1896. Första Kammaren. N:o 6 (Riksdagens protokoll 1896:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Första Kammaren. N:o 6.

Onsdagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet friherre Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt f. d.
regementsläkaren A. F. Ståls enka Charlotta Theresia Stål, född
Petterson,

2:o) angående försäljning till Hallsbergs stationssamhälle af
ett jordområde från förra militiebostället Berg n:o 1 i Örebro
län, och

3:o) angående förhöjning i vissa fall af de vid statens jernvägstrafik
anstälde banvakters löneförmåner.

Justerades protokollet för den 12 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 7, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande anslagen
till civildepartementet, och

lagutskottets utlåtande n:o 16, i anledning af justitieombudsmannens
framställning angående stämningstidernas förkortandem.m.

Företogs val af en suppleant i bevillningsutskottet efter herr
Almqvist; och befans, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedd herr Berg, Gustaf B., med 75 röster.

Sedan, på sätt kammarens protokoll för den 15 i denna månad
utvisar, rektorn G. W. Bucht afsagt sig det honom af kammaren
lemnade uppdrag att vara revisorssuppleant för granskning af
riksbankens afdelningskontors i Hernösand förvaltning och räkenskaper
för sistlidna år, hvilken granskning skall taga sin början
Första Kammarens Prat. 1896. N:o 6. 1

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

den 2 nästinstundande mars, företogs nu val efter honom af en
revisorssuppleant för omförmälda granskning; och hefans, efter
valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedd herr Qvist, N.
D., sågverksdisponent å Strömnäs, med 57 röster.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda betänkande n:o 1.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 15 och 18 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen
till kongl. hof- och slottsstaterna, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 15 och 18 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.

Öfverflyttning Punkten 1.

af en division

från Göta till JHotH. Cl).

Svea hofrätt

m. m. Herr Öländer: Jag har ju icke kunnat hysa den djerfva

förhoppningen, att min motion .skulle antagas vid denna riksdag,
och jag är utskottet tacksam för den välvilja, det egnat densamma.
Innan emellertid frågan af kammaren företages till afgörande,
ber jag att till bevis om det befogade i motionen få påpeka
några omständigheter, som kanske icke varit fullt beaktade.

Det är ju klart, att bofrätterna äro afsedda att utgöra öfverdomstolar
inom de särskilda orter, der de äro förlagda. Om det
skall vara någon mening härmed, är det väl den, att dessa öfverrätter
skola hafva till ändamål att underlätta det besvär, som
för en missnöjd part är förenadt med anförande af klagan öfver
underrätts utslag. Men om dessa öfverrätter af nu nämnda skäl
ansetts erforderliga inom Göta land och Skåne med dess områdes
ringa utsträckning och genomkorsade som de äro af jernvägar i
alla rigtningar, huru mycket större anspråk skall då icke Norrland,
detta vidsträckta och med jernvägar så klent försedda Norrland,
hafva att få en egen hofrätt för sig. Dertill kommer, att
Norrland i afseende på sitt näringslif, sin industri och sina affärsförhållanden
är så ofantligt olikt andra delar af riket, att det
verkligen fordras en ganska noggrann kännedom härom för att
kunna rigtigt bedöma deraf härflytande rättstvister. Att nu låta
personer med fullständig obekantskap med dessa förhållanden
öfverse och afgöra mål, hvilka förut af underdomstolarne medderas
med de norrländska förhållandena fullt förtrogna personal
blifvit i första instans afdömda, kan icke vara fullt lämpligt eller -

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 6.

medföra den tillit till öfverdomstolens omdöme och säkra upp- öfv tv flyttning
fattning, som vore önsklig, eller den öfvertygelse om den af öfver- division
domstolen meddelade domens större rättvisa och laglighet, som en s™aGhofrätt
dylik dom naturligtvis bör åtnjuta. Det är således af största ,1. m. “
vigt, att personalen inom hofrätten eger noggrann kännedom om .Kort».)
de specielt norrländska förhållandena, men en sådan kännedom
vinnes endast om man genom vistelse i orten så att säga lefver
sig in i och får en klar öfverblick öfver desamma.

Såsom skäl för sitt afstyrkande af motionen har utskottet
anfört hufvudsakligen två omständigheter. Den ena af dessa är,
att under den tid, hvarunder frågan om en särskild hofrätt för
Norrland skulle utredas, det vore nödvändigt att fortfarande anordna
en extra division inom Svea hofrätt, hvilket vore förenadt
med kostnader, som genom ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag
kunde undvikas, och den andra är, att ett bifall till Kongl. Maj:ts
förslag icke skulle medföra någon ökad svårighet att framdeles,
om det ansåges nödigt, inrätta en särskild hofrätt i Norrland.

Jag vill icke bestrida rigtigheten af den första af dessa omständigheter,
men den påpekade olägenheten kan dock lätteligen
afhjelpas, om Kongl. Maj:ts förslag verkligen antages men vid
detsamma fogas en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte, som
min motion innehåller. Det kan val icke gerna af någon bestridas,
att inrättandet af en hofrätt i Norrland blott är en tidsfråga,
då Norrland, som är stadt i stark utveckling såväl i afseende
å folkmängd som industrielt lif, inom en ej långt aflägsen
framtid icke han undvara en med de norrländska förhållandena fullt
förtrogen öfverdomstol inom sina gränser. Det vore väl då bättre
att icke invänta denna framtid, då olägenheterna af nu ifrågavarande
brist hunnit göra sig känbara och medföra skada och
olägenheter för den norrländska befolkningen, utan redan nu få
frågan dragen under Kongl. Maj:ts pröfning, så att de erforderliga
förberedelserna kunde så fort som möjligt blifva undanstökade
och frågans lösning icke alltför länge uppskjutas.

Den andra omständigheten, eller påståendet, att ett bifall till
Kongl. Maj:ts förslag icke skulle utgöra något hinder för ett
framtida inrättande af en hofrätt i Norrland, vågar jag deremot
bestrida. Under nuvarande förhållanden äro — jag tager följande
uppgifter ur minnet, och jag tror att de äro fullt korrekta —
inom Svea hofrätt de 8 yngste assessorerna, de 4 yngste notarierna
och den yngste fiskalen samt inom Göta hofrätt de .0
yngste assessorerna, de 2 yngste notarierna och den yngste fiskalen
skyldige att vid behof låta sig till annan hofrätt förflyttas. Dessa
embetsman äro fullt tillräcklige till bildande af de tvä divisioner,
hvaraf hofrätten i Norrland skulle bestå, men sedan en division
blifvit från Göta hofrätt flyttad till Svea, skulle inom Svea hofrätt,
från hvilken ensam hofrätten för Norrland derefter gifvetvis
måste utbrytas, icke finnas ett tillräckligt antal flyttningsskyldige
embets- och tjensteman, hvilket då komme att medföra ökad kostnad
för den ifrågasatta hofrättens inrättande.

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

öfverflyttning
af en division
från Göta till
Svea hofrätt
m. m.

(Forts.)

Vidare antyder utskottet, att något större behof af en särskild
hofrätt för Norrland icke förefinnes, sedan Svea hofrätt
blifvit förstärkt med en division, enär, såsom utskottet uttrycker
sig, »ett snabbare afgörande af de norrländska målen derigenom
ju° vore att förvänta». Jag anmärkte nyss, att det var icke blott
vinnandet af denna fördel, som med den norrländska hofrätten
afsåges, utan att äfven andra och mycket vigtigare omständigheter
gjorde dess inrättande erforderligt. Jag vill dock, med anledning
af utskottets berörda antydan, be att få erinra om, att det är en
mycket stor skilnad i afseende på snabbheten af de norrländska
målens afgörande, om dessa mål skola ingå till en domstol, till
hvilkens afgörande jemväl höra en mängd mål från andra delar
af riket, med hvilka de norrländska målen sålunda måste så att
säga konkurrera i fråga om ordningen för deras företagande, och
om de skola behandlas af en domstol, der inga andra mål än de
norrländska förekomma.

Jag skulle kunna hafva mycket mera att säga till försvar för
min motion, men saken synes mig tala för sig sjelf; och jag hoppas,
att afgörandet af denna för Norrland så vigtiga fråga icke måtte
alltför länge låta vänta på sig. Det är naturligtvis gagnlöst
att yrka bifall till min motion, och jag skall derför inskränka
mig till att, såsom jag vet äfven kommer att ske i Andra Kammaren,
yrka, att, jemte det kammaren bifaller Kongl Maj:ts förslag
i enlighet med reservanternas hemställan, kammaren ville
till detta beslut foga ett tillägg af det innehåll, att Riksdagen
ville med anledning af herrar Öländers och Dahstedts motioner i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t föranstalta
om utredning rörande inrättande af en hofrätt i Norrland
och derefter inkomma till Riksdagen med förslag i ämnet.

Detta mitt förslag innefattar ju en ganska blygsam framställning,
och jag får anhålla om proposition å detsamma.

Friherre von Otter: Jag skall icke ingå i bedömande af
frågan, huruvida en särskild hofrätt för Norrland skulle vara
bättre utrustad för att kunna i andra instansen afgöra de norrländska
målen än en förstärkt Svea hofrätt, ty den saken begriper
jag icke. Såsom ordförande å den afdelning af statsutskottet,
som förberedt behandlingen af detta ärende, skall jag
inskränka mig att erinra, huru denna fråga för det närvarande
föreligger, och med anledning deraf komma till den hemställan
jag vill göra eller hemställan om rent bifall till utskottets förslag.

Detta förslag, hvilket inkommit från Kongl. Maj:t, är grundadt
på Riksdagens egen skrifvelse, deri Riksdagen, för underlättande
af arbetsbördan för Svea hofrätt och för att jemka förhållandena
inom hofrätterna i allmänhet, föreslår öfverflyttning
af en division från Göta till Svea hofrätt.

Om behofvet af en särskild hofrätt för Norrland varit förherrskande
i så hög grad, som den föregående talaren framhållit,
förmenar jag, att han bort vid förra riksdagen väcka förslag i

Onsdagen den 19 Februari.

Nso 6.

sådant syfte. Då förelågo från skilda håll förslag om lättande öfverflyttning
af arbetsbördan för Svea hofrätt genom ändringar i hofrätternas“jl^Götam
jurisdiktion sområden, nemligen dels från Kong! Maj:t och dels"''lgt.ea hofrätt
i tre särskilda motioner, men icke något förslag afsåg inrättandet m. m.
af en särskild hofrätt för Norrland. _ _ (Forts.)

Under sådana förhållanden och då utskottet varit fullt enigt,
så när som på en ledamot, i den meningen, att herrar Öländers
och Dahlstedts motioner borde afslås, får jag hemställa, såsom jag
nyss antydt, om bifall till utskottets förslag oförändradt.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande moment yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, af herr Öländer, att, med bifall
till Kong], Maj:ts i ämnet gjorda framställning för öfrigt, Riksdagen
skulle med anledning af herrar Öländers och Dahlstedts motioner
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.

Maj:t föranstalta om utredning rörande inrättande af en hofrätt
i Norrland och derefter inkomma till Riksdagen med förslag i ämnet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. a) i
punkten 1 af sitt utlåtande n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter kammaren, att, med bifall till Kongl.

Maj:ts i ämnet gjorda framställning för öfrigt, Riksdagen skall
aflåta en skrifvelse af det innehåll, herr Öländer föreslagit.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 49.

Mom. b).

Friherre von Otter: Med afseende å denna punkt hafva me ningarna

inom utskottet varit delade, i det nemligen Första Kammarens
ledamöter i utskottet samtlige förenat sig om att yrka
bifall till Kong], Maj:ts proposition, hvilken i så måtto skiljer
sig från hvad utskottet föreslagit, att desse ledamöter vilja hafva
uppfördt jemväl anslag till en andre aktuarie, under det att särskjidt
tillägg för en amanuens icke skulle erfordras. Andra Kammarens
ledamöter föreslå deremot ökadt anslag allenast för anställande
af en amanuens.

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Öfverflyttning Redan 1889 ingick Svea hofrätt till Kongl. Makt med fram“/
^ division ställning om denna andre aktuarietjensts inrättande inom hofSvea
hofrätt rätten. 1890 års Riksdag, som förehade förslaget till pröfning,
m. ^ antog dock det alternativt framstälda förslaget att denna aktuarie (Forts.

) tjenst skulle bestridas genom anlitandet af en amanuens med ett
arfvode af 1,500 kronor. Emellertid har det under den tid, som
sedan dess förflutit, visat sig, att det icke varit någon möjlighet
att uppehålla denna amanuenstjenst på ett effektivt sätt, med mindre
än att af hofrättens öfriga tillgängliga medel för amanuenser
och tillfälliga biträden beredts en tillökning i arfvodet af 900
kronor. Det framgår häraf, att 1890 års beslut icke varit tillfredsställande.
Men under de förhållanden, som äfven då existerade,
nemligen att förste aktuarien var en äldre man, som snart skulle
afgå, kunde den, som uppehöll andre aktuariegöromålen under tiden,
möjligen påräkna att erhålla den förste aktuarietjensten vid ledighet.
Nu lärer aktuarien nästa år afgå, och med afseende härå
och då någon befordran från andre aktuarietjenst till annan befattning
inom hofrätten icke lärer gå för sig, är det uppenbart
att, om göromålen skola på ett effektivt sätt uppehållas, derför
måste finnas en ordinarie tjensteman med någorlunda hyggliga
löneförmåner.

På dessa skäl anhåller jag om bifall till reservanternas förslag
i första punkten, mom. b), af innehåll att, vid bifall härtill,
anslaget till Svea hofrätt med derunder lydande justitiestat, nu
upptaget till 626,187 kronor, må höjas med dels nyssnämnda aflöningar
till 2 hofrättsråd, 3 assessorer och 2 notarier, 35,900 kronor,
dels ock aflöningar till 1 fiskal och 1 andre aktuarie, 5,900
kronor, eller tillhopa 41,800 kronor enligt bilagda tilläggsstat för
Svea hofrätt.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande moment endast yrkats,
att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i mom.
b) af den utaf herrar Lundeberg och Kerfstedt m. fl. vid denna
punkt afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i momentet hemstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara
med ja besvarad.

Mom. c).

Friherre von (Utter: Med anledning af kammarens beslut i

näst föregående moment af denna punkt hemställer jag om bifall
till reservanternas förslag jemväl i nu föreliggande moment.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande moment annat yrkande icke framstälts, än
att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i mom.

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 6.

c) af den utaf herrar Lundeberg och Kerfstedt m. fl. vid denna
punkt afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i momentet hemstält samt vidare på godkännande af berörda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
ja besvarad.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Herr Stråle: De ärade ledamöter af denna kammare, som,
lika med mig, deltagit i 1872, 1873 och 1874 årens riksdagar, torde
nogsamt erinra sig, hvilka vidt skiljaktiga åsigter den tiden sökte
göra sig gällande angående fördelarne af lagbyrå, eller lagberedning,
eller ock begge institutionerna samtidigt; och visserligen
kunna äfven för den senaste åsigten ganska goda skäl förefinnas.

Nu föreligger endast frågan om anslag till en lagbyrå; och
jag tillåter mig då säga, att enligt min öfvertygelse anslag till
eu lagbyrå är alldeles nödvändigt. Det torde väl icke finnas någon,
som bestrider att lagstiftningsarbetet innefattar en synnerligen
svår uppgift. Man kan komma öfverens om hufvudprinciperna för
en omfattande lagstiftning, men utarbetandet af detaljerna i öfverensstämmelse
med hufvudprinciperna icke allenast medför betydlig
tidsutdrägt, utan fordrar äfven mycken erfarenhet, omsigt och
betänksamhet.

När inom Kongl. Maj:ts regering fråga uppstår om ett omfattande
lagförslag, måste naturligtvis först hufvudprinciperna
bestämmas; men nog måtte det vara särdeles lämpligt att vederbörande
minister har tillgång till skicklige och erfarne män,
hvilka äro ense med ministern om dessa hufvudprinciper och sedermera
kunna biträda vid det mycket mödosamma och äfven med
tidsutdrägt förenade uppdraget att utarbeta detaljerna. När förslaget,
på det sättet utarbetadt, är färdigt, lärer detsamma böra
föredragas inför Kongl. Maj:t i statsrådet och, om det dervid antages,
derefter öfverlemnas till högsta domstolen för granskning
och, sedan högsta domstolens utlåtande inkommit, med eller utan
jemkningar blifva föremål för en proposition till Riksdagen. År
man vän af en skyndsam och tidsenlig utveckling af lagverket,
måste man också bevilja medel dertill.

De krafter, som vid 1874 års riksdag samverkade till att indraga
anslaget till lagbyrå, voro af vidt skiljaktig beskaffenhet.
För min del åberopar jag endast ett skäl: det tillvägagående, som
skedde, då man, såsom det den tiden hette, lade ett inom justitiedepartementet
utarbetadt förslag till grund för remiss till högsta
domstolen, och högsta domstolen afgaf dä utlåtande, icke öfver en
tillämnad kongl. proposition, utan öfver nämnda inom departementet
upprättade förslag. Många voro de, hvilka ansågo det
vara af högsta vigt, att det lagförslag, som skulle af den ena

Anslag till
lagbyrån.

N:o 6.

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

8 Onsdagen den 19 Februari.

statsmagten skickas till den andra, var ett Kong! Maj:ts förslag,
granskaat af högsta domstolen och sedermera med eller utan jemkningar
framlagdt för Riksdagen.

Jag tillstyrker på det varmaste bifall till utskottets hemställan
om ifrågavarande anslag.

Friherre Klingspor: Då erfarenheten torde visa, att det kan
finnas många sätt att förbereda lagförslag, och den ifrågavarande
lagbyrån endast har funktionerat två år, torde det icke vara så
alldeles gifvet, att denna lagbyrå bör anses vara det enda och
bästa af dessa sätt. Jag har derför i reservation tagit mig friheten
hemställa, att anslaget till laghyrån för närvarande icke
måtte bifallas, och jag får yrka, att kammaren med bifall till reservationen
måtte afstå utskottets förslag.

Herr Lundeberg: Herr grefve och talman! På grund af de

i Kongl. Maj:ts nådiga proposition lemnade upplysningar om lagbyråns
verksamhet under år 1895 får jag härmed vördsamt yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Billin g: Under vanliga förhållanden kunde nog dis kussionen

rörande den föredragna punkten inskränkas till hvad
som nu förekommit, då reservanten yrkat bifall till sin reservation,
och utskottets ordförande yrkat bifall utskottets hemställan. Så
mycket mindre hade under vanliga förhållanden någon ytterligare
diskussion behöfts, som ett yrkande på att afstå ett anslag till
en institution, som icke arbetat mer än ett år och för hvilken
denna kammare enhälligt anslog medel år 1894, säkerligen i denna
kammare icke skulle hafva någon som helst utsigt att vinna gehör.
Om jag dock nu icke kan för min del låta diskussionen härmed
afstanna, finnes här icke någon i denna kammare, som icke
förstår anledningen dertill.

För afslag å den kongl. propositionen d. v. s. för indragning
af lagbyrån, hafva anförts af reservanterna dels sakliga dels politiskt-personliga
skäl. Tydligt är, att de senare hafva varit de mest
betydande. Tydligt är å andra sidan, att de sakliga hade bort
vara ensamt betydande. Under sådana förhallanden anser jag mig,
till att begynna med, böra granska de anförda sakliga grunderna för
afslagsyrkandet. I fråga om dem hafva reservanterna sinsemellan
fördelat rollerna. Friherre Klingspor har upptagit kritiken mot lagberedningen
; den andre reservanten har tagit på sin partage lagbyrån.

Friherre Klingspor utgår i sin reservation från ett beslut af
Andra Kammaren vid 1893 års riksdag och har gjort detta Andra
Kammarens beslut till sitt, iklädt sig solidariskt ansvar för detta.
Det synes mig, som om han härmed skulle hafva gjort sig skyldig
till ett taktiskt misstag, ty genom att erinra om Andra Kammarens
beslut 1893 rörande lagberedningen har han också erinrat
oss alla om Första Kammarens beslut i samma fråga vid samma
tillfälle, vid hvars fattande hvarken friherre Klingspor eller någon

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 6.

annan ville vara med om det beslut, som Andra Kammaren fattade.
Och vidare synes det mig, som om lian genom att erinra om detta
begått ett taktiskt misstag också derför, att om i Andra Kammarens
beslut 1893 fans en politisk udd och han nu upptager detta
beslut såsom sitt, han rigta!- också denna udd åt ett håll, mot
hvilket hvarken han eller jag vill hafva någon som helst udd
rigtad.

Hvad det sakliga i frågan beträffar frågas: är den förste reservantens
kritik af lagberedningen befogad? Första Kammaren
har förut en gång svarat nej på denna fråga; men svaret kanske
i alla fall bör korrigeras. Huru förhåller det sig med lagberedningens
arbete under det seculum obscurum, om hvilket reservanten
talar? Under denna tid utarbetades af lagberedningen följande 7
lagförslag, om skiljeman, om straffnovellerna, om äkta makars
egendomsförhållanden, om bevisning inför rätta, om domsagas
kansli, om fullföljd af talan mot allmän domstols utslag, om hvad
till fast egendom är att hänföra. Af dessa sju lagförslag hafva
tre blifvit gällande lag. Ett af dem, nemligen om äkta makars
egendomsförhållanden, var helt och hållet bygdt på de fem grundsatser,
Riksdagen uppstält efter att. såsom Riksdagen skref,
moget hafva öfvervägt dem. Troget följande dessa för sig föreskrifna
grunder att bygga på, utarbetade lagberedningen sitt förslag.
Det föll för högsta domstolens kritik, men detta var då
icke lagberedningens fel, utan det var uppenbarligen Riksdagens,
som föreskrifvit huru lagen skulle utarbetas. Och ett Riksdagens
senare lagutskott har i en väsentlig punkt fått uttala, att det
hyser allvarliga tvifvel om hvad Riksdagen eu föregående gång
efter moget öfvervägande sagt sig vilja fastslå. Detta är icke
lagberedningens utan Riksdagens försyndelse, om det är en försyndelse.
Det femte lagförslaget, angående bevisning inför rätta,
har af Riksdagens lagutskott sedermera i all hufvudsak tillstyrkts,
men afslagits af Riksdagen. År detta något, som bör skrifvas på
lagberedningens skuldregister? Om det öfver hufvud skall skrifvas
på någons skuldregister, bör det vara på Riksdagens. Så återstå
tvenne lagförslag, som icke haft framgång. Men enär beträffande
dessa lagförslag det visat sig vara stor skiljaktighet mellan Svea
och Skånska hofrätterna å ena och Göta hofrätt å andra sidan,
får friherre Klingspor vara så god och medgifva, att detta bevisar,
att frågan är af en synnerligen grannlaga och svår natur, samt
besinna att öfverallt, i alla länder, det är underkastadt otroliga
svårigheter att författa lagar, som verkligen slutligen göra sig
gällande. Jag anser mig nu med hvad jag anfört hafva tillräckligt
visat, att den förste reservantens anfall på lagberedningen under
den omtalade perioden icke har varit befogad!.

Nu anhåller jag att få öfvergå till den andra reservanten,
som rigtat sitt anfall mot lagbyrån. Jag vet mycket väl, att
hans reservationsmotivering har sin hufvudsakliga betydelse deri,
att han icke velat underskrifva friherre Klingspors motivering
och att han derför fått i största hast skrifva en sjelf mellan

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till utskottssammanträdet och den timme, då reservationen skulle inlagbyrån.
lemnas. Derför fritager jag honom personligen för reservationens
(Forts.) innehåll. Men jag anser mig derför icke förhindrad att upptaga
det sakliga i den, och jag kan då icke underlåta att först fästa
uppmärksamheten vid den högst märkvärdiga logiken i densamma.
Motiveringen innehåller två satser. Den ena är den: lagbyrån
arbetar icke bättre än andra anstalter för lagstiftning. Det är
premissen. Kan derur med vanlig logik dragas annan slutledning
än denna: alltså böra vi försöka att få en ännu bättre lagbyrå?
Men derur kan icke dragas den -slutledningen: efter den icke arbetar
bättre än andra, skall den slopas utan att ersättas med
något annat.

Den andra satsen i motiveringen är den: eftersom denna lagbyrå
icke kan på ett fullt tillfredsställande sätt sköta allt lagstiftningsarbete,
icke utarbeta stora lagar, så — ja, efter vanlig
logik skulle slutledningen blifvit: så behöfva vi något annat, vid
sidan, jemte lagbyrån — men i reservationen blir det denna: så
vilja vi slopa lagbyrån och icke sätta något annat i stället. Den
logiken är icke den, som jag fått lära mig, och jag förstår
den icke.

Men är nu denna klagan mot lagbyrån verkligen befogad?
Jag har förut reserverat mig mot all möjlig tolkning af mina ord
som om de skulle hafva personlig udd. Jag önskade, att icke
något namn vore underteckadt reservationen — att reservationen
vore namnlös. Då frågar jag: huru vet reservanten det, att lagbyrån
arbetar på det sättet? Huru vet han det? Och jag vågar
formulera frågan ännu litet skarpare: kan han veta det? Jag
svarar: han vet det icke, derför att han kan icke veta det. Det
är alldeles omöjligt att veta det. Lagbyrån har arbetat ett år
från den 1 januari 1895. Under den tiden har den öfverarbetat
ett par större lagförslag och utarbetat 23 nya lagförslag, naturligen
åtskilliga af mindre omfattning. Af dessa lagförslag har
reservanten icke sett några andra än dem som lagts fram för denna
Riksdags lagutskott, af detta lagutskott tillstyrkts och af Riksdagen
antagits. Huru kan han då säga, att den icke arbetar bra,
då allt hvad vi sett blifvit af Riksdagen antaget? De öfriga lagarna
äro icke offentliggjorda. Han har lika litet sett dem som
jag, och då är det alldeles omöjligt att med skäl påstå, att lagbyrån
under år 1895 icke arbetat på ett tillfredsställande sätt.

Sedan jag nu granskat den förste reservantens reservation
för sig och den andres för sig. ber jag att få slå dem tillsammans
i det hvari de äro ense — i deras yrkanden. Deras yrkanden gå
ut på att stryka anslaget till lagbyrån och draga in denna. Då
frågas med all rätt: hvad vilja dessa reservanter sätta i stället?
Behöfs ingenting annat i stället? Hvad vilja de sätta i stället?
De hafva icke sagt det. Men det skymtar fram i den andra re»
servationen hvad som skulle komma i stället, och det skulle vara

komitéer. Ja, komitéer äro nödvändiga, och lagbyrån eller lagberedningen
skall icke kunna utföra allt det lagstiftningsarbete,

Onsdagen den 1!) Februari.

N:o «.

som är behöflig!;, utan det fordras i vissa fall komitéer, ty för
att skrifva lagar erfordras icke endast juridisk erfarenhet utan
stundom äfven erfarenhet på andra områden. Alltså, komitéer
behöfvas, och komitéer kunna icke undvaras vid sidan af en
stadigvarande lagbyrå eller lagberedning. Men dessa komitéer
äro icke blott mycket långsammare i arbetet; de äro äfven mycket
dyrare än eu lagbyrå eller lagberedning, såsom herrarne
kunna se, om herrare behagade låsa den kongl. statsverkspropositionen.
Dessutom kunna komitéer omöjligen ersätta lagbyrån.
Åtminstone finge man, om de det skulle kunna göra, tillsätta ett
oändligt antal komitéer. För alla de lagstiftningsfrågor, som
Riksdagen kunde vilja hafva utredda, skulle erfordras särskilda
komitéer, och för att anföra ett exempel från denna Riksdags motioner,
vi skulle behöfva eu hjulrings- en totalisatorskomité o. s. v.,
tv den som skulle skrifva lag om hjulringarne kunde icke lämpligen
bestämma om totalisatorn. Man skulle få en oändlig massa
komitéer. Men om man nu icke vill hafva så många komitéer,
huru skulle man då gå till väga? Ja, det finnes verkligen eu utväg,
men jag undrar, om reservanterna tilltro sig att kunna drifva
igenom dess begagnande. Utvägen vore att utfärda förbud för
Riksdagen att anhålla hos Kongl. Maj:t om utarbetande af lagförslag.
Ett annat sätt är, att man skaffar fram ett grnndlagsbud,
som säger, att lagutskottet och Riksdagen skola skrifva dessa
lagar sjelfva. Ett tredje sätt är, att allt lagstiftningsarbete lägges
ner. Det blir den naturliga konseqvensen. Det finnes ingen
i denna kammare, som på allvar tror på, att man verkligen skall
kunna undvara lagbyrå eller lagberedning, för såvida lagstiftningsarbetet
verkligen skall fortgå. Den gamle Euklides brukade afsluta
sina indirekta bevis med: »hvilket är orimligt», och jag
dristar att göra samma slut på granskningen af förslaget att alldeles
slopa lagbyrån och icke sätta något annat i stället. Det
synes mig, som om reservanterna sjelfve helst sett, att de sluppit
göra klämmen i reservationerna. Om de kunnat slippa detta slutyrkande
om lagbyråns indragning, skulle de helst sett detta, ty
de tro tydligen sjelfva icke på möjligheten att undvara lagbyrån
eller lagberedningen, och jag är temligen viss om, att de icke ens
anse det rådligt, att man ett enda år är utan endera af dessa.

Men hvad vilja då dessa reservanter egentligen? Ja, nu kunde
man visserligen spela eu liten komedi — att låtsa sig icke veta det,
men då alla andra här veta det, vet jag det också, och då den förste
reservanten varit så vänlig att skrifva sin reservation så, att man
icke behöfver mer än helt enkelt läsa rätt innantill, för att förstå
hvad frågan egentligen gäller, har jag ju också rätt att offentligt
veta och säga det. Det är alldeles tydligt, att det är friherre Klingspors
missnöje med det senaste ministerskiftet, som gjort, att han
skrifvit sin reservation. Nu vill jag alldeles icke inlåta mig på
den frågan, om reservanten har grund för denna sin misstämning,
om hans misstämning är berättigad eller icke. Det är en sak,
som i detta sammanhang alldeles icke vidkommer mig att under -

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

söka, men till honom, som jag räknar till mina konservativa vänner,
vill jag dock ställa den frågan, om icke, ifall han är missstämd
öfver hvad som passerat, det kan vara en lisa att i hvad
som skett se ett tydligt exempel på, att vi i Sverige äro så lyckliga
att icke hafva utbildad parlamentarism. Det har för mig
varit en glädje hvar gång jag sett, att Kongl. Maj:t och icke
riksdagsmajoriteten utnämnt statsråd. Och jag får säga, att detta
tycker jag, att min konservative vän, likaväl som jag, bör kunna
glädja sig åt icke blott i de fall, då vi höra till minoriteten utan
äfven då vi höra till majoriteten, och jag tillägger, att vi alltid
böra akta konungamagtens prerogativ högre, än att vi skulle,
i missnöje när de begagnas mot vår smak, göra hvad vi under
andra förhållanden icke skulle vilja göra.

Men antag nu, att reservanten har full grund för sin missstämning.
Då är mitt påstående: detta kan icke försvara den
åtgärd, som han tillstyrker Riksdagen att utföra — att genom
anslagsvägran indraga en nyttig och nödig institution. Han svarar
mig: jo, så går aet till i det politiska lifvet. Du är alldeles
för barnslig och enfaldig i den högre politiken för att känna och
förstå verldens parlamentariska seder. Derpå svarar jag först:
knappt lärer val den parlamentariska seden ens i sådana länder,
der den drifvit sina konseqvenser längst, hafva gått så långt, som
reservanten här nu vill tillråda oss att gå. Jag vet, att man kan
och att man brukar vägra anslag, då fråga är om sådana punkter,
i hvilka ett regeringssystem kan sägas vara uttryckt, hvilket
man ogillar. Här är alldeles icke fråga om detta. Jag vet också,
att man kan vägra ett anslag, begärdt under kontrasignation
af en minister, hvars embetsverksamhet man icke gillar, men jag
har ännu icke sett, att man vägrar anslag till en institution, som
skall komma att stå under en minister, som ännu aldrig utfört
någon embetsåtgärd såsom minister och kunnat såsom sådan ådraga
sig Riksdagens vare sig godkännande eller misshag. Men äfven
om det kunde visas, att sådant vore parlamentarisk sed på något
håll, säger jag dock utan ringaste tvekan, att har det varit parlamentarisk
sed i andra länder, har det aldrig varit det i Sverige,
och allra minst har det kunnat komma i fråga, att Riksdagens
Första Kammare kontrasignerat en sådan sed. Om nu Första Kammaren
skulle bifalla reservationen, skulle denna kammare bryta
i ett slag med hela sin föregående utveckling på detta område.
Den skulle gorå hvad den förut alltid brukat klandra och fördöma,
hvad den enligt min uppfattning på goda grunder fördömt.
En sådan politik vill jag på inga vilkor vara med om, och derför
har jag velat, så allvarligt jag kunnat, protestera mot den; och
hvarför jag icke vill vara med om den är icke blott derför, att
den kanske är oklok eller olämplig, utan framför allt derför att
den, såvidt jag kan bedöma den politiska moralen, är orätt. Med
godt samvete kan jag icke vara med om en sådan åtgärd, och jag
hoppas, att Riksdagens Första Kammare icke heller skall följa den
af reservanterna visade vägen. Genom att följa reservanten skulle

Onsdagen den 19 Februari

S:o 6.

Första Kammaren visa vägen icke blott för sig sjelf i detta ögonblick,
utan äfven för andra i framtiden. Kan Första Kammaren
i dag göra så som reservanten föreslår, hvad kan icke då göras i
morgon af andra? Då kommer den svenska Riksdagen och ytterst
svenska folket att för lifvet få sota för hvad stunden brutit.

Herr grefve och talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Då jag reserverat mig
vid förevarande punkt, anhåller jag att i största korthet få redogöra
för skälen dertill, på samma gång jag vördsamt försäkrar
kammaren, att jag vid bemötande af de skal, som anförts mot
reservationen, skall utesluta hvarje personlig synpunkt, och jag
vill göra mer än så: jag skall försöka hålla hvad jag lofvat.

I Kongl. Maj:ts nådiga proposition till 1894 års Riksdag, hvaruti,
såsom bekant, den nuvarande lagbyråns inrättande föreslogs,
finnes icke med ett enda ord uttaladt, att behofvet af lagstiftningsarbetet
i vårt land skulle för framtiden vara fullt tillgodosedt
genom inrättande af denna lagbyrå. Tvärtom anföres, att, såsom
tydligen står att läsa på sid. 11 i propositionen, då varande departementschefen
vore förvissad, att en sådan institution som den
till inrättande föreslagna lagbyrån endast skulle vara lämplig
under den närmaste framtiden, nemligen då sådant lagstiftningsarbete
förekomme som att framföra redan utarbetade lagförslag
till slutligt afgörande eller vidtaga partiella förbättringar uti
mindre omfattande lagförslag. Detta var dåvarande departementschefens
åsigt, och i densamma behagade statsrådets öfriga ledamöter
instämma. Härigenom torde otvetydigt vara fastslaget, att
den nyinrättade institutionen endast skulle vara af en tillfällig
karakter, och då departementschefen såväl framhållit detta som
på samma gång påvisat, i hvilka fall denna institution komme
att visa sig underlägsen den gamla, bortfaller med detsamma allt
tal derom, att ett möjligt klander af lagbyråns verksamhet skulle
i minsta mån sträcka sig upp till ett uttalande mot den, som
framlagt förslaget om denna institution. Yi känna alla orsaken
till den nya lagberedningens fall och huru den föll. Yi veta, att
dervid de besparingstendenser, som alltid varit rådande i Andra
Kammaren, gjorde sig gällande; man ville för ett så billigt pris
som möjligt komma ifrån tillfredsställandet af ett oundgängligt
behof. Det har också visat sig — hvarvid departementschefens åsigt
om lagbyråns blifvande verksamhet till fullo bekräftats — att man
icke kunnat undgå anlitandet af det utaf den föregående talaren
med rätta klandrade komitéväsendet. Såsom vi alla veta, hafva
vid sidan af lagbyrån komitéer måst tillsättas, och under den
allra sista tiden har jag räknat icke mindre än 5 sådana, som
varit i verksamhet för rena lagärendens behandling. Redan detta
visar, i huru ringa grad lagbyrån uppfylt sin bestämmelse, och
flera stora lagfrågor, som i Riksdagen afgjorts, hafva arbetat sig
fram vid sidan af denna institution, exempelvis bolagslagstiftningen.

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till Att lagbyrån är en tillfällig inrättning, torde äfven framgå
lagbyrån, deraf, att icke någon bestämd gräns linnes uppdragen för dess
(Forts.) verksamhet i förhållande till byråchefens för lagärenden, utan
chefen för departementet, hvarunder båda sortera, fördelar ärendenas
behandling dem emellan, eftersom han finner lämpligt. Jag
tror knappast, att ens någon instruktion är för byrån utfärdad;
åtminstone har jag icke funnit någon sådan vare sig uti Svensk
författningssamling eller annorstädes. Nu kan man sätta i fråga,
huruvida en institution af lagbyråns beskaffenhet, hvars ställning
är sådan, att de lagförslag, som derifrån utgå, i viss mån komma
att bära pregeln af vexlande departementschefers åsigter, skall
kunna verka med framgång samt till fördel för lagstiftningsarbetet,
samt huruvida icke denna institution borde hafva en helt
annan och mera fristående ställning. Vore lagbyrån en så oundgänglig
länk i vårt lagstiftningsarbete, som man här påstått,
borde efter, mitt förmenande dess organisation och personantal
vara en helt annan. Jag har slagit upp statskalendern för innevarande
år samt der funnit, att de vid byrån anstälde tjenstemännen
vid tiden för denna kalenders utgifvande endast voro tvenne
— en revisionssekreterare samt en rådman; den tredje platsen var
vakant. Jag betviflar icke den stora betydelsen af det arbete,
som inom lagbyrån utförts, men då, såsom en föregående talare
redan omnämnt, endast Riksdagens skrivelser till Konungen rörande
lagfrågor årligen uppgå till ett så stort antal, att deras
behandling icke torde kunna fullgöras af 2 å 3 personer, har äfven
detta varit ett sakligt skäl, hvarifrån jag utgått.

Man liar klandrat, att icke reservanterna afgifvit något förslag
rörande hvad som skulle träda i stället för lagbyrån, men
om också mot förmodan ett uttalande skulle från Riksdagen framkomma
med anslutning till reservationen, behöfver icke derför
lagstiftningsarbetet afstanna, ty genom de inom justitiedepartementet
befintliga krafterna, genom byråchefen för lagärenden samt
genom andra, särskildt tillkallade personer, torde arbetet kunna
uppehållas, till dess denna angelägenhet hunnit på ett mera tillfredsställande
sätt ordnas.

Men äfven en annan sida af saken har af den föregående talaren
framdragits, nemligen frågans politiska innebörd, men denna
sida har åtminstone i min reservation icke varit vidrörd, och jag
delar lifligt denne talares uppfattning af vådan af att draga in
rena anslagsfrågor på ett område, dit de icke höra. Hvarje fråga
kan emellertid i en riksförsamling blåsas upp till en politisk innebörd,
isynnerhet om den demonstreras af en talare utrustad med
en liflig och glödande fantasi. Men är det så, att denna fråga
verkligen har en större räckvidd, och förtjena dessa synpunkter
att i föreliggande fall tagas i betraktande, kommer nog detta att
under diskussionen framhållas.

Herr grefve och talman! Jag anhåller om bifall till friherre
Klingspors reservation.

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 6.

Herr Östergren: Af lätt insedt skäl vill jag icke ingå i
någon saklig diskussion af nu föreliggande fråga. Då jag begärde
ordet, skedde det endast för att komma i tillfälle att, med
anledning af livad som yttrats i reservationen, vitsorda, att lagbyrån,
hvarom nu är fråga, sedan början af sin verksamhet icke,
såsom en af reservanterna nyss nämnde, för två år sedan, utan
från 1895 års början, under det enda år den varit i verksamhet
lemnat en betydlig arbetsprodukt, och att dess arbete utförts till
min fulla belåtenhet.

Jag inskränker mig härtill, men kanske bör tillägga, att jag
nu har samma åsigt i frågan, som jag hade, då jag inför Kongl.
Maj:t föredrog densamma.

Herr Unger: Jag ber få tillkännagifva, att jag för min del
ansluter mig till friherre Klingspors reservation.

Jag har med mycken uppmärksamhet afhört det föredrag, som
den tredje talaren i ordningen, den framstående statsutskottsledamoten,
här hållit, men jag får bekänna, att jag ieke af detsamma
kunnat hemta lärdom, och jag har icke heller af hans öfverlägsna
undervisning om hvad politisk, parlamentarisk takt krafvel'' och
kammarens frid tillhörer, kunnat draga den slutsats, hvartill han
sjelf kommit, och detta, bland annat, af det skäl, att lian, enligt
mitt förmenande, skjutit något öfver målet och gått löst på frågor,
som, så vidt jag förstår, här icke föreligga.

Enligt min åsigt föreligger här icke frågan om anslagsvägran
till en institution för det förberedande lagstiftningsarbetets bedrifvande,
utan blott ett yrkande att icke bevilja anslag till en
sådan institution, som står under justitieministerns omedelbara
ledning, hvarom nu är fråga.

Det föreligger icke heller något klander mot lagbyrån såsom
sådan eller mot dess sammansättning. Jag har icke hört mer än
ett tal derom, att de, som nu äro ledamöter i lagbyrån, äro fullkomligt
skicklige och för sitt vigtiga uppdrag lämplige män.

Det föreligger således, så vidt jag förstår, endast det spörsmålet:
bör Riksdagen nu godkänna och gifva anslag till eu institution
för det förberedande lagstiftningsarbetet, som står omedelbart
under justitieministerns ledning? Eller bör Riksdagen
afslå detta i afbidan på ett från regeringen utgånget förslag angående
detta vigtiga arbetes sjelfständiga bedrifvande, som, enligt
hvad allmänt insedt och erkändt är, vore mera ändamålsenligt och
med Riksdagens åsigter öfverensstämmande? För min del vill jag
härmed förklara och betona att, da jag ansluter mig till friherre
Klingspors reservation, det icke är min, lika litet som, enligt hvad
jag antager, det varit reservantens afsigt, att icke något skulle
sättas i stället för den nuvarande lagbyrån, ehuru någon framställning
derom icke är af reservanten gjord, af skäl att förslag om
annan anordning af det här ifrågavarande förberedande lagstiftningsarbetet,
såsom kammaren åt erfarenhet väl känner, skulle
hafva föga utsigt att vinna framgång. Men då jag nu röstar

Anslag till
lagbyrån.
(Forte.)

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till emot den föreliggande framställningen om anslag till en lagbyrå,
lagbyrån. Rper clet dock under förhoppning och antagande, att Kongl. Maj:t,
(Forts.) derest reservationen vinner kamrarnes bifall, framkommer med
förslag om en ändamålsenligare anordning af lagstiftningsarbetet.
Det har blifvit sagdt, att man då ock bort hafva motsatt sig inrättandet
af en lagbyrå 1894. Yi både dittills käft en sjelfständig
lagberedning, och jag vill icke tvista med den förenämnde
store talaren, hvar orsaken till dess afskaffande är att söka, hos
Riksdagen eller lagberedningen sjelf och dess ordförande åren
1885—1892, ty det är en ömtålig och svår fråga att afgöra.

Enär emellertid någon förhoppning icke då förefans att vinna
Riksdagens bifall till anslaget för en lagberedning, och intresset
var lifligt för lagstiftningsarbetets ostörda gång, fans ingen
annan utväg än att bifalla framställningen om inrättande af en
lagbyrå, och det kunde man under dåvarande förhållanden ock
göra med fullt förtroende för den ledning, hvarunder lagbyrån då
stäldes.

Det måtte hafva berott på en förvexling af begreppen lagbyrå
och lagberedning, då den meranämnde talaren behagat orda derom,
att friherre Klingspor icke ville hafva någon institution alls för förberedande
lagstiftningsarbete, ty han har icke sagt något sådant
eller, såvidt jag kan förstå, reserverat sig i sådant syfte. Den
förste talaren yttrade, att en lagbyrå vore mycket bra, ty ledamöterna
i densamma kunde alltid i förekommande frågor vara
ense med justitieministern. Jag är af motsatt åsigt; jag vill icke
hafva en lagbyrå, som är beroende af justitieministern och af
eventuelt ofta återkommande ombyten af justitieministrar med
skiftande åsigter och egenskaper, utan en sjelfständig lagberedning.
Nu har visserligen Riksdagen åren 1894 och 1895 beviljat
anslag till lagbyrå, men detta har skett under de omständigheter,
med afseende å hvilka jag hänvisar till statsrådsprotokollet den
13 januari 1894. Men då, såsom friherre Klingspor i sin reservation
mycket riktigt erinrar, »samma förhållanden som de, under
hvilka anslag för uppehållande af den under chefens för justitiedepartementet
ledning stälda lagbyrån af föregående Riksdagar beviljats,
numera icke äro för handen», finner jag mig för min del
icke vidare kunna tillstyrka bifall till anslag för en under sådan
ledning stäld lagbyrå.

Det har blifvit sagdt, att man bort närmare angifva skälen
för detta afslagsyrkande. Jag skall icke af sådant tal låta inleda
mig i frestelse att närmare ingå på dessa grannlaga frågor, så
mycket mindre, som jag är fullt förvissad, att kammarens samtliga
ledamöter allt för väl förstå innebörden af reservationen.
Jag har, utan att inlåta mig på andra spörsmål, talat om det
sakliga i frågan, och jag tror, att de flesta sakkunnige skola i
princip gifva mig rätt.

Jag yrkar, herr grefve och talman, bifall till friherre Klingspor
s reservation.

Onsdagen den 19 Februari.

Ji:o e.

Herr Alin: Man har klandrat tanken att af en fråga sådan

som den föreliggande göra en fråga om förtroende eller misstroende.
Enligt min åsigt är emellertid en förtroendefråga på
sätt och vis alltid förenad med hvarje beviljande af anslag, så
till vida nemligen som det icke bör kunna komma i fråga att
bevilja anslag, om man icke har det förtroende till dem, som
skola disponera medlen, att anslagen skola på rätt sätt användas.
Men om också förtroendefrågan på detta sätt spelar in vid anslags
beviljande, så lärer dock i väsentliga fall, som röra rikets
skydd, _ de allmänna ärendenas lugna gång samt nödvändiga statskraf,
ingen fosterlandsvän vilja låta ens en annars rättmätig
misstämning öfver en detaljs skötsel på sig öfva något inflytande.
Nu är frågan, huruvida ett dylikt fall här föreligger, huruvida
det ifrågavarande anslaget är af den trängande, fosterländska
vigt, att det utan vidare hänsyn bör beviljas. Man har påstått,
att så är förhållandet, men det synes mig, som om det funnes
väsentliga öfverdrifter i bevisningen af detta påstående, och dessa
hafva äfven reducerats till sitt Tätta mått af de talare, som följt
efter herr Billing. Frågan gäller här, såsom redan anmärkts,
icke indragningen af en institution, utan beviljandet af ett anslag
på extra stat till förberedande lagstiftningsåtgärder under nästkommande
år genom en under justitieministerns ledning arbetande
lagbyrå. Jag medgifver, att lagstiftningsfrågor kunna uppkomma
af den beskaffenhet, att för deras förberedande behandling tillvaron
af en dylik lagbyra under år 1897 kunde vara af nytta,
men jag vill liksom föregående talare erinra om att inom justitiedepartementet
finnes på ordinarie stat en byråchef för lagärenden,
att vidare Kongl. Maj:t alltid har magt att i trängande fall för
en lagfrågas beredning tillsätta en särskild komité. Att således
några vådor skulle för landet uppstå derigenom, att ifrågavarande
anslag icke beviljades för 1897, det synes mig svårt att bevisa,
liksom det icke heller synes mig här vara bevisadt.

Nu är förhållandet det, att alldeles sakliga grunder föreligga,
som häntyda derpå, att den ledning, som lagbyrån numera har
bekommit, icke gifver förhoppning om någon synnerligen fruktbringande
verksamhet. Jag hänvisar i detta fall till hvad som i
afseende på lagberedningens verksamhet under samma ledning,
som lagbyrån nu erhållit, uträttades under åren 1884—92, och
huruledes missnöjet inom Riksdagen med lagberedningens arbete
växte, till dess Konung och Riksdag förenade sig om att afskaffa
denna beredning och ersätta den med en lagbyrå. Man frågar nu,
hvad som inträffat sedan denna inrättades, eftersom den icke duger
lika väl nu som hittills. Svaret på denna fråga är redan gifvet:
lagbyrån bär nu kommit under en ledning, till hvilken man på
grund af faktiska erfarenheter icke kan hysa fullt förtroende och
under hvilken man anser dess verksamhet icke kunna blifva så
fruktbringande, att dess bibehållande vore önskvärdt. Under sådana
förhållanden anser jag mig hafva ett fullt sakligt och afgörande
skäl att neka anslaget. Det har sagts, att genom en

Förslå Kammarens Prof. 1896. N:o 6. 2

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag m dylik vägran något skulle ske, som Första Kammaren aldrig borde
lagbyrån, tillåta sig och som denna kammare aldrig har tillåtit sig. Jag
(Fort*.) bär icke så noga som den ärade talaren forskat i häfdaböckerna,
sedan Första Kammaren inrättades, men det synes mig vara ett
eget och temligen tvetydigt beröm för Första Kammaren, att densamma,
då ett anslag begärts af regeringen, beviljar det, äfven om
den anser sig ega grundade skäl att antaga, att det icke kommer
att användas på bästa möjliga sätt.

Det skäl jag nu anfört skulle således alldeles ensamt vara
för mig afgörande, men jag blir så mycket bestämdare i min åsigt
att på grund deraf icke votera för ifrågavarande anslag, då jag
tänker på den politiska situationen och de plötsliga rubbningar,
som utan hänsyn till en pålitlig och konungsk riksdagsmajoritets
motsatta önskningar oväntadt vidtagas. Detta förhållande stärker
mig i den öfvertygelse, som jag redan på saklig grund hyser, och
skulle nu så vara, att en ingalunda af Riksdagen och landet önskad
rösträttsreform star i samband med det oväntade oscillerande,
hvarom jag nu tillåtit mig tala, stärkes jag deraf ytterligare
i min önskan att åtminstone icke genom förordandet af ett extra
anslag uttala ett obetingadt förtroende för den nya ledning, som
lagbyrån nu blifvit underkastad.

På dessa skäl får jag, herr grefve och talman, vördsamt yrka
bifall till reservanternas hemställan.

Hans excellens herr statsministern Boström: Under de många
år, jag haft den äran att vara ledamot af Riksdagen, har, så vidt
jag erinrar mig, något statsutskottsbetänkande icke framkommit,
som förefallit mig sä egendomligt som detta. Det är anslag till
eu lagbyrå frågan här gäller, och utskottets samtliga ledamöter
från Andra Kammaren jemte det stora flertalet från denna hafva
erkänt behofvet deraf samt enat sig om att tillstyrka detsamma.
Men det finnes tvenne reservanter från denna kammare, som, jag
vågar påstå det, utan angifvande af sakliga skäl hafva afstyrka
anslagets beviljande. Det är i synnerhet efter den siste talarens
anförande fullkomligt klart, synes det mig, att detta afslagsyrkande
icke betingats af anslagets obehöflighet: det har sin grund
deruti, att man önskar här i Riksdagen få till stånd en handling
af storpolitisk art. Jag skulle för min- del icke hafva besvärat
kammaren med att taga till ordet i frågan, om jag icke vetat,
hvad som nu är fullkomligt klart, att bakom detta fåtal reservanter
finnas många, som hysa samma mening.

Innan jag går in på frågans politiska sida, anhåller jag att
få yttra några ord om dess sakliga sida, ty om för Eder anslagets
behöflighet är fullkomligt klar, framstår naturligtvis mot eu sådan
bakgrund sakens politiska sida ännu tydligare. Jag behöfver i
detta fall, efter de anföranden, som hållits, samt efter de ord,
som uttalats af herr Östergren, ej vara mångordig, och jag skall
ej tillåta mig att upprepa de bevis för lagbyråns behöflighet, som
af föregående talare anförts. Jag anhåller blott få erinra om att

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 6.

under 5-års-perioden 1891—1895 hafva 52 olika författningar kom- Anslag till
mit till stånd, deraf 44 på grund af kongl. propositioner och 8 lagbyrån.
på grund af förslag, utgångna från Riksdagen; vidare att under (Forts.)
samma tidsperiod nksdagsskrifvelser till Kongl. Maj:t, föreslagna
endast af lagutskottet, uppgått till 57, d. v. s. i medeltal mer
än 11 om året, hvartill komma åtskilliga, som utgått icke från
lagutskottet, utan från andra utskott.

Om jag dertill meddelar en uppgift, som jag nyligen fått, att
vid denna riksdag hafva redan i 92 motioner framstälts förslag
till lagändringar, så torde deraf vara klart, synes det mig, att
behof af ett fortgående lagstiftningsarbete verkligen är förhanden;
och att också arbetsmaterialet är så rikligt, att det icke kan
skötas af justitieministern och det fåtal biträden, som han har
till sin disposition inom departementet, det har, såvidt jag vet,
icke någon velat bestrida.

Det lär icke heller kunna sägas, att det sätt, hvarpå lagbyrån,
under det år den varit i verksamhet, fungerat, varit sådant,
att det skulle betinga ett afslag. Tvärtom har från alla håll
vitsordats det utmärkt skickliga sätt, hvarpå dess ledamöter fullgjort
sitt uppdrag.

Man har sagt: vi vilja icke hafva en lagbyrå, utan en lagberedning.
Jag säger då, att det är beklagligt, att icke detta i
reservationen framhållits. — Men huru som helst, äfven om man
vill det, så blir det dock ett faktum, att på ett år kommer det
lagstiftningsarbete, som icke kan bedrifvas inom justitiedepartementet,
att ligga nere. Och jag frågar Eder, mine herrar, tron
I, att det är lätt att få personer att sköta ett sådant lagstiftningsarbete,
och tron I, att dessa skola känna sig belåtna med
att kanske efter ett år få gå tillbaka igen. Vore det dessutom
lyckligt att åter bryta kontinuiteten i detta arbete, en kontinuitet,
som bröts redan då lagberedningen ändrades till en lagbyrå? Det
är dessutom klart, att ett afslag på denna regeringens begäran
innebär ett klander emot den nyss afgångne justitieministern,
under hvilkens ledning denna byrå arbetat, och jag är fullkomligt
viss om, att inom denna kammare finnes icke någon, som vill uttala
ett sådant klander. Det har således synts mig, att man
borde kunna vara ense om att en lagbyrå fortfarande är behöflig
och att den hittills fungerat så, att man icke deraf har rättighet
att yrka på dess indragning.

.lag kommer nu till den '''''''' 1 ‘1 “

anledning till det antagande -

tadt sedermera — att det vore missnöje med den man, som nu
fått Konungens förtroende att vara chef för justitiedepartementet,
som betingat det ifrågavarande yrkandet. Jag tillåter mig bestrida,
att så verkligen kan vara förhållandet. Ty ett sådant
antagande skulle innebära, att de personer, som hysa en sådan
uppfattning, skulle tillåta sig en kritik öfver det sätt, hvarpå
Konungen utöfvat den rätt, som tillkommer Honom och Honom

som af den förste reservanten

Hvit använda, skulle kunna safva

N:o 6.

Onsdagen (ten 19 Februari.

Anslag till allena att tillsätta medlemmar af sitt råd. Jag påstår det så
lagbyrån. myCket mera, som den man, som nu är justitieminister, ännu icke
(Forts.) haft tillfälle att få något enda af honom framlagdt förslag pröfvadt
af Riksdagen, och det är dock en god sedvänja i vårt land,
att ingen dömes ohördan.

Ett sådant antagande skulle också innebära, att kammaren i
sjelfva verket skulle gifva sig sjelf ett det starkaste misstroendevotum.
Det förhåller sig nemligen så, att den person, som fått
Konungens uppdrag att vara justitieminister, har under många år
med stor pluralitet utsetts till ledamot i det Riksdagens utskott,
som har att, i hvad på Riksdagen ankommer, befrämja lagstiftningsarbetet,
och han har der upprepade gånger fungerat som ordförande.

Nej, mine herrar, det är påtagligt, att reservationen syftar
åt ett annat håll. Jag förstår det mycket väl och känner det
också, att den syftar pa mig. Jag har hört det, och jag har läst
derom; och jag har fått höra sådana uttalanden som att vår regering,
och enkannerligen dess främste ledamot, fäster icke tillbörligt
afseende vid våra önskningar. Jag vet också, att man,
särskildt nu, är förgrymmad på mig såsom orsak till det sista
statsrådsombytet, ett ombyte, som jag beklagar lika mycket som
någon af Eder, mine herrar. Jag kan säga, att det är ingen, som
samarbetat med den nyss afgångne justitieministern, som kan
värdera honom mera än vi. hans gamle medarbetare.

Jag tror icke det kan vara ogrannlaga att nu, i detta sammanhang,
meddela, att, när det blef klart att en meningsskiljaktighet
förefans emellan den afgångne justitieministern och mig, en
skiljaktighet, som icke kunde utjemnas, jag upprepade gånger och
enträget anhöll hos Konungen, att han måtte finna skål entlediga
mig från mitt embete, och jag sökte, såvidt jag förmådde, påverka
mina kolleger i samma rigtning. Men afgörandet gick icke efter
min önskan. Det var min kollega, som drog den lyckligare lotten.
Jag säger med flit »den lyckligare lotten», ty jag vet, att det icke
är jag, som sökt klamra mig fast vid den plats jag nu innehar.
Jag har nog länge haft tillfälle att känna tyngden af den börda,
som är lagd på mig, för att icke prisa den dag lycklig, då jag
blir befriad från densamma. Och för visso, hvad som passerat i
dag, gör icke bördan lättare.

Med afseende på de anspråk, som man vill ställa på mig, ber
jag få begagna tillfället att yttra några ord, som jag anhåller,
att herrarne icke måtte upptaga såsom afsedda att såra eller förnärma.
Men jag har ett behof att säga Eder, mine herrar af majoriteten
i denna kammare, säga Eder vördsamt, men bestämdt, att
lika kärt som det är för mig att råda Konungen till åtgärder,
som jag vet öfverensstämma med Edra önskningar, när. min uppfattning
af det Tätta sammanfaller dermed, lika omöjligt är det
mig att göra det, när så ej är förhållandet. Då jag en gång lemnar
den plats, som jag nu bekläder, finner jag det helt naturligt att
man kommer att framhålla fel och brister, som jag låtit komma

Onsdagen den 19 Februari.

Xso 6.

mig till last, och jag skall vara den förste att finna sådant vara
berättigad^ Men jag hoppas, att ingen skall kunna säga, att jag
någonsin handlat emot hvad jag ansett vara rätt, äfven om jag
skulle dermed behagat och stält till freds ett aldrig så manstarkt
parti. Men det kan vara nog taladt om mig. Dess bättre, är
ingen menniska oersättlig. Den ena går och den andra kommer.
I det stora hela betyder det icke så mycket. Men jag skall be
att till saken få foga några ord i detta sammanhang.

Ett politiskt parti kan och får icke handla under intrycket af
en misstämning för stunden, af missbelåtenhet eller hvad det nu må
vara för känsla. Den enskilde gör nog så ofta och får också ofta
sota derför, men ett politiskt parti måste naturligtvis alltid betänka,
hvilka konseqvenser och hvilken räckvidd, en dess handling
har. Tiderna förändras. Den konservativa åskådning, som för
närvarande råder, kan komma att fijrbytas i en liberal, kanske en
mycket liberal — om än icke i denna kammare — och jag kan
tänka mig. att det kommer att sitta kring Konungens rådsbord
män, som hafva en likartad uppfattning, jag säger med afsigt
»likartad» och icke »lika». — Det förefaller mig nemligen alldeles
klart, att emellan ett parti och en äfven ur dess krets hemtad
regering måste uppstå en viss meningsskiljaktighet. Ty det är
ingenting, som så disciplinerar ens handlingssätt som känslan af
ansvar. Jag skulle dervidlag vilja erinra om ett uttryck af friherre
De Geer, då han sade, att frågorna te sig så olika sedda
uppifrån och nedifrån.

Jag kan vidare tänka mig, att det herskande partiet vill
utöfva press på regeringen. Första Kammaren, som har till sin uppgift
att med den mognare erfarenheten utgöra det konserverande
elementet, vill gerna fylla denna sin uppgift och vill gerna vara
den beträngda konungamagten till stöd. Men med hvilken auktoritet
kan kammaren vara det, när från andra sidan då kommer
att framhållas: »huru har kammaren sjelf handlat under liknande
förhållanden?»

Vill kammaren se en ledamot af Konungens statsråd aflägsnad,
visar grundlagen utväg dertill. Vill kammaren icke det,
så säger jag, att det är någonting, som hvarken vår grundlag eller
politisk praxis känner till, att »pricka» eller »gifva en första varning»
åt en regeringens ledamot. Ett sådant handlingssätt, vågar
jag påstå, kan alstra förargelse och misstämning och svårighet
att samarbeta, men leder näppeligen till målet, och under alla förhållanden
synes det mig vara en betänklig sak att af politisk
hänsyn vägra ett såsom behöfligt erkändt anslag. Det är ett
tveeggadt vapen, som kan för framtiden medföra svåra konseqvenser.
Och det är derför jag till slut vågar uttala den förhoppning,
att Första Kammaren icke skall finna lämpligt att
bland sina magtmedel upptaga något sådant som anslagsvägran.

Herr Stråle: Det är sannerligen icke lockande att under eu
diskussion, som nästan uteslutande torde böra benämnas högpoli -

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till tisk, endast tala om sjelfva saken, men ett yttrande i denna del
lagbyrån. af herr Unger uppkallar mig att å nyo säga några ord. Det fäg(Forts.
) nar mjg visserligen, att herr Unger anser, att en lagberedning bör
finnas, och jag yttrade i mitt första anförande, att mycket goda
skäl förefinnas för eu sådan institution, men märk noga: till en
lagberedning tillkallas män, som, oberoende af alla föreskrifter
och förut faststälda principer, utarbeta lagförslaget. Och huru
ser vanligen ett sådant omfattande lagförslag ut — då det afgifves
till Kongl. Maj:t? — jag vänder mig nu specielt till herr
Unger. — Man bär voterat om den ena eller andra principen, om
den eller den paragrafen o. s. v. Otvifvelaktigt har det blifvit
en ganska värdefull produkt, hvilken blir ett godt underlag för
ett fortsatt lagstiftningsarbete; men om justitieministern icke delar
beredningens åsigt i principer eller detaljer, kan han icke förelägga
förslaget till Kongl. Maj:ts pröfning eller till granskning
af högsta domstolen. Ett större eller mindre omarbetande är ju
uppenbarligen nödvändigt. Icke någon, hvilken har insigt uti
hvad som erfordras för lagstiftning — således ej heller herr Unger
— lärer bestrida, att justitieministern uti förutsatt fall behöfver
biträde af skickliga och erfarna män, som inom departementet
biträda vid denna omarbetning i den rigtning, ministern
anser vara den rätta. Följaktligen lärer anslag för ändamålet
vara nödvändigt. Jag vågar således påstå, att, oberoende af lagberedningen,
anslag i det antydda hänseendet bör beviljas.

Då jag är en varm vän af en skyndsam och tidsenlig utveckling
af vårt lagverk, vidhåller jag min åsigt och yrkar fortfarande
bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld: Den fråga, som nu föreligger, är frågan
om anslag till en lagbyrå. Derom har yttrats, att om man motsätter
sig lagbyrån, är det allenast för att man hellre vill hafva
något annat, nemligen en lagberedning. Det kan finnas många
skäl, som tala å ena sidan för en lagberedning och å den andra
sidan för en lagbyrå. Jag är mera vän af eu lagbyrå än af en
lagberedning, men derom kunna tankarne ju vara delade. Ribsgagen
borde dock något veta hvad Riksdagen vill. Då Riksdagen,
efter uttalanden derinom, att lagbyrå vore att föredraga framför
lagberedning, och med bifall till ett på tillstyrkan af dåvarande
justitieministern, nuvarande presidenten herr Östergren framlagdt
regeringsförslag, så nyligen som 1894 beslöt sig för en lagbyrå,
så låter det rent af litet löjligt att nu säga: det var icke det vi
ville hafva, det var en lagberedning vi önskade.

Det har åberopats, att lagbyrån, enligt herr Östergrens mening,
skulle vara endast tills vidare. Det må vara sant. Men samme
herr Östergren har dock i den statsverksproposition, som nu föreligger,
uttalat sig för att det ännu så länge skulle vara lagbyrå.
Han har föreslagit anslag till en sådan och ansett den fortfarande
vara behöflig. Jag har icke någon anledning att jäfva rigtigheten
af hans åsigt i den saken.

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 8.

Det har vidare sagts, att lagbyrån icke skulle vara fulltalig.
Derutinnan är den ärade talaren illa underrättad. Den 1 januari
var väl förhållandet sådant, emedan en af dess ledamöter nyss
utnämnts till ett annat embete, men innan den nyligen afgångne
justitieministern lemnade sin befattning, hade, på hans tillstyrkan,
Konungen inkallat en annan ledamot, så att lagbyrån nu är
fulltalig.

Samme talare har vidare yttrat, att det visat sig, att lagbyrån
icke dugde, emedan det derjemte behöfts komitéer, och såsom
exempel åberopade han bolagskomitén. Det var ett mycket
olyckligt exempel. Bolagskomitén arbetade samtidigt med lagberedningen
och både för länge sedan slutat sitt arbete, innan
lagbyrån fans till. Huru han således af den omständigheten, att
det samtidigt med lagberedningen beböfdes en bolagskomité, kan
sluta sig till att lagbyrån icke duger, det öfvergår allt mitt förstånd.

Här har emellertid antydts, att skälet, hvarför man nu skulle
vilja öfvergå från en lagbyrå till en lagberedning, vore, att justitiedepartementet
fått en annan chef. Hans verksamhet i lagberedningen
skulle nemligen icke varit tillfredsställande, hvilket skulle
visats derigenom, att — säges det — det var just denna verksamhet,
som gjorde, att man önskade en öfvergång från lagberedning
till lagbyrå.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på, att den nuvarande
justitieministern både afgått från ordförandeskapet i lagberedningen
en god tid innan Riksdagen beslöt att öfvergå från lagberedning
till lagbyrå. Yar det således endast den saken, att man
var missnöjd med honom såsom ordförande i lagberedningen — så
var målet redan vunnet, ty han var redan afgången ifrån den
platsen. Bet kunde således ej vara skälet, hvarför man öfvergick
till lagbyrå.

Det bär också redan antydts, att det skulle vara bra märkvärdigt,
om Första Kammaren nu uttalade ett misstroende emot
den nuvarande chefens för justitiedepartementet lämplighet för
lagstiftning, sedan Första Kammaren år efter år och ännu detta
år insatt denne man i lagutskottet. Jag tillägger, att detta, såsom
hvarje menniska vet, skett i afsigt att han der skulle vara
ordförande. Jag vädjar ock till herrarnes eftertanke och minne,
om det under de senare åren i denna kammare har funnits någon
ledamot, som man i lagfrågor har lyssnat till med större uppmärksamhet
och större förtroende än den nuvarande justitieministern.
Det har varit hans ord, som i otaliga sådana frågor har
bestämt herrarnes omdöme och herrarnes omröstning.

Nej, mine herrar, allt detta tal om det saknade förtroendet
till den nye justitieministerns duglighet för lagstiftningsarbete
är icke det verkliga skälet till motståndet. Det är, såsom hans
excellens herr statsministern nyss behagade antyda, meningen att
träffa statsministern genom att slå justitieministern, precis såsom
en viss skottsk konung hade eu kamrat, som skulle taga emot
allt det stryk, som borde träffat Hans Majestät sjelf.

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N;o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

Jag har, mine herrar, den djupaste aktning för Konungens
nuvarande rådgifvare personligen och jag delar deras åsigter i
många frågor. Jag gillar i mycket deras embetsverksamhet. Men
det torde icke vara någon nyhet för någon här i denna kammare,
då_ jag säger, att det linnes vigtiga punkter, der mina åsigter
skilja sig från deras, framför allt i ekonomiska frågor. Jag kan
derför, med all aktning för deras personer, icke räkna mig till
deras politiska anhängare. Jag har således icke något skäl, från
denna synpunkt sedt. att sätta mig emot, om man vill ställa
till förargelse, politisk förargelse för dem. Men det säger jag
Eder, mine herrar, att, fastän jag icke hör till statsrådens politiska
vänner, jag icke vill hafva någon del i ett sådant handlingssätt,
som här nu är ifrågasatt.

Ensam som jag står, utan alla partiförbindelser och utan
allt deltagande i någre partisammankomster, vet jag ej, huru de,
som hafva samma ekonomiska åsigter som jag, ämna göra. Men
det skulle smärta mig och smärta mig djupt, om de personer, som
i ekonomiska frågor dela åsigter med mig, skulle låta förleda sig
att deltaga i en handling sådan som den, som nu är å bane. Jag
har alltid i de debatterande och beslutande församlingar, i hvilka
jag tagit del, velat låta hvarje fråga tala för sig. När ett förslag
framkommit, som jag ansett vara godt och rigtigt, har jag
röstat för detsamma, oberoende af de personer, som burit fram
det. _ Sa liar jag hittills gjort, och med Guds hjelp skall jag icke
så sjunka i min egen aktning, att jag upphör att handla pa
det sättet.

Då det anslag, som nu är begärdt, enligt min tanke är godt,
nyttigt _ och behörigt, och behöfligt särskildt för den massa riksdagsskrifvelser
med begäran om lagförändringar, som ingå från
Riksdagen, måste jag för min del rösta för detsamma. — Man har
väl antydt, att det skulle vara missnöje med en möjligen väntad
kongl. proposition om utsträckning af den politiska rösträtten,
som skulle gifva sig ett utlopp genom att afslå anslaget till lagbyrån.
Ja, mine herrar, jag är icke någon anhängare af allmän
rösträtt. Hvarje förslag, som pekar ditåt, har en bestämd motståndare
i mig. Jag har till och med en instinktlik motvilja mot
all tubbning vare sig på regeringsformen eller riksdagsordningen,
och jag tror, att det i allmänhet är bäst att de få vara i fred.
Men icke vill jag gå derhän, att jag skulle företaga mig att uttala
något omdöme om ett förslag, om hvilket jag ingenting vet
annat än genom tidningsnotiser och sqvallerprat. Det skulle vara
detsamma, som om jag i en domstol uttalade en dom, innan jag
fått läsa stämningen och hört hvad parterna haft att säga å ömse
sidor. Lika tokigt synes det mig vara det ena som det andra.
Då jag får se den möjliga kongl. propositionen, får läsa den och
taga reda pa dess innehåll och form och det statistiska materiel,
hvarpå den grundar sig, och de skäl, som derför anföras, först dä
skall jag försöka att, efter måttet af min förmåga, stadga mitt
omdöme, om den är lämplig eller icke, och detta alldeles obero -

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 6.

ende af mina känslor för statsråden personligen. Men innan jag
någonting vet, kan jag icke uttala något omdöme om saken. Det
kan icke heller falla mig in att rösta afslag på ett anslag, derför att
jag möjligen framdeles kommer att bli missnöjd med en kong],
proposition, som ännu icke sett dagen, och som med anslaget icke
har det ringaste att göra. Ett sådant handlingssätt tager jag
icke del uti. I öfrigt får jag säga, att talarens på vesteråsbänken
yttrande på det innerligaste grep mitt hjertas känslor.
Han uttalade just mina åsigter om en representants moraliska
pligter.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Het har redan i denna fråga ordats
så mycket i denna kammare, att jag kan fatta mig helt kort.

Jag beklagar, att icke statsutskottet i detta betänkande rådgjort
och sammankommit med lagutskottet, ty säkert är, att
frågan är mera en lagutskotts- än en statsutskottsfråga.

Hvad beträffar min ställning till denna fråga, vill jag helt
kort nämna, att jag delar de åsigter rörande den politiska sidan
af densamma, som redan blifvit uttalade af herr Billing och äfven
af den siste talaren, samt sluter mig till det anförande, som hans
excellens statsministern nyss afgaf i kammaren. Det är blott en
kort mening i hans excellens’ anförande, som jag från min synpunkt
icke kan gilla, då hans excellens sade, såvidt jag rätt uppfattade
hans yttrande, att .Riksdagen, om den är missnöjd med
utnämningen af Konungens rådgifvare, icke borde gifva detta
missnöje till känna genom anslags vägran. Detta är tvärtom en
af mig under en lång riksdagsverksamhet känd sats. Det är just
tvärtom på det viset, som Riksdagen har laga rätt att gifva sitt
missnöje med eu sådan utnämning till känna. Jag respekterar och
vördar grundlagens bud, att det tillhör Konungen ensam att välja
sina rådgifvare; men lika säkert är, att Riksdagen både har rätt
och pligt att antingen gifva en Konungens rådgifvare sitt förtroende
eller att undandraga Konungens rådgifvare detta förtroende,
och detta kan endast verksamt ske genom anslagsvägran
uti ett sådant fall, der en Konungens rådgifvare tillstyrkt Kongl.
Maj:t att begära ett eller flera anslag. Jag har sjelf under min
politiska bana användt detta vapen och jag anser det fullt lagligt
och rigtigt.

Hvad beträffar den ifrågavarande saken, har den blifvit belyst
så tillräckligt både af hans excellens herr statsministern och
af den förste och siste talaren, att jag icke behöfver orda mycket
derom. Jag finner det sorgligt, om kammarens majoritet skulle
vägra det ifrågavarande anslaget af politiska hänsyn, ty det vore
både beklagligt och, livad mera är, det vore" löjligt, ty denne nye
Konungens rådgifvare bär icke pa något sätt för Riksdagen visat
sina åsigter och gifvit något bevis på sin verksamhet, och då är
det för tidigt att genom en votering i denna fråga visa honom
kammarens missnöje. Jag hoppas således och tror, att kammarens

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

majoritet skall väl betänka sig, innan den afgifver ett så obetänkt
och obetingadt klandervotum mot Hans Maj:t Konungens utnämning
af ny chef för justitiedepartementet. Herr grefve och
talman, jag yrkar bifall till den ifrågavarande punkten såsom
statsutskottet föreslagit densamma.

Herr Tamm, Hugo: Med de uttalanden, som af en del per soner

blifvit gjorda, kan jag icke neka till, att jag kände mig
oviss, om jag befann mig inom Första Kammaren eller om här
hördes ett genljud från Andra Kammarens yttersta venstra flygel.
Det förvånade mig allra mest, då jag fann min gamle konservative
vän, herr Alin, komma med de uttalanden, som han gjorde,
och det var i anledning af desamma jag begärde ordet. Han vindicerade
nemligen, såvidt jag rätt uppfattade honom, det fullt
rigtiga uti att man i fråga om anslag beviljade dessa efter den
grad af förtroende, som man hade till den, som skulle förvalta
desamma, Ja väl, så låter principen och tillämpas af honom i
denna punkt som en första varningsgrad mot regeringen. Men
denna princip, en gång kontrasignerad af denna kammare, kan
lätt framkalla en andra och tredje varningsgrad på t. ex. 4:e och 5:e
hufvudtitlarne i Andra Kammaren. Min konservative vän sökte
visserligen från denna princip undantaga försvarsfrågorna, i det
han säde, att i dessa frågor får icke fosterlandsvännen svika.
Men en dom öfver hvad som är fosterländskt i en anslagsfråga
torde ingen annan kunna fälla än individen sjelf, och den domen
få vi nog se, huru olika den skulle komma att tillämpas på olika
tider. Jag anser sjelfva principen vara så radikalt farlig och
äfventyrlig, emedan riksvigtiga frågor då skulle afgöras efter
personligt tycke, ej efter sakförhållande, att jag kan icke neka till
att jag förundrade mig öfver att från hans sida framfördes ett
sådant försvar för reservationen.

Vidare yttrade samme talare, att det icke var så farligt, om
denna byrås verksamhet genom anslagsvägran upphörde, och hänvisade
till att det förberedande lagstiftningsarbetet skulle kunna
verkställas inom justitiedepartementet, hvilket väl innebure att
visa den nuvarande justitieministern det största förtroende genom
att lemna alltsammans utan vidare kontroll och hjelp i hans hand.
Men han sökte taga bort intrycket af detta genom en förklaring,
hvilken jag icke kan underlåta att säga är sakligt vilseledande,
nemligen då han stödde sitt påstående derpå, att »sakliga skäl»
förelegat för Andra Kammaren, då den vidtog den bekanta indragningen
af anslaget till lagberedningen. Ja, i detta fall ser man,
huru förunderligt tiderna förändras och vi förändras med dem. År
1892, när ännu den nuvarande justitieministern var ordförande i
denna lagberedning, fans ingen menniska inom Andra Kammaren,
som på grund af någon som helst missbelåtenhet nekade detta
anslag; man tyckte blott, att, emedan en ledamot icke tjenstgjort,
anslaget kunde nedsättas med 5.000 kr. Så afgick den nuvarande
justitieministern från ordförandeplatsen, och då, efter att han redan

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 6.

lemnat ordförandeskapet, uppträdde 1898 med samma yrkande, som
nu framstälts, inom Ändra Kammaren herrar Lilienberg, Mankell,
Hedin och John Olsson; dessa framstälde nemligen precis samma
yrkande, som nu gjorts från högerhåll inom denna kammare. Herr
John Olsson sade, att det för honom afgörande skälet var den sista
utnämningen af ordförande i nya lagberedningen, då nemligen
landshöfding Bergström erhållit detta uppdrag, och jag minnes,
huru i denna kammare uttalades det allra skarpaste klander mot
eu så våldsam åtgärd, och jag minnes, huru det ordagrant sjöd
i denna kammare af förtrytelse. Skall nu Första Kammaren, ledd
af högerpartiet, vidtaga en sådan åtgärd? Jag kan för min del
ingalunda gilla densamma, och för mig ligger det dessutom en stor
fara i detta. Mine herrar, skall Första Kammaren gå till väga
på det sättet, tvingar man efter min öfvertygelse allt mera
Konungen att söka sin stödjepunkt i Andra Kammaren och att lemna
det stöd, samma parti alltid påstått honom böra söka just i denna
kammare, en sak, som, den må vara god eller icke i och för sig,
åtminstone icke ökar den Första Kammarens anseende och inflytande.
Och jag är för min del öfvertygad, att fastän, såsom nyss
nämndes, många af oss icke stå på samma ståndpunkt i ekonomiska
frågor som den nuvarande ministären, så kommer ingen från
vår sida att med sin röst bidraga till att gifva reservationen framgång.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

Herr Reuterswärd: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Jag har icke kunnat med tystnad afhöra denna diskussion utan
att få yttra några ord, innan den afslutas.

Om vi litet hvar kommit upp i denna kammare med något
upprörda känslor, må det icke vara så underligt efter hvad som
pa senare tiden passerat, men icke har den tredje talaren i ordningen
lugnat våra sinnen och ej heller den siste talaren, ty om
möjligt — jag begärde icke ordet strax efter herr biskopen, ty
då hade jag kanske förifrat mig — om möjligt har han bidragit
till en upphetsning, som icke bådar godt för frågans lugna pröfning;
och resultatet eller utgången får herr biskopen taga på
sitt ansvar, i fall icke rösterna falla såsom honom behagar. Jag
vill säga denne talare, att just derför ätt han är en gammal
ledamot af statsutskottet och Riksdagen, så är det så mycket
mera förvånansvärdt, att han kan tillåta sig att gifva en så
offentlig upptuktelse åt de herrar och män, som vågat hafva en
med honom olika mening inom statsutskottet. Derför att de
vågat reservera sig, skola de få stå inför kammaren såsom om
de begått en orättfärdig handling! Om dessa herrar än icke äro
så gamla inom statsutskottet som herr biskopen, är deras röst
och deras laga rätt fullt lika stor i hvarje fråga, och något sådant
tryck, som en eller annan äldre ledamot vill utöfva inom statsutskottet,
kan icke vara kammaren till behag. Yi önska, att i
hvarje fråga de skiljaktiga meningarna först och främst skola få

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till i utskottet uttalas, och om de icke der vinna gehör, så må de i
lagbyrån. form af reservation framläggas inför kammaren, för att den må
(Forts.) bedöma, huruvida de eller utskottet haft rätt. Således fördömer
jag detta öfvermod med dess spetsiga uttryck på det allra högsta,
och de må hafva varit framsagda med huru stor vältalighet som
helst, så gjorde de ett pinsamt intryck. Men det var icke nog
med att samme talare vände sig mot reservanterna, han har äfven
vändt sig mot Riksdagen och begagnat uttrycket »Riksdagens försyndelse»,
som biskopen velat varna oss att begå. Jag vet icke
hvari en sådan försyndelse skulle bestå. Jag har varit med i
riksdagen öfver 50 år, och jag har icke funnit någon sådan försyndelse
af Riksdagen begången, som herr biskopen ansett lämpligt
beteckna med så hårda ord.

Den enda anmärkning jag tillåter mig mot hans excellens
herr statsministerns yttrande är, att han nämnde, att ett politiskt
parti icke far handla efter ögonblickets ingifvelse. Deri har hans
excellens fullkomligt rätt. Men om hans excellens menade, att det
parti, som vi kalla vårt, eUer pluraliteten inom denna kammare,
nu skulle handla under ett ögonblicks upphetsning, så får jag
förklara både inför honom och inför kammaren, att detta är ingalunda
fallet.

Den föreliggande frågans innebörd, eller anslaget till lagbyrån,
har i och för sig ingen politisk betydelse, det erkänner jag villigt ;
men den har dock ett visst sammanhang med frågan om byråns
ledning, och derför har den pa sista tiden åtskilliga gånger dryftats
både inom och utom vårt parti och är moget öfvervägd och
således ej »en ögonblickets ingifvelse».

Jag vill icke, åtminstone icke för ögonblicket, begagna mig
af samma taktik som den ärade talaren till höger om mig, da
han uppmanade sina politiska vänner att i denna fråga ställa sig
såsom en man för att visa kammaren, att han och de hade en
moralisk insigt och moralisk kraft långt betydelsefullare än det
motsatta partiet. Det talades vidare om det moraliska brott, som
de skulle begå, Indika röstade olika mot denne ärade talare, enär
den fråga icke förelåg, som hade framkallat all denna oro. Att
ett justitieråd gerna vill läsa handlingarna, innan han dömer i
ett mål, är fullt rigtigt; det vilja vi göra litet hvar. Men om
vi veta bestämdt att en stor, riksvigtig och i våra sociala förhållanden
så djupt ingripande fråga kommer att snart blifva
föremål för en kongl. proposition, så må man åtminstone på förhand
få gifva sina åsigter tillkänna i en sådan fråga, som man
anser riksförderflig och för vår politiska utveckling i alla afseenden
vådlig, och det bör derför icke förundra, om man dertill
begagnar första lämpliga tillfälle, ja, till och med ett i formelt afseende
olämpligt. Det är icke från vår, utan från herrarnes sida
man inledt frågan på det politiska området. Den trodde jag icke
skulle inblandas här, utan att man skulle låta hvarje sak vara
hvad den är. såsom herr biskopen sade, men han följde icke sin
vanliga logik.

Onsdagen den 19 Februari

.V:o 6.

Den siste talaren har gått så långt, att han genom att läsa
npp några ord och några namn från ett föregående beslut i medkammaren
velat göra Första Kammarens högra flygel likstäld
med Andra Kammarens yttersta venster. Det kan visserligen
låta rätt skämtsamt, men, mine herrar, jag får säga Eder uppriktigt,
att i den rigtningen tager jemförelse]! sig icke väl nt.
Och jag heder herrarne om ursäkt, om jag säger, att om det
parti jag tillhör vill i vissa fall, då det gäller uppoffringar, gå
längre och ställa sig snart sagdt mera rojalistiskt än kanske
regeringen och herrarne sjelfva, så må det icke förtyckas oss.
Ty säkert är, att vår fosterlandskänsla är varm och derför vilja
vi göra denna fosterlandskänsla så fruktbringande som möjligt
och, trots alla de olyckor, som spåddes, att detta parti skulle
framkalla, har det dock åstadkommit så mycket godt, som vi aldrig
kunnat tänka på att genomföra, om icke detta parti visat en
sådan ståndaktighet som det gjort, det må vi erkänna litet hvar.
Hade vi stått utan tillgångar i ett ruineradt land, hade vi icke
haft mycket att försvara oss med, men nu kunna vi det med
Guds hjelp.

Jag kommer nu till sjelfva saken. Hans excellens statsministern
har yttrat allvarliga ord, som jag har känt såsom skulle
ett drygt ansvar hvila på mig personligen, om jag icke skulle
lyssna dertill och aktgifva på dess innebörd. Hans excellens hotade
visserligen icke med någon ministerkris, men det var ändå så
mycket sagdt, att man lätt deraf kan sluta, att han personligen
icke afundades, men tyckte att den minister, som nyss afgått,
just derför att han fick afgå och kunde afgå, var bland dem som
dragit den lyckligaste lotten. Ja, mine herrar, ingen önskar
högre än jag, att en ministär så homogen som möjligt måtte få
verka hädanefter som hittills, och för egen del får jag säga hans
excellens, att om han, med afseende å den vigtiga fråga som han
har för afsigt att framlägga, kunde få hvila, på det vi under
denna riksdag må få lefva i fred och lugn, då skulle vi vara
honom särdeles tacksamma allesammans. Vi hafva så stora och
vigtiga frågor för handen, att jag kan försäkra, att den minsta
splittring, från hvilket hall den komma må, kan hafva ett så
betänkligt inflytande på de stora fragorna — herrarne veta alla,
att iag menar 4:e och 5:e hufvudtitlarna — att det kan hafva
ödesdigra följder. Det är derför jag nu skulle vilja uttala följande
ord. Då jag nu hört, att hans excellens statsministern icke blott
tillmäter ett beslut i reservationens rigtning en större innebörd, än
jag deruti kan se, och jag tillika hör, att hans excellens tillmäter ett
votum i denna kammare en sådan vigt, så torde måhända en hufvudsaklig
del af anledningen till reservationen redan vara vunnen. Och
slutligen vill jag tillägga, att om vi kunna lösa denna konflikt
på ett tillfredsställande sätt och ställa till rätta mellan regeringen
och Första Kammaren, så vore det ingenting högre jag
önskade; och derför skulle jag vilja uppmana kammarens ledamöter
att afstå från all votering och taga statsutskottets förslag

Anslag till
logbyrån.
(Forts.)

N:o 6.

Oasdagen den 19 Februari.

Anslag ull sådant det blifvit framlagdt. Då vill jag vara med derom. Men
lagbyrån, begäres votering och man vill pröfva styrkan, ja då uppmanar
(Forts.) jag mina vänner att rösta så som vi tänkt oss.

Jag har intet vidare att tillägga, men då jag icke kan tala
till fördel för utskottets förslag, har jag intet yrkande att göra.

Herr von Ehrenheim: Om jag icke orätt uppfattade den
siste talaren, uppmanade han kammaren att söka lösa denna konflikt
på ett tillfredsställande sätt. Detta synes mig vara lätt
genom att låta saken tala för sig sjelf och icke deruti inlägga
något annat. Att en institution sådan som den, hvarom nu är
fråga, är behöflig, derom finnes ingen meningsskiljaktighet. Om
den skulle i ett eller annat afseende behöfva ombildas, så kan
frågan om dess ombildning icke komma från någon annan än
Kongl. Maj:ts regering, derom torde också alla vara ense. Och
under sådana förhållanden ser jag för min del icke, att man i ett
bifall till statsutskottets förslag behöfver inlägga något annat
än ett erkännande af anslagets behöflighet, och att man följaktligen
både kan och bör fullkomligt skilja sig och afstå från alla
politiska och högpolitiska synpunkter. Jag anhåller för min del
vördsamt om bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Alin: Jag borde icke besvära kammaren med att vid
denna framskridna tidpunkt åter yttra mig, men det sätt, hvarpå
två ledamöter — herrar Hammarskjöld och Hugo Tamm — uppträdt
med anledning åt mitt yttrande, gör det för mig nödvändigt.
Här har af dessa herrar sagts, att den omständigheten, att man
fann sig böra afskaffa nya lagberedningen, icke kan anföras såsom
ett sakligt skäl för det yrkande jag här framstält. Nå, hvad
är den då för sorts skäl? År det herrarnes mening, att den bör
betecknas såsom ett personligt skäl, eftersom jag har anfört det
sätt, hvarpå lagberedningens verksamhet under senare tiden leddes,
såsom orsaken till dess upphäfvande? Men skälet är ju i alla fall
rent sakligt i den mening, hvari jag här användt detta ord, nemligen
i motsats till politiskt skäl! — Med anledning af hvad
herrarne vidare mot mig anfört får jag erinra om att det var
under den tid, då lagberedningen var under samma ledning som
den, hvarunder lagbyrån nu kommit, åren 1884—92, som den
åsigten rotfästes och utvecklades, att lagberedningens verksamhet
icke utöfvades på ett sådant sätt, att den i önskvärd mån främjade
lagstiftningsarbetet, och det var detta som föranledde Andra
Kammarens beslut 1893, ett beslut, som visserligen icke var dikteradt
af de ifrågavarande motionärerna, liksom det ej heller var
de som bestämde Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut
att afskaffa nya lagberedningen och ersätta aen med en lagbyrå.
Jag förmodar också, att det icke var herrarnes mening
att säga, att det var de ifrågavarande motionärerna som gjorde
den saken. De omständigheter som verkade har jag försökt påvisa,

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 6.

och jag har icke funnit, att herrarne härvidlag hafva kunnat
vederlägga mig. Jag har så mycket mindre anledning att låta
min åsigt i detta fall vika för herrarnes, som jag väl vet, att
jag är långt ifrån ensam derom. Jag anhåller för öfrigt. att få
styrka dess rigtighet gerom att läsa upp en liten punkt ur statsrådsprotokollet
den 13 januari 1894, der det heter om lagberedningens
verksamhet sedan 1884: »Utaf de af beredningen efter år
1884 afgifna förslag hafva de om skiljemän, om ersättning af allmänna
medel till vittnen i brottmål, om ändring i vissa delar af
strafflagen och om ändring i 10 kap. 1 § rättegångsbalken blifvit
såsom lagar antagna. Förslagen angående vissa bestämmelser om
rättegången i brottmål och angående bevisning inför rätta hafva
varit framlagda för Riksdagen men icke vunnit dess godkännande.
Det år 1886 afgifna förslaget till förändrade lagbestämmelser i
fråga om äkta makars inbördes egendomsförhållanden har ansetts
icke böra läggas till grund för nådig proposition i ämnet. Af
öfriga förslag har hittills endast det om ändring i vissa delar af
förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes (afseende
krigshofrättens ombildning) genomgått den ytterligare behandling,
som bör föregå dess framläggande för Riksdagen.»

Jag har i mitt förra yttrande framhållit, att den omständigheten,
att lagbyrån nu kommit under samma ledning som lagberedningen
under åren 1884—92, var det sakliga skäl, hvarpå jag
stödde mitt yrkande på bifall till reservanternas hemställan, och
att detta skäl ensamt för sig vore afgörande. Men jag har tillika
sagt, att de politiska förhållandena, den politiska situationen ha
styrkt mig i min åsigt, att detta yrkande borde göras. Här har
denna åsigt kritiserats på ett sådant sätt, som om man vore rent
af en brottsling, derför att man kan hysa den. Här har ock
talats om att man söker göra intrång på Kongl. Maj:ts prerogativ.
Jag respekterar dessa lika väl som någon annan, och jag har icke
sagt ett ord om Kongl. Maj:ts rätt att utvälja sina rådgifvare.
Kongl. Maj:t har den rätten och använder den. Men det torde
tillåtas mig att erinra om att Riksdagen har också sina rättigheter.
— För öfrigt kan det kanske vara godt att icke begagna
så stora ord, då det är fråga om en sak, för hvilken sådana argument
kunna anföras, som här blifvit anförda. Bland dessa argument
finnas sådana, att man åtminstone borde kunna förstå, att
ett yrkande på afslag kan på grund af sakliga skäl framställas,
äfven om man ur politisk synpunkt ser sakerna annorlunda, än
de som framstält detta yrkande.

Af hvad herr Tamm yttrade var det ytterligare något som
jag hade tänkt bemöta, men jag erinrar mig ej för tillfället hvad
det var, och får derför lemna det i sitt värde.

Herr Wennerberg: Innan jag öfvergår till hvad jag egentligen
har att säga vid detta tillfälle, beder jag att få söka rätta ett
missförstånd, som troligtvis af den tredje talaren begicks. Det
synes, som om han antog, att bakom reservationen stod ett parti,

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till
lagbyrån.
(.Forts.)

som ville göra all framtida lagberedning omöjlig genom en vägran
till det begärda anslaget.

Jag vågar förklara, att det icke är meningen, och jag har på
visst sätt ett stöd derför från regeringen sjelf. Anslaget är nemligen
begärdt såsom extra anslag, hvilket jag ansett vara mycket
klokt, emedan en permanent lagberedning eller lagbyrå skulle
hafva den ledsamma följden, att hvarje litet lagförslag, som i
någon mån förefölle kunna förbättras, antagligen skulle gifva anledning
till ett kanske onödigt arbete. När nu ett anslag redan
linnes för innevarande år, ser jag ej någon stor fara ligga deri,
att man gör allvar af det extra anslaget medelst ett års uppehåll
eller till dess verkligen vigtiga lagfrågor ligga före, som
behöfva behandlas af synnerligen sakkunnige män. Detta tager
jag såsom en obetydlig inledning, på det att ingen må låta inbilla
sig, att meningen varit att en gång för alla stryka ett streck
öfver eu så nödvändig sak som en lagbyrå eller lagberedning.

Jag ber derefter att nu få vända mig till herr statsministern
främst för att till honom frambära ett varmt tack för hans anförande.
Han utlade för oss allesammans temligen tydligt, huru ärendet
behandlats inför Kongl. Maj:t, och han skydde ej — tack vare
hans ärlighet! — att ställa sin förklaring på en fullt bärande,
om än nästan mycket privat basis. Det gifver mig anledning att
också få yttra mig mera privat, än jag annars skulle haft rätt
att göra. Med privat menar jag här ej något annat än att, likasom
hans yttrande spred ljus öfver hans ställning till saken, så
skall ock mitt söka återgifva stämningen hos det parti jag
tillhör.

Han sade, sedan han yttrat vackra ord om den afgångne justitieministern,
att ingen så varmt beklagat, att denne ej ville qvarstanna,
som han sjelf. I det fallet står jag och hela vårt parti
alldeles i öfverensstämmelse med herr statsministern. Just deri
ligger dock något att taga vara på till ytterligare förklaring.

Han sade vidare, att Första Kammaren borde akta sig för
att för en tillfällig misstämning göra en handling, som vore minst
sagdt oförsigtig och skulle skada dess anseende. Här är icke en
»tillfällig» misstämning i fråga. Det är en misstämning, som
började nästan samtidigt med den regering vi nu lefva under;
och jag har haft det obehaget att en gång förut nödgas uttala,
huru svikna våra förhoppningar blifvit genom — jag vill ej nämna
några mindre åtgöranden derförut, utan endast påminna om
den besynnerliga föreskriften några dagar före förra riksdagens
öppnande om de förhöjda spanmålstullarne. Och jag vill ej repetera,
hvilka stora och säkerligen länge verkande rent ekonomiska
olyckor derigenom åstadkommos.

Det säges, att den afgångne ministern afgått på grund deraf,
att han ej velat kontrasignera eu påtänkt mycket vigtigare fråga
än den som föreligger. Mig förefaller detta mycket besynnerligt,
såväl att sådant säges som än mer att man från det säkraste
hållet hör att det verkligen också varit händelsen. Jag känner

Onsdagen den 19 Februari.

Ä'':o 6.

icke till den kongl. proposition, för hvilken han har gått sin.
väg. Jag tror, att ännu den dag, som i dag är, är den antydda
kongl. propositionen icke färdig, än mindre föredragen i konseljen;
och jag vet sannerligen icke, hvarför justitieministern
gick sin väg. Det vi nyss hörde från herr statsministern, och
hvarför jag verkligen ock af hjertat är honom tacksam, förklarar
dock saken.. Om ej justitieministern gjort det, har han sjelf velat
afgå, och med rätta fäste Kongl. Maj:t vid hans afgång ett sådant
afseende, så att äfven mot konseljens önskan det nu skedda skedde.

Man förundrar sig säkerligen ganska mycket — mindre i
dag än för några dagar sedan, då vi fingo höra hvad som skett
— öfver detta. Nu i dag vill man framkalla en vida större förundran
öfver att man i denna kammare vågar hysa och uttala
en annan mening om hvad rätt varit än den som gjort sig gällande.
Jag följer temligen noga med i den utrikes politiken, och om
jag undantager de land, som vi väl ej i politiskt afseende vilja
ställa öfver oss eller ens i jembredd med oss: Kyssland och
Turkiet, så få vi se, att i alla de öfriga — både de stora, England,
Frankrike, Preussen, och äfven de mindre betydande staterna
— ett sådant tillvägagående som det nu pågående hör
till vanligheten, i synnerhet om på dessa ställen det fins en
fraktion, som är af beskaffenhet att råda eller åtminstone vilja
råda och som tillika har den goda egenskapen, som det rådande flertalet
i denna kammare har, att nästan oaflåtligt stödja regeringen.
Och dervidlag tror jag, att detta flertal kan visa på en så vacker
förgången verksamhet, att det eljest troligen aldrig stått så väl
till i afseende på de kongl. propositionernas framgång. Detta
parti har, kan jag säga, om än någon gång motvilligt, dock alltid
gått regeringen till mötes, och jag tror ej att regeringen
•sjelf skall kunna säga till mig, att jag ej i detta talar sanning.
En regering och en sådan majoritet höra stå i samband med hvarandra;
tv då och endast då kan man hoppas den fredligaste och
lugnaste lösning af samhällsfrågorna. Men, såsom jag redan nämnt,
vi ha _ vant oss sedan'' några år att se regeringens åsigter betydligt
divergera från våra egna, och de medlemmar af denna regering,
som vi räknat för våra säkra vänner, hafva så småningom
till antalet inskränkts. Nog har det hittills magtegande partiet
i Första Kammaren allt skäl till att, om ej på ett bestämdt sätt
opponera sig mot regeringen, dock vördsammast låta regeringen
tydligt få veta, att den misstämning, som nu råder, ej är från
gårdagen.

Herr statsministern åberopade i sitt anförande en auktoritet,
som vi alla vörda, De Geer, och vi fingo nöja oss med det svaret
på våra frågor, att »en sak synes olika uppifrån och nedifrån». Det
är mycket sant, och till och med så sant, att det fins en gammal förträfflig
fabel derom. Den handlar om en kråka, som satt i toppen
af en silfverpoppel, och eu gås, som stod derunder. Kråkan påstod,
att bladen voro gröna, men gåsen att de voro hvita. Mycket
bevisar dock ej detta för detta fall. Utan att betvifla, att de, som

Första Kammarens Prat. 1896. N:o 6. :i

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till sett saken uppifrån, sett en annan färg än vi, som sett den nedingbyrån.
ifrån, så måste jag säga, att lika säkert som hvar och en af de
(Forts.) båda foglarna hade fullkomligt rätt från sin ståndpunkt, lika
säkert dömde de ensidigt från en allmännare. — Och så är det
måhända äfven här med de magter, som kommit i en, såsom jag
hoppas, snart öfvergående kollision.

Under försöken att nu stämpla ett afslag å propositionen
såsom något alldeles oerhördt — ja, det har till och med gått så långt,
att man talat om både brott och synd, åtminstone ett förfärligt
riskerande af Första Kammarens anseende — har man förespeglat
stora och ovanliga händelser i den Andra Kammaren, om här vägrades
anslag till lagbyrån. Men när man börjat bli gammal, har
erfarenheten hunnit lära en, att då det som ifrigast förespeglats
stora faror af små anledningar, fordras det, likasom när man
skrämmes för spöken, endast litet mod att gå emot dem, och allt
upplöses i en obetydlighet. Min öfvertygelse är alltså, att Första.
Kammaren härvid riskerar ingenting. Tvärt om, i fall Första
Kammaren sätter värde på sig sjelf och på regeringen, bör den
låta regeringen få veta, att då ett samband mellan dem är af
väsentligt behof ej blott för denna och hvarje kommande regering,
utan för fosterlandet, så är det vår o vilkorliga skyldighet, emedan
vi äro representanter för detsamma, att låta regeringen få veta
hvad vi tänka. Det är icke rätt att alltför mycket sysselsätta
sig med ett maskeradt samtal om lagberedning eller lagbyra,
utan saken hör nämnas sådan den är. Äfven derutinnan står jag
i tacksamhetsskuld till herr statsministern, ty det gjorde han
såsom en orädd och ärlig man, och det har också gifvit mig mod
att säga ut min mening lika tydligt. Någon varning behöfva
icke vi i afseende på att träda Konungens rätt för nära. Konungen
står öfver oss alla och till all lycka äfven öfver sina rådgifvare.
Yi hafva icke att vända oss mot honom i svåra fäll,
utan just mot rådgifvarne. Och om rådgifvame vilja framföra
vår åsigt till Konungen, är det han, som bestämmer det ena eller
andra. Här ligger intet klander i det enskilda fallet mot regeringen,
helst jag tror mig veta, att regeringen ej varit synnerligen
belåten med hvad som skett. Detta är en sak, som är ungefär
lika hemlig som det sammanträde Första Kammarens majoritet
haft på grund af de ingifna reservationerna. Hela verlden
vet det och känner det mycket väl. Att öda tid med stora ord
och tala om behofvet af lagbyrå eller lagberedning, om hvilketdera
som skall vara nyttigast, eller huruvida det är möjligt sköta
saken genom komité o. s. v. — allt det der är för tillfället onödigt!

Af hvad jag sagt framgår, att utan att fästa mig vid ordalagen
i reservationerna, som blifvit strängt kritiserade, kommer
jag att afgifva min röst för dem. Min högt ärade vän, som nyss
hade ordet, ville, om jag hörde rätt, att vi skulle afstå från all
slags votering. Ja, det har jag intet emot. Icke begär jag votering;
men är det någon, som begär det, har jag redan sagt,
huru min voteringssedel kommer att utfalla.

Onsdagen den 19 Februari.

N:« 6.

Dä jag nu sagt detta, lian jag blott en liten sak att tillägga.
Här har talats om att handla rätt eller orätt i afseende på jaeller
nej-sedeln. Det var beskedligt att ej gå längre. Vill man
åter kalla det att handla efter samvete'' eller icke, blir det en
annan sak. Men då de, som här finnas och komma att rösta olika
med mig, kunna vara fullt öfvertygade derom, att jag ej ett ögonblick
tviflar på att de röstat efter sitt samvete, begär jag blott
detsamma tillbaka både för mig och mina meningsfränder. Varen
I öfvertygade om att äfven vi hafva samvete, och vi hafva ännu
icke genom något riksdagsbeslut visat, att vi samvetslöst behandlat
regeringens angelägenheter. Min egen åsigt om »rätt eller
orätt» bestämmes i denna sak, likasom i hvarje annan offentlig,
efter hvad jag anser mitt lands väl kräfva; och jag har nu den
åsigten att just de mål, till hvilka det s. k. protektionistiska
partiet i denna kammare sträfvar, äro de för vårt land allra
nödvändigaste. Med kritik öfver detta står det hvem som helst
fritt att vända sig till och mot mig; jag skall söka försvara mig.

På fullt allvar och till följd af mitt begär att gagna mitt
fosterland röstar jag afslag å Kongl. Maj:ts proposition, emedan
jag derigenom vinner, att regeringen efter detta åtminstone ej
skall kunna säga, att den lefvat i okunnighet om att någon missstämning
mot henne funnits i Första Kammaren.

Herr Bi 11 in g: Mot mitt första anförande hafva gjorts så
många anmärkningar, och åtskilliga af dem hafva varit af så
besynnerlig och för mig förvånande art, att jag visserligen skulle
hafva god lust att besvara dem, men jag anser mig skyldig att
afstå derifrån. Ingen skall väl ändock undra, om jag säger ett
par ord med anledning af den förebråelse, som rigtats mot mig
af denna kammares ålderspresident och hvilken var af en så allvarlig
och personlig art, att jag anser mig hafva rätt att besvara
den. Den gaf uttryck åt hans personliga missnöje, och hans missnöje
skulle hos mig väcka smärta, om jag ej vore öfvertygad om
att han, när vi hafva slutat denna debatt, har alldeles lika mycken
vänlighet och välvilja för mig som han hittills haft. Derför tror
jag, att hvad som förekommit icke skall väga ett uns i förhållandet
mellan honom och mig.

Han har emellertid förebrått mig, att jag skulle hafva gjort
två saker, som vore orätta. Det ena var det, att jag skulle hafva
klandrat, att två af statsutskottets ledamöter hade reserverat
sig, och han framhöll, att de hafva lika full rätt att reservera
sig, som vi hafva att uttala vår mening. Om jag verkligen med
ett enda ord hade förmenat dessa reservanter denna rätt, då skulle
jag ej ett ögonblick tveka att bedja dem och kammaren om ursäkt.
Men det kan jag försäkra, att det protokoll, som här blifvit
uppsatt, icke skall med ett enda ord kunna ådagalägga, att jag
velat förmena dem denna rätt. Men mot denna förebråelse vill
jag ställa äfven min rätt att, om reservanterna anfört något enligt
min mening origtigt i sin reservation, kritisera detta. Denna

Anslag ttll
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

rätt vill jag behålla, och den vill icke heller vår ålderspresident
i sj elfva verket beröfva mig.

Det andra han förebrådde mig var, att jag skulle i mitt första
anförande hafva klandrat icke blott reservanterna utan också de
många, som stå bakom dem, och velat undervisa dem om hvad
som är rätt och hvad som orätt. Gent emot det vill jag säga
blott det, att jag vill behålla min rätt att, när en fråga föreligger,
der jag tycker att ett förslag är orätt, dä också fa kritisera
det, och denna min rätt begagnar jag med en synnerlig förkärlek,
om det gäller att kritisera det parti, som jag sjelf tillhör.
Ty jag skulle vara en oduglig och ovärdig medlem af mitt
parti, om jag icke skulle, då jag finner skäl dertill vara, vända
min kritik just mot mina vänner. Och sjelfkritik och kritik mot
det egna partiet, det är väl dock den mest berättigade formen
af kritik.

Herr vice talmannen: Jag hade tänkt att möjligen uppträda
något utförligare i denna fråga, men dels tyckte jag mig
redan från början finna att situationen var temligen klar, och
dels har det mesta af hvad jag skulle velat säga redan, blifvit
anfördt. Det är nu endast ett par moment, om hvilka jag vill
yttra mig.

Här har sagts, att ett afslag nu på det begärda anslaget till
lagbyrån icke skulle för framtiden behöfva medföra något, inställande
af det förberedande lagstiftningsarbetet. Men jag vill fästa
uppmärksamheten på att när Andra Kammaren 1893 afslog anslaget
till lagberedningen, yrkades just af två talare, som uppträdde
för afslag, nemligen lagutskottets vice ordförande, herr
Lilienberg, och John Olsson från Stockholm, att i stället för lagberedningen
borde ställas en direkt under chefen för justitiedepartementet
arbetande byrå. Om nu, sedan Andra Kammarens
vttersta venster afslagit anslaget till lagberedningen, Första
''kammarens yttersta höger skulle afslå anslaget till lagbyrån,
hvad återstår då? Jo, såsom en annan af reservanterna har
nämnt, då kan man ju låta dessa speciella komitéer arbeta. Ja,
dermed är försökt sedan länge tillbaka. Jag var med också på
den tiden, och år 1871 yttrade Riksdagen, när förslaget till lagbyrån
förelåg i stället för de särskilda komitéerna, att detta sätt.
jag citerar nu ordagrant, »har ett afgjordt företräde framför den
anordning, som under senare tider begagnats för lagarbetet».. Om
således dessa tre utvägar äro borta, hvad återstår då? HerrBill.ing
har visserligen föreslagit eu fjerde utväg, men det var naturligtvis
på skämt.

Hvad beträffar reservationerna, vill jag fritaga mig från hvarje
anslutning till i synnerhet den af friherre Klingspor afgifna. Jag
anser nemligen, att man på den kan tillämpa Tegnérs yttrande om
medeltidspoesien: »I mystiskt dunkel mera än i ljus, i månskensskymning
är den hållen»; och som jag både i det dagliga och politiska
lifvet föredrager dagsljuset framför skymningen, kan jag,

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 6.

som sagd! ej ansluta mig till densamma. Äfven vill jag fästa
uppmärksamheten på att det motiv han här användt, eller »då
samma förhållanden som de, under hvilka anslag för uppehållande
af den under chefens för justitiedepartementet ledning stälda lagbyrån
af föregående Riksdagar beviljats, numera icke synas vara
för handen, är ett sådant der universalmotiv, som kan användas
för afslag på alla möjliga anslag, och om Första Kammaren skulle
godkänna det motivet, antager jag att afslagsyrkarne i Andra
Kammaren blifva stormförtjusta, ty då hafva de alltid tillfälle
att sedan använda samma motiv för anslagsvägran.

För min del anser jag att vi helt tyst, så tyst som möjligt,
höra bifalla statsutskottets betänkande.

Herr Ung er: I anledning af herr statsministerns yttrande
ber jag blott att få vördsamt erinra, att det icke är alldeles nödvändigt
att man skulle nödgas vara utan någon institution för det
förberedande lagstiftningsarbetet under 1897, i händelse den föreliggande
framställningen afsloges, ty om regeringen redan denna
riksdag framkomme med ett förslag till annan organisation af den
institution, som skall hafva lagstiftningsarbetet om hand, komme
den väl att fungera äfven år 1897, under förutsättning att förslaget
ginge igenom. Men det var icke detta jag hufvudsakligen
ville säga, utan jag ville icke lemna obemött hvad herr statsministern
yttrat derom, att om vi afsloge det ifrågavarande anslaget,
så skulle det innebära ett misstroendevotum mot den afgångne
justitieministern. För min del finner jag det vara ett
förtroende votum för honom, att så länge lian var chef för justitiedepartementet
beviljades anslaget, men sedan han frånträdt detta
chefskap, hafva vi varit tveksamma om anslaget borde utgå. Detta
lär väl innefatta ett förtroende- och icke ett misstroendevotum
för den afgångne chefen för justitiedepartementet.

Herr Reuterswärd: Jag begärde ordet endast för att få
rättad en missuppfattning, i det jag .skulle hafva framstält ett
vilkor till statsministern, att han skulle handla så eller så. En
dylik politisk blunder skulle jag aldrig kunna tillåta mig.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på den nu föredragna punkten yrkats,
dels att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af friherre
Klingspor, att kammaren skulle bifalla hans vid punkten
afgifna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Älmén begärde votering, hvarefter herr Reuterswärd,
som på begäran erhöll ordet, yttrade: Då votering är begärd

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Anslag till
lagbyrån.
(Forts.)

Ifrågasatt
lindring åt
den svenska
utrikes fraktfarten.

och vi hafva gifvit till känna, att de inom vårt parti, som hafva
en. motsatt mening mot oss andra i denna kammare, borde låta sina
åsigter falla och icke begära votering, så skulle jag vilja ännu
en gång hemställa, huruvida icke den ledamot, som nu begärt
votering, skulle vilja derifrån afstå.

Då herr Almén vidhöll sitt yrkande om votering, uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse: -

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 3 af
sitt utlåtande n:o 3, röstar

Den, det ej vill, röstar

J a ;
Nej;

Vinner Nej, bifalles friherre Klingspors vid punkten afgifna
reservation.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos ro
sterna hafva utfallit sålunda:

tfa — 73;
Nej — 54.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 5 och 6.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 15 och 18 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 4,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel,
omfattande anslagen till utrikesdepartementet.

Punkten 1.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

Herr Kerfstedt: Jag har tagit mig friheten att reservera
mig mot statsutskottets beslut i afseende på den af herr Pehr

Onsdagen den i U Februari.

S:o 6.

Pehrsson i Andra Kammaren väckta motion. Framställningen är ifrågasatt
icke ny, den bär varit före i riksdagen såväl 1898 som 1894 utan
att kunna vinna bifall ens i denna kammare. Jag har således utrikes frakt.
ingen förhoppning att den i år skall vinna bättre gehör; det oak- farten.
tadt har jag likväl reserverat mig och i dag begärt ordet, för att (Forts.)
några ord åtminstone skulle sägas i denna fråga, hvilken jag anser
vara af den vigt och betydelse, att den någon gång borde få
sin lösning. Sjöfartsnäringskomiténs förslag af 1890 har hvilat
hos regeringen, utan att någon af de utaf komitén föreslagna åtgärderna
till sjöfartens fromma blifvit satta i verket. Att så är förhållandet
förvånar mig icke heller, och jag vill ingalunda klandra
regeringen derför, ty den har en gång framkommit med förslag
till lättnad för sjöfarten, gående ut på att si.ibventionera vissa
sjöfartslinier, hvilket förslag emellertid icke tillvann sig Riksdagens
bifall. Jag sade nyss att jag icke väntar mig, att det af
motionären föreslagna sättet till sjöfartsnäringens upphjelpande i
dag skulle vinna framgång, men jag skulle dock önska, att eu
skrifvelse finge afgå till regeringen för att fästa dess uppmärksamhet
på önskvärdheten af att konsulatafgifterna, om icke helt
och hållet borttoges och återgåfves till de respektive fartygsegarne,
åtminstone till beloppet nedsattes. Jag har mig bekant,
att den danska regeringen under de tio sista åren borttagit så betydligt
af konsulatafgifterna, att man nästan kan säga, att de uti
den danska statens tjenst anstälde konsuler och vice konsuler numera
få tjena för blotta äran; jag har tänkt mig, att om vår
regering skulle slå in på samma väg, borde det lända den svenska
sjöfartsnäringen till ej så liten båtnad.

Jag hörde visserligen i statsutskottet den invändningen göras,
att man skulle störa unionskomitén i dess grannlaga värf, och att
man på denna grund borde för denna gång afstå eu sådan vädjan
till regeringen, som den motionen afser. För min del får jag säga,
att jag ej kan fatta och förstå, att unionskomitén skulle i ringaste
män beröras af denna fråga. Ty det är ju helt och hållet en
svensk åtgärd, som motionären förutsätter, då han föreslår att
hvad som utbetalas i konsulatafgifter af svenska rederier borde
kunna i någon form komma vederbörande skeppsegare till godo.

Med stöd af denna min uppfattning i frågan anhåller jag om bifall
till reservationen.

Herr Sanne: Under de senaste åren har ständigt inom Riksdagen
uttalats den åsigt, att det vore nödvändigt att söka åstadkomma
någonting till den betryckta sjöfartsnäringens upphjelpande,
men hittills har något i detta syfte icke åstadkommits, tvärtom
bär man från lotsverket hotats, till stor förbittring inom landet,
med ytterligare pålagor att drabba denna näring, till dess säkrare
ruin. Förra året motionerades om borttagande af lastpenningarne,
men då afslog Riksdagen motionen på den grund, att dessas
borttagande skulle till 2 .i komma den utländske sjöfartsidkaren
tillgodo, och man då allmänt ansåg att det skulle medföra större

N:o 6.

Onsdagen den 19 Februari.

Ifrågasatt
lindring åt
den svenska
utrikes fraktfarten.

(Forts.)

fördel förvår sjöfartsnäring, om man efterskänkte konsnlatafgifterna.
Jag tror att något måste göras, och att Riksdagen icke alltid bör
slå döförat till för denna vigtiga gren af det svenska näringslifvet.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Fränekel: Då statsutskottets majoritet för sin del afslagit
motionen i fråga, skedde detta hufvudsakligen på två skäl,
det ena formelt, det andra rent praktiskt. Hvad det formella skälet
beträffar, ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att såväl
motionären _ som reservanterna hafva framhållit, att denna fråga
om förändring af konsulatafgifterna eller dessas delvisa efterskänkande
varit föremål för sjöfartskomiténs behandling och att detta
komitébetänkande ännu är under pröfning hos Kong! Maj:t. Att
Riksdagen då nu skulle, om jag så får säga, gripa in i den pröfning,
som här föreligger, och så att säga påvisa det af motionären
påvisade sättet för frågans lösning, det torde väl höra till sällsyntheterna,
om det ens någonsin förekommit; och redan af detta
skål har det synts utskottets majoritet olämpligt att nu aflåta en
så beskaffad skrifvelse som den ifrågasatta. Men dertill kommer,
att, som man lätt kan finna, en rubbning i det sätt, hvarpå
konsulatafgifterna för närvarande utgå, låt vara genom kontant
återbetalande, i allt fall innebure en förändring af det sätt, hvarpå
dessa, afgifter tynga på sjöfarten, och detta måste verka störande
på det arbete, unionskomitén för närvarande har under behandling.
Då vidare inom utskottet blifvit upplyst, att jemväl denna fråga
kommer att hos komitén, i hvad afser såväl svenska som norska
fartyg, blifva föremål för pröfning, det under sådana förhållanden,
säger jag, vore mindre lämpligt, om Riksdagen skulle finnas
villig att i en fråga af denna vigt aflåta en skrifvelse på grund
af en utredning, så knapphändig som den, hvilken motionären
presterat.

Af detta skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets afstyrkande
hemställan.

Herr Wijk: I likhet med den förste talaren har jag icke
heller kunnat biträda statsutskottets hemställan. Sjöfartsnäringen
synes allt jemt ha en förunderlig otur. Förra året, då fråga var
om att afskaffa lastpeningarna, uttryckte Riksdagen, såsom många
gånger förut, varma sympatier för saken, men dervid stannade det.
Då framhölls, och, jag kan icke neka dertill, på goda skäl, att,
till följd af sjöfartstraktaten, svenska staten skulle genom lastpenningarnas
borttagande gå miste om 300,000 kronor, som inginge
från utländska fartyg. I år har framkommit en annan
motion i afsigt att underlätta vår sjöfart medelst att lemna ersättning
åt svenskt fartyg för af detsamma vid svenskt konsulat
i utlandet utbetalda konsulat- och expeditionsafgifter. Ja, äfven
i år uttalar utskottet sina sympatier för den föreslagna lindringen,
i det att utskottet säger, att det funnit syftet med motionen »hell
jertansvärd t». Det är onekligen ett vackert ord, men icke tror

Onsdagen den 19 Februari.

41 N:o 6.

jag, att vår sjöfartsnäring är dermed något hjelpt. Det har nu
sagts, att man icke kunde eller borde i detta afseende göra något
med hänsyn till de unionella förhållandena, som unionskomitén har
till uppgift att utreda. Men jag kan för min del icke finna annat,
än att motionen afser en uteslutande inre svensk angelägenhet, och
lika litet som Sverige skulle kunna hafva något att invända mot
ett norskt stortingsbeslut om återbetalande till norska sjöfarten
af dess konsulat- och expeditionsafgifter, lika litet kan Norge
hafva något att erinra, derest svenska Riksdagen fattade ett dylikt
beslut.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Björnstjerna: Att vår sjöfartsnäring, der så stora
kapital äro nedlagda, och som gifver sysselsättning åt en så stor
del af vårt lands befolkning, är och länge har varit betryckt, det
lärer för oss alla vara bekant. Sedan några år har man sökt uppmuntra
så godt som alla andra näringar genom att bereda dem
tullskydd. Men detta har endast gjort siöfartsindustrien ändå
mera tryckt i följd af de tullar, som blifvit lagda på fartyg och
nära nog allt, som hör till deras utrustning och proviantering.
Inom Riksdagen har vid mångfaldiga tillfällen uttalats nödvändigheten
af att äfven bereda vår sjöfartsnäring någon lindring, men
dervid har det alltid stannat. Lastpenningarnas borttagande har
flera gånger varit ifrågasatt, men då har, och ej utan skäl, anförts
den betydliga förlust af statsmedel, som deraf skulle blifva
eu följd och som till största delen skulle komma utländska rederier
till godo. Den af motionären nu anvisade utvägen skulle
medföra en betydligt mindre utgift för statsverket, och hela beloppet
skulle stanna hos våra egna rederier.

Konsulatafgifternas afskaffande eller nedsättande har länge
utgjort ett önskningsmål icke blott i Sverige, utan äfven i Norge,
men så länge den nuvarande konsulsstadgan är gemensam för båda
länderna — och jag hoppas, att den alltid måtte så förblifva —
kunna inga nedsättningar eller förändringar uti de i densamma
stadgade afgifter vidtagas af det ena landet ensidigt, utan detta
måste ske efter öfverenskommelse med det andra landet. Motionärens
förslag deremot möter ej något hinder att genomföra, att
nemligen fartygen betala dem åliggande konsulatafgifter och sedan
af statsmedel bekomma ersättning. Om jag icke minnes orätt,
har norska Stortinget redan förra året beslutit detsamma hvad
Norge angår, ehuru detta icke ännu blifvit satt i verket, emedan
dessa afgifter gå till mycket högre belopp — en följd af Norges betydligare
sjöfart, och Norges finansiella ställning icke medgifvit
eu så betydlig utgift. Motionärens förslag är således alls ingen
utmaning mot Xorge, såsom jag hört yttras, utan det är tvärt om
alldeles i öfverensstämmelse ''med önskningarna i Norge och hvad
som redan, så vidt jag minnes, blifvit af Stortinget beslutadt. Ur
unionel synpunkt förefaller det mig således, som om det skulle

Ifrågasatt
lindring åt
den svenska
utrikes fraktfarten.

(Forts.)

N:o 6. 4*2

Onsdagen den 19 Februari.

Ifrågasatt
lindring åt
den svenska
utrikes fraktfarten.

(Forts.)

vara särdeles önskvärd!, att äfven vi å vår sida vidtoge något
liknande, hvilket skulle bidraga till frågans lösning. Det mägtiga
partiet i Norge, hvilket utgöres af sjöfartens representanter,
skulle då finna, att från svensk sida hinder icke mötte för dem att
komma i åtnjutande af denna länge eftersträfvade förmån, som är
sä mycket nödvändigare, på det att våra fartyg måtte sättas i
tillfälle att kunna täfla med de länders fartyg, hvilka icke behöfva
betala några konsulatafgifter. Det är sannerligen icke för
tidigt, att vi nu ändtligen uttala oss på ett sätt, som visar, att
Riksdagen har något allvar med att söka bereda någon lindring
åt vår sjöfartsnäring.

Detta oaktadt vill jag icke yrka bifall till motionen, att Riksdagen
skulle besluta en sådan ersättning åt rederierna, men dä
jag anser, att en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att
Kong! Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke lindring
må kunna beredas den svenska sjöfarten, icke innebär något bröstgänges
till vägagående, anhåller jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Tamm, Hugo: Lindring i sjöfartsnäringen skulle åstadkommas
genom att man skulle besluta en skrifvelse, deri man
skulle anhålla om att Kongl. Maj:t, vid förestående pröfning af
ett redan för Kongl. Maj:t föredraget ämne, skulle iakttaga denna
lindring för den svenska utrikes-fraktfarten. Men hvad nu sjelfva
lindringen angår, har ju, så vidt jag vet, ingen menniska i Riksdagen
ifrågasatt behofvet af sjöfartsnäringens upphjelpande. Man
har ock redan förut, och hvarje gång frågan förevarit, bestämdt
uttalat, att svenska Riksdagen icke har något emot, att en sådan
lindring sker, ehuru förut och hittills Riksdagen alltid har sagt,
att den bör ske genom en nedsättning af de gemensamma konsulatafgifterna,
således på den lagbestämda väg, på hvilken sådana
unionella spörsmål pläga afgöras. Det är den ståndpunkt, Riksdagen
alltid hittills intagit, och jag kan icke begripa, att ärendet
skall påskyndas genom denna skrifvelse. Då nemligen Kongl.
Maj:t vet detta, då Norge önskar detsamma och Sverige har uttalat
detsamma, hvad vinner man då genom att afskicka denna
skrifvelse? Saken har godkänts i norska Stortinget och ligger nu
hos Kongl. Maj:t. Kongl. Maj:t är fullkomligt lika medveten om
vår ståndpunkt som förut, nemligen att vi anse, att en nedsättning
i de gemensamma konsulatafgifterna behöfves. För mig framstår
åtminstone den lagstadgade utvägen vida mera rätt och
lojal än den utväg, som bär föreslås, och det af det skälet, att det
är verkligen så, som den föregående talaren sade, att dessa afgifter
skola egentligen nedsättas efter ett gemensamt beslut rörande Sverige
och Norge. Nu säger man: ja väl, men Sverige kan i detta
fall gå den vägen, att det befriar sina fartyg från dessa gemensamma
afgifter genom att statsverket inbetalar dem till rederierna.
Ja, men följden är naturligen, att man gör ett slags premiering
gent emot norska fartyg; och då måste Norge också sätta ned af -

Onsdagen den 19 Februari.

4o Nso 6.

gifterna för sina. fartyg. Detta är visserligen icke något stort ifrågasatt
unionelt spörsmål, men jag får säga, att det synes mig ej vara
nödvändigt eller lämpligt »under för handen varande förhål- ^kesTraietlanden»
att, så att säga, på en omväg söka nå ett resultat, om farten.
hvilket Kongl. Maj:t är fullt medveten, om hvilket Stortinget har (Forts.)
uttalat sig, och om hvilket Riksdagen har uttalat, att den är fullkomligt
med om att nedsätta dessa afgifter. Hvarför skall man
då skrifva? Frågan ligger hos Kongl. Ivlaj:t, och Kongl. Maj:t
kommer ovilkorligen, då den tages i öfvervägande, att fästa afseende
vid de uttalade önskningarna. Då behöfver man verkligen icke öka
det stora antalet af skrivelser. Det är helt enkelt på denna grund,
som jag anhåller, att den föreslagna skrifvelsen icke måtte aflåtas.

Dessutom vill jag nu meddela, att Andra Kammaren har bifallit
utskottets förslag med 94 ja mot 84 nej, som afgåfvos för reservationen,
så att hela saken icke har något effektivt värde numera.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Friherre von Offer: Jag skall icke säga många ord, helst
som jag nu hör, att frågan redan är afgjord i Andra Kammaren.
Men till de skäl, som af herrar Fränckel och Tamm blifva
anförda, vill jag foga två. Jag anser för min del, att när
denna fråga blifvit hragt till den ståndpunkt, som den för närvarande
intager, jag menar frågan om konsulatafgifternas nedsättande,
så innebär en sådan utväg som den föreslagna alldeles
otvetydigt en premiering. Herr Björnstjerna yttrade, att Stortinget
skulle antagit något liknande som detta. Jag har sett att
från vensterhåll har framhållits, att man borde göra det, men jag
har icke sett, att det verkligen blifvit antaget. Således, om detta
är en sorts premiering, och då denna fråga ligger före hos Kongl.

Maj:t, och möjligen också kan beröras af unionskomitén, tycker jag.
att det vore skäl att afhålla sig från att skrifva. Dessutom har
ett annat skäl, och det är, att frågan är af alldeles för liten betydelse,
för att vi skulle skrifva i densamma. Om jag jemför hvad
konsulatafgifterna gå till i förhållande till bruttofraktinkomsten,
så finner jag, att de icke uppgå till mer än en obetydlighet eller
V* procent af denna inkomst. Inom afdelningen framhölls speciel!,
att det var för den mindre sjöfarten, som man borde påyrka denna
skrifvelse. Undersöker jag då, hvilket belopp, som den mindre
sjöfarten — fartyg under 50 ton — skulle vinna genom detta, och
under antagande, att det belopp, som af motionären angifves såsom
konsulatafgifter, eller 170,000 kronor, är det rätta, så finner
jag, att för fartyg under 50 ton hela denna utgift belöper sig till
3,600 kronor. Under sådana förhållanden hemställer jag, huruvida,
på den ståndpunkt frågan för närvarande befinner sig, det
icke är skäl att icke bifalla, denna skrifvelse.

Herr Wijk: Jag får uttala min glädje öfver att reservanterna
i denna fråga fått på sin sida den högt ärade representanten
på stockholmsbänken, som nyss hade ordet.

N:o 6. 44

Onsdagen den 19 Februari.

Ifrågasatt
lindring åt
den svenska
utrikes fraktfarten.

(Forte.)

Herr Tamm har framhållit, att frågan redan ligger hos Kongl.
Maj:t. Ja, det är sant, och sjöfartskomitén har också behandlat
den. Men dess betänkande lemnades 1890 och har ännu icke varit
föremål för Kongl. Maj:ts slutliga pröfning, ehuru vi äro inne på
året 1896. Det synes sålunda, som om sjöfartens vänner få bemanna
sig med mycket tålamod, om de skola vänta sig något på
den vägen.

Det har sagts, att frågan har fallit i Andra Kammaren. Ja,
men det är icke något skal, hvarför den skall falla äfven i denna
kammare. Första Kammaren bör visa, att den verkligen vill göra
något för sjöfartsnäringen. Jag yrkar bifall till reservanternas
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att i afseende på förevarande moment yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle afslå utskottets hemställan och antaga det förslag, som
innefattades i den vid ifrågavarande punkt afgifna reservation.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstmngsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 1
mom. b) af sitt utlåtande n:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den vid punkten afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—69;
Nej-33.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 19 Februari.

45 N:o G.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 15 ock 18 innevarande Om utveckling
februari bordlagda utlåtande n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts af *taten*
proposition angående beredande af lånemedel till utveckling af te ef om-men e.
statens telefonväsende.

Herr Bj''örlin: Jag skall be att endast en helt kort stund
få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. I den plan rörande
telefonväsendets utveckling, som framlades vid 1889 års
riksdag, undantogos den nordligare delen af Norrland samt Gotland,
emedan det ansågs, att telefonens utsträckning till berörda
landsdelar skulle blifva alltför kostsam. Emellertid dröjde det
icke mer än två år eller till 1891, innan regeringen äskade och
erhöll, utöfver de 750,000 kronor, som beviljades 1889, ett ytterligare
anslag till telefonledningarnas utsträckning ända till Haparanda.
Gotland åter förblef lottlöst och är så ännu den dag, som
är. Nu, då meningen tyckes vara, att utsträcka de internationella
ledningarna — vi hafva sådana icke blott till vårt broderland
Norge, utan äfven till Köpenhamn — torde det kanske vara i sin
ordning att något påminna om Gotland.

Samma skäl, som i 1891 års statsrådsprotokoll anfördes till
förmån för telefonledningarnas utsträckning till de nordliga delarna
af Norrland, synas äfven tala för deras utsträckning till
Gotland. Äfven i sistnämnda aflägsna landsdel äro kommunikationerna
besvärliga och otillräckliga, äfven der är, åtminstone
tidtals, postgången sen och otillfredsställande samt ofta kräfvande
menniskolif i storm och snöyra, hvithet sålunda der mer än på
andra ställen nödvändiggör telefon- och telegrafledningars anläggning.
och i högre grad än annorstädes påkallar statens mellankomst.
Äfven här gäller det att tillgodogöra sig en, om jag så
må säga, löftesrik de! af fäderneslandet, hvars befolkning af naturliga
skal ännu icke har tillräckliga medel att fylla behof ven.

Men då jag i dag första gången har äran att yttra mig i denna
kammare, ber jag att särskildt i fråga om Gotland få betona ännu
en omständighet.

Gotland ligger, såsom bekant, utomskärs. Man kan säga, att
det ligger så äfven i politiskt afseende. För att minska den politiska
centrifugalkraften — om jag får använda denna bild — och
öka attraktionen, tror jag det vara klokt att, i stället för att
amalgamera och inkorporera Gotland i kyrkligt eller militärt hänseende
med andra landskap, hvilket endast särar gotländingarnes
nedärfda sjelfständighetskänsla — söka tillmötesgå deras berättigade
önskningar, och en sådan berättigad önskan anser jag ligga
i kommunikationsväsendets förbättrande.

Jag behöfver naturligtvis icke här i kammaren utveckla, af
hvilken betydelse en telefonledning eller en telegrafledning (reservkabel)
utöfver den nuvarande skulle vara i händelse af krig.

Deremot ber jag — då jag hört detta skäl anföras mot en telefonförbindelse,
att tekniska svårigheter skola lägga hinder i vägen
derför — få nämna såsom ett faktum, att förra året telefonerades

N;o 6. 46

Onsdagen (len 19 Februari.

Om utveckling från Visby till Borgholm, och att, enligt hvad min sagesman uppaf
statens gaf; försöken skulle hafva utfallit tillfredsställande.
telefonvasende. Jag vill emellertid icke i dag framställa något yrkande. Jag

(Forts.) ar neirdigen viss om att, äfven om gotländingarne blifva de sista
här i landet, som vinna inträde i Sveriges telefonnät, de åtminstone
få behålla sin förtursrätt framför utländingarne.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda,
den 15 och 18 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 19, i anledning af Kongl. Mai:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar, och
n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af gällande bestämmelser rörande förräntandet af Hjelmare
kanal- och slussverks reparationsfond,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 15 och 18 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 21, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige
i nämnda kontor.

Punkterna 1—10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Hvad utskottet tillstyrkt bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den
14 och 15 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 13, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser angående
arfvode för utredning af dödsbo,

n:o 14, i anledning af väckt motion angående ändring i kongl.
förordningen om fattigvården den 9 juni 1871, i fråga om hemortsrätt,
samt

n:o 15, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 60
§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den
23 oktober 1891, v

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Onsdagen den 19 Februari.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sam,
manträdet aflemnade kongl. propositionerna.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst å
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,35.

In fidem

A. v. Krus enstjerna.

N:o 6.

Fredagen den 21 Februari.

Fredagen den 21 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 14 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 2, i anledning af väckta motioner om nedsättning af
stämpelafgiften å spelkort,

11:0 3, i anledning af väckta motioner om ändring af § 22 i
kongl. förordningen den 24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning
af bränvin m. m.,

n:o 4, i anledning af väckt motion om upphörande af den
personliga sjukvårdsafgiften, och

n:o 5, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter;

lagutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 17, i anledning af Andra Kammarens återremiss af viss
del utaf utskottets utlåtande n:o 8, i anledning af justitieombudsmannens
framställning rörande lösen för gravationsbevis,

n:o 18, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
en arrendelag, samt

n:o 19, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
rörande styrkande af hinderslöshet för ingående af
äktenskap; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 1, i anledning af väckt motion angående meddelande af
föreskrifter i syfte att vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande
måtte tillfogas djuren,

n:ö 2, i anledning af väckt motion angående ändring af gällande
bestämmelser rörande värnpligtiges rätt att utvandra, och

n:o 3, i anledning af väckt motion om meddelande af nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och Sandel
med läkemedel.

Fredagen den 21 Februari.

ff:o 6.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 19 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 7
och lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 16.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst å föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,3 7 e. m.

In fidein

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 0.

N:o 6.

Lördngeu den 22 Februari.

Lördagen den 22 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Groll aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till .Riksdagen:

l:o) angående upplåtelse till tomt för skolkus af ett område
å Tierps södra häradsallmänning i Upsala län,

2:o) angående försäljning af förra komministersbostället i Als
församling af Kopparbergs län,

3:ol angående aflösen af ett årligt lönebidrag till musikläraren
vid allmänna läroverket i Linköping, och

4:o) angående pension, å allmänna indragningsstaten åt läroverksadjunkten
B. F. J. Aboms enka och barn.

Justerades protokollet för den 15 i denna- månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 7 a,
i anledning af Kongl. Majrts under riksstatens sjette hufvudtitel

fjorda framställning angående höjning af anslaget till kommersollegium.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda betänkanden n:is 2—5.

Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets under gårdagen
bordlagda memorial n:o 17, i anledning af Andra Kammarens
återremiss af viss del af utskottets utlåtande n:o 8 i anledning
af justitieombudsmannens framställning rörande lösen för gravationsbevis.

Föredrogos, men bordlädes ä nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 18 och 19

Lördagen den 22 Februari.

N:o 6.

äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda
utlåtanden n:is 1—3.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 19 och 21 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 4.

Herr von Ehrenheim: Jag anhåller att i några afseenden
få fästa kammarens uppmärksamhet på det föreliggande statsutskottsförslaget.

Frågan om inrättande af en entomologisk anstalt väcktes af
landtbrukskademien, dertill närmast föranledd af en framställning
från Östergötlands läns hushållningssällskap, och förslaget
gick ut på att anstalten skulle förläggas till landtbruksakademiens
experimentalfält, som i åtskilliga afseenden skulle vara
ett för _ anstalten särdeles fördelaktigt läge. Framställningen
kommunicerades med landtbruksstyrelsen, som föreslog den blifvande
anstaltens ställande under styrelsens eget inseende samt
att, ehuru många skäl talade för dess förläggande till landtbruksakademiens
experimentalfält, lokal skulle i hufvudstadens närhet
förhyras för en kostnad, som beräknades till 500 kronor om året.
Hushållningssällskapens ombud hördes sedermera häröfver, om jag
icke misstager mig, af landtbruksstyrelsen. Dessa ombud, som
lifligt intresserade sig för sjelfva saken, yttrade, att de tillstyrkte
inrättandet af en entomologisk anstalt och förordade densammas
förläggande till experimentalfältet, hvarigenom, och om,
såsom en naturlig följd häraf, den stäldes under landtbruksakademiens
inseende, anstalten kunde draga fördel af å experimentalfältet
redan befintliga institutioner. Kongl. Maj:t har nu
afgifvit proposition i ämnet, dervid Kongl. Maj:t upptagit landtbruksakademiens
förslag samt föreslagit, att institutionen borde
förläggas till experimentalfältet. Nu har emellertid statsutskottet
hemstält, att med bifall till saken i öfrigt — för hvilket tillstyrkande
man bör vara statsutskottet mycket tacksam — institutionen
_ måtte ställas under landtbruksstyrelsens förvaltning,
samt att till sjelfva beslutet skulle tilläggas denna bestämmelse,

Anslag till en
entomologisk
anstalt.

N:o 6.

Lördagen den 22 Februari.

Anslag till en hvilken således skulle komma att inskränka den frihet i afseende
entomologisk pa anordningarna, som Kong! Maj:t i sin proposition synes hafva
anstalt. tänp_t sig jag per derför att få fästa uppmärksamheten derpå,
(Forts.) att experimentalfältet är en från Djurgården afsöndra^ lägenhet,
som är till landtbruksakademien upplåten icke af kronan utan
liksom alla andra, Djurgården tillhöriga lägenheter af Hans Maj:t
Konungen på föredragning af riksmarskalksembetet. Landtbruksakademien,
som erlägger ett årligt arrende, som vexla!- mellan
800 och 1,000 kronor, bär naturligtvis ansvaret för vården af
experimentalfältet samt har åtminstone hittills haft att bestämma
öfver alla de institutioner, som der äro förlagda. Under sådana
förhållanden kan det icke undgå att hos landtbruksakademien
väcka någon tvekan att medgifva, att en anstalt dit skulle förläggas,
som vore fullkomligt fristående från akademien och stode
under en helt annan styrelse. Jag är för min del fullkomligt
öfvertygad, att om ärendet i denna del öfverlemnas ti 11 ^ Kongl.
Maj:t att med frihet och utan den begränsning, som alltid ligger
uti ett i Riksdagens skrifvelse för ett anslags beviljande faststäldt
vilkor, afgöras, kommer Kongl. Makt att ordna denna sak
på ett sätt, som blir för alla parterna tillfredsställande och som
det äfven för akademien blir möjligt att ingå på utan att uppoffra
allt för mycket af akademiens bestämmanderätt öfver experimentalfältet.
Annorlunda blefve utan tvifvel förhållandet, om
Kongl. Maj:ts handlingsfrihet begränsades genom ett i riksdagsskrifvelsen
faststäldt vilkor. För min del tillåter jag mig derför
hemställa om bifall till statsutskottets förslag med uteslutande
af orden »under lapdtbruksstyrelsen stöld».

Herr Billing: Den siste ärade talaren har yrkat, att, ur
statsutskottets hemställan vid ifrågavarande punkt måtte uteslutas
orden »under landtbruksstyrelsen stöld». Jag anhåller att deremot
få hemställa, att dessa ord måtte få blifva kvarstående, då de vid
den förberedande behandlingen af detta ärende inom utskottet
haft en mycket stor betydelse, så att jag verkligen, om Första
Kammaren stryker dessa ord, befarar möjligheten att framställningen
i sin helhet slutligen blifver af Riksdagen afslagen.

I den kongl. propositionen har behofvet af en entomologisk
anstalt framhållits, liksom en dylik anstalt äfven förordats af
landtbruksakademien och landtbruksstyrelsen. Utskottet bär dock
icke af den kongl. propositionen fått fullt klart för sig, under
hvilken myndighet meningen vore, att denna anstalt skulle komma
att sortera. Deremot hade utskottets majoritet en alldeles bestämd
mening derom, att densamma borde stå under landtbruksstyrelsens
uppsigt och ledning; och skälet dertill var, att man från början
ville alldeles bestämdt hafva uttalat den åsigten och faststält,
att den entomologiska anstaltens verksamhet skulle vara af praktisk
natur, gå i rent praktiskt syfte samt endast, för så vidt
som det vore nödvändigt för de praktiska arbetena, syssla med
vetenskapliga undersökningar. Utskottet ansåg vidare, att denna

Lördagen den 22 Februari.

N:o 6.

anstalts förläggande under landtbrnksakademien .skulle åt densamma
gifva en mera teoretiskt vetenskaplig än rent praktisk
pregel; men att den skulle blifva af rent praktisk natur, derpå
lade utskottets ledamöter den allra största, jag kan säga afgörande
vigt. Utskottet förbisåg visserligen icke, att det för den
blifvande anstalten vore önskvärd! och helsosamt, om den kunde
förläggas till experimentalfältet, men utskottet ansåg det dock
vara af sä mycket mera öfvervägande betydelse, att anstalten
blefve rent praktiskt anlagd, att, om man icke under denna förutsättning
kunde få plats för densamma vid experimentalfältet, man
snarare borde uppoffra denna sistnämnda förmån. Utskottet, som
icke uttryckligen uttalat sig om önskvärdheten af en förläggning
till experimentalfältet, har emellertid haft den förhoppningen, att,
äfven om utskottets förslag bifalles, anstalten så småningom skall
komma att blifva förlagd till experimentalfältet, hvarvid det stöd!
sig derpå, att, då både landtbrnksakademien och landtbruksstyrelsen
äro angelägna att få anstalten till stånd, och båda afse
landtbrukets bästa, man väl kan hafva förhoppning om utfinnande
af något sätt för sakens ordnande så, att anstalten komme att stå
under landtbrnksstyrelsens ledning, men ändå i sin tid blefve förlagd
till experimentalfältet.

Jag upprepar, hvad jag nämnde i början af mitt anförande,
att inom utskottet hafva särskildt de i landtbruk kunnige och intresserade
lagt synnerlig vigt på att den blifvande institutionen
komme under landtbruksstyrelsen, och för frågans framgång får
jag anhålla, att kammaren måtte bifalla statsutskottets hemställan,
till hvilket jag yrkar bifall.

Herr Nyström, Carl: Hå jag såsom motionär i ämnet
från förlidet år naturligtvis på det varmaste är intresserad för
inrättandet af en sådan anstalt, som den här föreslagna, kan jag
icke neka till att jag blef något orolig, då jag hörde yrkande
framställas om uteslutande af de ifrågavarande orden ur utskottets
hemställan. Jag tror, att detta yrkande för sakens framgång
är i högsta grad farligt, samt att utsigterna för anslagets
beviljande i Andra Kammaren derigenom mycket skulle försvagas.
Jag anser derför, att hvar och en som är öfvertygad om anslagets
nytta och gagn — det har under det förflutna året tillkommit en
hel mängd nya skäl för anslagets beviljande — att hvar och en,
som på grund af allt detta önskar sakens framgång samt anslagets
beviljande i Andra Kammaren, bör alldeles oförändrad! vidhålla
statsutskottets förslag.

För öfrigt instämmer jag i hvarje fall med hvad den föregående
talaren yttrat.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, af herr rån Ehr enhet ni, att kam -

Anslag till en
entomologisk
anstalt.
(Forts.)

N:o 6.

Lördagen den 22 Februari.

Anslag till en maren ville bifalla utskottets hemställan med den ändring, att
entomologis* or(jen »under landtbruksstyrelsen stadd» uteslötes.
anstalt. Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,

(Forts.) ocji fgr]jlarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 5.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Ifrågasatt Mom. b).

nedsättning i

Tskerinärin Herr Bil lin g: Såsom kammaren finner, hafva alla ledamö gens

understöd, tema från Första Kammaren i statsutskottet reserverat sig mot
utskottets framställning i denna punkt, och jag anhåller derför
att med några ord få redogöra för huru med saken förhåller sig.

Vid 1889 års riksdag höjdes anslaget till fiskerinäringen från
17,600 kronor till 42,000 kronor, och Riksdagen uttalade också då bestämdt,
att dessa medel skulle i första hand användas i praktiskt
syfte till fiskeriets befordrande. Motionären i Andra Kammaren,
herr Ljungman, som är mycket ifrig och intresserad för det praktiska
fisket, har ansett, att af detta anslag för rent vetenskapliga
ändamål medel användts på sådant sätt, att derigenom fiskerinäringen
blifvit i någon män åsidosatt, och har derför väckt förslag
om anslagets nedsättning från 42,000 kronor till 40,000, med
uttrycklig bestämmelse derom, att det finge användas endast för
praktiskt syfte i fiskeriets intresse.

Utskottet anser, att den af herr Ljungman befarade olyckan
icke vore att befara, då Riksdagen redan uttalat sig i frågan, och
bär den bestämda åsigten, att Kongl. Maj:t icke lärer pa något
för fiskeriet skadligt sätt gå ifrån bestämmelsen att anslaget i
främsta rummet skall användas i praktiskt syfte, hvarför utskottet
äfven afstyrker motionärens framställning. Men under
förhandlingarna härom inhemtade utskottet, _ att af dessa 42,000
kronor under alla år efter 1889 endast en mindre del, aldrig öfver
27,000 kronor, utgått, och att följaktligen anslaget i dess helhet
aldrig någonsin kommit till full användning. Utskottets pluralitet
ansag derför en nedsättning af detsamma kunna ske. På
detta sätt skulle naturligtvis herr Ljungmans framställning om

40.000 kronor utan rätt att deraf lemna någon del till vetenskaplig
forskning icke vinna afseende, ty man skulle endast få

35.000 kronor, men med bibehållen rätt att använda en del häraf
för rent vetenskapliga undersökningar. Första Kammarens ledamöter
ville emellertid icke vara med om en dylik nedsättning, och
detta redan af formella grunder; man tyckte det vara något ovanligt
att på detta sätt, utan föregående undersökning eller utredning,
nedsätta ett anslag. Då vidare Kongl. Maj:t 1889 begärde

Lördagen den 22 Februari.

Jf:o 6.

anslagets höjning till 42,000 kronor, förestälde man sig, att, äfven ifrågasatt
om det i sm helhet hittills icke behöft användas, det dock i en
ganska snar framtid kan förekomma anledning till hela anslagets pl^ärLutgående.
I allt fall har man ansett, att framställning om an- (jens understöd.
slagets nedsättning borde framkomma från regeringen, som icke (Forta.)
lärer underlåta att göra en sådan, i fall den finnes vara befogad.

Då nu härtill kommer, att, ehuru anslaget i sin helhet icke kommit
till användning, det dock icke på något sätt förspilles eller
förslösas, utan reserveras för kommande behof, hafva ledamöterna
från Första Kammaren inom statsutskottet motsatt sig det nu
föreliggande förslaget, och får jag derför anhålla, att kammaren
måtte bifalla reservanternas hemställan, dock af formella grunder
med den förändring, att en bestämd siffra upptages i yrkandet,
som sålunda skulle i punkten b) innehålla:

att Riksdagen, med afslag i öfrigt å herr Ljungnians ifrågavarande
motion, må bestämma anslaget till fiskerinäringens understöd
till 42,000 kronor.

Friherre Klinckowström: Jag kan på intet vis vara med
om reservanternas förslag, icke ens i den modifierade form, hvari
den siste värde talaren framstälde detsamma. När man ser på
reservanternas förslag till beslut, pag. 55 i betänkandet, finner
man verkligen, att dessa herrar hafva framstält rent af ett fattigdomsbevis
hvad goda skäl beträffar. Om herrarne der läsa de
skäl, som reservanterna afgifvit för sitt beslut, är det bara dessa
två rader: »ej heller kan utskottet finna, att tillräckligt skäl
blifvit af motionären anfördt för den af honom föreslagna nedsättningen
i anslaget». Men bär är icke fråga endast om en nedsättning
i anslaget, utan det är fråga om någonting vida betydligare
än den nedsättning i anslaget, som blifvit gjord af statsutskottets
majoritet. Jag beklagar, att statsutskottets ledamöter
från denna kammare, ingen nämnd och ingen glömd, så litet brytt
sig om att anföra verkligt goda skäl för sitt förslag.

Om vi nu gå till sjelfva punkt. 5, så befinnes, efter den utredning
som statsutskottet gjort, att under de fem åren 1890 till
och med 1894, som det större anslaget, 42,000 kr., blifvit af Riksdagen
beviljadt, hafva, mine herrar, endast utgått 127,770 kr.
Anslagsbeloppet utgör under samma tid 210,000 kr. Således har
under dessa fem år gjorts en besparing af 82,230 kr. Jag frågar:
då vi hafva blott 8 månader mellan hvarje riksdag, hvarför skall
man då för möjligen blifvande behof samla på hög penningar, som
mycket väl kunde användas på bättre sätt? Jag finner det vara
alldeles icke nödvändigt. Och när i medeltal under dessa ar icke
utgått mer än 25,554 kr. årligen för ifrågavarande fiskerinäring,
harva årligen i medeltal besparats 16,446 kr., som icke alls blifvit
använda för det afsedda ändamålet. År det då för mycket, att
Riksdagen, som ju bör afse, att besparingar göras å anslag, som
påtagligen blifvit beviljade allt för höga, nedsätter anslaget med
endast 7,000 kr. Det återstår i alla fall nära nog 9,000 kr. mer

Nso 6.

Lördagen den 22 Februari.

Ifrågasatt
nedsättning i
anslaget till
fiskerinäringens
understöd
(Forts.)

än hvad hittills årligen under de sista fem åren åtgått till ifrågavarande
fiskerinärings behof.

Jag ämnar icke begära votering i denna fråga, ty jag är så visst
. öfvertygad, att Andra Kammaren kommer att bifalla utbrottets förslag,
emedan alla Andra Kammarens statsutskottsledamöter förenat
sig om beslutet, och då det kommer till gemensam votering, vore
det väl underligt, om det icke skulle finnas 30 ä 35 ledamöter i
kammaren, som skulle kunna votera för statsutskottets ifrågavarande
beslut, grundadt som det är på rättvisa och billighet.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag i denna punkt.

Herr statsrådet Groll: Det är ju alldeles obestridligt, att
under de år, som förflutit, sedan detta anslag vid 1889 års riksdag
höjdes med icke mindre än ungefär 24,000 kr., anslaget icke
blifvit på långt när taget i anspråk till det belopp, hvartill det
då uppbringades; men för hvar och eu, som med uppmärksamhet
följt fiskerinäringen under dessa år, torde det vara alldeles tydligt,
att intresset för denna näring varit i jemn! stigande. År
1889 befann sig ännu hela denna näring i så oordnadt och outveckladt
skick, att man icke kan säga, att landet kanske var
fullt moget för den stora förhöjning i anslaget till fiskerinäringens
understöd, som skedde, utan behöfde någon tid för att kunna
ordna sig för de nya möjligheter till utveckling, som genom anslagsförhöjningen
bereddes. Det har under dessa år i nästan alla
län visat sig eu sträfvan att söka ordna fiskeriförhållandena. Man
har i mänga län förenat sig om nya stadgande!! för fisket, gående
ut på att söka på rationel! sätt främja näringen. Det har då
småningom uppstått behof af tillsyn öfver fisket, och särskildt
denna gren af verksamheten för fiskerinäringens befrämjande bär
utvecklat sig rätt mycket. För hvarje år tillkommer något nytt
hushållningssällskap, som begär anslag för fiskeritillsyn. Så bär
det varit hvarje år, och i år har redan visat sig samma förhållande.
Redan har för Kopparbergs läns hushållningssällskap i
år beviljats ett anslag af 1,000 kr., och det är första gången det
länet inrangerats bland dem, som sålunda söka ordna fiskeritillsynen.
Jag tror, att just den omständigheten, att Riksdagen år
1889 höjde anslaget så betydligt, har i hög grad bidragit att
uppmuntra ansträngningarna på fiskerinäringens område. Jag
skulle derför i högsta grad beklaga, om Riksdagen genom att
nu nedsätta anslaget skulle förqväfva detta uppspirande intresse.

Dessutom kan jag nämna något, som icke finnes omförmäldt
i statsutskottets betänkande, nemligen att anslaget för år 1895
anlitats till ett belopp af 28,000 kr. Det är det högsta, som
något år sedan 1889 ifrågakommit. Det finnes ingen anledning
att antaga, att anspråken på anslag eller* intresset i allmänhet
för fiskerinäringen skola under detta år på något sätt förminskas.
Tvärtom har man en viss sannolikhet för att möjligen anslagets
hela belopp detta år kan visa sig behöflig! Tv om man utgår
från den summa, som för år 1895 lyftats, nemligen 28.000 kr., är

Lördagen den 22 Februari.

>:o 6.

att märka, att om den föreslagna förhöjningen i beloppet för ifrågasatt
fiskeriassistenternas resor bifalles, skulle derigenom utgifterna Rättning i
ökas med 1,000 kr. Lägger jag så dertill det Kopparbergs läns Ts^°rilårinhushällningssällskap
i år tilldelade anslaget, uppgår summan af gensunderstöd.
fullt antagliga utgifter för året till 30,000 kronor. Utöfver hvad (Forts.)
nu nämnts ifrågasattes dels hos Kong! Maj:t, dels hos landtbruksstyrelsen
ytterligare bidrag för fiskeriändamål till, sammanlagdt
med de tvä nyss nämnda posterna, omkring 23,000 kr. Alla dessa
anspråk uppgå sålunda till icke mindre än 50,000 kr., hvadan, om
de alla äro förtjenta af bifall, något som dock ännu icke kan
med visshet bedömas, anslaget skulle visa sig otillräckligt.

Detta allt visar, att i fråga om fiskerinäringen är man inne på
ett område af verksamhet, som är stadt i mycket stark utveckling,
och man kan icke förklara, att krafven på understöd under de
gångna åren icke varit så stora, på annat sätt, än att man behof!;
tid för att ordna sina fiskeriförhållanden här i landet. Nu
tyckes man i många orter hafva kommit till en sådan punkt, och
nu äro de bestå län så utvecklade i detta afseende, att de kunna
tillgodogöra sig de medel, som staten kan bevilja dem.

Jag hoppas med detta hafva visat, att det vore beklagligt,
om anslaget för närvarande skulle nedsättas.

Herr Odelberg, Theodor: Dä friherre Klinckowström här
uppträdt och yrkat nedsättning i det anslag, som utgår till fiskerinäringens
understöd, har jag icke kunnat underlåta att på det
lifligaste protestera mot hvad han yttrat.

Herr statsrådet Groll har påvisat, hurusom fiskerinäringen
år från år gått framåt, derigenom att hushållningssällskapen allt
mer och mer intressera sig för denna näring och anslå medel till
densamma. Jag ber att få konstatera, att är från år allt flera
hushållningssällskap komma in med begäran om bidrag från detta
anslag. Men herr statsrådet nämnde icke ett attentat mot detta
anslag, som är i görningen. Det har från vidt skilda håll till
landtbruksstyrelsen inkommit klagomål öfver den förödelse, sälen,
som numera mindre jagas än förr till följd af billigt pris å sälspäck,
åstadkommer. Med anledning af dessa klagomål diar landtbruksstyrelsen
i skrifvelse till de hushållningssällskap, 14 till
antalet, hvilkas områden sträcka sig till hafvet, begärt yttrande,
hvilka åtgärder borde vidtagas för sälens efterhållande och huruvida
dessa hushållningssällskap vore benägna att anslå medel för
ändamålet. Den 1 februari i år, då svaren skulle hafva inkommit,
hafva de flesta hushållningssällskap besvarat denna skrifvelse så, att
alla klaga öfver den förödelse, som sälen åstadkommer å fisken och
fiskredskapen, och i allmänhet uttala sig för önskvärdheten af skottpenningars
beviljande för dödande af säl. Man har äfven i åtskilliga
hushållningssällskap anslagit medel för ändamålet, under
förutsättning att äfven statsmedel kunde för ändamålet beviljas.
Landtbruksstyrelsen har derför för afsigt att gå in till Korgi.

Maj:t, med en begäran om anslag för detta ändamål i samma man

N:o 6.

Lördagen den 22 Februari.

Ifrågasatt
nedsättning i
anslaget till
fiskerinäringens
understöd,
(Forts.)

som hushållningssällskapen komma att anslå medel dertill. Jag
vet naturligtvis icke, hvad Kongl. Maj:t kommer att fatta för
beslut i det afseendet, men i fall Kongl. Maj:t gillar förslaget,
skulle naturligtvis de erforderliga medlen äfven tagas af detta
anslag.

Då redan förra året anslaget disponerades till 28,000 kr., och
under detta år ytterligare ett hushållningssällskap tillkommit,
som begärt anslag, och regeringen möjligen kommer att bevilja
skottpenningar för säl, torde inom en ej allt för aflägsen framtid
detta anslag komma att disponeras till betydligt högre belopp
än hittills.

Friherre Klinckowström nämnde, att, då Riksdagen sammanträder
årligen med endast åtta månaders mellanrum, det är lätt
att i mån af behof skalfa penningar. Jag har funnit, att det går
mycket lätt att rifva ned, men att det är mycket, mycket svårt
att bygga upp. Att draga in på ett anslag går lätt, men att
sedan vid behof åter få det höjdt, är deremot mycket svårt.

Jag ber att få yrka bifall till den framställning, som gjorts
af herr Billing, eller att anslaget måtte bibehållas vid sitt nuvarande
belopp, 42,000 kronor.

Friherre Klinckowström: Den siste ärade talaren måtte
icke hafva studerat riksstaten för de sista åren, ty då skulle han
hafva kommit till en helt annan åsigt, nemligen att Riksdagen brukar
vara ganska frikostig, när det gäller både att gynna näringar
och att främja vetenskaper och konst. Det förlöper ingen riksdag,
utan att, jag må säga, Riksdagen är ganska generös i detta
hänseende.

På grund af hvad den siste värde talaren yttrade om möjligen
inträffande förändringar rörande den ifrågavarande fiskerinäringen
och att då skulle behöfvas större anslag, vill jag säga,
att jag tror att Riksdagen gör klokast uti att vänta, till dess
Riksdagen från vederbörande myndighet, d. v. s. Kongl. Maj:t,
får höra, huru dermed verkligen förhåller sig, och att Riksdagen
då fattar det beslut, hvartill en sådan proposition kan föranleda.

Eftersom jag har ordet, skall jag begagna tillfället att bemöta
en mening, som herr Billing uttalade, då han nyss hade
ordet, nemligen att för att förändra ett anslag af denna beskaffenhet
bör Riksdagen invänta en kongl. proposition. Det anser jag
vara alldeles origtigt sagdt, ty, mine herrar, Riksdagen har icke
för ro skull ensam i sin hand att bestämma om rikets utgifter,
och ansvaret träffar ensamt Riksdagen och icke Kongl. Maj:t, i fall
nödiga besparingar ej iakttagas, när det kan ske, och här kan
det bestämdt ske.

Jag kommer i håg från lång tid tillbaka — det var under
gamla representationsskicket — att Kongl. Maj:t begärde _ anslag
till ett nytt slags artilleri. Detta artilleri inrättades aldrig, men
besparingarna användes i många år till landtförsvarets allmänna
behof, hvithet Riksdagen icke hade afsett med det anslaget. Ku

Lördagen den 22 Februari.

Jf:o 6.

skulle man ju kunna kafva väntat, att Kongl. Maj:t, såsom det ifrågasatt
kade varit Kongl. Maj:ts pligt, när anslaget icke användes för isättning t
det ändamål, Riksdagen dermed afsett, anmält detta för Riks- ^XwnLindagen.
Så skedde dock icke, utan anslaget utgick långa, långa gens understöd.
tider ock användes till andra ändamål än det af Riksdagen der- (Forts.)
med afsedda. Så skulle det kanske också kunna gå nu med detta
anslag.

Jag yrkar fortfarande kifall till statsutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts kärmed slutad, yttrade kerr
talmannen, att i afseende på det nu föredragna momentet yrkats,
dels att utskottets kemställan skulle bifallas, dels ock, af kerr
Billing, att kammaren, med afslag å kerr Ljungmans ifrågavarande
motion, skulle kestämma anslaget till fiskerinäringens
understöd till 42,000 kronor.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, ock
förklarades propositionen på kifall till kerr Billings yrkande vara
med öfvervägande ja kesvarad.

Punkterna 6—13.

Hvad utskottet kemstält kifölls.

Punkten tf. Ersättning för

juridiskt bi Herr

Ljungkerg: I detta anslag ingår eu ersättning för träde åt svenjuridiskt
biträde åt de svenska lapparne i Norge; men det kar ^ laPP^r *
icke klifvit omnämndt, kura stort beloppet är, och icke keller är 1 or9e ™'' m''
någon redovisning lemnad, hvarken i statsutskottets betänkande
eller i den kongl. propositionen, för det sätt, hvarpå detta ombud
skött sitt uppdrag. Arfvodet lär vara temligen drygt tilltaget
(2,500 kr.), i synnerhet i förhållande till den nytta, ombudet gör.

Som bekant äro förhållandena särdeles beklagliga der uppe i höga
Norden. Lapparnes vanliga renvägar i Norge stängas, och för
det minsta ohägn, deras djur göra, ådömas dem störa böter, under
det att ersättning för den skada, som tillfogas lapparne från de
norska nybyggarnes sida, vanligen uteblir. De böter, som ådömas
lapparne, gå till ganska betydliga belopp, såsom man kan finna
deraf, att under förlidet år bötes- ock ersättningsbelopp af omkring
6,000 kr. voro anmälda till indrifning kos lapparne. Då
man kände dessa bedröfliga förhållanden, sökte man från svensk
sida råda bot derför i någon mån genom att anslå ett arfvode åt
ett juridiskt ombud. Men detta ombud är norskt, och lapparne
klaga, att han egnar mera omsorg åt sina egna landsmäns intressen
än åt svenskarnes, hvilket ju icke är osannolikt. Då
emellertid detta ombudsskap torde vara det bästa sätt, hvarpå
man för närvarande kan hjelpa lapparne der uppe, kar jag ingenting
emot att anslaget fortfar, men det synes mig vara särdeles
önskvärd!, att chefen för civildepartementet behagade tillse, att

N:o 6.

Lördagen den 22 Febrnari.

Ersättning för ett svenskt ombud i stället för ett norskt kommer att sköta de
träde*iu mén- svens^a lapParnes angelägenheter. För omkring ett år sedan, i
ska lappar i april 1895, var en deputation från Lappland här nere och beklaNorge
m. m. gade sig mycket öfver det oblida öde och de trakasserier, för
(Forts.! hvilka de der uppe voro utsatte, och de uttryckte då den önskan,
att en svensk man, i stället för en norsk, skulle blifva deras om,
bud i Tromsö. För öfrig! har jag endast att tillstyrka bifall till
det ifrågavarande anslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

Punkterna 15—35.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 19 och 21 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 16, i anledning af justitieombudsmannens
framställning angående stämningstidernas förkortande
m. m., biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 18 och
19 innevarande månad bordlagda betänkande n:o 1, angående vilkoren
för försäljning af bränvin, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda betänkande hemstält.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse n:o 1, till Konungen, angående
val af justitieombudsman och suppleant för honom;
dels ock till Riksdagens förordnanden:

n:o 2, för revisionssekreteraren m. m. A. F. Thollander att
vara Riksdagens justitieombudsman; samt

n:o 3, för revisionssekreteraren m. in. H. E. M. Bohman att
vara Riksdagens justitieombudsmans suppleant.

Föredrogs, men bordlädes på begäran Kongl. Maj:ts denna
dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, angående upplåtelse
till tomt för skolhus af ett område å Tierps södra häradsallmänning
i Upsala län.

Lördagen den 22 Februari.

N:o 6.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kong! Maj:ts
nedannämnda, under dagen aflemnade nådiga propositioner till
Riksdagen:

l:o) angående försäljning af förra komministersbostället i Als
församling af Kopparbergs län,

2:o) angående aflösen af ett årligt lönebidrag till musikläraren
vid. allmänna läroverket i Linköping, och

3:o) angående pension^ å allmänna indragningsståten åt läroverksadjunkten
B. F. J. Åboms enka och barn.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Riksdagens sistlidna
år församlade revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd^
styrelse och förvaltning år 1894.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Wvinberg
under tolf dagar från och med den 24 i denna månad.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts andra gången, skulle sättas sist å föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 12,2 2 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.