1897. Andra Kammaren. N:o 19

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 19.

Lördagen den 27 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. C. B. Wersäll afiemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående anslag till verkställande af undersökning för anläggning
af statsbana från Gellivare till norska gränsen,

med förslag till förändrade bestämmelser angående förvaltningsbidrag
till sjukkassor,

angående förbättring af bamnen vid Stora Rör å Öland,

angående försäljning till Fridafors’ fabriks aktiebolag af ett område
af förra häradshöfdingebostället 1 mantal Karsahult n:o 1 i
Kronobergs län,

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter förre
arrendatorn Erik Gustaf Lindberg,

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter Karl
Oskar Hedblad,

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter drängen
Karl Gustaf Karlström, och

angående godkännande af ett med Malmö stad ingånget aftal
m. m.

Samtliga dessa propositioner begärdes på bordet och bordlädes.

Andra Kammarens Frot. 1897. N:o 19. 1

N:o 19.

2

Lördagen den 27 mars.

§ 3.

Ang. upphörande
af tullen
ä majs m. m.

Efter föredragning af statsutskottets memorial n:o 36, i anledning
af kamrarnes beslut rörande punkterna 3:o) och 4:o) af statsutskottets
utlåtande n:o 23 angående föreslagna statsbidrag till vägars
anläggning och förbättring, bro och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt angående
vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

§ 4.

Till behandling förelåg härefter bevillningsutskottets betänkande
n:o 8, i anledning åt väckta motioner dels angående upphörande af
tullen å majs, dels ock angående förbud mot användande af majs
för tillverkning af bränvin.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 112, hade herr
L. Eriksson i Bäck föreslagit, att Riksdagen måtte besluta borttagande
af tullen å majs. I anledning af denna motion hade derefter
uti en likaledes inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 141,
herr Ola Persson i Rinkaby, med hvilken fyra andra af kammarens
ledamöter instämt, föreslagit, att all bränvinstillverkning af majs,
malen eller omalen, måtte förbjudas, samt att Riksdagen måtte vidtaga
de förändringar i gällande kongl. förordning angående vilkoren
för tillverkning af bränvin, som deraf kunde blifva en följd.

Som nämnda två motioner egde med hvarandra oskiljaktigt
samband, hade utskottet ansett dem lämpligast böra pröfvas i ett
sammanhang; och hemstälde nu utskottet:

l:o) att herr Erikssons ifrågavarande motion, angående borttagande
af tullen å majs, icke måtte af Riksdagen bifallas; samt

2:o) att herr Perssons ofvanberörda motion, angående förbud
mot användande af majs för tillverkning af bränvin, icke heller
måtte af Riksdagen bifallas.

Emot hvad utskottet sålunda hemstält hade reservationer anmälts:

vid punkten l:o)

af herr Collander, som yrkat: satt Riksdagen, med afslag å herr
L. Erikssons motion, ville i anledning af samma besluta, att restitution
af erlagd tull för majs, omalen, erhålles för den qvantitet af
sådan majs, som blifvit för produktion af fläsk använd, när vederbörlig
ansökan med uppgift derom lemnas, i den ordning och under
den kontroll för användandet, som Kongl. Maj:t finner behöflig! för
sådant ändamål stadga; åliggande den, som vill sådan restitution

Lördagen den 27 Mars.

3 N:o 19.

åtnjuta, att bekosta den kontroll, som Kongl. Maj:t sålunda bestämmer.
»

samt af herrar S. M. Olsson i Sörnäs och H. Eriksson i Elgered,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till herr
L. Erikssons motion;

vid punkterna 1:6) och 2:6)

af herrar G. Jansson i Krakerud, Lundström och Göransson,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen:

l:o) att, med anledning af herr Erikssons i Bäck motion,
n:o 112, tullen å majs, omalen, måtte borttagas; samt

2:o) att all bränvinstillverkning af majs, malen eller omalen,
matte förbjudas, och att Riksdagen måtte vidtaga de förändringar i
gällande kongl. förordning angående vilkoren för tillverkning af
bränvin, som deraf kunna blifva en följd;

vid punkten 2:6)

af herr Ola Persson.

Efter föredragning till en början af punkten l:o af utskottets
hemställan begärdes ordet af

Herr Persson i Rinkaby, som yttrade: Herr talman, mine
herrar! Sedan bevillningsutskottet sammanfört de nu föreliggande
bada motionerna i ett betänkande, vill jag hemställa, att diskussionen
här i kammaren finge röra sig om båda motionerna gemensamt,
och att proposition derefter måtte framställas särskildt vid de olika
punkterna; och anhåller jag, att proposition måtte framställas å
denna min hemställan.

Sedan kammaren till denna hemställan lemnat sitt bifall, samt
herr talmannen i följd deraf låtit uppläsa jemväl punkten 2:o, lemnades
ordet å nyo till

Herr Persson i Rinkaby, som nu anförde: Herr talman, mine
herrar! Såsom herrarne torde finna, föreligga här två motioner,
hvilka kanske skulle kunna anses tillhöra olika system. Jag skall
dock till kammaren hemställa, att motionerna måtte blifva behandlade
med hänsyn till de praktiska förhållanden, som de hvar för
sig kunna beröra, och att i förevarande fall hänsyn måtte tagas
uteslutande till de förhållanden, som för oss kunna vara fördelaktiga.

Ang. upphörande
af tullen
ä majs in. ra.
(Forts.)

N:o 19. 4

Lördagen den 27 Mars.

Ang. upphörande
af tullen
ä majs m. m.
(Forts.)

Motionen i fråga om förbud för bränvinstillverkning af majs
är alldeles icke ny, utan har förekommit vid åtskilliga föregående
riksdagar och med skärpa framhållits af ganska framstående riksdagsmän.
Det torde dock vara att beakta, att denna fråga nu kommit
i ett annat läge, än den var på den tid, då motionen senast var
före i Riksdagen. Sedan dess hafva nemligen andra förhållanden inträdt
med afseende å tullarne. Då tullen ej var så hög som nu,
kunde icke majsen hafva någon egentlig betydelse som foderämne,
enär då en betydlig del af den råg, som producerades inom landet,
kunde användas till utfodring. Men då nu priset på råg betydligt
stegrats, hafva jordbrukare måst söka ett anuat foderämne för att
kunna tillgodogöra sig en större afkastning af sitt jordbruk. Ingen
af herrarne må väl tro, att de femton millioner kronor, som årligen
ingå till statsverket från de skånska jordbrukarne, växa direkt upp
ur jorden. Nej, det är för visso förenadt med stora uppoffringar,
mycken möda och kostnad att sammanskrapa dessa penningar för
att sedan kunna betala in dem till staten. Det är alldeles säkert,
att hvarken bränvinstillverkningen eller hvitbetsodlingen skulle hafva
gifvit den afkastning, som nu deraf influtit, om icke dermed varit
förenad en rationel skötsel af ladugårdarne och derigenom bättre
förhållanden för jordbrukarne inträdt. Det är kanske knappast någon
inom de Övriga delarne af landet, som har någon aning om,
med hvithet slit de skånska jordbrukarne måste dragas för att komma
ut med dessa skatter.

Vid slagthusfrågans behandling här i kammaren var det en repressentant
på malmöbänken, som redogjorde för exporten af gödkreatur
öfver Malmö till utlandet, och han visade, tror jag, att
nämnda export omfattade mer än hälften af hela vår gödboskapsexport.
Det är ganska troligt, att flertalet af dessa djur kommo
från Blekinge eller Skåne, och vid försäljningen af dessa djur har
således influtit ett ansenligt stort kapital, men af detta kapital har
en stor del måst uppoffras till de skatter, som hvila på de näringar,
som i dessa orter bedrifvas.

Bevillningsutskottet har nu, såsom jag nämnt, sammanfattat de
föreliggande båda motionerna, och den motivering, utskottet användt
för desammas afstyrkande, gifver mig anledning att fästa kammarens
uppmärksamhet på att utskottet icke är ogent stämdt mot motionerna,
utan utskottet uttalar sig tvärtom i motiveringen på ett
sådant sätt, att man kunde tycka, att det i klämmen borde komma
till ett helt annat slut. Utskottet säger till en början, att det icke
torde kunna förnekas, att genom majstullens borttagande ett godt
foderämne kunde erhållas för ett synnerligen billigt pris — tullfri
införsel af majs skulle alltså ur denna synpunkt vara fördelaktig —
men när utskottet sedan kommer till behandlingen af min motion,
hvilken utskottet medgifver att jag haft full anledning att väcka,
så säger utskottet, att potatisodlingen skulle gå alldeles under och
vi icke vidare kunna bedrifva densamma, om majs kunde importeras

Lördagen den 27 Mars.

5 N:o 19.

tullfritt. Utskottet framhåller nemligen, satt, i händelse tullen å
majs borttoges, detta skulle i väsentlig grad inverka hämmande på
afsättningen af potatis till bränvinsbrännerierna, hvarigenom ett
hårdt slag skulle drabba den svenska jordbruksnäringen». Ja, ingen
lärer vilja förneka, att så skulle blifva förhållandet och att vår
potatisodling skulle helt och hållet förstöras, om majs finge fritt
importeras. Men ingen lärer väl heller vilja påstå, att det är alldeles
nödvändigt, att vi importera denna råvara för att uteslutande
tillverka bränvin af densamma. Tv det är, som sagdt, alldeles faktiskt,
att om majs finge fritt importeras, skulle all potatisodling
bli omintetgjord, derför att det icke skulle vara möjligt att, med
det pris, majsbränvin då skulle betinga, dermed kunna konkurrera
med potatisbränning.

Nu, säger utskottet vidare, att herr Ola Persson till förekommande
af sådana olägenheter väckt motion om förbud mot användande åt
majs för tillverkning af bränvin, och utskottet tillägger, att »förslag
att genom lagstiftning i denna rigtning åt jordbruksnäringen inom
landet förbehålla all afsättning af råämnen till bränvinsbrännerierna,
särskilt af potatis, hafva flere gånger förut varit föremål för Riksdagens
pröfning!). Men så kommer derefter en annan sats, då nemligen
utskottet vidare säger: »Enligt grundsatserna för nu gällande
lagstiftning för näringsfriheten bör det stå en hvar fritt att välja
de råmaterialier, han anser fördelaktigast för den näring, han idkar,
och ett förbud mot användande af majs för tillverkning af bränvin
synes utskottet derför innebära ett ingrepp i den frihet, som bör
tillkomma idkarne af denna näring lika väl som andra näringsidkare.
För de brännerier, som äro belägna å trakter, der tillgång på potatis
icke finnes i tillräcklig mängd för deras behof, skulle ett sådant
förbud till och med kunna medföra den påföljd, att tillverkningen
icke längre skulle kunna med fördel bedrifvas och således måste nedläggas.
» Det synes, som om utskottet hade fruktat för att vi icke skulle
få bränvin i tillräcklig mängd, om vi skulle utesluta majsen. Jag
tror icke, att utskottet behöfver befara något sådant, ty här finnes
alldeles tillräckligt med bränvin, och om man ser saken ur nykterhetssynpunkt,
så kan man väl icke påstå, att det ej skulle vara nog,
om vi blott konsumera det bränvin, som kan tillverkas af våra egna
produkter.

Utskottet tillägger vidare: »Utom de skäl, som sålunda anförts
mot det föreslagna förbudet, uppställa sig derjemte för genomförande
af detsamma rent praktiska hinder»; men utskottet har dock icke
sökt att framlägga något bevis härför.

Hvad den första punkten beträffar, nemligen att min motion
skulle innebära en inskränkning i näringslagstiftningen, så vet man
ju, utan att behöfva söka långt efter det, att denna lagstiftning
redan nu är ganska inskränkt och att det icke fins någon annan
näring, som är så inskränkt som bränvinstillverkningen, ty bränvin
får ju icke tillverkas vare sig i huru stor eller huru liten mängd

Ang. upphörande
af tullen
å maj8 m. m.
(Forts.)

H:o 19. 6

Lördagen den 27 Mars.

Ang. upphörande
af tullen
å majs m. m.
(Forts.)

som helst, och det är noggrant regleradt, under hvilka tider det
får tillverkas. Det har gått med bränvinslagstiftningen på samma
sätt som med lagstiftningen för betsockertillverkningen. Man har
stiftat undantagslagar, och när man sett, att en näring kommit i
gång och att det varit på väg att blifva öfverproduktion, så har
man premierat åtskilliga fabriker och tillfogat de andra en stor
skada. I fråga om bränvinshandteringen hafva somliga brännerier
premierats på det sättet, att de tillåtits att fabricera jäst, hvilken
fabrikation får fortgå hela året; och det är just sådana fabriker,
som draga fördelarna af bränvinshandteringen. Med afseende å betodlingen
har man, ehuru det tillverkats nog med socker förut, premierat
flera nya fabriker genom att låta dem få en billigare tillverkningsskatt
under de första fem åren. Det är alldeles tydligt,
att på det sättet dessa näringar skola helt och hållet förstöras,
ehuru det vill synas, som om staten skulle hafva behof af dem, då
de ju inbringa så stora summor, som den jag nyss omnämnde.
Det visar sig också, att det icke i längden kan gå med det skånska
jordbruket på sätt, som det nu sker, utan detta har både föregående
år och det sista visat en fruktansvärd tillbakagång. Man har der
nere fått se den ena egendomen efter den andra försäljas långt
under taxeringsvärdet, så att inteckningshafvarne vanligen förlorat
stora summor. Det skånska jordbruket har kommit upp till en
högst ansenlig kultur, men det fins gränser för jordens afkastning,
hvilken icke kan tillväxa i oändlighet. Om man ser på importen
och exporten, så befinnes det, att man, medan rågprisen stodo låga,
kunde exportera mycket hafre. 1893 utgjorde importen af råg och
hvete 27,000,000 kilogram och exporten af hafre 21,000,000 kilogram.
Under de sista åren har hafreexporten gått ner så betydligt, att,
medan importen af råg hållit sig någorlunda jemn eller för år 1895
vid 24,000,000 kilogram, hafreexporten sjunkit till 6,000,000 kilogram
— från 21 millioner till 6 millioner! — och år 1896 till 4,500,000
kilogram, så att kanske vid detta års slut man får en import af
hafre i stället för export. Till de skånska hamnarna har redan inkommit
ett tiotal hafrelaster, som nu utbjudas till salu. Detta
bevisar, att man för att hålla jordbruket uppe och erhålla en god
afkastning af jorden måste skaffa sig ett billigt foderämne, så att
man kan hålla ladugården i häfd.

Jag har visserligen icke väntat någon större framgång för min
motion, men jag ansåg mig dock alldeles nödgad att komma fram
med den, sådan som ställningen nu är.

Vid betänkandet finnes fogad en reservation af en utaf utskottets
ledamöter, och det vore orätt, om icke kammaren finge taga
ut den rätta innebörden af densamma.

Den ärade reservanten har gifvit den föreslagna klämmen etff
innehåll, som skulle innebära anslag å min motion. Den lyder
sålunda:

Lördagen den 27 Mara.

7 Jt:o 19.

»att Riksdagen, med afslag å herr L. Erikssons motion, ville i Ang. upphöanledning
af samma besluta, att restitution af erlagd tull för majs, rande af tullen
omalen, erhålles för den qvantitet af sådan majs, som blifvit för® “i* m■ mproduktion
af fläsk använd, när vederbörlig ansökan med uppgift (Forts.)
derom lemnas i den ordning och under den kontroll för användandet,
som Kongl. Maj:t finner behöfligt för sådant ändamål stadga;
åliggande den, som vill sådan restitution åtnjuta, att bekosta den
kontroll, som Kongl. Maj:t sålunda bestämmer.»

Ja, hvad menar herr Collander med detta? Det kan jag verkligen
ej förstå. Det synes, som hans mening vore, att om man kan
hålla sig med en gris, som utfodras med majs, så kan man också
hålla en kontrollant, som ser efter, hvad grisen äter. Någon annan
mening kan ej ligga deri. Men det är ju icke möjligt att tänka
sig, att man skall kunna skaffa intyg om hvad ens svin fått i utfodring,
såsom det enligt hans förslag skulle erfordras för att kunna
erhålla restitution. Det skulle ju lätt kunna hända, att man kastade
en skopa majs äfven till höns eller andra kreatur, och då
skulle man ej få någon restitution. Det vore ju i allt fall omöjligt
att kontrollera detta. Det är för öfrigt ej vanligt, att de mindre
jordbrukarne kunna importera majs, och sålunda skulle de gå miste
om den förmån, som rätten till restitution vore afsedd att bereda.

En grosshandlare kunde visserligen taga in en skeppslast majs och
sedan begära restitution af den erlagda tullen, men derför skulle
erfordras, att han kunde bevisa, att de personer, till hvilka han sålt
varan, också verkligen användt den till svinuppfödning, och detta
skulle i de allra flesta fall erbjuda nästan oöfvervinneliga svårigheter.
Det ligger derför enligt min mening utom möjlighetens gräns
att tänka sig detta förslag utfördt i verkligheten.

Reservationen är verkligen sådan, att man kan känna sig tveksam,
om den ej tillkommit för att söka förlöjliga innebörden af min
motion. Jag vill dock ej säga detta, utan tror, att den tillkommit
i välment syfte, men i hvarje fall lärer det vara klart, att densamma
ej kan till någon åtgärd föranleda.

Hvad beträffar de öfriga reservationer, som äro afgifna vid
detta betänkande, så gå de helt och hållet i samma rigtning som
motionärernas förslag. Reservanterna (hafva gjort ett tillägg till
hvad jag anfört i min motion, i det de yttra:

»Beträffande kontrollen öfver efterlefnaden af ett förbud mot
bränvinsbränning af majs yttrade statsrådet och chefen för finansdepartementet
till statsrådsprotokollet den 13 maj 1887, att en
sådan kontroll ej vore svår att verkställa.»

Om bevillningsutskottet hado velat göra sig den mödan att
fråga chefen för kontrollbyrån eller vederbörande öfverkontrollörer
i riket, så är jag öfvertygad om att det kommit till ett annat resultat,
än det nu gjort, och att det åtminstone ej kommit upp med
den invändningen, att kontroll i detta afseende vore omöjlig. Det
är lika lätt att kontrollera, att bränvin icke tillverkas af majs,

N:o 19. 8

Lördagen den 27 Mars.

Ang. upphö- som det är att kontrollera, det bränvin icke undansnillas. Kon<Tina^nT^m
trollanterna hafva samma åliggande i båda fallen. I betänkandet
”(Forte'') m'' ^ar bevillningsutskottet redogjort för hvilka qvantiteter bränvin,
som tillverkats af majs och af potatis. Men om kontrollanterna ej
haft tillsyn häröfver, så hade de ej kunnat komma fram med dessa
siffror. Det är till och med mycket lättare att kontrollera, hvilka
ämnen som begagnas vid bränvinstillverkningen, enär dessa under
inmäskningen få stå i fyra dagar, under det att bränvinet, så snart
det är färdigberedt, genast undantages. Denna anmärkning förfaller
sålunda helt och hållet.

Jag skall emellertid med anledning af hvad jag nu yttrat yrka
bifall till min motion. Jag kan ej yrka bifall till den i första
punkten omförmälda motionen under annan förutsättning, än att
äfven den motion, som omnämnes i andra punkten, bifalles. Herr
talman! Jag skall sålunda för närvarande yrka bifall endast till min
motion.

Vidare yttrade:

Herr Collander: Herr talman, mine herrar! Det nu föreliggande
ärendet kan synas vara en rätt obetydlig fråga, men det är
i hvarje fall efter mitt förmenande en mycket intressant fråga.

Då dessa båda motioner behandlades inom utskottet, så voro
såväl protektionister som frihandlare ense om en sak, nemligen den,
att det tillvägagångssätt, som den siste talaren i sin motion föreslagit,
eller att utfärda förbud mot tillverkning af bränvin af majs,
om man skulle medgifva tullfri införsel af sistnämnda vtra, icke
vore möjligt att genomföra. Derom voro, som sagdt, alla ense, att
något sådant ej kunde komma i fråga. Och utskottet har i det
fallet alldeles tydligt visat, hvarpå det grundar denna sin åsigt, nemligen
först och främst derpå, att det på ett högst väsentligt sätt är
stridande emot näringsfriheten att förbjuda användning af ett ämne,
som ej räknas till de helsovådliga, gifter och dylikt, utan är ett
sundt och godt ämne; att förbjuda användning af ett sådant ämne
i en alldeles loflig näring, det är något, som en något så när klok
person icke kan vara med om. Det var vidare fråga om, huruvida
en sådan kontroll, som den motionär, som nyss hade ordet, tänkt
sig, skulle kunna göras tillfredsställande. Den frågan har många
gånger varit före. Man var nu inom utskottet äfven ense derom,
att också i det afseendet vore det betänkligt att gifva sig in på
motionärens förslag, enär det vore svårt att vid bränvinsbrännning
kontrollera, huruvida dertill användes malen majs eller annan malen
spanmål vid inmäskningen, och staten således ej skulle härvidlag
knnna erhålla verksam kontroll.

Då man sålunda inom utskottet var på det klara med, att det
icke läte sig göra att bifalla den kompletterande motion, som den
siste talaren väckt, så var man inskränkt till behandlingen af herr

9 N:o 19.

Lördagen den 27 Marg.

Erikssons i Bäck motion, eller till afgörandet om, huruvida tullfrihet Ang. upphöför
majs skulle förordas eller icke. Alla utan undantag erkände,
att om man utan olägenhet för andra näringar kunde taga bort (portg \
tullen på majs, så skulle det alldeles gifvet — ingen var af annan
åsigt — vara en ytterst vigtig sak för jordbrukarne att kunna tillgodogöra
sig detta billiga foderämne för uppfödande af kreatur.

Ty majs står, såsom utskottet påpekar, nu så lågt som till 6 kronor
10 öre å 6 kronor 15 öre för 100 kilogram, hvartill nu, om den vid
införsel skall beläggas med tull, kommer tullens belopp, 3 kronor 70
öre för omalen majs. Men om också alla erkände, att detta vore en för
jordbruket mycket vigtig sak, så framhölls emellertid från protektionisternas
sida med skärpa, att med en sådan tullfri införsel af majs det
vore alldeles gifvet, att den potatisodling, som bedrifves i Kristianstads
län, Blekinge län och Småland för afsättning till brännerier, skulle
få en mycket svår konkurrens att bestå. Och detta kan icke heller
bestridas. Det påvisades visserligen å andra sidan, att tull icke var
åsatt majs före 1887, och att de brännerier, som använde potatis,
ändock på den tiden voro i full kraft. Men detta kan nu hafva
berott på det pris, majs hade den tiden i förhållande till det pris,
hvarför den nu kan importeras.

Då nu alla inom utskottet och sålunda äfven jag stodo på den
ståndpunkten, att vi medgåfvo, att dessa potatisodlande trakter onekligen
skulle lida ganska stort intrång, om majs infördes tullfritt,
så hemstälde jag, att man skulle söka utfundera något annat sätt
att vinna det, som alla erkände vara eftersträfvansvärdt, eller att
anskaffa ett billigt foderämne för svinuppfödning. Det föreföll mig
nemligen, att, när man på andra områden inom näringarna tillämpade
systemet af restitution af tullafgifter, något sådant äfven här
vore möjligt, och att man på detta sätt skulle kunna med undanrödjande
af den fruktade faran för potatisodlingen nå den åsyftade
fördelen för jordbruket.

Det invändes mot detta, och den motionär, som nyss hade ordet,
anförde också, att det icke kunde låta sig gorå, att det icke
vore praktiskt utförbart. Ja, han har kanske ej satt sig in i saken
och i min tankegång; jag kan förstå, att han ej kan fatta det för
närvarande. Det är icke min mening, att någon skulle få införa
majs tullfritt; majs skulle såsom hittills vid införseln förtullas, men
för den förtullade omalna majs, som vore inne, skulle hvar och en,
som anmälde sig att använda den för uppfödande af svin, kunna
under den kontroll, som staten ville föreskrifva för att öfva tillsyn
öfver att den ej användes för annat ändamål, erhålla restitution af
tullafgiften.

Då var nästa invändning denna. Hvad jag sagt vore visst godt
och väl, det skulle finnas en och annan större svinuppfödare, som
kunde betala kontrollkostnaden och som sålunda blefve i tillfälle att
tillgodogöra sig ifrågavarande förmån, men alla de små svinuppfödarne
skulle ej kunna göra det. Ja, det är så här i verlden, att

Ji:o 19. 10

Lördagen den 27 Mars.

Ang. upphö- alla icke kunna få lika rätt. Derpå kafva vi ett bevis till exempel
rande af tullen från juteindustrieu. Denna var ej skyddad före år 1888, men det
(Forts ) are^ Palac>es en skyddstull, dervid dock staten samtidigt medgaf
restitution i vissa fall. Men icke hafva alla kunnat tillgodogöra sig
denna restitution. Jag drifver på vestkusten en näring, tillverkning
af gödningsämnen af sill. När vi skola exportera fabrikatet till
utlandet, skicka vi det i säckar, för hvilka vi betalat tull. Yi
kunna då få tillbaka tullen, men det möter rätt stora svårigheter,
det är många om och men, innan den kan erhållas. För alla trämasse-
och pappersfabriker åter, hvilka använda juteomslag i stor
skala, är det mycket lättare på grund af rörelsens större omfattning
att tillgodogöra sig restitutionen. Men icke får jag då från
min ståndpunkt säga, att, derför att jag ej kan tillgodogöra mig
restitutionen, jag ej heller kan unna de andra att göra det.

Man har sagt, att det skulle vara svårt att anordna en tillfredsställande
kontroll med afseende på användningen af majs till
svinuppfödning. Dervid är emellertid först att märka, att jag i min
reservation föreslagit, att kontrollen skulle bekostas af den, som
ville åtnjuta restitutionen, och att staten således ej skulle vidkännas
någon utgift derför. För det andra blefve sjelfva anordningen ganska
enkel. Om man tänker sig, att det på en egendom ligger en
qvantitet majs, som är förtullad, så, likasom en kontrollant vid ett
bränneri dagligen går och ser till att intet smussel får försiggå vid
tillverkningen af bränvin, utan att staten får sin rätt, kan en kontrollant
vid svinladugården mycket väl tillse, att en afvägd qvantitet
majs ej användes till annat ändamål, ej skickas bort till annat
ställe eller dylikt, utan begagnas till uppfödande af svin. Han kan
således lätt gifva ett intyg om huru stor qvantitet majs dagligen
anvåndts. Ett sådant intyg blir ett bevis, hvarmed man kan gå
till det uppbördsverk, som staten anvisat, för att återfå den erlagda
tullen. Det blir således precis på samma sätt som i fråga om restitution
af tull för juteväf, dervid man anskaffar ett intyg om att
så och så mycket juteväf, som man betalat tull för, blifvit exporterad.

Nu har jag icke kunnat tänka ett ögonblick, att jag skulle
kunna komma fram med ett detaljeradt förslag om huru kontrollen
skulle anordnas, utan jag har i min reservation yrkat, »att restitution
af erlagd tull för majs, omalen, erhålles för den qvantitet af
sådan majs, som blifvit för produktion af fläsk använd, när vederbörlig
ansökan med uppgift derom lemnas, i den ordning och under
den kontroll för användandet, som Kongl. Maj:t finner behöfligt för
sådant ändamål stadga». Således är det en sak, som det tillhör
Kongl. Maj:t att noga bestämma, att restitution erhålles endast för
sådan majs, som användes för uppfödning af svinkreatur.

Detta är, herr talman, icke en fråga, som framgått från frihandelssidan,
utan en nödvändig konseqvens af ett protektionistiskt
system. Vill man taga det protektionistiska systemet, bör man tillse,

Lördagen den 27 Mars.

11 N:o 19.

att det icke verkar skadligt i de delar, der man kan undvika det. Ang. upphs Det

är ju en fullt rigtig uppgift, som alla protektionister och fri

handlare kunna vara med om. Vill man tillbakavisa förslaget med® “j-?* W''

att säga: »Detta hafva vi icke tänkt oss in uti; det är något nytt; ''■

alla få icke gagn deraf», då har man de obotfärdigas förhinder —

något annat vet jag icke.

Här har varit en allmän sträfvan inom den del af befolkningen,
som yrkar skydd för jordbruket, att kunna utestänga det amerikanska
fläsket genom tull. Jag erinrar derom, att vi för några
dagar sedan beslöto att bibehålla den högre tullen i detta afseende,
oaktadt den påvisades vara alldeles vanmägtig. Här vore ett tillfälle
att med denna majs, för hvilken restitution beviljas, kunna
åstadkomma uppfödning af svin för bättre pris och producera en
vara, som kunde konkurrera med det amerikanska fläsket. Men det
vill man icke; man vill icke komma ur de gamla nötta hjulspåren.

Men icke åstadkommes någon utveckling i ett lands näringar, om
man resonerar på det viset.

, Herr talman! Mycken förhoppning har jag icke, helst frågan
kommit så nyss fram, att jag skulle kunna vinna någon allmännare
tillslutning. Men jag har ansett det vara min pligt att i detta
fall framställa ett efter mitt förmenande fullt acceptabelt förslag.

Och om frågan nu fäller, skall jag, derest jag återkommer till Riksdagen
nästa år, taga upp den i en motion. Ty jag är viss, att den
förr eller senare skall segra; och den är icke någon frihandelsfråga,
såsom jag ännu en gång ber att få kraftigt betona.

Jag anhåller således, herr talman, att få yrka bifall till den af
mig afgifna reservation, som återfinnes å sid. 9 i betänkandet, Datt
Riksdagen, med afslag å herr L. Erikssons motion, ville i anledning
af samma besluta, att restitution af erlagd tull för majs,
omalen, erhålles för den qvantitet af sådan majs, som blifva för
produktion af fläsk använd, när vederbörlig ansökan med uppgift
derom lemnas i den ordning och under den kontroll för användandet,
som Kongl. Maja finner behörigt för sådant ändamål stadga;
åliggande den, som vill sådan restitution åtnjuta, att bekosta den
kontroll, som Kongl. Maja sålunda bestämmer.»

Herr Eriksson i Bäck: Herr talman! Jag skulle kunna nöja

mig med att instämma med den förste talaren, herr Persson i Rinkaby;
men då han endast yrkat bifall till sin motion, anser jag mig
föranlåten att säga några ord också och dervid blifva i tillfälle att
yrka bifall till min motion.

Dessa tullfrågor äro förut så omständligt debatterade, att man
knappast kan komma med något nytt i den vägen. Jag vill dock
något beröra en sida af saken, som åtminstone mycket litet har varit
framhållen vid dessa tullfrågors behandling och som i afseende
å denna fråga enligt min mening dock är hufvudsaken och det, som
skulle verka bestämmande och afgörande.

N:o 19. 12

Lördagen den 27 Mars.

Ang. upphö- Jordbruksnäringen klagar och har i åratal klagat genom sina
!T^js/TO.im!idkare öfver det svara betryck, hvaraf den lider. Ja, jag erkänner
(Forts.) 0ck’ den kar svårigheter att kämpa med. Men dessa svårigheter
skulle afsevärdt afhjelpas, om man finge införa majs tullfritt i landet.
En af jordbruksnäringens vigtigaste binäringar är mejerihandteringen,
och till denna hör äfven svinskötseln. Om man nu
genom att få in majs i landet tullfritt finge den så billig, att den
kunde med fördel användas till utfodring åt svin, så blefve denna
del af mejerihandteringen mera lönande, än hvad den för närvarande
är. Och då mejerierna äro så nära förbundna med jordbruket som
de nu äro och framdeles blifva i ännu större grad, så blefve detta
en väsentlig hjelp för jordbruket.

Det s. k. andelsmejerisystemet har utvecklat sig betydligt och
kommer fortfarande, enligt min mening, att utveckla sig i mycket
betydligare omfattning, än för närvarande är förhållandet. Då jordbrukare
genom detta system äro direkt intresserade i mejerierna,
så är det också klart, att, genom att denna gren af mejerirörelsen,
nemligen svinskötseln, bure sig bättre, en betydande fördel dermed
skulle i de flesta fall beredas äfven jordbruket.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid i denna fråga,
då jag förmodar, att hvar och en har sin mening klar förut, utan
vill endast, herr talman, yrka bifall till min motion.

Herr Fredholm: I denna fråga hafva båda motionärerna och

en reservant yttrat sig. För min del har jag icke reserverat mig
mot utskottets betänkande, oaktadt utskottet afstyrkt tullfrihet på
majs. Jag är ju, som herrarne torde veta, vän af tullfrihet så mycket
som möjligt är, i synnerhet tullfrihet på spannmål. Men i detta
fall har jag icke kunnat yrka på tullfrihet, och detta derför, att i
och med det man borttoge tullen på majs, skulle man framkalla afsevärda
olägenheter.

Genom nu rådande tullsystem komma, såsom jag hade äran att
yttra en gång förut, olika intressen i strid med hvarandra. Här
står nu striden inom jordbruket sjelft. Tullfrihet på majs skulle
naturligtvis vara gagnande för kreatursuppfödningen, men skulle på
samma gång vara mycket skadlig för potatisodlingen. Man kan ju
ifrågasätta, hvilket af dessa intressen vore mest förtjent af att gynnas,
men att afgöra den frågan torde vara förenadt med synnerligen
stora svårigheter. Då sålunda saken gestaltade sig så, att man icke
kunde vidtaga den i ett afseende gagneliga åtgärden utan att också
verka skadligt i ett annat hänseende, ansåg jag i likhet med utskottet,
att det vore bäst att behålla förhållandena sådana som de äro.

En reservant, herr Collander, har sökt att kringgå nämnda svårighet
derigenom, att han velat medgifva restitution af tullen på
den majs, som blefve använd för utfodring af svinkreatur. En sådan
restitution är dock enligt mitt förmenande icke förenlig med
rättvisa och billighet. I förbigående vill jag nämna, att då herr

Lördagen den 27 Mars.

13 N:o 19.

Collander i sin reservation gjort en kalkyl öfver den nationalvinst, Äng. upphö som

genom den af honom föreslagna tullfriheten skulle beredas lan det,

har han gjort sig skyldig till några små räknefel, som för-* ”(pQrt7) ™

ändra resultatet, dock icke till hans nackdel, utan tvärtom till hans

favör. Den vinst, som man efter hans antaganden kunde bereda landet

genom tullfrihet på den majs som användes till svinuppfödning, skulle

rätteligen uppgå till ett värde af en million kronor. Detta dock

under förutsättning af att den majs, som utfodrades, vore tullfri för

hvem som helst! Men samma resultat uppkommer alls icke, om man

gör majsen tullfri för svinuppfödning på det sätt, som herr Collander

föreslagit. Enligt hans förslag skola endast de, som drifva stor svin afvel,

faktiskt kunna erhålla denna tullfrihet, hvilken för öfrigt icke

heller i sin helhet kan komma dem till del, emedan de måste göra

afdrag för kontrollkostnaderna.

En tillämpning af principen om meddelande af restitution,
sådan som reservanten föreslagit, kan jag icke för min del vara med
om, och detta af följande skäl. Det går an att meddela restitution,
när den vara, på hvilken man meddelar restitution, är så tillgänglig,
att man kan uppskatta den till sin qvantitet. Det går vidare
an att meddela restitution för vissa näringar, när de utföra
varor, som tillverkats af importeradt, tullbelagdt råmaterial. Men
det går icke an att meddela restitution åt endast en del idkare af
en näring och icke åt andra idkare af samma näring. Detta blefve
likväl följden, om man skulle, så att säga, premiera dem som uppföda
svin i stor skala, under det alla de, som uppföda svin i liten
skala, skulle få kämpa med samma svårigheter som förr; och detta
vore hvarken rättvist eller billigt.

Herr Collander sade, att det ofta förhåller sig så, att somliga
kunna bereda sig fördelar af ett visst förhållande, som andra icke
kunna hafva någon nytta af. Ja, det är mycket sant — så är det
i många fall. Men icke skall man deraf hemta anledning att genom
lagstiftning bereda somliga fördelar, som man icke kan bereda
alla andra. Att slå in på en sådan väg anser jag vara ganska farligt,
i synnerhet om det gäller att gynna de förmögna på de obemedlades
bekostnad. Gör man detta i det ena fallet, vet jag icke,
hvarför man icke skulle med lika skäl kunna göra det äfven i andra.

Och kommer man väl in på det området, då blir den af skyddssystemet
framkallade ställningen naturligtvis ännu olidligare än hvad
den redan nu är; intressena komma då i ännu skarpare strid med
hvarandra än nu.

Hvad beträffar förslaget att förbjuda bränvinsbränning af majs,
så ville motionären icke tillmäta någon betydelse åt hvad utskottet
här säger om svårigheten att utöfva kontroll. Han åberopade för
det ändamålet herr statsrådet och chefens för finansdepartementet
yttrande år 1887; men i utskottet funnos personer, som sysselsatt
sig med denna handtering under en lång följd af år, och de förklarade,
att det väl icke vore omöjligt, men skulle blifva förenadt med

N;o 19. 14

Lördagen den 27 Mars.

Ang. upphö- högst betydliga kostnader och för öfrigt vara förenadt med mycket
rande af tullen a tora svårigheter, hvarför man icke med framgång kunde anlita den
(Forts) utvagen- Het förhåller sig icke såsom motionaren framhöll, nemligen
att när kontrollanterna kunna lemna sådana uppgifter, rörande
åtgången af diverse råämnen, som de nu göra och som förekomma
i betänkandet, kunna de väl äfven kontrollera, om det ena eller
andra ämnet blifvit till sin angifna mängd användt. Detta är två
alldeles skilda saker. När det icke är fråga om något ekonomiskt
intresse för bränneriegaren, om han lemnar dessa uppgifter, då har
han ingen anledning att lemna origtiga siffror, och de behöfva således
ej underkastas någon noggrann kontroll. Men då fråga blir
derom, att han kan bereda sig ekonomisk fördel genom att lemna
origtiga uppgifter, det är då som det är nödvändigt att utöfva skarp
kontroll.

De svårigheter, som äro förknippade med borttagandet af tullen
på majs, äro, såsom herrarne torde finna, af den beskaffenhet, att
man icke kan undanrödja dem utan att skapa nya olägenheter. Under
sådana förhållanden finnes icke någon annan utväg än att låta
ställningen förblifva sådan som den är. Med anledning deraf skall
jag, herr talman, tillåta mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Krakerud: Då ingen, såvidt jag hört, yrkat

bifall till den af oss vid betänkandet fogade reservationen, skall jag
be att få yttra några ord.

Denna reservation börjar: »Då år 1886», det skall rätteligen
vara 1887. Jag skall således be att få rätta detta fel.

Att man skall för det första vara nödsakad att sätta tull på
fläsk derför att man importerar amerikanskt fläsk till försäljning i
landet, som konkurrerar med det svenska fläsket, och med detsamma
hafva tull på majs, ett foderämne, som är det mest lämpliga för
utfodring af svinkreatur, det kan man väl få lof att erkänna vara
mycket inkonseqvent. Herr Collander har mycket tydligt visat denna
oegentlighet i sin reservation.

Vi ha också försökt, så godt vi kunnat, att i vår reservation
påvisa samma oegentlighet. Men då jag för det första icke kunde
vara viss om, att herr Collanders reservation är tillkommen i grundlagsenlig
ordning, och jag för det andra är säker på att hans förslag
är mycket svårt, för att icke säga alldeles omöjligt, att genomföra,
så har jag och mina medreservanter, för att kunna uppnå något
resultat, som vore nyttigt för så väl jordbruket i allmänhet som
svinafveln i synnerhet, framstält förslag om bifall till båda motionerna.
Med anledning häraf skall jag, herr talman, be att få yrka
afslag å utskottets betänkande och bifall till den af mig med flere
dervid fogade reservation, som afser bifall till såväl herr Erikssons
i Bäck som den andra, af herr Persson väckta motionen. Jag skall
icke längre upptaga herrarnes tid och vill derför afsluta mitt anförande.

Lördagen den 27 Mars.

15 N:o 19.

Herr Månsson: Jag hade icke tänkt säga någonting i den Ang. upphö här

diskussionen, i synnerhet sedan herr Fredholra från Stockholm rande af tullen
yttrat sig. Jag tycker nemligen, att han har sett saken ur rent “ m'' m''
praktisk synpunkt, såsom man både bör och kan se den. Jag tror
också, att, om kammaren observerade hvad han sade, kammaren icke
heller skall gå med om det förslag, som här föreligger.

Då emellertid det oaktadt en af reservanterna i alla fall nu
yrkat bifall till reservationen, så skall jag be att få säga ett par
ord. Det har här framhållits, att det skulle vara så utmärkt bra
att få in majsen hit i landet tullfritt, och att det vore bra i synnerhet
för mejeridriften. Så har, såsom jag tror, framhållits af motionären
herr Eriksson i Bäck, och det var just med fästadt afseende
på andelsmejerierna, han betonade, att denna tullfrihet skulle
vara till allmän fördel. Men med den kännedom jag har om denna
majs ber jag att få säga, att det finnes absolut ingen fördel för någon
annan att till utfodring använda denna vara än för den, som
kan drifva saken i stor, mycket stor skala, d. v. s. som kan ångkoka
majsen. Det fins nemligen ingen möjlighet att få majsen
smältbar för djuren annat än genom att ångkoka den, och det går
knappast ändå.

Metoden med andelsmejerier är den, att leverantörerna få taga
den skummade mjölken tillhaka i samma proportioner, som de levererat
den oskummade, och det är hufvudsakligen de små landtbrukarne,
de små hemmansegarne, som äro med i dylika mejerier. Och
det säger jag, att för dessa är det absolut ingen fördel att använda
majsen till utfodring för svin. Ty de hafva ju icke tillfälle att få
densamma ångkokad och på så sätt draga den fördel af densamma,
som är möjlig. Man kan derför med bestämdhet säga, att det för
dem blir dyrare att använda majs, äfven om de få in den hit tullfritt,
till utfodring, än att dertill begagna vår svenska säd. Jag
her derför att få säga, att det icke alls blir till fördel för dessa
små jordbrukare, utan möjligen för de stora eller de största svinuppfödarne.
Yi ha också sett, att en ganska stor svinuppfödare, som
är ledamot af Första Kammaren, varit med om det här förslaget
och velat hafva fram det. Det kan nog för honom och andra, som
drifva svinuppfödning i större skala, innebära en fördel, men jag bestrider,
att så är förhållandet med de små landtbrukarne och de
mindre hemmansegurne.

Om man då dessutom betänker, hvilka förfärliga svårigheter
med afseende å kontrollen skulle uppstå, om man ginge till väga på
sätt herr Collander i sin reservation föreslagit, så skall man kunna
finna, att hans förslag är nästan omöjligt att genomföra. Jag försäkrar
också, att om herr Collander sätter sig ned och funderar,
huru denna kontroll skall gå till, så skall han beträffande majsens
förmalning och blandning och hela iiffodringssystemet för öfrigt
finna sådana svårigheter möta, att lian sjelf kommer att gå ifrån
hela förslaget. Och om vi vidare tänka på andra hithörande för -

Ji:o 19. 16

Lördagen den 27 Mara.

Ang. upphö-, hållanden, såsom angående inblandning af sigtmjöl eller af hvete och
rande af tullen rgg hvilka andra transaktioner, som dervid skola kunna åstad a

"(F n m kommas, så tror jag att frågan ligger så, att den helt enkelt är
r s''; omöjlig, och det är af dessa skäl som jag, herr talman, ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr friherre Barnekow: Här har en talare i dag yttrat, att

detta vore en intressant fråga, och jag ber att deri få instämma.
Jag har åtskilliga gånger yttrat mig i denna fråga i Första Kammaren,
och vid dessa tillfällen har jag stannat i en ofantligt liten
minoritet. Jag skall nu yttra mig i denna kammare och se, om
jag har bättre lycka här.

Jag begärde ordet under den siste talarens yttrande, då han
sade, att majsen icke kunde vara till fördel för de små jordbrukarne.
Jag är af alldeles motsatt mening. Det är ett förvånande förhållande
med denna majs, ty faktum är, att den är ett kraftfoder af
allra bästa slag, och det förvånar mig mycket, att jordbrukarne
sjelfva icke synas vilja vara med om att för billigt pris få importera
ett dylikt kraftfoder.

Det är visserligen sant, att på den tid, då man fick majsen
så billigt, det äfven fans personer, som bakade af majsen och blandade
rågen eller hvetet med majs, men detta skedde i mycket liten
utsträckning.

Nu sade den siste talaren, att majsen icke skulle blifva till
gagn för de små jordbrukarne. Jag vill då påpeka, hvad som inträffade,
när majsen fick tullfritt införas. I förbigående vill jag
nämna, att jag vid majstullens införande hyste stora betänkligheter
mot densamma, då jag ej var öfvertygad om att deu för jordbrukarne
vore gagnelig. Det var emellertid svårt att låta majsen ensam
vara tullfri, och derför fick den följa med de andra tullarne.
För att nu återgå till förhållandena på den tid, då majsen var tullfri,
vill jag nämna, att jag då använde majs i stor utsträckning.
Här har sagts, att majsen skulle vara nyttig för svinuppfödning.
Men jag vill tillägga, att detta sädesslag äfven är ett det ypperligaste
foder för hästar, ett alldeles utmärkt foder för fjäderfä och
ett präktigt foder för nötkreatur. Framför allt annat är det ett
utmärkt foder för hästar. Då majsen senast var tullfri, fans det
hos mig nästan ingen enda statkarl, som hade en gris, hvilken icke
uppfödde denna med majs. Jag vill då hemställa, om icke äfven de
små jordbrukarne kunna hafva gagn och nytta af biUigare pris på
majsen. Jag anser för min del, att det skulle blifva till stort gagn
och nytta för jordbrukarne att få majsen för billigt pris.

Men, säger man, om majsen får införas tullfritt, så kommer
man att bränna bränvin af majsen. Ja, det är sant, att man då
komme att i mycket stor skala använda majs till bränvinsbränning.
Och det skulle, menar man, icke vara rigtigt att importera
råvaran till billigare pris, ty det vore detsamma som att importera

Lördagen den 27 Mars.

17 N:0 19.

bränvin. Derför har man också föreslagit, att ett förbud borde utfärdas
mot bränvinsbränning af majs. Ja, mine herrar, detta är en
ömtålig fråga, och den är särskildt ömtålig för invånarne i det län,
jag tillhör, ty vi odla ju potatis, hvaraf det mesta användes till
bränvinsbränning, och det kan då tydligtvis för oss vara af intresse
att få bort majsen. Emellertid skulle jag, om det icke gälde bränvin,
aldrig våga sätta något sådant i fråga, ty det är ju orimligt,
att icke hvilken råvara som helst skulle få användas för att tillverka
en loflig vara. Men bränvinslagstiftuingen är nu så säregen, så olika
alla andra lagstiftningar, att hvad man kan företaga på detta område
skulle man icke våga företaga på något annat.

Jag hade icke tänkt yttra mig om detta, ty jag är icke säker
på, om det i närvarande stund tillverkas mycket bränvin af majs,
men säkert är, att det, om det för närvarande funnes fabriker, som
så göra, för dem vore hårdt, om ett sådant förbud faststäldes.

Jag har, såsom jag redan sagt, vid flera tillfällen talat i denna
fråga i Första Kammaren och har der alltid stannat i minoriteten
— hvilken sista gången utgjorde endast 15 å 16 röster mot 80 å
90. Jag skall nu försöka, om det i denna kammare lyckas mig
bättre, och derför anhåller jag, herr talman, om bifall till båda de
afgifna motionerna.

Herr Collander: Jag är den siste talaren mycket tacksam derför,
att han sett denna sak, såsom ändamålet dermed varit, d. v. s.
såsom åsyftande jordbrukarnes gagn. Jag har icke tilltrott mig mer
än att i min reservation föreslå ett sätt att lösa frågan, om man
icke vill gå in på tullfrihet, hvilket jag för min del helst skulle
vilja. Jag kan i detta afseende stödja mig på egaren af ett af våra
största svinstallar, nemligen herr Bondesson i Första Kammaren.
Herr Bondesson är, som bekant, protektionist, och således har förslaget
icke kommit från något håll, som möjligen kan vara misstänkt.
Då han förklarat, att detta förslag är för herrar exportörer af mycket
stor vigt och att det äfven för uppfödare af svin för Norrland
kan vara af mycket stor betydelse, så har jag för min del ansett, att
detta är en fråga, som kunde alldeles passionsfritt afhandlas mellan
protektionister och frihandlare, då det icke rör för någondera parten
ömtåliga punkter.

Den ärade talaren på onsjöbänken fäste uppmärksamheten vid,
att det icke kunde blifva annat än de större jordbrukarne, som åtminstone
till en början finge nytta af denna restitution. De minde
deremot kunde icke få det. Äfven herr Fredholm har fäst uppmärksamheten
derpå. Men jag frågar, mine herrar, om det icke är precis
detsamma öfver allt. Tro herrarne ett ögonblick, att den lille jordbrukaren,
som odlar blott så mycket råg, att han nätt och jemnt
har till egen konsumtion, verkligen har någon fördel af de 3 kronor
70 öre, som äro åsätta rågen såsom tull. Visst icke; om den rågen
kostar honom något mer eller mindre, niir han äter upp den, kan

Andra Kammarens Vrot. 1897. N:o 19. 2

Ang. upphörande
af t ullen
ä majs m. m.
(Forts.)

Nso 1». 18

Lördagen den 27 Mars.

Ang. upphö- gorå alldeles detsamma. Nej, mine herrar, det är den större jordrande
af tullen hrukaren, som producerar öfver sitt eget behof och som derför har
a magt m. m. rjg ar hailj icke ^en mindre, som har fördel'' af tull <>r

'' satsen — sådan är den allmänna erfarenheten, det kan icke hjelpas.
Men icke skall man, derför att den mindre jordbrukaren icke kan
tillgodogöra sig tullen, anse densamma förkastlig. Det är landets
väl, som det gäller. Och är det en fördel att hafva denna tullsats,
så får man taga den med dess konseqvenser, och på samma sätt
i detta fall. Kan man för de större svinslagterierna tillgodogöra sig
denna tul[nedsättning, så att vi kunna höja vår export af fläsk,
som stigit i samband med smörexporten, så är ju det en ytterst
vigtig sak. Och om man tänker sig, att man då, såsom herr Bondesson
för mig framhållit, finge erfarenhet af, hvilket billigt fläsk man
kunde erhålla genom utfodring med från tullen genom restitution
befriad majs, så är det den naturligaste sak i verlden, att man i
Skåne, Blekinge och Småland, der man nu egnar sig åt denna handtering,
skulle kunna slå sig tillsammans och producera fläsk i sådan
skala, att man kunde med denna vara förse hela Norrland. Som
herrarne lätt kunna föreställa sig, gå de små svinuppfödarne, som
uppföda grisar med affal från hushållet o. s. v., icke med sitt fläsk
till exportorten och ej heller till Norrland, ty mellanhänderna mellan
arbetarne och fläskproducenterna, nemligen grosshandlare, kunna
icke köpa en svinkropp här och en annan der, utan de vilja hafva
hela sitt behof erbjudet på ett bräde från ett större svinslagteri eller
exportfirma i utlandet. Men de mindre svinuppfödarne kunde här
slå sig tillsammans på samma sätt som man sammansluter sig för
att drifva mejerihandtering, eller i uppköpsföreningar för gödningsämnen
för att skaffa sig billigare frakter o. d. Dylikt får associationen
framskaffa.

Detta är en ganska vigtig nationalekonomisk fråga, ty kunde
man använda majs i detta fall till den utsträckning, som i reservationen
är antydt, så skulle man efter den beräkning, som herr
Bondesson lemnat mig, årligen inbespara för landet 3/t million kronor,
och det är ju icke ett litet belopp. Och dermed kunde man äfven
komma till en konsumtion inom landet, som ju vore eu ganska betydande
sak.

Kontrollen erbjuder icke någon svårighet, och jag är alldeles
förvissad om att, derest Kongl. Maj:t finge denna sak om hand.
Kongl. Maj:t på ett tillfredsställande sätt skulle kunna lösa uppgiften
att anordna en kontroll och föreskrifva de vilkor derför, som
erfordras.

Herr talman! Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande.

Herr Jansson i Krakerud: Sedan jag sist hade ordet, har eu
talare yttrat, att, om man toge bort majstullen, detta skulle lända
till fördel för de stora jordbrukarne, men icke för de små. Detta
är ett mycket godt vittnesbörd. Det är just de stora jordbrukarne,

Lördagen den 27 Mara.

19 Nso 19.

som drifvit igenom förhöjningen af fläsktullarne. Då är det väl
också de stora jordbrukarne, som äro skyldiga att producera fläsk
för Norrlands behof, och då är det vår skyldighet att att se till,
att dessa jordbrukare få ett foderämne, som gör det möjligt för dem
att uppfylla denna skyldighet. Jag tror derför, att hvad han sagt
snarare skulle kunna åberopas som stöd för reservanternas yrkande
än för utskottets hemställan.

Jag för min del tror dock, att äfven de smärre jordbrukarne
skulle komma att hafva fördel utaf om majstullen toges bort, ty
det är för mig åtminstone alldeles klart, att de under nuvarande
förhållanden icke kunna fodra sina svin och icke heller andra kreatur
med majs, men om denna tull toges bort, skulle äfven de små jordbrukarne
kunna göra det, och följden skulle då blifva, att de skulle
utbyta hafren, som är dyrare, mot majsen, som är billigare, och
använda den senare till utfodring. Det skulle således blifva en vinst
för dessa små jordbrukare, lika väl som det blifver det för de stora,
och det är under denna förutsättning, som jag med flere utskottsledamöter
skrifvit den reservation, som är vidfogad utskottets betänkande,
och till hvilket jag fortfarande ber att få yrka bifall.

Herr Fredholm: Jag begärde ordet för att bemöta ett yttrande
af herr Collander. Han sade, att då det är konstateradt, att majsen
är ett så värderikt fodermedel för svinuppfödningen, som det för visso
är, så bör man icke lägga några hinder i vägen för dess användning,
i synnerhet som denna bör blifva till mycken nytta för vår fläskexport.
Majsen är emellertid ett lika värderikt foderämne för det
fläsk, som konsumeras inom landet. Med hänsyn dertill skulle följden
af tullrestitutionen helt enkelt blifva den, att man genom lagstiftningen
satte de stora förmögna svinuppfödarne i gynsammare
ställning på den inhemska marknaden än de små. För dessa svinuppfödare
i stor skala skulle det nemligen då blifva möjligt att utan
förlust sälja fläsk på billigare vilkor, än det vore möjligt för de små,
och det kan jag för min del icke kalla för rättvisa.

Herr Persson i Rinkaby: Då herr Collander första gången hade
ordet, så yttrade han, att jag icke kunde följa tankegången i hans
reservation. Jag erkänner villigt, att så är förhållandet, och jag
är nästan öfvertygad, att det finnes flere af kammarens ledamöter,
som hafva samma klena uppfattningsförmåga.

Herr Collander har vidare framhållit, huru denna sak skulle
gestalta sig, och han har dervid sagt, att för de små jordbrukarne
det icke är möjligt, att de skulle kunna tillgodogöra sig de fördelar,
som majsens tullfrihet skulle medföra. Ja, mine herrar, skola vi
göra en undantagslagstiftning för endast de stora, så bör gränsen
vara dragen i förväg, så att man vet, hvilka man i detta afseende
skall kalla de stora och de små. Jag vet icke, huru stor svinstocken
skulle vara, för att han skulle behöfva hålla en kontrollör, huru

Ang. upphörande
af tullen
ä majs m. m.
(Forts.)

X:o 19. 20

Lördagen den 27 Mars.

Ang. upphö- st0r den skulle vara, för att detta skulle kunna löna sig, men det
ra nde of tullen Lehöfdes nog dertill en en ganska stor svinstock.

1 ”(Forts ) För öfrigt har herr Collander icke uppstält några särskilda

r ä'' qvalifikatiouer för en sådan kontrollör. Anser nu herr Collander,
att det kunde vara tillräckligt, att den, som rådde om grisarne,
sjelf vore kontrollör, då skulle jag icke hafva någonting emot förslaget,
men annars kan jag icke vara med derom. Ty icke är det
väl möjligt att tänka sig, att en hemmansegare med blott några få
grisar skulle hafva en person, som utfodrade och skötte dessa, och
en annan person, som utöfvade kontrollen. Förhållandena äro för
öfrigt mycket vexlande, i det att en jordbrukare den ena tiden kan
hafva eu hel del sådana kreatur, men eu annan tid på året få eller
inga. Ville han då uppfodra majsen på andra kreatur, skulle han
således ej få någon restitution; ty denna skulle uttryckligen tillerkännas
honom, blott om majsen användts till svinuppfödning.

Herr Fredholm yttrade med afseende på svårigheterna att åstadkomma
kontroll öfver majsens användning i brännerier, att personer,
som flera år sysselsatt sig med dylika frågor, förklarat en sådan
kontroll mycket svår att åvägabringa. Men äfven rörande denna
sak ligger nu frågan på helt annat sätt, än när den förra gången
var å bane. Då föreslogs det 10 öres förhöjd skatt å majsbränvin,
men deremot kunde med fog anmärkas, att det var komplett omöjligt
att afgöra, huru mycket bränvin, som var tillverkadt af majs,
och huru mycket, som var tillverkadt af potatisen, som blifvit blandad
med majsen. Nu återigen skulle det blifva ett absolut förbud
mot tillverkning af bränvin af majs, och deri måtte väl icke ligga
någon svaghet.

Här har vidare sagts, att de uppgifna siffrorna öfver majsens
användning i brännerierna icke skulle vara exakta, derför att de lemnas
af tillverkarne utan ansvar. Men kontrollören har ju skyldighet att
dagligen vara i bränneriet, och han har då tillfälle att kontrollera, om
dessa uppgifter äro rigtiga eller ej. Det vore verkligen besynnerligt,
om majs skulle kunna insmugglas i brännerierna, så att säga, under
näsan på kontrollören, som hvarenda dag är skyldig att vara i
bränneriet, utan att han märkte det. Det har visserligen i Småland
och äfven i Blekinge förekommit exempel på undansnillningar vid
brännerier, men straffet har icke uteblifvit i någotdera fallet. Jag
tror derför icke, att det skulle komma i fråga, att man insmugglade
majs till brännerierna, vare sig i större eller mindre qvautiteter,
om det vore belagdt med straff i likhet med hvad förhållandet är,
då det gäller undansnillande af bränvin.

Då det icke är bevisadt, att detta utgör något verkligt hinder,
och så länge icke bevillningsutskottet från vederbörande kontrollörer
och öfverkontrollörer skaffat intyg härom, har jag ännu den öfvertygelsen,
att något sådant hinder icke möter, hvarför jag, herr talman,
vidhåller mitt yrkande.

Lördagen den 27 Mars.

21 H:o 19.

Herr friherre von Kuorring: Det torde kanske icke behöfva
tilläggas mycket i afseende på denna fråga. Men då anhängarne
af de nya förslagen synas vara ganska ihärdiga, så kan jag icke
underlåta att yttra ett par ord.

Hvad först angår dem, kvilka önska taga bort tullen å majs,
men icke vilja bifalla herr Ola Perssons motion angående samtidigt
förbud mot användning af majs till bränvinsbränning, tycker jag,
att utskottet tillbakavisat dem på ett sådant sätt, att man väl
knappast i längden borde kunna yrka på en sådan åtgärd, då den
utan tvifvel skulle medföra, att potatisodlingen, hvilken begagnas
på stora sträckor i vårt land, der icke något annat kan med fördel
odlas, blefve i hög grad lidande. Visserligen säger herr Collander,
såsom jag vill minnas, i början af sin reservation, att, eftersom det
gick för sig att låta majsen konkurrera med potatisen före 1887,
då den förra infördes tullfritt, faran af en sådan konkurrens icke
heller nu borde vara så stor. Men han nämnde icke, att priset å
majs den tiden var helt annorlunda än nu. Då gälde nemligen
majsen cirka 10 kronor per 100 kilogram, i hvilket pris den nu
står, inberäknadt gällande tull.

Hvad herr Collander för öfrigt anfört beträffande restitution
för svinuppfödare af tullen å majs vid användandet af denna vara,
så har redan herr Fredholm, såsom det synes mig, på ett segerrikt
sätt vederlagt detsamma. Icke annat än jag kan förstå, skulle kontrollen
härvid, hvilken enligt herr Collanders förslag skulle bekostas
af svinuppfödarne sjelfva, blifva ganska dyrbar, och är kontrollen
dyrbar, så är det ganska naturligt, att det endast blir de stora
svinuppfödningsanstalterna, som kunna begagna sig af den ifrågasatta
förmånen. Åtgärden skulle derför innebära, såsom herr Fredholm
sade, ett slags premiering af de stora svinuppfödarne på de
mindres bekostnad.

Det fläsk, som producerades vid de större anstalterna, skulle
naturligtvis komma att afsättas icke endast genom export, utan
äfven inom landet, och det, som komme att afsättas inom landet,
skulle icke säljas uteslutande till Norrland, såsom förslagets anhängare
tyckas förutsätta, utan öfverallt i hela landet. Följden blefve,
att fläskprisen sjönke och att de mindre svinuppfödarne komme att
lida af den nya anordningen. Jag tviflar på, att Andra Kammarens
majoritet vill vara med om en sådan lagstiftning.

Jag erinrar mig ett yttrande, som en talare på skånebänken,
friherre Barnekow, hade, att majsen är utmärkt lämplig att ersätta
en del andra sädesslag i vårt land, och särskildt framhöll han dervid
hafren. Jag undrar emellertid, om detta kan vara en fordel.
Det säges verkligen någonstädes i betänkandet, att man icke kan
säga, i hvad mån tullfriheten på majs skulle inverka på priset af
våra inhemska jordbruksprodukter. Jag tror visserligen icke, att
man kan bevisa någonting i detta afseende, men nog förefaller det
mig, som om nämnda tullfrihet skulle komma att inverka på priset

Ang. upphörande
af tullen
ä majs m. m .
(Forts.)

N:o 19. 22

Lördagen den 27 Mars.

Ang. upphö- på våra inhemska sädesslag i samma mån, som majsen kunde utgöra
rande af tullen sljrr0gat för dessa. Kunde nu majsen blifva ett förträffligt surro för

hafren, såsom friherre Barnekow påstod, så skulle hafren
således vid tullfri införsel af majs kunna sjunka i pris. Det gör
han nog icke, invänder man, ty vi exportera hafren. Men det kan
förekomma år, då hafren ej kan exporteras, emedan antingen det är
för låga pris i utlandet eller ock hafren är af den beskaffenhet,
att den icke är lämplig för export; och då bör priset på hafren
falla genom den tullfria införseln af majs. Under sådant förhållande,
svarar man måhända, införes icke någon majs, utan man använder
till utfodring hafren, som vi skördat här hemma. Men, mine herrar,
vi veta icke, till hvilken grad amerikanarne kunna sänka sina
pris å jordbruksprodukter, när det kniper, och jag tror derför, att
vi icke kunna vara vissa i saken. Det kan således efter mitt förmenande
verkligen inträffa, att denna tullfrihet blir till skada för
våra jordbrukare.

Ja, detta förslag, som har det bästa ändamål och syfte hos de
motionärer, som väckt det, förefaller mig nästan vara så beskaffadt,
att det utgör ett försök, om än omedvetet, att taga det skyddssystem,
som råder till förmån för våra jordbruksprodukter, så att
säga, i ryggen, och detta kan jag för min del icke vara med om.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr friherre Barnekow: Blott några ord till bemötande af

den siste talaren. Denna importerade majs skulle väl icke komma
att täfla med hafren, som exporteras, utan med den säd, hvarmed
utfodringen sker. Och jag hemställer till den föregående talaren,
som sjelf är landtbrukare, om det icke för oss är en fördel att få
en billig vara att fodra med. Det måste ju vara ett af de allra
första vilkoren för att jordbrukarne skola kunna på den utländska
marknaden uthärda täflingen i afseende på den förädlade varan, att
råvaran skall vara så billig som möjligt. Alltså vore det en mycket
stor fördel, om man skulle kunna trycka ned prisen på de foderämnen,
hvarmed svinen utfodras.

Hvad särskildt herr Collanders reservation beträffar, så får jag
säga, att jag finner den vara opraktisk, i yttersta grad opraktisk,
ty det blir mycket svårt att kontrollera utfodringen af svinkreatur,
äfven der den sker i större skala, och jag kan för min del icke i
något fall vara med derom.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Derunder hade
beträffande punkten l:o) yrkats: l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) afslag derå och bifall i stället till herr Erikssons i Bäck
motion; och 3:o) bifall till herr Collanders vid punkten fogade reservation.
Herr talmannen gaf propositioner å hvart och ett af

Lördagen den 27 Mara.

23 Nio 19.

dessa yrkanden och fann propositionen på bifall till utskottets hem- An9- upphöställan
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes. I rundt af tullen
anledning häraf upptog herr talmannen, för bestämmande af kontra- a m<%s m m''
propositionen, å nyo de båda återstående yrkandena, af bvilka det, ^ 0 8''
som afsåg bifall till herr Erikssons motion, nu förklarades hafva de
flesta rösterna för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, i följd hvaraf nu först uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
första punkten i bevillningsutskottets förevarande utlåtande n:o 8
antager yrkandet om bifall till den af herr Eriksson i Bäck i ämnet
väckta motion, röstar

Jä}

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till den af herr Collander afgifna,
utskottets betänkande vidfogade reservation.

I denna första votering röstade 127 ledamöter ja och 79 nej;
och erhöll alltså propositionen för hufvudvoteringen följande af kammaren
godkända lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan,
bifallit herr Erikssons i Bäck ifrågavarande motion.

Hufvudvoteringen utföll med 110 ja mot 99 nej; varande sålunda
utskottets i punkten l:o gjorda hemställan af kammaren bifallen.

Sedan herr talmannen vidare till proposition upptagit de yrkanden,
som förekommit beträffande punkten 2:o), biföll kammaren
utskottets hemställan jemväl i denna del.

N:o 19. 24

Lördagen den 27 Mars.

Om ändring i
landshöfding einstruktionen

i fråga om
länsmans tilloch
afsättande.

§ 5.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 6, med anledning af väckt motion angående
inskränkning af vin- och ölutskänkningen vid vapenöfningsmöten;
och skulle detta beslut, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 6.

I ordningen förekom dernäst Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i landshöfdingeinstruktionen
i fråga om länsmans till- och afsättande.

Uti eu inom Andra Kammaren under n:o 108 väckt motion,
som af kammaren till utskottet remitterats, hade herr J. Bromée
föreslagit:

»att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t hemställa: a) att tillsättning af kronolänsmän genom Konungens
befallningshafvandes försorg måtte ske på samma sätt, som angående
tillsättande af länsnotarier och länsbokhållare i 35 § 2 mom.
landshöfdingeinstruktionen är föreskrifvet, dock med den ändring,
att i anseende till den bättre postföringen och de lättare kommunikationerna,
som nu finnas, endast 30 dagars ansökningstid från
kungörandet om tjenstens ledighet torde vara behöflig; b) att
Konungens befallningshafvande icke vidare må ega rättighet att efter
eget godtfinnande skilja kronolänsmän från tjensten, utan att med
kronolänsmans afsättning för tjenstefel med mera skall förfaras på
sätt, som i § 66 af landshöfdingeinstruktionen stadgas angående
kronofogdars, länsnotaries och länsbokhållares med fleres afsättning;
samt c) att landshöfdingeinstruktionen i följd häraf i tillämpliga
delar må blifva omredigerad.»

Med anledning häraf hemstälde nu utskottet:

»att motionen på det sätt bifalles, att Andra Kammaren ville
för sin del besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes föranstalta om sådan ändring i
landshöfdingeinstruktionen, hvarigenom bestämmes, att länsmanstjensterna
skola efter innehafvarens död eller afgång kungöras till
ansökning lediga.»

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr A. Hedin: Herr talman! Jag har ingenting att invända
emot sjelfva syftet i utskottets hemställan, men den är verkligen
så affattad, att kammaren ju icke kan antaga den utan att ådraga

25 N:o l''.t.

Lördagen den 27 Mars.

sisr rent af åtlöje. Det kan ju ej ifrågasättas, att Första Kamma- Om ändring i
ren skulle deltaga i beslutet om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan, att Kongl. Maj:t ville .»föranstalta om» sådan ändring i i fråga om
landsköfdingeinstruktionen etc., eftersom någon ändring i detta af- länsmans tillseende
icke kan vidtagas af någon annan myndighet än Kongl. Maj:t och afbitande.
sjelf, då det ju är Kongl. Maj:t, som stiftar landshöfdingeinstruktio- (Forts.)
nen.’ Således tar jag — det är ju onödigt att vidare utveckla denna
sak — anhålla, att i stället för orden »föranstalta om» måtte införas
ordet »vidtaga».

Då det vidare icke kan vara tvifvelaktigt, att meningen maste
vara den, att länsmanstjensterna skola kungöras till ansökning lediga
icke blott när eu sådan tjenst blir ledig efter innehafvarens död
eller afgång, utan äfven när en ny länsmanstjenst blifva inrättad,
så lära väl ”äfven orden »efter innehafvarens död eller afgång» vara,
lindrigast sagdt, mycket öfverflödiga, hvarför jag ock anhåller om
den ändringen i utskottets kläm, att orden »efter innehafvarens död
eller afgång» må utgå. Måhända vore det rigtigast att saga, att
»lediga länsmanstjenster skola kungöras till ansökning» och sålunda
flytta ordet »lediga» och utesluta orden »efter innehafvarens död

eller afgång». „

Det vore kanske mest lämpligt att, om någon ville gorå framställning
derom, återförvisa betänkandet till utskottet, så att
utskottet, som väl icke är alltför öfverliopadt med göromål, finge, som
man säger, taga sig en funderare på denna kläm; men å andra sidan
är ändringen mycket enkel, hvarför jag tills vidare anhåller om den
förändring af utskottets hemställan, som jag föreslagit.

Herr Zotterman: Med afseende på det förslag till ändring af
ordalagen i det slut, hvartill utskottet kommit, som här framstälts
af herr Hedin, vill jag för min del icke göra någon erinran, utan
får jag anhålla om bifall till utskottets hemställan med den af herr
Hedin föreslagna ändringen.

Herr Bromée: För ledamöterna i det utskott, som behandlat

min motion och nu föreliggande fråga, torde det kanske synas öfverflödigt,
att jag här yttrar mig i frågan, emedan utskottet säkerligen
anser sig hafva gått min framställning till mötes så mycket,
som möjligt varit. Jag vill också medgifva, att utskottet visserligen
har beaktat min framställning och lemnat en historik angående frågan
om länsmanstjensternas tillsättning, något vidlyftigare kanske,
än jag tillåtit mig göra i min motion. Men jag kan icke undgå
att finna, att utskottet likväl kommit fram med ett förslag, som
efter mitt förmenande icke kan vara acceptabelt.

Ty enligt utskottets förslag, om det skulle gå igenom, kommer
ju endast en skrifvelse att aflåtas till Kongl. Maj:t med anhållan
om, att länsmännen skulle tillsättas efter ansökning, och dermed
vore bra litet vunnet af hvad jag med min motion asyftat.

N'':o 19. 26

Lördagen den 27 Mars.

Om ändring i Min motion bär, som herrarne väl kunna finna, ingalunda framl°imtruktionen
^omm^ ^°r klandra laudshöfdingarue i allmänhet och allra minst
i fråga om de landshöfdingar, som hafva säte och stämma i denna kammare,
länsmans till- och jag både trott, att utskottet skulle kunnat inse att det icke
och afsättande, varit min afsigt att klandra. Men som det synes af utskottsbetän(Forts.
) kandet, tyckes utskottet hafva väntat, att jag i motionen skulle
hafva påvisat, att några oegeutligheter förekommit vid länsmäns afskedande.
Detta har, som sagdt, aldrig varit min afsigt, utan jag
har sett saken i stort och hållit före, att för länsmanscorpsens höjande
och för ett rättvisare förfarande vid både tillsättning och afsättning
frågan borde bringas i det läge, jag föreslagit.

Det kan väl aldrig vara rätt och billigt, att en corps, som har
sa vigtiga göromål och som står så nära både höga vederbörande
och folket, icke skall hafva mera skydd emot en möjligen godtycklig
afsättning, än hvad som nu är fallet. Man skulle väl kunna
tycka, att en corps på öfver 500 personer — jag vill minnas, att vi
redan år 1878 hade 520 länsmän — som är af staten aflönad med
omkring eu million kronor, skulle kunna påräkna samma skydd af
lagen som andra med denna tjenstemannacorps likstälda tjenstemän
eller andra svenska medborgare. Så är emellertid icke förhållandet.
Det är ju alldeles gifvet, att denna deras underordnade ställning
skall menligt inverka på deras sjelfständighet, hvarför också icke
blott länsmännen sjelfva utan äfven andra hafva insett, att något
måste göras, för att deras ställning måtte blifva säkrare. Jag skall
såsom bevis härför be att få omnämna, att vid landstatstjeustemänneus
tjugonde allmänna möte i Vesterås den 21 augusti 1894, vid
hvilket möte närvoro icke blott länsmän från skilda trakter af vårt
land, utan äfven öfverordnade tjenstemän, såsom landssekreterare, landskamrerare,
kronofogdar, häradsskrifvare, länsnotarier, länskanslister
och länsbokhållare, föreslogs äfven en ändring i landshöfdingeinstruktionen
i samma syfte, som jag i min motion tagit mig friheten
framhålla. En framställning har äfven härom gjorts till
Kongl. Maj:t, men utan resultat.

Fordringarne på en länsmans kunskaper äro nog numera annorlunda,
än de voro på den tid, då den nuvarande landshöfdingeinstruktionen
skrefs. Det torde nog af alla erkännas, att länsmännen numera
i allmänhet besitta de kunskaper, som kunna anses erforderliga
för den tjenst, de hafva att sköta, och den tjensten fordrar min
sann nu för tiden icke så litet.

Det förefaller mig också egendomligt, att utskottet anser, att
jag bort föreslå, det länsmännen skulle ställa borgen för den uppbörd,
de hafva om händer, samt att på dem borde ställas större fordringar
med afseende på kompetensvilkoren. Kan det verkligen vara
utskottets mening, att man af länsmännen bör fordra uppbördsborgen
och högre bildning, för att de skola få åtnjuta samma rättigheter,
som vårt lands öfriga tjenstemän och öfriga medborgare åtnjuta?
Ett sådant resonnement kan jag för min del åtminstone ej

Lördagen den 27 Mars.

27 S:o 19.

finna vara rigtigt. Jag bär ingenting emot, att länsmännen få Om ändring i
ställa borgen för sin uppbörd i likhet med kronofogdarne — bvilket ^^trukHon!''
de redan nu få göra i Jernband, innan de blifva befordrade — och i jrä,ia om
jag har varit betänkt på att väcka förslag härom, men jag har icke länsmans tillansett
detta hafva sammanhang med nu föreliggande fråga. och afsättande.

Med anledning af de anmärkningar, som af en föregående ta- (Forte.i
lare gjorts emot klämmen i utskottets betänkande, skall jag icke,
såsom jag hade tänkt, yrka bifall till min motion, utan jag skall i
stället, herr talman, be att få yrka, att ärendet återremitteras till
utskottet för förnyad behandling och vidtagande af de rättelser, som
kunna blifva en följd af de nu gjorda anmärkningarna.

Herr Zotterman: Såsom det framgick af motionärens ytt rande,

var han icke fullt belåten med det slut, hvartill utskottet
kommit, och det får man ju ej förvåna sig öfver, ty man blir ju ej
nöjd, om man ej får allt, hvad man begär.

Utskottet har ansett sig böra göra en återblick öfver denna
frågas ställning till Riksdagen under gångna tider och har dervid
funnit, att ungefär samma förslag, som motionären nu framstält,
förevarit vid flera föregående riksdagar och alltid mött motstånd.

Utskottet har i sitt betänkande anfört skälen till Riksens Ständers
afslag på dylika framställningar. Men utskottet har också funnit,
att, då det visat sig, att länsmanstjenster ganska ofta tillsättas, utan
att tjensten genom annons blifvit ledig förklarad, så att hvilken som
det behagat kunnat få tillfälle att söka densamma samt, om han
ansett sig vara orättvist förbigången, kunna hos vederbörande anföra
besvär öfver ett sådant behandlingssätt, motionen i så måtto borde
tillstyrkas, att länsmännen komme i samma förhållanden som med
dem jemförliga tjensteman, nemligen stadsfiskalerna. Angående stadsfiskalerna
är det nemligen föreskrifvet, att sådan tjenst skall besättas
först efter det platsen blifvit till ansökan kungjord ledig och
förslag till densammas återbesättande blifvit upprättadt, detta naturligtvis
derför, att de skola utnämnas af justitiekansler^!, hvilken ju
icke kan hafva så stor personalkännedom, utan måste hafva landshöfdingens
förslag till ledning. Utskottet har nu ansett, att vid
tillsättande af länsmanstjenster bör tillgå på ett liknande sätt.

Hvad åter vidkommer den frågan, att länsman icke skulle kunna
afsättas utan efter vid domstol afkunnad dom om afsättning, så är
det ju gifvet, att länsmännen genom eu sådan förändring skulle få
en helt annan och fastare ställning i samhället. Men i så fall borde
äfven, såsom det ock hos Riksens Ständer vid föregående riksdagar
blifvit framhållet, de små examensvilkor, som nu äro föreskrifna för
kompetens till länsmanstjenst, ökas, äfvensom länsmännen åläggas
att ställa uppbördsborgen, principer, som utskottet nu för sin del
ansett sig kunna godkänna. Utskottet har icke kunnat gå in på
att nu föreslå Riksdagen eu dylik förändring utan vidare, detta då
äfven af det skäl, att i alla de fall — anförda i utskottets betän -

N:o 19. 28

LördageD den 27 Mars.

Om ändriny åkande — der afsättning egt rum och besvär deröfver framstälts hos
instruktionen Ko0ng1, Maj:t, det visat sig, att landshöfdingen, långt ifrån att hafva
■i fråga om Sf^t godtyckligt till våga, haft afgjorda skäl för sitt tillvägagångsUinsmans
ml- sätt. Utskottet har dervid framhållit, att länsmannen möjligtvis
och afsättande, icke alltid skulle kunna efter rättsligt åtal af domstol afsättas, men
(Forts.) att han dock alltid gjort sig skyldig till sådana förseelser, som
omöjliggjort för landshöfdingen att hysa det förtroende till honom,
som han borde. I andra fall deremot är det antagligt, att utgången
inför domstol till och med blifvit hårdare. Jag tror således” att
kammaren icke handlar obetänksamt, om den för tillfället stannar
vid utskottets mening och bifaller motionen på så sätt, som af
utskottet föreslagits.

Medan jag bär ordet, kan jag icke underlåta att anföra några
ord, som fäldes i bondeståndet, då denna fråga förekom vid 1850—
1851 års riksdag. Det sades nemligen då af en talare, att det
syfte, som den dåvarande motionären afsåg med sitt förslag om länsmäns
tillsättande med fullmagt, »snarare vinnes derigenom, att bemälte
tjensteman väl och ordentligt uppfylla sina pligter än att de
få fullmagter på tjensterna».

En annan talare — det var den inom politiska kretsar mycket
bekante Nils Strindluud — yttrade vid samma tillfälle: »att duglige
tjensteman afsättas utan rim och reson linnes troligen icke något
exempel på; landshöfdingarne sjelfva behöfva ganska väl qvalificerade
länsmän, och ännu har aldrig en sådan blifvit afsatt, men väl andra,
som slarfvat, förskingrat allmänna medel och skadat allmogen, så
att klagomal från dem ingått», och på den grund fann han sig föranlåten
att yrka afslag a den gjorda framställningen. Dessa ord,
fälda för snart ett hälft sekel sedan, synas mig fortfarande icke
kunna jäfvas, ty landshöfdingarne hafva alltid behandlat länsmännen
med all den hänsyn, man kan begära.

Jag anhåller fortfarande, herr talman, om bifall till utskottets
hemställan med den af herr Hedin föreslagna ändringen.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag har begärt ordet endast för att

meddela, att vid ett i Falun för icke länge sedan hållet större länsmansmöte,
der bland annat herr Bromées nu ifrågavarande motion
förekom till behandling, stora sympatier uttalades för densamma,
och erhöll dervid eu af mötets deltagare i uppdrag att tillskrifva
mig med anmodan, att jag matte egna frågan all den uppmärksamhet,
som den förtjenade, och särskildt understödja den föreliggande
motionen. Da jag emellertid hyser något tvifvel derom, huruvida
herr Bromees motion kan hafva någon utsigt till framgång, helst
med hänsyn till det skick, hvari den nu föreligger, så finner jag
mig föranlåten, då jag är af saken intresserad, att nu instämma i
det yrkande, som af herr Hedin blifvit under öfverläggningen framstäldt.
Jag yrkar således bifall till herr Hedins förslag.

Lördagen den 27 Mars.

29 y:o 19.

Herr Persson i Tallberg: Som herrarne finna, har utskottet Om ändring i

ansett sig icke kunna gå motionärens önskningar till mötes i högre land&höfdingegrad,
än som angifves deraf, att utskottet uttalat sig för, att länsmanstjenster
må kungöras till ansökan lediga. Denna lilla reform /ammans tillät
ju i och för sig ganska god, men derigenom vinnes icke det af och afsättande.
motionären åsyftade målet, nemligen att länsmännen skola komma (Forts.)
i eu mera sjelfständig och betryggande ställning, än de för närvarande
äro. Det är derför, som jag för min del anser, att ett fullständigt
bifall till motionärens förslag är nödvändigt, för så vidt man skall
kunna göra länsmännen någon afsevärd tjenst. Att platserna kungöras
lediga, kan ju vara godt och väl, men jag vet icke, huruvida
en länsman skulle känna sig särdeles tillfredsstäld, om han en vacker
dag utan vidare skulle finna, att just den plats, han innehade, vore
förklarad ledig, något, som icke skulle vara alleles omöjligt med det
stadgande, som vi nu hafva. Ty säga hvad man vill, och huru väl
än Konungens befallningshafvande må hafva skött sig i dessa afseende^
är det dock ett faktiskt förhållande, att Konungens befallningshafvande
har i sin magt att utan vidare, när en länsman befinnes
vara misshaglig, afskeda honom eller transportera honom till
ett annat distrikt.

Jag kan icke heller gilla den tolkning af 67 § landhöfdingeinstruktionen,
som utskottet gifvit, då utskottet förutsätter, att, innan
Konungens befallningshafvande tager sig för att afsätta en länsman,

Konungens befallningshafvande först skulle hafva försökt med öfriga
straffgrader och att dessa skulle hafva visat sig overksamma. Det
är nog icke alltid så, utan förhållandet lärer nog vara det, att då
en länsman i ett eller annat fall visar sig misshaglig, får han en
vink från höga vederbörande, som här är landshöfdingen, att begära
afsked. Länsmannen, som är medveten om landshöfdingens
öfverordnade ställning i detta fall och lika medveten om sin egen
djupt underordnade ställning, måste naturligtvis finna sig i sitt öde
och begära afsked. Under sådana förhållanden torde man icke böra
tala om hvad som har förekommit och hvad som icke har förekommit.
Faktum är likvisst, att dylikt har förekommit och att det
äfven hädanefter kan förekomma. Det är derför, som jag tror, att
vi hädanefter böra egna saken något mera uppmärksamhet, än som
hittills skett.

För öfrigt är det, såsom motionären framhållit, icke för mycket
begärdt, att en länsman, i likhet med andra svenska medborgare,
må ega rätt att i laga ordning blifva inför domstol stäld under tilltal
och der beredas tillfälle att få försvara sig, hvartill han under
nuvarande förhållanden saknar möjlighet.

Utskottet säger vidare, att motionären icke uppgifvit något bestämdt
fall, der Konungens befallningshafvande skulle hafva missbrukat
sill rätt i detta hänseende. Härpå har redan motionären i
sitt anförande sjelf svarat, och det är ju klart, att klokhetsskäl
bjuda att icke precis angifva några dylika fall. Men såsom jag anfört,

Nto 19. ao

Lördagen den 27 Mars.

Om. ändring i har det förekommit och skall utan tvifvel äfven hädanefter förel''i^rufuZZ''
ko0mmraa’ att länsmännen få sådana vinkar, hvarom jag talat, och
i fråga om “åste finna sig i hvad Konungens befallningshafvande i detta fall
länsmans till- för godt finner.

och afsättande. Jag vill särskild! påpeka, att i detta sammanhang förekommer
(Forte.) namnet »Konungens befallningshafvande» icke i den bemärkelse,
hvari detta uttryck vanligen fattas, utan med »Konungens befallningshafvande»
menas här landshöfdingen personligen.

Man har vidare anfört såsom skäl, hvarför dessa personer borde
sta i annat rättsförhållande, än hvad fallet är med andra tjenstemän,
att deras kompetensvilkor skulle vara särdeles små. Det kan
visserligen vara sant, att kompetensvilkoren i ett afseende äro små,
ty en länsmansaspirant behöfver icke hafva aflagt studentexamen,
men jag vill erinra derom, att äfven om han aflagt studentexamen,
är detta icke nog för att vinna inträde på denna bana. Han måste
i hvarje fall undergå en särskild pröfning inför Konungens befallningshafvande,
och studentexamen befriar honom endast från prof
i räkning och skrifning. I öfrigt måste han ådagalägga fackinsigter
och kännedom om en hel massa lagar och författningar, som han
i sin blifvande tjenst har att ställa sig till efterrättelse. Det är,
som sagdt, just icke småsaker, som fordras af eu länsman, ty han
skall vara hemmastadd på nästan alla områden af gällande rätt.
Och om en länsman vänder sig till Konungens befallningshafvande
med^ begäran om uppösning i ett eller annat kinkigare fall, t. ex.
i fråga om ett svårare åtal, får han vanligtvis intet annat svar, än
att han har att ställa sig till efterrättelse, hvad lag och författningar
i ty fall stadga. Detta tyder ju på, att man ställer granska stora
fordringar på våra länsmän.

Jag vågar påstå, att länsmännen skola vara allmänhetens rådgifvare,
ordningens upprätthållare och lagens väktare, och det är
derför, som jag tror, att man bör bereda dem en mera tryggad
ställning, än de nu hafva.

På grund af hvad jag här anfört, skall jag tillåta mig att instämma
med motionären i hans yrkande på återremiss, och jag
hoppas, att utskottet vid en förnyad behandling af frågan skall
lyckas att gifva densamma en lyckligare lösning än den, som innehålles
uti nu föreliggande betänkande.

Häruti instämde herr Bengtsson i Bjernalt.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Det förvånar mig
något, att man från mera avanceradt håll yrkar på minskad kontroll
öfver embetsmän och särskildt sådana embetsmän, som stå i
den grannlaga ställning till allmänheten, som fallet är med länsmännen.
Det är ju bekant, att allmänheten, och ofta kanske just
den del deraf, som har den minsta förmågan att försvara sig mot
embetsmannaöfvergrepp, kommer i mycket nära beröring med läns -

31 N:o 19.

Lördagen den 27 Mars.

männen. Det ligger då stor vigt uppå, att den, som innehar en Om ändring i
sådan plats, icke blott sköter den så, att han undgår laga åtal, utan
äfven uppför sig humant. Skulle nu en länsman icke kunna afskedas ^fråga om
annat än på grund af laga åtal, fruktar jag, att följden blefve den. länsmans tillatt
allmänheten komme att ganska mycket få lida derutaf. Nu och afsättande.
deremot finnes det möjlighet att aflägsna en sådan person, som, utan (Forts.)
att hafva begått något åtalbart embetsfel, dock visar sig icke vara
lämplig för denna grannlaga tjenst.

På grund häraf yrkar jag afslag å motionen och bifall till
utskottets hemställan med den af herr Hedin föreslagna ändringen.

Herr Zotterman: Då herr Daniel Persson i Tällberg tillvitat

utskottet att icke hafva rätt tolkat 67 § landshöfdingeinstruktionen,
har jag ansett mig skyldig att taga utskottet i försvar, och jag skall
göra det med några få ord.

Utskottet har sagt, att det vid länsmäns afsättning hittills tillgått
så, att beslut derom fattats först sedan andra straffgrader visat
sig vara fruktlösa. Det skulle således vara härutinnan, som utskottet
misstagit sig. Jag ber att i detta hänseende få fästa herrarnes
uppmärksamhet på de sex fall, som utskottet refererat. Det visar
sig då, att i ett fall har fylleri i tjensten, föregånget af suspension
för samma förseelse, äfvensom bristande redovisning orsakat afsättandet.
I ett annat fall har afsättningen visserligen icke varit föregången
af någon dylik lägre bestraffningsgrad, men detta berodde
derpå, att länsmannen upprepade gånger understödt förfalskningsbrott,
och det skulle icke hafva stannat endast vid afsättningen,
mine herrar, om han lagförts vid domstol. Hvad de fyra öfriga
fallen beträffar, heter det uttryckligen på sid. 9 i betänkandet, att
afsättningen föregåtts i ett fall af varning och suspension, i ett fall
af upprepade varningar och böter, i ett fall af varning, böter och
suspension och i ett fall af upprepade bötesstraff och tre månaders
suspension. Jag undrar, om icke utskottet vid sådant förhållande
haft grundad anledning för sitt påstående med afseende å tolkningen
af berörda 67 §, att afsättning ej förekommit, förrän lindrigare
straffbestämmelser visat sig fruktlösa.

Herr Bromée: Med anledning af hvad som yttrats dels af
talaren på upsalabänken och dels af utskottets ärade ordförande,
skall jag be att få anmärka, att för det fall, att eu länsman
begått fel, lärer det väl icke ställa sig värre, derest min motion
skulle antagas, än hvad nu är händelsen, ty enligt mitt förslag
skulle Konungens befallningshafvande fortfarande ega rätt att i sådant
fall suspendera den felande. Det torde väl häraf framgå, att
mitt förslag icke stöter på den svårigheten, hvarom särskildt
utskottets ordförande talat, att man skulle vara nödgad att låta eu
länsman, som icke låter sig rättas af varningen, qvarstå i tjensten,
intill dess ransakning hållits och dom blifvit fäld, då ju Konungens

N:o 19. 32

Lördagen den 27 Mars.

Om ändring »Befallningshafvande allt fortfarande skulle ega rätt att på kortare
lan ds höfding e - euer längre tid suspendera den felande.

fråga™™ Hem ordföranden i utskottet framhöll, att straffet för en felande
länsmans till- länsman skulle blifva mycket värre, derest han skulle på vanligt
och afsättande, sätt ransakas och dömas. Ja, det har jag ingenting emot. Har en
(Forts.) länsman felat eller begått ett svårt brott, skall väl han liksom
andra derför straffas. Kanske är endast afsättning en alltför lindrig
påföljd, och i sådant fall bör han blifva straffad som en annan
svensk medborgare.

Det är med hänsyn härtill, som jag anser, att någon fara icke
skulle ligga deri, att äfven länsmännen finge åtnjuta den rätten
att blifva tilltalade inför laga domstol och der beredas tillfälle att
försvara sig, derest sådant är dem möjligt.

Jag ber att få åberopa, huru det går till med kronofogdarne.
Vi ha haft icke så få fall, der kronofogdar begått stora fel och förskingringar
af andras medel, men det har gått för sig att afsätta
dem och derjemte få dem dömda. Det kan ju naturligtvis icke
blifva värre med länsmännen, oaktadt desse äro många flere än
kronofogdarne. Jag tror, att, om man skulle försöka taga reda på
de fel, som begåtts af länsmän och kronofogdar, de förres säkerligen
icke gå upp emot de senares. Jag skall derför be att få vidhålla
mitt förra yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner: l:o) på bifall till utskottets hemställan oförändrad;
2:o) på bifall till herr A. Hedins ändringsförslag; och 3:o)
på återremiss. Herr talmannen förklarade sig anse herr Hedins förslag
hafva flertalets mening för sig, men som votering begärdes,
blef, sedan till kontraproposition antagits yrkandet på återremiss, nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
hemställan i förevarande utlåtande n:o 7 med den af herr A. Hedin
deri föreslagna ändring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren återförvisat ärendet till utskottet.

Omröstningen visade 156 ja mot 55 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Detta beslut skulle jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen genom
utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Lördagen den 27 Mars.

33 N:o 19.

§ 7.

Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
n:o 9, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Punkten 1.

Bifölls.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 28, hade herr
J. Anderson i Tenhult föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del
besluta, att 22 § af bränvinsförsäljningsförordningen måtte erhålla
ändrad, i motionen närmare formulerad lydelse i fråga om fördelningen
af bränvinsmedlen.

I motionen, n:o 88, jemväl inom Andra Kammaren, hade vidare
herr G. Jansson i Krakerud samt trettioåtta andra af kammarens
ledamöter, med hvilka nio ledamöter af samma kammare
instämt, föreslagit:

Datt Riksdagen måtte besluta i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes fortast möjligt låta verkställa utredning,
huruvida och på hvilka vilkor sådan ändring i § 22 af gällande
bränvinsförsäljningsförordning må införas, att de avgifter, som
inflyta för rättigheterna till minuthandel med eller utskänkning af
bränvin, äfvensom all nettovinst på rörelsen successivt under viss begränsad
tid indragas till statsverket, samt för Riksdagen framlägga
det förslag derom, hvartill utredningen föranleder.»

Utskottet hemstälde emellertid:

2:o) att herr Andersons motion, angående ändrad lydelse af
22 § i bränvinsförsäljningsförordningen, ej måtte af Riksdagen bifallas;
och

3:o) att herr Janssons m. fl. motion, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t rörande successiv indragning till statsverket af bränvinsförsäljningsmedlen,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservationer afgifvits:

vid punkterna 2 och 3:

af herr Collander, som hemstält:

»att Riksdagen ville i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla om
en allsidig utredning rörande de förhållanden, som här ofvan påpekats,
samt till Riksdagen inkomma med den framställning, hvartill
Kongl. Maj:t finner den gjorda utredningen böra föranleda»;

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 19.

Ang. förslag
om ändrad
fördelning af
bränvinsmedlen
m. m.

3

N:o 19. 34

Lördagen den 27 Mars.

Ang. förslag
om ändrad
fördelning af
bränvinsmedlen
m. m.
(Forts.)

vid punkten 3:

af herrar G. Jansson och S. M. Olsson, livilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till herr Janssons m. fl. motion;

af herrar Lundström och Göransson, hvilka ansett, att herr
Janssons m. fl. motion bort tillstyrkas; samt af

herr Eriksson i Elgered, hvilken jemväl ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till meranämnda motion.

Efter föredragning till en början af punkten 2 anförde:

Herr A. Hedin: Jag tillåter mig göra den vördsamma hem ställan,

att herr talmannen ville medgifva, att i samband med den
2:dra punkten äfven den 3:dje finge föredragas till samfäld diskussion
af båda punkterna, men med förbehåll att beslut fattas om
hvardera punkten särskildt.

Denna hemställan bifölls; hvarefter och sedan jemväl punkten 3
föredragits, ordet ånyo lemnades till

Herr A. Hedin, som nu yttrade: Att de, som icke anse af kastningen

af lifsmedelstullarne tillräcklig att fylla militärutgifternas
ständigt sig vidgande gap — att de föreslå, på sätt en del ledamöter
af kammaren i år gjort, att samtliga bränvinsförsäljningsmedlen
skola successivt indragas till statsverket, det kan jag förstå,
äfven om jag icke finner förslaget tilltalande eller ännu mindre finner
det berömligt. Men att de, som särskildt vilja gälla för nykterhetens
vänner och befrämjare och som på grund häraf väl också
göra anspråk på att särskildt hafva studerat nykterheten intresserande
frågor och att bättre förstå dem, än vi andra kunna gorå —
att de kunna påyrka, att man på detta sätt skall ställa till riksdagsmajoritetens
förfogande nya medel, uttagna af landets fattigaste
befolkning, för att användas — såsom jag sade — till militära utgifter
eller kanske till att fördelas efter folkmängden lika på alla rikets församlingar,
eller — hvarför icke det, då staten får så stora tillgångar — att
användas till betalande af den väl icke »sekelgamla orättvisa», som
kallas godsegarnes hypoteksskulder, eller till annat dylikt, för att på
detta sätt göra ännu flere än hittills intresserade af att bränvinsfloden
måtte komma att vidmagthållas och inkomsterna af densamma
bibehållas — att detta, säger jag, kan vara sträfvandet för dem,
som vilja representera nykterhetens intressen, det går öfver mitt
fattiga förstånd. Ja, men det bevisar icke mycket, kan man säga.
Nej, väl; men jag vill tillägga, att det förefaller mig, som om det
äfven ginge öfver deras eget förstånd, som föreslagit detta; ty hit -

Lördagen den 27 Mara.

35 N:o 19.

tills har man icke lyckats erhålla någon förklaring, huru det skall
gå till att på detta sätt befrämja nykterheten.

Här har nu förutom nykterheten kommit fram ett annat motiv,
som lär vara afsedt att röra våra sinnen. Den ledamot af kammaren,
som väckt motionen n:o 88, och de som med honom hafva
instämt säga — det är på sidan 2 i motionen — att om försäljningsafgifterna
och vinstmedlen komma att med hela deras belopp
ingå till staten, då kunde möjligen något dermed göras till ett skyndsammare
förverkligande af önskemålet att bereda ålderdoinsunderstöd
åt arbetare. Med andra ord: om bränvinsförsäljningsafgifterna
och vinstmedlen förvandlades till en allmän statsinkomst — jag
menar dermed en statsinkomst, för hvilkens användande icke något
visst särskildt ändamål vore lixeradt, en statsinkomst som obehindradt
kunde användas lika väl som afkastningen af lifsmedelsbeskattningen
till att kastas i militärutgifternas gap eller användas för
andra sådana mer eller mindre välgörande ändamål — då, säger
motionären, skulle det börja gry och dagas för ålderdomsförsäkringen!
För att tro något sådant, herr talman, synes det mig vara
nödvändigt att man skall — i likhet med den namnkunnige kyrkofadern
— så hafva tagit sunda förnuftet till fånga under trons
lydno, att man med honom säger: Jag tror det, derför att det är
orimligt; jag är viss på det, derför att det är omöjligt.

Bland dem, som undertecknat motionen n:o 88, daterad den
27 januari 1897, återfinner jag icke mindre än 12 ledamöter, som
äfvenledes undertecknat en den 21 januari s. å. väckt motion om
afsättning till arbetareförsäkringsfonden. Jag frågar mig — men
jag frågar förgäfves, jag finner icke något svar — jag frågar mig,
huru det varit möjligt, att dessa 12 ledamöter kunnat så fullständigt
glömma, huru det gått med löftet att till ålderdomsförsäkring
för arbetare och med dem jemförliga personer anlita de öfverskott,
som uppkomme i statsinkomsterna genom lifsmedelsbeskattningen, anlita
dessa öfverskott i främsta rummet för nämnda ändamål —
kunnat glömma, huru det gått med främsta punkten i det kongl.
programmet af den 12 oktober 1888. Men eftersom de hafva glömt
detta, torde jag i största korthet få erinra om att det gick så med
det löftet, att ett par år derefter den dåvarande regeringens krigsminister
den 25 februari 1891 här i Andra Kammaren med den
största förvåning och undran sporde Sven Nilsson i Efveröd, hvartill
väl de stora öfverskotten borde användas, om de icke skulle användas
till militärutgifter!

Det har gått så med detta löfte, att den komité, som i oktober
1888 tillsattes för att åstadkomma en närmare utredning rörande
verkställandet äf Hans Maj:t Konungens af samtlige rådgifvare
enhälligt gillade program af den 12 oktober 1888, att den
komitén på 8 å 9 år, derunder såvidt jag vet ingenting alls utredts,
ej gjort annat än sjelfdött. När det kunnat gå så med den främsta
punkten i programmet af den 12 oktober 1888, hvad värde synes

Ang. förslag
om ändrad
fördelning af
bränvinsmedlen
m. m.
(Forts.)

Jf:o 19. 36

Lördagen den 27 Marg.

Ang. förslag
om ändrad
fördelning af
bränvinsmedlen
m. ro.
(Forts.)

det val kammaren, att man då bör tillerkänna den af motionärerna
uttalade förmodan, att, om man väl vräkt bränvinsförsäljningsmedlen
uti statskassan till obehindrad disposition för löpande statsutgifter,
man sedan skulle komma att göra något till ett skyndsamt förverkligande
af önskningsmålet att bereda ålderdomsunderstöd åt arbetare?

Nej, om motionärerna ha någon smula allvar med ett sådant
yttrande, då böra de vara betänkta på att välja en annan väg.
Den vägen anvisade jag för 12 år sedan, då jag vid 1885 års riksdag
väckte förslag derom att af samtliga de afgifter, som i städer
och landtkommuner inflyta för rättigheterna till handel med bränvin,
äfvensom af den nettovinst på rörelsen, som bolag enligt lag
är skyldigt afstå, 2/io skulle ingå till staten för att af statskontoret
förvaltas och fruktbargöras under namn af arbetareförsäkringsfonden.
Om Riksdagen då velat lyssna till det förslaget skulle af de
mera än 68,000,000 kronor i bränvinsförsäljningsmedel, som sammanflutit
under åren 1885—1895, närmare 14,000,000 kronor hafva
ingått till den af mig då ifrågasatta arbetareförsäkringsfonden. Men
för det förslaget, som jag vågar kalla praktiskt, för det förslaget
hade jag icke den förmånen att röna något understöd af den ärade
ledamoten, som väckt motionen n:o 88 — tvärtom. Bland dem,
som instämde med den bittraste — jag vore färdig att på hans
döda mull säga den våldsammaste — motståndaren mot mitt förslag,
finner jag — herr Jansson i Krakerud.

Sedan år 1885 har jag fått ett vigtigt stöd för det af mig då
väckta förslaget, nemligen stödet åt föredömet från vårt grannland
Norge. Enligt den nya bränvinsförsäljningslagen i Norge af den
24 juli 1894 tager staten en betydlig andel af bränvinsförsäljningsinkomsterna,
nemligen icke endast partihandelsskatten, utan äfven
eu del af bolagsvinsten och af de afgifter, som i landtkommunerna
erläggas för bränvinsförsäljningen. Samtliga dessa till staten ingående
medel — således icke endast hälften, såsom regeringen ursprungligen
föreslog Stortinget, utan samtliga dessa medel — afsättas till en
fond, om hvilken det, såvidt jag kunnat finna, icke har rådt den
minsta meningsskiljaktighet, att den skall användas till arbetareförsäkringsändamål,
ehuru man icke formligen utsatt detta i lagen, af
det skäl att man icke velat, på sätt som kunde synas ske genom
ett bifall till regeringens förslag, binda sig vid en viss form eller
omfattning af den blifvande försäkringen, som ännu vore under utredning.

Om nu de ärade motionärerna skulle vilja något närmare öfverväga
denna fråga — frågan om indragning af bränvinsförsäljningsafgifterna
— hvilket de uppenbarligen ej hafva gjort, och dervid
äfven taga den synpunkten, som jag nu utvecklat, i närmare
betraktande, vore jag naturligtvis derför särdeles tacksam. Hysa de
verkligen ett allvarligt intresse för arbetareförsäkringens främjande,
då behöfva de under den tid de egna åt ett närmare studium af den
utaf dem framdragna frågan icke sakna tillfälle att lägga detta in -

Lördagen den 27 Mars.

37 N:o 19.

tresse i dagen. Det intresset kunna de på ett verksamt sätt visa,
när kammaren kommer att behandla den motion om afsättning till
arbetareförsäkringsfonden, som 12 af de ärade motionärerna hafva
undertecknat. När jag nu nämner, att de 8,400,000 kr. vi begärt
till arbetareförsäkringsfonden i det närmaste motsvaras af inkomsterna
under tiden 1 juli 1888—31 december 1896 af tullen på
fläsk, andra slag (icke rökt), hvilka tullinkomster under nämnda tid
uppgått till 7,700,000 kronor, så torde det icke vara allt för förmätet,
om jag vågar hoppas, att äfven andra än de, som undertecknat
motionen om afsättning till arbetareförsäkringsfonden, skola
finna, att vi icke begärt för mycket till det ändamål, som främst
nämndes i det kungliga diktamen och regeringsprogrammet af den
12 oktober 1888.

Jag vill ock slutligen till de ärade undertecknarne af motionen
n:o 88 göra den vördsamma hemställan, att de, om de komma att
egna denna fråga något verkligt studium, ville taga i öfvervägande,
om icke en indragning till statsverket af bränvinsförsäljningsmedlen
har åtskilliga förutsättningar, som de helt och hållet hafva förbisett.

Bland dessa förutsättningar skall jag nämna en enda. För mig
må man, naturligtvis efter en lämpligt lång tid, och den skulle säkerligen
icke kunna med iakttagande af någon rimlighet och billighet
blifva kort, indraga dessa afgifter allesammans, men på ett vilkor.
Det är den förutsättningen jag vill tala några ord om. Denna
förutsättning är en lagförändring, t. ex. medgifvande af ett lokalt
veto, hvarigenom stadskommunerna sättas i tillfälle att afskudda sig
bränvinsförsäljningen och de olycksbringande följderna af denna
handtering. Ty eljest och utan den förutsättningen hvad vill indragning
till statsverket af städernas bränvinsmedel säga annat än
detta: jag, staten, jag vill hafva dessa penningar, de fresta mig, jag
kan icke se dem längre undgå mig, jag tager dessa penningar, som
icke kunna hopsamlas, hopbringas på annat sätt, än att städerna
fortfarande som hittills blifva ett kraftigt fungerande beskattningsinstrument.
Derför måste jag, staten, hindra stadskommunerna att
göra slut på minutering och utskänkning af spirituösa; derför måste
jag vidmagthålla den nu bestående rättsolikheten mellan stad och
land, att nemligen, medan i landsbygdskommunerna bränvinsförsäljning
kan förhindras genom kommunalstämmans absoluta veto, sådan
försäljning deremot kan påtvingas en stad emot stadsfullmägtiges
eller allmän rådstugas vilja, såvidt blott Konungens befallningshafvande
har magistraten med sig. Och för att förebygga den
olycka, att stadsfullmägtige en gång skulle kunna komma att lägga
den moraliska tyngden åt’ sin önskan uti den vågskål, som lagligen
uppväga af Konungens befallningshafvandes och magistratens samfälda
motsatta vilja — för att förhindra, att eu sådan olycka inträffar,
och att möjligen den påtryckningen kunde blifva så stark,
att bränvinsförsäljningen i en stad blefve förbjuden, har staten att

Ang. förslag
om ändrad
fördelning af
bränvinsmedlen
m. m.
(Forts.)

N:o 19. 38

Lördagen den 27 Mar3.

Ang. förslag
om ändrad
fördelning af
bränvinsmedlen
m. m.

(Forts.)

påräkna hjelp icke blott af den enhälliga Första Kammaren, utan
äfven af den Andra Kammarens öfverväldigande, förkrossande majoritet.
Denna majoritet, 150 röster mot 57, har ju för några veckor
sedan — det var den 3 mars i år — nekat att ens tillåta en framställning
till Kongl. Maj:t om utredning derom, huruvida kommunalrösträtten
i städerna borde underkastas någon förändring. Derigenom
har denna kammares majoritet således oförtydbart gifvit
till känna, att den anser den nuvarande kommunalröstorätten i städerna,
d. v. s. grundvalen för det nuvarande öfverklassväldet i städerna,
böra bibehållas. Och så länge det väldet sitter orubbadt,
kan det icke vara något tvifvel om att det skall, hellre än att öka
den direkta kommunalskatten, mycket gerna finna sig uti hvad motionärerna
på något ställe kalla »någon lämplig ersättning» till städerna.
Skulle den ersättningen blifva knapp, alltför knapp, så,
hellre än att tillgripa direkt beskattning, har man ju den utväg
att begära en återtjenst till af staten, och staten bemyndigar de
styrande mästarne i stadskommunerna att, på sätt välvilligt föreslogs
af en motionär förliden riksdag, pålägga eu hyresskatt, eu
alldeles förträfflig skatt, ty den kommer att drabba de minst bemedlade
mångtusentalen, som hafva ingen eller nära ingen röst att
göra gällande i kommunens angelägenheter.

Jag har härmed i den största möjliga korthet sagt, herr talman,
hvarför jag icke kan annat än anhålla om bifall till utskottets
hemställan om afslag på motionerna, såväl den i andra punkten
omtalade som äfven motionen n:o 88.

Vidare anförde:

Herr Jansson i Krakerud: Som herrarne finna, hafva jag och

38 andra af kammarens ledamöter väckt en motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående successiv indragning af bränvinsvinsten
till statsverket. Vi kafva gjort det derför, att vi hafva trott, att
vi skulle kunna bibringa städerna den öfvertygelse, att det skulle
lända dem till fördel att inskränka krogrörelsen så mycket som
möjligt. Och jag hoppas, att de fleste af kammarens ledamöter skola
erkänna, att krogrörelsen är en handtering, som icke är mycket
angenäm. Detta gör, att det icke lyckas att få kommuner att idka
denna rörelse, för så vidt de icke hafva en temligen god inkomst af
rörelsen. Vi se ju, att förhållandet är sådant på landsbygden. Der
är krogrörelsen i de flesta fall indragen.

Nu har den förste ärade talaren klandrat vårt förslag om att
bränvinsförsäljningsvinsten skulle indragas till statsverket, och uttalat
önskvärdheten af att den måtte få ingå till en arbetareförsäkringsfond.
Ja, för min del må jag verkligen erkänna, att det är en idé,
mot hvilken jag icke har något att invända. Hufvudgrunden till
vår motion är icke afundsjuka mot städerna för inkomsten, utan
motionen är framkommen endast i rent nykterketsintresse och der -

39 f*:o 19.

Lördagen den 27 Mars.

för, att städerna synas hafva benägenhet att inrätta flera krogar. Ang. förslag
än som äro af behofvet påkallade. Jag torde icke behöfva vara
särdeles mångordig för att bevisa, att vinst;» edlen föranleda detta. ''flr,-,-nvinsmef
Jag ber då att först få påpeka den strid, som fördes här om aret ute ien m, m.
vid Sundbyberg. Striden kom icke deraf, att man var i behof af (Forts.)
krog, utan deraf, att man behöfde tjena penningar på krogrörelsen.

För ett år sedan läste jag i några tidningar, att Södertelje-borna,
som ju anses vara förståndigt folk, gått in till Konungens befallningshafvande
i Stockholms län och begärt att fa tva försäljningsställen,
ett utskänkningsställe och ett utminuteringsställe. Konungens
befallningshafvande ansåg, att man skulle reda sig med ett, och
afslog begäran om två försäljningsställen, men lät dem få ett utminuteringsställe.
Man anförde besvär öfver Konungens befallningsliafvandes
beslut hos Kongl. Maj:t, och Kongl. Maj:t biföll deras
begäran, så att de fingo två krogar inrättade, hufvudsakligast för
att de skulle tjena penningar på krogarne.

Utskottet har också erkänt rigtigheten af principen i vår motion.
Utskottet har sagt på sidan il, att lagstiftningen har gått
i den rigtningen ända sedan husbehofsbränningens afskaffande att
inskränka konsumtionen af bränvin så mycket som möjligt. Sålunda
finna vi, att utskottet har samma sympatier för nykterhetsintresset
som motionärerna. Men utskottet kan icke hafva samma åsigt som
vi rörande sättet att åstadkomma denna inskränkning i bränvinskonsumtionen.
Utskottet anser, att bränvinsbolagslagstiftningen är
tillräcklig garanti för att bränvinskonsumtionen skall komma att
inskränkas. Utskottet söker också bevisa detta pa sidan 16 i sitt
betänkande. Der heter det: »Under Stockholms utskäukningsaktiebolags
första verksamhetsår 1877—78 var antalet af bolagets utskänkningsställen
89, utom 9 tillfälliga, utgörande i förhållande till stadens
dåvarande folkmängd, 153,528 personer, ett utskänkningsställe
på 1,725 personer. Oaktadt Stockholms befolkning från detta år
till 1894—95 tillväxt med 69 % och sistnämnda år uppgick till
259,300 personer, hade detta oaktadt bolagets utskänkningsställen
då minskats till ett antal af 63, motsvarande ett utskänkningsställe
på 4,116 personer.» Detta menar utskottet bevisa, att Stockholms
stads bränvinsförsäljningsbolag har arbetat i nykterhetens intresse.

För min del kan jag icke heller dela utskottets åsigt härutinnan.

Jag skall för att förklara detta taga ett enda exempel. Om man
öfverlemnade åt ett bolag här i Stockholm att öfvertaga all cigarrhandel
här, om ett bolag linge monopol på den handeln, är åtminstone
för mig klart, att det första bolaget hade att göra vore att
indraga eu betydlig del af de cigarrförsäljningsställen, som för närvarande
finnas. Ty det skulle naturligtvis vara i bolagets intresse
att förminska dessas antal, synnerligast som bolaget hade monopol
på cigarrhandeln. Det vore ju billigare att drifva rörelsen med ett
väl afviigdt antal försäljningsställen. Om sedan det inträffade inom
tio, femton år, att allmänheten inskränkte konsumtionen af tobak

N:o 19. 40

Lördagen den 27 Mars.

.ing. förslag och cigarrer, så att cigarrbodarne började stå tomma på åtskillig
fördelning af ställen> är .också lika naturligt, att bolaget skulle till följd deraf
bränvinsmed- ytterligare inskränka bodarnes antal, ty det skulle vara i deras infe™
m. to. tresse och öfverensstämmande med en klok och förståndig affärs(Forts.
) verksamhet att gå till väga på det sättet. Om man derefter frå gade

nämnda bolag: »Hvad är orsaken, att ni inskränkt bodarnes
antal för denna handel?», skulle naturligtvis styrelsen svara: att det
ej behöfdes flera, då det icke vidare var så många, som konsumerade
tobak och cigarrer, att man hade behof af flera försäljningsställen;
att det vore i bolagets eget intresse att ej hyra flera lokaler och
löna flera biträden, då ej allmänheten, som konsumerade, hade behof
deraf; samt att det dessutom icke vore någon risk för bolaget, då
det i alla fall hade monopol på handeln med tobaksvaror och ingen
kunde köpa sådan vara på annat ställe i staden än hos bolaget. Om
sedan ett utskott skulle bedöma saken och förklarade, att bolaget
vidtagit inskränkningar i sin verksamhet derför, att det ville inskränka
tobaksförbrukningen, vore det väl icke fullt rigtigt. Jag
har härmed ej velat uttala något som helst klander mot Stockholms
stads bränvinsförsäljningsbolags förhållande. Ty jag anser att det
handlat förståndigt och klokt, då en affärsverksamhet såsom sådan
val bör skötas förståndigt. Men jag skall be att få göra en anmärkning
mot Stockholms stads bränvinsbolag, och då jag det gör,
är jag alldeles öfvertygad om att den gäller de flesta bränvinsbolag
i städerna, synnerligast i de större städerna, öfver hela riket. Derjemte
skall jag i och med detsamma be att fä uttala några önskningsmal
angående detta bolags verksamhet. Anmärkningen skulle
då vara den, att bolaget i fråga anordnat allt för många °br än vinsförsäljningsställen.

Om ^ herrarne behagade göra eu liten roude här i Stockholm,
med utgångspunkt ifrån Stadsgården, skulle herrarne finna, att der
är ett hus, hvarpå en skylt är anbringad, angifvande att stället är
ett sjömanshem och att sa val pa högra som venstra sidan derom
finnes ett hus med skyltar, som ge till känna, att der finnas spritdrycker
att tillgå.

Om herrarne ga vidare ned efter hamnen, skola herrarne ytterligare
finna tre skyltar, som likaledes gifva till känna, att i de lokaler,
utanför hvilka de äro anbragta, kunna spritdrycker erhållas.

Om herrarne sedan fortsätta nedåt Blasieholmen, skola herrarne
träffa på tre dylika lokaler till.

Nu är det ju klart, att en person, som är intresserad af arbetarebefolkningens
lyftning i alla afseenden, gerna skulle önska, att kommunerna
gjorde allt hvad de kunde för att inskränka bränvinskonsumtionen,
och för att kunna göra detta är det å andra sidan alldeles
klart, att man borde försöka att taga bort de krogar, som
verkligen skulle kunna tagas bort. Jag tror, att, om Stockholms
kommun och äfven andra stadssamhällen ville behjerta det förhållande.
att eu stor massa af deras arbetare, synnerligast de simplaste

Lördagen den 27 Mars.

41 N:o 19.

af dem, sjelfva grofarbetarne, konsumera sin förtjenst på dylika Ang. förslag
lokaler och der nedlägga sina penningar i utbyte mot spirituösa, fd™dei^adajskulle
dessa samhällen också ordna sina förhållanden i nu påpekadt bränvinsmedafseende
på annat sätt. Och jag tror, att om man indroge kro- ien m. m.
garne efter hamnarne och i stället inrättade spislokaler, der arbe- (Forts.)
tarne kunde få en närande maltdryck till sin inåt, och dessutom inrättade
lämpliga ställen, der de kunde sysselsätta sig med nyttig
läsning, skulle arbetarne snart nog finna sig i en sådan förändring.

Jag tror vidare, att ett sådant förfaringssätt skulle vara till nytta
för så väl arbetarebefolkningen som för kommunerna i deras helhet.

Jag anser det icke vara rigtigt af kommunerna att låta allt gå
vind för våg, till dess arbetaren är demoraliserad, förstörd och förfallen
och sedan räcka honom eu hjelpsam hand, först då han icke
längre kan hjelpa sig sjelf. Mig synes tvärtom, att det vore mera
värdigt handladt af sådana kommuner att räcka en hjelpande hand
redan förut.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre, dock skall jag
be att få tillägga det, att då jag nu berört frågan om bränvinsbolagens
verksamhet i städerna och dervid kanske alltför många
gånger nämt Stockholms stads bränvinsbolag, detta beror derpå, att
jag känner något till detta bolag men icke de andra; jag vill också
tillägga, att detta bör förstås så, att der samma missförhållanden
äro rådande äfven i andra städer, anser jag det vara lika mycket
förtjent af anmärkning.

Om någon skulle anse, att jag, derför att jag berört bolagsinstitutionen,
förgått mig något och sålunda är skyldig att ikläda mig
något slags ansvar för hvad jag sagt, så vill jag tillägga, att jag
verkligen ikläder mig det ansvaret.

För närvarande skall jag be att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till vår motion.

Herr Nilson från Lidköping: Här finnes väl ingen, som icke skänker
sitt fulla erkännande åt det under de senare decennierna bedrifna
nykterhetsarbetet i vårt land. Detta ädla sträfvande har äfven
Riksdagen vid många tillfällen genom beviljade anslag och lämpliga
lagstiftningsåtgärder visat sig vilja befrämja, om också icke hvarje
i nykterhetens syfte här väckt förslag befunnits välbetänkt och
kunnat af Riksdagen godkännas.

Hvad beträffar det nu föreliggande förslaget om bränvinsförsäljningsmedlens
indragande till statsverket, så bedraga sig nykterhetsvännerna
högeligen, i fall de tro, att en sådan åtgärd skulle verka
till gagn för nykterheten. De måste dock sjelfva erkänna det faktiska
förhållandet, att, sedan spirituosaförsäljningen i städerna öfvertagits
af de så kallade patriotiska bolagen, konsumtionen åt spritdrycker
i betydande grad nedgått, äfvensom att, såsom en följd deraf,
det sedliga tillståndet i många hänseenden allt mer förbättrats. Det
kan således icke bestridas, att denna bolagsverksamhet på ett er -

N:o 19. 42

Lördagen den 27 Mars.

Ang. förslag kännansvärdt sätt understödt nykterhetsarbetet, på samma gång det
“ ''jm,rad _ också tillfört stadskommunerna ganska afsevärda ekonomiska fördelar.
bränvlnsmed- Beslutar man nu, att hela försäljningsvinsten skall ingå till statslen
m. m. verket, så blir den sannolika följden deraf den, att staten sjelf måste
(Forts.) öfvertaga och ordna försäljningen på ett eller annat sätt; ty man
kan icke vänta att bolagen längre vilja fortsätta sin verksamhet,
då det kommunala intresse, som nu särskilt sporrar dem, icke mera
förefinnes. Skola alltså försäljningsrättigheterna i stället utbjudas
till fri täflan, så skall det icke dröja länge, innan man får bevittna
samma sorgliga förhållanden, som voro rådande i landet för ett hälft
århundrade sedan eller längre tillbaka.

Denna sida af frågan böra nykterhetsvännerna noga beakta,
innan de göra gemensam sak med dem, som under nykterhetens
täckmantel, men i sjelfva verket af helt andra bevekelsegrunder.
vilja beröfva städerna deras inkomster af bränvinsförsäljningsmedlen.

Hvad nu dessa inkomster beträffar, kan jag icke inse, hvarför
de skola vara en sådan nagel i ögat på eu hel del godt folk. Om
det också har inträffat i en eller annan stadskommun, att befogade
anmärkningar någon gång kunnat göras mot det sätt, hvarpå bolagen
utöfvat sin försäljningsrörelse, så gäller detta dock ingalunda
om det öfvervägande stora flertalet af bolagen i städerna, och hafva
också missförhållanden på ett eller annat ställe någon gång varit
radande, sa böra väl sådana dock icke vara svåra att förebygga.
Likaledes torde det böra erkännas, att städernas inkomster af bränvinsmedlen
till stor del blifvit använda så, att de kommit icke ensamt
stadskommunerna sjelfva, utan äfven hela landet till nytta.
Det är nogsamt kändt, hvilka ofantligt stora insatser städerna gjort
för utvecklingen af vårt kommunikationsväsende och andra allmännyttiga
företag. Det är med beräkning på varaktigheten af denna
inkomstkälla städerna vågat sig på att i hög grad skuldsätta sig
för allmännyttiga ändamål. Beröfvas dem nu denna inkomst i någon
nämnvärd grad, så blir också följden den, att icke så få städer blifva
bragta hardt när till ruin.

Riksdagen har alltså många anledningar att betänka sig roman
eu gång, innan den tager det ödesdigra steget att fråntaga städerna
bränvinsförsäljningsmedlen och indraga dem till statsverket.

Yrkandet på att en annan fördelningsgrund än den nu gällande
borde i fråga om dessa medel tillämpas tror jag icke heller vara
rättvist. Men detta är emellertid en fråga, som väl kan förtjena
att undersökas, och för min del vill jag alldeles icke motsätta mig
en sådan undersökning, under förutsättning dock, att den blir fullt
opartisk och sträcker sig till hela frågans grund och botten. Innan
Riksdagen aflåter en skrifvelse till Kongl. Maj:t i sådan rigtning,
böra dock sa väl utskottet som Riksdagen förut hafva varit i tillfälle
att noga pröfva denna skrifvelses både innehåll och form. Men det
skrifvelseförslag, som i herr Collanders reservation nu är framlagdt,
torde näppeligen hafva varit föremål för utskottets närmare pröfning.

43 Jf:o 19.

Lördagen den 27 Mara.

Då frågan emellertid är så vigtig som denna, synes det mig vara Ang. förslag
förhastadt af Riksdagen att redan nu utan vidare antaga detta ^dZtg af
förslag så godt som på rak arm. _ _ bränvinsmed På

de af mig nu anförda ock på de i betänkandet angifua väl- Un ro. ro.
grundade skäl instämmer jag, kerr talman, alltså med utskottet uti (Forts.)

de föredragna andra ock tredje punkterna samt yrkar afslag a
motionerna.

Herr Arhusiander instämde käruti.

Herr frikerre Bar ne kon'': Herr talman, mine kerrarl Jag

skall icke denna gång trötta kammaren med några långa utredningar
angående striden mellan stad ock land eller de stora fördelar, som
städerna kafva framför landet. Jag skall icke denna gång trötta
kammaren dermed, utan endast be att fa yttra min förvåning öfver
att, när helst denna fråga förekommer ock i hvad form den än förekommer,
den alltid skall afslås.

Åtskilliga gånger kar frågan varit före i den formen, att bränvinsmedlen
skulle fördelas på sadant sätt, att man skulle taga en
liten del deraf från städerna ock fördela den på landtkommunerna.

Men då kar man sagt, att det inte går an, ty städerna kunna ej
undvara dessa penningar; ock dessutom ka städerna så stora uppoffringar
att göra för denna bräuvinsförsäljning — derför går
det inte.

Nå, då föreslår man, att dessa medel skola gå in till statsverket.
Men då svaras det: »Nej, för all del; till staten fa de pa
inga vilkor gå, men möjligen kunde det vara någon rättvisa i att
landtkommunerna få eu del deraf.» Då kar man den uppfattningen.

Jag tog egentligen ordet för att bemöta en talare pa stockholmsbänken,
som liårdt klandrade motionärerna. Jag skall ej yttra
mig om hvad den ledamoten kar rättighet att säga eller icke säga
i denna kammare; men ett ber jag att alldeles bestämdt få säga,
nemligen att jag på det kraftigaste protesterar mot att den talaren
kar någon rättighet, någon befogenhet att säga, att vi motionärer
icke ka allvar med hvad vi kär skrifvit, Hvad jag kär alludera!*
på är, att denna talare yttrade att, då vi motionärer i vår motion
säga, att vi vilja genom dessa medels indragning till staten »bereda
ålderdomsunderstöd åt arbetare, livilket i sin man skulle minska utgifterna
för en fattigvård, som mångenstädes är för kommunen
mycket betungande», vi icke skulle ka allvar dermed. För min
del yttrade jag redan sistlidna år, att jag önskade, att dessa medel
skulle användas för dylikt ändamål, ock följaktligen kan samme
talare också mena, att jag ej keller då kade allvar dermed. Men
då vi nu kär föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t om indragning
af dessa medel till staten, ock det naturligtvis tager någon tid, innan
man kan få svar på denna skrifvelse, hemställer jag till honom, om
icke under tiden motionärerna kunna fa tillräckligt med tid att

N:o 19. 44

Lördagen den 27 Mars.

Ang. förslag väcka eu motion eller på annat sätt framställa sin önskan, hur
fördelning af <*essa medel skola användas, utan redan nu vara tvungna att frambranvinsmed-
komma dermed.

ten m. m. Vidare har denne siste talare klandrat motionärerna —''jag tror

(Forts.) det var dem — och sagt, att han ej ville gå in på detta, innan vi
Unge stadganden om allmänt veto i denna fråga. Jag skall då be
att fa upplysa talaren om att, som jag tror, under denna motion
finnas namn, hvilkas bärare äro med om ett allmänt veto — om
också icke sa allmänt, som han önskade, så dock sådant, som han
påpekade^ att vi på landet ha genom vår rätt att bestämma om
frågan pa kommunalstämma. Så långt tror jag motionärerna också
vilja ga att lemna dylik vetorätt åt alla städernas röstberättigade
invånare; det tror jag ingen skulle må illa af.

\ idare hemställer jag till talaren, om — under förutsättning
att det verkligen äfven är hans uppfattning, att dessa medel höra
indragas till staten och användas till understöd och arbetareförsäkring
— om, säger jag, det målet nås bättre derigenom, att han
yrkar afslag på denna skrifvelse, än om han förenade sig med dem,
som han visserligen nu tror icke mena allvar, men som dock — eu
och annan — mena allvar. Jag hemställer, om han ej bättre vinner
sitt mål genom att instämma med dem än genom att yrka afslag.

Herr talman! Jag anhåller om bifall till motionen.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Det synes mig,
att de nykterhetsvänner, som undertecknat denna motion, slagit fn
på en farlig väg. Som utskottet klarligen visat, måste nemligen
upphäfvandet af den nuvarande ordningen vid bränvinsförsäljningen
leda till den fria krogrörelsens återinförande.

En reservant har visserligen velat visa, att denna slutsats icke
skulle vara berättigad, enär, som han säger, man kunde tänka sig
andra former för bränvinsförsäljningen. Men det är betecknande,
att han icka uppvisat eller omtalat, hvilka dessa andra former
skulle vara.

Så vidt jag kan förstå, fins det blott tre sätt att ordna denna
sak. Det ena är, att staten öfvertager bränvinsförsäljningen, det
andra är det nuvarande med kontrollerade bolag, och det tredje är
att lemna allt åt den enskilda företagsamheten.

Huru det gar, när staten öfvertager bränvinsaffärerna, det har
vårt folk haft en sorglig erfarenhet af förut, under Gustaf den
Tredjes tid; och jag undrar om herrar nykterhetsvänner verkligen
skulle vilja vara med om att upphöja bränvinsförsäljningen till rang,
heder^ och värdighet af statsinstitution.

Återstår således det nuvarande sättet och den fria krogrörelsen.
Och gar man ifrån det nuvarande sättet, hamnar man derför ovilkorligen
i den fria krogrörelsen — och det, tror jag, vore det
sorgligaste, man kunde tänka sig för nykterheten.

Lördagen den 27 Mars.

45 N:o 19.

Lika betänkligt, som motionärernas mål är, lika betänkliga Ang. förslag

Jag kan respektera nykterhetsvänner, som ifra för allmänt rus- bränvinsmeddrycksförbud,
ehuru jag nu för min del anser detta mycket oprak- ien m. m,
tiskt och man har en sorglig erfarenhet af hvart det leder — både (Forts.)

från de amerikanska stater, som ha det, och i någon mån äfven
från Norge med dess lokala veto och vidare här i Sverige från förhållandena
i Lappmarken.

Jag kan vidare också respektera nykterhetsvänner, som säga så
här: »Det är omoraliskt att taga någon inkomst af rusdryeks handteringen,

och derför må alla, som ha det, afstå derifrån; således
må både stadskommuuer och landtkommuner göra det, både hushållningssällskap
och landsting». Jag tror visserligen, att äfven
detta vore opraktiskt, men, mine herrar, det vore rent spel.

Men nu komma motionärerna och säga, att landstingen och
hushållningssällskapen skola ha qvar inkomsten häraf eller få ersättning
derför, men att stadskommunerna, som ha olägenheterna och
kostnaderna, skola mista inkomsten utan någon ersättning. Det är
allt bra underligt resoneradt, och man kan undra, huru det är möjligt
att komma till ett sådant resonnement. Jo, svaret ligger naturligtvis
deri, att man vet, att det inom Riksdagen finnes så starka
krafter, som hålla på hushållningssällskapens och landstingens rätt,
att man icke vågar röra dervid.

Det var en nykterhetsvän, som häromdagen talade om att sätta
mask eller bete på en krok. Jag har, när jag läst den här motionen,
icke kunnat underlåta att tänka, att just här detta kan tillämpas.
Här är ett lockbete utsatt för landsbygdens intressen för att
få landsbygden med på en quasi-nykterhetsreform.

Och nu kommer jag till det, som ger detta sträfvande dess
egentliga styrka — det är landsbygdens missnöje öfver att stadskommunerna
ha så stora inkomster af denna saken.

Mine herrar! Må det tillåtas mig att gorå en vädjan till landsbygdens
representanter. Vi ha nyligen varit med om en, jag vågar
säga det, storartad skattelindring till förmån för landsbygden, eu
skattelindring, som naturligtvis måste i viss mån, i en eller annan
form, drabba andra samhällsklasser, och då städernas invånare.

Många af städernas representanter ha gjort detta, derför att de
visste att, när dessa skatter pålades landsbygden, var det eu orättvisa,
i det vissa klasser flyttade öfver eu oskälig skattebörda på
andra klasser, och att till följd häraf dessa skatter för en stor del
af vårt folk framstått som »sekelgamla orättvisor». Derför ha
många stadsrepresentanter verkligen velat vara med om att bereda
landsbygden denna skattelindring.

Då, mine herrar, hemställer jag: är det klokt och är det billigt
att, när landsbygden nu fått denna förmån, komma och vilja
pålägga städerna en ökad beskattning? Ty det man här afser, kommer
att verka som en ökad beskattning och kommer att göra det

synas mig också deras medel.

om ändrad
fördelning af

N:o 19. 46

Lördagen den 27 Mars.

Ang. förslag
om ändrad
fördelning aj
bränvinsmedlen
m. in.
(Forts.)

i oträngdt mål, ty staten behöfver icke denna skatt, och den komr
nier att kännas dess tyngre, då ej samtidigt någon lindring sker i
de bördor, städerna nu ha.

Den skatteafskrifning, den gärd åt rättvisa, som sålunda beviljats,
har medfört det lyckliga förhållandet, att numera inom denna
kammare icke såsom förut land och stad stå emot hvarandra, utan
att kammarens ledamöter kunnat sluta sig tillsammans på grund af
sin uppfattning af de politiska frågorna, att här kunnat bilda sig
verkliga politiska partier, der stads- och land trepresen tan ter samverka
med hvarandra allt efter som de äro mera konservativt, liberalt
eller radikalt anlagda. Skall man då nu uppväcka en strid
emellan stad och land, så fruktar jag, att detta goda förhållande
upphör, och att vi åter igen få eu onaturlig och för allt sundt reformarbete
olämplig partibildning.

Nu kan man visserligen säga, att här finnas stadsrepresentanter,
som ha instämt i motionen. Ja, det finnes det, men jag tror,
att detta kanske skett litet obetänksamt. Och det vill jag säga er,
mine herrar, att gör man detta till eu verklig strid emellan stad
och land, så kommer denna fråga att bli en platform för valen i
städerna. Och det vågar jag ock förutsäga att, om der uppstår ett
nykterhetsparti, som vill gagna nykterheten genom att lössläppa
krogrörelsen och beröfva städerna den ekonomiska motståndskraft,
som de nu ha, när de skola motarbeta superiets skadliga verkningar,
om, säger jag, ett nykterhetsparti uppträder, som tar detta till sitt
program, så kominer det partiet icke att få många representanter i
denna kammare från städerna.

Men är det nu så, att det skall stridas emellan stad och land,
och att man skall ha bort alla olikheter, så vill jag säga: låt oss
då göra undan saken på en gång, så att man blir fri sedan. Men då
skall man icke blott taga hänsyn till bränvinsmedlen och de skyldigheter,
som städerna ha på grund deraf, utan då skall man också
taga hänsyn till de andra skyldigheter, som nu åligga städerna framför
landet. Landet får sin administration gratis; städerna få sjelfva
bestå sig sin. Landet får sitt domstolsväsen gratis, städerna få
sjelfva betala sitt. Landet får hjelp till sina vägar; vi få lägga
våra gator ensamma, och dessa gator äro dock till nytta icke blott
för oss utan äfven för landsborna, som skulle få ganska svårt att
reda sig, då de komma in till städerna, om gatorna icke funnes!

Så ba vi tolagen. Man må då undersöka, huruvida vi i tolagen
ha en fördel, som uppväger dessa skyldigheter. Och skola vi
mista fördelarne, då böra vi också, vi stadsbor, få rättvisa gent emot
landsbygden i afseende å skyldigheterna.

En sådan allsidig undersökning skulle jag ej motsätta mig.
Herr Collander har föreslagit en undersökning, men den rör endast
denna fråga. Åtminstone framgår det icke fullt klart, att den rör
förhållandet mellan stad och land i dess helhet. Derför vill jag
icke vara med om herr Collanders förslag.

Lördagen den 27 Mars.

47 N:o 19.

Jag vill för öfrigt säga, att det enligt min mening vore föga Ang. förslag
lyckligt, om staten öfvertoge det hela. Jag tror det vara mycket
lyckligare, att vissa sadana saker fa vara kommunala angelägenhe- bränvinsmedter,
och att kommunerna då ha vissa inkomster, så att de kunna ien m. m.
behörigen sköta dem. Ett kraftigt kommunalt lif är vilkoret för (Forts.)
ett folks politiska frihet.

Jag vill således egentligen icke ha någon förändring; men skall
man ha strid, må man undersöka frågan i dess helhet.

Men ännu en gång vågar jag vördsamt hemställa till landsbygdens
representanter, om de icke skulle kunna nöja sig med den
skattelindring, landsbygden fått, och icke nu komma och vilja pålägga
oss ökade bördor samt dermed uppväcka en ofruktbar strid
mellan stad och land.

Mine herrar. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Boethius förenade sig herr Björck.

Herr Sahlin: Herr talman, mine herrar! Då jag är eu af

de stadsrepresentanter, som ha den egendomliga ställningen att hafva
instämt i motionens syfte, så ber jag att här få säga några ord till
klarerande af min ställning. Jag skulle ej göra detta, om jag trodde,
att min ställning i frågan vore en isolerad ställning; men jag tror
för visso, att min ståndpunkt i denna fråga är densamma, som den,
hvilken intages af en stor del af kammarens ledamöter och af vårt
folk i dess helhet.

För att markera denna ståndpunkt ber jag först att få förutskicka
den upplysningen, att jag icke är en anhängare af det lokala
vetot — jag anser, att detta för med sig så ofantligt stora
svårigheter, att jag tvärtom under nuvarande förhållanden skulle
vara en ifrig motståndare till detsammas införande. Och vidare ber
jag att få ''förutskicka den upplysningen, att jag icke är absolutist
eller absolut nykter, såsom man behagar kalla det, utan att jag i
detta hänseende intager en fullkomligt fri ställning, så att jag, om
det så faller sig, äfven tömmer mitt glas. Det är således icke något
slags nykterhetsfanatism, som legat till grund för mitt instämmande.
Men ändå finner jag det icke berättigadt, att man siar
fram mot mig, vare sig att jag icke med fullt allvar skulle ha instämt
i motionens syfte, eller att jag, såsom den siste talaren uttryckte
sig, här handlat något obetänksamt. Tvärtom har jag här
handlat med fullt medvetande om hvad jag tagit mig till, och finner
motionens syfte både allvarligt och behjertansvärdt.

Jag ber att få erinra om några ord i den föreliggande motionen,
som synas mig vara af synnerligen stor betydelse, men som i
diskussionen synas hafva blifvit förbisedda, nemligen några ord, som
återfinnas i i*cferatet af motionen a sidan 11 af bevillningsutskottets
betänkande n:o 9, der det heter, »att Kongl. Maj:t borde taga hänsyn
till dels om någon lämplig ersättning kunde lemnas till lands -

X:o 19. 48

Lördagen den 27 Mars.

Ang. förslag ting, hushållningssällskap och städer, som ej deltaga i landsting, och dels
fördelning «f pa hvad sätt indragningen bäst kan verkställas». Det är der allbränvinsmed-
deles ldart utsagdt> att man väntan ersättning åt städerna. Men
len rn. m. jag beklagan, att man i skrifvelsen uteslutit de städer, som deltaga
(Forts.) '' landsting, och detta är ett af skälen, hvarför jag icke har kunnat
underskrifva motionen, utan blott förklara, att jag instämmer i dess
syfte. Men är det så, att vi stadsrepresentanter icke kunna godkänna,
att man utan ersättning fråntager städerna den inkomst,
som de för närvarande hafva af bränvinsförsäljningsmedleu, kunna
vi ej heller tro, att någon större del af dessa medel skulle kunna
anslås vare sig till arbetareförsäkringsfonden eller till något militärt
ändamål. De behöfvas säkerligen temligen fullständigt för städernas
behof, och jag är alldeles viss på att städerna använda dessa medel
till verkligt allmännyttiga syften, så att det skulle bli till verklig
olägenhet för land och rike, om dessa medel frånhändes städerna
utan ersättning.

Huru har jag då kunnat instämma i motionens syfte? Jo, det
har jag kunnat gorå derför, att här föreligger en fråga, som upprör

en stor del af vårt folk och som åstadkommer en ganska liflig agi tation,

säkerligen till stor skada för vårt folks sunda utveckling.
Och jag har tänkt mig, att det enda sättet att bäfva denna upprörda
stämning vore att få till stånd eu lugn och i god tid företagen
utredning. Det är en dylik utredning, jag velat att Kongl.

Maj:t skulle verkställa.

Denna fråga är ock en humanitetsfråga, ty det gäller dock räddandet
af en stor del af vårt folk åt ett sedligt och samhällsnyttigt
lif. Det är med stor ledsnad som jag sett, att denna humanitetsfråga
blifvit betraktad såsom eu underklassfråga, att den blifvit betraktad
såsom om den vore eu de fattiges fråga, icke blott i den
meningen, att den i första rummet rör de fattige och små i samhället,
utan äfven i den meningen, att den skulle drifvas fram just
genom de fattige och små i samhället i strid emot de burgne. Den
har så ofta gjorts till en partifråga. Jag har deremot den uppfattningen.
att^ just sådana frågor, som röra humanitet och sedlighet
och de smås väl, äro frågor, som borde förena alla de bättre ”elementen
i samhället, oberoende af hvars och ens sociala ställning,
och som deiför äro väl värda att tagas upp af ett lands representation
och regering. Det är derför som jag tänkt, att staten borde
taga hand om ledningen af dessa frågor och göra ett slut på den
för vart land skadliga förbindelse, som gar under namn af nykterhetspolitik,
der ofta eu radikal politik söker stöd i den allmänna
opinionen genom att på sitt program upptaga en humanitär fråga.
Jag begär icke, att man skall vika för eu opinion, äfven om den i
många samhällen skulle befinnas vara stark; men jag hemställer, att
man skall ga en sådan allmän opinion till mötes genom att prestera
den utredning, hvarigenom allena denna opinions värde verkligen
kan pröfvas.

Lördagen den 27 Mars.

49 N:o 19.

Den vinst för landet, som man enligt min tanke skulle kunna
åstadkomma genom en reform, i enlighet med motionärernas önskan,
om en sådan reform genom den begärda utredningen skulle befinnas
möjlig och lämplig, skulle bestå deri, att man lättare skulle kunna
vidtaga åtgärder för att minska tillfällena och frestelserna för just
de fattigaste och minsta i samhället att till deras egen skada förtära
rusdrycker till öfvermått. Man har visserligen sagt, att polisen
skulle kunna gripa in och i nykterhetens intresse vidtaga lämpliga
inskränkningar järnen polisen står ju också under trycket af stadens
ekonomiska behof, och det är mycket svårt — det vet hvarje stadsrepresentant
— att drifva igenom en inskränkning af antalet krogar
och tillfällen till åtkomst af rusdrycker.

Man bär anmärkt, att eu nykterhetsvän ej borde vara med om
eu sådan utredning, som här är föreslagen, eller om den reform,
som möjligen skulle kunna framgå ur en sådan utredning, ty genom
en sådan reform, har man sagt, gör man blott ännu flera intresserade
af bränvinsförsäljningen än för närvarande är förhållandet; och
man?, beklagar ju, att städerna nu äro så intresserade af denna försäljning.
Ja, det är väl sant, att det skulle blifva flere personer, som
blefve intresserade af försäljningen i fråga; hela riket skulle ju
blifva intresseradt. Men på samma gång flera blefve intresserade,
blefve dessa äfven mindre intresserade, i den meningen nemligen,
att de ej kunde påräkna att sjelfva hafva någon afsevärd ekonomisk
fördel af ett gynsamt resultat af försäljningen. Det nu befintliga
missförhållandet, att den enskilda stadskommuneu och dess
skattdragande medlemmar hafva ekonomisk fördel af krogrörelseu,
ekonomisk fördel af hvad som ofta leder till de icke skattedragandes
ekonomiska och moraliska ruin, det missförhållandet skulle vara
häfdt. Och dermed skulle följa, att stadsmyndigheternas och stadsbornas
humanitära och moraliska intresse för nykterheten — icke
för krogrörelsens upphäfvande, ty dertill är vår tid ej mogen, men
för krogrörelsens inskränkande så långt detta befunnes klokt — ej
skulle fjättras genom det nu kanske nödvändiga hänsynet till stadens
ekonomi. Frigör staden från beroendet af krogvinsten genom
att, gifva den motsvarande inkomst på annat sätt eller motsvarande
lindring i utgifter. Det är väl icke eu svärmisk fantasi, att. detta
skulle gagna nykterheten. Men om det är möjligt att ordna saken
så, det är just hvad utredningen skulle gifva vid handen.

Man har sagt —- och det med skäl — att vårt land har haft
stor vinst af det s. k. göteborgssystemet; och man har framhållit
— såsom äfven skett på sidan It af utskottets betänkande -— att,
om man rubbar de grunder, efter Indika försäljningen nu eger ruin,
skall man dermed gripa in i sjelfva grundvalen för bränvinshandteringen
hos oss, som dock liar ledt till verkligt goda resultat. Häremot
vill jag törst och främst framhålla, att det icke är lätt att
angifva, hvad det iir som gjort, att resultaten blifvit så goda för
värt. lands nykterhet. Detta kan ej förklaras blott af vårt sätt att

Andra Kammarens l\ot. 1897. N:o II). 4

Ang. förslag
om ändrad
fördelning af
bränvinsmedlen
m. m.
(Forts.)

Nso 19. 50

Lördagen den 27 Mars.

Ang. förslag ordna brän vinsförsäljningen, utan förklaringen ligger äfVen och väförddnin^af
sen^''oeu deri, att det onekligen genom vår tid går eu förfining i
bränvinsmed- yttre sederna och eu högre lyftning beträffande humanitära och
len m. m. sedliga frågor, af hvilka Men föreliggande frågan iir eu detaljfråga.

(Ports.) Man kan derför ej peka på det ena eller andra och säga, att det är
detta eller detta, som åstadkommit förbättringen, utan det är tidsandan,
som mest bidragit till den större måttligheten i förtärandet
af rusdrycker. Vidare vill jag framhålla, att, om bräuvinsbolagen
kunna till gagn för nykterheten köpa billigt och sälja dyrt, så är
detta en fördel, som i fullt lika mått kan ernås af staten, om den
skulle öfvertaga rörelsen; och derför skall ej i detta förhållande —
att köpa billigt och sälja dyrt — uppstå någon som helst ändring,
om eu reform i enlighet med motionärernas önskan kommer till stånd.

Det har sagts, att det vore svårt att tänka sig, huru man
skulle ordna försäljningen, om bolagen upphörde. Man vill ju hvarken
vara med om någon privat försäljning — liksom förhållandet
var under husbehofsbränningens tid — eller om öfverlemnande till
kronan af denna försäljning, då man från Gustaf III:s tid har erfarenhet
af, hvilka sorgliga följder ett dylikt ordnande af handteringen
hade. Men det är en stor skilnad på tidsandan under Gustaf
Ill:s tid och i vår tid. Att Kongl. Maj:t för öfver hundra år sedan
ej kunde åstadkomma någon höjning af nykterheten, utan tvärtom
genom sina åtgärder förderfvade densamma, är ej något bevis för
att i våra dagar nykterheten ej skulle kunna befrämjas genom statens
öfvertagande af bränvinsförsäljningen. Jag vill dock erkänna,
att jag ej för mig sjelf kan utreda, på hvad sätt man skulle gå till
väga med försäljningen, om staten öfvertoge densamma. Möjligen
skulle man kunna tänka sig, att Kongl. Maj:t för försäljningens
handhafvande förordnade vissa förtroendemän, som skulle hafva ungefär
samma ställning som styresmännen i de nuvarande bolagen. Men
just emedan jag icke har fullt klart för mig, huru saken skulle
ordnas, vill jag, att Kongl. Maj:t skall utreda frågan, då ju blott
Kongl. Maj:t är i stånd att framlägga alla de fakta, efter hvilka
Riksdagen och enskilda kunna bedöma situationen.

Såsom hufvudsyfte har jag med dessa ord velat framhålla, dels
att jag vill främja nykterhetsfrågan såsom en högst beaktansvärd
liumanitetsfråga, dels att jag icke vill, att denna humanitetsfråga
skall neddragas till att blifva en politisk fråga, genom hvilken man söker
att drifva fram vissa enligt mitt förmenande onyttiga politiska
reformer. Och detta hufvudsyfte står i öfverensstämmelse med hvad
herr Nilson från Lidköping framhöll, nemligen att man skulle söka
få till stånd eu fullt opartisk undersökning, som sträckte sig till
hela frågans grund och botten. Det är just hvad jag velat påyrka.
Detta finner jag icke fullt utsagdt i motionärernas skrifvelse, men
jag finner det på ett förträffligt sätt framhållet i herr Collanders
reservation, der det yrkas, att Riksdagen ville i skrifvelse hos
Kongl. Maj:t. anhålla om eu allsidig utredning rörande de förhållan -

51 N:o 19.

Lövdagen den 27 Mars.

ilen, som lull- ofvan påpekat?, samt att Kongl. Maj:t ville till Ang. förslag
Riksdagen inkomma med den framställning, hvartill Kongl. Maj:t ^^ning af
finner den gjorda utredningen böra föranleda. n bränvimmed Herr

talman! På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag’ ien m. m.
att få yrka bifall till herr Collanders reservation. (Forts.)

Herr Collander: Ilerr talman, mine herrar! Det är efter

mycket betänkande, som jag nu begärt ordet, då jag redan tagit
kammarens uppmärksamhet i anspråk vid ett par föregående tillfällen,
men jag hoppas, att herrarne hafva öfverseende dermed, enär
jag är reservant i den föreliggande frågan.

Denna fråga kan ej rigtigt öfverskådas, om man endast ser den
från dess ena sida. Den har ej endast ett enda menskligt ansigte,
om jag så får säga, utan den företer bilden af ett verkligt Janushufvud.
Nykterhetsvännerna se blott det ena anletet, hvilket de
betrakta från synpunkten af sina ideella sträfvanden, att åstadkomma
något som befrämjar deras älskliugsmål, nemligen nykterhetens
befordrande. Äfven jag är gerna med derom, men man far, dervid
ej glömma, att med denna fråga är förbunden en annan fråga, eu
ekonomisk fråga — nemligen rörande bränvinsafgifternas och^ bränvinsvinstens
användande — hvilken icke kan skiljas från fragan i
dess helhet. Man kan ej liksom nykterhetsvännerna säga: huru skola
vi bli af med ett sakernas tillstånd, som hindrar våra intressen,
men dervid helt och hållet glömma, att frågan äfven bär andra sidor.
Andra Kammaren består af praktiske män, som ej lata förleda
sig af ideella, men opraktiska önskuingsmål, utan de se saker och
ting ur rent praktisk synpunkt, och ur denna synpunkt maste äfven
denna fråga betraktas. När derför motionärerna — och den siste
talaren betonade detta såsom äfven varande motionär — saga, att
de begära en utredning hos Kongl. Maj:t, så begära de denna utredning
blott för sin speciella uppgift, nykterheten, men glömma alla
andra uppgifter.

Derför har jag i min reservation tagit upp den andra synpunkten,
eller den om bränvinsmedlens fördelning. Jag har icke velat
bestrida, att det både ur nykterhetssynpunkt och från de kommuners
och korporationers synpunkt, hvilka åro intresserade åt dessa medel,
kan vara möjligt att eu ändring i det nu bestående bör ske, men hvad
som är det vigtigaste och för mig står såsom eu hufvudsak är att,
innan vi komma in på någon förändring åt dessa förhållanden, vi
böra hafva eu sådan utredning, att vi derpå kunna grunda ett moget
beslut. Vare sig nu nykterhetsvännerna komma och förbise den ekonomiska
sidan åt saken eller mina vänner från landsbygden komma
och säga, att de. vilja hafva eu annan fördelning åt bränvinsmedlen
emellan stad och land och dervid glömma bort nykterhetssynpunkten,
så blir det ensidigt, och jag tycker derför, att man borde försöka
att se saken från alla sidor och säga: låt oss undersöka saken,
låt Kongl. Maj:t få göra eu utredning af alla de förhållanden, som

N:o 19. 52

Lördagen den 27 Mars,

Ang. förslag kunna inverka vid eu förändring af det bestående, och när Kougl.
fördelning af MaJ:t har &j°rt denna utredning, må han då komma till Riksdagen
bränvinsmed- nie(l det förslag, hvartill han kan finna sig föranlåten.
len m. m. • Jag har i mitt yrkande i reservationens kläm hänvisat icke
(Folie.) till utskottets motivering utan till den motivering, som jag för densamma
framlagt, och i denna motivering har jag framhållit, att
saväl nykterhetsvännerna som landskommunerna kunna hafva sina
berättigade fordringar i detta hänseende, men att man vid en blifvande
förändring bör se till, att man icke begår någon orätt. Nu
är jag säker på att frågan faller, om det gäller ett yrkande att
utan vidare indraga bränvinsmedleu till statsverket. Likaså skulle
jag tro, att den faller, om det föreligger ett yrkande att blott göra
en annan fördelning af dem, emedan det kan hända, att man nöjer
sig utan någon utredning, och det är faran.

Såsom stadsrepresentant har jag ansett det synnerligen vigtig!,
att, då vi hafva ett ekonomiskt intresse i denna sak, från vår sida
eu utredning borde begäras. Jag erinrar mig i fråga härom eu
hemställan från den högt värderade man, hvilken nyligen bortgått
och hvilken vi alla sakna. Han gjorde en gång under sin statsministerstid
en enskild framställning till städernas representanter, om
de ville vara med om att en aflösning af tolagsmedlen finge ske. men
stadsrepresentanterna svarade: Det är oss icke beqvämt; vi anse

det icke vara rigtigt. Fragan blef oafgjord. Jag beklagar ingenting
så djupt som det, att städerna icke den gången hade den framtidsblicken,
att de sade: vi skola tänka på saken. Likaså anser jag,
att städerna nu böra i fråga om bränvinsmedlen säga: låtom oss
icke sätta oss emot en utredning. Vi veta icke, till hvilket resultat
Kongl. Maj:t kan komma.

Det är ju hvarje menniskas pligt att, när hon skall besluta
något, först göra sig reda för de grunder, hvarpå beslutet skall fotas,
och ur denna synpunkt har jag, herr talman, afgifvit min reservation
mot utskottets betänkande samt yrkar nu bifall till denna
reservation.

Herr Hedin i Torp: Då äfven jag undertecknat den af herr

Jansson m. fl. afgifna motionen i frågan, så har jag ansett mig böra
säga nagra ord för att visa, att det är af de renaste bevekelsegrunder
och åt fullaste öfvertygelse, som jag har varit med om denna sak.

Inom mitt komitentskap har på de sista åren pågått eu kraftig
nykterhetsrörelse, som ledt derhän, att man under förra året, genom
hufvudsakligen frivilliga bidrag, insamlat 10,000 kronor för att dermed
inlösa en privilegierad krog, som finnes inom valkretsen. Jag
sade hufvudsakligen frivilliga bidrag, ty något har tillkommit genom
kommuners tillskott. Det är ju glädjande, då nykterhetsrörelsen
gripit så fast tåg och enskilda personer blifvit så vissa i sina sinnen,
att de ^ icke blott afstå från bruket af spirituösa, utan äfven vilja
offra åt sina medel för att bringa den stora saken, uykterhetssaken,

Lördagen den 27 Mars,

53 N:o 19.

framåt. Jag sade, att det var glädjande, ty den bufvudsakliga gran- Ang. förslag
den, på hvilken saken skall kunna drifvas framåt, är ju, att den
enskilda personen för sin del blir öfverbevisad om dess vigt. Men ^änvfaZJddå
nykterhetsrörelsen bar slagit så fasta rötter bos de enskilda per- ten ro. ro.
sönerna, så fordra dessa något och det är, att lagstiftaren skall gå (Forts.)
dem till mötes och komma dem till hjelp, så att icke nykterhetsrörelsen
skall behöfva arbeta blott i den rigtningen att öfvertyga de
enskilda individerna, och det är ur denna synpunkt som jag har
varit med om att underteckna motionen.

Här hafva många skäl anförts mot densamma, men ännu icke
något för nyg öfverbevisande, utan tvärtom är jag ännu fastare i
den öfvertygelsen, att, om staten finge öfvertaga bränvinshandteringen
och städerna sålunda icke längre hade någon frestelse att göra
allt hvad som kan göras för att få denna handtering så inkomstbringande
som möjligt, mycket skulle vara vunnet och den dag randas,
då krogarnas antal skulle minskas.

Utskottet har uttalat en farhåga för att, om staten finge öfvertaga
denna rörelse, den icke vidare skulle lemna samma inkomst
som nu, men detta är ju naturligtvis just motionärernas afsigt. Vi
hafva hoppats, att nykterhetsrörelsen på den personliga öfvertygelsens
väg skall vinna allt större och större insteg, och dessutom att
genom detta ingrepp krogarnas antal samt dermed äfven konsumtionen
och således också vinsten skola minskas. Jag skulle för min
del vara nöjd, om man lyckades att föra saken derhän, och det tilltalade
mig hvad en talare sade eller att han respekterade den, som
var för ett allmänt rusdrycksförbud. Jag vill efter mitt lilla förstånd
i dessa saker uttala den tanken, att det vore ett steg i rätt
retning, om vi nykterhetsarbetare och lagstiftare räckte hvarandra
handen och hjelptes åt att föra det derhän, att kanske i eu framtid
folket kunde blifva moget för en lagstiftning om allmänt rusdrycksförbud.

Jag vill icke säga mera utan blott uttala detta såsom en röst
från den valkrets, som jag representerar, men det ligger mig så om
hjerta!, att något nu kunde göras här i riksdagen för att taga bort
de många frestelserna för de svaga karakterer, som i djupet af sitt
hjerta vilja afstå från denna last, men som i följd af lockelserna
falla för den gång på gång. Det vore hardt, om icke nykterhetsrörelsen
skulle få ett behöfligt stöd af lagstiftningen, och det vore,
tycker jag för min del, underligt, om 1897 års Riksdag skulle lemna
det rop, som genom dessa motioner frambäres från folket, opåaktadt.

Jag vill derför ytterligare uttala, att denna motion skulle bringa
frågan till en lycklig lösning och jag tror icke heller, att vi skulle
behöfva frukta för den stora rubbningen i städernas inkomststat, ty
äfven deras utgiftsstat skulle nog minskas betydligt. Eu successiv
minskning af inkomsten från bränvinstorsäljningen skulle följas af
en successiv minskning af skatterna. Jag kan nemligen icke, då

X:o 19. 54

Lördagen den 27 Mars.

Ang. förslag jag ej blifvit öfverbevisad om motsatsen, frångå den uppfattningen,
om andrad ^ en s(or ,|(,| a| ,]e skatter, som nu hvila på städerna, bära sitt
bränvinsmed- ursPrung inl»

len m. m. Jag ber att på det lifligasto få yrka bifall till den af herr

(Forte.) Jansson med flere afgifna motionen.

Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Den förste talaren,

som i denna fråga både ordet, uttalade sig visserligen icke för saken,
men om man närmare genomgår livad han yttrade och läser emellan
raderna, kan man finna, att han egentligen icke skulle hafva något
emot att bifalla ett förslag, sådant som detta, dock under en förutsättning,
nemligen att det lokala vetot blir fullständigt genomfördt.
Men deremot ansåg han, att under nuvarande förhållanden detta skulle
blifva för städerna det mest förnedrande. Han anstälde en jemförelse
emellan förhållandena på landsbygden och i våra städer och
kom dervid till det resultatet, att på landsbygden hade kommunerna,
d. v. s. de röstberättigade i kommunerna, större magt än fallet var
i våra städer. Detta påstående grundade han visserligen icke i
hufvudsak på de olika kommunala rösträttsförbållandeua, men derpå,
att magistrat och konungens befallningshafvande på grund af gällande
lagstiftning hafva rätt att säga nej till hvad stadsfullmägtige
besluta och sålunda göra deras beslut om intet. Men ehuru den
talaren är mycket hemmastadd på alla dessa områden och jag ingalunda
är den person, som är tjenlig att säga ett ord emot honom,
så skulle jag dock vilja hemställa till honom, huruvida han tror att,
ifall verkligen stadsfullmägtige i våra städer skulle gång efter annan
besluta i likhet med hvad som skett på landsbygden att afskaffa all
utskäuknings- och utminuteringsrörelse, magistraterna och konungens
befallningshafvande eller här i Stockholm öfverståthållareembetet
skulle helt och hållet motsätta sig hvad stadsfullmägtige sålunda
beslutat. Att så skulle ske, det må vara klart för den talaren, men
för mig är det icke klart, och jag tviflar också på att det är klart
för ledamöterna i denna kammare. Jemför man kommunerna i fråga
om den magt, som de röstberättigade efter den kommunala rösträtten
hafva i våra städer och på landsbygden, så är jag öfvertygad om,
att ställningen är långt förmånligare i städerna än på landsbygden.
Det finns enligt 1871 års statistik på landsbygden 54 kommuner, der
en person röstar för mer än hälften, 360 kommuner, der en person
röstar för emellan i/i och ’/,, samt 1026 kommuner, der en person
röstar för emellan 1/i och af kommunens hela röstetal, men en
så orättvis röstskala finnes dock icke i våra städer. Jag tror derför
icke, att man bör åberopa det lokala vetot i denna fråga och på
grund deraf säga, att landsbygden befinner sig i ett bättre läge än
städerna.

Samme talare kan visserligen åberopa och hänvisa till huru det
ställer sig i praktiken rörande bränvinsbandeln, men då svarar jag,

Lördagen den 27 Mara.

55 N:o 19.

att detta beror på en annan omständighet, som jag tillåtit mig att Ang. förslag
åberopa i min reservation, nemligen städernas ofantliga inkomster
på dessa medel, Indika belöpa sig till kanske 4 å 5 millioner kronor jränvimmudoch
för Stockholms stad ensamt till 1,200,000 kronor. Det är detta len ra. ra.
ekonomiska intresse, som skapar intresset för bränvinshandelns bibe- (Forts.)"
hållande i städerna, medan deremot detta intresse har förlorat sitt
värde på landsbygden.

Samme talare gick än längre, han kom slutligen derhän, att,
om detta förslag genomfördes, han undrade, huru det skulle ställa
sig sedan, när man fick Riksdagen till hjelp med afseende på utskänkningsrörelsen,
och han trodde, att de städer, som skulle vilja
afsåga sig denna rörelse, skulle hindras derifrån icke blott af Första
Kammaren, utan äfven af Andra Kammaren, och att dess representanter
från landsbygden, dess folkvalde representanter, skulle vilja påtvinga
städerna denna rörelse. Jag hemställer till landsbygdens representanter
här i kammaren, i hvad mån I behöfven känna eder träffade
häraf, eller hvad sanning det kan ligga i ett sådant påstående. År
det oss man kan förebrå bristande nykterhetsvänlighet, eller är det
städernas representanter, som visat särskildt intresse för nykterhetssaken?
Är det landsbygdens representanter, som hållit på utskänkningsrörelsen
och dess bibehållande i städerna, och är det städerna,
som velat afskaffa detta? Jag ber, att talaren åtminstone
icke måtte göra några insinuationer derom. Men det finnes ännu
en sak, som talar för att talarens antagande icke kan blifva eu
verklighet. Erfarenheten ådagalägger, att om detta förslag blefve
genomfördt, bränvinskonsumtionen i vårt land, äfven i våra städer,
komme att nedgå i betydlig grad för att nu icke tala om att den
i åtskilliga små städer skulle komma att alldeles upphöra. Häraf
skulle följden blifva, att äfven inkomsterna till statsverket — äfven
om man sammansloge försäljnings- och tillverkningsafgifterna och
läte alltsammans ingå till statsverket — inkomsterna till statsverket,
säger jag, i allt fall icke skulle blifva högre, utan att statsverkets
inkomster af bräuvinsmedlen tvärt om skulle komma att
nedgå. I så fall frågar jag: hvad skulle det väl vara för intresse
för Riksdagen att bevara bränvinsförsäljningsrörelsen?

Jag skall emellertid lemna denne talares yttrande. Hvad som
gaf mig anledning att begära ordet var ett yttrande af talaren på
upsalabänken, professor Boethius. Han sade nemligen, att jag visserligen
i min reservation sökt visa, att vi, om motionen bifölles, icke
skulle riskera att lössläppa bränvinshandteringen på sätt bevillningsutskottet
uttalat, men att jag ingalunda bevisat, huru och på hvad
sätt det i sådant fall skulle kunna regleras, och han frågade vidare,
på hvad sätt bränvinshandteringen skulle ordnas. Ja, i likhet med
hvad eu talare nyss anmärkte från denna talareplats — jag tror
det var herr Sahlin — så får jag säga, att jag visserligen icke är
den, som kan förklara på hvad sätt, genom hvilka regler och stadganden
bränvinshandteringen skulle ordnas under förutsättning att

N:o 19. 56

Lördagen den 27 Mars.

Ang. förslag städerna förlorade den inkomst, de nu kafva af densamma. Men
om andrad först och främst vill jag i likhet med talaren på stockholmsbänken
bränvinsmed- sa8a> att Jao anser» att man bor genomföra det lokala vetot, och
len m. m. derigenom erhålla kommunerna åtminstone eu rätt, nemligen att
(Forts.) afsåga sig denna handtering, för så vidt de icke finna den vara förenlig
med sitt intresse.

Hvad nu angår reservationen, så förutsätter den, att regeringen
måtte låta utreda frågan, huruvida en reglering kan ske, utan att
bräuvinsförsäljningen lössläppes, såsom professor Boethius yttrade.
Han sade, att frågan kunde ordnas endast på tre sätt, ett att såsom
nu kommunerna reglerade frågan, ett annat att staten skulle
öfvertaga regleringen och det tredje att handteriugen lössläpptes
helt och hållet. Men jag hemställer dock till honom, om icke, under
förutsättning att staten öfvertoge utskänknings- och utminuteringsrörelsen
och bedrefve den. der kommunerna tilläte, att den
finge ega rum ■— om icke staten skulle kunna göra det genom sina
förtroendemän på ett sådant sätt, att deraf icke skulle förorsakas
ökad konsumtion, utan tvärtom.

I likhet med flere talare skulle jag vilja säga, att denna fråga
är af den beskaffenhet, att den icke lian do. Den har svenska folkets
flertal bakom sig, och den skall återkomma riksdag efter riksdag,
tills den slutligen måste genomföras. Då detta är min fulla öfvertygelse,
är det på grund häraf, herr talman, och på grund af hvad
jag förut anfört samt de skäl, för hvilka jag redogjort i reservationen,
som jag ber att få yrka bifall till motionärernas förslag rörande
tredje punkten af betänkandet.

Herr Fredholm: De talare, som här hafva uppträdt mot utskottet
och dess afstyrkande af de väckta motionerna, hafva företrädesvis
betraktat frågan ur nykterhetens synpunkt. De hafva alla
hyst den tron, att om bränvinsmedlen indroges till statsverket, så
skulle städerna icke vidare hafva något intresse af att bedrifva bränvinsförsäljning
inom sina områden och denna försäljning derför
upphöra. Detta är, enligt min uppfattning, ett fullkomligt misstag,
ty så länge försäljning af bränvin är tillåten, lärer denna försäljning
väl komma att fortfarande som hittills ske i städerna, enär
den icke får bedrifvas på landsbygden; och någonstädes skall väl i
alla fall denna försäljning ega rum. Det är också gifvet, att de
större städerna måste blifva de sista, som kunna frigöra sig från
bräuvinsförsäljningen. Om alltså Riksdagen beslutar indragning af all
städernas vinst af denna försäljning, så blir det dock för dessa städer
eu nödvändighet att fortsätta med bräuvinsförsäljningen.

Frågan blir då den: på hvilket sätt skall bränvinshaudeln sedan
ordnas? Ingen af de talare, som hittills haft ordet, har afgifvit
något svar på denna fråga. De hafva visserligen sagt, att det blir
nog bra med den saken, man hittar väl alltid på någon utväg;
staten kan ju sätta till »förtroendemän», som för dess räkning sälja

57 N:o 19.

Lördagen den 27 Mars.

bränvin, såsom eu talare uttryckte sig, o. s. v. Men vi, som skola Ang. förslag
stifta lagar bär och göra det i en fråga af denna vigt, vi böra väl
dock grunda våra åtgöranden på något bättre motiv än tycke och ^ä^Zmedtro,
innan vi göra en ändring i en lag, som under 40 år visat sig ien m. m.
så välgörande som denna, — om man nemligen efter frukterna får (Forts.)
sluta sig till lagens innebörd.

Det är i sjelfva verket underbart, att man i en så stor och
vigtig fråga vill grunda sina åtgärder blott på antaganden och förhoppningar,
helst då de antaganden, från hvilka man utgår, befinnas
stå i strid med hvarandra. Så yttrade motionären, att vinstbegäret
skulle vara det motiv, som föranledde städerna att idka bränvinsförsäljning
och att det derför skulle ligga i städernas intresse att
inrätta allt flere och flere krogar. För att styrka detta sitt påstående
hänvisade han till åtskilliga förhållanden vid Sundbyberg
och i Södertelge. Men senare, då lian efter en afvikelse från ämnet
återkommer till denna fråga, säger han, att det skulle ligga i städernas
intresse att minska antalet försäljningsställen, enär driftkostnaderna
derigenom skulle blifva billigare, och för att styrka
detta sitt senare påstående framhöll han ett sätt, på hvilket han
tänkt sig att tobakshandeln, om denna vore eu monopoliserad statshandtering,
skulle för att lemna största vinsten ordnas med blott
ett fåtal försäljningslokaler. Nu var det således det ringa antalet
försäljningslokaler, som skulle skaffa städerna ökad vinst, förut åter
skulle detta ske genom ett ökadt antal lokaler. Ibland passar det
ena och ibland det andra.

I sammanhang härmed rigtade motionären äfven några anmärkningar
mot Stockholms utskänkningsbolag och sade, att detta inrättat
krogar vid hamnarne på åtskilliga ställen, der han tyckte, att sådana
icke borde finnas. Det är nu litet svårt att säga, om det är klokare
att inrätta dem der eller på andra ställen. Detta är emellertid eu
sak, hvarom jag icke vill inlåta mig i meningsutbyte med honom.

Men det vill jag säga, att skall det vara i nykterhetens intresse att
minska krogarnes antal, så har Stockholm icke brustit i ett sådant
intresse. Till stöd för detta påstående skall jag tillåta mig att ur
den näst sista redogörelsen för utskänkningsbolagets i Stockholm
verksamhet anföra, att sedan man der framhållit, att utskänkningsställenas
antal i Katarina församling vore större än i andra församlingar,
så hade bolaget dragit in ett par stycken utskänkningsställen
inom denna församling. Om denna åtgärd säga revisorerna: »Då
någon olägenhet af denna indragning, så vidt revisorerna kunnat
finna, icke försports, få vi, med uttalande af vårt fulla gillande af
denna i det allmännas intresse och till nykterhetens befrämjande
vidtagna åtgärd, uttrycka den förhoppning, att styrelsen, när lämpligt
tillfälle dertill erbjuder sig, verkställer liknande indragningar
äfven i andra församlingar». Herrarne finna häraf, att både bolaget
och revisorerna och för (ifrigt alla, som hafva med saken att göra,
äro angelägna att ordna försäljningen på sådant sätt, att den skall
Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 19. 5

N:o 19. 58

Lördagen den 27 Mara.

Ang. förslag verka i nykterhetens intresse. Man skall icke heller kunna påvisa,
fördelning*«/ åtminstone hvad de större städerna beträffar, att de använda sin
bränvinsmed- ui o n o p o 1 r a 11 att sälja bränvin för att i främsta rummet förtjena
ten m. m. penningar derpå.

(Forts.) En af de talare, som uppträda yttrade, att man icke hade nå gon

garanti för att de oordningar i städerna, som bedrefves på grund
af missbruk af spritdrycker, blefve ordentligt efterhållna, enär polisen
stode under trycket af städernas ekonomiska behof. Jag förmodar,
att han dermed menade, att polisen skulle brista i sina skyldigheter
med afseende å ordningens upprätthållande vid fylleri förseelser, emedan
den finge sin aflöning af bränvinsmedlen. Förhållandet är dock
motsatt, ty man är ytterst noga med ordningens upprätthållande i
ifrågavarande afseende och kan ej vara annat. Kostnaderna för
städernas polis hafva derför i och för ordningens upprätthållande
vuxit enormt just på grund af bränvinshandelns koncentrering i städerna.
Här i Stockholm utgjorde dessa kostnader vid tiden för
bränvinsförsäljningsförordningens utfärdande 135,000 r:dr b:co om
året, hvaraf 75,000 r:dr b:co täcktes af bränvinsmedlen, under det
att dessa kostnader i närvarande stund uppgå till öfver en million
kronor. Skulle kostnaden för polisen nu som förr täckas till mer
än hälften af bränvinsmedlen, är det alltför möjligt, att i vissa
städer större delen af deras vinst på bränvinsförsäljningen skulle
dertill åtgå.

Det kan ju måhända vara af intresse för herrarne, som klaga
öfver att Stockholm har så stor inkomst af bränvinsmedlen, att
veta, att Stockholms stad ådrages högst betydliga kostnader för upprätthållande
af nykterheten icke blott bland stadens egna befolkning
utan äfven med afseende på kommunen icke tillhörande, här sig
uppehållande främlingar. Af de här i staden åtalade rusdrycksförseelserna
är det mera än en femtedel, som begås af personer,
som icke bo inom Stockholm, utan komma från landsbygden och
utlandet, och det kan väl icke med skäl sägas vara ett kommunalt
åliggande, att Stockholms stad skall på sin bekostnad taga vård
om dessa.

En talare sade, att lagstiftarne borde gå nykterhetsvännerna
till mötes och på det sättet bidraga till ökad nykterhet. Ja, det
är alldeles rigtigt; och det hafva de också, så vidt jag vet, alltid
gjort, så länge nykterhetsvännerna framkommit med förslag, som
varit kloka och förståndiga och tjenat till att förbättra, men icke
haft till uppgift att vända upp och ned på allt och skapa något
oklart nytt. Detta skulle blifva följden, om bränvinsmedlen indroges
till statsverket och kommunerna skulle beröfvas all vinst af bränvinsförsäljningen.
Tro herrarne, att det då skulle vara möjligt för en
kommun att ordna bränvinsförsäljningen? Den kunde helt enkelt
icke göra det, äfven om den hade aldrig så stort moraliskt intresse
för att göra det. Ty sådana anordningar äro förenade med kostnader,
och hvem skulle kunna betala dem? Naturligtvis blefve följden

59 N:o 19.

Lördagen den 27 Mars.

äf bränvinsmedlens indragning den, att bolagen måste upphöra med
sin verksamhet och handeln med bränvin öfverlemnades åt enskilde
genom bortauktionering eller dylikt. Vi komma då tillbaka till den
ordning, som egde rum förut.

Jag ber att få tillägga ett par ord med afseende på herr Collanders
reservation. Jag kan ej vara med om densamma, oaktadt jag
— såsom jag tillkännagaf förra året, då denna fråga var före —
för min del visst icke skulle hafva något emot att en annan fördelning
af bränvinsmedlen mellan rikets olika kommuner gjordes,
livilket måhända kan vara befogadt, ehuru jag derom ej kan bilda
mig ett bestämdt omdöme; tvärtom skulle jag vara den förste att
vara med om en förändrad fördelning, om det kan påvisas, att en
sådan vore nödvändig för rättvisans skipande. Men afser man icke
annat, må man då komma fram med en begäran om utredning i den
rigtningen! Det med en sådan utredning afsedda ändamål kan ej
vinnas genom bifall till herr Collanders förslag, emedan hans reservation
hänvisar till den motion, som vill draga in bränvinsmedlen till
statsverket; och således kan man icke genom att följa honom frigöra
sig från denna indragning, äfven om man säger aldrig så många
gånger, att utredningen skall göras allsidig. Det är just denna indragning
till statsverket, som jag anser icke allenast ur nykterhetssynpunkt,
utan ur många andra synpunkter icke vara tillrådlig.
Ur skattesynpunkt vore det naturligtvis eu mycket oklok åtgärd,
att på det sättet beröfva kommunerna den enda indirekta skatt de
nu hafva att tillgå. Vill man göra en reform i skatteväg, bör man
i stället indraga de personella afgifterna, och då det senare är hvad
jag åstundan, kan jag icke finna lämpligt att beröfva kommunerna
detta indirekta skattebidrag. Ur finansiel synpunkt komme indragningen
bestämdt ej att medföra de resultat, som motionären väntat.
Ty icke lära bränvinsmedlen komma att blifva af den storlek, som
de nu hafva, om staten skall taga hand om försäljningen genom
förtroendemän. De personer, som nu drifva denna försäljning, göra
det på ett affärsmessigt sätt; och det är derigenom som de kunna
skapa den stora vinsten, men för att få de ledande personerna att
göra detta, dertill fordras ett annat intresse än det, som framgår
derur, att man är kongl. förtroende-embetsman.

Slutligen torde det icke vara alldeles rättvist, om städerna
skulle beröfvas all andel af vinsten. Man säger, att Stockholm har
så stor andel. Men herrarne skola vara goda och komma ihåg, att
Stockholm har andel icke blott såsom stad, utan ock såsom landsting
och hushållningssällskap. Och Stockholm bör hafva det, ty
om vi ock icke här hafva hushållningssällskap, så hafva vi många inrättningar,
som äro af samma natur. »Hvilka är det då?» frågades
förlidet år, då frågan var före. Jag har här en liten förteckning
därpå: det är Stockholms högskola, tekniska skolan, arbetareinstituten,
högre flickskolor, till hvilka institutioner Stockholms stad bidrager
med 85,000 kr. om året och — ifall herrarne anse det vara något,

Ang. förslag
om ändrad
fördelning af
bränvinsmedlen
m. m.
(Forte.)

N:o 19. 60

Lördagen den 27 Mars.

Ang. förslag
om ändrad
fördelning af
bränvinsmedlen
m. m.
(Forts.)

som landsortsborna kunna hafva nytta af — teatern, till hvilken också
Stockholms stad lemnar bidrag — för att icke tala om mycket
annat, som icke blott är till gagn för stadens egna invånare, utan
äfven kommer andra kommuners medlemmar till godo.

, Herr talman! På grund af hvad jag anfört yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Då ännu åtskilliga talare anmält sig för yttrandes afgifvande,
men tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare öfverläggningen
till i afton kl. 7, då detta sammanträde enligt utfärdadt
anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,3 6 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Rättelse

i Andra Kammarens Prot. N:o 14.

Pag. 23, 13:de raden uppifrån står: besparings-, läs: bes varings ■
Pag. 48, 24:de raden nedifrån står: det andra, läs: det enda

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRALTRYCKERIET, 1897.

V