga hänsyn till någon
nykterhetssynpunkt, utan försäljningen skulle forceras så'' mycket som
möjligt. Alven om den pekuniära vinsten derigenom blefve för statsverket
något större, så kan jag likväl från nykterhetsvänlig synpunkt
icke vara med om ett sådant Ingifvande af försäljningen.

. Det kan Ju också hända, att det finnes städer, som skulle sä°-a:
vi bry oss icke om någon bränvinsförsäljning. När vi icke hafva
någon . fördel deraf, så vilja vi icke underkasta oss olägenheterna,
utan vi afsåga oss all rättighet dertill.

Nu tror man, att man i nykterhetens intresse skulle vinna derpå,
men jag är icke af en sådan uppfattning. Det skulle, enligt min
tanke, komma att uppstå lönkrögerier, hvilka skulle blifva mycket
värre att hämma och svårare att kontrollera än den lagliga försäljningen,
som man verkligen kan efterse.

Att, såsom här talats om, bedrifva försäljningen af bränvin crenom
statens försorg, tror jag icke på allvar kan komma i fråga. Först
°° ....!mst ^ärer ?°ke statsverket vilja påtvinga kommunerna er.
ensäljning, som de icke vilja hafva, och dessutom, äfven om så
skulle kunna ske, undrar jag, om kammaren skulle vilja vara med
om inrättandet af en ny tjenstemannacorps för bränvinsförsäljning.

Då det nu är att antaga, att frågan icke dör i år, utan oupphörligen
kommer igen, så skulle jag nog kunna vara med om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om en utredning, men jag vill
vara med om en sådan skrifvelse under öfvertygelse om att utredningen
skulle visa, att nuvarande förhållanden verkligen äro så pass
ra, att de antagligen icke kunna blifva bättre. Jag tror nemligen,
att man vid en »allsidig» undersökning skulle komma till ett dylikt
resultat.

Ja, herrarne må gerna skratta, men jag tager ändå icke tillbaka
hvad jag nu sade.

Jag kan icke vara med om motionärernas skrifvelseförslag, emedan
det förutsätter en afskrifning af städernas inkomster och en indragning
af desamma till statsverket, och då jag icke heller är öfverens
med herr Collander om motiveringen i hans reservation, så kan
jag icke tillstyrka en sådan skrifvelse, som han förordat.

jag således anser, att motionerna äro obefogade och att, om
de vunne bifall, resultatet icke alls skulle utfalla såsom motionärerna
önska, utan snarare hafva motsatt verkan, anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslå^.

Herr Sjövall: En talare på stockholmsbänken yttrade, att de
herrar, som underskrifvit ifrågavarande motion, icke egnat frågan ett
verkligt studium, men derpå vill jag svara, att det är skilnad på
studium och studium. Jag kan sitta hemma och studera statistiska
uPP§Jter» nykterhetstidningar och nykterhetsskrifter och mycket
sådant, och jag skall, vara den siste att vilja frånkänna detta studium
sitt störa värde. Vi kunna icke vara annat än stor tack skyldiga
dessa herrar, som hafva både vilja och tid att egna sig åt ett sådant
studium. Men det. finnes ett annat sätt att studera denna fråga, och
det är att gå omkring på krogar, fattighus och sjukhus, att gå i alko -

Lördagen den 27 Mars, e. m. 9 N:o 2fl''

holisthemmen och i våra fängelser. Der komma vi att stå öga mot Angående
öga med verkligheten, och der ter saken sig för oss på annat sätt.

Den som i likhet med mig har stått vid en drinkares dödsläger och delning af
hört, huru han förbannat krogar och bränvin, den som stått vid en bränvins drinkares,

en sjelfspillings sida och sett honom omgifven af den medlen.

stackars hustrun och några trasiga och smutsiga barn, ja, den som (Forts.)

sett sådant icke en utan flera gånger, för honom har denna fråga
förvandlats till ett skärande skri, som med större eller mindre tydlighet
städse ljuder i hans öron.

En framstående man yttrade för några dagar sedan i norska stortinget:
»frihet och jemlikhet hafva vi nog af i våra dagar, men hvad
vi behöfva är broderskap. Ja, mine herrar, den som i den raglande
fyllbulten eller i den öfverlastade drinkaren ser en broder, först för
den har det blifvit ett hjertats och ett lifvets intresse att också taga
vara på sin broder. Så har jag studerat denna fråga, och på grund
deraf har jag skrifvit mitt namn under denna motion.

Här har vidare yttrats och hemstälts till motionärerna, huru vida
de kunde anvisa någon form för denna bränvinsförsäljning, om de
vunne syftet med motionen, men derpå har ingen kunnat svara, utan
man har anfört än ett än ett annat. För min del tror jag dock, att
den bolagsform, vi hittills haft, varit den lyckligaste för utöfvandet
af denna verksamhet, och jag antager, att den skulle fortfarande
kunna blifva den form, under hvilken försäljningen kunde försiggå.

Utskottet låter också förstå, att detta mycket val kan gå för sig,
men fruktar, att, om sä skedde, inkomsterna skulle så mycket förminskas,
att det ådroge sig Riksdagens uppmärksamhet. Ja, vore
orsaken till denna minskning den, att åtgången af rusdryckerna minskades,
då hade vi ju vunnit vårt mål, och en sänkning af inkomsten
vore i sjelfva verket en ökning af den enskildes och genom den
enskilde kommunens välmåga och trefnad. Vi hafva endast ett mål
för vårt sträfvande och det är att helt och hållet utrota krogarne,
men då vi finna, att vi icke omedelbart kunna nå detta mål, så vilja
vi åtminstone komma derhän, att deras antal minskas och med dem
äfven några af de härdar, i hvilka pauperismen och brotten alstras i
vårt land.

Till sist — och det var egentligen derför som jag begärde ordet
— vill jag förklara, att genom ett ledsamt och klandervärdt förbiseende,
hvilket skulle blifvit ännu mera ledsamt och klandervärdt,
om det icke upprigtigt erkänts, mitt namn kommit att stå bland
deras, som gjort motionen till sin, då det i stället bör stå bland deras,
som gillat motionens syfte.

Jag är i likhet med lektor Sahlin, i hvars anförande jag för öfrigt
her att få instämma, af den åsigt, att icke endast landstingen och
hushållningssällskapen samt de städer, som icke deltaga i landstingen,
utan äfven de öfriga städerna böra få ett vederlag för den inkomst,
som skulle fråntagas dem, om motionen ginge igenom.

Efter uttalandet af denna mening, är det naturligt, att jag icke
kan yrka bifall till motionen, utan att jag måste ställa mig bland
dem, som yrkat bifall till herr Collanders reservation.

N:o 20.

Angående
förslag om
ändrad fördelning
af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Herr Waldenström: Jag har visserligen icke underskrifvit
motionen, emedan der förekommer åtskilligt, som jag icke kan gilla,
men jag har likväl tecknat mitt namn bland dem, hvilka gillat motionens
syfte. Redan 1885 väckte jag sjelf här i Andra Kammaren en
motion i samma syfte, och jag har hittills icke hört någonting anföras,
som kunnat öfvertyga mig, att det, som motionärerna egentligen vilja,
icke är eftersträfvansvärdt. Enligt min öfvertygelse lider det nemligen
icke något tvifvel, att de ekonomiska intressena i städerna spela
en alltför stor roll i denna fråga, och jag tror, att de stadsrepresentanter,
som här ha talat för utskottets afstyrkande hemställan, hufvudsakligen
hafva drifvits af tanken på de respektive städernas ekonomi.
Den talare, som sitter här nära mig, herr Centerwall, uttalade också
alldeles bestämdt, att städerna icke hafva råd att förlora något af
sina inkomster, och han kunde just derför icke på några vilkor vara
med om att afstå någon del af bränvinsmedlen. Jag tror också, att
de ekonomiska intressena hafva den betydelse, att städerna, huru
mycket de än må ifra för ordning och nykterhet, och huru mycket
än deras representanter må tala derom, likväl icke kunna gripa in
med den kraft till dryckenskapens förminskande, som de skulle kunna
göra, om de icke hade några inkomster af dryckenskapens florerande.
I den delen tror jag, att jag skulle kunna från den förste talaren i
dag hemta ett talande bevis. Han har väckt en motion angående ölkrögeriet
vid statens jernvägar, och under hela hans framställning
ligger den tanken såsom grund, att jern vägsstyrelsen icke kan med
kraft ingripa mot ölkrogarne vid jernvägsstationerna till följd af de
inkomster, som jernvägsförvaltningen har af denna utskickning. Jag
vill nu dermed alldeles icke uttala något klander mot någon. Det
är mycket vanligt, att, när man af en saks utgång kan hafva nytta
eller skada, omdömet derigenom i någon mån vrides på sned, hvarför
också ingen får vittna eller sitta domare i en sak, hvari han sjelf är
ekonomiskt intresserad.

På sid. 17 i utskottets betänkande framställes en tablå, som visar,
huru bränvinsförbrukningen under årens lopp minskats i det stora
hela i Sverige, så att den, medan den under åren 1871—-1875 utgjorde
11,8 liter pr individ, under åren 1886—90 uppgick till endast 7, i
liter. Detta har ofta anförts såsom ett bevis på att alÅoAolförbrukningen
i vårt land har väsentligen aftagit. Jag tror dock icke, att
tabellen bevisar något sådant. Att ömMwfwsförbrukningen aftagit är
visserligen sant, men under tiden har förbrukningen af alkoholhaltiga
drycker i öfrigt stigit på ett sådant sätt, att det fullt ut uppväger
den minskning i alkoholförbrukningen, som skett genom bränvinsförbrukningens
nedgående.

Emellertid kan det icke annat än väcka uppmärksamhet, att
bevillningsutskottet stannat vid året 1890. Finnes det ingen statistik
efter 1890, som bevillningsutskottet kunnat draga fram? Jo, det
finnes, och jag har undrat, hvarför bevillningsutskottet har stannat
vid 1890. Faktum är nemligen, att sedan 1890 bränvinsförbrukningen
i vårt land varit i stadigt uppåtgående. Det må förlåtas mig, om jag
är elak nog att tro, att denna omständighet står i något sammanhang
med utskottets uraktlåtenhet att omnämna statistiken för de sist för -

N:o 80.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

flutna åren. Jag skall här ur statistisk tidskrift som bevis anföra,
att medan under året 1889—90 tillverkningen af bränvin af normal
styrka utgjorde endast 30,532,000 liter, så var den under året 1893—94
36,178,000 liter — således en stigning på dessa 4 år med nära 6
millioner liter. Nu är det klart, att icke allt detta supits upp, ^ ut an
att mycket användts för tekniska ändamål och dylikt; men så var
förhållandet äfven år 1890.

I en artikel i Stockholms Dagblad i juli 1895 visades med siffror,
huru regelmessigt bränvinsförbrukningen från 1891 år från år har gått
uppåt, visserligen icke med några synnerligen stora qvantiteter, men
dock i oroväckande grad — en half liter på person eller 2,250,000
liter på hela folket — under det att ölförbrukningen samtidigt vuxit
på ett verkligen förfärande sätt.

Utskottet framhåller, att krogarnes antal i Stockholm minskats,
bvilket skulle vara ett bevis på huru förvaltningen här sträfvar efter att
inskränka bränvinsförbrukningen. Ja, må så vara, men dervidlag vill
jag fästa uppmärksamheten på att det finnes många utskänkningsställen
i Stockholm, hvilka icke gå under namn af krogar; och om
de egentliga krogarnes antal minskas, så är det icke derför sagdt,
att de verkliga utskänkningsställenas antal öfver hufvud aftagit. Det
är något som jag icke precis vet, men som jag ändå har anledning
att hafva mina tankar om. För öfrigt lider det icke något tvifvel,
att man i Stockholms stad icke är synnerligen angelägen om att förlägga
krogarne så, att åtkomsten af bränvinet måtte försvåras för dem,
som begagna sig deraf. Här har af en annan talare påpekats, att vid
Blasieholmshamnen finnas två krogar, vid sjömanshemmet två krogar,
en på hvardera sidan om hemmet, och jag vet att åtminstone för
några år tillbaka lågo ett par krogar vid sidan af den Dillströmska
inrättningen på söder. Jag kan icke finna, att man med en sådan
anordning endast, såsom en talare sade, åsyftat att ställa sig lagens
bestämmelse till efterrättelse att förlägga krogarna på öppna och tillgängliga
platser, utan man synes hufvudsakligen hafva valt sådana
platser för att söka upp den arbetande befolkningen, sjöfolket o. s. v.
Om t. ex. ingå krogar läge vid Blasieholmshamnen, så skulle säkerligen
den arbetarestyrka, som der har sin sysselsättning, supa mindre,
än den nu gör.

Jag kan icke underlåta att som min tro framhålla, att den dag
stundar, då de penningar, som det här är fråga om, komma att gå
ifrån städerna. Det är alldeles som om man kände det i luften. De
herrar, som talat emot motionen i dag, hafva, som jag tyckt, talat
under trycket af samma tanke, och jag vill då hemställa, huru vida
det kan vara klokt att nu sätta sig emot hvarje begäran om utredning.
Vore det då icke klokare att nu begära en utredning, på det
att vi under lugna tider måtte få denna sak klarerad och en bestämd
plan för dess ordnande uppgjord? Om vi dröja, kan det en dag
hända, att opinionen blir så stark, att (lön i ett drag tar bort alltsammans.
Herrarne torde erinra sig, huru det ffick, när det var fråga
om »grundskatternas orättvisa». I början begärde allmogen en aflösning
af dessa skatter. Då satte sig stadsrepresentanterna deremot,
de ville icke medgifva någon aflösning, och så kom den dag, då det

Angående
förslag om
ändrad fördelning
af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

N:o 90.

Angående
förslag om
ändrad fördelning
af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

Lördagen den 27 Mars, e. m.

icke vidare talades om aflösning, utan endast om afskrifning. Och
jag undrar, hvilken som, när han tänker tillbaka på det motstånd,
som då gjordes mot aflösningen, icke nu tycker, att de, som satte sig
deremot, handlade obetänksamt. Jag tror derför, att vi, såsom herr
Collander i sin motion anmärkt, medan tid är, böra försöka att få en
allsidig utredning till stånd. Vi kunna ju allesamman vara öfverens
om att saken behöfver utredas. Och vidare kunna vi vara öfvertygade,
att frågan kommer igen gång på gång. Den kan icke undertryckas
annorledes än derigenom, att saken ordnas på ett förnuftigt sätt, hvartill
just en verklig utredning skulle komma att leda.

Jag tror, att hvar och en, som uttalar sin räddhåga för att begära
en utredning, dermed låter förstå, att han känner, att han står
på svaga fötter. Ty om jag tror mig stå på säkra fotter, hvarför
skall jag då hafva något emot en utredning, allra helst då det gäller
en fråga, som upprör hela vårt folk och som ovilkorligen kommer
igen riksdag efter riksdag, till dess den vinner en tillfredsställande
lösning.

En utredning är således efter min tanke alldeles nödvändig. I
den af herr Jansson i Krakerud m. fl. väckta motionen begäres en
utredning, och i herr Collanders reservation föreslås också en utredning.
Men skilnaden är den, att, medan herr Jansson begär en utredning,
som skall leda till ett visst på förhand bestämdt mål, så
begär herr Collander en allsidig utredning, en utredning, som tager i
betraktande alla de intressen, ekonomiska och sedliga, som det här
gäller, på det man sedan må acceptera det resultat, till hvilket utredningen
kan leda, det må nu vara att resultatet öfverensstämmer
med mina önskningar eller icke. För min del kan jag under sådana
förhållanden icke vara med om att bifalla utskottets förslag, och jag
kan icke heller vara med om herr Janssons motion, fastän jag instämt
i dess. syfte, ty jag tycker, att om man begär en utredning, så skall
man icke säga: »till det och det målet vill jag komma med den utredningen»,
utan jag förenar mig i herr Collanders reservation, som
åsyftar eu allsidig utredning rörande alla de förhållanden, som ofvan
påpekats, och jag vill till de herrar, som i nykterhetens intresse
yrkat bifall till herr Janssons i Krakerud motion, hemställa, om do
icke skulle kunna gå med på herr Collanders reservation. Jag anser
det nemligen mycket farligt, om nykterhetsvännerna här i kammaren
skulle på förhand säga ifrån, att de icke vilja ha en allsidig utredning.
Det är enligt min tanke detsamma som att på förhand underskrifva
sitt eget. nederlag. Aro vi säkra på att vår sak är rättfärdig, så
höra vi icke vara rädda för en allsidig utredning. Det är ju också
möjligt, att vi med all vår välmening taga miste i många saker och
icke kunna genomskåda alla de förhållanden, som äro förknippade
med denna sak, och då vore det ju olämpligt att fordra genomförande
af våra önskningsmål utan afseende på hvad en opartisk och allsidig
utredning kan visa vara ändamålsenligt. Jag upprepar derför min
hemställan till de herrar, som talat för herr Janssons i Krakerud
motion, att de måtte förena sig om herr Collanders reservation, hvarigenom
man möjligen skulle kunna vinna någonting, som vore värdt

Lördagen den 27 Mars, o. m.

N:o 20.

att vinna, under det att ett envist fasthållande vid herr Janssons
motion leder rätt och slätt till nederlag.

Herr talman, jag yrkar bifall till herr Collanders reservation.

Herr Svensson från Karlskrona instämde häruti.

Angående
förslag om
ändrad fördelning
af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

Herr Fredholm: Den förste talaren, som hade ordet på aftonen,

yttrade, att bolagsverksamheten icke ensamt hade framkallat den förbättring
i nykterhetsvänligt hänseende, åt hvilken vi kunna glädja
oss, och deri har han fullkomligt rätt. Det är många förhållanden,
som medverkat dertill, att nykterheten på senare tiden gjort så stora
framsteg som den verkligen har gjort, men den omständigheten, att
bolagsverksamheten icke ensamt framkallat detta resultat, bör väl icke
utgöra något skäl för att afskaffa densamma, så mycket mindre som
man icke kunnat påvisa, att bolagsverksamheten i något hänseende
motverkat nykterhetssträfvandena.

Hvad för öfrigt beträffar bränvinsmedlens fördelning, vill jag
göra den ärade talaren uppmärksam derpå, att, då han säger, att en
så oskäligt stor andel af dem tillkommer Stockholm, han bör ihågkomma,
att Stockholm är icke endast stad utan äfven landsting, och
att denna stad bör hafva sin andel af bränvinsmedlen icke blott såsom
landsting utan äfven såsom hushållningssällskap. Jag kan icke
förstå, hvarför Stockholm i dessa hänseenden icke skulle vara likstäld
med rikets öfriga delar, och af hvilken orsak Stockholm derför att
den är en mycket stor stad skulle blifva beröfvad någon af de fördelar,
som tillkomma rikets öfriga städer.

Herr Jansson i Krakerud framhöll, att det tal, man nu för mot
hans motion, är detsamma som fördes, då man afskaffade husbehofsbränningen.
Då var det städerna, som befriade landsbygden från
denna landsplåga, och deråt gläder sig landsbygden ännu i dag, men
nu är det landsbygden, som i sin ordning vill återgälda denna tjenst
och befria städerna från bränvinsförsäljningen. Jag vill emellertid
göra herr Jansson i Krakerud uppmärksam derå, att då husbehofsbränningen
afskaffades, var tillståndet i riket ett helt annat än
nu. Då höll bränvinet på att förgifta hela nationen, men nu se vi,
hurusom för hvarje dag missbruket af denna vara minskas: man kan
sålunda icke sammanställa den tiden med våra dagar.

En talare, representanten för Trelleborg, uppdrog för oss en
mycket liflig och målande skildring om rusdryckernas förbannelse,
och på grund deraf ville han, att bränvinsmedlen från städerna skulle
indragas till statsverket. Kan någon fatta sammanhanget mellan det
ena och det andra? Icke måtte väl rusdryckerna blifva utrotade ur
verlden derigenom, att bränvinsmedlen tagas från städerna och indragas
till statsverket. Naturligtvis kan indragningen icke medföra
någon sådan verkan, eftersom det ena icke står i något väsentligt
samband med det andra. När man skall söka klargöra det förhållande,
i hvilket bränvinshandeln i städerna står till rusdryckernas missbruk,
så anser jag, att man i främsta rummet bör låta detta vara detta.

Om städerna skola hafva hälften eller intet af bränvinsmedlen, om
medlen skola indragas till statsverket eller icke — detta är ekono -

N:o 20.

Angående
förslag om
ändrad fördelning
af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

Lördagen den,.27 Mars, e. m.

miska frågor, hvilka icke hafva något att göra med de skildringar
från sjukhus, fängelser och drinkares dödsläger, som den nämnde
talaren för oss framlade.

Vidare höll samme talare före, att bolagsverksamheten fortfarande
som hittills skulle ega bestånd, något som äfven från andra håll
blifvit uttaladt. Men genom att draga in bränvinsmedlen till statsverket
beröfvar man bolagen och städerna de materiella medlen för
att ordna bränvinshandeln på ett tillfredsställande sätt. Detta är dock
att ändra hela den grund, på hvilken vår bränvinslagstiftning nu
hvilar. Vill man motverka missbruket af rusdrycker, är det icke
nog att fördyra varan genom att lägga en stor skatt på tillverkningen.
Vill man träffa missbruket, skall man göra det då varan förbrukas,
d. v. s. då den säljes. Det är ytterst på försäljningen och huru
denna är ordnad, som det beror, om man skall kunna befrämja nykterheten
eller icke. Det är just den omständigheten, som gör det
nödvändigt, att kommunerna deltaga uti ordnandet af denna handel.
Men vilkoret derför är det nu som man vill taga bort. Visserligen
sade den ärade talaren på trelleborgsbänken, att det visst icke var
hans mening, att bolagen icke skulle fortsätta med sin verksamhet,
och nog tror jag att han tänker sig, att detta skall låta sig göra. Men
jag tillåter mig fråga, huru det för bolagen skall blifva möjligt att
drifva en så vidtomfattande affär, som bränvinshandeln är — för
Stockholms stad torde omsättningen gå upp till öfver fem millioner
kronor om året — utan att det beredes dem tillfälle att få någon
ersättning för all den möda och allt det arbete, som med försäljningen
äro förenade. Tro herrarne verkligen, att det finnes folk, som endast
af intresse för nykterheten vill icke allenast uppoffra hela sin tid —
ty det är icke tillräckligt — utan äfven sätta till penningar för att
på ett tillfredsställande sätt ordna denna försäljning?

Det vill således synas mig uppenbart, att, om man drager in
vinstmedlen från kommunerna, har man också dermed slagit i hjel
hela bolagsverksamheten, och då återgår man till det tillstånd, som
var innan bolagen började sin verksamhet, så vida nemligen man icke
kan uppvisa någon ny form att sätta i stället. Men det har ännu
ingen gjort, och innan man det gjort, bör man, synes det mig, vara
försigtig med att afskaffa hvad man har och som icke verkar så
menligt som man velat låta påskina, utan alldeles tvärt om.

Herr Waldenström antog, att utskottet gjort sig skyldigt till en
afsigtlig underlåtenhet, då utskottet rörande bränvinsförbrukningen
icke anfört senare siffror än från år 1890. Nej, herr Waldenström!
Utskottet har hemtat sina uppgifter från den senaste officiella statistiken,
och den slutar i omnämnda hänseende med år 1890. Det är
visserligen mycket möjligt, att det finnes andra och senare siffror,
men dessa äro ännu icke officiel! offentliggjorda, och då må utskottet
vara ursäktadt, om det icke kunnat begagna sig deraf.

För öfrigt ber jag att få nämna, för den händelse det skulle
intressera herr Waldenström, att det icke är blott krogarnes antal i
Stockholm, som blifvit inskränkt, utan detta gäller alla försäljningsrättigheter.
Totala antalet sådana rättigheter uppgick nemligen år
1879—80, då bolaget i Stockholm nyss börjat sin verksamhet, till

N:o 20

Lördagen den 27 Mars, e. m.

292, men har nu gatt ned till 230. Denna minskning har nog träffat
äfven andra försäljningsställen än de egentliga s. k. utskänkningsställena.

Nu ville herr Waldenström icke vara med om att tillstyrka bifall
till motionen, emedan i denna motion preciserades, att indragningen
borde göras till statsverket. Emellertid, indragning, det är målet, det
är det man vill. Man tankar nu närmast på att indraga bränvinsmedlen
till statsverket, och dertill gifvas mångahanda motiv, nykterhetsmotiv,
ekonomiska motiv och åtskilliga andra. Detta synes
emellertid herr Waldenström icke vilja vara med om, och det är just
hvad utskottet icke heller vill. Deremot befinnes herr Waldenström
vara villig att biträda herr Collanders reservation, hvilken dock i
grund och botten icke är något annat än en omklädnad af motionen.
Den utgår nemligen från motionen, den vill detsamma som motionärerna,
men den vill, att den utredning, som motionärerna anbefalla,
skall vara »allsidig». Ja, utredningen må blifva hur allsidig som helst,
så kommer den dock i allt fall att gälla indragning af bränvinsförsäljningsmedlen
från städerna, och det är detta, som utskottet icke
vill — icke derför att man icke måhända skulle kunna taga något
mera af städerna än man gjort, utan derför att man icke vill ändra
grunderna för bränvinslagstiftningen, grunderna för den försäljning af
bränvin, som nu eger rum och som är noga förknippad med bolagsverksamheten.
Man vill icke tillintetgöra bolagsverksamheten, åtminstone
icke förr än något annat sätt blifvit uppvisadt, som bättre
än det nu tillämpade kan tillfredsställa nykterhetens kraf. Men då
ingen kunnat påvisa eller angifva något i den rigtningen, bör hvar
och en, som verkligen är vän af nykterheten, hålla fast vid hvad vi
hafva, helst då detta visat sig vara fullt godt och arbetat på ett tillfredsställande
sätt.

Herr Centerwall: Jag har begärt ordet egentligen.med anledning
af hvad min ärade granne här till venster yttrade.

Jag skulle för min del icke ett ögonblick opponera mig mot
motionerna, om de endast innehölle en begäran om utredning; och
jag skulle derför gerna gå med på herr Collanders reservation, om
icke dess motivering innehölle något annat och mera, än jag vill vara
med på.

Men det var icke blott detta, jag ville säga, utan jag skall, i likhet
med hvad herr Melin redan gjort, betona, att bolagen icke ha någon del
i ökningen af vare sig förbrukningen eller frestelserna till förbrukning;
utan enligt den erfarenhet, jag har från min egen stad, göra
bolagen allt, hvad de kunna, för att minska förbrukningen. Herrarne
ha kanske fäst uppmärksamheten vid att bolagen nästan öfver allt
förordna om tidiga stängningstider, förordna, att barn under 15 år
icke få hemta starka drycker, och förordna, att ingen berusad får
serveras på krogarne, med ett ord, de arbeta, så vidt jag kan se, på
allt sätt i nykterhetens intresse.

Nu medger jag ock att, såsom representanten för Trelleborg med
liera städer påpekade, det här finnes en annan hänsyn än den rent
ekonomiska, nemligen mensklighetshänsynen; och jag får, för att icke

Angående
förslag om
ändrad fördelning_
af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

N:o 20. 16 Lördagen den 27 Mars, e. in.

Angående missförstås i hvad jag nyss sade, förklara, att jag gerna skulle vilja
ändrad för °^l a mycket — och jag förmodar, att de flesta kommuner också
delning af skulle vilja offra ofantligt mycket — om man verkligen kunde få
bränvins- nykterhet till stånd. Men i likhet med åtskilliga andra talare här

medlen. är jag af den åsigt, att detta icke kan ske med den metod och de

(Forts.) medel, som blifvit föreslagna af de ärade motionärerna. För resten,

om jag skall döma efter förhållandena i min ort, är det numera icke
så mycket bränvinet som ölet, som är förderfligt. Men det är ett
annat kapitel, som vi skola komma till vare sig i qväll eller någon
annan gång. Bränvinet verkar icke så förderfligt, just derför att
bolagen sköta sig som de göra. Ja, mine herrar, jag kan icke taga
tillbaka mina ord — bränvinet verkar icke så förderfligt, just derför
att bolagen sköta sig som de göra; det är, när bolagen, i stället för
att locka till konsumtion, på allt möjligt sätt söka inskränka den.

Detta uttryck må gälla hvad det kan.

Jag skulle ock vilja påpeka, att, lika visst som bolagen söka
göra hvad de kunna i den vägen, söker ock den allmänna opinionen
i min stad — ja, i de flesta städer, derom är jag öfvertygad — att
motarbeta superiet. Och visserligen är det ju ett faktum, att bränvinsförbrukningen
stigit, men min ärade granne glömde att taga med
en faktor i beräkningen, nemligen att folkmängden i Sverige, och
särskildt i städerna, också ökats ofantligt mycket.

Vidare nämnde min ärade granne, att Öl- och porterförbrukningen
stigit i otrolig grad. Ja, det är icke så underligt, när man vet, att
Sverige har 550 bryggerier, deri visserligen inberäknadt äfven sådana,
som brygga svagare maltdrycker. Men om förbrukningen har stigit,
så är det dock ett faktum, att fylleriförseelserna icke ha stigit i
proportion mot folkmängden; och det må väl visa, att till en viss
grad bränvinet har brutit udden af sig.

Jag vill, som sagdt, ofantligt gerna vara med om nykterhetsarbetet,
men jag kan för mitt samvetes skull icke vara med om denna
form derför. Dertill kommer att, såsom förut påpekats, städerna
verkligen icke ha råd att vara af med sina inkomster i den vägen.

Jag måste derför vidblifva mitt yrkande på bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan i
punkten 2 bifölls.

Beträffande vidare utskottets i punkten 3 gjorda hemställan hade
yrkats: l:o bifall till nämnda hemställan; 2:o afslag derå och bifall
till herr Janssons i Krakerud m. fl. i ämnet väckta motion; och
3:o bifall till herr Collanders vid betänkandet fogade reservation.
Herr talmannen gaf propositioner å hvart och ett af dessa yrkanden
i nu nämnd ordning och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för bifall till utskottets hemställan. Som votering likväl begärdes,
upptog herr talmannen för bestämmande af kontrapropositionen å nyo
de båda återstående yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till
herr Janssons m. fl, motion, nu förklarades hafva de flesta rösterna
för sig; men som votering äskades jemväl i fråga om kontraproposi -

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

tionen, skedde nu först uppsättning, justering och anslag af en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
tredje punkten i bevillningsutskottets förevarande utlåtande n:o 9
antager yrkandet om bifall till herr Janssons i Krakerud m. 11. i
ämnet väckta motion, röstar

Angående
förslag om
ändrad fördelning
af
bränvinsmedlen.

(Forts.)

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votetering
antagit yrkandet om bifall till den af herr Collander afgifna,
utskottets betänkande vidfogade reservation.

I den omröstning, som anstäldes enligt denna votering, afgåfvos
113 ja-röster och 90 nej-röster; och erhöll i följd häraf propositionen
för hufvudvoteringen följande af kammaren godkända lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i tredje
punkten af förevarande utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den af herr Jansson i Krakerud m. fl. i ämnet väckta motion.

Denna senare votering utföll med 122 ja mot 83 nej; i följd
hvaraf utskottets hemställan jemväl i denna del af kammaren bifallits.

Punkten 4.

Med tillstyrkande af en inom Andra Kammaren af herr N.
Wallmark i ämnet väckt motion, n:o 74, hemstälde utskottet i denna
punkt:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke kongl. brefven
den 3 december 1740, den 29 november 1743 och den 29 november
1839 om förbud emot införsel af bränvin till lappmarkerna lämpligen
böra upphäfvas.

Angående
upphäfvande
af gällande
förbud mot
införsel af
bränvin till
lappmarkerna.

sälta

Mot vissa delar af utskottets motivering hade reservationer an -

Andra Kammarens Prål. IS97. No 20.

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående af herr Jansson i Krakerud; samt af herr Lundström,
upphäfvande

''förbud mot Efter föredragning af punkten anförde:
införsel af

bränvin Herr Ström: Herr talman, mine herrar! Då jag är af den

till lapp- öfvertygelsen, att det skulle vara till skada för lappmarksbefolkningen,
„ ‘ om förbudet för införsel och försäljning af spritdrycker till lapp ^

J " markerna skulle upphäfvas, får jag, som representerar den största
och folkrikaste af lappmarkskommunerna, nemligen Gellivara, yrka,
att bevillningsutskottets hemställan måtte afslås och motionen ogillas.

Till belysande af frågan ber jag först att få uppläsa några
handlingar, nemligen:

Utdrag ur en skrifvelselse af 4 i denna månad från kyrkoherden
i Arvidsjaurs församling, hörande till
Piteå lappmark, herr M. T. Berlin, hvilken varit
bosatt i lappmarkerna under 36 år, så lydande:

Att spritdrycker i allmänhet, och i synnerhet då de äro lätt åtkomliga,
föra många, som göra bruk af dem, till moralisk och
ekonomisk ruin, är en sanning, som ligger i öppen dag. Vår nu
varande lagstiftning rörande rusdrycker går ju också ut derpå att
genom stadganden och straffbestämmelser begränsa ej allenast tillverkningen
utan äfven försäljningen och förbrukningen af dessa drycker,
och hvarje inskränkning, som eröfras på dessa områden, anses med
rätta för ett framåtskridande i god rigtning och i nykterhetens intresse.
Och då förbudet mot införsel och försäljning af bränvin i lappmarken tillkommit
i samma syfte och fortfarande visar sig verksamt att förhindra
dryckenskapslastens utbredande inom vår landsdel och dermed
äfven undanrödjer tillfällen för lappmarksbon att genom utöfvande
af denna last undergräfva sin ekonomi, så blifver ett afskaffande af
detta förbud detsamma som att taga ett stort steg tillbaka på den
en gång beträdda vägen till minskande af rusdrycksförbrukningen och
befordrande af nykterhet.

På den ort, från hvilken detta meddelande lemnas, och äfven på
andra orter i lappmarken, hafva vi under en lång följd af år vant i
tillfälle att iakttaga, hurusom just det nu af många klandrade förbudet
varit ett kraftigt medel i ordningsmagtens hand att förebygga lönkrögeri
och dryckenskapens tillväxt samt således i väsentlig mån
medverkat dertill, att lappmarksbefolkningen och i synnerhet lapparne
icke allt för mycket nedsjunkit i dryckenskapens elände. Då med
öfverträdelse af införselförbudet följa böter och varans konfiskation,
verkar i synnerhet den senare bestämmelsen afskräckande på sådana
lågsinta personer, som snart sagdt gjort till sitt yrke att drifva
oloflig handel med spirituösa och vilja intränga inom våra områden
med rusdrycker. Och när dessa yrkesidkare oaktadt den stränga
påföljden af förbudets öfverträdande ändå dristat att försöka sin lycka
och deras lager tagits i beslag, har vanligen denna åtgärd förtagit
dem lusten att återkomma. Detta radikala sätt att med ens afväpna
lönkrögare har äfven i många fall visat sig verksammare, än om de
blifvit bötfälda för olaglig iskänkning och derefter, såsom vanligen
sker, aftjent böterna vid länsfängelset. Gifvet är, att förbudets

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

verkningar äfven bero mycket af det nit, kronobetjeningen ådaga- Angående
lägger i fråga om dess efterlefnad, äfvensom af den skärpa, med
hvilken domstolarna handhafva och tillämpa detsamma. I och för fgXwd^ot
sig är förbudet godt och gifver ett väl behöfligt skydd mot brän- införsel af
vinsflodens inströmmande i lappmarken. Att det då och då öfver- bränvin
trades, är nog en sanning, men icke får denna omständighet läggas ^ lapptill
grund för dess afskaffande. Många andra föreskrifter öfverträdas W“T e^naäfven,
men nog kunna de derför vara goda. Lappmarken med sin 1 or 8 ''
stora utsträckning och glesa befolkning och som må hända just derför
af lönkrögare anses lemna större trygghet för deras olofliga handel,
än de kunna påräkna i tätt befolkade bygder, behöfver fortfarande
allt för väl det särskilda skydd, som införsel- och försäljningsförbudet
af spirituösa lemnar, på det dess befolkning må kunna värna sig för
nyssnämnda inkräktare samt med sina små hjelpkällor i ro få utveckla
sig och icke derunder genom lätt tillgång på rusdrycker blottställas
för frestelsen till sedligt förfall och materielt utarmande.

1 den vid årets riksdag framlagda motionen i nu omskrifna fråga
har man sagt oss, att det förbud, som enligt vår mening hittills
skyddat oss från att icke allt för mycket öfversvämmas af rusdrycker,
är föråldradt och bör afskaflas. 1 samma motion har äfven blifvit
sagdt, att förbudet numera icke efterlefves eller beaktas, utan spritvaror,
såsom konjak och bränvin, införas i lappmarken alldeles
ogeneradt. Huru underlig denna utsago än förefaller oss, kunna vi
likväl icke tro annat, än att den aktade motionären, efter sitt sätt
att so saken, har i god mening framlagt motionen. Men på samma
gång måste vi beklaga, att han icke synes hafva, innan han gick att
uttala ett allmänt omdöme om införselförbudets efterlefnad, förskaffat
sig tillförlitlig kännedom om, i hvad mån samma''förbud tillämpas
inom de särskilda lappmarkssocknarna och hvilka verkningar deraf
visat sig, utan i stället tagit för gifvet, att hvad som i det berörda
hänseendet möjligen sker i eu enda socken, nemligen Gellivara,
äfven skulle tilldraga sig i alla öfriga socknarna. Hade motionären
egt kännedom om huru härmed faktiskt förhåller sig inom lappmarken
i sin helhet, så skulle han helt visst hafva uttalat sig på ett
annat sätt och icke heller byggt sin motivering på så ohållbara
grunder som de nyss anförda. Genom att låta tillämpningen af införselförbudet
allmänt uraktlåtas, såsom af motionen kan slutas,
gifves äfven åt kronobetjeningen en förebråelse, hvartill den troligen
ingenstädes gjort sig skyldig, icke ens i Gellivara. Så långt vår
kännedom sträcker sig, hafva vi aldrig sett, att spritvaror »ogeneradt»
fått införas i lappmarken, men väl att de tagits i beslag, så ofta det
varit möjligt. I Girigt hålla vi före, att då motionären ämnade framlägga
ett förslag af så stor betydelse för lappmarksbefolkningens
moraliska och ekonomiska lif, som det ifrågavarande onekligen är,
hade han bort höra sig för, om denna befolkning också var villig att
mottaga hvad han hade för afsigt att erbjuda. Vi äro öfvertygade
om att en stor del — för att icke säga den största — både bland
svenskar och lappar alldeles icke vill hafva fri införsel af rusdrycker,
än mindre rättighet till deras försäljning.

N:o 20. 20 Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående Det är lätt att göra sig eu föreställning om, hvilka följder skulle
^afäiland* uppkomma, derest införselförbudet upphäfdes. Såsom bekant är, leda
förbud mot många skogsvägar från kustlandet upp till lappmarkseocknarna, ofta
införsel af på flere mils afstånd från kyrkoplatserna, der kronobetjeningen
bränvin vanligen bor. Borttages införselförbudet, så blefve dessa vägar för
markerna bränvinsmånglare af alla slag ypperliga farvägar, efter bvilka de skulle
("Forts 1 ^eta fram timmerbyggen, lappvisten och andra aflägset belägna
'' '' ställen, der det under godt samförstånd med afnämare ginge lätt

att utmångla rusdrycker. Under färden till och från dylika ställen
hade de ingenting att frukta, äfven om de mötte länsmannen sjelf,
ty uppforsling af spirituösa vore ju fri, och med förbudet mot den
olofliga försäljningen komme de nog till rätta dels genom pålitliga
kunder och dels genom många listigt uttänkta sätt att gå till väga
vid försäljningen. Så länge införselförbudet med risk af varans förlust
qvarstår, afhåller det enligt sakens natur många från att med
spritdrycker öfverskrida lappmarksgränsen. Afskaflas deremot förbudet
och införseln således frigifves, behöfver man visst icke ledas
af fantasier för att i en sådan åtgärd spåra ett befordringssätt för
krögeriets och dryckenskapens tillväxt.

Ännu värre blefve det, om äfven rätt till försäljning af spirituösa
medgåfves, såsom motionären begärt. Har rättigheten härtill eu gång
erhållits, så skola nog de komma, som göra anspråk på att få begagna
den. Vi kunna då hugna oss med den utsigten att i sinom tid få
se utskänkningsställen upprättade vid kyrkoplatserna i lappmarken.
Till dessa kyrkoplatser strömma stora skaror af befolkningen vid
vissa tillfällen eller s. k. kyrkhelger för att besöka kyrkan, och der
skulle då bränvinsutskänkning vara dem till mötes. Sådana fri- och
rättigheter vill man nu gifva oss! Hvilket inflytande en sådan anordning
komme att utöfva på den i allmänhet karakterssvaga lappmarksbon
och i synnerhet på lappen med sitt okufliga bränvinsbegär,
är lätt att inse.

Att det ifrågavarande förbudet verkat välgörande äfven i ekonomiskt
hänseende, framgår af det redan sagda, enär genom förbudets
tillvaro och tillämpning tillgången på spirituösa förhindrats och dermed
äfven penningeutlägg för densamma. Upphäfves deremot förbudet,
så inträda naturligtvis andra förhållanden, som verka i motsatt
rigtning, i det, ju lättare rusdryckerna kunna erhållas, ju mera penningar
komma att offras på dem, hvilket naturligtvis skall bidraga
att göra lappmarksbon fattigare än han är.

Transsumt.

Utdrag ur länsstyrelsens i Vesterbottens län yttrande, afgifvet
8 december 1877 till komitén för öfverseende
af gällande bränvinslagstiftning, så lydande:

Genom kongl. brefven 29 november 1839 och 15 december 1848
är, på sätt här ofvan blifvit antydt, införsel och försäljning i lappmarken
af bränvin, konjak, rom och arrack förbjuden, hvarifrån dock
undantag för Lycksele socken sedermera blifvit gjordt genom kongl.
brefvet den 21 december 1860. Om ock ifrågavarande förbud, på

Lördagen den 27 Mars, e. m.

sätt sig visat af förberörda kongl. bref, ursprungligen tillkommit för
att söka från sedeförderf skydda den lappska befolkningen, hvilken
numera utgör en ringa del af invånarne i länets lappmarksförsamlingar,
och om man äfven kan ifrågasätta, huruvida det må vara
fullt rättvist, att inbygoarne i lappmarken icke skola uti ifrågavarande
hänseende vara likstälda med länets öfriga befolkning, så är det dock
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes på erfarenhet och kännedom om
de goda verkningarna af nämnda förbud grundade, bestämda öfvertygelse,
att detsamma bör fortfara.

Fredrika socknemän gjorde år 1872 hos Kongl. Maj:t underdånig
framställning derom, att berörda förbud måtte, hvad Fredrika socken
anginge, blifva till all kraft och verkan upphäfdt; men sedan såväl
länsstyrelsen i skrifvelse den 10 april 1873 som konsistorium i
Hernösand i underdånighet afstyrkt bifall till framställningen, blef
densamma af Kongl. Maj:t ogillad. Innan länsstyrelsen afgaf sitt utlåtande
i berörda fråga, blefvo öfriga lappmarkskommuner, förutom
Lycksele socken, äfvensom länsmännen i ämnet hörda; hvarvid med
undantag af en kapellförsamling alla dessa kommuner och samtliga
länsmännen mer eller mindre varmt förordade bibehållandet af ifrågakomna
förbud. Kongl. Maj:ts befallningshafvande är förvissad, att
resultatet skulle blifva detsamma, om tiden nu medgifvit vederbörande
kommuners och kronobetjenters hörande i anledning af komiténs
ofvanberörde skrifvelse.

N:o 30.

Angående
upphäfvande
af gällande
förbud mot
införsel af
bränvin
till lappmarkerna.

(Torts.)

Transsumt.

Utdrag ur Konungens befallningshafvandes i Vesterbottens
län underdåniga utlåtande, i anledning af det utaf
komitén för öfverseende af gällande bränvinslagstiftning
den 20 december 1878 afgifna underdåniga
betänkande, så lydande:

Kongl. finansdepartementet.

Inkom den 15 mars 1880.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:t har, under den 23 maj förlidet år, i nåder
anbefalt sin befallningshafvande i Vesterbottens län att, i anledning
af det utaf komitén för öfverseende af gällande bränvinslagstiftning,
den 20 december 1878, afgifna underdåniga betänkande, med förslag
till författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin,
inkomma med underdånigt utlåtande; hvilken föreskrift Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande derför har nåden att nu fullgöra.

Jemte åberopande af de utaf länsstyrelsen i Vesterbotten afgifna,
ifrågavarande ämne rörande yttranden, hvilka äro intagne i tredje
häftet (sidorna 68—72) af komiterades betänkande och förslag till
författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin, hemställer
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst, att det
genom nådiga brefven den 29 november 1839 och den 15 december
1848 meddelade förbud mot införsel och försäljning i lappmarken

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

uvvkäf^d, af bränvin’ konjak, rom och arrack måtte, hurudan lagstiftningen
af gällande angående bränvinsförsäljningen i öfrigt än ordnas, få fortfara; endast
förbud mot det undantag, som i berörda hänseende blifvit gjordt för Lyck ''

införsel af sele socken, enligt kongl. brefvet den 21 december 1860. Det kan
å ena sidan icke förnekas, att lappmarken derigenom är satt i ett
markerna. s}a£s undantagsförhållande, jemförd med öfriga landet, äfvensom att,
(Forts.) ''örbudet oaktadt, införsel af bränvin till lappmarken och oloflig försäljning
derstädes af varan eger rum; men det är å andra sidan
säkert: att lappmarken af nämnda undantagsförhållanden befinner sig
val, så i ekonomiskt som sedligt hänseende — fylleriförseelser och
egentliga lagbrott, begångna under rusets inflytelse, så vanliga å
nedre landet, förekomma ytterst sällan i lappmarken —; att°den
olofliga införseln och försäljningen af bränvin i lappmarken på senare
tiden aftagit, ehuru den lika litet som krögeriet å nedre landet kan
helt och hållet utrotas, huru man än må lagstifta i fråga om bränvinsförsäljningen;
att, enär, på sätt här ofvan blifvit antydt, det är en
känd och erkänd sak, att försvårad tillgång på rusdrycker är ett
bland de verksammaste medlen till förekommande af deras missbruk,
det för ingen del synes välbetänkt att för lappmarksbefolkningen
underlätta åtkomsten af rusdrycker, som utgjort och utgöra öfriga
landets kräfta i kroppsligt och andligt afseende; samt att den förlust
af andel i de kontanta vinstmedlen för bränvinsförsäljningen, som
sålunda skulle drabba lappmarkskommunerna, torde, om alla faktorer
tagas med i räkningen, snarare kunna betraktas såsom en gifven
vinst i mer än ett afseende, föranledd deraf, att bränvinsfloden ej
sträckt sig till nyssnämnde kommuner.

Med. djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar Stormägtigste,
Allernådigste Konung! Eders Kongl. Maj:ts underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåte

Axel Wästfelt

J- Cygnreus. B. Ljungberg.

Landskansliet i Umeå den 9 mars 1880.

Kätteligen transsumeradt ur kongl. finansdepartementets härstädes
förvarade handlingar af den, 25 februari 1885, intygar Stockholm
riksarkivet den 13 mars 1897.

Ex officio

C. S. U. Silfver stolpe,

arkivarie.

Vidimeras:

A. Gellin. 0. Lindblad.

Vidare får jag meddela, att jag, efter tagen kännedom af handlingarna
i den vid 1890 års riksdag väckta frågan rörande utsträckning
af förbudet för införsel af spritdrycker till lappmarkerna äfven
till de för lapparne afsätta land i Jemtlands och Kopparbergs län,
funnit, att herr G. Erikssons från Jemtland motion härom enhälligt
tillstyrktes af båda kamrarnas tillfälliga utskott, som hade att afgifva
utlåtanden, samt utan diskussion antogs af båda kamrarna, och att

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Konungens befallningshafvande i Kopparbergs och Jemtlands län tillstyrkte
Kongl. Maj:t att fastställa riksdagsbeslutet, hvarvid Konungens
befallningshafvande i Jemtlands län yttrade: »Då den undantags lagstiftning,

hvarom här är fråga, visat sig vara till lapparnes fördel
o<m i väsentlig mån underlättar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
bemödanden att skydda lappen för samvetslösa affärsvänner,
hvilka berusa honom för att sedan bedraga honom i handel, så har
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande allt skäl att understödja
Riksdagens framställning.» Sedan generaltullstyrelsen och kommerskollegium
blifvit hörda samt yttrat, att transitotrafiken genom områdena
i fråga lade hinder i vägen för ifrågasatta förbudets utsträckning
i sin ”helhet, förklarade Kongl. Maj:t den 31 december 1894,
att Riksdagens skrifvelse i saken ej föranledde till vidare åtgärd.

Slutligen får jag upplysa, att Lycksele socken år 1883_ gjorde
framställning till Kongl. Maj:t om att förbud för epirituosainförsel
till Lycksele, som varit upphäfdt sedan 1860, å nyo måtte stadgas, då
upphäfvandet af förbudet visat sig skadligt, samt att Konungens befallningshafvande
i Vesterbottens län förordade denna framställning,
men att Kongl. Maj:t ej fann för godt att bifalla densamma.

Herr Wallmark framhåller särskildt i sin motion, att Gellivara
nu blifvit en betydande plats, och att folket der likasom alla andra,
hvilka bo ofvan om lappmarksgränsen, böra ega rättighet att hemtaga
spritvaror utan att dermed blifva lagbrytare. Med anledning
deraf ber jag att få uppläsa en skrifvelse och ett telegram till mig
från Gellivara, hvaraf framgår, att åtminstore arbetarebefolkningen
vid Malmberget ej är för förbudets upphäfvande.

Skrifvelsen, som är intagen vid herr Janssons reservationsanmälan
mot utskottets motivering, lyder:

»Undertecknade vilja härmed vördsamt anhålla, det ni, herr riksdagsman,
ville göra allt hvad på eder beror, att icke motionen angående
upphäfvandet af införselförbudet af spirituösa till Lappmarken
måtte af Riksdagen bifallas; af det skäl att, om detta förbud uppliäfves,
helt säkert lönkrögeriet med dess förderf bringande och demoraliserande
följder i ännu större skala kommer att tilltaga bland lappar
och nybyggare-befolkningen; ty gifvet är, att risken att få varan
konfiskerad samt straffpåföljden för införsel i stor mån verkat hämmande,
hvilket äfven visat sig på denna plats under dep senaste
tiden, då kronobetjeningen mera kraftigt i saken ingripit, så ha
högst få fall förekommit af insmuggling.

Skulle deremot denna lag upphäfvas, blefve fältet vidöppet för
lönkrögarne, emedan det blir omöjligt för kronobetjeningen med den
glesa befolkning och Lappmarkens stora ytvidd att beifra saken och
leda i bevis om försäljning, då högst två ting förekomma här om
året. Af" dessa skäl blir det högst nödvändigt, att förbudet qvarstår
och till alla delar efterlefves, så vida vi oj vilja, att rusdryckernas
förbannelser helt och hållet skola dränka Lappmarkens invånare.»

Skrifvelsen är försedd med 213 namnunderskrifter.

Telegrammet, som äfven är intaget vid herr Janssons reservationsanmälan,
är al följande lydelse:

N.o ao.

Angående
upphäfvande
af gällande
förhud mot
införsel af
bränvin
till lappmarkerna.

(Forts.)

N:o 30.

Lördagen den 27 Mars, e. m.
»Riksdagsman Ström, Stockholm.

Angående
upphäfvande
af aällande

~ : :----r „ ,,------^miau nu eu antal ar cirJia tyrahundra

införseTaf !.. a^“änt möte i går för uttalanden angående motionen om införselbränvin
■ »“budets upphäfvande, fattade efter en sakrik diskussion beslut om

Malmbergets befolkning, samlad till ett antal af cirka fyrahund

miinf rvo ^ t ,, __J___ o i .• J .

till lapp- förbudets qvarstående.
markerna.

fFort8-) ,

Komiterade.»

... ^jm tro ar> flertalet af lappmarksbefolkningen ej vill hafva
förbudet upphäfdt, och att det endast är vissa af de i lappmarkerna
bosatta fåtaliga ståndspersonerna som äro för upphäfvandet af för -

Om Riksdagen nu skulle besluta, att skrifvelse om förbudets
upphäfvande skall aflåtas till Kongl. Maj:t, vore derför önskligt att
innan Kong!. Maj:t fattar sitt beslut, lappmarksbefolkningen blefve
hord och dervid finge afgifva sitt votum per capita eller åtminstone
att kommunalstämmornas ordförande, i fall kommunalstämmornas yttranden
infordrades, ålades att i protokollen intaga, huru mån »a som
röstat för eller emot förbudets upphäfvande, ty det torde nog°hända
att innehafvare af större fyrktal, som i allmänhet torde vara spritdrycksvänner
och derför för förbudets upphäfvande, kunna komma
att öfverrösta flertalet, som torde vilja hafva förbudet qvar.

, yrkar nu emellertid ännu en gång, att bevillningsutskottets

hemställan måtte afslås, och att motionen måtte ogillas.

Herr Kronlund: Herr talman, mine herrar! Den af herr Ström
upplästa skrifvelsen från kyrkoherden Berlin synes mig innehålla
åtskilliga missuppfattningar — missuppfattning rörande motionens
syfte, i det han tror, att den åsyftar medgifvandet af fri försäljning
af bränvin, och missuppfattning rörande ändamålet med importförbudet,
i det han tyckes vilja af detsamma göra ett rusdrycksförbud
och ett rusdrycksförbud, som skulle gälla en del af vårt land.
Afsigten med importförbudet har ju varit att i en tid, då lappmarkens
invånare hufvudsakligast utgjordes af nomader, söka från dem
utestänga deras farligaste fiende, nemligen bränvinet, Men tiderna
hafva ju väsentligen förändrats, sedan detta importförbud första gången
dekreterades eller för 150 år sedan. Till bränvinet har för lapparne
kommit en ännu svårare fiende, nemligen civilisationen, odlingen
och kulturen, som numera trängt nomadbefolkningen tillbaka till de
otillgängligaste och aflägsnaste delarne af Lappmarken, under det
att i de andra delarne odlingen och samfärdseln ökats betvdligt.
Den fasta befolkningen uppgick der till 42,000 invånare år 1890,
under det nomaderna samma år utgjorde 3,200 personer. Det finnes
hela stora lappmarkssocknar, der det ej finnes en enda nomadlapp •
jag _ vill nämna Fredrika, Stensele och Dorotea. Det är ju klart,
åtminstone är det det för mig, att under sådana förhållanden det
med importförbudet afsedda ändamål alldeles totalt förfelas. Det
var ju att skydda lapparne, och det träffar i stället den fäst boende
befolkningen. Om också vederbörande åklagare skulle vilja upprätthålla,
strängt hålla på importförbudet, lägga dock lappmarkernas
stora areal och de många nya kommunikationslederna oöfverstigliga

Lördagen den 27 Mars, e. m

hinder i vägen derför. Man får ju komma i håg, att lappmarkerna
innefatta en areal, så stor som en fjerdedel af Sverige. Ocn huru
skall det kunna vara möjligt för åklagarne att under sådana förhållanden
upprätthålla ett importförbud effektivt? _ Beslag verkställes i
allmänhet, efter hvad vi veta, icke å andra införda spritvaror än
sådana, som misstänkas vara afsedda för lönkrögeri, under det att de
för husbehof afsedda få passera oanmärkta, en praxis, som efter
mitt förmenande alldeles strider mot stadgandenas strängt rigtiga
tolkning, men som dock betingas af omständigheterna. Denna tilllämpning
får i deras ögon, som träffas af förbudets verkningar, det
vill säwa beslag och dylikt, utseende af godtycke och orättvisa. Och
nekas °kan ju icke, att en sådan tillämpning skapar en olikhet inför
lagen, som i hvarje fall måste anses förkastlig och blott verkar bitterhet
och misstroende till dess rättmätighet.

Nomaderna äro ett döende slägte och förtjena all medkänsla och
all den hjelp vi kunna skänka dem. Men jag tror icke, att skyddet
mot rusdryckerna för dem ligger i importförbud. Dess borttagande
skulle enligt min åsigt icke alls införa någon bränvinsflod. i deras
nuvarande hemtrakt, dit, så vidt jag vet, sällan eller aldrig några
spritvaror importeras; och jag grundar hvad jag nu säger på flerårig
vistelse hos och beröring med lappmarksbefoikningen både i Vesteroch
Norrbottens län. För att befordra nykterhet bland lappande har
Kongl. Maj:t, efter riksdagsskrifvelse derom och med anledning af
herr Dahlstedts motion, vidtagit den förändring i bränvinsförsäljningsförordningen,
hvarigenom förbud stadgats mot utdelande åt bränvin
till lapparne vid handel och dylikt äfven utan betalning.. Det är en
åtgärd, som i mitt tycke betydligt mycket mera verkar till gagn för
saken. Och i en skicklig och duglig åklagarecorps och skärpta straffbestämmelser
för lönkrögeri tror jag bestämdt, att vi hafva mycket
starkare skydd och värn för lapparne, som ju importförbudet afser
att skydda, än någonsin i importförbud. Att, såsom en talare velat
framhålla och belysa med telegram och dylikt, söka upprätthålla
importförbudet vid Gellivara t. ex. är icke att gagna nykterhetens
sak, utan tvärt om att befordra laglöshet.

Ja, herr talman, på grund af hvad jag nu anfört skall jag be att
få yrka bifall till motionen och utskottets hemställan.

N:° ao.

Angående
upphäfvande
af gällande
förbud mot
införsel af
bränvin
till lappmarkerna.

(Forts.)

Herr Fredholm: Herr talman! Flfter den siste talarens ytt rande

kunde det vara öfverflödigt, att jag uttalar mig i denna sak.
Han framhöll, hvad jag ber herrarne observera, att den fråga, som
här föreligger, än endast frågan om upphäfvandet af förbudet mot
införsel af bränvin. Bränvinsförsäljningsförbud är faktiskt rådande
i lappmarkerna. Och såsom samme talare påvisade, är hvad lapparne
beträffar den största faran för missbruk af rusdrycker undanröjd dermed,
att det i bränvinsförsäljningsförordningens 31 § finnes, stadgadt
förbud mot utdelande af bränvin äfven utan betalning vid handel
med lappbefolkningen.

Jag har visserligen icke någon personlig erfarenhet af förhållandena
deruppe, men de ledamöter af utskottet, som hafva sådan
kännedom, hade intet att invända mot att man sökte få detta förbud

N:o 30.

Angående
upphäfvande
af gällande
förtid mot
införsel af
bränvin
till lappmarkerna.

(Forts.)

Lördagen den 27 Mars, e. ra.

upphäfdt. Derjemte torde de herrar, som deltogo I 1891 års riksdagsarbete,
erinra sig, att vi då hade bland oss en person, som varit
länsman deruppe i 40 år. Och denne förklarade, att det var absolut
omöjligt att tillse, att förbudet efterlefdes, utan det öfverträddes
alltjemt, och öfverträdelserna kunde icke göras till föremål för något
åtal af brist på bevis. För öfrigt skall jag be att få göra herrarne
uppmärksamma på ett annat betänkande, som står litet längre ned
på föredragningslistan för i afton. Det är sammansatta bevillningsoch
lagutskottets betänkande om strängare straffbestämmelser mot
lönkrögeri. Med detta betänkande följa såsom bilaga uttalanden af
nästan alla våra landshöfdingeembeten, och det har framhållits af
landshöfdingeembetena i de nordligare länen, att lönkrögeri der
florerar i mycket vidsträckt grad, under det att landshöfdingeembetena
i södra och mellersta Sverige uppgifvit, att lönkrögeri icke
existerar i deras län. Hvad kan anledningen vara till detta? Jo,
derom lemnar landshöfdingeembetet i Jemtlands län den upplysning!
att det i mycket väsentlig grad beror på, att det i detta län ej finnes
några lagliga försäljningsställen. I hela Herjeådalen finnes sålunda
intet enda och på hela Jemtlands landsbygd ej heller något. Detta
förmenar landshöfdingeembetet vara en ganska väsentlig orsak till
att lönkrögeri der florerar.

När man har de erfarenheterna, är det ju ganska naturligt, att
man hoppas, som utskottet säger, att genom upphäfvande af ifrågavarande.
införselförbud sedligheten skall kunna befrämjas. Utskottet
säger vidare: »ett absolut förbud mot införsel af spritdrycker till en
ort måste, såsom af erfarenheten bekräftas, med nödvändighet medföra
förbudets öfverträdande, hvaraf åter följer bristande aktning för
lagarnes helgd, då dessas efterlefvande ej kan upprätthållas». Att
utskottet har fullt fog att säga detta, torde herrarne finna af den
allmänt kända omständigheten, att, då Gellivarabanan invigdes, förbudet
öfverträddes af åtskilliga rikets högsta embetsman och riksdagens
delegerade. Och detta kan ju ej vara rätta sättet att upprätthålla
lagarnes helgd.

Emellertid har utskottet gått mycket försigtigt till väga. Utskottet
har ej tillstyrkt, att förbudet omedelbart skall upphäfvas,
ehuru vi trodde, att man utan fara skulle kunna föreslå något sådant,
utan utskottet har i stället framhållit, huru vigtigt det är, att i denna
fråga lappmarkskommunerna jemte alla vederbörande myndigheter
blifva hörda, och vi hafva ju i motiveringen uttryckligen uttalat
önskvärdheten af att Kongl. Maj:t måtte infordra deras yttranden,
innan Kongl. Maj:t beslutar någonting i saken.

Då sålunda det föreligger mycket goda skäl att göra en sådan
framställning, till Kongl. MajVt, och då för öfrigt all möjlig försigtighet
blifvit iakttagen, kan jag icke finna annat, än att man med
mycket lugn kan rösta för utskottets hemställan, hvartill iag anhåller
att få yrka bifall.

Herr Nordin i Hammerdal: Det är så mycket sagdt i nykter hetsfrågan

nu, att man kan nästan känna sig litet virrig. Derför vill
jag icke inlåta mig på något längre anförande rörande densamma.

N:o SO.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Men några omständigheter kan jag alldeles icke begripa, och derför Afvande
har jag velat säga några ord i hopp att sedan tå upplysning deiom. fl mlande

Jag kan omöjligen fatta, huru motionärerna och äfven utskottet foV%ud mot
kunnat tänka sig det såsom möjligt, att, sedan införselförbudet blif- införsel af
vit upphäfdt, det skall införas mindre spirituösa i lappmarkerna än
nu. Det är det ena, som jag omöjligen kan begripa Jag tror marke^
tvärt om, att, om det blir tillräckligt med att det införes 100 procent (portg_)

mera än nu, det är bra. . .

Vidare vill jag fråga: är det en möjlighet, att mera spirituösa
kommer att införas i lappmarkerna, sedan förbudet blifvit upphäfdt,
skall det då icke också blifva mera dryckenskap och i följd deraf
större förderf för de der stackars halfvilda menniskorna, lapparne
deruppe? Man har nu talat både vidt och bredt om, att det mera
ej skulle finnas så synnerligen mycket lappar der. Men detta är ett
fullkomligt misstag. De äro mera trängda åt fjellbygden, det är
sant, men de finnas dock qvar. Och det är lika nödvändigt att
tänka på deras väl, fast de äro mera trängda uppåt fjellen nu, än
hvad de voro, då förbudet tillkom på 1700-talet. Jag är också fullt
öfvertygad om, att, lika nödvändigt som det varit att hafva förbudet
under de omkring 160 år det funnits, lika behöfligt är det att äfven
hädanefter hafva det qvar.

Nå, kommer det nu mera spirituösa in i lappmarkerna, sedan
förbudet blifvit upphäfdt, säger man, har det ändå ingen fara med
sig, ty försäljning deraf är ej lofgifven. Men, mine herrar, är det
ej ''besynnerligt, att man kan föra ett sådant språk? Ha herrarne
någonsin hört? att, sedan bränvin blifvit infördt till städer eller landsbygd,
det blifvit något öfver af det? Nej, jag tror att man supit,
tills det tagit slut. Så kommer väl äfven att blifva händelsen här.

Men, svarar^ någon, man får ju ej upprätta lönkrogar. Ja, hvad
lönkrogar beträffar, upprätta de sig sjelfva. Man behöfver ej stifta
lag derom. Sådana hafva funnits i hela vårt land, fast det vant förbud
mot dem. Och det är alldeles tydligt, att ju mera spirituösa
som införes i denna olyckliga landsdel, i lappmarkerna deruppe, .ju
flera lönkrogar komma att uppstå. Att der skulle bildas lagliga
krogar — det tror jag icke. Jag tror icke, att befolkningen i
lappmarkssocknarna är så djupt sjunken, att den skulle börja arbeta
på att anordna sådana. Men alldeles säkert är, hvad som icke göres
på den vägen kommer att göras på lönkrögeriets väg. Jag känner
något lapparnes ställning. Jag har sett deras sorgliga lif under
dryckenskapens inflytelse. Och om en bön kan hjelpa något här,
vill jag bedja för dessa stackars menniskor, att ej det ödet må öfvergå
dem'' nu, att man tager bort förbudet mot införsel af bränvin.

Sedan jag nu yttrat min tanke i saken, skall jag be att få yrka
afslag å så väl motionen som utskottets hemställan.

Herr Lundström: Herr talman, mine herrar! Då jag i

utskottet deltagit i behandlingen af herr Kronlunds motion och äfven
biträd t det slut, hvartill utskottet kommit, ändock jag för min enskilda
del icke i allo gillar ett och annat i utskottets motivering,
finner jag mig föranledd att begära ordet med anledning af den siste

N:o 30.

2«

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående
upphäfvande
af gällande
förhud mot
införsel af
bränvin
till lappmarkerna.

(Forts.)

talarens yttrande. Han säde, att det var åtskilliga saker, som han
icke kunde förstå, och särskildt den uppfattning, som utskottet skulle
hafva uttalat, att mindre myckenhet rusdrycker skulle komma att
införas i lappmarken, derest förbudet mot införsel upphäfdes. Jag
kan icke finna, att utskottet uttalat den mening, att mindre myckenhet
rus drycker då skulle komma att införas. Men den, som har någon
närmare kännedom om förhållandena och huru det går till i
verkligheten, kan icke heller gerna föreställa sig, att förbudets upphäfvande
skulle medföra, att mera rusdrycker komme att införas
än nu.

Orsaken, hvarför jag trodde, att man kunde bifalla det här ifrågasatta
skrifvelseförslaget, är den, att motionären inskränkt sin begäran
derhän, att man endast skulle anhålla, att Kongl. Maj:t måtte taga i
öfvervägande och pröfva, huru vida dessa urgamla föreskrifter numera
på grund af förändrade förhållanden skulle kunna upphäfvas.

Bsiiame må tro, att för 150 år tillbaka såg det helt annorlunda
ut i lappmarken än nu. Då var största delen af befolkningen af
lappsk nationalitet, nu deremot är förhållandet helt annorlunda, nu
är det den svenska befolkningen, den bofasta befolkningen, som
utgör det vida öfvervägande flertalet; och man skall väl''dessutom
tänka sig, hvilken skilnad i afseende å kommunikationer, som uppstått
sedan dess. Det har ju byggts en jernväg, som går fram till en
betydande plats i norra delen af lappmarken, men det har icke framställa
någon begäran om att få till stånd sådana föreskrifter, hvarigenom
man skulle förhindra, att på denna jernväg rusdrycker kunde
införas till den ort inom lappmarken, dit de kunna vara adresserade.
Man skall tänka sig, att det går turistleder upp igenom lappmarkerna,
och skulle, det verkligen då vara lämpligt att envist hålla på ett förbud,
hvarigenom till och med enskilda resande skulle förhindras att
föra med sig någon qvantitet af rusdrycker.

Jag är en särdeles ifrig nykterhetsvän och har här i kammaren
arbetat för att få till stånd lokalt veto, så att, när det uppstår fråga
om inrättande af försäljningsställen, de å platsen bosatta skulle genom
omröstning ega bestämma om den saken. Men här är fråga om att
gå ännu längre, här åsyftas att stadga förbud för den enskilde mot
införande för sitt eget behof af spirituösa till lappmarken.

Man har här uttalat fruktan för, att hvad som dit införes skulle
användas å lönkrogar och åstadkomma allt möjligt oskick, men man
har då icke tänkt på, att personer finnas, som också införskaffa spritdrycker
för egen del. och använda dem på sådant sätt, att det icke
kan gifva anledning till klander. Den skrift, som af den förste talaren
i ämnet upplästes här, återför mycket lifligt i mitt minne en
händelse. Det var en gång ett stort sammanträde, en komité samlad
uppe i Arvidsjaur, och då anordnades en festmiddag för alla ombuden.
Jag kom dervid att sitta vid samma bord som den kyrkoherde,
hvilken afsändt den nämnda skrifvelsen. Han var af värden ombedd
att se till, att gästerna skulle få sina glas väl fylda, och vid utförandet
af detta värf kom han i kontrovers med mig, ty han tyckte, att
jag var alltför asketisk, då jag icke ville tömma mitt glas Vid ett

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

annat bord satt kronolänsmannen och fvlde slagen åt srästerna der. Angående

när man med egna ögon ser, att det går till på det sättet, och det införsel af
måste ju alltid gå till på det sättet, åtminstone kan jag icke begripa, bränvin
huru denna lag skulle kunna göras effektiv, huru man skulle kunna *wkerna
bevaka gränsen utefter ett så vidsträckt område som lappmarken (p0,^s)
med alla dess införselvägar, huru man skulle kunna anordna en polis
kordong så ogenomtränglig, att ingen skulle kunna insmuggla spritdrycker
dit. Den polis, som finnes i Stockholm, tror jag icke skulle
vara tillräcklig för ett sådant ändamål.

Enligt min tanke skulle förhållandena genom en förändring icke
egentligen förbättras annat än i det afseendet, att folket der uppe
icke behöfde med sina egna ögon se, att dag efter dag lagöfverträdelser
ske, utan att derå följer vare sig åtal eller beslag, så ofta
som anledning dertill än förefinnes. Ty jag är öfvertygad derom,
att, om myndigheterna skulle kunna anställa åtal för alla de förseelser,
som i detta fall verkligen förekomma, man skulle få ett förskräckligt
stort antal lagbrytare inom lappmarken.

Jag tror, att, om vi vilja vinna något för nykterhetssaken, vi
icke böra fasthålla vid detta förbud, eftersom det visat sig, att det
är ett förbud, som faktiskt existerar endast på papperet, ett förbud,
som icke kan göras effektivt och som, säga hvad man vill, troligen
icke har det öfvervägande flertalet af lappmarkernas befolkning på
sin sida. Om man vill se förståndigt på saken, får man äfven med
tanke på nykterhetssakens bästa medgifva, att det kan gå an att låta
en sådan föråldrad lag falla.

Vi skola kornmal håg, att bevillningsutskottet här särskildt uttalat,
att både myndigheterna och kommunernas invånare der uppe i
lappmarken måtte höras, innan Kongl. Maj:t fattar sitt beslut. År
det då så, att derifrån komma sådana uttalanden, som här förekommit,
och är det så, att myndigheterna finna, att i några särskilda fall
må kunna göras inskränkningar, såsom när på åtskilliga trakter större
arbetaremassor äro samlade, t. ex. vid jernvägsbyggnader eller dylikt,

Jag har mycket väl förstått, att man skulle komma med klander
mot de nykterhetsvänliga medlemmarne af bevillningsutskottet, derför
att de hafva gått motionären till mötes, och detta klander kunna
de godt bära. Ty då man vet, att för nykterhetssaken ingenting
vinnes genom bibehållande af en lag, som icke kan göras effektiv
och icke kan efterlefvas på grund af nu förändrade förhållanden,
utan tvärt om verkar i den rigtningen, att lagen icke får den aktning
och öfverheten den respekt, som vi alla böra hysa för dem, då bör
man i alla fall medgifva, att en skrifvelse i fråga om detta förbuds
borttagande må till Kongl. Maj:ts aflåta.?.

Jag förblir ense med utskottet i dess uti betänkandet gjorda
uttalande.

Detta var dock förbjuden frukt på
Man kan icke vänta, att man

. c.. ■, af Gällande

0Sp6tCt för lcl^GD, förhud <mnt.

så må ju myndigheterna och Kongl. Maj:t pröfva frågan och förfära
derefter.

Häruti instämde herrar Göransson, Watlmark cell Olsson i Söruus

N:o 20. 30 Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående Herr Dahlstedt: Jag beklagar, att influensan farit så illa fram
‘affällande me<^ un(^er senare tiden, att jag svårligen torde kunna göra mig
förLufmot körd- Jag ber derför om öfverseende och tålamod, då jag nu går
införsel af att yttra några ord i ett ärende, som särskildt rör lappmarken. Det
bränvin förefaller mig nemligen icke underligt, om kammarens ledamöter betill
lapp- gara, att jag såsom lappmarks-representant skall yttra mig i förew*“r
erna'' liggande fråga.

■ r s'''''' Såsom vi alla känna, rör sig frågan här om ett förbud mot in försel

och, såsom det heter uti våra lagböcker, »försäljning» af bränvin
i lappmarken. Hvad nu försäljningen beträffar, så är, såsom
också bevillningsutskottet säger i sin motivering, förbudet med afseende
derå redan upphäfdt genom kongl. förordningen angående vilkoren
för försäljning af bränvin m. m., hvadan således nu ifrågavarande
kongl. bref ej mera ega tillämplighet annat än i fråga om
införsel till lappmarkerna af spritdrycker.

Jag kan icke neka mig tillfället att, för att herrarne må bättre
förstå innebörden af denna fråga, i korta ordalag påpeka förhållandena
inom lappmarken, sådana de voro, när detta förbud tillkom, och
sådana de äro nu.

Lappland beboddes för 150 år sedan nästan uteslutande af lappar,
endast några få nybyggare hade börjat slå sig ned inom lappmarkens
gränser. Jag vill taga ett nära till hands liggande exempel från den
trakt, der jag bor. I Vilhelmina lefde för 150 år tillbaka endast
ett 20 eller 30-tal nybyggare, då deremot socknen hade ända till
öfver 300 lappar. Lapparne voro på den tiden i hög grad okunniga,
ja, nära nog hedningar, som ännu hade mycken kärlek till sina gamla
afgudar och i alla händelser mera trodde på spåtrumman och trolltrumman
än på den kristna läran, i hvilken de hade liten eller ingen
insigt.

Mellan de inflyttade svenskarne och lapparne uppstod så småningom
en liflig byteshandel. Nybyggarne forslade upp inom lapplandsgränsen
allehanda förnödenheter, som lemnades åt lapparne i
utbyte mot renhudar, renkött och äfven lefvande renkreatur. Bränvinet
var på den tiden fritt såsom hvarje annan handelsvara; man
fick sälja deraf huru mycket som helst. Det visade sig snart, att
lapparne, dessa naturbarn i fjellen, voro lätt åtkomliga för bränvinet.
Ett outsläckligt begär efter »jokkis» grep lappen, och de obarmhertiga
nybyggarne begagnade sig på det skamlösaste sätt deraf. Det
hände till och med, att lappen, då han började blifva berusad, dref»
derhän af rusdrycksbegäret, att han för att få en sup skänkte bort
en och till och med flera renar. På detta sätt blefvo lapparne alldeles
utplundrade af inflyttade samvetslösa menniskor, som ockrade
på deras rusdrycksbegär.

Enligt offentliga handlingar, som jag haft tillfälle att se i riksarkivet
och som åtföljde såsom bilagor de kongl. bref, hvarom fråga
är, gick det slutligen så långt, att hela lappbyar och lappsocknar,
som förut varit burgna, blefvo totalt utblottade på allt. Hvad inflytande,
ett sådant lif skulle hafva på seder och moral bland ett
sådant naturfolk, är lätt att förstå.

På initiativ hufvudsakligen af direktionen för ecklesiastikverket

Lördagen den 27 Mars, e. m.

N:o 20.

i lappmarken, af kyrkoherdarne derstädes samt domkapitlet i Hernö- Angående
sand äfvensom af öfriga myndigheter der uppe kom den nu gällande upphäfvande
lagstiftningen för lappmarken till stånd. förhud ^not

Det är klart, att ett absolut förbud mot införsel och försäljning införsel af
af bränvin i lappmarken under de förhållanden, som nu skildrats, bränvin
skulle hafva den största betydelse. Också omdanades med förbudets
införande lappmarkens förhållanden i hög grad: dryckenskapen aftog, ’ "

nykterheten befrämjades raskt, lapparne tilltogo i välmåga och för- ^ or s''1
kofrade sig i yttre välstånd.

Men förhållandena äro, såsom här blifvit påpekadt, annorlunda
i våra dagar. Lappmarken har omgestaltats och är till stor del nu
ej lappmark mer än till namnet, och större delen af befolkningen
är icke längre lappar. I Vilhelmina finnes det nu 5,500 svenskar
och något öfver 500 lappar; i Åsele, Dorothea och Fredrika, som
förr voro verkliga lappsocknar, finnes numera icke en enda lapp
kyrkoskrifven. Enahanda är förhållandet äfven med andra socknar
inom lappmarken. I Vesterbottens län finnas för närvarande icke
fullt 1,700 lappar, men befolkningens hela antal i detta läns lappmarker
utgör omkring 24,000 personer. Förhållandena ha således i
mångt och mycket utjemnat sig till likhet med förhållandena i nedre
delarne af landet. .Tu mera förbättrade kommunikationer ha kommit
till stånd och landsvägar blifvit anlagda i alla möjliga rigtningar,
dess mera ha förhållandena utvecklats till likhet med dem, som äro
rådande i andra delar af vårt land. Då denna undantagslagstiftningkom
till stånd, fick man köpa bränvin, liksom man nu köper ett
kilo kaffe och socker. Nu fins deremot en ny bränvinslagstiftning,
som skyddar mot missbruk och öfverträdelser. Derför ha vi nu ej
samma behof af särskildt skydd som på den tiden. Lönkrögeri
straffas nu med böter och i vissa fall till och med med fängelse.

Med fäst afseende på dessa förändrade förhållanden kan ju med
största skäl ifrågasättas, huru vida icke ifrågavarande förbud nu häri
och hör anses vara antiqveradt. Men, hör jag någon invända -—■ och
der komma vi verkligen till en högst vigtig sida af denna fråga —■
om lagen ändock, låt vara att den i vissa fäll kan anses vara antiqverad
och bör så anses, i något enda fall kan bereda skydd för de
stackars lapparne, så böra vi bibehålla den.

Ja, mine herrar, om den skyddar lapparne, om jag för min del
— jag har bott i mellersta delen af Vesterbottens lappmark i 14 år —
kunde få klart för mig, att denna undantagslagstiftning i någon den
ringaste mån lemnade lappen shydd, då skulle jag vara den ifrigaste
att arbeta för lagens bibehållande. Men så är icke förhållandet.

Och jag frågar Eder, mine herrar: kan en lag, som hela lappmarksbefolkningen
betraktar som om den ej funnes till, han en sådan lag
skydda lappen? Kan en lag, som icke mera efterlefves, lemna skydd?

Jag tror det ej. I hela lappmarken finnes det ock — jag tror mig
kunna påstå det — i allmänhet taget lika mycket bränvin som annorstädes
på landsbygden. Vill lappen, då han på våren reser till fjells,
taga med sig sin kutting fyld med spritdrycker, så får han sådana
lika lätt innanför som utanför lappmarksgränseu. Detta förbud för -

N:o 20

Lördagen den 27 Mars, e. tu.

Angående svårar således icke för lappen åtkomsten af sprit inom lappmarken.
upphäfvande Men om det ej gör detta, så har förbudet ej heller någon betydelse.
förbud mot Men — och nu kommer jag till en mycket vigtig sida af frågan,
införsel af en sida, som jag ej kan lemna obeaktad — deremot verkar förbudet
bränvin så mycket mera demoraliserande på den svenska befolkningen och
till lapp- allmänheten i hela lappmarken. Då jag kom till lappmarken för
„ . ‘ 14 år sedan, förvånade jag mig mången gång öfver att finna, huru

^ r''8’'' förskräckligt det söps på dessa lappmarksplatser. Det söps så, att

jag ej på något annat ställe sett ett sådant suplif som der. Jag satte
mig då i spetsen för dem inom församlingen, som gjort till sin uppgift
att få fäst lönkrögarne; och jag arbetade ifrigt för detta mål.

Men, mine herrar, jag gjorde dervid den sorgliga erfarenheten,
att det var förfärligt svårt att få fast lönkrögarne. Och hvarför?
Jo, just derför, enligt hvad jag bestämdt håller före, att denna undantagslagstiftning
för lapparne, hvilken blott existerar till namnet,
men icke till gagnet, har verkat derhän, att det numera icke, anses
för skamligt att tillhöra lönkrögarnes förderfliga liga. Befolkningen
är, för att få hvad den behöfver för sitt husbehof, rent af — hänvisad
till lönkrögeri, och den känner sig derför solidarisk med lönkrögarne.
Jag känner bönder, hemmansegare af den mest aktningsvärda beskaffenhet,
som absolut icke vilja säga hvad de veta, när det gäller att
få en lönkrögare fäld. Detta har förekommit mig märkvärdigt. Och
hvad är då orsaken dertill? Jo, litet hvar bland allmänheten der uppe
vet med sig, att man då och då har medfört en större eller mindre
qvantitet spirituösa, vare sig så, att man fått den utanför lappmarksgränsen
eller innanför denna af dessa handtlangare, som det fins så
godt om i lappmarken. Visserligen har man skaffat sig varan för
sitt husbehof, men att införa bränvin för eget behof är ej mera tilllåtet
än att införa bränvin, som är afsedt till försäljning. I följd
häraf har i detta afseende uppstått denna solidaritetskänsla, som jag
funnit vara så genomgående och allmänt utbredd i lappmarken.

Nu tror jag, mine herrar, att vi kunna vara öfverens om, att en
lag, som alstrar något sådant, är sämre än ingen lag alls. Den lagen
lemnar numera ej det ringaste skydd för lappen såsom den ursprungligen
gjorde, men den demoraliserar i stället hela befolkningen.
Detta, mine herrar, är min erfarenhet, och jag har många gånger
känt mig i hög grad upprörd öfver att se och erfara hvad jag nu
påpekat. Det är ett faktum, att det i stugorna i lappmarken finnes
jemförelsevis lika mycket bränvin som på landsbygden i öfriga delar
af landet. Ja, jag har funnit spirituösa i fjellens öfverstå vrål-, 15 å
20 mil upp mot norska gränsen från lappmarksgränsen räknadt.

Vi veta ju, att spriten är nyttig i många afseenden; det kan
ingen förneka. Den användes t. ex. i det bättre köket till bakning.
Och i lappmarken har det sedan gammalt funnits s. k. huskurer,
i hvilka bränvin ingår såsom den största och vigtigaste beståndsdelen.
Det förefaller mig då verkligen upprörande, att den eljest laglydiga,
goda och präktiga lappmarksbefolkningen, som ofta har 5. 10, 15
eller 20 mil, ja, derutöfver, och detta på obanade stigar — t. ex. i
Tärna socken i Vesterbottens län — till läkare och apotek, skall
nödgas lefva under känslan af att den gör sig skyldig till lagbrott

Lördagen den 27 Mars e. m.

N:o 20.

blott derför, att den skalfar sig så mycket sprit, som erfordras till Angående
husmedicin. Det är upprörande, att dessa menniskor skola tvingas upphäfvande
till att i smyg skaffa sig det, som verkligen kan för dem vara absolut fbrbud^ot
nödvändigt, skola tvingas till lagbrytare inför en lagstiftning, som införsel af
är föråldrad, som icke efterlefves och icke kan efterlefvas. ''bränvin

Mina af sjukdom medtagna krafter tillåta mig ej att längre fort- ^ Uppsätta.
På grund af den erfarenhet, jag har från lappmarken, och den
iifiiga öfvertygelse, jag hyser om förbudets rent af skadliga verk- ^ ° s''
ningar nu för tiden, vill jag sluta mitt anförande med att yrka bifall
till utskottets förslag. Hvad har utskottet begärt? Jo, endast en utredning
af frågan, en jag ville nästan säga blygsam framställning
till Kongl. Majrt med begäran, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru vida ej dessa gamla kungabref nu kunde upphäfvas.

Utskottet framhåller ju äfven i sin motivering, att vederbörande lapplandskommuner
och myndigheter i Norrland höra lemnas tillfälle att
i frågan yttra sig. Det är således ej så mycket, som begäres. Det
förefaller mig som att vi med godt samvete kunna vara med härom.

Herr talman! På dessa skäl — och framför allt på grund af den
nuvarande förbudslagens demoraliserande verkan — yrkar jag bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr Persson i Tällberg: Jag har endast begärt ordet för att

få till protokollet antecknadt, att jag för min ringa del ej kan vara
med om utskottets förslag. Ty huru varmt det än har talats till försvar
för att denna bestämmelse skulle upphäfvas, hyser jag dock
den största farhåga för att det skall komma att blifva ett verkligt
elände deruppe bland lapparne, om förbudet upphäfves.

Här hafva nu i broderlig förening en predikande lekman och en
statskyrkans prest talat mycket varmt för att förbudet måtte upphäfvas,
och jag kan icke annat än i herrarnes minne återkalla och
understryka, att herr Dahlstedt, som är eu statskyrkans prest, yttrat,
att det nu har inträdt helt andra förhållanden än de, som existerade
då förbudet tillkom. Då voro lapparne, sade han, hedningar, som
dyrkade afgudar samt voro hemfallna åt vidskepelse; men nu hafva
de blifvit kristna, och derför behöfva de sitt bränvin. Detta förefaller
mig något hemskt.

Den nämnde talaren har äfven enligt mitt förmenande uttalat
ett det skarpaste klander emot ordningsmagten och den allmänna
åklagaremagten i våra nordligaste län, då han talade om, att lönkrögeriet
florerar nästan öppet och att det tolereras af allmogen.

Detta innebär ett klander emot åklagaremagten, som jag knappast
kan fatta, ty i den trakt, jag tillhör, äro förhållandena helt annorlunda.
Jag är öfvertygad om att, i fall det är så stäldt, som han påstått,
det endast gäller att hålla efter åklagaremagten och se till, att
den gör sin skyldighet, då förhållandena helt säkert skola blifva
annorlunda än de nu äro.

Jag har endast velat säga detta för att freda mitt samvete och
på samma gång tillkännagifva, att jag omöjligen kan vara med om
förbudets upphäfvaude.

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 20. 3

N:o 20. 34 Lördagen den 27 Mars, e. m.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels
på afslag å såväl nämnda hemställan som den i ämnet väckta motionen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara besvarad
med öfvervägande ja. Votering blef dock begärd och företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i fjerde
punkten af förevarande utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets omförmälda hemställan.

Omröstningen visade 150 ja och 51 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Om införan- Punkten 5.

de af det proportionella
Lades till handlingarne.

valsattet vid °

val inom

Riksdagens § 2.

kamrar.

Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 3, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af § 75 riksdagsordningen.

Uti en från Andra Kammaren till utskottet hänvisad motion,
n:o 147, hade herr J. Nydahl väckt förslag om införande af det
proportionella valsättet vid val inom Riksdagens kamrar; men hemstälde
utskottet, att motionen ej måtte föranleda någon Riksdagens
åtgärd.

Herr Nydahl begärde ordet och yttrade: Utskottet har uttalat
sig gillande om syftemålet i min motion, men har dock afstyrkt densamma,
emedan den af mig föreslagna valmetoden icke synts utskottet
»uppfylla de fordringar, man bör ställa på en praktiskt användbar
valmetod». Ja, det kan ju hända, att utskottet har rätt i denna sin
uppfattning och att den af mig förordade valmetoden ej är så enkel
och så säkert verkande, som den förefaller mig vara.

Jag har icke heller gjort mig några synnerligen stora illusioner
angående förslagets öde vid denna riksdag. Min afsigt har endast
varit att lemna ett litet bidrag till den vigtiga och svåra frågans lösning
genom att underställa Riksdagens pröfning ett förslag, som,
så vidt jag kan förstå, verkligen är mera praktiskt användbart än

Lördagen den 27 Mars, e. in. 35 N:o 20.

något af de förslag i frågan, som hittills framkommit och hvilka jag Om införanvarit
i tillfälle att taga kännedom om. de af det pr o Jag

har således icke väntat, att utskottet skulle tillstyrka bifall Jailättef vid
till min motion, — på sin allra högsta höjd, att det i anledning af vai inom
motionen skulle tillstyrkt en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet. Riksdagens
Men hvad jag med visshet hade väntat, det är, att utskottet, som ju kamrar.
icke har någonting emot sjelfva saken, men säger sig finna den före- (Ports.)

slagna valmetoden vara otillfredsställande, i sitt betänkande skulle
hafva påvisat de brister, hvarmed denna metod enligt utskottets förmenande
är behäftad, eller, med andra ord, att det skulle hafva
underkastat densamma en verklig kritik, som kunde blifvit till ledning
vid ett fortsatt arbete på problemets lösning. Detta har utskottet
emellertid icke gjort, utan har det inskränkt sig till att förklara,
att »redan de exempel, hvilka i motionen blifvit anförda på förslagets
tillämpning, ådagalägga dess svaghet»; »och tydligt är», fortsätter
utskottet, »att förslaget skulle visa sig ännu mindre tillfredsställande
vid tillämpning på mera invecklade fäll». Men något bevis för rigtigheten
af detta påstående har utskottet ej ansett sig behöfva prestera.

Det var, herr talman, endast för att anmärka denna utskottets,
om jag så må säga, underlåtenhetssynd, som jag begärde ordet, ty
något yrkande har jag ej att framställa.

Herr Ljungman anförde: Jag tror icke, att utskottet i detta

fäll har någon underlåtenhetssynd på sitt samvete, ty det är i verkligheten
så uppenbart, att motionärens förslag ej innebär en fullt tillfredsställande
lösning af svårigheterna i denna fråga, att näppeligen
några särskilda bevis derför ytterligare behöfvas. Det är t. ex. alldeles
gifvet, att, om detta förslag skulle komma att tillämpas, valen
till de ständiga utskotten skulle behöfva fortsättas i flere dagar, innan
de hunne afslutas. Jag bortser då alldeles ifrån att förslagets formulering
icke är så omsorgsfullt utarbetad, att det skulle kunna komma
i fråga att antaga en ny lydelse af 75 § riksdagsordningen, sådan som
den nu af motionären afiättats.

Hvad beträffar den af motionären nu uttalade fordran, att utskottet
borde hafva underkastat hans förslag en detaljgranskning och
uttänkt alla de möjligheter, som dervid kunde förefinnas, så får jag
säga, att det hade varit att mindre väl använda tiden. Den, som skall
utarbeta ett dylikt förslag och kunna föra det framåt, måste hafva
speciel fallenhet och tid att egna sig deråt. Men under ett ansträngande
riksdagsarbete, då ju äfven andra göromål än behandlingen af
en ensam specialfiåga åligga en riksdagsman, kan man omöjligen begära,
att utskottet skall hafva tid att arbeta på att föra en dylik
fråga framåt. Svårigheterna att lösa densamma framgå nogsamt af
erfarenheten frän främmande länder, der man i sä många år arbetat
på att lösa detta problem, utan att lyckas. Jag underskattar ingalunda
de förtjenstfull försök, som från svensk sida gjorts att få frågan
löst på ett tillfredsställande sätt, men jag anser dock att det
ännu icke lyckats de få svenskar, som egnat sig deråt, att öfvervinna
de med målets nående förenade stora svårigheterna.

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Enligt mitt förmenande bör derför motionären vara tillfredsstäld
med, att motionens syfte blifvit af utskottet gilladt. Man får väl
hoppas, att framtiden skall lyckas att åstadkomma eu lösning, samt
att de personer, som hafva tillfälle att egna sig åt ett dylikt studium,
skola omsider förmå att föra frågan framåt till målet.

Jag hemställer om bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Angående
delning af
Hernösands
stift.

Slutligen föredrogs sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 5, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands stift,
dels och Kongl. Maj:ts proposition n:o 21 med förslag till lag om
ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte
den 16 november 1863.

Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit,
hemstälde utskottet i punkten 1:

Ddels att Riksdagen mä medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens
län må från den 1 januari 1898 frånskiljas Hernösands stift
för att bilda ett särskildt stift, samt att för aflönande af biskop i det
nya stiftet må af biskopslöneregleringsfonden användas högst 13,500
kronor årligen;

dels att för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorienotarie,
amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet må beviljas
ett ordinarie anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000
kronor, till amanuensen 1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor
;

dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad må anslås ett
årligt belopp af 1,500 kronor;

dels att såsom ersättning för den minskning i inkomst, som
genom den ifrågasatta stiftsdelningen skulle drabba notarien vid
Hernösands domkapitel till följd af förlusten af sportelinkomsterna
från Vesterbottens och Norrbottens län, må beviljas ett årligt anslag
af 1,500 kronor;

dels att Riksdagen må å extra stat för år 1898 såsom ersättning
till nuvarande amanuensen vid domkapitlet i Hernösand för den
minskning i hans inkomst, som i anledning af den föreslagna delningen
af Hernösands stift skulle uppstå genom upphörande af det från
lappmarks ecklesiastikverk till honom nu utgående anslag, anvisa
600 kronor;

dels för anskaffande af möbler, inventarier m. m. för expeditionslokalen
vid det nya domkapitel, som, enligt förslaget om berörda
stifts delning, skulle komma att upprättas i Luleå, anvisa å extra
stat för år 1898 ett anslag af 3,500 kronor.»

Häremot hade reservation anmälts af herrar Månsson, Larsson i

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Mörtlösa och Anderson i Tenhult, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa om afslag å Kongl. Maj:ts förevarande framställningar.

I fråga härom anförde nu:

Angående
delning af
Hernösands
stift.
(Forts.)

Herr Larsson i Mörtlösa: Herr talman, mine herrar! Det

kan visserligen icke förnekas, att skäl förefinnas för delning af
Hernösands stift och inrättande af en stiftsstyrelse i staden Luleå
för de två nordligaste länen, men jag tror dock för min del att man
öfverskattat betydelsen af de skäl, som anförts härför, äfvensom att
man öfverskattat förmågan hos den man, som skulle bekläda platsen
i fråga.

I den kongl. propositionen anföres, att i flere församlingar i
lappmarken icke ens hälften af de i skolåldern varande barnen skulle
erhålla någon undervisning, men kan man väl tänka sig, att den nye
stiftschefen skulle göra någon väsentlig förändring i detta förhållande?
Det tillhör väl egentligen presterskapet, folkskoleinspektörerna och
folkskolelärarne.

Vidare heter det, att i flere af de till lappmarken hörande församlingarne
finnes ett icke ringa antal vuxna personer, som icke
blifvit konfirmerade, emedan de sakna'' icke blott kristendomskunskap
utan äfven läskunnighet, och hvilka lefva i vilda äktenskap. Äfven
här fruktar jag, att den nye stiftschefen icke skulle kunna åstadkomma
någon väsentlig förändring. Vi veta ju, att här i Stockholm
finnes en särskild stiftsstyrelse, men jag fruktar dock, att sedligheten
icke här är bättre än på andra ställen.

Hvad beträffar kostnaden, så är också denna väsentlig. Den
upptages till 22,200 kronor årligen, och detta är icke någon obetydlig
summa.

Jag anser för min del, att man nu bör vidhålla den mening, som
Andra Kammaren flere gånger förut har uttalat, eller att en delning
af Hernösands stift bör ske endast i sammanhang med en reglering
af stiften i södra delarne af riket, exempelvis af Kalmar och Visby
stift eller af Kalmar och Vexiö stift. Kalmar och Vexiö stift hafva
140 pastorat och 255 socknar, under det att Linköpings stift har 149
pastorat och 205 socknar och Lunds stift icke mindre än 239 pastorat
och 437 socknar. Jag för min del tror således, att ingen svårighet
skulle förefinnas att sammanslå två stift i södra delen af riket
och på det sättet vinna det mål, som man vill vinna beträffande delningen
af Hernösands stift, utan särskild kostnad, och jag får derför
yrka bifall till den reservation, som afgifvits af mig jemte herrar
Ivar Månsson och Anderson i Tenhult, samt afslag å den kongl.
propositionen.

Herr Odhner: Herr talman, mine herrar! Finge man döma

af de uttalanden, som förekomma dels i utskottets betänkande på
sid. 20 och dels i reservationen på sid. 25, så skulle det synas som
om hela utskottet varit enigt i hufvudfrågan, d. v. s. i den meningen
att en delning af Hernösands stift är en nödvändig, i hvarje fall en
önskvärd sak. Äfven med afseende på sättet att lösa frågan har det

N:o 20. 38 Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående störa flertalet inom utskottet enat sig om en mening, då nemligen
Hernösands på sid.'' 20 * betankanclet uttalas, »att det sått, som Kongl. Magt förestift.
Hår för den af alla såsom nödig erkända lösningen af föreliggande

(Forts.) fråg»; är det rigtiga». Emellertid ha tre ledamöter af denna^kammare
reserverat sig och uttalat den mening, att denna kammare
borde stå fast vid den mening, som kammaren uttalat vid två föregående
tillfällen, nemligen åren 1893 och 1896, sista gången dock
endast på grund af den förseglade sedelns utslag, och att således
kammaren borde medgifva, att en sådan delning af förenämnda stift
finge ske endast under förutsättning, att en omreglering af de nuvarande
stiften samtidigt kunde verkställas, så att stiftens antal icke
behöfde ökas genom förändringen. Reservanterna säga vidare: »Det
torde ej af hvad i ämnet utredts vara til! fullo styrkt, att en sådan
omreglering» — d. v. s. en sammandragning af två stift — »icke
låter sig göra». Ja, mine herrar, nog låter den sig göra, i fall man
fattar detta uttryck i dess bokstafliga betydelse. Men en annan fråga
är om den också låter sig göra med fördel, med lämplighet och med
den skyndsamhet, sakens vigt kräfver. Jag tror för min del, att
man måste svara nej på den frågan.

Hvad först beträffar förslaget om sammanslagning af Kalmar och
Visby stift, så föreligger ju icke för närvarande något bestämdt
yrkande i det syftet, och de skal, som tala mot en sådan sammanslagning,
hafva under diskussionen vid föregående riksdagar här i
kammaren blifvit så utförligt och fullständigt framstälda, att jag icke
vill åter upptaga ämnet, utan ber att i detta afseende få hänvisa till
de tryckta protokollen. Men, säger man, om man också godkänner
gotländingarnes anspråk att få behålla den särskilda stiftsstyrelse,
som de egt i öfver 300 år, så är saken dermed icke afgjord. Man
kunde ju tänka sig någon annan kombination af stift, och den första
man dervid komme att tänka på vore naturligtvis en förening af
Vexiö och Kalmar stift. Men, mine herrar, om nu ett sådant förslag
på fullt allvar sattes i fråga, hvad tro herrarne att kalmarborna och
ölandsborna skulle säga om den saken? Jo, de skulle utan tvifvel
komma att opponera sig deremot med samma energi, som gotländingarne
visade i frågan om sammanslagningen af Kalmar och Visby
stift.

Vare sig nu det ena eller andra af dessa förslag upptoges, hur
tror kammaren, att det skulle låta sig genomföras? Så mycket torde
vara tydligt för en hvar, som känner förhållandena, att ett sådant
förslag — hvilket som helst af de båda förut omnämnda eller ett
tredje — skulle stöta på mångfaldiga svårigheter och leda till mycken
tidsutdrägt. Låtom oss tänka oss in i sakens gång! Först skulle
då regeringen besluta sig för att ändra sin kurs i denna fråga, fastän
regeringen visste, att den i sådant fäll finge emot sig Första Kammaren,
en betydande del af Andra Kammaren, kyrkomötet och slutligen betydande
provinsiella intressen och opinioner. Men om regeringen
ändock beslöte sig för att ändra mening, så hade den att öfvervinna
allt detta motstånd från olika håll, den hade att framlägga ny proposition
i ämnet, och den kunde vänta att få denna afslagen en eller
flere gånger och måste framlägga den å nyo, innan den möjligen

Lördagen den 27 Mars, e. m. 39 N''° ''

lyckades genomdrifva densamma. Det är ju icke svårt att inse, att

allt detta skulle leda till mycken tidsutdrägt. Man öfverdnfver visst Hern^anJds

icke, om man antager, att ett tiotal af år mycket lätt skulle kunna stift

förflyta på detta sätt. När man så ändtligen kommit till något resul- (Forts.)

tat i denna fråga, så är det att befara, att en dyrbar tid hade gått

förlorad och att mycket kunde vara försummadt, ja ett och annat till

och med ohjelpligt. Mycket kunde vara försummadt i afseende på

kyrklig ordning och religiös bildning, i afseende på sedlighet och

tukt, i afseende på folkets undervisning och allmän upplysning. Och

när jag sade, att ett och annat kunde vara ohjelpligt förloradt, så

tänkte jag närmast på det nationella intresse, som också ingår i denna

fråga; jag tänkte på den starka fennomanska agitation, som har pågått

ocli än pågår ibland våra finnar, på de bearbetningar, för hvilka de äro

utsatta, både muntliga och skriftliga, och jag tänkte på den jernbana,

som inom kort kommer att framgå på andra sidan gränsen ända till

Torneå och som utan tvifvel kommer att utöfva sin dragningskraft på

den finska befolkningen. Det synes mig vara tydligt, att under sådana

förhållanden våra svenska finnar äro i stort behof af allt det stöd,

all den hjelp och uppmuntran, som de kunna få ifrån svensk sida.

Det är vår pligt likaväl som vårt intresse att bereda dem allt det
stöd, all den hjelp och uppmuntran, som vi förmå att gifva dem.

Detta kan ske på två olika sätt. Det kan ske i ekonomiskt och
materielt afseende genom att framdraga jernbanan närmare gränsen,
och det kan ske i kyrkligt och andligt hänseende genom att der
uppe i öfre Norrland skapa en ny centralpunkt för svensk odling och
allmän upplysning.

Jag föreställer mig, mine herrar, att det skulle vara ett vackert
minnesmärke af 1897 års Riksdags verksamhet, om den lyckades att
genom dessa två nya skapelser närmare och, såsom vi må hoppas,
för alltid sammanknyta det öfre Norrland med det svenska moderlandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition
och utskottets förslag.

Herrar Ryding och Svanberg förklarade sig instämma med herr
Odhner.

Herr Bruzelius: Hvarken under förhandlingarne i denna fråga

vid 1893 års riksdag eller under behandlingen af ärendet detta. år i
sammansatta stats- och lagutskottet, der jag haft äran deltaga i frågans
handläggning, har någon kunnat påstå, att delningen af Hernösands
stift är obehöflig; tvärt om visa de föregående förhandlingarne,
att delningen allmänt erkänts såsom nödvändig, och detta är också
tydligt för en hvar, som önskar, att äfven i dessa två nordligaste län
svensk kultur, svenskt språk och svensk bildning skola vara förherskande.

Äfven från en annan sida sedt torde delningen få anses såsom
särdeles nyttig och önskvärd. Denna andra sida är den geografiska.

Jag åberopar i detta afseende hvad som står å sid. 2 i utskottets
betänkande, der det anföres, att »Hernösands stift,1 som omfattar

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Ät/ "k7“ fe ™ Jlvidd«f2!)fi,fi57q„,lra,til„m„«,,

Hernösands

«.»« »»der de. hela nket omfi.ur

---------- ^.»uihiuiumeier, upptagande

»tf/*- 8å.1®des H,f nosands stift ett område betydligt större än alla de andra

Forts.) stiften tillsammans, medan det i afseende å kommunikationer är
mindre lyckligt lottad t än något af de öfriga. Dess folkmängd uppgick
den 31 december 1890 till 536,833 personer. Allenast Lunds
stift kan uppvisa en högre folkmängdssiffra.» »Medelarealen af ett
pastorat, heter det vidare, är inom Hernösands stift 2 191 qvadratkilometer,
för lappmarkspastoraten uppgår medelarealen till mer än
tredubbelt denna siffra, för pastoraten i kustlandet till mer än hälften
deraf.»

„ °,ch slutligen förekommer: En för Hernösands stift egendomlig
svårighet erbjuder vården om kyrka och skola i lappmarken och finn"
.pygdön med deras af språkförhållanden och andra omständigheter
betingade egendomliga organisation. Genom de långa och besvärliga
resorna för visitation i pastoraten och inspektion af läroverken inskränkes
dessa vigtiga förrättningars antal, så att, äfven med bästa
vilja och förmåga hos biskopen, stiftet icke kan erhålla den tillsyn
som kräfves af såväl lag som det faktiska behofvet.

I denna fråga, som i alla andra, spelar naturligtvis kostnaden eu
viss roll. Nu behagade kammaren erinra sig, att kostnaden för inrattande
af en ny stiftsstyrelse belöper sig för biskopslönen till
13,500 kronor, som likväl skulle utgå af biskopslöneregleringsfonden
medan Övriga kostnader icke äro större än 6,600 kronor, då nemligen
en gång efter den nuvarande notariens i Hernösand afgång en ny
notarie anställa, samt dessutom för en gång 3,500 kronor till inköp
af möbler och inventarier. Reservanterna hafva icke heller kunnat
finna annat än att goda skäl blifvit anförda för Hernösands stifts
delning, så att en särskild stiftsstyrelse upprättas i Luleå för Vesterbottens
och Norrbottens län, men de hafva vid denna delning knutit
ett vilkor om sammanslagning af andra stift. Nu tror jag för min
del, att, om man verkligen anser inrättandet af en ny stiftsstyrelse
nödvändigt, man icke bör göra detta med uppoffrande af ett annat
stift, ty man kan för närvarande icke så lätt öfverskåda och öfvertänka,
huru det skulle låta sig gorå, utan jag anser att, om man erkänner
det berättigade i delningen af detta stora stift, man också bör
gå in pa det föreliggande förslaget och låta den ifrågasatta sammanslagningen
vänta till en annan gång.

Jag tager mig, herr talman, friheten yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Husberg: Herr talman, mine herrar! Här har redan af

två föregående talare yrkats bifall till utskottets förslag, men det
torde befinnas helt naturligt, att enahanda yrkande också framkommer
från någon representant för den landsdel, som särskild! beröres af
det nu framlagda förslaget, och derför ber jag för min del att få
förena mig uti. samma yrkande, som af de två närmast föregående
talarne har blifvit framstäldt.

När jag tog del af utskottets utlåtande, var det med tacksamt
erkännande af det välvilliga tillmötesgående, som uttalar sig i detta

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

utskottets utlåtande, och det vill synas mig, att man kan förmärka Angående
ett välvilligt tillmötesgående jemväl från reservanternas sida. Dessa
hufva alla tre erkänt, att goda skäl blifvit anförda för Idernösands stij-t

stifts delning, och jag tror mig icke taga så synnerligen miste,. om (ports.)

jag antager att reservanterna, låt vara att de vidhålla den principiella
ståndpunkt, som de intagit, dock skulle med jemnmod se, om Riksdagen
i det skick, hvari denna sak nu föreligger, sliter denna gamla
tvistefråga och från dagordningen aflägsnar detta segslitna ämne, som
nu legat före så länge.

Reservanterna hålla ju på, att sammanslagning bör ega rum af
två andra stift samtidigt med att denna delning genomföres. Derom
vill jag säga, att man genom uppsättande af detta vilkor har sammanstält
en delningsfråga, som i och för sig är temligen enkel, med
en mycket svårlöst fråga, en fråga, som verkligen innebär större
svårigheter än som vid första ögonkastet kunna synas, såsom också
herr Odhner nyss påpekat. Om man erkänner, att Hernösands stift
behöfver delas, så hoppas och tror jag derför, att Riksdagen icke
skall vilja tillskynda denna frågas lösning en alltför lång tidsutdrägt,
utan nu bevilja hvad dessa nordliga bygder med så stor längtan
eftersträfva.

Man må säga om stiftsstyrelserna hvad man vill. Jag tror dock
att man kan påstå att, om öfver hufvud taget någon stiftsstyrelse
fått eller får sig förelagd en stor och betydelsefull uppgift, så bindel
just denna stiftsstyrelse i det nordligaste Sverige, en uppgift,
som blir ej blott af kyrklig utan äfven — och detta vill jag särskildt
betona — af allmänt kulturel betydelse. Skola vi då dröja med att
låta dessa nordliga bygder komma i åtnjutande af detta, som. för
dem innebär en så verklig och påtaglig förmån, derför att vi icke
samtidigt kunna ernå en annan omreglering, äfven om denna kunde
anses vara i och för sig önskvärd. Det är emellertid icke allenast
en kyrklig och kulturel uppgift, som stiftsstyrelsen der uppe skall
fylla, utan jag vågar påstå att den äfven från en annan synpunkt,
som jemväl förut under diskussionen påpekats, är af betydelse, nemligen
från den nationella synpunkten, mindre kanske i det speciella
hänseende, som här nyss omnämndes, än derigenom, att ju mera och
på ju närmare håll dessa nordliga landsdelar komma i åtnjutande af
samma institutioner som moderlandet i öfrigt, i samma mån tillknytas
och sammandragas de band, som förena och sammanbinda. Kanske
ett sådant påstående kan fattas såsom en öfverdrift, men jag tror
dock att det är en sanning, om den ock möjligen icke kan senteras
fullt af någon annan än don, som lefvat der uppe en längre tid.

Likväl tänker jag att äfven bland södra Sveriges inbyggare många
finnas, som skola förstå hvad en slik institution skall betyda der
uppe för att sammanbinda dessa landsdelar med det öfriga landet.

Detta var också en af de synpunkter, som vid förra riksdagen frainhöllos
här i kammaren af vår gamle vän Nils Petersson i Runtorp,
som då talade och röstade för bifall till denna sak utan vilkor.

Det kunde ju vara åtskilligt att säga i denna sak, men jag skall
inskränka mig till det nu sagda. Jag vill hoppas och tro, att Riksdagen
och Andra Kammaren nu skall lösa donna fråga, likasom jag

Nio 20.

Lördag-en den 27 Mars, e. m.

Angående hoppas och är förvissad att, i fall Riksdagen gör det och kammaren
Hernösanas ^ifaller Kong1- Maj:ts proposition, kammaren icke skall komma att
stift. ångra det, utan tvärt om i gengäld förvärfva sig en liflig och stor
(Ports.) tacksamhet från de nordliga delar, om hvilka nu närmast är fråga.

Man har talat om besparingar. Detta kapitel är redan vidrördt
af föregående talare. Jag tror dock, att denna synpunkt på det hela
taget icke väger så ofantligt mycket.

För några år sedan, 1893, då frågan var före i kammaren, föll
den, såsom vi veta, med en ganska stor majoritet, som höll på sammanslagningen
af två andra stift såsom vilkor, men i fjol stälde sig
rösterna lika mot lika eller 107 mot 107 och det var, såsom nyss
nämndes, den förseglade sedeln, som fälde utslaget. Jag vågar taga
denna progress såsom ett tecken och omen för att kammaren skall
vara villig att nu gifva åt den nordligaste delen af Sverige denna
stiftsstyrelse och således i ett raskt tag lösa denna fråga i stället för
att skjuta undan den till en obestämd framtid.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr Husberg förenade sig herrar Bedelius, Sandblad, Poignant,
Petersson i Boestad, Emthén, Öberg, Wiklund, Nilsson i Skrafvelsjö
och Arhusiander.

Herr Collander yttrade: För min del har jag icke nu kunnat

få någon annan uppfattning än den, som jag haft förut, då denna
fråga förevarit i riksdagen. Jag tror icke att det finnes någon, som
icke erkänner att här finnes något att hjelpa och bättra i anmärkta
hänseenden, men jag kan icke få klart för mig annat än att det här
gäller en skolsak, frågan om språken och nationaliteterna der uppe,
och att det sålunda icke är en religiös fråga, som i första rummet
föreligger. Under sådana förhållanden synes det mig, att man icke
borde gå i de gamla hjulspåren och ovilkorligen söka få en delning
af detta stift. Om man nu icke vill gå in på detta utan att samtidigt
sammanslå två andra stift för att icke få flera biskopar än
förut, så säger man, att då kan Norrland icke få någon hjelp. Jag
tycker dock att det ligger nära till hands att tänka sig en annan
lösning af frågan, som jag hade hoppats att regeringen sjelf skulle
föreslå, då den har funnit, att det i Andra Kammaren fins ett ganska
starkt motstånd mot dess lösning på den nu framlagda basis af inrät
tandet af ett nytt biskopsdöme. Denna lösning vore, att vid biskopens
sida sätta en person, som kunde hålla uppe och kraftigt främja undervisningsfrågan
i dessa vidsträckta nejder. Det är ju tydligt att man
med lätthet skulle kunna finna en man, lämplig för detta uppdrag
och denna så att säga reformerande verksamhet der uppe, om man
toge en kraftig skolman, danad för sitt mål genom språkstudier och
dylikt. Presterskapet egnar sig vid sin utbildning hufvudsakligen åt
de gamla språken, som dock icke alls hafva något med dessa angelägenheter
att göra, och presterna hafva i allmänhet ganska litet reda
på de nya språken. I regeln komma de till biskopsdömen vid framskriden
ålder. Det gäller för presterskapet att lemna sådana platser

Lördagen den 27 Mars, e. m. 43

såsom eu honnör för dom, som gjort sig förtjent om kyrkan. Skolan £*gåMå*
kommer i andra rummet, och detta är också helt naturligt. Hernösands

Vi kunna ej skilja kyrka och skola åt. De äro förenade. Men stift.

hvarför skulle man ej, då det nu förefinnes en bestämd motvilja mot (forts.)

att öka antalet kyrkofurstar, kunna lösa denna fråga på det sätt,, att
man satte antingen vid biskopens sida eller också ! en mera sjelfständig
ställning en person, som kunde taga undervisningsfrågan om
hand? Jag är alldeles öfvertygad om att detta vore ett rigtigare
steg än att envisas med att söka få stiftet deruppe deladt och saken
sålunda ordnad på, så att säga, den biskopliga vägen. Hade jag

hört, att det i främsta rummet vore kyrkliga bekymmer, som föranledt
framläggandet af det nu ifrågavarande förslaget, så skulle jag
ej tveka att lyssna dertill. Men så vidt jag kunnat fatta af hvad
vid frågans behandling förekommit, af hvad tidningspressen haft att
säga och af hvad som anförts vid samtal med enskilda personer, så
förefaller det mig, som om anledningen till förslagets framläggande
skulle ligga allenast i svårigheten att ordna nationalitetsfrågan,
undervisningen och dylikt. Men för det ändamålet skulle den af

mig antydda anordningen vara tillräcklig; en ung, kraftig man, stöld
vid biskopens sida eller sjelfständigt verksam, .skulle vara i stånd
att på ett helt annat sätt i detta vidsträckta distrikt främja dessa
angelägenheter än en öfverårig biskop. Man är emellertid så van att
gå° i de gamla hjulspåren, att man ogerna söker komma in på en
annan led, äfven om det erbjuder sig en sådan, som man lätteligen

kan följa. . , ,

Med mitt förslag är det icke meningen att skilja kyrka och
skola åt. De må vara förenade. Men då deruppe råder ett undantags
förhållan de och det särskilt för undervisningsväsendet kräfves

ett kraftigt ingripande, så synes det mig vara ett steg i den ^ätta

rigtningen att vidtaga en sådan anordning som den jag antydt. Något
förslag derom föreligger emellertid icke, och jag kan således icke
framställa något yrkande i detta afseende. Men jag vågar dock, hellre
än att bifalla den kongl. propositionen, låta förhållandena ännu ett
år vara såsom de äro, under förhoppning att genom afslag å det
föreliggande förslaget man må kunna från Kongl. Maj:t vänta någon
framställning i den af mig antydda rigtningen. Jag yrkar derför afslag
å utskottets hemställan.

Herr Månsson: Herr grefve och talman! Det är ju kammarens
ledamöter bekant, att den nu föreliggande frågan har varit före i
Riksdagen två gånger förut, nemligen åren 1893 och 1896. Vid båda
dessa tillfällen har denna kammare bestämdt uttalat, att kammaren
icke vill gå in på någon delning af Hernösands stift på annat vilkor,
än att en omreglering sker af andra stift eller att andra stift förenas
och slås tillsammans. Det har sålunda varit kammarens åsigt, att
man ej borde öka antalet biskopar i värt land, och jag tror att man
kan säga, att detta är rigtigt och att så bör ske, ty säkert är det
väl, att om man vill göra en rigtig reglering och om man vill gorå
stiftsindelnmgen sådan den bör vara, så är det tillräckligt med tolf
biskopar.

N;o 20

Lördagen den 27 Mars, e. m.

dlZtendnf 0m man tlU tempel ser på det stora antalet invånare i Lunds
Hemösands st^t oc''1 jem% det med invånareantalen i Visby stift eller Kalmar
stift stlft e^r Vexiö stift, så skall man ju finna, att Lunds stift har

(Forts.) nästan lika stor folkmängd som de tre nämnda stiften tillsammans.

Och om nu Lunds stift kan skötas af en biskop, så borde väl eu
omreglering af de tre andra stiften kunna ske på ett eller annat sätt.

Min öfvertygelse är sålunda den, att denna fordran af Andra
Kammaren är berättigad, och när så är samt jag har denna öfvertygelse,
så har det varit för mig omöjligt att nu frångå den uppfattning,
som Andra Kammaren har uttalat vid två särskilda tillfällen
och under två. särskilda riksdagsperioder. Nu gäller det, om under
den tredje period, som nu är inne, kammarens "beslut skall utfalla i
annan rigtning. .Detta är sålunda beroende på den sammansättning
kammaren har fått genom de nya valen, det är beroende på huru
vida de nyvalde ledamöter, som kommit in i kammaren, vilja förändra
hvad de föregående Riksbagarne beslutat i denna fråga. Min
tro är, att de gamle, som förut pröfvat denna fråga, hafva pröfvat
den så grundligt och efter bästa förmåga, att de ej gå ifrån hvad de
en gång sagt. Hvad skall det för öfrigt blifva med kammarens beslut,
. om . man skulle frångå den ståndpunkt man en gång intagit,
särskildt i en så vigtig fråga som denna!

Nu har det sagts, att denna Andra Kammarens fordran, om den
skulle genomföras, skulle möta ett så oerhördt motstånd. Den skulle
möta motstånd från Första Kammaren, från kyrkomötet och i de
orter, som deraf komme att beröras. Ja, det vet man, att den möter
motstånd i orterna, om man gör sig underrättad om stämningen der.
Men detta är också det enda man vet. Man vet icke, hvilket motstånd
den skulle röna i öfrigt, om det på allvar ifrågasattes att
genomföra den.

Jag tror för öfrigt, att denna fråga är af sådan beskaffenhet, att
man icke beträffande densamma bör taga reda endast på stämningen
i orterna, om man också bör höra den åsigt, som der hyses. Jag
anser ej, att denna åsigt i en sak sådan som den förevarande bör
väga så tungt, att den skall vara absolut afgörande. År det rigtigt,
att dessa tre af mig nämnda stift, Visby, Kalmar och Vexiö stift,
äro för små, jemförda med de andra stiften, så är det efter min uppfattning
ej rätt, att de ifrågavarande orterna skola få sjelfva bestämma,
om de skola få behålla sina biskopar. Det bör vara regeringen,
som skall pröfva detta, och regeringen bör sedan framlägga
sina förslag till pröfning af Riksdagen och kyrkomötet. I sådan ordning
skulle jag vilja se frågan behandlad. Och om regeringen, Riksdagen
och kyrkomötet beslöte en sådan omreglering som jag antydt,
så undrar jag, om ej befolkningen i dessa stift skulle finna sig deri.
Jag tror det åtminstone alldeles bestämdt. Det är emellertid ett sådant
tillvägagående, som jag anser önskvärdt. och rigtigt.

En föregående högt aktad talare, herr Husberg, har också sjelf
uttalat sig i en sådan rigtning, då han nemligen säde, att det i och
för sig vore högst önskvärdt, att en sådan omreglering komme till
stånd. Han har sålunda äfven medgifvit rigtigheten af "den utaf mig
angifna principen och det af mig förordade sättet att behandla frå -

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

aan. Det kan sålunda qvitta — han har erkänt lämpligheten af en flående
sådan omreglering, som vi reservanter åsyfta, och vi hafva erkänt, att H™nösands
det vore rätt, att Hernösands stift blefve deladt. Det är sålunda erkän- stift.
nande å båda sidor, och det är blott fråga om att mötas på halfva vägen, (p0rts.)
så att en omreglering kommer till stånd samtidigt som Hernösands
stift delas och vi följaktligen icke behöfva öka antalet biskopar.

Mine herrar, jag tror ej, att det är öfverensstämmande, med andan
inom vårt folk att öka biskuparnes antal. Vi kunna visserligen
erkänna, att det är mycket förtjenstfullt, att de finnas, men att öka
deras antal, det tror jag ej öfverensstämmer med folkets önskningar.

Af de skäl, som jag tagit mig friheten framhålla, och då jag
anser, att Andra Kammaren stått på en rättvis ståndpunkt i denna
fråga, så hoppas jag, att Andra Kammaren vidblifver sin uppfattning
oclT nu såsom under två föregående riksdagsperioder, då denna fråga
behandlats, afslår denna framställning.

Herr talman, jag ber att på dessa skäl få yrka afslag å utskottets
föreliggande hemställan.

Häruti instämde herrar Johnsson i Bollnäs, Petersson i Skurö, Högstedt,
Petersson i Dänningelanda, Ollas A. Ericsson och Eriksson i Elgered.

Herr Centerwall: Herr grefve och talman, mine herrar! Den
ärade representanten för Onsjö härad nämnde i sitt både tänkvärda
och älskvärda tal något om att de nyvalde medlemmarne af kammaren
borde afgöra, huru vida kammaren skulle vidblifva sitt förut fattade
beslut, och att de borde taga reda på hvad som förut i denna fråga
förekommit. Jag har för min ringa del sökt sätta mig in i hvad
som varit, men jag har kommit till en motsatt öfvertygelse emot
den, som den ärade representanten uttalade.

Jag uppkallades dock icke egentligen häraf, utan af ett yttrande
af herr Collander, då han sade, att våra biskopar i första rummet
vore prester och endast i andra rummet skolkarlar. Jag .bär en
annan erfarenhet från erkestiftet. Jag kan vittna, att der åtminstone
skolan skötes med samma förkärlek som de rent ecklesiastika göromålen.
Och för resten vågar jag till dem, som känna vårt lands
historia, och det göra väl de flesta i denna kammare, hemställa, om
man ej i viss mån kan säga, att den svenska skolans historia är de
svenska biskoparnes. Visserligen medgifver jag, att på senare tiden
skolan slagit in på andra banor, och den kommer kanske alltmera
att göra det, kanske alltmera att frigöra sig från kyrkan, men i alla
fall lärer det dock vara klart för hvarje rättvis man, som. vill se
saken sådan den är, att våra biskopar med största nit och intresse
vårdat sig om skolans angelägenheter. Af det skälet kan jag sålunda
ej vara med om att afstå utskottets hemställan.

Vidare sade den ärade representanten för Onsjö härad, att vi.
skulle reglera om biskopsstiften och på det sättet få eu delning af
Hernösands stift till stånd. Detta låter mycket väl säga sig, men
jag tror, a.t i sådant fäll det berättigade krafvel på delning af
nämnda stift skulle få vänta allt för länge på en tillfredsställande
lösning. Och ingen har i denna sal i afton och knappast förut

N.o 20. 46 Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående hellei f Öl nekat, att detta kolossalt stora stift med dess svära kommuHernösands
“ikation®r t?rde få det bättre stäldt i ifrågavarande hänseende, om
stift. 0101 nu föreliggande förslaget genomfördes, än hvad nu är fallet.

(Forts.) För mig, det säger jag upprigtigt, skulle det vara nästan till räckligt,

att den talare på norrbottensbänken, som vi alla känna och
akta,, förordat förslaget. Men då nu dessutom alla skäl, för så vidt jag
i min ringhet kunnat väga dem, tala för detsamma, skall jag, herr
grefve och talman, bedja att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjö: I olikhet med den föregående talaren skall jag be
att få yrka afslag på föreliggande förslag. Då jag är vän af statskyrkan
följer deraf äfven, att jag icke vill underminera kyrkan,
utan önskar att den skall ega bestånd och gå framåt i såväl det ena
som andra hänseendet. Men när jag detta vill, kan jag icke inse,
att kyrkan skall något vinna genom inrättandet af ett trettonde
biskopsdöme med ty åtföljande konsistorieledamöter, konsistorienotarie,
amanuens, vaktmästare och dermed följande höga löner. Jao- kan
icke tro på något dylikt, utan tror att resultatet blir tvärt om motsatsen.
Och då man vet hvad folket i allmänhet tänker i detta
hänseende, kan man tryggt påstå, att det är i en helt annan rigtning
det önskar att man skulle gå.

\ id förlidet års riksdag, då jag yttrade mig i föreliggande fråga,
tog jag mig friheten nämna, att, derest Kongl. Maj:t hade framkommit
med ett förslag om indragning af ett stift och samtidigt med detta
förslag framkommit .med förslaget om delning af Hernösands stift,
Kongl. Maj:t då möjligtvis skulle hafva funnit gehör här i kammaren
och fått förslaget bifallet. Men att man inom vårt lilla fattiga land
skall öka biskoparnes antal med ty åtföljande öfriga tjenster, det
kan jag icke. vara med om, synnerligast då jag tror att det kraf om
stiftets delning, som nu har framstälts, hade varit mera befogadt
kanske för 10 a 15 år sedan. Ty sedan den tiden har man icke
allenast uppe i Norrland, utan äfven i det öfriga landet fått lättare
kommunikationer med jemvägar, ångbåtsleder, landsvägar och häradsvägar,
så att man kan säga, att de korsa landet i alla rigtningar. Det
är allt bra stor skilnad nu för en biskop att resa på sina inspektioner
och visitationer mot hvad det var för några år sedan, innan dessa
lättare kommunikationer kommo till stånd. Nu säger man visserligen,
att folkmängden sedan dess något ökats; jag medgifver det villigt och
gerna. Men icke har den dock kunnat ökas i så nämnvärd mån, att man
derför skall behöfva nu anslå medel för att aflöna ytterligare eu biskop.

Man må säga om denna sak hvad man vill, är jag af den fästa
öfvertygelsen, att den nuvarande kraftige, dugtige biskop man har i
Hernösand ännu kan såsom stiftschef der regera i många år; och
derest han icke kan fullgöra sina pligter så som han anser sig böra
göra. eller vara på alla de förrättningar han bör, såsom visitationer
och inspektioner, kan han ganska lätt få en ställföreträdare, hvadan
jag icke det ringaste befarar, att någonting i så fäll skall försummas.
Herrarne veta lika väl som jag, att vi i Riksdagen i många år haft icke
allenast erkebiskopen, utan äfven andra biskopar; de hafva kunnat
ligga ifrån sina stift 4 u 5 månader, först vid riksdagen och sedan

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. in.

hvart femte år vid kyrkomötet. Men icke har jag hört någon säga
eller klaga öfver, att de försummat sina åligganden eller sina göromål
såsom stiftschefer. Bättre, tror jag, hade varit, om Kongl. Maj:t
med dessa stora stift, nemligen Hernösands och Lunds stift såsom
föredömen, hade sammanslagit några mindre stift. Det tror jag hade
mera varit i kyrkans intresse och mera i det allmännas intresse än
livad här föreslås.

Då jag, som sagdt, har denna åsigt, kan jag icke annat än sluta
som jag började med att yrka afslag på det sammansatta utskottets
hemställan.

Angående
delning af
Hernösands
stift.
(Forts.)

Herr von Fries en: Jag har begärt ordet hufvudsakligen för

att för dem af kammarens ledamöter, som föregående riksdag öfvervoro
behandlingen af denna fråga, tillkännagifva orsaken, hvarför mitt
namn icke denna gång, såsom 1893 och 1896, finnes vid reservationen.
Anledningen har varit uteslutande den, att jag af göromål i ett
annat utskott varit förhindrad att deltaga i sammansatta stats- och
lagutskottets behandling af frågan. Om jag hade varit med i utskottet,
hade jag utan tvifvel äfven förekommit ibland reservanterna, ty jag
hyser i denna fråga alldeles samma uppfattning denna riksdag som
jag gjorde 1893 och 1896. Jag har vid båda dessa riksdagar så
utförligt utvecklat de skäl, som göra, att jag står på denna ståndpunkt,
att jag icke anser mig nu böra vidare utveckla dem, i synnerhet som
ifrån motsatta sidan skälen icke heller hafva blifvit denna gång så
utförligt framlagda som då. Det vill jag dock säga, att, då en af
utskottets ledamöter, representanten för Kristianstad, nämnde, att det
visserligen kunde vara önskligt att ett par mindre stift sammansloges,
men att man i fråga om denna sammanslagning kunde vänta till en
annan gång, jag deremot anser, att om vi nu medgifva delning af
Hernösands stift, så få vi i vår tid aldrig vara med om sammanslagning
af två andra stift oöh antagligen icke heller våra efterkommande.

Hvad beträffar det som en ärad talare på stockholmsbänken
sagt, att, om man förknippar delningen af Hernösands stift med
sammanslagning af två andra stift, man får vänta på delningen af
Hernösands stift i många år, kanske ett tiotal af år, så tror jag, att
det skall blifva händelsen, i fall Andra Kammaren visade sig tvehågsen,
såsom vid förra riksdagen, i denna fråga. Men om Andra
Kammaren ställer sig bestämdt och med afgjord majoritet på den sidan,
att delning af Hernösands stift icke beviljas annat än i sammanhang
med sammanslagning af två andra stift, då tror ja^, att Konpl. Maj:t,
Första Kammaren och kyrkomötet mycket lätt SKola förmås att gä
med på en sådan uppfattning. Det beror således helt och hållet på
denna kammare, om dessa frågor skola samtidigt lösas, eller om
frågan angående Hernösands stifts delning skall lösas ensidigt, som
utskottet i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag hemstält.

Herr talman 1 Jag yrkar afslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition
som det sammansatta stats- och lagutskottets hemställan. 1

1 detta yttrande instämde herrar Hammarström och Petersson i
Brystui p,

N:o 20. 48 Lördagen den 27 Mars, e. in.

Angående Herr A. Hedin: Herr talman! Det är för tredje gången på

Hernösands fyra år som KonS1- Maj:t föreslagit Riksdagen att besluta upprättanstift.
det af ett trettonde Siskopsembete. Om det vilkor, som Andra

(Ports.) Kammaren tillförene fäst vid sitt bifall till förslaget om inrättande

af ett nytt stift, hafva dock två domkapitel ej sagt men visat,
att den lösningen är mycket rationel, lätt och enkel. Jag hänvisar
till hvad som står att läsa i det den kongl. propositionen
bilagda statsrådsprotokollet å sid. 7, der det bland annat upplyses,
att domkapitlet i Kalmar anfört, att genom sammanslagning af de två
stiften det nya stiftet skulle blifva ett bland de minsta i riket.
Samma domkapitel har anfört, att, ehuru understundom inträffade
att personförbindelsen mellan fastlandet och Gotland vore synnerligen
försvårad och någon gång upphäfd, domkapitlet dock egde lång
erfarenhet i dessa förhållanden med afseende på Öland samt ansåge
svårigheter i denna del med det mera aflägsna Gotland icke vara
oöfvervinneliga. Och i samma rigtning går uttalandet från det andra
domkapitlet. Vid denna utredning har Kongl. Maj:t emellertid icke
ansett sig böra fästa något som helst afseende. Utredningen kommer
dock, herr talman, från håll, om hvilka väl ingen vill påstå att
der har varit att på förhand påräkna en gifven benägenhet att rätta
sig efter Andra Kammarens opinion, utan är det påtagligen sakförhållandena,
som hafva dikterat detta utlåtande ifrån Kalmar domkapitel
likasom utlåtandet från Linköpings domkapitel. Dessa myndigheter,
som väl få erkännas vara sakkunniga och hafva rättmätig
talan i en sådan fråga, hafva böjt sig för sakskälen, ehuru de icke
kunna misstänkas vara obenägna att eljest acceptera den kongl. propositionen
utan det af Andra Kammaren vid densamma fastade
vilkoret.

Under sådana förhållanden, när Kongl. Maj:t för tredje gången
på fyra år återkommer till Riksdagen med en proposition, som tvenne
gånger fallit icke på Andra Kammarens motstånd mot hufvud saken,
utan på regeringens motstånd mot det dervid fästade rationella, lätta
och enkla vilkoret, så synes det åtminstone mig, att Konungens rådgifvare,
då de för tredje gången tillstyrkt framläggandet af denna
proposition, hafva visat, om jag så får uttrycka mig, en synnerligen
ringa grad af hänsynsfullhet mot folkrepresentationens Andra Kammare.

När jag påminner mig, att Riksdagen sedan 18 år väntar svar
från Kongl. Magt på en till justitiedepartementet hörande lagstiftningsfråga,
att Riksdagen sedan 34 år väntar svar från Kongl. Maj:t
på en finansdepartementet tillhörande lagstiftningsfråga, att Riksdagen
sedan 21, 24, 27 år väntar svar från Kongl. Maj:t på ecklesiastikdepartementet
tillhörande lagstiftningsfrågor, för att nu icke tala om
de på Kongl. Maj:ts pröfning beroende ärenden, som Riksdagen väntat
meddelande om från Kongl. Maj:t i 10 till 15 år; så förefaller
det mig verkligen som om den enträgenhet, Kongl. Maj:t på sina
ansvarige rådgifvares tillstyrkan nu visar i att vilja truga fram den
trettonde biskopen, är synnerligen stötande. Hvilken lät skulle det
väl icke uppstå, hvilken olåt, om Riksdagen, efter det Kongl. Maj:t,
låtom oss exempelvis säga år 1893, hade vägrat sin sanktion på en

Lördagen den 27 Mars, e. m.

N:o 20.

utaf Riksdagen antagen lag, komme igen med samma förslag 1896, fiende
ehuru i allt fall under mellantiden motiveringen för Kongl. Majts Hernö*anJds

_____ + fraTYilnrrn SHTY1 HP.t,. undp. T

ttuuiu i »ut i»** -------------------o o *

sanktionsvägran blifvit så tillfredsställande framlagd, som det, under
liden mellan 1893 och 1896, har blifvit förhållandet beträffande det
af Andra Kammaren vid förslaget om delning al Hernösands stift
lastade vilkoret om sammanslagning af
huru skulle icke denna olåt förstärkas, om derefter Riksdagen ändå
komme igen till Kongl. Maj:t med samma förslag år 1897!

Jag anhåller, herr talman, att få erinra om ett politiskt ungdomsminne.
För 26 år sedan, år 1871, då jag hade äran att i lagutskottet
fungera som femte hjulet under vagnen — eller kanske jag för säkerhetens
skull skall saga det åttonde eller sextonde, för att icke
göra någon orätt — uppstod der ganska mycken diskussion om den
frågan, huru vida det verkligen kunde gå an att tillstyrka Riksdagen
att återigen ingå till Kongl. Maj:t med ett lagförslag, å hvilket Kongl.
Maj:t endast fyra år förut hade vägrat sin sanktion. Förslaget gälde
upphäfvande af dåvarande 5 och 6 §§ i 2 kap. giftermålsbalken och
i samband dermed — till en början — en ändring af 18 kap. 5 §
strafflagen. Man var mycket tveksam och diskuterade länge, om detta
skulle kunna gå an, om det icke vore stötande, ja om det icke rent
af vore ohöfligt mot Kongl. Maj:t, och detta ehuru förslaget, hvad
dess förra del angick, var mycket gammalt, härstammande senast
från, det minnes jag alldeles bestämdt, 1862—1863 årens riksdag, om
det ’icke, såsom jag tror, gick ännu längre tillbaka i tiden, samt
ehuru det under diskussionen i utskottet upplystes, att behandlingen
af ärenden, om beviljande enligt 1810 års förordning af tillstånd till
ingående af äktenskap, var till den grad en formalitet — nej rättare
sa^dt någonting mindre än en formalitet — att föredragningen skedde
på°följande sätt: »och så slutligen är det så och så många personer
som anhållit att få träda i äktenskap», hvarpå dessa ansökningar
biföllos, utan att personernas namn ens nämndes. Mot denna i utskottet
lemnade upplysning gjordes ingen gensaga af'' en f. d. ledamot
af statsrådet, hvilken satt i utskottet år 1871. Likväl var man
mvcket tveksam af undseende för Kongl. Maj:t, som fyra år förut
vädrat sin sanktion. Om emellertid lagutskottets utlåtande blef enhälligt
tillstyrkande, berodde detta på att utskottets ordförande, grefve
Erik Josias Sparre, som ju icke var någon rabulist i civillagsreformer,
efter någon tvekan''uti temligen obesvärade ordalag, som jag
rätt väl minnes, förklarade sin mening vara, att det verkligen gick
an att efter de fyra årens förlopp återigen besvära Kongl. Maj:t; i
enlighet med utskottets hemställan utföll Riksdagens beslut, och resultatet
deraf blef förordningen af den 24 maj 1872.

När jag med denna tvekan, huru vida det skulle gå an att åter
igen hos '' Kongl. Maj:t framställa sin önskan om upphäfvande af en
alldeles onyttig, besvärlig och kostsam formalitet, och med de nyss
anförda exemplen på hur tålmodigt Riksdagen väntat i 20, 30, 40 år,
jemför den långt drifna enträgenhet, hvarmed man nu söker att truga
sig till ett beslut öfverensstämmande med Kongl. Maj:ts proposition,
så håller jag för min del före, att alla här, huru vidt de än må vara
söndrade af politiska opinioner, borde förena sig derom att tillbakaföra
Kammaren.9 Prof,. 1R97. N:o 20. 4

stift.

(Forts.)

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående visa en enträgenhet, som förekommer mig att vara ett angrepp på
Hernösands folkrepresentationens värdighet.

stift. Jag skaH endast i den allra yttersta korthet yttra mig om några

(Forts.) af de gamla skälen ty något annat än de gamla skälen finnas här
icke. Sålunda går här igen från år 1893 uppgiften om pastoratens
medelareal. Huru detta kan motivera behofvet af ett nytt biskopsembete,
har icke förklarats, och så vidt jag förstår, kan det ej heller
någonsin förklaras. I sjelfva verket pekar detta argument i annan
rigtning. Utaf detsamma vill jag för min del draga den slutsats, att
det som I sägen Eder afse och vilja vinna genom förslaget om ett
nytt biskopsembete, det kunnen I vinna på det sättet, alt man inrättade
flera och mindre pastorat, en fråga, som för öfrigt torde behöfva
tagas i betraktande i samband med en annan, nemligen den
om en reduktion af det öfverflödigt stora antalet pastorat i vissa
andra delar af vårt land. På denna sistnämnda omständigheten har
man fäst uppmärksamheten redan för omkring 60 år sedan, då
Erik Gustaf Geijer påpekade bland annat, att presteståndets stora
talrikhet är »en egenhet för Sverige» och att det var »mångdubbelt
större» än under någon föregående tid. Han åberopar, också det af
en svensk teolog påpekade faktum, att år 1836 funnos i hela Norge
blott nio pastorat mera än i Upsala stift, nemligen 472 i Norge mot
463 i nämnda stift.

Ett annat skäl, nemligen om Hernösands domkapitels stora
arbetsbörda, betyder ej heller någonting såsom bevis för nödvändigheten
att upprätta ett nytt biskopsembete, ty det är alldeles påtagligt,
att denna arbetsbörda kan lättas på annat sätt än genom inrättande
al ett nytt stift. Man kan lindra den arbetsbördan under
den öfvergångsperiod som ännu behöfves, innan man uppnår det
gamla önskemålet att få stiftstyrelsen befriad från befattningen med
läroverken.

Hvad slutligen folkundervisningsintresset angår, synes det gifvet,
att det är genom flera skolor och genom en förbättrad skolinspektion
och icke genom en trettonde biskop, som detta skall främjas.

Sist och slutligen tillåter jag mig hemställa, huru vida verkligen
Andra Kammaren skulle finnas benägen att nu helt och hållet öfvergifva
ett gammalt önskemål hos dem, efter hvilka Andra Kammaren
tagit arf. Jag erinrar om att det är en gammal folkönskan att biskopsinstitutionen
icke må blifva utvidgad, utan afskaffad. Vid 1840
års riksdag — jag skall blott nämna två exempel — yttrade statssamt
allmänna besvärs- och ekonomiutskotten, »att de funnit de af
åtskilliga motionärer framstälda förslag om indragning af biskopsembetena
vara grundade på så giltiga skäl, att utskotten, med afseende
derå samt den betydliga inkomst, som genom denna indragning för
staten skulle uppkomma, ansett sig böra tillstyrka:

»att biskopsembetena må indragas, i den mon de efter nuvarande
innehafvarnes afgång varda lediga; samt att de medel, som genom
dessa embetens successiva indragning sålunda komma att inflyta, må
intill nästa riksdag i riksgälds-contoiret reserveras.»

Motionärer voro den gången 2 ledamöter af adeln och 5 af bon -

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. in.

deståndet. Reservanterna mot det sammansatta utskottets utlåtande Angående
tillhörde allesammans adeln och presteståndet. Hernösands

Vidare skall jag be att få erinra om allmänna besvärs- och stift.
ekonomiutskottets betänkande n:o 189 vid 1859—1860 årens riksdag, (forts.)
hvilket jag vördsammast tillåter mig rekommendera till genomläsning
och begrundande. Det skall säkerligen intressera ett stort antal af
kammarens ledamöter att taga kännedom om de skäl, som utskottet
anför för sin sats, att den biskopliga institutionen i Sverige är på
förfall. Utskottet tillstyrkte:

»att rikets ständer i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes i nåder vidtaga erforderliga åtgärder för indragning,
vid inträffande ledigheter, af biskopsembetena i Linköpings, Skara,

Strengnäs, Vesterås, Vexiö, Göteborgs, Kalmar, Karlstads och Visby
stift, äfvensom för förändringar i afseende på stiftsstyrelsen,» o. s. v.

När detta ärende förekom till behandling i bondeståndet, slöt
den förste talaren med att utropa: »Bort med biskoparne. Jag bifaller
alltså utskottets förslag.»

Derefter gafs ordet till herr Carl Anders Larsson från Östergötlands
län, hvilken anförde:

»Jag begärde ordet i förmodan att föregående talaren skulle
yttra sig mot utskottets betänkande, och jag hade i sådan händelse
endast tänkt uppläsa utskottets motiver. Då nu detta är öfverflödigt,
inskränker jag mig till att instämma med Gustaf Johansson» (det
var den föregående talaren).

Svensén från Kalmar län yttrade:

»Jag vill endast begagna tillfället att tacka utskottet för dess
väl skrifna betänkande, till hvilket jag yrkar bifall.»

Falk från Skaraborgs län: »Äfven jag vill uttrycka min erkänsla
för utskottet, och anser mig för öfrigt ej behöfva tillägga något till
hvad här förut yttrats.»

Härefter biföll bondeståndet utskottets utlåtande.

I borgarståndet blef utlåtandet visserligen icke enhälligt bifallet,
men dock antaget; några ledamöter yttrade sig deremot. Hvad som
dervid förekommer mig anmärkningsvärdt är, att bland dem, som
talade mot förslaget, en embetsman, men icke byråkrat, tillhörande
en mycket ansedd slägt, hvilken, så länge jag mins tillbaka, alltid
gjort sig en ära af att stå i första ledet bland de liberala idéernas
målsmän, afstyrkte betänkandet endast på den grund, att man samtidigt
ifrågasatt ett förslag om biskopslönereglering; men han yttrade
likväl, att den tid ej vore aflägsen, då biskopsinstitutionen skulle
upphäfvas. Hans namn var Lovén.

Nu frågar jag mig — och det afgörande svaret på den frågan
få vi väl inom kort — huru vida dessa röster från andra sidan grafveu
ännu finna något eko i svenska Riksdagens Andra Kammare.

Jag anhåller om afslag på utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Bäck instämde häruti.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Annerstedt:
Då chefen för ecklesiastikdepartementet är af sjukdom förhindrad

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående att tillstädeskomma här i dag, skall jag tillåta mig att i hans ställe
Hernösands me^ några ord bemöta den siste talarens anförande.

stift. Han började sin framställning dermed, att regeringen icke skulle

(Forts.) hafva tagit tillräcklig hänsyn till hvad domkapitlen i Kalmar och
Linköping vid ärendets behandling uttalat. Men han underlät att
fästa kammarens uppmärksamhet på att dessa båda domkapitel yttrade
sig öfver den frågan, huru vida något oöfverstigligt hinder mötte
för dessa domkapitel att öfvertaga den gotländska stiftsstyrelsens
göromål. Han omtalade icke, att domkiipitlet i Visby, som det var
fråga om att upphäfva och hvars göromål skulle öfverflyttas till Kalmar
och Linköpings stiftstyrelser, på det kraftigaste bestridt möjligheten
och lämpligheten af stiftsstyrelsens öfverflyttning från Gotland
till fastlandet.

Likaledes underlät han att omnämna, att denna ös representanter
här i denna kammare, då frågan förra året var föremål för kammarens
behandling, till alla delar instämt uti Visby domkapitels yttrande
och med mycken styrka framhållit olämpligheten af att förflytta
stiftsstyrelsen öfver Gotland från Visby till fastlandet.

Man kan lätt tänka sig, att domkapitlen i Kalmar och Linköping
skulle kommit att yttra sig på helt annat sätt, om de tillfrågats derom,
huru vida det vore lämpligt att flytta stiftsstyrelsen i Kalmar till
Vexiö, eller i Linköping till Strengnäs.

Jag tror derför, att regeringen haft fullkomligt skäl att för närvarande
vidhålla den uppfattningen, att frågan om sammanslagning
af två gamla stift till ett är af den svårlösta beskaffenhet, att det
icke kan vara rätt att förknippa frågan om delning af Hernösands
stift med sammanslagningsfrågan. Detta har redan framhållits af
föregående talare här i afton, så att jag icke kan behöfva orda något
vidare derom. Tidsutdrägt torde bli en gifven följd, ty denna sammanslagningsfråga
är alldeles icke en så enkel och lätt sak, som den
föregående talaren velat göra troligt!

Den näst föregående talaren anmärkte vidare mot regeringen,
att den ville, då frågan vid föregående riksdag fallit, truga fram den
lösning, som den ansåg vara den rätta, och att regeringen skulle så
långt hafva drifvit sin enträgenhet i denna sak, att han skulle vilja
karakterisera regeringens förnyade framläggande af detta ärende såsom
ett angrepp mot kammarens värdighet. Nu frågas: »Om man
opartiskt vill betrakta saken, hvad gäller den fråga, som nu blifvit
förelagd Riksdagen? Den gäller, huru vida Riksdagen till inrättande
af en stiftsstyrelse i Luleå dels vill medgifva, att ur biskopslöneregleringsfonden
finge tagas de nödiga medlen, dels äfven till stiftsstyrelsens
kansli vill anvisa ungefär 8,000 kronor. Jag hemställer till
kammaren, huru vida det icke förut ofta förekommit under vårt nya
statsskick, och om det icke äfven framdeles måste ifrågakomma, att
ett anslag äskas af regeringen till en nödvändig utgift, att detta anslag
af kamrarne afsiås en och två gånger, men att slutligen kamrarne
blifva öfvertygade af de skäl, som regeringen framlägger för
anslagets nödvändighet, hvarefter detsamma af kamrarne beviljas.
Jag tror icke, att det skall finnas någon af 2:a, 3:e, 4:e, 5:e, 6:e, 7:e
och 8:e hufvudtitlarne, från hvilken icke exempel härpå i mängd

Lördagen den 27 Mars, e. m.

N:o 20.

kunna framläggas, och

hittills har man icke hört påstås, att detta Angående
i . • ... delning cij

kunna iramiaggas, uuu limma u*** , - r 7 ,, delni

regeringens tillvägagående skulle kunna karakteriseras som ett an- £rnö^ds

__5 Trnrrli r/linf ^TvilTt Om våPäT lac? DäStäi att OIH stift.

(Forts.'')

crrepp på kammarens värdighet. Tvärt om vågar jag påstå, att om
regeringen skulle finna sig förhindrad att, derför att en anslagsfråga
en gång blifvit af Riksdagen afslagen, framkomma med förnyad hemställan
i ämnet, så skulle den regering, som läte derifrån afhålla sig
af farhågor för sådana beskyllningar, som här blifvit framstalda, illa
fullgöra sin skyldighet att för Riksdagen framlägga rikets behof. Uch
i det särskilda fall, som nu är i fråga, vill jag hemställa, om verkligen
kammarens ledamöter eller flertalet af dem kunna påstå att
den omständigheten, att Riksdagen förra året med den förseglade
sedelns tillhjelp afslog detta anslag, skulle hafva en sådan betydelse,
att regeringen på grund deraf skulle anse sig förhindrad att å nyo
framlägga frågan och nu framlägga den med god förhoppning om en
lycklig; utgång. Jag tror nemligen det vara tydligt uppvisadt, att
stiftsstyrelsen i Luleå är en nödvändighet, om denna landsdel i andligt
afseende, i kultur och i politiskt afseende skall, lättare än for
närvarande är fallet, ernå den utveckling, som vi alla önska.

Den andra anmärkning, som blifvit rigtad mot förslaget, är den,
att kammaren icke vill låna sig till att skapa en trettonde biskopsplats.
Bland de förslag, som under aftonens lopp blifvit framstalda
för att på annat sätt nå det mål som den kongl. propositionen åsyftar
att vinna, finnes intet, som icke skulle för sitt genomförande
nödvändiggöra sådana ändringar i kyrkolag och civillag, att dess åstadkommande
ovilkorligen måste vara förenadt med mycken omgång.
Man kan icke utan''ändringar i kyrkolag och ändringar i andra lagbestämmelser
åstadkomma det, som representanten för Uddeva a ville,
nemligen att biskoparnes göromål och pligter skola i vissa fall ofverflyttas
på skickliga skolman, som skulle ställas vid deras sida. iy
detta låter sig icke göra med nu gällande lag. Lika litet kan med
bibehållande af gällande lagstiftning den utväg användas, som en
talare förordade, hvilken före mig hade ordet, nemligen att man vid
biskopens sida skulle ställa någon annan person, som lindrade hans
embetsbörda, när han blefve för gammal. Det är ju tydligt, att lagen
förutsätter, att stiftsstyrelsen och stiftsstyrelsens chef sjelf skall fullgöra
sina åligganden, sådana som dessa i lagen bestämmas, och att
dessa icke kunna enligt nu gällande lagstiftning genom någon vikarie

för den sistnämnde utföras. .

Den farhågan, att kammaren genom att bifalla Kongl. Mapts
proposition skulle vidtaga en åtgärd, hvarigenom biskopsinstitutionen
här i landet skulle blifva fastslagen för längre tid, än den eljest
skulle komma att ega bestånd, torde vara helt och hållet ogrundad.
Det lär väl ligga i öppen dag, att när den allmänna uppfattningen
inom svenska kyrkan kommit derhän, att (lön hittills gällande formen
för stiftsstyrelserna anses vara otjenlig och böra ersättas med
någon annan, så sker den förändring, som af svenska kyrkans medlemmar
och svenska Riksdagen anses lämplig, lika lätt, om vid tidpunkten
för dess genomförande det finnes 12 eller 13 biskopar.

På dessa skäl och då, på sätt den förre talaren framhållit, behotvet,
af den anordning, som Kongl. Maj:t föreslagit, torde vara otvif -

N;o 30.

Lord aperi den 27 Mars, e. m.

delning af ?elftkt1^ och 1 °g™en <^ande, och då ett uppskof''med denna frågas
Hernösands !osn,ng uta!1 tvifvel ar forenadt med väsentliga olägenheter, hoppas
stift. Jag> att kammaren denna gång måtte bifalla Kongl. Maj-ts förslag
(Forts.) S''

Herr Kronlund: Det har framhållits af några talare förut under
aftonens öfverläggning, att delningen af Hernösands stift, om såsom
vilkor derför sattes sammanslagning af två andra stift, skulle dräja
ganska länge, och en talare har angifvit 10 år såsom den tid. under
hvilken delningen då måste anstå. Men vi kunna få dräja ännu
längre. Vi måste vänta, till dess de två innehafvarne af biskopsvärdigheten
i de stift, som skola sammanslås, do, och vi skulle således
en lång obestämd framtid få vänta på denna reform, som enligt de
tlestes utsago och omdöme är både nödvändig och nyttig. Det försiggår
ett storartadt nydanings- och utvecklingsarbete i de nordliga
delarne af vårt land, och just under detta nydanings- och utvecklingsarbete
behofves en styrande och ledande kraft, som bringar enhet
och system i arbetet och som genom sin personliga närvaro kan
verka ordnande, medlande och hjelpande. Ju längre en stiftsstyrelse
ar aflägsen från de områden, der dessa behof äro mest trängande
dess mindre personlig och omedelbar blir stiftsstyrelsens medverkan
vid lösningen af en mängd frågor, som på dessa områden förekomma.
Att inom Hernösands stift, som omfattar nästan halfva Sverige, en
stiftsstyrelse skulle kunna hinna göra allt, som borde göras på dessa
områden, är tydligtvis omöjligt.

På dessa grunder vågar jag be att få Yrka bifall till utskottets hemstallan.

Herr Hojer: Det är nu tredje gången inom fvra år, som Rond.
Maj.ts regering framkommer med detta förslag att tillskapa den trettonde
biskopen i Sveriges land. Jag vill visst icke betvifla möjligheten
af att tiden nu ändtligen skulle vara inne äfven uti denna
kammare att votera denna trettonde biskop, men jag får öppet till
protokollet tillkännagifva, att det icke är med min röst, som han
skall komma till.

Det lär för en stund sedan hafva yttrats de orden af en ärad
ledamot på skånebänken, att på hans ort biskopar betraktades som
lyxartiklar. Så stark kättare är icke jag, men nära på; det vill säga
jag anser, att hittills icke blifvit anfördt något enda nytt skäl, för
att ådagalägga den absoluta nödvändigheten af Hernösands stifts’delning
utan det af Andra Kammaren uppstäda vilkoret, att två stift
i södra Sverige förut eller samtidigt skulle sammanslås. Här hafva
visserligen af flere talare för denna delning framhållits skäl, gamla
skal, som allesamman redan blifvit anförda 1893 och 1896. Man har
talat både på stockholmsbänken och på andra bänkar om ett politiskt
önskningsmål, för hvars tillgodoseende en delning af Hernösands stift
skulle vara nödvändig. Man har talat om de fennomanska agitationerna,
som det vore ett rent nationelt intresse att på allt sätt motarbeta.
Man har talat derom, att den finska befolkningen i Norrbotten
behöfver ett kraftigt stöd mot den attraktion öster ifrån, för
hvilken den är utsatt. Man har talat om önskvärdheten, ja, nödvän -

N:o 20.

stift.

(Forts.)

Lördagen den 27 Mars, e. m.

digheten att skaffa eu ny centralpunkt för den andliga odlingen i
norra Sverige för att sålunda knyta Norrland närmare till de o g jjernösands
Sverige. Med ett ord, man har talat om det nya arrangementet såsom
ett nödvändigt vilkor för att svenskt språk och svensk odling
skulle blifva förherskande i dessa bygder.

Alla de stora nationella önskningsmålen, menar man, skola uppfyllas
lust genom den trettonde biskopen. Jag tillåter mig dock betvifla,
att denne höge funktionär skulle kunna gorå alla dessa underverk,
äfven om han toge till hjelp alla läroverkslektorer i Luleå och
dessutom ett par kyrkoherdar från trakten deromkring Det ar enligt
mitt förmenande alldeles icke genom att oka det klenkala generalitetet
här i Sverige, som man skall tillgodose den nationella odlingen
i Norrbottens län; det sker, såsom jag tror, genom att tillgodose
den materiella utvecklingen der uppe, genom att allt mera förbättra
samfärdsmedlen och framför allt genom att höja skolundervisningen,
och det sista vill jag uttryckligen säga kan ske mycket val utan den
trettonde biskopen och mycket bättre än genom honom medelst en
verkligt effektiv folkskoleinspektion.

Min högt ärade vän på söderliamnsbänken menade, att den svenska
skolans historia kunde anses vara våra biskopars. Jag förmodar
emellertid, att herr Centerwall då har sina tankar uteslutande eller
åtminstone i främsta rummet fästade på 1600-talet, och återkallar i
sitt minne den hederlige Johannes Rudbeckius eller andra klenkala
stormän från svenska kyrkans storhetstid under senare delen af lbUOtalet;
han synes deremot icke hafva satt sig tillräckligt in i förhållandena
under vårt eget århundrade. Jag är till den grad kättare, att
iag vill påstå, att den svenska skolans utveckling i vårt århundrade,
för så vidt denna utveckling varit tidsenlig, icke skett genom de svenska
biskoparne, utan alldeles bestämdt trots dem.

Jag skall icke längre upptaga herrarnes uppmärksamhet, men
endast efter antydan af mina skäl för afslag anhålla att få yrka afslag
å Kongl. Maj:ts proposition och utskottets betänkande.

Herr Husberg: Herr talman, mine herrarl Herr justitiemini stern

har för en stund sedan inlagt en gensaga mot herr Hedins
yttrande, då han betecknade Kongl. Maj:ts framläggande af denna
proposition såsom rent utaf ett angrepp mot Riksdagens väldighet
Ehuru det sålunda redan gjorts, ber jag dock att äfven for min del
få opponera mig mot en dylik uppfattning. „

Det är, synes mig, ganska väl både förklarligt och försvarligt a
Kono-1. Makt, när den mening, som innefattas i den kongl. propositionen,
vunnit bifall i kyrkomötet och Första Kammaren samt har i
denna kammare vid förlidet års riksdag nådde ett så pass stort röstetal,
att den föll allenast på den förseglade sedeln, å nyo framlagt
denna proposition, och jag tror dä att det vore en val långt drifven ömtålighet
från Riksdagens sida, derest denna funne sig sårad, om Kongl.

Maj:t, frågar Riksdagen en gång till, särskilt efter nu verkstalda nya
val till Andra Kammaren.

Här har under diskussionen i afton yttrats, att ett nytt stift icke
skulle vara behöfligt Ja, mine herrar, derom kan man diskutera i

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

åZngtf iaA/rågar d°Ck’ ?“,det sä8er sjelf!, att detta

Hernöscmds Jom omfatt^r mera an hälften af Sveriges areal och der förstift.
haffandena aro stadda i en jemn och ständig utveckling, skall vara
(Forts.) för stort att skötas af en biskop.

, ,.,^är. 1},a.r n7ss talats om utvecklingen af kommunikationer och
dflkt’ dvilken underlättar arbetet deruppe. Men, mine herrar det
pågar äfven eu utveckling i folkmängds- och sociala förhållanden
och den försiggående utvecklingen har en dubbel verkan på så sätt’
att om den ock i vissa afseenden underlättar och befrämjar den nuvarande
stiftstyrelsens arbete, så försvårar och förökar den å andra
sidan detta arbete i betydande grad.

, mm,e herrar- skulle jag försöka att fullständigt utveckla be hofligheten

af en ny stiftsstyrelse i Norrland, skulle jag upptaga herrarnes
t!d alltför länge, men jag tror ock, att en sådan utveckling icke här
ar behöflig, ty behofvet af stiftsdelningen är nog, mina ord förutan
inom denna kammare både kändt och erkändt.

Herr Hedin yttrade nyss, att det vore både rationel^ lätt och
enkelt att vi, på. samma gång vi besluta stiftets delning, äfven besluta
en sammanslagning af två andra stift. Denna omreglering skulle
enligt hans förmenande var så ofantligt lätt att genomföra. Nej mine
herrar, denna fråga är icke så lätt att genomföra, som det synes vid
törsta påseendet. J

Jag yttrade nyss, och jag vill nu tillägga några ord för att motivera
mitt påstående, att denna fråga är ganska invecklad och icke
later sig lösas i brådrasket.

Jag fäster mig då mindre vid den omständigheten, att för beslut
om en dylik omreglermg fordras samtycke af kyrkomötet, medkamrnaren
och Kongl. Maj:t, samt vid svårigheterna att förena dessa om
en gemensam mening, ehuru detta likväl är en ganska beaktansvärd
sak, utan jag faster mig mera vid de svårigheter, som ligga i sakens
egen natur. En af dessa svårigheter är att ena åsigterna om huru
denna omreglermg skall ega rum och hvilka stift som skola sammanslås.

Såsom yi veta, började man på det sättet, att man ville sammanslå
Visby och Kalmar stift. Man tyckte, att detta var så näpet och enkelt,
men då frågan erhållit vederbörlig utredning och åter förekom
i kammaren, visade det sig, att man icke var så särdeles benägen för

denna sammanslagning, och att den icke var så lätt och enkel som

man vid första påseendet tyckte. Detta berodde icke just på’förefintliga
praktiska och faktiska svårigheter, utan derpå, att gotländingarna
opponerade sig på det allra liffigaste, så att det blef en ömmande
hålk» Klksdagen att fråntaga dem hvad de så ifrigt önskade beså
gick det med det första alternativet.

Sedan kom man öfver till fastlandet och ville omreglera på
annat sätt Man sade: låt oss taga Kalmar stift till offer och förena
det med Linköpings stift eller dela det mellan Linköpings och Vexiö
stift efter sammanslå det i sin helhet med Vexiö stift.

Vi se således, att det förefinnes en hel mängd kombinationer

om hvilka det icke är så lätt att ena sig, och dertill kommer denna

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

befolkningens känslighet att vilja behålla sina gamla fäderneärfda fflÅendr
institutioner. Men detta är icke de enda alternativen. En talare jfe™ösandti
yttrade vid föregående diskussion här i kammaren, att det. kanske stift.
vore lämpligast att sammanslå Göteborgs och Karlstads stift. En (Forts.)
annan talare sade vid samma tillfälle, att han ville sammanslå
Vexiö och Linköpings, Kalmar och Visby stift och dessutom tre
och tre andra stift, att man kunde blifva af med tre eller fyra
biskopar.

Således se herrarne, att i afseende på denna fråga visserligen
förekomma många svårigheter, som icke äro så lätta att afhjelpa.

Men, mine herrar, frågan innebär icke endast dessa svårigheter, utan
äfven andra. Ty hvarför är man så angelägen att sammanslå dessa
stift? År det månne endast af besparingshänsyn? Nej, knappast, ty
den besparing, som skulle vinnas, är icke stor. Den blifvande biskopslönen
skulle ju tagas ur biskopslöneregleringsfonden. Man kan
ju invända: »pengar som pengar,» och det är sant. Men det är dock
skilnad, om man tager ett nytt statsanslag eller, som här är ifrågasatt,
använder medel, som redan finnas tillgängliga och som äro afsedda
för biskopslöner. Hvad vidare angår den besparing, som skulle
vinnas genom att man sammansloge Visby stift med ett annat, så
ber jag få fästa uppmärksamheten på, att biskopen i Visby till största
delen aflönas af den församling, i hvilken han bor och hvars kyrkoherde
han är, och ur löneregleringsfonden endast erhåller ett tillskott
af 4,000 kronor. Det synes mig alltså klart, att det icke egentligen
är den der besparingssynpunkten, som föranledt yrkandet på denna
omreglering, utan att det är spörsmål af en mycket djupare innebörd,
som här ligga under. Det är de omorganisationstankar i afseende på
stiftsstyrelserna, som i våra dagar äro i görningen, och dessa tankar
hafva också under aftonens debatt blifvit framhållna. Här har af
herr Hedin framkastats den tanken, att stiftsstyrelsen skulle skiljas
från befattningen med läroverken. Herr Hedin förmenade, att rätta
tidpunkten att bestämma om stiftens definitiva antal vore först då,
när stiftsstyrelserna blifvit befriade från all sysselsättning med de allmänna
läroverken, ty först då skulle man veta, huru stor arbetsbörda
det komme att qvarstå på stiftsstyrelserna, först då visste man, huru
många stiftsstyrelserna behöfde vara. Det der är ett reformspörsmål,
som man väl må medgifva är mycket omfattande, och skall det
klareras först, så frågar jag, om jag icke har rätt, när jag säger, att
frågan dermed är för en lång framtid undanskjuten, ty den nämnda
reformen är sannerligen icke så hastigt genomförd. Denna fråga om
omreglering af stiften vill man äfven sätta i sammanhang med reformsträfvanden
på folkundervisningens område. Man önskar att stiftsstyrelserna
måtte befrias från all befattning med folkskolorna, man
vill vid biskoparnes sida sätta eu annan myndighet för öfvervakande
af dessa. Skall äfven denna reformtanke spela in i denna fråga
rörande stiftsomregleringen, skall omregleringen ske på basen af denna
tanke, så tror jag mig hafva rätt till det påstående, att vi få vänta
ganska länge, innan delningen kommer att ega rum.

Slutligen går herr Hedin derhän, att han som ett önskningsmål
för framtiden uppsätter afskaffande af alla biskopsembeten. Ja bevars,

Andra Kammar ms Prof. 1897. N:o 20. 5

N:o ao.

S8 Lördagen den 27 Mars, e. m.

Angående ställer man sig på den ståndpunkten, så måste man naturligtvis

Hernösands 8a£a: Bin§a nTa Men> mine herrar, man får väl se på för stift.

hållandena sådana som de faktiskt äro. Nu hafva vi stifsstyrelser,
(Forts.) och vi måste dock erkänna att, om än dessa institutioner i likhet
med alla andra menskliga inrättningar äro behäftade med fel och
brister, de dock hafva en uppgift att fylla, och icke fästa oss vid
hvad som möjligtvis en gång i framtiden kan komma att genomföras i
den ena eller andra rigtningen. Jag tror för öfrigt, att hvilka brister
man än kan förevita stiftstyrelserna, så kan man dock icke i våra
dagar, allra minst uppe i Norrland, med fog påstå, att de icke hafva
något att göra. Jag är öfvertygad om att den biskop, hvarom nu
är frågan, sannerligen finge fullt upp att göra, och jag är likaledes
öfvertygad om att han skulle komma att vara till välsignelse, och
det vore önskvärdt, om Andra Kammaren ville medverka till detta.

Jag nämnde nyss, hvilka reformtankar som spela in i denna
fråga. Nu kan man invända: genom att bifalla Kongl. Maj:ts förslag
fastläser man de närvarande förhållandena. Nej, mine herrar, icke
tror jag att vi fastläsa någonting genom att bevilja denna nya stiftsstyrelse
i Norrland, ty är det så, att dessa tankar skola tränga igenom
och komma till genombrott, så är jag öfvertygad om att de göra det
alldeles oberoende af om det finnes 12 eller 13 biskopar. Trettontalet
är ett olyckligt tal, säger man, för hvilket man skall akta sig,
men jag tror icke, att det skall hafva någon särskild mystisk inverkan,
liksom jag äfven hoppas, att det ej skall skrämma kammaren från att
nu välvilligt bifalla utskottets förslag, hvartill jag ber att få yrka
bifall

Häruti instämde herrar Zetter strand, Hazén och Petri.

Herr Collander: Jag ber om ursäkt, att jag nu å nyo tar till

ordet, men jag har uppkallats af herr statsrådet och chefens för
justitiedepartementet anförande. Han nämnde beträffande mitt förslag,
att detta icke läte sig genomföra, med mindre man ändrade
kyrkolagen m. m. Ja, detta är rigtigt, om det vore fråga om en
fullständig ombildning af stiftsstyrelserna, men det har jag icke åsyftat.
Jag hade tänkt mig, att liksom det i Göteborg finnes en särskild
skolstyrelse, så skulle det med god vilja kunna ordnas på ett liknande
sätt på andra ställen, om regeringen ville vara god att taga frågan i
öfvervägande.

Jag ber alltså att fortfarande få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Odhner: Blott några få ord. Jag är uppkallad af ett

yttrande af min vän och granne på stockholmsbänken, herr Höjer.
Han framstälde det påståendet, att om öfre Norrland skall kunna
närmare fästas vid det öfriga Sverige, så måste det ske hufvudsakligen
genom gemensamma ekonomiska intressen, genom bättre jernvägskommunikationer
o. s. v., och är jag fullständigt öfverens med honom
deruti, att dessa medel äro af stor betydelse. Jag har också i mitt
yttrande ingalunda förbigått denna sida af saken.

N:o 20.

Lördagen den 27 Mars, e. m. 69

Herr Höjer är emellertid äfven af den meningen, att en ny Angående
stiftsstyrelse i nämnda afseende hvarken skulle göra till eller från. ^Jemösands
Deruti är jag ingalunda af samma åsigt som han, och jag har goda
faktiska skäl för min mening. Jag ber att få erinra herr Höjer, att (Forts.)
ingen i vårt land uträttat så mycket för att motarbeta den fennomanska
agitationen och för spridandet af svensk odling i de finska
församlingarne i gränstrakterna som den nuvarande stiftschefen och
den nuvarande stiftsstyrelsen i Hernösand. Då detta kunnat ske,
oaktadt stiftsstyrelsen är belägen 50 å 100 mil från de trakter, som
skola bearbetas, hvad skulle ej då resultatet kunna blifva, om denna
styrelse förflyttades dit upp midt ibland dem. på hvilka verksamheten
skall rigtas? Jag tror mig derför ega fullgoda skäl för min mening,
att en ny stiftsstyrelse i Luleå skulle kunna uträtta mycket till gagn
för den svenska odlingen i öfre Norrland.

öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Hen- talmannen
förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen; men sond votering begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet hemstält
i första punkten af förevarande utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

, Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets omförmälda
hemställan som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen visade 93 ja, men 118 nej; och hade alltså kammaren
beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Efter föredragning vidare af punkten 2, deri utskottet hemstält
att, under förutsättning att Vesterbottens och Norrbottens län afskiljas
från Hernösands stift för att bilda sårskildt stift, ett af Kongl.
Maj:t framlagdt förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i
förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863
måtte af Riksdagen antagas, begärdes ordet af

Herr Larsson i Mörtlösa, som yttrade: Efter den utgång, frågan
nu fått genom den nyss verkstälda voteringen, anhåller jag att få
yrka afslag å utskottets hemställan i denna punkt.

Vidare anfördes icke. Punkten afslogs.

N:o ao.

Lördagen den 27 Mars, e. m.

§ 4.

För motions afgifvande hade sig anmält herr L. J. Jansson i
iJjursatra, hvilken nu aflemnade en motion, n:o 172, i anledning af
Kong!.. Maj:ts proposition med förslag till ny förordning angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Denna motion bordlädes.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

och

herr J. E. Olsson i Skiftinge under
» A. V.Nilsonfx.Lidköping »

® E. L. M. Hedin i Torp »

» G. Ryding »

® J■ Andersson i Öhrstorp »
dande april

» P. G. Näslund »

dande april.

4 dagar	fr.	0.	m.	den	29	dennes,
5	X)	X)	X)	X)	D	29	X)
2	D	X)	X)	X)	X)	30	X)
14	D	X)	X)	X)	X)	30	X)
14	»	X)	X)	D	x>	2	instun-
14	X)	D	D	D	X)	5	instun-

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 4, i anledning af väckt
motion om ändring af § 60 regeringsformen, samt
statsutskottets utlåtanden :

n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna,
n:o 37, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895, och
n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om öfverlåtande
å Karlskrona stad af kronans vattenledning derstädes jemte
dertill hörande vattenfall, fastighet och byggnader m. m.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,4 på natten.

In fidem

E. Nålborst Böös.

N:o 20.

Tisdagen den 30 mars

kl. */* 3 e. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 23 dennes förda
protokoll.

§ 2-

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 17, till Konungen, angående stämpelafgiften.

§ 3.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Riksdagsmannen Johan Andersson i Tenhult vårdas sedan den
24 mars 1897 å Diakoniss-sjukhuset för ulcera anticruris och är derigenom
ur stånd att närvara vid riksdagsförhandlingarne.

Stockholm 27 mars 1897.

M. Sondén,

professor.

§ 4.

Föredrogos, hvar efter annan, och hänvisades till statsutskottet
Kongl. Maj:ts propositioner:

angående anslag till verkställande af undersökning för anläggning
af statsbana från Gellivare till norska gränsen,

med förslag till förändrade bestämmelser angående förvaltningsbidrag
till sjukkassor, „

angående förbättring af hamnen vid Störa Rör å Oland,
angående försäljning till Fridafors fabriks aktiebolag af ett område
af förra häradshöfdingebostället 1 mantal Karsahult n:o 1 i Kronobergs
län,

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter förre
arrendatorn Erik Gustaf Lindberg,

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf <*fter Karl
Oskar Hedblad,

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf etter drängen
Karl Gustaf Karlström, och

angående godkännande af ett med Malmö stad ingånget aftal m. m.
Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 20. 6

N:o 20.

Tisdagen den 30 Mars.

§ 5.

Efter föredragning vidare af herr L. J. Janssons i Djursätra på
kammarens bord hyllande motion, n:o 172, beslöt kammaren öfverlemna
densamma till behandling af bevillningsutskottet.

§ 6.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4, samt

statsutskottets utlåtanden nås 10, 37 och 38.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr C. Rydberg _ under 5 dagar fr. o. m. den 29 dennes
® N. J. Nilsson i Grofva »3» »»»»30 »’

och » Ollas A. Ericsson »8» »»»»3 instun dande

april.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,4 4 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS KFTBRTRADARK. 1897.