1896. Första Kammaren. N:o 25 (Riksdagens protokoll 1896:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Första Kammaren. N:o 25.

Fredagen den 8 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Justerades protokollet för den 1 i denna månad.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial 73, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret, biföll kammaren
hvad utskottet i detta memorial hemstält.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
nästlidne dag bordlagda memorial n:o 74, med förslag till voteringspropositioner
m. m., i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
utskottets utlåtanden nås 54 och 56 samt memorial n:o 67.

Punkterna I och II samt punkten III A).

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten III B) och C).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlaga memorial
n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition om beviljande af ett räntefritt lån för uppförande
af ny läroverksbyggnad i Östersund, godkändes den föreslagna
voteringspropositionen.

Första Kammarens Prot. 1896. N:o 25.

N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

Föredrogs, men bordlädes å njo på flere ledamöters begäran
sammansatta banko- och lagutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande
n:o 1.

Vid föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets under
gårdagen bordlagda memorial n:o 2, angående ersättning åt utskottets
sekreterare, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.

Sammanjemkningsförslag
om
grundlagsändringar

rörande riksbankens

styrelse.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 6 och 7 i denna
månad bordlagda memorial n:o 16, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut vid behandling af utskottets utlåtande n:o 9 angående
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98,.
109 och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen,
äfvensom väckt motion om ändringar i samma grundlagsparagrafer
med undantag af § 111 regeringsformen.

Herr Åkerman: Redan sedan länge har jag för mig uppstält
trenne fordringar för öfverlemnande till riksbanken af all sedelutgifning
här i landet. Den första af dessa fordringar var, att Kongl.
Maj:t skulle tillsätta tre bankofullmägtige och Riksdagen sex, men på
det sätt, att hvardera kammaren för sig utsåge tre, så att vi icke behöfde
befara att kunna få någon fullmägtig genom lottning. I detta
hänseende har jag emellertid ansett mig böra så till vida gifva efter
för det kompakta motståndet i medkammaren, att jag numera kan
vara villig att nöja mig med hvad Kongl. Maj:t i detta hänseende
föreslagit och till och med äfven med sammanjemkningsförslagets
modifiering deraf; men hvad de båda andra punkterna beträffar, vill
jag deremot icke med min röst bidraga till någon eftergift rörande
dem. En af desamma, nemligen fordran, att stadgandena om riksbankens
förvaltning och skötsel skola erhålla civillags natur, är dess
bättre äfven af utskottet föreslagen, och så till vida är således allt
godt och väl; men om Riksdagen skall erhålla en så dominerande
ställning som den af det föreliggande förslaget betingade, synes mig
tillika nödigt, att den genom § 72 riksbankens sedlar tillerkända
tvångskursen blifver upphäfd. I motsats till Kongl. Maj:ts proposition
innehåller emellertid det föreliggande sammanjemkningsförslaget
den bestämmelsen, att riksbankens sedlar skola gälla som mynt, äfven
om de icke kunna med guld inlösas, och denna omständighet gör,
att jag för min del icke kan biträda detsamma, utan måste yrka, att
kammaren står fast vid sitt förut fattade beslut.

Jag hörde till dem, som röstade för herr Behms med fleres reservation,
då frågan förra gången här förevar, och att jag, trots Andra
Kammarens då redan fattade beslut, så gjorde, berodde på min önskan,
att Första Kammaren vid sammanjemkningen åtminstone icke skulle
behöfva gå längre i eftergifter än till Kongl. Maj:ts proposition.
Genom att denna kammares beslut i stället fattades i enlighet med

Fredagen den 8 Maj. 3 N:o 25.

Kongl. Maj:ts proposition, är det klart, att man vid sammanjemknin- Sammangen
måst göra än ytterligare eftergifter, och följden deraf är nu, att jemkning*- «
här föreslås att offra fordran på ändring i hittills gällande tvångs- förs^a3 om
kursförhållande, så att, äfven om riksbanken icke skulle kunna inlösa ''ändringar
sina sedlar, man allt fortfarande ändock skulle blifva tvungen att nöja rörande rikssig
med att mottaga dem till pari. Denna bestämmelse, hvilken så- bankens
ledes ålägger en fordringsegare att, äfven om hans gäldenär vore styrelse.
än aldrig så solvent, icke för ty nöja sig med att få igen en i samma (F°rts )
mån mindre del af sin fordran, som sedlarne vid den tiden kunna
vara värda mindre än guld, synes mig för handel och näringar samt
krediten i allmänhet vara så betänklig, att jag icke, med mindre än
att en ändring häri eger rum, för min del vill bidraga till att åt riksbanken
lemna det öfvertag öfver de enskilda bankerna, hvarom nu
är fråga.

Äfven med erkännande af den stora önskvärdheten af att vi nu
kunnat få ett till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag hvilande
förslag rörande bankväsendets ordnande, kan jag, då utsigt icke förefinnes
att genom återremiss få någon ändring, dock ej annat än yrka,
att kammaren med ogillande af utskottets förslag måtte qvarstå vid
sitt förra gången fattade beslut.

Herr Dickson: De farhågor, jag uttalade, då ärendet behandlades
i kammaren, hafva besannats. Vid sammanjemkning af kamrarnes
beslut har Kongl. Maj:ts och Första Kammarens beslut angående
lydelsen af regeringsformens 72 § 3 mom. skjutits åt sidan,
och Andra Kammarens beslut, som är lika med det nu gällande, har
antagits.

Jag instämmer helt och hållet i det anförande, den föregående
talaren hade, och bor att ytterligare få betona vigten af att riksbankens
sedlar icke åtnjuta tvångskurs längre, än de med guld inlösas.

Man har sett både inom och utom landet, huru det går till, när sedlar
ej längre inlösas med klingande mynt och huru de dervid förlora i
värde. Den metalliska valutan försvinner ur landet, cirkulationen
besörjes endast af sedlar och kopparmynt, någon gång möjligen af
underhaltigt silfvermynt. Den utländska vexel kursen stiger. Värdet
på varor stiger hastigt. För den, som har inkomst af lön eller räntor,
är det en betänklig affär. Vid ett annat tillfälle varierar kursen; då
falla varorna i pris och det uppstår en kris, och då förlorar den,
som under den förra kursen upptagit lån, ty han får betala mer, än
han verkligen lånat. Ställningen ar verkligen bekymmersam i ett
land, der stadgad räntefot icke finnes, och vår egen historia har
exempel på, huru riksdalern, som 1772 var en specie eller 4 kronor,
vid realisationen 1834 kom att motsvara ungefär 37 procent af hvad
den ursprungligen skulle hafva varit.

I nuvarande lag om de enskilda bankerna är stadgadt, att de
enskilda bankerna skola inlösa sina sedlar med guld, och detta innebär
alltid en viss trygghet.

Det stadgande, som nu är i fråga, är icke något för sig ensamt
stående, utan en del af en stor åtgärd — omorganisation af bankväsendet
och indragning af de enskilda bankernas sedlar. I en sä

N:o 25.

Sammanjemkningsforslag
om
grundlagsändringar

rörande riks
bankens
styrelse.
(Forts.)

Fredagen den 8 Maj.

stor. och genomgripande reform måste det tillses, att alla nödiga garantier
bevaras, och det stadgande, som är i fråga, nemligen ändring
i tvångskursen på riksbankens sedlar, det är något som Kongl. Maj:t
föreslagit icke endast nu, utan äfven 1889, det är något som Första
Kammaren antagit icke blott i år, utan äfven 1889.

Jag instämmer i herr Åkermans yrkande, men när jag gör det,
ber jag att få säga, att jag icke har del i någon enskild sedelutgifvande
bank och icke heller i någon annan bank.

Herr Rettig: Då detta ärende senast förekom till behandling här
i kammaren, hade jag den äran att yttra mig och yrkade då bifall
till Kongl. Maj:ts proposition. Jag "kommer nu att yrka bifall till
det sammanjemkningsförslag, som här föreligger, ehuru jag djupt beklagar,
att vid sammanjemkningen vi nödgats göra den uppoffringen,
att den klarhet, som Kongl. Maj:ts förslag innehöll i 72 § o mom.
regeringsformen, blifvit borttagen. Det förslag, som sammanjemkningen
innehåller, är emellertid af samma innehåll som nu gällande
grundlagsstadgande, och ställningen är således icke försämrad. Det
förslag, som Kongl. Maj:ts proposition innehåller, kan man ju hoppas
till ett annat år, då bankreformen är genomförd, få förtydligadt.
Jag anser för öfrigt, att det föreliggande bankförslaget är af den
stora vigt, att, äfven om man icke kan vara belåten med allt, man
dock bör nöja sig med det man kan få; och blott det, att banklagen
blir af civillags natur, är för mig så talande, att jag derför måste
uppgifva andra önskningar, som jag eljest skulle velat hafva framstälda.
Då jag således står på samma ståndpunkt som förra gången,
jag hade ordet i denna fråga, och ehuru jag beklagar, att denna paragraf
icke blifvit så tydlig, som jag skulle hafva önskat, vågar jag
dock yrka bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Törnebladh: Det var icke oväntadt, att, då detta förslag
kom före, äfven frågan om lydelsen af 72 § regeringsformen skulle
komma upp. Den daterar sina anor långt tillbaka i tiden. Jag kan
meddela kammarens ledamöter, att redan på 30-talet ett förslag var
framlagdt för att ändra dåvarande stadganden, i afsigt att åstadkomma
större trygghet i detta hänseende mot hvad då var fallet, och blef
af Riksdagen antaget; men detta förslag — det gick dock icke så
långt som detta — blef icke af Kongl. Maj:t godkändt, utan Kongl.
Maj:t vägrade sanktion derpå vid 1840—41 års riksdag. Grunderna
derför har jag visserligen läst, men jag erkänner, att jag icke förstår

dem. Frågan upptogs då å nyo af Riksdagen, och vid 1850—51 års
riksdag fick paragrafen sin nuvarande lydelse, sedan förslaget blifvit
hvilande vid 1847—1848 års riksdag. Det är temligen påtagligt för

den, som noga genomläser konstitutionsutskottets memorial n:o 5 vid
1847—1848 års riksdag, att konstitutionsutskottet just genom det nya
stadgandet — det nu gällande — afsåg att bereda den trygghet, som
man då tänkte sig böra finnas för handel, näringar och rörelse i fråga
om riksbankens sedlars berättigande att erkännas såsom mynt. Jag
skall tillåta mig att uppläsa motiveringen ur detta betänkande för
att visa herrarne, att det vanliga talet, att det nu skulle vara tvångs -

Fredagen den 8 Maj. 5 N;o 25.

kurs, måste underkastas ganska väsentliga tvifvelsmål, ocli att, då Sammanman
säger, att det är tvångskurs, detta är det eu gammal dogm, som ig™
utbildat sig, men en dogm, hvars säkerhet är långt ifrån oomtvistad. qrun(iiagsKonstitutionsutskottet
sade: »Grundlagen förklarar riksbanken allena ändringar
berättigad att utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas; men rörande riksden
uppställer såsom vilkor derför ingen sådan garanti, hvilken försäkrade
sedelns innehafvare att det sedelvärde, banken genom sedeln ,/orts\

förskrifver och denna således föreställer, under alla förhållanden och v~01 ''

oberoende af de ändringar, hvilka efter dess utgifningsdag antingen
uti myntfoten eller silfvermyntets nominella fördelningar kunna företagas,
skall honom eller den, åt hvilken han öfverlåter densamma,
oafkortad!, i fall af behof, tillgodoräknas: ett anspråk, som dock ej
mindre från rättvisans synpunkt än för bibehållande af stadga och
säkerhet i alla egendomsvärden är så mycket mer oeftergiflig!, ju
mer naturligt det är, att sedelmyntet, i anseende till dess lätthet och
beqvämlighet för cirkulationens alla former och behof, i högst betydlig
mån, derest dess kredit, icke blott genom i bankens hvalf tillhands
varande metalliska valutor, utan ock på ren juridisk grund är väl och
klokt garanterad» — jag ber herrarne observera, att det heter »på
juridisk grund» — skall uti den allmänna rörelsen inom riket öfverstiga
det omlöpande metalliska myntet». Det är motiveringen för
det stadgande, som nu finnes, och ett uppmärksamt aktgifvande på
denna motivering gifver tydligt vid handen, att konstitutionsutskottet
tänkt sig, att genom det nya stadgandet riksbankens sedlar skulle
hafva en så kallad laglig kurs, om den också icke blifvit uttryckt på det
sätt, som i åtskilliga banklagar och stadganden i andra länder är fallet.

Men låt nu vara, att denna konstitutionsutskottets motivering
icke skulle hafva så stor betydelse, och låt vara, att man erkänner,
att en tvångskurs förefinnes, hvad är då skilnaden, i händelse någon
kris inträffar, om Kongl. Maj:ts förslag eller om sammanjemkningsförslaget
antages? — I förbigående vill jag nämna, att jag tycker,
att Kongl. Maj:ts förslag är teoretiskt rigtigare, och jag skulle gerna
föredraga det. — Men hvad är då skilnaden? Jo, skilnaden är den,
att den tvångskurs, för hvilken man fruktar, omedelbart kommer,
äfven om den förut icke finnes, nemligen i det den påbjudes af
Kongl. Maj:t. Så har det gått till i rikare länder än vårt, och så
kommer det att gå till här, derför att det är nödvändigt, ty om
någon af herrarne tror, att de enskilda bankerna, om de finge bibehålla
sin sedelutgifningsrätt, skulle vid ett sådant tillfälle kunna inlösa
sina sedlar med guld, skall jag bedja herrarne gifva akt på deras
guldtillgång i förhållande till sedelutgifningen. Sedelutgifningen är
och måste under nuvarande förhållanden blifva väsentligen grundad
på att de skaffa sig tillgång till riksbankens sedlar, och det är en
ganska naturlig och ganska loflig verksamhet å deras sida, men i
samma ögonblick riksbankens sedlar förlora i värde, skulle invexling
med guld börja. Tro kammarens ledamöter, att det vore möjligt att
upprätthålla denna? Ncj. Då blefve icke blott riksbankens sedlar
värdelösa, utan äfven banksedlar af 20 ä 30 olika typer. Vid en så
beskaffad kris är det alldeles klart, att regeringen komme att föreskrifva
tvångskurs, ty det vore det enda sättet att upprätthålla rörel -

N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

Sammanjemkningsf
örslag om
grundlagsändringar

rörande riks
bankens
styrelse.
(Forts.)

sen i landet. Alltså, om vi nu icke antaga sammanjemkningsforslaget,
riskera vi att få behålla den s. k. tvångskursen. Antaga vi förslaget,
riskera vi att, i händelse någonting kritiskt inträffar, få tvångskurs
ändå. Det är egentligen endast en skilnad i teori. Huru gerna jag
-än skulle önska, att det, som påyrkas, vore uttryckt i ordalagen, så.
i valet mellan att afslå allt, som nu föreligger, och att antaga den
nuvarande^ lydelsen, tvekar jag alldeles icke, ty jag föreställer mig.
att det för handel, näringar och rörelsen är bättre, att bankfrågan
en gång verkligen ordnas, än att ett stadgande införes, hvars fiktiva
betydelse jag tagit mig friheten att för herrarne söka uppvisa, om
nemligen det måste anses gifvet, att följden af en kris skulle blifva
den, jag angifvit.

Huru skall då krisen kunna förebyggas? Naturligtvis derigenom,
att man efter bästa förmåga stärker riksbanken. Det sker särskildt
genom att man åt den lemnar hela sedelutgifningsrätten, och det är
icke för att, såsom en ärad talare tillät sig säga, riksbanken skulle
härigenom få ett »öfvertag!) i bankhänseende. Det är icke meningen,
utan meningen är, att myntvärdet i landet skulle vara befästadt genom
riksbankens starkare ställning. Om dermed skulle följa ett öfvertag,
är det endast en konseqvens. Och den betyder icke så mycket, ty
såsom jag förra gången hade äran anföra, kunna de enskilda bankerna
fortfarande mycket väl stå vid sidan af riksbanken. Men jag
tror icke, att sedelutgifningen är nödvändig för dem, under det den
å andra sidan kan skada det hela. Då det nu gäller att i fråga om
sammanjemkningen antingen taga förslaget helt eller icke alls, ber
jag att få fästa uppmärksamheten på, att man genom förslaget vinner
fastslåendet af den grundsatsen, att lag för banken skall stiftas gemensamt
af Kongl. Maj:t och Riksdagen — en grundsats af stor betydelse
och normerande för banken, om man också skulle ur grundlagen
utesluta det oklara uttrycket »stadgar», som finnes i reservanternas
förslag. Äfven den i bästa fall något tvetydiga föreskriften
om gemensam votering rörande riksbankens »styrelse och förvaltning»
bortfaller enligt detta sammanjemkningsforslaget. Således är det icke
blott Första Kammaren, som offrar i detta fall, utan Andra Kammaren
har också offrat ett eller annat af sina önskningsmål. Med hänsyn
härtill synes mig sammanjemkningsforslaget såsom sådant fullt
antagligt, och då man derigenom tryggar åtminstone möjligheten att
vid nästa riksdag komma till en tillfredsställande lösning af bankfrågan,
tillåter jag mig yrka bifall till detsamma. Jag förutsätter då,
att banklagen kommer att blifva framlagd före den slutliga pröfningen
af förslaget, om det blir hvilande, och förmodar, att en banklag kommer
att antagas endast under förutsättning af bifall dertill. Jag tror
således, att kammaren handlar klokt och konseqvent, om kammaren
antager sammanjemkningsforslaget, hvars vådor jag icke kan inse.

Häri instämde herr Larsson.

Herr Åkerman: Den näst siste talaren framhöll den alltid återstående
möjligheten af att framdeles få 72 § ändrad i den rigtning,
jag förordat, och hvilken äfven han ansåg önskvärd. Jag får då er -

N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

lura, hvad som äfven den siste talaren påpekade, att frågan om bort- Sammantagandet
ur 72 § af stadgandet om tvångskurs å riksbankssedlarne
redan är gammal. Det bar också många gånger medgifvits vara skäl grundlagstill
en sådan ändring, men tillika har man ansett den böra uppskjutas, ändringar
tills förslag förelåge till en hel omstöpning af bankväsendet. Ett rörande rikssådant
är det, som nu föreligger,, och skulle tvångskursens borttagande
nu ytterligare undanskjutas, har jag ingen förhoppning om att någon- /portgy
sin få se denna vigtiga förändring vidtagen. Den siste talaren sökte
åter framhålla, att det kanske icke vore så farligt eller så helt med
tvångskursen; men om denna hans åsigt är rigtig, tyckes väl sagda
förhållande böra utgöra ett ytterligare skål för åstadkommande af en
ändring, på det att full klarhet måtte kunna ernås. Han säde vidare,
att ändringen faktiskt föga betydde, ty vid en kris hade i alla fall
Kongl. Maj:t icke något annat råd än att påbjuda tvångskurs. Äfven
om så skulle komma att ske, hvilket jag naturligtvis icke kan bestämdt
bestrida, fastän t. ex. Frankrike vid sista kriget i stället
dekreterade ett betalningsmoratorium, så är det i mina ögon ändock
icke skäl att redan på förhand påbjuda tvångskurs och derigenom
afskräcka folk från att låna i svenska penningar. Man bör nemligen
dertill vara i samma mån mera villig, som man känner sig tryggare
för att i guld få igen, hvad som lemnats i guld, och att icke se sig
tvungen att låta lånet återbetalas med sedlar, som blott föreställa guld.

Då de föregående ärade talarnes anföranden icke ändrat min
åsigt om önskvärdheten af tvångskursens borttagande, och. då jag,
såsom sagdt, anser denna vigtiga förändring icke hafva utsigt till framgång,
om man försummar dess genomförande i samband med bankväsendets
omändring, så yrkar jag, herr vice talman, fortfarande, att
kammaren måtte qvarstå vid sitt förra gången fattade beslut.

Herr von Ehrenheim: Mot det nu föreliggande förslaget har
egentligen ingen annan anmärkning blifvit gjord, än att nuvarande
bestämmelse i 72 § regeringsformen om riksbankssedlarnes legala
kurs eller den s. k. tvångskursen blifvit bibehållen i stället för det
af Kongl. Maj:t föreslagna, hvarigenom den s. k. tvångskursen endast
skulle gälla, så länge sedlarne efter föreskrift inlöstes. Det kan naturligtvis
icke nekas, att de af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
hafva något teoretiskt tilltalande och att följaktligen, om ingen annan
fråga förelåge, det nu vore skäl att sluta sig till detsamma. Men
deremot tror jag för min del, att skilnaden i praktiskt hänseende är
fullkomligt utaiT all betydelse, ty skulle sådana förhållanden inträffa,
att riksbanken icke tilltror sig att kunna fullgöra sin förbindelse att
inlösa sina sedlar vid anfordran, lider det icke det ringaste tvifvel,
att icke åtgärder måste vidtagas, hvarigenom antingen en sådan förmåga
beredes riksbanken eller också dess sedlar få en verklig tvångskurs.
Så blefve förhållandet i båda händelserna, vare sig nu gällande
stadgande med sina temligen stora otydligheter qvarstår eller ett
nytt stadgande, sådant Kongl. Maj:t föreslagit, tillkommer. . Under
sådana förhållanden och då, så vidt jag kunnat fatta förhandlingarne
•i detta ärende, den kongl. propositionen hufvudsakligen afser att bereda
Kongl. Maj:t rätt att nämna en ledamot i bankstyrelsen, synes

N:o 25.

Sammanjemkningsförslag
om
grundlagsändringar

rörande riks
bankens
styrelse.
(Forts.)

Angående
förändradt
sätt för
presterskap
pets aflönande.

Fredagen den 8 Maj.

det mig, som om det icke vore skäl att på frågan om banksedlarnes
inlösen lägga en sådan vigt, att man derför afsloge samman; emkningen
och dermed hela förslaget, att en ledamot i bankstyrelsen skall
af Kongl. Maj:t nämnas, och anhåller jag derför om bifall till sammanjemkningsförslaget.

Herr Alin: I fall några af herrarne hide märke till hvad jag
yttrade, då frågan sist var före, torde de hafva funnit, att jag för
min del icke är någon anhängare af den nu föreslagna reformen.
Emellertid utföll kammarens beslut emot min åsigt, och det blef mitt
åliggande att till åtlydnad af grundlagens föreskrift i utskottet medverka
till sammanjemkning af kamrarnes olika beslut. Denna föreskrift
har jag för min del efter bästa förstånd och samvete åtlydt,
och produkten af utskottets verksamhet är det förslag, som nu föreligger.
Det är klart, att en ledamot i utskottet, som haft att följa
och äfven följt grundlagens föreskrift för hans åliggande i fråga om
sammanjemkningsförsök, har sin frihet att, då frågan förekommer i
kammaren, tala och rösta enligt sin åsigt om sjelfva saken, såsom
äfven i går här utvecklades åt en högt ärad talare på stockholmslänsbänken.
Hvad nu angår denna min åsigt, får jag säga, att den
votering, hvarigenom kammaren sista gången fattade sitt beslut i
frågan, har något inverkat på min uppfattning deraf. Om nemligen
kamrarne verkligen vilja en sådan reform som den förevarande, så
tror jag, att, såsom förhållandena utvecklat sig, det blir ganska svårt
att få något bättre förslag än det, som föreligger, sedan detsamma»
särskilt uti !2 §, vidlådande otydligheter bortrensats. Hvad åter
angår frågan, huru vida kamrarne verkligen vilja en reform, sådan
som den föreslagna, har man en ledning — jag medgifver dock en
rätt otillfredsställande ledning — uti Andra Kammarens med så
ringa röstöfvervigt fattade beslut. Med afseende åter på Första Kammarens
ståndpunkt får jag bekänna, att, sedan Första Kammaren med
öfver 90 röster antog Kongl. Maj:ts förslag, jag så har förlorat tron
på Första Kammarens motståndskraft i denna fråga, att jag undrar,
huru vida det icke vore klokt att antaga sammanjemkningsförslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
förevarande memorial hemstält samt vidare på afslag derå; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Föredrogs å nyo sammansatta stats- och lagutskottets den 6 och
7 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning i
fråga om presterskapets aflöning m. m.

Herr Treffenberg: Jag har begärt ordet icke för att göra något

Fredagen den 8 Maj. 9

yrkande, utan för att få tillfälle till att göra eu för mig personligen
rätt genant bekännelse.

För någon tid sedan öfversände nemligen till mig komminister
Ekström i Falun en broschyr med titel »Rättvisare fördelning af inkomsterna,
förslag till lösning af frågan rörande presterskapets ekonomiska
ställning», och i förordet till denna broschyr beklagar komminister
Ekström sig öfver den otur, som förföljt honom vid försöken
att bringa denna fråga under offentlig debatt. Han hade väckt motion
i sådant syfte, först vid prestmötet i Vesterås 1892, men det hade
visat sig, att vederbörande icke velat låta denna ens komma under
mötets diskussion. Sedermera hade han ytterligare utfört motiveringen
till detta samma förslag, och anledningen dertill var, säger han,
att en ledamot i Riksdagen och kyrkomötet begärt en afskrift af den
undertryckta motionen, och han hade då fått förhoppning, att denne
ledamot skulle väcka motion i ämnet antingen vid 1893 års kyrkomöte
eller vid en följande riksdag. På det att nu icke någon af
kammarens biskopar, hvilka ju också äro ledamöter af kyrkomötet,
måtte utsättas för misstanken att hafva umgåtts med sä revolutionära
planer som dessa komminister Ekströms, får jag härmed lätta mitt
samvete och offentligen förklara, att den af komminister Ekström
påpekade mannen var undertecknad. Jag vill icke nu upptaga tiden
med att närmare redogöra för anledningarne, hvarför jag icke kommit
att fullfölja min afsigt. I någon mån har jag dock gjort ett försök
dertill, derigenom att jag vid 1893 års kyrkomöte kände mig för
hos en inom kyrkan högt uppsatt man för att utröna, hvad han skulle
tänka om saken, i fall jag komme att oroa kyrkomötet med en sådan
motion, som, enligt komminister Ekströms önskan, skulle gå ut j)å
att från prester med öfverfiödiga inkomster taga och gifva åt de
svagare aflönade. »Nej», fick jag till svar, »det duger icke, ty då blifva
presterna tiggare allesamman.» Detta svar gjorde mig naturligtvis
klenmodig, och dertill kom, att, sedan jag någon tid efteråt i kammarkollegium
genomläst från samtliga länsstyrelser inkomna utlåtanden,
som afgifvits i frågan angående möjligheten att åstadkomma en emeritifond
för presterskapet, hos mig den öfvertygelsen mognade, att
det var fruktlöst att tänka sig ett ordnande af den utaf komminister
Ekström såsom ett önskningsmål framhållna frågan annat än i samband
med en annan fråga af ännu större räckvidd, nemligen den om
presternas befriande från all befattning med jordbruket. Denna åsigt,
enligt hvilken en billig och rättvis fördelning af presterskapets inkomster
först då kan åstadkommas, sedan man beslutit sig för att
befria presterskapet från befattningen med dess boställen, framhölls
med styrka i synnerhet af länsstyrelsen i Stockholms och, såsom jag.
vill minnas, jemväl Örebro län. Frågan föreföll mig nu att vara af
så omfattande och invecklad beskaffenhet, att det var omöjligt att
omedelbart vid den följande riksdagen framlägga ett förslag i det
syfte, jag nu sagt, helst äfven en annan i samband dermed stående
fråga var oafgjord, eller frågan om ny ecklesiastik boställsordning,
hvilken afsåg att lätta bördan för komministrarne i afseende på byggnadsskyldigheten.
Nu vid början af denna riksdag funderade jag
verkligen på att göra ett försök, bland annat för att uppfylla mitt

N:o 25.

Angående
förändradt
sätt för
presterskap
pets aflönande.

(Forts.)

N:o 25. 10 Fredagen den 8 Maj.

Angående löfte till komminister Ekström, men jag förekoms af herr Danielsättför
son. och anså? då lämpligt att afbida‘ tiden för att se, huru denna
presterskap motion skulle komma att uppfattas af Riksdagen. Nu har densamma,
pels afla- såsom herrarne se, blifvit af utskottet i allo afstyrkt.
nande. Jag ber. då få upprepa, att jag icke tänker göra något yrkande,

(Forts.) liksom jag ej heller ämnar anställa någon kritik af utskottets betänkande,
men hoppas, att min tystnad icke måtte tolkas sfi, att jag
skulle i allo underskrifva de åsigter, som utskottet i förra delen af
betänkandet uttalat. Den senare delen af betänkandet åter har för
mig varit mera fägnesam, i det att utskottet här erkänner, att herr
Danielsons motion berör åtskilliga ämnen, som äro värda synnerlig
uppmärksamhet, och framhåller, att de nuvarande löneregleringarne
för presterskapet tarfva jemkning, då ojemnheter förefinnas i afseende
på såväl fördelningen af utskylderna som aflöningarnes belopp,
hvarjemte utskottet medgifver, att det är af vigt att vidtaga omregleringar,
innan tiden för de nuvarande löneregleringarne går till ända.
"Vi veta, att dessa afse en tid af 50 år, och då de flesta uppgjorts
kort efter det 1862 års förordning utkom, så blir ju förhållandet det,
att omkring trettio år sedan dess gått och att endast omkring tjugu
återstå för ordnande af dessa frågor. Vi få kanske i dag eller i
morgon taga i tu med en annan fråga, nemligen den om inrättande
af slaggång, hvilken fråga, oaktadt den i vigt och betydelse icke
lärer vara jemförlig med den nu föreliggande, dock kraft omkring
20 år för att komma så långt, att den kunnat framläggas till
Riksdagens bedömande. Jag tror således, det vore synnerligen önskvärd^
om man redan vid nästa riksdag kunde gå den af komminister
Ekström framhållna frågan närmare in på lifvet, och kammaren får
icke blifva misslynt på mig, om jag, jemte det att jag då framkommer
med min bekanta käpphäst bagerimotionen, tillika genom en
annan motion påminner om, att bland våra många ännu olösta frågor
äfven finnes den om en rättvisare fördelning af presternas inkomster.

Jag gör, såsom sagdt, icke något yrkande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 6 och 7 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 14,
med anledning af väckta motioner om inrättande af nya afdelningskontor
af riksbanken.

Om inrät- Punkten 1.
tande i Lin ^ettafdei

. Sandberg: Det är förunderligt, huru åsigterna vexla. Den

ningskontor tid är icke långt aflägsen, då pluraliteten både bland bankofullmägaf
riks- tige och i Första Kammaren icke var benägen för inrättandet af nya
banken, afdelningskontor, hufvudsakligen på den grund, att dylika afdelningskontor
ansågos skola inverka icke stärkande, utan försvagande på

Fredagen den 8 Maj. 11 N:o 25-

hufvudkontorets ställning. Då jag står på samma ståndpunkt, som Om inrätdenna
pluralitet då innehade, kan jag icke utan protest medgifva, att
nya afdelningskontor inrättas, allra minst då det skall ske så skynd- ett afdelsamt
som nu, tvenne på ett år. Det synes mig högst märkvärdigt, ningskontor
att, på samma gång det ena afdelningskontoret efter det andra inrät- af rikslag
och en mängd ärenden öfverflyttas till dessa afdelningskontor “w e”''
från hufvudkontoret, så att dess verksamhetsområde inskränkes till 1 or 8J
3 ä 4 län och kanske snart endast utgöres af Stockholms stad och
Stockholms län, det oaktadt vid detsamma behöfves en här af närmare
100 ordinarie och extra ordinarie tjensteman samt .25 ä 30
vaktmästare. Det synes åtminstone för den i bankens maskineri oinvigde
obestridligt, att med minskade göromål också antalet tjensteman
och betjente skulle både kunna och böra minskas.

Medan jag har ordet, tager jag mig friheten yttra mig om bankfrågan
i allmänhet. Jag medgifver önskvärdheten af att riksbanken
ensam blir sedelutgifvande bank. Men för min del är jag öfvertygad,
att de förhoppningar, man stält på verkningarne af denna reform, och
de stora inkomster, riksbanken derigenom skulle erhålla, äro i hög
grad öfverdrifna. Jag vill icke, som så många talare gjorde här om
da^en, framhålla de."utomordentliga tjenster, de enskilda bankerna
hafva'' gjort landet. De hafva gjort både gagn och skada; jag är ej
i ståndrätt afgöra hvilketdera i öfvervägande grad. Säkert är, enligt
min uppfattning, att då Riksdagen besluter sig för att fråntaga de
enskilda bankerna deras sedelutgifningsrätt, kommer den att, såsom
det heter, döda »hönan, som värpt guldägg» både för stat och kommuner.
Då de icke längre hafva sedelutgifningsrätt, blir det för de
enskilda bankerna nödvändigt att indraga sina afdelningskontor och
i följd deraf att indrifva en betydlig del af sina utestående fordringar,
hvilket torde medföra stora svårigheter för låntagarne. För öfrigt
har jag alltid uttalat såsom ett gifvet vilkor, innan riksbanken öfvertager
°all sedelutgifning i landet, att de förnämsta bestämmelserna i
baftkreglementet tilläggas civillags natur, men jag har starka tvifvel,
huruvida medkammaren vill medgifva något sådant. Ännu mer betviflar
jag, att de öfvergångsstadganden, som föreslås för att minska
de enskifta bankernas förlust af sedelutgifningsrättens upphörande,
någonsin komma att af Andra Kammaren antagas.

Något vidare har jag icke att säga.

Herr Törnebladh: Den siste talaren har yttrat åtskilligt om
att det fordras en här af tjenstemän vid riksbankens hufvudkontor.

Ja, allmänhetens anspråk hafva verkligen på senare tiden stegrats
mycket både i afseende på beqvämlighet och snabb expedition, och
det är riksbankens skyldighet att gå dess önskan till mötes; äfven
Riksdagen har säkert samma tanke, att man bör gå allmänheten till
mötes så mycket som möjligt. För öfrigt har frågan varit föremål
för utredning af fullmägtige och behandlats i utskottet. Jag behöfver
således icke upptaga den.

Jag delar i viss mån den öfvertygelse, som den föregående talaren
uttalade derom, att det icke är sagdt, att riksbankens inkomster
komma att stiga så ofantligt mycket, sedan de nya afdelningskon -

N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

. inrät- toren blifvit en verklighet. Men just med afseende derpå, att inkomaköping
af s^eTua‘ s^°^a ®%a s& mycket som möjligt, hafva fullmägtige tänkt
ett af del- S1g föreslå ett afdelningskontor i Gefle, som syntes fullmägtige höra
ningskontor vara en mera gifvande stad än Mariestad. Då emellertid utskottet
I föreslagit Maiiestad och då dessutom frågan, när kontor skola upp ,

pW e”’ rättas i den ena eller andra staden, numera tyckes vara temligen lik(.
o s.j giltig, då antagligen det kommer att ske inom en mycket kort tid
på både det ena och andra stället, har jag intet skäl att motsätta mig
utskottets förslag.

Grefve H amilton: Meningarna kunna vara delade, huru vida
afdelningskontoren äro till gagn eller icke. Man har dock hittills
ansett, att de tillfredsstälde ett behof på vissa orter, och denna åsigt
har gjort sig gällande i de många motioner, som kommit till Riksdagen
om inrättande af dylika kontor. Det torde visserligen kunna
ifrågasättas, huru vida icke inrättandet af två kontor under ett år
bletve för mycket. Men anledningen, hvarför utskottet föreslår en
sådan åtgärd, är den, att derest det hvilande förslaget till ny lag för
riksbanken blir antagen, skall enligt dess föreskrift under de 7 åren
1897 1903 anordnas 10 afdelningskontor, hvadan det är nödvändigt

att under åtminstone tre af dessa år inrätta två kontor hvarje år.
Tiden synes vara lämplig att nu inrätta två kontor, och af bankofuilmägtiges
utlåtande har man funnit, att riksbanken icke för närvarande
åtminstone behöfver afstå någon del af sin vinst, om än tvenne kontor
komma till stånd, af hvilken anledning utskottet ansett, att det
vore skäl att nu föreslå två kontor. Jag beder att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält samt vidare på
afslag derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken förnyades,
varande med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets nedannämnda, den
6 och 7 innevarande månad bordlagda memorial:

n:o 15, angående ändringar i gällande reglemente för riksbanken,
och

n:o 16, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 6 och 7 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 76, i anledning af väckta motioner

N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

angående ändrade bestämmelser rörande afgäld från jordafsöndringar,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 7 innevarande maj bord- Om betryp
lagda utlåtande n:o 77, i anledning af väckt motion angående ändrad
lagstiftning i syfte att bereda hypoteksförening trygghet mot minsk-^"^ in.
ning af dess rätt enligt intecknad skuldförbindelse vid exekutiv för- teckningsrätt

säljning af fastighet. exekutiv

J ° a försäljning

Herr Tamm, Hugo: Herr vice talman, mine herrar 1 Man be-af fastiQhethöfver
icke hafva mycket reda på, huru det står till på landet, för
att man skall känna och erkänna, att särskildt de äldre delegarne i
hypoteksbanken stå uti en ställning, hvilken de måste känna vara
ganska hård. Och den enda utsigt till lättnad och den egentliga utsigten
till lättnad för de höga räntor, som de skola, betala, ligger
deruti, att de s. k. kapitalrabatterna inom en kortare tid skola kunna
af betalas. Men då kan man göra sig den frågan: när dessa nu stå
så pass hårdt, skall man då låta pågå åtgärder, hvilka kunna förlänga
för'' dem den tid, då de kunna befrias från dessa kapitalrabatter?

Skall man ställa så till, att de, som stå qvar vid sina skyldigheter, få
betala för andra, som undandraga sig dem? Skall man icke alls tänka
på den fara, bankinspektören omnämner just i det hänseende, som
min motion berör, att sjelfva hypoteksbankens kredit kan lida skada?

Det är från dessa synpunkter, jag väckt denna motion. Lagutskottet
svarar på den, att det icke vill gifva dessa personer, som äro delegare
i hypoteksföreningarna, det rätta skyddet för att de icke skola
för andra belastas med utgifter, till hvilka de äro alldeles oskyldiga
och mot hvilka de i närvarande stund faktiskt stå värnlösa.

De motiv, på hvilka utskottet afslagit motionen, äro. egentligen
två, man kan möjligen säga tre. Den egentliga anledningen är så
definierad, att utskottet, under erkännande, att motionen har ett visst
berättigande, dock icke kunnat tillstyrka bifall till densamma på
grund af »de olägenheter, som genom en lagändring i motionens
syfte skulle uppkomma för dem, som efter hypoteksföreningarne äro
innehafvare af inteckningar i fastighet». För mig är det rent af
oförklarligt detta lagutskottets ömmande för de senare inteckningshafvarne
och icke ömmande för de förra. De förra, d. v. s. hypoteksföreningarnas
delegare, äro faktiskt så bundna på grund af sina kontrakt,
att de icke kunna komma ifrån dem, då de senare deremot,
när de lemnade penningarna på efterliggande inteckningar, fullt väl
visste, att hypotekslånet låg före dem, och de visst§, att hypotekslånen
genom att de finge förnyas kunde lyftas upp till den summa,
som inteckningen ursprungligen hade; dessa voro, säger jag, då de
lemnade penningarna, fullt medvetna om, huru förhållandena i detta
hänseende voro. Om en senare inteckning gäller i allmänhet äfven
den regeln, att den, som lemnnt penningarna på den, kan när som
helst säga upp dessa, hvilket icke gäller för de äldre inteckningarna.
Lagutskottet har sträckt sin ömhet om dessa senare intecknings -

N:o 25. 14 Fredagen den 8 Maj.

Om betryg- häfvare derhän, att _ utskottet förklarat det vara »en orättvisa mot
hypoteks- ^.essa. senare inteckningshafvare att på föreslaget sätt gynna hypoteksförenings
in- föreningarne, då må hända just den nu gällande bestämmelsen, att
teckningsrätt fastighet genom exekutiv försäljning kan frigöras från hypoteksvid
exekutiv inteckning, varit en bestämmande orsak till belånandet af en senare
afrSfästiqliet. i^eckn’np-5> Alltså, en person har belånat denna inteckning i den
(Forts) förhoppningen, att han skall få begagna sig af den exekutiva försäljningen;
den bestämmande orsaken att han lemnat penningar har
hvarken varit någon ömhet om den, han lånade till, eller att hån skall
få en bestämd ränta på penningarna, utan, såsom det står, orsaken
är det förhållandet, att han skall tillskansa sig en extra, föga rättmätig
vinst genom att på exekutiv försäljning befria egendomen från
hypoteksinteckningen. Jag kan omöjligt tolka detta på annat sätt.
Der visar sig ömheten om den senare inteckningen ofantligt stor i jemförelse
med ömheten om den förra, som jag ömmar mycket mera för.

Jag kommer nu till utskottets andra skäl, som lyder så: »ett
ytterligare stöd för afstyrkande af motionärens förslag hemtar utskottet
deruti, att den endast afser hypoteksföreningarne», etc. Kongl.
Maj:t lär en gång hafva lagt fram ett förslag, som omfattade alla
dessa föreningar, enskilda kassor m. fl. Det passade icke. Nu kommer
man med ett förslag, som rör en särskild sak, för att åtminstone
der afhjelpa en orättvisa. Det passar ej heller. Det är precis som
den bekanta biten i »Sorundavalsen», som ibland blef för stor och
ibland för liten. Kan man afhjelpa den orättvisa, jag påpekat, ser
jag icke, att man behöfver söka ett motiv att säga nej deruti, att
man icke kan få bort alltsammans.

Det tredje skälet, utskottet anför, rör de äldre delegarne. Men
dessa äldre delegare äro just de, som stå allra värst och äro mest
betungade.

Jag kan således icke finna, att lagutskottets skäl äro alls giltiga
för att afslå motionen. Och, mine herrar, då det faktiskt gäller att
söka bot för ett förfarande, hvarigenom så många, som icke kunna
försvara sin rätt, för närvarande få underkasta sig stora förluster, och
då särskildt bland dessa många just befinna sig de personer, hvilka
af samvetsgrannhet icke vilja begagna sig af denna metod att befria
sig från hypotekslånen, och särskilt de små låntagarne, för hvilka
det icke bär sig eller lönar sig att försälja sin egendom på exekutiv
auktion, så är detta för mig ytterligare skäl att anhålla cm bifall till
min motion. Och då slutligen bankinspektören, som man väl bör
hafva något förtroende till, förklarar, att just i detta förhållande ligger
icke blott en fara, som hotar de solidariska delegarne i alla
hypoteksföreningar, utan en ren fara för sjelfva hypoteksbankens
kredit — ty det hjelper icke, att det finnes en fond på 30 millioner
så synes mig, att både billighetsskäl, rättsskäl och klokhetsskäl
tala för, att Riksdagen bifaller den motion, jag väckt, men som egentligen
är tagen ur utskottets betänkande i fjor, deri anhölls, »att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
tåcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
förändrad lagstiftning uti ifrågavarande ämne, att vid exekutiv försäljning
af fastighet, intecknad till säkerhet för skuldförbindelse till

N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

hypoteksförening, föreningens rätt och säkerhet enligt den intecknade Om betryqförbindelsen
varder bibehållen». *hypoteks Jag

yrkar så mycket hellre bifall till detta förslag, som jagj>örenings m.
skulle önska, att just Första Kammaren, der det firjnes de personer, teckningsrätt
som stå närmast den klass, som af det nu gängse töxfarandet han vid exekutiv
draga fördel och, jag kan tillägga, äfven deraf dragit fördel, icke
skulle afslå denna motion. Jag anhåller således, herr vice talman, ^
att få yrka bifall till min motion.

(Forts.)

Herr Hasselrot: Jag har samma mening som utskottet, således

en mening alldeles motsatt motionärens, och jag skall bedja att få
gifva några skäl för densamma.

Motionären har ifrågasatt, att den rätt, som nu är i lagen stadgad
för en köpare af exekutivt försåld fastighet att kontant betala köpeskillingen,
skall inskränkas beträffande hypotekslån, som äro stälda
på en viss amorteringstid, enligt skuldebrefvets lydelse. Hvarför har
motionären gjort detta? Jo, för att bereda hypoteksföreningarna en
fördel, ehuru icke så mycket med tanke på sjelfva hypoteksföreningarna
som icke mera med tanke på delegarne i hypoteksförening,
hvilka anses möjligen komma att få göra utbetalningar på grund af
sin solidariska ansvarighet, derest ett sådant förfarande fortfarande
kommer att ega rum. En fördel, ja, en ganska afsevärd fördel vill
han sålunda vinna för hypoteksföreningarna. Men en fördel vinnes
i regeln icke utan att någon förlorar. Hvem kommer då att förlora
på denna lagstiftning? Jo, de personer, som hafva inteckning efter
hypoteksföreningenl Jag skall tillåta mig taga ett enkelt exempel.
En obligation, som löper med en viss, temligen hög ränta, är, om
den kan konverteras, eller betalas när som helst, vanligen icke värd
mera än parivärdet. Men åter, om obligationen löper med en hög
ränta i t. ex. 40 år och är absolut säker, springer försäljningsvärdet
för densamma upp högt öfver parivärdet. Om nu en hypoteksinteckning
är stadgad med 5 proc. ränta och löper säker i 40 år, så
är denna hypoteksinteckning, om den lyder på 10,000 kronor, värd
mycket mer än 10,000, kanske 15,000 kronor. Jag antager, att eu
gård är värd 15,000 kronor och intecknad för ett hypotekslån på

10.000 kronor med 40 års stående amortering. Så kommer jordegaren
och vill låna 5,000 kronor på den. Ja, säger den, som har penningarna,
jag vet, att gården är värd 15,000; jag lånar ut de 5,000 kronorna,
ty i händelse af exekutiv försäljning får hypoteksföreningen
nöja sig med de 10,000 och jag får ut mina 5,000 kronor. Sedan
inteckningen är tagen och han belånat inteckningen, viss om att få
sina penningar, då han är säker om att fastigheten skall betalas med

15.000 kronor, kommer en lag och säger, att den första inteckningen
skall stå i 40 år. Egaren får nu en köpare till gården. Vågar han
betala 15,000 kronor för fastigheten? Ingalunda! Ty han vet, att
han får icke betala den första inteckningen med 10,000 kronor, om
han kan skaffa sig dem, utan måste fortfarande, tills de 40 åren äro slut,
med 5 proc. förränta den första inteckningen. Han beräknar gårdens
värde till 15,000 kronor, men vid en auktion kan han följaktligen
icke bjuda mera än 10,000 kronor. Kesultatet blifver, att den siste

N:o 25. ig Fredagen den 8 Maj.

°m bet,W inteckningsegaren icke får något. Detta är en direkt rättskränkning,
Vypoteks- oc^ Ja§ kan. icke föreställa .mig, att en lagstiftning kan ega rum, som
förenings in- ''\ar retroaktiv verkan och inverkar på en rätt, som redan förefinnes.
teckningsrätt Xu säger man: men nog är det hårdt för de små delegarne i hypoexekutiv
teksföreningen, som åtagit sig solidarisk ansvarighet, att till följd af
af^/cistigliet6^ s^^ant inbetalande af hypotekslånet före amorteringstidens
(Forts) ändagång få vidkännas förluster. Det är hårdt, men de få finna sig
uti hvad som i rättsligt hänseende sker. De hafva underkastat sig
den solidariska ansvarigheten och måste bära följderna. För öfrig”
skall jag snart tillåta mig påpeka, att det härmed icke är så farligt.
Endast detta, att ett upphäfvande af den nuvarande rättigheten att
kontant inbetala amorteringslånet innebär en faktisk förlust, en faktisk
rättskränkning för senare inteckningsegare, är för mig ett fullgiltig!
skäl att yrka afslag på motionen. Härtill kommer, att det går
väl icke an att säga, att af denna lagstiftning beror en mängd små
hemmansegares rätt, och derför skola vi lagstifta på det sätt, att de
skyddas. Man bör väl tänka sig rättsgrundsatsen i detta fäll. År
det rätt, att en inteckning, som beviljats på viss tid, icke får betalas
på annan tid, än som från början är bestämd, så är det rätt för alla.
År det rätt för hypoteksföreningen, så är det rätt för alla enskilda
personer och kassor, ty samma olägenheter, som drabbat hypoteksföreningarna,
hafva säkerligen drabbat andra kassor.

Det synes mig medföra mycket stora olägenheter att stadga
specialbestämmelser i detta fall, och det blifver alldeles icke behagligare,
derför att staten står i ett slags underborgen för hypotekslånen.
Skall man nu säga, att derför att staten står i underborgen
och vill skydda sina 30 millioner, så skola vi stadga en särskild lag,
som bevarar dessa åt oss, medan vi låta andra, enskilda och kassor,
stå samma risk som förut. Jag betviflar, att det är statsmagterna
värdigt att handla så.

. ,JaS har för öfrigt den uppfattningen, att hela frågan är uppjagad,
att den icke har den störa betydelse, som man velat gifva den.
Om man ser på de uppgifter, som meddelats rörande beloppet af
inbetalda, ej förfallna lån, så finner man, att under de 5 åren 1891
—-1895 inbetalts något mera än 3 millioner. Om jag icke misstager
mig, är hypoteksbankens skuld mellan 250 och 300 millioner. Det
är sålunda ej stort mera än 1/?no af hela beloppet, som inbetalts under
5 år. Och dessa för tidiga inbetalningar komma uppenbarligen att
minskas allt mer. De gälla, såsom utskottet påpekat, endast de gamla
lånen. Ju längre de gamla lånen blifva amorterade, desto mindre
fördel vinnes genom att vidtaga en sådan åtgärd, som förespeglats.
Vinsten blifver mindre, ju kortare amorteringstid är qvar. Hypoteksbanken
medgifver emellertid konvertering eller betalning på mycket
fördelaktiga vilkor. Jag har sjelf inbetalt ett hypotekslån i fjor,
efter beräkning af hvad skilnaden skulle hafva blifvit, derest amorteringen
fortsatts. Den var icke nämnvärd. Det är, tycker jag, mycket
beqvämt att få göra detta, och det hade säkerligen kostat mycket
mera att frigöra sig från hypotekslånet genom exekutiv försäljning.
Detta är icke heller lätt att göra under normala förhållanden. Med
ett och annat större lån kan det löna sig, eljest blifva kostnaderna

Fredagen den 8 Maj. 17 N:o 26-

jemförelsevis stora. Först och främst har man lagfartskostnaderna, Om betrygsedan
kan obehaget att låta mäta ut egendomen medföra olägenheter a£ndet tf
af hvarjehanda slag. Af bränningarna blifva således alltför störa för ffjt.gningS jn.
att det oftare kan låta sig göra, och det lär äfven endast i vissa teckningsrätt
trakter vara mera allmänt begagnadt. I Skåne har under de senaste vid exekutiv
5 åren icke inbetalts mer än 430,000 kronor, och i denna siffra ingå
icke blott dessa bedrägliga försäljningar, som omtalats, utan exekutiva ■ ^ , ,
försäljningar af alla möjliga orsaker. Men det är ju egentligen endast ^ or s''
de bedrägliga försäljningarna, som man tänker skydda sig emot. Och
motionären sjelf säger, att om det vore fråga endast om fastigheter,
som af normala anledningar försåldes exekutivt, vore det intet att
säga derom.

Jag tror således, att frågan blifvit gjord mycket större, än den i
verkligheten är. Och i alla fall, äfven om den vore så vigtig, som
motionären förutsätter, skulle jag ändock af rättsskäl icke kunna gå
in på motionärens förslag.

Herr Lybeck: Jag ber att i allo få ansluta mig till motionen.

Vi känna, alla vi, som hafva hypotekslån, att de äro synnerligen betungande.
När vi underskrefvo dessa förbindelser, voro vi dock öfvertygade
om att det skulle stanna vid hvad förbindelsen innehöll.

Genom de åtgärder, som nu, gång efter annan, blifvit vidtagna, till
följd af penningräntans nedgående på marknaden, hafva aelegare
i hypoteksföreningarne funnit fördelaktigt att, trots protester från
hypoteksföreningarne, frigöra sig ifrån dessa lån genom kringgående
af lagen. Det är ju alldeles klart, att så länge den solidariska ansvarigheten
gäller, kastas deras skyldigheter gent emot hypoteksföreningen
på de öfriga, som qvarstå och lojalt försöka fullgöra sina
förbindelser. Ledsamt nog hafva de åtgärder, som vidtagits för att
blifva qvitt sina förbindelser i dessa fall, icke utgått från de smärre
delegarne, utan ty värr från dem, som häfta för större belopp, för
hvilka kapitalrabatten utgör en ganska aktningsvärd summa. En ärad
talare har nyss sagt, att man uppblåst denna fråga och gjort den
större, än den i verkligheten är, och att någon synnerlig fara icke
förefinnes. Jag är af alldeles motsatt åsigt. Jag tror nemligen, att
man just till följd af de åtgärder, som blifvit vidtagna, om de vinna
framgång, kastar ytterligare skuld äfven på dem, som fortfarande
lojalt vilja fullgöra sina förbindelser.

Jag anhåller att få yrka bifall till motionen.

Herr Wester: Efter det senaste anförandet kan det icke vara

mycket för mig att säga. Lagutskottets aktade ordförande sade nyss,
att en fördel kan icke beredas utan att någon annan förlorar dervid.

Jag vill i detta hänseende instämma med honom, men de fördelar,
som några låntagare kunna bereda sig vid exekutiv försäljning af
egendomarne, dem förlora hypoteksföreningarnes öfriga delegare.

Derpå finnas många exempel. Jag vet en hypoteksförening, icke
synnerligen stor, enär sammanlagda lånebeloppen endast uppgå till
omkring 15 millioner kronor, der under de senare åren exekutivt
försålts några egendomar, hvars sammanlagda hypotekslån uppgått till

Första Kammarens Frot. 1896. N:o 25. 2

N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

Om betryg- cirka 800,000 kronor, och hvilka lån sedan inbetalats. Då nu kapitalVypoteks-''
ra''3atten 1 hypoteksbanken utgör omkring 6 proc. å hela lånesumman,
förenings in har härigenom kastats en börda på de qvarvarande delegarne af
teckningsrätt omkring 50,000 kronor, som de måste betala derför att de förra haft
exekutiv rättighet att befria sig från hypotekslånen. Detta kan aldrig vara
a?rfastighet. rattv^st- Jag tror, att det ligger en mycket stor fara för hypoteks(Forts.
) vasen(^et> om en ändring enligt motionärens förslag icke kan ske.

Det vore mycket beklagligt, om Första Kammaren skulle afslå motionen,
till hvilken jag ber få yrka bifall.

Herr Leman: Den fråga, som här föreligger, är just ingen fråga

för dagen. Den väckte uppmärksamhet redan på slutet af 1880-talet.
Då tillsatte hypoteksbanken och Stockholms intecknings-garantiaktiebolag
en komité, af hvilken jag hade äran att vara ledamot,
för att försöka, om icke de orättvisor, som följde med det öfverklagade
tillvägagåendet, skulle i någon mån kunna botas. Komitén
utgick från den synpunkt, att så vidt möjligt är, skall gällande lag
skydda afslutade aftal. Det är ock ett faktum, att svensk lag skyddar
alla aftal, utom just försträckningsaftal. Till följd af lagens stadgande,
att vid exekutiv auktion af fastighet ett special-konkursförfarande
skall tillämpas, brytes nemligen aftalet på ett abrupt sätt.
Detta var en af de anledningar, hvarför jag vid riksdagen tagit mig
friheten väcka motion om afskaffande af detta special-konkursförfarande.
Derigenom skulle i någon mån vinnas de fördelar, som
motionären åsyftat. — Men icke endast derigenom kan det vinnas;
ty naturligtvis kan det hända, att en person, som vill sälja sin egendom
på ett qvasisvikligt sätt, icke inbetalar annuiteterna; då är hypoteksföreningen
tvungen att låta sälja egendomen på exekutiv auktion.
Så måste ju äfven ske, då gäldenären verkligen saknar medel
till annuiteternas gäldande. Frågan blifver då den: skall man icke
kunna i lagstiftningen införa något stadgande, hvarigenom borgenärers
rätt blir skyddad? Ett sådant skydd är det, som motionären önskar
framtvinga, och ehuru jag för min del anser ifrågavarande skydd
både välbehöfligt och gagneligt, har jag dock att mot motionen framställa
den anmärkning, att deruti begäres skydd endast för hypoteksföreningarne,
men icke för öfriga kassor och inteckningsbolag, som
utlåna medel på samma grunder som hypoteksföreningarne. Nu kan,
enligt min tanke, staten icke skydda en penninginstitution och låta
andra likartade institutioner eller enskilde medborgare vara i saknad
af skydd.

För att nu återgå till komitén, försökte man der både det ena
och det andra sättet att bota det öfverklagade onda, och man kom
slutligen till det resultat, att lämpligast vore att införa en lag om
skadestånd. Derför att man icke kunde få upphäfdt eller få bort
special-konkursförfarandet, funnes, enligt komiténs mening, det icke
någon anledning, att icke skadestånd skulle gifvas. Det förslag i
detta afseende, som väcktes, är så kort, att jag skall anhålla få uppläsa
detsamma. Komitén föreslår följande formulering: »Lag angående
rätt till skadestånd i visst fall, då betalning för gäld utgår före förfallotid.

Fredagen den 8 Maj. 19 N:° 25

»Utgör fast eller lös egendom pant för fordran, derå ränta är
utfäst, och skall borgenären enligt lag taga betalning ur panten, ändå
att hans fordran ej är till betalning förfallen; då ege borgenären rätt förenings inatt
ur panten, så långt den efter fordringens fulla gäldande förslår, teckningsrätt
njuta ersättning för skada, som kan tillskyndas honom derigenom, DU&datiw
att han ej får till förfallotiden uppbära utfäst ränta. _ af fastighet.

Sådan skada skall anses vara för hand, då den för fordringen (portg.)
utfästa ränta är högre än den ränta, som vid tiden för pantens försäljning
eller inlösen är faststäld för utlåning från hypoteksföreningarne
i riket.

Skadeersättningen skall motsvara ränteskilnaden under återstående
lånetiden samt till beloppet beräknas enligt de i 128 § utsökningslagen
bestämda grunder.»

Detta förslag inlemnades, om jag icke misstager mig, af hypoteksbanken
och inteckningsbolaget till den dåvarande chefen för
justitiedepartementet, men har icke föranledt till någon åtgärd. Det
må vara, att det till sina delar var bristfälligt, men det är icke heller
så lätt att finna ett sätt, hvarpå man skall kunna bota skadan. Mig
synes, att något borde man dock i detta fall stadga i lagen.

Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten vid den omständighet,
att lagutskottet sagt, att det är uppenbart, att ett fastlåsande af hypoteksinteckningarne
skulle vid en egendoms exekutiva försäljning
verka nedsättande å köpeskillingen och dermed å värdet af alla senare
inteckningar. Det kan ju vara ganska sannolikt, att så skulle ske, men
jag fäster uppmärksamhet derå, att samma förhållande råder vid frivillig
försäljning af en fastighet samt att i hvad fall som helst, enligt
min åsigt, en innehafvare af senare inteckningar icke kan hafva något
befogadt anspråk att ur intecknade fastigheten_ erhålla liqvid,
förrän innehafvare af föregående inteckningar blifvit till fullo förnöjda.

Jag slutar med hvad jag till en början anfört, att nemligen, enligt
mitt förmenande, lagstiftaren borde åt aftal om penningförsträckning
lemna samma skydd, som han lemnar åt andra lofliga aftal, t. ex.
åt leveransköp af varor.

Har någon, då varupriset var högt, köpt en vara, som skall
framdeles levereras, blifver han, äfven om vid leveranstiden varupriset
betydligt sjunkit, tvungen att betala det aftalade högre priset.

Har någon, mot viss aftalad ränta, mottagit en penningförsträckning
att i rator under viss öfverenskommen tid återbetalas, synes, äfven
om räntefoten faller, försträckningstagaren icke medelst lagens tillhjelp
böra sättas i stånd att genom förtidsbetalning bryta aftalet och
dymedelst tillfoga försträckningsgifvaren skada.

Jag skulle alltså gerna instämma med motionären, men då, såsom
erinradt är, hans yrkande afser endast hypoteksföreningarne, och då
jag anser det icke vara skäl att lagstifta ensamt för dessa, anser jag
mig icke böra framställa något yrkande.

Herr Anderson, Albert: Den ärade ordföranden i lagutskottet

gjorde en jemförelse mellan en revers, som gifvits ut till en hypoteksförening,
och en obligation. Den jcmförelsen haltar, enligt mitt för -

N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

qancle af menan<^> lc^e sa ringa. Ln obligation är ett löpande papper, som
hypoteks- Sar Ur “an<^ °, 1 hand, och dess värde vexlar efter förändringarne i
förenings in-rantesatserna inom affärslifvet. Sådant är deremot icke förhållandet
teckningsrätt med en revers, som utfärdats till en hypoteksförening och som under
%-seäljninoVv amorteringstiden kommer att ligga i hypoteksföreningens förvar.
af fastighet.,. sac*an förbindelse har ingen kurs och upptages ej på några kurs(Forts.
) “Stor. Att jemföra detta papper med en obligation och säga, att den
omständigheten, att en till hypoteksförening utgifven revers icke kan
uppsägas, betyder så pass mycket, att en sådan revers på 10,000
kronor skulle för eu efterföljande inteckningshafvare anses hafva ett
värde af 15,000 kronor, det är, enligt min tanke, alldeles origtigt, ty
äfven om fordringsegaren skulle förbehålla sig, såsom den näst föregående
talaren yttrium, ett skadestånd, för det fall att den intecknade
reveisen blefve i förtid återbetald, så kunde detta skadestånd aldrig
fastställas af rätten till sådant belopp, som utskottets ordförande antagit.
För hypoteksföreningarne är det af vigt, att de 5 procent lån,
som de utlemnat, återbetalas efter reversernas lydelse. Betalas lånen
jU * förtid, så ådrages hypoteksföreningen en förlust, som drabbar
dess delegare.

Den näst föregående talaren påpekade, att denna förlust utgör i
medeltal omkring 6 procent. Låt oss här begagna ordförandens i
utskottet exempel. För ett skuldebref på 10,000 kronor, som i förtid
mlöses, utgör förlusten 600 kronor, då skuldebrefvet af efterföljande
inteckningshafvare måste anses värdt 10,600 kronor. År det fråga
om att sälja egendomen, är skilnaden mellan 10,000 och 10,600 af
betydelse. Det kan derför icke i någon afsevärd mån verka
till minskning af säkerheten för efterföljande inteckningsinnehafvare,
om den till säkerhet för hypoteksföreningens fordran lemnade inteckning
får qvarstå orubbad.

Det har vidare anmärkts emot förslaget, att här afses endast förbindelser
gent emot hypoteksföreningarne. Jag medgifver, att det ju
kan vara någon ofullständighet derutinnan, att icke äfven andra penninginrättningar,
som lemna lån, äro här inbegripna; men förslaget
är äfven tillämpligt på hypoteksföreningar i städerna. Om Riksdagen
skulle besluta en skrifvelse af det innehåll, motionären föreslagit,
lärer det vara Kongl. Maj:t obetaget att, om Kongl. Maj:t finner så
nödigt, afgifva ett förslag i det syfte, som motionen afser, omfattande
derjemte äfven andra penninginrättningar än hypoteksföreningar.

Jag yrkar bifall till motionen.

i Herr Olander: Jag vill blott tillkännagifva, att jag, ehuru jag

deltagit i ärendets behandling inom utskottet och icke reserverat mig
emot dess utlåtande, dock icke bidragit dertill med min röst, utan
jag har röstat för ett förslag, som visserligen icke är lika med det,
som motionären afgifvit, men som dock skulle i någon mån kunna
afhjelpa de angifna missförhållandena. Detta förslag var rigtadt allenast
emot de missbruk, som för närvarande ega rum, men det vann
icke tillslutning inom utskottet, och jag vill derför icke vidhålla detsamma,
utan i stället yrka bifall till motionen.

Fredagen den 8 Maj

21 N:o 25.

Den anmärkning, som utskottets ordförande gjorde emot motionen, Om betrygkan
jag icke finna vara berättigad. Han sade, att den skulle innefatta
en rättskränkning, och det var egentligen derpå han grundadeyöf."nings insina
mot motionen framstälda anmärkningar. Denna rättskränkning teckningsrätt
skulle bestå deri, att, då man nu hade rätt att vid exekutiv auktion vid exekutiv
inbetala hela det intecknad ’ 1 '' * ° 1 na fördel genom

skada för en efterföljande inteckningshafvare, i ty att fastighetens
värde härigenom minskades. Men om dessa hypotekslån inbetalas på
det vis, som redan här och der egt rum, eller genom exekutiva auktioner
för diktade fordringar, och man genom dessa svikliga tillställningar
kommer i mistning af en beräknad ränta, är det icke också
en rättskränkning, blifva icke också många lidande deraf? Jag anser
det dessutom icke vara någon rättskränkning att tvinga en person att
fullgöra den skyldighet, han en gång åtagit sig.

Det är emellertid nödvändigt, att i denna fråga något göres.
Har man en gång börjat se, huru lätt man kan inbetala dessa med
hög ränta löpande förbindelser, skall snart den ena följa den andras
exempel, och detta förfarande kommer då att allmänt användas.

Jag vill dessutom, i afseende å den rättskränkning, som utskottets
ordförande ansåg ett bifall till motionen innebära, anmärka, att den,
som erhållit inteckning efter hypoteksföreningarne, kan ju alltid genom
gravationsbevis erhålla kännedom om hvilka skyldigheter fastighetsegaren
till föregående inteckningshafvare iklädt sig. Man måste
väl tänka sig, att dylika skyldigheter skola fullgöras, och man behöfver
väl icke alltid taga för gifvet, att fastigheten skall försäljas
på exekutiv auktion. Får jag antaga såsom regel, att dessa skyldigheter
skola fullgöras, kan jag också beräkna fastighetens värde derefter.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Hasselrot: Den näst siste ärade talaren anmärkte emot

mig, att min jemförelse beträffande obligationer icke skulle vara
rigtig, enär ett hypoteksskuldebref icke löpte på samma sätt som en
obligation. Jag erkänner, att dessa båda handlingar icke i alla afseenden
äro jemförliga, men just i nu ifrågavarande hänseende vågar
jag påstå, att de äro detta. Han medgaf också, att bestämmelsen om,
att ett hypotekslån får stå qvar under hela amorteringstiden, kunde i
någon mån förminska efterkommande inteckningsegares rätt. Jag ber
att få fästa uppmärksamheten på, att ett vanligt hypotekslån löper
med 5 procent ränta, 1ji procent förvaltningsafgift och 3/4 procent
amortering, således 5 1/4 procent utom amorteringen, som skall betalas
i 40 år. Om jag nu får betala in lånet kontant — jag tänker mig
nu i köparens ställning — och vet, att jag kan få nya inteckningar
för 3 1/s å 4 procent, så förlorar jag ju minst 1 */4 procent om året under
40 år. Det var ju sålunda icke så orimligt, då jag säde, att en inteckning
på 10,000 kronor kan på det viset bringas upp till ett värde,
som är^betydligt högre, om icke till 15,000 kronor, så åtminstone till
1‘2- h, 13,000, siffran betyder ju ingenting. Jag vågar fortfarande påstå,
att den omständighet, att jag icke får betala in köpeskillingen

bifall till motionen skulle

DDnora. och att aetta icxe

kunde ske utan

af fastighet.
(Forts.)

N:o 25. 22 Fredagen den 8 Maj.

Om betryg- för ett hemman, kan inverka på köpeskillingens belopp till skada för
hypotek!- en efterkommande inteckningsegare.
förenings in- Het sades ar talaren på göteborgsbänken, att samma förhållande,
teckningsrätt som jag klandrat, förekom vid frivillig försäljning. Man kan ju icke
Vfi*älfJZhnV begära mera för en fastighet, än den är värd, då man tager befintliga
af f astighet. !nteckmnga.r i betraktande. Detta är också alldeles riktigt. Jag har
(Forts.) i°ke det minsta undseende för egaren, ty han skall stå vid sina förbindelser;
deremot har jag undseende med inteckningsegaren. Det
är så, att han har vetat, att han kan icke förlora sina penningar annat
än vid exekutiv auktion, han vet, att då denna olyckliga tillfällighet
förekommer, får köparen betala kontant hela köpeskillingen, och då
vet han, att hemmanet är värdt 15,000 kronor, och då får han igen
sina penningar. Det är denna säkerhet, jag vill bibehålla åt inteckningsegaren.

Jag har ingenting emot en sådan bestämmelse, som herr Leman
ifrågasatt, under vilkor, att den gäller för framtiden och icke inkräktar
på hittills bestående rättsförhållanden och tager ifrån den ena och
lägger till den andra.

Herr af Burén: Jag kan icke inse, att ett bifall till herr
Tamms motion skulle innebära någon fördel för de skuldsatta jordbrukarne.
De äro vanligen skuldsatta icke allenast för hypotekslån,
utan äfven med andra och tredje inteckningarne efter hypotekslånet,''
och ett bifall till herr Tamms motion skulle naturligtvis förorsaka
det, att dessa andra och tredje inteckningar genast uppsades. Under
sådana förhållanden kan jag, för min del, icke finna annat, än att
utskottets förslag är rigtigt, och anhåller jag att få yrka bifall dertill.

Herr Dahlberg: Jag skall endast be att få lemna en upplysning.
Utskottet har här om den af motionären framhållna faran sagt:
»om riksgäldskontoret skulle öfvertaga hypoteksbankens alla skulder
och funktionen). Utskottet hade uttryckt sig rigtigare, om det sagt:
att det är de äldsta hypotekslånen, som kunde medföra denna fara&; i
detta hänseende kan jag anföra en ganska betecknande händelse.

Vid köp af en jordbruksfastighet i Norrland måste statsverket
betala ersättning för förvaltningskostnader under den återstående
lånetiden. Om jag icke misstager mig, uppgick den ersättning, som
staten måste till hypoteksföreningen erlägga, till omkring 20,000 kronor,
hvilket belopp således ökade köpeskillingen.

Herr Tamm, Hugo: Af den diskussion, som här blifvit förd,

har framgått, att derför att man icke kan få en förbättring i alltsammans,
skull man icke söka göra någonting för att hindra "ett förhållande,
hvaraf alldeles värnlösa personer blifva lidande och som i
bankinspektörens berättelse betecknas såsom en sak, som ännu åtminstone
af det allmänna rättsmedvetandet stämplas som svek. Låter
man det gå det ena året efter det andra, kan det lätt hända, att det
allmänna rättsmedvetandet tager sådan skada, att det inom några år
icke betraktar detta svek som sådant, utan som en — »affärsklokhet».

Fredagen den 8 Maj. 23

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Tamm Hugo, att
kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den i amnet
väckta motionen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa

yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande åt
herr Tamms förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 77, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—56;
Nej—54.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 6 och 7 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 78, i anledning af vackt motion
angående ändrad lydelse af §§ 9, 11 och 14 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den 5
och 6 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af
väckta motioner om revision af allmänna hypoteksbanken m. m. hypoteks -

Herr af Burén: Det lär väl knappast vara mer än en mening

derom, att vår jordbrukskredit behöfver genomgå en fullständig omgestaltning,
derest den icke skall blifva, hvad den nu är, ett plågoris
och en tung börda för det svenska jordbruket, utan blifva till en
lättnad för dem, som behöfva anlita denna kredit. Det kanske kan

N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

rSZnaf ?** fÖf ,ännu nå/°4 år’ me" Dg tror, att vi inom kort måste

allmänna . a *1 ““S4 På ae °“a vår hypoteksbank. I oktober 1894 väckte ja<*
hypotek*- Dstgota hushållningssällskap motion om aflåtande af en petition

banken m. m ~ —

(Forts.)

:11 . o .----; , r ^iLi “tuHuuue iu eu petition

, till regeringen om nedsättning i hypoteksräntan. Som herrarne''kanske
minnas, var detta som att tända eld på eu krutfjerding, ty i hela
landet började inom de olika orterna att väckas den ena motionen
etter den andra uti enahanda syfte, eller att regeringen måtte framkomma
med ett förslag på hvad sätt hypoteksräntan skulle kunna
sankas. Detta kunde icke undgå regeringens uppmärksamhet, utan
regeringen lat genom bankinspektören verkställa en granskning- af

ypoteksbankens förvaltning, och räkenskaper, som utmynnade uti
bankinspektörens berättelse till hans excellens herr statsministern och
chefen, för kongl. finansdepartementet den 31 december 1894. Med
anledning af denna berättelse har jag ej blott i år, utan äfven förlidet
ar framkommit med motion i ämnet till Riksdagen. Sammansatta
stats- och bankoutskottet har då liksom nu hemstält, att alla de i dessa
ämnen väckta motioner ej måtte till någon Riksdagens åtgärd för da''u

Detvarr.JU ett™ycket beqvämt sätt att komma ifrån en
sådan besvärlig fråga. Ja, besvärlig måste den i sanning hafva varit,
då utskottet behoft mer än tre månader för att komma fram med
ett par sidors motivering för hemställan om afslag på dessa motioner.
Det enda skal for afslag, som återfinnes i detta betänkande, är det
som står att låsa på sid. 12 och lyder så, »att till bankens delegare
fram stalts förslag att, i likhet med hvad som förut skett i vigtiga
fall tillsatta en komité, med uppdrag att, i samråd med styrelsen,
åstadkomma en grundlig utredning i ämnet och afgifva de förslag,
hvartill samma utredning kan gifva anledning».

Det torde nu vara klart för en hvar, att enda sättet att kunna
ta någon sänkning i hypoteksräntan är, att kapitalrabattsskulden betalas
icke af staten, utan af delegarne sjelfva. Men för att kunna
betala denna skuld, måste man veta, huru stor den är. Men nu säger
bankinspektören i sin berättelse, att denna debetpost, som är upptagen
i revisionen af hypofeksbankens räkenskaper och som, enligt
hypoteksbankens förmenande, utgör kapitalrabattsskulden, betecknar
varken de effektiva kapitalrabatterna eller kapitalvärdet af ränteskilnaden,
utan något som ligger emellan dessa båda värden och som
synes utfordt till ett temligen godtyckligt belopp. Detta upprepar
bankinspektören, sedan han uträknat kapitalrabatten å 1886 och 1889

ij K ?rCen‘ lä,n’ ?cl} sä§er: sHär föreligger således det förut antydda
fallet, då kapitalrabatten hvarken bokförts till sitt effektiva
belopp eller till det beräknade kapitalvärdet af ränteskilnaden. Det
vill ock synas häraf, att denna kapitalrabatt är temligen godtycklig
funnen.» Huru kan då sägas, att hypoteksbanken skall kunna revidera
sig sjelf, när den icke sjelf kan räkna ut, huru stor den effektiva
kapitalrabattskulden är.

Vidare säger bankinspektören i sin berättelse med afseende på
den störa omsättningen från 5 procent till 4 s/4 procent, och som nu
okats till öfver DO millioner kronor, på sid. 26 (sammansatta statsoch
bankoutskottets utlåtande n:o 3 vid 1895 års riksdag) följande»Denna
omsättning från 5 procent till 4 \ procent förlänger tiden

Fredagen den 8 Maj. 25 N:o 25.

för kapitalrabattens afskrifning, och hvarje åtgärd, som medför en Ifrågasatt
förlängning i tiden för kapitalrabattens utjemnande, är i strid mot
förordningen». Dessa omsättningar, förklarar vidare bankinspektören, hypoteksstrida
icke blott mot författningens anda, utan äfven mot dess bok- banken m. m.
staf. Slutligen säger bankinspektören, att det äfven med afseende å (Forts.)
nya 4 procent lån kan ifrågasättas, huru vida de äro förenliga med
författningens föreskrifter.

En förenklad och mera tillförlitlig bokföring och revisionsberättelse
torde också sannerligen vara af behofvet påkallad. Nu veta vi
alla, hvilka hypoteksbankens ordinarie inkomster och utgifter äro.
Inkomsterna äro de ordinarie räntorna af delegarne, delegarnes kontanta
amorteringar och diverse räntor. Utgifterna äro räntor å utelöpande
obligationer, ordinarie utlottningen af obligationerna och diverse
räntor. När man nu drager dessa utgifter från inkomsterna, uppstår
ett betydligt saldo, uppgående till flera millioner kronor, hvilket jag
icke kan återfinna i hypoteksbankens revisionsberättelse, och det vore
väl icke för mycket, om delegarne finge veta på hvad sätt deras
kontant inbetalda amorteringar blifva använda.

Angående den senast skedda konverteringen säger utskottet
härom på sid. 7: »Nekas kan nemligen ej, att bankens åtgärder under
tidigare perioder icke alltid varit de lyckligaste, liksom det äfven,
hvad den senare tiden angår, synes kunna med skäl ifrågasättas, huru
vida vid den redan år 1884 genom afstämpling företagna konverteringen
af först år 1897 uppsägbara obligationer det varit nödvändigt
att binda banken vid den ränta, till hvilken de konverterade obligationerna
afstämplades, eller 4 procent, ända till år 1907, således
längre än under de af hypoteksbanksförordningen medgifna 10 åren».

Således äfven här en finansiel åtgärd, som står i strid mot det af
Riksdagen och regeringen utfärdade reglementet. I sammanhang
härmed torde jag få spörja, hvarför icke 1879 års 4 1/Ä procent lån
uppsades år 1895, likasom huru vida 1883 års 4 1/2 procent lån kommer
att uppsägas 1897. Jag vet visserligen, att många af dessa
obligationer äro konverterade till 4 och 3 ®/4 procent, men åtskilliga
återstå, hvilka icke äro konverterade och som man icke uppsagt till
betalning, och huru tänker man gå till väga med dem?

Det vigtigaste är dock att få kännedom om huru det varit möjligt
äfven med de stora förluster, som drabbat delegarne genom
hypoteksbankens olyckliga lånetransaktioner, att banken med sin
enastående soliditet af förstklassiga inteckningar och en grundfond
af 30 millioner kronor, som staten lemnat hypoteksbanken, kunnat
blifva, hvad den nu i sjelfva verket är, en outhärdlig börda för det
svenska jordbruket. Tvifvelaktigt är, om hypoteksbanken sjelf skulle
kunna reda ut detta, och synes det mig ligga i sjelfva sakens natur,
att af banken sjelf icke kan förväntas en fullt sakrik, opartisk och
grundlig utredning af alla dessa spörsmål.

Jag skall sluta med en anhållan att få framställa följande yrkande:
att Riksdagen måtte besluta att med anledning af de utaf
mig, herrar A. Ericson, H. Andersson och M. Dahn väckta motioner
i skrifvelse till Konarl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville tillsätta
en komité för att utreda hypoteksfrågan i hela dess omfattning samt

N:o 25. 26 Fredagen den 8 Maj.

Ifrågasatt derefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning
revision af cdfver anledning.

fl L LlH flUHfl ^^ «__»

hypotelcs- Det kan vaja mig likgiltigt, om kammaren antager detta förslag

banken m. m. eller icke, men jag tror, att det skulle vara klokt äfven af hypoteks(Forts.
) • bankens försvarare att acceptera detsamma för att dymedelst mota
den opinionsstorm, som nu håller på att uppväxa emot hypoteksbanken
öfver allt i vårt land.

Herr Wester: Då jag nu går att yttra mig i denna fråga, vill

jag söka göra det på ett något mera grannlaga sätt än den föregående
talaren.

Det har i denna fråga ofta blifvit framhållet och upprepadt, att
låntagarne frivilligt och med full vetskap om hvad de innebure åtagit
sig dessa förbindelser. Detsamma har jemväl hypoteksbankens ärade
direktion åberopat i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t. Man borde således
vid detta kunna sätta punkt. Men det är nog så, att, om man
ofta och allt för mycket pekar på skyldigheterna, man lätt glömmer
de rättigheter, hvilka dermed äro förenade, och detta är Hvarken
klokt eller rätt. Det finnes nemligen ett vilkor och en förutsättning
vid dessa lån, som jag ber att här få påpeka. Detta vilkor lyder så,
att hvarje fördel, som hypoteksbanken kan bereda sig genom billigare
räntor, skall komma delegarne till godo. Nu erkänner jag villigt,
att hypoteksbanken för närvarande icke kunnat tillgodose delegarne
genom direkt räntenedsättning. Hypoteksbanken har hos Kongl.
Maj:t vid två tillfällen måst begära att få öka reservfonden, första
gången från då faststälda 1/2 million kronor till 1 1/1 million. När
reservfonden sålunda uppgick till 11/s million kronor, begärdes att
ytterligare få öka densamma, och i denna stund uppgår den till

3,200,000 kronor. Det låter sig lätt tänkas, att låntagarne, då dessa
lån upptogos, redan då insågo, att de lättade kommunikationerna, som
satte vårt land i förbindelse med jordens bördigaste länder, snart
skulle sänka priset på lifsförnödenheterna och dermed för de låntagande
jordbrukarne försvåra utsigterna att kunna fullgöra de förbindelser,
som de till hypoteksföreningarne hade iklädt sig. Men de
resonerade så, att om prisen falla på lifsförnödenheter, måste äfven
penningvärdet falla och dermed räntan, och om räntan faller, så bör
ju detta komma låntagarne till godo. Dessutom måste man ju alltid
antaga, att om räntan skall falla någonstädes, måste den framför allt
falla i hypoteksbanken, hvilken innehar de bästa säkerheter, vårt land
kan prestera. Den eger en betydande garanti af staten och det storartade
monopolet att ensam få utfärda obligationslån på den svenska
jorden. Så resonerade man, och hvad man förutsåg bar också mycket
rigtigt inträffat: jordbruksprodukterna hafva högst väsentligt fallit i
värde, kapitalvärdet och räntan hafva fallit, räntan har fallit i alla
land och i alla banker — utom i allmänna hypoteksbanken, der den
för närvarande är precis densamma som den var vid bankens stiftande.
Den är 1 1ji procent högre än jordbrukskrediten i Tyskland,
S/4 procent högre än i Norge och l/a procent högre än på de vid
samma tid tagna fästighetslånen i Stockholm.

Fredagen den 8 Maj. 27 N:o 25-

Man må då icke förundra sig öfver att jordbrukarne, hvilka tid Ifrågasatt
efter annan se, att hypoteksbanken konverterar sina lån från 4 */, Allmänna
procent till 4 procent och från 4 procent till 3 1/2 procent, med oro kypoteksoch
bekymmer finna, att ingen räntenedsättning kan dem beredas för banken m. m.
deras hypotekslån, och detta är skälet, hvarför det allt kraftigare på- (Forts.)
yrkas, att en utredning bär måtte komma till stånd, icke en revision,
utan en utredning. Man kan med fog framställa den frågan: hvad
är orsaken till att hypoteksbanken icke kan medgifva en dylik räntelindring?
Jag skall icke beröra orsakerna härtill, men då jag anser,
att den förnämsta af dem icke är beroende på hypoteksbanken och
dess direktion, utan på ett fel i reglementet från början, har jag icke
velat helt och hållet förbigå detta. Felet ligger nemligen deruti, att
hypoteksbankens direktion städse varit hindrad att af låntagarne återtaga
den kapitalrabatt, hvilken de sjelfva måst betala. _ Detta är en
af de väsentligaste orsakerna och den orsaken måste tillskrifvas ett
fel i reglementet. Om denna föreskrift icke funnits, hade helt visst
många af de dyraste lånen aldrig blifvit upptagna, ty hade man
sagt låntagaren, att han kunnat få penningar, men att det kostade
20 procent kapitalrabatt, då hade han säkerligen väntat till lägligare
tillfälle.

Det har äfven rådt en genomgående otur vid låneoperationerna,
som icke heller kan förnekas. 1862 års tyska lån och 1879 års franska
lån bära derom tydligt vittne. Vid det förra tillfället var direktionen
erbjuden att mottaga penningar, men den tog dem icke då,
indrog endast 6 millioner, och sedan, när den behöfde penningar, hade
penningkrisen uppstått och den fick betala allt högre och högre
kapitalrabatt. Kom så det franska lånet 1879. Då blef direktionen
erbjuden att genast få penningar och tänkte helt visst att icke begå
samma missgrepp som 1862, utan tog penningar, men då behöfde föreningarne
ingå penningar. Direktionen hade mycket svårt att placera
dem, och nu uppstod det förhållandet, att direktionen fick en kassabehållning
på öfver 22 millioner, hvilka nu måste placeras på giroräkning
till 2 procent, under det man sjelf fick betala 4 procent.

Det är gifvet, att dessa förhållanden måste tynga på hypoteksbankens
verksamhet under en längre framtid, ty det går icke hastigt att afhjelpa
sådana svårigheter, helst som hypoteksbanken. i midten på
1880-talet hade eu kapitalrabattsskuld på öfver 27 millioner. Denna
skuld har sedan dess år för år minskats och ställningen har för hvarje
år förbättrats, så att denna skuld nu utgör omkring 18 millioner,
under det att reservfonden och garantifonden under tiden ökats till
omkring 6 millioner. Således kan man säga, att bankens ställning
under dessa år förbättrats med åtminstone 12 millioner.

Nu framställer sig den frågan: är det möjligt för banken att
nedsätta räntan? Jag vill då begagna mig af ett uttalande, som
bankens egen direktion hade till den ekonomiska komité, som blef
af Kongl. Maj:t tillsatt i midten af 1880-talet. Bankdirektionen yttrade
då, att om penningkonjunkturerna blefve lika gynsamma för
de större konvertevingarne under 1890-talet, borde räntan kunna nedsättas
till 4 1/s eller åtminstone till 4 6/10 procent. Detta var då bankdirektionens
egna ord. Nu kan man ju ifrågasätta, såsom utskottet

N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

rtvtiTnaf u* gÖ1’ h,urU vida icke bank(!ns direktion och dess delegare sjelfva
allmänna d®?°a fraf11 °m hand 1 stället för att låta den öfverlemnas

hypoteks- tlU Äongh MaJ:t- Jag hyser den största aktning och det största förhankenm.
m. troende för hypoteksbankens nuvarande styrelse, men jag kan dock
(Forts.) ej underlåta att framhålla, att denna styrelse måhända ser litet för
mycket på bankens stärkande samt på ökandet af dess fonder och
att den derV1d glömmer bort dem, som bära dagens tunga. Jao- vill
i detta afseende andraga ett exempel från 1886 års ekonomiska
komité.. Den sokte att samverka med bankstyrelsen för genomförande
åt nyttiga och behöflig^ reformer inom hypoteksbanken, men hvarje
förslag från komiténs sida tillbakavisades af direktionen, och komitén
fack ensam uppgöra förslag, hvilka äfven antogos af Riksdagen och
hvilka otvifvelaktigt varit till nytta för delegarne utan att i nå<mn
män skada banken. Klart är, att de län, hvilka i form af hypoteksfån
hvila på jordbruket, komma att tynga detsamma under all framtid,
amorteringen må blifva. 2 procent, s/4 procent eller 1I, procent,
derför att de kapitalister, hvilka köpa egendomarne, vilja tillförsäkra
Sig jordens afkastning, men icke dess bekymmer; derför har jag för
min del funnit det vara en, snart sagdt, riksvigtig fråga att söka på
något vis lätta jordbrukarnes bördor genom att få dessa lån så ordnade,
att de måtte komma att kännas så litet tryckande som möjligt.
Det rör sig här om mycket störa intressen, ty tusentals landtmäns
framtid är beroende på huru jordbrukskrediten i vårt land kan ord,
yP°teksbanken stiftades På sin tid för att komma jordbruket
till hjelp samt för att söka ordna dess kredit på ett billigt, o-0dt och
på samma gång betryggande sätt. Omständigheternas magt hafva nu
drifvit det derhän, att hypoteksbanken ej lyckats fylla sitt ändamål.
Denna, jag vågar säga det, nordens största kreditanstalt går i stället
med hela sin verksamhet utom vårt land, omintetgörande landtmannens
med svett och möda byggda förhoppningar och låtande det trä-na
arbetets frukter försvinna under tröttnande händer.

Derför har jag för min del ansett det vara alldeles nödvändigt,
att någonting göres för att lätta jordbrukskrediten i vårt land, derföi
har jag också vågat föra landtmännens talan inom denna kammare
och derför, herr grefve och talman, anhåller jag slutligen att få yrka
bifall till det af herr af Buren nyss framstälda förslag.

Friherre Akerhielm, Gustaf: Jag ber att få börja med eu af
utskottet framförd erinran derom, att den s. k. allmänna hypoteksbankens
styrelses och förvaltnings åtgärder bedömas af den allmänna
hypoteksbankens revisorer och af hypoteksföreningarnes vid allmän
sammankomst sammanträdande ombud. Största delen af de frågor,
som här i dag berörts likasom allra största delen af de frågor, hvilka
på senare tider allt mera förekommit i pressen, tillhöra delegarnes,
lika med låntagarnes — ty delegarne äro låntagare och tvärt om — ompröfning.
Jag kan emellertid för min del icke hafva något emot att
sådana frågor som dessa komma fram under riksdagen till Riksdagens
öfverläggning, äfven om jag icke kan finna det vara bevisadt, att
denna Riksdagens öfverläggning kan och bör sluta med något hänvändande
till Kongl. Maj:t, då det gäller en institution, för hvilken

29 3 N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

oktroj är gifven och reglemente utfärdadt samt hvilken hittills skött Ifrågasatt
sig opåtaldt. Jag kan så mycket mindre beklaga, att frågan här fram- revision af
stälts, och derigenom tillfälle gifvits att i saken yttra sig, som jag bypoteksär
fullständigt öfvertygad om att ingen af den allmänna hypoteks- banken m. m.
bankens direktion och förstärkta styrelse eller beslutande delegare (Forts.)
frukta offentligheten. Hypoteksbankens ställning är ej sådan, som
den förste talaren behagat måla den; den tål fullkomligt väl vid
granskning, dock under två förbehåll: denna granskning skall vara
grundad på sakkunskap och den skall ske utan förutfattad mening.

Hvad beträffar det begagnade uttrycket hypoteksbank, denna uti
oktrojen likasom i det allmänna lifvet använda benämning på denna
institution, ber jag att ett ögonblick få uppehålla mig dervid. Ju
flera frågor, som behandlas, och ju mera man byter tankar derom,
desto mera är det af vigt, att ej från första början benämningen får
förvilla omdömet. Den s. k. allmänna hypoteksbanken är icke någon
bank, har aldrig varit det och är aldrig ämnad att blifva det, fast
hellre en riksgäldskontoret liknande institution, der hypoteksföreningarnes
intressen samlas. Hypoteksbanken är en förmedlande kreditanstalt
för hypoteksföreningarna, men icke någon bankinrättning med
bankrörelse.

En sådan kreditanstalt är i många hänseenden inskränkt med
afseende på de förhållanden, den har att sköta. Dess uppkomst var
på sin tid en synnerligen stor lycka; ty hypoteksföreningarna, som
sökte den svenska och den utländska, med ett ord den allmänna
marknaden, konkurrerade med hvarandra. Den man, som insåg detta,
är nu borta; det var Vilhelm Fredrik Tersmeden. Han förde ihop
dessa intressen till ett och kallade det den allmänna hypoteksbanken,
eller det förmedlande kreditinstitutet för den svenska jordens i hypoteksföreningarna
belånade säkerheter. Ett sådant institut var på sin
tid till synnerligen stor lycka och är ännu alldeles behöfligt. Jag
kan då för min del ej förstå, huru den, som i vackra ordalag talar
om landtbrukets intressen och om landtbrukarens nöd, hans svett och
hans behof af hjelp och stöd, kan så se förbi förhållandena, att han
ej inser, att hvarje skada, som han tillfogar den allmänna hypoteksbankens
kredit, återfaller på den svettige mannen vid plogen. Nej,
ett sådant institut bör just vårdas, och andra folk hafva äfven förstått
att vårda och sköta om dylika med varsamma händer. Möjligt är,
att fel kunna begås — alla kunna begå fel — men att något bristande
intresse för den svenske jordbrukaren någonsin gjort sig gällande,
vare sig under den tid, jag tillhört dess styrelse, eller dessförinnan,
det tillbakavisar jag bestämdt till den, som sagt så, ty det är fullkomligt
origtigt.

En sak kan man anmärka, och det har till och med blifvit vidrördt
i utskottet. Man kan säga, att styrelsen ej alltid med lycklig
blick väljer tidpunkten för ett Iåns upptagande eller — för att taga
ett färskt exempel — för en konvertering. Det är rigtigt. Man
kan nemligen säga, att den konvertering, som styrelsen år 1894 gick
;n på — icke blott styrelsen, utan den förstärkta styrelsen och delegarne
vid allmän sammankomst — egentligen bort ske år 1897.

Man fick, säger man, vid konverteringen sämre och lägre vilkor, än

N:o 25. 30 Fredagen den 8 Maj.

Ifrågasatt man eljest skulle kunnat uppnå. Ja, det beror på. I detta ögonblick
^allmänna är ränte^ot6n lägi men hvem säger, hurudan den är vid den tidpunkt,
hypoteks- 1897, då konverteringen kunnat ega rum. Jag frånsäger mig för
banken m. m. för min del en sådan siareblick, och jag tror, att hvad som nu an(Forts.
) märkts och klandrats just varit det försigtigaste att göra. Man bör
allt afvakta sagda tidpunkt, innan man dömer, och se, huru penningförhållandena
då utveckla sig. Första Kammarens ledamöter följa
nog tillräckligt med verldshändelserna för att veta, huru farligt det
mer än en gång varit för sådana rubbningar, att räntefoten, som är
ömtålig, helt hastigt springer upp. I sådant fäll skulle man kunnat
finna skäl att rigta ett klander mot styrelsen, som icke tagit den valuta,
den kunnat få, utan dröjt till en tid, då räntan sprungit upp.
För min del tvekar jag ej att förklara, det ansvaret för att afslå det
gjorda, anbudet kunnat vara farligare och rent af kunnat medföra
vådor i högre grad än ett antagande deraf, äfven om man derigenom
ej kan förtjena det allra mesta. Det fins intet, som är så stor fiende
till det goda som det allra bästa; det böra vi komma i håg. Och
när det gäller att sköta sådana affärer som dessa, är det af vi »t att
passa pa tidpunkten och taga hvad man kan få samt tacka Gud för
att man ej behöfver möta morgondagens sorger.

Men sedan jag nu kanske tillräckligt länge uppehållit mig vid
detta, ber jag att endast med afseende på de sifferförhållanden,0 som
vidrörts af den förste talaren — för den händelse det ens behöfs
inför denna kammare — få säga, att jag ej kunnat så i detalj följa
dem, att jag kan i detalj bemöta dem. Jag tror emellertid mig kunna
våga säga, att påståendet om de s. k. obefintliga millionerna är svårt
att bevisa, och jag hoppas, att Ostgöta hypoteksförening nästa gång
som. sitt ombud skickar upp den talaren för att han med sin skarpsinnighet
och sitt klara hufvud må blifva i tillfälle att reda ut den
anklagelse, han här kastat fram till Riksdagens protokoll. Skulle
emellertid förhållandet blifva sådant, att man ansåg, att hypoteksbankens
egna. delegare ej kunde sköta sina egna affärer, utan det blefve nödvändigt,
att Riksdagen vände sig till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning, har jag intet deremot. Jag skall, om jag har Konungens
nådiga förtroende att vara qvar, med största nöje möta de män, som
Konungen tillsätter; ty jag är säker på, att jag då finner sakkunskap
och oveld vid granskningen.

Men hvad är det som ligger innerst i denna upprörda stämning,
hvad är det som ligger till grund för ej blott den fråga, vi hört°i
dag, eller rättare de frågor — ty de båda talarne skilde sig — utan
alla de frågor, som mer eller mindre förklädda komma fram i tidningsartiklar
och under samtal om hypoteksbanksfrågan i Sverige?
Jo, under dem alla ligger ytterst en begäran, en önskan att få bort
de kapitalrabatter, som tynga ty det göra de! — på hypoteksbankens
rörelse. Ja, det vore för innerligt väl, om de kunde komma
bort. . Vill man. vänta på konverteringens frukter, komma de nog
bort i sinom tid. År man för otålig att vänta derpå och vill man
hafva dem tidigare afhulpna, finnes ingen annan hjelp än den, som
förstucken eller förklädd lyser fram i alla motioner, eller statens mellankomst.
Hvad vill detta säga? Jo, man vill, att det skattdragande

Fredagen den 8 Maj. 31

svenska folket, icke blott jordegarne med hypotekslån, utan äfven Ifrågasatt
jordegarne utan hypotekslån, icke blott dessa, utan husegarne, icke
blott dessa, utan embetsmännen, kapitalisterne, industriidkarne, arbe- hypotekstarne
— alla, som bidraga till det svenska samhället, skola komma hanken m. m.
till hjelp för att få bort en tyngd — ty en tyngd är det — som (Forts.)
trycker på en del af det svenska jordbruket. Det vore en uppenbar
orättvisa. Och icke nog med det, utan man måste äfven komma ihåg,
att i hypoteksföreningarne den ene delegaren har ett mycket mer
Graverande lån än den andre; och skulle vi då med skattemedel alla
bidraga, då går saken sannerligen förlängt. Jag säger icke, att något
yrkande derom framkommit, och jag undrar, om det ens skall framkomma
ännu, men om man ej passar på frågan och uppmärksammar
den i tid, så kommer den, och om den kommer och när den kommer
fram, då är det skäl, att alla, som sett närmare på saken, gorå
front mot den i tid. Det är derför jag redan nu i dag till den kraft
och verkan det hafva kan motsatt mig hvad som mer eller .mindre
onödigtvis strängt från den ena sidan och mer eller mindre vänligt från
den andra blifvit här yttradt. Jag tror, att man kanske borde afvakta
hvad hypoteksföreningarnas ombud komma att besluta angående det
förslag, som, efter hvad jag sett uppgifvas, icke blott nyligen framlagts
inom hypoteksföreningarne, utan hvad mera är för ganska lång tid tillbaka,
i den mån konverteringarna skedde, väckts inom hypoteksbankens
styrelse — ty derifrån kom initiativet — förr än man ovilligt bryter
stafven öfver hypoteksbanken eller anser sig icke kunna i lugn och ordning
»få bugt» — såsom herr af Buren kallade det — på hypoteksbanken.

För min del tror jag, att kammaren helt lugnt kan stanna vid
att bifalla utskottets förslag.

Herr Dahlberg: Blott ett ord med anledning af ett yttrande
utaf herr af Buren, att förvaltningskostnaderna spelade eu högst betydlig
rol för de lån, som erhållas genom hypoteksföreningarnes bemedling,
och hvilket han ville bevisa dermed, att en del penninganstalter
i Stockholm lemnade vida billigare lån. Jag behöfver icke
påpeka haldösheten af detta argument, och jag tror icke heller,, att
flertalet af herrarne behöfva erinras om den omsorgsfulla, minutiösa
och grundliga pröfning, som, enligt reglementet, hypoteksföreningarnes
styrelser äro "skyldiga att underkasta hvarje enstaka lånehandling.

Jag skulle vilja se min ärade vän sitta i Stockholm och sjelf bedöma
länehandlingar rörande hemman, belägna t. ex. intill finska gränsen.

För den händelse den ärade motionären återkommer med sin i
flera hänseenden tänkvärda motion, har jag velat antyda detta, för
att om möjligt en tanke på något sådant icke måtte i en ny sådan
motion förekomma, ty den är enligt min åsigt helt enkelt praktiskt
omöjlig i vårt vidsträckta land. Jag gör icke något yrkande.

Grefve Hamilton: Man kan lätt fatta den misstämning, som
gör sig gällande hos den jordbrukande befolkningen, som är delegare
i hypoteksföreningarne, derför att den icke kan komma i åtnjutande
af den räntenedsättning, hvilken inträdt på den allmänna penningmarknaden;
och jag skulle vilja vara den förste att understödja dem,

.o 25. 32 Fredagen den 8 Maj.

Ifragasatt SOm söka bereda dessa delegare lättnad i deras annuiteter och vilkor
allmänna för men likväl blott med det förbehåll, att detta kan ske utan

kypoteks- statens mellankomst, d. v. s. utan att alla skattdragande skola vara
banken m. m. behjelpliga att betala hypoteksbankens delegares skulder. Enär denna
(Forts.) åsigt äfven gjort sig gällande inom utskottet, bar det för utskottet
varit lätt att på ett beqvämt sätt komma ifrån en längre motivering.
Vi hafva nyss hört, att den aktade motionären önskar tillsättande af
en komité, I motionen ville han först, att Ivongl. Maj:t skulle företaga
en revision al hypoteksbanken och en utredning angående vår
jordbrukskredit samt derefter framlägga förslag med anledning af
denna utredning.

Nu har han, som sagdt, ansett, att en komité borde tillsättas för
för att få en utredning af hypoteksbanken i sin helhet. Men hvart
vill han komma? Bn revision har ju redan egt rum, vevkstäld af
bankinspektören, och denne är väl dertill mest kompetent. Och inom
hypoteksbanken bär väckts förslag, att en komité skulle tillsättas, för
att få utrönt, hvilka lättnader kunna beredas delegarne. År det icke
vida bättre, att delegarne sjelfva taga saken om hand, och har ens
Riksdagen rätt att ingripa i en enskild förenings angelägenheter, då
det icke är af behofvet påkalladt? Jag behöfver här icke bemöta det
klander, som rigtats mot hypoteksbanken, ty dess styrelses aktade
ordförande har gjort det på ett så utmärkt sätt. Jag vill blott fästa
motionärens uppmärksamhet på en sak. Man framhåller så ofta, att
staten skulle bättre kunna förvalta hypoteksbankens angelägenheter
än banken sjelf. Om staten upplånat hypoteksbankens lånemedel för
bankens räkning, utan att staten derigenom gjort någon förlust, tror
den aktade motionären, att icke för dessa medel några kapitalrabatter
då behöft erläggas? För statens egna lån, som vi ju veta uppgå till
nära 300 millioner, har staten betalt 37 millioner i kapitalrabatt, hvaremot
hypoteksbanken för sina med visserligen något högre ränta löpande
333 millioner betalt 33 millioner i kapitalrabatt. Vidare har
motionären i sin motion antydt, att staten skulle kunna administrera
hypoteksbanken billigare, än som nu sker. Men hypoteksbankens och
föreningarnes förvaltningskostnader uppgå blott till cirka 460,000
kronor, hvaremot riksbankens gå till öfver en million och en enskild
banks i Skåne belöpa sig till öfver 500,000 kronor. När man då
betänker, att man måste för skötandet af hypoteksbankens och hypoteksföreningarnes
angelägenheter anlita personer, som ega lokalkännedom
och kännedom om jordens beskaffenhet m. m. på de olika orterna,
samt att 70—100,000 inteckningar skola förnyas och bevakas vid
exekutiva auktioner m. m., är det icke tänkbart, att staten skulle
kunna förvalta, hypoteksbanken med lägre förvaltningskostnader.

Jag har icke annat yrkande att göra än bifall till utskottets
förslag.

Herr West er: Jag hade icke tänkt yttra mig mera i denna
fråga, men hypoteksbankens högst aktade ordförande framstälde nyss
ett antagande här i kammaren, som jag icke anser böra blifva obemött.
Han sade nemligen, att yttersta målet vore nog detta: att låta
statsverket betala hypoteksbankens kapitalrabatter. Detta anser jag

Fredagen den 8 Maj. 33 N:o 25.

vara en beskyllning, som icke bör ovederlagd förbigås här i kamma- Ifraqasatt
ren. Jag tror nemligen, att den svenske landtmannen är så ärlig,
att han vill sjelf betala sina skulder och icke öfverflytta dem på stats- j,yp0teksverket.
Men hvarför man kommit med denna fråga till Riksdagen, banken m. m.
det är icke derför, att staten skall betala någon del af skulderna, (Forts.)
större eller mindre, utan helt enkelt derför, att staten har faststält
hypoteksbankens reglemente, och om den begärda utredningen möjligen
kommer att föranleda någon förändring deri, kan detta icke ske
utan Riksdagens medverkan.

Herr Anderson, Albert: Af herr af Buréns motion, hvilken
hufvudsakligen finnes intagen i det sammansatta utskottets utlåtande,
finner man, bland annat, att motionären gjort det uttalandet, att »de
stora kostnader, som hypoteksbanken fått vidkännas vid låneoperationer,
konverteringar och till mellanhänder, helt säkert blefve genom
statens mellankomst ofantligt mycket billigare». Och han tillägger:

»Jag tror icke, att staten för afstämpling till 4 procent af 50,594,000
kronor 4 x/s procent-obligationer hade behöft betala 632,425 kronor,
ej heller 1 krona 42 öre pr 100 för senaste afstämplingen till 3 3/4
procent». Då detta uttalande grundar sig på ett missförstånd och
för den med förhållandena mera främmande, som läser det, kan leda
till den felaktiga uppfattningen, att banken vid här omnämnda afstämpling
slösat bort i ena fallet 632,425 kronor och i det andra
1,4 2 procent, ber jag att få i största korthet redogöra för förhållandet.

I början af år 1894 framstälde ett bankinstitut härstädes ett anbud
till hypoteksbanken om afstämpling af dess 4 1js procent obligationer
af 1880 och 1883.'' Dessa obligationer kunde icke uppsägas till återbetalning
förr än år 1897. Afstämplingen verkstälaes på det sätt,
att obligationsinnehafvarne förbundo sig att genast från afstämplingsdagen
åtnöja sig med 4 procent ränta, men obligationsinnehafvarne
skulle naturligtvis hafva ersättning för att de före förfallodagen afstodo
från 4 x/2 procent ränta. Det är denna ränteskilnad, som den
summan, 632,425 kronor, afse». För öfrigt var det ingen utgift förenad
med lånet, utan räntan betalades i förskott, men derför att räntan
betalades i förskott, beräknade man också hypoteksbanken till godo
rabatt å densamma. Så gick det också till vid den senaste låneoperationen.

Jag vill icke uppehålla kammaren längre, men kan dock icke
underlåta att fästa uppmärksamheten vid det af herr af Buren fälda
yttrandet, att flere millioner skulle saknas i hypoteksbankens räkenskaper.
Jag förmodar, att, då herr af Burön framstält en så svår
beskyllning mot hypoteksbankens styrelse, han också kommer att
angifva styrelsen hos allmän åklagare.

Herr af Buren: Då cn sådan beskyllning blifvit mot mig af
generaldirektör Anderson utslungad, vill jag naturligtvis försvara
mig.

Det kan icke falla mig in att påstå annat, än att dessa medel
på ett eller annat sätt i hypoteksbankens räkenskaper finnas redovisade,
men man ser icke, på hvilket sätt de äro redovisade.

Första Kammarens 1‘rot. 189(1. N:o 25. 3

N:o 25.

Fredagen den 8 Maj.

Ifragasatt Det är en annan omständighet, som jag glömde tillkännagifva
^allmänna *öTa f?ål?gen> jag hade ordet, och som förvånat mig. Jag ser här, att
hypoteks- enligt bilagan D i revisionsberättelsen angående Östgöta hypoteksbanken
m. m. förening densamma icke skulle hafva under år 1894 utlemnat något
(Forts). 5 procent lån. Nu står likvisst i Östgöta hypoteksförenings berättelse,
att den år 1894 utlemnat 5 procent lån för 173,600 kronor. Likaså
är för åren 1893, 1892, 1891, 1890, 1889, 1888, 1887 och 1886 i
hypoteksbankens revisionsberättelser icke upptaget något belopp, som
af föreningen utlemnats i 5 procent lån. Men i föreningens berättelse
står, att år 1893 utlemnades 5 procent lån för 184,600 kronor
och år 1892 för 109,000 kronor o. s. v. Men, som sagdt, i hypoteksbankens
revisionsberättelse förekommer uppgift, att inga sådana lån
äro utlemnade. Det synes derför, som om en förenklad och en mer
tillförlitlig bokföring vore af nöden.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som öfvertag^ ledningen af kammarens förhandlingar, att beträffande
föreliggande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet hemstält skulle
bifallas, dels ock, af herr af Buren, att Riksdagen måtte besluta att,
med anledning af herr C. P. af Buréns motion, n:o 19, herr A. Ericsons
i Ransta motion, n:o 59, herr H. Anderssons i Nöbbelöf och
herr M. Dahns motion, mo 146, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t ville tillsätta en komité för att utreda hypoteksfrågan
i hela dess omfattning och derefter framlägga de förslag, hvartill
denna utredning gåfve anledning.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Ändrade Föredrogs å nyo statsutskottets den 1 och 2 i denna månad bordbestämmel-
lagda utlåtande n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition anSetförvalt-
6 gåen<^e ändring af vissa i kongl. kungörelsen den 10 november 1882
ningen af meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans jordkronam
bruksdomäner.
jordbruks domäner.

Herr Lundeberg: I ingressen af det nu föredragna utlåtandet

har insmugit sig en origtighet. Der står nemligen »att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning må på det sätt bifallas, att Riksdagen för
sin del beslutar» o. s. v. Detta är i strid mot regeringsformens 77 §,
som stadgar, att kronans egendom skall förvaltas efter de grunder,
Riksdagen derom föreskrifver. Med anledning deraf tillåter jag mig
föreslå, att ingressen måtte få följande lydelse: att Riksdagen på
grund af Kongl. Maj:ts förevarande framställning må besluta, att de
i 5:te och 26:te punkterna af kungörelsen den 10 november 1882
o, s. v. på sätt som följer. Jag har så mycket större skäl härtill,

N:o 26.

Fredagen den 8 Maj.

som Andra Kammaren vid sin behandling af ärendet antagit denna
förändring.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande endast yrkats,
af herr Lundeberg, att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, att inledningen skulle börjas sålunda: »att Riksdagen på
grund af Kongl. Maj:ts förevarande framställning må besluta, att de
i 5:te och 26:te punkterna» o. s. v.

På härefter gjord proposition bifölls herr Lundebergs berörda
yrkande.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den 1
och 2 innevarande maj bordlagda utlåtanden:

n:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen
af förra militiebostället 11/,g mantal Ede n:o 1 jemte Skarpåslägden
n:o 1, en äng, i Jemtlands län,

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra militiebostället 1 mantal Hunnebo n:o 1 i Göteborgs
och Bohus län,

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlemnande
till Stockholms stad af den s. k. Ryssgården i samma
stad, och

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af nuvarande kyrkoherdebostället i Åmåls stads-ooch landsförsamlingars
pastorat samt byggande af ny prestgård i Åmåls stad,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets nedannämnda,
den 1 och 2 i denna månad bordlagda memorial och betänkande:

n:o 27, angående verkstäld granskning af bestämmelserna rörande
tullbevillningen, och

n:o 28, i anledning af väckt motion angående ändring i tulltaxan
i fråga om paraplyställningar och käppar,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden föreslagit och
hemstält.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 9 a, angående
vissa anslag under riksstatens åttonde hufvudtitel.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 53, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts

N:o 25.

36 Fredagen den 8 Maj.

proposition angående vissa ändringar i gällande förordning angående
stämpelafgiften.

Justerades elfva protokollsutdrag för denna dag.

Grefve Spens erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag anhåller
härmed få hemställa, att kammaren behagade besluta, att statsutskottets
i dag första gången bordlagda utlåtande n:o 9 a skall uppföras
främst å föredragningslistan till morgondagens sammanträde samt att
de 2:dra gången bordlagda ärendena skola uppföras i följande ordning,
nemligen: banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1, bevillnings- och
lagutskottets utlåtande n:o 2, lagutskottets utlåtande n:o 75, konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 12 och 13, lagutskottets utlåtande
n:o 71, bevillnings- och lagutskottets utlåtande n:o 1. samt Första
Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 11, 12 och 13.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 3,15 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1896.