1897. Andra Kammaren. N:o 11 (Riksdagens protokoll 1897:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1897. Andra Kammaren. N:o 11.

Fredagen den 5 mars.

✓ Kl. 7,3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne februari.

§ 2.

Till kammaren både ankommit följande protokoll som upplästes
:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet
den 4 mars 1897.

Nämndemannen Esbjörn Persson i Borrby hade aflemnat fullmagt,
utvisande att han vid riksdagsmannaval, som den 23 sistlidne
februari hållits i Ingelstads och Jerrestads härads domsaga, blifvit
utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för tiden till
den 1 januari år 1900; och sedan berörda fullmagt funnits vara i
föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, utan att desse mot
fullmagten framstäf någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver
hvad sålunda förekommit skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte
fullmagten skulle till kammaren öfverlemnas för att hållas
Persson till banda.

In fidem

Joh. O. Ramstedt,

Jemte det protokollet lades till handlingarne, beslöt kammaren
att äfven för sin del förklara herr Persson behörig att vara representant
för Ingelstads och Jerrestads domsagas valkrets; och blef den
ifrågavarande fullmagten härefter till herr Persson, hvilken denna dag
instält sig vid Riksdagen, återstäld.

Andra Kammarens Prot. 1897. N:o 11. I

»:• 11.

Fredagen den 5 Mars.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtanden nås 28, 29 och 30 samt

lagutskottets utlåtanden nås 16 och 17.

Ordet begärdes härefter af

Herr Bruzelius, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Då
med hänsyn till den förestående industriutställningen det torde vara
af vigt, att det lagförslag och den motion, som behandlas i detta
lagutskottets nu för andra gången bordlagda utlåtande, så fort som
möjligt handläggas, tager jag mig friheten hemställa, att kammaren
behagade besluta, att förevarande utlåtande skall på föredragningslistan
för morgondagens plenum uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

§ 4.

Herr J. Nydahl aflemnade en motion, n:o 156, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om ändrade föreskrifter rörande befordran
till major på stat inom svenska armén.

Denna motion bordlädes.

Herr Zotterman erhöll härefter ordet och yttrade: Då statsrevisorernas
berättelse nästlidne tisdag förelåg till remiss, gjorde jag
en anmärkning, som rörde förhållandena vid blindinstitutet vid
Tomteboda och lofvade då att komma med en motion i ämnet, deri
jag skulle göra ett bestämdt yrkande.

Då denna motion är omedelbart föranledd af revisionsberättelsen,
så anhåller jag med stöd af 55 § riksdagsordningen att få frambära
densamma, och yrkar jag i denna motion, att Riksdagen behagade
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
föranstalta derom, att direktorn vid institutet för blinda vid Tomteboda,
filosofie doktorn Petrus Kerfstedt måtte åläggas att framlägga
fullständig och godkänbar redovisning för den af enkefru Erika
Carolina Nyberg, född Söderberg, enligt gåfvobref den 28 april 1886
till direktionen öfver institutet för blinda lemnade donationen, i
hvad afser de medel, som kongl. direktionen öfver institutet under
åren 1887—1893 lät till direktorn mot qvitto af honom utanordna
för utgångselevernas utrustning med verktyg och arbetsmaterialier
med mera, och hvilka belopp enligt statsrevisorernas anmärkning år
1895 sammanlagdt utgöra 7,710 kronor 77 öre, eller ock att, för

Fredagen den 5 Mars.

3 Sso 11.

den händelse direktorn brister uti sin redovisning, honom måtte
åläggas att till fonden återbetala kapitalet med ränta; oeh anhåller
jag om remiss till statsutskottet.

Den sålunda aflemnade motionen, hvilken erhöll ordningsnummern
157, begärdes jemväl på bordet och bordlädes.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. W. Styrlander under morgondagen samt herr J. W.
Bengtsson i Häradsköp under fem dagar från och med den 8 dennes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtanden:

n:o 18, i anledning af väckt motion om ändringar i lagen om
skydd mot yrkesfara, och

n:o 19, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
det i statens tjenst använda papper m. m.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagen uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 5 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Lördagen den 6 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27 nästförflutne februari.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. C. B. Werscill aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

N:o 11. 4

Lördagen den 6 Mars.

angående jernvägsanläggningar för statens rakning,

angående disposition af en del till kronoparker afsätta områden
inom Kristianstads län, och

med förslag till ny förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst.

De kong]., propositionerna bordlädes.

§ 3.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 6, till Konungen, angående
val af justitieombudsman och suppleant för honom,

dels och till Riksdagens förordnanden:

n:o 7, för revisionssekreteraren m. m. A. F. Thollander att vara
Riksdagens justitieombudsman, och

n:o 8, för revisionssekreteraren m. in. H. E. M. Bohman att
vara Riksdagens justitieombudsmans suppleant.

§ 4.

Af de i gårdagens sammanträden bordlagda motioner hänvisades:

Herr J. Nydahls motion, n:o 156, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 4, och

herr E. A. Zottermans motion, n:o 157, till statsutskottet.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtanden
n:is 18 och 19.

§ 6.

Enligt kammarens derom förut fattade beslut företogs nu först
till behandling lagutskottets utlåtande n:o 17, i anledning af kamrarnes
återremiss af lagutskottets utlåtande n:o 9 i anledning af
dels Kong!. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i
vissa delar af förordningen angående patent den 16 maj 1884, dels
ock väckt motion om ändrad lydelse af 25 § i samma förordning.

I utlåtande, n:o 9, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar af förordningen

Lördagen den 6 Mars.

5 Njo 11.

angående patent den 16 maj 1884, dels ock en af herr de Laval
inom Första Kammaren väckt motion om ändrad lydelse af 25 § i
samma förordning, hade utskottet hemstält:

1) att ifrågavarande proposition måtte af Riksdagen antagas;

2) att herr de Lavals motion, i hvad densamma öfverensstämde
med Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition, måtte anses besvarad
genom Riksdagens beslut i anledning af utskottets under 1) gjorda
hemställan; samt

3) att herr de Lavals motion i öfrigt icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade emellertid
båda kamrarne till utskottet återförvisat berörda utlåtande i dess
helhet.

Med anledning häraf hemstälde utskottet i nu föreliggande utlåtande
:

»1) att Riksdagen, med föranledande af herr de Lavals förslag
till ändrad lydelse af 25 § patentförordningen, i hvad detsamma
skiljer sig från Kongl. Maj:ts ofvannämnda proposition, måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under
öfvervägande, huruvida det, utan att medföra större olägenhet för
den industriella verksamheten här i riket, kan vara lämpligt och
ändamålsenligt, att, under förutsättning att svensk medborgare, som
för uppfinning här i riket åtnjuter patentskydd och jemväl å samma
uppfinning i främmande stat erhåller patent, berättigas att i den
främmande staten tillgodonjuta det skydd, som patentet der medför,
äfven om han underlåter att der utöfva uppfinningen, Konungen må
kunna förordna, att medborgare i den främmande staten skall för
uppfinning, å hvilken patent i båda länderna meddelats, här i riket
åtnjuta skydd under enahanda vilkor, som för svensk medborgare i
den främmande staten medgifvits, samt, om förhållandena dertill
föranleda, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till i
sådant afseende erforderlig förändring i kongl. förordningen angående
patent den 16 maj 1884;

2) att kamrarne behagade fatta beslut rörande utskottets i utlåtande
n:o 9 under 1) gjorda hemställan;

3) att kamrarne likaså behagade fatta beslut angående utskottets
i förenämnda utlåtande under 2) gjorda hemställan».

Punkten 1.

Bifölls.

Punkterna 2 och 3.

»so 11. 6

Lördagen den 6 Mars.

Kammaren beslöt i anledning af utskottets i dessa punkter
gjorda hemställanden bifalla hvad utskottet hemstält i punkterna 1
och 2 af utlåtandet n:o 9.

§ 7.

Ang. föränd- Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande

nirf ^af^ordi n:o * anledning af väckta motioner i syfte att ordinarie dom ''narie

^lomhaf- hafvande å landet må benämnas lagman.
v ande på Med anledning af särskilda inom båda kamrarne i ämnet väckta

landet. motioner, n:o 30 i Första Kammaren af herr Leman och n:o 48 i

Andra Kammaren af herr P. Paulson, hemstälde utskottet i detta
utlåtande:

att Riksdagen, med bifall till herrar Lemans och Paulsons föreliggande
motioner, måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla om utarbetande och framläggande af förslag till sådana ändringar
i rättegångsbalken och andra lagrum, som erfordras för att
benämningen lagman i stället för häradshöfding må tillkomma underdomare
på landet.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Bromée: Herr talman, mine herrar! Den nu föreliggande
frågan kan väl icke anses vara af så stor betydelse, att man
egentligen borde orda något vidare om utskottets betänkande i detta
ärende. Om jag trodde, att vår aktade domarecorps i vårt land skulle
hysa någon önskan att byta om titel, skulle jag visst icke motsätta
mig en sådan förändring. Men jag tror, efter hvad jag har kunnat
erfara, att domarecorpsen i allmänhet icke är missbelåten med den
vackra titel den för närvarande har, nemligen häradshöfdingetiteln,
och då jag det tror, kan jag ej annat än inlägga en gensaga emot
de föreliggande motionerna och utskottets deröfver afgifna utlåtande.

Jag skulle icke heller hafva motsatt mig denna förändring, om
den rättsinstitution funnits qvar, som fans för åtskilliga tiotal år
sedan, nemligen lagmansrätten. Hade den funnits qvar, skulle reformen
visst hafva fått passera utan anmärkning från min sida, att
domare benämnts »lagmän»; men då nu lagmansrätterna upphört
att existera, kan jag ej finna det annat än oegentligt, att domare,
som äro domare i häradsrätter, benämnas »lagmän». Men då något
förslag till ändring af namnet »häradsrätt» ieke föreligger nu,
kan jag ej anse det såsom annat än en oegentlighet att kalla domhafvanden
»lagman», under det man låter häradsrättsnamnet stå
qvar.

Som vi veta, heta bisittarne i häradsrätten häradets nämnd,
och de ha sålunda icke heller förut kallats för häradshöfdingens
nämnd eller domarens nämnd. Då den ifrågavarande nämnden sannolikt
kommer att fortfarande hafva samma namn och man icke

7 Jho 11.

Lördagen ilen 6 Mara.

med skäl skulle kunna kalla den för »lagmansrättens nämnd» eller Ang. föränd»lagmannanämnd»,
så finner jag, att förslaget äfven från den syn- ^
punkten är högst olämpligt. Och om man ser till alla de ställen ^rie doZiafi
vår lag, der en ändring skulle tarfvas, i fall den nya titeln skulle vande på
genomföras, så må man medgifva, att det kommer att förorsaka myc- landet.
ket besvär och kostnad; det är icke bara på mångfaldiga ställen i (Forts.)
rättegångsbalken, utan öfven på många andra ställen i vår lag, som
ändringar skulle behöfvas.

Då jag således icke kan finna, att det hvarken är af behofvet
påkallad t eller nyttigt och nödigt att ändra häradshöfdingens titel
till lagman, så kan jag, herr talman, icke annat än be att fa yrka
utslag å såväl motionerna som utskottets utlåtande i denna sak.

Herr Larsson i Pole instämde med herr Bromée.

Vidare yttrade:

Herr Odhner: Då det nu här föreliggande förslaget redan fallit
i Första Kammaren, så kan det ju icke vara skäl att orda mycket
om detsamma, och jag skall derför fatta mig kort.

Det är nog sant, som motionären och utskottet säger, att lagmansnamnet
har en god klang; att det är vackert och uttrycksfullt,
men detta kan icke vara ett tillräckligt skäl för att göra en
så beskaffad ändring, som den nu föreslagna. Motionären och utskottet
säga vidare, att detta namn ock har gammal häfd för sig
och derför kunde förtjena att återupplifvas. Ja, detta är ju också
rigtigt. Men skall det återupplifvas, så bör det embete, på hvilket
namnet öfverflyttas, vara temligen motsvarande och icke alltför olika
det gamla lagmansembetet. Att man i Norge har återupptagit lagmansnamnet,
när man för några år sedan genomförde en större reform
i rättegångsväsendet, detta var fullkomligt i sin ordning, ty
lagrätterna äro ju en högre instans, liksom de gamla lagmansrätterna,
och det finnes icke, om jag minnes rätt, mer än fem lagmansdömen
i Norge. Men om man skulle gifva lagmansnamnet åt
samtliga våra underdomare på landet — deras antal är nu omkring
120 — så skulle man komma i strid med den gamla betydelsen af
namnet, hvilken ju var en helt annan. Och i fall man vill tala
om gammal häfd, som ju var ett af de väsentliga skälen, sa matte
väl häradshöfdingenamnet, om något, hafva åldern för sig, ty det
namnet går tillbaka långt in i den gråa forntiden. Det namnet är
i Göta-landskapen åtminstone lika gammalt som lagmansnamnet, om
icke äldre, och i Svea-landskapen är det öfver 500 år gammalt.

Det enda man kan hafva att anmärka mot namnet häradshöfding
är det der ordet »höfding», som ingår i namnet, ty det passar ju
icke rätt för denne embetsmans ställning och befogenhet, som nu
icke ilr fullt densamma som i forntiden; men icke kan man för en
så obetydlig omständighet ge sig till att ändra eu urgammal och

»so 11. 8

Lördagen den 6 Mars.

^rZbläm h5i™en be''lämning och i Stället insätta eu annan, vid hvilken

X Torn- ett annf t begrePP, « fäst.

naHe domhaj- # Atven de öiriga skäl, som anförts af utskottet, synas mig vara

vande på mindre betydande och icke motivera den föreslagna förändringen.
pondet. För min del skall jag visst icke hafva någonting emot, att

(torts.) lagmansnamnet återinföres en gång i framtiden, när vi äfven i
Sverige fa en reform åt rättegångs- och domstolsväsendet, genom
hvilken det gamla lagmansnamnet kan få en passande användning.
En sådan användning skulle det icke få genom det nu föreliggande
förslaget, och derför föredrar jag för min del, att det får förbli vid
det gamla. Jag yrkar således afslag liksom den föregående talaren.

?ei 1 Höjer: Jag är till väsentlig del förekommen af de begge
föregående talarne, herrarne Bromée och Odhner. Jag erkänner
visserligen villigt, att lagutskottets föreliggande betänkande står i
någorlunda jemnhöjd med kammarens reformifver, och jag kunde deraf
draga den slutsats, att lagutskottets betänkande skulle hafva utsigt
till framgång i denna kammare. För min del är jag alldeles
för ul tra-konservativ till mina vanor och min uppfattning för att
kunna ga in pa en sa vådlig nyhet, som den, hvilken innehålles i
lagutskottets betänkande. Jag finner ej heller, att lagutskottet anfört
några skäl, d. v. s. förnuftiga skäl för den hemställan som
utskottet gjort. Lagutskottet har visserligen fäst uppmärksamheten
pa, att lagmansrätterna upphört att existera, och att lagmanstiteln
således är vakant. Men deraf följer alls icke, synes det mig, att
man skall fästa lagmanstiteln såsom ett slags kapprock på våra
högt aktade domare i landsorten. Lagmans- och häradshöfdingeinstitutionerna
äro, såsom nog litet hvar af oss vet, urgamla institutioner,
med anor ända från hedenhös, men jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet
på att lagman, det var ett, och häradshöfding, det var
och det är ännu i denna dag någonting helt annat, och om vi
skulle kreera alla vara häradshöfdingar till lagmän, så upphöra de,
enligt ^ mitt förmenande, icke alls att vara häradshöfdingar för det.

Sa har^ lagutskottet, märkligt nog, sökt — jag vet icke om
jag skall vaga säga det — att hos våra aktade domare väcka till
lif afundsjukans och fafängans sämre lidelser, derigenom att utskottet
påmint om tillvaron af det slags medborgare, som bära titeln
vice häradshöfding. Jag för min del tror, att våra ordinarie landtdomare
betrakta dessa varelsers existens med alldeles fullkomligt
lugn. Jag kan härvidlag ga till de förhållanden, som angå mig
sjelf, om det skulle falla Kongl. Maj:t in att göra alla skoladjunkter
och — jag vill gerna tillägga — alla folkskolelärare till lektoler,
tro^ herrarne att jag skulle bry mig det allra ringaste om saken?
Nej, inte en smula; jag skulle resonera som så: jag är den,
som har lektors lön — sådan den nu är — och sedan få de kreerade
lektorerna nöja sig med bara titeln. På samma sätt tror jag
vara aktade landtdomare kunna resonnera, och jag är fullkomligt

Lördagen den 6 Mars.

9 N:o 11.

öfvertygad derom, att min ärade vän på vestgötabänken, häradshöf- -ing. förändding
Restadius, med mycken belåtenhet och mycket välbehag tänker md
på sin feta domsaga der nere i Vestergötlaud och ler gudars löje
åt alla dessa godtköpsjurister både i Malmö, Göteborg och kanske vande på
äfven i Stockholm, hvilka måhända icke hafva någonting annat än landet.
vice-häradshöfdingetiteln att lefva på. (Forts.)

Jag får erkänna, att hela denna sak förefallit mig mera löjlig
än allvarsam, och jag har derför tillåtit mig behandla den derefter.
Herr talman, jag skall be att få yrka afslag på utskottets
hemställan.

Herr Lundell: Icke heller jag kan finna, att något skäl blif vit

anfördt, som talar för den ifrågasatta namnförändringen. Namnet
häradshöfding har god historisk grund: det förekommer ju redan
i de äldsta landskapslagarne på 1200-talet och sedan i alla våra
följande lagar.

Det skål, som kanske mest föranledt motionernas framläggande,
har varit den stora massa af vice häradshöfdingar, som förekommit.

Men antalet af dessa är nu på återgång, då det hädanefter ej kommer
att vidare utnämnas några sådana.

Jag tror, att det skulle medföra stora praktiska olägenheter att
genomföra denna namnförändring på grund af de ändringar i lagen,
som då behöfde vidtagas.

Af dessa skäl skall jag be att i likhet med de föregående talarne
få yrka afslag å så väl motionerna som utskottets betänkande.

Herr Paul son: Sedan motionen nu genom Första Kammarens

beslut förfallit, lärer väl frågan icke behöfva längre upptaga denna
kammares tid, och jag skall heller icke blifva mångordig. Af de
talare, som här yttrat sig, har ju, så vidt jag hört, ingen talat för
motionen, och det kan alltså icke vara någon utsigt för att betänkandet
vinner denna kammares bifall.

Hvad som för mig som motionär varit bestämmande är, att
benämningen lagman är mera korrekt och mera tydligt angifver
beskaffenheten af det embete, som af dessa personer skall utöfvas.

Då jag emellertid icke har något särslcildt intresse för den
föreslagna namnförändringen, så skall jag icke mycket sörja, om
kammaren afslår utskottets hemställan. Jag tillåter mig dock, herr
talman, att yrka bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande
hemstält.

Herr vice talmannen Danielson: Det kan ju vara onödigt

att yttra sig vidare i denna fråga, men då motionären nu yrkat bifall
till sin motion, så kan jag icke underlåta att säga några ord.

Jag skulle verkligen vilja be motionärerna att icke vidare
komma fram med sin motion, ty den förefaller mig mycket besynnerlig.
Så vidt jag har kunnat se, hafva hvarken motionärerna

N:o 11. 10

Lördagen den 6 Mars.

Ang. föränd- eller utskottet anfört ett enda, jag skulle vilja säga, reelt skäl för
ning t/™''ordi förslag, och det skulle verkligen i hög grad förundra mig, om

narie domhaf- ^enna kammare eller Riksdagen i sin helhet skulle vilja sysselsätta
vande på sig med dessa frågor och gifva dem en sådan lösning, att man måste
landet. upptaga högsta domstolens tid med att granska ett dylikt lagför (Forts.

) slag och dervid genomgå alla de lagar och författningar, som vi

ega. Derigenom skulle ju en dyrbar tid upptagas, och vi känna ju,
att ett förslag nu föreligger, enligt hvilket justitierådens antal skulle
ökas, liksom äfven de öfriga arbetskrafterna hos domstolen. Kan
det då vara skäl att komma med sådana obetydliga lagförslag, som

äro rent af onödiga? Jag tror, att man icke bör låta det komma

derhän, att man i dylika småfrågor skrifver till Kongl. Magt, utan
min tanke är, att man bör låta häradshöfdingarne vara i fred och
ro. Det skulle för öfrigt icke blifva den ringaste förbättring af
titelförändringen. Ty herrarne kunna lätt begripa, att, när en ung
man kommer upp till dombordet såsom vikarie för en lagman, om
nu denna titel skulle införas, så kommer äfven lian i allmogens mun
att heta lagman, och det blir då icke en enda smula mera reda
med dessa benämningar. Ty om nu de ordinarie häradshöfdingarne
anse sig i någon mån tillbakasätta derigenom, att hos allmogen titeln
häradshöfding äfven användes för deras vikarier, så är det ju
klart, att ingenting vore vunnet, om häradshöfdingetiteln utbyttes
mot lagmanstiteln och en ung man, som ledt några ting, blefve
titulerad lagman.

Jag anser denna sak som en så obetydlig och underordnad
fråga, att man icke bör taga vidare befattning dermed, och jag skall
derför tillåta mig yrka afslag på utskottets hemställan.

Häruti instämde herr E. Carlson från Göteborg.

Herr Folke Andersson: Äfven jag skall be att få yrka af slag

å motionerna. Jag har visserligen i utskottet ej reserverat mig
mot utskottets tillstyrkande hemställan, men anledningen dertill var
den, att då flere af dess medlemmar höllo mycket på motionen, och
inga mera tungt vägande skäl kunde anföras emot densamma, jag
ansåg, att om nu häradshöfdingarne ville hafva det så, de kunde
få sin önskan uppfyld. Jag tror dock, att det skulle blifva förvillande
för allmänheten, om denna nya titel blefve införd. Ty
mången skulle då tro, att det vore olika tjenstebefattningar, af
hvilka den enas innehafvare kallades lagman, den andras häradshöfding.
Jag påpekade äfven denna omständighet inom utskottet, men
då jag ausåg, att frågan var så liten, att det kunde göra ungefär
detsamma, om den bifölles eller afsloges, så ville jag som sagdt icke
reservera mig mot utskottets hemställan.

Jag skall emellertid nu be att få yrka afslag å densamma.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, afslog kam -

11 N:o 11.

Lördagen den 6 Mars.

maren såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

§ 8.

Efter föredragning, hvart för sig, af lagutskottets utlåtanden

Ang. förändrad
benämning
af ordinarie
domhafvande
pa
landet.

n:o 14, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
anställande af kommissionär hos justitieombudsmannen, och

n:o 15, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap,
biföll” kam maren hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.

§ »■

Likaledes bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
härefter föredragna utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion
om införande i flottningsstadgan af bestämmelse, att val af styrelse
i flottnin^sförening skall inom viss tid anmälas hos Konungens befallningabafvande;
och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammareu.

§ io.

Föredrogs härefter och bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 1, i anledning af verkstad granskning af
fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskon föret åtgärder
för utförande af det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga
om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus.

§ 11-

Efter föredragning dernäst af bankoutskottets memorial n:o 3,
angående afskrifning af osäkra fordringar vid åtskilliga afdelningskontor
af riksbanken, begärdes ordet af

Herr Johansson i Nor askog, som yttrade: Jag skall be

att hos kammaren få lemna upplysning om ett par tryckfel, som
insmugit sig i detta betänkande.

På 4:de sidan står bland vexlar vid afdeluingskontoret i Jöuköping
Motala mekaniska verkstads aktiebolag uppfördt för ett belopp
°af kr. 485: 38, hvilket beror på en misskrifning af vederbörande
afdelningskontor. Det skulle i stället vara kr. 44o. 28, hvarigenom
också den utförda summan blir fullt rigtig.

Ett annat tryckfel förekommer längre ner på samma sida, der
till afskrifning föreslås ett hypotekslån vid afdeluingskontoret i
Östersund af Levy Aronson Kalm. Namnet bör vara Kahn, och
det till afskrifning föreslagna beloppet kr. 1,420: <8 i st. f. som det

N:o 11.

Lördagen den 6 Mars.

står, kr. 1,760: 78. Som herrarne kanske observerat, är emellertid
detta belopp i klämmen utfördt med kr. 1,420: 78; der är alltså
beloppet fullt rigtigt.

Jag har velat anmäla detta förhållande för att besvara de förfrågningar,
som från flera håll blifvit gjorda. De slutsiffror, som
finnas anförda i klämmen, äro emellertid som sagdt, fullt rigtiga.

Vidare anfördes icke. Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 12.

Till handläggning företogs härefter statsutskottets utlåtande
n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till upprensning af Kalmar sund och ombyggnad
af Väddö kanal.

Punkten 1.

Bifölls.

Ang. anslag Under punkten 2 hemstälde utskottet:
till ombyggnad

Väddö kanal. »att Riksdagen, till ombyggnad och förbättring af Väddö kanal,
må — under vilkor att vederbörande kommuner i orten dels utan
afgift eller annan ersättning tillhandahålla för nämnda arbete behöfliga
upplagsplatser för sten och grus m. in., så belägna, att
minsta möjliga transportkostnad derigenom uppstår, dels ock kostnadsfritt
till staten öfverlemna den mark, som erfordras för kanalens
rätning eller annat i samband med ombyggnaden stående stadigvarande
behof — bevilja ett anslag af 500,000 kronor och deraf på
extra stat för år 1898 anvisa ett belopp af 150,000 kronor».

Häremot hade reservation anmälts af herrar Pehr sv n i Törneryd
och Sjö.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Pehrson i Törneryd: Då jag funnit anledning att vid
detta ärendes behandling inom utskottet afgifva min reservation till
betänkandet, sa skall jag be att i korthet få inför kammaren anföra
skälen dertill.

Det kan icke falla mig in att förneka betydelsen af Väddö
kanal, eller att det miserabla skick, hvari den befinner sig, icke betingar,
att någonting göres vid densamma, så att den kan bli till
det gagn, hvartill den ursprungligen är afsedd. Men uti den kongl.
propositionen framhålles icke, efter mitt förmenande, en synpunkt,
från hvilken man äfven bort se denna fråga, och det är den, att
utom det allmänna intresse, som kan fordra att kanalen blir istånd -

13 N:o 11.

Lördagen den 6 Mars.

satt, förefinnes äfven ett större enskildt sådant. Om man på skäl,
som jag tror vara goda, kan försvara denna mening, så synes det
mig, som om deraf hade bort följa, att man fordrat något särskildt
bidrag från dessa intresserade. Så bär emellertid fragan icke blifvit
framstäld från Kongl. Maj:t, och icke heller utskottet har velat taga
hänsyn till den af mig framhållna synpunkten.

Det synes mig likvisst vara alldeles påtagligt, att man icke
kan förbigå densamma, allra helst som vid ärendets behandling
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byråchefen för tekniska
ärenden inom samma styrelse, öfverstelöjtnant Cederberg, har aflemnat
ett särskildt utlåtande i frågan så sent som den 13 november
1896, deri han har framhållit just den omständigheten, som jag
nu här har berört. Jag ber att i det atseendet fa citera ett litet
stycke, som vi återfinna på 114:e sidan inom sjette hufvudtiteln.
Han säger der — efter att först hafva talat om, att det enligt
hans tro förnämligast skulle bli lastpråmar, som komme att trafikera
denna kanal, jemte några mindre ångbåtar — sålunda:

»Huruvida ångare om mera än 2,4 meters djupgående, passagerareångare,
och som för närvarande användas i trafiken på städerna,
skulle komma att i regel begagna kanalen, vore svarare att förutse.
För dem, som anlöpte städer söder om Sundsvall, ansåges kanalleden
varda något kortare än leden öfver Ålands Imf, men enligt mätning
å generalstabens karta, vore skilnaden dock så obetydlig, att endast
synnerligen svåra väderleksförhållanden skulle föranleda, att kanalleden
för dem begagnades, förutsatt att kanalens plan väsentligt förbättrades.
För ångare, som ej anlöpte hamnar söder om Sundsvall,
valde man helst leden öster om Gräsön förbi Understens fyr såsom
den kortaste; och om äfven en eller annan bland dessa ångare icke
skulle af sitt djupgående hindras att passera kanalen, blefve den
dock påtagligen för dessa endast en sista nödfallsutväg — icke den
led, som i regel begagnades.

Seglare med sådan storlek, att de kunde täfla med stora lastpråmar,
komme antagligen ej att passera kanalen, derest icke billig
bogsering genom densamma stode till buds.»

Häraf sjnes det mig, som att det skulle vara tydligt ådagalagdt,
att dels de seglare, som kunna hvad djupgående beträffar jemföras
med de mest djupgående lastpråmar, och dels de större ångbåtar,
som trafikera de norrländska städerna norr om Sundsvall,
efter öfverstelöjtnant Cederbergs åsigt i regeln icke komma att gå
genom kanalen. Det måste således förnämligast blifva den kringliggande
orten, som kommer att draga nytta af kanalen.

Om nu, som jag redan förut nämnt, detta är förhållandet, så
synes det mig också vara rättvist, att orten bör till kanalens iståndsättande
bidraga med något särskildt belopp. Jag skall derför, herr
talman, på de skäl, som jag i korthet anfört, anhålla att få göra
följande yrkande: »att Riksdagen, till ombyggnad och förbättring af
Väddö kanal, må — under vilkor, dels att vederbörande kommuner

Ang. anslag
till ombyggnad
m. m. af
Väddö kanal.
(Forts.)

N:o 11. 14

Lördagen den 6 Mars.

Ang. anslag i orten eller andra för företaget intresserade tillskjuta för ifrågauii
ombyggnad arbetes utförande ett kontant belopp af minst 50,000 kr.,

Väddö*kanal. att kommunerna utan afgift eller annan ersättning tillhanda(Forts.
) kalla för nämnda arbete behöfliga upplagsplatser för sten och grus
m. m., så belägna, att minsta möjliga transportkostnad derigenom
uppstår, dels och kostnadsfritt till staten öfverlemna den mark, som
erfordras för kanalens rätning, utvidgning eller annat i samband
med ombyggnaden stående stadigvarande behof — bevilja ett anslag
af 450,000 kronor och deraf på extra stat för år 1898 anvisa ett
belopp af 150,000 kronor.»

Häruti instämde herr Ollas A. Ericsson.

Herr Kihlberg: Herr talman, mine herrar! Om nu ifrågavarande
farled vore ett nytt företag och den endast gagnade en liten
ort, nemligen norra Roslagen, då skulle den föregående talarens yrkande
kunnat hafva fog för sig. Men nu är icke så förhållandet.
Redan 1820 beviljade Riksdagen anslag för att sätta denna farled i
stånd, och dermed åsyftades att gagna icke ett ortsintresse, utan att
tillgodose ett allmännyttigt behof, nemligen att få en kustfarled
mellan Stockholm och Norrland. När under dessa tider, då penningtillgången
var så ringa i vårt land, att man. sökte efter åtgärder
för att uppehålla myntvärdet, man ändå ansåg detta företag så allmännyttigt
och gagnande, att man beviljade statsmedel för detta
ändamål utan att begära något bidrag från de närliggande kommunerna,
så synes det mig icke lämpligt att nu fordra något sådant.
Men äfven om så vore, att denna farled icke redan vore en statens
egendom, så fins det ett annat skäl för att icke begära ett sådant
understöd, som nu är ifrågasatt, det nemligen, att denna kanalled
icke är till endast för denna ringa ort i Stockholms län, norra
Roslagen, utan är af en synnerligen stor betydelse äfven för kustfarten
på Norrland.

Den förre talaren ville genom att anföra några yttranden af
öfverstelöjtnant Cederberg vindicera, att farleden icke hade någon
vidsträcktare betydelse, i det att denne yttrat, att farleden icke
skulle annat än i sällsynta fall befaras af ångbåtar af större djupgående
än 2,4 meter. Derigenom, menade han, skulle sådana fartyg
hindras att passera kanalen, hvilka underhöllo direkt förbindelse
mellan Stockholm och de norrländska städerna norr om Sundsvall.
Men vi hafva ju i alla fall qvar af Norrland den stora sträckan
söderut från Sundsvall. Alla kuststäder på denna sträcka, alla
mindre lastageplatser, alla bruk o. d. derstädes befaras af kustångare.
Flera sådana hafva der regelbunden trafik, och man måste således
hafva ifrågavarande farled för att gagna kustorterna från Sundsvall
ned till Stockholm.

Skulle nu Riksdagen neka det anslag, som fordras, så skulle
denna farled snart nog blifva alldeles ofarbar. Hvilken skada skulle
ej derigenom åstadkommas äfven för flera orter än den, som kanalen

15 N:o 11.

Lördagen den 6 Mars.

närmast berör, nemligen norra Roslagen, som hittills dock haft Ang. anslag

denna farled utan att behöfva bidraga dertill med annan kostnad ^

än de kanalafgifter, som åligga fartygen! Dessa orter hafva inrättat Väddö kanal’

sina ekonomiska förhållanden, sina näringar, efter de förhållanden, (Forts.)

som hittills rådt. Denna kanalled har varit snart sagdt dessa ösock nars

enda utfartsväg. Skulle det vara billigt och rättvist att nu

beröfva befolkningen denna väg? Skulle nu detta anslag vägras

och sålunda denna icke allenast för orten, utan äfven för Norrland

vigtiga väg blifva stängd, så blefve skadan sa vidsträckt, att den

icke i ringaste mån kan uppvägas åt den kostnad, som nu kräfves

af Riksdagen.

Denna farled är en vigtig exportled för kol från Norrland. Det
finnes en betydlig mängd kolpråmar, som icke kunna hålla öppna
sjön, utan som nu gå genom denna kanal och in i Mälaren för att
sedan gå till bruken. Det är icke obetydligt med kol, som föres
på den vägen. Och man kommer derför, om man icke upphjelpa*
denna farled, säkert att helt och hållet afskära denna trafik. Hvad
skulle icke detta ha för skadliga följder?

Nu säger man, att man skall begära af dessa socknar ett bidrag,
så skall Riksdagen bevilja återstoden. Ja, huru skall man fördela detta
bidrag rättvist mellan dessa socknar? Icke kan man nu komma fram
med ett delningsförslag och säga: den eller den socknen skall gifva sa
mycket och den eller den så mycket; och äfven om man kunde detta,^
hvem kan säga, huru stor fördel hvarje särskild socken kan hafva åt
kanalen? Hvar går gränsen mellan olika socknar? De närliggande
hafva ju mera nytta, de mera aflägsna mindre. Och dessutom kan
man ju icke påtvinga dem några afgifter, utan de måste beslutas
frivilligt på kommunalstämmor, der då en tillfällig majoritet skulle
bestämma beloppet. Och då kunde det hända, att den ena kommunen
ville, den andra icke. Och att det skulle finnas de, som icke
ville bidraga till detta, det kali jag väl förstå; ty de kunna resonera
som så: »Här är en statens farled, hvilken hittills af staten illa
underhållits, ehuru väl de trafikerande fått betala kanalafgifter, men
staten lär väl icke kunna låta den helt och liallet förfalla, och äfven
om vi icke betala något understöd, så måste det blifva ett statsintresse
att sätta denna kanalled åter i stånd, särskildt derför att
den icke endast är ett ortsintresse, utan äfven är af intresse för Norrland.
» Hvad blir då följden? Jo, en och annan kommun åtager
sig att lemna bidrag, och det är då möjligen eu sådan, som har
mindre nytta deraf än eu annan, som möjligen undandrager sig att
bidraga. Slutet blir likväl alltid det, att hela frågan faller, derför
att kommunerna icke vilja lemna det bidrag, som år behöfligt för
att få företaget till stånd.

Vill nu Riksdagen påtaga sig ansvaret härför, då det gäller eu
så vigtig sak som att hjelpa så vidsträckta bygder som de ifrågavarande
att återfå i laggiltigt stånd eu farled, som staten byggt och
sedermera haft skyldighet att underhålla, ehuru den icke gjort det. ?

N:o 11. 16

Lördageu den 6 Mara.

Ang. anslag Hvarför bär kanalen förfallit? Jo, derför att staten icke fullIM
ombyggnadsin skyldighet att bekosta de muddrings- och underhållsarbeten,
Väddö kanal. som voro nödvändiga. Vid den besigtning, som väg- och vattenports.
) byggnadsstyrelsen austälde år 1SS4, visade det sig, att åtskilliga
reparationsarbeten voro nödvändiga för kanalens bestånd. Men likväl
blef ingenting åtgjordt förr än 1889, då Kong], Maj:t beviljade
ett anslag af 64,000 kronor för att verkställa de nödvändiga underhålls-
och reparationsarbetena. När sedan detta arbete skulle verkställas
på entreprenad, så var det ingen entreprenör, som ville åtaga
sig arbetet för denna lilla summa — den var för låg. En ny undersökning
måste göras och verkstäldes af kapten Öhnell år 1892.
Sedan underkastades hans förslag en ytterligare granskning af en
ingeniör Hammarström. Och alla dessa undersökningar hafva haft
till slutresultat, att för att åstadkomma denna upprensning och för
att få kanalen i så tidsenligt skick, att den kan gagna i vidsträcktare
man än hittills och särskild! den norrländska trafiken, uppgå
kostnaderna till ett belopp af 600,000 kronor.

Nu har utskottet, som herrarne behagade se i betänkandet, likväl
sökt pruta ned denna summa till 500,000 kronor, hvarigenom
man ända tror, att kanalen skulle kunna blifva iståndsatt på sätt,
som föreslagits, och blifva till allmän nytta och till nytta för en
ganska vidsträckt ort. Jag tror, att Riksdagen icke skall behöfva
ångra, om den nu beviljar denna summa för att gagna industri och
näring inom en så vidsträckt ort.

Man har här förut många gånger talat om fosterländska intressen,
och man har velat stämma upp känslorna för allmännyttiga
företag, odlingar, frostutdikningar och sådant. Ja, men man kan
väl icke gagna landets näringar bättre än genom att förse orterna
med tidsenliga kommunikationer. Och då skulle det vara underligt,
om Riksdagen icke ville bevilja anslag till iståndsättande af en anläggning,
som är statens och som staten försummat att underhålla—
att sätta den i sådant skick, att den kan gagna det ändamål, hvartill
den ursprungligen var afsedd. Jag har det förtroende till Andra
Kammaren, att den skall bifalla hvad utskottet föreslagit, och derför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Melin och Åkerlund förenade sig med herr Kihlberg.

Herr Sjö: Herr talman, mine herrar! Såsom herrarne torde
finna af utskottets betänkande, började Väddö kanal att anläggas på
1820-talet och fullbordades år 1841. Den har sedermera trafikerats,
men befunnits mindre segelbar, så att vid år 1884 verkstäld besigtning
den mening uttalades, att den borde icke allenast fördjupas, utan
äfven rätas, till följd hvaraf väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beordrade
eu person att uppgöra kostnadsförslag för detta ändamål.
Detta skedde, och ett sådant förslag, slutande å en kostnadssumma
af 83,773 kronor, öfverlemnades äfven till nämnda styrelse, men

17 N:o 11.

Lördagen den 6 Mars.

något arbete blef icke verkstäldt. År 1889 upprättades ett nytt Ang. anslag
förslag, slutande å 64,300 kronor, men icke heller då verkstäldestil1
något arbete. Sedermera uppgjordes ett förslag under år 1892 och våddTkaLdl
slutligen under sistlidet år ett annat, slutande å 600,000 kronor. (Forts)
Herrarne må icke förundra sig öfver att, när det upprättats så många
olika förslag, man inom utskottet hyst tvekan — åtminstone har
jag gjort det — att bevilja det stora anslaget för kanalens rätande
och fördjupning, då det finnes två andra förslag å betydligt lägre
belopp.

Hvad nu angår herr Kihlbergs uttalande derom, att det icke
vore rättvist, att kommuner och. andra för företaget intresserade personer
skulle bidraga till kanalens upprensning och försättande i farbar
skick, så får jag säga, att jag anser, att detta icke är för mycket
fordradt. Hvar och en, som kunde erhålla en sådan lättad kommunikationsled
som den ifrågavarande, det må nu ske genom fördjupande
af en gammal, men hittills förfallen kanal eller genom anläggande
af en ny, och alla de, vare sig kommuner eller enskilde, som
äro intresserade af företaget, skulle väl, derom är jag förvissad, gerna
vilja bidraga med ett sådant belopp, som det af den andre reservanten
föreslagna. Jag skall be att få för herrarne nämna, att de kommuner,
som beröra denna kanal, ingalunda äro få; de äro 9 eller 10
stycken, folkmängden i de samma uppgår till omkring 20,000 menniskor,
och taxeringsvärdet till närmare 9 millioner kronor. Det
torde således icke vara för mycket fordradt, om de skulle bidraga
med en så liten skårf som 50,000 kronor.

Hvad slutligen angår det, att norrlandsbåtarne skulle anlöpa
denna kanal, så har redan den förre reservanten påpekat, hvad
öfverstelöjtnant Cederberg uti sitt yttrande till väg- och vattenbygnadsstyrelsen
anfört i detta hänseende, nemligen att något sådant
endast i sällsynta fall ifrågakommer, och jag tror således, att herr
Kihlberg icke egentligen så mycket af bekymmer just för Norrland
som fastmera för sina kommittenter yttrade hvad han nyss anförde.

Det, tror jag, för honom är hufvudsaken. På dessa af mig nu anförda
grunder skall jag, herr talman, anhålla att få yrka bifall till
den af medreservanten framstälda propositionen.

Herr Sandquist: Herr talman, mine herrar! Det har framhållits
af de ärade reservanterna, att frågan om Väddö kanals ombyggande
skulle uteslutande vara eller åtminstone öfvervägande anses
såsom eu ortfråga, en ortsangelägenhet, och det är nog sant, att
denna fråga måste auses i första hand såsom en ortfråga.

Det syftemål, som gjorde sig gällande vid byggandet af Väddö
kanal, var att förmedla sjöfarten inomskärs mellan Stockholm och
Oregrund, och man beräknade då icke, att den skulle tjena såsom
en inomskärsfarled längre norrut. För omkring 40 år sedan fans
endast en liten hjulångare, benämnd Roslagen, som passerade denna
farled. Under tidernas lopp har emellertid berörda inomskärsfarled

Andra Kammarens Vrot. 1897. N:o 11. 2

N:o 11. 18

Lördagen den 6 Mars.

Ang. anslag blifvit allt mera anlitad af kustångare. Jag bär enligt annons i
till ombyggnad ortens tidning uppgift om att under sistlidne sommar icke mindre
Väddö1 kanal. fyra kustångare passerade kanalen, nemligen Östhammar, Furu (Forts.

) sund, Pehr Ennes och undantagsvis, ehuru den borde i regel passera
kanalen, »Väddö kanal» sjelf, hvilken båt endast vid högt vattenstånd
kan gå genom kanalen. Af dessa båtar göra de två förstnämnda
två reguliera turer i hvarje vecka mellan Stockholm och Östhammar
och passera dervid en hel mängd kuststationer. Jag skall taga mig
friheten att uppräkna dessa kuststationer för att visa, hurusom nämnda
kustångare gå långs hela linien och, så att säga, uppfiska landtmannaprodukter
och passagerare från dessa orter.

Östhammar anlöper Harg, Hargshamn, Ronöholm, Hallsta, Skärsta,
Herräng, Singö, Grisslehamn, Tomta, Trästa, Ortalalund, Fredrikslund,
Ortala, Norrsund, Bagghus, Marum samt Furusund. Samma
stationer anlöper äfven ångfartyget Furusund. Pehr Ennes, som
också har regelbundna turer efter kusten och går inomskärs kanalvägen,
besöker Öregrund, Skutskär, Gefle, Sandarne och Söderhamn
samt anlöper Ortala, Trästa, Skärsta, Hallsta, Hargshamn, Elfsnäs,
Kallerö och Ljusne.

Väddö Kanal, som gör regelbundna turer till Östhammar, Öregrund,
Gefle, Söderhamn, Hudiksvall och Sundsvall, anlöper Herräng,
Hargshamn, Elfsnäs, Kallerö, Ljusne, Sandarne, Jättendal och Gnarp.

Hvad jag, herr talman och ärade herrar, härmed velat framhålla
är, att, ehuru kanalen för närvarande befinner sig i ett ytterst
dåligt skick, kusttrafiken dock nu är mycket större, än den någonsin
vant. Men detta är ju ett tydligt bevis för att denna trafik skulle
blifva ännu större, om kanalen blefve försatt i fullt trafikabelt skick.
Det har här sagts, att denna kanalfråga vore öfvervägande eu ortfråga,
men af hvad jag nu yttrat torde framgå, att den ingalunda
bör betraktas såsom sådan, utan såsom en kommunikationsfråga,
hvilken rör icke endast Roslagen, utan äfven de norrländska landskapen
Gestrikland, Helsingland och Medelpad.

Detta är hvad jag i all enkelhet velat fastslå såsom oemotsägligt.

Hvad nu angår det, att kommunerna skulle vara villiga att bidraga
till anslaget, så anser jag det vara mycket starkt tvifvel underkastadt,
och jag fruktar, att, om frågan skulle hänskjutas till
kommunerna, hela denna välvilliga och kraftiga ansats, som nu af
regeringen gjorts, kommer att stranda på det outförbara, ty i de
högre upp i länet belägna kommunerna har uppstått ett annat intresse,
som heter jernvägsiutresset. Såsom herrarne torde känna till,
pågår det för närvarande der ett jernvägsbygnadsföretag, nemligen
Rimbo—Skebosund, och vid sådant förhållande lärer det leka förefinnas
någon utsigt till att dessa kommuner skola visa något intresse
för att bidraga till underhållande af en sjökommunikationsled, som
är statens egendom. Och det svar, som på en sådan framställning
skulle komma att erhållas, blefve nog det, att när de ändå hafva

Lördagen den 6 Mars.

19 N:o 11.

sina utskylder till staten, så bör staten också kunna stå ut med att
underhålla i trafikabelt skick en farled, som staten en gång byggt.

Det nämndes af en föregående talare nyss, att här ha hållits
patriotiska tal för anslag till andra landsändar. Så hörde vi för
några dagar sedan ett mycket vältaligt anförande, som rörde anslag
för Norrland, och jag kunde verkligen, såsom en f. d. norrländing
åtminstone under några års tid, på det hjertligaste glädja mig åt
hvad som sades, och när det gälde att lemna bifall till det då förevarande
anslaget, svarade jag, så godt jag förmådde, ett från hjertat
gående kraftigt ja på herr talmannens proposition. Man sade, att
»Norrlands framtid vore fosterlandets framtid». Men nu rör denna
kanalfråga icke allenast Roslagen, utan äfven tre af de norrländska
landskapen. Jag vågar derför, mine herrar, göra det allra vänligaste
anspråk på att de representanter för Norrland, som vi hafva äran
att här räkna ibland oss, med samma patriotism vilja räcka oss här
i mellersta Sverige, synnerligast som frågan rör äfven södra Norrland,
en vänlig, broderlig hand och sålunda enhälligt instämma i att
uttala sig eller rösta för bifall till utskottets hemställan.

Herr talman! Jag förordar derför på det varmaste i sjökommunikationens
intresse bifall till utskottets hemställan och afslag å
reservanternas förslag.

Herr Collander: Herr talman, mine lierrar! Det är sällan,
som jag med så stort nöje sett en fråga framkomma som de föreslagna
farledsupprensningarna i Kalmar sund och Väddö kanal. Jag
kan emellertid icke se denna fråga från det inskränkta ortsintressets
synpunkt, utan måste betrakta densamma äfven från statens intresse,
ty det lider icke något tvifvel, att icke dessa upprensningar äro af
intresse för såväl sjöfarten som försvaret.

Det är icke ofta, som man för försvarsväsendet får besluta om
utgifter, som på samma gång kunna under fredens dagar vara till
nytta, men så är nu förhållandet.

Det är alldeles gifvet, att vi med den ställning i afseende å sjöförsvaret,
vi nu i Sverige intaga, icke kunna möta fienden på öppna
hafvet, utan att vi få inskränka oss till vårt kustföysvar och med
arméns bistånd söka hålla fienden på afstånd, och det är då alldeles
gifvet, att sådana inomskärsfarleder, som våra krigsfartyg kunna begagna,
äro af stor vigt.

Jag skall icke uppehålla mig längre vid denna fråga. Det har
nu framförts här önskningar om dess lösning. Men då reservanterna
yrkat på nedsättning af det anslag, hvarom utskottet hemstält, ber
jag att deremot få säga, att, då utskottet redan gjort eu nedprutning
i den af Kongl. Maj:t anstälda beräkning, jag vill hemställa, om
det icke är rigtigast att besluta i enlighet med utskottets förslag,
så mycket mera som utskottet ju föreslagit, att de lättnader för arbetet,
som skulle ligga i anskaffande af behöflig jord och upplags -

Ang. anslag
till ombyggnad
m. m. af
Väddö kanal.
(Forts.)

N:o 11. 20

Lördagen den 6 Mars.

Ang. anslag platser för grus etc., skola beredas af de intresserade kommunerna i
till ombyggnad orten

VäddtFkanal. Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

(Forts.)

Herr Zotterman instämde häruti.

Herr Pehr son i Törneryd: Herr talman! Sedan jag för en
stund sedan yttrade mig, hafva tvenne talare särskildt framhållit,
att enligt deras förmenande det skulle innebära en stor obillighet
att fordra, att kommunerna i fråga skulle med någonting bidraga
till detta arbetes utförande, och det skulle vara mycket obetänkt
att uppställa en sådan fordran, allra helst som man kunde derigenom
riskera, att hela frågan skulle falla. Jag har svårt att förstå detta
resounement. Jag har svårt att förstå det derför, att det synes mig
i allra högsta grad tyda på bra litet intresse för saken hos landsting,
kommuner och enskilde, sådana som bruk och inrättningar.

För detta företag får man väl förutsätta, att det finnes verkligt
intresse i orten, och man måste väl deraf kunna draga den slutsats,
att de skulle kunna vara villiga att med särskilda bidrag bispringa
för att få en för dem vigtig anläggning utförd.

Den siste talaren nämnde, att han icke ville se denna fråga
från allenast ett så inskränkt område, som reservanterna framhållit,
nemligen ortsintressenas. Om icke detta är precis ordagrant såsom
orden folio, tror jag, att det åtminstone skall beteckna innehållet
af hvad han sade härutinnan. Jag får till honom göra den erinran,
att ingalunda jag och, för så vidt jag ännu hört eller förstår, icke
heller min medreservant på det sättet framstält frågan. Yi hafva
villigt erkänt det allmänna intresset, men vi hafva på samma gång
sagt att det förefinnes ett ganska stort enskildt intresse. Detta är
hvad vi sagt. Att vi erkänt, att det allmänna har intresse af att
kanalen blir iståndsatt, hafva vi väl visat med det, att vi tillstyrkt
kammaren att bevilja ett belopp af ända till 450,000 kronor, under
det att vi ej stält annan fordran på de enskilda intressena, än att
de skola bidraga med det obetydliga beloppet af 50,000 kronor.
Det är ej fråga om endast, att landtkommuner skola bidraga med
detta belopp, såsom herrar Kihlberg och Sandquist framhållit, utan
reservanterna hafva sagt, att bidrag skulle lemnas af kommuner och
andra i företaget intresserade, hvarunder äfven kunna inbegripas
landsting och hushållningssällskap samt industriella verk och inrättningar
o. s. v.

Jag fortfar derför att yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till det förslag, som jag för en stund sedan framstälde.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Att upprensning af Väddö kanal är en oafvislig nödvändighet,
synes mig af de i handlingarna förekommande utlåtanden
vara bevisadt, och tydligast af framlidne landshöfdingen Themptander

Lördagen den 6 Mars.

21 N:o 11.

i det yttrande, som Konungens befallningshafvande i Stockholms län Ang. anslag
afgaf för några år sedan. Det har ju icke heller blifvit bestridt,
att det behöfs en upprensning, och mot det af utskottet föreslagna Väddö*kanal.
sätt att nedbringa det direkta statsbidraget från Riksdagen till (Forts.)
500,000 kronor har jag för min del icke något att erinra. Men
då man här velat gå längre, velat, såsom två reservanter föreslagit,
att kommunerna skola utöfver upplåtande af jord och upplagsplatser
ytterligare lemna kontant bidrag, synes man mig gå längre än
billigt är. Härför hemtar jag skäl derifrån, att jag icke kan se,
att denna kanal är, såsom det framhållits af reservanterna, i främsta
rummet en lokal angelägenhet. Enligt min uppfattning har den en
vida större betydelse. Det är obestridligt, att den är till nytta för
orten, den går genom. Men på sätt tydligen framhållits uti just det
af öfverstelöjtnanten Cederberg afgifna yttrande, som här blifvit
omnämndt, har ju kanalen också helt andra och vida större ändamål,
nemligen ett, så att säga, transitoändamål, att förmedla samfärdseln
mellan å ena sidan Stockholm och å den andra kommunerna norr
om denna del af Roslagen samt vidare Gefle och öfriga städer och
lastageplatser i Gestrikland och Helsingland. En blott blick på
kartan synes mig till fullo visa, hvilken betydelse denna led har
för det slags fartyg, som skola passera derigenom. Den är, efter
hvad sig visat, särskilt af vigt för de kolpråmar, hvilka bogseras
af mindre ångfartyg och hvilka svårligen kunna i svårt väder passera
vägen öfver Ålands haf. I veten ju alla eller flertalet af eder, mine
herrar, hurudan belägenheten är. De fartyg, som skola gå från
Stockholm till Gefle, hafva att välja mellan att passera utomskärs,
då Ålands haf ligger på hela tiden, eller att taga denna inomskärsled
att gå in i Baggliusviken och vidare genom Väddö kanal till
Singöviken samt upp till Öregrund och der ut igen i den störa farleden.
Särskilt under vissa årstider är den yttre vägen öfver Ålands
haf sådan, att fartyg af nyssnämnda art icke utan verklig fara
kunna passera. Det är för dem nödvändigt att kunna gå vägen
genom kanalen. Vidare är det för mindre passagerareångfartyg
af högsta vigt att gå den vägen, ty den förkorkortar ju färden
afsevärdt.

Det är således icke endast ett lokalt behof, som här gör sig
gällande, utan äfven ett allmänt. Och att man vid den fördjupning,
som nu är ifrågasatt i kanalen, går så långt som till 10 fot, har
sin största betydelse just för den genomgående trafiken. För de
mindre fartyg, som egas af personer inom just den kommun, genom
hvilken Väddö kanal är framdragen, torde ingalunda ett sådant djup
i kanalen vara nödigt, utan dot är för den genomgående trafiken,
detta djup behöfves. Då synes det mig vara väl mycket begärdt af
kommunerna, att de skola lemna kontant bidrag.

Riksdagen har ju i fråga om jeruvägsanläggningar uppstiilt den
grundsats, att kommunerna skola lemna jord för intet. Denna
grundsats har, Kong!. Maj:t nu också upptagit i den proposition

Nso 11. 22

Lördagen den 6 Mars.

Ang. anslag angående nya jernvägsbyggnader, som i dag framlemnats till Riks9afd
^aoen> och enahanda åsigt har ju äfven blifvit här upptagen af
Väddö kanal, statsutskottet, som föreslagit, att kommunerna skola lemna jord
(Ports.) u*''an ersättning. Men att gå längre synes mig, som sagd!, ej vara
billigt.

Eu talare, från Uddevalla, har framhållit vigten af att staten
gör något för kanalens och andra farleders upprensning och anläggande.
Detta synes mig vara en sak, som är val värd att behjertas. Yi
veta alla, huru mycket svenska staten nedlagt — jag vill ej säga
uppoffrat, utan nedlagt — på jernvägsbyggande. Alltsedan statsbanebyggandet
började i vårt land, har ensamt derför anslagits 299
millioner — förutom de millioner, som anslagits för inköp af vestkustbanan.
För enskilda jernvägar hafva under dessa 43 år — jag
räknar från år 1854 till år 1896 — anslagits 4 millioner kronor
och som lån beviljats 65 7ä millioner. Nå, huru mycket ha vi då
offrat till kanaler och farleder under dessa år? Jo, under dessa 43
år har svenska staten för kanaler lemnat i anslag 1,800,000 kronor
och i lån 1,750,000 kronor. Detta är alltsammans, och häraf har
för öfrigt mer än hälften åtgått till ensamt två företag. Detta
synes mig, jag upprepar det, ej vara mycket i ett land sådant som
Sverige, som, om det än ej är ett »tusen sjöars land», dock är ett
land med stora, djupt in i landet ingående vattenkommunikationer.
Då synes mig, att man ej bör tveka att offra denna summa, som
ju skall användas för att hålla vid magt eu anläggning, som staten
en gång sjelf utfört och som nu, efter hvad visadt blifvit, eljest
skulle gå ett bestämdt förfall till mötes.

Det är derför, som jag i likhet med flere andra talare yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Då jag i utskottet
biträdt det slut, hvartill utskottet kommit, skall jag för min del be
att få yrka bifall till dess hemställan. Jag har nemligen i likhet
med flere talare ansett denna kommunikationsväg vara af den betydelse,
att staten bör åtaga sig underhållet af densamma. Jag skulle
ej sagt så mycket mot de meningar, som reservanterna framstält,
derest det här vore fråga om ett nytt företag; men det är här
fråga om anslag till en gammal kommunikationsled, som staten en
gång sjelf bekostat, och då tycker jag för min del icke, att det är
rimligt, att man skall kasta en del af det försummade underhållet
på de enskilde. Jag kan icke neka till, att det kan synas, som om
de orter, hvarigenom kommunikationsleder gå fram och som ha
största nyttan af dem, också böra i någon mån bidraga till deras
underhållande. Men det är härvidlag icke deras skull, att denna
kommunikationsled befinnes i det skick, att den ej är till egentlig
nytta, utan det är mydigheterna, som icke sett till, att kommunikationsleden
blifvit bibehållen i det skick, som den bör vara.

Jag har emellertid ansett, att, om staten åtager sig underhållet

23 Nso 11.

Lördagen den 6 Mars.

af kanalen, staten också på samma gång bör se till, att kanal - Ang. anslag
afgifterna sättas i den proportion, att underhållet af kanalen framdeles 1 ^
kan bestridas med de inkomster, som deraf influtit. Det är nu före- yäddö kanal.
slaget såväl i utskottets motivering som i öfrigt, att så skall ske, (Forts.)

och dermed tror jag, att största rättvisa kornnie att skipas, nemligen
om trafiken komme att bekosta underhållet. Det är väl också

döt» rättaste.

I fråga om det sätt, på hvilket de enskilde och kommunerna
skulle lemna sina bidrag, vore det eu ganska svar sak att ordna
något dylikt. Som vi veta, liger denna kommunikationsled i länets
utkant, och det kan derför lätt hända, att landstinget ej vore så
villigt att lemna något bidrag till denna kostnad. Och det är alltid
förenadt med svårigheter att få kontanta bidrag af kommuner
och enskilde. Jag tror derför, att det är lämpligt, att staten lemnar
hela beloppet för kanalens iståndsättande, men jag anser på ^samma
gång, att kanalafgifterna böra sättas sa högt, att underhållet af
kanalen för framtiden må kunna bestridas af inflytande medel.

Herr talman, jag skall be att fa yrka bifall till utskottets

förslag.

I detta yttrande instämde herr Centerwall.

Herr Brodin yttrade: Då reservanterna hafva ansett, att de kommuner,
som ligga vid Väddö kanal, borde lemna bidrag till kanalens
ombyggande, torde det kanske vara skäl att inga i en liten undersökning
af, huruvida detta han vara förenligt med billighet och rättvisa.
Den första frågan blir då den: är denna kanalanläggning
gjord för de närliggande kommunernas beqvämlighet? Det tror jag
för min del icke; ty denna kanal är väl ursprungligen anlagd för
att förmedla trafiken mellan Stockholm och Norrland, på det att
fartygen skola kunna undvika att passera Ålands haf med dess stormiga
vatten. Och hvad nu beträffar en upprensning^ och Bitning
af kanalen, tror jag icke, att detta kan vara till någon särskild
fördel för de kommuner, som gränsa intill densamma; ty kanalen,
i det skick, den nu befiuner sig, är otvifvelaktigt alldeles tillräcklig
för dessa kommuners beqvämlighet, för att de skola kunna hafva
tillfredsställande kommunikationer med hufvudstaden och andra platser.
För den genomgående trafiken deremot är kanalen icke tillfredsställande.
Jag kan här t. ex. påpeka det faktum, att staten,
som eger denna kommunikationsled, för tio år sedan förklarade, att
den var trafikabel för så och så djupgående fartyg. Jag vet bolag,
som bildades, och fartyg, som byggdes på grund af denna förklaring.
Sedermera har emellertid kanalen uppgrundats, sa att de fartyg,
som byggdes för att särskildt trafikera denna led, nu endast undantagsvis
kunna gå igenom densamma. Det torde således vara tydligt,
att det är statens skyldighet att sätta kanalen i farbart skick. Jag
tror icke heller, att kaualens inkomster skulle lida på det, ty traf!-

N:o 11. 24

Lördagen den 6 Mars.

UttLhjaorli ■ 1 kanalen skulle antagligen ökas årligen. Ifrån Norrland till
m. m. af ??,piD? transporteras träkol till bruken i bergslagen, och i många
Väddö kanal. malm tillbaka till åtskilliga masugnar i Norrland. Denna

(Forts.) *rafik »edrifves numera med större och större pråmar, men med det
djup, som kanalen nu har, kunna dessa pråmar här i allmänhet icke
passera fram, då de deremot, om kanalen upprensas, många gånger
skola kunna gå igenom. Genom en dylik ökad trafik skulle kanalafgifterna
högst betydligt växa.

Pa grund af hvad jag nu haft äran anföra, anser jag, att det
vore oskäligt att begära, att kommunerna i kanalens närhet skola
lemna bidrag, ty kanalens upprensning är ovilkorligen en statens
angelägenhet och för det allmänna bästa nödvändig. Jag skall derför,
herr talman, be att få yrka bifall till statsutskottets förslå»''.

Med herr Brodin förenade sig herrar Arhusiander, Mallmin
Persson i Arboga, Hammarström, Wavrinsky, Waldenström, Göransson
och Eriksson i Elgered.

Herr Holmgren i Hillebola: Herr Kihlberg har bland annat
yttrat, att, om Riksdagen skulle besluta i likhet med reservanternas
hemställan, d. v. s. att de närliggande kommunerna skulle bidraga
med ett belopp af minst 50,000 kronor, svårigheter skulle uppstå
att fördela detta belopp de närliggande kommunerna emellan, hvarigenom
företagets hela framgång skulle kunna äfventyras. En af
reservanterna, herr Pehr Pehrson, har derpå svarat, att ett sådant
förhållande visade, att intresset inom orten icke vore så synnerligen,
stort för detta företag. Han yttrade dessutom, att han ansåg, ”att
icke endast de närliggande kommunerna, utan äfven landsting och
enskilde skulle kunna bidraga till detta belopps anskaffande. Hvad
nu intresset inom orten beträffar, vill jag nämna, att befolkningen
nied rätta anser denna kanal som en statens egendom, samt att det
icke behöfves en så genomgripande upprensning af kanalen för den
näi liggande ortens behof, utan att detta stora företag, som nu är i
fråga, har mera afseende på norrlandstrafiken. Hvad åter angår,
att landstinget skulle bidraga till detta arbete, så vill jag säga,°att
det är en sa liten del af länet, som beröres af kanalen, att det icke
torde vara stora utsigter till att man i landstinget skall kunna genomdrifva
ett sådant beslut.

Jag tror således, att, om reservanternas förslag vinner Riksdagens
bifall, företaget säkerligen går om intet, till stor skada för
kustfarten, hvarför jag, som väl känner till, huru klent det är stäldt
med kommunikationerna i dessa trakter, skall be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

^deir Kihlberg: Jag vill endast, innan denna fråga företages
till afgörande, meddela, att Första Kammaren för sin del redan afafgjort
frågan och med 92 röster emot 14 bifallit utskottets förslag.

Lördagen den 6 Mars.

25 N:o 11.

Öfverläggningen var härmed slutad; och efter det herr talman- Ang. anslag
nen till proposition upptagit hvartdera af de båda yrkanden, som Ml ombyggnad
derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan. Väddö kanal.

§ IB.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 29, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för utrotande
af ollonborrar.

§ 14.

Härefter förekom i ordningen statsutskottets utlåtande n:o 30, Ang. förhöjangående
väckt motion om förhöjning af lönen åt Riksdagens justitie Ombudsman

rn. rn. _ budsmannen

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande inom m. m.
Andra Kammaren af herr H. Holmlin afgifna motion, n:o 57, icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Holmlin: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
skall be att få förutskicka den upplysningen, att, då jag skref denna
motion, jag hvarken sett, talat vid eller haft beröring med justitieombudsmannen,
hvadan frågan icke alls har någon personlig karakter,
utan för mig är principiel. Jag har nemligen sett den från
historisk synpunkt. Jag kan icke neka till, att det litet grand förvånat
mig, att det ärade statsutskottet ej fäst någon uppmärksamhet
vid min motion.

Det torde för flertalet af herrarne vara bekant, att, när regeringsformen
år 1809 hade antagits, någon tillfrågade Georg Adlersparre
— den man, om hvilken Tegnér sade, att »det är endast honom,
vi hafva att tacka för, att vi nu äro svenskar» — hvad inlägg
han gjort i den regeringsform, som grundläde det nya statsskicket.

Han lär då hafva svarat: »Ingenting annat, än att det var jag, som
insatte justitieombudsmannabefattningen; detta är en befattning, genom
hvilken Riksens Ständer skola kunna öfvervaka rikets embetsoch
tjensteman, och jag hoppas, att denna befattning skall bära välsignelserika
frukter för framtiden.» Den, som något följt med tillståndet
inom tjenstemannacorpsen under 1830- och 1840-talen, vet
också mycket väl, att justitieombudsmannen många gånger haft vigtiga
värf att fylla, och vi veta, att han gjort det väl. Ännu i dag
är det i Sveriges land så, att hvarje dräng, hvarje piga har rättighet
att vända sig till denne justitieombudsman, och många gånger
har det händt, att blotta nämnandet af denna befattning haft till
följd, att en person fått rätt, der denna förut blifvit honom förvägrad.

N:o 11. 26

Lördagen den 6 Mars.

Ang. förhöj- Nu säger statsutskottet, att justitieombudsmannen i allt skall
n&t9ju!titieom-vara likstäld nie(l justitiekansleren. Ja, men är det nu så, att de
budsmannen ] är0 likstälda? För det första bar, enligt min uppfattning,

m. m. justitieombudsmannen såsom Riksdagens ombud nästan större bety(Forts.
) delse än justitiekansleren. Jag skulle nästan våga påstå, att det
kanske finnes en eller annan af denna kammares ledamöter, som
icke bar så klart för sig, hvad åliggande justitiekansleren har, då
åter justitieombudsmannens uppgift för alla är tydlig och klar. Det
är nu visserligen sant, att justitiekansleren och justitieombudsmannen
hvardera hafva 8,000 kronor i kontant lön, men dermed tror jag
också, att i det stora hela taget likheten är slut; ty justitiekansleren
tillsättes af regeringen på lifstid, då åter justitieombudsmannen
har, så att säga, ett damoklessvärd sväfvande öfver sitt hufvud för
hvart enda år, så till vida nemligen, att han hvarje år skall omväljas
utaf de af Riksdagen utsedda 48 valmännen. Någon säger kanske:
ja, men hvad betyder det, att han skall omväljas, han blir alltid
omvald. Men det är just detta, att det lian hända, att han ej
blir omvald, som gör hans ställning mindre angenäm. Jag behöfver
endast erinra om hvad som skedde år 1857, när justitieombudsmannen
hade stillt under åtal 14 stycken af borgareståndets ledamöter.
Detta hade då till följd, att han endast fick 12 af de 48 rösterna
vid valet, nemligen af de 12 valmännen af bondeståndet. Han blef
således då ej omvald. Det ligger derför enligt min uppfattning en
stor olikhet deri, att justitiekansleren tillsättes på lifstid, under det
att justitieombudsmannen skall underkastas val för hvart år.

I förbigående vill jag endast nämna det egendomliga förhållandet,
att detta val numera eget rum hvarje år, under det att valet
förr skedde hvart femte eller hvart tredje år, allt eftersom Riksdagen
sammanträdde. Möjligen kan man med fog göra den invändningen,
att det är mindre klokt, att han skall omväljas för hvart år, ty
han hindras härigenom att uppgöra en plan för sin verksamhet under
3 eller 5 år. Nu kan han säga: »Ja, jag vet ej, om jag kommer
att stanna mer än ett år i min befattning, och följaktligen
kan jag ej göra upp någon större, ordentlig plan för mitt arbete.»

Vidare tror jag, att det ligger en betydlig olikhet emellan justitiekansler-
och justitieombudsmanuabefattningarna deruti, att, så
vidt jag vet, justitiekansleren har i lag bestämd pension, hvilket
icke är fallet med justitieombudsmannen. Jo, säger statsutskottet,
om han förut är statens tjensteman, får han framdeles den pension,
som han såsom sådan skulle hafva. Ja, men om han ej är statens
tjensteman? Fröman var, så vidt jag vet, ej ordinarie tjensteman
i statens tjenst, när han blef justitieombudsman, och han fick sig
derför efter en långvarig verksamhet såsom justitieombudsman vid
sitt afskedstagande en pension af 8,000 kronor utaf Riksdagen beviljad.
Och jag vill vidare påpeka, att Thomasson icke var statens
tjensteman förut, utan borgmästare i Lund, och såsom sådan hade
han icke rätt till någon pension. Hvad jag härmed velat påpeka,

Lördagen den 6 Mars.

27 N:o 11.

är, att det icke tilltalar mig, att denna Riksdagens speciella tjenste- Ang. förhöjmannabefattuing
skall vara ett steg till vidare befordran i statens
tjenst. Jag anser nemligen, att, om Riksdagen har en enda tjenste- budsmannen
man, hvilken skall öfvervaka det hela, Riksdagen också kunde hafva m. m.
råd att aflöna denne sin tjensteman på ett sådant sätt, att han (Ports.)
icke beliöfde söka vare sig justitierådsbefattning, landshöfdingebeställning
eller dylikt.

Det är särskildt under de senaste 10 å 12 åren, som ombyte
på innehafvare af justitieombudsmannaembetet rätt ofta skett, i det
att platsen under dessa år innehafts af icke mindre än en 5 å 6
personer. Ett sådant tätt ombyte tror jag icke är synnerligen nyttigt.

Jag har i frågans nuvarande läge intet yrkande att göra, men jag
har velat påpeka dessa förhållanden. Och särskildt tror jag, att
åtminstone frågan om pension åt justitieombudsmannen bör i eu
en eller annan form återkomma. Jag har, såsom sagdt, icke något
yrkande att göra, men jag har velat lemna dessa upplysningar.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! När motionären i
frågan icke gjort något yrkande, kunde det vara öfverflödigt att
upptaga kammarens tid med att anföra något vidare. Jag skall
derför fatta mig mycket kort, men några ord torde kammaren tillåta
mig att säga.

Motionären, representanten för Norrvikens domsaga i Göteborgs
och Bohus län, ansåg att en aflöning af 8,000 kronor icke vore
fullt tillräcklig för det embete, hvarom här är fråga. Detta förefaller
mig — för att begagna hans egna ord mot utskottet — egendomligt.
Det förefaller mig högst egendomligt, att han kan anse
ett embete, som i vårt fattiga land och af vårt fattiga folk aflönas
med 8,000 kronor, icke vara tillräckligt aflönadt. Väl vet jag, att
man får lof att göra skilnad på den kompetens in. m., som erfordras
för att bestrida olika uppgifter här i lifvet, och att embets- och
tjenstemän hafva en dyr utbildningskurs att genomgå för att göra
sig förtrogna med de förhållanden och kraf, som ställas på dem, när
de eu gång intaga ett statens embete eller tjenst, men icke både
jag kunnat tro, att, när man tager vederbörlig hänsyn till vårt
lands ekonomiska förhållanden, man skulle kunna anse eu aflöning
utaf 8,000 kronor om året vara otillräcklig. Och allra minst hade
jag trott, att man skulle kunna anse något sådant på landsbygden,
der hvar och en, som är förtrogen med förhållandena der, vet, att

af befolkningen anser ett kapital på 8,000 kronor vara en förmögenhet.
Man skulle kanske kunna invända, att detta icke är
något vidare skäl, enär vi måste taga hänsyn dertill, att platsen
blifver besatt med fullt dugliga och kompetenta personer. Ja val,
kunde man visa tillbaka på den tid, när vi hade berättigade ausprak
att klaga öfver att så icke var förhållandet, då kunde ju den omständigheten
vara något skäl för eu höjning i justitieombudsmannens
aflöning. Men jag tror, att, öfver hufvud taget, man måste erkänna,

Nso 11. 28

Lördagen den 6 Mars.

ninf! »mS ännu har till detta embete icke saknats aspiranter med nödiga
qvalifikationer.

åt juttitieom- * „

budémannen Betranaude åter den andra frågan, som motionären bringat på
m. m. tal, eller förslaget om justitieombudsmannens pensionering efter 10
(Forts.) års val förrättadt värf, får jag säga, att det förslaget förefaller mig
ännu mera egendomligt. Ty oafsedt den omständigheten, som utskottet
papekat, eller att, om justitieombudsmannen innehar något
annat embete^ eller tjenst, det står honom öppet och till buds att,
när han en gång frångår justitieombudsmannaembetet, återinträda i
sitt förra embete eller tjenst, så synes mig detta förslag ännu mera
egendomligt än aflöningsförslaget, dels derför att en tid af 10 år
är en mycket kort tid för att grundlägga en pension, dels derför
att motionären ifrågasatt, att den, som en gång efter endast 10 års
tjenstgöring skall uppbära en så stor pension som 8,000 kronor, icke
skall med ett enda öre bidraga till denna pension, dels ock slutligen
på grund af dess konseqvenser. Antag t. ex., att en för embetet
i fråga duglig och skicklig person innehar detsamma vid 40 års
ålder, da blifver han, om han afgår efter 10 år, pensionsberättigad
vid 50 ars ålder. När samma person blifver 60 år gammal, då blifver
hans förste efterträdare pensionsberättigad, och när han blifver 70
år gammal — det är ju ej så ovanligt, att menniskor uppnå
denna lefuadsalder — blifver hans andre efterträdare också pensionsberättigad.
Sålunda, när den person, som blef justitieombudsman
vid 40 ars ålder, uppnått 70 lefnadsår, finnes, förutom han
sjelf, tva andra pensionärer a platsen, summa tre pensionärer och eu
innehafvare. Jag hemställer, om icke ett sådant förslag bör falla på
grund af sina egna förutsättningar.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
och afslag å motionärens.

Häruti instämde herrar Nilsson i Skärhus, Andersson i Löfhult,
Petersson i Påboda, Eultström, Andersson i Pettersborg, Norberg
och Petersson i Boestad.

Herr Holmlin: Ja, det beror naturligtvis på, huru man betraktar
den befattning, om hvilken det nu är fråga. Förhåller det
sig så, att^man betraktar denna plats som ett trappsteg till högre
tjenster, da far jag säga, att jag anser lönen vara tillräckligt hög.
Men ser man den deremot från den synpunkten, att den är enastående
i hela Sveriges rike och att det är endast och allenast genom
den persons ögon, som innehar denna plats, som Riksdagen skall
öfvervaka embets- och tjenstemännen, da anser jag det icke vara
skäl att tala om några tusen kronor mer eller mindre. Denna institution
är af högsta vigt och betydelse och har icke uträttat så
litet godt i Sverige, och derför tror jag, att det icke kan gagna
denna institution och öka förtroendet för densamma, att ombyte
sker så ofta, som under senare åren egt rum. Denna väktarebefatt -

29 N:o 11.

Lördagen den 6 Mara.

ning för den lagbundna folkfriheten är en plats, som många gånger
är svår att handhafva. Jag är fullt säker på, att justitieombudsmannen
mången gång måste å dragande kall och embetets vägnar
göra anmärkning, der han finner det svårt och obehagligt att göra
det. Det skulle ju kunna bända, att en innehafvare af detta embete,
som tänker ''på att han måste göra något för att få befordran,
skulle komma att resonera som så: Ja, här skulle jag göra anmärkning;
men som det kanske skulle beröfva mig den eller den personens
förord, så låter jag bli. Jag hemställer, om detta är den fristående
ställning, som det är Riksdagens justitieombudsman värdigt
att hafva. Jag är säkerligen icke den, som vill yrka på höga
tjenstemannalöner. På den vägen tänker jag icke göra mig bemärkt.
Men har är det något annat; här gäller det ett specielt undantagsfall.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

§ 15.

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 16, i anledning
af väckt motion om lagförändring i syfte att för utbekommande af
visst slag utaf fordran handräckning må kunna sökas omedelbart
hos utmätningsman.

Utskottet hemstälde, att ifrågavarande, af herr T. Zetterstrand
inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 6, icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Zetterstrand begärde ordet och yttrade: Herr grefve och
talman! Jag hyser fortfarande den uppfattning, att den reform, jag
med min motion åsyftar, är synnerligen beaktansvärd. Men då jag
hört, att motionen redan är afslagen af Första Kammaren, och då
jag icke har anledning antaga, att utgången i denna kammare skulle
blifva en annan, alldenstund lagutskottet nästan enhälligt afstyrkt
motionen, vill jag icke upptaga kammarens tid med något försvar
för densamma och skall ej heller göra något yrkande.

Herr Petersson i Brystorp: Såsom af betänkandet framgår,
har jag icke kunnat vara med om det slut, hvartill utskottet kommit
i föreliggande fråga, och skulle med anledning deraf kunnat hafva
ett och annat att säga i denna sak; men då motionären sjelf icke
håller på sitt förslag, skall icke heller jag göra något något yrkande.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

N:o 11. 80

Lördagen den 6 Mars.

§ 16.

Uppå derom af herr talmannen, under åberopande af mellan
herrar talmän i sadant afseende träffad öfvarenskommelse, gjord
hemställan, beslöt kammaren, att nästa lördag den 13 dennes företaga
val af dels tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens fullmägtige
i riksbanken och i riksgäldskontoret, efter de af bemälde
lu}_lmägtige, hvilka äro i tur att afgå, äfvensom suppleanter för fullmägtige
i nämnda bank och kontor, och dels sex suppleanter för
nämnda valmän.

§ 17.

För motions afgifvande både sig anmält herr O. Larsson i
Mörtlösa, hvilken nu aflemnade en motion, n:o 158, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t i fråga om sådan ändring i krigsskolans undervisningsplan,
att den ej hindrar regementsmötenas förläggande till
en tidigare del af året.

Motionen bordlädes.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr C. W. Colliander under 4 dagar från och med den 10
dennes,

herr A. P. Gustafsson under 7 dagar från och med den 8
dennes,

herr P. O. Lundell under 4 dagar från och med den 8 dennes,

herr C. Byd,berg under 3 dagar från och med den 8 dennes,

och herr A. Petersson i Påboda under 6 dagar från och med
den 8 dennes.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande n:o 6, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret
;

bankoutskottets utlåtande n:o 4, med anledning af väckta motioner
om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 20, i anledning af väckt motion angående ändring af § 19
mom. 5 och 6 i förordningen om strafflagens införande;

Lördagen den 6 Mars.

31 >T:o 11.

n:o 21, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 18
kap. 15 § strafflagen; och

n:o 22, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 47 §
i förordningen om landsting.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 1,19 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.