1897. Andra Kammaren. N:o 16

ProtokollRiksdagens protokoll 1897:16

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 16.

Onsdagen den 17 mars.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrivelser, nemligen:

från statsutskottet:

n:o 11, till fullmägtige i riksgäldskontor, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor; samt

n:o 14, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående postverket; samt

från sammansatta stats- och bankoutskottet:

n:o 12, till fullmägtige i riksbanken, i anledning af verkstäld
granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontor
åtgärder för* utförande af det dem gemensamt lemnade
uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och
riksbankshus; och

n:o 17, till fullmägtige i riksgäldskontor, i samma ämne.

§ 2. Om lag an gående

bevis Fortsattes

öfverläggningen angående § 1 i det af lagutskottet
i punkten 1 af mom. a) i dess utlåtande n:o 27 framlagda förslag (Forts!)
till lag angående bevisning inför rätta, och lemnades dervid, enligt
förut gjord anteckning, ordet till
Andra Kammarens Prof. 1897. N:o 16.

1

N:o 16.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Om lag angående
bevisning
inför
rätta.
(Forts.)

Herr Persson i Tallberg, som yttrade: Herr talman, mine herrar!
Efter det sakrika och väl framsagda anförande, som ön talare på stockholmsbänken
hade i dag på förmiddagen, torde det vara något vågadt
för en lekman att här uppträda i en något motsatt rigtning. Jag är
villig att i mångt och mycket instämma uti hvad den talaren yttrade,
men jag hyser också i många hänseenden en mening, som något afviker
från de åsigter, han uttalade. Jag ber att få fästa herrarnes
uppmärksamhet derpå, att många af de grava anmärkningar, som af
flen talaren framstäldes, hufvudsakligen eller till större delen rigtades
just mot vår nuvarande rättegångsordning och den bevisföringsprincip,
som i densamma är föreskrifven. Och jag tror, att vi alla kunna
vara eniga derom, att om vi nu skulle besluta oss för, att våra
domare bestämdt och strängt skulle tillämpa de bevisföringsregler
eller den s. k. legala bevisföringen, som är föreskrifven i 1734 års
lag, vi allesammans skulle häpna inför resultatet af ett sådant beslut.
Alla våra jurister äro eniga derom, att de hafva nödgats i mer eller
mindre mån afvika derifrån. Den stora frågan gäller således, huru
långt man kan under nuvarande förhållanden eller med nuvarande
stadganden tolerera ett friare bevisningssätt än det, som i nu gällande
lag är föreskrifvet.

Jag skall taga mig friheten att erinra om hvad jag yttrade i
denna fråga, då den förekom till behandling i kammaren den 8 april
1893. Jag uttalade då min åsigt i följande ord: »När en gammal
lag eller författning på grund af samhällsutvecklingens och framåtskridandets
oemotståndliga kraf befinnes vara af den beskaffenhet,
att de lagskipande myndigheterna måste i väsentlig mån stödja sina
domslut vid sidan om eller åtminstone med föga stöd af gällande
lag, då torde tiden vara inne, att en sådan lag ändras, reformeras
eller utbytes mot en mera tidsenlig. En vigtig grundsats, som torde
böra få göra sig gällande, är också den, att de domslut, som fällas,
skola stå i full harmoni med domarens samvete och vara ett uttryck
af den öfvertygelse, som han på grund af hvad i målet förekommit
bibragts». Jag får bekänna, att jag fortfarande står på denna ståndpunkt.
Jag vill naturligtvis icke tillmäta den ringa erfarenhet, jag
har på detta område, någon betydelse i jemförelse med de talares
erfarenhet, som hafva en motsatt åsigt. Men jag måste dock säga,
att, under den tid jag varit i tillfälle att sitta uti nämnden eller vara
ledamot af en domstol, jag har känt ett starkt behof af att en något
filare bevispröfning måtte införas i vår lag, ty det har faktiskt inträffat
och kommer allt fort att inträffa, att såväl domare som nämnd
äro fullt öfvertygade om ett visst förhållande, t. ex. en persons brottslighet
eller ett annat sakförhållande) men den, som icke är öfvertygad,
det är vår svenska lag, de bevisföringsregler, som i denna lag förefinnas.
Och det är derför som jag känt ett behof af en ändring uti
detta fall, och jag uttalade således för fyra år sedan mina sympatier
för den fria bevisföringsprincipen.

3 N:o 16.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

Men jag uttalade också någonting mera, som jag också fortfa- Om lag anrande
håller på, och det är följande: »Men då domarens magt i så 9rw,}^e bevis -hög grad utsträckes, som det föreliggande förslaget angifvcr, tror
jag, att hans — om jag så får uttrycka mig — suveränitet inom (Forts.)
domstolen i sammanhang dermed något bör inskränkas». Och jag
yttrade vidare, att jag ansåg det vara nästan för mycket, då en enda
person, d. v. s. domaren, i detta fall skulle kunna uppväga nära nog
ett helt dussin vanliga menniskor. Jag måste i detta sammanhang
uttala min synnerliga förvåning öfver att de skarpa uttalanden, som
gjordes i denna rigtning, då lagförslaget sist behandlades i denna
kammare, ej hafva kunnat tränga sig fram till nuvarande statsrådet
och chefen för justitiedepartementet. Jag vet mycket väl, att han
kan svara, att högsta domstolen har sådana antipatier mot en utsträckning
af nämndens befogenhet, att det icke vore lönt att framkomma
med ett sådant förslag. Detta kan visserligen vara sant.

Men då jag icke tror mig säga för mycket, om jag säger, att förslaget
för fyra år sedan föll i denna kammare hufvudsakligen på grund
deraf, att icke något större inflytande var gifvet åt nämnden, så
måste jag, som sagdt, uttala min synnerliga förvåning öfver att icke
dessa uttalanden i någon grad blifvit bemötta af herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet i hans anförande till statsrådsprotokollet;
och han lär väl utan tvifvel taga saken med mycket jemnmod
och får finna sig uti, om förslaget nu på den grund skulle komma att
falla. Men då jag hyser eu liflig öfvertygelse, att något borde göras i
denna sak, och då jag icke för min ringa del vill bidraga till detta förslags
fall, oaktadt jag redan anar att det är ohjelpligt förloradt, skall jag
be att få framställa ett yrkande, som, enligt mitt förmenande, i någon
mån vore egnadt att rädda förslaget. Jag skall be att få framställa
det yrkande, att Riksdagen md i hufvudsak antaga Kongl. Maj:ts
förslag till lag angående bevisning inför rätta, med de af lagutskottet
den föreslagtia ändringar, under förutsättning, att Riksdagen
antager och Kongl. Maj:t godkänner det förslag till ändring af 23
kap. 2 § rättegångsbalken, hvarom lagutskottets utlåtande n:o 28
handlar och som innehåller, att, om af nämnden tre fjcrdedelar äro
från häradshöfdingen skiljaktige och om eu mening ense, den meningen
då skall gälla.

Jag skall, herr talman, be att få anhålla om proposition på detta
mitt yrkande. Jag vet visserligen, att många invändningar hafva
gjorts mot en utsträckning af nämndens befogenhet, och jag har här
ett referat öfver dem. Jag skall be att få anföra en invändning,
som af lagutskottet gjordes vid 1856—58 års riksdag. Utskottet
säger der uti sitt afstyrkande utlåtande, att »nämndens röst kunde
och skulle vara allmänna vettets och rättskänslans kontrollerande
motvigt, i händelse af skefhet i åsigter eller förgätenhet af pligt hos
häradshöfdingen, men med detta ändamål skulle ej vara förenligt att
tillerkänna en majoritet inom nämnden öfvervigt, ty endast genom
■öfverensstämmelse kunde den anses vara ett allmänna vettets och

N:o 16. 4

Om lag angående
bevisning
inför
rätta.
(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

rättskänslans uttryck, då stridighet inom den deremot jäfvade sådant».
När alla nämndemännen •— tillsammans tolf stycken — äro eniga,
hafva de således tillerkänts egenskapen af att vara det allmänna
vettets och rättskänslans kontrollanter. Men om man skulle reducera
dessa till nio, då tycks det, som om de icke skulle vara berättigade
ens att få hafva äran af att representera vanligt vett och vanlig
rättskänsla. Jag förstår icke detta argument. År det Riksdagens
mening, liksom det tycks vara högsta domstolens och Kongl. Maj:ts,
att så är förhållandet, då måste jag naturligtvis böja mig. Men jag
vill emellertid yrka bifall till det af mig framstälda yrkandet.

Vidare anförde:

Herr Bruzelius: Herr talman! Då ett likadant förslag som

detta förelåg vid 1893 års riksdag, hade jag tillfälle att yttra mig
i saken. Jag kunde måhända nöja mig med att nu hänvisa till hvad
jag då hade äran anföra. Under den sedan dess förflutna tiden har
ingenting händt, som kunnat förändra den ståndpunkt, jag då intog
till förslaget.

Jag skall emellertid taga mig friheten att äfven nu yttra några
ord i saken.

Jag vill då säga, att den princip, hvarpå detta förslag hvilar,
eller den så kallade fria bevispröfningen, ingalunda är, såsom en talare
på förmiddagen tycktes föreställa sig, hemtad från utlandet, den är
tvärtom ganska inhemsk. Denna min uppfattning stöder jag redan
derpå, att den fria bevispröfningens rigtighet erkänts i de gamla
domarereglerna, som äro mycket äldre än 1734 års lag.

Till stöd för detta mitt påstående vill jag blott erinra om två
af dessa fordomtima uttalade höga sanningar, nemligen domarereglerna
n:is 8 och 13.

Den förra lyder: »En god, beskedlig domare är bättre än god

lag, hj han han alltid laga efter lägligheten».

Den trettonde lyder sålunda: »Den menige mans bästa är den

yppersta lagen, och derför, det som finnes den menige man till nytta
vara, det bör hållas för lag, ändock att beskrifven Isig efter orden
synes annorlunda lyda».

Principen erkännes äfven, hvad angår skriftliga bevis, i 1734
års lag, nemligen i 1 § af 17 kap. rättegångsbalken, der det heter:
»Företer någon skriftliga bevis, att sin talan dermed styrka; pröfve
domaren noga deras beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord
och verkan de i saken ega».

Helt annorlunda förhåller det sig emellertid, då man utaf 1734
års lag vill utleta, hvad den lagens mening är om vittnesbevisning.
I det afseendet innehåller denna lag tydligt och klart den bestämmelsen,
att två vittnen äro fullt bevis, ett vittne är hälft.

I förra fallet skall domaren meddela en fällande dom, i det
andra skall han döma till värjemålsed. Den bestämmelsen är sålunda

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

5 N:o 16.

mycket lätt att tillämpa. Man behöfver blott räkna vittnenas antal Om lag anoch
döma derefter. Men en och hvar, som, i likhet med mig, i mång- 9ac,ule
taliga år haft till uppgift att följa en rättegång, skall erkänna, att i
rättegången spela in så många omständigheter, som hvar och en för (Forts.)
sig och i synnerhet alla sammanhållna med hvarandra utgöra ett
mycket bättre material för bedömande af hvad som är sant och rätt
i saken än någonsin vittnens utsagor. Vittnen kunna ju finnas, som
af bristande minne, bristande sanningskärlek, bristande omdömesförmåga
och mera sådant kunna taga fel om ett förhållande. Då äro
dessa bindande omständigheter och liknelser i och för sig mycket
bättre bevis för eller emot ett gjordt påstående. Jag tänker mig
t. ex. en rättegång i ett brottmål, jag antager t. ex., att en mordgerning
är begången på ett visst ställe. I närheten ligger der
borta i skogen ett annat ställe, der en person bor, som skäligen kan
misstänkas vara gerningsmannen; just den natten, då gerningen begicks,
leda spår från den misstänktes bostad till mordstället. Der
kan tilläfventyrs hafva tappats ett klädesplagg, som mångfaldiga
vittnen kunna intyga, att det tillhört just den misstänkte. Hans
kläder bära spår af hans handling. Han kan emot sitt påstående,
att han varit hemma den natten, öfverbevisas om att han under natten
varit ute i något ärende, som han ej kan förklara. Jag frågar: om
allt sammanfaller, är ej detta i och för sig mycket bättre bevis emot
den der personen än ett eller annat vittne, som kan taga fel på
person?

Nu har det sagts dels uttryckligen, dels något underförstådt, att
om man upphöjde detta lagförslag till lag, så skulle man i stället
för 1734 års lags bevisregler sätta domarens subjektiva uppfattning,
hans godtycke. Jag vill deremot erinra, att i hvarje embetsförvaltning
måste allt godtycke vara förbjudet, utan att det behöfver i lagen
bestämmas. Men för bättre minnes skull finnes härom ett stadgande
i ett lagrum, som ej är ämnadt att upphäfvas, nemligen 3 § 24 kap.
rättegångsbalken, der det heter: »All dom bör fästas på skäl och

lag, och ej på godtycke». Vidare har i det nya förslaget bestämts, att
i domen skola angifvas de hutvudsåkliga skäl, hvarpå rätten grundar sin
öfvertygelse. Det kan icke, såsom en talare på förmiddagen tycktes
antaga, fällas en dom af följande lydelse: »på grund af hvad i målet
förekommit dömer rätten den personen till det eller det straffet»;
sådant får icke förekomma. Det kommer att gå till hädanefter på
samma sätt som nu, eller så, att rätten skrifver sin dom ungefär
så: Under ransakningen har inhemtats, att det och det blifvit ut reda

att det och det bevisats, och på grund häraf och hvad i öfrigt
förekommit, anser rätten bevisadt, att personen gjort det och det, och
för ty dömer så eller så.

Man har vidare sagt, att domarens magt skulle genom detta
förslag utvidgas. Nej, ingalunda — men väl domarens känsla af
ansvar. Den skall icke blott fördubblas, utan mångdubblas.

Nu borde jag måhända öfvergå till att bemöta den mening, som

N:o 16. 6

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

Om lag angående
bevisning
inför
rätta.
(Forts.)

i reservationen finnes framhållen, men det liar redan en talare på
förmiddagen gjort, nemligen herr Svanberg, och jag vill i allt instämma
med honom.

Till slut vänder jag mig mot en annan talare på förmiddagen,
nemligen herr Staaff. Han framhöll, att öfverrättema döma efter
protokollen, och att domen skulle bero på huru protokollen vore uppfattade.
Ja, naturligtvis! Men icke skulle protokollen vid underrätterna
blifva knapphändigare, om detta förslag antoges, än de måhända
nu äro. De skulle tvärtom naturligtvis blifva ännu fullständigare.
För min ringa del får jag erkänna, att jag funnit, att protokollen
vid de underrätter, hvilkas protokoll jag i min embetsförvaltning
varit satt att granska, äro mycket väl förda.

Herr Staaff framhöll också i sitt anförande, att bemötandet vid
domstolarna icke skulle vara bra och att domstolens värdighet borde
upprätthållas. Ja, hvem anser icke, att bemötandet mot allmänheten
från domarens sida bör vara godt och att domstolens värdighet bör
upprätthållas! Om någon vid någon domstol i vårt land bemötes
illa, så behöfver jag icke för herr Staaff anvisa den väg, som bör
anlitas för att få ett dylikt bemötande från domstolen, från ordförande
i häradsrätt eller rådstufvurätt vederbörligen näpst.

Han sade också, att protokollen böra utlemnas, i synnerhet till
häktade personer. Ja visst, men då skall den häktade väl framställa
begäran derom. Då får han protokollet, och får han det ej, så föreligger
embetsfel af den, som vägrat utlemna det.

Utaf hvad som sports, lärer kammaren emellertid ej heller nu
vara benägen att antaga detta lagförslag. Jag kan dock ännu icke
tro, att så är fallet. Ty hvad blir följden, om Riksdagen äfven nu
tillbakavisar förslaget, och etthundrasextio år gamla stadganden sålunda,
så att säga, få nytt stöd af riksförsamlingen ? Jo, det verkar
såsom ett bakslag. Det kan icke lända till båtnad för rättskipningen,
att man återgår till den föråldrade ståndpunkten, att man ovilkorligen
skall fordra två vittnen för att kunna döma en person, som
begått eu nedrig handling, till välförtjent straff. Herr talman! Jag
yrkar bifall till den föredragna puhkten.

Herr Schenström: Om jag skulle anse den fria be vi spröf ningen
behöflig, vågar jag dock ej vara med om detta förslag, såsom jag
betraktar förhållandena vid nuvarande underdomstolar. För de icke
lagfarne i underrätterna, huru skulle det blifva, om alla bevisningsregler
tagas bort och alla hållpunkter släppas; skulle de då icke stå
så godt som på gränsen att bli jurymän, hvilket ju icke alls är meningen.

Hvad de lagfarne ledamöterna åter beträffar, skall jag icke inlåta
mig på frågan, huru de skulle komma till den så mycket omtalade
personliga öfvertygelsen, utan endast hålla mig vid, att det åtminstone
borde förefinnas någon större säkerhet för, att verkligen erfarenhet
och insigt i allmänhet vore att påräkna hos dessa ledamöter. Men

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

7 N:o 16.

huru är det nu i det hänseendet vid underrätterna. Vid landtdom- Om lag anstolarna
är det ej möjligt för den ordinarie domaren att sjelf med- 7“®^
hinna göromålen, hvilka ej stå i något rimligt förhållande till eu m>räUa. °T
mans arbetskraft, och några balanser få icke förekomma. Till sitt (Forts.)
biträde har landtdomaren ofta unge jurister, som komma så godt som
direkt från akademien, der de uteslutande erhållit teoretisk undervisning;
hos landtdomaren skall nu deras praktiska utbildning börja.

För att någorlunda komma in i förhållandena erfordras nog för de
flesta flera år* — undantag gifvas ju — men långt derförinnan skall
den unge juristen börja hålla ting. Det står väl temligen klart för
litet hvar, hur pass oerfaren den unge domaren i allmänhet då är,
men han måste i alla fall börja; och att det går för sig, beror ju
på, att han kan hjelpas. Frågan är att få honom så pass, att han
kan reda sig i domstolen med sjelfva målens handläggning, hvarefter
han kan få sjelp med åtminstone en del utslag. Men sådana finnas
också, som måste afkunnas genast efter målens handläggning, särskild!
i mål rörande häktad person, och då är den unge juristen öfverlemnad
åt sig sjelf under ej sällan ganska ogyn samma förhållanden samt efter
ofta ansträngande resor, utan tillgång till någon annan bok än lagboken.

I fråga om rådstufvurätterna ställa sig ju förhållandena i mycket
annorlunda, men särskildt händer i städerna ej så sällan i följd af
sjelfva sättet för tjenstemännens väljande, att hänsyn ej i främsta
rummet tages till duglighet, utan att valets utgång kan bero på slägtskap,
bekantskaper m. m.

Jag anser således, att sjelfva grunden, nemligen underdomstolarna,
ej hafva, om jag så må säga, tillräcklig bärkraft för den fria
bevispröfningens införande, och jag tror, att vid en sådan omstöpning
af förhållandena, som efter mitt förmenande enligt detta förslag
kommer att ega rum, man bör såsom 1734 år lagstiftare i fråga om
rättegångsbalken börja med domstolarnas organisation, huru svår
den frågan än må vara, men derintill bibehålla nuvarande bevisningsregler
och låta tills vidare praxis derur inveckla sig, på sätt nu
redan sker, hvarjemte jag håller före, att åtskilligt i öfrigt uti detta
vigtiga lagförslag borde vid annat tillfälle i annan form antagas, särskildt
hvad rörer bestämmande af skadestånd.

På grund af denna uppfattning, som jag nu i korthet sökt
gifva uttryck åt, tillåter jag mig, herr talman, att i likhet med reservanterna,
herrar Nilsson, Petersson m. fl., yrka afslag å utskottets
förevarande hemställan.

Häruti instämde herrar Söderberg och Hansson i Solberga.

Herr Sandquist yttrade: Herr grefve och talman! Då jag
icke är någon jurist, så har i och med det förhållandet ingen skäl
att af mig vänta något anförande i den rättslärda stilen.

N:o 16. 8

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Om lag angående
bevisning
inför
råtta.
(Forts.)

Såsom de fattiges hjelpreda i rättegångar under omkring trettio
års tid har jag likväl, mine herrar, haft tillfälle att med hänsyn till
nu föreliggande vigtiga fråga göra lärorika iakttagelser rörande rättegångar
och de domslut, som tingsrätter och äfven högre domstolar
kommit till. Det sades af en mycket talangfull talare här på förmiddagen,
att genom antagandet af det nu föreliggande lagförslaget
skulle ett »kraftigt svärd» blifva satt i lagskiparens hand, och jag
tror nog, att så skulle bli händelsen mera än hvad nu är förhållandet.
Men, mine herrar, i och med detsamma som en lagskipare kommer
i tillfälle att föra ett kraftigare svärd i sin hand till lagskipningens
tjenst, så följer ock dermed, att anspråken på lagskiparen skola vara
mycket stora. Vore alla domare begåfvade med, jag må säga, gudomlig
vishet, så vore ej heller någon fara i att öfverlemna ett sådant
svärd i deras händer. Ja, mine herrar, jag återtager ingalunda mina
yttranden. — Om så vore händelsen, säger jag, behöfde man icke
frukta för att lemna det mera skarpa svärdet i domarens händer.
Men så är ingalunda förhållandet; de lida af sina fel, de såväl som
hvarje annan.

Den äldre domaren har visserligen mångårig erfarenhet såsom
ledning, då han skall ransaka och döma, men fri från frestelser att
fälla ett partiskt domstolsutslag är han ingalunda. Och hvad särskild!
beträffar de yngre juristerna, som ty värr alltför ofta uppträda
såsom domare, så sakna de ju fullkomligt all erfarenhet, och under
sådana förhållanden kunna de lätt låta hänföra sig af de anföranden,
som anlitade advokater i processen med stor skicklighet använda,
och råka sålunda i brist på erfarenhet att fälla en högst origtig dom.
Under loppet af det sist gångna året 1896 har jag ett kraftigt talande
bevis derpå, som jag här tillåter mig anföra. En fattig man
hade blifvit misstänkt för att hafva stulit en obetydlig vara, som
domstolen sedermera åsatte sju kronors värde. Denne fattige man
häktades på grund af misstankar, satt en tid i häktet, fördes sedan
med fångskjuts som vanligt till ransakningsstället. Der försiggick
ransakningen; inga bevis funnos, men den unge domaren resolverade
som så, att »på grund af hvad i målet förekommit» dömes den åtalade
till eu månads fängelse. Den fattige mannen visste icke ens om, att han
kunde få protokollsutdrag gratis. Han fick emellertid underrättelse
derom samt begärde och erhöll afskrift af tingsrättens beslut, fullföljde
sedan målet i hofrätten, och denna resolverade sålunda: alldenstund
ifrågavarande person af tingsrätten blifvit dömd icke på
grund af bevis, utan på grund af hvad i målet förekommit, så finner
hofrätten skäligt att upphäfva tingsrättens dom.

Nå ja, kan man säga, detta hör ej hit. Jo visserligen. Det
bevisar, mine herrar, att med den lag, vi redan hafva, har godtycket
vid underdomstolarne icke så litet spelrum, och derför vill jag för
min del ingalunda vara med om att ytterligare öka anledningarna
till detta godtycke.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

9 N:o 16.

Det är ännu en annan sak, en sak som, synes det mig, borde Om lag anangå
alla samvetsömma domare. I samma mån som domarens inför''
subjektiva uppfattning tillägges större magt, i samma mån måste också ” ^ätta. °‘
hans ansvar dermed förökas, hvarför jag anser det vara möjligt, att (Forts.)
mer än en domare kanske vid tanken på detta ökade ansvar skulle
vara mera nöjd med att få hålla sig till den objektiva bevisning,
som finnes i de aflagda vittnesmålen, än vid hvad som under ransakningen
i öfrigt förekommit. Jag tror, att så kan blifva händelsen.

Slutligen, mine herrar, hvad som icke är att förglömma från
landtmännens sida är det, att, i den mån som den nya lagen skulle
komma att tillämpas, allmogen kommer, fruktar jag, i långt större
behof af juridiskt bildade biträden vid domstolarna än nu är händelsen;
tingsväsendet skulle alltså bli mycket dyrare. En rik man
skulle visserligen kunna tillkalla från närmaste stad juridiskt bildadt
biträde, som står honom bi, ehuru det komme att kosta stora utgifter
för honom; men den fattige, som inga pengar har, skulle komma
att i rättegången stå den ojemna striden mot en utbildad jurist och
endast hafva sina tarfliga, mycket tarfliga argument att anföra såsom
motbevis. Jag anser sålunda, att, från landtmännens sida sedt, finnas
synnerligen talande skäl för, att ifrågavarande lagförslag icke måtte
vinna Riksdagens bifall.

Jag tillåter mig derför, herr talman, att förklara, det jag för
min ringa del — och jag är viss om att af landsbygdens befolkning
många också äro med mig — instämmer i herrar reservanters hemställan
om afslag på ifrågavarande lagförslag.

Herr Boethius: Det föreföll mitt juridiska lekmannaförstånd,

när jag i förmiddags hörde min ärade vän herr Restadius underkasta
justitierådet Skarins yttrande en granskning, som om i denna kritik
funnes en svaghet.

För så vidt jag rätt uppfattade honom, likställer han nemligen
den lämpliga och nödvändiga fria bevisning, som enligt justitierådet
Skarins åsigt bör finnas och som nu tillämpas, med den fria bevisning,
som i det föreliggande förslaget påyrkas. För såvidt jag kunnat
fatta justitierådet Skärm, är emellertid hans mening, att den legala
bevisningen skall vara regel och den fria bevisningen endast ett
undantag. Enligt föreliggande lagförslag deremot upphöjes den fria
bevisningen till regel. Men att göra den till regel synes mig innebära
vådor, särskild! på grund af hvad en talare på stockholmsbänken
i förmiddags och nu en talare på vesteråsbänken påpekat
derom, att det ofta är ganska oerfarna personer, som hos oss få
utöfva domareembetet.

Skulle nu justitierådet Skärm hafva orätt i sin uppfattning, att
den nuvarande i praxis använda fria bevispröfningen öfverensstämmer
med gällande lag, då anser äfven jag en reform vara af behofvet
påkallad. Men denna reform bör icke göra den fria bevisningen
till regel, utan bör endast upphäfva motsättningen mellan

N:o 16. 10

Om lag avgående
bevisning
inför
rätta.
(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

gällande lag och praxis, eller, med andra ord, det borde införas tillägg
" och förklaringar om, när och i hvad mån en afvikelse från regeln
— den legala bevisningen — är lämplig och tillåten.

Men, som sagdt, derom synes icke vara frågan i det föreliggande
förslaget, utan jag fruktar, att detta skulle kasta oss i sådana faror,
som i andra länder visat sig blifva följden af den oinskränkta fria
bevisningen i trots af eller kanske rättare till följd af den domstolsorganisation,
som herr Staaff framstälde såsom idealisk, ty jag förmodar,
att han afsåg målens afgörande genom jury och införandet af
obligatoriskt advokatstånd.

Som ju icke något reformförslag, som blott afser förtydligande
af nu gällande lag, föreligger, så skall jag, herr talman, be att
få förena mig med dem, som yrkat afslag på det föreliggande förslaget.

Herr Persson i Tällberg: Då min uppmärksamhet blifvit

fäst på, att endast 1 § i lagförslaget är föredragen, så skall jag be
att få framställa det yrkandet, »att Riksdagen må antaga Kong!.
Maj:ts förslag till 1 § i lagen angående bevisning inför rätta, under
förutsättning, att Riksdagen antager och Kong! Maj:t godkänner det
förslag till ändring af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, hvarom lagutskottets
utlåtande n:o 28 handlar, och som innehåller, att om af
nämnden minst tre fjerdedelar äro från häradshöfding skiljaktiga och
om en mening ense, den meningen då »skall gälla».

Herr Svensson från Karlskrona: Då jag icke kunnat samstämma
med flertalet inom utskottet, så har jag också deltagit i den reservation,
som afgifvits af herr Nilsson m. fl.

Jag har i motsats mot åtskilliga af de talare, som i afton uppträda
alls icke någon personlig erfarenhet beträffande rättegångar.
Men jag har blifvit öfvertygad af justitierådet Skarins anförande, att
denna lag om fri bevispröfning icke är erforderlig, och jag tror till
och med, att den skulle blifva skadlig med den organisation, som
våra underdomstolar hafva.

§ 1 i denna lag säger ju: »I rättegång gälle såsom bevisadt det,
hvarför med hänsyn till allt, som i målet förekommit, öfvertygande
skäl prof vas föreligga.» Hvem är det då, som skall pröfva dessa
skäl? Jo, det är domarne, och i många fall den unge, den obepröfvade
domaren, som kan i strid mot nästan hela nämnden pröfva skäl
föreligga, på grund af hvilka den åtalade skall domfällas. Han kan
visserligen göra detta i öfverensstämmelse med sin uppfattning om
de föreliggande skälen, men denna hans uppfattning kan vara påverkad
af många saker, så att utslaget blir fällande i stället för friande.
Jag fruktar, att, om denna lag genomfördes, det skulle kunna komma
att hända, hvad justitierådet Skärm säger icke hafva händt i vårt
land under detta århundrade, nemligen att under sagda tid ingen
enda oskyldig blifvit sakfäld. Men det fruktar jag skulle blifva
händelsen, om denna lag skulle komma att antagas.

11 N:o 16.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Den talare, som i dag började debatteB, anförde som skäl för
att man borde antaga lagen, att högsta domstolens samtliga ledamöter
med undantag af justitierådet Skärm uttalat sig för förslaget,
och att detta äfven vore händelsen med de flesta jurister i öfrigt.
Ja, det är sant, att åtskilliga, ja, många jurister uttalat sig för förslaget.
Men vi hafva äfven en annan del af vårt folk än juristerna,
nemligen den rättsökande allmänheten, och jag tror icke, att den
rättsökande allmänhetens flertal är för en dylik ändring i bevispröfningen.
Detta visade sig nogsamt 1893, då denna lag förekom till
behandling i Andra Kammaren, ty med den stora pluraliteten af 143
röster mot 73, således med 70 rösters majoritet, blef förslaget då
förkastadt.

Lagutskottets ärade vice ordförande framhöll nyss, då han hade
ordet, att denna fria bevispröfning vore att föredraga framför den legala
bevispröfningen. Han anförde dervid ett exempel, hurusom ett mord
kan vara begånget, hurusom spår finnas från mordstället till det ställe,
der en för mordet anklagad person bor. Det kan vidare vara tappadt ett
klädesplagg, till hvilket den för mordet misstänkte är egare, och det kan
bevisas, att ingen annan kan vara egare till detta plagg än han. Han
borde då, menade talaren, dömas för mordet. Nej, mine herrar, jag tror,
att en sådan slutledning icke är den rätta. Det kan vara många sådana,
som det tyckes, bindande bevis, och det kan finnas många sannolikheter,
men det är dock icke sagdt, att de äro sakfällande. Man kan
blifva misstänkt af sådana skäl, men att mot hans bestämda nekande
sakfälla en person på så lösa grunder tror jag näppeligen kan gå för
sig, utan det bör nog finnas andra bevis. Om t. ex. denna person
kan bevisa, att han varit hemma i sin bostad under den tid, då mordet
begåtts, skulle han då kunna sakfällas derför, att dylika liknelser
förekomma? Skall denna lag kunna leda derhän, att sådant kan
förekomma, så styrkes jag ännu mer i min uppfattning om olämpligheten
af den föreslagna lagen.

Herr talman, då jag anser, att denna lag skulle komma att i en
oerfaren domares hand verka menligt för land och folk, så vågar jag
yrka af slag å så väl Kongl. Maj:ts proposition som utskottets föreliggande
betänkande.

Herr Staaff: Jag skall icke uppehålla kammaren i onödan.
Jag ber endast att till besvarande få upptaga några få af de anmärkningar,
som af olika talare gjorts mot mitt anförande i förmiddags.

Jag ber då först att få säga, att för den händelse herr Restadi
us verkligen mot mig rigtade sina erinringar derom, att man icke
heller nu dömer fullständigt eller i flera stycken så, som 1734 års
rättegångsbalk föreskref, så måste jag säga, att jag genom denna anmärkning
styrkes i min åsigt om, att underdomarenas uppfattning om
hvad som varit taladt och anfördt icke alltid är fullt exakt, ty jag
har i sanning aldrig yttrat något dylikt. Jag har tvärtom sagt, att
man i många fall frånvikit 1734 års bevisregler. Men jag har äfven

Om lag angående
bevisning
inför
rätta.
(Forts.)

N:o 16.

Om lag angående
bevisning
inför
rätta.
(Forts.)

12 Onsdagen den 17 Mars, e. m.

sagt, att så länge hufvudreglerna stå qvar, så länge finnes det ett
band på domarena, som, om också nu hevis?nedlen kunna hafva utvecklats,
likväl kommer att verka i fråga om sjelfva bevis måttet.

Tvenne utaf kammarens domare hafva visat sig ofantligt benägna
att framhålla det juridiska ansvar, under hvilket domarena stå,
såsom ett tillräckligt korrektiv. Ja, herr Restadius yttrade ju uti en
debatt här om dagen, att hela pappersfrågan helt enkelt reducerade
sig till en fråga om ansvar för de underdomare, som använda dåligt
papper. Men det är så sällan, som man uti praktiken ser det der

ansvaret efter 25 kap. 17 § strafflagen, som uti riksdagsdebatterna

så ofta åberopas. Jag har ofta vid anmärkningar mot domare sett
högsta domstolens utslag lyda ungefär så, att ehuru han eller han i
det eller det fallet origtigt förfarit, så anses han likväl icke böra
beläggas med ansvar. Jag vill då vördsamt hemställa till mina högt
ärade anmärkare i denna del, huruvida det icke är sannolikt, att i
9 fall af 10, minst sagdt, i fall en underdomare tillämpat den fria
bevispröfningen principielt origtigt, högsta domstolens utslag kommer
att lyda så och måste lyda så, om icke en orättvisa skall uppstå.

Ty det är mycket svårt, så vida det icke kan påvisas ett ondt upp såt

af domaren, att verkligen anklaga honom, derför att han begått
något, som andra anse vara ett misstag, då det galt att pröfva bevisens
verkan, om han skall göra det efter den fria bevispröfningens
princip.

Då herr Bruzelius jemförde verkan af vittnesbevisningen och
verkan af indiciebevisningen, så måste jag säga, att åtminstone på
mig hans exempel icke verkade synnerligen slående.

Ty jag kan icke förstå annat, än att om det finnes ett par vittnen
om sjelfva gerningen — det var här fråga om en mordgerning —
så bör det i allmänhet vara mera talande, än om indicier finnas, bestående
i de der spåren och klädesplaggen, hvilka klädesplagg just
skulle bevisas genom vittnen. Jag tror för min del nog, att indiciebevisningen
ofta kan vara mycket starkare än vittnesbevisningen,
men jag ber att uttryckligen få saga, att jag aldrig bär sagt eller
menat, att 1734 års lag nu tillämpas i den rigtning, att två vittnen
ovilkorligen äro fullt bevis, utan att domaren skulle ega något slags
befogenhet att granska och bedöma vittnenas trovärdighet. Detta
har jag aldrig sagt, men jag har sagt, att jag anser, att mindre än
två samstämmiga vittnen eller mindre än hvad som kan anses motsvara
två samstämmiga vittnen icke af lagskipningen, åtminstone i
brottmål och särskildt i gröfre brottmål, har antagits såsom fullt bevis.

Jag ber herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet vara
förvissad om, att jag för min del, ehuru nykommen ledamot i kammaren,
icke hyser någon öfverdrifven förhoppning om, att några stora
och djupgående lagreformer skola kunna inom den närmaste tiden
genomföras, men, om herr statsrådet vill vända detta skäl mot mig,
så är ju detta skäl alldeles icke talande annat än under den förutsättning,
att jag skulle hafva sagt, att vi icke skola antaga detta för -

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

13 N:o 16.

slag; derför att vi behöfva mera. Men det har jag icke sagt, utan Om lag aning
har sagt, att vi icke skola taga denna lag derför, att den icke gående beviskan
verka godt i och för sig, derför att, enligt min lifligaste öfver- ‘älta
tygelse, det, som vi nu hafva, verkar bättre, än den till införande (Forts.)
föreslagna lagen i och för sig skulle göra. Det är detta, jag sagt,
och ingenting annat.

Jag skall emellertid nu icke upptaga kammarens tid längre. Jag
tillönskar för min del förslaget en så djup och bred graf, att det
aldrig må kunna resa sig igen, hvarken i dess närvarande eller någon
liknande gestalt.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag hade icke ämnat att i

afton upptaga kammarens tid och yttra mig i detta ärende, men med
anledning af de uttalanden, som under diskussionen fälts, vill jag i
största korthet angifva min uppfattning och reducera frågan till de
dimensioner, som den enligt min mening rätteligen eger.

Det förundrar mig visserligen icke, att en stor del eller största
delen af kammarens ledamöter ställa sig tveksamma inför detta lagförslag.
Men jag vågar föreställa mig, att denna tvekan på många
håll beror icke af någon klar insigt om hvad det i sig sjelft innebär,
utan endast af en ganska naturlig fruktan, att det möjligen kan innebära
något farligt, något mera, än det i verkligheten gör. Hela frågan
hänger således i första hand på, om nu föreligger något, som
ändrar grunderna för be vi spröf ningen. Detta har af de flesta talare,
som yttrat sig emot förslaget, antagits såsom något ostridigt. Men
på grund af min erfarenhet måste jag påstå, att detsamma i nämnda
afseende icke kommer att på något sätt ändra bestående förhållanden.
Med denna ståndpunkt behöfver jag icke bemöta t. ex.
det anförande, som hr Staaff hade på förmiddagen. Jag kan gå in
på en del af hvad han sade, men anser, att allt detta icke inverkar
på denna fråga.

Det föreliggande förslaget innehåller nemligen icke någon vidlyftig
apparat, hemtad från utlandet, utan man har deri så noga som möjligt
smugit sig intill nu gällande praxis och skrifven lag. När jag först
genomläste detsamma, sade jag också mig sjelf: detta är icke något
äfventyrligt, det är ju precis det, som vi nu tillämpa och som vi
vilja hafva. Derför är min bestämda öfvertygelse den, att, om
förslaget antages, det aldrig skall inträffa, att domstolarne komma
att döma på annat sätt än nu, eller att rättssäkerheten blir på något
sätt sämre.

Han har vidare invändt, att nuvarande praxis icke skulle strida
mot gällande lag och att således någon lagändring ej vore erforderlig.
Detta med anledning deraf, att från motsidan framhållits, att
praxis vore stridande mot lagen och derför behöfde lagen ändras.

Af denna synpunkt för sakens bedömande har man enligt mitt
förmenande gjort för mycket affär å ömse sidor. Spörsmålet, huruvida
praxis strider mot lagen eller icke, är en ganska ofruktbar strids -

N:o 16. 14

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Om lag angående
bevisning
inför
rätta.
(Forts.)

fråga, deri det utan påtagliga resultat kan advoceras både för och
emot. Skulle lagförslagets betydelse hänga uteslutande på detta, då
ville jag säga, att detsamma icke har mycket stor betydelse, och då
kunde det lika gerna vara såsom det nu är.

Förhållandet är emellertid, att den föreslagna lagen har en gifven
praktisk betydelse, och detta i två afseenden.

Det lärer sålunda för det första vara ostridigt, att gällande föreskrifter
om laga bevis äro dels ofullständiga, dels otydliga, och i
dessa afseenden har man derför velat komplettera lagen. Men för
detta ändamål har det varit nödvändigt att skrifva om hela lagen,
och då har det fallit af sig sjelft, att man icke upptagit de gamla
legala bevisningsformlerna, utan skrifvit lagen så, som gällande praxis
tillämpar den och antagen teori fordrar. Då har visserligen mången
entusiast för den fria bevispröfningen kunnat framhålla: nu hafva
vi här fått fri bevispröfning; men detta är vilseledande. Det nya i
detta afseende är i stort sedt endast en formalitet på papperet.
Den reella vinsten deremot är, att man skulle få tydliga och fullständiga
bestämmelser samt reda i det hela, och häraf torde åter
följa, att förslaget i stället för att medföra faror tvärtom bör, åtminstone
i någon mån, bereda bättre garantier för rigtiga beslut.
I synnerhet för unga domare bör det lemna god vägledning i frågor,
der de förr ofta tagit vilse, liksom det i allmänhet lemnar större utvägar
att bringa sanningen i dagen.

Förslaget har äfven en annan praktisk innebörd. Såsom vi veta,
ha mycket länge pågått förberedande arbeten till omarbetning af
vår rättegångsordning. Denna var visserligen i sig sjelf utmärkt,
men har numera det felet att vara för gammal. Tiderna förändras
och med dem måste också rättegångsväsendet ändras. Nu är det
väl tydligt, att vi icke kunna hafva utsigt att få en ny rättegångsordning
i ett slag. Men det blir väl i längden alldeles outhärdligt
att slösa med arbete och penningar utan att komma till några resultat.
Föreliggande lagförslag förefaller mig i det afseendet såsom en
mogen frukt. Det medför, såsom jag sagt, ingen fara och det kostar
ingenting att genomföra detsamma, men ändock kommer man dermed
en god bit på väg och får en bra grund att bygga vidare på, och
jag vill särskildt framhålla, att om man fasthåller vid detta, får man
en bättre position gent emot möjliga sträfvanden till en rättegångsordning,
som är vidlyftigare och dyrare, än för våra förhållanden
vore nödigt eller önskvärdt. Af visar man deremot Kong], Maj:ts
proposition på den förmenta grunden, att här föreligger något nytt
i fråga om bevispröfningen, hvilket krafvel- nya och stora garantier, så
äfventyrar man mera i nyssnämnda hänseende.

Jag vet mycket väl, att Andra Kammaren kommer att af slå
detta förslag, men jag vet också, att om kammaren antager detsamma,
så kommer aldrig för kammaren att erbjuda sig något tillfälle
att ångra sig. Jag yrkar bifall til! Kong!. Maj:ts förslag.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

15 N:o 16.

ning inför
rätta.
(Forts.)

Herr Sjö vall: Trots de många såväl till form som innehåll Om lag an utmärkta

anföranden i denna sak, qvarstår för mig likväl rörande
densammas utredning ett stort frågetecken, enär ingen af talarne
vidrört den frågan, hvarför Riksdagens båda kamrar år 1894 samstämmigt
biföllo lagutskottets förslag att med en skrifvelse begära,
det Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen inkomma med ett förslag om
lag angående bevisning inför rätta, och hvarför man då var enig om,
att detta förslag skulle grunda sig på införande af fri bevispröfning;
men har nu på denna fråga icke lemnats något som helst svar,
så har det deremot under förhandlingarna, åtminstone för mig, blifvit
till evidens ådagalagdt, att ett antagande af första paragrafen i
nu ifrågavarande lag skulle medföra stora vådor icke allenast för
domaren, utan äfven för de rättsökande, för såvidt icke införandet af
lagen ställes i förening med införandet af ett offentligt advokatstånd
och en omorganisation af våra underdomstolar. Då emellertid dessa
båda saker af vederbörande hvarken blifvit ifrågasatta eller mig
veterligen påtänkta, så anhåller jag, herr talman, att få yrka afslag å
utskottets och bifall till reservanternas förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag hade icke tänkt att

begära ordet i denna fråga och trodde verkligen, att det var obehöfligt
att så göra. Men den nye ledamoten från Stockholm tycktes
mig uttala så märkvärdiga åsigter, att jag icke kunnat underlåta att
begära ordet. Han förklarade, att förslaget var ingenting nytt, utan
rakt detsamma som vi förut haft, att bevismedlen äro ofullständiga, och
att här föreligger ingenting, hvars antagande man skulle behöfva ångra.

Ja, är det så, att det är ingenting nytt, så vill jag fråga, hvarför
skall man då ifra för att få en sådan lag införd, och kan det
vara något, som icke är nytt, då man envisas så med det?

Men på samma gång vill jag ock säga till honom: År det icke
orimligt att antaga en lag, som är sådan, att man icke kan veta i
landet, hvad som är fullt bevis eller hvad som är lagligen affattadt
och upprättadt? Skall man gå in på att låta dessa hundratals domare
behandla hvarje mål och hvarje sak, huru de behaga? År det möjligt,
att vi kunna gå in på något sådant? Jag säger hundratals domare,
derför att i domsagorna det finnes så många unge män, som sitta ett
tingssammanträde, och eu annan ett annat tingssammanträde och så
omvexlande det ena efter det andra, att målens handläggning»
kan komma att blifva beroende af flera personers uppfattning. De
hafva alla sina olika åsigter, och skall man då icke veta, hvad som
är lag, utan blott lita på flera hundratals olika uppfattningar, om man
tänker på domarecorpsen i hela landet.

Och jag kan icke förneka vigten af hvad som sades på förmiddagen,
att allt beror på protokollsföringen inför underrätterna. Det
är efter dessa protokoll, som de högre rätterna måste döma, och
huru man härvid går till väga, det känna herrarne lika väl som jag.
Och herrarne veta, huru svårt det är att inför högre rätt få någon

N:o 16. 16

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Om lag angående
bevisning
inför
rätta.
(Forts.)

ändring i underrätternas protokoll. De må vara hur vanstälda och
besynnerliga som helst, så är det omöjligt att få ändring. Och då
vore det mycket märkvärdigt, om man på detta sätt skulle låta domaren
få magt att missuppfatta saken och så föra protokollet. Om
icke då parterna förstå att bevaka sin rätt i rätt tid, så skulle man
på detta sätt kunna få målet vanstäldt helt och hållet ända från
början. Och om jag gjort upp den allra klaraste sak i två vittnens
närvaro, de allra bästa jag kunde få fatt i, så skulle det ändock
icke vara lag, utan bero på domarens fria pröfning. Kan det vara
möjligt, att kammaren skall gå in på att släppa igenom ett sådant
lagförslag?

Det sades till min förvåning af den siste talaren, att, om vi
antaga detta, skola vi aldrig få tillfälle att ångra det. Jo, mine
herrar, vi skola verkligen få ångra det, och det kanske mycket snart.
Jag tror icke, att vi, den svenska allmogens ombud, böra antaga detta
förslag, enligt hvilket hela den svenska allmoge, som icke har någon
juridisk bildning, skall blifva beroende af jurister, som icke ansvara
annat än inför sina samveten.

Ku sades det af den siste talaren, att detta förslag är såsom
en mogen frukt af utvecklingen. Ja, mine herrar jurister, hafven I
icke några andra mogna frukter att bjuda på, så låt dem vara omogna
huru länge som helst.

Jag hoppas att, och jag ber denna kammare, som representerar
den svenska allmogen, att den så enigt som möjligt afslår detta förslag.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Larsson i Mörtlösa,
Rydberg, Anderson i Hasselbol, Bengtsson i Häradsköp, Wiklund,
Johansson i Berga, Svensson i Olseröd, Jansson i Djursätra, Olsson
i Skiftinge och Mallmin.

Herr grefve Hamilton : Jag förstår väl kammarens rop på proposition,
och jag skall derför icke heller säga många ord.

Jag vill begagna tillfället att få till protokollet antecknadt,
att jag fortfarande intager samma ståndpunkt som år 1893,
då jag uttalade mig för det då framlagda förslaget, och att
jag af den diskussion, som förts här i kammaren i dag, endast
ytterligare blifvit styrkt i den åsigten, att denna min uppfattning
är rigtig.

Men när nu förslaget skall förkastas, anhåller jag, att dess motståndare
ville tänka på en sak, som har synts mig högst anmärkningsvärd
vid denna frågas behandling. Här har framhållits, att
man möjligen skulle kunna vara med om denna enligt hvad det anses
vådliga nyhet, om man kunde vinna garantier mot att den fria
bevispröfningen missbrukades af domaren; och dessa garantier har
man sökt deri, att man velat gifva nämnden större befogenhet att
ingripa. Nu skall jag för min del säga genast från början, att jag

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

17 N:0 16.

visserligen icke är mot en utsträckning af nämndens befogenhet, om Om lag allmän
nemligen går den väg, som jag anser vara den rigtiga. Man 9aer}de beviskan
mycket väl tänka sig, tror jag, att man skulle kunna höja nämn- mnfätla. ^
dens ställning och gagna rättsväsendet, om man införde den bestäm- (Forts.)

melsen, att i vissa brottmål domaren icke finge uttala sitt skyldig,
utan att han hade med sig en viss pluralitet af nämnden. Det vore
eu reform, som jag kunde vara med om.

Men jag förstår icke rigtigt, hvad herrarne mena med det förslag,
som här blifvit framstäldt, om att nämnden här skulle verka
som en väktare öfver domaren. Det lärer väl icke bestridas ens af
dem, som påstå att detta förslag icke endast är ett fastslående af
en redan genomträngd praxis — det lär väl icke ens af dem bestridas,
att praxis har gått derhän, att den legala bevisningen i 1734
års lag icke längre tillämpas, utan mycket ofta fri bevisföring användes.
Då frågar jag de ledamöter af denna kammare, som suttit i
nämnd — och de äro ganska många — när denna praxis under
de senare decennierna trängt sig fram: hafva de verkligen märkt,
att det varit domaren, som velat tillämpa den fria bevisföringen, d. v. s.
döma efter sunda förståndet, såsom en vanlig klok menniska skulle
velat döma, och att det varit nämnden, som hållit mot och velat
tillämpa den legala bevismetoden. Jag tror, att så icke är, utan att
förhållandet väl har varit, såsom en talare på dalabänken sagt, att
de, som suttit i nämnden, icke minst känt behofvet af den fria bevispröfningen.
Domaren har sagt: Med tillhjelp af den legala bevismetoden
kan jag ej döma denna person, men hvad säger nämnden ?

Och då har nämnden, som man säger, klämt till. Så har det väl
oftast varit, när nämnden öfverröstat domaren i fråga om bevisningen,
och derför ber jag herrarne fundera litet grand på, hvad det betyder
att uppsätta nämnden såsom en garanti mot de fruktade missbruken
af den fria bevisningen. Jag har knappast af något yttrande i denna
sak blifvit så öfvertygad om, att man är inne på en fullständig
missuppfattning, som just af detta yrkande, att nämndemännen skola
vara de, som vaka öfver att domaren icke tillämpar den fria bevispröfningen
för vidsträckt, d. v. s. att domaren icke resonerar så,
som en klok och förståndig nämndeman gör.

Men jag hade kanske icke sagt detta, om jag icke ansett mig
nästan skyldig att taga till ordet efter den ärade vice talmannens
anförande. Jag hoppas, att han icke missförstår mig. Jag vill icke
onödigtvis söka sak med honom. Jag vet väl, att man kan blifva
klokare med åren. Man kan vara för en sak och slutligen inse, att
den icke är rigtigt bra. Men när den ärade vice talmannen med
sådan ifver och värme vädjade till kammaren, om den verkligen
skulle vilja vara med om att plocka denna mogna frukt, som juristerna
uppdragit och kastat till oss, så vill jag fråga honom: erinrar han
sig icke, i hvilkens trädgård denna frukt vuxit? Förhållandet är,
att här framstäldes af nya lagberedningen ett vidtomfattande förslag

Andra Kammarens Prof. 1897. N:o Vi. ''■!

N:o 16. 18

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Om lag angående
bevisning
inför
rätta.
(Forts.)

till ändring af rättegångsordningen i denna del och äfven af våra
domstolar. För att pröfva detta förslag inkallade regeringen den
s. k. förstärkta lagberedningen, i hvilken sattes representativa män
från olika fraktioner af Riksdagen, och det var på denna representativa
församlings tillstyrkan, som 1893 års förslag framkom. Tiderna
voro då annorlunda, man var då ej så rädd för reformer. Men bland
de män, som då förordade att den fria bevisföringen skulle införas
med bibehållande af det nuvarande domstolsväsendet, var nuvarande
vice talmannen A. P. Danielson.

Jag har ansett mig skyldig att påpeka detta. Om herr Danielson
säger, att han kommit till insigt om att saken icke var rigtig, så
har jag ingenting att säga. Men jag tror, att det icke är skäl, att
han uppträder med en sådan värme, ty han har i sjelfva verket sjelf
framlagt förslaget.

Herr Anderson i Tenhult: Då jag varit förhindrad att deltaga
i utskottets förberedande förhandlingar rörande det nu föreliggande
lagförändringsförslaget, vill jag såsom min åsigt uttala, att jag
anser detsamma icke behöfligt, ej heller nyttigt, utan förenar mig med
dem, som yrka afslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet för att

svara grefve Hamilton. Han sade, att han icke sökte sak med mig;
och jag söker icke sak med honom heller. Jag tror icke, att vi
hafva något att stämma hvarandra för. Men då grefven ville säga,
att jag framlagt 1893 års förslag, så vill jag protestera: det har jag
icke gjort. Hela denna sak, som grefven ville göra så vigtig, inskränker
sig till följande. Lagberedningen hade gjort upp ett stort
förslag till ändring af rättegångsordningen, och det var der fråga
om mycket annat än detta. Då tillkallade Kongl. Maj:t några personer
att genomse det, och jag var bland dem, och det gjorde vi
naturligtvis. Herrarne kunna väl begripa, att jag och några andra
personer, som icke voro mera jurister än jag, kunde väl icke synnerligen
inverka på lagförslagets bestämmelser. Om detta lagförslag
är samma, som då förelåg, kan jag icke säga. Det är ju Kongl.
Maj:t och lagberedningen, som sedan kommit med förslaget. Derhän
får grefven reducera hela saken mot mig. Att lagförslaget kommit
fram så omfattande, eller i 84 paragrafer, det kunde ingen af
oss då tro. Och derför kunna väl herrarne förstå, att här blandats
in mycket mer, än det då var fråga om. Och när man nu ser detta
förslag om den så kallade fria bevispröfningen i hela dess sammanhang,
så är det omöjligt att antaga denna rättighet för domaren som
lag, det hjelper icke hvad grefven tycker.

Det var detta jag ville säga, att min del i 1893 års förslag var
så ringa, att den kan räknas för rakt ingenting. Ty förslaget har
framkommit från Kongl. Maj:t och lagberedningen och har genomgått,
som herrarne veta, många pröfningar. Jag har velat säga detta för

19 N:o 16.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

att herrarne icke må tro, att jag har större del i det, än jag egentligen
har.

Då lagförslaget förelåg i kammaren, som jag vill minnas 1893,
yrkade jag äfven afslag å detsamma.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mine herrar! Af den diskussion,
som i ärendet förekommit, har jag för min del kommit till den
bestämda uppfattning, att detta lagförslag icke kommer att af kammaren
antagas. Anledningen dertill är, efter hvad jag kan höra, att
man drager sig mycket för den s. k. fria bevispröfningens införande,
och jag undrar icke alls derpå. För min del ställer jag mig mycket
tveksam gent emot denna fråga, och jag vågar icke bestämdt påstå,
hvilketdera som vore bäst, om den komme till stånd, eller om det
finge förblifva vid hvad det nu är.

Men, mine herrar, detta förslag innehåller en hel mängd andra
bestämmelser, såsom t. ex. om skadestånd, om vittnen, sakkunnige,
syn m. m., Indika bestämmelser i allmänhet äro synnerligen beaktansvärda
och som det skulle vara önskvärdt att få upphöjda till lag.
Nu är det klart, att, då man för den nyssnämnda enda sakens skull
icke kommer att antaga förslaget, det måste blifva en nödvändig
följd af lagens formulering, att äfven alla dessa öfriga förslag måste
afslås. Jag kan emellertid icke annat än, på samma gång jag är
öfvertygad härom, uttala den bestämdaste önskan, som jag tror att
litet hvar i denna kammare delar, att dessa öfriga bestämmelser
måtte så snart som möjligt i omarbetad form, men ändock någorlunda
af det innehåll som nu föreligger, å nyo underställas kammarens
pröfning utan samband med frågan om den fria bevispröfningen.
Derigenom skulle den praxis, som nu gäller, få en mycket större
fasthet och stabilitet än hvad den nu har, och jag tror, att detta
skulle verka synnerligen välgörande såväl för domstolarne som för
den rättsökande menigheten.

Jag får således å nyo betona önskvärdheten af att dessa öfriga
bestämmelser måtte i annan form så snart som möjligt föreläggas
Riksdagen.

Ofverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner:
l:o) på godkännande af den föredragna paragrafen; 2:o) på afslag å
densamma; och 3:o) bifall till det af herr Persson i Tällberg under
ofverläggningen. framstälda förslag. Herr talmannen fann den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som
votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits afslag å
paragrafen, nu uppsatt, justerad och anslagen följande omröstningsproposition: -

Om lag angående
bevisning
inför
rätta.
(Forts.)

N:o 16. 20

Onsdagen den 17 Mars, e. ro.

Om lag an- Den, som vill, att kammaren skall* antaga första paragrafen i
gående bevis- förevarande förslag till lag angående bevisning inför rätta, röstar

rätta.

(Forts.) «a>

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda paragraf af kammaren afslagen.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 30 ledamöter röstat
ja, men 171 nej; i följd hvaraf den föredragna paragrafen af kammaren
afslagits.

Ordet begärdes härefter af

Herr Bruzelius, som yttrade: Herr talman! Med anledning

af det beslut, som kammaren nu fattat, hemställer jag, att de återstående
paragraferna må på en gång föredragas, och att dervid endast
paragrafernas nummer angifvas.

Denna hemställan bifölls, hvarefter §§ 2—84 i förevarande
lagförslag, hvilka §§ nu i ett sammanhang föredrogos, af kammaren
afslogos.

Efter föredragning dernäst af punkten 2, innefattande utskottets
förslag till Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken,
anförde

Herr Bruzelius: Med anledning af det beslut, som kammaren

har fattat i afseende å lagen angående bevisning inför rätta, och då
den lag, hvarom nu är fråga, står med den förra i oskiljaktigt
sammanhang, nödgas jag anhålla om afslag å den föredragna punkten.

Vidare yttrades icke. Punkten afslogs.

I punkten 3, som härefter föredrogs, hade utskottet framlagt
förslag till Lag angående ändring i 14 kap. jordabalken.

Herr Bruzelius begärde ordet och yttrade: Enär äfven denna
lag står i oskiljaktigt sammanhang med lagen angående bevisning
inför rätta, tillåter jag mig att äfven här göra samma framställning
som i afseende å den senast föredragna lagen, eller om afslag å
utskottets hemställan.

Med bifall till denna hemställan, afslog kammaren jemväl detta
utskottets förslag.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

21

N:o 16.

Punkten 4.

Herr Bruzelius yttrade: Äfven i afseende å denna punkt har
jag att göra samma framställning som nyss förut, nemligen om afslag.

Det i denna punkt framlagda lagförslag blef i enlighet med
denna hen1 Bruzelius’ hemställan af kammaren afslaget.

I mom. b hemstälde utskottet, att det i Kongl. Maj:ts proposition
innefattade förslag till Lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den 17 maj 1872 icke måtte af Riksdagen godkännas.

I fråga härom anförde:

Herr Bruzelius: I enlighet med utskottets hemställan anhåller

jag om afslag jemväl å detta lagförslag.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. c). Angående

ersättning till

I motion n:o 39 inom Andra Kammaren hade herr A. V. vittnen i
Styrlander föreslagit:

att Riksdagen måtte för sin del antaga det tillägget till 1 §:s
andra moment af lagen angående ersättning af allmänna medel till
vittnen i brottmål, att orden »eller på begäran af häktad person»
inskjutas mellan orden »förordnande» och »inkallad», hvarigenom
detta moiiient, som nu lyder: »enahanda rätt till ersättning tillkommer
den, som i mål af nämnda beskaffenhet blifvit enligt domstols
förordnande inkallad såsom vittne eller af åklagaren åberopats eller
enligt domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis höras»
skulle få följande förändrade lydelse: enahanda rätt till ersättning
tillkommer den, som i mål af nämnda beskaffenhet blifvit enligt
domstols förordnande eller på begäran af häktad person inkallad såsom
vittne, eller af åklagaren åberopats eller enligt domstols förordnande
inkallats för att upplysningsvis höras;

eller, om detta förslag icke kunde vinna Riksdagens bifall:

att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse
med anhållan, att förslag till tillägg till ofvan omförmälda lag i angifna
syfte måtte för Riksdagen framläggas.

Utskottet hemstälde emellertid i förevarande moment, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde

Herr Styrlander: HeiT talman, mine herrar! Såsom kammaren
behagade finna, har jag i årets motion betydligt inskränkt det förslag,

N:o 16. 22

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Angående som jag framstälde vid förra årets riksdag, i det att jag i år hernerS<vittnen
i stä^ att Riksdagen antingen för sin del ville antaga eu sådan lag,
brottmål. som medgåfve ersättning af allmänna medel åt vittnen, som påkallats
(Forts.) af häktade personer, eller ock, derest Riksdagen icke ville gå in på
att antaga en sådan lag, aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om förslag i sådant afseende. Anledningen till att jag gjort
denna inskränkning i mitt förslag är egentligen den, att det enligt
min åsigt säkerligen skulle ställa sig mindre dyrt för staten, derest
ett sådant förslag blefve antaget, som det jag i år har framstält,
nemligen att endast sådana vittnen, som åberopats af häktade personer,
skulle få ersättning af allmänna medel, men deremot icke sådana
vittnen, som påkallades af andra för brott tilltalade personer.

En annan anledning till att jag gjort denna inskränkning är den,
att det enligt min åsigt är lättare för personer, som vistas på fri fot,
att föranstalta om sina vittnens inkallande för närvaro vid förhören.

Ehuru jag sålunda varit mycket blygsam i mina anspråk, har
dock lagutskottet enhälligt afstyrkt min motion.

Såsom skäl för sitt afstyrkande har lagutskottet upprepat ett af
de skäl, som af utskottet anfördes vid förra riksdagen, nemligen att
det enligt utskottets mening redan nu finnes en bestämmelse i detta
fall, som gifver domstolarne rätt att förordna om inkallande af tilltalade
och häktade personers vittnen. Lagutskottet är dock ense
med mig derom, att det finnes en förutsättning för att domstolen
skall kunna förordna om sådant inkallande, den förutsättningen nemligen,
att det åberopade vittnets afhörande verkligen synes vara af
någon betydelse i målet. Enligt min åsigt ligger emellertid just häri
en svårighet. Denna bestämmelse, att det åberopade vittnets afhörande
skall vara af någon betydelse i målet, förutsätter .nemligen,
att domstolen skall på förhand ingå uti pröfning af hvad vittnet
möjligen kan hafva att säga, ehuru domstolen icke haft tillfälle att
afhöra vittnet personligen, utan måste rätta sin åsigt efter den tilltalades
eller andra vittnens utsagor och berättelser och möjligen äfven
låta den bero på en mängd antaganden. Då en sådan procedur skall
verkställas och den häktade således icke kan få sina vittnen inkallade,
utan att domstolen först skall ingå i något slags förberedande
pröfning, huruvida vittnena kunna hafva något att i målet förmäla
eller icke, måste, enligt min åsigt, följden deraf blifva den, att den
häktade personen skall känna sig illa till mods inför en lag, som
påbjuder sådant. Han måste tvifvelsutan säga sig sjelf, att han icke
åtnjuter alla de laga rättegångsförmåner, som han borde få åtnjuta,
då man i statens intresse har beröfvat honom hans frihet.

En annan sak, som jag äfven vill påpeka, är den, att det vid
ett sådant förfarande, då domstolen utfärdar förordnande om vittnenas
inkallande, i allmänhet åtgår minst sex veckor, innan den
häktade kan få höra sina vittnen. Som bekant, kommer på landet
ransakningen till stånd vanligen först tre eller fyra veckor efter det
en person blifvit häktad. Den skall ju hållas inom tre veckor, sedan

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

23 N:o 16.

domaren fått underrättelse om häktningen eller begäran om ransak- Angående
ning blifvit till honom framstäld. ^ ^ ^vittna

När rätten sammanträder första gången, vid första rättegångs- brottmål.
tillfället, kan domstolen således icke förut hafva meddelat något för- (Forts.)
ordnande om att vittnet skall vara tillstädes, utan först vid detta
rättegångstillfälle kan den häktade framställa sina yrkanden. Domstolen
kan äfven först då i bästa fall pröfva dem och förordna om
att vittnen skola inkallas till nästa rättegångstillfälle, hvilket vanligen
infaller tre veckor derefter, för att höras, och dessa inkallade vittnen
kunna möjligen få betaldt af allmänna medel. Det åtgår således allra
minst 6 å 7 veckor, innan den häktade kan få sina vittnen åhörda.

Under sådana förhållanden är det naturligt, att den häktade
väljer en annan utväg för att få sina vittnen tillstädes. Han begär
helt enkelt stämning på dem hos vederbörande domare, och domaren
kan naturligtvis ej neka att utfärda stämningen. Det inträffar då
t. ex., att vittnet, som af den häktade åberopas, har tillgångar, så
att det kan fara till tingsstället, och såsom en laglydig medborgare
reser personen i fråga genast vid första kallelsen. Han får då kanske
kosta på sig ett par hundra kronor för resan, och för dessa utgifter
får han i regel ingen ersättning, då ju den häktade i de flesta fall
saknar tillgångar att betala vittnets kostnader för inställelsen. Saknar
vittnet deremot egna tillgångar, får det intyg derom, och domstolen
lemnar då, såsom det hittills har tillgått åtminstone, en föreskrift om,
att vittnet på allmän bekostnad skall hemtas till tingsstället. Vittnet
föres då kanske lång väg nästan såsom en fånge under bevakning
af en fjerdingsman eller annan person, erhaller ett traktamente af
27 å 28 öre om dagen, inställes vid tingsstaden, åhöres som vittne,
men slappes sedan och får taga sig hem bäst det kan.

Det är ju alldeles uppenbart, att dessa förhållanden icke kunna
undanrödjas genom de åtgärder, hvarom lagutskottet här talat; ty i
alla händelser skall, när ett af en häktad person åberopadt vittne
skall höras och få betaldt för inställelsen, domstolen förut hafva
gifvit sitt förordnande om att vittnet skall höras.

Utskottet har, såsom ett andra skäl för afstyrkande af min
motion, talat om de oskäliga kostnader, som genom antagande af förslaget
skulle tillskyndas statsverket. Ja, om jag hållit så strängt på
min motion, att jag velat gifva den samma omfattning, hvari den
framstäldes förra riksdagen, då skulle ju denna invändning med fog
kunnat göras. Men då den nu endast afser ersättning af allmänna
medel åt vittnen åberopade af häktade personel, är jag formram del
öfvertygad om, att denna utgift för staten under vanliga förhållanden,
då man icke har med särskildt svåra brott att gorå, skall inskränka
sig till några få tusen kronor, ja, kanske icke ens uppgå till ett par
tre tusen kronor. Med den kännedom jag har om huru sällan det
förekommer, att häktade personer behöfva eller anse sig behöfva få
vittnen hörda, är jag viss om, att denna utgift skall blifva helt obetydlig.
Men äfven om det skulle bli fråga om större kostnader för

N.o 16. 24

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Angående staten än ett eller annat tusental kronor, anser jag i alla fall, att
erSvittnen ®r en statsutgift, som är väl på sin plats, då man ju genom

brottmål. en dylik utgift kan skydda häktade personer såväl från att länge
(Forts.) sitta häktade som från att inom sig sjelfva behöfva tänka, att de ej
åtnjuta alla laga rättegångsförmåner, på samma gång man derigenom
skulle skydda vittnena, Indika nu också ofta nog träffas ganska hårdt
af de gällande bestämmelserna.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka på aflåtande af en skrifvelse
i ärendet till Kongl. Maj:t eller, med andra ord, yrka bifall till
det andra alternativet af min motion med ett litet tillägg angående
begäran om en utredning. Jag gör detta derför, att jag har anledning
hoppas, att ett liknande förslag skall framställas i Första Kammaren
och der möjligen kunna tillvinna sig sympatier. Och jag vågar
uttala den vördsamma förhoppningen, att, då motionen nu blifvit
betydligt inskränkt, denna kammares majoritet, som förra riksdagen
biföll en ännu längre gående motion, åkall finnas villig att gå in på
mitt förslag.

Jag föreslår nemligen: satt Riksdagen ville besluta, att till Kongl.
Maj:t aflåta skrifvelse med anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t, efter
utredning om och under hvillca vilkor ersättning af allmänna medel
måtte kunna beredas åt vittnen, som åberopas af häktade personer,
för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i detta afseende.

Herr Bruzelius: Kammaren behagade erinra sig, att i lagen af
den 4 juni 1886 angående ersättning af allmänna medel till vittnen
i brottmål uttryckligen stadgas, att den, som enligt domstols förordnande
blifvit i brottmål till vittne inkallad, tillkommer samma rätt
till ersättning af allmänna medel, som i samma lag tillerkännes den,
som i dylikt mål af allmän åklagare åberopats till vittne.

Detta stadgande visar sålunda en utväg, hvarigenom de af motionären
påpekade missförhållanden kunna förebyggas. Men att, såsom
motionären önskar, medgifva alla af en häktad åberopade vittnen rätt
till ersättning af allmänna medel kan utskottet icke tillstyrka, enär
sådant lätteligen skulle kunna vålla missbruk, och en oskälig kostnad
tillskyndas statsverket. Man har exempel på, att det roat en åtalad
häktad person att uppgifva vittnen här och der i landet, hvilka således
blott på den häktades uppgift och utan någon som helst annan
pröfning skulle kunna inkallas och få sina resor bekostade af — staten;
— staten skulle, om motionärens önskan, sådan jag fattar den,
skulle gå igenom, få» betala både resan och återresan. Sådant komme
att medföra en högst väsentlig kostnad för staten. Jag kan derför
icke finna, att den ifrågavarande motionen bör till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, och jag yrkar derför afslag å såväl motionen som
det nya förslag, motionären nu under öfverläggningen framstält, samt
alltså bifall till lagutskottets hemställan.

25 N:o 16.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
det af herr Styrlander under öfverläggningen framstälda förslag.
Herr talmannen förklarade sig anse den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes, skedde
nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad lagutskottet hemstält i mom. c af förevarande
utlåtande n:o 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Styrlander under
öfverläggningen framstälda förslag.

Omröstningen utföll med 83 ja och 111 nej, och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 28, öfver väckt
motion i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående bevisning inför rätta.

1 detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen, under förutsättning
att lag angående bevisning inför rätta, hvarom utskottets
utlåtande n:o 27 handlade, blefve af Riksdagen antagen och af Kongl.
Maj:t godkänd, ville, med föranledande af ifrågavarande inom Andra
Kammaren af herr Folke Andersson afgifna motion, n:o 139, för sin
del antaga ett af utskottet framlagdt förslag till

Lag

angående ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Herr Bruzelius begärde ordet och yttrade: Då såväl motionärens
förslag som utskottets hemställan i förevarande betänkande gjorts
under förutsättning, att förslaget till lag angående bevisning inför
rätta skulle af Riksdagen blifva antaget och af Kongl. Maj:t godkändt,
men denna förutsättning nu icke längre finnes, anhåller jag,
herr talman, om afslag å såväl motionen som utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Kammaren afslog såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Angående
isättning till
vittnen i
brottmål.
(Forts.)

N:o 16.

Angående
ändrade grunder
för den
kommunala
beskattningen.

26 Onsdagen den 17 Mars, e. m.

§ 4.

Efter föredragning vidare af lagutskottets utlåtande n:o 23, i
anledning af väckt motion om tillägg till kongl. förklaringen den 9
juni 1893 angående förbud mot öppnande till salu å sabbatstid af
bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt hålles till salu, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 5.

I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 24, i
anledning af väckt motion angående ändrade grunder för den kommunala
beskattningen.

Uti en i Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 2, hade herr Ljungman hemstält, det Riksdagen måtte i
underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och till Riksdagens antagande framlägga ett förslag till en särskild,
på förordningen om allmänna bevillningen icke hvilande kommunalskattelag.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herr Ohlsson i Yexiö.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Ljungman: De grunder, på hvilka lagutskottet afstyrkt

min motion, synas mig icke vara tillräckliga. Utskottet förebrår mig,
att jag icke framlagt nya fullständiga grunder, som utvisade, i hvilken
rigtning den kommunala beskattningen borde reformeras. Men ett
sådant anspråk på en enskild motionär är ju i sjelfva verket för långt
drifvet. Min mening har icke varit att erhålla något annat än eu
skilsmessa mellan kommunalbeskattningen och den allmänna bevillningen,
och att få kommunalbeskattningen fotad på egen grund och
affattad i en egen fristående lag. Härtill har jag tänkt mig, att
reformen till en början skulle inskränkas. Ty blott man vunne detta,
blefve Riksdagen herre i eget hus i afseende på den allmänna bevillningen
och kunde reformera den på det sätt, som vore för statens
ändamål lämpligast. Likaledes skulle då Kongl. Maj:t och Riksdagen
gemensamt kunna förbättra den kommunala beskattningen genom reformer
i den först skapade kommunalskattelagen.

Den omständighet, som vållat att jag väckt min motion, är, att
det nuvarande förhållandet innebär åtskilliga betänkliga saker. Enligt
§ 62 regeringsformen skall Riksdagen fylla statsverkets behof genom
att »åtaga sig en deremot svarande bevillning». Men sådana år, då
de ordinarie inkomsterna och tullmedlen m. m. äro tillräckliga för
att fylla statsverkets behof, finnes det ju icke något skäl att skrifva

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

27 N:o 16.

ut någon allmän bevillning. Men man är ändå tvungen att göra det Angående
och för den skull hitta på utgifter eller beräkna statsverkets inkom- undrade d™n~
ster för lågt, emedan i motsatt fall de största olägenheter skulle kommunala
uppstå. All kommunal skatt skulle nemligen försvinna; all valbarhet beskattningen.
till Första och Andra Kammaren upphöra för dem, som hafva denna (Forts,
valbarhet på grund deraf, att de äro uppskattade till en viss inkomst.

Man inser lätt, hvilka orimligheter det skulle leda till. Nu inträffa
visserligen icke sådana orimligheter, emedan man åtager sig en allmän
bevillning ändå, äfven om man icke behöfver någon sådan, men
den blotta möjligheten är redan fullt skäl till ändring.

Vill man slutligen söka lösa frågan om en utvidgning af den
politiska rösträtten, får man säkerligen bygga den på en bättre och
fastare grund än på bevillningsförordningen.

Dessa äro de skäl, på grund af hvilka jag framkommit med min
motion. Då jag trots utskottets afstyrkande fortfarande tror, att
framläggandet af eu dylik kommunalskattelag skulle medföra väsentliga
fördelar och möjliggöra förbättringar på den kommunala beskattningens
område, anser jag mig kunna hemställa, att kammaren måtte,
med afslag å utskottets utlåtande, bifalla min motion på så sätt, att
den instämmer i det beslut, som Första Kammaren fattat i denna
fråga och som lyder: Att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen
kunde byggas på annan grund än den allmänna bevillningen
och, derest detta finnes möjligt, för Riksdagen framlägga förslag till
sådan kommunalskattelag.

Herr Ohlsson i Vexiö: Den nu föreliggande frågan är tvifvelsutan
till sin verkliga innebörd och i sina konseqvenser af högst genomgripande
betydelse. Utskottet har också erkänt denna dess stora
betydelse och för sin del medgifvit behofvet och befogenheten af en
lagstiftning i det syfte motionen afser. Då utskottet det oaktadt icke
kunnat tillstyrka motionen, har det — såsom herrarne kunnat se af
betänkandet — berott uteslutande derpå, att utskottet icke tilltrott
sig kunna angifva eller påvisa de särskilda grunder och skatteprinciper,
på hvilka eu separat kommunalskattelag borde byggas. Utskottet
har med ett ord funnit frågan för svår att lösa. Jag erkänner Ulligt
med utskottet, att frågan är af synnerligen invecklad och svår beskaffenhet.
Men just den omständigheten, att frågan är invecklad
och svårlöst, har för mig varit ett ytterligare skäl att i god tid hänskjuta
densamma till den enda myndighet, som kan gifva ett tillfredsställande
uppslag för frågans rigtiga bedömande.

Aldrig kommer denna fråga att lösas genom enskild motionärs
förslag och lagutskottets derpå grundade uttalande. Endast genom
eu grundlig och allsidig undersökning och utredning genom Kongl.

Maj:ts försorg kan frågan komma i det skick och i det läge, att
Riksdagen sättes i tillfälle att pröfva och bedöma hvad i denna angelägenhet
lämpligen bör åtgöras. Det är nu, såsom kammaren torde

N o 16. 28

Angående
ändrade grunder
för den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

finna, endast fråga om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om en dylik utredning. Frågan är således för ögonblicket visserligen
enkel, men dock ganska vigtig. Det gäller att afgöra, huruvida denna
kammare vill för sin del medverka till undanrödjande af kända och
erkända brister och missförhållanden i vår skattelagstiftning. Det
gäller att afgöra, huruvida denna kammare vill visa land och folk,
att kammaren står fast vid sin tillförene tydligt och bestämdt framstälda
fordran på effektiva och rättvisa reformer i vår skattelagstiftning.
Ja, vill kammaren detta, då kan kammaren icke gifva mer än
ett svar på det nu föreliggande spörsmålet —- då måste kammaren
bifalla motionen och min derpå grundade reservation. Derigenom är
åtminstone ett första steg taget i den rätta rigtningen, derigenom
undanrödjes det väsentligaste hindret för åstadkommande af rättvisa
skattereformer, derigenom öppnas vägen för ett reformarbete, som
med god vilja kan och bör leda till välfärd och båtnad för land och
folk, för stat och kommun, för korporationer och enskilde.

Med den uppfattning jag har i denna fråga kunna herrarne väl
förstå, att jag anser mig ha goda skäl för att yrka bifall till reservationen.
Då emellertid Första Kammaren bifallit ett i någon mån
annorlunda affattadt skrifvelseförslag och då detta i sjelfva hufvudsaken
sammanfaller med reservationen, skall jag, herr talman, be att
få förena mig i det af motionären nyss framstälda yrkandet om
bifall till det skrifvelseförslag, som redan är af medkammaren antaget.

Häruti instämde herr Nilson i Lidköping.

Herr Co lian der: Då jag här om dagen vid behandlingen af

frågan om ändring af 3 § 1 mom. i mantalsskrifningsförordningen
hade ordet, antydde jag, att de svårigheter i beskattningsafseende,
som den nuvarande mantalsskrifningsförordningen fört med sig, icke
kunde undanrödjas förr än man skilt på det rådande sambandet mellan
bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten; och
jag erinrade tillika, att, då herr Ljungmans nu föreliggande motion
kom före, det blef tillfälle att gå i den rigtningen.

Det skäl, som utskottet här anfört för afslag å motionen, borde,
såsom förut erinrats, just tala för ett bifall till motionärens framställning.
Man kan nemligen ej begära, att en enskild motionär eller ett
utskott skall kunna framhålla alla synpunkter, hvarifrån en sådan
fråga som den föreliggande kan ses, och derpå grunda ett för Riksdagen
antagligt förslag. Något sådant kan endast åstadkommas genom
Kongl. Maj:ts försorg.

Jag skall derför, då motionären yrkat bifall till det skrifvelseförslag,
som antagits af Första Kammaren, inskränka mig till att instämma
i detta yrkande.

Herr Lundström förklarade sig instämma med herr Collander.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

29 N:o 16.

Herr Redelius: Jag skall deremot hemställa om bifall till lagutskottets
förslag.

Det är visserligen sant, såsom en föregående talare yttrade, att
eu utredning i allmänhet icke gör något ondt, eftersom Riksdagen,
sedan utredningen är verkstad, har att pröfva, huruvida det derpå
framstälda förslaget bör bifallas eller förkastas. Men kammaren
skall utan tvifvel gifva mig rätt, då jag påstår, att det ingalunda
kan vara behagligt hvarken för Kongl. Maj:t att få en skrifvelse
med begäran om utredning, då det icke bestämdt uppgifves, åt
hvilket håll utredningen skall gå, och ej heller för Riksdagen att
hafva aflåtit denna skrifvelse, om Kongl. Maj:t framkommer med
ett förslag, som Riksdagen icke finner sig böjd för att antaga.

Denna dags förhandling har gifvit ett tydligt exempel på, huru
det kan komma att gå i dylika fall. Jag tror derför, att det icke
är lämpligt att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t i förevarande
fråga förr, än man bestämdt vet hvad man vill och åtminstone kan
för Kongl. Maj:t påpeka något, som man önskar. Det anser jag, att
man här icke kan göra, enär det är ett för negativt skäl att säga,
att vi önska skilja kommunalbeskattningen från den allmänna bevillningen.

Jag medgifver rigtigheten af min grannes till venster påstående,
då han sade, att den föreliggande frågan vore till sin innebörd och
sina konseqvenser af synnerligen genomgripande betydelse. Ja, den
kan med afseende på vårt skatteväsen få en rent af omhvälfvande
betydelse. Då jag icke anser det vara klokt kandladt att gifva sig
ut på en väg, som man icke känner till, kan jag, herr talman, för
min del icke vara med om den föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t,
utan jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Ja, äfven jag vill uttala

några ord, så att det, om frågan återkommer, icke skall kunna sägas,
att jag tegat vid dess första behandling.

Reservanten säger, att, då det nu endast gäller en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om en utredning, frågan vore mycket enkel.
Men, mine herrar, är frågan verkligen så mogen, att vi kunna skrifva
i det syfte reservanten antydt? Det tror jag icke.

Ett annat skål, som reservanten i sin reservation anför för ett
skrifvelseförslag — och det skall väl vara hufvudskälet — är, att
man borde söka komma derhän, att kommunerna finge rätt att förfoga
öfver sådana beskattningsföremål som utskänknings- och värdshusrörelse
samt minuthandel med bränvin och andra spirituösa drycker
samt ölhandcl. Ja, vilja herrarne befrämja nykterheten på det sättet,
att herrarne ställa så till, att vi i kommunerna skulle få sådana saker
som bränvinsmedel och dylikt att besluta om, vilja herrarne bygga
en skrifvelse på en sådan grund, då beklagar jag i sanning allt hvad
nykterhet heter.

Angående
ändrade yrunder
för den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

N:o 16. 30

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Angående
ändrade grunder
för den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

Ocli att vi skulle göra detta till förmån för kommunerna, för
att de skola få stora inkomster, vill jag icke vara med om. Några
andra grunder äro icke på något sätt uppgifna.

Om vi nu skulle skrifva i öfverensstämmelse med reservantens
förslag, då skulle vi dermed skänka vårt godkännande åt dessa grunder,
och jag har härmed velat uttala, att jag icke kan göra det Jag
skulle anse det såsom en olycka, om kommunerna skulle få handskas
med dessa farliga saker. Jag ber derför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Med an ledning

af hvad den siste ärade talaren yttrade, skall jag be att få
påpeka, att hvad han citerade ingalunda vore några af reservanten anförda
grunder, utan endast ett referat om huru man gått till väga i Tyskland.
Om vi bifalla reservationen, hafva vi dermed icke på något
sätt instämt i de principer, hvarför i referatet redogöres. Att
referatet är rigtigt, lärer icke kunna bestridas. Det förblir ock lika
rigtigt, äfven om man förkastar reservationen.

För öfrigt skall jag mycket gerna instämma såväl med herr vice
talmannen som den näst föregående talaren deri, att denna fråga är
både stor och svår. Men dermed är det, enligt min tanke, ingalunda
afgjordt, att Riksdagen icke skall lägga sig ombord med densamma.
Huruvida man vill eller icke vill gilla det förslag, som herr Ljungman
framstält, beror väsentligen på den uppfattning man har rörande
vårt nu gällande beskattningssystem och beträffande den rigtning, i
hvilken man tror att detta skattesystem i framtiden bör eller kan
utvecklas — jag säger med flit, att uppfattningen beror väsentligen
på denna omständighet, ty äfven vigtiga biomständigheter komma
här i betraktande. Jag erinrar exempelvis om den diskussion, som
i lördags här i kammaren förekom rörande lämpligare bestämmelser om
mantalsskrifningsorten, en diskussion, som enligt mitt förmenande tydligt
nog ådagalade, att det icke är möjligt att lösa den frågan på ett på
samma gång rättvist och praktiskt sätt, så länge den skall behandlas
under ständig sidoblick på dess inverkan på kommunalbeskattningen.
Andra likartade förhållanden kunde äfven här lätt påpekas. Men
detta är dock, som jag sagt, endast biomständigheter, hufvudsakeu
är hänsynen till vårt nu gällande skattesystem, den åsigt man har
om huruvida det är fullt tillfredsställande eller icke, och den åsigt
man har om den rigtning, i hvilken detta skattesystem bör och kan
utvecklas.

I det hänseendet ber jag att få erinra derom, att vårt skattesystem
sedan införandet af vårt nu gällande statsskick undergått en
ganska egendomlig omgestaltning. Vid början af perioden eller år
1810 utgjorde de direkta skatterna till staten mer än 60 % utaf alla
till staten inflytande skatter; ännu år 1850 utgjorde de mer än hälften;
år 1880 utgjorde de mer än en tredjedel, men år 1890 hade de
sjunkit till en fjerdedel, nu utgöra de föga mer än en sjettedel och

Onsdagen den 17 Mars, e. ni. 31 N:o 16.

skola, då sista återstoden af grundskatterna afskrifvits, utgöra föga Angående
mer än en sjundedel af samtliga skatter till staten. De återstående ändrade grunsex
sjundedelarne utgöras af skatter, som på indirekt väg uttagas ''/Znmunala
å den stora allmänhetens förbrukningsartiklar. Man får naturligtvis beskattningen.
akta sig för att häraf draga öfverdrifna slutsatser, ty det är ju (Forts.)

bekant, att vi likväl här i landet hafva en betydande direkt
skatt — den kommunala — men obestridligt är dock, att statsbeskattningen
icke utvecklat sig tillfredsställande, enär konsumtionsbeskattningen
deri fått ingå i allt större proportion, och denna
beskattning af den stora allmänhetens förbrukningsartiklar måste,
såsom man många gånger formulerat det, verka progressivt nedåt,
d. v. s. tyngre drabba de mindre bemedlade än de bemedlade.

I sjelfva verket behöfver jag icke mycket orda härom, ty Kongl.

Maj:t och Riksdagen hafva upprepade gånger uttalat sig mot en
ytterligare utvidgning af detta beskattningssätt.

I hvilken grad likväl utvecklingen gått i nämnda rigtning, det
belyses emellertid icke blott af hvad jag nyss nämnde, eller att den
direkta skatten relativt taget minskats, utan ock deraf att skattebördan
i dess helhet samtidigt ökats och ökats högst betydligt. För
10 år sedan eller 1887 äskade Kongl. Maj:t utaf Riksdagen ett anslagsbelopp
af 83 millioner, och nu äskas anslag till ett belopp af
närmare 120 millioner kronor. Så stark har på dessa år ökningen
varit, och, som bekant, hafva utgifterna, som man härvid haft att
täcka, täckts hufvudsakligen af komsumtionsskatter.

Nu är det ju klart, att, såsom jag redan för några dagar sedan,
då jag väckte denna fråga på tal, nämnde, det icke bör vara lönt
att för närvarande yrka på, att man skall försöka fullt genomföra
hvad man stälde i utsigt vid urtima riksdagen 1892, nemligen att
grundskatteafskrifningen och en del af försvarskostnaderna skulle täckas
af ökade direkta skatter. Men så alldeles får man väl icke anse
minnet vara utplånadt af hvad Riksdagen då yttrade; åtminstone står
väl alltid qvar det, att det måste vara ytterligt önskvärdt att något
omflytta skattebördan, så att inom den direkta beskattningen, just
med hänsyn till den stora rol den indirekta spelar, skattebördan skjutes
något öfver på de starkare skuldrorna och något minskas för de
svagare. De af herrarne, som hafva tagit kännedom af det synnerligen
läsvärda anförande, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
haft i fråga om det nu framlagda förslaget till bevillningsförordning,
dem behöfver jag icke erinra om, att det är två omständigheter,
som absolut lägga sig hindrande i vägen, så snart man
vill vinna någon rättvisa i det förut nämnda hänseendet. Den ena
omständigheten är, såsom jag härom dagen framhöll, att vårt skattesystem
är sammansatt af två till sin natur alldeles olika skatter,
nemligen eu fastighets- och en inkomstskatt, den andra omständigheten
är just detta samband mellan den kommunala beskattningen
och beskattningen till staten. Jag tillåter mig anföra ett par exempel.

N:o 16. 32 Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Angående Det tror jag vore en reform, som vi alla helst skulle vilja vara med
ändrade grun-om> (]en nemligen att stadga, att inkomst, som leder sitt ursprung
der fdr den ifrån kapital> blefve något högre beskattad än den inkomst, som härheskaMrrinqen.
leder sig ifrån arbete. Ingen skulle väl rygga tillbaka för, om det
(Forts.) föresloges exempelvis, att man skulle beskatta kapitalistens inkomst
50 % högre än arbetarens. Men frågan får en helt annan räckvidd vid
det förhållande, att i samma ögonblick man så gör, ökas kapitalistens
beskattning i banko äfven till kommunen. Om en arbetare får betala
1 krona i bevillning, under det kapitalisten far betala 1:50, sa är
det ju ej för mycket, om blott det gälde statsskatten, men om kommunalskatten
utgår med ända till 10 kronor per bevillningskrona —
sådana fall förekomma ju — då får frågan en annan räckvidd, och
då drar man sig allt för att genomföra en sådan reform.

Vidare torde jag icke behöfva erinra denna kammare om, huru
önskvärdt det vore att kunna bereda större lindring åt de små skattdragarne.
Det har dock alltid mött motstånd här, derför att man ej
ansett sig böra bereda inkomsttagarne lindring, da icke de små fastighetsegarne
kunna få någon sådan, men detta sistnämnda kan ej lämpligen
ske bland annat just på grund af den inverkan en sådan reform
skulle kunna hafva på vissa kommuners finanser, i följd af att
en lindring i skatten till staten måste resultera i en lindring äfven
i kommunalskatten. En tredje reform, för hvilken man här i kammaren
hvst intresse och som äfven den tenderar till en öfverfljttning
af en del af skattebördan på de starkare skuldrorna, är att låta
aktieegare skatta för inkomst af aktie, men jemväl detta kan ri dligen
ej för närvarande på lämpligt sätt genomföras utan störande
inverkan på kommunalbeskattningen.

Jag tror i sjelfva verket icke jag riskerar någon motsägelse, da
ja o- vågar antaga, att denna kammare sa mycket haller pa hvad
man yttrade 1892 och 1893, att den fortfarande anser det vara
önskvärdt, att en sådan reform i vart nuvarande system föi den
direkta skattens utgörande till staten genomföres, att i möjligaste man
denna skatt skjutes öfver från de svagares skuldror till de starkares,
just med hänsyn till att de svagares skuldror redan nu äro så tungt
belastade med den indirekta skatten.

Jag ber här att få göra en parentes. Jag vet, att det verkligen
finnes folk, som hafva en sådan förkärlek för den indirekta beskattningen,
att de aldrig vilja höra talas om, att den på något sätt trycker.
Den har ju också, denna konsumtionsbeskattning, ofantligt stora fördelar.
Man blir icke alls så missnöjd, om man får ge ut 20 kronor
genom olika konsumtionsskatter, som om man kommer med en tillläggsbevillning
å 20 kronor. Men man får ej förvexla denna
skatteformens fördel med dess ekonomiska resultat. Om jag t. ex.,
när jag går utför trappan här, tappar 5 kronor på en gång, blir jag
mycket ledsen, men om jag tappar en 10-öring da och en 10-öring
då, ända tills jag på det sättet förlorat inalles 5 kronor, da tai jag

33 N:o 16.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

det ganska lugnt, men 5 kronor fattigare är jag dock i båda fallen. Angående
Det var i förbigående sagdt. Jag återgår nu till hvad jag förut sade.^den~

Jag tror icke, jag behöfver riskera någon motsägelse, då jag säger, kommunal
att inom denna kammare allmänt omfattas den åsigten, att det vore beskattningen.
önskvärdt, om en sådan reform af vårt beskattningssystem, som jag (Forts.)
nyss antydde, kunde ske. Men, säger någon, detta är dock icke tillräckligt
skäl för att kasta sig in på denna stora och svårlösta fråga.

Då ber jag herrarne besinna något annat. Det är ju kändt, att vi
för närvarande hafva ofantligt godt om penningar i statskassan,
och det är möjligt, att förhållandet blir likadant något år framåt,
men jag undrar, om någon af denna kammares ledamöter verkligen
tror, att vi kommit till den punkten, då vi aldrig mera, åtminstone
så länge vi lefva, behöfva riskera någon statsbrist.

Jag påpekade nyss, i hvilken hög grad budgeten växt under de
senaste tio åren. Det må nu vara, att särskilda omständigheter hafva
gjort, att den på sista tiden vuxit starkare, än man antager, att den
under de närmaste åren skall göra. Men herrarne känna alla, att det
icke är så länge sedan vi firade det jubileumsår, som betecknades
af en hundramillionersbudget, och nu äro vi snart uppe vid en hundratjugumillionersbudget.
Vi se också dagligen, att just denna omständighet,
att vi hafva godt om penningar i statskassan, framkallar nya
kraf på statens verksamhet. Jag vill i sjelfva verket icke heller
klandra detta. Budgeten måste successivt stegras i samma män, som
landet går framåt. Men då frågar jag: hvarifrån skola vi taga penningar
till slut? Det är väl sant, att under goda tider betydligt med
penningar kommer att inflyta i statskassan från konsumtionsskatterna,
men vi skola också komma i håg, att det är konsumtionsskatter och
att ett omslag i konjunkturerna uti dessa skatter verkar ett fall; och
vi böra ej heller förgäta, hvad jag i början af mitt anförande påpekade
— att vi redan pålagt så mycket konsumtionsskatter, d. v. s.
skatter, progressiva nedåt, att vi måhända icke gerna skola tillgripa
de beskattningsförcmål, som möjligen kunna vara att ytterligare tillgå.

Vi kunna ju möjligen, om vi hafva ondt om penningar, tänka på att beskatta
den inhemska tobaken, det inhemska ölet och dylikt, men detta
blefve då nya skatter på de allmänna förbrukningsartiklarne. Vi
kunna äfven tänka på att utveckla stämpelskatten, men denna har
redan utvecklats så starkt, att det, nästa gång vi skola taga ett steg
längre, torde blifva fråga om att lägga skatt på transaktioner man
och man emellan, för hvilka man här i landet icke är van att betala
skatt, och eu dylik beskattning torde nog icke heller här i landet
inbringa något synnerligen stort belopp. Jag tror derför, att
herrarne skola dela min uppfattning, att man i detta hänseende
knappast har annat att göra än att tillgripa en ökad direkt beskattning Visserligen

finnes ytterligare en skattekälla, som antagligen kommer
att flöda rikare, den, nemligen, som utgöres a*f sådana inkomster,

Andra Kammarens Prof. 1897. JS:o 16. 3

N:o 16. 34

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Angående som icke äro skatter, såsom jernvägstrafikmedel, arrendemedel, skogsändrade
grun-me(je^ telegrafmedel m. m. Samtliga dessa inkomsttitlar hafva på
''kommunala senaste tio åren lemnat i ökad afkastning omkring fem millioner
beskattningen, kronor, men detta uppväges af ökade utgifter för jernvägarne, tele(Forts.
) grafen o. s. v., och det är icke troligt, att nettobehållningen häraf
kommer att i någon afsevärd grad växa.

Jag tror derför icke, att jag riskerar någon motsägelse, om
jag vågar påstå, att förr eller senare det ögonblick ovilkorligen måste
komma, då vi stå inför nödvändigheten af att i utsträckt mån använda
den direkta beskattningen, och det kan ju ej vara tillfredsställande
att ej kunna göra detta på annat sätt än genom påläggandet
af en tilläggsbevillning. Vi känna alla, huru ytterst impopulär den
skatten är och måste vara.

Det synes derför, som om klokheten borde mana oss att i tid
vidtaga åtgärder, så att den allmänna bevillningcn eu gång må kunna
blifva hvad vår grundlag med densamma åsyftat, nemligen en skatt,
som beslutas af Riksdagen såsom fyllnadssumma för hvad som icke
betäckes genom de öfriga skatterna och hvars belopp sålunda kan
lämpas efter skattebehofvet. Så är faktiskt nu icke förhållandet, tv
om någon skatt är fix, så är det den allmänna bevillningen. Vid
den vågar man icke röra, ty i samma ögonblick skulle man röra vid
den kommunala beskattningen.

Nu är det visserligen sant, att man icke skulle nå målet med
att bifalla hvad herr Ohlsson i sin reservation föreslagit. Målet
vinnes i sjelfva verket ej förr, än den direkta skatten till staten blir
en allmän, på obligatorisk sjelfdeklaration grundad inkomstskatt, som
endast drabbar nettoinkomsten, d. v. s. den inkomst, som återstår
efter afdrag af skuldräntorna. Men, mine herrar, man kan icke göra
allt på en gång. Om man blott har målet fullt klart för sig, är det
äfven godt att kunna taga små steg i den rätta rigtningen, och ett
af de steg, som måste tagas, är just detta slitande af det nu förefintliga
sambandet mellan den kommunala beskattningen och statsbeskattningen.
Det har framhållits — jag erinrar mig icke, om det
är i den kongl. propositionen eller i pressen — rörande det nu föreliggande
banklagförslaget, om hvilket olika tankar äro rådande, att
anledningen dertill, att man just nu bör genomföra det, är den, att
konjunkturerna äro synnerligen gynsamma. Detta gäller väl i långt
högre grad om den åtgärd, som här är i fråga. De flesta folk ha
dragit sig för att reformera sitt skattesystem, förrän de fått knifven
på strupen, inför en hotande statsbrist. Jag tror, att 1897 års Riksdag
skulle skaffa sig ett hedersamt eftermäle genom att verkligen
gifva ett exempel på ett folk, som utan att vara tvunget af någon
brist i statskassan toge ett vigtigt steg framåt till åstadkommande
af en rättvis, direkt beskattning, och det steg, som först måste tagas
i detta syfte, är just det, som herr Ljungman föreslagit i sin reservation.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

35 N:o 16.

Jag skall derför af lifligaste öfvertygelse be att få yrka bifall Angående än

till det af herr Ljungman framstälda förslaget. drade grund?

° för den kom

tt n- 77 ••• i i • munala be Herr

sjömil instämde häruti. skattningen.

(Forts.)

Herr Månsson: Herr grefve och talman! Man har här kland rat,

att det framlagda förslaget till förändring af vår bevillningsförordning
innehåller så litet och i sig innebär så liten förändring af
hvad som nu är gällande. Detta är också sant: förslaget innehåller
egentligen intet annat nytt än bestämmelsen om sjelfdeklaration. Allt
annat, som varit på tal, såsom progressiv beskattning m. m., innehålles
icke i förslaget. Jag måste emellertid säga, så vidt jag kunnat följa
detta ärende, att det säkerligen varit mycket svårt för Kongl.

Maj:t att i förslaget inrymma något mera, och detta på grund af
den förberedande behandling, som detta ärende undergått.

Som herrame känna, hafva två komitéer varit tillsatta för utredandet
af dessa förhållanden, och många myndigheter hafva i ämnet
blifvit hörda och dervid i stor utsträckning uttalat sig mot den ifrågasatta
reformen. Af de båda komitéerna har den ena tillstyrkt rätt
väsentliga förändringar i bevillningsförordningen, gående dessa ut på
större effektivitet hos hithörande bestämmelser, högre beskattning af
kapital, beskattning af aktier och skogsafverkning, skuldränteafdrag
m. m. Men herrarne känna äfven, att den andra komitén kom till
ett annat resultat, hvilket hufvudsakligen berodde på det förefintliga
sambandet mellan den kommunala beskattningen och beskattningen
till staten. Det var detta, man ständigt fick höra, att man skulle
stöta på sådana svårigheter, att det vore omöjligt att slå in på denna
väg. Särskilt framhölls detta, då det var fråga om skuldränteafdrag
t. ex. för fastigheter. I detta hänseende kan man dock, som
jag tror hvar och en måste erkänna, med den nuvarande lagstiftningen
komma till orimligheter. Om jag t. ex. eger ett kapital af 10,000
kronor, får jag naturligtvis skatta för denna summa, men köper jag
en egendom för 20,000 kronor och dervid stannar i skuld för halfva
köpeskillingen, får jag ändock skatta för 20,000 kronor. Kan det
vara rigtigt att låta en sådan lagstiftning bestå? Om jag deremot
nedlägger dessa 10,000 kronor i aktier, befrias jag från att skatta
ett enda öre. Kan sådant vara rimligt? Detta är tydligen förhållanden,
som man måste försöka att få rättade och ändrade, men härvid stötar
man på ofantliga svårigheter just till följd af det samband, som förefinnes
mellan skatterna till staten och skatterna till kommunen. När
man ser efter, huru det verkar på ställen, der den kommunala beskattningen
är t. ex. 10 gånger så stor som beskattningen till staten,
skall man finna, att det slår så orimligt ut, att man ofta skulle
komma att beröfva en inkomsttagare en fjerdedel, ja, ända till hälften
af hvad han har i inkomst.

Jag tror derför, att kammaren icke bör sätta sig emot en utredning,
som kunde visa, om detta särskiljande läte sig göra.

N:o 16. 36

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Angående Man taIar

nu så mycket om konsumtionsskatterna. Jag tror, att
der för den här böra visa, att vi vilja försöka att, om möjligt, slå in på en
kommunala annan bog. Det är derför jag anser, att kammaren skulle göra klokt
beskattningen, i att bifalla det föreliggande skrifvelseförslaget, som afser, att Kongl.

(Forts.) Maj:t må låta genom sakkunnige utreda, i hvad mån det är möjligt
att komma till ett sådant resultat. Jag tror för min del, att detta
måhända icke är omöjligt, och Riksdagen har ju sedan alltid i sin hand
att pröfva det resultat, som en sådan utredning kan visa. Det är
af denna anledning, som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till
det förslag, som är framstäldt af motionären.

• I detta yttrande instämde herrar Olsson i Sörnäs, Almqvist,

Åkerlund, Apelstam, Söderberg, Elis Nilson, Pantxarhielm och
Olsson i Ornakärr.

Herr Ollas A. Ericsson: Herr talman! Jag har förut i kammaren
påpekat behof vet af reformer i bevillningsförordningen, och
jag har framhållit den orättvisa, som ligger deruti, att, medan det
mindre kapitalet helt och hållet undgår beskattning, sådan åligger
jordbruksfastigheter, de må nu vara huru små som helst. Jag har
påpekat, att detta är känbarast i Dalarne, och jag skall tillåta mig
att ännu en gång vidröra förhållandena der.

Der finnas fattiga kommuner, hvilkas jordegare icke ha större
fastigheter, än att ingen af dessa motsvarar ett värde af 5,000 kronor.
Nu få dessa fastigheter betala ända till 20 kronor per bevillningskrona
och derutöfver i kommunalskatt, under det att kapitalister, som
kunna ha 10,000 kronor utlånade, helt och hållet äro befriade från
utgift derför såväl till stat som till kommun. Detta är ju en orimlighet.

Riksdagen har också insett detta och uttalat sig för en reform
i förevarande fall, och de komitéer, som hafva utarbetat förslag till
revision af bevillningsförordningen, hafva äfven — särskild! gäller
detta om 1894 års komité — beaktat förhållandet och föreslagit befrielse
för de små fastighetsegarne.

Men nu är att märka, att om ett dylikt förslag ginge igenom i
Riksdagen utan att på samma gång bestämma andra grunder för kommunalbeskattningen,
skulle i dessa små kommuner, om hvilka jag
talat, beskattningen till kommunen helt enkelt blifva overkställbar.
Man stode då rättslös, man kunde ingen beskatta, då ingen inom
kommunen har så stor fastighet, att den är taxerad till 5,000 kronor,
och 1894 års bevillningskomité föreslog, som bekant, att jordbruksfastighet,
taxerad till mindre än 10,000 kronor, skulle vara fri från
beskattning.

Om man således fortfarande som hittills skulle basera kommunalskatten
på bevillning till staten, så vore vi utan någon rättsgrund
för att uttaga kommunalskatten i dessa kommuner, och deraf förstår
kammaren, att om man är villig att gå reformvännernas önskan till

37 N:o 16.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

mötes i det afseendet, att man vill medgifva de små jordbrukarne
någon lättnad särskildt med afseende på utgifterna till staten, så är
det alldeles nödvändigt att ingå på herr Ljungmans förslag om att
skilja kommunalskatten från bevillningen till staten.

För min del kan jag derför icke annat än på det lifligaste instämma
i herr Ljungmans förslag.

Herr Petri: För min del anser jag vigtigt, att det blir, såsom
föreslaget är, en skilnad mellan den kommunala beskattningen och
den allmänna bevillningen. Jag vill endast nämna ett enda exempel,
som visserligen förut är vidrördt, men som jag tror, att det ej kan
skada att tala om en gång till, nemligen det ofta omtalade förslaget
att beskatta aktier särskildt. Man hade trott, att det möjligen skulle
komma in i den nya bevillningsförordningen, men man ser, att det
icke låter sig göra på grund af sammanhanget mellan bevillningen
och den kommunala beskattningen. Det kan då inträffa sådana fall,
som t. ex. att i en kommun, som består af mycket rikt folk, dessa,
derför att deras förmögenhet är placerad i aktier, icke betala ett enda
öre till den kommun, hvari de bo, och hvaraf de draga fördelar, ty
för aktierna är det bolaget, som skattar på den plats, der det kar
sitt säte. Äfven om man icke anser lämpligt, att det blir en dubbel
beskattning, d. v. s. att både bolaget och de särskilda aktieegame
skola skatta — en visserligen dubbel beskattning, men som måhända
ändock skulle innebära en viss grad af rättvisa — så tror jag det
vara rigtigt att söka få en ändring i nu förevarande afseende genom
stiftande af en särskild kommunal beskattningslag. Det torde äfven
finnas andra förhållanden, som i detta hänseende kräfva ändring. Men
jag vill ej upptaga kammarens tid med att upprepa dem.

Lagutskottet har likväl i sitt afstyrkande utlåtande öfver herr
Ljungmans motion erkänt, att saken är vigtig och att den tål att
tänka på, men har såsom hufvudskål för sitt afslag sagt, att det ej
fins någon hänvisning till hvad Kongl. Maj:t, i fall en skrifvelse till
honom aflätes, då borde göra. Jag tror dock icke, att någon dylik
hänvisning behöfves. Ty förklarar blott Riksdagen, att det behöfves
en rättvis ändring i dessa förhållanden, är jag för min del öfvertygad
om, att Kongl. Maj:t också skall framlägga ett rättvist förslag, och
jag tror, att någon annan påpekning icke behöfves.

På grund af hvad jag nu uttalat, ber jag att få yrka bifall till
herr Ljungmans under öfverläggningen nu framstälda förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till det af herr
Ljungman under öfverläggningen framstälda yrkande; och fann herr
talmannen den senare propositionen vara besvarad med öfvervägande
ja. Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringspropostition:

Angående
ändrade grunder
för den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

N: 0 16. 38

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Angående
ändrade grunder
för den
kommunala
beskattningen.
(Forts.)

Den, som med afslag å hvad lagutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 24, bifaller det af herr Ljungman under öfverläggningen
framstälda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 151 ja mot 50 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med japropositionens innehåll.

§ 6.

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 25, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af lagen angående skyldighet att
deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse.

I berörda inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 52, hade
herr O. Persson i Killebäckstorp föreslagit: att Riksdagen måtte
för sin del besluta, att lagen angående skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse den
26 september 1884 erhåller följande förändrade lydelse: Med ändring
af hvad 26 kap. 4 § byggningabalken och särskilda författningar
stadga angående skyldighet att deltaga i byggandet af tingshus och
häradsfängelse förordnas härigenom, att i kostnaden för uppförande
och underhåll af sådan byggnad skola alla de, hvilka inom tingslaget
erlägga kommunalutskylder, deltaga efter fyrktal.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Bruzelius, Nilsson
i Skärhus, P. G. Petersson i Brystorp, Folke Andersson, Redelius,
Jönsson i Gammalstorp, Ohlsson i Vexiö och E. Svensson i Carlskrona,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till förevarande
motion.

I fråga härom anförde nu:

Herr Persson i Killebäckstorp: På samma gång jag uttrycker
min tillfredsställelse deröfver, att denna kammares ledamöter i lagutskottet
insett det berättigade i min motion och genom sin reservation
uttryckt, att utskottet bort tillstyrka bifall till densamma,
(näste jag beklaga, att detta uttalande genom första kammarledamö -

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

39 N:o 16.

ternas motstånd icke blifvit utskottets förslag, så mycket mera som
motiven till utskottets afstyrkande synas mig ohållbara och hvarandra
motsägande. Första Kammarens ledamöter hafva förbisett, att de
praktiska och faktiska förhållandena snarare gått tillbaka än framåt
mot det mål —- eller likställighet i beskattningsafseende — som vid
förut vidtagna lagförändringar angående ifrågavarande byggnadsskyldighet
varit uppstäldt.

De hafva med begärlighet sett tillbaka till den tid, då, som
1880 års Riksdags lagutskott uttrycker sig, man icke visste af någon
annan till deltagande i allmänna onera på landet förpligtad befolkning
än jordbrukaren, och då man icke kände någon annan grund
för denna beskattning än det hemmantal, han innehade. De torde
hafva förbisett, att jordbruket, äfven om det ännu måste anses såsom
landets modernäring, likväl är en af de minst lönande näringar, som
nu i landet idkas. År det då rättvist, att den näring, som lemna!-mindre vinst, skall betala onera till fyra gånger högre belopp än de
med större vinst förenade näringar eller yrken?

Den omständigheten, att, såsom utskottet anfört från 1884 års
eller rättare 1879 och 1880 års lagutskott, andra beskattningsföremål
kunna förete större rörlighet än fastigheten, som innebär ett stadigvarande
intresse, synes mig allraminst — såsom förhållandena nu
mera utvecklat sig — föranleda till en lagbestämd befrielse från den
ifrågasatta byggnadsskyldigheten, helst då rörligheten, som ju här afser
förflyttning från ett ställe till ett annat, kan åstadkomma förflyttningar
från ett ställe, just då byggnad förestår. Utskottet erkänner,
att den nu gällande fördelningen icke är den principielt rätta, och
det är då klart, att de skäl, som utskottet anfört för lagens bibehållande,
eller med andra ord för något principielt orätt, blifvit svaga.
Jag kan ej inse, hvarför prestgårds- och kyrkobyggnadsskyldighet,
såsom utskottet förmenar, är af större betydenhet än tingshusbyggnadsskyldigheten;
och, äfven om så vore, kan jag ej inse, hvarför
man, om ändring i fördelningen anses lämplig, icke lika gerna kan
börja vidtaga reformer med den ena byggnadsskyldigheten som med
den andra.

Slutligen förespeglar utskottet Riksdagen, att frågan om nu förevarande
byggnadsskyldighet är omhandlad i nya lagberedningens betänkande
och torde i sammanhang med frågan om domstolsorganisationen
komma under statsmagternas pröfning. Ja, kanhända. Men
liksom utskottet redan vid flera föregående tillfällen, det vill säga
under flera år förut, kunnat göra sådan erinran, kan detta skäl komma
att jemväl framdeles under många år erbjuda sig, och i hög grad
ovisst är, om någonsin under den nu lefvande generationen Riksdagen
i denna ordning kan få frågan under pröfning. Vid sådant förhållande
skulle det väl ej vara oskäligt, om rättelse i det principielt
orätta under tiden företoges.

Herr talman, på grund af hvad jag nu anfört, skall jag be att
få yrka afslag å utskottets framställning och bifall till min motion.

N:o 16. 40

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr grefve och talman! Mina herrar!
Då jag för min del anser, att, hvad som i motionen begärts, är
rättvist, skall jag be att få yrka bifall till denna motion och afslag
på utskottets hemställan. Andra Kammaren har uttalat sig i motionens
rigtning under loppet af flera riksdagar, och jag hoppas, att den
äfven denna gång skall göra på samma sätt.

Jag ber, som sagdt, att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Härmed var öfverläggningen slutad. Med afslag å utskottets
hemställan, biföll kammaren den i ämnet väckta motionen.

§ 7.

Aflemnades ny motion, n:o 1G4, af herrar N. J. Nilsson i Grafva,
och G. Kronlund, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till ny förordning angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst.

Denna motion bordlädes.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr II. Amnéus
under åtta dagar från och med den 19 dennes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial n:o 32, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande riksstatens
fjerde hufvudtitel, och statsutskottets memorial n:o 33, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen
under riksstatens sjunde hufvudtitel.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ io.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 10,48 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Fredagen den 19 Mars.

41

N:o 16.

Fredagen den 19 mars.

Kl. 1/2 3 e. in.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 12 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Härefter upplästes och lades till handlingame följande till kammaren
inkomna protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde med
de ledamöter af Riksdagens Andra Kammare,
hvilka blifvit utsedde att jemte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och
vaktbetjening, den 17 mars 1897.

Notarien hos kammaren, vice häradshöfdingen C. F. Vougt,
hvilken under gårdagen antagits till notarie i Första Kammarens
kansli, hade af sådan anledning uti en denna dag ingifven skrift afsagt
sig nämnda*befattning i Andra Kammarens kansli; och jemte
det^herrar deputerade godkände denna afsägelse, i följd hvaraf Vougt
från och med nästlidne gårdag entledigats från sin befattning i kansliet,
antogo nu herrar deputerade i Vougts ställe till

Notarie

kanslisten hos kammaren, e. o. hofrättsnotarien J. Petersson, och i
dennes ställe till

Kanslist

e. o. hofrättsnotarien G. Kihlmark.

År och dag som ofvan.

E. Nathorst Böös.

N:o 16. 42

Fredagen den 19 Mars.

§ 3.

Efter föredragning hvar för sig af Kongl. Maj:ts propositioner
angående försäljning af kongl. dramatiska teatern och inköp för statsverkets
räkning af fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen i
Stockholm, och

angående tilläggspensioner åt viss personal vid värfvade arméns
disciplinkompani efter kompaniets upplösning,

beslöt kammaren hänvisa desamma till statsutskottet.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herrar M. J.
Nilssons i Grofva och G. Kronlunds motion n:o 164.

§ 5.

Angående en Föredrogs vidare statsutskottets memorial, n:o 32, i anledning
proposition kamrames skiljaktiga beslut i en fråga rörande riksstatens fjerde
för gemensam hufvudtitel.

omrös '' . Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, under förutsättning

af bifall till hvad Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen under punkt
3:o af fjerde hufvudtiteln föreslagit, medgifva, att vid nuvarande
krigsarkivariens afgång måtte indragas de å generalstabens stat för
en krigsarkivarie uppförda löneförmåner, 4,000 kronor jemte två ålderstillägg,
samt det för en amanuens der uppförda arfvode, 1,800 kronor,,
men deremot å samma stat uppföras följande arfvoden:

till eu krigsarkivarie______________________________________ kronor 2,500: —

» » bibliotekarie.______________________________________ » 1,000: —

. » » aktuarie_______________________________________________ » 800: :—

samt att, vid bifall härtill, minska anslaget till generalstaben,
nu 251,000 kronor, med 1,500 kronor tilll 249,500 kronor.

I nämnda punkten 3:o af samma hufvudtitel hade Kongl Maj:t
rörande anslaget till intendenturcorpsen föreslagit Riksdagen att medgifva,
att, för tillgodoseende af behofvet af redogörare vid generalstaben,
å intendenturcorpsens stat måtte uppföras aflöning för ytterligare
en intendent af andra klassen med tillhopa 2,895 kronor, äfvensom
att den till tjenstgöring vid generalstaben placerade intendenten
måtte åtnjuta inqvarteringsersättning i likhet med hvad som vore
medgifvet de intendenter, som vore placerade å truppförband, der
dylik förmån af befälet åtnjötes,

samt att, vid bifall härtill, öka anslaget till intendenturcorpsen,
nu 356,179 kronor, med 2,895 kronor till 359,074 kronor.

Uti punkt 2:o af sitt utlåtande n:o 5 hade utskottet hemstält,

a) att Riksdagen måtte på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställningar om förändring i generalstabens och inten -

Fredagen den 19 Mars.

43 N:o 16.

denturcorpsens stater, att Riksdagen medgåfve, att vid nuvarande Angående en
krigsarkivarie^ afgång måtte indragas de å generalstabens stat för voterm9?~
en krigsarkivarie uppförda löneförmåner, 4,000 kronor jemte två pir gemensam
ålderstillägg, samt det för en amanuens der uppförda arfvode, 1,800 omröstning.
kronor, men deremot å samma stat uppföras följande arfvoden: (Forts.)

till en krigsarkivarie—.....—----------------------------------- kronor 2,500,

» » bibliotekarie..........................—--------------- — » 1,000,

» » aktuarie___________________________________________________ » 800,

» » redogörare_______________________________________________ » 1,500;

b) att, vid bifall till mom. a), anslaget till generalstaben måtte
i 1898 års riksstat uppföras till oförändradt belopp af 251,000 kronor;
samt

c) att, vid bifall till mom. a), anslaget till intendenturcorpsen
måtte i 1898 års riksstat uppföras med oförändradt belopp af 356,179
kronor.

I afseende å denna punkt hade Första Kammaren bifallit eu
vid utskottets utlåtande fogad reservation, deri yrkats, att Kongl.

Maj:ts framställningar om förändring i intendenturcorpsens stat och,
under förutsättning af bifall dertill, om förändring i generalstabens
stat icke måtte af Riksdagen bifallas, hvaremot Andra Kammaren
bifallit hvad utskottet hemstält.

För dessa frågors afgörande medelst gemensam omröstning föreslog
nu utskottet följande voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Kongl.

Maj:ts framställningar om förändring i intendenturcorpsens stat och,
under förutsättning af bifall dertill, om förändring i generalstabens
stat icke af Riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, på
det sätt bifallit Kongl. Maj:ts framställningar om förändring i generalstabens
och intendenturcorpsens stater, att Riksdagen medgifvit, att
vid nuvarande krigsarkivariens afgång må indragas de å generalstabens
stat för eu krigsarkivarie uppförda löneförmåner, 4,000 kronor
jemte två ålderstillägg, samt det för en amanuens der uppförda
arfvode, 1 800 kronor, men deremot å samma stat uppföras följande

arfvoden:

till en krigsarkivarie------------------- ----------------------- kronor 2,500,

» » bibliotekarie....................................-......- > 1,000,

> ;> aktuarie_____________________________________—......... » 800,

» » redogörare.....................................-........... » 1,500;

äfvensom besluta, att i 1898 års riksstat skola uppföras anslaget till

N:o 16. 44

Fredagen den 19 Mars.

Angående generalstaben med oförändradt belopp af 251,000 kronor, samt anoposition
s^aSet till intendenturcorpsen med oförändradt belopp af 350,179
för gemensam kronor.»
omröstning.

(Forts.) I fråga härom anförde:

Hen’ A. Hedin: Herr talman! En talman i Första Kammaren, som
numera gatt ur tiden, yttrade en gång vid en fråga om gemensam
votering, då meningarna varit temligen delade: ja, man kan göra
alldeles som man vill. Jag tycker det vara på väg, att vi skola
komma derhän, att man med gemensamma voteringar gör som man
tycker, den ena gången si, den andra gången så och den tredje gången
hvarken si eller så. Jag kan förstå, att det icke skulle tjena något
till att söka af kammaren utverka ett afslag på en hemställan, som
har bakom sig statsutskottets enhälliga magt, men jag kan i allt fall
icke underlåta att reservera mig mot en proposition, som jag finner
vara fullkomligt absurd.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att gifva sitt bifall till
vissa förändringar med afseende å tvenne anslag, uppförda å generalstabens
stat, men detta under det af Kongl. Maj:t angifna, uttryckliga
och formliga vilkor, att Riksdagen gåfve sitt bifall till en annan
Kongl. Maj:ts framställning, nemligen om uppförande af ett nytt anslag
å intendenturcorpsens stat till aflöning för ytterligare eu intendent
af andra klassen med 2,895 kronor äfvensom några andra förmåner
för honom.

Således, endast under förutsättning att Riksdagen beviljar ett
anslag på intendenturcorpsens stat begär Kongl. Maj:t, att Riksdagen
skall gifva sitt bifall till den af honom ifrågasatta förändringen med
de två anslagen på generalstabens stat. Nu lärer väl vara alldeles
ostridigt, att sjelfva förutsättningen är undanröjd, derigenom att båda
kamrarna hafva afslagit Kong!. Maj:ts framställning om uppförande
af ett nytt anslag på intendenturcorpsens stat, och då denna förutsättning
är undanröjd och det genom båda kamrarnes sammanstämmande
beslut — denna förutsättning, under hvilken allena Kong],
Maj:t har begärt Riksdagens bifall till de ifrågasatta förändringarna
med de två anslagen på generalstabens stat — så måtte väl i all
verldens namn det, undan hvilket man ryckt förutsättningen, hafva
förfallit med förutsättningens undanrödjande.

Bifalles nu deremot en sådan här voteringsproposition, skulle
man, såsom sjelfva ordalydelsen af propositionen utvisar, i sjelfva
verket komma att votera om en sak, som redan är genom kamrarnes
särskilda, men sammanstämmande beslut afgjord, hvilket är absurdt,
och sa skulle man komma derhän, att, då Första Kammaren afslagit
förutsättningen och det, som skulle följa af förutsättningen, och
Andra Kammaren gifvit ett modifieradt bifall till det senare, men
pa det sättet, att summan är orubbad på generalstabens stat, vi
komtne i strid med en tjuguårig praxis att icke votera gemensamt

Fredagen den 19 Mars.

45 N:0 16

om förändrad disposition af ett anslag, som bibehålies vid oförändradt Angående en
belopp. voterings Alla

dessa omständigheter göra, att jag finner propositionen ickeför°gememam
öfverensstämma med grundlagens mening och fast praxis angående omröstning.
gemensamma voteringar, men, såsom jag förut sagt, om jag icke får (Foits.)
något understöd för denna min mening, skall jag icke framställa
något yrkande och följaktligen icke besvära kammaren med någon
votering.

Herrar Restadius, Höjer och Eloivson förklarade sig instämma
med herr Hedin; och begärdes derefter ordet ånyo af

Herr A. Hedin, som yttrade: Under sådana förhållanden framställer
jag yrkande om ogillande af den framlagda voteringspropositionen.

Vidare anförde:

Herr vice talmannen Danielson: Jag ber att få meddela kammaren,
att utskottet verkligen har mer än vanligt egnat denna fråga
sin uppmärksamhet. Det kan ju visserligen skenbart sägas, hvad
som här blifvit sagdt, men man har inom utskottet varit ense derom,
att man borde sätta den ena kammarens beslut emot den andras.

Det är ju alldeles ostridigt, att Andra Kammaren har beslutit, att det
egentliga anslaget skall bibehållas oförändradt till sitt belopp, men
fördelas på ett annat sätt, än Första Kammaren har gjort. Nu ansåg
utskottet, att det ej kunde låta sig göra att komma in och anmäla,
att ärendet hade förfallit, ty på samma gång skulle man då säga,
att Andra Kammarens beslut hade förfallit, men det är väl dock
knappast möjligt att säga, att en kammares beslut har förfallit, då
man icke på något sätt och icke på det enda sätt, som grundlagen
angifver, eller genom gemensam votering har löst sjelfva frågan.

Nu veta lierrarne mycket väl, att Andra Kammaren har beslutit,
att å generalstabens stat skulle uppföras arfvoden åt den ifrågavarande
krigsarkivarie!! in. fl., ehuru det sammanfaller med samma belopp,
som Första Kammaren anvisat. År det då tänkbart, att Andra
Kammarens beslut skall hafva förfallit, då denna kammare har beslutit
en annan fördelning af beloppet på dessa stater? Det är
visserligen sant, att Kong!. Maj:t icke fått den förhöjning, Kongl.

Maj:t hade tänkt sig, uppförd å intendenturcorpsens stat, men det
är dock en annan sak, som Andra Kammaren liar beslutit, nemligen
den olika fördelningen af det ifrågavarande beloppet. Det är i följd
häraf man varit af den åsigten, att man icke kunde slita denna
tvistefråga på annat sätt än genom gemensam votering. Det är visserligen
på grund af det sätt, hvarpå röstsiffrorna förra gången gestaltade
sig, uppenbart, att Första Kammarens mening skulle blifva
Riksdagens beslut, men man trodde sig dock icke böra komma fram

N:o 16. 46

Fredagen den 19 Mars.

Angående en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Forts.)

med ett förslag, som kunde anses gifva hänvisning på att man utan
vidare i detta fall skulle komma att åtnöja sig härmed. Jag tror
derför, att det vore rigtigast, om denna voteringsproposition godkändes,
och att kammaren derigenom häfdade den uppfattningen, att
man har att respektera kammarens beslut och att man bör kunna
få Riksdagen i dess helhet att derom döma genom gemensam votering.

Det är dessa nu i korthet anförda skäl, som varit bestämmande
för utskottet, och jag tror icke, att det är skäl att kammaren nu
besluter på annat sätt, ty jag anser, att det skulle leda till framtida
besynnerligheter, som vi skulle få svårt att reda oss med. Man
egnade denna fråga inom utskottet all uppmärksamhet, och man hörde
sig derför före på många håll, men man kunde icke komma till
någon annan lösning, än att gemensam votering vore det rigtiga.

Herr A. Hedin: Herr talman! Såsom jag anmärkte, då jag nyss
hade ordet, är det väl så, att Andra Kammaren genom sitt beslut
för sin del uttalat sig för en ny användning utaf ett gammalt och
till sitt belopp oförändradt förblifvande anslag, nemligen det på generalstabens
stat uppförda, men denna omständighet föranleder alldeles
icke till gemensam votering, detta i anledning af en sedan 20
år konstant praxis, en praxis, som, när den uppkom, jag åtminstone vid
några tillfällen sökte att bekämpa, emedan jag ansåg den icke vara
rigtig. Men denna praxis har åtminstone allt ifrån år 1878 vunnit
båda kamrarnes godkännande och är nu så fastslagen, att i en fråga
om gemensam votering sådan som denna det skulle vara öfvermodigt
att påstå, att icke denna praxis kanske har bättre skäl för sig än
den mening jag förut, då frågan ännu var öppen, vågade förfäkta.
Frågan uppkom, om jag icke misstager mig för mycket, första gångan,
då Kongl. Maj:t begärde rätt af Riksdagen att få disponera ett
anslag på femte hufvudtiteln till uppsättande af ett ökadt antal sjöofficerare,
en fråga, hvarom kamrame stannat i olika meningar. Då
blef fastslaget för första gången, att en sådan fråga om förändradt
användande af redan bestående och till beloppet oförändrade anslag
icke skulle gifva anledning till någon gemensam votering, och det
är detta, som, när saken kunde anses vara fastslagen såsom konstitutionel
praxis här i landet, jag ej försökt opponera mig mot. Ett
sådant beslut är det just Andra Kammaren nu har fattat, då kammaren
nemligen beslutit föreslå Kongl. Maj:t en ny användning af ett gammalt,
till beloppet oförändradt anslag, och detta föranleder, om man
icke vill bryta en två decennier gammal praxis, icke till gemensam
votering. Det kan icke heller vara orimligt, att hvad en kammare
beslutit skulle komma att förfalla utan något särskild! derom fattadt
beslut, när det nemligen förfallit i och med den förutsättning för
detsamma, som blifvit undanröjd genom båda kamrarnes sammanstämmande
beslut.

Fredagen den 19 Mars.

47 N:o 16.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på godkännande af den af utskottet föreslagna
voteringspropositionen och dels på af slag å densamma; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef emellertid begärd och företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition: Den,

som godkänner den af statsutskottet i dess förevarande
memorial n:o 32 föreslagna voteringsproposition, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda voteringsproposition.

Omröstningen visade 79 ja men 110 nej, och hade alltså den
Ifrågavarande voteringspropositionen af kammaren afslagits.

En af utskottet i slutet af memorialet gjord anmälan lades till
handlingarne.

§ 6.

Efter föredragning dernäst af statsutskottets memorial n:o 33,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande
anslagen under riksstatens sjunde hufvudtitel, blefvo de af utskottet i
nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner af kammaren
godkända.

§ 7-

Aflemnades nya motioner af:

hen1 J. Bromée m. fl., n:o 165, i anledning af Kong! Maj:ts
proposition med förslag till ny förordning angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst;

herr O. H. Ström, n:o 166, i anledning af Kong! Maj:ts proposition
angående jernvägsanläggningar för statens räkning; och

herr O. Walter, n:o 167, angående skrifvelse till Kong! Maj:t
med begäran om utarbetande af ett register öfver nu gällande administrativa,
kamerala och ekonomiska författningar.

Angående en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Forts.)

Dessa motioner bordlädes.

N:o 16. 48

Fredagen den 19 Mars.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. A. Sjö under
fyra dagar från och med denna dag.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ io.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottest betänkande n:o 8, i anledning af väckta
motioner dels angående upphörande af tullen å majs, dels ock angående
förbud mot användande af majs för tillverkning af bränvin;

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6,
med anledning af väckt motion angående inskränkning af vin- och
ölutskänkningen vid vapenöfningsmöten, och

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om ändring i landshöfdingeinstruktionen i fråga om länsmans
till- och afsättande.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,11 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1897.