1896. Första Kammaren. N:o 18 (Riksdagens protokoll 1896:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1896. Första Kammaren. N:o 18.

Onsdagen den 15 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats-, banko- och
lagutskottets den 11 och 14 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett
tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Tillägg till
iränvinsförsäljningsförordningen.

Herr Cavalli: Jag tillåter mig hemställa, att de två punk terna

i utskottes betänkande måtte i ett sammanhang föredragas.

Denna hemställan bifölls.

Sedan i följd häraf utlåtandets båda punkter upplästs, anförde:

Herr statsrådet Wersäll: Bevillningsutskottet har hemstält

om afslag på den kongl. propositionen, som afser att skilja de s. k.
varietéerna från ett direkt samband med utskänkningslokalerna.
Innan jag går att yttra något om utskottets motiv för sitt afstyrkande,
ber jag vördsamt att få erinra om de bekymmer och den
harm, som i vida kretsar i vårt samhälle väckts af att de s. k.
varietéerna ostördt fått fortgå såsom hittills i samband med utskänkning
af spirituösa till stor och obotlig skada för många och till
förargelse för samhället. Denna misstämning tog sig vid förra riksdagen
uttryck, i det att en högt ärad och aktad representant i
denna kammare framstälde en interpellation angående varietéerna
och skarpt klandrade det sätt, hvarpå de nu handhafvas. Jag ber
att få erinra derom, att Riksdagen år 1894 till Kongl. Maj:t aflat
en skrifvelse med underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta förslag till ändrade bestämmelser i bränvinsförsäljningsförordningen.
I denna skrifvelse säger Riksdagen bland
Första Kammarens Prot. 1806, N:o 18. 1

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 11 och 14 innevarande
april bordlagda betänkande n:o 20, i anledning af förslag
om ändrad lydelse af § 25 i förordningen angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade, spirituösa
drycker den 24 maj 1895.

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Tillägg till
bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

annat: »I främsta rummet synes det Riksdagen nödvändigt, att

af bränvinsförsäljningsförordningen med erforderlig tydlighet framgår,
att dessa bolags» — d. v. s. bränvinsförsäljningsbolagens —
»ändamål icke är att förskaffa delegarne vinst eller att städerna
derigenom skola tillskyndas förökade inkomster, utan endast att
sätta städerna i tillfälle att i sedlighetens intresse ordna bränvinsförsäljningen.
»

Riksdagen slutar sin skrifvelse sålunda: »På grund af hvad
sålunda blifvit anfördt — — får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kong! Maj:t låta utreda, huruvida icke sådana ändringar i
gällande lagstiftning angående öfverlåtelse af bränvinsförsäljnings rättigheter---lämpligen

må kunna vidtagas, att det med dylik

öfverlåtelse afsedda sedliga ändamål må kunna i högre grad än hittills
ernås ----.» Denna skrifvelse föranledde dertill, att Kongl.

Magt till förra Riksdagen ingick med förslag i ämnet, hvilket i
hufvudsak blef af Riksdagen godkändt och nu är gällande lag.

Bränvinsförsäljningsförordningens nu gällande 18 § lyder sålunda:
»Bolag, som i § 9 mom. 2 omförmäles »— d. v. s.

bränvinsförsäljningsbolag —« skall hafva till ändamål endast att i
sedlighetens intresse ordna och öfvervaka minuthandeln med och
utskänkningen af bränvin inom staden» etc.

Då det tydligen illa öfverensstämmer med den nu upplästa
paragrafen, att utskänkningsrättigheterna så ordnas, att de sättas
i ett intimt och omedelbart sammanhang med de s. k. varietéerna,
hvilka visa sig egnade att åstadkomma förargelse och skada, har
det varit Kongl. Maj:ts pligt att för Riksdagen framlägga ett förslag
till sådana bestämmelser, att det omedelbara sambandet mellan
utskänkningen och varietéerna komme att upphöra. Utskottet
har motiverat sin hemställan om afslag dermed, att om förslaget
antoges, skulle förordningen kunna kringgås, derigenom att
varietéerna anordnade servering af spritdrycker i en angränsande
del af lokalen, hvarifrån utsigt till skådebanan ej funnes. Detta,
mine herrar, vore icke att kringgå förordningen, om varietéerna
så anordnades. Såväl vid våra teatrar som vid våra cirkus är det
så ordnadt beträffande utskänkningen, och derom hafva icke försports
några klagomål. Om varietéerna ordnades på det sättet, är
det gifvet, att de icke skulle bära sig, utan att det toges en särskild
inträdesafgift till desamma. De blefve då föremål för en
särskild beskattning, och myndigheterna finge då underkasta dem
en särskild kontroll.

Utskottet säger vidare:

Hvad derefter angår farhågan för varietéföreställningarnas skadliga
inverkan i sedligt afseende, så, om än mot desamma i den
form, hvari de för närvarande ega rum, befogade anmärkningar
kunna framställas, hafva de prestationer, som vid dylika föreställningar
gifvas, dock icke i allmänhet utvecklat sig till något sämre,
än hvad som tillförene varit fallet. Jag föreställer mig, att detta
skulle varit en lämplig motivering, om det varit fråga om att tillstyrka
Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottet säger vidare, att, om det nuvarande tillståndet upp -

Onsdagen deil 15 April, e. m.

N:o 18.

hör, de blifvande variétéerna snarare kunna antagas blifva sämre,
helst som, i stället för spritdryckerna såsom lockelsemedel, läge
nära till hands, att, för erhållande af talrika besök, tillgripa det
medlet att i högre grad, än hvad hittills skett, söka inverka på
menniskans lägre sinliga känslor. Utskottet synes sålunda vara
af den meningen, att närvaron af spritdrycker vid varietéföreställningarne
skulle förbättra dem och att borttagandet af spritdryckerna
skulle göra varietérna mera sinliga. Jag tror, att den argumentationen
är sådan, att jag knappast behöfver bemöta den. Jag tror
för öfrigt,att kontrollen öfver varietéerna, om de komma att skiljas,
på sätt utskottet befarar, från utskänkningslokalerna, icke blir svåTare,
än hvad den nu är.

Utskottet anser vidare, att ordningsstadgan för rikets städer
gör det föreslagna stadgandet obehöfligt. Jag tror, att erfarenheten
tillräckligt jäfvar det påståendet. I öfrigt hänvisar utskottet till
de skäl, som öfverståthållareembetet andragit. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, att öfverståthållareembetet icke har afstyrkt
Kongl. Maj:ts förslag, utan endast opartiskt framdragit skälen för
och emot förslaget. De skäl, som enligt öfverståthållareembetets
mening tala emot förslaget, hafva anförts — jag talar här med
öfverståthållareembetets egna ord — särskildt med fästadt afseende
på ett hufvudstadssamhälle, derinom tusendetals personer från andra
in- och utländska orter vistades för att söka nöjen och förlustelser,
lämpade efter en hvars olika smak. Men öfverståthållareembetet
säger äfven, att obestridligen starka skäl funnes för reformen,
hvilka gjorde densamma i många afsenden tilltalande. De skäl,
som anförts mot förslaget, hafva synts Kongl. Maj:t väga synnerligen
lätt mot de tungt vägande skäl, som öfverståthållareembetet
anfört för Kongl. Maj:ts förslag. Öfverståthållareembetet säger:
»Att utskänkning af starka drycker utgjorde varietéernas lifselement,
vore ytterst beklagligt».

Vidare säger öfverståthållareembetet:

Hvad som hufvudsakligast anmärktes mot dessa förlustelser
vore, såvidt öfverståthållareembetet förnummit,
att varietélifvet främjade lättfärdigheten;

att spirituosaserveringen vid varietéföreställningarne lättare
gåfve upphof till omåttlig förtäring än den utskänkning, som bedrefves
på vanliga serveringsställen;

att, emedan varieténöjena hvarje afton hela året om stode allmänheten
till buds, de mera jemnt och regelmessigt än andra med
dem jemförliga förlustelser, såsom publika baler och maskerader,
frestade till utgifter, de der ofta icke motsvarade hvad de betalande
både råd att offra för slika ändamål;

att varietéprestationerna alstrade och underhölle en osund
smakrigtning, betänklig särskildt derutinnan, att genom henne allmänhetens
håg droges från ädlare nöjen och förströelser;

samt att föredragen ofta inneliölle otillständiga hänsyftningar
på myndigheter och enskilda personers handlingar.

Häri läge utan tvifvel sanning, säger öfverståthållareembetet,
och således äfven för lagstiftaren en stark bevekelsegrund att för -

Tillägg tid
bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Tillägg till
bränvinsförsäljningsföror
åtting en.
(forts.)

visa varietöerna från de offentliga nöjenas lofgifna gebit — ty att
detta, åtminstone i det närmaste, blefve följden af det ifrågastälda försälj
ningsförbudet, i fall det komme till stånd, syntes vara obestridligt,
då det för vissa varietéer uteslutande, för andra förnämligast,
vore inkomsten af spirituosautskänkningen, som satte rättighetsinnehafvarne
i stånd att drifva sin verksamhet i den storslagna
skala, hvari den nu uppträdde och öfvade sitt välde.

Utskottet synes icke hafva fästat afseende vid eller också förbisett
såväl denna del af öfverståthållareembetets utlåtande som
bränvinsförsäljningsförordningens § 18. Då emellertid öfverståthållareembetet
ovedersägligen konstaterat, att de klagomål, som anförts
mot variétéerna, såsom dessa nu äro arrangerade, äro berättigade,
och då Konungen och Riksdagen gemensamt stiftat en lag, som
säger, att bränvinsbolagen skola verka i sedlighetens intresse, synes
mig Kongl. Maj:t haft fullt fog för framläggande af sin proposition,
och jag anser, att Kongl. Maj:t dermed endast fullgjort sin
pligt. Om Riksdagen emellertid nu skulle afslå den kongl. propositionen,
gåfves derigenom ett stöd åt det onda, som Kongl.
Maj:t afsett att bekämpa, och jag skulle i så fall djupt beklaga,
att § 18 af bränvinsförsäljningsförordningen erhållit den lydelse,
att af densamma tydligen framgår, det bolagens uppgift är att verka
i sedlighetens intresse, ty, mine herrar, att hafva en lag, som icke
tillämpas i den anda, som lagen sjelf tydligen angifver, är väl
sämre än någonting. Det skapar förakt för lagen.

Herr Treffenberg: Det skall säkerligen icke förvåna denna

ärade kammare, att jag icke kan vara nöjd med detta betänkande,
om kammaren erinrar sig, hvilket äfven herr finansministern gjort,
att jag under förra riksdagen tog mig friheten att till den dåvarande
justitieministern framställa en interpellation i ämnet, hvilken
äfven af honom besvarades genom att hänvisa dels till åtskilliga
paragrafer i strafflagen och dels till ordningsstadgan för rikets
städer, hvaraf framgår, att redan nu gällande lagbestämmelser äro
fullt tillräckliga att hämma och stäfja varietéofoget, Med den uppfattning,
som då af justitieministern uttalades, stämmer också sista
punkten i utskottets betänkande, der utskottet säger: »att, i händelse
vederbörande myndigheter låta sig angeläget vara att, med
begagnande af den dem nu tillkommande rätt, noga tillse, att osedliga
eller förargelseväckande prestationer ej fä ega rum, torde derigenom,
enligt utskottets åsigt, vinnas mera än genom det föreslagna
lagstadgandet».

Men olyckan är den, att icke utskottet stannat vid denna sista
punkt och strukit allt det öfriga. I sådant fall hade utskottet intagit
en oangriplig position. Deremot försvagas denna position betydligt
genom den öfriga delen af motiveringen, hvilken ju, såsom
herrarne finna, endast utgör en varieté af öfverståthållareembetets
märkvärdiga uttalande i frågan, men som ekot alltid är svagare
och otydligare än den ropandes röst, skall jag be, att den ärade
kammaren nu ville med mig lyssna något till samma röst, som på
mig från första stund gjort det intrycket, att den varit sprucken

Onsdagen den 15 April, e. m.

N:o 18.

och ihålig, och jag hoppas, att herrarne då skola få samma intryck. Tillägg till
Ett ytterligare skal att underkasta öfverståthållareembetets utlå- bränvinsförtande
en kritik har jag fått deri, att våra motståndare anse detta ^dningen''
utlåtande såsom »piéce de resistence», och man har sett, att utlå- (Forts.)
tandet i dessa dagar i en mycket läst tidning fått den orlofsedeln,
att det är sakrikt och huret af sanningskärlek och sedligt allvar,

— ett omdöme, som äfven jag vill underskrifva, dock under en viss
reservation, till hvilken jag i slutet af mitt anförande skall återkomma.

Ofverståthållareembetet erkänner, att de anmärkningar, som
framstälts mot variétéerna, äro följande: variétélifvet främjar lättfärdigheten;
spirituosaserveringen gifver anledning till omåttlig
förtäring i högre grad än den utskänkning, som bedrifves på vanliga
serveringsställen; variéténöjena förorsaka stora utgifter, de der
icke motsvara hvad den betalande har råd att offra för slika ändamål;
variétéprestationerna alstra och underhålla en osund smakrigtning,
betänklig särskild! derutinnan, att genom henne allmänhetens
håg dragés från ädlare nöjen och förströelser; och föredragen
innehålla ofta otillständiga hänsyftningar på myndigheter och
enskilda personers handlingar. Ofverståthållareembetet erkänner
äfven, att häri utan tvifvel ligger sanning, som för lagstiftaren innebär
en stark bevekelsegrund att förvisa variétéerna från de offentliga
nöjenas lofgifna gebit, och att detta, åtminstone i det närmaste,
skulle blifva följden, om variétéerna beröfvades denna rättighet
att försälja spirituösa, men ändock ställer sig öfverståthållareembetet
skeptiskt till sjelfva saken, ty, säger denna myndighet, först
då man »går frågan närmare in på lifvet genom att räkna variétéställenas
antal, grundligare och mera i detalj undersöka föreställningarnes
beskaffenhet, göra sig reda för polismvndighetens ställning
till och magt öfver desamma och framför allt tillse, om icke
de kända olägenheterna, som äro förenade med variétéerna, skulle
efterföljas af ändå värre, om man från variétéerna borttoge all försäljning
af spirituösa, först då skall man kunna bilda sig ett fullständigt
och rigtigt omdöme om nödvändigheten eller fulla lämpligheten
af att vidtaga en reform så genomgripande som den nu
ifrågastälda.»

Här är, såsom kammaren finner, ett räknestycke, ett slags »quatuor
species:- — fyra faktorer att göra med. Först att räkna variétéernas
antal, sedan taga reda på föreställningarnes beskaffenhet,
vidare undersöka polismyndighetens ställning till och magt öfver
desamma och slutligen tillse, att man icke genom att taga bort
spirituosautskänkningen råkar ur askan i elden. Jag hoppas nu
kunna ådagalägga, att det är så långt ifrån att öfverståthållareembetet
genom att pröfva sina krafter på detta räknestycke »gått frågan
närmare in på lifvet», att alla dess bemödanden visa sig fruktlösa
och dess utlåtande allt igenom spelar på ytan af frågan.

Nu hafva vi således först att sysselsätta oss med antalet af
variétéerna. I det fallet få vi veta, att det finnes summa sex
sådana — alla välkända stjernor på konstens himmel: »Berns
salonger», »Sveasalen», »Mosebacke variété», »Kristallsalongen i

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e, m.

Tillägg till
bränvinsförsäljningsförordmingen.

(Forts.)

Tivoli», »Novilla» ocli »Alhambra» — socker i botten. Om herrarne
läsa litet längre fram, synes öfverståthållareembetet göra sig
eu förtjenst deraf, att, oaktadt sedan 1889-—det sista år, då någon
af de resolutioner, som berättiga variétéernas egare att utskänka
spirituösa, meddelades — folkmängden i Stockholm ökats med ett
femtiotusental personer, icke för ty variétéernas antal ej ökats. Mig
synes dock denna förtjenst vara ganska måttlig, då jag föreställer
mig, att de gamla variétéerna äro alldeles tillräckligt inånga och
tillräckligt stora för att fylla sin kulturella mission. Vidare får
man höra, att dessa variétéer skulle befinna sig på lös fot. Ja,
men skada vore icke, om lösaktigheten någon gång mynnade ut i
en och annan indragning af variétéerna. Sådant har man, åtminstone
mig veterligen, aldrig hört omtalas. Ändtligen afslutas denna
del af betänkandet med en erinran om »Berns salongers» dekadans.
A denna variété har ursprungligen gifvits prestationer af vida bättre
beskaffenhet. Allmänheten hade der tillfälle att åhöra goda musikaliska
prestationer m. m. Men efter hand har man sett dessa
blifva allt mer och mer uppblandade, tills slutligen variétéprestationerna
utträngde allt annat och togo herraväldet. Anledningen
veta vi alla. Egaren till detta etablissement har i höstas — vill
jag minnas — förklarat, att det vore omöjligt för denna då ännu
hyggliga anstalt att bestå i konkurrensen med dessa variétéer.

Nå, nu komma vi till det andra intressanta kapitlet. Det afser
beskaffenheten af de olika prestationer, som förekomma å
variétéerna. Eör att nu bereda kammaren tillfälle till att anställa
jemförelser mellan den skildring af variétéerna, som öfverståthållareembetet
uppdragit, och en annan teckning, grundad på autopsi, skall
jag be kammaren vara god och egna några stunders uppmärksamhet
åt att åhöra ett utdrag ur en liten broschyr, som för några
dagar sedan kommit mig till hända. Två personer, nemligen hvillcas
sanningskärlek är höjd öfver allt tvifvel och hvilkas omdömeskraft
icke heller torde kunna jäfvas, underkastade sig för någon
vecka sedan den tortyren att besöka de sämsta af dessa variétéer:
Novilla och. Alhambra, och gjorde sedan äfven en tripp till Folkteatern
å Östermalm. Kort derefter hade en afdelning af Fosterländska
förbundet en sammankomst, och der lemnade den ena af
dessa personer, medicine doktor Henrik Berg, en redogörelse för
sina erfarenheter från dessa besök. Den andra personen, hvars
namn jag icke anser nödigt att här nämna, men skall meddela hvar
och en, som det önskar, har enskildt för mig tillkännagifvit, att
det totalintryck, som doktor Berg fick af sitt besök, motsvarade
helt och hållet de känslor, som besöket väckte hos denna andra
person. — Så här stäfver doktor Berg om besöket på Novilla.
Han säger, att det skall vara en s. k. »bättre variété», hvilket
också antydes af den relativt höga afgiften, 50 öre. Vidare säger
han, att der förekom »luftgymnastik af utmärktaste beskaffenhet
och parterrgymnastik» och hvarjehanda andra härligheter. Men
sedermera inträda små subretter, engelska misser, tyska fräulein
o. s. v. Dessa sjöngo hvarjehanda visor, som hade den förtjensten,
att lyckligtvis ingen af publiken förstod dem, ty de sjöngos på

N:o 18.

Onsdagen den 15 April. e. m. 7

engelska ock tyska, så att det gjorde detsamma kvad de innehöllo. Tillägg till
Om således kvad dessa kade att sjunga var temligen oskyldigt,
voro gesterna i synnerket kvad gälde benen icke fullt så oskyldiga. or^n{ngen.
Härom säger doktor Berg: »Liksom en öfvad talare beledsagar sina (Forts.)
ord med uttrycksfulla kandrörelser, så kekagade dessa misser midt
under sången kasta ena benet upp i vädret, så att kåda benen
bildade nästan en rak linie. För omvexlings skull kastade de än
det kögra, än det venstra benet upp i vädret, dervid ådagaläggande
en otrolig skicklighet. Visserligen voro dessa damer ej trikåklädda,
hvadan publikens ögonfägnad inskränkte sig till ett burr
af hvita underkjolar m. m. Men att dömq af det djupa allvar,
med hvilket kerrarne togo denna syn i betraktande, måtte den dock
ka gjort intryck på dem.» ■— Herrarne köra, att doktor Berg saknar
icke humor. — »Nämnas bör, att de båda duettisterna för omvexlingens
skull utförde en annan gest, i det de vände ryggen åt
publiken ock kastade helt plötsligt kjolarne öfver nacken, dervid
framvisande den kroppsdel, som anatomerna bruka kalla glutealregionen.
»

Hvad detta är för en region kar jag icke reda på. — »Publiken
i Novilla utgjordes af s. k. bättre folk, som ka bättre gångkläder,
ock räknade icke blott herrar, utan äfven stadgade fruntimmer
öfver 40 år.» Ock så tillägger doktor Berg, att det fans
»goda smörgåsar» på stället, hvilket också uttryckligen framhölls i
programmet. — Derefter begifven kan sig till Alkambra. Der är
icke så dyrt att komma in som i Novilla. Det kostar endast 25
öre. Och så beskrifves situationen. »Läktaren i salongen var
garnerad med prostituerade kvinnor, hvilka, sminkade och utklutade,
med stort intresse följde såväl publiken som de sceniska
prestationerna. Dessa voro af vida osedligare halt än på Novilla.

Äfven uppå Alhambra förekommo dock relativt oskyldiga saker,
såsom t. ex. en bodbetjent, som sjöng en rolig visa om fruar, som
handlade kos honom m. m. Men de sånger, som för öfrigt på
''Alkambra föredrogos, voro svenska ock just derför omöjliga att
, missförstå.» — Jag öfverkoppar nu ett litet stycke och fortsätter
vidare. — »Än värre blef det, då ett par duettister, herr och fru X.
uppträdde och i en serie kupletter direkt förlöjligade sedligheten:
''Sedligheten, visst kan den vara bra att ha, men uti Filipstad’.
Sångerskan var iklädd en underbart enkel kostym, hvilken blottade
så mycket som möjligt af hennes behag och för öfrigt är
nästan omöjlig att beskrifva för den, som ej är inne i sömmersketermer.
Ett minnes jag emellertid, att hon på magen hade en
jettestor fjäril och att hennes s. k. kjol var uppskuren på ena
sidan. Det hela afslutades med en teaterpjes, som skildrade en
variétédirektörs vedermödor.» — Sedan kommer redogörelsen för
besöket å Folkteatern. Den skola vi spara en liten stund, då vi
skola gå på teatern tillsammans. Nu skall jag endast be att få
uppläsa den reflexion, som doktor Berg gör på slutet. »Man berättar,
» skrifver han, »om en professor Schroff, att han lät tvenne
studenter på sig sjelf undersöka nikotinets giftiga inverkan. Jag
har äfven försökt iakttaga, hvad dessa båda aftonunderhållningar

N:o 18# 8 Onsdagen den 15 April, e. m.

Tillägg till utöfvade på mig. Jag fann, att jag dagen efter var förföljd af

bränvinsför- melodierna och bilderna, samt att min arbetsförmåga och arbets SordZngen.

'' lust var betydligt reducerad. Det är ej svårt att föreställa sig,
(Forts.) hvad verkan ett variétébesök skall hafva på en ung man, som
saknar moralisk hållning och hvars hjerna kanhända tillika är
spritomtöcknad.»

Vid det sammanträde, som jag nyss omnämnde, inom en afdelning
af Fosterländska förbundet uppträdde vidare eu vanlig
eller, såsom herrarne skola få höra, rättare uttryckt ovanlig måleriarbetare,
som omtalade de intryck, han fått af dessa variétéer, i
följande ordalag: »Jag är endast en kroppsarbetare och har ej råd
eller tillfälle att så ofta söka några nöjen, som nu bjudas snart
nog öfverallt; jag vill särskildt fästa mig vid de nöjen, som funnos
att tillgå förr i den iclce snedvridna tiden.» •—Förut har nemligen
talats om en teaterpjes, som kallas »Den snedvridna tiden». —
»Då trifdes arbetaren och lärligen bäst i sällskap med sina principaler
och arbetsgifvare eller i familjen och sitt hem; numera är
det mycket förändradt, det finnes så många frestande, dyrbara
nöjen. I mina yngre år funnos ej variétéer. Hvad särskilät vår
södra varieté, Mosebacke, angår, var den helt annorlunda; der funnos
då karuseller, gungor, akrobater, njutbar musik och sång, dit
kunde hela familjer gå, sällskap samlas; samma förhållande var
det med Berns salong m. fl. ställen. Numera är tidsandan annorlunda,
nu är det mest ungdomen, som befolkar variétéerna, den
ungdom, som skall utgöra Sveriges hopp och styrka. De förslöa
sig vid punschpokalerna i sällskap med unga flickor af dålig beskaffenhet
för att åse, hur ett sällskap utländska flickor sjunga
tarahom-visor med benen högt i tak, och under punschångans verkningar
applåderas det med rigtiga indiantjut. Det fans ynglingar,
som hela fjolvintern besökte variétén hvarje qväll och berusade
sig med spritdrycker, men hamnade till sist på fängelserna; de
hade stulit för att tillfredsställa sitt begär att få dricka och njuta.»

Slutligen kommer en af mig väl känd, högt aktad bokbindaremästare
här i staden, hvilken yttrar: »Jag har äfven besökt några,
variétéer, icke för att njuta, men för att studera, jag kom in i en
variétésalong, hvarje hord var fullsatt mest af snygga ynglingar
och åtskilliga damer af den sorten, som har sina namn inristade
uti polisens annaler, men der fans äfven åtskilligt med familjefäder
och mödrar med sina barn på 10, 12 å 15 år, och alla med
punsch eller konjaksflaskor på sina bord. Musiken bestod af ett
piano, icke mycket att höra på i den vägen, den aftonen skulle
uppföras ett, som det sades, alldeles utomordentligt storartadt slutnummer.
Bidån drogs åt sidan och programmet skulle nu genomgås,
damer och herrar uppträdde med hvarandra, de förra mycket
legert klädda, och sjöngo lättsinniga, oanständiga visor, sång kan
det ej kallas, ty någon tillstymmelse till röst fans ej. Men hur
uselt det än var, tilldelades det dem fanatiska applåder, med tjut
ock skrik mycket liknande det, som uppfördes af socialister och
ligapojkar vid ett möte å Sveateatern i höstas. Så kom det så
mycket omtalade slutnumret: det utgjordes af några manspersoner

Onsdagen den 15 April, e. m.

N:o 18.

och tre å fyra fruntimmer, hvilkas klädnad var, om trikån varit Tillägg till
borta, detsamma som Eva hade i paradiset före fallet. Fastän jag bränvinsförvar
en äldre man, kände jag visserligen blygselns rodnad på mina ''

kinder, men för dessa af sprit fylda ynglingar fans det ingen (jorts.)
gräns för deras förtjusning, och det sorgligaste att se, var, att de
familjer, som funnos der med sina barn, gåfvo luft åt sin förtjusning
öfver de vackra former, som visade sig, bvilka troligen till
största delen voro konstgjorda. Hvad skall man säga om dylikt!

Det är något förskräckligt att se föräldrar taga sina egna barn
med sig på dylika ställen.»

Nu skola vi för kuriositetens skull anställa en liten jemförelse
med den teckning, som öfverståtbållareembetet gjort af sina variétéer.
Först anmärker öfverståtbållareembetet, att i dessa prestationer
ingår en icke ringa del i sedligt hänseende oskyldiga konststycken
— hvilket icke någon bestridt — men det är mycket fråga,
om detta är en fördel eller icke. Tänker man närmare på saken,
kan det finnas åtskilliga, som dragas till variétéerna just af detta
oskyldiga, och så få de i stället den valuta, som omnämnts af
doktor Berg. »Ett fåtal», säger öfverståtbållareembetet, »kunde
till och med icke frånkännas ett visst estetiskt värde» — huru
högt, lemnar öfverståtbållareembetet derhän. Sedan säges, att dragningskraften
ligger i »skämtsamma visor, som föredroges, och danser,
som utfördes af män och qvinnor, vanligast utländingar», en
betydlig eufemism, då det rätta namnet är »liderliga» visor och
icke något annat. Och danserna — ja, jag bar icke varit der,
men jag föreställer mig, att det ena står i harmoni med det andra,
och då vore kanske det rätta namnet »bocksprång» i stället för
»dansar» af våra moderna nymfer och satyrer. Ett gemensamt
drag vore väl, att förlustelserna adresserade sig till de lägre sinliga
känslorna, men sångtextens innehåll vore icke så betänklig,
det vore mera »det puerila och öfverdrifvet burleska», som vore
så utmärkande. Ja, hvar och en har sin smak. Och så komma
dessa anspelningar på myndigheter och personer, som förlöjligas.

Ja, denna art tror äfven jag är den oskyldigaste. Vi äro sedan
många år tillbaka vana dervid och deraf tager ingen någon skada.

Men så kommer här till slut en öfverraskande anmärkning: »Ville
man nu jemföra dessa variötéprestationernas sämsta sidor med hvad
som utan något särdeles högljudt klander skedde inom andra närliggande
områden, och skådade man då till teaterverksamheten,
skulle man icke undgå att erfara, hurusom åtskilligt af det, som
hos oss förekomme vid teaterföreställningar af lägre rang, stode i
ungefärlig jemnhöjd med variétöprogrammens i det ifrågavarande
afseendet minst försvarbara nummer, samt att skilnaden mellan
variétéerna och eu dol af våra teatrar mest läge i don råare ton,
som ej sällan rådde bland variétépubliken i följd af don äfven
under föreställningens lopp pågående och derför ymnigare spirituösaförtäringen.
» Det är onekligen en härlig apologi. Eftersom det
finnes teatrar, lika eländiga som våra variétöer, derför skola vi
vara skonsamma mot de sistnämnda. Man har icke, sugor öfverståthållarcembotet,
hört något »högljudt klander» öfver osedligheten

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Tillägg till på teatrarne. Hur vet öfverståthållareembetet det? Jag har åtbränvmsför-
minstone vid några tillfällen märkt, att våra teaterkritici ganska
S<ordningeri~ s^arP^ handskas med de oskickliga föreställningarne på dessa lägre
(Forts.) '' teatrar, och det är icke längre än ett par dagar sedan, som jag i
en tidning läste ‘följande betraktelse rörande en pjes, som gafs
just på den der Folkteatern, hvarest doktor Berg gjorde ett besök.
Beskrifningen lyder säl »Folkteaterns nyårsföreställning gafs för
från golf till tak fullsatt salong. Programmet inleddes med en
från franskan öfversatt fars, ''Bröllopsnatten’, som i slipprighet och
betänkliga situationer öfverträffade allt, som man hittills vågat
bjuda en svensk publik. Det är dock icke med sådana dramatiska
alster, som denna teater hittills vunnit framgång och sympatier,
äfven om slika sceniska oting en och annan gång funnit väg äfven
dit. Oaktadt skrattsalvorna och det tanklösa jubelskränet under
styckets gång, resulterade dock det slutliga bifallet i endast två
inropningar, något vid en premiér å denna teater rent af ovanligt.
» — Doktor Berg åter, som äfven varit der och sett samma
pjes, säger härom; »Rekordet i afseende å lättsinne slogs dock af
Folkteatern vid Östermalms torg. Den första pjes, som der uppfördes,
''Bröllopsnatten’, hvimlar af cynism. Intrigen är mycket
invecklad. En ung fru vet ej hvilken af tvenne männer, hon
egentligen är gift med. Dessa båda män söka båda två tränga sig
in till henne på natten. Efter en del löjliga hotande tillställningar
kommer den ene af de båda herrarne in i hrudgemaket och
klär af sig på scenen, försigtigtvis dock i nattrock, och går att
lägga sig hos sin förmenta brud, i hvilkens ställe emellertid befinner
sig en gammal onkel. Stort slagsmål uppstår nu.. Stryk
utdelas.» Det är onekligen dramatiskt.

Sedan kommer i utlåtandet eu teckning af variétéernas föregångare.
Vi komma snart till en teckning af variétéernas eventuella
efterträdare. Nu skola vi sysselsätta oss med företrädarne.
I det fallet gör öfverståthållareembetet den märkvärdiga upptäckten,
att variétéerna på senare tider gjort ett framsteg •— »ett visst
framsteg», säger öfverståthållareembetet, ty embetet påminner sig
föregångarne, exempelvis dessa »cafés chantants». Jag må säga,
att det förvånar mig, att den nuvarande personalen inom öfverståthållareembetet
kan hafva någon närmare kännedom om karakteren
af dessa »cafés chantants». Omdömet måste grunda sig på äldre
rapportörer eller hörsagor. Jag är sjelf troligtvis mycket äldre än
alla dessa herrar i öfverståthållareembetet och borde således vara
något vittnesgill i denna fråga. Jag har väl, så vidt jag nu kan
erinra mig, icke besökt någon af dessa engentliga »cafés chantants»
i Stockholm, men deremot hundratals gånger varit på de s. k. »fröjderna»
i Upsala, och der har jag bevittnat, att det fans »folklif
i banko, harpor och slagsmål och fylla, os af kotletter och Liinzmans
Baranco». Det minnes jag väl. Der voro många tokigheter,
galenskaper och dårskaper, men der fans icke ett sådant genomgående
systematiskt svineri, som för närvarande råder vid variétéerna
här i Stockholm. — Slutligen kommer det mest upprörande
‘ af allt, och det är, när öfverståthållareembetet påstår, att vid dessa

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

oanständiga föreställningar »man i regeln såge äfven sådana gäster,
hvilkas nitälskan för sedlighet och skick i det offentliga samlifvet
vore höjd öfver allt tvifvel».

Detta bestrider jag, till dess öfverståthållareembetet bevisat
motsatsen, och jag bestrider det derför, att det ligger en psykologisk
och moralisk vidunderlighet under ett sådant påstående. Det kan
ju vara möjligt, att en och annan, som ledes af samma intresse
som doktor Berg och hans följeslagare, går dit för att taga reda
på verkliga förhållandet, hvilket öfverståthållareembetet deremot
icke synes hafva gjort.

Så komma vi till en ny afdelning. Der behandlar utlåtandet
polismagtens ställning och magt med afseende å varietéerna. I
det fallet få vi veta, hurusom det i första hand ankomme på utskänkningsbolaget,
men sedan på öfverståthållareembetet att pröfva
lämpligheten att tilldela dessa olika varietéer utskänkningsrättighet.
Ja, det är visserligen sant, att det i första hand är bolaget,
men dock är det öfverståthållareembetet, som har att sätta pricken
öfver i, ty om också bolaget finner varietéegaren aldrig så lämplig,
men öfverståthållareembetet finner honom olämplig, så lärer det
stå vid hvad embetet vill; och det är derför öfverståthållareembetet
uteslutande, som har ansvaret för om missbruk begås.

Vidare talar embetet om att det är förenadt med ett stort
äfventyr, om sådana missbruk ske, ty vederbörande kunna då straffas
med förlust af utskänkningsrättigheten, och ännu betänkligare hade
detta blifvit, sedan öfverståthållareembetet utfärdat vissa ordningsföreskrifter,
hvilka skola vara mycket stränga, då, säges det, genom
desamma »polismyndigheten fullständigt hade i sin hand varietéföreställningarnas
väsentligaste beståndsdelar, så länge de förekomme
i samband med spirituosaservering». Jag vet icke, hvari
»varietéernas väsentligaste beståndsdelar» bestå, men jag föreställer
mig, att hufvudsaken är, om prestationerna äro sedliga eller osedliga,
och detta är, hvad som skulle bestämma öfverståthållareembetets
åtgöranden i frågan. Det säges vidare, att desse varietéegare
hade eu »dubbel afhängighet» af embetet, hvarmed väl förstås,
att de riskera, både att deras prestationer kunna förbjudas eller
inställas samt att rättigheten att hålla spirituosaförsäljning varder
dem beröfvad. Det är sant, att detta är en dubbel afhängighet,
men det betyder platt intet, så länge embetet aldrig gör bruk
hvarken af den ena eller af den andra af dessa magtmedel och
hvarken förbjuder uppförandet af oanständiga pjeser eller upplöser
dessa samlingar, som tillbringa sina qvällar på varietéerna, och
icke heller, mig veterligen, beröfvat någon varietéegare rättigheten
att utskänka spirituösa. Dessutom behöfves icke detta plus
i magt, hvarvid öfverståthållareembetet tyckes fästa så stor vigt,
ty embetet har redan enligt ordningsstadgan för rikets städer
varietéerna så fullständigt i sin hand, att öfverståthållareembetet
har rätt att skicka dit polisen och köra ut hela sällskapet, om så
skulle behöfvas.

Sedan kommer öfverståthållareembetet med eu hel hop fraser,
som icke hör till frågan. Det säges nemligen, att om man från -

Tillägg till
irånvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Tillägg till såge enstaka undantagsfall utan nämnvärd betydelse, både ej heller
bränvmsför- några »oordningar» vid varietéföreställningarna försports, — hvem
Sordningm.'' ^ar saf^ Pet ^ar i°ke llc^er jag hört! Men tär är icke

(Forts.) '' fråga om »oordningar», utan om osedlighet. Vidare upplyser embete!,
att »i regeln icke någon motsträfvighet förekommit från rättighetsinnehafvarnes
sida att efterkomma gifna ordningsföreskrifter».
Men icke heller detta hör hit. Slutligen talas om varietéegarnes
villighet att vidkännas de »ofta rätt kostsamma åtgärder, polismyndigheten
funnit erforderliga för publikens säkerhet». Detta är
ju rent prat, som icke har ett tecken med saken att skaffa.

Nu gå vi till »varietéernas efterträdare» och se, huru de taga
sig ut. Härom yttrar embetet sig sålunda »hvar och huru den
talrika allmänhet — stockholmsbor och massor af resande — som
nu under dessa jemförelsevis hyggliga förhållanden dväljas på
varietéställena» — ja, herrarne hafva hört, huru pass »hyggliga»
föreställningarna äro! — »samt icke kunna förmodas vilja afstå
från offentliga nöjen eller öfvergå till deras högre sferer, komma
att tillbringa sina ledighetstider, i händelse varietéerna i sin nuvarande
form skulle försvinna, är icke möjligt att på förhand
bestämdt veta». Embetets hjerta ömmar sålunda för, hvarest alla
dessa tillströmmande resande skola fördrifva tiden, då de icke få
sitta på varietéerna. »Men», säger embetet, »begäret att draga ekonomisk
vinst af menniskornas dåliga lidelser saknade hvarken påpasslighet
eller uppfinningsförmåga och skulle derför efter all
sannolikhet snart utfinna nya eller vidga redan befintliga tillflyktsorter
för njutningslystet folk i den myckenhet, som rymdes och
omsattes i varietélokalerna.» Ja, liksom icke alla dessa resande
sjelfva skola vara »påpassliga och uppfinningsrika»! Jag tror icke,
att de skola få svårt att hitta på någon utväg att på ett angenämt
och verkligen »hyggligt» sätt tillbringa tiden i Stockholm. Hvad
var orsaken till att Berns etablissement måste upphöra i sin förra
form? Tager man bort utskänkningsrätten från varietéerna, så
kanske Berns reser sig i sin forna prakt.

Vidare kommer öfverståthållareembetet med ett högst egendomligt
betraktelsesätt, då det fortsätter: »Det läte nemligen tänka
sig, att åt varietéernas efterträdare gåfves en form, hvarigenom de
blefvo hänförliga till sådana offentliga föreställningar, som finge
hållas utan myndigheternas särskilda tillstånd; men för att dessa
skulle kunna indragas på annan grund än svåra oordningar eller
öfverträdelser af gifven ordningsföreskrift, komme antagligen att
fordras, att de så uppenbart och otvetydigt visat sig innebära eller
åsyfta osedlighet eller lagbrott, att, om detta dem tillvitades, beskyllningen
kunde stödjas på objektiva laga bevis, hållbara inför
domstols pröfning. Här komme man således att stå inför en
svaghet, som, efter hvad ofvan syntes, icke vidlådde myndighetens
nuvarande ställning gent emot varietéerna.» Ja, men så olyckligt
är det, att »svagheten» icke ligger i den förändrade positionen, som
uppkomme i polismyndighetens ställning till varietéerna, utan i
öfverståthållareembetets egen tankegång, på sätt jag nu skall visa.
Det är nemligen gifvet, att i den händelse det skulle inträffa, att

Onsdagen den 15 April, e. m.

5:o 18.

öfverståtbållareembetet utan skäl förbjöde någon föreställning eller Tillägg till
indroge tillstånd att servera spirituösa, både varietéegaren två bränvisförvägar
att gå, antingen klaga bos Kongl. Maj:t i vanlig administra- s“ljnin9sförtiv
ordning — och det är då klart, att, om öfverståtbållareembetet (Forte.)
saknat skäl för sin åtgärd, denna komme att upphäfvas — eller
också angifva öfverståtbållareembetet till åtal för missbruk af sin
magt — och om justitiekanslern eller justitieombudsmannen funne
skäl att ingripa och förordna om åtal inför Svea hofrätt, då kunde
ju omständigheterna vara sådana, att förhör måste hållas inför
domstol. Jag förmodar dock, att öfverståtbållareembetet då icke
skulle stanna i förlägenhet för att skaffa vittnen, åtminstone om
det är sant hvad öfverståtbållareembetet sagt förut, eller att
varietéföreställningar »i regel» bevistas »äfven af sådana gäster,
bvilkas nitälskan för sedlighet och skick i det offentliga samlifvet
vore böjd öfver allt tvifvel». Antagligen skulle öfverståtbållareembetet
begära att få inkallade sådana vittnen, och någon orätt
komme väl icke då att tillskyndas någondera parten.

Jag bar nu slutat granskningen af öfverståthållareembetets
utlåtande. Det tillkommer nu kammaren att afgöra, huruvida min
kritik eller öfverståthållareembetets utlåtande har sanningen och
det rätta på sin sida. Sjelf är jag jäfvig i detta fall. Att embetets
utlåtande icke bestått profvet, delvis åtminstone, inför finansministern,
det har kammaren nyss bort. Jag skulle vilja sluta
för egen del med den anmärkningen, att då varietéerna öfvervakas
af en myndighet sådan som öfverståtbållareembetet, hvilken visat
sig ega så liten faktisk kännedom om det verkliga tillståndet inom
varietéerna —- jag vågar icke gå längre i mitt omdöme, ty jag
vågar icke bestrida, att öfverståtbållareembetet ledes af sanningskärlek
och äfven af sedligt allvar, egenskaper, dem jag dock skulle
förneka, om jag vore öfvertygad derom, att öfverståtbållareembetet
känt det verkliga tillståndet sådant det är, men ändå afgifvit ett
sådant utlåtande som detta — då, säger jag, varietéerna öfvervakas
af en sådan myndighet, som eger så liten kännedom om det verkliga
tillståndet inom varietéerna, må man icke undra på, att varietéerna
sjunkit ned till den nivå, der de nu stå och der de utgöra
eu skandal och en skam för hela vårt land.

Mine herrar, jag har ännu några erinringar att göra! Vi få
nemligen aldrig glömma, att inom det område, der vi nu röra oss,
icke finnes mera än ett enda kraftigt medel att befrämja syftet, ett
positivt och absolut verksamt medel — sedernas förädling samt
smakens rening och lyftning. Alla andra utvägar att vinna målet,
alla de negativa medlen skola visa sig i mer eller mindre mån
fruktlösa. Så är äfven förhållandet med den utväg, Kongl. Maj:t
ansett sig böra anvisa. Svagheterna i detta Kongl. Maj:ts förslag
hafva af myndigheterna i åtskilliga afseenden påpekats. Finansministern
angaf dem sjelf. Men frågan är nu helt enkelt den,
huruvida det icke lönar sig att åtminstone försöka att vinna något
på den vägen, Kongl. Maj:t nu valt. Skulle det visa sig, att missbruken
uppstå i den rigtningen, att man på variétéerna börjar servera
Öl och vin, ja, så får man taga i öfvervägande, om man icke

N:o 18.

Tillägg till
bränvinsför
säljningsför
ordningen.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April, e. m.

skall taga bort äfven den rätten för dem. Skulle det åter visa sig,

■ att variétéerna konime att inrättas på det sättet, att de anordnades
såsom cirkus eller med små kryphål, der det kunde supas mellan
akterna, så finge man tillse, att lokalerna icke blefve sådana, att
något dylikt ginge för sig. Det finnes äfven andra utvägar, såsom
att högt beskatta variétéerna, men deremot möta ju hvarjehanda
tekniska'' olägenheter, såsom finansministern anmärkt. Och det hade
funnits äfven ett annat medel, om vi icke i fåvitsko kastat bort
detsamma — den preventiva censuren. Det har visat sig i vårt
grannland, Danmark, att censuren eger ett uppfostrande inflytande
på publiken, men, som sagdt, vi hafva kastat bort detta medel
och upphäft den författning, som gaf myndigheterna rätt att på
förhand ingripa till förhindrande af oskickliga tillställningar, hvilket
val hehöfts i dessa allvarsamma tider, då man vill släppa allt löst.
Ändtligen finnes det ett annat radikalt medel. Så snart något är
i olag i Frankrike, frågar man: »Ou est la femme?» Skulle man
förbjuda alla dessa »misser» att uppträda på variétéerna, så finge
man snart se, att tilloppet af besökande skulle blifva betydligt
mindre.

Mine herrar, vi hafva i dag voterat stora anslag för befrämjande
af intellektuel odling och moraliska samhällsintressen, och
det är icke länge sedan vi beslöto begära hos Kongl. Maj:t att få
räddningshem för vanartiga barn. Jag ber kammaren nu, att den
icke genom ett bifall till detta betänkande måtte rifva ned med
ena handen, hvad den sökt bygga upp med den andra.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Friherre Alströmer: Då jag reserverat mig mot utskottets

utlåtande beträffande denna fråga, anhåller jag att tå yttra några
ord för att motivera min, reservation. Efter det uttömmande
anförande, som den siste ärade talaren här hållit, skulle jag kunna
inskränka mig till att endast deruti instämma, men jag ber dock
att få tillägga några få ord. Jag vill då att börja med framhålla,
att jag till fullo inser, att icke alla olägenheterna af variétéofoget
kunna försvinna genom antagandet af Kongl. Maj:ts förslag; men
å andra sidan kan jag icke dela utskottets farhågor, att »med borttagandet
af ett sainhällsondt möjligen något än värre kunde komma
att efterträda detsamma». Då utskottet i allt fall betecknat variétéerna
såsom ett sainhällsondt, så bör man väl söka finna något
medel mot detta onda. Utskottet har emellertid icke ens antydt
något förslag, hvarigenom målet skulle vinnas bättre och lämpligare,
eller ens så väl som genom det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget,
utan har hufvudsakligen inskränkt sig till att hänvisa^till polismyndighetens
rätt och magt att öfva kontroll öfver variététillställningar.
Men den föregående talaren har visat, att oin polismyndigheten
har en sådan rätt, hvilket jag icke vill bestrida, så har
den hittills icke utöfvat den. För min del anser jag icke polismyndigheten
vara kompetent domare i detta fall, i afseende hvarå
så mycket beror på tycke och smak. Jag tviflar alltså högeligen
på, att man kan åstadkomma en fullt effektiv åtgärd till stäfjande

Onsdagen den 15 April, e. m.

S:o 18.

af detta onda, såvida man icke vill helt och hållet förbjuda alla
variétéer. Men derför att man icke kan få det lästa, hör man icke
underlåta att försöka en åtgärd, som är möjlig och som leder till
något bättre. Det är ,-som det franska ordspråket säger: »le mieux
est 1’ennemi du bien».

Utskottet anmärker, att förbudet kan kringgås, och anser derför
olämpligt att utfärda detsamma, och jag erkänner, att det kan
kringgås, icke blott derför, att utskänkning af spirituösa är tillåten
i enskilda intill variétélokalen angränsande rum, utan äfven derigenom,
att vin och maltdrycker få serveras inne i sjelfva lokalen;
och mellan vin och spirituösa är ofta ingen annan skilnad än
etiketten på flaskan. Men det blir dock en stor skilnad mellan nu
rådande utskänkningsfrihet och den, om jag så får säga, »kringgående
rörelse», som kan komma att inträda, om förslaget antages.

Om man således, enligt mitt förmenande, genom att bifalla
Kongl. Maj:ts förslag icke kan vinna allt, hvad man ur sedlighetens
synpunkt kunde önska, hoppas jag dock för min del, att det nu
ifrågavarande förbudet skall visa sig medföra stort gagn. Jag sätter
för stort värde på den ungdom, på hvilken vår framtids förhoppningar
skola byggas, för att kunna neka min röst åt ett förslag
— låt vara ett försök — att rädda ungdomen från variétéernas
frestelser och skydda den mot den usla smakrigtning, som i ordets
egentligaste bemärkelse insupes i dessa åt den råa sinlighetens
kult invigda Bacchitempel.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Wester: Efter de sakrika och intressanta anföranden,

som i denna fråga förut blifvit hållna, vill jag icke länge upptaga
kammarens tid, men skall, mera än de, söka hålla mig vid sak.
Då jag i likhet med de föregående talarne anser önskligt, att
variétéofoget på ett eller annat sätt måtte stäfjas, så måste det
kännas desto tyngre att uppträda emot detta kongl. förslag, som
omfattas med så störa sympatier och hvarvid så mångas förhoppningar
äro fästade. Men för min del tror jag icke, att man kan
vinna målet genom att antaga detsamma. Jag tror nemligen icke,
man skulle göra samhället eller menskligheton bättre, lyckligare eller
sedligare _ genom ^ att borttaga spirituosaförsäljningen från variétéföreställningarna.
Man skulle sålunda endast taga bort punschen
och ställa fram ölet och derigenom blefve föreställningarna ej bättre.
Nej, bättre då gå till väga på samma sätt, som skett öfverallt i vårt
land annorstädes än i Stockholm, nemligen att lägga saken i ordningsmagtens
hand och öka dess magt, om så hehöfves. I landsorten
florerade för åtskilliga år sedan variétéväsendet så att det
snart sagdt funnos variétéer i hvarje stad, men nu äro de, så vidt
jag vet, liksom bortblåsta på landsbygden, och det är endast i Stockholm
och de större städerna, de återstå. Och hvarför kunde de
borttagas i landsorten? Jo, derför, att, då de voro förenade med
spirituosaförsäljning, myndigheterna begagnade sin magt. Derför
kommo do bort på landsbygden, och jag tror äfven, de skulle kunna
på det sättet borttagas i Stockholm. Men jag kan icke finna det

Tillägg till
bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forta.)

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Tillägg till
bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

lämpligt att stifta .lagar för hela landet, som blott äro behöfliga
för hufvudstaden. Öfverståthållareembetet bar också sagt, att det
bar öfver variétéerna den största magt, så länge dessa äro förenade
med spirituosaförsäljning. Tager man bort denna, upphör dermed
äfven allmänhetens och ordningsmagtens kontroll. Och man vet
icke, hvad man derigenom skapar bakom polismagtens rygg; kanske
blir det något ännu sämre, än man velat hindra genom denna lag.
HeTr Trelfenberg sade också nyss, att ordningsmagten har magt att
kasta ut hela sällskapet! Nå, så kasta ut dem då, der så anses
nödvändigt, så behöfva vi icke en särskild lag. Det kunde blifva
samma förhållande med denna lag som med den för cigarrbodarnes
stängning; nu öppnas de, när de borde stängas, och tvärt om, hvarjemte
man hela söndagen ser dessa vandrande cigarrbutiker bäras
omkring på gatorna. Det är en sanning, att långt flera mcnniskor
gå förlorade genom tungsinthetens sorger än genom lättsinnets
fröjder. Således har äfven lifsglädjen sin stora betydelse, och så
länge allmänheten vill hafva roligt, när den kommer till Stockholm,
så länge skola äfven personer veta att begagna sig deraf, och om
de förlustelseställen, som ordnas efter denna lag, blifva bättre och
befolkningen dygdigare, det får framtiden utvisa. Den föreslagna
lagbestämmelsen kommer, enligt min åsigt, icke att leda till det
mål, hvaråt den syftar och hvilket vi helt visst alla önska. Jagerinrar
mig, då jag hörde herr Treffenberg uppläsa stycken ur en
nyligen utkommen broschyr, att den börjar med orden: »ju längre
det lider mot aftonen, ju djupare falla skuggorna». Härmed åsyftades,
att det led mot seklets afton och att variétéväsendet utgjorde
de djupa skuggor, som falla deröfver. Det må vara sant, att
möjligtvis moln hvila öfver Stockholm i form af osedliga variétéer,
men så icke öfver resten af vårt land. Det finnes andra orsaker
till de djupa skuggorna, och dessa äro det tilltagande klasshatet
och agitationer, hvarigenom man söker stifta ofrid och missnöje,
och det är vidare det aftagande religiösa lif, der föräldrarne glömma
att lära sina barn att börja och sluta sin dag med bön. Detta är
molnen öfver seklets afton.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Tamm, Hugo: Då jag har fördelen att vara personligen
känd af flertalet af kammarens ledamöter, tror jag icke, att det
omdöme här skall fällas om mig, att glädje och ett fryntligt lynne
är något, som jag hyser fördom emot, men det finnes en sorglig
art af glädje, den som endast kan finna tillfredsställelse i det låga
och smutsiga, och detta slags glädje kan jag icke erkänna såsom
någon glädje. Med dessa ord har jag velat inleda det anförande,
som jag ansett mig böra afgifva i denna fråga, hvilken för mig
ställer sig icke såsom en, der det gäller saker att skratta åt, utan
såsom en fråga af den allra allvarligaste och djupaste betydelse.

När jag granskade utskottets betänkande, kunde jag icke undgå
att finna, att ett af de skäl, hvarpå utskottet yrkat afslag på Kongl.
Maj:ts proposition, utgöres af en, såsom jag skulle vilja säga, särskild
omvårdnad om vissa personer, men om hvilka? Jo, om dem,

Onsdagen den 15 April, e. m.

N:o 18.

hvilka antagas i hvarje fall komma att söka tillfällen till omättligt
förtärande af spirituösa drycker, om dem, hvilka antagas icke
vilja afstå från nöjen af dålig beskaffenhet samt skola, i fäll de
dåliga nöjena borttagas, söka de allra sämsta. Utskottet har påtagligen
här målat eu fantasibild och uttalat sin förmodan, sin tro,
att dessa subjekt — af tvingande naturnödvändighet —skola komma
att söka ännu sämre nöjen och tillfredsställelser, än varietéerna
erbjuda. Man kan alltid inbilla sig, förmoda, tro, att så kommer
att gå, men huru det kommer att: slå ut i sjelfva verket, derom är
dock utskottet i likhet med oss alla fullkomligt ovisst. Jag tror,
att man gör klokast att äfven i detta fall lemna de ovissa spekulationernas
och fantasiernas område för att i stället gå in på den
realitet, om hvilken vi verkligen kunna döma.

Jag skall, då jag härpå ingår, till ledning begagna öfverståthållareembetets
utlåtande, hvilket efter min uppfattning ingalunda
förtjenar de omdömen, vi nyss hört derom uttalas, utan har med
full opartiskhet framstält båda sidorna af saken, ehuru enligt min
åsigt med betydligt starkare framhållande af olägenheterna af det
nuvarande tillståndet, och skall jag söka koncentrera denna framställning
i några få punkter samt bestyrka dessa med citat från
utlåtandet.

Det första, som af öfverståthållareembetet framhålles, är ofelbart
detta, att varietéerna öka superiet. I detta hänseende säger
embetet (pag. 8 i utskottets betänkande), att »det för vissa varietéer
uteslutande, för andra förnämligast vore inkomsten af spirituosautskänkningen,
som satte rättighetsinnehafvarne i stånd att drifva
sin verksamhet i den storslagna skala, hvari de nu uppträdde och
öfvade sitt välde». Vidare säger embetet (pag. 10), att »skilnaden
mellan varietéerna och en del af våra teatrar mest läge i den råare
ton, som ej sällan rådde bland varietépubliken, i följd af den äfven
under föreställningens lopp pågående och derför ymnigare spirituösaförtäringen».
.Ett tredje citat, (äfven från pag. 10) visar detsamma
och lyder så: »Att utskänkning af starka drycker utgjorde varietéernas
lifselement, vore ytterst beklagligt.» — Jag kan således icke
finna annat, än att öfverståthållareembetet på det kraftigaste bestyrkt
påståendet, att varietéerna öka superiet.

För det andra bestyrkes af öfverståthållareembetets utlåtande,
att dessa varietéer försämra smaken. I det fallet kan det vara intressant
att följa ett par varietéers historia, hvilken är alla bekant.
»Berns salonger» öppnades med det mycket kända och goda Meissnerska
kapellet, men af konkurrensen drefs etablissementet undan
för undan att utkasta det Meissnerska kapellet och ersätta det med
den variotéteater, som nu finnes der. Det bar sig icke längre att
hålla ett bättre kapell. Huru har det vidare gått med »Sveasalen»?
När denna öppnades, förklarades det, att den skulle blifva eu sal,
der ingen spirituosaförsäljning komme att ega rum. Så kom emellertid
spirituosaförsäljningen och sedan varietén, och jag vill icke
säga, hvad som med den dor insattes. I fråga om smakens försämring
vill jag vidare säga, att varietéerna med nödvändighet
drifva ned den bättre konsten på våra teatrar, de draga, publiken
Fömla Kammarens Prof. iS90. N:o IS. 2

Tillägg till
brånvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Tillägg till
bränvinsför
säljningsför
ordningen.
(Forts.)

derifrån till råare nöjen, och detta tvingar teatrarna att taga upp
allt mer och mer sinnesretande pjeser. Hvad särskildt spirituösaförsäljningen
angår, kan jag meddela, att, för att teatrarna skola
kunna stå någon konkurrens, det i utlandet gått derhän, att exempelvis
i Tyskland, äfven på bra teatrar, förekommer, att spirituösaförsäljning
eger rum inne i sjelfva teatrarna, och dit kan det gå
äfven här, att vi blifva tvungna att på det sättet mot varietéerna
försvara teatrarna och den bättre konsten.

Ett tredje förhållande, hvilket framgår af öfverståthållareembetets
utlåtande, är, att varietéerna uppelda sinlighetens lustar.
Med afseende härå ber jag att få anföra följande, å pag. 9 förekommande
yttrande: »De nu nämnda beståndsdelarne» folkdanser,
qvartettsång o. s. v. — »upptoge ofta programmets flesta nummer,
men kunde det oaktadt antagas icke utgöra föreställningarnes starkaste
dragningskraft. Denna syntes ligga i skämtsamma visor, som
föredroges, och danser, som utfördes af män och qvinnor, vanligast
utländingar. Ett för de flesta hit hörande förlustelser gemensamt
drag vore, att de mer eller mindre uppenbart åsyftade att göra
intryck på publikens lägre sinliga känslor.» Jag tycker för min
del, att öfverståthållareembetets framställning sålunda gifvit fullständig
och bestämd bevisning för just de påståenden, på hvilka
vi, som anse dessa varietéer skadliga, grunda vår uppfattning.

Säkraste svaret på frågan, om varietéerna är något, som hör
uppmuntras eller motsatsen, torde gifvas genom aktgifvande på den
krassa realiteten. De af herrarne, som besökt en varietéföreställning,
hafva säkert funnit, att publiken visserligen icke utgöres allenast
af bevillningsutskottets »nöjeslystne äldre män» eller af de
män och qvinnor, för hvilka liderligheten blifvit en vana, utan
der träffar man hela familjer med äldre och yngre och äfven små
barn, och de främsta bordsraderna äro vanligen besatta af unga
pojkar. Vill man blott lyssna ett ögonblick till det frenetiska bifallssorl,
som genomgår salongen, ej minst bland de unga, då prestationerna
i särskildt hög grad söka verka på sinligheten, så får
man, i mer eller mindre grad, en god inblick uti, huru varietéerna
verka på publiken och särskildt ungdomen, och jag frågar, hvad
resultatet häraf skall blifva och hvilken anda sålunda skall införas
hos de unga. Vi lägga ned millioner på de ungas undervisning
och uppfostran; det är icke länge sedan, som Riksdagen fattade
beslut om räddningshem för de redan vanartiga barnen. För min
del anser jag det vida bättre, om vi tillse, att förhållandena äro
sådana, att dessa vanartiga barn icke skapas. Ingen kan hindra
den, som vill sjunka ned i dryckenskapens djup, som vill söla sig
i liderligheten, att göra detta, men för mig står det såsom en statens
pligt att icke öppna dörren till festen på vid gafvel, den dörr, som
dock nu till följd af dessa varietéer står så vidöppen.

Man svarar nu emellertid: men varietéerna äro ju så få; öfverståthållareembetet
upplyser, att de äro blott sex här i Stockholm.
Jag ber då att få göra kammarens ledamöter den frågan: huru
många var det, som, när tillstånd till det första teaterlotteriet, låt
vara blott genom ett tyst medgifvande, gafs i Sveriges Riksdag,

Onsdagen den 15 April, e. m.

N:o 18.

ville tro på, att lotteriväsendet dermed var lössläppt och skulle
tvinga sig fram och växa ut till den mångfald och olika skepnader,
som det nu framträder uti? På samma sätt kommer det efter
min tanke att gå med varietéerna. Faktum är, att, sedan den nuvarande
opinionsstormen uppstått emot varietéerna, de hafva blifvit
otroligt mycket spakare. Förut voro de mycket sämre, och lössläppas
de en gång till genom ett Riksdagens beslut, så kunna
herrarne vara öfvertygade om att de skola mångdubblas här i Stockholm,
och icke blott mångdubblas till antalet, utan genom konkurrensen
drifvas att blifva allt sämre och sämre. Och sedan kommer
det icke att dröja länge, innan de hafva från hufvudstaden spridt
sin pestsmitta öfver alla våra städer. Ännu kunna de, såsom jag
tror, motas, men om Riksdagens beslut skulle gå i den rigtning,
bevillningsutskottet föreslagit, om således Riksdagens sanktion och
sigill sättes å dessa tillställningar, då, mine herrar, har inträdt det
sorgliga — »för sent».

Utskottet hänvisar såsom ett värn emot varietéernas missbruk
till ordningsstadgan för rikets städer, och öfverståthållareembetet
gör detsamma, då embetet (pag. 11 i betänkandet) säger, att »polismyndigheten
fullständigt hade i sin hand varietéföreställningarnes
väsentligaste beståndsdelar, så länge de förekomme i samband med
spirituosaservering». Vidare säger öfverståthållareembetet (pag. 9),
att tillståndet till varietéföreställningarna »i begge fallen», vare
sig detsamma meddelats för ett år i sänder eller tills vidare, »stälts
på så lös fot, att det när som helst kunde indragas, om anledning
dertill förekomme».

Nej, mine herrar, så går det icke till i realiteten. Öfverståthållareembetet
har oändligt svårt att i någon form utöfva censur
på dessa varietétillställningar. Och hvarför? Jo, derför — och jag
stödjer mig här åter på öfverståthållareembetets eget utlåtande •—
att det stötande i dessa tillställningar mindre ligger i »sångtextens
innehåll eller dansens egna beskaffenhet, hvari det puerila eller
öfverdrifvet burleska elementet gemenligen vore det mest utmärkande
draget», än i »de uppträdandes åtbörder och lätta eller
fantastiska kostymering». Detta förhållande gör, att det icke är
lätt för en polismagt att bedöma, när en föreställning är stridande
eller stötande mot sedligheten. — Öfverståthållareembetet och polismagten
komma icke heller att kunna göra det, och jag lägger i
det fallet intet klander på denna myndighet. Jag kan endast fråga:
hvarför ingrep icke polismagten, innan denna agitation mot varietéerna
började? Hvarför ingrep icke polismagten, då riksdagsmän
och enskilda personer anföllos på dessa varietéer? Hvarför ingrep den
icke, då föreställningarna bletvo så dåliga, att till och med tidningen
Varieté uppträddo deremot och dess utgifvare förklarade för
mig, att »detta tager en sådan väg, att jag ser ingen möjlighet att
återhålla all den osedlighet, som deraf blir följden?» Jo, polismagten
kunde det icke. Öch hvarför ingrep icke öfverståthållareembetet
i den historia, som är bekant för alla, i det oskick, som bedrifvits
i hotellen i staden inom broarne, förrän tidningen Svenska
Dagbladet — vare det sagdt till dess heder — började röra i sa -

Tillägg till
bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forte.)

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Tillägg till
bränvmsförsäljningsför

ordningen.
(Forts.)

ken? Då ordnades förhållandena, men icke förr. Ja, hvarför? Jo,
helt enkelt derför, att i sådana ethiska frågor kan icke polismagten
ingripa, om den icke bakom sig har den allmänna opinionen, som
håller den ryggen fri — och denna allmänna sedliga opinion neddrages,
förderfvas, förslappas genom dessa varietéer och varietélifvet,
och häri ser jag ett af de allra vigtigaste skälen för att bifalla
den kongl. propositionen.

För tre eller fyra år sedan, då jag var i denna kammare, fick
jag hud genom en vaktmästare, att det var någon som ville tala
med mig. Det var ett fruntimmer, som jag icke kände. Hon frågade:
»Finnes det någon hjelp? Här är en ung 16 års flicka, som
har en mycket dålig mor. Vi ha försökt att hålla henne skild
från modren. Hon har utvecklats till en mycket vacker flicka med
god röst. Nu har modren gjort upp kontrakt och sålt henne till
en varietéteater för tre tusen kronor. Finnes det någon hjelp?»
Jag vände mig till tre af kammarens jurister — en af dem är här
närvarande — och fick af dem alla det svaret: ingenting kan lagligen
häråt göras. Flickan rymde emellertid och kunde hålla sig
undan i åtta dagar, men derpå uppletades hon å nyo och fördes in
på en af Stockholms varietéer. Tre veckor derefter, då jag hörde
efter flickan, fick jag af henne det svaret: »hvad hjelper det att
kämpa emot. Jag har måst göra som alla. andra».

Mine herrar! Detta är äfven ett kapitel att beakta. Skola vi
genom vårt beslut i denna fråga gifva vår sanktion åt dessa inrättningar,
der dessa stackars flickor, hvilka, de må vara in- eller
utländska, dock äro våra medsystrar, föras till ett oundvikligt förderf.
Och fäster man sig ej vid deras öde; bryr man sig ej om
dessas lidanden, så må vi tänka på alla de mödrar och fäder, hvilka
nu stå oroliga, då de skola sända sina söner in i dessa tiders
frestelsers malström. Med dessa föräldrar fruktar jag, att söka vi
icke, så vidt i mensklig magt står, att rädda deras söner undan de
lockelser, som äro utbredda rundt omkring dem, då brytes inom
Sveriges folk den sedliga kraft, genom hvilken det endast kan ega
bestånd.

På dessa grunder yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
men på de skål jag anfört, nemligen att jag icke anser det vara
möjligt för Konungens befallningshafvande att stå emot det tryck,
som på honom kommer att öfvas, att han icke blir mägtig att stå
emot de ansträngningar, som komma att göras af dessa krögare
och på liderligheten ockrande personer att få undantag medgifna
från lagens bestämmelser, så kommer jag äfven att rösta för herr
Waldenströms motion.

Friherre Klinckowström: Det är ledsamt för mig att vid
denna sena timme få ordet, men det var nödvändigt att höra
reservanternas och mina motståndares uttalanden i frågan, innan
jag kunde besvara desamma.

Den, som mest sysselsatt sig med frågan, herr Treffenberg,
har i mångt och mycket talat som den blinde om färgen. Han
har med uppgifter, hemtade från tidskrifter, tidningar, broehyrer

Onsdagen den 15 April, e. m.

X: o 18.

och utskottsbetänkande!! sökt så att säga att måla den onde på Tillägg till
väggen, och den siste talaren har likaledes målat, om än icke
sjelfva högheten, dock åtskilliga små diablotiner, allt detta för att ^dningen''
dessa herrar skulle få nöjet att piska upp dem. Herr Treffenberg (Forts.)
har, såvidt jag kunde döma af hans anförande, icke ens sett någon
varieté och vet icke hur det går till der. Och om herr Tamm
varit på variétéer, så måtte det hafva varit få gånger. Jag har
deremot flere gånger besökt dessa ställen, emedan jag ansett detta
som min pligt såsom riksdagsman, då jag visste, att denna fråga
skulle komma före, och jag kan försäkra, att det icke alls går till
der, såsom de båda herrarne sagt. Frågan är emellertid ganska
allvarlig och jag fruktar, att många af dem, som äro allt för häftiga
motståndare till dessa slags förlustelser, riskera att, som man säger,
kasta ut barnet med badvattnet, hvilket här vore en ganska stor
olycka, då antalet af dem, som besöka variétéerna, uppgår för hvarje
dag till närmare 2,000, om somrarne till och med till mer än 2,000
personer. Om dessa personer nu icke hafva dessa förlustelser att
tillgå, tron I icke då, mine herrar, att de skola söka sämre förlustelser
på andra ställen, inmundiga mycket mera af spirituösa
drycker, hvilka äro så förderfbringande, än de skulle gjort på
variétéerna, och sedan öfverlemna sig åt nöjen, som äro af mycket
sämre och vådligare slag än de, som bjudas på variétéerna. Jagfruktar,
att detta skulle blifva de bedröfliga följderna af ett bifall
till det förslag, Kongl. Maj:t här framlagt för Riksdagen.

Jag måste sanningsenligt och på grund af erfarenhet bekänna,
att af allt det onda, som här omtalats såsom det väsentliga i variétéföreställningarna,
har jag sällan sett evidenta spår. Att man der
får höra folkvisor, gluntar, svenska, franska, engelska o. s. v. nationalsånger
föredragna af körer eller soloartister är väl icke något förderfligt
lättsinne.

Het är egentligen treggehanda ondt, som man nu går i fejd
emot i fråga om variétéerna. Det första angår, om jag så får uttrycka
mig, variétédamernas underhus. Jag vill icke såsom den
förste talaren lyfta på deras klädningar, äfven om de skulle vara
öppna på ena sidan, och icke heller vill jag beskrifva hvad man
får se vare sig fram eller bak, såsom gjorts i en brochyr, utgifven
af fosterlandsstiftelsen, men säkert är, att i dessa uppvisningar,
som jag har åsett ganska mycket, icke ligger något farligt, och jag
förstår icke, huru do kunna verka omoraliskt, ty »för dem renom
är allting rent».

Hvad beträffar det andra onda, variétédamernas öfverhus eller
deras sångprestationer, så får jag medgifva, att jag icke kunde uppfatta
något alls af deras visor, vare sig på franska, engelska, tyska,
danska eller svenska, ty min hörsel är litet dålig, men om
deraf skulle finnas några, som vore omoraliska, så gifves det ett
enkelt sätt att förekomma, att sådana finge sjungas, nemligen att
inga andra visor finge föredragas än sådana, som förut undergått
censur af vederbörlig myndighet. Denna sak är så enkel, att jag
icke begriper, hvarför icke myndigheterna kunnat finna detta verkliga
»Cölumbi ägg».

N:o 18.

Tillägg till
brcmvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April, e. m.

Det har slutligen talats mycket om att sjelfva förevändningen
till Kongl. Maj:ts proposition vore att söka i de spirituösa dryckerna
och missbruket deraf på variétéerna. Jag kan dock försäkra
herrarne, att jag aldrig der sett något missbruk af spritdrycker
eller sett någon, som varit beröfvad sina sinnen eller varit hvad
man kallar full, icke en enda, hvarken ung eller gammal. I talet
härom ligger således äfven mycken öfverdrift. Det har redan af
flera och det med sanning blifvit påpekadt, att myndigheterna i
ordningsstadgan för Sveriges städer, som ock är gällande i Stockholm,
för närvarande hafva tillräcklig magt att förekomma oskick
på variétéerna, om sådant der skulle begås, men myndigheterna
hafva emellertid icke på något väsentligare sätt här ingripit och
detta troligtvis af det skal, att de icke ansett ett sådant ingripande
nödvändigt, något som också är min åsigt. Jag tror verkligen, att
öfverståthållareembetet, som i denna fråga afgifvit ett synnerligen
sakrikt betänkande, utan tvifvel har den största erfarenheten af
oss alla i frågan, ty variétéerna koncentrera sig ju i hufvudstaden
och försvinna allt mer och mer från de mindre städerna, såsom en
talare nyss uppgaf.

Hvad som förundrar mig, är att ingen af dem, som här gått i
fejd mot variétéerna, talat om hvad slags förädlande nöjen, som
för närvarande bjudes oss på våra teatrar. Jag har också rätt
mycket besökt teatrarna, eftersom jag är stockholmsbarn och vistats
här i femtio år, och jag kan försäkra herrarne att jag på teatrar,
äfven sådana som erhålla betydligt statsunderstöd, sett prestationer,
som i moraliskt och socialt afseende varit mycket sämre än hvad
som bjudes på variétéerna.

För att de af herrarne, som sjelfva sett hvad som på teatrarne
förekommit, skola kunna bedöma, om jag talar sant eller icke, skall
jag nämna åtskilliga pjeser, som på sista tiden gifvits. På Djurgårdsteatern
såg man förliden höst en pjes, kallad »Texas Jack»,
hvaruti äfven förekommo danser, fullt så osedliga som någonsin
de på en variété utförda. Vasateatern har gifvit »Lilla Helgonet»;
der smutskastas idéer, som för hvar och en borde vara de dyrbaraste,
nemligen religionens. Uti »Niniche» undervisas ungdomen
uti raffinerad osedlighet, ifall den vill bita derpå, och det finnes
vidare en pjes, »Sköna Helena», som gifvits på operan många
gånger och hvaruti man drager konungamagten i smutsen, hvilket
är en i många hänseenden betänklig sak. Teatrarnes ansvar är så
mycket större, derigenom att de verka genom medel, som förmå
tilltala den bildade publiken mer, än hvad någonsin variétéerna
kunna göra. Af den förste talaren är ett stycke redan omnämndt,
som heter »Brölloppsnatten» och hvilket är under all kritik oanständigt.
När man nu riskerar att få se sådant på teatrarne, hvart
skola då dessa hundratals personer gå, som vilja efter dagens tunga
och möda njuta ett oskyldigt nöje? De blifva ofta genom teatrarne
i moraliskt hänseende sämre än genom variétéerna; att dessa äro
så skadliga, som många personer påstå, bestrider jag på det högsta.
Vid en föregående riksdag var det just herr Tamm, som upptog
frågan om prostitutionen, och han nämnde den äfven nu. Hin

Onsdagen den 15 April, e. m.

N:o 18.

öfvertygelse är, att han känner denna fråga ganska lösligt, ganska
■ofullständigt; han är, om jag så får säga, allt för grön i frågan för
att kunna bedöma densamma. Följden har blifvit, att hans motion,
som antogs af Riksdagen, icke föranledde regeringen till någon
åtgärd. Och det måste så vara. Det enda i moraliskt och sedligt
afseende efterstrafvansvärda är, att allmänheten tänker dygdigt och
moraliskt rätt, men att genom polisförfattningar och regeringsbeslut
inverka på densamma, då den rätta andan icke innebor, det är
icke möjligt. Osedligheten, mine herrar, finnes hos oss äfven bland
de bättre klasserna och visar sig vid många tillfällen. Hvar och
en, som går på baler, kan t. ex. se anständiga, oskyldiga och dygdigt
fruntimmer kläda sig eller rättare sagdt kläda af sig, så att
man kan räkna ända till tio kotor af ryggraden och se en god del
af hvad man kallar liljekullarne. Sådant är af beskaffenhet att
mer reta till sinlighet än någonsin hvad som förekommer på
variétöerna. Jag skulle länge kunna sysselsätta mig med dessa
frågor, ty jag har noga reflekterat deröfver och sett mycket här
och i andra länder, hvarom de herrar, som nu uppträdt såsom
sedlighetens försvarare, icke hafva någon aning, och jag tilltror
mig kunna bedöma saken. Det är icke på den här föreslagna
vägen, som man skall få allmänheten att blifva moraliskt bättre.
Det finnes en annan väg, och vill man beträda den, skall jag
villigt följa med, men att nu ställa variétéerna till ansvar för ett
inbilladt ondt, som de icke äro skyldiga till, är orättvist. Den
enda originella idé, som herr Treffenberg hade för att hämma
variétéeruas inflytande var, att förbjuda uppträdandet af alla damer;
då vore också allt slut, men då skulle också den stora publiken,
som nu på variétéerna finna ett oskyldigt nöje, uppsöka mycket
sämre ställen och der förstöra sina finanser och allt. Likaså vore
det mycket obetänksamt, om Riksdagen nu går in på Kongl. Maj:ts
förslag, och jag får derför begära bifall till utskottets hemställan.

Herr Wieselgren: Jag skall icke åberopa öfverståthållareembetet
och icke tala om hvad denna myndighet i sitt betänkande
sagt eller icke sagt; jag skall hellre taga till utgångspunkt ett
yttrande, som den förste ärade talaren uppgaf, att en gammal
måleriarbetare skulle hafva fält på ett sammanträde i fosterländska
förbundet. Denne gamle arbetare skulle nemligen hafva gjort eu
skildring af huru de unga männen inom de klasser, han närmast
kände till, lefde förr och huru de lefde nu; och han slutade sin
skildring af deras nutida lif dermed, att han sade dem ofta hamna
i fängelset. Nåväl, är detta yttrande sant eller är det icke sant?
Är det sant, då ber jag den ärade talare, som näst före mig stod
här, tillåta mig säga, att om någon visat sig »grön» i uppfattningen
af den föreliggande frågan, som han dock påstod var »allvarsam»,
så är det verkligen han. Jag har många gånger stått öga mot
öga med unge män i cellerna i våra fängelser, jag har der hört
deras lefnadshistorier, och då jag frågat dem, hvad de ansett anledningen
vara dertill, att de kommit till denna olyckliga »plats i
samhället», har sammanfattningen af svaren så ytterligt ofta låtit

Tillägg till
bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forts.)

N:o 18.

Tillägg till
bränvinsföraäljnmgsjörordningen.

(Forte.)

Onsdagen den 15 April, e. m.

sig verkställa i dessa tre ord: »kaféer och varietéer». En gångkom
en ung man, som hade genomgått sin strafftid på ett fängelse
här i hufvudstaden, upp till mig och begärde hjelp. Hans historia
var den vanliga. Jag kände honom för litet för att vilja gifva
honom ett direkt penningeunderstöd, ty sådant utan arbete får ej
lemnas utan mycken försigtighet; men''jag sade honom, att jag så
ofta hört samma historia muntligt gifven, att jag skulle hafva lust
eu gång få den skriftlig. Ville han skrifva ned sin histora, skulle
jag betala det honorar, som, om han ginge till en förläggare, denne
skulle betala för rättigheten att trycka densamma? Han gick in
derpå; jag har hans berättelse här i handen och vågar påstå, att
den som tviflar på, bivilka verkningar detta variétélif kan medföra,
och som vågar här i Riksdagens Första Kammare påstå, att varietén
är ett »oskyldigt nöje», samt att man gör orätt, om man på
något sätt förgriper sig derpå, den vet xjtterst litet om saken.
År det så, att den ifrågavarande talaren, såsom han sade, gått ut
från dessa ställen lika »ren» som han gått ditin och att han kunnat
det derför, att »dem renom är allting rent», då ber jag likväl
få påminna honom, att den åldrigo man, hvars hvitnade hår låta
oss förstå, att hans pulsar efter naturens lag slå långsammare än
de unges, icke får efter sig och sina intryck bedöma dessa ställens
inflytelser på de unge, hvilka besöka dem. Jag kan icke, mine
herrar, läsa upp allt hvad denna lilla skrift innehåller; det är
omöjligt, ty jag har dertill för mycken vördnad för rummet och
för mycken respekt för auditoriet. Jag vill heller icke i en så
allvarlig fråga som denna säga något, som skulle kunna framkalla
ett löje på edra _ läppar, jag vill lika litet genom att uppläsa skildringen
af åtskilliga unge mäns sätt att lefva framkalla känslor
af djupt obehag hos hvar och eu, som bevarat ett oförderfvadt
sinne. Den unge man, som gaf mig detta papper, var nog sanningsälskande,
för att skrifva sanning och intet annat än sanning;
derför kan jag ej meddela hans skildring — men jag skall bedja
få läsa upp dess slutord. Hans bana var den vanliga, kafélif och
variétélif, utgifter som ständigt stegrades, inkomster som, fastän
de uppgingo till 2,000—2,500 kronor per år, ändå icke räckte till;
ty, mine herrar, de damer, som utgöra dragningskraften på variétéerna,
hafva antagligen icke lång blomstringstid, och derför måste
de under densamma taga så mycket mer betaldt. För att skaffa
sig mera penningar försnillade, förfalskade han; efter någon tid
blef han upptäckt, ådömdes straffarbete och vanfrejd samt insattes
i fängelse. »Jag har nu», skifver han, »lidit straff eller rättare
den del deraf, som bestod i frihetens förlust, men ännu är mitt
prestbetyg fläckadt och vittnar smärtsamt om min förra förnedring.
Mitt brott har dragit skam och vanära öfver mig och de mina
samt afbrutit för kanske lång tid en i början löftesrik bana, der
jag genom redbarhet och flit kunnat gå en vacker framtid till
mötes. Mina forna vänner och bekanta kännas numera ej vid mig
utan gå. mig likgiltigt förbi, der de ej med ett hånfullt
leende likasom lägga sten på bördan i min nuvarande förödmjukelse».

Onsdagen den 15 April, e. m.

N:o 18.

»Andra vänner, ädla och varmhjertade menniskor, vilja nu Tillägg till
stödja mig i min betryckta ställning och bereda mig en ny framtid brmvirisför
i stället för den förstörda; men det gjorda kunna de ej gorå ogjordt,
ej heller förmå de ur mitt inre förjaga det bittra minne, som mitt (Forts.)
brott outplånligt inristadt i mitt själ.»

»Min grämelse öfver det skedda är så mycket större, som jag
nu till fullo inser och erkänner, att schweizeri- och variétélifvet,
som i början såg så lockande och oskyldigt ut, ej blott uppfylde
min själ med slippriga bilder och eldiga passioner till sinlighet
och vällefnad utan till sist ledde mina steg in på brottets och
vanärans väg.»

Detta, mine herrar, är icke blott en mans bekännelse, mången
skulle kunna säga precis detsamma!

För en stund sedan talade en ärad ledamot i kammaren om
de moln, som voro lägrade öfver vår sköna hufvudstad. Han
trodde dock icke, att de moln, som man ville se i variétéerna,
vore så tunga eller farliga. Andra kunna dock se saken annorlunda.
Jag gick en gång öfver en af Stockholms vackraste platser
tillsammans med en framstående läkare, numera afliden. ^Derifrån»,
sade han och pekade på just en sådan här anstalt, »derifrån förgiftas
hufvudstaden». Jag begärde förklaring öfver detta yttrande
och jag fick den. För honom voro varietéerna mer än »moln».

Jag hör icke till dem som »studera» variétéerna; jag får ärligt
bekänna, att jag aldrig i lifvet, fastän nu i grånande år, varit på
en variété; vill den föregående ärade talaren derför förklara mig
»grön» skall jag gerna taga hans dom såsom en hedersbetygelse.

Men jag vill erinra honom om hvad Gustaf I i Malmö 1524 svarade
aen man, som öfverlägset häntydde på hans unga år, på hans
»grönhet»: »ung kan spörja så långt gammal kan minnas». Man
kan få erfara ganska mycket af dessa variétéers verkningar, utan
att någonsin hafva besökt dem. För min del är jag öfvertygad,
att ett Riksdagens afslag på Kongl. Majtts proposition skulle mötas
med den djupaste bestörtning öfver hela vårt land; icke af det
antal af vårt lands söner och döttrar, som besöka variétéerna i
hufvudstaden, men af dem, på hvilka vi bygga vårt lands framtid
och hvilkas sedliga uppfattning utgör vårt tryggaste värn. Denna
del af vårt folk skulle sannerligen med bäfvan förnimma, att dess
representanter, när Konungen lägger fram för dem ett förslag
sådant som detta, svara med ett tillbakavisande nej.

Herr grefve och talman, jag ber att få yrka bifall till Kongl.

Maj:ts proposition, men på samma grunder som eu föregående
talare ber jag i vederbörande myndigheters eget intresse att få
yrka detta bifall i enlighet med den af herr Waldenström framlagda
motionen.

Herr Fehrman: Jag förmår icke och skall icke heller för söka

yttra mig i frågan med don vältalighet, som har utmärkt flera
af de föregående talarne, men jag ber likväl att få förena mig med
dem, som yrkat bifall till den kongl. propositionen. Jag ber derjemte
att få uttala ett tack till utskottets ledamöter från donna

Jfso 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Tillägg till
bränvinsför■säljningsför

ordningen.
(Forts.)

kammare för deras reservation mot utskottets förslag. Det hade
varit beklagligt i hög grad, om ett så beskaifadt utlåtande som
detta framkommit, utan att vara beledsagadt af reservation från
denna kammares ledamöters sida. En sak har utskottet ådagalagt
till full evidens: att för sedliga frågor bevillningsutskottet icke är
något forum. Det kan vara möjligt, att, såsom en föregående
talare sagt, genom antagande af den kongl. propositionen icke allt
kommer att vinnas, som man i den föreliggande frågan skulle
önska. Ja det kan vara möjligt. Jag tänker mig i likhet med
friherre Klinckowström, att en räfst också med de s. k. bättre teatrarne
kunde vara af behofvet påkallad.

Men detta är också det enda, hvari jag kan hafva nöjet tänka
lika med friherre KlinckoAvström. Hvad han i öfrigt yttrat är
mig verkligen i hög grad upprörande, och vill jag hafva deremot
uttalad en kraftig gensaga. Men om också icke allt, som kunde
vara att önska, genom antagande af den kongl. propositionen verkligen
vinnes, så, om blott något godt följer, och jag är öfvertygad,
att både något och kanske rätt mycket skulle vinnas, är det för
mig ett tillräckligt skäl att understödja densamma. Visar det sig
sedan i framtiden, att ytterligare åtgärder i samma rigtning äro af
behofvet påkallade, är det icke värre än att Riksdagen, då behofvet
uppstår, griper sig ytterligare an. Vill man icke prisgifva ungdomen,
och ungdomens väl är hvad som ligger mig synnerligen
om hjertat, åt förförelsen och förderfvet, så är det efter min uppfattning
Riksdagens ovilkorliga skyldighet att göra allt hvad som
göras kan mot denna uselhetens uselhet för att få den så snart
som möjligt ur verlden och tiden. Då den kongl. propositionen
nu kommit fram, vore det, menar jag, en skam, för att icke säga
en riksskandal, om Första Kammaren med ett »nej» tillbakavisade
densamma, och hvad följder i praktiskt hänseende skulle uppstå
derigenom att Riksdagen på detta sätt skulle kunna anses hafva
gifvit sin sanktion åt variétéerna har af föregående talare påpekats,
och derom behöfver jag icke vidare yttra mig.

Då för några riksdagar sedan den stora sedlighetsmotionen
bars fram af herr Tamm, talades det varmt för saken; nu är ett
tillfälle att gå från ord till handling och detta tillfälle vill jag
för min del icke låta mig gå ur händerna, hvarför jag, herr grefve
och talman, yrkar bifall till den kongl. propositionen.

Herr Hammarskjöld: Efter de utmärkta anföranden, som

redan i frågan blifvit hållna, skall jag, äfven för att följa min
gamla vana, vara ganska kort. Frågan är enligt min tanke mycket
enkel. Regeringen har icke föreslagit att förbjuda alla variétéföreställningar;
utan att utskänkning af spirituösa icke må ske i
samma lokal, der variétéföreställningar hållas. Denna sak kan ses
från de nämnda föreställningarnes synpunkt; man hoppas, att på
denna väg kanske inskränka, kanske förbättra variétéerna. Andra
mena, att det hoppet är fåfängt. Jag hör till dem, som hysa förhoppning,
men någon visshet i saken har jag alldeles icke.

Onsdagen den 15 April, e. m.

N:o 18.

Saken kan ses äfven från en annan synpunkt. De anstalter,
der variétéerna finnas, äro i sjelfva verket utskänkningsställen.
Hvartill är variétén? Jo, från utskänkarens synpunkt är den
väsentligen till för att locka folk till utskänkningen. Nu är det
så, att hela vår lagstiftning om utskänkning af spirituösa är baserad
på den principen, att denna utskänkning i sig sjelf icke är
något godt, men något som måste ordnas och till följd af den
mänskliga naturens beskaffenhet ordnas så, att det gör så litet ondt
som möjligt. Dertill hör då äfven, att inga särskilda lockelser
borde få finnas för att draga menniskor till sådana ställen. Men
hvad äro variétéerna, förenade med utskänkning, annat, än ett sätt
att draga folk till utskänkningsställena, der qvarhålla dem och
sålunda föröka det onda, som vi allesammans måste erkänna, att
krogväsendet är? Från denna synpunkt synes mig också regeringen
hafva tagit saken, då den föreslagit att införa den föreslagna
bestämmelsen just i bränvinsutskänkningsstadgan. Från denna
synpunkt har jag icke det ringaste tvifvel vare sig om förslagets
lämplighet eller derom, att det står i fullaste öfverensstämmelse
med de principer, på livilka lagstiftningen om utskänkningsväsendet
hvilar.

På grund af dessa skäl jemte de utmärkta skäl, som af andra
talare blifvit anförda med hänsyn till variétéernas skadlighet, anhåller
jag om bifall till Kongl. Majrts förslag.

Herr Billing: Ehuru jag icke det ringaste betviflar, att Första
Kammaren skall förkasta bevillningsutskottets hemställan och bifalla
Kongl. Maj:ts förslag, har jag dock begärt ordet för att icke
blott genom den tysta voteringssedeln uttala min mening utan
äfven offentligen till regeringen frambära min och, jag är säker
derom, många tusen mäns och qvinnors tacksägelse för framläggandet
af denna proposition. De SKäl, som anföras mot densamma,
äro egentligen endast tvenne: det ena är att man redan i nu gällande
stadgar har tillräckligt kraftiga medel mot det onda, som
här är på tal. Det andra skälet är, att man genom ett bifall till
den kongl. propositionen skulle råka ut för ännu större faror och
i ett kanske ännu djupare elände, än det under den nuvarande
lagstiftningen rådande. Hvad det första beträffar, har särskildt
öfverståthållareemhetet i Stockholm framhållit, att nu gällande
bestämmelser skola vara tillräckliga för att råda bot på det öfverklagade
onda. Men då jag känner öfverståthållareembetets chef
samt äfven vet, att han är nitälskande för allt hvad sedligt och
godt är, men han dock icke ansett sig kunna tillämpa nu gällande
lagar för att gripa in med kraft mot detta variétéofog, så måste jag
deraf sluta, att det måste finnas något, som lägger hinder i vägen
derför. Jag vill icke närmare undersöka, hvad det han vara, men
jag tror att den omständigheten, att man icke har kunnat, vågat
eller orkat begagna sig af gällande stadganden, är ett alldeles tillräckligt
skäl för Riksdagen att göra ett nytt inpass i donna sak
och gifva vederbörande en magt och ett tvångsmedel, som de icke
kunna undvika att begagna.

Tillägg till
bränvinsför
säljningsförordningen.

(Forts.)

?T:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Islägg till
bränvinsförsäljningsföror
Aning en
(Forts.)

Hvad vidare det angår, att man, sådana variétéerna nu äro,
genom deras stängande kanske skulle drifva menniskorna in i
lokaler och till bevistande af tillställningar af ännu sämre natur,
så vill jag derom icke vidare yttra mig. Hvad framtiden medför,
vet man ännu icke; men ett faktum är, att variétéerna, sådana de
nu förefinnas och utöfva sin verksamhet, äro odisputabelt förderfliga,
och då synes det mig vara alldeles klart, att vår skyldighet
är att, då frågan ställes till oss, svara så, att vi göra hvad vi
kunna för att ingripa mot detta onda. Visar sig framdeles något
annat liknande ondt, som icke hämmas af denna lag, då gripa vi
in med ännu större kraft. Min mening är, att vi skola på vårt
program uppställa förföljelse mot alla sådana tillställningar som de
nu ifrågavarande; vi förfölja både hvad som nu förefinnes och
hvad som i en framtid kan visa sig.

Jag anhåller i ungdomens och föräldrarnes namn, att Första
Kammaren med en synnerlig accent måtte afslå bevillningsutskottets
hemställan och bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Stråle: Genom den för i afton bestämda föredragningsordningen
komma både första och andra punkterna af utskottets
förslag att på en gång afgöras. Den första punkten angår Kongl.
Maj:ts proposition, och hvad den innehåller känna vi alla; den
andra afser herr Waldenströms motion, som visserligen öfverensstämmer
med den kongl. propositionen för öfrig!, men derjemte vill
borttaga den paragraf i gällande författning, som medgifver Kongl.
Maj:ts befallningshafvande rätt att i vissa fall göra undantag från
den allmänna regeln. Denna rätt till medgifvande anser motionären
alldeles öfverflödig och olämplig, och i detta omdöme hafva
tvenne talare här i kammaren instämt. Öfriga talare, som talat för
bifall till propositionen, yrka att få den oförändrad. Då nu proposition
till afgörande framställe,?, förmodar jag att kammarens flertal
vill bifalla den kongl. propositionen men icke herr Waldenströms
motion, ty denna skulle innefatta en förändring i den förra. Herr
finansministern yttrar härom: »I fråga om de särskilda bestämmelserna
i det sålunda föreslagna nya momentet torde jag endast behöfva
anföra, att, då, med afseende på svårigheten att på ett tillfyllestgörande
sätt definiera begreppet variétéföreställning, momentets
räckvidd måste göras temligen omfattande, Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande synts böra tilläggas rätt att för särskildt tillfälle
medgifva undantag från förbudet. Med den affattning, förslaget
erhållit, skulle eljest i ett och annat fall kunna inträffa, att
verkningarne af den nya lagbestämmelsen komme att sträcka sig
vidare, än åsyftadt varit eller som må vara behöfligt. Exempelvis
skulle derigenom all möjlighet vara beröfvad eu fullt aktningsvärd
Sångkör att, såsom stundom plägar ske, gifva konsert å
en lokal, der utskänkning af spirituösa eger rum. Då det nyssnämnda
undantaget enligt förslaget endast skulle kunna beviljas
»för särskildt tillfälle» och sålunda icke t. ex. för eu säsong, synes
någon betänklighet mot förslaget i denna del icke böra möta».

Onsdagen den 15 April, e. m.

N:o 18.

Enligt mitt omdöme torde sålunda kammarens beslut böra
blifva bifall till Kongl. Maj:ts proposition oförändrad.

Herr Sandberg: Hvad som förmår mig att rösta för bifall till
den kongl. propositionen är hufvudsakligen, att ett afslag å densamma
ovilkorligen skulle anses innebära ett godkännande af variétéofoget.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande betänkande yrkats: l:o) att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, 2:o) att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, så vidt den innefattade ett afstyrkande af
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, måtte godkänna denna
framställning oförändrad, och 3:o) att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, så vidt den innefattade ett afstyrkande af Kongl.
Maj:ts berörda framställning, skulle godkänna samma framställning
med den ändring deri, som af herr Waldenström i afgifven motion
föreslagits.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till det under 2:o) här ofvan
omförmälda yrkandet vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 11 och 14 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 54, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt till fiske, lag angående
förändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen och lag angående
förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen om jordegares rätt
öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880, dels ock en i
sammanhang dermed väckt motion.

Herr Hasselrot: Beträffande föredragningar af föreliggande
betänkande skall jag tillåta mig hemställa, att betänkandet föredrages
punktvis, att under punkten a) föredragas särskildt de tre
olika lagförslag, som der förekomma, och att beträffande hvartdera
lagförslaget de lagförslag, som innehålla mer än en paragraf, föredragas
paragrafvis, derefter öfvergångsstadgandet, så ingressen, rubriken
och sist utskottets hemställan.

Denna hemställan bifölls.

Mom. a).

Utskottets förslag till lag om rätt till fiske.

§ !■

Godkändes.

Tillägg till
bränvinsförsäljningsförordningen.

(Forta.)

Förslag till
lag om rätt
till fiske.

N:« 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forts.)

§ 2.

Herr statsrådet Annerstedt: Då den komité, som Kongl. Maj:t
tillsatte för att i nu gällande fiskeristadga särskilja de bestämmelser,
som voro af allmän lags natur, från de administrativa regler,
som också förefinnes i nu gällande fiskeristadga och derjemte
föreslå de förändringar, som dervid kunde finnas nödiga med
afseende å de bestämmelser i fiskeristadgan, hvilka äro af allmän
lags natur, var helt naturligt stadgandet i nu ifrågavarande paragraf
bland dem, som först blefvo föremål för komiténs arbete. Det
uttalades då från flere håll den önskan, att med afseende å det i denna
paragraf upptagna ämne något mera bestämda föreskrifter skulle i
den nya lagen intagas, än de som funnos i nu gällande lag. Under
komiténs fortsatta arbeteten vann man emellertid den öfvertygelsen,
att detta i det stora hela icke läte sig göra, på grund deraf, att
naturförhållandena inom skärgården äro så olikartade och mångskiftande,
att de icke tilläto att i lagen intaga bestämmelser i allmänhet
mera detaljerade än de redan befintliga. I en punkt likväl framgick
af de undersökningar, som komitén anstälde, dels att ett förtydligande
ganska allmänt önskades, dels att ett sådant förtydligande
kunde låta sig göra utan att medföra någon ändring i nu
förefintliga rättsförhållanden. På dessa skäl föreslog komitén, att
början af andra stycket uti ifrågavarande paragraf skulle erhålla
följande lydelse: »vid öppna hafsstranden samt utom skären så
ock i de fjärdar, som åt något håll äro öppna mot hafvet, omfattas»
o. s. v.

Nu har lagutskottet föreslagit, att dessa ord »så ock i de fjärdar,
som åt något håll äro öppna mot hafvet» måtte utgå ur detta
andra stycke, och såsom skäl härför angifvit, att utskottet derigenom
icke anser sig göra någon ändring i sak utan endast borttaga ett
tillägg, som utskottet anser obehöfligt, och som möjligen kunde
gifva anledning till missförstånd. Utskottet har dervid åberopat
ett af en ledamot af högsta domstolen afgifvet yttrande angående
ifrågavarande paragraf. Denne ledamot uttalar nemligen att tilllägget
torde i visst fall innebära eu inskränkning i strandegarnes
nuvarande enskilda fiskerätt. Om en fjärd blott har en smal öppning
mot hafvet, synes nemligen enligt nu gällande bestämmelser
fiskerätten i fjärden böra tillkomma dem, som ega stränder och
holmar deromkring. Deremot skulle det föreslagna tillägget enligt
denne ledamots mening verka derhän, att strandegare icke finge
vid dylika fjärdar åtnjuta strandegarerätt längre ut än inom de i
paragrafen föreslagna mått. Häremot synes mig vara att erinra,
att en sådan tydning af det föreslagna tillägget icke har gifvits af
någon utaf de öfriga högsta domstolens ledamöter, som deltagit i
förslagets granskning. Denna tydning, som sålunda endast en
ledamot inom högsta domstolen gifvit, synes ock strida mot de
ordalag, som vid detta stadgandes affattande blifvit använda. Tv
att en fjärd är »öppen» åt något håll mot hafvet är någonting helt

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

annat än att den genom en smal öppning står i förbindelse med
hafvet. Uppenbart är nemligen, att hvarje hafsfjärd måste på något
sätt stå i förbindelse med hafvet; utan detta är det icke någon
hafsfjärd, hvadan sålunda med det gjorda tillägget öppen mot hafvet
måste åsyftas något annat och mera än detta förhållande.
Skärgårdsbefolkningen vet också mycket väl att skilja fjärdar öppna
mot hafvet från öfriga hafsfjärdar.'' Uteslutas de omtvistade orden
kan man befara, att hädanefter som hittills, under det att i allmänhet
erkännes, att, de mot hafvet öppna hafsfjärdarna strandegarerätten
bestämmes efter grunderna i andra stycket i denna
paragraf, så finnes på vissa ställen en och annan strandegare, som
pretenderar att uteslutande få disponera fisket till midtellinien i
fjärden.

Derigenom uppstå misshälligheter mellan strandegare och
fiskare, hvilket man just genom den nya lagen önskat förebygga.

Under sådana förhållanden och då från åtskilliga sakkunniga
håll uttalats den önskan, att Kongl. Maj:ts proposition af denna
paragraf måtte bifallas oförändrad, vågar jag vördsamt yrka, att
den af Kongl. Majrt föreslagna ordalydelsen måtte af kammaren
bifallas.

Herr Hasselrot: Inom lagutskottet var jag af den meningen,

att Kongl. Maj:ts proposition borde oförändrad bifallas, och att således
det af herr statsrådet nämnda stadgandet borde i paragrafen
intagas. Under öfverläggningen var emellertid flertalet af utskottets
ledamöter af en annan mening, och jag ansåg icke lämpligt
att reservera mig mot utskottets beslut, då jag hyser den uppfattningen,
att lagstadgandet, sådant som utskottet föreslagit det och
sådant det är i nu gällande fiskeristadga, faktiskt bör tydas på
samma sätt, som herr statsrådet ansåg det böra tydas med det af
Kongl. Maj:t gjorda tillägget. Det skulle således från min synpunkt
kunna göra detsamma, om det står der eller icke. Jag
instämmer dock med utskottet derutinnan, att den formulering,
som Kongl. Maj:t gifvit åt tillägget, nemligen »fjärdar som åt något
håll äro öppna mot hafvet» möjligen kan gifva anledning till
den misstydning, hvarom utskottet talar. Det är visserligen sant att
af alla justitieråd, som yttrat sig i ärendet, endast ett gaf åt tillagget
den tydning, som herr statsrådet ansåg icke vara rigtig,
men redan den omständigheten, att eu ledamot af högsta domstolen
ansåg,_ att bestämmelsen kunde tydas på detta sätt, och att
majoriteten inom lagutskottet ansett, att deu skulle kunna gifva
anledning till misstydning, har hos mig stadgat den öfvertygelsen,
att vill man med säkerhet undvika missförstånd, bör man bibehålla
den ordalydelse, som finnes i den nuvarande fiskeristadgan,
hvilket äfven lagutskottet föreslagit.

Jag tillåter mig alltså yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Domän: Jag skall endast tillåta mig erinra, att frågan
om rätt till fritt fiske i fjärdarna icke är ny. 1883 års komité
hade redan funnit, att det Var af vigt, att något derom bestämdes

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forts.)

>T:o IS.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forte.)

i lagen, och införde derför i 5:te § af sitt afgifna förslag ett stadgande
af följande lydelse, nemligen:

»i de delar af större hafsfjärdar, till hvilka strandegarerätten
ej sträcker sig och der ej heller eljest enskildt fiske är kronan
förbehållet eller annan tillhörigt, må hvarje svensk man fritt fiska,»

Jag tror för min del, att Kongl. Maj:ts förslag är att vida
föredraga framför utskottets, särskildt om jag tänker på de bohuslänska
fjärdarna. Dessa äro ju egentligen att räkna till hafvet, ty
äfven om hafsbugterna äro begränsade af öar och skär, så hafva
de dock med den uppfattning, som städse gjort sig gällande, ansetts
såsom delar af hafvet.

Om nu denna bestämmelse skulle uteslutas ur förslaget, då
först, tror jag, skulle tvekan uppstå, och jag tror, att det skulle
leda till ofantliga olägenheter för befolkningen, om man förmenade
den att fiska fritt i dessa stora djupa fjärdar.

Derför yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Un g er: Enligt mitt förmenande är utskottets formulering
här bättre, ty dels synes det oegentligt att tala om fjärdar,
som icke äro öppna mot hafvet — ty alla fjärdar äro väl öppna
mot hafvet, annars voro de ju icke hafsfjärdar — och dels om
man utesluter, hvad som här står om fjärdar, komma de öppna
fjärdarna, såsom den föregående talaren yttrade, att anses utgöra
sjelfva hafvet och således om dem gälla andra momentet, men är
fjärden trång och betraktas ligga inomskärs, gäller om sådan fjärd
första momentet, och man behöfver då icke i lagen göra någon
åtskilnad mellan olika fjärdar.

Det är i allt fall relativa begrepp, att tala om fjärdar, som äro
öppna mot hafvet, och fjärdar, som icke äro öppna — och att tala
om öppningar, som äro smala och som äro breda. År det då icke
bättre, såsom utskottet formulerat paragrafen, att på fjärdar inomskärs
tillämpas mom. 1, och att öppna fjärdar betraktas såsom haf
och inrangeras under mom. 2.

Jag tillstyrker bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, att beträffande föreliggande paragraf yrkats,
dels att densamma skulle godkännas i enlighet med utskottets
förslag, dels ock att paragrafen skulle godkännas med den lydelse,
Kongl. Maj:t föreslagit.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af paragrafen i enlighet
med utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

§ 3.

Herr Nyström, Carl: Det måste från början erkännas, att
lagutskottet varit i en svår ställning vid sitt arbete. Det har haft

Onsdagen den 15 April, e. m.

N:o 18.

för sig ett komitéarbete, byars resultat icke måtte varit rigtigt Förslag till
lyckligt. Ty lagutskottet säger om detta komitéarbete, att dess % om rätt
uppgift varit »dels att från de ekonomiska och administrativa före- h
skrifterna rörande fiskerinäringen afskilja de delar af lagstiftningen °r s'';
angående fisket, som äro af allmän lags natur och dels att underkasta
sistnämnda stadganden den revision, som kan anses erforderlig»
— således en dubbel uppgift. Och med afseende på den
senare delen af samma uppgift säger samma auktoritet: »oaktadt
en väsentlig omarbetning af nuvarande, i många fall bristfälliga
och otydliga, stadganden kunde synas önskvärd» — ia, det vore
onekligen högligen önskvärdt — »hade komitén nemligen likväl
funnit sig nödsakad att uppgifva tanken på en sådan mera omfattande
revision». Denna del af programmet har man sålunda uppgifvit.
Komitén har dock i alla fall gjort två fynd; det ena att i
Venern och Vettern skulle utstakas en remsa, som bestämde
strandegarens rätt, utanför hvilken fisket vore fritt för hvarje
svensk man. Det andra fyndet var detta, att lagfästa en sedvanerätt
med stor utsträckning, detta sista framstäldt i 12:te paragrafen.
Lagutskottet har emellertid icke funnit sig kunna antaga något
af dessa fynd, och jag kan icke annat än glädja mig åt detta resultat.
Men oaktadt utskottet afvisat komiténs förslag i nämnda
punkt, har utskottet dock tyvärr insatt ett stycke deraf i 3:dje
paragrafen, der det står infördt med kursiv stil.

Att man icke velat lagfästa sedvanerätten i allmänhet, är icke
underligt, ty det vore en dålig procedur, enär det finnes seder,
som ofta äro både sorgliga och lustiga. Jag erinrar mig från min
ungdom en sedvanerätt, att hvarje pojke skulle hafva lof att taga
fem rofvor från ett rofland. Han skulle dervid medtaga en rofva
i hvardera handen, en under hvardera armen och den femte i
munnen, och vi pojkar skulle hafva känt oss djupt sårade och betraktat
det med allmän förtrytelse, om någon bestridt oss denna
— »rofrätt», om jag så får säga.

I Vestergötland finnes vid Kinneviken ett stycke strand, der
eu sedvanerätt tillämpas på betänkligt sätt. Fiskare, som samlas
der, anse sig hafva rätt att utöfva fiske från stranden utåt viken.

De råka i största förbittring och utfara i svåra hotelser, om någon,
vore han äfven egare till stranden, skulle ifrågasätta någon inskränkning
i denna sedvanerätt. Deremot göra dessa fiskare icke
intrång å den del af samma egendoms strandområde, som vetter
mot ett sund.

Fiskerinäringen står i vårt land i mycket outveckladt skick,
och det är af yttersta vigt, att möjliga framsteg icke motarbetas
genom att sedvanerätt förvandlas till lag. En sedvanerätt kan
uppkomma derigenom, att under flere eller färre generationer det
funnits egare, som varit likgiltiga för fisket och derför tillåtit andra
att göra intrång på deras område och bedrifva fiske. Ku
ifrågasättes att förvandla denna sedvanerätt till orygglig lag; om
så den liknöjde egaron efterträdes af en egare, som vill bedrifva
fisket för egen räkning och på ett rationelt sätt, men framför allt
taga vård om sitt fiske och vidtaga anstalter för dess förkofran,

Första Kammarens Vrot. 1890. N:o 18. 3

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forts.)

så står mot honom det lagbud, som man vill skapa i dag och som
skall hindra alla hans sträfvanden att till allmänt och enskildt
gagn höja fiskerinäringen.

Det är högst nödvändigt, att om man tänker sig kunna förbättra
fiskeriförhållandena — och det skall väl komma att gå derhän,
fastän det går trögt — bör man icke hindra de framtida förbättringarna
genom att ställa en sedvanerätt, som öfvergått till
lag, mot eganderätten. Ty här gäller väl, om någonstädes, grundsatsen:
utan eganderätt ingen vård. Det är att hoppas det bästa
för framtiden, men det ser icke lofvande ut, när man ser, huru
litet, man gjort för denna sak i vårt land, och huru mycket, som
gjorts i andra länder -— med hvilken framgång Nord-Amerika
t. ex., och hvarför icke äfven Finland, bemödat sig i detta afseende.
Hos oss göres ett och annat försök af hushållningssällskapen
och andra till fiskets förbättrande, och jag hoppas, att dessa försök
icke måtte motarbetas eller förqväfvas genom opraktiska lagbud å
ena sidan och okunnighet å den andra.

Jag hörde förliden sommar från Yestergötland, att i en sjö,
der det varit godt sikfiske, skulle man införa gös, men af misstag
införde man gers, som åt upp sikrommen och fullkomligt ödeläde
det fiske, som funnits, utan att sätta något annat i stället. Så kan
det gå, när sakkunskapen tryter. Här behöfvas alltså på sakkunskaper
stödda, konseqventa och kraftiga åtgärder för att höja
fisket, och jag anser, att den ifrågavarande sedvanerättens upphöjande
till lag skulle utgöra ett mycket stort hinder häTför.

Hvarför skola icke strandegarne, särskildt i Göteborgs och
Bohus län, få lof att råda öfver sin egendom såsom annat folk,

specielt om de vilja inlåta sig på frågan om rationel fiskevård.

Nu kunna de det, om de fullkomligt förfoga öfver sin egendom, då
de endast stå mot en sedvanerätt, som de kunna bryta, men icke
mot en lag. Jag vågar säga, att ingen fara eller oförrätt skapas
derigenom. Jag har förfrågat mig dels under besök i Bohuslän,
dels under de senaste dagarna hos Bohusläns representanter och
funnit, att i afseende på allt sådant fiske, som icke kan skada
egarens intresse, visas på grund af tradition den största liberalitet,
vida större, än vanligt är i våra trakter. Den fiskande befolkningen
saknar ej utvägar att drifva sin näring, äfven om den ifråga satta

lagstiftningen bortfaller. Först och främst står ju dreffisket
dem fritt, likasom fisket utomskärs.

Vidare tillätes fiske af småfisk i fjordarne; ingen lär hindra
detta. Deremot vill man hafva magt att hindra fiske å andra områden.
För öfrigt, hvem kan säga, att icke den tid snart skall
komma, då strandegaren behöfver äfven det öppna vattnet utanför
sin strand för sina fiskeförbättringsarbeten, och skall han då icke
få tillgodogöra sig det? Jag kan icke upptäcka någon annan anledning
än den, som står i den historiska framställningen i början
af betänkandet och som jag icke kan finna bindande för nutida
och ännu mindre för framtida förhållanden. Jag kan icke finna,
hvarför man, med fästadt afseende på framtiden, vill sätta dessa
trakter i undantagsförhållande och för dem gifva sedvanerätten

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

karakter af lag. Om jag är rätt underrättad från länet, har man
med allt annat än belåtenhet sett ett sådant förfarande. Man
har framför allt svårt att förstå, hvarför dessa trakter skola sättas
i ett undantagsförhållande, när man i allmänhet icke ansett lämpligt
att behålla komitébetänkandets § 12.

På grund häraf får jag, herr talman, föreslå, att i den del af
paragrafen, som är tryckt med kursiv stil, följande ord, nemligen:
»samt i Göteborgs och Bphus samt Hallands län jemväl inomskärs»
måtte uteslutas. Det kunde ju sättas i fråga, huruvida det
icke vore rigtigare att begära återremiss, men jag skall tills vidare
yrka uteslutande af dessa ord, och sedan kan det måhända under
diskussionen visa sig, huruvida ett yrkande på återremiss har större
utsigt att leda till målet.

Herr statsrådet Annerstedt: Då den föregående talaren framstält
anmärkning mot det erkännande åt sedvanerätten, som finnes såväl
i Kongl. Maj ds förslag som ock, ehuru i en annan form, uti utskottets
förslag enligt den nu föredragna paragrafen, har han egentligen
stödt sig vid den inverkan på en rationel fiskehushållning,
som detta erkännande af sedvanerätten enligt hans förmenande kan
medföra vare sig för ögonblicket eller i framtiden. Det är likväl
icke denna synpunkt, som jag antager, kammaren skall anse vara
den främsta, då den går att fatta beslut i den fråga, som föreligger.

Den första fordran, som hör uppställas vid en kodifikation af
de hittills gällande allmänna bestämmelserna om fiskerätt, är, att
denna åtgärd skall göras på det sätt, att icke väl förvärfvade rättigheter
derigenom upphäfvas. Detta är, anser man, det första vilkoret
för en rigtig lagstiftning och ett vilkor, som de svenska lagstiftande
myndigheterna alltid lagt sig särskildt vinn om att iakttaga.

Vid den undersökning, som nu under mer än 50 år fortgått i
fråga om fiskeförhållandena i Bohuslän, har med full tydlighet
blindt ådagalagdt, att strandegarne uti Bohuslän sedan urminnes
tid, eller åtminstone sedan den tid, detta landskap var förenadt
med Norge, måst tåla och utan gensägelse har tålt den inskränkning
i sina rättigheter i fråga om fiske, att den egentliga fiskarebefolkningen
inom Bohuslän följt hafsfisken efter dess dref och
fiskat vid annans _ strand. Eedan på 1830-talet, då presidenten
Poppius var särskildt nedsänd till Bohuslän för att undersöka
rättsförhållandena mellan de fiskande och jordegarne, gåfvos vid
möten, der både strandegare och fiskare kommo tillstädes, å de
platser, der förhör med dessa båda olika intressenter egde rum, följande
upplysningar; vid mötet i Strömstad: att fisket af sill, makrill
m. m. ansåges fritt för hvar och en, men att hummer- och
ostronfisket nära och omkring skär och holmar ville af somliga
anses såsom, iordegarnes tillhörighet; vid mötot i Grebbestad: att
i allmänhet icke några särskilda rättigheter af strandegarne yrkades
i afsoeende å fisket, men att af makrill, som togs med vad, en
sextondedel crlades till strandegaren; vid mötet i FjellbacJca: att
rättigheten att fånga strykande fisk vore medgifven hvar och en,

Förslag till
lag om rätt
till fislce.
(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forts.)

men att hummer och ostronfiskena ansåges tillhöra strandegarne;
vid mötet i Lysekil: att hvar och en ansåges vara berättigad att
på hvad ställe som helst idka fiske, med undantag endast af ostronfisket,
hvilket betraktades såsom tillhörande jordegaren och att
således äfven hummerfisket vore fritt för alla; vid mötet å Gullholmen:
att hvar och en ansåges vara berättigad att på hvad ställe
som helst fånga alla slag af fisk, men icke ostron; vid mötet å
Klädesholmen: att det icke förmenades någon att på hvad ställe
som helst idka fiske af alla slag och att äfven ostronfisket drefves
på »grundar» vid Klädesholmen af fiskare från andra orter; och
vid mötet i Kalfsund: att fiskerättigheten ansåges fri för alla på
hvad ställe som helst och att äfven vid stränderna ingen förmenades
idka något slags fiske eller der upptaga skal. Så yttrades
vid möten af strandegare och fiskare i Bohuslän på 1830-talet.
När sedermera den komité, som vid början af 1880-talet tillsattes
för att utarbeta förslag till ny fiskeristadga, afgaf sitt förslag, innehöll
detta den bestämmelse, som jag nyss uppläste, och uti det yttrande,
som öfver detta förslag afgafs af landstinget i Gröteborgs och Bohus
län, framstäldes icke några anmärkningar deremot, annat än mot
den bestämmelsen, att hummerfisket skulle likställas med annat
fiske. Och när slutligen den komité, hvars förslag nu ligger till
grund för den kongl. propositionen, behandlade frågan om fiskerättigheterna
i Bohuslän, och var nere på ort och ställe för anställande
af undersökningar i frågan, hörde komitén på de platser,
der man kunde anse, att man skulle få de mest mångsidiga svar
på de uppstälda frågorna, både fiskare och jordegare, och af båda
parterna afgåfvos fullkomligt likartade yttranden som 1833. Och
när några af komiténs ledamöter gjorde en tur invid stränderna
på en så långt in i landet inträngande fjord som Gullmaren invid
Lysekil och samtalade med ett ej ringa antal strandegare, så var
äfven beträffande denna fjord det enstämmiga svaret, att midt i
fjorden ansågs fisket fritt. Och om man går till skifteshandlingarna
i Bohuslän och jemför dem med skifteshandlingar i öfriga
delar af riket — en jemförelse, som den sista komitén äfven gjorde
— finner man, att frågan om fisket vid laga skifte i Bohuslän i
allmänhet behandlats på helt annat sätt än frågan om fiskerätt i
öfriga delar af landet. Ja, först då man kom till elfvarnes utlopp
och de innersta vikarne, återfann man samma bestämmelser rörande
de enskilde jordegarnes rätt till fiske och vatten, som äro
vanliga att finna i skifteshandlingar i öfriga delar af riket. Då
sakförhållandena äro sådana, är man icke då berättigad att säga,
att den fiskande befolkningen i Bohuslän för närvarande eger rätt
att fiska vid annans strand?

Den föregående talaren har påstått, att sedvanerätten är en
rätt, som efter behag kunde brytas, att jordegaren skulle när som
helst kunna sätta sig öfver sedvanerätten, men att detta icke skulle
låta sig göra mot skrifven lag. Så är dock icke förhållandet. En
»sedvanerätt» är en rätt, lika förbindande som den skrifna lagen;
detta är en rättsgrundsats, som icke torde kunna bestridas. Att så
är förhållandet och måste vara förhållandet, torde äfven kunna be -

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

visas, om jag tager hänsyn till de faktiska förhållandena i Bohuslän.
Om jag tager den grundsats, som den föregående talaren
framhöll, och genomför den beträffande Fjellbacka och Grebbestad,
huru skulle förhållandena der gestalta sig? Jo, dessa fiskelägen,
der i allmänhet befolkningen icke har eganderätt till någon mark,
utan för sina boningshus betala årlig afgäld till jordegaren, skulle
fiskarena icke hafva rätt att fiska ens omkring sitt fiskeläge eller i
närmaste skärgård, som skulle vara helt och hållet under enskild
eganderätt, utan finge lof att gifva sig till hafs, om de ville opåtaldt
fiska. För någon vidsträcktare befogenhet skulle de vara beroende
på jordegarens godtfinnande; och, som den föregående talaren
yttrade,_ denne skulle kunna vägra dem att fiska, om han för
fiskodling ville begagna vattnet kring fiskelägena! Jag tror icke,
att lagstiftaren skulle stå till svars med att stifta en lag, som i
Bohuslän skulle medföra sådana rättsförhållanden, som skulle inträda,
om det stadgande uteslötes, som lagutskottet i denna paragraf
föreslagit.

Hvad Kongl. Maj:ts förslag beträffar, hehöfde det icke detta
stadgande i 3 §, då det i 12 § hade ett allmänt stadgande. Detta
allmänna stadgande i fråga om sedvanerätten har lagutskottet föreslagit
skulle uteslutas. Då lagutskottet i stället har genom det
här införda stadgandet skyddat den del af Sveriges befolkning, för
hvilken sedvanerättens upphäfvande skulle vara en sådan olägenhet,
att en ny lagstiftning icke kunde försvaras, om den åstadkomma
sådana verkningar, som förut framhållits, föreställer jag
mig, att, vid den efterföljande granskning, som förslaget skall undergå
i högsta domstolen, om det antages i den form, lagutskottet
föreslagit, icke sådaua anmärkningar mot den af utskottet föreslagna
lydelsen skola framkomma, som skulle förhindra Kongl.
Maj:t att fastställa lagen i den lydelse, utskottet gifvit den. Det
synes vid en lagstiftning sådan som denna vara ganska nödvändigt,
att fördelarne af en ny lag icke köpas på bekostnad af en hel
folkklass, hvars representanter i denna kammare äro få, om ens
någon. Detta förhållande synes för kammaren vara en särskild
anledning att vid denna lagstiftning noggrant iakttaga äfven den
fiskande befolkningens i Bohuslän rätt; och det är i den säkra
förhoppningen, att denna rätt skall af Första Kammaren blifva
iakttagen, som jag anhåller, att kammaren ville bifalla utskottets
förslag.

Herr Leman: Jag skulle ingalunda hafva begärt ordet efter

det sista anförandet, om jag icke ansett det alldeles nödvändigt,
att en, om än aldrig så svag, röst höjde sig mot den förste talaren.
Det är så långt ifrån rigtigt, att han talade för Bohusläns intressen,
att det är raka motsatsen dertill. Han ser till några få
strandägare, som aldrig gjort sin röst gällande, men till dessa
tusentals strandsittare, till dem ser han icke. För dessa, som i
århundraden haft sin rätt oförkränkt, vill han taga bort denna rätt.
Då man hörde honom, skulle man hafva trott, att något nytt
skulle införas. Det är emellertid långt ifrån något nytt, man före -

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forts.)

Nso 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forts.)

slagit; ser man nemligen på 4 § i nu gällande fiskeristadga, så
finner man, att der stadgas: »fiske med krok eller ref å djup inom
yttre skärgården och i hafsbandet vare ingen svensk man betaget
att nyttja». Ser man vidare till, hvad som finnes antecknadt i
högsta domstolens protokoll 1852, så finner man, att der heter:
»för närvarande vore allt fiske i skärgårdarne emellan Öresund och
norska gränsen fritt för hvarje svensk man, och strandegarne hade
icke ens inom sitt hemmans ostridiga rå och rör uteslutande rätt
till något slags fiske». Kommer så härtill, att då 1883 års komité
hade föreslagit ungefär detsamma, som gälde i 1852 års stadga
och nu föreslagits, afgafs utlåtande just af det landsting, hvars
representant den förste talaren är. Man skulle då tro, att man
der skulle finna, att några strandegare ville och önskade få det
fria fisket qväfdt. Långt derifrån. Landstingets komiterade
åberopa i sitt utlåtande, hvilket jag har i hand, Riksdagens skrifvelse
1878 och hvad den gick ut på. De säga: »Hvad först beträffar
strandegares rätt, hafva i förslagets första kapitel nu gällande
stadganden intagits, men då i flera länder, såsom t. ex. Frankrike,
England och Danmark, strandfisket vid kusterna i allmänhet är
fritt för alla deras undersåtar, torde det äfven vara lämpligt att i
Sverige återinföra enahanda frihet, hvilken var författningsenligt
medgifven, innan genom 1766 års fiskeristadga saltsjöfisket inomskärs
blef enskilda förbehållet. Detta strandegarens nu gällande
privilegium har icke någon så stor praktisk betydelse, att bibehållandet
deraf kan på sådan grund vara önskligt, och då deruti
alltid ligger ett hinder för fiskerinäringens vidare utveckling, bör
ett enskildt intresse af så underordnad vigt icke hafva företräde
framför det allmänna, synnerligast som icke påstås kan, att jordegaren,
endast på grund af köp eller annat dermed jemförligt laga
fång, blifver egare också af den fisk, som fritt går utanför hans
strand. Alldenstund 1878 års Riksdag bland andra skäl för en
ändring af nu gällande fiskerilagstiftning anfört, att densamma
är af alltför prohibitiv natur, och detta omdöme i främsta rummet
är tillämpligt på de lagrum, som angå strandegares rätt, så skulle
bibehållandet af densamma oförändrad utgöra en motsägelse mot
de grundsatser, hvilka enligt Riksdagens önskan böra i en ny
fiskeristadga tillämpas.» Detta har Göteborgs och Bohus läns landstings
komiterade yttrat. Det är icke många af eder, mine
herrar, som känna förhållandena i Bohuslän, men jag kan försäkra
eder, att om det skulle lagstiftas så som den förste talaren föreslagit,
då skulle den proportionsvis stora välmåga, som nu finnes,
sjunka ganska betydligt. Det är, såsom herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet yttrade: det finnes hela fiskelägen, der icke
en enda person är strandegare. Strandegaren bor kanske miltals
derifrån. Det är på utmarker, fiskelägena kommit till. Det finnes
icke en menniska i Bohuslän, som skulle falla på den tanken, att
någon skulle förhindras att fiska med rörliga redskap. Den, som
varit på vestkusten en sommar, har sett, huru gubbar, qvinnor och
barn bedrifva fisket; de få några tjog hvitling eller dylikt, som de
sedan sälja till badgäster, och på så sätt försörja de sig. Denna

J*:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

möjlighet vill den förste talaren taga bort. Det skulle blifva en
revolution i denna bygd bland de tusental, som derigenom skulle
utarmas. Jag tillstyrker bifall till utskottets förslag.

Herr Nyström, Carl: När herr statsrådet Annerstedt hade

ordet, fäste han uppmärksamheten på denna frågas historia för
åtskilliga år tillbaka. Man hade hört sig för, huru det förhöll sig
med denna tillåtelse att fiska, och då befans, att åsigterna voro
vexlande, att från fiskerätt undan togs här en, der en annan art af
fiske eller till och med allt slags fiske. Vanligen hafva hummer
och ostron, men äfven lax och ål varit föremål för undantagen.
Nu är emellertid ett faktum, som ock framgår af hvad herr Annerstedt
sagt, att den sedvanerätt, som då fans, tydligen var af en
mycket vexlande art. Om nu denna sedvanerätt hade samma
påföljd som lag, hvad fans då för anledning för det kongl. förslagets
§ 12. Om denna sedvansrätt utan sanktion af lagen hade
samma kraft som lag, hvarför skulle denna 12 § då tillskapas?
Gent emot denna åsigt om sedvanerätten uppkallar jag lagutskottets
stöd, då det säger, att det icke vill medgifva, att denna sedvanerätt
skall upphöjas till lag; detta är den allmänna förklaringen, fastän
det göres undantag för Göteborgs och Bohus samt Hallands län.
Det är visserligen sant, att det är något svårt att förstå detta
resonnement. Statsrådet Annerstedt säde bland annat, att vid
den korta tur, komitén gjort i Bohuslän, hade den fått höra, att
hvar och en reklamerade rätten att fiska ute på fjorden. Uti det
kursiverade stycket talas om att utöfva fiske vid annans strand,
och detta är något helt annat. Summan af saken är, att om man
i likhet med lagutskottet icke vill erkänna sedvanerätten, icke vill
omsätta den i lag — och deruti beder jag att få förena mig med
lagutskottet i dess resonnement — förstår man ej, hvarför ett
undantag skall göras särskildt för Bohuslän och för de mindre
fjordarne? Härtill kan jag för min del icke finna skäl, och jag
vågar på grund af den erfarenhet, jag har om förhållandena på
platsen, något litet betvifla, hvad den siste talaren försäkrade om
den opinion, som skulle finnas i Bohuslän. Man har sagt mig —
men detta har icke varit tid att kontrollera — att det landstingsutlåtande,
på hvilket han egentligen stödde sig, var ett förslag,
som blef af landstinget af slaget. Jag har ingen garanti för denna
uppgifts rigtighet, men så har man sagt. Det är väl emellertid
ganska säkert, att om traditionen i Bohuslän är så liberal, som
jag tror den är, skall ingen nödgas klaga öfver, att han mister
sitt tarfliga förvärf, men det skall finnas en möjlighet för strandegaren
att bibehålla sitt fiske och förbättra det, hvilket han icke
kan, om han står mot en obeveklig lag. Man skulle också undgå
det missnöje, som blefve en följd af att vissa strandegare betraktades
såsom undantagsfolk. Man har talat om det missnöje, som skulle

Sstå bland fiskarebefolkningen, om den ifrågavarande bestämsen
uteslötes. Men det är ju vi, som icke vilja hafva någon
förändring i nu gällande ordning. Den sedvanerätt, som finnes, må
tills vidare fortvara. Af vårt yrkande kunna således inga omlivälf -

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forts.)

ningar förorsakas, allt blifver vid det gamla, blott att strandegarnes
rätt ej ytterligare inskränkes.

Herr Hasselrot: Jag ber att få gifva den siste ärade talaren

rätt derutinnan, att det, äfven enligt mitt förmenande, från rent
juridisk synpunkt är något betänkligt att på detta sätt, genom lag,
fixera en sedvanerätt och på det viset möjligen fråntaga personer,
i detta fall strandegarne, en rätt, som de käft, för att, genom uppböjande
af sedvana till lag, gifva den åt fiskarena. I ett gammalt
kulturland, sådant som vårt, stiftar man dock icke lag uteslutande
på teoretisk grund. Man måsto dervid äfven se på de praktiska
förhållandena, och just dessa betinga, enligt min uppfattning, do
undantagsbestämmelser, som den siste talaren klandrade.

Förhållandena i Bohuslän och Halland äro, såvidt jag förstår,
vidt skilda från förhållandena i öfriga delar af vårt land. I gamla
Sverige har strandegarnes rätt funnits sedan urminnes tider. I
äldsta tider fans den deremot icke i Bohuslän och Halland. Först
sedan dessa län förenades med Sverige och genom sedermera utfärdade
fiskeristadganden, har man der gjort anspråk på en sådan
rätt. Den på fiske lefvande befolkningen, uppgående, enligt hvad
för mig af tillförlitliga personer uppgifvits, till minst 50,000 personer,
har sålunda existerat uteslutande på denna sedvanerätt.
De hafva ingen egen strand, utan fiska hufvudsakligen på strandegarnes
områden, och om en sådan bestämmelse som denna icke
kommer till stånd, skulle möjligheten till lagligt fiske för dem i
det närmaste vara utesluten.

Nu säger man, att om icke denna lag gafs, vore förhållandena
för fiskarena icke sämre än hittills, ty de fingo sannolikt äfven
framdeles lof af strandegarne att fiska. Jag tviflar dock på detta.
Det har sagts mig alldeles motsatsen. Innan man började röra
i denna fråga hade hvarken strandegarne eller fiskarena någon
annan uppfattning, än att den gamla seden om fritt fiske var med
lag öfverensstämmande. Men förhållandet har blifvit ett annat,
sedan komitéförslaget framkom och upplysningar infordrades. Kommer
den föreslagna bestämmelsen nu att strykas och strandegarnes
uteslutande rätt till fiske inom skären i Bohuslän blir dem uttryckligen
i lag tillförsäkrad, så blifva fiskarena hänvisade att göra
upp angående fisket med den ena eller den andra strandegaren,
hvilket dock väl af många skäl vore praktiskt omöjligt. De veta
ju icke, hvar fisken kan komma att gå och sålunda ej heller med
hvem de skola göra upp. Man står sålunda i valet mellan att i lag
fixera sedvanerätten eller att ställa hela denna fiskarebefolkuing
rättslös gent emot strandegarne, ty om detta stadgande strykes,
så blir det olagligt att fiska i andras vatten. Ingen skada sker
genom den föreslagna bestämmelsen. Den fixerar endast ett mellan
strandegarne och fiskarena sedan uråldriga tider befintligt förhållande
och detta kan icke vara farligt.

Beträffande talet om fiske af hummer och ostron, så är paragrafen
sådan, att den endast legaliserar sådant fiske, som oklandradt
af ålder egt rum. Nu hafva emellertid, enligt hvad komiterade

N:o 18.

Onsdagen den 15 April, e. m.

upplysa, någon sedvanerätt för fiske af hummer eller ostron icke
någonstädes åberopats, och de, som icke ega strandeganderätt, få
alltså naturligtvis hvarken fiska ostron eller hummer, då någon
sedvanerätt härutinnan icke finnes.

Denna lag gifver, såvidt jag förstår, ingen annan rätt än den,
att der det obestridligen sedan gammalt finnes ett af ålder oklandradt
bruk, att hvem som helst må fiska, der får sådant fortfarande
ske. Om en sådan rätt klandras, ligger bevisningsskyldigheten på
den fiskande. Der han icke kan styrka gammal sed, der har strandegaren
uteslutande rätt till fisket. Att gå så långt i teoretiskt
rätthafveri, att man vill göra fiskarena alldeles rättslösa gent emot
strandegarne, tror jag vara synnerligen äfventyrlig! och oklokt.

På dessa grunder tillåter jag mig yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Unger: Det vill väl ingen påstå, att en revision af

fiskeristadgan skulle afse att beröfva någon hans väl förvärfvade
rätt. Just derför tycker jag, att man på strandegarnes väl förvärfvade
och sedan lång tid tillbaka genom lag bestämda rättigheter
hade bort gifva mera akt, än komitén gjort, då den föreslagit, att
sedvanerätten allmänt skulle gälla.

»Sedvanerätten är en rätt, så god som någon annan», yttrade
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet. Jag tror för
min del icke, att sedvanerätten är någon rätt i annat fall, än der
skrifven lag icke finnes. »Landssed, som ej har oskäl med sig,
må domaren ock rätta sin dom efter, der beshrifven lag ej finnes»,
heter det. Men här finnes skrifven lag. Här hafva vi haft lag
sedan långt tillbaka i tiden. I § 2 säges: »saltsjöfisket tillhör, der
ej annorledes i denna lag stadgas, dem, som ega stränder och holmar
omkring fiskevattnet». Detta i afseende å strandegarnes rätt.
Nu har man sagt, att de, som af ålder fiskat vid annan strand,
skulle blifva beröfvade sin fiskerätt, om sedvanerätten inskränktes.
Det blifva de visst icke. I § 3 mom. 2 heter det nemligen: »vid
de delar af rikets vestra kust, der för fångande af hafsfisk, som
går till stränderna i stora stim, de fiskande af ålder oklandradt
följt fisken efter dess dref och fiskat vid annans strand, skall sådan
rättighet fortfarande dem tillkomma». För öfrigt hafva fiskare
naturligtvis samma rätt som andra rättsinnehafvare att styrka
urminnes häfd, der de det gitta. Efter mitt förmenande böra de
kunna, om de hafva urminnes häfd, stödja sig på den. Det säges
ju också i lagförslaget: »är genom urminnes häfd eller genom särskildt
stadgande, aftal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt
sätt, annorledes än ofvan sägs, bestämdt om någons rätt till fiske,
vare det gällande». Konseqvensen häraf borde egentligen vara, att
man toge bort all sedvanerätt. Men sedvanerätten i öppna hafvet
skulle blifva ofantligt svår att styrka i anseende till bristande
gränser, och stora svårigheter skulle uppstå i afseende å åstadkommande
af bevisning, i hvad mån vattnet begagnats. Jag vill derför
icke motsätta mig, att sedvanerätten göres gällande i öppna
hafvet, men i insjöar och inomskärs — och utskottet har också

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forts.)

N:o 18.

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forte.)

Onsdagen den 15 April, e. m.

mycket riktigt gått in på den åsigten — der bör den icke gälla.
Man har dock gjort ett undantag med afseende å Göteborgs och
Bohus län, samt Halland, der sedvanerätten skulle gälla jemväl
inomskärs. Nu säger man, att der skulle råda så säregna förhållanden,
att denna rätt måste bibehållas derstädes. Jag ber då få
säga, att inomskärs, der, likasom på andra ställen, kunna de, som
hafva, också visa urminnes häfd. Strandegarnes rätt bör icke gifvas
till spillo åt den förste, som åberopar sedvanerätt. Han får
anställa åtal och få dem fälda, säger man. Ja, det är nog ett bra
sätt, men sedan lian fått 1, 2 eller 3 fälda, komma andra, som
höra till samma eller annat fiskeläge, och åberopa sedvanerätten,
och strandegaren såsom sådan får aldrig komma i oförkränkt åtnjutande
af sin rätt.

Nu har jag hört af en person i Andra Kammaren, som är väl
förfaren i denna sak, att sedvanerätten i Bohuslän grundar sig
derpå, att der funnits stora oskiftade allmänmngar eller annan
samfäld mark, och då har, enligt lag, hvar och en, som är delegare
i dessa marker, rätt att fiska. Nu lära dessa marker mestadels
vara skiftade, men i de flesta fall har icke fisket ingått i skiftet,
utan skiftesdelegarne hafva på samma grund som förut — icke
på grund af sedvanerätten, utan på grund af jordegarerätt — rätt
till fiske i det oskiftade fiskevattnet. Är deremot fisket skiftadt,
finnes icke mera någon samfäld fiskerätt.

Det skulle, enligt min tanke, vara det mest konseqventa och
rätta att gifva akt äfven på andras väl förvärfvade rättigheter
och skydda strandegarne i Göteborgs och Bohus samt Hallands
län, lika väl som andra strandegare inomskärs.

Jag förenar mig derför med herr Nyström i hans yrkande, att
orden »samt i Göteborgs och Bohus samt Hallands län jemväl
inomskärs» måtte utgå, så att sedvanerätten kommer att gälla endast.
i afseende å öppna hafvet, der det verkligen kan möta stora
svårigheter att visa urminnes häfd.

Herr Hammarskjöld: Den siste ärade talaren hänvisade
till urminnes häfd såsom ersättning för hvad lagutskottet här
föreslagit om sedvanerätten. Jag tror icke, att derigenom någonting
vinnes. Urminnes häfd är naturligtvis en rättighet, som tillkommer
en viss person sjelf eller med hänsyn till de personer,
hvars rättsinnehafvare han är. Att någon fiskare skulle kunna
visa, att . han och de, hvilkas rättsinnehafvare han personligen är,
haft urminnes häfd att fiska på något visst ställe, tror jag blir förenad!
med stora svårigheter, om icke fullkomligt omöjligt.

Vill man icke formligen depossedera en talrik befolkning från
en af de rättigheter, som den af ålder haft, och hvilken rättighet
har grundats derpå, att Bohuslän ursprungligen icke var ett svenskt
landskap, utan från början lydde under ett annat rike än Sverige,
med en annan lagstiftning, rörande fiske, vill man icke, säger jag,
depossedera denna befolkning och begå en våldsamhet, som hittills
icke i svensk lagstiftning förekommit, måste man ena sig om lagutskottets
förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Onsdagen den 15 April, e. m.

43 N:o IS.

Harr TT n of r; .Tafif kan icke medgifva, att ias: sett saken så Förslag till

tillhör ett fiskeläge, kan visa urminnes häfd derigenom, att de, som
tillhört fiskeläget, sedan urminnes tid idkat fiske vid annans strand,
eller den, som hor på ett skär, kan visa, att de, som bott på detta
skär, haft fiskerätt vid annans strand så lång tid tillbaka, att ingen
minnes eller af sanna sago vet, att någon tid annorlunda varit
häfver. Och hvarför skulle icke sådan bevisning kunna åstadkommas
lika väl i afseende å fiskerätt som i afseende å andra rättigheter?
Den, som är delegare i ett fiskeläge, som haft fiskerätt sedan
fordom, skulle väl hafva samma rätt, som de haft, hvilka förut
egt fiskeläget, och den, som bor på ett skär, hafva samma rätt, som
hans förfäder eller fångesman hatt.

Herr statsrådet Annerstedt: Jag tror icke, att den siste talarens
försvar för möjligheten för fiskeribefolkningen att kunna åberopa
urminnes häfd kan ådagalägga denna möjlighet. Han medgaf,
att för att kunna åberopa urminnes häfd skall jag och mina rättsinnehafvare
hafva haft den rätt, som är i fråga. Men den omständigheten,
att jag bor i samma fiskeläge som andra fiskare, kan omöjligen
göra mig till innehafvare af deras fiskerätt, och derför blir
det, såsom herr Hammarskjöld sade, alldeles omöjligt för denna
fiskarebefolkning att kunna åberopa urminnes häfd. Det torde från
juridisk synpunkt icke kunna rätteligen förnekas, att om man
stryker orden angående sedvanerätt, så gör man fiskarebefolkningen
i Bohuslän nästan rättslös.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på förevarande paragraf yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, af herr Nyström, Carl, med hvilken
herr TJnger förenat sig, att paragrafen skulle godkännas med den
ändring, att i dess tredje stycke förekommande orden »samt i
Göteborgs och Bohus samt Hallands län jemväl inomskärs» uteslötes.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af paragrafen i oförändradt
skick vara med öfvervägande ja besvarad.

§§ 4 och 5.

Godkändes.

mrnlrfiskt. att iav töreslasat ett rättsmedel, som lene skuuo vara V ~”

§ 6-

Herr Nyström, Carl: Af det ena fyndet, som komitén gjort,
bär en spillra räddats genom lagutskottets mellankomst, och jag
beklagar detta. Men nu komma vi till det andra fyndet, der, i
afseende å Yenern och Vettern, komiterade stält sig på den ståndpunkt,
att dot skulle vara eu klok och vigtig anordning att till -

N:o 18.

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April, e. m.

erkänna strandegarne en remsa på 180 meter och sedan lemna
resten af sjön till öppet rot, så att der må den fiska, som fiska
vill. Det är klart, att strandegarne vid Venern och Vettern icke
kunna finna sig i en så besynnerlig lagstiftning. Man gifver dem
en liten remsa, knappt märkbar emot den stora sjön, och som dessutom
är så beskaffad, att om man går utom dessa ryktbara 180
meter, så går man, åtminstone flerstädes, ändå fram på grundt vatten
och kommer icke till djupt vatten, till de 15 å 20 famnar, der de
stora och värdefulla fiskarna finnas. En sådan strandrätt blir så
godt som värdelös. Och dertill kommer nu, att den öfriga delen
af sjön skulle lemnas öppen till plundring. Man har icke sinne i
vårt land för nödvändigheten att bereda skydd åt den nyttiga fisken.

Det är klart, att strandegarne — och jag har hört detta från
en mängd strandegare vid Venern och Vettern — vilja, att åt dem
skall tillmätas en skälig vattenbredd på en eller flera kilometer,
men i alla fall någorlunda rimlig i förhållande till sjöns storlek’
samt. att det. vatten, som ligger utanför, skall skyddas från den
enskilda rofgirigheten och få karakter af reserveradt vatten, der
fisken skulle få vård och skydd och möjlighet att fortplanta sig.
Det är uppenbart, att om man vill tänka sig ett sådant sakernas
skick, att hvilken fiskare som helst hade full rätt att ute på sjön
bedrifva sitt fiske, vore det blott en tidsfråga, då de komme med
sina redskap, och innan Konungens befallningshafvande hann utfärda
förbud, vore hela sjön renskrapad från fisk. Uppfinningsförmågan
skall nog snart skapa härför lämpliga redskap.

Lagutskottets förslag är icke bra, men det är bättre än det
kongl. förslaget. Förslaget, som bibehåller den nuvarande ordningen,
säger i fri — i mycket fri — öfversättning ungefär så här: strandegarne
ega ett stycke vatten utåt sjön; huru stort det är eller huru
långt det sträcker sig, vet man icke så noga. Uppstår tvist med
anledning häraf, får den afgöras genom slagsmål, och dragés frågan
sedan inför domstol, får domaren sjelf göra den lag, efter hvilken
han skall döma. Det är ju icke så alldeles tillfredsställande, men
dock bättre än den kongl. propositionen.

Då jag erkänner, att det icke går för sig att improvisera, huru
stor den strandegarne tillkommande remsan bör vara, om en eller
flera kilometer, vågar jag icke göra något yrkande om återremiss,
emedan jag inser, att lagutskottet skulle hafva svårt att finna
hvilket tal i detta fall, som är det lämpligaste. Under det man
väntar, må det vara som det är. Kär saken en gång tages upp på
allvar af folk, som förstår den, hoppas jag, att detta innebär ett
tillerkännande åt strandegarne af ett tillräckligt område att fiska
på och att vårda sitt fiske, och att återstoden, på sätt min i lagutskottets
betänkande benäget intagna promemoria utvisar, kan blifva
ett fridlyst område, ett slags reserverad vattenkronopark, om jag
får begagna detta ord der det är fråga om fiske, med andra ord en
tillflyktsort, der den värdefullaste fiskstammen kan bevaras. Kongl.
Maj:t bestämmer då i alla händelser, om och huru der skall fiskas,
i stället för att grupper af frifiskare från skilda håll skulle kunna

Onsdagen den 16 April, e. m.

N:» 18.

komma med några af dessa framtida fiskredskap och i ett svep
förstöra det hela.

Jag har intet yrkande att göra. Jag är glad, att lagutskottet
räddat oss någorlunda.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkändes den
nu föredragna paragrafen.

Öfriga delar af lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag angående förändrad lydelse af 24
kap. 14 § strafflagen.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag angående förändrad lydelse af 6 och
24 §§ i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund
den 30 december 1880.

Godkändes.

Utskottets i förevarande moment gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom de beslut, kammaren fattat vid
föredragning af de särskilda lagförslagen.

Mom. b.

Utskottets hemställan bifölls.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Förslag till
lag om rätt
till fiske.
(Forta.)

Kammaren åtskildes kl. 10,54 e. m.

In fidem
Aug. Alströmer.

N:o 18.

Fredagen den 17 April.

Fredagen den 17 april.

Kammaren sammanträdde 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 9 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtanden:

n:o 8, i anledning af väckt motion angående den legala annonseringen,

n:o 9, i anledning af väekt motion om skrifvelse till Kongl.
Makt angående obligatorisk kontroll af till salu hållna konstgjorda
gödningsämnen och beredda foderämnen, samt

n:o 10, i anledning af väckt fråga om förbud mot införsel, utbjudande
eller tillsalubållande af tändstickor, i bvilkas tändmassa
vanlig fosfor ingår.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 15 i denna månad bordlagda memorial
och utlåtanden n:is 6—8.

Vid föredragning af statsutskottets den 15 innevarande april
bordlagda memorial n:o 88, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i åtskilliga frågor rörande riksstatens femte hufvudtitel, godkändes
de i memorialet föreslagna voteringspropositioner.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 15 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 21 äfvensom bankoutskottets samma dag bordlagda memorial
n:is 9 och 10.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 24, till Konungen, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående portoförhöjning för skrymmande småpaket
och tilläggsporto för ofrankerade dylika paket.

Fredagen den 17 April.

Njo 18.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 218, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17, i anledning
af vissa motioner, som afse förändring i lagstiftningen om vin och
maltdrycker, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till
sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Herr Wieselgren afgaf en motion, n:o 53, om ändring i gällande
bestämmelser angående försäljning af vin och maltdrycker
i stad.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Herr Cavalli erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag tager
mig friheten härmed hemställa, att bevillningsutskottets betänkande
n:o 21 måtte på föredragningslistan till morgondagens sammanträde
uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,45 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.