1896. Första Kammaren. N:o 20 (Riksdagens protokoll 1896:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Första Kammaren. N:o 20.

Lördagen den 25 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes tre inkomna läkarebetyg, sä lydande:

Att hans excellens herr statsminister E. G. Boström till följd af
sjukdom tills vidare är nödsakad att hålla sig på sina rum, intygas

Stockholm den 24 april 1896.

F W. Warfvinge,

med. d:r.

Bruksegaren Chr. Lundeberg är till följd af akut bröst- och strupkatarr
ur stånd att deltaga i riksdagsarbetet under närmaste da°ar.

Stockholm den 24 april 1896.

Fjär. It. Petersson,
regementsläkare.

Att ledamoten af Första Kammaren herr A. P. ron Möller på
grund af sjukdom (ansigtsros) är förhindrad att bevista kammarens
sammanträden sannolikt under 14 dagar, intygas härmed.

Stockholm den 25 april 1896.

Oscar Gibsott,

leg. läkare.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansätta stats-, banko- och lagutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial n:o 4 äfvensom bevillningsutskottets nämnda dag bordlagda
memorial n:o 24.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 22 och 24 i denna Ifrågasatt
månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion om ökning af
ändring af §§ 72 och 73 riksdagsordningen. statsreviso Första

Kammarens Prat. 189(1. N:n 20. getnos antal.

N:o 20.

Ifrågasatt
ökning af
statsrevisorernas
antal.
(Forts.)

Lördagen den 25 April.

Herr Bergius: Med åberopande af den reservation, som af mig

jemte herrar Alin, Unger, friherre Wrangel von Brehmer och friherre
Åkerhielm afgifvits, beder jag få yrka afslag å såväl motionen som

utskottets förslag. . ,

Det är tre särskilda frågor, som föreligga i detta betänkande,
nemligen om ökning af revisorernas antal, om revisorernas reservationsrätt
och borttagandet af den afgörande röst, som tillkommer oidföranden,
då rösterna falla lika.

Hvad angår först frågan om ökning af revisorernas antal, så har
denna fråga förevarit vid 1891, 1892, 1893 och 1895 årens riksdagar,
och vid alla dessa riksdagar har den meningen gjort sig gällande hos
Första Kammaren, att revisorerna icke äro lör iå för att kunna pa
tillfredsställande sätt fullgöra dem åliggande granskning, under förutsättning
att denna icke mera än nödigt är utsträckes till en sifreroch
detaljgranskning. Det är denna mening, som jag städse omfattat,
och den hyser jag fortfarande. Till följd häraf och då jag derjemte
för min del tror, att en ökning af statsrevisorernas antal ur åtskilliga
synpunkter icke kan anses vara nyttig eller nödig, utan tvärt om kan
leda till att revisionen, i stället för att utöfva en principiel granskning,
kommer att allt för mycket inlåta sig på detaljgranskning, anser
jag, att detta förslag icke bör vinna bifall.

Hvad beträffar revisorernas reservationsrätt, så var denna fråga
före vid 1893 års riksdag, och det påpekades då af konstitutionsutskottet,
att om en sådan bestämmelse vore nödig, skulle den hafva
sin plats icke i riksdagsordningen, utan i instruktionen, såsom förhållandet
var i fråga om instruktionen för riksbanken. För min del
anser jag också, att en dylik bestämmelse icke bör hafva sin plats i
grundlagen, och efter det konstitutionsutskottet afgaf sitt betänkande
år 1893, har äfven i den nya instruktionen för revisorerna en dylik
bestämmelse införts. I den nu gällande instruktionen af den 19 maj
1893 stadgas i § 3: eOm under revisorernas öfverläggningar skiljaktiga
meningar uppstå och omröstning begäres, skola revisorerna till
protokollet afgifva sina röster med afgörande röst för ordföranden, då
rösterna äro lika; hvarje revisor dock obetaget att mot beslutet anmäla
reservation)). Då en sådan bestämmelse således redan finnes i
instruktionen, kan det icke vara skäl, att den tillika införes i riksdagsordningen.

Hvad slutligen angår ordförandens afgörande röst, medför det,
säger man, den olägenheten, att det föranleder till att understundom
lottning eger rum om hvem som skall blifva ordförande, om han
skall utses bland Första eller Andra Kammarens revisorer. Detta är
en olägenhet. Men om förslaget antages, uppkommer möjligen en
annan olägenhet, som jag tror är större, nemligen att lottning ofta
erfordras för bestämmande af hvad som skall utgöra revisorernas beslut.

På grund af hvad jag således anfört, hemställer jag, att motionen
och utskottets förslag icke måtte bifallas.

Herr Berg, Gustaf Axel: Med utskottets ärade ordförande

instämmer jag i ett hänseende, men skiljer mig från honom uti ett
annat.

Lördagen den 25 April.

N:o 20.

Såsom ordföranden antydt och kammaren behagade finna, inne- Ifrågasatt
fattar detta betänkande beträffande förändring af 72 § riksdagsord- ökning af
ningen tre nya förslag: l:o förslaget derom, att revisorernas antal, rerna» antal
som nu är 12, måtte höjas till 18; 2:o förslaget derom, att den af- (Forts) ''

görande röst, som ordföranden uti statsrevisionen för närvarande eger
vid paria vota, borttages; och 3:o att uti grundlagen måtte tillerkännas
statsrevisorerna rätt till reservation.

Beträffande först förslaget om ökning af statsrevisorernas antal,
instämmer jag med ordföranden och Första Kammarens majoritet inom
utskottet i det hänseendet, att jag anser, att det nu förefintliga antalet
statsrevisorer bör vara fullt tillräckligt, för så vidt som revisorerna
endast och uteslutande ingå i en granskning af de stora hufvuddragen
af statsförvaltningen och afhålla sig från en sifFer- och detaljgranskning,
som de icke kunna utföra, hvarken med ett antal af 18,
eller om detta antal fördubblades.

I fråga om ordförandens utslagsröst beder jag få erinra, huru
som denna utslagsröst vid så många statsrevisioner, om än icke alltid,
åstadkommit och föranledt slitningar mellan ledamöterna från de
särskilda kamrarne. Dessa slitningar hafva börjat redan då ordförandevalet
skulle ega ram, vid livilket hvardera kammaren haft den
önskan att se ordföranden vald bland sina medlemmar. Slitningar
hafva sedel mera fortgått alltjemt, i ty att den kammare, som lyckats
få ordföranden bland sina medlemmar, har fått ett bestämdt inflytande
på hela revisionens fortgång, och det i så hög grad, att genom ordförandens
utslagsröst bestämts, hvilka anmärkningar, som skola få
plats i revisorernas berättelse. Jag håller för min del före, att i
detta fall bör förefinnas en fullkomlig likhet mellan statsrevisionens
och Riksdagens utskotts arbete. Och jag tager mig friheten hemställa,
hvad man skulle säga, om t. ex. inom konstitutionsutskottet,
der det ty värr så ofta händer, att den ena kammarens ledamöter
stå mot den andras, frågor skulle afgöras genom ordförandens
utslagsröst.

Slutligen, hvad revisorernas reservationsrätt angår, är väl fallet,
att den nu omsider är erkänd i instruktionen för revisorerna, men
den bör hafva sin plats äfven i grundlagen och der obestridligen erkännas,
på det att äfven i detta hänseende måtte förefinnas likhet
mellan utskottens arbete och statsrevisorernas arbete.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, tillåter jag min-,
herr talman, yrka, att 72 § måtte få följande lydelse: A hvarje laf)rtima
riksdag förordnas revisorer till ett antal af tolf för hvart år —
och sedermera lika med utskottets förslag, och att, beträffande 73 §,
kammaren måtte afslå utskottets förslag samt suppleanterna för
revisorerna således bibehållas vid ett antal af sex.

Herr lörnebladh: Jag har icke tänkt taga till orda för att

bestrida den hemställan, utskottet gjort; derom vill jag icke yttra mig,
så mycket mer som det naturligtvis ligger i dens intresse, som skald
revideras, att levisionen blifver sä grundlig och omfattande som möjligt.
Men jag har tagit till orda för att i korthet bemöta motionärens
vilseledande framställning af förhållandena vid riksbanken. Jag

N:o 20.

Ifrågasatt

ökning af

statsreviso rernas

antal.

(Ports.)

Lördagen den 25 April.

hav icke kunnat underlåta att vid detta tillfälle uttala en protest mot
den motivering, som han lagt till grund för sitt i öfrigt kanhända
mycket välbetänkta förslag om ökande af revisorernas antal. Han
säger nemligen: »om de af Kongl. Maj:t föreslagna ändringarna rörande
riksbanken varda upphöjda till lag, så följer deraf ett utvidgadt
område för riksbankens verksamhet och inflytande på den finansiella
verksamheten inom vårt land. Men dermed följer ock skärpta fordringar
från allmänhetens sida, att denna verksamhet bedrifves på ett
i alla afseenden mönstergilt sätt.» Detta instämmer jag fullkomligt
uti, och jag tror, att bankens styrelse söker göra sitt bästa att tillmötesgå
allmänhetens fordringar, så vidt bankoutskottet och Riksdagen
lemna riksbankens styrelse tillräckliga medel och tillräcklig frihet
dertill. Men en är den fordran, som kommer från allmänhetens sida,
att blifva väl betjenad och betjenad på sådant sätt, att ingå obehöriga
inflytelser göra sig gällande — hvilket jag tror icke förekomma —
en annan är den fordran, som helt naturligt gör sig gällande från
Riksdagens sida, att riksbanken icke bör vara underkastad för stora
förluster af sin rörelse, och det ser ut, som om motionären på ett
mer än besynnerligt sätt sammanblandat allmänhetens fordringar med
Riksdagens fordringar. Jag skall söka lemna bevis härför.

Motionären yttrar, att »när man genomläser bankoutskottets memorial
n:o 5, så ligger den misstanken mycket nära till hands, att
någon slapphet i förvaltningen inom riksbanken vid någon tid gjort
sig gällande, och att kontrollen icke varit sådan den bort vara».
Detta innefattar två anmärkningar. En rigtar sig mot de senare årens
statsrevisorer och bankoutskott, hvilka jag icke behöfver upptaga till
besvarande. I afseende på förvaltningen åter må nämnas, att memorialet
n:o 5 innehåller en begäran om afskrifning af ungefär */» million
i fordringar, af hvilka de äldsta datera sig så långt tillbaka som från
1848. Jag skall icke fästa mycken vigt vid denna omständighet, men
jag ber få nämna, att sista gången afskrifning skedde från hufvudkontoret
var det för 6 år sedan, och afskrifningen under en tid af
20 år vid hufvudkontoret har uppgått till omkring 1 million, hvilket
icke kan anses synnerligen mycket, då man betänker, att det kapital,
som varit användt vid lånerörelsen vid hufvudkontoret, i allmänhet
uppgått till SO eller mellan 30 och 40 millioner årligen. Då är lätt
att uträkna, huru stor procent, som skulle förlorats genom afskrifningen;
det blifver, om man räknar i hop summorna för den årliga rörelsen,
endast en bråkdel af 1 procent, och det kan icke anses farligt.
Men det är en annan sak att taga i betraktande, och det är, att de
fordringar, som omtalas i memorialet n:o 5, utgöras till stor del af
sådana, som en lång tid varit förda inom luden, och hvilka man ansett
lämpligen kunna afskrifvas på en gång. Åtskilliga äro för öfrigt
sådana, som uppstått i och genom affärer, der åtminstone flere banker
i riket hafva gjort förluster och äfven andra än banker förlorat. För
att nämna ett exempel, skall jag taga ett aktiebolag, som står omtaladt
i memorialet n:o 5, ett mycket kändt aktiebolag i Östergötland,
på hvilket, bland andra, staten, icke riksbanken, på handels- och sjöfartsfonden
gjorde en förlust af icke fullt lika mycket, men ganska
nära hela den afskrifning, riksbanken gjorde enligt memorialet n:o 5.

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

Att riksbanken i detta och andra fall fått vidkännas förluster,
med anledning deraf, att den ansett sig böra efter bästa förstånd
understödja storindustrien, torde icke böra läggas den för mycket till
last, då den icke sett sig sämre för än andra penninginrättningar eller
enskilda, som gjort ännu större förluster på samma slags affärer. Men
nu kommer en annan sak, det är frågan om af skrifning en. Afskrifning
förekommer icke annat, än när fordringar en gång afförts från
kapitalräkningen och förts, som det heter, inom linien. Detta förande
inom linien företages af fullmägtige hvarje år, vanligen i december
månad, och det antecknas mycket noga i protokollet samt undergår
vederbörlig granskning af nästkommande års bankoutskott, hvilket
har att yttra sig, huru vida anledning till anmärkning förefinnes. Då
kan man tycka det vara bra besynnerligt, att en enskild ledamot upphäfver
sig till domare öfver styrelsen, statsrevisorerna och bankoutskottet.
Afskrifning betyder icke annat, än att, när en fordran en
lång tid varit förd inom linien och man gjort alla möjliga ansträngningar
att få tillbaka hvad som möjligen kunde inflyta, man efter
granskning af omständigheterna finner sig icke behöfva eller böra
vidtaga vidare bevakningsdtgärder med denna fordran. Och att man
icke anser sig böra besvära hvarje Riksdag med detta, utan för i hop
en stor klumpsumma på en gång, bör, tror jag, Riksdagen vara tacksam
för. I de fall, der det blifvit konkurs, konkursen afslutats, utdelning
verkstäld och bolaget upplöst, skulle ytterligare bevakning
icke hafva tjenat till annat än att ådraga riksbanken onödigt besvär
och onödiga kostnader. De förluster således som gjorts, de kunna
vara huru stora som helst, hafva undergått behörig pröfning och
granskning af vederbörande myndigheter, och derför föreställer jag
mig, att den skugga, motionären kastat på riksbankens styrelse, icke
har skäl för sig. Han säger: »Då riksbanken utgör sjelfva grundvalen
för alla dylika institutioner (penninginstitutioner) inom vårt land,
så bör, enligt min uppfattning, icke ens skuggan af en misstanke få
råda beträffande ändamålsenligheten och tillförlitligheten utaf dess
förvaltning». De förhållanden, som jag anfört, synas mig fullt klart
ådagalägga, att de åtgärder, som blifvit vidtagna, icke äro andra än
sådana, som i allmänhet förekomma, i händelse förluster inträffa, och
att förluster kunna inträffa för alla banker, lärer vara temligen klart.
Det linnes visserligen ett sätt att undvika förluster och det är att så
mycket som möjligt draga sig från att understödja industriella affärer,
men det vore, tror jag, ingalunda riksbanken värdigt, ej heller kan
det vara Riksdagens mening, att riksbanken skulle så göra, d. v. s.
att riksbanken skulle inskränka sig till att låna ut penningar endast
på obligationer, säkra aktier och inteckningar eller blott rediskontera.
livad den senare rörelsen beträffar, håller den på att utveckla sig;
men jag tror, att riksbanken liksom andra banker har förpligtelse att
söka bedöma de industriella affärernas utveckling och icke draga sig
alldeles tillbaka af fruktan, att det på den skulle lalla en mer eller
mindre oberättigad skugga af misstanke att icke hafva sett upp. Ty
jag kan icke tänka mig, att skuggan af misstanke skulle angifva, att
någon blifvit obehörigen gynnad. En stor del af de ifrågavarande
affärerna faller långt före min tid, och jag har således ingen person -

Ifrågasatt

öfning af

statsreviso rernas

antal

(Forts.)

N:o 20.

Ifrågasatt

ökning af

statsreviso rernas

antal.

(Forts.)

Lördagen den 25 April.

lig kännedom om do bevekelsegrunder, som varit ledande, men så
mycket tror jag mig veta, att hvad som i detta fall ledt bankens
styresmän har varit att på en gång fästa afseende vid allmänhetens
fordringar och fordringarna på riksbankens säkerheter, så vidt man
kunnat bedöma desamma. Jag finner också alldeles rigtigt, att man
ökar kontrollen och revisionen, ty detta skulle kanske göra, att man
sluppe ifrån sådana här obefogade motioner, obefogade nemligen,
hvad motiveringen beträffar. Derför skall jag icke motsätta mig den
ifrågavarande ökningen af revisorsantalet, hvilken jag anser hafva
goda skäl för sig, men jag ledes härvid af'' helt andra skäl, än motionären
anfört.

Herr Nyström, Carl: Man har sannerligen fullgiltig anledning

att börja med att bedja kammaren om ursäkt, om här under diskussionen
förekomma åtskilliga upprepningar, kanske egentligen ingenting
annat än upprepningar; det kan sannerligen icke hjelpas. Hela
denna fråga har blifvit stereotyperad. Det går efter precis samma
trall ena året som det andra; men såvida man är öfvertygad, att denna
reform bör genomföras och skall genomföras, finnes icke annan råd
än att rulla Sisyphusstenen och bedja herrarne icke tröttna af ett
arbete, som tills vidare synes vara fåfängt, men som en gång dock
skall vinna sitt mål.

Frågans stereotypa gång är denna: konstitutionsutskottet bifaller
en motion, som går i den rigtningen att få revisorernas antal ökadt;
det blir en mängd reservanter från Första Kammaren, och konstitutionsutskottets
ordförande skrifver sina vanliga ord, att efter hans
mening äro revisorerna icke för få för att kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sin granskning; derefter kommer frågan inom
kammaren och så läser konstitutionsutskottets ordförande upp dessa
ord och får understöd af några medlemmar, som säga, att det är
rigtigt. Derefter hafva vi, som äro af en motsatt mening, att försöka
styrka, så vidt vi kunna det, att revisorernas antal icke är tillräckligt
att utföra'' det arbete, som är dem ålagdt. Detta försök skall jag nu
göra och söka visa, att dessa revisorer icke kunna utföra arbetet, att
arbetet är af den beskaffenhet, att det icke Tean medhinnas, och slutligen
— genom faktiska intyg från dem, som deltagit i arbetet — att
det verkligen ej heller blifvit medhunnet.

I afseende först å frågan, huru revisionen kan utföras, vet jag
icke något bättre inlägg i saken än herr Rudebecks från förra året,
då han påpekade med en praktisk detaljering, att det knappt låter
tänka sig, att tredje afdelningen, dessa 4 män, som sitta i tredje afdelningen
och som fått och troligtvis komma att få i uppdrag att
revidera 6:e hufvudtiteln och derutöfver riksgäldskontorets och riksbankens
räkenskaper, att de skola kunna med detta stora material
utföra sitt uppdrag. Herr Rudebeck påminner, att när dessa 4 män
skola företaga första delen af sitt värf, nemligen revisionen af sjette
hufvudtiteln, hafva de att göra med följande myndigheter och räkenskaper:
civildepartementet, kammarkollegium, postväsendet, statistiska
centralbyrån,generallandtmäterikontoret, ekonomiska karteverket, öfverståthållareembetet,
Stockkolms stads kronoräkenskaper och länens

Lördageu don 25 April. 7 No 20-

landsböcker — det är en bra post — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Ifrågasatt
landtbruksstyrelsen, jernvägsstyrelsen såväl för trafiken som fpr jernvägsbyggnaderna
— också en bra post —- skiftes- och afvittrings- rernas antal.
verket, landtbruksakademien, landtbruksinstituten m. m. (Forts.)

Detta är nu, hvad de hafva att göra såsom revisorer af sjette
hufvudtiteln. .Bredvid denna lista, dessa fruktansvärda revisionstöiemål,
som de hafva att behandla, står instruktionens bud, som säger i
sitt 14 kap. »börande revisorerna, utan att så vidt omständigheterna
medgifva, förbigå detaljerna, hufvudsakligen granska dispositionerna,
förvaltningen och resultaten på det hela». De skola således granska
det, som jag nyss uppräknade m. m., till disposition, förvaltning och
resultat. Och, säger man, det kunna de göra, bara de icke földjupa
sig för mycket i detaljerna. Instruktionen säger, att de skola sysselsätta
sig med detaljerna, så vidt omständigheterna medgifva. Men låt
så vara, så tror jag icke, att det under några förhållanden eller med
någon arbetsmetod går för sig att få denna långa lista granskad till
»disposition, förvaltning och resultat på det hela» af 4 personer på
2 månader. Det skulle naturligtvis vara att anstränga deras krafter
mera än skäligt, och likväl, sedan de kommit till slut så godt sig
göra låter — "med detta arbete, skola de tänka på att, utöfver detta,
granska riksgäldskontoret och riksbanken, ett rätt vackert påbröd på
detta. Sådant är naturligtvis komplett omöjligt. Man har icke heller
rättighet att begära någonting dylikt.

Dertill kommer, att enligt den nya instruktionen har man ordentligt
fastslagit, hvad här så många gånger sagts, att nemligen revisionen
af riksgäldskontoret och riksbanken i mångt och mycket har en annan
karakter än revisionen af statsverket, härvidlag sjette hufvudtiteln.

Och den måste hafva det, derför att riksgäldskontoret och riksbanken
äro Riksdagens egna verk, och man har aldrig velat sammanblanda de
egna verken med statsverket, och icke heller bör man göra det.

Derför vill man, att revisionen här vid lag skall pågå på något annat
sätt än i fråga om statsverket.

Det är först och främst gifvet, att en revision af störa penningförvaltande
verk har andra förutsättningar än öfriga revisioner, och
fordrar krafter, något annorlunda beskaffade än de, som skola granska
statsverket. Det kräfves nemligen kännedom om finansiella frågor,
med dithörande matematik o. s. v., som här mångfaldiga gånger förut
påpekats. Detta är revisorernas qvalifikationer. Arbetets qvalifikationer
stå i instruktionen, som, utom att den fasthåller samma kraf i
afseende å denna revision som beträffande revisionen af statsverket,
äfven tillägger, att revisionen bör stå i cn något intimare vexelverkan
med förvaltningen. Den skall granska tjenstgöringen, bringa begångna
förseelser till laga beifran, rådgöra med styrelsen m. m., allt funktioner,
som äro utan motsvarighet vid statsverkets revision. Men för
att ernå denna särskilda revision, måste krafterna för det samstälda
revisionsarbetet ökas. Det erkännes ju, att syftet, då man begär att
få 6 revisorer till, ligger deri, att dessa 6 skola sysselsätta sig med
den särskilda art af revision, som kallas revision af riksgäldskontoret
och riksbanken. Det är naturligt, att meningen icke är att helt och
hållet skilja revisionen i två särskilda revisioner, utan de skola

N:o 20. 8 Lörrdagen den 25 April.

Ifrågasatt sammanträda med de öfriga revisorerna, då anledning till plenisamökning
eif mankomst förefinnes. Jag tror detta vara ganska förnuftigt. HufvudrernaVantal.
sa^eD är> att dessa 6 revisorer väljas, på det att revisionen af riks(Forts)
gäldskontoret och riksbanken må utföras så, att det blir en verklig
revision, och att det blir möjligt att, åtminstone någorlunda, lösa det
problem, som framstälts. jag kan derför icke finna annat, än att
revisionen sålunda blir på ett förnuftigt sätt ordnad.

Om man nu tycker, att detta är rigtigt, så frågas: huru skall man
ordna så att dessa 6 revisorer blifva just de, som granska de särskilda
verken riksgäldskontoret och riksbanken? Dertill behöfves
ingen ny lagbestämmelse, det behöfves icke något beslut i grundlagen,
utan en enkel antydan i instruktionen skulle hafva till påföljd, att
dessa tillkomna 6 revisorer verkligen blefve valde för eller anvisades
att upptaga detta särskilda revisionsobjekt, som närmast kräfver att
tillgodoses, nemligen Riksdagens egna verk.

Jag skall, efter att hafva anfört detta, blott i sammanfattning
nämna, att antalet revisorer ovilkorligen, äfven om de icke för ett
ögonblick tänka på att gå in i detaljer och således icke heller sysselsätta
sig med sifferrevision, utan hålla sig till hvad jag kallat realrevision,
är för ringa för detta stora arbete. Och om man särskildt
behöfver en förstärkning för en mera effektiv revision för riksbanken
och riksgäldskontoret, så kan man vinna detta genom beslutet att nu
fastställa revisorernas antal till 18 och genom att få en anvisning för
dessa 6 tillkomna revisorer att sysselsätta sig med de båda penningverken,
riksbanken och riksgäldskontoret, hvilket kan ske genom ett
tillägg till instruktionen. Sedan jag sagt detta och vördsamt anhållit,
att kammaren ville beakta dessa skäl, skall jag tillfoga ett annat skäl,
till den kraft och verkan det kan hafva.

Herrarne hafva helt säkert läst igenom den lista, som ordföranden
i konstitutionsutskottet upprättat öfver de många gånger, då denna
fråga förkastats i Första Kammaren, men det finnes också en annan
lista, . som upptager de många gånger på senaste tider, då frågan
antagits af Andra Kammaren utan votering. Här är således ett tydligt
önskemål uttaladt af Andra Kammaren. Det kan då icke vara ur vägen
att hemställa till Första Kammaren, om icke, då önskemålet på sista
tiden visat sig så starkt, att förslaget antagits utan votering, Första
Kammaren vilie visa något tillmötesgående i denna sak, der tillmötesgåendet
är en ren vinning för samarbetet kamrarne emellan.

På dessa grunder får jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungberg: Det lärer svårligen kunna bestridas, att mo tioner,

som oupphörligen, år efter år, återkomma, hafva någon grund
för sig. Det torde väl icke heller kunna förnekas, att denna fråga,
som nu i 10 år varit å bane, om ökande af statsrevisorernas antal,
har goda skäl för sig. Under en tid, då statsförvaltningen alltjemt
utvidgades och embetsverkens antal ökades, kunde det icke annat än
väcka förvåning, då man, för några år sedan, från att hafva 24 revisorer
förminskade detta antal till 12. Nu föreslås att åter öka antalet
till 18. Andra Kammaren har hvarje gång bifallit detta, men Första
Kammaren afslagit det, den sista gången med 78 röster emot 39.

Lördagen den 26 April. 9 N:o 20.

För hvar och eu, som betänker, hvilka massor af embetsverk och Ifrågasatt
handlingar, som skola genomgås af revisorerna, är det klart, att detta ,af

icke kan ske inom så kort tid som 2 månader och med ett så ringa rerna^antal
antal revisorer, af hvilka en del är på resor för att se förhållandena (Forts)
på närmare håll och andra äro sysselsatta mer än tillräckligt med
riksgäldsverkets och riksbankens granskning. Man finner också, att,
då den återstående delen af revisorerna, som skall handlägga vidlyftiga
statsräkenskaper, måste fördelas på afdelningar, antalet revisorer
är alldeles för ringa för den granskning, som hvar och en af de stora
afdelningarnas vidlyftiga räkenskaper påkallade. Att antalet är alltför
otillräckligt, fann jag särskilt vid ett tillfälle, då jag var ledamot
af statsrevisionen och kom in i den afdelning, som hade att granska
jernvägsförvaltningens vidtomfattande räkenskaper. Der fans då blott
en ledamot af hedervärda bondeståndet samt en nära anförvandt till
chefen för jernvägsstyrelsen. Om alla tre ledamöterna i afdelningen
hade varit närvarande, skulle det dock ha varit för litet för en så
vidlyftig förvaltningsgren.

Det torde också förtjena påpekas, huru vida icke, om detta ringa
antal af revisorer skall bibehållas, tiden, då revisionen skall taga sin
början, kunde ändras från den 1 oktober till den 1 september, hvarigenom
revisorerna finge åtminstone tre månader på sig.

Men på en annan och ännu vigtigare fråga tager jag mig friheten
fästa uppmärksamheten, den nemligen, huru vida det icke vore lämpligt
att, såsom fallet är i våra grannländer, anställa fasta revisorer,
som hela året om vore sysselsatta med sitt granskningsarbete och
sålunda kunde med större säkerhet intränga i de många, svåra och
vidlyftiga grenarne af förvaltningen. I Norge t. ex. har man 5 revisorer,
som äro valda på år. Denna anordning förtjenade, som jag
tror, att äfven här vidtagas eller åtminstone begrundas. De ständiga
förslagen till förändring i de bestående förhållandena visa, att statsrevisionens
verkande krafter äro alldeles för ringa.

För närvarande ber jag få understödja utskottets förslag, att
antalet statsrevisorer höjes från 12 till 18, något som synes mig vara
alldeles nödvändigt.

Herr Falk: En föregående talare uttryckte den förhoppning, att
de af kammarens ledamöter, som deltagit i statsrevisioner, måtte inför
kammaren vittna om sina erfarenheter, och då jag antager, att
han dervid i någon mån syftade på mig, skall jag be att i korthet
få säga några ord och försöka, likasom han, att icke upprepa hvad
som förut sagts; att helt och hållet göra detta torde vara alldeles
omöjligt.

Jag ber då, till en början få säga, att dessa ständigt återkommande
motioner om ändringar i de föreskrifter, som nu gälla för
revisionen af stats-, banko- och riksgäldsverken, måtte väl vittna
derom, att det ändå är någonting, som fattas, och att en ändring af
dessa föreskrifter kan vara af behofvet påkallad. Jag tror icke, att man
bör alltför mycket negligera dessa ständigt återkommande motioner.

I (lön nu föreliggande motionen, af herr S. Nordström, har motionären
upptagit såsom sitt förslag konstitutionsutskottets förslag till

N:o ao.

lfrågusatt

ökning af

statsreviso rernas

antal.

(Forte.)

Lördagen den 26 April.

1893 års Riksdag, att dela revisionen i två skilda revisioner, en för
statsverket och en för banko- och riksgäldsverken, och att i sammanhang
dermed öka revisorernas antal från 12 till 18. — Innevarande
års konstitutionsutskott har emellertid icke velat lyssna till en framställning
om inrättande af två från hvarandra skilda revisioner, utan
har i stället upptagit förlidet års konstitutionsutskotts förslag, som
går ut på att vinna det åsyftade målet uteslutande genom att öka
revisorernas antal från 12 till 18. Så till vida är jag med utskottet
ense. År det fråga om att välja emellan att hafva två revisioner
eller behålla en och öka antalet revisorer till 18, så ställer jag mig
på den senare ståndpunkten.

Emellertid har utskottet här vid lag icke varit enhälligt. Här är
en reservation af utskottets ordförande, med hvilken flere andra förenat
sig. Denna reservation har en gång förut upplästs, men jag ber
att få göra det en gång till, då den är helt kort. Den lyder:

»I öfverensstämmelse med den mening, som vid lagtima riksdagarne
1890, 1891, 1892, 1893 och 1895 gjort sig gällande i Första
Kammaren, håller jag före, att de revisorer, som enligt § 72 riksdagsordningen
skola utses för att enligt regeringsformen och särskild
instruktion granska statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning, icke äro för få för att kunna på
ett tillfredsställande sätt fullgöra den dem åliggande granskning, under
förutsättning, att denna icke, mera än nödvändigt är, utsträckes
till en siffer- och detaljgranskning.»

För så vidt utskottets ordförande härmed vill säga, att allting är
väl bestäldt, som det nu är, då får jag säga, att jag icke kan dela
hans uppfattning. Jag tror, att hvar och en, som, åtminstone under
de senare åren, haft tillfälle att deltaga i statsrevisionen, har mottagit
det intryck, att, med nuvarande föreskrifter rörande arbetstiden
och arbetskrafterna, det är omöjligt för revisorerna att kunna på ett
tillfredsställande sätt fullgöra det kolossala arbete, som är dem pålagdt.
Jag vågar äfven hysa den förmodan, att, om herr ordföranden
i konstitutionsutskottet en gång sjelf skulle komma att deltaga i en
statsrevision, han ganska hastigt skulle komma till samma uppfattning.

Jag ber nu att få säga några ord särskildt beträffande hans uttryck,
att »revisorerna icke äro för få för att kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra den dem åliggande granskning, under förutsättning,
att denna icke, mera än nödvändigt är, utsträckes till en sifferoch
detaljgranskning». Med anledning häraf torde det tillåtas mig,
att till honom och dem, som till äfventyrs dela hans mening, få
ställa den fråga: bära de senare årens revisionsberättelser vittna om,
att revisorerna verkligen fördjupat sig i »siffer- och detaljgranskning»?
Jag tror, att man måste besvara denna fråga med ett obetingadt nej,
och ber få tillägga, att jag är lifligt öfvertygad om, att i fall någon
skulle inträda i revisionen med tanke, att tiden skulle medgifva
honom att fördjupa sig i siffer- och detaljgranskning, skulle han
ganska snart återkomma från denna villfarelse. Deremot kan jag i
viss mån instämma med utskottets ordförande, då han säger, att revisorerna
»icke äro för få», men detta under den uttryckliga förut -

Lördagen den 25 April. 11 N:o il0>

sättning, att arbetstiden ökas. Det är nemligen, enligt min mening, Ifrågasatt
icke ökadt antal revisorer, som kräfves, utan det är ökad arbetstid, g^tsrevisosom
är af behofvet påkallad. _ remas antal.

Genom den förändring, som nu föreslås, att revisorernas antal (Forts.)
skulle ökas till 18, kunna visserligen åtskilliga fördelar vinnas, ty
man blir i tillfälle att fördela revisionen på 4 afdelningar i stället
för på 3. En afdelning kan då uteslutande egna sig åt revisionen
af banko- och riksgäldsverken, och granskningen af statsverkets
räkenskaper kan delas mellan de andra trenne afdelningarna,
hvarigenom denna granskning bättre medhinnes, än som nu är förhållandet;
men jag är öfvertygad om, att härmed icke synnerligen
mycket skulle vinnas, så länge arbetstiden är inskränkt till tvenne
månader. Det är nemligen så, under nuvarande förhållanden, att
man knappast kan säga, att revisorerna hafva mer än 1 1ji a 1 1/2
månad att använda för revisionsarbetet i egentlig mening. — Förhållandet
är nemligen, att redan mot slutet af den första månaden inkomma
från afdelningarna en hel del utlåtanden, som skola föredragas
i revisionens plenum. Det blir då nödvändigt att hålla revisionsplenum
2 gånger i veckan, och dessa dagar äro följaktligen till
stor del undandragna från det egentliga revisionsarbetet. Dessa utlåtanden
ökas immer fort, och då man hunnit en vecka in på den
andra månaden, hafva de vuxit till en sådan mängd, att revisionsplena
upptaga icke blott hela förmiddagen, utan mången gång måste
fortsättas äfven på eftermiddagen. Det är emellertid icke nog, att
revisorerna känna till de ärenden, som förekomma på deras egen
afdelning, utan de måste studera äfven alla de andra afdelningarnas
ärenden för att i revisionens plenum kunna rörande desamma afgifva
sin röst. Det är lätt insedt, att härigenom den tid, som åt det egentliga
revisionsarbetet kan egnas, inskränkes högst väsentligt, och
under sista hälften af andra revisionsmånaden blir icke mycken tid
öfrig för detta arbete. Dessa olägenheter kunna nu icke afhjelpas
med att öka revisorernas antal, utan blott genom utsträckning af
revisionstiden.

Nu väntar jag, att man här gör den invändning, att det går icke
an att utsträcka den nuvarande revisionstiden, ty statsverkets räkenskaper
äro icke färdiga till granskning förr än den 1 oktober, och
revisionen bör vara afslutad den 1 december, för att embetsverken
skola hinna afgifva sina förklaringar öfver revisorernas anmärkningar,
innan Riksdagen sammanträder. Denna invändning har jag hört mångfaldiga
gånger, men jag tror icke, att den håller streck. Skulle det
icke gå an att t. ex. börja revisionen lika väl den 15 september som
den 1 oktober? Jag tror för min del, att det mycket väl går för sig.

Herrarne veta alla, att t. ex. landsböckerna komma in till kammarrätten
redan före den 1 april och de centrala embetsverkens räkenskaper
före den 1 maj; vid denna tid aflemnas äfven arméförvaltningens
hufvudbok, ehuru verifikationerna komma något senare. Under
sådana förhållanden torde revisionen kunna börja lika väl den 15 september
som den 1 oktober. Man må icke inbilla sig, att granskningen
af räkenskaperna är fullbordad af kammarrätten vid revisionens sammanträde
den 1 oktober. Visst icke. Kammarrätten har visserligen

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

Ifrågasatt gjort den s. k. förberedande granskningen, som hufvudsakligen består
s°tatsreviso- * kontrollerande, att in- och utgående balanserna äro rigtiga; men
rernas antal, revisionen i kammarrätten fortsattes under hela hösten och inpå
(Forts.'') följande år och fortgår förmodligen ända tills en ny årgång räkenskaper
aflemnas.

Under sådana förhållanden måste det vara temligen likgiltigt,
synes det mig, om statsrevisionen börjar den 15 september eller den
1 oktober. Om man sedan utsträcker revisionstiden till den 15
december, så får man för statsrevisionen en tid af 3 månader. Till den
I februari böra då embetsverken hinna förklara sig rörande af revisorerna
gjorda anmärkningar. Det är ju der vid lag icke fråga om att
afgifva några utlåtanden, utan blott att afgifva förklaring i en viss
fråga, rörande hvilken anmärkning har skett, och då måtte väl 6
veckor vara tillräckliga. Revisionsberättelsen, jemte dessa förklaringar,
bör således kunna vara tryckt och remitterad till statsutskottet mot
slutet af februari månad, eller samma tid, som nu vanligen sker, och
statsutskottets utlåtande bör följakligen kunna inkomma till Riksdagen
i medio af april, hvilket är tillräckligt tidigt.

Af hvad jag här sagt framgår, att jag, för min del, anser, att
man kan stanna vid det nuvarande antalet revisorer, men att tiden
för revisionen bör utsträckas. Jag torde böra tillägga, att den enda
olägenhet, jag kan finna deraf, vore den, att kammarrätten skulle
under temligen lång tid vara i saknad af räkenskapshandlingarna;
men denna olägenhet skulle ju kunna minskas derigenom, att handlingarna
återlemnades till kammarrätten i den mån de blifvit af
revisorerna granskade i stället för att, som nu, ligga hela tiden hos
revisionen.

Vill man emellertid nödvändigt öka antalet revisorer, vore det
långt bättre att stanna vid siffran 16, som är jemnt delbar med 4,
än att höja antalet till 18, som ju icke är delbart med det antal afdelningar,
hvarå revisionen borde delas. Följden deraf blefve, att en
afdelning komme att bestå af sex revisorer, hvilket är för stort antal
att beqvämligen arbeta tillsammans för en afdelning.

Här har vidrörts frågan om revisorernas rätt att reservera sig.
Jag får säga, att i detta fall kan jag instämma med utskottets ordförande,
ty då redan uti instruktionen för statsrevisorerna finnes
inrymd föreskrift i detta hänseende, kan det icke vara nödvändigt,
att det finnes en sådan föreskrift äfven i grundlagen. Det förra bör
vara alldeles tillräckligt.

Hvad slutligen beträffar den omtvistade frågan om ordförandens
utslagsröst, så tror jag icke, att denna fråga är så synnerligen vigtig.
Skäl kunna anföras både för upphäfvande af denna utslagsröst och för
dess bibehållande. För min del tror jag, att denna sak är temligen
likgiltig.

För att vinna det syftemål, jag tänkt mig, skulle nu fordras en
återremiss till utskottet; men då den tid, som återstår för Riksdagen,
är mycket kort, vill jag icke yrka på en återremiss, som i allt fall
troligen icke skulle föranleda till någon åtgärd, utan åtnöjer mig med
att icke göra något yrkande alls.

Lördagen den 25 April.

N:o 20.

Herr Rudebeck: Jag bar vid flere föregående tillfällen — Ifrågasatt

senast under förra riksdagen yttrat mig i denna fråga, och min upp- ökning af
fattning deri är således redan angifven. Egentligen skulle jag derför yernas^ntal
ej behöft nu begära ordet, men på det att ingen må tro, att jag vikit (Forts-)
från min förut uttalade uppfattning, skall jag be att få bekräfta, att
jag fortfarande är af den meningen, att en ökning af statsrevisorernas
antal är af behofvet i högsta grad påkallad. 1 det mesta kan jag
hänvisa till hvad den föregående talaren yttrat. Jag är dock ej ense
med honom deri, att tiden för statsrevisorernas arbeten skulle kunna
ökas derigenom, att räkenskaperna komme tidigare in och på så sätt
revisionen toge sin början före den 1 oktober samt att den afslutades
senare än den 30 november. Då jag förra gången yttrade mig i
denna fråga, hade jag sökt att från håll, der jag ansåg säkra upplysningar
kunna vinnas, taga reda på förhållandena, och deraf fått
den uppfattningen, att en förändring, hvarigenom tiden för statsrevisionens
arbeten ökades, icke är så lätt att genomföra, eller rättare
sagdt, troligtvis icke möjlig. Derför anser jag, att man bör bestämdt
hålla på den utvägen, att statsrevisorernes antal ökas, och jag går så
långt, att jag —■ äfven om det skulle kunna lyckas att åstadkomma
en förlängd arbetstid — vågar påstå, att det oaktadt ett beslut om
ökning af revisorernes antal vore långt ifrån obehöfligt, tvärt om
högst gagneligt; ty erhåller man både ökade krafter och ökad tid,
då vinnes enligt min åsigt ännu bättre ändamålet med statsrevisionen.

De flesta af dem, som hålla på den meningen, att antalet revisorer
ej bör ökas, tyckas tro, det den motsatta åsigtens anhängare uteslutande
önska ökad personal; men det är ej personernas antal, som det
gäller, utan målet är få ökad arbetskraft och mera deraf, än som
man skäligen kan påräkna af det nuvarande antalet med hänsyn till
den ofantliga tillväxt, som genom embetsverkens utveckling blifvit
i statsrevisionens arbete. Jag vill inlägga en bestämd gensaga mot
det påstående, att, om man ej fördjupar sig i detaljgranskning,
arbetet skall kunna med nuvarande krafter tillräckligt utföras. Det
är ett påstående, som helt säkert den, hvilken under senare åren
tagit del i statsrevisionsarbetet, icke kan medgifva. Flere föregående
talare, hvilka äro förtrogna med statsrevisionens arbete, hafva likaledes
sagt, att det är omöjligt att med det nuvarande antalet statsrevisorer
åstadkomma den arbetsprodukt, som är önskvärd, för att
statsrevisionsarbetet skall kunna sägas vara utförd t så, som det bör
vara; och detta äfven utan någon detaljgranskning. — När jag förra
riksdagen yttrade mig i denna fråga och framhöll ett exempel, hvarmed
jag ville belysa omfattningen särskild! af en enda afdelnings
arbete, möttes jag af en talare dermed, att jag skulle hafva bevisat
för mycket och att hvad jag sagt skulle innebära, att jag ville höja
statsrevisorernas antal måhända ända till 36. Hvarifrån den ärade
talaren tog denna siffra, vet jag icke, ty aldrig hade jag nämnt den,
likasom jag aldrig tänkt på den. Jag hemställer, om det med fog
kan sägas, att, derför att man med åberopande af de skäl, som af
mig och de med mig liktänkande framhållits, yrkar på en ökning af
revisorernas antal från det nuvarande, som bestämdes vid en tid, då
föremålet för arbetet var ofantligt mycket mindre än nu, man vill

N:o 20. 14 Lördagen den 25 April.

Ifrågasatt gorå början till en ökning i oändlighet framdeles. Det är väl icke
ökning af ett rimligt påstående.

re,nas antal. Jag vidhåller hvad jag förut sagt, att antalet af statsrevisorer
(Forts.) nu eJ ar tillräckligt. Med den ökning, som ifrågasatts, kan derjemte
vinnas den stora fördelen, att arbetet med granskningen af riksbanken
och riksgäldsverket kan bli åt en särskild afdelning inom revisionen
anförtrodd, och arbetet i det hela skall onekligen vinna derpå. Jag
vill emellertid icke framställa något yrkande.

Herr Unger: Huru stort antalet statsrevisorer bör vara — om

större eller mindre — lär väl väsentligen bero på, huru stora anspråk,
Riksdagen ställer på sina förtroendemän. Jag har icke hört,
att något allmänt missnöje råder med det sätt, hvarpå statsrevisorerna
nu fungera. Från denna synpunkt fins det således ej anledning att
öka antalet. Det skulle väl kanske också bero på, huru stora anspråk,
statsrevisorerna ställa på sig sjelfva. Men jag har ej heller
hört, att de ansett ansvaret vara för tungt, eller att någon derför
afsagt sig uppdraget. Tvärt om har jag under min riksdagsverksamhet
alltid funnit, att det är ett gerna mottaget uppdrag, som således man
kan anse dem, som mottaga det, tro sig kunna fullgöra. Jag finner
derför icke några omständigheter nu föreligga, som nödvändiggöra
en ökning af statsrevisorernas antal.

Hvad reservationsrätten beträffar, lär väl ingen nu vilja yrka på,
att derom skall inflyta något stadgande i grundlagen, sedan det numera
fins i instruktionen.

Hvad sedan beträffar ordförandens afgöranderöst, har såsom skäl
för dess upphörande anförts, att det kan hända, att en person vore
lämplig att afgifva votum decisivum, men ändå olämplig att vara
ordförande samt tvärt om. Det är ett svagt skäl, ty den, som är
lämplig att vara ordförande, lär väl ock duga till att afgifva votum
decisivum och tvärt om. Så har det sagts, att det är ett tungt ansvar
att afgifva ett sådant votum — det anfördes af en motionär för
några år sedan. Derpå svarade jag redan då, att jag ej kan finna det
vara tyngre än det ansvar, vi alla här hafva, när vi afgifva våra
röster, i synnerhet som de casus, som i statsrevisionen afgöras, icke
äro så vigtiga, ty de föranleda vanligen icke till någon åtgärd, på
sin höjd till en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Vidare har man sagt,
att dess arbete är jemförligt med utskottsarbete, och att då ordförande
i utskott icke har sådan röst, bör ordföranden i statsrevisionen
ej heller hafva det. Jag hänvisar till hvad jag nyss yttrade om
de ärenden, revisionen har att handlägga, och vidhåller, att dess arbete
ej alls är jemförligt med utskottsarbete. — Så har utskottet slutligen
sökt anföra ett sakligt skäl och säger: »Om det genom användande
. af ordförandens utslagsröst bestämmes, att anmärkning ej skall framställas
rörande ett visst ärende, medför detta, att vederbörande embetsverk
i sådant fall beröfvas tillfälle att vederlägga en af halfva antalet
revisorer framstäld anmärkningsanledning, som under form af reservation
gör sin rond genom tidningspressen. Denna följd af nu gällande
bestämmelse angående ordförandens afgörande röst kan ju inga -

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

lunda sägas medföra någon fördel för de granskning underkastade Ifrågasatt

embetsverken.» Srifo Hvad

först embetsverken beträffar, tror jag de skola taga ganska remas antal.
lugnt, att de ej få tillfälle att förklara sig öfver en anmärkning, som (porta.)
ej kommit till stånd. Men skulle det väl vara bättre för dem att
vara utestängda från denna rätt, derigenom att den förseglade sedeln
afgjorde frågan? Kan någon menniska förstå det? Jag gör det icke.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag afslag å
utskottets hemställan.

Grefve H am il ton: Efter den sakrika debatt, vi hört i denna

fråga, behöfver jag icke länge uppehålla kammarens tid. Jag vill i
korthet ansluta mig till konstitutionsutskottets förslag, och jag gör
det icke derför, att jag saknar förtroende till bankofullmägtiges förvaltning
— tvärt om, jag har tillräckligt lång tid varit ledamot i
bankoutskottet för att veta, att riksbanken förvaltas på ett utmärkt
sätt — icke heller derför, att jag vill, att statsrevisorerna skola ingå
i någon siffergranskning eller detaljgranskning af riksbankens angelägenheter,
utan jag gör det derför, att jag vet, att bankfrågan är en
specialfråga, och att den som är lämplig att vara revisor af statsverkets
angelägenheter, ej behöfver vara en lämplig revisor af riksbankens,
och jag gör det derför, att derigenom gifves tillfälle åt
Riksdagen att utse särskildt för bankens revision qvalificerade personer.
Af denna anledning yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Alin: Det är somliga frågor, som till följd af sin stora
vigt tränga sig fram, som, tillbakavisade den ena riksdagen, komma
tillbaka den andra till följd deraf, att de hafva en sådan inre betydelse,
att de måste lösas och lösas snart. Det fins åter andra frågor,
som tränga sig fram gång på gång och derigenom få ett utseende af
att ega en vigt, som de i verkligheten icke hafva, Det är intet vanligare
här i riksdagen, än att en motion väckes år efter år, afslås,
men återkommer följande år lika pigg och kry igen, afslås åter, men
förnyas återigen. Så börjar utskottet tycka, att det vore bra att
komma ifrån den der saken och gifver ett litet tillstyrkande. Om
ett eller annat år vinner motionen gillande inom den ena kammaren
och så fortsättes visan. Vill då den andra kammaren på den grund,
att den anser frågan vara af beskaffenhet att ej böra bifallas, afslå
förslaget, då får man höra ett nytt skäl, nemligen att när den ena
kammaren antagit förslaget, bör man för att befordra samarbetet mellan
kamrarne ej motsätta sig längre; och slutligen går man in på en
sak, om hvars rigtighet man ej är öfvertygad. Till detta slag af
frågor vågar jag anse det höra, med hvilket vi nu sysselsätta oss.
Denna fråga har varit före 1890, 1891, 1892, 1893 och 1895, Såsom
herr Nyström framhållit, kunde man också nu ej beräkna att
få höra mycket annat än ett upprepande af hvad förut blifvit sagdt.
Jag hemställer, huru vida icke denna repititionskurs kunnat få anstå
en liten smula, så att kammaren, sedan den genom upprepade beslut
förklarat, att den icke för närvarande anser förhållandena påkalla
någon åtgärd, kunnat få ett eller annat år på sig, innan repetitionen

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

Ifrågasatt upptagits. Det synes mig, som om denna kammare särskild! sista
statsreviso- gängen, ^en beslöt i frågan, med 78 röster mot 39, så pass tydligt
rernas antal. uttalat sin mening, att man som sagdt borde kunnat begära att få
(Ports.) hvila sig ett eller annat år åtminstone, innan denna fråga återkommit.
— Med afseende på sjelfva saken bär jag förut mer än en gång
haft tillfälle att uttala mig. Jag vill med anledning af hvad som
här yttrats endast säga det, att för att årligen kunna beherska ett
sådant material, som det herr Nyström framlade för oss såsom hvad
statsrevisionen har att beherska, är det påtagligt, att ej ens en förhöjning
till dubbelt af det antal, han yrkade på, vore tillräcklig. Jag
borde visserligen känna mig öfvertygad af alla de försäkringar, som
afgifvits af erfarna ledamöter i statsrevisionen, men jag kan mot deras
yttranden sätta uttalanden här vid andra tillfällen af andra erfarna
ledamöter i revisionen, som ansett, att det nuvarande antalet är tillräckligt,
om man inskränker sig till granskning af dispositionerna,
förvaltningen och resultaten på det hela. För min del fruktar jag
också, att en förökning af antalet skulle gifva anledning till fortsatt
utsträckning af revisionen till en detaljgranskning, som — derom är
jag fullt öfvertygad — grundlagen från början aldrig afsett. För
öfrigt får jag såsom ett skäl, som i väsentlig mån försvagar, hvad den
ärade representanten på göteborgs- och bohuslänsbänken anfört,
påpeka, huruledes den sista statsrevisionens ordförande framhållit, att
enligt hans åsigt den nu föreslagna ökningen ej skulle väsentligt bidraga
att afhjelpa olägenheterna, utan att om man ville råda bot på
dem, skulle arbetstiden ökas. Men det är en ny fråga, som nu ej
föreligger. — Då jag således alls icke kan finna det vara bevisadt,
att den nu föreslagna förändringen är af behofvet påkallad, instämmer
jag i den reservation och det yttrande, som utskottets ordförande
afgifvit.

Hvad angår statsrevisorernas reservationsrätt, är här tillräckligt
påpekadt, huru som man har ett tillfyllestgörande stadgande härom,
ehuru ej i grundlagen. Och hvad beträffar ordförandens utslagsröst,
får jag för min del säga det, att det synes mig, som om den förändring,
utskottet föreslagit, skulle vara en förändring till det sämre
och ej till det bättre. Genom en dylik förändring skulle i hvarje
fråga, der ledamöterna stode till lika antal mot hvarandra, lotten afgöra.
Såsom det nu är bestämdt, kommer i dylika fall afgörandet
att tillhöra den af revisionens mest erfarne och aktade ledamöter,
som af revisorerna blifvit utsedd till ordförande — han må hafva
blifvit det på den ena eller andra kammarens röster. Under sådana
förhållanden måste jag yrka afslag äfven på detta förslag och instämmer
således i allo uti det yrkande, som af utskottets ordförande
fram8tälts.

Herr Nyström, Carl: Jag måste bedja kammaren förlåta mig,

att jag ännu en gång tager till ordet, men det går verkligen icke an
att låta sådana der psykologiska argument, som herr Alin kommit
med, ställa sig upp mot den praktiska frågan, att statsrevisionen ej
har krafter nog att fylla sitt ändamål, hvilket måste anses vara styrkt.
Att komma och säga, att det är tråkigt, att frågan kommer tillbaka,

N:o aO.

Lördagen den 25 April.

att den får sin vigt endast genom dessa upprepningar, det är att sätta
betraktelser af en art, som icke hör hit, mot ett skäl, som vi älska
tro vara ett talande realskäl och som från åtskilliga håll anförts.

Men. man skulle kunnat låta det der psykologiska skälet vara,
om ej till sist ett realskäl kommit, som lydde så, att af den gifna
förutsättningen skulle man kunna draga den slutsats, att revisorernas
antal måste vara 36, och derför böra vi neka att taga detta antal
till 18. Det tycker jag icke hänger i hop. Om vi, som yrka på detta
förslag, anse att det är tillräckligt med 18, bör man väl förebrå oss,
att vi vilja hafva 36. Detta var realskälet efter det psykologiska!

Sedermera har herr Alin stödt sig på herr Falks argumentation.
Den har deremot för oss varit välkommen, ty den bevisar hufvudsaken,
eller att statsrevisionen icke kan med nuvarande krafter fullgöra
sitt uppdrag. Han har tänkt sig, att man skulle öka arbetstiden;
vi hafva tänkt oss; att personernas antal skulle ökas. På
ettdera sättet skall målet vinnas; och målet är också af honom framhållet.
Då vi ej kunna öka tiden, stå vi framför den andra möjligheten
eller att öka antalet; men herr Falks argument gälla äfven
derför. — Jag vågar säga, att det vore mycket bedröfligt, om denna
fråga skulle försvinna från dagordningen, ty den är ej en ovigtig
fråga, som endast får sin vigt genom de oupphörliga upprepningar,
hvilket herr Alin i sin psykologiska afdelning ville påstå. Och jag
vågar hänvisa till de resultat, som statsrevisionen har, om icke fullständigt
utarbetat, dock i alla fall framkallat och förelagt Riksdagens
afgörande. Det visar, att statsrevisionen har att göra med allvarliga
problem, som väl kunna behöfva all den förstärkning, som är nödvändig
för att de skulle kunna blifva grundligt utarbetade. Det är
alldeles tydligt att revisionen ej felat genom att fördjupa sig i siflergranskning
och detaljer, utan att den gjort sitt bästa för att allvarligt
granska förvaltningen, såsom instruktionen antyder; och att sätta statsrevisionen
i tillfälle att göra detta på än bättre sätt, på ett sätt, som
Riksdagen kan vara belåten med, är hvad vi i verkligheten önska.
Och jag hoppas, att Första Kammaren skall skänka detta sitt bifall.

Herr Widmark: Då jag deltagit i två statsrevisioner, anser jag
mig böra här tillkännagifva den erfarenhet jag derunder vunnit, och
den är, att arbetskrafterna och tiden för revisionen äro alldeles för
ringa, för att det med revisionen afsedda ändamålet skall kunna uppnås.
Man har sagt, och jag håller det ganska troligt, att ingen klagan
från revisorernas sida försports, att deras arbete skulle varit för
tungt, men hvad mig beträffar får jag säga, att jag ofta känt det
ganska tungt att icke hafva kunnat så fullständigt, som vederbort,
sätta mig in i föreliggande frågor, utan varit hänvisad att i alla de
ärenden, hvilka icke behandlats å den afdelning jag sjelf tillhört, i
plenum lefva på s. k. nauktoritetstro och lita till (leras omdöme, hvilka
gjort granskningen. Äfven en annan erfarenhet har jag från dessa
revisioner, och den säger mig, att den rädsla man uttryckt att revisorerna,
derest arbetskrafterna ökades, skulle fördjupa sig i cn allt
för vidsträckt och obehöflig siffer- och detaljgranskning, är alldeles
obefogad. Blott en enda blick på don massa räkenskaper och verifi Första

Kammarens Prat. 1896. N:n 20. 2

Ifrågasatt

ökning af

statsreviso rernas

antal.

(Forts.)

N:o 20.

Ifrågasatt

ökning af

statsreviso rernas

antal.

(Forts.)

Lördagen den 25 April.

kationer, som förekomma, gör det omöjligt att här tänka sig någon
granskning i detalj.

Helst skulle jag hafva sett att revisionen, på sätt motionären
föreslagit, blefve delad i tvenne, en åsigt som också uttryckts af de
revisioner, uti hvilka jag deltagit, men då jag icke hyser någon förhoppning
om att detta motionärens förslag vinner bifall, får jag i
stället yrka bifall till utskottets förslag sådant det föreligger.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Då äfven jag deltagit i statsrevisorernas
arbete icke blott tre utan till och med fyra gånger, tillåter
jag mig att säga några ord i den föreliggande frågan.

Min erfarenhet har gifvit vid handen, att revisorernas antal af
tolf varit fullt tillräckligt för att på afdelningarna utföra så väl_ den
granskning af statsverket, som man ansett erforderlig och falla inom
revisorernas uppdrag, som ock den granskning af riksbankens och
riksgäldskontorets förvaltning, som åligger revisorerna. Man hade
då icke utsträckt denna revisionsverksamhet så långt, som man på
senare tider gjort, och ännu icke uppfunnit att fara omkring på resor
i landet samt derunder öda tid och arbetskraft.

Revisorernas uppdrag afser enligt min mening, jag säger blott
enligt min, att, efter det kammarrättens revision afslutat sitt arbete
rörande statsverket och sedan riksgäldskontorets och riksbankens särskilda
revisorer slutat sina arbeten, lemna den utredning, som finnes
erforderlig för att sätta nästkommande Riksdags statsutskott och bankoutskott
i tillfälle att i vederbörlig ordning och på lämpligt sätt för
Riksdagen framlägga de af revisorerna påpekade förhållanden, hvilka
kunna och böra af Riksdagen uppmärksammas. Erfarenheten har
visat, att af den ofantliga mängden utaf framställningar från statsrevisorerna
endast högst få påkallat något yttrande inom Riksdagen,
och för detta förarbete, så vidt man vill hålla sig endast till detta,
är revisorernas antal enligt min åsigt fullt tillräckligt. Vill man deremot
utsträcka revisionen till någonting annat än hvad vårt statsskick
från början afsett och hvad man under en lång följd af år ansett rigtigt,
och vill man att statsrevisorerna skola fara omkring på insp.ektionsresor
och sätta sig till siffergranskare öfver kammarrättens, riksbankens
och riksgäldskontorets revisorer, är detta meningen, ja, då
tror jag nog, att man kan behöfva både ett större antal revisorer och
ökad arbetstid för dem. Sådan var dock icke vårt statsskicks mening,
och derför hyser jag åtminstone för min del den öfvertygelsen,
att det fordras ytterligare erfarenhet och mera tvingade skäl, innan
man förrycker denna institution från hvad den hittills varit och hvad
den är till något helt annat, än hvad man ifrån början med densamma
åsyftat.

På dessa skäl hyser jag den uppfattningen, att det föreliggande
förslaget icke bort af konstitutionsutskottet bifallas, och jag yrkar
alltså afslag på utskottets hemställan.

Herr Sandberg: Jag har begärt ordet endast för att tillkännagifva,
att min erfarenhet från de revisioner, i hvilka jag deltagit, alldeles
öfverensstämmer med hvad herrar Nyström, Falk och Rudebeck

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

yttrat. Att arbetskrafterna äro otillräckliga har jag redan från första
stunden funnit, och särskildt framstår detta, om man vill hafva en
verkligt effektiv revision af riksbanken och riksgäldskontoret. En
sådan revision har hittills aldrig egt rum, och jag finner det högst
nödvändigt, att, en särskild afdelning egnar sig uteslutande deråt.
Med friherre Åkerhielm vill jag gerna instämma, då han talar om
det missbruk, hvilket på senare tider inrotat sig, att revisorerna resa
omkring i. landet och inspektera. Också har jag alltid i revisionen
motsatt mig alla förslag, som gått ut på dylika resor, men å andra
sidan har jag ansett mig oförhindrad att, när pluraliteten beslutat
sådana resor, följa med för att hafva glädjen att resa såsom turist,
äfven om jag, lika litet som de öfriga medlemmarne af revisionen,
under dessa resor uträttat något synnerligt af betydelse såsom statsrevisor.
„

m Herr Treffenberg: Då jag talar från denna plats, betyder det
att jag, i motsats till förra gången, nu ämnar yttra mig helt kort,
hvilket också har sina randiga skäl, ity att jag anser knappt någon
någon annan vara fullt kompetent att yttra sig i denna fråga än den,
som sjelf deltagit i revisorernas arbeten — och det har jag aldrig
gjort. Emellertid har jag med uppmärksamhet följt diskussionen och
dervid funnit, att de skäl pro et contra, hvilka å skilda sidor anförts,
hafva hvardera sitt relativa värde. Jag undrar då, om man icke
skulle kunna göra heder åt båda sidorna, derest man beslöte sig för
att nu bifalla utskottets betänkande, och sedan nästa riksdag lagade
så, att vi äfven finge arbetstiden utsträckt. I så fall tror jag att den
förnämsta representanten för dem, hvilka i dag uttalat sig mot utskottet,
oaktadt han icke gjort något yrkande, jag menar herr Falk,
skulle blifva fullt belåten.

Då jag hörde grefve Hamilton yrka bifall till utskottets betänkande,
vill jag icke framställa något särskildt yrkande derpå, hvilket
jag eljest skulle hafva gjort.

Herr Billing: Jag anhåller endast att få till protokollet antecknadt
mitt instämmande i det yttrande, hvilket friherre Åkerhielm
nyss afgaf.

Herr Falk: Jag anhåller endast att få med några ord bemöta
de två talare, hvilka nyss rigtat klander mot revisorerna, derför att
de stundom företaga resor i landet. I anledning häraf ber jag att
få läsa upp första mom. af 8 § utaf den för statsrevisorerna gällande
instruktion. Der heter det: »Revisorerna ega att, om de finna
sådant för behörigt fullgörande af den dem åliggande granskningsskyldighet
erfordras, samfäldt eller genom någon sin afdelning eller
genom särskildt utsedde delegerade företaga besök hos eller resa
till allmänt verk eller inrättning inom eller utom hufvudstaden».

Instruktionen förutsätter således alldeles uppenbart, att dylika
resor skola kunna ega rum. I likhet med herr Sandberg kan jag
säga, att, när sådana resor inom revisionen föreslagits, har jagfördet
mesta icke tillstyrkt desamma; men jag har dock måst böja mig inför

Ifrågasatt

ökning af

statsreviso rernas

antal.

(Forts.)

N:o 20. 20 Lördagen den 25 April.

Ifrågasatt det ovedersägliga faktum, att just genom dessa resor hafva revisoökning
af rerna ofta fått tillfälle att sätta sig in i åtskilliga frågor af största
statsreviso- vjgt_ jag galler att i detta afseende få fästa uppmärksamheten på
rsrnas an a . jiva(j gom fQrekom exempelvis i sista årets revisionsberättelse. Tron
(-*or 3'' I, mine herrar, att det hade varit möjligt för revisorerna att bilda
sig ett rigtigt omdöme om ett par af de frågor, som der äro behandlade,
med mindre de på ort och ställe gjort sig underrättade om förhållandena?
Jag tror det icke. Och då revisorernas resor förekomma
så sparsamt, som under de senare åren varit fallet — förra året kräfde
de endast, om jag mins rätt, tre dagar — förmodar jag, att man
från den synpunkten sedt saknar skäl att uttala något klander mot
revisorerna. De hafva här endast gjort hvad dem enligt gällande
instruktion ålegat.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande utlåtande. yrkats, dels att hvad utskowet
hemstält skulle bifallas, dels, af herr Berg, Gustaf Axel, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, ville till hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga ett förslag af samma lydelse, som
§ 72 i utskottets förslag, med den ändring att i första stycket ordet
»aderton» utbyttes mot tolf, och dels att utskottets hemställan skulle
afslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på afslag å
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till utskottets hemställan uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som afslår hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Lördagen den 25 April. 21

Föredrogs å nyo och företogs paragrafvis till afgörande statsutskottets
dén 22 och 24 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 41,
i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894.

§ 1-

Herr Falk: Ehuru jag helt nyss vid behandlingen af fjerde
hufvudtiteln haft tillfälle yttra mig angående denna fråga, måste jag
i alla fäll nu säga några ord med anledning af hvad utskottet yttrat.
Det säger så:

»Enligt hvad utskottet inhemtat har Kongl. Maj:t den 7 februari
innevarande år åt särskilde komiterade uppdragit att uppgöra förslag
till omorganisation af arméförvaltningen, i syfte att till det civila
departementet förlägga hela den embetsverket åliggande kassavården,
bokföringen, anordningsväsendet och revisionen samt alla ärenden
inom verket af juridisk eller civilt administrativ art, såsom besvärsmål
och dylikt.

Såsom ofvan meddelats, hafva såväl revisorerna som förbemälde
granskningsmän uttalat den mening, att de af revisorerna anmärkta
brister i arméförvaltningens räkenskapsväsende skulle kunna i afsevärd
mån afhjelpas, derest medelsförvaltningen och redovisningen
blefve förlagda under endast ett af arméförvaltningens departement;
och då sistberörda komités tillsättande torde vara uppslaget till förändringar
i sådant syfte, har utskottet ansett sig för närvarande allenast
böra hvad i detta ämne förekommit för Riksdagen omförmäla.»

Af detta yttrande skulle den, som icke närmare känner till frågan,
kunna hafva anledning förmoda, att revisorerna icke egentligen
ifrågasatt någonting annat än en förändring af arméförvaltningens
räkenskapsväsen. Ehuru revisorerna ansett detta vara behäftadt med
brister, hvilka böra afhjelpas, är den saken likväl här af alldeles sekundär
betydelse. Revisorernas framställning eger nemligen en betydligt
större omfattning och innebär ej mindre än en förändring af
hela den nu tillämpade principen för medelsanordningen och redovisningen
af 4:de hufvudtitelns anlag, samt innebär tillika eu temligen
vidtgående decentralisation af hela den ekonomiska förvaltningen och
i sammanhang dermed af ökad sjelfständighet för de förvaltande
myndigheterna. Man har härmed åsyftat icke blott att vinna reda,
enkelhet och öfverskådlighet i medelsanordningen och redovisningen,
utan äfven, och ej minst, att bringa förvaltningen i närmare öfverensstämmelse
med de förmer, som vid krigstillstånd måste komma
till användning, än som nu är förhållandet, men som det då är för
sent att åstadkomma. Ett medel härtill hafva revisorerna funnit i, bland
annat, en förändrad uppställning af hufvudtiteln med en annan fördelning
af anslagen än den hittills i allmänhet tillämpade. Men derjemte
hafva do äfven ifrågasatt, att samtliga förvaltningsmyndigheters redovisningar,
som angå 4:de hufvudtiteln, måtte ingå till ett departement
inom arméförvaltningen, i stället för att de nu ingå till fyra; men,
denna öfverflyttning hafva revisorerna, om jag så får uttrycka mig,

N:o 20.

Angående
räkenskaps
väsetidet
inom armé
förvaltningen.

N:o 20.

Angående
räkenskapsväsendet

inom arméförvaltningen.

(Forts.)

Lördagen den 25 April.

blott betraktat såsom slutstenen i byggnaden. Då emellertid nu åberopas,
att en komité är tillsatt med uppdrag att uppgöra en sådan
förändrad organisation af arméförvaltningen som den, hvilken en dylik
öfverflyttning förutsätter, och då man uttalat den förhoppning, att
härmed skulle vinnas det stora mål, hvilket revisorerna under två på
hvarandra följande år understält Riksdagens pröfning, ber jag att få
erinra, att den ifrågavarande komitén, för så vidt den håller sig inom
gränserna för sitt uppdrag, omöjligen kan lösa annan del af frågan
än den, som revisorerna ansett böra utgöra slutstenen, och äfven denna
lösning, om den skall gå i den af revisionen antydda riktning, förutsätter
med nödvändighet, såsom sitt underlag, de öfriga åtgärder,
hvilka revisorerna hafva ifrågasatt. Jag vill förtydliga detta genom
en liknelse. Jag her att statsutskottets ledamöter icke deraf måtte
taga anstöt, ty det är ej min mening att såra; men det har visat sig,
att huru mycket man än talat och skrifvit i denna fråga, är ändå icke
full klarhet vunnen, utan en missuppfattning af revisiorernas mening
gör sig fortfarande gällande. Om man tror sig kunna lösa denna
störa fråga hufvudsakligen genom en sådan förändring som att till
civila departementet öfverflytta redovisningsväsendet, går det i ungefär
samma rigtning, som i fall man trodde sig kunna uppföra ett
hus utan grund eller ville börja med att bygga öfverstå våningen.
Visserligen skulle åtskilligt kunna vinnas genom ifrågavarande öfverflyttningsåtgärd,
men endast genom denna och utan de öfriga föreslagna
åtgärderna kan, enligt min åsigt, icke någonting väsentligt

Emellertid är det föga skäl att fortsätta debattera denna fråga,
och iag önskar lifligt att det måtte vara sista gången jag behöfver
ta^a till orda i densamma; ty saken är i sjelfva verket afgjord genom
det beslut, Riksdagen fattat vid föredragningen af fjerde hufvudtiteln,
då Riksdagen godkände den föreslagna nya uppställningen af hufvudtiteln,
en° uppställning, som visserligen till utseendet är olika den
gamla, men som likväl är byggd på precis samma grund Jag uttalade
då den mening, att hela denna reform är för mycket bång tid
undanskjuten, tv ganska säkert är, att Riksdagen icke lärer vara villig
att allt för snart lyssna till nya framställningar i denna fråga;. och
jag uttryckte mitt beklagande öfver att man icke begagnade sig. åt
den då så synnerligen gynsamma tidpunkten, när en ny uppställning
af hufvudtiteln i alla händelser måste göras, för att tränga djupare
in i densamma.

Nu har ja^ ej något vidare att tillägga, än att jag anser revisorerna
hafva fullgjort sin pligt att fästa Riksdagens uppmärksamhet
på den vigtiga fråga, som här är berörd. För egen del kan lag, i
likhet med de öfriga revisorerna, helt lugnt säga mitt dixi et salvam.

Jag har ej något yrkande att göra.

Herr Tornerhjelmi Den siste talaren yttrade, att det ^egentligen
endast vore en del af revisorernas önskningar, som blifvit upptagen
till behandling i detta betänkande, eller den del, som rör räkenskapernas
öfverförande till civila departementet, och att vi i utskottet
icke yttrat oss angående det förslag till förändrad uppställning åt

Lördagen den 26 April. 23

hufvudtiteln, som i 1894 års revisionsberättelse i detalj finnes uppgjordt
och af hvilket dåvarande utskott icke ingick i vidare granskning
af det skäl, att man till denna riksdag från Kongl. Maj:t förväntade
ett förslag till förändrad uppställning af hufvudtiteln. Med
afseende härå får jag säga, att hvad detta förslag vidkommer, har det
på sätt och vis granskats af Riksdagen redan förut, i det nemligen
det förslag, som af Kongl. Maj:t framlades under fjerde hufvudtiteln,
var åtföljdt af det i statsrådsprotokoll åberopade, af expeditionschefen
von der Lancken afgifna utlåtande, hvarå han utförligt angifvit de
skäl, på grund af hvilka han anser, att den föreslagna förändrade
uppställningen af hufvudtiteln ej bör ifrågakomma. Vidare har en
af Kongl. Maj:t tillsatt komité granskat samma förslag och yttrat sig
öfver revisorernas projekt till uppställning och dervid såsom sin åsigt
uttalat, att »en så genomgående förändring af hufvudtitelns uppställning,
som Riksdagens revisorer antydt, icke vore behöflig eller under
nuvarande förhållanden fullt lämplig».

Sedan Kongl. Maj:ts förslag till uppställning blifvit Riksdagen
förelagdt, samt Riksdagen godkänt detsamma, både det icke varit
lämpligt, om utskottet redan vid denna riksdag föreslagit en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om en ny uppställning af
hufvudtiteln samma år som Riksdagen godkänt den af Kongl. Maj:t
framlagda.

Då återstår den senare delen af 1894 års äfvensom detta års revisorers
uttalande angående sammanförande till ett departement af
medelsförvaltningen. Detta har arméförvaltningen sjelf tillstyrkt, utskottet
har samma åsigt, och Kongl. Maj:t har i detta syfte tillsatt
en komité. Men då en sådan tagit frågan under utarbetande, brukar
man ej föreslå Riksdagen någon åtgärd i saken. Efter hvad jag hört,
tror jag, att denna komité kommer att utsträcka sitt arbete jemväl
till frågan om en partiel decentralisation af de ärenden, hvilka för
närvarande tillhöra arméförvaltningen, och således kommer dess förslag
att åtminstone delvis gå i den af revisorerna önskade rigtningen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, lades förevarande
paragraf till handlingarna.

§ &

Utskottets hemställan bifölls.

§§ 3 och 4.

Lades till handlingarna.

§§ 5-7.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§§ 8-11.

Lades till handlingarna.

N:o 20.

Angående
räkenskapsväsendet

inom arméförvaltningen.

(Ports.)

N:o 20. 24

Lördagen den 25 April.

Om utredning
angående
nya
Trollhätte
kanalbolags
rättsförhållande
till
kronan.

§ 12.

Friherre Klingspor: Denna af statsrevisorerna behandlade fråga
är af den betydelse, att densamma icke gerna bör afgöras utan att
något ord lägges till hvad som i betänkandet är meddeladt. Jag ber
då först att få nämna, att hvad som gaf revisorerna anledning att
närmare undersöka ifrågavarande förhållande var, att den inkomst,
hvilken skulle tillföras statsverket från Trollhätte kanalverk, och
hvilken under de första tre åren — 1863, 1864 och 1865 — belöpte
sig till mellan 85,000 och 105,000 kronor om året, derefter under de senare
trettio åren endast sex år öfverstigit 50,000 kronor, men under
ett ganska betydligt antal år hållit sig till minimibeloppet 15,000
kronor eller 20,000 kronor, och detta, oaktadt kändt var, att kanalverkets
ekonomi befann sig i ett blomstrande tillstånd.

Då jag nu öfvergår till sjelfva saken, skall jag först be att få
göra en rättelse i hvad revisorerna meddelat på slutet af sidan 50
och början af sidan 51 i betänkandet. Der anmärkes, att det såge ut,
som om de något öfver 600,000 kronor, hvarmed det nya, år 1838
bildade bolaget inlöste det gamla, år 1793 bildade bolaget, vore den
enda inbetalning, som vore gjord på aktiekapitalet. Vid en närmare
granskning af dessa förhållanden har jag funnit, att vi hafva misstagit
oss häri. Ty, efter hvad vi kunnat finna af uppgifter, meddelade
från bolaget, skulle hela inbetalningen reducera sig till 270,000 kronor,
under det aktiekapitalet egentligen skolat omfatta 1,500 aktier
ä 500 riksdaler banko, och således utgöra 1,125,000 kronor. Enligt
uppgifter, som jag haft tillfälle att se, beslöt bolaget vid dess stiftande,
att af nämnda 1,500 aktier skulle tecknas endast 450 stycken,
och att af dessas belopp skulle inbetalas 80 procent med 270,000
kronor, hvilken inbetalning skulle ske under den 13 juni 1839 och
den 15 januari åren 1840, 1841 och 1842 med 20 procent hvarje gång.
Det faktiska skulle då vara, att på denna inbetalning af 270,000 kronor
skulle bolaget sedermera grunda den detsamma enligt privilegierna
tillkommande rätten att få intill 150,000 kronors årsinkomst,
således en mycket försvarlig ränta. — Hvad som gjorde, att det var
ganska svårt att bedöma, om inbetalningen skett, var följande förhållande.
År 1841 gjordes i Riksdagen anmärkning rörande denna sak
och specielt i afseende på huruvida aktiekapitalet var inbetaldt. Då
meddelade sig statsutskottet med direktionen för kanalverket, och
direktionen vidtog i all hast den åtgärd att genom verkställande
direktören inbetala de återstående 1,050 aktiernas belopp, hvarefter
meddelades Riksdagen, att nu hade inbetalning å samtliga aktierna
skett med 80 procent af deras belopp, och att återstående 20 procent
omedelbart skulle infordras. Sedan revisorerna tagit kännedom härom,
var tydligen deras första uppfattning, att aktiekapitalet skulle vara
inbetaldt. Ser man sedan på den efterföljande tiden, finner man, att,
så snart Riksdagen slutat, tydligen den uppfattning gjort sig gällande,
att nu var all fara öfver. År 1846 finna vi, att bolaget beslutat, att
nämnda 1,050 aktier skulle, på sätt bolaget förut beslutat, fördelas
på innehafvarne af de 450 först tecknade aktierna. Det faktiska skulle

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

således vara, att den enda inbetalning, som gjorts, är de 270,000
kronorna. — Såsom sagdt, denna rättelse ber jag nu att få meddela
till den kraft och verkan, den hafva kan.

Sedermera beröras icke dessa förhållanden förr än något längre
fram i tiden, då frågan upptages af riksarkivarien Nordström, och
det anmärkes mot det sätt, hvarpå bolaget uppfylt sina åligganden.

— Det missförhållande, som enligt revisorernas uppfattning varit föremål
för deras omdöme, är icke särskildt dessa nu berörda förhållanden.
Dessa gjorde endast, att vi, som funno, att bolaget till Riksdagen
lemnat uppgifter, hvilka det sedermera icke vidhållit, deraf
finge anledning att med en viss misstro betrakta det sätt, hvarpå
bolaget fortfarande hade behandlat statens intressen. Vi komma då
in på tiden efter 1863, då bolaget, som under 25 års tid af statsverket
bekommit 90,000 kronor om året, skulle vara redovisningsskyldigt
till statsverket för sina inkomster och lemna statsverket allt hvad
som öfversteg 150,000 kronor om året, hvilket belopp bolagets delegare
skulle åtnjuta såsom »ränta» — på sätt står i de ursprungliga
privilegierna — å sitt kapital. Härvid möter man en skiftesförrättning,
hvarigenom bolaget velat söka göra möjligt för sig att försälja
den jord, som låg värdefullast till, och hvilket skifte skett mellan
de egendomar, som voro af krononatur, och de hemman, som inköpts
af det gamla bolaget. Om denna skiftesförrättning föreligger ett utförligt
utlåtande från Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län,
och jag vill icke vidare yttra mig angående skiftet, allra helst frågan
är ganska invecklad. Afsigten med skiftet må hafva varit hvilken
som helst — kanhända att man haft ett praktiskt syfte med berörda
åtgärd — så har konseqvenserna deraf varit af beskaffenhet, att med
fullt fog kan sägas, det statsverkets intressen icke blifvit tillvaratagna.

— En särskild omständighet i detta fall vill jag påpeka, nemligen
att i de för bolaget utfärdade privilegier namnes, att »Trollhätteströmmarne
dock alltid skulle förblifva under Kongl. Maj:ts och kronans
ego och förvaltning». Genom det egoutbyte, som skett, har det
märkliga förhållande inträdt, att strandegarne blifvit helt andra, än
som åsyftades, då privilegierna lemnades, och att de icke ega någon
vattenrätt. Men vattenrätten kan icke tillgodogöras utan strandrätt
och tvärt om. Härjemte skulle också genom det sätt, hvarpå bolaget
ansett skiftet böra göras, detta medföra en hel mängd oegentligheter,
som för revisorerna framstått så allvarsamma, att de ansett denna
fråga böra allsidigt granskas.

1 den förhoppning, att Kongl. Maj:t, som genom sin rätt att tillsätta
ordförande och revisorer i bolaget bort kunna bättre, än som
otvifvelaktigt skett, bevaka statens stora intressen derstädes, nu ville
på ett verkligen effektivt sätt verkställa den utredning af statens
rättsförhållande till bolaget, som af såväl statsrevisorerna som statsutskott
enhälligt påfordrats, och dervid undersökes äfven rättsgrunden,
som gifvit bolaget befogenhet att utan Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd
såväl verkställa vissa försäljningar af tomter som att skifta
undan kronans hemman och att undandraga vissa, bolaget tillhörande
intrader från redovisning till kronan, och i den förvissning, att, der

Om utredning
angående
nya
Trollhätte
kanalbolags
rättsförhållande
till
kronan.
(Forts.)

N:o 20.

Om utredning
angående
nya
Trollhätte
kanalbolags
rättsförhållande
till
kronan.
(Ports.)

26 Lördagen den 25 April.

Riksdagens rätt ännu kan vara öppen till återvinning af de tillgångar,
som rätteligen bort tillkomma staten, åtgärder härför vidtagas, har
jag icke något särskildt yrkande att göra annat än om bifall till statsutskottets
utlåtande.

Herr Helander: Emedan jag anser mig tillhöra dem bland
kammarens ledamöter, som kanske företrädesvis borde yttra sig i den
delen af den s. k. Trollhätte kanalfrågan, som rör de två kända laga
skiftena, har jag företagit mig att, efter granskning af tillgängliga
handlingar och kartor angående dessa skiften, uppsätta en promemoria
i denna sak för att, om så skulle vara behörigt, meddela den i
kammaren. Då jag emellertid icke kan annat än erkänna, att utskottets
s. k. kläm är både human och korrekt, hade jag sedermera icke
tänkt meddela innehållet af denna promemoria, men då den föregående
talaren har vidrört detta ämne, anser jag mig böra återgå till
hvad som från början varit min afsigt, och det är derför jag nödgas
upptaga kammarens tid för några ögonblick med att uppläsa denna
promemoria, som jag här har i handen. Den är delad ill särskilda
punkter, och hvarje punkt upptager dels de anmärkningar, som förekommit
och dels den utredning och det omdöme om förhållandena,
som jag ansett mig böra lemna.

P. M.

l:o. Till första sammanträdet tiar kungörelse icke blifvit i rätt tid
uppläst, och har Konungens befallningshafvande sedermera för sent
mottagit anmälan om leronoombuds behöflighet vid utsatta sammanträdet
i Håjums skifteslag.

Anmärkningen synes icke vara af nämnvärd betydenhet, då, förhållandet
oaktadt, vederbörande delegare vid sammanträdet tillstädeskommit,
kronoombudet dock på sätt, nästa punkt omförmäler.

2:o. Oaktadt ansökningen om skifte i Håjum innehåller, att kronan
hade del i skiftet, har dock skiftet blifvit handlagdt vid fyra sammanträden,
utan att något ombud för kronan varit begärdt, hvilket skett
först i anledning af femte sammanträdet.

De skiftesbandlingar, som varit tillgängliga, lemna icke upplysning
om anledningen till anmärkta förhållandet, antagligen derför, att man
i anseende till den perpetuella besittningsrätten till en början antagit,
att kronoombud icke erfordrades. Ombudet, som dock sedermera
tillstädeskommit, erhöll då underrättelse om der förut vidtagna åtgärder
utan att mot dem haft något att anmärka. — Vid det sedermera
handlagda laga skiftet i Olidans och Åkers skifteslag var kronoombud
närvarande allt ifrån skiftets början.

3:o. Vid förrättningarna har kronans rätt icke, såsom vederbort,
blifvit bevakad utaf dertill af Konungens befallningshafvande förordnadt
ombud, utan af en kronolänsman från annat distrikt, efter bemyndigande
af kronofogden i orten, hvilken länsman tillåtits att dervid förd
kronans talan, oaktadt sådant vore stridande mot föreskrifterna i kongl.
instruktionerna för kronofogdar och kronolänsmän af den 10 november
1855.

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

Den åberopade instruktionen för kronofogdar innehåller, i afseende
å statens fasta egendomar, i 12 § 3 mom., att det åligger kronofogde
ratt efter särskilda förordnanden förrätta ekonomiska besigtningar
och syner samt bevaka kronans rätt och utföra dess talan vid
syner, som af andra fjenstemän förrättas, och vid förefallande rättegångar»,
samt i 18 § följande stadgande: »Till biträde vid tjenstegöromålens
utförande eger kronofogde att, på sätt i det föregående
eller genom särskilda instruktioner är bestämdt, begagna kronoläns m

Åberopade 4 § 3 mom. länsmansinstruktionen innehåller, att »länsman
står under Konungens befallningshafvandes och kronofogdes lydnad,
samt bör med nit fullgöra allt hvad honom enligt denna instruktion
åligger eller af hans förmän i och för tjensten honom anbefalles».

Häraf synes med allt skäl den slutsats kunna dragas, att, vid så
beskaffade förrättningar som de ifrågavarande, den förordnade kronolänsmannen
verkligen varit behörigt kronoombud. Tvifvelaktigt är
för öfrigt, om skiftesmannen verkligen har rätt att pröfva med skriftliga
ordres försedt kronoombuds behörighet. Huru som helst, är det
dock visst, att pröfning icke varit behöflig, derest länsstyrelsen fullgjort
sin skyldighet enligt skiftesstadgan att underrätta honom om
hvilken person, som blifvit till kronoombud utsedd.

Utan hinder af anmärkta förhållandet har länsstyrelsen den 21
november 1866 å kronans vägnar lemnat samtycke till en under förrättningens
i Håjum fortgång träffad ingångsförening, hvilken kronolänsmannen
Berggren såsom kronoombud undertecknat.

Till allt hvad här ofvan sålunda blifvit anfördt må slutligen
läggas, att, om länsmannen Berggren icke skulle anses vant behörigt
kronoombud, det då behöriga ombudet, kronofogden, icke iakttagit
inställelse, hvilket förhållande icke fått hindra förrättningarnas fort -

Om utredning
angående
nya
Trollhätte
kanalbolags
rättsförhållande
till
kronan.
(Forts.)

gång.

4:o. Vid skiftet i Håjums skifteslag har genom egoutbyte med ett
angränsande skifteslag, och i syfte att tillförsäkra kronan eganderätt
till den mark, hvarå bolagets kanalverk är beläget, det förra skifteslaget
tilldelats ett bolaget förut tillhörigt område, hvarå en annan del af kanalverket
är uppförd, hvarefter detta område tillskiftats kronohemmanet.

Med detta så kallade »angränsande skifteslag», hvilket utgöres af
Lilla Håjums förut storskiftade utmark, som icke i laga skiftet ingått,
blef egoutbyte förrättadt af skäl, som i nästföljande punkt skall omförmälas.
Att derefter, vid skiftesläggningen, de filbytta egorna tilldelats
kronohemmanet, är, med hänseende till ändamålet med egoutbytet,
lika litet anmärkningsvärd^ som om det hade befunnits lämpligt
att låta dem ingå i bolagets skifte.

5:o. Under det att egoutbyte må företagas endast i ändamål att
åstadkomma rät linie i råskilnad, eller att med öfriga skifteslaget sammanföra
egor, som ligga inom annat skifteslag, har det verkstälda egoutbytet,
långt ifrån afl befordra något af dessa ändamål, höft den påföljd,
att den förvärfvade marken bildar en oformlig egofigur, hvarjemte
anmärkts, att den skifteslagets mark, som tagits i anspråk för anläggning
af det bolaget tillhöriga kanalverket, icke med behörigt utmål af -

N:o 20. 28 Lördagen den 25 April.

Om utred- räknats å bolagets egolott, på sätt skiftesstadgan föreskrifver, utan i
n&nhe e^ särskilt skifte tilldelats kronohemman^!.

TroUhätte Till en början må i anledning häraf erinras derom, att, enligt
kanalbolags skiftesstadgan, och då, såsom här varit händelsen, vederbörande derom
rättsförhål- äro ense, egoutbyte, äfven i andra än nyss uppgifna fall, må ega
lande till rum.

F '' Vid begge deo ifrågavarande laga skiftena, såväl inom Håjum som

t or 8-J inom Olidan och Åker, hvilka, oberoende af hvarandra, såsom särskilda
skifteslag måst handläggas, har det iakttagits, att kanalen ensamt
från kronohemmanen blifvit med utmål försedd, hvilken åtgärd nu,
nära trettio år efteråt, såsom man finner, väckt mycken uppmärksamhet
och derför torde böra något närmare undersökas och förklaras.

Om anledningen till förhållandet har direktionen öfver nya Trollhätte
kanalbolag i underdånigt utlåtande af den 13 januari 1896 lemnat
närmare redogörelse, till hvilken må hänvisas. Härtill kan vidare
läggas, att om i en framtid det skulle inträffa betydande förändringar
i afseende å egande- eller dispositionsrätten till den enskilda
bolagsmarken — på sätt delvis redan skett —, detta förhållande
åtminstone skulle mycket försvåra och fördyra nödigblifvande ytterligare
åtgärder för kanalens framtida utvidgande, derest dylika skulle
finnas nödiga. Senaste statsrevisionen synes hafva tänkt sig något
dylikt, då den mening uttalats: »att det borde tagas i öfvervägande,
huru vida icke kanalverket må kunna genom lösen eller köp för kronan
förvärfvas, hvilket synes vara så mycket mera angeläget, som
fråga nyligen väckts om utvidgning af Trollhätte kanal, eller om beredande
af annan utfarts väg från Venern till Vesterhafvet, hvilken
frågas lösning otvifvelaktigt kommer att beröra statens intressen vid
Trollhättan». — Måhända har denna tanke äfven föresväfvat vederbörande
under skiftesförrättningarna och i sin mån vållat beslutet
om att hela utmålet skulle, såsom särskilda skiften, tilläggas kronohemmanen,
helst uppoffringen i mark derför, åtminstone för så vidt
blott utmålet vid sjelfva öfre kanalen angår, icke är synnerligen stor.
I afseende härå må upplysas, att, efter skedd uträkning, det utmål,
hvilket, såsom särskildt skifte blifvit tillagdt kronohemmanet 5/16 mantal
Stora Håjum, endast utgör omkring 1/]4 af denna hemmansdels alla
egor enligt uppskattnings- eller graderingsvärdet, eller 1/12 af arealen,
hvaraf man finner både huru ringa del af hela egobeloppet, som för
detta utmåla erhållande måst från det hela afräknas, och att således
det andra, jemförelsevis välbelägna och reguliera skiftet innefattar
kronohemmanets mera betydande andel af marken. — Alldeles enahanda
är likväl, i följd af belägenheten, förhållandet icke beträffande
andra kronohemmanet Olidan. Att å skifteskartorna kronohemmanens
skiften synas små vid jemförelse med bolagshemmanens har sin naturliga
förklaring deruti, att utaf totalbeloppen af all markens graderingsvärde
77,4 procent tillhöra bolagshemmanen och således endast 22,6
procent kronohemmanen. Då bolaget derförutom eger den vid förutgångna
storskiftet dess hemman Lilla Håjum tilldelade utmarken,
hvilken i det väsentligaste icke i laga skiftet ingått, så synes det
vara sannolikt, att kronomarken icke utgör mer än omkring 1/4 mot
bolagsmarken.

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

Hvad särskildt beträffar anmärkningen om det verkstälda egout- Om utredbytet,
hvarigenom en oformlig egofigur blifvit skifteslaget i Håjum
tillbytt, så bör det upplysas, att, då, på sätt nyss är.nämndt, Lilla Trollhätte
Håjums utmark från skiftet författningsenligt uteslutits, men norra kanalbolags
ändan af kanalen sträcker sig genom samma utmark, det, för vinnande rättsförhålaf
ofvan omförmälta syfte att få hela utmålet å ömse sidor af kanalen
att tillhöra kronoegendomen, blef nödvändigt att förut genom ‘ r(.g \
egoutbyte förvärfva de jordremsor vid kanalen, som inom Lilla Håjums
utmark voro erforderliga.

Af hvad sålunda blifvit anfördt framgår, att, då utmålet måst
rättas efter kanalens form och krökningar, den omordade oformligheten
uppenbarligen blifvit densamma antingen utmålet betraktas
såsom afsatt särskild plats eller, på sätt som skett, efter vederbörlig
afräkning upptagits och blifvit benämndt såsom särskildt skifte. Att,
på sätt "anmärkningens ordalydelse angifver, jemte det behöfliga utmålet
äfven bort afräknas den mark, som tagits i anspråk för kanalverkets
anläggning — och som således icke vidare var mark —, är
allt för orimligt för att erfordra vidare bemötande. — Hade den åberopade
paragrafen i skiftesstadgan bort tillämpas på sätt, som jemväl
blifvit anmärkt, eller sålunda, att utmålet frånräknats bolagets egoandel,
så hade kronan för all framtid blifvit utestängd från kanalen,
och bolaget sålunda oförhindradt att för sina ändamål efter behag
utmålet disponera. Derigenom att utmålet i stället utgör kronohemmanen
tillagda skiften, och således icke heller är för gemensamt
behof afsatt, är detsamma alltså uteslutande kronans egendom, hvaröfver,
om någon, bolaget, men icke kronan synes hafva skäl att sig
beklaga.

6:o. Skiftesläggningen bar inom Håjum, hvad utmarken beträffar,
skett på sådant sätt, att bolaget derigenom tilldelats alla de områden,
hvilka genom sitt läge varit värderika, under det att kronan, förutom
kanalområdet, bekommit en egolott, som i följd, af sin belägenhet afsides
haft föga värde, hvarigenom, såsom del vill synas, bolaget med full
eganderätt åtkommit någon del af stranden emellan kafveldammen och
slussen i Polhems kanal, hvilken strand enligt privilegierna blifvit,
under perpetuel besittningsrätt åt bolaget såsom kronolägenhet, hvilken
icke må från kanalverket afsöndras, upplåten.

Kronan har för sitt hemman 6/16 mantal Stora Håjum, under litt.

C. på kartan, bekommit, förutom utmålet vid kanalen, ett skifte beläget
emellan bolagshemmanen 11/1C Stora Håjum och 1/2 mantal Lilla
Håjums skiften, gränsande intill ett annat hemman Sylle, som i skiftet
icke ingått, uti temligen regulier form, samt innehållande tillstöt
del åkermark. Att döma af tillgängliga skifteskartan med beskrifning,
synes all billig hänsyn till ömsesidig beqvämlighet hafva vid
skiftcsläggning.m blifvit iakttagen. Om delegare härom varit af
annan åsigt, hade skiftet inom stadgad tid bort öfverklagas.

Hvad här och annanstädes uttalad åsigt beträffar derom, att jord,
som Kongl. Maj: t förklarat icke få från kanal verket afsöndras, ändock
blifvit detsamma afhänd, utan att nådigt tillstånd dertill erhållits, så
bör erinras derom, dels att, sedan i laga ordning skifte förklarats
skola ega rum, med dylik jord eller lägenhet inom skifteslaget för -

N:o 20.

Om utredning
angående
nya
Trollhätte
kanalbolags
rättsförhållande
till
kronan.
(Forts.)

Lördagen den 25 April.

fares på sätt, skiftesstadgan föreskrifver, utan särskild underställning
till Kongl. Maj:t, och dels att frågan här icke gäller jordafsöndring.

7:o. Hvad angår det senare verkstälda skiftet, eller det inom Olidan
och Åker förrättade, har blifvit anmärkt, att nämnda begge hemman,
hvilka haft gemensam utmark, fått genom behörigen stadfästadt
storskifte särskilda inegor sig tilldelade, det förra hemmanet uti ett
skifte och det senare i två skiften; men att, oaktadt det varit påtagligt,
att en lämpligare indelning af egorna icke kunde vinnas genom rubbning
af storskiftet, beslut likväl fattats derom, att jemväl inegorna skulle
i laga skiftet ingå.

Då, på sätt som skett, vederbörande varit ense om saken, utgör
förutgånget storskifte icke något hinder mot egornas delning genom
laga skifte. Att faststäldt storskifte skett å utmarken är här utrönt,
men icke så beträffande inegorna.

8:o. För hemmanet Åker har bolaget undfått sina egor uti två
skiften, och dervid, efter synnerligen låg uppskattning tillagts, förutom
andra inegor, dels alla kronohemmanets odalegor med dertill hörande
åbyggnader och derå belägna värderika tomtområden, samt dels hela
skifteslagets strand utefter Trollhätte strömmar, hvarjemte åtskilliga
oegentligheter skidle hafva, utan att deras beskaffenhet angifves, vid
egograderingen förekommit.

Så vidt af handlingar och karta kunnat utrönas, hafva kronohemmanets
alla odalegor icke detsamma, utan mot vederlag, genom skiftet
frångått. I öfrigt upprepas här, att missnöje mot skiftet bort i
rätt tid anmälas för att i detsamma vinna ändring.

9:o. Kanalverket har genom skiftef blifvit tilldeladt ett område af
den gemensamma utmarken till Olidan och Åker, hvarå en bolaget tillhörig
skeppsdocka vant anordnad.

Enligt hvad statsrevisionen upplyst, intager, i jemförelse med
kanalbolagets öfriga fastigheter, Trollhätte skeppsdocka en undantagsställning.
Kanalverkets hufvudböcker lära omförmäla »skeppsdockan
vid Trollhättan» såsom varande af bolaget inlöst. Platsen, som före
laga skiftet tillhörde utmarken, har genom nämnda skifte blifvit, under
n:o 291 på kartan, tilldelad bolagshemmanet Åker. Skifteshandlingarna
utvisa, att, jemlikt den antagna delningsgrunden, hvardera
hemmanet erhållit hvad detsamma i uppskattadt egobelopp tillkommer,
hvarigenom ock i det belopp, som kronohemmanet Olidan hade
att få, jemväl ingått vederlag för andelen i gemensamma skeppsdockemarken.

10:o. Vid skiftesläggningen inom Olidan och Åker har det förra,
eller kronohemmanet, erhållit samtliga sina egor i ett skifte, hvithet omsluter
kanalverket, och har således kronan äfven vid detta skifte fått
tillsläppa erforderligt område för nämnda verk, oaktadt detsamma tillhör
bolaget och varit uppfördt till någon mindre del å den gemensamma
utmarken, men hufvudsakligen på inegorna till hemmanet Åker, som
eges af bolaget.

I anledning häraf bör först upplysas, att vid skiftet kronohemmanet
icke tillsläppt erforderligt område för kanalverket i annan
mening än under full eganderätt till detsamma, såsom ingående i

Lördagen den 25 April. 31

den andel af marken, som kronobemmanet enligt delningsgrunden
tillkom. oDå det befunnits nödigt att lemna utmål kring hela kanalen
— Åkers sjö till denna jemväl hänförd — och detta utmål i
dess hela utsträckning ingått i kronohemmanens andelar af skifteslagens
mark, uti en nödtvunget lång, temligen oformlig egofigur,
hvarigenom kanalbolagsjorden i hela sin omfattning afstängts från
vattenvägarne inom området, synes det deraf, som om kanalbolaget,
minst lika mycket som kronan, haft skäl beklaga sig deröfver, att
förhållandena icke medgifvit en för begge vederbörande beqvämare
skiftesläggning. Äfven här gäller, för öfrigt, hvad flera gånger här
förut blifvit nämndt, att, i händelse af missnöje, skiftet bort i rätt tid
öfverklagas.

ll:o Af skifteshandUngarne har afskrift icke utlemnats till delegarne
vid skiftets afsilande, hvarför klandertalan mot skiftet hör beräknas
först från den tid, liandlingarne blifvit lemnade. Väl hafva
nämnda handlingar blifvit i närvaro af länsman Berggren mottagna,
men i anseende dertill, att han saknat behörighet att å kronans vägnar
med dem taga befattning, så kan någon tidpunkt, hvarifrån fatalietiden
för klander må beräknas, icke anses ännu hafva inträdt.

Först må erinras derom, att 14 kap. 4 § i 1827 års skiftesstadga,
som gälde, då skiftena verkstäldes, slutar med den föreskrift, att de)-egarne hafva rätt att beräkna fatalietiden från den dag, då handlingarna
dem lemnas. Länsstyrelsen, som upplyser, att begge de verkstälda
skiftena blifvit afslutade, det ena den 14 och det andra den
16 maj 1866, samt att de blifvit begge den 28 februari 1867 faststälda,
uppgifver sjelf i skrifvelse till justitiekanslersembetet den 20
januari 1896, att, »enligt handlingarna bifogadt bevis, som utfärdats
å bolagets vägnar af kamreraren Patrik Bagge, och för kronan af
länsmannen Berggren, afskrift af skifteshandlingarna blifvit den 20
december 1866 emottagen af bolaget». Vid sådant förhållande, och
med åberopande af hvad här ofvan i 3:dje punkten blifvit nämndt
mot länsstyrelsens åsigt i fråga om kronoombuds behörighet, samt
med erinran derom, att inom skifteslagen endast funnits två delegare,
nemligen kronan och bolaget, hvilkas vederbörande ofvannämnde dag
alltså mottagit afskrift af skifteshandlingarna, måste anmärkningen
äfven i denna del fullständigt underkännas, med så mycket större
skäl dessutom, som, anmärkta förhållandet oaktadt, skiftena blifvit
af egodelningsrätten faststälda.

Detta är, hvad jag ansett mig böra meddela. Jag vill dermed
icke hafva sagt, att icke vid en formenlig behandling af frågan af
skiftena åtskilliga anmärkningar kunna göras, men på grund af den
utredning, jag sökt lemna, anser jag emellertid, att man härvid numera
icke bör fästa något afseende.

Herr von Ehrenheim: Af den fullständiga och opartiska redo görelse

för förhållandena, som föreligger i statsutskottets utlåtande,
behagade kammaren finna, att här föreligger icke något annat än en
rättsfråga, och att det icke finnes något spår af redovisningsfråga

N:o 20.

Om utred
ning angående
nya
Trollhätte
kanalbolags
rättsförhållande
till
kronan.
(Forts).

N:o 20.

Om utredning
angående
nya
Trollhätte
kanalbolags
rättsförhållande
till
kronan.
(Forts.)

Lördagen den 25 April.

i densamma. Kanalbolaget bar med kronan träffat ett kontrakt, som
funnit sitt sista uttryck i de för kanalbolaget utfärdade privilegierna.
Detta aftal har kanalbolaget tolkat på det sätt, som bolaget ansett
vara öfverensstämmande med dess rätta syfte, och som inneburit, att
kanalbolaget skulle hafva icke endast fri dispositionsrätt, utan äfven
inkomsterna af de enskilda egendomar, som tillhörde det äldre bolaget
med full eganderätt och af detta bolag till det senare kanalbolaget
afyttrats. Denna tolkning af privilegierna förelädes kanalbolagets
revisorer 1868 eller året efter sedan beslutet blifvit af bolaget fattadt
och i bolagets räkenskaper tillämpadt. Bolagets revisorer eller, rättare
sagdt, kronans och bolagets revisorer — ty ända sedan 1864 hade
kronan deltagit i revisionen af bolagets angelägenheter — gjorde i
revisionsberättelsen fullständigt reda för hvad som sålunda förekommit
och slutade med att tillstyrka decharge för hvad direktionen gjort
under det förflutna räkenskapsåret.

Åtgärden tilldrog sig emellertid Kongl. Maj:ts uppmärksamhet,
och revisionsberättelsen remitterades till justitiekanslern i nu nämnda
del. Justitiekanslern förklarade i de amplaste ordalag, att kronans
rätt icke blifvit genom den vidtagna åtgärden förnärmad, och att han
således icke ansåg sig behöfva vidtaga någon åtgärd i anledning
häraf.

Kammaren behagade finna, såsom äfven statsrevisorerna erkänt i
afseende på de af kronan förordnade revisionerna, att efter ett sådant
förklarande saknade såväl bolaget som dess styrelse någon anledning
att frångå tillämpning af detta beslut, och något annat än tillämpat
beslutet har hvarken bolaget eller styrelsen gjort. Det ligger emellertid
i sakens natur, att då den pröfning, som sålunda egt rum, icke
ansetts vara tillfredsställande eller exelusiv, måste det äfven ligga i
bolagets intresse, att en utredning af förhållandena åstadkommes, ty
det kan icke vara för bolaget annat än högst menligt att i god tro
åtnjuta inkomster och fördelar, som måhända framdeles skulle ifrågasättas
till sin befogenhet. Bolaget är så mycket angelägnare derom,
att en sådan utredning bör ske och att den sker ju förr dess hellre,
som förhållandena vid Trollhättan äro sådana, att dimensionerna af
bolagets rättigheter och fördelar af de enskilda egendomarne visserligen
är vida större, än man för någon längre tid sedan kunde föreställa sig.

Hvad den omtalade skiftesförrättningen beträffar, har äfven den
förste ärade talaren erkänt, att dermed ju kunde vara ett praktiskt
syfte, och det är ju allt hvad man af revisorerna kan begära. Det är
också alldeles otvifvelaktigt, att de män, hvilka på den tiden hade
bolagets angelägenheter om hand, voro i högsta grad intresserade af
platsens utveckling i industrielt afseende, och det lider således icke
något tvifvel om, att icke ett sådant intresse väsentligen motiverat
deras åtgärder i afseende å skiftet. Det frikostiga sätt, på hvilket
de skött bolagets angelägenheter under de 25 år, bolaget varit ensamt
berättigadt att uppbära inkomsterna, gifver derför ytterligare
ett stöd, och det lär väl svårligen kunna förnekas, att den omsorg,
som af desse män utvecklats för platsens förkofran, förtjenar de högsta
loford. Jag kan så mycket hellre säga det, som hvarken jag eller
mina kolleger i styrelsen då hade något dermed att göra.

Lördagen den 25 April. 33 N:o 20.

För öfrigt vill jag, beträffande dessa skiften, icke säga något Om utredvidare,
än att det är otvifvelaktigt, att de fördelar, som derigenom nin9 angåskulle
kommit bolaget till godo, blifvit i mycket hög grad öfver- jy0ukääe
drifna. Den dyrbaraste delen af kanalbolagets område, eller den till hanalbolays
tomter indelade delen, ligger till allra största delen på Lilla Håjums rättsförhalutmark,
hvilken icke ingick i skiftet och som sålunda, äfven om lande till
skifte icke egt rum, skulle halva tillhört aktieegarnes enskilda egendom.
Då vidare kanalbolaget hade betydligt större hemmansområde v 0
än kronan i afseende på de hemman, som ligga dels öster och dels
vester om kanalen, är det alldeles gifvet, att en icke obetydlig del
af området mellan kanalen och elfven under alla förhållanden skulle
hafva kommit kanalbolagets enskilda egendom till godo.

Vidare torde det äfven böra nämnas, att ännu till den dag, som
i dag är, eller nära 30 år efter laga skiftets fastställande, har kanalbolaget
icke haft någon inkomst af vattnet i Göta eif, lika litet som
bolaget sålt något område vid sjelfva elfven. De verk, som ligga
mellan kanalen och elfven, hemta sin vattenkraft från kanalen, och
afgiften för denna vattenkraft ingår till den gemensamma kanalkassan
och tillfaller sålunda i de allra flesta fall kronan.

Jag har endast velat yttra dessa ord och förklara min tacksamhet
för statsutskottet för det sätt, hvarpå frågan blifvit inom utskottet
behandlad.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna paragrafen hemstält.

§§ 13-15.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 16-

Herr Falk: Här föreligger nu den s. k. »sumpen», som lärer

vara det häfdvunna uttrycket för den § i statsutskottets betänkande,
hvilken innefattar sådana statsrevisorernas anmärkningar, som statsutskottet
finner icke böra föranleda något omnämnande till Riksdagen.

Skörden har icke varit så obetydlig, hvarom man lätt kan öfvertyga
sig, om man jemför revisorernas anmärkningar med utskottets utlåtanden,
då man finner, att icke så få af revisorernas anmärkningar
der helt och hållet saknas. Måhända hade likväl en och annan af
dessa anmärkningar förtjenat en annan plats än papperskorgen.

Det är emellertid icke derom jag nu vill tala, men jag anser mig
böra fästa uppmärksamheten på ett tillvägagående, som inom statsutskottet
vunnit tillämpning, och det visserligen icke första gången
nu, utan sedan ganska mänga år tillbaka, att nemligen icke lemna
något utlåtande, rörande sådana statsrevisorernas anmärkningar, som
statsutskottet, för sin del, finner icke vara af beskaffenhet att påkalla
en anmälan för Riksdagen. Häraf följer ju, att Riksdagen undandrages
all pröfning af dylika framställningar; men det måste väl dock
i sista hand vara Riksdagen, som eger pröfva revisorernas anmärk Förs/a

Kammarens Prat. 1890. N:o 20. 3

N:o 20. 34 Lördagen den 25 April.

ningar, och denna pröfningsrätt bär icke vara öfverlemnad åt utskottet
allena och är det ej heller. — Men så tillgår emellertid nu, ty Riksdagen
är urståndsatt att fatta något beslut rörande anmärkningar,
hvarom utlåtande från utskottet icke föreligger.

Nu kan man visserligen säga, att det står hvar och en i kammaren
fritt att, då den sista punkten eller den s. k. sumpen föredrages,
taga upp hvilka af revisorernas anmärkningar, han vill. Ja, det kan
han visserligen, men hvar och en vet, att det tjenar icke något till,
och dessutom kan det sättas i fråga, huru vida Riksdagen kan fatta
beslut i någon fråga, hvarom utlåtande icke föreligger. Jag vill
emellertid icke säga, att det utlåtande, som nu föreligger, mer än
andra sådana gifver anledning till anmärkningar; tvärt om, jag tror,
att det utmärker sig för liberalitet, åtminstone i jemförelse med nästlidet
års; men jag tror, att äfven detta gifver fullt skäl till den
anmärkning jag gjort och den mening jag uttalat, hvilken mening
jag önskar få antecknad i kammarens protokoll. Något yrkande har
jag icke att framställa.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, lades förevarande
paragraf till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den 22
och 24 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Jemtlands fältjägareregementes mötesplats af mark, tillhörig
f. d. militiebostället Kungsgården n:o 1 i Jemtlands län,

n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af ett område från Eskilstuna kungsladugård i Södermanlands
län till plats för skolhus, och

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Underslös i Göteborgs och
Bohus län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å ny o och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 18 och 20 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 62, i
anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen om
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Om ändring Punkt en 1.

i förordnin ^eqares

rätt'' Herr Le man: Jag kan icke vara lagutskottet annat än tacksam

öfver vattnetden välvilja, hvarmed den behandlat min motion; men anhåller
ä hans grund, dock att till protokollet få göra en liten erinran med anledning af
utskottets motivering. Utskottet säger:

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

Uttrycket »vattendrag, hvarom fråga är» kan nemligen fattas i
dubbel betydelse, dels såsom åsyftande den del af ett vattendrag, som
omedelbart omgifver det vattenverk, »hvarom fråga är», dels i betydelse
af hela vattendraget, flod, ström och dylikt, hvari vattenverket
i fråga ligger eller skall byggas.

Utskottet har således ansett, att en tvetydighet i den af mig föreslagna
formulering skulle förefinnas. Ja, för så vidt det är en tvetydighet,
vill jag dock fritaga mig derifrån, emedan jag begagnat dels
precis samma uttryck som vattenrättskomitén föreslagit i sin 84 §, der
den säger: »sträcka sig vattendrag eller egor, hvarom fråga är, genom
två eller flera rätters domvärjo, göre ordföranden i den rätt, hvartill
saken instämd blifvit, anmälan hos hofrätten, som förordnar, vid hvilken
domstol saken upptagas må. Erfordras i ty fall ny instämning,
vare tid dertill en månad, sedan sakegaren om hofrättens beslut kunskap
fått»,

och dels den formulering, som finnes uti 53 § af lagen om dikning,
der det stadgas: »sträcka sig vattendrag eller egor, om hvilka
fråga är, genom två eller flera rätters domvärjo, höre målet under
den rätt, der största delen af den jord, om hvars torrläggning fråga
blifvit väckt, är belägen.»

För min del tror jag icke, att anmärkta uttrycket bör kunna
gifva anledning till missförstånd, utan torde det vara klart derutinnan,
att, der fråga är om ändring af ett t. ex. vid Göta eif beläget vattenverk,
man åsyftar icke hela Göta eif, allt från sjön Venern och ända
ned till hafvet, utan endast den del af elfven, som närmast omgifver
vattenverket. Jag håller alltså före, att den af utskottet påpekade
omständighet icke bort hindra utskottet att framlägga ett formuleradt
förslag.

För öfrigt synes mig utskottet sjelft hafva begagnat ett något
tvetydigt uttryck, der det i sitt afgifna förslag hemstält, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och
framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring uti gällande
förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, att uttrycklig
bestämmelse meddelas, huru förfaras skall, då fråga om att för
vattenverk göra ny eller förändra äldre dam anses beröra rättsegande
utom den underrätts domvärjo, der den fastighet är belägen, å hvars
grund byggnaden skall göras. Nu är emellertid förhållandet, att det
ej alltid inträffar, att en fastighet är belägen endast inom en underrätts
domvärjo. Många fastigheter äro nemligen belägna inom två
eller flera underrätters domvärjo. Jag får i detta hänseende erinra
om ett af de exempel, som jag i min motion anfört, nemligen om
den störa Jonsereds fabrik. Denna är belägen dels inom Vättle
härad af Elfsborgs län och dels inom Säfvedals härad af Göteborgs
och Bohus län. Med min motion har jag afsett att afhjelpa, bland
annat, just den brist, som i nu gällande lagstiftning förefinnes med
afseende å fastighet eller vattenverk, som ligger inom flera underrätters
domvärjo. Då likväl, i fall Riksdagen gillar utskottets förslag,
Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att taga frågan i hela dess vidd
under ompröfning, har jag icke att framställa annat yrkande än på
bifall till lagutskottets förslag.

Om ändring
i förordnin
gen om jordegares
rätt
öfver vattnet
a hans grund.

(Ports.)

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 17 och 18 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning
af väckt motion angående den legala annonseringen, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Angående Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 17
kontroll ä och 18 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af
konstgjorda väc]jt motion om skrifvelse till Kongl. Makt angående obligatorisk
ämnen m. m. kontroll af till salu hållna konstgjorda gödningsämnen och beredda
foderämnen.

Herr vice talmannen: Det tillfälliga utskottet har här i kläm men

i förslaget till skrifvelse gjort en afvikning från hvad Andra
Kammaren beslutat. Jag vet icke anledningen härtill, men för mig
är det alldeles naturligt, att om Första Kammaren stannar i olika
beslut mot Andra Kammaren, och besluten skola sammanjemkas, så,
med den brådska, som alltid uppkommer i slutet af riksdagen, är det
osäkert, om en sådan sammanjemkning kan hinna åstadkommas. Då
jag icke varit i tillfälle bedöma, huru vida Första Kammarens tillfälliga
utskotts afvikande förslag verkligen utgör en förbättring, hemställer
jag, att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens beslut
oförändradt.

Herr Dickson: Orsaken, hvarför Första Kammarens andra till fälliga

utskott uppfattat beslutet på ett något olika sätt än Andra
Kammaren, är för att närmare precisera och förklara saken. Både
motionen och Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande äro så
sväfvande, att man icke förstår hvad de egentligen mena. De använda
ett ord, »obligatorisk kontroll», och önska en sådan. Men hvad menar
man med obligatorisk kontroll af gödningsämnen? Det är väl, att
det först och främst skall finnas en offentlig myndighet, som skall
kontrollera. Men kontrollen skall icke endast vara obligatorisk, utan
äfven ske på ett sätt, som kan godkännas. Detta förutsätter ju, att
hvarje fabrik skall vara under inspektion af en kemist, tillsatt af
staten, och att denna kemist skall kontrollera, att hvarje säck, som
afgår, innehåller de föreskrifna beståndsdelarne. Det är nödvändigt,
att hvarje säck, som importeras, skall undersökas af kemisten och

Lördagen den 25 April. 37 N:o 20-

förses med en stämpel derom. Detta skulle vara en allt för stor Angående
omgång, men att några af dem, som önska en obligatorisk kontroll,
så uppfattat saken, synes af den framställning, som två hushållnings- gödningssällskap
gjorde, då de hos Kongl. Maj:t begärde, att inga konstgjorda drr.ien m.m.
gödslingsämnen skulle få utbjudas utan att vara undersökta vid kon- (Forts.)
trollstation. För att förklara och, såsom jag tror, reda ut saken, har
utskottet framhållit hvad landtbruksstyrelsen tänkt sig, hvad hushållningssällskapens
ombud tänkt sig, och hvad som möjligen äfven varit
motionärens syfte. Jag har icke heller af vice talmannen hört någon
erinran om, att Första Kammarens tillfälliga utskotts beslut skulle vara
i sakligt hänseende ett origtigt beslut, utan jag har endast hört den
invändningen, att detsamma skulle föranleda en omgång och ett försök
till sammanjemkning, men detta lär väl icke möta några svårigheter,
ty enligt lagen skall Första Kammarens beslut, i händelse detta innefattar
ett godkännande af dess tillfälliga utskotts utlåtande, öfverlemnas
till Andra Kammaren, som då är i tillfälle biträda beslutet,
och det torde väl kunna medhinnas under den återstående tiden af
riksdagen. Jag hemställer derför om bifall till betänkandet.

Herr vice talmannen: Efter de förklaringar, som afgifvits af

utskottets ordförande, och under förhoppning, att frågan icke måtte
komma att hänga upp sig derå, att kamrarne stanna i olika beslut,
vill jag, med frånträdande af mitt förra yrkande, yrka bifall till det
slut, hvartill Första Kammarens utskott kommit.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemstält.

Som Andra Kammarens beslut i frågan således icke blifvit oförändradt
antaget, skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, ärendet
till Andra Kammaren återlemnas till förnyad behandling.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 17 och Ifr?9gSattt
18 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt jnf&rse^till
fråga om förbud mot införsel, utbjudande eller tillsaluhållande af ocjk utbju tändstickor,

i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår. dande inom

riket af

Herr Dick son: Den fråga, som nu föreligger, har redan två fJj^kor.

gånger förut, ehuru under något annan form, varit föremål för pröfning
inom riksdagen. Vid de båda föregående tillfällena yrkades
nemligen totalt förbud mot tillverkning, införsel och försäljning af
tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor inginge. Första gången,
ett sådant förslag väcktes, var genom en motion i Första Kammaren
vid 1882 års riksdag, men sedan ett kammarens tillfälliga utskott,
som behandlat frågan'' tillstyrkt en skrifvelse till regeringen i motionens
syfte, blef denna af kammaren afslagen med betydlig majoritet.

Vid 1892 års riksdag väcktes åter en liknande motion i Andra Kam -

N:o 20.

Ifrågasatt
förbud mot
införsel till
och utbjudande
inom
riket af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 25 April.

maren, men motionen afstyrktes nu af det tillfälliga utskottet och
afslogs af Andra Kammaren utan omröstning. Nu har man i Andra
Kammaren, och som jag tror på göda grunder, antagit, att tillverkningen
af fosfortändstickor för de dervid använda arbetarne icke
skulle medföra den fara, man förut förmenat vara dermed förbunden,
och derför ansett, att tillverkningen af denna vara såsom exportartikel
icke borde förbjudas. Deremot har Andra Kammaren beslutat
en skrifvelse i det syfte, att förbud skulle meddelas mot att
fosfortändstickor finge till riket införas eller der utbjudas eller hållas
till salu, hvilket beslut fattades med 86 röster mot 74. Majoriteten
var således icke betydlig. Och ser man på detta beslut, tyckes det
mig innebära något stötande att medgifva, att inom riket en vara får
tillverkas, men icke att den får der försäljas, utan endast skickas till
utländingen.

De skäl, som åberopats för detta beslut, hafva först och främst
varit, att fosfortändstickorna skulle orsaka eldsvådor. Af Andra Kammarens
utskott har i detta hänseende sagts, att man i tidningarne
ofta får läsa om att eldsvådor orsakats af dessa tändstickor. Nu är
väl dock den bevisning, som sålunda erbjudits, litet osäker, ty de
personer, som skrifvit dessa uppgifter i tidningarne, hafva nog i allmänhet
icke varit i tillfälle att utransaka orsakerna till eldens uppkomst,
och icke låter det sig göra att vinna eu tillförlitlig statistik
af hvad man läser i tidningarne. Det tillfälliga utskottet vid 1892
års riksdag sökte visserligen att i detta afseende åstadkomma en
statistik samt genomgick för sådant ändamål en mängd revisionsberättelser
från olika brandstodsbolag. Utskottet granskade på detta
sätt anledningarna till 321 eldsvådor, och af dessa var det endast 3,
som uppgåfvos vara orsakade af tändstickor, hvaraf 2 af fosfortändstickor.
De eldsvådor, som uppkommit till följd af fosfortändstickor,
voro sålunda mycket få. Jag sökte nu härom erhålla utredning
genom att vända mig till direktörerna för två stora brandförsäkringsbolag
med förfrågan angående deras erfarenhet i saken, och de svarade
mig samstämmande, att de icke hade någon erfarenhet af att
fosfortändstickorna inneburo någon särskild fara för eldsvådor, och
att det således från försäkringssynpunkt icke förefunnes någon anledning
att påyrka förbud mot försäljning af sådana tändstickor. Dermed
synes det mig, att den anledningen till dylikt förbud, som skulle
ligga i tändstickornas eldfarlighet, icke är grundad.

Den andra anledningen till förbud är den, att fosfortändstickor
missbrukas till sjelfmord och fosterfördrifning. Till giftmord lär väl
deremot fosfor icke kunna användas, ty den luktar så illa, att hvar
och en genast måste märka, om han utsättes för ett försök till förgiftning
med fosfor. Jag medgifver visst, att den statistik, som i
Andra Kammarens utskotts betänkande lemnats rörande antalet personer,
som tagit sig af daga med fosfor, är sorglig, men man finner
i statistiken många andra sorgliga siffror. 1892 skedde 679 sjelfmord,
deraf 484 af män och 195 af qvinnor; ser man på de sätt, som användts
för sjelfmordens utförande, finner man, att skott eller skjutande
användts af 109 män och 1 qvinna, stickande eller skärande af
23 män och 8 qvinnor, hängning eller strypning af 265 män och 52

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

qvinnor, dränkning af 62 män och 49 qvinnor samt förgiftning af 21
män och 85 qvinnor, deraf 70 genom fosfor. Dessa siffror visa, att
vid sjelfmord män i allmänhet välja ett våldsamt sätt, såsom skott
eller skärande, men att qvinnor föredraga ett mindre våldsamt sätt,
såsom dränkning eller gift. Det är således icke något att förundra
sig öfver, att många qvinnor välja ett sådant sätt för sjelfmord som
fosforförgiftning, då de känna leda vid lifvet. Jag erkänner naturligtvis,
att dessa missbruk af fosfor äro beklagansvärda, men å andra
sidan var det t. ex. 109 män, som togo sig af daga medelst skjutande.
Man kan väl någon gång fått höra något äldre fruntimmer förklara,
att alla skjutvapen borde förbjudas, men icke vinner en sådan åsigt
anhängare, och jag är öfvertygad om att, i fäll någon på allvar skulle
väcka förslag om förbud mot skjutvapen, ett sådant förslag blott
skulle anses löjligt.

Det föreliggande förslaget finner jag också gå väl långt. Eller
är det väl någon, som tror, att dessa qvinnors sjelfmord eller obehöriga
åtgöranden skulle helt och hållet instälts, om man för dem
tagit bort tillgången till fosfor? Orsaken till deras handlingssätt ligger
väl i deras förtviflan öfver sin belägenhet och icke i fosforn,
som för öfrigt, om man tager bort den på tändstickorna, dock finnes
qvar i andra saker, såsom fosformos. Andra möjligheter att söka nå
sina afsigter än genom intagande af fosfor finnas väl också, ehuru
det ej kan vara lämpligt att här vidare häntyda derpå. Hvad nu
angår denna sak, att andra gifter funnes qvar till de brottsliges förfogande,
säger utskottet: Ett godkännande af sådan invändning skulle
dock i sjelfva verket innebära ett förnekande af de hos oss sedan
lång tid tillbaka följda grundsatser, hvilka fått sitt uttryck i gällande
giftstadga och åtskilliga andra författningar. De stadgande^ som
handla om gifter liksom om krut, sprängämnen och andra farliga
ämnen, hafva nu i första rummet till ändamål att hindra olyckor
genom vårdslöshet vid ämnenas användning. Dessutom vill man visserligen
ock. hvad angår gifterna, hindra spridningen deraf, men på
samma gång medgifves allmänheten att åtkomma gifter, när sådana
äro behöfliga. Sålunda är det medgifvet att på apoteken köpa fosfor
till råttmos. Konungens befallningshafvande kan tillåta användande
af stryknin för utrotande af rofdjur o. s. v. Och fosfortändstickor
äro på vissa orter eller för vissa behof en nödvändighetsvara. Kustbefolkningen
och skogsarbetarne kunna icke undvara dessa tändstickor,
hvartill orsaken är, att säkerhetständstickorna icke taga eld, om de äro
fuktiga.

Ett annat skäl att icke förbjuda fosfortändstickorna är, att dessa
äro betydligt billigare än säkerhetständstickor. Jag har hört efter i
bodarne, och vid inköp af en ask är priset på säkerhetständstickor
dubbelt så högt som priset på fosfortändstickor. Köper man ett
paket, ställer sig priset ungefär 50 procent högre för säkerhetständstickor.
Man kan nu visserligen tycka, att priset på tändstickor icke
kan spela någon rol, men äfven detta pris har sin betydelse för den
stora konsumerande allmänheten.

Slutligen är att märka, att denna fråga är af stor betydelse för
de fabriker, som tillverka fosfortändstickor.

Ifrågasatt
förbud mot
införsel till
och utbjudande
inom
riket af
fosfortändstickor.

(Forts.)

N:o 20.

Ifrågasatt
förbud mot
införsel till
och utbjudande
inom
riket af
fosfortändstickor.

(Ports.)

Lördagen den 25 April.

Lägger jag tillsammans hvad jag nu anfört, framgår deraf, att
det föreslagna förbudet skulle innebära ett ingrepp i en vigtig industri
och förhindra allmänheten att åtkomma en vara, som, under vissa
förhållanden nödvändig, alltid är billigare än säkerhetständstickorna,
men att man med förbudet icke skulle vinna någon förmån i afseende
å ökad säkerhet mot eldfara. Och då jag dessutom tror, att man icke
har någon förvissning derom, att de missbruk, som skett genom fosfortändstickor,
skola upphöra, om tändstickorna förbjudas till försäljning,
utan dessa missbruk i sådant fall säkerligen skola ske på något
annat sätt, får jag yrka, att Första Kammaren icke måtte biträda
Andra Kammarens beslut, utan afslå utskottets hemställan.

Herr Grundberg: Första Kammarens tillfälliga utskott, som
behandlat förevarande motion, har endast så till vida instämt i densamma,
att utskottet tillstyrkt, att tillverkning och försäljning för
export af fosfortändstickor skulle vara tillåten, men att deremot
fosfortändstickors tillhandahållande inom landet skulle förbjudas. Det
kan icke heller nekas, att det skälet för förbud, nemligen att arbetarne
vid denna fabrikation ofta vore utsatta för den farliga sjukdomen
fosfornekros, nu mer mistat en stor del af sin kraft, sedan de hygieniska
förhållandena vid tändsticksfabrikationerna blifvit väsentligt
förbättrade, och man torde till och med kunna hysa den förhoppningen,
att denna sjukdom, hvars utbredning år efter år minskats, skall
helt och hållet upphöra genom iakttagande å arbetarnes sida af nödig
varsamhet och genom sträng kontroll öfver gifna föreskrifters efterlefnad
i fabrikerna.

De skäl, som tala för förbud för fosfortändstickors tillhandahållande
åt allmänheten, äro dessa tändstickors eldfarlighet och giftighet.

Frågan om fosfortändstickornas eldfarlighet vill jag icke närmare
inlåta mig på, då härom icke finnes någon statistik att åberopa, ehuru
det ju alltid ligger nära till hands att antaga, att en stor del af de
eldsvådor, som inträffar på landsbygden, uppkommit genom vårdslöshet
vid användandet af sådana tändstickor.

Hvad som deremot är alldeles oomtvistligt är, att fosfortändstickorna
hafva en stor och sorglig betydelse till följd af den mängd
förgiftningar, som dermed åstadkommas. Härvid vill jag dock framhålla,
att det mera sällan händer, att • någon intager fosfor för att
sålunda begå sjelfmord, utan intages den vanligen för fosterfördrifning,
ehuru till följd af fosforns stora giftighet resultatet här oftast
blir dubbelmord, i det att både moder och barn do. Dock händer
en och annan gång, att modern slipper undan med lifvet, och deraf
uppmuntras andra i samma belägenhet att också försöka användandet
åt fosfor såsom abortiv. Något annat medel, som är häftigt verkande
på samma gång såsom gift och arbortiv, finnes icke, och dermed förfaller
den invändningen, att, om man tager bort fosforn, qvinnorna
nog hitta på något annat liknande medel.

Nog måste det för öfrigt medges, att det är högst inkonseqvent, att,
under det man försöker försvåra åtkomsten af andra gifter, man utan
vidare lemnar fosforn fri till försäljning. Så länge fosfortändstickorna

N;o 20.

Lördagen den 25 April.

utgjorde en nödvändighetsvara, kunde väl detta förhållande knappast
hjeipas, men då man nu har att tillgå de vanliga ofarliga säkerhetständstickorna
och industrien genom ett bifall till utskottets förslag
icke skulle komma att lida något intrång, så torde tiden nu vara
inne att befria allmänheten från detta farliga gift.

I hvilken grad, fosforförgiftningarna här i landet tilltagit, inhemtas
af utskottets betänkande. Der visas, hurusom under de tjugu
åren 1873—1892 dödsfallen i följd af fosforförgiftning ökats från 12
till 87 per år. Dödsfallens antal var under denna tidsperiod minst
1874, nemligen endast 7, och 1891 ej mindre än 100. Jemför man
härmed förhållandet i Danmark, der fosfortändstickor äro förbjudna,
så upplyses i en skrift »Denmark, its medical organization, hygiene
and demography», som öfverlemnades till hygieniska kongressen i
London 1891, att under åren 1884—89 i hela Danmark utom Köpenhamn
endast två förgiftningsfail af fosfor förekommo och i Köpenhamn
under samma tid på de stora sjukhusen Kommunehospitalet och
Fredriks hospital endast ett fall. I »Medecinsk beretning for Kongeriget
Danmark, udgiven af det Kongl. Sundhedskollegium», hvaraf
ett band föreligger för hvardera af åren 1890—93 med ett särskildt
kapitel för förgiftningar, omtalas ej ett enda fall af förgiftning i följd
af fosfor under något af dessa fyra år. Under tre af dessa fyra år
dogo deremot i Sverige i följd af fosforförgiftning 262 personer.
Men utom de fäll, statistiken omtalar, förekomma naturligtvis många
fall af sådan förgiftning, om hvilka allmänheten icke får kännedom.
Bland läkarne, som bäst äro i tillfälle att känna förhållandena i detta
afseende, råder också enstämmigt den åsigten, att försäljning af fosfortändstickor
borde förbjudas, och då Andra Kammaren redan antagit
ett beslut i sådan rigtning, är det att hoppas, att Första Kammaren
genom sitt votum i frågan skall befria landet från den verkliga
samhällslära, som här förefinnes.

De skäl, som skulle väga emot dem, hvilka anförts för förbudet,
synas mig ganska lätta. Ett sådant skäl skulle ligga i svårigheten
för arbetarne, särskildt i de norrländska skogarne, att reda sig med
säkerhetständstickor, hvilka vore mindre pålitliga. En ganska enkel
utväg skulle väl dock vara att förvara säkerhetständstickorna i eu
metalldosa eller dylikt och på sådant sätt skydda dem mot fukt och
väta. Vidare kunde det ju vara lätt att taga reda på, huru folket i
detta afseende bär sig åt i Finland, der de klimatiska förhållandena
ju äro desamma som här nsamt förbud mot fosfortändstickor varit
gällande i mer än 20 år. Äfven har man sagt, att fosfortändstickor
äro så nödvändiga för kustbefolkningen, särskildt invånarne på vestkusten,
men det torde icke vara svårare för kust- och fiskeribefölkningen
i Sverige att reda sig utan fosfortändstickor än för samma
befolkning i Danmark, der i 20 år ull både tillverkning och försäljning
af fosfortändstickor varit förbjuden.

Hvad slutligen angår, att det skulle vara stridande mot moralen
att ändock tillåta export af fosfortändstickor, synes detta mig vara en
sida af frågan, som kammaren icke torde behöfva fästa sig vid. Om
engelsmännen, hvilka hufvudsakligen äro de, som begagna svenska
fosfortändstickor, vilja hafva sådana, så kunna de väl lika gerna få

Ifrågasatt
förbud mot
införsel till
och utbjudande
inom
riket af
forfortåndstickor.

(Forts.)

N:o 20.

Ifrågasatt
förbud mot
införsel till
och utbredande
inom
riket af
fosfor tändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 25 April.

köpa dem af oss som från andra länder. Yi gifva ju icke ut dessa
tändstickor för annat, än hvad de äro, och jag är öfvertygad om, att,
i fall det i England skulle blifva mod, att qvinnorna använda fosfortändstickor
i samma syfte som hos oss, de praktiska engelsmännen
icke skola dröja med att förbjuda försäljningen af dessa tändstickor.

Hvad slutligen beträffar fosfortändstickornas större prisbillighet,
så torde den fördelen uppvägas af den misshushållning, som i följd
af billigheten eger rum med dem.

Liknelser och jemförelse!- bruka vanligen halta, men mer än
vanligt linkar jemförelsen mellan fosforstickor, bössor och andra vapen,
hvilka senare jag aldrig hört begagnas såsom fosterfördrifningsmedel,
ej heller äro de utmärkta för sin giftighet.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Almén: För ett förbud att tillverka äfvensom att använda

och försälja fosforständstickor hafva åberopats åtskilliga skäl.

Hvad eld farligheten beträffar, vill jag icke förneka denna, men
om man får döma efter berättelser i tidningar, så hafva deri omnämnda
eldsolyckor vanligen förorsakats genom grof vårdslöshet med
fosfortändstickor, då de råkat i barns händer. Man får icke glömma,
att äfven säkerhetständstickor, som råka i barns händer, kuniia förorsaka
eldsolyckor. Jag tror derför, att det motivet icke är af synnerligen
stort värde.

Hvad fosfortändstickornas giftighet beträffar, kan denna icke bestridas,
och jag vill icke förneka, att fosfor är ofantligt giftig. Man
har derför också velat förbjuda tillverkningen af fosfortändstickor, och
detta med allt skäl — i forna dagar. Men tack vare föreskrifva
säkerhetsåtgärder i fabrikerna, äro antalen af sjukdom till följd af
denna tillverkning ytterst reducerade, och de skulle möjligen vara
helt och hållet borta, om öfvervakandet af gifna säkerhetsåtgärder
vore bättre. Förslag till ny lagstifning till kontroll vid fosfortändsticksfabrikerna
finnes afgifvet, och blir kontrollen rätt ordnad,
tror jag, att sjukdomen skall försvinna. Säkert är, att fosforns giftighet
numera icke kan åberopas såsom giltigt skäl för att förbjuda tillverkningen.
Man har nyligen sagt, att tillåtandet af tillverkningen
inom eget land, men endast för export, skulle innebära något stötande.
Att gifva andra varor, som man icke sjelf vill hafva, anser äfven jag
stötande, om man vill lura varan på andra, men ingen är så enfaldig,
att han icke kan skilja fosfortändstickor från säkerhetständstickor.
Då det nu finnes länder, som vilja hafva våra fosfortändstickor, så
är det för mig intet motbjudande, att vi tillverka och erbjuda dem
en vara, som hvar och en kan bedöma. Man har vidare sagt, att
då fosfor är så giftig, är det inkonseqvent, att icke dess användande
är strängare förbjudet i giftstadgan. Jag tror, att man origtigt skyller
denna till sina hufvudgrunder snart 40 år gamla stadga för inkonseqvens,
ty stadgan gör en stor skilnad mellan sådana gifter, som
kunna föranleda förvexling, och sådana, som hvar och en kan lätt
känna igen. De förra lämpa sig till giftmord, de senare blifva farliga
endast genom ett afsigtligt eller vårdslöst användande. Giftstadgan
är derför strängare beträffande handeln med arsenik, morfin

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

m. m., men mindre sträng med afseende å sådana gifter, som lättare
kunna kännas igen. Hvad fosfor angår, är dess sjelflysande egenskap
och dess intensiva lukt tillräckliga varningar mot dess användande
till förgiftning, om man icke vill taga lifvet af sig sjelf eller
fördrifva foster. För fyratio år sedan kunde man icke ifrågasätta förbud
mot att använda fosfortändstickor, och man måste då medgifva,
att fosfor fick användas i råttmos.

Men, säger man, då fosfor är så giftig, huru kan man då tillåta,
att den är så lätt tillgänglig, och eärskildt då den numera så ofta
användes vid fosterfördrifning? Vore målet att förhindra fosfortändstickors
användande vid fosterfördrifning, ja, då vore det lätt att nå;
man hade blott att förbjuda fosfortändstickors användande. Den föregående
talaren nämnde ock såsom exempel härpå, att fosfortändstickor
förbjudits i Danmark och i andra länder samt att man härigenom
hindrat giftmord och fosterfördrifning genom fosfor. . Jag tror, det
skulle gå så äfven hos oss genom ett liknande förbud. Men hvad
vi icke fingo höra, var, om fosterfördrifning mindre ofta förekom i
dessa länder än hos oss i Sverige. Idulvudsyftet är icke att få bort
ett medel till fosterfördrifning, utan att borttaga sjelfva fosterfördrifvandet.
Tager man bort ett medel, hittas vanligen på ett annat.
Bn blifvande moder, som vill dölja sitt felsteg och blifva af med
sitt foster, bland annat för att undgå sina medsystrars hånfulla klander
— hvarpå vanligen icke sparas — använder nu oftast fosfor till
ändamålet, men visste hon, att det sällan eller aldrig lyckas henne
att fördrifva sitt foster med fosfor, med mindre än att modern också
samtidigt offrar sitt eget lif, visste hon äfven, att fosfor medför en
långsam och dertill ytterst plågsam död, då skulle hon, äfven om
fosfortändstickor vore till hands, afstå från att taga detta förtviflade
steg eller också tillgripa ett annat, mindre plågsamt medel. Förbjöde
man fosfortändstickor, hade man dermed icke förhindrat fosterfördrifningen.
Det är dock detta brott, man vill motarbeta. Kunde man
sprida upplysning om att den, som söker fördrifva foster med fosfor,
sjelf går under genom ^en långsam och plågsam död, skulle mycket
dermed vara vunnet. Äfven om detta medel fortfarande funnes att
tillgå, skulle det lemnas i fred.

^ Ehuruväl det sålunda ligger en stor svaghet i hela denna argumentation
mot fosfortändstickors användande, vill jag, som, ehuru
icke sjelf praktiserande läkare, dock är väl förtrogen med deras erfarenhet,
icke yrka afslag på det framstälda förslaget, men väl bifall
dertill. Visserligen skulle det ifrågasatta förbudet medföra olägenhet
för skogsarbetare och sjömän, ty dessa kunna ofta nog icke få eld
på medförda säkerhetständstickor, men jag hoppas, att fabrikanterna
icke skola få svårigheter att förse säkerhetständstickorna med ett
sådant öfverdrag, som skyddar dem mot fuktens inverkan. De hafva
hittills icke behöft göra detta, men skulle det komma att behöfvas,
är jag förvissad om att det skall låta sig göra.

I hvarje fall äro emellertid fosfortändstickor nu i hvar mans
hand, och frestelsen att otillbörligen använda fosforn blefve onekligen
mindre, derest dessa tändstickors användande förbjudos. Funnes
icke medlet ständigt till hands, skulle kanske de olyckliga, som önska

Ifrågasatt
förbud mot
införsel till
och utbjudande
inom
riket af
fosfortändstickor.

(Forts.)

N:o 20.

Ifrågasatt
förbud mot
införsel till
och utbjudande
inom
riket af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 25 April.

fördrifva sina foster, betänka sig, helst om de tillika finge veta, att
fosforns användande härtill är detsamma som att sjelfva beröfva sig
lifvet på ett qvalfullt sätt. Det är den omständigheten, att fosforn
genom fosfortändstickor nu är så lätt tillgänglig, hvilket innebär en
frestelse till dess användande för fosterfördrifning, som gör, att jag
yrkar bifall till utskottets förslag, ehuru jag tillåtit mig granska härför
anförda skäl.

Herr Törnebladh: Då det här gäller att så godt som förbjuda

en, så vidt jag kan finna, i och för sig loflig svensk industri, torde
det allt vara skäl, att kammaren betänker sig två gånger, innan kammaren
gifver sitt bifall till ett sådant förbud.

Man har plägat i afseende å fosfortändstickorna framhålla dels
de faror, som äro förenade med deras tillverkning, och dels de faror,
som äro förenade med deras användning. Hvad nu beträffar de faror,
som äro förenade med tillverkningen af de ifrågavarande tändstickorna,
så torde det vara kändt och erkändt, att dessa faror allt
mer och mer minskats, så att de redan äro reducerade eller åtminstone
snart blifva reducerade till ett minimum, som i större eller
mindre mån beror på arbetarnes oförsigtighet, och denna kan man
nog aldrig helt och hållet förekomma.

Hvad angår farorna vid fosfortändstickornas användning, vill jag
fästa uppmärksamheten derpå, att, om man jemför fosfortändstickor
med gift, denna jemförelse icke är fullt rigtig, i det att dessa tändstickor
icke äro gift, utan innehålla gift. Och således bör lagstiftningen
angående fosfortändstickor vara en annan än den, som gäller
för de rena s. k. gifterna. De faror, som kunna uppkomma genom
tändstickornas användning, bör man naturligtvis derför, så godt sig
göra låter, söka förekomma genom andra medel än förbud, nemligen
upplysning och vägledning, och jag tror, att vi i det fallet redan
under diskussionen bär i kammaren hört åtskilligt, som är egnadt att
minska bruket eller rättare missbruket af fosfortändstickor för vissa
obehöriga ändamål. Men om man tänker på den behöriga användningen
af fosfortändstickorna, kan det icke nekas, att, man må säga
hvad som helst om säkerhetständstickornas användbarhet, de knappast
kunna användas inom alla områden af den svenska industrien;
särskildt inom grufindustrien, som här i landet spelar så stor rol,
torde, så vidt jag vet, säkerhetständstickorna icke på långt när kunna
användas med samma fördel som fosfortändstickorna, ja, knappast alls.

Vidare torde man böra taga hänsyn till att här är fråga om en
industri, som utvecklat sig icke utan fördel för dem, som utöfva
densamma, och att det är en ganska allvarsam sak att helt och hållet
förqväfva denna. Men, säger man, »vi skola låta utländingen betala
fiolerna, och det i dubbel måtto». Jag kan dock icke finna, att det
är rätt att stadga, att en vara såsom skadlig icke alls får säljas åt
oss, men väl får säljas åt utländingen. Jag kan icke förstå detta tal,
att varan icke skall få säljas här i landet, men att utländingen kan
få köpa den. Hvad innebär detta i sjelfva verket? Jo, att vi kasta
fram för utländingen en lockelse, som vi sjelfva vilja undgå.

Hvad slutligen angår fosfortändstickornas farlighet, så ges det

Lördagen den 26 April. 46 N:o 20.

inånga tillverkningar och medel, som äro förenade med faror. Sär- Ifrågasatt
skildt finnes det ett medel af obestridlig farlighet, som dock just förbud mot
genom tändstickorna är i hvar mans hand, nemligen elden; dess användning
kunna vi möjligen inskränka, men icke borttaga. dande inom

Med hänsyn dessutom dertill, att Andra Kammarens majoritet riket af
var synnerligen liten, föreställer jag mig, att Första Kammaren borde, fosfortändmed
vidhållande af sina förra beslut i frågan, afslå utskottets hemställan,
hvarom jag ock får framställa yrkande. (rörts.)

Herr Björlin: Jag ber att i korthet få på det lifligaste in stämma

med den ärade talare från Elfsborgs län, hvilken yrkat bifall
till utskottets föreliggande förslag. Jag är alldeles viss på, att, då
jag framställer yrkande härom, jag bakom mig har hela Sveriges
läkarecorps. Jag antager ock, att de skäl, som anförts från den motsatta
sidan, komma att här visa sig lika betydelselösa som i våra
grannland Danmark och Finland.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt vidare
på afslag derå och förklarade sig finna den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 2
hemstält i sitt utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

J a—38;
Nej—65.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 15 innevarande april Om ändrade
bordlagda utlåtande n:o 59, i anledning af väckta motioner om ändrade
bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende. förlust af

medboraer

Herr Hasselrot: Jag skall tillåta mig hemställa, att betänkandet ligt för °

° troende.

N:o 20. 46 Lördagen den 25 April.

Om ändrade måtte föredragas punktvis, men att diskussionen måtte få omfatta
bestämmelser 8åväl punkten 1 som punkten 2.
angående r

medbvrger- Denna hemställan bifölls.

ligt förtroende.
Punkten 1.

(Forts.)

Herr Rudebeck: Jemte lagutskottets vice ordförande har jag
varit af skiljaktig mening från utskottets öfriga ledamöter, i det jag
hemstält, att beslutet skulle gå i den rigtning, att Riksdagen måtte i
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, i hvad
mån, särskildt hvad angår tjufnadsbrotten, användandet af straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende må kunna ytterligare begränsas.
Jag skall be att få angifva några af de skäl, jag har för denna
mening.

De särskilda motionärerna hafva med hvarandra olika yrkanden,
då den enes, herr Åkerbloms, förslag afser sådan ändring i strafflagens
bestämmelser om förlust af medborgerligt förtroende, att genom
nämnda bestämmelser må lemnas åt domstolen att afgöra, huru vida
dylikt strafftillägg vid förbrytelser af vissa slag och särskildt då någon
för första gången ådömes straff, hvarmed nu sådant tillägg är förbundet,
må ådömas förbrytaren eller icke, under det att den andres, herr
Bergströms, förslag afser en utredning om dels i hvad mån de af
lagen stadgade fall, i hvilka förlust af medborgerligt förtroende skall
eller kan ådömas, kunna inskränkas, dels i hvad mån hithörande
stadganden böra ersättas genom stadganden, att den, som gjort sig
skyldig till visst brott, icke må vidare eller under viss tid nyttjas i
allmänna värf eller godkännas såsom vittne. Såväl af motionärernas
motivering som af hvad utskottet i sitt betänkande anfört behagade
kammaren finna, hurusom denna fråga vid föregående tillfällen varit
föremål för behandling och hvad då åtgjorts, hvarför, då den, som
tagit del af motionerna och utskottsbetänkandet, således har kännedom
härom, jag icke skall upptaga tiden med att upprepa hvad der
återgifvits.

Det har mer än en gång ifrågasatts att helt och hållet borttaga
straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende, en åsigt, som vunnit
en förespråkare inom högsta domstolen i justitierådet Skarin.
För min del skulle jag icke vilja biträda sådant förslag för det närvarande
och utan ändring i den rättegångsordning, som nu är gällande,
hvaremot jag icke anser det vara omöjligt att framdeles kunna antaga
ett dylikt förslag under vissa vilkor. Vidare har det ifrågasatts,
i syfte att förekomma de svårigheter för en frigifven fånge, som
otvifvelaktigt denna straffpåföljd medför, då han vill förskaffa sig arbete
för sin utkomst, att icke i prestbetyg skall intagas meddelande om
hans fräjd. Och slutligen har det föreslagits, att man skulle borttaga
bestämmelsen i näringslagstiftningen derom, att god fräjd skall utgöra
vilkor för rättigheten att utöfva näring. Såväl i afseende å det andra
som det tredje af dessa olika förslag hafva emellertid framhållits så
afsevärda och betydande skäl mot deras antagande, att jag för mm

Lördagen den 25 April. 47 N:o 20.

del icke kan ifrågasätta något af dem. Men just derför, att således Om ändrade
borttagandet helt och hållet af denna straffpåföljd för närvarande bestämmelser
icke kan ega rum, och derför att den begränsning af densammas ygWiw” af
menliga verkan för den frigifne brottslingen, som skulle ske deri- medborgergenom,
att anteckning om förlust af medborgerligt förtroende icke ligt förinflöte
i hans prestbetyg icke heller är lämplig, samt den utväg, att troende.
god fräjd icke vidare fordrades såsom vilkor för utöfvande af näring (Forts.)
icke heller låter sig anlita, så synes mig så mycket större skäl vara,
att man anlitar den enda möjligheten, som då finnes, nemligen att begränsa
användandet af denna straffpåföljd så mycket som möjligt är.

Det kan icke förnekas, att denna straffpåföljd kan vara till sina verkningar
ganska betänklig, om man, såsom mig synes rätt, utgår från
den åsigten, att straffets syftemål är att förbättra brottslingen. Man
bör då vara angelägen om att detta syfte icke äfventyras genom bestämmelser,
som utestänga eller motverka detsamma. Det ligger i öppen
dag, att för den brottsling, som efter utståndet straff vill söka arbete
och på så sätt beträda en annan väg samt således kan antagas vara genom
straffet förbättrad, vitsordet förlustig medborgerligt förtroende under
ännu en lång tid kan blifva ödesdigert. Detta vitsord, intaget i
hans prestbetyg, utestänger honom mången gång från möjligheten
att vinna sitt mål, arbete, och utan sådant är hans snara återfall i
brott att befara. På så satt blir hvad som genom straffet vanns förloradt
genom straffpåföljden. De allmänna stadgandena i lagen angående
förlust af medborgerligt förtroende äro, att vissa i lagen bestämda
brott medföra denna påföljd, hvilken kan bestämmas antingen
för alltid eller för viss tid, och om den bestämmes för viss tid, må
den icke ådömas för mindre tid än ett år. Do brott, som kunna försonas
med enkelt fängelse, föranleda emellertid icke påföljd af förlust
af medborgerligt förtroende. De brott, hvarpå jag särskildt vill
fästa uppmärksamheten, äro, såsom jag nämnt i min reservation, tjufnadsbrotten.
Utskottet säger i sitt betänkande, att straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende endast eger rum vid synnerligen
grofva brott, enär den icke kan ådömas vid fängelse. Men jag vill
fästa uppmärksamheten på att första resans stöld icke kan medföra
ett så ringa straff som enkelt fängelse, med mindre synnerligen förmildrande
omständigheter föreligga. Detta uttryck, »synnerligen förmildrande
omständigheter», det starkaste uttryck, lagen använder, och
den vill då beteckna, att brottet är så ringa, att man vid straffets bestämmande
bör gå ned till den lägsta straffärten. Nu vill jag emellertid
fästa uppmärksamheten på — och de af herrarne, som utöfvat
domareembetet, skola säkerligen gifva mig rätt deri — att mängen

fång vid tjufnadsbrott, oaktadt det icke föreligger sådana omständigeter,
att man kan rätteligen hänföra dem till synnerligen förmildrande
enligt lagens mening, och således domaren i föreliggande fallet vore
strängt taget skyldig att ådöma straffarbete, omständigheterna i allt
fäll kunna vara sådana, att med hänsyn till dem påföljden förlust af
medborgerligt förtroende icke borde ifrågakomma, äfven fastän ett
strängare straff än enkelt fängelse kräfves. Domaren kan emellertid
då icke underlåta, huru ömmande dessa omständigheter än må vara,
att ådöma denna straffpåföljd, med mindre än att lian, med afvikelse

N:o 20. 48 Lördagen den 25 April.

Om ändrade från det fullt rigtiga i betydelsen af »synnerligen förmildrande
bestämmelser omständigheter», åberopar sig på sådana. Vidare är att uppmärkförlustaf
samma< att qvalificerad tjufnad, t. ex. stöld med inbrott, enkelt
medborqer- fängelse icke får ådömas, men öfvergången från enkel stöld till inligt
f ör- brottBstöld kan ske ofta genom en så ofantligt ringa åtgärd från den
troende, brottsliges sida och utan att vara bevis på en större inneboende

(Forts.) brottslighet. Många gånger kan man finna, äfven då brottet måste

rubriceras som inbrottsstöld, så synnerligen ömmande omständigheter
föreligga, att det icke är rätt att ådöma den svåra straffpåföljd, som
föranledts deraf, att brottet är att hänföra till qvalificerad stöld och
ej kan umgällas med mindre än straffarbete. Ofta kan det vara rent
af nöd, stundom äfven oförstånd, som vid tjufnadsbrott första gången
är egentliga motivet för gerningen, och då är det för domaren ganska
motbjudande att nödgas ådöma förlust af medborgerligt förtroende.

Då emellertid med nu gällande bestämmelser domaren dels icke
alls kan taga hänsyn till förhållanden, hvilka borde betinga befrielse

för brottslingen från denna straffpåföljd, dels icke kan göra det utan

ett tillvägagående, som icke är fullt rigtigt, så synes det mig högeligen
önskligt, att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende,
särskildt med hänsyn till dessa brott, varder i lagen ytterligare begränsad.
Ett stort steg framåt vidtogs, då det lemnades åt domaren
att pröfva, huru vida brottslingar under''18 år böra ådömas denna
påföljd. Det var en synnerligen god förändring i rigtning mot det
mål, åt hvilket jag anser, att man bör sigta, och synes det mig, att
man bör taga ett steg längre på denna väg genom än vidare begränsning
af denna straffpåföljds användande.

Då denna fråga, man må i den hafva hvilken åsigt som helst,
är af stor vigt på brottmålslagstiftningens område, så, ehuru den mening,
jag uttalat, icke vunnit anklang inom utskottet och kanske icke
heller skall göra det inom denna kammare, tillåter jag mig dock yrka
bifall till min reservation.

Herr Öl ander: Det kan ju icke vara lämpligt eller med rättsmedvetandet
öfverensstämmande att,så att säga,på konstlad väg tillskapa
åt brottslingen ett förtroende, som han genom sitt brott förverkat.
Om en person begått en stöld — och det är ju egentligen tjufnadsbrott,
det här är fråga om — och domstolen, trots den numera så
betydligt förmildrade lagstiftningen, anser brottet icke kunna försonas
med fängelse, utan vara af så grof beskaffenhet, att brottslingen, oaktadt
domstolarnas benägenhet att i allmänhet, så mycket som möjligt är,
tillämpa den lindrigare straffarten, likväl icke kan undgå att dömas
till straffarbete, så är det icke underligt, om hans medmenniskor åtminstone
den första tiden efter straffets genomgående, då någon förbättring
ännu icke hunnit visa sig, icke kan för honom hysa samma
tillit och samma förtroende som för den oförvitlige samhällsmedlemmen
och ännu mindre våga anlita honom såsom vittne och låta honom
med ed bekräfta sitt vittnesmål. Att förklara, att en sådan brottsling
under någon tid efter straffet skall vara förlustig medborgerligt
förtroende, innefattar i sjelfva verket icke något annat än en påföljd,
som de facto ändå medföljer brottet. Skulle denna bestämmelse

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

Borttagas, vore detta detsamma som att tillerkänna brottslingen hvad Om ändrade
han icke eger ,och gifva honom ett förtroende, hvaraf han icke gjort bestämmelser
sig förtjent. Ännu betänkligare vore det, om man genom förtigande
åt hans brottslighet i prestbetyg eller annan handling, som skall medborgerlemna
upplysning om hans fräjd, narrade andra personer att anse honom ligt föroförvitlig
och att kanske i följd häraf anförtro honom uppdrag, för troende.
hvilkas utförande fordras en redbar karakter. Det är visserligen (Forts.)

sant, att brottet kan hafva begåtts ujider omständigheter, som äro
synnerligen förmildrande och som kunna göra brottet, om icke ursäktligt,
så dock förtjent af öfverseende, men under sådana omständigheter
har ju domstolen rätt att nedsätta straffet till fängelse, med
hvilken straffart förlust af medborgerligt förtroende ju icke är förenad.
Det är icke längre sedan än år 1890 som vår nu gällande
strafflag undergick en genomgripande omarbetning bland annat jemväl
i syfte att inskränka tillämpningen af straffpåföljden »förlust af
medborgerligt förtroende». Det sätt, hvarpå denna fråga då löstes,
nemligen genom ett ökande af de tillfällen, då domstolen kunde
ådöma fängelse i stället för straffarbete, anser jag vara en mycket
lycklig, tillfredsställande och tillfyllestgörande lösning. Att nu så
kort tid efter denna lagändring söka ytterligare inskränka de fall,
då förlust af medborgerligt förtroende kan ådömas, anser jag vara
grundad! på en fullkomligt obefogad och af förhåUandena icke påkallad
filantropi. Och att, såsom motionären herr Åkerblom föreslagit,
helt och hållet öfverlemna frågan huru vida förlust af medbor terligt

förtroende skall ådömas eller icke åt domstolens bepröfvande,
nner jag vara alltför äfventyrlig!.

På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Berg, Gustaf Axel: Då man icke kan få allt hvad man
önskar i en sak, får man nöja sig med åtminstone ett steg, som kan
anses gå i den rätta rigtningen, och jag anhåller derför att få biträda
den reservation, som herr Rudebeck jemte utskottets vice ordförande
i frågan afgifvit. Jag har härmed redan gifvit en antydan om min
uppfattning af frågan, nemligen att jag helst skulle önska se helt
och hållet ur lagen borttagen denna påföljd, som kallas förlust
af medborgerligt förtroende. Man kan visserligen icke borttaga
denna straffpåföljd så att säga på rak arm, så att man endast skulle
bortstryka stadgandet härom, nej, visst icke; men jag påstår, att man
kan göra det i förening med en förändring af åtskilliga andra lagens
bestämmelser.

Den förste talaren i ordningen påpekade, att straffets ändamål
i första rummet vore att förbättra den brottsliga viljan. Ja, nu kan
visserligen icke någon påstå, att en sådan påföljd, som den här
ifrågavarande, fyller detta ändamål i någon mån. Men straffet har
äfven ett annat ändamål, nemligen att skydda andra samhällsmedlemmar
mot den brottsliges skadliga vilja, och det är i detta hänseende
man vill finna ett berättigande för straffpåföljden »förlusten af medborgerligt
förtroende». Detta skydd anses böra ligga, om jag härvidlag
fattar mig så kort som möjligt, på trenne särskilda områden.

Det skulle medelst ifrågavarande straffpåföljd först ligga på närings Första

Kammarens Vrot. 1896. N:o 20. 4

N:o 20. 50 Lördagen den 25 April.

Om ändrade lagstiftningens område, i det att en person, som undergått straff för
bestämmelser yi gga g]ag afbrott, icke får idka handel eller i vidsträcktare omfattning,
förlust af v- s- me(^ biträde af andra än hustru och barn, utöfva näringsyrke
medborger- förr än viss tid förflutit efter straffets utstående. Vidare rör det sig
ligt för- om en del allmänna val, så att en för vissa slag af brott dömd person
troende. icke ban väljas t. ex. till ordförande i kommunalnämnd eller kommunal(Forts.
) stämma, till stadsfullmägtig eller riksdagsman o. s. v. och icke heller
deltaga i dessa val; och har man slutligen satt detta korrektiv såsom
hinder derför, att en för vissa gröfre brott dömd person icke får bära
vittne förr än viss tid förflutit sedan han undergått sitt straff.

Hvad näringslagstiftningen nu först angår, bör man enligt min
tanke kunna finna andra korrektiv, som hindra den nyss utsluppne
brottslingen att i den större omfattning, som här är i fråga, idka
handel eller näring, och för detta ändamåls vinnande är det alldeles
icke behöfligt att låta i strafflagen denna påföljd qvarstå. Man bör
nemligen kunna i näringslagstiftningen införa vissa restriktioner, som
lägga hinder i vägen för den, som undergått straffarbete för vissa
slag af brott, att inom viss tid efter straffets undergående idka han*
delsrörelse eller annat näringsyrke i större omfattning. Hvad åter

angår de allmänna valen, så fruktar jag icke, att det kan vara någon
fara att låta för brott dömda personer, sedan de utstått sitt straff,
deltaga uti dessa val; och icke tror jag, att det kan vara med någon
nödvändighet förbundet att låta denna straffpåföljd i denna del qvarstå
endast för att såmedelst hindra, att personer efter utståndet straff
blifva valda till dessa nyss uppräknade förtroendeuppdrag. Man
behöfver icke gerna sätta något sådant i fråga, och skulle det otroliga
inträffa, att en straffad person får ett dylikt uppdrag, visar sig
dermed, att han faktiskt redan återfått sina medborgares förtroende,
han må vara dömd detsamma förlustig huru mycket som helst.
Beträffande slutligen vittnesfrågan, är jag den siste, som skulle vilja
sätta i fråga, att en för vissa gröfre brott dömd person skulle strax
efter frigifvandet kunna alldeles obetingadt erkännas vara qvalificerad
att bära vittne. Visst icke! Men jag påstår, att hans förmåga att
bära vittne, som naturligtvis beror på sinnesrigtningen, på rigtningen
af hans vilja, vid det tillfälle då han aflägger sitt vittnesmål, pröfvas
bestämdt mycket säkrare och bättre åt domstolen, vid det tillfälle
då han skall vittna, än dessa förutsättningar kunna pröfvas flera år
förut af den domstol, som ådömer straffet. Man kan tänka, att den
dag i dag är, den 25 april 1896, en person dömes t. ex. till 4 års
straffarbete och 5 års förlust af medborgerligt förtroende efter tilländalupen
strafftid, hvilken förlust, om man ej tager i beräkning
möjliga afdrag i strafftiden, sålunda skulle fortvara till samma dag
år 1905. Då frågar jag: om denne person t. ex. under 1904 åberopas
såsom vittne i ett mål, hvilken domare kan vara bäst och säkrast
i tillfälle att bedöma, huru vida personen har de moraliska förutsättningarne
att kunna anförtros vittnesmål, antingen den domare,
som i dag dömer honom, eller den domare som 1904, d. v. s. ett
år innan personen i fråga skulle återfå medborgerligt förtroende,
kan hafva att pröfva denna sak. Jag påstår, att denne senare domare
skall mycket bättre kunna afgöra saken än då, såsom nu är

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

fallet, domaren i förväg skall bedöma densamma. Dertill fordras en
divinationsförmåga, som icke kan finnas. Man anser sig väl kunna
efter brottens art ställa upp vissa teorier, men dessa hålla icke alltid
streck i verkligheten. Den dömdes sinnesrigtning kan redan året
efter då han dcmdes förändras och förbättras, och han kan således
redan då anses hafva förvärfvat de qvalifikationer, som äro vilkor för
medborgerligt förtroende uti nu ifrågavarande bemärkelse. Han kan
å andra sidan till sinnesrigtningen vara lika förderfvad och lika obotfärdig
många år efter det den honom ådömda förlusten af medborgerligt
förtroende gått till ända. Detta kan icke på förhand beräknas.
I detta hänseende synes mig sålunda företrädet af en fri
bevispröfning vara alldeles uppenbart. — Jag påstår alltså, att man
genom förändring af allmän lag och författning i åtskilliga hänseenden
bör kunna komma till den af mig såsom ytterst önskvärd ansedda
ståndpunkten: borttagandet ur lagen helt och hållet af denna
straffpåföljd.

Den förste ärade talaren åberopade sin erfarenhet såsom domare;
för min ringa del anhåller jag äfven få bekräfta, att min erfarenhet
såsom domare bibringat mig den öfvertygelsen, att de fall, då andra
samhällsmedlemmar blifvit genom stadgandet om förlust af medborgerligt
förtroende skyddade för brottslingars till det orätta rigtade
vilja, öro ofantligt mycket färre än de fall, uti hvilka denna påföljd
alldeles omöjliggör den straffades återupprättelse och återförening
med samhället. Och jag finner för min del och har alltid så tyckt,
att det ligger en grymhet i detta lagens påbud: samhället säger till
den brottslige, som redan undergått sitt straff: nu skall du gå ut i
verlden och du skall skaffa dig tillfälle till sjelfförsörjning, tillfälle
att på ärligt och hederligt sätt förtjena ditt uppehälle. Men på

samma gång samhället detta gör, gifver det den frigifne ett respass
med på vägen, så beskaffad!, att det måste öfverallt uppvisas, och
när helst det blifvit uppvisadt säger man: gå bort, vi kunna eller
vilja icke gifva dig arbete. På detta sätt begår samhället en
orättvisa.

Möjligen skulle man i den föreliggande frågan kunna finna

ett nytt uppslag genom de nya straffregister, som meningen är att

inrätta.

Slutligen, och då jag anser ett uttalande i högsta domstolen,

som berör denna fråga, icke böra falla i glömska, vill jag erinra
derom, att 1889, vid behandlingen i högsta domstolen af vissa då
föreslagna förändringar uti strafflagen, ett justitieråd yttrade sig för
borttagande af nu ifrågavarande straffpåföljd! Jag skall bedja att få
återgifva endast några få rader af detta yttrande, i hvilket ett annat
justitieråd i hufvudsak instämde. Den förre yttrade:

»Brottet bör efter dess art och beskaffenhet af samhället allvarligt
bestraffas; men genom straffet bör ock brottet anses försonadt.
Såsom straffmedel torde förlust af medborgerligt förtroende vara dels
obehöflig, då med nuvarande latitudsystem utväg ej saknas att ty
förutan i straffet inlägga behörig skärpa, dels och förkastligt och
skadligt, då derigenom straffets hufvudsyftc, den brottsliges förbättring,
motverkas. Någon fara för samhället eller orättvisa för dess

Om ändrade
bestämmelser
angående
förlust af
medborgerligt
förtroende.

(Ports.)

N:o 20, 52 Lördagen den 25 April.

Om ändrade medlemmar synes mig ej ligga deri, att för den, som genom utstånbestämmelser
det straff försonat sitt brott, liksom för hvarje annan samhällsmedlem,
förlust; af vandga utvägarne till ärligt förvärf stå öppna »

medborger- Och han slutade på följande sätt:

ligt för- »För min del anser jag derför, att stadgandena om förlust af

troende, medborgerligt förtroende kunna och böra ur strafflagen uteslutas.»
(Forts.) Då jag för min del äfven hyser samma mening och väl ser, att

icke nu genast ett dylikt definitivt steg kan åstadkommas, men håller
före att herrar Rudebecks och von Krusenstjernas reservation bör
leda till detta syftemåls förverkligande, har jag sålunda ansett mig
böra begagna tillfället att instämma i denna reservation.

Herr Le man: I anslutning till hvad den förste och tredje talaren
yttrade, anhåller jag att få påpeka några synpunkter, som af
dem icke blifvit berörda.

Jag tillåter mig att i detta hänseende erinra om den gamla germanska
lagen, uti hvilken man tog hänsyn endast till brottets beskaffenhet,
men icke till brottslingens. Man hade en fullständig
strafftaxa: afskärande af näsan beträffades med böter af vissa marker
silfver, afskärande af öronen med ett annat belopp, o. 8. v. Nästan
likartadt var förhållandet enligt den gamla missgerningsbalken. Först
1884 års strafflag såg något till den brottslige, derigenom att för
straffen finnas vissa latituder, inom hvilka de kunna bestämmas allt
efter förekommande förmildrande eller försvårande omständigheter.
För min del anser jag emellertid, att äfven vår nu gällande strafflag
är i vissa hänseenden föråldrad.

Den nyare kriminalistiken eller den så kallade kriminalpolitiken
har uppstält helt andra satser än de, som i äldre strafflagar finnas
tillämpade. Man har allt mera rigtat uppmärksamheten, icke på
brottet utan på brottslingen. Liksom läkarne indela sjukdomarne i
akuta och kroniska, så hafva också med brottslingarne ett motsvarande
förhållande funnits ega rum, och för de akuta, eller sådana,
som i följd af nöd, en stark passion eller dylikt låtit drifva sig till
att begå brott, har man velat förorda ett vilkorligt frigifvande eller
ett vilkorligt domfällande. Man resonerar som så, att har domaren
vid en dom af sist nämnda slag misstagit sig, och visar det sig
sedermera, att den för akut ansedde brottslingen var eller blifvit
kronisk, kan det redan ådömda straffet sedermera gå i verkställighet,
och den brottslige utstå sitt straff. Det är specielt för de akut
brottslige jag anser strafflagens stadgande om förlust af medborgerligt
förtroende vara grymt och hårdt. Det gagnar icke staten och
skadar dem, som vilja förbättra sig. Man har nu sagt, att i följd
af den förändring, som 1864 års strafflag undergått, hvarigenom domaren
äfven vid vissa svåra brott kan, då förmildrande omständigheter
förekomma, döma till fängelse, hvarmed den nu ifrågavarande
straffpåföljden icke är förenad, olägenheterna af samma påföljd skulle
vara förminskade. Detta är nog sant, men alltid qvarstår dock faran,
att eu verkligt akut brottsling icke kan af domaren dömas till fängelse.
Såsom bevis för rigtigheten af mitt påstående skall jag så kort som
möjligt referera några fall, som äro typiska, hvart för sitt slag af brott.

Lördagen den 25 April. 53 N:o 20.

Det hände för cirka 30 år sedan, att en köpman i Stockholm en Om ändrade
afton vid passerandet af sin butik vid Drottninggatan märkte, att en
kappa, som varit uthängd såsom skylt, blifvit borttagen. Han an- föriust af
mälde förhållandet för den närmast posterande poliskonstapeln, hvil- medborgerken,
antagande att kappan blifvit stulen, genast gjorde förfrågningar ligt förpå
närmaste pantlånekontor, Der upplystes, att en qvinna, som rig- troende.
tigt uppgifvit namn och adress, pantsatt den stulna kappan, hvarvid (Forts.)
densamma belånats för ungefär 20 kronor. Qvinnan häktades och
vid målets förekomst i rådhusrätten upplystes, att qvinnan varit gift
med en målaregesäll, hvilken dött strax efter äktenskapets ingående;
och att hon sedan 8 k 9 år tillbaka lefde tyst och stilla, försörjande
sig, sin gamla mor och sitt barn med sömnad. Då kom olyckan i
dubbel form; både modern och barnet sjuknade, och hon måste efter
hand pantsätta allt sitt lösöre utom moderns och barnets sängkläder.

Då hon icke hade något vidare qvar, gick hon ut för att, såsom hon
inför domstolen förklarade, utbjuda sin kropp, men då hon icke förstod
sig derpå, så ref hon i förtviflan ned kappan, sprang till pantlånaren
samt köpte för hvad hon fick mat och medicin åt modern
och barnet, men sjelf förtärde hon ingenting, utan var alldeles utsvulten,
då hon häktades. Då insågo alla, huru det var stäldt, och
alla ville hjelpa henne. Husvärden t. ex. som för öfrigt gaf henne
det bästa vitsord för redlighet och arbetsamhet, yttrade att, om hon
sagt ett ord om sin nöd, han gerna skulle hafva hjelpt henne samt
hafva efterskänkt hyran. För att rädda hedne och för att göra den
materiella rättvisan heder begick man den gången en formel olaglighet.
Målet kunde icke nedläggas, ty det hörde under allmänt åtal;
men på det straffet måtte blifva så lindrigt som möjligt, arrangerades
det så, att kappan, som var alldeles ny och hade ett ganska högt
värde, hvilket uppenbarligen framgick deraf att den utaf en pantlånare
belånats med ungefär 20 kronor, värderades till endast 14 riksdaler
24 skilling, och derigenom blef tillgreppet rubriceradt såsom
snatteri och qvinnan undgick att dömas till straffarbete med åtföljande
förlust af medborgerligt förtroende. Böterna, hvartill hon fäldes, erlades
af domare och åhörare, och hon gick rikare ifrån domstolen
än hon ditkommit. Att ett sådant tillgrepp straffas med straffarbete,
kan visserligen icke inträffa numera, men det händer icke heller ofta,
att saken får en så lycklig utgång.

I fråga om inbrott vill jag relatera ett annat exempel. En valborgsmessafton,
då några okynniga pojkar ämnade göra upp eldar,
fingo de reda på att i ett låst stånd en nästan tom tjärtunna blifvit
insatt. De refvo från hänglåset samt bröto sig in och tände eld på
tunnan. Som detta skedde i en tätt bebyggd ort, grep polisen in,
icke derför att den hade ens ringaste aning om att pojkarne tagit
tunnan, utan derför att deras tilltag varit förenadt med eldfara. Vid
åtalets utförande befunnos de emellertid hafva begått inbrott, och
domaren var tvungen att döma dem till straffarbete med åtföljande
förlust af medborgerligt förtroende, men på domarens egen begäran
anfördes af flera personer besvär. Hofrätten faststälde utslaget, men
högsta domstolen nedsatte i nådeväg straffet till enkelt fängelse, och
jag antager, att det blifvit ännu lägre, om de nämnda personerna

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

Om ändrade
bestämmelser
angående
förlust af
medborgerligt
förtroende.

(Forts.)

icke af okynne upptändt elden. Dessa pojkar skulle emellertid ännu
i dag hafva enligt lagen dömts till förlust af medborgerligt förtroende.

Ännu ett tredje fall, också det hemtadt ur verkligheten, vill jag
anföra för att visa, huru lagen kan tillämpas. Det hände i en nära
till Göteborg liggande domsaga, att en person förfalskade mynt.
Han gaf derefter några för öfrigt välartade gossar starka drycker
och förmådde dem derefter att utprångla mynten. De blefvo genast
gripna och häktade. Liksom de i föregående fall omförmälda gossarne
blefvo de dömda till straffarbete och förlust af medborgerligt
förtroende, men genom mellankommande nåd blef straffet nedsatt.
Nu kan man säga: det står ju i alla fall den utvägen öppen att gå
till kungs. Ja detta går lätt nog för sig i de stora städerna, der det
finnes många jurister, som kunna hjelpa de anklagade; men på landet
går det icke så lätt. Här framträder ock en annan mycket stor brist
i vårt kriminalväsende, att nemligen icke, såsom i andra civiliserade
länder, staten skaffar den anklagade en defensor. Den fälde är. i
många fäll så nedslagen, att han icke söker ändring, utan nöjer sig
med det första utslaget. Detta förhållande gör, att, åtminstone då det
rör akuta brottslingar, påföljden förlust af medborgerligt förtroende
ofta ådömes, der den rättvisligen borde bortfalla. En annan fråga,
som icke från reaktionärt, utan från ganska radikalt håll framstälts
af nyare kriminalpolitici, är, huru vida man icke i sammanhang med
afskaffande af straffpåföljder, såsom förlust af medborgerligt förtroende
och dylikt, samt af de kortvariga, enkla fängelsestraffen, borde,
särskildt för okynniga pojkar och yngre personer, som begå brott
mot person, återinföra affliktiva kroppsstraff. Denna fråga står nu på
dagordningen och kommer så småningom väl att tvinga sig fram äfven
här i Sverige.

Efter denna korta afvikning från sjelfva hufvudämnet, vill jag
endast meddela, att jag helst skulle hafva velat gå något längre än
reservanterna, i det jag har den åsigt, att straffpåföljd af förlust utaf
medborgerligt förtroende aldrig borde ådömas någon akut brottsling,
men då ett yrkande i denna rigtning icke torde hafva utsigt till
framgång, ber jag få instämma uti och yrka bifall reservationen.

Herr Hammarskjöld: Förlust af medborgerligt förtroende kallas
i vår lag icke för ett straff, utan för en straffpåföljd. Och det är icke
utan orsak, som terminologien är sådan, ty förlust af medborgerligt
förtroende är icke tänkt såsom afseende samma ändamål, som straffet
i allmänhet har. Förlusten af medborgerligt förtroende är icke afsedd
att på något sätt inverka på brottslingens vilja, utan, såsom en
talare redan antydt, vill man deruti hafva skaffat sig ett skyddsmedel
i åtskilliga afseenden för den skada, som möjligen annars brottslingen,
derest han kom ut med samma onda vilja, som han hade då han beröfvades
friheten, skulle kunna medföra för samhället. Den tanke,
som ligger till grund för detta rättsinstitut, förefaller mig alldeles
icke vara principielt origtig; men det är beklagligen så, att det visat
sig verka på ett helt annat sätt, än lagstiftaren med detsamma afsett.
Ty förlusten af medborgerligt förtroende, som, såsom en föregående

Lördagen den 25 April. 55 N:o 20.

■talare redan utvecklat, är ett ganska ofullständigt och osäkert skydds- Om ändrade
medel i de afseenden, der det skulle vara detta, blir i sjelfva verket bestämmelser
ett nytt straff, kanske'' fullt så hardt som det, den brottslige redan af

varit underkastad. I allmänhet uppfattas icke denna straffpåföljd så'' medborgersom
den borde. Den uppfattas icke så, att den brottsliges karakter ligt förhvarken
är sämre eller bättre, vare sig han är förlustig.medborgerligt tr^endeförtroende
eller icke. Omdömet om hans karakter bör i sjelfva verket (iorts.)
bero på det brott han begått och det sinnelag han sedan visat. Men
förlusten af medborgerligt förtroende blir för allmänheten ett brännmärke
å den straffade, som hindrar honom att åter ingå i samhället
såsom hederlig menniska, om han vill göra det, men i samma stund
förlusten af medborgerligt förtroende försvinner, då menar allmänheten
— jag säger icke hela, men en stor del af densamma —: nu är
brännmärket borta, nu kan man på ett helt annat sätt än förut lefva
tillsammans med honom. Det är icke sällsynt, att i nådeansökningar,
deri återfåendet af medborgerligt förtroende begäres, vidlyftiga utvecklingar
af detta komma fram; hurusom personer, som numera af
sina arbetsgivare åtnjuta det största förtroende och af dessa skulle
kunna användas till och med i förtroendeuppdrag, förklaras vara
oanvändbara derför, att allmänheten, så länge de. äro förlustige medborgerligt
förtroende, tror dem vara dåliga menniskor. Men bara det
der vore borta ur betyget, vore genast karakteren bra, då kunde de
användas, och då vore det icke farligt att hafva med dem att göra.

Dessa förhållanden göra att, enligt min likaväl som enligt ett par
föregående talares uppfattning, förlusten af medborgerligt förtroende
är ett rättsinstitut, som om möjligt borde försvinna.

Jag har redan an ty dt, att det enligt min tanke är ett mycket
ofullständigt skyddsmedel, ty, såsom en föregående talare påpekade,
den omständigheten, att förlust af medborgerligt förtroende en gifven
dag upphör, gör icke menniskan till en annan eller bättre från denna
dag. Tjufven, som dömts att vara förlustig medborgerligt förtroende
t. ex. ett år efter frigifvandet, är efter årets slut väsentligen samma
menniska som förut. Huruvida han nu förtjenar det förtroende, som
lagen förnekat honom under den föregående tiden, beror på, huru
han uppfört sig under den tid han varit fri. Om han uppfört sig
illa, men dock icke begått nya brott, å nyo medförande förlust af
medborgerligt förtroende, besitter han, sedan den i domen bestämda
tiden för sådan förlust tilländagått, enligt lagens stadgande det förtroende,
som han dock icke förtjenar. Bedömandet, huruvida det
begångna brottet fortfarande bör medföra misstroende eller icke, får
iclre göras efter så formalistiska mekaniska grunder, som nu sker genom
ådömandet af förlust utaf medborgerligt förtroende. Saken måste
bedömas mer individuelt, efter förhållandena i hvarje särskildt fall.

Jag är derför liksom ett par af mina kolleger i högsta domstolen en
principiel motståndare till denna straffpåföljd, men då jag säger detta,
säger jag på samma gång, att jag icke kan i närvarande ögonblick
tillstyrka borttagandet af densamma, ty borttagandet förutsätter en
genomgripande förändring särskildt i vår bevisningslag. . Så länge vi
? afseende å bevisningen äro bundna af formalitiska bevisningsregler,
som enligt min tanke äro en anomali i vårt tidehvarf och som för -

N:o 20. 56 Lördagen den 25 April.

Om ändrade dömas af alla förnuftiga rättslärare, så länge vi stå qvar på denna
^angående'' ^ntiqverade ståndpunkt, ser jag icke, huru vi skulle kunna undvara
förlust af institutet »förlust af medborgerligt förtroende». I afseende å de andra
medborgen ändamål, som denna påföljd skulle hetas tjena till, tror jag saken
ligt för- mycket väl skulle kunna ordnas på annat sätt. Men vilkoret för att
toen e. kunna gå med på hvad jag helst skulle önska, nemligen borttagandet
°r s.; af kela straffpåföljden, är en omarbetning af stadgandena angående
bevisningen.

Under sådana förhållanden, då jag hoppas att eu omarbetning af
sistnämnda lagstiftning icke länge skall dröja, och då jag fruktar att
en sådan partiel reform i fråga om förlust af medborgerligt förtroende,
som reservanten föreslagit, kanske skulle vara mer till hinder än
till gagn för hvad jag anser vara det stora målet, finner jag mig förhindrad
att i sakens närvarande skick yrka bifall till hvad han föreslagit,
och nöjer mig med det uttalande jag gjort.

Hnrr Hasselrot: Förlust af medborgerligt förtroende är, såsom

ett par föregående talare omnämnt, icke något straff, utan en straffpåföljd,
och att lagen meddelar stadgande om denna påföljd, tror jag
af många skäl vara både principielt och praktiskt riktigt. Att man
efter ett brott icke gifver samma förtroende åt brottslingen som åt
andra menniskor, inträder nemligen, såsom en föregående talare sade,
de facto; och att för de olika brotten precisera olika varaktighet af
denna påföljd synes af praktiska skäl lämpligt. Det är visserligen
sant, att man egentligen borde hålla sig till personen, till brottslingen
sjelf, och med fästadt afseende på det speciella fallet bestämma straffpåföljdens
större eller mindre långvarighet, men det torde vara
betänkligt att lemna domstolarne alldeles utan ledning och bestämmelser
i detta afseende. Att, såsom här ifrågasattes, ur lagen helt
och hållet utesluta stadgande om denna påföljd skulle naturligtvis
medföra nödvändigheten att sätta något annat i stället, ty det lär väl
icke kunna sättas i fråga, att grofva brottslingar, omedelbart efter
det de släppts ut, skola hafva i alla afseenden samma rättigheter som
andra personer. Vill man, att i deras prestbetyg skall stå intaget,
att de icke få vittna eller väljas till vissa befattningar, har det alldeles
samma effekt som den förra vanfräjden eller den nuvarande
förlusten af medborgerligt förtroende. Folket får derigenom veta,
att han begått ett groft brott, och han får lika svårt att draga sig
fram som nu. Det kan ju icke vara rigtigt att utan vidare släppa ut
en sådan person i samhället, utan att öfriga medlemmar i samhället
få något tillfälle att erhålla kännedom om hans möjliga samhällsfarliga
beskaffenhet. Det är visserligen i många fall ett otillräckligt
skyddsmedel, men det är dock ett skyddsmedel, som man icke bör
släppa från sig.

Eu ärad talare, landtdomare liksom jag, åberopade sin erfarenhet
härutinnan och påstod, att allmänheten härigenom icke så ofta blef
skyddad för brottslingar, som den brottslige, hvilken ådömts denna
påföljd, haft skada deraf, men huru får man veta, om och när en
person blifvit skyddad för stöld eller bedrägeri, derigenom att han

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

sluppit taga i sin tjenst eller lemna något annat förtroende åt t. ex.
en för stöld många gånger förut straffad person. Sådant kan man ju
icke veta.

Jag skall tillåta mig, då kammaren kanske icke har klart för sig,
på hvilka brott denna påföljd ovilkorligen följer och der den endast
är fakultativ, att redogöra härför. Först beder jag emellertid få påpeka,
att vid 1890 års revision af strafflagen ströks denna påföljd för
alla brott, der sådant rimligen kunde ske, och behölls såsom ovilkorlig
endast för de svåraste brotten, under det den gjordes fakultativ
i många fall. De förbrytelser, som äro ovilkorligen belagda med
påföljden förlust af medborgerligt förtroende, äro: förräderi och uppror,
gröfre förfalskningsbrott, såsom förfalskning af offentlig myndighets
handlingar, falskmynteri och dylikt, mened, mord, förgiftning, fördrifning
af foster med eller utan qvinnans vilja, svikligt förfarande
vid envig, slafhandel, olofligt bemägtigande af barn för att användas
till tiggeri eller annan vanart, om föräldrar eller andra genom koppleri
förleda barn till otukt, mordbrand, sänkning af fartyg, skadegörelse
å fyrbåk och dylikt i uppsåt att vålla skada, uppsåtlig! spridande af
kreaturssjuka, uppsåtligt förgiftande af annans kreatur, försök till
mordbrand eller sänkning af fartyg, förstörelse genom sprängämne af
bostad, fartyg eller dylikt, rån, gröfre tjufnadsbrott samt sådant brott
af embetsman, som är förenad! med förfalskning. Jag hemställer,
om icke denna förteckning innehåller sådana brott, att det icke är
rimligt att ifrågasätta, att de, som begått dem, skulle släppas ut med
samma rättigheter som andra oförvitliga personer. Återstår den senare
gruppen, och den består af de ringare förfalskningsbrotten, falsk
angifvelse, bedrägeribrott samt första och andra resan stöld. På
dessa brott följer förlust af medborgerligt förtroende, endast om
brottet är af så grof beskaffenhet, att det måste beläggas med straffarbete,
men icke i fall det dömes till fängelse. Nu vågar jag påstå,
att ehuru, såsom en talare påpekade, för att döma till fängelse för
dessa brott förmildrande omständigheter skola förefinnas och således
i regeln det skulle dömas till straffarbete, dock i praxis sedan 1890
går så till, att för dessa brott i regel dömes endast till fängelse.
Brottslingen slipper alltså straffarbete och förlust af medborgerligt
förtroende. Det är icke svårt att, om man anser detta rigtigt, finna
förmildrande omständigheter. Särskildt vid stöldbrotten kan i de
flesta fall ifrågakomma antingen ungdom och oförstånd, nöd och betryck
eller dålig uppfostran o. s. v., så att det är icke svårt för
domaren att i det speciella fallet finna förmildrande omständigheter,
om han finner rigtigt att tillämpa det ringare straffet.

Det kännes för mig personligen rätt egendomligt att nu tala mot
denna sak, då jag 1890 både i utskottet och i kammaren varmt talade
för att få bort förlust af medborgerligt förtroende särskildt för första
resan stöld. Från regeringens sida förklarades emellertid då, att den
icke kunde gå längre härutinnan, än då föreliggande förslag mcdgaf,
och jag har derefter af erfarenheten öfvertygats om att man genom
att göra straffpåföljden fakultativ har vunnit hvad man med skäl
kunde önska. Jag får alltså yrka bifall till utskottets förslag.

Om ändrade
bestämmelser
. angående
förlust af
medborgerligt
förtroende.

(Forts.)

N:o 20. 58 Lördagen den 25 April.

Om ändrade Herr Wieselgren: För några hundra år sedan förfor man ju
bestämmelser m0^ brottslingen på det vis, att man derför, att den oförvitliga allförlust
af mänheten skulle kunna se, att han icke var värdig »medborgerligt
medborger- förtroende», skar af honom öronen eller brände in ett märke på hans
ligt för- panna. Då man sedan upphörde att göra så — erkände man dermed,
troende. att icke lemlästade brottslingen var oförvitlig? Var det ett be (Forts.

) vjg att

derpå svara nej. Han var den straffade brottslingen i alla fall, och
det omdöme, som han genom sitt brott åsamkat sig, följde honom
nog ändå; men hvad man underlät att göra, var det, att man ej längre
förhindrade brottslingen att stanna inom samhället. Olaus Petri omtalar
ju att sådana personers enda utväg var den, att de måste rymma,
kasta sig ut i skogarne och blifva stigmän. Detta behöfde de icke
sedermera. Uppförde de sig på det sätt, att de verkligen återvunno
sina medborgares förtroende, var det ingenting i deras yttre habitus,
som hindrade dem att stanna inom samhället. Jag tror heller icke,
att man nu för tiden kan säga, att den straffade omedelbart skulle
återvinna sina medborgares förtroende derför, att förlusten af medborgerligt
förtroende såsom straffpåföljd skulle upphöra. Nej, han
skulle nog i alla fall få sträfva sannolikt ganska svårt för att återvinna
detta!

Om man nu än har upphört med den gamla metoden, fortfar
man dock i sjelfva verket, ehuru på annat sätt än förr, med att bränna
märke i den frigifné brottslingens panna eller skära af honom öronen.
Det är icke länge sedan jag läste i en årsberättelse, ingifven af en
fängelsepredikant, ett ganska egendomligt och jag kan väl säga gripande
bevis på huru brottslingen sjelf uppfattade intyget, att han
saknade medborgerligt förtroende. Det var en ung man, denne frigifne;
presten gaf honom åtskilliga varningar och uppmaningar för
hans närmast förestående lif. Ja, svarade han, men hvad skall jag
göra? Tigga får jag icke, stjäla får jag icke, och arbeta får jag icke;
hvad skall jag då göra? Herrarne förstå, hvad han menade med detta:
»arbeta får jag icke». Han hade lärt sig af erfarenheten, att i det
ögonblick, då han framlemnade sitt betyg, förvägrades honom arbete;
och de der orden »förlustig medborgerligt förtroendet) blefvo derför i
hans uppfattning alldeles detsamma som en anvisning från myndigheternas
sida, att allmänheten icke borde lemna honom arbete. Så uppfattas
de verkligen icke blott af dessa arma menniskor sjelfva, utan
de uppfattas, såsom eu föregående talare redan nämnt, på samma sätt
äfven inom de stora lagren af den arbetsgifvande allmänheten.

Jag skall bedja att till texten på sid. 10 få meddela kammaren
en liten illustration. Der står ett citat ur nya lagberedningens yttrande:
straffpåföljdens »syfte är ej att tillfoga brottslingen något lidande
genom att utsätta honom för andra menniskors afsky och förakt,
utan endast att förebygga, att den som blifvit dömd för nesligt
brott må framdeles eller, der påföljden ådömes för viss tid, förr, än
någon tid förflutit efter det han lemnat, straffanstalten, inträda i sådan
verksamhet inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra
förutsätta, att denne gjort sig förtjent af allmän tillit». Det kom för
en del år sedan en man ännu i sina unga år — på tjugutalet — till

Lördagen den 25 April. 59 N:o 20.

mig. Han hade någon tid förut frigifvits från fängelset, der han Om ändrade
suttit för fjerde resan stöld. Nu kom han till mig och begärde hjelp.
jaer hyste misstroende till honom. Han hade fått hjelp, då han kom förlust af
ut för tredje gången, och han hade icke bättrat sig, utan stulit och medborgerinsatts
i fängelse igen. Jag sade honom, att jag icke trodde, att ligt förhans
afsigter voro allvarliga, och jag inskränkte mig till att lemna troende.

honom hvad som behöfdes för inköp af vissa verktyg, som han sade (Ports.)

sig behöfva. Detta var på våren. På hösten kom mannen till mig
{aen. Då hade han slitit sig igenom tre ä fyra månader under ytterligt
betryck. Han hade gått från verkstad till verkstad och utbjudit
sin arbetskraft, som icke var ringa och i qvalitativt afseende icke
alls dålig. Men han hade icke fått arbete på ett enda ställe, ty hans
betyg var däckadt. Han hade slutligen hyrt sig plats å en verkstad
hos dess egarinna; der fick han betala hyra för de verktyg, som han
icke sjelf egde, men behöfde använda, och så gick han från hus till
hus, från den ene till den andre och tiggde arbetsmaterial. Det hade
naturligtvis gått så uselt, att han måst både svälta och på annat sätt
fara illa. »Nu har jag gjort, sade han, hvad jag kunnat för att visa,
att jag verkligen vill blifva en ärlig man; vill ni ännu icke hjelpa
mig, är det omöjligt för mig att längre uthärda.» Jag kände mig
verkligen öfvertygad, att han ville blifva en annan karl än dittills;
och med många krafters tillhjelp fick jag tillsammans hvad som behöfdes
för att sätta honom på fötter. Men, mine herrar, det är
mycket dyrt, det der, ty han måste som det heter blifva sjelfegare.

Han måste hafva egen verkstad, egna arbetare; ty hos andra får han
icke något arbete; han måste derför »etablera sig». Nåväl, allt skaffades,
arbete, förlagskapital, allt fick han. Hvad hade härmed skett?

Jo, de menniskovänner, som hade hjelpt honom till detta, de voro
helt enkelt lagbrytare; men om någon gått till polismyndigheterna
och sagt: en man, som blifvit dömd förlustig medborgerligt förtroende
och således icke har rätt att drifva rörelse med andra arbetare än
hustru och barn — och han hade inga barn — han sitter nu der
och der och drifver borgerlig handtering — den, som hade så sagt
och som dermed omintetgjort alla våra ansträngningar, han hade stält
sig lagens ord till efterrättelse, han hade lojalt tillämpat just det, som
lagberedningen söker inpränta, att nemligen den man, som blifvit
dömd för nesligt brott, icke bör, »förrän någon tid förflutit efter det
han lemnat straffanstalten, inträda i sådan verksamhet inom samhället,
hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta, att denna gjort
sig förtjent af allmän tillit». Det är detta, mine herrar, som är det
mest ändamålsvidriga, jag vill nära nog säga abderitiska, i vår nuvarande
strafflagstiftning. Samhället vill å ena sidan, att brottslingen
skall blifva en annan menniska, och upprättar derför dyrbara fängelseanstalter,
der allt göres för att förbättra och omskapa fångarne; sedan
skickar man ut dem såsom »hyggligt folk», som både vill och kan
sköta sig inom samhället — och detta var ju hvad man ville? Men
å andra sidan låter samhället en lagbestämmelse fortfarande ega bestånd,
som i möjligaste mån hindrar detta syftemål att vinnas. Jag
kan för min del icke inse, att det är någon förnuftig rättsordning

N:o 20. 60 Lördagen den 25 April.

Om ändrade att på det här viset låta den ena handen rifva ned, hvad den andra
bestämmelserhanden byggt upp.

förlust af En föregående ärad talare, som nyss före mig hade ordet, räkmedborger-
nade upp en massa svåra brott, som han omtalade voro förenade med
ligt för- påföljden förlust af medborgerligt förtroende, och han frågade kammatroende.
rell) huru vida det kunde vara lämpligt att släppa ut sådana grofva
(Forts.) brottslingar, utan att det vore någon påföljd häftad vid deras begångna
brott? Jag ber kammaren besinna, att den påföljd, som härvidlag
skulle kunna utöfva någon inflytelse till samhällets säkerhet, alldeles
icke finnes i den ådömda förlusten af medborgerligt förtroende. En
sådan finnes, men är af helt annan beskaffenhet — den påföljden
heter pölisuppsigt; och vilja herrarne säga, att det är ett fel i vår
lagstiftning, att icke denna påföljd ådömes den utsläppte farlige
brottslingen, så har jag ingenting att deremot invända. Ty många
brottslingar borde verkligen sättas under polisuppsigt, då de släppas
ut ur fängelset. Den åtgärden skulle vara effektiv; men detta sätt
är alls icke effektivt; ty sådana brottslingar, som här är fråga om,
de akta sig nog för att visa fram sina prestbetyg, och om de visa
fram dem, är det nog icke sådana betyg, der vanfräjdspåföljden står
omtalad. Men de personer deremot, som icke höra till detta slag af
brottslingar — och det finnes rätt många sådana —■ de lida gränslöst
afbräck i sina afsigter, sina försök att tillvinna sig det medborgerliga förtroende,
som för dem synes så eftersträfvansvärdt, så önskvärdt att ernå.

Ett fel, som jag tillät mig påpeka redan för 10, 11 år sedan, är,
att man talar om vanfräjden såsom en straffpåföljd. Det bör icke
finnas någon sådan påföljd af straffet; utan påföljden är af brottet;
men då brotten äro af olika beskaffenhet, då bör också lagstiftningen
se till, att icke, när ett brott är af den beskaffenhet, att sådan påföljd
icke bör ifrågakomma, denna påföljd ändå vidhäftas — blott derför
att brottet i yttre afseende är likt ett annat, som bör vara förenadt
med sådan påföljd. Jag vill icke hör upprepa hvad jag för
fem år sedan anförde för att visa, att det mellan tjufnad och tjufnad
kan finnas en oändligt stor skilnad. En föregående talare, min kamrat
på göteborgsbänken, har i dag å nyo påmint kammaren om detta
förhållande. Jag vill deremot nämna några ord med anledning af en
liten skrift, som blifvit mig tillsänd. Der står på första sidan: förlust
af medborgerligt förtroende, och om jag icke misstager mig alltför
mycket, har författaren personlig erfarenhet af hvad denna förlust
af medborgerligt förtroende betyder. Han skrifver så här: »Eu person,
som efter undergången bestraffning frigifves från fängelset, lider
en naturlig vanfräjd, som sannerligen icke bör ökas», och han karakteriserar
förberörda påföljd såsom grym, enfaldig och skadlig. Jag
kan icke återgifva allt hvad han anför för att motivera de två första
påståendena; men jag ber att få uppläsa några ord af det han säger
rörande denna påföljd såsom skadlig, flan yttrar: »Som våra fängelser
nu äro inrättade och styrda, erhåller fången en god fysisk och
andlig omvårdnad. En vanlig följd häraf är, att olycksbarnet blir till
sin sinnesbeskaffenhet bättre. Fången ångrar sitt brott och besluter
att för framtiden bättra sitt lefverne. Utkommen uppför han sig väl
och söker, trots alla af den naturliga förföljelsen hopade hinder, är -

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

ligen försörja sig. Han märker dock snart, att det icke går. Han Om ändrade
frågar sig sjelf: hvad är orsaken? Om han nu är dömd förlustig
medborgerligt förtroende, besvarar han sjelf frågan ungefärligen så förlust af
här: »Jag är vanfräjdad. Der har jag det. Det är omöjligt för mig medborgeratt
blifva menniska igen. Det tjenar till intet, att jag arbetar. Det tigt förär
bäst å nyo börja mitt gamla yrke. Det är ej mitt fel, samhället troende.
vill så hafva det. Det är klart, att jag utan medborgerligt förtroende (Fort8'')
ej kan föda mig på ärligt sätt.» — Jag har så många gånger hört
detta resonnement upprepas, att jag vågar gå i borgen för sanningen
deraf.

Vi äro långt från den dag, då påföljden »förlust af medborgerligt
förtroende» kommer att försvinna ur vår lagstiftning; men om
det än icke är fråga om annat än en opinionsyttring, då Andra Kammaren,
att döma efter anslutningen till utskottsförslaget, väl bifaller
det, anser jag mig dock böra för att freda mitt samvete yrka bifall
till den af herr Rudebeck afgifna reservationen. Och det skulle dock
vara en opinionsyttring af icke ringa betydelse, om Första Kammaren
skulle instämma i denna reservation.

Herr Hasselrot: Det är vanligt, att, om man vill inverka på

kammarens känslor, man begagnar sig af ett eller annat exempel,
som synes vara i sådant afseende ändamålsenligt. Det gjorde den
förste talaren på göteborgsbänken. Jag glömde att i mitt förra anförande
bemöta det. Hans rörande berättelse om qvinnan, som begått
stöld af en kappa, lämpar sig dock icke såsom bevis för hans
åsigt i nu förevarande fråga, ty enligt nu gällande strafflag hade den
qvinnan utan tvifvel blifvit dömd till fängelse, och det hade således
för henne aldrig blifvit fråga om påföljden »förlust af medborgerligt
förtroende».

Ungefär på enahanda sätt förhåller det sig med det exempel,
som herr Wieselgren anförde. Det är visserligen sant, att en person,
som tre gånger begått stöld, till följd af vanfräjden kan ha svårt att
förskaffa sig arbete; men jag vågar påstå, att det i så fall snarare är
samhällets pligt att, såsom också i många fall sker, försöka genom
fångvårdsföreningar eller på annat sätt hjelpa en sådan person, än
att utan kontroll släppa honom ut i samhället bland andra arbetare,
der han under sådana förhållanden lätteligen kan vålla skada, ej blott
för husbönder, som hafva förtroende för honom, utan äfven för medarbetare.
Kunde vi få det ordnadt så, att alla brottslingar stäldes
under effektiv polisuppsigt, vore det ju mycket bättre, och då behöfdes
kanske icke straffpåföljden i fråga; men den tiden är säkerligen
långt aflägsen, och till dess tror jag, att det i allmänhetens och
samhällets intresse är af nöden, att i den ringa grad, hvari för närvarande
denna påföljd användes, och med den möjlighet, som förefinnes
för domstol att vid förmildrande omständigheter undvika att
tillämpa densamma, man låter det förblifva såsom det är.

Herr
på grund
hållet.

Jehander: Jag skall bedja att äfven få yttra några ord

af långvarig erfarenhet af hvad som just här blifvit fram -

N:o 20. 62 Lördagen den 25 April.

Om ändrade Det av en obegriplig svårighet för den, som har uttjenat sitt
®traff, att sedan få något arbete, då han är i saknad af medborgerligt
förlust af förtroende. Det har åtskilliga sådana personer blifvit mig tillskickade
medborgen- med en vänlig anhållan, om jag icke kunde på något sätt bereda
ligt för- dem arbete t. ex. vid jernvägsbyggnader eller på annat sätt. På
troende. gruncJ af de rekommendationer jag fått, har jag gjort hvad jag kun(Ports.
) nat> jet har lyckats mången gång. Men aet har gått till på det
sättet, att när en sådan person kommit till mig och bedt mig, att
jag om möjligt skulle skaffa honom arbete — då jag visste hvem
han var, och att det skulle möta svårighet för honom att, i fall förhållandet
blefve kändt, få arbeta med de öfriga arbetarne — har jag
tagit hans betyg och skrifvit till den eller aen ingeniören att taga
denna person i sitt arbete och icke nämna om hvarken det ena eller
andra. Det har gått bra; han har fått komma in i ett arbetslag och
der har han kunnat få arbeta till och med flera månader, och han har
skött sig väl. Men under tiden har det kunnat hända, att det blifvit
upptäckt, att han varit förlustig medborgerligt förtroende. Hvad
har då följden blifvit? Jo, jag vet det, ty det har händt flera gånger.
Om en sådan person icke får afsked, så från det ögonblicket vilja
arbetarne icke arbeta i sällskap med honom. Det är jag i tillfälle
att intyga. Ibland har det händt, att ingen fått veta något, och då
har det gått bra.

I anledning af den erfarenhet, jag fått i detta stycke, skall jag
bedja att få instämma i den reservation, som afgifvits af herr Rudebeck.
Hvad i detta afseende kan göras är en god sak, och det är
min öfvertygelse, att det vore lyckligt, om den straffade i och med
detsamma han uttjent sitt straff äfven återfinge medborgerligt förtroende.

Herr Öl ander: Det exempel, som den föregående ärade talaren

framstälde, har i sjelfva verket icke någon tillämpning på den fråga,
som här föreligger, utan bestyrker tvärt om det påstående, jag i mitt
förra anförande gjorde, att för brottslingen förlust af medborgerligt
förtroende är en påföljd, som anses de facto åtfölja hans brott. De
af den förre talaren omnämnda personer afhöllo sig icke från beröring
med brottslingen, derför att han blifvit förklarad förlustig
medborgerligt förtroende, hvilket de ej visste, eller på grund af hans
prestbetyg, som de icke sett, utan derför att han begått ett vanärande
brott.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och
vidare på bifall till den vid förevarande utlåtande fogade reservation
samt förklarade sig finna den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

N:o 20-

Lördagen den 26 April.

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i lista punkten af
sitt utlåtande n:o 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet fogade reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—39;
Nej—44.

Punkten 2.

Bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 14
och 15 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 60, i anledning af väckt motion angående ändring i förordningen
om förlagsinteckning den 13 april 1883, och

n:o 61, i anledning af väckt motion om bestämmelser angående
vården af bysamhällens gemensamma angelägenheter,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 11
och 14 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n:o 55, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
rörande landstingsskattens utgörande,

n:o 56, i anledning af väckt motion om afskaffande af den personliga
afgiften till presterskapets aflöning,

n:o 57, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
den personliga folkskoleafgiften, och

n:o 58, i anledning af väckt motion angående uppbörd och redovisning
af lön till klockare,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till delar af
riksdagsbeslutet:

n:o 1, ingressen,

N:o 20.

Lördagen den 25 April.

n:o 2, slutmeningen,

n:o 3, angående val af justitieombudsman och suppleant för
honom,

n:o 4, angående nedsättning af stämpelafgiften för spelkort,
n:o 5, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret,
n:o 6, angående ansvarsfrihet beträffande fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret lemnadt uppdrag i fråga om uppförande å
Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus,

n:o 7, angående beredande af lånemedel till utveckling af statens
telefonväsende,

n:o 8, angående ändring af gällande bestämmelser rörande förräntandet
af Hjelmare kanal- och slussverks reparationsfond,

n:o 9, angående ändring i kongl. förordningen angående stämpelafgiften
den 9 augusti 1894, samt

n:o 10, angående ändring i 5 § af underrättelserna om hvad vid
tulltaxans tillämpning iakttagas bör.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående understöd till kolonien Hall,

n:o 46, i anledning af väckt motion angående inrättande af allmänna
uppfostringsanstalter för minderåriga brottslingar,

n:o 47, i anledning af väckt motion angående ändring i reglementet
för sjömanshusen och ökadt anslag till handelsflottans pensionsanstalt,

n:o 48, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas i
det nya reglementet för riksgäldskontoret, och

n:o 49, i anledning af väckta förslag dels om ändring i gällande
bestämmelser rörande de vissa enskilda jernvägsaktiebolag beviljade
statslån, dels om anvisande af medel för understödjande medelst lån
af enskilda jernvägsanläggningar, äfvensom

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 5, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands stift,
dels en i detta ämne väckt motion, dels ock Kongl. Maj:ts proposition
n:o 40 med förslag till ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen
angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863, och

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts dels i propositionen n:o 5
framlagda förslag till förordning angående blindundervisningen, dels
ock i statsverkspropositionen gjorda framställningar beträffande undervisningsanstalter
för blinda.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

N:o 20.

Tisdagen den 28 April.

Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 4,2 7 e. m.

In fidem

Au g. Alströmer.

Tisdagen den 28 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollen för den 20 och 21 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:
n;o 63, i anledning af väckt motion angående tillägg till 5 § i
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862,

n:o 64, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändring i visst
syfte af förordningen angående inteckning i fast egendom den 16
juni 1875,

n:o 65, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om exekutiv försäljning af fastighet in. in., och

n:o 66, i anledning af väckt motion om förslag till ny legostadga.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 25 innevarande månad bordlagda utlåtanden och
memorial n:is 45—49 äfvensom sammansatta stats- och lagutskottets
nämnda dag bordlagda utlåtanden n:is 5 och 6.

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 20.

N:o 20.

Tisdagen den 28 April.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att general Abelin på grund af sjukdom är förhindrad att tills
vidare bevista Riksdagens sammanträden, intygas.

Stockholm den 27 april 18Ö6.

Jonas Weern.

Med. d:r och professor.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 0 e. m.

In fidem
Aug. Alströmer.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDA RES TRYCKERI, 1896.