1897. Andra Kammaren. N:o 14 (Riksdagens protokoll 1897:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 14.

Lördagen den 13 mars.

KL 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.

§ 1.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 10, till Konungen, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af förordningen
angående patent den 16 maj 1884, dels ock väckt motion
om ändrad lydelse af 25 § i samma förordning.

§ 2.

Herr vice talmannen anmälde härefter till fortsatt behandling
statsutskottets utlåtande n:o 8, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet,
deraf i ordningen först förekom

''Punkten 3.

Mom. 1.

Bifölls.

I mom. 2 hemstälde utskottet: att Kongl. Maj:ts förslag om in-Ang. andag till
rättande af 151 nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar måtte på inrättande af
det sätt bifallas, att å postverkets aflöningsstat uppföras löner åt 76 151 nyn ordi~
„j„ vaktbeijente. TÄ?

ningar.

Häremot hade i afgifven reservation herrar Lundeberg, friherre
von Otter, H. Tamm, Billing, Fosser, Tornerhjelm, grefve Klingspor,

F. E. Pettersson och von Frisen hemstält, att Riksdagen måtte bifalla
Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af 151 nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar.

Andra Kammarens Prot. 1897. A'':o 14.

N: o 14. 2

Lördagen den 13 Mars, e. m.

Ang. anslag till Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af

inrättande af

i5i nya ordi- Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll, som
nariepostväg-yttrade: Herr vice talman, mine herrar! Kongl. Maj:t har nu förebetjenttefatt-
s}agjt Riksdagen inrättandet af 151 nya postvaktbetjentplatser, under
ntngar. a^. utsk0ttet tillstyrkt endast 76. Som herrarne torde erinra sig,

or Sl framlade Kongl. Maj:t vid förra riksdagen ett annat förslag, nemligen
att tilldela de ordinarie postvaktbetjente ett andra ålderstillägg. Detta
förslag, som skulle hafva medfört eu ökad kostnad för statsverket af
50,000 kronor, vaun emellertid ej Riksdagens godkännande, utan Riksdagen
anvisade i stället i en skrifvelse till Kongl. Maj:t den retning,
i hvilken Riksdagen önskade, att ett förslag från Kongl. Magt i detta
ämne skulle gå, nemligen att det skulle inrättas nya postvaktbetjentplatser,
på det att de af de extra, som hade lika stor tjenstgöring
som de ordinarie, tidigare skulle hinna fram till ordinarie beställning.
Riksdagen framhöll samtidigt såsom sin önskan, att Kongl. Maj:t
skulle taga hänsyn till nödig sparsamhet. Men oaktadt Riksdagen uttalade
denna önskan, tror jag mig dock af Riksdagens skrifvelse hafva
funnit, att detta sparsamhetsskäl icke var hufvudsaken, utan hufvudskälet
till denna Riksdagens framställning var, enligt min uppfattning,
att Riksdagen önskade få frågan löst på ett annat sätt.

Jag ber att ännu eu gång få erinra om, att den kostnad, som
skulle förorsakas statsverket genom att tilldela postvaktbetjente ett
andra ålderstillägg, belöpte sig till 50,000 kronor. Detta var ju, då
det gälde så mänga, i och för sig icke så synnerligen stort belopp.
Den nu ifrågasatta anorduingen åter skulle under det första året
endast medföra en ökad utgift för statsverket af högst 36,000 kronor,
hvilket ju icke heller är något betydande belopp. Och detta senare
belopp är så mycket mindre än det förut föreslagna, att jag för min
del vågar anse, det nödig sparsamhet, enligt Riksdagens önskan, iakttagits
med statens medel.

Reservanterna hafva, enligt mitt förmenande, aufört en siffra,
som mycket talar för Kongl. Maj:ts förslag, i det de påpekat, att det
finnes 259 postvaktbetjente, som hafva lika mycket att göra som
de ordinarie, men som icke kunna erhålla dessas löneförmåner, samt
att antalet af extra vaktbetjente på ett år ökats med ej mindre än
16 stycken. Med hänsyn till dessa siffror måste det väl anses vara
obilligt att icke vilja öka antalet ordinarie platser med flera än 75.
Skulle man inskränka sig härtill, torde det icke dröja någon afsevärd
tid, förr än antalet extra postvaktbetjente åter är lika stort som nu.

Jag anser mig naturligtvis icke kunna inverka på kammarens
beslut i detta fall, men jag har ändock velat påpeka, att regeringens
ståndpunkt i frågan fortfarande är densamma, som då propositionen
framlades. Kongl. Maj:t har gjort, hvad på Kongl. Maj:t ankommer,
och anser, att propositionen öfverensstämmer med billighet och rättvisa.
Audra Kammaren har nu att besluta i frågan; Första Kammarens
beslut är redan fattadt i enlighet med Kongl. Maj:ts framställning.

Herr Månsson anförde: Ja, Riksdagen aflät visserligen förlidet
år en skrifvelse till Kongl. Maj:t i denna fråga, och det är också på

Lördagen den 13 Mars, e. m.

3 N:o 14.

grund af denna Riksdagens skrifvelse, som det nu föreliggande konglA»?- anslag nu
förslaget blifvit framlagdt. Denna gång kan man emellertid ieke
klaga öfver, att Riksdagen icke blifvit bönhörd riktigt ordentligt.nårUpostviiktResultatet
af Riksdagens skrivelser blir ofta helt olika. Ibland får betjentbefattman
mindre, än man tänkt sig, men andra gången blir det mera än ningar.

nog, och så är verkligen fallet denna gången. Jag kunde förra året (Forts.)
vara med om aflåtande af denna skrifvelse, derför att i densamma
fästes Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på, att åtgärder till förbättrande
af postvaktbetjentes ställning borde vidtagas i någon mån och med
hänsyn tagen till nödig sparsamhet.

Kan man nu säga, att Kongl. Maj:t i sin framställning tillmötesgått
denna af Riksdagen uttalade önskan? Af den kongl. propositionen
framgår, att 259 extra postvaktbetjente hafva en sådan tjenstgöring,
att den kan jemföras med de ordinaries tjenstgöring, d. v. s. dessa
259 äro i ständig tjenstgöring. Utaf dessa skulle nu 150 uppföras
på ordinarie stat. Efter den vanliga gången skulle emellertid till
följd af dödsfall och andra förhållanden inom den närmaste tiden
ytterligare 28 af dessa extra blifva uppflyttade till ordinarie. Utaf
det ursprungliga antalet, 259, skulle således återstå 81 —• säger 81,
som icke skulle blifva uppflyttade på ordinarie stat. Jag kan nu för
min del ej förstå, hvarför man icke skulle taga dessa 81 med på samma
gång, då de ej äro flera.

Ser jag nu efter, huru det förhåller sig med postexpeditörerna,
är det så, att det finnes 518 extra sådana, och alla dessa hafva, nära
nog alla åtminstone, så vidt jag kunnat finna af den kongl. propositionen,
en sådan tjenstgöring, som kan jemföras med de ordinaries.

Af dessa skulle nu 443 stycken fortfarande blifva obefordrade, under
det att alla postvaktbetjente med undantag af 81 skulle uppföras på
ordinarie stat.

Är det nu verkligen rimligt, att man gör på det sättet, att man
handlar på det viset? Jag tror, att dessa postexpeditörer hafva fått
bekosta sig så mycket för sin utbildning, och de äro i en sådan ställning,
att man tryggt kan säga, att de visst icke hafva det bättre, utan
snarare sämre äu dessa postvaktbetjente. Det oaktadt vill man nu
föra upp ett betydligt större antal postvaktbetjente än postexpeditörer
på ordinarie stat. Hvad deras respektive tjenstetid beträffar, förhåller
det sig så, att postvaktbetjente blifva ordinarie efter något öfver sju
år, under det att postexpeditörerna i medeltal få gå 13 år, således
nära nog dubbelt så lång tid, innan de kunna befordras till ordinarie.

Trots allt detta vill man nu uppföra icke mer än hälften så många
postexpeditörer som postvaktbetjente på ordinarie stat. Kan det verkligen
vara rimligt, att man går till väga på detta sätt? År det verkligen
så, att man anser brefbärarne vara af så stor vigt, att man
måste bereda dem eu så mycket bättre ställning än postexpeditörerna?

Jag kan för min del ej förlika mig med ett dylikt förfaringssätt, då
det efter den kongl. propositionens utredning är mig omöjligt att
fatta, hvarför man skall så gå till väga.

Mig synes det snarare, att, då de extra postexpeditörerna äro 518
och de extra postvaktbetjente 259, och då enligt det kongl. förslaget
443 postexpeditörer, men blott 81 postvaktbetjente skulle blifva obe -

Ji:o 14. 4

Lördagen den 13 Marä, e. m.

anslag röifordrade, det vant mera lämpligt att nu uppföra 150 postexpeditörer
TsTT^ordi00^1 ^ brefbärare på ordinarie stat, i stället för tvärtom. Och det
nariepostvakt-bar vant mig alldeles omöjligt att på annat sätt kunna vara med på
betjent ef att- det kongl. förslaget än att befordra lika många brefbärare som postningar.
'' expeditörer till ordinarie beställning. Det är i alla händelser ingen
(Forts.) liten siffra, som bär är ifrågasatt, och ett så exceptionelt fall, att man
befordrat så många på en gång, har väl aldrig förr inträffat. Jag
anser, som sagd!, att Kongl. Maj:t hade bort taga någon hänsyn till
Riksdagens uttalade önskan, att eu förbättring i posttjenstemännens
ställning borde ske i någon mån och med hänsyn till nödig sparsamhet.
Och då man betraktar förhållandena inom verket med afseende på
tjenstemännens och betjentes ställning, tror jag, att man begår den
minsta mannamån, om man befordrar lika många postvaktbetjente som
postexpeditörer.

Det är af dessa anledningar, vi inom utskottet föreslagit detta,
hvarför jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Friesen: Det har redan såväl af herr statsrådet och
chefen för finandsdepartementet som af den föregående ärade talaren
blifvit omnämndt, att Riksdagen förra året aflat eu skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående ökande af antalet ordinarie platser för postvaktbetjente.
Det är ju ytterst sällan, som Riksdagen aflåter skrifvelse
i dylikt syfte, och det kan endast förklaras af alldeles särskilda omständigheter,
att denna skrifvelse blef af Riksdagen beslutad. I allmänhet
brukar Riksdagen icke drifva på vederbörande myndigheter,
derför att dessa anses gå för långsamt med skapandet af ordinarie
platser, utan Riksdagen brukar tvärtom i detta fall hålla tillbaka. Här
är förhållandet ett motsatt: det är Riksdagen, som har drifvit på.
Detta bevisar, att postverket enligt Riksdagens uppfattning har gått
alltför långsamt framåt i fråga om inrättande af ordinarie vaktbetjentplatser,
eljest hade Riksdagen naturligtvis icke skrifvit i ärendet.

Man bör också besinna, hvad som var anledningen till att en
dylik skrifvelse afläts af Riksdagen. Det var den, att med denna
skrifvelse skulle, om jag så får säga, pareras ett förslag, som af generalpoststyrelsen
var framstäldt, nemligen om beviljande af ett andra
ålderstillägg för ordinarie postvaktbetjente. De af kammarens ledamöter,
som närvoro vid frågans behandling förlidet år, minnas mycket
väl, att jag då stod på den ståndpunkten, att detta ålderstillägg borde
beviljas och förslaget om den omnämnda skrifvelseu icke af Riksdagen
bifallas. Emellertid stälde sig Riksdagen på den ståndpunkten, att
Riksdagen, så att säga, slog i hjel förslaget om ett andra ålderstillägg
med skrifvelse om ett ökadt antal ordinarie postvaktbetjente.

Af allt detta är klart, att frågan måste utaf generalpoststyrelsen,
som på detta sätt fått sig en tillrättavisning, och af Kongl. Maj:t ses
på ett helt annat sätt, än om generalpoststyrelsen utaf egen drift
kommit fram med ett förslag till ökande af antalet ordinarie postvaktbetjentplatser.

Det har sagts, att denna siffra 150 är synnerligen stor, och om
jag förstod den föregående ärade talaren rätt, skulle till och med siffran
75 vara mycket stor. Ja, välan, det är stora siffror båda två, och

Lördagen den 13 Mars, e, m.

5 N:o 14.

visserligen är 150 större än 75: det är obestridligt. Frågan är: hvilken^?, anslag till
är den rätta siffran? För min del anser jag, att, sådan ställningen,nrältande af
nu är, det är rätt att taga den högre siffran 150.

Det är, som sagdt, sant, att såväl det ena som det andra är en betjentbefatthög
siffra, men så bar också postverket under de senaste åren i ovanlig ningar,
grad ökat sin verksamhet, och det är klart, att nya krafter måste (Forts.)
undan för undan vid postverket anställas. Förra året lemnades i detta
hänseende eu redogörelse af dåvarande general postdirektören. Jag
skall icke upprepa, hvad han då anförde; kanske kommer han, då han
äfven nu är närvarande, att på denna sak fästa deras uppmärksamhet,
som förlidet år icke tillhörde kammaren. När ett verk på detta sätt
utvidgas, drifves framåt och får sin arbetsbörda i kolossalt hög grad
ökad, är det ju klart, att äfven personalen måste ökas, ty eljest skulle
verket icke kunna reda sig. Man får icke betrakta en sådan inrättning
som postverket på samma sätt som t. ex. — kammarrätten, utan här
måste man se saken på ett helt annat sätt. Här är det omständigheternas
tvång, är det allmänhetens oafvisliga fordran, som gör, att
— om verket skall kunna ega bestånd — personalen måste ökas.

Nu säger man: detta är rigtigt, men det går ju an att taga extra
postvaktbetjente. Ja, det har generalpoststyrelsen gjort, och gjort i eu
utsträckning, som af förra årets Riksdag ogillades. Nu söker generalpoststyrelsen
råda bot för detta.

Det är sant, som den föregående ärade talaren sade, att sistlidne
oktober månad funnos 259 extra postvaktbetjente, som hade full tjenstgöring
lika med de ordinarie. Antalet dylika extra postvaktbetjente
kommer — derest det går framåt hädanefter, såsom fallet varit
det senaste året — att för hvarje år ökas med 16. År 1898, efter
tillsättandet af dessa 150 nya ordinarie platser, skulle under sådan
förutsättning ändå finnas qvar 141 extra postvaktbetjente med full
tjenstgöring. — Det af den föregående talaren uppgifna antalet 81 är
också en rigtig siffra, men det är en siffra för något helt annat — 81
är nemligen antalet af dem bland de nu befintliga 259, som skulle
finnas qvar obefordrade år 1898, men under tiden ha andra ryckt upp.

I stället för de 28, om hvilka den föregående talaren nämnde, som
skulle på grund af afgång bland de ordinarie blifva befordrade, måste
komma 28 andra, och till följd af verkets utvidgning tillkomma årligen
ytterligare 16. Om jag således utgår från siffran 259 och antager, att
16 nya komma till under hvartdera af åren 1897 och 1898, får jag
ett antal af 291. Af dessa extra platser skulle nu, enligt generalpoststyrelsens
förslag, 150 förvandlas till ordinarie platser: alltså återstår
år 1898 ett antal af 141 extra vaktbetjente med full tjenstgöring.

Såsom obefordrade skulle följaktligen finnas qvar ungefär lika många
som de, hvilka skulle befordras till ordinarie — detta under förutsättning,
att verkets utveckling icke kommer att blifva starkare, än som
varit fallet under det senaste året.

För öfrigt, om vi nu inrätta 150 nya ordinarie platser och behofvet
ökas med 16 om året, är det ju klart, att det icke skall dröja
tio år, innan vi åter äro uppe vid denna siffra 259, som af nästlidet
års Riksdag förklarats vara för hög. Om vi således nu taga denna
siffra 150, skola vi, derest generalpoststyrelsen iakttager samma åter -

S: o 14. 6

Lör.dagen den 13 Mar?, e. m.

Ang. anslag ««hållsamhet, som den förut gjort i detta hänseende, dock i alla fall,
inrättande a/iunan tio år förflutit, vara uppe vid samma antal extra vaktbetjente
»aria yo*<»ai«-med fMl tjenstgöring, som vi nu hafva. Jag tror således, att, då det
betjentbefatt- här är meningen att taga ett verksamt steg för ändamålets befordrande,
ningar. man icke kan säga, att siffran 150 är för hög.

(Forts.) Nu har utskottet stält upp extra postvaktbetjente mot extra post expeditörer

och sagt, att det skulle innebära eu orättvisa mot de extra
postexpeditörerna att nu inrätta 150 nya ordinarie postvaktbetjentplatser,
men endast 75 nya postexpeditörsbefattningar. Jag ber i detta hänseende
att först och främst få erinra derom, att det är eu stor olikhet i
det sätt, hvarpå de två frågorna ha framkommit. Angående postvaktbetjente
har Riksdagen sjelf skrifvit till Kongl. Maj:t, men så är icke
förhållandet med afseende å postexpeditörerna. Man kunde väl dä
snarare tycka, att det skulle innebära eu orättvisa mot postvaktbetjente,
angående hvilka Riksdagen sjelf har skrifvit, om icke dessa finge mer
än postexpeditörerna, om hvilka Riksdagen icke har skrifvit.

Så får man väl också taga någon hänsyn till kostnaden. Med
afseende på anmärkningen, att icke nödig sparsamhet skulle vara iakttagen,
så vill jag i förbigående anmärka, att jag helt och hållet ansluter
mig till det yttrande, herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i detta hänseende hade. Förra året, då frågan om
förbättring i postvaktbetjentes ställning förelåg och härför begärdes
en ökning i anslaget till ålderstillägg med 50,000 kronor, gjordes ingen
invändning mot sjelfva summan, att den var för hög, utan då var det
af helt andra orsaker, som man afböjde det andra ålderstillägget, i det
man ansåg, att lönen äfven utan detta ålderstillägg var tillräcklig.
Då nu eu förhöjning i anslaget till postvaktbetjente med eu lägre
siffra eller 36,000 kronor blifvit föreslagen, så synes det mig, som om
man derigenom iakttagit nödig sparsamhet.

Men det var till jemförelse ur kostnadssynpunkt med postexpeditörerna
jag ville komma. Jag vet icke, om alla de i postverket anstälde
518 extra biträdena hafva full tjenstgöring; jag har icke i handlingarna
funnit någon uppgift derom, men dervid vill jag icke fästa
mig. Jag erkänner det befogade i och jag har varit med om förslaget
om inrättandet af 75 nya postexpeditörstjenster. Utan tvifvel har
generalpoststyrelsen äfven beträffande denna personals ökning på ordinarie
stat gått något för långsamt och blifvit efter. Om jag nu ser
på kostnaden, är det visserligen sant, att inrättandet af 75 nya postexpeditörsbefattningar
för närvarande endast skulle medföra en ökad
utgift af 30,450 kronor, medan inrättandet åt 150 nya vaktbetjentbefattningar
skulle medföra en ökad utgift af 36,000 kronor, hvarvid jag frånser,
att detta senare belopp något minskas derigenom, att de ordinarie
vaktbetjenter hafva något lägre dagtraktamente än de extra. Men
man måste också taga ålderstillägget med i beräkningen. Postvaktbetjente
hafva ett ålderstillägg på 100 kronor. För 150 betjente gör
detta om 5 år 15,000 kronor. Lägger jag denna summa till 36,000
kronor, så får jag 51,000 kronor. Postexpeditörerna deremot hafva
två ålderstillägg, hvardera på 400 kronor. Om fem år skulle således
kostnaden för ålderstilläggs utgående till 75 nya postexpeditörer belöpa
sig till 30,000 kronor. Lägger jag denna kostnad till förenämnda

7 Njo 14.

Lördagen deri 13 Mars, e. m.

30,450 kronor., så får jag 60,450 kronor. Häraf framgår tydligt, att Ang. anslag till
den utgift, som skulle ådragas postverket för 75 nya postexpeditörstjenster,
i sjelfva verket är icke obetydligt större än den, som skulle ådragasnarj”^“s<^i!<.
verket för 150 nya vaktbetjentbefattningar. Jag har, såsom kammaren betjentbefatttorde
hafva funnit, vid denna jemförelse ändock icke tagit i beräkning ningar.
det postexpeditör äfven tillkommande andra ålderstillägg på 400 kronor. (Forts.)

För öfrigt, äfven om man aldrig så mycket står på postexpeditörernas
sida — hvilket tro herrarne gagna de extra ordinarie postexpeditörerna
bättre, om vi taga förslaget om de 75 nya vaktbetjente
eller om vi taga det om de 150? Utan tvifvel om vi taga det senare.

Ty då blifver den nu framhäfda konkurrensen mellan postexpeditörsoch
postvaktbetjentplatser för en längre tid afskrifven. Således, äfven
om jag tänker på postexpeditörernas ställning, tror jag, att det vore
klokast, om vi nu bifölle förslaget om 150 nya ordinarie vaktbetjentbefattningars
inrättande. För min del anser jag det vara både billigt och
rättvist, att de, som göra samma tjenst som de ordinarie och äro fullt (

upptagna af tjensten, äfven få åtnjuta samma löneförmåner. Någon
jemkningsmån måste man hafva för att pröfva de extra. Att ett sådant
aflöningssätt är billigt och rättvist, har Riksdagen sjelf uttalat föregående
år i den skrifvelse, som Riksdagen då till Kongl. Maj:t aflät i
frågan. Jag befinner mig derför i det fallet helt och hållet på Riksdagens
sida. Dertill kommer, hvad jag ett föregående år yttrat i
frågan, att vid förvaltningen af ett sådant verk som postverket det
är af synnerligen stor vigt, att det råder ett godt samarbete mellan
alla, som skola medverka till det stora målets befrämjande: rörelsens
vederbörliga drift.

Jag tror ej, att det skulle vara klokt, om Riksdagen nu återigen
satte generalpoststyrelsen uti en skef ställning gent emot sina underlydande.
Jag tror icke, att det var klokt handladt förra året och jagtror
icke, att det vore klokt, om det upprepades i år. Ett godt förhållande
mellan generalpoststyrelsen och dess underlydande, en stark
ställning för styrelsen vid förvaltningen af verket anser jag vara en
synnerligen god sak, till hvilken Riksdagen bör bidraga.

Af dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr
Lundebergs med fleres reservation, som i denna punkt öfverensstämmer
med Kongl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde herrar K. Gr. Karlsson, Waldenström, Brodin,

Eklund och O. Olsson, båda i Stockholm, Byström, Berg, Odhner,
Wavrinsky, Kegelow, Wijk, Liljeholm, Ernst Carlson, Elis Nilson,
Zetterstrand, Zotterman, B ant z ar Mehn, Styrlander, Barm, Hedgren,

Nilson i Lidköping, Persson i Arboga, Kardell, Bromée, Vahlin,
Odencrants, Apelstam, Sjövall, Broström, Hammarström, Jansson i
Taberg och Eriksson i Bäck.

Härefter yttrade:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Som jag inom generalpoststyrelsen deltagit i den förberedande

N:o 14. 8

Lördagen den 13 Mars, e. m.

Ang. anslag (iWbehandlingen af denna fråga, torde det tillåtas äfven mig att i den''m^n^ord!''samma
har yttra några ord.

nariepostvalct- Då inom de allra flesta andra af våra förvaltningsgrenar hufvudbetjentbefait-
skilnaden mellan ordinarie och extra personal är den, att den ordinarie
ningar. har ständig tjenstgöring, men den extra deremot endast tillfällig —
(Forts.) den inträder i tjenstgöring vid förfall för ordinarie eller när i följd af
särskilda förhållanden ökade arbetskrafter någon tid erfordras — så
har i följd af särskilda omständigheter denna skilnad inom postverket
nästan helt och hållet bortfallit. Ty der förhåller det sig i regel så,
att äfven den extra personalen har lika lång och alldeles samma tjenstgöring
som den ordinarie. Det är reservbetjente, som inom postverket
motsvara den extra personalen inom andra förvaltningsgrenar.

De särskilda omständigheter, som föranledt detta af mig nu omnämnda
förhållande, är verkets under de sista 20 åren i ovanligt hög
grad fortgående utveckling.

Den siste talaren omnämnde, att, då ärendet vid förra riksdagen
här var före, jag då framhöll några siffror, som närmare belyste denna
utveckling. Det torde tillåtas mig att äfven i år upprepa några af
dessa siffror. Jag erinrar då om, att under de år, som ligga mellan
1873—1894, antalet postbefordrade bref vuxit från 10,000,000 1873 till
62,500,000 1894, således 4-dubblats; korsbandsförsändelser från 510,000
till 8,665,000, således 17-dubblats, brefkort från 11,000 till 7,150,000;
rekommenderade bref från 1,068,000 till 3,405,000, således 3-dubblats;
assurerade bref från 259,000 till 1,602,000, således 6-dubblats; postanvisningar
från 66,000 till 1,369,000, således 20-dubblats; samt postförskott
från _ 4,264 till 498,000, således mera än 100-dubblats. En
sådan tillökning i postverkets rörelse har med nödvändighet kräft
ökade arbetskrafter. Men då bestämmandet af de ordinaries antal tillkommer
de båda statsmagterna, och eu ständigt upprepad begäran om
tillökning i antalet icke kunnat ifrågakomma, så har detta haft till
följd, att de ordinaries antal icke hållit jemna steg med arbetskrafternas
oafbrutet fortgående ökning. Detta missförhållande, som af förra Riksdagen
i dess skrifvelse framhölls, har Kongl. Maj:t nu behjertat och
sökt att i viss mån afhjelpa genom sitt förslag om inrättandet af 150
nya ordinarie vaktbetjentbefattningar. Jag säger i viss mån, ty äfven
om detta förslag bifölles, återstode i alla fall 109 extra betjente, som
fortfarande hade samma tjenstgöring som de ordinarie. Då nu, såsom
generalpoststyrelsen visat, vaktbetjent i postverket för närvarande tjenstgör
nära 8 år och uppnår eu ålder af i genomsnitt öfver 33 år, innan
han hinner vinna anställning såsom ordinarie, och då det, om den
principen skulle fullt tillämpas, att hvarje vaktbetjent, som gjorde fullständig
tjenst, borde vara anstäld såsom ordinarie, redan förra året
skulle erfordrats 259 nya ordinarie befattningar samt dettas antal hvarje
år ökas med 16, är det alldeles tydligt, att, om uppflyttningen till
ordinarie kommer att inskränka sig till det af utskottet föreslagna
antalet eller 75, den väntade förhoppningen om expektanstidens förkortning
inom en ganska snar framtid kommer att gäckas.

Ehuru jag villigt och tacksamt erkänner den välvilja, Riksdagen
visat mot poststaten, kan jag dock icke underlåta att säga, att postvaktbetjente
i visst hänseende haft otur. Såsom kammaren väl erinrar

Lördagen den 13 Mars, e. ra.

9 N:o 14.

sig, framlades af regeringen förra riksdagen förslag om beredande ht^ng. anslag till
dem af ett andra ålderstillägg för en kostnad af 50,000 kr.; men %x-l^atiande
slaget föll, och Riksdagen uttalade sig för att man i stället borde öka„ariepostvaktde
ordinaries antal. Kom så denna riksdag. I år bär regeringen på betjentbefattgrund
af Riksdagens nämnda uttalande icke ansett sig kunna åter- ningar.
upptaga förslaget om ett andra ålderstillägg — för min del skulle jag, (Forts.)
såsom jag äfven framhållit till statsrådsprotokollet, ansett önskligt, att
så skett — utan har regeringen i stället rättat sig efter Riksdagens
framställning och endast framlagt förslag om uppflyttning af 150 extra
postvaktbetjente på ordinarie stat för en kostnad af 36,000 kronor.

Då detta förslags genomförande således skulle ställa sig 14,000 kronor
billigare än det om ålderstillägget, så har väl i förevarande fall, på
sätt både min kollega och talaren på stockholmsbänken framhållit, den
af 1896 års Riksdag önskade nödiga sparsamhet blifvit iakttagen.

Nu har af talaren på malmöhuslänsbänken såsom skäl för utskottets
hemställan att endast inrätta 75 nya ordinarie befattningar framhållits,
att det endast föreslagits inrättandet af 75 nya postexpeditörsbefattniugar.
Det synes mig, som om man med ett sådant skäl endast för
tillsammans två alldeles olika saker. Jag förstår verkligen icke, hvad
glädje, vaktbetjente kunna hafva af att postexpeditörernas antal ökas,
då postexpeditör är en klass, till hvilken de icke kunna komma upp.

Åtgärden att inrätta endast 75 nya vaktbetjentbefättningar synes
mig vara en halfmesure. Man vinner dermed icke ändamålet: att i
väsentlig mån förkorta expektanstiden för de extra, och missförhållandet
cpvarstår, att det finnes en extra personal, som i fråga om qvantitet
och qvalitet gör alldeles samma tjenst som den ordinarie, men ändock
såväl i afseende på anställning som aflöning är sämre lottad än denna.

På grund af hvad jag nu anfört hoppas jag, att kammaren måtte
behjerta denna för våra postvaktbetjente så ytterst vigtiga fråga, och
jag anhåller derför att i likhet med den siste talaren få yrka bifall
till reservationen.

Herr Sahlin: På samma gång jag ber att få instämma i hvad
herr von Friesen yttrat, skall jag tillåta mig att säga några få ord
med afseende på den jemförelse, som talaren på skånebänken anstälde.

Det syne? mig i det hela vara eu högst underlig form för sparsamhet,
som numera på många förvaltningsområden blifvit vanlig, att,
när förvaltningen utvidgas, man söker vinna besparingar genom att
anställa en stor del af de beluifliga embets- och tjenstemännen på tillfälligt
förordnande. Men är detta i det hela en förkastlig metod, som
säkerligen förr eller senare måste ändras, sä synes den mig i synnerhet
vara motbjudande, när den berör de lägst lönade inom en förvaltning.

När det derför här är påtagligt, att postverket behöfver så stor
mängd postvaktbetjente, som genom siffror ådagalagts, så synes det
mig fullkomligt orimligt att vägra dem, som förrätta sådan tjenst, att
äfven åtnjuta den lön och framför allt den säkra ställning, som tillkommer
ordinarie innehafvare åt sådan tjenst. Det är alldeles påtagligt,
att postverksamheten under närmaste tid ej kommer att minskas
— tvärtom måste man tro, att den skall i högst afsevärd grad ökas —
och det är derför tydligt, att man icke på den grund kan hålla de

N:o 14. 10

Lördagen den 13 Mars, e. m.

Ang. anslag ^ordinarie postvaktbetjente nere vid lägre antal, att möjligen något
inrättande^större antal af de nu använda skulle befinnas obehöflig^ Det är tvärtom
narieplstvakt-päta-gligt, att, om vi nu bevilja det antal, som reservanterna föreslagit,
betjent ef åt t- d. v. s. om vi uppflytta 151 extra vaktbetjente till ordinarie platser,
ningar. vi ändock förr eller senare nödgas uppflytta ännu flera till denna grad.
(Forts.) Men det synes mig då vara opraktiskt att ej redan nu flytta upp så
många, som här föreslagits, då vi sedan måste flytta upp ett betydligt
större antal, om vi nu ej göra det.

Af de skäl, jag nu anfört, ber jag att få instämma i reservanternas förslag.

Med herr Sahlin förenade sig herr Nydahl.

Herr Meyer: Jag har i det väsentligaste blifvit förekommen af
ett par föregående talare och skall derför inskränka mig till att än
ytterligare framhålla, hvad som redan af dem blifvit anfördt, nemligen
att dessa extra vaktbetjente, om hvilka nu här är fråga, uträtta samma
arbete som de ordinarie. Deras tid tages i anspråk på samma sätt som
de ordinaries, och deras kompetens måste vara densamma som de
ordinaries. Nu har Riksdagen, då den bestämde aflöningen för de
ordinarie postvaktbetjente, åsatt deras arbete ett visst värde, och värdet
af de extra ordinarie betjentes arbete måste af anförda skäl vara lika
stort som de ordinaries. Under sådana förhållanden vill det synas,
som om Riksdagen, om den nu ej vill bifalla den kongl. propositionen,
skulle säga: vi erkänna visserligen, att arbetet är värdt mer, men vi
vilja ej betala det till dess fulla värde, och det ur sparsamheteus synpunkt.
Men gent emot detta vill jag påstå, att Riksdagen icke kar
rätt att åberopa sig på sparsamheten, när denna vinnes på bekostnad
af andra fullt berättigade anspråk.

Af nu anförda skäl ber jag, herr vice talman, att få yrka bifall
till reservanternas hemställan.

Herr Branting förklarade sig instämma med herr Meyer.

Herr friherre Barnekow: Herr talman, mine herrar! Äfven jag

har vid fjorårets riksdag varit med om att biträda den skrifvelse, som då
afläts, och äfven jag har varit med om, att de orden skulle i skrifvelsen
inkomma, att den största sparsamhet borde iakttagas. Men särskildt
de af herrarne, som deltogo i förra årets riksdag, torde påminna sig,
att jag hade en annan uppfattning af sparsamheten än eu del kammarledamöter.
Jag ville nemligen ej spara på, att dessa tjensteman skulle
vara väl aflönade, men deremot tyckte jag, att fordringarna på dem
stäldes väl högt. Jag menar nemligen, att herrarne här på högra
sidan — herrarne på stockholmsbänken — äro vana vid så mycken
komfort, att de äfven vilja ha allt för stor komfort i detta hänseende.
Detta synes bäst af de talrika instämmandena, som nyss kommo mest
från stockholms- och göteborgsbänkarne. Det är också invånarne i
dessa städer, som sysselsätta de flesta postvaktbetjente. Jag hemstälde
också då, att sparsamheten skulle bestå deri, att man skulle söka minska
antalet af de turer, hvilka nu, om jag ej misstager mig, uppgå till
B om dagen, då post utsändes i de större städerna, hvarigenom man

Lördagen den 13 Mars, e. va.

li Nso 44.

skulle minska postvaktbetjentes antal. Jag tror, att herrarne, som bo Ang. anslag till
i städerna, ba för stora fordringar i detta hänseende. Hvad skulle
blifva följden, om vi på landet skulle få en tillnärmelsevis lika beqvämnan”^“s(”^j(.!j.
postgång? Huru måuga postvaktbetjente skulle då ej beböfvas, kanske betjentbefattskulle
de uppgå till tusental. Detta var mina skäl på sparsamhet i ningar.
fjor, och som jag fortfarande vidhåller dem, skulle jag vilja lägga herr (Forts.)
statsrådet och chefen för finansdepartementet på bjertat att i detta
afseende spara något.

Af de anförda skälen vill jag tills vidare nöja mig med att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Eklundh från Lund: Redan vid fjorårets riksdag, då denna

fråga behandlades, var jag i tillfälle att uttala min sympati för det
förslag, som Kong! Maj:t då framlade rörande beredandet af ett andra
ålderstillägg till postvaktbetjente. Detta förslag vann visserligen icke
Riksdagens bifall, men man begäi''de dock att få emotse från Kongl.

Maj:t ett förslag om beredande af flera ordinarie platser för vaktbetjente,
och nu föreligger här ett sådant förslag. Utskottet har
emellertid endast till hälften accepterat detsamma. Men då det icke
lider något tvifvel om, att vårt postverk på ett så tillfredsställande
sätt fungerar, att det står öfver allt beröm och är ett af de mest
populära verk i landet, och då det vidare finnes så många extra ordinarie
postvaktbetjente, som få bära dagens tunga och hetta och mer än många
andra sträfva på den plats, dit de blifvit satta, kan jag för min del
icke annat än på det lifligaste förorda det folkslag, som reservanterna
framstält. Jag gör det desto hellre, som jag har tillfälle att dagligen
se, livilket tungt arbete, som hvilar på våra postvaktbetjente. Jag bor
nemligen i min hemort i ett posthus och kan se, huru de från den
tidiga morgonstunden till sena qvällen släpa i sitt arbete, och detta för
en mycket ringa dagspenning.

jag vill alltså — på samma gång jag önskar, att det ej måtte
dröja allt för länge, innan Kongl. Maj:t framkommer med förslag om
beredande af löneförbättring åt de ordinarie postvaktbetjente — tillstyrka
bifall till reservanternas hemställan.

Herr Larsson i Mörtlösa: Om man gör en jemförelse mellan

Kongl. Maj:ts förslag om uppflyttning af de extra ordinarie tjenstemännen
på ordinarie stat och Kongl. Maj:ts förslag rörande uppflyttning
af extra ordinarie vaktbetjente till ordinarie, kan man icke finna
annat, än att emellan dessa förslag förefinnes eu viss orättvisa. Kongl.

Maj:t bar nemligen föreslagit, att af 518 posttjenstemän blott 75 skulle
uppflyttas på ordinarie stat, under det att bland 259 postvaktbetjente
150 skulle komma i åtnjutande af denna förmån. Det är ju gifvet,
att posttjeustemännen äro underkastade uppoffringar både i afseende
å tid, penuingar och arbete, innan de aflagt den examen, som fordras
för ernående af den behöfliga kompetensen. Deremot fordrar man
icke af postpaktbetjenten mer, än man fordrar af hvarje annan person,
som gör ansökan om eu anställning, nemligen att ban skall vara ordentlig
och ärlig; och för hans utbildning fordrar man blott en vanlig
folkskolekurs.

N:o 14. 12

Lördagen den 13 Mars, e. m.

Ang. anslag till Jag anser således att rättvisa och billighet fordra, att man bifaller

inrättande afförs]ag som utskottet framlagt.

151 nya ordi- ° °

narie postoakt betjentbefatt-

Herr A. Hedin: Eu ärad kammarledamot från hertigdömet Skåne
ningar. frågade för eu stund sedan: »är det rimligt att göra på det sättet,
(Forts.) att man handlar på det viset?» Jag vill derpå svara: det är icke rimligt
att göra på det viset, att man handlar på det sättet som han.

Jag har begärt ordet — jag skulle eljest icke hafva gjort det i
denna sak, som nog redan är vunnen — derför att den nämnde ledamoten
funnit lämpligt att ställa statsutskottets förslag under skydd af
sparsamhetens flagga. Detta är en hedersam flagga, men det finnes
icke någon flagga så hedersam, att den ej kan missbrukas, att den ej
kan hissas på ett fartyg, der den rätteligen ej bör höjas. Låtom oss
derför se efter, hvilka varor det är, som den flaggan skyddar.

När man, herr talman, under åratal ifrigt bemödat sig om att
sätta millionerna i en yrande dans, när man slungat dem in i rnilitarismens
stora gap — och hvilka millioner? jo, skattemillioner, och
hvilka skattemilllioner? jo, sådana, som svultits i hop af dem, som fått
betala tull för råg, potatis och amerikanskt fläsk — då är man mindre
än någon berättigad att komma och tala om nödig sparsamhet och i
dess namn varna för eu så billig åtgärd som den af Kongl. Makt nu
föreslagna.

Men finnes, utom detta skäl, något annat? Alldeles icke. Här
är icke fråga om att taga något vare sig af de millioner, som skapats
af öfverflödet, eller af de mänga fler, som svultits i hop af hungern,
utan här är fråga om att taga något af öfverskottet från ett verk,
som bär sig sjelft, som ej uppehälles genom skatter, tack vare den
utmärkta administration, som gjort detta verk till det stora mönsterverket
i Sverige. Detta verk är icke till för att skaffa behållningar
åt statskassan; det måste oaflåtligt utvecklas, så vida det icke skall gå
tillbaka. Men det gifver afkastning åt staten på det sätt, att det är
en vehikel för den materiella och andliga samfärdseln, gifver sålunda
indirekt staten inkomster genom att främja skattekällorna, ur hvilka
statens tillgångar flyta.

Här är således ej anledning att tala om sparsamhet: detta var en
falsk flagga, som höjdes öfver statsutskottets förslag. Jag ber att få
yrka bifall till reservanternas hemställan.

Herr Månsson: Jo, nu fingo vi i den högre stilen veta, hvad
det är fråga om, och det är icke utan att vi länge förstått det.

Ty då en talare näst före mig talade om klokhet och dylikt, förstod
man redan, att här var fråga om något annat, än hvad egentligen
syntes. Här är nemligen meningen att gå till mötes en corps, som
man rädes för att sätta sig emot, och som man derför vill göra till viljes.

Här har talats om vårt mönstergiltiga postverk. Ja, deremot har
jag intet att invända, men jag tror, att det är en ofantlig skilnad,
om man betraktar detta mönstergilla verk från synpunkten af Stockholm
och dess förhållanden eller från synpunkten af landsorten och de
förhållanden, som der existera. Vill jag ha min post på landet, får
jag hemta den vid jernvägsstationen 1/t, V, eller flera mil från den

Lördagen den 13 Mars, e. m.

13 No 14.

ort, der jag bor; om jag deremot bor i Stockholm, får jag min post Ang. anslag till
uppburen flera våningar högt 5 å 6 gånger om dagen. Då kan jag lättande af
tala om mönstergilla förhållanden. Men jag tror icke, att man ärnarie^oiZataprecis
ense öfverallt att säga på det sättet. Det är nemligen en betjentbefatiofantligt
stor skilnad på dessa förhållanden, mine herrar. Men vi ningar.

hafva aldrig motsatt oss, utan vi vilja gå i den rigtning, som här (Forts.)
är föreslagen. Vi vilja mera, än hvad hittills gjorts, sätta dessa postvaktbetjente
på ordinarie stat. Men vi hafva icke ansett oss kunna
gå med så långt, som Kongl. Maj:ts förslag går. Det är det, man
klandrar, att vi betonat, att vid jemförelse mellan postexpeditörerna
eller posttjenstemänuen och postvaktbetjente det visar sig, att den
stora skilnaden föreligger, att, om man på eu gång på ordinarie stat
uppflyttar alla dessa 150 postvaktbetjente, det skulle finnas qvar 443
af de extra postexpeditörerna, som äro i ständig sjenstgöring lika som
dessa extra postvaktbetjente, under det att det blefve allenast 81 qvar
af de senare. Men är det att klandra, att vi med tanke på nämnda
förhållande ändå vilja uppflytta lika många på båda ställena? Är det
rimligt, att man, då vi vilja göra detta, klandrar oss så förfärligt, som
man nu här gjort? Är det underligt, att vi förra riksdagen ej kunde
vara med om en löneförhöjning till en corps, som vi, från vår synpunkt
sedt, finna vara så väl aflönad, att, då vi jemföra dessa brefbärares
aflöning med våra folkskolelärares, vi finna, att de förras aflöning vida
öfverträffar de senares? Kan detta vara rimligt, då vi besinna, att
eu folkskolelärare får ligga fyra år vid seminarium för sin utbildning
och kosta på sig mycket penningar för att kunna uppehålla sig der?

Då man sedan bjuder honom eu lägre aflöning, än postvaktbetjente
hafva, kunde vi ej vara med om löneförhöjning åt postvaktbetjente,
utan sade: hellre gå vi i någon mån den andra vägen och sätta dem
på ordinarie stat. Mine herrar! »i någon mån», skrefvo vi, och: med
hänsyn till »nödig sparsamhet». Kan man säga, att man iakttager
sådan, då man tager dem allesammans nära nog? Jag har följt den
kongl. propositionen, och den säger, att här skulle blifva qvar 81 obefordrade
postvaktbetjente. Det kan ej blifva flera qvar af de extra
ordinarie postvaktbetjente med ständig tjenstgöring efter det af Kongl.

Maj:t framlagda förslaget än 81. 1 kunnen icke få det till vare sig
mera eller mindre. Ty jag tror, att Kongl. Maj:t räknat rätt, och
antalet står uttryckligen angifvet. Alltså: af postvaktbetjente skulle
blifva qvar 81 och af de andra 443. jag tror, att vår mening låter
försvara sig, och att den låter försvara sig äfven från synpunkten, huru
dessa postvaktbetjente hafva betaldt. Ty, mine herrar, just den omständigheten,
att det blefve så litet sparadt, visar, huru liten skilnad
det är mellan de ordinaries och de extra ordinaries aflöning. Det aren
mycket liten skilnad till följd af de större traktamentsersättningar,
som de extra ordinarie ha än de ordinarie. Äfven denna omständighet
talar för, att man ej bör gå så långt.

Men, mine herrar, vårt beslut i denna fråga verkar icke så litet
äfven på en annan sak, på pensionsstaten. Vi veta, huru det står till
med den, och eu omgestaltning i förevarande afseende kommer att
beröra dess ställning.

N:o 14. 14

Lördagen den 13 Mars, e. m.

Ang. anslag till Det synes mig derför, att vi iakttaga all billighet och väl för mrätiande

af svara (]en ståndpunkt Riksdagen intog i sin förra skrifvelse, om vi på
nar i tfuts “tv a ^/..ordinarie stat sätta ytterligare ett antal af 75 vaktbetjente. Mankan
betjentbefatt- försvara denna ståndpunkt just med afseende fåstadt på den åberopade
ningar. skrifvelsen. Man förbättrade då postvaktbetjentes ställning »i någon
(Forts.) män» och man iakttoge »nödig sparsamhet». Och, mine herrar, har
man någonsin tänkt sig en siffra högre än 75? Jag får säga, att, om
vi gå så långt i detta fall, att vi göra postexpeditörerna och postvaktbetjente
likstälde, jag tror, att man iakttagit all rättvisa.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Elowson: Jag har visserligen instämt med reservanten
från denna kammare i statsutskottet. Men jag begärde ordet med anledning
af några yttranden, som vi nu fått höra af den siste talaren
på malmöhusbänken. Han gjorde en antydan derom, att anledningen,
hvarför man talar till förmån för postvaktbetjente, skulle vara, att
dessa utgjorde en corps, med hvilken man icke ville stöta sig. Jag
tror för min del, att det icke är lämpligt att tala på sådant sätt. Och
jag tror, att den ärade talaren, om han tänker närmare på saken, skall
finna, att det är ett argument, som icke biter på någon i denna
kammare.

Han talade också om, att det fins en skilnad mellan land och stad
beträffande den fördel, som man har af postväsendet. Men hvari skulle
den skilnaden bestå? Är den till landets fördel eller är den till städernas
fördel? Jag skall be att få erinra derom, och det är en hufvudsynpunkt,
att postväsendet är ett regale, som staten tilleguat sig med
uteslutande af den enskilda företagsamheten. Mine herrar! Tagen
bort detta regale, låten den enskilda verksamheten taga hand om postbefordriugen;
hur skall det då ställa sig, har då laDdet eller städerna
största fördelen? Om herrarne tagen reda på verkliga förhållandet, tror
jag, att herrarne skolen finna, att det är eu mycket stor del af postverkets
inkomster, som komma från korrespondenter i städerna. Och
på senare tiden har det gjorts ofantligt mycket för postväsendefö utveckling
på landet, och så vidt jag vet, har denna utveckling ej
ländt till stegring af postverkets inkomster å landsbygden. Det är
icke derför, man upphjelpt postverket på landet, utan det är derför, att
postverket är bärare af en stor kulturuppgift.

Jag anhåller om bifall till reservationen.

Herr grefve Hamilton: Herr vice talman, mine herrar! Jag
föranleddes att begära ordet deraf, att den ärade representanten för
Onsjö härad upprepade, hvad en ärad talare på skånebänkeu förut här
framhållit, nemligen att det skulle förefinnas en olikhet, ojemnhet och
obillighet i fråga om postbefordran på landsbygden och i städerna.
Jag begriper icke, hvarför man framkommit med detta tal här. Det
är ju alldeles gifvet, att här med samma fog en representant från öfre
Norrland skulle kunna komma och säga: jag har det icke så väl stäldt
som t. ex. friherre Barnekow och herr Ivar Månsson i Trää, derför
skall jag be att få yrka afslag på det och det förslaget. Jag förstår

Lördagen den 13 Mars, e. m.

15 N:o 14.

verkligen icke detta. Det kan väl ej vara möjligt, att landsortsrepre-''*»?- anslag till
sentanterna förneka, att det är nödvändigare, att man tager hänsyn inrättande af
till postbefordringens snabbhet i städerna, icke minst ur landsortens.^.,V)?",
synpunkt, derför att städerna ju äro de platser, der affärsförbindelserna betjentbefatimestadels
förmedlas. Men då man gång på gång i en sådan fråga ningar.
som denna söker framhålla nämnda skilnad och säger: detta är en (Forts.)
fråga, som möjligtvis kan intressera städerna, men betänk, huru vi ha
det: vi få sjelfva gå till posten och hemta våra bref; då frågar jag:
är det afundsjuka, som bär gör sig gällande, eller är det så, att man
vill försöka att i en fråga, der allt partiväsen bör vara fjerran, draga
in sådant? Jag tycker, att deuna fråga, om någon, är eu sådan, der
ej partisynpunkter böra få göra sig gällande. Om det verkligen är så,
att det är eu obillig anordning, att städerna hafva för mycket och för
bra postbefordran, att herrar riksdagsmän från landsbygden finna sig
obehagligt berörda af att hafva det så förmånligt stäldt under den tid,
de äro riksdagsmän, när de tänka på, huru illa det är stäldt för dem
på landsbygden, då bör man väl framställa yrkande om, antingen att
det måtte blifva lika bra på landsbygden som i städerna eller också
att det måtte blifva lika illa i städerna som på landsbygden. Så länge
man icke gör detta — och jag har verkligen icke hört vare sig friherre
Barnehow eller herr Ivar Månsson i Träa väcka motion i det
syftet — får jag bestämdt förklara, att det tal, som här föres om olikhet
och obillighet är, så vidt det här gäller sak, fullständigt meningslöst.
Det måste derför vara andra syften, som ligga till grund för
dessa uttalanden, och dervidlag kan det väl ej finnas flera än de två
alternativ, jag nyss antydt. Antingen är det blott afundsjuka^ som
talar, eller ock vill man söka ett vapen för diskussionen i partilidelserna.

Det ena som det andra är enligt min tanke lika oberättigadt.

Herr friherre Bonde: Jag har begärt ordet såsom representant
för landsbygden. Jag kan icke neka till, att jag funnit det rätt egendomligt,
att det varit uteslutande representanter för städerna, som talat
för Kongl. Maj:ts förslag, och att samtliga representanter från landsbygden,
som yttrat sig i frågan, motsatt sig detsamma. Jag beklagar,
att äfven i denna fråga eu antagonism mellan stad och land skall förefinnas,
eu antagonism, som man hoppats, att man allt mer och mer
skulle komma ifrån, så att hvar och eu, han månde vara representant
för stad eller land, blott tänkte på det allmänna bästa och frågade sig,
hvad från den synpunkten kunde vara att vidtaga, lemnande å sido
sitt enskilda intresse. Det är en egendomlig afundsjuka, som här låter
spåra sig i hvad några talare yttrat derom, att på landet det ej skulle
vara så väl bestäldt som i städerna, att man ej får sina bref hemburna
till sig på landet, men i städerna 6 gånger om dagen — 6 trappor upp,
som en talare yttrat sig. Det vore en orimlighet att å landet genomföra
något sådant, huru önskvärdt det än skulle vara, att postväsendet
pa landet utvecklades lika som i städerna. Det inser väl hvar och en,
att detta är absolut otänkbart i anseende till kostnaderna derför. Men
om det nu är omöjligt, skall man derför försämra postbefordringen i
städerna? Det är, såsom blifvit af den siste talaren uttryckt, af stor betydelse
för städerna såsom affärscentra, att postbefordringen der är snabb,

N:o 14. 16

Lördagen den 13 Mars, e. m.

Ang. anslag ittfoch jag tror äfven, att vi, som äro representanter för landsbygden, få
inrättande af erkänna, att jemväl landsbygden bar stort intresse just af snabb post»ariepos<»oi;"^e^or(^r^nS
i städerna. Tv vi hafva väl i allmänhet våra affårsförbinbetjentbefati-
delser med städerna, och då blir det väl för oss af stort gagn och stor
ningar. betydelse, att vi kunna få våra bref, som vi skicka till städerna, Stock(Forts.
) holm och andra städer, snabbt befordrade och besvarade, då brefvens
snabba utlemnande till adressaten lika mycket är i afsändarens som
emottagarens intresse. Jag tror, att detta är en afsevärd fördel, som
man måste tänka på, äfven om det är omöjligt att på landet genomföra,
att postvaktbetjente skola springa omkring hem till oss med
brefven, så att vi icke behöfva skicka och hemta dem 1/4, 1 2, ja, till
och med en hel mil och ändå längre väg. Jag har icke heller hört
någon talare bestämdt yrka på, att detta förhållande skulle ändras så,
att icke brefven skulle utskickas i Stockholm, utan hvar och en här
skulle få sjelf gå och hemta sina bref. Så långt vill förmodligen ingen
åtminstone vid närmare eftertanke gå. Om man nu vill, att brefven
skola utdelas, är det väl lämpligast, att de utdelas på så mönstergilt
sätt, som hittills skett, och att man ej inskränker vaktbetjentes antal.
Då sålunda deras antal är nödvändigt, är det väl ej mera än rätt och
billigt, att de få de förmåner, som de kunna få genom att blifva uppförda
på ordinarie stat, i synnerhet som herr Hedin antydt och allra
mest som herr statsrådet och chefen för civildepartementet eller generalpostdirektören
förklarat, att postverkets finanser äro sådana, att denna
lilla utgift, som man verkligen icke af sparsamhetshänsyn kan motsätta
sig, kan tagas af postverkets egna inkomster.

Då således mig synes, herr vice talman, att detta förslag är lika
mycket af billighet som af rättvisa förestafvadt, kau jag ej annat än
just som representant för landsbygden be att få instämma i herr von
Friesens yrkande.

Herr Redelius: Herr vice talman! Jag hade icke tänkt att
begära ordet i nu föreliggande fråga, emedan jag ansett mig för min
ringa del kunna åtnöja mig med det beslut, kammaren behagar fatta, vare
sig den den dervid kommer att antaga Kongl. Maj:ts eller utskottets
förslag; men jag har blifvit uppkallad af några talare, särskilt af herr
grefve Hamilton, och i samma rigtning som han yttrade sig också herr
friherre Bonde. Dessa båda herrar särskildt kommo med skäl, som
jag enligt min uppfattning kunde karakterisera såsom herr Elowson
karakteriserade en annans, nemligen såsom skäl af beskaffenhet, att de
icke bita på folk.

Jag har icke anfört några klagomål öfver de postala förhållandena
på landsbygden, ehuruväl det ju är en betydlig skilnad, som ingen
här förnekat eller kan förneka, hvad postbefordringen beträffar, mellan
land och stad. Att det skall vara beqvämligare på grund af förhållandenas
egen natur i detta afseende i städerna än på landet, är ju sant,
och man bör, såsom någon sagt, icke vara afundsjuk för det. Man bör
icke heller taga denna fråga från partisynpunkt och icke heller taga
den så, att man känner sig, såsom samme talare sade, obehagligt berörd
derför, att några hafva eu förmån, som man sjelf icke har i motsvarande
hög grad; icke heller tror jag, att man bör väcka upp någon

Lördagen den 13 Mars, e. m.

17 N:o 14.

antagonism mellan land och stad, såsom friherre Bonde tycktes antyda,Ang.anslag till
att man här sökt göra, och ej heller intagas af något slags egendomlig ,!”r“Wand<’
eller annorlunda beskaffad afundsjuka. nariepostlakt Det

är emot dessa hänsyftningar och antydanden jag velat ned- betjentbefatilägga
min protest. ningar.

Men för att göra jemförelsen litet tydligare och, så vidt jag för- (Forts.)
mår, i någon mån försvara mina vänner och kamrater, som här blifvit
anfallna, ber jag att få omtala, att jag, fastän tjensteman, hvilken som
sådan kunde anse mig hafva rätt att vänta att få tjensteiörsän delser
mig tillsända så hastigt, att det kunde vara mig möjligt att i rätt tid
besvara dem, blott får post tre gånger i veckan och dessa tre gånger
mycket sent på aftonen, så att det ofta är omöjligt att kunna hinna
afgifva svar med morgonens post, som går mycket tidigt om morgnarne,
också den tre gånger i veckan.

Det är klart och tydligt, att detta är eu olikhet i förhållandena
mellan stad och land, som i synnerhet skall märkas, då man är här
— deruti ger jag herr grefve Hamilton rätt -— ty här får jag post så
ofta, att, om någon skulle vilja skrifva till mig sex gånger om dagen,
finge jag posten lika många gånger om dagen mig tillsänd, det vill
säga dubbelt så många gånger om dagen som jag får posten i veckan
hemma.

Nog är det således beqvämare anordnad! i Stockholm, det skall
väl ingen neka till; men jag tror icke, att det skall kunna sägas, att
man hyser någon afundsjuka eller att frågan kan anses vara betraktad
ur partisynpunkt, derför att man erinrar om ett sådant s«Z;förkållande,
och jag tycker verkligen, att, om man har en stor förmån, man då
skulle kunna i afl vänlighet erkänna och säga: »Vi ha eu stor förmån,
och önska äfven, att alla öfriga skola kunna få samma förmån som vi».

Men detta låter sig icke göra, och ingen har heller begärt det,
åtminstone har jag icke hört någon yrka på det, utan man finner
sig i det närvarande tillståndet, sådant det är på grund af de lokala
förhållandena. Något annat var väl icke heller meningen i herr
• Ivar Månssons yttrande. Han tyckte endast, att man gått tillräckligt
långt i ökningen af städernas och äfven af dessa tjenstemäns förmåner,
om man på en gång uppflyttade 75 af hvardera gruppen på
ordinarie stat ifrån extra, och han trodde att dessa tjensteman borde
villigt erkänna, att Riksdagen tagit nödig hänsyn till deras ställning
och behof och sökt förbättra deras vilkor, äfvensom att de, som i främsta
rummet få åtnjuta fördelen af denna förändring, borde i all vänlighet
och öppenhet erkänna den förmånen; det är ju nu här icke fråga om
något annat än att utsträcka den litet mer eller mindre.

Det har här också talats om sparsamhetshänsyn. Mig synes
att man kan göra det, äfven om den ene skulle tycka att sparsamheten
i detta fall gått för långt, och den andre, att sparsamheten
icke gått nog långt. Vi kunna i alla fall resonnera, såsom vi
bruka göra här, med inbördes aktning och förtroende äfven i denna
punkt, utan att slunga hvarandra i ausigtet insinuationer om partihänsyn,
afundsjuka och dylikt. - Det är detta, som jag icke vill vara
med om. Derför vill jag uttrycka min ledsnad öfver att sådant skett
här i någon mån nu i afton. Vi böra derför, synes det mig, på ömse

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 14. 2

N:o 14. 18

Lördagen den 13 Mars e. m.

Ang. anslag ««håll taga hänsyn till hvarandras uppfattning och de derför anförda
inrättande a/gjjälen, de må nu gälla hvad de kunna.

nariepostvakt- Mig synes det icke vara ett litet medgifvande af utskottet att nu
betjentebefatt- vilja flytta upp 150 tjensteman på ordinarie stat ifrån extra, men icke
ningar. skall jag för min ringa del gråta öfver, om man också tager 75 till,
(Forts.) men för närvarande kommer jag att rösta för utskottets förslag.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag instämmer alldeles med

den föregående ärade talaren deruti, att denna fråga bör ses helt och
hållet fri ifrån alla insinuationer. Men i ett annat hänseende kan jag
icke dela hans uppfattning; jag tror icke, att den lifligare utvecklingen
utaf poströrelsen i städerna uteslutande är till städernas förmån. Det
har redan af en föregående ärad talare här bakom betonats, att trefven
icke allenast äro af intresse för dem, som få dem, utan äfven för dem,
som skrifvit dem, och ofta åtminstone bor den, som skrifvit dem, utom
staden, under det den, som tar emot dem, bor inom staden. Men det
är företrädesvis en annan sida af saken jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
på. Tro herrarne, att det skulle varit möjligt att göra så
mycket, som gjorts för postbefordringen på landet, om icke inkomsterna
af posten i städerna varit så stor som den är? Tro herrarne vidare,
att inkomsten af posten i städerna skulle varit så stor som den är,
om icke postverket på ett klokt sätt sökt utveckla och utvidga rörelsen
der? Tro herrarne, att, som händelsen var under år 1894, då postuppbörden
ensamt från Stockholm uppgick till en och eu half million
kronor eller ungefär eu femtedel af postverkets hela uppbörd, att detta
resultat skulle hafva kunnat uppnås, om posten t. ex. burits ut en gång
om dagen här i Stockholm? Nej, en utveckling, som göres af postverkets
rörelse i Stockholm, kommer, om den är väl afpassad, att mer
än väl bära sig och kan gifva mycket större inkomster än de utgifter
äro, som af denna utveckling förorsakas. Och nu vidare — om icke
dessa stora inkomster af postbefordringen influtit i städerna — Göteborg
hade 1894 eu uppbörd af 575,000 kronor, Malmö en uppbörd af
300,000 kronor, således de tre största städerna sammanlagdt Va eller
V4 af postverkets hela uppbörd under det året — tro herrarne verkligen,
att postföringen på landet skulle kunnat dess förutan utvecklas
såsom den gjort? Jag vågar helt och hållet bestrida det. Åtminstone
kunde det icke hafva gått för sig utan mycket stora direkta statsanslag
för ändamålet, med postverkets egna medel kunde det omöjligen
hafva skett.

Under de sista tjugu åren hafva poststationernas antal på landsbygden
vuxit från 383 till 2,055 och under samma tid har landtbrefbäringen,
som inrättades år 1877, utvecklats så, att antalet mil, som
landtbrefbärarne 1894 tillryggalagt, uppgick till 132,000.

Skulle vi icke kunna se denna sak affårsmessigt? Derför att
något slags — jag vill icke säga afundsjuka, ty det ordet förbjöd den
föregående ärade talaren, men i alla fall något i den rigtningen förefinnes,
icke kan det vara skäl, hvarför man skulle neka postverket sådana
inkomster, hvilka möjliggöra postverkets utveckling på landsbygden.

Lördagen den 13 Mars, e. m.

19 N:o 14.

Hell- Andersson i Nöbbelöf: Herr vice talman, miue herrar \Ang. anslag till

Det synes mig som om hela denna fråga skulle hafva kommit något lättande af
på sned under diskussionen. Här har nemligen enligt min uppfattningnariepostvatticke
talats om det man bort tala om. Hela tiden har det talats om,betjentebefatthvilka
som hafva mest fördelar genom postbefordriugen, städerna eller ningar.
landsbygden, men det är icke detta man skall tala om, utan om huru (Korts.)
mycket vaktbetjente hafva i aflöning samt huruvida det är nödvändigt
att flytta upp på ordinarie stat ett större eller mindre antal.

Hvad nu postverket beträffar, tror jag vi allesammans kunna vara
ense om, att det är ett verk, som blifvit så väl skött, att få af våra
embetsverk kunna öfverträffa det härutinnan, och utvecklingen deraf
går ständigt framåt både på landet och i städerna, och dermed tror
jag vi litet hvar kunna vara belåtna.

Hvad nu frågan gäller är, huruvida det för postverket kan anses
behöflig!- att företaga eu uppflyttning på ordinarie stat af extra tjenstemän
och betjente i den grad Kongl. Maj:t föreslagit, eller om vi skola
nöja oss med hvad statsutskottet hemstält i det hänseendet.

Jag kan icke neka till, att då här föreligger en siffra på de extra
ordinarie, som äro i ständig tjenstgöring — jag vill erinra, att vi böra
skilja mellan reservbetjente och dem, som äro i ständig tjenstgöring —
en siffra som uppgår till 259, det synes mig ganska rimligt, att, såsom
statsutskottet föreslagit, uppflytta 76 af dessa 259 i stället för att på
en gång flytta upp 151, såsom Kong]. Maj:t föreslagit. Jag tror, att vi
måste taga hänsyn till förhållandena och tänka på ställningen på mer
än ett håll, och på hvilka följder ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag
kan föra med sig. Jag kan då försäkra, att följderna skola blifva
större, än hvad vi i närvarande stund kunna tänka oss, om vi sätta på
ordinarie stat en corps, som står i en ställning närmast jemstäld med
vanliga arbetares, och låta personer tillhörande denna corps på kort
tid komma upp till en aflöning af 1,500 kronor — som de faktiskt
kunna betinga sig här i Stockholm. Jag ber er, mine herrar, betänka,
att en dylik åtgärd kan återverka på många andra områden. Den
kommer icke blott att återverka på arbetsförhållandena i städerna utan
äfven på landsbygden, och det kan derför hända, att landsbygden i
detta fall nödgas taga ersättning på andra håll för de sålunda uppdrifna
arbetskostnaderna.

Jag tror att, huru man än vill se saken, och då nu statsutskottet
gått in på att på en gång sätta 76 vaktbetjente på ordinarie stat, herrarne
icke böra vara så envisa. Jag för min del skulle icke bli ledsen, om
man satte 75 till på ordinarie stat, men jag ber er ännu en gång,
mine herrar, betänka, att sådant kan hafva större följder med sig, än
hvad man nu i allmänhet kan inse, och jag skall derför be att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Häruti

Skärhus.

instämde herrar Ersson i Vestlandaholm och Nilsson i

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr vice
talmannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på bifall till herr Lundebergs m. fl.

N:o 14. 20

Lördagen den 13 Mars, e. m.

Ang. anslag ^reservation. Herr vice talmannen fann den förra propositionen besvarad
m^a^orlime<^ öfvervägande ja, men som votering begärdes, blef nu uppsatt,
naWeKposJaii-.ius*:era<^ oc^ anslagen en så lydande voteringsproposition:

betjent b ef all ningar.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält under mom. 2 i tredje

(Forts.) punkten af förevarande utlåtande n:o 8,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr Chr. Lundeberg
m. fl. vid detta moment afgifna, utskottets betänkande vidfogade reservation.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 97 ja men 104
nej; och hade i följd deraf kammarens beslut utfallit i enlighet med
nej-propositionens innehåll.

Efter föredragning vidare af mom. 3, innefattande utskottets hemställan
om bifall till Kongl. Maj:ts förslag om anskaffande af nytt
posthus i Stockholm, anförde

Herr Zetterstrand: Herr talman, mine herrar! Jag kan icke

underlåta att begagna tillfället att till statsutskottets ärade ledamöter
uttala min tacksamhet för det för mig synnerligen tillfredsställande
sätt, hvarpå statsutskottet motiverat sitt afstyrkande af min motion;
och på samma gång begagnar jag tillfället att till herr statsrådet och
chefen för kongl. finansdepartementet rigta eu vördsam hemställan,
att han, så snart sig göra låter, söker att tillmötesgå den af statsutskottet
i dess motivering uttalade önskan beträffande utredning af
frågan om ifrågavarande postinspektioners stationsorter.

Något yrkande har jag icke att framställa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Ang. anslag Mom. 4.
för inrättandet

°Trelleborg— I detta moment hemstälde utskottet: »att hvad Kongl. Maj:t i

Sassnitz m. m.öfrigt föreslagit, föranledande till ändringar i postverkets stater, må
af Riksdagen bifallas».

Herr A. Hedin begärde ordet och yttrade: Jag anhåller, herr
talman, endast om ett litet, kort ögonblicks paus, blott för att be kammaren
stryka ett streck vid denna punkt — det är detsamma som att sätta
ett litet vägmärke, af hvilket man kan inhemta, huru långt vi gått
och i hvilken rigtning från maj år 1892 till mars år 1897.

Kammarens ledamöter behagade finna, hurusom å sid. 31 i statsutskottets
utlåtande utskottet erinrat derom, att Kongl. Maj:t i proposition
till 1892 års Riksdag »ej mindre äskade Riksdagens yttrande

Lördagen den 13 Mars, e. in.

21 N:o 14.

öfver ett Riksdagen meddeladt förslag att, för uppehållande genom en- Ang. anslag
skildt bolags försorg af regulier ångfartygsförbindelse hela året omffr inrättandet
mellan Trelleborg och Sassnitz, af postmedlen årligen bestrida hälftena£v*i”eJ^“’^d
af det belopp, som kunde erfordras till subvention åt bolaget, under,sasäm(Z ffl. m,
förutsättning att den andra hälften anvisades från tysk sida» o. s. v.; (Forts.)
och att detta förslag, som i allt fall Andra Kammaren icke ville veta
af, förföll.

Sedan så skett, bar Kongl. Maj:t nu fuunit, att Kongl. Maj:t
kunde undvara Riksdagens samtycke i denna del — Kongl. Maj:t härpå
egen hand vidtagit åtgärder, om hvilka det för fem år sedan ansågs
nödigt att inhemta Riksdagens yttrande, och som då ansågos icke
vidare skola ifrågakomma, åtminstone icke utan ett försök att en annan
gång få ett gynsammare yttrande från Riksdagen. Men nu har Kongl.

Maj:t funnit tiden vara inne att handla oberoende af Riksdagens mening
i detta fall och endast presentera Riksdagen en återstående räkning
att betala; och statsutskottet har icke haft något att invända.

Det är detta, jag velat sätta ett litet streck vid; och det skall
nog ihågkommas en gång, då det gäller att berätta, huru Riksdagen
handlat för att förspilla sin rätt och sin värdighet.

Vidare anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! Jag kan förstå, att routen
mellan Trelleborg och Sassnitz kommit till stånd ur postaliskt intresse;
men jag undrar, om med de tåganordningar åtminstone, som hittills
kungjorts i tidningarna, den verkligen kommer att bli af så stor
nytta för den svenska postföringen, som man förestält sig, och som de
ökade utgifterna borde förutsätta. Om jag räknat rätt, kommer t. ex.
ett bref, som skrifves i Berlin på måndagen, med nuvarande förhållanden
under vintertiden, då det går långsammast, till Stockholm på onsdags
morgon. Efter den nya tradens igångsättande skulle samma bref
komma till Stockholm natten emellan tisdagen och onsdagen, men lär
väl icke kunna utbäras förrän på onsdags morgon. Detta om jag
tar postföringen i den rigtningen. Tager jag postföringen i motsatt
rigtning, blir förhållandet enahanda; och till samma resultat ungefär
kommer jag, ehuru jag nu ej behöfver redogöra derför, om jag tager
i betraktande södra stambanans södra ändpunkt, staden Malmö.

Det skulle ju kunna hända, att det för några mellanliggande stationer
kan blifva någon fördel med denna ändrade postföring, men jag
har ej kunnat räkna ut, att den blir särdeles stor; och jag har ej heller
sett, att någon framställning från generalpoststyrelsens sida nu förekommit
för att få den nya postlinien till stånd.

Om herrarne erinra sig, talades, då ärendet förra gången var före,
äfven om den godstrafik, som skulle komma att ega rum på ångbåtslinien
emellan Trelleborg och Sassnitz. Så vidt jag sett, har en sådan
godstrafik nu icke omtalats och enligt min tanke med stort skäl, ty,
som jag då förklarade, tror jag icke, att någon egentlig godstrafik af
större betydelse kommer till stånd på den linien.

Det bar förvånat mig att, då nu eu så vigtig sak blifvit genomförd,
motiven för denna sak icke blifvit kraftigare framhållna och att

N:o 14. 22

Lördagen den 13 Mars, e. in.

Ang. anslag nian icke fått af statsrådsprotokollet veta, hvilken framställning generalinra«ande(pos^.
yre]gen j ärende gjort till Kongl. Maj:t eller hvilka fördelar

Trelleborg— f°r det svenska postverket denna linie skulle medföra, utan att helt
Sassnitz m. »n.enkelt blifvit sagdt, att Kongl. Maj:t nu har förordnat om denna
(Forts.) postlinies inrättande och sedermera begärt anslag till densamma. Det
har ock förvånat mig, att det icke varit något tal om ökade utgifter
för jernvägarne med anledning af denna ändrade postföring. Vi fingo
för några dagar sedan en antydning om, att det ansetts behöfligt
''förstärka jernvägslinien i Alfvesta-trakten, om jag minnes rätt; och det
förefaller mig, som om denna förstärkning skulle vara i väsentlig mån
orsakad af den nya postlinien, men icke heller derom ha vi fått någon
någon framställning.

Jag för min del skulle hafva mera tyckt om, om skälen till den
nya postliniens inrättande hade i statsrådsprotokollet utförligt och
kraftigt blifvit framhållna; ty af hvad här föreligger, kan Riksdagen icke
blifva i stånd att bedöma, hvilka de vigtiga skäl kunna vara, som förmått
Kongl. Maj:t att mot Andra Kammarens tydliga uttalande åvägabringa
denna postlinie.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Den siste ärade talaren frågade, livilket postaliskt intresse tillgodoses,
hvilka postala fördelar ernås genom denna nya kontinentalroute.

Som kammaren har sig bekant, så komma, sedan de nya tågen
insatts, förhållandena under de fyra sommarmånaderna att blifva ungefär
desamma som för närvarande. Förbättringarna äro förlagda till de
åtta öfriga månaderna på året. Förhållandet är för närvarande så, att
den tid, som åtgår mellan Stockholm och Berlin, är cirka 36 timmar,
men den kommer hädanefter att blifva 24 timmar. I postalt hänseende
kominer visserligen icke vinsten för Stockholm eller Berlin att
bli synnerligen stor, beroende derpå, såsom herr von Friesen har framhållit,
att tågen skola ankomma såväl till Berlin som till Stockholm
sent på qvällen, och att således utdelningen af posten, fastän den
kommer 12 timmar tidigare än nu till bestämmelseorten, icke kan ega
rum förr än påföljande morgon. Någon vinst uppstår dock alltid för
adressaten, ty utdelningen af posten på morgnarne bör kunna ske åtskilligt
tidigare än nu, helst som så skulle ordnas, att s. k. grofsorteriug
af Stockholms-posten skall verkställas redan på båten under
öfverfarten mellan Sassnitz och Trelleborg. För hufvudstaden — förmodligen
äfven för Berlin — blir det emellertid allra högst två timmars
vinst.

För tidningsredaktionerna blir det dock en bestämd vinst. Ty
jag antager, att postverket kommer att så ordna förhållandena, att
redaktionerna få tillgång till tidningarna redan på aftonen strax efter
tågens ankomst. Men, mine herrar, af tidtabellerna ser man, att det
från Berlin till Stockholm afgående och det från Stockholm till Berlin
ankommande tåget stå i Berlin i anslutning till de stora posttågen
till Frankfurt, Paris och London, nemligen de som gå på qvällen från
Berlin och komma på qvällen till Berlin, och derjemte står det från Stockholm
ankommande tåget i anslutning till snälltåget till Wien. Det blir
således för den svenska posten till de orter, som ligga bortom Berlin —

23 >'':o 14.

Lördagen den 13 Mars, e. m.

och denna post utgör efter beräkningar, som för ett par år sedan gjordes Ang. anslag
i geueralpoststyrelsen, hälften af Sveriges post till utlandet — en-O?
betydlig vinst, ty hädanefter kommer posten till dessa orter 12 timmar Trelleborg—
tidigare. Till t. ex. Frankfurt kommer den fram på morgonen och kan dersassmiz m. m.
utdelas genast; och samma är förhållandet med en stor del af posten (Forts.)
till en stor del af vestra och af sydvestra Europa.

För öfrigt — medan jag sysselsätter mig med sjelfva resan öfver
Berlin — är det klart, att det icke blott är de postala intressena, som
främjas genom denna route, utan att det äfven för de resande är en
bestämd fördel, att de komma fram 12 timmar tidigare till Berlin och
andra europeiska hufvudorter än nu.

Jag återgår nu till de postala intressena. Utom hvad jag nyss
nämnde, kommer en vinst att uppstå särskildt för södra Sverige, som
får vida bättre besparingstid för sin post till och från kontinenten.

Och södra Sverige har vidare genom denna kontinentalförbindelses
anordnande vunnit det af denua del af vårt land så lifligt eftersträfvade
önskemålet att få dagsnälltåg, som på dagen passera mellan Malmö
och Stockholm.

En annan stor fördel, som genom denna kontinentalförbindelse
uppnås, är den, att man får mera säkerhet i förbindelserna. Vi veta
alla, att under svåra isvintrar — till och med under en sådan vinter,
som ej varit svårare än den vi nu haft erfarenhet af — har förbindelsen
mellan Gjedser och Warnemunde mycket ofta varit instäld,
och att det icke är sällsynt, att samma förhållande eger rum med förbindelsen
Kiel—Korsör. Det är då af synnerlig vigt i postalt hänseende,
liksom äfven för alla resande till och från kontinenten, att det
finnes eu tredje förbindelseled. Och härmed kommer jag, herr talman,
till det, som för mig och andra, som i åratal arbetat för denna route,
varit ett af hufvudskälen för våra sträfvanden i detta hänseende.

Det allra vigtigaste med denna förbindelseled synes mig nemligen
vara, att vi genom densamma erhålla en egen förbindelse med kontinenten,
en förbindelse, hvilken vi sjelfva hafva i vår hand. Jag erkänner
gerna, att, såsom trafikförhållandena nu i Danmark äro ordnade,
de äro ganska tillfredsställande, och att de blifvit det allt mer i samma
mån, som vi svenskar visat tendens att sjelfve söka taga frågan om
hand. Men med allt erkännande af, huru bra det är stöld t med afseende
å förbindelsen med kontinenten öfver vårt grannland Danmark,
står det för mig åtminstone fäst och oafvisligt klart, att det är
vigtigt för oss att i detta hänseende söka göra oss oberoende af Danmark,
så att vi hafva en egen förbindelseled med kontinenten. Och i
betraktande af den täta samfärdsel, som redan eger rum i kommersielt
och postalt hänseende samt i fråga om resande mellan Sverige och andra
sidan Östersjön, synes det mig såsom en solklar sak, att detta måste vara
till nytta för vårt land. Och det få vi nu för en ökad kostnad, som
i verkligheten icke kommer att belöpa sig för hvarje år till mer än

25,000 kronor. Detta är väl en utgift, som är ganska ringa i förhållande
till det enligt min tanke verkligt stora mål, som man vunnit
genom den nya leden.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag är tacksam för de upp -

S:o 14. 24

Lördagen deri 13 Mars, e. m.

Ang. anslag lysningar, som jag fått af herr statsrådet och chefen för civildeparteförinrättandetoch
hvilka naturligtvis äro afgifna af honom i egenskap af
0TreUeb°rg— generalpostdirektör under den tid, då dessa underhandlingar pågingo.
Sassnitz m. m.Men ännu tacksammare skulle jag hafva varit, om dessa upplysningar
(Forts.) dels varit fullständigare, dels hade funnits i statsrådsprotokollet, så att
det varit för Riksdagens ledamöter möjligt att närmare granska deras
innehåll. Redan nu förefaller det mig dock, som om den ifrågavarande
förbindelsen ej kunde medföra fördelar i fråga om postutvexlingen
med alla orter, som ligga bortom Berlin, utan endast med sådana, hvilkaT
såsom t. ex. Frankfurt, ligga inom en gräns cirka 12 timmar bortom
Berlin. Ligga de 24 timmar bortom Berlin, synas de mig komma i alldeles
samma ställning som Berlin sjelft. Det torde således icke vara
rätt att räkna förändringen till fördel för hela den af civilministern
afsedda postutvexlingen.

Jag hade förmodat, att andra och nya skäl tillkommit till dem,
som framstäldes af Kongl. Maj:t, då ärendet senast var före i denna
kammare. Men jag har ännu icke fått höra några sådana. Det skäl,
som nyss framstäldes såsom det hufvudsakliga, nemligen att vi på
detta sätt skulle få en postförbindelse med kontinenten, oberoende af
Danmark — det skälet framhölls äfven då med mycken skärpa, men
ansågs af denna kammare icke vara tillräckligt starkt för att nödvändiggöra
de med inrättandet af denna linie förenade kostnader.

Det är sant, att linien Gjedser—Warnemunde någon gång är
stängd, men det finnes dock en annan led öfver Danmark, hvilken är
den, som längst kommer att vara öppen, och det är linien Korsör—
Nyborg—Jylland och vidare åt söder till kontinenten. Åtminstone är
detta den väg, som resande pläga fara om vintern, då de frukta för
att blifva uppehållna af is.

Nu heter det visserligen, att traden Trelleborg—Sassnitz är så
utmärkt, att man der aldrig skall komma att möta ishinder. Detta
är dock endast en förmodan; ingen vet, huru det kan komma att ställa
sig i detta hänseende.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet räknade också
ut, att den nya traden skulle medföra endast 25,000 kronors ökad
kostnad. Han kom till detta resultat naturligtvis med tanke derpå,
att transitoafgifterna till danska postverket skulle bortfalla. Men är
det icke så, att det inom postala kretsar varit tal om att helt och
hållet afskaffa all transitersättning, och skall icke vid den stundande
verldspostkongressen i Washington förekomma till behandling just frågan
om afskaffande af transitoafgift för post? Om detta slags afgifter i
allt fall komma att försvinna, är det icke då origtigt att räkna
dessa 40,000 kronor den nu åvägabragta förändringen af posttrafiken
med kontinenten till godo?

Ohefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll: Herr
vice talman, mine herrar! Som jag har i handen en tidtabell för den
nuvarande och den tilltänkta förbindelsen Berlin—Stockholm och Stockholm—Berlin,
skall jag till en början be att få angifva, huru dermed
ställer sig i det ena och det andra fallet.

Öfver den nuvarande linien Cfjedser—Warnemunde går under

Lördagen den 13 Mars, e. in.

25 N:o 14.

sommaren posten från Berlin på förmiddagarue kl. 8,25 och fram- anslag

kominer till Stockholm följande dag kl. 11,45 f. m. Under den öfrig
delen af året afgår posten från Berlin på aftnarne och framkommer Trditborg—
till Stockholm först på tredje dagens förmiddag. Sassnitz m. m.

Enligt den nya, för linien Trelleborg—Sassnitz tillämnade tid- (Forts.)
tabellen skulle åter under hela året posten afgå från Berlin kl. 7,12
e. in. och framkomma till Stockholm följande dag på aftonen, sommartiden
kl. 8,5 och vintertiden kl. 10,5 e. m.

Det ligger tvifvelsutan en stor fördel redan deruti, att afgångstiden
hela året rundt infaller på aftoueu, ty det är vid denna tid på
dygnet, som man i allmänhet skrifver sina bref och lemnar dem till
postbefordran. Vidare är det tydligt, att eu sådan förbindelse, delposten
afgår från Berlin hvarje afton och framkommer till Stockholm
följande dag på aftonen, är vida att föredraga framför den äldre anordningen,
enligt hvilken under sommaren, då förhållandena ställa sig
gynsammast, posten afgår från Berlin på morgonen och först sent
under följande dags förmiddag framkommer till Stockholm.

Hvad jag vidare skulle vilja framhålla, är det, att frågan numera
föreligger i ett väsentligen förändradt skick mot hvad fallet var år
1892. Då begärdes för nattbevakning å vissa bandelar ett belopp af

225.000 kronor, som nu bortfallit. Vidare begärdes då ett statslån å

650.000 kronor till Malmö—Trelleborgs-banan, för att denna skulle
kunna sättas i behörigt skick. Ej heller detta kommer nu i fråga.

Således återstår nu endast subventionen åt ångfartygsbolaget, hvilken
emellertid, från att år 1892 hafva beräknats till 158,000 kronor, numera
skulle utgöra endast 94,500 kronor. Om man gör de afdrag,
som förut blifvit påpekade, finner man, att den ökade kostnaden år
1892 skulle hafva utgjort 91,500 kronor, hvaremot man nu endast har
att räkna med ett belopp af 22,500 kronor för den ifrågavarande subventionen.
Denna summa utgör ju icke ens en tredjedel af den år
1892 föreslagna kostnaden. Hvad jag med detta velat påpeka, är således,
att frågan, hvad kostnaden beträffar, numera är i ett väsentligen
olika läge mot hvad fallet var år 1892.

Det är visserligen sant, att Kongl. Maj:t år 1892 begärde ett
yttrande af Riksdagen, men denna åtgärd berodde naturligtvis på de
höga kostnaderna. Det är likaledes sant, att det då gälde ett förslagsanslag,
som sålunda kunde öfverskridas, men med anledning af de
höga kostnaderna och vidare med anledning derutaf, att anslaget skulle
användas på annat sätt, än som förut skett, blef frågan framlagd för
Riksdagen. Vidare är det sant, att denna Kongl. Maj:ts framställning
då blef af Riksdagen afslagen. Jag kan dock icke tänka mig — hvad
som ej heller framgick af den diskussion i ärendet, som år 1892 förekom
i Riksdagen — att Riksdagen skulle vara emot en direkt förbindelse
mellan Sverige och kontinenten. Det är ju tvärtom helt naturligt,
att man eftersträfvar en sådan förbindelse. Hos oss ha vi ett väl
utveckladt jernvägssystem, och samma är förhållandet på kontinenten.

Då är det ju den allra naturligaste sak i verlden, att man insätter
båtar för att förena dessa jernvägsnät. Då nu detta kunde ske för
ett så billigt pris, som här är i fråga, och då vidare Riksdagen, efter
livad det vill synas mig, år 1892 icke var emot sjelfva saken, utan af

N:o 14. 26

Lördagen deu 13 Mars, e. m.

Ang. anslag andra skal afslog den då föreliggande framställningen, har Kong!. Maj:t
förinrattandet^sQfå sjg }ja anledning att genomföra denna sak på egen hand.

Trelleborg— Utaf den diskussion, som år 1892 förekom i kammaren, framgår,

Sassnitz m. i».att man var af olika meningar om den väg från Sverige, som man
(Forts.) för den nya förbindelseleden skulle välja. Det gälde då Malmö, Ystad
eller Trelleborg. Då numera tvenne statsbanor förenas i Malmö, kan
icke gerna Ystad komma med i räkningen. Som icke heller Malmö
torde på allvar sättas i fråga, är det ju helt naturligt, att man utgår
från Trelleborg.

På det att Riksdagen icke må tro, att Kongl. Maj:t i detta fall
gått till väga på annat sätt än som förut varit praxis, ber jag att fä
påpeka, att genom 1869 års postfördrag mellan Sverige och Nordtyska
förbundet bestämdes, att skånska-pommerska sjöpostföringen skulle
utgöras med två turer i veckan fram och åter, och åtog sig nordtyska
postverket genom 1870 års additionalfördrag att, på grund af aftal
med ett rederi, från och med 1871 under tio efter hvarandra följande
år låta underhålla en regelbunden, privat postångfartygsförbindelse
mellan Malmö och Stralsund för befordran af post, resande och fraktgods.
Den årliga godtgörelse, som härför skulle till vederbörande
rederi betalas, skulle enligt samma additionalfördrag utgöra 10,000
thaler, samt till lika delar erläggas af svenska och nordtyska postverken.
Sedermera har detta aftal förändrats och subventionen ökats.

Vidare må framhållas, att äfven linien Vestervik—Libau kommit
till stånd på samma sätt. Jemiikt Kongl. Maj:ts nådiga bref till
generalpoststyrelsen den 18 september 1885 afslöts nemligen samma
år kon trakt mellan generalpoststyrelsen och ångfartygsaktiebolaget
Vestervik—Libau om underhållande under fem års tid, räknade från
1886 års höst, af regelbunden varu- och passagerarefart äfvensom postföring
eu gång i veckan året om emellan Vestervik och Libau fram
och åter; och skulle bolaget för omförmälda postföring ega att under
nämnda fem år från svenska postverket uppbära ett årligt belopp af

45,000 kronor, äfvensom att af svenska staten utbekomma godtgörelse
för den förlust, som för bolaget tilläfventyrs kunde uppstå vid fullgörande
af dess ifrågavarande åtagande, dock endast intill ett belopp
af 25,000 kronor för år, att af handels- och sjöfartsfonden utgå.

Ännu ett par andra linier ha uppkommit på samma sätt. För
att icke för länge upptaga tiden, skall jag emellertid inskränka mig
till det redan sagda.

Herr von Friesen: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet ville säga, att frågan nu förelåg uti ett väsentligt
olika läge mot det, i hvilket den förelåg vid 1892 års riksdag. Ja,
det är i viss mån sant; men för det första erkände han, att Riksdagens
yttrande infordrades öfver sjelfva linien, och svaret blef nekande.
Det oaktadt har nu linien kommit till stånd!

Vidare är det sagdt, att då var det fråga om ett lån till Malmö
—Trelleborgs jernvägsbolag för förbättrande af denna jernvägslinie;
något sådant lån är det nu icke fråga om. Ja, det kan väl vara sant;
men anledningen till att nu icke är fråga om ett lån — är icke den,
månne, såsom jag hört berättas, att Kongl. Maj:t gifvit lån ur handels -

27 Ji:o 14.

Lördagen den 13 Mars, e. m,

och sjöfartsfonden till bolaget Sverige—Kontinenten, eller hvad det Ang. anslag
heter? Således, förra gången begärdes af Riksdagen, att Riksdagen^
skulle medgifva lånets upptagande; nu har Kongl. Maj:t af statsmedel Trelleborg—
på annat sätt lemnat detta lån! Sassnitz m. m.

Vidare har det sagts, att då begärdes det för förbättring af stats- (Forts.)
jernvägarne ett icke obetydligt belopp. Ja, det är också sant; men
kan det verkligen vara förhållandet, att den här snabba förbindelsen
kan komma till stånd utan att väsentligt ökade utgifter för
statens jernvägar måste förekomma? Jag är icke i tillfälle att bedöma
den saken; men den der omflyttningen af skenorna vid Alfvesta har
åtminstone hos mig väckt eu misstanke, att sådana ökade kostnader
vore nödvändiga, och dessa arrangement med dyrbara vagnar och
dylikt hafva också gifvit mig en misstanke om att ökade kostnader
komma att orsakas jernvägarne just genom den nya förbindelsen.

Är det således icke mera skenbart, som frågan är i ett annat läge
nu än förra gången, då den var föremål för Riksdagens pröfning?

Det är också sant — och jag förnekar icke Kongl. Maj:ts befogenhet
i det fallet — att postkonventioner äro ingångna och överenskommelser
angående postföring gjorda af Kongl. Maj:t rörande en
mängd linier. Men har med afseende å någon af dessa linier Riksdagen
förut blifvit hörd och gifvit ett nekande svar? Så skulle nemligen
förhållandet vara, om icke jemförelsen skulle halta.

Det var eu fråga, som jag gjorde förra gången jag hade ordet,
men som jag icke fått svar på, nemligen: då denna linie kommit till
stånd hufvudsakligen ur postaliskt intresse, har initiativet till liniens
åvägabringande blifvit taget af generalpoststyrelsen?

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

I mom. 5, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att Riksdagen,
vid bifall till hvad utskottet i mom. l:o, 2:o, 3:o a) och b) samt
4:o hemstält och med beräknande af postverkets stater för år 1898 till
följande belopp, nemligen:

aflöningsstaten............ .......................... kr. 3,912,500: —

öfvergångsstaten.................................... » 2,400: —•

pensionsstaten ...................................... » 75,375: —

omkostnadsstaten ......:.......................... » 4,875,500: —

oförutsedda utgifter .............................. » 340,000: —

afkortningar och restitutioner m. in.... » 04,425: -

tillsammans kr. 8,670,000: -—

måtte bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till 8,670,000
kronor att utgå direkt af postmedlen.

Deremot hade herr Lundeberg och hans förenämnde medreservanter
i ofvan omförmälda reservation föreslagit: att Riksdagen, med

Ji:o 14. 28

.Lördagen den 13 Mars, e. m.

beräknande af postverkets stater för år 1898 till följande belopp,
nemligen:

aflöningsstaten..................................... kr. 3,330,300: —

öfvergångsstaten.................................... » 2,400: —

pensionsstaten..................................... » 75,375: —

omkostnadsstaten ................................ » 4,875,500: —

oförutsedda utgifter............................. » 340,000: —

afkortningar och restitution er m. m ... » 64,425: —

tillsammans kr. 8,688,000: —

måtte bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till 8,688,000
kronor att utgå direkt af postmedlen.

I fråga härom anförde:

Herr von Friesen: Efter den utgång, som öfverläggningen angående
andra momentet af denna punkt erhållit, hemställer jag, att
herr talmannen ville framställa proposition å bifall till reservationen i
moment 5:o, hvilket är eu konseqvens af det beslut, som blifvit fattadt
vid moment 2:o.

Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan, biföll
kammaren reservanternas yrkande.

Vid föredragning dernäst af

Punkten 4 angående anslag till telegrafverket, begärdes ordet af

Herr Staaff, som yttrade: Det är icke min afsigt, herr vice talman,
att med något yrkande hejda klubbans fall öfver denna punkt,
utan jag skulle endast vilja anhålla om kammarens benägna uppmärksamhet
för en kort framställning;''den skall icke taga mycket af
kammarens tid i anspråk.

Bland telegrafverkets tjenstemän finnes en klass, hvars ganska
stora bekymmer ha kommit till min kännedom, och jag har derför, då
dessa bekymmer icke, såsom vederbort, synas hafva beaktats af den
öfverordnade, nemligen telegrafstyrelsen, som varit närmast att beakta
desamma, icke velat underlåta att här frambära dem för kammaren
eller, rättare sagdt, inför kammarens forum framlägga dem till herr
statsrådet och chefens för finansdepartementet välvilliga öfvervägande.
Det är de qvinliga telegrafisterna och bland dessa särskilt en grupp,
nemligen de som tjenstgöra såsom föreståndare på tredje klassens
telegrafstationer, hvilkas förhållanden jag här ber att särskildt få något
beröra. Dessa telegrafister beklaga sig i åtskilliga afseenden, och jag
skall här endast framhålla ett par af dessa afseenden, som synts mig
vara hufvudsakliga.

Under det att de förut hafva tillbragt eu tjenstetid af ett. par
eller kanske flera tiotal år i telegrafverkets tjenst och dervid, som
sagdt, förestått tredje klassens telegrafstationer mot dels penningaflöning
och dels aflöningsförmåner in natura, bestående väsentligen
i fri bostad och vedbrand, så har nu på senaste tiden inträffat, att

Lördagen den 13 Mars, e. in.

29 N:o 14.

vid indragning af en del tredje klassens telegrafstationer hafva dessa
föreståndare transporterats till andra klassens telegrafstationer såsom
biträden med bibehållen peuningaflöning, men utan någon som helst
ersättning för de -af dem förut åtnjutna förmåner in natura, hvilka
förmåner, då de beräknas till ett belopp af cirka 400 kronor, olika på
olika orter, naturligtvis äro för eu så pass svagt aflönad tjenstemannaMass
af synnerligen stort intresse. Jag skulle knappt tro, att, om
någon analog indragning gjordes i bättre aflönade embets- och tjenstemäns
arfvoden, detta skulle passera, utan att en mycket stor och stark
opposition deremot läte sig förmärka, och jag tror också, att en sådan
opposition skulle beaktas åt deras öfverordnade.

Till de vedermödor, som kanske mest tynga dem, hör nu äfven,
att genom telefonväsendets uppstående dessa telegrafstationers föreståndares
arbete blifvit i högst väsentlig män ökadt och ökadt på ett sätt,
som för dem är synnerligen betungande, i det att det har förordnats,
att telefonvexeln skall inställas i det arbetsrum, der de skola på en
gång sköta sin telegrafisttjenst och jemväl föra de telefonräkenskaper,
som de nu fått sig pålagda, allt detta fortfarande utan ett öres ökad
ersättning. Emellertid, detta senare kan ju väl kanske passera: en
tjensteman får ju naturligtvis underkasta sig åtskilligt, när det gäller
utvecklingen af det verk, hvari han befinner sig anstäld. Men jag kan
icke underlåta att fästa uppmärksamhet vid de många framställningar,
som jag fått och som alla gå ut på, att det behandlingssätt, som denna
grupp af tjeustemän får röna, dessutom är i hög grad närmande sig
godtycke. Jag vill endast tillåta mig att till kammarens uppmärksamhet
framlägga ett enda exempel på detta, men detta exempel är
ganska talande. Det är ett bref från en tredje klassens stationsföreståndarinna,
och hon skildrar på följande sätt hvad som vederfarits
henne: »Telegrafstyrelsen har medgifvit abonnenterna härstädes
rättighet att ringa på nattetid, utan att förordna hvem som skall sköta
denna nattjenst och utan att anslå någon aflöning derför. Endast ett
tjenstetelegram hit, att stationen skall hållas öppen för nattsamtal mot
eu afgift af 50 öre för hvarje samtal, som tillfaller den expedierande.
Jag begärde samtal med byråchefen och erhöll af honom det beskedet,
att styrelsen tänkt sig, då jag bor å stationen, att jag eller min jungfru
bör kunna passa på telefouen de tider af dygnet, då stationen eljest
hålles stängd. Alltså, på min bekostnad visar telegrafstyrelsen allmänheten
detta tillmötesgående! Tror ni, att styrelsen har laglig rätt
ålägga oss telegrafister nattjenst, och kan jag vara skyldig att stillatigande
finna mig i detta?» Hon skifver vidare: »Så som rummens
läge är här, vakna vi alla för hvar ringning och kunna således hädanefter
aldrig räkna på ostörd nattro. — — — — —-----

Hela denna anordning med nattjenst på eu tredje klassens station
förefaller mig så orimlig, att jag knappt kan tro det vara möjligt, att
någon stationsföreståndare kan tvingas underkasta sig den. Vårtjenstgöringstid
är ju i lag bestämd enligt af Kongl. Maj:t faststäldt reglemente.
--■— Mitt nervsystem är sedan ett par år undermineradt,

och jag var så uttröttad och förbi, då jag mottog styrelsens telegram
om nattjenst, att jag ej förmådde företaga någonting för att värja
mig; jag inser, att det var illa, att jag bort genast opponera mig

N:0 14. 30

Lördagen den 13 Mars, e. m.

— men, som sagdt, jag bar ej förmått göra någonting, ty jag känner
mig fullkomligt förlamad inför detta hårda regemente!»

Den sista satsen är i sjelfva verket uttryck för hvad alla desssa
framställningar utmynna uti, och jag vågar vördsamt hemställa, att
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet tilläfventyrs ville
egna någon välvillig uppmärksamhet åt detta förhållande. Jag tror,
att om också i eu eller annan punkt dessa underordnade tjenstemän
tilläfventyrs kunna öfverdrifva eller genom missuppfattning möjligen
gifvit i någon detalj felaktiga framställningar, de likväl i det hela
taget förtjena uppmärksamhet, och skulle det visa sig, att de få röna
en sådan uppmärksamhet från herr statsrådet och chefens för finansdepartementet
sida, så skall jag tillåta mig att i sinom tid återkomma
till ämnet.

Vidare anfördes icke. Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkterna 5—7.

Biföllos jemväl.

I punkten 8 hemstälde utskottet: att samtliga, i utlåtandet icke
särskild!; omförmälda, i nu gällande riksstat uppförda ordinarie anslag
å sjunde hufvudtiteln måtte i riksstaten för år 1898 uppföras till oförändrade
belopp.

Efter föredragning af punkten anförde:

Ang. anslaget Herr Centerwall: Herr vice talman, mine herrar! Som herrarne
till kongl behagade erinra sig, tog jag mig för någon tid sedan friheten åt!
opera», anhålla om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för
kongl. finansdepartementet framställa en förfrågan, huruvida herr statsrådet
ansett sig befogad att vidtaga några åtgärder med anledning af
den strid inom kongl. operan, som väckt ett så pinsamt uppseende i hela
landet. Såsom alla veta, afslog kammaren denna begäran. Om den
saken är nu ej något att säga. Det var min rätt, enligt kammaren;-;
arbetsordning, att framställa en sådan begäran och kammarens rätt
att afslå den. Emellertid säger arbetsordningen också, att vid dylika
tillfällen någon diskussion icke må förekomma, och sålunda sväfvade
det i fullkomligt dunkel hvad som var motivet både för min begärau
och för kammarens afslag. Det senare lärer väl i alla tider förblifva
i dunkel; om det förra skall jag nu bedja att få säga några ord.

Antingen det nu sker af vana eller af oöfvade händer, är det
naturligtvis en ganska allvarsam sak att söka sätta i rörelse den säkerhetsoch
signalapparat på riksdagsmaskineriet, som kallas interpellation.
Gör man det, blir det helt säkert ett stort larm. Det måste sålunda
vara ganska tvingande skäl, som kunna förmå dertill. Mitt hufvudsakliga
skäl var helt enkelt harmen öfver att hela den svenska allmänheten,
hela landets uppmärksamhet skulle sättas i rörelse af en strid,
sådan som denna, att våra barns sinnen dagligen skulle förgiftas af
den offentliga diskussionen, och att man på det sättet och under de

Lördagen den 13 Mars, e. ni.

31 N:o 14.

omständigheterna skulle diskutera den sak, som var i fråga, något som^»sr- anslaget .

i alla tider i historien ansetts som ett tecken på ett sjunkande tide- tiU kon9l hvarf.

Men det kom också andra skäl dertill. Det var en hel del

personer inom och utom Riksdagen, fäder och mödrar, som vände sig ''

till den ene riksdagsmannen efter den andre. Det var en mycket

framstående ledamot af Första Kammaren, som jag tror ett ögonblick

tänkte på att göra en interpellation, men föredrog att begagna sin

rätt på ett annat sätt, som jag här icke vill omnämna. Så kom turen

till den ene personen efter den andre bland dem, hvilkas ord väga

tungt i kamrarnes »rådslag, och så vände man sig slutligen till min

ringa person, derför att man trodde, att jag åtminstone icke var rädd.

Man sade, att interpellationen kanske icke går, men den uträttar
möjligen i alla fall något. Och för min del tycker jag, att kan man
uträtta något i verlden, så skall man icke vara rädd om sitt eget skinn.

Jag skall nu bedja att få säga några ord med anledning af hvad
som både inom och utom Riksdagen yttrats angående min begäran.

Det var naturligtvis icke ett ögonblick min mening att anfalla finansministern,
som jag ej finner ringaste skäl att anfalla. Ännu mindre
var det fråga om att lyfta en enda flik af den ridå, som för allmänheten
döljer svenska teaterns interiörer. Skulle jag på den tiden
hafva yttrat någonting om den nu ifrågavarande saken, skulle jag väl
inskränkt mig till att säga, att lika visst som de som anföllo hade
skäl att anfalla, lika visst var det omöjligt för chefen för operan att
genast och utan bevis låta den anfallne försvinna. Men det var icke
detta, som var hufvudfrågan, utan huru det skulle blifva slut på striden
och huru man skulle styra så till, att operan komme under en auktoritet
med tillräcklig respekt att kunna förskaffa sig lydnad af alla
intresserade.

Det var vigten af detta för den ifrågavarande saken, som kom
mig att så kort som möjligt säga att vi i frågan skulle mötas igen.

Herrarne minnas allesammans, att operan ända till år 1887 var
för Riksdagen i ekonomiskt hänseende, man skulle kunna säga, ett
sorgebarn — ett sorgebarn, hvars iråkade skulder måste gång på gång
betalas, men med den öppna blick och öppna hand, som Riksdagen
och Andra Kammaren alltid haft för nationens kulturbehof, förtröttades
man icke, utan skulderna betalades verkligen den ena gången efter
den andra. Ända till år 1883 besvärades dock Riksdagen, tack vare
våra konungars frikostighet, icke med teaterns ekonomi, utan teaterstyrelsen
nöjde sig med att från det hållet få hvad den fick, så att
säga, godvilligt. Från 1858 till 1868 bidrog Riksdagen med 75,000
kronor om året, frän 1868 till 1887 var bidraget endast 60,000 kronor,
men under åren 1883 till 1888 kräfdes i extra anslag ej mindre än
564,937 kronor. Lägger man dertill det ordinarie anslaget, får man
för hvarje af åren 1883 till 1888 ett statsbidrag af nära 129,000 kronor.

Nu hade dock ända till 1883 betydliga tillskott af Hans Magt Konungen
kräfts för uppehållande af den nationella kulturangelägenhet, som
teatrarne eller, då den dramatiska teatern bar sig sjelf, operan hade
sig anförtrodd. Konungens tillskott steg till exempel för 1879 till
95,000 kronor och för 1880, om jag är rigtigt underrättad, till 85,000
kronor. Så kunde det ej i längden fortfara. Derför tillsatte Kongl.

N:o 14. 32

Lördagen den 13 Mars, e. m.

Ang. anslaget Maj:t enskildt en komité, som bestod af dåvarande öfverståtbållaren,
till kongl. p;lrou af Ugglas, dåvarande hofmarskalken och chefen för kongl. hofoperan.
förvaltningen friherre Knut Åkerbielm samt professoren Carl Rupert
(Foits.) Nyblom med nuvarande rådmannen Herman Billing såsom sekreterare.
Denna komité aflenmade ett förslag, som är dagtecknadt den 21 december
1880. Det finnes ej i finansdepartementet. Det utmynnade
i det omdömet, att en bestående förbättring i teaterns ekonomiska
förhållanden icke vore att vänta, så länge som teatern, det vill säga
kongl. operan, vore hänvisad till en lokal, som icke motsvarade de
anspråk, som allmänheten vant sig att ställa på eu teater och framför
allt på en doterad nationalteater.

Tanken slog rot, växte och kom till full blom. Det var då Riksdagen,
trött på det ekonomiska trasslet, år 1888 indrog alla anslag
till de kongl. teatrarne. I Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t
1889, till hvilken jag skall hafva äran återkomma, hette det, att
denna åtgärd vore vidtagen i syfte att få till stånd en slutlig lösning
af teaterfrågan. Och lösningen, sedan en tid förberedd, var nu ändtligen
mogen. Landshöfding Themptander, den oförgätlige, in. fl. inlemnade
1889, såsom henarne alla veta, till regeringen en skrift,
hvari de erbjödo sig att styra så till, att utan kostnad för statsverket
ett nytt teaterhus byggdes, och att under byggnadstiden operan understöddes
i dess till annan lokal förlagda verksamhet. Detta understöd
har ej varit obetydligt; för hvardera af spelåren 1893—1894, 1894—
1895, 1895—1896 och, jag tror äfven, 1896—1897 har det utgjort
eller kommer att utgöra ej mindre än 107,000 kronor. Nästa spelår
kommer det visserligen att sjunka till kontraktsenligt bestämda 77,000
kronor, men det är vackert så. Operan har sålunda under de senare
åren, om man till förutnämnda belopp lägger Konungens och Riksdagens
bidrag, haft ett årligt understöd af ej mindre än 227,000 kronor,
alldeles oberäknadt de 15,000 kronor, som af dramatiska teaterns afkomst
tillfallit kongl. hofkapellets och kongl. teatrarnes pensionsinrättning.
Då dessutom tiderna voro goda, så tycktes allt gå sin
gilla gång.

Men då utbröt på senvintern en operastrid, som på ett eklatant
sätt drog hela landets blickar på operan och gjorde det uppenbart, att,
innan verksamheten vid landets enda lyriska scen kunde anses väl
ordnad, åtskilliga andra frågor borde lösas, än de ekonomiska.

Som bekant hafva för teatrarnes verksamhet kontrakt blifvit upprättade
med, såsom det står i Riksdagens skrifvelse 1889, »dem, som
kunde befinnas villiga att, utan att statsverket derigenom betungades
med några kostnader utöfver de 60,000 kronor, som voro afsedda såsom
anslag för kungl. operan», bedrifva teaterverksamhet å de kongl.
teatrarne. För operans vidkommande afslöts den 12 juni 1891 emellan
dåvarande finansministern friherre F. von Essen och hofkapellmästaren
Conrad Nordqvist ett detaljeradt kontrakt, hvaraf en afskrift ligger
här framför mig, om någon af herrarne vill se den. Men redan efter
omkring ett år begärde herr Nordqvist att få afgå från sin i kontraktet
stipulerade direktörspost, och den 2 september 1892 öfverflyttade
Kongl. Maj:t i statsrådet denna befattning på nuvarande tillförordnade
teaterchefen.

33 >T:o 14.

Lördagen den 13 Mars, e. m.

Hvarken i kontraktet eller, så vidt jag vet, annorstädes stadgas, Ang. anslaget
att finansministern skall hafva någon direkt kontroll öfver operan och tiU kon9ldess
sujetter, och ej heller synes chefens eller direktörens ställning operan''
hafva blifvit tillräckligt klart och bestämdt ordnad i nu gällande, men (Forts )
skäligen föråldrade reglemente. Annars är det ju vanligt, det veta
herrarne, att, när staten lemnar understöd till en inrättning, den
förbehåller sig ett slags inspektorat öfver denna inrättning eller tillsätter
någon styrelse deröfver, äfven om statens bidrag såsom här
uppgår till eu jemförelsevis mindre del af hela kostnaden för inrättningens
verksamhet. Men detta är just hvad Riksdagen i fråga
om teatern icke vill, det som Riksdagen på det allra bestämdaste bedt
att få slippa. I Riksdagens skrifvelse af 1889 heter det, att »inom
Riksdagen den uppfattningen är allmän, att teaterverksamheten bör
ordnas pa ett sadant sätt, att den icke ens kan få utseendet af att
fortgå för statsverkets räkning och på dess risk». Det är sålunda föga
troligt, att Riksdagen skulle vid anslaget vilja fästa vilkoret af en
effektiv kontroll från ett statsdepartement, vare sig detta blefve finansdepartementet
eller, hvad som ju måhända vore naturligare, ecklesiastikdepartementet.
Ej heller är det troligt, att någon departementschef
skulle anse det önskvärdt att utöfva uppsigt öfver så måuga snillrika,
men kanske just derför något, låt oss säga, nervösa element. Om det
vore lämpligt, att hofförvaltningen öfvertoge denna uppsigt, derom
torde det ej vara befogadt att här yttra sig.

Snarare skulle man kunna tänka sig, att Riksdagen ville blifva
af med alltsammans och indraga sitt anslag. Då finge visserligen
statsverket till Stockholms stad återgälda 600,000 kronor, hvarmed
staden under vissa förutsättningar bidragit till operahuset. Men i
stället finge staten till skänks detta hus, hvars hyror snart skulle betäcka
denna utgift, åtminstone om anslaget ej indroges, förr än huset
blefve färdigt. Detta synes dock väl vara ett handlingssätt, som ej
vore Riksdagen värdigt. Riksdagen har ju gifvit på hand, att den
fortfarande skall lemna 60,000 kronor om året.

Huru saken slutligen skall ordnas — och det bör ju snart ske —
kan jag icke säga, men ordnas måste den. I sitt förutnämnda beslut
1889 yttrar Riksdagen, att »dess godkännande fordras» -— efter utgången
af det spelår, under hvilket teaterbyggnaden varder färdig,
säges det förut dersammastädes — »beträffande formen för teaterverksamhetens
bedrifvande, hvarigenom Riksdagen sättes i tillfälle att
tillse, att denna form blir betryggande».

Då Riksdagen sålunda, antagligen redan under nästa år, ty det
vore ju bedröfligt, om ej teaterhuset blefve färdigt till dess, får tillfälle
att gifva sitt votum i denna fråga, torde äfven pressen och allmänheten
kunna gifva sig till tåls. Hade det varit tillfälle att påvisa
detta under den tid, då striden brann som hetast, tror jag, att det
skulle verkat lugnande. Nu synas ju förhållandena arta sig bättre,
om också ännu någon dyning drifver in från djupet. Jag anser mig
derför ej kunna eller böra framställa något yrkande, utan nöjer mig
med att anhålla, det herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet
ville taga hvad som anförts under öfvervägande och, så
fort ske kan, för Riksdagen framlägga förslag till effektivt ordnande

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 14.

N:o 14. 34

Lördagen den 13 Mars, e. m.

Ang. anslaget af teaterverksamheten såväl på den lyriska som å den dramatiska
till kongi. scener]) hvilken sistnämndas existens såsom nationalscen och vårdarinna
operan. ^ svenskt språk och svensk dramatisk konst äfven torde böra så vidt
(Forts.) möjligt betryggas. Kunde dervid åtgärder vidtagas för att den dramatiska
scenen finge en lämpligare lokal, än nu är fallet, vore nog
äfven detta en fördel.

Jag har, som sagdt, intet yrkande att framställa.

Herr A. Hedin: Jag skall, herr talman, anhålla, att chefen för
finansdepartementet täcktes hafva den godheten att meddela en upplysning,
icke blott för min räkning, utan för mångas inom Riksdagen
och ännu fleres utom Riksdagen. Jag skulle icke tillåta mig att framställa
denna anhållan, om icke min fråga vore af den enkla beskaffenhet,
att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, utan
att på förhand vara derom underrättad, med största lätthet kan besvara
den. Frågan gäller följande: Hvilken ställning innehar kongi.
teatern för närvarande till staten, till Riksdagen? Hvad betyder uttrycket
i nu gällande riksstat, der det heter: »Till kongi. operan 60,000
kronor»? Har »kongi.» der samma betydelse som när man talar om
kongi. arméförvaltningen, kongi. flottan o. s. v.? Eller betyder »kongi.»
der blott, att operan sorterar under Hans Maj:t Konungen och icke
under Kongi. Maj:t i statsrådet? Frågan är af icke ringa vigt, och
det är besynnerligt, att den frågan kunnat uppkomma. Den gäller,
om jag skall specificera den noga: Har chefen för den kongi. operan
blifvit bunden genom ett kontrakt, afslutadt med — jag skulle förmoda
— chefen för finansdepartementet, dertill bemyndigad af Kongi.
Maj:t, uti hvilket kontrakt hans rättigheter och skyldigheter äro utstakade
och så att han följaktligen står under en högre myndighets
domvärjo och tillsyn, eller är han fullständigt enväldig, oberoende af
Kongi. Maj:t, och i följd deraf alla de honom, som man säger, underlydande
helt och hållet beroende af hans vilja och godtycke? Det är
den fråga, jag ödmjukast anhåller, att herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet behagade meddela oss någon upplysning om.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Utskottets
hemställan bifölls.

Punkten 9.

Bifölls.

Ang. anslag Punkten 10.

för ordnande

och registre- Uti en i Andra Kammaren väckt motion (n:o 96) hade herr J.

Tingar i kam-^°^ansson i Noraskog föreslagit, att, till ordnande och registrerande
mararkivet. företrädesvis af ännu oordnade delar af kammararkivets handlingar,
Riksdagen måtte anslå ett belopp af 15,000 kronor och deraf på extra
stat för år 1898 anvisa 5,000 kronor, att ställas till disposition af
kammarkollegium, mot den redovisning och kontroll, som Riksdagen
eller Kongi. Maj:t kunde finna lämpligt att föreskrifva.

Lördagen den 13 Mars, e. m.

35 >'':o 14.

Utskottet liemstälde
Riksdagens bifall.

emellertid, att motionen icke måtte

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Vinna Ang. anslag
för ordnande
och registrerande
af handlingar
i kärnrnararkivet.

Herr Johansson i Noraskog: Bland de offentliga arkiv, som (Forts.)
finnas i vårt laud, är det väl knappast något, smil är till den grad
vanlottad! i jemförelse med sin betydelse som just kammararkivet. Det
är vanlottadt icke allenast med hänseende till lokal och utrymme, utan
kanske ännu mer med afseende å den tillsyn och vård, som ett så pass
vigtigt arkiv som detta borde ega. Jag vill påstå, att med hänsyn till
landets inre historia har man knappast på något ställe — icke ens i
riksarkivet — så pass rikhaltigt material samladt som just i detta. Då
nu det ställer sig på sådant sätt, att handlingar, som jag t. ex. för 25
ar sedan sett der borta, under tiden försvunnit, så att man icke vet,
om de finnas qvar i arkivet eller man alldeles förlorat dem; då det
vidare visat sig, att det är svårt nog för vederbörande tjensteman att
kunna gå vare sig forskare eller embetsman till hända, är det helt
naturligt, att jag, med hänsyn till det intresse, jag haft för ett och
annat af hvad detta arkiv innehåller, framkommit med en sådan anhållan,
som jag gjort.

Om icke tiden vore så långt framskriden i afton, kunde jag meddela
åtskilliga märkvärdiga drag ur detta arkivs historia. Men jag vill
Icke trötta herrarne med den saken. I stället skall jag uttrycka min
tacksamhet till utskottet för det välvilliga sätt, hvarpå det behandlat
min motion, så till vida som det uttalat sympatier för hvad jag yrkat
■eller att ett sådant registrerande och ordnande, som jag med motionen
afsett, inom den närmaste tiden måtte komma till stånd. Men en sak
är att uttala sympatier för ett sådant ändamål; en annan sak är, att
dessa sympatier på ett eller annat sätt göras fruktbärande. Och hvad
jag här fruktar, är, att — såsom statsutskottet å sin sida icke tror någon
annan myndighet eller auktoritet än Kongl. Maj:t, utan nästan alltid
aflifvar hvad enskilda motionärer föreslagit, vare sig i den ena eller
andra rigtningen — icke heller Kongl. Maj:t å sin sida-lärer behöfva
taga hänsyn till hvad ett statsutskottsbetänkaude innehåller om en dödad
motion, utan endast fäster afseende vid en motion, såvida den kommer
■till Kongl. Maj:ts kännedom i form af eu skrifvelse eller ett beslut,
som Riksdagen har fattat. Då något sådant nu härvidlag icke är för■ordadt,
i det utskottet icke velat föreslå en skrifvelse i den rigtniug,
utlåtandet dock synes häntyda. på, tror jag för min del, att det vore
lämpligt, om denna kammare åtminstone så till vida ville taga statsutskottets
erkännande på orden och hjelpa frågan framåt, att den bifölle
mitt förslag i modifierad form — då jag nemligen vill inskränka
mig till att endast begära anslag för ett enda år — på det att Kongl.

Maj:t må se, att det är Riksdagens allvarliga mening, att något göres
för att detta arkivs rika skatter bättre ordnas och tillgodoses, än hittills
varit fallet. Jag tillåter mig således att hemställa, att kammaren på
det sättet ville bifalla motionen, »att, till ordnande och registrerande
företrädesvis af ännu oordnade delar af kammarkivets handlingar, Riksdagen
på extra stat för år 1898 anvisar ett belopp af 5,000 kronor,

N:o 14. 36

Lördagen den 13 Mars, e. in.

Ang. anslag
för ordnande
och registrerande
af handlingar
i kammararkivet.

(Forts.)

att ställas till disposition af kammarkollegium, med den redovisning
och kontroll, som Kongl. Maj:t kan finna lämpligt föreskrifva».

Blefve ett sådant belopp beviljadt, kunde det finnas någon utsigt
för, att Riksdagen redan nästa år kunde få motse ytterligare förslag
och på samma gång äfven den utredning i fråga om kostnaderna för
öfrigt, som statsutskottet hänsyftat på. Skulle kammaren återigen utslå
min motion och således bifalla utskottets framställning, blir resultatet
naturligtvis, att man måste komma igen följande år. Då går
alltid ett år bort, innan något göres för saken i det ena eller andra
hänseendet.

De af herrarne, som varit i tillfälle att se, huru det står till der
nere, tror jag icke behöfva stanna i tvekan om, att något bör göras
och göras snart. Jag kan icke annat än beklaga, att, då statsrevisorerna
besökte kammarkollegii lokaler för att inspektera regalierna, de
icke också togo i betraktande hvad som fans i det närbelägna arkivet.
Jag kan försäkra, att de skatter, som der finnas, hafva kanske större
betydelse än dessa regalier på det andra stället. Rade afdelningen
inom utskottet velat göra sig besvär med-att besöka arkivet, misstänker
jag, att utskottets utlåtande formulerats på annat sätt, än fallet nu är.
Såsom saken står, inskränker jag mig derför till att yrka bifall till
den framställning, jag nu gjort, att åtminstone 5,000 kronor måtte
beviljas för 1898.

Häruti instämde herrar grefve Hamilton, Fredholm, A. Hedin,
Mallmin, Olsson i Ornakärr och Nordin i Hammerdal.

Herr Boethius yttrade: När jag begärde ordet, var det icke för
att yrka bifall till motionen — icke för det, att jag ej är lifligt öfvertygad
om dess nytta; ty jag har sjelf varit i tillfälle att kasta en blick
på de skatter, som finnas i detta arkiv, och jag har af en forskare,
som varit der mera än jag, fått upplysningar, som visa, af hvilken betydenhet
de äro. Jag hade tänkt föredraga något af detta, men skall
ieke göra det i anledning af den långt framskridna tiden. Och lika
dyrbara som dessa arkivets skatter äro, lika vanvårdade och i lika stort
behof af vård äro de. Men det var i alla fall icke min mening att
yrka bifall till motionen, och det af två skål, herr vice talman: det
ena, att jag ansåg det lönlöst, då ingen reservant ens uttalat sig för
motionen; och det andra, att utskottet genom sitt utlåtande verkligen
fört denna sak ett mycket godt stycke framåt. Hvarför jag begärde
ordet, det var för att få uttala den förhoppningen, att, när vederbörande
nu med anledning af utskottets motivering komma fram med en utredning
— något som jag tager för afgjordt att de göra till nästa
riksdag — det då i denna utredning måtte fastslås, att kompetensen
för att anställas vid kammararkivet må grundas på visad förmåga och
erfarenhet i arkivgöromål. Lika litet som egenskapen af militär eller
f. d. militär utgör någon garanti för, att man kan vårda ett arkiv,
lika litet utgör egenskapen af jurist en sådan garanti, hvilket naturligtvis
icke hindrar, att både militärer och jurister, som hafva sådan
erfarenhet, kunna för ändamålet användas.

Att detta arkiv befinner sig i ett så bedröfligt tillstånd, det beror

37 Njo 14.

Lördagen den 13 Mars, e. m.

icke blott pa otillräckligheten af de arbetskrafter, sotn der varit an- Ang. anslag
stälda, utan enligt min lifliga öfvertygelse äfven derpå, att berörda/01'' ordnan,le
grundsats med afseende på befordringen icke blifvit tillräckligt beaktad• mandelfland Ja,

det var detta, som jag ville säga. Nu har emellertid niotio- unjar i kamnäreu
framkommit med ett förmedlingsförslag, och detta är sådant, att mararkivet.
jag vågar hemställa till de ärade herrarne i statsutskottet, om de icke (Forts.)
skulle kunna, äfven de, gå in derpå. Statsutskottet har sagt, att det
icke vill vara med om denna sak nu, derför att det behöfves eu utredning.
Ja, det erkänner ju motionären i detta sitt förslag. Men
om den utredning, som här är i fråga, verkligen skall blifva effektiv,
så måste den bestå deri, att man börjar att något röra i dessa handlingar,
att man börjar något med ordnandet af dem för att se, hvad
man har att göra med. Men dertill behöfves det pengar. Således,
just för utredningens möjlighet vore det begärda anslaget synnerligen
önskligt; och om det gifves och dermed förarbeten sättas i gång, så
är det ju icke bortkasta^, ty i och med detsamma är ju redan eu del
undangjord af detta ordnande, hvilket äfven utskottet erkänner vara
nyttigt. Jag vågar derför, herr vice talman, för min del hemställa
om bifall till herr J. Johanssons framstälda förslag.

Herr von Fries en: Som kammaren finner af utskottets betän kande,

har utskottet ingalunda bestämdt nödvändigheten af, att kammararkivets
ordnande bedrifves på ett kraftigare sätt än hittills. Utskottet
har icke heller bestridt den stora betydelse, som detta ordnande kan
hafva så väl för vår historia som för vår förvaltning. Men utskottet har,
sin vana troget, icke kunnat utan någon utredning af kostnaden bifalla
motionärens förslag. Det är icke nog med, att man vet, att ändamålet
är godt, och att dess främjande är nödvändigt, utan man måste också
veta, hvad detta kostar, innan man beviljar ett anslag. Det är denna
utredning af kostnaden, hvilken icke förelegat för utskottet, och på
denna grund har ej heller utskottet ansett sig kunna tillstyrka motionen.

Nu har här framkommit ett annat förslag, men enligt min tanke
är det ur statsutskottssynpunkt ännu sämre än motionärens förslag i
motionen. Enligt det sistnämnda skulle vi åtminstone vara ifrån saken
med 15,000 kronor, men efter det förslag, som motionären nu under
öfverläggningen framstäf, veta vi alls icke, hvar vi komma att stanna,
i synnerhet om det är, som den föregående ärade talaren sade, att
dessa 5,000 kronor skulle vara nödiga för utredning om, huru man bör
åstadkomma bättre ordning i arkivet.

Jag tror således icke, att det vore rätt af kammaren att bifalla
det förslag, som af motionären under diskussionen blifvit framkastadt,
och jag tror icke heller, att det är af så stor betydelse. Ty, som han
sjelf nämnde, risken är egentligen, att ordnandet framflyttas ett år,
och den risken synes mig icke vara så stor, att man derför behöfde
frångå en princip, som man annars anser vara fullt rigtig och god,
nemligen att icke bevilja något anslag, innan man får klart för sig,
hvilken kostnaden verkligen kan blifva.

Således, ehuru jag i allo delar motionärens uppfattning om nödvändigheten,
att kammararkivets ordnande med det första företages,
ber jag likväl nu att få yrka bifall till utskottets hemställan.

N:o 14. 38

Lördagen den 13 Mars, e. m.

Ang. anslag Herr Ernst Carlsson: Herr vice talman, mine herrar! Till ert
för ordnande början ber jag att få uttala min tacksamhet för den välvilliga motiverande™/AanT;-™1?’
hvarmed statsutskottet afstyrkt den ifrågavarande motionen. Uti
lingar i fcatr.-denna motivering ligger i sjelfva verket ett vackert erkännande af
mararkivet. motionens syfte. Och jag uppskattar till fullo vigten och värdet af
(Forts.) de statsutskottsgrundsatser, som af den nästföregående ärade talaren
framhållits.

Men jag vill icke dess mindre hemställa, om icke Andra Kammaren,
hvilken icke så hardt som statsutskottet bör känna sig bunden af
hänsyn till framställningars ursprung, skulle kunna betrakta saken
något mindre ur statsutskottssynpunkt och något mera ur kultursynpunkt.
Ty, mine herrar, det är verkligen ett vigtigt fosterländskt kulturintresse,
som här föreligger.

För vår inre historia är nemligen kammararkivet hvarken mer
eller mindre än en guldgrufva, men eu guldgrufva, som ännu icke
blifvit vederbörligen undersökt och begagnad. När vi vilja gå tillbaka
i tiden och lära känna vårt jordbruks, vår bergshandterings, våra
handtverkeriers eller vår industris uppkomst, då ha vi att vända oss
till kammararkivet. Från Gustaf Vasas dagar och fram till medlet af
1600-talet var ju »kammaren» egentligen det enda centrala ernbetsverket,
ur hvilket sedermera bergskollegium, kammarkollegium, statskontoret
och kammarrätten utbrötos, och det är derför naturligt, att
»kammarens arkiv» — det nu under kammarkollegii inseende stälda
kammararkivet — måste i många afseenden vara af stor betydelse.
Det är der, som vi ända från nydaningen under Vasatiden hafva att
studera utvecklingen af vårt finansväsen och af våra näringar.

Endast i kammararkivet kunna vi i nämnda'' afseenden för äldre
tider af vår historia finna tillfredsställande upplysningar, och för närvarande
är det äfven der svårt eller ofta nog omöjligt. Ty en stor del
af detta arkiv, som är inrymdt i tre våningar af kammarrättens hus
samt i ett tornrum och på vinden af det s. k. Gamla k ungshuset,
befinner sig för närvarande i ett nästan otillgängligt skick, i det att
massor af handlingar, såsom i motionen påpekats, ligga utan ordning
sammanförda i bortåt 2,000 ännu oregistrerade bundtar. Man vet icke
så noga, hvad dessa bundtar innehålla; men nästan för hvar dag göras
der af forskare nya, vigtiga fynd.

En annan sida af saken är dess stora praktiska betydelse. När
det blir fråga om presterskapets lönereglering och boställen, om frälseskatteräntor
och andra grundskatteförhällanden, då måste man, för att
gå till bottnen med sådana frågor, leta i kammararkivets gömmor, och
der äro handlingarna, som sagdt, ännu till stor del oordnade och oregistrerade.

Lika mycket ur den praktiska nyttans synpunkt som i historiskt
intresse är det alltså af vigt att få ifrågavarande handlingar ordnade
och snart ordnade, på det att de må undgå förgängelsen. Visserligen
tror jag, att, om Riksdagen skulle biträda ett statsutskottsutlåtande
med så välvillig motivering som den här föreliggande, vederbörande
myndighet deri skulle finna en kraftig maning att framkomma med
förslag till sakens ordnande. Men jag förstår icke, hvarför man skulle
vänta derpå.

Lördagen den 13 Mars, e. m.

39 N:o 14.

Statsutskottet yrkar på »fullständig utredning», innan medel be- Ang. anslag
viljas. Men i sjelfva verket är det omöjligt att utreda ett kaos, innan^elstreman
kommit in i arbetet och fått en öfverblick af livad som verkligenr°^e™J''j*a”d_
finnes. Ett kraf på föregående utredning är i detta fall lika oegent- nnlJ ar i kamligt,
som om någon vid inmutniugen af en grufva först skulle begära mararhivet.
uppskattning af huru mycket berget kunde innehålla i malmfyndig- (Forts.)
heter. Jag tror derför, att den rätta garantien för ett godt resultat
af det ifrågasatta ordningsarbetet ligger i det af motionären framstälda
förslaget, att Kongl. Maj:t skulle ega fastställa den kontroll och de
öfriga föreskrifter för arbetet, som kunna finnas af behofvet påkallade.

Riksens Ständer ha för ett fyratiotal år sedan beviljat ett anslag
af 15,000 kronor för ordnande af en del utaf arkivets handlingar.

Jag frågar nu, om det icke vore Riksdagen värdigt att fortsätta på
den inslagna vägen, så mycket mer som vi aldrig förmedelst anlitande
endast af arkivets ordinarie personal, hvilken är upptagen med den
dagliga expeditionen, kunna hoppas att få frågan löst. Genom att
uppskjuta frågan vinnes heller icke annat, än att vi gifva Kongl. Maj:t
äran af att taga initiativ i frågan.

Herr vice talman, mine herrar! Jag hemställer alltså, huruvida
icke denna kammare, som så ofta visat vaken blick, då det gält kulturfrågor
af vigt, här skulle vilja taga ett försteg framför Första Kammaren,
som redan afslagit motionen, genom att låta de helt visst öfverdrifna
betänkligheterna fara och i stället af praktiska skäl och i fosterländskt
intresse bifalla motionärens under öfverläggningen framstälda^
modifierade förslag.

Herr Boethius: Min ärade vän på stockholmsbänken missförstod

mig, eller också har jag ej uttryckt mig fullt tydligt. Jag menade
nemligen ej, att de 5,000 kronorna skulle användas till en utredning.

Nej, det begärda anslaget skulle användas till ett börjande ordnande
af arkivet. Men utan ett sådant ordnande är icke en utredning möjlig.
Man skulle alltså genom detta anslag få en del af arkivet ordnad
eller få en öfversigtlig anordning af det hela, och som biprodukt skulle
man derjemte vinna eu verkligt effektiv utredning af kostnaderna för
arkivets fullständiga ordnande, och det synes mig vara i hög grad
praktiskt att genom det ifrågasatta anslaget vinna dessa båda saker.

Herr Månsson: Jag undrar, om icke kammaren i alla fall skulle

kunna nöja sig med det resonnement i denna fråga, som utskottet har
haft. Sedan denna fråga kommit på tal och utskottet skrifvit på det
sätt, det har, med en så välvillig motivering och ett så bestämdt uttalande,
att man vill saken, ehuru man först vill veta, hvad det kostar,
så tycker jag, att vi icke behöfva skynda på fortare, än att vi kunna
nöja oss härmed. Man vill då, att vederbörande embetsverk skall
komma och säga, hvad denna åtgärd skall kosta och hvad det fordras
för medel för att få den verkstäld. Jag tycker, att man har berättigade
anspråk på att få veta detta, så att man icke är okunnig om,
hvilka utgifter den ifrågasatta åtgärden skulle medföra. Det är ingenting
annat, man vill. Man vill saken, och då synes det mig, att om
man väntar ett år, så är dermed ingen skada skedd.

N:o 14. 40

Lördagen den 13 Mars, e. in.

Ang. <‘nsln3 Ej heller kan det val vara skäl, att vi i eu sådan fråga som
och °regisire- ^eim''An ställa till en gemensam votering. Det synes mig icke,

rande af hand-^ något sådant bör ske, när vi dock alla vilja saken. Det är endast
lingar i iam-det, att vi vilja från embetsverket fä veta, med bvilka kostnader detta
mararkivet. ordnande är förenadt, så att Riksdagen vet, hvad den kommer att få
(Forts.) betala. Lemna vi deremot dessa 5,000 kronor, såsom motionären nu
föreslagit, så skall man sedan kunna säga: nu är ordnandet påbörjadt
och nu få vi också fortsätta, och detta utan att veta, hvad det kommer
att kosta. Yi få fortsätta och fortsätta utan att komma till något
bestämdt resultat beträffande kostnaderna, förrän vi hållit på härmed
åtskilliga år.

Jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr vice
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på bifall till det af herr Johansson i Noraskog under öfverläggningen
framstälda förslag; och förklarade herr vice talmannen sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen.
Votering blef emellertid begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 10:de punkten af
förevarande utlåtande n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr J. Johansson i
Noraskog under öfverläggningen framstälda förslag.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 71 ja mot
115 nej; och hade kammaren alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens
innehåll.

Punkten 11.
Bifölls.

Ang. anslag Punkten 12.

till anordnande

■SSf , Kongl. Maj:t
mellan Gotfandtelegrafförbindelse
och Dalars, och Hufvudskär å
kronor.

hade föreslagit Riksdagen att för anordnande af en
mellan Gotland och Dalarö öfver Gotska Sandön
extra stat för år 1898 anvisa ett anslag af 176,000

Uti en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 5, hade herr
friherre Klinckowström yrkat, att det af Kongl. Maj:t för ifrågavarande
ändamål äskade anslag icke måtte af Riksdagen beviljas.

Lördagen den 13 Mars, e. m.

41 N:o 14.

Utskottet hemstälde: Ano- anslag

till anordnande

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställ ~af en telegrafning
och med afslag å herr friherre Klinckowströms i ämnet gjorda förbindelse
yrkande, måtte för anordnande af en telegrafförbindelse mellan Got-d
land och Dalarö öfver Gotska Sandön och Hufvudskär å extra stat för . .
år 1898 anvisa ett anslag af 176,000 kronor.

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar vice
talmannen A. P. Danielson, S. G. von Friesen, I. Månsson, C.

Persson i Stallerhult, P. Pehrson i Törneryd, K. A. Kihlberg, P. G.

Näslund, O. Larsson i Mörtlösa, J. A. Sjö, P. Ersson i Yestlandaholm,
I). Persson i Tallberg och P. Norberg,

»att, i enlighet med herr friherre Klinckowströms ofvan ornförmälda
yrkande, Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke må af
Riksdagen bifallas.»

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll: Herr

vice talman, mine herrar! Utskottet har visserligen tillstyrkt antagandet
af Kongl. Maj:ts proposition om framdragande af en telegrafkabel
från Gotland till fastlandet, men då denna kammares ledamöter inom
utskottet reserverat sig mot denna hemställan, anser jag mig böra till
protokollet säga några få ord.

Reservanterna hafva stödt sitt afslagsyrkande dels derpå, att telegrafkorrespondensen
mellan Gotland och fastlandet icke är större, än att
den nuvarande kabeln i allmänhet är tillräcklig, dels äfven derpå, att
de afbrott, som å denna ledning förekommit, i allmänhet visat sig kunna
afhjelpas efter eu kort tid.

Hvad det första skälet angår, att den kabel, som nu finnes, skulle
vara tillräcklig för behofvet i afseende på telegrafering, så har, detta ej
af Kongl. Maj:t blifvit bestridt, ty Kongl. Maj:t vet väl, att det icke befordras
mer än 80 å 90 telegram i medeltal per dag på denna kabel. Det
är heller icke af denna anledning, som Kongl. Maj:t föreslagit att
framdraga eu ny kabel, utan skälet är, att man kan befara allt tätare
och tätare afbrott i kabeln på grund af dess ålder och dåliga beskaffenhet,
samt äfven att dessa afbrott skola blifva af långvarigare beskaffenhet,
än de varit hit till dags.

Hvad beträffar det af reservanterna anförda andra skälet, eller att
felen på kabeln hittills temligen lätt kunnat afhjelpas, så är det
nog saut, och det kommer sig deraf, att felen i allmänhet uppstått
på Ölands kust, der kabeln är framdragen, men nu har det visat sig,
att fel kunna uppstå äfven på djupvattnet. Från telegrafstyrelsen har
också rapport derom ingått till Kongl. Maj:t. Det har nemligen, såsom
synes af betänkandet, inträffat ett fel, som varat tre veckor, och jag
tager för gifvet, att. om felet visat sig, innan gotländingarne gjort
framställning om en ny kabel, de hade starkare motiverat, hvarför de
behöfde eu ny kabel, än de nu gjort. Jag är öfvertygad om, att de
då kunnat anföra olägenheter beträffande deras affärsförhållanden genom

N:o 14. 42

Lördagen den 13 Mars, e. ru.

Ang. anslag detta långvariga afbrott på tre veckor, och jag tror mig kunna påstå,
till anordnande att kabeln i sitt nuvarande skick icke är betryggande för förbindelsen
affTrutd9Zf''emellan Gotland och fastlandet.

mellan Gotland Enligt hvad telegrafstyrelsen bos mig anmält, bar det visat sig, att
och Dalarö. vid undersökningen af kabeln, då det långvariga, förut omnämnda felet
(Forts.) skulle afhjelpas, jernarmeringen, d. v. s. de jerutrådar, som äro dragna
omkring kabeln för att förstärka densamma, var betydligt anfrätt på
sina ställen, hvarför det är sannolikt, att sådana fel kunna uppstå när
som helst.

Vidare ber jag få påpeka, att de fel, som uppstått på kabeln, i
allmänhet hafva uppstått på sådana tider, då det för Gotland är mycket
olyckligt att blifva afbrutet hvad telegrafförbindelse beträffar, eller
höstar och vintrar och således tider, då dimma, storm och is hindra den
reguliära ångbåtstrafiken. Det är derför klart att, om ångbåtstrafiken
upphört och telegrafförbindelsen samtidigt blir afbruten på någon
afsevärd tid, detta skall medföra svåra rubbningar för Gotlands affärsförhållanden
och dessutom äfven i sin mån obehag för dem, som från
fastlandet hafva affärer med Gotland.

En annan omständighet, som eldigt min tanke vid handläggning
äf denna fråga i kammaren bör beaktas, är kostnaderna för reparationer
af kabeln. Det är ju gifvet, att, då det finnes allenast en kabel, telegrafstyrelsen
måste göra hvad i dess magt står att reparera fel, som
möjligen uppstå på denna kabel. Uppstå nu dessa fel, såsom inträffade
med det omnämnda långvariga felet på tre veckor, under stormigt
väder, så kan det hända, att ångbåtarne, som äro utskickade för att
laga felet, få med sin besättning och sitt arbetsmanskap ligga ute
dagar, kanske veckor för att reparera felet, hvilket medför eu ofantligt
mycket större kostnad, än om man kunde vänta med reparationen, tills
gynsammare väderleksförhållanden inträffade, hvilket kunde låta sig göra,
om det funnes två kablar.

Jag har endast velat framhålla dessa synpunkter, för den händelse
kammaren skulle vilja fästa något afseende vid desamma.

Herr Poignant: flen- vice talman, mine herrar! Då jag nu
går att yrka bifall till statsutskottets betänkande i den föredragna
punkten, har jag den i sanning sällsporda lyckan att till stöd för detta
mitt yrkaude kunna åberopa en ärad vän bland reservanterna. Min
ärade vän herr von Friesen, som vid förra riksdagen var min motståndare
i en annan gotlandsfråga, yttrade under debatten i deuna
fråga den 29 april 1896: »Vi äro äfven beredda» —han talade således
på sina egna och sina meningsfränders vägnar, och hans meningsfränder
utgjorde då för tillfallet kammarens pluralitet — »vi äro beredda att
ytterligare förbättra kommunikationsväsendet mellan Gotland och fastlandet;
ja, jag för min del skulle redan vid denna riksdag varit beredd
dertill, om fråga derom blifvit väckt. Den ärade talaren på visbystadsbänken»
— dermed menade han mig — »nämnde, att det under snöstorm
kan hända, att telegrafförbindelsen mellan Gotland och fastlandet
blir afbruten. Såväl han som jag önskar, att vi måtte få en andra
telegrafförbindelse till Gotland, utom den, som redan finnes, såväl han

43 N:o 14*

Lördagen den 13 Mars, e. m.

som jag önskar, att det, så fort tekniken det medgifver, måtte upp- Ans- anslag
rättas en telefonförbindelse mellan fastlandet och Gotland». r"r Herr

von Friesen ville sålunda antyda, att vi dröjt bra länge med f‘*bindelse
detta förslag om en ny telegrafförbindelse, och att vi böra snart kommame«m Gotland
fram med förslag om eu telefonförbindelse jemväl, så snart tekniken och Dalarö.
medgifver anskaffandet af en telefonkabel för en dräglig kostnad. (Forts.)
Hvad nu den dyra telefonförbindelsen beträffar, så, huru tacksam jag
än är herr von Friesen för hans välvilja mot Gotland i det fallet, skulle
jag helst se att denna fråga finge anstå till nästa århundrade. Angelägnare
är icke den saken, så dyr som den är. Men hvad telegrafförbindelsen
beträffar, så är det eu helt annan fråga. Den är af
allra största vigt, såsom redan statsrådet och chefen för finansdepartementet
framhållit. Deri instämmer jag helt och hållet med herr von
Friesen, att det behöfves eu andra telegrafförbindelse mellan Gotland
och fasta landet, äfven om, såsom vi alla den 29 april 1896 trodde
vara fallet, den gamla telegrafkabeln skulle varit i fullgodt skick.
Angelägenheten af denna andra telegrafförbindelse blir naturligtvis
mångfaldigt större, när det kan visas, att den telegrafförbindelse, som
då ansågs fullgod, numera verkligen icke är det. Telegrafstyrelsen
yttrar—; det är citeradt af statsutskottet—: »Jemväl å kabelledningen
mellan Öland och Gotland hade, ehuru med flera års mellantid, afbrott
förekommit; äfven vid dessa tillfällen hade i allmänhet telegrafförbindelsen
kunnat temligen..snart återställas», — det var förut taladt om
när landledningen på Öland gått sönder — »enär afbrottet nästan
alltid uppstått i närheten af kabelns landfäste vid Bödaviken å ulaud.

Ett undantag härutinnan hade dock helt nyligen egt rum, i det att
under tiden 2—22 september 1896 ett svårare kabelfel förefuunits
längre ut i sjön omkring 8 kilometer från nyssnämnda kabelfäste.»

Den undersökning, som föranleddes, och de åtgärder, som vidtogos
för afhjelpande af detta fel, hafva verkligen för denna frågas bedömande,
för bedömandet af kabelns beskaffenhet, eu så stor betydelse, att jag
skall tillåta mig att uppläsa ett utdrag af den rapport, som afgafs till
telegrafstyrelsen af den distriktsingeniör, som hade i uppdrag att verkställa
undersökningen och afhjelpa felet. Det heter der i en bilaga
till kongl. telegrafstyrelsens månadscirkulär för september 1896: »Den
7 sistlidne september kl. 3,30 e. m. uppstod afbrott å telegrafförbindelsen
mellan Öland och Gotland. Omedelbart efter felets uppträdande verkstäldes
undersökningar å landledningarna mellan Visby och Kronvalls kabelhus»
— detta ligger på Gotland — »samt mellan Borgholm och kabelhuset å
Ölands norra udde, hvarvid utröntes, att afbrottet var beläget å sjelfva
kabeln. Enligt mätningar, gjorda å Visby telegrafstation, hade man
anledning förmoda, att felet vore att finna i närheten af Ölandsstranden.»

— Med anledning häraf aflat telegrafstyrelsen telegrafisk order till
distriktsingeniören W. Byström, Malmö, att fortast möjligt afresa till
Ölands norra udde för att reparera kabelfelet.

Ur bemälde distriktsingeniörs till telegrafstyrelsen insända rapport
öfver arbetet meddelas följande:

»Den 11 september anlände jag till Bölinge kabelhus», — på
Öland — »gjorde mätning på kabeln.

Den 12 användes för lyftning och underhalning af den grofva

N;o 14. 44

Lördagen den 13 Mara, e. m.

Ang. anslag strandkabeln» —- den är dock icke gröfre än den bit, som jag har här
IT telegraf-1 .min Ilaud — »ocb ett st.ycke ny kabel utanför denna.» — Det är
förbindelse djupvattenskabeln; den är af smäckrare beskaffenhet, och dess omhölje
mellan Gotlandär de jerntradar, om hvilka herr statsrådet och chefen för kongl.
och Dalarö. finansdepartementet nyss nämnde, att de skulle tjena till skydd för
(Forts.) den fina koppartråden — denna tråd, på hvilken tidtals hela förbindelsen
mellan Gotland och fasta landet hänger — och att de nu äro
mer eller mindre afrostade.

»Mörkret af bröt arbetet.

Den 13 gjordes afbrott strax utanför splitsen mellan nya och
gamla kabeln. Detta dels för att profva splitsarne åt landsidan, af
hvilka den ena — efter hvad som meddelats — blifvit gjord nattetid
och under i öfrigt ogynsamma förhållanden, dels för att erhålla en
fullt noggrann reduktionsfaktor. Kabeln hopsplitsades åter, och ytterligare
cirka 300 meter underhalades. Der var kabeln fast.» —'' Den
satt fast i botten naturligtvis. — »Den uppfiskades utanför denna punkt,
men kunde ej lyftas med tillgängliga båtar. Ångare reqvirerades från
telegrafstyrelsen, och eu jakt förhyrdes i Bölinge.

Den 14 frisk S.O. Omöjligt iemna land.

Den 15. ^Fortfarande frisk S.O.

Den 16. Ångaren Herkules — af telegrafstyrelsen förhyrd i Stockholm,
hvarifrån den afgått den 13 på e. m. — I Kalmar, Oskarshamn
eller Vestervik kunde ej lämplig ångbåt erhållas.» —

Det förhåller sig dermed så, att till dessa undersökningar och
reparationer kunna icke större ångbåtar användas, emedan de rycka så
häftigt på kabeln, då den är upphalad, att de rycka af den; och allt
för små ångbåtar kunna naturligtvis icke heller användas vid svårt
väder cpå Östersjön. Nu fick man en, som hette Herkules.

»Ångaren Herkules, som inlastat reservkabel å Hets udden och underhalningsrullar
i Borgholm, anlände efter svår resa till Böda hamn kl.
3,30 e. in. Rullarne fastsattes å jakten, och reservkabeln öfverfördes
å densamma. Vinden styf S.O.

Den 17. Gick ut med begge fartygen, men gjorde ej försök att
lyfta kabeln, då sjön var allt för hög.

Den 18. Hård sydlig vind, som hindrade allt arbete.

Den 19. Kabeln fångades i draggen omkring 1,500 meter från
land, men sprang i vattenytan vid försök att lyfta densamma. Sjön
var temligen lugn och djupet endast 6 meter. Ändarne uppfiskades
och fästes vid bojar. Vinden tilltog, så att vi måste söka land.

Den 20. På f. m. blåst. Gick ut på middagen till det skadade
stället, utlade cirka 50 meter ny kabel, hvars ena ända insplitsades.
Andra splitsen måste lemnas, då ångaren ej kunde ligga ute öfver
natten.

Den 21. Gick ut kl. 5,30 f’. m. Upptog kabeln vid sistnämnda
splits, lemnade denna tills vidare och påbörjade underhalning. Denna
måste i början göras för hand med block och gick ytterst långsamt,
då kabeln var häråt fast och ganska dålig. Så snart sandbotten nåddes
var kabeln utmärkt god, så att bogsering var möjlig. Bogseringen
fortgick nu till kl. 11 f. m., då en kabeln medföljande liten sten fastnade
i förrullen och beknep kabeln, så att rullarne lössletos och plikten

Lördagen den 13 Mars, e. m.

45 N:o 14.

splittrades. Akterrullen gick öfver bord, men flöt på medslitna plankor. fng- anslag
Ingen menniska skadades och kabeln höll. Kl. 12,30 voro rullarne*''^®”0’-*10"''*,*
åter fast och underhalninger fortsattes till 1,30, då afbrottet ant rii 1-jTrbinrUhe
fades. Kabelsladden bojades. Andra ändan uppdraggades kl. ?>,so.mellan Gotland
Nytt kabelstycke om cirka 100 meter insattes och splitsarne fullbor- och Dalarö.
dades, den ena kl. 5,15, den andra kl. 8. Vid splitsningen af den (Forts.)
senare öfvertygades jag af eu tillfällig ström från gotlandssidan, att
kabeln var hel åt detta håll. Pejlingar utvisade felets läge vara omkring
7,5 km. från land å Engegerds grund på 21 meters vatten.

Kabelns ytterbeklädnad var vid felstället mycket skadad. Derefter
gjordes den återstående splitsen vid land färdig kl. 11 på kvällen, då
kabeln således var klar.

Den 22 kl. 7 f. m. afprofvades kabeln och befans felfri, hvarefter
den åter togs i bruk.»

Herrarne finna således, att det är icke så lätt arbete att undersöka
och laga en kabel, äfven då det sker under september månad,
som ändå räknas till den tid på året, då det går an att lägga ut en
kabel, hvilket anses icke kunna gå för sig senare, under oktober och
november månader och ännu mindre under vintern. Men huru skall
det kunna gå till under vintern, och särskildt då det ligger is, att
laga en kabel? Man kan icke komma ut med små båtar, som isen
skär sönder, så att de sjunka, utan då får man låta ångbåten ligga
stilla och vänta, och dervid går endast båthyran till 300 kronor om
dagen, att icke tala om andra kostnader. Men huru skall man göra,
då Gotland icke har någon annan telegrafförbindelse och då postförbindelsen
så ofta är afbruten under vintern på flera veckor? Det blir
ett mycket ledsamt dilemma, som man icke kan komma från på annat
sätt än att i likhet med herr von Friesen och mig anse, att en andra
kabel är nödvändig.

Då framställningen från handels- och sjöfartsnämnden i Visby
gjordes om en ny kabel, så visste man icke, hur dålig den gamla var,
men man hade all anledning att tro, att den hade sett sin bästa tid.

Den är icke mindre än 26 år gammal. Jag trodde, att då en kabel var
20 år gammal, den hade sett sin bästa tid, att fel snart skulle komma
och att det var tid att skaffa sig en ny kabel. Detta trodde jag på
grund af uppgifter från sakkunniga personer. Och på Gotland hade
man ytterligare eu speciel anledning att tro, att kabelns tid borde
vara ute. Ty det är icke den första kabel, som har funnits mellan
Gotland och fastlandet. Det är den andra. Den första utlades omkring
år 1860 mellan Visby och Vestervik, och den stod sig icke längre än
10 år. Nu har den andra stått sig visserligen i 26 år, men, som sagdt,
visat sig dålig; och det har också visat sig, att när man skall laga
kabeln på ett ställe, så rycker man af den på ett annat, såsom
nu skett.

Det kan då uppstå mångfaldiga afslitningar, hvilka lätt blifva
ännu flera, ju mer felen komma att ligga ute på djupet.

Det var liknande omständigheter, som inträffade med den gamla
Vestervikskabeln, och detta borde väl föranleda till att man nu likasom
då måste skaffa sig en ny kabel och icke sätter saken på sill spets,

N:o 14. 46

Lördagen den 13 Mars, e. in.

Ang. anslag så att man får vänta en, kanske två vintrar, innan man får en tele ffTntéieTfr^

rafkabel *

förbindelse Den kabel, som nu är ifrågasatt att komma i stället för den gamla
mellan Gotland^ 11 er att arbeta jemte den gamla, så länge denna räcker, skulle, såsom
och Dalarö. herrarne torde kafva funnit af föreliggande betänkande, icke läggas i
(Forts.) närheten af den gamla kabeln mellan Gotland och Öland, hvilket vore
en mycket olycklig idé, då samma orsak, som kunde skada den ena
kabeln, lätt skulle kunna drabba äfven den andra, utan den skulle
läggas från Gotlands norra ända eller, rättare sagdt, ut från ön Fåra,
dit Gotland, i parentes sagdt, sjelft har skaffat sig en egen telefonkabel
genom Fårösunds farvatten. Från Fårö skulle den sträcka sig
rätt i norr till Gotska Sandön, som ligger temligen långt uppe norr
om Fårön ock temligen nära det farliga grundet Kopparstenarne, ock
vidare från Gotska Sandön till Hufvudskärs fyr och derifrån till Dalarö.

Dessa tre delar af kabeln skulle alla tillsammans vara oumbärliga
för Gotland, men dessutom skulle kvar ock en af dem blifva till
väsentligt gagn i andra afseenden. Kabeln emellan Fårö ock Gotska
Sandön skulle således för det första tjena till att möjliggöra Sandöfyrarnes
användning såsom signalstation för att tillkännagifva för redare
ock i allmänhet intresserade på fastlandet, när fartyg passerade
förbi, om kvilka man under någon tid ingenting erfarit; eu sådan
signalstation skulle också tjena till nytta under krigsfara. Derför är
äfven anordnandet af en elektrisk ledning mellan Gotska Sandön ock
Gotland förordad af den så kallade fyrkomitén, hvilken afgaf sitt betänkande
den 27 april 1896, det vill säga två dagar, innan det af mig
nyss omnämnda välvilliga anbudet i denna kammare gjordes i fråga
om eu ny kabel. Dessutom skulle denna ledning till Gotska Sandön
medföra en ekonomisk fördel. Gotska Sandön kar, såsom herrarne
möjligen veta, en areal af 7,000 tunnland, hvaraf 5,000 tunnland är
god skogsmark. Hela ön är inköpt af lotsverket; den är obebodd så
när som på eu fyrplats i norra ock en i södra delen af ön; den är 7
kilometer lång och 5 kilometer bred. Lotsverket har naturligen tillfälle
att fä en god afkastning af skogen i den mån, skogen såsom
mogen utstämplas till utverkning, och lotsverket begagnar sig också
af denna inkomstkälla. Jag tror mig veta, att inkomsten af der afstämplad
och försåld skog uppgått till mera än den köpeskilling, som
lotsstyrelsen betalt för ön, men ännu ojemförligt mycket mera skulle
kunna tagas. Hittills har den betalats till underpris derför, att ön
saknar hamn, så att intet fartyg kan ligga der, utau måste passa på,
när afverkningen är färdig, då virket antingen lastas på fartyg eller
bindes i flottar och bogseras derifrån. Att underrätta ett fartyg, som
då måste ligga vid Fårö eller i fastlandets skärgård och vänta, om
rätta tidpunkten, det är ju nu omöjligt, då det icke finnes någon
telegrafförbindelse. Jag tror således, att denna
Gotska Sandön skulle blifva för lotsverket och således äfven för det
allmänna, för staten ekonomiskt inbringande.

Vid Hufvudskärs fyr behöfves också en sådan signalstation. Dit
kan man icke lägga eu telefonkabel, ty den blir för dyr, och sålunda
skulle der en telegrafkabel, sådan som den föreslagna, blifva till nytta
såväl för sjelfva fyren som för sjöfarten, särskildt för dem, som passera
der förbi och vilja segla in genom den der befintliga offentliga leden.

Lördagen den 13 Mars, e. ro.

47 No 14.

Det. är således endast kabeln emellan Gotska Sandön och Hufvud- Ang. anslag
skärs fyr, som uteslutande kan skrifvas pa Gotlands konto, och den ä,rtil‘anordnande
icke stort längre än den nuvarande kabeln, som behöfver en suppleant.förbindelse''

Kostnaden, 176,000 kronor, torde väl icke i dessa tider befinnasmjUa„ (]otianj
afskräckande. Det har till mig enskild! yttrats, att man var mycket och Dalarö.
välvilligt stämd för att gifva Gotland en ny kabel, men att man ansåg (Forts.)
att dermed kunde anstå till ett kommande år. Jag tror dock för min del,
att ett uppskof till ett annat år vore detsamma som ett uppskof till
ett annat århundrade, hvilket jag anser skulle vara mycket orätt.

Derför tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Larsson i Fole och Sundblad.

Herr von Friesen: Den föregående ärade talaren, represen tanten

från Visby, gjorde mig den äran att citera ett yttrande af mig
vid förra riksdagen. Deremot tycktes han ej hafva gjort mig den
äran att läsa igenom min reservation till utskottets betänkande i år.

Men som nu frågan gäller telegrafkablar och icke — såsom förra året
— biskopsdöme! i Visby, synes det mig hafva varit bättre — om han
nu verkligen velat hafva reda på min åsigt — att han hållit sig till min
här föreliggande reservation, hvilken i stället alldeles tyckes hafva undgått
hans uppmärksamhet. Då skulle ju frågan först hafva blifvit,
hvilkendera gången jag hade anledning att bättre sätta mig in i förhållandena,
förra året, då det var fråga om biskopsdöme! i Visby, eller
nu, då det är fråga om en ny telegrafkabel till Gotland, samt hvilketdera
af mina omdömen må vara det gällande, det sist uttalade eller
det först uttalade. Han ville naturligtvis säga, att det här föreligger
en motsägelse, och det är ju alldeles rigtigt, att det är en motsägelse.

Men jag säger ännu en gång: vill han afstå från biskopen i Visby,
så skall jag ock yrka bifall till eu telegrafkabel.

Jag är emellertid fortfarande af den åsigten, att det bör läggas en
ny telegrafkabel emellan Gotland och fastlandet. Hvad jag önskade förra
året var, att framställning skulle varit gjord till Riksdagen derom, men
då fäns ingen sådan. Nu finnes visserligen en dylik framställning från
Kongl. Magt, men jag vill fästa uppmärksamheten på, att initiativet icke.
är taget af telegrafstyrelsen eller från håll, der man har att bevaka Gotlands
lifsiutressen, utan initiativet har tagits från ett helt annat håll
och ur affärssynpunkt. Det förefaller mig, som om man icke velat gå
rigtigt rakt fram i denna fråga; hvilket man väl i alla fall kunnat
begära. Vid förra riksdagen fans ingen utredning om kostnaderna,
men nu hafva vi fått veta, att dessa äro så stora som 176,000 kronor.

Vi måste ju då också, då nu endast är fråga om affärer, se något
på kostnaderua, i synnerhet som detta ej är den enda post, som i år
begäres för Gotland. Är det då så nödvändigt, att alltsammans skall
komma på en gång? Vi hafva, som sagd t, en annan stor post till
Gotland, nemligen på åttonde hufvudtitelu.

Då nu alltsammans detta begäres på ett år, kunde det ju ej undgå
att väcka vår uppmärksamhet i statsutskottet, att den telegrafförbindelse,
som redan för närvarande finnes med Gotland, lemnar
ett högst ringa ekonomiskt utbyte för telegrafverket.

N:o 14. 48

Lördagen den 13 Marg, e. m.

Ang. anslag Inkomsten för Visby station utgjorde efter eu uppgift, som finnes
i den statistiska redogörelsen för år 1895, 4,264 kronor 85 öre, och
^förbindelse ^ t°rde ej vara någon god ränta på kostnaden för den kabel, som
mellan Gotland^u förefinnes. När dertill kommer, att reparationerna af kabeln, såoch
Dalarö. som ock den föregående talaren upplyste, gå till ganska stora summor,
(Forts.) så är det tydligt, att behållningen för telegrafverket af telegrafförbindelsen
med Gotland kan anses vara mycket, mycket liten. Att
under sådana förhållanden nu vilja endast för affärsförbindelsernas
skull nedlägga ytterligare en kabel för 176,000 kronor är dock litet
betänkligt. Do skäl, som förebäras för denna nya kabel, offentligen
åtminstone, äro, att det rätt ofta är afbrott å den gamla linien. Det har
också nyss gjorts ett mycket stort nummer af det afbrott i telegrafförbindelsen
med Gotland, som varade mellan den 2 och 22 september
1896. Men hvem vet, om ej detta afbrott berodde på en ren tillfällighet,
som kanske ej återkommer ännu på många år; ja, jag vet ju
icke. Det säges emellertid, att detta fel skulle hafva uppkommit på
så sätt, att något fartyg, som passerat öfver kabeln, släpat ankaret och
på det sättet skadat kabeln; åtminstone var detta, enligt den upplysning,
som jag fått af generaldirektören för telegrafstyrelsen, den sannolika
anledningen till felet på kabeln. Ett sådant fel har icke förekommit
på 25 eller 26 år förut, och var anledningen den nu nämnda,
är det icke sannolikt, att ett sådant afbrott så snart återigen kommer
att inträffa. De andra af brotten hafva ju företrädesvis varit på landledningen
öfver Öland och hafva förorsakats deraf, att det lär blåsa sä
hardt på norra delen af Öland. Det är mycket ledsamt, att sådana
afbrott skola uppstå, men felen der kunna ju hastigt nog afhjelpas.
Det andra långvariga afbrott, som förekommit, var detta afbrott från
den 2 till den 22 september 1896. Men då nu detta fel inträffade
under en tid, då det var liflig ångbåtsförbindelse med Gotland, medförde
det ju icke egentligen någon olägenhet. Ja, säger man, men
detsamma kan inträffa äfven om vintern. Det är dock icke så sannolikt,
att ett sådant fel skall komma att uppstå under vintern, då det är
vida mindre liflig sjöfart än under sommaren och hösten — om nemligen
orsaken till det långa albrottet i höstas var, att ett fartyg med släpande
ankare åstadkommit skadan.

På dessa grunder ansågo vi, att gotländingarne, om de nu finge
den nya kabeln, ej skulle blifva så tacksamma derför. Ty om vi sökte
skrifva denna kabel på deras debetsida, när det sedermera blef fråga
om andra anslag till Gotland, skulle gotländingarne säkerligen svara:
ja, det var visst något att tacka för, vi hade en kabel förut, med
hvilken vi kunde telegrafera så mycket vi önskade.

Någon ökning i telegrammens antal är, enligt hvad generaldirektören
för telegrafstyrelsen upplyst om, icke att vänta af den nya kabeln,
och någon ökning i inkomsterna utöfver de nuvarande anser han icke
att man kan påräkna, om den nya telegrafkabeln blir nedlagd. Under
sådana förhållanden var det ju klart, att man måste vara något betänksam,
när det gälde en så stor utgift som denna.

Sedermera framkommo visserligen i utskottet andra skäl för denna
nya telegrafkabel än de, som synas i statsrådsprotokollet, men hela
framställningen fick derigenom en något skef vändning. Det var lik -

Lördagen den 13 Mars, e. m.

49 N:o 14.

som man ej ville komma fram med det egentliga skälet, enär, om man Ang. anslag
det gjort, denna telegrafledning kanske ej hade kommit på denna*‘7*n'',ord,iande
hufvudtitel. Det föreföll oss litet konstigt, att, om det var en god/Mindel»/''
sak, man ville främja, man ej drog fram det skäl, som verkligen lagmeUanGotiand
bakom, utan syntes på detta något sneda sätt vilja komma till ett och Dalarö.
resultat. (Forts.)

Äfven om man såsom jag har den öfvertygelsen, att denna kabel
verkligen är behöflig, finner man det under sådana förhållanden bjuda
något emot att nu gå med på densamma.

Det var också ett annat skäl, som i utskottet anfördes, hvilket
jag ej heller här kan relatera, för att visa denna telegrafkabels
lämplighet och ändamålsenlighet, och jag erkänner vigten äfven af
det skälet. Men de skäl, som föreligga här i statsrådsprotokollet, kan
jag för min del ej anse vara tillräckliga. Om den ärade talaren på
visbybänken erinrar sig förhållandena vid förra riksdagen, minnes han
nog, att, då vi på förhand talade om denna telegraflinie, hvilket samtal
gjorde, att jag kunde säga hvad jag då säde, han också anförde
andra skäl för telegrafliuiens nödvändighet än de, som nu finnas upptagna
i statsrådsprotokollet. Jag kan ej förstå, hvarför man ej kan
gå den raka vägen; det förefaller mig, som om man liksom ville lura
sig till en förmån, äfven då denna förmån kan anses vara berättigad.

Detta har bjudit mig emot, och ehuru jag ej är så särdeles starkt
emot Kongl. Maj:ts förslag, ber jag dock, herr talman, att få yrka bifall
till den utaf vice talmannen med flere vid denna punkt fogade reservation.

Herr grefve Hamilton: Herr vice talman, mine herrar! Ja, åtskilligt
af hvad den siste ärade talaren yttrade kan nog vara ganska
rigtigt, men jag skall ändock yrka bifall till utskottets förslag.

Den siste ärade talaren uttalade visserligen sympatier för att Gotland
skulle få en andra telegraf kabel, men han yrkade dock afslag,
emedan det finnes åtskilliga andra anslag, som i år skola gå ut för
Gotlands räkning, och ansåg, att det icke kunde vara alldeles nödvändigt,
att alltsammans komme på ett år. Han synes således endast
vilja uppskjuta anslagets beviljande till ett kommande år. Ja, detta
kunde ju möjligen ha skäl för sig, men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att det icke är ur denna synpunkt, som reservanterna hafva afstyra
förslaget, utan de hafva afstyrkt detsamma alldeles absolut både
för detta och kommande år, såsom varande alldeles onödigt. Man kan
derför icke säga, att reservanterna verkligen endast ur sparsamhetssynpunkt
och för andra utgifters skull velat uppskjuta denna fråga till
ett annat år.

Vidare sade den ärade talaren, att han icke ansåg, att denna fråga
kommit upp på ett rätt sätt. Initiativet har, sade han, icke tagits af
telegrafstyrelsen, från hvilken det borde vara kommet. Om man ser
till, hvarifrån initiativet kommit, så finner man att förslagets upphofsman
äro inbyggarne på Gotland. Handels- och sjöfartsnämnden
i Visby bär nemligen vändt sig till Konungens befallningshafvande,
och sedan har frågan gått vidare. Detta synes mig vara ett långt

Andra Kammarent Prot. 1897. Ar:o 14.

Nio 14. 50

Lördagen deD 13]_Mars,^e. m.

Ang. anslag mera talande skäl för förslaget, än om det blott varit telegrafstyrelsen,
ull anor duande. Q0m framstäf detsamma.

"förbindelse flen ärade talaren yttrade äfven åtskilligt om att det skulle finmelian
Gotland^as andra skal än de, som angifvas, och att således handels- och sjöoch
Daiarii. fartsnämnden i Visby i sjelfva verket skulle hafva uppträdt mindre
(Forts.) som handels- och sjöfartsnämnd än som, ja, jag vet icke rätt hvad,
och han lät förstå, att det här vore fråga om skäl, som vore att söka
under en annan hufvudtitel. Jag antager då, att jag ej gissar orätt,
då jag förmodar, att han dervid syftade på, att denna telegrafförbindelse
skulle hafva någon betydelse ur försvarssynpunkt. Men om
så skulle vara, skulle det för mig icke utgöra något skäl till att rösta
nej till förslaget, utan snarare ett plus, hvarför jag så mycket hellre
skulle rösta för detsamma. Jag ber att i korthet få anföra, hvarför
jag för min del kommer att rösta för detta förslag, oaktadt jag annars
gerna förenar mig med dem, som yrka på sparsamhet.

Här har så många gånger under denna riksdag, då det varit fråga
om en nyttig utgift, som dock icke varit alldeles nödvändig, resonerats
på följande sätt: det är visserligen sant, att denna utgift icke är
alldeles oundgängligen nödvändig, men den är dock obestridligen nyttig,
och vi ha för tillfället så godt om penningar. Detta är ju ett tal, som i
sjelfva verket är ganska farligt, men om det vid något tillfälle är
lämpligt och fullt befogadt, så är det väl, då det gäller att använda
detta tillfälliga öfverflöd i statskassan till utgifter, som utan tvifvel
icke skulle täckas, derest det vore ondt om penningar. Och bland
dessa utgifter får man väl räkna just sådana, som afse åtgärder, genom
hvilka man om möjligt likställer de delar af vårt land, som af naturen
äro på något sätt ogynsamt beliigna, med landet i öfrigt. Nu är det
väl så, att vi, af hvilka de flesta till och med rent af från vårt arbetsrum
kunna sätta oss i förbindelse per telefon och telegraf med hvilken
del af landet vi önska — vi ha väl knappast någon vigtig föreställning
om huru en hel landsända med numera ganska liflig affärsrörelse
skall befinna sig, då den förbindes med moderlandet blott genom eu
enda telegraftråd. Vi skola besinna, hvilka svårigheter kunna uppstå,
då denna telegrafförbindelse — låt vara för en kortare tid — plötsligt
af bry tes, särskild t om detta inträffar under den del af året, då äfven
postförbindelsen är afbruten. Jag ber herrarne litet hvar betänka,
hvad det kan betyda, att, då man är på väg att uppgöra ett vigtigt
affärskontrakt, att afsluta ett lefveransaftal eller dylikt, det plötsligt
rapporteras, att linien är oklar, under det att samtidigt ångaren icke
kan gå för is. Jag anser derför, att, om vi ha råd, det vore önskvärdt,
att man komme Gotland till hjelp i detta hänseende, och det
alldeles oafsedt huruvida gotländingarne i framtiden skola vara tacksamma
derför eller icke. Jag kommer derför att rösta för detta anslag.
Jag betraktar nemligen denna andra telegraflinie såsom en andra
tråd, hvarigenom vi draga denna lilla, men vigtiga del af Sverige
något närmare till oss.

Jag ber få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Petri instämde häruti.

Lördagen deri 13 Mars, e. m.

51 >'':o 14.

Herr Poignant: Jag började mitt förra anförande med att säga, Ang. anslag
att herr von Friesen gjort sig skyldig till en motsägelse, då han deniillanordna,,de
ena gången lofvat både telegraf- och telefonförbindelse, både guld
gröna skogar, och den andra gången reserverat sig mot förslaget om mellan Gotland
endast telegrafförbindelse. Jag ansåg denna motsägelse vara så mycket och Dalaro.
mera uppenbar vid det förhållande, att då herr von Friesen tillstyrkte (Forts.)
den andra telegrafförbindelsen, så var det under förutsättning att den
första fortfarande skulle duga. Han ville således gifva oss två telegraftrådar.
Men nu, sedan det blifvit utredt, att den telegraftråd, vi
för närvarande ha, är oduglig, vill han icke ens, jemte denna odugliga
telegraftråd, gifva, oss en duglig sådan. Att jag råkade påpeka
dessa motsägelser hos honom tyckes ha gjort, att han blifvit komplett
bragt ur jemvigten, så att han tillät sig att tala om krokvägar, om
att man sökte sticka under stol med motiv, som dock sedermera måste
krypa fram, o. d. Det skulle herr von Friesen aldrig ha sagt. Det
skulle väl vara Konungens befallningshafvande, som icke nog fullständigt
angaf motiven. Konungens befallningshafvande säger dock,
citeradt på sid. 67 i statsutskottets utlåtande, »att den nu föreslagna
sträckningen för en sådan kabel syntes medföra äfven andra fördelar,
ej mindre i afseende å rikets försvar än äfven för lots- och fyrväsendet
samt sjöfarten i allmänhet derigenom, att Gotska Sandön erhölle telegrafförbindelse.
» Jag känner just icke att skäl äro anförda i flera hänseenden
än dessa, som länsstyrelsen nämnt i sitt utlåtande, men detta
är citeradt i sjelfva statsutskottets betänkande och icke i reservationen,
samt har väl derför kanske undgått herr von Friesens uppmärksamhet.

Herr von Friesen anförde vidare, att det troligen var en tillfällighet
med det åberopade afbrottet i kabeln, enär dylika afbrott eljest
alltid bruka uppstå på landledningen. Jag uppläste likväl — något som
måhända äfven undgick herr von Friesen — hvad telegrafstyrelsen i
detta hänseende yttrat. Efter att hafva talat om landledningen på
Öland, huru denna allt emellanåt blåser sönder och huru hastigt det
kan gå att återknyta förbindelsen — vanligen erfordras dertill blott
ett dygn eller så omkring — autor telegrafstyrelsen följande: »Men
jemväl å kabelledningen mellan Ulaud och Gotland hade, ehuru med
derå års mellantid, afbrott förekommit; äfven vid dessa tillfällen hade
i allmänhet telegrafförbindelsen kunnat temligen snart återställas.»

Det var således i dessa fall icke fråga om så långa afbrott som på
tre veckor, men det har dock förekommit afbrott, fastän med åratal
emellan, och dessa afbrott lära väl icke ha varit tillfälliga.

Men frågan är nog icke den, om kabeln är bra eller dålig, utan:
hvad vill Gotland betala för att få en kabel? Här köpslås. Vill
Gotland betala med en biskop? Det nöja vi oss icke med. Men skola
vi göra det för penningar, hvad säger herr von Friesen om det? Om
priset också icke betalas i telegrafporton, går det väl an ändå, om det
t. ex. betalas i accis för betor. Här betalar nu Korna sockerfabrik för
den sista kampanjen till statsverket eu accis af mer än 400,000 kronor,
och man får många kablar för den summan. För nästa kampanj
kommer derifrån säkert att gå i accis till statsverket öfver 550,000
kronor. Jag tycker, att kabeln kan snart vara betald — eftersom det
nu skall köpslås.

N:o 14. 52

Lördagen den 13 Mara, e. m.

Ang. anslag Herr von Friesen: Herr talman! Jag begärde ordet egent tuianordnande^g^

me(j anledning af hvad den senaste talaren yttrade derom, att
^förbindelseden nuvarande kabeln skulle vara fullkomligt oduglig. Jag hemställer
mellan Gorfandemellertid till honom, om icke detta är en öfverdrift, då ju kabeln
och Valort), dagligen begagnas. Det har visserligen helt nyligen förekommit ett
afbrott, men det var inne på stationen — i batterierna eller på annat
håll — och det kan väl icke läggas telegraf kabeln till last. Jag tror
för min del, att det är fullkomligt origtigt att påstå, att kabeln
är oduglig, och att man tvärtom måste säga, att den är fullkomligt
duglig.

Hvad afbrotten beträffar, har jag sagt, att sådana visserligen förekomma
på kabeln, men mycket sällan, och den ärade talaren uppläste
sjelf ett uttalande af telegrafstyrelsen, af hvilket inhemtas, att dylika
afbrott förekommit med flera års mellantid. Alla sådana afbrott ha
uppstått i närheten af kabelns landfäste förutom det sista afbrottet,
hvilket, efter hvad i statsrådsprotokollet förmäles, förefaus omkring
8 kilometer från land.

Hvad beträffar den omständigheten, att jag skulle hafva blifvit
bragt ur fattningen genom den ärade talarens anförande, är det eu
sak, som kammaren sjelf haft tillfälle att bedöma, och derom vill jag
således icke yttra mig; men att detta icke kan ha varit anledningen till
att jag nu kom att tala om det sneda sätt, hvarpå denna fråga framkommit,
lärer kunna vitsordas af mina kamrater inom statsutskottet,
der jag kommit fram med precis samma sak, ehuru jag då ännu icke
kommit under fund med den stora skarpsinnighet, med hvilken talaren
på visbybänken ämnade bemöta mig. Det är sant, att Konungens
befallningshafvande har i förbigående yttrat något om kabelns betydelse
för rikets försvar; men nu är ju icke militärbefälet på Gotland
förenadt med laudshöfdingeplatsen på Gotland, och det förefaller mig,
som om i denna fråga just militärbefälet på Gotland och generalstaben
med flera militära myndigheter borde ha fått tillfälle att yttra sig.
Det kan ju hända — åtminstone innehåller statsrådsprotokollet intet
derom — att dessa myndigheter alls icke gilla den nu föreslagna ledningen,
att de vilja ha ledningen framdragen i helt annan rigtuing
o. s. v. Hvem kan af statsrådsprotokollet veta, att så icke är fallet?

En ärad talare på stockholmsbänken klandrade i viss mån utskottets
motivering. Jag undrar dock, om icke denna står precis i
samma kasus som Kongl. Maj:ts motivering. Det synes mig, att utskottet
endast gifvit svar på tal. Yi ha icke kunnat svara på de
motiv, som icke blifvit framlagda, och derför har motiveringen måst
blifva sådan den är.

Slutligen nämnde den senaste ärade talaren om det stora tillskott
till statskassan, som kommit från Roma sockerfabrik. Detta är en
mycket svag punkt, som han icke hade bort vidröra, ty nog finnes
det starkare skäl för kabeln än detta. Om man besinnar, hvilka extra
premier Gotland fått af Riksdagen just för denna sockerindustri, så
tycker jag — jag vill icke säga några ledsamheter — men jag tycker,
att det är bra djerft att under sådana förhållanden komma och säga,
att detta är en särskild pålaga till staten, som Gotland fått vidkännas,

63 N:o 14.

Lördagen den 13 Mars, e. ni.

när det dock i sjelfva verket är en ofantligt stor present, som Gotland
fått af staten.

Sedan öfverläggniugen härmed förklarats slutad, samt herr vice
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll reservationen.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Återstående punkterna 14—18.

Biföllos.

§ 3.

Slutligen föredrogs och bifölls sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 2, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring
på afdelningar, dels ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om höjning af anslaget till högsta domstolen och nedre
justitierevisionen.

§ 4.

Herr A. Olsson i Mårdäng afleniuade en motion, n:o 162, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ny förordning angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst, hvilken motion bordlädes.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr S. Nordström under 6 dagar från och med den 15 dennes,
» K. A. Kihlberg »2» » » »»15»

» G. Odqvist » 6 » » » » » 15 »

» K. Almqvist »3» »»»»13»

» A. G. Andersson i Himmelsby under 5 dagar från och med
den 16 dennes,

herr E. Tioman under 2 dagar från och med den 15 dennes,
» J. Johansson i Valared under 4 dagar från och med den 16
dennes, och

herr friherre C. G. It. Cederström under 5 dagar från och med
den 16 dennes.

§ G.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

N;o 14. 54

Lördagen den 13 Mara, e. m.

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:

n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående lönereglering för lärare vid småskolor m. in., och

n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar
dels med förslag till förordning angående skyddskoppympningen
i riket, dels ock om höjning af anslag dertill, samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 27, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse
af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående ändring i 14 kap. jordabalken,
lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855 och lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om
häradsting den 17 maj 1872, dels väckt motion om ändrad lydelse af
17 kap. 3 § rättegångsbalken, dels ock väckt motion om ändring i
lagen angående ersättning åt allmänna medel till vittnen i brottmål,

n:o 28, öfver väckt motion i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående bevisning inför rätta, och

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förändrad lydelse af 11 § 2 mom. i förordningen angående allmänt
ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 7-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11,42 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Tisdagen den 16 Mars.

56 N:o 14.

Tisdagen den 16 mars.

Kl. V, 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 9 i denna månad.

§ 2.

Till kammaren hade ankommit följande utslag:

Kongl. Maj:ts utslag på de besvär, K. Pontén i Engen i underdånighet
anfört deröfver att,

sedan vid det val af ledamot i Riksdagens Andra Kammare för
en tid af tve år, från och med den 1 januari 1897, för Södra Möre
domsagas östra valkrets, som den 19 december 1896 hållits inför vederbörande
kommunalstämmors ordförande, och den 31 i samma månad
afslutats genom domhafvandens sammanräkning af rösterna, landtbrukaren
Alfred Petersson i Påboda, som befunnits hafva erhållit
sammanlagdt 198 röster, medan laudtbrukaren August Jonsson i Ölfvingstorp,
hvilken kommit i röstetal närmast, endast fått 183 röster, förklarats
vara för valkretsen utsedd till ledamot af Riksdagens Andra
Kammare för ofvannämnda tid,

samt klaganden hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar
län öfverldagat valet och dervid anmärkt, bland annat, att vid valet
inom Söderåkra kommun och antagligen jemväl inom Mortorps och
Oskars kommuner icke begagnats kommunernas gällande röstlängder,
hvilka utgjordes af de före valet, men samma dag, som detta förrättades,
å ordinarie kommunalstämmor med kommunerna granskade
och godkända fyrktalslängder, utan i stället användts de i december
1895 upprättade röstlängderna; i auledning hvaraf klaganden yrkat,
att valet måtte helt och hållet upphäfvas eller ock att valprotokollen
från Söderåkra, Mortorps och Oskars kommuner måtte förklaras ogiltiga
samt i följd häraf August Jonsson förklaras vara vald till riksdagsman;

så har Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom utslag den 21
januari 1897 sig utlåtit, att enär, äfven om det finge antagas, att den
af kommunalnämnden senast uppgjorda, å kommunalstämma med Söderåkra
socken den 19 december 1896 under vissa vilkor godkända fyrktalslängd
kunnat i vanliga fall vid behof anväudas som kommunens röstlängd,
innan ännu de stadgade viikoren blifvit fullgjorda, berörda
fyrktalslängd så mycket mindre kunnat tjena till röstlängd vid det
samma dag inför kommunalstämmans ordförande försiggångna riksdagsmannaval,
som, enligt hvad upplyst blifvit, längden då saknat den i
riksdagsordningens 17 § föreskrifna anteckning om de kommunens
i öfrigt röstberättigade medlemmar, hvilka enligt riksdagsordningens
14 § valrätt tillkomma, vid hvithet förhållande valförrättaren natt

N:o 14. 56

Tisdagen den 16 Mars.

fullgiltig anledning att följa den år 1895 uppgjorda fyrktals- och röstlängden,
sådan den för användning vid riksdagsmannaval^ blifvit af
kommunalstämman granskad och faststäld; ty och som klaganden icke
i någon mån styrkt, att vid valen i Mortorps och Oskars kommuner
olagligheter förekommit, funne Kongl. Maj:ts befallningshafvande besvären
icke förtjena afseende;

deri Pontén i underdånighet yrkat ändring; hvaröfver handlanden
Gustaf Dahlgren i Ekenäs samt ordföranden i Söderåkra sockens
kommunalstämma, komministern J. W. Kindborg i underdånighet förklarat
sig; med Kongl. Maj:ts högsta domstol beslutet; gifvet Stockhols
slott den 2 mars 1897.

Kongl. Maj:t har i nåder låtit Sig föredragas ofvanberörda underdåniga
besvär; och enär med afseende å de förbehåll, under hvilka å
kommunalstämman den 19 december 1896 den då till granskning framlagda
fyrktalslängden blifvit godkänd, samma längd ännu icke, när
ifrågavarande riksdagsmannaval egde rum, lagligen varit såsom kommunens
röstlängd gällande,

alltså och på det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande beträffande
valet inom Oskars och Mortorps socknar anförda skäl,

pröfvar Kongl. Maj:t lagligt fastställa det slut, hvartill Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i målet kommit. Det vederbörande till
underdånig efterrättelse länder.

Under Kongl. Maj:ts Sekret.

(Sigill.)

Ernst Håkanson.

Efter det herr talmannen för kammaren meddelat innehållet af
detta utslag, lades detsamma till handlingarna.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren ankomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för kongl. justitiedepartementet den 16 mars 1897.

Assessoren i Kongl. Maj:ts och rikets Svea hofrätt, t. f. revisionssekreteraren
Carl Albert Lindhagen hade aflemnat fullmagt, utvisande
att han vid riksdagsmannaval, som den 12 innevarande mars hållits i
Stockholms stad, blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra
Kammare för tiden till den 1 januari år 1900; och sedan berörda fullmagt
funnits vara i föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats
af vederbörande fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, utan
att desse mot fullmagten framstält någon anmärkning, beslöts, att
protokoll öfver hvad sålunda förekommit skulle meddelas Andra Kammaren,
hvarjemte fullmagten skulle till kammaren öfverlemnas för att
hållas Lindhagen tillhanda.

In fidem

Joh. O. Eamstedt.

Tisdagen den 16 Mars. 67 N:o 14.

Jemte det protokollet lades till handlingarna, beslöt kammaren
att äfven för sin del godkänna herr Lindhagen behörig att intaga
plats i kammaren såsom representant för Stockholms stad; och skulle
den öfverlemnade fullmagten genom kammarens kanslis försorg till
herr Lindhagen återställas.

§ 4.

^Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr A. Olssons
i Mårdäng motion, n:o 162.

§ 5-

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden n:is 3 och 4, samt

lagutskottets utlåtanden n:is 27, 28 och 29.

Med bifall till derom af herr Bruzelius gjord hemställan, beslöt
kammaren, att af de sålunda för andra gången bordlagda ärenden
lagutskottets utlåtanden n:is 27 och 28 skulle i nu nämnd ordning
å föredragningslistan för morgondagens sammanträde uppföras näst
efter konstitutionsutskottets memorial n:o 1.

§ 6.

För motions afgifvande hade sig aumält herr A. V. Ljungman,
hvilken nu aflemnade en motion, n:o 163, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående jernvägsanläggningar för statens räkning.

Denna motion bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

bankoutskottets memorial n:o 5, angående afskrifning af osäkra
fordringar vid riksbankens lmfvudkontor,

lagutskottets utlutande n:o 30, i anledning af väckta motioner
med förslag till förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång
in. m.,

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af herr A. Norrmans m. fl. motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
beredande af ordnade förhållanden med afseende ä vissa kringvandrare,
i synnerhet de s. k. tattarne, och

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
undervisningen i geografi vid de allmänna läroverken.

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 14.

N:o 14. 68

Tisdagen den IG Mars.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ 8.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,5 o e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1897.