1897. Andra Kammaren. N:o 12 (Riksdagens protokoll 1897:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 12,

Tisdagen den 9 mars.

Kl. V, 3 e. m.

Kammarens förhandlingar leddes under detta sammanträde af
''herr vice talmannen.

§ 1-

Justerades protokollet för den 2 innevarande mars.

§ 2.

Efter föredragning till en början af Kongl. Maj:ts på kammarens
hord hvilande proposition, angående jernvägsanläggningar för
statens rakning, anförde:

Herr Eriksson i Bäck: Af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag om anläggning af jernvägen Krylbo—Örebro finner man, att
för en del af den sträckningen äro föreslagna två alternativ: det
vestra och det östra eller, som de också kallas, det öfver Vestanfors
och det öfver Ferna.

Den östra linien är fem kilometer kortare än den vestra och
383,500 kronor billigare att hygga. Likväl har jernvägsstyrelsen
förordat och herr statsrådet och chefen för civildepartementet tillstyrkt
Kongl. Maj:t att föreslå den längre och dyrare linien, hvilken
också enligt jernvägsstyrelsens utlåtande kräfver högre trafikkostnader
och ej kan befaras med den tåghastighet som den östra linien.

Genom inverkan af dessa orsaker blir också transitotrafiken
betydligt dyrare der, än hvad den skulle bli på den östra linien.
Linien från Klingbo grufva öfver Ferna till Sällinge är omkring
6,750 kronor per kilometer billigare än sträckan ifrån Sällinge till
Örebro, och då sistnämnda sträckning är omkring 34 kilometer,
gör det en kostnad af omkring 230,000 kronor, som skulle kunna
inbesparas, då det enligt min mening finnes en annan väg, än öfver
Ullersäter, att komma fram, som är ej längre och lika billig att
bygga som den alternativt föreslagna östra linien.

För lokaltrafiken är den föreslagna eller vestra linien, enligt
min mening, i sin sydliga sträckning ej den lämpligaste. Mellan
Örebro och Uttersberg, en sträcka af 62 kilometer, blir det endast
en station, Sällinge, som blir af någon betydenhet och af egentligt

Andra Kammarens rrot. 1897. N:o 12. 1

N:o 12.

Tisdagen den 9 Mars.

behof påkallad. Sjögesta station blir, såsom belägen endast 8 kilometer
från Örebro stad, hufvudsakligen af betydelse för persontrafiken;
någon nämnvärd godstrafik torde der icke komma i fråga.
Vid Balsna i Glanshammar är föreslagen en mindre station i en
glest bebyggd trakt, der icke tillfälle till odlingar finnes, och den
kan fördenskull icke bli mycket trafikerad, ty den öfriga delen, den
tätt bebyggda och befolkade delen af Glanshammar, har förut sina
vägar till Sjögesta eller direkt landsvägen till Örebro.

Vidare skulle det bli en station 2 kilometer söder om Ullersäters
station, på Köping—Hult-banan. Denna station komme att
bli i närheten af Ringaby gård!!! Då det endast skulle bli 2
kilometer till Ullersäters station på Köping—Hult-banan, är det
alldeles klart, att å det föreslagna stället icke kan föreligga något
synnerligt behof af en station. Det är också en föga vidsträckt,
trakt, som skulle komma i åtnjutande af fördelen att få litet närmare’
väg till denna station än till Ullersäter. Vidare ser man af
förslaget i fråga, att vid Ullersäter, Uttersherg och Karmansbo samt
vid den östra liniens korsning af Tillberga—Kärrgrufvans jernväg
det ej är meningen att anlägga förenmgsstationer, utan helt enkelt
flyga öfver dessa banor, som förut finnas; det är ej meningen att
med dem komma i någon samtrafik, utan ville de enskilda banorna
utlägga så kallade stickspår för att möjligen hafva någon fördel
deraf, stode det väl dem fritt. Tvifvelaktigt är dock, om detta skulle
röna tillmötesgående ifrån jernvägsstyrelsen, då den ej nu tyckes
vilja anordna samtrafik. Jernvägsstyrelsen och chefen, för civildepartementet
hafva föreslagit, att om linien Erövi Örebro af
Köping—Hult-banan kunde förvärfvas åt staten för rimligt pris, så
skulle den inköpas för att ingå i sträckan Örebro—Krylbo. Men
som jag har sett af tidningarnas referat öfver denna jernvägs bolagsstämma,
skulle det fordras 3,500,000 kronor för dess inlösande,
hvilket, efter hvad jag kan förstå åtminstone, omöjliggör detta inköp,
då jernvägsstyrelsen har tänkt sig att få den biten för 2,000,000
kronor. Det blir i alla händelser, äfven om den kunde fås för
2,000,000 kronor, betydligt mycket dyrare än att bygga en ny
sträcka. Dessutom kommer antagligen att vid detta köp hänga
fast ett vilkor om öfvertagande af ett trafikkontrakt med den under
byggnad varande Örebro—Svartå-jernvägen, som Köping—Hultjernvägens
bolag åtagit sig att trafikera under 25 år. Naturligare
och bättre vore väl då, att staten, i stället för att öfvertaga detta
trafikkontrakt, inköpte denna ännu ej färdiga jernväg och på så
sätt blefve egare till sträckan Svartå—Frövi. Enligt min mening
är inlåtelsen på denna affär, som nu är i fråga — Erövi— Örebrosträckan
— handpenningen på en affär af statsbana hela yägen
från Svartå till Stockholm, norr om Mälaren, uppgående till 25,
kanske 30 millioner, och derpå tycker jag, Riksdagen ej bör inlåta
sig, då det nu finnes en så bra väg att komma fram på ändå, utan
att man behöfver tillgripa detta köp. . . ..

Chefen för generalstaben har yttrat sig i frågan ifrån militär
synpunkt, och han säger: »Sin största betydelse finge emellertid
den ifrågasatta jernvägen, sedd i samband med den underbyggnad

N:o 12.

Tisdagen den 9 Mara.

varande Örebro—Svartå-banan. Med tillhjelp af sistnämnda jernväg
kunde nemligen två fullt sjelfständiga transportlinier — den
ena öfver Svartå, den andra öfver Hallsberg — anordnas från
vestra och södra Sverige till Örebro, men vid denna punkt måste
hela trafiken upptagas af en transportlinie Örebro—Köping—Tillberga,
hvars trafikförmåga icke vore större än de båda sammanstötande
liniernas hvar för sig. Helt annorlunda blefve förhållandet,
om jernvägen Örebro—Krylbo komme till stånd på sådant
sätt, att de båda förstnämnda transportlinierna kunde oberoende
af hvarandra utsträckas ända till gränsen mellan Yestmanland och
Upland; och betydelsen häraf, med hänsyn till en koncentrering i
norra Mälare-dalen, vore lätt att inse. Påtagligt vore emellertid, att
den antydda fördelen helt och hållet försvunne, derest bandelen
Örebro—Frövi af Köping—Hults jernväg finge ingå som en länk
i den föreslagna stambanan, ty derigenom skulle uppstå ett pass,
framför hvilket transporterna komme att stocka sig.»

Hetta yttrande afser den militära betydelsen med afseende på
trupptransport vid inträffande behof.

Ifrån Sjögesta station finnes för jernvägsanläggning en mycket
gynsam linie förbi Glanshammars och Lillkyrka kyrkor öfver Fellingshro
station upp emot den nu utstakade östra linien nedanför
Karmansbo.

Nu torde herrarne tänka som så: »jaså, han vill ha station
intill sin gård, han talar för egen sak». Nej, mine herrar, jag har
ingen tanke på att få en station invid min gård, ty jag har endast
en fjerdedels mil till Fellingsbro station och kan således icke
tänka på att få närmare väg. Jag är endast öfvertygad om, att
den linien är mycket billigare i byggnad än den andra ifrån Sällinge
öfver Ullersäter. Den är dessutom icke längre, men kan
befaras med större tåghastighet och är således äfven ur den synpunkten
fördelaktigare än linien öfver Ullersäter.

Vidare fins det i norra Hjelmare-dalen omkring 6,000 tunnland
odlad jord mera, som finge nytta af denna sträckning, än som finge
nytta af den andra sträckningen öfver Ullersäter. Der finnas också
betydliga marmorbrott, hvarifrån det redan nu fraktas byggnadsmarmor
hit till Stockholm. Ett hus, som nu står under byggnad
vid Strandvägen midt emot nya Djurgårdsbron, är beklädt med
marmor från dessa marmorbrott. Blefve denna linie byggd, finnas
der också betydande grustag i Glanshammar och Fellingsbro till
banans grusning, då deremot efter Ullersäters-linien icke mig veterligen
mellan Örebro och Uttersberg finnas några lämpliga grustag
i närheten af banan.

Vidare har herr statsrådet och chefen för civildepartementet
förordat bidrag af kommuner och enskilde i form af fri mark till
hela banan. Då vill jag hänvisa till hvad jernvägsstyrelsen säger
i sin framställning, till Kong! Maj:t den 30 maj 1896 i fråga om
banans bärighet: »Äfven förtjenade framhållas, att den trakt, som
ifrågavarande bana skulle komma att genomlöpa, vore eu vigtig
del af bergslagen i mellersta Sverige med många grufvor och gruffält,
masugnar och jernbruk, samt att i följd häraf jernvägen an -

»so 12.

Tisdagen den 9 Mars.

tagligen komme att medföra betydlig ökning af såväl person- som
godstrafiken på statens banor, hvilket förhållande kunde anses betrygga
ett ekonomiskt gynsamt resultat af banans anläggning.»
Och herr statsrådet och chefen för civildepartementet säger också,
att denna bana skulle komma att tillföra statsbanor på andra trakter
betydliga inkomster genom trafik från densamma. Under sådana
förhållanden anser jag det icke vara af något behof för banans tillkomst,
att staten skulle affordra kommuner eller enskilde bidrag
till denna anläggning, som nu skulle blifva hufvudsakligen eu förbindelseled
mellan statsbanorna i norra och södra Sverige och
komme att tillföra dessa en betydlig trafik från de orter, den komme
att genomgå. Nå, kan man säga, det är väl ändå fördelaktigt för
OTten att få en bana. Ja, det är det visst; det medger jag. Det
är ej heller min mening att motsätta mig banans byggnad. Men
då banan genom denna sin egen bärighet bör kunna tillkomma
utan bidrag från kommuner eller enskilde, anser jag, att sådana
icke böra ifrågasättas, då staten skall bygga. Dör ensamt Fellingsbro
kommun skulle detta bidrag belöpa sig till omkring 40,000
kronor, och det tror jag icke, att mina sockenbor skulle vara särdeles
tacksamma för att få punga ut med. Det är nog sant, att
Sällinge station kan vara värd denna summa, men det är dock
större delen af socknen, som icke finge nytta deraf, hvarför kommunen
i sin helhet ej är särdeles angelägen att lemna detta bidrag.
Glanshammars kommun finge lemna 10,000 kronor. Der ställa
sig förhållandena ännu ogynsammare än för Fellingsbro. Det är,
som jag förut nämnt, endast eu liten del af Glanshammars socken,
som finge nytta af den föreslagna stationen Balsna. Den ojemförligt
större delen finge naturligtvis bekosta större delen åt bidraget,
men endast en liten del af kommunen draga nytta af
stationen.

Då något fullständigt förslag och profilritningar icke tryckts
och delats ut till Riksdagens ledamöter, vill jag härmed också fästa
statsutskottets ledamöters uppmärksamhet på, att det är angeläget
att af dessa handlingar, som komma utskottet till hända, taga noggrann
kännedom. Denna vigtiga fråga har, enligt min mening,
blifvit dragen litet på sned. Jag skulle vilja bedja statsutskottets
ledamöter från denna kammare att efter noggrant profvande af
frågan taga i öfvervägande, om ej det vore skäl att för närvarande
yrka afslag på denna jernvägssträckning och under detta års sommar
få till stånd eu ny undersökning för en linie från Sjögesta
förbi Glanshammars och Lillkyrka kyrkor öfver Fellingsbro station
och till Karmansbo.

Herr Johansson i Noraskog: Man må hafva hvilken upp fattning

som helst om den gamla bekanta Träslända-satsen: jag vill
ha jernvägen dit, ty der bor jag, vill jag dock icke taga kammarens
tid och uppmärksamhet i anspråk för tal om de olika bansträckningarna
vid detta tillfälle, emedan jag anser, att det är något
för tidigt att nu yttra sig derom. Men deremot ber jag att få fästa
uppmärksamheten på eu annan sak, som i mina ögon är vigtigare

Tisdagen den 9 Mars.

N:o 12.

än det, som den föregående talaren omnämnde: det är hänsynen
till det statsfinansiella i det förslag, som här blifvit framlagdt med
afseende å de tre jern vägssträckningarna. Om herrarne slå upp
sid. 52 i den kongl. propositionen, finner man der omtaladt, huru
Kongl. Maj:t tänkt sig, att beloppen för de ifrågavarande jernvägsanläggningarna
skulle fördelas att utgå under de närmaste
åren. Ser man då på slutsummorna för dem, finner man, att beloppen,
efter afdrag af hvad som skulle tagas af tillgängliga statsmedel
till nordligaste stambanan, skulle i runda tal utgå, under
år 1898 med 9,700,000 kronor och under år 1899 med 9,800,000,
hvilka siffror sedermera skulle sjunka under år 1900 till 6,000,000
och under år 1901 till omkring 3,000,000 kronor. Det vill säga:
det är fråga om mycket störa belopp under de närmaste åren, 1898
och 1899, under det att det blir jemförelsevis ganska små belopp
under de båda följande åren. Då Kongl. Maj:t emellertid nu föreslagit
eller satt i fråga, att de belopp, som erfordras för jeruvägarnes
byggande, skulle anvisas utom hufvudtitlarne, d. v. s. att
man skulle använda lånemedel derför, blefve den gifna följden
deraf,_ om Kongl. Maj:ts förslag godkändes, att man måste ''låna
upp till dessa jernvägar omkring 10,000,000 kronor första året och
lika mycket det andra, och att först senare det skulle blifva smärre
belopp. Nu skall jag be att få erinra herrarne derom, att näst
föregående Riksdag beslöt, att till låneunderstöd åt enskilda jernvägar
1,500,000 kronor om året skulle utgå under de närmaste följande
fem åren, d. v. s. från och med i år. Lägger man så härtill
det belopp, som redan blifvit ifrågasatt till omläggning af den
smalspåriga Herrljunga — Uddevalla — V enersborgs-jern vägen till
bredspårig, hvarför måste tagas i anspråk något öfver l/2 million
kronor, blir det ganska betydliga belopp, som sålunda måste upplånas
under de närmast följande åren.

Derom kan man ju säga åtskilligt både hit och dit, men naturligt
är, att jag för min personliga del, och med hänsyn till den
ståndpunkt, jag intagit i riksgäldskontoret, kan anse mig vara i
viss mån berättigad att åtminstone uttala några bekymmer i nu
förevarande hänseende. Fullmägtige i riksgäldskontoret ha nemligen,
med afseende på statens lånetransaktioner under de senaste
tre åren, på allt sätt bemödat sig om att småningom öfverflytta
statsskulden på inhemsk botten; och de ha gjort detta dels med
afseende, å konverteringar, som blifvit verkstälda på annat sätt, än
förr varit vanligt, i det man sökt undvika de dryga och stundom
ganska betungande kapitalrabatterna, och dels på det sättet, att
fullmägtige kunnat anskaffa medel inom landet för inköpet af vestkustbanan
och för öfverflyttande — om jag så får uttrycka mig —
af 1891 års tillfälliga lån i och för statens inköp af Gellivara-banan
från fransk till svensk botten, det senare med en ganska betydlig
räntenedsättning. När man finner, att så förfarits med ganska betydande
belopp under de senaste tre åren, undrar jag — i synnerhet
om penningmarknaden i dess helhet skall för framtiden visa samma
gynsamma läge som för närvarande — om det ej skulle vara skäl

N:o 12.

Tisdagen den 9 Mars.

för staten att fortsätta på den inslagna vägen och, för att vinna
detta mål, icke brådska allt för mycket med dessa jern vägsanläggningar.
Ty om dessa nu ifrågasatta jern vägsanläggningar — jag
skall nu ej tala om dem ur synpunkten af deras direkta nytta för
en eller annan ort — skulle i stället för att fullbordas på den af
Kongl. Maj:t föreslagna tiden eller 4 år byggas under loppet af 6
eller 8 år, d. v. s. för ett kostnadsbelopp, som då skulle stanna
vid 5 eller 6 millioner kronor årligen, så föreställer jag mig, att det
icke skulle möta synnerligen stora svårigheter för riksgäldskontoret
att genom utsläppande af våra egna inhemska obligationer kunna
upplåna det erforderliga beloppet, bvilket jag deremot knappast
anser blifva möjligt, om man tänker låna upp hela det begärda
beloppet för exempelvis de båda närmaste åren. Detta är en
omständighet, som jag anser vara så pass vigtig, att statsutskottet
ej kan underlåta att vid densamma fästa något afseende.
Jag är äfven fullkomligt viss på, att landet i dess helhet skall
hålla Riksdagen räkning, om den ej allt för mycket forcerar jernvägsbyggandet
på ett sådant sätt, att, när detta sedermera hastigt
nog kommer att afstanna, ett svårare bakslag inträffar, än som
beböft ske, om man gått mera sakta och varsamt till väga.

I fråga om sjelfva jernvägsbyggandet och särskildt med afseende
på hvad den näst föregående talaren yttrade derom, förbehåller
jag mig rätt att något längre fram få framlägga handlingar,
rörande en annan sträckning af den i mellersta Sverige föreslagna
Krylbo —Örebro-banan, h vilka handlingar skola visa, att det kan
finnas äfven andra orter än de af honom och jernvägsstyrelsen
ifrågasatta, som kunna vara förtjenta af att komma i åtanke,
då fråga är att anlägga en ny stambana genom mellersta delen af
vårt land. Jag skall visserligen icke för ögonblicket inlåta mig
på några detaljer beträffande den saken, men jag tror, att omständigheter,
som sedermera komma att meddelas, kanske kunna vara
af beskaffenhet att visa lämpligheten af att åtminstone den jernvägens
byggande uppskjutes ett år, tills man fått närmare undersöka
både den af mig åsyftade och andra linier, som möjligen
Itömma att ifrågasättas. Derigenom skulle man äfven lättare nå
det mål, för bvilket jag här nu uttalat mig, nemligen att, så vidt
möjligt är, under de närmaste åren minska behofvet af statens utländska
skuldsättning.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt kammaren
öfverlemna den ifrågavarande kongl. propositionen, tillika
med de i anledning af densamma nu afgifna yttranden, till statsutskottet.

Likaledes hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts proposition,
angående disposition af en del till kronoparker afsätta områden
inom Kristianstads län.

Härefter föredrogs Kongl. Maj:ts proposition, med förslag till
ny förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
och begärdes ordet dervid af

Tisdagen den 9 Mars.

N;o 12

Herr grefve Hamilton, som yttrade: Herr vice talman, mine
herrar! Då denna kongl. proposition nu skall remitteras till bevillningsutskottet,
fördristar jag mig att påpeka några omständigheter,
som jag föreställer mig kunna vara af en viss vigt att taga i betraktande,
då Riksdagen skall behandla det föreliggande förslaget. Om
kammarens ledamöter dervid möjligen till en början skulle tro, att
jag begärt ordet endast för att, såsom det beter, rifva i den snö,
som föll i fjol, så hoppas jag, att, om kammarens ledamöter vilja
höra mig till slut, de skola finna, att så icke är förhållandet, utan
att hvad jag här yttrar har ett uteslutande praktiskt syftemål.

Vid 1892 års urtima riksdag uttalade .Kongl. Maj:t och Riksdagen
såsom bekant samstämmigt, att de kostnader, som förorsakades
af grundskatternas afskrifning, skulle betäckas icke med nya
konsumtionsskatter, utan med direkt beskattning. Och Riksdagen
lade dertill den önskan, att samma måtte bli förhållandet äfven
med en del af de verkliga försvarskostnaderna. I sin skrifvelse
rörande denna fråga yttrade Riksdagen bland annat, att derest
det skulle blifva nödigt att utsträcka användningen af den direkta
beskattningen i den grad, som Kongl. Maj:t och Riksdagen åsyftat,
så vore det derför ett oundgängligt vilkor, att bevillningsförordningen
underkastades en revision i syfte såväl att öka dess bestämmelses
effektivitet som ock att befrämja större likformighet i
beskattningen samt bereda möjlighet att på verksammare sätt
med beskattningen drabba vissa inkomstarter. Det var detta uttalande
från Riksdagens sida, som föranledde Kongl. Maj:t att tillsätta
1894 års bevillningskomité. Denna komité gjorde ock — jag
tror, att man rättvisligen bör erkänna det — allt hvad den kunde
för att i vårt nu gällande beskattningssystem gifva plats åt de
reformer, som Riksdagen år 1892 förordade eller framhöll såsom
förtjenta af beaktande.

1894 års bevillningskomités betänkande blef emellertid underkastadt
en mycket skarp kritik dels af den för detta ändamål inkallade
större komitén af år 1895 och dels af myndigheterna,
särskildt kammarrätten. Hvad som efter denna kritiska behandling
återstod af de önskningsmål, som framhöllos 1892, är hvad som
återfinnes i denna kong!, proposition, hvilken man väl med allt
fog skulle kunna benämna de urtima löftenas grafskrift.

Punkt för punkt redogör herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i det statsrådsprotokoll, som finnes bilagdt denna
kongl. proposition, för anledningarne till att den revision af bevillningsförordningen,
för hvilken Kongl. Maj:t och Riksdagen år
1892 enstämmigt uttalade sig, icke kunde verkställas. Anledningen
dertill har, såsom herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
mycket rigtigt framhåller, varit tvåfaldig: dels den omständigheten,
att vår beskattning i form af bevillning utgör eu kombination af
två skatter af helt olika natur, nemligen en fastighetsskatt och en
partiel inkomstskatt, och dels det nära samband, som råder mellan
skatterna till staten och skatterna till kommunen.

Sedan herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet
upptagit och granskat hvart och ett af de reformprojekt,

N:o 12.

Tisdagen den 9 Mars.

som framkastats, visar han, huru i hvartenda fall båda dessa omständigheter
eller endera af dem ställa sig hindrande i vägen, och
frågar sedan, om man ej rätteligen bort göra något för att undanrödja
dessa hinder. Denna fråga hesvaras emellertid af herr statsrådet
afgjordt nekande på den grund, att enligt hans åsigt urtima
Riksdagens skrifvelse icke afsåg en så omfattande revision.

.För min del kan jag icke fullt godkänna detta uttalande.
Till eu början är det att ihågkomma, att om urtima Riksdagens
skrifvelse ej kom att innehålla mera, än den nu gör, funnes härtill
tvenne anledningar: först den, att samma skrifvelse hufvudsakligen
utgjorde ett sv gr på en framställning af Kongl. Maj:t, och
Kongl. Maj:t icke antydt, att någon vidsträcktare revision skulle
vara af nöden, och vidare den, att — såsom alla de af herrarne,
hvilka voro med vid urtima riksdagen, torde erinra sig — majoriteten
vid nämnda riksdag var så ytterligt rädd för att i något betänkande
eller någon skrifvelse få in ett enda ord, hvarigenom
möjligen försvarsfrågans lösning kunde äfventyras.

Men då Riksdagen likasom Kongl. Maj:t bestämdt betecknat
denna revision som ett oundgängligt vilkor för en vidsträcktare
och rättvisare användning af den direkta beskattningen, kan man
då verkligen med fog antaga, att — när nu en sådan revision icke
kunde genomföras, med mindre man äfven tog dessa två af mig
här berörda frågor i betraktande — det varit Riksdagens afsigt, att
man ej skulle göra revisionen så omfattande? För att endast få
klart för sig, att dessa hinder lågo i vägen, hade man sannerligen
icke behöft två kongl. komitéer och en massa utlåtanden af
embetsverk; ty den saken utreddes och uttalades här i kammaren
med all tillbörlig tydlighet redan vid 1893 års riksdag.

Emellertid skall jag mycket gerna i sak gifva herr statsrådet
och chefen för kong!, finansdepartementet rätt, så vidt man afser
den ena af dessa hindrande orsaker, nemligen vårt beskattningssystems
sammansättning af två helt olika skatter — en fastighetsskatt
och en partiel inkomstskatt. Huru önskvärdt det än skulle
vara att få utbyta dem mot en allmän inkomstskatt, vet jag så
väl som någon annan, att för en sådan reform äro vi ännu icke
mogna, och det vore alldeles bortkastadt arbete att komma fram
med förslag i den rigtningen.

Men deremot kan jag icke förstå, hvarför man skall ställa sig
på samma ståndpunkt, när det gäller att slita sambandet mellan
skatterna till staten och skatterna till kommunen. Kunde man
blott lossa det bandet, så skulle, såsom en hvar, som med uppmärksamhet
genomläst denna kongl. proposition, torde finna, vägen
vara öppnad för de skattereformer, som här i kammaren ha de
största sympatierna.

Ku kan man säga: »hvad tjenar det till, detta tal om de urtima
löftena? De få väl nu, likasom grundskatterna, anses afskrifna».
Ja, sådant torde nog faktiskt förhållandet vara. Men
då Kongl. Maj:t icke dess mindre här framlagt ett förslag till
ändring i hevillningsförordningen, hvars hufvudsyfte är just att
främja ett af de reformkraf, som framstäldes vid 1892 års urtima

Tisdagen den 9 Mars.

H:o 12.

riksdag, nemligen att för åstadkommandet af större likformighet i
beskattningen och för att rättvisare träffa de högre inkomstheloppen
införa sjelf deklaration, kan jag icke förstå, hvarför man icke —

— oaktadt man ej åsyftar att för närvarande med direkta skatter
täcka kostnaderna för grundskatternas afskrifning — likväl bör göra
hvad man kan för att få denna reform af hevillningsförordningen
så pass omfattande och klok och effektiv som möjligt.

Jag har velat framhålla detta derför, att det synes mig önskvärdt,
att bevillningsutskottet ville taga i öfvervägande, huruvida
man icke här möjligen skulle kunna ställa sig på en något mindre
tröstlöst negativ ståndpunkt än Kong!. Maj;t; och jag har dervid,
som sagdt, nästan uteslutande tänkt på detta upplösande af sambandet
mellan skatterna till staten och skatterna till kommunen.
Här föreligger ju vid denna riksdag en synnerligen tänkvärd
motion i sådant syfte af herr Ljungman, men denna motion har
remitterats icke till bevillningsutskottet, utan till lagutskottet.

Huruvida detta sätt att se frågan hör inverka på behandlingen
af det förslag till införande af obligatorisk sjelfdeklaration, som
Kongl. Maj:t nu framlagt, lemnar jag tills vidare derhän. Det är,
upprigtigt sagdt, med en viss ängslan, jag ser detta förslag så fristående
framkastadt, ty i detta förslag finnas åtskilliga bestämmelser,
som, fruktar jag, komma att väcka ett så häftigt motstånd,
att det är fara värdt, att Riksdagen i en hastig vändning bestämdt
uttalar sig emot en fullkomligt rigtig princip. Utan att vilja uttala
någon bestämd åsigt i saken, kan jag ej underlåta att framkasta
den tanken, att — om Riksdagen skulle anse önskvärd!, att, såsom
jag här yttrat, skatterna till staten och till kommunerna skiljas åt

— det törhända vore skäl att låta detta förslag vänta, till dess
revisionen i dess helhet kommer före. Någon bestämd åsigt härom
har jag dock icke, och jag her derjemte att få betona, det jag härmed
ingalunda på något sätt uttalat mig mot den princip, som
ligger till grund för detta förslag, ty den är naturligtvis fullkomligt
rigtig och rättvis.

Den kongl. propositionen hänvisades härefter, tillika med det
i anledning af densamma nu afgifna yttrande, till bevillningsutskottet.

§ 3.

Föredrogs vidare och hänvisades till kammarens tillfälliga
utskott n:o 4 herr O. Larssons i Mörtlösa motion n:o 158.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtande n:o 6;
bankoutskottets utlåtande n:o 4; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 20, 21 och 22.

N:o 12.

Tisdagen den 9 Mars.

§ 5.

Afgåfvos nya motioner af:

herr A. V. Ljungman, n:o 159, med förslag till ändrad lydelse
af vissa paragrafer i regeringsformen och riksdagsordningen i syfte
att införa bestämmelser om en »regeringsrätt», och

herr A. Hedin, n:o 160, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om ändring i förordningen angående försäljning af vin och
maltdrycker m. m. i syfte att reglera utskänkningen af dylika
drycker å statens jernvägsstationer.

Båda dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr M. G. Bruzelius under 4 dagar från och med den 10
dennes, och

herr O. Persson i Rinkaby under 4 dagar från och med den
10 dennes.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

bevillningsutskottets betänkande n:o 5, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af 3 § 1 mom. i kongl. förordningen
angående mantalsskrifning;

Första Kammarens protokollsutdrag n:o 103, innefattande delgifning
af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 1 i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
för kontroll öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser
inom landet; och

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga
om tiden för den dagliga undervisningen i folkskolorna.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger
bordlagda.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,25 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdagen den 10 Mars.

N:o 12.

Onsdagen den 10 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

för justering det i kammarens förmiddagssammanträde
den 3 dennes förda protokoll ock begärdes dervid ordet af

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna,
som anförde: Vid det sammanträde den 3 mars, för

hvilket protokollet nu har blifvit uppläst, stäldes till mig en begäran
om upplysningar angående ett under år 1896 verkstäldt rälsutbyte
vid vestkustbanan. Jag svarade då, att jag angående detta rälsutbyte,
som skedde, innan jag mottog civildepartementet, skulle
inhemta upplysningar från jernvägsstyrelsen och sedermera meddela
desamma. Jag har nu fått sådana upplysningar.

Som kammarens ledamöter behagade erinra sig, hade jernvägsstyrelsen
uti sitt förslag till användande af de äskade medlen för
kompletteringsarbeten vid vestkustbanan omnämnt sin afsigt att på
en sträcka utaf 45 kilometer, der räler af endast 21,5 kilograms
vigt funnos nedlagda, i stället inlägga räler till en vigt af 40
kilogram. '' Ku yttrar jernvägsstyrelsen härom följande:

»Med anledning af de större fordringar på särskildt statens
jernvägars emellan Malmö och Stockholm trafikförmåga, som allt
mera gjort sig gällande, befans emellertid nödvändigt att i första
rummet vidtaga åtgärder för öfverbyggnadens förstärkning å denna
handel, hvarför de under år 1896 tillgängliga 40 kilograms rälerna
vid sagda års rälsutbyte nedlades å III distriktet, under det att
förutnämnda 21,5 kilograms räler å vestkustbanan ersattes med
räler hufvudsakligen af 1873 års modell, vägande 31,2s kilogram
per meter — visserligen förut omkring 10 års tid begagnade å III
distriktet, men dock på sin nya plats fullt brukbara ytterligare
under åtskilliga år — och ansågs aenna ändring af ursprungliga
förslaget ega tillräckligt stöd deraf, att en stor del af vestkustbanan,
nemligen delen norr om Yarberg, är belagd med räler af
endast 24,8 kilograms vigt per meter och sålunda den i samma
trafikled ingående södra delen af vestkustbanan icke torde böra
anses för närvarande kräfva tyngre räler än de vid ofvannämnda
utbyte derstädes nedlagda.

Styrelsen har trott sig så mycket mera vara oförhindrad att
utan särskild underdånig framställning härutinnan och med ändring
af de upprättade förslagen verkställa rälsutbyte under år 1896, på

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

sätt ofvan omförmälts, som de beräknade kostnaderna för vestkustbanans
komplettering härigenom blifvit minskade med 118,300
kronor, under det att nedläggandet af 40 kilograms räler på III
distriktet ej orsakat ett öfverskridande af den af Kong! Maj:t för
statsbanorna för år 1896 faststälda omkostnadsstaten, å hvilken,
då vestkustbanan ej medräknas, vid sagda års slut fans en behållning
af i afrunaadt tal 502,000 kronor. Stockholm den 6
mars 1897.»

Häraf inhemtas således, att på en sträcka af omkring 45 kilometer
af vestkustbanan nedlagts räler, hemtade från tredje
distriktet, der sådana, till följd af ett verkstäldt rälsutbyte, funnos
disponibla; att dessa räler hållit en vigt af 31,23 kilogram per
meter — icke 34 kilogram, hvarom jag, då frågan förra gången
var på tal, uttalade eu förmodan —; vidare att dessa räler icke
voro nya, men fullt brukbara under ytterligare åtskilliga år; samt
slutligen att genom denna åtgärd en besparing på vestkustbanans
kompletteringsmedel vunnits af 118,300 kronor.

För denna åtgärd har jern vägsstyrelsen icke begärt eller erhållit
Kong! Maj:ts bemyndigande.

Jag tror mig ega grundad anledning antaga, att något sådant
icke skall hädanefter förekomma, men jag förmodar, att jernvägsstyrelsen
har ansett sig ega befogenhet härtill af det skäl, att
denna åtgärd stått i öfverensstämmelse med den regel, som våra
förvaltande verk ju alltid böra följa, nemligen att, der sådant utan
åsidosättande af andra högre ändamål kan ske, vidtaga besparingar,
och, såsom kammarens ledamöter hafva sett, har härigenom vunnits
en besparing af 118,300 kronor.

Herr A. Hedin yttrade: Utaf de ordalag, herr civilministern
använde i slutet af sitt anförande, framgår åtminstone ett indirekt
medgifvande af hvad jag påpekade under den debatt, af hvilken
den nu började utgör en fortsättning, nemligen att — hvad är det,
man säger — en »oegentlighet» har egt rum från jernvägsstyrelsens
sida. Hå, det var godt, att man fick höra det erkännandet, men
jag vill härtill foga den betraktelsen, att om herr civilministern
vill inskränka sig till att »antaga», att sådana oegentligheter icke
vidare skola förekomma, i stället för att tillstyrka Kong! Maj:t att
vidtaga nödiga åtgärder till förhindrande deraf, så kommer nog
icke heller hans antagande att gå i fullbordan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef det ifrågavarande
protokollet af kammaren godkändt.

Protokollet för samma dags aftonsammanträde, som härefter
upplästes, godkändes jemväl.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. C. R. Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

Onsdagen den 10 Mars.

N:o 12.

om ändring af § 4 i nådiga förordningen angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december
1892, och

angående försäljning af tre till förra hospitalshemmanet 5/g
mantal Stäfvie n:o 19 i Malmöhus län hörande lägenheter.

Dessa kongl. propositioner bordlädes.

§ 3.

Af de i gårdagens sammanträde atlemnade motioner hänvisades: herr

A. V. Ljungmans motion, n:o 159, till konstitutionsutskottet;
och

herr A. Hedins motion, n:o 160, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 2.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
betänkande n:o 5.

§ 5. •

Efter föredragning vidare af Första Kammarens protokollsutdrag
n:o 103, innefattande delgifning af kammarens beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 i anledning af väckt motion
om vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården och förvaltningen
af fromma stiftelser inom landet, begärdes ordet af

Herr Hammarlund, som yttrade: Jag hemställer, att Första
Kammarens ifrågavarande beslut måtte remitteras till tillfälligt
utskott.

Med bifall till den af herr Hammarlund sålunda gjorda hemställan,
och efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition,
beslöt kammaren hänvisa ifrågavarande ärende till kammarens
tillfälliga utskott n:o 1.

§ 6.

Föredrogs, men bordlädes å nyo Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 2.

§ 7.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets
utlåtande n:o 18, i anledning af väckt motion om ändringar i lagen
om skydd mot yrkesfara.

Om ändringar
i lagen om
skydd mot
yrkesfara.

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Om ändringar
i lagen om
skydd mot
yrkesfara.

(Forts.)

Uti berörda, inom Andra Kammaren af lierr D. Bergström afgifna
motion, n:o 129, hade föreslagits:

1) att Riksdagen mätte i skrifvelse anhålla, att regeringen
ville, efter sakkunniges hörande, framlägga

а) förslag till ändrad lydelse af § 2 mom. 3 i lag angående
skydd mot yrkesfara;

б) förslag till nya bestämmelser i nämnda lag i syfte att
underlätta yrkesinspelitörernas bemödande att få lagen tillämpad;

2) att Riksdagen måtte besluta följande tillägg till § 2 mom.
4 i lag angående skydd mot yrkesfara:

I hvarje arbetsrum skall denna lag genom yrkesidkarens försorg
vara på lämpligt ställe anslagen.

Utskottet hemstälde emellertid:

»1) att. motionärens under mom. 1 gjorda hemställan icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda; och

2) att motionärens framställning under mom. 2 ej heller må
af Riksdagen bifallas.»

Efter föredragning till en början af utskottets hemställan i
mom. 1 anförde

Herr Bergström: Herr talman! Det kan ju synas öfverflödigt
att yttra någonting om en motion, hvars öde för denna riksdag
redan säkerligen är afgjordt. Men arbetarelagstiftningsmotionerna
i år äro icke så många, att det bör kunna anses förmätet, att motionären
dock säger några ord, innan denna kammare går att fälla
sin dom öfver motionen.

Jag har i början af min motion påyrkat en revision af de
hygieniska föreskrifterna i lagen om skydd mot yrkesfara. Jag har
till stöd för detta mitt yrkande åberopat redogörelser af yrkesinspektörerna
för missförhållanden i sanitärt hänseende i de inspekterade
arbetslokalerna, klagomål från samma håll öfver svårigheterna
att få arbetsgifvarne att ställa sig gifna anvisningar till
efterrättelse och slutligen äfven yrkanden från samma håll på
ändring i gällande lag för att lagen må kunna blifva tillämpad.

Till svar på allt detta säger lagutskottet så här: »Nu befintliga
stadganden härutinnan, rätt tillämpade, uppfylla det med dem
åsyftade ändamål». Rätt tillämpade! Ja, då kunde man lika gerna
i lagen om skydd mot yrkesfara skrifva endast så här: »Allt bör
vara väl bestäldt i arbetslokalerna». Rätt tillämpad, komme ock
den föreskriften att till fullo tjena det afsedda ändamålet.

Utskottet säger vidare: »Mera detaljerade föreskrifter, gällande
lika för alla olika arter af industriel verksamhet, äro öfverflödiga».
Ja, men de sakkunnige, våra yrkesinspektörer, säga ju något helt
annat. Jag kan knappt förstå, huru lagutskottet kan upphäfva sig
till domare öfver de sakkunnige i detta fall.

Yi hafva, som kammarens ledamöter erinra sig, i fjor och i år
här i landet påbegynt förberedelserna till ett stort fälttåg mot ett

Onsdagen den 10 Mars.

N:o 12.

smittämne, som anställer mycket stora härjningar särskilda inom Omändringar
de breda lagren i samhället. Jag vet många personer, som visser- * Jagen om
ligen.icke hafva mycket att gifva och jemväl kunna hysa sina he- sh!jddmot
tänkligheter mot formen för anskaffande af medel till detta anda- ^FortT)0
mål, men som dock i betraktande af den goda saken äro beslutna
att gifva sin skarf. Då vi på detta sätt skola göra allt hvad vi
kunna här i landet för att åt de olyckliga, som äro hemsökta af
detta smittämne, bereda hot eller åtminstone lindring, så synes det
mig vara i full öfverensstämmelse härmed, om vi också äro betänkta
på att uti de arbetslokaler, der detta smittämne och andra
sjukdomsfrön spridas i massor till de arbetare, som der hafva anställning,
_ göra hvad vi kunna och söka ställa oss till efterrättelse
de ständiga anmaningarna i detta hänseende från de sakkunnige,
från yrkesinspektörerna.

Jag har vidare i min motion åberopat yrkesinspektörernas
återkommande klagomål öfver svårigheterna att få arbetsgifvarne
att ställa sig till efterrättelse de skyddsanvisningar m. m., som
meddelas dem af yrkesinspektörerna; och jag har i detta fall särskild!
åberopat en siffra, som kammarens ledamöter nog måste
finna slående, en siffra, som hlifvit meddelad af yrkesinspektören i
södra distriktet. Han säger nemligen i sin i fjor afgifna berättelse:
sAf 138 förut — d. v. s. af företrädare inom detta distrikt -— inspekterade
arbetsställen, som jag under året besökt, har jag endast
funnit . 10, der förut gifna meddelanden blifvit så efterkomna, att
inga vidare erinringar nu varit behöfliga.» Det synes mig, som om
man med sådana siffror för ögonen näppeligen kan annat än erkänna,
att krafven på, att nya bestämmelser uti skyddslagen i detta
afseende måtte komma till stånd, äro berättigade. ''

För några dagar sedan kom en af lagutskottets ärade ledamöter
till mig med ett bref i handen ifrån en af sina kommittenter, och
med anledning af detta bref tillsporde han mig, huruvida jag ansåge,
att en enka med tre oförsörjda barn, hvilken i januari månad
hade förlorat sin man uti en såg, skulle kunna erhålla något skadestånd,
någon hjelp för framtiden. Sedan jag tagit kännedom om
förhållandet, kunde jag icke säga annat, än att jag vore fullt öfvertygad,
att hon icke kunde få något sådant. Jag har emellertid
nämnt detta exempel derför, att det är en återkommande anmärkning
eller utsago i yrkesinspektörernas berättelser, att när ett
dylikt olycksfall har inträffat, der någon person blifvit lemlästad
eller olycksfallet haft dödlig utgång och yrkesinspektörer strax
derefter kommer och begär, att det skall vidtagas nödiga skyddsanordningar,
då visa sig arbetsgifvarne i allmänhet villiga härtill.

Men, mine herrar, nog är det hårdt att tänka för invånarno i våra
arbetarehem, att vägen till tillämpningen af lagen angående skydd
mot. yrkesfara hos de enskilde arbetsgifvarne skall gå fram öfver
famibjeförsörjarnes lemläst.ade eller döda kroppar.

Det är att hoppas, mine herrar, att i detta af mig nämnda fallj
som en af lagutskottets ärade ledamöter för mig refererade, arbetsgifvarcn,
som för någon tid sedan, innan olycksfallet inträffade,
fått sig föreskrifvot att vidtaga nödiga skyddsanordningar, nu inom

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Omändringar den förelagda tiden — d. v. s. inom midten af denna månad —
i lagm om också vidtager dessa nödiga skyddsanordningar. Men det synes
skydd mot ocj^ som om man hade rätt att hoppas, att den ärade ledamoten
ffortsT'' af lagutskottet ock äfven andra ledamöter af kammaren skola be''
'' hjerta detta, som här är begärdt,. och som, mine herrar, icke är

något annat, än att, efter vederbörlig utredning, efter sakkunniges
hörande, Kongl. Makt skulle inkomma med de förslag i fråga om
de hygieniska föreskrifterna och andra ämnen, dem jag här vidrört,
som kunde finnas påkallade.

Kammarens ledamöter kunna väl icke tänka sig, att, om ett
sådant förslag inkommer, vederbörligen pröfvadt af myndigheter
m. m., och det sedermera föranleder till någon åtgärd här i Riksdagen,
att då, sedan både Första och Andra Kammaren möjligen
be slutit en lagändring, denna skall vara sådan, som lagutskottet
säger, nemligen så oerhördt »betungande» för arbetsgifvarne, att
den derför icke borde vidtagas. Jag vill, mine herrar, hoppas, att
åtminstone denna kammare skall behjerta hvad i min motion anförts
och här ytterligare blifvit sagdt och genom ett bifall till hvad
jag har yrkat i första punkten åtminstone söka sörja för, att lagutskottet
“ till ett annat år gör detta mitt yrkande till föremål för
en grundligare och mera välvillig behandling. Herr talman, jag
yrkar bifall till min hemställan i första punkten af min motion.

Häruti instämde herrar Lovén, Höjer, TVallis, Sahlin, Bantzarhielm,
Thylander, Eriksson i Bäck, Zetterstrand, Berg, Nydalil, O.
Olsson i Stockholm, Walter, Aulin, Thor och K. G. Karlsson.

Herr Petersson i Brystorp yttrade: Jag får för det första

erkänna, att jag är den person, som framkommit med det bref, som
den föregående talaren omnämnde. Men det _ gälde icke något
klagomål öfver bristfälliga anordningar i hygieniskt afseende, utan
handlade om ett verkligt olycksfall i arbetet. Olycksfallet hade
tillgått så, att den ifrågavarande arbetaren företog ett arbete, vid
hvilket han var ovan och som han icke förstod. Derför skedde
olyckan genom hans eget förvållande.

Jag vill visserligen icke förneka, att yrkesinspektörerna i mångt
och mycket må hafva rätt i sina påståenden, att verkstäder och
bostäder i hygieniskt afseende ej äro så beskaffade, som önskligt
vore. Men jag hemställer, om man icke bör gå varsamt till väga
här vid lag. I många fall skulle yrkesinspektörerna, om de finge
sin vilja fram, kunna utsätta yrkesidkarne för kostnader, som rent
af vore så stora, att de blefve nödgade att lägga ned fabrikerna,
och då blefve det ändå sämre stäldt för arbetar ne.

Här yttrades, att lagutskottet satt sig till domare öfver yrkesinspektörerna.
Nej, det hafva vi visst icke gjort. Men heriar
yrkesinspektörer vilja gå alltför långt och taga sig en rätt, som jag
tror icke vara gagnelig. Om herrarne se efter på betänkandets 7.de
sida, säges det der: »Yrkesinspektören i norra distriktet anser, att
en éj oväsentlig rättelse härutinnan skulle kunna vinnas, om 9 §
erhölle en förändrad lydelse af ungefärligen följande innehåll.

Onsdagen den 10 Mars.

N:o 12.

Underlåter yrkesidkare på vederbörande yrkesinspektörs förnyade Omändringar
skriftliga uppmaning att inom deri bestämd tid vidtaga erforderliga * lagen om
åtgärder för att bringa viss anordning till öfverensstämmelse med skVdd mot
hvad derom i § 2 stadgas, eller att ställa sig till efterrättelse sådana ^ForuT*''
förelägganden eller förbud, hvarom i § 8 sägs, straffas med böter
från och med tio till och med fem hundra kronor.» Är det rimligt
att begära, att, om en yrkesinspektör har sagt till om en sak en
gång och sedan ännu en andra gång, industriidkaren skall, om han
icke fullgör yrkesinspektörens föreskrift, hemfalla till plikt från
10 till 500 kronor. Redan nu fins ett lagstadgande, att yrkesinspektören,
i händelse industriidkaren icke fullgör framstälda föreskrifter,
har rätt anmäla honom för Konungens befallningshafvande,
och Konungens befallningshafvande kan ålägga honom böter. Men
skulle det vara rätt, att en enskild person, som vore åklagare, äfven
vore domare? Jag tänker att icke ens motionären vill gå in
derpå.

Här har framhållits, att bostäder och verkstäder icke hållas i
så godt stånd i sanitärt hänseende, som önskligt vore. Ja, det är
ju möjligt. Det kan gerna medgifvas, att så kan vara förhållandet
på ett och annat ställe. Men såvidt jag kan finna, har man icke
påvisat ett enda sjukdomsfall, som kan härledas från bostäders
eller verkstäders bristfällighet i sanitärt hänseende. Man åberopar
väl, att flere arbetare kunna vara utsatta för den eller den faran.

Det är icke ovanligt, att sådana påståenden framkastas. Men något
påvisande, af särskilda fall, der detta verkligen inträffat, har icke
förekommit. Och så länge det icke skett, lär det icke vara någon
fara uti att frågan hvilar för tillfället. Jag skall derför yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Back Per Ersson instämde häruti.

Herr Branting: I anslutning till just hvad den senaste ärade talaren
sist yttrade, skall jag be att få draga fram ett enskildt fall,
som visar nödvändigheten deraf att lagstiftningen göres mer effektiv
än den är för närvarande.

Det finnes inom jernindustribranschen här i Stockholm en fackförening,
som har tillsatt en särskild komité med uppgift att undersöka
och framföra arbetarnes klagomål öfver bristfälliga lokaler.

Jag har här i min hand en del aktstycken rörande en särskild
verkstad här i Stockholm, som varit föremål för denna komités
uppmärksamhet och som också yrkesinspektören med anledning
deraf egnat en alldeles särskild uppmärksamhet. Der har det visat
sig, att, ehuru man på den nuvarande lagens grund sökt framkalla
förbättringar, sträfvandena icke ledt till önskadt resultat.

Redan den 15 september 1894 utsågs denna komité, detta arbetareutskott
som jag talade om, för att hjelpa till att få denna
lag tillämpad. Den fick strax derpå en anmälan om en mekanisk
verkstad, belägen vid Stora Badstugatan n:o 28 här i Stockholm.

Om arbetslokalernas beskaffenhet der skall jag icke orda vidlyftigt,

Andra Kammarens rrot. 1897. N:o 12.

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Om ändringar men jag
i lagen om mälan:
skydd mot

kan icke underlåta att läsa upp några ord ur denna an -

yrleesfara.

(Forts.)

»I smedjan närmast maskinrummet, hvarest sex eldar med tillbehör
äro inredda, en fjederhammare och en ganska stor borrmaskin
inrymda, är det ytterst trångt för arbetarne, och i synnerhet då
alla eldarne äro upptagna, kunna lätt olyckshändelser inträffa,
detta så mycket mera som det ej är tillräcklig plats att passera
mellan de båda nedgångarne, medan smidningen är i gång,
de städ, som ligga melian dessa. Rökupptagen äro ej tillräckliga
för aflägsnande! af röken, utan en mängd rök har intet annat utlopp
än genom fönster och dörrar, hvilket gör, att smedjan nästan ständigt
är fyld med tjock stenkolsrök.» O. s. v.

Detta utlåtande är undertecknadt af tjogofyra vid verkstaden
anstälda arbetare. Med anledning af detta utlåtande, och sedan
komitén vidare undersökt förhållandena, inlemnade densamma den
9 oktober 1894 till yrkesinspektören Uhr en skrifvelse, hvari komitén
fäste uppmärksamheten på de omständigheter, som i utlåtandet
äro omförmälda. Yrkesinspektören var i tillfälle att svara,
att han redan sedan lång tid haft sin uppmärksamhet fästad på den
ifrågavarande verkstaden. Han hade flera gånger gjort framställningar
om vidtagande af förbättringar, men naturligtvis såga han
gerna, att han finge understöd af komitén och dermed anledning till
förnyade påminnelser. Yrkesinspektören gjorde nu en ny framställning,
och öfverläggningar egde rum emellan honom och verkstadsegaren
om huru förbättringar skulle kunna införas. Men verkstadsegaren
gjorde svårigheter; han stödde sig på och hans hufvudargument
var att han ej egde huset, deri verkstaden var inrymd, samt
att om huset såldes, kunde han vara nödsakad att flytta verkstaden
och det inom ett hälft år. Och trots upprepade framställningar
skedde icke någon nämnvärd förbättring. Den 6 angusti 1896 såg sig
yrkesinspektören tvungen att gå in till öfverståthållareembetet med
klagomål äfvensom begära,_ att verkstadsegaren måtte åläggas vidtaga
vissa förändringar. Öfverståthållareembetet hörde verkstadsegaren,
såsom rätt och billigt var, och han afgaf ett svar, deri han
utvecklade skälen, hvarför han icke ansett sig kunna göra på mycket,
samt också framhöll, att han tyckte, att det egentligen icke var så
farligt bestäldt med saken. Härpå följde vidare.skriftvexling emellan
honom och yrkesinspekören, och derjemte inkom den nämnda
komitén med en ytterligare belysning af förhållandena, hvari det
heter, bland annat, följande:

»De af Pettersson uti svarsskrifvelsen gifna löftena tyckas oss
tyda på ett intresse, som förut icke kunnat spåras hos denne arbetsgivare.
Tvärtom har en ytterlig likgiltighet för arbetarnes trefnad
och välbefinnande å verkstaden varit det förherskande draget. Så
till exempel må nämnas, att trumman, som från gjuteriet går genom
öfre verkstaden derstädes, varit otät, och ha arbetarne, för att icke
rök från gjuteriet skulle intränga i lokalen, måst provisoriskt igentäppa
hålen med diverse föremål. ■— Af allt detta att döma tyckas
lokalförhållandena fortvarande vara de sämsta möjliga, och då de
af Pettersson utlofvade åtgärderna näppeligen lära nämnvärdt för -

Onsdagen den 10 Mars.

N:o 12.

bättra dem, är ett ingripande af ö fV e r s tå tli ä 11 a r e e m b e t o t väl be- Omändringar
fogadt.» i lagen om

Emellertid, trots det att saken redan dragits ut i flera år och skydd mot
ehuru ingen åtgärd vidtagits i det begärda syftet, gaf öfverståthål- ^p^£“Ta‘
lareembetet yrkesinspektören det svaret, »att öfverståthållareembetet
genom beslut denna dag låtit vid Petterssons berörda åtagande
tills vidare bero i afvaktan på vidare meddelande från eder, för den
händelse Pettersson icke nöjaktigt utför de af eder föreslagna
skyddsanordningarne».

Detta svar afgafs den 11 november 1896. Nu i dag bar yrkesinspektören
föTrättat inspektion å ifrågavarande arbetslokaler. Han
skulle hafva gjort det förut, men som berrarne veta, hafva yrkesinspektörerna
varit upptagna af ett sammanträde för behandling
af vigtiga frågor, och han har derför icke förut hunnit företaga
denna besigtning. Efter hvad han benäget meddelat mig, visade
det sig, att några förbättringar vidtagits, men ungefär hälften af
hvad han ansett oundgängligen nödvändigt var icke utfördt. Han
nödgas sålunda sin pligt likmätigt å nyo göra eu anmälan mot
den tredskande verkstadsegaren. Och följaktligen har man kommit
till det nedslående resultat, att, ehuru detta ärende pågått sedan
år 1894 och kanske längre •— jag har ej fått någon bestämd uppgift
från yrkesinspektören om när han första gången inspekterade
denna lokal — i alla händelser allra minst sedan år 1894, och
oaktadt det har pågått oupphörliga försök att få denna lokal i tillfredsställande
skick, står dock saken så, att yrkesinspektören anser
sig böra afgifva en förnyad framställning om förbättringars vidtagande,
och ingen vet, huru lång tid saken ytterligare skall kräfva.

Jag hemställer till herrarne, huruvida detta verkligen är ett
tillstånd, som kan kallas en effektiv lagstiftning, och jag hemställer
äfven, om. ej denna fråga skulle kunna få gälla hvad den är och
ej dragas ned till en partifråga. Här är det fråga allenast om
mensklighet och humanitet, om att spara menniskolif och att ställa
så till, att ej för många uppsättningar arbetare i dessa lokaler, som
saken rörer, ådraga sig ohelsa och förderf.

Jag ber att få på det lifligaste hemställa om bifall till herr
Bergströms motion.

Herr Waldenström: Äfven jag tror, att lagutskottet behandlat
denna motion på ett helt annat sätt, än den egentligen förtjenat.

Den fråga, som motionen berör, är af mycket stor vigt, och det
vore derför Andra Kammaren mycket väl värdigt att bifalla det,
som motionären föreslagit.

Motionären har anfört ett yttrande af medicinalstyrelsen öfver
arbetareförsäkringskomiténs den 28 juli 1888 afgifna förslag, som
ligger till grund för den nuvarande lagstiftningen i ämnet, och
deri säger medicinalstyrelsen, »att de i momentet gifna allmänna
föreskrifter till förekommande af sanitära olägenheter torde böra
fullständigas och möjligen närmare bestämmas, i den mån ökad
erfarenhet kunde vinnas genom återkommande inspektioner och
deröfver afgifna årsberättelser». Sedan den tiden hufva nu yrkes -

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Omändringar inspektörerna gjort sina resor och afgifvit sina berättelser samt i
* om dessa berättelser nedlagt sina erfarenheter, bvilka allesammans peka
urlesfara derhän, att det hör ske, som medicinalstyrelsen förutsåg skulle
(Forte.) komma att behöfvas. Och det är ingenting annat, som motionären

nu begär, då han hemställer, att Riksdagen må begära, att Kongl.
Maj:t, efter att hafva hört sakkunnige män, täcktes framlägga ett
förslag om huru ifrågavarande stadgande bör omredigeras, så att
det må lemna tydligare bestämmelser i den sak, som här är i fråga.

Vidare anför motionären ett yttrande af tekniska högskolans
styrelse. Deri påpekar styrelsen, att »den skada, som genom otjenlig
luft, dam och skadliga gaser eller ångor kunde tillskyndas arbetaren,
i det hela torde vara att anslå högre än den, som förorsakades
af tillfälliga olyckshändelser». Derefter tillägger hon, att
»någon större utförlighet kunde beredas åt föreskrifterna under
ifrågavarande moment, hvilka hade den vigtiga uppgiften att tillförsäkra
arbetaren ett helsoskydd, som han sjelf hvarken förstode
eller förmådde att åvägabringa».

Jag kan ej förstå, hvarför lagutskottet funnit sig föranlåtet
att fullkomligt förbise dessa yttranden af sakkunniga myndigheter
äfvensom de erfarenheter, som yrkesinspektörernas berättelser innehålla.
Jag skall för min del anhålla, det kammaren måtte bifalla
herr Bergströms motion.

Med herr- Waldenström förenade sig herrar Broström, Olsson
i Mårdäng, Göthberg, Grundell, BoSthius, Björck och Hammarström.

Herr Redelius: På de af lagutskottet åberopade skäl anhåller
jag om bifall till utskottets förslag och ber blott att få särskildt
framhålla ett af dessa skäl, som den förste ärade talaren, motionären
sjelf, omnämnde, nemligen det att nu befintliga stadganden
uti ifrågavarande afseende rätt tillämpade, uppfylla det med dem
åsyftade ändamålet. Så vidt jag kunde följa motionärens anförande,
så bestred han icke rigtigheten af detta lagutskottets påstående,
och de talare, som sedan sökt stödja motionärens yrkande, hafva ej
heller, så vidt jag kunnat finna, förmått uppvisa något motsatt
förhållande och icke påstått något annat, än att om gällande bestämmelserna
tillämpades rigtigt, skulle de vara både ändamålsenliga
och för ändamålet tillräckliga. Utskottet har erinrat, att bland
dessa gällande bestämmelser finnas föreskrifter om att arbetet skall
ega rum vid tjenlig belysning, att renlighet skall iakttagas med
hänsyn såväl till arbetslokaler som redskap, med mera, såsom kan
ses af utlåtandet på dess första sida. Om det nu måste erkännas,
att gällande föreskrifter äro ändamålsenliga och tillräckliga, för så
vidt de tillämpas, så synes det mig icke vara lämpligt att stifta
särskild lag för tillämpningen af en förut stiftad lag. Mig förefaller
det, som om sådant skulle leda till orimligheter. Att missförhållanden
ega rum, är beklagligtvis sant, men så är fallet på
många andra områden också. Jag erinrar om huru de allmänna
domstolarnes behandling af många ärenden kan draga ut på tiden

Onsdagen den 10 Mars.

Ji:o 12.

ett, två eller flera år. I högsta domstolen finnas ju mål, som legat Omändringar

der i flera år, jag tror ända sedan år 1892. Vi kunna alla vara 1 om

ense om, att det är beklagligt, att det dröjer så länge, innan ett

ärende blir afgjordt, men icke har jag sport, att någon deraf tagit (Foru™

sig anledning att påyrka en lagstiftning för lagtillämpning. Vi

må se till, att lagen tillämpas, och visar det sig i tillämpningen,

att lagen är otillräcklig eller ofullständig, så kan det vara skäl att

fylla ut det, som kan brista, men så länge detta icke kan visas,

böra vi icke söka få fram en ny lagstiftning. Hufvudsakligen på

dessa grunder och de öfriga skäl, som utskottet anfört, yrkar jag

bifall till utskottets hemställan.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Ehuru jag nyss
instämt med herr Waldenström, har jag begärt ordet för att få säga
några ord med anledning af den siste talarens anförande.

Han sade, att man icke skulle stifta lag för att få förut befintlig
lag tillämpad, men jag ber att få påpeka, att hvad motionären
föreslår är att stifta lag för att få den nu gällande lagen effektiv,
och det måtte väl vara något, som faller inom lagstiftarnes uppgift,
att ställa så till, att de lagar, som finnas, verkligen blifva effektiva.

Herr Petersson i Brystorp: Hvad beträffar den siste talarens
yttrande, att här vore fråga om lagstiftning för att få redan befintlig
lag effektiv, så vill jag fråga honom, hvilken verkan det har,
att vi här stifta lagar, om de icke efterlefvas.

Vidkommande åter herr Waldenström, så synes det, som om
han icke skulle veta, hvilka stadganden lagen om skydd mot yrkesfara
innehåller i hygieniskt afseende. Jag skall derför bedja att
få uppläsa tredje och fjerde momenten af lagens andra paragraf.
De lyda:

»5 mom. Om arbetet bedrifves i slutet rum eller arbetets natur
så påfordrar, skall särskildt tillses:

att för hvarje der sysselsatt arbetare finnes luftrum, ej understigande
sju kubikmeter, jemte erforderlig luftvexling; dock att i
redan befintlig fabrik eller verkstad mindre luftutrymme tillstädes,
der synnerligen verksam anordning för luftvexling vidtages;

att arbetet eger rum vid tillräcklig och tjenlig belysning samt
så lämplig värmegrad, som förhållandena medgifva;

att sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat
såsom verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för
att hindra dam, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en
för arbetarnes helsa skadlig mängd; samt

att renlighet iakttages med hänsyn så väl till arbetslokaler
som till maskiner och redskap.

4 mom. I arbetslokal skola, der så finnes nödigt, anslås föreskrifter
om hvad arbetarne böra iakttaga för att undvika olycksfall och
ohelsa i arbetet; skolande dessa föreskrifter vara godkända i den
ordning här nedan sägs.»

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Omändringai• Nu hemställer jag till motionären, huruvida vi icke redan

* Ä" hafva en lag i det syfte, som motionären begärt. Här finnas ju
Syrkesfara bestämmelser om luftvexling, belysning, renlighet m. m. Efterlefves
(Forts.) '' derl lag vi redan ha, så tror jag icke att någon ny sådan behöfves.

Herr Bergström: Hr talman! Med anledning af de båda
ärade lagutskottsledamöternas yttranden skall jag be att få säga
ytterligare några ord, särskild! angående uttrycket »rätt tillämpade».

I detta uttryck »rätt tillämpade», såsom det användts af lagutskottet,
ligger detsamma som i en om-sats, d. v. s. som om det
skulle stått: »om lagen rätt tillämpas». Men yrkesinspektörerna
hafva gång efter annan upplyst, att lagen icke rätt tillämpas; anledningen
dertill är bland annat den, att lagens föreskrifter äro
alldeles för generella. Inom dessa allmänna hygieniska föreskrifter
rymmes utan tvifvel allt det som yrkesinspektörerna yrkat; men de
detaljerade bestämmelserna saknas. Yrkesinspektörerna hafva, såsom
en bilaga till min motion utvisar, inför vederbörande kommerseråd
i kommerskollegium utarbetat ett särskildt cirkulär, som
afser de hygieniska förhållandena. Detta cirkulär innehåller en
del af de detaljföreskrifter, som skulle förekomma till ompröfning
vid en revision af lagens stadganden. Yrkesinspektörerna hafva
utarbetat detta cirkulär, enär de hoppats att derigenom komma närmare
det afsedda målet, förbättring af de hygieniska förhållandena;
men de äro tillika öfvertygade —• samtliga inspektörerna ha sagt
mig detta, då jag hade förmånen att träffa dem vid deras sammanträde
här i januari — att, derest icke närmare detaljbestämmelser
införas uti sjelfva lagen om skydd mot yrkesfara, detta mål icke
kommer att i önskvärd grad vinnas.

Jag förstår icke rätt väl, hvad den ärade ledamot af lagutskottet,
hvilken sitter på kalmarlänsbänken, menade, då han talade
om att i detta uttryck »rätt tillämpade» läge just hvad jag med
min motion åsyftade. Mitt önskemål är naturligtvis icke vunnet
dermed, att lagutskottet i sitt utlåtande skrifvit, att, om dessa nu
gällande föreskrifter i hygieniskt syfte rätt tillämpas, de komma att
leda till det åsyftade ändamålet.

Herr talman! Jag skall be att fortfarande få yrka bifall till
min motion.

Herr Redelius: Om lagen icke rätt tillämpas, så kan jag för
min del icke förstå annat, än att yrkesinspektörerna, som äro tillsatta
för att vaka öfver lagens efterlefnad, icke göra detta tillräckligt
kraftigt, De kunna ju anlita Konungens befallningshafvandes
hjelp, derest icke deras egna krafter visa sig vara tillräckliga. Och
trots upprepade försäkringar från motionärens sida om motsatsen,
kan jag icke finna annat än att lagen är tillräcklig, derest den
rätt tillämpas. Jag får derför vidhålla mitt yrkande.

Herr Månsson: Jag undrar ändå, om man icke skulle kunna
låta någon tid förgå, för att se, hvad den nuvarande yrkesinspektionen,
med den lag i ämnet vi nu ha, skulle kunna ut -

Onsdagen den 10 Mars.

N:o 12.

skydd mot
yrkesfara.
(Forts.)

Tätta. Min tro är, att, om vi få fortsätta och hålla på med tilllämpningen
af den lag, vi redan hafva, vi skola kunna uträtta -mycket och högst väsentligt. Jag tror. heller icke, att det
går an att, om jag så må säga, kasta sig i händerna på yrkesinspektörerna
eller följa deras funderingar här i ett som. annat.
Jag ser af det här ifrågavarande utlåtandet, att en af yrkesinspektörerna
framkommit med ett sådant förslag, som »att
erforderlig luftvexling skall ega rum under hela arbetstiden, der
arbetet bedrifves i slutet rum, och att den för arbetsrummets
ventilation införda friskluften skall under kall årstid dessfönnnan
vara till tjenlig grad uppvärmd».. Ja, mine herrar, skola vi
anordna det, så tror jag sådana svårigheter och sådana kostnader
komma att möta, att det blir alldeles orimligt, och jag får såga,
att enligt min uppfattning gränsar ett sådant .förslag till fjesk.
Likaså fins det en yrkesinspektör, som gör följande hemställan:
»Underlåter yrkesidkare på vederbörande yrkesinspektörs förnyade
skriftliga uppmaning att inom deri bestämd tid vidtaga erforderliga
åtgärder för att bringa viss anordning till öfverensstämmelse med
hvad derom i § 2 stadgas, eller att ställa sig till efterrättelse sådana
förelägganden eller förbud, hvarom i § 8 sägs, straffas med
böter från och med tio till och med femhundra kronor.»

Mine herrar! Kan det verkligen vara klokt af oss att åstadkomma
en sådan lag, som mynnar ut derhän, att vi, utan att ärendet
blir på något annat sätt pröfvadt, skola vara underkastade sådana
bestämmelser af våra yrkesinspektörer och kunna, ådömas böter,
uppgående ända till 500 kronor. Jag tror verkligen, att sådana
här funderingar vittna om, att äfven yrkesinspektörerna kunna
o-å för långt i sina fordringar, och att det derför vore skäl att låta
den lag vi nu ha verka ännu en tid och att se till hvad dermed
vinnes. Mig synes, som om vi redan nu i betydlig grad vore på
väg att gå framåt i allt hvad beträffar dessa hygieniska förhållanden
samt likaså, att alla möjliga säkerhetsåtgärder vidtagas i en
glädjande grad. Jag tror derför, att det är rätt, som lagutskottet
föreslagit, och att vi måste se tiden an. Jag får alltså yrka bifall
till lagutskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Mallmin, Lindblad och
Zakrisson.

Herr Ohlsson från Vexiö: Äfven jag för min del antager, att
kammaren skall finna lagutskottets skäl för dess afstyrkande af
motionen fullt tillräckliga.

Då vi nu hafva en sakkunnig yrkesinspektion, som har till
uppgift att aktgifva på såväl arbetarnes som arbetsgifvarnes ömsesldiga
rättigheter och skyldigheter gent emot hvarandra, i den män
dessa äro beroende af lagen om skydd mot yrkesfara, är jag för
min del fullt förvissad, att yrkesinspektörerna icke skola underlåta
att sjelfva direkt eller genom vederbörande myndigheter, hos Kongl.
Maj:t göra anmälan, om och när verkligt behof åt ändring af lagen
i ett eller annat afseende förefinnes.

N.O 12. 24 Onsdagen den 10 Mars.

Omändringar Jag ber för öfrigt att få fästa uppmärksamheten derpå, att det
\Sdmot

yrkesfara. ändringar i en så njr lag och en lag af sådan beskaffenhet som
(Forts.) denna endast på enskild motionärs hemställan. Jag tror äfvenledes,
att lagen, sådan den nu är, förståndigt och väl tillämpad, kan
anses fullt tillfredsställande äfven i det afseende, hvarom nu är
fråga.

Jag yrkar på dessa skäl bifall till lagutskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i nu föredragna moment och dels på afslag
derå och bifall till motionen i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen följande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i första punkten
af förevarande utlåtande n:o 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den af herr D. Bergström i ämnet väckta motion i nu ifrågavarande
del.

Omröstningen visade 138 ja mot 71 nej; varande alltså utskottets
hemställan i nu förevarande del af kammaren bifallen.

I fråga om mom. b) af utskottets hemställan, som härefter
föredrogs, hade reservation anmälts af herr Svensson från Karlskrona,
som ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till motionärens
under mom. 2 gjorda hemställan.

Ordet begärdes af

•

Herr Svensson från Karlskrona, som yttrade: Som herrarne
finna uti föreliggande betänkande, har jag varit af motsatt åsigt
mot utskottets flertal i denna punkt. Jag anser, att det förslag
till förändring uti lagen angående skydd mot yrkesfara, som af
motionären är här framstäldt, är så öfverensstämmande med billighet
och rättvisa, att lagutskottet icke bort afstyrka detta förslag.

Motionären anför, att det af yrkesinspektörernas berättelser
framgår, att icke allenast från arbetsgifvarnes, utan äfven från
arbetarnes sida motstånd förekommit mot tillämpningen af denna
lag, och då uti lagen är bestämdt bland annat, att arbetarne skola

Onsdagen den 10 Mars.

N:o 12.

medverka till det med lagen åsyftade ändamålet, synes det vara Omändrmgar
rättvist och billigt, att arbetarne sättas i tillfälle att taga känne- * om
dom om innehållet af denna lag, och hvad vore då naturligare,
än att samma lag vore anslagen i arbetslokalerna. Det är t. ex. (Forts.)
föreskrifvet i § 2 mom. 4, att uti arbetslokalerna skola vara anslagna
föreskrifter om, hvilka åtgärder som böra vidtagas för undvikande
af olycksfall. När nu detta är bestämdt i lagen, så tycker
jag att det vore skäl, att hela lagen vore anslagen i arbetsrummet,
så att arbetarne vore i tillfälle att göra sig underrättade om både
sina skyldigheter och sina rättigheter i enlighet med samma lag.

Herr talman! Efter den utgång, som voteringen beträffande
första punkten af detta betänkande nyss fått i denna kammare,
och då utskottets förslag i dess helhet redan blifvit bifallet af
Eörsta Kammaren, skall jag icke tillåta mig att göra något yrkande.

Vidare anförde:

Herr Bergström: Herr talman! I detta fall har ju en yrkesinspektör
så tydligt som möjligt och på det sätt, hvarpå han kan
komma fram med sin framställning, nemligen i sin berättelse till
kommerskollegium, uttalat såsom sin åsigt, att här behöfves en
ändring i lagen.

Det är ju en mycket ringa ändring, som påpekas, men den
kan medföra ganska stor verkan. Det synes mig under sådana
förhållanden vara obilligt att icke fästa afseende vid framställningen,
och jag tillåter mig derför att yrka bifall till motionen
och afslag å utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Petersson i Brystorp: Jag tror icke, att man skulle

vinna mycket med att lagen blefve anslagen i arbetsrummet,
ty jag tror icke, att arbetarne skulle mycket läsa i den. Om det
vore en lag, som innehölle bestämmelser om deras arbete och deras
aflöning, så är det ju möjligt, att de skulle studera den, men i
detta fall tror jag, som sagdt, icke, att de komme att göra det.

Och om det för öfrigt skulle vara så nyttigt, att lagen anslås i
arbetsrummet, så är det väl eu småsak för arbetsgifvaren att göra
det. Men jag hemställer, mine herrar, om det kan vara nödigt
att för ett så obetydligt ändamål som inköp af ett antal exemplar
af lagen ändra densamma.

Jag yrkar för min del bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Back Per Ersson: Jag ber att få upplysa kammaren,

att hela denna lag kostar 20 öre, och det kan väl ej vara skäl
att för dessa 20 öres skull ändra en lagbestämmelse. Jag är för
öfrigt öfvertygad, att, om yrkesinspektören derom framställer önskan,
ingen arbetsgifvare skall för de 20 örenas skull undandraga sig att
skaffa ett exemplar af lagen och anslå den på arbetsrummet. Dessutom
skall säkerligen hvilken arbetare som helst se sig god att
skaffa denna lag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

N:o 12.

Om ändringar
i lagen om
skydd mot
yrkesfara.

(Forts.)

Angående
justitieombudsmannens

framställning
rörande det i
statens tjenst
använda
papper.

Onsdagen den 10 Mars.

Öfverlag gningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf, enligt
de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall i stället till mom. 2 af motionärens
förslag och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
den förra propositionen. Herr Bergström begärde likväl votering,
hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Hen, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i andra punkten
af förevarande utlåtande n:o 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

vinner nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit herr D. Bergströms i ämnet väckta motion i nu förevarande
del.

Omröstningen utföll med 118 ja och 68 nej; hvadan kammaren
fattat sitt beslut enligt ja-propositionens innehåll.

§ 8.

I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 19, i
anledning af justitieombudsmannens framställning angående det i
statens tjenst använda papper m. m.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna embetsberättelse
hade justitieombudsmannen hemstält: att Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t, efter nödig utredning,
behagade taga i nådigt öfvervägande, ej mindre hvilka föreskrifter
ansåges vara af behofvet påkallade till vinnande af trygghet derför,
att till allmänna handlingar af den vigt, att de borde för framtiden
bevaras, städse användes papper af erforderlig styrka och
hållarhet, än äfven de öfriga frågor, som dermed kunde stå i
sammanhang.

Utskottet hemstälde emellertid, att justitieombudsmannens ifrågavarande
framställning icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Odhner: Herr talman, mine herrar! Till en början ber
jag att få uttrycka min tacksamhet för det initiativ, som justitie -

Onsdagen den 10 Mars. 27

ombudsmannen tagit i en fråga, som är af så stor betydelse för
arkivens bestånd och dermed äfven för rättsväsendet och kulturen,
och jag hoppas, att han icke skall hafva gjort det förgäfves. Det
är med en viss förvåning, som jag tagit kännedom af lagutskottets
afstyrkande utlåtande och de skäl, hvarpå det grundat detsamma.
Det skulle icke hafva förvånat mig så mycket, om utskottet afvisat
detta förslag på den formella grund, att det vore en fråga, som
tillhörde regeringens initiativ och borde åt densamma öfverlemnas,
men nu har utskottet inlåtit sig på ett försök att med realitetsskäl
vederlägga justitieombudsmannens framställning och förslag. Det
är dessa skäl, som jag icke kan godkänna och ber att få närmare
granska.

Det är egentligen tre skäl, som utskottet anfört.

Det första är det, att de offentliga arkivens bestånd hufvudsakligen
beror på goda arkivlokaler, god vård och inbindning af
handlingarna, samt att i jemförelse dermed pappersfrågan icke spelar
någon synnerlig roll.

Derpå ber jag att få svara, att pappersfrågan i hvarje fall är
af stor betydelse för arkivens bestånd, äfven om dessa hafva aldrig
så goda lokaler och handlingarna vårdas aldrig så väl. "Utskottet
säger på sid. 5: »är så ej förhållandet», d. v. s. är vården icke
god, »kan ej ens det utmärktaste pappersmaterial skydda arkiven
från förfall». Ja, äro arkivlokalerna af sämsta beskaffenhet, då
hjelper naturligen icke något, men jag vågar påstå, att hvad som
räddat många af de mindre arkiven från total undergång, det har
varit det gamla papperets utmärkta beskaffenhet. Det finnes i
riksarkivet dokument, som äro öfver 500 år gamla, men likväl
ännu äro ganska hållbara:

Vidare säger utskottet: »A andra sidan vittnar erfarenheten,
att äfven sådana handlingar, för hvilka papper af sämre beskaffenhet
blifvit användt, kunna i tjenlig arkivlokal och med omsorgsfull
vård förvaras under långliga tider utan att undergå nämnvärd
försämring». Derpå svaras, att om papperet är af sämsta
beskaffenhet, t. ex. af slipad trämassa, då förmultnar det nog äfven
i de bästa lokaler; är åter papperet af medelmåttig sort, då kan
det stå sig ganska länge, förutsatt att det får stå, inbuntadt eller
inbundet, stilla och orördt på sina hyllor. Begagnas deremot handlingarna
ofta, hvilket just är fallet med de vigtigaste bland dem,
och utlånas de kanske äfven till andra embetsverk, då kommer
sådant papper att inom kort tid befinna sig i ett bedröfligt skick.

Slutligen säger utskottet i samma stycke att, om vi få de
föreslagna landtarkiven till stånd, skola nog handlingarna blifva
på ett fullt tillfredsställande sätt skyddade mot förstöring. Ja,
detta hoppas äfven jag, men jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att det icke är föreslaget att i dessa arkiv förvara yngre
handlingar än sådana, som äro 100 år gamla, och att, om papperet
är dåligt, hinner det att förstöras under loppet af 100 år, och således
innan det kommer in i dessa arkiv.

Det andra skälet, som utskottet anfört, är, att det icke vore
nödvändigt att föreskrifva en viss sorts papper, ty skulle någon

N:o 12.

Angående
justitieombudsmannens

framställning
rörande det i
statens tjenst
använda
papper.

(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Angående embetsmyndighet begagna underhaltig papperssort, »hyser utskottet
bidTannens 4en& förvissning, att det skall vara tillfyllest, att uppmärksamheten
framställning tastes, lor att myndigheten eller embetsmannen skall befinnas
rörande det i villig att derutinnan vidtaga ändring». Detta är en mycket optistatens
tjenst mistisk föreställning, som jag icke till fullo kan dela. Är det så,
använda att någon embetsmyndighet har något eget intresse att använda
^Fortf) billigare och sämre papper, då kan det ju vara ovisst, hvad resultat

en sådan erinran kan hafva. Är det deremot så, att icke något
eget intresse förefinnes, utan myndigheten är i detta afseende likgiltig-,
då finnes något, som kallas beqvämlighet, inrotad vana eller
slentrian, och det är en magt, hvilken, såsom herrarne veta, kan
vara ganska stark.

Det tredje skälet, som utskottet anfört, är, att för sådana myn.
digheter och embetsman, som sjelfva bekosta sitt papper, det skulle
blifva betungande att nödgas använda en viss sorts papper, så
mycket mera som justitieombudsmannens förslag, enligt utskottets
förmenande, »säkerligen komme att leda derhän, att priset å papperet
komme att stiga, utan att derigenom med någon visshet bättre
papper i allmänhet komme till användning».

Detta är emellertid en slutsats, hvars berättigande jag icke
kan inse. Det är visserligen gifvet, att det goda papperet är dyrare
än det dåliga, men om m 1 '' + ,tt pap -

ovilkorligen skall kunna betinga sig ett billigare pris för den fullgoda
varan, än de enskilde äro i stånd till. Ty, besinnen, mine
herrar, hvilka stora qvantiteter staten kommer att behöfva. I
Danmark reqvirerades under första året sedan den nya, nu gällande
ordningen infördes, 7,800 ris papper. Om nu hos oss alla embetsmyndigheter
skulle komma att använda statens papper, så skulle
åtgången här blifva ännu större, och det vore märkvärdigt, om
staten då icke skulle kunna betinga sig billigare pris, än hvad enskilde
kunna erhålla vid upphandling af mindre partier.

Slutligen ber jag att få anmärka ett uttryck, som utskottet på
flera ställen använda Det talar nemligen om tvångsåtgärder, tvångsbestämmelser
och band på den enskildes handlingsfrihet, om staten
skulle föreskrifva embetsmännen användning af ett bestämdt statspapper.
Jag kan emellertid icke förstå detta tal. Icke kan man
kalla det ett tvång, om staten för sitt högre ändamål ålägger sina
tjensteman att följa en såsom god och ändamålsenlig erkänd ordning.
Med samma skäl skulle man kunna anse, att det är ett
tvång, då staten i sina instruktioner för embetsmännen pålägger
dem det ena eller andra bandet, men sådant är ju alldeles nödvändigt,
och likaså i detta fall.

Sådana äro, mine herrar, do grunder, som utskottet anfört till
stöd för sin hemställan. Jag kan icke finna, att de äro på något
sätt hållbara. Dertill kommer äfven, att utskottet enligt min tanke
förbisett de positiva skäl och omständigheter, som justitieombudsmannen
anfört såsom stöd för sitt yrkande. Dessa skäl äro verkligen
sådana, att de hade förtjenat en märmare uppmärksamhet;
så t. ex. först och främst hvad justitieombudsmannen yttrat på

peret i hvarje fall skall vara

Tuuaoat. väe-ar las? nästa, att

staten

Onsdagen den 10 Mars.

Ji:o 12.

sidan 50 i sitt utlåtande angående underdomstolarnes arkiv och
det papper, som der användes. Han säger: »Om jag särskildt
fäster mig vid underdomstolarnes arkiv, åt hvilka jag mest egnat
uppmärksamhet, gifva dessa i allmänhet en talande bild af denna
fortgående försämring. De mest använda handlingarna, nemligen
intecknings- och lagfartsprotokoll, befinna sig numera, ofta redan
innan de hinna inbindas och medan de ännu förvaras sammanfogade
i lösa terner, i ett ganska otillfredsställande skick. Papperet
brister i ryggvecken, så att i synnerhet de yttre bladen af en tern
ej sällan helt och hållet skiljas från hvarandra. Äfven sedan
handlingarna blifvit inbundna visar det sig, att papperet icke eger
erforderlig hållbarhet, om handlingarna ofta begagnas.» Utan tvifvel
måste man tillmäta justitieombudsmannens vitsord i denna del en
stor vigt och betydelse, ty säkert är, att ingen har sett och granskat
så många af de mindre arkiven och särskildt underdomstolarnes
arkiv, som han gjort.

Jag ber nu att få tillägga, att den erfarenhet, jag har från
riksarkivet, går i samma rigtning. Det är i synnerhet 1860- och
1870-talets handlingar, som ingifva allvarliga bekymmer med afseende
på framtida bestånd. Det var den tid, då dåligt papper af
slipad trämassa var mest i bruk, och det är att befara, att väsentliga
luckor komma att uppstå i arkiven för denna tid. Tillståndet
är visserligen förbättradt genom de åtgärder, som på Riksdagens
initiativ vidtogos af regeringen år 1885, då statskontoret afslöt
kontrakt med Lessebo bruk om leverans af vissa qvantiteter papper
af föreskrifven beskaffenhet, format, vigt o. s. v. Det var, som
sagdt, en väsentlig förbättring. Men icke ens detta Lessebo-papper
kan anses uppfylla alla fordringar. Det har blifvit undersökt särskildt
vid undersökningsanstalten i Berlin och har befunnits i
Preussen icke kunna hänföras till de der faststälda första pappersklasserna.
Dertill kommer, att, då det icke är föreskrifvet, att
statspapperet skall begagnas af alla verk och embetsman, följden
har blifvit den, att det visserligen begagnas allmänt af de centrala
verken, men att af de provinsiella högre myndigheterna, länsstyrelserna
och konsistorierna, särskildt de senare, finnas flera, som icke
begagna detta papper, utan papper af sämre beskaffenhet. Hvad
beträffar underdomstolarne på landet och rådstufvurätterna i de
mindre städerna, så intygar justitieombudsmannen, att det sämre
papperet der alltför ofta begagnas. Huru det förhåller sig med de
rent lokala myndigheterna, såsom kronofogdekontor, pastorsembeten
o. d., derom kan jag icke lemna någon bestämd upplysning. Men
att döma af de skrifvelser från nämnda myndigheter, som till riksarkivet
inkommit med regeringshandlingar, de sista af år 1892, har
äfven vid dessa det sämre papperet i ganska vidsträckt mån varit
i bruk.

Ja, mino herrar, sådan är den erfarenhet, som vi hafva från
vårt eget land. Dertill kommer den erfarenhet, som vunnits i andra
länder och som der har lcdt till omfattande undersökningar och
till införande af obligatoriskt reglementeradt papper. Det kan vara
en stor fördel för oss att sitta i efterhand och draga nytta af allt

Angående
justitieombudsmannens

framställning
rörande det i
statens tjenst
använda
papper.

(Forts.)

N:o 12.

Angående
justitieombudsmannens

framställning
rörande det&
statens tjenst
använda
papper.
(Forts.)

30 Onsdagen den 10 Mars.

det arbete, som blifvit nedlagdt på utredningen af denna fråga.
Frågan torde nu vara så utredd, särskildt i Preussen, Danmark
och Finland, der obligatoriskt statspapper användes, att vi kunna
i väsentliga delar följa de föredömen, som blifvit oss gifna derifrån.
Jag tror icke, att vi här skulle behöfva några vidlyftiga
förberedelser, några kostsamma kommissioner eller särskilda större
utgifter för ändamålet.

Huru det är ordnadt i Danmark i detta hänseeende, derför
redogör justitieombudsmannen i sin berättelse. Förhållandena i
Finland äro ungefär likartade, ehuru i vissa punkter olika. Grundtanken
är öfverallt densamma. Staten föreskrifver vissa, vanligen
3, klasser af papper, af olika styrka och olika stoffsammansättning.
Staten bestämmer, till hvilka slags handlingar den ena och andra
af dessa klasser skall användas, och staten fordrar vidare, att allt
sådant statspapper skall, för att få begagnas, undergå undersökning
på en statens undersökningsbyrå och der erhålla ett märke, hvarigenom
det får officiel autorisation. Hvad beträffar anskaffandet af
detta statspapper, tillgår det något olika på olika ställen. I Danmark
är det kyrko- och undervisningsministeriet, som uppköper
hela statens förråd af papper på det sätt, att ministeriet infordrar
leveransanbud från både in- och utlandet och väljer det, som på
samma gång är billigast och bäst. Papperet undergår sedan undersökning
på undersökningsbyrån och derefter lemnas det till hufvudförsäljaren
i Köpenhamn, hvilken utlemnar det till pappershandlarne.
Inga andra än statens embetsman få begagna sig af detta
papper. I Finland har man anordnat saken på ett enklare, lättare
och billigare sätt. Der gör staten icke några uppköp af statspapper,
såsom i Danmark, utan sörjer endast genom kontrakt med vissa
pappersbruk för att det finnes tillräckligt med papper att tillgå till
ordinärt pris. Detta papper undersökes naturligtvis äfven i Finland,
som jag tror på den polytekniska anstalten, och sedan lemnas det ut
till pappershandlarne och får köpas af embetsmännen och för öfrigt
af hvem som vill; men naturligtvis är det endast embetsmännen,
som äro förbundna att begagna sig deraf. Jag nämnde, att i Finland
kontrakt blifvit uppgjordt med några pappersbruk, men för
öfrigt är konkurrensen fri, så att hvilket bruk som helst får inlemna
papper till undersökningsbyrån.

Jag föreställer mig, att, om statspapper blefve obligatoriskt
äfven hos oss, Finlands exempel vore det, som närmast borde efterföljas.
Jag är öfvertygad, att kostnaden för staten icke skulle
blifva af någon betydelse. Jag har erfarit, att på tekniska högskolan
redan finnes en anstalt för att på rationelt sätt undersöka
papperet, och det lärer ställa sig ganska billigt. Kostnaden kan
för öfrigt läggas på fabrikanterna sjelfva.

Såvidt jag kunnat erfara, har denna reform blifvit i Danmark
och Finland införd utan någon svårighet, och belåtenheten dermed
har varit allmän. Det finnes ju ingen anledning att förmoda, att
icke resultatet skulle blifva detsamma hos oss. Jag vågar derför
hoppas, att denna kammare skall ansluta sig till hvad justitieombudsmannen
föreslagit.

Onsdagen den 10 Mars. 31

Jag skall alltså be att få yrka bifall till hans förslag, dock så,
att deri göres en liten ändring. Först skall jag anhålla att få
uppläsa justitieombudsmannens förslag oförändradt. Det lyder så:

»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t, efter nödig utredning, behagade taga i nådigt öfvervägande,
ej mindre hvilka föreskrifter må anses vara af behofvet påkallade
till vinnande af trygghet derför, att till allmänna handlingar af
den vigt, att de böra för framtiden bevaras, städse användes papper
af erforderlig styrka och hållbarhet, än äfven de öfriga frågor, som
dermed kunna stå i sammanhang.»

Det finnes i förslaget ett uttryck, som möjligen skulle kunna
föranleda missförstånd och som derför torde böra närmare förtydligas.
Det heter nemligen, såsom jag nämnt, »att till allmänna
handlingar af den vigt etc. städse användes papper» etc. Nu
skulle någon måhända kunna föreställa sig, att justitieombudsmannen
härvid afsett äfven rättsökande parter, den allmänhet som
vänder sig till domstolar och embetsverk med sina inlagor. Detta
är säkerligen icke hans mening; men till förekommande af tvetydighet
skall jag be att här få göra det tillägg, att mellan orden
»att» och »till» inskjutas orden: af statens embets- och tjensteman,
så att justitieombudsmannens förslag i denna del erhåller följande
lydelse: att af statens embets- och tjensteman till allmänna handlingar
af den vigt, att de böra för framtiden bevaras, städse användes
papper af erforderlig styrka och hållbarhet» etc.

Jag ber att få öfverlemna detta mitt ändringsförslag och anhåller,
herr talman, om proposition på detsamma.

Herr friherre Bonde förklarade sig instämma med herr Odhner.

Herr Persson i Stallerhult yttrade: Herr talman, mine herrar!
Justitieombudsmannen bär i sin till denna Riksdag afgifna embetsberättelse
hemstält, »att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, att Kong!. Maj:t, efter nödig utredning, behagade taga i
nådigt öfvervägande, ej mindre hvilka föreskrifter ansåges vara af
behofvet påkallade till vinnande af trygghet derför, att till allmänna
handlingar af den vigt, att de böra för framtiden bevaras,
städse användes papper af erforderlig styrka och hållbarhet, än
äfven de öfriga frågor, som dermed kunde stå i sammanhang».

Till denna sin framställning har justitieombudsmannen blifvit
föranledd under de inspektionsresor, han företagit under året nere
i landsorten, då han funnit, att underdomstolarne på landet och
rådstufvurätterna i städerna använda papper, som icke kan i längden
i arkiven förvaras. Han säger der bland annat: »Hos många af
dem» •— d. v. s. underdomstolarne på landet och rådstufvurätterna
— »användes visserligen till sjelfva stommen af domböcker och
protokoll papper, som till utseendet vore ungefär jemförligt med
ifrågavarande papperssorter, men på icke få ställen begagnades
tunnt, gult papper, med stor sannolikhet tillverkadt af slipad trämassa,
hvilket material lemnade det sämsta papperet.»

Efter de upplysningar i förevarande hänseende, som i denna

N:o 12.

Angående
justitieombudsmannens

framställning
rörande det i
statens tjenst
använda
papper.
(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Angående embetsberättelse äro meddelade, är det alldeles klart, att en änjiistitieom-
dxiug till det bättre är af behofvet påkallad, Då sådant papper,
framstättnina som bär är omnämdt, användes till allmänna handlingar, som
rörande det i måste förvaras i lång tid, är det naturligt, att justitieombudsstatens
tjenst mannen käft fullt fog för sin framställning. Icke desto mindre
använda har lagutskottet, utan en enda reservation, afstyrkt hans bep
opp er. hjertansvärda hemställan. Utskottet erkänner visserligen, att för OT

hållandet är sådant som uppgifvits, men hyser den förhoppningen,
att rättelse skall kunna vinnas genom en vänlig framställning
till den eller dem, som begagna sådant underhaltigt papper. Jag
frågar emellertid: huru är det möjligt, att saken skall kunna afhjelpas
på det sätt, som lagutskottet föreslagit? Låtom oss antaga,
att justitieombudsmannen vänder sig till en af de tjensteman,
som begagna dylikt papper, och fäster hans uppmärksamhet derpå
att han icke vidare bör begagna papper af detta slag till handlingar,
som äro afsedda att bevaras. Det är då allt för troligt,
att den ifrågavarande tjenstemannen skall med stöd af riksdagshandlingarna
hänvisa dertill, att den af justitieombudsmannen
i detta hänseende till Riksdagen aflåtna framställningen om understöd
från dess sida icke föranled t någon Riksdagens åtgärd. Och
hvart kommer justitieombudsmannen då? Jag anser derför alla
skäl tala för att Riksdagen lemnar sin justitieombudsman understöd
i denna fråga.

Ty hvad gagnar det till att uppoffra millioner till stora palats
att deri förvara gamla handlingar, som skola vara till nytta för
efterverlden, och hvad gagnar det till att vederbörande tingslag
uppföra dyrbara tingslokaler med der inrättade arkivrum, om det
papper, som kommer till användning, är sådant, att det icke skulle
ens på den allra bästa lokal kunna bevaras i någon afsevärd tid.

Jag tror, att denna fråga är af stor vigt, och att justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning väl förtjenar det understöd,
som kan komma densamma till del.

Nu har af en föregående talare föreslagits en ändring i den
gjorda framställningen. Jag kan emellertid icke finna, att den af
honom påyrkade ändringen är af behofvet påkallad. Här föreslås
ju endast en skrifvelse till Kong! Maj:t med begäran, att Nongl.
Maj:t ville låta verkställa en utredning derom, hvilka handlingar
böra affattas på sådant hållbart papper, och det är klart, att, om
för den ena eller andra arten af handlingar sådant dyrbart papper
icke anses erforderligt, Kongl. Maj:t komme att närmare tillse
hvad som bör utrangeras.

Jag yrkar bifall till justitieombudsmannens förslag, sådant det
föreligger i hans framställning.

I detta yttrande instämde herrar Nordström, Olsson i Sörnäs,
Höjer, Fredholm, grefve Hamilton, Kardull, Bromée, Nordin i
Hammerdal, Walter, Larsson i Mörtlösa, Anlin, Thylander, Jansson
i Taberg, Persson i Arboga, Carlsson i Hede och Nyländer.

Onsdagen den 10 Mars. 33

Vidare anförde:

Herr Restadius: Herr talman! Jag har visserligen icke
någon personlig erfarenhet derom, att underdomare på landet använda
papper af den dåliga beskaffenhet, som justitieombudsmannen
i sin embetsberättelse omförmält; men då han har mycket
större erfarenhet än jag i detta hänseende, har jag ingen anledning
att betvifla rigtigheten af hans påstående. Men är det så,
att en domare vid affattningen af skriftliga afhandlingar begagnar
sådant papper, som uppenbarligen är af den beskaffenhet, att det
icke för framtiden kan bevaras, vill det synas mig, åt t han begått
ett oförstånd i sitt embete, hvarför han ståndar ansvar enligt 25
kap. strafflagen. Men om så icke skulle vara fallet, skall jag
gerna medgifva, att anledning kan förennnas att taga under öfvervägande,
hvilka åtgärder böra vidtagas till förekommande af ett
dylikt missförhållande.

Jag är icke rigtigt viss på omfattningen af justitieombudsmannens
framställning, ty utgår jag från hans premisser, vill det
synas, som om han skulle afse allenast domböcker och protokoll
eller sådana handlingar, som tillhöra underdomstolarne på landet,
men går jag till konklusionen, synes han mig hafva åsyftat alla
allmänna handlingar af den vigt, att de böra för framtiden bevaras.
Har framställningen detta omfång och kan justitieombudsmannen
verkligen till Riksdagen aflåta en framställning af sådant
omfång, så har jag för min del ingenting emot att instämma med
dem, som dertill yrka bifall. Det är nemligen af en så ofantlig
vigt för kulturen, att dessa handlingar kunna med säkerhet till
någon längre tid bevaras, att alla åtgärder, som kunna vidtagas
för främjande af ett sådant ändamål, synas mig vara af högsta
behof påkallade. Derest emellertid saken öfverlemnas till utredning
åt Kongl. Maj:t, ligger det vigt uppå, att dels beskaffenheten
af det papper, som man har anledning antaga kunna under någon
längre tid bevaras, behörigen varder utredd, dels ock den praktiska
metod varder augifven, hvarpå köparen lätteligen kan komma
under fund med, huruvida ett papper har den beskaffenhet, som man
skäligen kan af detsamma fordra.

Jag skall i likhet med den första talaren villigt betona, att
med en framställning i förevarande hänseende icke gerna kan
åsyftas alla de handlingar, som af enskilda personer varda till
högre eller lägre domstolar eller till embetsmyndigheter ingifna.
Skulle nemligen dessa myndigheter tillse, att det papper, hvarpå
dylika inlagor affattas, motsvarade de anspråk, som kunna ställas
på godt papper, så skulle följden blifva den, att i de allra flesta
fall domarena och myndigheterna finge gå i författning derom, att
dessa handlingar omskrefves på ett tjenligt papper, hvilket skulle
för vederbörande medföra ett så drygt arbete och sådana kostnader,
att detta ingalunda motsvarades af hvad som dermed skulle
vinnas.

Varda vid skrifvelsen fogade de af mig nu antydda vilkoren,
har jag för min del icke det ringaste emot, att eu skrifvelse af Andra

Kammarens Prot. 18U7. N:o 12.

N:o 12.

Angående
justitieombudsmannens

framställning
rörande det i
statens tjenst
använda
papper.
(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Angående färdas i det syfte, som Riksdagens justitieombudsman föreslagit.
justitieom- jag ggr detta så mycket hellre, som jag tror, att den af herr
framställning Odhner föreslagna affattningen icke är tydlig och bestämd. Så
rörande det i vidt jag hörde, afsåg den endast statens embets- och tjensteman.
statens tjenst Mig synes åter, att äfven rådstufvurätterna väl kunna subsumeras
använda under ifrågavarande föreskrift.

P<*PPer'' Det är en annan fråga, hvarpå jag i detta sammanhang vill

( or s-'' fästa Riksdagens uppmärksamhet, och hvilken under många år har
legat mig på sinnet — det är nemligen beskaffenheten af det
skrifstämpelpapper, som statskontoret levererar och hvilket lärer
tillverkas vid Tumba pappersbruk. Jag har under några år gjort
en samling af sådant papper, på hvars första sida var skrifvet,
men som till följd deraf, att bläcket slagit igenom, på andra
sidan hade en så mörk färg, att det varit omöjligt att vidare begagna
samma papper. Jag skall medgifva, att jag på de senaste
åren icke anträffat dylikt papper, men jag har dock funnit ett
så beskaffad^ att på andra sidan förefunnits en hel mängd plumpar,
som gjort papperet olämpligt för vidare användning.

Det är synnerligen vigtigt, att särskildt det skrifstämpelpapper,
som användes till lagfartsbevis, är af god beskaffenhet. Jag har
icke funnit, att det papper af ifrågavarande art, som kommit från
Tumba, uppfylt detta vilkor, och jag har derför många gånger
sett mig nödsakad att på särskildt papper trycka formulär till
skrifstämplar.

Då detta papper är så dyrt, att det kostar ända till två kronor
för ark, synes man kunna uppställa ett bestämdt kraf på att för
denna summa få en god valuta. Jag anser, att man med desto
större fog kan uppställa detta anspråk på papperet i fråga, som
detta, enligt mig lemnade upplysningar, i tillverkningskostnad
lärer betinga icke mindre än 50 kronor för tusen, under det att
priset för Bikupan N:o 1 allenast är 15 kronor för ris.

Jag tror mig hafva hört, att på sista tiden åtgärder blifvit
vidtagna vid Tumba för att afhjelpa den olägenhet, som jag anmärkt,
men huruvida detta lyckats, känner jag icke. Visst är
emellertid, att det för landet är af synnerlig vigt, att beskaffenheten
af detta papper så snart som möjligt varder ändrad till det
bättre.

Herr Ohlsson från Vexiö: Herr talman! Lagutskottet har,

såsom herrarne kunna se af betänkandet, alldeles icke underskattat
betydelsen af denna fråga, och den bör icke heller lemnas utan
allt beaktande. Men man bör å andra sidan icke heller öfverskatta
dess vigt och betydelse eller föreställa sig, att det öfver hufvud
och i allmänhet är så särdeles illa bestäldt med det papper, som
användes till våra offentliga handlingar. Det är nog, som justitieombudsmannen
framhållit, endast i undantagsfall och till vissa
vigtiga handlingar, som papper användes af sämre qvalitet, än som
önskligt vore med hänsyn dertill, att dessa handlingar må kunna
för framtiden bevaras.

För öfrigt ber jag att få fästa herrarnes uppmärksamhet derpå,

Onsdagen den 10 Mars. 35

att Kongl. Maj:t i innevarande års statsverksproposition föreslagit
Riksdagen inrättande af s k. landsarkiv, der en del offentliga handlingar
och urkunder skola bevaras. Det är ju alldeles gifvet, att
i mycket nära sammanhang med dessa landsarkiv står den nu förevarande
pappersfrågan, och det är min bestämda öfvertygelse, att
Kongl. Maj:t alldeles icke skall underlåta att, om och när förhållandena
i anmärkta hänseenden dertill gifva anledning, vidtaga de
åtgärder, som verkligen äro af behofvet påkallade.

Det förhåller sig ju för öfrigt så, att papperet till offentliga
handlingar för våra flesta allmänna verk och inrättningar bekostas
af staten, och det gäller således i dessa fall endast att tillse, det
godt och lämpligt papper inköpes. Hvad beträffar våra underdomstolar
i städerna, är det nog i regel städerna sjelfva, som på ett
eller annat sätt bekosta papperet, och jag är äfven förvissad derom,
att städerna alldeles icke skola underlåta att, sedan uppmärksamheten
blifvit fästad på lämpligheten och önskvärdheten af att godt
papper anskaffas, ställa sig en dylik anmaning till efterrättelse.
Vidkommande slutligen våra väl aflönade landtdomare och en del
andra tjensteman och myndigheter, som sjelfva bekosta sitt papper,
torde man sakna verkligt fog för det antagandet, att dessa skulle
underlåta att i sin mån bidraga till ett så godt syfte som det nu
ifrågavarande, särskildt om Kongl. Maj:t genom leveransaftal med
något pappersbruk eller någon större pappersaffär droge förorg
derom, att godt papper kunde för skäligt pris få köpas för statens
embetsverk, tjensteman och myndigheter äfvensom för de kommunala
myndigheternas räkning. Det är ju gifvet, att under sådana
förhållanden dessa embets- och tjensteman samt myndigheter skulle
komma i tillfälle att köpa ett bättre papper till samma pris, som
de nu, då de anlita mellanhänder, säkerligen få betala för ett
sämre.

Huru jag än ser saken, kan jag icke finna annat, än att denna
angelägenhet skall kunna ordnas, utan att Riksdagen behöfver direkt
ingripa eller utöfva någon särskild påtryckning på Kongl.
Maj:t i detta fall.

Jag ber vidare att få fästa kammarens uppmärksamhet derpå,
att Riksdagen år 1888 skref till Kongl. Maj:t med begäran, att
Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma besparingar
i utgifterna för skrifmaterialier och expenser. Det vore
väl då något egendomligt, om Riksdagen i år skulle skrifva till
Kongl. Maj:t i alldeles motsatt syfte. Min öfvertygelse är, att,
derest Kongl. Maj:t finner sig hafva gått för långt i besparingsväg
i detta fall, Kongl. Maj:t skall upphöra att i förevarande hänseende
vara för mycket sparsam.

Jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Petersson i Brystorp: Jag skall be att få afstå från

ordet och instämma i den föregående talarens yttrande.

Herr Ernst Carlson: Herr grefve och talman, mine herrar!

Den, som något känner våra arkivaliska förhållanden, måste i

N:o 12.

Angående
justitieombudsmannens

framställning
rörande det i
statens tjenst
använda
papper.
(Forts.)

N:o 12.

Angående
justitieombudsmannens

framställning
rörande det i
statens tjenst
använda
papper.
(Forts.)

36 Onsdagen den 10 Mars.

sanning förvåna sig öfver det lättvindiga sätt, hvarpå lagutskottet
i nu föreliggande utlåtande sökt affärda justitieombudsmannens
välgrundade, på iakttagelser under hans inspektionsresor i olika
orter fotade framställning — en framställning, som dock icke sträcker
sig längre än till en begäran om utredning af den vigtiga s. k.
pappersfrågan.

Lagutskottets skäl för att afstyrka saken hafva redan på ett
genomgående sätt hlifvit granskade af en sakkunnig talare på stockholmsbänken.
En medlem af lagutskottet har emellertid nyss tagit
utskottets framställning i försvar, och jag skall derför tillåta mig
att med några ord söka bemöta hvad han yttrade.

Den ärade talaren på vexiöbänken påstod, att lagutskottet
icke underskattat justitieombudsmannens skäl, men att utskottet
heller icke velat öfverskatta desamma. Lagutskottet har emellertid
låtit förstå, att justitieombudsmannen skulle hafva gått för
långt i sin framställning, samt att han åsyftat vidtagande af »tvångsåtgärder».
Men det har icke hlifvit påvisadt, i hvilket afseende
justitieombudsmannen skulle hafva öfverskattat nu rådande missförhållanden,
oj heller hvaruti han skulle hafva gått för långt.
Ty icke kan man väl kalla det för tvångsåtgärder att begära en
utredning, äfven om denna utredning skulle leda till, att det utfärdades
föreskrifter derom, att domare och embetsverk skulle begagna
lämpligt och hållbart papper?

Lagutskottet har i sin ifver att afvisa justitieombudsmannens
framställning till och med påstått, att den ifrågasatta åtgärden
vore »onödig». Ja, det är nu mycket olika åsigter om hvad som
i det ena eller andra fallet kan kallas nyttigt och nödigt. Här om
dagen var bragt på tal en fråga om införande af den förändringen,
att häradshöfdingarne skulle hädanefter benämnas lagmän, och
denna förändring hade af lagutskottet enhälligt tillstyrkts, liksom
utredning i pappersfrågan nu af samma utskott enhälligt afstyrkts.
Jag vill endast fråga, hvilket som kan kallas mera nyttigt och
nödvändigt: att embetsverken till vigtigare handlingar använda
ett hållbart papper, som kan motstå årtiondens förstörande inverkan,
eller att nyssberörda titeländring vidtages?

Den ärade ledamoten af lagutskottet, som nyss hade ordet,
hänvisade vidare derpå, att justitieombudsmannens framställning i

Sersfrågau vore öfverflödig, enär det vore ifrågasatt att inrätta
sarkiv. Ja, det är ju godt och väl, att man bygger fuktfria
och ändamålsenliga förvaringshus för arkivalierna; men om dessa
arkivalier äro af beskaffenhet att inom några tiotal af år förvandlas
till stoft och mull, hvad skall man då med sådana förvaringshus?
För arkivändamål blifva de åtminstone i så fall temligen obehöfliga.
Det rätta torde väl vara, att man å ena sidan sörjer för
ändamålsenliga arkivlokalers erhållande, såsom lagutskottet önskar,
men å andra sidan också för anskaffande af ett godt och hållbart
papper, såsom justitieombudsmannen föreslår.

Samme talare påstod äfven, att den nu föreslagna åtgärden
skulle komma att stå i strid med en skrifvelse, som Riksdagen för
några år sedan aflat till Kongl. Maj:t, och som gick ut på att

Onsdagen den 10 Mars. 37

åstadkomma besparing med afseende å expenser och skrifmaterialier.
Det var nog klokt af Riksdagen att begära detta, men jag
kan icke inse, att en nu ifrågasatt skrifvelse i syfte att erhålla
godt papper i något hänseende skulle kunna sägas strida emot
den nyss åberopade skrifvelsen, i syfte att erhålla billigt papper.
Ty här är ju icke fråga om att ådraga statsverket några ökade
utgifter, åtminstone icke några att tala om.

Lagutskottet har visserligen uttryckt farhågor för att åläggandet
för myndigheter och embetsman att till allmänna handlingar
använda ett visst, under statens kontroll tillverkadt papper skulle
verka betungande och blifva kostbart. Men jag är i tillfälle att
upplysa om, att så icke skulle blifva förhållandet. Här är nemligen
alls icke meningen att inrätta någon ny kontrollerande myndighet.
Ty vi hufva redan vid tekniska högskolan en försöksanstalt,
der kontrollen öfver det officiella papperet skulle kunna utöfvas,
och jag har från kompetent håll erfarit, att denna anstalt
är fullt rustad att verkställa det åsyftade pappersprofvet. Kostnaderna
för ett sådant prof, liksom för den etikettering, som bör verkställas
å det kontrollerade papperet, kunna, såsom en föregående talare
framhållit, lämpligen läggas på den eller de fabrikanter, som
erhölle förmånen att tillverka statspapperet. Jag tror således, att
de ringa kostnader, som kunna blifva en följd af den ifrågasatta
åtgärden, mångfaldiga gånger uppvägas af de vigtiga ändamål, som
med densamma afses. Hvilka betänkliga luckor skola nemligen
icke — redan om 80 å 100 är, ja, i många fall kanske förr — uppstå
i efterverldens kännedom om våra dagars förhållanden, derest
arkivens handlingar till följd af det underhaltiga papper, som dertill
hrukats, till stor del får falla sönder och multna? Och faran
härför har i vår tid, då det af slipad trämassa helt eller delvis
tillverkade papperet allt mer och mer börjat uttränga det solidare,
af lump åstadkomna papperet, i väsentlig grad stegrats.

Det är emellertid icke blott i historiskt intresse, som vi måste
söka bevara allmänna handlingar, utan detta är äfven för praktiska
syften högeligen af nöden. Om t. ex. en inteckning, ett köpebref,
ett arfskifte eller hvilken originalhandling af rättslig art som helst
kommer bort, brinner upp eller på annat sätt går förlorad, hvar
skall man i så fall söka få densamma förnyad, om icke uti vederbörande
arkiv? Men har då arkivets innehåll förmultnat, så är en
förnyelse af ifrågavarande handling omöjlig. Det är alltså icke
endast i kulturelt afseende, utan äfven och framför allt ur den
praktiska nyttans och rättssäkerhetens synpunkt, som den nu ifrågasatta
åtgärden kan anses vara af behofvet påkallad.

Våra grannländer Preussen och Danmark hafva redan, såsom
justitieombudsmannen påpekat, för ett tiotal år sedan vidtagit åtgärder
till att motverka det nu alltmer använda billiga, men ohållbara
trånaassepapporets skadliga inflytelser på arkivens framtida
bestånd. Jag vill tillägga, att äfven i Finland, som ej kan sägas
vara ett rikare land än vårt, har man sedan år 1889 fått en officiel
papperskontroli, hvilken är inrättad på ett synnerligen praktiskt
sätt. Sedan papperet efter vissa grunder tillverkats af fabri -

N:o 12.

Angående
justitieombudsmannens

framställning
rörande det i
statens tjenst
använda
papper.
(Forts.)

N:o 12.

Angående
justitieombudsmannens

framställning
rörande det i
statens tjenst
använda
papper.
(Forts.)

38 Onsdagen den 10 Mars.

kanter, som derom kontrahera^ underkastas det från statens sida
kontroll, hvarefter statspapperet banderolleras, utlemnas och försäljes
som vanligt genom pappershandlarne. Kostnaderna för kontrollen
och banderolleringen bäras af fabrikanten, och belåtenheten öfver
den nya anordningen lär i Finland vara allmän.

Slutligen vill jag nämna, att äfven från rent tekniskt håll
framkommit klagomål öfver att det hos oss för allmänna ändamål
begagnade papperet i många fall icke är af tillfredsställande beskaffenhet.
Föreståndarne för försöksanstalten vid tekniska högskolan
hafva nemligen förliden månad funnit sig föranlåtna att
gå in till statskontoret med en skrifvelse, hvari de på anförda
grunder begära en utredning i syfte att åstadkomma föreskrifter
derom, att det vid våra embetsverk använda papperet måtte underkastas
vederbörlig kontroll.

Herr grefve och talman! Då sålunda erfarenheten både inom
och utom vårt land gifvit vid handen, att det allmänt använda
papperet ofta är af mindre god beskaffenhet och att detta innebär
allvarsamma faror för vår kultur och särskildt för våra rättsförhållanden,
då vidare ifrån sakkunnigt håll — icke blott af justitieombudsmannen,
utan äfven af tekniskt utbildade fackmän — framhållits
behofvet att hos oss införa en officiel papperskontroll, och då
det slutligen, såsom en talare på skaraborgsbänken närmare framhållit,
skulle se mera än besynnerligt ut, om Riksdagen i eu fråga
af sådan art som den föreliggande skulle desavouera sin justitieombudsman,
måste jag yrka afslag å lagutskottets framställning i
detta afseende och bifall till justitiebudsmannens hemställan med
det förtydligande tillägg, som af herr Odhner föreslagits.

Häruti instämde herr Waldenström.

Herr von Fries en: Ehuru det, jag har att anföra, egentligen
ej vidkommer den sak, som nu här föreligger, har jag dock begärt
ordet med anledning af ett yttrande af en talare på vestgötabänken.
Han hade länge, sade han, burit på sitt hjerta det vid Tumba
tillverkade dåliga papperet. Det tycker jag för min del, att
han icke hade bort göra, utan han långt före detta bort framkomma
med sina klagomål öfver papperet. Förhållandet är nemligen,
att Tumba levererar papper af det ifrågavarande slaget till
statskontoret. Då nu den, som tagit emot leveranserna, ej framstält
några klagomål öfver desamma, har man ej heller haft anledning
att vidtaga några åtgärder för att förändra fabrikationen.

Nu kom emellertid redan under förra riksdagen på privat väg
till min kännedom, äfven då från den ärade talarens sida, att det
förekom missnöje med det från Tumba levererade skrifstämpelpapperet.
Det var då helt naturligt, att saken undersöktes, och
genast vidtogos också, såsom äfven den ärade talaren antydt, åtgärder
för att åstadkomma en förbättring. Då detta var den ärade
talaren bekant, kan jag ej förstå, hvarför han vidrört denna fråga
nu; det förefaller mig nästan som att kasta låsten efter brödet i
ugnen.

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Jag kan ju icke med bestämdhet säga, huruvida han hädan- Angående
efter icke skall fä anledning till klagomål öfver papperet från justitieomTumba,
men jag hoppas och tror, att ingå klagomål vidare skola
behöfva förekomma. Skulle emellertid fortfarande anledningar till r<jrande det i
klagomål yppa sig, ber jag den ärade talaren att icke bära dessa statens tjenst
på sitt hjerta, utan så fort som möjligt komma fram med dem till använda
rätter vederbörande. ^Fortf)

Herr C ente rw all: I likhet med hvar och en, som något

sysslat med arkivstudier, fäster jag stor vigt vid, att det papper,
som en gång skall förvaras i våra arkiv, göres så godt som möjligt.

Jag skulle kunna inskränka mig till att instämma med den kompetente
talaren på stockholmsbänken, om jag icke ville omtala,
hurusom jag helt nyligen haft att handskas med ett dokument
ifrån år 1880, skrifvet på hasta Lessebopapper, hvilket faller sönder
nära nog vid beröring af handen, i synnerhet i vecken och der
kanslisilket dragits igenom.

Jag vill äfven anmärka gent emot en talare från smålandsbänken,
ledamot i lagutskottet (hvilken nyss här påpekade, att
Riksdagen förut i en skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit, att skrifmaterialierna
måtte göras så billiga som möjligt), att deraf ej följer,
att Riksdagen begärt, att dåliga skrifmaterialier skola användas,
utan endast att de skola vara så billiga, som med en god beskaffenhet
är förenligt.

Jag skall äfven slutligen taga mig friheten upplysa om, att
Första Kammaren redan afgjort denna fråga och med några och
sjuttio röster emot 28 bifallit det yrkande, som talaren på stockholmsbänken
först framstälde. För min del får jag yrka bifall till
nämnde talares förslag och afslag å utskottets hemställan.

Herr Odhner: Sedan jag sist hade ordet och framstälde mitt

yrkande, har en talare på skarahorgsbänken föreslagit, att kammaren
måtte antaga justitieombudsmannens hemställan oförändrad.

Jag skulle för min del visserligen icke haft något emot att instämma
med honom derutinnan, men då. efter hvad kammaren
nyss erfarit, Första Kammaren redan antagit denna hemställan med
det af mig föreslagna lilla tillägget, hemställer jag, om det icke
kunde vara skäl, att denna kammare gjorde detsamma.

Det framstäldes af herr Restadius en liten anmärkning emot
min formulering, hvilken anmärkning gick ut derpå, att, då jag
begagnat uttrycket »statens embets-och tjensteman», rådsturätterna
icke derunder skulle inbegripas. Jag får med anledning häraf säga,
att jag för min del inbegriper rådsturätternas tjensteman under
statens embete- och tjenstemän. Ty det måste vara å statens vägnar
och med den myndighet, staten förlänar, som rådsturätten — borgmästare
och råd — dömer. Jag betraktar derför dessa såväl som de
presterliga myndigheterna såsom statens embots- och tjenstemän.

Om nu kammaren antoge det af justitieombudsmannen framstälda
förslaget oförändradt, skulle följden blifva den, att ärendet
återginge till utskottet i och för eu sammanjemkning. Men jag

N:o 12.

Angående
justitieombudsmannens

framställning
rörande det i
statens tjenst
använda
papper.
(Forts.)

Onsdagen den 10 Mars.

hemställer, om det icke vore enklare och bättre, om kammaren,
efter den utgång, frågan fått i Första Kammaren, ville förena sig
om den formulering, som jag tagit mig friheten föreslå.

Herr Restadius: För att icke förhindra, att saken bringas
till en snar och lycklig lösning, skall jag be att få frånträda mitt
förra, yrkande och i stället instämma med herr Odhner.

Herr Peterson i Brystorp: Jag för min del tror icke, att

det skulle vara klokt att gå in på herr Carl Perssons i Stallerhult
förslag. Allmogen skulle nemligen enligt mitt förmenande
kunna blifva mycket trakasserad genom en dylik anordning. Lemnar
jag nemligen in en handling till en domstol, hvilken handling
icke är skrifven på ett papper, som domaren finner vara godt, kan
jag få handlingen kasserad och blifva tvungen att taga den tillbaka,
fastän det kan vara af vigt för mig att få lemna in handlingen
just vid ett bestämdt ting. Med det tillägg, herr Odhner
gjort, finner jag emellertid förslaget antagligt, hvarför jag, då lagutskottets
hemställan torde hafva föga utsigt att vinna kammarens
bifall, skall be att få instämma i herr Odhners yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt talmannen
till proposition upptagit hvart och ett af de qvarstående
yrkandena, afslog kammaren utskottets hemställan och biföll det
af herr Odhner under öfverläggningen framstälda yrkande.

§9-

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande u:o
6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.

Punkter na 1—12.

Biföllos.

Efter föredragning vidare af

Punkten 13, deruti utskottet hemstält, att en af Kongl. Maj:t
gjord framställning om anslag till artilleriammunition för fartygen
ej måtte af Riksdagen bifallas, begärdes ordet af

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson,
hvilken anförde: Herr grefve och talman, mine herrar 1

Jag har icke begärt ordet för att hos kammaren göra någon hemställan
om ändring af utskottes förslag i förevarande punkt. Jag
har endast velat framhålla, att anskaffandet af den ifrågasatta ammunitionen
kanske är af betydligt större vigt, än det möjligen kan
hafva förefallit mer än en i denna kammare. Såsom bekant, afser
man med uttrycket »utredning» den qvantitet krut, projektiler och
antändningsmedel för kanonerna, som man för med sig på ett för

Onsdagen den 10 Mars. 41

expedition fullt utrustadt fartyg. Kostnaden för anskaffandet af
en utredning — den första utredningen — inbegripes i den anslagssumma,
som begäres för sjelfva fartygets anskaffning. Men derefter
måste man genom extra anslag söka få en andra sådan utredning,
som den moderna utvecklingen af artilleriet nu gör mera
nödvändig än förut. Ty den qvantitet projektiler m. m., som man
kan föra med sig om bord, är i hög grad begränsad och inskränkt
dels af vigtförbållandena, dels af det utrymme, som, med afseende
på en praktiskt ordnad projektiltransport kan förefinnas. Om man
nu tänker på den snabbhet, med hvilken elden afgifves från de
mindre pjeserna, och om man dividerar det antal projektiler, som
medföres, med det antal skott, som kunna afskjutas på t. ex. en
minut — med våra 12 centimeters kanoner kan man äfven med
noggrann sigtning skjuta 10 skott i minuten, men jag skall här
blott beräkna 8 skott — så kommer man för dessa 12 centimeters
kanoner till det resultatet, att vid oafbruten skjutning ammunitionen
räcker i 21 minuter. För 57 millimeters kanonerna räcker
den i 20 minuter och ungefär likaså för de närmast mindre slagen
kanoner. Om man således tager i betraktande det behof, som kan
komma i fråga under häftigt pågående eld, finna herrarne, att det
icke är något stort antal projektiler, som beräknats per kanon.
Har man då icke något förråd, som kan medföras på särskilda
fartyg eller hemtas från särskilda förrådsplatser, blifva således
kanonerna efter en sådan skjutning utan användning.

Den summa, som nu i år af Riksdagen blifvit begärd för det
ifrågavarande ändamålet, utgör endast en fjerdedel af den summa,
som enligt marinförvaltningens beräkning är erforderlig för anskaffandet
af eu andra artilleriammunitionsutredning för de år
1896 till nybyggnad anbefalda krigsfartygen. Orsaken härtill var,
att man ville komma med så små kraf på extra anslag som möjligt.
Då nu emellertid statsutskottet icke funnit skäl att tillstyrka Kongl.
Maj:ts förslag, och således denna summa ej torde i år erhållas,
måste Kongl. Maj:t nästa år återkomma, men måste då, på grund
af att ett år gått förloradt, begära ett högre belopp, emedan de
fartyg, för hvilka denna ammunition är afsedd, beräknas blifva
färdiga nästa år. Jag vill derför nu uttala den förhoppningen, att
både kommande Riksdags statsutskott måtte finna skäl att föreslå,
och denna kammare å sin sida finnas villig att bevilja de medel, som
äro erforderliga för anskaffandet af den ifrågavarande ammunitionen.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 14—16.

Biföllos.

I punkten 17, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att
Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
måtte till ny docka i Karlskrona bevilja 475,000 kronor och
deraf på extra stat för år 1898 anvisa 150,000 kronor.

N:o 12.

Angående
anslag till
ny docka i
Karlskrona.

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Angående
anslag till
ny docka i
Karlskrona.
(Forts.)

Herr Höjer begärde ordet och yttrade: Herr statsrådet och

chefen för sjöförsvarsdepartementet skulle säkerligen blifva högst
öfverraskad — och jag förmodar ganska angenämt öfverraskad —
om den nu föredragna punkten bifölles, utan att någon den ringaste
gensaga mot densamma i denna kammare förekomme. Jag skall
emellertid be att för min ringa del få gorå en sådan gensaga;
egentligen för att uttrycka min förvåning öfver statsutskottets sätt
att i år behandla det ifrågavarande anslaget, jemfördt med statsutskottets
sätt att behandla det vid föregående riksdag. Här samma
Kongl. Maj:ts nådiga proposition var föremål för statsutskottets
behandling för ett år sedan, blef den, såsom herrarne veta, afstyrkt
af utskottet, och det utan att någon den ringaste reservation mot
utskottets afstyrkande hemställan fans betänkandet vidfogad från
någondera kammarens ledamöter. Det fans visserligen en reservation
vid punkten, afgifven af herrar Tamm, von Friesen och ett
par andra af statsutskottets ledamöter, men denna reservation gälde
blott en del af utskottets motivering, nemligen den del, som
berörde två af herrar S. Palme och E. Svensson afgifna motioner.
Jag vet nu icke, hvad det kan vara för nya skäl, som kommit till
statsutskottets kännedom, eftersom utskottet vid denna riksdag helt
och hållet ändrat ståndpunkt, ja, till den grad ändrat ståndpunkt,
att mot utskottets hemställan om bifall till Kongl. Maj:ts proposition
icke finnes en enda reservation, icke ens från någon ledamot
af denna kammare. Alla de fakta, som kunnat inverka på frågans
afgörande, voro till hufvudsaken kända redan vid föregående riksdag.
För så vidt jag kan anses ega någon den ringaste kompetens
att yttra mig i denna fråga, skulle väl hufvudskälet för ett bifall
till detta anslag vara det, som anförts af marinförvaltningen i dess
skrifvelse af den 17 september 1895, i hvilken skrifvelse marinförvaltningen
framhåller önskvärdheten, jag vill icke säga nödvändigheten,
af anskaffandet för de södra och vestra delarne af Sverige
af en reparationsdocka för större pansarfartyg, lika den som förut
finnes i Stockholm. Men, som sagdt, detta skäl för bifall till
Kongl. Maj:ts nådiga proposition förefans äfven förra året. Något
annat och nytt skäl, som kunnat föranleda denna fullständiga tournering
i statsutskottets uppfattning af frågan, har jag icke kunnat
finna, för så vidt det icke ligger i den omständigheten, att öfverskottsmillionerna
i år äro flera än i fjol. Skall man nu, derför
att dessa millioner äro så många, se till att de så mycket hastigare
rulla, ja, då har statsutskottet haft ett fullt tillräckligt skäl för
sitt tillstyrkande af föreliggande anslag. Men skall man på gammalt
prosaiskt vis anse, att äfven under de goda åren någon sparsamhet
med statens medel bör iakttagas, då synes det mig, som
om detta skäl i någon ringa mån bort verka derhän, att åtminstone
någon eller några af denna kammares ledamöter i statsutskottet
äfven i år inlagt reservation mot anvisandet af förevarande anslag.

Som jag icke kan inse, att frågan i år ställer sig annorlunda
än i fjol, skall jag, herr talman, be att få yrka afslag å statsutskottets
hemställan.

Onsdagen den 10 Mars.

N:o 12.

Härefter anförde: Angående

anslag till

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet C hr i- ny docka i
sterson: Herr grefve och talman, mine herrar: Hed afseende Karlskrona.
derpå att den föregående talaren yrkade afslag å den nu före- '' or 8,)
varande punkten, vill jag hemställa, huruvida någon anledning
dertill förefinnes, då icke något annat skäl för detta yrkande förebragts,
än att åsigterna i frågan hos statsutskottets ledamöter,
enligt talarens åsigt, skulle hafva varit olika i år mot i fjol. Min
fulla öfvertygelse är dock, att så icke varit förhållandet. Jag
erinrar mig nemligen mycket väl, att, vid de samtal jag i frågan
hade med åtskilliga af dem i fjol, de framhöllo, att de gerna
önskade att kunna finna tillgfingarne tillräckliga för att tillstyrka
detta anslags anvisande, men att de till följd af dåvarande förhållanden
icke ansågo sig kunna göra det. Jag skulle derför tro,
att orsaken till det ändrade förhållandet nu är af rent ekonomisk
natur, och med fästadt afseende på det ökade antalet fartyg, som
skola behöfva ständig tillsyn och noggrann vård, kan det ej vara
annat än välbetänkt handladt af kammaren att bevilja den af
Kongl. Maj:t äskade summan för den föreslagna dockans påbörjande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Återstående punkterna 18—20.

Biföllos jemväl.

§ 10.

Föredrogs vidare bankoutskottets utlåtande n:o 4, med anledning
af väckta motioner om inrättande af nya afdelningskontor
af riksbanken.

Punkten 1.

Bifölls.

I punkten 2 hemstälde utskottet, att väckta motioner om inrättande
af riksbankskontor i Karlskrona, Halmstad, Kristianstad
och Venersborg ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Svensson från Karlskrona: Jag beklagar, att bankofullmägtige
och bankoutskottet icke närmare ingått i pröfning af
de skäl, som tala för inrättandet af ett riksbankens afdelningskontor
i Karlskrona. Men då det icke finnes hopp om att nu
kunna genoradritva ett sådant beslut, skall jag icke framställa något
yrkande, som afviker från bankoutskottets hemställan. Jag vill
endast uttala den förhoppning, att min motion ett annat är må
komma att röna ett välvilligare mottagande än den rönt i år.

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Angående
ändring af
§ 19 mom. 5
och 6 i förordningen
om
strafflagens
införande.

Jag skall, såsom sagd!, icke framställa något yrkande, afvikande
från bankoutskottets hemställan.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 20, i anledning
af väckt motion angående ändring af § 19 mom. 5 och 6 i förordningen
om strafflagens införande, i hvilket utlåtande utskottet
hemstälde, att ifrågavarande, inom Andra Kammaren af herr P.

Waldenström väckta motion, n:o 44, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr A. Hedin begärde ordet och yttrade: Herr talman!

Jag trodde att någon annan i kammaren skulle begära ordet för
att anställa några betraktelser öfver förevarande lagutskottsbetänkande
— äfven det enhälligt likasom samma utskotts betänkanden
rörande lagmanstitelns införande och om användning af bättre
papper till offentliga handlingar, genom hvilka betänkanden lagutskottet
firat så obestridliga triumfer — men då så icke skett,
och ehuru jag väl kan förstå, att det icke kan tjena till något
praktiskt ändamål att tala något om den motivering, som utskottet
här begagnat, vill jag dock — jag kan rent ut säga för att freda
mitt samvete -— till protokollet anföra, att jag icke kan godkänna
ett sådant uttalande som det, att nu gällande allmänna bestämmelser
om häktning hvarken skulle vara för stränga eller, rätt
tillämpade, böra föranleda något obehörigt ingrepp i den enskilde
medborgarens frihet. Jag förstår nog, att det vid detta tillfälle
likasom vid flere andra kommer att visa sig, att kammaren tager
det mycket lätt, då det är fråga om att utsträcka häktningsrätten,
och lika lätt, då någon väcker förslag om att till skydd för den
enskilde medborgarens frihet inskränka godtycket i detta nödvändiga
onda. Jag tillåter mig erinra derom, att Riksdagen år
1875 till Kongl. Maj:t aflat ett förslag med anhållan om fastställelse
derå, hvilket skulle hafva medfört en sådau utvidgning i
häktningsrätten, att eu person skulle kunnat arresteras på misstanke
för brott af den beskaffenhet, att det kunde försonas med
lägsta bötesbeloppet. Det är Riksdagens skrifvelse n:o 43 för år
1875. ifrån olyckan och skammen att hafva infört en sådan bebestämmelse
i svenska lagstiftningen räddades Riksdagen af högsta
domstolen. Emellertid blef resultatet i stället 1878 års mindre
vansinniga och mindre ohyggliga utsträckning af häktningslagen,
men äfven den betänklig nog. Jag har derför skäl för mitt uttalande,
att jag på förhand vet, att Riksdagen betraktar sådana
frågor, som utsträckning af rätten att göra ända på en menniskas
personliga frihet, med mycket lätt sinne. Och detta föreliggande
utskottsbetänkande visar också, att, åtminstone hvad på lagutskottet
beror, man icke har att vänta mycken sympati eller medverkan,

Onsdagen den 10 Mars.

N:o 12.

om man syftar till att i någon mån inskränka den godtycklighet,
till hvilken detta, såsom jag nyss sade, nödvändiga onda, den preventiva
häktningsrätten, kan föranleda.

Lagutskottet har nu här sagt, att »nu gällande allmänna bestämmelser
om häktning synas utskottet hvarken för stränga eller,
rätt tillämpade, höra föranleda något obehörigt ingrepp i den enskilde
medborgarens frihet». Till en början ber jag att få erinra
derom, att detta tal om rätt tillämpning af en lag, hvithet spelade
en viss temligen meningslös rol under en föregående diskussion
här i dag, kunde man helt enkelt sluta ut ur eu allvarsam diskussion.
Ty det lärer vara tydligt för alla, åtminstone är väl ingen,
som öppet vill vidgå något annat än det, att, då tre instanser fält,
hvar sin olika dom, de dock gjort det i den öfvertygelsen, hvar
och en af dem, att de fält den rätta domen. Hvad tjenar det då
till, hvart kommer man med detta orimliga sätt, med att förklara:
»ja, det skulle icke ha blifvit så, om de rätt tillämpat lagen och
fält en rätt dom». År det då jag, som skall bedöma detta, tillkommer
det en och hvar att förklara, att hela felet ligger deruti,
att domstolen dummat sig eller, än värre, att den med afsigt
fält en orättfärdig dom. Det går ju icke an att resonera på det
viset.

Att nu för öfrigt lagutskottets omdöme om häktningslagen ej
är hållbart, skall jag bevisa med ett ofta åberopadt exempel, som
jag aldrig skall upphöra att nämna i slika fall. Man kan icke
säga, att den häktningslag icke är för sträng, som tillåter, att välfräjdade
personer blifva häktade på misstanke för ett brott, hvars
verklighet icke blifvit konstateradt, på misstanke för ett brott, som
icke utaf dem blifvit begånget och icke af någon annan heller —
emedan brottet icke alls egt rum. Det är hvad som hände i Kristinehamns-målet.
Ett par välfräjdade personer häktades på misstanken
för ett brott, som aldeles icke existerade — skall detta nu
undanskvllas med den förklaringen: »ja, lagen blef icke rätt tilllämpad,
hade den blifvit det, så hade icke något obehörigt ingrepp
i den enskilde medborgarens frihet egt rum»? Nej, man måste väl
antaga, att lagen var rätt tillämpad, när hofrätton och högsta domstolen,
båda två, ogillade det af justitieombudsmannen föranstaltade
åtalet och förklarade, att denna namnkunniga rådstufvurätt icke
gjort sig skyldig till embetsfcl, icke ådragit sig ansvar eller någon
skadeståndsskyldighet.

Jag tillåter mig, herr talman, att läsa upp en liten bit ur
justitieombudsmannens — den hedersmannen Erömans — berättelse
till 1893 års Riksdag.

»Jag tillåter mig antyda», säger han, »att, sen det visat sig,
att en domstol ansvarsfritt fått hålla eu person i häkte på misstanke
för ett brott, hvars verklighet ej var på ett tillfredsställande
sätt ådagalagd, utan att göra sig mödan att närmare utreda förhållandet,
ehuru sådant med den allra minsta grad af omtanke
och besvär kunnat försiggå, anledning är att befara, det andra
domstolar skola följa detta exempel och undandraga sig besväret
med utredning af förekommande brottmål till och med då verklig -

Angående
ändring af
§ 19 mom. 5
och 6 i förordningen
om
strafflagens
införande.

(Forts.)

N:o 12. 4(5 Onsdagen den 10 Mars.

Angående heten af brott, för hvilka personer beröfvats sin frihet, synes tvifändring
af velaktig; och denna farhåga manar mig att fästa lagstiftarens uppoeh
™i "för- märksamhet på angelägenheten deraf att i sammanhang med de
ordningen om derå ändringar i rättegångsordningen, som af omständigheterna
strafflagens kraftigt påkallas, vara betänkt på anställande af lagkunniga förinförande.
svarare att i rättegången biträda för brott häktade och tilltalade
(Forts.) personer.»

Inför det faktum, som jag nu erinrat om, och på hvilket justitieombudsmannen
Frömans nyss upplästa ord häntydde, hvart kommer
man med ett sådant talesätt som detta, att om blott lagen rätt
tillämpas, så är lagen bra? Jag kan för min del icke finna annat
än att, när hofrätten och högsta domstolen frikände rådstufvurätten
i Kristinehamn, hofrätten och högsta domstolen gjorde det derför,
att de funno, att rådstufvurätten icke olagligen förfarit, och att
icke något kunde läggas den till last. Hvilka slutsatser har jag
då att draga deraf, om icke att det finnes något fel i den lag,
som på det sättet kan ansvarsfritt tillämpas, för att begagna Frömans
ord, och att, så länge den är qvar, man icke eger rättighet
att fälla ett sådant omdöme om den nuvarande häktningslagen,
som lagutskottet gjort, om också utskottet kommer med all den
auktoritet, som lagutskottets rättslärda. ledamöter hvar för sig och
i synnerhet i förening kunna besitta.

Jag kallade nyss rätten att på misstanke kunna häkta en
person för ett nödvändigt ondt, och deruti ligger enligt min tanke,
att den icke hör sträckas längre än nödvändigheten, det vill säga
den nödiga omsorgen om samhällets säkerhet, det påkallar. Nu
kan jag för min del alldeles icke medge, att, när Riksdagen år 1875
skref och föreslog ett tillägg uti häktningslagen af den beskaffenhet,
att man skulle få häkta en person på misstanke för ett brott af
den beskaffenhet — att det skulle kunna försonas, om det blef ådagalagdt
— med lägsta bötesbeloppet, man då endast har iakttagit
hvad nödvändigheten kräfver; enligt min tanke har man der gått
långt utöfver hvad rimligheten tillåter. Riksdagens skrifvelse den
gången börjar med dessa ord: »Hos Riksdagen har kommit i öfvervägande,
hurusom det förhållandet, att våldsgerningar och fridsbrott
under senare tider betydligt tilltagit, i synnerhet bland den
delen af befolkningen, som på främmande orter till stor mängd
erhållit tillfällig arbetsförtjenst vid allmänna arbeten, icke torde
höra lemnas utan uppmärksamhet, utan föranleda någon åtgärd för
dessa brotts hämmande.» Nu synes det alldeles gifvet, att, när man
konstaterat något sådant, som i dessa rader uppgifvits, den första
åtgärden borde hafva varit den, att man anstalt tillräcklig polisstyrka
på sådana orter, som här antydas, der oordningar, fridsbrott
och våldsgerningar förekommit. Det hade naturligtvis, som sagdt,
varit det första, man skulle hafva gjort, att se till att ordningsmagten
på sådana ställen blifvit tillräckligt representerad, men jag
kan alls icke se, att påpekandet af ett sådant förhållande bör föranleda
en sådan framställning, som Riksdagen då gjorde och från
hvilken vi lyckligtvis räddades genom högsta domstolens ingripande.

Onsdagnn den 10 Mars.

N:o 12.

Vidare begagnar jag tillfället för att påpeka, att häktningslagen,
huru den än må komma att lyda, äfven om den blefve mycket
mindre godtycklig än hvad den efter mitt förmenande nu är, fordrar
ett komplement uti en lagstiftning om rätt till ersättning för oskyldigt
häktade och dömde. Vi hafva eu sådan, lagen af år 1886.
Den föranleddes, det är ju allmänt bekant, närmast och hufvudsakligast
just utaf det ohyggliga så kallade falskmyntaremålet i
Kristinehamn. Den lagen är så beskaffad, att den närmast står
såsom — ja, låtom oss begagna ett mildt uttryck, det öfverensstämmer
med mitt lynne det — såsom ett blad, som tar upp en
plats i författningssamlingen.

Jag gjorde mig underrättad hösten 1895 om huru stort antal
oskyldigt häktade och dömde hade hos Kongl. Maj:t gjort framställning
om ersättning på grund af denna lag och huru många som
fått sådan, och jag fann då, att Kongl. Maj:t varit i tillfälle att
bevilja sådan ersättning åt 5 af 40 sökande. Om en del utaf de
mål, der Kongl. Maj:t hade svarat nej, har jag tagit kännedom, och
jag vågar säga, att jag tror, att det stora flertalet af denna kammare
skulle i likhet med mig finna det vara, såsom jag på ett annat
rum en gång sagt, upprörande, icke att Kongl. Maj:t svarade nej,
utan att Kongl Maj:t måste svara nej, det vill säga att Kongl.
Maj:t icke kunde enligt lag bevilja den utaf rättvisans och billighetens
skäl påkallade ersättningen, derför att lagens bestämmelser
äro så ytterst trånga, att det endast i något ytterst sällsynt
fall kan inträffa, att man uppfyller dessa vilkor för erhållande
utaf skadestånd. Men derför har jag också funnit det —
jag upprepar äfven det ännu en gång — mycket beklagligt, att
Kongl. Maj:ts rådgifvare icke utaf denna nu 10 ä 12 års långa
erfarenhet om lagens alldeles otillfredsställande beskaffenhet låtit
sig förmås att föreslå en utvidgning utaf denna lags trånga gränser.
Jag har framstält önskningar derom åtminstone ett par gånger
här, men naturligtvis utan att lyckas derför vinna något intresse
från regeringens, särskildt ifrån chefens för justitiedepartementet
sida. Jag begagnar tillfället att påpeka detta, så mycket hellre
som af en ärad kamrat på stockholmsbänken en motion väckts i
sistnämnda ämne, och hoppas jag, när den kommer före, att åtminstone
Andra Kammaren skall visa sig mera intresserad utaf att göra
1886 års lag effektiv, än regeringen hittills visat sig vara. Det
är i sjelfva verket eljest, om det skall fortgå såsom det varit hittills,
anledning befara, att den tanke blir allmän, att 1886 års lag,
efter en så lång erfarenhet om hvad litet den duger till, står i
författningssamlingen såsom ett hyckleri, som skall tjena till bevis
på att äfven vi äro moderna och humana, under det att den i
sjelfva verket utgör ett hinder för en verklig reform i öfverensstämmelse
med nutidens humanitära sträfvanden.

Då jag i öfrigt icke skulle kunna instämma med sjelfva den
form, som motionären gifvit åt sitt förslag, har jag icke något
yrkande att göra.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Angående
ändring af
§ 19 mom. 5
och 6 i förordningen
om
stafflagens
införande.

(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.
§ 12-

Om ändrad
lydelse af
18 kap. 15 §
strafflagen.

Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 21, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af 18 kap. 15 § strafflagen.

I berörda, inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 45, både
herr P. Waldenström hemstält, att Riksdagen för sin del måtte
besluta sådan ändring af strafflagen kap. 18 § 15, att orden »högst
tjugo riksdaler» utgå, men hemstälde utskottet, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Waldenström: Ehuru naturligtvis en diskussion om

denna motion här i kammaren nu icke kan hafva någon praktisk
betydelse, skall jag dock be att få säga några ord med anledning
af den motivering, på grund af hvilken utskottet har funnit sig
föranlåtet att afstyrka bifall till densamma.

Det är ju alldeles giivet hvad utskottet säger, att »den, som
är hängifven åt fyllerilasten, icke lärer låta sig rättas derigenom,
att han drabbas af allt högre bötesstraff vid upprepade förseelser
uti ifrågavarande hänseende». Det har jag väl icke heller tänkt,
och icke heller hafva andra tänkt det, men jag har tänkt såsom
andra, att bötesstraffet skall ha en viss afskräckande betydelse,
och att högre bötesstraff har en mera afskräckande kraft än ett
lägre bötesstraff, och derför har jag ansett det olämpligt, att lagen
bestämmer 20 kronor såsom högsta bötesstraff, hvartill man skulle
kunna dömas för fylleriförseelse.

Vidare säger utskottet, att »nykterheten i allmänhet bättre
främjas på andra vägar än genom höjda straffbestämmelser mot
fylleri». Ja, ingen kan vara mera villig än jag att erkänna detta,
och jag tror, att jag i min ringa mån deltagit i nykterhetsarbetet
just från den synpunkten. Men detta hindrar icke, att det kan vara
lämpligt, att äfven fyllerilasten belägges med straff, som kan vara
egnadt att afskräcka från dess utöfning. Jag tänker, att det är
sammalunda på andra områden. Icke lär väl tjufven förbättras
derför, att han får plikta, och icke lära väl de höjda bötesstraffen
förbättra honom heller. Men jag anser, att de höjda bötesstraffen
skola innebära en kraftigare varning och hafva större magt att afskräcka
honom från förseelsens upprepande.

Herr talman! På grund af hvad jag nu har anfört skall jag
anhålla, att Andra Kammaren måtte bifalla min motion. Det ärja
besynnerligt, att domaren, huru förhållandena än må gestalta sig,
skall vara absolut förhindrad att ådöma en person för fylleriförseelse
högre straff än 20 kronors böter eller vid böternas förvandling
fem dagars fängelse.

Herr Persson i TällbeTg: Om jag kunde tro, att ett bifall
till motionärens förslag skulle i någon mån kunna befrämja
nykterheten, skulle jag vara den förste att yrka bifall till detsamma.
Men då jag det inte kan tro, är det naturligt, att jag
anser, att det sätt, hvarpå utskottet här behandlat och besvarat

Onsdagen den 10 Mars.

X:o 12.

förslaget, är det rätta. Det kan emellertid äfven ur eu annan
synpunkt ifrågasättas, huruvida det är rättvist att nära nog i det
oändliga utsträcka latituden för straffbestämmelserna för förseelser
i detta hänseende, då ju staten så att säga har skyddat de många
snaror, som äro utlagda på vägen för dessa, som hafva lätt att
falla offer för dryckenskapslasten. Jag tror icke, och motionären
tror heller icke, att den, som är hemfallen åt dryckenskapslasten,
förstår att supa efter någon taxa, som finnes bestämd i våra strafflagsbestämmelser,
så att han t. ex. resonnerar som så, att, om han
finge höta högst 20 kronor, han skulle taga sig 3, 4 supar till, men,
då böterna äro utsträckta ända till 500 kronor, han måste akta
sig. Jag tror som sagdt icke för min del, att så är förhållandet.
Och man borde kanske rigta sina bötesbestämmelser åt annat håll
i detta afseende. Jag vill icke nu derom yttra mig, men herrarne
förstå mycket väl hvad jag menar.

Men det finnes ännu en annan omständighet, som gör det
högst olämpligt att höja ifrågavarande bötesstraff, och det är sjelfva
ordalydelsen i nu ifrågavarande paragraf i strafflagen. Jag. skall
taga mig friheten att uppläsa paragrafen, sådan den lyder: »Öfverlastar
sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder eller
orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken
är, och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller annat allmänt
ställe; straffes, för fylleri, med böter, högst tjugo riksdaler.» Nu tror
jag, att våra domare här i kammaren skola gifva mig rätt i, att
denna lagbestämmelse tillämpas så, att, om en person träffas på
en byväg, som icke är allmän väg, personen icke är straffbar, utan
att han måste anträffas på något offentligt ställe. Således är här
skilnad mellan byväg och allmän väg eller landsväg. Det inträffade
för ej så länge sedan, vid ett tillfälle, att jag kom tillsammans
med tre allmänna åklagare och desse framstälde den
frågan till mig: »kan riksdagsman säga mig hvad som är förbjudet
i lagen, antingen att öfverlasta sig med starka drycker eller att gå
på allmän landsväg?» Frågan låter något ironisk, men såsom denna
lagparagraf är affattad, och såsom den i allmänhet, såvidt jag vet,
tillämpas, är förhållandet det, att, om jag håller mig på en viss
plats, jag slipper bota, men om jag kommer öfver gränsen, en
gräns, som godt kan sägas vara af slumpen utstakad, jag är underkastad
böter. Det vore således enligt mitt förmenande lämpligt,
att en ändring i donna paragraf i det syftet vidtages hellre än att
höja böterna.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid, utan be att få
yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Ohlsson från Yexiö; Herr talman! Minc herrar! Den
förseelse, som i strafflagen benämnes fylleri, bestraffas, som herrarne
veta, med böter, lägst 5 och högst 20 kronor, eller om böterna
skola förvandlas till urbota straff, med lägst 3 och högst 5
dagars fängelse. I äldre lag var straffet för fylloriförsoelse vida
lägre. Den nuvarande strafflatituden torde med afseende å förseelsens
beskaffenhet kunna anses fullt tillräcklig, helst som vi veta,

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 12.

Om ändrad
lydelse af
IS kap. 15 §
strafflaqen.
(Forts.)

N:o 12. 50 Onsdagen den 10 Mars.

Om ändrad att äfven andra påföljder för fylleriförseelse kunna inträda, i det
lydelse af en drucken kan tagas i förvar eller sättas i fängelse, tills lian
lst kaP. 15 § blir nykter. Uppträder någon i drucket tillstånd vid marknader,

S (Forts.)11 auktioner eller andra sådana sammankomster, kan lian afvisas
eller tagas i förvar, om det befinnes nödigt. Att nu, på sätt motionären
ifrågasatt, skärpa straffet ända derhän, att eu person blott
och bart derför, att han anträffas drucken på väg, gata eller annat
allmänt ställe, och utan att han på allra ringaste sätt träder någon
enskild persons rätt för när, skulle kunna fällas till böter af ända
till 500 kronor eller, — hvilket väl oftast kommer att inträffa —
få undergå deremot svarande fängelsestraff af ända till 53 dagars
fängelse, det förefaller — med den rättsuppfattning, som råder här
i landet, och vid jemförelse med straffen för många andra förseelser
— uppenbarligen vara orimligt. Riksdagen har icke heller vid
föregående tillfällen, då denna fråga bragts it bane, varit benägen
att medverka till straffskärpning för fylleri. Då emellertid motionären
icke tyckes hafva blifvit öfvertygad af lagutskottets skål,
utan framhärdar i sin åsigt om lämpligheten af straffskärpning
härvidlag, skall jag tillåta mig att erinra om ett anförande af en
framstående ledamot i denna kammare, som i eu med den förevarande
nära sammanhängande fråga vid sistlidet års riksdag i
kammaren gaf uttryck åt helt andra åsigter. Jag återgifver yttrandet
derför, att jag tror mig veta, att motionären hyser mycken
tilltro till hvad den ifrågavarande ledamoten tänker och säger.
Det var då fråga om inrättande af s. k. drinkareasyler. Det åsyftade
yttrandet är helt kort. Det lyder så här:

»Då den åsigten allt mer gör sig gällande, att dryckenskapen
icke blott är eu last, äfven om den i regeln börjar såsom en last,
utan eu sjukdom, hvilken bör som sådan behandlas, så torde tiden
vara inne att tänka på, hvad staten må kunna göra för att bereda
alkoholister den sjukvård, som de behöfva, ehvad det nu bör ske
genom särskilda vårdanstalter eller genom särskilda afdelningar af
de sjukvårdsanstalter, som redan finnas.

Är alkoholismen en verklig sjukdom, så synes det icke vara
lämpligt att söka bota densamma genom borgerliga straff, såsom
böter och fängelse, hvarigenom den vanligen redan fattige drinkaren
och hans familj endast ännu mer utarmas, och ej blott det, utan
äfven förnedras till oberäknelig skada för hans karakter, som,
redan förut svag, än mer försvagas genom känslan af att vara
utstött och föraktad».

Vidare säger samme framstående ledamot af kammaren, sedan
han yttrat sig om personer, som lida af ett oemotståndligt dryckenskapsbegär:
»Huru en person i sådant tillstånd bör bedömas, torde
ännu icke vara en afgjord sak. Som bekant, straffas han under
närvarande förhållanden med »böter för fylleri», när han faller
för sitt olyckliga begär på ett förargelseväckande sätt. Och om
han blir alldeles förfallen, kan han dömas till allmänt arbete.
Emellertid börja allt flere och flere röster att höja sig, som fråga,
om detta är rätt, och om icke den arme drinkaren, som kommit i
ett sådant tillstånd, snarare bör behandlas såsom sjuk, än såsom

Onsdagen den 10 Mars.

N:o 12.

brottslig, äfven om han — hvilket dock, såsom bilagan visar, icke Om ändrad
alltid är fallet — genom eget förvållande bragt sig deri.» 15 &

Den ledamot jag nu citerat, det är — herr Waldenström från strafflagen.
Greflo. 1 (Forts.)

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Waldenström: Det lider enligt min tanke icke något
tvifvel, att en menniska kan genom dryckenskap komma till ett
sådant tillstånd, att det bör betraktas såsom en sjukdom. _ Som
bekant, kallas också denna sjukdom af läkare för »Alcoholismus
chronicus». Men deraf följer icke, att hvar och en menniska, som
super sig full, och som visar sig drucken på torg eller gator eller
allmänna vägar, är att betrakta som en sjukling. Jag trodde icke,
att jag skulle behöfva upplysa herr Ohlsson från Yexiö om ett
så enkelt förhållande.

Herr Ohlsson från Yexiö: Ja, kan herr Waldenström sammanjemka
sina uttalanden från i fjor och i år i denna, fråga, har
han större sammanjemkningsförmåga, än jag har. Såvidt jag kan
bedöma, är herr Waldenströms uppfattning denna: antingen skall
den, som hängifver sig åt dryckenskap, och gör sig skyldig till
fylleriförseelse sättas in i drinkareasyl, eller också skall han hållas,

— helst så länge som möjligt — i fängelse. Jag tror deremot,
att kammarens ledamöter i allmänhet äro mera benägna att låta en
sådan person få — så långt lämpligt är — åtnjuta sin frihet och
vistas i friska luften. Det länder honom också bestämdt till större
gagn.

Herr AValdenström: Till svar på det, som herr Ohlsson nu
sist sade, vill jag nämna, att för mig icke existerar detta antingen

— eller. Det tyckes, som om jag hehöfde upprepa samma sak,
som jag nyss sade, för att få in det i hufvudet på herr Ohlsson.

Det är ju alldeles klart, enligt min uppfattning, och icke blott
enligt min, utan äfven enligt andras, att dryckenskapens utöfning
i de flesta fall är en last. Men å andra sidan är det lika klart
för mig som för andra, att en person kan komma till ett sådant
tillstånd, då hans dryckenskap är att betrakta mera såsom en sjukdom.
Och i de båda olika fallen hör han behandlas på olika sätt.

Herr Ohlsson tyckte, att en drinkare icke borde komma i fängelse,
utan att han i stället hehöfde att få vara i friska luften.

Ja, hvarför säger då vår lag, att, om man trätfar honom på allmän
väg eller torg, med andra ord ute i friska luften, så skall man
taga vara på honom och häkta honom, tills han blir nykter? Det
ansåg herr Ohlsson mycket berättigadt. Att jag skulle sagt, att en
drinkare bör hållas sä länge som möjligt i fängelse, det har herr
Ohlsson gripit jag vet icke hvarifrån, men i •— luften fans det
icke att taga, ocli icke på något annat ställe heller.

Herr Jansson i Krakerud: Jag tror, att man bör betrakta

donna fråga från praktisk synpunkt. Jag satt här under diskus -

\:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Om ändrad
lydelse af
18 leap. 15 §
strafflagen.
(Forts.)

sionen och tänkte mig ett exempel. Om en fiskare sätter ett lockbete
på sin krok och kastar ut den i sjön för att få en fisk, och
så en fisk nappar och det lyckas att dra upp honom — skulle då
någon af herrarne tycka det vara rim och reson, om man, sedan
man fått fisken att nappa på detta lockbete, skulle straffa honom
derför?

På samma sätt går ju staten tillväga med afseende på spirituosaförsäljningen.
Den inrättar ju krogar och utskänkningsställen
i städerna på de platser, der man anser, att man kan träffa en
mängd personer, som af dessa skyltar lockas att gå in och taga sig
en sup; och dessutom är det ju också föreskrifvet i förordningen,
huru många procent alkohol bränvinet får innehålla. Man vet
mycket väl, att de, som konsumera denna spritvara, blifva druckna.
Men då är det väl orimligt att höja de straffbestämmelser, som
redan finnas. Jag skulle hellre vilja vara med om att taga bort
dem, ty då allmänheten får rätt att supa bränvin och man gör
mycket för att nämnda allmänhet må komma i tillfälle dertill, så
att staten äfvensom kommunerna skola få goda inkomster, då är
det väl något hårdt att straffa dem för det de nappa på detta
lockbete.

Jag läste för några dagar sedan i en tidning, att hamnarbetarne
i Stockholm beslutat att ingå till öfverståthållaroembetet med anhållan,
att krogarne skulle tagas bort vid hamnarne. Ännu har jag
dock icke sett, att dessa hamnarbetare gått i författning om att
ingifva denna ansökan. Men när man ser, att arbetarne vilja blifva
befriade från frestelsen att konsumera bränvin, enär de känna sig
oförmögna att stå emot denna frestelse, och att de göra alla ansträngningar
för att blifva af med krogarne, då synes detta mig
bevisa, att, då arbetarne gå in på krogen, sker det icke för att
dricka sig druckne, utan att de oftast gå in dit, derför att de äro
hungriga och vilja hafva litet mat och en sup. Men hungriga, som
de äro, kunna de icke beräkna, huru stor qvantitet bränvin de tåla;
och så blir följden i alla fall, att de blifva druckna, derför att de ej
förut fått tillräckligt med mat för att kunna motstå alkoholens
verkningar. Man kan derför säga, att arbetarne i många fall äro
mera oskyldiga till, att de blifva druckne, än staten. Då jag således
häraf kan finna, att staten är mera skyldig än de, som konsumera
bränvinet, till att desse blifva druckne, kan jag för min
del icke vara med om att höja straffbestämmelserna för folk, som
blifva fulla af bränvin, som innehåller så och så mycket alkohol
— det är alldeles naturligt och kan icke undvikas.

Jag skall således be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Waldenström: Ja, om jag hade sådana åsigter, som
herr Jansson i Krakerud nu uttalat, skulle jag också yrka icke
blott på nedsättning i straffbestämmelserna utan på deras borttagande,
ja kanske på straffets öfverflyttande åt ett helt annat håll,
såsom herr Daniel Persson antydde. För min enskilda del tror
jag visserligen, att vår nuvarande rusdryckslagstiftning laborerar
med ganska betydliga brister, som böra afhjelpas, men att säga,

Onsdagen den 10 Mars.

?f:o IX

att statens sätt att ordna rusdryckshandteringen i vårt land går ut
på att locka menniskor till dryckenskap och skapa fyllbultar, och
att i detta afseende likna staten vid en fiskare, som sätter ut bete
för att locka fisken att nappa och fastna på kroken, det är enligt
min åsigt en öfverdrift och innebär en mycket stor orättvisa, till
hvilken jag för min del icke vill göra mig skyldig.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 22, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 47 § i förordningen om
landsting, i hvilket utlåtande utskottet hemstälde, att ifrågavarande,
inom Andra Kammaren af herr A. V. Ljungman afgifna motion,
n:o o, icke måtte af Riksdagen bifallas; och anförde dervid

Herr Ljungman: Vid genomläsandet af detta betänkande

har jag funnit, att lagutskottet i denna fråga vidhållit sin felaktiga
uppfattning från i fjol, samt att det visserligen sökt vederlägga
min åsigt, men gjort detta på ett sätt, som lyckligtvis torde vara
enastående i sitt slag.

I min motion har jag anfört flera prejudikat med hänvisning
dels till den tillgängliga samlingen af kongl. bref, resolutioner etc.
angående tillämpning af kommunalförordningarna och dels till den
af justitierådet Hammarskjöld utgifna handboken i kommunallagarne.
Utskottet säger med anledning af citaten, att de ingenting
betyda, »enär i de fall, på hvilka motionären anfört exempel,
då landstingsbeslut, hvarigenom vederbörande landstingsområde
blifvit med afseende på utgörandet af vissa afgifter fördeladt i
områden med olika eller särskild beskattning för vissa ändamål,
blifvit gällande, sådant berott derpå, att frågan om ett dylikt besluts
öfverensstämmelse med de i förordningen om landsting stadgade
grunder icke genom besvär dragits under vederbörande myndighets
pröfning». Nu är förhållandet det, att af de anförda landstingsbesluten
har det från Jemtland anförda -— hvarigenom Jerntlands
läns landsting, för utgörande af bidrag till en jernvägsanläggning,
indelat kommunerna i skilda områden — öfverklagats,
men blifvit af Kongl. Maj:t stadfäst. Det är således den ena
vederläggningen. Den andra är, att de andra prejudikaten grunda
sig på, att landsting ingått till Kongl. Maj:t med anhållan om
stadfästelse af dylika beslut, och att sådan fastställelse äfven gifvits.
Utskottet tyckes således föreställa sig, att Kongl. Maj:t
skulle hafva faststält olagliga beslut, och att Riksdagens konstitutionsutskott
vid sin granskning af statsrådsprotokollen icke skulle
anmärkt ett sådant förhållande, i trots åt att, såsom bekant, just
utslagen rörande dylika kommunala besvär äro de, som noggrannast
pläga granskas.

Jf:o 12.

Onsdagen den 10 Mars.

Då utskottet åberopar sig på de besvär, jag anfört och bifogat
min motion såsom bevis för, att en majoritet verkligen kan vara
allt annat än rättvis mot en minoritet, samt såsom stöd för sin
uppfattning omförmäler, att dessa besvär blifvit af Kongl. Maj:t
ogillade, så bevisar detta senare förhållande alldeles icke något
för utskottets sak, ty om de besvär, jag anfört, varit besvär liknande
dem, som blifvit anförda i Jemtland, och Kongl. Maj:t icke
faststält utan ogillat indelningen i olika områden med olika skattskyldighet,
då hade det varit ett bevis för utskottets sak, men så
är*icke förhållandet. De besvär, som här omnämnas, hafva blifvit
ogillade på den grund, att beslutet i fråga ansågs vara ett blott
förberedande beslut och icke egde juridiskt bindande kraft, hvarför
naturligtvis under sådana förhållanden besvär icke kan leda till
önskad åtgärd förr, än definitiva beslut med juridiskt bindande
kraft fattats.

Utskottet synes äfven utgå från den förutsättningen att, ifall
motionen antoges, den skulle medgifva något slags lokalt veto åt
skilda kommuner, men om man genomläser motionen i dess helhet,
skall man finna, att den icke innehåller annat än vissa föreskrifter
beträffande ärendenas behandling inom landstinget, så att, när
fråga väckts derom, att olika trakter skola bidraga olika till utgifter
för ett visst ändamål, denna fråga skall afgöras före hufvudfrågan.
Men motionen ger icke en minoritet den allra minsta rätt,
som den icke redan har.

Att det emellertid skulle medföra en obestridlig förmån, att
landstingsförordningen i ifrågavarande fall blefve förtydligad, torde
vara klart; och detta bevisas just af den bilaga, som är fogad till
motionen, då ju denna ådagalägger, hurusom man i ett landsting
velat afgöra frågor om uppskof och om olika taxeringsgrund för
skilda trakter, efter det att hufvudfrågan afgjorts. Med en sådan
lydelse deremot, som jag här velat gifva paragrafen i fråga, skulle
ju något dylikt vara alldeles omöjligt. Hvad min motion afser, är
således blott klarhet i författningen, en sådan klarhet nemligen,
hvarigenom en minoritet vunne större utsigt att kunna få en densamma
rörande fråga allvarligt diskuterad.

Då emellertid Första Kammaren redan bifallit utskottets hemställan,
skall jag icke göra något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr O. Mehn under 5 dagar från och med den 11 dennes,

herr C. G. A. Bergendahl under 5 dagar från och med den 12
dennes, samt

herr O. Erickson i Bjersby under 5 dagar från och med den
12 dennes.

Onsdagen den 10 Mars.

55 lt:0 12.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 2, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § SO regeringsformen;

statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;
och

n:o 31, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande anslagen under riksstatens sjette hufvudtitel;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 2, i anledning
af dels Kong! Maj:ts proposition med förslag till lag
angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjenstgöring på afdelningar,
dels ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om höjning af anslaget till högsta domstolen och nedre
justitierevisionen;

bevillningsutskottets memorial:

n:o 6, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
åtskilliga punkter af bevillningsutskottets betänkanden n:is 2 och
3, angående vissa delar af tullbevillningen; och

n:o 7, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten l:o) af bevillningsutskottets betänkande n:o 4, i anledning
af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen angående
stämpelafgiften den 9 augusti 1894; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 23, i anledning af väckt motion om tillägg till kongl. förklaringen
den 9 juni 1893 angående förbud mot öppnande till salu
å sabbatstid af bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt,
hålles till salu;

n:o 24, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder
för den kommunala beskattningen;

n:o 25, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af lagen
angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll
af tingshus och häradsfängelse; och

n:o 26, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 13 § i kongl. förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

Nso 12.

Fredagen den 12 Mars.

§ 16-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,47 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Fredagen den 12 mars.

Kl. */3 3 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 5 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 9, till Konungen, i anledning af Kong! Maj:ts proposition
angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.

§ 3.

Efter föredragning af Kong!. Maj:ts proposition om ändring
af § 4 i nådiga förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter den 2 december 1892, beslöt kammaren
öfverlemna samma proposition till behandling af bevillningsutskottet.
Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af tre
till förra hospitalshemmanet ä/8 mantal Stäfvie n:o 19 i Malmöhus
län hörande lägenheter, som härefter föredrogs, hänvisades till
statsutskottet.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 2, samt
statsutskottets utlåtande n:o 8.

§ 5.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 31,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande

Fredagen den 12 Mars. 57 NsO 12»

anslagen under riksstatens sjette hufvudtitel, bl ef vo de af utskottet
i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner af kammaren
godkända.

§ 6.

Föredrogs och bordlädes ånyo sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 2.

§ 7.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets memorial, n:o 6, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter
af bevillningsutskottets betänkande n:is 2 och 3, angående vissa
delar af tullbevillningen.

De af utskottet i detta memorial föreslagna voteringspropositioner
godkändes, och hvad utskottet i öfrigt hemstält bifölls.

§ 3.

Likaledes blef, efter föredragning af bevillningsutskottets memorial,
n:o 7, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten l:o) af bevillningsutskottets betänkande n:o 4, i anledning
af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen angående
stämpelafgiften den 9 augusti 1894, den af utskottet i berörda memorial
föreslagna voteringsproposition af kammaren godkänd.

§ 9.

Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda lagutskottets utlåtanden
n:is 23, 24, 25 och 26.

§ io.

För motions afgifvande hade sig anmält herr J. Johansson i
Noraskog, hvilken aflemnade en motion, n;o 161, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående jernvägsanläggningar för statens
räkning.

Denna motion begärdes på bordet och bordlädes.

§ 11-

Under erinran om det af kammaren åt herrar talmän meddelade
uppdrag att bestämma tiden för behandling af ännu oafgjorda
delar af konstitutionsutskottets memorial, n:o 1, med uppgift å
hvilande förslag till ändringar i grundlagarne, tillkännagaf herr
talmannen, att enligt mellan herrar talmän träffad öfverenskom Andra

Kammarens Prof. 1897. N:o 12. 5

N'':o 12.

Fredagen den 12 Mars.

melse, samma memorial i hvad det afsåge det från 1896 års riksdag
hyllande förslaget om ändring i 2 § 4:o) tryckfrihetsförordningen
i fråga om meddelande af utdrag af det i riket inrättade straffregister
(sid. 10 och 11 i betänkandet)|komme att till behandling
företagas onsdagen den 17 mars och hemstälde i sammanhang härmed
herr talmannen, att kammaren måtte besluta, att ifrågavarande
memorial skulle å föredragningslistan för nämnda dag uppföras
främst bland de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

Denna herr talmannens hemställan bifölls af kammaren.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr A. E. Baaz under 6 dagar fr. o. m. den 15 dennes, och
herr P, G. Petersson, i Brystorp under 8 dagar fr. o. m. den
16 dennes.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 3, i anledning af väckt motion om tillägg
till § 16 i kongl. förordningen angående handeln med vin och maltdrycker
m. m,

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,5 e. m. ’

In fidem

E. Nathorst Böös.

Rättelse:

i Andra Kammarens protokoll K:o C

sid. 25, rad 2 uppifrån står: tio.

Jäs: tre.

11»f:

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1897.