1896. Första Kammaren. N:o 23 (Riksdagens protokoll 1896:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Första Kammaren. N:o 23.

Onsdagen den 6 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 29 nästlidne april.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att berr statsrådet L. Akerhielm, som till följd af influenza
i går måste intaga sängen, för närvarande är af sjukdom hindrad
att lemna sin bostad, intygas.

Stockholm den 6 maj 1896.

N. A. ädling,

med. doktor.

Herr talmannen tillkännagaf, att herr Hasselrot låtit anmäla,
att han till följd af opasslighet vore förhindrad att bevista dagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial n:o 16, i anledning af kamrar
nes skiljaktiga beslut vid behandling af utskottets utlåtande
n:o 9, angående Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar
i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen samt 32,
65, 68, 71 och 73 riksdagsordningen, äfvensom väckt motion om
ändringar i samma grundlagsparagrafer med undantag af § 111
regeringsformen,

sammansatta stats- och lagutskottets memorial och utlåtande:
n:o 12, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
väckt motion om utbytande af folkskolelärares rätt till kofoder
mot kontant ersättning in. in., och

n:o 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning i fråga om presterskapets aflöning
m. in., samt

Första Kammarens Prof. 1896. N:o 23.

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

bankoutskottets utlåtande och memorial:

n:o 14, med anledning af väckta motioner om inrättande af
nya afdelningskontor af riksbanken,

n:o 15, angående ändringar i gällande reglemente för riksbanken,
och

n:o 16, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 14 och memorial n:o 15, statsutskottets
utlåtanden och memorial n:is 68—72, sammansatta stats- och
bankoutskottets utlåtande n:o 11, bevillningsutskottets betänkande
n:o 29, sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtanden n:is
1 och 2, lagutskottets utlåtande n:o 75 samt Första Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 11—13.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 2 och 5 i
denna månad bordlagda memorial n:o 67, om anvisande af de i
regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor, biföll kammaren
hvad utskottet i detta memorial föreslagit och hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 1 och 2 innevarande
maj bordlagda utlåtande n:o 56, angående dels Kongl.
Maj:ts proposition om anvisande af medel för kompletteringsarbeten
å Yestkustbanan, dels en i anledning deraf inom Riksdagen gjord
framställning, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 1 och 2 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 58,
angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster.

Pimsten 1.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 1 och 2 innevarande Lån för uppmanad
bordlagda utlåtande n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts fSr,m,le «/ n’J
proposition angående beviljande af ett räntefritt lån för upp- ^ygZld^i
förande af en ny läroverksbyggnad i Östersund. Östersund.

(Forts.)

Herr Hammarskjöld: För några år tillbaka vid ett besök
i Östersund lät jag förevisa mig läroverkshuset derstädes med
dess lärorum, och det blef för mig alldeles uppenbart, att någonting
mera otidsenligt kunde man näppeligen skåda. Jag minnes
nu icke alla de detaljer, som då slogo mig med häpnad, men en
erinrar jag mig, och det var, att i ett rum, det största rummet,
undervisades, enligt hvad rektor upplyste, tre klasser på en gång.

Med nutidens undervisningssätt och undervisningsmetod förmodar
jag, att kammaren inser med hväd slags reda och ordning undervisningen
skall kunna meddelas under dylika förhållanden. Behofvet
af byggnad är således, enligt min tanke, mycket trängande.

Nu är det fullkomligt sant, att det är regel — och vissericke
utan skäl — att de städer, som hafva förmånen af ett läroverk,
äfven böra skaffa läroverkshus, men man måste dock göra
något afseende på storleken af de städer, der läroverket finnes,
huruvida ansvaret att skaffa läroverkshus icke öfverstiger vissa
städers förmåga; och det torde vara uppenbart, att man icke kan
lägga på Östersund allena skyldigheten att bekosta allt, som behöfves
för ett läroverkshus derstädes. Af dessa skäl vill jag lägga
kammaren på hjertat att bifalla hvad statsutskottet tillstyrkt.

Herr statsrådet (xilljam: På samma gång jag uttalar min
tacksamhet till den föregående talaren för den kraftiga rekommendation,
som han lemnade Kongl. Maj:ts proposition, vill äfven
iag för min del lägga kammaren på hjertat att gifva Östersunds
läroverk ett kraftigt understöd i nu ifrågavarande fall, hvarför
jag ber att få förorda Kongl. Maj:ts proposition till kammarens
välvilligaste beaktande.

Herr Billing: Till de två föregående talarnes anförande ber
jag att för egen del få lägga ännu ett par ord för att påpeka en
omständighet, som synes mig tala för bifall till Kongl. Maj:ts
framställning.

Om anslag till Östersunds läroverksbyggnad har Kongl. Maj:t
vid en föregående riksdag framkommit med äskande af 200,000
kronor. Detta afslogs vid gemensam votering. Vid en följande
riksdag har enskild motionär framkommit med förslag om anslag
till detta läroverkshus. Denna motion afslogs också af Biksdagen.

Följden af detta har blifvit, att vederbörande myndigheter hafva
försökt inskränka kostnaderna för detta läroverkshus så mycket
som möjligt. Först hade man beräknat kostnaderna till 200,000
kronor. Sedan fick man inskränka sig, och då uppgjordes ett
kostnadsförslag på 135,000 kronor; men dä det icke heller var utsigt

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Lån för upp- att kunna sammanskrapa dessa medel, har man nu ytterligare
^läroverks Okränkt si£ Pa det sättet, att man beslutit enligt det sista förbyggnad
i slaget alt endast utföra en del af byggnaden och tills vidare beOstersund.
gagna det gamla läroverkshuset vid sidan. Då skulle de kostnader,
som vore nödvändiga, uppgå till 91,000 kronor. För att
bestrida dessa 91,000 kronor, har man icke att taga från allmänna
fonder, d. v. s. från läroverkets byggnadsfond, från ljus- och vedkassan
samt från stiftets byggnadskassa, mer än 19,000 kronor.
Så bar på enskild väg genom bidrag från landsting och enskilda
personer m. m. sammanskrapats 56,000 kronor. Då återstår det
för att få byggnaden till stånd 15,000 kronor, som vederbörande
icke se någon utsigt till att på något sätt skaffa.

Det synes mig, som om dessa bemödanden dels att inskränka
byggnadskostnaden, dels att på enskild väg skaffa medel borde
vara ett ytterligare bevekande skäl för kammarens ledamöter att
icke blott nu bifalla, utan äfven vid den förmodligen förestående
gemensamma voteringen med stor enhällighet rösta för Kongl.
Maj:ts proposition, i synnerhet som man från motståndarnes sida
icke på något sätt förringat behofvet af detta anslag. Man endast
fruktar för principen att bevilja medel såsom bidrag till uppförande
af läroverksbus i stad.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

•

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 1 och 2 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 65, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående statsanslag för reparation af kapell
i Muonionalusta kapellag m. m., biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Anslag för be- Föredrogs å nyo statsutskottets den 1 och 2 innevarande maj
redande åt en bordlagda utlåtande n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts propodei
lappar «/sition angående anslag till beredande åt lappar inom Jukkasjärvi
dem åliggandeoch Enontekis socknar af Norrbottens län af eftergift i viss dem
ersättnings- åliggande ersättningsskyldighet.
skyldighet.

Herr Ljungberg: För några veckor sedan ansåg jag mig
skyldig att fästa uppmärksamheten å de sorgliga förhållanden,
som äro rådande inom Lappmarken, och hvilka till stor del syntes
mig ha sin grund deri, att man icke tillräckligt bevakade lapparnes
intressen. Jag uttalade då den önskan, att ett svenskt,
juridiskt ombud måtte tillsättas, för att lapparnes och svenska
statens rätt måtte blifva bättre tillvaratagen. Nu gifver detta
betänkande den amplaste bekräftelse på mina då uttalade farhågor.

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

Af betänkandet framgår nemligen, att skadeersättningarna — som Anslag för bevore
af svenska staten förskj utna och ännu utestående — uppginge
till den ansenliga summan af 22,338 kronor 84 öre. Detta eftergift^ viss
skall nu ersättas af lapparne, som hafva den största svårighet*» åliggande
att kunna utgöra hvad dem ådömes och vanligen icke kunna ut- ersättningsgöra
det alls. Petitioner hafva inkommit till regeringen om att skyldighet.
ändra förhållandena, men det har icke resulterat i annat, än att (Fort8-)
staten fått betala. hvad som ansetts omöjligt att uttaga. Nu
låter ju detta mycket väl fullfölja sig på samma sätt, men om
det är värdigt svenska staten och regeringen att tillvägagå med
en dylik eftergifvenhet och passivitet, lemnar jag derhän. Man
måste tänka på att vidtaga några åtgärder för att afböja dessa
bedröfliga förhållanden, och sådana åtgärder kunna vidtagas. En
författare, som synes sakkunnig, har nyligen i en norrländsk tidning
yttrat följande: »Den norska bofasta befolkningen bor i

djupa, trånga dalar, omgifna på båda sidor af höga, branta fjell.

Dalarna äro mycket fruktbärande, fast besvärligt trånga. De
branta, höga klipporna å ömse sidor göra, att de på högfjellet,
ofvan skogsgränsen betande renarna icke kunna slippa ned hvar
som helst, utan blott på några få ställen för att göra skada i dalen.

Så skulle derför liera renbetesdistrikt lätt kunna skyddas från
skadegörelse af renhjordar eller enstaka rendjur, om blott en
summa af ungefär tvä ä tre års skadeersättningar Unge användas
till att uppsätta ståltrådsgärdesgårdar öfver dessa pass. Kostnaden
att få en gärdesgård uppsatt öfver de svårbevakliga ställena
skulle mångenstädes vara rent af en småsak i jemförelse med de
skadeersättningssummor, som nu årligen utgå af lapparne.

Men dä bland lapparne icke finnes enighet, plan och sammanhållning,
så vore nödigt, att staten toge detta arbete om hand.

Svenska regeringen skulle öfverenskomma med norska staten om
hvar gärdesgårdarna skulle gå fram samt, då skadeersättningarna
i följd af dessa stängsel minskades, årligen återtaga en lämplig
del af det utlagda kapitalet. Svenska staten skulle sålunda alls
icke behöfva förlora något på att träda medlande emellan.»

Det måste förvåna hvar och en, att under sådana förhållanden
icke någonting göres för att förekomma det här bedröfliga tillståndet
med oumbärliga skadegörelser, utpantningar och ersättningar
ur statskassan, och det kan ju icke vara något hinder för,
att åtminstone ett försök gjordes att, på sätt en lagkunnig lappvän
föreslår, gärdesgårdar uppsattes på de få svårbevakliga ställen,
der renarne nedgå och göra skada. Jag hade derför önskat,
att utskottet i sin motivering uttalat sig sålunda: »Utskottet,
som emot Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke haft något
att erinra och gör sig förvissadt derom, att eftergift af ifrågavarande,
lapparne åliggande ersättningsskyldighet icke kommer
att beviljas i andra fall, än der verkligt behof gör det nödvändigt,
samt att behörig undersökning och andra nödiga åtgärder
vidtagas för att så vidt möjligt är förekomma vidare skadegörelse
af renar å norsk mark, hemställer» o. s. v. Jag skulle önska, att

Nso 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Anslag för be- ett sådant tillägg nu kunde ske i motiveringen, men om detta
de^ia* ar later sig gorå, vill jag i alla fall anhålla att få fästa rege eftergif^iviss

ringens uppmärksamhet på nödvändigheten att vidtaga någon åtdem
åliggande gärd i saken. Jag föreställer mig till och med, att, om regeringen
ersättnings- icke vill gorå något, Konungens befallningshafvande i Norrbottens
skyldighet. por(}e känna sig pligtig dertill, ty det kan icke vara för (Forts.

) nuftigt eller svenska staten värdigt att oupphörligen utgifva
dryga skadeersättningar till Norge utan att undersöka, huruvida
det på något sätt kan förekommas.

För (ifrigt yrkar jag bifall till betänkandet.

Herr Berg, Lars: Då den siste ärade talaren för andra gången
yttrat en enligt min åsigt origtig uppfattning om förhållandet
mellan lapparne och de bofaste i Norge och särskildt med afseende
på det af svenska staten hållna juridiska biträdet till hjelp åt
lapparne, anser jag mig skyldig att söka rätta denna missuppfattning.

Han ansåg, att en del af de klagomål, som lapparne rigtat
mot det juridiska biträdet, härledde sig deraf, att detta biträde
vore af norsk nationalitet, och han trodde, att skadeersättningarnes
tilltagande storlek också härledde sig af samma orsak.
Men herrarne kunna ju lätt tänka sig, att så icke gerna kan
vara förhållandet. Skickade man en svensk jurist till Norge och
stälde på honom samma öfverdrifna fordringar, som nu af lapparne
ställas på norska ombudet, såsom att han skulle vara med
icke allenast vid hvarje rättegång, utan äfven vid hvarje taxering
af renbetesskador längs en nära 70 mils kust, kan man förstå, att
han ännu mindre än det norska ombudet skulle kunna motsvara
sådana anspråk. Dertill kommer, att den svenske juristen har
svårt att sätta sig in i den norska lagen, den norska rättsuppfattningen
och folkkar akteren. Det juridiska ombudets uppgift
är för öfrigt icke blott att vara lapparnes advokat, utan han skall
derjemte noga iakttaga lagens tillämpning, dess fel och förtjenster
samt deröfver till vederbörande afgifva årliga berättelser. Derför
är det mycket säkert, att betydelsen af ombudets omdöme om
den norska befolkningens uppträdande mot våra lappar och öfver
de norska domstolarnes och taxeringsförrättningarnas opartiskhet
mot dessa våra lappländska bröder blir en helt annan, då det uttalas
af en svensk jurist, som är ditsänd, än då det uttalas af en
infödd norsk man, en framstående ansedd norsk jurist — och de
herrar, som hittills varit ombud, hafva såvidt jag förstår — och
jag har följt mycket noga med deras verksamhet och stått i
korrespondens med ombuden personligen — på ett mycket förtjenstfullt
sätt understödt lapparne och icke dragit sig för att
uttala sanningen i sina embetsberättelse!’.

Det har upprepade gånger af ombuden härom sagts, att den
norska befolkningens uppträdande mot våra lappar äfvensom de
norska domarena ofta innehållit den »bludigste Uret». Sådana ord
af eu norsk jurist äro för lagens förnyelse värda långt mer än

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 28.

alla andra utredningar, men uttalade af en svensk skulle de Anslag för bekafva
ringa eller intet värde. På denna grund äro förhållan- ^

dena, hvad dessa ombud angår, sådana de böra vara, såvidt jag eftergift" vd,
förstår. dem åliggande

Deremot är det sant, att åtskilliga af de i den internationella ersättningslapplagen
föreskrifna åtgärder rörande renflyttningsvägar med skyldighet.
broar, öppnande af gamla renbetesplatser, gärdesgårdars och stäng- (Forts.)
sels upprättande icke kommit till utförande, utan tvärtom hafva
lapparnes gamla renflyttningsvägar och renbetesplatser flerstädes
af stängts och upptagits af norska nybyggare. Således behöfvas
visserligen derutinnan de åtgärder vidtagas, som den föregående
talaren föreslog, och om hvilka äfven jag i tjensteväg några
gånger gjort underdånig framställning. I detta fall kan jag således
förena mig med honom, om jag uppfattat honom rätt.

Herr Billing: Den förste talaren föreslog en ändring i.utskottets
motivering. Mot detta förslag har den siste talaren gjort
anmärkning i vissa delar, och kanske kunna äfven andra berättigade
anmärkningar göras mot detsamma. Det förekommer mig,
som om kammaren icke nu skulle vara beredd att så här utan
vidare antaga en förändring i motiveringen, som skulle gå ut på
vissa åtgärders vidtagande. Jag anhåller derför att få yrka bifall
till utskottets framställning oförändrad.

Herr Ljungberg: I det svar, som den näst föregående talaren
gifvit, har han mer än jag väntat mig fäst sig vid en sak, som
här icke föreligger, nemligen de juridiska ombudens nationalitet,
och han har dervid yttrat ett misstroende till de norska domstolarne,
som jag icke uttalat.

Han sade nemligen, att ett svenskt ombud, om det komme
med framställningar, skulle göra mindre intryck och utöfva
mindre inflytande på sakernas utgång än ett norskt ombud.. Jag
kan icke dela denna hans uppfattning, emedan åtminstone i vårt
land domstolarne låta sakerna tala, icke advokaterna råda, och jag
tror, att när man hört så många klagomål såväl öfver de norska
domstolarne som öfver lapparnes norska ombud, hade man åtminstone
bort göra ett försök med att en gång anställa ett svenskt
ombud; ty mycket beror af det nit, hvarmed sakerna drifvas.
Denna fråga lemnar jag emellertid denna gång derhän. Deremot
beklagar jag, att den siste talaren alldeles afböjde åtgärder, som
synas vara af trängande behof påkallade, ty icke kan det vara
i Sveriges intresse, att både våra fattiga nomader och vårt statsverk
skall oupphörligen betala skadeersättningar, utan att en
enda åtgärd vidtages för att förekomma dessa förluster. Det var
blott det senare, jag yrkade, men för öfrigt vill jag hoppas, att,
sedan uppmärksamheten nu blifvit väckt härå hos regeringen
och andra myndigheter, något försök åtminstone skall göras
att undanrödja dessa missförhållanden. Sker icke detta, är jag

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

An]iaZ för be- öfvertygad, att dessa anspråk på statens kassa aldrig komma att
™afe åt »upphöra. 6

del lappar af x x
eftergift i viss

dem åliggande Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
ersättnings- talmannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att
skyldighet, hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Ljung(rorts.
) Jerg,, att utskottets hemställan skulle bifallas, men att i afseende
på motiveringen skulle i slutet göras ett så lydande tillägg: »samt
att behörig undersökning och andra nödiga åtgärder vidtagas för
att, såvidt möjligt är, förekomma vidare skadegörelse af renar &
norsk mark».

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den
2 och 5 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 73, i anledning af väckt motion angående ändring af förordningen
om kommun alstyrelse i stad den 21 mars 1862, och
n:o 74, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §
i lagen om sjukkassor den 30 oktober 1891,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Förslag till Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 1 och 2 innegrundlags-
varande maj bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af Kongl.
aZIlr!wTZ proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 14,17

välja riksdags- 25 riksdagsordningen äfvensom inom Riksdagen väckta mojna»
i Andra tioner af samma ämne.

Kammaren.

Herr statsrådet Annerstedt: Då statsministern är af sjukdom
förhindrad att här tillstädeskomma för att uttala sig i frågan,
tillåter jag mig att yttra några ord med anledning af konstitutionsutskottets
betänkande i ämnet.

Den första fråga, som då framställer sig, är den: finnes något
behof att vidtaga en utsträckning af rösträtten? Denna fråga
har af konstitutionsutskottet besvarats på sådant sätt, att detsamma
anser de gällande bestämmelserna uti ifrågavarande hänseende
vara egnade att betrygga en normal och sund utveckling
af vårt konstitutionella lif, och lärer enligt utskottets förmenande
någon giltig anledning icke föreligga till en nedsättning af den
uti grundlagen bestämda census för valrätt till Andra Kammaren».
Utskottet grundar sin uppfattning hufvudsakligen derpå, att de
bestämmelser, som angå rösträtten, till följd af utvecklingen inom
samhället, sedan dessa bestämmelser vidtogos, i sj elfva verket
hafva blifvit ändrade så, att de icke innebära samma begränsning

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

nu som för 30 år sedan, och att arbetslönernas stigande skulle
hafva för hvar och en, som åstundar att förvärfva sig valrätt, medfört
större lätthet att förvärfva densamma. Konstitutionsutskottet
har till bevis härför anfört, att antalet valmän under tiden 1872—
1893 ökats enligt regeln med i medeltal */* procent för hvarje»
valperiod. Men härvid far jag till en början erinra, att förhållandet
i detta afseende är väsentligen olika för stad och land.
Den statistiska utredningen visar, att denna skilnad är så betydande,
att, under det tillökningen i stad uppgår till ungefär 1
procent om året, åtminstone under de tre valperioder 1885—1893,
för hvilka utförliga statistiska undersökningar föreligga, denna
för landet under samma perioder uppgår till blott t io procent om
året. Det torde också vara kändt, att med undantag för fabriksdistrikter
på landsbygden icke annat än i undantagsfall arbetslönen
nått den höjd, att den för en arbetare uppgår till mer än
800 kronor om året. Den statistiska utredningen ådagalägger
också, att antalet röstberättigade inkomsttagare å landet under
perioden 1885—1893 ökats med knappt 10,000 personer.

Men oberoende häraf gifves ett annat förhållande, som enligt
min uppfattning bör utgöra tillräcklig anledning för Första Kammaren
att taga under öfvervägande frågan, huruvida icke en
jemkning af valrättsbestämmelserna för Andra Kammaren kunde
vara af behofvet pakallad, kunde finnas nyttig och nödig. Det
är icke för någon af herrarne obekant, icke blott att utom Riksdagen
önskningar om utsträckt rösträtt förekommit, utan äfven
att i medkammaren under sista tiden allt intill den riksdag, då
ärendet hänsköts till Kongl. Maj:ts utredning, beslut fattats om
utsträckning af rösträtten. Detta förhållande föreställer jag mig
borde för kammaren innebära tillräcklig anledning att taga frågan
under ompröfning, ty för en hvar ligger i öppen dag, att rösträttsbestämmelserna
i en grundlag icke äro af den art, att de
kunna påräkna att under generationer få ega bestånd utan ringaste
förändring. De äro tvärtom sådana, att samhällets fortgående
utveckling ovilkorligen kräfver en jemkning deri. Under sådana
förhållanden är det gifvet, att för alla representanter, som önska
att bevara samhällets rätt vid de förändringar, som kunna ifrågakomma,
det måste vara af yttersta vigt att i tid, medan ännu
rörelsen för och yrkandena på en förändring icke hafva nått den
styrka, att något motstånd deremot svårligen kan sättas, taga
frågan under öfvervägande samt vidtaga de j emkningar uti ifrågavarande
bestämmelser, som kunna finnas afpassade efter de förändrade
förhållandena, för att dervid kunna få införda de förändrade
och nya garantier, som samhällets behof kräfver. Underlåter
man att i rätt tid göra detta, visar erfarenheten, att man lätt
kan komma i en situation, då man måste låta sina betänkligheter
i frågan fälla och för att undvika ett större ondt taga ett mindre.
I detta afseende kan jag åberopa vår egen erfarenhet. För hvar
och en, som har någon kännedom om det politiska lifvet i början
af 1860-talet, torde det icke hafva fallit ur minnet, att rätta an -

Förslag till
grundlagsändring

i fråga om
rätten att
älja riksdagsmän
■i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Första,, un ledningen dertill, att de två främsta riksstånden utöfvade ett
. ^ändring'' m%tande Pa den ar 1866 vidtagna representationsför i

fråga om ändringen, än hvad många den tiden ansågo vara lämpligt, icke
rätten att yar någon annan än den, att dessa tvenne riksstånd föregående
välja riksdags- årtionden vid förhandlingarne angående representationsreformen
”Kammare™ endast framställa reformförslag utan att sjelfva framlägga

(Forts) sådant, som kunde tillfredsställa såväl deras uppfattning, som

önskade bevara »en normal och sund utveckling af vårt konstitutionella
lif», som flertalet af dem, hvilka hyste en liflig önskan om
en förändring. Likaså torde icke heller den farhågan vara alldeles
utesluten, att, om Första Kammaren inskränker sig till att afvisa
förslaget om rösträttens utsträckning, men icke under den närmare
tiden vidtager någon åtgärd för åstadkommande af en sådan
jemkning i bestämmelserna, som tillika tillgodoser samhällets behof
af en tryggad och lugn utveckling, Första Kammaren förr eller
senare kommer att befinna sig i en sådan situation, att den för
att undvika skada för samhällets vitala intressen måste låta sina
betänkligheter falla och antaga ett förslag, liknande det, som den
främstereservanten mot konstitutionsutskottets beslut nu framstält.
Äfven det nu föreliggande konstitutionsutskottets betänkande
med dess reservationer synes mig vara ett förebud, huru
saken vidare kan utveckla sig." Vi hafva en reservation från 6
Andra Kammarens ledamöter, som gått längre, än Kong! Maj:t
föreslagit. Det torde icke vara förmätet att antaga, att, hade
Första Kammarens ledamöter i utskottet accepterat det Kongl.
förslaget, reservanterna skulle förmåtts att deri instämma.

_ Den andra frågan är den: kan eu utvidgning af rösträtten i
enlighet med det kongl. förslaget anses rådlig att vidtaga eller,
med andra ord, innebär detta förslag tillräckliga garantier för en
sådan utsträckning? Detta har konstitutionsutskottet icke velat
medgifva. Jag torde då till en början få fästa uppmärksamheten
derpå, att, hvad landet beträffar, innebörden af det af Kongl. Maj:t
framlagda förslaget är den, att det vill utjemna förhållandet
mellan. stad och land i fråga om möjligheten för den ordentlige
och skicklige arbetaren _ att såsom inkomsttagare förvärfva sig
rösträtt. Något annat innebär egentligen icke det kongl. förslaget.
Jag har redan i det anförande till statsrådsprotokollet,
som är vidfogadt föreliggande förslag, fäst uppmärksamheten derpå,
att en nedsättning i census, hvad landet beträffar, i stort sedt
icke skulle utöfva något inflytande på Andra Kammarens sammansättning
_ med hänsyn till landtrepresentanterna. Det är genom
den statistiska utredningen ådagalagdt, att antalet inkomsttagare
skulle öfverskjuta jordegare och arrendatorer endast i 11 valkretsar,
och dessa äro alla sådana, der detta har inträdt eller snart
kommer att inträda, alldeles oberoende af reformen. Dessa valkretsar
äro först och främst Fernebo samt domsagorna här omkring
Stockholm, nemligen Södra Roslags och Södertörns, i hvilka valkretsar
inkomstegarne redan öfverstiga eller nära nog uppgå till
antalet af öfriga röstberättigade; vidare domsagor uti bruks- eller

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

sågverksdistrikt, der inkomsttagarnes antal sannolikt inom en Förslag till
snar framtid kommer att öfverskjuta jordegarnes och arrendatorernas.
nemligen Norunda och Örbyhus, Finsponga, Nora, Yestman- ; fr?iga om
lands norra, Gfestriklands östra, Södra Helsinglands östra, Medel- rätten att
pads östra och Ångermanlands mellersta. I alla dessa valkretsar välja rOudagihar
nemligen antalet röstberättigade inkomsttagare under perioden
1885—1893 vuxit så starkt, att det fördubblats i vissa och ökats g ) ''

nära nog till dubbla antalet i andra af dessa valkretsar. I
afseende på dessa innebär således den ifrågasatta grundlagsförändringen
icke någon fara. Tager man då i betraktande, att
förhållandet mellan inkomsttagare och jordägare i de öfriga valkretsarne
efter genomförande af den utaf Kongl. Maj:t föreslagna
reformen ändock kommer att ställa sig så, att i 63 valkretsar
jordegarne komma att uppgå till minst 5 gånger så stort antal
som röstberättigade på grund af inkomst, att i 51 valkretsar jordegarne
skulle uppgå till minst dubbla antalet, och att det är
endast i 20 valkretsar, som proportionen emellan röstberättigade
fastighetsegare och inkomsttagare blifver så låg, att den faller
emellan 2 och 11/s, så torde man kunna påstå, att uttalandet till
statsrådsprotokollet icke blifvit vederlagdt, att. reformen låter
sig genomföra utan att förorsaka några hufvudsak! iga förändringar
med afseende å landtrepresentanternas ställning i Andra Kammaren.

Under sådana förhållanden synes också den anmärkning, som
af konstitutionsutskottet blifvit framstäld, att man saknar en
statistisk utredning, som kunde utvisa inverkan af den i år af
Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelsen angående betalning af 2 års
utskylder till stat och kommun, sakna fog. I fråga om denna
garanti, hvilken äfven utskottet erkänner såsom en sådan, har
man utgått derifrån, att erläggandet under en längre tid af eu
viss skatt innebär samma garanti för de egenskaper, som konstitutionsutskottet
med rätta fordrar skola förefinnas hos väljarne
af svenska folkets representanten, som uppskattningen för en gång
af en inkomst af 800 kronor. Detta betraktelsesätt kan icke^ bevisas
genom statistiska siffror och synes icke heller behöfva något
bevis, då konstitutionsutskottet erkänner dess betydelse.

Denna garanti uppfyller derjemte äfven ett annat åsyftadt
ändamål. Den motsvarar nemligen i någon mån det yrkande, som
för några år sedan framstäldes i Första Kammaren, att åldern för
rösträttens inträde skulle något höjas.

Den uppfyller vidare ett tredje ändamål, att derigenom uteslutes
möjligheten att för särskilda tillfällen tillskapa valmän —
ett tillvägagående, till hvilket redan nu någon gång spår föreförekommit
.i landet och hvilket väl kan belaras komma att försökas
under politiskt upprörda tider.

Då utskottet sedermera anmärker, att Kongl. Maj:ts förslag
skulle i större mån än nu gällande riksdagsordnings föreskrifter
innebära ett obehörigt eller åtminstone onödigt förknippande af
grundlagens bestämmelser med bevillningsförordningen, torde jag

N:o 23.

Onsdngen den 6 Mai.

Fur*la9 tiU deremot fä erinra, att redan nu riksdagsordningens bestämmelser
3ändring om rösträtten äro så intimt förbundna med bevillningsförordnin*
fråga om Sens föreskrifter om taxeringen, att det icke är ett omöjligt tankerätten
att experiment, om man antager, att de myndigheter, Indika hafva
välja riksdag,- befattning med bevillningens utgörande, skulle kunna vidtaga åtKnrnmarm.
Sarder, som gorå tillämpningen af riksdagsordningens föreskrifter
(Forts) '' omöJllg- För detta ändamål behöfver man blott tänka sig, att
någon beskattningsmyndighet folie på den idén att vid taxeringen
ga efter sådana grunder, att fastigheternas värde antingen blefve
blott en ringa bråkdel af det nu gällande eller ock mångdubbelt
större. Det är tydligt, att grundlagens bestämmelser skulle härigenom
illuderas i den ena eller andra rigtningen. Det vore också
möjligt att tänka sig, att taxeringsmyndigheten bestämde ett existensminimum,
uppgående till mer än 800 kronor, och huru skulle
då de garantier, som grundlagen tänkt sig för inkomsttagarnes
rösträtt, taga sig ut? Det är tydligt, att riksdagsordningen redan
nu utgår från den förutsättningen, att bevillningsförordningens
föreskrifter samvetsgrant af vederbörande myndigheter skall tilllämpas,
och jag tror det icke vara för mycket vågadt att såsom
sannolikt antaga fortvaron af en sådan samvetsgrann tillämpning
äfven framdeles, om förevarande förslag skulle af Riksdagen antagas.

Det torde också ligga i öppen dag, att vill jag söka några
garantier i ersättning för nu gällande minimitaxering af 800 kronor,
kan jag svårligen söka dessa på något annat gebit än inom
bevillningsförordningen. För öfrigt kan med skäl erinras, att förhållandena
inom samfundet för närvarande äro sådana, att det är
nästan omöjligt att stifta en grundlag, som i och för sig fullständigt
innehaller alla de bestämmelser, som kräfvas af samfundsförhållandenas
fortgående utveckling, och vid grundlagens affattning
måste hänsyn tagas till beskaffenheten af öfriga lagar i
samhället och hänvisas till dessa lagars innehåll. Det kan visserligen
i grundlagen intagas flere, bestämmelser än hittills; det
kommer dock alltid att finnas qvar en återstod, med afseende å
hvilken man måste åtnöja sig med att hänvisa till öfriga lagar.
Och hvad konstitutionsutskottets antagande beträffar, att beskattningsmyndigheterna
skulle genom att godtyckligt höja och sänka
det bevillningsfria afdraget kunna borttaga eller gifva rösträtt,
kan denna invändning bemötas dermed, att detta är lika möjligt
med nu gällande grundlag, att dessa myndigheter kunna genom
att godtyckligt taxera personer till 800 kronors inkomst eller
godtyckligt sänka deras taxering under detta belopp gifva eller
borttaga rösträtt. Jag tror det ena är lika litet att befara som
det andra.

Det har vidare af konstitutionsutskottet anmärkts, att ordalydelsen
af Kongl. Maj:ts förslag skulle vara oegentlig deruti, att,
enligt densamma, »förfallna utskylder till staten icke behöfde vara
erlagda just under det år, valet eger rum». Men deremot synes
mig kunna erinras, att då vallängderna inom kommunerna upp -

Onsdagen den 6 Haj.

]*:o 23.

göras med ledning af föregående års taxerings- och beskattnings- Förslag till
längder, är det ganska naturligt, att utskylderna under det löpande
året icke tagas i betraktande. Först och främst, inträffar ;
valet i början af året, äro ju utskylderna icke förfallna; inträffar rätten att
valet samtidigt med uppbördsstämmorna, är det svårt att få reda välja riksdagsman
huruvida utskylderna äro erlagda eller icke; och slutligen är män ‘ Andra
Ju vår valordning för närvarande sådan, att, om en person uppskattats
till 800 kr. och betalt utskylderna för föregående år,
han är valberättigad det följande, äfven om han för det löpande
året icke taxerats till någon inkomst. Kong! Maj:ts förslag synes
alltså vara konseqvent och lämpligt under nuvarande förhållanden.

Vidare har den anmärkningen gjorts af konstitutionsutskottet,
att bestämmelsen om 2 års betalning af skatt »skulle i vissa fall
innebära en orättvisa, enär densamma endast skulle gälla för en

Kammaren.
(Forts.)

grupp af röstberättigade». Härtill torde kunna svaras, att denna
olikhet i det kongl. ’ förslaget hvilar på samma grund som hela
den skilnad, som i vår riksdagsordning redan är gjord mellan
rösträtt på grund af eganderätt till fast egendom och rösträtt på
grund af inkomst. Denna skilnad uppmärksammades redan vid
den nya riksdagsordningens framläggande, anmärktes af motståndarne
till densamma och besvarades pa det sätt, som äfven den
nu gjorda anmärkningen torde kunna besvaras, nemligen att det
är med afsigt, lagstiftaren utgår derifrån, att eganderätten till
jord förr och lättare än inkomst medför rösträtt, och detta på den
grund, att erfarenheten visat, att eganderätt till jord är väl egnad
att gifva dess innehafvare en allvarlig uppfattning af lifvets fordringar
och innebär för honom en lätt utväg att genom eget arbete
förkofra sin egendom. Detta om landtkretsarne.

Hvad deremot valkretsarne i stad beträffar, må erkännas, att
den af Kongl. Maj:t föreslagna nedsättningen kan åtminstone i
afseende å resultatet af valet i städerna medföra i ett visst hänseende
ändrade förhållanden mot de nuvarande; ty tillskottet af
nytillkomna valmän blifver i dessa valkretsar af helt annan
betydelse än i landtvalkretsarna. Men med afseende å detta förhållande
innehaller också det kongl. förslaget, att proportionella
val skola införas i valkretsar, som hafva att utse nere än en
riksdagsman. Nu har konstitutionsutskottet visserligen erkänt
denna valmetods rigtighet och godhet i princip, men, säger utskottet,
följdrigtigheten kräfver, att något införande af denna
princip i var valordning icke eger rum förr, än den samtidigt kan
införas i landet i dess helhet, och det senare är icke möjligt på
den grund, att förhållandena i vår landsbygd med dess stora afstånd
icke lämpa sig för dess införande. Men jag vågar påstå,
att följdrigtigheten icke fordrar detta. Förhållandet är, att i
sådana valkretsar, som hafva att tillsätta flere än en representant,
redan finnes en annan valmetod och en annan rätt för de väljande
än i öfriga valkretsar. Hvarje valman har i de förstnämnda rätt
att välja icke endast en representant såsom eljest, utan, med användande
af list valsmetoden, rätt att rösta på så många per -

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Färsing till soner, som kretsen har att utse riksdagsmän. Följdrigtigheten
91 ■ändring'' s^nes mi£ endast bjuda, att så långt listvalsmetoden användes i
i fråga om yart land bör det proportionella valsättet användas, och man kan
rätten att icke rätteligen säga, att konsekvensen fordrar, att'' äfven i sådana
välja riksdags- valkretsar, der listval icke användes, der skall listval införas,
r''Tammarinl derför att Jag * valkretsar med listval inför den proportionella
(Forts 1 valmetoden. Fetta är tydligen att gå vida längre, än det föreliggande
förslaget kan gifva anledning till. Under sådana förhållanden
synes mig äfven i denna del Kong! Maj :ts förslag vara
värdt att godkännas af falla dem, som önska en utsträckning af
rösträtten, åtföljd af nödiga garantier derför, att äfven efter rösträttens
utsträckning en lugn och ostörd utveckling i vårt land
kommer att fortgå.

På de skäl, som jag sålunda haft äran anföra, hoppas jag, att
Första Kammaren måtte fylla den uppgift, som är efter grundlagen
anvisad i främsta rummet åt Första Kammaren — nemligen
att värna det bestående och för framtiden förekomma förhastade
beslut — på det sätt, att Första Kammaren i dag antager den
kong! propositionen hvilande till grundlagsenlig behandling.

Herr Unger: Af hvad saklig anledning, regeringen framkommit
med det föreliggande rösträttsförslaget, kan man icke väl
inhemta hvarken af det anförande, herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet nu haft, eller af hans anförande till statsrådsprotokollet.
Man får höra, att det skall vara ett behof, och
det behofvet har man fått reda på genom opinionen, särskildt
genom opinionen i Riksdagen och de uttalanden, som Andra Kammaren
i detta afseende haft.

Hvad som händer och sker i Riksdagen, derom kan uppfattningen
vara ganska olika, beroende af med hvilka ögon man ser
och med hvilka öron man hör. Jag tror, att här, liksom i många
andra fall både i det allmänna och politiska lifvet, kan tillämpas
den gamla satsen, att »en klok man tror icke mer, än hälften af
hvad han hör».

Jag tror knappt, att man af den omständigheten, att Andra
Kammarens majoritet upprepade gånger röstat för en utvidgning
af rösträtten, kan draga den slutsatsen, att det för rösträttens
utvidgning är en verklig opinion inom Andra Kammaren. Ty man
vet, att denna majoritet består hufvudsakligen af hemmansegare,
och man har svårt att föreställa sig, att hemmansegarne i Andra
Kammaren skulle finna sig sjelfva så olämpliga till riksdagsmän,
att de skulle vilja ersättas af arbetare och lägenhetsinnehafvare,
och det fastän de fått veta, hvad man nu först fått se genom den
statistiska utredningen, att det går med stora steg den vägen ändå
och att ett antagande af det föreliggande förslaget skulle för dem
vara att skjuta på, för att blifva allt mera undanträngda. Ej
heller tror jag, att man af de uttalanden, som gjorts af radikalerna
och de verklige rösträttsifrarne, kan draga den slutsatsen,
att de skiljaktiga meningarna skola kunna »utjemnas», såsom herr

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

justitieministern säger, genom det förslag, som nu är framlagdt. Förslag till
I sitt anförande till statsrådsprotokollet säger nemligen herr justitieministern
— och detta är det skäl, som val skulle vara det . afr^"9om
sakliga skälet —: »Hvad sålunda vid de särskilda riksdagarne före- rätten att
kommit synes innebära giltig anledning att undersöka, huruvida välja riksdagsicke
de i riksdagsordningen upptagna begränsningar af rösträtten ! Andra
vid val till Andra Kammaren skulle kunna jemkas på det sätt,
att å ena sidan valrätten utsträcktes till en del af dem, som hit- or s''
tills saknat denna rätt, men å den andra samma säkerhet som
hittills förefunnes, att Andra Kammarens sammansättning är betryggande
för en normal och sund samhällsutveckling, och sålunda
den skiljaktiga uppfattning, som i denna fråga hittills rådt emellan
Riksdagens båda kammare, blifvit utjemnad.» Jag tror dock icke,
att man kan kalla detta ett sakligt skäl, så mycket mindre, som,
efter de anmärkta förhållandena att döma, det kan vara ovisst,
om det finnes en sådan opinion inom Riksdagen. Men utan att
närmare ingå på pröfning af denna fråga, går herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet vidare och framhåller i raska drag
utan någon särskild motivering, att inga betänkligheter böra möta
mot nedsättande af arrendatorernas valcensus till hälften, hvarigenom
valmanscorpsen ökas med 2,461 personer, och sedan medtaga
äfven arrendatorer, som hafva arrende på obestämd tid eller på
lifstid, och detta fastän man icke vet, huru många nya valmän,
som derigenom kunna tillskapas.

Hvad beträffar inkomsttagare, framställer herr justitieministern
följande spörsmål: »Kan den sannolikhet för en tryggad och oberoende
ställning samt för sjelfständighet och erfarenhet, som en
inkomst af 800 kronor anses innebära, åstadkommas på ett annat,
lika betryggande sätt?» Och derpå svarar han, att det kan ske,
och derför går han vidare. Men det förefaller mig icke vara tillräckligt
skäl att ändra grundlagen, att man kan »åstadkomma»
en annan »sannolikhet», lika betryggande som den andra för en
tryggad samhällsutveckling. Jag skulle vilja hafva några andra
skäl, några faktiska, sakliga skal, för att man skaH inlåta sig på
att ändra grundlagen. Men när man halkar öfver qusestio an och
gifver sig direkt in på qusestio quomodo, så framkommer lätt ett
förslag, mot hvilket många anmärkningar kunna göras.

Jag skulle vilja inlåta mig på besvarandet af hvad herr statsrådet
anförde mot konstitutionsutskottet och skulle hafva åtskilliga
detaljanmärkningar att göra, som jag tror äro befogade, men jag
skall för närvarande icke upptaga kammarens tid dermed, ty de
blifva nog framstälda af andra under den kommande debatten.

Och jag har så mycket mindre anledning att ingå på. dessa förhållanden,
som saken för mig och många med mig liktänkande
samt för utskottets majoritet ställer sig så, att det icke finnes
några tillräckliga sakliga skäl att nu ändra grundlagen, äfven
om Kongl. Majrts förslag i detalj varit sådant, att det icke funnits
anledning till anmärkning. Jag vill endast säga det, att liksom
Kongl. Maj:t och regeringen naturligtvis hafva ansett sig handla

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till rätt och klokt, dä de framstält detta förslag, anser sig också

9rändring'' konstitutionsutskottet hafva gjort sin pligt, då det på skal, som

i fråga om uet anfört, tillstyrkt afslag å detsamma. Och derför tror jag,
rätten att konstitutionsutskottet skall med mycket jemnmod bära de anmärkväija
riksdags- n in gar och det klander, som utskottet dels redan fått och dels ytter”‘Kammaren.
^.Sare kan få uppbära. Men det lärer vara, såsom man för någon

(Forts) tid, seden bör de, svårt att se en sak lika, då man ser den upp ifrån

och nedifrån. Yi hafva naturligtvis sett den nedifrån, och
från vår ståndpunkt tror jag, vårt åskådningssätt skall vara ganska
hållbart.

Jag kan icke annat än anse, att det är en ganska---en

ganska----ovanlig företeelse, att herr statsrådet och chefen för

justitiedepartementet, som skall leda hela landets lagstiftningsarbete,
i en grundlagsfråga, der man i allmänhet icke vill göra ändringar,
som icke äro nödiga och nyttiga, icke har fäst afseende vid så klara
skäl för att nu icke skrida till detta verk som dem, hvilka äro
framlagd^ af en annan högt ärad ledamot af statsrådet, nemligen
friherre Akerhielm. Han anför, hvad icke kan jäfvas, att »af den
statistiska utredning, för hvars resultat statsrådet och chefen för
justitiedepartementet nu inför Eders Kongl. Maj:t redogjort, framgår,
att tinder åren 1885—1893 antalet af dem, som äro uppskattade
till en årlig inkomst af 800 kronor eller derutöfver och
på sådan grund valberättigade till Riksdagens Andra Kammare,
ökats från 79,570 till 121,372 eller med mer än 50 procent. Det
visar sig sålunda, att redan med nu gällande rösträttsbestämmelser
antalet på grund af inkomst valberättigade tillväxer mycket
snabbt och med en hastighet, om hvilken man säkerligen före den
nu verkstälda utredningen icke gjort sig någon föreställning.»

Han drager deraf helt naturligt den slutsatsen, att det kommer
att fortgå på samma sätt, att det går den vägen i alla fall,
som nu regeringen vill att det skall gå, men det går icke fullt
så fort, som regeringen vill. Men han fäster tillika uppmärksamheten
derpå, att om valrätten skulle utsträckas, så att det blefve
flere valberättigade, ökades progressionen ännu mera. Han säger:
»Det har nyss erinrats, hurusom de nu röstberättigade inkomstegarnes
antal ökats så hastigt, att tillökningen under en tidrymd
af endast åtta år uppgått till mer än femtio procent; och det
torde icke finnas någon anledning antaga, att inom den nu ifrågavarande
_ lägre inkomstgruppen antalet inkomstegare skulle tillväxa
mindre hastigt. Snarare torde väl ett motsatt förhållande
vara att vänta. Dimensionerna för den föreslagna rösträttsutvidgningen
torde derför ingalunda kunna mätas med den nyss
angifna siffran.»

Men det har, som sagdt, varit högre skäl, som icke vi kunna
skåda, hvilka ledt regeringen. Vi hafva dock med vårt åskådningssätt
funnit de af statsrådet Akerhielm anförda skälen vara så
öfvertygande,_ att vi icke kunnat finna, att för närvarande föreligger
någon anledning att ingå på detta förslag. För min del får jag,
utan att inlåta mig i vidare svaromål på hvad herr justitie -

Onsdagen den 6 Maj.

17 Nso 23.

ministern behagat anföra, anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Herr Boström, Filip: Hå jag vid 1891 års riksdag tillät
mig uttala min anslutning till det skrifvelseförslag, som af dåvarande
ordföranden i lagutskottet, landshöfding Bergström, framlades
vid kammarens behandling af detta ärende, anser jag det
vara min skyldighet att, då i dag denna fråga föreligger, angifva
min nuvarande ståndpunkt till densamma.

Man kan ju icke förneka, att redan kort efter det nya statsskickets
införande röster höjdes för, att den då fastälda valcensus
skulle sänkas. Dessa röster hafva mer och mer ökats, ju mer den
allmänna folkbildningen stigit inom landet och det politiska intresset
samtidigt ökats. Dessa röster hafva ju äfven gång efter
annan fått sitt uttryck i medkammarens beslut i frågan, då den
förnyade gånger uttalat sig för en sänkning af strecket. Och för
min del kan jag icke finna annat, än att det vore klokt att nu
fatta ett beslut i denna rigtning, så mycket mera som jag är
lifligt öfvertygad, att den tid snart är inne, då kammaren skall
nödgas göra medgifvanden i detta hänseende. Hyser man nu en
sådan uppfattning och delar man i likhet med mig den fruktan,
som hos alla samhällsbevarande element inom landet förefinnes
för den allmänna rösträtten såsom blifvande för landet skadlig
och olycksbringande, kan jag för min del icke se annat, än att
det vore lämpligt att nu antaga ett förslag, som, framlagdt efter

?rundlig utredning, framställer garantier, om hvilkas beskaffenet
den högt ärade ledamot af konungens råd, som till statsrådsprotokollet
uttalat sin afvikande mening, anfört, att de äro
»principielt berättigade och ur praktisk synpunkt kloka». Med
afseende å dessa garantier tillåter jag mig uppläsa ett par rader
af en högt ärad ledamot af denna kammare, herr Billing, ur det
anförande han hade, då denna fråga vid 1891 års riksdag förelåg.
Sedan han talat om att 800 kronors-strecket icke är en princip,
utan en garanti, yttrar han: »Jag har förut sagt, att jag tror,
att det är berättigadt, att desse, som stå under strecket, skola
få deltaga i det politiska lifvet, och derför måste jag också säga,
att jag önskar, att någon förändring i denna rigtning skall ske.
Men hvad jag bestämt och så länge jag kan sätter mig emot, är,
att denna förändring skall ske på det sättet, att man blott tager
bort de garantier man har, men icke sätter några andra i stället».
Nu föreligga här garantier, som äfven af den person inom Konungens
råd, som icke deltagit i beslutet, fått ett sådant uttalande
om sig, och då kan jag icke annat föreställa mig, än att herr
Billings och de med honom liktänkandes betänkligheter mot nu
föreliggande förslag skola vara häfda.

Man säger, att ändring i nuvarande valcensus skulle vara det
första steget till införande af allmän rösträtt. Härom kan man
dock icke orda, ty man vet icke, huru en sådan sak kan utveckla
sig. Men erfarenheten tyckes gifva vid handen, att då under 30
Första Kammarens Vrot. 1896. N:o 23. 2

Förslag till
grundlagsändring

i fråga om
rätten att
välj a riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till
grundlagsändring

i fråga om
rätten att
välja riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

år ingen förändring i denna valcensus inträffat, kan man hafva
anledning att förvänta, att ännu en lång tid skall förflyta, innan,
förändring i ett nu fattadt beslut kan förekomma.

Man har också sagt, att det icke i alla dessa resolutioner uppställes
någon fordran, att rösträttsstrecket skall sänkas, utan endast
en fordran på allmän rösträtt. Jag erkänner, att så är förhållandet,
men för min del finner jag detta helt naturligt. Ty bland
den klass medborgare, som nu yrka på allmän rösträtt, finnes
utan tvifvel en ganska stor del ordningsälskande och samhällsbevarande
medborgare, hvilka icke vilja gå så långt, som resolutionerna
angifva, men som funnit, att detta är det enda möjliga
sättet att åstadkomma någon förändring i detta syfte. Såsom bevis
härpå tillåter jag mig vördsamt anföra, hvad man hört från denna
frågas behandling inom konstitutionsutskottet, att nemligen ett
flertal af Andra Kammarens ledamöter i början uttalade sin benägenhet
att ingå på ett förslag i närmaste öfverensstämmelse
med .Kongl. Maj:ts förslag, men då detta flertal funnit, att bifall
härtill icke stod att vinna från Första Kammarens sida, hafva
de öfvergått på ett annat förslag, vida längre gående, än de från
början tänkt sig, och vida längre gående än det förslag, som nu
föreligger.

1 likhet med flertalet af denna ärade kammares ledamöter
delar jag den uppfattningen, att det är af synnerlig vigt, att
den jordegande befolkningens inflytande på valen till Andra
Kammaren icke i afsevärd mån försvagas, men då genom den utredning,
som åtföljer K. M:ts förslag, det visar sig, att en sådan
fruktan är ogrundad, håller jag före, att sällan eller aldrig kan
ett bättre tillfälle yjrpas att genomföra en rösträtt sförän dr in g,
som ingen lärer betvifla snart nog kommer att blifva en nödvändighet.

Vi lefva nu i lugna tider, men de tider kunna snart komma,
då man blifver nödgad att ingå på förslag, vida längre gående än
det nu föreliggande och saknande alla garantier. Då jag ej velat,
taga på mitt ansvar följderna af en sådan lösning af denna fråga,
yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Slutligen tillåter jag mig att vördsamt lägga kammaren på
hjertat, att om äfven denna kammare har till uppgift att inom
vår representation bevara det konservativa elementet, tror jag
det är att drifva konservatismen för långt, om man, af farhåga
att svika dess sak, hvarken vill eller vågar frivilligt göra något
som helst medgifvande.

Herr Wtern: Jag anser, att Riksdagen icke blott bör taga i betraktande
hvilket inflytande på valen, som det nu föreslagna, ökade
antalet valmän skulle kunna utöfva, utan att det i lika hög grad bör
göras afseende på det inflytande, frågans afgörande i dess nuvarande
skede kan utöfva på sinnesstämningen inom landet. Den är icke
vidare nöjd med det existerande samhällsskicket, och det är ganska
farligt att låta detta missnöje växa mer och mer. Det är enligt

Onsdagen den 6 Maj.

>:» 23.

min åsigt vida bättre att, äfven om man ej är nöjd med alla dess Förslag till
detaljer, dock göra ett så ntarbetadt förslag som det nu före- grundiagsliggande
i sin helhet eller någon särskild afdelning deraf hvilande, .
på det att en fast opinion derom må inom landet kunna utbilda ''rättm att
sig och förslaget blifva en utgångspunkt för ett konsekutivt välja riksdagsförfaringssätt,
så att förslaget, äfven sedan det, såsom antagligt män ‘ Andra
är, vid nästa riksdag förkastats, dock blir en basis för nya för- Kammarenslag,
än att nu afstå det och senare andra förslag, som fram- (Fort8-)
komma, och gång efter annan afvakta, att splitter nya förslag
skola framträda. Det bör icke bero ensamt af oss hvad som bör
afgöras i dylika fall, utan vi böra, såvidt möjligt är, förvissa oss
om hvilken sinnesstämningen i landet är, om den verkligen fordrar
reformen, och om de garantier, som nu blifvit föreslagna, äro sådana,
att ingen skada uppkommer af att låta nya valmän tillkomma.

Då är det en stor vinst att fortgå på den honsekutiva vägen, så
att antagandet af ett förslag, som medför ökad valrätt, tillfredsställer
ett hos folket förefintligt behof af verklig rösträtt och
derjemte medför sådana garantier, att icke någonting äfventyras.

Då öka vi tillfredsställelsen i landet med det existerande samhällsskicket,
och vi undvika, hvad herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet lade mycken vigt på, att nemligen, om ett
verkligt missnöje inom landet uppstår, omständigheterna kunna
ganska lätt föranleda till att det växer så hastigt, att inga skäl
göra sig hörda och att Riksdagen, som har beshitanderätten, kan
komma derhän, att den finner, att den bör foga sig i något, som
den icke anser fullt tillfredsställande; och kanske att det går så
långt, att man då måste antaga ett förslag som detta eller ett
ännu radikalare, men utan de garantier, som nu stå oss till buds.

Jag kommer nu till den hufvudsakliga anmärkning, jag har
emot det föreslagna nya valsättet; denna anmärkning rör de
propotionella valen. Utskottet har emot dem endast ett inkast,
och det är, att de icke utsträckas till samtliga valkretsar, utan
att det skulle blifva blott en del valkretsar, i hvilka det skulle
införas, och herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
sade nyss, att det är så långt, man kan gå. Det måste nemligen
hafva den ovilkorliga förutsättning, att flera personer skola i samma
valkrets väljas, hvilket ju endast inträffar uti de större städerna,
och för öfrigt.är här i förslaget blott fråga om valen till Andra
Kammaren. Är förslaget godt, hvarför tänker man sig icke dess
tillämpning äfven inom Första Kammaren? Landstingen hafva
ofta anledning att liktidigt välja flere riksdagsmän. Det är lika
angeläget, att minoriteten blir representerad inom Första som inom
Andra Kammaren. Förutsättningen för att ett sådant val skall
blifva godt och verkligen uträtta hvad man dermed åsyftar, är, att
valmännen hafva utpreglade åsigter och väl veta hvad de vilja.

Denna förutsättning kan omöjligen anses mindre rigtig, hvad landstingen
än hvad valkretsarne i de större städerna angår.

Om jag förutsätter, att det finnes eu valkrets, der flere valmän
skola väljas, och att valmännen sammanslutit sig i två sär -

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till
grundlagsändring

i fråga om
rätten att
välja riksdagsmän
i Andra
Kammaren.

(Forts.)

skilda partier med utpreglade motsatta åsigter, så medgifver jag
fullt villigt, att ett valsätt, som möjliggjorde, att hvartdera partiet
finge välja det antal riksdagsmän, som motsvarade dess styrka,
vore att föredraga framför det nu gällande, enligt hvilket en
ringa majoritet tillsätter samtliga riksdagsmän. Men sådana fast
sammanslutna partier hafva vi lyckligtvis icke i Sverige, och då
förutsättningen förfaller, förfaller ock valsättets nytta. Huru
skall det, under nuvarande förhållanden, tillgå i en valkrets, som
skulle välja tre riksdagsmän, om der det proportionella valsättet
blifva infördt? Man skulle genast finna, att ingenting vinnes utan
sammanslutning sins emellan och utan att man komme öfverens
om dén ordning, i hvilken namnen på de riksdagsmän man önskar
skola uppställas. Det måste läggas största vigt på sammanslutningen.
Nu är det någon, som har obetingadt förtroende till en
person, och denne vill han hafva till riksdagsman. Efter* teorien
skulle han sätta honom främst. Men det måste vid sådana tillfällen
uppstå ledare och valarrangörer, om det skall blifva något
inflytande för den ena eller andra sammanslutningen af valmän,
och en sådan skulle underrätta den väljare, om hvilken jag talar,
att enda möjligheten, för att ett tillräckligt antal andra valmän
skola förena sig med honom om den kandidat, han önskade, är, att
han förbinder sig att äfven rösta på deras kandidater, ehuru han
till dessa icke hyser förtroende, och att den ordning, i hvilken
kandidaterna skola uppställas, blir lemnad till afgörande af ledare
eller af en pluralitet. Nu tror jag, att detta skall gifva
anledning till svårigheter och missnöje, såsom no g äfven gifves
exempel på vid de val, som i andra länder, der detta valsätt
införts, försiggått, ehuru fasta partier der bildats. Man skall
vid detta valsätt ovilkorligen alltid finna, att sammanslutning är
nödvändig och att för dess vinnande åsigter måste i större eller
mindre mån uppoffras. Mig synes temligen tydligt, att, der man
äfven med uppoffring af åsigter måste sammansluta sig och vara
enig, det snart bildas partier, och sträfvandena blifva mindre
att göra åsigter gällande än att för partiet vinna magten.

Och hur går det med den, som inkommer i det politiska lifvet
utan att ännu hafva utvecklade åsigter, och med den uppväxande
ungdomen, som ännu blott har sympatier? Jo, den finner
det nödvändigt för sig att välja ett parti och att göra dess åsigter
till sina, ehvad än sakkunskap och erfarenhet senare må lära,
att dessa åsigter äro origtiga och icke lända till landets nytta.
Det är, enligt min tanke, synnerligen förderfligt och olyckligt.
Vi se detta i andra länder. Yi känna alla partibenämningarna
whigs och tory, demokrater och republikaner, moderata och republikaner,
höger, venster, center, m. fl. Äfven här i Sverige hafva
vi haft partier: hattar och mössor. En sådan partibildning är
alltid äfventyrlig och farlig och leder till att det är magten, som
eftersträfvas, och då något parti fått magten, anser det sig också
böra begagna den, äfven till enskilda fördelar. Det leder dessutom
till hänsynslöshet och till förbiseende af statens intressen.

Onsdagen den 6 Maj.

K:o 23.

Hafva tre eller flera partier bildats, sammansluta sig alltid de Förslag till
öfriga partierna emot det parti, som sitter vid magten, för att
sjelfva komma dit. Det blir då en ständig vexling, som leder till ; frågTom
en vacklande, osäker och magtlöst ledning af landets angelägen- rätten att
heter, som icke kan befrämja dess bästa. Händer det deremot, att välja riksdagstvå
partier komma att stå jemnstarka mot hvarandra, så kan ”ömmare™
intetdera uträtta något, utan det inträder visnepolitik och försnörpning.

På dessa skäl är jag emot förslaget om proportionella val
och yrkar för min del antagande af friherre Barnekows m. fl.
reservation.

Herr ftodhe: Då mera vigtiga frågor komma under öfver läggning,

känner man likasom ett behof att få till protokollet
uttala sin mening, äfven om man icke ser sig i stånd att kunna
inverka på andras öfvertygelse och äfven om en sådan inverkan
är obehöflig, såsom jag antager fallet vara med afseende å denna
fråga, rörande hvilken jag utan tvifvel hyser samma mening som
kammarens flertal.

Vid pröfning af den föreliggande frågan måste man allra
först spörja sig: är den föreslagna grundlagsändringen »högst
nödig»? För min del kan jag omöjligen finna annat, än att ett
nekande svar måste gifvas på denna fråga, då, såsom här redan
af flere talare påpekats, statistiken gifver vid handen, att en utvidgning
af rösträtten faktiskt alltjemt försiggår och försiggår
så hastigt, att på nio år antalet röstberättigade ökats med 50
procent, och då, på grund af penningvärdets fall och arbetsprisens
höjande, vi kommit derhän hos oss, att ingen, som vill
hinna fram till rösträtt, icke kan detta. Herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet yttrade nyss, att detta icke ännu
vore förhållandet på landsbygden. Men månne icke det skulle
vara så, om för inkomsttagare bostads- och naturaförmåner öfverallt
upptoges såsom inkomst, hvilket sker på sina ställen, ehuru
långt ifrån på alla? Om således bevillningsberedningarna göra,
hvad de utan tvifvel äro skyldiga till, så tror jag, att man skall
kunna säga, att äfven på landet kan hvar och en hinna fram till
rösträtt, som sträfvar derefter. Men det vore kanhända lämpligt
att göra vägen till detta mål kortare; den föreslagna grundlagsändringen,
äfven om den icke är nödvändig, skulle kanske kunna
anses vara nyttig. Jag håller före, att detta så långt ifrån är
fallet, att jag anser, att det skulle lända till skada för landet,
om den blefve genomförd. Jag bestrider visst icke, att många af
dem, som nu äro utestängda från valrätt, skulle, om denna blefve
dem gifven, begagna den med samvetsgrannhet och med blick för
landets sanna väl, men jag är lika öfvertygad om, att dessa äro
ett försvinnande fåtal i jemförelse med de många, som, ledda och
upphetsade af agitatorer, skulle begagna, medvetet eller omedvetet,
en mera lätt förvärfvad rösträtt i syfte att allt mera öppna
portarne för den falska frihet, som i sjelfva verket icke annat är

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag un än sjelfsvåld och som ytterst går ut på att nedbryta mångt och
^ändring'' ^cket af hvad kristlig kultur och kristlig sed byggt upp och som
i fråga om från .synpunkten af dem är att skatta såsom heligt, godt och rätt.
rätten att År månne en sådan farhåga oberättigad? Gifvas icke alltväija
riksdags- j emt på folkmöten och annorstädes, i tal och skrift ganska oförmKammirena
^ållBamt uttryck åt syften, Sådana som de nämnda? Jag ser, i
(Forts.) llk,iet med statsrådet Akerhielm, i den jordegande klassens inflytande
på vårt stats- och samhällslif en garanti gent emot
omstörtningsarbeten af antydd art, en så betydelsefull garanti,
att jag icke skulle vilja vara med om att uppoffra densamma, utan
att en garanti af motsvarande värde blefve gifven, och en sådan
anser jag icke ens det kong! förslaget erbjuda. Månheten om att
åt den jordegande klassen bevara dess inflytande på statens angelägenheter
och fruktan att denna klass genom streckets sänkning
skulle blifva alltmera utesluten från representationen förhindra
mig således att biträda de nu väckta förslagen om rösträttens
utvidgning.

Men, säger man, en sådan utvidgning har så länge och så
kraftigt blifvit påyrkad, att det icke går an att längre sätta sig
emot. trycket. Gör man detta, kan man blottställa sig för nödvändigheten
att få antaga ett sämre förslag än detta. Det är
derför klokt att .antaga det nu föreliggande kongl. förslaget.
En sådan invändning har imponerat på många, äfven de mest
sansade, och förmått dem att ställa sig välvilliga emot det kongl.
förslaget, fastän de måhända icke innerst äro öfvertygade om
dess lämplighet. För min del vill jag svara på denna invändning,
att, då jag.finner den föreslagna grundlagsändringen hvarken
nödig eller nyttig, jag anser det vara min pligt såsom folkrepresentant
att motsätta mig detta förslag, äfven om än så många
yrka på en sådan ändring, äfven om ett sådant yrkande skulle
vara allmänt, hvilket jag icke tror vara fallet. Jag gör detta af
intresse, för ett verkligt, ett lugnt och säkert framåtskridande,
fastän jag väl vet, att iag genom ett sådant tillvägagående förvärfvar
mig namnet reaktionär.

Då jag sålunda i princip är emot att för närvarande utsträcka
rösträtten utan betryggande garantier, har jag ingen anledning
att inlåda mig på detaljerna i det kongl. förslaget, det enda af
de föreliggande förslagen, hvars .antagande väl kan sättas i fråga.
Endast det vill jag anmärka, i afseende på det föreslagna proportionella
valsättet, att det ingalunda tilltalar mig, detta af två
skäl, dels derför att genom användandet af detta valsätt öfverlemnas
alltför mycket åt slumpen att bestämma, Indika som skola
bli valda, och dels derför att det förutsätter en partiorganisation
och en partidisciplin, om hvilkas värde jag alldeles icke kunnat öfvertyga
mig och om hvilkas värde jag säkerligen icke blir öfvertygad.

Herr vice talman! Jag har ansett det vara min pligt att
öppet och frimodigt uttala mig rörande hvad jag anser vara g agnande
för mitt dyra fosterland.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 6 Maj.

23 N:o 23.

Herr Östergren: Genom statistiska centralbyråns utredning Förslag till

i rösträttsfrågan liar blifvit upplyst, att antalet af dem, som på ?™7wrT"
grund af uppskattad inkomst ega utse ledamöter till Andra Kam- { f?å™9om
maren under åren 1885—1893, ökats med 41,802 nya valmän, samt rätten att
att af berörda tillökning icke mindre än 37,695 komma på de välja riksdagslägst
beskattade, för hvilka den årliga inkomsten ej uppgår till
1,800 kronor, men endast 4,107 på den del af valmanscorpsen, som
bar valrätt för inkomst af 1,800 kronor eller deröfver. Då det °‘8''
sålunda visat sig, att valmanscorpsen utan någon grundlagsändring
så betydligt, som nyss är antydt, ökats och demokratiserats, ansåg
jag, som vid riksdagens början ännu var chef för justitiedepartementet,
mig icke böra medverka till framläggande af den
nu föreliggande rösträttspropositionen. Jag ansåg nemligen de
garantier, som uppstäldes för en utsträckning af rösträtten, icke
vara tillräckliga. Men jag hade äfven ett annat skäl att vägra
min medverkan. Jag ansåg tidpunkten för propositions afgifvande
icke vara lämplig. All fråga om utsträckning af rösträtten
syntes mig böra hvila åtminstone till dess den indelning i
valkretsar, som omförmäles i 13 § af riksdagsordningen, blifvit
af Kongl. Maj:t bestämd. Derförinnan kan man naturligtvis icke
undersöka, huru eu eventuel utsträckning af rösträtten skall
komma att verka inom de särskilda valkretsarne. Det förhåller
sig nemligen så, att i följd af de grundlagsändringar, som 1894
beslötos och sanktionerades, måste valkretsarne till antal och omfattning
ändras. Inom landtvalkretsarna komma att väljas 5 nya
ledamöter; och äfven de mindre städernas valkretsar få rättighet
att välja ett större antal än förut, ty enligt en af mig gjord,
på 1894 års folkmängdsförhållanden grundad sannolikhetsberäkning,
komma sistnämda valkretsar att i höst välja 30 riksdagsmän
i stället för 26.

De skäl, som vid Riksdagens början föranledt mig att icke medverka
till framläggande af den nu föreliggande rösträttspropositionen,
som, om den antoges, skulle på en gång öka de valberättigades
antal med öfver 46,000 personer, tillhörande den klass af
valmän, som i afseende å förmögenhetsförhållanden är minst väl
lottad, dessa skäl äro för mig giltiga äfven nu, då jag såsom representant
har att pröfva det framlagda förslaget, vid sådant
förhållande och då jag derjemte finner de inom utskottet gjorda
speciella anmärkningarna mot Kongl. Maj:ts förslag vara välgrundade,
får jag, herr talman, anhålla att få förena mig med
dem, som yrkat bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Hem Ljungberg: Då jag helt och hållet gillar utskottets

afstyrkande hemställan, skall jag endast bedja att få. framställa
några anmärkningar mot det kongl. förslaget, hvilka icke blifvit
hvarken inom utskottet eller af någon föregående talare här anförda.

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till När Kong! Maj:t velat nedsätta nu gällande census, har han
^Undran S~ ansett ,nö<ligt uppsöka garantier mot den anstormande hopen af
i fråg’a9om ekonomiskt beroende skaror och har trott sig finna dessa deri, att
rätten att den, som skall vara röstberättigad, hör hafva uppskattats till en
välja riksdags- inkomst af minst 600 kronor samt under de senaste två åren erm<K<mmarTa
bevillning för en inkomst af 1 krona 50 öre. Men man har
ammaren. gjgm^ föreskrifva, att dessa skatter skola vara erlagda i rättan
or 3,J Hd, hvadan det således lätt kan inträffa, att de blifva restantier,
hvilka tjenstvilligt betalas af personer, som finna sitt intresse i
att söka erhålla en stor skara anhängare. Man vet, att vid hvarje
partistrid och vid hvarje val tillfälle bildas valkassor eller valfonder,
_ af hvilka det ej blifver någon svårighet att betala såväl
restantier!) a som det återstående årets skatter. Denna garanti är
alltså mycket svag. Derest man velat åstadkomma någon verklig
garanti, borde man åtminstone hafva utsträckt dessa två år till
tre och stadgat, att dessa skatter skulle vara erlagda å rätt tid.

.Det lönar icke mödan att upptaga till granskning de enskilda
motioner, som i denna fråga blifvit väckta; åtminstone äro några
bland dem af den beskaffenhet, att de icke lära kunna röna någon
framgång inom Riksdagen; dock vill jag erinra, att när man i
en motion vill, att det för en valberättigad skall erfordras endast
21 års ålder, har man gått längre än i Norge, som ju affekterar
att vara så demokratiskt, men der man bestämt minimiåldern till
25 år, och i Danmark, der man för en valman fordrar 30 år. Om
den föreslagna rösträtten blefve bifallen, skulle den till och med
blifva vidsträcktare än i Frankrike, ty der har man åtminstone
undantagit härens befäl och manskap. Vi skulle då komma långt
på den allmänna rösträttens väg, och den tror jag, att döma efter
hvad erfarenheten ådagalagt, icke vore rådlig att beträda. Jag
skall bedja att i detta afseende få framdraga några fakta, då
ropen på den allmänna rösträtten ännu pågå och naturligtvis
skola vinna i styrka, om de icke möta någon gensaga.

I Frankrike beklaga till och med frisinnade män hela 1848
års revolution, derför att den medförde allmän rösträtt. 48 års
erfarenhet har visat bedrägligheten af de förhoppningar, den ingaf.
Rösträtten skulle blifva det enda vapen, hvaraf stridiga meningar
begagnade sig; och Frankrike fick kommunen först och sedan
anarkismen, med alltjemt ökadt antal socialister i deputeradekammaren.
Och man skall, för att få lugn och ordning, sannolikt
nödgas tillgripa cesarismen.

I Tyskland ställa sig de organiserade industriarbetarne i de
stora städerna gent emot borgerskapet, och till följd af sitt stora
antal besegra de borgarne. Hamburg sänder 3 representanter till
tyska riksdagen. Men köpmannen, som skickar sina fartyg och
varor till främmande verldsdelar, har för närvarande intet inflytande
på sitt fäderneslands öde. Staden representeras af socialister.
Inflytandet har öfvergått till de personer, som föra varorna
om hord på fartyget. Den stora fabriksstaden Nurnberg representeras
af en socialist, likaså Magdeburg och Braunschweig, och

Onsdagen den 6 Maj.

25 N:o 28.

sjelfva verldsstaden Berlin har bland 6 representanter 5 socia lister*

t j, ändring

Efter oerhörd strid blef i Belgien allmän rösträtt i modi- {jrågn om
beråd form införd, och den slog så ut, att icke det liberala, utan rätten att
det klerikala elementet af gick med segern. Socialism eller reak - välja nksdags tion,

se der trukten! Kammaren.

I Amerika beräknar en stor de! af valmännen att ta sälja (j>orts)
sina röster; och varierar priset der mellan 50 cents och 3, stundom
5 dollars. Arbetsgifvarne pressa sitt folk i sina intressen, och
rösttvång inträder i stället för frihet att deltaga i valen.

Men äfven om andra länder icke gifvit oss så varnande exem 5el

på den allmänna rösträttens verkningar, borde vi ha nog af
et förspel till dessa, som vi sjelfva i flera år fatt upplefva.

Man talar så mycket om svårigheten att sänka strecket, emedan
en valman bör vara ekonomiskt oberoende; men det borde
väl äfven fordras moraliskt oberoende, upplysning och, framför allt,
fosterlandssinne hos dem, som skola afgöra landets öde. Men hos
oss är numera radikalismen oblandadt kosmopolitisk och ofosterländsk.
I många länder äro de djupa lederna långt mera frisinnade
än i Sverige; men de kalla icke det frisinne att skymfa sitt
fosterland, dess stora minnen och dess fana. Detta fel, ja, man
kunde väl säga denna förbrytelse hos våra radikaler är nu så
väl bekant för våra grannar, som aldrig sjelfva skulle mot sin
nation kunna tillåta sig något sådant, att en norsk stortingsman
kunde förlidet år i vår egen hufvudstad uppträda med så oförsynta
utlåtelser mot Sverige, att de aldrig i annat land varit
möjliga. Men han var säker derom, att han blott behöfde anslå
svenskfiendtliga strängar för att strax fa de svenska radikalerna

med sig. _ .

Val bekant är, att knappt någonsin Sverige haft en sa hätsk
och oförsonlig fiende som den nu aflidne Johan Sverdrup. Icke
blott i ekonomiskt och rättsligt afseende — såsom t. ex. i fråga
om transitorätten, myntkonventionen och domars exekutiva kraft —
visade han den största ogenhet och ovilja mot Sverige, utan han
sökte äfven i politiskt hänseende på allt sätt motarbeta och skada
vårt land. Men i juli 1884, då unionskonungen, genom Sverdrups
utnämnande till förste minister i Norge, i viss mån underkastat
sig och dermed äfven sitt andra rike den norska folkmagteps
välde i många vigtiga fall, samlade sig, på uppmaning af en viss
morgontidning, våra arbetare vid Riddarnolmen för att »uttrycka
sin tillfredsställelse öfver att konungen i Norge, genom Sverdrups
utnämning, lemnat sitt erkännande åt folkrepresentationens berättigade
inflytande»; och till samme man aflätos i senare år helsnings-
och lyckönskningsadresser från våra förvillade arbetarehopar.

Några månader förut hade tvenne då mycket bekanta arbetareledare
i samma tidning uppmanat en här vistande norsk grosshandlare
att »bjuda Stockholms arbetare på en enkel tillställning
i den rymligaste lokal, som kunde fås, då bekräftelse för arbetarnes
sympatier för den norska venstern skulle erhållas».

^!0 23. 26 Onsdagen den 6 Maj.

Fär>ia3 m Vid särskilda rösträtts- och andra möten i Norrköping VadMring''
®teila, och Stockholm hafva våra arbetare, ledda af några fosteri
fråga om landslose agitatorer, afsändt helsningstelegram till den mot Sverige
rätten att så hatfulla norska venstern, med lyckönskningar för hennes arbete
Tälja riksdag,-iöv frigörelse från Sverige i merkantilt och politiskt hänseende
”Kammaren ° °fh“<;d uppmuntrande tillsägelser, att norrmännens kraf på likdan»)
ståtlighet äro fullt berättigade (utan att dervid fogas ett ord
om Isorges skyldigheter).

Det går så långt, att enstaka norske arbetare sjelfva finna
detta _ affall från eller förräderi mot eget land osmakligt och
ovårdigt. För den stora mängden i Norge är det deremot synnerligen
behagligt, och man sag sålunda i mars 1893 den norska
landsvensterförenin gen aflåta eu helsning till den s. k. folkriksdagen,
hvars syften och ledning voro dem väl bekanta.

Karakteristiskt är det svar, folkriksdagen då (den 17 mars)
afgaf. Det innehöll, att hon uppdragit åt sin verkställande komité
att, »derest, till följd af den svenska byråkratiens motstånd mot
Norges berättigade (!) kraf på likställighet med Sverige, den unionella
konflikten skulle hota att erhålla en mer eller mindre våldsam
lösning, sammankalla en urtima folkriksdag». Det vill säga,
att om arbetarnes eget fädernesland komme i krig med Norge,
så skulle de med våld eller uppvigling ställa sig emot sin egen
nation!

Mer_ än en gång och senast efter arbetaretåget i förra månaden
till en viss riksdagsmans ära hafva norska venstermän
öppet förklarat, att de skola »bekämpa fienden Sverige med (illa
medel» och att de dervid hafva att påräkna den svenska demokratiens
hjelp!

Men om denna på okunnighet om sakförhållandena och liknöjdhet
för det egna fosterlandet grundade kurtis för våra vedersakare
måste göra hvarje insteg i representationen af så förvillade
arbetare farligt och ödesdigert, så visa äfven de tid efter annan
vid arbetarnes möten framträdande hotelserna att med våld taga
sig den s. k. rätt, hvilken de på nämnda sätt göra sig värdiga»
att de »intellektuella, sedliga och medborgerliga egenskaper»,
indika herr Elowson i sin motion åberopar, icke ännu ernått
någon tillfyllestgörande utveckling. På intet område borde väl
dessa egenskaper göra sig mera gällande än i fråga om landets
försvar; men det tredje allmänna rösträttsmötet (i april 1892)
hotade med »ren. försvarsvägran», om man fortfarande vägrade nu
rösträttslöse politisk medborgarerätt.

Vid andra tillfällen har blifvit sagdt, att arbetare, som icke
hafva rösträtt, ha intet att försvara; (friheten och fosterlandet
äro således för dem utan värde). Ja, i ett tal på demonstrationsmötet
den 1 i denna månad sades, att arbetarne »måste skapa sig
ett nytt fosterland, ty för närvarande ha de intet».

Vid ett af aktningsvärda personer tillstäldt försvarsmöte, 1891,
i Elfsbacka (i Vernuand) hade radikalerna så bemägtigat sig
ledningen, att då en militär till de 200 närvarande framstälde

Onsdagen den 6 Maj. 27

följande fråga att besvaras med ja eller nej, nemligen »Bör
svenska folket under nuvarande förhållanden försvara sitt fosterland?»,
besvarades frågan med nej!

För hvarje befattning, som en menniska önskar sig, fordras
behörig kompetens, men till att leda statens öden tror man sigt
värdig nog, ehuru man förnekar en medborgares första pligter,
dem att värja sitt land och att icke åt öppna eller hemliga fiender
offra dess ära, rättigheter och intressen.

Från denna villfarelse måste man återkomma, så framt man
någonsin skall nå sitt mål; ty på den vägen, man hittills valt,
går det icke.

Såsom eu gammal vän af arbetarne, för hvilka jag i tal och
skrift under flera år sökte verka, ända tills innationella och socialistiska
idéer fingo insteg bland dem, tillåter jag mig slutligen
säga, att om de, med öfvergifvande af dessa idéer, vilja vända
tankar och syften endast till det egna fäderneslandets bästa,
skall visserligen icke jag och, som jag tror, icke heller någon
annan medlem af denna kammare förvägra dem allt understöd för
ernående af en större politisk inflytelse. Jag betraktar ännu.alltjemt
den arbetande klassen såsom det samhällslager, från hvilken
vår nation borde hafva att hemta sin förnämsta kraft; men denna
kraftkälla bör då äfven vara nationel.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Nyström, Carl: Hans excellens statsministerns sjukdom,
som hindrar honom att här försvara det kongl. förslaget,
ålägger oss, dess motståndare, en viss återhållsamhet och grannlagenhetshänsyn,
särskildt må hända vis å vis den kinkiga frågan,
hvarför öfver hufvud detta förslag kommit, fram under loppet af
denna riksdag, och under hvilka omständigheter. Vi skola nu
lemna den saken derhän, och jag föreställer 111ig,.att den af mig
påpekade omständigheten skall hafva det med sig, att debatten
kommer att blifva något mera dämpad och mindre sensation^, än
den under andra förhållanden säkerligen hade blifvit.

Det förhållande blef på sin tid mycket omtaladt och föremål
för rätt mycken undran, att det kongl. förslaget ej blef föremål
för votering inom konstitutionsutskottet. Man voterade emellan
reservanternas förslag och Första Kammarens ledamöters yrkande,
men deremot icke om Kongl. Maj:ts förslag, och. det frågades:
»Huru kunde det vara möjligt?» Jag antager, att i detta förhållande
kunna vi se en varsel och att proceduren inom utskottet
ungefär är förtecknande för frågans läge inom Riksdagen och
hvarför icke för dess läge inom hela landet. .Regeringens förslag
blef ej föremål för någon votering i konstitutionsutskottet, derför
att detta förslag icke tillfredsstälde vare.sig den ena eller den
andra af de båda meningsströmningar, hvilka på alla samhällslifvets
områden och således äfven inom konstitutionsutskottet stå
emot hvarandra. Det kongl. förslaget tillfredsstälde icke oss konservative,
och detta af skäl, som 1 sin bästa form återfinnas uti

N:o 23.

Förslag till
grundlagsändring

i fråga om
rätten att
älja riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

NiO 23. 28 Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till friherre Åkerhielms yttrande till statsrådsprotokollet, och voro vi
^ändring'' redan {ran början missnöjda dermed, så hafva vi under dagens
i fråga om debatt och nu senast genom herr Östergrens anförande fått en
rätten att ytterligare bekräftelse på anledningarna till vår motvilja för förvälja
riksdag»- slaget. Men det tillfredsstälde icke heller den andra sidan, på
kammaren" fätt bäst, Samgår af det yttrande, hvithet en af denna sidas förkorts.
) kärnPar ymde, då han sade, att förslaget var otillfredsställande
redan på grund af dess förutsättningar. Derför gick det som
det gick.

Inom utskottet voro båda parterna ense om att icke vilja
godkänna det proportionella valsättet uti den form, hvaruti det
föreligger uti Kong! Maj:ts förslag, och detta är väl icke så
mycket att undra öfver; ty denna form är endast ett förnyadt
upptagande af ett äldre, efter danskt mönster tillskapadt och på
andra håll förkastadt förslag, och man torde således kunna säga,
att, denna form för valrättens utöfvande har uteslutande ett historiskt
intresse. Ett faktum är också, att den lemnar åtskilligt
öfver åt slumpen samt att om den tillämpas på en valförsamling,
t. ex. en stad, som har två riksdagsmän att välja, ställa sig möjligheterna
så underligt, att det kan inträffa, att en grupp af 700
valmän får besätta den ena platsen och en grupp på omkring 300
den andra. Hvar och en af dessa grupper, sins emellan så olika
i styrka, har samma inflytande på valet, då hvar och en väljer en
riksdagsman. Häri ligger ingen proportionalitet. utan motsatsen
till _ proportionalitet. Denna form innehåller alltså rena matematiska
fel, hvilka det dock skulle vara för långt att här närmare
utveckla. Om den saken var man således på båda sidor om
konstitutionsutskottets bord ense: de propotionella valen vilieman
icke hafva.

Nu har herr justitieministern till försvar för Kongl, Maj:ts
förslag andragit åtskilligt, som väl kan gifva anledning till bemötande.
Han har sagt, att det visserligen är sant, att inkomsterna
ökats i följd af penningvärdets fallande samt att vi närma
oss den tidpunkt, då utan någon särskild lagförändring rösträtt
skall tillkomma dem, åt hvilka man nu tillämnar sådan; men han
sade tillika, att förhållandena utveckla sig så långsamt på landet
och att beräkningarna der icke ega sin fulla tillämpning. Låtom
oss se till, huru dermed må förhålla sig. Inom .Riksdagen har
blifvit utdelad en berättelse, innefattande åtskilliga uppgifter från
våra hushåUningssällskap. Häruti finner man för hvarje län en
post, som heter: .»Stat och lön för ett stathjon». Dessa poster
ställa sig olika inom olika län, i allmänhet varierande emellan
400 och 500 kronor, men der finnas också siffror, hvilka uppgå till
600, ja, till och med 650 kronor i »stat och lön för ett stathjon»,
och ändå har man sagt mig, att i de län, der sistnämnda höga
siffror förekomma, äro hvarken bostad eller bränsle inberäknade.
Om dessa medräknas, så tyckes det, som om ett sådant stathjon
redan i det närmaste uppfyller det vilkor, som fordras för valrättens
utöfvande enligt nu gällande ordning.

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

Vidare har man förmenat, att yrkandena på en rösträttsreform Förslag till
skulle vara så starka. Jag undrar det. På många af oss hafva de
senare tidernas händelser gjort det intryck, att hela rösträttsrörelsen ; frökorn
är en tynande och icke en växande rörelse, och för att komma rätten att
till den uppfattningen, behöfver man icke blott rådfråga de kon - välja riksdagsservativa
tidning-arne, hvilka glädja sig åt detta förhållande, utan * Andra
äfven de radikala, hvilka beklaga det. Vid förberedelserna till
»folkriksdagen» har jag tyckt mig på många håll se, att det står or 9''
temligen klent till med hela rörelsen och att den således kan
antagas vara i aftagande, men då förtjena!- den icke heller att
tagas upp i argumentationen såsom en rörelse, hvilken »med ständigt
växande styrka gör sig gällande», såsom man älskar att
framställa saken.

Vid ett annat tillfälle har jag haft anledning säga,. att det
offentliga lifvet har sina mod lika väl som sällskapslifvet; de
dyka upp, gå tillbaka och försvinna efter någon tid. Jag tror
för min del, att rösträttsrörelsen är ett sådant mod, som nu är
stadt på retur, likasom många andra dylika, om än man på några
håll velat göra troligt, att detta icke är något mod, utan en utvecklingslag,
som med naturnödvändighet skall bryta sig fram..

Jag har förut såsom exempel härpå anfört juryrörelsen, hvilken
på sin tid i vårt land räknade så många anhängare, hvilka
förklarade den vara en framtidsfråga, men huru står den nu?

Och för öfrigt kan detsamma på visst sätt sägas om sjelfva parlamentarismen
— den har varit ett mod, som nu är på återgång;
det må nu beklagas eller icke, men det är så, och det visar bäst,
hvad litet förtroende bör sättas till profetiorna om vissa strömningar,
hvilka hetas vara framtidssaker, de der icke kunna bekämpas.
I stället för att stå gent emot en dylik naturlag, stå
vi helt enkelt inför ett upp- och nedgående mod. Således kan
detta icke anses vara något synnerligen kraftigt argument.

Vidare sade justitieministern, att påtryckningen växer och.att
den slutligen skall blifva så stark, att strömmen bryter sig igenom
och då framkallar ett olyckligt resultat, som man skulle
kunnat undgå genom att i tid visa mera tillmötesgående. Ja,
detta är det vanliga skrämsel- och hotmotivet. Men, mine
herrar, månne det är skäl att fästa så mycket afseende härvid?

Är det väl förnuftigt att lagstifta i dag för en situation,, om
hvilken man endast kan gissa sig till att den skall inträffa i en
framtid och gissa med mycket stor ovisshet? Och man har med
tillämpning af det der skrämselmotivet äfven sagt, att om man
hade visat litet mera tillmötesgående t. ex. inom konstitutionsutskottet,
skulle nog den andra parten blifvit nöjd, och det hade
varit anledning för konstitutionsutskottet att kunna komma fram
med ett mycket godt förslag. Och detta tror man verkligen!

Då tror jag förr på fabeln om fingret och hunden, att den, åt
hvilken ett finger räckes, tager snart hela handen.

Således kan jag icke heller godkänna detta skäl. I hvarje
fall måste det förefalla ganska besynnerligt, att ett dylikt förslag

Nso 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förlag till som det föreliggande har kunnat framkomma, under det att vår
ändring Polltlska situation är så lycklig, att utan alla vidare brytningar,
i fråga om utan alla vidare revisioner, utan alla vidare grundlagsändringar,
rätten att kommer snart nog och helt säkert till följd af sakens egen naturväija
riksdags-utveckling det att inträffa, att dessa personer, Indika man
"Zlmaren Vl11 .81*™ .rösträtt, utan vidare flyttas upp i de röstegandes
(Forts) klass’ 00 1 det lnom en Samtid, hvilken ingalunda torde vara långt
aflägsen. Jag tror, att ganska få stater äro i detta fall så lyckligt
lottade, att der utan vidare inträffar hvad som är ett politiskt
önskningsmål, och förhåller det sig nu så, då torde äfven de
vara försvarade, hvilka säga: »låtom oss vänta på den naturliga
utveckling, som skall leda till detta». Och dåraktigt vore det
väl också, mine herrar, att gripa in uti en så lugn och naturlig
sakernas gång.

Af dessa skäl synes det mig, att förslaget är till sina grunder
oberättigadt, och jag hoppas, att dess öde inom denna kammare
skall blifva detsamma, som drabbat alla i den vägen framkomna
förslag.. Jag tror icke, att det är med denna sterila rösträttsutvidgning,
som man skall tillgodose eller visa tillmötesgående
emot eller vinna, de missnöjda inom samhället. En dylik steril
åtgärd, hvilken i grund och botten icke gagnar några andra än
en hop partiledare, är dessutom icke annat än ett påhandgifvande
af den allmänna rösträtten, som hvarken bland oss eller
hos regeringen har några anhängare. Bättre då att söka afvända
missnöjet genom att lagstifta i syfte att förbättra och utvidga
arbetstillfällena, förbättra arbetarnes löner, förbättra belsovården
och befordringsutsigterna och att i allmänhet för de missnöjda
bland våra medborgare öppna utsigter till en lyckligare tillvaro.
Och jag är viss om och kan försäkra, att för en lagstiftning i den
rigtningen skall Riksdagens Första Kammare, som har så ondt
rykte om sig att söka hindra allt framåtskridande, ingalunda visa
sig omedgörlig.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

. Friherre Klinckowström: Då förslag om utvidgning af den
politiska rösträtten varit före vid Riksdagen, har jag alltid varit
en motståndare dertill. Det förslag, vi nu hafva att diskutera för
att möjligen göra detsamma hvilande till nästkommande riksdag,
är enligt min åsigt både oklokt och otillfredsställande för alla
politiska partier i landet. Det torde knappt tillfredsställa ens
sina egna upphofsman. Man kan med skäl tveka, huruvida icke
förslaget, när man genomläser detsamma, snarare är att anse såsom
ett skämt än som ett allvar. Enligt riksdagsordningens 38 §
veta vi alla, att endast sådana grundlagsändringar böra godkännas,
hvilka äro högst nödiga eller högst nyttiga och dertill
möjliga att verkställa. Jag anser, att det nu föreliggande förslaget
hvarken är högst nödigt eller högst nyttigt, och hvad beträffar
möjligheten åt dess verkställande, tviflar jag äfven derpå
med hänsyn till den af Kongl. Maj:t föreslagna förändringen af

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

17 § riksdagsordningen, rörande val af ledamöter till Andra Kam- Förslag till
maren för större kommuner, hvarest flera än en riksdagsman skola 9''''^fr^s''
väljas, således troligen endast i de större städerna, der valen skola i fr;-uja om
ske enligt Kongl. Majrts förslag genom s. k. propotionella val, och ratten att
genomläser man bestämmelserna härom, tviflar jag på att de skola välja riksdagskunna
verkställas utan mycket stora svårigheter. “Jj*

När en grundlagsändring föreslås, synnerligast af Kongl.

Maj:t, borde man kunna hafva rätt att fordra, att dervid de fel or e''
och brister, hvilka rörande samma fråga i gällande grundlag förefinnas
samt enligt allas erkännande äfven i det kongl. förslaget,
skulle hafva förändrats till ett bättre. Så har emellertid icke
här skett. De fel och brister, hvilka en hvar inser förefinnas
rörande valrätten till Andra Kammaren i nu bestående grundlag,
äro så betydliga, att det synes mig, som man kunde hafva väntat,
att regeringen skulle hafva afskaffa! desamma. Det är, för att
taga en jemförelse från det alldagliga lifvet, som om en tvätterska,
då hon till egaren återställer de tvättade linnepersedlarne med
fläckar qvarsittande å desamma, skulle ursäkta sig dermed, att
dessa fläckar funnits förut.

Jag var med, mine herrar, när den nuvarande riksdagsordningen
blef utaf Riksens Ständer antagen år 1865, och jag tog mig
dervid friheten att redan då förklara, att den var stödd på två
lerfötter, nemligen kommunallagarne och bevillningsförordningen.

Det nuvarande förslaget har man icke ansett nödigt att stoj da
på bättre fötter, tvärt om tror jag, att de båda lerfötternas brister
skulle blifva ändå större, derest vi antoge det kongl. förslaget.

Hvad först beträffar kommunallagarne, veta vi, att dessa äro af
civillags natur, så att de kunna genom en Riksdags och Kongl.

Maj:ts samfälda beslut förändras, hvilket återigen icke kan ske
med grundlagar^. Redan detta är, synes mig, en oegentlighet
hos såväl den nuvarande riksdagsordningen som det framlagda
förslaget. I detta förslag, likasom i den nuvarande grundlagen,
stadgas, att den är valberättigad, som bland annat är röstberättigad
i kommunens allmänna angelägenheter och som betalar skatt
till kommunen till ett visst fyrktal. Men, mine herrar, det är
icke endast en lös förmodan, då jag säger, att det kan hända, att
i vissa kommuner det icke behöfver upptagas några skatter för
kommunala ändamål. Vi hafva, om jag minnes rätt, i Dalarne
kommuner, hvilka hafva så ofantliga skogsbesittningar, att blotta
årliga afverkningen bereder en så stor vinst, att med räntorna
derå bestridas alla kommunens behof.

Det står vidare i det kongl. förslaget, att det skall vara jord
af ett visst taxeringsvärde, som skall lemna rättighet att välja
riksdagsman i Andra Kammaren. Men det är en anmärkning, som
jag förvånar mig att hvarken de dagliga tidningarna eller någon
här i denna kammare ännu gjort, nemligen att man kan anses
ega jord till ett visst taxeringsvärde, vida öfverstigande det, som
enligt nuvarande grundlagen och den af Kong!. Maj:t föreslagna
förändringen deri utgör minimum för denna rättighet, men ändå

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till ej ega en enda skilling. Jag tycker det ligger så nära till liands
ändring förordna, att taxeringsvärdet skall afse den ointecknade delen

i fråga om af jordegendomen. Ty vi känna ju litet hvar, mine herrar, af
rätten att den statistiska utredningen, att icke en eller två, utan samtliga
välja riksdags- jordegendomarne i hela Sverige äro intecknade till minst hälften
"Kammaren? T JaS tror> <let gar ända upp till tre fjerdedelar af deras taxe(Forts)
ringsvärde. Och det lins jordegendomar, som, när de säljas på
exekutiv auktion, icke uppgå till det belopp, som utgör taxeringsvärdet
å desamma. Här hafva i denna kammare suttit personer,
som, bokstafligen taladt, varit fullständiga proletarier eller tiggare,
de hafva, snart sagdt, icke egt rocken på kroppen! Men detta har
Kongl. Maj:t nu icke alls velat i det nya förslaget förändra, och
det förvånar mig på det högsta. Det hade varit så enkelt att,
när det var frågan om taxeringsvärdet på fast egendom, tillägga,
att det gälde den ointecknade delen af samma egendom.

Vi känna litet hvar, mine herrar, att kommunallagarne hvad
beskattningen beträffar efter fyrktal kunna förändras ensamt af
kommunen, och vi känna lika väl, att taxeringsvärdet bestämmes
af dertill utsedde taxeringsman. Häraf kan hända och har händt
icke så få gånger, att, vare sig rättvist eller med hänsyn till politiska
förhållanden, personer, som varit kompetenta att välja riksdagsman
i Andra Kammaren ett eller flera år, genom en ny taxering
af dessa taxeringsman nedflyttats så, att de kommit hvad
man kallar »under strecket» och blifvit oberättigade att välja riksdagsmän.
Detta tycker jag är ett fel, som grundlagen ej borde
favorisera.

Ett annat rör bevillningsförhållandena. Bevillningen beror
ju på Riksdagen allena; och det kan hända och det har under min
riksdagsmannatid varit nära nog på väg att hända, att någon
allmän bevillning icke har behöfts. Och om våra inkomster gå så
lyckligt framåt, som de gjort under dessa 2—3 senaste åren, att
besparingarna bli så stora, att den s. k. allmänna bevillningen
— att nu icke tala om tilläggsbevillningen, som jag hoppas, vi
vid denna riksdag hafva för alltid sett på ryggen! — att den
allmänna bevillningen, säger jag, hvilken icke går upp till stort
mera än 5—6 millioner, icke mera behöfs, och om detta inträffar
två på hvarandra följande år, så hafva vi hela denna lerfot, om
jag så får säga, som skall stödja grundlagens valberättigande och
valbarhet, undanryckt; och hvad skall man då rätta sig efter?
Det är också en fråga, som mig tyckes, att den kongl. regeringen
borde hafva eftertänkt, när nu framlägges ett nytt förslag till
valrätt till Andra Kammaren.

Det fins ett annat uttryck i kommunallagarne, som gifver
mig anledning till anmärkning, emedan det kongl. förslaget innehåller,
att valrätt skall medgifvas åt den, som har rösträtt i
kommunens allmänna angelägenheter. För att ega denna kommunala
rösträtt, fordras nemligen, bland annat, att vara välfräjdad.
Det uttrycket är, som herrarne känna, föråldradt, och med att
icke vara välfräjdad förstås en, som är dömd till straff och blifvit

Onsdagen den G Maj.

N:o 28.

förlustig medborgerligt förtroende såsom eu skärpning af straffet.
Dermed bör enligt kongl. förordningen den 20 januari 1865 afses,
att han förlorat den s. k. välfräjden. Men som herrarne torde
påminna sig, är det icke länge sedan här i kammaren det var en
lång diskussion om frågan, huruvida förlust af medborgerligt förtroende
skulle qvarstå i lagen såsom en skärpning af straff eller
om denna skärpning skulle helt och hållet bortfalla. I senare
fallet bortfaller äfven i kommunallägarne den s. k. välfräjden, ty
den är ju synonym med att ega medborgerligt förtroende. Om
jag mins rätt, var det en talare här i kammaren, som då gjorde
kammaren uppmärksam på, att förlust af medborgerligt förtroende
åtföljde på långt när icke alla vanärande brott, utan endast en
viss klass af desamma. Således kunde man, enligt den nuvarande
grundlagen och äfven enligt det förslag, som Kongl. Maj:t framlagt
till vårt afgörande, mycket väl hafva begått nedannämnda
grafva brott utan att vara förlustig rätt att välja riksdagsman
eller vara valbar till båda kamrarne, om så ifrågakomma. Jag
skall blott uppräkna de brott, som icke kunna medföra förlust af
medborgerligt förtroende och vid hvilka domaren ej kan såsom
skärpning i straffet meddela en sådan förlust. De äro nemligen:
enligt 7 kap. strafflagen hädande af Grud, enligt 9 kap. majestätsförbrytelser,
enligt 11 kap. fridsbrott alla slag, enligt 12 kap. förfalskningsbrott,
enligt 13 kap. mened, enligt 14 kap. dråp, enligt
15 kap. beröfvande af annans frihet, enligt 15 och 17 kap. våldtägt
af qvinna, äktenskapsförbrytelse och tvegifte, enligt 18 kap.
föröfvande af allahanda sedlighetsbrott, undantagandes koppleri,
samt slutligen enligt 20 kap. stöld af saker under 20 kronors
värde, då stölden har rubriken snatteri. Alla dessa grafva brott,
mine herrar, kunna begås, och när brottslingen utstått sitt straff,
kan han mycket väl enligt nuvarande grundlag och enligt Kongl.
Ma.j:ts nådiga förslag sitta här på kammarens bänk som ledamot
vare sig i Första eller Andra Kammaren. Jag vill ej ingå i några
detaljer och lemna bevis på hvarthän det redan burit i denna
kammare i detta afseende, men bevis derpå finnas och fakta saknas
icke, det kan jag försäkra herrarne. Ännu några ord rörande
denna kompetens till riksdagsman, så snart man ej är beröfvad
medborgerligt förtroende. Äfven om en person är det för något
eller några af dessa grafva brott, som jag nu uppräknat, kan
Kongl. Maj:t i nådeväg återgifva honom sitt allmänna medborgerliga
förtroende. Och äfven händer det, att domaren ej dömer en
brottsling såsom skärpning i straffet till ständig förlust af medborgerligt
förtroende, utan endast under viss tid. Och sedan är
han lika kompetent som en hvar i kammaren här att bli ledamot
i Riksdagen.

Jag har önskat få uttala mig i denna fråga, men icke blott
för den allmänna vigt, frågan för en lång framtid egen, om den
blir hyllande på kammarens bord till nästa riksdag, då den ovilkorligen
skall afgöras. Jag har nemligen en annan anledning,
emedan det har om mig utspridts, att jag skulle vara benägen att

Forsla Kammarens Prof. 189(1. K:o 23. 3

Förslag till
grundlagsändring

i fråga om
rätten att
välja riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 23.

Onsdagen den G Maj.

Förslag till
grundlagsändring

i fråga om
rätten att
välja riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

godkänna och gilla ett förslag till allmän rösträtt, och jag var
nära att förlora den för mig oskattbara glädjen att kunna uppträda
vid denna riksdag. När Elfsborgs län skulle omvälja mig,
blef detta rykte välvilligt eller illvilligt om mig utspridt i landstinget.
Men jag hade en god vän, som telegraferade härom till
mig, så att jag kunde svara, att jag ej alls gillade den s. k. allmänna
rösträtten, hvarefter jag lyckligtvis oaktadt alla strider
blef vald. Och jag hoppas, att kammaren deltager i min glädje
deröfver. .Jag vill derför nu säga, att då jag vid 1894 års riksdag
afgaf en ganska vidlyftig motion i den s. k. arbetarefrågan för
att på ett efter min åsigt rigtigt och billigt sätt göra rättvisa
åt arbetarnes önskningar med afseende på att åtnjuta någon rätt
i politiskt hänseende, uppstälde jag nya grunder, som efter min
uppfattning skulle bättre än de nuvarande vara önskvärda, att en
valberättigad eller valbar person besutte egenskaper af en beskaffenhet,
som ej berodde på riksdaler och öre. Vi hafva nu i
30 år — om jag får nyttja ett bibliskt uttryck om Israels barn —
dansat kring den gyllene kalfven, d. v. s. de vigtigaste rättigheter
och egenskaper för valbarhet och valrätt ha varit värderade
i kronor och ören. Och det anser jag ej böra ske, ty man kan
måhända icke vara en bra och duglig menniska, fast man är
mycket rik, och man kan vara en mycket duglig, fosterländsk
och samvetsgrann samt obesticklig menniska och således väl värd
att sitta i Riksdagen, fast man ej är förmögen på det sätt grundlagen
nu föreskrifver. De grunder, som jag i min motion år 1894
uppstälde för att förbättra egenskaperna hos riksdagsmän, voro,
att en sådan person skulle vara infödd svensk man och fyld 25
år, hafva erlagt skatt till stat och kommun — beloppet är för
mig alldeles likgiltigt — under senast förflutna uppbördsår, att
ej ha varit lagligt dömd till urbota straff — jag anser, att en
person, som blifvit dömd till urbota straff, aldrig bör inträda i
Riksdagen eller ha rätt att välja riksdagsman — att ega och
städse hafva egt medborgerligt förtroende, att vara värdig föra
andras talan, att ha fullgjort sin allmänna värnpligt i fredstid
eller ock derifrån vara lagligen befriad, att råda öfver sig sjelf,
att ha genomgått allmän folkskola eller elementarläroverk, att
tillhöra kristet religionssamfund. Som jag nyss nämde, kunna
dessa grunder förändras, men de äro oberoende af både bevillningsnämnd,
taxeringsnämnd och kommunallagar ne, och således af en
mycket mera bestående beskaffenhet, och uttrycka, att en person
bör hafva helt andra egenskaper än de nu gällande.

Med anledning af hvad jag nu i korhet anfört, får jag för
min del vördsamt anhålla, att det föreliggande förslaget af konstitutionsutskottet,
som afstyrker den kongl. propositionen, måtte
af Första Kammaren antagas.

Herr von Ehrenheim: Efter min uppfattning är det förslag
till förändring af § 14 i riksdagsordningen, som här föreligger i
Kongl. Maj:ts proposition, en god och moderat förändring. Ned -

Onsdagen den 6 Maj.

Jf:o 23.

sättningen af census från 800 till 600 kr. kan jag ej anse annat Förslag till
än såsom väl afvägd. Och med föreskriften, att valberättigad
skall under två år före valet hafva till stat och kommun erlagt ; <lfr°r™9om
förfallna utskylder efter en inkomstbevillning af minst en riksdaler rätten att
femtio öre, har dertill kommit en bestämmelse, som ej kan annat välja riksdagsän
öka stadgan hos valmanscorpsen — något, som alltid måste erkännas
vara af vigt och betydelse. Det kongl. förslaget innehåller
dessutom två detaljer, som ej blifvit i dag framhållna, men or 8
som efter min tanke äro mycket goda. Den ena är den, att anmärkning
mot röstlängden skall afgifvas före valet, och den andra,
att röstsedel, som ej lyder på så många personer, som skola väljas,
derför ej skall i sin helhet kasseras. Om jag emellertid oaktadt
denna min uppfattning af 14 § och de nyssnämnda bestämmelserna
ej kan understödja den kongl. propositionen, beror det på förslaget
om proportionella val. Jag lemnar derhän, hvilka sympatier man
må kunna hafva för detta slags val, hvarigenom man vill söka
bereda representationsrätt åt en minoritet, men enligt min uppfattning
böra föreskrifter om val, som skola anställas af ett stort
antal personer och af personer på mycket olika bildningsgrader,
vara enkla, och det komma föreskrifterna om proportionella val
aldrig att kunna blifva. Dessa val hafva dessutom det emot sig,
att de så godt som utesluta all individualitet hos den väljande.

Om det också nu är nödvändigt för de väljande att i viss mån
sammansluta sig, komma valen, om de bil proportionella, att
hänga på en fullständigt skarp partibildning, i fall något resultat
skall kunna vinnas. Lägger man nu dertill, att efter den kongl.
propositionen skulle de proportionella valen endast tillämpas i ett
litet antal valkorporationer, under det att hela det öfriga landet
skulle bibehålla den äldre formen eller att välja uteslutande med
majoritet, så ligger deri en obillighet mot dessa valkorporationer,
och jag fruktar, att om en sådan bestämmelse skulle införas,
kommer den att draga med sig, att det proportionella valsättet
utsträckes till flere valkretsar, och det kan åter icke ske med
mindre, än att valkretsarne bli större, hvilket enligt min uppfattning
är ett förderf, då det minskar den personliga beröringen
och bekantskapen mellan väljande och valde. Det kan till och med
vara möjligt, om vi en gång komma till att få stora valkretsar,
att man ser sig nödgad upphäfva bestämmelsen, att de, som skola
väljas, skola tillhöra valkretsen, något, som för öfrigt förlorar i
betydelse, i den mån valkretsarne äro större; och en sådan förändring
skulle i min tanke vara en af de mest olyckliga förförändringar
i vårt nuvarande statsskick.

Det är af detta skäl, jag ej kan biträda den kong! propositionen,
och då jag icke har någon anledning att understödja någon
af reservationerna, ser jag mig således nödgad att rösta för utskottets
hemställan, om här skulle blifva omröstning.

Häri instämde friherre Akerhielm, Gustaf.

5:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till
grundlag sändring

i fråga om
rätten att
välja riksdagsmän
i Andra
Kammaren.

(Forts.)

Herr vice talmannen: Säkerligen var det flera än jag, som
med någon öfverraskning emottogo framläggandet af den kongl.
propositionen, efter hvad som tilldragit sig före riksdagen och vid
dess början. Jag lät mig derför angeläget vara att i statsrådsprotokollet
efterse, hvilka skäl voro förehragta för detta framläggande,
och dessa skäl äro hufvudsakligen tre. Det första
skälet är, att den nu uppställa gränsen för rösträtt icke kan
göra anspråk på allmängiltighet; det andra, att Andra Kammaren
upprepade gånger har bifallit förslag om rösträttens utsträckning;
och det tredje skälet är, att inom denna kammare flera ledamöter
uttalat den åsigten, att under vissa förutsättningar någon utsträckning
af rösträtten borde ega rum. Hvad det första skälet
beträffar, att de nuvarande bestämmelserna sakna allmängiltighet,
så är det ju fullkomligt sant, men det vidlåder alla med siffror
uppdragna gränser, och om detta är en brist, så lider det föreliggande
förslaget af alldeles samma brist. Drager man ut konseqvenserna
af denna brist på allmängiltighet, kommer man kanske
längre ned på rösträttsskalan, än man förutsett, att man skulle
komma. Hvad det andra skälet beträffar, att Andra Kammaren
upprepade gånger bifallit förslag om rösträttens utsträckning, så
är det också fullkomligt sant, men åtminstone i det första skedet
af frågan hade Andra Kammaren icke den ringaste förestäUning
om betydelsen af denna utsträckning och hvarthän den skulle
peka, ty någon utredning förefans då icke. Det var då mera en
captatio benevolentia från de samhällsklassers sida, hvilkas moraliska
understöd man ville vinna för sina afskrifningsfunderingar.
Hvad det tredje skälet beträffar, att i denna kammare åsigter
hafva uttalats om en utsträckning, så föreställer jag mig, att
skulle man ändra grundlagarne på grund af de åsigter, som
kunna uttalas i kammaren, så skulle våra grundlagar förete en
högst brokig tafla. Dessa skäl äro enligt mitt förmenande inga
statsskäl, de äro på sin höjd opportunitetsskäl eller billighetsskäl,
och på grund af sådana bör man icke ändra grundlagarne. Jag
tror, att grundläggarne af vårt nuvarande statsskick hade i allmänhet
en klarare insigt om ordens valör, än man för närvarande
har. De älskade att kläda klara tankar i klara ord. Ser man t. ex.
på de bestämmelser, som uppställas beträffande bevillningsutskottets
och konstitutionsutskottets befogenhet, så heter det, att bevillningsutskottet
skall föreslå hvad som är nyttigt och billigt, men
konstitutionsutskottet skall föreslå hvad som är nödigt och nyttigt,
och detta är förstärkt med epitetet »högst». Nyttans synpunkt är
gemensam för båda utskotten, men bevillningsutskottet skall derjemte,
såsom rätt är, taga hänsyn äfven till billigheten. Beträffande
åter de konstitutiva grunderna för samhällsbyggnaden,
är billighetens synpunkt utesluten, och der skall man taga hänsyn
blott till hvad som är högst nödigt och nyttigt. Jag förmodar,
att grundlagsstiftarne, med tanke på de papperskonstitutioner,
som, till en del i vårt land, men i synnerhet i utlandet,
hade uppstått under slutet af förra och början af detta år -

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

hundrade, voro angelägna om att lägga grunden för samhälls- förslag till
byggnaden så säker och så djup, att den skulle kunna motstå
stundens vexlingar och hugskott. År nu den föreslagna för- ; fr;uja om
ändringen högst nödig? Låtom oss undersöka. Åt den statistiska rätten att
utredning, som man har allt sedan 1872, framgår, att valmännens välja riksdagsantal
under 21 år har stigit med 62,690 eller med 26,6 procent,
d. v. s. att för hvarje 3-årsperiod, för hvarje ny valperiod hafva ^orts)
nära 9,000 nya valmän ryckt upp i ledet. Nå, säger man, det är
naturligt, att med en växande folkmängd skall äfven valmännens
antal ökas. Men huru förhåller det sig med de valberättigade_ i
förhållande till folkmängden i sin helhet? Jo, det förhåller sig
så, att äfven i detta afseende har en ständig ökning skett. 1872
utgjorde de valberättigades antal i förhållande till folkmängden
5,6 procent, 1875 var det 5,9 procent, 1878 6 procent, 1881 6,2
procent och 1884 6,3 procent. Sedan, 1887, inträffade en skenbar
minskning. Då uppgick detta antal blott till 5,9 procent. Men
denna minskning uppkom deraf, att förut hade man inräknat alla,
äfven sådana, som på grund af icke erlagda kommunalutskylder
skulle varit uteslutna från valrätt, då man åter från och med
1887 endast inräknat dem, som på grund af erlagda kommunalutskylder
hade valrätt. 1887 var antalet, som sagdt, 5,9 procent,

1890 höjde det sig till 6 procent och 1893, det sista år, för hvilket
uppgifter finnas, till 6,2 procent. Vill jag nu jemföra förhållandet
i Norge före den sista utsträckningen af rösträtten derstädes, så
var der ett alldeles motsatt förhållande. Der utgjorde de valberättigades
antal i förhållande till folkmängden 1859 5,5 procent,

1870 4,8 procent och 1876 4,2 procent. Der visade sig således,
att de representativa formerna voro för trånga, och att en utsträckning
af valrätten var nödig. Huruvida aen var nyttig, är en
sak, hvarom jag icke skall tillåta mig något yttrande. Det visar
sig åter här hos oss, att de representativa formerna äro tillräckligt
rymliga, och att de hafva den elasticitet, att de medgifva
upptagandet af de nybildningar, som naturligen alltid måste
uppstå i ett framåtgående samhälle.

Är då denna förändring nyttig? Enligt det framlagda förslaget
skulle de nya valmännens antal uppgå till 46.000. Jag
antager, att dessa .skulle tillkomma hufvudsakligen från de samhällsklasser,
hvilka, huru aktningsvärda och huru samhäll snyttiga
de än äro, likväl i allmänhet icke torde hafva de förutsättningar,
som äro nödiga för att bilda sig ett sjelfständigt omdöme i politiska
frågor. De komma då att hemfalla åt ledare, som taga
deras politiska uppfostran om händer och om hvars pedagogiska
värde ]ag icke skall tillåta mig något annat omdöme, än att den
i fråga om de samhällsbevarande principerna dock torde lemna
åtskilligt öfrigt att önska. Enligt den statistiska uträkningen
skulle med antagande af Kongl. Maj ds förslag inkomstegare i
förhållande till fastighetsegare genast i 8 valkretsar pa landsbygden
erhålla en dominerande ställning, i det att de der skulle
uppgå till öfver 100 procent. I 7 valkretsar skulle de uppgå till,

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till 75—100 procent, i 16 valkretsar till 50—75 procent, i 12 valgrändrinS''
kretsar till 40—50 procent, i 10 valkretsar till 30—40 procent, i
> }råg''a9om 29 valkretsar till 20—30 procent samt i 63 valkretsar till under
rätte» att 20 procent. I städernas 41 valkretsar skulle de tillkomna invålja
riksdags- komsttagarne i 4 valkretsar uppgå till 50—75 procent, i 2 valmån
i Andra pretsar till 40—50 procent, i 6 valkretsar till 30—40 procent, i
— 17 valkretsar till 20—30 procent och i 12 valkretsar till under
20 procent. Men tillkomsten af inkomsttagare från 20 ända till
75 procent skulle medföra, att i städerna den politiska magten
komme att läggas i händerna på inkomsttagare med en inkomst
af 600—1,000 kronor, och huruvida det skulle vara nyttigt för
samhällets utveckling, derom vågar jag hysa tvifvel. Men om
dessa förhållanden icke skulle synas egnade att ingifva några
farhågor, så, på grund af den statistiska utredningen, har man
dock full anledning att antaga, att dessa inkomsttagare snart
skulle _ erhålla ett dominerande och ett uteslutande inflytande.
Det visar _ sig nemligen, såsom förut har blifvit antydt, att tillväxten
af inkomsttagare under de 8 åren 1885—1893 har utgjort,
för hela riket 52,5 procent, för landsbygden 32 procent och för
städerna 64. Men inkomsttagare mellan 800 och 1,000 kronor
hafva under dessa år utgjort, för hela riket 123 procent, för
landsbygden 46 och för städerna 185 procent, så att för mig synes
af denna utredning alldeles klart och tydligt framgå, att inom
en icke aflägsen framtid den rörliga och lösa befolkningen skulle,
om det kong! förslaget antoges, komma att få den politiska
magten i sin hand, med undanträngande af de mera fasta samhällselementen.
— Om den förgångna tidens erfarenhet har varit
sådan, skall då framtiden medföra en annan? Har man skäl att
af den redan vunna erfarenheten om den bestående rösträttens
verkningar _ draga den slutsatsen, att en utvidgad rösträtt skulle
vara förenlig, såsom statsrådet säger, »med en lugn och ostörd samhällsutveckling»?
Och har öfver hufvud taget den gradvis inträträdande
långsamma, men säkra förändring, som år efter år skett
i Andra Kammarens sammansättning, gått i rigtning af en sådan
utveckling? För min del håller jag före, att de framdrifvande
krafterna äro redan tillräckligt starka för att föra samhällets
utveckling framåt, och att det icke behöfves anbringandet af
någon auxiliärmaskin. Och skulle en sådan anbringas, är att befara,
att inom en icke aflägsen framtid lokomotivförarne på statsvagnen
skulle önska, att man anbragt en verksam bromsinrättning
i stället för att ytterligare öka ångtrycket. Hvarje utsträckning
af rösträtten förutsätter och betingar, enligt mitt
förmenande, icke en ändring af några paragrafer i grundlagen,
utan en fullständig revision af hela riksdagsordningen, så att man
må kunna anbringa de säkerhetsventiler, som erfarenheten i andra
länder i sådant fall visat vara af behofvet påkallade. Af dessa
orsaker yrkar jag bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar lljörlin och Fagerholm.

Nso 28.

Onsdagen den 6 Maj.

Herr Säve: Jag har under föregående riksdagar icke varit. i
tillfälle att yttra mig i rösträttsfrågan, men vill nu begagna mig 9 åndri^
af den föreliggande propositionen för att angifva mm ståndpunkt. fråga om
Men då iag det gör, skall jag icke tillåta mig att ingå på någon ratten att
detaljgranskning af den föreliggande .kongl. propositionen, utan välja
blott hålla mig till några allmänna principiella synpunkt Kammaren.

Jag kommer att rösta för afslag på den kongl. propositionen, (Fortg)
hufvudsakligen derför, att en sänkning af rösträttsstrecket enligt
mitt förmenande skulle föra oss in pa det sluttande plan, som
leder till allmän rösträtt. Nu är det visserligen sant, att den
sänkning, som Kongl. Maj:t här föreslagit, i sig sjelf är föga betydelsefull,
alldenstund den väsentligen begränsas af den försigtiga
bestämmelsen om ett visst skattebelopps erläggande under
två på hvarandra följande år. Men det är emellertid uppvisadt,
att antalet personer, som skulle blifva valmän, om den kongl.
propositionen antoges, i allt fall är rätt stort, och da dertill kommer,
att antalet af de lägst beskattade valmännen under de sista
åren stigit i hög grad och deraf kan förutses, att båda dessa kategorier
af valmän under de närmast följande aren skola ofantligt
hastigt tillväxa, så tror jag, att man med bestämdhet kan antaga,
att inom ganska kort tid hela karakteren af den störa valmanscorpsen
skall blifva en väsentligen annan, än den varit under
riksdagsordningens allra första tidpunkt. Att denna förändring
skall försiggå i rent radikal rigtning, tror jag också är uppenbart
för oss alla. Men med antalet af de nya valmännen kommer
också antalet att ökas af dem, som skola påyrka streckets ytterligare
sänkning. Det skall gå hos oss pa samma sätt som det
gått i andra länder, der rösträttscensus blifvit satt lag. Jag ber
att få erinra om förhållandet i Amerika. 1 de tretton gamla staterna,
som ingingo 1789 års union, var rösträttscensus satt mycket
låg, hvilket var en följd deraf, att den oftast var förenad, med
besuttenheten, och det i sjelfva verket behof des så ytterst litet i
ett kolonialland för att vara besutten. Huru gick det?. I förstone
gick det väl, men så kommo emigrantströmmarne från Europa.,
och så blef det en stråfvan att trycka, ned strecket, hvilken ej
kunde motstås, och så har man kommit derhän, att man .mast
underkasta sig de nu gällande vallagarne med deraf följande
sorgliga konsekvenser, och detta trots det att ingen af Förenta
staternas statsrättslärare velat godkänna rösträtten såsom en allmänt
medborgerlig rättighet, utan endast såsom ett mandat, som
samhället anförtror åt dem, Indika äro qvalificerade att utföra
detsamma.

Det skall gå hos oss på samma sätt. . Någon fara ligger visserligen
icke deri, att dessa nya valmän i allmänhet äro arbetare,
ty vår tid har haft det goda med sig, att den lärt oss värdera
det hederliga, redbara arbetet på alla områden, således kroppsarbetet
icke mindre än det intellektuella arbetet, men faran ligger
deri, att dessa nya valmän, förstärkta med de nuvarande valmän,
som höra till de lägst beskattade, utgöra eu enda klass, och der -

Nso 23.

Öb sd agen den 6 Jlaj.

Förslag till till en klass, om hvilken man kan säga, utan att man derför beJ
ändring häfver på något sätt misskänna den, att den utgöres af personer,
i fråga om måste anses kafva minsta tillfället att skaffa sig de insigter,
rätten att som böra vara förutsättningarna för att kunna bedöma personers
välja riksdags- lämplighet för det ansvarsfulla och mycket kräfvande riksdags"TamnZT
111 akallet. På dessa förutsättningar måste staten lägga syn(Forts.
) förlig då den har att utdela sina mandat. Ty rösträtten

är ett mandat, den är icke en alla personer tillkommande rätt;
den är ett. uppdrag, som staten utdelar åt sådana personer, hvilka
äro qvaliticerade för att kunna fullgöra det, och den är icke en
rätt, som tillkommer en person blott derför, att han är född eller
är medborgare. Detta behöfver jag visserligen icke framhålla i
denna kammare, ty vi lära väl alla hafva vuxit ifrån encyklopedisternas
och Rousseaus samhällsideal och rösträttsteoj ier. Men
skall nu staten utsträcka rösträtten till vidare kretsar, bör den
taga någon hänsyn dertill, att rösträtten i regel blott'' bör tillfalla
sådana, som hafva förutsättningarna för att kunna utöfva
densamma med hänsyn till allmänt väl och till alla samhällsklassers
väl. Det kan ifrågasättas, om de personer, som icke i
vara dagar kunna höja sig till en inkomst högre än 600 kronor,
i sj elfva verket hafva de förutsättningarna. Det hårda arbete''
hvarmed våra arbetare äro upptagna, nöden, bristen, fattigdomen,
det osäkra i hela deras ställning, med ett ord alla dessa tunga
bekymmer, som hvarje man med hjerta så gerna skulle vilja lyfta
tran dem, om han det kunde, måste med nödvändighet begränsa
deras politiska synvidd till jemförelsevis trånga förhållanden, men
deremot göra deras sinnen öppna och mottagliga för lärdomar från
dessa samhällsförbättrare, som angifva den nuvarande samhällsordningen
såsom roten och upphofvet till allt ondt. Det är derför
också att befara, att de, om de en gång komma till magten,
skola utöfva den utan att rygga tillbaka för våldsamma omstörtmngar
af samfundsförhållandena, på hvilka omstörtningar de naturligen
anse sig icke hafva något att förlora, men allt att
vinna.

Men härmed ma det nu vara huru som helst, den nuvarande
representationen bör väl ändå, innan den bestämmer sig för att
för sin del utsträcka valrätten, något se till, att vårt statsskick
beredes alla de garantier, som erfordras för att, för den händelse
att rösträtten skulle missbrukas, kunna oskadliggöra följderna
deraf. Jag ber att få för ett ögonblick erinra om förhållandena
1865.. Det framhölls såsom en förtjenst hos den nya riksdagsordningen,
att den icke skulle åstadkomma någon annan förändring
i den gamla regeringsformen än den, som blefve en följd af ståndsprincipens
upphäfvande och införande af samfälda val. Den skulle
således lemna statsskickets grundpelare orubbade. Jag undrar dock,
huru det i sjelfva verket gick dermed. Det framhölls också redan
1865, att med den nya riksdagsordningen den faran skulle följa,
att tyngdpunkten i Riksdagen skulle förläggas inom en enda
klass i Andra Kammaren, jordbrukarnes. Vi veta alla, huru det

Onsdagen den 6 Maj. 41 N*0 23.

har gått, vi veta, att med den nya riksdagsordningen en strid Förslag till
uppkom mellan regeringen ock denna klass. Vi veta, att det icke
dröjde synnerligen länge, innan konungamagten måste gifva vika i jriiga Jom
ock Konungen nödgades i spetsen för sin regering sätta den man, rutten att
som ansågs vara landtmannapartiets egentlige ledare. Jag vill välja riksdagtdock
icke nu göra någon anmärkning mot landtmannapartiet; jag
är öfvertygad om, att detta parti, då det kämpade för sina klass- ty arta ^

intressen, trodde sig gagna det allmänna. Det bestod för öfrigt
af konservative, rojalistiskt sinnade, betänksamme, försigtige och
sparsamme män. Men hurudan skall konungamagtens ställning
blifva i vårt land, då jordbrukare icke längre utgöra majoriteten
i Andra Kammaren, utan en försvinnande minoritet, ock då majoriteten
kommer att utgöras af en ren arbetarerepresentation?

Kunna vi förutsätta kos våra arbetare samma besinningsfullhet
ock lugn som kos våra hemmansegare, kos våra arbetare, som i
dag äro småländingar och vermländingar och i morgon norrländigar,
som i år äro svenskar och nästa år kanhända amerikanare?

Jag tror, att försigtigketen bjuder oss att noga se till, att man
icke genom utsträckandet af rösträtten riskerar att förlora alla
nuvarande garantier för samhällets lugna ock jemnt fortgående
utveckling.

Det kan ju visserligen sägas: ingen fara, det konservativa
intresset kar ju sitt säkra stöd i Första Kammaren! Ack, huru
länge! Jemsides med sträfvande! att nedsätta det politiska rösträttsstrecket
går sträfvande! att förändra den kommunala röstskalan,
ock blir det politiska rösträttsstrecket uppkäfdt, kommer
det nog också att gå samma väg med det kommunala, ock huru
kommer det då att gå med landstingens sammansättning ock med
valen till Första Kammaren, i hvilken 1865 års lagstiftare trodde
sig få ett säkert fäste ock stöd för de konservativa intressena i
vårt land? Det ligger en trygghet, kan man säga, i Konungens
veto. Ja, detta veto är starkt, då konungamagten är stark, men
är den svag, kan det gå hos oss såsom i England, der regeringen
gent emot det öfvermägtiga underhuset aldrig vågat röra vid detta
vapen alltsedan år 1692, och der det nu synbarligen har så förrostat
i sin slida, att det aldrig mer lärer kunna utdragas. Det
finnes ett annat skydd i upplösningsrätten. Men denna är åter
ett allt för fruktansvärd! vapen, den är, om jag så får säga, ett
tveeggad! svärd, som sårar åt två håll, icke blott åt det håll, åt
hvilket det rigtas, utan ock åt det håll, hvarifrån det svingas.

För mig är det alldeles uppenbart, att en sänkning af det
nuvarande rösträttsstrecket skall medföra en väsentlig förändring
i hela vårt statsskick, så framt man icke i tid söker bereda sig
sådana preservativ, att man fortfarande kan bevara jemvigten
mellan konungamagten och folkmagten och derjemte kan för framtiden
skydda minoriteternas rätt. Det tillkommer icke mig, äfven
om jag det förmådde, att här angifva, hvilka dessa preservativ
borde vara. Regeringen har framkastat tanken på proportionella
val. Det är en god och sund tanke, väl värd att omhuldas och

N:o 28.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till
giitndlagsändring

i fråga om
rätten att
välja riksdags
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)

framför allt att vidare utvecklas, men jag befarar, såsom flere talare
före'' mig, att det i vårt glest befolkade land skall dröja
mycket länge, innan teorien om proportionella val verkligen skall
kunna tillämpas. Ett annat preservativ skulle kunna ligga deri,
-att, på samma gång man förändrade 14 § riksdagsordningen, man
också förändrade den 13:de, som bestämmer olika valkretsindelningar
för stad och land. Ett preservativ vore ock, om man i
vår författning införde samma bestämmelser, som finnas i den
nordamerikanska förbundsförfattningen, att, då kamrarne besluta i
grundlagsfrågor, för beslutets giltighet skulle fordras qvalificerade
röstetal i båda kamrarne. Men det tillkommer icke mig att utveckla
allt detta, som jag beder att få öfverlemna till statsmännens
bedömande. För min del inskränker jag mig till att yrka
afslag å Kongl. Maj:ts nu föreliggande proposition.och å samtliga
motioner i rösträttsfrågan, särskildt med hänsyn dertill, att ett
godkännande af någon af dem skulle försämra vårt nuvarande, i
verklig mening fria och sant konstitutionelt monarkiska statsskick,
som vi ärft af våra fäder, som blifvit oss alla kärt, och som det
är vår pligt att till sina hufvudgrunder orubbadt öfverlemna till
dem, som i dessa salar skola efterträda oss.

Grefve Hamilton: I motsats till åtskilliga talare, som haft
ordet i dag, hyser jag den uppfattning, att föreliggande fråga är
en af dessa stora politiska, som under de senare åren väckt stor
uppmärksamhet i vårt land och mer än andra gifvit anledning
till meningsskiljaktighet. Icke bör det väl uppväcka förvåning,
att många nu röstberättigade icke äro villiga att åt andra inrymma
inflytande vid tillsättande af riksdagsmän i Andra Kammaren,
eller att de under strecket stående söka att erhålla medborgerliga
rättigheter, i synnerhet nu, sedan de medborgerliga pligterna
blifvit skärpta. Man må icke förtänka de konservative deras
obenägenhet att dela den magt, de hafva, med dem, som de
anse vara omogna att till gagn för samhället utöfva densamma,
och man måste äfven respektera de icke röstberättigades öfvertygelse,
att, derest deras åsigter vunne insteg inom Riksdagen,
detta skulle vara till gagn för vårt land. I dag har den yttersta
högern i denna kammare bekämpat och — jag är öfvertygad derom
— den yttersta venstern i Andra Kammaren kommer att bekämpa
det kongl. förslaget, fastän af olika skäl. Den förra anser,
att allt är väl bestäldt — ingenting behöfver och ingenting
bör göras. Den senare fraktar för att ett bifall till den kongl.
propositionen skall lugna sinnena, tillföra de nu röstberättigade
åtskilliga tusental nya bundsförvandter och aflägsna tidpunkten
för uppnåendet af dess önskningsmål: införande af allmän rösträtt.
Jag är ej någon ytterlighetsman. Jag står på ingendera
af dessa ståndpunkter och förmenar, att, när folket mognat för en
reform, för en lagförändring, denna bryter sig fram, oafsedt hvilka
preventiva åtgärder, som vidtagas. Ju lugnare, ju mer steg för
steg detta kan ske, dess bättre. Och med hänsyn härtill anser

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 28.

lag, att det kongl. förslaget är tillfredsställande. Visserligen Förslag till

medför ett bifall till detsamma, att de röstberättigades antal

inom städerna ökas med 16,000, men å andra sidan betrygga de ; y"a^"om

Eiroportionella valen representationsrätt för minoriteten. Och på rätten att
andsbygden ökas de för inkomst röstberättigades antal med 27,000, välja riksdagsmen
detta oaktadt förlora icke landtmännen sin bestämmanderätt
i mer än elfva valkretsar, hvilka i alla händelser sannolikt gå 7v2ZT
för dem förlorade.

Jag delar fullkomligt den här uttalade åsigt, att den besuttna
iordegareklassen utgör kärnan af svenska folket, och jag skulle
icke vilja i någon mån beröfva den dess magt, men om vi landtman
skola kunna behålla vårt politiska inflytande, måste vi också
hafva ögonen öppna för tidens Kraf, ty i annat tall komma äfven
vi att få erfara sanningen af ordspråket »stränga herrar regera
icke länge».

Konungamagten har nu talat. Det tillkommer Riksdagen
att säga sitt ord. Säkerligen kommer aldrig mer i denna kammare
ett så moderat förslag som det föreliggande att behandlas,
och just i samhällsbevarandets intresse anser jag skål att antaga
detsamma. Jag vet, att många bland eder, mine herrar, tro sig
i den yttersta konservatismen finna en borgen för samhällets bevarande,
men ett moln höjer sig vid horizonten, det bådar storm,
och det är fara, att under densamma konservatismen — jag menar
den till ytterlighet gående — detta stolta, välrustade pansarskepp
— om jag får använda denna liknelse för dagen — som nu seglar
för förlig vind, kommer att förlisa, enär rorgängare!! icke
anar djupets faror, icke märker bränningarne. Grifve blott, att,
när så sker, det må vara under en tid, då ledningen af samhällets
angelägenheter än kan komma i händerna på dem, som
önska dess lugna, sunda och lagbundna utveckling, och icke
på dem, som allenast kunna störta, men ej återupprätta. Gifve
ock, att vi må så lagstifta, att vi bevara vårt lands infe lugn.
som utgör dess yttre styrka. Klokheten bjuder mig, fosterlandskärleken
kräfver af mig, att jag skänker min röst till det kongl.
förslaget, till hvilket jag yrkar bifall.

Herr Treffenberg: Såvidt jag nu kan erinra mig, har jag
aldrig tillförene yttrat mig i frågor, hvilka afsett rubbande af
grundvalarne för vår nuvarande representation, om jag undantager
den för ett par år sedan afgjorda frågan om fixering af
riksdagsmännens antal, hvilken reform jag med min röst understödde.
Min tillbakadragenhet i detta hänseende förklaras af min
öfvertygelse, att alla hittills framkomna förslag, som gått ut på
ändring af rösträttsbestämmelserna i riksdagsordningen, saknat
praktiskt fotfäste för möjligheten af deras förverkligande. Derför,
såsom sagdt, har jag tegat stilla. Och med den åsigt, som
jag nu uttalat, skulle jag hafva gjort så äfven denna gång, om
jag icke ansett mig .skyldig att i viss män honorera en förbindelse,
som jag vid något tillfälle i början af riksdagen utstälde,

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

förslag till i det att jag antydde, att regeringen, med hvilken jag dittills
9''ändring e^va^ 1 någorlunda sämja, skulle fa med mig att göra, såvidt

i fråga om ryktet talade sant om, att regeringen umgicks med planer att
ratten att under riksdagens lopp framkomma med en rösträttsproposition.
välja riksdags-1 pressen anklagade man mig och åtskilliga andra oresonliga re''Kammaren°
Presen.tanter inom kammaren derför, att vi så der quand inertie
(Forts) ock Pa förhand stälde oss afvisande mot ett rösträttsförslag, om
hvars innebörd vi icke visste något. Hvad mina medbrottslingar
beträffar,. få de försvara sig så godt de kunna mot denna anklagelse.
Mig bereder det icke någon den ringaste förlägenhet att
bemöta densamma. För att bestämma min ställning till det väntade
regeringsförslaget, var det för mig alldeles tillräckligt att
veta, hvad alla visste, nemligen att detta förslag skulle afse utvidgning
af rösträtten och således gå stick i stäf mot den retning,
i hvilken jag anser, att, om öfver hufvud taget det vore
möjligt att åstadkomma någon reform på detta område, denna reform
borde gå, nemligen beträffande rösträtten inom våra städer,
hvarest, såsom vi alla veta, det s. k. småfolket redan eger en
magt och, efter hvad likaledes alla känna, äfven visat, att det
mycket val förstår att begagna sig af densamma för att i riksförsamlingen
presentera åtskilliga, enligt min tanke, i politisk
mening allt annat än presentabla figurer. Jag behöfver icke erinra
om den bekanta stockholmsbänken. Men det finnes ju så
. många bänkmän från andra valkretsar att tala om, i fall I, mina

herrar, behagaden erinra eder dem. Jag hänvisar t. ex. till
Vesterås—-Köpings valkrets — fastän i viss mening hafva vi ju.
denna valkrets att tacka för att den räddat vår egen biskop
Billing åt oss. Det finnes dock andra, till hvilka vi icke stå i så
stor tacksamhetsskuld. Jag erinrar om Örebro, Karlstad—Filipstad.
Hjo—Lidköping—Falköping, Östersund—Hudiksvall m. fl.
sådana valkretsar. Öck jag behöfver icke gå öfver ån efter vatten.
Jag erinrar om min egen forna valkrets, som var nog indelikat
att låta mig i egen hög person falla igenom och i stället
insätta i Andra, Kammaren en radikal af renaste vatten.

Min ställning till det kong], förslaget visste jag således redan
på förhand. Och att, sedan jag fått veta innebörden af detta
förslag,. min uppfattning af detsamma icke skulle undergå någon
förändring — det böra nog de, som känna mig, lätt kunna förstå.
Men olyckan är nu den — jag känner det på mig — att jag nästan
helt och hållet mistat gadden, och detta af två anledningar, den
ena olycklig och den andra lycklig, i det att dels hans excellens
statsministern af en ledsam orsak är förhindrad att här närvara,
hvarigenom mig beröfvats ett högt uppskattadt tillfälle att här i
dag fä skifta hugg med honom, och dels att jag genast, efter det
rösträttspropositionen var afgifven, fick klart för mig, att icke den
allra ringaste fara finnes för att förslaget kan komma att antagas
till hyllande, ännu mindre att sedermera definitivt antagas. Denna
visshet verkar förlamande på mig. Och då jag säger, att här
icke föreligger någon fara. så litar jag i främsta rummet på det

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

af den förre talaren omnämnda stora partiet i medkammaren och Förslag till
på sjelfbevarelseinstinkten hos detta parti. Och det vore väl ej grundiagsheller
att ställa allt för öfverdrifna enspråk äfven på denna kam- {
mare, om man vågade hoppas, det densamma — oaktadt den en rätten att
gång, enligt min öfvertygelse, svikit sin uppgift såsom öfverhus välja riksdagsort
beqvämat sig till att gå under det »caudinska oket» vid lösningen
af de s. k. stora frågorna -— dock denna gång i känslan
af sitt ansvar icke vill följa vår regering in på det experimental- *■ 0 3''
politikens område, hvilket regeringen här beträdt. Att här nemligen
är fråga om experimentalpolitik, att vi här befinna oss, icke
på fast mark, utan på gungfly, framgår af den kritik, som detta
förslag underkastats först i konstitutionsutskottet, vidare i den
dervid fogade reservation, som går längst i krafvet på nedsättning
af röstcensus, och hvari ganska rigtigt anmärkes, att man
vet icke, huruvida det kongl. förslaget icke tager mera, än det
gifver. Det framgår vidare af det bemötande, som förslaget fått
i vår press, både den goda och den dåliga, och särskildt i den
stora tidning, hvilken likväl i hufvudsak stält sig välvilligt mot
detsamma, och som med otrolig möda och med framskickande af
härmassor af siffror undersökt verkningarna af förslaget inom
hvarje valkrets på land och i stad och inom de särskilda valrättskategorierna.
Det framgår slutligen äfven af sjelfva det
rösträttspropositionen åtföljande statsrådsprotokollet, i hvilket
vårt öra icke smekes af den efter statsministerinstitutionens införande
så vanliga harmonimusiken, som i mångens tycke låter
så bra, men som jag tycker allt för ofta går på en väl entonig
melodi, lydande så: »Till föredragande departementschefens, af de
öfriga statsrådsledamöterna tillstyrkta hemställan behagade Hans
Maj:t Konungen att i nåder lemna bifall.» Nej, här skorrar för
en enda gång, kan jag nästan säga -— ty det ligger långt tillbaka
i tiden, då, före nämnda institutions införande, regeringens
arméorganisationsförslag af år 1875 var åtföljdt af icke mindre än
sju reservationer, och då så många harmades öfver att härigenom
förslaget var söndertrasadt, men jag tackade Gfud, att Konungen
var omgifven af sju sjelfständige män — nå väl, här skorrar i
våra öron en missljudande reservation, af statsrådet friherre
Åkerhielm, hvilken säger sig befara, »att den föreslagna rösträttsutvidgningen
skall medföra en förskjutning af den nuvarande politiska
magtfördelningen derhän, att den jordegande klassens inflytande
på Andra Kammarens sammansättning kommer att i afsevärd
grad försvagas» — och i detta inflytande anser herr statsrådet
med råtta ligga en garanti för en sund och normal samhällsutveckling.

Här skall jag be att få göra en anmärkning i anledning af
det anförande, med hvilket herr justitieministern inledde debatten.

Lika med honom erkänner jag, att rösträttsbestämmelserna icke
böra vara absoluta, för alla tider fixerade, utan att de böra vara
underkastade modifikationer alltefter samhällets utvecklingsgång,
dock, mine herrar, icke blott framåt, såsom herr justitieministern

Nso 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till
grundlagsändring

i fråga om
rätten att
välja riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

antagligen menade, utan äfven, då förhållandena så bjuda och
samhällets verkliga intressen det fordra, bakåt, såsom vi nyligen
också hafva sett, att i konungariket Sachsen man ansett nödigt,
för att rädda samhällsordningen, att den derstädes utsträckta rösträtten
visades tillbaka inom tillbörliga gränser. Jag är också ense
med justitieministern derom, att det ligger en fara och en stor fara
i att dröja så länge med en eftergift på detta område, att faran
växer oss öfver hufvudet och kan blifva undergräfvande för samhällsordningen.
Detta allt är sant. Men det påstår jag mot honom,
att han valde ett från hans ståndpunkt synnerligen olyckligt
exempel för att bevisa vådan af för långt drifvet motstånd,
då han erinrade om adelns och presteståndets motstånd mot alla
reformkraf, hvilket gjorde, att de slutligen voro tvungna att kapitulera.
Nej, mine herrar, så förhåller det sig icke. Och denna
uppfattning ställer sig ju mycket besynnerlig och egendomlig
från justitieministerns och de med honom liktänkandes ståndpunkt.
Med undantag af en liten klick, hvartill jag hör, äro ju
alla innerligt belåtna med vårt nya statsskick, sådant det är, så
belåtna, att jag fruktar för att cfenna kammare snart nog glömmer
den landssorg, som i dessa dagar under det nya statsskicket
drabbat oss alla och närmast våra norrländingar vid det fruktlösa
försöket att lösa en fråga, som, så beredd som den var, under den
gamla ståndsförfattningen hade lösts i eu handvändning. Ty icke lär
det väl vara ringaste tvekan om, hurudan ridderskapets och adelns
samt presteståndets ställning till berörda fråga skulle hafva varit,
liksom ingen lärer betvifla, att äfven borgarståndet, hur bångstyrigt
det än på sista tiden visade sig, likväl skulle hafva böjt sig för de
gripande skäl, som i frågan uttalats af domkapitlet i Hernösand
samt Konungens befallningshafvande i Norrbottens län. Men jag
tager justitieministern på orden. Enligt hans och mångas mening
hafva vi lefvat lugna och trygga under det nuvarande statsskicket.
Hvad värre skulle då hända, om vi i denna fråga beslöte
oss för att vidhålla vårt motstånd, intill dess den tidpunkt
inträffade, då vi alla blefve ense derom, att under vår riksdagsordnings
uppfostrande inflytande de för närvarande rösträttslöse
vunnit den mognad i politiskt omdöme, att rösträtt kan åt dem
utan våda för samhället öfverlemnas?

Innan jag går vidare, torde jag få bemöta ett yttrande från
ett annat hall. Jag hoppas således, att kammarens förre, högt
ärade talman icke skall misstycka, att jag nu offentligt omnämner,
hvad jag för några dagar sedan enskildt yttrade till honom.
Jag erinrade honom nemligen om att vid ett af de förberedande
enskilda möten hos ridderskapet och adeln, Indika’ föregingo representationsreformens
genomförande, han uppträdde och dervid i
ett tal — vi stodo på den tiden i motsatta läger — som helsades med
entusiastiskt bifall och gjorde ett djupt intryck äfven på motståndarne,
framhöll, att den i 14 § riksdagsordningen bestämda rösträttsgränsen
af 800 kronor var väl afvägd. Han yttrade sig ungefär så:
»Man säger oss, att denna gräns är satt för hög, men 800 kronors

Onsdagen (ten 6 Maj.

Nso 23.

inkomst ligger icke långt öfver hvad arbetsamhet och ordentlig- Förslag till
het kan inbringa hvarje person, som vill sträfva framåt. Må de 9r™dr^~
sträfva, och de skola snart uppnå den gräns, der rösträtten vid- { fråga Jom
tager.» Men huru står detta tillsammans med hvad han nyss ytt- rätten att
rade angående befogenheten att nedsätta den i 14 § riksdags- välja riksdagsordningen
faststälda census, då vi veta, att procenten af 800 m^Jimanrerna
kronors inkomsttagare allt sedan det nya statsskickets införande (j>ort8)
oupphörligt stegrats och fortfarande stegras.

Jag återkommer nu till den af statsrådet friherre Äkerhielm
antydda förskjutningen i magtfördelningen inom Andra Kammaren.
Ja, mine herrar, om det stannade blott vid den förskjutning,
som kan blifva en följd af antagandet af nu framlagda
rösträttsförslag. Men det är väl att märka, att de lager af nya
valmän, som genom bifall till Kongl. Maj:ts förslag skulle få något
att säga, och de representanter, som de insätta i kammaren,
skola naturligtvis sälla sig till deras leder, som yrka på ständiga
jemkningar och rubbningar, allt i syfte att valrätten måtte, ytterligare
utsträckas, och de skola icke stanna, förrän censusnivån
sjunkit ned till den gräns, der den allmänna rösträtten vidtager,
och då, mine herrar, stå vi inför det framtidsmål, som vid urtima
riksdagen hägrade framför en annan talman, Andra Kammarens
talman, hvilken då »fastspikade vid tronens fot» — ja, poesien är
icke min, utan »Dagens Nyheters» — den odödliga frasen om huru
glada våra värnpligtige skulle vara att få gå mot fienden, endast
de visste, att de hade sin rösträtt i patronköken; då äro vi framme
vid det framtidsmål, som alltjemt hägrar äfven för »massornas
man», under hvilken firma samma tidning i dessa dagar kanoniserat
denna demagogiens och — jag ville så gerna på samma gång
kunna tillägga — äfven den ärligt menande, men missförstådda
patriotismens underliga dubbelmenniska i medkammaren; och då
äro vi ändtligen framme vid det framtidsmål, som hägrade för
alltid samma tidning, då den i går för egen del vid tronens fot
fastspikade en annan grannlåt, i det den antydde, att .regeringen
just genom att framlägga detta rösträttsförslag gifvit offentlig
auktorisation åt det berättigade i rösträttskrafvet, väl till förståendes
icke sådant det framdeles kan med. framgång göras gällande,
sedan de rösträttslösa massorna möjligen vunnit politisk
uppfostran, utan sådant det redan nu framträder med anspråk på
att omedelbart blifva tillgodosedt, Och häri, mine herrar, ligger
den verkliga faran i regeringens förslag, i det att regeringen just

fenom framläggandet af detta förslag väckt anspråk, som.icke
unna för närvarande tillfredsställas. Här är regeringens »Achilleshäl»,
i hvilken jag nu vill — fastän gadden, såsom jag nämnde,
är så liten — stinga genom att yrka bifall till konstitutionsutskottets''
hemställan.

Herr von Stapelmohr: Huruvida man vid den utdömda

ståndsrepresentationens ersättande med det nya representationsskicket
lyckades träffa den gräns för valrätten, som med hänsyn

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Föniag till till då rådande förhållanden kunde vara den lämpligaste eller bäst
3rt‘ndrin *" abpassade, ar svårt att besvara, då någon egentlig utredning derom
i Trhga^om ic&e då lärer förelegat. Hufvudsyftet tyckes då hafva varit att
rätten att aflösa ståndsförfattnmgen och bereda inträde i rätt att deltaga i
välja riksdags- politiska lifvet äfven för dem, som stodo utanför riksstånden, men
”Kammaren ^°cl'' \ förmögenhetsafseende och i social ställning kunde anses lika
(FortsT"'' berättigade, med dem, som redan tillhörde stånden. Frågan derom,
huruvida till rösträtt skulle upphöjas sådana personer, som tillhörde
samhällsklasser, Indika stodo under eller nedanför riksstånden,
tyckes icke hafva ådragit sig synnerlig uppmärksamhet.
Men att äfven då meningarna voro delade om huruvida census blifva
rätt afvägdt, framgår deraf, att kort efter nya representationsförfattningens
trädande i kraft framkommo förslag att utsträcka
rösträtten till personer, som voro ifrån valrätt uteslutna, och förslag
i sådant syfte hafva sedermera under nära nog hvarje riksdag
framstälts. Detta förhållande och den omständigheten, att
en del af dessa förslag blifvit af Andra Kammaren gillad, tyckes
mig innefatta fullt giltiga skäl för att taga frågan om rösträttens
utsträckning under förnyadt noggrant öfvervägande och, om den
kongl. propositionen icke tillfredsställer alla skäliga anspråk,
söka uppgöra ett nytt förslag. Begränsningen af rösträtten an•
■ sågs böra blifva beroende af en viss förmögenhetsställning af det
skal, att man antog, att den person, som var i så svåra ekonomiska
omständigheter, att han måste offra all sin tid och allt sitt
arbete på förvärfvande af nödtorftigt dagligt uppehälle, icke kunde
hysa det intresse för offentliga värf eller hafva tillräcklig själsodling
eller odladt omdöme för ett mera sjelfständigt deltagande
i allmänna angelägenheter. Men deraf synes mig också följa, att
den förmögenhetsställning, som betingar rösträtt, bör följa den
grad af bildning och sjelfständighet, som anses erforderliga för
deltagande i politiska värf och att politiska strecket bör sänkas
i den mån, som bildningen tränger ned i folkets leder eller bland
dem, som nu äro uteslutna från rösträtt. Jag inser väl, att af
praktiska skäl varsamhet häri bör iakttagas till undvikande af
starka rubbningar och hastiga omkastningar i samhällslifvet, men
försigtigheten får icke gå så långt, att Första Kammaren ställer
sig passiv i denna fråga. De trettio år, som förflutit, sedan det
nya riksdagsskicket infördes, hafva icke gått förbi utan att lemna
tydliga spär af framgångsrikt och glädjande arbete på den andliga
kulturens fält, och det ej minst bland de folklager, som genom
bifall, till Kongl. Majtfs förslag skulle uppflyttas till politisk
myndighet, och bland dessa folklager pågår en ‘stark rörelse, som
oförtydbart vittnar om ökadt intresse för statens angelägenheter.
Denna rörelse är icke, såsom en talare påstod, ett hugskott eller
eu tillfällighet.. Den får icke förbises eller underskattas, utan
den bör om möjligt så ledas, att den känsla af samhörighet, som
bör finnas mellan alla samhällsklasser, icke minskas och att pligten
af gemensam ansvarighet för fosterlandets sjelfständighet och
ära samt dess sunda och lugna utveckling icke äfventyras, utan

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

om möjligt höjes. Sker icke detta, kan ty värr hända, att miss- Förslag till
nöje och bitterhet komma att vidga den tv värr redan nu stora gryndiagsskilnaden
mellan samhällsklasserna och vålla sådana skakningar {
och slitningar, som icke kunna häfvas eller botas genom mera rätten att
vidtgående eftergifter, än Kong! Maj:ts förslag innehåller. Det välja riksdagsman
sägas och har äfven här blifvit påpekadt, att äfven efter det
nuvarande representationssättet landets representanter i görligaste “™“or*n''
måtto beakta de icke representerades bästa och söka leda statens ^ 0 ä''
angelägenheter i den rigtning, som blifver gagnelig för alla samhällsklasser.
Jag vill ej motsäga detta, men man må minnas, att
det ligger i den mänskliga naturen en sjelfständighetskänsla, som
gör, att hvar och en gerna vill hafva sitt ord med i laget, då det
gäller angelägenheter, som röra honom och som han tror sig känna.

Det har uttalats farhågor för att, genom ett bifall till Kongl.

JVIaj:ts förslag, den nuvarande magtställningen skulle förskjutas
och karakteren af den nuvarande politiska representationen, liksom
äfven de garantier, den erbjuder för en jemn och ostörd utveckling,
skulle rubbas. Det förefaller mig, att häri ligger för
mycken skuggrädsla; och jag tror tillika, att, om en del, som nu
är utesluten från rösträtt, skulle få sina önskningar starkare företrädda
inom representationen, dess behof och intressen skulle blifva
skärskådade från nya synpunkter samt på ett mångsidigare sätt
och på ett sätt, som vore grundadt på en mera djupgående kännedom
om verkliga förhållanden, än nu är fallet.

Då Kongl. Maj:ts förslag synes mig innebära ett billigt tillmötesgående
mot de framstälda anspråken på utvidgad rösträtt,
ber jag att få yrka bifall till detsamma.

Herr Reuterswärd: (xrannlagenheten bjuder mig att fatta

mig så kort som möjligt. Ehuru den i dag förda diskussionen
gifvit mig många anledningar att till bemötande upptaga vissa
yttranden, skall jag dock afhålla mig derifrån, och äfven skall
jag afstå från att ingå i detaljer vid bedömandet af Kongl. Maj:ts
proposition. Ej heller skall jag yttra mig om de formella brister,
hvarmed detta förslag är behäftadt. Deremot kan jag icke undertrycka
min oro deröfver, att ett förslag sådant som detta någonsin
framkommit i form af en kongl. proposition, ty förslaget är,
såsom af flere talare redan framhållits, icke af någon nödvändighet
påkalladt; den föreslagna förändringen är icke, såsom grundlagen
bjudande befaller vid hvarje grundlagsändring, högst nödig
eller nyttig, tvärtom vågar jag påstå, att den är om möjligt motsatsen
härtill. Jag är fullkomligt öfvertygad om, att, i fall detta
förslag icke förelegat i form af en kongl. proposition, utan framstälts
af en enskild motionär, knappast en enda röst skulle höjts
till försvar för detsamma, och då det är vår skyldighet att vid
behandlingen af en fråga utaf så genomgående och vigtig beskaffenhet
som denna noga pröfva förslagets giltighet, dess fördelar
och olägenheter, få efter mitt förmenande inga särskilda konsiderationer
här göra sig gällande.

Första Kammarens Prof. 1896. N:o 23.

N:o 28.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag ttll
grundlagsändring

i fråga om
rätten att
välja riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

Det är nu min och många fleres öfvertygelse, att den kong!,
propositionen icke går i den rätta rigtningen eller, rättare sagdt,
att den utgör första steget på det sluttande planet utan att man
vet, hvar det skall stanna. Jag har ock hyst denna öfvertygelse
från den första stunden, som jag fick del af den kongl. propositionens
innehåll, och jag kan öppet saga, att jag ej heller för
vår statsminister hemlighållit min tanke i detta afseende. Jag
har rent ut sagt honom, att jag icke på några villkor skulle kunna
beqväma mig till att lemna mitt bifall till denna proposition. De
framställningar, som här blifvit gjorda, deri man, snart sagdt,
hotat dem, som icke vilja antaga Kongl. Maj:ts förslag, med jag
vet icke allt hvilka olyckor, de skrämma icke mig och, hoppas jag,
icke heller någon annan i denna kammare, ty anse vi saken vara
af vådlig beskaffenhet och kunna vi icke, om vi kasta blicken
framåt, se, hvarthän ett bifall till förslaget slutligen leder, så är
det vår moraliska skyldighet att följa samvetets röst och handla,
såsom vi anse rätt och för vårt kära fädernesland nyttigt.

Emellertid hoppas jag, att ingen svensk regering och intet
svenskt parlament, det må blifva beskaffad! huru som helst, någonsin
skulle tillåta sig att stödja sina politiska åsigter på de mänskliga
förvillelserna, om jag så får uttrycka mig, utan förr stödja
sig på de lugna elementen inom Riksdagen, hvilka kanske kunna
se längre än de, som icke varit i tillfälle att tillräckligt noga
sätta sig in i denna vigtiga fråga.

Med anledning af den uppfattning, jag nu uttalat, har jag för
min del velat hafva öppet till protokollet antecknadt, att jag tillstyrkt
rent afslag på Kongl. Maj:ts proposition och således bifall
till hvad konstitutionsutskottet i förevarande punkt hemstält.

Herr Blomberg: Då jag går att afgifva mitt votum i denna
fråga, tror jag mig kunna säga, att jag ställer mig på en så hög
ståndpunkt, som någon kan intaga, nemligen på vår egen grundlags.
Och denna bjuder mig att icke vara med om några grundlagsändringar
af mera genomgripande betydelse, utan att dessa
kunna påvisas vara högst nödiga och att de framför allt äro af
den beskaffenhet med afseende å deras formella affattning, att de
äfven derutinnan kunna sägas vara nyttiga och användbara. För
mig ställer sig saken så, att de här föreslagna ändringarne i några af
de väsentligaste och vigtigaste bestämmelserna rörande vårt samhällsskick
ingalunda äro, på sätt blifvit af flere föregående talare
påpekadt, af verkligt behof påkallade, att de alldeles icke äro
»högst nödiga». Och jag vill med afseende härå helt enkelt hänvisa
till den motivering, som är bilagd den kongl. propositionen.
I den högt ärade justitieministerns uttalande finner man icke ens
någon bestämd antydan, att den föreslagna och af honom förordade
ändringen skulle vara nödig. Allt, hvad lian der gör gällande,
är, att den föreslagna ändringen icke bör blifva farlig. Jag
tror emellertid icke, att man bör tillåta sig ändra grundlag blott
med stöd af de svaga skälen, att man anser ändringen ofarlig,

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 28.

i synnerhet då man icke ens söker förebringa några fullgoda gran- Förslag till
der, hvarför icke fara skulle vara förknippad med den föreslagna 3r*”fJ“n9>~
vidgående ändringen. Man säger — och den meningen har i dag i
skarpt betonats af en ärad talare å södermanlandsbänken — att rätten att
det framstälda förslaget är bygdt på en grundlig utredning, och välja riksdag»-att Riksdagen och särskildt denna kammare skulle hafva allt skäl
att antaga detsamma, just med hänsyn härtill. För min del måste ‘

lag säga, att jag fullkomligt saknar denna utredningens grund- 0
lighet, hvarom talas. Den framställning, som föreligger, rör sig
icke om valrättsfrågan i hela dess omfattning, utan blott och
bart om de punkter, som regeringen eller närmast justitieministern
infört i programmet. Ingen annan fråga har upptagits till granskning,
ehuru ämnet erbjudit spörsmål af mycket vidgående beskaffenhet,
spörsmål, som af olika talare här i dag framhållits
eller berörts och som sannerligen kraft undersökning och besvarande,
innan man gifvit sig in på ett sådant företag som att ändra
grundlagens bestämmelser i förevarande afseende. Detta är den
anmärkning, jag hufvudsakligen rigtar mot Kong! Maj:ts proposition,
att den icke är byggd på nog mångsidig och tillräckligt grundlig
utredning. Jemväl den statistiska utredning, som linnes, har gjorts
efter ett bestämdt mönster och med besvarande af bestämda frågor,
men är för öfrigt ofullständig. Utredningens bristfällighet visar
sig också, om man tager det framlagda förslaget i närmare skärskådande.
Förslagets brister äro nemligen stora och karakterisera
detsamma såsom ett hastverk, hvilket det ju också obestridligen
är. Och dock har man tilltrott sig att kunna framlägga detta
vigtiga förslag under sista året af treårsperioden och sedan denna
riksdag redan var långt framskriden.

Jag skall nu tillåta mig anföra några skäl för dessa mina
uttalanden, hvarvid jag dock med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall undvika att ingå i någon vidlyftigare detaljgranskning.

14 §, sådan denna af Kongl. Maj:t föreslagits, går ut på att
införa en utvidgad rösträtt, men blott för begränsade kategorier,
medan utredningen icke ens befattat sig med andra, ehuru goda
skäl förefunnits att äfven pröfva lämpligheten att medgifva rösträtt
åt sådana, såsom åt lägenhetsinnehafvare och andra.

Vidare ber jag få rigta uppmärksamheten på sista punkten
af 14 §, enligt hvars nuvarande lydelse rösträtt tillkommer den,
som »erlägger till staten bevillning för en till minst åttahundra
riksdaler uppskattad årlig inkomst». Man söker nu häri införa
förändringar och skapa bestämmelser, Indika jag vågar påstå skola
gifva åt den svaghet, hvaraf 14 § lider, en mycket större betydelse
än någonsin förut.

Jag afser den svaghet, som har sin anledning i rösträttsvilkorens
förknippande med bevillningsförordningen. Det är sant,
att, då rösträtt tillkommer den, som uppskattas till 800 kronors
inkomst, äfven nu i den punkten bygges på bevillningsförordningen,
men denna uppskattning till 800 kronor är dock en mera sjelf -

Nso 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till
grundlagsändring

i fråga om
rätten att
välja riksdags
män i Andra
Kammaren.
(Forts.)

ständig sak, som är oberoende af sjelfva bevillningens storlek.
Genom bestämmelsen om skattefritt existensminimum kan den
endast påverkas, om detta skulle af Riksdagen sättas så högt, att
800 kronors inkomst ej längre skulle medföra kommunal skatt-
skyldighet, och faran för, att Riksdagen skulle besluta ett så högt
existensminimum, tror jag icke vara stor. I förslaget åter har
inkomsttagares rösträtt gjorts beroende af, huruvida personen under
två år före valet erlagt skatt till visst belopp eller, såsom det
heter, »under hvartdera af nämnda två år till stat och kommun
erlagt förfallna utskylder efter en inkomstbevillning af minst eu
riksdaler femtio öre». Då frågar jag: är icke härmed ett mycket
starkare samband etableradt med bevillningsförordningens föreskrifter,
än förr någonsin varit fallet? Det beror på Riksdagen
att bestämma skattesatserna. Det är icke ens säkert, att Riksdagen
i framtiden handlar på samma sätt som hittills och bestämmer
bevillningen till en procent och derutöfver en tilläggsbevillning
af en procent eller s/io procent, utan Riksdagen kan på
goda grunder komma att bestämma bevillningen till 2 eller 3
procent o. s. v. Då frågar jag: är det en solid grund, hvarpå
man bygger detta grundlagsstadgande, då det helt enkelt kan
rubbas genom en gemensam votering om bevillningsprocenten? På
samma sätt kan Riksdagen genom en gemensam votering ändra
minimibeloppet för existensminimum — t. ex. från 450 till 600
kronor — och derigenom skulle hela grunden för valrätten blifva
försvagad och rubbad. Jag skall ytterligare härtill lägga, att
taxeringsmyndigheterna jemväl kunna härvidlag införa stora
rubbningar genom höjande af existensminimum, och det är ju
uppenbart, att detta är en vigtig sak, om en inkomstbevillning af
1 krona 50 öre skall utgöra valrättsvilkoret.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet yttrade vid
debattens början, att äfven nu kan ega rum ett betydligt ingripande
af beskattningsmyndigketerna; men dessa åtgöranden äro
föremål för vederbörande beskattades eget öfvervägande och kunna
af dessa öfverklagas. Derest de sålunda icke uppskattats så som
de anse sig böra uppskattas, ega de deröfver anföra besvär, och
kunna sålunda komma till sin rätt. Den anmärkning, som rigtats
mot den nuvarande bestämmelsen om uppskattandet till en
inkomst af 800 kronor, har sålunda icke den betydelse, som herr
justitieministern velat tillägga densamma. Och missförhållandet
enligt nu gällande stadgande kan icke jemföras med de stora
missförhållanden, som skulle härutinnan vallas af den föreslagna
lydelsen.

Till sist har jag att med afseende å 14 § göra ännu en väsentlig
anmärkning, nemligen att Kongl. Maj:ts förslag visserligen
går ut på en utvidgning af rösträtten, men att det icke är
egnadt att alltid vinna detta sitt mål. Huru ter sig saken i
sjelfva verket? Jo så, att i flera större städer någon utvidgning
icke skulle komma att ega rum, utan tvärtom en inskränkning
af rösträtten skulle blifva följden. Der existensminimum

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

sättes så högt, att det. för åtnjutande af rösträtt, är nödigt ega Förslag till
en till 800 kronor uppskattad årlig inkomst, blir det långt ifrån 9r™%rin‘~
någon utvidgning, utan i stället inskränkning, som föranledes af ; fr&ga^om
stadgandet om taxering och skattebetalning för flera år. Men i rätten att
hvilken mån detta kommer att göra sig gällande, derom har icke välja riksdagsnågon
utredning egt rum. Och det må jag säga, att jag såsom
konservativ man ställer mig på grundlagens ståndpunkt och icke ''

vill vara med om att antaga ett grundlagsändringstörslag, hvilket or *''
på ett förtäckt sätt beröfvar personer en rösträtt, som de redan
innehafva. Det vågar jag äfven påstå, att det otvifvelaktigt skall
medföra ett större och mera berättigadt missnöje, om man
fråntager någon, hvad han innehafver i detta afseende, än det
missnöje, som hyses af dem, hvilka önska rösträtt, men icke få
sin önskan uppfyld. Detta är ett af mina allra vigtigaste skäl,
hvarför jag icke kan vara med om 14 § enligt Kongl. Maj:ts
förslag.

Till detta vill jag anknyta en annan anmärkning. De garantier,
man sökt uppställa mot följderna af utvidgad rösträtt, skulle
vara att hemta från utskyldernas betalande under flera år näst
före det, då valet eger rum, samt i det proportionella valsättet.

Men då kan man väl fråga sig: hvar har man sökt dessa garantier
genom proportionella val? Jo, på andra håll, än der man medgifver
utvidgningen af rösträtten. Ty de proportionella valen få
sin betydelse väsentligen i de stora städerna, der icke utvigdning,
utan inskränkning af rösträtten faktiskt skall komma att ega
rum. För att motväga utvidgningen på andra håll tillgriper man
sålunda garantien af proportionella val i de större städerna. Häri
ligger både orättvisa och obillighet. För att nu äfven säga några
ord om de föreslagna proportionella valen i öfrigt, hvilket dock
är mindre nödigt, då så många föregående talare uttalat sig kritiserande
i denna del af ämnet — så komma de att äfven i allmänhet
skapa orättvisa och obillighet, ty för några få städer
skapas andra förhållanden och andra vilkor än de för rikets öfriga
delar gällande. Huru orimligt detta skall te sig, då val af
blott två personer skall ega rum, är tydligt, och det måste blifva
dessa tvåmansvalkretsar, som egentligen komma att ökas. En
ganska liten minoritet komme att i dessa städer spela samma roll
som en betydlig majoritet, och majoriteten komme att, mot vägd
af minoriteten, blifva utan politisk betydelse. I grannstaden, som
väljer en representant, skulle majoriteten göra sig fullt gällande,
men icke i den större staden, der minoriteten skulle blifva lika
starkt representerad som majoriteten.

Till sist ber jag att få erinra, att 14 § innebär en bestämd
orättvisa mot den rösträttskategori, som är omnämnd i sista
punkten, i jemförelse med de andra. Vi må tänka oss ett bo, som
skiftas, sedan fadren dött. Der finnas två söner. Den ene är 25
är, den andre 21 år. Vid boets fördelande får den yngre sonen
fasta egendomen, men motsvarande kapital tilldelas deremot den
äldre. Den tjugufemårige sonen kan då komma att sakna röst -

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till
grundlagsändring

i fråga om
rätten att
välja riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

rätt i tre år, efter hvilken tid kan först på grund af sitt kapital
kan fylla vilkoret för rösträtt enligt 14 §, under det att den
tjuguettårige, som erhållit fastigheten — hvilken icke behöfver
vara jordbruksfastighet, utan kan vara annan fastighet — omedelbart
mträdt i rösträtt. År det väl skäl att bygga nya rösträttsgrunder
på sådana bestämmelser, hvarigenom uppenbara orättvisor
etableras? Ej heller kan det finnas tillräckligt skäl, hvarför
det skall göras skilnad mellan inkomstbeskattade och andra med
afseende å oguldna kronoutskylder, ty i det fallet borde väl den,
som röstar på grund af fastighet, vara likstäld med den, som
röstar på grund af inkomst.

Jag skall nu icke uppehålla mig längre vid dessa detaljanmärkningar.
Jag vill endast erinra om, att jag icke kan erkänna,
att bestämmelserna om röstlängdens granskning blifvit
lyckligt affattade, och att i stadgandet om röstsedlars giltighet
åtskilligt förbisetts. Ehuru den föreslagna § 25 mom. 2 icke synes
förutsätta, att vid val af flera riksdagsmän annan valsedel kan
förklaras ogiltig än den, som lyder å för många personer, måste
naturligen äfven röstsedel vid sådant val kasseras, om båda eller
alla namnen tillhöra icke röstberättigade personer eller äro tvetydiga.
Hvarje kassering af dylik valsedel blir emellertid förenad
med störa olägenheter, ty röstsedlarne hafva ju redan räknats
före proportionstalets bestämmande, och så får man göra om
beräkningen, derest några sedlar kasseras.

Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets afstyrkande af
det kongl. förslaget, enär detta synes mig behäftad! med brister,
som måste göra det oantagligt.

Herr Wennerberg: Hå jag nu går att yrka afslag på Kongl.
Maj:ts förslag och bifall till utskottets, så sker detta icke blott
på skäl, som redan blifvit anförda, utan äfven på ett annat, som
jag anser det vara min skyldighet att uppenbara, enär jag redan
tidigare, för flera år sedan, också framhållit detsamma.

Jag anser det nu framlagda förslaget vara hvarken bättre
eller sämre än det, som en gång blifvit gällande i vår nuvarande
riksdagsordnings föreskrifter i ämnet. Båda äro enligt min åsigt
behäftade med samma fel, som ger dem en stor svaghet, det nemligen
att vara byggda på en grund, som är orättvis och derför i
längden ohållbar.

Såväl enligt gällande grundlag som enligt den nu framlagda
kongl. propositionen är det eu icke obetydlig del af svenska medborgare
med medborgerliga politiska skyldigheter, som äro uteslutna
från delaktighet i medborgerliga politiska rättigheter. Att till alla
dessa medborgare med gemensamma skyldigheter äfven utsträcka den
gemensamma rättigheten ligger ju nära till hands såsom något rigxigt;
men samhällsbevarande statsmän hafva ansett detta medföra
icke obetydliga vådor och derför slagit in på en medelväg, den att
så småningom låta den ena delen efter den andra af de uteslutne få
träda in ofvan strecket och sålunda komma i åtnjutande af fulla

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

medborgerliga rättigheter. Att detta streck äfven af grundlagens Förslag till
författare från början ansetts såsom en föga allmängiltig och svag
grund för det hela, derpå skall jag hemta bevis från den nu- . j-råga ,)m
varande föredragandens anförande till statsrådsprotokollet den 20 rätten att
sistlidne mars, hvari han dessutom erinrar om att de bestämda välja riksdagsoch
talrika försök, som blifvit gjorda att få fram rösträtten till
ett större antal personer, icke få anses helt och hållet betydelse- ts,
lösa. Justitieministern säger nemligen: Den så uppstälda gränsen
kan likväl, såsom ock vid framläggandet af förslaget till nya
riksdagsordningen blifvit erkändt, icke göra anspråk på allmängiltighet,
och det var derför naturligt, att, kort efter det nya
riksdagsordningen trädt i kraft, förslag skulle framställas om
större eller mindre utsträckning af valrätten till personer, hvilka
icke hafva rösträtt. Sådana förslag hafva sedermera inom hvarje
valperiod och merendels vid hvarje riksdag under perioden blifvit
väckta, och vanligen har något af förslagen till utsträckt rösträtt
bifallits af Andra Kammaren, under det att dessa förslag städse
af Första Kammaren förkastats. Detta missförhållande är alltså
erkändt, icke blott insedt; och ingen af oss kan betvifla, att det
ju finnes ett väl befogadt kraf hos alla dessa, som vilja komma
öfver strecket.

Lika varm vän af det nya statsskicket som någon annan, har
jag dock från första början hyst den allra största motvilja mot
dess rösträttsbestämmelser. Dessa äro nästan uteslutande baserade
på den sämsta grund, man kan tänka sig, nemligen på medborgarnes
större eller mindre upptaxerade inkomst, d. v. s. derpå, om
den med några kronor öfver- eller understiger 800 kronor, Och
huru många orättvisor ske då icke genom iakttagandet af det fina
gränsstreck, som sålunda blifvit det afgörande, mången gång
emellan en fosterlandsälskande man med inkomst af mellan 700
och 800 kronor och eu icke fosterlandsälskande man med inkomst
af mellan 800 ocli 900 kronor. Sådant kan icke i längden ostraffadt
passera, och hvad visar väl den nuvarande ställningen härutinnan? Efter

statistiska undersökningar har man fått veta, att under
nuvarande förhållanden de öfver strecket varandes antal betydligt
växer. Ja, men man har tillika genom framläggandet af den kongl.
propositionen fått fullt bevis derpå, att Kongl. Maj:ts regering
insett nödvändigheten af att ändock något i saken göres för de
under strecket stående, och detta helt visst på den grund, att man
funnit sådant vara rätt; jag kan icke finna något annat skäl
derför.

Det skulle väl någon i detta ögonblick kunna tro. att jag
ämnade sluta mitt anförande med att yrka på allmän rösträtt;
jag var derför så försigtig, att jag redan i början säde, att jag
komine att rösta mot den kongl. propositionen och för utskottets
förslag. Men då måste jag också gifva något svar derpå, huru
jag tänkt mig saken ordnad, om strecket nedsattes till hvarje
''kommunalt röstberättigad man, hvilket jag anser för det enda

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Förslag till fullt råtta. Jag tror, att det egentliga felet ligger deri, att man
ändring 1 grun(llagen uppstält alla de särskilda valbestämmelserna med
i fråga om afseende^ å dem, som skola välja, men ingenting bestämt med afräte»
att seende å dem, som skola väljas. Der borde dock de egentliga
välja riksdags- garantierna vara att söka. Jag tror, att, om man tillerkände
^Kammaren1 Polltlsk rösträtt åt hvarje svensk medborgare, som i kommunal(Forts.
) skämma är deltagande, ingen fara skulle vara dermed förknippad,
om deremot särskilda bestämmelser gåfves i fråga om dem, som
skola väljas. Med glädje hörde jag, huru den talare, som, tror
lag, både ordet näst efter den förste talaren, framhöll, att det
kunde finnas så många samhällsbevarande och goda element bland
dessa mindre bemedlade, att det vore orättvist, om de icke finge
flyttas upp öfver strecket. Jag instämmer med honom, men jag
gar ännu ett steg längre. Det icke blott kan finnas, utan finnes
äfven hos dessa andra, som nu icke få vara med och välja, egenskaper
af samma goda art. Men om de i längden icke få vara
med och vi tillika besinna, att de lefva i ett mindre förmöget och
ofta nog fattigt tillstånd, nog kunna vi väl begripa, att missnöjet
skall växa, och, långt ifrån att man genom att bitvis nedskjuta
strecket skall slippa från agitationer och svårigheter, är det min
och mångas säkra öfvertygelse, att detta just skall vara att slå
olja på elden. Den ofantliga massa, som ändock står qvar, har
beröfvats de förmögnare af sina forna kamrater; och oviljan stiger
i samma mån som det blifver färre, som bära orättvisan. Man
vet, att den, som vid sin sida har flere deltagare i ett onus, tycker
mycket litet om, i fall ett antal af dem, som jemte honom
draga bördan, slipper från densamma, och långt ifrån att vi, om
vi antaga Kongl. Maj:ts proposition, sedan skola få vara i fred
för nya motioner om rösträttens utsträckning, skola vi just derigenom
framkalla sådana motioner på ett nytt och lifligare sätt.

Jag nämnde, att jag hade tänkt, att något annat än ett
förmögenhetsstreck skulle kunna hjelpa upp saken, och jag anser
mig skyldig nämna, hvari detta andra skulle bestå. Hvarför
icke, jemte de bestämmelser, som nu finnas i 19 och 26 §§ riksdagsordningen
angående den, som får väljas till riksdagsman, och
i stället för att låta förmögenhetsvilkoren utöfva det bestämmande
inflytandet på hans valbarhet, inskjuta bestämmelsen om
att han skall i minst fem ar inom den eller de kommuner, hvilka
utgöra _ valkretsen, hafva innehaft stats- eller kommunaltjenstbefattning?
Då en sådan person komme till Riksdagen, vore han
allaredan något öfvad i offentliga ärendens handläggning och hade
hemifrån betyga om någon riksdagsmannavederhäftighet, hvilket
man alldeles måste sakna, så länge man blott räknar efter, huru
mycket han har i inkomst.

Af livad jag nu sagt framgår först och främst det, att jag
aldrig kunnat rösta för en nedsättning af strecket och aldrig
kommer att gorå det, så länge jag har med riksdagsärendena att
skaffa, men äfven det för mig högt gällande och väsentliga skälet,
hvarför jag icke kan lemna min röst för det kongl. förslaget, att

Onsdngen den 6 Maj.

N:o 28.

man icke bör göra en grundlagsändring, då det, som bjudes, icke Förslag till
bar minsta garanti att åstadkomma ett nyttigare och bättre förhållande
än det, vi nu lefva i, hvilket endast kan åstadkommas ,
genom en verklig reform. Det är sant, att några tusental skulle rätten att
kunna flyttas öfver strecket, hvilka kanske förut larmat och varit välja riksdagsmed
om att söka utsträckning af rösträtten, men dessas tystnad m™ 1 Andra
skulle mer an uppvagas åt de ännu mer högljudda ropen tran de /FortsA

tiotusental, som få stå qvar och icke få vara med vid uppflytt- or 8''
ningen, utan utestängas af eu ännu finare gränsskilnad än den
förra.

Jag hade tänkt att gifva några ytterligare skäl för mitt afslag,
men jag anser det alldeles obehöflig^ då nästan alla talare
yrkat afslag på Kongl. Maj:ts proposition och bifall till utskottets
förslag. Under sådana förhållanden vore det orätt att upptaga
tiden med några ytterligare skäl, och inskränker jag mig derför
nu till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Forssell: Konstitutionsutskottet liar anfört åtskilliga
mer eller mindre grundade anmärkningar mot Kongl. Mai:ts förslag,
men utskottet har ty värr icke låtit dessa anmärkningar
komma till sin rätt. En välvillig anmärkare bör afse, icke att
straffa, utan att förbättra, men konstitutionsutskottet har icke
velat förbättra det kongl. förslaget, och en och annan inom denna
kammare vill tydligen också straffa det kongl. förslagets upphofsman.
Utskottet har uttryckligen förklarat, att det saknat anledning
att ingå uti någon närmare granskning af det föreliggande
förslagets detaljer. Ett sådant resultat är mycket att beklaga
för den, som t. ex. i likhet med mig finner sig kunna dela
en eller annan af de mot förslaget framstälda betänkligheterna
och just derför önskat, att utskottet åt detsamma skulle egna en
sådan behandling, att det kunnat framträda i förbättradt skick
och förklaras Infilande samt slutligen varda antaget. Yi hafva
nyligen vid konstitutionsutskottets behandling af det kongl. förslaget
i fråga om riksbankens styrelse sett, huru lätt det kan i
detta samma utskott gå, när man har god vilja, att på sådant
sätt modifiera ett kongl. grundlagsändringsförslag och Furu lätt
det är till och med att åstadkomma en sammanjemkning af de
olika meningarna. Det skulle varit önskligt, att utskottet äfven
åt detta kongl. förslag egnat sådan uppmärksamhet. Men förklaringen
till utskottets handlingssätt är ju lätt funnen. Den är
uttryckt af utskottet i alldeles otvetydiga ord. Utskottet ogillar
hela tilltaget att framlägga ett sådant törslag, hurudana dess bestämmelser
än må vara, derför att utskottet anser de gällande
bestämmelserna rörande valrätten till Andra Kammaren »vara väl
egnade att betrygga en normal och sund utveckling af vårt konstitutionella
lif».

Om nu Första Kammaren afslår det kongl. förslaget och bifaller
ett sålunda motiveradt utskottsförslag, sä torde det icke
lida något tvifvel, att detta kammarens beslut, och det med rätta,

N:o 23.

ODsdagen den 6 Maj,

Förslag till
grundlagsändring

* fråga om
rätten att
välja riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

kommer att tolkas så, att Första Kammaren anser den en gång
tillfälligtvis faststälda valordningen för Andra Kammaren vara så
utomordentligt förträfflig, att den bör orubbligt bibehållas, att
den knappast kan förbättras och att den skall af Första Kammaren
till det yttersta försvaras. Vidare skall man i ett sådant
beslut läsa en förklaring, att det af Kongl. Maj:t nu framlagda
förslaget varit så ytterligt samhällsvådligt, i sina följder så omstörtande,
att det icke ens förtjenat en allvarlig och detaljerad
granskning af utskottet. Slutligen hafva vi hört, att åtskilliga
kammarens ledamöter med det beslutet vilja, såsom en talare från
denna plats yttrade, stinga sin lilla gadd i hvad de anse vara
regeringens Achilleshäl.

För min del tror jag dock, att det tinnes många ledamöter i
kammaren, som icke vilja vara med om vare sig det ena eller
andra. Det tinnes många ledamöter, som anse den nuvarande
representationsformen, särskildt hvad angår valen till Andra
Kammaren, väl i många stycken förträfflig, men dock, såsom allt
menskligt verk, mägtig af utveckling, och som derför icke vilja
ställa sig afvisande mot hvarje förslag till förbättring af densamma.
Det tinnes många ledamöter, som anse det kongl. förslaget
alls icke vara samhällsupplösande, alls icke till sina vare
sig närmare eller tjermare följder förderfligt eller egnadt att förändra
karakteren af vårt statsskick och som derför anse oss böra
åt detta kongl. förslag egna en större uppmärksamhet. Och slutligen
finnes, det, derom är jag förvissad, ännu flere, som alldeles
icke vilja gifva regeringen något gaddsting.

Alla. de meningsskiftningar, som är o motsatta till utskottets
uppfattning, synas i detta ögonblick hafva svårt att förena sig.
Det är troligt,, att de icke kunna förena sig om ett rent bifall
till Kongl. Maj:ts förslag, hvars detaljer icke alla kunna godkänna.
Säkerligen kunna de icke heller förena sig om det förslag,
som framlagts af reservanterna från Andra Kammaren. Men om de
i nuvarande situation, då regeringens förslag icke kan vinna framgång,
skulle vilja gifva uttryck åt den tanken, att förslaget icke
förtjenat en sådan behandling, som utskottet låtit komma det till
del, tror jag, att en sådan tanke lämpligen skulle uttryckas genom
bifall till det förslag, jag härmed tager mig friheten framställa,
nemligen att förevarande betänkande måtte till konstitutionsutskottet
återremitteras.

Herr Wser.n: Jag ber att få återtaga det yrkande, jag förut
framstäf om bifall till reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande utlåtande yrkats: Do) att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, 2:o) att kammaren skulle antaga
såsom hyflande för vidare grundlagsenlig behandling Kongl. Maj:ts
förslag till ändrad lydelse af §§ 14, 17 och 25 riksdagsordningen,
och 3:o) att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.

N:o 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med Förslag till
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall 3™dr.^~
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad. ,• fråga om

Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen hem- rätten att
stälde, huruvida kammaren ville till kontraproposition vid nämnda välja riktdagsvotering
antaga bifall till det under 2:o) här ofvan omförmälda
yrkandet och förklarade sig finna de härå afgifna svaren hafva (Fortg)
utfallit med öfvervägande ja.. .

Jemväl om kontrapropositionens innehall äskades emellertid, votering,
i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att i hufvudvoteringen öfver konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 11 kontrapropositionen skall innehålla antagande
af Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af §§ 14, 17
och 25 riksdagsordningen såsom hvilande till vidare grundlagsenlig
behandling, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej; ''

Vinner Nej, har såsom kontraproposition i nämnda votering antagits
återremiss.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej - 44.

Till följd häraf uppsattes, iusterades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt
utlåtande n:o 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antager kammaren såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse
af §§ 14, 17 och 25 riksdagsordningen.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej — 26.

Nso 23.

Onsdagen den 6 Maj.

Upplästes följande skrifvelse:

Till Riksdagens Första Kammare.

Ful}m%tige i riksbanken få härmed vördsamt anmäla, att advokatnskalen
K. Hj. A. Nehrman i skrifvelse till fullmägtige afsagt
sig det honom vid innevarande riksdag meddelade uppdrag att vara
tredje suppleant i riksbankens styrelse. Stockholm den 6 maj 1896.

Pehr Ehrenheim.

R. Törnebladh. J TV. Arnberg. Tom Liljewalch.

Pa framställning af herr talmannen beslöt kammaren, att med
anledning af berörda afsägelse val af en suppleant för fullmägtige
i riksbanken^ skulle företagas; och uppdrog kammaren verkställigheten
häraf åt de vid detta riksmöte af kammaren redan tillsatte
vaknän och suppleanter för utseende af Riksdagens fullmägtige i
riksbanken jemte deras suppleanter.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
n.o 76, i anledning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande afgäld från jordafsöndringar,

n:o 77, i anledning af väckt motion angående ändrad lagstifti
syfte att bereda hypoteksförening trygghet mot minskning
^f dess rätt enligt intecknad skuldförbindelse vid exekutiv försäljning
af fastighet, och

n:o 78, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af §§ 9, 11 och 14 i förordningen om kommunalstvrelse i Stockholm
den 23 maj 1862.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 40, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
törsta hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna,

n:o 41, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet,
samt

P 42, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 51, angående tiden för regementsmötena, och
. 11:0 52, angående vissa föreskrifter rörande försäljning af konst gjorda

gödningsämnen och beredda foderämnen.

Onsdagen den 6 Maj.

N:o 23.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tager mig friheten hemställa, att kammaren måtte besluta,
att å föredragningslistan till morgondagens plenum måtte uppföras
först de i dag första gången bordlagda ärenden, derefter
bevillningsutskottets betänkande n:o 29, statsutskottets betänkanden
n:is 68, 69 och 70, derefter lagutskottets betänkande n:o 72
och derefter ärendena i den ordning, de å dagens föredragningslista
förekomma, dock så, att sammansatta bevillnings- och lagutskottets
betänkande n:o 1 och det tillfälliga utskottets betänkanden
n:is 11, 12 och 13 uppföras först å föredragningslistan
för det plenum, som eger rum nästkommande lördag.

På gjord proposition lemnade kammaren härtill sitt bifall.

Herr talmannen hemstälde, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, måtte få nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 4,20 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.