1896. Första Kammaren. N:o II (Riksdagens protokoll 1896:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Första Kammaren. N:o II.

Lördagen den 14 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Annerstedt aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring, lag angående ändrad lydelse af 3, 58 och 69
■§§ i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866, lag
om ändrad lydelse af 6 § i förordningen angående lagfart å fång
till fast egendom den 16 juni 1875 och lag om ändrad lydelse af
58 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16
juni 1875;

2:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i
förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863;

3:o) angående anslag af allmänna medel till döfstumskole■distrikt,
som till enskild undervisningsanstalt öfverlemnat sinnesslött
döfstumt barn; och

4:o) med förslag till förordning angående köttbesigtnings- och
slagttvång m. m.

Justerades protokollet för den 7 i denna månad.

Herr talmannen tillkännagaf, att efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65 §
riksdagsordningen komme att anställas vid kamrarnes sammanträden
lördagen den 21 innevarande mars.

Företogs val af fem ledamöter i kammarens tillfälliga utskott
n:o 3; och befunnos efter valförrättningens slut dertill hafva blifva
utsedde:

Första Kammarens Prot. 1896. N:o 11.

N:o 11.

LöTdagen deD 14 Mars.

herr Rodhe................

„ Svedelius .........

„ Säve ..................

„ Wieselgren.......

„ Boström, Filip,

med 101 röster.
* 101 „

„ 101 „

„ 62 „ .

Företogs val af tre suppleanter i kammarens tillfälliga utskott
n:o 3; och befunnos efter valförrättningens slut dertill hafva blifva
utsedde:

grefve Wachtmeister, Fredrik, ................................... med 91 röster,

herr Sandberg ............................................................... „ 56 „ .

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda betänkande n:o 13.

ijrågasatt Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 11 och 13 i denna
utvidgning «/må,nad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckt motion om
nas “Zuiåfs. ändrad lydelse af § SO regeringsformen.

å tillsättning

af presterliga Herr vice talmannen: Utskottet har här uttalat några sattjenster.
ser; som jag icke fcan lemna utan anmärkning. I sin ifver att
försvara det kong], prerogativet beträffande de regala pastoraten
griper det till offensiven emot de konsistoriel^, inclusive konsistorierna,
presterskapet och menigheterna. Till en början säger
det: “Den önskan, som hos oss någon gång sökt göra sig gällande
och som funnit sitt uttryck i nu förevarande motion, att församlingarnas
nuvarande rätt uti omförmälda hänseende skulle än ytterligare
utvidgas, synes utskottet icke vara berättigad." Nu har
motionären icke begärt någon utvidgad rätt för församlingen, utan
blott “likställighet" mellan församlingarne, hvilket alldeles oförtydbart
framgår af hans yttrande i slutet af motionen, der det
heter: “Jag håller alltså före, att, för undvikande af klander och
missnöje och för att bidraga till betryggandet af statskyrkan som
institution, det här ofvan berörda grundlagsstadgandet bör ändras
derhän, att de regala pastoraten likställas med de konsistoriella."
Det är alldeles tydligt, att det mål, han här åsyftar, är likställighet
mellan församlingarne, men medlet för åstadkommande häraf är att
inskränka Konungens rätt beträffande de regala pastoraten, och jag
får säga, att denna önskan om likställighet kan jag för min del icke
finna oberättigad, ty jag tycker det vara en obillighet att slumpvis
den ena församlingen skall hafva rätt att sjelf utse sin själasörjare
och den andra icke. Utskottet säger, att grunden till detta stadgande
torde i främsta rummet vara, att derigenom en garanti lemnas
för anställande i kyrkans tjenst af verkligt dugande personer.
Detta är en gliring mot konsistorierna och de förslag, som dessa
uppsätta, hvilken jag för mm del finner högst orättvis. Jag
tror, att på dessa förslag i regeln upptagas “verkligt dugande personer".

Lördagen den 14 Mars.

3 N:o 11.

Sedan fortsätter utskottet: “En sådan garanti lär icke kunna ifrågasatt
finnas, om det är uteslutande öfverlemnadt åt en tillfällig majo- u*vld9n™9 «/
ritet att bestämma, hvem som skall blifva en församlings lärare.“

Här få församlingarne sjelfva en gliring. Utskottet förmenar, att<2 tillsättning
dessa icke sjelfva förmå bedöma, hvilken som är duglig och lämp-af presterliga
lig till församlingslärare. Detta påstående återkommer i ännu
skarpare form längre ned, då utskottet säger: “Då under sådana or s''
förhållanden ingen säkerhet finnes, att församlingarna träffa det
bästa valet, synes det, för betryggande af kyrkans anseende, vara
lyckligast, att Kongl. Maj:t har den rätt han för närvarande eger
att tillföra kyrkan dugande förmågor." Strängare dom öfver de
konsistoriella förslagen och församlingarnes sätt att välja torde
knappast kunna uttalas, och den naturliga konklusionen, om detta
resonnement är rigtigt, torde vara, att man åt Kongl. Maj:t bör
öfverlemna tillsättandet af alla presterliga befattningar.

Sedan nu konsistorierna och menigheterna hafva fått sin andel,
kommer ordningen till presterna. Utskottet säger: “Derest församlingarnas
rätt i afseende på presterliga tjensters tillsättande
skulle utvidgas på sätt nu föreslagits, föreställer sig äfven utskottet,
att detta icke sällan skulle komma att medföra, att medlemmar
af presterskapet blefve utsatta för frestelse till lycksökeri
och sträfvanden efter popularitet." Jag tror, att detta är en orättvisa
emot de prester, som äro eller kunna blifva anstälde i konsistoriella
pastorat. Jag tror, man icke med skäl kan förebrå dem
för lycksökeri eller sträfvanden efter popularitet. Skulle någon
vara benägen för lycksökeri, torde enligt mitt förmenande de
regala pastoraten erbjuda lämpligare tillfällen dertill än de konsistoriella.
Vidare säger utskottet, att om denna rätt för Konungen
skulle borttagas, komme ofta orättvisor att begås, i det att äldre
förtjente prestman, som redligen arbetat i sin församlings tjenst,
men icke kunna vinna någon röstpluralitet, skulle kunna blifva
tillbakasätta och aldrig komma till en välförtjent befordran, som
nu kan beredas dem genom den rätt, som är lagd i Kongl. Maj:ts
hand." Äldre obefordrade prestman i all ära, men jag tror, att
de i allmänhet utgöra surkarten inom kyrkan. Jag betviflar på
det högsta, att Kongl. Haj:t skulle vilja befordra sådana till de regala
pastoraten.

Det talas vidare om det missnöje, som skulle hafva yttrat sig
i regala pastorat med afseende å presterliga befordringar derstädes.
Utskottet håller emellertid före, att sådana omständigheter
lika lätt torde kunna inträffa i konsistoriella pastorat, der församlingen
sjelf utnämner sin kyrkoherde. Detta är visserligen
sant, men det är en väsentlig skilnad i det ena och det andra
fallet, ty om missnöjet uppstår, då församlingen tillsatt kyrkoherden,
blir missnöjet rigtadt emot församlingen sjelf, och att vara
missnöjd med sig sjelf — “pumitentia rustica", som det heter på
det halfteologiska språket —• kan ofta vara en ganska nyttig sak,
men om missnöjet är rigtadt emot Kongl. Haj:t, är det aldrig bra.

En allmän önskan i fråga om en förändring vid tillsättning
af presterliga befattningar i regala pastorat, säger utskottet, har

N:o 11. 4

Lördagen den 14 Mars.

Ifrågasatt icke gjort sig gällande. Jag påminner blott om förgångna tider,
utvidgning afregala pastorat köptes och såldes och simonien herskade i
na^rätUafs. svenska kyrkan. Dessa tider äro lyckligen förbi, men nog föreå
tillsättning fans då missnöje, och om detta nu icke är händelsen, så är det
af presterliga derför, att Kongl. Haj:t i senare tider med största grannlagenhet
och hänsynsfullhet utöfvat sin rätt och endast tillämpat densamma
s'' i sådana fall, då församlingen varit oense och splittrad.

Till slut säger utskottet: “Denna rätt torde slutligen äfven vara
af icke ringa betydelse såsom en välgörande motvigt mot ett allt för
mycket öfverhandtagande sektväsende inom kyrkan." Jag får bekänna,
att detta skål begriper jag icke, men säger i detta fall
liksom Luther om dunkla ställen i den heliga skrift: “Jag går det
med vördnad förbi."

Principielt skulle jag ej ha något emot att instämma uti den
reservation, som är afgifven emot utskottets betänkande, men då,
såsom jag nyss sade, konungamagten under senare tider på ett
mycket grannlaga sätt utöfvat sin ifrågavarande rätt, och densamma
äfven medför den fördelen, att det ligger i Konungens
hand att derigenom befordra framstående förmågor inom kyrkan,
inskränker jag mitt yrkande derhän, att kammaren med ogillande
af utskottets motivering måtte biträda det slut, hvartill utskottet
kommit.

Herr Kodhe: Då jag har deltagit i detta ärendes behandling
inom utskottet, kan det kanske anses tillhöra mig att nu yttra
några ord, ehuru det knappt borde vara behöfligt, då den siste
ärade talaren icke afstyrkt utskottets förslag.

Jag får bekänna, att jag, oaktadt jag ansträngde mig, icke
var i stånd att uppfatta allt hvad den siste talaren anförde. Jag
har emellertid uppfångat några af de anmärkningar, han framstälde
mot utskottets motivering, och skall bedja att få, gent emot dem,
yttra några ord.

Han klandrade utskottet derför, att det talar om utvidgad
rätt för församlingarne med afseende på prestval, och han nämnde,
att motionen innefattade icke en begäran om utvidgad rätt med
afseende på prestval, utan en begäran om likställighet församlingarne
emellan i berörda afseende. Det kan ju bero på, huru man
fattar saken. Om vissa församlingar nu hafva rätt att bestämma
om prests anställande och andra icke, kan man väl, när det begäres
för alla samma rätt, säga, att det är fråga om en utvidgning
af den rätt, församlingarna äga med afseende på prestval.

Den ärade talaren läste i utskottets betänkande ett klander
mot konsistorierna, derför att de skulle uppföra på förslag personer,
som icke vore dugliga för det sökta embetet. Att inlägga
ett sådant klander i sitt yttrande har långt ifrån varit utskottets
afsigt. Man har icke ens, tror jag, haft en tanke derpå. Men det
är ju tydligt, att när konsistorierna till det mesta hafva att hålla
sig till objektiva grunder vid förslags upprättande, tjenst och
förvärfvade meriter, så kan det väl hända, att på förslag uppföras
personer, 30m äro mindre egnade att sköta pastoralvården i den

6 N:o 11.

Lördagen den 14 Mars.

eller den församlingen, ehuru de kanske skulle vara lämpliga för ifrågasatt
en annan församling. Det är derför, som utskottet har ansett, att ui^miinga^
det vore till kyrkans gagn, att Kong!. Haj:t egde den rätten attias rättiafs.
vid sådana förhållanden göra någon ändring i konsistorii förslag, å tillsättning

Det nämndes också något om det missnöje, som ofta förspor- af presterliga
des inom församlingarna öfver de utnämningar, som företagas af
Kongl. Haj:t. Ja, men man talar icke om, hurusom detta missnöje
mycket ofta öfvergår till belåtenhet, och man får också komma
i håg, att icke sällan missnöje utbreder sig i en församling med
den församlingsherde, som den sjelf valt. Således tror jag, att
detta talet om missnöje och belåtenhet borde man helst lemna ute,
ty missnöjet och belåtenheten kunna nog taga ut hvarandra.

I fråga om förändringar i grundlagar är det ju en regel, att
sådana skola vidtagas endast då de äro högst nödiga och nyttiga.

Nu borde man sålunda göra klart för sig, huruvida det är för kyrkan
och för landet högst nödigt och nyttigt, att denna förändring
vidtages. Ville man erkänna, att det så vore, skulle man emellertid
dermed hafva sagt, att Kongl. Maj:t har missbrukat sin rätt
eller att han icke brukat den till kyrkans och församlingarnas
gagn. Då jag icke tror, att man kan beskylla Kong!. Maj:t derför,
utan tvärtom måste erkänna, att Kongl. Haj:t ofta begagnat
denna rätt till församlingarnas gagn, och då det för öfrigt icke
torde finnas någon grundad anledning till missnöje med den nuvarande
ordningen, så torde det vara allt skäl att bifalla utskottets
förslag, hvartill jag också yrkar bifall.

Herr Pettersson, Carl: Den förste talaren kritiserade ganska
grundligt motiveringen till utskottets betänkande. Jag har
genomläst densamma mer än en gång och kan icke annat än gilla
den. I synnerhet vill jag underskrifva slutet, som påvisar en bebetänklig
afväg, på hvilken vår kyrka ty värr redan inkommit.
Visserligen medgifver jag, att befogade anmärkningar hafva kunnat
göras mot tillsättandet af kyrkoherde i ett och annat stort
regalt pastorat; men numera, åtminstone der Konungen enligt sin
rätt tillsätter mindre pastorat, fästes vanligen afseende vid församlingens
önskningar.

Men nu är till märkandes, att församlingarna i de konsistoriella
pastoraten hafva fått eu vidsträcktare befogenhet genom sista lagen
om prestval, då dem tillerkänts rätt att kalla fjerde profpredikant,
och när ett visst röstmaximum gjort sig gällande, blir sådan kallad
och ofta nog utnämnd. Konungen har visserligen magt att välja
hvem han vill bland de fyra, men om det är stor röstpluralitet
för den af församlingen kallade, följer icke sällan dennes utnämning
af Konungen. Detta sker till stort men för äldre prestman,
som uppförts på förslaget, ty vanligen är det unga män, som gjort
sig bekanta inom församlingen eller som der ega relationer, livilka
erhålla de ifrågavarande pastoraten. De medelålders presterna
klaga, att de blifva utträngda af yngre, och jag kan icke inse, att
det är till förmån för församlingarna sjelfva, ty just bland de äldre
kan man tänka sig större mognad i omdömet och grundligare er -

N:o 11. 6

Lördagen den 14 Mars.

ifrågasatt farenhet i pastoralvården än hos så der unga, opröfvade prestman,
* församlingar-s 0 m ofta blifva kallade till platsen. Således är det icke så förnas
rätt iafs. hånligt med de konsistoriel^ och icke heller så oförmånligt med
d tillsättning de regala pastoraten, som man vanligen förmodar. Undantag gifaf
presterliga vas naturligtvis å båda sidor. Så vidt jag kan inse, lutar tidens
(F?rtO T''gtr}™g till, att de regala pastoraten skola uttränga de konsistoriel!^;
och jag tror icke, att svenska presterskapet skall komma
att sörja deröfver. Till bevis härpå beder jag få påpeka, att vid
denna riksdag äro väckta ett par märkliga motioner, af hvilka
den ena går ut på, att den personliga afgiften till presterskapet
skall borttagas, och den andra, att tionden skall aflyftas från jordbruket
Jag tror visserligen icke, att dessa motioner nu skola
hafva framgång. Men de torde återkomma och förstärkas dels
genom klagan af dem, som utträdt ur kyrkan och lag likmätigt
måste betala afgifter till hennes tjenare, dels genom den nödstälda
belägenhet, hvari det lägre presterskapet befinner sig. När jag
sammanlägger allt detta, förefaller mig, som om tiden tenderar
till att presterskapets aflöning skall utgå af statsmedel. Men hvem
får då befogenhet att tillsätta prester? Kan man tänka sig, att
församlingarna skola hafva denna rätt, om de icke vidare hvar
för sig aflöna sina prester? Skola presterna aflönas af statsmedel,
bör väl statens högste representant, d. v. s. Konungen, utöfva denna
rätt. I den rigtningen tyckes det gå, och derför anser jag den
nu föreliggande motionen otidsenlig. Jag får på dessa grunder
vördsamt hemställa, att utskottets betänkande med dertill hörande
motivering måtte af kammaren bifallas.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr vice talmannen,
att kammaren skulle godkänna det slut, hvartill utskottet kommit,
men ogilla utskottets motivering.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den
11 och 13 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

, n:0 34, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående skärpta straffbestämmelser emot djurplågeri m. m.,

n:o 35, i anledning af väckt motion angående sådan ändring
j, nn gällande lag,. att gift person må kunna bereda egen familj
förmånen af försäkring å sitt lif, och

n:o 36, i anledning af väckt motion angående tid för kartors
och skifteshandlingars återställande till skiftesmannen i vissa fall,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Lördagen den 14 Mars. *

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets nedannämnda,
den 10 och 11 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 1, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
16, 17 och 18 riksdagsordningen, samt

n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!
Haj:t angående införande af proportionel valsätt vid val inom
Riksdagens kamrar,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 10 och 11 innevarande
mars bordlagda utlåtande n:o 33, i anledning af väckta motioner
om lagstiftning angående arbetstiden för arbetare i bageriyrket.

Ifrågasatt
lagstiftning
om arbetstiden
i bagerier.

Herr Lundström: När under förlidet år lagutskottet hade

hemstält om bifall till aflåtande af en skrifvelse af samma innehåll
som den nu föreliggande, var jag bland reservanterna och
afstyrkte bifall dertill. Såsom synes af utskottets utlåtande, har

lag gjort detsamma i år. ,

Om jag vore öfvertygad, att en lagstiftning i den rigtning,
som motionären föreslagit, skulle kunna medföra de fördelar, som
dermed afses, skulle jag vara den förste att vara med derom.
Men jag har icke kunnat komma till en sådan öfvertygelse.
Tvärtom är jag fullt förvissad derom, att förhållandena mellan
arbetsgivare och arbetare i afseende a arbetstiden bäst och säkrast
ordnas på frivillighetens väg genom godvillig öfverenskommelse
och enskildt aftal. Och jag fruktar fortfarande, att, om
staten skulle lägga sig i dessa ömtåliga förhållanden, det skulle
medföra stor skada icke endast för arbetsgifvarne, utan äfven för
arbetarne och hela yrket. Den erfarenhet, som vunnits i Norge
genom den der varande lagstiftningen, som varit i verksamhet
sedan den 1 januari förlidet år, tyckes ej heller jäfva detta mitt
påstående, utan tvärtom i ganska hög grad bekräfta detsamma.

Den ärade motionären i denna kammare har relaterat åtskilligt
om följderna af den norska lagstiftningen. Han bär dels på
sid. 13 anfört ett af bageriföreningen afgifvet yttrande, i hvilket
det står: “Man finder efter den vundne Erfaring, åt Bagerfagets
absolute Tilbagegang har vist sig som en Folge deraf"; vidare att
“den hervserende Bagerforening vil gjore alt muligt for åt faa
Loven forandret saa snart ske kan. Publikums Krav jiå friske
Brodvarer kan ikke tilfredsstilles, og man horer stadig Klage herover“.
Dessutom har motionären meddelat utdrag ur ett handbref
från en af honom “känd, högt aktad och sedan många ar
tillbaka i Kristiania bosatt svensk man med relationer inom vidsträckta
kretsar", hvaruti bland annat säges: “Alla de mästare, jag
talat med, äro eniga om att lagen är orimlig, och kunderna äro
mycket missnöjda med att icke kunna få färskt bröd till frukost
om morgnarne, hvilket åter har förorsakat, att man i en mängd

N:o 11. 8

Lördagen den 14 Mars.

lagstiftning ^US’« liksom * eSet> bakar färskt kvetebröd sjelf hvarje morom
arbetstiden L , .. , ,

t bagerUr. Och “tet längre ned:. Derför nar de större bagarnes butiks*
(Forts.) handel minskats i betydlig grad, och småbagarne, som i regeln
anses Jemna en tarfligare produkt, börjat förse husen. Lagen
kringgås dessutom så, att flere bagare slå sig samman och taga
“.Borgerskab“ och baka om natten samt hafva bröd färdigt hur
tidigt som helst". Allt detta synes mig icke tala särdeles mycket
för att vi skulle önska en dylik lagstiftning hos oss.

Den ärade motionären anser visserligen icke dessa tecken till
missbelåtenhet med den nya lagen vara särdeles afsevärda, di
han på sid. 14 påstår, att “tillbakagången beror på minskad afsättning
af de finare brödsorterna och dermed följande minskad
inkomst af rörelsen". Detta skulle således enligt motionärens
åsigt icke vara så afsevärdt. Så fortsätter han: “Hvad åter allmänhetens
missnöje med den nya lagen angår, så synes detta
knappast förtjena större undseende, då man erinrar sig, att missnöjet
har sin egentliga grund deri, att “Publikums Krav paa friske
Brodvarer om Morgenen icke kan tilfredsstilles", samt vidare beträffande
saknaden af de finare brödsorterna: “sådana brödsorter
användas ju icke af den stora allmänheten, utan endast af eu
mindre del af densamma". Med afseende härpå vill jag ur en broschyr,
som blifvit mig tillsänd från Stockholms bageriidkareförening,
blott nämna något om hvad bageriidkarne anse om förhållandena
i Stockholm härutinnan. Det yttras i denna brochyr: “Det beror
på en stor villfarelse hos herr Treffenberg, när han antager, att det
blott är en mindre del af den störa allmänheten, som gör kraf på
färskt hvetebröd om morgonen och förmiddagen. Tvärtom, nedtill
kroppsarbetarne spisas det färska hvetebrödet jemte rågbrödet. Enligt
den erfarenhet, man i detta hänseende vunnit, torde till och
med tryggt kunna sägas, att hufvudkonsumenterna just af de
finaste hvetebrödssorterna framför allt äro att söka inom den lägre
medelklassens och de jemförelsevis välsituerade arbetarnes familjer.
Detta är ock helt naturligt, enär desamma just för dessa
klasser representera ett billigt, verkligt njutningsmedel, under det
de högre klasserna gemenligen söka sin “bordlyx" i helt andra
födoämnen än bagerivaror. Och alldeles säkert är, att den ojemförligt
största delen af Stockholms befolkning dagligen förtär t. ex.
det för Stockholm egendomliga slätfranska brödet, hvilken hvetebrödssort,
som tillverkas äfven i de minsta bagerier, man ovilkorligen
vill hafva färsk."

Att förbrukningen af hvetebröd är högst betydlig och äfven
tilltagit under de senaste åren, torde bevisas äfven deraf, att åtgången
af hvete och hvetemjöl är mycket större nu än förr.

Motionären afslutar sin redogörelse för den norska lagens
verkningar med yttrandet, att “erfarenheten redan visat, att
allmänhetens anspråk i detta hänseende kan tillgodoses genom
de s. k. hembagerierna och brödbakningens verkställande i familjehemmen.
Skulle för öfrigt särskildt detta senare bruket,
såsom en följd af den nya lagen, få en vidsträcktare användning,

Lördagen den 14 Mars.

9 Nso 11.

så synes dermed ingen skada vara skedd". Ja, om någon skada /instiftning
skulle ske genom detta eller icke, vill jag lemna derhän. Men en
sak synes vara alldeles klar, nemligen den, att, om bakningen kommer j bagerier.
att verkställas mestadels i hemmen, detta skall hafva till följd, att (Forts.)
ett mindre antal bagerier skall behöfvas och till följd deraf äfven
ett mindre antal bageriarbetare, och att detta kan lända till fördel
för bageriarbetarne kan jag för min del icke inse. Jag tycker
tvärtom, att det skall vara. till stor skada för dem, om deras tillfällen
till arbetsförtjenst minskas.

Ett annat skäl, hvilket jag äfven i fjor anförde, hvarför
ja°- icke vill vara med om den föreslagna skrifvelsen, är, att
den ytterligt långa arbetstiden i bagerierna, hvaröfver det klagas,
den bestrides af bageriidkarne. Den kan således icke anses
vara ett afgjordt faktum, då man väl bör tro den ena
sidans målsmän åtminstone lika mycket som den andra sidans.

Och hvad beträffar de öfriga missförhållanden, som inom bagerierna
förekomma i fråga om sundhet, snygghet etc., så kunna
dessa väl icke afhjelpas genom nattarbetets upphörande, utan de
skola väl afhjelpas på annat sätt. Helsovårdsnämnden och yrkesinspektörerna
hafva nemligen tillräcklig magt att kunna kontrollera
och afhjelpa sådant. Hvad särskildt helsovårdsnämndens befogenhet
angår, har den nyss uttalade åsigten fått sin bekräftelse
uti den bilaga “D“, som finnes bifogad herr Hedins i Andra Kammaren
afgifna motion i samma ämne. Der redogöres för, huru
sundhetsnämnden ingripit på ett ställe, der en mängd missförhållanden
egde rum i afseende å lokalens beskaffenhet, och slutligen
kunnat ålägga egaren att icke uthyra lägenheten “till bageri, med
mindre dessförinnan åtgärder vidtagits för åstadkommande.af nöjaktig
ventilation och uppvärmning inom bageriet samt de i sådant
afseende gjorda anordningar blifvit af nämnden godkända.". Häraf
visar sig väl tydligen, att helsovårdsnämnden, om den vill, kan
afhjelpa sådana missförhållanden. Sak samma är med den s. k.
bagareskabben, hvilken säges vara en yrkessjukdom. Jag lemnar
derhän, om så är förhållandet, men onekligen är den ganska
spridd. Detta lär likväl icke kunna afhjeipas genom att nattarbetet
förbjudes, utan äfven dervidlag måste det val vara åtgärder i
afseende å befordrandet af snygghet,, helsovård, frisk luft o. s. v.,
som hufvudsakligen kunna verka afhjelpande.

Hvad nu nattarbetet beträffar, förekommer det för öfngt i en
hel mängd andra yrken, utan att man derför satt i fråga att der
förbjuda detsamma. Jag vill i detta hänseende erinra om bruksarbetare
och kolare, hvilka oupphörligt hafva sådant nattarbete.

Ja, säger man, men nattarbetet verkställes då skiftevis. Så är
förhållandet med bruksarbete! i de flesta fall, men ingenting synes
hindra verkställandet af bageriarbetet på samma satt. Kolarne
kunna likväl oftast icke göra skift, utan tå hålla i såväl natt som
dag i skog och mark under väderleksförhållanden, som vanligen
äro allt annat än gynsamma.

I en Stockholmstidning förekom för någon dag sedan en uppgift
att i Tyskland eu lagstiftning rörande bagerier kommit till

N:o 11. 10

Lördagen den 14 Mara.

UasWnina stål4 me? så vidt redogörelsen derför är vigtig, så har man icke
*rrw2»''ns,der ™Sat förbjuda nattarbete, utan blott stadgat vissa vilkor
i bagerier, derför. Der står sålunda: “I bagerier och de konditorier der
(Forts.) jemte konditors- äfven bagare-varor tillverkas, skall, derest arbetare
och lärlingar sysselsättas nattetid mellan kl. 81/, e. m.
i -j /2io Uttagas, att hvarje arbetares arbetsskift ej öfverskrider
12 timmar eller, i fall arbetet afbrytes af en paus å minst
1 timme, ej öfverskrider. 13 timmar, nämnda paus inräknad. Antalet
arbetsskift för hvarje person får ej utgöra mer än 7 i veckan.
Mellan 2 skift skall arbetaren ega tillfälle till minst 8 timmars
oafbruten hvila." . Sedan förekomma några ytterligare bestämmelser,
men som icke tyckas vara af så stor vigt, att de här behöfva
omnämnas. Af ett samtal, som jag här om dagen hade med
två bageriidkare, framgick, att i de större och bättre bagerierna
i Stockholm förhållandena äro i vissa fall icke sämre, utan bättre
än som fordras i den nya lagen; och dertill nämnde de, att söndagsarbetet
i våra bagerier är borta sedan 1872 så till vida, att
arbetarne äro befriade från arbete från natten till söndagen kl. 2
eller 4 ämda till följande måndagsmorgon kl. 4, eller, om det är
tva nelgdagar, till följande hvardagsmorgon kl. 4. Deraf följer,
att de förhållanden, för hvilkas åstadkommande särskild lagstiftmng
ansetts vara behöflig i Tyskland, äro hos oss redan i hufvudsak
införda, och att någon lagstiftning i detta fall här således
icke är behöflig.

Som bekant, då denna fråga förekom i fjor, afslogs utskottets
förslag till skrifvelse med temligen stor röstpluralitet. Den ärade
motionären nämner på sid. 15 härom: “Måhända berodde detta
motstånd till icke ringa del på en ren tillfällighet, nemligen den
omständigheten, att, då lagutskottets i anledning af herr Hedins
mo^iai1 atgifna utlåtande föredrogs i Första Kammaren, man hade
att förvänta ett ännu icke till kammaren inkommet utskottsbetänkande
i anledning af en annan motionärs, herr Bergs, i medkammaren
väckta motion om ‘ordnandet af förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare beträffande reglering af arbetstiden''.1*

Det är ju mycket rigtigt, att en sådan motion förelåg och behandlades
sedermera, men då den kom före, afslog kammaren densarama.
Det förefaller mig egendomligt, om kammaren nu skulle
vilja, bifalla ett. skrifvelseförslag i fråga om ett yrke, som är
mindre helsofarligt än många andra af dem, som voro berörda i
herr Bergs motion, t. ex. boktryckeriyrket och tobaksarbetarens
yrke. Enligt den redogörelse för helsotillståndet inom eu mängd
yrken, som 1884 ars arbetareförsäkringskomité afgaf, skulle nemligen
den sannolika lifslängden för en arbetare af 15 års ålder
i medeltal vara för bageriarbetaren 45,2 år, för boktryckeriarbetare
o7,e ar och för tobaksarbetare 33,i år; för de sistnämnda således
högst betydligt ofördelaktigare än för den förstnämnde. Under
sådana förhållanden, kan jag icke föreställa mig annat, än att om
någon lagstiftning i nu omförmälda hänseende skulle införas, så
borde, den omfatta äfven de yrken, som äro mera helsofarliga än
bageriyrket.

11 >’:o 11 .

Lördagen den 14 Mars.

Då ias emellertid är alldeles öfvertygad, att statens ingri- ifrågasatt
pande i dessa saker skulle, såsom jag förut nämnt, medföra stor
skada för industrien och icke endast för arbetsgivare, utan äfven iagerier.

för arbetare, så anhåller jag, herr grefve och talman, att få yrka (Forts,

afslag å såväl motionerna som på den af utskottet föreslagna
skrifvelsen.

Herr Treffenberg: Herr grefve och talman! Mina herrar!

Jag har begärt ordet så här tidigt, derför att jag befarar, att
mina krafter äro alltför svaga för att jag annars skulle kunna
på någorlunda nöjaktigt sätt bemöta de redan mot mig och utskottet
framstälda invändningarna. Och jag befarar dessutom, att
dessa invändningar, om jag dröjde, kunde blifva flera, och att lag
således finge svårt att reda mig, emedan mina, såsom jag nämnde,
förut svaga krafter ytterligare för hvarje stund försvagas under
inflytelsen af den förpestande atmosferen — fysiskt förpestande
naturligtvis — i denna kammare. __ „

Hvad nu de framstälda invändningarna angår, _ sa inträffar
med dem, att de till största delen äfven framstäldes i fjor, såsom
herrarne torde påminna sig, och detta gör att, då jag icke vill
repetera hvad jag då sade, mitt anförande nu kan betydligt förkortas
— det blifver kanske långt nog ändå för herrarne att höra.

Dertill kommer att jag, under den granskning jag tänker anställa
rörande den broschyr, som den förre talaren omnämnde, får tillfälle
att beröra vigten och betydelsen af de, såsom jag nämnde,
af samme talare redan under förra riksdagen gjorda och till största
delen nu repeterade invändningarna.

Denna broschyr kom mig till hända i förgår på aftonen och
jag har följaktligen haft någorlunda tid att granska den och fundera
på den. Herrarne minnas kanske, att i fjor, då frågan var
före, uppvaktades vi också med en broschyr från bageriidkareföreningen,
men den kom oss da senare till hända, så att det val
nästan omöjligt att hinna egna någon uppmärksamhet åt den.

Det skulle vara önskvärd!, om, såsom jag antager, denna bagarestrid
kommer att fortgå under ett antal år och vi följaktligen
hafva att emotse flera'' broschyrer i frågan från bageriidkareföreningen,
det vore önskvärdt, säger jag, att dessa broschyrer blefve
så tidigt utdelade, att man åtminstone hunne samla något material
för en motkritik. Emellertid skall jag bedja att nu få framställa
några erinringar vid denna broschyr.

Det anmärkes först mot mig liksom mot min medmotionär,
att vi icke samlat något nytt bevismaterial för våra påståenden
rörande tillståndet inom de svenska bagerierna, och särskild! mot
mig, att jag icke nämnt ett ord om förhållandena inom dessa bagerier.
Ja, jag har ju icke att försvara någon annan än mig sjelf,
och hvad mig sjelf beträffar, beder jag herrarne vara göda observera,
att jag har i motionen utgått från den förutsättningen, att
öfver hufvud taget förhållandena i Sverige skulle vara temligen
likartade med dem i Norge. Det skall dock, såsom herrarne skola
få höra, under fortgången af mitt anförande, visa sig, att jag,

N:o 11. 12

Lördagen den 14 Mars.

laqsåfinina tack vai? , »PPtysningarne derom i denna broschyr och äfven geom
arbetstiden n°m™e(* sakkunnige i frågan, verkligen nödgas medgifva,

t bagerier, ^tt iörhaliandena icke äro alldeles enahanda hos oss och i Norge
(Forts.) dock endast uti en viss punkt och denna, efter mitt förmenande!

ingalunda afgörande för hufvudfrågan. Jag kan således freda mig
med den erinringen, att. jag tydligt i motionen angifvit, att jag
antog, att förhållandena i Norge vore lika med hos oss; och häri
styrktes jag både genom studium af aktstyckena från “Indre-departementet**
och “Komitén for de sociale Sporgsmaal**, motsvarande
vårt gamla ekonomiutskott, och vidare genom föreställningen
om den i detta, som i flera andra hänseenden, lika civilisatoriska
ståndpunkt Sverige och Norge intaga.

• -u JaSr nu bedja att fa öfvergå till nästa punkt. På sid. 8
i broschyren uttalar föreningen en from önskan derom, att den
nya. tyska bagerilagstiftningen skulle taga en snöplig ändalykt,
flen säger: “Hvad Tyskland vidkommer, synas för öfrigt att döma
a " UI?, rra^e^sei''na derifrån samt af den alltmera, äfven i någon
män bland arbetarne (som inse att yrkets återgång lätt kan medföra
deras arbetslöshet), omkring sig gripande rörelsen emot den
föreslagna lagstiftningen, som om densamma skulle hafva ganska små
utsigter att blifva antagen, ehuru den som sagdt så vidt vi veta
icke gör intrång i nattarbetet**. Den förre talaren har redan upplyst
kammaren derom, att verkligheten beklagligtvis nu är egnad
att helt och hållet betaga bageriidkareföreningen denna illusion.
Han yttrade sig dock med någon osäkerhet om huruvida det kunde
vara sant, att en bagerilag kommit till stånd i Tyskland. Jag är
emellertid i tillfälle att konstatera rigtigheten af “Dagens Nyheters
under gårdagen lemnade uppgift i detta hänseende, ty
kong!'' Maj:ts minister i Berlin, som — vare det sagdt till hans
beröm, som han för resten icke behöfver från min sida — alltid
med mycken uppmärksamhet följer våra förhållanden här hemma,
har haft godheten att för ett par dagar sedan tillställa mig ett
nummer af Beichsanzeiger för den 7 mars, deri den af förbundsrådet
utfärdade kungörelsen är intagen och som jag ställer till
henarnes. disposition för den som vill taga kännedom om den.
bå vidt jag förstår är öfversättningen, sådan den förekommer i
Dagens Nyheter**,, fullt rigtig. Här vill jag haka mig fast vid
en erinran, som gjordes af den förre talaren. Han nämnde, att
nattarbetet icke är afskaffadt genom denna kungörelse. Det är
mycket rigtigt. Men detta är också första steget till lagstiftning
i frågan, och tidningen “Vorwärts** — äfven socialistiska tidningar
kunna hafva rätt ibland — yttrar, “att dessa bestämmelser väl
utmärka ett väsentligt framsteg vid jemförelse med det nuvarande
tillståndet i bagerierna, men likväl såsom arbetareskydd icke erbjuda
mer än ett minimum af hvad öfver hufvud kan kallas för
arbetareskydd**. Och till herrar reservanters benägna påseende
och till iakttagande af denna kammare i öfrigt, skall jag bedja
att få bifoga “Dagens Nyheters** egna reflexion: “Få en del reservanter
i lagutskottet råda, så skall vår Första kammare säga
nej äfven till ett sådant “minimum** af skydd, som tyska för -

13 )V:o 11.

Lördagen den 14 Mara.

bundsrådet nu omsider efter mycket grundliga undersökningar Ifrä3«fsa^
o i • j •, tf »dg stiftning

påbjudit . „ . . . . £ om arbetstiden

Jag skall nu anhålla att fa ga vidare i min granskning åt { iagerier,
den förutnämnda broschyren. Herrarne kanske påminna sig, huru- (Forts.)
som jag i min motion omtalar, att jag, för att utleta sanningen i
frågan, vändt mig till en bekant person i Kristiania och bedt honom
lemna mig för honom tillgängliga upplysningar angående
verkningarna af den nya bagerilagen, huru den uppfattats både
af bagaremästarne och af den stora allmänheten, och Jag har i
motionen infört hans svar derpå. Nu säger bagareföreningen,^ att
detta svar ingalunda är egnadt att hjelpa upp min sak, då de
upplysningar, som lemnats, icke tala till förmån för densamma.

Jag visste detta mycket väl och, såsom herrarne kanske minnas,
sade jag också vid aflemnande! af motionen, att jag icke vore rätt
säker, om jag handlade diplomatiskt genom att delgifva herrarne
dessa upplysningar, men att hufvudsaken vore, att sanningen komme
fram och att jag vore viss om dess slutliga seger; och i den tron
lefver jag lyckligtvis ännu. Bagareföreningen, som naturligtvis
är nöjd med dessa upplysningar, säger, att de äro så “uttömmande",
att den ansett sig böra återgifva desamma i broschyren.

Men olyckan är, att föreningens redogörelse för innehållet af min
sagesmans svar icke är lika “uttömmande", ty man. har aktat sig
för att återgifva sjelfva slutet af skrifvelsen, hvilket lyder på
följande sätt: “Det är visserligen sant, att bageriarbetarne före
1885 i Norge hade det i högsta grad miserabelt, men den lag, som
som då stiftades och sedan gälde till den 1 januari 1895, och som
förbjöd nattarbetet före klockan 3, var fullt betryggande, efter
min mening, för alla parter. Då kunde finbrödet blifva färdigt
till klockan 7, finare grofbröd till klockan 10 och.grofbrödet till
straxt efter middag. Skall någonting göras i Sverige, så bör man
ej gå längre än till den gamla norska lagen af 1885. Denna lag
förbjöd visserligen icke nattarbete före klockan 3, men föreskref då
dubbla arbetslag, så att det ena laget kunde sofva, medan det andra
arbetade". Herrarne torde märka, att här äro två moment att
taga vara på för mig, om också icke för bageriidkareförbundet.

Det är nemligen först den lilla upplysningen, att före 1885, då
ingen bageriarbetarelagstiftning fans i Norge, bageriarbetarnes
tillstånd der var “miserabelt", och denna notis kunde ju möjligen
leda betraktaren till den föreställningen att, eftersom hos oss icke
finnes någon bagerilagstiftning, förhållandena bland bageriarbetarne
här kanske äro lika miserabla som de förut varit i Norge. Men
detta, föreställer jag mig, var något, som möjligen legat i bageriidkareföreningens
intresse att icke beröra. Det andra momentet,
som jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet på, är min sagesmans
yttrande, att, om något skall göras i Sverige, försigtigheten kanske
fördrar,., att man tillsvidare nöjer sig med den norska lagen af
1885. Äfven i motionen säger jag uttryckligen detsamma eller
att, för att förmedla öfvergången till nattarbetets fullständiga afskaffande,
det kanske vore lämpligt tillsvidare ordna frågan i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med den norska lagen af 1885.

>'':o 11. 14

Lördagen den 14 Mars.

lagstiftning Men äfven detta ^ar bageriidkareföreningen ansett öfverflödigt att
^ i . ,. f relatera.

om arbetstiden T . . . . .

i bagerier. Jag bär vidare 1 min motion sagt, att om afskaffande af natt -(Forts.) arbetet skulle medföra den påföljd, att de större bagerierna skulle
komma att lida afbräck, så vore dermed ingenting värre händt,
än att hembagerierna skulle taga en större utsträckning och att
äfven bakningen i hemmen skulle ökas. Detta har bageriidkareföreningen
ansett vara ett hädiskt tal och påstår, att det skulle
leda både till bageriidkarnes fullkomliga ruin och till skada för
bageriarbetarne sjelfva. Jag ber då få säga eder, mina herrar,
att jag i går talade med en bageriarbetare rörande denna fråga
och särskildt om hvad verkan en lag mot nattarbetet skulle hafva
i detta hänseende. Han bekräftade hvad jag ansett vara en naturlig
följd af nattarbetets afskaffande i de stora bagerierna, eller
att om afsättningen i dessa stora bagerier komme att minskas,
så måste naturligtvis dervarande arbetares antal också förminskas,
men att derför ingalunda, såsom bageriidkarne förmena, dessa arbetare
behöfde gå sysslolösa, då de skulle få sysselsättning just
i dessa s. k. hembagerier, hvarest det för dem blefve en sjelfständigare
verksamhet än hos de stora bageriidkarne. Det kan
ju hända, att vid öfvergangen olägenheter kunna uppkomma, men
efter hand blifva förhållandena utjemnade, så att, i och med en
inskränkning af de stora bageriernas verksamhet deremot hembageriernas
verksamhet utvidgas och bakningen i hemmen mer
och mer anlitas.

Men, säger man, da blir brödet sämre. Jag skall tala om för
hen ar bagaremästare, att jag under tre års tid i min ungdom
vistades pa ett ställe, der det för hvarje dag kl. S på morgonen
serverades de förträffligaste färska hvetebullar, och detta utan
att man behöfde gorå sig större omak, än att hushållerskan fick
stiga upp kl. 6, tillaga degen och sedermera baka den. Jag tror
att litet hvar skall få den erfarenheten, om man vill göra ett försök.
Jag har för icke många dagar sedan här i Stockholm i en
mycket fin familj fått höra, att man reder sig alldeles förträffligt
med ett .sådant bakningssätt under den tid, familjen vistas på
landet. Äfven sade man mig, att det går väl för sig att tillreda
degen på aftonen, sätta den i kallt vatten under natten och sedan
i en handvändning om morgonen baka ut den. Hvad som yttrats
häremot är således endast de “obotfärdiges förhinder1*.

Men en annan fråga är då, om, såsom de stora bageriidkarne
saga, den ifrågasätta reformen skulle för dem leda till ruin. Denna
sida af frågan har, såsom herrarne kanske i min motion sett, blifvit
undersökt äfven af “Departementet for det Indre11 i Norge, som sålunda
anmärkt, att reformen måste komma att medföra stora olägenheter
och i högsta måtto våldsamt ingripa i de stora bageriidkarnes
ekonomi, hvarjemte departementet särskildt fäst uppmärksamheten
derpå, att, för inrättande af stora bagerier, det anser nödvändigt
att disponera öfver betydliga kapital för bekostande af en mängd
anordningar, såsom tidsenliga ugnar, ångkittlar, försäljningslokaler
m. m. Ja, det är sant och kan ju icke bestridas. Men icke bör

15 X:o 11.

Lördagen den 14 Mars.

den omständigheten i och för sig utgöra ett hinder för reformens ifrågasatt
genomförande, såvidt denna eljest är rigtig. Jag har här redan
framhållit, att det endast är ett fåtal, hvars intresse det gäller, t bage.rier_
gent emot de stora allmänna intressena, som väl måste ega ett (Forts.)
afgörande inflytande på frågan. Det är ju icke heller meningen,
att, under några förhållanden, genomföra reformen på ett brutalt
sätt. Då staten tillåter missförhållanden på det sociala och ekonomiska
området fortgå under en lång tid och så länge, till dess
missförhållandena tagit en sådan omfattning och intensitet, att det
uppstår en verklig fara för sjelfva staten att låta dem vidare
fortgå, då är det statens skyldighet att, såvidt ske kan, gifva
skadestånd till alla de arbetsgivare, hvilka inrättat sig efter gällande
lagstiftning och under tillit dertill, att någon rubbning i
denna icke skulle komma att inträffa, nedlagt stora kostnader på
åtskilliga för deras yrken nödvändiga anstalter och anordningar.

Det är den enklaste fordran af billighet och rättvisa. Det har,
såsom herrarne veta, i stor stil det engelska parlamentet senterat,
då det voterade, om jag minnes rätt, 30 millioner pund sterling till
slafvarnes friköpande, och det har skett i liten stil hos oss, då de
gamla riksens ständer inköpte bränvinspannorna från våra bönder.

Det är således också hvad som bör ske,. om reformen genomföres,
så att de stora bageriidkarne få ersättning för de kostnader, som
de nedlagt på anordningarne för bageriernas drifvande, och denna
ersättning lärer icke blifva större än att staten väl kan komma
ut dermed, då dessa bageriers antal, som bekant, är ganska ringa.

Vidare säges i denna broschyr någonting rent af burleskt.

Det heter nemligen, att om man afskaffa!'' nattarbetet, skulle man
“omstörta sjelfva de fundamentala grunder, på hvilka bageriyrket
hvilar“. Jo, jag tackar jag, det låter något. De “fundamentala grunder,
på hvilka bageriyrket livilar,“ har jag eljest trott vara: murbruk,
eld, vatten, mjöl, jäst och möjligtvis smör och mjölk, men icke
nattarbetet. Här är således en öfverdrift, som får stå för vederbörandes
räkning och utan betydelse för den, som tänker på saken.

Det heter slutligen i bageriidkareföreningens genmäle: “Vi sky
ingalunda dagens ljus öfver förhållandena inom vårt yrke. Tvärtom
önska vi på det lifligaste, att en skarp kontroll må utöfvas beträffande
hygien och snygghet", men “en specialutredning beträffande
eu särskild yrkesfråga, hvilken omöjligen kan rätt bedömas
utan hänsyn till en mängd andra yrkesförhållanden," anses icke nyttig.

Det är ledsamt, att det icke upplyses, hvilka dessa “andra yrkesförhållanden"
äro. I Norge har det visat sig gå alldeles förträffligt,
utan att man under den långa behandlingen af denna fråga
hört talas om eller sökt inblanda andra yrken än bagerinäringen,
som frågan gäller, och jag kan icke se, att förhållandena i detta
hänseende kunna vara eller blifva annorlunda hos oss.

Jag sade för en stund sedan, att jag i en viss punkt måste
gifva vika. Jag hade nemligen i denna fråga fått den föreställningen,
att det “finare" brödet hos oss skulle, såsom förhållandet
är i Norge, endast förbrukas af ett relativt fåtal samhällsmedlemmar
och det af de s. k. högre klasserna. Det lär emellertid verk -

K:o 11. 16

Lördagen den 11 Mars.

Ilfänas au ligen vara händelsen, såsom det också uppgifves i broschyren, att
om arbetstiden lägre handtverksklasserna och de välsituerade arbetarefamil i

bagerier. Jerna hufvudsakligen begagna det s. k. finare brödet om morg(Ports.
) narne. Detta har jag fått bekräftadt under samtal med åtskilliga
personer om denna fråga. Det förefaller mig likväl besynnerligt,
ty jag räknar mig också till den finare brödklassen, och nästan
hvarje morgon, tror jag, begagnas i mitt hem detta s. k. “finare
bröd“. Men de riktigt finfina klasserna måtte hufvudsakligen använda
det s. k. franska brödet och “söka sin ''bordlyx’ i helt
andra födoämnen än bagerivaror“, som det säges i broschyren.
Jag måste derför, som jag sade, gifva vika i denna punkt, men
det betyder ju ingenting i afseende på sjelfva hufvudfrågan, ty denna
allmänhets, äfven om den vore ändå större, anspråk måste väl få
maka åt sig för mera berättigade anspråk från arbetsidkarnes sida.

Jag har nu slutat min granskning af den ifrågavarande broschyren.
Mycket mera kunde vara att tillägga, men tiden medgifver
icke detta, och det återstår dessutom åtskilligt annat, som
jag här måste beröra. Hvad jag nu ämnar yttra innefattar några
betraktelser rörande, som jag föreställer mig, hufvudorsaken till
det motstånd, som i denna kammare mötte denna fråga under förra
riksdagen. Denna; kammare ville icke då hafva någon utredning
af saken, väl icke kanske af samma skäl, som bagaremästarne
framhållit, utan, som jag tror, hufvudsakligen af det skäl, som då
framstäldes af herr Hugo Tamm, hvilken befarade, att den af utskottet
föreslagna skrifvelsen skulle “öppna dörren till en fråga
att genom lag reglera arbetstiden". Ja, mine herrar, det är utan
tvifvel denna frågas svagaste sida. Jag medgifver det, och en
ärad ledamot af kammaren, som uppträdde strax efter herr Tamm
och som jag hoppas vi skola få höra äfven i dag, nämnde, att han
i principielt hänseende stod på herr Tamms ståndpunkt. För egen
del förklarade jag då, att jag icke kunde följa herr Tamm på den
väg, han inslagit, emedan han åberopat de engelska arbetarförhållandena
och den kännedom derom han vunnit under samtal och
beröring med arbetare derstädes — och särskildt grufarbetare.

Jag hade då icke närmare kännedom om dessa förhållanden,
men har emellertid sedan dess naturligtvis varit angelägen att
skaffa mig bättre underrättelser, och särskildt har jag på senare
tiden studerat några skrifter i hithörande frågor, hvaribland den
bok, som jag här håller i min hand och hvarur jag skall tillåta
mig att meddela herrarna ett litet utdrag, sedan ‘jag likväl förut
i herrarnes minne återkallat herr Tamms resonneinent under förliden
riksdag. Det är icke så vidlyftigt och förtjenar att ånyo
höras. _ Han säger nemligen: “För min del och med de åsigter jag
alltid inom Riksdagen förfäktat har jag i allmänhet haft ofantligt
mycket_ större förtroende till det enskilda initiativet än till Kongl.
Maj:ts ingripande i sådana frågor, som röra de ekonomiska intressena.
Jag står alldeles på samma ståndpunkt äfven i denna fråga.
— Jag har tagit något reda på huru förhållandena i detta afseende
ställa sig i det land, der kanske den allra starkaste kamp
stått just om denna arbetstid, och det är i England. Der har det

17 N:o 11.

Lördagen den 14 Mars.

•vant fallet, att, långt ifrån att arbetarne sjelfva äro ense om den Ifrågasatt
•önskan, att staten skall reglera arbetstiden, stora majoriteter nästan lagstiftning
inom hvarje yrke och till och med inom det yrke, der lagstiftning i
synes mest påkallad, nemligen bland grufarbetarne, sagt: Vi vilja (Forts.)
icke hafva något statens reglerande, vi anhålla att få stå såsom
själfständige män och bedja få göra upp detta för oss sjelfva. I
England har det alltså visat sig, att statens reglering af arbetstiden
icke har varit synnerligen förfäktad af arbetarne, äfven om
den varit det af vissa fackföreningar och vissa politiska ledare."

Efter det herr Tamm medgifvit, att en förkortning i arbetstiden
skulle medföra stora fördelar, tillägger häri: “Men detta bör gå
på den naturliga utvecklingens väg, d. v. s. inom hvarje yrke och
med aktgifvande på de lokala förhållandena. Dessa regleras bäst
mellan arbetarne och arbetsgifvarne, och jag tror för min del icke,
att man på lagstiftningsväg kan vinna en lycklig lösning af problemet
eller bör förrän i yttersta nödfall ingripa i den naturliga
utvecklingens gång, hvaruti arbetaren i våra dagar, med sin större
sjelfständighet och bildning stödd af bättre aflöning och, jag tilllägger,
en allt välvilligare opinion, kan till sin fördel ingripa. Jag
tror dessutan icke, att det blir någon fördel för arbetarne_ sjelfva
eller till någon lycka för dem, om staten ingriper och börjar reglera
arbetstiden i det ena yrket efter det andra. Staten saknar
all den kunskap om den enskildes speciella förhållanden, som behöfves
vid bedömande af de olika industrierna och de olika yrkena
samt de olika arbetena." Som herrarne höra förekomma bär
rätt tänkvärda saker. Men herrarne skola också få höra, att man
bär svårt att bringa den erfarenhet, herr Tamm gjort i England,

•och hans uppfattning af arbetareförhållandena derstädes i samklang
med de upplysningar, som förekomma i den bok, jag omnämnde,
och som till författare har filosofie professor Harald
Hoffding vid universitetet i Köpenhamn och bär titeln: “Etik. En
Eremstilling af de etiske Principer og deres Anvendelse paa de
vigtigste Livsforhold". I denna bok undersöker författaren den
sociala frågan i hela dess vidd, redogör särskild^ för arbetets organisationer
dels genom de fria arbetare-associationerna och dels
genom statens ingripande, och angifver särskilt några punkter,
på Indika staten kan, utan att kränka “Erihedsprincipet", uträtta
mycket till arbetets ordnande. Jag skall nu läsa upp, hvad han
i det senare hänseendet säger:

“Staten har erkendt det som sin Pligt åt beskytte Arbejdernes
Frihed, Sundhed, Sikkerhed og Moralitet over för Arbejdsgivernes
Vilkaarlighed. Efter en haard Kamp gik — först i England
— den saa kaldte Fabriklovgivning jgennem, der regulerer
Sikkerheds- og Sundhedsforanstaltninger i Fabriker og Bjergvrerker,
bestemmer Arbejdstidens Laengde, fastssetter Gränser og
naermere Bestemmelser för Kvinders og Borns Arbejde, forbyder
Arbejdslonnens Udbetaling på Vtertshuse og fordier den udbetalt
i rede Penge. — Lige som det har vist sig, åt det frie Arbejde
er mere produktivt end Slavearbejdet, saaledes bär det ogsaa vist
sig, åt de gunstigere Betingelser, som denne Lovgivning, der efter

farstu Kammarens Vrot. 18%’. N:o IL 2

Jfso 11. 18

Lördagen den 14 Mars.

la osti ft nina M0ns,ter °&saa blef gennemfort i andre Lande, har skaffet

om arietstiden''^''1^e^er^,e’ ^angt fra åt skade Produktiviteten netop bär foroget
i bagerier. denne. JJen har ikke blot, som selv Karl Marx indrommer, be(Forts.
) virket “Fabrikarbejdernes fysiske og moralske Grenfödelse11; men
den större Friskhed og Kraft, hvormed der nu kunde arbeides
forogede endog ofte Arbejdets Produktivitet. Arbejdsgiverne^selv
fandt deres Regning derved og opgave deres tidligere Modstand mod
hvad de — karakteristisk nok — havde kaldt Indgreb i deres personlige
Frihed! — S ser lig har Indskrsenkningen af Arbejdstiden vinref
et stort Gode, og det baade for Arbejdsgivere og Arbejdere. Som
de engelske Fabrikinspektörer sige i en Beretning: Forhen havde
Herren ikke Tid til åt tsenke paa andet end Penge, og Arbejderne
ikke Tid til åt tsenke paa andet end Arbejde. Len länge Arbetstid
gjorde Arbejderne til rent fysiske Vsesener, idet åt deres Fritid
gik med til Sova og Hvile for åt faa Kraft til åt ta°-e fat
paa ny.“

Såsom sina källor åberopar författaren personer, hvars namn
ega en viss klang, såsom en Gneist “Das Self-Government in
England11, en Brentano “Die gewerbliche Arbeiterfrage11 och slutligen
Karl Marx i hans arbete “Das Kapital11.

Såsom herrarne här se, uppgifves här, att arbetarelagstiftningen
i England omfattar äfven bruksarbetarne, från hvilka herr
Tamm hemtat sin erfarenhet, att arbetstiden blifvit reglerad, att
reformen blef genomdrifven efter ett starkt motstånd, icke från arbetarnes,
utan från arbetsgifvarnes sida, och ändtligen att reformen
verkat välsignelsebringande; allt uppgifter, som man har svårt att
få att harmoniera med den framställning af saken och den uppfattning
af förhållandena, som gjorts gällande af herr Tamm
Måhända ligger likväl en möjlighet till lösning af knuten deri, att
under inflytande af just denna arbetarelagstiftning, som ordnar
och reglerar arbetstiden, arbetarne sjelfva vunnit så mycket i karaktersutveckling
och vidgade vyer, att de numera både känna sig
manade till och kunna, utan lagens hjelp och blott på det fria
a/talets väg — hvilket naturligtvis är det enda ideella —, bidraga
till utjemnande af uppkommande misshälligheter mellan dem och
arbetsgifvarne. På det viset kunde måhända skilnaden emellan
herr Tamms uppfattning och professor Hoffdings blifva endast
skenbar. _ Och är detta verkligen förhållandet, då är ett sådant
resultat icke den minsta vinsten, som skördats af lagstiftningen
angående reglering af arbetstiden.

Skall, efter hvad jag nu anfört, denna fråga ännu en gång
falla på denna kammares motstånd och således af denna kammare5
i motsats till Andra Kammaren, å nyo ställas på framtiden, då
hvad som begäres blott är att få veta sanningen och få en utredning
om de verkliga förhållandena inom det nu ifrågavarande yrket?
År det så, att man verkligen vill ännu en gång ställa frågan på
framtiden, då dristar jag mig göra den vördsamma hemställan, att
herrarne behagade begagna mellantiden att studera såväl Hoffdings
intressanta bok i de afdelningar, der den sociala frågan behandlas,
äfvensom, derest det icke skett förut, hvilket jag bör

19 N:0 11.

Lördagen den 14 Mars.

kunna antaga, Benjamin Kiäds monumentala verk om den sociala Ifrågasatt
utvecklingen. Herrarne skola då, om icke förr, förnimma, hvad ^XZTln.
tidens ur har slagit, att hvarje försök att hejda de sociala rörel- { bagerier.
sernas pendel är fruktlöst! (Forts.)

Jag vore färdig att afgifva ett löfte. Måhända hafva herrarne
hört, att jag en gång vid kyrkomötet lofvade våra prester,
att, så länge som de plågade våra arma barn med den obarmhertiga
katekesen i våra skolor, jag också skulle plåga dem med min
katekes-motion. Jag vore nästan färdig att nu gifva det löfte,
att, om herrarne här svara mig med ett non possumus, jag ännu
en gång kommer tillbaka med min motion, och mig synes, att
denna kammare skulle handla väl, om den icke äfventyrar något
sådant, ty jag släpper väl icke frågan, men å andra sidan bör jag
kanske upplysa herrarne om att äfventyret icke är synnerligen
stort, ty antagligen träffas vi icke mera än en gång till, då jag
nemligen efter nästa riksdag försvinner och af flera skal bör försvinna
från den politiska horisonten. Men om också, som sagdt,
jag sjelf icke kommer tillbaka mera än en gång till, så hoppas
jag dock, att det finnes någon, som upptager min mantel, ty den
kan visserligen falla, men denna fråga kommer sannolikt icke
att falla.

Jag ber att få yrka bifall till min motion.

Herr Andersson, Gustaf: Då jag har äran tillhöra lagutskottet
och icke reserverat mig mot dess föreliggande betänkande,
kan det synas, som om jag bidragit till det slut, hvartill
utskottet kommit. Men så är icke förhållandet. Jag hade ledighet
från riksdagsgöromålen, då herrar Treffenbergs och Hedins
motioner behandlades i utskottet och var således ej i tillfälle att
reservera mig; annars hade jag säkerligen befunnits bland reservanternas
antal. Och vid justeringen af betänkandet försummade
jag att anteckna, att jag ej deltagit i utskottets behandling af frågan.
Medan jag nu bär ordet, skall jag be att få yttra några ord
i sjelfva saken.

För min del får jag då säga, att jag ej kan vara med om att
stifta en lag — en undantagslag — som skall bestämma, när man
får arbeta och när man icke får arbeta. Yi hafva visserligen redan
nu eu sådan lag, nemligen den om minderåriges användande
i fabriker, och jag tror, att erfarenheten visat, att den lagen
ej varit välsignelsebringande, åtminstone ej hvad de större städerna
angår. De s. k. ligapojkarna i Stockholm äro enligt min
åsigt en frukt af den lagen, ty om de — åtminstone många af
dem _ blifvit tillhållna att arbeta, hade de säkerligen ej så tidigt,
som nu skett, råkat in på brottets sorgliga bana. Jag medgifver
visserligen, att det fins skilnad mellan bageriarbetare och minderårige
och således att den nu påtänkta lagen ej kan vara likstäld
med lagen om minderåriges användande i fabriker. Men jag
anser den vara alldeles onödig och kunna bli skadlig. Skall en
lag i detta syfte stiftas, tror jag, att det bör bli en yrkeslag, så
att man tillser, att alla yrken komma med, och ej går steg för

N:o 11. 20

Lördagen den 14 Mars.

Ifragasau steg med det ena yrket då och det andra då, enär vi böra komma

samma slut för alla yrken. Jag medgifver villigt, att bagerii
bagerier, arbetarne i allmänhet äro beskedliga och medgörliga. Men icke
(Forts.) tror jag, att de äro så beskedliga och medgörliga, att vi behöfva
stifta en särskild lag för dem, ty de bevaka nog sina intressen
ändå. Jag påminner mig särskildt en strejk bland bageriarbetarne
i Stockholm för några år sedan, och en af orsakerna dertill var,
att i kosthållet ingick —- sillbullar. För dem, som förstå att så
väl bevaka sina intressen, behöfva vi ej stifta särskilda lagar.

Här har talats så mycket om nattarbetet och arbetstidens
längd. I går gjorde jag mig besvär med att besöka ett par bagerier
för att taga del af huru lång arbetstiden och nattarbetet
voro. Det är visserligen sant, att nattarbete förekommer, men
jag tror, att det är af den beskaffenhet, att det måste förekomma;
och det är ej blott i bagareyrket som det förekommer, utan snart
sagdt i alla yrken. Huru är det väl med våra jernverk, masugnar,
post- och telegrafverken m. m.? Ja, äfven i jordbruket
måste sådant förekomma. Det kan ej undvikas. Vore det möjligt
att förekomma det bland bagerierna, är jag förvissad om att
bageriidkarne nog skulle ställa det på det sättet, ty man kan väl
ej antaga, att de behålla det blott för att plåga sina arbetare, och
nog tror jag, att bageriidkarne hafva större erfarenhet om huru
yrket måste skötas än de, som äta färska bullar kl. 8 hvarje
morgon.

Hvad aflöningen beträffar, inhemtade jag, att den vexlar i de
olika bagerierna, i ett från 10 till 20 kr. i veckan jemte fritt kosthåll
och i ett annat från 6—10 kr., äfvenledes jemte kosthåll.
Man kan således ej säga, att dessa arbetare äro dåligt aflönade,
utan tvärtom. Jag tror man skall kunna gå igenom nästan alla
yrken och ändå knappt finna några arbetare, som äro bättre afiönade
än dessa.

Den förevarande frågan är icke ny. Den var före i fjol och
blef i denna kammare affärdad på ett sådant sätt, att man kunde
tro, att den ej skulle komma igen så snart, ty jag vill minnas,
att minoriteten uppgick till blott 9 röster. Det oaktadt har den
återkommit i år och till och med i en motion inom denna kammare.
Hvad har under tiden händt, som kunnat motivera dess framkomst
i år? Rakt ingenting. Jag är förvissad om, att hos denna motionär
är det endast goda skäl, som förmått honom drifva fram
frågan. Men man kan ibland gå nästan för långt i ömhet. Man
skall se till, att arbetarne och arbetsgifvarne bli likstälda; men
det bli de ej på detta sätt, ty jag vet knappt, efter hvad som i
denna fråga framkommit, huru Kong], Maj:t skulle kunna taga
hänsyn till andras än arhetarnes intressen. Från arbetsgifvarnes
skulle man således helt och hållet se bort. Den siste talaren vttrade,
att socialisttidningarne ibland ha rätt. Jag medgifver äfven, att så
^an =vara förhållandet. Men jag tror, att man härvidlag måste
påstå, att detta ej är fallet. Fn sådan som den ifrågasatta lagstiftningen
tror jag vore det första steget på den socialistiska
lagstiftningens väg.

21 N:o 11.

Lördagen den 14 Mars.

Min tro är. att förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare
bör ordnas på det frivilliga aftalets grund, ty deraf må säkerligen 0^ZiL
båda parterna bäst. i bagerier.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan. (Forts.)

Herr Pettersson, Carl: Efter de långa anföranden, som

förut hållits här, lofvar jag att blifva kort. Jag vill då till en
början anmärka, att talarne på båda sidorna äro ense i den punkten'',
att Norge hittills är det enda land, der en särskild lag har
stiftats i fråga om nattarbetet för bageriarbetarne. Det har_ visst
varit fråga om den saken i England, men arbetarne ha sjelfva
undanbedt sig det, såsom vi hörde af en föregående talare. 1
Tyskland lär något vara i görningen; men om något lagförslag
har man der icke enat sig. Då nu Norge hittills är det enda land,
der bakningslag blifvit antagen, hemställer jag, om det ej kunde
vara skäl att afvakta erfarenheten från detta land, huru lagen har
verkat. Det vill synas, som om man från alla hall sett den lagens
verkningar med mycket blandade känslor. Formandeu for Bagerforeningen
i Kristiania skifver “åt Bagerfagets absolute Tilbagegang
har vist sig som en Fölge deraf". En annan person yttrar
i bref till herr Treffenberg, att “alla de mästare, jag talat med,
äro eniga om att lagen är orimlig, och kunderna äro mycket missnöjda".
Men det ser ut, som om sjelfva bageriarbetarne heller icke
äro belåtna. Det står nemligen på sid. 12 i herr Treffenbergs
motion: “Derimod venter vi snart et Förslag fra Kristiania Bagermesterforening,
gaaende ud paa åt heller ikke Mestere har Lov åt
arbeide om Natten, som de altsaa hidtil har haft Tilladelse til". Hvad
vill nu detta säga? Icke ens mästarne hafva lof att arbeta om
natten! Jag förstår ej, huru man skall fatta saken, om ej så, att
icke alls något nattarbete får finnas. Jag anser derför, att eftersom
Norge är ett förgångsland för oss, böra vi en tid afvakta resultatet
derstädes. Blir det godt, skulle vi° ju kunna göra något
i denna fråga, som nu så lifligt påyrkas från ett och annat hall.

Märkvärdigt nog hade herr Treffenberg i. fjor i sitt störa tal i
frågan ett skäl, som han, såvidt jag hörde, ej anförde i år, och det
var det, att bageriarbetarne genom detta nattarbete, och derigenom
att de måste vistas i bagerierna så mycket, ej kunde ingå. äktenskap.
Detta var, som jag tyckte i fjor, ett mycket talande skål,
men i år anfördes det icke, och en bageriidkare, som jag talat
med, har sagt, att förhållandet är ej så alldeles rigtigt. Af ol)
arbetare, som han har i sin tjenst, äro 12 gitta.

Herr Treffenberg med sin berömvärda rättskänsla och sanningskärlek
har först och främst i sin motion anfört förhallanden, som
tyckas tala emot densamma, men i dag har han äfven i sitt yttrande
anfört en sak, som icke stöder den, nemligen herr lamms
yttrande, deri han visar, att frågan i England ej kan lösas annat
än på det enskilda aftalets väg. Jag är af samma mening. Herr
Treffenberg hänvisade oss att under tiden till nästa år, da han
återkommer med sin motion, läsa Benjamin Kidds bok om den
sociala utvecklingen. Den har jag verkligen läst med mycken

N:o 11. 22

Lördagen den 14 Mara.

Ifrågasatt tillfredsställelse och uppbyggelse, och om det tillätes mig, skulle

o in''arbetstiden 1v^la rekommendera den.
i bagerier. Författarens hufvudsynpunkter äro två, nemligen individens
(forts.) fria utveckling åt alla håll och samhällsmagtens inflytande. Denna
samhällsmagtens källa och drifkraft ser herr Kidd i de kristna
staterna uti evangelium, som framkallar barmhertighet mot de
eländiga, hjelp åt de svaga, tröst åt de olycklige. Jag menar, att
detta kristendomens inflytande tydligt visar sig i vår svenska lagstiftning,
t. ex. i vårt fattigvårdsväsen, våra djurskyddsföreningar,
det s. k. existensfria minimum. Det är visserligen icke obekant
för någon af kerrarne, att den allmänna opinionen har ett betydligt
inflytande i England, när det är fråga om orättvisa mot de
svage. Men det är ej utan exempel, att samma opinion äfven i
Sverige kan vara vigtig nog, om också ej så stark som i England.
Men jag är öfvertygad om att, ifall det vore en förfärlig orättvisa,
som beginges mot bageriarbetarne med deras nattarbete,
skulle den allmänna opinionen upphäfva en storm så stark, att
den orättvisan ej vidare fick utöfvas. Men vi hafva ej hört sådant
gny, och deraf sluter jag, att farhågorna och klagomålen äro något
öfverdrifna.

Den förste talaren anförde åtskilliga andra fall, som kunde
vara analoga med detta, då han talade om hytt- och grufarbetarne.
Jag skall be att få framställa ett par andra exempel. Vi veta,
att en del tidningar utgifvas ganska tidigt om morgnarne, ty publiken
önskar få sitt morgonblad så snart som möjligt. Detta
kan ej ske utan att tryckeriarbetarne begagna natten. Vidare
tror jag, att i denna stora stad det fins hundratals sömmerskor,
som arbeta långt in på nätterna åt hvitvarukandlande och furnissörer.
Man kan visserligen säga, att det är frivilligt arbete. Men
man tanke på dessa arma varelser, som för en knapp arbetsförtjenst
sitta länge, uppe om natten! De förstöra sin syn, blifva
sjukliga.och ensidigt utvecklade genom trampandet på symaskinen.
Hvad hindrar att, om Riksdagen nu medgifver i denna fråga om
bageriarbetarne en hemställan till Kongl. Maj:t, en vacker dag
från det ena och andra hållet kommer begäran om detsamma?
Och till slut vet man icke, hvar det kan stanna!

På dessa grunder ber jag att få yrka afslag å lagutskottets
hemställan.

Herr Nyström, Carl: Jag kan äfven lyckligtvis lofva att

yttra mig rätt kort. Ty allt hvad som i denna fråga framkommit
rörande hygien, sjukdomar, snygghet m. m. m. m. och som vidlyftigt
behandlats i frågans olika skeden, kan jag lugnt lemna å sido
för det första derför, att hvarken den föreliggande motionens yrkande
eller klämmen i utskottets betänkande sysselsätter sig med
dessa saker, och för det andra derför, att helsovårdsnämnden har
både magt och vilja att i dessa saker bringa rättelse antingen,
som jag hoppas, med bagaremästarnes medverkan och goda vilja
eller i nödfall mot densamma. Detta behöfver således ej vidare
behandlas, utan frågan gäller uteslutande arbetstiden. Jag vill

23 N:o 11.

Lördagen den 14 Mars.

då först fästa uppmärksamheten derå, att det syfte eller den fråga, ijrågasatt
som ursprungligen satte denna rörelse i gång, nemligen nattarbetet,
är så att säga undangjord. Man började med att yrka, att natt- i tagerier_
arbete ej skulle ega rum. Nu bar man kommit så långt, att man (Forts.)

inser, att det är en nödvändighet. Det är ej heller värdt att vara
ängslig deröfver, då så många andra yrken måste behålla och visat
sig utan allt för stor skada eller fara kunna behålla nattarbete.

Utom”de redan nämnda hafva vi jernvägsdriften, sjömännens tjenstgöring
m. m. Man kan ej undanrödja eller komma ifrån nödvändigheten
af nattarbete, och som herrarne väl veta, är i den alldeles
färska tyska förordningen nattarbetet bibehållet. Herr Treffenberg
nämnde''med en viss triumf den der förordningen, men egendomligt
nog kunna äfven vi, som motsätta oss hans förslag, triumfera öfver
den lagens tillkomst, och vi hafva icke något emot att åberopa
densamma. Således är nattarbetet en undangjord fråga. Men det
återstår två frågor i afseende på dessa tider, den ena, huru lång den
sammanlagda arbetstiden är på dygnet, den andra, huru hvilotiden är
fördelad. 1 afseende på arbetets längd föreligger från bagaremästarne
i den broschyr, som herrarne alla känna, en framställning,
som jag tror hafva lika godt skäl för sig som de i motsatt rigtning
gående uppgifterna i en annan. Arbetstiden är 11—12 timmar
eller ungefär densamma, till och med något under den färska tyska
lagens. Det kan ej anses vara så öfverdrifvet mycket, dådet
antydes, att det fins pauser i arbetet. Men i en punkt — det måste
jag medgifva — är saken något oklar, nemligen i afseende på den
oafbrutna hvilotiden. Den tyska lagen föreskrifver,. att det skall
vara 8 timmars sammanhängande hvila. Detta hafva ej våra bagaremästare
kunnat lofva. De hafva lofvat sammanlagdt 10 timmars
hvila under dygnet, och de äro karlar att hålla hvad de lofva.

Men de hafva ej kunnat utlofva 8 timmars sammanhängande hvila
såsom i Tyskland. Den förste talaren sade, att han hört enskildt
sägas från bagaremästarne, att man trodde sig om att kunna åstadkomma
äfven en sådan ordning. Men i deras broschyr, som kan
anses innehålla hvad de mera offentligt förbundit sig till, står ej
så. Kunna nu bagaremästarne hålla sitt löfte om 10 timmars sammanlagd
hvila, så är den saken icke så oantaglig. Det fins en
mängd yrken, der hvilan måste på det sättet fördelas på flere
perioder. Inom ett yrke, om hvilket jag har någon kännedom, nemligen
sjömännens, måste befäl och manskap i allmänhet ga i vakter,
hvardera af fyra timmars varaktighet. Ehuru alltså dygnet uppdelas
i 12 timmars arbete och 12 timmars hvila, förekommer dock ej sammanhängande
hvila längre än 4 timmar. Detta går för sig, och
om bagaremästarne kunna gifva 10 timmars hvila med t. ^ex. 4—6
timmar i rad, kan det också inom detta yrke sannolikt gå för sig.

Så står frågan om tiden, och jag tycker, att hvad bagaremästarne
utlofvat kan vara antagligt. " Jag skulle önskat, att Stimmars
sammanhängande hvila kunde beredas arbetarne; men detta synes
vara omöjligt, och då få de likasom sjömännen foga sig i en annan
ordning.

Herr Treffenberg har med mycken ifver framhållit, att om

>:o 11. 24

Lördagen den 14 Mars.

Ifrägnsatt äfven så skulle vara, att den fabriksmessiga bagerirörelsen eintreÄSä.
med alla de. bedröflig. följderna dfraf ifrigt ,kalifZl
i bagerier. eJ. beklaga sig deröfver, ty man kunde ju gå tillbaka till

(Forts.) hembagerierna och bakningen i hemmen. Han ''gaf sådana detaljerade
anvisningar om degens behandling och talade så ifrigt för
saken, att talaren sjelf nästan råkade i jäsning. Jag tror att
detta vore en tillbakagång och att man förgäfves skulle försöka
ersätta den utvecklade fabriksindustrin med sådana hjelpmedel som
han nämnde. Varorna blefve både sämre och dyrare. Och jag
vet, att i många familjer, der man försökt sig på detta substitut!
har man tröttnat.

Det är visserligen sant, att herr Treffenberg framhållit åtskilliga
synpunkter, som äro beaktansvärda, och har äfven framhållit
en hotelse, när han säger, att han hvarje år skall återkomma med
sin motion eller sin bannlysnings&M^a, såsom han kallade den för
att fortfarande hålla sig inom bagarnes terminologi. Det är visserligen
en sak att tänka på, men jag vågar försäkra, att vi skola
med glädje taga emot hans bagerimotion en gång om året, om han
blott stannar qvar många år ibland oss. Att få hans motion skall
vara en ringa sak mot glädjen att få behålla honom qvar.

Nar han nu vidare under sitt anslående tal om dessa frågors
betydelse . säde, att vi _ skola gifva desamma litet gehör och om
löjligt bifalla hans motion, emedan den sociala pendelns rörelse,
såsom hans uttryck var, måste för oss vara bestämmande, så skola
vi taga fasta på denna bild och ej glömma, att pendeln svänger
fram och tillbaka. Och det skulle kunna hända, att denna fråga,
som blifvit en sensationsfråga, i det fallet lyder pendelns la°-.’
Man bör kanske ändå icke lagstifta efter en rörelse eller norm,
sådan som pendelns, hvilken oaktadt sina svängningar ej kommer
ur fläcken.

Summan af saken är den: om herrarne finna frågan om den
sammanhängande hvilotiden vara så vigtig, att den bör läggas till
grund för ett särskild! undantagsförfarande i afseende på bageriarbetarne,
då kan det finnas skäl att rösta i den rigtning utskottet
går. Men om herrarne finna, att denna lilla punkt, som är det
enda som återstår af det hela, i grunden är en statistisk fråga och
såsom sådan kan få rum inom ramen af den statistiska utredning
som Riksdagen redan besluta, finnes intet skäl att fatta ett särskild!
beslut, som kommer att te sig såsom ett särdeles kraftigt inlägg
emot ett visst yrke och såsom en begäran att försätta detta yrke
i en undantagsställning. Om herrarne tycka att dertill ej fins skal,
bör lagutskottets förslag förkastas, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Fehrman: Af den förda diskussionen kan jag förstå,
att det i denna kammare ingalunda är populärt att i föreliggande
sak tänka på sätt jag tänker, men jag kan icke neka till att mina
sympatier tendera åt lagutskottets förslag. Jag vill gerna för
min del vara med om att göra det lilla jag förmår till våra arbetares
verkliga fromma. Att söka skaffa dem ökad politisk rösträtt
och dylikt intresserar jag mig icke för, ty den tjenst, jag

Lördagen den 14 Mars. 25

dermed skulle kunna göra dem, anser jag vara mera än tvifvelaktig,
men om man i det syfte, hvarom här är fråga, skulle kunna bereda
arbetarne skydd, tror jag att det vore .Riksdagen och Kammaren4
värdigt. Man talar om det fria aftalet, ja, det förstås; men skall
ett aftal vara fritt, måste också parterna å ömse sidor vara fria;
är den ena svagare, kommer han gifvetvis att ligga under. Det
är arbetaren jag måste anse såsom den svagare; det är derför jag
skulle önska, att han måtte kunna få det skydd, staten möjligen i
detta fall skulle kunna bereda honom. Då nu ej fråga är om annat
än att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om utredning i
saken, vill jag för min del icke motsätta mig densamma, då den
afser att utreda förhållanden, hvilka man svårligen kan undgå att
anse såsom missförhållanden. Talet om att, ifall Riksdagen skrifver
och Kongl. Maj:t derpå för Riksdagen framlägger ett lagförslag,
skulle Riksdagen redan genom sin skrifvelse hafva bundit
sina händer, kan jag för min del icke förstå; dermed att Riksdagen
begär en utredning har Riksdagen, om utredningen sedermera
föranleder förslag till lag, icke, såvidt jag kan finna förklarat
sig redo att antaga hvilken lag som helst. Riksdagen har väl
alltid i hvarje fall qvar sin rätt att pröfva de lagförslag, som
framläggas.

Det har sagts, att de större bagerierna skulle genom ett ingripande
från statens sida komma att gå under, och att det skulle
för bageriarbetarne komma att medföra ondt och icke godt, i det
att de möjligen komme att sakna arbete. Jag ber då att få betona
hvad" äfven herr TrefFenberg har anmärkt, att hembagerier
skulle komma att träda i stället för de större bagerierna, och
huruledes en åtgärd i den rigtningen skulle medföra, att hemmen
och familjerna genom anställande af ökad tjenarepersonal skulle i
större mån än nu är förhållandet öppnas för den tjenande klassen,
den manliga såväl som den qvinliga. I detta förhållande finner
jag en så stor fördel, att det är så långt ifrån ett motiv för mig
att rösta emot detta förslag, att det i stället ytterligare stärker
mig i mina sympatier åt det hållet. Ja, jag tror det vara en mycket
stor och afsevärd fördel för arbetarne att de så mycket som
möjligt hafva tillgång till anställning i familjer och der få hafva
sina hem i stället för att vara hvad man kallar lösa. arbetare. I
händelse det kommer att begäras votering, röstar jag för bifall
till utskottets förslag.

Herr von Stapelmobr: Då motionären herr TrefFenberg i

ett vidlyftigt och varmt hållet anförande i hufvudsakliga delar
bemött de anmärkningar, hvilka gjorts mot hans motion och mot
utskottsbetänkandet, skulle jag, oaktadt jag deltagit i ärendets
behandling inom lagutskottet och der biträdt det slut, hvartill utskottet
kommit, icke hafva begärt ordet, derest icke en talare på
östgötabänken fält ett yttrande, som gifvit mig anledning dertill.
Han yttrade nemligen, att han icke ville vara med om någon lagstiftning,
som inskränkte arbetsfriheten, utan ansåge, att i detta
fall bör det fria aftalet vara rådande. I likhet med denne talare

N:o 11.

Ifrågasatt
lagstiftning
m arbetstiden
i bagerier.
(Forts.)

N:o 11. 26

Lördagen den 14 Mars.

Ijrägasatt sätter jag högt frihet i aftal emellan arbetsgifvare och arbetsm>ZSrMsUdenta?:dre\
men JaS medgifver icke, att denna frihet får vara obe i

bagerier. gränsad eller taga en sådan utsträckning, att den ene, begagnande

(Forts.) sig af den andres. svagare ställning eller undertryckta belägenhet,
får tillförsäkra sig och tillgodogöra sig dennes arbetsförmåga på
ett sådant sätt, att denne senare uppenbarligen skall lida men till
kropps- och själskrafter. Mot sådana aftal bör staten, som det
tillhör att skydda sina medlemmar, inskrida och söka, så vidt möjligt,
förekomma dem eller åtminstone undanrödja väsentliga olägenheter
deraf. Denna åsigt tror jag har fått fast fot i det politiska
åskådningssättet i vårt land samt fått erkännande och uttryck
i flera utkomna författningar; jag erinrar om lagen mot
minderåriges användande i fabriker, om förbud för minderårige
att nattetid idka försäljning af vissa varor, om författningen rörande
sättet vid fabrikation af fosforstickor och lagen om skydd
mot yrkesfara. Denna åsigt har dessutom blifvit bestyrkt genom
erfarenheten från främmande länder, hvadan dess rigtighet synes
mig kunna sättas utom allt tvifvel.

Samme talare nämnde, att han ansåg det fördelaktigast att
låta frihet och ömsesidig öfverenskommelse ordna förhållandet
emellan arbetsgifvare och arbetstagare. Jag är äfven af den mening,
att det skulle vara fördelaktigast, om så kunde ske, men
detta förutsätter en utvecklad humanitetskänsla och ett tillbörligt
beaktande af ömsesidiga intressen, hvilka förutsättningar tyvärr
icke alltid äro tillfinnandes. Derför blir slutet ofta nog en stark
spänning parterna emellan, hvilken urartar till öppen fejd, visserligen
med vapenstillestånd då och då, men uppblossande igen, så
snart den svagare finner tid och tillfälle vara inne att skaffa sig
revanche. Sådant alstrar bitterhet i sinnena, oroar samhället och
skadar näringslifvet, hvarför jag icke hyser någon tvekan om, att
det är statens uppgift att träda fram och söka i god tid genom
väl afpassade reformer förekomma dylika följder.

Den förste talaren nämnde, att han ansåg bageriyrket icke
vara af så helsomenlig natur, att något ingripande från statens
sida bör ifrågakomma. Jag tror icke heller, att detta yrke i och
för sig är sådant, att det icke låter sig ordnas och ledas på ett
sådant sätt, att det icke mer än andra näringar undergräfver arbetarnes
helsa; men jag är öfvertygad om, att det sätt, hvarpå
arbetsmetoden på många ställen fått utveckla sig, har gjort detta
yrke till en näring af ganska helsovådlig beskaffenhet. För att
tillfredsställa allmänhetens smak och vana att få färskt bröd om
morgnarna och på det att arbetsgifvarne må kunna göra sig så
stor vinst som möjligt af arbetarnes krafter och det i rörelsen
nedlagda kapital, har en del bagerigöromål förskjutits till den del
af dygnet, som enligt naturens ordning är afsedd för hvila; och
sedermera under dagen fortgår arbetet med kortare eller längre
afbrott. Detta arbetssätt gör nödvändigt, att arbetarne hafva sina
bostäder och sin kost på arbetsstället. På sätt redan vid förra
riksdagen, då denna fråga var före, framhölls, ställer detta arbetssätt
väsentliga svårigheter i vägen för arbetarna att bilda fa -

27 NSO 11.

Lördagen den 14 Mars.

milj er eller åtminstone njuta af familj elifvet, såsom det står andra ifrågasatt
näringsidkare öppet. Bageriarbetarne nedtryckas äfven i en sämre
social ställning än kamraterna inom andra yrken. Att ett sadant { hagerier.
lif år efter år och utan utsigt till förbättring i längden måste för (Forts.)
arbetarne hafva ett dåligt inflytande på deras helsa och förslappande
inverka på deras själsförmögenheter, anser jag ligga i öppen
dag. Den förste talaren säde. att, enligt utaf arbetareförsäkringskomitén
lemnade statistiska uppgifter, skulle medellifslängden för
bageriarbetarne icke vara så låg. Jag skall bedja att få uppläsa
ett moment ur samma komités utlåtande, hvilket lyder sålunda:

''“Till de mera ohelsosamma yrkena hör i vårt land bagerihandteringen.
Bland dödsorsaker, hvilka i mera ovanlig grad förekomma
bland bagare, märkas bjern- och nervsjukdomar, sjukdomar
i cirkulationsorganen, samt infektions- och förgiftningssjukdomar,
hvaraf respektive 11,4, 10,5 och 10,i procent af dödsfall bland bagare
föranledas, medan motsvarande procenttal för manliga yrkesutöfvare
inom industrien i dess helhet utgöra respektive 7,5, 4,i och
5,9 procent11. Dermed vill jag äfven sammanställa följande omdöme,
som finnes intaget i herr Treffenbergs motion: “Det medicinska
sällskapet i Kristiania har efter en diskussion, hvarunder
samtliga talare förklarade sig ense om skadligheten af nattarbetet
i bagerierna, beslutat ett uttalande, som går ut derpå, att sällskapet,
inseende det beklagliga i det bestående förhållandet, anser
Jet önskvärdt, om förändring häri kunde åstadkommas11. Det har
här påpekats, att en del inom bageriyrket rådande missförhållanden
äro af den beskaffenhet, att de skulle kunna undanrödjas
af helsovårdsnämnd. Det är nog så, att en del af dessa missförhållanden
borde kunna afhjelpas genom att arbetsgivare och
arbetstagare mera aktgifva på sundhetens och renlighetens kraf
och genom helsovårdsnämndens mera energiska och effektiva ingripande;
men detta skall dock icke kunna undanrödja sjelfva
hufvudorsaken till det betryck, hvari bageriarbetarne befinna sig
eller följden af en för lång eller olämpligt fördelad arbetstid.

Jag vet väl, att nattarbete förekommer äfven inom andra näringar,
t. ex. vid sågverk, hyttor och boktryckerier o. s. v., men jag tror,
att detta arbete icke är fortlöpande år efter år, utan af kortare
varaktighet, och att trycket af dessa missförhållanden utjemnas
genom en bättre fördelning af arbetstiden och genom anordnande
af arbetslag, som tura om att arbeta natt eller dag.

Huruvida nattarbete är nödvändigt . vid. bagerierna, vill jag
icke inlåta mig på, ty den saken förstår jag icke. Den förste talaren
anförde i detta afseende ett yttrande ur en broschyr, som
bageriidkarne för några dagar sedan kringsändt, och hvilken äfven
jag fått; men deremot vill jag ställa ett yttrande ur en broschyr,
hvilken i dag låg på våra pulpeter och är från Stockholms bageriarbetare.
Der heter det i fråga om nattarbete: ‘Enligt arbetsgifvarnes
påstående är nattarbetet oundvikligt för bagerihandteringen
(och särskildt för fin- och hvetebrödsbagerierna), förnämligast
derför, att det är arbetsgifvarnes pligt att uppfylla allmänhetens
önskningar att få färskt morgonbröd, och framhålla de

N:o 11. 28

Lördagen den 14 Mars.

laliTffntL ,bl?n(i „annat’ att det färska morgonbrödet har blifvit ett verkligt
omarbztetiden^0/ förvår tids kulturmenniska i städerna. Men härtill kunna
i bagerier. V1 aen eJ ovigtiga upplysningen, att det bröd, som för när (Forts.

) varande (och särskilt i Stockholm) utbjudes till allmänheten på
morgonen, visst icke är färskt, utan att mycket af detta bröd
deribland “kaffebrödet”, . är bakadt vid 7- eller 8-tiden qvällen
förut, ja ofta mycket tidigare. Arbetsgifvarnes häruti visade ömhet
för allmänheten och månhet om dess intressen är blott och
bart en fras”.

Hvilken af de båda parterna nu har rätt, känner jag icke och
vill icke ingå i bedömande af den saken; det torde komma att
framgå af den utredning, lagutskottet önskar, om den kommer till
stånd. Om nu emellertid förhållandet inom åtskilliga andra näringar
skulle vara enahanda med det, hvaraf bagerinäringen är
lidande, eller att arbetstiden är alldeles för lång och olämpligt
,anser jag detta icke vara något skäl för .Riksdagen att
afslå motionen, utan bör väl endast föranleda dertill, att staten
eller lagstiftarne egna sin fulla uppmärksamhet äfven åt de andra
näringarna, när uti detta afseende behofvet klart och tydligt och
bestämdt träder i dagen.

Bageriarbetarnes arbetsvilkor hafva, såsom af flere talare under
debatten vidrörts, gjorts till föremål för sakrika och noggranna
undersökningar i flera länder, såsom Norge, Tyskland och
flera, af Nordamerikas förenta stater, och resultaten af dessa undersökningar
hafva visat, att det varit nödvändigt att genom lag
ordna arbetstiden inom bagerierna. Kan det då vara olämpligt
eller för tidigt, att äfven svenska Riksdagen nu lyssnar till bageriarbetarnes
genom motionärerna framstälda begäran om hjelp, och
söker genom regeringen få eu opartisk, allsidig och fullständig utredning
af alla de omständigheter, hvilka kunna inverka på frågan,
så att regeringen och riksdagen må kunna erhålla en fäst
grundval för bedömande af den frågan, huruvida statsmagterna i
lagstiftningsväg här böra ingripa eller icke? Jag tror det icke;
lika litet som jag tror, att en sådan utredning skulle kunna, på
sätt man synes frukta från vissa håll, verka skadligt på andra
näringar. Icke heller synas mig bageriidkarne sjelfva böra hafva
något emot frågans fullständiga belysning.

Jag . skulle hafva åtskilligt att tillägga, men då jag redan
yttrat mig utförligare, än jag i början ämnat, vill jag nu inskränka
mig till att yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Wieselgren: Vi lära väl alla hålla på grundsatsen
om det. fria aftalets rätt och dess stora betydelse; derom behöfva
vi väl icke tvista. Sjelfva den föreliggande frågans materia skall
jag icke vidröra; den har blifvit tillräckligt berörd af föregående
talare, och jag har för öfrigt icke den sakkunskap i ämnet, att
jag skulle våga mig in på denna del af frågan. Jag vill blott
erinra, att, all aftalets frihet till trots, förhållandena kunna så
gestalta sig, att misshälligheter mellan arbetare och deras arbetsgivare
uppstå, och att från hela klasser af arbetare klagorop

Lördagen den 14 Mars.

29 JftO 11.

tunna höras, afseende att inför hela samhället konstatera, att ifrågasatt
deras frihet är blott ett sken och att de i sjelfva verket stå i en ^stiftning
mer eller mindre trälaktig ställning, hvilken de finna oförenlig hjerter
med sin egenskap af frie medborgare, oförenlig med sitt mennisko- (Forts.)
värde och sin menniskorätt. Om dylika förhållanden uppstå, och
sådana uppstå öfver allt i de olika staterna, så finnas ju olika
sätt att gå till väga. Det sätt, hvilket jag anser vara det bästa,
blef för några år sedan mig meddeladt af en amerikanare, nu
professor vid universitet i Baltimore, då expert vid “Departement
of Labour“ i Washington; han talade om åtskilliga stridigheter,
hvilka uppstått derute inom vissa större yrken, och han redogjorde
för, huruledes, när dylika uppstå, the departement of labour
genast skickar ut åtskilliga af sina experter åt olika håll
och kanter af de respektive verksamhetsfälten för att på ort och
ställe göra sig underrättade om huru förhållandena gestalta sig.

Sedan dessa experter hafva kommit tillbaka med sina erfarenheter,
sammanfattas uppgifterna i departementet, hvilket derefter
aflemna!- dem till presidenten, som förelägger dem Förenta Staternas
gemensamma legislation. Som herrarne erinra sig, gick
Riksdagen för något år sedan in till Kongl. Maj:t och begärde åtgärder
för upprättande af en arbetsstatistik; och vid denna riksdag
har statsutskottet i sitt utlåtande n:o 7 a förehaft frågan om
att sätta i verket hvad Riksdagen med sin föregående skrifvelse
afsåg. Utskottet säger: “Hvad angår frågan om anordnande af
en svensk arbetsstatistik, torde det icke kunna bestridas, att en
på statistiska utredningar grundad kännedom om de förhållanden,
under hvilka våra arbetare lefva, måste vara af stor betydelse
för ett rätt bedömande och lösande af vigtiga samhällsspörsmål“;
hvarefter utskottet vidare yttrar: “Utskottet har förestält sig, att
för detta måls ernående den lämpligaste utvägen vore att göra
försök med arbetsstatistiska undersökningar inom något begränsadt
område. Det synes i sådant afseende önskvärdt, att någon fullt
kompetent person erkölle uppdrag att anställa dylika undersökningar
för någon viss mera betydande näringsgren i vårt land,
samt att planen för dessa arbeten underkastades granskning af
sakkunnige män, vid hvilken granskning särskildt torde böra tagas
i betraktande, hvilka områden, såsom väsentliga och grundläggande,
i främsta rummet böra göras till föremål lör undersökning. Om
tillräckliga medel till förverkligande af denna plan vore att tillgå,
skulle utan tvifvel genom de försök, som sålunda under vederbörlig
kontroll verkstäldes, vinnas en tillfredsställande ledning för
lösningen af frågan i dess helhet. Grenom den erfarenhet, som
sådana försök komme att lemna, blefve man satt i tillfälle att begränsa
uppgiften efter de i vårt land rådande förhållandena och
bedöma vidden af det arbete, som vore att utföra. Ett sådant
förfaringssätt borde lända derhän, att den utveckling, som saken
efter hand erhölle, blefve byggd på säkra förutsättningar och
komme att gå i rätt rigtning".

Jag har icke kunnat underlåta att fråga mig sjelf, om icke
händelsernas gång peka på den af våra olika näringsgrenar, som

>:o ll. 30

Lördagen den 14 Mars.

ifrågasatt [ framstå rummet borde blifva föremål för en så beskaffad underom''9arbetstidensöknin?-
0fvei’ allt, der de svaga krafterna inom samhället ligga
i bagerier, under i kampen för tillvaron, måste klokheten och menniskokärle(Forts.
) ken mana samhället till försök att ombilda och bättra hvad som
visar sig bero på verkliga missförhållanden. För att emellertid
kunna detta, måste man intaga en klar ståndpunkt, å ena sidan
säkert veta hvad som är faktiskt, å den andra frånskilja hvad
som är öfverdrift och missuppfattning. Detta är ju också hvad
som skulle kunna åstadkommas genom ett försök i den af statsutskottet
antydda rigtningen. Då bageriarbetarne derjemte i en
liten broschyr, hvilken vi i dag funnit på våra pulpeter, sluta
med att förklara, att de på det högsta önska “en sakkunnig,
grundlig och opartisk undersökning", af hvilken de ej befara att
deras uppgifter skola komma på skam, förefaller det mig, som
skulle det vara mycket olämpligt, om man på denna deras önskan,
att få en undersökning till stånd, svarade med ett nej. För
min del kan jag icke detta; utan jag vill verkligen svara ja på
deras anhållan. Jag gör det genom att yrka bifall till hvad lagutskottet
här föreslagit.

Herr Sandberg: Jag har begärt ordet endast för att tillkännagifva,
att jag i likhet med förra året kommer att, i händelse
votering eger rum, rösta med herr TrefFenberg. I afseende å hvad
herr Nyström yttrade derom, att många andra, såsom sömmerskor,
grufarbetare och sjömän m. fl., äfven hafva allt för stor
arbetstid och nattarbete, ber jag få anmärka att, om så verkligen
är förhållandet, torde det väl icke utgöra något hinder för att söka
bereda bageriarbetarne någon hjelp genom att åstadkomma den
utredning, som de önska.

Herr Unger: Jag har anledning hoppas, att en sådan under sökning

genom opartiska personer, hvarå den näst siste ärade talaren
häntydt, då han erinrat om hvad statsutskottet i det afseendet
förordat skulle kunna komma bageriarbetarne till godo derigenom,
att först skaffades materialier för frågans bedömande och sedan
kunde tagas i öfvervägande, hvad som skulle kunna göras. Men
jag kan lör min del icke vara med om sådan skrifvelse som den,
hvarom här är fråga. Den innebär en anhållan, “att Kongl. Maj:t
ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägande, om och i hvad
mån lagbestämmelser angående arbetstiden för arbetare i bageriyrket
må vara erforderligt11. Nyss hörde jag visserligen en talare
säga, att man kan ju skrifva, man behöfver derför icke taga
konseqvenserna af skrifvelsen. Den åsigten kan jag icke dela, ty
då skulle man ju kunna utan vidare ompröfning skrifva om och
falla Kongl. Maj:t besvärlig med alla möjliga ändamålslösa utredningar.
Jag frågar nu: skulle kammaren vilja komma fram
med en lagstiftning, hvarigenom arbetstiden för bageriarbetarne
bestämdes? Tror kammaren, att man kan göra gällande en sådan
lagstiftning? Och hvartill skulle den gagna, då man icke kan
reglera arbets lönen? Om det föreskrifves, att ingen får arbeta mer

Lördagen den 14 Mars.

31 N:o 11.

än 10 timmar om dagen, huru skulle man kunna förhindra en ar- ifrågasatt
hetare att på det fria aftalets väg gå emot ett dylikt lagbud, och lagstiftning
om man dertill bestämde, att en bageriarbetare skall hvila 8 tim- °”1 %agerieren
mar i sänder, och någon komme till mig och sökte arbete, måste (Forts.)
jag först göra honom den frågan: “Har ni förut i dag arbetat
10 timmar, och har ni sofvit i 8 timmar, annars kan jag icke taga
er i mitt arbete".

Det skulle således här gälla att genom lagstiftning förhindra
det fria aftalet mellan arbetsgifvare och arbetare. Men, mina herrar,
detta kan icke genom lagstiftning regleras, såvida man icke
vill förklara kontrahenterna omyndige, och till följd deraf oberättigade
att med laga verkan ingå aftal. På dessa grunder kan
jag, lika litet nu, som vid förra riksdagen, vara med om någon
skrifvelse i sådan syftning, som här är i fråga.

Jag yrkar afslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats
dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels ock afslag derå.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på afslag å utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 83, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—36;
Nej—89.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets, den 7 och 10 itlenna
månad bordlagda betänkande n:o 12, angående vilkoren tor till • skatten för meverkning
af bränvin. lassbränvin

m. m.

N:o 11. 32

Lördagen den 14 Mars.

Herr af Burén: Jag anhåller, att kammaren måtte besluta,
Vatten^etta betänkandes första och andra punkt skola behandlas i
lassbränvin eH sammanhang.

m. in.

(Forts.) Denna hemställan bifölls.

Sedan båda momenten i utlåtandet blifvit upplästa, anförde:

Herr af Burén: Det är förunderligt, att vårt land har så

svårt att taga lärdom och draga nytta af den erfarenhet, som i
ekonomiska frågor redan vunnits i andra länder. Så har man i
Tyskland och Osterrike-Ungern efter hand inledt den handtering,
som heter melassbränning, på sundare och lämpligare vägar. Enligt
hvad professor Wagner i sitt statistiska arbete, angående spritfabrikationen
meddelat, hafva af 227 sockerfabriker i ÖsterrikeUngern,
86 öfvergått till att göra socker af melass, och i Tyskland
af 333 sockerfabriker hafva 160 stycken gjort på samma sätt. Under
samma tid hafva melassbränneriernas antal i Österrike-Ungern,
sjunkit från 100 till 38 och i Tyskland från 34 till 24. Nu har
Tyskland det oaktadt för ett år sedan beslutat en förhöjning af
skatten på tillverkningen af melassbränvin för att till fromma
för jordbruket hindra denna handterings skadliga verkningar.

Af föreliggande betänkande finnen I, mina herrar, att utskottet
har afslagit motionerna. Jag skall nu be att något få bemöta de
skäl, som. varit för utskottet afgörande. Sitt förnämsta stöd har
utskottet i de utlåtanden, som af Kong]. Maj:t infordrats från
Konungens befallningshafvande i Malmöhus, Blekinge och Gotlands
län. Det af dessa åberopade skälet lyder, “att den föreslagna
skatteförhöjningen å melassbränvin skulle framkalla stora
betänkligheter såsom innebärande ett gynnande af den ena inhemska
näringen på den andras bekostnad''1. Såsom I finnen, mina
herrar, är det två intressen, som här kämpa mot hvarandra: det
svagare jordbrukets, potatisodlingens intresse, som omfattar hela
vårt land, och det starkare jordbrukets melassintresse, som omfattar
endast de delar af vårt land, der sockerfabrikation kan
bedrifvas. Det synes derför, som om det åberopade skälet icke
skulle hafva det inflytande eller den verkan, som det nu har
fått. Och hade Kongl. Maj:ts regering infordrat utlåtanden från
de potatisodlande länen för öfrigt, hade säkerligen uppfattningen
varit annorlunda.

Ett af de län, från hvilka regeringen infordrat utlåtanden,
nemligen Kristianstads län, har dock haft en afvikande mening.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derstädes yttrar nemligen, “att
för afvärjande af den fara, som synes hota jordbruket uti ifrågavarande
afseende, en lämplig utväg, som icke skulle kränka något
berättigadt intresse, vore att föreskrift meddelades derom, att all
af melass tillverkad sprit skulle vid bränneri denatureras, innan
den utsläpptes i rörelsen". Detta förslag, som äfven framstälts i
utskottet, bär utskottet icke velat aceptera, emedan icke någon
direkt motion derom föreligger Jag för min del tror dock, att

33 >'':o 11.

Lördagen den 14 Mars.

•utskottet med god vilja skulle kunnat begagna sin motionsrätt Om höjning af
och inkomma med ett förslag, öfverensstämmande med det, som Vatten för™-länsstyrelsen i Kristianstad förordat. _ lassbränvin.

Vidare säger utskottet: “Med nu gällande skattelag för hvitbeta- m. m.
sockertillverkningen kan hvitbetssocker ej tillverkas för export. (Forts.)
utan är tillverkningen begränsad till landets egen förbrukning af
socker". Ja, det skulle nog kunna låta säga sig. Men då man vet,
att samma förhållande eger rum i afseende å spritfabrikationen,
att sprit numera icke kan tillverkas för export, utan att tillverkningen
deraf är begränsad, till landets egen förbrukning, så kan
jag för min del icke inse, att det i och för sig kan vara för staten
nyttigt, att så mycket bränvin som möjligt i vårt land produceras
och konsumeras.

Utskottet säger vidare, att af den qvantitet melass, som sista
året utgjorde 17,500 tons, kan icke fullt en tredjedel af Sveriges
hela nuvarande tillverkning af sprit framställas. Sveriges nuvarande
tillverkning af sprit uppgår till ungefär 30 millioner liter,
och det kan ju ej vara likgiltigt, om ytterligare en tredjedel deraf
tillkommer, tillverkad af melass. Jag vet väl, att man svarar
mig, att komsumtionen ändock icke ökas, utan blifver snarare
mindre än större. Ja, väl vore det. Men då melassbränvinet kan
tillverkas för mycket lägre pris, så fruktar jag, att rusdryckslasten
är så stor, att en ytterligare konsumtion kan befaras. Så
är alltid förhållandet, då en vara blifver billigare på andra områden.
och så tror jag förhållandet blifva äfven i detta fall.

Utskottet säger vidare, att det bästa sättet att använda denna
melass är otvifvelaktigt den, att den vinner afsättning för export.

Men hur i all verlden vill utskottet, att en export af melass skall
kunna ega rum, då Frankrike helt nyligen satt så godt som importförbud.
och då i Tyskland, i Magdeburg, som ut<:ör hufvudstationen
för melassaffärerna i Tyskland, sista noteringen för melass var för
50 k gm, l Mark, 10 pfennige ä 90 öre, motsvarande 1: 60 å 2 kronor
per 100 kgm. Nej, den export, som utskottet här framhåller,
skulle egt rum 1895, gäller icke melass, utan den gäller sirap. Det är
nemligen så, att i kommerskollegii berättelse under rubriken “melass"
upptages äfven sirap och socker. Eu ledamot åt bevillningsutskottet
upplyste också ganska riktigt, att sirap exporteras till Frankrike.

Vidare säger utskottet mycket sant, att melassen har ett stort
fodervärde, och är synnerligen lämpligt såsom fodermedel. Ja,
detta borde väl varit ett skäl för utskottet att gorå något i det
syfte, som motionärerna begärt, och icke afstå motionerna helt
och hållet. Ty det är ju alldeles klart, att då melassen betingar
ett pris af 2 ä 3 öre till föder, och mera kan icke jordbrukaren
betala, emedan det motsvarar melassens värde som kreatursfoder,
och då sockerfabrikerna kunna, genom att förvandla melassen till
bränvin, få mera för den, än 2 å 3 öre, dubbelt så mycket, så är
det alldeles påtagligt, att detta för vårt jordbruk synnerligen
värdefulla kraftfoder, kommer att förvandlas till bränvin.

Utskottet beskyller motionärerna för att hafva gjort sig skyldiga
till en “betydlig öfverdrift", då motionärerna hafva framFörstn
Kammarens Prat. 1896. N:o 11. 3

>'':o 11. 34

Lördagen den 14 Mars.

Om höjning aj
tillverk ningsskatten
för melassbr
(lavin.

höjning af hållit faran för melassbränningens förderfliga inflytande på jordbi
;n«-bruke^ .Det är synes mig, en orättvis beskyllning, i all synnerhet
sb,Olivin. som Kristianstads länsstyrelse bär sagt, ”att verkligen en fara

"»• här föreligger, som synes.hota jordbrukarne" och detta ej endast
31'' ■ i det afseendet, att potatisodling bedrifves i hela vårt land, utan
äfven derigenom, att jordbrukarne skulle gå miste om ett kraftfoder,
som ju, enligt hvad som konstaterats af vetenskapsmän både
inom och utom landet, är synnerligen värdefullt. Vidare påstår
utskottet, att den sifferuppgift i afseende på tillverkningskostnaden,
som motionärerna hafva meddelat, skulle vara “uppenbarligen
orimlig". Ja, huru orimlig denna uppgift är, kunna herrarne finna
ar finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrås siffror, som
finnas angifna i min reservation, och som till punkt och pricka
öfverensstämma med motionärernas siffror.

Vidare säger utskottet: “utskottet finner det derjemte oegentligt,
att bestämma olika skatt, för olika slag af bränvin". Härpå
svarar jag, att bestämmande af olika skatt för olika produktioner
kan vara antingen rätt och rigtigt eller orätt och origtigt, men
alls icke oegentligt.

Utskottet framhåller vidare de svårigheter, som skulle uppstå
vid kontrollen. Byråchefen i finansdepartementets kontroll- och
justeringsbyrå har sagt mig, att några sådana svårigheter förefinnas
icke, om en olika skatt lades på olika slag af bränvin.
Visserligen skulle svårigheter uppstå, då det blir fråga om denatureiing
af sprit, men dessa svårigheter, menar han, äro icke oöfvervinnerliga.
Att de icke äro oöfvervinneliga, det kunna vi äfven
se från Tyskland, der 50 ä 100 gånger så mycket melassbränvin
denatureras, som någonsin här skulle kunna ifrågakomma.

“Slutligen" heter det “vill utskottet påpeka, att då denna
fråga redan genom ofvannämnda petition är dragen under Kongl.
Haj:ts pröfning, man har anledning antaga, att Kongl. Maj.t kommer
att låta verkställa den noggranna utredning, som bör föregå
hvarje beslut i ämnet. “Kan man verkligen tro, att Kong). Maj:t
skulle upptaga, till utredning en fråga, som Riksdagen afslagit.
riej, skall en sådan utredning ske, så måste Riksdagen nu begära
den, då man icke tilltror sig, att kunna sjelf afgöra saken.

Dessa utskottets skäl, som jag nu sökt bemöta, hafva åtminstone
för mig synts vara synnerligen svaga. Man frågar sig, hvarför
har icke melassbränningen tagit någon fart under de gynsamma
förhållanden, som nu hafva beredts densamma. Ja, hufvudsakliga
anledningen dertill är naturligen den, att osäkerhet är
osäkerhet. Man har fruktat, att melassbränningen skulle blifva
högre beskattad, eller på andra sätt oskadliggöras; det har varit
orsaken, hvarför den ej kommit att i större skala användas. Men
valen vissa derom, att, fattar Riksdagen nu ett beslut, att ingenting
göres, icke en gång en utredning i frågan, så skola vi nog
inom kort få se, att denna handtering kommer att ganska betydligt
florera i vårt land.

Det har af dem, som hysa samma åsigt som jag, föreslagits,
att man skulle återremittera ärendet till utskottet, för att få ut -

Lördagen den 14 Mars.

35 N:o 11.

skottet att framkomma med ett förslag, att allt bränvin, tillver -Om höjning aj
kadt af melass, skulle denatureras. Ja, ingen skulle hellre än jag
vilja vara med om ett dylikt beslut, om jag både den allra minstaÄiäs^/änvin
tanke på, att det skulle kunna inom utskottet genomdrifvas. Jag m. m.
har derför begärt en utredning af ärendet, och då jag gick i den (Forts.)
l-iktningen i mitt yrkande, att beslutande af denaturering skulle
upptagas såsom en del i detta mitt yrkande, och herr talmannen
benäget har upplyst mig om, att han icke kunde på ett sådant
yrkande framställa proposition, så har jag ändrat detta mitt
yrkande, hvarigenom det icke i sak förändrats, men dock i form,
och anhåller jag nu, herr talman, att Riksdagen i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t begär en utredning i det af motionärerna
angifna afseende, och att Kongl. Haj:t till nästa Riksdag ville inkomma
med det förslag, hvartill en sådan utredning kan föranleda.
Jag anhåller om proposition på detta mitt yrkande.

Herr Almqvist: Om, på sätt motionärerna begära, en för höjd

skatt af It) öre pr liter skulle påläggas sådant bränvin, som
tillverkas af melass, så skulle, med den ringa skilnaden i tillverkningskostnad,
detta vara nästan alldeles detsamma som förbud. Vid
1891 års riksdag förekom fråga om förbud för användning af majs
till bränvinstillverkning. Bevillningsutskottet yttrade då: “1 likhet
med hvad utskottet yttrat, då utskottet vid föregående riksdagar behandlat
framställningar om förbud mot användandet vid bränvinstillverkning
af vissa råämnen, anser utskottet, att ett sådant förbud
icke är öfverensstämmande med de i vår lagstiftning gällande grundsatser
om näringsfrihet. Bränvinstillverkningen är en loflig näring;
och bör det alltså stå eu hvar tillverkare af bränvin fritt att,
liksom hvarje annan näringsidkare, använda det råmaterial, han
för näringens bedrifvande finner mest fördelaktigt''1. Vidare säger
utskottet, att ”bränvinstillverkningen är en storindustri” och tilllägger
derefter, att ”så vida lagstiftningen ej vill tillintetgöra
denna industri, den måste tillgodose dess kraf på frihet att få
begagna det råmaterial, den anser lämpligt”.

Gäller detta om ett råmaterial, som icke kan produceras inom
landet, så måste det gälla i ännu högre grad om ett sådant, som
här kan produceras. Årets bevillningsutskott vidhåller denna åsigt
äfven nu, och åtskilliga Konungens befallningshafvande i de sydligare
delarne af landet, hvilkas yttrande blifvit infordradt öfver
en underdånig petition i det ifrågavarande syftet, hafva framhållit
de stora betänkligheter, som ett steg i denna retning skulle
vara egnadt att framkalla. Lika varm vän, som jag är af ett
tullsystem, som har till uppgift att skydda den inhemska produktionen
och det inhemska arbetet mot en olidlig konkurrens från
utlandet, lika motbjudande och lika orimligt synes det mig vara,

att inom landet uppdraga tullgränser, så att den ena provinsen

skall skyddas mot den andra, den ena näringen mot den andra,
ja, såsom bär är fallet, det ena sättet att bedrifva en näring mot

ett annat sätt bedrifva samma näring. Ty det skall då inträffa, att

två jordbrukare, af hvilka den ene odlar hvitbetor och den andre

N:o II. 36

Lördagen den 14 Mars.

()™h6^l''!rjafpotatis, skola blifva för samma tillverkning af staten på olika
TaMmförmé-3^ beskatta(le> äfvensom att den ene får använda sitt råmaterial
lassbränvin. på ett sätt, men den andre får det icke. Jag tror. att det vore
m. m. lyckligt, om vi sökte skydda våra näringar mot den utländska
(Forts; konkurrensen, men läte dem inom landet fritt och obehindradt
utveckla sig. _ Detta är det principiella skäl, som är för mig alldeles
tillräckligt att afstyrka de föreliggande motionerna, och jag
skulle således nu kunna sluta. Men motionärerna hafva såsom
hufvudsakligt skäl för sitt yrkande framhållit, hurusom genom
rättigheten att af melass tillverka bränvin potatisodlingen skulle
lida betydligt afbräck. Ja, såsom reservanten yttrat förut, är tillgången
för närvarande ungefär 17,000 tons melass pr år inom landet,
och betydligt större kan den knappast blifva, emedan sockerproduktionen
redan har uppnått sin gräns. Således kan i allra
ogynsammaste fall inträffa, att denna myckenhet melass blir använd
för att deraf fabricera bränvin, och''''då är den produkt, som
uppkommer, ungefär 9 millioner liter, d. v. s. icke fullt en tredjedel
af Sveriges hela tillverkning af sprit. Det kan visserligen
vara, att detta icke är så litet, men faran att hela tillgången af
melass skulle användas för bränvinstillverkning. är ganska ringa.
Under sista året 1894—95 användes endast 2,ÖGO tons för sådant
ändamål, och man kan då knappast säga, att potatisodlingen
häraf skulle lida synnerligen stort afbräck. Frågar man då, om
det finnes någon anledning, att melassen skall i större omfång,
än hittills, komma att användas för bränvinstillverkning, så, på
sätt jag redan nämnt, synes faran icke vara stor. Man har redan
gjort den erfarenheten, att melassbränvin icke är synnerligen efterfrågadt,
emedan det ej är af så god beskaffenhet, och man lärer
stå i begrepp att söka gifva åt melassen en sådan konsistens, att
den kan lättare, än hittills fraktas på jernväg. Jag tror således,
lika med utskottet, att faran för potatisodlingen för närvarande
icke är så synnerligen stor, och, på sätt jag förut anfört, anser
jag de föreliggande motionerna vara af principiella skäl förkastliga.
Hvilken betydelse man än må tillmäta de af utskottet i
Girigt för afslag anförda skälen, så mycket torde åtminstone deraf
framgå, att någon öfverhängande fara- för potatisodlingen icke nu
förefinnes, så att några så utomordentliga åtgärder, som de af
motionärerna och reservanterna föreslagna, skulle behöfva vidtagas.
Jag tror sålunda, att frågan är för tidigt väckt, och på
grund af hvad jag^ nu haft äran anföra, yrkar jag bifall till utskottets
och afslag å motionärernas förslag.

Herr Nyström, Thomas: Innan jag går att yttra mig angående
frågans innebörd, ber jag att få framhålla den ställning,
jag till densamma intager. Jag är varmt intresserad för sockerindustrien
och sockerbetskulturen, till hvars införande i det län,
som jag har äran representera, jag verksamt bidragit. Men då en
för hela vårt jordbruk så vigtig fråga bär föreligger, måste jag
ställa mig på en objektiv ståndpunkt. Jag vill för herrarne nämna
anledningen, hvarför denna melassfråga uppstått. Vår socker -

Lördagen den 14 Mars.

3 7 N:o 11.

fabrikation har förut haft en god afsättning för sin melass till0ni höjning aj
Frankrike, men det var icke endast melass från Sverige, som
skickades dit, utan äfven från större delen af tyska tullförbundets ia^brinvi„,
fabriker, hvilka uppgå till nära 400, och från Belgiens och Hol- m. m.
lands 230 fabriker. Då dertill kom, att all den melass, som de Horts.)
franska sockerfabrikerna tillverkade, skulle bearbetas till melassbränvin,
så blef ett sådant öfverflöd på melass i Frankrike, att
man der måste vara betänkt på att skydda sin egen industri.
.Tordbrukarne framstälde derför anspråk på högre importtullar.
Lagstiftande magten biföll detta på sådant sätt, att den höjde
importtullen på melass jemt dubbelt. Detta var emellertid knappast
hälften af hvad jordbrukarne gjorde anspråk på, och man
kan vara fullt säker, att om denna tull icke visar sig vara tillräcklig,
kommer Frankrike att ytterligare öka importtullen på
denna vara. Melassindustrien i Frankrike har stödt sig derpå,
att allt vin, som Frankrike exporterar, måste försättas med alkohol.
Drufspriten innehåller blott 8 procent alkohol och exportvinet
måste innehålla 10 ä 12 procent för att kunna duga till
export. Följden blef naturligen, att det för allt vin, som Frankrike
exporterade, åtgick oerhörda qvantiteter alkohol. Men härtill
kommer, att i all den konjak, som tillverkas i Frankrike, ingår
en stor del melass. Frankrike behöfver således oerhörda qvantiteter
för sin tillverkning af konjak och vin och kunde begagna
sig af import af utländsk melass, ända tills för ett par år sedan
tillverkningen af hvitbetssocker tog så förvånansvärdt höga proportioner
på hela kontinenten, att Frankrike måste afvisa den
melass, det icke behöfde. Det visar sig sålunda, att tillverkning
af alkohol af melass är lönande. Huru skulle Frankrike eljest
kunnat betala omkring 5 öre pr kilogram, och då den sprit, som
erhålles af melass, blir fullgod att framställa konjak och att användas
till exportvin, kunna vi då tänka oss, att, såsom utskottet
säger, vi icke skulle kunna af melass få ett godt bränvin? Deri
tror jag, att utskottet har misstagit sig. Den konjak, som säljes
bär med fina etiketter i vackra buteljer, är tillverkad af melass.

Det hufvudskål, som utskottet begagnar för sitt afstyrkande,
lyder så, att “tillverkningspriset å sådant melassbränvin, som skall
kunna användas till förtäring, ställer sig obetydligt, om ens något,
lägre, än å potatisbränvin”; och utskottet yttrade äfven, att sakkunnige
personer tillfrågats härom. Ja, jag får verkligen säga, att
bevillningsutskottet har haft en mycket svårlöst fråga att behandla.

När jag, för att sätta mig in i densamma, skulle uppgöra kalkyler
för att se, huru kostnaden stälde sig för potatisbränvin och melassbränvin,
så fann jag, att jag icke kunde lösa frågan på egen hand, och
tog derför råd åt'' professor Klason vid Tekniska Högskolan. Jagskall
här meddela den kostnadsberäkning, som jag uppgjort, och som
justerats af professor Klason. Enligt denna beräkning är tillverkningskostnaden
för potatisbränvin 13 öre pr liter. Derom äro för öfrigt
alla eniga, bevillningsutskottet i fjor och i år har yttrat detsamma.

Men om från denna tillverkningskostnad afdrages drankens värde,
får man ett pris på potatisbränvinet af 10 1j.i öre pr liter. Huru

X:n II.

Lördagen den 14 Mars.

m. m.
(Forts.)

Om höjning af Btä\\eY sig då kostnaden för melassbränvin? Ser man efter i de
utländska journalerna, så finner man. att melassen i Frankrike
la&shrunvin. hostar _ 5 å (i öre pr kilogram. Går man till Tyskland, kommer
man till ett annat resultat. Man ser, att priset der är betydligt
lägre. Det går till l,so öre i medeltal; för olika slag af melass
vexlar det mellan 1,«2 och 1,9.? och är sålunda i medeltal l,so öre.
Går man nu något högre och enligt uppgifterna från kontroll- och
justeringsbyrån tager det till 2 öre pr kilogram, uppgår kostnaden
för melassen till 5 öre pr liter bränvin. Härtill kommer
svafvelsyra m. m. ''/, öre, så att totalbeloppet blir 5 1/i öre, d. v. s.
''Ii öre mera, än det belopp, hvartill man kommer med begagnande
af de tyska^ uppgifterna. Således får man en vinst åf 5
öre, icke 10 öre, såsom motionärerna hafva sagt. Här säger nu
utskottet, med stöd af de uppgifter, som Konungens befallningshafvande
i de södra länen och Gotland lemnat, att hvitbetsockertillverkningen
skall tagit sådana dimensioner, att det blifver öfverproduktion.
Ja, det är sant, man kan befara detta, man såg det
för ett år sedan. Men linnes då intet medel att förekomma öfverproduktion?
Det utgör naturligtvis en stor fördel för hvitbetsockerfabrikerna
att kunna sälja sin melass till så höga pris som
möjligt, eller tillgodogöra sig så höga pris som möjligt vid användandet
deraf. Professor Klason har meddelat mig, att man
nu i Tyskland har börjat anlägga s. k. strontianfabriker — två
eller tre äro redan färdiga — hvilka använda melass. Den innehåller,
såsom bekant, 45—50 procent socker, och genom strontianmetoden
kan man uttaga hela innehållet under form af raffinad
och _ får dessutom såsom biprodukt pottaska. Dessa strontiaufabriker
göra härpå en god affär. Sålunda se vi, att våra svenska
fabriker, som äro få och icke hafva så stor tillverkning, kunna
slå sig tillsammans och anlägga eu strontianfabrik. Det är efter
Tysklands exempel, som våra sockerfabriker alltid hafva arbetat.
De hafva infört alla metoder från Tyskland. .Fortsätta de på
den vägen, kunna de efter all sannolikhet tillgodogöra sig melassen
utan förlust, och utan att göra intrång på potatisodlingen.
Ty. niärk väl, att tredjedelen af all den sprit, som tillverkas i
\ art land, kan framställas af melass, om sockerfabrikerna icke
använda sin melass på annat sätt. Ått använda melassen till
kreatursutfodring, ja derom talas och skrifves mycket, men vi
veta, att man får många goda råd, som icke hålla streck. Melassen
innehaller sa stor procent kali, att det icke kan vara skäl att
begagna den i annat än mindre qvantiteter såsom foder åt våra
kreatur. Jag tror, att man får tänka sig väl för, innan man verkställer
för stor utfodring af melass.

Bevillningsutskottet säger dessutom, att det afråder från att göra
någon framställning hos Kongl. Maj:t derför, att till Kongl. Maj:t
redan har angående denna fråga ingått en framställning om att melass^
skulle högre beskattas än potatis. Men om Riksdagen nu skulle
afslå att göra en dylik framställning till Kongl. Maj:t. tro icke herlarne,
att det skulle vara ett tungt vägande skäl mot bifall till den
gjorda framställningen, men skulle icke deremot, om Riksdagen nu i

Lördagen den 14 Mars.

30 Sto 11.

skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att denna framställning bi- Om höjning af
fälles, vågskålen härigenom betydligt tyngas till dess förmån. _ liUttenförme

På grund af dessa skäl och de, jag förut anfört, vågar jag iIISsbränvin
anhålla, att Kammaren behagade bifalla den framställning, som m. m.
af herr af Buren blifvit gjord. Jag skulle ännu kunna anföra åt- (Forts.)
skilligt, som kunde tjena till att rad för rad gendrifva utskottets
betänkande, men den långt framskridna tiden gör att jag derifrån
afstår.

Herr ^Vester: Det kan icke förnekas, att, såsom ett par föregående
talare hafva anfört, melassbrännerierna, derest de fingo
utveckla sin verksamhet, skulle så småningom omintetgöra en stor
del af potatisbrännerierna. Att detta åter skulle medföra en stor
fara för jordbruket i de trakter af vårt land, der, i följd af jordens
magra och dåliga beskaffenhet, jordbrukaren är hänvisad till
att odla potatis, kan ej heller förnekas. Men längre kan jag icke
följa föregående talare. Jag tror nemligen, att utskottet knappast
kunnat komma till annat resultat, ty frågan föreligger icke så vid
innevarande riksdag. Det rätta torde nemligen vara att allt
melassbränvin denatureras, men då ingen af motionärerna yrkat
detta, kunde utskottet icke heller föreslå det. Då det
bränvinet användes allt mer och mer inom industrien, så att förbrukningen
deraf, enligt hvad utskottet uppgifver, år 1888 utgjorde
omkring 600,000 liter och nu uppgår till inemot 1,800,000 liter eller
nära tre gånger så mycket, så skulle melassbränvinet således på
detta område vinna en riklig användning.

Att bestämma olika skatt för melassbränvin och för potatisbränvin
anser jag vara mindre lämpligt, bland annat af det skal,
att både melass och potatis ofta användas vid samma brännerier.

Utskottet hade således endast en utväg att välja, nemligen att
föreslå en skrifvelse till Kongl. Haj:t. Men utskottet säger, att,

“då denna fråga redan genom ofvannämnda petition är dragen
under Kongl. Maj:ts pröfning, man har anledning antaga, att Kongl.

Maj:t kommer att låta verkställa den noggranna utredning, som
bör föregå hvarje beslut i ämnet“. Vid sådant förhållande anser
äfven jag, att någon vidare skrifvelse till Kongl. Maj:t icke erfordras.
Utskottet grundar ju sitt beslut derpå, att frågan redan åtdragen
under Kongl. Maj:ts pröfning, och således kan jag icke, i
likhet med den högt ärade förste talaren, finna att, om motionerna
afslås på de skäl, som motiveringen innehåller, regeringen kan
helt och hållet förbigå frågan.

Jag skulle kunna stanna här, men den andre talaren i ordningen
anförde ett skäl, som enligt min tanke ej bör lemnas obemött.
Han sade nemligen, att en lagstiftning i motionernas syfte
skulle innebära att ställa den ena näringen mot den andra, att
gynna den ena näringen på den andras bekostnad. Detta påstående
kan jag deremot icke anse ega berättigande i denna fråga.

Hvarför frukta potatisbrännerierna melassen, och hvarför kan melassen
täfla med potatisen? Jo, helt enkelt derför, att staten
bar skyddat sockerbruksnäringen, så att den kan åstadkomma me -

-N:o 11. 40

Lördagen den 14 Mars.

Om höjning Vlassen till den omfattning och det pris, att fara kan uppstå, att
Ikattenforme-^''samma uttränger andra berättigade näringsgrenar. Sedan jag
lassbränvin således understrukit hvad utskottet i sin motivering sagt om att
m. m. denna fråga redan förut dragits under Kongl. Haj:ts pröfning, an(Forts.
) håller jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Odelberg, Theodor: Jag begärde ordet för att bemöta
den andre värde talarens anförande. Jag medgifver mycket
gerna, att det är motbjudande för hvar och en, som skattar vår
näringsfrihet högt, att. på lagstiftningens väg söka förebygga, att
en inhemsk råvara, billigare än den, som förut användts, brukas
till framställande af en produkt, och på sådant sätt skydda den
ena näringen mot den andra, här potatisbränningen mot hvitbetssockertillverkningen.
Men vi skola taga i betraktande, först och
främst, att hvitbetssockerindustrien i vårt land har blifvit så skyddad,
att en liten inskränkning icke kan vara farlig. Och hvad
bränvinslagstiftningen beträffar, så är densamma hvad angår såväl
försäljningen som tillverkningen helt och hållet en undantagslagstiftning,
och denna har vid så många tillfällen slagit näringsfriheten
för örat, att ett slag till icke kaD göra så mycket. Åtminstone
skapas derigenom icke något prejudikat.

Om vi nu icke fästa oss vid försäljningslagen utan blott vid
tillverkningslagen, skola vi finna, först och främst, att tillverkningen
af bränvin icke får öfverskrida en viss qvantitet vid hvarje bränneri.
Vidare att tillverkningen får ske endast under vissa månader.
Möjligt är ju, att dessa bestämmelser tillkommit i nykterhetens
intresse, men jag tror dock, att man har berättigade skäl
att antaga, att lagstiftarens mening äfven har varit att bibehålla
denna industrigren såsom en binäring till jordbruket och söka förhindra,
att den öfvergår till storindustri. Jag anser, att denna industri
bör förblifva hvad den varit, en binäring till jordbruket,
då den förädlar en för jordbrukaren svårafsättlig och svårtransportabel
vara och dessutom lemnar en biprodukt, dranken, som
för kreatursskötseln har ett ofantligt stort värde. Då nu den
bränvinsbrännande jordbrukaren ser, att denna hans binäring år
efter år öfvergår allt mer och mer i de stora sockerbruksbolagens
händer, må man ej undra att han känner sig ängslig, hvartill han
har desto mera skäl, då här är fråga om att förädla en råvara,
melassen,. som synes ega stort värde såsom kreatursfoder, men
förädlad icke lemnar någon biprodukt, som har värde såsom kreatursfoder.

Jag för min del kan dock icke alldeles dela motionärernas
åsigt om rätta sättet att gå tillväga för att minska bränvinsbränning
af melass eller att belägga dylikt bränvin med högre skatt.
Mig tilltalar då långt mera det förslag, som framstälts af Konungens
befallningshafvande i Kristianstads län, eller att allt bränvin,
som tillverkas af melass, skulle denatureras. Derigenom skulle,
efter hvad jag tror, hvitbetssockerfabrikerna icke lida så stort intrång,
och potatisbrännerierna vore dermed skyddade. Äfven
skulle flere tekniska näringar få en billig råvara i det denature -

il >:o 11.

Lördagen den 11 Mars.

rade melassbränvinet. Denna sprit skulle komma att mer än nu f

är fallet användas till lyse ock bränsle Fragan är emellertid gan- »**r*y»9*
ska svår att afgöra, men då den nu genom petitionen är öfverlemnad
till Kongl. Maj:t, tager jag för gifvet, att den kommer att
blifva allsidigt bedömd. Och i fall Kongl. Maj:t anser det nödigt,
lärer nog proposition i motionernas syfte komma att för Riksdagen
framläggas. Jag har icke något yrkande att göra.

skatten för melassbränvin

m. m.
(Forts.)

Herr Wijk: Äfven inom det län, jag har den äran att representera,
har sports mycken oro bland bränvinsbrännarne, i följd
deraf att bränvin börjat tillverkas af melass. Den ärade ledamot
af utskottet, som försvarade dess utlåtande, yttrade, att det vore
en orimlighet att beskatta olika slag af bränvin olika. Ja, denna
uppfattning är fullkomligt rigtig, och jag skulle kunna underskrifva
densamma, men endast under en förutsättning, nemligen att ravarorna,
af hvilka bränvinet tillverkas, äro likstäjda. Jag fiågai
eder, mine herrar: är detta verkligen, fallet? År icke hvitbetsodlingen
ganska väsentligt skyddad? År icke den rikaste jorden
i vårt land, den del af vårt land, som lefver under de lyckligaste
klimatiska förhållandena, redan tillräckligt skyddad? Den del
åter, der potatisodlingen eger rum, är — det få vi alla erkänna
— den svagaste delen. Nu är visserligen sagdt af utskottet, att
äfven om all melass användes till bränvinsbränning, skulle icke
mer än ungefär en tredjedel af hela brännvinstillverkningen eller
10 millioner liter kunna deraf produceras. Ja, men en så stor
tillverkning skulle helt visst inverka högst menligt på bränvinsbränningen
af potatis. Det synes mig vara mycket billigt, att en
utredning af denna fråga sker, och jag ber för min del att få instämma
i herr af Burens yrkande.

Herr Dickson: Såväl utskottet som talaren på jönköpingsbänken
hafva till fullo visat, att faran för melassbränvinet icke
har den omfattning, som åtskilliga anse. Det är ådagalagdt, att
en betydlig del af den qvantitet melass, som årligen produceras,
åtgår till kreatursfoder, och det är icke mycket sannolikhet tor,
att melassbränvinet skall i vanliga fall kunna täfla med potatisbränvinet,
då det förra har en sämre smak än det senare. Möjligt
är, att denna smak genom någon ytterligare procedur kan
borttagas, men i sådant fall kommer alltid tillverkningskostnaden

att ökas. . ^ ,

Beträffande sjelfva saken, synes mig ytterligt betänkligt att
inlåta sig på en väg, der det gäller att skydda den ena provinsen
mot den andra, den ena näringen mot den andra, att förbjuda en
näringsidkare att producera sin vara af det inhemska råämne, han
eger. Detta är ock erkändt af de två talare, som intagit en annan
ståndpunkt än jag, ehuru de åberopat det skydd, som hvitbetsproduktionen
eger. Denna är visserligen en högt privilegierad
näring, och det skydd, hvitbetorna hafva, motsvarar ungefärhalfva
varuvärdet. Men bränvinet är en mycket bättre skyddad vara.
Skilnaden mellan tullen och tillverkningsafgiften derför torde ut -

StO 11. 12

Lördagen den 14 Mars.

<hni,öjnin!,"fgöra ungefär dubbla det pris. till hvilket varan utomlands kan
Vatten för''me- k,öP^s- 1 Jag .tror också, att ^ det vore ganska betänkligt att be Inssbrönvin -

m. vi.
(Forts.)

skatta bränvinet olika, om det tillverkas af potatis och om det
tillverkas af melass. Jag kan svårligen tänka mig, huru det skall reda
sig, när bränvinet denatureras och afgiften skall restitueras. Sant
är visserligen, att saken låter sig göra, om melassen får användning
sålunda, att det deraf tillverkade bränvinet genast denatureras.
— Men har så^ icke skett, synes mig saken olöslig. Det är
icke möjligt, att gifva restitution med samma belopp för potatisbränvin
som för melassbränvin, då skatten är olika. Ty restitutionen
skall naturligtvis rätta sig efter skatten. När man således
skall gifva olika restitutionsbelopp för olika varor, gäller att bedöma
om varan är af ena eller andra slaget. Det kan ju vara.
att melassbränvinet smakar sämre och således derpå kan kännas
igen. Men vet man, om icke möjligt är att genom någon särskild
procedur gifva potatisbränvin en sådan smak, som vore vilseledande?
På grund af de principiella betänkligheter, som uttalats,
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Grefve Hamilton: Oaktadt tillräckligt synes mig hafva yttrats
till fördel för herr af Burens förslag, kan jag likväl icke
underlåta att framhålla frågans vigt och den stora fara, som skulle
hota en del af vårt jordbruk, derest tillverkning af bränvin af
melass toge en större fart. Jag vill först vända mig till den
siste ärade talaren med några siffror. Jag har icke haft annat
att tillgå än den officiella statistiken jemte några uppgifter, som
en fackman välvilligt stält till mitt förfogande. Häraf framgår,
att under tillverkningsåret 1893—1894, d. v. s. året räknadt från
oktober till oktober, tillverkades vid s. k. icke jästfabrikerna i
vårt land cirka 30 millioner liter bränvin, att råvaran uppgick i
värde till omkring 4 millioner kronor, deraf potatisen utgjorde
''Vgdelar, motsvarande 2l/2 millioner kronor, att materialkostnaden
för en liter bränvin utgjorde 13 ä 15 öre, att i landet produceras
tillräckligt melass för att deraf tillverka 8 å 9 millioner liter, att
materialkostnaden för tillverkningen af melassbränvin uppgår till
endast 6 å 7 öre per liter, att värdet å affallet vid potatisbränning
kan beräknas till cirka ett öre per liter, och att man i närvarande
stund kommit derhän, att kunna tillverka melassbränvin
af lika god qvalitet som potatisbränvin. Då af dessa siffror framgår,
att materialkostnaden för melassbränvin uppgår till endast
hälften af kostnaden för potatisbränvin, och att inom vårt land
finnes tillräcklig myckenhet melass för att ersätta ungefär hälften
af den mängd potatis, som användes till bränvin, synes mig potatisodlingen
vara skäligen hotad.

Jag behöfver icke framhålla de stora ekonomiska svårigheter,
som skulle drabba de landtbrukare, hvilka på grund af sin jords
sämre beskaffenhet äro för sin utkomst uteslutande hänvisade till
potatisodling, derest denna odling skulle förminskas eller måhända
till större del upphöra, ty dessa svårigheter äro i ögonen fallande
och för öfrigt äfven redan i dag framhållna. — Sant är, att un -

43 X:o 11.

skatten för melassbränvi
n
in. in.
(Fort?.)

Lördagen den 14 Mars.

dantagslagstiftningar äro förkastliga, men ett undantag härutinnan
får väl göras och har hittills gjorts beträffande bränvin. Icke
heller förefaller mig en undantagslagstiftning vara farlig, då den,
såsom ifrågavarande äfven har till ändamål att hindra ett piistall
å bränvin. Sant är också, att en lagstiftning i den af motionärerna
angifna rigtning kommer att orättvist drabba sockeiindustrien
derigenom, att densamma blir förhindrad på förmånligaste
sätt tillgodogöra sig melassen. För melassen finnes emellertid redan
afsättning, derest priset icke ställer sig för högt, enär den ar
ett utmärkt foderämne och sockerindustrien får väl under sadana
förhållanden finna sig i, att offra det högre priset till fördel för
landtbruket och ladugårdsskötseln i allmänhet. Konungens befallningshafvande
i Kristianstads län har angifvit en rigtning för fragans
lösning, nemligen att allt melassbränvin borde denatuieras.
Derigenom förmenar man, att denatureradt bränvin skulle komma
att stå så lågt i pris, att detsamma för vissa ändamål skulle kunna
täfla med fotogen och petroleum. Jag skall icke tillåta mig^ att
framställa något förslag till frågans lösning och ej heller gorå något
yrkande, i synnerhet som jag vet, att regeringens uppmärksamhet
blifvit fäst å densamma genom en petition till Kongl. Maj:t.

Herr Söderberg: Ett skrifvelseförslag i den rigtning, som

reservationen innehåller, anser jag vore både det enda och det
rätta, hvilket Riksdagen bör besluta. Ett är då bestämdt säkert —
att melassbränningen ovilkorligen kommer ^att inkräkta, på den
nuvarande bränvinsbränningen och liksom pa jordbruket i allmänhet
och i synnerhet på potatisodlingen. .

Då äfven jag undertecknat herr af Burens reservation, har
jag velat nämna detta såsom skäl, hvarför jag gjort det och får
alltså yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till herr åt
Buréns förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr af Buren, att, med afslag
å utskottets hemställan, Riksdagen ville i underdånig skriv else
till Kongl. Maj:t begära en utredning uti det af motionärerna angifna
afseendet, och att Kongl. Maj:t till nästa riksdag ville inkomma
med de förslag, hvartill en sådan utredning kunde föranleda.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande
af herr af Buréns förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt betänkande
n:o 12, röstar

J a j

N:o 11. 44

Om höjning af
tillverkning*-skattenfor mer
lassbränvin

Lördagen den 14 Mars.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages herr af
Burens under öfverläggningen väckta förslag, att Riksdagen i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t begär en utredning uti det
af motionärerna angifna afseendet, och att Kongl. Maj:t till nästa
Riksdag ville inkomma med de förslag, hvartill en sådan utredningkan
föranleda. °

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—59;
Nej —51.

Om upphof- Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 6 och 7 innevarande
41rtmar8 ,b,°rilag,da b/tä*£ande n:o 10, i anledning af väckt motion

på nederlag om afskaffande åt rättigheten att på nederlag upplägga spanmål.

upplägga

spanmål. Herr Bohnstedt: Då jag i år åter upptagit min motion i

ämnet från förra året, har detta skett derför, att jag anser denna
fråga vara af synnerlig stor betydelse för frågan om ett bättre
och för jordbruket lyckligare ordnande af vår spanmålshandel,
hvilken nu nästan uteslutande ligger i händerna på herrar importörer
och är beroende på, huru mycket de behaga importera. Om t. ex. en
landtbrukare vill sälja sin råg och i det ändamålet vänder sig till
en spanmålshandlare får han nu vanligen det svaret: “importörernas
pris är så och så mycket, om herrn vill sälja till en krona
under detta, så kunna vi möjligen köpa, men lagren äro så stora,
att vi helst såge, att ni dröjer någon månad, ty då kanske prisen
blifva bättre". Kommer landtbrukaren igen om någon månad, får
han vanligen äfven då samma svar. Det synes mig derför vara
alldeles nödvändigt, att en ändring sker i de nuvarande förhållandena,
ty den missproportion som för närvarande råder emellan
spanmålstullen och mjöltullen, till följd hvaraf qvarnegarne sättas
i stånd att med stor förtjenst lefva uteslutande på utländsk spanmål,
gör att de deraf importera allt mer och mer och mycket mex-,
än som behöfves. Jag vågar till herrarne hemställa, huru det
kommer att blifva, när till följd häraf produktionen af brödsäd
inom landet allt mer omöjliggöres genom den stora utländska
konkurrensen och den öfverdrifna importen. Här i kammaren finnas
tillräckligt många landtbrukare att bedöma den saken, hvarföre
jag ej derom behöfver yttra mig.

För min del håller jag före, att nederlagsrättens borttagande

45 >:0 11#

Lördagen den 14 Mars.

skulle verka åtminstone i någon mån hämmande på den öfver- Om upphof n.

. f • l vande af

nödiga importen. 0 0 , rättigheten att

Jag skall nu öfvergå till att något granska utskottets mo* p£ nederlag
tivering. upplägga

Utskottet säger till en början, att nederlagsrätten är nödvän- »vanmåL
dig. derför att “så länge landets produktion af brödsäd icke på CI''ort9-långt när motsvarar konsumtionen, det är en nödvändighet att
spanmål utifrån införes i stor myckenhet". Ja, det. hade varit
mycket bra, om utskottet visat, huru stort ungefärliga behofvet
af brödsäd är, ty såsom det nu är, sker importen helt och hållet
på måfå. Hvad vi, mina herrar, behöfva importera, det är, synes
mig, någon som vill äta vår svenska spanmål, ty här har man
numera nästan glömt bort den konsten och glömmer den mer och
mer för hvar dag. Jag skall be att härpå få anföra ett belysande
exempel. Jag var 1894 i december i Göteborg och besökte då
fattighuset derstädes, hvilket, såsom herrarne veta, är en stor och
präktig anstalt, der allting är mycket väl ordnadt. När jag kom
in i anstaltens bageri, frågade jag föreståndaren, om man der använde
svensk eller utländsk råvara. Det året hade vi här i Sverige,
vill jag påminna, en särdeles utmärkt höstsäd. Emellertid fick
jag på min fråga till svar: det kan icke komma i fråga att använda
någon svensk spanmål, utan endast utländsk; den svenska
duger icke. När nu icke ens fattighjonen i Göteborg vilja äta
svensk spanmål, tror någon af eder, mina herrar, att någon annan
i den staden gjort det på flera år? Samma förhållande är det
nog i Stockholm. Der finnas så många stora qvarnar, som förmala
utländsk spanmål, och hvad skulle de göra med allt mjölet,
om icke Stockholmarne åto upp en stor de! af det? Förhållandet
är nog också enahanda i öfriga större sjöstäder, der det finnes
stora qvarnar. Det är verkligen så, att den svenska spanmålen
icke gouteras i de större städerna, och förhållandet börjar i det
närmaste blifva detsamma äfven i provinsstäderna. Om jag t. ex.
går till min egen residensstad, Örebro, så förmäldes der förr nästan
enbart länets produktion af spanmål, men på sista åren har man
kommit under fund med att det är bättre att importera utländsk
spanmål, hvarigenom äfven der den utländska spanmålen vunnit
terräng. Nu är det äfven så lyckligt, att Örebro fått rättigheter
såsom stapelstad med nederlagsrätt. Qvarnarne komma antagligen
hädanefter hufvudsakligen att matas med utländsk vara, och så
väl Örebroarne som Örebro bergslag komma ganska säkert härefter
icke att smaka mycket af den svenska spanmålen. .Resultatet
blir, att landtbrukaren är snart den ende, som äter svensk
spanmål. Hvilken afkastning får han då af sin produktion?

Utskottet säger vidare, att nederlagsrätten behöfves för att
skydda importören för förlust, om han råkat taga in för mycket
spanmål. Utskottet säger i detta hänseende: “Då en större import
egt rum än hvad behofvet sedermera visat sig hafva kräft,
måste det såväl för importörerna som för spanmålsproducenterna
inom landet vara till fördel, att det öfver behofvet befintliga öfverskottet
kan utan allt för stor förlust för importörerna åter utföras,

N:o 11. 46

Lördagen den 14 Mars.

om upphof- hvilket väl kan ske med den spannmål, som blifvit upplagd på
rättigheten''uttnederläg, men icke med den redan förtullade varan, enär imporlaVeiieriu''/
tören, om denna åter utföres ur riket, förutom kostnaderna för
■nppUiggii uppläggning ock magasinering m. m., jemväl går miste om det eryonmåi.
lagda tullbeloppet.“ Nederlagen skola således finnas för att importörerna
skola oafsedt behofvet få taga in så mycket de behaga
och ej lida någon förlust, om de vilja åter exportera något af sitt
öfverflöd. Jag tror dock, att utskottets majoritet glömt att det
finnes något, som heter transitoupplag, hvilket är afsett för dem,
som vilja åter exportera införda varor. Nederlagsrätten synes mig
derföre ej vara nödvändig blott för att skydda importörer, som
på spekulation tagit in öfverflödiga qvantiteter af spanmål.

I motiveringen säger utskottet vidare, att nederlagsrätten behöfves
för att skydda mot nöd och dyr tid i missväxtår, särskildt
hvad beträffar de norra delarne af landet. Ja, skola vi lagstifta
med hänsyn till tillfälligheter, så kan ju detta vara ett skäl för
nederlagsrättens bibehållande. Men med sådana kommunikationer
som nu finnas i landet, med jernvägar från Malmö till Gellivara
och med alla våra provinser genomkorsade af jernvägar samt med
ångbåtskommunikationerna så utvecklade, att man på två veckor
kan få hit från Amerika och sprida öfver landet 100,000-tals tunnor
hvete och införa sådana myckenheter till och med på kortare tid,
om vi vilja äta råg, så anser jag verkligen, att vi icke behöfva
nederlagsrätten för att förekomma dyr tid.

Men, säger utskottet härefter, nederlagsrätten är nödvändig
för att förekomma, att de svenska köpmännen upplägga förråd i
Danmark och Norge. Ja, förra året var det Köpenhamns frihamn
och frilager, som skulle göra så stor förtjenst, om nederlagsrätten
togs bort, men härom har utskottet icke sagt ett ord i år. Utskottet
har antagligen funnit, att det blefve för dyrt att intaga
och upplägga spanmål i frihamnen, eller å frilager då utgifterna
der äro ganska stora. Nu skulle köpmän i stället hyra magasin
i Danmark eller Norge för att der lägga upp spanmål, men jag
tror att den, som en gång gjort försök dermed, icke gör om det
en gång till, ty skall han hyra sådant magasin och lossa och lägga
upp spanmål deri och sedan transportera varan öfver till Sverige
och lossa den återigen, så blir detta mycket dyrare, än om han
med detsamma betalt tullafgiften och lossat varan i svensk hamn.

Jag skall icke vidare yttra mig om utskottets motivering. Jag
anser den vara så pass svag, att jag icke tror att någon i denna
kammare skall känna sig hågad att försvara utskottets förslag på
en sådan motivering. Men innan jag slutar, skall jag bedja att
få till Första Kammarens herrar ledamöter i bevillningsutskottet
framföra min vördsamma tacksamhet för den välvilja, hvarmed de
behandlat min motion. Desse ledamöter hafva också uttalat sig
för en skrifvelse till Kongl. Maj:t om borttagande af rätten att
på nederlag upplägga spanmål, och faller lyckligtvis denna fråga
inom Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftningsmagt, hvarför
Kongl. Maj:t egen att ensam deri besluta och således, om han
finner för godt. kan upphäfva nu gällande bestämmelse.

47 >'':o 11.

Lördagen den 14 Mars.

Jag yrkar afslag på utskottets förslag och bifall till reservationen.

Hell’ Almgren, Oscar: Jag skall be att få med några ord
taga bevillningsutskottets utlåtande i försvar.

Reservanterna yrka på borttagande af nederlagsrätten för
spanmål, en rätt, som egt bestånd sedan 150 år, och under perioder,
då man haft spanmålstullar såsom nu, visat sig både nödig
och nyttig. Man vill nu afskaffa den. Men hvarför infördes på
sin tid denna rätt? Jo, för att sätta svenske köpmän i stånd att
med framgång täfla med köpmän i Tyskland och Holland, som då
hade spanmålshandeln på Sverige i sin hand. Borttages nu denna
nederlagsrätt för spanmål, är det icke då att befara en återgång
till de missförhållanden, som man då ville afskaffa? Jo, helt säkert
komme en återgång att ske, om också under andra former än
förr! Nu komme enligt mitt förmenande verkningarna af nederlagsrättens
för spanmål borttagande visa sig deruti att antalet utländske
agenter för spanmålshus, hufvudsakligen danska, komme
att tilltaga i sjöstäderna, särskildt i södra Sverige, under det att
antalet sjeifständiga svenska spanmålshandlare komme att aftaga.
Men nu är förhållandet det att af våra svenska spanmålshandlare
många icke blott importera utan samtidigt äfven exportera. De
importera råg och hvete, men uppköpa korn och hafre för export.
Denna deras dubbla egenskap gör att de kunna nedsätta sina omkostnader
för varornas lagring och transport m. m. och derför äro
i stånd att kunna erbjuda jordbrukaren högre pris för dennes hafre
och korn än eljest skulle hafva varit fallet. Inskränker man nu
deras verksamhet i ena fallet, minskar man deras förmåga i det
andra, och icke vore det till den svenske jordbrukarens bästa och
förmån om spanmålshandeln uteslutande eller åtminstone till största
delen komme i händerna på utländska agenter och några få stora
qvarnbolag. Det är i denna fråga som så ofta eljest att man
glömmer den gamla satsen om “hvad man ser och hvad man icke
ser“. Reservanterna tro sig se idel fördelar för jordbrukets producenter,
derigenom att nederlagsrätten borttages. Då skulle, antaga
de, konkurrensen med den utländska spanmålen försvinna.
Men de se icke de stora olägenheter, som uppkomme äfven för
dem genom de rubbningar, som deraf skulle ske i våra hittills varande
handelsförhållanden. Djdika rubbningar verka icke blott
på ett håll. utan göra sig kännbara äfven för producenterna.

Men nu är det märkvärdiga med nederlagsrätten för spanmål,
att den verkar till förmån icke blott för konsumenterna, utan äfven
för producenterna. Den är en regulator på allt för häftiga
svängningar både uppåt och nedåt. Härför gåfvos bevis vid förra
riksdagen och jag kan vidare hänvisa till bevillningsutskottets betänkande,
som derför lemnat fullgoda skäl.

Men vidare ber jag fä påpeka den stora betydelsen som nederlagsrätten
har i missväxtår, och man får ju icke taga för gitvet,
att vårt land för framtiden varder derifrån befriadt. Särskildt
för Norrland bär nederlagsrätten i missväxtår stor betydelse, livilket
äfven framhålles i bevillningsutskottets utlåtande.

Om upphäfvande
af
ättiglieten att
på nederlag
upplugga
spanmål.
(Forts.)

X:o 11. 48

Lördagen den 14 Mars.

Om uppi,.;/- Reservanterna säga, att denna rätt bidrager att nedtrycka
-«^L; a«sP.anmålsPrisen i lan(let< men jag frågar, om det icke skall trycka
på nederlag mindre på prisen att vid import af spanmåislaster hafva rätt att
upplägga upplägga dem på nederlag och derifrån i små portioner i mån af
spanna/. marknadens behof uttaga och förtulla spanmålen och om prisen
- visa tendens att allt för mycket nedgå, ha frihet att dirigera återstoden
till annan plats, än om man, såsom följden blir, om man
borttager denna rätt, måste på en gång förtulla hela laster, hvilka
då ohjelpligen trycka på den inhemska marknaden.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Retlig.

Herr Olsson: Jag ber om ursäkt att jag vid denna sena
timme begär ordet för att yttra mig i en fråga, om hvilken det
kanske vore öfverflödigt att tala, och detta af två skäl. Det ena
är det, att den redan är afgjord i Andra Kammaren, och det andra,
att samtlige herrar ledamöter från Första Kammaren i bevillningsutskottet
reserverat sig mot utskottets hemställan. Men då
frågan är af den beskaffenhet, att jag tror, att man, genom att
närmare känna till den, får en helt annan föreställning om verkningarna
af nederlagsrätten, än då man ytligt betraktar den, har
jag ansett mig icke böra underlåta att här söka belysa den.

Den förste ärade talaren sade, att det vore svårt finna köpare
af svensk spanmål på grand af den uppgifna tillvaron af så stora
lager, att för den inhemska varan icke kunde betalas högre pris
än 1 krona mindre än för den utländska. Ett sådant skäl borde
dock icke kunna åberopas, ty om också köparen angifver ett dylikt,
kan väl dock icke lagstiftaren därpå bygga sina beslut.

Ett andra skål, som han anförde, var, att nederlagsrätten
skulle försvåra försäljningen och nedsätta priset för inländsk span„
mål. Enligt mitt förmenande är förhållandet ett motsatt. Man
behöfver icke vända sig till någon arbetare i Göteborg för att få
det svaret, att han, då han köper mjöl, vill hafva sådant, som åtminstone
delvis består af utländsk spanmål, och som derför är
det bästa och kraftigaste. Ett sådant svar lemnar säkerligen
hvarje köpare, hvilket också efter min uppfattning är alldeles rigtigt.
Det vore också mycket oklokt af köparen, om han icke skaffade
sig en blandning. Förhållandet är nemligen, att man, för
erhållande af det bästa mjölet, vid en qvarn icke kan använda
ensamt svensk spanmål. Det skulle vara det största tryck på
den svenska spanmålsförsäljningen och på den svenska spanmålens
pris, om icke den utländska spanmålen funnes till blandning.
Genom att blanda det mindre väl bergade svenska hvetet
och den mindre väl bergade svenska rågen med den torra säden
från Australien, södra Ryssland eller södra Amerika, kan den
svenska spanmålen betalas ända till 10, 15 ä 20 procent högre,
än om man saknade den utländska spanmålen till blandning.
Detta är ett så faktiskt förhållande, att hvar och en sakkunnig
person måste erkänna det. Jag vet väl, att jag nu mötes af det

<o N:o II.

Lördagen deri 14 Mars.

svaret, att det beror på, huru den svenska spanmålen bergats. 0m uvpWJa,
det är sant. Användbarheten beror i väsentlig mån på, hur^ rättigheten att
bergningen skett, och hvad jag talat om är mindre val bergad på nederlag
råg och mindre väl bergadt hvete af inhemsk produktion. Men upplägga
låt oss taga den bäst bergade vara, så vågar jag dock uttala, att
äfven sådan vara kan betalas högre, om den vid förmalmngen
blandats med den kraftigare och torrare utländska spanmålenj
tv jag ber att få säga, hvad kanske icke alla känna till, att da
man vill bedöma beskaffenheten af flormjöl af hvete eller rågsigt
af råg, så fordrar man icke blott, att mjölet är hvitt, utan man
vill också, att det skall i träget, der det förvandlas till deg, och
i ugnen, (ler degen förvandlas till bröd, lemna så stor afkastning
som möjligt. Och jag kan försäkra herrarne, att den afkastniugen
icke kan ernås på annat sätt än genom uppblandning af den svenska
spanmålen med en torrare och kraftigare spanmålssort, än
den svenska jorden kan åstadkomma, huru val den än skötes.
Spanmålens beskaffenhet beror för öfrigt icke blott af jordens
beskaffenhet och skötsel, utan äfven i väsentlig män af väderleken,
af solvärmen, och således af klimatiska förhallanden. Jag
vågar förmoda, att hvar och eu sakkunnig skall hysa samma uppfattning.
Kan vid förmalningen blandning ske, betalar sig den
svenska spanmålen högre än utan sådan blandning, hvartill kommer
den omständigheten, att mjöl, som icke består af sådan blandning,
icke kan konkurrera med det torrare och kraftigare utländska
mjölet. Denna omständighet torde vara en ganska vigtig sak

Nu säger man, att lagren af spanmål skulle till följd af
nederlagsrätten vara så stora och medföra sa stora besparingar.

Jag ber att i afseende härå få fästa uppmärksamheten äfven på
en annan alldeles faktisk omständighet. Nederlagskostnaden utgör
en procent af det belopp, hvartill tullafgilten för godset uppgår,
och denna procent skall betalas genast vid lossningen. Men
jag vill antaga, att utbetalningen af tullen uppskjutes under loppet
af sex månader. — Det är nemligen endast i högst enstaka fall, som
spanmålen kan ligga längre a nederlag, dels derför att magasinsrummen
äro dyra, och dels derför att skötseln af spanmålen spelar
en stor roll, och vidare maste hänsyn tagas dertill, att räntebeloppet,
som förloras, blir för stort, om spanmålen qvarligger
längre än sex månader, hvarjemte slutligen afseende kanske måste
fästas vid den omständigheten, att hvarje tillverkning af mjöl af
utländsk spanmål inom landet icke kan uppskjutas för länge, utan
att dervid måste tagas hänsyn till de nya skördar, som årligen
för att icke säga månatligen inhöstas i de olika spanmålsproducerande
länderna. - Men jag återgår till mitt antagande! Om
nu, såsom jag nämnde, nederlagsafgiften är en procent af tullbeloppet,
och spanmålspartiet qvarligger å nederlag ^sex månader,
så skulle jag alltså inbespara sex månaders ränta å tullbeloppet
eller två procent, minskadt med nederlagsafgiften eu procent, således
en procent. Jag frågar då, om det kan bidraga till större
eller mindre spekulation, att jag kan spara eu procent af den
Försitt Kmtnuiirnis Frid. IS!)C. A:o 11. J

N;o II. eo

Lördagen den 14 Mars.

Om upphof- tull, jag bär att betala för spanmålen? Finnes verkligen benärättigheten
attpenhet att spekulera, så finnas så många andra sätt derför, att
på nederlag det nämnda vore det jenfaldigaste. Det finnes börser i Berlin,
upplägga Amsterdam, Bryssel, New-York och flera andra platser, der tillHmnmåi
fälle att spekulera i spanmål lemnas vida billigare än genom att
lägga spanmål å nederlag. Härmed vill jag likväl icke hafva
tillrådt någon att spekulera i spanmål på börserna, ty jag tror,
att den, som så gör, skall vinna en ganska nedslående erfarenhet.,
men hvad jag velat säga är det, att nederlagsrättens begagnande
icke är ett bevis på att man derigenom sättes i tillfälle att lättare
spekulera.

Men härtill kommer också en annan sak. Naturkrafterna betyda
mycket, och de betyda icke minst, när det är fråga om det
menskliga uppehället och de olika ländernas utveckling och ekonomiska
framgångar. Naturkrafterna hafva ofta besegrat stora
härar och stora fältherresnillen, och dessa naturkrafter måste
hvarje förnuftig institution och hvarje omtänksam lagstiftare taga
i beräkning, särskild! med hänsyn till eventuella politiska förvecklingar.
Hade man i Paris under det fransk-tyska kriget haft ett
tjogtal spannmålsmagasin fylda, hvad skulle dessa icke hafva
vant värda? Skulle någon olycka hända landet, hvad betyder
det icke att hafva brödföda att taga till, som menniskan måste
hafva? pch hvad jag fäster synnerlig uppmärksamhet vid är, att
i det frihandelsvänliga England regeringen tvungits att taga i
öfvervägande frågan om byggande af spanmålsmagasin för att
der upplägga ett års hvetekonsumtion för den engelska nationen.
Och hvarför? Jo, derför att man skall hafva ett lager att tillgå,
om någon krigsolycka skulle försvåra importen! Yeten herrarne,
huru mycket som skulle behöfvas för att den engelska nationens
behof af hvete för ett år skulle blifva tillgodosedt? Jo, den engelska
importen är 50 millioner decitons hvete, och dertill skulle
fordras 250 ä 300 magasin, som skulle stå fylda för den engelska
nationen i händelse af krigsolycka. Huruvida England kommer
att göra detta, derom kan jag icke yttra mig. Men att en sådan
eventualitet tagits under ompröfning, är säkert. Om vi kunde kär
i vårt _ skröpliga land, med våra skröpliga resurser och med vårt
skröpliga jordbruk och små penningtillgångar hafva ett eller annat
nederlagsmagasin fyldfc och stående under tullens eller krigsdepartementets
eller i allt fall statens kontroll, skulle detta medföra
någon olägenhet för vårt jordbruk eller deraf uppstå fara för
landet i dess helhet? Jag kan med bästa vilja icke fatta det.

Härom kunde nu vara mycket att ännu säga. Men jag skall
icke längre upptaga tiden. Jag har ansett mig pligtig, på grund
af flen kännedom, jag eger om handeln med spanmål i allmänhet
och äfven i ganska speciella fall samt med afseende fäst på den
erfarenhet, man gjort i andra länder, att här uttala, att jag tror
det vara mycket oklokt bandladt att taga bort denna rätt, och
detta särskildt för jordbruket, särskildt för industrin och särskilt
jemväl^ för det svenska folket, såsom ett fritt, sjelfständigt folk,
som både vill och kan försvara sig. Det är nog bra att hafva

51 N:o 11.

Lördagen den 14 Mars.

fästningar, väl späckade med kanoner, och äfven pansarbåtar ocli Om uppimfskjutvapen,
men brödfödan är lika vigtig att ega, och latom oss rättigjieteil att
se till, att vi icke begå något misstag, som medför någon rubbning ''nederlag
i vårt lands sjelfständighet och frihet! upplägga

Jag har ''icke något yrkande att göra; jag har blott velat
uttala detta. 1

Herr Philipson: Den skada och den olägenhet, som ganska
ofta drabbar vårt lands sädesproducerande jordbrukare till följd
deraf, att stora partier importerad spanmål befinnas upplagda pa
nederlag, har den förste talaren tydligt påvisat, och jag skall icke
vid denna sena timme drista mig upptaga herrarnes tid med att
anföra några ytterligare bevis i samma rigtning, utan ber jag endast
att få konstatera, att min erfarenhet från en ort, der en ganska
stor spanmålsimport råder, har lärt mig kunna intyga, att hans
uttalanden varit fullt rigtiga. .

Då nederlagsrätten för mer än 150 år sedan i vart land infördes,
voro, såsom herrarne väl kunna tänka sig, våra samfärdselsförkållanden
helt olika möt de nuvarande. I detta ångans och
elektricitetens tidehvarf äro förhållandena dess bättre sådana, att
denna institution, som med hänsyn till kommunikationsväsendets
dåvarande beskaffenhet kunde anses vara berättigad och önsklig
på den tidpunkt, när den kom till stånd, deremot nu, då samfärdselsmedlen
blifvit så ökade, att man på lika många dagar, som
förr dertill erfordrades veckor, kan reqvirera och införskaffa varor
från utlandet, icke längre behöfves för att kunna gorå den nytta
eller fylla det behof, som dermed från början varit afsedd. Då
nederlagsrätten i vårt land infördes, antager jag, att meningen
dermed var att underlätta och understödja importen af allahanda
varor, deribland äfven spanmål, och det är ju allmänt insekt, att,
om man underlättar och understödjer importen, man derigenom
också okär storleken af densamma. Nu har emellertid på senare åren
med fullt fog framhållits det stora betryck, under hvithet vårt lands
jordbruk lider, och såsom en af hufvudorsakerna härtill tydlignn
påvisats det sorgliga förhållande, att jordbrukaren icke kan odla
brödsäd utan att oftast derpå göra förlust och att han i många
fäll har svårigheter att verkställa försäljning af den brödsäd, han
odlat, så att den till sist ej så sällan måste användas ej till menniskoföda,
utan till foder åt kreaturen. Enligt mitt förmenande
beror detta uteslutande på konkurrensen med från utlandet införd
spanmål, och den svåraste konkurrenten till den sädesproducerande
jordbrukaren är ovilkorligen importören, främst den, som i spekulativt
syfte hit inför spanmål och upplägger den på nederlag.

Tullar hafva nu visserligen blifvit åsätta spanmålen och gång efter
annan höjda, men meningen med dessa tullar var, såsom herrarne
väl känna, icke att skaffa statsverket ökade inkomster åt
eller genom importen, tvärt om äro de afsedda att till skydd för
jordbruket söka minska importen af utländsk spanmål. Försatt
bättre vinna detta mål, har man också, såsom sagd!, för ej lång
tid sedan höjt tullsatserna, men man har icke tillika undanröjt de

N:o 11.

Lördagen den It Mars.

om upphof- lättnader, importören åtnjuter derigenom, att han kan införa varan
ru/Hghe"eiiau^e . a^e.nast behof deraf förefinnes, utan ofta på spekulation
på nederlag oeh i afsigt att låta den ligga på nederlag, i förhoppning att sederupplägga
mera vid eu. eventuell tull- eller prisförhöjning kunna sälja den
spanmäl. med god förtjenst, väl vetande, att han vid''begagnande af nedera-orts.
) lagsrätten slipper att vid varans införande genast erlägga den
stadgade tullafgiften. Med en tullsats af B kronor 70 öre per 100
kilogram spelar det icke så liten roll eller är det ej af så alldeles liten
betydelse för eu person, som på spekulation inför t. ex. 1000 tons
spannmål, huruvida han skall genast erlägga de 37,000 kronor,
hvartill tullen uppgår, eller om han för hela beloppet får åtnjuta
eu räntefri kredit, hvars längd inom gränsen af 5 år beror uteslutande
på honom sjelf. Sant är visserligen, att en afgift skall erläggas
för rätten att upplägga varor på nederlag, men jag tror.
att den siste talaren misstog sig, då han sade, att denna afgift
uppgår till en procent. Enligt mitt förmenande är den endast en
half procent.

Om man nu fortfar att på detta sätt underlätta och understödja
importen af utländsk spanmål, och synnerligen den i spekulationss3''fte,
och således fortfarande hjelper jordbrukets svåraste
kunkurrent, synes det mig, att man icke tillgodoser jordbrukets
intressen, utan handlar alldeles tvärt deremot. Jag ber att härvid
till stöd tör mitt uttalande få påpeka, att, såsom statistiken också
visar, nederlagsrätten i allmänhet icke så starkt begagnas af dem,
Indika egentligen införa spanmål för att genast förmala den, utan
att de, som mest begagna sig af nederlagsrätten, äro dessa spekulanter,
hvilkas åtgöranden vålla, att för den svenska spanmålen
ej erhålles det pris, man derför skulle erhållit, om ej upplagen af
utländsk spanmål på nederlaget funnits, och hvilka upplag jemväl
mången gång hindra försäljningen deraf. Den statistik, utskottet
anfört, visar, att under de sex sista åren i medeltal 2(i % eller ej

mer än ungefär 1/i af all spanmål, som hit införts, varit upplagd
på nederlag, men det är denna fjerdedel af importen, som ej sällan
bestämmer priset och som vållar de mesta svårigheterna för
våra jordbrukare och åstadkommer, att de, när de sakna medel att
kunna halla på sin spanmål, måst sälja den till lågt pris och sålunda
vid en prisstegring deraf icke få den fördel, de eljest
skulle hafva.

När vid 18115 års riksdag förslag framkom om höjning af
spanmåls- och mjöltullen, var det mer än en, som hyste betänkligheter
derom, att den föreslagna proportionen: 3 kronor 70 öre
för omalen och 6 kr. 50 öre för malen spanmål icke skulle vara
den rätta, utan att proportionen borde vara en annan. Särskilt
hade qvarnindustriens män förut både i tal och skrift ganska noga
framhållit, att deras industri icke kunde gå framåt, utan skulle
lida svår skada med en så ringa marginal i tullafgiften mellan
spanmål och mjöl och att den föreslagna proportionen vore dugtig
och för dem förlustbringande. För min del tror jag, att hvad
man i detta afseende så starkt då framhöll äfven vållade, att, när
förslaget om nederlagsrättens upphörande i fjol förekom, mången

Nto 11.

Lördagen den 11 Mars.

tvekade att gifva sin röst åt det förslaget, emedan man insåg, att Om »rrWnederlagsrättens
borttagande skulle drabba qvarnindustrien, och
fruktade, att den genom Riksdagens beslut förut bestämda proper- på nederlag
tionen mellan de båda tullsatserna redan skulle vara för densamma upplägga,
ogynsam. Erfarenheten sedan i fjol har emellertid visat, att denna
farhåga varit grundlös. I stället för klagomål från qvarnindustri- (*orts'';
ens män hör man från dem uttalanden af belåtenhet; och de anse
nu den nämnda marginalen vara tillräcklig. Min åsigt, som delas
af många, är till och med, att denna marginal 3: 70—6: 50 är för stor.

Jag frågar således, om det är skäl att med kännedom härom vidare
bibehålla den ifrågavarande lättnaden, en lättnad, stor till förmån
för den konkurrent, som för jordbruket är den svåraste.

Man bär här talat mycket om krig och örlog samt äfven åberopat
exempel från England, men hvad som i England är föreslaget,
är något helt annat och kan ej jemföras med nederlagsrätt
ten i vårt land. Der vill man väl lägga upp spannmål, men man
ärnar icke sälja den och derigenom vålla, att prisen för producenterna
nedsättas. Här deremot lägges spanmålen tipp, icke för statens
räkning, utan för importörernas, och blotta kännedomen om,
att stora qvantiteter finnas å nederlag upplagda åstadkommer en
nedtryckning af marknadsprisen å densamma.

Slutligen ber jag att få påpeka det stöd för reservanternas
åsigt i denna fråga, som kan hemtas från det betänkande, som
afgifvits af frilagers- och frihamnskomitcn. Såsom bekant tillsattes
denna komité år 1894 af Kongl. Maj:t för att utreda frågan, om
frilagers- och frihamnsinstitutioner lämpligen borde införas i vårt
land, samt i så fall afgifva förslag till lagstadganden i sådant
syfte. Då denna komité i sitt betänkande, hvars innehåll -nog
flere af herrarne känna, förordar inrättandet af frilagersinstitutionen,
gissar jag, att herrarne i likhet med irrig torde hafva den
uppfattningen, att komiténs majoritet icke var så särdeles värst
protektionistiskt sinnad. Det oaktadt yttrade komitén i sitt betänkande
följande, som jag skall be att få uppläsa:

“Beträffande de slag af varor, som skulle få på frilager intagas
till uppläggning eller behandling, har med mycken skärpa
invändts. att frilagren skulle kunna i stor omfattning begagnas till
upplag af spannmål utöfver det verkliga behofvet och således kunna
tjena till underlättande af spekulationer i denna vara, i synnerhet
vid tider, då tullförhöjningar antoges vara förestående.

Utan uppgifvande'' af frilagerstanken kan man naturligtvis utesluta
från frilager vissa varuslag, blott man icke går ända derhän
att förbjuda intagning af sådana varor, Indika kunna i större skala
blifva föremål för den transitohandel och exportrörelse, i hvilkas
framkallande och utveckling frilagrets väsentliga syfte måste ses.

Hvad nu spanmål beträffar, drabbar den framstälda anmärkningen
derom äfven nederlagsinrättningen. Också hafva förslag varit framstälda
om förbud mot spanmåls läggande å nederlag. Utan att
bär ingå på de orsaker, som föranleda att dessa förslag icke vunnit
framgång, anser komitén anmärkningen, i hvad den afser frilager,
förtjent af afseende, dä i komiténs tanke intet giltigt skål

N:o 11, 51

Lördagen den 11 Mars.

Om upphof- krafvel'' frilagers rätt för denna vara, medan åter ett medgifvande
yJtZtefmauatt anlita frilaSren (lei''f°r skulle kunna minska afsättningstillfalpä
nederlag lena t0r den svenska spanmålen och nedtrycka prisen derå för
upplägga våra jordbrukare äfvensom under vissa förhållanden bereda til 1 -spannuli. fälle till för statsverket förlustbringande spekulationsaffärer. Komiorts.
) ten bär visserligen icke förbisett, att detsamma kan till en viss
grad blifva förhållandet äfven genom användande af danska hamnar,
der stora myckenheter spanmål kunna inemot tiden för en i
Sverige beramad tull förhöjning samlas och i sista ögonblicket inkastas
på den svenska marknaden. Från grannlandet lärer dock
en sådan spekulation icke kunna bedrifvas i samma omfattning
och med samma lätthet som från ett inom riket befintligt frilagei\
och af den omständighet, att den icke kan helt och hållet förebyggas,
följer ej, att icke den svenske lagstiftaren bär söka, såvidt
han har att råda, förekomma, att genom en svensk institution landets
jordbruksnäring må kunna tillskyndas skada. Komitén har
alltså i sitt förslag från rätt till intagning å frilager undantagit
spanmål, omalen och malen, alla slag. Naturligen är det utländsk
spanmål, som häraf företrädesvis träffas. Att å frilager upplägga
svensk spanmål lärer icke kunna ifrågakomma, om icke möjligen
någon skulle vilja förvara säd på sitt frilagersmagasin i afvaktan
på lägligt tillfälle till utförsel. Men ehuru häremot intet vore att
i och för sig erinra, har komitén för kontrollens underlättande
gjort förbudet tillämpligt å all spanmål."

Då frilagerskomitén sålunda uttalat sig i det syfte, att spanmål
icke borde få uppläggas på frilager, och då frilager endast
är en särskild art af nederlag, om hvilken i detta förevarande
afseende gäller precis detsamma som om nederlag, och
hvars verkan ej heller kan blifva någon annan, så synes det mig,
att den af frilagerskomitén uttalade mening, som jag här anfört,
utgör ett godt stöd för herr Bohnstedts motion och den reservation,
jag i utskottet biträdt och till hvilken jag nu anhåller att
få yrka bifall.

Herr Rettig: Då denna fråga sistlidne riksdag förekom, uppträdde
äfven jag mot den motion, som då förelåg i enahanda syfte
som den nu förevarande; och jag trodde, att jag nu icke hade behöft
mer än instämma i herr Almgrens yttrande. Jag har emellertid
genom herr Philipsons yttrande nödgats taga till ordet, då
jag tillhört frilagers- och frihamnskomitén, hvars betänkande jag
anser mig tvungen att försvara. Frilagers- och frihamnskomitén
hade naturligtvis helst önskat, att den kunnat tillstyrka rätt att
äfven inom frilager upplägga spanmål, men då man tänkt sig, att
nederlagsrätt för spanmål allt fortfarande skulle finnas, ansåg
man icke rätten till upplag af spanmål inom frilager behöflig, och
då man visste, att så många voremotståndaretillfrilagersinstitutionen,
ville man göra denna institution för dem behagligare genom att
icke medgifva upplagsrätt för spanmål. Då man hade nederlagsrätt
för spanmål, kunde man göra så, men hade man icke haft

56 N:o II.

Lördagen den 14 Mars.

denna, skalle man nog tänkt sig att medgifva rätt till upplägg ning

af spannmål å frilagei’. , „ , ... rättigheten att

Jag ber att få tillägga, att,_ da frilagers- och frihamnskomitens pä netieria!/
betänkande blifvit remitteradt till olika handels- och sjöfartsnämn- upplägga
der, Stockholms handels- och sjöfartsnämnd förklarat, att å fri- spamnål.
lager borde inrymmas rätt till uppläggning af spanmål, och äfven 0‘orts'';
från andra orter har samma yrkande gjorts. Det var emellertid,
som jag antydt, ett politiskt drag af komitén att utesluta upplagsräft
för spanmål å frilager.

Medan jag har ordet, vill jag bemöta ett yttrande åt herr
Bohnstedt. Han förklarade, att om nederlagsrätten för spanmål
upphäfdes, skulle man äfven upphäfva konkurrensen mellan utländsk
och inländsk spanmål. Det vore emellertid blott att förflytta den
till de förmögnare handelshusen, som hafva tillgång på kapital, då
dessa skulle kunna monopolisera handeln, medan de små, som
icke hafva tillräckligt med kapital, blefve uteslutna.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande betänkande
hemstält samt vidare derpå, att kammaren skulle, med afslag å utskottets
hemställan, bifalla den i ämnet väckta motionen; och förklarade
herr talmannen sig finna den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält ''i sitt
betänkande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—37;

Nej—57.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 6 och 7 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 31, i anledning af väckt motion

N»0 II. 56

Lördagen den 14 Mars.

om ändrad lydelse af 15 kap. 2 § rättegångsbalken, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, denna dag aflemnade nådiga propositioner till Riksdagen: l:o)

med förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring, lag angående ändrad lydelse af 3, 58 och (59
§§ i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866, lag
om äudrad lydelse af 6 § i förordningen angående lagfart å fång
till fast egendom den 16 juni 1875 och lag om ändrad lydelse af
58 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16
juni 1875;

2:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5
i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november
1863; samt

3:o) med förslag till förordning angående köttbesigtnings- och
slagttvång m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts under
dagen aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, angående
anslag af allmänna medel till döfstumskoledistrikt, som till enskild
undervisningsanstalt öfverlemnat sinnesslött döfstumt barn.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 33, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande
anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att statsutskottets
under dagen bordlagda memorial n:o 33 skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 4,12 e. m.

In fidem

A. v. Knisenstjerna.

Tisdagen den 17 Mars.

57 N:o 11

Tisdagen den 17 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Herr statsrådet Wersäll aflemnade Kong!. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående ändring i gällande bestämmelser
i fråga om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket.

Justerades protokollet för den 10 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o 34. i anledning af remiss med
öfverlemnande af uppgift å förändringar år 1895 i statsverkets
inkomster och för dess räkning utarrenderade kronoegendomar
m. m., och

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:0 5, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om tillägg till kongl. förordningen angående förbud för
barn att nattetid idka försäljning m. m. den 10 juli 1891.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll af följande
lydelse:

År 1896 den 16 mars sammanträdde kamrarnes valmän för
att jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels fullmägtige
i riksbanken efter herrar O. Jonsson och S. G. von Friesen, hvilka
voro i tur att afgå, dels suppleanter för Riksdagens samtlige fullmägtige
i riksbanken; och befunnos, efter valförrättningarnes slut,
hafva blifvit till

Jullmägtige återvalda:

riksdagsmannen Sixten Gabriel von Friesen med samtlige eller
48 röster,

riksdagsmannen Olof Jonsson i Hof med samtlige eller 48 röster;
Första Kammarens Prof. 1896. N:o 11. 5

N:o 11. 68

Tisdagen den 17 Mars.

samt till suppleanter, för tiden från valet till dess nytt val
under år 1897 försiggått, jemväl återvalda:

öfverstelöjtnanten. Oscar Waldemar Falkman med 48 röster,
grosshandlaren Hjalmar Horngren med 47 röster,
advokatfiskalen Karl Hjalmar Abraham Nehrman med 46 röster.

Lasse Jönsson. Chr. Lundeberg.

Fr. von Strokirch. A. F. Danielson.

År 11896 den 16 mars sammanträdde kamrarnes valmän för
att jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels fullmägtige
i riksgäldskontoret efter herrar J. Johansson och G. F. Östberg,
hvilka voro i tur att afgå, dels suppleanter för Riksdagens samtlig®
fullmägtige i riksgäldskontoret, och befunnos, efter valförrättningarnes
slut, hafva blifvit till

fullmägtige återvalda:

riksdagsmannen Johan Johansson i Noraskog med 48 röster,
.. vice talmannen i Riksdagens Andra Kammare Gustaf Fredrik
Qstberg med 48 röster;

samt till suppleanter, utsedde för tiden från detta val till dess
nytt val under år 1897 försiggått:

kamreraren Erik Wilhelm Lilliesköld med 48 röster,
riksdagsmannen Carl Nyström med 47 röster,
riksdagsmannen Reinhold Viktor Ramstedt med 46 röster.

Lasse Jönsson. Chr. Lundeberg.

Fr. von Strokirch. A. P. Danielson.

Dessa protokoll lades till handlingarna; och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom utdrag af protokollet underrättas om dessa
val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne ingifva förslag
dels till förordnanden för de valde, dels till skrifvelse till Konungen
med anmälan om de förrättade valen, dels ock till den paragraf,
som derom borde i riksdagsbeslutet intagas.

Vid föredragning af statsutskottets den 14 i denna månad
bordlagda memorial n:o 33, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens nionde
hufvudtitel, godkändes de i memorialet föreslagna voteringspropositioner.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den under
sammanträdet aflemnade kongl. propositionen.

Tisdagen den 17 Mars.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst
å föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,44 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerra.