1896. Första Kammaren. N:o 8 (Riksdagens protokoll 1896:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Första Kammaren. N:o 8.

Tisdagen den 3 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 0 e. m.

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kong!. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

Iso) med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§
regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen;

2:o) angående understöd till kolonien Hall;

3:o) angående ett tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj
1873; och

4:o) angående efterskänkande af viss del af kronans rätt till
danaarf efter snickaren Per Gustaf Rilén.

Justerades protokollet för den 25 sistlidne februari.

Anmäldes och bordlädes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 9, i anledning af väckta
motioner om exporttull å zinkmalm och jernmalm; samt

lagutskottets utlåtande n:o 30, i anledning af väckt motion
angående förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 29 nästlidne februari bordlagda utlåtanden n:is
7 b och 7 c.

Vid föredragning af statsutskottets den 29 sistlidne februari
bordlagda memorial n:o 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens sjette hufvudtitel,
godkändes den i memorialet föreslagna voteringsproposition.

Första Kammarens Protokoll 1896. N:o 8.

N:o 8. 2

Tisdagen den 3 Mars.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 29 i nästlidne månad bordlagda ärenden, nemligen
statsutskottets utlåtanden n:is 25—27, sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 2 och lagutskottets utlåtanden n:is 27—29.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen
samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts nedannämnda,
under dagen aflemnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående understöd till kolonien Hall; och

2:o) angående efterskänkande af viss del af kronans rätt till
danaarf efter snickaren Per Gustaf Rilén.

Föredrogs, men bordlädes på begäran Kongl. Maj:ts denna dag
aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, angående ett tillägg till
lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

Herr Reuterswärd erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag
anhåller, att kammaren behagade, i likhet med hvad egde rum förlidet
år, utse tio suppleanter till de valmän, som hafva att utse
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret efter de fullmägtige,
som äro i tur att afgå.

Denna hemställan bifölls.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 4, till Konungen, angående nedsättning af
stämpelafgiften för spelkort.

Justerades protokollsutdrag härom.

Onsdagen den 4 Mars.

3 N:o 8.

På framställning af herr talmanuen beslöts, att de ärenden,
som under dagen bordlagts törsta gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 3 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne februari.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hallsbergs stationssamhälle af ett jordområde från förra
militiebostället Berg n:o 1 i Örebro län;

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:tsoproposition angående försäljning
af förra komministersbostället i Als församling af Kopparbergs
län;

n:o 30, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående upplåtelse
till tomt för skolhus af ett område å Tierps södra häradsallmänning
i Upsala län; och

n:o 31, i anledning af såväl Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande statens jernvägstrafik som inom
Riksdagen väckta förslag angående jernvägsbygguader för statens räkning;
samt

bankoutskottets memorial n:o C, med anledning af gjord framställning
om eftergift af en riksbankens fordran hos vaktmästaren
J. Thunberg.

»so 8. 4

Onsdagen den 4 Mars.

Föredrogs å nyo och hänvisades till bankoutskottet Kongl.
Maj:ts under gårdagen bordlagda nådiga proposition till Riksdagen,
angående ett tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda betänkande n:o 9 och
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 30.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
29 nästlidne februari och den 3 innevarande månad bordlagda utlåtanden
:

n:o 7 b, angående det ordinarie anslaget till kommerskollegium,

n:o 7 c, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förböjning
i vissa fall af de vid statens järnvägstrafik anstälde banvakters
löneförmåner,

n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra bospitalslägenbeten »en tomt vid Säbygatan i
Landskrona»,

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, och

n:o 27, i anledning af väckt motion angående rätt för rusthåll
att i visst fall i stället för uppsättande af bäst erlägga kontant ersättning,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden kemstält.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
den 29 sistlidne februari och den 3 innevarande mars
bordlagda memorial n:o 2, angående årligt understöd åt enkefru
Julia Wiel Hansen, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 nästlidne februari och

lagförändnng ,]eil 3 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 27, i anledning
skattens debi- väckta motioner om ändrad lydelse af 58 och 63 §§ i lagen antering
och gående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.
uppbörd.

Herr von Strokirch: Den bär föreslagna förändringen i § 63
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891 finner jag för min del vara af den beskaffenhet, att
den icke bör bifallas.

Onsdagen den 4 Mars. 5

Vid stiftande af en lag bör såsom regel fasthållas, att i densamma
icke må finnas andra stadgande!! än sådana, som äro bestämda,
som säga bestämdt så eller så, och som icke gifva anledning
till alternativet: »antingen — eller», hvilket endast vittnar om vacklande
bos lagstiftningen mellan olika grundsatser.

I förevarande fall skulle man vid tillämpning af väglagen kunna
anlita antingen administrativ eller kommunal myndighet. Den nu
föreslagna förändringen är för öfrigt icke behöflig. Det har icke
visat sig några klagomål eller anledningar till klagomål öfver det
sätt, hvarpå uppbörden och redovisningen af dessa medel skett, och
jag vill icke heller tilldela samma auktoritet, som utskottet gjort,
åt motionärerna och dem, som med dessa instämt i deras påstående,
att ett allmänt behof uti ifrågavarande afseende redan gjort sig gällande.
Det är dessa herrars personliga uppfattning i frågan, men
dermed är icke bevisadt, att ett sådant behof af förändring föreligger.

För öfrigt är en sådan förändring enligt mitt förmenande icke
ändamålsenlig, ty om man tänkte sig densamma antagen, skulle det
enligt 58 § bero på vägstyrelsens kallelse, om de väghållningsskyldige,
sjelfva eller genom ombud, infunne sig och beslutade i
frågan. Nå, de väghållningsskyldige hafva sammanträdt; då väckes
af någon bland de närvarande den frågan, huruvida de vilja, att
vägskatten skall indrifvas genom Konungens befallningshafvandes
eller genom vägstyrelsens försorg. Då säger en annan: ja, men
denna fråga står ej omnämnd i kungörelsen, vi hafva endast sammankallats
för att besluta om debitering af vägskatten, men icke huru
vi vilja hafva den indrifven. Så blir det en långvarig diskussion.
Den måste afgöras genom votering, och voteringen sker efter fyrktal.
Men det finnes icke bestämdt, hvilken majoritet som erfordras. Det
är en lucka i lagstiftningen. Redan deri ligger ett skäl att icke nu
bifalla förändringen. Dessutom, om det beslutes, att uppbörden skall
ske genom kommunalnämnden, beror det på godvillig öfverenskommelse
mellan kommunalnämnden och vägstyrelsen, men jag vet
icke — i händelse tvister skulle uppstå —- hvem som skulle afgöra
dem. Jag är alldeles öfvertygad, att om en kommunalnämnd säger:
vi vilja göra det till det eller det priset, säger en annan: vi vilja
icke göra det till det priset, ni får betala så eller så mycket. Ej
heller är det nämndt, när redovisningen af penningarne skall ske.
Penningarne kunna ju komma in successivt, från den ene då, från
den andre då, hvarigenom den med förslaget afsedda besparingen för
visso skulle blifva mycket tvifvel underkastad. Jag finner hela denua
förändring vara opraktisk och yrkar derför i korthet afslag å densamma.

Flen- Hasselrot: Såsom kammaren af betänkandet torde finna,
har jag icke deltagit i behandlingen inom utskottet af föreliggande
ärende, och då jag har åtskilliga anmärkningar att göra mot lagutskottets
förslag, skall jag bedja att nu få framställa dem.

Iko 8.

Ifrågasatt
l agförändring
rörande vägskattens
debitering
och
uppbörd.

(Forts.)

N:o 8. 6

Onsdagen den 4 Mars.

Ifrågasatt I formelt hänseende torde man först kunna anmärka, att i för lrYrande

s^a§e*'' va^ stadgas, att de väghållningsskyldige skulle ega vid sammanskattens
debi- träde, hvarom i 58 § förmäles, bestämma, att vägskattens debitering,
tering och uppbörd och redovisning skall verkställas genom kommunalnämnd
uppbörd, mot ersättning enligt öfverenskommelse, men deremot icke närmare
(Forts.) föreskrifves, huru en sådan öfverenskommelse skall åvägabringas.

Man kan näppeligen tänka sig, att vid ifrågavarande sammanträde
kommunalnämnderna skola komma personligen tillstädes och att
der en öfverenskommelse med dem skall kunna träffas. Möjligen
har lagutskottet tänkt sig, att en sådan öfverenskommelse kunde
genom vägstyrelsens försorg på förhand åvägabringas genom skriftvexling
eller genom att ledamöterna reste omkring i de olika kommunerna,
men jag betviflar, att det på sådant sätt kan lyckas att
få en ömsesidigt bindande öfverenskommelse till stånd i fullt lämplig
och rigtig form.

En annan brist är den, att då, såsom nu är stadgadt, frågor
angående afskrifning af sådana medel, som anses icke kunna indrifvas,
pröfvas och afgöras af Konungens befallningshafvande, och
klagan öfver Konungens befallningshafvandes beslut härutinnan kan
anföras på vanligt sätt, så ifrågasattes nu, att sådan afskrifning
skall kunna beslutas af vägstyrelsen, utan att det finnes någon antydan,
huru missnöje med en sådan åtgärd, i fall af befogenhet,
skall fullföljas.

Hvad sjelfva sällan beträffar, har kammaren sig bekant, att
enligt nuvarande bestämmelse i väglagen sker uppbörden af vägskatten
genom vederbörande uppbördsmyndighet, som derför åtnjuter
3 procent i provision. Deröfver hafva nu motionärerna förklarat sig
missbelåtna. De klaga öfver att provisionen medför för stora utgifter
för vägkassan. Vidare säga de, att medlen få ligga tre å
fyra månader hos uppbördsmännen, och att vägstyrelsen har utgifter
för medlens hemtande i ränteriet — i händelse restantier förekomma
— minst två gånger om året. Dessa olägenheter vilja de afhjelpa
genom att uppdraga uppbörden åt kommunalnämnderna.

Lagutskottet har också understödt motionärernas framställning
om ändring i detta afseende och framlagt förslag till bestämmelser
härutinnan. Det nuvarande tillvägagåendet mödför emellertid ordning,
reda och kontroll, men om det andra förfaringssättet —- uppbörd
genom kommunalnämnderna — kommer att medföra samma
fördelar, torde vara ganska osäkert. Jag är för öfrigt mycket tveksam,
huruvida den besparing för vägkassan, som man härigenom
afser att vinna, verkligen kommer till stånd. Det är ju möjligt,
och till och med sannolikt, att i en del kommuner kommunalnämnden
åtager sig detta uppdrag för mindre än tre procent, men det
beror dock på de olika nämndernas goda vilja och tillmötesgående.
Ett väghållningsdistrikt, som jag känner till, består af nitton kommuner.
Det är alls icke omöjligt, att kommunalnämnderna i några
nf dessa begagna sig af tillfället att drifva upp ersättningen ganska

7 N:o 8.

Onsdagen den 4 Mars.

Wt, och det är derför ganska osäkert, om någon nämnvärd bespa- Ifrågasatt
ring kommer att ega rum. Denna besparing kommer för öfrig!, att
af andra anledningar minskas. Det klagas nu öfver att vägstyrel- skattens debiserna
tvenne gånger om året få hemta medel på ränteriet. Blir tering och
lagutskottets förslag antaget, får vägstyrelsen i det distrikt, jag nyss uppbörd.

nämnde, hemta medel minst två gånger om året på 19 ställen. (Forts.)

Detta kommer att medföra icke ringa kostnad, och vägstyrelsen
kommer säkerligen också att för sitt besvär med att söka träffa
öfverenskommelse med kommunalnämnderna fordra ersättning. Att
medlen skulle bekommas fortare efter uppbörd af kommunalnämnderna
än efter uppbörd genom kronans myndigheter, är ej sannolikt;
snarare blir förhållandet motsatt.

En annan omständighet, som också bör tagas i betraktande, är,
att en kommunalnämnd, som bär upp medel för egen socken, säkerligen
är noga och angelägen om att taga ut hvad som skäligen
kån fås, men förhållandet blir icke alltid detsamma, om uppbörd i
egen socken skall ske för en större samfällighet; man kan då befara,
att åtminstone på ett eller annat ställe denna uppbörd icke sker så
noggrant och strängt, som den kunde och borde ske, och att af
sådan anledning afskrifningarna komme att blifva väsentligt större
än om uppbörden skedde genom kronans uppbördsman. Slutresultatet
blir, enligt mitt förmenande, ingen besparing för vägkassan, möjligen
motsatsen.

Det är ju en känd sak, att brandstods- och andra försäkringsbolag,
som kunna beredas den förmånen att få sina afgifter uppburna
genom kronouppbördsmänneu, äro tacksamma derför, och då
så utan anmärkning sker med landstingsmedlen, synes det mig, som
om man gerna kunde låta det nuvarande förhållandet äfven beträffande
vägskatten fortfara. Kommunala uppdrag hafva hittills betraktats
såsom förtroendeuppdrag, med hvilka ej följer någon godtgörelse
för besväret dermed. Skulle man nu för detta speciella
uppdrag bevilja ersättning, är jag rädd, att den tid icke skall vara
långt aflägsen, då kommunalnämnden fordrar ersättning äfven för
sina bestyr inom kommunen. Det är efter mitt förmenande principielt
origtigt att för ett kommunalt uppdrag, äfven ett sådant
som detta, bevilja ersättning. Då således både i tormelt och sakligt
afseende skäliga anmärkningar föreligga mot förslaget, tillåter jag
mig yrka afslag å detsamma.

Herr Dickson: Då jag till fullo instämmer med de föregående
talarne, skall jag försöka att icke upprepa de skäl, som af dem anförts,
utan endast påpeka ett par anmärkningar, som framstält sig för mig.

Det nuvarande förfaringssättet, att afgifterna uppbäras genom
kronobetjeningen och debiteringen verkställes åt häradsskrifvarne,
synes mig vara egnadt att åstadkomma likformighet. Väglagens
föreskrifter om vägskatteu äro icke så klara och tydliga, att de icke
kunna blifva föremål för misstydning. Afgifteu beror dels på in -

Jf:o 8. 8

Onsdagen den 4 Mars.

IfragasdU komstens beskaffenhet, dels på beloppet, och man bar funnit, att
''rörande ''''väg- <*e* S^its anledning till olika meningar. Faran för sådana skall
skattens debi- klifva mindre, då det verkställes af ett fåtal personer med större
tering och vana, än om det ålägges ett flertal kommunalordförande inom väguppbörd.
hållningsdistriktet att verkställa debiteringen. Då kan man befara,
(Forts.) att ganska olika grunder skola kunna inom de olika kommunerna

göra sig gällande.

Redan förut bar påvisats det olämpliga i att öfverlemna uppbörden
åt kommunalnämnderna, och det tyckes mig, som om de
redan både så mycket att göra, att man icke borde lägga ytterligare
på dem. Det är visserligen sant, att de få ersättning för det arbete,
som nu ifrågasattes, men denna ersättning är obestämd, och det
blir, såsom en talare påpekat, olika belopp inom olika kommuner.
Ingen kommunalnämnd kan i allt fall träffa öfverenskommelse för
annat än egen tjenstetid, och vid ombyte af kommunalnämndens
ordförande eller kommunalnämnden blir det rubbning i förhållandet.
Jag får således instämma i det yrkande, som de båda föregående
talarne framstält.

Herr Öländer: Jag måste medgifva, att jag, då ärendet förekom
i lagutskottet, stälde mig tveksam i denna fråga, helst lagutskottet
redan vid föregående riksdag afstyrkt en motion i ungefärenahanda
syfte; men då denna motion återkommit och icke från en,
utan från flere motionärer och från olika orter, tyckes det, som om
den föreslagna förändringen skulle vara af ett temligen känbart
och allmänt behof påkallad. Det är ju klart, att det är förenadt
med åtskilliga kostnader, om man skall uppdraga uppbörden af vägskatten
åt Konungens befallningshafvande och dess tjensteman, och
det är väl det, som inom en hel del kommuner väckt en viss motvilja
mot denna bestämmelse. Jag ansåg mig derför icke kunna
sätta mig emot ett bifall till motionen. Men min mening var icke,
att det skulle framläggas ett fullständigt lagförslag, då jag naturligtvis
insåg, att utskottet icke kunde vara så fullkomligt förtroget
med ämnet, som härför är erforderligt, och dessutom möjligt vore,
att bestämmelser i andra författningar kunde beröras af förändringen''
Jag föreslog derför, att man skulle inskränka sig till en skrifvelse
i motionens syfte, men utskottet ville icke gå in derpå, utan förordade
en lag, sådan den nu här blifvit framlagd. Det är gifvet,
att i densamma mycket i formelt afseende kan vara att anmärka,
dock icke så mycket som de föregående talarne antydt. De hafva
anmärkt, att något sätt, hvarpå öfverenskommelse mellan vägstyrelsen
och kommunalnämnden skulle kunna träffas, icke blifvit i förslaget
angifvet. En sådan öfverenskommelse bör väl göras på
samma sätt som alla andra överenskommelser, dervid kontrahenterna
hafva att fatta beslut i den ordning, som för beslut i andra fall är
föreskrifvet. Någon vidare föreskrift härom synes mig derför i det
föreslagna lagstadgandet icke vara erforderlig.

9 N:o 8.

Onsdagen den 4 Mars.

En talare anmärkte, att det är olämpligt, att kommunalnämn- Ifrågasatt
den får ersättning för ett dylikt uppdrag. Men detta är ju icke
egentligen ett kommunaluppdrag. Det är ett uppdrag, som man ber slcattens debikommunalnämnden
åtaga sig, men hvartill den icke är skyldig. tering och

Jag kan derför icke fatta, att det skulle vara origtigt, att, då uppbörd.
uppdraget är förenadt med besvär, kommunalnämnden derför erhåller (Forts.)
skälig godtgörelse. Jag har, såsom jag nyss sagt, visst icke varit
särdeles angelägen om ett bifall till nu ifrågavarande lagändring,
men jag anser, att man bör gå så många kommuners uttalade önskningar
°till mötes. Jag hade helst velat förorda en skrifvelse, men
då en sådan icke kunnat åstadkommas, och jag nu icke är i tillfälle
att framställa något förslag i sådant afseende, återstår mig icke annat
att göra än att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson, Carl: Herr grefve och talman! Jag tänkte
icke yttra mig i denna fråga; men när jag finner så många — och
bland dem lagutskottets ordförande — hafva visat sig obenägna mot
antagande af nämnda utskotts hemställan, ber jag få påpeka den
efter min tanke synnerligen talande omständigheten, att ett härad ofta
utgöres af en enda kommun — sådana finnas i det landskap, jag
representerar. Då är det bra orimligt, att vägstyrelsen skall gå in
till Konungens befallningshafvande och begära, att denna myndighet
skall ombesörja vägskattens indrifvande. Det tyckes, som om man
o-odt skulle kunna öfverlåta den saken åt kommunalnämnden; och
jag kan icke inse, hvarför det i sådana fall skulle behöfvas någon
mellanhand. Men jag kan heller icke finna, att denna mellanhand
af Konungens befallningshafvande är behöflig, när frågan gäller härad,
som bestå af flera kommuner. Eu af motionärerna i ämnet
uppgifver ju, att inom Upsala län finnas flera distrikt, der vägskattens
debitering och uppbörd skett på sätt, som lagutskottet nu föreslår,
och inom utskottet hörde jag uppgifvas ett annat län, der Konungens
befallningshafvande tillåter att så far ske. Emot sådan tillåtelse
tyckes mig väglagens 63 §, med den lydelse, den nu bar, icke
lägga hinder i vägen; ty här står:

»Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens
derom framstälda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande,
i sammanhang med kronoskatterna, debiterad, indrifven och
redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet.»

Visserligen kan nu mellanmeningen »på vägstyrelsens derom
framstälda begäran» tolkas såsom ett första steg till vidare åtgärder
i saken; men den kali ju också tolkas sa, att om ingen begäran af
vägstyrelse framställes, behöfver Konungens befallningshafvande icke
befatta sig med ärendet. Dermed att kommunernas vägstyrelser sålunda
ensamma taga saken om hand, anse motionärerna, att en afsevärd
besparing skall vinnas. Men i sammanhang härmed förekommer
eu otreflig omständighet — att restantier icke kunna indrifvas
annars än genom domstols utslag. För att undvika denna

N:o 8. 10

Onsdagen den 4 Mars.

Ifrågasatt omväg och ordna förhållandena samt bespara kommunerna en del
lagförändring 0nödiga utgifter, har lagutskottet efter många och vidlyftiga öfverskattens
debi- laggmngar framkommit med föreliggande förslag, hvartill jag vördt
er ing och samt yrkar bifall.
uppbörd.

(Forts.) Herr Hasselrot: Uti den siste ärade talarens anförande är det

egentligen ett skäl, som gjort intryck på mig, nemligen det, att, då
ett härad består af en enda kommun, vägskattens upptagande genom
kronans uppbördsmän kali vara obehöflig^ Deri har han visserligen
rätt, men mig synes det i allt fall icke vara lämpligt att på grund
af ett eller annat enstaka missförhållande ifrågasätta förändring i
en för hela landet gällande lag.

Att emellertid flera bestämmelser i denna lag behöfva ändras,
det erkänna vi väl alla, och det har flera gånger i denna kammare
från olika håll påpekats. Den tid torde således icke vara långt aflägsen,
då en omarbetning af lagen blir nödig, men att nu, innan
en sådan mera fullständig omarbetning skäligen kan ifrågasättas,
vidtaga ändring i en så obetydlig sak som denna, och detta då väglagen
i allmänhet icke tillämpats stort mer än ett år och till och
med på vissa orter ännu icke vunnit tillämpning, tror jag icke vara
ändamålsenligt.

Herr Stråle: Jag är hufvudsakligen förekommen af den senaste
talaren; jag tillåter mig endast tillägga, att lagutskottets förslag
visserligen kan synas beaktansvärdt, så till vida som det afser en
utvidgning af den kommunala sjelfstyrelsen. Meu äfven om ett visst
antal kommuner i landet ganska lätt skulle kunna sköta sig med
den anordning, motionären tänkt sig, så är det tvifvels utan ett vida
större antal kommuner å landet, som skulle hafva stora svårigheter
att reda sig och till äfventyrs trassla in ärendet. Att för vissa, men
enstaka fall tillskapa ändringar i lagen är ju, såsom den senaste
talaren sade, icke lämpligt, och med åberopande af de skäl, som
förut anförts, anhåller jag således om afslag på lagutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
förevarande utlåtande hemstält samt vidare på afslag derå; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 29 sistlidne februari
och den 3 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 28, i
anledning af väckt motion om ändring i förordningen den 14 april
1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Onsdagen den 4 Mars.

N:o 8.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 29 nästlidne februari och den 3 innevarande månad bordlagda
utlåtande n:o 29, i anledning af väckta motioner angående formen
för äktenskaps afslutande.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Herr Billing: Ehuru jag i mitt yrkande icke ämnar komma Om utsträckt
till annat än bifall till lagutskottets framställning, anser jag migTyrUil^vigld.
dock skyldig i anledning af nu föredragna ärende säga några ord.

Till att börja med vill jag icke lemna oanmärkt, att motionären
i motiveringen till sin motion gjort sig skyldig till ett par saker,
som jag finner böra påpekas.

Först och främst har han, för att belysa hvad han anser vara
oefterrättligt i den kyrkliga äktenskapslagstiftningen, framdragit ett
enskildt exempel, men refererat detta på ett så ofullständigt sätt,
att intrycket af detsamma blifvit något alldeles origtigt. Detta
exempel skulle enligt motionären visa, att den kyrkliga äktenskapslagstiftningen
vore origtig, under det att det fast hellre, da man
känner det i dess fullständighet, är ett slående bevis på det frireligiösa
partitvångets stora tryck. Jag vill emellertid icke närmare
ingå på saken, då den icke inverkat på lagutskottets beslut.

Den andra omständigheten, som jag icke vill lemna oanmärkt,
är den, att motionären i sin motivering alldeles förbigått, att 1893
års kyrkomöte hade den här föreliggande frågan under behandling
och fattade ett beslut, som i viss mån gick i samma retning, som
den motionären här föreslagit. Det synes mig vara ett nog lättvindigt
sätt att gå till väga, då man vid väckande af motion i en
fråga förbigår de vigtigaste förhandlingar, som i ärendet hittills i
vårt land egt rum. Motionären kan hafva haft skäl att alldeles
förbigå dessa förhandlingar; jag kan förstå de skälen, men skall icke
här lägga fram dem, utan vill blott annotera, att han troligen icke
velat komma i håg dessa kyrkomötets förhandlingar.

Nämnda kyrkomöte fattade i anledning af da väckt motion följande
beslut och antog för sin del eu lag af denna lydelse:

»Önskar medlem af svenska kyrkan, hvilken icke deltagit i
konfirmation eller nattvardsgång inom kyrkan, att äktenskap, som
af honom ingås, måtte med kyrklig vigsel afslutas, då må, der han
eljest är till vigsel berättigad, sådan honom icke förvägras, så vida
han åtnjutit konfirmationsundervisning af prest inom kyrkan och
af denne funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få
tillträde titt Herrens heliga nattvard.''»

N:o 8. 12

Onsdagen den 4 Mars.

Om utsträckt Mot detta lagförslag gjordes af en mycket aktningsbjudande
''hrkii C''vi<isel m''nor^et allvarliga gensägelse!-, och från prineipiel synpunkt sedt
y (•p,QT^\Se kunna grunder, väl värda att beaktas, anföras mot detsamma, men
då jag i kyrkomötet, såväl i kyrkolagsutskottet som i plenum, förordade
det lagförslag, som kyrkomötet antog, och hvilket går i den
rigtning, motionären bär föreslagit, anser jag mig böra anföra grunderna
för denna uppfattning, och detta så mycket hellre, som jag
finner det vara högst olämpligt, att denna fråga behandlats såväl
af enskild motionär som af lagutskottet, utan att uppmärksamhet
egnats åt den kyrkliga representationens beslut i ärendet. Motionen
går ut på att sådan medlem af svenska kyrkan, som inom henne
icke begått nattvarden, skulle, om han så önskar, erhålla kyrklig
vigsel. Nu gällande lag tillstädjer honom icke sådant, utan äktenskapet
skall i sådant fall ingås med borgerlig vigsel. Men det synes
mig dock, som om, när medlem, som i ett eller annat hänseende är
dissenter, dock framställer en önskan att få kyrklig vigsel, man i
denna önskan hos honom borde se en tendens till närmande till
kyrkan, se i denna hans önskan ett uttryck för att, om han också
i ett eller annat hänseende är af en olika uppfattning med den kyrkliga,
han dock icke i grunden med kyrkan bär velat eller vill bryta.
När sålunda kyrklig vigsel begäres, förekommer det mig — när nu
i alla fall äktenskap, dock ehuru ej med kyrklig vigsel, får ingås
titan föregående nattvardsgång — soin om kyrkan icke borde stöta
tillbaka, utan i detta hänseende kunde och borde gå till mötes för
att knyta de begärande ännu fastare vid sig.

Vidare synes det mig, som om både kyrkan och staten borde
vara synnerligen måna om att göra allt hvad de kunna för att åt
äktenskapet gifva all den helgd, som möjlig är. Om det i alla tider
varit behöfligt att i folkmedvetandet inskärpa, att äktenskapet är
ett heligt förbund, som bör helighållas, är visserligen bebofvet af
ett sådant inskärpande i våra dagar icke mindre än förr, utan större;
och då det nu icke lärer med skäl kunna förnekas, att den kyrkliga
vigseln gifver ett klarare, bestämdare och djupare kändt intryck
deraf, att äktenskapet icke är en förening, som lättsinnigt kan ingås
och lätt kan brytas, utan är af det djupaste slag och bör på det
allvarligaste helighållas, synes mig häruti vara en ytterligare grund
för att sträcka sig så långt man kan samt, utan att bryta med
grundsatser af allt för stor betydelse, gifva den kyrkliga vigseln åt
dem, som sådan begära.

Härtill kommer för det tredje, att, enligt nu gällande dissenterlag,
om af tvenne kontrahenter den ene är berättigad till erhållande
af kyrklig vigsel, men den andre, derför att han icke begått nattvarden
inom svenska kyrkan, icke har denna rättighet, deras äktenskap
måste ingås med borgerlig vigsel. Men om denne i sista rummet
nämnde kontrahenten i stället för att qvarstå inom svenska
statskyrkan utträder ur densamma och går öfver till ett dissentersamfund,
bli derigenom kontrahenterna enligt gällande lag berättigade

13 N:o 8.

Onsdagen den 4 Mars.

till kyrklig vigsel. Men det synes mig vara temligen klart, att man Om utsträckt
icke bör °på detta sätt drifva personer till utträde ur statskyrkan.

Det var dessa grunder, som gjorde, att jag i kyrkomötet yrkade (Fortg)
bifall till det lagförslag, jag nyss tog mig friheten att uppläsa, liksom
jag också anser dessa grunder afgörande för att ett sådant lagförslag
kunde och borde af staten antagas. Men då nu motionären
icke har velat eller kunnat komma i håg detta kyrkomötets beslut,
och han endast velat stryka ut den nuvarande bestämmelsen utan
att i dess ställe sätta någon annan, då han icke velat insätta den
bestämmelse, som kyrkomötet för sin del antagit, nemligen att den
person, som önskar kyrklig vigsel, skulle hafva mottagit religionsundervisning,
och då staten och nu särskilt Första Kammaren icke
lärer anse det vara ett obehörigt tvång på kyrkans medlemmar att
de skola hafva mottagit sådan undervisning, anser jag lagutskottet,
då det framhållit i sin motivering, att motionären i stället för nu
gällande bestämmelse icke velat sätta någon annan, hafva haft fullt
fog att yrka afslag på motionen, och finner icke heller, att lagutskottet
haft anledning att för egen del föreslå en annan bestämmelse,
hvarför jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Hasselrot: Då den näst föregående talaren icke framstäf
något annat yrkande än bifall till lagutskottets förslag, hade jag
möjligen icke behöft nu yttra mig. Uti hvad talaren anförde låg
dock jemte klander mot motionären äfven ett klander mot lagutskottet,
derför att detsamma icke redogjort för hvad i frågan förekommit
vid 1893 års kyrkomöte. Det är ju också möjligt, att detta
klander är berättigadt, men utskottet ansåg sig till följd af frågans
ställning icke hafva befogenhet eller åtminstone skyldighet att på
densamma närmare ingå, och, såsom kammaren torde finna af motiveringen,
har lagutskottet icke ingått i ett sakligt bedömande af
frågan just af det skäl, som den förre ärade talaren påpekat. Den
af motionären nu väckta frågan har många gånger förut varit föremål
för öfverläggning både i riksdagen och vid kyrkomötet, hvarvid
borttagandet af nu föreskrifna vilkor för kyrklig vigsel förordats af
olika personer, men alltid under förutsättning, att något annat skulle
sättas i stället för derutinnan nu gällande bestämmelse. Ibland har
man föreslagit, att kontrahenterna borde styrka sig ega nöjaktig
kristendomskunskap, ibland att de skulle visa sig vara berättigade
till konfirmation och sist har nu 1893 ars kyrkomöte framlagt ett
förslag i ämnet. Då emellertid motionären helt enkelt föreslagit
uteslutande af nu befintligt vilkor utan att ifrågasätta något annat,
och lagutskottet icke ansåg sig ega befogenhet att föreslå annat
sådant, hvilket möjligen kunde komma att strida mot motionärens
mening och ännu mindre än nuvarande bestämmelse motsvara hans
åsigter i ämnet, hade lagutskottet icke annat att göra än på denna
grund afstyrka motionen.

Under sådana förhållanden ausåg lagutskottet icke nödigt att

U:o 8. 14

Onsdagen den 4 Mars.

Om utsträckt redogöra för kyrkomötets beslut i ämnet af år 1893, då beskaffenTyrldiq^insel
^e^en de^a en^gt utskottets mening icke kunde på frågans afkorta.
) >rande inverka.

Herr Pettersson, Carl: Den förste ärade talaren gjorde en
anmärkning mot lagutskottet, hvilken besvarades af detta utskotts
ordförande. Efter min åsigt, skulle ett omnämnande i föreliggande
betänkande af 1893 års kyrkomötes beslut i detta ämne hafva försvagat
det skäl, hvarpå lagutskottet nu hufvudsakligen stödjer sitt
afstyrkande af herr Waldenströms motion — nemligen att han »icke
angifver sin åsigt om något annat stadgande och i så fall hvilket
borde sättas i stället för hvad hittills härutinnan varit gällande».
Hade utskottet gått ut från kyrkomötets beslut, så torde det må
hända kommit till annat resultat — så vida utskottet haft motionsrätt;
men när det icke har sådan, kunde utskottet icke föreslå
Riksdagen en skrifvelse i den rigtningen. Det var herr Waldenströms
motion, som skulle behandlas, den och intet annat; ett anförande
af kyrkomötets beslut i ämnet skulle blott ha försvagat
utskottets skäl. Men hvarför nämner motionären icke ett ord om
detta beslut? Det kan icke gerna vara af okunnighet derom. Men
om han åberopat sig derpå, så hade han ju haft utsigt att åtminstone
vinna ett steg till det mål, dit han syftar. Mig synes, att han
denna gång haft för brådt om. Men må hända att han en annan
gång vinner sitt åsyftade mål, utan att taga små steg. Det lät icke
så omöjligt, att döma af hvad den förste talaren yttrade.

Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att anföra hvad
jag fått höra om den ärade motionärens lättvindiga sätt att behandla
faktiska förhållanden. Han yttrar i sin motion: »Alldeles nyss har
här i Stockholm inträffat en händelse, som är mycket karakteristisk.
En icke konfirmerad flicka blef trolofvad med en i hufvudstaden
tjenstgörande prestman. Begge ville de hafva kyrklig vigsel till sitt
äktenskap. Detta kunde emellertid icke beviljas dem, med mindre
än att hon läte sig konfirmeras och beginge nattvarden i statskyrkan.
Men dertill kunde hon icke förmås.» Efter de upplysningar, som
lemnats i lagutskottet, är detta »eu sanning med modifikation»; i
stället för »kunde icke dertill förmås» borde hafva stått: »fick icke
för sina slägtingar». Nu är hon emellertid både gift och konfirmerad.

I likhet med begge de föregående talarne yrkar jag bifall till
föreliggande betänkande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets nedannämnda,
den 28 och 29 sistlidne februari bordlagda betänkanden:

Onsdagen den 4 Mars.

15 N:o 8.

n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående tullfritt införande öfver Funäsdalen af spanmål och
fläsk, samt

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändring i kongl. förordningen
angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 28 och 29 nästlidne
februari bordlagda utlåtande n:o 20, i anledning af väckt motion
angående ändring af 2 § utsökningslagen, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 28 och 29 sistlidne februari Om begränsbordlagda
utlåtande n:o 21, i anledning af väckt motion om ändrad ™dlfförJåZlydelse
af 17 kap. 10 § handelsbalken. rätten för

omyndigs for Herr

Leman: Då jag i afseende på den kläm, hvartill utskottet dram hos förhör
kommit, har några betänkligheter, skall jag anhålla att i kort- J^myndarl
het få redogöra för dem.

Antingen, synes det mig, har utskottet icke fullt utsagt hvad
det menat, och då erfordras det, enligt min tanke, ett förtydligande
af klämmen, eller också har utskottet gjort detta, och då kan jag
åtminstone icke vara fullt ense med utskottet. Utskottet hemställer
nemligen, att en skrifvelse skall aflåtas till Kongl. Maj:t med anhållan,
»det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan lagbestämmelse, hvarigenom den i 17 kap.

10 § handelsbalken stadgade förmånsrätt för omyndigs fordran begränsas
till viss tid efter det förmynderskapet upphört». Det synes mig,
så vidt man icke vill läsa någonting mellan raderna, som om det
vore tydligt och klart, att om utskottets förslag skulle af Riksdagen
godkännas och om sedermera en lag skulle stiftas med anledning af
Riksdagens beslut, och dessa skulle vara fullt exakt svarande mot
hvarandra, så innebure detta ingenting annat, än att under hvilka
förhållanden som helst förmånsrätten skulle gå förlorad, sedan viss
tid förflutit efter det förmynderskapet upphört; och det är häremot
jag vill inlägga en gensaga.

Herrarne känna mer än väl, huru svårt det kan vara för en
myndling att få ut sin fordran. Först kan, på grund af det grannlaga
förhållande, hvaruti myndlingar ofta stå till sina förmyndare
(såsom till exempel barn gent emot någon af sina föräldrar), någon
tid förflyta, innan anspråk på utfående af myndlingens medel väckas;
sedan kunna tvister uppstå om utfående af redovisning och derefter,
sedan redovisning väl erhållits, angående klander af densamma. Så -

N:o 8.

Om begränsning
till viss
tid afförmånsrätten
för
omyndigs fordran
hos föräldrar
eller
förmyndare.
(Forts.)

16 Onsdagen den 4 Mars.

dana tvister genomlöpa ofta samtliga instanser, och de fall äro icke
sällsynta, der tvist, som anhängiggjorts strax efter det förmyndarens
redovisningsskyldighet inträdt, icke afslutats förr än 6, 7 å 8 år
. derefter. På grund af dessa förhållanden synes mig utskottets ut■
låtande vara, om jag så må säga, för snäft. Härförutom tillåter
jag mig att erinra om ännu en omständighet, att nemligen, sedan
slutlig dom blifvit fäld, man i lagen torde böra för domens verkställighet
inrymma någon tid, inom hvilken förmånsrätten bibehålies.

Om nu utskottet delat de af mig uttryckta åsigter, hemställer
jag, huruvida icke utskottet äfven hade bort tydligare hafva utsagt
hvad det verkligen menat. Utskottets formulering hade ock i sådant
fall bort erhålla en annan och mera extensiv lydelse. För min del
hade jag tänkt mig, att utskottets hemställan hade bort affattas i
ungefär följande ordalag, nemligen:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan förändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken, att
derigenom bestämmes, att förmånsrätt för omyndigs fordran hos
förmyndare ej vidare skall ega rum, dels der sådan fordran, efter
det förmynderskap upphört eller öfvergått till annan förmyndare,
stått inne i längre än tre år, utan att inom sagda tid talan om
fordringens utbekommande blifvit instämd och vederbörligen fullföljd,
och dels der verkställighet å laga kraftegande dom, hvarigenom
dylik fordran blifvit utdömd, ej blifvit sökt inom viss stadgad tid
efter det domen gifvits.

Jag vill för närvarande icke framställa något yrkande, hvilket
eljest skulle afsett återremiss, utan har endast velat till protokollet
angifva mina betänkligheter mot utskottets formulering.

Herr Hasselrot: Lagutskottet har icke förbisett, att den föreslagna
formen för skrifvelsen är kortfattad och möjligen något snäf.
På sätt den siste ärade talaren påpekade, är det icke möjligt eller
rimligt att nöja sig med en enkel lagbestämmelse, sådan som den i
skrifvelsen omförmälda, nemligen att förmånsrätten för omyndigs
fordran »begränsas till viss tid efter det förmynder skåpet upphört».

På sätt han nämnde, ligger det i sakens natur, och det har också
lagutskottet i sin motivering antydt, att förmånsrätten skall upphöra
efter viss tid endast under förutsättning att fordringen lemnats
outsökt. Om vederbörande inom stadgad tid utsökt sin fordran
eller stämt om redovisning, har lian uppenbarligen bevarat sin rätt
till bibehållande af förmånsrätten.

Nu skulle det ju kunna ifrågasättas, såsom den siste ärade talaren
nämnde, att göra skrifvelsen så fullständig, att man deri toge in
äfven erforderliga detaljbestämmelser. Det har dock varit vanligt,
då Riksdagen skrifver till Kongl. Maj:t, att man i skrifvelsen uttrycker
endast den grundsats, på hvilken lagstiftningen i fråga skall
byggas, och öfverlemnar åt Kongl. Maj:t att, derest denna grundsats

17 N:e 8.

Onsdagen den 4 Mars.

•gillas, närmare detaljera de bestämmelser, som deraf kunna blifva Om begräns°n
följd ning till visa

Hufvudsakligen bestämmande för lagutskottet, då det haft att tldr%fen för
välja emellan en kort och en mera vidlyftig form för skrifvelsen, omyndiga förhör
emellertid varit den omständighet, att då samma fråga år 1891 dran hos förvax
före i Riksdagen, föreslog lagutskottet samma form för skrifvelse
i ämnet, som nu är ifrågasatt, och detta förslag till skrifvelse }0 ^Foi.ts ,
godkändes af Riksdagens båda kamrar. Riksdagen har sålunda då
gifvit företräde åt den kortare formen, och enär derigenom icke
gerna kan föranledas någon olägenhet eller något missförstånd, tilllåter
jag mig att till lagutskottets förslag yrka bifall.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 28 och 29 nästlidne
februari bordlagda utlåtande n:o 22, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 27 kap. 10 § byggningabalken, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
■den 28 och 29 sistlidne februari bordlagda utlåtande n:o 23, i anledning
af väckta motioner om ändring i förordningen den 18 juni
1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Punkten 1. Ang. komps tensvilkor

för

, vi. , j0 rätt att idka

Herr Moberg: Ehuru, med hänsyn till den utgång, som en handei euer
motion, likartad med den af herr Swartling nu framlagda, sistlidne annan rörelse
riksdag erhöll inom denna kammare, föga synes vara att vinna ge- af viss omnom
att tala för bifall till herr Swartlings motion, tillåter jag mig fattning.
dock erinra derom, att de missförhållanden, som i nämnda motion
beröras, äro af så beaktansvärd beskaffenhet, att det synes mig, att
man deråt bör egna mer än eu flyktig uppmärksamhet. Men jag
har jemväl ett annat skäl, som, åtminstone för mig, synes vara af
den vigt, att jag på grund deraf skulle önska framgång åt herr
Swartlings motion.

Jag vågar nemligen föreställa mig, att om Riksdagen skulle
besluta eu skrifvelse i det syfte, som herr Swartling begärt, Kongl.

Maj:ts regering skulle finna en osökt anledning att taga under närmare
öfvervägande, huruvida, icke blott i det anmärkta, utan jemväl
i andra afseeuden, kongl. förordningen af år 1864 om utvidgad
näringsfrihet icke tarfvade en lika välbehöflig som efterlängtad omarbetning
och förbättring. Det torde nemligen knappast gifvas

Första Kammarens Prot. 1S96. N:o 8. 2

N:o 8. 18

Onsdagen den 4 Mars.

An,J- kampe- någon förordning, som lemnar sådant skydd för bedrifvande af alleten-ulatt
idka, lmiula ofog’ sora ber5rda förordning. Den fyller så väl sitt syfte att
''handel eller vara en förordning om utsträckt näringsfrihet, att med stöd af denannan
rörelse samma näring kan sa bedrifvas att folk saklöst kan förderfvas till
af viss om- lif och helsa. — Detta yttrande innebär ingalunda någon öfverdrift.
fattning. Kändt torde nemligen vara, att när kommunerna vilja medelst

(Forts.) infot ande af obligatorisk besigtning af köttvaror och genom slagt liustvång

skydda sig emot förtärande af lifsmedel, som kunna medföra
de skadligaste verkningar, sa vet den kongl. förordningen, med

den tolkning som deråt gifves, att så väl skydda näringsfriheten i

alla dess osunda yttringar, att man måste vara beredd att, hvilken

dag och hvilken timme på dygnet som helst, gå i döden för den samma.

Ett offer som synes mig dock vara något stort, åtminstone
för den, som icke hyser några öfverdrifna tankar om dess förträfflighet.

Jag skulle, om jag icke befarade att trötta kammaren, kunna
uppräkna mangfaldiga förhallanden beträffande denna förordning,
hvilka äro af beskaffenhet att böra ådraga sig lagstiftarens uppmärksamhet.
Bristerna i densamma hafva ock blifvit tydligt ådagalagda
genom den mängd ändringar, som under tidernas lopp vidtagits,
och den mängd motioner, som framkommit om ytterligare
ändringar.

Men, för att halla mig till den fråga som närmast föreligger —
jag anhåller herr grefve och talman om benäget öfverseende för
den utflygt derifrån jag gjort — så torde det vara för en hvar,
som känner förhållandena på landet, alldeles uppenbart, att, såsom
landthandeln nu bedrifves, och med den utsträckning den nu tagit,
den blifvit en verklig landsplåga. Jag kan icke förstå annat än att
det bör vara en uppgift för lagstiftningen, så god som mången annan,
att söka taga i öfvervägande, huruvida icke eu hämsko kan läggas
pa en näringsfrihet, som med en gagnelig sådan icke har något
annat gemensamt, än såsom manget annat åtgörande i frihetens
namn, nemligen att begagna denna som en skylt för att väcka förargelse
och plåga hos rättsinniga och ordningsälskande medborgare.
Det synes mig vara en ytterst klen tröst, hvarpå lagutskottet, både
vid förliden och innevarande års riksdag, bjuder, nemligen att
korrektiv emot de af herr Swartling anmärkta missförhållandena
finnes deri, att den handlande, som icke Jean föra böcker och icke
vill föra böcker, blir, derest konkurs inträffar, dömd till den stränga
påföljd, som konkurslagen i ty fall stadgar. Ja, jag vill ingalunda
förneka, att han med rätta får lida sitt straff, men allt det onda,
som en dylik osund handel medfört: ett utsträckt borgenssystem,
handel med Öl och spritdrycker m. m., icke blir detta botadt derigenom,
att handelsföreståndaren sättes in i fängelse. För öfrigt
kan jag icke första annat än att det, i detta som i många andra
fall, bör vara eu af statsmagternas uppgift att, såvidt i deras magt
står, genom preventiva åtgärder snarare söka förekomma lagbrott

Onsdagen den 4 Mars.

19 N:o 8.

än genom slappa ordningsstadganden och lagbestämmelser uppmuntra Ang. kompetill
dylika. ten,vilkor för

Handeln, i vara dagar sa olika mot fordom, ar ju ett närings- handel eller
fång, som ådragit sig lagstiftarens uppmärksamhet just genom den annan rörelse
beröring, hvari det kommer till det allmänna; och när handel drif- af viss omves
af två eller flere i bolag, har denna uppmärksamhet tagit sig fattning.
uttryck uti bestämmelser till skyddande af tredje mans rätt. Hvar- (Forts.)
för skall icke då en enskild person, som drifver handel, kunna vara
underkastad inskränkning i en frihet, som jag icke kan förstå vara,
såsom 1864 års förordning om utsträckt näringsfrihet förutsätter,
så att säga, rent af med födseln gifven.

De klagomål, som oupphörligen från landsbygden inlöpa om de
betänkliga missförhållandena med dessa handelsbodar, som uppväxa
såsom svampar ur jorden, och de påstötningar, som ofta erhållas,
att söka vid Riksdagen verka emot detta onda, synas mig vara skäl
nog för Riksdagen att taga i öfvervägande, huruvida icke någonting
deremot skall kunna göras. — Exempel på arten och beskaffenheten
af en del af dessa handelsbodar skulle kunna anföras i mängd. Jag
tillåter mig blott anföra ett.

En dräng, som för öfrigt var belåten med den tjenst han hade
hos sin husbonde, uppsade en dag sin anställning. På husbondens
fråga, hvad han skulle taga sig till, svarade drängen, att han skulle
öppna handel. På husbondens föreställning, att sådant kräfde, att
han hade insigter i handelns skötande och dermed i sammanhang
stående förhållanden, fäste drängen ingen vidare uppmärksamhet,
utan svarade: »det går väl några år; derunder lefver jag godt och
sedan får jag göra konkurs». Så gick det också. Han gjorde konkurs,
fick ackord, men gjorde konkurs äfven på ackordet och hade
derefter ingen utväg att fortsätta med handeln. Men så började
hans hustru med handeln, hvilken hon öfvertog i sitt namn. Äfven
hon gjorde konkurs och konkurs på ackordet, och samma väg gick
det med sonen och derefter äfven med dottern. Sålunda hade hela
familjen idkat handel och gjort konkurs, fått ackord, men gjort konkurs
på ackordet. Om nu en bestämmelse, sådan som herr Swartling
föreslagit, i lagen funnits, hade icke allt det elände, som denna familj
dragit öfver sig och orten, kunnat uppstå.

Jag är ingalunda så blind, att jag icke lätt inser, att det onda
icke kan vara botadt ensamt med de bestämmelser, som herr Swartling
tänkt sig. Till de åt honom föreslagna skulle jag dessutom vilja
tillägga ytterligare några andra, särskilt det, att den, som vill
idka handel, skall styrka, att han under ett visst antal år varit anstäld
i handel och derunder vunnit förfarenhet i yrket, och förete
bevis från sin husbonde om att han har en dylik insigt, men jag
föreställer mig, såsom jag redan antydt, att, om frågan dragés under
Kong!. Maj:ts nådiga skärskådande, Kongl. Maj:t skall veta finna
bestämmelser som, på samma gång de utveckla och befordra eu sund
näringsfrihet, hämma utväxterna derpå.

N:o 8. 20

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. kompe- Jag skulle derför gerna vilja yrka bifall till herr Swartlings
tensvilkor för moiion, lnen jag föreställer mig, att jag härutinnan icke kan
Thandel eller Påräkna kammarens understöd, skall jag, åtminstone för närvarande,
annan rörelse icke tillåta mig att framställa något yrkande.
af viss om fattning.

Herr Hasselrot: Villigt erkänner jag, att, på sätt motionären

(Forts.) och äfven den siste talaren påpekat, landthandeln på många ställen
och i många afseendeu medför beaktansvärda olägenheter, men jag
betviflar, att någon väsentlig rättelse härutinnan skall kunna ske
genom sådana bestämmelser, som herr Swartling ifrågasatt. Jag
vill nu icke följa den siste ärade talaren i hans tankegång, då han
trodde, att en skrifvelse i anledning af herr Swartlings motion skulle
kunna leda till ändringar i eu mängd andra förhållanden, som han
ansåg böra ändras, utan skall jag uteslutande hålla mig till hvad
af motionären föreslagits, nemligen att en person, innan han får
idka handel, skall visa sin kompetens dertill, dervid jag vågar påstå,
att de olägenheter talaren påpekade, nemligen obehörig handel med
Öl och spritvaror, alltför utsträckt borgenssystem, onödig konsumtion
af lyxvaror, m. m., lika väl kunna förekomma hos den handlande,
som kan föra böcker, som hos den, som icke kan detta. Det är
visserligen sant, att i ett och annat fall skulle just den, som icke
kan föra böcker, blifva hindrad från handels bedrifvande, men i det
stora hela komme olägenheterna att fortfara. Den väsentligaste
orsaken och grunden till de öfverklagade olägenheterna af landthandeln
är enligt min åsigt fabrikanters och grossörers benägenhet
att lemna kredit utan urskilning till så godt som alla småhandlare
på landsbygden. Blifva förhållandena i detta afseende bättre, så
blifva vi af med de öfverklagade olägenheterna mycket lättare än
genom införande af ett sådant lagbud, som det nu ifrågasatta. Man
kan för öfrigt väl tänka sig en person, som är fullt lämplig att
drifva handel, men sjelf icke kunnig i bokföring, och det vore väl
då hardt att hindra honom från rörelsens bedrifvande, om han skaffar
sig en kompetent bokförare.

Det korrektiv, som redan finnes och som den föregående talaren
icke ville tillmäta någon betydelse, är emellertid alldeles icke
att underskatta. Om en person visar sig sköta sin affär vårdslöst,
så att han icke kan göra rätt för sig och han icke ordentligen fullgjort
sin bokföring, så straffas han med fängelse. Härigenom torde
en ordentlig bokföring framtvingas lika säkert som genom en handlandes
examinerande i bokföring. Underlåtenhet i bokföring kommer
oftare af vårdslöshet och andra orsaker än af okunnighet.

Jag tillåter mig yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Rudebeck: Då detta ärende förekom inom lagutskottet
var jag ännu icke medlem af utskottet och deltog således icke der
i behandlingen af denna fråga, men jag ber få tillkännagifva, att
om jag gjort det, skulle jag i afseende å herr Swartlings motion

Onsdagen den 4 Mars.

21 N:o 8.

kommit till ett annat resultat än lagutskottet. I likhet med den Ang. kompenäst
föregående och i olikhet med den siste talaren anser jag,
en bestämmelse i det syfte, som herr Swartling föreslagit, skulle vara handel eUer
synnerligen välgörande och 8r högst behöflig. Den som har känne- annan rörelse
dom om förhållandena särskilt på landsbygder, der en stor mängd af viss. omlandthandlande
finnas, vet hvithet, rent ut sagdt, oskick, som ofta fattningeger
rum i afseende å handelsrörelsen, och det sätt på hvilket böc- (Forts.)
kerna öfver rörelsen föras, och jag tror, att många af eder, mine
herrar, skulle häpna, om för eder framlades en del handelsböcker,
förda af dessa personer, som icke kunna föra dem. Man framställer
då den frågan: hvarför begagna sig vederbörande icke af det korrektiv,
som finnes i det stränga stadgandet angående ansvar vid
konkurs för felaktig bokföring? Hvarför vederbörande icke göra det,
kan jag naturligtvis icke fullt förklara, men för visso är det mången
gång af den anledning att dessa vederbörande, fordringsegarne i konkursen,
ofta äro landthandlande sjelfva och i angifna häuseendet
den ene icke är stort bättre än den andre, hvadan icke heller den
ene vill skada den andre.

Nu säger man, att eu sådan åtgärd, som den motionären föreslagit,
är så obetydlig, att den icke skulle medföra någon egentlig
verkan. Tvärt om tror jag, för min del, att den skulle medföra en
mycket afsevärd, högst vigtig och betydande verkan. Den kan ej
heller med rätta sägas, såsom somliga påstå, innebära någon obehörig
inskränkning i näringsfriheten, ty när det fordras af en näringsidkare,
att han skall föra böcker, och det visat sig på ett sätt,
som icke kan af någon jäfvas, att hos en stor mängd af dem det icke
finnes förmåga att fullgöra denna skyldighet, då kan jag icke finna
att någon obehörig inskränkning i friheten sker derigenom att lagen
bestämmer, att den person, som vill idka en handelsrörelse, med
hvilken följer skyldighet att föra böcker, skall, innan tillstånd till
handelns utöfvande lemnas honom, visa att han har kunskap i bokföring.
Dermed blir bestämmelsen om skyldighet att föra handelsböcker
effektiv, men något intrång i näringsfriheten ligger icke häri.

Utskottet säger vidare på ett ställe: »Då härtill kommer, att
en föreskrift i det af motionären afsedda syfte skulle hindra åtskilliga
personer, hvilka väl icke sjelfva ega förmåga att verkställa bokföring,
men önska att genom andra besörja densamma, från utöfvandet
af eu rörelse, för hvilken de i öfrigt kunna vara väl qvalificerade,
anser utskottet sig icke böra tillstyrka bifall till hvad motionären
i förra delen af motionen föreslagit.» Jag kan icke finna, att det
vore något menligt i detta. Ty är en person så väl qvalificerad
för utöfvande af en handelsrörelse, Er jag fullt öfvertygad, att han
också skall kunna genomgå en kurs i bokföring och erhålla bevis
om kunskap deri, hvilken kunskap han väl behöfver äfven till kontroll
öfver don som besörjer bokföringen.

Då för några år sedan handelsföreningarna utfärdade ett cirkulär
till de särskilda orterna och begärde yttranden äfven från korn -

N:o 8. 22

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. kompetensvilkor
för
rätt att idka
handel eller
annan rörelse
af viss omfattning.

(Forts.)

munalstämmorna rörande åtgärders vidtagaude särskilt för att landthandlandena
skulle blifva mer qvalificerade för sitt yrke än de äro,
förekom, om jag icke minnes orätt, deruti en bestämmelse sådan
som den nu föreslagna. Och jag tror mig utan misstag kunna säga,
att inom den bygd, der jag bor, fans, då denna fråga förekom på
en kommunalstämma, icke någon, som motsade, att detta vore en
lämplig och önskvärd föreskrift.

Af de skäl jag nu anfört och med hänvisning till hvad en föregående
talare i samma syfte framhållit, och då jag många gånger
erfarit, hurusom personer, endast derför att de icke hafva förmåga
att egna sig åt något arbete, slagit sig på landthandel utan att ega
ringaste insigt i bokföring eller kunna bedöma hvad dermed menas,
och då jag dertill varit i tillfälle erfara de menliga följderna af
detta oefterrättlighetstillstånd, anser jag mig böra, hvad förut icke
skett, nu framställa bestämdt yrkande om bifall till herr Swartlings
motion.

Herr Hassel rot: Endast ett par ord med anledning af den
siste talarens yttrande. Han påstod, att det icke kunde medföra
väsentliga olägenheter, om ifrågavarande bestämmelse infördes, emedan
det icke vore behörigt, att en person fick idka handel, som
icke kunde skaffa sig bevis om kunskap i bokföring. Jag är af
annan åsigt och vill anföra ett exempel till stöd för denna. Man
tanke sig ett dödsfall, och att sterbhuset vill öfvertaga eu stor och
vidlyftig handelsrörelse. Skall detta då vägras enkan och förmyndarne,
derför att de icke kunna få betyg på kunskap i bokföring?
Om de skaffa sig en skicklig bokförare, så är det väl hårdt och
obilligt samt ofta ledande till betydlig förlust, att de skola hindras
att fortsätta och afveckla eu rörelse, som i öfrigt är laglig.

Herr von Stapelmohr: Jag har inom lagutskottet deltagit i
behandlingen af detta ärende och instämt med majoriteten, och jag
vill framlägga några skäl derför.

Jag är fullt ense med motionären och jemväl med den talare,
som först hade ordet, samt herr Rudebeck deruti, att det skulle
vara önskligt, att den som drifver en sådan rörelse, deröfver handelsböcker
skola föras, också har kunskap i bokföring, så att han icke
af brist på sådan kunskap utsätter sig för ansvarspåföljd, derest han
blir satt i konkurs. Men jag tvekar att för detta ändamål förorda
tillgripande af den utväg motionären föreslagit, eller att i lag bestämma,
att den som vill drifva handel skall styrka, att han är
kunnig i bokföring. Den lagbestämmelse motionären föreslagit, och
som äfven förordats af herr Rudebeck, är icke något nytt eller opröfvadt
i vårt land. 1846 års näringslag innehöll nemligen, att den
som begärde eu handelsrättighet skulle styrka, utom att han egde
ett visst mått af kunskap i skrifning och räkning, att han hade
kännedom om förandet af bok och räkning på det i handel i all -

Onsdagen den 4 Mars.

23 N:o 8.

mänhet öfliga satt. Men till följd deraf att lagen icke tillika angaf, Ang. kompehvem
som skulle utfärda intyg, som skulle tillmätas vitsord, blef
bestämmelsen i tillämpningen utan all verkan och urartade till en handei eiler
tom formalitet, så att man till och med åberopade intyg om skick- annan rörelse
lighet i bokföring, utgifua af personer, som i sådana stycken voro af viss omalldeles
främmande. I 1864 års näringslag upptogs icke bestämmel- fattning.
sen, och detta med fullt fog, ty jag kan icke finna något skäl att, (Forts.)

då för andra näringar icke fordrades kompetensvilkor, sådant vilkor
skulle fordras för handelsrörelsen, hvarigenom denna skulle sättas i
sämre ställning än andra näringar. I 1864 års strafflag inflickades
dock en bestämmelse, att den, som icke uppfylde hvad lagen fordrade
i fråga om bokföring, skulle vara underkastad ansvar, om han
råkade i konkurs. Detta lagbud innebär en kraftig och allvarlig
maning till försigtighet, och den som icke vill låta denna inverka
på sig får skylla sig sjelf och finna sig i följderna.

Det skulle icke blifva mycket bevändt med en lagbestämmelse
sådan som motionären påyrkat. I många fall är innehafvare!! af
en affär så upptagen af andra göromål, som till affären höra, att
han har föga tid att egna sig åt bokföringen, utan öfverlåter den
åt en främmande person. Bokföringen är ock icke sa invecklad,
att icke den, som börjat eu rörelse utan nödig insigt deruti, kan,
om han så önskar, lätt förvärfva sig denna kunskap; och han torde
ej heller underlåta att göra detta, så vida han är redbar, ordentlig
och hyser verkligt intresse för framgången af sin rörelse, och finnas
icke dessa förutsättningar för rörelsens framåtskridande, hjelpa inga
lagbestämmelser.

Lagutskottets ordförande har framhållit exempel på en del
olägenheter, som skulle följa af en sådan lagbestämmelse, som
motionären föreslagit. Jag skall framlägga ytterligare ett. Eu
person drifver handel till ringa omfattning, såsom mångleri. Genom
redbarhet har han förskaffat sig förtroende, så att han ser sig i
stånd att utveckla rörelsen till handel i egentlig mening, men dertill
skall han förhindras, om han icke skaffar sig intyg om skicklighet
i bokföring, oaktadt han till biträde skaffar sig en skicklig
räkenskapsförare.

Hvem skulle för öfrigt utfärda sådant bevis, som skulle fordras
derom att en sökande hade kunskap i bokföring? I landet finnas
inga allmänna läroanstalter i bokföring, åtminstone icke några
officiella — jag kan dock möjligen undantaga de två handelsinstituten
i Stockholm och Göteborg, hvilka åtnjuta statsanslag. I de
flesta städer finnas visserligen enskilda personer, som meddela undervisning
i bokföring, men icke sällan är denna undervisning så
underhaltig, att man har fullt skäl att tro, att läraren sjelf
icke är hemma i det lagbestämda bokföringssättet, och att åt
sådana personer lemna det grannlaga värfvet att meddela bevis
om kunskap i bokföring för vinnande af handelsrätt, tror jag icke
är rådligt.

N:o 8. 24

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. kampe- De skal, motionären anfört för motionen, synas mig också litet
Tåt^auidka egendomliSa- Hufvudskälet tyckes vara, icke att höja handelsnärinhandel
eller "en: utan åstadkomma lagbestämmelser, som utgöra hinder för

annan rörelse näringens utöfvande, för att lätta konkurrensen för en del andra
af viss om- handlande. Jag skall icke närmare yttra mig om huruvida en
fattning, sådan åtgärd kan med fullt fog ifrågasättas, men vill dock påpeka,

(Forts.) att det synes mig finnas ett annat sätt, närmare till hands liggande’

nemligen det att minska möjligheten för uppdrifvandet af en^osund
handel eller det, som herr Hasselrot nämnde, att minska krediten.
Derom säges uti det yttrande af statistiska centralbyrån, som af
herr Petri åberopas till stöd för hans motion: »Då de flesta derjemte
sakna eget kapital, måste de stödja sig på krediten, och denna
lemnas dem åtminstone till en början i en utsträckning, som mången
gång är eguad att väcka förvåning och som tillskyndat förlagsgifvarne,
hufvudsakligen grosshandlare i städerna, betydliga förluster,
der dessa icke blifvit betäckta genom de borgensförbindelser slägt
och vänner bland allmogen iklädt sig för handelsmannen.» Ja, det
ligger stor sanning häruti, men lika sant är, att om förlagsgifvare
eller grosshandlare, hvilka ju äro de som klaga högljuddast, visade
större försigtighet och varsamhet vid kredits beviljande, skulle det
onda minskas. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Ilerr Larsson: Jag hade endast tänkt votera i frågan, i fall
det kommer derhän, ehuru utgången icke torde vara tvifvelaktig,
utan blifva afslag på motionen. Jag har dock begärt ordet för att
få till protokollet antecknadt, att jag för min del instämmer i herr
Swartlings motion och således i det yrkande, som först blifvit framstäldt
af herr Moberg. Jag har nemligen liksom han funnit utskottets
skäl mycket svaga gent emot den motion, som det vill taga lifvet
af. Det har blifvit påpekadt af föregående talare, att de som gifva
sig till att blifva landthandlande utan att förstå att sköta bokförin»
få bära följderna och underkasta sig det straff, som lagen stadga^
om det blir konkurs. Ja, det går nog an att säga, men på landet
är det så — åtminstone i min hembygd — att om också en landthandlande
icke kan föra böcker, utan slarfvar och förorsakar skada
genom sin handelsrättighet, så icke blir det yrkadt ansvar på honom
för detta, om han gör konkurs. Och hvarför? Jo, derför, att när
det icke ens förutsättes att han skall hunna föra böcker, när han
får sin handelsrättighet, så tyckes det vara obilligt, att han skall
bota eller få fängelse för att han icke fört böcker, då han, som
sagdt, enligt nu gällande förordning, får sin rättighet utan att något
stadgande ålägger honom att visa, att han har någon som helst
kunskap i att föra sådana.

Ej heller kan jag finna, att lagutskottets skäl äro synnerligen
starka, då det t, ex. säger: »Om än utskottet är ense med motionären
derutinnan, att det i allmänhet måste anses önskvärdt, att
handlande ega nödiga kunskaper i bokföring, föreställer sig dock:

25 Nso 8.

Onsdagen den 4 Mars.

■utskottet, att det skulle blifva förenadt med stora svårigheter att i Ang. kompelag
meddela fullt etfektiva bestämmelser i detta afseende.» Ja, om
utskottet hyllar den åsigten, skulle lagutskottet när som helst kunna /ian(iei euer
sluta att skrifva lagförslag; ty att skrifva lagar, som aldrig kunna annan rörelse.
öfverträdas, utan äro så effektiva, att intet misstag eller brott emot “/ visa om~
dem skall kunna ega rum, lär aldrig kunna komma att inträffa, fattning.
och på det sättet skulle vi nästan blifva utan lagar. Nej, vi få ^ 0 ''

låta oss nöja med lagen, äfven om den icke blir så effektiv, att allt
ondt kan förtagas af den. Vi få nöja oss, om den blir så god som
möjligt.

Vidare säger utskottet, att ett bifall till motionen skulle hindra
en del personer att idka handel, »hvilka väl icke sjelfva ega förmåga
att verkställa bokföring, men önska att genom andra besörja densamma».
Hvem är det som är ansvarig för böckernas förande? År
det icke den, som har handelsrättigheten? Om han tager en annan
person att föra böckerna, derför att han sjelf icke har ringaste begrepp
om bokföring, så får han sjelf taga ansvaret, och det är väl
ändå hårdt, då han icke eger något begrepp om bokföring. Men
äfven om man skulle kunna förhindra någon att öppna handel, derför
att han sjelf saknade förmåga att föra böcker, så skulle, enligt
mitt förmenande, landet icke komma att blifva lidande derpå, utan
tvärtom, ty de redbara och kunniga landthandlarne äro nog så många,
att de okunniga och mindre redbara kunna mycket väl undvaras. Och
jag går så långt, att jag icke skulle vara rädd att i kommunens
hand lägga den magt, som i nästa punkt omförmäles. I den nu
föredragna punkten ber jag, såsom antydt, att få instämma i herr
Mobergs yrkande om bifall till motionen.

Herr Almström: Jag tror visst icke för min del, att de
olägenheter, som blifvit öfverklagade, kunna helt och hållet afhjelpas
genom bifall till motionärens förslag; men jag är öfvertygad, att
detta eller något i den rigtningen skulle afhjelpa åtminstone en del
af dessa olägenheter. Det synes mig, att det kompetensvilkor, som
ifrågasättes, är så lindrigt, att det icke kan utgöra något hinder för
handels fortfarande bedrifvande, men att det bör lemna någon trygghet
för att den ordning och reda i räkenskapernas förande, som
lagen bestämmer, skall iakttagas. Det kan visserligen sägas, att det
är icke lagens fel att missbruk förekomma, att det är säljarens ensak
att se till, att han icke lemnar kredit åt personer, som icke
äro kompetenta att sköta handel, och att det är säljarens ensak att
sedermera beifra brott mot lagen. Men hvar och en, som känner
till huru det tillgår i praktiken, skall mycket snart komma till
klarhet om, att med den stora konkurrens i afsättning, som förefinnes,
och med det sätt, hvarpå varors utbjudning bedrifves, det
icke kan undvikas att varor på kredit komma att lemnas till personer,
om hvilkas soliditet och duglighet att sköta handel man kan
vara dubiös. Och då det kommer till frågan om yrkande om anjFörsta
Kammarens Prot. 1896. N:o 8. 3

N:o 8. 26

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. kompe- svar, då later man, såsom ock här påpekats, ofta känsloskälen tala
idka 0C^ föredrager att låta saken falla. Det är för öfrigt icke blott på
Thandel Iller ^essa områden af näringslagstiftningen, som man yrkat ändring un<annan
rörelse der de senaste åren, utan detta har gjorts äfven inom handtverksaf
viss om- industrien. De flesta handverksidkare i landet hafva uuderstödt den
fattning, rörelse, som uppstått i afseende å lärlingarne och deras vilkor. För
(Forts.) m;n del tror jag, att det skulle lända till mycken nytta, om i sammanhang
med den undersökning, som jag antager Kongl. Maj:t skall
låta företaga angående handtverksförhållandena, en undersökning
äfven eger rum i fråga om handeln. Jag vill visst icke inskränka
den handelsrörelse, som med 1864 års lagstiftning blef lagstadgad,
men jag anser, att det är allt skäl att tillse, att de bestämmelser,
som lagen innehåller, kunna komma att på bästa sätt uppfyllas.
Jag ber för min del att få yrka bifall till motionen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare
derpå att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla
den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig
finna den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Wcern begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten 1 af
sitt utlåtande n:o 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunuos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 45;

Nej — 60.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

27 Nso 8.

Onsdagen den 4 Mars.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den
28 och 29 nästlidne februari bordlagda utlåtanden:

n:o 24, i anledning af vackt motion om förklaring eller ändring
af 20 kap. 8 § ärfdabalken,

n:o 25, i anledning af väckt motion angående ansvar för bristande
tillsyn af hund, och

n:o 26, i anledning af väckt motion om ändring af 8 och 17
§§ i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 12,67 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

»so 8. 28

Fredagen den 6 Mars.

Fredagen den 6 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 0 e. m.

Herr statsrådet Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen om ändrad lydelse af § 25 i nådiga förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne februari.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

n:o 10, i anledning af väckt motion om afskaffande af rättigheten
att på nederlag upplägga spanmål, och

n:o 11, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 7 i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående tullfritt införaude öfver
Funäsdalen af spanmål och fläsk, samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 31, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15
kap. 2 § rättegångsbalken, och

n:o 32, i anledning af väckt motion om ändring af gällande
bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska statskyrkan.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 117, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i
kongl. förordningen angående förbud för barn att nattetid idka viss
försäljning m. m. den 10 juli 1891, beslöt Första Kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Fredagen den 6 Mars.

29 N:o 8.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 4 i denna månad bordlagda utlåtanden och memorial
n:is 28—31 samt bankoutskottets nämnda dag bordlagda
memorial n:o 6.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den under
sammanträdet aflemnade kongl. propositionen.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle på föredragningslistan till
nästa sammanträde sättas näst före de två gånger bordlagda betänkandena.

Kammaren åtskildes kl. 2,3 8 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1890.

N:o 8.