1896. Första Kammaren. N:o 9 (Riksdagens protokoll 1896:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Första Kammaren. N:o 9.

Lördagen den 7 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f- m.

Justerades protokollet för den 29 sistlidne februari.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet, och
n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna,
samt

bevillningsutskottets betänkande n:o 12, angående vilkoren för
tillverkning af bränvin.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af dels fullmägtige
i riksbanken och riksgäldskontoret efter dem, som nu äro
i tur att afgå, dels ock suppleanter för Riksdagens fullmägtige i
nämnda bank och kontor; och befunnos efter valförrättningens
slut hafva blifvit till valmän utsedde:

herr Andersson, Gustaf, ....

» Berg, Gustaf Axel, . . .

>; Berg, Bars,.......

» Behm,..........

» Bohnstedt,........

» Brehmer,........

» Falk...........

* Flack...........

> Kerfstedt,........

friherre Klingspor, Carl, ....
grefve Klingspor, Philip, . . .
Första Kammarens Frat. 1896. N:o 9.

med 78 röster,

» 78 »

» 78

» 78 »

* 78 »

''j 78 »

V 78 >

* 78 »

78 *

N:o 9.

Lördagen den 7 Mars.

herr Lundeberg, ..............med 78 röster,

» Lundström,..............» 78 »

» Nilsson, Ola,.......... . . . » 78 »

» Nisser, Martin S.,...........» 78 »

» Pettersson, Fredrik Emil,.......»78 »

» Rudebeck,............ » 78 »

grefve Spens,................ » 78 »

herr Stepbens,...............» 78 »

» Stridsberg,..............» 78 »

» von Strokircb,.............» 78 »

» Tamm, H. P. P.,............» 78 »

» Torelius, /.......... » 78 »

» Weinberg,...............» 78 »

Företogs val af tio suppleanter för kammarens valmän för utseende
af dels fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret efter
dem, som nu äro i tur att afgå, dels ock suppleanter för Riksdagens
fullmägtige i nämnda bank och kontor; och befunnos efter
valförrättningens slut blifvit till suppleanter för kammarens ifrågavarande
valmän utsedde:

berr Almqvist, . . .

» Walin, Gustaf A,

- de Laval, . . .

» Rettig, ....

» Tamm, P. G., .

» Wijk,.....

> Dahlberg, . . .

friherre Alströmer, .

frefve Lewenhaupt, .
err Bondesson, . . .

med 68 röster,
» 68 »

» 68 »

» 67 »

» 6b » ,

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom särskilda lottningar bestämd.

.Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda betänkande n:o 10.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
under gardagen bordlagda memorial n:o 11, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande n:o 7 i
anledning af vackt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
tullfritt införande öfver Funäsdalen af spanmål och fläsk.

Lördagen den 7 ilars.

N:o 9.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
lagutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 31 och 32.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
4 och (1 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hallsbergs stationssamhälle af ett jordområde från
förra militiebostället Berg n:o 1 i Örebro län,

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:tso proposition angående försäljning
af förra komministersbostäflet i Als församling af Kopparbergs
län, och

n:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till tomt för skolhus af ett område å Tierps södra häradsallmänning
i Upsala län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 4 och 6 innevarande mars bordlagda utlåtande
n:o 31, i anledning af såväl Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande statens jernvägstrafik som inom
Riksdagen väckta förslag angående jernvägsbyggnader för statens
räkning.

Punkten 1.

Anslag till

MOM. a) Jörbättringar

'' Jl>r jernvägs Friherre

Klinckowström: diet kan synas egendomligt, att ^tfclToims
jag begär ordet vid afgörandet af denna punkt, men det sker der- centralstation.
för, att jag med glädje funnit, det tio ledamöter af statsutskottet
från Andra Kammaren hafva reserverat sig deremot. Beklagligtvis
hafva dessa herrar reservanter icke med ett enda ord sagt, i
hvilken rigtning deras reservation går, och då är det verkligen
mycket svårt att försvara densamma, men enär jag, såsom I, mine
herrar, litet livar nogsamt kännen, är en gammal räf, har jag
under hand förfrågat mig om andemeningen med reservationen
och dervid, såsom jag hoppas, rigtigt förnummit, att reservamterna
önska afslag å nu ifrågavarande punkt. Vid sadant förhållande
och då jag i mitt anförande vid remissen af Kongl. Maj:ts statsverksproposition
yrkat, att i en annan punkt åtminstone 800,000
kronor skulle nedprutas på detta jern vägsbetänkan de, så, då icke
någon reservant i sistberörda punkt har anslutit sig till min
mening, upptager jag med glädje möjligheten att kunna göra en
afprutning på det högt gående belopp, som i förevarande punkt
föreslagits.

N:o 9.

Lördagen den 7 Mars.

Anslag tM Gar man till den vidlyftiga utredning, som statsutskottet
jör jernväg"- Jemnat 1 denna punkt, jag förmodar på materialier helt och hållet
trafiken vid hemtade från jernvägsstyrelsen, så finner man, hvilket var att
Stockholms förutse, att styrelsen med all magt vill hafva dessa förändringar
central,tation. och dertill behöfver medel. _ Men min langa erfarenhet rörande
jern vägsfrågor har lemnat mig det intryck, att jernvägsstyrelsen
alltid har skäl för att begära penningar och mycket penningar för
jernvägarne. Hvad nu först.beträffar den väl vidlyftiga, men —
jag erkänner — för oss, som icke äro statsutskottsledamöter, något
dunkla utredningen af ifrågavarande behof af utvidgning och omläggning
vid centralstationen, finner jag bland annat på pag. 5,
att statsutskottet liksom jernvägsstyrelsen fruktar, att det skall
blifva ett sådant tillopp af passagerare vid vissa få tillfällen, såsom
vid midsommar och jul, att det blefve nödvändigt att derför
göra eu så dyrbar utvidgning af centralstationen som den
ifrågasatta. Ja, för två tillfälliga massor af passagerare två
gånger under året finner jag detta verkligen icke vara nödvändigt.
Jag har under min tjenstgöringstid rest mycket både på in- och
särskildt utländska jernvägar, och jag kan försäkra, att det är en
gemensam röst, som höres både i in- och utlandet, att de jernvägar,
der det går bäst och stillsammast och ordentligast till,
äro de svenska jernvägarne. Vi hafva i det fallet högt beröm,
och derför hafva vi naturligtvis att tacka jernvägsstyrelsen i
främsta rummet. Men att för en sa tillfällig rasning af passagerare
göra dyrbara anläggningar finner jag, som sagdt. onödigt,
ty om man går till de största stationer på utländska jernvägar,
finner man denna rasning och dessa svårigheter, som här äro tillfälliga,
högst betydligt vidlyftigare och större, än någonsin kan
komma i fråga hos oss.

Hvad beträffar den fara, också omnämnd på pag. 5 i utredningen,
»för hvilken de resande till följd af det otillräckliga utrymmet
vid stationen kunde blifva utsatta», försäkrar jag, hvilket
äfven erfarenheten vitsordar, att denna fara hittills varit högst
obetydlig, jemförd med den mängd passagerare, som vid stationen
cirkulerat.

Längst ned på pag. 6 och på pag. 7 har jernvägsstyrelsen framvält
sitt förslag rörande de nybyggnader, som skulle utföras.
Styrelsen vill lagga tillbyggnaden i Klara sjö, och då styrelsen,
med den praktiska kännedom den besitter om byggnader och
byggnadsgrund, har befarat, att en sättning skulle komma att
ske derstädes, har den velat uppföra en byggnad, som kunde
skruf vas upp, då densamma genom sättning sjunkit ned i sjön.
Något så desperat har jag verkligen icke hört talas om, och''jag
tviflan pa, att ett sadant sätt att åstadkomma en varaktig byggnad
skall af Riksdagens flertal kunna gillas.

Man talar vidare å samma pag. 7 om att allmänhetens klagomål
äfven skola kunna bidraga till att åstadkomma de blifvande förändringarna.
Ja. mine herrar, hvad allmänhetens klagomål beträffar,
är jag öfvertygad om, att huru beqvämt man än skulle

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

göra för allmänheten, funnes alltid tillfällen, om icke befogade så Anslag till
dock obefogade, att klaga, så att detta är icke ett skäl, hvarför .förbättringar
jag skulle vilja utkasta eu enda krona på ifrågavarande förslag, frafiken^id
Detta är för öfrigt på samma pag. 7 — midteIstycket — fram- Stockholms
lagdt af sjelfva statsutskottet, jag förmodar efter jern vägss tyrel- centralstation.
sens förslag, efter hvilket utskottet naturligtvis hade att delvis (Ports.)
rätta sig. Jag vet visserligen, att mitt tal bär i denna kammare
ljuder såsom en ensam röst i öknen, men det skall alls icke afskräcka
mig, ty jag är viss om, att denna punkt kommer att af
Andra Kammaren afslås och således blifver föremål för gemensam
votering, hvarvid jäg hoppas kunna samla åtminstone 30 å 40
meningsfränder i denna kammare för att vinna det ändamål, som
reservanterna från Andra Kammaren afsett. Jag skall derför icke
besvära kammaren med någon omröstning, utan får endast yrka
bifall till reservanternas förslag och afslag å utskottets.

Herr Fränekel: Den föregående värde talaren nämnde i
början af sitt anförande, att han ansåge, det någon möjlighet förefunnes
att vinna bifall åt sin åsigt, att de ifrågasatta arbetena
vid Stockholms centralstation icke måtte komma till utförande.

För min del tviflar jag på, att någon sådan möjlighet finnes i
denna hammare, der man — jag är fullt öfvertygad derom — för
länge sedan gjort sig klart, att en utvidgning af denna station
länge varit af behofvet påkallad. I detta fall kunde man snarare
gorå jernvägsstyrelsen den förebråelsen, att ett förslag om utvidgning
icke för längedsedan framkommit. — Jag tillåter mig
fästa kammarens uppmärksamhet på, att Stockholms centralstation
öppnades i juli 1871, och att stationen således under 25 år varit
använd med den längd, densamma nu har, eller 164 meter i banhallen.
Öppnandet egde rum, då sammanbindningsbanan samtidigt
uppläts för trafik, ocli då förefäns, såsom kammaren torde erinra
sig, norr om stationen endast en jernvägslinie mellan Stockholm
och Upsala. Yi trafikera nu en linie till Gellivara, respektive
Trondhjem, med sina manga bibanor. Och hvad detta i trafikhänseende
betyder, behöfver jag knappt påpeka. Att således redan
deraf kan dragas den slutsats, att dennn station såsom hufvudstation
för denna betydligt ökade trafik är alldeles för trång och
liten, derom bör man kunna vara öfverens.

Till de fakta, som redan förekomma i den kongl. propositionen
till stöd för att den föreslagna utvidgningen kräfves icke endast
för allmänhetens behof, utan äfven för de många tåg, som nu
trafikera stationen, således ur rent tekniskt hänseende för jernvägsdriften,
till dessa skulle jag endast vilja lägga den uppgift
— som jag hemtat vid centralstationen — att 74 å 80 tåg dagligen
ankomma till och afgå från denna station, och att tidsskilnaden
mellan afgående och ankommande tåg, enligt den tabell,
statsutskottet haft till påseende, stundom är så liten, att vissa
tåg ankomma sedan endast en minut förflutit efter det ett annat
afgått. Endast med denna siffra bör vara klart, att, såvidt det

N:o 9.

Lördagen den 7 Mars.

Anslag till
förbättringar
för jernvägstrajiken
vid
Stockholms
centralstation.

(Forts.)

förhållande skall kunna förfara, att, såsom den föregående talaren
nyss nämnde, våra jernvägar drifvas med precision, att tågen skola
kunna afgå i rätt tid från en utgångsstation såsom Stockholms
centralstation, torde erfordras, att icke hinder få möta för manövreringen
af tågen, hvarvid är att märka, att ett fördröjande vid
afgångsstationen vållar ett fördröjande vid ankomststationen för
det tåg, som derifrån skall afgå, då, såsom kammaren torde erinra
sig, våra jernvägar icke, såsom många utländska, äro dubbelspåriga,
utan enkelspåriga, så att icke ett tåg kan afgå från stationen,
förrän ett mötande tåg dit inkommit.

Ser man vidare till, huru det nu förhåller sig inom Stockholms
station, skall man finna, att der redan för mottagande af
tåg förefinnas tre platformer, och att från dessa passagerarne
måste färdas öfver spåren till den enda nu invid stationen befintliga
platformen. Detta betyder mycket för våra klimatiska förhållanden,
när dels tåg icke kunna under vintern ankomma i rätt
tid, dels under sön- och helgdagar en mängd tåg ankomma, der
passagerarne icke alltid äro så säkra på benen, att icke olyckshändelser
redan af denna orsak kunna inträffa. Man finner sålunda,
att risken redan nu är ganska stor, då dessa passagerare
måste passera förbi många tåg, innan de komma till platformen.
Af dessa skäl, till hvilka kunna läggas många, torde man inse, att
något måste göras för att afvärja olyckor och för att underlätta
möjligheten att fortsätta en regelbunden skötsel af trafiken. Frågan
har då endast varit den: huru skall denna fråga lösas? Den
lär val få lösas vid Stockholms station på samma sätt som den
löses i hela Europa, der trafiken på detta sätt växer, nemligen
så, att man måste skilja den afgående ifrån den ankommande trafiken.
Det är således det första steget, som här tages, då man
anser sig nödsakad att skilja dessa två olika slag af trafik från
hvarandra. Huru skall detta möjliggöras? Jo, ett sätt att gå
till väga vore naturligen det, som tillämpats på flera stora utländska
stationer, att man nemligen ansett, att jern vägstrafiken
redan vuxit på ett så storartadt sätt, att den icke längre kan
färdas i samma plan som gatutrafiken, utan att hela stationsområdet
med dertill hörande spåranläggningar måste lyftas upp
på viadukter öfver gatan, hvarvid gatutrafiken kan färdas under
densamma. Men hvad ett arrangement, sådant som detta, betingar,
derom kan man göra sig en föreställning, om jag i detta sammanhang
får erinra herrarne om, att den nyligen färdigblifna stationen
i Köln medfört, visserligen tillsammans med sin godsstation,
en kostnad af c:a 32 millioner riksmark. Då man står inför
sådana summor, måste man se till, om det icke kan finnas någon
möjlighet att ännu i gatans plan åstadkomma ett arrangement,
hvarigenom den afgående trafiken får förblifva sådan som den nu
är, men deremot den ankommande flyttas öfver till andra sidan
af stationen. Det är detta arrangement, som nu föreligger, och
jag vill gerna medgifva, att såsom det nu föreslagits, kan
det icke anses permanent, utan endast provisoriskt, men detta

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

provisorium bör, efter hvad man kan hoppas, räcka åtminstone f^^‘‘ar

Ser man då på de kostnader, som bär blifvit ifrågasatta för J trafiken vid
den nu omnämnda anordningen, så, sedan, på sätt utskottet funnit Stockholms
lämpligt, de 200,000 kronorna blifvit afprutade för den s. k. väg - centralstation.
undergången, återstår en summa af 550,000 kronor. Af denna (Korts)
summa finner man vid granskning af kostnad storslaget^ att omkring
130,000 kronor åtgå för spåranordning inom stationen på
grund af nu berörda ändringen, och denna spåranordning är ju en
gifven följd af det stora antal tåg, hvarom jag nyss tog mig friheten
nämna några ord, och som naturligen kräfver dels större
manövermöjlighet och dels större tillgång af spår för uppställande
af det antal personvagnar, som dessa tåg kräfva. Det belopp, som
derefter återstår, torde till största delen vara behöfligt dels för
den ifrågasatta nya banhallen, som erfordras för den s. k. ankomststationen,
ock dels för den byggnad, hvarom den siste ärade
talaren i skämtsamma ordalag behagade yttra sig så, som om det
icke vore möjligt att utföra densamma. Jag ber att få bestrida
hans åsigt derom, att icke på den plats, der det blifvit föreslaget,
en byggnad, konstruerad så som förslaget innehåller, kan med
fördel utföras, hvarvid man på samma gång blir i tillfälle att
använda det utrymme, som förefinnes mellan stationen och Klara
sjö, för att der anordna en droskstation för de ankommande tagen.

Vid behandling af detta ärende inom utskottet gjorde sig till och
med den åsigten gällande från den sida, som yrkade afslag, att
man borde afstå detta derför, att förslaget icke var nog genomgripande.
I det fallet ber jag få nämna, att det synes vara klart,
att en blifvande utvidgning af stationen kommer att betinga inköp
af mark mellan stationen och Klara sjö, och sannolikhet förefinnes,
att ett sådant förvärf skall vara, möjligt, men dels är det
ännu icke möjligt, dels medför det allt för störa kostnader för tillfället.
och dels är jag öfvertygad om, att jern vägsstyrelsen och
Kong! Maj:t skola med uppmärksamhet följa de försäljningar, som
komma att ega rum af mark, som här förekomma, på det att,
äfven om icke en utvidgning af stationen utöfver hvad som nu
föreslagits inom den närmaste framtiden ifrågakommer, denna mark
må kunna förvärfvas i så god tid, att icke någon ökad byggnadsverksamhet
der må kunna fördyra densamma.

Af hvad jag nu tagit mig friheten nämna, tror jag att det
skall vara för kammaren klart, att ett uppskof med denna fråga
skulle vara i högsta grad skadligt för jernvägstrafiken och vådligt
för den stora persontrafiken, som här ständigt okär sig, och
då, såsom jag nämnde, anslaget nu, efter den ändring, statsutskottet
gjort, är bragt till måttliga dimensioner, ber jag att fä
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Stråle: Om, såsom den förste talaren yttrade, detta
anslag borde bifallas endast derför, att jernvägsstyrelsen så ifrigt
förordat detsamma, kunde visserligen de af honom anförda betänk -

NSO 9* 8 Lördagen den 7 Mars.

Anslag tm ligheterna förtjena någon uppmärksamhet; men jag befarar, att
för jernväg*- ^.an ^lar förbisett, att här gäller det ett vida större intresse, nemtrafiken
lid ligen den resande allmänhetens. ^ Han tyckes föreställa sig, att
Stockholms det endast vore vid vissa tider på året, midsommar och jultiden,
centralstation, som. det vore svårigheter för trafiken vid Stockholms’central(Forts.
) station. Jag vädjar dock till eder alla, mine herrar, med undantag
a,f den förste talaren, jag vädjar till alla, som rest på jernväg
vid Stockholms station, om icke vid ganska många och ofta återkommande
tillfällen, särdeles under söndagar den vackra årstiden,
det varit snart sagdt lifsfarligt att begifva sig till eller från
fägen. ° Det måste vara ett beröm för jernvägstjenstemännen, att
icke någon större olycka hittintills inträffat. Skola vi nu, då
jernvägstrafiken ökas år efter år, skola vi då göra ingenting,
skola vi uppskjuta frågan och vänta, till dess en större olycka
inträffat ? Jag tror ej, att det kan vara rätt klokt. Det är visserligen
sant, att vid större utländska jernvägsstationer, kanske
lika störa, kanske ock ännu större, svårigheter förekomma. Märk
likväl, hvilka oerhörda uppoffringar af millioner, som göras utomlands
för att så vidt möjligt afhjelpa olägenheterna. Jag kunde
i det fallet åberopa många exempel, om hvilka jag varit i tillfälle
att vinna kännedom. Jag tror således, för min del, att det är af
högsta^ vigt, att ifrågavarande anslag bifalles.

t Då den af den förste talaren åberopade och tillstyrkta reservationen
icke innehåller något positivt förslag till" Riksdagens
beslut, tillåter, jag mig fråga: om den förste talarens yrkande
skulle, mot min förmodan, vinna kammarens bifall, hvad innefattar
då detta beslut?

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande moment hemstält samt vidare på afslag derå;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Mom. b) och c).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag för Punkten f ■

undersökning

rår. anlägg- Herr Almgren, Fredrik: Äfven om, hvad jag har anledning
statsjemväg aD förmoda, den af motionärerna omförmälda bansträckan i sjelfva
mellan Krylbo verket skulle blifva något längre, än hvad motionärerna tänkt sig
och Örebro. — förmodligen 115 kilometer i stället för 90 ä 95 kilometer —
skulle likväl äfven i detta fall denna bansträcka bereda en gen -

Lördauen den 7 Mars.

N:o 9.

väg för förbindelsen mellan norra och södra Sverige, som skulle Anslag för
förkorta den nuvarande statsbanevägen med icke mindre än 210
kilometer och den kortaste nu befintliga routen, den kombinerade ''ninrJ af Jtn
stats- och privatbanevägen öfver Tillberga, med åtminstone 60 statsjemväg
kilometer. Och hvad eu sådan afkortning af en genomgående led mellan Krylbo
i denna del af landet i nationalekonomiskt afseende betyder, derom och Örebro.
skall jag be att få gifva en kort antydan. ^ (Forts.)

I anslutning till en af de föreslagna ändstationerna, Krylbo,
går statsbanesträckau Krylbo—Sala. Trafikanternas afgifter för
den genomgående trafiken på denna handel äro i medeltal 8,000
kronor per bankilometer årligen. Yore denna sträcka icke rak
som den är. utan gjorde den en omväg, som förlängde den med
60 kilometer, skulle dessa afgifter för den genomgående trafiken
ökas årligen med 60 gånger 8,000 eller 480,000 kronor. Och det
är klart, att om denna supponerade omväg borttoges, och leden
åter afkortades, så skulle en vinst i national-ekonomiskt hänseende
inträda af nära en half million kronor årligen. Detta i allmänhet
och för att gifva en antydan om, af hvilken vigt direkta jernvägsförbindelser
äro i den ifrågavarande delen af landet.

Angående det inflytande, som den nu ifrågasatta bansträckan
skulle hafva på statsjernvägarnes persontrafik, vidröra motionärerna
de svårigheter, som för närvarande finnas i Stockholm att
på ett tillfredsställande sätt ordna den kontinentala trafiken, och
de kunde dervid äfven hafva tillagt trafiken på Norrland, på den
grund att den genomgående post- och persontrafiken mellan södra
och norra Sverige för närvarande föres öfver Stockholm, till följd
hvaraf de norrut gående tågen tvingas att här vänta, till dess
de söderifrån kommande anländt, och vice versa. Till hvad motionärerna
sålunda anfört skall jag be att få lägga några ord. De
försök, som af statens jernvägsstyrelse gjorts att leda den genomgående
post- och persontrafiken den kortaste vägen öfver Tillberga,
hafva visat, att de härför nödvändiga genomgående tågen
medföra icke oväsentliga kostnader och olägenheter för vederbörande
privatbanor, hvilka kostnader och olägenheter dessa icke vilja
vidkännas utan godtgörelse af statsbanorna. Men det vore orimligt
att begära, att statens jernvägar skulle icke allenast frivilligt
afstå från eu trafik, öfver hvilken de för närvarande disponera,
utan till på köpet betala för att blifva af med den. Derför
kommer nog förhållandet, hvarom nyss nämndes, att qvarstå,
så länge icke annan utväg finnes för förbindelsen mellan norra
och södra Sverige än att fortfarande draga den öfver Stockholm.

Men skapas nu genom den ifrågavarande sträckan eu statsbaneled,
som i sig upptager den direkta förbindelsen, då ändras förhållandet,
och det blifver då möjligt att, med afgångstid klockan 7 och
med ankomsttid ungefär klockan 11 på qvällen, i Stockholm och
Östersund respektive Sundsvall så ordna förbindelsen mellan dessa
städer, att den beqvämt kan ske på dagen, och så snart — det
torde dröja två eller tre är — jernvägssträckan Stockholm -Malmö
blifvit satt i bättre skick för hastigare befordran vintertiden, än

N:o 9.

Lördagen den 7 .''hirs.

Anslag för hvad nu är fallet, och samtidigt i Köpenhamn åstadkommits skenlöfTfiTf''-
förbin(1?1.se mellan ångfärjehamnen och jernvägsstationen, blifver
1ning af fn (\et möjligt att med afgångstid från Stockholm kl. 6 och ankoinststatsjemväg
tid mellan kl. 10 och kl. 11 f. m. så ordna kontinentalförbindelsen

mellan Krylbotill och från Stockholm. att snälltågen mellan Stockholm och

och Örebro. Malmö sättas i förbindelse med dagrouten mellan Köpenhamn och

(lorta.) Tyskland, till hvilken man nu på utresan kommer ett par timmar

för sent under vintertidtabellens giltighetstid af åtta månader,
och med hvilken man äfvenledes på hemresan till Stockholm från
Tyskland saknar anslutning till de svenska banorna under samma
tidtabells giltighetstid. Det synes mig derför, att den nu föreslagna
trafikleden har stort inflytande på ordnandet af den kontinentala
trafiken. Att den har stor betydelse för Korrland och
dess person- och postförbindelser med Stockholm och Malmö, säger
sig sjelf!.

Hvad godstrafiken beträffar, hafva redan motionärerna tydligt
uttalat, att den skulle vinna icke blott genom den förkortade vägen,
utan äfven derigenom, att godset från Göteborg och Malmö,
från vestra och södra Sverige, till Korrland skulle befordras på
en enda bana, statens, i stället för att, såsom nu är fallet, föras
öfver flera banor eller banområden, hvilket alltid medför omgång
och särskilda kostnader.

Under sådana förhållanden frågar jag: Hvad skulle väl hindra
Riksdagen att nu lemna sitt bifall till motionärernas framställning
om ett anslag för undersökning af den ifrågasatta banan och
dess kostnader? Jo, säger statsutskottet, anslag för undersökningar
om nya statsjernvägars lämpligaste sträckning bör icke af
Riksdagen anvisas på grund af enskild motion, enär dylika undersökningar
gifvetvis böra föregås af en utredning, verkstäld äfven
den åt Kong!. Maj:t! Hvad skulle då en sådan utredning innebära?
Väl först och främst en allmän öfverblick af de fördelar,
soja skulle vinnas genom denna banas byggande! Ja, dessa synas
mig verkligen ligga i så öppen dag för hvar och eu, att en utredning
derom icke är behöflig. Vidare: ett utlåtande af generalstaben.
Men här är ju fråga om eu bana långt från kusten, långt
från landets gränser, långt från hvarje befästad! område, och hvilken
i strategiskt afseende icke gerna kan vara annat än en välkommen
parallelväg till de redan varande banorna mellan norra
och Södra Sverige. Slutligen skulle den innebära eu okulär besigtning
af den trakt, som den föreslagna jernvägen skulle genomgå.
En sådan utredning är dock redan verkstäld. Jag hänvisar i
afseende härå till det resultat deraf, som finnes angifvet på
jernvägskomiténs karta af år 1859, af hvilken ett exemplar
finnes sedan åratal tillbaka här i den s. k. sammanbindningsbanan
uppsatt.

Jag respekterar högt statsutskottets varsamhet vid behandlingen
af hvarje fråga, som afser utvidgningen af vårt statsbanesystem;
och vore här fråga om att genast bevilja eu eller annan
million eller afsätta en eller annan million för nya stambanor, så

Lördagen den 7 Mars.

>'':o 9.

skulle jag dela utskottets uppfattning, men motionärernas fram- Anslag för
ställning är långt blygsammare. Fattar jag den rätt, afser den,
att Riksdagen måtte, på grund af den utredning, som för många ''Zngafen
år sedan blifvit gjord, på grund af det allmänt erkända behofvet statsjemmg
af förbättringar i både gods- och persontrafikens förhallanden, mellan Krylbo
ställa till Kongl. Maj:ts förfogande en summa af 15,000 kronor, oc,‘ 0rebroför
att Kongl. Maj:t måtte sättas i stånd att undersöka de kost- (Fort».)
nader, som skulle vara förenade med denna banas byggande, och
sedermera för Riksdagen framlägga det förslag, som deraf kunde
föranledas. Jag kan icke finna, att Riksdagen handlar på något
sätt ovarsamt, om den bifaller motionärernas förslag. Härtill
skulle jag också gerna yrka bifall. Men då jag finner, att eu reservant
har nedsatt den ifrågavarande summan något, och då jag
har anledning förmoda, att hans framställning sålunda torde hafva
större utsigt att vinna framgång än motionärernas förslag, får jag
yrka bifall till herr Bohustedts reservation.

Herr Bohnstedt: Utskottet har hemstält om afslag å motionärernas
förslag af det skäl, »att den utredning, som gifvetvis bör
föregå undersökningar om nya statsjernvägars lämpligaste sträckning,
och utan hvilken utredning Riksdagen icke torde höra uttala
sig till förmån för anläggande af ny statsbana, ej kan på tillfyllestgörande
sätt åstadkommas annat än genom Kongl. Majrts försorg».

Jag skulle respektera dessa skäl, om här vore fråga om en större
jernvägsanläggning, om hvilkens sträckning man vore oviss, men
då det endast är eu kort sammanbindningsbana om cirka 100 kilometer
mellan två grina ändpunkter, Krylbo och Örebro, hvarom
fråga här är, så anser jag icke det vara någon fara deruti, att
Riksdagen toge till ordet i frågan och beviljade ett anslag för den
ifrågasatta undersökningen; och är jag förvissad, att herr statsrådet
och chefen för civildepartementet icke skulle illa upptaga
ett sådant Riksdagens initiativ.

Jag öfvergår nu till de skäl, som för mig varit bestämmande
att upptaga motionärernas förslag. Jag anser denna bana för det
första bilda en vigtig länk i statsbanekedjan, för det andra vara
en lokalbana af stor betydelse, och för det tredje anser jag nödvändigt,
att denna fråga nu kommer under behandling för att
derigenom motverka koncessionsansökningar för konkurrenslinier.

Hvad den första frågan beträffar, har den förste ärade falaren
yttrat rätt mycket om banans egenskap af statsbanelinie. Om
man ser på kartan, finner man, att linien Krylbo—Örebro är den
rakaste vägen från Norrland öfver Hallsberg till Göteborg och
öfver Hallsberg—Mjölby-banan till Malmö. Det är således äfven
gifvet, att denna handel komme att användas för person- och posttrafiken
från Norrland till vestra och södra Sverige, då den förkortar
vägen med mer än 200 kilometer. Är det för post- och
persontrafiken af vigt att få utstånden förkortade, så är det af
ännu större vigt för godstrafiken. Hvad denna del af frågan angår,
torde jag icke behöfva yttra mig vidare.

N:o 9.

Lördagen den 7 Mars.

Anslag jo,- Med afseende å det andra skälet, det nemligen, att banan bör
^r^aniäg",- j,^va e)1 lokalbana åt stor betydelse, så vill jag erinra om att
ning af en halt an,. R0,f1 kommer att genomlöpa Vestmanlands läns förnämsta
statsjernväg bruksdistrikt, då den utgår från Krylbo, berör först Norbergs
mellan Krylbo störa gruffält, sedan vid Fagersta bruk kommer att skära Strömsoe
Orebio. h0lms kanal och upptaga trafiken utefter denna kommunikationskorts.
) led. Derefter kommer den antagligen att gå öfver Riddar hyttans
gruffält och beröra de stora anläggningar, som finnas i den trakten,
samt tangera Uttersberg—Köpings-banan, hvarefter den säkerligen
kommer att skära Frövi—Ludvika-banan och således äfven
der komma i beröring med de stora gruffält och jernverk, som
ligga utefter denna bana. Sedan skulle den skära Nora—Ervallabanan
och komma i beröring med Nora gruffält och med der befintliga
industriella anläggningar. Den lomme således att upplåga1
trafik från rätt betydliga delar af såväl Vestmanlands som
Örebro läns bergslag. Jag ber härvid få fästa uppmärksamheten
på, att ensamt Örebro län representerar inom jernhandteringen
26 procent af hela Sveriges jerntillverkning. — För en sådan
jern till verkning behöfves mycket kol, och dessa kol kunna icke
fås inom länet, utan måste sökas derutom. Gifvet är, att Norrland
då kommer att blifva den kolmarknad, som kommer att sökas.
Denna bana skulle således bidraga till de norrländska skogarnes
användning till kol och till en utvidgad jerntillverkning
inom de distrikt, hvaröfver den komme att gå.

Hvad beträffar det tredje skälet, eller nödvändigheten att nu
behandla frågan för att dymedelst hindra ansökningar om koncession
för konkurrerande iinier, ber jag få erinra, att inom den
trakt, jernvägen skulle beröra, finnas åtskilliga mägtiga enskilda
jernvägsbolag, nemligen Köping—Hults, Frövi—Ludvika och Oxelösund—Flen—Vestmanlands
jernvägsaktiebolag. De äro mägtiga
bolag, både derför att deras ekonomi är särdeles god och derför
att aktieegarne till största delen äro rika engelsmän. Dessa bolag
hålla nu på att slå sig tillsammans till ett ännu mägtigare
bolag. Skulle detta förverkligas, finnes ej tvifvel om, att det nya
bolaget komme att utsträcka sin verksamhet och begära koncession
på bana konkurrerande med statens nu ifrågasatta.

Jag har derför ansett det vara skäl, att denna fråga nu kommer
på tal, på det man, inseende att ett vigtigt statsintresse bär
föreligger, ej må lemna koncession åt konkurrenslinier.

Vill man hafva ytterligare skäl, så finnas de strategiska, som
blifvit berörda af den föregående talaren.

Motionärerna hafva hemstält om ett anslag för ändamålet af

15.000 kronor. Jag har i min reservation nedsatt summan till

10.000 kronor af det skäl, att jag haft mig bekant, att förberedande
undersökningar redan blifvit gjorda och att utredningen
derför nu kunde göras billigare.

Jag får af dessa skäl yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till min reservation.

Lördagen den 7 Mara.

Nso 9.

Herr Tamm, Hugo: De motioner, som här föreligga, utgöra Anslag för

visserligen framställningar om att Riksdagen måtte bevilja 15,000
kronor till undersökning rörande den ifrågasatta jernvägen, men
det torde dock icke vara om sjelfva anslaget, som frågan här statsjernväg
galler, ty nog har Kongl. Maj:t till sin disposition både 10 och mellan Krylbo
15 tusen kronor, om Kongl. Maj:t med de organ, som han kan och 0rehro
kommendera till jern vägsundersökningar, skulle vilja för sådant (torta.)
ändamål använda beloppet. Snarare torde det vara en önskan att
»Riksdagen måtte sättas i tillfälle att bilda sig ett omdöme i
frågan eller uttala sig deri», som framkallat motionerna.

Det gifves nu tre sätt, hvarpå de många, som intressera sig
för den föreslagna banan, kunna få detta sitt syfte befrämiadt.

Det första är, att, såsom också föreslagits af en reservant, Riksdagen
genom beviljandet af ett anslag på förhand uttalar sig för
saken. Det andra sättet är, att man erhåller en välvillig motivering
— det sätt, som herr Billing upptagit. Det tredje sättet,
som står till buds, är att under diskussionen framhålla de fördelar,
jernvägen skulle medföra. För min del håller jag före, att det
sistnämnda sättet borde vara alldeles tillräckligt för motionärens
önskan.

Hvad angår de intressen, som beröras af den ifrågavarande
jernvägen, skall jag icke mycket uppehålla mig vid dem. Men
denna sak har dock eu sida, som synes mig här icke böra alldeles
förbises, nemligen den, att här föreligger icke en fråga om ren
nybyggnad för en jern vägskommunikationer beröfvad ort. Den
karta, den förste talaren citerade, eller jernvägskomiténs karta,
har den egenheten, att den nästan till intet reducerat beteckningarna
för de enskilda jernvägarne, under det statens jernvägar
derpå gå såsom stora blodströmmar genom landet; men när man
sitter i statsutskottet, måste man observera både små och stora
linier, och då visa sig kommunikationerna ej så abnorma som vid
en flygtig blick på nämnda karta. Särskildt visar det sig då, att
här föreligga djupare frågor, än den förste talaren ansåg. Eu
fråga, som här föreligger, är den: skall staten konkurrera med de
enskilda jernvägarne i denna trakt? Och vidare: skall ej den
ifrågasatta statsbanan föranleda inköp af åtminstone bitar af
dessa enskilda jernvägar, eller skall den gå rent förbi dem? Frågan
har derför af utskottet ansetts innefatta så många synpunkter,
att det icke vore klokt handladt af Riksdagen att, innan den blifvit
närmare utredd af Kong]. Maj:t, deri göra något uttalande alls.

Hvad nu angår dessa enskilda jernvägar, så hafva motionärerna
sagt, att »i dessa otillfredsställande tåganordningar på de
enskilda banorna lära ändringar ej kunna ske utan större uppoffringar
från bolagens sida, än deras ekonomi tillåter», men om
man hyser den ömhet för de enskilda jernvägarne, som uttalats i
dessa ord, tror jag att man bör besinna, att det blir ännu svårare
för dem att reda sig, om staten bygger eu konkurrerande bana.
som tar från dem eu stor del af deras inkomst. Det måste besinnas,
att i de enskilda jernvägarna blifvit nedlagda ganska stora

N:o 9.

Lördagen deri 7 Mars.

Anslag för kapital, och i följd häraf synes det mig kräfvas en viss varsamhet
Tfrlmiä"9 fran statens sida> nar det galler både att bevilja koncessioner på
»7n/a/ef n.Ya sådana jernvägar och att bygga statsbanor. Det förekommer
slatsjernväg eljest rätt ofta, att man genom nya anläggningar trycker ned
mellan Kry lön och försvagar den och den förutvarande industrien. Man hör ock
och Örebro. a uttalanden af fröjd öfver att nya fabriker och industriella
(Forte.) anläggningar uppstått, utan att man fäster sig vid att dessa lefva
icke af att skapa något nytt, utan af att undergräfva och döda
äldre, men med svagare kapital försedda företag. Och på samma
sätt kunna statens jernvägar komma att verka.

På dessa grunder liar jag ansett det klokast och rigtigast, att,
om än motionärerna varit i sin rätt, då de framhållit de fördelar
den föreslagna banan skulle medföra, Riksdagen dock icke på
förhand gör något uttalande i saken, utan deri förhåller sig fullkomligt
passiv. Det finnes ej heller någon anledning antaga, att ej
regeringen skall fortfarande ställa sig vaken och verksam, då det
galler att befrämja statens jernvägar, såsom den visade senast förra
riksdagen, och, ehuru jag ej kunde gilla hvad som då skedde,
anser jag, att motionärerna och Riksdagen med full trygghet kunna
i regeringens och särskildt herr civilministerns händer öfverlemna
att i detta hänseende taga vård om statsbanornas intresse.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Svedelius: Då jag till alla delar instämmer med motio närerna

och delar de åsigter, som i den föreliggande frågan uttalats
af de två förste talarne, har jag äfven, utan att vilja upprepa
deras skäl, ansett mig böra gifva denna min mening till känna.

Det har redan, särskildt af den andre talaren i ordningen,
blifvit påpekadt, hvilken stor lokal betydelse den ifrågasatta bansträckan
skulle hafva för Bergslagen. Med instämmande för öfrigt
äfven i hvad derom yttrats, vill jag jemväl påpeka, att denna
bana äfven skulle medföra den betydande fördelen, att en lättare
förbindelse åstadkommes emellan Bergslagen och Nerikes bördiga
slätter samt dess outtömliga kalktillgångar, hvilkas produkter
skulle kunna föras till Bergslagen och der finna god afsättning.
Allt gifver sålunda vid handen, att en betydlig trafik på banan
skulle uppstå dels af nu nämnda produkter, dels af sådana, som
alstras inom det område, banan skulle komma att genomgå. Att
detta äfven blifvit i vida kretsar insedt, derför föreligger ett
ganska uppenbart bevis i de tätt och ofta förekommande förslagen
om nya jernvägsanläggningar inom området i fråga. Det har i
det tysta utkämpats rätt stora strider rörande jernvägsforbindelser
i dessa trakter, och enligt min öfvertygelse skulle det lyckligaste
sättet både att förhindra de stridigheter, hvilka sålunda allt emellanåt
yppats, och att föra fram de obestridliga intressen, som i
denna landsdel förefinnas, vara, att en stambana der droges fram,
sålunda bildande en hufvudlinie, till hvilken de mindre bibanorna
från de skilda orterna kunde ledas. På detta sätt skulle säkerligen
allas intressen bäst tillgodoses.

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

Jag tror äfvenledes, att det skulle vara af synnerligen stort Anslag för
gagn, om nu Riksdagen uttalade den åsigten, att eu så beskaffad >''ntle’''soknin9
bana också måtte komma i statens hand, ty då fördelarne af
denna förbindelse väl blifvit till fullo insedda, kommer det tvif- statsjernväg
velsutan icke att töfva, förrän från enskildt håll ansökningar om mellan Krylbo
koncession för anläggning af den nu ifrågasatta eller någon der- och Örebro.
med nära sammanfallande bana ingå till Kongl. Maj:t, och skulle (Forts)
Riksdagen nu afvisa tanken att för statens räkning bygga denna
bana eller åtminstone deremot ställa sig i någon mån kylig, så
kan det väl tänkas, att Kongl. Maj:t sedermera icke skulle anse
sig kunna annat än bevilja koncession för denna jernvägslinie åt
enskilde. Ett sådant förhållande skulle jag emellertid på det
djupaste beklaga. Det är väl bekant, att en mycket stor del af
aktierna i de privatbanor, som finnas i denna trakt, ligga i utländska
händer, och en tydlig sträfvan att konsolidera dessa
smärre linier i en enda stor komplex har på senaste tiden framträdt.
Jag tror icke att det skulle vara lyckligt, om det midt i
landet skulle finnas en sådan stor komplex, som låg i utländska
händer och på så sätt afskilde förbindelsen emellan statsbanornas
olika delar, att den afklippte statens eganderätt till en sammanhängande
bansträcka, och synes det mig derför vara i hög grad
önskvärdt, att ifrågavarande linie kommer i statens händer. Visserligen
hyser jag i likhet med den siste talaren den förhoppning,
att Kongl. Maj:t vid pröfningen af en sådan eventuel koncessionsansökning
dock skulle känna sig fullt oförhindrad att sjelf vidtaga
erforderliga förberedande åtgärder för att här få en stambana
byggd, men uppenbart torde äfven vara, att, om ett afslag å hvad
nu blifvit föreslaget skulle blifva Riksdagens beslut, Kongl. Maj:t
vid denna pröfning skall ställa sig mera tveksam gent emot ett
dylikt förfarande, än om frågan aldrig hade blifvit väckt i Riksdagen.
Då frågan emellertid nu blifvit väckt, anser jag det
derför vara af stor betydelse, att Riksdagens uttalande deri utfaller
gynsamt för motionärernas framställning.

Med den siste talaren är jag naturligtvis fullkomligt ense
äfven i det afseendet, att det ingalunda är önskligt, att statsmagterna
söka att förtrycka de enskilda jernvägslinierna liksom
icke heller någon annan enskild industri, men min öfvertygelse
är, att den nu ifrågasatta förbindelsen mycket väl låter sig göras,
utan att man derigenom på något sätt förnärmar de enskilda
jern vägsbolag, som förut finnas i trakten, icke ens det, som eger
den lilla biten emellan Örebro och Frövi, för hvilken det på kartan
väl ser mest bekymmersamt ut. Eu utredning af förhållandena
skall säkerligen visa, att det är möjligt att ordna saken så, att
icke blott det gamla Köping—Hult-bolagets intressen, utan äfven
öfriga enskilda intressen blifva tillgodosedda. Jag vill icke nu
ingå på några detaljer, då detta torde var för tidigt, men
jag kan säga, att jag sökt sätta mig in i frågan och är öfvertygad
om att det finnes flera olika sätt att tillfredsställande
lösa den.

NSO 9. 16 Lördagen den 7 Mars.

Anslag för Likaledes skulle enligt min åsigt byggandet af denna stamundersökning
|)all a icke fora med sig någon sådan konseqvens som att staten
r''nÅn<i"n/el skulle behöfva inlösa några andra bansträckor såsom fortsättning
statsjernvåg — vare sig Köping—Hult-banan eller Oxelösunds-banan. Jag tror,
mellan Kryibo att dessa jernvägars intressen mycket väl kunna bevaras, stamoch
Örebro, banan må gå ned från Kryibo till Örebro öfver Frövi eller någon
(Forts.) annan punkt.

Statsutskottet har nu hufvudsakligen fäst sig vid, att Riksdagen
hittills icke bifallit några enskilda motionärers framställningar
om anslag för sådant ändamål som det, hvarom här är
fråga. Men om saken i och för sig är god, synes det mig, att,
när grundlagen anvisar enskilde motionärer utvägen att göra
sådana framställningar, hinder icke derför behöfver uppställas att
antaga deras förslag, utan att någon gång må få blifva den första.

På grund a.f hvad jag nu sagt får jag yrka bifall till herr
Bohnstedts reservation. Denna innehåller visserligen framställning
om ett något lägre belopp, än motionärerna begärt, men jag hyser
den öfvertygelsen, att de af herr Bohnstedt föreslagna 10,000 kronor
skola vara tillräckliga, särskild! af det skäl, att redan åtskilliga
förarbeten äro undangjorda, och skulle för öfrigt brist uppkomma,
torde Kongl. Maj:t till sin disposition hafva tillräckliga
medel att fylla denna brist.

Herr Fränekel: Då man erinrar sig på hvad sätt vårt stam banesystem

tillkommit, kan man icke nog förvåna sig öfver att
herrar motionärer på så lösa skäl, som motionerna innehålla,
kunnat fordra, att Riksdagen redan nu skulle uttala sig i frågan.
Såsom af betänkandet synes, hafva motionärerna icke heller lyckats
att i statsutskottet för sitt förslag vinna någon enda ledamot
från Andra Kammaren.

Jag ber att få erinra, att då statsbanesystemet skapades, så
arbetade först en komité af sakkunnige män ganska länge för att
bestämma stambanenätets rigtning, hvarpå tillsattes ytterligare
en komité för att undersöka, i livilka rigtningar utvidgning af
detta första nät borde ega rum. Nu säga motionärerna deremot
endast, »att en blick på kartan visar, att en bana direkt från
Örebro till Kryibo vore kortare» än den nuvarande jernvägsförbindelsen
emellan dessa punkter, samt vika derför, att en sådan
bana skall byggas. Härtill foga de visserligen ännu ett skäl, att
Öfverste Ericson skulle förslagsvis hafva å sin karta inlagt den
ifrågavarande linien såsom behöflig; men med afseende härå ber
jag att få anmärka, att när Öfverste Ericson gjorde detta, förefunnos
icke de jernvägsförbindelser, som nu finnas i denna trakt,
och jag är alldeles öfvertygad om att, i fall man nu skulle yttra
sig i denna fråga, man med kännedom om den icke allt för stora
trängsel, som råder på de nu befintliga banorna i trakten, måste
förklara frågan vara allt för tidigt väckt.

Det synes mig derför, att, innan ett förslag om en jernvägslinie
emellan orterna i fråga bör kunna komma under Riksdagens

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

pröfning, låt vara äfven i form af en begäran om ett anslag till Anslag för

undersökning, detta icke bör ske förr, än frågan om liniens behof lighet

blifvit af Kongl. Maj:t utredd. Och de små synpunkter,

som i jernvägs-tekniskt afseende här blifvit af en talare fram- statsjernväg

hållna, synas mig fullkomligt otillräckliga för att kunna förmå mellan Krylbo

Riksdagen att på rak arm fatta beslut i ämnet. och 0re''J,''°-

Det har redan blifvit framhållet, att, med kännedom om den (Forts.)
omsorg, med hvilken regeringen vårdar statsbanorna, denna stora
egendom på c:a 325 millioner kronor, och tillgodoser dess intressen,
det icke är tänkbart, att icke regeringen skulle, om behof af denna
linie förelåge, hafva funnit sig föranlåten att i ämnet göra en
framställning i sådant skick, att frågan kunde af Riksdagen behandlas,
och detta i den form, som i dylika fall är den vanliga.

Vidare är att märka, att i motionerna föreslagits, att Riksdagen
måtte medgifva, att Kongl. Maj:t finge af tillgängliga
medel använda den ifrågasatta summan till verkställande af
utredning och undersökning af lämpligaste sättet för åstadkommande
af jernvägsförbindelsen, men ett sådant medgifvande tror
jag icke att Riksdagen behöfver lemna Kongl. Maj:t.

Om det också i en framtid skulle kunna sättas i fråga att
bygga en sådan jernväg, som den motionärerna nu föreslagit, kan
jag således icke finna annat, än att utskottet haft fullt skäl att,
sådan frågan nu föreligger, göra det uttalande, hvartill utskottet
kommit — hvilket uttalande icke är afsedt att uppställa något
hinder för Kongl. Maj:t att, om han skulle finna sådant lämpligt,
ändock utreda frågan, som då erhölle behandling i den form, hvilken
jag anser vara den enda möjliga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Asker: Jag vet mer än väl, huru vanskligt det är att

söka rubba ett statsutskottets betänkande, och jag är den förste
att erkänna konseqvensen hos detta irtskott att i regeln afstyrka
hvarje enskild motionärs framställning i fall af föreliggande beskaffenhet.

I motsats mot den siste ärade talaren anser jag de skäl, som
tala för bifall till motionen, så starka, att jag hoppas, att Första
Kammaren bringar den till en lyckligare lösning, än utskottet
åsyftat. Det är nemligen här icke fråga om en kommunikationsled
af lokalt intresse, utan om en kommunikationsled, som afser samfärdseln
inom hela landet. Vår förnämste jern vägs byggare, öfverste
Ericson, har också framhållit denna jernvägslinies synnerliga vigt
och betydelse; och då vi nu hunnit så långt i stambanenätets fullbordande,
att endast en obetydlig länk mellan Krylbo och Örebro
är tillräcklig för att förkorta afståndet mellan norra samt vestra
och södra Sverige med mer än 200 kilometer, så anser jag, att vi
icke böra lemna en så vigtig fråga till en oviss framtid att ordna.

Härtill kommer, att motionen endast går ut på att ställa till
Kongl. Maj:ts förfogande ett anslag på extra stat för utredning
och undersökning af förhållandena; och då, på sätt en af reser Fiirsta

Kammarena Prof. 1896. N:o 9. 2

Nio 9.

Anslag för
undersökning
rör. anläggning
af en
statsjernväg
mellan Krylbc
och Örebro.
(Forts.)

18 Lördagen den 7 Mars.

vanterna framhållit, många och stora intressen redan nu verka
för utvidgningen af det enskilda jernbanenätet i den landsdel,
som banan är afsedd att genomlöpa, samt koncessionerandet eller
utförandet af enskilda konkurrenslinier följaktligen är att förvänta,
om frågans behandling nu undanskjutes, synes mig rätta
tidpunkten vara inne, att staten tager denna vigtiga fråga om
hand.

Då emellertid den reservant inom utskottet, hvilken varit
mest välvilligt stämd för motionen, i någon mån sänkt anslagsbeloppet,
och jag tror, att motionens syfte kan vinnas äfven med
detta lägre belopp, tillåter jag mig vördsamt yrka bifall till herr
Bohnstedts reservation.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder framstälts,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i föreliggande
punkt hemstält, samt vidare derpå att kammaren, med afslag å
utskottets hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades
i den af herr Bohnstedt vid punkten afgifna reservation; och förklarade
herr talmannen sig finna den förra propositionen, hvilken
förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 4
af sitt utlåtande n:o 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nei, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den af herr Bohnstedt vid punkten afgifna
reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 60;
Nej — 61.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 4 och 6 i
denna månad bordlagda memorial n:o 6, med anledning af gjord

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

framställning om eftergift af eu riksbankens fordran hos vaktmästaren
J. Thunberg, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
memorial hemstält.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 3 och 4 innevarande
månad bordlagda betänkande n:o 9, i anledning af väckta motioner
om exporttull å zinkmalm och jernmalm.

Herr Cavalli: Jag hemställer, att bevillningsutskottets nu

förevarande utlåtande n:o 9 måtte föredragas punktvis, dock så,
att andra och tredje punkterna föredragas i ett sammanhang.

Denna hemställan bifölls.

Punkten 1.

Herr Ljungberg: Jag vill till en början förklara, att jag
i allmänhet icke har något emot export af råämnen, förutsatt att
tillgångarne medgifva en sådan, men jag vill icke, att densamma
skall få ohejdadt fortgå, utan att staten derpå gör sig någon inkomst.
Derjemte har jag i motionen framhållit, att zinkgrufvorna
i vårt land såväl till antal som till produktion äro i nedgående.
Båda dessa synpunkter, både den statsfinansiella och den beträffande
grufbrytningens aftagande, har utskottet lemnat å sido, och
i afseende på mitt syftemål att genom exporttullen befordra industriel
verksamhet inom landet har utskottet blott sagt, att någon
utsigt icke finnes för åstadkommande af zinkmalmsförädling inom
riket. Jag kan emellertid icke förstå utskottets mening i detta hänseende;
ty det är gifvet, att, då export af en råvara får hejdlöst
fortgå, anledning icke gerna kan för det eller de exporterande
bolagen förefinnas att anlägga verk för varans förädling, men om
denna export i någon mån hämmas, nödgas vederbörande tänka
på att inom landet sjelft bearbeta malmen. Då vidare utskottet
säger, att inom landet saknas vissa för zinkens förädling i öfrig!
erforderliga materialier — det lärer egentligen vara gallmeja,
som saknas — tillåter jag mig erinra, att vi här liksom i så
många andra fall skulle kunna importera de erforderliga materialierna
och derigenom möjliggöra en för landet mycket vigtig
näring.

Jemte förenämnda skäl, som jag finner temligen torftigt, har
utskottet egentligen blott det, att det stora bolag, spm drifver
den största exporten af zinkmalm — utskottet talar icke om de
öfriga bolagen, som dock äro många och delvis betydande nog —
icke skulle kunna uthärda tullen, utan nödgas nedlägga den vinstgifvande
rörelsen. Månne detta är så alldeles säkert? Jag har
påpekat, att bolaget haft en ganska hög utdelning, ehuru jag medgirvit,
att denna utdelning härrört äfven från zinkmalmsbrytning

Ifrågasatt
exporttull ä
zinkmalm.

Jf:« 9.

Lördagen den 7 Mars.

Ifrågasatt
exporttull å
zinkmalm.
(Forts.)

på andra ställen. Men huru står det till med nämnda bolags oförmåga
att gorå något, om man ser efter, hurudana dess inkomster
här i Sverige hafva varit? Jag har framför mig taxeringsuppgifter
för år 1894 från Hammars socken, der Ammebergsbolaget
är uppskattadt till en inkomst af 318,770 kronor, och från Lerbäcks
socken, der det är uppskattadt till 256,830 kronor eller tillsammans
575,600 kronor, och det är ju icke så dåliga inkomster,
att man kan föreställa sig, att bolaget skulle för en liten tullafgift
nedlägga hela sin stora rörelse! I alla fall hade utskottet,
om. det ansåg den af mig föreslagna exporttullen allt för hög, haft
i . sin magt att nedsätta densamma. Ilen hade ju kunnat nedsättas
till 50 öre t. ex. per 100 kilo, och då jag hör, att man i Andra
Kammaren ämnar framställa ett yrkande härom, inskränker jag
mig till att i sådant syfte begära återremiss af den förevarande
punkten.

Herr Svedelius: Då jag, i motsats till den siste talaren,
till alla delar instämmer i det slut, hvartill utskottet kommit,
anhåller jag att få uppgifva mina skäl dertill.

I olikhet med den föregående talaren hyser jag den lifligaste
öfvertygelse derom, att det icke skulle vara till ekonomisk fördel
att inom landet söka åstadkomma en industri af det nu ifrågavarande
slaget. Funnes redan förädlingsverk för zink inom landet
eller vore utsigterna för deras åstadkommande goda, så kunde
talande skäl förefinnas att genom höga tullar på råämnet antingen
förhindra utförseln eller åtminstone underlätta tillverkningen af
zink inom landet. Under nuvarande förhållanden är jag emellertid
lifligt öfvertygad, att ingen kapitalist skulle väga på ett sådant
företag nedlägga de stora kapital, som erfordras för att inom
zinktillverkningen upptaga den snart sagdt mördande konkurrensen,
som skulle uppstå med de bolag, hvilka i stor skola drifva
denna tillverkning inom främmande länder. Vårt eget behof af
zink är, såsom motionären sjelf uppgifver, ganska ringa, några
hundra tons af hvarje olika slag, och den större delen af en inhemsk
tillverkning måste således afses för export samt på främmande
marknader upptaga täflan med de stora mång-millionbolagen.

Af hvilken betydelse, bolaget La Vieille Montagnes verksamhet
här i landeto är, torde framgå, då enligt uppgifter från bolagets
disponent i Ammeberg detsamma i Sverige nedlagt mer än 10
millioner francs på anordningar, som här äro vidtagna. Genom
denna sin verksamhet lemnar bolaget arbete åt omkring 800 arbetare
och föder omkring 3,000 personer. Bolagets sätt att sköta
sina affärer, behandla sitt folk och i öfrigt uppfylla sina förpligtelser
till stat och kommun stå öfver allt beröm. Det synes mig
derför synnerligen litet välbetänkt att lägga så stor börda på
bolagets verksamhet, hvilken, jag är öfvertygad derom, måste med
den höga tull, som här är föreslagen, nedläggas. Bland de uppgifter,
jag mottagit från bolagets disponent, är ett officielt utdrag

Lördagen den 7 Mars.

21 N:o 9.

af dess böcker, som utvjsar att för 1894 bolagets behållna vinst ifrågasatt
af sin affär i Sverige uppgick till 173,073 kronor; detta utgör e*p°rttuli å
endast 2l/s % å det i grufrörelsen nedlagda kapitalet, 10 millioner
francs eller 7XA millioner kronor. En exporttull af 10 kronor per '' or8'')
ton skulle med en utskeppningsqvantitet af 22,000 tons per år öka
bolagets årliga utgifter med 220,000 kronor. Deraf torde tydligen
framgå, att bolaget i sådant fall vore ur stånd att fortsätta sin
verksamhet, och hvad betydelse detta skulle hafva för orten och
den mängd menniskor, ’ " 1 ler hafva sin utkomst,

Bolaget har, såsom jag vidare kan nämna, i utskylder inbringat
stat och kommun i medeltal under de sista åren mer än

10.200 i kronoskatt och i kommunalskatt 27,700 kronor årligen.
Tjenstemännen hafva i medeltal under samma tid af sina inkomster
lemnat till stat och kommun sammanlagdt öfver 5,500 kronor
årligen, och arbetarepersonalen har under år 1895 i kronoskatt
lemnat 3,340 och i kommunalskatt 9,830 kronor. Summan af skatter,
som bolaget, dess tjensteman och arbetare sålunda hafva utbetalat
till stat och kommun, utgör i medeltal omkring 56,700 kronor årligen.
Bedan häraf synes, hvilken betydelsefull verksamhet bolaget
utöfvar; och hvilka farliga följder, ett nedläggande af bolagets
verksamhet skulle medföra, torde äfven häraf framgå.

Nu har den siste talaren yrkat, att endast hälften af den i
motionen föreslagna tullen skulle åsättas. Dermed kunde ju möjligen
tänkas, att bolagets verksamhet kunde fortfara, men då bolaget,
såsom jag nyss nämnde, sysselsätter en stor arbetarepersonal,
till hvilken den under sistlidna året såsom arbetslön utbetalade
mer än 500,000 kronor och för hela rörelsens bedrifvande i Sverige

1.056.200 kronor, hvilken summa nästan helt och hållet, med undantag
af inköpspriset på stenkol m. m., äfven inom landet utgifvits,
ty också transporten från Göteborg till Amsterdam sker
genom svenska fartyg, så, om äfven med en mindre tull än den
af motionären föreslagna bolagets verksamhet skulle kunna fortsättas,
är uppenbart, att bolaget icke längre skulle förmå att på
samma mörstergilla sätt som hittills tillgodose sina arbetares
bästa, utan nödgas göra alla möjliga inknappningar för att åtminstone
upprätthålla affären. Då vidare, såsom jag i början af
mitt anförande nämnde, någon svensk industri af denna beskaffenhet
icke finnes och svårligen torde kunna förväntas, som skulle
kunna hafva fördel af den föreslagna tullen, har jag för min del
funnit, att utskottet haft det fullaste fog för sina uttalanden, och
jag får derför yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Stephens: Föreliggande motion är enligt min åsigt i
hufvudsak rigtai] mot bolaget La Vieille Montagne, som exporterar
zinkmalm från Ammeberg, men träffar äfven andra grufvor inom
vårt land, som bearbetas af svenske män. Hvad nu särskildt
Ammebergsmalmen beträffar, är den icke hvad man i allmänhet
kallar råmalm; på densamma nedlägges ganska mycket arbete.

derpå torde icke många

ord behölva spillas.

N:o 9.

Lördagen den 7 Mars.

Ifrågasatt
exporttull å
zinkmalm.
(Forts.)

Efter brytningen i grufvan och handskrädning af densamma blandas
den med stenkol och brännes. Derefter forslas malmen på jernväg
till Åmmebergsverken, hvarest den undergår en hel mänga mekaniska
processer, som kallas anrikning, hvarefter den kallas anrikad
malm eller slig. Den anrikade malmen måste sedermera
rostas för aflägsnande af befintligt svafvel, och först nu är malmen
färdig till export. Man ser således, att ganska mycket arbete
och kostnad nedlägges på Ämmebergsmalmen, hvilken kostnad kan
beräknas till omkring 5 kronor per ton råmalm eller 15 kronor
per ton anrikad malm, hvartill kommer 8 kronor 50 per ton slig
för röstningen af den anrikade malmen. Härigenom beredas naturligtvis
arbetarne vid Ammeberg stor förtjenst och fördel, och
min tro är, att äfven en tull till halfva beloppet af den utaf motionären
ursprungligen föreslagna skulle vara tillräcklig för att
tvinga det belgiska bolaget till rörelsens nedläggande. Vi hafva
nyss hört, hvilka stora kapital, 10 millioner francs, här äro nedlagda
samt hvilken ringa ränta, detta kapital af kastar. Under
sådana förhållanden är det min tro, att åsättandet af exporttull
å zinkmalm vore en mycket vågad sak, samt att man på detta
sätt skulle förstöra och tillintetgöra en stor och för landet nyttig
verksamhet. Sedan kommunikationerna inom vårt land förbättrats,
hafva åtskilliga .zinkmalms-anledningar och zinkgrufvor, som förut
icke kunnat på grund af för dryga transportkostnader med fördel
bearbetas, kommit under arbete. Sålunda bröts malm och
gjordes försöksarbeten under åren 1890—91 på 45 ställen. Denna
brytning har emellertid redan aftagit så, att 1894 arbeten bedrefvos
på endast 14 ställen, men detta aftagande kommer sig icke deraf, att
malmen skulle vara utarbetad eller på grund af bristande malmtillgångar,
utan af helt andra förhållanden. Det finnes nemligen
otaliga ställen inom vårt land med tillgång på zinkmalmsanledningar,
men dels äro malmerna så fattiga, dels äro de så intimt
blandade med andra mineralier, dels innehålla de så mycket bly,
— detta så vida icke blyet och zinken tillsammans förekomma i
så stora qvantiteter som 50 % eller deröfver, hvilket sällan förekommer
— att malmen icke lämpar sig till export i rått eller
oanrikadt tillstånd, och följaktligen för att blifva användbar
härtill fordrar anläggningen af dyrbara anrikningsverk, hvilka i
anläggning i allmänhet kosta 20,000 kronor för hvarje tusental
ton bruten malm. En följd häraf är, att för närvarande endast
tre zinkmalmsgrufvor exportera råmalm. Att under sådana förhållanden
lägga tull på malmexporten vore ju att förlama denna
industri, i synnerhet som tull drabbade icke blott zinkmalmen, utan
äfven den blymalm, som vinnes genom anrikning af zinkmalmen.
Förutom zinkmalmshandteringen skulle således äfven blyindustrien
få ett hårdt slag genom den nu ifrågasatta tullen. Man har
länge önskat samt gjort dyrbara experiment för att åstadkomma
en tillverkning af metallisk zink inom landet, men detta har mött
åtskilliga svårigheter, och i nuvarande stund finnes ingen anledning
till att få en sådan industri i gång, till följd deraf att man

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

för närvarande mycket arbetar på fullkomnandet af den elektriska
metoden för frambringande af metallisk zink i motsats till den
hittills brukliga eller genom destillering. Tydligt är, att ingen
skall våga nedlägga stora kapital för att efter den gamla metoden
framställa zink, då dessa kapital hvilken dag som helst kunna
gå förlorade genom den nya uppfinningens framträdande. Dess\itom

'' här i landet producera, metallisk zink, skulle redan eu sådan fabrikation
funnits vid Ammeberg. Vår zinkmalm är i allmänhet
ganska fattig och lämpar sig icke enbär till zinkproduktion, utan
måste blandas med andra malmer för att för flera ändamål duglig
zinkmetall skall kunna framställas. Exporten har också varit
jemförelsevis ringa. Sålunda uppgick den i jemförelse med hela
verldens zinkmalmsproduktion 1890 till 1,9 %, 1891 till 1,7 och
1892 till 1,6 %. Sedan dess har exporten ytterligare minskats till
följd deraf att vid Broken Hill i Australien anträffats störa lager
af mycket god zinkmalm, som på senare tider kommit i marknaden
och uttränger andra tillgångar.

Till följd af alla dessa nu framstälda förhållanden får jag
yrka afslag på motionen och bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att punkten skulle
visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 2 och 3. ifrågasatt°

exporttull å

Herr Bergman: Anledningen till att förslag om åsättande jernmalm.
af exporttull på jernmalm väcktes vid 1889 års riksdag hade under
dåvarande förhållanden sina giltiga skäl, men att denna fråga
nu åter skulle väckas till lif synes hvarken behöflig! eller välbetänkt.

Då motionärerna föreslagit en exporttull på malm af 2, 3 å 5
kronor per ton, framgår deraf tydligen, att de ej gjort sig underkunniga
om de kostnader, som äro förenade med malmens brytning,
nedforsling till lastageplatsen, ilastning m. m., och icke heller
med det pris, som malmen betingar fritt om bord i svensk hamn.

De officiella uppgifterna öfver utförseln af jernmalm frän Sverige
gifva vid handen, att denna uppgått under 1894 i rundt tal till
831,000 tons och under 1895 till 800,000 tons. De förnämsta exportorterna
äro, såsom vi veta, Grängesberg och Gellivare.

1 saknad af exakta uppgifter, huru brytnings- och försäljningsprisen
ställa sig vid Grängesberg, är jag- icke i tillfälle att
derom yttra mig, men då andemeningen i motionerna synes peka

N:o 9.

Lördagen den 7 Mars.

Ifrågasatt
exporttull å
jernmalm.
(Forts.)

mot G-ellivare, skall jag tillåta mig lemna kammaren korrekta
uppgifter rörande förhållandena derstädes. Malmen kostar grufegarne
6 kr. _ 40 öre per ton, nedförd till lastageplatsen i Luleå
och inlastad i fartygen, der malmen mottages af köparen till ett
medelpris af 7 kr. per ton. Då dessutom 10 öre per ton afgå för
aflöningar, utskylder och afskrifning för inventariernas slitning,
återstår en nettobehållning af 50 öre per ton, men denna behållning
har icke kunnat utdelas till aktieegarne och kommer icke
på flera år att kunna utdelas, emedan den måste afsättas för bestridande
af oungängliga utgifter i och för de omfattande arbeten,
som erfordras för sprängning af tunlar och orter, hvilka, ledande
till malmgångarna, måste framarbetas genom hundradetals meters
tjocka granitmurar. Dessutom pågår anläggningen af ett elektricitetsverk
af 800 hästkrafter jemte kraftöfverföring derifrån till
de spridda grufgrnpperna och tunlarna i och för belysning, diamant-
och graf borrning, malm- och vattenuppfordring m. m. Kostnaderna
för detta verk äro beräknade till något öfver 300,000 kr.

Vid anförande af dessa sakförhållanden, hvilka i afseende på
inkomster och utgifter varit framlagda för berednings- och taxeringsnämnderna,
torde motionärerna finna, att en exporttull, huru
liten som helst, icke blott skulle utöfva ett menligt inflytande på
affärens ostörda gång, utan den skulle verka detsamma som ett
exportförbud. Huruvida följderna af ett så ödesdigert beslut
skulle lända staten till båtnad, torde vara väl värdt att af förslagsställarne
tagas i noggrant öfvervägande. Under svårigheter
och strider, under stora uppoffringar och risker har Gellivare
malmberg kommit i svenska mäns händer, hvilka för denna tunga
affärs bedrifvande och för dessa förr så ödsliga bygders kultiverande,
befolkande och bebyggande nedlagt 10,000,000 kronor
svenskt kapital. Graf brytningen verkställes uteslutande af landets
arbetare, malmen nedtransporteras till kusten på Gellivarebanan,
hvilken, som vi veta, eges af svenska staten, som på densammas
inköp och fullbordande nedlagt 91/® millioner och som under
de senaste åren för malmtransporten tillgodofört sig en nettoinkomst
af cirka en million kronor årligen. Ehuru detta förhållande
synes böra tillfredsställa äfven de klenmodiga, så fordrar man i
sm oförnöjsamhet ännu mycket mera.

Af motionärernas resonnement framgår, att de icke prompt
yrka på något exportförbud på malm, utan endast en lämplig exporttull
icke högre än 2, 3 å 5 kronor pr ton och så afpassad, att
utförseln af malm derigenom skulle minskas, på samma gång som
malmpriset skulle höjas och staten derigenom beredas en årlig inkomst
ifrån 1,800,000 till 4,500,000 kr., allt efter som tullen bestämmes
från 2 till 5 kronor per ton och under förutsättning af
en årlig utskeppning från Sverige af 900,000 tons. Man skulle,
heter det, genom denna anordning bespara våra malmrikedomar i
afbidan på den tidpunkt, då alla öfriga länders malmtillgångar
vore uttömda. Sverige skulle då ensamt beherska jernmarknaden
och en gyllene tid inträda för den svenska jernhandteringen.

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

Men månne den föreslagna tullsatsen i sj elfva verket skulle
kunna åstadkomma en minskning i malmexporten? Jag måste härvid
resonnera med förslagsställarnes egna premisser. Motionärerna
antaga, såsom nämnts, att den föreslagna tullsatsen icke skall
verka hårdare, än att malmbrytningen framgent skall medföra
tillfredsställande vinst. Men hvilken anledning förefinnes då för
grufegarne att inskränka malmexporten, då denna i alla fall lemnar
en skälig vinst, ehuru visserligen mindre, än om tullen icke
vore åsatt? Så länge graf brytningen gifver vinst, kan man taga
för gifvet, att den kommer att bedrifvas i samma omfång som
förut, ja, måhända i ännu större, ty i samma mån som aflärens
vinstkraft minskas, ökas tillverkningen; man vill på detta sätt
få fram samma vinst i qvantum, som man eljest skulle fått med
en mindre produktion.

1 motionerna läses vidare, att den som föreställer sig, att
malmtillgångarne i utlandet och i vårt eget land äro outtömliga,
mycket misstager sig, och att den ständigt växande malmexporten
icke bör vara glädjande för sanna fosterlandsvänner. Ja, det skulle
mycket glädja mig, om jag kunde lugna dessa af oro och bekymmer
upprörda känslor - genom att medelst några officiella siffror
visa, att den befarade, snart stundande malmbristen på verldsmarknaden
är helt och hållet illusorisk.

Med Lothringens införlifvande och på grund af storhertigdöme!
Luxemburgs qvarstannande i tyska tullförbundet har Tyskland
kommit i besittning af mägtiga malmlager med mycket hög
fosforshalt, Lothringens jernmalmfält äro uppmätta till en areal af
35,000 hektar och beräknas innehålla en malmtillgång af 2,000,000,000
tons minett-malm.

Malmdepositionerna i Luxemburg äro uppskattade till 290,000,000
tons. Detta land med sina svagare malmer, som hålla 30 ä 40
procent, var nära att förlora sin marknad till följd af den konkurrens,
som uppstod genom införseln till Tyskland af starkare
malmer med hög fosforshalt. Men detta trångmål visste Tyskland
att genast undanrödja genom så stor nedsättning af jern vägsfrakterna,
som erfordrades för att Luxemburg skulle kunna uthärda
den svåra täflingsstriden.

Om man här i landet ville taga denna praktiska och kloka
åtgärd till föredöme, så skulle vår jernhandtering erhålla, ett
kraftigt verkande stöd i kampen mot utländsk konkurrens, hvilket
den så väl behöfver och hvilket skulle i väsentlig mån bidraga att
på ett vida effektivare sätt än genom exportförbud eller exporttullar
höja vår jernindustri. Men jag ber att få fortsätta med
öfversigten af malmtillgångarna i de jern producerande och malmexporterande
länderna.

I Storbritannien, som årligen ensamt konsumerar 17 ä 18 millioner
tons jernmalm, brytas inom landet 14 ä 15 millioner, resten
eller omkring 3 millioner importeras från andra länder, hufvudsakligen
från Bilbao. På många ställen i Tyskland, i Frankrike
och i Algier finnas jernmalmer af stor omfattning. På Sardinien

Ifrågasatt
exporttull å
jernmalm.
(Forts.)

N:o 9.

Lördagen den 7 Mars.

Ifrågasatt
exporttull å
jernmalm.
(Forts.)

och flera andra öar i Medelhafvet finnas malmer, som ännu icke
kommit till användning.

Inom Ryska riket finnas på flera ställen stora malmfält; så
uppskattas de i guvernementet Cherson liggande värdefulla magnetitmalmerna
till 2,000,000,000 tons. I södra Spanien strax innanför
Gibraltar sund, endast 7 kilometer från hafvet, finnas betydliga
malmfält, der till följd af den rikliga tillgången, de låga
daglönerna och den korta transportvägen omkostnaderna blifva så
billiga, att malmen, fritt levererad i hamn, ej kostar grufegarne
mer än 3 sh. 6 pences per ton. Samma förhållande är rådande i
norra Spanien, i Pyreneerna och Bilbaodistriktet, der enligt motionärernas
uppgift malmen snart skulle vara slut. Ifrån dervarande
konsul meddelas, att under sistlidne januari månad utskeppades
från Bilbao 400,000 tons.

I _ Amerika finnas äfven, som vi veta, många stora malmfält,
af hvilka må nämnas »Lake Superior», der malmbrytningen uppgår
årligen till 9 millioner tons.

I vårt broderland på andra sidan kölen finnas enligt officiella
uppgifter af professor Vogt i Kristiania tvenne störa malmfält,
»Dunderland» i Kanenfjord och »Neverhaugen» i närheten af Saitenfjord.
Dessa grufvor äro belägna länder 66 1/2 och 67 fn gr.
nordlig latitud, således samma höjd som Gellivare. Enligt nyssnämnda
auktoritets uppgift, grundad såväl på egna som på engelska
och tyska bergsmäns mätningar och beräkningar, skall gruffältet
i Dunderlandsdalen innehålla 200 millioner kubikmeter malm med
en specifik vigt af 4,2 eller 840 millioner tons. Jernhalten varierar
mellan 50 och 65 %. Om analyserna äro gjorda på stuffer
eller på generalprof, förmäles icke, men efter hvad jag under vandringar
i dessa trakter erfarit, skola dessa malmer icke hålla mer
än _ 40 % och dessutom vara mycket uppblandade med titan. Till
följd af den korta jernvägstransporten, 25 km., och de billiga brytningskostnaderna
beräknas malmen ej komma att kosta egaren
mer än 3 mark 6 pf. fritt ombord i Mo hamn, hvilken aldrig isbelägges
och der vattendifferensen mellan ebb och flod utgör endast
1 V2 å 2 meter.

Malmfyndigheterna i Neverhaugen äro nästan likaså storslagna
som de i Dunderlandsdalen. De förnämsta hittills kända jernmalmfälten
inom vårt eget land äro, såsom vi veta. Grängesberg,
Gellivare, Luossavara i Juckasjärvi socken samt Ruotivara i Qvickjock.
Några uppgifter om malmtillgångarna i Grängesberg föreligga
ej; men att dessa måtte vara af stor omfattning framgår
deraf, att malmfyndigheten består af 200 gruffält med en areal
af 40 tusen qv.-meter hvartdera, och det djup, till hvilket malmregionens
mägtighet når, beräknas till 300 meter.

Af den geologiska undersökning, som på nådig befallning företogs
1875 af geologer, bergsingeniörer, bergmästare m. fl. för bedömande
af malmtillgångarna samt jern- och fosforshalten i de
norrbottniska lappmarkernas gruffält, framgår, att malmdepositionerna
i Kirunavara, hvilket berg anses såsom det rikaste i nämnda

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

bygder, beräknas till 350 millioner tons och i Gellivare till omkring
300 millioner tons. Med en årlig brytning af 600,000 tons,
eller det belopp, som Gellivarabanan beqvämt hinner nedtransportera,
skulle således malmen, som ligger ofvan jord i Gellivara,
räcka i 500 är. Dessa uppgifter omfatta endast de malmqvantiteter,
som befinnas ofvanom den malmbergen omgifvande marken;
hui''u mycket, som kan finnas under denna nivå är ej närmelsevis
kändt och således icke heller af undersökningskommissionen taget
i beräkning.

Med dessa uppgifter på malmtillgångarna har jag endast velat
lugna förslagsställarne i deras fruktan för den snart stundande
malmbristen såväl i utlandet som inom våra egna landamären.

Motionären beklagar, att vi, i stället för att sjelfva bearbeta
vårt värdefulla jern skicka det ifrån oss till utländsk förädling.
Det är rigtigt, att förädlingen inom landet är ett sant fosterländskt
syftemål, till hvars uppnående det höfves oss att sträfva,
men i föreliggande afseende torde åtminstone för närvarande den
saken lättare vara sagd än gjord. För att man skall kunna tillgodogöra
sig de fosforrika jernmalmerna, fordras cokesmasugnar
för malmens nedsmältning och fosforns afskiljande från jernet, men
då sådana masugnar med ett enda undantag ej finnas i vårt land.
så är de fosforshaltiga malmernas förädling här i närvarande tid
omöjliggjord. Att i någon större utsträckning för omförmälda
ändamål uppföra sådana kostsamma förädlingsverk synes mindre
välbetänkt, då vi stå inför en uppfinning, som inom jernhandteringen
kommer att verka en stor revolution och, om den kommer
till utförande, blir epokgörande för hela vår verldsdel.

Herr Ljungberg yttrar slutligen i sin motion, »att genom malmens
utförande ur landet försvinner ett kapital, som icke kan
återför värf vas». Jag har ej kunnat uppfatta detta påstående annorlunda,
än att här måtte hafva föresväfvat motionären tanken
på några ofantliga malmqvantiteter, som vid utskeppningen sjunkit
i hafvets djup och sjunkit så djupt, att man icke kunnat få
upp dem eller också att malmen exporterats till insolventa personer
och på det viset gått förlorad för grufegarne, ty icke kan det väl
ligga allvar i det påståendet, att den malm, som föres ut och kommer
tillbaka i form af guld eller dess värde för att här användas
i produktionens tjenst, är ett försvunnet kapital. Malmen blir
efter mitt förmenande ett kapital först sedan den upphemtats ur
schakternas djup och framförts till lastplatsen färdig för export,
ty icke kan t. ex. den döda malm, som ligger långt upp i de lappländska
fjellen och utan kommunikationer omöjlig att tillgodogöra,
betecknas'' som ett kapital. Emellertid har denna uppfattning af
malmens egenskap att vid exploitering försvinna såsom kapital
helt naturligt fört mig på tanken på helt andra exportartiklar,
såsom tackjern, smältstycken, göten- och stångjernsafhugg samt
halffärdigt jern och stål. Dessa produkter af malmen skulle således
också blifva ett försvunnet kapital. Jag tror, att man skulle
komma till ett sundare resultat, om man såge saken från annan

Ifrågasatt
exporttull å
''jernmalm.
(Forts.)

Nso 9.

Lördagen den 7 Mars.

Ifrågasatt
exporttull å
jernmalm.
(Forts.)

synpunkt, som måhända vore mera praktisk och statsekonomisk.

Om vi enligt motionärens åsigt stängde våra tillgångar för
utskeppning af varor, som vi ega i öfverflöd, såsom exempelvis
malmerna i de lappländska fjällen, med Indika valutor skulle vi
då utjemna skilnaden mellan debet och kredit, mellan export och
import, och hvarmed skulle vi betala räntor och amortering på våra
skulder till utlandet? Oen åsigten har gjort sig gällande i vida
kretsar i vårt land, att malmexporten förstör och nedtrycker prisen
på det svenska jernet. Ja, om Sverge vore det enda malmexporterande
landet och såsom sådant dominerade jernmarknaden, så
kunde ett sådant antagande möjligen vara berättigadt; men då,
såsom jag sökte ådagalägga, malmfyndigheter i riklig mängd förekomma
i flera äfven utomeuropeiska länder, der behofven fyllas
till qvalitet och pris, som äro för köparne lämpliga och fördelaktiga
— så tillåter jag _ mig uttala den åsigten, att orsaken till
det svenska jernets relativt låga pris icke ligger i Sveriges malmexport,
utan snarare torde vara att söka på ett helt annat område.

Genom nya förändrade tillverkningsmetoder har det svenska
dyra träkolsjernet. för en hel mängd förutvarande behof i utlandet
blifvit öfverflödigt och ersatts af det billigare stenkols- och cokesjernet.
Dessutom äro ju prisen pa jern och trä liksom på andra
exportartiklar beroende af konjunkturförhållanden, af vexelverkan
mellan tillgång och efterfrågan. Ett bevis härpå hafva vi i den
förbättring i jernprisen och den ökade lifaktighet på jernmarknaden,
som på senaste tiden inträdt.'' Då den årliga jernmalmsuppfordringen
i samtliga jernproducerande länder uppgår till 50
millioner tons och derutöfver, så torde några hundra tusen tons
ökad malmexport från Sverige föga eller intet inverka på verldsmarknaden
och i mycket ringa mån förmå ersätta den, efter motionärernas
egen uppgift, betydligt aftagande exporten från Bilbao-distriktet.

Gent emot motionärens på elfsborgsbänken påstående, »att med
exploitering och utförande af malm ur landet försvinner ett kapital,
som icke kan återförvärfvas», och mot de andra motionärernas
uppfattning om malmexporten, »att den suger must och merg ur
vårt fosterland» — sätter jag det påståendet, att den metalliska
valuta, som erhålles i utbyte mot malmen i de lappländska fjellen
för att här användas i produktionens tjenst, utgör en kapitalbildning
inom landet, och att det är just den ringa exporten i jemförelse
med den stora varuinförseln, som suger musten och mergen
ur vårt land. Det är emellertid min åsigt, och den bör delas af
alla, att vi böra främja vår export, hvad i vår förmåga står, för
att kunna jemna ut den stora importen. Om derför tidsenliga
kommunikationer förde upp till de idka lappska malmfälten i Norrbotten,
hvilkas tillgångar ännu ligga oanvändbara, så skulle under
sådana förhållanden en och en half million tons årligen med lätthet
kunna brytas och exporteras, och under beräkning af ett medelpris
af sju kronor per ton, fritt om bord vid lastplats, skulle årligen

Lördagen den 7 Mars.

X:o 9.

inflyta ett kapital af tio och en half millioner kronor; och under
en tid af exempelvis hundra år skulle således kapitalbildningen
uppgått till femtio millioner utöfver en milliard, räntor och inkomster
på kommunikationsleden oberäknade. Herrarne kunna tycka
att detta låter mycket, men hvilka oerhörda summor har icke England
intagit för sina stenkol, hvilka i väsentlig män bidragit att
ställa detta land på den framstående plats, som det intagit på
verldsmarknaden. Om man i det landet följt motionärernas åsigt
att hålla på varan, till dess andra länders stenkolsgrufvor blifvit
uttömda, hvilken omätlig kapital- och ränteförlust skulle ej genom
ett sådant till vägagående näfva uppstått! Mine herrar! Då
ändtligen svensk företagsamhet funnit sig manad att i fosterländskt
syfte gorå till sin uppgift att öppna portarne till ett af
de väldiga förråd, der Lapplands mineralrikedomar i sekler legat
väl förvarade, och då staten genom den värdefulla och inkomstbringande
kommunikationsleden förskaffat sig nyckeln till dessa
portar, så vill man genom åsättande af exporttull på en vara, som
ej mägtar bära densamma, förqväfva en ny fosterländsk och inhemsk
industri i första stadiet af dess utveckling. Ej nog att
producenten har stora svårigheter att öfvervinna för att kunna
bereda afsättning utomlands för våra egna produkter, så skola
äfven hinder uppresas inom vårt eget land för dem, som under
otaliga svårigheter söka genombryta murarne till andra länders
inhemska marknad. Om grufrörelsen lika lugnt och fritt som i
rikets sydliga delar får fortgå ostördt äfven der uppe, så torde
drömmen om framtidslandet förverkligas på ett för hela riket
lyckligt sätt, och då torde man äfven med fullt skäl kunna dela
de ljusa förhoppningar, som af en nyligen afliden skald uttalats
rörande de norra bygdernas framtid, att

»Snart, vi hoppas, det tima skall,

Att malmens förädling till ren metall
iskall lemna vinning och arbetslöner
Åt landets egna, idoga söner!»

Herr Sandberg: Utan att inlåta mig på det vidlyftiga an förande,

hvarmed den förste talaren undfägnade kammaren, vill
jag endast yttra några ord till försvar för den af mig väckta
motionen.

Bevillningsutskottet har icke aktat nödigt att anföra några
synnerligen starka skäl för sitt afstyrkande af motionen. Det talas
om att motionärerna skulle hafva önskat och åsyftat att med tull
på jernmalm höja priset på jern. Något sådant har jag aldrig
åsyftat eller hoppats. Hvad jag väntat och fortfarande tror vara
grundadt, är, att en billig tull pa jernmalm skulle i någon mån
nedsätta priset på denna vara och således blifva till gagn för jerntillverkningen.

Det andra hufvudskälet för utskottets hemställan är, att
möjligen genom exporttull exporten af malm skulle hindras och
att tullen rent af skulle kunna verka såsom ett exportförbud.

Ifrågasatt
exporttull å
jernmalm.
(Forts.)

N:o 9.

lördagen den 7 Mars.

ifrågasatt Äfven i detta hänseende kan jag icke dela utskottets mening. Jag
exporttull å anser tvärtom, att en billig tull på jernmalm skulle hafva den
jernmalm. verkan t någon mån nedsätta priset för jerntillverkaren och

(torts.) aft exporten af malm skulle fortgå obehindradt hädanefter som
hittills. För att emellertid minska fruktan för den af utskottet
väntade möjligheten, vill jag afstå från mitt yrkande om 2 kr.
tull per ton på jernmalm och yrkar i stället endast 1 kr. per ton.
En billig tull på en råvara, som utan svårighet skulle kunna förädlas
inom landet, borde vara öfverensstämmande nied protektionismen,
såvida det är något allvar med detta parti inom Första
Kammaren. Dessutom vore det väl icke så alldeles ur vägen att,
när man med ljus och lykta söker nya skatteobjekt för att fylla
statsutgifternas omättliga ginungagap, på detta sätt få ett
och annat hundra tusen kronor. Jag yrkar bifall till motionen
med den inskränkningen, att tullen må bestämmas endast till 1
kr. per ton.

Herr Cavalli: Efter den synnerligen grundliga utredning af
frågan, som den förste talaren lemnat, hoppas jag kammaren icke
skall illa upptaga, att jag inskränker mitt försvar för utskottets
hemställan till att, med åberopande af hvad utskottet anfört, yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Till bevis på att jag har fullt allvar

med mina protektionistiska åsigter kommer jag att yrka bifall till
utskottets förslag. Då jag 1889 väckte motion i samma rigtning
som de nuvarande motionärerna, skedde detta under helt andra
förhållanden och helt andra förutsättningar. På den tiden egdes
Gfellivare malmfält hufvudsakligast af utländingar. Vidare egde
utländingar äfven Luleå-Gellivare jernväg. Nu har sedan dess
jernvägen kommit i statens hand; likaledes hafva malmerna der
blifvit till stor del svensk egendom, och staten kan dessutom återtaga
sin rätt att såsom jordegare vara med^ hvarje gång, några
nya inmutningar ega rum. Vidare voro på den tiden svenska
. statens finanser så blottstälda, om jag så får uttrycka mig, att
man fick se till på allt sätt, huru man skulle kunna bereda staten
inkomster. Alla dessa förhållanden äro nu bortfallna. Nn är jernvägen
en statens egendom. Staten kan återtaga sin rätt att, om
den så finner för godt, vara med såsom jordegare vid inmutningar.
De öfriga malmfälten egas hufvudsakligast af svenske män; och,
som sagdt, statskassans tillstånd känna vi alla väl, att den icke
är i behof af denna exporttullinkomst. Derför får jag säga, att
så goda skäl som jag ansåg mig hafva den tiden, då jag väckte
min motion, lika göda skäl har jag nu att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ljungberg: Jag ber att med ett par ord få nämna

anledningen, hvarför jag, lika med några andra ledamöter af båda
kamrarne, denna gång motionerat om exporttull för jernmalm.

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

Anledningen är den, att det hinder, som 1889 förefans mot bifall ifrågasatt
till de då väckta motionerna, nemligen de då ännu befintliga ex-porttull å
traktaterna med Frankrike och Spanien, numera icke förefinnes; iernmalmoch
då mängden af de talare, som den tiden motsatte sig export- (Fort8-)
tull, endast tvekade att förorda den till följd af dessa traktater,
ansåg jag temligen gifvet, att vi protektionister nu skulle vara
ense om att bifalla ett sådant förslag. Jag hade dertill äfven
andra sakliga skäl, och det har förvånat mig att se den skiljaktighet,
som förekommer emellan bevillningsutskottets af 1889
yttrande och det nuvarande utskottets. I afseende å en punkt,
som äfven den talare, som nyss hade ett längre anförande, herr
Bergman, omnämnde, då han ville betona, att man icke skall kalla
det ett försvunnet kapital, när man tager bort malmen ur jorden,
yttrade 1889 års bevillningsutskott: »Den af herr Hedlund sålunda
framhållna principen synes utskottet så mycket mer beaktansvärd,
som genom utförandet af malmen ur landet försvinner ett kapital,
hvilket icke kan åter förvärf vas, utan för alltid blifver borta, en
omständighet, som för öfrigt i och för sig manar till åtgärder,
afseende att förhindra misshushållning med en stor nationalrikedom.»

Deremot yttrar det nuvarande utskottet: »Vid sådant förhållande
torde talet om ett genom exporten försvinnande kapital ej böra
tillmätas någon betydelse.» Man kan icke neka, att detta är
temligen motsägande uttalanden. Och hvad beträffar sj elfva
saken, förekommer det besynnerligt, att herr Bergman kunnat
säga, att ett kapital af denna beskaffenhet icke försvinner; man
har ju till och med sagt, att ett skogskapital försvinner, när man
utför skogen. Det kan ju dock tänkas, att skogen växer igen,
men icke har jag hört, att malmen växer igen, då man en gång
tagit den. För öfrigt beder jag få fästa uppmärksamheten på en
sak, som han berörde, men som kanhända icke blifvit nog uppmärksammad,
och i fråga om hvilken man såväl inom pressen som
här begått ett beaktansvärdt misstag. Man föreställer sig, att
verldsproduktionen af'' malm är så ofantligt stor, samt att svenska
malmbrytningens betydelse är så liten, att om man behåller eller
skickar ut den, så kan det icke inverka på jernpriset. Men man
uppskattar då den nuvarande tillgången på jernmalm, d. v. s.
den årliga brytningen, till 50 millioner tons. Detti är efter de
upplysningar, som jag ur de bästa källor förskaffat mig, för högt
beräknadt; den torde icke gå till öfver 33 millioner, och det bör
märkas, att denna tillgång minskas mer och mer i England, sjelfva
hufvudlandet för den europeiska malmfångsten. Den hejdlösa malmbrytningen,
som i senare åren o uppgått till 18 millioner tons,
tyckes vara der i aftagande. Åtminstone minskas mer och mer
den förr så betydliga årliga tillväxten. Under åren 1860—70 uppgick
den årliga ökningen i malmfångst till 650,000. under åren
1870—80 till allenast 360,000 och under de 4 åren af sistnämnda
period till 270,000 tons. När härtill kommer, att tackjernstillverlcningen
i Storbritannien numera är så stationär, att densamma,
från att år 1873 utgöra 6,566,000 tons, ännu år 1886, trots den

N:o 0.

Lördagen den 7 Mars.

Ifrågasatt
exporttull å
jernmalm.
(Forts.)

störa införseln af malm från utlandet, icke hunnit öfver 6,870,000
tons, så visar det sig, att de brittiska malmgrufvornas afkastning
är i aftagande både i qvantitativt och i q valitativt afseende.
Enligt engelska fackmäns yttranden och särskildt af »The mining
journal» får man veta, att man i England räknar numera hufvudsakligen
på norra Sverige för den råvara, som Englands stora jernhandtering
påkallar. Man har från deras sida, som äro intresserade
för det nuvarande systemets bibehållande, velat påstå, att Sverige kan
af den nu till 50 millioner tons beräknade verldsproduktionen icke
lemna mer än 2 procent. Men då nämnda totalproduktion icke uppgår
till mer än 33 millioner, och Sverige sannolikt snart kommer att
deraf lemna 2 millioner eller 6 procent, och detta af särdeles hög
jernhalt, kan vår anpart i denna produktion icke blifva utan sin
stora betydelse.

Jag har nyss talat om nedgåendet på detta område i England.
Om vi nu se öfver till ett annat stort jernland, Tyskland, så
har malmbrytningen der i senare tider utvecklat sig till den
höjd, att densamma redan år 1885 uppgick till 9,061,988 tons eller
hälften af malmfångsten i Storbritannien, och de jernmalmfält i
Lothringen, som omnämnts i tidningarna och i full öfverensstämmelse
dermed af herr Bergman, skola ju hålla 2000 millioner tons,
om man får tro en löslig beräkning. Men hurudan är malmen?
Den innehåller, efter tyskarnes egen försäkran, i Lothringen endast
40 och i det öfriga Tyskland omkring 35 procent! Den skulle
således i vårt land icke ens anses brytningsvärd. Och huru
uppfatta tyskarne sjelfva ställningen? Jo, de säga (t. ex. i
»Hamburger Nachrichten»): »Gellivara är som skapadt för oss, det
är vi som hafva den största fördelen deraf, icke Sverige. Med
samma anläggningar, samma arbetskraft och samma bränsleåtgångerhålla
vi vid smältning af G ell i var a mai in erna, med sina 65 till
70 procent, nästan dubbel qvantitet jern mot af de fattigare tyska
malmerna, som hålla blott ungefär 35 procent».

Gå vi derefter till Spanien, finna vi, att der under en längre
tid pågått en omättligt stor brytning. Man har der, alldeles som
hos oss, låtit malmen gå ut utan tull. Under senare tider har
man utskickat omkring 4 millioner tons om året, men lärer under
de sista åren icke kunnat åstadkomma mer än 3,700,000 tons. Hvad
har följden blifvit? Hedan år 1889 sades och åberopades i en af
de då ingifna motionerna om exporttull, att i Bilbao-fälten äterstode
1883 endast omkring 50 millioner tons, och man ansåg, att
redan inom 10 år skulle det vara slut med den hittills så betydande
tillgången på verldsmarknaden från detta håll. Sedan
skulle turen komma till de länder, som hafva god malm att lemna.
Men man må icke föreställa sig, att, derför att det någonstädes i
Asien och Afrika kan finnas god malm, denna äfven kan med
fördel användas. Man tager naturligtvis sitt behof från sådana
ställen, som äro någorlunda åtkomliga samt tillika erbjuda malmer
af sådan halt, att brytningen lönar sig. Då nu, såsom jag tillåtit
mig anmärka, exporten af Bilbaomalm torde upphöra ganska snart,

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

efter hvad det påstås, uppstår ett tomrum af omkring 4 millioner
ton. Det säger sig då sjelft, att den malm vi producera kommer
att ega ett högt värde på verldsmarknaden, och skall man då icke
tänka på, att staten borde hafva någon fördel af en sådan rikedom.
Det är derpå jag hufvudsakligen syftat med min motion,
och det synes mig besynnerligt, att utskottet, om det funnit den
af mig föreslagna tullsats för hög, icke sjelft låtit undersöka, huru
vida denna malmbrytning icke kunde tåla vid någon annan, lägre
exporttull. Utskottet har i stället, i den fullständigaste motsägelse
mot bevillningsutskottets uttalande af 1889, inskränkt sig
till att blott afstå motionen, och något annat resultat torde derföre
nu ej vara att vänta från kammarens sida. Efter hvad jag
hört skulle man i Andra Kammaren vara sinnad att föreslå en
tull af 1 kr. 50 öre, men för min del skulle jag gerna förena mig
med herr Sandberg om en tull af 1 kr. Jag anser det emellertid
vara olämpligt att här på stående fot söka jemka på tullsatserna,
utan önskar jag, för min del, återremiss till utskottet.

Herr Stephens: Jag har blifvit uppkallad af herr Sandbergs
yttrande, att utskottet icke besvarat hans påstående, att en exporttull
på jernmalm skulle göra malmen billigare inom landet och
således vara till fördel för den svenska jernhandteringen. Men,
mine herrar, så är icke förhållandet! Om G el li vare malmfält och
en stor del af Grängesbergs malmfält icke existerade, så skulle
detta icke komma att inverka det allra ringaste på den svenska
jernhandteringen. Förhållandet är, att Sveriges förmåga att producera
jern icke är beroende af Sveriges tillgång på malm; den
är beroende på tillgången på bränsle. Då vi nu icke ega stenkol,
utan äro hänvisade till träkol, kunna vi icke producera mera jern,
än vår träkolstillgång medgifver, med mindre än att vi importerade
stenkol, hvilket svårligen för närvarande låter sig göra.
Då våra träkol äro ganska dyrbara, måste- vi till dessa använda
endast ren fosforfri malm, hvaraf kan erhållas ett fint dyrbart
jern; och är det detta dyrbara svenska jern, det fina ståljernet,
som utgör vår export. Man har sagt, att denna jernexport minskats
till följd af exporten af Gellivare-malm, ehuru detta jern icke
står i någon beröring med de vanliga, billigare utländska jernsorterna.
Motionärens påstående är för den, som är inne i saken,
så orimligt, att man undrar öfver att det kunnat framkomma.
Ty då förhållandet är, att hela vår malmexport icke uppgår till
mer än P/4 % af hela verldens förbrukning af jernmalm, sä skulle
dessa P/4 procent utöfva ett så mägtigt inflytande på jernprisen
å verldsmarknaden, att vår export af jern deraf skulle lida,
oaktadt vårt jern icke är af samma beskaffenhet som det ifrågavarande
utländska jernet, hvilket till eu del tillverkas af Gellivare
och Grängesbergs malmer, som äro högst f osfor haltiga. Men att
sä skulle vara förhållandet nödgas jag bestrida. Det var först
på 1880-talet, som genom herrar Thomas och Gilchrist upptäckten
gjordes att kunna extrahera fosfor ur jern, och först från den

Föräta Kammarens Prof. 1S9II. N:a 9. 9

Ifrågasatt
exporttull ä
jernmalm.
(Forts.)

N:o 9.

Lördagen den 7 Mars.

Ifrågasatt
exporttull å
jernmalm.
(Forts.)

Om förbud
mot vadhållning
genom
s. k.

totalisator.

tiden liar den svenska exportmalmen fått det värde den nu har.
För närvarande äro vi emellertid icke sjelfva i tillfälle att använda
den, med mindre den bebådade elektriska metoden skulle
kunna lemna tillfälle dertill. Men kommer denna metod till stånd,
så. revolutioneras hela jernmarknaden och jernproduktionen. Då
blifver Sverige med sina mägtiga jernmalroslager och sina stora
vattenfall i tillfälle att konkurrera med hvilket land som helst,
jag kan nästan säga får monopol på att förse en stor del af verlden
med jern; och då kommer malmexporten att af sig sjelf upphöra.

Från dessa synpunkter sedt beder iag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att beträffande de nu föredragna punkterna yrkats,
dels att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr
Sandberg, att kammaren skulle afslå hvad utskottet hemstält och
bifalla hans i ämnet väckta motion med den ändring, att tullsatsen
bestämdes till en krona per ton.

Härefter, gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till hvad utskottet hemstält
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs^ å nyo lagutskottets den 3 och 4 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 30, i anledning af väckt motion angående
förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator.

Herr Cavalli: Jag tillåter mig uttala den gissningen, att
ett af motiven för tillkomsten af detta lagutskottets förslag ligger
i den benägenhet, som man här i Riksdagen har att aflåta skrivelser
till regeringen.- Det förefaller mången gång, som om man
ansåge, att aflåtandet af en skrifvelse förbinder till ingenting och
att man, då det lagförslag, som skrifvelsen framkallat, förelägges
Riksdagen, är alldeles oförhindrad att förkasta detsamma. Då jag
hyser en annan mening, eller den att Riksdagen bör taga konseqvenserna
af sina skrivelser, och således, då en skrifvelse framkallat
ett lagförslag, att detta lagförslag bör, låt vara med vissa
ändringar och modifikationer, dock i hufvudsak antagas, kan jag
icke biträda den af lagutskottet här gjorda framställningen.

Jag hyllar den meningen, att ett förbud mot denna s. k.
totalisator icke är af behofvet i vårt land påkalladt. Såväl motionären
som utskottet är ense med mig derom. Motionären säger,
att totalisatorn i början framträdt under föga farliga former,
och utskottet säger, att totalisatorn har ännu endast några få
gånger varit använd i vårt land, och vid de tillfällen, då den
användts, hafva de belopp, som förmedelst densamma omsättas,
icke varit särdeles betydliga. Konklusionen af dessa premisser
borde väl vara den: alltså behöfves för närvarande icke någon

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

lagstiftning mot totalisatorn. Men nej, motionären och utskottet
skåda in i framtiden. Motionären antager, att totalisatorn likväl
inom kort hos oss som annorstädes skulle visa sig ödeläggande
för folkets moral och för allt flera medborgares ekonomiska välstånd,
och utskottet förutsäger att, om ej lagens förbud kommer
emellan, dess (totalisatorns) användning skall taga ökad fart,
hvarjemte utskottet i detta sammanhang tillägger, att det uppgifvits,
hurusom under år 1891 i Berlin vid en enda kapplöpningsförenings
totalisatorer omsättningen uppgått till 27 millioner mark,
och i Paris samma år ensamt vid två hufvudagenturer till 75
millioner francs, siffror som, om de äro rigtiga, visa, att totalisatorsspelet
med stark magt lockar den stora allmänheten.

Ja, »om de äro rigtiga»! Jag vet det icke, och lagutskottet
lemnar ingen upplysning om uppgiftens källa, och man är således
icke. i stånd att bedöma den grad af sakkännedom, som utgör uppgiftens
underlag. Men nog har detta uttalande ett mycket starkt
syskontycke med de notiser, som på de stora kapplöpningsfälten
välvilligt tillhandahållas hvar och en, som vill höra på och som
några timmar derefter mot klingande valuta gå in i boulevardtidningarnas
spalter.

Men låt det vara i Tyskland och Frankrike huru som helst,
här förefinnes, såvidt kändt är, icke något behof att ingripa med
en förbudslagstiftning. Jag tror det är klokt, att lagstiftningsarbetet
tillgodoser nutidens behof, men att utsträcka det ända
derhän, att det skall förekomma möjligen tänkbara olägenheter,
som i en framtid kunna uppkomma, det är att lagstifta för hastigt.

På dessa skäl yrkar jag afslag å utskottets hemställan.

Herr Rudebeck: Då jag inom lagutskottet deltagit i be handlingen

af denna fråga och i det slut, hvartill utskottet kommit,
skall jag be att få, med anledning af hvad den siste ärade talaren
anförde, yttra några ord.

Till en början ber jag få inlägga en bestämd gensaga emot
denne talares antydan om det motiv, som skulle ledt utskottet,
och afsigten med utskottets utlåtande. Han uttryckte sig så, som
om det skulle uteslutande varit benägenhet att aflåta en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, som föranledt utskottets hemställan. Jag
vill då säga, att för visso icke någon enda utskottets medlem
leddes af dylikt motiv, men deremot var det benägenhet hos utskottet
att söka afhjelpa ett missförhållande, som, enligt min och
mina meningsfränders åsigt, är af den betydelse, att det icke bör
få fortfara.

Vidare sade den ärade talaren, att det vore icke behöfligt för
närvarande att lagstifta i denna fråga, då, hvad utskottet sjelft
medgifvit och äfven af motionären framhållits, denna totalisatorsvadhällning
ännu icke tagit den utsträckning i vårt land, att man
kan behöfva hysa oro för densamma. Jag kan icke instämma deri,
att om man har den uppfattning, att totalisatorsspelet är till sina
verkningar skadligt eller kan vara det, man .af den omständig -

Om förbud

mot vadhåll ning

genom

s. k.

totalisator.

(Forts.)

Ä: o 9.

Lördagen den 7 Mars..

Om förbud

mot vadhåll ning

genom

s. k.

totalisator.

(Forts.)

heten, att hittills i vårt land dessa skadliga verkningar icke kommit
till sin fulla utsträckning, har verkligt skäl att afstå begäran om
lagbud mot sådan vadhållning.

Man har väl ändå både rättighet att åberopa och skyldighet
att noga beakta de gifna exemplen från utlandet och uti dem se
ett stöd för berättigad farhåga, att dessa missförhållanden, äfven
om de ännu icke tagit hos oss den betänkliga form som utomlands,
dock. rätt snart och med all sannolikhet komma att göra det, om
de ej i tid afhielpas.

Samme talare uttalade sin undran — och jag har hört
andra uttala samma undran — hvarifrån lagutskottet fått sina
uppgifter rörande förhållandet i de främmande länderna. Jag
skall be att få till kammarens kännedom meddela, att dessa uppgifter
äro hemtade utur Nytt Juridiskt Arkiv för 1893, der en
afhandling rörande kapplöpnings-vadens straffrättsliga natur finnes
intagen, i hvilken afhandling äro angifna de tidskrifter, dels tyska,
dels engelska och dels franska, från hvilka dessa uppgifter äro
hemtade. Jag tror således, att utskottet har med all rätt kunnat
åberopa sig på desamma, och att de kunna godkännas såsom verkliga
bevis på hvad som utskottet velat dermed bevisa, samt att
ett försök till antydan om motsatsen bör afvisas.

I afseende på sjelfva frågan, så torde det väl icke kunna förnekas
— hvad som för oss, hvilka inom utskottet medverkat till
utskottets beslut, var alldeles klart — att vadhållning genom
totalisator är att hänföra till ett äfventyrligt spel. Denna uppfattning
har gjort sig gällande äfven i främmande länder och hos
främmande länders lagstiftning, ehuru på den senare tiden man
flerstädes genom förordningar, tillkomna på administrativ väg,
tillåtit totalisatorsspelet delvis och under vissa vilkor. Den åsigt
har inom Frankrike gjort sig gällande ända till senare tider, att
totalisator vid vadhållning bedömes såsom äfventyrligt spel, om
det utöfvas af icke sakkunniga personer, hvaremot, om det utöfvas
af dem som äro i sakförhållandena kunnige, det icke hänföres
under dylikt spel. Uppenbart är emellertid, hurusom, vid tillämpning
af en sådan uppfattning, ofantliga och oöfvervinneliga svårigheter
skola uppstå, nemligen att kunna i hvarje särskildt fäll
bedöma, huruvida deltagarne äro sakkunnige eller icke.

Om man nu äfven medgifver, att vadhållning genom totalisator,
utöfvad af sakkunnig person, icke är att hänföra till hasardspel,
blir den väl obestridligen, utöfvad af den stora allmänheten, som
icke förstår att bedöma någon enda af de omständigheter, som
kunna ligga till grund för en beräkning af spelets utgång, ett
hasardspel.

När vår svenska lag uttalar sig emot såväl lotterier som
äfventyrligt spel, så är jn dermed också angifvet, att äfventyrligt
spel af hvad beskaffenhet det än vara må och således jemväl
totalisatorsspelet icke af lagen godkännes. Konseqvensen af lagstiftarens
sålunda uttalade mening fordrar, enligt min tanke, att,
när det visar sig, att under de nu gällande lagbestämmelserna

Lördageu den 7 Mors.

N:o 9.

icke kan inrymmas en form af äfventyrligt spel, som under tidernas
lopp uppkommit, så är det med lagstiftarens tanke och med det
allmännas bästa förenligt, att en förändring af lagbestämmelserna
vidtages, hvarigenom detta nyuppkomna äfventyrliga spel icke
må kunna fortfarande ohejdadt bedrifvas.

Man säger, att den lagbestämmelse, som nu äskas, skulle vara
ett ingrepp och ett obehörigt ingrepp i den enskildes frihet. Jag
hemställer ändå, om icke det syfte och det mål, som föranleder
behofvet af en lagbestämmelse, sådan som den nu ifrågasatta, är
så betydelsefullt, att den enskildes frihet får derför vika, och att
det för den skull icke kan sägas, att derigenom denna frihet på
ett obehörigt sätt inkräktas.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på, att vår lags
stadganden i afseende på lotterier äro ganska stränga. Ej ens
lotteri för välgörande ändamål, eller af konstsaker till Svenske
konstidkares understöd och uppmuntran, är alldeles fritt, titan
dertill fordras särskildt tillstånd af vederbörande myndighet, som
derförinnan skall pröfva föreliggande omständigheter. När man
gått så långt, att lagen icke ens i sådana fall utan vidare tillåter
lotteri, som ju är ett spel, äfven det, kan man då såga, att det
är rätt att låta vadhållning genom totalisator fritt utöfvas af
en hvar, och att sådant spel om penningar bör tillstädjas allmänheten
mera än ett lotteri?

Huru jag än ser saken, förefaller det mig vara tydligt och
uppenbart, att här onekligen föreligger ett sedligt intresse, hvilket
är af den betydelse, att man icke bör underlåta att tillgodose
detsamma. Och då. såsom jag förut sagt och nu ytterligare vill
betona, lagstiftaren utgått från den åsigt, att äfventyrligt spel
och lotteri, som ju kan sägas dermed liktydigt, äro förbjudna,
men lagbestämmelserna ej äro så affattade, att de träffa en ny
betänklig art af spel, hvilket ju är en brist, synes mig konsekvensen
med rätta fordra, att lagen fullständigas med en bestämmelse,
som afhjelper denna brist, och att fördenskull eu åtgärd vidtages
i det syfte, som här är föreslaget. Det är af dessa skäl, herr
grefve och talman, som jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hasselrot: Jag skall be att få förutskicka den an märkning,

att jag icke förstår att bedöma, huruvida begagnandet
af s. k. totalisator vid kapplöpningar kan vara behötiigt eller nyttigt
för dessa sportöfningar. Jag skall derjemte erkänna, att jag, trots
den beskrifning lagutskottet lemnat på en totalisator, icke har
lyckats göra det fullt klart för mig, huru den arbetar och fördelar
de olika insatserna. En sak har jag dock fått klar och
viss för mig, och det är, att vår nuvarande svenska lagstiftning
icke belägger användande af totalisator med straff. Enhälligt
hafva domstolar förklarat, att begagnande af totalisator icke är
att hänföra till sådant äfventyrligt spel, som i lagen är belagdt
med straff, icke heller till lotteri, som är förbjudet.

Om förbud

mot vadhåll ning

genom

s. k.

totalisator.

(Forts.)

N:o 9.

Lördagen den 7 Mars.

Om förbud

mot vadhåll ning

genom

s. k.

totalisator.

(Forts.)

Jag kan icke följa den siste ärade talaren i hans mening, då
han sade, att då vissa äfventyrliga spel och vissa lotterier äro
förbjudna, så fordrar konseqvensen. att alla spel skola förbjudas
och alla lotterier vara förbjudna. Jag tror, för min del, att banden
pa den enskildes handlingsfrihet i dessa delar redan äro så snäft
tilldragna, som män med skäl kan begära, och jag vill icke, utan
tvingande skäl, lägga ytterligare band på denna enskilda handlingsfrihet.

Det är ju gifvet, att ingen kan genom lag hindra, att vadhållning
kommer att ega rum såväl vid kapplöpningar som vid
andra tillfällen. Det synes mig då vara en fördel, att denna vadhållning
kan ordnas på ett sådant sätt, att det blir reda och
ordning i förhållandena, och att den bedrifves på ett ärligt och
redbart sätt. Det gör den icke, om man öfverlemnar den åt enskilda
personer, så kallade bookmakers och dylika.

Det är också ett faktum, att i hela den civiliserade verlden
tillätes detta spel, och det måste sålunda icke vara så synnerligen
äfventyrlig! eller betänkligt i sedligt hänseende.

Dessa hafva varit de sakliga skäl, hvarpå jag, för min del,
icke kunnat biträda lagutskottets förslag om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i ämnet.

Jag tillåter mig dertill att fästa kammarens uppmärksamhet
på en formel omständighet i afseende å den nu föredragna punkten.
Det är här föreslaget, att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till lagbestämmelser
i nu ifrågavarande syfte. Visserligen må man säga,
att en lagbestämmelse härutinnan, såvidt den skall hänföra det
klandrade förfarandet till äfventyrlig! spel, måste sägas höra
under strafflagen. Men strafflagens bestämmelser beröra endast
den, som håller hus för äfventyrlig! spel, och den, som derstädes
deltager i sådant spel. Det finnes sålunda i strafflagen inga bestämmelser,
som äro analoga med denna. De lagbestämmelser,
som skulle vara analoga med den bär ifrågasatta, äro bestämmelserna
om lotterier. Och skulle en lagbestämmelse komma i fråga,
synes mig, att denna rimligen bör komma såsom ett tillägg till
förordningen om lotterier. Denna förordning åter är tillkommen
i administrativ ordning. Lika angelägen som jag är att häfda
Riksdagens rättigheter i förhållande till Kong], Maj:t rörande
lagstiftning, som beror af båda statsmagterna, lika litet tror jag
det vara rätt att i ett ärende af administrativ natur begära,
att Kongl. Maj:t skall för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser.
Det synes mig sålunda, att om något skall ske,
bör det ske i en annan form än den föreslagna.

Jag tillåter mig yrka afslag å lagutskottets hemställan.

Herr Öländer: Såsom herrarne finna af betänkandet, har jag

icke deltagit i behandlingen af förevarande fråga i utskottet, men
hade jag det gjort, skulle jag ovilkorligen biträdt utskottets förslag.
— Jag vill derför angifva min ståndpunkt i frågan och

Lördogeu den 7 Mnrs..

N:o 9.

ställer mig då helt och hållet på juridikens grund. Jag tager der- 0m
vid hänsyn till att, enligt vår svenska lag. äfventyrligtspel är mnf va "m
förbjudet. Nu torde det vara obestridigt, att den så kallade tota- s k
lisatorn förmedlar spel bland den vid kapplöpningar närvarande totaiuator.
allmänheten. Då blir frågan: är detta spel att anse såsom äfven- (Forts.)
farligt? Ehuru jag har mycket liten kännedom om dessa förhallanden,
tvekar jag dock icke att på denna fråga gifva ett jakande
svar. Det är visserligen sant, att för den verkliga hästkännaren,
för den, som kan bedöma hästens duglighet, uthållighet och äfven
andra på utgången af en kapplöpning inverkande omständigheter,
det kan vara en möjlighet att, med tillhjelp af alla dessa faktorer,
göra en ungefärlig uträkning, huru täflingen skall utfalla, men
flertalet, den stora allmänheten, eller just den åt hvilken totalisatorn
erbjuder sig, har icke denna fackkunskap. För den är endast
slumpen bestämmande och för den är denna vadhållning sålunda
ett äfventyrligt spel. _ ,

Nu äro, som jag nyss antydt, äfventyrliga spel förbjudna.

Men huru skall vid tillämpning af en sådan lagbestämmelse skilnad
kunna göras emellan den, som spelar efter en på nyss nämnda
insigter uppgjord beräkning, och den. som uteslutande är hänvisad
till slumpen. Det låter sig helt enkelt icke göra. Då emellertid
de, som tillhöra den första kategorien, torde utgöra ett ringa fatal,
under det att flertalet vid användningen af totalisatorn bedrifver
ett äfventyrligt spel, och då den ekonomiska vinst, som häraf är
att vinna till nästafvelns befordrande, torde vara af ganska ringa
betydelse och i hvilket fall som helst icke kan uppväga de olägenheter
och det demoraliserande inflytande, som en sådan lockelse
till spel måste medföra, anser jag, herr grefve och talman, dessa
skäl vara tillräckliga för att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Tamm, Hugo: Jag tror, alt denna fråga egentligen

är mycket enkel. I det ena fallet hör man anföras, att totalisatorn
skulle hafva någon betydelse för hästafveln och framkalla
intresse för densamma, och å andra sidan uttalas, hvilket jn icke
förnekas af den första, att i densamma kan ligga en viss moralisk
fara för menniskor. Således blir det faktiskt endast att afgöra,
om man sätter hästen eller menniskan först. Jag kan icke instämma
med den gamle ridläraren, som i eu af honom utgifven
bok om hästen och hästens dressyr åt 1 kapitlet gaf följande
lydelse: »Kapitel I. Om menniskan. Menniskans uppgift är att
styra hästen. Vare det nog sagd! om menniskan ... Kapitel II.

Om hästen.

Dä jag för min del sätter större värde på menniskan än hästen,
skall jag helt kort, på denna grund, yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Treffenberg: Då jag här hörde, att den förste ta laren,

herr Gavalli, med sådan märkbar ömhet omhuldade totalisatorn,
kom jag att tänka på, att i Upsala i verlden professor

N:o 0.

Lördagen den 7 Mars.

Om förbud

mot vadhåll ning

genom

s. k.

totalisator.

(Forts.)

Ger)er påstod sig hafva gjort en märkvärdig upptäckt, den upptäckt
nemligen, att den gamla föreställningen, att grundelementerna
voro endast tre, var allt för gammalmodig, och att dessa element
rätteligen voro fyra: väte, qväfve, syre — och Skåne. Jag
kan icke neka till, att i den föreställningen lefde jag, till dess jag
till min glädje fann, att herr Cavalli var den ende skåning, som
, F upP^ädt i denna fråga, och jag hoppas numera, att de öfriga
skaningarne, liksom herrarne i öfrigt, skola med mig finna det angenämt,
att man för en gång i ett betänkande, såsom här skett,
verkligen betecknar sakerna med deras rätta namn. Jag bugar
mig djupt för den juridiska doktrinen, som anser, att, under nuvarande
förhållanden, man icke kan betrakta totalisatorn annat

änr"~nSOm det beter pa det lärda sPraket - såsom en förmedlare
»åt täflan mellan afsigtlig! verkande menskliga krafter», men jag
maste buga mig ändå djupare för sjelfbevarelseinstinkten hos den
störa — som jag hoppas, den största — delen af vårt folk. hvilken
i totalisatorn icke kan so annat än — ett hasardspel. Deremot

kan jag icke alls buga mig för denna binäring — jag vet dock

icke hvilken som är hufvudnäringen, totalisatorn eller kapplöpningen.
jag kärn icke alls buga mig, säger jag, för denna

kapplöpmngssport, äfven om den upphöjes till rang. heder och
värdighet af eu betydelsefull faktor »för förbättrande af häst-?1*’
^ Ipan behöfver icke, såsom jag, vara ordförande i Svenska
allmänna Djurskyddsföreningen, utan endast en vanlig menniska
med lagom förstånd och framför allt icke lida af ett alltför steriliseradt
hjerta för att brännmärka denna sport såsom — ett djurplågeri.
Ett korollarium deraf blir då, att jag önskar, att totalisatorn
redan vid denna riksdag må resa all verldens väg, och att
vid nästa riksdag kappiöpningsinstitutionen och dess kusin, distansndten,
måtte följa samma väg.

Herr Lnger: Jag tror icke, att frågan ställer sig sa, som

herr Tamm sagt, att det vore fråga, huruvida man skulle fästa
mera, afseende vid menniskan, eller vid hästen. Jag har nemligen
icke hört någon drifva den satsen, att, derest totalisatorn får fortfara,
den skulle utöfva en sådan verkan, att den skulle vara förstörande
för menniskan, men att den ändock borde fortfara för
att främja hästafvel^ ehuru den för hästafveln visserligen är så
till vida nyttig, att totalisatorn skapar en liten biförtjenst, som
kan komma denna till godo.

Om man aflåter eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anhållan
att taga bort totalisatorn, tror jag icke att man dermed träffar
sjelfva vadhållningen, men det är här icke fråga om lotteri eller
om äfventyrlig! spel, utan det är fråga om vadhållning, och denna
är, enligt svensk lag, icke förbjuden. Då frågas: hvarför skall
det vara förbjudet att hålla vad genom totalisator? Den lemnar
åtminstone garanti, att det går ärligt till vid vadhållningen. Jag
kan icke se något särskild! skäl, hvarför man skulle utfärda förbud
för en vadhållning, som står under kontroll. Man må hysa

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

h vilka åsigter som helst om vadhållning, ja, man må vilja alldeles Om förbud
förbjuda densamma, men om så är, bör man icke nöja sig med en mn° va naom
skrifvelse till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t måtte förbjuda to- s k
talisatorn. Det kan hållas vad på hundra andra sätt. Om Kongl. totalhatort
Maj:t skulle förbjuda användning af totalisatorn, så skulle man (Forts.)
nästa år finna på eu annan anordning att hålla vad, t. ex. genom
en »manipulator» eller hvad helst man vill kalla en annan
dylik inrättning, och då std vi lika när och få väl då aflåta ny
skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Hade det varit fråga om något så allvarligt och genomgripande
som att taga bort all vadhållning, hade det blifvit svenska
Riksdagens skyldighet att se till, huru detta skulle tillgå,
men det har icke någon vågat komma fram med ett sådant omöjligt
förslag. Det vore under sådana förhållanden ofantligt litet
vunnet med att taga bort totalisatorn.

Dessutom har jag emot denna sak samma formella betänklighet
som herr Hasselrot. Denna fråga torde tillhöra den administrativa
lagstiftningen, och derför vore det icke lämpligt att
skrifva till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t skulle i en sådan fråga
framkomma med förslag till Riksdagen.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan.

Herr Benedicks: Emot min ärade granne till venster vågar

jag särskildt yttra några ord.

Jag bär också ett minne från min ungdom. Det var en kamrat,
som talade om att hans moder hade två lefvande uppstoppade
lutfiskar, men att den ena var död och den andra hade kommit
bort. Jag vågar opponera mig emot den ärade talarens åsigter i
nu ifrågavarande hänseende och räknar mig derför för denna gång
till skåningarne, likasom jag äfven vågar opponera mig emot hans
skäl, hvilka jag vågar ränna till de bortkomne lutfiskarne. — Att
påstå, att kapplöpning är djurplågeri är helt enkelt ett löst påstående.
Likaväl skulle man kunna kalla gymnastiska täflingar för
menniskoplågeri. Hvad de öf riga skälen, som framstälts här, beträffar,
får jag säga, att jag, för min del, finner dem väl lätta. Det har
af ledamöter i lagutskottet talats om att totalisatorspelet vore
ett äfventyrligt spel. Men, mine herrar, jag tänkte, att de i
första rummet borde ha respekt för domstolarnes utslag. Jag vill
påminna om att både häradsrätten, hofrätten öfver Skåne och
Blekinge och Kongl. Maj:t i ett sadant mal angående totalisators
användande vid kapplöpningarne vid Helsingborg enstämmigt förklarade,
att spelet med totalisator icke är något »äfventyrligt
spel». Jag får derför instämma med herr Unger deri, att det är
något helt annat än äfventyrligt spel i vanlig mening; det är
vadhållning och ej hvad lagen menar med äfventyrligt spel.

Gä vi till utlandet, så måste vi medgifva, att der är det allmänna
omdömet, att en förbättring i det förutvarande tillståndet
åstadkommits genom införande af totalisatorn. — I utskottets utlåtande
står det egentligen icke alls taladt om det, som är hufvud -

N:o 9.

Lördagen den 7 Mars.

Om förbud

mot vadhåll ning

genom

8. k.

totalisator.

(Forts.)

saken, nemligen att totalisatorsspelet skulle vara att räkna till
»äfventyrlig! spel», och det är ju på denna grund, som herrarne
vilja, att vadhållning medelst totalisator skall förbjudas. Man har
dock icke kunnat framlägga bevis för att det är''ett äfventyrligt
spel. Jag vågartro, att man icke heller kan åstadkomma denna
bevisning. Jag skall likväl icke nu ingå på att bevisa motsatsen.

Den, som sett, huru det tillgå]'' vid totalisatorsspelet och huru
oskyldigt för den enskilde individen detta spel är, helst då ju
insatserna i allmänhet äro låga, och den, som med uppmärksamhet
följt huru det går till vid kapplöpningar, skall medgifva, att detta
spel är mera ett enkelt nöje än ett uttryck af spelpassion eller
något i den stilen. Jag tycker, för min del, att det ligger en god
del af.— jag tvekar icke att utsäga ordet — fariseism i den åsigt,
som vill förbjuda totalisatorn. Om man medelst lagbestämmelser
kunde gorå menniskor till englar, då vore jag med om att lagstifta
i den vägen huru långt som helst; men då så ej är, måste
jag för min del yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Hammarskjöld: Det förhåller sig nog så, att det icke
är i svensk lag såsom regel förbjudet att idka äfventyrligt spel.
Det veta vi ju allesammans, att sådant sker alldeles opåtaldt.
Men i strafflagen är förbjudet att för allmänheten hålla hus för
äfventyrliga spel. Det är detta, som lagen bestraffar. Så kan det
ej heller blifva fråga om att förbjuda all vadhållning. Detta har
ej heller någon ifrågasatt. Men hvad som påstås är, att totalisatorn,
i likhet med hvad hus för äfventyrligt spel är i afseende
å dessa, är en inbjudning, en lockelse för allmänheten att bedrifva
någonting, som i sak är likartad! med äfventyrligt spel. Grenom
domstolarnes enhälliga beslut är förklarad!, att totafisatorns användande
icke faller under den i nuvarande strafflag befintliga
lagparagraf om äfventyrligt spel. Men om det nu förhåller sig
sa, som jag i likhet med lagutskottet tror att det gör, att nemligen
användande af totalisatorn i sak är likartadt med det som
i strafflagen är förbjudet, kan jag icke finna annat, än att det är
goda skäl för att, liksom man icke vill att allmänheten skall
eggas och lockas genom det ena, man icke heller skall vilja att
allmänheten eggas och lockas genom det andra.

I hvad män kapplöpningar kunna vara förträffliga för hästafveln,
inlåter jag .mig icke på: denna sak går öfver mina insigter,
den lemnar jag till hästkarlarne, och till dem räknar jag mig
icke. Men om kapplöpningar äro nyttiga och behöfva gynnas af
allmänheten, synes det mig böra ske under annan form och på
annat sätt än genom eggande och väckande af något, som dock i
sak är spelpassion.

Utaf dessa skäl är jag sympatisk mot lagutskottets betänkande.

Herr Wieselgren: Jag har visserligen icke begärt ordet;

men eftersom jag uppropats, skall jag begagna mig af denna om -

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

ständighet för att främst gorå den anmärkningen, att skulle vi Om förbud
inskränka våra lagstiftningsåtgärder till de fall, då vi kunde vad^jj
»producera englar», så skulle kammaren vara temligen öfverflödig; nm''Js
ty sådana lagstiftningsåtgärder tror jag ytterst sällan skulle ligga totaiisator.
i vår magt att besluta. Yi få allt stämma ned våra pretentioner; (Forts.)
och jag tror skäl vara att med allvar eftersinna, huruvida icke
här föreligger ett fall, då våra lagstiftningsåtgärder verkligen
må vara behöfliga.

Det är två metoder eller »system», som rätt ofta förordas till
anlitande vid behandling af de lagstiftningsfrågor, som ligga inom
eller beröra sedliga intressen. Den ena kallas prohibition, förbudssystemet;
det andra restriktion eller inskränknings-, begränsningssystemet.
En ärad talare yrkade nyss, att derför att vi icke
skulle kunna utfärda ett bestämdt förbud mot alla åtgöranden i
detta stycke, alla vadhållningar eller äfventyrlig^ spel, skulle vi
icke göra något alls. Han stälde sig dermed på samma ståndpunkt
som, om vi gå öfver till rusdryckslagstiftningen, de skulle
gorå, som, om de icke kunde vinna fullkommlig förbudslagstiftning,
skulle rösta emot hvarje lagstiftning i frågan. Jag hör dock icke
till antalet af dem, som anse, att derför att man icke kan åstadkomma
det totala, bör man kasta bort eller afvisa det partiella.
Härvidlag är det fråga om ett steg, en partiel åtgärd, ett steg i
den rätta rigtningen, en restriktion. Och då jag för min del
sätter mycket värde på det gamla visdomsordet att »hellre stämma
i häcken än i ån», derför att det går lättare att stämma i bäcken,
så finner jag det icke vara skäl att vänta tills det äfventyrliga
spel, som här är fråga om, tagit sådana proportioner som i utlandet;
utan tror jag det är bättre att nu få åtgärder mot detsamma
vidtagna. Den formella invändning, som framstälts af lagutskottets
ordförande mot den kläm som föreligger, anser jag icke
vara så särskild! betydelsefull, derför att det icke alls kan sägas
vara afgjordt, huruvida Kongl. Maj:t skall anse, att den åtgärd
vi begära af honom ligger inom området för den lagstiftningsrätt,
han egen på grund af 89 § regeringsformen. På sätt den föregående
talaren yttrade, torde åtgärden lika väl kunna ligga inom
strafflagens område, och klämmen således vara fullt formelt rigtig.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag,

Grefve Hamilton: Oaktadt deu förste ärade talaren sökt

ställa totalisatorn i eu vacker och oskuldsfull dager, kan jag icke
finna annat, än att den är skadlig. Kapplöpningarna tolereras i
vårt land uteslutande derför, att deras gynnare förmena, att de
äro till gagn för hästafvelns utvecklande och en nyttig sport för
våra kavalleri officerare. Nu vill man beröfva dem deras allvarligare
och gagneliga pregel och söka få icke fackmän intresserade
för desamma genom att bereda desse icke fackmän tillfälle att
tillfredsställa sin spelpassion. Det är visserligen sant, att spelet
hittills ännu icke haft någon stor framgång vid våra kapplöpningar;
men om totalisatorn vinner insteg hos oss, hvarför skulle

Nso 9.

Lördagen den 7 Mars.

Om förbud
mot vadhållning
genom
s. k.

totalisator.

(Forts.)

detta ej hafva samma följd som utomlands eller den, att kapplöpningarna
derigenom blifva hasardspelens stora dagar, vid hvilka
förmögenheter förloras? Jag hyser den mening, herr talman, att
man bör qväfva det onda i sin linda, och af denna anledning
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen
jemnlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare
på_ afslag derå, och förklarade sig anse den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Cavalli med flere begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 34.

Herr talmannen tillkännagaf, att till honom ankommit följande
nu upplästa skrifvelse af den 6 innevarande månad från herr
statsrådet och chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet:

Härmed har jag äran meddela, att pansarbåten Odens sättande
i sjön är bestämdt ega rum måndagen den 9 dennes. För
den händelse några af Riksdagens ledamöter ämna sig till Finnboda
_ för att åse aflöpningen, afgår ångbåt, stöld till deras disposition,
från Skeppsholmen nämnda dag kl. 8/4 2 e. m.

Med utmärkt högaktning
J. Christcrson.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 5, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående
riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit,
sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Lördagen den 7 Mars.

N:o 9.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrivelser:

n:o 6, till fullmägtige i riksbanken, i anledning af verkstäld
granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade
uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags-
och riksbankskus,

n:o 7, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i samma ämne,
n:o 8, till fullmägtige i riksbanken, angående årligt understöd
åt enkefru Julia Wiel-Hansen, och

n:o 9, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i samma ämne.

Herr Wieselgren erhöll på begäran ordet och yttrade: Då
frågan om en läroverksreform är bragt å bane inom medkammaren
i trenne der afgifna motioner, och jag anser frågan vara af den
stora vigt''och betydelse, att det bör vara af intresse för Första
Kammaren att lemna uppmärksamhet åt densamma redan innan
den hunnit hitkomma i följd af Andra Kammarens beslut, tillåter
jag mig att väcka en motion, åsyftande en skrifvelse i ärendet
till Kong! Maj:t, i hvilken skrifvelse åtskilliga hufvudpunkter för
en blifvande reform af de allmänna läroverken skulle angifvas, på
sätt i motionen föreslås.

Härefter aflemnades ifrågavarande motion, som erhöll n:o 51
och öfverskriften »om vidtagande af åtgärder för genomförande af
en läroverksreform».

Motionen blef på begäran bordlagd.

Justerades nio protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som under dagen bordlagts första gängen, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,is e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

N:o 9.

Tisdagen den 10 Mars.

Tisdagen den 10 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 1, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
16, 17 och 18 riksdagsordningen, samt

n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående införande af pr oportion eif valsätt vid val inom
Riksdagens kamrar, äfvensom

lagutskottets utlåtande n:o 33, i anledning af väckta motioner
om lagstiftning angående arbetstiden för arbetare i bageriyrket.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 123, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtanden:

_ n:o 4, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående tiden för regementsmötena, och

n:o 5, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående den legala annonseringen,

beslöt Första Kammaren hänvisa förstnämnda ärende till behandling
af sitt tillfälliga utskott n:o 2 och det andra ärendet
till handläggning af sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Föredrogs herr Wieselgrens den 7 i denna månad bordlagda
motion, n:o 51, om vidtagande af åtgärder för genomförande af en
läroverksreform.

Herr Wieselgren: På grund af en formel anledning skall
jag be att få ändra några ord i min motion, så att sista punkten

Tisdagen den 10 Mars.

N:o 9.

skulle få följande lydelse: »samt att åt de kommunala eller enskilda
läroverk, som på detta sätt och i enlighet med af staten faststälda
bestämmelser deltaga i undervisningsarbetet inom samhället, beredas
de för fullföljden af deras verksamhet nödiga förmånen.

Denna hemställan bifölls, hvarefter motionen, förändrad i enlighet
härmed, hänvisades till behandling af ett tillfälligt utskott.

Herr Lundeberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
grefve och talman! Då innebörden af den nu bordlagda motionen
är af synnerlig vigt och betydelse, och det utskott, som skall behandla
motionen, bör vara tillsatt just med hänsyn till denna
innebörd, tillåter jag mig hemställa, att för behandlingen af motionen
tillsättes ett tillfälligt utskott, n:o 3, bestående af fem ordinarie
ledamöter med två suppleanter.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att vid
det sammanträde, som komme att hållas nästa lördag, anställa val
af ledamöter och suppleanter i det tillfälliga utskott, hvars tillsättande
kammaren nyss beslutat.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 7 innevarande mars bordlagda utlåtanden n:is
8 och 10 samt bevillningsutskottets nämnda dag bordlagda betänkande
n:o 12.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 5 e. m.

In fidem

A. v. Kruscnstjerna.